1959 ANDRA KAMMAREN Nr 7 (Riksdagens protokoll 1959:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 7

6—11 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 6 mars

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Östersund ang. utbyggnad och effektivisering av fjällräddningstjänsten
....................................

herr Agerberg ang. effektivisering av fjällräddningstjänsten......

herr Nilsson i Tvärålund ang. möjligheterna att förlägga en skjutskola

till Norrland..........................................

Interpellationer av:

fru Kristensson ang. förlossningsvården......................

herr Nilsson i Tvärålund ang. beskattningen av vissa skogsinkcmster
................................................

Sid.

Tisdagen den 10 mars

Svar på interpellation av herr Rimmerfors ang. beskattningen av

välgörenhetsorganisationer................................ 10

Interpellation av herr Larsson i Hedenäset ang. utredningen om exploaterande
av Nordkalottens vattenkrafttillgångar .............. 13

Onsdagen den 11 mars fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik........................ 18

Interpellation av herr Agerberg ang. vissa cancerpatienters bandagekostnader
.............................................. 96

Onsdagen den 11 mars em.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik (Forts.) ................ 97

Utgifter under riksstatcns tredje huvudtitel:

Utrikesförvaltningen: Avlöningar .......................... 108

Utrikesförvaltningen: Omkostnader ........................ 109

Bidrag till internationell hjälpverksamhet.................... 110

1 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Sid.

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel:

Socialdepartementet: Omkostnader ........................ 119

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet
................................................ 120

Socialstyrelsen: Omkostnader.............................. 127

Mödrahjälp ....... 128

Mödrahjälpsnämnderna .................................. 129

Bidrag till avlönande av hem vårdarinnor.................... 129

Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårds lagarna

m. m......................................... 131

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem 132

Ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott och ut fyllnadsbidrag.

....................................... 137

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård........ 138

Ferieresor för barn...................................... 138

Ferieresor för husmödrar.................................. 139

Bidrag till driften av semesterhem.......................... 141

Stipendier för underlättande av husmoderssemester............ 142

Bidrag till driften av barnkolonier m. m..................... 142

Bidrag till länkrörelsen .................................. 143

Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader...................... 144

Den offentliga arbetsförmedlingen: Omkostnader.............. 145

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m............... 145

Riksförsäkringsanstalten: Omkostnader...................... 146

Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader ...................... 147

Yrkesinspektionen: Omkostnader .......................... 147

Pensionsstyrelsen: Omkostnader............................ 148

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 mars fm.

Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 17

Onsdagen den 11 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifter under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet).............................. 108

— nr 5, rörande utgifter under femte huvudtiteln (socialdepartementet) 119

Fredagen den 6 mars 1959

Nr 7

Fredagen den 6 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
februari.

§ 2

Svar på frågor ang. fjällräddningstjänsten Chefen

för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamöterna av denna
kammare herrar Agerberg och Nilsson i
Östersund har frågat mig om jag har
för avsikt att framlägga förslag till riksdagen
angående fjällräddningstjänsten i
sådan tid, att en effektiv organisation
kan åstadkommas till nästa vintersäsong.
Vidare har herr Nilsson i Östersund
frågat mig om jag ■— för att förebygga
de ofta förekommande olyckstillbuden
i fjällvärlden — har för avsikt
att förelägga riksdagen förslag, som syftar
till att bygga ut och effektivisera
ifrågavarande räddningsorganisation.
Till svar på dessa båda frågor får jag
anföra följande.

Frågan om hur räddningstjänsten i
fjällen bör organiseras m. m. har närmare
undersökts av en särskild utredning,
som i november 1958 avlämnade förslag
i ämnet. Detta förslag är f. n. föremål
för remissbehandling, och så snart denna
avslutats kommer förslaget att prövas
inom inrikesdepartementet. De delar
av förslaget, för vilkas genomförande
krävs ytterligare statsmedel, kommer
att i vanlig ordning upptagas till
behandling i samband med höstens budgetarbete.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min enkla
fråga.

Med den ökade omfattning som fjällturismen
uppvisar under senare år och
de tragiska olyckor och svåra olyckstillbud
som inträffat i fjälltrakterna
ställs helt naturligt också ökade krav
på räddningstjänsten i fjällen. Här kommer
hela problemet med en bättre utbildnings-
och kursverksamhet för räddningspatrullerna
in liksom frågan om
ersättningsbestämmelserna för dem som
är engagerade i fjällräddningstjänsten.
Jag vill här begagna tillfälle att ge ett
varmt erkännande åt alla dem, som
många gånger med fara för eget liv under
sämsta tänkbara väderleksförutsättningar
ger sig ut på spaning efter turister,
som kommit bort i fjällterrängen.
Detta tack riktas till markpatrullerna
men i lika hög grad till dem, som ansvarar
för flygspaningen däruppe. En
översyn av ersättningsvillkoren för dessa
synes mig vara befogad, så att betalningen
ställs i något så när rimlig proportion
till de strapatser och påfrestningar,
som de får uthärda.

Det behövs tydligen också bättre utrustning
för fjällräddningstjänsten.
Transportabla radioanläggningar för patrullerna,
så att dessa kan meddela sig
med varandra under spaningsarbete!, är
ett befogat önskemål som framförts.
Bättre telefonförbindelser mellan vaktstugorna,
bättre sjukvårdsmateriel samt
enkla signalanordningar, med vilka man
kan påkalla räddningsmanskapets uppmärksamhet,
är andra önskemål, som
kan framföras i denna debatt. Ingen
möda får lämnas ospard för att rädda

Nr 7

Fredagen den 6 mars 1959

Svar på fråga ang. möjligheterna att förlägga en skjutskola till Norrland

människoliv. Spaningspatrullerna skall
veta när de går ut på sina riskfyllda och
ansträngande uppdrag, att de förfogar
över en modern och rejäl utrustning,
som ökar chanserna att rädda dem, som
gått vilse i den ofta mycket farliga fjällterrängen.

Jag tackar än en gång inrikesministern
för svaret och hoppas att förslag i
detta ärende snarast kommer att föreläggas
riksdagen.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min
enkla fråga. Anledningen till att två ledamöter
av denna kammare samtidigt
frågat om samma sak är givetvis olyckstillbudet
för några veckor sedan i Härjedalsfjällen.
Detta tillbud slutade som väl
var lyckligt, men det kunde också ha
gått illa.

Att jag tagit upp denna fråga innebär
icke någon som helst kritik mot
fjällräddningstjänsten eller det sätt varpå
man skötte sig vid det senaste katastroftillbudet.
Tvärtom tror jag att man
utförde ett utomordentligt bra arbete
den gången som så många gånger tidigare.
Jag tar därför bestämt avstånd från
den oberättigade och överdrivna kritik
som framförts i vissa tidningar.

Det är emellertid klart, att ingenting
är så bra att det inte kan bli bättre.
Från sakkunnighåll har jag exempelvis
hört — och detta framgick väl också i
någon mån av den framlagda utredningen
— att en hel del av fjällräddningstjänstens
materiel är gammal och försliten.
Som jag nyss sade gick det bra vid
det senaste olyckstillfället, men en annan
gång går det kanske inte lika lyckligt.
Även om bristfälligheter i utrustningen
skulle till aldrig så obetydlig
del vara orsak till en olycklig utgång
genom försämring av spaningspatrullernas
effektivitet, vore detta allvarligt
nog. Ett dröjsmål med förbättring av
denna utrustning kan därför bli ödesdigert.

Jag konstaterar av svaret, att inrikesministern
har för avsikt att lägga fram
ett förslag om förbättring på det här
området, men jag beklagar att detta förslag
kommer att dröja ända till nästa
års vårriksdag. Det kommer alltså att
dröja minst ett år till innan åtgärder kan
vidtagas för att effektivisera fjällräddningstjänsten.
Jag hade gärna sett att ett
sådant förslag kunnat framläggas tidigare
och kan som sagt endast beklaga
att detta inte ser ut att vara möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. möjligheterna att

förlägga en skjutskola till Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat mig om jag övervägt
möjligheterna att förlägga övnings- och
skjutfält samt skjutskola, som skall ersätta
ifrågavarande anläggningar vid
Rosersberg, till plats i Norrland.

På detta kan jag svara, att frågan om
flyttning av infanteriskjutskolan från
Rosersberg är föremål för beredning
inom försvarsdepartementet. Sedan det
framkommit förslag om förläggning av
denna skola till Norrland prövas även
denna möjlighet. Proposition i ärendet
kommer att framläggas inom en nära
framtid.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Nilssons fråga.

Härefter anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret.

Anledningen till att jag frågat är den
kraftiga reaktion mot Gullbergsfältet,
som kommit till uttryck i Östergötland.
Det kan ju starkt ifrågasättas om det är

Fredagen den 6 mars 1959

Nr 7

Svar på fråga ang. möjligheterna att förlägga en skjutskola till Norrland

klok politik att lägga ett skjutfält inom
ett område, där det alltifrån lokala myndigheter
och traktens invånare till länsmyndigheterna
rests en enhällig opinion
mot planerna.

Jag har inte kunnat bli övertygad om
att förläggningen av övningsskjutfältet
och skjutskolan prövats med beaktande
av alla alternativ som vårt land kan erbjuda.
Jag tänker då främst på de möjligheter
som står till buds i Norrland. Man
måste ju här komma in på olika bedömningar
— det gäller ekonomiska överväganden,
övningsfältets storlek och eventuella
möjligheter till utvidgning, terrängförhållanden,
klimat och andra omständigheter,
som kan ha inflytande på
utbildningens effektivitet. Vid skjutskolan
skall ju också bedrivas försöksverksamhet
med nya försvars- och skyddsmedel,
och det anses väl allmänt vara
önskvärt att den verksamheten kan bedrivas
så ostört som möjligt och under
för vårt land typiska geografiska och
klimatiska förhållanden.

Det viktigaste i vår officerskårs utbildning
är väl att effektiviteten i utbildningen
blir så hög som möjligt. Det
skjutfält det här är fråga om måste därför
få en mångsidig användning och
även fylla måttet i framtiden, så långt
man i dagens situation kan bedöma utvecklingen.

Mot bakgrunden av vad jag nyss sagt
anser jag det naturligt, att man vid sökandet
efter en lämplig plats för skjutskolan
och skjutfältet riktar blicken också
på områden norr om Stockholm. Vårt
försvar måste ju byggas upp med sikte
på att trupperna skall kunna klara sig
även i ödemarksterräng och under svåra
vinterförhållanden. Hänsyn måste tas
till vår strategiska situation och vårt
klimat. Erfarenheterna från såväl vårt
östra som vårt västra grannland talar
härför.

Av dessa skäl måste det anses angeläget
och sakligt starkt motiverat, att
ett avgörande angående övningsskjutfält
samt skjutskola, som skall ersätta an -

läggningarna vid Rosersberg, inte träffas
förrän frågan fått en ur alla synpunkter
allsidig belysning. När försvarsministern
säger att proposition skall
framläggas inom en nära framtid vill jag
kraftigt understryka, att alla alternativ
bör prövas, även det som kommer från
Norrland. Detta kan innebära att beslut
i frågan måste skjutas något längre på
framtiden än vad statsrådet avser —- ett
halvt eller ett år — vilket naturligtvis
kan medföra svårigheter; utbildningsplanerna
kan exempelvis förryckas. De
fördelar som vinnes genom en grundligare
prövning kan mycket väl uppväga
de nackdelar som uppenbarligen vidlåder
hitintills framförda förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 482.

§ 5

Föredrogs den av herr Nilsson i Göingegården
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
det ekonomiska resultatet av viss
utvidgning av konstfackskolans nybyggnad.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs fröken Karlssons vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående bostadsanmälningsplikten
för utlänningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 7

Fredagen den 6 mars 1959

§ 7

Interpellation ang. förlossningsvården

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru KRISTENSSON (h), som yttrade:

De senaste årtiondena har kännetecknats
av en fortgående institutionalisering
av förlossningsvården, och i dag
sker ca 98 procent av samtliga förlossningar
på anstalt. Under senare tid
har den hälsovårdande verksamheten
under havandeskapstiden tillmätts en
allt större betydelse. Kunskapen om värdet
av regelbundna undersökningar under
denna tid är relativt ny. För ett 30-tal år sedan gällde omsorgen om den
blivande modern i regel enbart själva
förlossningens förlopp; mödravård var
ett i stort sett okänt begrepp. Tyvärr lever
föreställningen om förvårdens underordnade
betydelse kvar hos alltför
många lekmän och influerar fortfarande
även en del läkares tänkesätt.

Kommittén för översyn av den öppna
hälso- och sjukvården inom riket har
ägnat mödravården en viss uppmärksamhet
och har därvid framhållit dels
värdet av en god mödravård och dels
det betydande utvecklingsbehov som
föreligger, varvid också framhållits att
distriktsbarnmorskornas insatser inom
denna vårdgren spelat en väsentlig roll.
Utan att göra sig skyldig till någon överdrift
torde man kunna påstå, att intensifieringen
av den förebyggande mödravården
i hög grad har medverkat till
att Sverige har bland den lägsta mödradödligheten
i samband med havandeskap
och förlossning och bland den
lägsta prenatala dödligheten i världen.

Genom den här antydda utvecklingen
inom hithörande område har arbetsuppgifterna
för distriktsbarnmorskorna
kommit att huvudsakligen fullgöras inom
mödravården, såväl i förvård som
eftervård.

Den alltmer besvärande barnmorskebristen
har emellertid haft till följd, att
distrikten i många fall ställts utan barnmorska
och att distriktsbarnmorskan i

stället beordrats tjänstgöra på anstalt
för att därmed den slutna förlossningsvårdens
behov i första hand skulle tillgodoses.
Arbetet inom mödravården har
därför i stora delar av landet under
mycket långa tidsperioder helt legat
nere. Enligt uppgift från kungl. medicinalstyrelsen
var antalet vakanta barnmorsketjänster
den 1 juli 1958 107,
varav 49 var besatta med tillfälliga vikarier.
Sammanlagda antalet barnmorsketjänster
är för närvarande 1 200. Enligt
samma myndighet synes antalet vakanser
komma att årligen öka, om icke
åtgärder vidtages för en ökad rekrytering.

Under senare tid har en väsentlig
indragning ägt rum av små förlossningshem;
under de 2—3 senaste åren har ej
mindre än 26 förlossningshem lagts ner.
Detta har medfört en ökad belastning
av de på sina håll otillräckliga förlossningsplatserna
med alltför korta vårdtider
som följd. Avstånden mellan förlossningsanstalterna
har härigenom också
väsentligt ökat, vilket dels medfört
stora olägenheter och kostnader för anhöriga
för besök hos barnaföderskan
och dels och framför allt i många fall
förorsakat den blivande modern en
skräckfylld resa in till BB, då fruktan
att ej hinna fram i tid varit det allt
dominerande.

Kan då inte vederbörande distriktsbarnmorska
medfölja till förlossningsanstalten?
Under förutsättning dels att distriktsbarnmorsketjänsten
är besatt,
dels att distriktsbarnmorskan ej är inkallad
till tjänstgöring på anstalt, dels
att barnmorskans arbetsuppgifter i övrigt
så medger kan hon medfölja patient
till anstalt, om distriktsbarnmorskan
är villig riskera att själv få svara
för kostnaderna för återresan från BB
till hemorten. Färden till anstalten betalas
av sjukkassan men kostnaderna för
återresan får barnmorskan själv svara
för, såvida ej vederbörande läkare intygat
att barnmorskans närvaro varit av
behovet påkallad. Läkarens ställningstagande
till dessa frågor sker först i

Fredagen den 6 mars 1959

Nr 7

Interpellation ang. beskattningen av vissa skogsinkomster

efterhand, eftersom ärendets brådskande
natur ej gör det möjligt att invänta
besked i förväg. Har resan gått lyckligt
kan det ligga nära till bands för vederbörande
läkare att bedöma barnmorskans
resa som överflödig. Enligt min
mening borde det vara ytterst angeläget
att en blivande moder erhåller största
möjliga trygghetskänsla inför en stundande
förlossning. I det avseendet finns
en del övrigt att önska.

Under åberopande av vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor: 1)

Anser herr statsrådet den omfattande
indragningen av mindre förlossningshem
önskvärd, eller bör man eftersträva
ett bibehållande av dessa hem?

2) Ämnar herr statsrådet vidtaga några
åtgärder i anledning av rådande
barnmorskebrist, vilken i första hand är
till men för landsbygdens befolkning?

3) Anser herr statsrådet, att det bör
anförtros distriktsbarnmorska att avgöra
huruvida det är nödvändigt för den
blivande modern att barnmorskan i
fråga medföljer till BB-avdelning och att
hon i så fall får ersättning för eventuellt
uppkommande resekostnader?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. beskattningen av
vissa skogsinkomster

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
anförde:

Man torde vara ense om att nuvarande
regler för beskattningen av ersättningar
för skog, som måste avverkas till följd
av vattenuppdämningar, framdragande
av kraftledningar, anläggande av väg
och liknande fall, då marken icke avyttras
utan endast upplåtes med nyttjanderätt
för ifrågavarande ändamål, är
orättvisa. Det är inte rimligt, att den

som tvångsvis avhändes avkastningen
av skog i samband med upplåtande av
nyttjanderätten av skogsmark för all
framtid skall komma i sämre beskattningsläge
än den som frivilligt avhänder
sig avkastningen genom avyttring
av skogsfastigheten. I båda fallen avhändes
ju skogsproduktionen i realiteten
för all framtid.

Frågan om ändrade regler för beskattningen
av skog, som säljes i samband
med upplåtelse av dispositionsrätten till
marken, har tidigare behandlats av riksdagen
och har också varit föremål för
utredningar. Senast har den behandlats
av 1950 års skattelagsakkunniga, som
i sitt år 1957 framlagda betänkande föreslagit,
att beskattningen av skogsinkomster
i samband med att mark upplåtes
med nyttjanderätt för vattenkraftsändamål
m. m. inte skall bli hårdare än om
skogsuttagen skett i samband med försäljning
av marken. Den övervägande
delen av remissinstanserna har tillstyrkt
en sådan ändring av beskattningsreglerna.

I ett interpellationssvar vid 1958 års
B-riksdag uttalade finansministern den
förhoppningen, att en proposition på
grundval av skattelagsakkunnigas förslag
skulle kunna framläggas i början av
vårriksdagen 1959. Statsrådet tilläde,
att ett beslut som fattas av riksdagen
i början av året torde kunna göras tilllämpligt
redan på innevarande års taxering.

