1959 FÖ R S TA K AM M A RE N N r 27 (Riksdagens protokoll 1959:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 FÖ R S TA K AM M A RE N N r 27

20—25 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 24 november Sid.

Svar på interpellation av herr Ewerlöf ang. sammansättningen av

den svenska FN-delegationen ................................ 5

Onsdagen den 25 november

Svar på frågor:

av herr Larsson, Thorsten, ang. jazzmusik vid morgonsamlingarna
i skolorna.......................................... 35

av herr Sundin, ang. åtgärder i syfte att förhindra att statens
tjänstemän mottaga mutor................................ 36

Svar på interpellationer:

av herr Johansson, Robert, ang. förhindrande av flyghavres

spridning genom vissa importerade fodermedel ............ 37

av herr Sundin, ang. utvidgning av skolundervisningen om brott
och dess följder ........................................ 38

Om inrättande av en professur i landsbygdssociologi vid Uppsala
universitet ................................................ 41

Reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland ................ 49

Utredning rörande inrikesflygets framtida sträckning m. m..... 55

Vissa vidgade direktiv för besparingsutredningen................ 58

Minskad spännvidd mellan lönerna i de olika dyrorterna ........ 59

Intagande i statsverkspropositionen av vissa översiktliga sammanställningar
................................................ 63

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 25 november sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, ang. ändrad lydelse av 79 §
kommunallagen ............................................ 41

— nr 22, ang. pensionsreglering åt riksdagsmännen och deras efterlevande
................................................ 41

Statsutskottets utlåtande nr 146, om inrättande av förtroenderåd vid
bergmästarämbetena ........................................ 41

— nr 147, om förbud mot spridande av radioaktivt stoff i militärt

övningssyfte .............................................. 41

— nr 148, om inrättande av en professur i landsbygdssociologi vid

Uppsala universitet ........................................ 41

— nr 149, ang. utredning om inrättande av en professur i invärtes
medicin .............................................. 48

— nr 150, om förbättring av undervisnings- och forskningsmöjlig heterna

i Norrland ........................................ 48

— nr 151, ang. kostnadsfri realexamensprövning för yrkesskole elever

.................................................... 48

— nr 152, ang. reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland ... 49

— nr 153, om formerna för inbetalning av radiolicens .......... 55

— nr 154, ang. flygförbindelserna i de nordligaste delarna av Skam

dinavien och Finland m. m................................. 55

— nr 155, om en allsidig utredning rörande inrikesflygets framtida

sträckning m. m........................................... 55

— nr 156, ang. vissa vidgade direktiv för besparingsutredningen . . 58

— nr 157, ang. minskad spännvidd mellan lönerna i de olika dyrorterna
.................................................... 59

— nr 158, ang. intagande i statsverkspropositionen av en översiktlig
sammanställning över ökade lönekostnader och omkostnader .. 63

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, ang. tilläggsavtal till avtalen
med Norge och Danmark för undvikande av dubbelbeskattning . . 66

Första lagutskottets utlåtande nr 29, ang. ändring i luftfartslagen.... 66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, ang. förlängning av tiden för
vissa servitut .............................................. 66

Fredagen den 20 november 1959

Nr 27

Fredagen den 20 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 315, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14
maj 1954 (nr 319) m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionen nr 609, av
herr Damström m. fl.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 183, med förslag om personalförstärkning
vid statens pris- och kartellnämnd,
m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 79 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753); samt
nr 22, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret skrivelse den 16 oktober
1958 med överlämnande av betänkande
med förslag till ny stadga om ersättning
för riksdagsmannauppdragets
fullgörande i vad ärendet avser pensionsreglering
åt riksdagsmännen och
deras efterlevande;

statsutskottets utlåtanden:
nr 146, i anledning av väckt motion
om inrättande av förtroenderåd vid
bergmästarämbetena;

nr 147, i anledning av väckt motion
om förbud mot spridande av radioaktivt
stoff i militärt övningssyfte;

nr 148, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
landsbygdssociologi vid Uppsala universitet; nr

149, i anledning av väckt motion
angående utredning om inrättande av en
professur i invärtes medicin;

nr 150, i anledning av väckt motion
om förbättring av undervisnings- och
forskningsmöjligheterna i Norrland;

nr 151, i anledning av väckt motion
angående kostnadsfri realexamensprövning
för yrkesskoleelever;

nr 152, i anledning av väckta motioner
angående reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland; nr

153, i anledning av väckt motion
om formerna för inbetalning av radiolicens; nr

154, i anledning av väckta motioner
angående flygförbindelserna i de
nordligaste delarna av Skandinavien och
Finland m. m.;

nr 155, i anledning av väckt motion
om en allsidig utredning rörande inrikesflygets
framtida sträckning m. m.;

nr 156, i anledning av väckta motioner
angående vissa vidgade direktiv för

besparingsutredningen;

nr 157, i anledning av väckta motioner
angående minskad spännvidd mellan
lönerna i de olika dyrorterna; samt
nr 158, i anledning av väckt motion
angående intagande i statsverkspropositionen
av en översiktlig sammanställning
över ökade lönekostnader och omkostnader; bevillningsutskottets

betänkande nr
61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalen den 27 september
1956 mellan Sverige och Norge samt den
21 juli 1958 mellan Sverige och Danmark
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och
förmögenhet;

Nr 27

Fredagen den 20 november 1959

första lagutskottets utlåtande nr 29,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297);
ävensom

tredje lagutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om förlängning
av tiden för vissa servitut, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens första
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta befattningshavare

hos kammaren, den 18 november
1959.

Till kanslist hos kammaren förordnades
fr. o. m. den 18 november 1959,
med entledigande av juris kandidaten
Bertil Björnsson vilken under höstsessionen
icke tjänstgjort hos kammaren, filosofie
studeranden Arne Löfling; och entledigades
Löfling samtidigt från befattning
såsom reservstenograf.

År och dag som ovan.

In fidem
K-G. Lindelöw

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Tisdagen den 24 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Johansson, Anders, anmälde, att
han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; och

nr 323, i anledning av väckt motion
angående skatteavdrag för bidrag till
vetenskaplig verksamhet.

Ang. sammansättningen av den svenska
FN-delegationen

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Ewerlöfs
interpellation angående sammansättningen
av den svenska FN-delegationen,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Ewerlöf har i en interpellation
framhållit önskvärdheten av
att den diskussion om utrikespolitiska
frågor, som skall äga rum i riksdagens
andra kammare, samtidigt upptages i
första kammaren. Med denna motivering
har herr Ewerlöf bett mig redogöra för
de synpunkter regeringen lägger på frågan
om sammansättningen av den svenska
FN-delegationen. Jag vill tillmötesgå
interpellantens begäran i bägge de hänseenden
som sålunda omfattas av interpellationen.

Den svenska utrikespolitiken sådan
den utformats under åren efter det andra
världskriget brukar ofta karakterise -

ras med några korta formler. Vi framhåller
i främsta rummet inriktningen på
neutralitet i händelse av ett tredje världskrig
och en därav betingad alliansfrihet
under fredstid. Sverige har ställt sig vid
sidan av de stora alliansgrupper, vari
världen är uppdelad. Detta har vi gjort
för att om möjligt undvika att på grund
av allianstillhörighet bli indragna i krig,
i fall en storkonflikt skulle utbryta. Men
vi har också valt denna obundenhet
gentemot stormaktsgrupperna, därför att
vi därigenom tror oss ha större möjligheter
att i fredstid vidmakthålla ett gott förhållande
till andra stater, oavsett om''
dessa tillhör det ena eller andra allianssystemet
eller om de står utanför allianserna.

Då vi lägger så stor vikt vid att vårt
land inte deltager i något allianssystem,
är det alltså därför att vi anser denna
alliansfria hållning ge oss större trygghet
än en annan utrikespolitik.

Vi avstår från den ökade rent militära
styrka som en anslutning till en stormaktsallians
måhända skulle innebära,
därför att vi därigenom anser oss kunna
minska våra krigsrisker.

Neutralitetspolitiken innebär, att vi eftersträvar
fördelen av att kunna undgå
att omedelbart dras in i ett framtida
världskrig. Den medför emellertid också
förpliktelser och krav på fasthet och
konsekvens hos sina företrädare. Neutralitetspolitiken
förutsätter att omvärlden
kan hysa förtroende för vår vilja
att orubbligt hålla fast vid den valda utJ
rikespolitiska linjen. Den får inte göras:
beroende av tillfälliga faktorer utan måste
vara ett uttryck för ett varaktigt program.
Man skall kunna lita på våra för-1
säkringar att alliansfriheten i fred innebär
att vi i händelse av ett storkrig skall
hävda neutraliteten. Neutralitetspolitiken
får icke skapa vare sig misstro hos
någon stormakt eller förväntningar hos
någon annan stormakt om avsteg från
den valda handlingslinjen. Den medger

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

icke handlingsfrihet i den meningen att
Sverige, efter utbrottet av ett stormaktskrig,
kan, utan att vara angripet, välja
att ens i ett kritiskt läge under yttre
tryck inträda på någon av de krigförandes
sida.

Omvärlden skall vidare kunna lita på
att svenskt territorium och svenska resurser
icke skall kunna utnyttjas för angreppshandlingar.
Vi kan inte underlåta
att bjuda motstånd mot varje angripare
eller underlåta att motsätta oss kränkningar
av landets neutralitet. Försvaret
är i nuvarande världsläge ett nödvändigt
stöd för utrikespolitiken. Det skall
skapa respekt för vår vilja att hävda
neutraliteten åt alla håll och för vår förmåga
att försvara oss om vi ändå blir
angripna. Men det är ett svenskt försvar
för svenskt territorium. Förberedelser
■och överläggningar för militär samverkan
med medlemmar av en stormaktsallians
är sålunda helt uteslutna om vi
vill bevara förtroendet för vår utrikespolitik
och försvarspolitik.

Eu överväldigande majoritet av det
svenska folket har slutit upp bakom neutralitetspolitiken,
i övertygelse om att
den varit en av förutsättningarna för vår
långa fredsperiod och att den även i
framtiden ger oss en möjlighet att undgå
att dras in i en stormaktskonflikt. Vi
kan också glädja oss åt att den ute i
världen med åren vunnit ökad förståelse
och respekt. Förtroendet utåt och inåt
för neutralitetspolitikens innebörd är för
vårt land en värdefull tillgång. Vi bör så
forma vår politik att denna tillgång bevaras.

Neutralitetspolitiken står sålunda i
samklang med våra egna vitala intressen.
Den kan också bidra till fred och stabilitet
i vår del av världen. Så länge världen
inte är organserad i en verklig
trygghetsorganisation, byggd på solidariteten,
utan i stor utsträckning är uppdelad
i regionala grupper med skarpa inbördes
motsättningar, är det av stort
värde att det finns stater som står utanför
alliansblocken och sålunda står friare
än dessa vid bedömandet av olika staters
politik. Om blockbildningen omfattade
alla stater skulle motsättningarna

skärpas. Neutrala länder kan genom utformningen
av sin egen utrikespolitik
stundom markera ställningstaganden,
som är uttryck för en tendens i utjämningens
tecken. I de internationella organisationerna,
framför allt i Förenta
Nationerna, kan emellanåt tillfällen erbjudas
obundna stater, även mindre stater
som Sverige, att närma ståndpunkterna
till varandra eller att vinna förståelse
hos ena parten för motsidans synpunkter.
Erfarenheten visar också att i
olika sammanhang det framstår som ett
önskemål att få medverkan av neutrala
staters medborgare vid fullgörande av
internationella uppgifter i fredstid.

Dessa sista aspekter av neutralitetspolitiken
är ur svensk synpunkt av stor
betydelse. Vi önskar efter ringa förmåga
bidraga till främjande av fred och avspänning.
Vi önskar medverka till vidgade
förbindelser mellan nationerna, till
ökat utbyte på kulturens område, till
främjande av personliga kontakter. Men
möjligheten att verka i sådan riktning är
beroende av att vi inte starkt engagerar
oss på ena sidan i den politiska striden
mellan öst och väst eller andra gruppbildningar.

En politik med denna inriktning
ligger uppenbart även i vårt eget intresse.
Neutraliteten anser vi ge större
trygghet än någon annan utrikespolitik,
men den innebär självfallet ingen garanti
för att vi inte dras in i krig. Försvaret
är ett uttryck för vår oböjliga vilja
att värna vårt oberoende och ger oss resurser
därtill, men dess möjligheter i ett
modernt storkrig är ändå begränsade.
Det är därför vårt eget intresse vi främjar
när vi efter måttet av vår förmåga
vill medverka i strävandena att förebygga
ett krig.

Det är givetvis i första hand regeringen
som har ansvaret för den politik som
följes. Men det är av stor vikt att regeringen
har bakom sig en allmän opinion
inom landet. Icke minst är det av betydelse
att de stora politiska partierna är
medvetna om sitt ansvar för utrikespolitiken.
Därvid räcker det inte med bekännelser
i ord till alliansfrihetens och
neutralitetens politik. Såsom framgår av

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

vad redan sagts bär vårt land liksom
andra länder i liknande ställning den
positiva uppgiften att tillvarata de tillfällen
till avspänning och utjämning i
internationell politik, som kan erbjuda
sig.

Ifall vi, utan att binda oss genom alliansförpliktelser,
dock lidelsefullt och
konstant tar parti för ena sidan i de politiska
grupperingar som existerar i vår
söndrade värld, förlorar vi alla utsikter
att verka för fredlig sammanlevnad och
folkförsoning. Vi missar en viktig positiv
uppgift, som eljest ligger naturligt
till för ett land som vårt.

Självfallet ger vi icke på nåogt sätt avkall
på vår anslutning till demokratiens
ideal. Strävandena att i dagens världsläge
trygga freden och lösa tvistefrågorna
mellan nationerna förutsätter normala
förbindelser och förhandlingar mellan
stater med olika politiska och ekonomiska
system. Att beteckna dessa strävanden
som undfallenhet ger snarast uttryck
för en bristande tilltro till demokratiens
möjligheter att hävda sig, det
tyder på svaghet, icke på styrka.

Men ett starkt engagemang, ensidigt
inriktat, är också ur en annan synpunkt
förenat med olägenheter och risker. När
vi valt neutralitetspolitiken, är det angeläget
att vår politik rätt uppfattas och
att våra avsikter vinner tilltro. Måttlösa
angrepp av inflytelserika politiker mot
andra staters politik motverkar den neutralitetspolitik,
som vi officiellt ansluter
oss till. Detta är fallet i särskilt hög
grad, om företrädare för det neutrala
Sverige, i ett läge när såväl öst som väst
försöker finna vägar till vidgade kontakter
och förhandlingar, ger uttryck för
extrema uppfattningar ägnade att skärpa
och underblåsa rådande motsättningar.
Det är inte här fråga om begränsning i
yttrandefriheten, det gäller att vinna
förtroende i andra länder för den politik
som vårt land vill stå för.

Den närmaste anledningen till den
uppflammande debatten om utrikespolitiken
var som bekant en konflikt mellan
regeringen och högerpartiets ledare herr
Hjalmarson. Den gällde huruvida regeringen
haft fog för sin åtgärd att förbigå

herr Hjalmarson vid valet av svenska representanter
till årets möte med Förenta
Nationernas församling.

Regeringen hade funnit att herr Hjalmarson
var föga representativ för Sveriges
utrikespolitik och fördenskull icke
lämpligen borde ingå i delegationen,
vars samtliga medlemmar har ställningen
som regeringens ombud. Herr Hjalmarson
själv hävdade däremot, understödd
av högerpartiets ledning, att han
borde utses som delegat, eftersom avståndet
mellan regeringens utrikespolitiska
ståndpunkt och hans egen syn på
de utrikespolitiska problemen inte var
större än att båda rymdes under samma
tak. Man kan uttrycka tvistens innebörd
så, att herr Hjalmarson för ovanlighetens
skull insisterade på att betraktas
som regeringstrogen i utrikespolitiken.

Eljest är det inte ett kännetecken på
den utrikespolitiska hållning som herr
Hjalmarson sedan länge intager att den
nära ansluter sig till regeringens. Tvärtom
har man ofta fått det intrycket att
högerledaren är angelägen att markera
så tydligt som möjligt sitt avståndstagande
från regeringen i väsentliga hänseenden.

Den omständighet som närmast föranledde
den aktuella tvisten var att herr
Hjalmarson gick till skarpt angrepp mot
regeringens inbjudan av Sovjetunionens
regeringschef till Sverige. Denna inbjudan
utgjorde ett viktigt avsnitt av svensk
utrikespolitik. Högerledaren fann sig
emellertid oförhindrad att lova sin medverkan
vid ett offentligt opinionsmöte
mot besöket. Han tänkte sig att resa till
FN som svensk delegat, där senare herr
Chrustjov var inbjuden att såsom hedersgäst
tala i FN-församlingen.

Om det tilltänkta besöket av herr
Chrustjov i Sverige gjorde herr Hjalmarson
talrika uttalanden, såsom t. ex. detta,
den 17 juli 1959:

»Chrustjovs besök kommer att bli ett
olyckligt och förödmjukande propagandaspektakel,
där vi med ord som inte
motsvarar våra känslor skall hälsa företrädaren
för ett omänskligt politiskt system,
krigshotets främste organisatör.»

Det är av intresse att lyssna till vad

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

den norska högerns parlamentariske le- »Detta är i genomskinlig förklädnad
dare yttrade i stortinget i oktober detta ett krav på Sveriges anslutning till västär:
blocket.»

»Trots att regeringen icke rådfört sig Om alliansfriheten yttrade herr Hialmed
oppositionen då inbjudan utfärda- marson 1952:

des, hade icke någon meningsyttring
från den parlamentariska oppositionen
nått utanför stortingets väggar. Samtliga
partier hade vid denna tid sina landsmöten;
icke ett enda ord kom ut från
dessa möten som kunde störa något som
helst. Detta berodde icke på någon allmän
uppslutning kring regeringens beslut
men väl på att den ansvariga oppositionen
— när inbjudan var ett faktum
— ville medverka till att besöket avverkades
på ett värdigt sätt.»

Det är inte bara regeringen som upptäckt
att herr Hjalmarson fullföljer sin
speciella utrikespolitik och att han tolkar
alliansfrihet och neutralitet på sitt
eget vis. Det är inte heller någon ny iakttagelse
det här är fråga om. Årets framträdande
var, såsom det blivit sagt, droppen
som kom bägaren att rinna över.
Under årens lopp har herr Hjalmarson
ofta tillkännagivit ståndpunkter, som
illa rimmar med den officiella utrikespolitiken.
Högerledarens förslag att Sverige
i samarbete med Atlantpaktsländerna
skulle befästa den danska ön Bornholm
liksom hans förklaring i våras, att
Sverige borde inköpa vapenbärare i syfte
att förbereda militär samverkan med
västmakterna är väl kända. Likaså har
i debatten ofta återgivits en artikel i
Svensk Tidskrift 1956, som herr Hjalmarson
ännu icke tagit avstånd ifrån.

I denna artikel förklarade författaren att
syftet med den Hjalmarsonska utrikespolitiken
vore att föra oss ut ur neutralitetspolitikens
återvändsgränd. Samförståndet
om den alliansfria utrikespolitiken
vore villkorligt och tillfälligt, betingat
av omständigheterna. Militär samverkan
med våra skandinaviska grannar
vore den positiva handlingslinjen i herr
Hjalmarsons utrikespolitik. Ytterligare
några exempel må här nämnas.

Herr Hjalmarsons ställningstagande till
den s. k. Acheson-planen och dess tilllämpning
föranledde dr Johannes Wickman
att uttala i en tidskriftsartikel:

»Den alliansfria vägen är dock bara
en av nu rådande politiska och strategiska
förhållanden betingad målsättning.
Inte minst i utlandet bör man vara medveten
om detta faktum.»

I 1954 års utrikesdebatt yttrade han:

»Även ett starkt svenskt försvar måste
alltså bygga på förutsättningen av bistånd
västerifrån. Att pröva vilken hjälp
vi behöver och vilken vi har möjlighet
att få, är något som ankommer på experterna.
Den utrikespolitiska uppgiften
ligger i att inom ramen för vår alliansfria
utrikespolitik skapa bästa möjliga
förutsättningar för det nödvändiga biståndet.
Yi måste vidmakthålla och stärka
våra naturliga förbindelser med västmakterna.
Alliansfriheten innebär ingalunda
att vi avstått från rätten att göra
så.»

1956 hette det:

»Också vi sitter på det solidariska, demokratiska
försvarets gren, även om vi
har en kvist för oss. Att bortse från
dessa realiteter är varken realism eller
objektivitet.»

Det vore lätt att fortsätta citaten.

I det längsta har vi velat tro, att uttalanden
av denna typ endast avspeglade
herr Hjalmarsons privata åsikter.

Dessa citat har anförts för att klargöra,
att det råder en avsevärd olikhet
mellan den ståndpunkt herr Hjalmarson
under årens lopp intagit och regeringens
utrikespolitiska ståndpunkt.

Det kan anmärkas, att dessa tidigare
påtalade divergenser inte hindrat regeringen
från att utse honom till delegat
i FN:s församling. Det är riktigt. Vi har
varit ytterst toleranta i förhoppning om
en ändrad inställning från högerledarcns
sida. Vi var även denna gång beredda
att undvika öppen strid och gick därför
med på den kompromiss som högern
föreslog. Men när högern likväl blåste
till strid och organiserade en möteskampanj
runt om i landet med våldsamma
angrepp mot regeringen var det själv -

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

klart, att regeringen måste offentligt
klargöra vad åsiktsbrytningen om utrikespolitiken
gäller.

Det är främst i två avseenden som
skillnaden mellan regeringens och högerledarens
syn på utrikespolitiken
framträtt. Det förefaller för det första
inte sällan som om herr Hjalmarson
skulle betrakta alliansfriheten som en
opportunistisk politik där neutraliteten
i händelse av ett storkrig är en tänkbar
linje, men där vi bör behålla full handlingsfrihet
att välja en annan väg och sålunda
kunna besluta oss för att inträda i
kriget på någon av de krigförandes sida.
En sådan uttolkning av alliansfriheten
är ägnad att undergräva tilltron till fastheten
i svensk utrikespolitik. För regeringen
är alliansfriheten, såsom tidigare
framhållits, ett uttryck för en bestämd
vilja att i händelse av ett storkrig hålla
fast vid neutraliteten, bjuda motstånd
mot varje angripare och motsätta sig
kränkningar av landets neutralitet. Det
är ett vitalt intresse för vårt land, om vi
vill bevara förtroendet och respekten för
neutralitetspolitiken, att klargöra att alliansfriheten
icke täcker en opportunistisk
politik av det slag som högerledaren
hävdat.

En betydande skillnad har för det
andra framträtt i uppfattningen om det
svenska försvarets uppgift. Högerledaren
har såväl i allmänna uttalanden som i
konkreta förslag givit uttryck för en
önskan att Sverige skall inleda eller förbereda
någon form av militär samverkan
med Atlantpaktsstaterna. Han har
helt nyligen t. o. m. sökt göra gällande,
att hela det .svenska försvaret skulle vara
uppbyggt under förutsättning av en
sådan samverkan med Atlantpaktsstaterna.

Det står givetvis varje svensk medborgare
och varje politiskt parti fritt att
förorda Sveriges anknytning till de västliga
stormakternas allianssystem, antingen
detta anses böra ske genom ett inträde
i Atlantpakten eller genom en militär
samverkan i annan form. Ett flertal större
tidningar har företrätt och företräder
sådana åsikter. De har därvid klart redovisat,
att de icke delar riksdagsmajo -

ritetens syn på utrikespolitiken. De företräder
således en ståndpunkt utan förankring
i folkrepresentationen. När
emellertid ledaren för det största oppositionspartiet,
som anser sig vilja företräda
regeringens utrikespolitik och som
deltagit som sitt partis representant i de
överläggningar om det svenska försvarets
utformning, som legat till grund för
riksdagens beslut, ger uttryck för i sak
likartade synpunkter, får frågan helt
andra dimensioner. Då framstår det som
en tvingande nödvändighet för regeringen
att slå fast dels att högerledaren ger
en missvisande bild av svensk försvarspolitik,
dels att hans uttalanden icke går
att förena med svensk neutralitetspolitik.

Det svenska folket bär i dag stora bördor
för försvaret. Människorna ser försvaret
som ett värn för vår obundna
ställning och vår neutralitet. De är beredda
att utåt manifestera vår vilja att
bringa offer för att fullfölja vår självständighetspolitik.
Denna levande försvarsvilja
är en ovärderlig tillgång för
vår nation, en förutsättning för att statsledningen
i en kritisk situation skall
med kraft kunna hävda Sveriges intressen.
Men om den uppfattningen vinner
spridning, att vi är på glid bort från
neutralitetspolitiken, om det uppstår
tvekan och osäkerhet om vårt försvars
uppgifter, kan försvarsviljan lida allvarlig
skada. En regering, som i en orolig
tid vill bevara folkets försvarsvilja, måste
klart ta avstånd från försvarspolitiska
utläggningar av det slag som högerledaren
framfört.

Nu tycks det på sina håll råda den
föreställningen, att herr Hjalmarson är
offer för något slags förföljelse på grund
av sina utrikespolitiska åsikter. Det sägs
att han blivit av regeringen straffad för
sin kritik mot regeringens utrikespolitik.
Man bär också gjort gällande, att
han blivit utsatt för diskriminering.
Hans yttrandefrihet har kringskurits, är
ett ofta förekommande påstående. Man
har med ett ord velat få allmänheten att
tro, att herr Hjalmarson blivit skymfligt
behandlad och är martyr för en regeringen
misshaglig inställning i utrikespolitiska
frågor.

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

Det bör dock stå klart för envar, att
dessa klagomål saknar all grund. Om
herr Hjalmarson med eller utan stöd av
sitt parti har en från regeringen avvikande
mening i utrikespolitiken, så är
det hans fulla rätt. Man borde kunna
förutsätta, att han är tillräckligt självständig
för att vilja stå för sina åsikter.
Lika uppenbart är att regeringen är i
sin fulla rätt, om den hävdar att klyftan
mellan herr Hjalmarsons och dess egen
utrikespolitiska uppfattning är alltför
stor för att han under en uppmärksammad
utrikespolitisk konferens av den art
som FN-församlingen utgör skall av regeringen
anlitas att föra dess talan. Herr
Hjalmarson har därmed varken utsatts
för moralisk deklassering eller för någon
rättskränkning. Regeringen har bedömt
avståndet mellan dess politik och
herr Hjalmarsons såsom större än vad
herr Hjalmarson själv gör. De uttalanden
som högerpartiets företrädare fällt,
icke minst under de senaste månaderna,
tyder på att regeringen icke underskattat
meningsskiljaktigheterna.

När regeringen beslöt att icke utse
herr Hjalmarson som sin företrädare i
Förenta Nationerna, men väl acceptera
andra företrädare för högerpartiet, skedde
detta mot bakgrunden av att andra
högermän och högerns tidningar uttryckt
sig med betydligt större omsorg
och försiktighet, varför herr Hjalmarson
inte nödvändigtvis behövde anses vara
representativ för sitt parti i utrikespolitiska
frågor.

Alltifrån 1947 har den svenska delegationen
vid FN:s församling haft parlamentariska
delegater från de stora politiska
partierna. Det har ansetts i hög
grad önskvärt med detta inslag av parlamentariker
i delegationen. Samma
princip följdes för övrigt av Sverige i
Nationernas förbund. Vad FN beträffar,
finns det ett antal delegationer sammansatta
efter samma principer som den
svenska, men denna praxis att ha representanter
från oppositionen i delegationen
är ingalunda allmän. I ett fall — det
gäller Kanada — har det ordnats så, att
politiker från såväl regeringspartiet som
oppositionen följer med som »observatö -

rer» och alltså utan att utses till delegater
med rätt att deltaga i FN:s förhandlingar.
I flertalet länders delegationer
ingår icke representanter för den
inrikespolitiska oppositionen. Oavsett
om de svenska delegaterna är ledamöter
av riksdagen och oavsett deras medlemskap
i det ena eller andra partiet, är
samtliga utsedda att vara regeringens
ombud och har att i sådan egenskap följa
av regeringen utfärdade instruktioner.

Då det ansetts önskvärt att i den svenska
delegationen ha även medlemmar av
de parlamentariska oppositionspartierna,
har tankegången varit att inom utrikespolitikens
område intet parti företrätt
annan grunduppfattning än regeringen.
De i delegationerna ingående
parlamentsledamöterna har alltså kunnat
betraktas såsom tillhörande regeringens
parlamentariska underlag såvitt
avser utrikespolitiken. I den mån skilda
meningar gjort sig gällande mellan delegaterna
i en utrikespolitisk fråga, som
behandlas av FN:s församling, har det
varit regeringens sak att genom instruktion
bestämma ställningstagandet.

Det kan icke förnekas att risk för politiska
konflikter föreligger med en ordning
av detta slag. I den offentliga debatten
har systemet med delegationer,
sammansatta på det sätt som här beskrivits,
ibland kritiserats såsom med nödvändighet
medförande en stark begränsning
i de parlamentariska ledamöternas
handlingsfrihet. Man har gjort gällande
att delegater, som haft en från regeringen
avvikande uppfattning i en viktig
fråga, är i praktiken hindrade från att
offentligen tillkännage sin mening och
verka för den i samband med ärendets
behandling inom FN. Å andra sidan har
betonats värdet av att oppositionspartierna
erhåller möjlighet att nära följa
Sveriges politik i FN. Givetvis har aldrig
ifrågasatts annat iin att delegater
med avvikande mening kan i efterhand,
när exempelvis FN-politiken debatteras
i riksdagen, redovisa sin ståndpunkt.

