1959 FÖBSTAKAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1959:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 FÖBSTAKAMMAREN Nr 21

27 maj

Debatter in. m.

Onsdagen den 27 maj Sid

Svar på interpellationer:

av herr Birke ang. förskingringen i Belgien från de svenska

malmbolagen .......................................... 3

av herr Sörlin ang. de räntesatser som tillämpas i Norrland . . 8

Anslag till allmänna barnbidrag, m. m........................... 10

Driftbidrag till statens järnvägar, m. m......................... 10

Statsbidragsgivningen till vatten- och avloppsanläggningar .... 32

Anslag till skatteersättning till kommunerna .................... 37

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Studiebidrag och stipendier .............................. 52

Bidrag till driften av folkskolor m. m..................... 55

Åtgärder för skolans fostrande verksamhet, m. m............. 63

Reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln .............. 64

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m................................................... 68

Personalorganisationen vid teologiska fakulteten i Uppsala, m. m. 100
Personalorganisationen vid universitetsbiblioteket i Lund ...... 104

Om inrättande av en professur i arkitekturens teori och historia
vid Chalmers tekniska högskola ............................ 105

Ökat stöd åt forskning m. m................................. 106

Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien .... 110
Inbjudningskort till minnesutställningen »Regeringsformen 1809» 115

Bidrag till byggnadsarbeten in. m. inom skolväsendet ............ 115

Förbud mot innehav av vissa stiletter m. m................... 126

1 Första kammarens protokoll 1959. År 21

Nr 121

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 maj Sid.

Statsutskottets memorial nr 132, ang. gemensam votering i fråga om

skyddsrum vid universitetsbiblioteket i Uppsala .......... 10

— utlåtande nr 119, ang. anslag under femte huvudtiteln till Allmänna
barnbidrag, m. m................................. 10

— nr 120, ang. anslag till Driftbidrag till statens järnvägar . . . . 10

— nr 121, ang. statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp .................................. 32

— nr 122, ang. anslag till Skadeersättning till kommunerna .... 37

■— nr 123, ang. anslag under åttonde huvudtiteln till studiebidrag

och stipendier, m. m..................................... 52

-— nr 124, ang. anslag till reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln
m. m......................................... 64

— nr 125, ang. anslag till Aktieteckning i Aktiebolaget Statens

skogsindustrier .......................................... 68

— nr 126, ang. dels vissa anslag till universiteten, den medicinska

utbildningen m. m., dels ock ökat stöd åt forskning m. m. 100

— nr 127, ang. anslag till Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid

vetenskapsakademien .................................... 110

— nr 128, ang. anslag till bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom

skolväsendet .............................................. 115

— nr 129, ang. anslag till Statens tekniska forskningsråd och till

Tekniskt-vetenskaplig forskning m. m....................... 125

— nr 130, ang. anslag till Förberedelser för pensionsreformen . . 125

— nr 131, ang. avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
.......................................... 125

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. avtal med Förbundsrepubliken
Tyskland för undvikande av dubbelbeskattning .... 125

Bankoutskottets memorial nr 34, ang. särskilt lönetillägg åt hos
riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän .................... 125

— utlåtande nr 35, om pension till avlidne, förre förste stenografen

Albert Lundmans änka, m. m............................... 125

— nr 37, ang. Nordiska rådets svenska delegations ställning och

arbetsformer ............................................ 125

— nr 38, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m................................. 126

— memorial nr 40, ang. uppskov med behandlingen av vissa till

bankoutskottet hänvisade ärenden .......................... 126

— utlåtande nr 41, ang. tjänstemännens vid riksdagens verk löner

under år 1959, m. m..................................... 126

— nr 42, ang. pensionsreglering för anställningshavare vid riksdagens
verk .............................................. 126

Andra lagutskottets utlåtande nr 39, ang. särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m. m............................. 126

— memorial nr 40, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
.................................................... 126

— utlåtande nr 41, ang. förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. 126

Tredje lagutskottets memorial nr 21, ang. uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden .................. 130

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, om slopande av beskattningen
av familjebidrag till värnpliktiga .................... 130

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Anmäldes särskilda utskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 269, till Konungen
i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr 2 bifölles även av andra
kammaren.

Ang. förskingringen i Belgien från de
svenska malmbolagen

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
Sträng hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Birkes interpellation
angående förskingringen i Belgien
från de svenska malmbolagen. Svaret,
vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, finnes såsom bilaga
fogat vid detta protokoll. Herr statsrådet
STRÄNG erhöll nu ordet och lämnade en
kort sammanfattning av svaret.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Enligt gammal sedvänja
tackar jag statsrådet och chefen för finansdepartementet
för hans svar på min
interpellation. Samtidigt nödgas jag
emellertid konstatera att svaret i väsentliga
punkter inte är till fyllest.

Avsikten med mina frågor var att hävda
riksdagens rätt till informationer om
tilldragelser rörande vilka folkrepresentationen
kan kräva besked, om det, som
i väsentlig mån måste påverka bedömningarna
i riksdagens utskott och kam -

rar. Till den sortens tilldragelser hör —
enligt min alldeles bestämda uppfattning
— förskingringar, som tillskyndar
statsverket miljonförluster. Finansministern
har givetvis ingalunda skyldighet
att vara någon allmän upplysningsbyrå,
men han har skyldighet att för riksdagen
uppvisa statsverkets tillstånd och
behov. Om inte en förskingring på tolv
miljoner kronor hör dit, undrar jag var
gränsen går. Hur stor skall en förlust
för statsverket på grund av brottsligt
förfarande vara för att riksdagen över
huvud taget skall få något besked om
den?

På min första fråga — om finansministern
kände till jättefalsarierna, när
han den 30 januari 1959 avgav sin kompletterande
proposition nr 55 om anslag
för inlösen av aktier i LKAB — svarar
herr Sträng indirekt ja. Ungefär ett år
tidigare hade han blivit upplyst om vad
som förevarit. När årets statsverksproposition
avgavs och när den fullföljdes i
denna särskilda proposition hade således
statsrådet och chefen för finansdepartementet
alla upplysningar, men han
delgav inte riksdagen någonting.

Några skäl till detta minst sagt anmärkningsvärda
förfarande åberopas inte
i svaret. I allmänna ordalag påstås att
affären först måste utredas och polisanmälas.
Detta gjordes ju redan den 28 januari
1958, alltså mer än ett år före den
dag då kompletteringspropositionen nr
55 avlämnades. Offentlighet skulle ha
kunnat skada affärsförbindelserna med
köparna av malm i Belgien, hävdas det
i svaret. Förskingraren dömdes i juli
1958. Han hade dessförinnan efterlysts
genom offentliga anslag i Belgien. Hans
dom blev fastställd den 12 november
1958. Jag undrar verkligen om någon
kan föreställa sig att någon direkt intresserad
i Belgien skulle ha tagit skada
genom ett meddelande till den svenska
riksdagen som lämnats två månader ef -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. förskingringen i Belgien från de svenska malmbolagen

ter det domen blivit stadfäst. Om de belgiska
malmköparna inte läser belgiska
tidningar, kan man ju inte tro att de läser
kungl. propositioner som avlämnas
till den svenska riksdagen.

I den statsutskottsavdelning, som hade
att handlägga frågan om inlösensumman
för LKAB-aktierna, ställde jag personligen
den direkta frågan, om det angivna
beloppet bara var en matematisk uträkning
av de förut ingångna avtalen.
Jag fick det svaret att så var förhållandet.
Statsutskottets avdelningar, kanske
främst då den första avdelningen, kan
få del av försvarshemligheter av mycket
hög sekretessgrad, men en jätteförskingring
som avdömts vid offentlig
rättegång kan man inte få kännedom
om. Låt mig säga att jag finner det mycket
svårt att försvara ett sådant tillvägagångssätt.
Offentlighetsprincipen får inte
eftersättas på sätt som här skett.

Finansministern betraktar sig som
»representant för statens aktiemajoritet».
Formellt är han ju också det — det
skall ingen förneka — men reellt är det
den svenska riksdagen som representerar
aktieägarna, de svenska medborgarna.
Därav följer rätt till insyn för riksdagen
och till medbestämmanderätt då
konsekvenserna av en förlust skall redas
upp. Det är inte godtagbart att finansministern
sköter den saken på egen
hand, utan att ens nämna den för sina
närmaste huvudmän. Så långt har vi
ändå inte kommit i fråga om ministerstyre
här i landet, och jag hoppas att vi
inte heller gör det i fortsättningen.

Det skall villigt medges att frågan om
behörig insyn i statliga eller statsägda
bolag inte hör till de allra mest lättlösta.
Men därav kan man inte dra den slutsatsen,
att man bara kan skjuta undan
hela problemet. För min egen del har
jag svårt att förstå varför en rätt till insyn
för riksdagens revisorer skulle vara
så farlig. Statsrevisorerna har ju tidigare
enhälligt flera gånger begärt att få
en sådan insyn. Vad är det man inte vill
visa upp? På vilket sätt skulle erfarna
förtroendemän för den svenska riksdagen
kunna skada det bolag, vars förvaltning
de har rätt att skaffa sig inblick i?

Vilka är egentligen hindren för en möjlighet
till kontroll av detta slag? Ingen
har ett ögonblick förutsatt att statsrevisorerna
skulle ersätta eller göra den lagstadgade
bolagsrevisionen överflödig.
Statsrevisorerna skulle komplettera denna
revision, vilket uppenbarligen synes
behövligt.

Men låt oss gärna överväga formerna
för riksdagens rätt till insyn —- bara
någonting blir gjort i saken och blir
gjort så snart som möjligt. Frågan prövas
nu i den utredning om de statliga
företagsformerna, som pågår sedan åtskilliga
år. Enligt min mening gör det
som hänt i denna förskingringshistoria
att finansministern inte endast bör avvakta
utredningens förslag. Det synes
mig som om han borde påskynda utredningen,
så att både han och riksdagen
får några förslag beträffande revisorernas
rätt till insyn i statliga eller statsägda
företag.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Birkes interpellation
utmynnar i ett krav på att riksdagens
revisorer skall få en större insyn
i aktiebolag, där staten är ensamägare
eller har ett alldeles dominerande
ägandeintresse. Jag måste emellertid
säga att detta herr Birkes krav är
tämligen malplacerat, ty denna förskingringshistoria
har ju ägt rum i ett
privatkapitalistiskt företag, där staten
har haft ytterst litet att säga till om.
Saken är ju den att TGO var huvudman
i LKAB och regerade suveränt i
handelsbolaget. Förskingringen ägde
rum under den tid då detta privatkapitalistiska
bolag regerade och bestämde
politiken. Följaktligen anser jag att
de, som här vill vända på steken och
rikta udden mot ett statligt bolag, nog
har anledning att marschera upp till
TGO:s huvudkontor här i Stockholm
och där begära att få insyn i bolagets
affärer, ty det är ju på det hållet man
egentligen bär skulden till att sådana
här saker liar kunnat försiggå. Detta
om detta.

Jag vill erinra om att TGO:s bolags -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. förskingringen i Belgien från de svenska malmbolagen

stämma nyligen hållits. Där var det
frid och fröjd, och det är naturligt,
eftersom förlusterna på cirka 12 miljoner
kronor, som åstadkommits genom
förskingringarna i handelsbolaget, ju
i väsentliga delar övervältrats på staten
och på skattebetalarna. I verkligheten
får staten betala 7,2 miljoner kronor.
Av de uppkomna förlusterna överfördes
4 miljoner kronor på rederirörelsen,
men TGO:s handelsflotta sysslar
till nio tiondelar med att befrakta
det statliga LKAB:s malmer, och då
är det ju lätt att räkna ut att dessa 4
miljoner kronor i själva verket inte
kommer att bli en förlust för TGO utan
kommer att drabba staten och skattebetalarna.

Som jag sade tidigare, var TGO före
förstatligandet huvudman för LKAB,
och i handelsbolaget regerade man enväldigt;
där fanns ingen insyn från
statsmakternas sida.

Det är klart att det är uppseendeväckande
med detta hemlighetsmakeri,
denna mörkläggning kring skandalen,
och det är uppseendeväckande i allra
högsta grad att landets finansminister
har varit så djupt engagerad i mörkläggningen
av denna fråga. Motiveringen
anges vara att skydda aktieägarna, men
skall man skydda aktieägarna i TGO
med följd att de svenska skattebetalarna
får ersätta de pengar som har gått
förlorade genom den äventyrliga politik
som en privatkapitalistisk koncern
har bedrivit? Det skulle naturligtvis
ha varit mycket mera manhaftigt och
politiskt förnuftigare om finansministern
hade sagt så här åt herrarna i
TGO: Nu må det vara nog! Nu får ni
en miljard i inlösen för lapplandsgruvorna,
ni har tjänat miljarder på dessa
gruvor och ni har egenmäktigt haft
hand om handelsbolaget, ni har varit
huvudmän i årtionden för LKAB, nu må
ni i anständighetens namn ta den förlust
som är ett resultat av er egen politik! Jag

måste säga att det är skandalartat
att finansministern icke handlagt
denna fråga på ett förnuftigare sätt än
vad som skett. Resultatet av mörklägg -

ningen är att staten, d. v. s. skattebetalarna,
får betala, och jag måste nog
till sist säga att som frågan har handlagts
vore det skäl i att man tillsatte
en parlamentarisk kommitté för att utreda
hur det egentligen förhåller sig,
ty mörkläggningen kring denna fråga
fortsätter.

Jag har med detta, herr talman, velat
i korthet deklarera vår syn på det
här problemet.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I anledning av herr Birkes
inlägg vill jag bara i anslutning till
vad jag sade i går erinra om att frågan
inte är om finansministern skall underrätta
riksdagen, utan frågan är när finansministern
skall underrätta riksdagen.
De här förskingringarna och processerna
och de uppgörelser som föranleddes
därav inträffade ju under 1958.
Redovisningen för 1958 års verksamhet
lämnade TGO:s styrelse på bolagsstämman
den 21 maj 1959, och redovisningen
för LKAB:s verksamhet för tiden
från den 1 oktober 1958 till den 30 september
1959 kommer LKAB:s styrelse
att lämna på företagets bolagsstämma
någon gång vid årsskiftet 1959/60.

Frågan är således helt enkelt den om
finansministern skall skynda ut före
de ansvariga bolagsstyrelserna och ge
publicitet åt den här frågan. Det har
ju ställts krav på att det borde han ha
gjort omedelbart, långt innan frågan var
ens preliminärt utklarerad. Jag beskrev
i andra kammaren i går hur bolagsstyrelserna
bedömde ett sådant agerande
från finansministerns sida, vilka komplikationer
i utredningsarbetet och vilka
risker för företagens ekonomi det
skulle ha inneburit.

Nu har TGO:s styrelse lämnat en redogörelse
vid bolagsstämman, LKAB:s
styrelse kommer att göra detsamma, och
det finns möjligheter i fullt kalendarisk
ordning för finansministern att lämna
redogörelsen inför riksdagen. Herr Birke
är ju i det avseendet så sansad att
han till skillnad från många andra öppet

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. förskingringen i Belgien från de svenska malmbolagen

erkänner att finansministern inte bör
vara någon nyhetsbyrå, och är vi överens
om det, så tror jag nog att herr Birke
förstår den argumentering som jag tilllåter
mig redovisa.

Sedan tar herr Birke upp frågan varför
inte en insyn får ske från riksdagens
revisorers sida i de bolag där staten
helt eller till övervägande delen
har ett ägarintresse. Härvidlag kan jag
för en gångs skull ansluta mig till vad
herr Persson sade. Man kan rent allmänt
ha den uppfattningen, och den
uppfattningen har väl varje riksdagsman
rättighet att göra gällande, att riksdagsrevisorerna
bör granska de statliga
affärsdrivande verken, även den
verksamhet som bedrivs i renodlad bolagsform,
men jag finner ingen möjlighet
för herr Birke att utifrån förskingringen
i Belgien argumentera för en sådan
ståndpunkt. Det är ju fråga om en
gammal förskingring, och den verkställande
direktören i TGO har på den senaste
bolagsstämman klart och öppet
deklarerat att i den affären har inte den
nuvarande ledningen för LKAB något
som helst ansvar. Det är alldeles uppenbart
att denna förskingringsaffär icke
kan vara argument för ett yrkande på
insyn för statsrevisorerna i de statliga
bolagen, såvida man inte vill gå så långt
som herr Persson antydde att herr Birke
menar att man bör göra, nämligen att
man i det här speciella fallet skall låta
statsrevisorerna granska TGO:s verksamhet,
eftersom det föreligger ett gemensamt
ekonomiskt intresse för LKAB
och TGO. Det kan ju vara rätt intressant
att ställa den direkta frågan till herr
Birke, eftersom herr Birke har tagit upp
problemställningen utifrån förskingringen
i den belgiska affären: Menar
herr Birke att statsrevisorerna skall förbehålla
sig rätten att granska TGO:s räkenskaper
eftersom en historia av den
här karaktären i detta privata företag
får ekonomiska verkningar för staten
via LKAB? Får vi ett jakande svar från
herr Birke på den frågan så kan vi diskutera
den fråga som herr Birke har
satt som nr 4 i det här sammanhanget. I
annat fall tycker jag nog att logiken

kräver att man diskuterar den frågan
i ett annat sammanhang och inte nu.

Jag vill inte ge mig i en polemik med
herr Persson rörande det avsnitt i hans
anförande som handlade om bristfälligheter
i finansministerns sunda förnuft,
när han uraktlät att publicera detta.
Jag har tillåtit mig att inta den ståndpunkten
att eftersom jag, för att använda
herr Birkes uttryckssätt, inte bör
vara någon nyhetsbyrå, är det i första
hand bolagsstyrelserna som på bolagsstämman
bör klarlägga saken, och först
därefter kommer finansministern in i
bilden.

Det kan ju också understrykas att
när det gäller både det statliga företaget,
LKAB, och det privata ligger det
väl närmare till för bolagsledningarna
än för finansministern att bedöma de
ekonomiska konsekvenserna för företagen
av en för tidig publicitet. Vad beträffar
det statliga företaget sitter ju,
såsom jag har tillåtit mig att framhålla,
högt betrodda män i ledningen. Det gör
det även i det privata företaget -— jag
vill inte gradera värderingen härvidlag.
Jag kan erinra om att i det statliga
LKAB:s ledning sitter gruvarbetareförbundets
ordförande, där sitter ett par
betrodda riksdagsmän, där sitter några
landshövdingar, där sitter en f. d. kabinettssekreterare,
där sitter en riksbankschef
och där sitter de i demokratisk
ordning utsedda representanterna
för Norrbottens och arbetstagarnas intressen.
Alla dessa var, när frågan prövades
i bolagsstyrelsen, ense om att företagets
ekonomiska intressen borde gå
före det i och för sig seriösa publicitetsintresset.
Jag har accepterat den uppfattningen
och handlat därefter. Det ger
ingen anledning att ifrågasätta det sunda
förnuftet eller förnuftet över huvud
taget hos finansministern eller hos leda-''
möterna i respektive bolagsstyrelse.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Med anledning av statsrådets
direkta fråga till mig, om jag avsåg
att statsrevisorerna skulle granska
TGO:s räkenskaper, vill jag säga att jag

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. förskingringen i Belgien från de svenska malmbolagen

trodde det framgick av mitt anförande
och min interpellation att jag avsåg att
statsrevisorerna borde få insyn i sådana
företag som staten har dominerande intressen
i eller som helt ägs av staten.
Det tycker jag var ganska klart.

Anledningen till att jag tog upp den
frågan är ju att detta inte är någon ny
sak. Den har tagits upp flera gånger
tidigare av statsrevisorerna. Vid 1947 års
riksdag hade vi att behandla en enhällig
framställning från statsrevisorerna om
att de skulle få insyn i de statliga företagen.
När statsutskottet behandlade revisorernas
berättelse strök det under att
det var ganska angeläget att en sådan
insyn bereddes statsrevisorerna, och
denna uppfattning godtog riksdagen. År
1951 kom frågan upp igen. Då erinrade
statsrevisorerna om att de enligt 58 § regeringsformen
skall i sin berättelse yttra
sig om statens tillstånd ur ekonomiska
synpunkter, och de menade att när
nu staten lägger sig till med en massa
företag i aktiebolagsform, ingick också
dessa bolags skötsel i de statens ekonomiska
angelägenheter som revisorerna
var skyldiga att granska. Detta föranledde
ingen särskild åtgärd, men år 1952
framställdes en interpellation i ärendet,
och år 1953 tillsattes utredningen angående
de statliga företagsformerna. Jag
har nu, herr talman, uttryckt det önskemålet
till finansministern att den utredningen
borde påskyndas. Jag vill inte
precis påstå att statsrevisorerna, om de
hade granskat LKAB:s förhållanden, hade
upptäckt den här historien, men kanske
hade man vid sådant förhållande vid
en tidigare tidpunkt kunnat få klarhet i
den här diskuterade frågan.

För övrigt vill jag framhålla att min
interpellation inte alls utgår ifrån vad
de olika bolagsstyrelserna haft för uppfattning,
utan den grundas enbart på
den omständigheten att riksdagen i detta
sammanhang har satts åt sidan och
inte fått besked av finansministern när
propositionen om inlösen av LKAB-aktierna
framlades. Trots att förövarna av
förskingringarna var dömda och domen
fastställdes i november 1958, informerades
riksdagen inte då propositionen

överlämnades den 30 januari 1959 med
ett enda ord om vad som inträffat. Det
är det jag har påtalat.

Till sist vill jag säga att vi alla kan
göra felaktiga bedömningar. Jag anser
personligen att finansministern gjorde
en felaktig bedömning när han undandrog
riksdagen en upplysning om förskingringarna.
Finansministern förnekar
det, och det kan han naturligtvis göra.
Mitt omdöme säger mig emellertid att
när han undanhållit riksdagen en så betydelsefull
uppgift, har han gjort en felbedömning.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag utgår ifrån att herr
Birke fattade vad jag sade. Det har inte
varit fråga om att undanhålla riksdagen
ett meddelande, utan frågan gäller när
detta skulle lämnas. Jag har ansett att
sedan båda bolagen i vanlig ordning hållit
sina bolagsstämmor och där redovisat
ärendet — det ena har nu gjort det, och
det andra skall göra det — var det lämpligt
för finansministern att lämna redovisningen
för riksdagen och ta en diskussion
med riksdagen om hur hela problemet
borde ha lösts, om riksdagen då
hade haft en annan uppfattning om den
saken än finansministern.

Herr Birkes uttalande att finansministern
hade gjort en felaktig bedömning,
vill jag inte skriva under på. Det var
nära på ett ordagrant citat ur en ledare
i Svenska Dagbladet i dag. Jag förstår
ju att herr Birke läser sitt hus- och livorgan,
men uppfattningen får väl ändå
stå för herr Birkes egen räkning. Jag
har en annan uppfattning härvidlag, och
jag vidhåller denna.

Jag har i övrigt när jag lyssnat till herr
Birke alllid funnit en viss klarhet i hans
tankegångar. Med utgångspunkt från
herr Birkes sista inlägg, där herr Birke
säger att han aldrig skulle komma på
idén att kräva att statsrevisorerna skulle
granska TGO:s räkenskaper, skulle herr
Birke och jag kanske ändå kunna vara
överens om att den punkt 4 i herr Birkes
interpellation, som ifrågasätter statsrevisorernas
granskningsrätt i de stats -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. de räntesatser som tillämpas i Norrland

ägda bolagen, inte har något i detta
sammanhang att göra. Den har inte heller
något att skaffa med förskingringsaffären
i Belgien, som är den inledande
punkten i herr Birkes interpellation. Man
kan givetvis ta upp frågan rent isolerad,
men den har ingenting i detta sammanhang
att göra.

Skulle herr Birke ha en annan uppfattning
än jag, får herr Birke tala om
det. Jag tycker att konsekvensen och logiken
bjuder att man hamnar där, då
man försöker bena upp problemet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. de räntesatser som tillämpas i
Norrland

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara jämväl
herr Sörlins interpellation angående de
räntesatser som tillämpas i Norrland,
och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Sörlin till mig riktat
följande frågor:

Har statsrådet sig bekant att högre
räntesatser generellt sett tillämpas i
Norrland'' än i övriga delar av Sverige?

Anser statsrådet det vara tillfredsställande
om kreditinstituten på ett sådant
sätt delar upp landet i skilda geografiska
ränteområden?

Om så icke är fallet, är statsrådet beredd
att undersöka vilka möjligheter som
finns att rätta till ett sådant förhållande
eller — om detta icke skulle visa sig
möjligt — på annat sätt kompensera
norrlandslänens invånare som redan på
grund av andra geografiskt betingade
företeelser är ekonomiskt missgynnade?

I anledning av interpellationen vill
jag anföra följande.

Det påtalade förhållandet med högre
räntesatser i Norrland än i övriga delar
av Sverige är inte någon generell företeelse.
Den s. k. norrlandsräntan är i huvudsak
begränsad till vissa fastighets -

krediter och den tillämpas inte av alla
inom de fyra nordligaste länen arbetande
kreditinstituten.

Primär- och sekundärlånegivningen
för flerfamiljshus sker i allt väsentligt
hos stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna,
posten, sparbankerna, affärsbankerna
och vissa försäkringsbolag.
Av dessa tillämpar hypoteksinstituten
och posten samma grundräntor för hela
landet. Detsamma torde vara förhållandet
även i fråga om större delen av försäkringsbolagens
fastighetskreditgivning.
Sparbankerna däremot tillämpar som
regel en speciell norrlandsränta liggande
1/4 procent över genomsnittet för
landet i övrigt. Affärsbankerna, som ju
inte kan lämna bundna fastighetslån,
har relativt ringa andel av finansieringen
av färdiga flerfamiljshus; när sådana
krediter förekommer hos dem, har lånen
som regel temporär karaktär och
vid räntesättningen tillämpas sparbanksränta
eller den ränta, som bostadsstyrelsen
godkänner för sådan tillfällig
placering.

När det gäller finansieringen av egnahem
är det sparbankerna som svarar för
huvudparten av primärlånen. Härvid
tillämpar flertalet sparbanker 1/4 procent
högre ränta än den i landet i övrigt
gällande. Även affärsbankerna deltager
i denna långivning — främst inom
områden, där sparbankerna inte kan
tillgodose efterfrågan — och därvid tilllämpas
av flertalet affärsbanker samma
ränta som sparbankerna.

Som motiv för den högre räntan i
norrlandslänen anges de beräknade merkostnader
som måste bäras av norrlandssparbankerna
i förhållande till övriga
sparbanker, till följd bl. a. av att det
genomsnittliga antalet konton per förvaltad
miljon, antalet omsättningar på
inlåningssidan och antalet lån per utlånad
miljon är större hos sparbankerna i
Norrland än hos övriga sparbanker.

Vid bedömningen av verkningarna av
denna norrlandsränta bör hänsyn tagas
till det förhållandet, att i norrlandslänen
i stor utsträckning förekommer fördjupning
av de statliga tertiärlånen — för
flerfamiljshus — och egnahemslånen,

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. de räntesatser som tillämpas i Norrland

varigenom omfattningen av underliggande
krediter i motsvarande grad minskar.
I fråga om egnahem är denna fördjupning
inte sällan total, d. v. s. det statliga
egnahemslånet utsträckes att omfatta
hela den kreditdel, som eljest lämnas
som bottenlån av annan kreditgivare;
sådan total fördjupning förekommer i
inte mindre än ca 35 procent av låneärenden
i Norrbottens län. Olägenheterna
av den speciella »norrlandsräntan»
blir härigenom modifierad.

Bostadsstyrelsen har i samråd med
riksbanken fastställt en enhetlig lånemarknadsränta
för hela landet för underliggande
fastighetskredit att ligga till
grund för tillämpningen av tertiär- och
egnahemslånekungörelsen. Bostadsstyrelsen
har sålunda inte godtagit någon s. k.
norrlandsränta vid beräkningen av ränteeftergift,
ehuru sådan högre ränta inte
ansetts utgöra hinder för medgivande
av statlig bostadskredit. Vare sig riksbanken
eller bostadsstyrelsen har sålunda
i och för sig auktoriserat uttagandet
av »norrlandsräntan». Att en sådan högre
ränta i de fyra nordligaste länen ändå
i vissa fall förekommer motiveras som
nyss nämnts för sparbankernas del med
bl. a. de större omkostnader som sparbankerna
i dessa län får vidkännas jämfört
med sparbankerna i övriga delar av
landet. Med hänsyn till att olägenheterna
enligt vad som i det föregående anförts
dock för närvarande får anses vara
begränsade, anser jag inte några speciella
ingripanden från statsmakternas
sida påkallade. Frågan om den s. k.
norrlandsräntan kommer emellertid att
följas med största uppmärksamhet.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpcllationen.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet ber jag
att få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Av svaret framgår att en högre utlåningsränta
tillämpas i Norrland än i

landet i övrigt. Motiveringen för den
s. k. norrlandsräntan är de merkostnader
som uppstår för låneverksamheten
i de nordliga länen i jämförelse med
landet i övrigt. Det förefaller mig rimligt
att denna motivering borde föranleda
en närmare utredning. Att utan vidare
godta bankernas åsikt om storleken
av dessa eventuella fördyringar kan
enligt min mening inte godkännas.
Låntagarnas starkt berättigade intressen
bör i detta fall bevakas.

När det gäller bostadsbyggandet i
Norrland framgår av interpellationssvaret
att »norrlandsräntan» av de statliga
organen icke kompenseras med
ränteeftergift. För landet i dess helhet
gäller på detta område ett räntetak med
för närvarande 5 3/4 procent. Egnahemsbyggaren
i något av de fyra nordliga
länen betalar i allmänhet 6 procents
ränta. Denna överskjutande 1/4
procent får låntagaren helt svara för.
Den fördjupning av de statliga lånen
som förekommer i vissa fall kan uppenbarligen
ej vara till någon glädje
för alla dem, som icke får del av denna
förmån.

Beträffande övrig kreditgivning i
Norrland torde förhållandena vara likartade
med bostadslånen. Affärsbankerna
och andra kan låta sina räntesatser
ligga högre än i andra delar av vårt
land. Följden blir en allmän kostnadsökning
för exempelvis jordbruk, hantverk
och småindustri och därmed jämförlig
verksamhet. Det är bittert att
konstatera att den del av landet som
så starkt är i behov av ett differentierat
näringsliv genom denna »norrlandsränta»
får det svårare att hävda sig
jämfört med andra landsändar.

Om herr statsrådet för dagen icke
kan anvisa eu tillfredsställande lösning
av denna fråga vill jag kraftigt understryka
och betona statsrådets löfte om
att den s. k. norrlandsräntan kommer
att följas med den största uppmärksamhet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till allmänna barnbidrag, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 50 och
54.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 132, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om skyddsrum vid universitetsbiblioteket
i Uppsala, godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen anförde, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att gemensam omröstning
i denna fråga komme att anställas
vid kamrarnas sammanträden under
morgondagen, vilka sammanträden
komme att taga sin början kl. 10.30.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 119, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda famställningar angående
anslag för budgetåret 1959/60 till Allmänna
barnbidrag, Ersättning till postverket
för utbetalning av allmänna barnbidrag,
Bidrag till sjukkassor m. m. och
Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till allmänna barnbidrag, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Med anledning av beslut
som riksdagen redan fattat på förslag
av andra lagutskottet i dess utlåtanden
nr 34 och 35 är jag tyvärr förhindrad
yrka bifall till reservationerna
1, 2, 3 b och 4.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 120, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret
1959/60 till Driftbidrag till statens järnvägar
jämte i ämnet väckta motioner.

Under punkten 62 av sjätte huvudtiteln
i .statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
till Driftbidrag till statens järnvägar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett anslag av
100 000 000 kronor.

Vid sin behandling av förevarande
fråga hade utskottet förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Mannerskantz och Sveningsson (I:
226) samt den andra inom andra kammaren
av herr Setterberg i Vilske-Kleva
tn. fl. (11:285), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte dels uttala, att åtgärder
borde vidtagas för att en ökad andel av
vägbyggnadsanslaget — förslagsvis 20
miljoner kronor — måtte avsättas för ersättningsbyggande
i samband med att
driften nedlades på ekonomiskt förlustbringande
bandelar och att systematisk
planläggning av förberörda arbeten
snabbt borde åvägabringas under respektive
länsstyrelsers överinseende och
dels till driftbidrag till statens järnvägar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
anslag av 85 000 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sigfrid Larson m. fl. (1:227)
och den andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl. (II:
287), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 227 och II: 287 samt I: 226
och 11:285, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Driftbidrag till

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m. m.

statens järnvägar för budgetåret 1959/
60 under sjätte huvudtiteln anvisa ett
anslag av 100 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 226 och II: 285,
såvitt de icke behandlats under I, icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundin, Domö, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Svensson i Stenkyrka
och Heckscher, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 226 och II: 285, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, samt med
avslag på motionerna I: 227 och II: 287,
till Driftbidrag till .statens järnvägar för
budgetåret 1959/60 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 50 000 000
kronor;

2) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Ståhl, Hansson i Skegrie,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:
226 och II: 285, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag på motionerna
1:227 och 11:287, till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1959/60 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 85 000 000 kronor.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! När riksdagen förra
året beviljade ett driftbidrag till statens
järnvägar, förutsattes att detta bidrag
var av provisorisk natur. Det uttalades
samtidigt med beviljandet av
bidraget att detta inte fick verka hindrande
på den rationalisering som SJ
måste undergå. SJ:s ledning har själv
uttryckligen framhållit hur nödvändigt
det är att söka få balans mellan inkomster
och utgifter på annat sätt än
genom sådana här subventionsbidrag,
som SJ själv betraktade som icke önsk -

värda vid beräkningen av driftresultatet
för SJ.

Ett skäl för att man gick in för detta
driftbidrag var att man ville avvakta
resultatet av 1948 års järnvägstaxekommitté
och även av den trafikutredning
som sedan 1953 pågick på annat håll.
Men det har ju inträtt sådana förhållanden
att det alltmer står klart, att det
är nödvändigt att SJ och regeringen
med kraft tar itu med det mycket besvärliga
problem som heter nedläggning
av järnvägar, samtidigt som SJ
på alla andra sätt söker rationalisera
sin verksamhet. Av denna anledning
har i en reservation till utskottets utlåtande
förordats att man för att markera
de här nämnda önskemålen skulle
avveckla driftbidraget så hastigt som
möjligt. I denna reservation — som jag
här är förespråkare för — yrkas därför
på en minskning av driftbidraget med
50 miljoner kronor, alltså med hälften
av det av utskottet föreslagna beloppet.

Det kan ju tyckas att det är väl hastigt
påkommet att göra en sådan här
stark nedskärning av driftbidraget, men
de alltmer påtagbara nackdelarna för
SJ på grund av en ökad biltrafik och
de komplicerade förhållanden, som råder
inom kommunikationsväsendet, gör
det nödvändigt att så fort som möjligt
åstadkomma den anpassning som uppenbarligen
är erforderlig och som vi
väl alla är ense om bör komma till
stånd. Det gäller bara den takt i vilken
detta skall ske. Det är inte vidare angenämt
för en representant för de bygder,
som hårt drabbas av denna rationalisering,
att behöva tala om behovet
av att påskynda åtgärderna för en omläggning
av järnvägsdriften och en
övergång till landsvägskommunikationer,
men vi blir mer och mer på det
klara med att om vi inte skall förlora
greppet över den utveckling som äger
rum inom kommunikationsväsendet,
gäller det att gripa sig an med verket
så fort som möjligt. En förutsättning
för att åstadkomma den nedläggning av
trafiksvaga järnvägar som det här gäller
är att vägförbindelserna i de bygder,
som inte skall få någon fortsatt järn -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m,
vägstrafik, måste sättas i ett sådant
stånd att landsvägstrafiken på ett lämpligt
sätt kan ersätta järnvägstrafiken.
Dessa saker bör alltså gå hand i hand.
Numera förekommer regelmässigt samarbete
mellan SJ:s organ och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen varvid man
rådgör om sådana bär saker. Förutsättningar
bör alltså föreligga för att åstadkomma
en relativt hastig rationalisering
och omändring av här ifrågavarande
trafikverksamhet. Man måste därför
räkna med att det blir möjligt att
företa nedläggning av järnvägar eller
omändring av järnvägar på ett lämpligt
sätt inom de närmaste åren.

Herr talman! Den argumentering,
som jag anför och som anföres här i
reservationen såsom motiv för nedskärningen
av driftbidraget, går ut på att
man med god vilja bör kunna komma
fram till den nödvändiga ändring i kommunikationsväsendet,
som kräves bl. a.
inom en stor del av SJ:s område. Jag
är fullt medveten om att det blir svårigheter
på det ena eller andra sättet
där nedläggning av järnvägar kommer
till stånd, men det är i alla fall en
ofrånkomlig sak — och den uppfattningen
utbreder sig alltmer i de olika
bygderna — att det inte går att ha det
på det sätt som man för närvarande
har det, nämligen att dröja för länge
med väganläggningar och köra med
tomma järnvägsvagnar. De nuvarande
förhållandena pockar på en lösning.
Jag vågar tro att en sådan åtgärd som
ett hastigare upprustande av landsvägarna
och nedläggande av trafiksvaga
järnvägar skall bidra både till bättre
ekonomi för SJ och i längden till bättre
trafikförhållanden för respektive bygder.
Detta om nedläggning av trafiksvaga
järnvägar. Alla vet hur besvärligt
problemet är, och jag behöver därför
inte gå närmare in på den sidan av
saken. Alla vet också hur stor del av
våra järnvägar som tyvärr är trafiksvaga,
och detta gör ju problemet ännu
värre.

Sedan är det emellertid en annan sak,
som jag skulle vilja trycka på, herr talman,
och det gäller nödvändigheten

att den rationalisering i olika avseenden
i övrigt, som SJ:s ledning själv
är medveten om behöver ske och är
angelägen om skall ske, också påskyndas.
Vissa av järnvägsstyrelsen begärda
beslut om nedläggande av järnvägar
har ju dröjt, och även ändringar av
taxorna har dröjt åtskilligt. (Nu på
sistone har dock nya taxor fastställts,
och på den punkten är därför förhållandena
annorlunda än vid den tidpunkt
då föreliggande motion och den
reservation, som jag här talat om,
skrevs.)

Jag kommer alltså, herr talman, fram
till, att det är nödvändigt med en sådan
hastig avveckling av driftbidraget
som jag här talat om. Jag hemställer
därför om bifall till den reservation
vid detta utlåtande, som är betecknad
med 1.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag har i statsutskottets
plenum biträtt ett yrkande från fjärde
avdelningen som innebär en kompromiss,
nämligen att anslaget till Driftbidrag
till statens järnvägar på 100 000 000
kronor nedsättes till 85 miljoner kronor.

Det gäller här ett egendomligt förfarande
vid handläggningen. Det föreligger
dels en motion från högerhåll om
minskning av bidraget till 85 miljoner
kronor, dels också en motion från
centerhåll om avslag på hela beloppet.
Från det håll, där man motionerat om
avslag, har man nu gått på förslaget om
en nedskärning av bidraget till 50 miljoner
kronor. Även de som har motionerat
om bidrag på 85 miljoner kronor
har följt samma linje. Jag, som tillsammans
med några andra återfinnes under
reservation 2, finner att en nedsättning
av bidraget med 15 miljoner
kronor torde vara en rimlig avvägning.
Om vi menar allvar med att man
på alla områden bör spara när det gäller
statens utgifter, bör vi utan att tillfoga
SJ någon större skada minska bidraget
med 15 miljoner kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m. m.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet i detta ärende för att uttrycka min
förvåning över vad jag vill beteckna
som det lättvindiga sätt, på vilket reservanterna
från högerns sida här har
handskats med denna för näringsliv
och medborgare så viktiga fråga. För
alla står det väl klart att nedläggning av
järnvägar sannerligen inte är något lekverk.
Det är uppenbart att detta ibland
t. o. m. förefaller brutalt för de människor
som är beroende av järnvägen.

Den kris inom trafikväsendet, som
herr Domö talade om, gäller ju inte
bara järnvägarna. Dessa har fått trafiksvaga
banor till följd av bilväsendets
och på sin tid busstrafikens utveckling.
I dag trängs ju bussarna ut av bilarna.
I järnvägsnedläggningarnas spår går således
även indragning av bussturer och
nedläggning av busslinjer. Klagomålen
är legio från stora medborgargrupper —•
åtminstone i Mellansverige, bl. a. i det
län, där jag i vanliga fall har min varelse.
Man framhåller för länsstyrelserna
att möjligheterna att komma ut ur
isoleringen, i den mån man bor långt
ifrån tätorterna, dit man behöver bege
sig för att köpa vad som hör till livets
nödtorft, blir ytterst små till följd av
att järnvägs- och busslinjer läggs ner —
framför allt tänker man väl därvid på
busslinjerna. Samma gäller många arbetare
och anställda. Nog får man väl säga
att en rationalisering, som det ropas på,
kommer att kännas ganska hård för
många medborgare.

Jag har haft möjlighet att se hur denna
utveckling kan verka i båda riktningarna.
Nedläggningen av banor har
ju framför allt gått ut över Skåne. Såvitt
jag har kunnat finna, har SJ där på
ett lyckligt sätt löst kommunikationsfrågorna
både niir det gäller ombesörjande
av fraktgods- och persontrafik.
Men det är klart att överflyttandet av
den tunga trafiken från järnväg till
landsväg betyder att vägarna måste förstärkas
i mycket stor utsträckning. Vägar
måste byggas om eller man måste
bygga nya vägar, om den tidigare tunga
järnvägstrafiken i fortsättningen skall
bedrivas på vägarna.

Men jag har också sett vad som kan
inträffa, när en enskild bana bar nedlagts.
De tätorter, för vilkas kommunikationer
denna bana svarade, har det
i dag mycket bekymmersamt. Berörda
industrier får större transportkostnader
för de produkter som de levererar till
andra orter, eller tvärtom. De får skaffa
sig specialbyggda bilar för att kunna
klara den uppgiften, och det är alldeles
klart att när en näringsidkare,
som kanske i övrigt inte har det så gott
ställt, får se sina fraktkostnader ökade,
blir det kommunen som får sitta emellan.
Krav har framförts till kommunerna
på att de ökade fraktkostnaderna
skall täckas av respektive kommuner,
och dessa har inte mycket att välja på
om de inte vill att näringslivet helt skall
slockna på vederbörande plats.

Jag vill med detta självfallet inte bestrida
att utvecklingen har gått dithän,
att en del trafiksvaga banor måste läggas
ned. Utvecklingen har framdrivit
rationaliseringen på detta område, och
den kommer man naturligtvis inte ifrån.
Jag anser dock att nedläggningarna inte
bör ske under en forcering, som för med
sig skadeverkningar för näringslivet och
enskilda medborgare. Först när det finns
vägar och andra transportmedel som
kan ersätta järnvägarna på ett någorlunda
fullgott sätt, bör nedläggningen
bli aktuell. Man kan alltså inte genomföra
rationaliseringen förrän de förbindelser,
som nu upprätthålls per järnväg,
kan åstadkommas på vägarna. En
sådan omläggning av transporterna kan
inte ske hastigt, och därför anser jag
för min del att man inte kan forcera
fram nedläggning av järnvägar. Man
måste ständigt ha klart för sig vad det
är som skall ersätta järnvägarna och om
det finns möjligheter att ordna den saken.

Med den kännedom jag har av kungl.
järnvägsstyrelsen tror jag mig veta att
den har ögonen öppna för de problem
som uppstår då banor nedläggs och strävar
efter att omläggningen av trafiken
skall ske så smärtfritt som möjligt.

I dessa sammanhang uppstår alltid frågan
om alla trafiksvaga banor bör nedläggas.
Vi bär ändå banor här i landet

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m. m.

som ofta betecknas som kulturbanor. Jag
misstänker att även om man här sade att
alla trafiksvaga banor borde komma
bort, kommer ändå alltid vissa av dessa
att finnas kvar, oaktat att de går med
förlust. Jag tänker på exempelvis inlandsbanan,
som har en så ofantlig betydelse
för de inre delarna av de norra
landskapen, att man inte kommer att
kunna lägga ned den banan.

Att frågan blir behandlad i dag är ingen
överraskning. Vi har tidigare gett anslag
till SJ för att behålla trafiksvaga banor,
och nu bär den situationen uppstått
att man måste subventionera SJ av ännu
ett skäl. Tidigare var det så, att de stora
linjerna lämnade ett överskott som räckte
att hålla de trafiksvaga banorna ekonomiskt
under armarna, men alla vet
vad som hänt på detta område. Nu har
även de stora linjerna svårt att få det
att gå ihop eller i vart fall svårt att få ett
större överskott. Vill man behålla en del
av de trafiksvaga banorna, måste man
alltså följa utskottets förslag och ge bidrag,
som i någon mån täcker de stora
utgifter SJ måste ha för att bibehålla vissa
trafiksvaga banor.

Jag tyckte att statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet var
inne, men nu ser jag att han inte längre
är det. Jag skulle dock vilja ställa en
fråga till honom, och jag gör väl det i alla
fall: När kommer 1953 års trafikutredning
att avlämna sitt betänkande?
Jag har en bestämd känsla av att det betänkandet,
som väl kommer att innehålla
riktlinjer för den kommande kommunikationspolitiken
här i landet, behövdes
nu. Vi befinner oss i en kris, och det
är nödvändigt för näringslivet och folket
att vi kommer ur den så helskinnade
som möjligt.

Jag har också en bestämd känsla av
att man från SJ:s sida på olika områden
söker genomföra en rationell drift av
järnvägarna. Jag känner ju SJ någorlunda.
Jag vet vad som har inträffat exempelvis
på de senaste tio åren, jag vet hur
man bringar ned avlöningskontot tack
vare de tekniska anordningar som man
sätter in. Tidigare fanns på varje station
en eller två man nattetid som skötte pass -

ningen. I dag är alla mellanstationer obevakade,
och linjeblockeringen utför det
värv som den manuella arbetskraften tidigare
svarade för. .lag vill också hänvisa
till att banorna byggts om, och framför
allt på de stora linjerna har både
banvallen och materielen blivit betydligt
starkare. Detta gör att risken för att något
skall hända har blivit så liten, att
i stort sett all bevakning kunnat inställas.
Längs en sträcka diir det för tio eller
femton år sedan bodde tio banvakter
finns i dag ingen eller kanske en enda.
Man kan se banvaktsstugor från tåget,
och man tänker att där bor en banvakt,
men det är inte alls säkert, det kanske
bor en skomakare eller en skräddare där,
som hyr den banvaktsstugan.

1 detta sammanhang har jag ibland
frågat mig, om inte inskränkningen av
personalen i alltför hög grad går ut över
den lägre personalen, medan antalet befattningshavare
i högre grad i vissa fall
ökar. Men jag får väl tro att samma lagar
gäller för statstjänare som inom det enskilda
näringslivet, att proportionellt
ökar antalet tjänstemän i högre ställning
mycket snabbare än antalet arbetare.

Herr talman! För närvarande finns
ingenting annat att göra än att fortsätta
med subventionerna till statens järnvägar
i väntan på att omläggningen på ett
hyggligt sätt klaras av. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Vi debatterar här subventionen
på 100 miljoner kronor till
statens järnvägar. Den framförda synpunkten
att denna subvention skulle
vara mycket betydelsefull för att upprätthålla
trafikservicen i glesbygderna
tror jag är betydligt överdriven. Det
är i och för sig inte väsentligt om trafikservicen
ordnas genom järnväg, lastbil
eller buss, huvudsaken är ju att det
finns kommunikationsmöjligheter.

Herr Lindahl sade, att nedläggandet
av en järnväg innebär ökade omkostnader
för industrier som legat vid denna
järnväg, och det kan väl finnas så -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m. m.

dana fall. Jag känner dock från min
hemort ett exempel som pekar i annan
riktning. Där fanns ett stickspår som
gick rakt in på ett företags område.
Endast för några år sedan användes
detta spår mycket för transporter, men
i dag begagnas det praktiskt taget inte
alls. Företaget använder i stället lastbilar,
därför att man anser detta vara
fördelaktigare. Men jag vill inte påstå
att det alltid är på det sättet. I vissa
fall är järnvägen naturligtvis konkurrenskraftig.

När det gäller trafikservicen i glesbygderna
kan man skilja mellan två
huvudtyper av järnvägar. Den ena kategorien
är järnvägslinjer som inte har
landsvägar vid sidan om sig. Där är
järnvägen alltså ensam om att sköta
trafiken. Det är klart att man inte skall
lägga ned sådana järnvägar. Herr Lindahl
nämnde inlandsbanan, och jag
antar att det längs denna finns långa
sträckor, där det inte finns någon parallell
landsväg. Men där har det väl
inte inträffat någon trafikminskning.
Om järnvägen är ensam om trafiken
måste den väl ha denna kvar. Den andra
typen av järnvägar är den som har
parallella landsvägar. På dessa banor
är det, ärade kammarledamöter, som
järnvägen överallt i landet har svårt
att klara sig i konkurrensen. Trafiken
har på dessa håll övertagits av andra
transportmedel, och järnvägstågen går
praktiskt taget tomma. I en sådan situation
finns det väl ingen annan möjlighet
än att lägga ned järnvägsdelen
såvida den inte genom vissa omläggningar
kan göras konkurrenskraftig
gentemot andra transportmedel.

Det är psykologiskt lätt förklarligt
att det i den berörda bygden kan uppstå
ett visst missnöje när en järnvägslinje
läggs ned. Det brukar ordnas protestmöten,
dit det kommer mycket folk.
Men de missnöjda anländer vanligen
inte per järnväg utan med bilar eller
hussar för att sedan alltså protestera
mot att järnvägen läggs ned. Jag känner
från min egen landsända till flera
fall, där man till en början tyckt det
vara litet trist när en järnviigsdel lagts

ned. Man bär emellertid som regel
snabbt accepterat den nya ordningen
sedan man fått för trafikanterna bättre,
bekvämare och inte heller dyrare kommunikationsmöjligheter.

I vår motion pekar vi även på att
järnvägen går med förlust på vissa
platser trots att resandefrekvensen där
är mycket stor. Så är t. ex. förhållandet
med linjerna till Stockholms förorter.
I dylika fall är det naturligtvis
nödvändigt med en revidering av taxorna,
ty där kan man ju inte skylla på
att järnvägen inte har tillräckligt med
trafikanter.

Jag kan helt instämma i vad kommunikationsministern
sade då han i
söndags invigningstalade vid öppnandet
av den elektrifierade bandelen Ljusdal—Hudiksvall.
Kommunikationsministern
lade därvid fram följande program
för statens järnvägar: modernisering
och rationalisering samt ökade
investeringar, inriktade på områden
som snabbt ger resultat. Han förordade
också nedläggning av oräntabla handelar.
Men han tilläde, vilket jag är
angelägen att understryka, att det är
viktigt att man samtidigt skapar erforderliga
andra trafikmöjligheter för att
ersätta järnvägen. I många fall finns
ju för övrigt redan dessa andra kommunikationsmöjligheter,
men om så inte
är fallet bör de naturligtvis utbyggas
innan järnvägen läggs ned. Som ytterligare
en programpunkt tilläde kommunikationsministern:
omläggning av järnvägstaxorna,
alltså för att öka SJ:s inkomster.

Kommunikationsministern har här
enligt min uppfattning lagt fram ett
utmärkt program. Det är viktigt att det
snabbt kan realiseras. För att få programmet
förverkligat tror jag inte att
rätta vägen är att lämna subventioner.
Det blir säkert en bättre stimulans för
statens järnvägar att vidta de planerade
åtgärderna om inga subventioner
utgår.

Det är, herr talman, dessa tankegångar
som ligger bakom vår motion.

Jag her, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservation nr 1.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m. m.

Herr THUN (s):

Herr talman! Kungl. Maj:t har här
under sjätte huvudtiteln framlagt ett
förslag om ett driftbidrag på 100 miljoner
kronor till statens järnvägar. Alla
var vi väl redan från början beredda
på att oppositionen skulle föreslå vissa
prutningar. Speciellt hade vi anledning
att vänta dylika förslag från högern
och folkpartiet, som ju vid innevarande
riksdag propagerat för en viss
sparsamhetslinje. Däremot väckte det en
viss överraskning, att ledamöter av centerpartiet
yrkat avslag på att driftbidrag
över huvud taget skall utgå till
statens järnvägar.

Herr Sigfrid Larsson har nu nyss
klargjort sin inställning i denna fråga.
Han säger att det är angeläget att subventionerna
snabbt dras in för att man
skall tvinga statens järnvägar att vidta
erforderliga rationaliseringsåtgärder för
att få sin verksamhet i ekonomisk balans.

I anslutning därtill vill jag hänvisa
till vad herr Lindahl yttrade. Han framhöll,
att det här i landet finns några
järnvägar, t. ex. inlandsbanan, som är
att betrakta som kulturbanor. Menar herr
Sigfrid Larsson att även dessa s. k. kulturbanor
nu skall läggas ned? Om riksdagen
skulle dra in alla driftbidrag till
statens järnvägar måste det väl få till
konsekvens, att statens järnvägar även
måste nedlägga våra kulturbanor, som
vi av många skäl svårligen kan undvara.

Motionärerna har enligt min uppfattning
handlat ganska oöverlagt när de
utan vidare föreslår att driftbidraget
skall helt slopas. De har kanske skrivit
motionen med utgångspunkt från förhållandena
i sin egen hembygd, men
det har nog lett till ett ganska olyckligt
resultat.

Bland dem som var med på fjärde
avdelningens resa till bl. a. Lelångenbanan
fanns det åtminstone någon partivän
till herr Sigfrid Larsson, som vid
det tillfället kämpade mycket hårt för
den banstumpen. över huvud taget har
man väl från det partiet kämpat hårdare

än alla andra för bibehållande av järnvägar,
som från rent ekonomisk synpunkt
inte längre är motiverade. Den
saken får vi inte glömma bort i samband
med vad herr Sigfrid Larsson har
sagt och motionerat om. Det är inte att
företräda ett landsbygdsintresse att
handla på det sätt som han här gör.