I propositionsförteckningen till årets
riksdag aviserades, att en proposition
angående vissa skogsbeskattningsfrågor
skulle föreläggas riksdagen kring den 26
januari. Någon sådan proposition har
emellertid ännu icke framlagts.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet ställa följande frågor: Har

herr statsrådet för avsikt att inom
den närmaste framtiden framlägga proposition
om ändrade regler för beskatt -

Nr 7

Fredagen den 6 mars 1959

Interpellation ang. beskattningen av vissa skogsinkomster

ning av skogsinkomster i samband med
att mark upplåtes med nyttjanderätt för
vattenkraftsändamål, för framdragande
av kraftledningar, anläggande av väg
och liknande?

Om så är fallet, avser herr statsrådet
att vidtaga sådana åtgärder, att riksdagens
beslut kan göras tillämpligt redan
på årets taxering?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 35, i anledning av väckt motion
om ersättning till jordbruksarbetaren
H. K. B. Carlzén för skada, uppkommen
under militärtjänstgöring,

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggs -

stat II till riksstaten för budgetåret
1958/59 till Statens lånefond för den
mindre skeppsfarten,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper, och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1959/60 av underskottet
för luftfartsfonden;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 12, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt,

nr 14, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av förordningen
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto, och

nr 16, i anledning av väckta motioner
om viss skattefrihet för allmänna samlingslokaler; första

lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående införande försöksvis av allmän
hastighetsbegränsning för motorfordon,

nr 5, i anledning av väckta motioner
om skyldighet att vid försäljning av begagnad
bil förete protokoll över testning
rörande bilens beskaffenhet, och
nr 6, i anledning av väckt motion om
framläggande av förslag till lag angående
skolplikt;

Fredagen den 6 mars 1959

Nr 7

tredje lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
in. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

2, i anledning av väckta motioner
om representation för de kristna samfunden
i visst slag av utredningar,
nr It, i anledning av väckta motioner
om påskyndande av pågående inventering
av hittills olösta norrlandsfrågor,
nr 4, i anledning av väckt motion
angående transportkostnaderna i Norrland,

nr 5, i anledning av väckt motion
angående slopande av särskild licens
för bilradio,

nr 6, i anledning av väckt motion om
rätt för make till folkpensionär att företaga
resor å statens järnvägar till nedsatt
pris, och

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående militär nedsättningsbiljetts
giltighet på statens järnvägars busslinjer.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 80, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser om indelning
i valkretsar vid primärkommunala
val;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i den kommunala vallagen m. m.
ävensom i ämnet väckt motion; och
nr 82, med förslag till utredning av
frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och
36 regeringsformen;
från statsutskottet:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde; -

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/59
till Avsättning till fonden för idrottens
främjande;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv,
m. m.; samt

från bevillningsutskottet:
nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkten 4 av
övergångsbestämmelserna till lagen den
27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370).

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 70, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma
bostad,

nr 71, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.,

nr 72, med förslag till lag om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge m. m.,

nr 73, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 och 52 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),
nr 74, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
in. m., och

nr 75, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring
in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 7

Tisdagen den 10 mars 1959

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 10 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj :ts
skrivelse, nr 69, angående muntligt meddelande
till riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades
att Kungl. Maj :t prövat lämpligt, att i
den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes meddelande
rörande Sveriges utrikespolitik,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av
statsministern och i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena.

Herr talmannen tillkännagav, att meddelandet
komme att lämnas vid morgondagens
plenum kl. 10.00.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas på begäran, att professor
Henrik Munktell på grund av
sjukdom (Colitis chronicus exacerbata)
är förhindrad att från och med den
10/3 1959 tills vidare deltaga i riksdagsarbetet.

Uppsala den 6/3 1959

Runar Brenning
leg. läkare

Herr Munktell beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med innevarande
dag tills vidare.

§ 4

Herr talmannen meddelade, att herr
Sundelin, som vid kammarens sammanträde
den 20 februari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 5

Svar på interpellation ang. beskattningen
av välgörenhetsorganisationer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Rimmerfors diskuterat beskattningen
av barnensdagsföreningar
och andra föreningar med likartad
verksamhet. Herr Rimmerfors har frågat
om jag vill ta initiativ till en lagändring,
som skulle klarlägga att dessa
föreningar är skattefria. Han har även
uttalat önskemål om att en sådan lagändring
skulle få retroaktiv verkan.

Till svar på interpellationen vill jag
framhålla följande.

Vid 1942 års riksdag prövades ingående
i vilken utsträckning allmännyttiga
föreningar och stiftelser skulle vara
skattefria. Därvid konstaterades, att

Tisdagen den 10 mars 1959

Nr 7

Svar på interpellation ang. beskattningen av välgörenhetsorganisationer

vissa olägenheter var förbundna med
att ge sådana institutioner stöd från
det allmännas sida i form av skattefrihet.
Prövningen blev därför ganska
restriktiv. De sammanslutningar som
interpellanten åsyftar torde enligt 1942
års riksdagsbeslut vara skattefria, dock
inte för inkomst av rörelse eller i fråga
om kommunal fastighetsbeskattning.

De år 1942 antagna principerna har
därefter varit vägledande. Riksdagen
har genomgående ställt sig avvisande
till sådana ändringsförslag som skulle
innebära ett avsteg från dessa principer.
För egen del anser jag, att det
saknas anledning att ompröva 1942 års
riksdagsbeslut. Därav följer, att jag inte
är beredd att ta något initiativ i den
av herr Rimmerfors önskade riktningen.
Detta skulle nämligen innebära en betydande
utvidgning av skattefrihetsreglerna
med stora, delvis svårbedömbara
konsekvenser.

Jag vill emellertid tillägga, att skattskyldigheten
för rörelse självfallet inte
gäller insamlingsverksamhet i egentlig
mening utan endast förvärvsverksamhet
i andra former. Dessutom krävs, att
förvärvsverksamheten är sådan, att den
kan betraktas som rörelse d. v. s. kännetecknas
av en viss grad av varaktighet.
Detta är en fråga som får avgöras
i praxis med ledning av omständigheterna
i det enskilda fallet. Men är det
fråga om rörelse, skall skatt erläggas
för vinsten, även om denna skall gå till
välgörande ändamål.

Herr talman! Härmed anser jag, att
jag liar besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret. Min interpellation
avsåg att förhindra skadeverkningar inom
insamlingsverksamheten med anledning
av skattemyndigheternas egendomliga
attack mot barnensdagsför -

eningen i Arboga. Om deras åtgärd hade
fått stå oemotsagd under en längre
tid skulle sannolikt flera föreningar än
den i Arboga ha hunnit inställa sitt insamlingsarbete
i sommar, i känslan av
att det knappast lönar sig att samla
pengar till barnkolonier, när skattemyndigheterna
lägger beslag på en fjärdedel
av beloppet. Arbogaföreningen, som
samlat 13 540 kr., har ju ålagts att betala
4 352 kr. i restskatt. Ur den synpunkten,
herr talman, var det särskilt
tacknämligt att finansministern ville
svara så snart som han gjort.

Det torde inte råda någon tvekan om
att finansministerns uttalande innebär
en klar bakläxa för taxeringsmyndigheterna
i Västmanlands län. Och det hälsar
jag med tillfredsställelse. Herr statsrådet
säger nämligen, att »skattskyldighet
för rörelse självfallet inte gäller insamlingsverksamhet
i egentlig mening,
utan endast förvärvsverksamhet i andra
former». Och med »andra former» menar
finansministern »sådan förvärvsverksamhet
som kan betraktas som rörelse
d. v. s. kännetecknas av en viss
varaktighet».

Dessa undantag har jag själv räknat
med i interpellationen. Jag har aldrig
hävdat att en barnensdagsförening eller
annan liknande organisation skulle
kunna undgå den nu gällande fastighetsbeskattningen
eller skatt för mera permanenta
affärsinkomster, där sådana
kan ifrågakomina.

I det aktuella fallet gäller det beskattning
av insamlingar, basarinkomster och
sedvanliga barnensdagsfestligheter. Såvitt
jag förstår har finansministern tagit
avstånd från en sådan tolkning.
Restskattedebiteringen i Arboga har
överklagats, och ärendet ligger nu i
prövningsnämnden. Om utgången av
den prövningen sammanfaller med interpellationssvaret,
skulle jag tro att
försöket inte kommer att upprepas.

Så alldeles säker är jag emellertid
inte, och det är därför jag skulle ha
önskat att finansministern hade gått ett

Nr 7

Tisdagen den 10 mars 1959

Svar på interpellation ang. beskattningen av välgörenhetsorganisationer

steg till, när han nu ändå har ägnat saken
en positiv prövning.

Finansministern understryker, att »de
sammanslutningar, som interpellationen
åsyftar, enligt 1942 års riksdagsbeslut
torde vara skattefria, dock inte för inkomst
av rörelse eller i fråga om kommunal
fastighetsbeskattning». Svårigheterna
anmäler sig emellertid, när man
skall tolka begreppet »inkomst av rörelse».
Finansministern har tolkat det
på ett enligt min mening förnuftigt sätt.
Taxeringsinspektören vid länsstyrelsen
i Västerås har en annan tolkning.

Han säger nämligen att »arrangörer
av fester enligt kommunalskattelagen är
skattepliktiga för inkomster härav». I
konsekvens härmed hävdar han också
att »endast en lagändring kan befria föreningen
i Arboga från skatteplikten».

Det var på den punkten jag ville att
finansministern skulle ta initiativ till
en klarare lagtext, vilken för framtiden
uteslöte en sådan tolkning. Nu tycks lagen
vara så formulerad, att en insamlande
välgörenhetsorganisation löper
fara att bli beskattad även för sin insamlingsverksamhet,
och då anser jag
en omprövning önskvärd. Jag beklagar
att någon sådan inte har skett.

Principiellt torde vi vara överens om
att verksamhet av detta slag är önskvärd
och värd att uppmuntra. Jag roade
mig med att på tåget i morse gå igenom
redovisningarna från ett antal barnensdagsföreningar
— det rörde sig om
något över ett hundratal. Dessa hade under
sin verksamhetstid, sammanlagt flera
eller färre år, för verksamhet bland
barnen plockat in mellan femtio och
sextio miljoner kronor. Det är ingen
liten välsignelse som därigenom har tillförts
de svenska hemmen och barnen
från solfattiga storstadskvarter.

Den principiella frågan är, om vi
alltjämt vill att denna verksamhet skall
leva, som ett komplement till samhällets
egen, om vi anser att den fyller en
uppgift. Gör vi det, ja, då skall vi låta
den leva. Och då skall vi låta de män -

niskor, som alltjämt vill offra tid och
krafter på att ordna barnkoloniverksamhet
med hjälp av frivilliga insamlingar,
känna att de har samhällets förtroende
och tacksamhet. Det sker inte genom
att beskatta insamlingsverksamhetten.

Vi skall både i detta och andra sammanhang
akta oss för att ta död på
offerviljan hos vårt folk. Låt oss däremot
gärna kanalisera den och anvisa
den nya och värdiga arbetsuppgifter,
där så kan anses påkallat! Personliga
och frivilliga gåvor är i alla fall ett
hälsotecken hos ett folk, ett uttryck för
social ansvarskänsla och mycket ofta
för en djupt kristen människokärlek.

Låt oss nu vänta och se om attacken
från taxeringsmyndigheterna i Västmanland
kommer att upprepas! I så fall,
herr finansminister, ber jag få återkomma
med min hemställan om klarare
lagtext.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten har uttalat
sin tillfredsställelse med svaret,
och därför skulle det för mig inte vara
mycket mera att tillägga. Emellertid
tyckte jag mig ändå i interpellantens
kommentarer finna en kanske något
längre gående önskebetonad uttolkning
än vad jag personligen vill stå för. Jag
har svarat rent allmänt och principiellt,
och vad jag här sagt är väl ungefär vad
jag kan säga i dag. Däremot kan jag
självfallet inte ta ställning till ett personligt,
aktuellt tvistefall. Arbogafallet
är föremål för sin rättsliga prövning,
och det tillkommer inte finansministern
alt ha någon uppfattning därom i dagens
läge.

Jag har velat lämna dessa förklaringar
just med hänsyn till interpellantens
kanske litet önskebetonade kommentarer.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag inser till fullo att
finansministern inte vill föregripa prov -

Tisdagen den 10 mars 1959 Nr 7

Interpellation ang. utredningen om exploaterande av Nordkalottens vattenkrafttillgångar -

ningsnämndens åtgärd. Men jag tog mig
friheten understryka att det finns en
principiell skillnad mellan hans tolkning
av lagen och taxeringsinspektörens,
och jag är glad över att finansministern
befinner sig på den sida av
strecket som jag tycker är den förnuftiga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner.
Därvid remitterades

till behandling av lagutskott propositionerna
:

nr 70, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma
bostad,

nr 71, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.,

nr 72, med förslag till lag om utlämning
för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge m. m., och

nr 73, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 och 52 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);
samt

till bankoutskottet propositionen nr
74, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 75, med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 13 §
förordningen den 31 maj 1957 (nr 343)
om oljelagring m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick det under punkten
1) upptagna förordningsförslaget,
till behandling av lagutskott och i övrigt
till bevillningsutskottet.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 3, 5, 7 och 9
samt 35—38, bevillningsutskottets betiinkanden
nr C, 12, 14 och 16, första
lagutskottets utlåtande nr 9, andra lagutskottets
utlåtanden nr 4—6, tredje
lagutskottets utlåtande nr 6 och allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
2—7.

§ 8

Föredrogs fru Kristenssons vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående förlossningsvården.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Nilsson i Tvärålund
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen
av vissa skogsinkomster.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. utredningen om exploaterande
av Nordkalottens vattenkrafttillgångar Herr

LARSSON i Hedenäset (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! En intensiv utbyggnadsverksamhet
för utnyttjande av vårt
lands vattenkrafttillgångar har pågått
under de senaste årtiondena. Till för en
kort tid sedan ha övervägandena om i
vilken turordning de olika vattenkraftprojektens
utbyggnad skulle aktualiseras
utgått från att Kalix och Torne älvars
utbyggnad först i en mera avlägsen
framtid kunde tänkas komma till utfö -

Nr 7

Tisdagen den 10 mars 1959

Interpellation ang. utredningen om exploaterande av Nordkalottens vattenkraft tillgångar -

rande. Under den senaste tiden har
emellertid exploaterandet av dessa älvars
vattenkrafttillgångar på ett särskilt
sätt aktualiserats.

Den efter överläggningar i Nordiska
rådet tillsatta Nordiska vattenkraftkommittén
har i sin rapport av den 11/8 1958
framlagt vissa förslag om utnyttjandet
av Nordkalottens vattenkrafttillgångar.

I rapporten diskuteras trenne olika
alternativ för utnyttjandet av vattenkrafttillgångarna
i Kalix och Torne älvar.
I all korthet är dessa olika alternativ
följande: A. Ett konventionellt utbyggande
av de båda älvarna med ett
20-tal kraftverk i vardera; B. överledning
från Kalix till Torne älv och uppförande
av omkring 20 kraftverk i den
senare älven; samt C. Överledning till
Atlanten av de övre delarna av båda älvarna
och deras bifloder samt uppförande
av en jättekraftanläggning mellan
Torneträsk och Atlanten.

Rapporten utmynnar i en hemställan
att de tre berörda ländernas regeringar
uppdrager åt Nordiska vattenkraftkommittén
att närmare och mera i detalj utreda
frågan om hur utbyggnaden av Kalix
och Torne älvar bör ske. Samtidigt
förordas även att riktlinjer utarbetas för
den juridiska och administrativa handläggningen
i berörda länder liksom att
behovet av särskilda konventioner mellan
de berörda länderna undersökes.

Vad som här diskuteras är projekt
av en gigantisk storleksordning. De ifrågavarande
älvarnas nederbördsområden
omfattar närmare hälften av Norrbottens
läns areal och följaktligen nästan
Va av hela landets. Inom området bor
över 110 000 människor, vilka direkt
eller indirekt beröres av utbyggnadsplanerna.

De gångna årens erfarenheter belyser,
att den berörda bygden och dess befolkning
får vidkännas betydande ingrepp
i livsföring och levnadsbetingelser
redan vid en konventionell utbyggnad
av ett vattendrag. I fråga om de

här aktualiserade överledningsprojekten
måste det därjämte få konstateras, att
de innebär ingrepp i naturen och i fråga
om befolkningens levnadsbetingelser,
som är av en sådan storleksordning att
motsvarighet torde saknas. I vart fall
har något motsvarande tidigare ej kommit
till utförande inom landets gränser.

Vid utformandet av svensk vattenlagstiftning
liksom skattelagstiftningen i
vad avser kraftverks- och regleringsanläggningar
torde icke ha räknats med
möjligheten av sådana väldiga byggnadsprojekt,
som det här kan bli fråga
om. Det måste allvarligt ifrågasättas, om
lagstiftningen härvidlag är så utformad,
att — framför allt vid en utbyggnad enligt
överledningsprojekten — den berörda
befolkningen liksom kommunerna
kan påräkna en rättvist avvägd kompensation
för olika negativa verkningar.

Av betydelse är även att det här rör
sig om den del av landet där folkförsörjningsproblemen
är mer svårbemästrade
än på något annat håll. Detta
förhållande har även uppmärksammats
av statsmakterna. Sålunda har Kungl.
Maj:t år 1945 uppdragit åt länsstyrelsen
i Norrbottens län att i samarbete med
arbetsmarknadsstyrelsen utreda Tornedalens
och Överkalixbygdens försörjningsunderlag.
Detta utredningsarbete
är icke slutfört. Såsom länsstyrelsen i
skrivelse av den 3 mars framhållit måste
det med hänsyn till detta och andra utredningsuppdrag
vara angeläget att den
hålles fortlöpande orienterad om utbyggnadsfrågans
utveckling.

Det framstår sammantaget som om det
här är fråga om projekt av en sådan
storleksordning och medförande sådana
ingrepp i befolkningens och bygdens
levnadsbetingelser, att det bör beredas
utrymme för länets myndigheter och
bygdens befolkning att få deltaga i det
fortsatta utredningsarbetet. De olika
frågor det här gäller bör ej bedömas
ur enbart tekniska synpunkter. Som
mindre ändamålsenligt framstår, om de

Tisdagen den 10 mars 1959 Nr 7

Interpellation ang. utredningen om exploaterande av Nordkalottens vattenkraft

tillgångar

olika bygdeintressen som påkallar beaktande
ej ges utrymme att göra sig
hörda redan på ett förberedande stadium.
De möjligheter till informationer
som den s. k. förberedelsekungörelsen
medger framstår i detta fall som otillräckliga,
detta framför allt emedan informationer
och ännu mindre ett reellt
inflytande ej medges på ett förberedande
utredningsstadium. En sådan närmare
kontakt med det fortsatta utredningsarbetet
framstår som angelägen
framför allt, med tanke på de här aktualiserade
projektens storleksordning
och de till omfattningen stora men samtidigt
till arten olika ingrepp och skadeverkningar
som orsakas vid realiserande
av något av de tre alternativen.