Men en konflikt kan uppstå inte bara
av det nyss angivna skälet, att någon eller
några av de parlamentariska delegaterna
finner sig alltför mycket begrän -

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

sade i sin handlingsfrihet och önskar utåt
markera sin avvikande ståndpunkt.
Läget kan också vara det omvända, att
regeringen icke önskar till ombud förordna
parlamentariska politiker som
framträtt som motståndare i viktiga hänseenden
till regeringens utrikespolitik.
Det är denna sistnämnda situation som
aktualiserades i somras, då regeringen
av redan angivna skäl icke ansåg lämpligt
att utse herr Hjalmarson till medlem
av höstens FN-delegation.

Med anledning av det inträffade har
från folkpartiets sida föreslagits, att de
demokratiska partierna borde samråda
om principerna för FN-delegationens
sammansättning. Från regeringens sida
finns intet att erinra mot en sådan överläggning.
Jag vill emellertid betona, att
regeringen icke har någon önskan att
ändra den praxis som hittills varit rådande.
Vi skulle beklaga om något av de
demokratiska partierna föredroge att stå
utanför samarbetet i FN. Det är dock
partiernas egen sak att avgöra sin hållning.
Skulle mot förmodan alla oppositionspartierna
vilja övergå till en ny
ordning med en delegation uteslutande
bestående av parlamentariker av samma
parti som regeringen, jämte diplomatiska
delegater, kan regeringen icke tvinga
dem att medverka i FN:s arbete. Men
det är i så fall inte regeringen som eftersträvat
en sådan omläggning.

Interpellanten har tydligen velat ha
en klargörande debatt om utrikespolitiken.
Sammanfattningsvis gäller enligt
regeringens mening denna debatt och
dessa meningsskiljaktigheter fyra betydelsefulla
frågor inom svensk utrikespolitik.

Den första frågan gäller om regeringen
har rätt att utse ombuden till Förenta
Nationernas generalförsamling och därvid
också bedöma huruvida föreslagna
kandidater är lämpliga företrädare för
den politik regeringen bär ansvaret för.

Den andra frågan gäller följande: Bör
Sverige forma sin politik på sådant sätt
att den så långt det nu är möjligt bidrar
till utjämning av de rådande motsättningarna
i världen? Skall inte vi som
neutral nation i ett liige av en viss po -

litisk avspänning i världen i varje fall
undvika att demonstrera en annan inställning
till utbyte och kontakter mellan
nationerna än de ledande stormakterna
på ömse håll visat? Eller skall vi
starkt engagera oss för ena sidan i nuvarande
motsättningar och följa en linje
som uppenbarligen skulle starkt försvåra
även normala och korrekta förbindelser
med den andra parten?

Den tredje frågan gäller: Skall den
alliansfria utrikespolitiken vara uttryck
för vår fasta beslutsamhet att i ett framtida
storkrig värna neutraliteten? Eller
är det en tillfällig handlingslinje, som
innebär att vi för närvarande icke ansluter
oss till något allianssystem, men
står obundna att i händelse av ett storkrig
inträda på någon av de krigförandes
sida?

Den fjärde frågan är denna: Har det
svenska försvaret till främsta uppgift att
skapa respekt för vår förmåga att värna
neutraliteten i händelse av ett storkrig?
Är det i så fall förenligt med neutralitetspolitiken
att inleda eller förbereda
militär samverkan med en stormaktsallians? För

en liten nation som eftersträvar
att föra en självständig politik är samverkan
och samling kring utrikespolitiken
av stort värde. Men strävan att bevara
enigheten får icke medföra oklarhet,
osäkerhet och ovisshet om var vi
står. Det är en risk om neutralitetspolitikens
begrepp uttänjes så långt att även
dess motståndare kan rymmas under
dess samlingstecken. Det är en fara om
enigheten endast blir en täckmantel för
betydande åsiktsbrytningar i grundläggande
utrikespolitiska frågor. Enighet
under oklara villkor kan allvarligt försvaga
vårt lands internationella ställning,
undergräva förtroendet för vår
neutralitetspolitik och i en kritisk situation
medföra ödesdigra konsekvenser.
Inför de angrepp som högern riktat mot
utrikespolitiken ser regeringen som sin
självklara förpliktelse att obrottsligt slå
vakt om den neutralitetspolitik som
präglat den långa fredsperiod vårt folk
fått uppleva.

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska I

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka hans
excellens herr utrikesministern för att
han velat besvara min interpellation
med att här föredra samma svar, som
samtidigt lämnas av statsministern på
en interpellation i andra kammaren.
Härigenom har, såsom min avsikt varit
med interpellationen, tillfälle beretts båda
kamrarna att på vanligt sätt samtidigt
debattera vissa uppmärksammade
frågor inom utrikespolitiken, vilka inte
funnit plats i de tidigare under höstriksdagen
hållna allmänna debatterna. Jag
tackar också för att jag fick tillfälle att
under gårdagseftermiddagen ta del av
det nu lämnade svaret.

Vår senaste utrikesdebatt ägde rum
för något mer än ett halvt år sedan, den
It mars. Rollerna inom regeringen var
då ombytta: statsministern i första kammaren,
utrikesministern i andra kammaren.
Debatten här i kammaren förflöt
i stort sett i enighetens tecken, som den
gjort under hela efterkrigstiden när det
gällt huvuddragen av vår utrikespolitik.

Jag saknar anledning att ingå på de
enskildheter vi den gången sysslade
med, men jag vill gärna återgiva några
som jag tycker värdefulla uttalanden av
statsministern i en delvis till mig riktad
replik. Den gällde till en början de diskuterade
marknadsfrågorna. Det hette
där: »Redan med vad jag nu sagt har
jag givit ett uttryck åt att det är en stor
källa till tillfredsställelse för regeringen,
att enheten omkring utrikespolitiken har
bevarats och snarast förstärkts i den nuvarande
brydsamma tiden. Inför de besvärligheter,
som vi just nu möter på
grund av europaförhandlingarnas sammanbrott
och svårigheterna att åstadkomma
en nordisk marknad, tror jag det
är — precis som herr Eweriöf uttryckte
det — av mycket stort värde att vi i
vårt land står så samlade som vi gör.
Det är självfallet, att vi skall göra vad
på regeringen ankommer för att bibehålla
denna samling.»

Längre fram fortsatte statsministern:
»Samma glädjande enighet som har rått
i bedömningen av de handelspolitiska
frågorna gäller ju också utrikespolitiken

I-delegationen

i stort. Jag kan konstatera att» — här
följer uppräkningen av ett antal namn,
bland dem mitt — »har deklarerat sin
anslutning till vår alliansfria politik.
Jag tror det är mycket värdefullt att vi
i en kritisk situation, med de bekymmer
som finns på det internationella området,
kan konstatera att en sådan samling
föreligger. — Det är klart att denna
enighet inte utesluter nyanser i bedömandet.
Sådana nyanser kan inte rubba
helhetsintrycket. I samma andedrag som
herr Eweriöf gav sin anslutning till de
utrikespolitiska huvudlinjerna meddelade
han att hans parti hade avrått från
inbjudandet av den ryske statschefen till
ett besök. — Jag fattar det så att han
betraktar vår olika uppfattning om
lämpligheten av detta statschefsbesök
som en sådan nyans, alltså som en fråga
i vilka delade meningar kan råda, utan
att detta får blåsas upp till den storleksordningen
att samlingen kring vår
utrikespolitik hotas.»

Ja, förvisso ansåg jag det, och det
gör jag alltjämt. Men hur är det med
regeringen? Själv har jag under årens
1°PP gäng efter annan i utrikespolitiska
sammanhang understrukit såsom en av
förutsättningarna för att enighet kring
vår alliansfria politik kunnat vinnas och
bevaras, att denna politik bedrives så,
att ingen tvekan kan råda i omvärlden
om vår ideologiska samhörighet med
Västerlandet. — Likaså har vi hävdat
vår rätt, för att inte säga skyldighet, att
Öppet ge uttryck åt vår mening om diktaturen
och dess utslag i öster. Det är
en frihet som statsministern, och jag
vågar säga även utrikesministern, har
begagnat sig av. Detta hindrar inte att
vi med sympati kan följa mycket av vad
som sker på det kulturella och materiella
området i dagens Ryssland. Om
statsministern och regeringen kommit
till den uppfattningen, att det nu inte
bör kritiseras längre, så är detta en omdömesfråga,
i vilken man inte med stöd
av den alliansfria linjen kan fordra rättning
i leden.

När högerpartiet och även folkpartiet
avrådde från inbjudan till den ryske
ministerpresidenten att besöka vårt land

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

och offentligen motiverade skälen för
sitt ställningstagande, var detta ingenting
som hade med grundvalarna för den
alliansfria linjen att göra.

Allt det rabalder som kommits åstad,
sedan vi förde den av mig nyss refererade
debatten, har uppenbarligen sin
upprinnelse inte i något som inträffat
här hemma, utan i Chrustjovs återbud i
somras. Det verkar som om denna åtgärd
kommit som en chock för regeringen
och bringat den ur fattningen.

Regeringens tolkning av orsakerna
till återbudet, särskilt sådan den framstod
i utrikesministerns radioeko, innebar
ett ansträngt försök att lägga huvudvikten
vid de inhemska opinionsyttringarna.
Eljest var det ju närmast regeringen
själv som ställts i gluggen. De
verkliga orsakerna måste nog sökas på
annat håll. Ett skäl må ha varit att
Chrustjov inte velat nöja sig med ett
besök av protokollär natur, utan motsett
förhandlingar av ett slag, som icke ingått
i de svenska förutsättningarna för
besöket. Därvidlag kan vad utrikesministern
under allmän anslutning kort
förut haft att säga om Östersjön som ett
fredens hav ha spelat en roll. Ett annat
skäl, och måhända det avgörande, har i
efterhand kommit i dagen. Jag syftar på
den inbjudan från USA som Chrustjov
enligt vad vi nu vet fick motta i början
av juli. Det är väl naturligt att det då
har tett sig olägligt för Chrustjov att
tillbringa ett par veckor i Skandinavien
omedelbart före det för honom så betydelsefulla
USA-besöket.

Jag kan försäkra utrikesministern att
de alternativa förklaringsgrunder jag
här antytt inte tillkommit för att söka
skaffa högerpartiet ett alibi, snarare då
för att befria Chrustjov från misstanken
att vara en överdrivet känslig person.

Mot bakgrunden av vad som sålunda
förekommit vidtog regeringen den uppseendeväckande
och kränkande åtgärden
att diskvalificera högerledaren som av
partiet föreslagen FN-delegat. I en högerkommuniké
angavs detta med statsministerns
godkännande bero på att
herr Hjalmarson offentligt framfört par -

tiets uppfattning om ministerpresident
Chrustjovs besök.

Denna repressalieåtgärd har under de
omständigheter, under vilka den tillkommit,
svårligen kunnat uppfattas på
annat sätt än som ett försök från regeringens
sida att ställa sig bättre till boks
österut. Om detta inte varit regeringens
avsikt, hade den bort inse, att den genom
åtgärden i alla fall skapat ett sken
emot sig som den bort vara angelägen
att undvika. Intrycket står nu allmänt
kvar både inom och utom landet till stor
skada för vårt anseende.

I sammanhanget har utrikesministern
framhållit, att ombuden i FN representerar
den svenska regeringen och dess
utrikespolitik, ej sina egna respektive
partier. Jag finner denna beskrivning
föga motsvara verkligheten. Visst är det
så, att regeringen formellt utser ombuden,
fastställer deras instruktion och i
sista hand bestämmer, hur delegationen
skall handla i generalförsamling och utskott.
Men inte följer därav att ombuden
är skyldiga att svära på magisterns
ord. Om t. ex. någon medlem av utrikesnämnden
tillkännagivit annan mening
beträffande någon punkt i instruktionen
för ombuden, är han väl inte därmed
diskvalificerad för att sedermera deltaga
såsom ombud. Tvärtom är det väl så,
att man med den allsidiga representationen
inte bara velat understryka enigheten
om huvuddragen i vår utrikespolitik
utan velat tillförsäkra sig att vid de förberedande
överläggningarna i delegationen
ha tillgång till personer, som
inte bara representerar sig själva eller
är ett eko av regeringen, utan som också
kan förväntas ge uttryck åt sitt partis
allmänna inställning i olika frågor.
Det kan gälla frågor alltifrån formuleringar
till sättet att rösta i utskott och
församling, .lag har personligen haft
goda erfarenheter av möjligheterna att
i sammanhållningens intresse ge och ta
vid dylika överläggningar. Det är varje
ombud obetaget att anmäla avvikande
mening och offentligen förfäkta den
här hemma. Att det så sällan blint är
väl det bästa beviset för att samförstån -

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

det varit gott. Någon samvetsnöd behöver
aldrig uppkomma, då den, som till
äventyrs har en annan mening i en viss
fråga, självfallet befrias från att agera
i den fråga det gäller.

Den beskrivning, som jag här har
lämnat, är den enkla innebörden i vad
som hittills tillämpats. Jag tror att det
inte varit mer än en mening om att den
fungerat tillfredsställande och att den
varit en styrka för landet. Från högerpartiets
sida gjorde vi vad vi kunde för
att denna värdefulla tradition inte skulle
i hastigt mod slås sönder. Någon dag
innan jag i mitten av augusti avreste
till USA för att från väster till öster
ta mig fram till New York i lagom tid
för generalförsamlingens öppnande i
mitten av september, träffades på vårt
initiativ en uppgörelse, som i varje
fall från vår sida ansågs innebära att
regeringen återtog sin diskvalificering
av herr Hjalmarson. Regeringen hade
nämligen under mellantiden lämnat sådana
uppgifter angående riksdagsarbetet
under hösten, att frågan inte behövde
ställas på sin spets, eftersom herr Hjalmarson
ändå skulle bli förhindrad att
mottaga uppdraget. Jag reste i tro att
allt var klart och fick först vid ankomsten
till New York reda på att regeringen
inte läste vår uppgörelse på samma
sätt som vi. Den hade aldrig haft för
avsikt att upphäva sin diskvalifikation
av herr Hjalmarson. Därmed var ju
grunden för uppgörelsen sådan vi fattat
den undanryckt. Även om jag med
förväntan motsett att få dra mitt strå
till stacken i FN-delegationen, var det
självklart, att om det inte fanns plats
för partiets ledare, så fanns det inte heller
plats för mig.

Herr talman! Jag har härmed sökt att
så måttfullt som möjligt framlägga min
syn på vad som hänt i samband med regeringens
val av FN-delegation till årets
generalförsamling — den fråga, som närmast
var föremål för min interpellation.
Svaret går långt utöver denna ram.
Vad däri inledningsvis sägs till beskrivning
av vår politik såsom inriktad på
neutralitet i händelse av ett tredje
världskrig och en därav betingad allians -

frihet under fred kan jag i stort sett
instämma i.

Interpellationssvaret avslutas med fyra
frågor.

Den första frågan gäller, om »regeringen
har rätt att utse ombud till FN:s
generalförsamling och därvid också bedöma
huruvida föreslagna kandidater
är lämpliga företrädare för den politik
regeringen bör ansvara för». Den frågan
kan jag besvara med att hänvisa till vad
jag redan anfört. Jag vill tillägga, att
jag anser att systemet med partirepresentation
förutsätter, att partirepresentanterna
utses i samförstånd med respektive
partiledningar.

Frågan nr två är uppdelad i olika
satser. Den första lyder: »Bör Sverige
forma sin politik på sådant sätt att den
så långt det nu är möjligt bidrar till
utjämning av de rådande motsättningarna
i världen?» Den frågan besvarar jag
självfallet med ja.

Den andra meningen lyder: »Skall
inte vi som neutral nation, i ett läge
av en viss politisk avspänning i världen
i varje fall undvika att demonstrera
en annan inställning till utbyte och
kontakter mellan nationerna än de ledande
stormakterna på ömse håll visat?»
Frågan är ju av provokatorisk innebörd.
Jag vill med anledning av den
framhålla vår inställning till Chrustjovbesöket
vid den tidpunkt som det nu
var fråga om, ävensom att ett sådant
besök hos oss enligt vår uppfattning
icke kan till sin innebörd och ändamålsenlighet
jämföras med besöksutväxlingen
stormakterna emellan.

Den tredje meningen lyder: »Eller
skall vi starkt engagera oss för ena sidan
i nuvarande motsättningar och följa en
linje som uppenbarligen skulle starkt
försvåra även normala och korrekta förbindelser
med den andra parten?» Det
är inte en fråga utan snarast en beskyllning,
som inte kräver något svar.

Den tredje frågan gäller: »Skall den
alliansfria utrikespolitiken vara uttryck
för vår fasta beslutsamhet att i ett framtida
storkrig värna neutraliteten?» På
den frågan svarar jag ett obetingat ja.

Vidare fortsätter frågan: »Eller är det

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

en tillfällig handlingslinje, som innebär
att vi för närvarande icke ansluter oss
till något allianssystem, men står obundna
att i händelse av ett storkrig inträda
på någon av de krigförandes sida? Den
frågan besvarar jag med nej, men jag vill
framhålla, att vi alltid hävdat, att förhållandena
i världen kan ändras så, att
vi blir tvingade att ompröva vår ställning.
Särskilt har det framhållits, att så
skulle bli fallet, om Finland ockuperades.
När utrikesutskottet i april 1956 avstyrkte
kommunistmotioner, som innebar permanent
bindning av svensk utrikespolitik
för varje tänkbart läge i en oförutsebar
framtid, hävdade utskottet enhälligt,
att en omläggning av denna art av
vår utrikespolitik icke var påkallad av
nu rådande läge eller innebar ett ändamålsenligt
tillgodoseende för framtiden
av svenska intressen.

Den fjärde frågan lyder: »Har det
svenska försvaret till främsta uppgift
att skapa respekt för vår förmåga att
värna neutraliteten i händelse av ett
storkrig? År det i så fall förenligt med
neutralitetspolitiken att inleda eller förbereda
militär samverkan med en stormaktsallians?»
På den frågan svarar jag,
att i fråga om försvaret står vi helt på
den grund som lagts vid våra försvarsbeslut.
Försvarets uppgift är i första
hand att söka avhålla från angrepp och
att i händelse av angrepp bjuda starkast
möjliga motstånd mot angriparen, men
vi måste också ta med i beräkningen att
uppgiften kan bli oss övermäktig. I ett
sådant läge hänger vår existens på hjälp
utifrån. Genom egna åtgärder och på
egen hand bör vi vid planeringen av försvaret
underlätta mottagandet av sådan
hjälp.

De personliga angreppen mot herr
Hjalmarson — vilka mestadels fått en
förvrängd utformning — får väl närmast
anses liöra hemma i andra kammaren.
För mig må det vara nog att förklara —
om nu en sådan förklaring behövs — att
herr Hjalmarson är talesman för sitt parti
och inte för sig själv även när det
gäller utrikespolitiken.

I utrikesdebatten den 11 mars åberopade
jag med instämmande en artikel i

Tiden nr 2 för i år av kammarkollegan
herr Siegbahn. Där finns ett tänkvärt
avsnitt, som varnar för kättarprocesser
av det slag regeringen nu igångsatt. Detta
avsnitt avslutas med följande ord:
»De demokratiska partiernas enighet om
grundlinjerna i vår utrikespolitik är ett
alldeles för värdefullt kapital för att riskeras
i partipolitiken. Däremot måste
man givetvis ha möjlighet att ta avstånd
från olika enskilda förslag och yttranden
inom ramen för den gemensamma
målsättningen.»

Den vägen har regeringen inte följt.

Själv bär jag intet annat uppsåt än
att söka medverka till att denna uppkonstruerade
strid om landets utrikespolitik
snarast bringas ur världen. Må alla
goda krafter förena sig om att bota de
revor, som redan vållats! Ingen kan ha
något att vinna på att fördjupa klyftan.
Det enda vissa är att landets intresse
äventyras. Detta säger jag trots det interpellationssvar,
som jag fått.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Anledningen till denna
debatt är ju främst en kontrovers mellan
regeringen och högerpartiet om sättet
att sammansätta vår delegation till
Förenta Nationerna. Genom allehanda
manövrerande har denna kontrovers utvecklats
till en, efter vad jag kan förstå,
fingerad strid om hur alliansfritt —
naturligtvis i utrikespolitisk mening —
högerpartiet och enkannerligen dess ledare
herr Hjalmarson egentligen är. För
den icke inblandade ligger det något
overkligt över det hela. Stridsområdet
är illa definierat; man vet inte riktigt
om det är utrikespolitiskt eller inrikespolitiskt,
och overkligheten förefaller
mig ungefär lika stor som vid vissa militära
övningar, där de stridande trupperna
till större delen utgöres av markörer.

Principerna för sammansättningen av
den svenska delegationen till Förenta
Nationerna har gamla anor. De härrör
sig från år 1919, då den första delegationen
till Nationernas förbunds församling
utsågs. Alltsedan dess har delega -

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

tionen till NF och FN städse inneslutit
en eller flera representanter för vart och
ett av de demokratiska politiska partierna.
De har självfallet utsetts i konselj
av regeringen. De har likaledes
självfallet vid sitt uppträdande utåt i
den församling, där de uppträdde, fått
rätta sig efter de instruktioner, som i
allmänhet efter utrikesnämndens hörande
fastställts av regeringen eller efter de
direktiv, som regeringen in casu kunde
meddela.

Detta har nu, såvitt jag vet, utåt aldrig
vållat några svårigheter. Finner en delegat,
som tillhör oppositionen, någon
enstaka gång att han i en särskild fråga
i ett utskott har svårt att företräda regeringens
ståndpunkt, kan han alltid —
såsom herr Ewerlöf påpekade — be någon
annan att ta hans plats. Meningsmotsättningarna
i utrikespolitiska frågor
var ofta mycket större på 20- och 30-talen än nu. Hur ofta har jag inte hört
herr Trygger säga: »Jag gillar just ingenting
av vad Branting gör här i Geneve,
så jag går väl till budgetutskottet
och försöker få stater med svag ekonomi
att betala sina medlemsavgifter till förbundet.
Det är ju alla överens om att
man skall betala sina klubbavgifter!»

Meningen med den parlamentariska
representationen i våra delegationer till
NF och FN har väl från början varit,
och är väl allt fortfarande, dels att utåt
och inåt markera alla demokratiska partiers
uppslutning kring de mål, för vilka
dessa internationella organisationer
uppbyggts, dels att öka kunskaperna
inom de olika partierna om deras verksamhet,
dels slutligen också att ge en
viss internationell träning åt framstående
parlamentariker.

Under 20- och 30-talen torde det ha
varit en regel, från vilken aldrig avvikits,
att de skilda partierna eller deras
ledning utsåg sina representanter,
även om detta val formellt konfirmerades
av regeringen. De parlamentariska
representanterna var på en gång utåt
regeringens representanter och inåt också
sina partiers företrädare och observatörer.
Vid åtskilliga tillfällen under Genéve-tiden
hände det, när instruktioner

ansågs böra inhämtas i Stockholm i en
fråga av större betydelse, att till det yttrande
eller förslag, som delegationen
hemsände, fanns fogat ibland ganska utförliga
reservationer. I de fall då utrikesnämnden
hördes delgavs också nämnden
dessa reservationer.

Under efterkrigstiden har situationen
blivit mer oklar. Det beror på åtskilliga
förhållanden. Det parlamentariska läget
i Sverige har varit sådant att det förhärskande
partiet ansett sig behöva ta
relativt liten hänsyn till oppositionen.
FN:s församlingssammanträden ha blivit
ungefär tre gånger så långa som
NF:s och den nuvarande utrikesministern
har på ett helt annat sätt än förkrigstidens
utrikesministrar på grund
av längden av sitt ämbetsinnehav och
sin auktoritativa läggning dominerat
scenen.

Men jag tror ändå att det finns starka
skäl att återgå till den förra, mer
stringenta ordningen. Det kan också vara
en fördel för det socialdemokratiska
partiet, som ju också kan komma i opposition.
Låt alltså de skilda politiska
partierna realiter utse vem dem lyster
till representant i FN, varvid man utgår
ifrån att de anses representera partiets
grundåskådning, och likaledes ifrån
den självklara förutsättningen att vederbörande
utåt endast representerar Sveriges,
d. v. s. regeringens politik.

Samtidigt bör den ordningen emellertid
eftersträvas, att partierna inte alltför
ofta växlar sina ombud och inte använder
ombudskapet såsom någon sorts
stipendieverksamhet för studier i internationell
organisation och amerikanskt
samhällslivs olika aspekter. Det får ordnas
på annat sätt. Mera permanenta delegater
kan också följa de frågor de
ägnar sig åt även mellan sessionerna.
Två ombud för varje parti eller ombud
med suppleant synes vara tillräckligt.
Mindre än två går nog däremot
inte, ty sessionerna är för långa och
vältaligheten för stor för att ens en
vid sövande tal van svensk riksdagsman
skall kunna stå ut i tre månader.

Nu har ju regeringen vägrat att godtaga
herr Hjalmarson som svensk dele -

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen

gat. De förklaringar som därefter avgivits
från de båda huvudantagonisterna
och positionernas förflyttning åt olika
håll med en rad samtal, varvid interlokutörerna
konstant missförstått varandra,
utgör ett sällsamt mellanspel i
svensk politik av föga uppbyggligt slag
och knappast ägnat att stärka Sveriges
anseende utåt eller parlamentarismens
förankring hos vårt eget folk. Jag har
ofta under dessa dagar, mest av gammal
professionell vana, funderat på hur jag,
om jag vore ett utländskt sändebud i
Stockholm, skulle kunnat klargöra för
min regering »what it is all about» —
vad det handlar om. Jag har till och
med gjort ett utkast till den förtroliga
depesch, som denne fiktive men tränade
observatör kunde tänkas ha sänt
hem til sin huvudstad för kort tid sedan
och som han nu kommer att låta
åtföljas av en kort telegrafisk redogörelse
för dagens debatt.

Det kan kanske vara av något intresse
för kammarens ledamöter att lyssna till
en uppläsning av denna rapport, som
dess författare sökt göra så kort och
klar som de onekligen något svåröverskådliga
förhållandena tillåtit.

Rapporten lyder i översättning:

»Stockholm den 17 nov. 1959.

Nr. 639. Strängt förtroligt.

Eders Excellens.

Som jag i flerfaldiga rapporter haft
anledning framhålla för Eders excellens
har i den svenska riksdagen under efterkrigstiden
rått en i parlamentariska
länder sällsynt enighet både om utrikespolitikens
mål och medel. Detta förhållande
tillika med den sävlighet, som utmärker
svenska politikers sätt att framlägga
sina tankar, samt det ovedersägliga
faktum att den svenska utrikesministern
alltmera kommit att betraktas
som en institution, som inte kan rubbas
och vars auktoritet icke bör ifrågasättas,
har gjort det svenska parlamentets
utrikespolitiska diskussioner till föga
nöjsamma tillställningar som endast
ägnats förstrött intresse från såväl mina
kollegers som den svenska allmänhetens
sida. Jag har i allmänhet kunnat in 2

Första kammarens protokoll 1959. Nr 27

av den svenska FN-delegationen
skränka mig till att med några kommentarer
insända den översättning som
utrikesdepartementet välvilligt tillställt
mig av stats- och utrikesministrarnas likalydande
anförande samt i övrigt understryka
debattens lugna, och för de
utrikespolitiska förhållandena föga belysande
karaktär.

Inför de debatter, som nu stunda i den
svenska riksdagen efter ett för mig, och
även för de kolleger med vilka jag konfererat,
obegripligt förspel, kan situationen
te sig något annorlunda, varför
jag här anser mig böra göra ett försök
till analys. För första gången framhålles
nämligen nu från regeringens sida
att mellan de politiska partierna, särskilt
mellan regeringspartiet och de konservativa,
råder en djupgående meningsskiljaktighet
om riktlinjerna i svensk
utrikespolitik. Åtminstone är det första
gången sedan jag blev här ackrediterad,
och en genomgång av mina företrädares
visserligen något summariska rapporter
har icke givit vid handen att han
observerat något sådant.

För att någorlunda förstå vad som
nu inträffat torde det vara nödvändigt
att gå tillbaka till de meningsutbyten
som föregick det ryska regeringschefsbesöket
i Skandinavien, som aldrig blev
av. Högerns partichef, herr Hjalmarson,
och i mindre häftig form den liberale
ledaren, den kände nationalekonomen
professor Ohlin, motsatte sig det beramade
besöket under förklaring att dylika
protokollära visiter, som icke föranleddes
av önskan att ernå några förhandlingsresultat,
icke tjänade något
syfte. Centerpartiledaren, bondehövdingen
dr Hedlund, förhöll sig som vanligt
avvaktande. När här som i andra länder
vissa organisationer anordnade protestmöten,
anslöt sig herr Hjalmarson
i viss mån till deras aktioner.

Så kom den not varmed herr Chrustjev
i icke alltför höviska ordalag inställde
besöket. Regeringens besvikelse torde ha
varit mycket stor. Man hade säkerligen
i hög grad önskat att återgälda den gästfrihet
som i Sovjetunionen visats herr
Erlander, hans hustru och två söner och
även visa herr Chrustjev, hur väl Sve -

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

rige ordnat för folkets stora massa i
full demokratisk ordning. Indignationen
vände sig i främsta rummet mot
herr Hjalmarson, oaktat dennes aktivitet
väl inte varit orsaken till det besökets
inställande. I fråga om den uppfattning
jag kommit till i detta hänseende
hänvisas till min depesch nr 596.

Märkligt nog kunde icke från något
håll någon indignation förmärkas
mot herr Chrustjev, som väl ändå måste
sägas ha varit den som burit sig illa
åt (det uttryck som författaren har valt
är en smula svåröversättligt) utan man
ägnade sig åt en enligt min uppfattning
rätt egendomlig dispyt om vems fel det
var att herr Chrustjev inte kom, herr
Hjalmarsons, herr Ohlins, den svenska
pressens eller regeringens.