Skulle det gå på det viset, att man
snabbt skulle slopa driftbidraget, då förutsätter
jag att SJ också skall få fullständigt
fria händer att handla på det
sätt som från ekonomisk synpunkt är
riktigast. Alltså, om man på det politiska
planet slopar förutsättningarna för
bibehållande av alla dessa järnvägar bör
man i konsekvensens namn också låta
SJ snabbt lägga ned dem. Jag tror inte
att det sedan skulle vara så roligt vare
sig för mig eller för herr Sigfrid Larsson
att åka ut i en del av de svenska
bygderna och där möta bygderepresentanterna
och höra deras klagomål, utan
de skulle väl också säga åtskilligt annat
om oss här uppe, som kunde ta en sådan
ställning till problem som är så utomordentligt
viktiga för respektive bygder.

Jag tycker det kan vara angeläget att
säga detta, eftersom jag har en känsla
av att det i den politiska debatten sedermera
inte alls är så lämpligt att ute i
bygderna tala om att vi ville spara de
där 100 miljonerna. Jag tror att sådant
tal bara passar i vissa sammanhang, och
därför är det lämpligt att vid detta tillfälle
göra den saken klar för sig.

Herr Domö, som den fine man han är
och med den kännedom han äger om
svenska bygders förhållanden, var mycket
försiktig i sina uttalanden beträffande
åtgärder mot de icke bärkraftiga
järnvägarna. Han deklarerade klart att
vi tills vidare måste räkna med att behålla
driftbidrag i någon form. Storleken
nämnde han inte, men han är ju en
av reservanterna till förmån för ett driftbidrag
på 50 miljoner kronor. Det visar
en god vilja och en viss förståelse, i
motsats till vad herr Sigfrid Larsson
och hans medmotionärer har anfört i
sin motion och till vad herr Larsson
själv har anfört i dag.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m. m.

Som jag sade från början är det helt
och hållet besparingssynpunkterna, som
har varit vägledande för motionärerna
och reservanterna. I och för sig har
vi ju ingenting att erinra emot den linje
som högern här följer — alla är vi
väl angelägna om att de besparingar som
är möjliga också skall göras, det bör vara
mottot för oss alla. Men inom utskottsmajoriteten
har vi, sedan generaldirektören
för SJ inom avdelningen hållit
en föredragning, där vi har fått en
klar bild av hurudan den ekonomiska
situationen är för statens järnvägar,
inte kunnat tänka oss någon justering av
det av Kungl. Maj:t föreslagna driftbidraget.

Herr Domö framhöll, att man genom
en nedskärning av anslaget kan pressa
fram en snabbare rationalisering. Och
det är nog riktigt, såvida prutningarna
håller sig inom rimliga gränser. Men det
finns ett krux, nämligen att de rationaliseringsvinster
som görs — vilket från
statens järnvägar redovisades vid föredragningen
inom avdelningen — äts upp
av de lönejusteringar som har beslutats.
Just nu finns det därför ingen marginal
att ta av från rationaliseringsvinsterna.

Vi som hörde föredragningen inför
fjärde avdelningen fick nog den uppfattningen,
att SJ gör allt vad som står i dess
makt för att rationalisera och ta bort
onödiga fördyrande faktorer.

Även i reservationen nr 2, som går
ut på en prutning med 15 miljoner kronor
till 85 miljoner kronor, hänvisar
man till alt det är rationaliseringsverksamhcten
som skall vara drivfjädern när
det gäller att skapa ekonomisk balans.

Med hänvisning till vad jag tidigare
har sagt vill jag alltså uttala den åsikten,
att man inte kan göra någon som
helst prutning på detta anslag. Det skulle
vara åtskilligt mera att säga, men
tiden är knapp, och det är mycket som
ligger framför oss i dag. Diirför ber jag
med det sagda att på utskottets vägnar
få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och därmed avslag på samtliga motioner.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka att jag
särskilt underströk, att vi skall bibehålla
sådana järnvägar som inte har några
landsvägar vid sidan om sig och som alltså
är nödvändiga för trafikens upprätthållande.
De kan ju inte vara i farozonen,
även om de är trafiksvaga — det
har de väl ofta varit också tidigare; någon
trafik har ju inte tagits ifrån dem.
Men det finns också bandclar som har
ersättningstrafik vid sidan om sig och
som har förlorat det mesta av sitt trafikunderlag
till denna ersättningstrafik,
och trots detta har man dröjt med att
lägga ned järnvägstrafiken. I sådana fall
kan nog vissa anmärkningar göras mot
att nedläggningen har dröjt så länge;
taxefrågorna och annat kommer ju också
in i bilden.

Meningen är inte att försämra trafikservicen
utan bara att modernisera den
och att inte dröja längre än nödvändigt
med detta. I många fall har man länge
kunnat se att en ny ordning är ofrånkomlig,
och då skall man inte envisas
att hålla fast vid det gamla.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det är i två egenskaper
jag har begärt ordet — bortsett från att
jag är ledamot av kammaren — nämligen
som motionär i frågan och som ledamot
av järnvägsrådet.

Jag har en uppfattning som inte riktigt
sammanfaller med herr Inndahls när
det gäller nu rådande långvariga trafikskede
med sviktande järnvägar och dåliga
vägförbindelser. Herr Lindahl önskar
att man inte skall forcera nedläggandet
av förlustbringande bandclar,
men jag vill rikta uppmärksamheten på
att vi för närvarande befinner oss i etl
direkt oekonomiskt skede av vårt lands
trafikhistoria. Det är nämligen inte så,
att de trafiksvaga järnvägarna går med
ett underskott av ungefär 100 miljoner,
utan redan för två år sedan, när järnvägsrådet
tog ställning till denna fråga

1''örstn kumminens protokoll W59. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m.
och tillstyrkte ett visst anslag, dock inte
så stort som underskottet, beräknade
man att det årliga underskottet på de
trafiksvaga bandelarna uppgick till 200
miljoner. Sedan inskränkte sig statens
järnvägar till att begära en subvention
med hälften av detta belopp.

Jag förmodar att underskottet på de
trafiksvaga järnvägarna i dag är ännu
större än 200 miljoner -— det skulle vara
rätt förvånansvärt annars, men jag låter
det vara osagt. Samtidigt ökar biltrafiken,
något som gör det ännu säkrare att
ett antal järnvägar blir direkt hopplösa
företag, på samma gång som det betyder
att bygden klarar sig utan järnväg.

I ett sådant läge bör man enligt min
mening i stället för att gå sakta fram vidta
åtgärder som leder till snabbare nedläggande
av dessa järnvägar. Därmed
menar jag inte — och det ber jag kammaren
och herr statsrådet att observera
— att man skall lägga ned dödsdömda
järnvägar hux flux. Man skall vidta de
åtgärder som fordras för att nedläggandet
kan ske relativt smärtfritt, och dit
hör — såsom här tidigare sagts — att
man dels iståndsätter eller bygger vägar,
som till sin sträckning någorlunda
sammanfaller med järnvägen och som
kan klara de gamla stationssamhällenas
trafikproblem, och dels ser till att man
får allmänna trafikmedel på dessa vägar.
Men det är ett allmänt önskemål att man
inte i onödan fortsätter att ödsla bort
pengar på dessa järnvägar, så som nu
sker.

Och bär vill jag erinra om vad som
står både i den av mig väckta motionen
och i järnvägsrådets yttrande med anledning
av taxekommitténs förslag, nämligen
att man måste ha bättre kontakt
inte med vägförvaltningarna eller vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen utan med
länsstyrelsen i dess egenskap av länets
ledning i alla möjliga andra avseenden
än de som rör trafikförhållandena. Detta
har inte statens järnvägar haft klart
för sig förrän någon gång i vintras. Då
underströks den saken kraftigt vid järnvägsrådets
sammanträde, och generaldirektören
förklarade att det var någonting
som han i fortsättningen skulle be -

akta. Jag tror också att någonting i den
riktningen har gjorts, men jag vet inte
hur mycket. Om detta sattes i verkligt
system skulle man enligt min mening
faktiskt få möjlighet att mycket snabbare
lägga ned sådana järnvägar, som är
rent hopplösa för all framtid och som
redan i dag är så oräntabla att det inte
är försvarligt att driva dem längre.

Men det finns också en rad andra
önskemål i sammanhanget, och det var
närmast för att framställa två eller kanske
tre frågor till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet som
jag ursprungligen begärde ordet. Den
första frågan bär herr Lindahl redan
ställt, men jag tror nästan att herr statsrådet
just då var borta för ett ögonblick,
och därför upprepar jag den: När blir
1953 års trafikutredning färdig? Hur
länge skall man kunna skylla på den för
att slippa vidta de förståndiga åtgärder
som borde genomföras?

Här har vi ett exempel på hur det
inte bör gå till i samhället. Det är
många gånger så, att ett statsråd, för
att klara sig ur dagens bekymmer och
slippa ta ställning till ett lagom smått
reformerande, sätter till en storvulen
utredning. Alla bekymmer stoppas därmed
i en stor säck för tio år framåt
— i detta fall har det visserligen ännu
bara gått sex år, men det blir väl tio
också här — och sedan är han fri från
dessa bekymmer. Men det är i regel
inte så man bör göra. Jag tycker att
det mycket väl skulle kunna ske ett
samarbete på detta område mellan länsstyrelserna
och kommunikationsdepartementet.
Det har visat sig att den vägen
leder till ett snabbare resultat, då
man inte behöver vänta på förslag från
en stor utredning.

Den andra frågan jag vill ställa är:
När kommer Kungl. Maj:t att fastställa
de nya SJ-taxorna, som ger statens
järnvägar möjlighet att kunna driva sin
rörelse som ett affärsdrivande verk skall
göra? Det har man knappast haft möjlighet
till, så inramad som verksamheten
tidigare varit. Det nya förslaget
till taxesystem för statens järnvägar inrymmer
möjligheter, som ger verket en

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m. m.

chans att agera. Förslaget innefattar
också en höjning av förortstaxorna när
det gäller månadsbiljetterna för dem
som bor i de större tätorterna. Denna
trafik går nu med förlust. Dessa banor
bör väl ändå vara närande och inte
tärande delar av SJ:s verksamhet.

Med anledning av herr Thuns anförande
skulle jag vilja säga, att det självfallet
är så, att om ett utskott kommer
till en bygd och frågar om man där
vill ha sin järnväg nedlagd, så svarar
man med en mun nej. Det är knappast
någon som har det moraliska modet
att säga: Bort med järnvägen! Något
sådant kan man inte vänta.

Herr Lindahl sade att det förekommer
en mängd klagomål över järnvägsnedläggningar
i Närke. Men vad skall
man då säga i Småland, som ju är
proppfullt av gamla smalspåriga järnvägar?
Ja, där har det länge varit på
samma sätt, att man använt de där
gamla utnötta orden, att man skall »slå
vakt om sin järnväg». Men om man
får tillfälle att tala med folk i mera
enskilda sammanhang ■— då det inte
är så många som hör på och framför
allt när det inte är några tidningsreferenter
i närheten — har det varit lätt
att konstatera hur det vuxit fram en
stigande förståelse för att en ändring
måste ske. Det enda krav, som man har,
är inte att få behålla järnvägen, utan
det är att man snabbare skall få de vägar
byggda, som behövs för att inte stationssamhällena
och bygden kring dem
skall få det sämre. Det går faktiskt att
vid dylika samtal på ett lättare sätt
vinna förståelse för dessa synpunkter
i mycket vida kretsar än som är möjligt
vid ett utskottsbesök.

I mina hemtrakter gjordes redan [i
vintras en del aktningsvärda försök att
skapa med järnvägen parallella vägförbindelser,
men jag tycker att den saken
skulle kunna sättas iinnu mera i
system. Detta har jag framhållit i den
motion, som jag inte bara avgivit utan
också författat — jag säger detta eftersom
det ibland här i kammaren förs
på tal, vem som skriver motionerna.
Men här måste länsstyrelserna vara

med, och jag skulle i detta sammanhang
kunna ställa den frågan till statsrådet,
om han inte anser att det skulle
kunna vara lämpligt att systematiskt
få länsstyrelserna som sådana, och inte
deras vägförvaltningar, inriktade på att
få de vägmedel som genom arbetslöshetsförhållandena
nu har kommit att
flöda ganska rikligt, applicerade på
just sådana vägförbindelser, som behövs
för att järnvägarna skall kunna
undvaras.

För att statens järnvägar inte skall
få ännu större förlust på sin verksamhet
behövs inte bara denna subvention
— den saken har utretts inom järnvägsrådet
— utan man behöver också
hålla onödigt höga taxor på de stora
huvudlinjerna. Man skulle sannolikt där
kunna öka trafiken, om statens järnvägar
kunde sänka taxorna och därigenom
få en större nettobehållning på
huvudlinjerna. Av den anledningen är
det bråttom, vilket bör understrykas.

I min motion har jag föreslagit en
prutning på 15 miljoner kronor. Här
har vi emellertid ett exempel på den
reella betydelsen av regeringsformens
§§ 58 och 59 — en reell betydelse som
konstitutionsutskottet inte alls har uppfattat.
Om det hade framlagts ett ordentligt
budgetförslag i januari, som hade
hållit, hade vi inte den ena plenidagen
efter den andra behövt konstatera,
att den ena förändringen efter den andra
har inträffat, som den stackars oppositionen
och de stackars motionärerna
måste försöka att rätta sig efter.

Det är ett åskådningsexempel på den
reella betydelsen av regeringsformens
uttryckliga bestämmelser om att man
skall ha ett klart budgetförslag från
regeringen vid riksdagens början. Som
en demonstration mot att ett sådant förslag
inte finns ser jag mig faktiskt
oförhindrad att, trots att jag har motionerat
om ett anslag på 85 miljoner,
ansluta mig till reservationen nr 1 som
vill begränsa anslaget till 50 miljoner.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag hade tänkt lägga
några synpunkter på det här utskotts -

■20

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m.
utlåtandet, som är intressant redan på
grund av sin konstruktion med den
spridda skyttelinje som det företer, men
den pågående voteringen i andra kammaren
kräver att jag så småningom går
in dit ocli därför får jag nu begränsa
mig.

Jag skall då först ta upp de frågor
som herr Mannerskantz nu senast framställde.
Han var inne på frågan om
1953 års trafikutredning och insinuerade
en aning om att när ett statsråd
inte vill ge klart besked, så försöker
han skylla på en pågående utredning.
Jag har inget som helst behov av att
skylla på 1953 års trafikutredning, men
jag har genom min dagliga gärning
fått en handgriplig erfarenhet av hur
besvärligt det material är, som utredningen
har att arbeta med. Det gäller
för den att försöka åstadkomma en
kompromiss mellan de i hög grad motstridiga
intressen som finns på olika
håll bland dem som ägnar sig åt transportverksamhet
och som är i behov av
att denna verksamhet funktionerar på
ett rationellt sätt och arbetar med sådana
taxor, att näringslivet kan dra fördel
av transportverksamheten och stimuleras,
inte bara i de stora tätorterna
utan också i de mindre och på den
rena landsbygden.

Herr Mannerskantz menar, att detta
arbete skulle man väl kunna klara mycket
enkelt genom en kontakt mellan
kommunikationsdepartementet och vederbörande
länsstyrelse. Ja, men det
är nog att försöka förenkla det hela
för sig och göra det så där utomordentligt
lätt, som bara herr Mannerskantz
kan gå i land med.

Herr Mannerskantz’ andra fråga gällde
när de nya taxorna kommer. De
fastställdes i Kungl. Maj:ts konselj den
15 maj i år, men jag förstår att herr
Mannerskantz var så upptagen av motståndsrörelsen
mot den allmänna tillläggspensionen,
att han inte upptäckte
ett så viktigt beslut i Kungl. Ma j ds konselj.

Sedan, herr talman, råder det väl
egentligen ingen diskussion om huruvida
nedläggningar av trafiksvaga ban -

delar skall äga rum. Vad vi närmast
diskuterar är tempot. Här är man nu
angelägen att säga, att Kungl. Maj:t
måste ta ett mycket resolut grepp i de
här frågorna, ett kraftigare grepp än
vad som tagits hittills. Det sägs också
att nedläggningen bör ske med stor
snabbhet.

Ja, ingen skulle högre än jag önska
att man kunde gå fram med den snabbhet
och med det resoluta handlag som
herr Sundin och andra har givit uttryck
för att Kungl. Maj:t skall visa
i de här frågorna. Men det går nu en
gång inte att gå till väga på det sättet.
Vi skall nämligen vara på det klara med
att redan när man möter tanken på en
nedläggning av en järnväg ute i bygderna,
eller när det resoneras om att
dra in en tur eller möjligen två turer
på dagen, så opponerar sig bygden.
Dagen efter den dag det stått i tidningen
om den ifrågasatta indragningen
möter man opinionen i farstun i
kanslihuset, och den opinionen är ofta
förstärkt med representanter just för
de partier, som kräver det resoluta
greppet.

Vi skall, herr talman, vara medvetna
om att nedläggningsfrågorna kräver att
man tar itu med dem med noggrannhet
och med omsorg. När järnvägsstyrelsen
kommer med ett förslag om att
få lägga ned trafiken på en bana, fogar
den till förslaget alltid ett resonemang
om hur ersättningstrafiken skall ordnas.
Men bygdens folk kommer omedelbart
och säger att de inte är tillfredsställda
med det sätt varpå järnvägsstyrelsen
vill ordna ersättningstrafiken.
Befolkningen säger alltså med allt skäl:
Vi vill ha till stånd ett resonemang,
ett mycket mera ingående resonemang
om hur ersättningstrafiken skall ordnas.
Senast för tre veckor sedan uppvaktades
jag av en deputation från
herr Mannerskantz’ eget län, som framförde
sitt missnöje över det sätt varpå
järnvägsstyrelsen hade föreslagit att ersättningstrafiken
i ett fall skulle ordnas.
Deputationen önskade få vetskap
om hur ersättningstrafiken skulle komma
att ordnas innan nedläggningsbe -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m. m.

slutet fattas, ett i hög grad rimligt anspråk
från bygden.

Skall man tillmötesgå ett sådant anspråk,
och det menar jag är alldeles
ofrånkomligt, så gäller det att samordna
de olika intressena. Det är inte bara
personbefordran, skolskjutsar och sådant,
som många gånger berörs av omläggningar
eller nedläggningar av den
spårbundna trafiken, utan det gäller
i kanske ännu högre grad godsbefordran,
där småföretagarna — nu tycker
jag centerpartiet skall lyssna — har
bestämda önskemål om hur trafiken
skall ordnas.

För att påskynda hela detta utredningsarbete
— så långt det nu går inom
den här ramen — har inom departementet
tillsatts en särskild arbetsgrupp
som sysslar med dessa frågor och har
dem, om inte till enda så i varje fall
såsom en väsentlig uppgift. I gruppens
uppdrag ingår också att upprätthålla
kontakten med länsstyrelserna; det har
hela tiden hört till det primära. Inom
den närmaste veckan kommer att fattas
två nedläggningsbeslut. Beträffande
de frågorna har länsstyrelsen varit kontaktad
vid två olika tillfällen, senast
förra veckan då arbetsgruppen reste
ned till länsstyrelsen för en konferens,
vid vilken bygdens befolkning och representanter
för fullmäktige och för industrien
var närvarande och diskuterade
ersättningstrafiken. Det gällde
alltså de vägbyggnader, som måste företas,
och de vägarbeten som kan utföras
med hjälp av det särskilda anslag, som
står till förfogande. Där diskuterades
också hur vägbyggandet på lång sikt
borde planeras, då det ju är nödvändigt
att så att säga lägga in det i den vägplan
som är utarbetad för varje län.

.lag vill ännu en gång understryka
att jag inte vill medverka till en forcering
av nedläggningsärendenas behandling
på bekostnad av de berörda bygdernas
intressen. När det, herr talman,
rör sig om så väsentliga frågor för de
delar av vårt land, där järnvägsnedläggningar
nu är aktuella, får kravet
på tillfredsställande trafikförsörjning
enligt min bestämda mening inte efter -

sättas av järnvägsekonomiska skäl. Ofta
står härvid bland annat viktiga intressen
för näringslivet i de berörda bygderna
på spel. Det är ju i detta sammanhang
utomordentligt betydelsefullt
att se till att man inte genom trafikpolitiska
åtgärder rycker undan avgörande
förutsättningar för industriens eller
ens viss företagsamhetsgrens lokalisering
till en viss bygd eller ort. De trafikpolitiska
åtgärderna får naturligtvis
inte direkt motverka fullföljandet av
de riktlinjer för lokaliseringspolitiken
som riksdagen har accepterat. Den ena
åtgärden måste ju korrespondera med
den andra. Den fortsatta trafikförsörjningen
måste därför utformas med omsorg
under nödvändigt hänsynstagande
till olika intressen. För- och nackdelarna
av de ifrågasatta nedläggningarna
måste ordentligt utredas och noga
övervägas.

Allt det där, kanske man nu säger,
är vi överens med kommunikationsministern
om. Ja, men då bör herrarna
också vara överens med mig om en annan
sak, nämligen att går man till väga
på det sättet så tar det också sin tid
att lösa de olika frågorna. Jag kanske
kan glädja herrarna med det resoluta
greppet genom att tala om att i Kungl.
Maj:ts kansli föreligger nu förslag om
indragning av 13 järnvägslinjer, vilka
väl kommer att avgöras inom den allra
närmaste tiden. Först måste vi emellertid
avsluta utredningsarbetet. Vi
måste ge befolkningen i de berörda
bygderna vetskap om hur ersättningstrafiken
skall ordnas, innan nedläggningsbeslutet
fattas. .lag är inte alldeles
övertygad om att de herrar, som
står bakom reservation nr 1, skulle få
särskilt mycket applåder om de kom
ut i de bygder över vilka nedläggningshotet
vilar. Jag tror att befolkningen
där nog delar den uppfattning, som jag
här sökt ge uttryck för, nämligen att
man måste ta hänsyn till befolkningen,
till näringslivet o. s. v.

Det är det arbetet, lierr talman, som
tar lid, och jag bar velat begagna detta
tillfälle för att få ge denna förklaring
till varför det inte finns möjlighet att

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m.
här rusa fram med reafart, vilket jag
föreställer mig att motionärerna helst
skulle önska.

Herr DOMÖ (h) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle vara åtskilligt
att säga utöver vad som redan framhållits
här, men jag skall avstå från det
mesta.

Jag vill bara kort och gott säga till
kommunikationsministern att vi alla,
som står bakom reservation nr 1, är på
det klara med att vi inte skulle få några
applåder för vår begäran att rationaliseringen
på det här området skall påskyndas.
Men vi är ute i angeläget ärende,
ty det är nödvändigt att få till stånd
en ändring av de förhållanden som nu
råder, och då får man också ta på sig
obehag. Några applåder väntar vi oss
visst inte. Jag tror mig emellertid våga
påstå med ganska stor säkerhet, att om
man i vederbörande ort får tillfälle att
riktigt lägga fram saken, är det oftast
inte så svårt som man kanske tror att
komma fram till ett resultat när det gäller
lösningen av rätt så besvärliga trafikfrågor.

Jag vet att man gör sitt bästa både i
departementet och inom SJ. Allra minst
vill jag klandra SJ:s ledning för att den
inte skulle göra vad den kan. Men alla
har över sig trycket av den gamla uppfattningen,
att inga förändringar får
ske när det gäller järnvägslinjer — tågen
måste fortsätta att köra även om
folk inte längre åker på järnvägen. Vad
det gäller är ju att i sådana fall öppna
vederbörandes ögon för de kommunikationsmöjligheter
som erbjuder sig genom
landsvägsväsendet o. d.

Vi befinner oss i en situation, där vi
är tvungna att söka komma fram till relativt
hastiga lösningar. Man kan nog
inte säga, att kommunikationsministern
har forcerat ärendena. Den nedläggningskvot
som ligger under departementets
behandling har ju legat där rätt
länge, så nog tar kommunikationsministern
sig en funderare på saken. Jag säger
ingenting om det — var och en
handlar på sitt sätt. Men om någonting

skall bli gjort på detta område relativt
fort, får man ta både obehag och annat.
Om en lösning inte sker relativt fort, så
glider genom omständigheterna vissa saker
ur händerna på oss, så att det blir
ytterst svårt att få en anpassning till
stånd så snabbt som är nödvändigt. Detta
har varit drivfjädern bakom de motiveringar
som jag sökt framlägga.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vet inte om jag har
uttryckt mig illa. När jag lyssnade till
ett avsnitt i herr Domös replik, fick jag
dock ett intryck av att han fått den uppfattningen,
att jag liksom skulle ha varit
en förespråkare för att man skall behålla
alla linjer utan undantag och att
man inte skall företaga några nedläggningsåtgärder.
Så är givetvis inte fallet.

Jag har velat framhålla att vi givetvis
skall driva nedläggningsarbetet med den
allra största skyndsamhet utan att dock
eftersätta väsentliga intressen. Eftersom
jag råkar känna herr Domö rätt väl, är
jag helt övertygad om att han innerst
inne delar min uppfattning, att det är
nödvändigt att undersökningar och prövningar
av bygdens, företagsamhetens och
näringslivets intressen bör föregå ett beslut
i nedläggningsfrågan.

Det är detta som tar tid, och jag kan
nu konstatera en uppenbar glidning i
tempobeteckningen hos herr Domö. Han
säger i sin reservation, att det skall ske
»utan dröjsmål». I sitt senaste inlägg talar
han emellertid om att det skall ske
»relativt snabbt», vilket alltid är en
prutning.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Efter att ha hört det resonemang
som förts av herr Mannerskantz
och även av herr Domö kan jag
inte uraktlåta att göra en liten reflexion.
Om banorna numera är utklassade —
framför allt herr Mannerskantz håller
styvt på att järnvägarna saknar betydelse
— varför i all rimlighets namn kämpar
herrarna då så kraftigt för att få
de smalspåriga banorna ombyggda till
bredspåriga?

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m. m.

Jag vet ju att herr Domö har varit den
främste kämpen för och utan tvekan utfört
ett uppskattat arbete med att göra
västgötabanorna bredspåriga. Men om
man är på det klara med att trafiken
skall gå på landsvägarna, så finns det
väl inte någon anledning att anhålla bos
Kungl. Maj :t eller att motionera i riksdagen
om att banorna skall bli bredspåriga.
Jag tycker att detta är inkonsekvent,
och därför måste jag framhålla
det.

Jag vill sedan bara tillägga, att det är
ganska underligt att de partier, som här
anger sig vara landsbygdens riddare och
de små orternas intresseförsvarare, går
in på en linje, som man har den allra
största anledning tro skall betyda en ytterligare
avfolkning av landsbygden. Är
man mån om landsbygden, bör man också
se till att dess människor har vissa
bekvämligheter. Och även vid trafiksvaga
banor är det alltjämt så, att en
mycket stor del av trafiken utgörs av
arbetare och anställda, som bor kvar i
hembygden och utnyttjar tåget till arbetet.

Herr Domö betonade nyss att »alla
människor» skaffar sig bil. Jag är inte
alls så säker på detta. Det kommer alltid
att finnas folk som är beroende av
att resa på tåg — även på de små banorna.

Herr DOMÖ (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först rikta mig
till herr Lindahl. En rationalisering av
järnvägsväsendet kräver givetvis både
nedläggningar och breddningar och andra
ting. Det är ingalunda något osammanhängande
resonemang att i ena fallet
bredda vissa järnvägar, där detta
är angeläget, men att lägga ned andra.
Jag skulle kunna ge många sådana exempel.

Till herr statsrådet vill jag bara säga,
att jag inte söker komma undan med
några glidningar. Jag är fullt på det klara
med att det här är viktigt att åstadkomma
något så fort som möjligt, men
jag har också en bestämd uppfattning
om nödvändigheten av att göra under -

sökningar och vidtaga de förberedelser
som är erforderliga. Det ena slår inte
ihjäl det andra. Man får först sätta fart
på undersökningarna rörande möjligheterna
att lägga ned banor för att därefter
få besluten fattade så fort som möjligt.

Både kommunikationsministern och
jag vet, att vi under de senare åren
kanske i någon mån försummat en del
på detta område, emedan vi helt enkelt
inte hade en aning om hur prekärt
läget var och att det var så angeläget
att göra de nyordningar och omändringar,
som en modern tid kräver.

Järnvägarna bär haft sin tid. De kommer
fortfarande att spela en stor roll
men de får anpassas efter de nya förhållanden
som nu råder.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Tillåt mig att redan från
början deklarera, att för mig finns det
ingen annan möjlighet i denna fråga än
att följa utskottets förslag. Det finns anledning
att djupt beklaga den genomgående
splittring, som råder i denna fråga.
Det är ganska märkligt att man några
få månader efter det att riksdagen
ganska enhälligt beslutat ställa 100 miljoner
kronor till förfogande för 1958/59
skall åhöra den diskussion som pågår
här i dag. Jag måste säga, att vi tids
nog torde få bita i det sura äpplet i den
ena bygden efter den andra och se våra
järnvägar nedlagda.

Det är en sak som i och för sig inte
sammanhänger med dagens problem
men som ändå — som också tidigare
sagts här i dag —- hör hit, nämligen
frågan om i vilken takt nedläggningen
skall ske. Del kan med skäl sägas, att
om det gäller lokalisering av företagsamheten
i dag, så är denna, såvitt det inte
rör sig om tung industri, inte beroende
av järnvägarna. Men i de bygder där
järnväg finns är näringslivet givetvis
inställt på att utnyttja järnvägen, och
då blir frågan om man kan få något annat
trafikmedel i stället, eller om de
lokaliseringar som skett och de som
kommer att ske skall ha några förutsättningar
för sin existens.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m.

Jag menar, herr talman, att man på
denna punkt får vara tacksam för de
klara besked som kommunikationsministern
gett och varav framgick att det
för honom står klart, att man måste klara
ersättningskommunikationerna innan
man går bröstgänges till väga. Den som
bär följt debatten om Lelångenbanan
och debatten om Falkenbergsjärnvägen,
och den som har fått ta del av den begynnande
debatten om järnvägsstumpen
mellan Ulricehamn och Jönköping —
den vet också, att detta problem är något
som man inte kan ta alltför lätt
på.

Det är nödvändigt att man på denna
punkt bar klart för sig problemets vidd
och räckvidd. Det kan nog sägas, att
man skall spara pengar, men man kan
också spara pengar på ett sådant sätt
att den slutgiltiga potten i själva verket
blir en väsentlig minuspost. Om man
över huvud taget skall diskutera positivt,
när det gäller lokaliserings- och
näringspolitik och när det gäller att söka
bevara befolkningsintensiteten på
landsbygden, kan man inte behandla en
fråga som denna, som jag vill beteckna
som ett kärnproblem, utan att verkligen
ta hänsyn till konsekvenserna.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Nils
Theodor Larsson (ep), Ferdinand Nilsson
(ep), Robert Johansson (ep) och
Axel Emanuel Andersson (ep).

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! I och för sig är det väl
redan tillräckligt sagt i denna fråga,
men jag kan inte neka mig att göra ett
litet tillägg. Det bar under debatten dels
framförts den synpunkten, att det var
någonting anmärkningsvärt med centerpartimotionerna,
dels sade kommunikationsministern
något om de »spridda
skyttelinjerna», och detta gav mig anledning
att begära ordet.

Jag vill då till en början framhålla,
att som kammarens ärade ledamöter torde
lia sett har jag inte delat centerpartimotionärernas
uppfattning, utan jag

bär anslutit mig till utskottsmajoritetens
förslag. Även om jag inte tillmäter min
person någon särskild betydelse, kanske
det finns anledning att uppmärksamma
att meningarna är delade. Sedan vill
jag inte säga mer om motionerna än åt!
det inte rör sig om några partimotioner
utan om enskilda ledamöters motioner.

Om jag sedan övergår till själva frågan
om järnvägsnedläggningarna, är jag
mycket tacksam för kommunikationsministerns
redovisning av den besvärliga
uppgift vi har i 1953 års trafikutredning.
Många frågar ju efter resultatet av denna
trafikutredning, men det kanske nu
är något lättare att begripa, att den måste
ta en ganska rundlig tid på sig med
det besvärliga ämnesområde som den
har att penetrera.

Jag skall i detta sammanhang inte säga
mer om utredningen. Herr Mannerskantz
talade om en åtgärd från järnvägsrådets
sida. Jag har liksom herr
Mannerskantz medverkat till rådets skrivning,
där man syftade till ett intimare
samarbete mellan järnvägsmyndigheter,
länsstyrelser etc. Jag har ingen anledning
att säga annat än att jag tror att ett
sådant samarbete skulle vara mycket
värdefullt, men jag tror inte att det på
något sätt kommer att täcka vad vi bär
är ute efter. Ytterst och sist rör det sig
ju om en penningfråga. Det går inte
att bara säga att bilskatterna och oljeskatterna
flödar. Det finns också en
annan tendens i tiden, och den innebär
att bilismen har en sådan inverkan, att
största delen av pengarna går till ombyggnad
av rikshuvudvägar och mera
betydelsefulla länsvägar. Det är inte alla
gånger ett järnvägsnedläggande kan
tillgodoses genom detta. När det gäller
rikshuvudvägarna löper ju dessa paralellt
med våra bästa järnvägsförbindelser,
och vad sedan gäller länsvägarna
är det långt ifrån säkert, att de kan
komma att ersätta en nedlagd järnväg.
Jag anser därför att man i stället för
att forcera järnvägsnedläggningen bör
gå ganska försiktigt fram, så att man
inte genom en alltför tidig nedläggning
av en järnväg kan bringa den bygd det
rör sig om alltför stor skada både eko -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m. m.

nomiskt och socialt — det senare bör
vi också komma ihåg.

Utskottets talesman, herr Thun, sade
att utskottet för en tid sedan hade besökt
Lelångenbanan. Detta har också
en delegation av trafikutredningen gjort
under fjolåret. Från järnvägens sida
sades det, att landsvägen i huvudsak
var ombyggd och i allt väsentligt rätt
bra. Vi tog det så pass försiktigt, att vi
åkte bil upp och Järnväg ned efter samma
sträcka. Det är riktigt att vägen var
ombyggd på vissa ställen, men på långa
sträckor var den i sitt gamla skick, och
den var inte i bättre stånd än att en liten
paketvagn hade glidit genom vägkanten
och låg i diket. Man skall väl inte
ersätta en järnväg med vägar av den
typen.

Jag anser att man bör hejda sig en
smula och se till, att det verkligen finns
en något så när fullgod väg, innan en
nedläggning av järnvägen beslutas. Det
är ju inte bara människorna, som skall
fram och tillbaka till sina byar och bygder,
utan det är ju ganska tunga varor
som skall fraktas in till byarna och
kanske en än större mängd ifrån byarna.
Då gäller det att man inte skall ställa
människorna utan något så när hyggliga
trafikleder.

Enligt min mening bör man vara lagom
het på gröten i detta sammanhang.
.lag har på något ställe i Mellansverige
sett exempel på hur en järnvägssträcka
nedlades — om jag minns rätt för sex
år sedan. Det finns där ännu i dag endast
en slingrande byväg, och någon
större väg har inte byggts. I den ordningen
bör det hela inte gå, om man vill
ha kvar folket ute i bygderna. Även om
städerna växer aldrig så mycket, sker
ju produktionen till övervägande del ute
på svensk landsbygd vare sig det gäller
jordbruk, hantverk eller skogsbruk.

Jag kan sedan inte låta bli att ta upp
något av det som herr Domö berörde
i sitt inledningsanförande. Han erinrade
om att driftbidraget endast var avsett
som ett provisorium, och det är ju
riktigt. Men hur är det med provisorier?
Jag inbillar mig att om vi tar hänsyn
till vad jag i detta sammanhang skulle

vilja kalla för omloppstiden, tror jag
att vi kan betrakta det som ett provisorium,
även om det skulle komma att bestå
både två, tre och fem år. Det är ett
provisorium ändå. Men avvecklingen av
ett provisorium måste, såvitt jag begriper,
ske i den ordningen, att man först
får skaffa fram någonting annat innan
man tar bort det.

Herr Domö sade, att reservanterna
var ute i angeläget ärende, och det kan
jag förstå. Ärendet gäller väl att spara
pengar, och detta är oss alla angeläget.
Men jag undrar, om man spar i rätt ända,
om man plockar bort kommunikationsmöjligheter
för bygder och byar;
jag tror snarare att man då bär börjat
spara i fel ända.

Jag vill gärna i mycket stor utsträckning
instämma med herr Lindahl;
hans anförande täckte i stora delar min
uppfattning. Jag vill i likhet med honom
vitsorda att jag fått det bestämda intrycket
samlat från olika håll — både
från trafikutredningen och från utskottets
fjärde avdelning och i någon mån
järnvägsrådet — att SJ och i synnerhet
dess ledning mycket energiskt vidtar
rationaliseringsåtgärder. På den sidan
brister det sannerligen ingenting i vilja
när det gäller nedläggandet av järnvägar.
Men ur samhällsekonomisk synpunkt
bedömde jag det hela i varje fall
för mitt enkla vidkommande på det sättet,
att det är bättre att subventionera de
järnvägar det här gäller och dämpa ned
nedläggningslusten än att vi skall få en
provkarta på nedlagda järnvägar med
en ersättning av usla byvägar, som människorna
skall få reda sig med.

Jag skall inte på något sätt trötta kammaren
med några siffror eller med några
långa resonemang, men för mig är
det helt enkelt så, att den rationalisering
inom järnvägen som bedrivits nu
under ett antal år är mycket betydande.
Herr Lindahl — som är mycket mer sakkunnig
på detta område än jag — framhöll
också hur personalbeståndet inom
SJ har minskat på grund av att tidigare
manuell skötsel inom många avsnitt ersatts
av olika tekniska anordningar.

.lag är övertygad om att SJ:s ledning

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m,
kommer att fortsätta med denna rationalisering.
Vi skall vara tacksamma för
detta. Men jag vill i detta sammanhang
också erinra om en utgiftspost, där SJ
enligt min mening inte har någon möjlighet
att rationalisera och det är ingen
ringa post sedd i förhållande till SJ:s
nuvarande lönekostnader. Det förhåller
sig nämligen på det sättet, att SJ har
en normalt hög procent av pensionärer,
men det är ju ingen verksamhet
där man kan rationalisera — och jag
tror inte någon här i kammaren har några
önskemål på den punkten — utan det
får väl rätta till sig där så småningom.
Det är alltså en post som man inte kan
göra mycket åt, utan i detta fall får allt
ha sin gilla gång.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men jag har velat framföra
dessa reflexioner utöver vad som tidigare
anförts. Jag skall sluta med att instämma
i det redan framställda yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Jonsson (s) och
Eric Carlsson (ep).

Herr DOMÖ (h) kort genmäle:

Herr talman! En stor del av vad herr
Pålsson yttrade om att man bör låta det
anstå med nedläggandet av vissa järnvägar
till dess vägförbindelserna är ordnade
överensstämmer med min uppfattning.
Jag framhöll mycket tydligt i mitt
första anförande, att det var en förutsättning
att vägförbindelser ordnades för
att en järnväg skall kunna nedläggas. I
denna del har vi nog inga delade meningar.

Jag blev emellertid litet förvånad, när
jag hörde herr Pålssons slutledning, att
det var mycket lämpligt att denna utveckling
försiggick sakta och försiktigt.
Det stämmer ju inte med att man samtidigt
framhåller, att man är angelägen om
en nödvändig förändring. Får jag vara
elak nog att säga till herr Pålsson, att
förklaringen till dröjsmålet med 1953
års trafikutrednings arbete måhända
delvis kan ligga i att i utredningen sitter
en del sådana ledamöter, som i lik -

het med herr Pålsson tycker, att det är
bra som det är.

Jag tillåter mig alltså att åter framhålla
— för att inte något missförstånd vidare
skall uppkomma på denna punkt —
att vi reservanter inte eftersträvar ett
sådant tillstånd, som herr Pålsson målade
upp, med nedlagda järnvägar utan
några landsvägar. Vi vill kombinera åtgärderna:
förbättra landsvägsnätet och
landsvägsförbindelserna som en förutsättning
för nedläggande av järnvägar
och därefter utan onödigt dröjsmål lägga
ned sådana järnvägsdelar, som är särskilt
trafiksvaga och umbärliga.

Herr PÅLSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! I denna replik skall jag
inte säga någonting annat än att jag i
mitt lilla resonemang hänvisade till
trängseln om pengarna. Pengarna går ju
till rikshuvudvägarna och till länshuvudvägarna.
Det blir då inte så mycket
över till de vägar, som skall ersätta
järnvägarna. Till följd härav måste tempot
när det gäller järnvägsnedläggelserna
bli ganska dämpat.

Jag kanske i mitt anförande inte polerade
orden så väl eller lät dem gå i en
riktig ordningsföljd, men andemeningen
var att vi saknar resurser för att kunna
gå fram fort. Därför får vi gå sakta i
stället. Det blir på det enkla sättet, när
man kommer över till den praktiska
tillämpningen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Thun talade om
Lelångenbanan. Därefter har ytterligare
några talare berört den banan, senast
herr Pålsson.

Banan är en av de järnvägar, som
SJ:s ledning vill rationalisera bort. Det
kan inte hjälpas att det förefaller mig,
som om SJ därvid gör vad som kan göras
för att hindra människorna från att
åka på denna bana. Låt mig ta ett par
exempel. På Lelångenbanan kommer det
in ett tåg till Uddevalla kl. 19.43. Men
då har tåget till Strömstad gått kl. 19.35,
eller 8 minuter tidigare. Folk kan inte

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. driftbidrag till statens jarnvagar, m. m.

åka på Lelångenbanan utan måste ta bil
ner till Uddevalla för att över huvud taget
komma med detta tåg mot Strömstad.
På söndagarna kommer ett tåg in
till Uddevalla kl. 21.41. Men sista tåget
mot Strömstad går kl. 21.17. När jag
skall åka tåg till Stockholm, kommer jag
till Uddevalla kl. 6.34. Men om jag vill
åka med expresståget till Stockholm
har tåget mot Herrljunga gått 14 minuter
tidigare eller kl. 6.20. Om jag vill åka
på middagen till Stockholm, så går ett
tåg från Uddevalla kl. 13.57. Men tåget
till Uddevalla från Strömstad kommer in
först kl. 14.40.

Vad jag nu sagt gäller inte bara Uddevalla
och Bohuslän, utan det gäller efter
vad jag har hört över huvud taget förbindelserna
mellan tågen på statens
järnvägar i landet. Enligt min mening
gäller det för SJ:s ledning att skärpa
sig, så att människorna över huvud taget
kan anlita SJ.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Då jag enligt statsrådet
Skoglund tillhör en av dem, som enligt
hans mening i atomfart vill rasera någonting
bestående — vilket enligt mitt förmenande
i ganska många avseenden har
överlevt sig självt— anser jag det riktigt
att i detta sammanhang säga några ord.

När man hört herr Lindahls senaste,
känslomässiga anförande, som inte gällde
själva sakfrågan utan riktade sig till
väljarna i hans hembygd, kan man väl
utan överdrift säga, att han kanske hade
gjort sig förtjänt av en av de applåder
som statsrådet för en liten stund sedan
talade om.

Även om vår reservation inte kommer
att leda till någonting, tror jag ändå att
den kan vara ett gott observandum för
framtiden såväl när det gäller taxepolitiken
som de områden som kan bli föremål
för rationalisering.

Beträffande rationaliseringen kan jag
citera vad herr Mannerskantz sade, nämligen
att Småland är överfullt med järnvägar.
Om det är på så sätt och man
i själva verket har nått dithän, att folket
redan har övergivit järnvägarna, kan

det inte vara fel att införa en viss rationalisering.

Till min trevlige kamrat Torsten Andersson
vill jag säga, att jag inte alls är
motståndare till småföretagsamheten i
vårt land, utan jag tror att herr Andersson
och jag därvidlag kan ta varandra
i hand. Men det är ju så att småföretagarna
själva har övergivit järnvägen
och anser sig bättre betjänta av att
transportera såväl råvarorna som de
förädlade produkterna med bil. Det
måste vara riktigt, som vi säger i vår
reservation, att man innan en järnväg
läggs ned skall se till att såväl vägar
som trafikmedel i övrigt skall kunna stå
till allmänhetens och småföretagsamhetens
tjänst. Detta kan som jag ser det
inte vara en uppmaning till en utveckling
i felaktig riktning för de berörda
människorna.

Inom parentes vill jag säga, att jag lovat
kammarens ärade talman att endast
tala i en och en halv minut, så jag har
kanske redan syndat på nåden, men
detta må, herr talman, vara mig förlåtet.
Jag vill stanna några ögonblick inför
taxepolitiken. De ärade utskottsledamöter,
som har talat för utskottets utlåtande,
har i ordalag, som de själva får
stå för, endast ägnat sig åt de bandelar
som ligger ute i periferien. Från deras
synpunkt sett skulle det alltså vara alldeles
onaturligt, att jag, som kommer
ifrån en sådan avsides liggande bygd,
skulle vara företrädare för en sådan här
reservation. Jag har, herr talman, särskilt
fäst mig vid den rådande taxepolitiken.
Jag skall bara ta upp ett enda
exempel, även om jag skulle kunna räkna
upp ett 25-tal sådana. Om ni, ärade
kammarledamöter, ser på turlistan mellan
exempelvis Stockholm och Södertälje,
visar den att det per dygn går
40—50 turer, som vi via statsmedel har
subventionerat under dessa år. Till detta
sade statsrådet för en stund sedan att
vi har fått en ny taxepolitik, som eventuellt
kommer att rätta till detta. Låt
mig till detta bara knyta den reflexionen,
att om man från järnvägsmannahåll
och från det departements sida, under
vilket järnvägen sorterar, tidigare

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m,
hade uppmärksammat taxepolitiken, så
hade kanske inte de hundra miljoner
kronor som nu äskats av regeringen till
detta ändamål, behövts.

Till sist vill jag bara påpeka, att man
när det gäller denna del av den allmänna
sektorn måste lära sig alt vara realistisk
och att även förstå betydelsen av
att man kan spara.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det är ju inte riktigt
sympatiskt att här stå och polemisera
emot herr statsrådet, då han nu fått gå
över till andra kammaren. Jag skall
därför inte, som jag hade tänkt, ta upp
några av de uttryck han valde mot
mig. En sådan replikväxling skall ju
ha omedelbarhetens effekt och inte förmedlas
genom protokollet. När det gäller
svar på mina frågor tycker jag däremot
att man kan gå den vägen.

Herr statsrådet undvek fullständigt
att svara på min fråga om när 1953 års
järnvägsutredning beräknas avge sitt
betänkande. Jag tycker dock att han
själv skulle ha ett intresse av att fråga
denna utredning om den saken och så
kunna förmedla den kunskapen, som
jag tror han har, till oss här. Jag bara
konstaterar att han undandrog oss den
vetskapen.

Han undvek också i alltför hög grad
att tala om sin inställning till det som
jag föreslagit både muntligen och i motionen,
nämligen direkt kontakt mellan
SJ och länsstyrelserna. Jag tror en sådan
kontakt skulle kunna en hel del
minska de olägenheter med tidsutdräkt
som har påtalats av så många.

Man kan dock raska på med att tänka.
Det där tänkandet har beträffande
vissa järnvägar hållit på i fem, sex år,
och vad det består i har jag svårt att
fatta. Ärendet har inte alltid bearbetats
av några utredningar under hela denna
långa tid, utan det ligger troligen bara
någonstans i kommunikationsdepartementet,
sedan alla andra primära frågor
blivit undangjorda.

Jag ber faktiskt om ursäkt att jag
formulerade frågan om SJ-taxorna så
som jag gjorde, men det har varit ett

allmänt tal inom järnvägskretsar och
på annat håll varför det tagit en så
orimligt lång tid för Kungl. Maj:t att
komma fram till något beslut. Det måste
bero på att man varit tveksam, om
man vågade ta ett sådant steg. Jag har
inte heller varit i tillfälle att konstatera,
hur beslutet är avfattat och om
det ger möjlighet för SJ att ta in tillräckliga
inkomster särskilt på förortstrafiken
i Stockholm och Göteborg och
på andra platser, där den för närvarande
går med underskott.

Jag har för min del fått bestämt klart
för mig nu, att de flesta av herrarna
som yttrat sig i denna debatt inte läser
motionerna här i riksdagen utan tror
att de kan klara sig med att läsa rubrikerna.
Hälften av den motion jag pläderat
för här, har gått ut på att man
utöver de beredskapspengar som finns
på sjätte huvudtiteln för ersättningsbyggnader
och särskilda ändamål skulle
ta minst 20 miljoner av de arbetslöshetsmedel,
som blivit anslagna för
vägarbeten, till sådana ersättningsvägar
som behövs för att man skall kunna
lägga ned järnvägar. Om herrarna
hade läst motionen, skulle ni inte ha
behövt polemisera ut i luften och säga,
att vi först måste ha vägar, innan järnvägarna
kan läggas ned. Vi har ju lagt
huvudargumentet på denna sak, och vi
tycker att både statsrådet och utskottet
bort kunna intressera sig mera för
den. Herr Thun har inte heller i sitt
svaromål berört, varför utskottet så
kallt gått förbi denna ganska väsentliga
fråga. Om utskottet sagt, att det
anser sig vilja förorda, att man av
dessa medel avsätter minst 20 miljoner
för ersättningsbyggen utöver vad som
förut finns, hade det nog blivit litet
större fart på dessa byggen. I min egen
hembygd har man i vinter med sådana
medel byggt en väg parallellt med en
järnväg, men jag har sett att man på
andra håll lägger ner pengar på relativt
onödiga vägar, som varken är riksvägar
eller ersättningsbyggen för järnväg,
fastän man i samma trakt hade
behövt få till stånd vägar för att ersätta
järnvägar.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. driftbidrag till statens larnvagar, m. m.

Det går fort att bygga vägar nu för
tiden, när man väl fattat beslutet. Man
bygger nästan en kilometer per dag
med nutida apparater. Det har man
gjort hemma i min skog. De har så bra
schaktmaskiner o. d., att man blir förvånad.
Att bygga vägen tar ingen tid,
det som tar tid är att fatta beslutet om
att bygga. Det är som att bygga ett hus.
Det tar två, tre år att övervinna alla
myndigheters krångligheter, men sedan
tar det kanske bara sex månader att
bygga själva huset.

Vad jag ytterligare har att säga, herr
talman, sammanfaller med vad herr
Domö sade i sin replik. Det är klart
att vi inte är ute för att snåla till oss
applåder. Vi begär inte sådana. Men
jag tror man kan få också applåder
om några år, när man övervunnit det
osäkerhetsstadium, som varat så länge
och under vilket folk inte vet om det
skall bli det ena eller det andra. Sådant
hämmar en bygd mera än att få
ett snabbt beslut om hur det skall bli.

Herr Torsten Andersson sade, att de
industrier som finns längs en järnväg,
använder den. Nej, det är just vad de
inte gör, ty om de gjorde det, skulle
ju järnvägen bära sig. Det är därför
inte så farligt, som somliga tror och
som jag själv också trott ibland, att
lägga ned järnvägen. Vid närmare forskande
och när man frågat industrierna
intill ens egen järnväg, har man fått
höra att de säger: Hur skall vi kunna
använda järnvägen, den kommer ju inte
ur spåret. Detta är alldeles riktigt anmärkt,
och där har vi orsaken till att
järnvägen inte används. Vill man ha
varan sänd till en plats som inte ligger
precis vid ett järnvägsspår, om det så
bara är några hundra meter till spåret,
måste man ändå lasta om. Därför finns
det en konstitutiv anledning till att räkna
med att järnvägen i framtiden ej
kommer att användas annat än för
långa transporter och för tungt gods
till industrier som har järnvägsspår ocli
på annat sätt är ordnade för och måste
ha järnväg.

.lag vill sluta med att säga, att om
statsrådet verkligen vill intressera sig

för att förkorta detta för våra bygder
otrevliga och skadliga mellanskede av
ovisshet om hur det skall gå, kan han
göra mycket mer än han här själv förklarade
att han ville göra. Han behöver
inte vara så framstående som han tydligen
ansåg att jag var, utan han behöver
bara vara hälften så snabb som
han trodde att jag var, så kan han göra
mycket mer än han hittills gjort. Det
är detta resultat man vill önska fram
ur denna debatt och den föreliggande
reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Av herr Mannerskantz''
sista yttrande skulle man nästan kunna
dra den slutsatsen, att han vore anhängare
av ministerstyre, men så långt vill
han väl ändå inte sträcka sig.

Anledningen till att jag tagit till orda
är att jag tyckte att man kan hämta en
viss lärdom av denna debatt, nämligen
att man skall vara försiktig med att fatta
beslut i ren desperation. Det har ju
varit på det sättet sedan några år tillbaka,
att man på borgerligt håll har
ansträngt sig — för att inte säga överansträngt
sig — med att vara sparsam,
ålan har gjort upp vissa kalkyler fyllda
av sparsamhet, och i det avseendet har
ju, som vi vet, högern varit ivrigast. Det
är också uppenbarligen endast för att
fullgöra detta sparsamhetsprogram, som
man har talat för reservationen. Jag vill
nämligen inte tro någon av reservanterna
eller av de andra, som har talat för reservationerna
här i dag, om något så illa
som att man skulle vilja skapa så dåliga
förhållanden för landsbygdens befolkning,
som ett realiserande av deras
reservationer skulle innebära.

Det är omöjligt för mig att tänka mig
att herr Sigfrid Larsson i själ och hjärta
skulle mena vad han sagt här i dag.
Detta är lika omöjligt för mig som del
säkerligen är för de bondeförbundare
som varit uppe i debatten och om inte
direkt så i varje fall indirekt tagit avstånd
från herr Sigfrid Larssons tankegångar.
.lag kan heller inte på allvar tro
att folkpartiets representanter, som ju

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m,
alltid annars ömmar för landsbygden,
småindustrien och hantverket, nu skulle
vara så till den grad ointresserade för
landsbygdens befolkning och dess kommunikationer,
som man kan utläsa av de
uttalanden som gjorts från det hållet
och av den reservation som man från
folkpartiets sida avlämnat. Jag kan heller
inte föreställa mig, att högern, som
ju alltid brukar anklaga vårt parti för
att vara näringsfientligt, i dag skulle
ställa sig så avog till landsbygdens näringsliv,
jordbruk, småbruk, industri och
all företagsamhet som kan finnas ute
på landsbygden, att högern i själ och
hjärta är beredd att i dag skära bort 50
miljoner kronor från detta driftbidrag
till statens järnvägar, som erfordras för
att man över huvud taget skall kunna
hålla igång driften på vissa banor, vilket
ofta nog kan vara ganska svårt ändå.