Anmärkas må i detta sammanhang att
olika åtgärder för det fortsatta utredningsarbetets
bedrivande redan torde
ha vidtagits efter det att Nordiska
vattenkraftkommittén avgav sin förutnämnda
rapport. Sålunda lär undersökningar
av olika slag rörande vattenkraftens
tillgodogörande i Torne och Kalix
älvar, bl. a. i fråga om äganderättsförhållanden
samt beträffande skador å
fiske och flottning, ha igångsatts efter
avlämnandet av ovannämnda rapport.
Mellan vattenfallsstyrelsen och dess
finska motsvarighet, Imatran Voima Oy,
uppges ha överenskommits att det fortsatta
undersökningsarbetet åtminstone
delvis skall handhavas av vattenfallsstyrelsen
såvitt angår Kalix älv och den
helt svenska delen av Torne älv samt av
det finska bolaget rörande gränsälvarna
ocli de rent finska biflödena. Detta
skulle bl. a. innebära att ett finskt företag
leder utredningar även beträffande
svenska förhållanden. Ett sådant arrangemang
framstår som unikt och anmärkningsvärt.

Helt naturligt har rykten om olika
förberedelsearbeten ytterligare accentuerat
befolkningens undran och oro inför
de aktualiserade utbyggnadsplanerna.
Det vore därför av intresse om stats -

rådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ville närmare redogöra
för hur härmed förhåller sig. Om avtal
av den innebörd som här omnämnts
föreligger, framstår det därjämte
som angeläget med en principförklaring
från statsrådets sida. Såsom antytts torde
svensk lagstiftning på detta område
ge otillräckligt skydd, framför allt om
något av överledningsprojekten kommer
till utförande. Därest överledningsprojekten
och i all synnerhet överledning
till Atlanten skall närmare utredas,
framstår det därför som nödvändigt att
jämsides härmed vatten- och skattelagstiftningen
på detta område överses.
Under alla förhållanden framstår det
som ett minimikrav, att alla landets
medborgare tillförsäkras minst det skydd
som svensk lagstiftning erbjuder. Det
framstår därför som önskvärt med en
försäkran från statsrådets sida, att —
om några internationella konventioner
skall upprättas i samband med ett eventuellt
exploaterande av Nordkalottens
vattenkrafttillgångar — en förutsättning
för Sveriges anslutning till en sådan är
att svenska medborgare och intressen
tillförsäkras minst det skydd som svensk
lagstiftning erbjuder.

Den undran och oro som spritt sig
hos den berörda befolkningen i anledning
av planerna på ett utnyttjande av
vattenkrafttillgångarna i Kalix och Torne
älvar orsakas till ej oväsentlig grad av
den oklarhet som råder om hur långt
utrednings- och förberedelsearbetena
kan ha fortskridit. Det framstår därför
som angeläget med en auktoritativ
och klarläggande redovisning härvidlag.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Är herr statsrådet villig att lämna
en klarläggande redogörelse för hur
långt arbetet med en närmare utredning
av frågan om exploaterande av Nord -

Nr 7

Tisdagen den 10 mars 1959

Interpellation ang. utredningen om exploaterande av Nordkalottens vattenkraft tillgångar -

kalottens — Kalix och Torne älvars —
vattenkrafttillgångar och därmed sammanhängande
problem fortskridit?

2. Är herr statsrådet villig medverka
till att vid de fortsatta övervägandena
och utredningarna i denna fråga utrymme
ges för en representation för
både Norrbottens länsmyndigheter och
den direkt berörda svenska bygdens
befolkning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner angående domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i
förvaltningen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av

förordnanden om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag, och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
m. m., jämte i ämnet väckt motion;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 § lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse, m. m., och
nr 5, i anledning av väckta motioner
om utredning angående värdesäkring av
vissa former av långsiktigt sparande;
samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av en av justitieombudsmannen
till riksdagen gjord framställning
om ändring av bestämmelsen
i 24 § andra stycket instruktionen för
riksdagens ombudsmän, och

nr 13, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 42 § lagen
om prästval.

§ 12

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 86, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om köttbesiktning m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 87, i anledning av motioner om
ändring i jordförvärvslagens bestämmelser
om skyldighet för kommun att
scka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner tillställts kammaren: nr

63, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272),

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

nr 76, med förslag till förordning om
handel med preventivmedel,

nr 79, angående anordningar för
forskning och utbildning i psykiatri vid
vissa sinnessjukhus,

nr 80, angående prissättning på smör,
och

nr 83, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 483, av herr Kollberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 47, angående
vissa ändringar inom taxeringsorganisationen
i Stockholm,

nr 484, av herr Johansson i öckerö
ni. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position nr 64, angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medgiva
viss utvidgning av gällande rätt till
varvsindustrirestitution, m. m.,

nr 485, av herrar Nilsson i Bästekille
och Svensson i Krokstorp, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 65, angående
reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1959/60, och

nr 486, av herr Svennngsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, med förslag till förordning om
handel med preventivmedel.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.19.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 11 mars

Kl. 10.00

§ 1

I enlighet med kammarens därom den
24 nästlidne februari fattade beslut
skulle nu val företagas av tre ombud i
Europarådets rådgivande församling
jämte suppleanter för dessa ombud.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

För det val, som skall företagas vid
detta plenum, ber jag att få avlämna en
gemensam lista, vilken godkänts av de
av kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Listan upptar namn
å så många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan var av
följande utseende:

G. T. E. Bengtsson i Halmstad,
ledamot av andra kammaren

G. I. Andersson i Linköping,
ledamot av andra kammaren

B. G. Ohlin,

ledamot av andra kammaren

S. H. Gustafson i Göteborg,
ledamot av andra kammaren

G. Hedlund,

ledamot av andra kammaren

T. Andersson,

ledamot av första kammaren

2 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de å
listan uppförda ledamöterna utsedda till
ombud respektive suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels
till förordnanden för de valda, dels ock
till skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.

§ 2

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik
Herr talmannen lämnade ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som framförde
det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 69 avsedda
meddelandet, så lydande:

Herr talman! De handelspolitiska och
ekonomiska problemen har fortsatt att
inta en väsentlig plats i den svenska utrikespolitiken.
De svenska strävandena
att över hela linjen undanröja hindren
för friare handelsförbindelser och vidga
handeln har berört såväl de delar av
världen som ännu är reglerade genom
bilaterala avtal som världen i övrigt i
den mån multilaterala överenskommelser
och samarbetsuppgifter sätter sin
prägel på utvecklingen. Här skall endast
beröras ett par huvudfrågor inom området
för de europeiska integrationssträvandena.

Förhandlingarna om ett västeuropeiskt
frihandelsområde intensifierades
under senare delen av fjolåret med hänsyn
till den begynnande diskriminering
av staterna utanför de sex som följer
av Rom-avtalet. Utvecklingen ledde
emellertid blott till en skärpning av de
tidigare motsatserna, och överläggningarna
avbröts i mitten av november. En
jtförlig redovisning för förhandlingaria
har lämnats i den av utrikesdepartementet
i februari publicerade vitboken

»Förhandlingarna 1956—1958 om ett
europeiskt frihandelsområde». Vissa
ekonomiska aspekter av det europeiska
samarbetsproblemet har även belysts i
en artikel »Sverige och sexstatsmarknaden»
i Kommersiella meddelanden
för februari i år.

De för svensk del vägledande övervägandena
i frihandelsförhandlingarna
har varit att inom den ram som här erbjudits
fullfölja de traditionella svenska
strävandena att nedbryta liandelshindren
och därigenom främja handelns utveckling,
internationell arbetsfördelning,
ekonomisk expansion och allmän
välståndsökning. Den fullständiga avvecklingen
av handelshindren inom området
förutsätter ingen tullhöjning mot
tredje länder eller dämpning av handeln
med dem. Ett närmare ekonomiskt
samarbete mellan medlemsländerna kan
visserligen vara både önskvärt och, efter
hand som handelshindren avvecklas,
ofrånkomligt. Men det bör tillåtas
växa fram som en naturlig följd av samarbetets
utveckling och anpassa sig till
de faktiska behoven och ej på förhand
låsas fast till form och omfattning.

En bedömning av utsikterna att inom
en relativt nära framtid nå en för alla
berörda parter acceptabel uppgörelse i
frågan måste på grundval av det i vitboken
redovisade läget bli nedslående.
Man avvaktar för närvarande ett förslag
från de sex, vilka dock icke väntas benägna
att medverka till en generell lösning
av utestående frågor. Samtidigt inledes
den diskriminering av utomstående
länder, som blir en oundviklig
följd av den inbördes avvecklingen av
handelshindren och som efter hand
måste bli alltmer besvärande. Denna utveckling
innebär ett avsteg från den
hittillsvarande politiken inom OEEG att
behandla alla medlemmar lika och medför
en påtaglig fara för skadlig splittring
i ekonomiskt hänseende mellan
OEEC:s medlemsstater.

En sådan utveckling är ur svensk synpunkt
otillfredsställande. Möjligheterna

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

att genom hittills i OEEC och GATT
tillämpade metoder uppnå en mera avsevärd
sänkning av handelshindren synes
för den närmaste tiden vara i stort
sett uttömda. På den vägen uppnår man
ej att undanröja eller ens i nämnvärd
grad minska diskriminationsriskerna i
förhållande till de sex. En utvidgad tilllämpning
av bilaterala avtalssystem erbjuder
ej heller någon tillfredsställande
utväg, utan innebär tvärtom en fara för
att länderna i betydande omfattning
återinför handelsrestriktioner i syfte att
förstärka sitt förhandlingsläge. Därmed
skulle äventyras den utveckling mot en
friare handel som varit en målsättning
för och ett resultat av tio års verksamhet
inom OEEC.

Läget i dag inbjuder ej till optimism.
Ett snart återupptagande av förhandlingarna
synes ej sannolikt. För att
söka undvika en för Europa olycklig
utveckling bör vi dock vidhålla våra
ansträngningar att uppnå en lösning på
det europeiska samarbetsproblemet. Den
allmänna målsättningen synes alltjämt
böra vara ett multilateralt avtal om ett
frihandelsområde eller en jämförlig föreningsform,
omfattande samtliga medlemsländer
i OEEC och tillförsäkrande
alla medlemsstater likabehandling sinsemellan.
Ett dylikt avtal synes vara angeläget
som ett medel att vidmakthålla
samarbetet inom OEEC:s ram även om
ett fast avtal för närvarande endast kan
träffas för en begynnelseperiod.

Regeringens uppfattning är alltså att
vi bör fortsätta att aktivt befrämja en
utveckling mot detta mål och icke endast
passivt avvakta eventuella förslag
i frågan som efter hand kan komma från
de sex. Vi måste själva bidraga till utvecklingen
genom egna initiativ och
pröva de olika alternativ som kan erbjuda
sig. Även tillkomsten av en nordisk
marknad inom en relativ kort tid
skulle i detta sammanhang vara av
viirde. Ett gemensamt uppträdande av
staterna utanför de sex finge en än större
betydelse vare sig detta gällde liin -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

dernas inställning till den omedelbara
diskriminationen eller till en mera långsiktig
uppgörelse.

Det nordiska ekonomiska samarbetsutskottet,
som sommaren 1957 framlagt
en huvudrapport avseende omkring 80
procent av den nordiska samhandeln,
fick i november samma år i uppdrag att
komplettera denna med en utredning
om återstående varuområden. Uppdraget
gavs mot bakgrunden av hur angeläget
det var att utreda förhållandet
mellan en gemensam nordisk marknad
och ett europeiskt frihandelsområde,
varom förhandlingar samtidigt pågick.
Den nordiska marknaden planerades
ingå i det europeiska frihandelsområdet.
Man ansåg det icke möjligt att taga
ställning till en gemensam nordisk
marknad, innan utgången av Parisförhandlingarna
kunde bedömas.

Samarbetsutskottets tilläggsrapport,
som publicerades hösten 1958, förelädes
Nordiska rådet vid dess sjätte session
i Oslo i november i fjol. Däri behandlades
efter samma riktlinjer som i den
tidigare rapporten jordbruksvaror, fisk
och fiskprodukter och de återstående
industrivarorna, till större delen konsumtionsvaror
och andra färdigvaror.
Dessa varugrupper representerar naturligt
nog de största problemen. Utskottet
hade ej på alla punkter kunnat enas om
förslag till hur produkterna i fråga bör
inordnas i en nordisk marknad.

Beträffande den nordiska marknadens
samordning med elt europeiskt frihandelsområde
framhöll utskottet att den
nordiska marknaden ej finge ses som en
isolerad företeelse utan som ett led i de
nordiska ländernas deltagande i det
mellanfolkliga ekonomiska samarbetet.
Den nordiska marknaden är en förutsättning
för att få ett mera omfattande
produktionssamarbete till stånd mellan
de nordiska länderna. Genom ett sådant
samarbete skulle erhållas ett viktigt medel
att främja den ekonomiska expansionen
och underlätta den specialisering
och koncentration inom industrien

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

som är nödvändig för att skapa en konkurrenskraftig
produktion inom en
europeisk marknad. Den nordiska marknaden
skulle därför ha sin självständiga
betydelse även om frihandelsområdet
upprättas.

Vid Nordiska rådets möte i november
förekom ingen diskussion i detalj
av det föreliggande utredningsmaterialet.
På grundval av ett förslag av ekonomiska
kommittén enades rådet om en
hemställan till regeringarna att ta upp
direkta regeringsförhandlingar i frågan
i syfte att efter samråd med rådet lägga
fram förslag till folkrepresentationerna.
Ekonomiska kommittén enades även om
en appell till förhandlarna i Paris att på
allt sätt påskynda förhandlingarna om
ett frihandelsområde.

Efter ett förberedande möte i anslutning
till rådssessionen sammanträdde
de nordiska regeringarna den 24 och 25
januari till regeringsförliandling under
ledning av statsministrarna. Man gjorde
på detta möte betydande framsteg med
utformningen av en samlad plan för en
nordisk marknad och enades om att
söka färdigbehandla samtliga utestående
frågor inom loppet av de närmaste
månaderna.

Man bör emellertid ej underskatta
svårigheterna beträffande dessa utestående
frågor, som i flera fall är av stor
inrikespolitisk vikt i de olika länderna
och som för sin lösning måste kräva
ömsesidiga uppoffringar. Inom industriområdet
koncentreras problemen kring
farhågor, som hyses inom norskt och
finskt näringsliv, att de inom vissa näringsgrenar
förutsedda övergångstiderna
ej skall vara tillräckliga för att medge
den nödvändiga anpassningen. Man
utreder för närvarande möjligheterna
att tillgodose önskemål om en förlängning
av övergångstiderna utan att därför
ändra den ursprungliga planens huvudprincip
om ett omedelbart ikraftträdande
av den inre tullfriheten.

De danska önskemålen anknyter givetvis
i första hand till frågan om jord -

bruksvarornas behandling i en nordisk
marknad. Det föreligger här ett problem
av samma natur som i det europeiska
sammanhanget, nämligen att samordna
de danska önskemålen — att jordbruksvarorna
skall behandlas parallellt med
industrivarorna — med den jordbrukspolitik
som bedrives i de andra länderna.

Ett problemkomplex av likartad natur
erbjuder frågan om fisk och fiskprodukters
inordnande i den nordiska
marknaden. Även denna mycket komplicerade
fråga är för närvarande föremål
för förhandlingar på regeringsplanet.

I sammanhanget har också behandlats
vissa andra spörsmål bl. a. frågan
om kortsiktiga krediter mellan länderna
i syfte att underlätta en smidig tilllämpning
av den nordiska marknaden.

Det har tidigare framhållits att utredningarna
för den nordiska marknaden
skett under antagandet att de nordiska
länderna även skulle ingå i ett europeiskt
frihandelsområde. För Finlands
del står dock denna fråga helt öppen.
Utredningarna har från finsk sida skett
med hänsynstagande endast till en nordisk
marknad. —

Det är snart fjorton år sedan det andra
världskriget avslutades i Europa med
Hitlertysklands nederlag. De segrande
stormakterna kom överens om att upprätthålla
sitt samarbete från kriget även
under fredsperioden. Genom sina namn
under FN:s stadga förpliktade de sig att
följa vissa regler i sitt internationella
handlande och framför allt att genom
förmedling av den nya världsorganisationen
utjämna motsättningar och slita
tvister, som kunde sätta freden i fara.
Ingen stat skulle betrakta någon annan
stat eller grupp av stater såsom sannolika
fiender i krig. I den mån rustningar
förekom skulle de vara riktade mot en
fredsstörare vilken som helst och ställas
till FN:s disposition för de sanktioner,
varom enighet bland stormakterna
kunde vinnas. Blotta möjligheten till

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

sanktioner borde utgöra ett avsevärt
skydd för staternas säkerhet. Syftet med
FN var alltså att skapa grundvalen för
en kollektiv säkerhet. Till en internationell
ordning av detta slag knöts många
förhoppningar runt om i världen, och
det är med djupt beklagande man måste
konstatera, att de icke infriats. Härmed
är icke sagt, att FN sådant det blivit
icke skulle ha en roll att spela även när
det gäller säkerhetsfrågorna i världen.
Det hade sin stora betydelse, att den
försvarskamp, som kom till stånd i Korea,
fick formen av en FN-aktion och
att Suez-krisen hösten 1956 kunde avvecklas
genom förmedling av FN. Det
är också uppenbart, att FN:s insatser
starkt bidrog till att krisen i Främre
Orienten sommaren 1958 kunde bringas
ur världen utan allvarliga konsekvenser.
Icke minst genom generalsekreteraren
erbjuder FN en möjlighet till politiska
kontakter, vilka i vissa lägen på
ett värdefullt sätt kan komplettera de
direkta förbindelserna. Vad avser just
läget i Främre Orienten har FN genom
en rad olika aktioner under en följd av
år utövat ett lugnande inflytande, som
på längre sikt kan tjäna att stabilisera
freden i området. Även om FN alltså
ännu icke är det organ för kollektiv säkerhet,
som man tänkte sig vid stadgans
tillkomst, utgör organisationen
dock ett värdefullt instrument för konstruktivt
internationellt samarbete.
Detta omdöme gäller icke endast FN:s
allmänpolitiska uppgifter utan även organisationens
särskilda ansvar och insatser
för att främja ekonomiskt och
socialt framåtskridande i mindre utvecklade
länder. Sverige kommer att
fortsätta att efter måttet av sina krafter
aktivt medverka i detta arbete med stöd
av den positiva opinion, som bland annat
kom till uttryck i en interpcllationsdebatt
i början av december förra året.