Hur som helst kom herr Hjalmarsons
och oppositionens hållning i denna fråga
''bägaren att rinna över’ för att citera
ett i den politiska debatten ofta
använt gammalt svenskt ordspråk. Herr
Undén och herr Erlander, eller herr Erlander
och herr Undén, eller båda
tillsammans ansåg att herr Hjalmarson
borde uteslutas ur den svenska FN-delegationen.
Herr Hjalmarson, som egentligen
detta år inte alls velat resa till
New York, kände sig efter viss tvekan
härav kränkt. Detta framkom och blev
för allmänheten känt efter förhandlingar,
vars förlopp jag icke kunnat utreda,
oaktat mina medarbetare och jag
själv sökt genom samtal med olika politiska
personligheter och framstående
pressmän utreda sammanhanget. Emellertid
drog högerpartiet, solidariskt med
sin ledare, tillbaka sina delegater till
Förenta Nationerna.

Herr Hjalmarson är en frispråkig person
med en ganska förenklad och friskt
pojkaktig framställningskonst, som förskaffat
hans parti åtskilliga anhängare.

I utrikespolitiska frågor framför han
stundom tankegångar, som knappast tyder
på att han fullt genomtänkt problemen.
Jag erinrar om hans förslag om
gemensamma åtgärder från dansk-svensk
sida till försvar av ön Bornholm, varom
jag inberättat i min vördsamma depesch
nr 138 år 1957.

Dessa och andra kanske ej fullt övertänkta
yttranden har nu framdragits
av statsministern, som är ytterst intresserad
av taktiskt betonade politiska
framstötar, för att bevisa att herr Hjalmarson
icke är en ärlig anhängare av
den svenska alliansfria politiken som
för åtskilliga blivit en nästan religiös
övertygelse som fordrar den mest renläriga
uttolkning. Själv bär jag kommit
till den övertygelsen att herr Hjalmarson
är en typisk svensk patriot med
nästan nedärvd motvilja mot det sovjetryska
systemet och dess yttringar, vilket
stundom kanske till överdrift färgar
hans inställning, men att han liksom de
flesta svenskar är fast övertygad om att
den alliansfria politiken är den för Sverige
riktiga.

Genom sina uttalanden särskilt vid ett
stort möte i Stockholms konserthus har
herr Erlander, stödd av flera av sina
kolleger, överfört debatten om herr
Hjalmarsons uteslutande ur New Yorkdelegationen
på ett mera allmänpolitiskt
plan. Ingenting hade väl därför
varit naturligare än att denna debatt,
vilket skulle varit givet i de flesta andra
länder, omedelbart överförts till
riksdagen. Detta kommer nu att ske,
men först sedan ganska häpnadsväckande
manövrar ägt rum och efter flera
sammanträffanden mellan huvudaktörerna,
som därvid konstant synes ha
missförstått varandra och därefter publicerat
ömsesidiga beskyllningar för att
icke ha handskats med sanningen på
ett sätt värdigt framstående statsmän.
Åtskilliga av mina svenska interlokutörer
har betecknat dessa manövrar såsom
grönköpingsmässiga, vilket hänsyftar
på förhållandena i en mindre svensk
stad, där invånarnas vyer enligt uppgift
torde vara starkt begränsade.

Jag skulle som konklusion vilja varna
Eders Excellens för att fästa alltför
stor vikt vid denna affär, som i mångt
och mycket torde få ses mot bakgrunden
av det skärpta inrikespolitiska läget.
Den svenska utrikespolitiken torde
icke ha undergått någon förändring och
någon anledning att betvivla att den alliansfria
politiken alltjämt omfattas av

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

samtliga politiska partier, även högerpartiet,
finnes icke.

Vilka konklusioner min ryska kollega
dragit av det inträffade har jag icke
kunnat med bestämdhet erfara. Det synes
dock antagligt att han med tillfredsställelse
konstaterat försöken till utrikespolitisk
splittring och den känslighet
som regeringen visat för allt som skulle
kunna tyda på minsta avsteg från alliansfri
renlärighet.

Eders Excellens Vördsamme N. N.»

Här var det slut på rapporten.

Jag skulle nu först vilja framhålla, att
jag rent personligen hörde till dem som
ansåg att ett besök i Skandinavien av
den ryske regeringschefen knappast kunde
göra någon skada och möjligen någon
nytta. Att ett besök skulle kunna
genomföras i värdiga former ansåg jag
mig inte behöva betvivla med kännedom
om svensk organisationsförmåga.
Även om herr Chrustjov måhända inte
skulle medföra några oförglömliga minnen
från Vällingby, så kunde kanske
intrycken från Sverige, Norge och Danmark
i någon liten mån ha förändrat
hans uppfattning om det kapitalistiska
slavsamhället. Särskilt efter att vid ett
besök i Amerika närmare ha kunnat följa
slutskedet av hans resa där, så tänkte
jag ibland på att det kanske varit en
fördel om han också fått träffa herrar
Ohlin, Hjalmarson och Hedlund. Jag
fick nämligen det intrycket, att även sådana
utrikespolitiska giganter som herrar
Erlander och Undén skulle ha haft
ganska svårt att reda sig mot den ryske
regeringschefens ibland fruktansvärda
dialektik och häftiga lynneskastningar.

Jag säger detta bara för att understryka
att jag inte bär uppträder för att
försvara herr Hjalmarson. Men jag vill
också betona att jag inte har mig bekant
att herr Hjalmarson någonsin vållat
dclegationschefen i New York några
som helst besvär genom illojalt uppträdande.
Något sådant bär över huvud
taget inte förekommit från något håll.
Det bjuder för övrigt svenskar emot att
på utländsk botten uppträda illojalt.

Återstår då att högerledaren här hemma
skulle uttalat åsikter som gör honom
ovärdig att i rikets tjänst nyttjas. Det är
väl ofrånkomligt att olika personer i
den alliansfria politiken inlägger ett något
skiftande innehåll. Somliga anser att
den väsentligen endast innebär att Sverige
icke i fred ingår något avtal med
främmande makt av militär innebörd,
vilket i sin tur innebär att Sverige icke
kan medgiva att dess territorium användes
som bas eller uppmarschområde mot
någon främmande makt och att denna
politik syftar till neutralitet i krig men
att Sverige i övrigt äger att i olika sammanhang
och på olika sätt manifestera
sin samhörighet med de västliga demokratierna.
Andra åter anser att den alliansfria
hållningen också måste medföra
en speciell återhållsamhet särskilt
från personer i mer eller mindre officiell
ställning i fråga om omdömen och
yttranden i utrikespolitiska frågor. Åter
andra vill gå ett steg längre och tycks
hävda att det gäller att om möjligt ge
de motsatta maktgrupperna rätt ungefär
varannan gång. Och slutligen finns det
väl de, som håller före att ett land som
Sverige med dess utsatta läge bör se som
en av sina främsta utrikespolitiska uppgifter
att inte på något sätt ge upphov
till missnöje från vår mäktiga östra grannes
sida.

Enligt min ringa uppfattning är det
en svensk regerings uppgift, vilket parti
den än må tillhöra, att väl tillvarataga
vad som är gemensamt och väsentligt,
att icke uppförstora de nyanser som må
förefinnas, icke söka strid där strid ej
behöves och att icke förlägga inrikespolitiska
motsättningar till utrikespolitiska
vädjobanor.

Det blåser visserligen något ljummare
vindar för närvarande i den internationella
politiken, ålen detta s. k. töväder
består än så länge endast i ord, icke i
handlingar. Frosten kan när som helst
komma igen. I alla händelser kommer
vägen framåt, även om våra önskedrömmar
så småningom kan tänkas komma
att i någon liten mån uppfyllas, bli både
lång och svår med många bakslag och
vågdalar. Lös inte upp det styrkebälte

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska
som den allmänna uppslutningen kring
vår utrikespolitik varit, uppluckra icke
den samhörighetskänsla som på detta
område varit vår gemensamma egendom!
ömsesidig saklig kritik är i dessa
stycken berättigad men inte strid för
stridens skull.

Det är den maning som jag i all ödmjukhet
skulle vilja rikta till regeringen
och till alla parter.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den framställda interpellationen
kan formellt synas mycket
begränsad, då den endast utmynnar i
följande fråga: Vill hans excellens utrikesministern
för kammaren redogöra för
de synpunkter regeringen lägger på frågan
om sammansättningen av den svenska
FN-delegationen? Interpellationen
har emellertid framställts med anledning
av det aktuella fallet vid utnämningen
av årets FN-delegation, då regeringen
inte ville utnämna herr Hjalmarson,
högerpartiets ordförande, till
delegat. Regeringen har också givit en
utförlig förklaring till varför man inte
har velat utnämna herr Hjalmarson,
bl. a. i statsministerns s. k. konserthustal.
Den förklaringen hänvisar till herr
Hjalmarsons enligt regeringens och —
det vill jag inskjuta — även enligt centerpartiets
uppfattning icke pålitliga inställning
till den svenska utrikespolitik
som har förts under många år och som
omfattas av största delen av det svenska
folket. Därmed har frågan fått en
vidare aspekt och kommit att omfatta
inte endast problemet om hur den svenska
FN-delegationen skall utses, utan
också uppfattningarna om hela den svenska
utrikespolitiken.

Jag vill i första hand säga några ord
om det mindre av dessa problem, nämligen
utnämningen av FN-delegationen
för vårt land. I stadgan för Förenta Nationerna
kan man inte finna någon som
helst anvisning om hur delegaterna för
respektive medlemsstater skall utses. Det
talas om medlemsstater, om dessas rätt
att utse delegater och om övriga rättigheter,
men det är givetvis ingenting sagt

FN-delegationen

om att ett land skall utse sina delegater
på det eller det sättet. Det torde dock
vara det riktiga att anse delegationen
som företrädare för den i landet sittande
regeringen eller i varje fall för den
utrikespolitik denna regering företräder.
Om man skulle välja en delegation ur
de olika partierna efter proportionella
grunder och om dessa representanter
sedan eventuellt skulle framföra vitt
skilda åsikter i Förenta Nationerna,
skulle det bli mycket svårt, om inte
rentav omöjligt, att arbeta i FN. När ett
land avger en deklaration i Förenta Nationerna
görs detta givetvis för landets
del, och det är inte möjligt att göra några
reservationer genom att säga det
finns ett parti eller en meningsriktning
inom landet som inte ansluter sig till
den deklarerade uppfattningen. Hur
skulle man kunna tänka sig att länderna
skulle samarbeta i Förenta Nationerna
om det alltid skulle följa reservationer
på vad som sägs? Det är givetvis Sveriges
deklaration man lyssnar till och
inte några reservationer om meningsbrytningar
inom landet.

Jag kan inte finna att herr Ewerlöfs
jämförelser med utrikesnämnden på något
sätt är tillämpliga i detta fall. Vad
som kan gälla inom vårt land i utrikespolitiska
frågor kan inte appliceras på
förhållandena i Förenta Nationerna.

Det är också vanligt, när talare yttrar
sig i Förenta Nationerna, att man säger
att man talar på sin regerings eller delegations
vägnar, detta till skillnad från
vad som gäller i Europarådets rådgivande
församling. I FN avger man alltid en
deklaration för landet och icke för den
personliga delegaten.

Det har också observerats att, när regimen
förändras i ett land — jag syftar
nu inte på lugnare förändringar, sådana
som att man byter regering i ett land
av samma typ som Sverige, utan jag syftar
på sådana något våldsammare och
hastigare förändringar som har skett i
vissa andra länder — denna regimförändring
i regel åtföljs av en förändring
av vederbörande lands delegation i Förenta
Nationerna. Detta understryker ytterligare
att man anser att delegationen

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

anses företräda regeringen, framför allt
dennas utrikespolitik.

Det är också att observera att Förenta
Nationernas stadga inte säger någonting
om ett lands styrelsesätt. Det
enda villkoret för att ett land skall kunna
bli medlem i FN är att det är ett
fredsälskande land, och därför säger
man ingenting om vilken sorts styrelsesystem
som förekommer i landet.

Det torde således stå klart, att ett
lands delegation i FN företräder den sittande
regeringen. Då kunde naturligtvis
regeringen, om den så önskade, utse delegater
endast från sitt eget parti. Men
som omvittnats här från flera håll i dag
har i vårt land den goda seden rått, att
regeringen har utsett en delegation med
representanter från samtliga demokratiska
partier. Det är väl väsentligen två
motiv som därvid varit vägledande för
regeringen. Man har önskat manifestera
den enighet som råder i utrikespolitiskt
avseende i vårt land, och man har velat
bereda möjligheter för de andra partierna
att hålla sig å jour med vad som
händer i Förenta Nationerna. Hans excellens
utrikesministern nämnde, att
man i olika länder tillämpar litet olika
system i detta fall. Jag erinrar mig dock
hurusom Förenta staterna vid ett tillfälle,
då det gällde att avge en mycket
viktig deklaration i Förenta Nationernas
första kommitté, som sin representant
skickade fram en senator från det
demokratiska partiet. Genom att denne
senator fick avge deklarationen ville
man markera att det rådde full enighet
mellan de båda stora partierna i USA i
denna viktiga fråga.

Jag vill bestämt vända mig mot vissa
synpunkter som framförts i en del svenska
tidningar, som påstått att medlemmarna
i den svenska delegationen i FN
bara skulle vara ett slags nickedockor
som säger ja till allt som framförs från
regeringens sida. Regeringen har alls inte
krävt, att delegaterna skall uppträda
på det sättet. De olika delegaterna kan
tvärtom arbeta ganska självständigt i sina
respektive kommittéer. Det är klart
att man måste arbeta i överensstämmelse
med den tidigare förda politiken och att

det måste vara konsekvens i arbetet,
men i övrigt har det inte på något sätt
förekommit något tvångsband gentemot
delegaterna. Jag kan t. ex. nämna att en
av oppositionens företrädare en gång
vände sig ganska bestämt mot att Förenta
Nationerna skulle lägga sig i frågan
om nationalisering, d. v. s. en form av
socialisering, utan att det från regeringens
sida på något sätt sades ifrån att det
inte var lämpligt att dylika åsikter framfördes
av en svensk representant i FN.

Både herr Ewerlöf och herr Boheman
kan säkert intyga, att det förekommer ett
utomordentligt gott samarbete i den
svenska FN-delegationen. Enligt vad jag
vet har inte heller herr Hjalmarson vid
de tillfällen då han varit svensk FN-delegat
framfört någon annan uppfattning
på den punkten, utan han har accepterat.
de riktlinjer som gällt för delegationens
arbete.

I princip kan regeringen naturligtvis
inte utse delegater som har en starkt
avvikande mening från den utrikespolitik
som regeringen för. Det har t. ex.
tidigare hänt, att regeringen vägrat att
utse en delegat som klart sagt ifrån att
han anser att Sverige bör ansluta sig till
NATO.

Det kan också, som hans excellens utrikesministern
nämnde, finnas vissa risker
i fråga om utseende av FN-delegater
efter det system vi tillämpar nu. Om
man från ett parti som FN-delegat föreslår
någon som har en mot regeringens
utrikespolitik avvikande mening och
regeringen sedan utser denne delegat,
kan han ju i en FN-kommitté kanske
framföra åsikter som på ett för andra
liinder förvånande sätt avviker från regeringens
linje.

Jag måste poängtera, att herr Hjalmarsons
utrikespolitiska linje varit synnerligen
vinglig under lång tid. Vi har
ofta även från vår sida haft anledning
att anmärka på vissa uttalanden som han
gjort i utrikespolitiskt avseende. Från
den synpunkten kan man förstå att regeringen
inte ville utnämna honom till
FN-delegat. I detta fall är det dock åtskilliga
andra faktorer som bör beaktas
och som bär varit vägledande för vårt

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

ställningstagande i denna såsom herr
Boheman sade något overkliga utnämningsfråga.
Det är speciellt tre omständigheter
som här bör beaktas.

För det första kom regeringens vägran
att utse herr Hjalmarson vid en tidpunkt,
då den kunde tolkas -— även om den inte
var det — som en eftergift mot Ryssland
med anledning av herr Hjalmarsons
enligt min uppfattning mycket olämpliga
och principiellt oriktiga attacker
mot herr Chrustjovs föreslagna besök i
Sverige. En sådan skugga av eftergiftspolitik
får icke falla över vårt land. Därför
ansåg vi i vårt parti att herr Hjalmarson
borde utnämnas till FN-delegat
även i år.

Det andra allvarliga skälet är, att
denna tvist om delegatsutnämningen
eventuellt kunde tolkas som om det förelåge
större meningsskiljaktigheter om
den svenska utrikespolitiken än vad som
verkligen är fallet. Det är med största
tillfredsställelse jag konstaterar, att både
herr Hjalmarson och herr Ewerlöf betygar,
att det råder enighet om vår utrikespolitik
och att det bara än nyansskillnader
som man diskuterar. Jag tycker
att man bör konstatera detta med
stor tillfredsställelse i denna kanske inte
oroliga men dock litet obehagliga situation,
som har uppstått genom den
diskussion som pågår beträffande utnämningen
av den svenska FN-delegationen.

För det tredje vill jag också säga, att
herr Hjalmarsons utnämning hade kunnat
ordnas på liknande sätt som skett
tidigare. I Förenta Nationernas generalförsamling
arbetar delegaterna i sju olika
kommittéer, som sysslar med olika
uppgifter. Möjlighet finns att placera en
delegat i en kommitté, där han inte alls
behöver syssla med direkt politiska problem,
om det är något som han inte kan
acceptera i riktlinjerna för delegationens
arbete.

Jag vill sluta denna del av mitt anförande,
som rör FN-delegationens sammansättning,
med att djupt beklaga att
vi kommit i en sådan situation, därför
att det, såvitt jag förstår, blir mycket
besvärligt att finna någon lösning av

denna konflikt mellan högern och socialdemokraterna.
Jag vill emellertid,
trots dessa besvärligheter och prestigesynpunkter
från båda hållen, uttala en
vädjan att man, om det finns någon
möjlighet, söker avveckla motsättningarna.
Jag tror att det i landets intresse
vore önskvärt att man gör alla ansträngningar
för att få bort det irritationsmoment
som nu finns och som kanske
kan ge anledning till icke lämpliga funderingar
hos andra länder om den utrikespolitiska
situationen i Sverige.

När det sedan, herr talman, gäller
den svenska utrikespolitiken, vill jag om
igen understryka, att vår alliansfria linje
har helhjärtat stöd från det parti
som jag företräder. Vi har under många
år arbetat efter de riktlinjer, som följts
i svensk utrikespolitik. Det är ingen
överdrift att säga, att denna utrikespolitiska
linje omfattas av så gott som hela
svenska folket.

Att föra en alliansfri utrikespolitik
är emellertid ingen bekväm väg, utan
det fordrar uppoffringar på olika sätt.
De väldiga försvarskostnader som vi har
måste ses som ett led i vår alliansfria
politik. Den fordrar också vaksamhet
vid alla tillfällen. Det går inte att göra
eftergifter i vilken form som helst, om
man skall föra en verkligt alliansfri
politik och man måste nogsamt följa
alla aspekter och växlingar i det utrikespolitiska
läget. Därmed menar jag
inte att man bör sträva efter någon
sorts balansgång så att man ger litet åt
den ena sidan och litet åt den andra.
Det bör givetvis inte heller innebära att
vårt land avhåller sig från att uttala
sig i internationella frågor. Vi har ju
också vid vissa tillfällen med skärpa
sagt ifrån, t. ex. när det gäller förhållandena
i Ungern och beträffande rasdiskrimineringen.
Även i åtskilliga andra
fall har vi inte undvikit att uttala vår
uppfattning, fastän det stått klart att uttalandena
kunnat misshaga vissa länder.
Sverige har inte bedrivit en alliansfrihet
in absurdum på så sätt att vi inte
deltagit i internationellt arbete. Jag vill
mycket starkt understryka detta, därför
att det finns exempel på att länder

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

talat om en neutralitet, som enligt min
uppfattning kan sägas vara en neutralitet
in absurdum. Vi är medlemmar i
Förenta Nationerna sedan år 1946 —
närmare bestämt den 19 november. Vi
är också medlemmar i olika specialorganisationer
i FN samt i Europarådet
och Nordiska rådet och över huvud
taget i alla sådana internationella sammanslutningar,
där vi verksamt kan arbeta
för fred och framsteg bland folken.
Jag tror också jag kan säga, att
den svenska alliansfria politiken har
vunnit aktning och respekt i alla länder.
Jag tror inte att vi på något sätt
betraktas med ogillande från respektive
håll därför att vi valt att följa den
alliansfria vägen.

När det gäller internationellt arbete
skall man inte vänta sig snabba avgöranden,
som leder till av alla önskade
resultat. Även små framsteg måste hälsas
med tillfredsställelse, och ofta blir
en kompromiss slutresultatet av strävandena
i det internationella arbetet.
Jag tror mig våga säga att vi i år kan
glädja oss åt en viss avspänning i det
internationella arbetet. Förenta Nationernas
ännu inte avslutade möte kan vi
ju ännu inte bedöma, men vid den tidpunkt,
jag själv hade tillfälle att vara
med vid mötet, kunde det förmärkas en
viss avspänning, utan att detta betyder
att vi kommit fram till några slutgiltiga
resultat. Jag vet inte — men jag hoppas
det — om Chrustjovs besök i Amerika
haft en viss välgörande inverkan
i det avseendet. Jag vill emellertid —
eftersom detta har varit en av anledningarna
till dagens debatt och den debatt
som har pågått under senare tid i
svensk utrikespolitik — mycket starkt
understryka, att jag i princip anser det
riktigt att statsöverhuvuden besöker respektive
länder. Jag förstår inte vilka
skadeverkningar dessa kontakter skulle
kunna leda till, men däremot har det
ovedersägligen sin betydelse, att man
får kontakter. Jag är därför absolut anhängare
av att Chrustjov skulle ha kommit
till vårt land. Det hade inte från
vår sida givits några löften att diskutera
speciella frågor. Redan i utrikesmi -

nisterns tal den 26 juni hade en deklaration
avgivits angående östersjöproblemet,
och det fanns således ingen anledning
att diskutera den frågan. Men även
om man inte vid ett sådant besök når
några påtagliga resultat, tror jag ändå
att besöket har sin stora betydelse. Jag
hade tillfälle att höra Chrustjov i Förenta
Nationerna. I den amerikanska televisionen
sändes 19 utförliga reportage
från hans besök över hela Amerika, som
jag också följde, och nog tror jag att
det var av stor betydelse att han
fick se detta land, som dock har den
högsta levnadsstandarden i världen och
som representerar ett system, rakt motsatt
mot det som hans eget land representerar.
Jag tror också att det var nyttigt
för Amerikas folk att få se ledaren
för detta stora land, Ryssland. Och inte
minst tror jag att det var väldigt hälsosamt
för herr Chrustjov att diskutera
t. ex. med den amerikanske fackföreningsledaren
Reuther, aktuell därför
att han just i dag har kommit till Sverige
som vår gäst. Trots att inte så mycket
kan avslöjas i sådana sammanhang,
var det säkert mycket nyttigt för vederbörande
att delta i dessa diskussioner.
Detta kan leda till större förståelse.

Låt oss därför gärna ha besök från
andra länder, och låt gärna ledande politiker
i vårt land resa till andra länder.
Herr Ewerlöf har visserligen sagt, att
man inte kan jämställa besöket i de
skandinaviska länderna och besöket i
USA. Nej, det är ju möjligt, men likafullt
kan det nog inte betvivlas, att ett besök
i de skandinaviska länderna skulle
haft värde även för vårt lilla land. Efteråt
har man väl förstått, i det fallet
delar jag herr Ewerlöfs uppfattning, att
anledningen till att Chrustjov inte kom
knappast får sökas i vad som sades vid
det tillfället; det var troligen åtskilligt
annat, framför allt hans besök i Amerika,
som kom att inverka så att han inte
reste till de skandinaviska länderna.

Därmed, herr talman, har jag talat om
vårt partis uppfattning i de aktuella frågor
som figurerat i höstens utrikespolitiska
debatt. Jag har tidigare framställt
en vädjan om samarbete eller ett försök

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

att åstadkomma samförstånd och lösa
den litet otrevliga situation som uppstått
beträffande utnämningen av FNdelegationen.
Det är av värde att en representation
från respektive partier
finns. Framför allt bör alla åtgärder
syfta till det som vi så målmedvetet strävat
efter under många år och som enligt
min uppfattning bör vara målet för vår
utrikespolitik i fortsättningen: att bibehålla
enigheten inom svenska folket i
utrikespolitiskt avseende. Och det tror
jag att man gör bäst genom att fortsätta
den alliansfria linje som vi under så
många år har drivit i vårt land.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Då jag i stort sett kan
helt insitämma i interpellationssvaret,
skall jag bär inskränka mig till att endast
göra några kommentarer och avge
en deklaration om hur vårt parti ser på
vår utrikespolitik.

Låt mig först säga att vi anser, att
det inte var en dag för tidigt att regeringen
nu drog konsekvenserna av vår
alliansfria utrikespolitik åtminstone i så
måtto, att man vägrade högerledaren
Hjalmarson fullmakt att representera
vårt land i Förenta Nationerna. Det är
mera förvånande att beslutet har dröjt
så länge med hänsyn till den dubbeltydighet
och de många angrepp på alliansfriheten
som vi under de senare
åren har hört från det hållet. Det är
emellertid lika förvånansvärt att regeringen
erbjöd herr Svärd en plats i delegationen.
Jag måste säga att herr Svärd
och herr Hjalmarson liknar varandra
som enäggstvillingar när det gäller bedömningen
av den svenska utrikespolitiken.
Den som påstår sig uppfatta några
differenser dem emellan måste vara
utrustad med mycket egenartade förnimmelseorgan.
Det finns kanske andra
högermän som visar bättre omdöme i
dessa för landet så avgörande frågor;
jag hoppas verkligen det. Herr Ewerlöf,
som visserligen är en trogen väktare av
bolagshögerns intressen, hör kanske till
högerns mera omdömesgilla och sansade
bedömare av utrikespolitiska frågor,

men efter hans anförande i dag, där han
helt solidariserade sig med herrar Hjalmarson
och Svärd, finns det ju anledning
att sätta frågetecken även för honom.
Eller är det bara blind partilojalitet
som förmår herr Ewerlöf att göra
detta, att tala kanske mot bättre vetande?
Därom vill jag icke uttala någon
mening.

Jag hälsar emellertid regeringens beslut
med tillfredsställelse. Bättre sent än
aldrig. I längden är det nämligen ohållbart
i ett land som vårt att söka inåt
och utåt upprätthålla chimären, att alla
politiska partier står eniga om utrikespolitiken.
Man kan ju inte ställa utrikespolitiken
över klasserna och klassintressena.
Klassintressena bryter igenom på
politikens alla områden, också i fråga
om utrikespolitiken. Att uppnå en fullkomlig
enighet i så vitala frågor mellan
metallarbetare Andersson och direktör
Hjalmarson är en klar omöjlighet. Den
som följt utrikespolitiken och högerns
förehavanden på det området under några
år, måste inse detta. Här har erinrats
om Bornholms befästande, en fråga där
högerledaren klart gick in för att söka
åstadkomma en militärallians mellan atlantpaktsstaten
Danmark och det alliansfria
Sverige. Det torde vara uppenbart
att en sådan politik icke kan förenas
med en ärligt menad alliansfrihet.

Jag erinrar vidare om ett uttalande,
som herr Hjalmarson gjorde för några
år sedan i ett offentligt tal uppe i Sveg
— jag citerar bara några rader ur det
officiella TT-referatet: »Vi behöver bistånd
från England och USA inte bara
militärt utan också med råvaror och utrustning.
» Detta innebär alltså ett krav
på militära allianser inte bara med Danmark
utan också med de två ledande
makterna i Atlantpakten.

Här i riksdagen har herr Hjalmarson
flera gånger krävt att man skall ta upp
förhandlingar med Förenta staterna och
England angående utskjutningsanordningar
för atomvapen, förhandlingar
som måste föra till att Sverige också militärt
skulle knytas allt närmare till Apakten
och de planer som man smider
på det hållet. Jag erinrar om en numera

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

avgången ledamot av denna kammare,
herr Harald Nordenson, som så sent som
i april 1958 framförde den åsikten att
Sverige vid ett angrepp från västblocket
inte fick »komma i militär motsatsställning
till västmakterna». Det innebär ju
att Sverige vid ett eventuellt överfall icke
skulle försvara sig, om överfallet kom
från ett visst håll.

Dessa kortfattade exempel —• man
skulle kunna mångfaldiga dem, men jag
skall inte ta alltför mycket tid i anspråk
— vittnar om att man från högerledningens
sida icke helhjärtat vill gå in
för en svensk alliansfrihet och svensk
neutralitet i händelse av att ett storkrig
skulle bryta ut, och därmed förstår jag
regeringens ståndpunkt att icke befullmäktiga
ledaren för detta parti att företräda
regeringens och därmed Sveriges
intressen vid förhandlingarna i Förenta
Nationerna.

Denna högerns politik fick en kulminationspunkt
i somras i samband med
det planerade statsbesöket från Sovjetunionen.
Den veritabla vrålkampanj
som herrar Hjalmarson och Ohlin och
andra då drog i gång saknar dess bättre
motstycke i modern tid. Kampanjen
igångsattes i öppet samarbete med den
s. k. Baltiska kommittén, som driver politisk
verksamhet här i landet i syfte att
konspirera mot sitt eget lands regering.
Den kampanjen är allt annat än hedrande
för de partier som lät sig engageras
i den och allt annat än hedrande för
vårt eget land. Regeringens underlåtenhet
att ingripa och vidta motåtgärder
för att dämpa kampanjen ledde ju till
att det planerade besöket av Chrustjov
blev uppskjutet tills vidare.