Hela denna debatt borde, tycker jag,
ge sparsamhetsvännerna en tankeställare
att vara litet mindre djärva när de
kommer fram med förslag om sparsamhet.
De bör under de dagar som ännu
återstår av vårsessionen och kanske än
mer under höstsessionen ta lärdom av
vad som här förekommit och inte i fortsättningen
kämpa en lika förtvivlad
strid för sin sparsamhetslinje som de
gjort här i dag.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Tack

för rådet!

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! I min egenskap av överrevisor
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har jag givetvis från vägväsendets
sida kommit i kontakt med dessa
problem.

Jag vill endast i anslutning till den
debatt som förts här i dag meddela, att
man numera tar kontakt på tidigt stadium
mellan järnvägsmyndigheterna och
vägmyndigheterna då det är fråga om
att nedlägga en järnväg. Man undersöker
om det finns möjlighet att använda
järnvägsbanken för att på den bygga

en väg eller om vägen bör läggas vid
sidan om den. Det är givetvis angeläget
att dylika omläggningar av trafiken
planläggs väl och i god tid. Jag vill
här bara ha sagt att denna kontakt förekommer,
och vi skall vara tacksamma
för att ordentlig utredning göres
innan beslut fattas om nedläggande
av en järnväg.

Till herr Mannerskantz vill jag bara
säga, att jag har läst hans motion och
delvis även yrkat bifall till den i vår
reservation.

Till herr Nils Elowsson vill jag säga,
att jag tror att vi i nuvarande ekonomiska
läge behöver tillvarata alla möjligheter
att spara. Vi som står för reservationen
nr 2 anser, att det finns en
möjlighet att skära ned dessa kostnader
med ett visst belopp.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag vill bara försäkra
herr Elowsson att jag är mycket intresserad
för landsbygdens näringsliv. Det
är också just därför som jag har gjort
dessa uttalanden om järnvägarna. Jag
unnar nämligen landsbygdens näringsliv,
där så är lämpligt, bättre trafikmedel
och bättre resurser för olika
transporter än vad järnvägarna är.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Elowsson klandra dem
som idkar sparsamhet. Jag fick av herr
Elowssons yttrande det intrycket, att
han menade att sparsamhet över huvud
taget skulle vara av ondo, att den skulle
vara en styggelse och att varje sparsamhetsivrare
skulle vara en människa
som man borde märka på ett särskilt
sätt.

Jag vill råda herr Elowsson att läsa
dagens nummer av Stockholms-Tidningen,
som väl borde höra till de organ han
erkänner, och ta del av en artikel på
första sidan om den Karlebyska utredningen,
där man pekar på att det finns
många områden där vi kan spara. Jag

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. driftbidrag till statens järnvägar, m. m.

skulle tro att de som sitter i den utredningen
inte av herr Elowsson bör betecknas
såsom människor som är ute för
att ställa till ofog.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Man skall inte läsa
Stockholms-Tidningen som en viss potentat
läser bibeln. Ordföranden i kommittén
framhöll att man, om man skall
spara —- sedan försvarsanslagen har avförts
från diskussionen i detta sammanhang
— måste spara på de verkligt stora
anslagen, ty på de små finns det inga
summor att spara. Men på vilka punkter
man skall spara, det är ju den kommitténs
sak att utreda.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag vill först säga några
ord till herr Mannerskantz. Jag har varit
med så länge i riksdagen, att jag har
kommit underfund med att högern i en
rad frågor har ett helt annat ansikte när
man träffar dess förtroendemän ute i
bygderna än det ansikte som högern visar
upp här i riksdagen. Jag var för någon
vecka sedan i en annan stad i samband
med den fråga som vi nu har talat
om. Stadsfullmäktiges ordförande,
som också han var en rättrogen liögerinan,
uttalade sin fulla anslutning till
tanken, att man borde ge anslag för att
möjliggöra vidmakthållandet av järnvägar
som eljest skulle ha lagts ned. Han
bodde på en plats vid en enskild bana
som numera är nedlagd, och han gick så
långt att han ansåg att staden borde få
del av detta anslag. Han ansåg följaktligen
också att anslaget borde vara så
högt som möjligt.

Det är inte bara i den här frågan,
herr Mannerskantz, som jag har konstaterat
att högern har ett dubbelansikte,
men sådant ingår ju i det politiska spelet,
och det är ingenting att göra sig sä
stora bekymmer för.

Herr Sundin sade någonting om att
mitt anförande var känslobetonat. Det
är möjligt att det var det. Han å sin
sida representerar ju en så kall bygd,

att känslorna där väl inte kan komma i
svallning på det sättet. Dessutom riskerar
han ju ingenting där uppe, ty där
finns det bara en enda bana, och den
kan inte gärna läggas ned.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att med
anledning av föreliggande yrkanden propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i det nu föredragna utlåtandet gjorda
hemställan.

I avseende å punkten I, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Domö, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Sundin m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Boman, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av honom
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Bomans
yrkande.

Herr Domö äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 120 punkten 1 antager god -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. statsbidragsgivningen till vatten- och avloppsanläggningar
kännande av det förslag, som innefattas

i den av herr Boman m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den
av herr Sundin m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagil
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr förste vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 32;

Nej — 36.

Därjämte hade 76 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 120 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 107;

Nej — 23.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten II hemställt.

Ang. statsbidragsgivningen till vattenoch
avloppsanläggningar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition rörande statsbidragsgivningen
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1959/60
beräkna ett reservationsanslag av
45 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 84, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 20
februari 1959, dels föreslagit riksdagen
att godkänna de av föredragande departementschefen
i propositionen föreslagna
ändrade grunderna för statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar,
dels ock till Bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 45 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Svärd (I: 222) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Magnusson i Borås och Lothigius
(II: 281), vari hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor;

dels en inom första kammaren av herrar
Ferdinand Xilsson och Franzén

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. statsbidragsgivningen till vatten- och avloppsanläggningar

väckt motion (1:408), vari hemställts,
att förevarande bidragsanslag måtte
upptagas med 50 000 000 kronor, att
riksdagen måtte, med avslag på Kungl.
Maj :ts förslag till ändrade grunder för
ifrågavarande statsbidragsgivning, hemställa,
att nytt förslag i ärendet måtte
föreläggas 1960 års riksdag, varvid bidraget
i intet fall skulle underskrida 24
procent, med högre bidrag till kommuner
där kostnaderna härför voro stora
eller skatteunderlaget per invånare vore
lågt, samt att Kungl. Maj :t måtte, med
beaktande av läget för kommunerna, så
snart förhållandena det medgåve, för de
kommande åren föreslå anslaget höjt så,
att nuvarande eftersläpning beträffande
utbetalande av statsbidragen snabbare
kunde avvecklas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Robert Johansson m. fl. (I: 412) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Tvärålund m. fl. (II: 508), vari
hemställts, att riksdagen måtte vid behandlingen
av förevarande ärende dels
uttala angelägenheten av att ökade bidragsbelopp
borde ställas till förfogande
under de följande budgetåren, så att
eftersläpningen i bidragsutbetalningen
avvecklades snarast möjligt, dels besluta,
att statsbidragen skulle utgå med i genomsnitt
32 procent av anläggningskostnaderna
och med bibehållande av den
nuvarande principen, att bidragen i
stort sett reserverades för sådana fall,
då anläggningskostnaden per person vore
högre än normalt eller då kommunens
skatteunderlag vore lägre än genomsnittet
för riket, samt att bidrag
skulle utgå till nyexploaterade områden
efter samma grunder som för befintlig
bebyggelse, dels ock anhålla hos Kungl.
Maj:t om utarbetande av bidragsregler i
överensstämmelse med vad i motionerna
anförts;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Nilsson i Lönsboda och Nijbcrr/
väckt motion (11:509).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

3 Första hammarens protokoll 1959. Nr 21

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:412 och 11:508 samt I:
408, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna de i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
20 februari 1959 förordade ändrade
grunderna för statsbidrag till vattenoch
avloppsanläggningar;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 222 och II: 281 samt I:
408, sistnämnda motion såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1959/60 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
45 000 000 kronor;

III. att motionerna I: 412 och II: 508
samt I: 408, samtliga motioner såvitt de
icke behandlats under I eller II, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionen II: 509 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Domö, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I och II
hemställa,

I. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:412 och 11:508 samt I:
408, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, avslå Kungl. Maj ds förslag om
ändrade grunder för statsbidrag till vatten-
och avloppsanläggningar;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:222 och 11:281 ävensom
med avslag å motionen I: 408, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1959/60 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 30 000 000 kronor.

Herr DOMö (h):

Ilerr talman! För att i någon mån
gottgöra min försyndelse i föregående

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. statsbidragsgivningen till vatten- och avloppsanläggningar

fråga, där jag tog upp en lång debatt,
skall jag nu inskränka mig till att med
hänvisning till det statsfinansiella läget
och motiveringen i den till utlåtandet
fogade reservationen yrka bifall till denna
reservation. Innebörden är ju avslag
på Kungl. Maj:ts förslag om höjning av
anslaget till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp, ävensom avslag på
den föreslagna ändringen av tilldelningsgrunderna.
Reservationen går ut
på ett anslag av 30 miljoner kronor mot
45 miljoner kronor enligt Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga vill jag beklaga att det statsfinansiella
läget inte medger att den tidigare
bidragsprocenten för vatten- och avloppsanläggningar
bibehålies. Vi kan
hälsa de föreslagna nya reglerna med
tillfredsställelse, men kommunernas situation
i dag är ju ganska allvarlig. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen räknar med
att eftersläpningen den 1 juli 1960 skall
vara uppe i 695 miljoner kronor, och
det skulle innebära ett eftersläpande bidragsbelopp
av 250 miljoner även om bidragsanslaget
blir så högt som 50 miljoner
om året.

Kommunernas situation är i detta fall
som sagt rätt besvärlig. Det är ju så att
många kommuner omkring tätorterna
har fått byggnadsförbud därför att de
inte ordnat sin vatten- och avloppsfråga,
och för att häva byggnadsförbudet
har de fått ikläda sig mycket avsevärda
kostnader och göra stora investeringar.
Det nya förslaget innebär ju att nya områden
som exploateras inte skall få
statsbidrag. Givetvis kan man diskutera
vilket som i det fallet är riktigt. När
det gäller nyexploterade områden kan
ju redan i byggnadskostnaderna inräknas
kostnaderna för vatten och avlopp,
men situationen för de byggande kan bli
rätt besvärlig. Från min hemkommun
kan jag redovisa att vi just haft en ganska
uppslitande strid för att fastställa,
att den som bygger skall bidraga med
60 procent av anläggningskostnaderna,

medan kommunen skall svara för resterande
40 procent.

Detta gör att jag i denna debatt, utan
att framställa något yrkande, gärna
skulle vilja uttrycka den förhoppningen,
att man på ett generöst sätt skall tolka
bestämmelsen om att statsbidrag kan
komma i fråga för nyexploaterade områden,
då synnerliga skäl föreligger. Utskottet
har ju understrukit departementschefens
uttalande på den punkten.

Dessa kostnader kommer säkert att bli
ett stort problem för de kommuner som
inom sig söker skapa nya tätorter, liksom
även för kommuner som ligger i närheten
av storstäderna och tvingas exploatera
områden för tätbebyggelse. Där blir
kostnaderna så höga, att man inte kan
lägga dem på byggnadskostnaderna utan
måste subventionera en ganska stor del
genom kommunalt bidrag.

Herr talman! Jag har velat anföra detta
i debatten men har för övrigt intet
yrkande att framställa.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Den proposition som
ligger till grund för statsutskottets här
föreliggande utlåtande innebär förslag
till en förenkling av grunderna för statsbidragsgivningen
till vatten- och avloppsanläggningar,
men tyvärr också i
samband därmed ett försök att ernå
bättre balans mellan bidragets storlek
och behovet av bidragsmedel; detta innebär
att statsbidragens storlek minskas
väsentligt, trots att anslaget liöjes
med ungefär en tredjedel.

Som vi hört har det i kammaren funnits
en opinion som framträtt både motions-
och reservationsvis mot det föreliggande
förslaget, men den är långt
ifrån ensartad. Man utgår tvärtom från
skilda utgångspunkter — i ena fallet
vill man spara på statens utgifter för
ändamålet, i andra fallet vill man bespara
kommunerna högre kostnader för
vatten och avlopp. Då gäller det naturligtvis
att finna en medelväg mellan
dessa meningar och önskemål, och det
är väl vad Kungl. Maj:t försökt göra

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. statsbidragsgivningen till vatten- och avloppsanläggningar

inte minst på inrådan av statsutskottet,
som t. ex. förra året påtalade de
otillfredsställande förhållanden som är
förbundna med nuvarande bidragssystem
och den bristande överensstämmelsen
mellan anslagsbelopp och medelsbehov
enligt gällande bidragsregler.
I anslutning härtill bar också kraftigt
understrukits nödvändigheten av att
därmed sammanhängande frågor bringas
till en snar och mera definitiv lösning.
Kungl. Maj:t har nu framlagt ett
förslag, som tyvärr innebär minskningar
i de särskilda statsbidragens belopp
men som dock betyder en ökning av
statens samlade utgifter för ändamålet.
Jag skulle tro att Kungl. Maj:ts förslag
i stort sett innehåller vad som är möjligt
att göra i dagens statsfinansiella
och ekonomiska läge, även om jag personligen
—• och jag tror många med
mig av både utskottets och kammarens
ledamöter — skulle ha önskat större
möjligheter för de kommuner, som har
ett mindre gott ekonomiskt läge, att få
ett något högre statsbidrag än som föreslås.

Synnerligen viktigt är emellertid i
detta sammanhang, att den stora balans
av ärenden som nu föreligger hastigt
kan avarbetas. Tyvärr kan man befara,
att det knappast lyckas, inte minst
på grund av det generösa system med
retroaktiva bidrag, som föreslås och
som tacksamt tages emot. Tyvärr, säger
jag, får man riskera att ärendebalansen
inte avarbetas särskilt hastigt, och
då kommer, med den minskade statsbidragsgivningen
från tidigare 32 procent
till nu föreslagna cirka 17 procent,
stora svårigheter att uppstå för kommunerna.
I den mån eftersläpningen
kommer att kvarstå blir kommunernas
ränteutgifter för utestående bidrag så
stora, att statsbidraget kommer att urholkas
kraftigt. Om vi, som nu föreslås,
får ett statsbidrag på i medeltal 17
procent och det fortfarande skulle bli
en eftersläpning på 4 å 5 år, riskerar
man att de 17 procenten med bortåt
en fjärdedel naggas i kanten och då
naturligtvis på kommunernas bekostnad.
Därför har utskottet bl. a. framhål -

lit vikten av att frågan om eftersläpningen
i bidragsgivningen och i anledning
härav erforderliga åtgärder i uppmärksamt
följes.

Jag hoppas att herr statsrådet noga
följer dessa förhållanden och, om det
visar sig erforderligt, rättar till saken,
så att de ekonomiskt svagare kommunerna
inte får det alltför besvärligt
att klara sådana här situationer vid
uppbyggandet av sitt vatten- och avloppsnät.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det talades vid behandlingen
av det föregående ärendet så
vackert om landsbygden och dess utvecklingsmöjligheter
att vi, som inte är
så bortskämda med sådant tal, kände
oss riktigt rörda. Jag för min del röstade
också med entusiasm för utskottets
förslag.

Nu när det gäller förevarande fråga
vill jag betona, att läget för de mindre
kommunerna och för kommuner med
blandad befolkningssammansättning
blir ganska prekärt. Statsbidraget har
varit till en verklig nytta när det gällt
att förklara för människorna i glesbygderna,
att de skall vara med om åtgärder
för att sanera bebyggelsen i de
små tätorterna.

Den nedsättning av procentsatsen som
här föreslagits kommer alt medföra väsentliga
svårigheter, inte minst när procentsatsen
blir så låg som här sagts.
Det sägs att den blir i genomsnitt 20
procent, och det tycker jag är en mycket
stor nedsättning. Dessutom räknar
man ju med att det i realiteten bara
blir 17 procent då till den höggradiga
reningen skall utgå 40 % och detta

betyder minskning för annat. Vidare
är att miirka att den höggradiga reningen
inte är lika aktuell för dessa
små tätorter som för de stora samhällena
och för städerna, ty det är ändå
de som fördärvar vattnet, exempelvis

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. statsbidragsgivningen till vatten- och avloppsanläggningar

i Mälaren, vår vackra sjö i Mellansverige.
Det måste då sägas att för de kommuner,
för vilka den höggradiga reningen
inte har samma aktualitet, är
det föga tröst för deras 17 procent,
att de andra får en något högre bidragsgivning.

Det är ett bekymmersamt läge för
de blandade kommunerna och de små
tätorterna i dessa avseenden. Jag har
ur den synpunkten tillsammans med
en annan ledamot av kammaren väckt
en motion, nr 408, till vilken jag ber
att få yrka bifall.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner kornme att
framställas särskilt angående varje punkt
av utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Domö, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del; samt 3:o), av herr
Nilsson, Ferdinand, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
1: 408 i nu förevarande del.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 126;

Nej — 16.

Med avseende på punkten II, anförde
nu vidare herr förste vice talmannen,
hade yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Domö,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del; samt
3:o), av herr Nilsson, Ferdinand, att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen 1:408, såvitt nu vore i
fråga.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna

reservationen i motsvarande del.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Anslag till skatteersättning till kommunerna

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 123;

Nej — 16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten III förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
I: 408 i motsvarande del; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten IV hemställt.

Anslag till skatteersättning till kommunerna Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1959/60 till Skatteersättning till
kommunerna jämte i ämnet väckta motioner.

Under punkten 56 av sjunde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Skatteersättning till kommunerna för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 610 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:53) och den andra in -

om andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 69), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte — dock under
uttalande av att staten väsentligt
borde minska sina anspråk på sådana
kommunala insatser, som medförde utgifter
för kommunerna, samt vidtaga de
organisatoriska och övriga förändringar,
vilka kunde vidga möjligheterna till
återhållsamhet i den kommunala hushållningen
—• besluta, 1) att minskningen
av skatteersättningen i anledning av
1957 års ortsavdragsreform skulle genomföras
i den takt riksdagen tidigare
beslutat men under femårsperioden 1960
—1964 i stället för under perioden 1961
—1965, 2) att skatteersättningen på

grundval av det av staten tillskjutna
skatteunderlaget skulle beräknas med utgångspunkt
från den för år 1957 fastställda
utdebiteringssatsen samt 3) att
till Skatteersättning till kommunerna för
budgetåret 1959/60 skulle anvisas ett förslagsanslag
av 543 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup in. fl. (1:232) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin m.
fl. (II: 293), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte under sjunde huvudtiteln
till Skatteersättning till kommunerna
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 540 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
öhman och Helmer Persson (I: 80)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Senander m. fl. (II: 90);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr öhman (1:81) och den andra
inom andra kammaren av herr Senander
m. fl. (II: 97).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att motionerna I: 53 och II: 69, i vad
de avsåge ändrad femårsperiod för
minskningen av skatteersättningen till
kommunerna, icke måtte av riksdagen
bifallas;

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till skatteersättning till kommunerna

2. att motionerna 1:53 och 11:69, i
vad de avsåge utgångspunkten för beräkningen
av skatteersättningen, icke
måtte av riksdagen bifallas;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:53 och 11:69 samt 1:232
och II: 293, förstnämnda båda motioner
såvitt de avsåge medelsanvisningen, till
Skatteersättning till kommunerna för
budgetåret 1959/60 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
610 006 000 kronor;

4. att motionerna I: 80 och II: 96 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 5.

att motionerna I: 81 och II: 97 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxång och Bohman,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 1, 2 och 3 hemställa,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:53 och 11:69, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att minskningen av
skatteersättningen till kommunerna skulle
genomföras i den takt riksdagen tidigare
beslutat men under femårsperioden

1960— 1964 i stället för under perioden

1961— 1965;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:53 och 11:69, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att skatteersättningen
på grundval av det av staten
tillskjutna skatteunderlaget skulle beräknas
med utgångspunkt från den för
1957 fastställda utdebiteringssatsen;

3. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I:
232 och 11:293 ävensom med bifall till
motionerna I: 53 och II: 69, sistnämnda
motioner såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Skatteersättning till kommunerna
för budgetåret 1959/60 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 543 000 000 kronor;

2) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Edström, Ståhl, Nihlfors och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 2 och 3 hemställa,

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 53 och II: 69, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att skatteersättningen
på grundval av det av staten tillskjutna
skatteunderlaget skulle beräknas
med utgångspunkt från den för 1957
fastställda utdebiteringssatsen;

3. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 53 och II: 69 samt I: 232 och II:
293, förstnämnda båda motioner såvitt
de avsåge medelsanvisningen, till Skatteersättning
till kommunerna för budgetåret
1959/60 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
570 000 000 kronor.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det här är ju i och för
sig ingen ny fråga, och jag har kanske
därför inte anledning att gå in på någon
mera vittgående debatt i ärendet.
Det yrkande som framställts motionsvis
och som återfinns i reservationen
nr 1 går bland annat ut på att minskningen
av ersättningen till kommunerna
genomförs i den takt som riksdagen beslutat
tidigare men med den ändringen,
att minskningen genomförs under åren
1960—1964 i stället för under 1961—
1965. Minskningen skulle med andra ord
vara avklarad ett år tidigare. Vidare
yrkas att ersättningen skall beräknas
med utgångspunkt från den för 1957
fastställda utdebiteringssatsen. I denna
del råder alltså överensstämmelse mellan
reservation 1 och reservation 2.

Man var ju litet fundersam när man
införde bestämmelserna om utdcbiteringssatserna
1957 som grund för ersättningarna.
Man befarade — som det
sedan visade sig med full rätt — att
detta system skulle bli en mer eller
mindre stark stimulans till höjning av
utdebiteringsproccnten. Som jag sade,
har det nu visat sig att dessa farhågor

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Anslag till skatteersättning till kommunerna

inte var ogrundade. Statens kostnader
för kompensationen blev 1958 cirka 55
miljoner kronor mer än som beräknats,
och 1959 blev merkostnaderna cirka 30
miljoner.

Enligt det förslag som framförs i reservation
1 blir utgiftsminskningen
1959/60 cirka 67 miljoner och för 1960/
61 128 miljoner. Till och med budgetåret
1964/65 skulle minskningen uppgå
till nära 600 miljoner.

Det är ju så att den kommunala expansionen
efter kriget har gått väsentligt
snabbare än expansionen inom både
den statliga och den privata sektorn.
Det finns i motionen i andra kammaren
nr 69 i år tabeller på dessa klara tendenser.
Jag skall inte uppta tiden med
siffror, utan jag hänvisar till motionen,
där det på sidan 18 finnes en uppställning
över utvecklingen i detta hänseende.

Nu har ju diskuterats, om den kraftiga
expansionen sedan år 1957 i viss
utsträckning sammanhänger med att
skatteersättningen, såsom jag redan
nämnt, utgår i förhållande till utdebiteringen.
Jag kan parentetiskt nämna, att
den genomsnittliga utdebiteringen har
stigit från 12 kronor 60 öre per skattekrona
år 1957 till 14 kronor 21 öre år
1959. Det är ju en mycket kraftig stegring.
Nu är det ju inte säkert, att därför
att två saker inträffar samtidigt, den
ena beror av den andra, men lägger
man i någon mån psykologiska aspekter
på saken, kan man väl med en viss sannolikhet
antaga att ifrågavarande bestämmelse
har en viss betydelse för denna
utveckling.

Statsutskottet tog, såsom jag redan har
sagt, upp denna fråga år 1957, och den
behandlades för övrigt även förra året.
I fjol konstaterades att en stegring hade
skett, men man förklarade då att det
var litet för tidigt att dra några slutsatser
därav. T år föreligger samma tendens,
men man tycker tydligen fortfarande
att det är för tidigt att dra några slutsatser.
Väntar man litet till, behöver
man över huvud taget inte dra några
slutsatser.

Statsutskottet förklarade emellertid

förra året, att om tendensen kvarstod,
borde man ta upp frågan om grunderna
till omprövning. Därför har reservanterna
i båda reservationerna föreslagit,
att 1957 års utdebiteringar skall läggas
till grund för beräkningen av skatteersättningen
från och med januari
1960. Alla de som har studerat de ekonomiska
förhållandena och finner utvecklingen
vara allvarlig, anser att staten
måste minska sina anspråk i olika
hänseenden, och då tycker man att det
är ganska egendomligt att staten skall
tillämpa sådana metoder gentemot kommunerna,
som kan utgöra en sorts stimulans
för dessa till en ökning av utgifterna.
Utgiftsbegränsningar behövs ju
tvärt om både på det statliga och på det
kommunala området. Underligt nog talar
man emellertid ytterst sällan om sådana,
utan man talar om de utomordentliga
svårigheter som finns, när det gäller
att spara. I de partimotioner från högerhåll
som jag redan omnämnt framhålles
emellertid, att en minskning av
ersättningen till kommunerna i den takt
och på de grunder som vi föreslagit,
ingalunda skulle behöva medföra en höjning
av utdebiteringen. Principerna för
vissa avgifter och taxor beträffande den
kommunala servicen bör t. ex. kunna
tas under omprövning.

Vidare berör vi standardkraven vid
det kommunala byggandet, där man nog
bär anledning att ta en titt på hur förhållandena
ligger till. Nu säger man —
och jag vet att denna inviindning kommer
att framföras här — att staten ständigt
pålägger kommunerna nya uppgifter,
och det är klart att dessa kommer
att öka kommunernas behov av medel.
Detta påpekande är alldeles riktigt, men
därför anhåller vi också i vår reservation
nr 1, att riksdagen skall göra ett
klart uttalande, att staten bör väsentligt
minska sina anspråk på kommunerna.

Nu säger utskottet, att det sedan i fjol
inte inträffat några omständigheter av
den art att ett frångående av 1957 års
riksdags beslut rörande grunderna för
statsbidragssystemet skulle vara motiverat,
och utskottet förklarar i fortsättningen,
att utgiftsexpansionen har sin

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till skatteersättning till kommunerna

grund i andra förhållanden. Nåväl, ändra
då på dessa andra förhållanden! Det
har vi också yrkat i reservationen.

Jag hänvisar än en gång till statsutskottets
av riksdagen godkända uttalanden
vid tidigare tillfällen just om att
man bör ha ögonen öppna för den utvecklingstendens
som här råder. Med
detta ber jag, herr talman, att bara helt
kort få yrka bifall till reservationen
nr 1.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Att mitt namn inte står
under detta utlåtande eller under reservationen
beror på att jag på grund
av personliga angelägenheter var tvungen
att vistas i Halmstad, när statsutskottet
behandlade detta ärende. Jag
har däremot suttit i femte avdelningen
vid ärendets behandling. I det stora
hela har jag ungefär samma synpunkter
på frågan som de som här framförts
av fröken Andersson. Jag vill emellertid
tillägga ytterligare några synpunkter.
När ortsavdragen vid den kommunala
inkomstbeskattningen höjdes 1957,
beslöt riksdagen att under en övergångsperiod
kompensera kommunerna
för inkomstbortfallet. Man skulle ge
dem full kompensation för åren 1958—
1960 och sedan delvis avveckla stödet
under de därpå följande fem åren. Bestämmelserna
om statsbidraget till kommunerna
fick en sådan utformning, att
statsbidragets storlek blev direkt beroende
av den kommunala utdebiteringen.
Om kommunalskatten höjdes,
steg också statens kostnader. Vid ärendets
behandling i statsutskottet år 1957
och även 1958 påpekades i utskottets
utlåtande de risker för kostnadsökningar,
som kunde komma att inträffa. Utskottet
förutsatte uttryckligen, att därest
en mera påtaglig ökning av de beräknade
kostnaderna för statsbidraget
skulle uppstå till följd av höjd kommunal
utdebitering, skulle en omprövning
av grunderna för statsbidraget
komma till stånd. För nästa budgetår
beräknas kostnaderna till 610 miljoner
kronor. Detta innebär en kostnadssteg -

ring med cirka 20 procent. Enligt vår
uppfattning är denna ökning så betydande,
att den 1957 förutsatta omprövningen
bör ske nu.

Principiellt delar vi den uppfattningen,
att staten inte bör skjuta över utgifter
på kommunerna. I detta fall inträffar
motsatsen. Meningen med bidraget,
som successivt skall minskas, var ju
att göra det möjligt för kommunerna
att anpassa sig till de högre ortsavdragen.
Vi anser alltså, att från och med
år 1960 bör statsbidragets storlek anknytas
till de utdebiteringssatser som
gällde i kommunerna år 1957. Avvecklingen
av bidraget skall sedan ske under
den följande femårsperioden enligt
riksdagens beslut 1957.

Detta förslag kan inte anses innebära,
att statsmakterna ändrar det åtagande
gentemot kommunerna, som man
iklädde sig i samband med ortsavdragsreformen.
Kommunerna behåller
sin rätt att övergångsvis kompenseras
för det bortfallande skatteunderlaget,
så att skattehöjning av den grunden
ej skall behövas.

Den av mig här förordade justeringen
skulle för 1959/60 medföra en minskning
av statens utgifter med 40 miljoner
kronor och för budgetåret 1960/61 om
110 miljoner kronor. En minskning av
statens utgifter anser jag i dagens läge
påkallad, och det torde bli ofrånkomligt
att genomföra en sådan minskning, om
ej stora skattehöjningar skall genomdrivas.

Hur det skall bli efter 1965, kommer
väl att bli beroende av det resultat,
som utredningen om allmän kommunal
skatteutjämning kommer till. Säkert
torde vara, att statligt bidrag till
de mest skattetyngda kommunerna kommer
att kvarstå i en eller annan form.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 2.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
vad som kan vara orsaken till att en
rad kommuner vidtagit höjningar i utdebiteringen
under de senaste åren och

Onsdagen den 27 mai 1959 fm.

Nr 21

Anslag till skatteersättning till kommunerna

alt en del kommuner sannolikt står inför
nödvändigheten att göra det under
de närmaste åren. Men så mycket kan
man våga säga, att det statsbidrag som
vi här diskuterar icke torde ha haft
någon betydelse i detta sammanhang.
Jag säger det därför att det ändå är
en mycket liten del av utdebiteringen,
som kommunen kan få ut i form av
statsbidrag. Jag har kontrollerat — det
redovisas av kommunalskatterevisionen

— att det var endast fem av landets
nära tusen kommuner som kunde komma
upp i ett statsbidrag på 25 procent.
Oni man således av en kommuns invånare
uttaxerar ett visst belopp, skulle
man få bidraget från staten med högst
25 procent härav. Att någon sådan kommun
skulle ha höjt sin utdebitering
för att på detta sätt göra en vinst tror
jag knappast. Det är små kommuner
med mycket svag skattekraft och redan
hög utdebitering, där man sannolikt har
mycket stora betänkligheter mot att
vidta höjningar. Statsbidraget blir i medeltal
för kommunerna mellan tio och
femton procent av utdebiteringen, och
det är väl inte anledning att tro, att
man — med de svårigheter som skulle
följa och med det motstånd mot skattehöjningar
som finns hos medborgarna

— vidtar en höjning för att vinna den
lilla fördel som här talas om.

Jag vill dessutom säga, att avsikten
med den nuvarande konstruktionen av
bidraget ju var, att man skulle komma
ifrån ett förhållande, som man tidigare
icke ansett lämpligt. Förra gången man
gjorde en motsvarande reform fixerade
man statsbidraget till ett bestämt
belopp, och efter hand som åren gick
förlorade bidraget i betydelse. Det var
därför nödvändigt, tyckte man, att finna
en form, som gav kommunerna en
ersättning som svarade mot det skatteunderlag,
som berövades dom genom
åtgärden. Såvitt jag kan se finns det
ingen annan möjlighet än att vi får fortsätta
på den inslagna vägen, om vi
skall infria de utfästelser som gjordes
när man genomförde reformen, ty då
sade man, att vad man skulle kompensera
kommunerna för var det bortfal -

lande skatteunderlaget. Kommunerna
skulle ha frihet att besluta om sin utdebitering
efter det behov som kunde
konstateras, och staten skulle ersätta
skattebortfallet för varje kommun efter
de föreliggande förhållandena. Jag tycker
att vi skall hålla detta i minnet,
även om utvecklingen blivit just den,
som man så att säga garderade sig emot.
Kommunernas representanter i kommunalskatterevisionen
ville absolut ha
en sådan försäkran, och utvecklingen
visar, att det för kommunerna varit
mycket värdefullt att man fick en dylik
regel.

Jag behöver inte utveckla den tekniska
sidan av saken mera. Jag vill bara
erinra om att högerns förslag faktiskt
innebär, att man inte bara skall riva upp
det tidigare beslutet i detta avseende
utan också genomföra avvecklingen ett
år tidigare än man förut tänkt sig.

Med anledning av herr Nestrups anförande
kan jag inskränka mig till att
konstatera, att herr Nestrup och hans
partivänner, inte vill rubba tidsschemat
för avvecklingen. Däremot har de funnit,
att man bör knyta bidraget till utdebiteringen
1957. Det betyder, att de
kommuner som inte ändrat utdebiteringen
sedan 1957, får fullt bidrag. De som
1957 råkade höja utdebiteringen för att
komma på en realistisk nivå blir tillgodosedda,
men en kommun som först
året efter ville åstadkomma en nödvändig
anpassning skulle bli lidande på en
sådan åtgärd. Jag kan inte finna, att
folkpartiets linje är särskilt logisk, ty
den skapar inte rättvisa, och den innebär
ett avsteg från den utfästelse som
riksdagen tidigare gjort på denna punkt.

Jag skall inte förlänga debatten, utan
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det lönar sig kanske
inte så mycket att munhuggas om detta.
Herr Holmqvist påstår att dessa bidrag
inte har medverkat till den höjda utdebitering
som det bär talats om. Det är

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till skatteersättning till kommunerna

ju svårt att bevisa både det ena och det
andra. Så mycket kan väl ändå sägas att
bidragen inte stimulerat kommunerna
till den sparsamhet, som de —- liksom
för resten staten — skulle behöva ålägga
sig.

Sedan vill jag beröra uttalandet om
att man skall infria gamla löften. Ack
ja, om man vore på alla områden lika
ivrig att hålla löften! Man kan t. ex.
hålla det löfte som kommer till uttryck
i orden »hinc robur et securitas», när
det gäller att hindra inflation och dylikt.
Men jag vill i alla fall urgera, herr
Holmqvist, att — som jag redan förut
betonat — kommunerna har det svårt
men att staten indirekt kan ha skuld till
kommunernas besvärligheter. Det har
påvisats i t. ex. motion nr 69 i andra
kammaren att städernas kortfristiga
upplåning under åren 1954—1957 ökade
fyra gånger så mycket som den långfristiga
upplåningen, och man hyser således
en ganska stor oro för skiftningar
på marknaden som kan leda till utdebiteringshöjningar.
Vad beror då detta i
grund och botten på? Jo, på att staten
i allt större utsträckning skaffat sig företräde
på den långa kapitalmarknaden
och sålunda indirekt influerat på kommunernas
möjligheter till upplåning.

Herr NESTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Holmqvist ansåg
att den linje som folkpartiet drev inte
var logisk, eftersom vi inte vill rubba
tidsschemat för avvecklingen. Vissa
kommuner hade gjort stora investeringar
och höjt skatterna i tid. Andra har
kommit efteråt, och då borde staten, enligt
herr Holmqvist, naturligtvis följa
med undan för undan. Men detta var väl
ändå inte meningen. Bidraget skall ju
avvecklas inom fem år, d. v. s. 1965 och
då står vi båda på precis samma ställe
— högern vill genomföra avvecklingen
ett år tidigare än man förut tänkt sig.
Vad vi anser är att utvecklingen på detta
område inte blivit den som riksdagen
förutsatte och som riksdagen inte tillräckligt
mycket garderat sig för. Vi vill
således bara en återgång till de förhål -

landen som rådde 1957, och den återgången
skulle äga rum 1960. Detta kan
man naturligtvis kalla ologiskt om man
vill, men vad är det för mera logik i det
förslag, som statsutskottets majoritet
framlagt?

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterade att fröken
Andersson sade att det var mycket svårt
att få ett grepp om vad som kunde ha
föranlett utdebiteringshöjningarna i
kommunerna. Sedan fortsatte fröken
Andersson med som jag tyckte rätt lösa
spekulationer om vad som kunde ha
haft betydelse i detta sammanhang. Jag
tror inte att vi kan rubba varandras
uppfattningar på den punkten.

Jag vill ytterligare förtydliga för herr
Nestrup vad jag menade, för att han
skall förstå att den linje som han företräder
innebär ett väsentligt avsteg från
den som utskottet går på. Vi kan ju tänka
oss de kommuner som fått utfästelse
om full kompensation av staten inte bara
under dessa första år utan också under
de följande fem åren, d. v. s. de sämst
ställda kommunerna. Även i deras fall,
herr Nestrup, kommer man om reservationen
segrar att binda sig till den utdebitering
som förelåg år 1947. Då skall
jag be herr Nestrup förklara för dessa
kommuners representanter att kommunerna
inte blivit lidande på att de under
en åttaårsperiod bundits vid den utdebitering
som gjordes 1947. Jag tror att
herr Nestrup själv efter den utvikningen
i ämnet inser att det föreligger en viss
skillnad mellan folkpartireservationen
och utskottets förslag på denna punkt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det förhåller sig så,
att detta ärende kommer tillbaka till
kammaren i morgon i ett annat sammanhang,
nämligen i ett betänkande
från bevillningsutskottet som då skall
behandlas. Viss del av de motioner som
man här resonerar om har ju hänskjutits
till bevillningsutskottet. För att
emellertid rationalisera och för att förkorta
morgondagens debatt skulle det

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Anslag till skatteersättning till kommunerna

kanske vara lämpligt att även bevillningsutskottets
representanter sade ett
par ord i ärendet redan i dag, så att
vi skulle kunna slippa ett motsvarande
meningsutbyte i morgon.

Anledningen till att jag för min del
bär tillåtit mig att begära ordet är ett
uttalande som statsutskottet gör — ett
uttalande som fröken Ebon Andersson
snuddade vid men som jag gärna skulle
vilja ytterligare något mera i detalj
kommentera. Det beter nederst på sid.
3 i statsutskottets utlåtande nr 122 följande:
»Utskottet hyser nämligen alltjämt
den uppfattningen, att utdebiteringsökningen
inom kommunerna har
sin främsta förklaring i andra förhållanden
än en onödigt hög kommunal
expansionstakt.» Det finns en gammal
sliten riksdagsfras som man använder
om ett eller annat uttalande, som man
inte vill vara med om, och det är att
man säger att uttalandet är anmärkningsvärt.
Jag kan inte underlåta att
karakterisera statsutskottets uttalande
sådant det föreligger som annat än i
avsevärd mån anmärkningsvärt. Jag
skulle vilja fråga utskottets ärade talesman,
om man har glömt de uttalanden
i dessa ting, som två på varandra följande
finansministrar i flera på varandra
följande statsverkspropositioner
och finansplaner har gjort. Först
påpekade dåvarande finansministern
Sköld mycket enträget den starka
tendensen till stegring inom kommunernas
hushållning. Såvitt jag kan erinra
mig, har den nuvarande finansministern
i åtminstone två av sina statsverkspropositioner
och därtill knutna
finansplaner på samma sätt uttryckt
sina bekymmer i detta hänseende. Senast
skedde detta i den nuvarande finansministerns
finansplan till 1957 års
riksdag. Jag kan inte underlåta alt i
detta sammanhang återge vad finansministern
därvidlag yttrade. Han ägnade
i sin finansplan och i de allmänna
uttalanden, som en finansminister
brukar göra i dylika sammanhang, en
bekymrad uppmärksamhet åt vad han
kallade »stegringslakten i den kommunala
hushållningen». Den hade, fann

han, inte blott varit väsentligt större
än inom den statliga sektorn, utan han
ansåg även att den var avsevärt starkare
än inom den privata sektorn. Han
tilläde att »både den privata konsumtionen
och den privata investeringsverksamheten
redovisar lägre ökningstal än
kommunernas motsvarande områden»,
och fortsatte med att säga att »realekonomiskt
sett är uppgångstendensen
i den kommunala hushållningen fortfarande
mycket stark». Han slutade med
följande onekligen beaktansvärda ord,
som jag vill citera ordagrant: »De förhoppningar
om en fortsatt återhållsamhet
på detta område, som jag i förra
årets finansplan gjorde mig till tolk
för, har tyvärr inte uppfyllts.»

Jag kan inte hjälpa att jag finner det
ytterst anmärkningsvärt att statsutskottets
majoritet mot bakgrunden av dessa
deklarationer från finansdepartementets
sida har kunnat göra de uttalanden
som här är för handen. Nu är det alldeles
riktigt att finansministern inte
har gjort motsvarande uttalanden i årets
statsverksproposition eller i den finansplan
som är knuten därtill. Anledningen
härtill känner jag inte. Jag vill
inte gärna förutsätta att det beror på
att finansministern har resignerat inför
dessa förhållanden. En sådan håglöshet
tycker jag skulle vara honom främmande.
Det kan inte heller bero på att
tendensen blivit en annan än den som
finansministern uttryckt sina farhågor
för i två tidigare finansplaner. Fastmer
är det, som fröken Andersson har påvisat,
så att denna tendens i fråga om
den kommunala utgiftsexpansionen alltjämt
fortsätter. Vid sådant förhållande
hade det kanske varit lämpligt att finansministern
även denna gång understrukit
sina synpunkter på detta problem,
synpunkter som jag finner i hög
grad berättigade.

Det är kanske inte nu alldeles angeläget
att arrangera en alltför stor sifferparad.
Men jag kan dock inte låta
bli att i dag — för att slippa göra det
i morgon — erinra om några fakta
om den — man får väl säga —- onormala
kommunala expansionen, sådan

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till skatteersättning till kommunerna

den speglas i de totala kommunala inkomsterna.
Sammanlagt — inklusive
landstingen ■— uppgick de år 1946 till
2 230 miljoner kronor ocli 1956 till
7 370 miljoner kronor. Efter omräkning
till fast penningvärde innebär detta
en reell ökning av 120 procent. Motsvarande
siffror för statens dock enligt
mångas mening raskt stigande totalinkomster
visar en stegring med 98 procent.
För kommunernas del har enbart
skatteinkomsterna under samma tioårsperiod
och räknat i 1956 års penningvärde
stigit från 1 577 till 3 856 miljoner
kronor eller med 146 procent. Denna
utveckling har ingalunda avstannat
under senare år, det vet vi ju alla. Det
har ju bland annat påpekats av fröken
Andersson i hennes inledningsanförande.

Nu menade herr Holmqvist såsom talesman
för utskottet — om jag inte
missuppfattade honom — att det var
ganska orimligt att göra gällande att
det är konstruktionen av ortsavdragsbestämmelserna
som kan ha förorsakat
den kommunala expansionen. Det är
ju svårt att här bevisa någonting, givetvis
lika svårt för herr Holmqvist som
för mig, men å andra sidan får vi säga
oss att enbart den liberala utformningen
av dessa bestämmelser ju måste inge
många kommunalmän en känsla av
att de gärna kan kosta på sig det eller
det. Eftersom statsbidragsbestämmelserna
efter ortsavdragsreformen är som
de är, får man alltid täckning för vad
som beslutas. Denna frestelse måste
ständigt vara för handen.

Men jag kan ge herr Holmqvist rätt
därutinnan, att det även föreligger andra
omständigheter. Det föreligger någonting
som jag vid ett annat tillfälle
tillåtit mig beteckna som en överambition
från kommunalfolkets sida. I och
för sig är det naturligtvis en hedervärd
ambition att den ena kommunen efter
den andra om möjligt vill göra det
bättre för sina invånare än andra kommuner.
Det inte någonting att säga om
det, bara det sker under skäligt hänsynstagande
till ofrånkomliga ekonomiska
realiteter. Men tyvärr har en

företeelse sett dagen som man måhända
utan någon större överdrift skulle kunna
kalla för en kommunal kapprustning.
Den tar sig uttryck i mångahanda sammanhang.
Jag antar att inte få av kammarens
ledamöter har haft tillfälle att
någon gång kasta en blick i statens
byggnadsbesparingsutrednings betänkande,
del 1. Där redovisas en ren standardhöjning
mellan åren 1934 och 1954
efter eliminering av byggnadskostnadsstegringen
med 331 procent för folkskolor,
257 procent för ålderdomshem
och 47 procent för sjukhus. Sedermera
har dessa siffror stigit väsentligt. De
speglar — och det vill jag än en gång
understryka — just denna överambition,
som jag för ett ögonblick sedan
omnämnde.

För att knyta ännu en reflexion till
den tvistiga frågan om den inverkan utformningen
av ortavdragsbestämmelserna
kan ha för uppgången av debiteringssatserna
vill jag gärna erinra statsutskottets
ärade talesman om följande förhållande.
Ortsavdragskommittén — jag
tror det var dess namn — utgick när
den framlade sitt förslag ifrån ett på
det hela taget oförändrat utdebiteringsläge
för kommunerna även i framtiden.
Detta står angivet i dess betänkande.
Man kan fråga sig hur den kunde göra
ett sådant uttalande. Jo, den gjorde det
mot bakgrunden av det förhållandet att
skattesatserna under många år hade legat
tämligen stabila i många kommuner,
och man förmenade att, även om vi nu
konstruerar dessa bidragsbestämmelser
på angivet sätt så talar sannolikheten
för att detta stabila läge skall bli rådande
även i fortsättningen. Nu vet vi
ju i dag, att detta alls icke varit fallet.
För egen del har jag den uppfattningen
att bidragsbestämmelserna i den utformning,
de har fått, icke är utan skuld
till den utveckling som vi nu står inför.

Herr talman! Detta är i korthet de små
anmärkningar jag skulle vilja göra till
det här föreliggande utlåtandet från
statsutskottet, och därmed är jag väl
också befriad från att framföra någonting
vidare vid morgondagens debatt.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Anslag till skatteersättning till kommunerna

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Med hänsyn till att jag
kommit in mitt under debatten skall
jag inte gå in på hela denna fråga. Jag
utgår ifrån att utskottets företrädare
redan anfört de synpunkter som utskottets
utlåtande och Kungl. Maj:ts proposition
har framlagt. Men det är ett avsnitt
av herr Hagbergs inlägg som jag
tycker behöver en kommentar. Herr
Hagberg hänvisar till skrivningarna i
finansplanen både under den förutvarande
finansministern och under den
nuvarande finansministern, vilka innebär
en viss anmaning till återhållsamhet
i den — jag skall gärna använda uttrycket
— kommunala expansionen. Det
var väl i huvudsak rörande den kommunala
investeringssidan som denna anmaning
var befogad. Dessa skrivningar
gjordes under en annan konjunktur än
vad vi hade under 1958 och jag vill
säga har även i dag. Hela finansplanen
karakteriserades av ett försvar mot inflationstendenserna,
medan däremot finansplanen
för det innevarande och
även för det nästkommande budgetåret
har en helt annan prägel. I dessa finansplaner
har man ju snarare framfört nödvändigheten
av de offentliga områdenas
expansion för att balansera den nedgång
inom den privata sektorn som var
särdeles påtaglig under 1958 och som
vi naturligtvis känner av också under
1959, även om konjunkturläget för närvarande
ser ut att återhämta sig försiktigt
och vända uppåt. Det är således
fråga om helt olika konjunkturbilder,
och när herr Hagberg tycker att det är
anmärkningsvärt att utskottet inte har
observerat tidigare skrivningar, så är
viil den enkla förklaringen den att utskottet
har tagit hänsyn till något som
inte herr Hagberg har lagt märke till,
nämligen att finansplanen alltid uppgörs
på grundval av en
motivering. Det är detta som är förklaringen
till att vi har andra formuleringar
i de senaste finansplanerna än vad vi
haft tidigare. Följaktligen bör man väl
också bedöma den kommunala expansionen
annorlunda i dag än vad man
gjorde 195C och 1957.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Menar herr finansministern,
att den fortsatta kommunala expansionen
nu skulle vara konjunkturpolitiskt
motiverad och därför vara ägnad
att godkännas av finansdepartementet?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skulle kunna uttrycka
mig på det sättet, att det fanns
ingen anledning för finansministern att
under år 1958 och i den konjunktur vi
har just nu försöka hämma den kommunala
expansionen. Vi dras fortfarande
med en arbetslöshet som inte är obetydlig,
även om siffrorna på grund av
ett intensivare offentligt engagement under
sista tiden varit relativt rimliga. Vi
har ett tiotusental fler arbetare i beredskapsarbete
och anläggningsarbeten, finansierade
av stat och kommun, än vad
vi hade för ett år sedan. För man in
den nyanseringen i bilden, är konjunkturuppgången
kanske inte riktigt så bra
som vi skulle önska.

När dessa uttalanden skrevs för innevarande
budgetår och för nästa budgetår,
fanns det således för finansministern
ingen anledning att försöka hindra
den kommunala expansion som jag betraktar
som ganska nödvändig för att
vi skall kunna hålla sysselsättningen på
ett rimligt plan.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag får uttrycka min allvarliga
fruktan för att efter denna deklaration,
som herr statsrådet just gjort,
vi nästa år vid denna tid kommer att
ställas inför debiteringshöjningar i våra
kommuner av en storleksordning,
som vi kanske annars inte hade behövt
räkna med -— debiteringshöjningar så
stora att de kommer att sätta finansministern
i ökade svårigheter när det
gäller att skaffa pengar till bidrag till
kommunerna.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är naturligtvis smickrad
över herr Hagbergs sista inlägg, att
finansministerns uttalande skulle ha

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till skatteersättning till kommunerna

denna verkligt konkreta och avgörande
betydelse för alla Sveriges kommuners
investeringsplaner. Tyvärr är det inte så,
herr Hagberg. Finansministrarna, både
den nuvarande och den tidigare, har under
överkonjunkturernas år allvarligt
beflitat sig om att förmana kommunerna.
Någon verkan hade detta väl, men
inte en sådan verkligt radikal inverkan
som herr Hagberg föreställde sig, eftersom
kommunerna under denna tid utgjorde
den mest expansiva sektorn i
hela den samhälleliga ekonomien.

I dagens läge vill jag med hänsyn till
sysselsättningsläget inte ge några sådana
anmaningar. Efter våra beräkningar
utgör kommunerna för nästa år inte den
mest expansiva sektorn inom samhällsekonomien,
utan detta är staten tvingad
att vara på grund av arbetslösheten och
nedgången i sysselsättningen.

Jag tyckte jag kunde avläsa en påtaglig
grad av farhåga i herr Hagbergs sista
anförande, men jag kan alltså lugna herr
Hagberg på den punkten. Vad jag sagt
här i dag kommer inte att innebära någon
rush på den kommunala fronten
med åtföljande utdebiteringshöjningar
för kommande år. Det är alldeles obefogade
farhågor.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Anspråkslöshet är en
dygd, men jag tror herr statsrådet kapital!
underskattar effekten av sitt eget
yttrande.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Av samma skäl som herr
Hagberg har jag begärt ordet i dag för
att slippa få denna debatt dubblerad i
morgon.

Jag skall inte gå in på den fråga som
här diskuterats, huruvida kommunerna
har låtit det system efter vilket statsbidraget
räknas ut inverka på debiteringarna.
Rent personligen tror jag nog
att den inverkan har varit ytterst obetydlig,
i de allra flesta kommuner ingen
alls. Möjligen kan något sådant ha inträffat
inom någon kommun, det vågar

jag inte yttra mig om. Vi rör oss över
huvud taget på så osäkra marker att det
är bäst att inte dra några vittgående
slutsatser av vad vi tror.

Jag skulle vilja återvända litet till förhållandena
sådana de var när detta bidrag
beslöts av riksdagen. Det var meningen
att statsbidraget skulle utgå ungefär
oförändrat under tre år för att därefter
successivt minskas för de flesta
kommunerna. Till ett fåtal kommuner,
de sämst ställda, skulle statsbidraget utgå
oförändrat under hela åttaårsperioden.
Man väntade nämligen att den utredning
om en kommunal skatteutjämning
som pågick skulle vara klar i så
god tid, att detta statsbidrag kunde avlösas
av den nya ordning man beräknade
skulle införas.

Inom kommunalskatterevisionen, som
kommittén hette och som både herr
Holmqvist och jag tillhörde, hade vi faktiskt
ingen anledning att räkna med några
nämnvärt höjda kommunala utdebiteringar,
och den föreställningen grundades
på det omfattande statistiska material
som vi hade. Den expansion som
kommunerna möjligen hade hängivit sig
åt hade finansierats dels på det gamla
vanliga sättet genom lån och dels genom
det starkt stigande skatteunderlaget. I
statistiken kom således inte fram några
siffror på höjd utdebitering. Om vi i
kommunalskatterevisionen verkligen hade
förutsett den höjning av den kommunala
utdebiteringen som har skett, är
det möjligt att vi hade ställt oss på en
annan linje. I varje fall hade vi på ett
helt annat sätt då diskuterat de olika
metoderna för statsbidragsutdelningen.

När riksdagen år 1957 bestämde sig
för att följa Kungl. Maj ds förslag, som
helt byggde på kommunalskatterevisionens
förslag — även Kungl. Maj :t förklarade
sig anse att vi icke hade att emotse
någon nämnvärd ökning av den kommunala
uttaxeringen — gjorde statsutskottet
verkligen en försiktig reservation,
lade in en brasklapp, att om det
skulle visa sig att kostnaderna för staten
på grund av detta bidrag skulle öka
i någon nämnvärd grad, skulle man ompröva
grunderna för statsbidragets ut -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Anslag till skatteersättning till kommunerna

gående. Man kan ha olika meningar om
vad som menas med orden nämnvärd
grad. Statsutgifterna har blivit mer än
100 miljoner kronor högre än vad vi beräknade
i kommunalskatterevisionen.
Det är alltså en höjning med 20 procent.
Är detta en nämnvärd ökning? Vid vilket
belopp skall man annars anse att
ökningen är så stor, att vi tvingas att
ompröva bidragsgrunderna? Det är där
vi är i dag. Det är detta som så att säga
utgör det egentliga frågetecknet.