T nuvarande läge har staterna sett sig
tvungna att söka sin säkerhet i maktoch
jämviktspolitik. Stormakterna och
eu del mindre stater bär förenat sig i

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

militära allianser, vilka klart tar sikte
på gemensamt försvar mot vissa bestämda
stater. Allianserna är ett uttryck för
det djupa misstroendet i världen, som
de samtidigt bidrar till att öka. Den nuvarande
balanspolitiken får sin särskilda
karaktär därigenom, att i vardera
vågskålen är lagda de fruktansvärda
kärnvapnen. Terror-balansen har blivit
atomålderns form för jämviktspolitik.
Man kan spekulera över sådana frågor
som den, huruvida den ena eller andra
stormakten har övertaget i den pågående
kapprustningen eller huruvida
s. k. begränsade krig kan utkämpas utan
att utlösa den stora kärnvapenduellen.
I varje fall är stormakterna i stånd att
med mycket kort varsel förhärja stora
delar av varandras territorier och utplåna
hela folk ur historien. Ehuru stormakternas
ansvariga ledare helt säkert
icke önskar krig, förblir dock världens
fred instabil icke minst till följd av att
den militära beredskapen är inriktad
på att möjliggöra ögonblickliga motstötar
och ett världskrig alltså kan uppstå
av rent misstag eller av fruktan att motståndaren
skall få in det förödande slaget
först.

Mot den nu tecknade bakgrunden
måste man hoppas på och arbeta för
avspänning och nedrustning hur man
än sedan bedömer möjligheterna att
inom rimlig tid uppnå verkliga resultat.
Det gäller för FN liksom för de särskilda
nationerna att inte resignera inför
svårigheterna. Med särskilt intresse
följer vi diskussionen vid den i Geneve
pågående konferensen om inställande av
kärnvapenprov, överläggningarna i Geneve
syftar till att på grundval av den
enighet som föreligger angående de tekniska
möjligheterna att upptäcka kärnvapenprov
nå fram till en överenskommelse
om förbud mot proven under internationell
kontroll. Genom att förklara
sig ej längre vidhålla kravet på en
tidsbegränsning av provstoppet och ej
heller sina villkor för förlängning av
förbudstiden har västmakterna undan -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

röjt den motsättning, som stod i förgrunden
under den skarpa debatten i denna
fråga i FN i höstas. I stället har nu frågan
om kontrollsystemet givit anledning
till djupgående meningsskiljaktigheter.
Kontrollproblemets komplicerade
natur skall icke bestridas. Erfarenheterna
av andra internationella kontrolloch
inspektionsuppdrag talar här sitt
tydliga språk. I jämförelse med andra
inom nedrustningsområdet diskuterade
kontrollåtgärder är emellertid förutsättningarna
för kontroll av kärnvapenprovens
inställande betydligt gynnsammare.
Den enskilda tvistefråga, som nu
främst tycks hindra en uppgörelse, är
sättet för besluts fattande i kontrollorganet,
varvid Sovjetunionen kräver
enighet mellan stormakterna, under det
att man i väster vill att kontrollåtgärder
skall kunna vidtas med majoritetsbeslut.
Det vore beklämmande, om efter
det närmande av ståndpunkterna, som
ägt rum, denna fråga skulle få stjälpa en
överenskommelse. Det bör sannerligen
inte vara omöjligt att här nå en kompromiss.

Tysklandsfrågan står för närvarande
i förgrunden. Efter kriget övertog segrarmakterna
själva den högsta makten i
Tyskland och ockuperade var sin zon.
Landet öster om Oder-Neisse-linjen sattes
under polsk förvaltning. Det klart
kungjorda syftet med den allierade politiken
var att genom en rad åtgärder
på de politiska, ekonomiska och militära
områdena hindra uppkomsten av de
faror, som man ansåg ligga i en återuppstånden
tysk nationalism och militarism.

I (lag fjorton år senare har läget radikalt
förändrats. Av de tre västliga ockupationszonerna
har bildats en självständig
stat inlemmad i Atlantpakten och
utrustad med en militärmakt, som inom
kort beräknas bli den starkaste på den
västra delen av kontinenten. I östzonen
har en kommunistisk regering bildats,
och landet har anslutits till Warszawapakten.
Det tyska problemet sådant det

nu föreligger är en del av hela det europeiska
problemet. Vår kontinents tragiska
delning går rakt igenom den tyska
nationen.

Det göres stundom gällande, att ett
uppdelat Tyskland innebär vissa fördelar
för freden och säkerheten i Europa.
Tankegången är då, att ett enat Tyskland
skulle utgöra en oberäknelig maktfaktor
mitt i Europa, som genom förhandlingar
och avtal än med den ena
än med den andra sidan skulle öka oron
och osäkerheten. Denna rädsla för ett
enat starkt Tyskland tycks finnas i både
öst och väst och kan leda till en underskattning
av de risker, som är förbundna
med en fortsatt tysk delning. Dessa
risker är dock påtagliga och ökas allteftersom
upprustningen i såväl Väst- som
Östtyskland fortskrider. Just genom de
stämningar, som framkallas och hålles
vid liv av delningen, får nationalismen
näring. Man kan befara, att den i en
krissituation skall bryta sig fram med
elementär kraft och söka genomföra sina
mål utan hänsyn till risken för öppet
krig. Berlin-frågan erbjuder just för
närvarande ett åskådningsexempel på
de faror, som den tyska delningen innebär.
Det kan för båda parter vara värt
att göra avsevärda medgivanden för att
avlägsna dessa faror.

De program, som från ömse håll uppställts
för återföreningen av Tyskland,
skiljer sig starkt från varandra. Enligt
uppläggningen i väster skall ett återförenat
Tyskland efter fria val självt få bestämma
sin utrikes- och försvarspolitik,
varvid man anser som självklart, att
landet skall välja att ansluta sig till
västerns paktsystem. För att om möjligt
göra en sådan uppläggning acceptabel
för Sovjetunionen har man tänkt sig
att erbjuda garantier av politisk och militär
art för Warszawa-paktens medlemsstater.
Från rysk sida har man avvisat
denna lösning, vilken man tydligen
betraktar som en allvarlig rubbning
av maktbalansen och som oförenlig med
sina säkerhetsintressen. Ryssarna har

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

för sin del som den enda framkomliga
vägen till återförening hänvisat till samarbete
och förhandlingar, eventuellt utmynnande
i en konfederation, mellan
Öst- och Västtyskland. Beträffande det
återförenade Tysklands allmänna status
har de i sitt förslag till fredsfördrag
krävt alliansfrihet och vissa inskränkningar
i fråga om rustningarna, bl. a. i
vad avser kärnvapen. De har slutligen
med stor kraft hävdat, att nationaliseringen
av näringslivet i Östtyskland
icke får gå tillbaka.

Mellan dessa uppfattningar finns som
sagt icke mycket gemensamt. Olika uppslag
till lösningar av det tyska problemet
har framkommit i den allmänna debatten.
Det kan t. ex. vara värt uppmärksamma,
att den ryske regeringschefen
i sitt tal i Tula den 17 februari
antydde möjligheten av en uppgörelse
på grundval av förslag, som framlagts
av den amerikanske senatorn Mansfield.
Dessa förslag utgår från uppfattningen
att problemen om den europeiska säkerheten
och den tyska återföreningen
bör angripas samtidigt och att sålunda
Tysklands allmänna status skulle vara
föremål för de planerade förhandlingarna.
Förslagen innebär i korthet följande.
Västmaktstrupperna skulle tills vidare
kvarstanna i Berlin, och kommunalförvaltningarna
i Öst- och Västberlin
skulle sammanslås under medverkan av
FN:s generalsekreterare. Sedan sammanslagningen
skett skulle besättningstrupperna
ersättas med en FN-kontingent.
De öst- och västtyska ledarna skulle
inleda kontakter om själva återförcningsproblemet,
stormakterna skulle
garantera det återförenade Tyskland,
och man skulle söka nå överenskommelser
om säkerheten i Europa och om begränsning
av rustningarna i Tyskland
och det övriga Europa enligt tankegången
i Bapacki- och Eden-planerna eller
andra motsvarande uppslag. — Här må
erinras om att de brittiska och ryska
premiärministrarna i en gemensam
kommuniké den 3 mars särskilt under -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

strök, att sådana uppslag om regional
begränsning av väpnade styrkor och
rustningar i Europa med fördel kunde,
bli föremål för ytterligare övervägande.

För att dylika förslag skall kunna bilda
förhandlingsgrundval fordras uppenbarligen,
att västmakterna godtar tanken
på överläggningar direkt mellan
Öst- och Västtyskland. Härvidlag bör
först uppmärksammas, att talrika tekniska
kontakter över zongränsen redan består
och att fråga alltså är huruvida dessa
kan utvidgas till det politiska planet.
I väster ställs man här inför ett
besvärligt avvägningsproblem. Å ena sidan
önskar man icke genom förhandlingar
skänka sitt erkännande åt den
östtyska regeringen, särskilt som den
västtyska regeringen kraftigt motsätter
sig detta. Samtidigt fruktar man att ställas
inför krav på en upplösning av Västtysklands
alliansförpliktelser västerut,
vilket skulle vålla den västeuropeiska
pågående integrationen allvarligt avbräck.
Å andra sidan synes någon annan
möjlighet att få i gång en förhandling
om återföreningen icke finnas. Kanske
skulle man i väster också kunna resonera
så, att om väl den kommunistiska
regimen i Östtyskland på allvar engageras
i politiska överläggningar med
Bonn, den kommer att utsättas för den
samlade tyska opinionens tryck, vilket
i längden kan underlätta en uppgörelse
om återföreningen.

Om det är av stor betydelse, att förhandlingar
i någon form om Tysklandsproblemet
inleds snarast möjligt, gäller
detta i kanske ändå högre grad om Berlin-frågan,
sedan sovjetregeringen nu
valt att i en så uppseendeväckande och
för västmakterna besvärande form aktualisera
denna fråga. Efter kriget delades
Berlin upp i ockupationszoner,
vilka dock i väsenlliga avseenden skulle
administreras gemensamt av de fyra
allierade. På samma siitt som i det övriga
Tyskland har skiljelinjen mellan å
ena sidan den ryska och å andra sidan
de västallierade zonerna dragits allt

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

skarpare, och av den gemensamma förvaltningen
återstår praktiskt taget
ingenting. Förbindelserna mellan Västberlin
och Västtyskland sker över östtyskt
område, och kontrollen av den för
Västberlins näringsliv vitalt betydelsefulla
civila trafiken har sedan länge legat
i händerna på de östtyska myndigheterna.
Det är endast västmakternas
militära transporter av manskap och
materiel, som ännu kontrolleras av ryska
myndigheter.

Innebörden av den ryska ståndpunkten
sådan den redovisades i noten den
27 november förra året är, att ryssarna
avser överlämna sina kontrollbefogenheter
till östtyskarna den 27 maj eller vid
en något senare tidpunkt och att Västberlin
bör göras till en demilitariserad
fri stad, eventuellt under FN-kontroll.
Västmakternas rätt att kvarhålla sina
besättningstrupper i Berlin bestrides.
Vad som främst oroar västmakterna i
denna ståndpunkt är, att den förefaller
innebära ett hot att i sista hand med
våld förhindra de militära transporterna
mellan Västberlin och Västtyskland.
De har å sin sida gjort klart, att de icke
kommer att finna sig i en dylik bloc
kad och att de icke utan en allmän uppgörelse
kommer att tömma Berlin på
sina trupper. Skulle åtgärder verkligen
övervägas å rysk sida, som syftar till
att tvinga västmaktstrupperna ut ur Berlin,
måste läget alltså betraktas med stor
oro. Dessbättre ger ett närmare studium
av gjorda uttalanden även utrymme för
en mindre pessimistisk uppfattning.
Den sovjetryske regeringschefen sade i
sitt tal i Kreml den 24 februari, att det
vore en oriktig tolkning av den ryska
ståndpunkten, om man antoge att »någon
avser att hindra fullgörandet av
västmakternas befogenheter avseende
Berlin». Och i en östtysk note till Sovjetunionen
den 7 januari utsäges, att
Östtyskland kommer att handha sina
kontrollbefogenheter »i en anda av
fredligt samförstånd».

Hur än dessa uttalanden må tolkas.

får man icke misstaga sig på den ryska
beslutsamheten att söka få vissa av
sina och östtyskarnas krav i detta sammanhang
genomförda. Ett av dessa
önskemål tycks vara att framtvinga förhandlingar
om den västtyska upprustningen.
Andra önskemål har varit att
vinna ett erkännande i någon form av
den östtyska regeringen, som kan bidra
till att befästa status quo. Slutligen vill
man tydligen begränsa flyktingströmmen
via Berlin åt väster och hindra insyn
i förhållandena i Östtyskland från
Berlin. Det är här fråga om politiska
krav, vilka kan tänkas vara utgångsbud
i en eventuell förhandling men icke behöver
betraktas som ultimativa. Uttalanden
av den östtyske regeringschefen
pekar i denna riktning. Västmakterna
å sin sida har förklarat sig villiga
att förhandla om hela det tyska
problemkomplexet, inbegripet Berlinfrågan.
Det återstår att se, om de därvid
kommer att framlägga några motkrav
och om förhandlingarna skall leda
till en kompromiss, som tillfredsställer
Berlinbefolkningens och övriga berörda
parters intresse. Om någon uppgörelse
icke kommer till stånd, kommer man å
östtysk sida kanske att försvåra eller
avskära de ännu livliga kontakterna
mellan öst- och Västberlin, varjämte
sannolikheten för en separatfred med
Östtyskland starkt ökar. Skall en utveckling
av denna allvarliga innebörd
kunna hindras, brådskar det med förhandlingarna.

Här uppe i Norden har vi följt utvecklingen
av de finsk-ryska relationerna
med särskild uppmärksamhet. Under
senare delen av förra året visades från
rysk sida i olika former en viss kylighet
mot Finland. Efter en långvarig inrikespolitisk
kris med utrikespolitiska
inslag kom en ny regering till stånd i
slutet av januari, och ungefär samtidigt
hade presidenten Kekkonen tillfälle
till några klargörande samtal med
den ryske regeringschefen i Leningrad.
En normalisering har tydligen nu in -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

trätt. Att de finsk-ryska förbindelserna
förblir korrekta och vänskapliga är en
viktig förutsättning för stabiliteten i
Norden.

Som bekant bar regeringen inbjudit
ministerpresidenten Krustjev att komma
till Sverige till svar på det svenska
regeringsbesöket i Sovjet för snart tre
år sedan. Motsvarande inbjudningar har
utfärdats av de danska och norska regeringarna.
Något svar har ännu icke
hunnit lämnas. Vi tror att det skulle vara
värdefullt att få tillfälle att med den
ryske regeringschefen utbyta synpunkter
på frågor av gemensamt intresse och
att ge honom några direkta intryck av
våra ekonomiska, sociala och kulturella
förhållanden. Besöket i Sverige bör
kunna bidraga till att befästa det goda
grannskapsförhållande, som består mellan
oss och Sovjetunionen och som vi
har all anledning att vårda oss om.

I den här lämnade redogörelsen har
endast vissa problem och frågeställningar
berörts, vilka erbjuder särskilt
intresse ur svensk synpunkt. I övrigt
må hänvisas till två av utrikesdepartementet
i dagarna utsända, sedvanliga
publikationer, blåboken om FN:s generalförsamling
och den årliga översikten
med titeln »Utrikesfrågor». En blåbok
om vår medverkan i arbetet inom FN:s
säkerhetsråd under den tvåårsperiod,
då Sverige var medlem av rådet, kommer
senare att iordningställas.

Hiirefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är naturligt att den
utrikespolitiska debatten här i kammaren
främst sysslar med svensk utrikespolitik
mot den bakgrund som världsläget
erbjuder. Lika naturligt är det att,
såsom skett i regeringens nyss upplästa
förklaring, några aktuella sidor av det
världspolitiska läget och naturligtvis
särskilt saker av indirekt betydelse för
Sveriges liige berörs. Vi är säkert glada
åt att utrikesministern kommenterat en

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

del av dessa spörsmål. Men att han
åstadkom någon mera upplysande framställning,
kan man väl inte med bästa
vilja i världen säga.

Utrikesministern säger: »Att de finskryska
förbindelserna förblir korrekta
och vänskapliga är en viktig förutsättning
för stabiliteten i Norden.» Utan
tvivel! Därför måste det även ur svensk
synvinkel beklagas, om den ryska ickeinblandningspolitiken
gentemot Finland
skulle förändras. Jag hoppas att vi
alla är överens härom. Jag ser då ingen
anledning till att vi inte klart uttalar,
att en förändring av den ryska politiken
mot Finland i den riktning, som skymtade
i vintras, här skulle betraktas som
en mycket allvarlig sak och öka misstron
mot Sovjetrysslands vilja att respektera
de principer som man säger
sig företräda.

Vad regeringens inbjudan till den
ryske regeringschefen beträffar, så har
den saken redan kommenterats offentligt
både av mig och andra. Inbjudan är
nu ett faktum. Jag ser ingen anledning
att här upprepa mina tidigare kommentarer.
Jag befarar emellertid att regeringen
har illa valt tidpunkten. Besöket
kan tänkas komma i samband med en
förlängning av Berlinkrisen. Men det
är väldigt svårt att säga vilken annan
tidpunkt som skulle ha varit att föredra,
förmodligen beroende därpå att
den ryske regeringschefens politik har
en så dynamisk karaktär, att man aldrig
vet när ett särskilt olämpligt läge
kan föreligga.