Jag vill bara ställa den retoriska frågan:
Gagnade denna kampanj Sveriges
verkliga intressen? Jag anser att motsatsen
är fallet. Det var ju en landsskadlig
kampanj. Jag skulle t. o. m. vilja använda
ordet nationell skandal, för vilken
högern och folkpartiet bär huvudansvaret.
Tron på ärligheten i vår alliansfrihet
fick genom denna kampanj en allvarlig
knäck, som kan bli svår att reparera.
Det upptäcktes också strax efteråt
— jag vet inte om det var till hö -

gerns och folkpartiets förskräckelse —
alt herrar Hjalmarsons och Ohlins partivänner
i USA tog emot Sovjetunionens
regeringschef på ett värdigt och anständigt
sätt, och de samtal som då fördes
tror jag i likhet med herr Bengtson var
till nytta och blir till stor nytta för att
åstadkomma mera normala och fredliga
förhållanden över hela världen. Vi kan
notera — det intygar väl alla — att det
pågår en viss avspänning. Vi kan notera
att det kalla kriget har minskat i
styrka under den senaste tiden, och
snart är det väl bara herr Hjalmarson
och herr Svärd som ietar fram isbitar
och efter måttet av sin förmåga fortsätter
att slänga dem. Men för Sverige, som
är ett litet land, och för hela vårt folk
måste ju varje det minsta steg på den internationella
avspänningens väg betraktas
som en stor fördel.

Det har diskuterats under årens lopp,
hur man skall tolka alliansfriheten. Jag
tycker mig uppfatta den definition som
hans excellens utrikesministern nu gav i
interpellationssvaret så, att den i betydligt
klarare ordalag sammanfaller
med den definition som vi från vårt
håll tidigare angivit.

Enligt min mening har ett land, som
deklarerat att det skall bedriva en alliansfri
politik, därmed sagt sig acceptera
den fredliga samlevnadens principer
och sagt sig acceptera att det finns
olika sociala och ekonomiska system i
världen, som måste existera vid varandras
sida. Jag begär därför inte att högern
skall acceptera socialismen —
långt därifrån — lika litet som att kommunisterna
skulle acceptera kapitalismen.
Naturligtvis inte. Vi har olika utgångspunkter
vid betraktandet av de sociala
systemen, men själva det faktum
att världen nu är uppdelad i en socialistisk
sektor och en sektor som alltjämt
håller fast vid kapitalismen måste vi erkänna.
Det kan vi inte komma ifrån, såvitt
man inte satsar på krig och med sådana
desperata åtgärder söker förändra
ett förhållande som den historiska utvecklingen
själv har skapat. Är vi alliansfria,
måste vi acceptera den fredliga
samlevnadens princip. Vi bör ha

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

förståelse för att olika folk lever efter de
system som de tycker är bäst. Vi bör
låta de två systemen tävla i socialt, ekonomiskt
och kulturellt avseende, och vi
måste låta denna fredliga tävlan avgöra
hur utvecklingen skall komma att gestalta
sig.

Herr talman! Jag har med denna korta
deklaration velat ange, att vårt parti
i denna fråga stöder de åtgärder, regeringen
liar vidtagit beträffande FN-delegationens
sammansättning. Vi stöder
också den allmänna linje för alliansfrihet,
som deklarerades i hans excellens
utrikesministerns interpellationssvar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Interpellanten framhöll
i början av sitt anförande att det vore
beklagligt, om man inte kunde bevara
enigheten om utrikespolitiken, och underströk
betydelsen av att en sådan enighet
existerar. Jag vill gärna instämma
med honom i detta. Men en förutsättning
härför är ju, såsom tydligt framhölls
i interpellationssvaret, att vi verkligen
vet vad det är vi är eniga om. Vi
kan inte bara sudda över meningsskiljaktigheter
genom oklara uttryckssätt,
utan det gäller att veta var vi står, var
vi har varandra i de utrikespolitiska
frågorna. Jag tror att interpellationen
och den debatt som den fört med sig
har bidragit till att vi har fått mera
klargörande besked i detta avseende än
tidigare.

Om det är beklagligt att det uppstått
strid om utrikespolitiken, så är detta
i alla fall inte så förfärligt ovanligt. Under
de gångna åren efter andra världskriget
har det förekommit många stridigheter
om utrikespolitiken, och vanligen
har det varit så, att oppositionen
har tagit initiativet till attacker mot det
sätt, på vilket regeringen har drivit utrikespolitiken.

Nu var det tydligen ett genomgående
drag i herr Ewerlöfs inlägg, att meningsskiljaktiglieterna
på detta område har
överdrivits. Han refererade den debatt
som förekom här i kammaren under för -

våren och de älskvärdheter som han och
statsministern utväxlade, när det från
bägge sidor underströks att det i stort
sett rådde enighet. Det är emellertid
ganska naturligt att en debatt i denna
kammare med herr Ewerlöf tar sig sådana
uttryck. Herr Ewerlöf är nämligen
alltid återhållsam i sina uttalanden, han
driver inte extrema meningar, han söker
undvika att skärpa motsättningarna
i utrikespolitiska frågor. Men jag vill
påminna honom om att det inte är så
alldeles nytt eller oväntat att det blir
en konflikt med herr Hjalmarson om utrikespolitiken.
Herr Hjalmarson har ju
gång på gång under tidigare debatter i
riksdagen i utrikespolitiska frågor förfäktat
extrema ståndpunkter, rört sig
med tvetydigheter och därigenom framkallat
en reaktion antingen från regeringens
eller från andra talares sida.
Jag har exempelvis här framför mig
vad som förekom år 1956. Jag ansåg
mig då tvungen att replikera till herr
Hjalmarson »att neutralitetspolitik i hans
version inte är så allvarligt menad.
— — — I varje fall», framhöll jag, »måste
det väl vara hans mening, att den
uppfattningen skall stadga sig i utlandet,
både i väster och i öster, att herr
Hjalmarson och — han är ju ledare för
högergruppen — hans parti har en helt
annan uppfattning om neutralitetspolitik
än andra partier.---Herr Hjal marson

finner det angeläget att år efter
år hopa anklagelser mot Sovjetunionen
varje gång vi har en utrikesdebatt, precis
som om syftet med utrikesdebatten
vore att ställa Sovjetunionen inför rätta
här i svenska riksdagen för dess politik.
»

Den sortens debatter har som sagt ofta
förekommit i andra kammaren, och delvis
beror väl detta på att herr Hjalmarson
har ett annat temperament än herr
Ewerlöf, men såvitt jag har kunnat förstå
beror det också på att herr Hjalmarson
driver extremare ståndpunkter i utrikespolitiken
än herr Ewerlöf. Nu är det
givet, att regeringen själv måste bedöma
vikten av de meningsskiljaktigheter som
föreligger, och som jag nyss nämnde
bär det varit klargörande att få höra

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

herr Ewerlöfs svar på de frågor som
framställdes i slutet av interpellationssvaret;
det har varit klargörande både
i fråga om vad som är gemensamt för
herr Ewerlöf och regeringen och beträffande
de avvikelser som föreligger.

Då det gäller att bedöma betydelsen
av de meningsskiljaktigheter, som förekommer,
måste ju ganska stor vikt tillmätas
herr Hjalmarsons personliga framträdande.
Det är väl ändå allmänt känt,
att herr Hjalmarson ofta balanserar på
neutralitetspolitikens ytterkant. Han har
i det fall, som här förelåg, i hög grad
överskridit den gräns som jag här antytt
när jag talade om neutralitetspolitikens
ytterkant. Han har gått mycket
längre. Först och främst har han uttalat
sig politiskt mycket fränt om det
besök som regeringen hade inbjudit till
och om vilket herr Ewerlöf i första
kammaren yttrade de mycket måttfulla
orden, att när beslutet en gång fattats,
bör vi se till, att besöket får ett värdigt
förlopp. Herr Hjalmarson gjorde politiska
uttalanden. Han ville tydligen göra
en demonstration mot regeringens
politik, och regeringen tillät sig att svara
med en motdemonstration mot herr
Hjalmarson genom att förbigå honom
vid valet av FN-delegation.

Herr Hjalmarson gav också uttryck
för sin moraliskt betingade motvilja mot
att på något vis behöva spela med i det
gyckelspel, som han ansåg att detta
besök utgjorde. Jag kan tillåta mig att
utöver det citat som jag gjorde i interpellationssvaret
anföra ett utdrag ur en
artikel av herr Hjalmarson i en broschyr,
utgiven i år av den Baltiska kommittén.
Han skriver där:

»Varför är det så motbjudande att kröka
rygg för dem som har ansvaret för
övergreppen? Därför att vi då är falska
mot oss själva och mot det samhälle i
vilket vi vill leva. Därför att vi sårar
dem som med förtroende sökt sig hit,
därför att här råder frihet.

Ingen skall göra sig några illusioner.
EU besök i vårt land och en smula förbindligt
kallprat över ett middagsbord
får inte en hårdhudad diktator att ändra
livsstil. Det skulle vara ett grovt ut -

slag av dåligt omdöme att blanda in
tal om affärsförbindelser i detta sammanhang.
Kvar står bara att vi i vårt
land på ett alldeles meningslöst sätt underlättar
det stora propagandaspektakel,
som säger, att Östersjön skall bli
ett fredens hav genom ökad makt för
dem som skjutit ned svenska flygplan
där och slagit människor i bojor, människor
som är våra vänner.»

På detta sätt uttalar han sig vid olika
tillfällen. En hans främste vapendragare
i pressen, Dagens Nyheter, uttalar
sig ännu mer oförbehållsamt. Tidningen
ställde denna fråga: »Behövs denna

orgie i lögn och bedrägeri? Nej, så smutsiga
behöver inte de statliga förbindelserna
vara.»

President Eisenhower, general de
Gaulle och premiärminister MacMillan
tar emellertid emot besök av Chrustjov
och anser att de då gör en insats i avspänningens
tjänst. Gör de sig då medskyldiga
till sådana orgier i lögn och
bedrägeri? Är deras länders förbindelser
så smutsiga som enligt Dagens Nyheters
karakteristik? Och som sagt: Dagens
Nyheter har under hela denna fejd varit
herr Hjalmarsons trognaste vapendragare.

Regeringen har under alla dessa år i
olika sammanhang, som herr Ewerlöf
också antyder, varit angelägen att inte
förstora meningsskiljaktigheterna. Vi har
tvärtom, där vi kunnat säga det, sagt
att här rör det sig om nyanser. Vi har
velat tolka uttalandena från högerpartiets
sida på så sätt att även om herr
Hjalmarson gjort sig skyldig till varjehanda
förlöpningar, så är i varje fall
högerpartiet i dess helhet i de grundläggande
frågorna på samma linje som
regeringen.

Vi har också genom att utse herr
Hjalmarson till FN-delegat som det heter
i interpellationssvaret visat prov på
tolerans. Jag tror också att jag välkomnade
honom, när han kom tillbaka från
sin första session i Förenta Nationerna,
emedan jag frapperats av vilken uppskattning
lian visat för det arbete som
bedrives där. Jag uppfattade detta nära
nog som eu sinnesändring från hans si -

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

da, som en antydan om att han var
inne på samma linje som regeringens
allmänna politik.

Då nu herr Ewerlöf vill påstå att regeringen
i den här speciella tvisten på
ett felaktigt sätt tolkat den uppgörelse
som gjorts, så måste jag bestämt bestrida
att så är fallet. Vi hade ju ett samtal
med herr Hjalmarson, och detta gick
i den riktningen, att regeringen inte
ville utse honom till delegat men att
den inte var angelägen om att demonstrera
detta inför offentligheten. Vi var
fullt tillfredsställda om han drog sig
tillbaka. Sedan kom han upp till mig
och lämnade ett förslag till den kommuniké
som enligt hans uppfattning borde
sändas ut och som alltså skulle lösa
den uppkomna konflikten. Jag har fortfarande
corpus delicti i min hand. Det
hette där: »Sedan riksdagsmännen Svärd
och Hjalmarson, som av högerpartiet alternativt
föreslagits till FN-delegationen
för andra perioden, meddelat, att de
på grund av höstens ekonomiska förhandlingar
blivit förhindrade att resa,
har utrikesministern till delegat utsett.
..» (öppet för den person som vi
skulle komma överens om i stället).
Sedan tycks det emellertid ha förhållit
sig så, att någon starkare hand ingrep
och ansåg att man inte skulle försumma
att göra en inrikespolitisk affär av denna
angelägenhet. Följaktligen kom herr
Hjalmarson tillbaka, denna gång i sällskap
med en partivän, för att förklara
att man fordrade att det från regeringens
sida offentligen skulle förklaras, att
om herr Hjalmarson inte hade varit förhindrad,
skulle regeringen ha skickat
ut honom till FN. Det var ju fullständigt
meningslöst efter allt som förekommit,
att regeringen skulle gå på den linjen.
Det vore en ren kapitulation från regeringens
sida, som herr Hjalmarson föreslog.

Jag har vid flera tillfällen strukit under
min uppskattning av herr Ewerlöfs
mera moderata och försiktiga uttalanden
i de utrikespolitiska frågorna, men
han har gjort ett avsteg i dag genom
att han antydde, att regeringen skulle
ha vidtagit denna åtgärd för att ställa

sig bättre till boks hos Sovjetunionen.
Det var inte vackert, herr Ewerlöf, att
komma med ett sådant, jag måste säga
enfaldigt uttalande.

Det har i interpellationssvaret med
styrka understrukits, hur viktigt det med
hänsyn till vårt försvar och enigheten
om försvaret är att det inte kommer
fram några oklara uppfattningar om försvarets
uppgifter i sammanhang med
tvetydiga uttalanden om utrikespolitiken.
Jag vet inte, om herr Ewerlöf lagt
märke till att försvarsfrågor nu hos allmänheten
diskuteras i mycket större utsträckning
än bara för något år sedan.
Det är inte någon tvekan om att det
kommer fram i mycket hög grad kritiska
uppfattningar, som utmynnar i frågan:
Är det verkligen nödvändigt med
ett så betungande försvar? Jag kan inte
nog stryka under, att allt som har att
göra med vår utrikespolitik och vår försvarspolitik
i förhållande till utlandet
är av den största betydelse för att det
inte skall bli någon kraftig ändring i
fråga om folkets inställning till försvaret.

Jag lyssnade också till herr Bolieman,
som underhöll kammaren med att läsa
upp en fingerad diplomatrapport, påtecknad
»strängt förtroligt». Jag tror
att kammaren, efter att ha hört denna
rapport, kunde konstatera, att det inte
är så märkvärdiga dokument som våra
ministrar i utlandet skickar hem.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vad hans excellens utrikesministern
nu har anfört ger mig anledning
att i vissa hänseenden komplettera
vad jag har sagt förut.

Jag kanske skall börja med utrikesministerns
uttolkning av vad som förekom
vid förhandlingarna mellan högerpartiet
och regeringen för att komma ur dilemmat.
Utrikesministern har själv läst upp
vad den kommuniké skulle innehålla,
som vi då menade skulle täcka våra önskemål.
Det skulle där heta, att sedan
herrar Svärd och Hjalmarson har förförklarat,
att de av arbetsskäl inte kan
ta emot detta uppdrag, har regeringen i

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

stället utsett herr N. N. Bakom detta låg
självfallet från våra utgångspunkter, att
man därmed på ömse håll skulle vara
överens om att regeringen tack vare detta
inte behövde ta ställning till den
Hjalmarsonska kandidaturen i och med
att han förklarat sig förhindrad att ta
emot uppdraget. I den mån det blev
tvister i fortsättningen kring detta skulle
regeringen ha svarat, att regeringen aldrig
behövt ta ställning till denna fråga,
eftersom herr Hjalmarson själv hade avsagt
sig och en annan blivit utsedd i
stället.

Men nu visade det sig tvärtom vara
på det sättet, att man på tidningsredaktioner
och överallt visste att det skulle
ha förekommit något grumligt i detta
sammanhang och att regeringen skulle
ha tagit ställning emot herr Hjalmarson
som FN-delegat. Därför vände sig högerpartiet
till statsministern för att få
veta, hur regeringen komme att ställa
sig, om det bleve en allmän debatt i denna
fråga. Vi fick till svar, att regeringen
skulle säga, att den aldrig kunnat godtaga
herr Hjalmarson som delegat. Detta
var liktydigt med att hela den tanke
som låg bakom formuleringen, att herr
Hjalmarson avsagt sig och en annan utsetts
i stället och att regeringen därför
inte behövt ta ställning till frågan, var
borta ur bilden. Det är givet, att i detta
läge, där vi hade kunnat riskera att regeringen
i efterhand hade förklarat, att
om herr Hjalmarson stått kvar som kandidat,
hade han inte blivit godkänd, var
uppgörelsen förfallen. Det var detta som
jag fick klart för mig vid ett samtal med
hans excellens utrikesministern, då vi
träffades i New York och han relaterade
vad som förekommit. Jag fick sedermera
också bekräftat, att vår överenskommelse
sålunda inte längre var gällande.

Utrikesministern använde uttrycket,
att det inte var vackert av mig att säga,
att åtgärden svårligen kunde fattas på
annat sätt än att regeringen ville ställa
sig bättre till boks öster ut. Men jag
tilläde, atl om så inte var förhållandet,
borde regeringen i varje fall ha insett,
att regeringen genom denna åtgärd
och de omständigheter, under vilka den

genomfördes, tog på sig skenet av att så
var förhållandet. Det var delta som man
borde ha varit angelägen om att undvika.
Det är ju dock notoriskt, att man har
skrivit om saken i alla möjliga utländska
tidningar under stora rubriker. I österrikiska
tidningar, som är särskilt intresserade
av den svenska neutralitetspolitiken
och dess innebörd, utlade man
texten så att det var just en eftergift
österut. Likadant gjordes i italienska
tidningar. Jag har sett många exempel
på detta.

Det är således ett faktum som man inte
kommer förbi, vare sig regeringen
haft denna avsikt eller inte, att genom
åtgärden skapades ett intryck som blivit
till skada för landet. Vare sig det nu är
vackert eller inte att säga detta, är det
ju bara ett klart uttryck för vad jag betraktar
som rent faktiska förhållanden.

Den stora felbedömningen från regeringens
sida i detta sammanhang är enligt
min mening att man på ett sätt, som
tidigare inte har varit fallet, velat hårdra
innebörden av vad som skall ligga i
begreppet alliansfrihet och neutralitet.
Det är ju självklart, att det inom dessa
kategorier finns utrymme för mycket
olika nyanser. Man kan ha skilda uppfattningar
i eu rad konkreta frågor, som
undan för undan anmäler sig, utan att
det innebär att man rubbar på förutsättningen,
nämligen vår alliansfrihet. Motsatsen
skulle ju då vara, att man direkt
yrkade på att vi skulle överge alliansfriheten
och gå in i Atlantpakten, som
våra nordiska grannländer har gjort. Något
annat alternativ återstår ju inte. Det
finns mig veterligt inte någon inom det
parti, som här har ställts i gluggen, högerpartiet,
som företräder denna mening.
Likaså är enigheten stor om alla
dessa frågor, som jag försökt att ge ett
kortfattat svar på i anledning av utrikesministerns
framställning. Att man
kan ha delade meningar och att det kan
förekomma olika sätt att lägga ut texten
beroende på olika temperament, är
något som man får finna sig i. Man får
begagna tillfället att i så fall angripa
dessa konkreta ställningstaganden och
göra gällande, alt det eller det iir orik -

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

tigt. Men varje gång sådana saker förekommer,
anser jag inte att själva grundvalen
för vår gemenskap skall sättas
i fråga. Det är det som varit en felbedömning.
Jag tycker mig ha förmärkt att
utvecklingen undan för undan har gått
därhän, att man från regeringens sida
har velat dra åt skruven allt hårdare
och hårdare, så att man fordrar fullständig
kapitulation inför alla åtgärder
från regeringens sida, som regeringen
bedömer såsom varande uttryck för sin
utrikespolitik. Chrustjovbesöket är ju roten
och upphovet till allt detta. Jag citerade
min diskussion den 11 mars med
statsministern, som då lät förstå, att han
hänförde de delade meningar, som uppstått
om lämpligheten av Chrustjovs besök,
till nyanser, som mycket väl kunde
förekomma, utan att det berörde
själva grundvalen för vår utrikespolitik,
och att frågan inte borde blåsas upp till
för stora proportioner. Men det är just
denna fråga, som betecknats såsom liggande
utanför själva grundvalarna för
vår utrikespolitik, som gett anledning
till hela den efterföljande diskussionen.

Det hade för övrigt varit ganska egendomligt,
om regeringen skulle ha velat
göra Chrustjovs besök till en fråga av
den digniteten, att meningsskiljaktigheter
därvidlag skulle vara liktydiga med
att man inte stod på samma utrikespolitiska
linje. Hur kom beslutet om detta
besök till? Behandlades frågan från regeringens
sida som en fråga av denna
vikt? Underställde man frågan utrikesnämnden
i oprejudicerat skick? Hur såg
utrikesnämnden på denna fråga? Det
första meddelandet om Chrustjovbesöket
fick vi genom en indiskretion i
Moskva. Det andra meddelandet om besöket
fick vi genom en indiskretion i
Oslo. Inte menar väl ändå utrikesministern,
att en fråga, som man tillmäter en
avgörande vikt i utrikespolitiskt hänseende,
skall handläggas i denna form,
utan att utrikesnämnden blivit i tillfälle
att före ett fait accompli säga sin mening
i frågan? Jag gör detta uttalande
därför att jag anser mig kunna indirekt
sluta av regeringens behandling av frågan,
att regeringen själv inte kan ha tillmätt
frågan denna betydelse för den all -

männa utrikespolitiska inriktningen. Vi
kan väl vara överens om att den hör till
de frågor, där det kan förekomma nyanser.
Hur skulle det för övrigt vara möjligt
att i de ömtåliga frågor, som undan
för undan anmäler sig på detta fält,
alla utan vidare reagerade absolut ensartat
och hyste precis samma uppfattning?
Detta gäller lika väl partierna
emellan som inom partierna. Tacka för
det! Det förekommer nyanser även inom
de olika partierna, men vad vi här har
att fästa huvudvikten vid är vad som
kan anses ligga i själva grundvalarna
för gemenskapen, och det är något som
vi bör vara ömsinta om. Regeringen har
velat ifrågasätta, att enighet inte längre
skulle föreligga om dessa grundvalar till
följd av vårt sätt att lägga upp denna
fråga. Det är en uppfattning, som jag
beklagar och framför allt velat vända
mig mot.

Vad gäller själva huvudfrågan har ju
utrikesministern uppenbarligen inte
kunnat inkassera understöd från annat
håll än kommunisterna. Samtliga tre
borgerliga partier har — från olika utgångspunkter
— förklarat, att de anser
att den ståndpunkt, som regeringen intagit
till frågan om herr Hjalmarsons
deltagande i FN-delegationen, varit ett
misstag.

Jag kan till slut inte underlåta att till
skillnad mot utrikesministern ge en
eloge till herr Boheman. Det var för mig
en mycket stor glädje, att jag ännu en
gång fick uppleva nöjet och njutningen
att få ta del av en depesch från hans
hand.

Jag vill även låta denna replik liksom
mitt första anförande tona ut i att jag
fortfarande menar, att allt bör göras för
att man skall kunna komma bort från de
konstruerade motsättningar som nu föreligger,
så att vi kan återgå till ordningen
och fortfarande glädja oss åt att vi i
vårt land är i stort sett eniga om vår
utrikespolitik.

Hans excellens herr ministern för utriks
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Beträffande vad som förekom
mellan högerpartiets ledning och

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27 31

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

regeringens representanter i fråga om
försöken att göra en kompromiss vill jag
göra två tillägg till vad herr Ewerlöf
sade. Det första gäller hans uttalande
om att frågan hade kommit ut på tidningsredaktionerna.
Jag vill säga att det
i varje fall inte var på våra tidningsredaktioner
utan på högertidningarnas redaktioner
som detta skett, och det var
alltså inte från vår sida man försökte
sprida kännedom om den konflikt som
uppstått.

Vidare hade det gjorts upp, att om
denna fråga blev känd och kom ut,
skulle regeringen säga att det förelegat
betänkligheter mot herr Hjalmarsons
deltagande i delegationen men att frågan
inte ställts på sin spets, då han
blev förhindrad att fara. Läget var alltså
inte riktigt så som herr Ewerlöf uppfattat
det.

Vad beträffar uttalandet om att regeringens
åtgärd tolkats såsom en eftergift
åt Sovjetunionen är det nog herr
Ewerlöf väl bekant, att denna kliché
om eftergifter åt Sovjet är ett sådant
omdöme som ideligen förekommer också
i andra länder under de politiska striderna
i utrikespolitiska frågor. Jag tror
inte att herr Ewerlöf behöver vara så
bekymrad över att man i utlandet, där
man inte känt till frågan, har kommit
fram till den sortens tolkningar.

Herr Ewerlöf tycks ha uppfattat mig
så, att jag skulle anse att den omständigheten
att man hade en annan mening
i fråga om Chrustjovbesöket skulle vara
tillräcklig för att regeringen skulle ingripa
på det sätt den gjort. Så är inte
alls fallet. Jag har tvärtom i mitt interpellationssvar
läst upp ett uttalande
av det norska högerpartiets ordförande,
i vilket han säger att vi hade olika meningar
men att beslutet har fattats —
all right, då hråkar vi inte längre. Jag
hade kunnat citera herr Ewerlöfs uttalande
i första kammaren, som är på samma
linje. Men herr Hjalmarson gjorde
inte på det sättet. Man strödde omkring
sig uttalanden av den mest extrema art,
och han utlovade sin medverkan till ett
offentligt opinionsmöte. Det är ju någonting
lvelt annat. Det var en demon -

stration från hans sida mot den utrikespolitik
som regeringen hade gått in för.
Det var inte alls detsamma som de gjort,
vilka uttalade en annan mening och talade
till förmån för den meningen i
lämpligt sammanhang, utan han ville
visa att han representerade en helt annan
utrikespolitik i detta fall. När man
ser hans framträdande i denna fråga
mot bakgrunden av många års framträdanden
med tvetydiga uttalanden i utrikespolitiska
och försvarspolitiska frågor,
är det verkligen mycket svårt att
acceptera tanken, att hans ståndpunkt
kan vara grundvalen för en gemenskap
inom utrikespolitikens område.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad utrikesministern nu
sade gav mig inte någon anledning att
återigen upprepa vad jag tidigare har
sagt, vilket står fast för min egen del.

Men jag kom att erinra mig, att jag
glömt att på en ganska väsentlig punkt
understryka en sak, som också berördes
i mitt första anförande. Det gäller försvaret,
som i detta sammanhang är en
mycket viktig sak. Det förefaller, som
om regeringen i detta avseende velat
tolka innebörden av vad som nu gäller
på ett helt annat sätt än vi hela tiden
har utgått ifrån när vi diskuterat dessa
frågor. Här talas om att försvaret först
och främst skall verka avhållande på
en angripare, därför att man skall utgå
ifrån att det kostar mer än det smakar
att företa ett angrepp på vårt land.
Och om detta inte lyckas, utan vi blir
angripna, skall vi ha möjligheter att försvara
oss efter måttet av våra krafter.
Så långt är det riktigt. Men samtidigt
står det i utrikesministerns framställning
i dag, att därmed är inte någon
garanti vunnen för att vi skall kunna
klara oss. Självfallet inte! Men är vi
då inte skyldiga att ta hänsyn även till
den situation, som uppkommer, därest
vi råkat i krig? Skall vi inte alls syssla
med denna fråga, förrän vi hunnit så
långt att vi befinner oss i detla läge?

.lag har upprepade gånger i våra utrikesdebatter
här sagt, att vi självfallet

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

hela tiden måste se om vårt hus och
förbereda möjligheterna att få hjälp i
en situation, där vi inte kan klara oss
längre och då hela vår existens står på
spel. I detta fal! är frågan, vad man
grundat våra försvarsbeslut på. Jag vill
åberopa att det sista försvarsbeslutet —
som innebar att vi gick in för alternativet
Adam —- skilde sig från föregående
beslut däri att man visserligen försökte
hålla fast vid målsättningen för den
större organisation som vi tidigare hade,
men att man tvingades att offra något
av uthålligheten i vårt försvar till
förmån för möjligheterna att skärpa
kraften i initialförsvaret. Man satte ner
den tid, under vilken man räknade med
att vi med egna krafter skulle kunna
hålla ut, för att göra detta första motstånd
så mycket kraftigare.

Talaren avbröts bär av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det var herr Ewerlöfs
nästföregående yttrande, som uppkallade
mig. Han gjorde ett försök att särskilja
utrikesministern ifrån hans parti,
om jag fattade rätt. Herr Ewerlöf framhöll
att det var talare ifrån de andra
partiernas sida som inte stött utrikesministern,
med undantag av kommunisterna,
som han däremot fått stöd ifrån.
För att nu inte detta skall tolkas som om
den socialdemokratiska gruppen, i denna
kammare åtminstone, skulle ha en
annan uppfattning beträffande denna
sak än utrikesministern, skall jag be att
för min del få deklarera att jag inte har
det. Anledningen härtill är kanske inte
så svår att finna. Västerlandet har, med
full rätt, under åtminstone ett par årtionden
för att inte säga längre förebrått
den ryska statsledningen för att
den isolerat sig inom sitt eget lands
gränser, i den mån den inte varit ute på
erövrartåg. Om det nu sker en sinnesändring
i detta land, på ett sådant sätt
att man vill komma till tals med omgiv -

ningen, såsom skett efter avbrytandet av
den Stalinska eran i Sovjetunionen, är
det väl ganska naturligt att man från
västerlandets sida hälsar en sådan sinnesändring
med tillfredsställelse.