Jag skulle vilja göra gällande att kommunerna
inte har rätt att påstå att riksdagen
har svikit ett löfte, om grunderna
för statsbidraget nu omprövas på del
sätt som förordas i exempelvis folkpartiets
förslag. Snarare skulle man kunna
säga att riksdagen i dag inte är beredd
att ta konsekvensen av det beslut
som riksdagen fattade 1957. Vi är inte
beredda att i dag göra den omprövning
som riksdagen förutsatte 1957 om statsbidraget
ökade.

Jag tycker det skulle vara en lämplig
tidpunkt för riksdagen att nu verkligen
fullfölja det som statsutskottet och riksdagen
beslöt 1957, d. v. s. ompröva grunderna
för statsbidraget och återföra det
till dess ursprungliga belopp. Detta belopp
blev från början högre än det belopp
kommunalskatterevisionen räknade
med.

Det var endast detta, herr talman, jag
ville säga.

Herr ERIKSSON (s):

Ilerr talman! Även jag kan acceptera
att man har rationaliserat diskussionen
på det sättet att bevillningsutskottets
ledamöter gör upp sina affärer samtidigt
med statsutskottets i denna debatt.
Min uppgift blir emellertid mycket lätt,
då bevillningsutskottets reservanter har
lagt sig i fejd med statsutskottets talesmän
och avstått från att gå in på bevillningsutskottets
behandling av frågan.
Detta är ingen anklagelse mot
mina kolleger i bevillningsutskottet, ty
bevillningsutskottet har sjiilvt i sitt utlåtande
nr 50 mycket kortfattat hänvisat
till att statsutskottet behandlat sam -

ma framställning och bevillningsutskottets
majoritet har också anslutit sig till
den motivering som statsutskottet redovisar
i sitt utlåtande och som jag kommer
att yrka bifall till.

Jag vill emellertid anlägga några synpunkter
på ett par frågor som har dykt
upp. Det är framför allt en fråga som
har sysselsatt praktiskt taget alla som
har deltagit i debatten, nämligen huruvida
kompensationerna för ortsavdragsreformen
skulle ha verkat stimulerande
på kommunerna att höja sina utdebiteringar
efter 1957. Jag tillhör själv
en av de större expansiva kommunerna,
som har tvingats att efter detta år
vidta en ganska kraftig höjning av sin
utdebitering. Men jag kan försäkra,
mina damer och herrar, att något sneglande
mot statsbidraget har inte förekommit,
utan man har ansträngt sig till
det yttersta för att vara återhållsam på
utgiftssidan. Detta stämmer inte med
den storpolitiska terminologi som herr
Hagberg till min förvåning använder
i detta sammanhang, då han säger att
kommunerna är invecklade i någon
slags »kommunal kapprustning». Så är
det inte. Kommunerna har blivit av
olika omständigheter påtvingade en expansion
som de måste försöka bromsa
och så långt möjligt fördela på framtiden.
På tal om min hemkommun kan
jag nämna att vi bara för några dagar
sedan i drätselkammaren hade att ta
ställning till investeringsanspråk på
inte mindre än 80 miljoner kronor, vilka
alla ansågs ha prioritet. Detta skulle
vi behöva ta till för att vara med i den
kommunala kapprustningen — som herr
Hagberg behagade uttrycka det. Vi orkade
inte med denna utgift. Vi får
försöka rätta våra utgifter efter de resurser
som vi kan mobilisera. Jag bestrider
därför bestämt att det uttryck
som herr Hagberg använde är på något
sätt synonymt för kommunernas handlande.

De som liar opponerat mot framför
allt herr Holmqvist vill tydligen göra
gällande att vårt folk ute i kommunerna
skulle vara mindre ekonomiskt sinnat
än det folk som silter i detta hus.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till skatteersättning till kommunerna

Jag tror inte att kommunerna exporterar
allt sitt ekonomiska förnuft till riksdagshuset.
De behåller en betydande
del av detta för att klara sina finanser.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av herr Hagbergs
uttalande om hur kommunerna arbetar.
Hans betygsättning av våra kommunalmän
var inte den allra bästa. Jag fick
intrycket att herr Hagberg anser att
kommunalmännen i gemen är slösaktiga,
att de försöker överträffa varandra
i fråga om den kommunala expansionen.
Som herr Eriksson nyss sade
är det inte på det sättet ute i våra kommuner.
Den expansion som där sker är
nödvändig, och den sker i allmänhet
också under endräkt mellan de olika
politiska partierna. Även herr Hagbergs
partivänner hör ibland till dem som är
med och driver på för att någonting
skall bli gjort.

Här har vidare påståtts att ortsavdragsreformen
skulle ha verkat stimulerande
på kommunerna att höja utdebiteringarna.
Jag tror inte att så är fallet,
utan kommunerna har varit nödsakade
att utföra vissa anläggningar.
Det är utgifterna härför som förklarar
de böjda utdebiteringarna. Detta förhållande
gäller inte bara kommunerna
utan också landstingen. I höstas var
nämligen ett flertal av våra landsting
nödsakade att höja sina utdebiteringar.
Denna höjning vidtogs nog inte av den
anledningen att man hoppades att få
litet mer av staten, utan för att täcka
absolut nödvändiga utgifter.

Om riksdagen nu skulle följa högerns
förslag och sänka statsbidragen med
sammanlagt 67 miljoner kronor, skulle
landstingen och kommunerna således
få 67 miljoner kronor mindre i bidrag
från staten. Tror någon verkligen att
de beslutande församlingarna i våra
kommuner och landsting när de samlas
i höst skulle kunna sänka sina utgifter
med dessa 67 miljoner? Nej, re -

sultatet blir i så fall att de tvingas att
höja sina utdebiteringar så att de får
täckning för dessa 67 miljoner. Det
blir då bara en omflyttning av skatteuttaget
från staten till kommunerna,
och denna omflyttning kanske kommer
att bli mindre rättvis än den utdebitering
som nu sker.

Om riksdagen skulle följa folkpartiets
förslag och minska statsbidragen
med 40 miljoner kronor innebär det
naturligtvis heller inte någon verklig
utgiftsminskning för medborgarna, utan
det blir även här fråga om en överflyttning
av bördorna från »len ena till den
andra.

Till sist vill jag bara säga att det
finns anledning för kommunalmännen
att protestera mot den beskrivning som
man här gjort av deras sätt att handla
i dessa frågor. Jag har en bestämd
känsla av att herr Hagbergs uttalande
på denna punkt inte överensstämmer
med verkligheten.

I detta anförande instämde herrar
Anderberg (s), Thun (s) och Dahl (s).

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Talet om bristande sparsamhet
och överambition från kommunalmännens
sida har föranlett mig att
begära ordet i denna diskussion.

Det har i debatten påståtts att de
statsbidrag som kommunerna får som
kompensation för ortsavdragsreformen
skulle stimulera dem till att ta på sig
onödiga utgifter och höja sina skatteuttag
i överkant. Jag reagerar mot den
beskyllningen och delar gentemot herr
Hagberg utskottets uppfattning att utdebiteringsökningen
inom kommunerna
har sin främsta förklaring i andra förhållanden
än en onödigt hög kommunal
expansionstakt. Jag har en bestämd
känsla av att kommunalmännen inte
minst under de senaste åren lagt ned
mycket arbete på att få debet och kredit
att gå ihop ute i kommunerna. De
prövar mycket omsorgsfullt alla utgiftsposter
och undersöker noga hur man
skall kunna klara sig utan att få alltför
stora utgiftsliöjningar.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Anslag till skatteersättning till kommunerna

Liksom inom den offentliga verksamheten
över huvud taget har de belopp
som åtgår för den kommunala verksamheten
i dag gått i höjden. Detta beror
till en del på penningvärdeförsämringen,
men också på att man ålagt kommunerna
nya arbetsuppgifter. Kommunerna
måste i dag ta på sig större serviceutgifter
än tidigare. Med i bilden kommer
också att sänkta statsbidrag lett till kommunala
utgiftshöjningar och därmed
också kommunala skattehöjningar. Det
är denna utveckling som i betydande
utsträckning spelat in vid de kommunala
skattehöjningar som fröken Andersson
här redovisade och över huvud taget
vid de kommunala skattehöjningarna
under de senaste åren.

Jag bestrider att kommunernas skattehöjningar
på något sätt skulle ha stimulerats
av det faktum att kommunerna
får detta statsbidrag. Man kan tvärtom
säga att skattehöjningarna i kommunerna
åtminstone delvis är en följd av
att statsbidragen till kommunerna sjunker.
Jag har haft anledning att påpeka
detta faktum vid den tidigare diskussionen
här om minskade bidrag till skolmåltidsverksamheten.
Tidigare i dag har
vi beslutat sänkta statsbidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp.
Även det medför naturligtvis ökade
kommunala kostnader, därest man
vill fortsätta utbyggnaden av vatten och
avlopp.

Det sägs nu i högerreservationen, och
det går igen fastän något mera inlindat
i folkpartireservationen, att man bör
spara i kommunerna och söka komma
fram på andra vägar än genom att höja
utdebiteringarna. Det skulle vara värdefullt
om man från högerhåll någon gång
ville närmare precisera hur man menar
att kommunalmännen skall spara. Jag
har den erfarenheten både från kommunal
verksamhet och från landstingen att
högerrepresentanterna inte någon enda
gång kunnat ge anvisning på reella besparingsmöjligheter.
Men det är naturligtvis
annorlunda när man diskuterar
sparsamhet rent allmänt och när man
skall söka förverkliga sparandet i prak 4

Första kammarens protokoll !!).''>!). Xr 21

tiskt kommunalt arbete. Där är utrymmet
för sparande inte lika stort.

Herr Hagberg sade att det finns en
överambition från kommunalmännens
sida. Han pekade i det sammanhanget
bland annat på skolor och skolbyggande.
Om man jämför de skolor som vi
har i dag med de skolor som byggdes i
början av detta århundrade, är skillnaden
naturligtvis mycket stor. Men motsvarande
skillnad kan man också se i
fråga om våra bostäder och andra byggnader.
Då man här beskyller kommunalmännen
för överambition vill jag
därför fråga, om det verkligen är någon
som anser att vi t. ex. i fråga om skolorna
skall gå tillbaka till den standard som
gällde förr i tiden då man hade ett enda
avklädningsrum, där vi som barn hängde
upp våra våta kläder och sedan satt
och åt våra torra smörgåsar, samt en
enda skolsal. Menar man verkligen att
vi bör gå tillbaka till den ordningen,
eftersom man här så mycket talar om
överambition i samband med skolbyggen
o. s. v.? Jag tror att man kanske
skall nyansera ordvalet och vara något
försiktigare på denna punkt.

Sedan har jag pekat på kommunernas
ökade kostnader, och jag skulle nog vilja
ha ett svar på hur man här tänker sig
att få ekvationen att gå ihop. På punkt
efter punkt har man i olika sammanhang
begärt att vi skall minska statsbidragen
till kommunerna, som samtidigt
innebär att vi ökar anspråken på kommunerna.
Hur skall det vara möjligt att
utan kommunal skattehöjning minska
statsbidragen till kommunerna och samtidigt
räkna med att kunna förverkliga
vad kommunernas invånare har rätt
att fordra?

När man diskuterar det kommunala
skatteuttaget vill jag också framhålla
att vi under de bägge sista åren i många
kommuner haft en utveckling med sänkt
skatteunderlag till följd av näringslivets
svårigheter, avsättningssvårigheterna på
skogens område, de dåliga skördeåren
för jordbruket och över huvud taget den
allmänna åtstramningen. Allt detta har
lett till ett minskat skatteunderlag och

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till skatteersättning till kommunerna

gjort att man tvingats överväga och diskutera
frågan om skattehöjning.

Enligt min mening kan man inte skära
kommunerna över en kam när man
diskuterar kommunernas expansion. Det
finns kommuner som har tvingats föra
en expansiv politik för att hålla befolkningen
kvar och ge människorna utkomstmöjligheter
inom kommunen. Därför
har man satsat på försök att åstadkomma
ett differentierat näringsliv, man
har försökt stimulera en sådan utveckling
genom planerings- och byggnadsverksamhet,
man har utfört vatten- och
avloppsanläggningar, byggt ut skolväsendet
och inte minst yrkesutbildningen,
allt för att söka skydda bygden och bevara
kommunens framtida möjligheter.
I mitt eget län hade jag för några år sedan
tillfälle att delta i en utredning om
bildandet av en företagareförening. Det
var intressant att i den utredningen se
hur man hade ett vikande befolkningsunderlag
och skatteunderlag i kommuner
med ensidigt inriktat näringsliv,
medan utvecklingen var den motsatta
i kommuner med differentierat näringsliv.
När kommunalmännen observerar
sådant är det begripligt att de satsar
på att söka bygga ut näringslivet i kommunerna.

Högerreservanterna har tryckt på att
statens finanser i dag är bekymmersamma.
Det är ingen tvekan om den saken
-— på den punkten är vi alla överens —-men jag tror att det är angeläget, när
man diskuterar skattefrågorna och hur
vi skall kunna klara dagens skattetryck
och söka undvika skattehöjning, att man
i bilden inkluderar också den kommunala
utdebiteringen, inte bara statsskatterna
utan också landstings- och kommunalskatterna.
Man får nog se dessa tre
skatter tillsammans om man skall få helhetsbilden.
Reservanterna bortser helt
från landstings- och kommunalskatterna
i detta sammanhang och för ett allmänt
tal om sparsamhet, men jag tror att det
är all anledning att i sammanhang med
diskussionen om skatterna och statens
bidrag till kommunerna också ta hänsyn
till att skatteunderlaget varierar
högst betydligt ute i kommunerna. En

minskning av statsbidraget till kommunerna
i enlighet med reservanternas
förslag skulle innebära en ytterligare
övervältring av bördorna på våra kommuner,
framför allt på kommuner med
ett skatteunderlag, som ligger under genomsnittet
i detta land.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! För några dagar sedan
upplyste herr Eric Carlsson om att han
var ordförande i en skolstyrelse och en
mycket vidsynt sådan, som till och med
lät skolstyrelsen bedöma olika problem
som förelädes den. Jag tycker att det var
en tacknämlig upplysning. I dag har
herr Carlsson tagit till sin uppgift att
lära oss andra kommunalmän här i kammaren
hur man bör bete sig i kommunerna.
Han pläderar för att det inte är
någonting att göra — man måste öka
utgifterna och, åtminstone i vissa kommuner,
vara mycket expansiv för att få
behålla näringsliv och därmed befolkning,
etc.

När herr Eric Carlsson får några år
till på nacken undrar jag, om han inte
kommer att lägga märke till åtminstone
två saker, som jag har iakttagit under
mitt kommunala liv sedan början på
1920-talet. Ju bättre affärer en kommun
har, desto större blir faktiskt frestelsen
att ge sig på nya saker, och ofta är det
fråga om sådant som inte är så överhängande
och nödvändigt. Om man dessutom
kopplar ihop detta med en chans
att få statsbidrag, anses det inte vara
en kommunal dygd att avstå från statsbidraget,
utan många gånger är det
tvärtom. Nu vet jag alldeles bestämt att
man i fjol, och kanske ännu mera i förfjol,
inom kommunerna resonerade på
det sättet, att nu har vi en chans att få
in staten som skattebetalare, med den
debiteringssats som vi själva bestämmer.
Det fanns faktiskt kommuner, som
hade kunnat klara sig utan att höja utdebiteringen,
och det sades inte bara
man och man emellan utan till och med
på kommunalfullmäktigesammanträden:

Onsdagen den 27 mai 1959 fm.

Nr 21

Anslag till skatteersättning till kommunerna

Är det klokt att inte försöka få med staten
som skattebetalare på en något högre
debiteringssats, ty vi vet ju inte hur
länge staten kommer att stå kvar som
en sådan skattebetalare. Det var det ena
sättet att resonera. Men man sade också,
att om vi nu höjer skatten, så att den för
en vanlig skattebetalare ungefär svarar
mot höjningen av ortsavdraget, har det
ju inte blivit någon skattehöjning för
dessa skattebetalare. Dessa resonemang
låg faktiskt bakom många av de beslut
om debiteringshöjningar som skett. Och
vi skall väl inte här försöka spela något
slags teater och säga att det inte förhåller
sig på det sättet, ty då har inte herr
Eric Carlsson tillräcklig kännedom om
hur det resoneras åtminstone bland ett
mycket stort antal av våra kommunalmän.
Sedan är det ju självklart att det
finns de som försöker att avhålla sig
från denna politik, och det finns väl
också kommuner som måste företa en
höjning på grund av tidigare gjorda engagemang
som måste fullföljas eller på
grund av nya uppgifter som är ofrånkomliga
till följd av befolkningsutvecklingen
o. d. Herr Eric Carlsson har naturligtvis
rätt i att det är olika i olika
kommuner, men kvar står det faktum att
om man har litet mera knappt om medel,
finns det åtskilliga saker som det
går att skjuta på till dess man får möjlighet
att med den gamla debiteringssatsen
avsätta medel för dessa ändamål,
och dessutom kan man då kanske utveckla
mera energi för att få ut mera
per satsad krona inom kommunen. Denna
observans blir starkare när man har
ett något svagare ekonomiskt underlag
än när man har alltför gott om pengar.

Jag tycker inte att bilden av hur det
verkligen är och bör gå till i kommunerna
på ett riktigt sätt återgavs av herr
Eric Carlsson, och därför har jag velat
tillföra debatten dessa synpunkter.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Till herr Mannerskantz
vill jag säga att jag inte vet vilken kommunalpolitik
man för i hans liemlän och
hur man där diskuterar. För mitt eget

vidkommande har jag skolats i en landskommun
och ett landsting, där vi har en
god ekonomisk ställning på båda hållen.
Vi har bland de lägsta skatterna i landet,
och vi ger oss inte in på några
äventyr. Jag har för övrigt inte märkt
att ens högerrepresentanterna där haft
några besparingsönskemål.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt rörande varje punkt
av utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 1 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 122 punkten

l, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson

m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till studiebidrag och stipendier
ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 16.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i de
vid utlåtandet avgivna reservationerna
i motsvarande del; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nestrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 122 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i de vid utlåtandet avgivna
reservationerna i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nestrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr talmannen anförde, att med hänsyn
till kammarens redan fattade beslut

de i reservationerna framställda yrkandena
rörande punkten 3 finge anses förfallna,
varför beträffande denna punkt
nu endast kvarstode yrkandet om bifall
till utskottets hemställan. På gjord proposition
bifölls denna hemställan.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 4 och
5 hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till studiebidrag
och stipendier samt till bidrag
till driften av folkskolor in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till studiebidrag och stipendier

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Studiebidrag och stipendier för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 69 030 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin in. fl. (1:51) och den andra inom
andra kammaren av herr Jansson i
Benestad m. fl. (II: 107), i vilka hemställts,
att riksdagen med bifall till vad
som föreslagits i motionerna måtte till
Studiebidrag och stipendier för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
62 530 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh (I: 125) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Bengtsson i Göteborg och Darlin (II:
163), i vilka hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen vid behandlingen av
förevarande punkt måtte dels besluta,
att allmänt studiebidrag icke vidare
skulle utgå, dels till Studiebidrag och
stipendier för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 51 030 000 kronor.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Utskottet liade i den nu föredragna
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:51 och II:
107 samt I: 125 och II: 163, sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i fråga, till
Studiebidrag och stipendier för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 69 030 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1: 51 och 11:107
samt med bifall till motionerna I: 125
och II: 163, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga, till Studiebidrag och
stipendier för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 51 030 000 kronor; b)

av herrar Pålsson, Sundin, Svensson
i Stenkyrka och Larsson i Hedenäset,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 125 och II: 163, såvitt nu vore i fråga,
samt med bifall till motionerna 1:51
och II: 107, till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 62 530 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Detta anslag har varit
föremål för diskussion under de två senaste
årens riksdagar, och det finns väl
därför ingen anledning att nu ingå på
en närmare debatt rörande detsamma.

Det är fråga om en generell subvention,
alltså utbetalad utan behovsprövning,
och systemet har varit i funktion
bara under ungefär ett och ett halvt år.
Som alla generella subventioner bör den
enligt vår uppfattning bli föremål för
översyn i ett statsfinansiellt läge som det
nuvarande. Vi reservanter har inte kunnat
känna oss övertygade om behovet av
denna subvention, som också i viss mån
utfaller ojämnt. .lag har haft tillfälle att
se en familj med en långvarigt sjuk flicka
i den åldersklass det gäller. Hon har

Anslag till studiebidrag och stipendier
med viss svårighet kunnat studera i
riktning mot realexamen via korrespondensinstitut.
Hon är den enda för vilken
själva undervisningen har kostat föräldrarna
några pengar, men hon är också
den enda som inte har fått det här allmänna
studiebidraget.

Det gäller inte så stora belopp som
när det var fråga om det första barnbidraget,
som diskuterades häromdagen,
men vi anser att det är väsentligt att
spara på alla punkter där det är möjligt
för att få balans i budgeten, och den
summa av 18 miljoner kronor som det
är fråga om här är inte alldeles utan betydelse.
Jag skall inte gå in på någon
vidare ekonomisk diskussion, den kommer
ju vid ett senare tillfälle, men jag
kan inte underlåta att erinra om det som
sades i förra veckan i samband med diskussionen
om barnbidragen. Jag tänker
särskilt på de synpunkter som då framfördes
av herr Hagberg.

Vi har ju från vårt partis sida vissa
principiella synpunkter rörande utformningen
av den studiehjälp som samhället
bör ge. Vi menar att man i stället för att
betala ut kontanta bidrag bör genomföra
sådana reformer på beskattningens område
att möjligheter bereds föräldrar att
göra avdrag för periodiskt understöd
även i sådana fall, då detta av mottagaren
användes för att bestrida studiekostnader
liksom att rätt ges att efter avlagd
examen göra avdrag för amortering
av sådana skulder som betingas av studiekostnader.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten 1 avgivna, med
a betecknade reservationen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Vid punkt 1 har fogats
en reservation, betecknad b, som jag
här vill säga några ord om.

Det är ju i och för sig aldrig roligt
att beskära möjligheterna för ungdomen
att erhålla stipendier. Att vi i
denna reservation ändå har fört fram
ett yrkande i den riktningen beror på
två ting. Dels har vi ansett att man i
nuvarande ekonomiska situation måste

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till studiebidrag och stipendier
söka anvisa utvägar att minska statens
utgifter, dels innebär det allmänna studiebidraget,
med den konstruktion som
det fick, i och för sig en orättvisa.
De ungdomar som är under 18 år och
kan erhålla ifrågavarande studiebidrag
kommer nämligen i en del fall i en
mycket bättre situation i stipendiehänseende
än de studerande som är över
18 år. Såväl motionärerna i frågan som
vi reservanter har ansett att man därför
skulle kunna spara in 6,5 miljoner
kronor på detta anslag i avvaktan på
att en annan ordning införes som kan
leda till större rättvisa på det här området.

Meningen är emellertid inte att göra
ifrågavarande ungdomar lottlösa. De
skulle genom stipendier och de särskilda
studiebidragen komma att bli
jämställda med dem som är över 18 år.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som jag i början av mitt anförande
angav.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då det inte kommit
fram något särskilt nytt i de båda anföranden
som har hålltis här, ber jag
bara att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
å den under behandling varande
punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Kaijser, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom in. fl.
vid punkten avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Sundin, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Pålsson m. fl. vid
punkten anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog

vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Sundins yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 123 punkten 1 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Pålsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den vid
punkten avgivna reservationen av herr
Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 28;

Nej — 20.

Därjämte hade 97 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. bidrag till driften av folkskolor m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 27.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Ang. bidrag till driften av folkskolor
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1959
förordade grunder för statsbidrag till
särskild observationsundervisning, att
tillämpas från och med redovisningsåret
1959/60, dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag
till korrespondensrealskolor, att
tillämpas från och med redovisningsåret
1959/60, dels ock till Folkskolor m. m.:
Bidrag till driften av folkskolor m. m.
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av lierr
Ragnar Rergh (I: 125) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Bengts -

son i Göteborg och Dar lin (II: 163), i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen vid behandlingen av förevarande
punkt måtte dels besluta, att
tillhandahållande av fri undervisningsmateriel
icke skulle vara obligatoriskt
för skoldistrikten, dels besluta att från
och med läsåret 1959/60 vid beräkning
av det i anslaget till Folkskolor m. m.:
Bidrag till driften av folkskolor m. m.
ingående Järarlönebidraget m. in., avdragsbeloppet
efter kompensation för
avlösta bidrag skulle vara i hyresgrupp
1 782 kronor, i hyresgrupp 2 1 025 kronor,
i hyresgrupp 3 1 205 kronor, i hyresgrupp
4 1 441 kronor och i hyresgrupp
5 1 677 kronor, dels ock till Folkskolor
m. m.: Bidrag till driften av folkskolor
m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 691 000 000
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I:133) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjöqvist
m. fl. (II: 169), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
punkt måtte dels uttala, att, då
behov förelåge att avskilja svårbehandlade
elever från den övriga klassen, särskild
undervisning för dessa skulle ske
i observationsklass, dels ock avslå departementschefens
förslag att godkänna
av honom förordade grunder för statsbidrag
till särskild observationsundervisning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (I: 134) och den andra inom
andra kammaren av herr Edlund
(II: 168), i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte dels
besluta, att tillhandahållande av fri undervisningsmateriel
icke skulle vara
obligatoriskt för skoldistrikten, dels besluta,
att från och med läsåret 1959/60
vid beräkning av det i anslaget till Folkskolor
in. in.: Bidrag till driften av folkskolor
in. in. ingående lärarlönebidraget
hänsyn icke skulle tagas till avlösta bidrag
och avdragsbeloppet sålunda fast -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. bidrag till driften av folkskolor m.
ställas till i hyresgrupp 1 957 kronor, i
hyresgrupp 2 1 200 kronor, i hyresgrupp
3 1 380 kronor, i hyresgrupp 4 1 616
kronor och i hyresgrupp 5 1 852 kronor
per statsbidragsberättigande lärartjänst,
dels ock till Folkskolor m. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 684 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (1:247) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl in. fl.
(II: 305), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels om vidtagande av
den i motionerna förordade ändringen
i grunderna för lärarlönehidraget till
kommunerna, dels att anslaget under förevarande
punkt i anledning därav skulle
minskas med 5 000 000 kronor och
uppföras med 695 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Larsson i Hedenäset väckt motion
(11:170), i vilken hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
punkt måtte beakta vad i motionen anförts
rörande kostnader för viss frivillig
undervisning i finska språket.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:125 och 11:163
samt I: 134 och II: 168, i vad de avsåge
skyldighet för skoldistrikten att tillhandahålla
fri undervisningsmateriel, icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:125 och 11:163,
1:134 och II: 168 samt I: 247 och II: 305,
i vad de avsåge grunderna för lärarlönebidraget
till kommunerna, icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 133 och II: 169, såvitt
nu vore i fråga, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1959 förordade grunder för statsbidrag
till särskild observationsundervisning,
att tillämpas från och med redovisningsåret
1959/60.

IV. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade grunder
för statsbidrag till korrespondensrealskolor,
att tillämpas från och med redovisningsåret
1959/60;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 125 och II: 163, I:
134 och II: 168 samt I: 247 och II: 305,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Folkskolor m. in.: Bidrag till driften
av folkskolor m. m. för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av
700 000 000 kronor;

VI. att motionerna I: 133 och II: 169,
i den mån de icke behandlats under III,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VII. att motionen II: 170 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

lleservationer hade avgivits

a) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Edström och Ståhl, fröken
Vinge samt herr Helén, vilka ansett, att
utskottet bort under II och V hemställa,

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 247 och II: 305 ävensom i
anledning av motionerna I: 125 och II:
163 samt I: 134 och II: 168, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta vidtaga
i förstnämnda båda motioner förordad
ändring i grunderna för lärarlöiiebidraget
till kommunerna;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:
125 och II: 163 samt I: 134 och II: 168
ävensom med bifall till motionerna I:
247 och II: 305, samtliga motioner såvitt
nu vore ^ ifråga, ''till Folkskolor
m. m.: Bidrag till driften av folkskolor
m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 695 000 000 kronor;

b) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson samt herr
Heckscher, vilka ansett, att utskottet
bort under I—III samt V hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:125 och 11:163 samt I:
134 och II: 168, samtliga motioner så -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. bidrag till driften av folkskolor m. m.

vitt nu vore i fråga, besluta, att tillhandahållande
av fri undervisningsmateriel
icke skulle vara obligatoriskt för skoldistrikten; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:134 och 11:168 ävensom
i anledning av motionerna I: 125 och II:
163 samt I: 247 och II: 305, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta
vidtaga i förstnämnda båda motioner
förordad ändring i grunderna för lärarlönebidraget
till kommunerna;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 133 och II: 169, såvitt nu
vore i fråga, samt med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag beträffande grunder för
statsbidrag till särskild observationsundervisning
uttala, att då behov förelåge
att särskilja svårbehandlade elever från
den övriga klassen särskild undervisning
för dessa borde ske i observationsklass; V.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:
125 och 11:163 samt 1:247 och 11:305
ävensom med bifall till motionerna I:
134 och II: 168, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Folkskolor
m. m.: Bidrag till driften av folkskolor
m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 684 000 000 kronor;

c) av herrar Boman, Pålsson, Sunclin,
Svensson i Stenkyrka, Larsson i Hedenäset
och Helén, vilka ansett, att utskottet
i anledning av motionen II: 170 bort
förorda, att kostnaderna för undervisning
i finska som valfritt ämne i årskurserna
8 och 9 i folkskolan skulle bestridas
ur förevarande anslag samt att därför
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
ävensom att utskottet bort under
YII hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna i anledning av motionen
II: 170 anfört.

Herr KAIJSER (h):

Ilerr talman! Vid denna punkt finns
fogade tre reservationer, eu av dem
betecknad med b, som rör ett par olika
frågor.

Den ena gäller de fria läroböckerna.
Vi har redan tidigare motionerat om
att ta bort den förmånen, och vi vidhåller
i år vår uppfattning, detta framför
allt med hänsyn till det statsfinansiella
läget. Vi tror inte att ett beslut
i enlighet med vår uppfattning skall få
några katastrofala följder. Den allmänna
välståndsutvecklingen har under de
år som systemet med fria läroböcker
tillämpats varit avsevärd, och det torde
icke vara omöjligt för familjerna
att bära de kostnader, som ett slopande
av detta system innebär. Vi tror också
att eleverna genom slopandet av detta
system skulle bibringas större aktning
för värdet av läroböckerna. Det är ju
ett gammalt och måhända uttjatat argument,
men jag har hört det framföras
från olika håll och från personer med
mycket olika politisk uppfattning, så
det ligger väl i alla fall något i det,
trots allt.

I motionen nr 134 i denna kammare
har man framhållit att om man reducerar
det enligt bidragsreglerna utgående
s. k. kompensationsbeloppet med
den andel därav, som anses motsvara
det avlösta bidraget till fria läroböcker,
återstår ett så ringa kompensationsbelopp,
att detta torde sakna betydelse
för de enskilda kommunerna. Det är
alldeles obestridligt att så är fallet,
i alla händelser om den exemplifiering
som angavs i den proposition, nr 112
år 1957, som ligger till grund för den
nuvarande beräkningen av statsbidraget,
är riktig. Men tillsammans blir alla
dessa små belopp ett icke alldeles oväsentligt
belopp i statens budget.

Det som nu sagts berör det som anförts
i punkterna I, II och V i reservationens
kläm.

Den andra frågan gäller den s. k.
särskilda observationsundervisningen.
Reservationens hemställan i punkt III
anknyter till motionen nr 133 i denna
kammare. Denna särskilda observationsundervisning
skulle på förslag av
skolöverstyrelsen i disciplinfrämjande
syfte införas vid våra folkskolor. Utöver
den redan existerande anordningen,
enligt vilken elever med sådana psy -

Nr 21

Onsdagen den 27 mai 1959 fm.

Ang. bidrag till driften av folkskolor m. m.

kiska särdrag, att de inte lämpligen
bör undervisas i vanlig klass jämlikt
av skolöverstyrelsen meddelade riktlinjer,
kan uttagas till undervisning i observationsklass,
föreslås nu att beträffande
skola med minst 13 elever länsskolnämnden
må kunna medge, att särskild
observationsundervisning ordnas
under högst 4 veckotimmar samt efter
medgivande av skolöverstyrelsen även
ett högre antal veckotimmar må kunna
komma i fråga för sådana elever.

Vi tror inte på värdet av denna form
av speciell undervisning för dessa elever,
vilka ju har grava beteenderubbningar,
som tar sig uttryck i disciplinsvårigheter.
Vi är inte alldeles ensamma
om detta tvivel. Vi fäster oss
vid att en specialundervisning av detta
slag enligt departementschefen väl
huvudsakligen torde bli aktuell vid
större skolenheter. Vid dessa större
skolenheter finns ju med nuvarande
bestämmelser möjlighet att ordna särskilda
observationsklasser, och vi tror
att det är en riktigare väg. Vi är inte
alls övertygade om att det ligger någon
preventiv effekt i enbart möjligheten
att tillgripa den nya formen av specialundervisning,
såsom departementschefen
anfört.

Utskottet har ju också varit tveksamt.
Det anser, att den föreslagna anordningen
kan förtjäna prövas, men
utskottet anser likväl för sin del, att
detta slags undervisning bör betraktas
endast som en försöksverksamhet.

Vi har också fäst oss vid statskontorets
uppfattning att innan nya erfarenheter
vunnits rörande verkningarna av
det nya disciplinsystemet i folkskolan,
bör det inte ifrågakomma att överväga
ytterligare, åtgärder av så kostnadskrävande
natur.

Herr talman! Vår uppfattning i denna
fråga bygger väsentligen på att vi
inte tror på värdet av att vid disciplinsvårigheter
av denna art under
några få timmar i veckan avföra eleverna
från deras kamrater till en speciell
undervisning. Vi tror inte, att det
kan ge något av den fasta och lugna
handledning, som vi tror vara det mest

värdefulla för dessa elever. Vi tror att
det är något väsentligt, att dessa elever
får en lärare som känner dem, som har
möjlighet att följa dem och som genom
att göra sig förtrogen med deras natur
och deras problem kan påverka dem.
Vi tror att en lärare, som har dem
konstant, kan nå detta mål, men vi
tvivlar på att det kan ske vid en särskild
undervisning av en speciell lärare
under en tid av 4 timmar i veckan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med b betecknade reservationen
vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talmannen har tidigare i dag låtit
förstå, att han satte värde på att vi
fattade oss kort, och eftersom det bör
vara varje kammarledamots skyldighet
att göra talmannen till freds, skall jag
vara mycket kortfattad.

I den reservation a, som det här gäller,
föreslås en minskning av statsbidraget
till fria skolböcker. I motsats till
högern har vi inte velat vara med om
att ta bort hela statsbidraget, men vi
har utgått från att kommunerna, om
de gör ansträngningar, skulle kunna
minska sina kostnader. Det har man
prövat på en del håll med framgång genom
att man i rätt stor utsträckning
övergått till att lämna skolböckerna som
lån i stället för som gåva. Det gäller givetvis
främst de dyrare läroböckerna.

Det skulle tekniskt gå till på det sättet,
att statsbidraget, som för närvarande
är 400 kronor, skulle minskas med
100 kronor till 300 kronor, och då skulle
det bli en minskning av bidraget till
fria läroböcker. Minskningen skulle
motsvara cirka 40 procent av statens
nuvarande bidrag. Det skulle innebära
«n inbesparing på 5 miljoner kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt
med beteckningen a.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Under denna punkt
finns en reservation av herrar Boman,

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. bidrag till driften av folkskolor m. m.

Pålsson un. fl., betecknad med c. Reservationen
innebär ingen förändring i vad
det gäller beloppet, utan är helt av
principiell art.

Den fråga som tas upp i reservationen
är, varifrån man skall ta pengarna
för undervisning i finska språket. Utskottets
förslag innebär, att man tar
pengarna från en rubrik, som är avsedd
att tjäna syftemålet att förstärka undervisningen
i svenska språket. Jag vill på
inget sätt här ge mig in på en diskussion
som rör de olika språken längst
uppe i norr — det är jag inte kapabel
till. Jag vill bara framhålla, att jag i likhet
med skolöverstyrelsen anser att vad
som här säges i vår reservation är riktigt,
nämligen att man i stället skall ta
pengarna under rubriken »Bidrag till
driften av folkskolor m. m.».

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservation c.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Kaijsers anförande vill jag säga, att vi
under de senaste veckorna behandlat så
många punkter, där högern kommit med
sina förslag om att övervältra kostnader
från staten till kommunerna och barnfamiljerna,
att det inte är någon mening
att ta upp en ny diskussion i det sammanhanget.
Röstningsresultaten har ju
givit klara utslag om hur första kammaren
vill ha det. Jag tror att det blir samma
förhållande på denna punkt. Därför
kan jag inskränka mig till att yrka bifall
till utskottets förslag på de punkter som
herr Kaijser vidrörde.

Vad det sedan gäller herr Anderssons
anförande är det alldeles obestridligt, att
man på vissa håll kan vinna något genom
att låta eleverna få böckerna till
låns i stället för som gåva. Det är ju en
sak som vi har diskuterat varje år då åttonde
huvudtiteln varit uppe till debatt.
Men det är rätt många som ansett, att
det är av stort värde, om eleverna kan
få böckerna som gåva, som ett minne
från sin som jag hoppas glada skoltid.
Dessutom har det ansetts, att det ur
hygienisk synpunkt inte är så lämpligt
att böcker, som måhända har slitits ned

rätt betydligt, skall lämnas till andra
barn, kanske i annan familj.

Det är dessa saker som gjort, att riksdagen
inte tidigare velat vara med på
detta förslag. Jag vågar ju inte göra gällande,
att här skulle föreligga någon
överdriven medicinsk fara — det väsentliga
för mig är att man inte skall
förmena barnen att få böckerna som gåva,
där så kan ske.

Beträffande herr Sundins anförande
vill jag framhålla, att vi i utskottet skrivit
så pass tydligt i vårt utlåtande, att
det inte är mycket mera att säga om den
saken.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag på samtliga
delpunkter.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Mitt anförande kommer
att ta ungefär en minut! Jag skall inte
på något vis ge mig in på språkfrågorna.
Vad jag vill säga gäller den motion,
som avgivits av herr Larsson i Hedenäset
i andra kammaren.

Herr Larsson har ur principiell synpunkt
alldeles rätt, det är inte tu tal om
den saken. Han anser, att man inte bör
ta pengarna ur det s. k. finnbygdsanslaget,
utan ur det stora anslaget, som rör
sig om 700 miljoner kronor.

Emellertid har det här ingen som helst
praktisk betydelse. Det är precis detsamma,
vilken rubrik man väljer, helt
enkelt på grund av att det, såvitt jag kan
förstå, alls inte kommer att utbetalas
några nämnvärda belopp för detta ändamål.
Efter vad jag vet har inga målsmän
eller föräldrar begärt vare sig hos skolöverstyrelsen
eller hos Kungl. Maj:t att
dessa frivilliga kurser i finska skall anordnas.

Därför tycker jag för min del, att det
iir alldeles onödigt att fortsätta debatten
i denna fråga. Jag skulle vilja säga till
statsrådet Edenman, att det är irriterande,
när sådana här frågor kommer upp.
Jag tror för min del det vore lyckligast,
om man så sällan som möjligt tog upp
de här frågorna till behandling, framför
allt här i riksdagen.

Jag har intet yrkande.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. bidrag till driften av folkskolor m. m.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Inte heller jag skall ta
upp någon diskussion om högerns besparingsaktioner,
men på en punkt kan
jag inte underlåta att göra en reflexion.

Jag har förvånat mig mycket över att
högern går emot förslaget om särskild
observationsundervisning efter allt tal
om »nedbusningen» i skolorna. Det är
ju att observera, att sedan agan avskaffades
också i folkskolan, var det nödvändigt
för mig att försöka ge skolmyndigheterna
de nya medel, som de önskade.
Nu menar man på skolhåll, framför
allt inom skolöverstyrelsen, att den
föreslagna formen av observationsundervisning
är mycket värdefull. Det är ju
inte, herr Kaijser, här fråga om 4 timmars
undervisning i veckan. Man kan
ju få den uppfattningen, att man plockar
bort ett besvärligt fall, en pojke eller
flicka, för att meddela undervisning
i vanlig slentrianmässig form. Nej, här
är det fråga om 4 timmar av koncentrerad
uppfostran.

Vi har haft många enskilda fall — i
allmänhet är det fråga om pojkar — som
är socialt missanpassade. Enligt den
psykologiska expertisen — läkare och
andra, herr Kaijser — och enligt pedagogerna
hjälper man många gånger en
sådan elev, om han får tillfälle att tala
ut med en lärare, som han har förtroende
för. Det är självfallet att de lärare,
som kommer att svara för denna form
av undervisning, blir särskilt utvalda.
Jag för min del liksom många andra är
övertygad om att får skolmyndigheterna
möjlighet att under en begränsad del av
skolveckan komma till tals med sådana
barn, är detta en stor vinning och ett
stort framsteg. Nu har vi inga andra resurser
i skolorna än att rektorer och i
viss mån kuratorer och skolpsykologer
får ta hand om dessa barn under några
sekunder eller några minuter. Här har
man ändå fått möjlighet att disponera 4
timmar och — i vissa fall, herr Kaijser
—- ännu fler timmar.

Herr Kaijser förklarar som representant
för högergruppen, alt man inom högern
inte tror på denna anordning och
att man tror mer på observationsklasser.

Det är riktigt att det finns observationsklasser,
men när det gäller dessa verkligt
svårartade fall har jag mycket svårt
att tänka mig, att det i någon större utsträckning
kommer att finnas så stora
skolenheter, att man kan fylla en särskild
observationsklass med enbart t. ex.
svåruppfostrade pojkar.

Ni inom högern har lagt fram en teori,
herr Kaijser, men den håller inte i verkligheten.
Beträffande alla de fall, som
varit aktuella under senare år och som
tagits fram i agadebatten, har man förklarat,
att det vore värdefullt, om den
eller den pojken kunnat få litet bättre
tillsyn, bättre handledning, eller med
andra ord mer uppfostran i skolan.

Det är vad som döljer sig, herr talman,
bakom uttrycket »4 timmars särskild
undervisning i veckan».

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Eftersom jag har skrivit
motionen om observationsklasserna, må
det vara mig tillåtet att med ett par ord
kommentera ecklesiastikministerns inlägg.

Jag skulle vilja börja med att ta upp
själva anslaget i hans anförande, där han
förvånade sig över att vi från högerhåll
efter allt tal om nedbusning inte vill vara
med om anordningar, som skulle avse
att råda bot på denna nedbusning. Jag
skall be att få tillbakavisa detta uttalande,
ty motiveringen för vårt yrkande om
observationsklasser i stället för dessa 4
timmar särskild uppfostran är just det
starka medvetandet om nedbusningen
och det starka önskemålet om att medel
skall ställas till förfogande att råda bot
på denna nedbusning. Yi anser, att det
måste till kraftigare medel än de 4 specialtimmar
som propositionen föreslår.

Om en pojke är så besvärlig, att han
stör undervisningen dag efter dag och
timme efter timme i en klass, är det alldeles
nödvändigt att han tas därifrån
för att inte de andra barnens berättigade
intresse skall ta skada. Nu tror
man, att om pojken får vara borta från
den ordinarie undervisningen under 4
timmar och utsättas för något slags spe -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. bidrag till driften av folkskolor m. m.

cialbehandling -— vad den nu skall bestå
i — så skall han bli så bra under de
andra timmarna, att han inte fortsätter
att var ett störande element. Jag tillåter
mig tro att detta är en stor illusion.
Skulle för de fall, som ecklesiastikministern
nu räknar med, mildare medel
än totalt avskiljande vara till fyllest, så
finns ju andra möjligheter att tillgå än
de 4 specialtimmarna. I många distrikt
finns det ju kuratorer, skolläkare och
skolledare som också kan tala med folk.

Bakom motionen ligger egentligen att
vi anser att de medel, som föreslagits
för att råda bot på nedbusningen, inte
är tillräckliga och att de särskilda observationsklasserna
i dessa fall bör vara
mera ägnade att fylla det syfte man velat
nå. Det var det ena jag ville säga,
herr talman, när jag begärde ordet.

Den andra saken, som jag vill beröra,
är den ingalunda stora frågan, vilket
anslag som den ifrågasatta frivilliga
undervisningen i finska i Tornedalen eller
andra finsktalande områden skulle belasta.
Jag skulle i likhet med herr Grym
tro, att det kommer att bli ett mycket
litet antal sådana där valfria timmar,
och den tron grundar jag på min mångåriga
kännedom om befolkningens inställning
där uppe. Där vill man framför
allt att barnen skall lära sig svenska,
och varje språktimme, som tas ifrån undervisningen
i svenska och lägges till
valfri undervisning i annat ämne, är
man inte glad åt. Men när denna valfrihet
finns, tycker jag nog liksom reservanterna
att kostnaderna inte bör belasta
anslaget till folkundervisningens främjande
i rikets nordligaste gränsorter. Jag
bygger detta på den motivering, som
herr Sundin har anfört, nämligen att
detta anslag om icke formellt så dock
praktiskt är avsett att utnyttjas för att
hjälpa denna gränsbefolkning till fortbildning
i svenska. Eftersom detta anslag
är ett reservationsanslag och icke ett förslagsanslag
— som lärarlöneanslaget är
— skulle vi löpa den risken att pengarna
inte räcker. Eftersom önskemålen där
uppe är så starka att barnen skall förkovra
sig i svenska, tycker jag inte att
man bör nagga i kanten anslaget till folk -

undervisningens främjande i rikets nordligaste
gränsorter genom att belasta det
med utgifter för detta ändamål.

På denna punkt kan jag alltså ansluta
mig till reservationen, även om jag är
på det klara med att det här inte kan
bli fråga om några större belopp.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Efter herr Berglis anförande
har jag inte mycket att tillägga
beträffande frågan om särskild observationsundervisning.

Jag har i mitt första anförande angivit
skälen för alt den ståndpunkt jag
intagit är riktigare. Jag kan också tilllägga
att motionen i denna kammare
har väckts av en pedagog, och det är
åtminstone två pedagoger i andra kammaren
•—- en med stor erfarenhet just
från folkskolan — som har väckt motionen
i andra kammaren. Jag tror att
man kan lita ganska mycket på deras
omdömen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Näsströms uttalande
om de hygieniska vådor som var förknippade
med att man skulle övergå
från gåva till lån när det gäller de fria
läroböckerna. Ibland undrar man, hur
det egentligen kommer sig att vi, som
inte hade förmånen av fria läroböcker,
alls kunnat överleva! Vi fick i stället
börja det nya skolåret med att söka
sälja våra gamla läroböcker för så högt
pris som möjligt till dem som gick i
lägre klasser och försöka förvärva nya,
eller rättare sagt begagnade, böcker så
billigt som möjligt av dem som gick i
en högre klass. Jag tror inte att de
hygieniska vådorna var så stora.

Jag tror inte heller på talet om att
det skulle bli så värdefullt för ungdomarna
att få sina skolböcker som gåva
.— eller som minne, som herr Näsström
uttryckte det. Jag tror att det i allmänhet
är så, att man, när skoltiden är
slut, inte sätter något större värde på

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. bidrag till driften av folkskolor m. m.

ett sådant minne. I varje fall betraktar
man det inte som ett minne som man
då och då gärna tar fram och studerar
utan möjligen som ett minne som man
gömmer på vinden tillsammans med en
hel del andra saker — även om det är
klart att det finns undantag från den
regeln, glädjande nog.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill helt kort säga
till min vän herr Andersson, att jag
inte tycker att det är riktigt att man
åberopar förhållanden som rådde strax
efter sekelskiftet. Skulle vi göra på det
sättet på olika områden, herr talman,
blev det inte något framåtskridande
utan en tillbakagång.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje moment av utskottets
i den nu föredragna punkten gjorda
hemställan.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av
den av herr Kaijser m. fl. vid punkten
avgivna reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Med avseende å mom. II, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Andersson, Axel Johannes, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid
punkten avgivna, med a betecknade reservationen
i förevarande del; samt
3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. vid punkten
anförda reservationen i motsvarande
del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden

och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av honom framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten
2 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 103;

Nej — 29.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
mom. III framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Kaijser m. fl. vid punkten
avgivna reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. IV hemställt.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Om anslag till åtgärder för skolans fostrande verksamhet, m. m.

Herr talmannen yttrade, att med hänsyn
till kammarens redan fattade beslut
de i reservationerna a och b förekomna
yrkandena i fråga om mom. V finge anses
hava förfallit, varför beträffande
detta moment nu endast kvarstode yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.
På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. VI hemställt.

Slutligen gjordes enligt de med avseende
å mom. VII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Boman m. fl. vid punkten
avgivna, med c betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Om anslag till åtgärder för skolans fostrande
verksamhet, m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Aastrup m. fl. (I: 28) och den andra inom
andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
(11:32), hade hemställts, dels att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att den tidigare av riksdagen
begärda sammanfattande utredningen,
syftande till en plan för en successiv
sänkning av elevantalet per klass inom
hela skolväsendet, måtte färdigställas i
sådan takt, att förslag kunde föreläggas
1960 års riksdag, dels att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret 1959/60
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag,
rubricerat Åtgärder
för skolans fostrande verksamhet, av
4 000 000 kronor att av Kungl. Maj:t fördelas
mellan länsskolnämnderna (skolöverstyrelsen)
.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 28 och II: 32, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att av riksdagen
år 1956 begärd utredning rörande
sänkning av lärjungeantalet i undervisningsavdelningar
inom folkskoleväsendet
samt vid de allmänna läroverken och
därmed jämförliga läroanstalter snarast
möjligt måtte färdigställas och förslag i
ämnet föreläggas riksdagen;

b) att motionerna I: 28 och II: 32, i
vad de avsåge anvisande av anslag, icke
måtte av riksdagen bifallas.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Boman, Axel Johannes Andersson,
Edström och Ståhl, fröken Vinge
samt herr Helén, vilka ansett, att utskottet
bort under b hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 28
och II: 32, såvitt nu vore i fråga, till Åtgärder
för skolans fostrande verksamhet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor att
av Kungl. Maj :t fördelas mellan länsskolnämnderna
(skolöverstyrelsen).

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skall försöka vara
så kortfattad som möjligt!

Här gäller det ett anslag som skulle
ställas till överstyrelsens och länsskolnämndernas
förfogande för åtgärder
som kan vara nödvändiga då det gäller
undervisningen och framför allt disciplinsvårigheterna
vid skolan. Vi har i
utskottet varit fullständigt eniga om att
söka få ned elevantalet i klasserna. Utskottet
har starkt strukit under att man
förväntar, att förslag i ämnet med det
allra snaraste förelägges riksdagen.
Men det är klart att det tar sin tid innan
ett sådant förslag kommer, och det
tar också sin tid att genomföra det, eftersom
ett genomförande beror på tillgången
på skollokaler, på lärare och
mycket annat. Under tiden borde något
ske, och därför har vi i en folkpartimotion
yrkat om ett reservationsanslag
på 4 miljoner kronor.

Jag påminner om den debatt, som vi
för inte så länge sedan hade då det

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln

gällde statens järnvägar. I det fallet
ansågs det också vara nödvändigt att
lämna ett visst stöd i väntan på att få
fram vägplaner och förbättringar av
vägarna intill de järnvägar, som kunde
tänkas bli nedlagda. På samma sätt är
det här. Det tar sin tid innan en sådan
stor och mycket nödvändig reform kan
genomföras, men därför bör man inte
bara sitta med armarna i kors under
tiden, utan man bör göra någonting.

Jag skall villigt erkänna att det har
gjorts en del. Bl. a. detta har föranlett
oss att i reservationen minska motionens
krav på 4 miljoner till 3 miljoner.
Jag vill också understryka att skolöverstyrelsen
har mycket varmt tillstyrkt
det förslag som framlagts i motionen
och som reservationen också avser.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 4.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att i
folkpartimotionen hade man vid punkt
2 i det nu föreliggande utlåtandet prutat
5 miljoner kronor, och sedan hade
man motionerat om att vi under den nu
behandlade punkten skulle anslå 4 miljoner.
Reservanterna har nu prutat ned
detta senare anslag till 3 miljoner kronor.

Emellertid har vi alldeles nyss beslutat
att anslå de 5 miljoner, som folkpartiet
här hade tänkt att pruta, och
detta leder till att det alltså måste bli
ett helt nytt belopp under denna punkt,
eftersom man väl får säga att detta är
en följdreservation.

Vi har på sidorna 21 och 22 i utskottets
utlåtande skrivit utförligt i denna
sak, och herr Andersson nämnde själv
att vi är i huvudsak överens. Jag tror
därför att med de åtgärder, som skall
komma att vidtagas, kan vi få en fullt
tillfredsställande utveckling på detta
område.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yr -

kats propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. b förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Ang. reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 124, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1959/60 till reglering av prisstegringar
på försvarshuvudtiteln m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen nr
1 under fjärde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Reglering av prisstegringar
för budgetåret 1959/60 beräkna
ett anslag av 60 000 000 kronor,
hade Kungl. Maj:t i propositionen nr
119, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 mars 1959, föreslagit
riksdagen, att dels godkänna, att i berörda
statsrådsprotokoll angivna riktlinjer
måtte ligga till grund för prisreglering
av anslagen under fjärde huvudtiteln
under budgetåret 1959/60, dels ock
för budgetåret 1959/60 under fjärde huvudtiteln
anvisa till Prisundersökningar
m. m. ett anslag av 75 000 kronor och
till Reglering av prisstegringar ett anslag
av 40 000 000 kronor.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. reglering

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (1:200) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:257), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
i årets statsverksproposition att under
försvarets huvudtitel, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, beräkna
ett anslag till Reglering av prisstegringar
av 00 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhman (I: 438) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg (II:

538) , i vilka hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen nr 119,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 456) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:565), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 119 måtte till grund för
prisreglering av anslagen under fjärde
huvudtiteln godtaga vad i motionerna
anförts samt avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anvisande av särskilt prisregleringsanslag
av 40 000 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Lundberg väckt motion (II:

539) .