Låt mig, herr talman, begränsa mig
till en principiell reflexion. Jag tror att
det är klokt, om regeringen håller de
officiella utbytesresorna med diktaturstaterna
inom mycket trånga gränser.
Förhållandet är ett helt annat för vår
del än för stormakterna, vilkas ledare
har världspolitiska frågor att förhandla
om, som t. ex. vid Macmillans besök nyligen.
Det är något helt annat än s. k.
goodwillbesök, för vilka de psykologiska
förutsättningarna saknas hos oss

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

just på grund av diktaturstaternas politik.
Utrikesrepresentationen med utrikesministern
i spetsen synes vara det
naturliga organet för våra officiella politiska
kontakter med diktaturstaterna.
De kulturella och vetenskapliga kontakterna
är en sak för sig.

Helt vill jag instämma med utrikesministern
däri, att vi liksom andra folk
hoppas på avspänning och nedrustning
i världen. Inställande av kärnvapenprov
måste självfallet förenas med ett
effektivt kontrollsystem. Att här, som
Sovjetunionen vill, medge vetorätt förefaller
alldeles orimligt. Den som bryter
mot överenskommelsen frestas ju i så
fall i hög grad att vägra insyn och kontroll.
Det vore detsamma som att inte
tillåta brandkåren att rycka ut utan tillstånd
av den som anlagt branden.

Med någon förvåning liörde jag hur
utrikesministern omsorgsfullt underlät
att fastslå ett så självklart faktum som
att kontrollsystemet inte får göras rent
fiktivt genom vetorätt från någon stormakt.
Jag kan inte tänka mig något annat
än att utrikesministern delar denna
mening och väl endast låter sig påverka
av sin i vissa avseenden välbekanta,
mycket stora finkänslighet.

Vad nedrustningen beträffar kan det
inte vara ett svenskt önskemål att kärnvapen
förbjuds, om inte såväl en effektiv
kontroll ordnas som även en kontrollerad
nedrustning av de konventionella
vapnen kommer till stånd. En rustningsbegränsning
är inte bara en angelägen
sak utan något av det som vi väl
mer än något annat måste hoppas på
för att få ökad trygghet i världen. Men
man kan inte lämna utanför de saker
där den ena sidan har en utpräglad
överlägsenhet, med risk för att i så fall
den sidan — östsidan — skulle kunna
uppnå militär hegemoni i Europa. Enligt
min mening, herr talman, är det
mycket viktigt att denna synpunkt inte
bara i tysthet accepteras från svenskt
officiellt håll utan också med kraft
framföres och ofta upprepas, närhelst

spörsmålet om nedrustningens uppläggning
kommer under debatt.

En av huvudorsakerna till oron och
otryggheten i Europa är utan tvivel
Tysklands ställning. Det finns därför
anledning för oss i Sverige att inte bara
referera hur denna fråga kan te sig ur
den ena eller den andra stormaktens intresse-
eller maktpolitiska synpunkt,
vilket utrikesministern gör i sitt anförande,
utan det förefaller mig som om
vi hade anledning att också, och kanske
främst, anlägga mera allmänna och
principiella synpunkter om rimlighet
och rättvisa. I så fall finner jag det
självklart att tyska folkets rätt till återförening
och fria val inte kan bestridas.

Detta säger inte utrikesministern.
Han uppmanar västmakterna att godta
tanken på överläggningar mellan östoch
Västtyskland, ett av de primära,
länge upprepade ryska kraven, som utrikesministern
nu tycks ställa sig
bakom. Utrikesministern hemlighåller
tills vidare alla tankar om vilka medgivanden
han tycker att Sovjetryssland
borde göra som kompensation för detta
och tillstyrker bara ett medgivande av
västern.

För min del finner jag föga anledning
att uppträda som rådgivare och uttala
mig om vad ena eller andra sidan just
nu kan höra ta för steg, från deras egna
utgångspunkter. Mera naturligt för medborgare
i ett land som Sverige är väl att
erinra om vissa grundläggande principer,
som i dessa fall synes böra ha en
självklar tillämpning och som västsidan
i nuvarande läge mera än östblocket är
villig att respektera. Hit hör det tyska
folkets primära krav på att inte permanent
hållas delat och dess rätt att själv
bestämma över sin utrikespolitik. Det
vore värdefullt att erfara, om utrikesministern
i denna pricipiella fråga har
någon annan mening.

Herr talman! Jag övergår så till att
behandla en utrikespolitisk fråga av annan
art, nämligen arbetet för friare

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

handel i Västeuropa. För Sverige är
dessa strävanden av den allra största
betydelse, och mycket tyder på att 1959
blir ett kritiskt år, ett för den följande
utvecklingen avgörande år. Tillkomsten
av sexmaktsunionen har nämligen skapat
ett nytt läge. Vår export möter växande
svårigheter, nya tulldiskriminationsåtgärder
förestår till sommaren
nästa år, och från den 1 januari 1962
kommer mycket allvarliga differenser i
tullbehandlingen mellan varor inom
sexstatsunionen och andra länders varor
att uppträda. Även kvotpolitiken innebär
ju en diskriminering, som måhända
förefaller mindre ligga i själva
sexmaktsunionens natur än vad den
tullpolitiska diskrimineringen gör. Dessa
olikheter kastar redan sin skugga
framför sig och inverkar på och försvårar
vår export.

Sexmaktsunionen är som alla vet inte
främst en organisation för friare handel
i Västeuropa utan en politisk union,
byggd på en samordnad ekonomisk politik.
Dess uppgift är att lägga grunden
till en politisk federation, som kan uppnå
politisk stabilitet, trygga samverkan
mellan Tyskland och Västeuropa i övrigt
samt befrämja en ekonomisk standardhöjning.
Unionen är för närvarande
inte öppen för utomstående. Danska
rekognoseringar har i varje fall tills vidare
lett till negativt resultat.

Det kan tyckas överflödigt att diskutera
tanken på en svensk eller nordisk
anslutning under sådana förhållanden.
Men låt mig i alla fall ställa frågan, om
en svensk anslutning till sexmaktsunionen
bör övervägas eller om en svensk
anslutning till andra, mera renodlat
handelspolitiska europeiska samarbetsprojekt
bör uppskjutas i förhoppning
att förutsättningarna för en eventuell
svensk anslutning till sexmaktsunionen
skall klarna om något år. .Tåg besvarar
den för min del med nej. Mina skäl är
i huvudsak följande.

Sexmaktsunionen är och kan väntas
alltmera bli en politisk union, som in -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

nebär betydande suveränitetsinskränkningar
för medlemsstaterna.

Det dominerande inflytandet ligger
för närvarande helt i tysk-franska händer
med starkt begränsade möjligheter
för övriga medlemsstater att göra sig
gällande i de stora frågorna.

De principer som präglar unionens
politik är ingalunda den fria handelns.
I varje fall inom en del industrier synes
marknadsdominans för jättekoncerner
och samarbete dem emellan skymta som
ett betydelsefullt handlingsmönster, en
med tidigare traditionella karteller inom
detta område närbesläktad företeelse.

Vidare kräver sexmaktsunionen ett
snabbt genomförande av fullt fri arbetskraftsrörlighet,
alltså en gemensam arbetsmarknad,
en sak som inte har något
direkt samband med de friare varurörelserna
och som ur svensk synpunkt
måste stämma till stor betänksamhet.

En svensk anslutning till denna union
skulle väl knappast rimma med vår alliansfria
utrikespolitik, vars signum är
en i förhållande till alla politiska block
fristående ställning. Den oberoende
hållning Sverige intar i utrikespolitiskt
avseende kan förenas med deltagande i
en stormarknad men svårligen med
medlemskap i en ekonomisk och politisk
union, där rader av gemensamma
institutioner i tilltagande grad fattar
majoritetsbeslut och fastlägger den politik
som medlemsstaterna måste föra.
En svensk utrikespolitisk nyorientering
av det slag, som här så småningom
skulle kunna följa, synes mig under i
dag rådande världspolitiska förhållanden
av många skäl icke vara önskvärd.
Bland dessa skäl är de hänsyn till vårt
östliga grannland, som är för oss naturliga.

En svensk ansökan om inträde i sexmaktsunionen
saknar alltså enligt min
mening aktualitet, och jag ser inga utsikter
till en sådan omläggning av denna
union de närmaste åren, att läget därvidlag
sannolikt skulle förändras. Å
andra sidan kan vi inte låtsas som om

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

sexmaktsunionens utveckling inte berör
oss. Vi har kännbara verkningar på vår
export i form av ökat handicap för en
inte ringa del av vår industriproduktion,
av vars export en tredjedel går till
unionsländerna.

Vår strävan måste väl därför vara att
på de vägar som står till buds befrämja
en växande frihet för vår utrikeshandel
i alla riktningar och att uppnå så goda
multilaterala och bilaterala överenskommelser
med de sex som möjligt. Vi bör
enligt min mening inte definitivt uppge
tanken på en allmän västeuropeisk lösning
men erkänna, att för närvarande
tanken på ett frihandelsområde eller liknande
gruppering för de sammanlagt 17
staterna saknar all aktualitet, eftersom
sexmaktsunionens medlemmar har sagt
bestämt nej.

Det förslag till fortsatta förhandlingar
som utarbetats och som betecknats som
Hallstein-rapporten — vilken skulle
framläggas nu i mars såsom grundval
för nya kontakter mellan de sex och de
övriga elva — måste jag, så vitt innehållet
blivit mig bekant, beteckna som
en besvikelse. En hänvisning till samarbete
inom den världsomspännande organisationen
GATT innebär ingenting
annat än att man vill tala om något annat
än det västeuropeiska samarbetet.

Det för oss naturliga i detta läg synes
vara att parallellt verka för uppkomsten
av två andra stormarknader, varav den
ena till en del kan inordnas i den andra.
Jag tänker dels på en nordisk gemensam
marknad — tullunion, om man vill
kalla den så — och dels på ett frihandelsområde
eller liknande grupp, som
till en början omfattar de yttre sex,
d. v. s. Storbritannien, Danmark, Norge,
Sverige, Schweiz och Österrike.

En nordisk gemensam marknad skulle
enligt planerna kunna i huvudsak genomföras
på några få år, även om vissa
varor undantoges, åtminstone tills vidare,
medan tullfriheten för andra varor
helt genomföres först efter ett tiotal år.
Jag hoppas att sådana principer skall

fasthållas av alla berörda parter och att
man inte frångår den regel, som enligt
GATT:s riktlinjer hittills utgjort en förutsättning
för godkännande av särskilda
tullunioner, nämligen att den gemensamma
framtida tullnivån icke skall
överstiga genomsnittet av de olika nationella
tulltariffer som tidigare varit i
kraft. Skulle man ifrågasätta att här
vidta ändringar i avgjort protektionistisk
riktning, skulle detta ur svenska
synpunkter framstå såsom olägligt och
dessutom förmodligen skapa problem
och svårigheter vid förhandlingar med
andra makter inom ramen för GATT.

En sådan gemensam marknad skulle
snabbt och i väsentlig grad öka Nordens
styrka vid handelspolitiska uppgörelser,
bl. a. med sexstatsunionen. Den skulle
kunna omfatta inte bara Danmark, Norge
och Sverige utan, om inte den politiska
bilden ändras, även Finland och
kanske Island. Det förefaller mig naturligt
att vi parallellt härmed arbetar för
att om möjligt redan i år få till stånd
ett samarbete mellan de yttre sex i syfte
att skapa ett frihandelsområde eller liknande
organisation. Jag tror inte att
man därvidlag skall binda sig så hårt
vare sig vid benämningen eller den formella
konstruktionen till en början.

En sådan samarbetsgrupp av de yttre
sex skulle möjligen kunna åstadkommas
på något kortare tid än den 15-åriga
övergångstid som beräknats för sexmaktsunionen.
Dessa yttre sex blir en
stormarknad på närmare 80 miljoner
människor. Det är visserligen mindre
än sexmaktsunionens cirka 150 miljoner,
men i köpkraft skulle den förstnämnda
marknaden representera ungefär
två tredjedelar av den senare. Utom
de direkta fördelarna av en sådan stormarknad
skulle denna nya grupp av de
yttre sex troligen ha vissa utsikter att
mera effektivt kunna begränsa den diskriminerande
kvotpolitik, som sexstatsunionen
hittills insisterat på att bedriva.

Herr talman! Enligt min mening vore
det naturligt om en sådan gruppbild -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

ning — kalla den frihandelsområde för
de yttre sex — på ett något senare stadium
kunde inleda ett handelspolitiskt
samarbete med brittiska imperiet. Jag
tänker därvidlag inte minst på Kanada.
Ett sådant samarbete bör nämligen kunna
utformas elastiskt så att det tillåter
en associering av imperieländerna och
andra länder utan formellt medlemskap
i gruppen. De fem OEEC-stater, som
varken tillhör de sex eller de yttre sex,
skulle förmodligen också finna det naturligt
att delta i ett sådant samarbete
med de yttre sex. Detta samarbete kunde
nämligen innebära en smidigare organisation
än den som utmärker sexstatsunionen.

Man kan invända att en sådan utveckling
i viss mån betyder att Västeuropa
delas i två ekonomiska block:
å ena sidan sexstatsunionen, å andra sidan
de yttre sex med de i handelspolitiskt
avseende associerade staterna. Är
detta önskvärt? Nej, naturligtvis inte i
och för sig, men när sexstatsunionen i
sin politik för närvarande är negativt
inställd till en långtgående handelspolitisk
samverkan utöver hittillsvarande
samarbete inom OEEC och GATT, finns
näppeligen någon annan väg för oss
andra att gå. Kanske kan man hoppas
att efter några år opinionen inom sexmaktsunionen
skall svänga till förmån
för en handelspolitisk föreninq av de
båda blocken till i huvudsak en stor
marknad, men utan att sexmaktsunionen
ändrar politisk karaktär. Bland annat
för Tyskland måste olägenheterna
av att i Storbritannien, Skandinavien,
Schweiz och Österrike och kanske en
del andra stater möta högre tullar än
konkurrenterna te sig som lika stora
och allvarliga som olägenheterna ter
sig för oss när vi överväger våra exportmöjligheter
till de sex. Den tyska
exporten på den yttre gruppens länder
inklusive brittiska imperiet är för närvarande
cirka 3 000 miljoner dollar per
år, medan den tyska importen från dessa
länder iir ungefär 300 miljoner dol -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

lar per år. Det är siffror som talar om
ett betydande tyskt intresse för dessa
marknader.

Det är inte säkert, förmodar jag, att
Tysklands ledande män om några år
låter politiska hänsyn dominera sin
handelspolitik lika fullständigt som den
tyska regeringen gör för närvarande.
När väl en gång sexmaktsunionen har
blivit politiskt fast hoptimrad, är skälen
för ett fortsatt avvisande av handelspolitisk
samverkan med övriga västeuropeiska
stater inte längre lika starka.
Även för Beneluxländerna måste
uppkomsten av ett frihandelsområde
eller en liknande organisation för de
yttre sex, med vilken ett växande antal
andra stater kanske associerar sig, te sig
oroande.

Herr talman! Jag drar här följande
slutsatser. Att i dag hålla vägen öppen
för en anslutning till sexmaktsunionen
för den ena eller andra nordiska staten
är att minska utsikterna till ett allmänt
västeuropeiskt handelspolitiskt samarbete
längre fram. Att nu beslutsamt
skapa — om det går — ett alternativ
genom ett frihandelsområde eller dylikt
för de yttre sex är att öppna den
enda väg som synes erbjuda sig till ett
senare vidgande av samarbetet genom
en associering av de sex med den yttre
kretsen. Ju mera intresserade vi är av
att inte permanent möta en växande
diskriminering från den nuvarande sexmaktsunionen,
desto mera anledning
tror jag vi har att nu beslutsamt verka
för uppkomsten av en alternativ organisation,
som längre fram, enligt vad man
får hoppas, på något sätt kan associeras
med den nuvarande sexmaktsunionen.
Fördelarna av en handelspolitisk
sammanslutning av de två stormarknaderna
skulle uppenbarligen bli betydande
för samtliga parter.

Herr talman! Med det sagda har jag
inte på något sätt velat uttala kritik mot
bildande av sexmaktsunionen. Som politisk
skapelse betraktar jag denna organisation
som en betydelsefull kon -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

struktiv prestation, vilken ökar stabiliteten
i Västeuropa. Men det är naturligt
att vi andra tillgodoser våra intressen,
särskilt när det kan ske på ett sätt som
i längden ingalunda behöver skada utan
tvärtom torde gagna de sex.

Allt detta kan ju, herr talman, låta
tilltalande nog, men hur ställer det sig
med de praktiska utsikterna att få en
politik av denna art genomförd, å ena
sidan utsikterna att bygga upp någon
gruppering för de yttre sex, ett frihandelsområde
eller dylikt, och å andra sidan
en nordisk gemensam marknad,
och vilka utsikter finns att åstadkomma
detta relativt snabbt?

Det vore väl knappast lämpligt att
jag här skulle försöka att i detalj ingå
på och bedöma andra länders inställning
till en politik av denna art. Jag har
inte tillräckligt intima kunskaper om de
hänsyn och överväganden, som dessa
staters regeringar och parlament kan
tänkas framföra, även om jag haft tillfälle
att diskutera med representanter
för en del av dem. Regeringen vet säkerligen
mera men kan väl av diskretionära
skäl på nuvarande stadium inte
ge sig in på någon mera detaljerad debatt
om detta spörsmål. Det kan kanske
ändå inte skada om jag här något kortfattat
redovisar ett intryck som jag har
erhållit på olika vägar rörande bedömningen
av dessa spörsmål på andra håll
än i vårt land.

Om man säger att utsikterna till en
politik av angivet slag inte är stora, därför
att Storbritannien inte offentligt har
givit till känna något intresse för en så
utformad politik utan uttalar sig i mera
vaga ordalag rörande närmare samarbete
mellan de yttre sex och de yttre
elva, så är detta naturligtvis riktigt.
Men man bör å andra sidan då observera
att Storbritannien, sedan försöket
att bilda det stora frihandelsområdet nu
har misslyckats, knappast har råd att
offentligt framträda och förorda en alternativ
politik förrän man är säker på
att den kommer att lyckas. Det är väl

alldeles naturligt att förhandlingar kring
detta spörsmål på nuvarande stadium i
huvudsak bör föras på det konfidentiella
planet, och detta är också orsaken
till den återhållsamhet som jag nu föredrar
att visa i diskussionen.

Emellertid kan man väl göra den lilla
reflexionen, att det ur brittisk synpunkt
borde te sig tilltalande om man i någon
mån kunde avlägsna intrycket av misslyckande
i fråga om det stora frihandelsområdet
genom att få till stånd en
annan organisation, som kunde minska
nackdelarna för den brittiska exporten
av dagens tullpolitik på kontinenten.