Det har sagts många gånger, och det
har sagts också här i dag, att om ett litet
land som vårt skall ha någon utsikt
att kunna klara sig i den värld vi ser
fram emot, måste det ske i fredens hägn.
Vi kan inte tänka oss att spela med i
stormakternas spel. För oss är det ett
livsvillkor att man kan skapa fredliga
förhållanden i världen, och eftersom
kontakterna emellan länderna är en förutsättning
för detta är det väl rätt naturligt
att man från exempelvis svensk
sida, liksom ifrån de övriga nordiska
ländernas sida och över huvud taget
ifrån småstaternas sida, gör vad man
kan för att underlätta kontakten mellan
en isolerad stormakt som Sovjetunionen
varit och andra länder.

Det är självfallet i den avsikten, som
inbjudan till den ryske statschefen sändes
ut. Det är väl då ganska naturligt att
begära att ledaren för ett av de större
partierna i vårt land, vilket högerpartiet
dock är — om partiet verkligen vill
värna om Sveriges frihet och självständighet
och det partiet likaväl som vi
andra vet att man bäst gör det genom
att gagna fredens sak — att alltså högerledaren
herr Hjalmarson lägger så mycket
band på sig att han inte vid ett tillfälle
som detta ovillkorligen måste använda
sin antikommunistiska inställning
för att inhösta publikjubel ifrån
dem som har en annan mening än socialdemokratien
i detta fall. Han kunde
ha avstått ifrån att bete sig som han
gjorde, det är det minsta man har rätt
att begära. Vad vi ytterligare har rätt
att begära av högerpartiet i dag är att
partiet i fredens intresse tar avstånd
ifrån ett sådant uppträdande som det
herr Hjalmarson gjort sig skyldig till.

Nu försöker man — och det försöker
herr Ewerlöf också — att bagatellisera
herr Hjalmarsons uppträdande genom
att hänvisa till lynnesskiftningar och
olika sorters temperament etc. Det vet
vi vid att sådant finns, men ifrån herr

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

Hjalmarsons sida är det inte bara fråga
om temperament utan om ståndpunklstagande
i olika sammanhang. Och jag
skall be att få slå fast i detta sammanhang
att det inte är fråga om ståndpunktstagande
bara från herr Hjalmarsons
sida, utan uppenbarligen också
från herr Ewerlöfs sida. Därmed kan
man väl gå ut ifrån att det är ett ståndpunktstagande
också från högerpartiets
sida. Jag trodde först att jag hörde fel
när herr Ewerlöf i sitt första anförande
sade att vårt land inte bara borde hålla
ett starkt försvar, utan att vi också borde
tänka på fortsättningen, på vad som
kommer när vi inte längre kan hålla ut,
och förbereda att få hjälp under denna
fortsättning.

Herr Ewerlöf upprepade detta i sitt
sista anförande, och jag kan följaktligen
inte ha missförstått honom. Den frågan
måste då uppställas från dem som hävdar
en svensk neutralitetspolitik:

Om det är herr Ewerlöfs, herr Hjalmarsons
och högerpartiets mening att vi
skall söka oss hjälp ifrån annat håll när
vi inte kan hålla ut ensamma, menar
herr EwTerlöf då att vi skall söka den
hjälpen ifrån båda hållen, både öst och
väst? Jag utesluter att högern någon
gång tänkt sig att vi skall söka en sådan
hjälp i öst. Jag utgår ifrån som
självfallet att högern vill söka denna
hjälp i väst. Om vi inriktar oss på detta,
blir det väl i realiteten samma sak som
en anslutning till Atlantpakten, som vi
tidigare inte har velat vara med om, eller
hur tror man på högerhåll att det
skall vara möjligt att från vårt land och
vår politik avlägsna misstanken att vi är
inne på en annan väg, alliansens väg, än
den tidigare neutralitetens väg? Det
skulle vara värdefullt om herr Ewerlöf
ville ge besked på den punkten.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag begärde närmast ordet
för att få fullfölja vad jag hade avsett
att sluta med i mitt tidigare anförande.
Detta är samma sak som herr
Elowsson nu frågade mig om. Jag hänvisar
till att i den militära utredning

It Första kammarens protokoll 1959. Nr 27

som låg till grund för det senaste försvarsbeslutet
står det att »vårt försvar
mer än tidigare måste byggas upp med
hänsyn till att vi skall kunna överleva
ett häftigt inledningsskede. Detta är en
förutsättning för att vi, om kriget fortsätter,
skall kunna hålla ut och att det
skall bli ett stormaktsintresse att ge oss
sitt stöd».

Om detta har jag sagt i mitt svar till
utrikesministern tidigare att genom egna
åtgärder och på egen hand bör vi vid
planeringen av försvaret underlätta mottagandet
av sådan hjälp. Det är således
inte fråga om att träda i något slags
förbindelse med Atlantpaktens stater.
Vi kan inte vid planerandet av vårt försvar
helt och hållet tänka bort den
situation som inträder i och med att vi
inte visar oss kunna hålla ut med egna
krafter. Detta vill jag, särskilt för att
det inte skall bli några missförstånd
i fortsättningen, understryka såsom ett
ur våra synpunkter väsentligt inslag i
den alliansfria politiken sådan vi ser
den.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Detta sista uttalande av
herr Ewerlöf kan jag inte tolka på annat
sätt än att högern, om högern kommer
i regeringsställning — låt oss säga
efter bara några dagar — är beredd att
träda i förbindelse med västmakterna
för att skaffa sig en återförsäkring på
vårt försvar. Det måste bli ett ja eller
ett nej på den frågan.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag kan inte mera uttryckligt
understryka att jag icke åsyftade
en sådan form av förberedelse,
utan jag anviinde orden »genom egna
åtgärder och på egen hand». Tydligare
kan man väl inte uttrycka det.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Till detta sista vill jag
bara säga att det kan man.

överliiggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 183,
med förslag om personalförstärkning
vid statens pris- och kartellnämnd,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 21 och
22, statsutskottets utlåtanden nr 146—
158, bevillningsutskottets betänkande nr
61, första lagutskottets utlåtande nr 29
samt tredje lagutskottets utlåtande nr
25.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 320, i anledning av motioner angående
befogenhet för kommunerna att
uppträda såsom sakägare i vattenmål;
och

nr 321, i anledning av motioner om
översyn av naturskyddslagen m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 179, angående godkännande av överenskommelser
med vissa OEEC-länder
rörande reglering av fordringar och
skulder i anledning av den europeiska
betalningsunionens likvidation, m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Åman under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 610, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning angående avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 12.43, att ajournera
sina förhandlingar till kl. 15.00, då
vissa utskottsbetänkanden väntades inkomma
till bordläggning.

Då förhandlingarna kl. 15.00 återupptogos,
anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om allmän varuskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
325, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning
av bilar.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 15.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Onsdagen den 25 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00

Ang. jazzmusik vid morgonsamlingarna
i skolorna

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Larsson, Thorsten, till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställt följande fråga:
»Anser herr statsrådet att den nya
form av morgonsamling, som förekommit
i och med att ett läroverk utbytt den
traditionella formen för sådan samling
för eleverna mot jazzmusik av en skolorkester,
står i god samklang med skolans
fostrande och karaktärsdanande
uppgift?»

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat, om jag anser att den nya
form av morgonsamling, som förekommit
i och med att ett läroverk utbytt
den traditionella formen för sådan samling
för eleverna mot jazzmusik av en
skolorkester, står i god samklang med
skolans fostrande och karaktärsdanande
uppgift.

Jag vill först erinra herr Larsson om
att det enligt gällande skolstadgor är tilllåtet
att låta morgonböner av traditionell
typ omväxla med morgonsamlingar
av icke religiös karaktär. Men självfallet
bör, som också skolöverstyrelsen klart
anger i sina anvisningar, morgonsamlingen
utformas på ett värdigt sätt. Den
bör enligt min uppfattning om möjligt
skapa inre samling och koncentration
inför dagens skolarbete.

Vad jazzmusiken beträffar spänner
den över stora områden — från seriös,
ibland religiöst inspirerad musik till de
allra enklaste rytmer. Jag föreställer mig

att det är »jazzunderhållning» i form av
konventionell dansmusik herr Larsson
avser, och ett sådant musikinslag anser
jag, från den utgångspunkt jag angivit,
såsom olämpligt för skolornas morgonsamling.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) :

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
framföra ett tack för svaret, vilket
jag betraktar som positivt. Visserligen
spänner denna musik över stora områden,
men ger man avkall på litet här och
litet där är snart hela saken förändrad,
eller, som statsrådet mycket riktigt påpekar:
man är kanske framme vid den
konventiella dansmusiken, och den
bör måhända serveras vid lämpligare tidpunkt.

Nu skall man visst inte tro att denna
»nyordning» helt accepteras av eleverna.
Jag tar mig friheten att taga kammarens
tid i anspråk för att återge en liten undersökning,
som är gjord vid ett läroverk
i Malmö. Jag skall be att få läsa
upp hur en av de sextonåriga eleverna
motiverade sitt anonyma svar. Han säger
så här: »Absolut stillöst! Jag tror att de
som vill införa jazz på morgonsamling
bara vill göra sig populära bland eleverna.
Vi är inte så moderna att vi enbart
vill lyssna till jazz och schlager.
Den sortens musik har vi möjlighet att
höra hemma och vid olika tillställningar.
Inte kan vi väl samla oss när vi skall
lyssna på musik där rytmen spelar så
stor roll som i jazzen. Ta inte bort Guds
ord helt och hållet. Det är skönt att
ibland få knäppa sina händer.» Detta var
som sagt motiveringen av en elev i en
anonym omröstning, som gav till resultat
att 61 procent röstade ja, alltså för
jazzmusik, och 38 procent nej, medan en
procent var likgiltiga. Man måste nog
medge att det var förvånansvärt många
nej, ty tar man i betänkande att ungdo -

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Ang. åtgärder i syfte att förhindra att statens tjänstemän mottaga mutor

men i de åren gärna vill vara lika »tuff»
och modern som »alla andra», skulle
man kanske väntat sig en betydligt
större ja-övervikt. När skolledningen föll
undan för elevframställningen om jazzmusik
på morgnarna ligger detta måhända
i linje med den eftergiftsattityd
som man ibland varsnat på detta område.
Låt oss inte glömma att skolans
uppgift inte minst är en fostrande och
vägledande uppgift och att morgonsamlingen
inte är en skoltid som kan utformas
hur som helst. Som statsrådet påpekar
anger skolöverstyrelsen i sina anvisningar
att morgonsamlingen bör ske
på ett värdigt sätt. Den kan utformas varierande.
Således rekommenderas: »Anförande,
som ofta bör utgöra dess tyngdpunkt,
kan anknyta till ett bibelord, en
psalm eller annan religiös text men också
till skönlitteratur, som mera allmänt
berör för ungdomen aktuella problem.»
Detta synes mig vara riktigt, så ock när
man kan ge några historiska glimtar eller
tala om ansvar och spörsmål av liknande
art. Likväl bör dock enligt mitt
förmenande morgonsamlingen huvudsakligast
utformas efter de kristna livs- och
moralvärdena, ty detta bör vara den
grund på vilken eleverna sedan med
egen erfarenhet och läggning kan bygga
upp sin livsåskådning. Morgonsamlingen
i skolan bör alltjämt ha kvar sin karaktär
av fostrande och livsvägledande art.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. åtgärder i syfte att förhindra att
statens tjänstemän mottaga mutor

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Sundin till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställt en så lydande fråga:
»Vill herr statsrådet med anledning av
det fall, då enligt uppgift i dagspressen
en statens tjänsteman av enskilda mottagit
muta i betydande utsträckning,
lämna kammaren en redogörelse för
vilka åtgärder, som kunna vidtagas i
syfte att föhindra att dylik händelse inträffar
i framtiden?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet NILSSON,
som meddelat, att han ämnade vid
detta sammanträde besvara herr Sundins
berörda fråga, och nu anförde:

Herr talman! Herr Sundin har frågat
mig, om jag med anledning av det fall,
då enligt uppgift i dagspressen en statens
tjänsteman av enskilda mottagit
muta i betydande utsträckning, vill lämna
kammaren en redogörelse för vilka
åtgärder som kan vidtagas i syfte att förhindra
att dylik händelse inträffar i
framtiden.

Polisutredningen i det fall, som här
torde åsyftas, är ännu inte avslutad. Det
är därför för tidigt att ta ställning till i
vad mån ändringar i den berörda myndighetens
organisation eller andra dylika
åtgärder är motiverade på grund av vad
som inträffat. Jag kommer att se till att
denna fråga tages upp till prövning så
snart förutsättningar därför föreligger.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Statsrådet säger i sitt
svar på min enkla fråga att tiden för
prövning av dessa spörsmål är inne när
vederbörande polismyndigheter har
gjort sin utredning. Till detta vill jag
bara göra den kommentaren att man vet
att det inte är första gången som dylika
händelser timat inom statsförvaltningen,
om än inte berörande socialdepartementet
men väl andra departement.

Jag vill anföra tre skäl för min uppfattning,
herr talman. För det första ligger
den tanken nära att det har skett en
uppluckring av ansvarskänslan hos personer
i ansvarig ställning. Detta blir
märkbart om man tar hänsyn till både
den aktuella händelsen och tidigare offentliggjorda
mutskandaler — jag tänker,
inom parentes, bl. a. på »Lucksta snöskärmar»
och vad det uppdagade fört
med sig, nämligen misstanken att liknande
men icke bevisade företeelser är tillfinnandes
inom andra områden.

För det andra vill jag säga att när man
tidigare hörde talas om tjänstemannansvar
förknippade man därmed, utan alt
generalisera, en efterlevnad av lagarna.

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Ang. förhindrande av flyghavres spridning genom vissa importerade fodermedel

Men inför det som nu händer i tiden
frågar sig allmänheten om denna rejäla
och riktiga inställning i viss utsträckning
har ersatts av enskilt vinningsintresse.

För det tredje kan man i sammanhanget
inte komma ifrån de ekonomiska
realiteterna. Samhället lämnar såväl kapital-
som räntesubventioner till bostadsbyggandet.
Det vore bedrövligt,
herr statsråd, om vi i fortsättningen
måste räkna med en ny kostnadspost när
det gäller såväl det allmänna som det enskilda
byggandet i vårt land. Skulle så
vara fallet, blir samhällets insatser i
viss mån en subvention till intressen som
inte på något sätt varit åsyftade med av
riksdagen fattade beslut.

Om man till detta lägger en känd men
svårbevisad företeelse inom den fria
sektorn — att där eventuellt förekommer
s. k. mutor såväl när det gäller arbetarna
som när det gäller beställarna
av olika bvggnadsobjekt — så blir frågeställningen
osökt, om inte tiden är inne
för en skärpning av förefintliga lagar på
detta område.

Till sist vill jag framhålla nödvändigheten
av att såväl med tanke på den rådande
inställningen till rättsväsendet på
detta område som med hänsyn till de
reella ekonomiska följdverkningar, som
här antytts, en bättre kontroll åstadkommes
och därmed ett handlande som leder
till efterlevnad av lagarna.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få rikta ett tack till socialministern för
det svar han lämnat på min fråga.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Bara en kort kommentar.

Det är ju tyvärr så att man varken
när det gäller privat eller när det gäller
offentlig tjänst kan skapa garantier mot
brottslighet. Så liar det alltid varit och
så kommer det att förbli, även om man
inför aldrig så till synes effektiva kontroller.

Vad sedan beträffar den inverkan på
kostnaderna som det här påtalade fallet
möjligen innebär kan jag ännu inte göra
något uttalande. Jag har sökt få upp -

lysningar, men eftersom polisen av naturliga
skäl är förtegen tycker jag att
varken herr Sundin eller jag skall göra
några uttalanden på den punkten, förrän
vi får ett mer solitt material att hålla
oss till.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill endast säga till
herr statsrådet, att jag är alldeles medveten
om att man när det gäller den
mänskliga faktorn i sammanhanget aldrig
kan få garantier för att inte dylikt
skall upprepas. Vad jag i min enkla fråga
efterlyste var, huruvida man var beredd
att vidtaga sådana åtgärder i kontrollerande
syfte att vi får större garantier
än som till synes för närvarande är
till finnandes.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. förhindrande av flyghavres spridning
genom vissa importerade fodermedel

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Robert Johanssons interpellation
angående förhindrande av flyghavres
spridning genom vissa importerade
fodermedel, fick nu ordet och yttrade: Herr

talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Robert Johansson frågat
mig om jag uppmärksammat vilka
risker som det svenska jordbruket löper
genom att vissa fodermedel får till riket
införas utan att förekomsten av flyghavre
kontrollerats vid införandet samt
om jag är beredd att utfärda kompletterande
bestämmelser för handeln med
fodervaror så att dessa risker bortfaller
eller minskar.

Med anledning av frågorna får jag anföra
följande.

Gällande bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre ger
skydd mot att detta ogräs sprides genom
spannmål, som för foderändamål
införts till Sverige. Generellt förbud gäl -

38 Nr 27 Onsdagen den 25 november 1959

Ang. utvidgning av skolundervisningen om brott och dess följder

ler mot att saluföra utsäde, vari flyghavre
förekommer. Vidare måste spannmål
och spannmålsavrens, som innehåller
flyghavre till större mängd än 5 flyghavrekärnor
per kg, finförmalas innan
den saluföres som fodervara.

Som herr Johansson påpekat omfattar
skyddsbestämmelserna inte de fall, då
produkter av spannmål införes. Är importvaran
finförmald föreligger ingen
risk för spridning av flyghavre. I annat
fall kan flyghavre spridas genom importerade
fodervaror, t. ex. vetekli. Behovav
skydd mot spridning av flyghavre föreligger
även i detta fall. Anledningen
till att förslag ej tidigare framlagts härom
är att sådan kontroll och undersökning
av varan, som skulle erfordras i
samband med importen, ansetts bli förenad
med alltför stora praktiska svårigheter.

Emellertid pågår sedan en tid tillbaka
inom lantbruksstyrelsen arbete med
översyn av bestämmelserna till skydd
mot flygliavrc. Därvid kommer även det
av herr Johansson berörda spörsmålet att
behandlas. Jag avvaktar lantbruksstyrelsens
förslag i frågan. Därest översynen
skulle visa att en kontroll av även importerade
produkter av spannmål kan
praktiskt genomföras, är jag beredd att
föreslå bestämmelser därom.

Herr talman! Med dessa ord anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Lantbruksstyrelsens förslag i tidigare
framställning — propositionen 141 år
1957 — visar hur allvarligt man på detta
ansvariga håll ser på faran av flyghavrens
spridning. Då refererades till den
efter 1955 års torka uppkomna foderbristen.
Sakkunnigbetänkandet, vilket
väl belyser den allvarliga situationen,
saknade dock förslag till bestämmelser
om kontroll av förekomsten av flyghavre
i importerade fodermedel, bland annat
kli. Anledningen till att sådana bestäm -

melser saknats anges nu av statsrådet
vara att en sådan kontroll anses vara
förenad med stora praktiska svårigheter.

Nu liksom år 1956 behöver jordbrukarna
genom inköp av importerade fodermedel
komplettera sina foderstater.
Jag har här ett analysbevis från frökontrollanstalten
i Skara som redovisar
104 stycken flygliavrekärnor på kilo kli
La Plata. Analysen redovisar bara flyghavre,
men den lantbrukare som varnad
och vaken tog detta prov och skickade
in det kunde konstatera att det var fullt
av ogräs i kliet. Detta ger mig anledning
att misstänka att vederbörande klitillverkare
i utlandet, med kännedom om
att det hos oss saknas bestämmelser för
ogräskontroll vid förmalningen låter avrenset
från rensmaskinen återgå till klisäcken
för att blandas med kliet, som
sedan försäljes till våra lantbrukare.
Med detta som bakgrund är jag övertygad
om att förefintliga praktiska svårigheter
måste kunna övervinnas när det
gäller att kontrollera en sådan här sak.
Med denna bakgrund behöver jag inte
heller understryka hur angeläget jag anser
det vara att man snart finner möjligheter
att utföra denna kontroll.

Jag vill till sist tacka herr statsrådet
för det mycket positiva svaret på frågan,
och jag tackar .särskilt för löftet att han
är beredd att föreslå bestämmelser, om
så skulle befinnas möjligt, som kan ge
våra jordbrukare en skyddande kontroll
när dessa fodermedel importeras och
försäljes inom landet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. utvidgning av skolundervisningen
om brott och dess följder

Ordet gavs härefter till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet JOHANSSON,
som tillkännagivit, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Sundins interpellation angående utvidgning
av skolundervisningen om brott
och dess följder, och nu anförde:

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Ang. utvidgning av skolundervisningen om brott och dess följder

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Sundin har frågat mig om
jag anser att skolundervisningen om trafikfrågor
och om vad brott och dess
följder innebär är en polisiär uppgift
i konsekvens med de föreskrivna uppgifterna
för polisen samt om jag i sådant
fall är villig medverka till att också
undervisningen om brott och dess påföljder
får en permanent karaktär. Vidare
har herr Sundin frågat mig om jag,
vid jakande svar på de angivna frågorna,
är beredd att medverka till en utvidgning
av undervisningen om brott
och följderna därav och till att erforderlig
personal, där personalbristen nu utgör
ett hinder, ställes till förfogande för
ändamålet.

Till besvarande av dessa frågor får
jag anföra följande.

Vad som skall förstås med polisverksamhet
beskrives, i den del som nu är
av intresse, i lagen om polisväsendet i
riket såsom upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet ävensom den verksamhet
i övrigt, som på grund av särskilda
stadganden eller hävdvunnet bruk
åligger polispersonal i denna dess egenskap.
I allmänna polisinstruktionen utvecklas
polisens uppgifter närmare. Härvid
föreskrives att det åligger polisen
bland annat att söka förebygga brott
samt hindra att ordningen och säkerheten
eljest störes. Till polisens brottsförebyggande
verksamhet hör givetvis i första
hand att ingripa i särskilda fall, då
omständigheterna visar, att ett brott är
å färde. Men med förebyggande verksamhet
åsyftas också åtgärder av mera
generell art. I de anvisningar till allmänna
polisinstruktionen, som utfärdades
1948, uttalas sålunda att polisen
skall aktivt medverka i den verksamhet,
som utövas från samhällets sida i syfte
att undanröja sådana missförhållanden,
som erfarenhetsmässigt ger upphov till
brott och annan asocialitet. Eftersom det
finns anledning antaga att bristande
kunskap hos barn och ungdom om vilka
gärningar som samhället betraktar som
allvarliga brott och om brottspåföljderna
kan bidraga till att ungdomar begår
brott, kan det anses naturligt att be -

trakta upplysningsverksamhet på detta
område såsom en polisuppgift av förebyggande
art. Man befinner sig emellertid
här otvivelaktigt i gränsområdet mellan
vad som är brottsförebyggande verksamhet,
som ankommer på polisen, och
vad som är sådan undervisning av mera
allmän karaktär i samhällskunskap och
som därför icke hör till polisens uppgifter.
Medan det kan betraktas som
klart att den trafikundervisning, som polisen
bedriver i skolorna med stöd bl. a.
av uttrycklig rekommendation i anvisningarna
till polisinstruktionen är att
anse som polisverksamhet -— denna undervisning
ligger helt i linje med polisens
trafikutövning och inget barn kan
undgå att komma i kontakt med trafiken
— kan det möjligen synas tveksamt, om
undervisningen om brott och brottspåföljder
med nu gällande bestämmelser
kan hänföras till polisverksamhet. Hittills
vunna erfarenheter av undervisningen
ger emellertid vid handen att den
har en väsentlig uppgift att fylla som
brottsförebyggande faktor. Jag anser det
därför önskvärt att polisen ges möjlighet
att i viss utsträckning medverka i
denna undervisning och att den nuvarande
osäkerheten undanröjes. Jag överväger
också att vidtaga åtgärder i detta
syfte.

Att undervisning om brott och brottspåföljder
skall meddelas i skolan är redan
fastslaget. Enligt fastställd plan för
undervisningen i samhällskunskap i enhetsskolan
skall nämligen bl. a. undervisas
om lag och rätt samt rättskipning,
och i undervisningsplanerna för folkskolan
finns i stort sett samma föreskrifter.
Skolöverstyrelsen har generellt rekommenderat
att skolorna vid undervisningen
skall söka få medverkan från personer,
som i sin dagliga gärning sysslar
med de ämnen, som undervisningen berör,
och denna rekommendation har sin
praktiska betydelse framför allt när det
gäller undervisningen i samhällslära. Av
den uppfattning som jag nyss tillkännagivit
följer, att jag anser det viktigt att
också polismän medverkar vid denna
undervisning såvitt den rör brott och
brottspåföljder. Självfallet kan det i sär -

40 Nr 27 Onsdagen den 25 november 1959

Ang. utvidgning av skolundervisningen om brott och dess följder

skilda fall föreligga svårigheter att genomföra
sådan medverkan med hänsyn
till personalbrist eller brist på polismän,
som är lämpliga för undervisningen. Dylika
svårigheter torde emellertid knappast
kunna övervinnas genom centralt
meddelade anvisningar, utan problemen
får lösas i varje enskilt fall med hänsyn
till de lokala förhållandena och efter en
avvägning av angelägenhetsgraden hos
de olika uppgifter som åvilar polisen.

Herr talman, härmed anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det svar han lämnat på min
interpellation.

I den aktuella debatten om den tilltagande
ungdomsbrottsligheten har särskild
vikt lagts vid de förebyggande åtgärder
som kan vidtas för att få bukt
med densamma. Det aktiva intresse som
statsmakterna visat dessa frågor är mycket
glädjande. Genom den diskussion
som förts mellan regeringen och en rad
berörda myndigheter — senast vid den,
om jag så får kalla den, toppkonferens
vartill regeringen sammankallat — löpte
just strävandena att åstadkomma en effektiv
samverkan såsom en röd tråd.

Då jag hyser den uppfattningen att
det förebyggande arbetet här liksom på
många andra områden måste tillmätas en
central betydelse anser jag att just den
undervisning om vad brott och dess följder
innebär, som numera förekommer i
folkskolors högre klasser i några större
städer, är av utomordentligt stort värde.
Barnen får därigenom redan innan de
lämnar skolan en inblick i vad brott i
realiteten medför och hur de som solidariska
vuxna medborgare skall kunna
medverka till att bekämpa brottslighet.

Statsrådet har i svaret på min interpellation
förklarat att det enligt föreskrifterna
åligger polisen bland annat
att söka förebygga brott samt hindra att
ordningen och säkerheten eljest störes.
Jag vill emellertid framhålla att enligt
lagföreskrifterna är denna del av poli -

sens verksamhet den väsentligaste. Detta
påpekande vill jag närmast göra med anledning
av att jag i min interpellation
frågat, om inrikesministern över huvud
anser skolundervisningen i fråga var.»
en polisiär uppgift i konsekvens med de
föreskrivna uppgifterna för polisen. Denna
fråga tillmäter jag nämligen en alldeles
speciell betydelse, därför att en undervisning
av det slag som det här är
fråga om enligt min mening också inrymmer
en mycket viktig psykologisk
aspekt. Relationerna mellan allmänhet
och polis är som bekant på många håll
—- inte minst bland ungdomen — inte
de allra bästa. Enligt min mening måste
en opinion kring dessa frågor skapas
fram. Såsom framgår av tidningsreferaten
från den nyss omnämnda konferensen
var man där också inne på det problemet.
Det är enligt min uppfattning
av särskild betydelse att polisen själv
meddelar den skolundervisning det här
är fråga om. Därigenom konfronteras
barnen på ett naturligt sätt med polisen
och dess arbetsuppgifter. Såvitt jag erfarit
från ledande polishåll är man även
där angelägen om att få klarhet i huruvida
ifrågavarande undervisning över
huvud taget av statsmakterna anses vara
en polisiär uppgift.

Jag noterar med tillfredsställelse att
statsrådet i sitt svar på min interpellation
signalerar åtgärder i syfte att skingra
ovissheten på denna punkt. Inte minst
med hänsyn till att det av upplysningar
från ansvarigt polishåll framgått att man
där hyser viss tveksamhet inför statsmakternas
inställning till polisiär undervisning
i skolorna, är det angeläget att
otvetydiga direktiv härom utfärdas.

Det är dock för mig glädjande att kunna
konstatera att inrikesministern angående
min delfråga om trafikundervisningen
klart och tydligt sagt ifrån att
denna är en polisiär uppgift.

Jag är medveten om att personalbristen
utgör ett svårbemästrat problem när
det gäller att i möjligaste utsträckning
effektivisera skolundervisningen om vad
brott och dess följder innebär. Jag vill
dock med hänsyn till den utomordentliga
betydelse man såväl inom skolan

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Om inrättande av en professur i landsbydssociologi vid Uppsala universitet

som på polishåll tillmäter denna undervisningsform
uttala den förhoppningen,
att man inom en nära liggande framtid
skall kunna eliminera dessa svårigheter.
Försöksundervisning förekommer för
närvarande i några av våra större städer,
däribland Stockholm och Malmö.
Det skulle vara önskvärt att obligatorisk
undervisning av detta slag infördes i
alla skolor. Med hänvisning till den positiva
inställning, som inrikesministern
visat till denna form av profylaktiskt arbete
inom ungdomsvården kan jag bara
hoppas och tro att han med all kraft
skall komma att arbeta för en effektivisering
av ifrågavarande skolundervisning.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
ännu en gång uttala ett tack till herr
statsrådet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
179, angående godkännande av överenskommelser
med vissa OEEC-länder rörande
reglering av fordringar och skulder
i anledning av den europeiska betalningsunionens
likvidation, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 610, av herr Åman.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 60
och 64.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § kommunallagen den
18 december 1953 (nr 753); samt
nr 22, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret skrivelse den 16 oktober
1958 med överlämnande av betänkande
med förslag till ny stadga om ersättning
för riksdagsmannauppdragets
fullgörande i vad ärendet avser pcn -

sionsreglering åt riksdagsmännen och
deras efterlevande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

146, i anledning av väckt motion
om inrättande av förtroenderåd vid
bergmästarämbetena; och

nr 147, i anledning av väckt motion
om förbud mot spridande av radioaktivt
stoff i militärt övningssyfte.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om inrättande av en professur i landsbygdssociologi
vid Uppsala universitet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 148, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
landsbygdssociologi vid Uppsala universitet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson (1:240) och den andra
inom andra kammaren av herrar Gustavsson
i Alvesta och Brandt i Sätila (II:
323), hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om åtgärder för inrättande av en professur
i landsbygdssociologi vid Uppsala
universitet eller, därest riksdagen icke
skulle anse sig kunna bifalla detta yrkande,
för inrättande av en preceptur i
ämnet vid den sociologiska institutionen
vid nämnda universitet.