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
i anledning av motionerna I: 456 och
11: 565 och med avslag å motionerna I:
438 och 11:538 samt 11:539, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna,
att av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
13 mars 1959 angivna riktlinjer måtte
ligga till grund för prisreglering av anslagen
under fjärde huvudtiteln under
budgetåret 1959/60;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 438 och

5 Första kammarens protokoll 1959. Nr 21

av prisstegringar på försvarshuvudtiteln
11:538 samt 11:539, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Prisundersökningar
in. m. för budgetåret 1959/60 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 75 000 kronor;

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I : 438 och
11:538, 1:456 och 11:565 samt 11:539,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionerna I: 200 och II: 257,
till Reglering av prisstegringar för budgetåret
1959/60 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 40 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Hansson i
Skegrie och Larsson i Hedenäset, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
a och c hemställa, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till motionerna I: 456
och II: 565 och med avslag å motionerna
1:438 och 11:538 samt 11:539, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna,
att av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 13 mars 1959 och av reservanterna
angivna riktlinjer måtte ligga till grund
för prisreglering av anslagen under fjärde
huvudtiteln under budgetåret 1959/
60;

c) med bifall till motionerna I: 200
och 11:257 samt 1:456 och 11:565, enligt
vilka kompensation skulle utgå på
filläggsstat, och i anledning av motionerna
1:438 och 11:538 ävensom II:
539, sistnämnda fem motioner såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
att till Reglering av prisstegringar för
budgetåret 1959/60 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 40 000 000
kronor.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! I det nu föreliggande
ärendet har det anförts en reservation,
som jag vill med några ord närmare motivera.
Liksom utskottsmajoriteten anser
reservanterna, att anslagen under
fjärde huvudtiteln skall jämlikt beslut

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Ang. reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln

vid 1958 års B-riksdag erhålla kompensation
för prisstegringar, i den mån
sådana uppkommer.

Man kan i det här sammanhanget anmärka
att utskottsutlåtandet har utformats
i trenne olika punkter, a, b och
c. I punkten b, som gäller det tekniska
förfarandet för prisundersökningarna,
är vi reservanter ense med utskottsmajoriteten
och delar sålunda både dennas
och departementschefens uppfattning
om behovet av ett särskilt försvarsindex,
avsett att användas för belysning av
försvarskostnadernas verkliga utveckling
och för korrigering av de olika anslagen
inom huvudtiteln samt för de
prisförändringar, som på liknande områden
kunna inträffa från tidpunkten
för anslagens beräkning och fram till
dess användning under löpande budgetår.
Även vi reservanter är sålunda
beredda att godtaga detta system för
mätning av prisstegringarna och tillstyrker
liksom utskottsmajoriteten att
anslag anvisas för de härför beräknade
kostnaderna, som inklusive engångsutgifter
har upptagits med 75 000 kronor.

Så långt är utskott och reservanter
eniga, och vi kanhända är eniga ännu ett
stycke. Jag tror att vi inom de demokratiska
partierna är ense om att vi
måste ha ett effektivt försvar, och vi är
väl vidare ense om att den överenskommelse,
som i fjol träffades mellan de
fyra partierna, syftade till att skapa den
nödvändiga ekonomiska grundvalen härför.
För den tekniska utvecklingen skulle
försvaret årligen få en anslagsökning
med i genomsnitt 2,5 procent och dessutom
skulle kompensation utgå för löneoch
prisstegringar.

I den proposition, som vi nu har att
ta ställning till, föreslås ett särskilt prisregleringsanslag
på 40 miljoner kronor
för nästkommande budgetår. Vi reservanter
har inte kunnat tillstyrka att ett
sådant särskilt prisregleringsanslag nu
skall uppföras. Vi anser att medel till
täckande av prisstegringar — om sådana
verkligen blir erforderliga — i stället
hör anvisas på tilläggsstat. Vi åberopar
härvidlag riksräkenskapsverket, som har

givit uttryck åt samma uppfattning och
angett en del skäl för en sådan reglering
ur praktisk synpunkt. Reglering
genom anslag på tilläggsstat skulle, såsom
riksräkenskapsverket framhåller,
erbjuda större möjligheter till en riktig
fördelning på olika anslag redan
från början, och det skulle otvivelaktigt
administrativt vara enklare. Vid tilläggsstatsanvisning
torde en kontroll behöva
ske allenast två gånger om året, under
det att man, om man beviljar ett särskilt
prisregleringsanslag, får lov att
göra en sådan kontroll kvartalsvis eller
fyra gånger per år. För övriga huvudtitlar
tillämpar man också metoden med
anslag på tilläggsstat, och då bör denna
metod också användas under fjärde huvudtiteln.

Vi har under den senaste tiden haft
en konstant prisnivå. Partiprisindex har
t. o. in. visat sjunkande tendenser. I propositionen
har inte redovisats några
som helst grunder för beräkning av del
begärda prisregleringsanslaget på 40
miljoner kronor. Vi anser att man i nu
varande konjunkturläge inte har anledning
att räkna med några mera betydan*
de prisstegringar under det kommande
budgetåret.

Det statsfinansiella läget är — som
vi alla vet — hårt ansträngt. Det är nödvändigt
att iaktta största möjliga sparsamliet
med statliga utgifter. Jag utgåi
ifrån att vi alla är ense om att denna
strävan till sparsamhet även måste gälla
försvaret. Det bör enligt vår mening
vara möjligt att täcka prisstegringskostnaderna
— om det nu skulle bli sådana
— genom anlitande av besparingar på
anslag under fjärde huvudtiteln.

Det försvarsbeslut, som vi i fjol fattade,
innebar, som jag framhållit, att anslagsökningarna
till försvaret skulle utgöra
i genomsnitt 2,5 procent. Inom
ramen för försvarsuppgörelsen kan alltså
en viss anpassning ske. Vi sätter ju
inte tillbaka försvarets effektivitet om
vi försöker använda anslagen så sparsamt
och rationellt som möjligt.

Jag vill tillägga, att försvaret ju inte
får mer pengar vare sig dessa medel
tas upp som ett särskilt prisstegrings -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ang. reglering
anslag eller på tilläggsstat. Men det ligger
väl ändå i sakens natur att det senare
alternativet, alltså tilläggsanslag,
måste mana till större sparsamhet och
försiktighet än det förra.

Skulle det emellertid visa sig, att det
blir prisstegringar, som inte helt kan
täckas genom besparingar på anslag under
fjärde huvudtiteln, så bör erforderligt
anslag uppföras på tilläggsstat. Det
har vi förordat. Men nu finns det enligt
vår mening inte anledning att räkna
med ett anslag på 40 miljoner kronor
till prisstegringar som ännu inte har
framträtt och — som vi hoppas -— inte
behöver framträda.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Efter herr Pålssons anförande
kan jag inskränka mig till att
bara ta upp det problem som han sist
var inne på, nämligen frågan om nödvändigheten
att redan nu uppföra detta
belopp i budgeten.

Utskottet liksom departementschefen
anser, att vi redan nu i budgeten för
detta ändamål bör ta upp ett belopp
som med hänsyn till beräkningsgrunderna
och av andra skäl kan väntas
bli erforderligt. Reservanterna vill inte
göra det utan skjuter undan denna utgiftspost
till någon gång i framtiden.
De tycks mena att vi skall betala den
under nästa vårriksdag. Jag vill då fästa
kammarens uppmärksamhet på att
vi inte heller i vår kommer att kunna
exakt säga till vilket belopp dessa prisstegringar
kommer att uppgå. Vi kommer
helt enkelt inte ifrån att då liksom
nu avväga summan på ett ungefär. Vi
vet inte hur stora prisstegringarna blir
nästa år eller om det över huvud taget
blir några prisstegringar. Vi är dock
under alla förhållanden på den säkra
sidan om vi i dag tar upp detta anslag
i budgeten. Det iir av många skäl riktigt
att göra detta. Utskottet har diirför
tillstyrkt att detta anslag tas upp obetecknat.
Om hela anslaget inte förbrukas
blir det ju pengar kvar. Dessa mc -

av prisstegringar på försvarshuvudtiteln
del kan inte användas för annat ändamål.

Kostnaden för det här ändamålet
kommer enligt båda alternativen att bli
precis densamma. Reservanternas förslag
spar inte ett enda öre mer på den
här utgiftsposten än utskottets och departementschefens
förslag. Det finns
därför ingen anledning att gömma undan
kostnaden.

Reservanternas funderingar om hur
man skall kunna göra besparingar
inom budgetramen och använda dessa
för att täcka den här utgiftsposten är
däremot inte riktiga. Det har förut erinrats
om det faktum att riksdagen i
fjol band sig för en kostnadsram för
försvarets huvudtitel. Denna kostnadsram
har alla partier menat skulle hållas.
Om man inom denna ram sparar
på en eller annan post — och det hoppas
vi att man skall kunna göra — så
hindrar ingenting att de sparade medlen
inom ramen användes för andra
ändamål. Om någon post satts för högt,
kan man vid ett kommande år justera
den till förmån för andra ändamål.

Däremot kan man inte inom ramen ta
medel för att täcka utgifter, vilka riksdagen
har varit ense om skall ligga
ovanpå kostnadsramen. Det är i detta
avseende som reservanterna har räknat
fel och det är därför deras yrkanden
heller inte har tillräcklig kraft.

Med det anförda ber jag, herr talman,
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att i dag ta upp någon försvarsdebatt.
En sådan har vi redan haft. Jag vill
bara erinra om att det förslag som nu
föreligger är ett av resultaten av den
uppgörelse i försvarsfrågan som träffades
förra året. Kommunistiska partiet
biträdde inte partiledarnas uppgörelse,
och i konsekvens med denna vår mening
har vi också i en motion yrkat
avslag på proposition nr 119.

Jag ber alltså, herr talman, att med
dessa få ord få yrka bifall till vår motion
nr 438 i denna kammare.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
å det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Pålsson,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes
av godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o),
av herr öhman, att kammaren skulle
med bifall till motionen I: 438 avslå
Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse;

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 124, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 22.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget

Statens skogsindustrier, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret
1959/60 till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t beträffande kapitalbudgeten, bilaga
31, punkt 11, föreslagit riksdagen att
till Aktieteckning i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier för budgetåret 1959/
60 lanvisa ett investeringsanslag av
21 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (I: 143) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (II: 187), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts hemställan om ny aktieteckning
å 21 miljoner kronor i Statens skogsindustrier,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (I: 265) och den andra
inom andra kammaren av fru Sandström
m. fl. (II: 327), i vilka hemställts, 1) att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära en skyndsam utredning
om på vad sätt staten tillhöriga cellulosaindustrier
i Karlsborg kunde utbyggas
till en i dagens läge konkurrenskraftig
kapacitet och att Kungl. Maj:t härefter
hos riksdagen ville anmäla de kapitalbehov,
som därigenom kunde uppkomma
för bolaget, 2) att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att åtgärder måtte
vidtagas för att Statens skogsindustriers
ekonomiska ställning måtte saneras på
ett tillfredsställande sätt och att en utredning
i detta syfte måtte vidtagas med
biträde av fristående expertis, 3) att
riksdagen i avvaktan på dessa utredningars
slutförande måtte avslå Kungl. Maj :ts
framställning i bilaga 31 till årets statsverksproposition
i vad avsåge aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindu -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Anslag till aktieteckning
strier till ett belopp av 21 miljoner kronor,
4) att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en allsidig och långsiktig
utredning av såväl råvaruproblemen
som de industriella utvecklingsmöjligheterna
för skogsindustrierna i övre
Norrland, varvid de synpunkter, som i
motionerna framförts, måtte beaktas,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Helmer Persson och öhman
(1:266) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Holmberg och Senander
(11:328), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
anvisa ett investeringsanslag av
61 000 000 kronor för att därmed göra
det möjligt att dels uppföra ny sulfatfabrik
och nytt pappersbruk i Piteå, dels
samtidigt utbygga sulfatfabriken och
pappersbruket i Karlsborgsverken.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) avslå motionerna I: 265 och II: 327,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t om utredning rörande utbyggnad
av staten tillhöriga cellulosaindustrier i
Karlsborg;

b) avslå motionerna I: 265 och II: 327,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t om utredning rörande åtgärder
för sanering av Aktiebolaget Statens
skogsindustriers ekonomiska ställning
m. in.;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:143 och 11:187, 1:265
och 11:327, såvitt nu vore i fråga, samt
1: 266 och II: 328, till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier för
budgetåret 1959/60 under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 21 000 000 kronor;

III. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:265 och 11:327, såvitt de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
av såväl råvaruproblcmen som
de industriella utvccklingsmöjlighcter -

i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
na för skogsindustrierna i övre Norrland.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Svärd,
Edström, Skoglund i Doverstorp, Ståhl,
Nihlfors, Heckscher, Bohman och Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I och II
hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 265 och II: 327, såvitt nu
vore i fråga,

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning om förutsättningarna
för en utbyggnad av Aktiebolaget
Statens skogsindustriers industrianläggningar
i Karlsborg samt att det resultat,
vartill utredningen kunde leda,
därefter måtte underställas riksdagen;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande Aktiebolaget Statens
skogsindustriers ekonomiska ställning
och om de åtgärder, som i anledning
härav kunde påkallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:143 och 11:187 samt I:
265 och II: 327, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, och med avslag
å motionerna 1:266 och 11:328, i
avvaktan på nämnda utredningars slutförande
avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anvisande av 21 miljoner kronor till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Frågan om ytterligare
anslag till Aktiebolaget Statens skogsindustrier
är ett gammalt och kärt överläggningsämne
här i riksdagen. Denna
fråga har varit uppe många gånger, senast
1957 om jag minns rätt.

Vad vi inte behöver diskutera ytterligare
i dag är önskvärdheten i och för
sig av att på allt sätt söka stimulera utbyggnaden
av industriell verksamhet i
Norrbotten. Inom åtskilliga distrikt där
råder besvärande arbetslöshet. Det har
varit mycket svårt att komma till rätta

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till aktieteckning'' i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

med detta problem. Det är mot den bakgrunden
man skall se denna fråga.

De statsägda företagen bör emellertid
enligt departementschefens uppfattning
bedömas i princip på samma sätt
som andra företag, nämligen ur affärsmässiga
synpunkter. Man måste då fråga
hur det förhåller sig med dessa affärsmässiga
synpunkter när det gäller
den tillämnade industrien i Lövholmen.
Det är lätt att konstatera, både av uttalanden
från ASSI:s ledning och av
vad utskottsmajoriteten skriver, att man
egentligen inte hyser några överdrivna
förhoppningar om att det skall bli någon
lätt match att klara denna industri
rent affärsmässigt. Tvärtom — man
döljer inte att man har en hel del problem
i detta sammanhang. Det förvånande
är bara att man inte tar konsekvenserna
av dessa betänkligheter och överväger
frågan närmare.

Låt mig peka på några av de faktorer,
som här är av betydelse, och låt
mig då först ta frågan om råvarutillgången.
Här föreligger en del utredningsmaterial;
man skulle kunna redogöra
ganska detaljerat för åtskilliga utredningar
som gjorts och vad som projekterats.
Länsstyrelsen i Norrbottens
län kom med en undersökning som omfattade
åren 1953—1956. Enligt denna
utredning var råvarureserven i runt tal
20 procent i förhållande till den faktiska
avverkningen.

Men andra har ju också tittat på detta
problem. Man har från Cellulosabolagets
sida sagt, att det är litet äventyrligt att
så där utan vidare konstatera, att det föreligger
ett överskott, därför att man
kan ju inte vara säker på att virket, även
om det i och för sig finns, kan utnyttjas
ekonomiskt — att det alltså går att inordna
i ett uthålligt skogsbruk.

Mo och Domsjö har å sin sida gjort
en utredning om dessa förhållanden och
därvid också dragit in i bilden, vilket
man rimligen måste göra, de pågående
utbyggnadsplanerna inom den enskilda
industrien där uppe. Man har kommit
fram till att det med de pågående utbyggnaderna
och redan beslutade utbyggnader
är mycket tvivelaktigt, huru -

vida det om några år kommer att förefinnas
något som helst virkesöverskott
i detta distrikt. Mo och Domsjö har ju
för övrigt redan expanderat så pass kraftigt,
att man har tagit i anspråk i runt
tal en tredjedel av det virkesöverskott,
som enligt länsstyrelsens uppfattning förelåg.
Man håller ju där också på att
bygga ut sulfatfabriken i Husum från en
kapacitet av 190 000 till 250 000 ton. När
denna utbyggnad blir färdig nästa år
kommer den att kräva ökade mängder
råmaterial. Mo och Domsjö kommer snarast
till den slutsatsen, att råvarutillgångarna
i själva verket inte räcker till, om
utbyggnaden sker i den omfattning som
man på olika håll har tänkt sig. Jag vill
också påpeka att Cellulosabolaget har
beslutat att utbygga sin industri i Munksund,
i samma älvdal som Lövliolmenprojektet
ligger, till en avsevärt ökad
kapacitet.

Man kan alltså konstatera, att vi bör
sätta ett kraftigt frågetecken för den
grundläggande frågan om råvarutillgången.

I nära samband med den fråga, som
jag hittills berört, har vi lokaliseringsfrågan.
Därvidlag har man vägt mellan
två olika projekt, dels Lövholmenprojektet
och dels en utbyggnad av den redan
befintliga industrien i Karlsborg. Jag
skall inte gå närmare in på den frågan,
men låt mig konstatera att den industri,
som man här närmast tänkt sig, alltså i
Lövholmen, ju icke får en storleksordning,
som utifrån svenska och även utländska
erfarenheter kan betecknas som
optimal. Den är alltför liten, och det
finns därför ur ekonomiska synpunkter
vissa skäl som talar för Karlsborgsindustriens
utbyggnad, där ju redan ASSI
har en viss industri.

Låt mig sedan gå in på frågan om
ASSI:s ekonomiska förhållanden. Som
kammarens ledamöter minns, var detta
ärende före år 1957, och då hade också
av nuvarande statsrådet Kling gjorts en
ekonomisk analys av ASSI:s förhållanden.
Den gången vägrade ju både regering
och riksdag att bevilja ASSI det
begärda anslaget. Det prutades till i runt
tal hälften, och detta belopp medgavs

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

under vissa bestämda förbehåll. Riktpunkten
var otvivelaktigt, att hädanefter
skulle man inom ASSI vara så god att
klara sig genom självfinansiering och genom
av Kungl. Maj:t medgivna pantförskrivningar,
alltså inteckningsvägen.

Nu står vi alltså i det läget, att vi erbjudes
att i detta företag satsa nya pengar
av rätt betydande storlek. Redan tidigare
har ju rests krav på att ASSI:s affärer
skulle saneras, så att man inte
inom detta företag skulle leva i den vigilans
som man otvivelaktigt har gjort,
där man gått rätt långt ut på isen i den
någorlunda säkra förvissningen om att
staten ju alltid fanns att tillgå, om det
skulle bli alltför trassligt.

I årets handlingar till detta ärende finner
man ett par saker, som är av intresse
i sammanhanget. Departementschefen
konstaterar således, att någon minskning
av de kortfristiga skulderna inte har inträffat
under år 1958. Det är en väsentlig
upplysning. Vidare meddelar samme
departementschef, att ASSI genom medgivna
inteckningar m. m. liar kunnat förse
sig med lån på 60 miljoner kronor, på
villkor att de skulle användas för att
nedbringa omfattningen av de kortfristiga
skulderna. Här konstaterar departementschefen,
överraskande nog, att detta
har berett företaget »möjlighet till en
önskvärd konsolidering». Kanske departementschefen
kan ge oss ett besked, hur
det förhåller sig på denna punkt? Det
är nämligen litet svårt att se, vari den
önskvärda konsolideringen består, när
departementschefen samtidigt konstaterar
att de kortfristiga skulderna icke har
minskat. Och det är ju en av de väsentliga
kritikpunkterna mot ASSI, att man
har försummat att hålla de kortfristiga
skulderna inom rimliga gränser. Jag
skall återkomma till den saken litet senare.

En annan fråga är: Kommer Rövholmenprojektet
att klaras med dessa 120
miljoner kronor, som man har tiinkt sig?
Inför statsutskottet har tydligen företrädare
för bolaget kommit med ganska
pessimistiska uttalanden i den frågan.
Man har sagt sig att ASSI:s självfinansieringsdel
nog under resans lopp har sjun -

kit med åtminstone något tiotal miljoner
kronor. Man kan således inte gå så långt
i fråga om självfinansiering som det är
tänkt. Vidare kan konstateras att i dessa
120 miljoner kronor ingår icke hänsyn
till ökat rörelsekapital eller till bostäder
och andra sociala ändamål.

Även utskottsmajoriteten är tydligen
medveten om att detta är litet grand
oroande. Man säger med en försiktig utskottsvändning,
att den senare tidens utveckling
»ger skäl för en något försiktigare
bedömning än tidigare». För att
vara utskottsspråk är det ett ganska klart
medgivande om att detta inte är så bra
som det borde vara. Därför finns det
fortfarande mycket goda skäl för att titta
närmare på ASSI:s ekonomi.

När ärendet förra gången var före i
riksdagen, 1957, fick ju företaget ganska
mycket smäll på fingrarna av departementschefen,
som t. ex. konstaterade att
bolaget i sin framställning om mera
pengar framfört yrkanden om kapitaltillskott
som icke är förenliga med den
för närvarande eftersträvade ekonomiska
återhållsamheten. Och det är nog så
riktigt — detta företag har, i förlitande
på att statens starka hand alltid finns i
bakgrunden, seglat förbi en god del av
vad annat näringsliv fått finna sig i när
det gäller kreditrestriktioner o. s. v.
Man kan ju inte gärna säga att sådant
stämmer med talet om konkurrens på
lika villkor. Enligt departementschefens
egen uppfattning är det i alla fall meningen
att detta företag skall konkurrera,
och då borde det väl ske på någorlunda
lika villkor.

Jag uppehöll mig nyss något vid de
kortfristiga skulderna. Man måste nog
konstatera att Statens skogsindustrier
fortfarande har en ganska orimlig och
äventyrlig struktur. Gör man en liten
jämförelse om hur det förhåller sig med
eget kapital, långa krediter och korta
krediter dels inom ASSI och dels inom
två av de bolag på den privata sektorn,
som jag här talat om, nämligen Mo och
Domsjö och Cellulosabolaget, så kan man
konstatera följande enligt de sista siffror
jag kunnat få fram — jag vet inte om
det ställer sig nämnvärt annorlunda just

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

i dag: av eget kapital förfogar ASSI över
cirka 23 procent, Mo och Domsjö över
43 procent och Cellulosabolaget över 44
procent. De privata bolagen har sålunda
ett eget kapital som procentuellt sett är
ungefär dubbelt så stort som ASSI:s. Den
skillnaden är mycket kraftig. När det
gäller långa skulder är skillnaden ganska
obetydlig — siffrorna ligger där för
samtliga företag mellan 35 och 40 procent.
Men går man över till de korta skulderna
finner man att ASSI — och det är
ju bara en reflex av den första sifferserien
jag nämnde — har inte mindre än
38 procent av sitt kapital i form av korta
skulder, medan siffrorna är 22 procent
för Mo och Domsjö och 18 procent
för Cellulosabolaget.

Detta leder med nödvändighet till att
ASSIrs räntekostnader blir mycket betydande,
och det innebär i sin tur att företagets
ekonomiska liv skulle vara utomordentligt
äventyrligt om man inte hade
staten bakom ryggen. För ett privat företag
skulle det nog inte vara tillrådligt
att försöka segla för så lösa boliner.

Jag kan inte tänka mig att man i längden
undgår nödvändigheten att ta ett
radikalt grepp för att stabilisera företagets
läge i detta avseende. Den saken har
det talats om under åtskilliga år, och de
60 miljoner som företaget nyligen fick
låna skulle, såvitt jag kan förstå, betalas
ut på villkor att företaget nedbringade
den kortfristiga upplåningen. Men detta
har icke skett; man har fått sina 60 miljoner,
men den kortfristiga upplåningen
är fortfarande lika stor. Det finns sålunda
alla skäl att vidhålla kravet att man
skall titta ordentligt på detta och ta ett
hårdare grepp för att på längre sikt få
hela företaget på en bättre och sundare
basis.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till detta och ber att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det var i fjol höst som
Statens skogsindustrier, strax före valet,
kungjorde sina planer att bygga upp en

ny skogsindustri i Piteå, närmare bestämt
en sulfatfabrik och ett pappersbruk
på Lövholmen, och att därjämte
bygga ut industrierna vid Karlsborgsverken.

Kungörandet av dessa planer utlöste
ett slags kedjereaktion i fråga om lusten
att bygga ut skogsindustrierna bland annat
i Norrbotten. Cellulosakoncernen
förklarade sålunda: »Vi skall bygga ut
industrierna i Munksund.» Man måste
fråga: Varför har icke denna lust att expandera
uppe i Norrbotten tidigare kommit
till uttryck från Cellulosakoncernens
sida? Ty koncernens möjligheter att bygga
ut sina skogsindustrier i Norrbotten
har funnits under årtionden, och även
behoven har förelegat. Jag måste säga att
Cellulosakoncernens beslut i och för sig
är bra och hälsas med stor tillfredsställelse
av norrbottningarna. Men var så
säker på att folket där uppe vet, att om
icke ASSI hade kungjort sina planer så
skulle aldrig Cellulosakoncernen ha företagit
sig det minsta. Så är det faktiska
förhållandet.

Kedjereaktionen tog sig vidare uttryck
bland annat i att Mo och Domsjö förklarade
sig ämna bygga ut sina skogsindustrier,
som inte är belägna i Norrbotten,
och att täcka en stor del av sitt råvarubehov
genom import från Norrbotten.
Samtidigt protesterade Mo och Domsjö
mot att Statens skogsindustrier skulle
bygga ut sina anläggningar i Norrbotten.

Den kedjereaktion, som ASSI:s projekt
utlöste, flyttade sedan över på det politiska
planet. Högern och folkpartiet samsades
om linjen att söka förhindra ASSI:s
planer, och den linjen är klart markerad
i den samfällda reservation som högern
och folkpartiet här avgivit. Det är
visserligen sant att i reservationen talas
om nödvändigheten att bygga ut skogsindustrierna
och att detta sker bl. a. i
nordöstra Norrbotten. Men vad är det
man i själva verket vill? Jo, man vill
först och främst hindra anläggningen av
en ny skogsindustri i Piteå, och dessutom
vill man realiter förhindra en utbyggnad
av Karlsborgsverken. Deras förslag
om en utredning är en fortsättning
av den sabotagelinje som folkpartiet och

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Anslag till aktieteckning i
högern under årens lopp har drivit när
det gäller Statens skogsindustrier och
även i fråga om Norrbottens järnverk.

Det behövs inga utredningar för att
klarlägga nödvändigheten av Karlsborgsindustriernas
utbyggnad. Det är märkvärdigt
att någon kan göra anspråk på
saklighet och samtidigt ifrågasätta värdet
av vederhäftiga utredningar som
verkställts rörande såväl råvaruresurser
som övriga betingelser för en utbyggnad
av Karlsborgsverken.

Vad är det för fakta som riksdagen
här har att röra sig med? Jo, genom vederhäftiga
utredningar är det fastställt
för det första att råvaruresurserna i
Norrbotten medger en utbyggnad av
ASSI:s industrier i Piteå och i Karlsborg,
för det andra att råvaruresurserna
medger Cellulosabolagets planerade utbyggnad
av Munksund och för det tredje
att råvaruresurserna i Norrbotten
medger en betydande virkesexport, som
i huvudsak tillgodoser de önskemål som
bl. a. Mo och Domsjö har framställt.

Jag vill emellertid framhålla att vi inte
är nöjda med utskottets förslag heller.
Ursprungligen avsåg nämligen ledningen
för Statens skogsindustrier, att en ny
industri skulle byggas upp i Piteå, samtidigt
som sulfatfabriken i Karlsborg
byggdes ut så att dess kapacitet ökades
med 100 000 ton. Detta var de ursprungliga
planerna. Dessa har nu rubbats såsom
framgår bland annat av utskottets
utlåtande.

Varför är det nu nödvändigt att bygga
ut Karlsborgsverken parallellt med att
man fullföljer Piteåprojektet? Jo, det förhåller
sig på det sättet, att det är nordöstra
Norrbotten som drabbats värst av
arbetslöshet. Sysselsättningsläget där är
mycket svårt. I Nederkalix kommun, som
är en industrikommun, liar det varit
svårt under alla efterkrigsåren och är
det fortfarande. Nu kommer Statens
skogsindustrier att sätta in åtskilligt kapital
för alt rationalisera driften vid
Karlsborgsverken, och följden härav
blir att arbetsstyrkan där successivt
kommer att minska. Nu bygger man ett
industrispär från Karlsborg till Morjärv,
ett företag som Nederkalix kommun re -

Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
dan har satsat en halv miljon kronor på,
men jag vill erinra om att utbyggnaden
av Karlsborgsverken ur sysselsättningssynpunkt
kanske inte kommer att spela
den största rollen för Nederkalix kommun,
utan de positiva verkningarna därav
i fråga om sysselsättningen kommer
att sätta in i skogskommunerna. Det är
framför allt tornedalskommunerna, det
är Råneå och överkalix och givetvis också
Gällivare, och en utbyggnad av Karlsborgsverken
skulle framför allt innebära,
att ytterligare 1 500 man skulle få
årssysselsättning i skogarna.

Nederkalix kommunalnämnd har i
skrivelse till utskottet framhållit, att det
är mycket bättre att man gör produktiva
investeringar i Norrbotten än att staten
skall satsa åtskilliga tiotal miljoner kronor
om året på beredskapsarbeten. I Nederkalix
kommun utbetalades i fjol
800 000 kronor i arbetslöshetsunderstöd.

Utskottet har sina argument, varför
man inte bör bygga ut Karlsborgsverken
nu utan skjuta på utbyggnaden åtskilliga
år. Utskottet säger bl. a. att det är svårt
att finansiera bägge projekten på en gång
och att det inte är tekniskt möjligt. Jag
tror att resonemanget att det inte är tekniskt
möjligt inte håller. Det vore väl
märkvärdigt, om inte vårt tekniskt långt
framskridna land skulle kunna klara
uppgiften att bygga upp två industrianläggningar
på en gång uppe i Norrbotten.
Det är ett argument som har tillkommit
efter det att ASSI:s ledning skisserat planerna
på att bägga projekten skulle förverkligas
på en gång.

Svårt att finansiera, säger utskottet.
Jag tror inte ett dugg på det, tv jag är
övertygad om att de pengar staten för
satsa i nordöstra Norrbotten till beredskapsarbeten
— jag inkluderar då alla
de miljoner som åtgår i arbetslöshetsunderstöd
— uppgår till ett större belopp
än vad man måste lägga ned för att bygga
ut Karlsborgsindustrien. Följaktligen
håller inte det argument som utskottet
framför, och jag tror att den verkliga
bakgrunden till utskottets uttalande är
att man inför den borgerliga anstormningen
inte vågar utanordna pengar för
att fullfölja bägge projekten på en gång.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

Detta är den reella motiveringen, och
jag måste ju säga att högern och folkpartiet
är medvetna om att de, om riksdagen
nu beslutar att bygga ut endast Piteåverken,
har nått en mycket god framgång.
De har redan på ett tidigt stadium
gått till attack mot all utbyggnad av Statens
skogsindustrier. Högern och folkpartiet
har vunnit en halv seger, de har
tvingat utskottet och regeringen till reträtt
i fråga om Karlsborgsverken. I verkligheten
kan högern och folkpartiet, Cellulosakoncernen,
Mo och Domsjö och
allt vad därtill hör i dag notera en halv
seger. Den strategi som tillämpas av de
borgerliga partierna — högern och folkpartiet
i det här sammanhanget — och
storfinansen är ju ingenting nytt. Den
har tidigare lett till många framgångar,
inte minst när det gäller Norrbottens
järnverk.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motion nr 266 under
punkt II i utskottets utlåtande. Detta innebär
yrkande dels om utbyggnad av industrierna
i Piteådistriktet och av Statens
skogsindustrier i Karlsborgsverken,
dels om att det för ändamålet måtte anvisas
ett investeringsanslag av 61 miljoner
kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Att föra en förnuftig
argumentation med en person som är
statsdriftstroende är i regel mycket
svårt. När det gäller i övre Norrland
mantalsskrivna statsdriftstroende är
det omöjligt. Där är gränsen mellan tro
och vetande absolut. Därom har herr
Helmer Persson lämnat full bevisning
under den senaste kvarten. Jag skall
därför begränsa mig till några anmärkningar
i kanten till det förslag som här
föreligger.

Det skall tecknas aktier i det statliga
skogsbolaget till ett belopp av 21 miljoner
kronor, ett belopp som motsvarar
mer än 15 procent av vad hela det svenska
näringslivet under föregående år kunde
ernå i nytt kapital genom aktieemissioner.
Det finns inga pengar för denna
aktieteckning, och det går inte att

låna några pengar till den på ett ur
samhällsekonomiskt eller statsfinansiell
synpunkt godtagbart sätt. Men därutöver
skall riksdagen binda sig för ett kapitaltillskott
i form av lån på minst 60
miljoner kronor. Man skall binda sig i
den situationen, då var och en som något
sysslat med dessa ting vet, att det
inte finns något som helst utrymme för
sådana för framtiden förpliktande förbindelser.
Det finns icke någon, inom
eller utom regeringen, som i dag kan
hävda att vi har att påräkna en upplåningsmöjlighet
under de närmaste åren,
som tillnärmelsevis täcker den förbindelse
man i dag är beredd att utfärda.

Förlåt, herr talman, detta är inte
realitetspolitik, det är illusionspolitik.
Det är illusionspolitik av farligt slag,
farligt inte minst för den landsända som
kommer i åtnjutande av den skenbara
välviljan. Det kan inte vara ett intresse
vare sig för Norrbotten eller för något
annat svenskt landskap, att vi vidmakthåller
invalidiseringen på den svenska
kapitalmarknaden, att vi systematiskt
överanstränger dess resurser och att vi
ikläder oss förbindelser, om vilka vi
bara vet en sak — att vi inte har realistiska
möjligheter att uppfylla dem. För
mig är detta avgörande skäl för att gå
emot hela den tanke som handelsministern
här har skrivit borgen på, men
därtill kommer andra skäl, som inte heller
bara utan vidare kan avfärdas.

Det är diskutabelt, om den företagsstorlek
som här planeras är konkurrenskraftig
ur strukturell synpunkt. Det är
risk för att vi också i detta fall upprepar
det misstag som på sin tid blev begånget
när det gäller Norrbottens järnverk,
där man presterade en enhet, som
varken var stor eller liten och som följaktligen
ur kostnads- och lönsamhetssynpunkt
fick dras med alla de nackdelar
som en hårdnande internationell
konkurrens aktualiserar för en företagsenhet
av just det slaget. Man gör
en investering i den egendomliga föreställningen,
att själva investeringen skulle
vara sysselsättningsskapande på lång
sikt. Det är ju inte investeringen som bereder
varaktiga möjligheter till arbete;

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

det är lönsamheten i produktionen, det
är konkurrenskraften i företaget.

Låt mig säga, att hela den argumentation
som har framförts för att göra
troligt, att det här nya projektet skulle
få konkurrenskraft, icke är övertygande.
Den är icke övertygande därför att
den icke utgår ifrån en realistisk marknadsanalys,
den är icke övertygande
därför att man på goda grunder kan betvivla
de framlagda kalkylernas hållbarhet,
och den är icke övertygande därför
att den företagsledning som nu framträder
inte direkt har klätt sina tidigare
framställningar i sådan dräkt, att man
får något större förtroende för dess förmåga
av realistisk analys.

Herr talman! Jag kan nöja mig med
detta och liksom herr Hanson yrka bifall
till reservationen av herr Boman
m. fl. Jag vill bara till slut tillägga, att
det kanske är på tiden att statsmakterna,
inte minst när det gäller de statliga bolagen,
intar sin ståndpunkt utifrån en
effektivitetssynpunkt som är samhällsekonomiskt
grundad och är fotad på
överväganden, som icke begränsar sig
till ett visst givet område utan omfattar
hela vårt land — hela vårt land som en
del av världen, en del vilken måste
växa in i en internationell konkurrensekonomi.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag tror för min del alt
det är svårt för att inte säga omöjligt att
försöka övertyga reservanternas talesmän
och deras anhängare, att de skall
överge den negativa ståndpunkt som de
intar i denna fråga. Jag kan inte heller
tänka mig att högerns och folkpartiets
företrädare har någon som helst möjlighet
att värva några proselyter över till
sin linje. Men osvuret är alltid bäst. Det
vore förstås trevligt, om t. ex. herr Bergh
—- representant för högern, framstående
man i partiet och norrbottning — skulle
gå över på utskottets linje, eventuellt tillsammans
med någon annan. Det kan ju
tänkas.

I själva sakfrågan förhåller det sig på
det siittel, alt reservationen icke har nå -

got annat att bjuda än utredningar i det
oändliga, och som kronan på verket
hemställs om avslag på Kungl. Maj:ts
förslag. Magrare kost kan man knappast
servera. Ingen kan livnära sig på den
kosten. Högerns och folkpartiets motioner
i denna fråga har utförligt refererats
framför allt i lokalpressen. En känd
norrbottning förklarade för mig, sedan
han hade läst tidningsreferaten, att det
var svårt att därav dra någon annan
slutsats än att motionärerna försöker
sätta krokben för regeringens förslag
om fortsatt och framtida utbyggnad av
Statens skogsindustrier såväl i Norrbotten
som på andra håll.

I reservationen återges i stort sett vad
som står i högerns och folkpartiets motioner.
En sådan skrivning som reservanterna
presterar kan man ju alltid
kosta på sig. Den förpliktar praktiskt
taget inte till någonting alls. Jag vet inte
vad det skall tjäna till att så där i allmänna
ordalag som i motionerna tala
om behovet av ökade sysselsättningsmöjligheter
t. ex. i Tornedalskommunerna,
Överkalixbygden och Nederkalix-Töreområdet,
när man inte vill vara med om
att bidra till förverkligandet av sådana
förslag som befolkningen har verklig
nytta av. Vi måste vara på det klara med
att inte heller människorna där uppe
kan bli hjälpta med enbart utredningar.
Jag tycker för min del, att även den
mest förhärdade motståndaren till Kungl.
Maj ds och utskottets förslag borde begripa
detta.

Ingenting hade varit mera glädjande
än om reservanterna hade låtit bli att
reservera sig och i stället biträtt regeringens
förslag, som såvitt jag förstår i
nuvarande läge tycks vara det enda acceptabla.
Jag vågar försäkra såväl högerns
som folkpartiets representanter
här i kammaren, att elt direkt positivt
ställningstagande från deras sida skulle
ha hälsats med stor tillredsställelse av
deras anhängare först och främst i Norrbotten.
Frågan om en utbyggnad av Statens
skogsindustrier där uppe är nämligen
ingen partipolitisk fråga i egentlig
mening bland den överväldigande delen
av allmänheten. Det är helt enkelt en

76 Nr 21 Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

brödfråga. Jag tycker för min del att
åtminstone folkpartiet borde ha fått sig
en allvarlig tankeställare genom insikten
om att Norrbottens befolkning inte är
trakterad av nej-sägeriet.

Det är alldeles riktigt som departementschefen
framhåller i propositionen,
att samtliga statsägda aktiebolag, ASSI
inbegripet, tillkommit för att i ett eller
annat avseende tillgodose ett samhällsintresse.
Att staten över huvud taget blev
intresserad av träförädlingsindustrien i
Norrrbotten var en följd av flera olika
omständigheter. En av dessa orsaker var
statens innehav av ungefär 65 procent
av skogen i lappmarken och 40 procent
i kustlandet. När sedan den träförädlingsindustri,
som uppbyggts i privat
regi under åren från 1850 till 1920, av
olika anledningar kom på fallrepet och
sågverk efter sågverk nedlades, så att antalet
minskades till 5, från att ha varit
över 20, och östra Norrbottens kustlands
industribefolkning stod inför arbetslöshet
och ruin, tvingades staten att inträda
som företagare. Detta är själva bakgrunden.
Vi känner alla mycket väl till
att detta till en början skedde mycket
trevande och osäkert som så mycket annat
under den i rikspolitiska sammanhang
labila epoken, men bara den omständigheten
att en man som C. G. Ekman
ansåg det nödvändigt att medverka
härtill, säger ju alldeles tillräckligt om
hur ytterligt miserabelt den industriella
utvecklingen skötts i privat kapitalistisk
regi.

Det heter ju, att som man bäddar, får
man ligga. Inte var det heller staten
eller bristen på råvaror som på sin tid
förorsakade den stora koncernen Ytterstfors-Munksunds
sammanbrott, utan
det var bristen på planmässighet, överspekulation
och en osund konkurrens
om råvaran från sydligare belägna privata
industriers sida.

Jag har fäst mig vid en passus i folkpartiets
motion, där det står att Mo och
Domsjö förklarat sig villigt att lämna
garanti i form av långtidskontrakt för
en kontinuerlig sysselsättning i skogen
för en årlig virkesavverkning, motsvarande
ungefär det inom Norrbottens

län år 1956 framräknade virkesöverskottet.
Detta tror jag mycket väl. Fördenskull
skall vi dock inte låta oss invaggas
i den föreställningen, att detta
bolag eller andra kan betraktas som
välgörenhets- eller barmhärtighetsinrättningar.
Här är det endast fråga om
affär. Löftet om garanti från bolagets
sida är förklarligt. Det är ju så att var
och en är sig själv närmast, och det vore
för mycket begärt att de, som under
långliga tider exploaterat Norrbottens
råvarutillgångar genom förädlingsverksamhet
utom länet, utan vidare skulle
avstå härifrån eller med blida ögon se
en industri växa upp i Norrbotten, som
konkurrerande med dess egen produktion.

Mo och Domsjö har under många år
köpt björkmassaved från bl. a. kronans
skogar i östra Norrbotten — just i de
bygder där jag haft och har min tjänstgöring.
Domänverket har levererat stora
kvantiteter till bolaget utan att kronan
har erhållit ett enda öre i rotnetto.
Jag har svårt att föreställa mig att
Mo och Domsjö köpt björk enbart för
att göra en välgärning gentemot kronan,
knappast heller av omtanke om
en kontinuerlig sysselsättning i skogen.
Det har väl närmast varit med
tanke på att medelst förädling i bolagets
industrier tjäna på affären.

Domänverket å sin sida har känt sitt
ansvar gentemot sina arbetare, och för
att bereda sysselsättning åt dessa och
för att slippa se folk gå sysslolösa har
företrädarna för skogsstaten bedrivit
och bedriver vissa avverkningar, även
om de har varit och är förlustbringande.
Ingen skall förundra sig över att
domänverket i likhet med Statens skogsindustrier
anser att detta, vi skulle kunna
kalla det låtgåsystem, är ohållbart
i längden. Det är väl inte heller mer än
riktigt att statsmakterna medverkar till
att bästa möjliga avkastning kan erhållas
från kronans skogar, var de än är
belägna. Når man ett bättre ekonomiskt
resultat genom att förädla råvaran så
att säga i egen regi, då skall man inte
försöka bromsa en utvidgning av Statens
skogsindustrier. Visserligen är do -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

mänverket och Statens skogsindustrier
formellt åtskilda, men ägaren är ju densamma,
nämligen staten. Enligt min
mening bör därför dessa två intimt
samarbeta med varandra på ett sådant
sätt, att det sammanlagda resultatet för
ägaren blir så tillfredsställande som
möjligt. I förbigående sagt har åtminstone
jag en känsla av att det var
förhastat av statsmakterna att skilja
ASSI från domänverket. Men vad som
är gjort är gjort. Det skulle väl aldrig
falla t. ex. det stora Cellulosabolaget in
att göra på samma sätt, d. v. s. försämra
möjligheten till samarbete mellan
dess skogsdomäner och förädlingsindustrier.

Jag skall inte alls gå in på siffermaterialet,
inte på arbetslösheten, inte heller
på skattelindringsbidraget, trots att
de äger samband med denna fråga. Aktuellt
siffermaterial har redovisats, förutom
i propositionen, i den reviderade
virkesbalans för Norrbottens län, som
upprättats genom landshövding Näslunds
försorg. Även i andra publikationer
kan vi ta del av färskt siffermaterial.
Jag skulle vilja tillråda herr Hanson
på stockholmsbänken att studera
landshövding Näslunds rapport angående
virkestillgången, daterad den 13
april 1959. Den utgör ett mycket, mycket
lämpligt studiematerial.

I likhet med statsutskottet hälsar vi
i Norrbotten med stor tillfredsställelse
— och jag skulle vilja tillägga med tacksamhet
— den av Kungl. Maj:t föreslagna
utbyggnaden av Statens skogsindustrier.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet
i detta ärende anför handelsministern
bl. a., att han inte anser bolagets
utveckling i Norrbotten avslutad
i och med att anläggningen i Piteå färdigställes.
Vi i Norrbotten sätter mycket
stort värde på detta uttalande.

Det är långt ifrån min mening att
kritisera statsutskottets utlåtande; i
stort sett kan utlåtandet godkännas. Jag
anser dock att utskottet redan på detta
stadium borde ha kunnat ge sitt stöd
åt såväl bolagets ledning som handelsministern
i fråga om tanken på att utvidga
produktionen vid Karlsborgs

bruk. Vi kan inte komma ifrån att utbyggnaden
av industrierna i Kalix är
av stort intresse främst för kommuner
i Töre, Kalix älvdal och Tornedalen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom behandlingen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

133, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1959/
60 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

135, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1958/59;

nr 136, i anledning av motioner, väckta
i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1959/60
m. m.; och

nr 137, angående statsregleringen för
budgetåret 1959/60; samt

bevillningsutskottets memorial nr 53,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens
organisation, m. in.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statliga lånegarantier
till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens
elnät, m. in. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

nr 263, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för ökad användning
av flis såsom bränsle.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående statligt stöd
till jordbrukets rationalisering, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket jämte i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 286, till
Konungen med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941

(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 18 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 307, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig
dom dels ock i ämnet väckta motioner
ävensom motioner om vissa åtgärder i
syfte att bekämpa brottsligheten.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Biinga till Första kammarens protokoll den 27 maj 1959 (s. 3)

Interpellationssvar

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Birke har i en interpellation
i anledning av den inom TGO:s och
LKAB:s belgiska försäljningsbolag inträffade
förskingringen frågat mig

1) Var den förlust, som indirekt måste
uppstå för statsverket genom det
brottsliga förfarandet i malmbolagens
belgiska försäljningsbolag, känd för
statsrådet då propositionen avgavs till
riksdagen angående anslag till inlösen
av aktier i LKAB?

2) Om så var fallet, varför omförmäldes
inte denna omständighet i propositionen? 3)

Om statsrådet först senare erhållit
kunskap om förskingringen och dess
statsfinansiella effekt, varför har då ej
meddelande härom lämnats till vederbörande
riksdagsutskott?

4) Finner ej statsrådet det inträffade
vara skäl att ompröva frågan om rätt för
riksdagens revisorer till insyn i aktiebolag,
där staten är ensamägare eller
har ett alldeles dominerande ägandeintresse? Till

svar härpå får jag anföra följande.

Inledningsvis vill jag lämna en redogörelse
för vissa fakta av betydelse.

Innan staten den 30 september 1957
inlöste TGO:s stamaktier i LKAB rådde
mellan dessa bolag ett koncernförhållande
med LKAB som dotterbolag till TGO.
Av aktierna i LKAB var hälften stamaktier
och hälften preferensaktier. De
förra ägdes av TGO och de senare av
staten. Preferensaktierna medförde enligt
bolagsordningen endast en tiondels
röst för varje aktie. Styrelseledamöterna
utsågs till lika antal av staten och TGO,
varvid TGO:s representanter i styrelsen
utsåg såväl ordförande som verkställande
direktör. Vid lika röstetal i styrelsen
hade ordföranden utslagsröst. Statens
inflytande över bolagets skötsel som preferensaktieägare
bestod huvudsakligen i

rätt till insyn i bolagets förvaltning samt
vetorätt i vissa angivna frågor. I detta
förhållande inträdde före den 1 oktober
1957 endast den förändringen att staten
vid bolagsstämman i december 1956 utsåg
ordförande i styrelsen. Revisionen
av koncernbalansräkningen handhades
av koncernens revisorer, vilka utsågs
av moderbolaget TGO. Statens jourhavande
revisor i dotterbolaget LKAB hade
liksom LKAB:s övriga revisorer inte
att granska denna balansräkning, än
mindre att i detalj övervaka revision eller
kontroll i de till koncernen hörande
utländska bolagen.

Förskingringen inträffade i ett belgiskt
bolag, där samtliga aktier före den
30 september 1957 ägdes av TGO:s och
LKAB:s gemensamma försäljningsbolag
Swedish Iron Ore i London, vilket var
dotterbolag till TGO. Som ensam aktieägare
tillsatte Swedish Iron Ore revisorn
i det belgiska bolaget och hade att utöva
kontrollen över detta dels direkt genom
egna tjänstemän, dels genom den belgiske
revisorn.

Som bekant beslöt riksdagen år 1955,
att staten skulle inlösa de TGO tillhöriga
stamaktierna i LKAB enligt bestämmelserna
i gällande malmavtal. Genom
inlösningen den 30 september 1957 erhöll
staten ett helt dominerande inflytande
på LKAB:s skötsel. I anledning
härav har det belgiska bolaget omorganiserats
som ett dotterbolag till TGO:s
och LKAB:s gemensamma försäljningsbolag,
Malmexport AB. I detta bolag
äger parterna, liksom i Swedish Iron
Ore, vardera hälften av aktierna.

Beträffande händelseförloppet i samband
med förskingringen har jag inhämtat
hl. a. följande. Före januari
1958 erlades likviderna för LKAB:s
malmleveranser till Belgien av kunderna
direkt till LKAB. Fraktbetalningarna
däremot gick till det belgiska bolaget,

Nr 21

Onsdagen den 27 mai 1959 fm.

Ang. förskingringen i Belgien från de svenska malmbolagen

som hade att vidarebefordra dem till
LKAB. I mitten av november 1957 påtalade
Malmexport i brev till Swedish
Iron Ore en kraftig eftersläpning i dessa
betalningar och hemställde, att det
belgiska bolaget skulle anmodas att ta
upp saken med de belgiska kunderna.
Den 22 januari 1958 anmäldes att bröderna
Blondeel, som stod i ledningen för
det belgiska bolaget, gjort sig skyldiga
till förskingring av betydande belopp.
Efter preliminära undersökningar de påföljande
dagarna informerades den 28
januari representanter för TGO:s och
LKAB:s styrelser om resultatet av undersökningarna.
Samtidigt härmed
gjordes anmälan till den belgiska polisen,
som vidtog åtgärder för häktning.
En av bröderna, bolagets direktör, avled
omedelbart efter häktningen, medan den
andre, som försvunnit, efterlystes av polisen.
Han dömdes i juli 1958 i sin frånvaro
till 5 års straffarbete. Sedan han
återvänt och ställt sig till polisens förfogande,
fastställdes domen den 12 november
1958.

För egen del informerades jag om
det inträffade genom en mycket preliminär
rapport vid månadsskiftet januari—februari
1958. Ytterligare upplysningar
erhöll jag i september samma
år.

Förskingringarna har pågått sedan år
1950, och det förskingrade beloppet uppgår
till omkring 12 miljoner kronor. Det
finns föga hopp om att kunna återvinna
någon del av detta. Mellan LKAB och
TGO träffades i slutet av år 1958 en
överenskommelse, som innebar att förlusten
skulle fördelas mellan de båda
företagen i samma proportion som vinsterna
i LKAB fördelades mellan staten
och TGO före den 1 oktober 1957. Detta
betyder, att LKAB genom förskingringen
skulle åsamkas en förlust av omkring 7,2
miljoner kronor, vilket belopp i huvudsak
kommer att belasta bolagets rörelseresultat
för nu löpande räkenskapsår.
Genom att en viss del av förskingringen,
2,5 miljoner kronor, skett före den 1 oktober
1955, per vilken dag lösesumman
avtalsenligt skulle fastställas, kom vidare
lösesumman enligt reglerna i 1927

års malmavtal att minskas med cirka
700 000 kronor.

Jag vill här slå fast, att någon skyldighet
för bolagen att offentliggöra förskingringen
inte förelegat. Inom TGO:s
och LKAB:s ledning ansåg man, att bolagen
i första hand hade att göra polisanmälan
och få förskingringen ordentligt
utredd. När den svenska pressen
trots den offentliga domstolsförhandlingen
inte uppmärksammade denna var
det ett avvägningsproblem för bolagen,
när ett offentliggörande skulle ske. I en
bilaga till TGO:s förvaltningsberättelse
för år 1958 framhålles, att man från de
båda bolagens sida bland annat måst
ta hänsyn till dels aktieägarnas och allmänhetens
insynsintresse, dels också
den effekt en publicering kunde ha på
bolagens affärer, särskilt under den period,
då det gällde att utreda vad som
skett och bygga upp en ny organisation
i Belgien samt inarbeta denna bos kunderna.
Såväl TGO:s som LKAB:s ledning
och styrelser, som i denna fråga handlade
i fullt samförstånd, fann övervägande
skäl tala för att man tills vidare
inte borde ta initiativ till ett offentliggörande.

För egen del finner jag självfallet förskingringen
mycket beklaglig, i synnerhet
som det här rör sig om en absolut
sett mycket stor summa. Som representant
för statens aktiemajoritet nödgas
jag konstatera, att ett statligt bolag genom
förskingringen gör en betydande
förlust. Man kan fråga sig hur en så stor
förskingring kan inträffa utan att upptäckas
på ett tidigare stadium. Att kontrollen
över det belgiska bolaget inte
varit tillräcklig synes uppenbart. Jag
vill erinra om, att vi, såvitt avser svenska
förhållanden, har en särskild aktiebolagslagstiftning,
gällande för alla bolag,
oavsett ägare, vilken är avsedd att
lämna rimliga garantier mot händelser
av detta slag. Vid en bedömning av det
nu aktuella fallet får man emellertid
hålla i minnet, att det här gällde ett belgiskt
bolag. Detta kontrollerades före
statens inlösen av stamaktierna i LKAB
endast på indirekt väg av TGO.

Åtgärder har givetvis vidtagits för att

Onsdagen den 27 mai 1959 fm.