Härtill kommer en annan sak, som
nog ur brittisk synpunkt inte är alldeles
oviktig. Om man åstadkommer en alternativ
västeuropeisk organisation till de
sex, bör det vara lättare att i Förenta
staterna vinna gehör för en del synpunkter,
som det hittills inte har varit
så lätt att få förståelse för. Då blir det
nämligen inte bara de sex som presterar
ett konkret europeiskt samarbete, vilket
amerikanerna anser erforderligt,
utan då kommer även vi andra att prestera
ett sådant samarbete. Amerikanerna
vill se resultat och är i viss mån
beredda att stödja dem som kan uppvisa
resultat.

Det förefaller mig inte osannolikt,
att man i Norge skulle kunna vara intresserad
av en lämplig utformning av
ett samarbete mellan de yttre sex. Vad
Schweiz beträffar har jag inte tillräckliga
informationer. Österrike har ju ett
speciellt känsligt läge. Dess handel med
de sex dominerar, men politiska skäl,
som är välkända och som måhända utesluter
en anslutning till de sex, kan
väl tänkas göra Österrike benäget att
med glädje gå in i ett samarbete med
de yttre sex eller i en vidare krets
hellre än att stå alldeles allena.

Vad till sist Danmark beträffar är saken
mycket oviss. Danmark är för sin
jordbruksexport i lika hög grad beroende
av brittisk och kontinental marknad,
vilket kan stämma till tveksamhet.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Kanske öppnar de sex dörren på glänt
för Danmark, om en sammanslutning
mellan de yttre sex skulle bli aktuell.
Men även om detta skulle ske, vilket
hitintills ingenting tyder på, måste det
väl te sig, förmodar jag, mindre sannolikt,
att Danmark i en nära framtid
skulle söka och vinna inträde i sexmaktsunionen,
vilket bl. a. kräver 5/6
majoritet i danska riksdagen på grund
av den suveränitetsinskränkning som
en anslutning till sexmaktsunionen innebär.
— En dansk anslutning skulle
innebära en splittring av Norden, en
utveckling rakt motsatt den Danmark
hittills har förordat. Snarare är det väl
möjligt att Danmark tills vidare vill vänta
och se. Men uppskov måste för övriga
stater bland de yttre sex te sig mindre
tilltalande. Om ett år skall det bli nya
förhandlingar med de sex och innan
dess förestår resonemang om viktiga
kvotspörsmål. Det förefaller mig angeläget
att de yttre sex har stärkt sin
förhandlingsposition före förhandlingarna
nästa år.

Förutsättningarna för ett positivt beslut
redan i år om en nordisk gemensam
marknad är uppenbarligen ovissa
och svårbedömbara. Den optimism inom
regeringskretsen, som för några veckor
sedan skymtade i pressen, synes i
viss mån ha försvunnit. Jag vill endast
framhålla att frågan inte kan skiljas
från spörsmålet om en större gruppering
i något slag av frihandelsområde
för de yttre sex.

Vad Norge beträffar är det många
som tror att mindre motstånd mot en
gemensam nordisk marknad är att vänta
från oppositionen och näringslivet,
om parallellt därmed ett frihandelsområde
för de yttre sex bildas. För Finland,
som knappast kan inträda i ett
sådant frihandelsområde, måste en gemensam
nordisk marknad te sig som
eu väg ut ur en eljest hotande handelspolitisk
isolering. För de kretsar i
Danmark, som vill hålla möjligheterna
öppna att längre fram välja en anslut -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

ning till sexmaktsunionen, ter sig måhända
skapandet av en nordisk marknad
som ett hinder. Å andra sidan är
det uppenbart att Norden får en starkare
handelspolitisk position vid förhandlingarna
bl. a. med de sex, och
detta kan vara av särskild betydelse
just för Danmark.

Enligt min mening är det därför naturligt
att Sverige energiskt verkar för
ett positivt beslut såväl i fråga om en
gemensam nordisk marknad som beträffande
något slag av frihandelsområde
för de yttre sex. Jag tror att tiden är
inne att arbeta för ett beslut härom redan
i år, om möjligt. Även om en av
de påtänkta medlemmarna i någon av
dessa organisationer vill vänta och se,
bör, tror jag, vi i Sverige för vår del
inte anse det alldeles uteslutet att dessa
organisationers bildande i alla fall
kan påbörjas redan i år. Lyckas detta,
skall det sannolikt inte dröja länge förrän
anslutningen blir fullständig enligt
ritningarna. Ett frihandelsområde med
association av några brittiska imperiestater
erbjuder så stora fördelar, att
det knappast blir naturligt för någon
av de nordiska staterna att välja en annan
linje. Anslutningen till det kontinentala
sexmaktsblocket måste i detta
läge te sig vida mindre lockande än
det kanske gör i dag, när ingen annan
grupp finns att tillgå.

Säkert är man på alla håll i Norden
ense om att en splittring på olika ekonomiska
block skulle vara en tragedi
•— ett långt allvarligare bakslag för våra
nordiska strävanden än att tanken på
en skandinavisk försvarsallians för ett
årtionde sedan inte kunde förverkligas.
Det är stora värden, både ekonomiska
och andra, som här står på spel.

Det förefaller mig alldeles klart, herr
talman, att strävandena att bilda en
gemensam ekonomisk marknad och ett
frihandelsområde stödjer varandra —-jag vill gärna understryka det. Det är
lättare att få till stånd det ena, om
man samtidigt arbetar på det andra.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

Skulle vi misslyckas med båda dessa
uppgifter, riskerar vi inte bara en
otillfredsställande status quo. Då riskerar
vi att det blir ett steg tillbaka genom
att förutsättningarna för OEEC:s
arbete försämras och att organisationens
framtid äventyras.

Herr talman! Får jag till sist göra
några reflexioner av delvis annat slag.
Det internationella ekonomiska samarbete
som vi eftersträvar måste få konsekvenser
för vår inre ekonomiska politik.
Redan tillkomsten av sexmaktsunionen
för med sig verkningar, som
vi inte kan blunda för. Ju hårdare konkurrensen
blir, desto större betydelse
får det att vårt näringslivs konkurrensförmåga
på allt sätt ökar. Det är lika
viktigt för de anställda som för företagen,
ja för hela landet. Mot denna bakgrund
borde man ha rätt att vänta ett
annat grepp på skattespörsmålen från
regeringens och regeringspartiets sida.
Jag tänker på frågan om företagsbeskattningen,
attityden till kapitalbildningsproblemet
och även på spörsmålet
om åtgärder som skulle underlätta
grundandet av utländska dotterföretag
i Sverige, vilket skulle tillföra oss såväl
kapital som teknik. Den något överlägsna
attityd, som man från regeringsbänken
tidigare har intagit till detta
spörsmål finner jag för min del mycket
malplacerad. Jag tycker, att tiden vore
inne för att regeringen toge upp och
ägnade ett verkligt stort intresse åt
denna fråga — som är av betydande
vikt — om hur man skall befrämja
grundandet av utländska dotterföretag
i vårt land. Det skulle bidra både till
att mildra kapitalknappheten och till
att öka sysselsättningen.

Sysselsättningen, herr talman, är ju
otillfredsställande, och det är svårt för
ett enstaka land att för sig bedriva en
s. k. expansiv eller aktiv konjunkturpolitik
för att avhjälpa detta förhållande
utöver en viss punkt. Därför är det
självklara önskemålet en internationell
samordning — närmast i Västeuropa —

av denna aktiva sysselsättningsbefrämjande
konjunkturpolitik. En sådan samordning
i Västeuropa förefaller mig vara
särskilt angelägen nu, enär konvertibiliteten
av valutorna sedan årsskiftet
eljest medför risker för att varje land
i sin centralbankspolitik kommer att
inta en så försiktig hållning för att inte
konvertibiliteten skall hotas, att detta
i verkligheten betyder ökade svårigheter
för sysselsättningen. Vad gör då
OEEC i Paris för att åstadkomma denna
samordning av den konjunktur- och
sysselsättningsstödjande politiken? Jag
måste säga, herr talman, att det är
mycket litet: en del platoniska uttalanden
i årsrapporter och dylikt, ett kort
sammanträde för några tjänstemän två
gånger om året och annat i den stilen.
Vad gör Sverige inom OEEC för att
driva fram en aktiv och målmedveten
sysselsättningsbefrämjande politik i hela
Västeuropa? Såvitt jag kan se har
den svenska regeringen trots det lilla
omnämnandet i utrikesdepartementets
rapport gjort mycket, mycket litet för
att åstadkomma en sådan politik. Det
är många tillfällen som har erbjudit sig
i Paris men som regeringens representanter
inte har använt för att verkligen
driva detta som en politik av samma
betydelse som de handelspolitiska strävandena.
Socialministern, som närmast
är intresserad av sysselsättningen —
han uppträdde häromdagen som de arbetslösas
representant — borde nog ta
sig en titt på de förhandlingar, som har
ägt rum i Paris under de senaste åren,
och den passivitet, som i stort sett har
utmärkt den svenska regeringens hållning
vid behandlingen av denna fråga.

Det förefaller mig, herr talman, som
om regeringen tänkte för mycket på
nya omsättningsskatter och andra sådana
spörsmål. Socialministern ordnar
arbeten och beställningar för de arbetslösa,
som kostar 180 kronor per dag och
arbetslös. En västeuropeisk internationell
aktiv konjunkturpolitik skulle spara
väldiga belopp för svenska staten,

Onsdagen den 11

och den skulle göra det möjligt för människorna
att få arbete på sina ordinarie
arbetsplatser, vilket inte alltid är fallet
med nuvarande politik. Den skulle förstärka
statens budget mycket mer än
införandet av en omsättningsskatt. Det
är den enkla sanningen. Mitt intryck
är att det på olika håll i Västeuropa
finns ett intresse för en sådan politik
men att det inte har lyckats någon att
ännu riktigt skapa en brännpunkt för
detta intresse, så att det blir tillräckliga
resultat.

Inom OEEC gör sig väl också, som
inom alla sådana organisationer som fått
några år på nacken, en viss byråkratisk
trögrörlighet gällande, som gör att man
fortsätter i de gamla handelspolitiska
kanalerna, medan den andra kanalen
ägnas ett mera förstrött intresse. Det
som här erfordras är att någon verkligen
driver saken, inte att man några
gånger har diskussionssammankomster,
där uppmärksamheten i särskild grad
inriktas på den sida av problemet som
betalningsbalansen utgör. Det är inte
den frågan jag tänker på, utan på sysselsättningssidan,
och jag tycker att regeringen
skulle vara överens med mig om
att det är angeläget att lägga vikt vid
den saken.

Framgång för de handelspolitiska
samarbetssträvanden, som jag förut berört,
förutsätter i själva verket återställande
och bevarande av någorlunda goda
konjunkturer. Inom t. o. in. en sådan
fast organisation som sexmaktsunionen
har det ju knakat en smula i fogarna
inför trycket av de väldiga kollager som
samlats upp. Villigheten bos de sex att
tillmötesgå rimliga krav från övriga
västeuropeiska stater, t. ex. när det
gäller kvoter, påverkas säkert mycket
av konjunkturläget och ökas om detta
blir bättre.

Herr talman! När vi planerar detta
internationella samarbete mellan de
västeuropeiska staterna bör vi inte —
såsom jag framhållit flera gånger förut
— underlåta att vid varje tillfälle fråga

mars 1959 fm. Nr 7 33

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

oss, om inte ökat stöd åt de mindre utvecklade
folken kan infogas i en sådan
politik. Man kan då konstatera att om
vi lyckas hålla uppe konjunkturen i
Västeuropa, innebär detta i och för sig
ett betydande stöd åt de mindre utvecklade
länder som är beroende av en
export av råvaror och andra primärprodukter.
Priserna på dessa produkter
undergår inte då en sådan sänkning på
världsmarknaden som eljest kunde bli
fallet vid en sämre konjunktur.

Naturligtvis kan det även tänkas vissa
åtgärder för att stabilisera de internationella
råvarupriserna, men att behandla
denna stora fråga faller inte
inom ramen för mitt yttrande här i dag.
Jag vill bara än en gång upprepa att
Västeuropa kan göra speciella insatser
för de underutvecklade folken genom
att infoga leveranser mot lång kredit —
eventuellt räntefri kredit — i det program
för en internationell konjunkturpolitik
som förefaller mig vara väl motiverat.
Kanske har man i viss mån försuttit
chansen för denna gång, men då
finns det så mycket mer anledning att
i tid ta upp problemet, så att det blir
tillräckligt utrett innan nästa tillfälle
kommer.

Enligt min mening är det nödvändigt
att på något sätt inordna dessa västeuropeiska
speciella projekt i den verksamhet
som Förenta Nationerna bedriver
på detta område — det är möjligt
att själva genomförandet av projekten
bör ske med hjälp av Förenta Nationernas
organ. Huvudsaken är emellertid
att man genom samarbete mellan de 17
staterna ser till att en planering göres
inom vart och ett av de västeuropeiska
industriländerna i syfte att bedriva en
konjunkturpolitik av detta slag. I tidningarna
har vi kunnat läsa att sexmaktsunionen
faktiskt börjat med en
politik av denna typ genom att ordna
leveranser mot lång kredit till en del
mindre utvecklade länder. Det finns
verkligen anledning för den vidare
kretsen av stater att göra sammaledes.

3 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

Det är klart att en sådan politik
skulle innebära en viss uppoffring för
Västeuropa, ty i annat fall skulle ju
ökade investeringar kunna göras inom
den egna statens hemterritorium. Men å
andra sidan är det ganska uppenbart
att man har ökade möjligheter att bereda
människorna sysselsättning inom
deras normala arbetsområden och på
deras vanliga arbetsplatser, därest man
för en politik som lägger en viss tonvikt
på export av angivet slag.

Herr talman! Jag kan inte neka till
att jag har det intrycket, att regeringen
vid behandlingen av de frågor jag tidigare
berört sett alltför ensidigt på
saken och framför allt tagit hänsyn till
de rent handelspolitiska aspekterna.
Jag vill emellertid gärna tillfoga att jag
många gånger haft anledning instämma
med handelsminister Lange, som i fråga
om huvudproblemen på den rent
handelspolitiska sidan företrätt synpunkter
som förtjänar allmän anslutning.
Men man måste vidga greppet till
att omfatta de internationella ekonomiska
relationerna i allmänhet och även
den inre ekonomiska politiken, så att
denna svarar mot det internationella
konkurrens- och konjunkturlägets krav.
Tänk, om regeringen ville koncentrera
mera av sitt politiska intresse på det
faktum, att Sveriges ekonomiska framtid
och levnadsstandard både på kort och
lång sikt beror på en lösning av de
europeiska samarbetsproblemen och att
dessa problem måste angripas i hela sin
vidd, icke endast såsom några handelspolitiska
specialfrågor!

De demokratiska länderna befinner
sig i viss mån — det har sagts många
gånger tidigare — i en tävlan med de
kommunistiska i fråga om produktionens
stegringstakt och möjligheten att
bereda människorna en stigande standard.
Så uppfattas i varje fall saken
inom de underutvecklade länderna. Demokratiens
framgång inom ännu tveksamma
nationer kan påverkas av att
den ekonomiska utvecklingen inom de -

mokratierna av och till inte upphör genom
stagnationsperioder, utan fortsätter
utan kriser. För övrigt är även en
lösning av Västeuropas sociala problem,
med återställande av ett rimligt skattetryck,
möjlig under 1960-talet endast
om det sker en snabb ökning av produktion
och nationalinkomst.

Varken de ekonomiska eller de politiska
problem låter sig! alltså lösa
utan en intim ekonomisk-politisk samverkan
i Västeuropa, en politik som
i sista hand syftar till att stärka de
trygghetsskapande och frihetsbevarande
krafterna i världen. Här har Sverige
sin roll att spela. Även om den inte är
en av huvudrollerna, är den vår uppgift
och vårt ansvar.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! »Om Europas ekonomiska
enhet — bestående — skulle begränsas
till sex nationer, skulle detta
kunna leda till någonting som är värre
än om ingenting alls hade gjorts — värre
både för de sex och oss andra. Jag
hyser fruktan för åt! det skulle kunna
splittra i stället för att ena Europa, och
inte bara när det gäller ekonomien.»

I de två meningarna sammanfattade
Winston Churchill sin och många av
sina landsmäns häpnad och besvikelse
inför förra årets förhandlingsmisslyckanden
för den europeiska marknadens
del. Han såg hela frågan i dess perspektiv
— dess hotfulla och tragiska perspektiv.

Den 1 januari 1959 bröts den tioåriga
principen om lika villkor för handeln
mellan de europeiska stater, som
samarbetat för att göra den europeiska
ekonomien friare och sundare. Sexstatsgruppen
blev en diplomatisk och
politisk realitet. Er denna växer en psykologisk
och ekonomisk enhet, ingalunda
över en natt men månad för månad.
Ett ekonomiskt block håller på att
ta form inför våra ögon — ett block,
som innesluter 165 miljoner människor,
ett block, som har stränder vid Öster -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

sjön, Atlanten och Medelhavet och som
i Ruhrområdets enorma industrikapacitet
har sin kärna. De sex får till gemensamt
förfogande en stark och levande
kapitalmarknad, en hård valuta
och mycket betydande reserver av guld
och internationella valutor. Den snabba
och systematiska rationaliseringen,
med sikte på de långa produktionsseriernas
låga kostnader och priser, är
där väl underbyggd i resurser och reserver.

Sex av våra medtävlande om full
sysselsättning och rejäla arbetsförtjänster
har alltså bestämt sig. De har
bestämt sig för en intim och intensiv
samverkan. De löper i klunga och
pressar sig fram mot täten. De är beredda
att stänga banan för oss. Detta
betyder inte bara att vi kommit vid sidan
i ett diplomatiskt spel. Det skapar
— under alla förhållanden för den närmaste
framtiden — allvarliga risker
för sämre sysselsättning och försörjning
— risker, som vi måste se för att
kunna bekämpa. Vi har ingen anledning
att ge upp, men sannerligen ingen
grund för dagdrömmar om att allting
till slut ändå ordnar sig. Det gör det
inte. Vi måste ordna det själva.