Utskottet bade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 240 och II: 323 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Föreliggande ärende gäller
ingen ny fråga. Saken har ju för
många år sedan behandlats i riksdagen,
vilket också har påpekats i motionen.

Utskottets utlåtande innebär en bestämd
adress till 1955 års universitetsutredning
att närmare pröva frågan om

42 Nr 27 Onsdagen den 25 november 1959

Om inrättande av en professur i landsbygdssociologi vid Uppsala universitet

inrättande av en professur i landsbygdssociologi.
Med hänsyn till statsutskottets
skrivning skall jag inte framställa något
annat yrkande än utskottet gjort. Det innebär
inte att jag är nöjd med resultatet
av utskottets behandling, men jag vet
också att det inte går att ändra ett enhälligt
förslag från det mäktiga statsutskottet.
IJet är bara att konstatera faktum.
Jag skall dock säga ett par ord med
anledning av detta ärende.

Intresset för och behovet av sociologisk
forskning har ökat mycket kraftigt
under senare år. Historisk-filosofiska
sektionen i Uppsala framhåller i sitt
yttrande att antalet studerande i ämnet
sociologi vid Uppsala universitet i år är
325. Den stora mängden studenter gör
att en utökning av antalet topptjänster
torde vara nödvändig. Fakulteten tillstyrker
också motionen.

Lantbrukshögskolans styrelse tillstyrker
även att det inrättas en professur
men vill utreda frågan om professurens
förläggning. Jag vill tillägga att den synpunkten
näppeligen lär påskynda frågans
lösning.

Men behövs då denna utbyggnad? Behövs
det en professur i landsbygdssociologi? Samhället

står ju inte stilla utan är utsatt
för ständiga förändringar. Jag behöver
bara peka på den väldiga omflyttningsprocess
som sker inte bara i vårt
land utan i de flesta länder, nämligen
omflyttningen från glesbygd till tätort.
Denna omflyttning har gjort att man i
utlandet — i Förenta staterna, Holland
och Västtyskland — har inrättat professurer
och andra lärarbefattningar i
landsbygdssociologi. Omflyttningsprocessen
betyder nya problem, som vi vet
mycket litet om. Vi har så lätt för att
stanna inför teknikens utveckling, vad
den ger och vad den betyder för oss och
vårt materiella framåtskridande. Viktigt
är emellertid att vi här inte glömmer
människorna, dagens människor som lever,
bygger och verkar ute i glesbygderna.
Vilken blir dessa människors roll i
framtiden, hur utformas deras beteendemönster,
och hur ser de på sin egen situation?
Det är saker som vi egentligen

vet mycket litet om men som är av den
allra största betydelse för utformningen
av framtidssamhället.

Jag hade för någon dag sedan tillfäll
att lyssna till en planeringsarkitekts funderingar
om hur bebyggelsen i ett av
våra län skulle se ut om tjugo år. Skulle
hans propåer i fråga om en »rationell
lösning» av den framtida lokaliseringen
av bebyggelsen förverkligas, skulle det
innebära eu koncentration till ett fåtal
centralorter och industricentra i länet.
Nu är emellertid människan inte så rationalistiskt
inriktad. Hon har egna synpunkter
— irrationella ur samhällsplanerarens
synpunkt, men mänskliga. Det
är inte landsbygdsborna ensamma om,
men det kan vara svårt för en samhällsplanerare
att förstå denna irrationella
inriktning. Detta gör, att det räcker inte
med bara samhällskunskap från samhällsplanerarens
sida, det behövs också
kunskaper i sociologi, i detta fall landsbygdssociologi,
för att man skall få en
fullständig bild av människan i dagens
och morgondagens samhälle. Man måste
handla med hänsyn till människornas
beteendemönster och attityder till dagens
samhälle, man får över huvud taget
inte göra någonting verklighetsfrämmande,
och det är därför som vi behöver
sociologiska undersökningar.

Allt flera blir också medvetna om
detta. Jag pekade nyss på det ökade antalet
studerande vid Uppsala universitet.
Jag vill tillägga att i mitt eget län har
genom bildningsförbundets försorg startats
en universitetscirkel i sociologi.
Den skall arbeta två år, och den har inte
mindre än ett åttiotal deltagare. Det visar
det stora intresse som här finns.

Den omflyttningsprocess som jag här
pekar på för också med sig speciella
problem för landsbygds- och glesbygdskommunerna.
Hur skall de söka lösa
dessa problem som de oupphörligt ställs
inför? Jag skall nämna några sådana
frågor. Först vill jag då peka på samlingslokalfrågan,
som är aktuell på flera
håll. Hur skall den utformas? Hur skall
lokalerna so ut? Vilka möjligheter har
människorna med tanke på framtiden?
Kommer man med kommunikationernas

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Om inrättande av en professur i

utveckling i framtiden på detta område
att frekventera bara tätorter? Detta är
en fråga av ganska stor betydelse. .Tåg
vill också peka på lanthandelns framlida
möjligheter. Kommer man att söka
sig mot tätorterna, där man har det stora
urvalet, och glömma lanthandeln? Detta
är stora frågor för dem som direkt berörs
av dem.

Det finns också en annan aspekt på
detta problem. Kopparbergs läns bildningsförbund
har uppdragit åt sociologiska
institutionen i Uppsala att undersöka
den kulturella attityden för att få
vägledning hur bildningsförbundet skall
lägga sitt arbete i fortsättningen och för
att få en belysning av attityden hos människor
i bygder av olika struktur.

Herr talman! Jag har här hänvisat till
en lång rad frågetecken som vi möter i
glesbygds- och landsbygdskommunerna,
frågetecken som gör att det är aktuellt
för dagens människor att få saken belyst,
så att vi kan få vägledning om hur
man skall bedöma den framtida utformningen
av kommunerna och deras möjligheter.

Vi har professurer i många ämnen vid
våra universitet — avseende både nutid
och forntid. Detta är både bra och nödvändigt,
men det vore lika nödvändigt
att vi också finge kunskaper och kännedom
om dagens människors attityder
och uppfattningar i olika frågor. Detta
gör, herr talman, att medan jag yrkar
bifall till statsutskottets hemställan vilt
jag mycket starkt understryka vikten av
att denna utredning snarast kommer
fram till ett förslag, så att vi kan få
denna professur i landsbygdssociologi
som så väl behövs.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag ber att i likhet med
herr Carlsson få yrka bifall till utskottets
förslag, och jag vill instämma med
honom. För ungefär tio år sedan hade
vi att behandla motioner om att det
skulle inrättas eu professur i landsbygdssociologi
vid lantbrukshögskolan.
Jag var då medlem av jordbruksutskottet
och hävdade den uppfattningen, att det

landsbydssociologi vid Uppsala universitet
inte var dit denna forskningsuppgift
skulle förläggas utan till universitetet,
och där skulle den bedrivas i god kontakt
med lantbrukshögskolans forskning.

Sedan dess har som sagt tio år förflutit,
ocli vad har skett på den svenska
landsbygden under dessa tio år? Man
har upplevt eu omställningsprocess med
omflyttningar som gör djupa ingrepp i
samhällsstrukturen inte bara på landsbygden
utan även i städerna dit folk
flyttar. Problemet är svåröverskådligt
och svårt att bemästra. Men vad jag liksom
herr Carlsson vill påpeka är att man
intresserar sig för formerna men glömmer
människorna. Man glömmer deras
värderingar och beteendemönster och
hur de reagerar. Vad är det för krafter
som ligger bakom hela denna utvecklingsprocess?
Jag tror för min del att det
inte bara är ekonomiska krafter och sysselsättningsproblemet
som är drivkraften,
utan att det också finns psykologiska
faktorer som borde kunna undersökas
på ett mera djupgående och omfattande
sätt än hittills skett.

Det framgår av yttrandet från universitetet
att man under en lång tid varje
år gjort framställning om att en särskild
tjänst i landsbygdssociologi skulle
inrättas men att det inte anslagits några
pengar till detta ändamål. Jag tror att
denna uppgift är lika värdefull, lika betydelsefull
och lika samhälleligt positiv
som många andra forskningsuppgifter,
som vi har lämnat ökade anslag till. Jag
har velat understryka vikten av detta.
Vi, som i lantbruksnämnderna och i
landsbygdskommunerna kommer i kontakt
med dessa problem, vet hur djupt de
går och hur omfattande omställningsprocessen
är.

Jag har, lierr talman, samma uppfattning
som herr Carlsson och vill understryka
vikten av positivt handlande i
denna fråga ocli ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då motionären inte bar
framställt annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan och då -— så -

44 Nr 27 Onsdagen den 25 november 1959

Om inrättande av en professur i landsbygdssociologi vid Uppsala universitet

som utskottet har anfört — 1955 års
universitetsutredning kommer att ta
ställning till bland annat den fråga det
här gäller, är det kanske inte så mycket
som behöver sägas. Men med hänsyn till
vad motionären här anförde, vill jag ta
upp några saker.

Motionären nämnde bl. a. att man bör
ta hänsyn till t. ex. samlingslokalfrågan.
Det gäller en mycket viktig sak för
landsbygden, men jag vill erinra om att
det pågår en utredning på detta område.
Det pågår regionplaneringar, och vi har
ju också andra utredningar som sysslar
med hithörande ting. Jag tror att det är
nödvändigt att vi ser på saken precis
som den är. Vi lever i ett demokratiskt
samhälle. Man kan inte tvinga människor
att göra det och det eller bosätta sig
där eller där. Människorna har ju sin
fria vilja, vilket man inte bör glömma
bort i detta sammanhang.

Jag hade nöjet att tillhöra den stora
lokaliseringsutredningen för några år sedan.
Vi ägnade mycket intresse och arbete
åt just dessa områden, men vi
måste tyvärr konstatera att om vi inte
vill tillgripa lagstiftning, som tvingar
människorna dit eller dit, så får vi nog
finna oss i omflyttningen som en av de
nackdelar som förekommer i det moderna
samhället. Detta är nog något som
man får ta hänsyn till.

Härutöver vill jag framhålla att det
vid varje riksdag avges motioner om inrättande
av ett ganska stort antal professurer.
Vi inom statsutskottet erkänner
öppet att vi har mindre utsikter att
rättvist bedöma dessa frågor än t. ex.
universitetskanslersämbetet och departementet.
Vi anser oss emellertid kunna
utgå från att man inom båda dessa institutioner
företar en rättvis avvägning
mellan de olika önskemål som framkommer.
Det är därför som statsutskottet
enhälligt kunnat samla sig kring utlåtandet
i detta ärende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Som framhållits av föregående
talare har frågan om en profes -

sur i landsbygdssociologi redan behandlats
i riksdagen vid ett par tidigare tillfällen.
Det gällde då en professur i ämnet
vid lantbrukshögskolan. Riksdagen
har intagit den ståndpunkten att en sådan
professur i och för sig skulle vara
önskvärd men att den borde förenas
med den sociologiska institutionen vid
Uppsala universitet, därför att landsbygdssociologi
och tätsamhällessociologi
har ett större inbördes samband än sociologien
har med de rent agrikulturella
ämnena. Jag delar den uppfattningen
att man borde inrätta en professur i
landsbygdssociologi vid Uppsala universitet
just med tanke på den mycket kraftiga
omställning, som nu för tiden äger
rum i vårt samhälle. Framför allt omflyttningen
från landsbygd till städer,
som ju har skildrats av de föregående
talarna, anser jag tillhöra de verkligt
angelägna sociologiska forsknings- och
undervisningsuppgifterna för närvarande.
Under sådana omständigheter hade
det enligt min mening varit värdefullt
om statsutskottet i detta fall uttalat sig
något mer positivt för en professur i
landsbygdssociologi. Man har visserligen
hänvisat till sittande utredning, men ett
mer positivt uttalande skulle ha varit
värdefullt för att skynda på lösningen
av frågan om denna professur, som jag
anser vara synnerligen angelägen.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
men jag har gärna velat framhålla
det nu sagda, som i allt väsentligt
överensstämmer med vad som tidigare
understrukits av herrar Carlsson och
Jonsson.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Med anledning av vad
utskottets ärade talesman här yttrade
måste jag säga ett par ord.

Utskottets talesman nämnde att det
finns utredningar som arbetar med
samlingslokalfrågan, regionplaneringen
m. m. Det är riktigt, men vad jag syftar
till är att man inte kan lösa dessa frågor
— hur man skall utforma samlingslokaler
och sådana ting -— utan att ha
någon kännedom om människornas atti -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Om inrättande av en professur i landsbydssociologi vid Uppsala universitet

tyd, hur människorna ser på dessa
spörsmål, hur de kommer att frekventera
samlingslokaler av olika slag allt
efter belägenhet o. s. v. Det är därför
vi behöver sociologisk forskning,
det är därför vi behöver veta mera om
attityderna på detta område. Det är
ingen som gjort gällande att vi vill ta
ifrån människorna deras frihet eller
åstadkomma en lagstiftning i den riktningen.
Men när vi skall utforma samlingslokaler
och vårt framtida samhälle
måste vi i största möjliga utsträckning
ta hänsyn till människornas fria vilja
och försöka inpassa oss och anpassa
oss efter den. Det är det som jag syftar
till när jag säger att vi måste ha en
professur i landsbygdssociologi för
forskning på just dessa områden.

Utskottets ärade talesman yttrade vidare,
att statsutskottet hade den bästa
möjligheten till överblick och att vi tack
vare detta kunnat enas om att hänvisa
denna fråga till 1955 års universitetsutredning.
Utskottets talesman erinrade
också om de ekonomiska svårigheterna
och om att det är många liknande önskemål
som framställts. Jag hoppas, herr
talman, att i det resonemang, som nu
förts av utskottets ärade talesman, inte
skall inläggas den uppfattningen att man
har hänvisat ärendet till universitetsutredningen
för att man skall kunna skjuta
på det hur länge som helst. Enligt
min mening har hänvisningen till utredningen
skett i avsikt att man snarast
möjligt skulle nå ett positivt resultat.
Hade detta inte varit avsett med
utskottets skrivning skulle jag, herr talman,
ha ställt ett annat yrkande här i
dag än jag har gjort.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har den största respekt
för forskare av olika slag, men
kan vi inte vara överens om att vi inte
får begära för mycket ens av dessa
människor? Jag skulle tro att motionären
t. ex. vet ganska bra hur läget
i hans egen kommun är, och det skulle
vara att begära för mycket av någon
forskare att just inom den kommunen

försöka bilda sig en uppfattning om
omförflyttningen av människorna och
hur utvecklingen kommer att bli om ett
tiotal eller ett tjugotal år framåt o. s. v.
Det är uppenbart att även kommunalmännen
har ett stort ansvar för utvecklingen
inom de olika kommunerna. Jag
tror emellertid att det är nödvändigt att
vi slår fast att även vi, som önskar att
få en levande landsbygd, måste se realistiskt
på saken. Det äger rum en omflyttning
som är betingad av utkomstmöjligheterna,
och den omflyttningen
har nu pågått i många år. Den är inte
slut ännu, och jag är övertygad om att
den kommer att fortgå under flera tiotal
år framåt. Då gäller det för oss var
och en i sin stad att försöka göra det
bästa möjliga av det hela. Vi har inte
de möjligheter som man hade t. ex.
under medeltiden då en kung eller riksdag
kunde säga: »Där skall du bo och
där skall du bo.» Vi vill inte heller ha
sådana möjligheter, utan vi måste överlämna
åt människorna själva att välja
bosättningsort, och vi måste förlita oss
på att det skall finnas utkomstmöjligheter
inom de olika regionerna.

Jag vill inte på något sätt kalla det
som man här kommer fram med för
något slags landsbygdsromantik. Jag
tror att vi är överens om att det är
önskvärt att få ha en levande landsbygd.
Men lika oklokt är det att skjuta
över målet och inte vilja se förhållandena
precis som de är. Detta hindrar
inte att vi i görligaste mån skall söka
rätta till vad som är skevt, och det kan
man göra på olika områden. Jag vill som
exempel nämna det område där våra
länsbostadsnämnder är verksamma. När
det kommer in framställningar om tillstånd
att uppföra nybyggnader på landsbygden
av olika slag, är jag väl medveten
om att våra länsbostadsnämnder får
ta ett ganska stort ansvar. Det gäller frågan
om de skall tillstyrka statslån för
en nybyggnad ute i en liten by eller
inte. Ofta blir det så att länsbostadsnämnderna
just med hänsyn till sitt intresse
för landsbygden får ta ansvaret,
även om de är medvetna om att det om
några år i det särskilda fallet kan bli

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Om inrättande av en professur i landsbygdssociologi vid Uppsala universitet

en betydande förlust. Det är sådana
praktiska detaljer som man måste försöka
lösa framför allt ute i länen och
ute i kommunerna.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Med anledning av det
senaste uttalandet av utskottets ärade
talesman vill jag säga att vi visst vet åtskilligt
om vad som sker ute i kommunerna,
men vad vi inte vet någonting
om gäller frågan hur människorna kommer
att handla med hänsyn till de nya
möjligheter som finns i dag. Jag menar
inte att man bör hindra någon avflyttning
från landsbygden eller någonting
sådant, ty på den punkten kan vi göra
mycket litet, men jag tänker på de investeringar,
som man gör ute i kommunerna.

Låt mig ta ett exempel från min egen
kommun, där kommunen medverkat till
byggandet av en samlingslokal, som enligt
mitt förmenande blev alltför stor
med hänsyn till den ökade bilismen och
med hänsyn till att det fanns en tätort
som inte låg alltför långt bort. Man
sade då från den andra sidan, att man
behövde en samlingslokal av denna storlek,
eftersom den skulle frekventeras av
bygdens folk. I dag kan vi konstatera
att så blev inte förhållandet.

Vad jag menar är att vi vet för litet
om hur människorna, som är kvar i
glesbygderna, kommer att handla. Vi
skulle behöva veta mera om människans
attityd och beteendemönster med avseende
på de moderna kommunikationer
och nya möjligheter, som människan nu
har. Det är på denna punkt som vi behöver
mera forskning och mera kännedom
om hur människorna egentligen
handlar, och det är därför vi behöver en
professur, herr talman.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
har uppenbarligen inte fattat vare
sig vad som menas med landsbygdssociologi
eller vart detta ämne syftar. Det

är inte fråga om någon jordromantik —
som herr Näsström föreställer sig att
motionärerna avsett — men det är inte
heller fråga om forskning, som syftar
till att tvinga människorna att bo på
en plats där de inte vill bo. Landsbygdssociologisk
forskning syftar helt enkelt
till att klargöra de faktorer som är bestämmande
för människorna, då de
handlar på det ena eller andra sättet.
Därför kan det vara angeläget att under
den mycket kraftiga omställningsprocess,
som för närvarande försiggår i
samhället, verkligen ta reda på i vilken
utsträckning de rent ekonomiska faktorerna
och i vilken utsträckning andra
faktorer kan vara avgörande.

Det är detta som är en av den landsbygdssociologiska
forskningens arbetsuPPgifter,
men den innebär ingalunda
att man vill försöka utöva något tvång
över människorna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon diskussion med professor Osvald
om vad utskottet lyckats fatta eller
inte fatta. Herr Osvalds yttrande förefaller
mig litet övermaga, men det må
vara hans sak — de som har tagit ställning
till denna fråga har nog inte haft
svårt att fatta, herr Osvald.

Men det är en sak att se på tingen
realistiskt och en annan sak att se dem
litet ur drömmarnas synpunkt. Jag tror
att vi allesammans i denna kammare har
lika stort intresse för denna sak, men
det hindrar inte att vi måste bedöma
frågan med verklighetstrogna blickar.
Utskottet har inte på något sätt varit
emot den sak det här gäller, men eftersom
det är stor brist på professurer har
vi ansett att det bör ankomma på kanslern
och departementet att bestämma
turordningen. Jag tror att herr Osvald
ändå ger mig rätt på den punkten, tv
det är ganska svårt för ett riksdagsutskott
att säga att just en viss professur
är viktigare än alla andra, som också
är aktuella. Vi har inte velat ta på oss
ett sådant ansvar, och jag anser att det
vore felaktigt av oss att göra det.

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Om inrättande av en professur i landsbydssociologi vid Uppsala universitet

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Osvalds reprimand
till herr Näsström föranledde mig att
begära ordet, och anledningen är att
jag har litet svårt att förstå herr Osvald.
Han framhöll att denna professur
avsåg en forskning som skulle klarlägga
anledningen till att befolkningen på
landsbygden uttunnas. Men man skall
väl inte stanna vid att få ett forskningsresultat.
Har man fått fram ett resultat
skall väl normalt följa att man
vidtar åtgärder i det ena eller andra
avseendet, och det är naturligtvis denna
omständighet som gör att herr Näsström
kommer in på ett resonemang om att
det kan tänkas bli fråga om att bestämma
vart en person skulle flytta.

Om vi skall ha en forskning skall det
väl inte forskas för forskningens egen
skull, utan det skall väl bli något praktiskt
resultat av forskningen. Det är
väl ingen mening med att företa en forskning
som slutar med att en professor
arbetar ut ett antal akter och ställer
på en hylla. Vad vore det för mening
med det?

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag har aldrig sagt att
man skulle göra på det sättet, jag har
sagt att denna forskning om de faktorer
som styr förändringarna i samhället
är en av de uppgifter som kommer
att åvila en professor i landsbvgdssociologi.

När man utforskat dessa faktorer är
det självklart att olika åtgärder kan
komma att vidtas som ett resultat av
forskningen, men vad jag reagerade mot
var herr Näsströms tal om att tillgripa
tvång. Det finns många andra saker man
kan göra.

Och, herr Näsström, varför är det
mera realistiskt att inte göra någonting
än att se till att någonting blir gjort?

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det torde inte ha undgått
herr Osvahl, att samtliga partier
är ute efter sparobjekt nu. Är det bara

i allmänna ordalag? Så fort vi kommer
in på de praktiska problemen tycks den
attityden ha försvunnit.

Jag vill erinra om att motionären herr
Carlsson anförde några praktiska exempel,
som han ansåg att man skulle kunna
åberopa i detta sammanhang. Han
nämnde frågan om samlingslokal i sin
egen kommun, där han ansåg att det
blev för stor samlingslokal. Andra kommunalmän
har tydligen ansett den vara
lämplig, och då vill jag fråga herr
Osvald: Även om vi skulle få en professor
av mycket stor kapacitet, skulle den
mannen ha kunnat göra någonting åt
beslutet om samlingslokal i herr Carlssons
kommun?

Vi måste väl ändå hålla oss på marken.

Herr OSVALI) (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis inte
så lätt att säga vad en professor i landsbygdssociologi
skulle kunna göra, men
så mycket vet jag, att då det gäller att
lösa det problem, det här gäller, måste
vi först utforska de faktorer, som är bestämmande
för människornas göranden
och låtanden. Det är det denne professor
skulle ha till uppgift att göra.

Man kan inte som herr Näsström antydde
i ett tidigare anförande vänta tills
man fått klart för sig vilket önskemål
som är det mest aktuella av alla de önskemål
som är aktuella. Skulle man göra
så, skulle man aldrig komma fram till
något resultat. Vi måste göra någonting
även medan vi håller på att utreda.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Att jag har anslutit mig
till avdelningens majoritet i denna fråga
beror just på det som herr Näsström
tidigare nämnt, nämligen att det är orimligt
att statsutskottets andra avdelning
skall sitta och avgöra vilken professur
som just nu skall inrättas. Vi har under
höstriksdagen haft tre å fyra motioner

48 Nr 27 Onsdagen den 25 november 1959

Om inrättande av en professur i landsbygdssociologi vid Uppsala universitet

med krav på inrättande av professurer.
Vi har gått på samma linje beträffande
alla dessa krav. Vi har understrukit nödvändigheten
av att här görs någonting,
men vi har överlåtit åt dem som bäst
behärskar denna sak att avgöra turordningen.
Nästa ärende på föredragningslistan
gäller frågan om inrättande av en
professur i invärtes medicin, det avser
framför allt det allergiska området. Vi
är alla ense om att detta är ett viktigt
område, och kanske många anser att
det är viktigare än det vi just nu diskuterar.
I varje fall anser väl de som har
besvärligheter genom allergi att detta
är det viktigaste av allt. Vi i andra
avdelningen kan emellertid inte resonera
på detta sätt, utan vi vill överlåta åt
kanslern, som har allt material samlat,
att bestämma när den rätta tidpunkten
är inne för inrättandet av en professur.

Jag ansluter mig, herr talman, till yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag måste faktiskt ställa
en fråga till statsutskottets ärade ledamöter,
nämligen hur man skulle ha
ställt sig i statsutskottet därest inte 1955
års universitetsutredning hade funnits,
till vilken man kunnat hänvisa denna
motion.

Mitt yrkande i motionen innebär att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om åtgärder för inrättande
av en professur i lantbrukssociologi
vid Uppsala universitet eller, därest
riksdagen icke skulle anse sig kunna
bifalla detta yrkande, för inrättande av
en preceptur i ämnet vid den sociologiska
institutionen vid nämnda universitet.
Detta yrkande, herr talman, innebär
inte att vi nu skall fatla beslut utan
att vi i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
hemställa att få denna fråga löst. Jag
anser det angeläget att få fram denna
professur snarast möjligt. Det hade inte
varit omöjligt för riksdagen att gå på
den linjen, och man hade då fått en
bedömning av frågan snabbare än genom
utskottets förslag, men jag har nöjt mig

med detta då jag hoppas att universitetsutredningen
skall behandla frågan
och göra det snart och med förtursrätt
med hänsyn till behovet på detta
område. Att det finns ett behov tycker
jag att debatten i denna kammare i dag
talar för.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra motionären
om att vi har två olika tillvägagångssätt
då det gäller dessa saker. Det ena
är att riksdagen beslutar om inrättandet
av en professur, och det andra är att
riksdagen beställer en. Det är det senare
som herr Carlsson tycks vara inne på.
Det skulle ändå betyda att sätta detta
krav före andra önskemål som kanske
är ännu viktigare. Det är det, som bl. a.
herr Andersson nyss förklarade, att vi
inte ville vara med om, ty vi anser att
det här är så många avvägningsfrågor,
att statsutskottet inte vill ta ställning. Vi
anser att kanslern och departementet har
betydligt större möjligheter att göra dessa
avvägningar än vad utskottet kan ha,
framför allt i en tid när man inte får
kosta på hur mycket som helst på detta
område utan också måste anlägga en
ekonomisk syn på det hela.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

149, i anledning av väckt motion
angående utredning om inrättande av en
professur i invärtes medicin;

nr 150, i anledning av väckt motion
om förbättring av undervisnings- och
forskningsmöjligheterna i Norrland;
samt

nr 151, i anledning av väckt motion
angående kostnadsfri realexamensprövning
för yrkesskoleelever.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Om reguljär bilfärjetrafik Sverige—
Åland—Finland

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 152, i anledning av väckta motioner
angående reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Jansson
m. fl. (I: 50) och den andra inom
andra kammaren av fru Lewén-Eliasson
m. fl. (II: 66), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära utredning om de åtgärder, som
kunde ifrågakomma för att underlätta en
reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—
Finland.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 50 och II: 66 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Wallentheim,
fröken Olsson och fru LewénEliasson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:50 och 11:66, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning rörande de åtgärder, som kunde
ifrågakomma för att underlätta en reguljär
bilfärjetrafik Sverige—Åland—•
Finland.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Förbindelserna i Norden
har under senare tid på olika sätt stimulerats
och förbättrats. Därmed har följt
ökat praktiskt samarbete på en råd områden,
en samnordisk gemenskap, vilket
är värdefullt ur såväl personliga
som samhälleliga synpunkter. Med reguljär
bilfärjetrafik Sverige—Finland
via Åland skulle ett närmande mellan
Finland och Nordens övriga länder lättare
kunna ske på bredare bas. Den skulle
säkerligen också enligt vår mening
ge ett betydande och ömsesidigt ekonomiskt
utbyte.

På svensk sida har ett starkt intresse
för att åstadkomma en trafikförbindelse
på det sätt som motionärerna åsyftat
länge varit för handen. Detta har re 4

Förslå kammarens protokoll 1959. Nr 27

dovisats i statliga initiativ, i utredningar
och uttalanden som har gjorts ända
från början av 1900-talet. Mellankommande
svårigheter och omvälvningar har
förhindrat förverkligandet av planerna.
Den vilande frågan har emellertid nu,
enligt vår mening, fått en hög aktualitet.
Det sammanhänger inte bara med Nordiska
rådets allmänna strävanden. Turismens
utveckling har på senare tid
skett mycket snabbt och språngvis. Turismen
är till mycket stor del bilburen.
Detta och ökade möjligheter i övrigt
gör att allt flera människor söker sig
semestermål som ligger långt bort.

Att göra dessa semestermål lättillgängliga
även i större utsträckning får enligt
vår mening anses vara ett allmänt
intresse. Detta underströks också vid en
sammankomst mellan representanter för
de nordiska ländernas motororganisationer
i Helsingfors 1954, där man enhälligt
uttalade en önskan att snara och
målmedvetna åtgärder måtte vidtagas
för att få till stånd förbättrade förbindelser
mellan Sverige och Finland genom
insättande av en reguljär bilfärjetrafik
från hamnar så långt ut som möjligt
i den svenska och åländska skärgården
med goda tillfartsvägar på fastlandet.