Nr 21

Ang. förskingringen i Belgien från de svenska malmbolagen

för framtiden minska risken för förluster
av förevarande slag. Sålunda sker
inkassering numera genom bank, och
revisionen av utlandsbolagen har
skärpts. Det belgiska bolaget har också
reorganiserats och erhållit en svensk
verkställande direktör. LKAB:s status efter
den 1 oktober 1957 torde vidare i
och för sig vara ägnad att bättre tillgodose
statens intresse av att få överblick
över bolagets förhållanden.

Hur beklagligt det inträffade än är,
bör man inte sammanblanda frågan om
hur förskingringar skall förebyggas med
frågan om hur de ekonomiska konsekvenserna
av en sådan händelse bör behandlas.
Enligt min mening nödgas man
betrakta det förskingrade beloppet för
LKAB:s vidkommande som en förlust i
en affärsrörelse, som medför risker av
olika slag. I rörelser av denna omfattning
— LKAB:s omsättning under åren
1950—1957 uppgick till nära 5 miljarder
kronor och dess försäljning till Belgien
under samma år till cirka 1,2 miljard
kronor — inträffar varje år händelser,
som ökar eller minskar årsresultatet
med belopp, vilka är större än det
nu aktuella, utan att sådana förändringar
observeras eller diskuteras utanför
företaget. Det är emellertid givet, att jag
betraktar förskingringar som en särskilt
motbjudande form av förluster, som
måste systematiskt förebyggas.

Självfallet hade jag haft möjlighet att
vid bolagsstämma med LKAB genomdriva
offentlig redovisning, om jag ansett
detta nödvändigt eller önskvärt. Jag delar
emellertid bolagens åsikt, att en offentlig
redovisning i ett tidigt skede
hade inneburit risker för ekonomiska
skadeverkningar som skulle ha drabbat

i sista hand aktieägarna. En sådan åtgärd
hade varit betänklig även ur den
synpunkten att den skulle ha inneburit,
att ett enskilt företags (TGO) ekonomiska
förhållanden meddelats allmänheten
genom ingripande utifrån och
utan att dess bolagsstämma avvaktades.

Vad angår förskingringens inverkan
på lösesumman så var reglerna för beräkningen
av denna summa givna i 1927
års malmavtal. Detta gäller även effekten
av förskingringen på inlösenbeloppet.
Med hänsyn härtill ansåg jag
det inte motiverat att i propositionen nr
55 särskilt peka på förskingringen. Den
påverkade ju lösesumman i förhållandevis
mycket ringa utsträckning och utgjorde
endast en bland många komplicerade
faktorer som enligt reglerna inverkade
på lösesummans storlek.

Herr Birke har i sin interpellation
dragit upp frågan om rätt för riksdagens
revisorer till insyn i aktiebolag, där
staten är ensamägare eller har ett alldeles
dominerande ägandeintresse. Frågan
gäller alltså inte försäljningsbolag
av sådant slag som det där förskingringen
ägt rum. Oavsett detta är jag
för min del inte säker på att det inträffade,
såsom herr Birke tycks vilja ifrågasätta,
bör tagas till intäkt för krav
på en kontroll av statliga bolag genom
andra organ än den lagstadgade bolagsrevisionen.
Jag vill emellertid erinra
om att utredningen om de statliga företagsformerna
jämlikt sina direktiv för
närvarande prövar frågan om i vilka
former kontrollen över statsbolagen bör
ske. Utredningens förslag i ämnet anser
jag böra avvaktas.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat de framställda frågorna.

0 Första kammarens protokoll 1959. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Onsdagen den 27 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 125.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Då jag har begärt ordet
för att säga något i detta sammanhang,
befinner jag mig i det läget att jag står
bakom utskottets förslag och väl i någon
mån kommer att tala å utskottets vägnar.
Jag vill förutskicka att jag inte hör till
dem som har någon övertro på den
statliga företagsamhetens fördelar framför
privat verksamhet, men då jag i
detta sammanhang ansluter mig till utskottsmajoriteten
har detta alldeles särskilda
skäl.

Norrbotten är enligt min mening ett
län med alldeles speciella förhållanden.
Detta är inte något som jag har bibringats
enbart av läsning och föredragning,
utan jag har i andra sammanhang
under de åtta, tio senaste åren haft
tillfälle till årliga resor däruppe i länet,
oftast omfattande flera dagar. Som
norrlänning är det alldeles givet att jag
med intresse försökt inhämta vad jag
kunnat.

Norrbottens län kännetecknas inte enbart
av den omständigheten att staten
har utomordentligt stora råvarutillgångar
där. Det är nog dessvärre också så
att det kännetecknas av andra ting, som
är märkbara nackdelar för länet. Att
Norrbotten har en starkt växande folkmängd
är i och för sig glädjande. Mindre
glädjande är att Norrbotten inte på
långa vägar har möjlighet att sysselsätta
den växande folkmängden. Det är möjligt,
kanhända rent av rätt så troligt,
att en sådan situation aldrig uppnås, och
man kan ju också fråga sig om det vore

enbart lyckligt. Å andra sidan kan det
inte betecknas såsom lyckligt att storparten
eller i varje fall en alltför stor
anpart av länets invånare tvingas vandra
ut till andra delar av vårt land, måhända
även utomlands, därför att det
finns alltför små sysselsättnings- och
försörjningsmöjligheter i Norrland.

Min hemtrakt Jämtland är ett norrlandslän
och har måhända ännu sämre
differentierat näringsliv än vad Norrbotten
har. Vi har kanske det sämst differentierade
näringslivet i landet just i
Jämtland. Det är en skogs- och jordbruksprovins,
och under sådana förhållanden
är det ganska lättbegripligt att
jag har lätt att förstå norrbottningarna,
då de grämer sig över sina förhållanden.

Jag skall inte trötta med siffror och
en massa detaljer — jag hade visserligen
inte tillfälle att höra den debatt som
föregick middagsrasten, men jag förstår
att man där gick åtskilligt in i detalj,
och jag skall därför söka undvika att bli
alltför detaljrik. Jag vill dock nämna
ett par siffror.

Jag sade, att jag hade lätt att förstå
norrbottningarnas grämelse, och det beror
på, som jag sade, att jag lever under
likartade förhållanden. När man vet
att av Norrbottens virkesfångst per år
25 procent förädlas utanför länet, förstår
jag att norrbottningarna inte tycker
att det är bra. Det kan inte heller
vara bra att vi under de senare åren i
medeltal fått räkna med 30 miljoner
kronor av statsmedel i tillskott till beredskapsarbeten
och skattelindring. Detta
skapar visserligen sysselsättning, vilket
i och för sig är bra, men den metoden
att hålla sysselsättningen uppe
kan knappast vara en bestående metod
i tiderna framöver. Av dessa och liknande
skäl börjar jag nog finna det angeläget
att någonting sker.

Det förslag som här har framkommit
tycker jag är ett gott förslag. Det inne -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

bär framför allt att möjligheter skapas
för en ytterligare förädling av råvaran.
Man behöver inte sända ut så mycket
råvara eller halvfabrikat utan kan förädla
själv och skapar samtidigt ytterligare
sysselsättningsmöjligheter för människorna.
Den förädlade varan ställer sig
också gynnsammare i frakthänseende.
Detta är de tunga skälen.

Åtminstone i början av utskottets behandling
av detta ärende skymtade fram
att det bedömdes som något diskutabelt
huruvida råvarutillgångarna skulle visa
sig tillräckliga för att försörja både en
utbyggd och växande statsindustri och
en ytterligare utbyggd privatägd industri.
Bägge hade planer på att bygga
ut var sin rätt stora enhet. Det framhölls
från den privata industriens håll att man
numera måste räkna med mycket stora
enheter. Det hänvisades till förhållandena
bland annat i Finland, och det ifrågasattes,
då kommerskollegiums och
skogshögskolans virkesbalans blev tillgänglig,
om virkestillgången skulle vara
tillräcklig för båda dessa industrier.

Jag vill på intet sätt ifrågasätta vare
sig kapaciteten eller objektiviteten
till den del den låg bakom den framräknade
första virkesbalansen. Sedermera
har den reviderats och enligt min
mening bedömts av minst lika sakkunnigt
folk. Då jag tog del av den första
uppställningen, där man kanske gått
fram litet lätt, fick jag ibland det intrycket
att man här som i så många
andra fall försökt lägga till rätta statistiken,
balansen, så att den skulle peka
i en speciell riktning. Jag litar minst
lika säkert på den reviderade balansen,
bakom vilken bland annat står den
i varje fall i idetta avsnitt mycket sakkunnige
länschefen i Norrbotten.

Detta har gjort att jag liksom utskottet
har kommit fram till den bestämda
övertygelsen att här säkerligen finns
utrymme för båda industriernas expansion.
Den reviderade balansen redovisar
också en betydande marginal därutöver.
Det är givet att allting är relativt,
och så kan fallet vara även här.
Det kan bero på konjunkturen hur stort
område man får räkna in i den lönsam -

ma avverkningen, men jag har som sagt
bibringats den uppfattningen, som jag
tror är fullständigt riktig, att det här
finns utrymme för båda.

Jag vill också säga några ord om reservationerna.
De verkar ju snälla och
beskedliga i och för sig, då det i dem
begäres en utredning. Det är möjligt
att det behöver utredas ytterligare, jag
skall inte ta upp någon diskussion på
den punkten. Å andra sidan har det
legat nära till hands för mig att tänka
att syftet med kravet på en utredning
väsentligen är att vinna tid, så att den
privata industrien hinner före. Detta
har gjort mig något betänksam inför utredningskravet.
Jag tycker nog att frågan
är ganska väl utredd.

När jag ändå kommit in på detta
spörsmål skulle jag vilja säga ytterligare
några ord. Som gammal bonde och
liten skogsägare har jag samlat erfarenheter
även på detta område under
drygt ett 40-tal år. Jag måste säga att
det olyckligaste som kan hända på ett
sådant område som detta är om utbyggnad
eller fusioner av industrier sker på
sådant sätt att man får endast en köpare
inom en ådal eller inom en bygd.
Detta är inte så särdeles lustigt för det
enskilda skogsbruket. Jag är mycket
rädd för att det skall hända något liknande,
och det vill jag för min del inte
medverka till. Även ur den synpunkten
är det mycket väl motiverat att Statens
skogsindustrier här får det begärda
anslaget och därmed ges möjlighet
att verkställa den utbyggnad som utskottet
förordat.

Det har motionsvägen ifrågasatts
tvenne utbyggnader, både i lövholmsoch
i karlsborgsområdet. Nu har bolaget
självt ansett att detta var en för stor
uppgift att ta samtidigt. Jag delar bolagets
uppfattning på den punkten. Även
om staten medverkar till finansieringen
bör man även på detta område ta
ett steg i sänder och känna sig för så
att man något så när har ■—- som vi
kallar det ■— fotstöd innan man tar
nästa steg.

Herr talman! Jag har lovat att inte bli
långrandig och skall därför begränsa

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget
mig till vad jag nu har sagt. Jag ber
att med det sagda få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Eftersom frågan om
skogsindustriens utbyggnad i norr inte
bara angår staten och storskogsbruket
utan även i mycket stor utsträckning berör
de enskilda små skogsägarna, med
andra ord bondeskogsbruket, såväl i
Norrbotten som i hela Norrland, vill jag
med några få ord utan att på något sätt
polemisera mot någon som kanske har
en annan uppfattning försöka redogöra
för den uppfattning, som jag tror är rådande
bland det stora flertalet av Norrlands
småskogsägare.

Frågan om råvarutillgången i Norrland
är inte någon ny fråga. Den har
diskuterats med olika intervaller alltsedan
första världskriget. När det första
världskriget med sin bränslebrist satte i
gång en hel del extra avverkningar började
man genast tala om att de norrländska
skogarna var överavverkade. Att
den uppfattningen har varit rådande vid
olika tillfällen såväl inom vissa länsmyndigheter
som framför allt hos de centrala
statliga myndigheterna har man ju
fått belägg för genom de skogslagar som
har stiftats för att tillämpas i Norrland
och särskilt dess inland.

Först hade vi en skogsvårdslag — en
ransoneringslag helt enkelt — som handlades
av domänverket, vilken myndighet
med lagens hjälp såg till att det inte
skulle bli några större överavverkningar.
Den lagen ersattes år 1932 av den
s. k. lappmarkslagen, även den en lag
som syftade till uthålligt skogsbruk, som
det så vackert hette, och med vars hjälp
man på allt sätt försökte —• ehuru det
givetvis var dömt att misslyckas — att
få gammal, övermogen, hundraårig granskog
att på nytt börja växa. Denna skogsvårdslag
har åsamkat skogsägarna i
Norrland och särskilt i lappmarken stora
kostnader, gjort betydande skada på
skogen och framskapat en myckenhet av
torrskog.

Nu har vi även i denna landsdel kom -

Statens skogsindustrier, m. m.

mit att få lyda under de vanliga, allmänna
skogsvårdslagarna. Men allteftersom
avverkningarna fortskred, hyggen rensades
och marken bereddes började även
i Norrland nya skogar att växa, och nu
har under de sista årtiondena den norrländska
ungskogen vuxit på ett sådant
sätt att det på sistone vållat oss betydande
svårigheter att över huvud taget
få avsättning för vårt virke. Denna svårighet
har varit till finnandes inte minst
för domänverket, som är en av de största
skogsägarna i Norrland. Man har under
de sista åren, som jag sade, haft
mycket stora svårigheter för avsättningen
av virket ur de statsägda skogarna.
Svårigheten att få avsättning för det enskilda
skogsbrukets virkesfångst har
också haft till följd att skogsägarna i
Norrland genom sina skogsägarföreningar
har börjat smida planer på att det
även i Norrland skulle byggas en skogsägarnas
egen massafabrik i likhet med
vad som har gjorts i Mönsterås. Dessa
planer har nu fortskridit så långt att organisationen
är klar och bolaget bildat,
och penninganskaffningen är satt i gång.
Om det nu är dessa skogsägarföreningens
kungjorda planer på att bygga en massafabrik
eller om det är förhoppning om
en kommande konjunktur som är orsaken,
det vet inte jag, men under den sista
tiden har betydande utbyggnadsplaner
kungjorts även av storindustrien och
Statens skogsindustrier.

Först kom dessa planer från Statens
skogsindustrier, att bygga ut Lövholmen,
och även projekterades en utbyggnad i
Karlsborg. Det är klart att detta för statens
skogar i Norrbotten och även Västerbotten
liksom för de enskilda skogsägarna
i Norrbotten måste betyda ökade
råvaruavsättningsmöjligheter. Så har vi
också fått oss de planer tillkännagivna
som Cellulosakoncernen har på att bygga
om fabrikerna i Munksund, Obbola
och östrand. Dessa ombyggnadsplaner
innebär i och för sig ingen utbyggnad
utan syftar endast till en längre gående
förädling. Man skall övergå till produktion
av blekt massa och till papperstillverkning.
Men detta måste givetvis genom
förbättrade avsättningsmöjligheter

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Anslag till aktieteckning i
indirekt medföra ökad råvaruefterfrågan.
Mo och Domsjös utbyggnadsplaner
beträffande Husum har varit kända något
år och innebär naturligtvis för Västerbotten
och en stor del av Norrland i
övrigt betydande möjligheter att dit sända
såväl ungskog och klenvirke som
framför allt lövskog. På sista tiden har
det vidare kungjorts från Vivstavarv
att man skall utbygga fabriken där, vilket
kommer att ha en särskild betydelse
för Jämtlands betydande granskogstillgångar.

Det är klart att vi på skogsägarhåll
med tacksamhet och tillfredsställelse har
noterat alla dessa utbyggnadsplaner. De
ger oss en förhoppning om att vi skall få
bättre möjligheter att sälja vårt klenvirke
och över huvud taget bättre avsättningsmöjligheter.

Vi har naturligtvis ingenting alls att
erinra mot att de privatägda storskogsbruken
bygger ut, långt ifrån, vi antecknar
det med glädje och tillfredsställelse.
Men vi har inte heller någonting att erinra
emot att Statens skogsindustrier,
som nu har blivit ett industriföretag på
skogsprodukternas område, även bygger
ut. Man kan naturligtvis ha olika meningar
om huruvida Statens skogsindustrier
bör bygga ut i Lövholmen eller i
Karlsborg. Det är emellertid en sak som
jag inte skall ge mig in i någon diskussion
om här i kväll. Men jag måste säga
att det ändå skulle vara ganska underligt
om inte Statens skogsindustriers ledning
skulle ha något som helst begrepp
om vilken plats som är den bästa.

Fortfarande diskuteras naturligtvis
Norrlands råvarutillgångar. Jag vet att
det är en betydande skillnad mellan den
uppfattning som gör sig gällande inom
storskogsindustriens utredning via Mo
och Domsjö och den som kommer till uttryck
i den av landshövding Näslund via
skogsforskningsinstitutet företagna utredningen.
Men på eu punkt tycks båda
utredningarna vara ense, nämligen därom
att vi har en god och riklig tillgång
på mogen skog och att vi alla bör sträva
efter att få till stånd kraftigt växande
ungskog. För att vi skall kunna få fram
ungskog måste vi emellertid först avver -

Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
ka den mogna skogen. För att vi skall
kunna avverka den mogna skogen måste
det finnas avsättningsmöjligheter. Samtliga
skogsägare i Norrland, åtminstone
bondeskogsbrukets företrädare, antecknar
därför med tacksamhet dessa utbyggnadsplaner
som ger oss möjlighet
att sköta våra skogar på sådant sätt att
de ger vårt land och naturligtvis också
oss själva den bästa valutan.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I Norrbottens län äger
staten drygt hälften av skogarna. När
ASSI bildades var den väsentliga motiveringen
att man med statens skogsinnehav
däruppe som underlag skulle åstadkomma
en norrbottnisk förädlingsindustri,
så att man i större utsträckning än
tidigare skulle kunna förädla skogens
produkter där uppe. Den i längden enda
hållbara förutsättningen för att
ASSI:s verksamhet emellertid skall kunna
upprätthållas är naturligtvis att bolaget
kan konkurrera på lika villkor med
andra företag. Endast därigenom kan
ASSI också uppfylla sin sysselsättningsskapande
funktion.

Jag har ett intryck av den debatt, som
förts hittills i dag, att man förstorar
motsättningarna och antyder motsättningar
som egentligen inte finns. Även
om naturligtvis vissa konkurrentintressen
gör sig gällande råder, såvitt jag vet,
inom riksdagen en endräktig mening att
den tanke, som låg bakom ASSI:s tillkomst,
också skall fullföljas.

Meningsmotsättningarna, där de förekommer,
rör frågan: Hur skall ASSI:s
verksamhet organiseras för att den avgörande
förutsättningen för företagets
bibehållande i längden, d. v. s. eu lönsam
drift, skall kunna åstadkommas?

Jag har många gånger framhållit att
det inte är möjligt för Norrbottens representanter
i riksdagen att hävda statens
speciella ägarförpliktelser i denna
socialiserade landsända, om inte de statliga
bolagen i fråga om sin kapitalförsörjning,
planläggning och driftsekonomi
handlar på precis samma sätt som
andra företag i branschen. De framställ -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

ningar som gång efter annan kommit
från ASSI om kapitaltillskott från staten
i olika former — jag bortser här från
frågan om ökning av aktiekapitalet —
har inte varit till gagn för förtroendet
för ASSI:s verksamhet.

Även för många bland oss norrbottningar
har det varit en ganska obehaglig
överraskning att ASSI fortfarande
har en produktionsinriktning som andra
förädlingsindustrier för länge sedan har
avvecklat eller i varje fall avsevärt minskat.
Särskilt i en sådan avlägsen landsända
som Norrbotten måste på grund av
fraktkostnader o. d. förädlingen drivas
så långt som möjligt. Inte desto mindre
har vi nu fått som jag tror fullt vederhäftiga
uppgifter om att medan ett så
välskött företag som Mo och Domsjö använder
ca 8 procent av sin råvara till
plank och bräder använder ASSI inom
hela sitt verksamhetsområde mer än
hälften av sin råvara till plank och bräder.
Men inte nog med detta, utan det
har också meddelats att t. o. in. år 1957
har man inom ASSI investerat inte mindre
än ca 100 miljoner kronor i sågverk,
medan man inom andra träförädlingsindustrier
är inriktad på avveckling av
den sortens anläggningar.

Det tjänar inte mycket till att nu fråga
sig hur detta kan komma sig. Yad som
för ögonblicket är det väsentliga, sådant
jag ser problemet, är att ASSI så snart
som det någonsin är möjligt får en produktionsinriktning
som gör dess verksamhet
mera lönsam. Det syftemålet vinner
man inte genom att andra träförädlingsindustrier
utvecklar sig i den
riktningen, utan strukturförändringen
måste ske inom ASSI självt, annars måste
dess konkurrensförmåga bli ännu
mindre.

Slutsatsen i detta avsnitt blir alltså att
om man vill att ASSI:s verksamhet skall
bli konkurrenskraftig, måste man också
vilja att en strukturförändring skall kunna
åstadkommas så snart som möjligt.
Detta är såvitt jag förstår problemets
kärnpunkt.

Såvitt jag ser kan detta ske på två
sätt. För det första kan man utveckla
massa- och papperstillverkningen i Norr -

botten. För det andra kan man avveckla
ASSI:s engagemang i Mellansverige. ASSI
äger inte mindre än tio sågverk, varav
fem ligger i Mellansverige. Det rimmar
inte väl med motiveringen för ASSI:s
tillkomst att man har dessa sågverk i
Mellansverige.

Det har häremot invänts, att det skulle
vara i domänverkets intresse, för att få
högre rotvärde på domänverkets skogar,
att behålla dessa sågverk. Om en försäljning
av dessa sågverk i Mellansverige
förutsätter att staten också säljer sina
skogar där, håller jag före att man bör
överväga även den möjligheten. Jag gör
detta med hänsyn till behovet av en
ändrad produktionsinriktning inom
ASSI, med hänsyn till ASSI:s under senare
år stora likviditetssvårigheter och
med hänsyn till ASSI:s betydande kapitalbehov
för att en förnuftig produktionsinriktning
skall kunna åstadkommas.
Statens innehav av skogar är väl
ändå inte något självändamål.

Jag har vid en jämförelse mellan utskottets
skrivning och reservanternas
inte funnit någon oenighet råda om att
ASSI:s massa- och pappersindustri bör
utvecklas, men delade meningar råder
bl. a. om var det skall ske. Utskottet
förordar närmast Piteå, medan reservanterna
principiellt tycks luta mer åt
Kalix. Även inom Norrbottens län är
meningarna delade på den punkten.

Eftersom enligt min mening det avgörande
bör vara den rent företagsekonomiska
synpunkten har jag, i den
ringa mån jag kunnat, försökt bilda mig
en mening därvidlag, och då har jag
kommit till det resultatet att uppgifterna
är motstridiga snart sagt på varje
avgörande punkt.

Till en början råder det olika meningar
om hur stor en anläggning bör
vara för att anses driftsekonomiskt väl
ordnad. Med erfarenhet från utlandet
hävdas att en massa- och pappersanläggning
åtminstone bör avse en produktion
av 200 000, kanske 300 000 ton
om året; somliga går ännu högre. Men
från annat håll har man, fortfarande
med stöd av erfarenhet från utlandet,
rent statistiskt visat att besparingen i

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

produktionskostnader inte är direkt
proportionell till ökningen av en anläggnings
kapacitet. Jämför man ett litet
verk med 50 tons produktion per
dygn och ett verk med 100 tons produktion
så är ju besparingen mycket
stor, men jämför man två verk med 100
respektive 200 tons produktion flackar
kurvan, och ännu flackare blir den om
man jämför två verk med 200 respektive
300 tons produktion per dygn. Följaktligen
kan man inte driva resonemanget
om ett verks storleksordning
och produktionskostnader hur långt
som helst. Personligen har jag kommit
till den uppfattningen att ett verk på
110 000 ton, som man föreslår i Piteå,
ganska sannolikt är i minsta laget.

Vidare tvistar man, såsom har antytts
i flera föregående inlägg, om relationen
mellan råvarutillgång och förädlingsindustri.
Från ena sidan göres gällande
att en utbyggnad till lämplig storlek
i Pitebygden inte medger mer än
en sådan anläggning; och då kommer
Munksundsanläggningen och utbyggnaden
av den in i bilden. Det hävdas att
man med två medelstora eller två driftsekonomiskt
tillfredsställande verk skulle
få brist på råvara inom lämpligt avstånd.
Men från annat håll görs gällande
att Pitebygden och dess inland
skulle tåla vid två verk med åtminstone
200 000 tons produktion vartdera per
år. Och från bägge hållen är det sakkunniga
som talar.

När det sedan gäller valet mellan Kalix
och Piteå råder delade meningar
också om innebörden av en annan väsentlig
faktor. Kalix ligger 15 mil norr
om Piteå, och det betyder att skeppningssäsongen
är 4—6 veckor kortare
däruppe. Det betyder i sin tur ökade
frakt- och lagringskostnader, och detta
skulle tala för en anläggning längre
söderut i länet. Men från andra sidan
görs det gällande att eftersom man i
Kalix inte behöver bygga nytt, som i
Piteå, utan kan bygga till ett befintligt
verk, skulle anläggningskostnaderna
där bli så mycket lägre, att nackdelen
med den nordligare belägenheten skulle
mer än elimineras.

Den ena avgörande uppgiften strider
alltså mot den andra, och det är inte
lätt för en lekman att i det läget träffa
ett riktigt avgörande.

En sak förefaller mig ådagalagd, och
det är att propositionen inte diskuterat
relationen mellan råvara och förädlingsindustri
med hänsyn till de tillbyggnadsplaner
som man umgås med i
Munksund; detta är ju naturligt med
hänsyn till tidpunkterna. Inte heller
förefaller det som om man i propositionen
tillräckligt har övervägt vilken
storlek en driftsekonomisk anläggning
egentligen bör ha.

Men jag förstår för övrigt inte, varför
vi skall behöva diskutera dessa
ting i riksdagen. Jag kan förstå att det
hänskjutes till riksdagen, om ett statligt
bolag behöver en ändring av aktiekapitalet,
men jag kan inte begripa hur
det skall vara möjligt för oss riksdagsmän,
som icke är företagsekonomer, att
kunna döma rätt om var en anläggning
bör ligga och hur stor den bör vara. Det
är för den sakens skull som vi har
verksledningar och bolagsstyrelser, förutsatt
att i dessa statliga bolagsstyrelser
som sig bör sättes in folk med industriell
och finansiell sakkunskap. Jag är
för min del beredd att biträda propositionen
i vad den rör förslag till utökning
av aktiekapitalet. Någonting annat
föreslås ju icke heller vid detta tillfälle
i propositionen eller i utskottets
utlåtande. Vad gäller den framtida finansieringen
anser jag att ASSI bör
handla precis på samma sätt som andra
företag, när frågan om aktiekapitalet
är avgjord, nämligen finansiera själv
med egna medel eller med lån. Endast
på det sättet tvingar man tydligen företagsledningen
att anlägga strängt företagsekonomiska
synpunkter.

Det resonemang som jag hittills har
fört leder mig alltså fram till följande
slutsatser. .lag anser att det är angeläget
och brådskande att ASSI:s produktionsstruktur
förändras. Denna förändring
bör åstadkommas dels genom att
man utvidgar massa- och pappersindustrien
i Norrbotten och dels genom att
man avvecklar sågverken i Mellansveri -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

ge. Ifall företagsledningen skulle komma
till det resultatet att det för bolaget bara
ryms en driftsekonomiskt tillfredsställande
massa- och pappersfabrik i
Norrbotten, skall bolaget självt på ledningens
ansvar avgöra, var den skall
ligga. Personligen hyser jag nog den
uppfattningen — och jag grundar den
på både skogsforskningsinstitutets och
på landshövding Näslunds undersökningar
— att Pitebygden med inland,
särskilt när skogsbilvägnätet växt ut,
tål vid två tillfredsställande anläggningar.
Personligen skulle jag också beträffande
kalixprojektet och synpunkterna
om de billigare utvidgningskostnaderna
för detta företag vilja säga att detta
egentligen är ett tillfälligt argument, ty
även inom det egentliga kalixområdet
är snedvridningen av ASSI:s produktionsinriktning
sådan, att man förr eller
senare måste inställa sig på en förändring
i detta avseende. Den råvara, som
man där för närvarande använder för
plank och bräder, räcker till, eftersom
man har en anläggning på 120 000 ton
för massa- och pappersframställning, för
att man skall få en, såvitt jag förstår,
företagsekonomiskt lämplig storlek. I
det sammanhanget är det som de billigare
utvidgningskostnaderna i Kalix
kommer in i bilden för att eliminera
olägenheterna av den nordligare belägenheten.

Det torde redan av vad jag sagt stå
klart, att jag inte är belåten med vare
sig utskottets eller reservanternas linje.
Mot utskottet har jag att invända att
det utan vidare tycks ha godtagit propositionens
skiss när det gäller storleken
av piteanläggningen. Jag invänder därjämte
mot utskottet att det har avvisat
tanken på en utredning av kalixprojektet
och på en undersökning av ASSI:s
ekonomiska förhållanden över huvud taget.
Men vad riksdagen än säger i den
saken, kommer ju inte ASSI:s ledning,
om den skall fylla sin uppgift, ifrån att
göra denna utredning. Den måste ta sig
en ny funderare på hur stor anläggningen
i Piteå bör vara, om kostnadsberäkningarna
är tillfredsställande och hur
det är med råvarutillgången. ASSI:s led -

ning måste också, om den skall fylla
sin uppgift, själv göra en översyn över
sin ekonomiska status.

Eftersom alltså frågan för dagen är
begränsad till en utökning av aktiekapitalet,
är jag beredd att med min röst
stödja förslaget härom, men jag förutsätter
att man från ASSI:s sida icke
skall komma tillbaka till riksdagen, vare
sig med begäran om beslut, var anläggningarna
skall ligga, eller med några
anspråk på att bli favoriserad i form av
lån och lånegarantier.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Tillåt mig att göra några
reflexioner och konstateranden i anledning
av den förda debatten.

Jag vill då börja med att uttala min
tillfredsställelse över en sak som den
pågående debatten har utvisat. Det finns
egentligen ingen som velat hävda att utbyggnaden
av Statens skogsindustrier
skulle vara ett fullbordat verk med vad
som hittills skett i överensstämmelse
med tidigare fattade beslut med statsmakternas
välsignelse. En fortsatt utveckling
av detta företag är tänkbar, det
tror jag praktiskt taget alla som deltagit
i denna debatt har erkänt. Varken i utskottsutlåtandet
eller i reservationen eller
ens i den högermotion som väcktes
vid riksdagens början har någon annan
mening gjorts gällande. Jag borde kanske,
herr talman, ändå göra undantag
för herr Svärd. Hans ståndpunkt är jag
inte riktigt säker på. Herr Svärd undvek
i sitt anförande sorgfälligt varje konkretisering.
Han talade i stället i svävande
ordalag och uppehöll sig mera vid vissa
framtidsvisioner än vid de förhållanden
som är aktuella i dagens läge. Om verkligen
varje expansion av Statens skogsindustrier
förefaller herr Svärd olustig
eller om den inte gör det kan i varje
fall inte jag utläsa av hans anförande.
Om jag emellertid bortser härifrån måste
jag, som sagt, uttala min glädje över
att ingen i princip vill hävda att en
fortsatt utbyggnad av detta statsägda
företag är otänkbar.

Tyvärr, herr talman, sträcker sig enigheten
inte så mycket längre. Varken hö -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Anslag till aktieteckning
gern eller folkpartiet liar velat dra de
praktiska konklusionerna av sin principiella
ståndpunkt, utan båda dessa
partier anser att det föreslagna projektet
inte bör komma till utförande. Inom
parentes skulle jag vilja inskjuta att jag
tycker att det är beklagligt att det intresse
och den förståelse som högern
och särskilt folkpartiet säger sig hysa
för en aktiv sysselsättningspolitik och
för samhällets skyldigheter att bidra till
att skaffa arbetstillfällen, speciellt i vår
nordligaste landsända, inte tar sig uttryck
i praktisk handling. Härvidlag
tycker jag att överensstämmelsen är rätt
bristfällig mellan ord och gärning.

För avstyrkande av det framlagda förslaget
anför man nu en rad skäl. Dels
hänvisar man till att råvarutillgångarna
kan bli för ansträngda, dels hänvisas
i reservationen till utskottsutlåtandet att
projektet inte är tillräckligt grundligt
genomtänkt. Det har därvid sagts att
projektet kanske inte är dimensionerat
på ett ekonomiskt riktigt sätt, och man
framhåller också att det kan finnas
mera angelägna uppgifter att genomföra
för företaget. Jag tror att bland andra
herr Hanson i sitt anförande i början
av debatten uppehöll sig vid den synpunkten.
Dessutom har sagts att företagets
ekonomi är ansträngd, att det
egentligen inte finns några pengar, att
likviditeten är dålig. Med hänsyn till
allt detta kräver man som sagt ytterligare
utredning och föreslår att projektet
i varje fall skjuts på framtiden.

Låt mig bara i korthet till vad som
sagts foga några ord om en del av dessa
argument, och låt mig börja med vad
som anförts beträffande råvarubasen.

Det har ju gjorts gällande att skogstillgångarna
inte skulle räcka till för
att förse industrien med råvaror, särskilt
sedan de utbyggnader skett som
planerats både av Statens skogsindustrier
och av privata företag. Med anledning
härav har det i debatten erinrats om
att landshövding Näslund som förutvarande
chef för skogsforskningsinstitutet
på nytt räknat igenom virkesbalanscn
för Norrbotten, och det resultat som han
kommit till omnämnes också i utskotts -

i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
utlåtandet. Beräkningen visar att varken
Statens skogsindustriers eller andra inom
Norrbotten aktuella nybyggnadsplaner
inkräktar på det virkesbeliov som
anmälts från industrier, belägna utanför
länet. Enbart det av herr Näslund
framräknade barrvirkesöverskottet motsvarar,
sedan de båda piteindustriernas
behov täckts, en produktion av över
160 000 ton färdig massa per år. Till
jämförelse kan nämnas att ASSI:s nuvarande
sulfatfabrik i Karlsborg har en
maximal årskapacitet av 120 000 ton.
För produktionen av lövmassa från
Norrbotten redovisas i denna utredning
ett expansionsutrymme av storleksordningen
90 000 ton.

Även inom den privata sektorn har
man uppenbarligen alldeles klart för sig
att råvarutillgången i Norrbotten är
gynnsam för en skogsindustriell expansion.
Annars har jag svårt att förstå de
planer som Cellulosabolaget så sent som
i februari i år, alltså flera månader efter
det Statens skogsindustriers planer
blivit allmänt kända, tillkännagav på en
utbyggnad av anläggningarna i Munksund.
Där har det i varje fall tydligen
inte förelegat någon tvekan om att råvarubasen
är tillräcklig för den tilltänkta
expansionen. I det sammanhanget har
ibland också åberopats den av Skogsindustriernas
samarbetsutskott nyligen
verkställda virkesutredningen som utmynnat
i virkesbalanser fram till 1963.
Den skulle visa att man här, med hänsyn
till industriens behov, löper en viss fara
för att råvaruknapphet kan inträda. Jag
skall inte gå in på en närmare diskussion
om den utredningen, men jag tror
att man, om man beaktar alla relevanta
faktorer och möjliga felmarginaler, på
grundval av dess resultat kan våga påståendet
alt den svenska skogsindustriens
behov av råvara kan väntas bli någorlunda
vid tillgodosett även om de föreliggande
utbvggnadsplanerna genomförs
i sin helhet. Kan vidare transportleder
och kommunikationsmöjligheter
utvidgas, lär det knappast heller föreligga
några tvivel om att en ytterligare
utökning utöver den nu planerade skulle
vara fullt möjlig.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

Vad regeringen nu velat med det framlagda
förslaget om en utbyggnad av Statens
skogsindustriers anläggningar i Piteå
är endast att en del av det virkesöverskott
som visat sig föreligga i Norrbotten
skall, utan att man därigenom inkräktar
på andras virkesförsörjning, fä
behållas som råvarubas för en välbehövlig
industri i detta län i stället för att
gå till förädling i andra, redan högt industrialiserade
delar av landet. Det är,
herr talman, vad jag vill säga beträffande
råvarubasen. Jag förstår av herr
Berghs anförande att han i stor utsräckning
kan ge sin anslutning till dessa synpunkter.

Frågan om projektet är riktigt planerat
är ett annat spörsmål som rests i debatten
och som även ventilerats i utskottsutlåtandet
och i reservationer. Herr
Bergh framhöll härvidlag med hänvisning
till den utveckling som Statens
skogsindustrier genomgått att man i alltför
stor utsträckning inriktat produktionen
på sågat och hyvlat virke. Jag är
beredd och benägen att ge honom rätt
däri. Jag tror att en vidare förädling
och en viss övergång till produktion av
massa och papper är den naturliga utvecklingen
även för Statens skogsindustrier.
Det bör med andra ord vara en
produktionsinriktning, som mer tar sikte
på papper och mindre på sågat virke.
Men detta är ju just i linje med den utveckling
som förordats i förslaget och
även i linje med vad som redan delvis
har skett inom Statens skogsindustrier.
Det är efter kriget, som utbyggnaden av
massa- och papperstillverkningen vid
Karlsborgsverken har kommit till stånd.

Det har vidare uttalats tveksamhet om
huruvida den storlek som den föreslagna
anläggningen vid Lövholmen skall fä
är den ekonomiskt riktiga och lämpliga.
Det kan man naturligtvis tvista om. Jag
vill emellertid i likhet med herr Uno
Olofsson understryka att man kanske har
något att vinna på att vidga kapaciteten
i en fabrik från 100 000—120 000 ton till
200 000 ton. En del finska anläggningar
av den storleken har kommit till stånd
efter kriget. Men alla kalkyler som jag
varit i tillfälle att se visar att man inte

vinner så mycket på att vidga produktionen
från i00 000 ton till det dubbla.
Den största vinsten görs i själva verket
vid en produktionsökning från låt oss
säga 50 000 ton till 100 000. Vad som
ytterligare står att vinna är mycket mera
begränsat än kanske många skulle
föreställa sig. Det är den ena omständigheten
som gör att jag inte tror att
man behöver hysa någon oro för att en
anläggning av denna storlek inte skulle
kunna bli ekonomiskt bärkraftig. Men
därtill kommer att man i detta fall, liksom
vid varje annan industriplanering,
naturligtvis måste ta hänsyn till eventuella
ytterligare utvidgningar i framtiden.
Den omständigheten att man nu omedelbart
vill aktualisera en anläggning på
cirka 100 000 å 120 000 ton innebär inte
att Statens skogsindustriers anläggning i
Lövholmen för all framtid skulle vara
fixerad till denna storlek.

Det har också anförts att placeringen
av den nya anläggningen kanske borde
ha en annan, och där hänvisar man till
att det på många håll anses mera önskvärt
att en fortsatt utvidgning och utbyggnad
av anläggningarna vid Karlsborg
kommer till stånd. I den utredning
som länsstyrelsen lät utföra och som,
om jag minns rätt, framlades någon gång
på våren för ungefär ett år sedan, pekade
man särskilt på möjligheterna för en
utvidgning av anläggningarna vid Karlsborg
med hänsyn till råvarutillgångarna.

Den som emellertid i första hand, herr
talman, måste fälla avgörandet beträffande
vilket projekt och vilket alternativ
som först skall komma till utförande
och placeras i första angelägenhetsrummet
måste vara företagsledningen. När
denna har haft att ta ställning till vad
den tror skall vara möjligt inom den
närmaste tiden har den gett Lövholmenprojektet
förordet. Jag instämmer gärna
i vad herr Bergh framhållit, nämligen
att ansvaret för detta i första hand måste
åvila företagsledningen. Denna har i det
fallet hänvisat till att anläggningarna i
Karlsborg i viss utsträckning är så nya
och ännu inte fullt inkörda, att det fortfarande
kan erfordras en viss tid innan
man vuxit så att säga in i kostymen i

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Anslag till aktieteckning
Karlsborg. Man förutser också, som en
följd av där redan gjorda dispositioner,
fortsatta förbättrings- och anläggningsarbeten,
som man först vill föra till ett
slut innan man går vidare i sina planer
på att utvidga produktionen vid den anläggningen.

Med hänsyn till alla dessa omständigheter
har man föredragit att i första
hand förorda anläggningen vid Lövholmen.

Ett av de skäl, herr talman, som av
reservanterna och andra som ställt sig
kritiska gentemot förslaget har anförts
har varit att bolagets ekonomi är ansträngd.
Det är riktigt att 1958 till följd
av konjunkturutvecklingen på exportmarknaden
har blivit ett jämförelsevis
ogynnsamt år för Statens skogsindustrier.
Leveransvärdet var väl i huvudsak
oförändrat i förhållande till 1957, men
bruttovinsten i rörelsen blev något lägre.
Bolaget har trots den vikande efterfrågan
ändå lyckats upprätthålla sysselsättningen
på i stort sett oförändrad nivå,
och det har inneburit en ökning av
lagren. Bolaget har därför också måst
öka sin skuldsättning under föregående
år. De kortfristiga skulderna har dock
i huvudsak kunnat hållas oförändrade,
och man har också i enlighet med de
direktiv som givits bolaget fortsatt avvecklingen
av de utländska krediterna.
Efter hand som tidigare påbörjade anläggningsarbeten
fullbordats har bolagets
investeringsverksamhet programenligt
också minskats — det vill jag gärna
erkänna. Investeringarna utgjorde under
1958 omkring 20 miljoner kronor mot i
runt tal 40 miljoner kronor år 1957. Några
nya investeringar av sådan storlek att
de inte ryms inom bolagets självfinansieringsmöjligheter
har inte av bolaget
beslutats, och därför kan det allmänt sägas
att bolaget följt de av statsmakterna
1957 givna direktiven men att den
ogynnsamma konjunkturutvecklingen i
förening med strävandena att upprätthålla
sysselsättningen hindrat bolaget
att genomföra den önskvärda lagerminskningen.
Som följd härav har skuldsättningen
inte kunnat minskas.

Då man inte för dagen kan skönja

i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
någon i varje fall omedelbar förbättring
av marknadsläget finns kanske, såsom
statsutskottet framhåller i sitt utlåtande,
skäl att nu bedöma bolagets
möjligheter till självfinansiering av
den planerade anläggningen i Piteå ännu
försiktigare än holaget gjorde vid
sina tidigare, i statsverkspropositionen
redovisade beräkningar. Det kan med
andra ord inte uteslutas -— det vill jag
uttryckligen ha sagt i kammaren -— att
större anspråk på tillskott av statsmedel
än som förutsetts i statsverkspropositionen
kan komma att ställas för att
projektet, sådant det nu presenteras,
skall kunna genomföras. Det är omöjligt
att säga hur stor denna eventuella
merkostnad för statsverket kan komma
att bli. Det beror huvudsakligen på konjunkturläget
och på efterfrågesituationen
på utlandsmarknaden, och det kan
därför inte angivas för dagen. Jag anser
mig dock kunna uttala att merutgiften
inte kommer att bli så stor att inte
investeringen i fråga med hänsyn till
både de arbetsmarknadspolitiska och
de företagsekonomiska skäl som redovisats
i planen ändå framstår som fullt
försvarlig. Både med hänsyn till sysselsättningsläget
och med hänsyn till
att företaget skall ekonomiskt löna sig
tror jag sålunda att man har anledning
räkna med att denna investering är en
klok och förståndig åtgärd.

Jag vill slutligen understryka att
även om skogsindustriens läge just nu
ter sig mindre ljust, så måste ju efterfrågesituationen
för papper och papp
på längre sikt bedömas som relativt
gynnsam. Alla experter är ense om det,
och om de inte vore det har jag svårt
att förstå de expansionsplaner, som en
rad enskilda industrier ändå hyser, och
de åtgärder för att förverkliga dessa
investeringsprogram, som vidtagits
bland dessa industrier, åtgärder över
vilka vi alla kan känna tillfredsställelse.

För egen del hyser jag diirför fullt
förtroende till det statliga företagets
förmåga att hävda sig på marknaden i
konkurrens med andra företag både
inom och utom landet. Därest riksda -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

gen bifaller vad utskottsmajoriteten föreslagit,
tror jag att denna profetia
kommer att bekräftas inom en ganska
snar framtid.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! På de få minuter som
står till mitt förfogande har jag bara
tid att komma med några få inpass i
debatten.

Låt mig först säga till herr Grym att
det var att hugga till i överkant när
han påstod att vi bara velat förorda utredningar
och utredningar. Man kan
väl ändå inte bestrida att här finns åtskilligt
att titta på, och inte minst 1957
års utredning understryker att ASSI:s
företagspolitik har varit ganska äventyrlig.
Det är riksdagen i själva verket
helt enig om, även om vi kan tvista om
graden av de missgrepp som företagsledningen
har gjort.

Jag kan inte förstå varför herr Grym
— det måste ju från hans egen synpunkt
sett vara ganska äventyrligt -—-lägger så stor vikt på just den sociala
sidan av ASSI:s verksamhet. Man måste
väl också tänka litet på att det hela
sköts vettigt och företagsmässigt. På litet
längre sikt kommer det också att
löna sig att tänka på den affärsmässiga
sidan. Därmed är inte sagt, att man inte
bör ha med den sociala aspekten.

Så var det råvarutillgången. Jag tilllät
mig i mitt första anförande uttrycka
saken så att man bör sätta ett mycket
kraftigt frågetecken inför den saken,
och vad som senare har förekommit
i debatten ger mig anledning att
upprepa detta. När det visade sig att
den första utredningen från länsstyrelsen
i Norrbotten inte höll måttet presterade
man en ny, som var tilltagen
med mycket större marginaler. Det är
verkligen anledning att fråga sig hur
det ligger till med den saken. Jag sade
också i mitt första anförande att det
här är frågor som i mycket hög grad
angår sysselsättningspolitiken, och det
är därför vi har anledning att intres -

sera oss för dem, och därför vill vi ha
en sund, långsiktig utveckling av den
statliga företagsamheten där uppe. Det
lönar sig bättre att vaka hårdare över
den företagsekonomiska sidan av saken.
Det har sagts, och det erkännes såvitt
jag förstår från alla håll, att ASSI:s företagspolitik
att lägga allt för mycket
på sågverkssidan varit en felaktig politik.
Den privata industrien har inte
agerat på detta sätt, utan man har i tid
lämpat över sin produktion på annan
förädlingsverksamhet. Nu kommer
ASSI traskande patrullo, och jag tycker
att man gör rätt i att följa efter,
men man borde ha gjort det för länge
sedan.

Slutligen skulle jag, herr talman, vilja
säga att jag tycker det är anslående
med handelsministerns förtroende för
ASShs ledning efter allt som förekommit
under de gångna åren. Konsolideringsfrågan
är kanske inte riktigt så
tillfredsställande som handelsministern
vill göra gällande, och det fanns mellan
raderna i hans anförande onekligen
ganska mycken betänksamhet inför det
hela. Han annonserade ju också att det
kanske skulle komma att behövas rätt
mycket mera pengar, fastän han inte
preciserade något belopp.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministerns inlägg
ger mig anledning att ställa tre
frågor till honom.

Vilken storleksordning har de icke
anmälda men tydligen väntade medelsbehov,
som riksdagen i själva verket bestämmer
sig för, om den beslutar i enlighet
med den kungliga propositionen?
Detta är den första frågan. Jag begär
naturligtvis inte att handelsministern
skall ge några exakta siffror, men
det torde vara angeläget att ge riksdagen
några allmänna föreställningar om de
totala förpliktelser den ikläder sig genom
att följa handelsministerns rekommendation.

Den andra frågan är: I vilken grad
har Aktiebolaget Statens skogsindustrier

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, in. in.

avvecklat sina vid sidan av gällande valutareglering
ianspråktagna utländska
krediter, och i vilken grad återstår förpliktelser
av denna art för företaget?

Den tredje frågan lyder: Hävdar verkligen
handelsministern att en investering
av storleksordningen 100—150 miljoner
kronor skall kunna bedömas och
beslutas utan hänsyn till den samhällsekonomiska
situation i vilken vi lever,
utan hänsyn till vad man måste befara
för den svenska kapitalmarknadens del
och utan hänsyn till den internationella
konkurrensbakgrund som just nu och
för en icke ringa tid framåt borde sysselsätta
handelsministern både dag och
natt i hans egenskap av handelsminister?

Herr GRYM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att ta upp gräl med herr
Hanson på stockholmsbänken, men det
är dock ett faktum att i själva klämmen
i folkpartiets motion står det i första
punkten att man begär utredning. I andra
punkten talas åter om utredning, och
i tredje punkten föreslås avslag å Kungl.
Maj:ts förslag. I fjärde punkten är det
fråga om utredning. Det är mycket besvärligt
med allt detta, och vart kommer
man egentligen? Man kommer ingen
vart genom att skriva sådana motioner
och sådana klämmar. I rättvisans namn
måste jag säga, att högerns motion är
mycket ärligare, ty där skriver man i
klämmen att riksdagen skall avslå Kungl.
Maj :ts hemställan om ny aktieteckning
på 21 miljoner kronor i Statens skogsindustrier.

Vi kan inte komma ifrån, herr Hanson,
att frågan om ASSI har en social
aspekt. Jag sade i mitt första anförande:
Tror herr Hanson att C. G. Ekman utan
vidare skulle ha tagit upp den här frågan,
om inte befolkningen i östra Norrbotten
hade levat på svältgränsen vid
den tidpunkten? Det tror jag knappast.
Staten tvingades helt enkelt att bevilja
detta stöd, sedan den privata industrien
hade kapsejsat och stuckit i väg samt
lämnat befolkningen i sticket.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman, bara några sekunder!
Jag tycker att handelsministerns anförande
här verkligen i hög grad underströk
behovet av att utreda en del saker
i detta sammanhang. Jag tänker t. ex.
på hans ytterligt lösa besked om vad
detta kan komma att kosta, när det blir
färdigt en gång.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Även jag var något förvånad
över herr Gryms första anförande.
Hans senare anförande förtog lyckligtvis
något av spetsen i vad han sade i
sitt första inlägg. Det är nämligen inte
så att de som delar reservanternas mening
i detta fall är negativt inställda till
ökade arbetsmöjligheter i Norrbotten.
Tvärtom är vi överens i den frågan.
Många har personlig erfarenhet av att
här verkligen behövs åtgärder för att
förbättra arbetsmöjligheterna. Men, säger
då handelsministern, hur kan det
komma sig att detta intresse inte tar sig
mer gripbara uttryck, inte tar sig uttryck
i handling utan endast slutar med
en önskan om utredning? Ja, den saken
har diskuterats i de senaste inläggen,
så jag behöver inte närmare gå in på
den. Jag vill dock säga, att när man
ser de frågetecken, som reservanterna
ställer på s. 17 i utlåtandet, kommer man
nog till den slutsatsen, att det här behövs
ordentliga utredningar, och detta
allra helst sedan handelsministern här
understrukit betydelsen av dessa frågetecken,
både när det gäller investeringarnas
storlek och när det gäller möjligheten
till självfinansiering för bolaget.

Jag begärde emellertid ordet för n
annan sak. Det är nämligen så, att det
finns olika projekt i fråga om ASSI och
i fråga om arbetsmöjligheterna i Norrbotten.
I reservationen har framhållits,
att det finns vissa områden, där sysselsättningsmöjligheterna
kräver ett speciellt
intresse. Ett av dessa områden är
Töreområdet, och där finns elt problem,
som jag tänkte be att få peka på i detta
sammanhang.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

Det är ju så att ASSI år 1954 övertog
Törefors aktiebolag med Törefors
sågverk och wallboardfabrik. Sågverket
har drivits till en kapacitet om 7 000 å
8 000 standards trävaror. Wallboardfabriken,
som var ganska illa disponerad,
har nedlagts och antalet sysselsatta personer,
som förut uppgick till 220, har
minskats till 50. Man kan mycket väl
förstå att detta innebär en allvarlig belastning
och ett svårt avbräck för kommunen.
Någon ny industri har inte kommit
till. Det har gjorts flera påstötningar
från kommunens sida och landshövdingarna
har varit sysselsatta med att
undersöka olika projekt, som emellertid
allesammans, såvitt jag har mig bekant,
avvisats av ASSI. Nu finns alltså
sågverksdriften kvar, men från ASSI:s
sida har det antytts, att sågverket skulle
nedläggas.

Vad skall då komma i stället? Skall
man då bli helt utan industri där? Jag
ifrågasätter, om inte en industri i Töre
kommun är nog så angelägen som en
utbyggnad i Piteå. Det har sagts, att om
man bibehåller sågverksindustrien kan
man bygga till en wallboardfabrik för
porös board, vilket skulle kunna medföra
en avsevärd förbättring av sysselsättningsmöjligheterna
och endast dra
kapitalinvesteringar av ett tiotal miljoner
kronor.

I betraktande av allt som framkommit
under denna debatt, i betraktande av de
många frågetecken som finns, i betraktande
av att anläggningen i Karlsborg
nu inte arbetar för full kapacitet och
att det finns stora uppgifter för att trimma
in den anläggningen till full kapacitet,
tror jag det är både nödvändigt
och möjligt att bereda tid för de undersökningar
och utredningar, som reservanterna
begär.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att svara på några av de frågor,
som herr Svärd nyss ställde till mig
i sin replik.

Innan jag gör det vill jag säga till
herr Lundström, att om man verkligen
vill skjuta ett sådant här projekt på
framtiden, kan man nog finna skäl därför
— det är inte fråga om det. Jag vill
bara betona, att om det i det nuvarande
konjunkturläget visar sig vara kloka dispositioner
av enskilda företag att utvidga
sin produktion längs efter just de linjer,
som här är tänkt, måste detta även
gälla de statliga företagen.

Den utredning, som herr Lundström
talar för och som utskottsreservanterna
rekommenderat, skulle ju enligt herr
Lundström närmast ta sikte på frågan,
hur mycket medel ytterligare det är utöver
vad som beräknats när statsverkspropositionen
lades fram som skall komma
att erfordras. Och i detta sammanhang
kommer jag in på den första fråga,
som herr Svärd ställde.