Det kan, herr talman, icke riktas någon
allvarlig, befogad kritik mot regeringens
sätt att sköta själva förhandlingsarbetet
kring Europa-marknadens
problem. Det är mig tvärtom angeläget
att tacka handelsministern och uttala
min respekt för hans energi och framåtanda.
När herr Lange vill någonting,
vill han det med besked. Ett slags principförklaring
har han lämnat. Man
måste vara beredd på nya uppslag, säger
han. Varje nytt och allvarligt menat
bud måste prövas i en anda av saklighet
och samarbetsvilja, summerar
han. Det avgörande är, om man når en
skälig balans mellan för- och nackdelar.
Jag instämmer helt och fullt men gör
en parentes. Tänk, herr handelsminister,
om detta vettiga sätt att resonera
inte bara giillde utlänningar — vilka re -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

sultat, vilka revolutionerande resultat
skulle vi inte då kunna nå i svensk
politik!

Om målsättningen för vår förhandlingspolitik
är vi också överens. Det är
ett svenskt intresse att i första hand
handelshindren mellan de västeuropeiska
länderna försvinner, att vi får en
gemensam marknad och i möjligaste
mån enhetliga arbets- och produktionsbetingelser
för hela vår del av världen.

Vi kan därför, trots allt, inte helt
släppa tanken på ett europeiskt frihandelsområde,
varken som en förhandlingsuppgift
med bestående aktualitet
eller som ett slutmål för våra strävanden.
Sådant läget nu är, finns emellertid
inget recept, ingen given lösning
eller självklar framgångsmetod. Vi måste
hålla alla vägar öppna, vara beredda
att pröva alla möjligheter. Vi — det är
regeringen, oppositionen, näringslivet,
arbetsmarknadens parter — i nära och
öppenhjärtigt samförstånd, byggt på
fortlöpande informationer och kontakter.
Alla möjligheter!

Det kan ju dock komma en chans att
rulla upp hela frågan igen. Chansen till
en chans växer, om de sex, som ställdes
vid sidan i december — England,
Schweiz, Österrike och de skandinaviska
länderna — skulle närma sig varandra,
om de skulle hitta det som är
gemensamt för deras 80 miljoner människor.
Alldeles utan förhandlingsargument
är vi inte. Vi köper mer av den
nya sexstatsunionen än vi säljer dit.

Ett väl organiserat europeiskt ytterområde
— med anknytning till det brittiska
imperiet — är ett uppslag, värt att
allvarligt överväga. Det skulle på ett
ganska avgörande sätt kunna vidga vårt
ekonomiska rum.

Vi kan emellertid inte, herr talman,
hur långt som helst tänja ut förhandlingsskedet.
Det händer ju dock saker
och ting varje dag. Med vissa av de
sex är våra ekonomiska förbindelser av
det slaget, att vi borde kunna få gehör
för tvåsidiga överenskommelser. Vi

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

borde kunna få ett ordentligt resonemang,
till exempel med våra vänner i
Tyskland och Benelux-länderna. Självfallet
är bilaterala avtal alltid sämre än
en allmän uppgörelse. Men kan man
inte få det bästa eller det näst bästa,
får man kanske ta det som är minst dåligt.

Vi har goda och mångskiftande kommersiella
förbindelser, ej minst med
Tyskland. När vi nu — i alla fall inte
hittills — kommit fram den politiska
vägen, låt oss då utnyttja även dessa
direkta kontakter för att söka vidga förståelsen
för våra synpunkter och intressen! När

sexmaktsunionen började planeras
hade vi fått gå med, men ville inte

— av, som vi ansåg, goda skäl. I dag är
kanske läget det, att vi inte skulle få gå
med, även om vi ville. Diskussionerna
i denna fråga är emellertid så oklara,
därför att förutsättningarna och villkoren
för ett inträde i unionen, t. ex. med
hänsyn till våra skogsindustrier, ter sig
så oklara. Låt oss därför, herr talman,

— även om vi kanske i förväg kan gissa
slutresultatet — ändock utan att för dagen
ta någon ställning i sak helt förutsättningslöst
undersöka, vad ett svenskt
medlemskap i sexmaktsunionen skulle
betyda ekonomiskt, socialt och politiskt

— betyda av fördelar och nackdelar.
Tanken på en s. k. anslutning till unionen,
som skulle innebära, att vi arbetade
efter unionens villkor utan att få
vara med och bestämma dem, förefaller
mig däremot orimlig.

Den meningen har alltmer vunnit terräng,
att vårt land skulle närma sig det
europeiska samarbetet genom ett nordiskt
samarbete. Vi skulle lösa de nordiska
problemen för att kunna göra en
gemensam insats vid lösningen av de
europeiska. Däremot ser vi inte en nordisk
marknad som något slags ersättning
för en europeisk eller för en uppgörelse
med de sex, eller för ett närmare
samarbete mellan de yttre sex. I
nuvarande förhandlingsläge har påtag -

liga motsättningar gått i dagen också på
det nordiska planet. Hela tanken på en
nordisk samverkan utgår från förutsättningen,
att alla parter verkligen själva
vill vara med — de politiska instanserna
och näringslivet i alla våra länder.
Tveksamhet har nu anmälts från olika
håll, inte minst från det nordiska näringslivet.
Anspråk har ställts som vi
kan förstå men knappast godtaga. Betydelsefulla
danska kretsar vill överväga
Danmarks inträde i sexmaktsunionen.
Att pressa igenom en nordisk uppgörelse
mot någon part, som skall arbeta
under dessa villkor, till exempel mot
det norska näringslivets önskan, skulle
vara oklokt. En sådan uppgörelse får
inget värde.

Mot bakgrunden av vad som redan
har hänt i Europa och vad man måste
räkna med för åren framöver, gör den
ekonomiska politik, som fortfarande
och trots allt drivs här i landet, ett nästan
kusligt overkligt intryck. Vartenda
svenskt företag måste nu göra sig färdigt
för en minst sagt oviss framtid. Det
är inte fråga om att utnyttja nya fördelar
utan om att inrätta sig för att möta
nya svårigheter, ett hårt tryck, en konkurrens
om köpare, som inte vet av
några undantag. Det räcker inte att vi
bibehåller vår konkurrenskraft. Vi måste
stärka den, skärpa den.

Vi måste få ett starkare frivilligt sparande,
en arbetsduglig kapitalmarknad,
lägre statsutgifter, lägre skatter och en
företagsbeskattning, som ger mer rörelsefrihet
och utrymme för nyföretagande.
Vi måste vända i tid, för att kunna
vända.

Ingen här i landet räknar ett ögonblick
med att någon utomstående skulle
försöka sätta gränser för vår rätt att
förhandla om internationellt samarbete.
Det är för oss fullkomligt självklart, att
vår självständighet innefattar obeskuren
rättighet för oss att ta kontakter
med vem vi vill och att sluta de överenskommelser,
som ur vår synpunkt
framstår som önskvärda och givande.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

På sitt partis urtima kongress yttrade
ministerpresident Chrustjov den 5 februari
i år: »Det är förtal att Sovjetunionen
skulle blanda sig i andra folks
inre angelägenheter. Det är välbekant,
att vi med fasthet hävdar principen om
icke-inblandning i andra länders och
partiers angelägenheter.»

Det måste vara betydelsefullt att söka
få en så klar uppfattning som möjligt
om vad den ryska statsledningen
menar med »icke-inblandning i andra
länders och partiers angelägenheter»,
ej minst för oss, som förefaller vara
ett första etappmål för den propagandaoffensiv,
åt vilken den ryska politiska
ledningen samt militär- och utrikesledningen
avdelar så mycket energi och
så mycket pengar. Enda vägen att vinna
denna klarhet är att låta handlingarna
tala.

Sovjetryssland har i hotfull ton meddelat
Österrike, att en anslutning till
den gemensamma europeiska marknaden
är ett brott mot neutraliteten.
Moskva förbehåller sig alltså att ensidigt
få avgöra ej blott vilka befogenheter
den österrikiska regeringen har
utan också vilken innebörd begreppet
neutralitet har — på ett för hela landets
ekonomiska framtid avgörande område.

I det här landet vet vi alla, vilken
Finlands situation är. Vi vet alla, vilka
offer Finlands prövade folk bragt för
sin egen rätt att leva som ett fritt folk
och därmed för alla små folks rätt till
självständighet och oberoende. Därför
är det självklart, att vi visar vårt broderland
all den hänsyn, som vår djupt
rotade samkänsla gör naturlig. Den
punkt är emellertid passerad då detta
kunde betyda att vi såg utan att se, att
vi för att göra den finländska statsledningens
uppgift lättare avstod från de
konstateranden som det är vår plikt
att göra. Sovjet har drivit spelet för
långt, så långt att officiell förtegenhet
blir officiell förljugenhet.

Efter valet den 6 och 7 juli förra Aret

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

bildades i Finland en regering med klar
majoritet i riksdagen, en demokratisk
samlingsregering. Vi har ingen anledning
att yttra oss om denna regerings
politik — det har inte Sovjet heller. Regeringen
Fagerholm hade knappt tillträtt
förrän ryska utrikesdepartementet
började sina demonstrationer och inledde
sina repressalier. Kommunistpartiet
i Finland levererade på löpande band
»informationer» och propagandamaterial
till sina uppdragsgivare i Moskva,
som inte försummade att snabbt utnyttja
detta för att skapa »en sämre atmosfär».

Nästa steg var ekonomiska påtryckningar
av en art som jag inte tvekar att
kalla otrolig och upprörande. Sovjetregeringen
planerade systematiskt för arbetslöshet
och valutakris. Den ville
knäcka motståndet mot sina aldrig specificerade
krav ute på arbetsplatserna
och i de många tusen finländska
hemmen.

Herr talman! Vi behöver inga hemliga
underrättelser, inga mer eller
mindre säkra bedömningar från sakkunniga,
för att veta vad Sovjetryssland
ville och vill; vi behöver bara läsa det
tal ministerpresident Chrustjov höll i
Leningrad den 23 januari i år i närvaro
av republiken Finlands president.
I sina groteskt godmodiga formuleringar
säger det nog — och mer än nog —
om sovjetrysk utrikespolitik mot grannar,
vilkas enda förbrytelse är att de
inte är stormakter.

Låt mig summera den myckna lunchvältalighetens
korta mening i några få
punkter. För det första: regeringen Fagerholms
tillkomst var ur rysk synpunkt
ett brott. För det andra: bakom
herr Fagerholms »breda rygg» skymtade
herr Chrustjov, herr Tanner och herr
Leskinen. För det tredje: tidningarna
i Finland hade inte skött sig till den
ryske ministerpresidentens belåtenhet.
Journalister och enskilda pressorgan
hade tagit emot mutor av reaktionära
kretsar och understöd av främmande

Onsdagen den 11 mars 1Q59 fm.

38 Nr 7

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

makt för att försämra relationerna mellan
Finland och Sovjet.

Tanner, Fagerliolm och Leskinen är
samtliga socialdemokratiska politiker.
Under ett långt liv har Väinö Tanner
tjänat sitt land och sitt folk — han har
gjort det i politik och i praktisk gärning.
Även vi som inte delar hans socialistiska
livsuppfattning har respekt
för hans mod, hans begåvning och hans
medborgarsinne. Fagerholm är en av
de främsta i den generation som fick
sitt politiska elddop under kriget. Han
är en man med bred kontakt i hela Norden.
Under sin tid som inrikesminister
visade Leskinen att han uppfattade spionage
som spionage även när spionen var
ryss eller betald med Tyska pengar.

Att med stöd av sin styrka förbjuda
dessa människor att ta det ansvar medborgarna
begär att de skall ta, det är
alltså att hävda principen om icke-inblandning
i främmande länder och partiers
inre angelägenheter enligt rysk
uppfattning. Herr Chrustjov betraktar
tidningsmän som något slags skrivardrängar,
som låter sig mutas att skriva
mot bättre övertygelse. För honom är
det bara en fråga om priset, och dock
lär han ha en dotter som är journalist!
Men hans omsorg om god sed gäller
inte bara tidningar i andra länder utan
även memoarer som ges ut där. Människor
får inte komma ihåg någonting som
inte passar den ryska överheten. Den
ryska censuren skall inte gälla bara
Tyska tidningsmän och de utländska
pressmän som arbetar i Moskva, utan
alla som lever och verkar i länder där
Kreml har något inflytande. Om man i
något sådant land uttalar sitt hjärtas
mening om det fega och trolösa mordet
på Imre Nagy, då försämrar man relationerna
till Sovjet — det vet man i
Finland nu. Detta är den tankefrihet,
yttrandefrihet och pressfrihet som kan
tolereras i vänskapligt sinnade länder
enligt sovjetrysk uppfattning!

Vi här i landet skall inte glömma en
sak: vad man tvingat igenom gentemot

Finland är ett föredöme »för en socialistisk
stats goda relationer till en stat,
vars samhällsordning är baserad på icke
socialistiska principer». Det har vi herr
Chrustjovs egna ord på. Ett föredöme
■— också för vår räkning?

På 21 :a partikongressen nu i januari
utmanade den ryske diktatorn dem som
han kallar kapitalistiska länder till
»fredlig konkurrens» med det som han
kallar det socialistiska systemet. »Låt
folken själva välja», utropade han, »den
samhällsordning som bäst motsvarar deras
intressen!» Ja, om man gjorde det,
lät folken välja, Ungerns folk, Estlands,
Lettlands, Litauens, lät dem välja utan
rysk polis som övervakar valen, utan
ryska stridsvagnar med hotfullt pekande
kanoner, utan terror och hot om terror!
Lät de hundratusentals balter som
har deporterats till fjärran delar av
Sovjetunionen — i den mån de inte
valt döden — välja arbetsplats, arbetsuppgifter
och arbetsgivare. Lät de 38 000
högt kvalificerade estländare som kommenderats
till tjänstgöring vid ryska företag
långt borta från det egna landet
själva få bestämma över sitt öde, över
sina kunskaper och sin arbetskraft. Vi
har inga politiska fångar i Sovjet, ingen
sitter här i fängelse för sina politiska
åsikters skull, påstod herr Chrustjov på
samma partikongress.

Ja, herr talman, då finns det alltså
inte någon orsak att ta ifrån någon enskild
eller något folk rätten att själv
välja den livsform som bäst passar de
egna intressena. Det var ju fri och fredlig
konkurrens vi skulle ha.

Det finns ingen anledning att betvivla
att en starkt centraliserad ekonomi som,
utan hänsyn till människornas värde
som människor, koncentrerar sina krafter
på framtida uppgifter, kan bjuda
hård konkurrens med oss, som aldrig
kan se en människa bara som en produktionsfaktor.
Men, herr talman, en
liten episod. I höstas fastställdes bidraget
till FN för åren 1959—1961.18 länder
fick höjt men icke Sovjetunionen. Ex -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

pertkommitténs ordförande hävdade att
med hänsyn till mycket stora ekonomiska
framsteg i vissa länder borde Sovjets
bidrag gå ned. Detta framkallade
ingen som helst protest från ryskt håll,
trots den påtagliga misstänksamhet mot
välståndsutvecklingen i Ryssland som
sålunda kommit till uttryck. Den ryske
delegaten betraktade tvärtom varje annan
ståndpunkt som en stor orättvisa
och var — yttrade han, med det sedvanligt
förstuckna hotet — beredd att
»dra de nödvändiga slutsatserna» därav.

Men lika löst och meningslöst som talet
om icke-inblandning är, lika falska
är fraserna om fri konkurrens och fredlig
samlevnad. Vi vet det, vi känner det
och därför skall vi också säga det.

Sovjets ledare tänker aldrig ge Ungerns
folk friheten, de tänker aldrig
låta människorna i Estland, Lettland
och Litauen se frihetens gryning. De
kommer att säga nej så länge de har
makt att säga nej. De kommer inte att
göra något medgivande av någon betydelse
i någon förhandling förrän de
känner sig tvungna till det. Detta konstituerar
storpolitikens kärnproblem.
Det gäller även Berlin-förhandlingarna,
i fråga om vilka jag delar herr Ohlins
synpunkter på utrikesministerns framställning.

Från samma utgångspunkt måste man
närma sig även avrustningsfrågan, som
är och förblir en fråga, inte två, en om
kärnvapen och en om mera konventionella
militära resurser. Det väsentliga
är att demokratierna inte låter sig nötas
till trötthetens uppgivelse, att de hela tiden
håller levande i sitt medvetande att
frihet och säkerhet är förmer än handelsvaror
och att dessa livsvärden en
gång förlorade är fruktansvärt svåra att
återvinna. Sovjetledarna betraktar icke
en rysk ockupation som en frihetsförlust
för de ockuperade folken. Tvärtom,
att lyda under ryskt regemente är för
dem ett högre slags frihet, den fulländade
friheten. Detta ger problematiken
för alla små folk som lever i det väldiga

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

Rysslands grannskap. Vi har ryggstöd
i de stora demokratierna men eget ansvar
för vårt eget öde.

I sovjetryska fackkretsar pågår en
diskussion om det försvar Ryssland behöver
mot invasion över havet. I nästan
varje yttrande återkommer ett påpekande
av vilken avgörande vikt ett taktiskt
atomvapen har för ett sådant ryskt försvar.

Vi här i landet kan säga som schweizarna:
»Hela vårt militära försvar är
ett nödvärn. Vi anfaller ingen. Det finns
ingen etisk grund för någon att angripa
oss.»

Varför framkallar då varje förslag att
utrusta det svenska invasionsförsvaret
med taktiska atomvapen våldsamma
vredesutbrott i den helt statsdirigerade
ryska pressen? Svaret kan bara vara
ett. I eget intresse försöker sovjetledarna
att hota och skrämma, så att vi icke
skulle genomföra den förstärkning av
vårt försvar som ryssarna anser nödvändig
i sitt.

Herr talman! Herr Chrustjov är en
man, som har mycket att göra. Dessutom
har han ett mycket stort antal inbjudningar
att resa utomlands, och han
kommer att få svårt att finna tid för att
göra bruk av dem. Allt detta har han
själv sagt — inte i ett valtal, utan då
han menade vad han sade. Varför plåga
en så över alla gränser besvärad man
med en inbjudan att komma till de små
nordiska länderna? Regeringen har väl
inga så överhemliga ting att säga honom,
att de inte kan framföras över
ryske ambassadören i Stockholm eller
svenske ambassadören i Moskva? Sverige
är ingen stormakt och därför inte
i behov av några storpolitiska överläggningar
på högsta nivå. Vi har inget
intresse av att tjänstgöra som statister i
en masscen med herr Chrustjov som
propagandistisk centralgestalt — särskilt
inte som den ifrågasatte huvudrollsinnehavaren
tydligen är högst oberäknelig
och inte nekar sig någonting i
något siillskap.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

Men — regeringen vill byta synpunkter
och visa Vällingby. Den vill befästa
de goda grannskapsförhållandena till
Sovjet. Kan då den besökare det nu är
fråga om »i minsta mån göra anspråk
på att mötas som representant för det
ryska folket i det Europa, som vill klart
bekänna sig till västerländska frihetsoch
rättsgrundsatser»? Jag ställer frågan
genom att ord för ord upprepa vad
Hjalmar Branting frågade för nästan
exakt femtio år sedan. Då inledde den
tidens ryske självhärskare en europeisk
turné i vårt land. Den tidens socialdemokrater
protesterade — våldsamt och
utan att undvika någon av de formuleringar,
som i dag skulle få statsministern
och utrikesministern att blekna.
Jag skall inte återge någon av dem, hur
frestande det än kunde vara. Jag bara
noterar. Fyra protestmöten en och samma
dag bara i Stockholm. Protestmöten
ute i hela landet. Interpellationsförsök
i riksdagen. Upprop från den socialdemokratiska
partistyrelsen, från
Internationella socialistiska byrån. Spalt
upp och spalt ned med protester, ledare,
teckningar, dikter om den blodbesudlade
förbrytare, som nu skulle trampa
svensk jord.