Man kan väl fastslå, att en bilfärjeled
över den smalaste delen av Ålands hav
och den kortaste vattenvägen från Åland
till Finland i jämförelse med den trafiklinje,
som upprätthålles av de samseglande
finska och svenska rederierna,
skulle medföra påtagliga fördelar för resenärerna
i form av tidsvinst och lägre
resekostnader. I somras öppnades en
provisorisk bilfärjetrafik från Simpnäs
i Väddö kommun med destination Mariehamn.
Den förbindelsen visade sig
motsvara ett verkligt trafikbehov.

I sitt yttrande över motionen gör de
samseglande rederierna — med förbigående
av den längre överföringssträckan
och vad därmed sammanhänger — gällande,
att den kapacitet, som de erbjuder
för överförande av bilar, icke har
tillräckligt utnyttjats. Kapacitetsgränsen
för de samseglande rederierna utgör för
linjerna Stockholm—Åbo och Stockholm
.—Helsingfors tillsammans 3 900 bilar

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Om reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland

per månad. Enbart under juli månad
överfördes på den nya provisoriska leden
från Roslagen 5 417 bilar, alltså i
det närmaste dubbelt så många fordon.
Under hela år 1958 fraktades på stoekholmsbåtarna
7 400 bilar, under det att
på enbart tre månader 10 700 bilar fördes
över med den provisoriska bilfärjan
från Roslagen. Att de samseglande
rederierna skulle — med åberopande av
en viss kapacitetsmarginal —- tillfredsställa
trafikanternas intressen och behov
anser jag vara helt missvisande. Upplysningen
att de kan sätta in ytterligare
tonnage för överförande av bilar saknar
i belysning av den utveckling som
är i gång direkt intresse. De avgörande
faktorerna för turister och andra resenärer
är uppenbarligen tidsvinsten och
de lägre resekostnaderna. Utskottets motivering
i denna del för avslagsyrkandet
kan motionärerna alltså inte godta.

Tidsvinsten och resekostnaderna är
också saker som får sin speciella vikt
med tanke på att en bilfärjetrafik kan
bli av största betydelse för den godstrafik
som nu, därför att de finska och
svenska järnvägarna har olika spårvidd,
måste gå landvägen över Haparanda.
Det förefaller sannolikt, att man kommer
att utnyttja de möjligheter till direkt
och billigare överföring av gods
som en reguljär bilfärjetrafik kan erbjuda,
om denna fråga får sin rätta lösning.

En sammanknytning av landsvägstrafiken
kortaste vägen från Sverige till
Finland över Ålands hav skulle säkerligen
också främja ett ökat handelsutbyte
med Ryssland. De handelspolitiska
intressen, som efter kriget i det
sammanhanget kom fram från olika håll,
kan inte gärna i dag ha minskat i styrka
utan tvärtom. En bättre trafikled österut
betjänar också en sådan utveckling.

Att en reguljär bilfärjetrafik mellan
Sverige, Åland och Finland kommer till
stånd anser motionärerna vara ett riksintresse.
Det är också uppenbart att man
även i Finland ser frågan på det sättet.
Där har man på en motion i den finska
riksdagen tillsatt en trafikkommis -

sion, som i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall undersöka
kommunikationsfrågorna i den finländska
skärgården. Det åländska landstinget
bär i sin senaste budget anslagit en miljon
mark för motsvarande åtgärder. Att
det är fråga om ett gammalt, starkt
åländskt intresse hade jag för övrigt tillfälle
att konstatera, när det åländska
landstingets främste representant vid
provturen från Simpnäs i somras utvecklade
Ålands syn på denna fråga.

Men frågan är också av verklig vikt
för hela Roslagen och dess många kommuner,
som kämpar med cn rad svårigheter
som följd av en sedan länge pågående
avfolkning, ett problem som ju
berör den fråga vi alldeles nyligen haft
uppe i riksdagen. Realiserandet av en sådan
trafikled kräver ett välplanerat
färjfäste och ett modernt vägnät. Den
leden skulle innebära en avsevärd hjälp
åt denna landsändas näringar och invånare.
Jag kan därför inte finna annat
än att ett bifall till motionen skulle ligga
helt i linje med industrilokaliseringens
allmänna strävanden. Det måste också
vara insikten härom, som framdrivit
de lovvärda lokala insatser från främst
Väddö kommun, vilka möjliggjorde sommarens
provisorium, och det är väl också
samma insikt som gjort att länsvägsnämnden,
stockholmstraktens regionplanenämnd
och länsstyrelsen i sina
yttranden tillstyrkt utredningens förslag.

Sjöfartsstyrelsens yttrande är också i
sak mycket positivt. Man understryker
med kraft intresset och behovet av denna
reguljära bilfärjetrafik och är i princip
med på att frågan utredes. Sjöfartsstyrelsen
ifrågasätter dock, om man inte
skulle avvakta tills man fått flera erfarenheter
från detta provisorium, mnan
man igångsätter en utredning. Jag måste
säga, att jag har svårt att inse värdet
av ett sådant uppskov. Ju större investeringar
man gör i vägar, hamnar och
tonnage i samband med en provisorisk
bilfärjeled, desto större blir risken för
felinvesteringar och för att man samtidigt
kan bli bunden av en föga rationell
och tillfredsställande lösning. Utveck -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Om reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland

lingen ger ett klart och markant besked
om i vilken riktning vi skall gå, och turismens
allmänna utveckling och mycket
annat medför ett ökat behov av
snabba och målmedvetna åtgärder för
förbättrade kommunikationer på denna
del.

Vad slutligen beträffar den pågående
utredningen inom länsstyrelsen, vilken
utskottet har åberopat som ett skäl för
avslag på motionen, framhåller länsstyrelsen
själv att denna utredning endast
är förberedande. Den utredning som
motionärerna önskar blir givetvis mera
omfattande. Den förutsätter auktoritativa
kontakter på olika områden med Finlands
och Ålands myndigheter för att ett
resultat skall komma till stånd. Det finns
sålunda, herr talman, enligt vår mening
alla skäl för ett bifall till vår hemställan,
att riksdagen skall medverka till
denna utredning.

Vi har på föredragningslistan strax
efter detta ärende ett par andra, som
berör luftförbindelserna i norr mellan
Finland och Sverige, i vilka statsutskottet
varit positivt inställt och i vilka regeringen
också tagit initiativ. Det är alldeles
uppenbart att här föreligger ett
mycket starkt behov och att det i norra
delarna av Sverige finns ett starkt intresse
för bättre luftfartsförbindelser
med Finland. Faktum är emellertid att
det endast är ett mindre antal människor
som kan utnyttja dessa nya flygförbindelser
än som kan ha nytta av
den av oss föreslagna bilfärjeleden. Därför
anser vi reservanter, att den förbindelse,
som vi här gjort oss till talesmän
för, är minst lika angelägen och att den
därför bör omfattas med samma positiva
intresse från statsmakternas sida.

Jag hoppas därför att riksdagen skall
ställa sig välvilligt till vårt utredningskrav
och att utredningen igångsättes så
snart som möjligt. Detta är även nödvändigt
med tanke på turismens snabba
utveckling och de ekonomiska vinster
— både enskilda och samhälleliga —
som vi tror att man kan uppnå härigenom.
Därtill kommer att ett snabbt slutligt
ståndpunktstagande uppenbarligen

är av största vikt för både kommunal
och arbetsmarknadsmässig planering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Den ärade reservanten
har framhållit betydelsen av att man på
allt sätt gynnar den utveckling av kommunikationerna
och trafikmedlen som
är ofrånkomlig i vår tid. I nu förevarande
fall gäller det ju närmast att få till
stånd utökade färjeförbindelser mellan
Sverige och Finland via Åland. Det råder
inga delade meningar om att det är
angeläget att så snart som möjligt få
dessa förbättringar till stånd. Frågan är
bara om det just nu är rätta tidpunkten
att söka förverkliga motionärernas krav.

Samtliga remissorgan har, som den
ärade reservanten påpekat, ställt sig
sympatiskt till tanken på en utredning.
Men samtidigt måste man nog konstatera,
att åtskilliga av dem har anfört
starka reservationer beträffande tidpunkten.
Länsstyrelsen i Stockholms län
har visserligen, såsom reservanterna
framhållit, utan förbehåll tillstyrkt en
utredning. Det bör dock samtidigt erinras
om att länsstyrelsen anför, att en
dylik utredning enligt länsstyrelsens
uppfattning kommer att bli relativt
omfattande med hänsyn till de många
och skiftande problem, som måste
bli föremål för överväganden och undersökningar.
Länsstyrelsen är således
på det klara med att detta inte är någon
enkel fråga, utan att ett beslut i denna
sak måste föregås av ganska omfattande
undersökningar.

Vidare meddelar länsstyrelsen, såsom
finns redovisat i statsutskottets utlåtande,
att en svensk redare avser att i början
av juni månad nästa år insätta en
provisorisk bilfärja mellan Simpnäs inom
Väddö kommun och Mariehamn på
Åland. Länsstyrelsen tillägger att den
har sig bekant, att ett för ändamålet bildat
bolag i Finland har planer på att
inrätta en bilfärjeled med Gräddö inom

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Om reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland

Frötuna kommun som utgångspunkt på
svensk sida. Förstnämnda projekt har
genom en av Väddö kommun gjord framställning
kommit under länsstyrelsens
prövning i vissa hänseenden, och eu
del åtgärder har med anledning härav
redan vidtagits. Länsstyrelsen säger att
den i anslutning härtill ansett det lämpligt
att å tjänstemannaplanet inom länsstyrelsen
påbörja viss förberedande utredning,
vilken i huvudsak kan sägas gå
ut på undersökning av lämpliga tilläggsplatser
och vägförbindelser på den svenska
sidan i anslutning till den aktuella
färjtrafiken. Inom länsstyrelsen pågår
sålunda en förberedande undersökning
angående dessa frågor.

Sjöfartsstyrelsen framhåller också betydelsen
av en mera definitiv lösning av
färjeproblemet. Styrelsen, som berett
Stockholms Rederi AB Svea tillfälle att
yttra sig i ärendet, framhåller emellertid
— liksom reservanten nyss gjorde —
att man för närvarande, trots de längre
överföringssträckorna, kunnat klara
topptrafiken utan några större svårigheter.
Det är helt naturligt att det, om
och när en färjtrafikförbindelsc kan
komma till stånd, blir ett ökat antal bilar
att färja över. Men å andra sidan kan
man inte bortse från att en sådan färjeled
kommer att kosta åtskilligt. Färjtrafiken
kommer ju att bli toppbelastad
endast under en viss tid av året, och således
kommer färjorna under långa tider,
då is och andra förhållanden hindrar
förbindelserna, att ligga stilla och
inte kunna utnyttjas. Sådana saker kan
man inte heller komma förbi. För närvarande
finns såvitt man kan förstå
möjlighet för turisterna att även under
den värsta högtrafiken få över sina bilar,
även om, såsom reservanterna framhåller,
färjeförbindelserna går från
Stockholm och därigenom överföringssträckan
blir lång.

Sjöfartsstyrelsen framhåller vidare att
en mera definitiv lösning av färjeproblemet
enligt styrelsens mening bör ses
mot bakgrunden av de investeringar som
kan göras i vägnäten, i första hand på
finska sidan. Den saken har också reservanten
berört, och detta är självfallet

ett mycket stort problem, som vi tyvärr
inte kan göra så mycket åt.

Reservanten påpekade mycket riktigt,
att det på finsk sida pågår en utredning
i dessa frågor. Då bör emellertid påpekas,
att denna utredning inte speciellt
sysslar med det nu aktuella problemet
utan med ett vidare problem, som berör
hela den finska skärgårdens befolkningsutveckling,
kommunikationer o. d. Det
spörsmål som vi nu talar om är således
ett delproblem, vars lösning man sannolikt
får se på betydligt längre sikt.
Förmodligen har vi en avsevärd tid till
vårt förfogande, innan den finska utredningen
kan bli klar på denna punkt.

Det är mot den bakgrunden som sjöfartsstyrelsen
tillstyrker att en utredning
av frågan om bilfärjetrafiken kommer
till stånd. Styrelsen ifrågasätter
emellertid, om man icke bör avvakta
erfarenheterna från den provisoriska färjeleden
mellan Sverige och Åland och
även från den bilfärja, som skall sättas
in år 1960, innan man går in på en större
utredning. Jag undrar om inte detta är
både klokt och lämpligt.

Ungefär enahanda synpunkter har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lagt
på frågan. Styrelsen säger, att innan en
större och mera omfattande utredning i
ämnet av det slag motionärerna synes
ha avsett igångsättes, vilken utredning
närmast skulle avse trafikbehovet i stort
och på längre sikt, finner styrelsen resultatet
av de sålunda påbörjade undersökningarna
rimligtvis böra avvaktas liksom
även erfarenheterna av ytterligare
något eller några års trafik på de nuvarande,
mera provisoriska lederna.

Liksom sjöfartsstyrelsen och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har vi inom utskottet
funnit, att den av motionärerna
begärda utredningen är framförd, låt
mig säga i tidigaste laget. Utskottet anser
därför att vi bör avvakta resultatet
av de redan påbörjade undersökningarna
inom länsstyrelsen. De resultat som
länsstyrelsen kan komma till är naturligtvis
ytterligt värdefulla för en senare
eventuell utredning, och likaså måste det
vara utomordentligt värdefullt för en sådan
utredning att ha tillgång till erfa -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Om reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland

renheterna från den färjetrafik som redan
är i gång och den trafik som kommer
att sättas in. Då får man ett större
och säkrare material för bedömning av
frågan.

Det är dessa synpunkter, som vi från
utskottets sida har lagt på detta problem,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Såsom varande motionär
i denna fråga nödgas jag, i likhet
med många andra motionärer, konstatera
att ett utskotts främsta uppgift tycks
vara att slakta motioner. Det är i de
flesta fall inte så noga med motiveringarna;
huvudsaken är att motionerna försvinner.

Utskottets ärade talesman har här hållit
ett långt anförande, som man skulle
tycka lika väl hade kunnat utmynna i
en tillstyrkan av reservationen. När jag
säger att man i första hand synes vilja
slakta motioner, gör jag det med tanke
på den ytterligt vaga motivering som
lägges fram i detta ärende. Den är så
kort som den över huvud taget kan bli.
En av motiveringarna för avslag är att
den kapacitet som nu finns när det gäller
möjligheterna att frakta bilar från
Sverige Ull Finland »hittills varit fullt
tillräcklig». Vad vet ni om det i utskottet?
Vad vet någon om vad som är fullt
tillräckligt i detta fall?

Till stöd för detta yttrande har man
ett uttalande från ett rederi, som nu har
möjligheter att vid sidan av sin persontrafik
frakta ett mycket begränsat antal
bilar, märk väl från Stockholm till Finland
via Åland, alltså en mångdubbelt
längre väg och därmed mycket dyrare
än den reguljära bilfärjetrafik det här
gäller, alltså mellan de punkter i Sverige
och Finland som erbjuder den kortaste
sjövägen. I dagens läge är det
ingen som tillnärmelsevis kan bedöma,
huruvida de nuvarande trafikmedlen för
bilar mellan Sverige och Finland är tillräckliga
eller inte. Tvärtom kan man
väl säga, sedan två små rederier i somras
provisoriskt drivit bilfärjetrafik till

Åland från två olika platser i Roslagen,
att det har visat sig bli en väldig trafik.
Redan detta säger oss att det behövs
någonting mer än de möjligheter,
som de samseglande svenska och finska
rederierna liittilldags kunnat erbjuda.
Och märk väl att dessa små rederiers
försök att hjälpa framför allt bilturismen
har lyckats och vunnit uppskattning
trots de oerhört dåliga tillfartsvägarna
till dessa provisoriska hamnar i Roslagen.
Hur det skulle bli om tillfartsvägarna
kunde ordnas, det vet vi än i dag
inte, men jag är övertygad om att därest
vi finge en utredning, som i första hand
toge sikte på att fastställa lämpligaste
platsen i Roslagen för en bilfärjehamn,
och sedan finge ordentliga tillfartsvägar
till den hamnen, så skulle vi ha
gjort någonting av stor betydelse och
till fromma inte bara för bilturismen
utan för våra förbindelser med vårt
östra grannland och inte minst med det
helt svensktalande Åland. Jag tror för
min del att talet om att den hittillsvarande
kapaciteten är fullt tillräcklig saknar
allt stöd i verkligheten.

Sedan heter det, att man skall invänta
pågående utredningar. Också det är
rätt konfyst, eftersom länsstyrelsen i
Stockholms län — alltså den institution
som tillsatt expertkommittén — tillstyrker
motionen och vill ha en statlig utredning.
Länsstyrelsen anser det inte till
fyllest med denna expertutredning, som
framför allt syftar till att — delvis i
samråd med stockholmstraktens regionplaneförbund
— få cn grund för bedömning
av vilken hamn i Roslagen som
kan vara lämpligast för utbyggnad av
cn reguljär bilfärjetrafik. Den myndighet,
som föranstaltat om utredningen,
önskar alltså själv få .statlig hjälp.

Här har också påpekats att utredningar
är i gång på finsk sida. Ja, jag vill
understryka det. Liksom länsstyrelsen i
Stockholms län har tillsatt en liten expertutredning,
så har dess motsvarighet
i Finland, Ålands landsting, tillsatt en
utredning och även anslagit pengar. Men
den finska riksdagen gör inte som statsutskottets
majoritet, sätter sig med armarna
i kors under påpekande av att

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Om reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland

Ålands landsting har en utredning i
gång. Nej, den finska riksdagen har också
beslutat en utredning, och jag tycker
faktiskt att den svenska riksdagen
skulle kunna vara lika generös som
den finska — det vore inte bara en
gest i det goda grannförhållandets anda
och ett bevis för att man på ömse sidor
försöker skapa bättre möjligheter för
turismen mellan Sverige och Finland
liksom för kontakterna över huvud taget
mellan våra länder, utan det vore
också rent praktiskt klokt att söka
få till stånd en sådan utredning.

Nu vet jag att det i allmänhet är hopplöst
att slåss mot en utskottsmajoritet;
det är sällan man når positivt resultat
i en sådan strid. Men man bör ändå
kunna få säga vad man tycker i detta
fall, och enligt min mening är utskottets
motivering för avslag på motionen med
förlov sagt rätt svag. Det behöver inte
bli någon omfattande eller märkvärdig
statlig utredning. Jag tror att det skulle
vara av stort värde för länsstyrelsen i
Stockholms län, som nu försöker åstadkomma
en utredning, om den finge det
stöd som ligger i att staten själv bidrager
med någon eller några man. Det
skulle innebära att staten både utåt och
inåt visar, att vi i detta fall är intresserade
av ett gott grannskapsförhållande
och av det nordiska samarbetet, att
vi är intresserade av att åstadkomma någonting
mer än bara de tyvärr alltför
ymnigt flödande vackra fraserna kring
dessa frågor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Såsom jag förut framhöll
kan det ifrågasättas, om tidpunkten
nu är den lämpliga för en statlig utredning.
Utskottet menar att detta knappast
är fallet. Vi måste nog konstatera att den
här frågan också berör förhållanden
mellan två länder och att de strävanden,
som det här gäller, först måste sam -

ordnas. För att belysa svårigheterna vill
jag erinra om vad stockholmstraktens
regionplanekontor framhållit i sin skrivelse
den 30 april 1959. Kontoret talar
just om att man på åländskt håll gjort
förberedelser för att insätta en bilfärja
på linjen Galtby—Mariehamn—Gräddö i
Frötuna. Det påpekas vidare att ett nybildat
åländskt rederibolag Viking för
detta ändamål inköpt en bilfärja, som
tidigare trafikerat Engelska kanalen. Det
framhålles att Galtbv är ändpunkten för
den åboländska skärgårdsvägen, som går
över tre öar och via fyra färjeställen
till Pargas köping. Denna har sedan
broförbindelse med finska fastlandet.

Det är således klart, att de största svårigheterna
möter på den motsatta sidan,
och jag undrar för min del, om det
inte är lämpligare att ta upp den här
frågan i Nordiska rådet som borde vara
rätt forum. Jag tror att utsikterna i så
fall vore större att nå det resultat man
eftersträvar än om man går den väg
som reservanterna och motionärerna har
anvisat.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr andre vice talmannens senaste
anförande tyckte jag stödde reservanternas
ståndpunkt. Han framhöll att det
här gällde en fråga, som berör två länder,
och att åtgärderna därför måste
samordnas. Men detta är ju ett av de
huvudargument som vi reservanter åberopar
till stöd för vårt förslag om en
utredning, som skulle ha tillräcklig auktoritet
att upprätta de kontakter med
Åland och Finland som uppenbarligen
är nödvändiga för att frågan skall kunna
lösas.

Vad herr andre vice talmannen anförde
om detta är alltså såvitt jag kan se
inget argument emot reservationen.

Det andra han talade om, nämligen att
man nu håller på och undersöker en
förbindelse från Galtbv över till Gräddö,
tycker jag är ett belägg för att här föreligger
en risk för felinvesteringar. Man
har nu lagt ned vissa kostnader på provisoriska
anordningar vid Simpnäs. Såsom
herr Jansson just påtalat är vägar -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Om utredning rörande

na dit ganska krokiga och smala. Vissa
anordningar har emellertid gjorts. Nu
kommer man väl att göra vissa anordningar
även för att möjliggöra en förbindelse
med en annan plats, och kostnader
kommer att läggas ned på detta.
På den åländska sidan är det kanske likadant:
just därför att saken är så oviss
gör man en del anordningar och lägger
ned kostnader på lösningar som i framtiden
kanske visar sig vara föga rationella
och ändamålsenliga.

När det nu på ett så markant sätt har
ådagalagts att det föreligger ett behov
av en sådan förbindelse och utvecklingen
tydligen går i den riktningen, menar
vi att det ur rent samhällsekonomisk
synpunkt rimligtvis bör vara fördelaktigt
att se till, att lösningen ekonomiskt
blir så vettig som möjligt och att man
undviker onödiga investeringar. Det är
det som varit skälet till att vi, som herr
andre vice talmannen sade, på ett så
tidigt stadium har velat föra fram frågan
här i riksdagen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Wallentheim begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 152, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

inrikesflygets framtida sträckning m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

153, i anledning av väckt motion
om formerna för inbetalning av radiolicens;
samt

nr 154, i anledning av väckta motioner
angående flygförbindelserna i de nordligaste
delarna av Skandinavien och Finland
in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utredning rörande inrikesflygets
framtida sträckning m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av väckt motion
om en allsidig utredning rörande
inrikesflygets framtida sträckning m. m.

I en inom första kammaren av herr
Nils Elowsson väckt motion (1:1) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en allsidig och förutsättningslös utredning
om inrikesflygets framtida
sträckning i vårt land och i samband
därmed förläggningen av de för detsamma
behövliga flygplatserna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 1 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den här motionen har
väckts för att om möjligt spara en del
pengar åt stat och kommun, men den
synpunkten har inte ens de borgerliga
ledamöterna av statsutskottet beaktat, och
då kunde man ju inte gärna tänka sig
att de socialdemokratiska heller gjorde
det, eftersom de som bekant är mera
slösaktigt inställda till statens affärer.

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Om utredning rörande inrikesflygets framtida sträckning m. m.

Att motionen kom till berodde på att
det väl i de flesta städer i vårt land
pågår utredningar för att, om det är
möjligt, få en flygplats anlagd i närheten.
Där städerna ligger förhållandevis
tätt har det uppstått en konkurrens städerna
emellan, som man åtminstone från
Kristianstads läns landstings sida har
ansett skulle bli till sådant förfång för
hela tanken på en flygplats — eller eventuellt
flera — för länet, att man har anslagit
ett särskilt belopp för att en utredning
skulle komma till stånd för
hela länet i stället för en för varje stad.
Att man håller på att utreda ort för ort
om det är möjligt att åstadkomma en
flygplats på det eller det stället gör ju
att det är utredningsarbeten i gång över
hela landet, utredningar om vilka man
inte vet om de kommer att leda till resultat,
som passar in i en framtida utveckling
av det inrikes flyget. Det blir,
som det nu är, en mera slumpmässig
planläggning av det hela. Märkligt nog
förefaller det som om luftfartsstyrelsen,
som väl borde vara den institution som
har lättast för att se klart i den här
frågan, inte skulle se -—• eller rättare
sagt inse — hur avvita det är att bedriva
planläggning av flygplatser efter den
mallen.

Det är ju alldeles uppenbart att om
de olika städerna var för sig anlägger
flygplatser, så kommer dessa i många
delar av vårt land alt ligga alldeles för
tätt för att man skulle kunna tänka sig
att det i framtiden skulle kunna bli flygtrafik
dem emellan. När vi får bättre
vägar och har tillgång till de utmärkta
bilar som redan finns, kommer de korta
sträckorna inte att trafikeras av flyg,
utan man kommer att använda sig av
bilen. Det blir huvudsakligen på längre
sträckor man kommer att använda sig
av flyget. Naturligtvis går det fortare
att flyga, men på de korta sträckorna
måste man räkna med förhållandevis
större kostnader för flygtrafiken än på
de längre.

Utvecklingen i vårt land borde nu ha
kommit så pass långt, att vi kunde hejda
den miljonrullning som vi redan är
inne på i fråga om flygplatsbyggande

och som man också animerar kommunerna
till både från luftfartsstyrelsens sida
och — om jag inte tar fel — även
från regeringens. Om vi skall fortsätta
på detta sätt belastar vi inte bara staten
utan även kommunerna med kostnader
som vi inte får på något sätt förräntade
i jämförelse med kostnader som
vi lägger ner på en hel mängd andra
ting. Därför är det på tiden att vi tar
itu med en allmän översyn av det inrikes
flyget och försöker ålägga oss en viss
återhållsamhet när det gäller att anslå
medel för dessa ändamål, men om det
skall vara någon mening i denna återhållsamhet,
så är det naturligtvis angeläget
att vi får en plan för hela det
framtida flyget inom vårt land och att
man väntar med att anlägga flygfält
tills vi har fått en sådan plan, så att
man vet på ett ungefär vilken sträckning
som flyglinjerna i framtiden kommer att
få.

Till detta ställer sig nu luftfartsstyrelsen
och 1953 års trafikutredning totalt
oförstående. Luftfartsstyrelsen säger att
om riksdagen skulle bifalla motionen
och det skulle komma till stånd en sådan
här utredning, så skulle detta bromsa
kommunernas villighet att satsa
pengar till flygplatser. Jag kan avslöja
för luftfartsstyrelsen, att det just precis
var meningen att man skulle försöka
bromsa kommunernas villighet att satsa
pengar! Som vi känner till är det ju
på det sättet, att om en stad planerar
att anlägga en flygplats, börjar i regel
alla andra städer i närheten av prestigehänsyn
att utreda, om inte de också
kan få en flygplats. Men det tillkommer
ju i detta sammanhang så många omständigheter
som spelar in, bland annat
att man inte vill ta på sin rygg efteråt
att ha försummat något. Därför sätter
man i gång dessa utredningar, som
ibland leder till byggandet av ett flygfält,
om man kan övertyga stadsfullmäktige
om att de bör anslå tillräckligt
många miljoner och om staten är villig
att satsa sina miljoner. Men om det i
det långa loppet finns ett tillräckligt
trafikunderlag för en flygplats, därom
vet man ingenting. Det har gång på

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Om utredning rörande inrikesflygets framtida sträckning m. m.

gång visat sig, att man har fått lägga
ned flygplatser och att linjer som man
börjat trafikera inte bär sig. Man bär
inte kunnat ordna hela denna inrikes
flygtrafik på annat sätt än att staten
fått svara för en mycket stor del av
kostnaderna inte bara för driften av
själva trafiken utan även för driften av
de olika flygplatserna. Om vi skulle
räkna samman allt som vi under de senaste
tjugo åren lagt ned på flygtrafiken
i vårt land och fråga oss i vilken
utsträckning denna har uppfyllt förväntningarna
och vilken nytta den gjort,
så skulle vi otvivelaktigt komma till det
resultatet, att den varit oss ett mycket
dyrt nöje.

Jag kan inte tänka mig att det vare
sig i den ena eller den andra staden
finns så många människor som har så
bråttom, att de inte har tid att åka tåg
eller bil på de korta sträckorna mellan
de olika platserna, att denna trafik är
motiverad, utan det är för det mycket
ringa antal som verkligen har nytta av
den inrikes flygtrafiken som vi skall
lägga ut dessa väldiga belopp.

När vi talar om sparsamhet vill jag
säga, att här är ett område där vi kan
spara. Det finns inte många andra områden,
om vilka vi kan säga att det slösas
i detta land, men på detta område
slösas det, och det slösas omåttligt. De
allra flesta är nog på det klara med
att så sker, men man försvarar sig med
att vi måste hjälpa till i utvecklingen
för att främja flyget. Det ligger naturligtvis
något i detta, men det ligger inte
så mycket i det att det skulle kunna
motivera de väldiga summor som vi
offrar på flyget.

•lag har inte haft den ringaste förhoppning
om att denna motion skulle
bifallas, ty när det gäller att tala för en
vettig förläggning av flygfält, har jag
bittra erfarenheter. Jag hade ändå tänkt
mig att man, bland annat inom luftfartsstyrelsen,
i någon mån skulle ha
hesitcrat inför den utveckling som vi
är inne på. Jag skulle också med detta
anförande och med min motion vilja
uttala en stilla förhoppning om att man
inom regeringen tar sig en grundlig

funderare på om det verkligen är försvarligt
att i detta sammanhang använda
pengar på sätt som sker.