Det är inte möjligt att på rak arm besvara
den frågan, men om herr Svärd
vill hjälpa mig, kanske vi båda kan klara
det hela. Kan herr Svärd tala om för
mig hur prisläget beträffande skogsindustriens
produkter under det närmaste
året kommer att gestalta sig, kan jag ge
herr Svärd ett mera tillfredsställande besked
än jag nu kan göra. Jag tror emellertid
att herr Svärd går bet på den uppgiften.
Under sådana omständigheter
kan han inte heller begära, att någon i
dag skall kunna ange vilket belopp som
ytterligare kan komma i fråga, när bolagets
egna resurser inte räcker till för
finansieringen. En utredning skulle inte
i dagens läge, herr Lundström, bidra till
att ge oss ett svar på den frågan. Om jag
skall vara djärv, herr Svärd, och våga
en gissning och därvid utgår ifrån dagens
prisläge, skulle jag tro att det kan
röra sig kanske om 20 å 30 miljoner kronor.
Då tar jag emellertid till mycket
kraftigt, ty vissa tendenser till en förbättring
i prisläget har redan inträtt.
Detta har, herr talman, inom parentes
sagt, möjliggjort för Statens skogsindustrier
att under de senaste månaderna
förbättra sin likviditet i förhållande till
det läge som förelåg den sista december
förra året.

Jag kommer så till herr Svärds andra

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

fråga, och den gällde, i vilken grad bolaget
hade avvecklat sin utländska skuldsättning.
Jag vill bara betona att den avvecklingen,
såvitt revisorerna kunnat se,
skett fullständigt i enlighet med de riktlinjer,
som statsmakterna uppdrog åf
1957 — en avveckling skedde omedelbart
därefter och den har fortsatt också
under år 1958. Det finns fortfarande
några belopp kvar, men takten i avvecklingen
av den utländska skuldsättningen
har så vitt jag vet inte minskat under
det gångna året.

Herr Svärds tredje fråga slutligen gällde
om jag ansåg, att man kunde bortse
från de samhällsekonomiska verkningarna
av ett investeringsprogram, som omfattade
en anläggning, som skulle kosta
120 miljoner kronor eller kanske till och
med något mer.

Det gör jag ingalunda, herr Svärd, lika
litet som jag bortser från de samhällsekonomiska
verkningarna av de utbyggnadsprojekt,
som nu är aktuella inom de
enskilda skogsindustrierna. Men min
uppfattning är, att när arbetsmarknadsläget
inom dessa län ändå visar att vi
fortfarande har bekymmer med att skapa
sysselsättning, då föreligger också det
samhällsekonomiska utrymmet för ett investeringsprojekt
av denna art. Det har
visat sig, att man haft och alltjämt har
vissa svårigheter att bereda befolkningen
sysselsättning både inom skogsbruket
och på andra områden av näringslivet i
Norrbotten. Kan man genom detta investeringsprojekt
öka utsikterna för att
ge sysselsättning åt den norrländska befolkningen
i produktivt arbete, tror jag
att de samhällsekonomiska verkningarna
och den samhällsekonomiska effekten
är eftersträvansvärda.

Herr Lundström menade vidare, att
någon klarhet alltjämt inte hade bringats
i frågan, huruvida förläggningen borde
ske till Lövhohnen eller till Karlsborg.
Men, herr Lundström — och jag upprepar
bär vad jag yttrade i mitt tidigare
anförande — är det ändå inte företagsledningens
bedömning, som vi har att gå
efter? Tror herr Lundström, att någon
annan expertis skulle komma till ett klokare
resultat, som skulle ge oss en bättre

grund för en bedömning av vilken av utvidgningsplanerna
som bör ges företräde? Jag

tror det i varje fall inte. Jag tror
att vi får hålla oss till vad företagsledningen
själv har sagt, att den behöver
ytterligare tid för intrimning av Karlsborgsverket,
att det alltjämt återstår vissa
anläggningsarbeten där och att tiden
är mera mogen för igångsäitande av projektet
i Lövholmen.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att en bättre
grund för bedömningen skulle kunna
vinnas, om man utnyttjar den tid som
står till buds för att göra bl. a. de undersökningar,
som reservanterna föreslagit.

Statsrådet frågar varför inte staten
skulle investera, när enskilda företag
finner lämpligt investera i nuvarande läge.
Härtill vill jag svara, att skillnaden
mellan enskilda företags utbyggnad och
det fall, det här är fråga om, är — såvitt
jag förstår — att inget enskilt företag
skulle våga sig på en utbyggnad på
så lösa boliner som förutsättningarna för
den här föreslagna utbyggnaden får sägas
vara, sådana som de presenteras i
framställningen till Kungl. Maj:t, i propositionen
och i utskottsutlåtandet. Jag
tror att ett enskilt företag för det första
skulle ha gjort klart för sig, i vilken omfattning
utbyggnaden skulle kunna finansieras
av egna medel. För det andra
skulle man göra klart för sig, hur stora
investeringarna skulle bli. I båda dessa
avseenden har statsrådet betygat, att det
för ASSI:s del alltjämt råder oklarhet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Beträffande åtminstone
ett av de enskilda projekt, i fråga om
vilket planerna offentliggjorts, vet kanske
herr Lundström, att finansieringen
delvis skall ske inte med medel tillgängliga
inom företaget, utan genom
tillskott utifrån. Det finns sålunda en
parallell mellan detta projekt och föreliggande
projekt när det gäller Statens
skogsindustrier.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

Anslag till aktieteckning
Det skulle kunna hända, herr Lundström,
att man skulle kunna få någon
detalj bättre utredd, om man sköt det
föreslagna projektet på framtiden. Men
jag tror att risken är betydande för att
man i så fall inte begagnar det bästa
arbetsmarknadsläget, att man inte använder
den situation, som nu föreligger,
för en utvidgning av företaget. Jag
tror också att det inte kan bli annat än
detaljer, som i fortsättningen kommer
att behöva klarläggas, när bolaget, som
jag hoppas, efter frågans behandling
här i riksdagen kommer att kunna förverkliga
det föreslagna programmet.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag ber nära nog kammaren
om ursäkt för att jag nu tar till
orda. Det är det förhållandet, att jag
fick en vänlig inbjudan av statsutskottet
att följa med dess studieresa till
ASSI:s anläggningar, som gör att jag
känner mig tvingad att i anledning av
den förda debatten framlägga några synpunkter
jag har i denna fråga.

Jag blev vänligt »adopterad» av utskottet
och resan var mycket intressant.
Efter vad som sagts i debatten
— herr Bergh ifrågasatte om inte ASSI
borde avveckla sina engagemang i Mellansverige
— kan jag inte helt förbigå
vårt besök i Skinnskatteberg. Där såg vi
en modern industri med god planering
och såvitt jag förstår med den bästa
driftsledning; den stod inte på något
sätt den enskilda industrien efter. Yad
jag kanske speciellt skulle vilja fästa
norrbottenbänkens uppmärksamhet på
var den goda planeringen av industrianläggningen.
Kronoparkerna Kloten,
Malingsbo, Skinnskatteberg och Grönbo
ligger i halvmånform runt omkring med
industrien placerad i mitten. Industrianläggningen
har inte ursprungligen legat
på denna plats, utan Klotens sågverk
med arbetare flyttades ned till
den i början av 1930-talet förmånligaste
placeringen i Skinnskatteberg. Denna
del av ASSI:s verksamhet har alltså en
uppgift att fylla. Den förädlar till 70—

80 procent virke från egna skogar, och
de enskilda leverantörerna är nöjda
med de avsättningsmöjligheter Skinnskatteberg
bjuder. Det finns ingen anledning
rikta någon anmärkning mot
denna ASSI:s anläggning.

När vi kom till Norrbotten hann vi se
både Lövholmen och Piteå, ta en titt på
Töre och gästa Karlsborgsverken. Jag
skall inte närmare beskriva de olika
industrierna — jag förutsätter att ni
känner till vad som finns på de olika
ställena.

Nu är det alltså fråga om att eventuellt
investera 25 miljoner kronor i
Karlsborg och minst 120 miljoner kronor
i Lövholmen, och som statsrådet
här framhöll är det beträffande Lövholms-projektet
fråga om ett principbeslut
av mycket stor räckvidd. Han lät
framskymta att det här kan bli fråga
om större belopp än vad propositionen
har angett. Därför är det enligt min
mening viktigt att vi vet vad vi ger oss
in på. Jag kan försäkra er att jag, som
knappast mer än tangerat Norrbotten
förut, med absolut objektiva ögon sett
på dessa frågor.

När vi har att bedöma propositionens
förslag, är det en hel del hänsyn som
måste tagas.

Jag skall inte gå in på ASSI:s finanser.
De är redan debatterade. Statsrådet
har själv sagt att bolagets likviditet
är hårt belastad, och det vet vi alla.
Det är en rätt beklaglig historia. Affärerna
är dåliga, det skall vi inte förneka.

Vi kommer sedan till frågan om den
lämpligaste förläggningen av industrien
ur företagsekonomisk synpunkt. Jag
vill först säga att jag har fått det bestämda
intrycket, att det inte är någon
tillfällighet att den enskilda industrien
har sökt sig söderut i Bottenviken, ty
alla industrier norr om Kvarken är allvarligt
handikappade genom den kortare
skeppningssäsongen. Det är alltså
staten, som där fått träda emellan. Nästan
all större privat industri har av
naturliga skäl sökt sig till de friare vattnen
söder om Kvarken. Jag frågade företagsledningen
i Karlsborg, som ju iv -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

rat för att få sin fabrik utbyggd, om
det verkligen är företagsekonomiskt
riktigt att bygga denna fabrik i Piteå.
—- Nej, sade man, vi får ta hänsyn till
folkets behov av sysselsättning och dylikt,
men rent företagsekonomiskt sett
borde fabriken antagligen lielire byggas
i Småland eller Blekinge. Detta var kanske
en artighet gentemot mig, men de
ville ge uttryck för det förhållandet,
att deras handikapp däruppe är så stort
att en flottning av virket söderut till
isfria hamnar skulle löna sig; därigenom
skulle de slippa lagringskostnaderna
och alla övriga extra utgifter man
har däruppe.

Jag kommer så in på råvarubasen,
som har debatterats flitigt här i dag.
Uppgift står där emot uppgift. Jag vågar
säga, att om man tussar ihop bolagens
skogschefer med cheferna inom
ASSI och domänverket skulle de kunna
dividera om denna sak hur länge
som helst. Jag räknar inte alls med att
vi skall kunna komma överens om detta
spörsmål, ty det är inte möjligt.

Här står som sagt uppgift mot uppgift
— och varför? Jo, därför att det
råder ett labilt läge. Vi har utmed hela
Norrbottens fjällkedja skog, som inte
har något rotvärde. Sjunker priset på
skogsprodukterna, så skjutes denna
nollzon närmare kusten och vi får därmed
ett mindre råvaruområde.

Vidare varierar tillväxten i skogen.
Vissa klimattider har vi en god tillväxt
och vid andra klimattider har vi en
sämre tillväxt.

Därför bl. a. finns det, som också
länsstyrelsen i Norrbotten påpekar, stora
felmarginaler i varje kalkyl. Någon
exakt uppskattning av råvarubasen för
nya industrier skall vi inte begära. Jag
vill tillägga att beräkningen i länsstyrelsens
utredning, varav man varit vänlig
nog att skicka mig ett exemplar,
torde ligga några kronor högre än dagens
prisläge, och detta verkar även
förskjutande.

Jag är ledsen att statsrådet har lämnat
denna sal, ty nu kommer jag in på
en viktig fråga som tidigare inte berörts,
nämligen om vi har någon möj 7

Första kammarens protokoll l!).r>9. Nr 21

lighet att snabbt så att säga vidga råvarubasen.

Detta problem snuddade statsrådet
vid, men han gick inte närmare in på
det. Länsstyrelsen begär en omedelbar
och snabb utbyggnad av skogsvägsystemet.
Den begär att 700 mil skogsbilvägar
skall byggas och därutöver 800 mil
s. k. bilbasvägar. Det är en begäran, som
bör noteras i detta sammanhang, därför
att ett utbyggt bilvägnät betyder så ofantligt
mycket för norrbottenskogarnas restaurering
och rationella vård samtidigt
som vägarna allmänt ökar skogarnas rotvärde
och därmed väsentligt vidgar och
stabiliserar råvarubasen. Inte minst för
lövskogens tillgodogörande är ökad vägtäthet
av betydelse.

Vidare har den privata industrien
kommit med i bilden. Herr Helmer Persson
sade, att han tyckte att det var roligt
att Munksund har vaknat upp. Han
har nog rätt i den uppfattningen, att
Munksund har sovit — Cellulosabolaget
fick inte liv i sig förrän ASSI annonserade
sina planer. Det har antagligen huvudsakligen
investerat i sina bättre belägna
fabriker och Munksund har då fått
stå efter.

Men detsamma gäller inte Mo och
Domsjö. Det har utvidgat, investerat och
byggt ut till en kapacitet av ungefär
350 000 ton massa, och detta är inte
någonting som har med ASSI:s utbyggnadsplaner
att göra.

Då kommer man in på det faktum, aft
Mo och Domsjös fångstområde sträcker
sig in i Norrbotten. Herr Grym säger,
att det är förargligt att man skall behöva
lämna inte mindre än 25 procent
av virket att förädlas söderut, ocli jag
förstår norrbottningarna när de säger
detta. Men om jag skall se det hela utifrån,
så kan jag inte fästa mig vid ett
sådant gränstänkande. Älvarna följer inte
länsgränserna, och för mig är det viktigaste
att virket blir förädlat på det ekonomiskt
gynnsammaste sättet. Så jag förstår
mycket väl att Mo och Domsjö var
angeläget att anmäla sin utbyggnad och
sitt ökande behov av virke.

Niir vi diskuterar råvarutillgången,
kommer vi inte heller ifrån importen

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

från Finland — en sak som jag inte
skall gå närmare in på.

Bland de viktigaste aspekterna på
denna fråga är naturligtvis den sociala.
Vi har arbetslöshet där uppe, särskilt
kanske i Nederkalix, som herr Grym
erinrade om. För mig är det givet, att
fabrikerna i Karlsborg måste bestå även
om de inte bar den räntabilitet vi skulle
önska. Hela Kalixbygdens försörjning
hänger på denna förädlingsindustri.

Jag vill också något beröra Töre-problemet.

Företagsledningen i Karlsborg sade
mig, att Töre är en black om foten.
Man sågar i Töre, men transporterar sedan
virket för vidare behandling till
Karlsborg. Helst ville man lägga ned
sågverket i Töre. Å andra sidan finns
en driftig ledning i Töre kommun som
säger, att kommunen behöver industrier.
Man visar sitt vackra välbyggda samhälle
och säger: Skaffa oss en industri
att leva av! Jag vet inte hur man skall
lösa det problemet med dess motsättningar,
men jag vill peka på de en gång
likartade Kloten-förhållandena. I det fallet
flyttade man industrien och flyttade
arbetarna efter, och sannolikt får ni i
Norrbotten inte vara rädda för att eventuellt
ta sådana krafttag.

Jag vill betona, att vi inom folkpartiet
inte, som sagts, vill lägga krokben
för de nu behandlade projekten. Då tyder
man motionen från folkpartihåll felaktigt.
Tvärtom vill vi att ansträngningarna
inriktas på en allmän lyftning av
Norrbottens näringsliv, och därvidlag utgör
den nu aktuella frågan en mycket
viktig detalj.

Men man bör handla klokt — företagsekonomiskt
riktigt — och hur bör man
då gå till väga? Med min erfarenhet och
mitt sammanfattande intryck från den
resa jag gjorde skulle jag först vilja upprepa
vad jag redan framhållit, nämligen
att Karlsborgsverken måste bestå. Då innesluter
jag Seskarö vid sidan om. Verken
har en gammal såg som måste moderniseras,
och vi vet att det är vida billigare
att bygga ut en sulfatfabrik som
redan finns än att anlägga en helt ny.

Jag utgår alltså ifrån att Karlsborg

måste byggas ut, och att pengar behövs
till detta. Men vad jag finner vara det
omedelbart mest angelägna ur sysselsättningssynpunkt
är att de planer på ett
skogsbilvägnät, som länsstyrelsen lagt
upp, förverkligas fortast möjligt. Då skapar
vi även möjligheter att avveckla de
skräpbestånd, som överallt finns i Norrland,
och snart nog ersätta dem med nya
växande bestånd. På det sättet vidgar
vi råvarubasen uthålligt och skapar därmed
en fastare grund för länets framtida
skogshushållning.

I vägbyggandet har man alltså en omedelbar
uppgift, som är ägnad att motverka
arbetslösheten. Ni måste nämligen
komma ihåg, att det inte är fabrikerna,
som kommer att ge den stora sysselsättningen,
utan det är det omfattande arbetet
ute i skogarna, som betyder mest
för Norrbotten.

Beträffande Lövholmen vill jag säga,
att jag är mycket tveksam. Vore jag själv
företagsledare där uppe, skulle jag lägga
en eventuell fabrik längre söderut. Alla
skulle vinna på detta. Piteå samhälle vill
naturligtvis ogärna gå med härpå och
norrbottningarna vill inte att andra skall
förädla deras virke. Att det vore den
ekonomiskt vettigaste lösningen är det
dock ingen tvekan om.

Emellertid kommer vi aldrig att i Piteå
kunna anlägga en fabrik med samma
konkurrenskraft som en fabrik söderut.
När vi nu bygger den ena massafabriken
efter den andra i södra Sverige för att
förädla vårt råvaruöverskott, kommer
nog konkurrensen att bli ganska bård.
Jag skall, herr talman, inte gå närmare
in på detta, men jag har gärna velat
framföra även dessa synpunkter.

I och med att vägutbyggnaderna är
det primära för mig ur skogsbrukets och
sysselsättningens synpunkt, måste jag
finna att vi ännu har tid att göra en
noggrannare undersökning över industriprojektet.
Karlsborgsverken måste bestå,
det är den givna förutsättningen. Skall
de bestå ligger det närmast till hands att
bygga ut sulfatindustrien där, och är det
så att Munksund nu fått sig en spark så
att man där sätter i gång, så behöver
staten inte forcera fram någon industri.

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Anslag till aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.

Då får man där uppe antagligen ändå
avsättningsmöjligheter för det virke som
finns. Och ASSI slipper ge sig ut i äventyrligheter.

Detta är min, som jag tror, objektiva
syn på det ärende vi behandlar. Norrbottens
näringsliv måste hjälpas, och det
bör hjälpas på ett vettigt sätt. Vi har
ännu inte en utredning som övertygar
om att lövholmsprojektet bör realiseras
enligt propositionens linjer, men det
finns andra uppgifter, som vi vet bör
realiseras och är ägnade att skapa ökade
arbetstillfällen. Låt oss börja med dem
och så under tiden allvarligt och ingående
överväga förutsättningarna för den
vidare skogsindustriella utbyggnaden i
övre Norrland.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje punkt av
utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 125 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Hanson, PerOlof,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 46.

Med avseende å punkten II, anförde
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o), av herr Hanson, Per-Olof,
att kammaren skulle godkänna den vid
utlåtandet avgivna reservationen i motsvarande
del; samt 3:o), av herr Persson,
Helmer, att kammaren skulle bifalla
motionen I: 266.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per-Olof
Hansons yrkande.

Herr Persson, Helmer, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 125 punkten II antager
godkännande av den vid utlåtandet av -

100

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. personalorganisationen vid teologiska fakulteten i Uppsala, m. m.

givna reservationen i förevarande del,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till motionen
I: 266.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 50;

Nej — 20.

Därjämte hade 77 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 125 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 102;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten III hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar om dels vissa anslag
för budgetåret 1959/60 till universiteten,
den medicinska utbildningen
m. in., dels ock ökat stöd åt forskning
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Detta utlåtande var indelat i två särskilda,
med I och II betecknade avdelningar,
av vilka den förra var uppdelad
i åtta särskilda, med 1—8 benämnda
punkter.

På framställning av herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande avdelningsvis och avdelningen
I punktvis.

AVDELNINGEN I. VISSA AVLÖNINGSANSLAG
M. M.

Punkten 1

Ang. personalorganisationen vid teologiska
fakulteten i Uppsala, m. m.

Under punkten 69 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för Uppsala universitet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för Uppsala universitet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, dels ock till Uppsala universitet:
Avlöningar för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 19 095 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

101

Ang. personalorganisationen
Ragnar Bergh (1:125) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Bengtsson
i Göteborg och Darlin (II: 163), i
vilka — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte dels godkänna
av motionärerna angiven avlöningsstat
för Uppsala universitet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, dels till Uppsala universitet:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 18 975 000 kronor; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (I: 239) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (11:301), i vilka — såvitt
här var i fråga — hemställts, att riksdagen
utöver äskandena i statsverkspropositionen
måtte besluta ställa medel till
förfogande för beträffande teologiska
fakulteten vid universitetet i Uppsala a)
en befattning som assistent i exegetik
med samtidig minskning av kursanslaget
med 4 800 kronor och b) en befattning
som kontorsbiträde i Af 1—Ae 5;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Lundberg och Håstad väckt motion
(11:177).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:125 och 11:163, 1:239 och II:
301 samt II: 177, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
19 095 000 kronor.

vid teologiska fakulteten i Uppsala, m. m.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Boman, Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Sandin, Edström,
Ståhl, Svensson i Stenkyrka och Larsson
i Hedenäset, fröken Vinge samt herr Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 239 och II:
301 ävensom med avslag å motionerna
1:125 och 11:163 samt 11:177, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i
fråga,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
19 113 000 kronor;

b) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:
125 och 11:163 samt 1:239 och 11:301
ävensom med avslag å motionerna II:
177, förstnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga,

b) godkänna i denna reservation införd
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde

102

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. personalorganisationen vid teologiska fakulteten i Uppsala, m. m.

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
18 993 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt med 1 b
betecknade reservationen.

I denna tillstyrkes på samma sätt
som i reservation 1 a tillsättandet av
en assistentbefattning i exegetik med
samtidigt bortfall av ett kursanslag.
Därjämte yrkas i reservationen att man
med hänsyn till det statsfinansiella läget
skall uppskjuta den i och för sig
önskvärda upprustningen av bibliotekets
personalresurser, detta på samma
sätt som tidigare yrkats beträffande
kungl. biblioteket, vilken framställning
behandlades i statsutskottets utlåtande
nr 43.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till reservation 1 b.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Den reservation som är
betecknad med 1 a innehåller detsamma
som reservation 1 b i dess första
del. Det är alltså fråga om ett anslag på
18 000 kronor till förstärkning av undervisningen
vid teologiska fakulteten
i Uppsala.

Av redogörelsen på s. 11 i utskottets
utlåtande kan man få en uppfattning
om läget vid fakulteten. Under
läsåret 1958/59 har hittills inskrivits
184 studerande. Dessa får arbeta i
grupper på 90 studenter, medan universitetsberedningen
föreslagit att grupperna
skall omfatta högst 35 studenter.
Det måste under dessa förhållanden vara
mycket besvärligt att klara undervisningen.

Vad vi här föreslår är ju ingen radikal
åtgärd, men det är i varje fall ett
försök att tillmötesgå de mest angelägna
kraven.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1 a.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Låt mig först i allra
största korthet ge uttryck för den till -

fredsställelse som råder inom akademiska
kretsar inför den förbättring av
forskningens villkor som det nu föreliggande
förslaget innebär.

Ännu mera glädjande är ecklesiastikministerns
av utskottet framhävda uttalande,
att det nu föreliggande förslaget
måste betraktas som första ledet i
en successiv förstärkning av våra
forskningsresurser.

Jag vill också gärna uttala min tillfredsställelse
över att utskottet i anslutning
till motionen nr 441 i denna
kammare framhållit, dels att de nya
normerna för amanuensernas och assistenternas
undervisningsskyldighet är
avsedda att tjäna som underlag för den
budgetmässiga beräkningen av erforderligt
nytillskott av amanuens- och assistenttjänster,
dels att utbytet av tjänster
som biträdande lärare mot universitetslektorat
skall ske successivt och
spridas över ett antal år, till och med
— säger utskottet — sannolikt över flera
år än vad som förutsättes i motionen.

Man torde därför kunna utgå ifrån,
menar jag, att den oro, som föranleddes
utav mindre lyckligt utformade tillläggsföreskrifter,
nu definitivt stillats,
i all synnerhet som ju också ecklesiastikministern
i uttalanden, som har
gjorts sedan motionen väcktes, givit uttryck
för den uppfattning, som nu i anslutning
till motionen uttalats av utskottet.

Häri instämde herr Edström (fp).

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag är en av dem som
skrivit på en motion rörande upprustning
av de teologiska fakulteterna. Både
universitetsutredningen och universitetskanslern
har ju föreslagit samma upprustning
vad gäller de teologiska fakulteterna
som de filosofiska. Man finner
emellertid, att ecklesiastikministern inte
har följt de förberedande instanserna
i fråga om en upprustning av de teologiska
fakulteterna. Det är litet svårt att
förstå hans hållning därvidlag. Det hela
leder ju till ganska orimliga konsekvenser.
Jag skall inte uppehålla mig

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

103

Ang. personalorganisationen vid teologiska fakulteten i Uppsala, m. m.

länge vid denna fråga, men låt mig
i alla fall påpeka några saker.

Den mall, som man har gått in för,
leder till att även mycket små ämnen
får hjälplärarkrafter, om jag får kalla
dem så, alltså assistenter och amanuenser.
I små ämnen kommer det att gälla
500 hjälptimmar per professor och i
större undervisningsorganisationer omkring
1 000 timmar per professor. Inom
de teologiska fakulteterna får man däremot
inte någon hjälp av denna art. Det
innebär t. ex. att ämnet egyptologi i
Uppsala med fyra studenter får dessa
assistent- eller amanuenstjänster, under
det att den teologiska fakulteten med
omkring hundratalet nyinskrivna studenter
och 65 å 70, som är litet längre
komna, inte får någon som helst upprustning.
Undervisningsgruppernas storlek
blir på det sättet också ganska orimlig.
Man kan göra jämförelser, som visar
att de teologiska fakulteterna får
arbeta med 2 å 3 gånger så stora grupper,
vilket naturligtvis gör undervisningen
ganska miserabel.

Det är därför, tycker jag, svårt att
komma ifrån att ecklesiastikministern
med detta ställningstagande vill konservera
en ohållbar situation. Jag har
svårt att se, varför inte de teologiska fakulteterna,
som ju ändå är fakulteter
vid våra universitet, skulle få följa med
i den upprustning och den mycket omfattande
förbättring, som nu är på väg
när det gäller detta område.

Jag ber, herr talman, med hänvisning
till det anförda att få yrka bifall
till reservation nr 4.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I enlighet med herr talmannens
önskan skall jag fatta mig
mycket kort.

Den stora upprustning, som vi har
fått vara med om, har ju inte kunnat
omspänna alla detaljområden. När utskottet
har behandlat denna fråga har
vi där sett saken så, att ecklesiastikministern
har måst hörja någonstans, och
då har han naturligtvis givit sig in på
det område, där han ansett det vara
mest nödvändigt med en upprustning.

Det arbete, som han därvidlag påbörjat,
kommer självfallet att fortsätta. Och
vi har all anledning tro, att han skall
bli i tillfälle att i fortsättningen överväga
även den fråga, som nu har förts
på tal.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att i avseende på den nu förevarande
punkten förekommit följande
yrkanden:

l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

2:o), av herr Andersson, Axel Johannes,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; samt

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. vid punkten
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 126 avdelning
I punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
börjen omröstning genom uppresning.

104

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. personalorganisationen vid universitetsbiblioteket i Lund

Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 63.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Ang. personalorganisationen vid universitetsbiblioteket
i Lund

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I: 125, av
herr Ragnar Bergh samt II: 163, av herrar
Bengtsson i Göteborg och Darlin, I:
239, av herr Ragnar Bergh m. fl., och
II: 301, av herr Neländer m. fl., ävensom
II: 179, av herrar Regnéll och
Munktell, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Lunds
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
18 313 000 kronor.

I motionerna 1:125 och 11:163 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte godkänna av motionärerna
angiven avlöningsstat för Lunds universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60, dels till Lunds
universitet: Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
18 263 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 125 och II:
163 ävensom med avslag å motionerna
1:239 och 11:301 samt 11:179, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore
i fråga,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
18 263 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som fogats till
denna punkt. Det gäller också här ett
uppskjutande av den i och för sig mycket
önskvärda upprustningen av de personella
resurserna vid universitetsbiblioteket
i Lund, och det är de rent statsfinansiella
grunderna som föranlett reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 27 maj 1959 em. Nr 21 105

Om inrättande av en professur i arkitekturens teori och historia vid Chalmers tekniska
högskola

Punkterna 3—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten S

Om inrättande av en professur i arkitekturens
teori och historia vid Chalmers
tekniska högskola

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 241, av herr Bergman m. fl., samt II:
302, av fröken Elmén och herr Gustafsson
i Uddevalla,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning till vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Chalmers
tekniska högskola, som föranleddes av
vad departementschefen anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Chalmers tekniska högskola,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60;

c) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 9 385 000 kronor.

I motionerna 1:241 och 11:302 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att inrätta en professur i arkitekturens
teori och historia i lönegrad Bo 3 från
och med budgetåret 1959/60 med samtidig
indragning av speciallärarbefattningen
i arkitekturens historia, samt att
i anledning härav godtaga vad Kungl.
Maj:t föreslagit som avlöningsstat för
Chalmers tekniska högskola med i motionerna
angiven ändring.

Reservation hade anmälts av herr
Bergman, som dock ej antytt sin mening.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Till denna punkt har jag
fogat en blank reservation.

Jag skulle ju helst ha sett att statsutskottet
hemställt om bifall till motionerna
nr 241 i första kammaren och nr 302

i andra kammaren. Nu tillåter emellertid
inte det statsfinansiella läget att man påyrkar
utgiftsökningar, som inte erhållit
konungslig välsignelse, och därför har
jag avstått från att till utlåtandet foga
en reservation som innehåller ett yrkande.

Jag vill dock notera, att utskottet har
ställt sig mycket positivt till motionsyrkandet.
Utskottet framhåller att goda
skäl talar för att den ifrågavarande professuren
i arkitekturens teori och historia
bör komma till stånd, efter vederbörlig
avvägning mot andra personalförstärkningar
vid högskolan.

Förra årets riksdag godtog en plan
för omläggning av arkitektutbildningen
vid Chalmers i Göteborg. Sådana ändringar
har också vidtagits beträffande
arkitektutbildningen vid tekniska högskolan
i Stockholm, då det visade sig
att arkitektutbildningen var mycket
otidsenlig och en omläggning behövlig
av flera skäl. I Göteborg gjorde man vissa
avvikelser gentemot Stockholm. Det
rörde sig inte om några väsentliga avvikelser
i avgångskompetensen från skolan
utan om vissa skiljaktigheter i undervisningsmetoderna
och ämnesavvägningen.
Såväl Kungl. Maj :t som riksdagen godtog
förra året den omläggning, som föreslagits
av vederbörande utredningar, och
riksdagen beslöt en utökning av antalet
professurer med två. Men den sjätte av
utredningen förordade professuren togs
inte då, även om man också i Kungl.
Maj:ts proposition kunde finna att det
ansågs vara riktigt att den skulle komma
till stånd för att, som det hette, fördjupa
utbildningen och vidga arkitekternas
perspektiv.

I fråga om Chalmers ligger det litet annorlunda
till än i Stockholm. När det
gäller att tillgodose undervisningen i arkitekturens
historia i Stockholm har
man tillgång till en professur vid konsthögskolan.
Den är förenad med undervisningsskyldighet
vid tekniska högskolan,
men någon sådan professur att låna
finns inte i Göteborg. Där sköts undervisningen
av speciallärare, för närvarande
är det docentundervisning, men den -

106 Nr 21 Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Om inrättande av en professur i arkitekturens teori och historia vid Chalmers tekniska
högskola

na kommer att upphöra med 1960 års utgång,
och då står man där med en mycket
bristfällig undervisning just på det
här ämnesavsnittet.

Detta är så mycket värre, som just den
här professuren skulle täcka ett område
som liksom vore pricken över i:et i den
utbildning i arkitektur, som man avsåg
med omläggningen vid Chalmers. Man
skulle ju tillföra arkitektutbildningen det
humanistiska inslag som det här är fråga
om. Synen på arkitekturens historia har
ju förändrats. Först på 30- och 40-talen
fick arkitekturens historia ett mer väsentligt
inslag av sociologi. Man såg det
inte längre som en renodlad estetisk fråga
utan man drog in arkitekturen i dess
sociala sammanhang. Det blev därför
mera påträngande att tillföra arkitektutbildningen
ett sociologiskt inslag. Det är
detta inslag som skulle täckas genom
professuren i arkitekturens teori och
historia.

Nu har utskottet sagt att detta i och
för sig är en bra och riktig sak, och eftersom
Kungl. Maj:t förra året anförde
att omläggningen var ägnad att vidga de
studerandes perspektiv på arkitekturens
ställning i samhället, hoppas jag att det,
när det nästa år skall göras en avvägning
rörande personalbehovet vid Chalmers,
såväl för Chalmers ledning som
för Kungl. Maj:t skall framstå som nödvändigt
att inrätta den här professuren.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

AVDELNINGEN II. ÖKAT STÖD ÅT
FORSKNING M. M.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 105, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att i fråga om ökat stöd åt
forskning m. m. fatta beslut på sätt i
propositionen närmare angivits.

I samband med behandlingen av propositionen
nr 105 hade utskottet förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Osvald (1:435) och den andra inom
andra kammaren av herr Christenson i
Malmö (11:529);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson in. fl. (1:437) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svenungsson in. fl. (11:530), i vilka
hemställts, utom annat, att riksdagen i
samband med behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 105 till innevarande
riksdag måtte besluta

att vid beräkningen av minimiresurserna
med avseende på assistent- och
amanuenspersonal för forskningens och
det allmänna institutionsarbetets behov
samma beräkningsgrunder skulle tillämpas
för de teologiska fakulteternas ämnen
som för ämnena inom den humanistiska
fakulteten,

att de beslut, som föregående års Briksdag
med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 104 år 1958 fattat beträffande
undervisningen inom de filosofiska
fakulteternas ämnen, jämväl skulle
gälla för ämnena inom de teologiska fakulteterna; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sigfrid Larsson m. fl. (1:440) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rylander m. fl. (11:546), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
anslutning till propositionen nr 105 från
och med budgetåret 1959/60 inrätta ytterligare
fyra tjänster som förste assistent,
varav en forskarassistenttjänst vid
Stockholms högskolas juridiska fakultet
samt tre tjänster som förste assistent,
varav en forskarassistenttjänst, vid vardera
av de juridiska fakulteterna i Uppsala
och Lund, att vid beräkningen av
minimiresurserna med avseende på assistent-
och amanuenspersonal för forskningens
och det allmänna institutionsarbetets
behov samma beräkningsgrunder
skulle tillämpas för de juridiska fakulteternas
ämnen som för ämnena inom de
humanistiska fakulteterna, samt att de
beslut, som föregående års B-riksdag

Onsdagen den 27 maj 1959 em. Nr 21 107

Om inrättande av en professur i arkitekturens teori och historia vid Chalmers tekniska
högskola

med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1958 nr 104 fattade beträffande
undervisningen inom de humanistiska
fakulteternas ämnen jämväl skulle gälla
för ämnena inom de juridiska fakulteterna; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Osvald och Edström (1:441)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Helén och fru Kristensson (II:
545), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
105 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala,

a) att den särskilda övergångsanordning
för bevarande av hittillsvarande
tjänster som biträdande lärare vid de
filosofiska fakulteterna (och motsvarande),
varom föreskrifter aviserats i särskild
PM från ecklesiastikdepartementet
av den 3 april 1959, borde fastställas till
minst tre år;

b) att utfärdade föreskrifter rörande
beräkningsgrund för nedräkning av universitetslektors
tjänstgöringstimmar till
följd av fullgjord s. k. professorsundervisning
borde omarbetas i sådan riktning,
att gynnsammare grund för nedräkningen
skapades och garanti vunnes
för tillfredsställande utrymme för forskningsarbete
från dessa befattningshavares
sida, samt

c) att vid uppläggning av grunderna
för beräkning av erforderliga lärarkrafter
bestämmelserna borde utformas med
den elasticitet som respektive ämne
krävde.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
avdelningen avfattat sin hemställan i 9
särskilda, med I—IX betecknade punkter.
I nedan angivna punkter hade utskottet
hemställt,

I. att motionerna 1:435 och 11:529
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. att motionerna 1:437 ocli 11:530
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:440 och 11:540
icke måtte av riksdagen bifallas;

IX. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 441 och II: 545, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört.

Under avdelningen II hade anförts en,
med 4 betecknad, reservation av herrar
Boman, Pålsson, Axel Johannes Andersson,
Siindin, Edström, Kaijser, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl, Svensson i Stenkyrka
och Nilsson i Göingegården, fröken
Karlsson, herr Larsson i Hedenäset, fröken
Vinge samt herr Helén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 437 och II: 530, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
förslag måtte föreläggas 1960 års riksdag
om

a) forskarkarriärens lämpliga uppbyggnad
inom de teologiska fakulteterna; b)

att de beslut, som 1958 års B-riksdag
med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 104 fattat beträffande undervisningen
inom de filosofiska fakulteternas
ämnen, jämväl skulle gälla för
ämnena inom de teologiska fakulteterna.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! De ökade resurser för
forskning o. s. v., som denna punkt gäller,
vill man gärna hälsa med tillfredsställelse,
och jag vill framföra ett tack
till ecklesiastikministern för hans insatser
i det avseendet. Jag beklagar
dock att inte de teologiska fakulteterna
fått någon del av flödet ur ymnighetshornet.
Man kan förstå att de som
ägnar sig åt teologiska studier och som
fördjupar dem till forskning kan känna
sig en smula deklasserade. De har
fått ökat antal studerande och dessutom
ökade undervisningsuppgifter,
men de skall inte få samma hjälp som
övriga företrädare för de humanistiska
ämnesgrupperna.

Alldeles nyss har herr Axel Johannes
Andersson påpekat under hur svåra förhållanden
(le teologiska fakulteterna numera
har att sköta sin undervisning.

108 Nr 21 Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Om inrättande av en professur i arkitekturens teori och historia vid Chalmers tekniska
högskola

Utskottet har visserligen överst på sidan
77 i sitt utlåtande framhållit, att
det förutsätter att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på spörsmålet
om en upprustning jämväl av dessa fakulteters
undervisnings- och forskningsresurser,
men reservationen begär
i tydligare ordalag en upprustning av
möjligheter för både forskning och undervisning
vid de teologiska fakulteterna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den under avdelning II fogade,
med 4 betecknade reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Sedan ett par talare
liksom gått händelserna litet i förväg
och redan tidigare yrkat bifall till reservationen
på den här punkten, kan
jag ju fatta mig mycket kort.

Jag kan instämma med herr Osvald
när han uttalar sin tillfredsställelse
över den upprustning som har kommit
till stånd, och jag kan nöja mig med att
instämma med herr Per-Olof Hanson
om det tråkiga i att inte också de teologiska
fakulteterna har kommit med i
denna upprustning.

Jag ber, liksom de tidigare talarna
gjort, att få yrka bifall till reservationen
nr 4.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag har inte något särskilt
att tillägga, men eftersom det tydligen
uppstått oklarhet beträffande det
yrkande jag gjorde i mitt första anförande
vill jag precisera det. Yrkandet
gällde reservationen nr 4 under avdelning
II.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi kommer nu delvis
tillbaka till det meningsutbyte vi hade
i avsnittet under avdelning I. Jag anförde
där, att när nu ecklesiastikministern
har gått in för denna stora upprustning,
är det kanske inte möjligt att
begära att han samtidigt förverkligar

alla dessa andra önskemål. Vi i utskottet
har sett på frågan ur den synpunkten,
och vi är övertygade om att
vid den avvägning, som även framdeles
blir nödvändig, kommer även de ting
som här tagits upp att vägas mot andra
mycket nödvändiga saker. Kommer ecklesiastikministern
då fram till att denna
grupp står i (tur, är jag säker på att
han också kommer med förslag i ärendet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag vill till vad herr
Näsström här anförde bara säga, att hans
resonemang ändå förefaller mig ganska
egendomligt.

Både universitetsutredningen och universitetskanslern
har menat, att man
bör förverkliga dessa förslag samtidigt.
Det finns inte något sakligt skäl för att
sätta de teologiska fakulteterna i strykklass,
så som här sker. Det leder bara
till en svårarbetad undervisning vid de
teologiska fakulteterna. Medan man ger
ämnet egyptologi, som studeras av fyra
elever vid universitetet i Uppsala, assistenttjänst,
får inte den teologiska fakulteten
motsvarande tjänster, trots att
de har mycket över hundratalet elever.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Den som tillhört denna
kammare någon längre tid vet, att vi
haft ärenden som varit aktuella sedan
10 år tillbaka och att departementet vid
avvägningen av det ena förslaget mot
det andra alltid måste förorda det som
är mest aktuellt.

Jag förstår mycket väl det resonemang,
som förs här, men vi skall väl
inte reformera bara för reformerandets
egen skull, utan det skall väl ske på det
sättet, att de pengar som kan finnas
tillgängliga för dessa ändamål, också
användes till det absolut mest nödvändiga.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21 103

Om inrättande av en professur i arkitekturens teori och historia vid Chalmers tek niska

högskola

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet på denna punkt, men då herr
Hanson började tala om att man sätter
teologerna och teologiska fakulteterna »i
strykklass», kanske jag ändå bör säga
några ord.

Läget är det att vi, när universitetsutredningen
tillsattes, redan hade haft utredningar
om de medicinska, juridiska
och teologiska fakulteterna. Vi har fått
en ny teologstadga och en hel omläggning
av den teologiska undervisningen.
De teologiska fakulteterna fick kanske
någon amanuens eller några tusen kronor
mer i anslag eller vad de nu ansågs
kunna behöva. Utredningsmannen i den
frågan var dåvarande biskopen Nygren
i Lund och utredningen gjordes åt dåvarande
universitetskanslern Thomson.

Vi lät också utföra en stor utredning
angående de juridiska fakulteterna och
den juridiska utbildningen. Den utredningen
är också slutförd med riksdagens
självklara medverkan. Vi hade också,
som alla vet, allra tidigast börjat med att
utreda spörsmålen vid de medicinska
fakulteterna.

När direktiven för universitetsutredningen
skrevs, undantogs följaktligen
dessa tre fakulteter, alltså de teologiska,
juridiska och medicinska fakulteterna.
När det gäller undervisningssidan behandlade
universitetsutredningen alltså
över huvud taget inte de teologiska
fakulteternas spörsmål.

Därför är det litet märkligt att reservanterna
i reservation 4 under avdelning
II nu föreslår, att automatiken skall gälla
även för teologerna, medan man inte
säger något om juristerna. Om jag har
satt någon i strykklass, herr Hanson, så
inte lär man kunna göra gällande att det
är teologerna. Jag tycker att vi skall försöka
få hort sådana uttryck ur debatten.

Jag har, som herr Näsström säger,
koncentrerat mig på de filosofiska fakulteterna
och jag erkänner att jag »legat
still» när det gäller teologerna. Men
det har skett på den nivå, som dessa fick
efter de tidigare utredningarna.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Låt mig bara konstatera,
att det kommer att råda en kolossal skillnad
i fråga om undervisningsstandarden
efter detta besluts genomförande, om
beslutet går i den riktning utskottsmajoriteten
önskar.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Statsrådet Edenman antydde
att de juridiska fakulteterna inte
heller fått en del forskningsassistenter
o. s. v., vilket kunde vara skäligt med
hänsyn till studentantalet.

Eftersom vi är några som har motionerat
på den punkten, borde vi kanske
ha efterlyst en reservation just i fråga
om de juridiska fakulteterna. Jag hade
emellertid inte tänkt ta upp detta spörsmål,
ty utskottet har skrivit mycket positivt
på den punkten. Dess skrivning är
så positiv, att jag får anta att de önskemål
som framställts i motionerna skall
kunna bli tillgodosedda vid nästa års
riksdag. Av statsrådet Edenmans anförande
fick jag också uppfattningen, att
så skulle bli fallet.

Jag vill nu bara begagna tillfället att
tacka dels för statsrådets positiva uttalande
och dels för utskottets välvilliga
skrivning. Jag blev visserligen litet förvånad,
när utskottet efter att klart ha
sagt ifrån, att det föreligger ett starkt
behov och att starka skäl talar för att inrätta
dessa forskningsassistenttjänster,
slutar med att säga, att utskottet dock
inte kan föreslå att de inrättas. Men vi
får väl anta, att utskottet tänkt på det
statsfinansiella läget, och vi hoppas att
vi efter denna skrivning kan räkna med
förslag på denna punkt vid nästa års
riksdag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu förevarande
avdelningen hemställt samt vidare
på bifall til! utskottets hemställan med
den ändring diiri, som föranleddes av

Ilo Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien
bifall till den under nämnda avdelning Under punkten 49 av åttonde huvudavgivna
reservationen; och förklarade titeln i statsverkspropositionen hade
herr förste vice talmannen, sedan han Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
upprepat propositionen på bifall till ut- Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid
skottets hemställan, sig finna denna vetenskapsakademien för budgetåret
proposition vara med övervägande ja 1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
besvarad. 500 000 kronor.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 126 avdelning
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranledes
av bifall till den under nämnda
avdelning avgivna reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 62.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. bidrag till vetenskaplig verksamhet
vid vetenskapsakademien

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/60
till Bidrag till vetenskaplig verksamhet
vid vetenskapsakademien jämte i ämnet
väckta motioner.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh (I: 131) samt den
andra inom andra kammaren av fru
Kristensson och herr Edlund (II: 164),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
avslå förslaget om ett anslag till Bidrag
till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien
för budgetåret 1953/60
av 500 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Tage Johansson m. fl. (I: 250) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Kungälv m. fl. (11:310), såvitt
nu var i fråga;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Hamrin m. fl. väckt motion (II: 38).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:131 och 11:164, 1:250
och II: 310, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom II: 38, till
Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid
vetenskapsakademien för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Edström,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården, fröken
Karlsson, fröken Vinge samt herr Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna I: 131 och
11:164 samt 11:38 ävensom med avslag
å motionerna 1:250 och 11:310, sist -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Ang. bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien

nämnda två motioner såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till vetenskaplig verksamhet
vid vetenskapsakademien för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 62 400 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! I den föreliggande reservationen
har yrkats, att man skall pruta
på Kungl. Maj:ts förslag och bevilja endast
62 400 kronor, vilket motsvarar avlöningskostnaden
för två statliga befattningar.
Det står i reservationen »vid
forskningsinstitutet för experimentell
fysik», men det borde rätteligen ha stått
»vid akademiens vetenskapliga institutioner».
Anslaget avser nämligen inte bara
forskningsinstitutet, utan även den
naturvetenskapliga stationen vid Abisko.

Reservanterna anser, att kostnaderna
för detta ändamål kan bestridas i första
hand av vetenskapsakademiens mycket
stora fond — i andra hand skulle man
kunna vända sig till statens naturvetenskapliga
forskningsråd för att få medel
ur det anslag som står till dess förfogande.
Vi har ju beviljat forskningsrådet
mycket stora belopp, och det förefaller
egendomligt att man vid sidan härav
skall ha ett särskilt anslag när det gäller
vetenskapsakademien. Vi finner naturligare,
att man får medel från forskningsrådet.

Jag ber med dessa korta ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt ta till orda i denna fråga, men
sedan jag sett reservanternas utlåtande
tycker jag, att några sakliga anmärkningar
kan vara på sin plats. Reservationen
innehåller nämligen åtskilliga sakfel, vilka
kanske delvis kan skrivas på det jäktade
arbetstempots konto.

Bakgrunden till den oenighet som uppstått
i utskottet synes vara dispositionen
av Vetenskapsakademiens reservfond.
Vetenskapsakademien åtnjuter ju sedan
långliga tider det s. k. almanacksprivilegiet,
som senast förnyats till 1972. Detta

innebär som bekant, att Vetenskapsakademien
har ensamrätt att själv eller genom
annat organ utge den svenska almanackan
och tillgodogöra sig inkomsterna
härav. Fram till 1947 hade Vetenskapsakademien
ett avtal med ett svenskt tryckeri,
Almqvist & Wicksell, som gav akademien
en fast inkomst för företagets ensamrätt
att utge almanackan. Av årets
statsverksproposition finner man, att
denna inkomst tillsammans med vissa
småposter uppgick till årligen omkring
400 000 kronor. Genom skickligt förda
förhandlingar, varav förtjänsten i första
hand torde tillkomma akademiens sekreterare,
professor Arne Westgren, lyckades
akademien uppnå en ny form av avtal,
som i stället baserades på royalties.
Redan följande år, alltså 1947, ökades
Vetenskapsakademiens inkomst till omkring
800 000 kronor, sålunda med omkring
100 procent. Denna ökning fortsatte
under de följande åren. Genom den
nya konstruktionen nådde man nu även
det resultatet, att akademiens inkomster
steg i takt med de allmänna prisstegringarna.
Åren 1957 och 1958 har sålunda
akademiens inkomster uppgått till
omkring 1,8 miljon kronor per år,
d. v. s. omkring fyra och en halv gånger
så mycket som de skulle ha varit om
man fortfarande hade haft det gamla avtalet.
Sedan 1947, sålunda under 11 år,
har akademien genom denna nya metodik
tillförts sammanlagt åtminstone 10
miljoner kronor mera än man annars
skulle ha haft till sitt förfogande. Detta
är inte några betydelselösa bidrag till
forskningen, och de torde i själva verket
ha tagits från tryckeriföretagets annars
möjliga vinst.

Det är naturligt att det tog en viss tid,
innan akademien i större utsträckning
vågade höja sina åtaganden för vetenskaplig
forskning i takt med de ökade
inkomsterna. Härigenom steg till en tid
Vetenskapsakademiens reservfond. Under
de sista åren har man emellertid funnit,
att inkomsterna visat sig så stabila,
att man icke blott vågat utnyttja hela
den årliga inkomsten från almanacksprivilegiet,
utan även kunnat lämna bidrag
till vetenskaplig forskning utöver de år -

112

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien

liga inkomsterna, sålunda med nedbringande
av reservfonden.

För en organisation sådan som Vetenskapsakademien
— liksom för varje företag
och varje enskild — är det absolut
nödvändigt att hålla en reservfond
av en viss storlek. Varje ekonomiskt
orienterad person vet dessutom, att reservernas
storlek måste stå i ett visst förhållande
till den totala omslutningen av
verksamheten. Det är därför naturligt,
att akademien med sin nuvarande större
budget bör ha en större reservfond än
tidigare. Vetenskapsakademien kan
knappast som staten och de privata företagen
gå till lånemarknaden för att
klara oväntade utgiftsökningar. Det resonemang,
som sakrevisionen för i sitt
yttrande i dessa frågor och som refererats
i statsverkspropositionen, om ett
eventuellt avskaffande av Vetenskapsakademiens
reservfond förefaller därför
minst sagt orealistiskt.

Vad beträffar dispositionen av medlen
från almanackprivilegiet skall ju dessa
enligt statuterna i första hand användas
till vetenskaplig forskning. Det är
emellertid akademien själv som bestämmer
hur dessa medel skall utnyttjas. Givetvis
kan man ha delade meningar om
i vilken utsträckning akademien kontinuerligt
skall driva olika vetenskapliga
institut. Det faktiska läget är emellertid,
att Vetenskapsakademien under
årens lopp tagit initiativet till skapandet
av åtskilliga vetenskapliga institutioner
som sedermera efter överenskommelse
i flera fall överförts till staten,
sedan de vuxit sig starka och visat sig
fylla en viktig vetenskaplig uppgift.

Mot bakgrunden av detta allmänna resonemang
skulle jag vilja göra några
randanmärkningar beträffande utskottsreservanternas
yttrande. Man är till en
början ense med ecklesiastikministern
och utskottsmajoriteten om att staten
skall bidra till löner för ett par vetenskapsmän
vid institutioner under Vetenskapsakademiens
förvaltning. Reservanterna
bär dock i brådskan, som herr
Axel Johannes Andersson nyss anmärkt,
inte haft mera tid att studera handlingarna
än att de trott, att tjänstemän vid

Abisko naturvetenskapliga station arbetade
vid forskningsinstitutet för experimentell
fysik i Stockholm. Vad det senare
institutet beträffar har det inte
rått någon meningsskiljaktighet mellan
ecklesiastikministern och utskottsmajoriteten
å ena sidan samt reservanterna å
den andra. Alla är överens om att institutets
verksamhet skall fortsätta i samma
omfattning som för närvarande.
Ecklesiastikministern och utskottsmajoriteten
anser att staten i ungefär samma
utsträckning som hittills skall svara för
kostnaderna för driften. Ecklesiastikministern
hänvisar i detta sammanhang
till att staten på sin tid, nämligen år
194G, då statsminister Erlander var chef
för ecklesiastikdepartementet, iklätt sig
denna förpliktelse under uttryckligt
framhållande av att det skedde utan begränsning
i tiden. Motivet härtill var
bl. a. att forskningsinstitutet i realiteten
ingick som ett led i det statliga universitetsväsendet,
då här bl. a. utbildades
forskare och dessa bereddes möjlighet
att disputera för doktorsgrad.

Reservanterna föreslår nu kort och
gott att detta anslag skall försvinna och
att i första hand Vetenskapsakademien
skall stå för kostnaderna. Som motivering
anföres, förutom det statsfinansiella
läget, att frågan är under utredning.
Jag har inte varit så länge i riksdagen,
men jag har ändå lärt mig att en princip
anses vara helig, nämligen att man
inte företar ändringar inom ett område
eller beträffande en fråga som ligger
under utredning. Reservanternas förslag
strider mot denna princip. I detta fall
är det så mycket underligare, som resultatet
av den nu tillsatta utredningen
under alla förhållanden knappast kan
tänkas innebära, att staten skulle få
mindre ansvar för ifrågavarande institut.
Man skulle således för ett eller annat
år överföra kostnader till vetenskapsakademien,
som sedan eventuellt
skulle återgå till staten igen.

Härtill kommer att staten eller riksdagen,
som framgått av min tidigare redogörelse,
inte har någon som helst formell
möjlighet att tvinga vetenskapsakademien
att påta sig en viss ekonomisk

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

113

Ang. bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien

prestation. Reservanternas yrkande
hänger sålunda fullständigt i luften.
En helt annan sak är om man skulle
ta upp förhandlingar med akademien
och därvid uppnå en överenskommelse
i någon form. Detta har tidigare förekommit
vid olika tillfällen.