Jag ber i alla fall, herr talman, att
få yrka bifall till den motion jag har
väckt.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag kan för min del inte
bestrida, att det sannolikt förekommit
felinvesteringar på detta område och
stora felinvesteringar, men jag undrar i
alla fall, om de inte mera hör till det
förgångna än till nuet. Jag tror att det
nu förekommer en betydligt bättre planering
och ett bättre samarbete mellan
statliga, kommunala och andra myndigheter
än som tidigare varit fallet. Jag
finner i varje fall av luftfartsstyrelsens
yttrande, att man där inte tycks känna
till så många fall som motionären helt
allmänt påtalade. Luftfartsstyrelsen
framhåller att på några få år igångsatts
en hel del inrikeslinjer och att de oftast
har tillkommit på lokala initiativ och
efter grundlig prövning av deras ekonomiska
hållfasthet. Och alltjämt, sägs
det vidare, försiggår denna utevckling.
Likaså är det synnerligen glädjande, att
man numera har inlett ett intimt samarbete
med flygvapnet, vilket i många
fall skapar möjlighet att öppna flyglinjer
på det ekonomiskt bästa tänkbara
sätt. Man säger också, att det flyglinjenät,
som har central betydelse, i huvudsak
nu är utbyggt, och de lokala behoven
kommer väl sedan att aktualiseras efter
hand. Då sker det naturligtvis i samarbete
med de lokala myndigheterna och
det centrala ämbetsverket. Detta centrala
ämbetsverk, luftfartsstyrelsen, har ju
både på det kommersiella och på det
tekniska planet till sitt förfogande expertis,
som mot självkostnadspris står
kommuner, landsting och andra intressenter
till hjälp vid planläggningen och
framför allt vid uträkningen av de tekniska
och kommersiella förutsättningarna
för flygtrafiken.

Jag skulle tro, att det knappast finns
möjligheter att komma längre. Luftfarts -

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Ang. vissa vidgade direktiv för besparingsutredningen

styrelsen har ju i sitt yttrande skisserat
läget för dagen, och såvitt man kan förstå
förefaller detta vara relativt tillfredsställande.
Det är svårt att våga påstå att
något väsentligt skulle ha underlåtits.

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla, att det föreligger ett yttrande
från 1953 års trafikutredning, som i stort
sett framför samma synpunkter på det
av motionären aktualiserade problemet
som luftfartsstyrelsen och som konstaterar
att utredningen har uppmärksamheten
riktad på detsamma och att man
har för avsikt att pröva frågan. Trafikutredningen
har till uppgift att söka utreda
och samordna de olika trafikmedlen
här i landet, och till trafikmedlen
hör ju också flyget. Om det skulle bli
fråga om en sådan här utredning, skulle
naturligtvis 1953 års trafikutredning ha
hand om den. Men då vi har funnit, att
det knappast föreligger någon anledning
att begära en utredning, eftersom trafikutredningen
har sin uppmärksamhet riktad
på spörsmålet, har vi icke kunnat
tillstyrka motionen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. vissa vidgade direktiv för besparingsutredningen Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 156, i anledning av väckta motioner
angående vissa vidgade direktiv för
besparingsutredningen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Aastrup m. fl. (I: 231) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 292), hade föreslagits, att riks -

dagen i skrivelse till Kung], Maj:t skulle
hemställa att besparingsutredningen
måtte erhålla direktiv att överse de statliga
utgifterna i syfte att nå besparingar,
som — under förutsättning att en
normal konjunktur återvänt —■ kunde
leda till balans i driftbudgeten under
året 1960/61 utan ökning av skattetrycket.

Under erinran om att 1958 års besparingsutredning
numera slutfört sitt
uppdrag, hade utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att motionerna
1:231 och 11:292 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Nestrup och Malmborg,
fröken Elmén samt herr Wedén.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! I motion som väcktes i
januari månad föreslogs, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att besparingsutredningen skulle
erhålla direktiv att överse de statliga utgifterna
i syfte att nå besparingar som
skulle kunna leda till balans i driftbudgeten
under året 1960/61 utan ökning
av skattetrycket. Denna motion blev av
någon anledning inte behandlad under
vårriksdagen. Vi vet alla att besparingsutredningen
har slutfört sitt uppdrag,
och det finns därför inte anledning att
här ta upp någon diskussion om saken.
Dessutom är det ju så att vad som föreslogs
i den nämnda motionen kommit
upp också vid höstriksdagen och väl
kommer att behandlas av kamrarna under
morgondagen eller fredagen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Eftersom det inte framställts
något yrkande, kunde jag ha avstått
från att begära ordet. Jag vill nu
bara framhålla, att besparingsutredningen
inte längre finns och att man således
inte kan ge den några direktiv. Vi
ansåg därför på vårt håll, att det inte
fanns någon anledning att avge ett sär -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Ang. minskad spännvidd mellan lönerna i de olika dyrorterna

skilt yttrande. Såsom yrkandet i motionen
var formulerat hade vi nämligen
måst skriva ett nytt yttrande, och såsom
läget var tyckte vi inte detta var
motiverat. Det kan ju, herr talman, inte
råda någon tvekan om vår inställning
till behovet för att inte säga nödvändigheten
av att man så långt det går sparar
när det gäller statsmedel, men som herr
Nestrup också nämnde kommer problemet
att diskuteras i morgon eller på fredag.

Därför ber jag, herr talman, att nu få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. minskad spännvidd mellan lönerna
i de olika dyrorterna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 157, i anledning av väckta motioner
angående minskad spännvidd mellan
lönerna i de olika dyrorterna.

I två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jonasson (1:273) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i Luttra
(11:339), hade yrkats, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skulle hemställa, att
frågan om en reducering av spännvidden
i dyrortsavseende i vad gällde de
statsanställdas löner måtte tagas till
prövning vid förhandlingar med företrädare
för de statsanställda och deras
organisationer i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:273 och 11:339
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Pälsson, Thorsten Larsson, Rubbestad
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1:273

och 11:339, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! I motionen såväl som i
reservationen har man fäst uppmärksamheten
på en av de orättvisor som
vidlåder vårt dyrortssystem. Genom
riksdagsbeslut 1957 ändrades spännvidden
i fråga om de statsanställdas löner
från 12 till 16 procent för vissa grupper.
Denna ökning motiverades inte med att
levnadskostnaderna exempelvis här i
Stockholm ökat mer än på andra orter.
Det var närmast rekryteringssvårigheterna
som var grunden för denna lönefavorisering.
Sedan dess har — menar
motionärerna — viss lättnad härvidlag
inträtt, och detta kommer säkerligen att
ytterligare markeras allteftersom de stora
unga kullarna söker sig ut i förvärvslivet.
År 1960 har vi omkring 30 000
flera femtonåringar än vi hade 1955.
Det gör att den strida strömmen av till
storstaden inflyttade människor säkerligen
kommer att öka ännu mera. Såsom
vi ser det är det oriktigt att med särskilda
löneförmåner öka denna ström.
Det är en orättvisa mot dem som har
sin sysselsättning i andra städer och
landsdelar. Vid framläggandet av lokaliseringsutredningens
förslag om viss utflyttning
har man observerat, att reaktionen
blivit den, att de anställda i regel
inte gärna vill flytta från högsta dyrort
till t. ex. en 3-ort. Det säger oss
kanske något om här förevarande förhållanden.
Vidare kan det väl inte vara
riktigt att ytterligare påskynda en koncentration
av befolkningen till några få
stora centra. Ur strategiska synpunkter
måste väl detta vara livsfarligt för
land och folk, ur ekonomiska synpunkter
alltför dyrbart. Bör då inte riksdagen
någon gång tala om för förhandlingsparterna,
att riksdagen anser den
nu gällande lönesättningen med dess relation
till bostadsorten vara felaktig?
I våras föreslogs i en centerpartimotion,
att lönerna borde höjas i de lägre dyrorterna
men ligga still tills vidare på
de högre till dess en utjämning skett.
Men då menade man, alt man inle bor -

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Ang. minskad spännvidd mellan lönerna
de komma med pekpinnar för dessa uppgörelser.
Jag måste nog säga, att det
är mycket berättigat att vi säger ifrån
vad vi egentligen tycker.

Utskottsmajoriteten hänvisar nu till
en prisgeografisk undersökning. Denna
undersökning bär ännu inte påbörjats.
Det har endast tillsatts en utredningsman
för att utreda grunderna för en
dylik undersökning. Jag vill verkligen
hoppas, att om frågans lösning skall
bero på en undersökning, denna också
verkligen kommer till stånd och med
det snaraste framlägger sina resultat. Vi
reservanter menar dock, att man redan
nu bör i skrivelse till Kungl. Maj:t ge
till känna den uppfattning, som vi här
har gett uttryck för.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Pålsson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Motionären erinrade om
att när man genomförde den senaste löneplansförändringen,
så var detta motiverat
av att man hade svårigheter att
anställa statstjänare på vissa poster och
speciellt i vissa lönegrader. Det är alldeles
riktigt, som här har sagts, att förhållandena
i dag har blivit något bättre.
Att man inte längre har så många
vakanser, låt oss säga inom stockholmspolisen
eller vid posten i Göteborg, som
man hade vid tidigare tillfällen, kan ju
möjligen antas bero på — som motionären
nämnde — ett förändrat konjunkturläge,
men det är uppenbart, att den
åtgärd, som genomfördes 1957, också
medverkat till att vi fått till stånd en
förbättring. Jag tror emellertid att man
går litet för långt, när man som motionären
gör gällande, att man ånyo under
överskådlig tid inte behöver räkna med
sådana förhållanden som rådde 1957.
Det kan nog vara farligt att så pass bestämt
göra sådana uttalanden. Herr
Larsson har redan antytt, att utskottsmajoriteten
i tidigare diskussioner här i
riksdagen hävdat, att det gäller en förhandlingsfråga.
Jag tror också att riksdagen
— som herr Larsson yttrade -—

de olika dyrorterna

inte bör komma med några pekpinnar
i det sammanhanget.

För närvarande pågår en utredning,
som siktar till att vi skall så småningom
få till stånd en prisgeografisk undersökning.
När vi får fram det materialet,
är jag övertygad om att det också
kommer att studeras av båda parter
som deltar i förhandlingarna. Det är
uppenbart att materialet kan komma att
utgöra ett värdefullt bidrag till diskussionen
om anpassningen av lönerna, men
jag vill betona, att man såvitt jag förstår
inte kan komma ifrån att även
framdeles ständigt ta hänsyn till de
marknadsmässiga förhållandena vid lönesättningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag vill understryka vad
som står i reservationen om att den
ökning av spännvidden, som infördes
1957, inte motiverades av förändringar
i levnadskostnaderna. Vilka var motiven?
Ja, de har tidigare angetts både
av herr Larsson och herr Holmqvist.
Det förhöll sig så, att det var svårt att
få personal till vissa tjänster, och därför
ansåg man angeläget att höja lönerna
och öka spännvidden. Detta var i och
för sig ingenting att erinra emot. Man
måste ju skaffa folk till de viktiga tjänster,
t. ex. vid järnvägen och posten,
som det här var fråga om. Men bakgrunden
till lönegrupperingen är, att
man gör skillnader i lönen beroende på
att levnadskostnaderna är olika i olika
trakter. I detta system kopplade man
nu in en lönesättning efter andra grunder.

De båda föregående talarna har sagt,
att vi inte längre har några rekryteringssvårigheter.
Det förekom kanske en
liten nyansskillnad — herr Thorsten
Larsson menade att svårigheterna var
alldeles borta, och herr Holmqvist sade
att de lättat något i varje fall. Om nu
orsaken till att spännviden ökats varit
marknadsmässiga synpunkter — alltså
rekrvteringssvårigheter — är det väl na -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Ang. minskad spännvidd mellan lönerna i de olika dyrorterna

turligt att man, när dessa svårigheter
upphör, går tillbaka till en minskad
spännvidd.

Jag vill erinra att ortsgrupperingsutredningen
på sin tid i sitt enhälliga uttalande
sade, att man måste ta hänsyn
till marknadsmässiga förhållanden vid
lönesättningen. Detta har också skett.
Skillnaderna i dyrhet har, efter vad utredningen
kunde konstatera, minskat
betydligt sedan den förra dyrortsundersökningen
gjordes. Vi anser att vederbörande
parter på arbetsmarknaden bör
förhandla med beaktande av de marknadsmässiga
synpunkterna. Herr Holmqvist
sade också att det skulle vara på
det sättet. Men nu har vi fått ett system,
där spännvidden blivit beroende på dyrheten
i de olika orterna, och då är det
sannerligen inte lätt att ändra på det
hela. Hade vi haft det system som ortsgrupperingsutredningen
föreslog, hade
konsekvensen blivit att när dessa svårigheter
med rekryteringen upphört,
skulle också dessa löneskillnader, som
jag får säga är orättvisa -—• jag håller
helt med herr Thorsten Larsson i detta
fall — ha upphört. Nu framträder alltså
tydligt konsekvenserna av vad som beslöts
1953. AU det då genomfördes en
ökad spännvidd, kan man lätt förstå,
men att det ordnades på ett sådant sätt
att det hela inte kunde ändras tillbaka,
framgår tydligt i dag.

Herr Thorsten Larsson har vidare
framhållit, att det är av vikt att denna
prisgeografiska undersökning snarast
möjligt blir utförd. Herr Holmqvist sade
att han hoppades att den så småningom
skulle bli genomförd. Jag tycker verkligen
att det är angeläget att det går så
fort som möjligt. Jag vill också säga —
och detta är kanske mera ett antagande,
eftersom jag inte sett några belägg för
detta — att det är mycket som tyder på
att resultatet av denna prisgeografiska
undersökning kommer att bli att skillnaderna
mellan levnadskostnaderna på de
olika orterna är betydligt mindre nu än
de varit tidigare och att det alltså inte
längre finns någon grund av denna natur
att bygga lönesättningen på i framtiden,
utan att de marknadsmässiga syn -

punkterna alltmer får göra sig gällande.
Om det nu är på det sättet, är det
verkligen angeläget att vi snarast möjligt
får klarhet på denna punkt. Jag
tycker att det är inte minst berättigat,
då reservanterna i slutet av reservationen
anser att utskottets utlåtande borde
ha formulerats på följande sätt: »Utskottet
vill understryka angelägenheten av
att arbetet med den prisgeografiska undersökningen
bedrives med minsta möjliga
tidsutdräkt.» Som det för närvarande
ligger till, kan vi inte komma
ifrån att det föreligger en orättvisa i
lönesättningen för arbetstagare med
samma tjänst och med samma uppgift i
olika delar av landet.

Herr talman! Detta var bara några
reflexioner med anledning av föreliggande
motion. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag kan i rätt hög grad
dela herr Larssons inställning. Jag har
samma uppfattning som han, att vi sannolikt
så småningom kommer över till
helt marknadsmässiga löner. Jag tror
inte att vi i dag behöver ta upp en mera
långsiktande diskussion, ty det gäller
ändå i detta sammanhang en rätt begränsad
fråga, nämligen om riksdagen skall
ge en anvisning till civildepartementet
inför de förestående förhandlingarna.
Därvid har jag för min del och övriga i
utskottet, som följer utskottets förslag,
kommit till den uppfattningen, att det
visserligen har inträtt en förbättring beträffande
rekryteringsförhållandena just
genom de åtgärder, som är vidtagna,
men att läget inle är sådant att det finns
anledning att säga att vi nu plötsligt
skall börja tillämpa ett annat system.
Det är inte gjort i en handvändning att
göra nya löncplaner -— vi vet allesammans
att detta är en mycket komplicerad
fråga. Vi kan svårligen tänka oss att
riksdagen skall sitta här och finkänsligt
inregistrera förändringar i konjunkturbilden
och med hänsyn därtill ge besked
till förhandlarna om hur de
skall agera. En sak är, att man i ett myc -

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Ang. minskad spännvidd mellan lönerna

ket pressat läge, då det föreligger vakanser
i en sådan omfattning att de hotar
att sätta stopp för verksamheten, ger
stöd åt de marknadsmässiga synpunkterna,
men det är någonting helt annat
att ge sig in på det finsnickeri som det
i själva verket skulle innebära, om riksdagen
fortlöpande skulle ge sådana har
anvisningar.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! När det gäller själva dyrortsgrupperingen
har jag alltid tidigare
varit av den uppfattningen, att den varit
i högsta grad orättvis. Jag kan inte
påstå att jag helt gått ifrån den uppfattningen,
men eftersom flera talare
sagt, att om vi får denna prisgeografiska
undersökning genomförd inom rimlig
tid, kan vi vänta oss att det blir ett
närmande mellan de olika ortsgrupperna
i fråga om dvrhet, och jag kan i alla
fall säga, att i så fall står vi kanske inför
den situationen, att vi kan avskaffa
dyrortsgrupperingen, vilket väl antagligen
vore det allra lyckligaste. Då kommer
vi i alla fall in på ett annat system
för att värdesätta tjänsterna. Vi måste
väl ändå alltid, såsom även en av opponenterna
nyss sade, se till att folket får
den service som det behöver, d. v. s.
vi måste se till att vi får tjänsterna avlönade
så att det finns folk som vill
ha dem och som kan sköta jobbet. Vi
har delvis infört det systemet. Att försöka,
som det också sagts här, att flytta
upp tjänsterna ett tag på grund av att
det är svårt att få tjänsterna rekryterade
och sedan strax efteråt flytta ned
tjänsterna i lönegraderna igen därför
att man tror, att det nu finns folk som
vill ha dem, blir nog en smula besvärligt.
Jag tycker det är klokast att överlämna
detta åt dem som skall förhandla
om lönerna. Riksdagen skall inte ge
sig in på att ge direkta direktiv i detta
fall.

Jag har anslutit mig till utskottets utlåtande
därför att jag anser att det är
viktigt att vi får en prisgeografisk undersökning
först. Jag vill gärna instämma
i yrkandet att få den snart. Utskot -

de olika dyrorterna

tet säger också att den borde göras
»utan alltför stor tidsutdräkt», och då
föreligger naturligtvis en gradskillnad
när reservanterna säger att den bör bedrivas
»med minsta möjliga tidsutdräkt».
Man kan bäri läsa in vad man vill, men
under alla förhållanden vet alla, att det
helt enkelt inte kan gå kvickt. Det gäller
en så pass omfattande utredning att
den måste ta tid, även om vi säkert alla
har den förhoppningen att man så fort
som möjligt skall komma fram till ett
gott resultat.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Bara ett par ord i korthet! Jag

fäste mig vid ett uttalande av
herr Holmqvist, som kanske inte är alldeles
ovidkommande i sammanhanget.
Han säger, att en sak är att man får
höja lönerna, när man inte har folk,
men en annan sak är det när tillströmningen
till de befattningar det här är
fråga om blir större. — Då skall man
trots detta inte sänka dem.

Detta sätt att tillämpa marknadsmässigheten
leder till ganska egendomliga
resultat. Man är villig att medverka till
de höjningar av lönerna, som kan vara
befogade av svårigheterna att tillsätta
folk, men man anser det alldeles överflödigt
att gå på den andra linjen när
förhållandena ändras. Jag gör den reflexionen
därför att man såsom ett framtidsmål
tycks ha att införa någon sorts
marknadsmässighet som system i stället
för dyrortsgrupperingen när denna med
den stora sociala orättvisa den innebär
äntligen avskaffas. Herr talman, jag tycker
man bör tala försiktigt om marknadsmässig
lönesättning i ett land med
så stark arbetsmarknadsprotektionism
som vi har!

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag vill instämma i vad
herr Holmqvist sade, att det är ett besvärligt
arbete —• han använde ordet
»finsnickeri» — att göra upp dessa planer.
Men jag menar också att det vore

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Om intagande i statsverkspropositionen av vissa översiktliga sammanställningar

betydligt bättre att vid rekryteringssvårigheter,
som det onekligen var år 1957
på vissa ställen, ordna med ett temporärt
rekryteringssvårighetstillägg eller
vad det nu skulle heta. Man bör då inte
göra om alla löneplanerna på det sättet,
att alla befattningshavare i samma
lönegrad får samma höjning som de får
i Stockholm även på platser, som inte
har några rekryteringssvårigheter. Man
bör inte foga in detta i någonting som
har med dyrheten att göra, ty dyrlieten
var det inte fråga om i detta fall.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Till herr Ferdinand Nilsson
vill jag säga, att jag inte tycker att
det brister på något sätt i mitt resonemang.
Motsatsen till den situation vi
hade 1957 skulle vara den, att vi på
orter sådana som Stockholm och Göteborg
finge en ko av människor, som ville
ha statsanställning i de lägre lönegraderna,
medan vi på lägre dyrorter
hade svårigheter med rekryteringen. Vi
får vara glada över att situationen ändå
inte är sådan. Hade den varit så allvarlig,
skulle jag gärna ha varit med om
att i riksdagen biträda ett uttalande i
den riktningen reservanterna önskar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Till vad herr Holmqvist
nu nämnde vill jag säga, att om det är
så att han har den uppfattningen, är
åsiktsskillnaden mellan honom och mig
mycket liten. Det är då fråga om en
gradskillnad. Men jag är rädd för att
det hela ligger på en annan bog. Jag är
rädd för att han inte i det fall han nämnde
skulle vara lika generös om det var
aktuellt som nu, när det inte föreligger.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reserva -

tionen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ia besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningspoposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 157, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om intagande i statsverkspropositionen
av vissa översiktliga sammanställningar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 158, i anledning av väckt motion
angående intagande i statsverkspropositionen
av en översiktlig sammanställning
över ökade lönekostnader och omkostnader.

I en inom andra kammaren av herr
Björkman m. fl. väckt motion (11:338)
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte i statsverkspropositionen
intaga en översiktlig sammanställning
över antalet tillstyrkta nya tjänster
och härav föranledda utgiftsökningar
samt rörande ökningar å omkostnadsanslagen
ävensom uppgift om totala antalet
statsanställda och sammanlagda lönekostnader.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 338 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Om intagande i statsverkspropositionen

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Pålsson,
Axel Johannes Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Rubbestad
och Staxäng, fröken Elmén samt herrar
Wedén, Bohman och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionen II: 338, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Till det utlåtande vi nu
behandlar finns fogad reservation av 13
ledamöter i statsutskottet. Jag skall när
jag nu redogör för saken försöka fatta
mig så kort, att det inte blir alltför tröttsamt
för kammarens ledamöter.

I reservationen, som bygger på en motion,
yrkas det att Kungl. Maj:t måtte i
statsverkspropositionen intaga en sammanställning
rörande dels antalet tillstyrkta
nya tjänster och därav följande
utgiftsökningar, dels ock föreslagna ökningar
på omkostnadsanslag. Det finns
ytterligare ett par yrkanden i motionen,
men i dessa hänseenden är utskottsmajoritet
och reservanter ense, varför jag
nu kan lämna dessa saker åt sidan.

Utskottet säger, att om också »visst
fog», som det heter, kan föreligga för
de förslag, som jag här nämnt om, möter
det alltför stora praktiska svårigheter
att få fram dessa sammanställningar.
Bl. a. hänvisas det till tidsknappheten
före framläggandet av statsverkspropositionen.
Vidare invänder man, att uppgifterna
inte skulle bli fullständiga eller
exakta, bl. a. skulle man inte få med de
kollektivanställda och de extra anställda
— detta är dock en brist som jag ifrågasätter
om man inte kan råda bot på.

Trots vad utskottet anför anser emellertid
vi reservanter, att en översiktlig
sammanställning kunde vara av värde
för bedömningen av utvecklingstendenserna.
Vidare anser vi att sammanställningen
borde kompletteras med ungefärliga
uppskattningar rörande verkningarna
av förslag som kommer fram

av vissa översiktliga sammanställningar
senare under riksdagsarbetet. Det har
sagts i detta sammanhang att det blir så
stora ändringar genom förslag i de utbrutna
propositionerna, att en sådan
sammanställning inte skulle ge en ordentlig
bild av läget. Jag anser, att just
därför att utbrytningarna kan medföra
stora kostnader motiverar detta att man
skaffar en sannolik översikt över dessa
väntade kostnader.

Rörande sammanställningen av omkostnadsökningarna
säger man, att de är
av automatisk karaktär och att en sådan
sammanställning inte heller kan ge en
klar bild. Det är riktigt att de i viss
utsträckning — kanske i hög grad —
är av automatisk karaktär; vi har diskuterat
det tidigare i år i annat sammanhang.
Men icke förty anser reservanterna,
att också en sådan översikt skulle
bli av värde för bedömningen.

De av oss här begärda sammanställningarna
skulle alltså, menar vi, ge en
klarare bild av läget än vad nu är fallet
och skulle därmed kanske kunna stimulera
till en nödvändig återhållsamhet
med utgifterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Avsikten är alltså att
denna redovisning, även om den som
reservanterna skriver icke skulle kunna
bli fullständig, skulle mana oss till sparsamhet
och återhållsamhet. När man
adderar samman små och kanske i och
för sig oskyldiga delsiffror, skulle man,
tycks motionärerna mena, komma fram
till en stor och avskräckande summa,
som skulle mana riksdagen till besinning
då vi har att ta ståndpunkt till förslag
om inrättandet av nya tjänster.

Man kan naturligtvis resonera på det
sätt som reservanterna här gör, men
man kan också föra ett nästan helt motsatt
resonemang. En dylik redovisning
skulle, enligt min uppfattning, också
kunna användas som argument för att
det på vissa områden förekommer en
eftersläpning i fråga om tjänster. Om
man på en sektor av samhällslivet hål -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

Om intagande i statsverkspropositionen av vissa översiktliga sammanställningar

ler på att genomföra ett kanske stort reformarbete,
måste det naturligtvis ta sig
uttryck i att det tillkommer en del nya
tjänster. Men för den sakens skull finns
det naturligtvis inte anledning att begära
motsvarande utökning av antalet
tjänster på något annat område.

Om man schematiserar resonemanget
på det sätt, som reservanterna här gör,
och använder ett så grovt tillyxat argument
som en summering av alla dessa
poster i statsbudgeten befarar jag också
att vi i debatten kan få in andra element
än dem som reservanterna här talar om.
Resultatet kanske blir att man ett år
konstaterar, att frekvensen i ökningen
av antalet byråchefstjänster icke är tillfredsställande
jämfört med föregående
år, varför man anser sig böra rätta till
saken. Eller också kanske man gör jämförelser
mellan olika huvudtitlar och säger,
att nu har man fått så och så många
tjänster på det ena hållet, varför det
måste ske en motsvarande förbättring
också på något annat håll.

Allt detta gör, att jag inte tror att en
sådan här sammanställning skulle få någon
betydelse då det gäller att åstadkomma
större sparsamhet med statens
medel. I statsutskottet arbetar vi ju på
fem avdelningar. Tanken bakom det arbetssättet
är att vi på varje särskilt område
skall kunna tränga in i detalj i frågorna
och göra klart för oss om de anslag,
som begärs, också är absolut nödvändiga.
Det är nog dylika mera djupgående
analyser som bör göras, när riksdagen
skall ta ställning till förslag om
inrättandet av nya tjänster eller ökning
av ett omkostnadsanslag.

Vidare har vi pekat på att det redan
finns uppgifter, som ger besked om antalet
statstjänstemän och den utbetalade
lönesumman. Jag anser att detta material,
som tillhandahålles av statistiska
centralbyrån, borde kunna ge de uppgifter,
som motionärerna velat få fram.

Vidare förstår jag att fröken Andersson
ville bagatellisera utskottets argument,
att det kan möta svårigheter att
åstadkomma en sådan redovisning just
när statsverkspropositionen skall framläggas.
Jag har under clt par års tid haft

5 Första kammarens protokoll 1959. Nr 27

tillfälle att följa arbetet med statsverkspropositionen
på nära håll, och jag vet
att den svenska statsverkspropositionen
växer fram på mycket kort tid och under
synnerligen pressande förhållanden
för dem som arbetar med den. Jag måste
göra gällande, att en sådan redovisning
som här begärs ytterligare skulle
komplicera arbetet härmed. Då skulle
man ju in i det sista behöva göra motsvarande
tillägg i hopsummeringen. Det
kan hända att fröken Andersson anser
att detta är bagatellartat, men om man
vet under vilken stark press de som
gör upp budgeten arbetar, inser man att
det är olämpligt att lägga på dem denna
ytterligare uppgift. Det är ju redan nu
ett synnerligen hårt arbete att få fram
statsverkspropositionen i tid.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag tycker att det av
herr Holmqvists senaste inlägg verkar,
som om han trodde att riksdagen skulle
sakna sinne för ekonomiska realiteter.
Och har man litet erfarenhet härifrån
riksdagen kunde man lätt nog misstänka
att det är så. Herr Holmqvist tror oss
alltså inte, när vi tror att den åtgärd som
här föreslås skulle kunna mana riksdagen
till besinning. Ja, jag har kanske något
av barnatro kvar på den punkten!
Men risken för att man skulle börja göra
jämförelser och säga, att när en del har
fått ökningar, så skall andra också ha
det, är i alla fall, tycker jag, inte någon
realistisk tanke i dagens läge.

Sedan berörde herr Holmqvist, och
det var ju snällt av honom, de två punkter
där vi är ense. Dessa tog jag för min
del inte alls upp, ty om dem behöver
vi ju inte diskutera — vi har böjt oss
för utskottsmajoritetens resonemang i
dessa avseenden.

Att statsverkspropositionen kommer
till under stor tidsknapphet har man ju
hört talas om tidigare och påståendet är
otvivelaktigt riktigt. Men nog tycker jag
ändå, att man i ett planhushållningssamhälle
bör kunna se litet längre än näsan
räcker!

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Om intagande i statsverkspropositionen av vissa översiktliga sammanställningar

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 158, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 72;

Nej — 64.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalen den 27
september 1956 mellan Sverige och
Norge samt den 21 juli 1958 mellan Sverige
och Danmark för undvikande av

dubbelbeskattning beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297), bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förlängning
av tiden för vissa servitut, dels ock i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 185, med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk kraft.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 319, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
79 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753).

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 324, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om förlängning
av tiden för vissa servitut, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 25 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

591698