Om nu emellertid Vetenskapsakademien
trots allt skulle känna sig nödsakad
att överta en dylik uppgift, kan
detta dock icke ske för mer än ett eller
annat år, enär akademiens fasta förpliktelser
åt annat håll icke möjliggör
detta. Vad beträffar reservfonden har
den, som bl. a. antytts i propositionen,
genom olika utfästelser och beslut av
akademien under senaste åren, redan
bokats in i sådan utsträckning, att ett
ianspråktagande av fonden för nu ifrågavarande
ändamål skulle knuffa ut andra
bidrag till vetenskaplig forskning.

Reservanterna synes även i någon
mån ha varit medvetna om den lösa
grund, på vilken deras yrkande vilar,
och har därför alternativt föreslagit att
medlen skulle tas från anslaget till naturvetenskapliga
forskningsrådet. Här
föreligger ännu ett missförstånd. Det är
inte naturvetenskapliga forskningsrådet
utan atomkommittén som lämnar anslag
till atomforskning i Sverige. Vidare har
principen beträffande dessa olika forskningsråd
hittills alltid varit, att initiativet
till utgifter på dessa områden legat
hos ifrågavarande forskningsråd,
varefter det ankommit på Kungl. Maj:t
att, åtminstone för större anslag, lämna
sitt godkännande. Initiativet har sålunda
icke legat hos Kungl. Maj:t och självfallet
än mindre hos riksdagen. Dessutom
har dessa anslag normalt inte använts
för den regelbundna driften av
något institut. Så snart det blivit klart,
att en viss forskningsverksamhet har fått
en mera reguljär karaktär, har man sökt
finansiera denna på andra vägar än genom
anslag från vederbörande forskningsråd.

Utöver dessa invändningar tillkommer
emellertid det förhållandet, att om
atomkommittén vid denna sena tidpunkt
skulle vara villig och skulle kunna omdisponera
sina planer för användande

N Första kammarens protokoll 1959. Nr 21

av anslaget till atomforskning för kommande
budgetår, innehure detta att någon
annan verksamhet finge nedskäras
eller inställas.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda
säga, att reservanternas yrkande, förutom
sina brister i sakligt och formellt
hänseende, i realiteten skulle medföra
minskad vetenskaplig forskning i Sverige.
Detta har säkerligen icke varit reservanternas
mening, men man frågar
sig i så fall vad deras syfte varit.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill gärna erkänna
att det varit med stor tvekan som jag
accepterat det förslag, som framlägges i
reservationen. Det är emellertid det
statsfinansiella läget, som gjort det så
nödvändigt att man försöker spara på
alla möjliga håll. Jag ber att få påpeka
— såsom herr Siegbahn redan gjort —■
att statens sakrevision skrivit på följande
sätt: »Finner statsmakterna skäl icke
förefinnas för ett behållande på längre
sikt av reservfonden, kan riksstatsanslagen
under en kortare tidsperiod helt
upphöra att utgå eller ytterligare nedsättas
utöver angivna belopp å 300 000
kronor.»

Under tiden 1952—1957 har behållningen
i ifrågavarande fond ökat från
1 470 000 till 3 210 000 kronor. Det är alldeles
riktigt att akademien för närvarande
iklätt sig skyldigheter, som överstiger
de inkomster som almanacksprivilegiet
just nu ger. Men när man under denna
fem- eller sexårsperiod har kunnat
mer än fördubbla inkomsterna, tycker
jag att det inte skulle kunna vara alldeles
otänkbart att bestrida driftkostnaderna
med dessa medel.

Slutligen är det eu sak till, som har
varit motivet för mitt ställningstagande.
Det står nämligen också i statsverkspropositionen:
»Det är i stället min avsikt
att inom kort underställa Kungl. Maj:t
frågan om utredning angående instituttets
framtida ställning.»

114

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien

Herr talman! Dessa tre olika motiv
har gjort att jag, om ock med stor tvekan,
kunnat ansluta mig till den uppfattning,
som framgår av reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! När herr Siegbahn beskyllde
reservanterna för att vara okunniga,
tror jag också att man från vårt
håll kan säga, att herr Siegbahn kanske
inte har så stor erfarenhet av hur arbetet
går till inom ett utskott, särskilt mot
slutet av sessionen, då allting skall forceras.
Då blir ett sådant där misstag lätt
förklarligt — ett misstag som jag också
själv varit angelägen att rätta till.

För min del och säkerligen också för
de andra reservanternas del har det här
inte varit fråga om någon prickning av
Vetenskapsakademien, utan vi uppskattar
fullt och klart det arbete, som Vetenskapsakademien
utfört och utför. Men
man måste ju — som herr Kaijser sade
— ta hänsyn till det ekonomiska läget,
och det kan väl ändå inte vara meningen
att Vetenskapsakademien skall använda
almanacksprivilegiet för att lägga en
mängd pengar på hög i det oändliga.
Herr Kaijser påpekade mycket riktigt
att akademien under en femårsperiod
fördubblat denna reservfond, och när
fonden nu är uppe i betydligt över 3
miljoner kronor, ger den väl rätt väsentliga
ränteavkastningar, som kan komma
till användning ■—- någon uppgift därom
lämnas inte i handlingarna. Men reservanterna
är ju inte heller ute i så dåligt
sällskap, ty det är inte bara statens
sakrevision utan även statskontoret, som
har anvisat den möjlighet det här gäller
för Vetenskapsakademien att skaffa fram
pengar.

Jag tror att vi reservanter med ganska
gott samvete kan yrka bifall till vår reservation.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Herr Kaijser anförde tre
skäl för sitt yrkande. Det första var det
statsfinansiella läget, det andra ökning -

en av Vetenskapsakademiens fond och
det tredje utredningen om forskningsinstitutets
framtida ställning.

Utredningsfrågan har jag redan berört
i mitt tidigare anförande. Jag förstår inte
riktigt motivet för att begära alt medel
skall tas från Vetenskapsakademiens
fond, därför att frågan om institutets
framtida ställning ligger under utredning.
Vet möjligen herr Kaijser, vad utredningen
kommer att gå ut på? Om utredningen
går ut på att helt överföra
verksamheten vid institutet till Vetenskapsakademien,
så skulle man visserligen
förutskicka utredningens resultat ■—-och det vore ju en motivering — men
även den vore tvivelaktig, ty man brukar
ju inte föregripa ett utredningsresultat.
Men skulle institutet komma att knytas
närmare till staten, finns det verkligen
inte anledning att under några år
låta någon annan än staten tillfälligt betala
kostnaderna för institutets drift.

Beträffande ökningen av fonden så
var det, som jag nyss framhöll, naturligt
för ett organ som Vetenskapsakademien
att avvakta, hur pass stabil inkomstökningen
skulle visa sig vara, och först
därefter ta ställning till vad de ökade
inkomsterna lämpligen skulle användas
till. Man dröjde några år, och det förefaller
mig klokt att man så gjorde. Sedermera
har man börjat utnyttja de ökade
inkomsterna, och under de två senaste
åren har man med några hundratusen
kronor om året överskridit den inkomst
det här gäller. Fonden har numera från
den toppunkt som herr Kaijser nämnde,
3,2 miljoner, nedbringats till en betydligt
lägre summa, och under det år som
gått, sedan sakrevisionen gjorde sin utredning,
har man fattat beslut om ytterligare
vetenskaplig forskning, som tar i
anspråk den onödigt stora delen av den
reservfond man disponerar.

Allt detta tycker jag i och för sig är
fullständigt tillräckliga skäl för att avvisa
reservationens yrkande, men sedan
tillkommer det avgörande, nämligen att
ingen kan ålägga Vetenskapsakademien
att ställa medel till förfogande. Det måste
bli en förhandlingsfråga. Vetenskapsakademien
har full handlingsfrihet. Det

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

115

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet

är således meningslöst att här komma
med ett yrkande, som man sedan inte
med någon säkerhet vet om det kommer
att effektueras.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplåstes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 40.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. inbjudningskort till minnesutställningen
»Regeringsformen 1809»

Herr TALMANNEN yttrade:

Som kammarens ledamöter känner till,
kommer det, i samband med regeringsformens
150-årsjubileum, att i sammanbindningsbanan
i riksdagshuset öppnas
en minnesutställning, som belyser den
svenska konstitutionens utveckling från
hedenhös till våra dagar. För de ledamöter,
som önskar erhålla inbjudningskort
till öppnandet av denna utställning, utlägges
hos vaktmästarna i kammarens
kapprum en anteckningslista.

Öppnandet av utställningen äger rum
den 6 juni klockan 13.55. Klockslaget
innebär, att Hans Majeätät Konungen
kommer att närvara.

Inbjudningskortet, som gäller för två
personer, är såsom strängt personligt avsett
endast för ledamot jämte familjemedlem.

Listan indrages torsdagen den 28 maj
klockan 21.00.

Utdelning av kort till dem, som tecknat
sig på listan, sker under fredagen
den 29 maj.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m.
inom skolväsendet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. inom skolväsendet jämte
i ämnet väckta motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln, punkten
214, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Bidrag
till byggnadsarbeten m. m. inom
skolväsendet för budgetåret 1959/60 beräkna
ett förslagsanslag av 89 500 000
kronor, hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 82, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 6 mars 1959,
föreslagit riksdagen att

116

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i anslutning
till vad departementschefen anfört,
medgiva, att bidrag av statsmedel
finge utgå till stiftelsen Maria husmodersskola
i Stockholm för anskaffande av
lokaler för undervisning m. m.;

b) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
82 600 000 kronor;

c) till Bidrag till byggnadsarbeten
m. in. vid yrkesskolor för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 33 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup m. fl. (1:29) och den andra
inom andra kammaren av lierr Ohlin
m. fl. (II: 31), i vilka hemställts, 1) att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala, att särskilda bestämmelser
borde utfärdas angående byggande av
skolpaviljonger i ökad utsträckning upp
till en total investeringsram av 30 miljoner
kronor budgetåret 1959/60; 2) att
riksdagen måtte hemställa om sådan
ändring i Kungl. Maj:ts kungörelse 1957:
318, att bidragsunderlaget från den 1
januari 1960 beräknades med utgångspunkt
i ett grundbelopp av 900 kronor
per kvadratmeter nettogolvyta, varvid
dock grundbeloppet måtte omräknas med
hänsyn till dels den förändring av byggnadskostnaderna
i allmänhet som inträtt
under tiden från den 1 januari 1956 till
den 1 januari 1959, dels de särskilda olikheter
i fråga om bygggnadskostnader
som funnes mellan skilda orter; samt 3)
att riksdagen likaledes i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära skyndsam
översyn av övriga bestämmelser rörande
statsbidrag till byggnadsarbeten inom
det allmänna skolväsendet i syfte att
anpassa bestämmelserna med hänsyn till
förefintliga i motionerna redovisade möjligheter
att förbilliga skolbyggandet och
så att även statsverkets utgifter för bidragsgivningen
sammanlagt kunde mins -

kas med 10 miljoner kronor budgetåret
1960/61;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz m. fl. (I: 407) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund (11:499), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 82 måtte a) besluta, att bidragsunderlagets
grundbelopp per kvadratmeter
nettogolvyta, nu utgörande 900
kronor, skulle vara 750 kronor för byggnadsföretag,
beträffande vilket beslut i
bidragsfrågan bleve av statlig myndighet
fattat efter utgången av juni månad
1959; b) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 78 800 000 kronor; c) till Bidrag
till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 30 000 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per-Olof Hanson (1:413) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ståhl m. fl. (11:506), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj :ts proposition nr 82 måtte
1) uttala, att riktpunkten för utrymmet
för det ur kostnadssynpunkt fördelaktiga
paviljongbyggandet inom det allmänna
skolväsendet under nästa budgetår
borde angivas till 30 miljoner kronor;
samt 2) hemställa, att staten måtte, förslagsvis
genom statens nämnd för byggnadsforskning,
utlysa en tävling bland
byggnadsföretag och byggnadsmaterielfirmor
om en pedagogiskt fullvärdig men
kostnadsbesparande utformning av ett
antal olika alternativa typ-hus för skoländamål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att, i anslutning till vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 6

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

117

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet

mars 1959 anfört, medgiva, all bidrag
av statsmedel finge utgå till stiftelsen
Maria husmodersskola i Stockholm för
anskaffande av lokaler för undervisning
m. m.;

II. att motionerna 1:29 och 11:31, i
vad de avsåge slopande av den nuvarande
anknytningen till byggnadskostnadsindex
på skolbyggnadsområdet, samt motionerna
I: 407 och II: 499, i vad de avsåge
bidragsunderlagets grundbelopp,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 407 och II: 499, såvitt de
avsåge medelsanvisningen,

a) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
82 600 000 kronor;

b) till Bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 33 000 000 kronor; IV.

att motionerna 1:29 och 11:31, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t
om översyn av vissa statsbidragsbestämmelser,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

V. att motionerna I: 29 och II: 31 samt
1:413 och 11:506, i vad de avsåge uttalande
från riksdagens sida beträffande
ett ökat paviljongbyggande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VI. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:413 och 11:506, i vad
de avsåge en tävling om utformningen
av ett antal olika alternativa typhus för
skoländamål, i .skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Edström och Ståhl, fröken
Vinge samt herr Helén, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under II, IV och V
hemställa,

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:29 och 11:31, i vad de
avsåge slopande av den nuvarande anknytningen
till byggnadskostnadsindex
på skolbyggnadsområdet, samt med avslag
å motionerna 1:407 och 11:499, i
vad de avsåge bidragsunderlagets grundbelopp,
besluta, att bidragsunderlaget
från den 1 januari 1960 skulle beräknas
med utgångspunkt från ett grundbelopp
av 900 kronor per kvadratmeter nettogolvyta,
varvid dock grundbeloppet skulle
omräknas med hänsyn till dels den
förändring av byggnadskostnaderna i
allmänhet, som inträtt under tiden 1 januari
1956—den 1 januari 1959, dels ock
de särskilda olikheter i fråga om byggnadskostnader
som funnes mellan skilda
orter;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:29 och 11:31, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en skyndsam översyn av
övriga bestämmelser rörande statsbidrag
till byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet, i syfte att anpassa bestämmelserna
med hänsyn till möjligheterna
att förbilliga skolbyggandet och för
budgetåret 1960/61 minska statsverkets
utgifter för bidragsgivningen med sammanlagt
10 000 000 kronor;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:29 och 11:31 samt 1:413
och 11:506, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala, att riktpunkten för utrymmet för
paviljongbyggandet inom det allmänna
skolväsendet under budgetåret 1959/60
borde angivas till 30 000 000 kronor;

b) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under II och III
hemställa,

IT. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:407 och 11:499, i vad de
avsåge bidragsunderlagets grundbelopp,
samt med avslag å motionerna I: 29 och
11:31, i vad de avsåge slopande av den

118

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet

nuvarande anknytningen till byggnadskostnadsindex
på skolbyggnadsområdet,
besluta, att bidragsunderlagets grundbelopp
per kvadratmeter nettogolvyta, nu
utgörande 900 kronor, skulle bestämmas
till 750 kronor för byggnadsföretag, beträffande
vilket beslut i bidragsfrågan
bleve av statlig myndighet fattat efter
utgången av juni månad 1959;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 407 och II: 499, såvitt
de avsåge medelsanvisningen,

a) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
78 800 000 kronor,

b) till Bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 30 000 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med b) betecknade reservationen
vid detta utlåtande.

På många håll och i många sammanhang
har det framhållits, att skolbyggnaderna
inte sällan utförts på sådant
sätt, att kostnaderna blivit alltför stora.
Kommuner har uppfört skolbyggnader,
som visat i hur hög grad man har velat
satsa på detta ändamål och som man
har kunnat peka på med stolthet. Det
är ju naturligt och förståeligt men i ett
ekonomiskt trängt läge knappast försvarligt.
Detta förhållande hör väl också
redan i stor utsträckning till en förgången
tid. Den omorganisation av statsbidragssystemet,
som genomförts från
och med den 1 juli 1957, har enligt vad
departementschefen uppgett — om jag
tolkat den inte alldeles klart skrivna
texten i propositionen rätt — haft en
inte oväsentlig besparingseffekt.

Statsbidrag för permanenta skolbyggnader
utgår som bekant efter en skala,
där bland annat antalet skattekronor
per invånare är en avgörande faktor.
Ökningen av skatteunderlaget inom kom -

munerna har sålunda medfört, att det
genomsnittliga procenttalet för statsbidragsanslaget
har sänkts så att det för
budgetåret 1959/60 beräknats till 37 procent.
Den sänkning av grundbeloppet
för beräknandet av det anslag som vi
föreslår från 900 kronor till 750 kronor
får därför inte fullt så hård effekt i flertalet
fall. Vi tror att man ytterligare
skall kunna reducera kostnaderna för
skolbyggnaderna. Vi vet t. ex. att provisoriska
lokaler med paviljongsystem i
dagens läge kan beräknas till en kostnad
av 675 kronor per kvadratmeter,
och vi tror att man med utnyttjande av
den rationalisering, som detta byggnadssätt
innebär, men med användande av
sådant material och sådant konstruktionssätt,
som ger en livslängd av ett
femtiotal år och som alltså innebär uppförande
av permanenta skollokaler,
skall kunna skapa fullgoda skollokaler
till ett ännu lägre pris än vad man hittills
nått fram till. Vi tror att man, även
om man sänker grundbeloppet för beräkningarna
av statsbidraget, skall kunna
räkna med att kommunerna också i
fortsättningen vid projekteringen av
skolbyggnadsföretag allvarligt skall eftersträva
att inte överskrida de av skolöverstyrelsen
angivna golvytorna och
hålla kostnaderna inom den gräns, som
det s. k. enhetspriset anger.

Herr talman! Under hänvisning till
det anförda ber jag att få yrka bifall till
den med b) betecknade reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Beträffande detta utlåtande
har jag anledning att konstatera
den stora enighet som rådde inom andra
avdelningen i denna stora fråga. Vi
har varit sams om det mesta, men det
finns dock ett par punkter där vi inte
har varit riktigt överens. I reservation
a) vid detta utlåtande, som delvis rör
detsamma som herr Ivaijser talade om,
har vi ansett att man borde minska statens
utgifter genom att sänka statsbidraget
till skolbyggnader. Vi vill inte
gå så långt som högern här föreslår,

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

119

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet

utan vi vill att man skall göra sådana
ändringar i kungörelsen 1957:318, att
bidragsunderlaget från och med den 1
januari 1960 beräknas med utgångspunkt
från ett grundbelopp av 900 kronor
per kvadratmeter nettogolvyta, varvid
dock grundbeloppet omräknas med
hänsyn till dels de förändringar av
byggnadskostnaderna i allmänhet som
inträtt under tiden den 1 januari 1956
—1 januari 1959, dels ock de särskilda
olikheter i fråga om byggnadskostnader
som finns mellan skilda orter.
Vi tror att det med de insatser, som från
olika håll görs för att få fram billigare
skolbyggnader, också skall vara möjligt
för kommunerna att klara sin uppgift
med ett sådant statsbidrag.

Vi har också för att ytterligare stimulera
paviljongbyggandet påyrkat, att
ramen för paviljongbyggandet, som
departementschefen och utskottsmajoriteten
har satt till 21 miljoner, skall
ökas till 30 miljoner kronor. Vi tror
att det vore lyckligt om man gjorde så.
Det skulle ytterligare stimulera till en
övergång till detta billigare sätt att producera
skolbyggnader.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Boman in. fl. avgivna
reservationen.

Herrr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall kanske först be
att få vidröra det, varom vi är ense i
utskottet. Det har skrivits och talats så
mycket om att förbilliga våra byggnationer,
inte bara skolor utan även andra
byggnader, att den som deltar i det
praktiska livet och gör vissa undersökningar
skall finna, att det inte har blivit
så mycket matnyttigt av allt detta skrivande
och talande. Har t. ex. våra bostäder
förbilligats? Hur är hyrorna nu
i förhållande till för några år sedan?
Precis på samma sätt förhåller det sig
också med skolbyggnaderna. Det verkar
som om man anser att man skulle lösa
problemet, om man bara får skriva och
tala åtskilligt om det, men man löser inte
något problem på det siittct. Det gör
man endast genom praktisk verksamhet,

där man undan för undan kan göra jämförelser
vad olika material kostar och
hur man bör utforma husen för att nå
bästa resultat. Det är detta som är av
någon verklig betydelse.

För ungefär ett år sedan hade vi ett
stort sammanträde i detta hus. Det var
statens nämnd för byggnadsforskning
som hade kallat till detta sammanträde.
En av herrarna från denna nämnd hade
nyss återkommit från Amerika, där han
hade studerat byggnadsväsendct. Han berättade
för oss, att han hade besökt en
mycket stor byggnadsfirma och försökt
att i detalj sätta sig in i dess verksamhet.
Vad hade han kommit till för resultat?
Jo, en av denna firmas allra främsta
åtgärder hade varit att låta en byggmästare
granska alla ritningar. Det var
därigenom man ansåg att man hade tjänat
de stora pengarna.

Jag vill i det sammanhanget erinra
om vad vi skrivit överst på s. 19, där vi
föreslår att hos skolöverstyrelsen skall
anställas en byggnadstekniker, som kan
se på problemen ur dessa synpunkter.
Skolöverstyrelsen får ju rapporter om
vad de olika skolorna kostar, och en sådan
byggnadstekniker skulle kunna resa
ut till de kommuner, där man lyckats
bygga billigt och bra, och på ort och
ställe göra en undersökning av vad det
beror på att man där lyckats så bra, medan
man på annat håll lyckats mindre
bra. Jag tror det är en praktisk utväg, som
vi här har rekommenderat, och jag hoppas
alt departementschefen vill vara med
om ett sådant experiment. Det är nämligen
gott och väl i och för sig, att man
på papperet införskaffar uppgifter om
olika skolbyggen — och det vet jag att
man redan gjort — men detta hjälper
inte andra kommuner att dra lärdomar
från de platser där man lyckats bra, och
det är dithän vi vill komma. Vi tror att
den av oss föreslagna vägen är den bästa
man kan slå in på när det gäller alt
verkligen försöka förbilliga byggandet.

Alla som följer med dessa problem vet
att det är som jag säger: det skrivs och
pratas mycket om förbilligande, men
vad blir slutresultatet? Var har vi de
billigare liusen någonstans?

120 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet

I reservation a) säger man, att utskottet
ansluter sig till den i vissa motioner
framförda uppfattningen att statsbidragsgivningens
nuvarande anknytning
till byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex
bör upphävas. Vad innebär
detta i praktiken? Det innebär, att kommunerna
ensamma skulle få bära de
merkostnader, som inträffar varje år.
Lönerna ökas praktiskt taget varje år,
vissa material fördyras o. s. v., och följer
man då den anvisningen, får kommunerna
ensamma bära den fördyring
som uppstår.

Litet längre ned på sidan står: »Med
hänsyn till att staten genom bland annat
skolöverstyrelsen och sin allmänna utredningsverksamhet
i hög grad medverkar
i rationaliseringsarbetet för att förbilliga
skolbyggandet synes det utskottet
rimligt, att de besparingar, som härigenom
kan vinnas, också kommer staten
delvis till godo.»

Detta tycker jag är alldeles riktigt
skrivet. Men låt oss undersöka hur det
går till när en kommun vill bygga en
skola. Man uppdrar åt en arkitekt att
skissa en skola, och skissen går in till
skolöverstyrelsen, som på ett tidigt stadium
säger ifrån vad den anser vara bra
och mindre bra. Vad skolöverstyrelsen
framför allt anmärker på är kubikmetrarnas
och kvadratmetrarnas mångfald.
Det är på den punkten skolöverstyrelsen
skär ned. Jag kan som exempel nämna,
att man anser att på högstadiet behöver
inte varje klass sitt eget klassrum utan
man kan ordna det så att det kan vara
två klasser om varje klassrum, eftersom
en av klasserna på mellantiderna kan
vara på institutioner, gymnastiksalar
och annat. Det är naturligtvis ett vällovligt
syfte. Men skär man ned på det
sättet, kommer besparingen staten till
godo precis på samma sätt som kommunen,
eftersom det är ytan som skärs ned
och kommunen då inte får så mycket
statsbidrag som den annars fått, då bidraget
väsentligen beräknas på golvytan
i huset. I den mån skolöverstyrelsen kan
kapa bort någonting från ritningarna
gör alltså både staten och kommunen en
vinst.

Jag vill emellertid bestämt bestrida,
att det har kommit några anvisningar
från skolöverstyrelsen som förbilligar
själva byggandet. Den saken lägger sig
skolöverstyrelsen inte i. Den har inte
kommit med något nytt material eller
med något nytt byggnadssätt, även om
det kanske vore önskvärt att så vore fallet.

Beträffande paviljongerna vill jag
erinra om att för dessa gäller en särskild
statsbidragsform med relativt lågt statsbidrag.
Då kommuner önskar bygga paviljonger
är det ingenting som hindrar
dem att göra det. Tvärtom uppmanar
skolöverstyrelsen och departementet
dem att i görligaste mån utnyttja paviljongsystemet,
men detta är ej användbart
i alla sammanhang. Vill man ha en
permanent skola för framtiden, är paviljongsystemet
icke att rekommendera,
men är det fråga om en tillfällig anordning
och man kan ansluta till eu befintlig
byggnad och dra nytta av dess värmesystem,
toaletter och annat, då gör man
en vinst på det. Men den kommun som
låter lura sig att bygga en paviljong för
en skola som skall vara bestående, får
senare mycket stora underhållskostnader.
Det vore precis detsamma som att
gå tillbaka till de gamla träbyggnaderna.
Man kan naturligtvis tänka sig mellanformer,
men om den saken vill jag inte
nu yttra mig.

Vad jag alltså framför allt har velat
framhålla är att om kommunerna skall
få en verkligt effektiv hjälp på detta område,
räcker det inte med allmänna talesätt,
utan då skall det vara koncisa förslag,
som säger att gör man på det sättet,
kostar det så och så mycket o. s. v.
Då blir det en verklig fördel för våra
kommuner, och jag hoppas på att de
uppslag, som skolöverstyrelsen också
funderat på tidigare men som vi nu understryker,
skall bli till fördel för samtliga
våra kommuner på så sätt, att vi
får ett verkligt förbilligande.

Ofta får man höra, att man bör göra
så och så. Våra länsbostadsnämnder har
varit utsatta för detta under praktiskt taget
alla de år de har funnits till. Med
hjälp av vackra klichéer, stora annonser

Onsdagen den 27 maj 1959 em. Nr 21 121

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet

o. s. v. reklamerar man för att vi skall
köpa den ena eller andra typen hus för
att därigenom göra en god affär. Men
vilken erfarenhet har man då i länsbostadsnämnderna,
där man ju har samlat
en mycket stor erfarenhet på detta område?
Jag kan nämna att jag för ett par
år sedan besökte en trähusfabrik och
frågade, hur mycket ett av deras egnahem
kostade. »41 000 kronor; det är
mycket billigt», löd svaret. Några veckor
senare fick vi i länsbostadsnämnden in
en låneansökan från en person som köpt
ett sådant där eget hem från trähusfabriken.
Kostnaden visade sig då vara inte
41 000 utan 49 000 kronor, för vilket han
sökte lån. Det var den verkliga kostnaden.
På liknande sätt ligger det till i fall
efter fall.

När de s. k. färdigmonterade husen
först kom ut i marknaden, förklarades
det att de skulle medföra en besparing
på 10—20 procent. Men, ärade kammarledamöter,
som sitter i länsbostadsnämnderna,
jag vill verkligen fråga er om det
blev på det sättet. Nej, alls inte, vi har
tvärtom i vår länsbostadsnämnd gjort
den erfarenheten att dessa färdigmonterade
hus, även om det naturligtvis kan
finnas vissa undantag, blir dyrare än om
man bygger på det traditionella sättet.
Det tillkommer nämligen alltid en massa
omkostnader, som man inte har om
husen byggs på platsen. Situationen är
ungefär densamma även för skolbyggnader.

Vi hyser säkerligen alla en from önskan
att förbilliga byggnadskostnaderna.
Det målet kan inte uppnås enbart genom
pappersmeriter så att säga, utan det måste
ske genom effektiva undersökningar
på platser där man verkligen lyckats
med uppgiften att bygga både bra och
billigt. En kommun som bygger enbart
billigt utan att se till kvaliteten får snart
vidkännas stora underhållskostnader,
och det är väl inte mot en sådan utveckling
vi strävar. Vi vill i stället ha fram
gedigna hus, billiga i underhåll och med
låga värmekostnader. På den punkten är
vi säkerligen alla överens i sak. Frågan
är bara hur vi skall uppnå det önskade
målet.

Jag vill sluta med att framhålla, att
det inte kan vara riktigt att övervältra
merkostnaderna på kommunerna. Det
har både här i dag och tidigare vittnats
om att det på så många områden blivit
så att kommunerna numera ensamma får
bära merkostnaderna. Kammaren bör
därför vara försiktig och inte på ännu
en punkt låta kommunerna ensamma bära
merkostnaden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med att, som det står i propositionen,
en rationell och riktig skolplanering
är av grundläggande betydelse för
att nedbringa kostnaderna. Jag är också
medveten om att de undersökningar,
som statens byggnadsbesparingsutredning
gjort både beträffande mera
allmänna synpunkter och olika detaljproblem
i fråga om byggandet av framför
allt skolhus, är av väsentlig betydelse,
även om vissa av dessa undersökningar
varit föremål för kritik.

Jag kan dock, herr Näsström, inte
underlåta att erinra om en diskussion
som förekom på avdelningen i statsutskottet
i samband med behandlingen
av frågan om byggande av permanenta
skollokaler. Vi diskuterade huruvida
man kunde bygga skollokaler enligt paviljongsystem
med sådant material och
i sådant utförande att lokalerna skulle
stoppa i 50 år. Den föredragande ifrån
skolöverstyrelsen hade vissa synpunkter
på den saken. Jag är naturligtvis inte
alls sakkunnig på detta område, men
det förefaller mig i alla fall som om det
här funnes en väg att gå. Det är ju inte
fråga om att bygga skollokaler enligt
paviljongsystem som är av dålig kvalitet
och hara stoppar en kort tid. Det
gäller att med tillämpande av paviljongsystemet
använda sådant material och
sådana konstruktioner, att man får fram
byggnader som verkligen håller för påfrestningar
och som varar i tillräckligt
många år. Vi tror faktiskt att man
på den linjen skulle kunna vinna en

122

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet

hel del. Det kan visserligen sägas att
det här är fråga om tro, men ett faktum
tycks ju dock vara, att de åtgärder
som tidigare företagits i besparingssyfte
att döma av departementschefens
uttalande i propositionen haft en viss
effekt.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att jag tyckte att utskottets ärade talesman
hade något slags ödesbetonad
uppfattning om byggnadskostnader och
annat inom byggnadsverksamheten. Faktum
är ju att byggnadskostnaderna under
de två senaste åren har gått ned på
ett alldeles påtagligt sätt.

Herr Näsström ruskar på huvudet, ser
jag. Jag skall då ge två exempel från det
landsting som jag tillhör. Jag är själv
ordförande i landstingets byggnadskommitté
och svarar för siffrornas riktighet.

Vi har under uppförande ett stort lasarettskomplex,
som kostnadsberäknats
efter sedvanliga grunder till jämnt 7 miljoner
kronor. Komplexet är nu halvfärdigt,
och alla entreprenadanbud är inkomna,
varför vi till fullo kan överblicka
kostnaderna. Vi har faktiskt även kunnat
göra några avdrag under byggnadstiden.
De verkliga kostnaderna för detta
till 7 miljoner kronor beräknade byggnadsföretag
är 6,2 miljoner kronor.

Vi håller också på att bygga ett kronikerhem,
som var kostnadsberäknat till
1,5 miljon kronor. Det blir färdigt den
15 juli, och då kommer kostnaden att
vara 1,2 miljon. Alltså, i bägge fallen
har man sparat in ungefär så mycket
som behövs för inköp av hela utrustningen,
inredningen och möblerna.

Jag vill fråga herr Näsström om han
vill bestrida det riktiga i vad som har
sagts i den motion jag har avlämnat och
den reservation som har avgivits, nämligen
att kostnaderna för skolbyggnader
har sjunkit sedan de nya bestämmelserna
tillkom år 1957. Herr Näsström ville
fråga, var någonstans de skolor fanns,
som hade blivit billigare. Jag skulle hålla
för troligt att de finns litet överallt på
platser där man har byggt skolor under

de senaste två åren. Att detta har kunnat
ske — något som det inte lönar sig att
förneka — beror sannolikt på två omständigheter.
Den ena är att man på
grund av ett mera pressat ekonomiskt
läge har fått en drift att spara, en känsla
för att göra besparingar, i första hand
på materialsidan men även i fråga om
vissa onödiga utrymmen — det finns ju
dock onödiga utrymmen, som man inte
får statsbidrag för vid skolbyggen, och
genom att skära bort dessa utrymmen
kan man göra en nettobesparing och få
bättre ekonomi på bygget även med ett
nedskuret statsbidrag per kvadratmeter
— och det finns en hel del sådana åtgärder
att vidtaga, som är en frukt av en
allmän strävan efter att verkligen sänka
kostnaderna.

Den andra omständigheten är att det
nu här i landet har uppstått en ärlig och
rejäl konkurrens bland entreprenörfirmorna.
Bristande sådan har kanske inte
varit fullt så påtaglig bland själva byggnadsentreprenörerna
men har varit påtaglig
bland underentreprenörerna för
sanitära och elektriska installationer.
De två byggnadsprojekt som jag här
nämnde är inte de enda som jag har erfarenhet
av. Erfarenheterna är faktiskt
likadana nästan över hela fältet. Om den
utvecklingen inte ännu har sträckt sig
upp till Västernorrlands län, får ni väl
resa ut och se er om och ta reda på hur
det är på andra håll.

Herr talman! En sådan utveckling gynnas
om man något skärper statsbidragsreglerna.
En något minskad statsbidragsgivning
per kvadratmeter är en sporre
till att främja de krafter som faktiskt verkar
förbilligande på byggnadskostnaderna.
Herr Näsström får vara så pessimistisk
han önskar, men här har det faktiskt
försiggått en vändning i kostnadshänseende
när det gäller byggnadsverksamhet,
både för offentliga och enskilda
byggnader. Åtminstone är detta fallet i
södra Sverige.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Mannerskantz och
jag har ju sedan många år varit knutna

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

123

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. in. inom skolväsendet

till landsting, och herr Mannerskantz
brukar gärna göra jämförelser med
landstingen. Jag vill tala om en sak, som
det kanske är litet obehagligt att beröra.

Jag var byggnadskommitténs ordförande
i vårt landsting när vi byggde ett
mycket stort sjukhus, ett sjukhus som jag
hoppas att herr Mannerskantz har sett.
Det var då det billigaste sjukhus som
hade byggts, per säng räknat. Det är ju
så man räknar byggnadskostnaderna för
sjukhus. Så jag är inte alldeles utan erfarenheter
på detta område.

Men sedan kanske jag får fråga herr
Mannerskantz en sak. Han talade om
vilket resultat vissa kostnadsberäkningar
för byggen hade givit, och sedan
nämnde han att de verkliga byggnadskostnaderna
hade blivit så och så stora.
Var finns det där heliga talet i kostnadsberäkningarna?
Jag läste häromdagen
om en kommun som hade sparat
250 000 kronor när den hade byggt ett
antal pensionärshem. När jag studerade
texten närmare visade det sig, att kostnadsberäkningen
hade gått ut på 35 000
kronor per liten lägenhet. Den verkliga
byggnadskostnaden blev bara 27 000 kronor,
men det tycker jag fortfarande är
för dyrt. Herr Mannerskantz, så går det
om man förlitar sig på kostnadsberäkningar.
Om man skall dra sådana slutsatser
som herr Mannerskantz försöker
få fram, måste man ha ett jämförelsematerial
som är vederhäftigt.

Jag vill dock tro att våra kommunalmän
i allmänhet — det finns undantag,
tyvärr — försöker bygga så bra och så
billigt som möjligt, och jag tror att
ingen av oss, varken herr Mannerskantz
eller jag, har något patent på detta område.
I andra kommuner strävar man
säkert också efter att kunna bygga så
billigt och bra som möjligt, och jag tror
inte det är någon som resonerar som så,
att om man lägger till det och det utrymmet,
kan det tänkas att man kan få
en krona mera i statsbidrag. Dess bättre
är det inte sådana tankegångar man följer,
utan man försöker bygga gedigna
hus för minsta möjliga penning. I regel
tillämpar man ju anbudsförfarande,

och då tar man det lägsta anbudet. Jag
tror inte att vi skall försöka inbilla vare
sig oss själva eller andra att vi sitter
inne med någon sorts magisk möjlighet
att trolla fram billig byggnation av vad
slag det vara må, utan om man vill ha
en gedigen byggnad så kostar den pengar.
Bygger man dåligt, kan man nog få
kostnaden relativt låg.

Herr Mannerskantz säger att byggnadskostnaderna
har sjunkit avsevärt.
Men hur är det då med hyrorna, herr
Mannerskantz? Har de sjunkit? Hyrorna
är ju beroende av byggnadskostnaderna.
Vi som är med i länsbostadsnämnderna
vet hur oändligt svårt egnahemsbyggarna
har det för att bygga under det s. k.
taket. Det är ytterst få av dem som lyckas
med den uppgiften. Och det beror
inte på att de har slösat på något sätt,
inte heller på att byggnadsarbetarna får
några oskäliga löner för sitt jobb, utan
det har blivit en successiv prisstegring
på större delen av byggnadsmaterialen,
och allt sådant bidrar till den totala kostnadsstegringen.
Det vet vi alla, som sysslar
med dessa ting dagligdags. Sedan
kan man ha fromma önskningar om hur
det borde vara, men vi får nog ändå
hålla oss till hur det är.

Vad gäller detta ärende har vi ansett,
att den regel, som vi efter många års
strävanden kom fram till år 1957, var
något så när rättvis i fråga om fördelningen
mellan stat och kommun. Denna
regel vill nu herr Mannerskantz m. fl.
upphäva, trots att det var de tidigare,
jag höll på att säga olidliga förhållandena
som gjorde att vi fick denna nya
regel, som skapat rättvisa för kommunerna.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag menar verkligen vad
jag säger. Det är ju lätt att påvisa vilka
byggnadsmaterial som sjunkit i pris.
Träet bär gått ned med åtminstone 20
procent, armeringsjärnet sänktes för ett
och ett halvt år sedan med omkring 10
procent och cementen har i varje fall
inte stigit. Det finns en mängd materialier,
järnmanufaktur och annat, som faktiskt
har sjunkit.

124

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet

Nu vill jag inte alls göra gällande
att jag har något patent på hur man
skall kunna bygga särskilt billigt, men
i de exempel jag nämnde var de ursprungliga
kostnadsberäkningarna gjorda
efter exakt samma mall, det var massaberäkningar
jämförda med tidigare
byggen som vi hade gjort, och jag tror
mig kunna försäkra att de var ganska
vederhäftiga.

Jag vill sluta med att framhålla, att
vad kommunalmän behöver, utöver vad
jag hittills sagt, är en smula hjälp också
gentemot arkitekterna; och det tror
jag att herr Näsström ger mig rätt i.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande varje punkt av utskottets i det
nu förevarande utlåtandet gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

I fråga om punkten II, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Andersson, Axel Johannes, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del; samt 3:o), av herr Kaijser,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen
i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande

ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Axel
Johannes Anderssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 128 punkten II antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Boman m. fl. vid utli landet
avgivna reservationen i förevarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den
av herr Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 35;

Nej — 21.

Därjämte hade 91 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition :

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
IT, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 27 maj 1959 em. Nr 21 125

Ang. bidrag till byggnadsarbeten in. m. inom skolväsendet

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och hefunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 39.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten III framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Med avseende å punkten IV, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Boman
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
punkten V förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Boman in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra proposi -

tionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten VI hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till Statens tekniska
forskningsråd och till Tekniskt-vetenskaplig
forskning m. in.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1959/60 till
Förberedelser för pensionsreformen
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1959/60.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet ävensom
beträffande vissa andra skatter.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 34, angående särskilt lönetillägg åt
hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän; nr

35, i anledning av väckt motion om
pension till avlidne, förre förste stenografen
Albert Lundmans änka, m. in.;

nr 37, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
Nordiska rådets svenska delegations
ställning och arbetsformer;

126 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

nr 38, angående regleringen för budgetåret
1959/60 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
ärenden;

nr 41, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
tjänstemännens vid dessa verk
löner under år 1959, m. m.; och

nr 42, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
pensionsreglering för anställningshavare
vid dessa verk.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. förbud mot innehav av vissa stiletter
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om förbud mot innehav av vissa
stiletter m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 24 april 1959 dagtecknad
proposition, nr 158, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t inhämtat
riksdagens yttrande över i propositionen
infört förslag till förordning om
förbud mot innehav av vissa stiletter
m. in.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslaget
innebar bland annat, att
förbud skulle införas mot import och

tillverkning av s. k. springstiletter och
springknivar. Kungl. Maj:t hade föreslagit,
att dylik stilett eller kniv icke
heller skulle få förvärvas eller innehavas
av den som ej fyllt 21 år eller överlåtas
eller upplåtas till sådan person.
Överträdelse av förbud skulle medföra
straff och förverkande. Även vårdnadshavare
till barn under 15 år skulle kunna
straffas, om barnet med hans vetskap
innehade springstilett eller springkniv.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen de likalydande motionerna
I: 513, av herr Hanson, Per-Olof, och
II: 622, av fröken Höjer m. fl., vari hemställts,
att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 158, mätte i
skrivelse till Kungl. Maj:t dels som sin
mening giva till känna, att förordning
om förbud mot innehav av vissa stiletter
m. m. borde utfärdas i huvudsaklig
överensstämmelse med det genom propositionen
framlagda förslaget, men att
förbudet skulle gälla generellt, dels begära
utredning och förslag till höstsessionen
med årets riksdag angående beslag
och ev. inlösen av stiletter i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, i anledning av det
genom förevarande proposition, nr 158,
framlagda förslaget till förordning om
förbud mot innehav av vissa stiletter
m. m. ävensom motionerna I: 513 och
II: 622, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

B. att motionerna I: 513 och II: 622, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt under A,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Även om jag medger att
yttranderätten moraliskt sett är avskaffad
så här sent på dygnet tillåter jag
mig att i allra största korthet säga något
om denna sak.

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21 127

Ang. förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Både departementschefen och utskottet
är tydligen mycket nära att slå in på
förbudslinjen när det gäller dessa stiletter
som betecknas som — och är —
rena anfallsvapen och inte har någon
egentlig nytta. En rad remissinstanser
har, vill jag påpeka, föreslagit totalförbud.
Bland dessa finns också flera
branschorganisationer inom järnhandeln,
sporthandeln och leksakshandeln.
De är alltså på det klara med dessa vapens
karaktär. Jag vill erinra om att
man i England för någon vecka sedan
infört totalförbud för stiletter och inte
försökt sig på något slags gränsdragning,
som man gör i vårt land.

Vad som gjort departementschefen
och utskottet betänksamma är den omständigheten,
att ett totalförbud skulle
medföra någon form av administrativa
svårigheter. Men en sådan gränsdragning,
som man här tänker förorda, medför
i och för sig ett administrativt
krångel, detta är alldeles klart. Vidare
har man varit bekymrad över att man
skulle bli tvungen att gå in på frågan
om beslag och eventuellt också inlösen.
Men är detta ett verkligt skäl, särskilt
då branschorganisationerna uttalat sig
så som de gjort?

Jag skall, herr talman, med dessa ord
be att få yrka bifall till den motion, som
i första kammaren är betecknad med
nr 513 och i andra kammaren med nr
622 och som går ut på totalförbud mot
stiletter och utredning rörande beslag
och eventuell inlösen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Vi har vid behandlingen
av detta ärende i andra lagutskottet haft
full förståelse för det yrkande, som framställts
i motionen, om totalförbud för
försäljning och innehav av stiletter. Det
lagförslag soin nu behandlas avser ju
förbud enbart för den som är under 21
år.

Som departementschefen framhållit i
propositionen har man även inom departementet
haft förståelse för önskvärdheten
av totalförbud, men har inte

varit beredd att komma med ett sådant
förslag med hänsyn till de konsekvenser
som skulle följa med ett totalförbud,
nämligen nödvändigheten av beslag och
inlösen av stiletter, som eventuellt finns
i handeln. För närvarande finns det förbud
för import av stiletter och jämväl
förbud för tillverkning av sådana här i
landet. Vi förmenade inom utskottet att
man ändå bör kunna vänta och se vad
resultatet blir av ett förbud för ungdomarna
att ha stiletter. Det har ju förekommit
att sådana i viss utsträckning
använts vid våldshandlingar.

Det är klart att man måste räkna med
att ungdomarna kan skaffa sig stiletter
genom bulvaner som köper sådana. Men
när innehav av stiletter är förenat med
straff förmodar vi inom utskottet att lagen,
sådan den nu är föreslagen, ändå
kommer att få en ganska stor effekt.

Vi har samtidigt haft klart för oss att
det finns andra verktyg än stiletter och
springknivar som kan användas såsom
vapen vid våldshandlingar. Det har ändå
aldrig varit på tal att man skulle ha
totalförbud för sådana. Skjutvapen får
inte innehas utan tillstånd, men trots
detta förekommer det att sådana som
inte har tillstånd att inneha skjutvapen
brukar dessa dels för att hota andra,
dels också för att direkt skjuta. Vi förmenar
att stiletter inte gärna kan vara
farligare vapen än att man kan avvakta
och se vilken effekt förbudet för ungdomarna
att inneha sådant vapen kan få.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är klart att det partiella
förbud, som man här tänker införa,
efter någon tid skulle få en viss
effekt. Men jag vill framhålla, att det
medför gränsdragningssvårigheter att
tillämpa det i praktiken. Polisen kan
sålunda inte, även sedan man infört ett
partiellt förbud, ingripa fullt effektivt.
Jag har gjort mig underrättad om att
det nu förekommer att polismyndigheterna
har tagit i beslag sådana stiletter

128

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

som de påträffat hos brottslingar och
att polisen varit tvungen att ibland göra
sådana beslag någorlunda olagligt, om
jag får uttrycka saken så. Ett sådant förbud
som här föreslås skulle säkerligen
underlätta för polisen att genomföra en
avrustning av den — låt mig gärna kalla
den så — undre världen -— detta sagt
med all respekt för de riksdagsledamöter,
som här i kammaren just nu leker
med dessa vapen. Det är inte så roligt
när de användes i den hårda verklighet,
som den halvkriminella världen här i
Stockholm lever i. Dessa vapen är mycket
utbredda, och det är ingen nytta
med dem.

Herr Strand antydde att det finns
andra vapen som är lika farliga. Ja,
rent statistiskt är nog förskärarknivarna
bättre företrädda i brottsstatistiken,
men de har ändå någon uppgift att fylla.
Dessa stiletter har inte någon som
helst nyttig uppgift, såvitt jag kan förstå.
De är bara till för att användas som
hot och som anfallsvapen, ingenting annat.
Därför bör vi bli av med dem. Jag
tror inte att de administrativa svårigheterna
är så stora. England tycks kunna
klara detta problem, och varför skulle vi
inte kunna göra det?

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är väl riktigt som
herr Hanson säger att det för närvarande
inte finns någon laglig rätt att beslagta
stiletter, men om det nu föreliggande
lagförslaget antages så kommer ett sådant
förfarande att bli lagligt, eftersom
lagförslaget innefattar beslagsrätt om ett
sådant vapen påträffas hos den som är
under 21 år. Dessutom innefattar lagförslaget
skyldighet för målsman att se till
att den som är under 21 år icke innehar
sådant vapen. Om målsmannen är medveten
om att någon honom underställd
innehar sådant vapen kan målsmannen
bli bötfälld för underlåtenheten att se
till att vederbörande får lämna vapnet,
kniven eller stiletten eller vad det nu kan
ha för namn, ifrån sig.

Sedan har jag, herr Hanson, svårt att

förstå att en kniv i stilettform skulle vara
ett farligare vapen än exempelvis en
dolk som ungdomarna bär i livremmen.
Sådana knivar har ungdomarna haft i
många år utan att de har betraktats som
någonting särskilt farligt i deras händer.
Det som i det här fallet har liksom fört
stiletterna i ropet är väl att de har en
automatisk utfällning, vilket gör dem
trevliga att hålla på att leka med, och
det har väl vid vissa tillfällen hänt att
ynglingar med våldsmentalitet har använt
stiletterna till att hota andra människor
med, och i vissa fall har de även
använts direkt som vapen.

Jag tillhör inte dem som betraktar stiletterna
som farligare vapen än andra
som ungdomar skall få inneha, men just
nu är de populära och de har missbrukats,
och därför tycker jag det kan vara
motiverat att man förhindrar innehavet
av stiletter hos ungdomar, i all synnerhet
som det också framhållits att de inte
kan vara nyttigare än andra knivar.
Eftersom andra typer av knivar är tilllåtna
får väl ungdomarna övergå till att
använda moraknivar eller liknande.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Låt mig bara säga att
det lilla försök till analogiresonemang
om stiletter och vanliga dolkar som herr
Strand gjorde är ohållbart av det uppenbara
skälet att stiletterna till skillnad
från dolkarna ju inte går att använda
till något nyttigt ändamål. Stiletterna
är rena anfallsvapen, avsedda för
brottsligt syfte.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tänker inte ta mycken
tid i anspråk denna sena timma, men
det är inte alldeles riktigt som herr Hanson
säger att stiletterna enbart är mordvapen,
och därför vill jag säga några
ord.

Det förutsättes i den utredning som
utförts av kriminaltekniska anstalten att
om man går in för ett totalförbud måste
man kunna lämna dispens. Det finns
nämligen invalidiserade människor som
inte har möjlighet att använda båda

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

129

Ang. förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

händerna och som vid vissa tillfällen
har behov av att använda en kniv med
automatisk utlösning av klingan.

Jag vill gärna säga att meningarna
inte är så delade i den här frågan som
det kanske förefaller. För min del skulle
jag gärna ha sett att man kunnat genomföra
ett totalförbud mot dessa vapen,
men kriminaltekniska anstalten har
i sin utredning kommit till det resultatet
att ett sådant förbud icke skulle
vara nödvändigt. Anstalten har därför
inte fullföljt utredningen så långt som
till hur man skulle förfara vid inlösen
av vapen och hur dispensförfarandet
skulle utformas. Om man stadgar ett totalförbud
måste man enligt min mening
samtidigt införa bestämmelser om inlösen
av vapen och om dispens för museiföremål
o. d. Regler om inlösen är nödvändiga
därför att totalförbud annars
skulle innebära ren konfiskation av egendom.
Man undgår inte den effekten, om
man som motionärerna tänkt sig genomför
totalförbud mot innehav nu och senare
meddelar bestämmelser om inlösen.

Man har där liksom flyttat fram inlösenledet,
lagt det i efterhand. Innan
bestämmelser om inlösen kan meddelas
måste man alltså undersöka hur inlösenförfarandet
lämpligen kan gestaltas
och vad som skall gälla beträffande värdering
av egendomen, statsbidrag till
kostnaderna o. s. v. Detta innebär att
man får räkna med förslag till en lagstiftning
och med remiss till lagrådet.
Vi står inför valet att försöka åstadkomma
ett förbud med omedelbar verkan
eller också skjuta på det hela möjligtvis
fram till nästa vår. Därför har vi i regeringen
sagt oss att det är bättre att nu
tillgripa ett förbud för ungdomar under
21 år. Utredningen visar nämligen att
det i huvudsak är ungdomar i de åldrarna
som innehar stiletter. När man
därtill har importförbud och ytterligare
nu bestämmer sig för tillvcrkningsförbud,
tycker vi nog att man skulle kunna
nå en rimlig effekt. Skulle det emellertid
visa sig atl man inte når det viintade
resultatet, får vi gå vidare. Då får vi
ta niista steg och införa totalförbud.

9 Första hammarens protokoll 1959. Nr 21

Jag tycker att vi inte skall förstora
motsättningarna. Vi är överens om att
söka åstadkomma den begränsningen att
ungdomarna inte skall ha tillgång till
dessa vapen och kunna vålla olyckor
med dem. Detta bör ske så skyndsamt
som möjligt. Propositionen och utskottsutlåtandet
anvisar den möjligheten.

Till sist vill jag också säga att jag är
helt ense med utskottet att den s. k. fallskärmsjägarkniven
eller commandokniven
skall innefattas i förbudslagen.

Herr talman! Jag ber att med detta
få rekommendera kammaren att bifalla
utskottets förslag.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) :

Herr talman! Det är självfallet att om
man kan påvisa behovet för en invalid
att ha knivar av den här typen, måste
det finnas möjlighet att lämna licens.

Låt mig säga när det gäller frågan
om beslag och inlösen, att jag hade ett
intryck av att inrikesministern förstorade
problematiken något. Jag vill erinra
om att branschorganisationerna vid
flera tillfällen har uppmanat sina medlemmar
i detaljhandeln att inte föra sådana
vapen, eftersom dessa praktiskt taget
inte har någon nyttig användning
— de är bara till för att skada. Inlösenförfarandet
borde därför vara relativt
enkelt att ordna. Det är tekniskt möjligt
att ha den tågordning som motionärerna
föreslagit.

Vidare vill jag framhålla — det bör
vara ett intresse för inrikesministern -—
att ett totalförbud otvivelaktigt skulle
väsentligt underlätta polisens arbete
t. ex. här i det nattliga Stockholm.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall til! de i
ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

130 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ang. förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 21, angående
uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 52, i
anledning av väckta motioner om slopande
av beskattningen av familjebidrag
till värnpliktiga, bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att behandlingen av återstående
ärende på föredragningslistan skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Tillika beslöt kammaren, då hemställan
därom inkommit från statsutskottet,
att nämnda utskotts vid förmiddagens
sammanträde bordlagda utlåtanden nr
134 och 136 samt memorial nr 137 skulle
få företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Herr TALMANNEN yttrade: Jag hemställer,
att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde de ärenden,
vilka då kunna företagas till avgörande,
upptagas i följande ordning:

bankoutskottets utlåtande nr 39,
statsutskottets utlåtanden nr 134 och
136,

bevillningsutskottets betänkande nr
54 och 50 samt

statsutskottets memorial nr 137.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

690969