Samma år som allt detta skedde anslöt
sig filosofie kandidaten Bo Östen
Undén till det socialdemokratiska partiet.

Den tidens statsminister hette Arvid
Lindman. Jag hyser stor och varm beundran
för Arvid Lindman, men han
var naturligtvis en man av sin tid — en
tid med en annan konventionell uppfattning
än vår. Skulle i detta avseende
ingenting annat ha hänt än att socialdemokraterna
nu som mått på ansvarskänsla
och klokhet sätter förmågan till
tom konventionalism, till ord och gester
utan inre täckning, då har det sannerligen
hänt bra litet i allt det som förefaller
ha hänt. Herr Chrustjovs besök
är en akt av tom artighet mot en man,
som hur brett hans leende än är, repre -

senterar våld, förtryck och ett omänskligt
politiskt system.

Den 4 september 1928 tog vi i Stockholm
emot republiken Estlands president
Jaan Tönisson. Natten till den 13
september 1940 bröt sig den ryska polisen
in i hans bostad i Dorpat. Den
snart 72-årige mannen släpades bort.
Sedan dess har ingen hört något om
hans vidare öde. Jaan Tönisson yttrade
på vår rikssal: »Ljust minne från den
goda svenska tiden fortlever outplånligen
i Estlands folks nationella medvetande.
» Han talade svenska — vårt
språk. Det kommer inte herr Chrustjov
att göra. Han är en upptagen man.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det är säkert ingen som
vill motsäga regeringen, när den finner
att utsikterna verkar nedslående
att inom en nära framtid nå en acceptabel
uppgörelse beträffande frihandeln
i Europa. Det är nog inte heller
många som har en annan mening, när
regeringen framhåller att vi bör fortsätta
att främja en utveckling mot att
undanröja handelshindren och att vi
så långt våra krafter räcker måste försöka
göra en insats härför.

När jag nu på detta sätt önskar framgång
för strävandena att få en gemensam
europeisk marknad, är jag naturligtvis
ändå väl medveten om att en sådan
marknad för vårt land är något
på både gott och ont. Men vi får se
läget som det är. En bestående försämring
av våra handelsförhållanden och
vår produktion blir uppenbarligen en
oundviklig följd av den inbördes avvecklingen
av handelshindren mellan
de sex stater som undertecknat Romfördraget.
Och det gäller för oss i första
hand att försöka undgå dessa nackdelar.

Låt mig i detta sammanhang stryka
under vad som sagts så många gånger
förut, nämligen att vid bildandet av ett
frihandelsområde — om detta låter sig
göra — har man att särskilt beakta
jordbruk och annan småföretagsamhet,

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

beträffande den senare kategorien genom
att medverka till skapandet av
bland annat bättre kreditmöjligheter
och organ som kan exportera småföretagsamhetens
produkter.

Nu är det emellertid en sak att vi
och många andra av de 17 OEEC-nationerna
önskar få till stånd ett europeiskt
frihandelsområde. Från flera andra av
de nationerna har i varje fall hittills
inte visats någon beredvillighet att
träffa uppgörelse om en acceptabel
samhandel. Och därför syns det också
vara svårt att nå fram till en sådan.

Det är som framgår av vitboken åtskilliga
omständigheter som gör, att
svårigheter uppstått för frihandelsområdets
genomförande. .Tåg tillåter mig
peka på ett enda förhållande. England
kan inte avstå från att ge de länder som
ingår i samväldet en förmånsställning,
medan Frankrike å sin sida understryker
svårigheterna med frihet för
varje medlemsstat att själv få bestämma
sina tullar. Det är alltså bland annat
i fråga om medlemsstaternas handelsförbindelser
med stater utanför, som
meningarna hittills gått isär.

Om vi då här i vårt land visserligen
önskar ordna ett frihandelsområde men
vet att det under alla förhållanden kan
väntas dröja ganska länge, innan ett
resultat kan nås, vad skall vi då göra
och hur skall vi då ställa oss? På något
håll synes man anse att vi bör undersöka
möjligheterna till ett samarbete
med de sex — om ett sådant kan vara
möjligt — utan att binda oss vid dem
på annat sätt än huvudsakligen i tullavseende.
Det är kanske redan på förhand
ganska klart, att den lösningen är
omöjlig. I motsatt fall synes den böra
undersökas och resultatet redovisas.

Ett annat alternativ som diskuterats
och som varit föremål för resonemang
mellan de berörda staterna är ett närmare
samarbete mellan de s. k. yttre
sex, d. v. s. Skandinaviens tre länder
jämte Schweiz, Österrike och England,
en sammanslutning som visserligen inte

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

i likhet med sexstatsunionen får en
marknad på 160 miljoner människor
men som ändå får en försvarlig marknad
på ungefär 80 miljoner människor.
Det har sagts att skapandet av en så
stor marknad i varje fall skulle innebära
en ganska tillfredsställande grund
för produktionsutvecklingen i flertalet
länder under en inte så kort period,
kanske för 10—15 år framöver. Härtill
kommer att de yttre sex tillsammans
i ett block borde utgöra en tämligen
stark förhandlingspartner gentemot
sexstatsunionen.

Slutligen har vi att i detta sammanhang
beakta projektet om den nordiska
tullunionen. Den blir inte någon större
marknad, men den kommer i alla fall
att omfatta omkring 20 miljoner människor.
Jag skall emellertid inte uppta
tiden med att närmare ingå på de olika
projektens fördelar och nackdelar. Det
skulle föra för långt.

Men om jag i dag skulle uttala något
önskemål, så är det att förhandlingarna
på alla områden fortsätter så långt detta
är möjligt — med överläggningar om
frihandelsområde, resonemang mellan
de yttre sex samt förhandlingar om en
nordisk tullunion o. s. v. Som jag sade
måste ett samarbete mellan de yttre
sex stärka vår ställning gentemot sexstatsunionen.
Nordens ställning som
förhandlingspart bör heller inte underskattas,
eftersom den nordiska marknaden,
som vi vet, är ett tämligen stort
importområde för industrivaror. De
nordiska råvarorna är dessutom behövliga
för övriga europeiska länders
försörjning och utgör därför icke någon
belastning i Nordens förhandlingsposition.
En klart ådagalagd vilja till
samarbete i Norden kan underlätta
strävandena till samarbete med såväl
de yttre sex som med sexstatsunionen.

I likhet med herr Hjalmarson tycker
jag nog att man bör fordra en viss kvalificerad
opinion i varje land för en
anslutning till en nordisk tullunion,
men att fordra, att alla berörda parter

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

är med eller åtminstone inte motsätter
sig planerna, är nog att gå för långt.

Sedan är det klart att man under
alla förhållanden bör ha ögonen öppna
för kortsiktiga lösningar, som kan vara
ägnade att eliminera det liandicap som
uppstår genom att handelsbarriärerna
mellan de sex successivt avvecklas.

Alla hoppades vi att det andra världskriget
skulle följas av en långvarig period
av fred och folkförsoning. I stället
har den världspolitiska utvecklingen
under efterkrigstiden bestämts av motsättningar,
som snarast varit skarpare
än de som förekom före 1939, även
om de varit av annan art. Motsättningen
öst-väst har helt dominerat bilden. Vi
har haft något som fått namnet det kalla
kriget, d. v. s. en krigföring med andra
medel än de militära. De militära maktmedlen
har endast legat som en potentiell
kraftreserv, vilken givit eftertryck
åt förslag, krav och hotelser i diplomatiska
noter, i propagandatal o. s. v.
Motsättningen öst-väst kan inte reduceras
till enbart en ideologisk konflikt.
Den är uppblandad med skilda staters
intressepolitiska strävanden och målsättningar.

Flera mindre, demokratiska stater,
vilka traditionellt fört en neutralitetspolitik,
har som bekant vägrat att engagera
sig i de blockbildningar stormakterna
byggt upp. Sverige hör till denna
neutrala statsgrupp liksom Schweiz och
Österrike. Det finns anledning understryka
att denna alliansfrihet inte får
misstolkas dithän, att dessa stater skulle
ställa sig likgiltiga till ideologiernas
kraftmätning. Tvärtom är det så att vi
tveklöst förklarar att kommunism och
demokrati är lika oförenliga som eld
och vatten.

Motsättningen öst-väst i dess vedertagna
betydelse är emellertid ingalunda
det enda konflikthot av mera allmän
och omfattande natur som skymtar i
världspolitiken i våra dagar. Det finns
också ett annat spänningsförhållande,
som på längre sikt kan komma att visa

sig mera väsentligt. Jag syftar på den
spänning, som råder mellan å ena sidan
de vita folken i Europa och Amerika
samt å andra sidan de färgade folken i
Asien och Afrika eller, uttryckt på annat
sätt, motsättningen mellan de gamla
kolonialmakterna och de nybildade stater,
som frigjort sig från beroendet av
dessa makter. Faktum är att folken i
Asien och Afrika gripits av en överhettad
nationalism, som riktar sin udd
mot Västeuropa och Förenta staterna
i dag, men som kan komma att rikta
den även mot Sovjetunionen i morgon.
Ty Sovjetunionen är också en icke-färgad
stat.

Än så länge griper båda dessa huvudströmningar
i världspolitiken, motsättningen
öst-väst och motsättningen kolonialmakter—kolonialfolk,
in i varandra.
Men det skulle inte förvåna, om så
småningom frontställningen Asien-Afrika
mot Amerika-Europa skulle aktualiseras.
Tecken som antyder en sådan
kommande frontställning har inte saknats.
Algerietkriget, Suezkrisen, arabnationalismen
och oron i Mellersta östern,
Formosakriserna samt den senaste
tidens oroligheter i Centralafrika kan
nämnas. Relationerna mellan de båda
kommunistiska huvudmakterna, Sovjetunionen
och Kina har också sitt givna
intresse i sammanhanget. Hur de i verkligheten
gestaltar sig, vet man naturligtvis
bra litet om. Kina är ett överbefolkat
land med ständigt växande befolkning,
och Sovjetunionen vid Kinas västra
gräns äger väldiga områden, rika på
naturtillgångar med fattiga på inbyggare.
Lägg också märke till att Sovjetunionen
i forcerat tempo odlar upp jungfruliga
marker i dessa provinser och där bygger
ut sin industri. Observera också, att
Sovjetunionen inte alls är intresserad av
att Kina skall få atomvapen och att
Kina i Mellersta östern för en aggressiv
politik som inte överensstämmer med
sovjetryska intentioner.

Världen av i dag företer alltså bilden
av splittring och djup oro. Latenta mot -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

sättningar, som med mer eller mindre
regelbundna intervaller mognar ut i
akuta konfliktsituationer, ger bilden
dess färg. Men aldrig i sin långa historia
har mänskligheten befunnit sig i ett
sådant skede av ömsesidig påverkan och
ömsesidigt beroende som nu. Aldrig tidigare
har nödvändigheten av verklig
och varaktig fred varit så trängande
som i våra dagar. Vill mänskligheten
leva vidare, måste folken sluta upp att
slåss med varandra; i motsatt fall är
framtidsperspektivet död och förintelse
för oss alla. Det är någonting som ofta
påpekas, än från det ena och än från
det andra hållet. Men det är nästan
ofattbart, att de som politiskt länkar
världens öden inte förmår att i handling
visa att världen är en och att freden
är odelbar.

Trots allt hör vi inte och får helt enkelt
inte uppge hoppet om att detta problem
skall kunna lösas, att vi i vårt konstruktiva
politiska handlande skall kunna
hinna ifatt den tekniska verklighet
vetenskapsmännen och ingenjörerna
skapat. Om vi skall nå detta mål måste
varje enskild nation vara villig att avstå
tillräckligt mycket av sin egen suveränitet
till ett organ, som avgör politiska
tvister och som genom ett system
av sanktioner har möjlighet att sätta
makt bakom orden på samma sätt som
domstolar och polisväsende gör i enskild
stat. Vi har ett embryo till en sådan
överstatlig organisation i Förenta
Nationerna, men det är en lång väg
att vandra, innan FN kan erhålla sådan
auktoritet och framför allt en sådan
konstruktion, att man kan upprätthålla
en internationell rättsordning. Det hindrar
inte att vi med tillfredsställelse kan
notera, att FN har varit i stånd att göra
värdefulla insatser för att bemästra en
hel del elakartade krissituationer.

Än så länge får vi sätta vårt hopp till
den s. k. terrorbalansens förmåga att
hindra ett världskrig att bryta ut på
nytt. Det iir självfallet en utomordentligt
bräcklig grundval för freden, ty

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

den höga militära beredskapen på ömse
håll kan i sig själv bli en fara. Ett oförsiktigt
manövrerande kan utlösa den
katastrof, som den höga beredskapen
har till mål att förhindra. Lyckligtvis
har de farliga krissituationer, som inträffat
under senare år, kunnat avvecklas
utan att gränsen till det varma kriget
har överskridits. Jag har nyss
nämnt FN:s roll i sammanhanget. Suezkriget,
Ungernrevolten, statskuppen i
Irak och västinaktsinterventionerna i
Mellersta östern, skottlossningarna i
Formosasundet satte i högre eller lägre
grad världsfreden på spel, men trots
allt kunde den dock bevaras.

En ännu allvarligare krissituation
kan uppstå kanske redan denna vår genom
Sovjetunionens aktualiserande av
Berlinfrågan. Av alla det kalla krigets
strategiskt betydelsefulla punkter intar
Berlin den främsta platsen nu. Berlin
är, kan man säga, den demokratiska frihetens
enklav inom det kommunistiska
blockets gränser. Västmakterna kan inte
acceptera en lösning av Berlinfrågan
som skulle innebära risk för att staden
så småningom helt införlivas med den
östtyska republiken.

Sovjetunionen å sin sida vill lösa problemet
om Berlin oberoende av frågan
om Tysklands återförening, vilken enligt
rysk uppfattning är en angelägenhet
för tyskarna själva. Men hur skall
den kommunistiska regimen i Östtyskland
och den demokratiska i Västtyskland
kunna komma överens om återföreningen?
Det iir väl inte så mycket som
talar för en tysk återförening inom den
närmaste tiden, ja, kanske inte inom
en överskådlig framtid. Hur skall då
Berlinproblemet lösas? Kan stormakterna
hitta en väg ur den återvändsgränd
vari Berlinfrågan tycks ha råkat?
Finns det möjligheter att komma med
uppmjukningsförslag, som kan tillfredsställa
båda parterna, och har ryssarna
en ärlig vilja alt i fredens intresse kompromissa
här? Frågorna behöver bara

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

ställas för att man skall förstå allvaret
i Berlinkrisen.

Det ryska regeringsorganet Pravda uttalade
nyligen en skarp varning till Sverige
att inte införliva atomvapen med
sin vapenarsenal. .lag tycker vi har anledning
reagera mot uttalanden av detta
slag. Den relativt obetydliga svenska
krigsmakten kan näppeligen användas
för aggressiva syften, utan den kan endast
tjäna det egna landets försvar. Hur
vårt försvar skall utformas och vilka vapen
det bör skaffa sig för att tjäna vår
neutralitetspolitik är en fråga som vi
svenskar själva måste bedöma och avgöra.
Det borde ligga i Sovjetunionens
lika väl som i västmakternas intresse
att Sverige inte blir ett militärt tomrum
och att vårt försvar således blir starkt
nog för att kunna hävda neutraliteten,
om så behöves.

Att jag nu gör denna protest mot uttalandena
i Pravda beror, som jag sade,
på att jag tycker att vi klart bör säga
ifrån att vi inte gillar att man söker
lägga sig i våra inre angelägenheter.
Däremot sympatiserar jag inte med
dem vare sig i vårt land eller på annat
håll som excellerar i invektiv och arrogans.
Av sådana metoder kommer
ingenting gott.

1 detta sammanhang vill jag stryka
under att centerpartiet och socialdemokraterna
sedan lång tid tillbaka varit
överens om vår allmänna utrikespolitik,
där neutraliteten är en hörnsten. Ingenting
har förekommit som är ägnat att
rubba den enigheten.

Tillkännagivandet från danska, norska
och svenska regeringarna att nu
fullfölja den tidigare inbjudan till ryske
regeringschefen Chrustjov att besöka de
tre nordiska länderna har fått ett blandat
mottagande i vårt land —- jag talar
nu bara om förhållandena i vårt land.
När man bedömer frågan tycker ja“g
man bör beakta följande omständigheter.
Representanter från de tre nordiska
länderna besökte som vi vet Ryssland
för omkring tre år sedan, Chrustjov var

för ett par år sedan inbjuden till engelska
regeringen, och helt nyligen bär ju
den engelske regeringschefen besökt
Chrustjov. Och Chrustjovs närmaste
man, Mikojan, sammanträffade som vi
minns för någon tid sedan med president
Eisenhower i Förenta staterna.
Alldeles oberoende av ideologiska och
andra motsättningar har man alltså funnit,
att det kanske ändå kan vara till
nytta att ledningarna i olika länder får
kännedom om förhållandena på andra
håll och såvitt möjligt också om hur
man tänker och resonerar på andra håll
i skilda frågor. För min del tror jag det
ligger en hel del i en sådan tankegång,
och jag har därför inget att erinra mot
den framställda inbjudan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Att lyssna till herr Hjalmarson
i en utrikespolitisk debatt erbjuder
sällan några överraskningar.
Han väljer alltid samma roll. Han är
moralisten, som brännmärker och fördömer
den stormakt vi har i vårt nära
grannskap. Han gräver gärna gång efter
gång upp gamla begångna synder ur
historien.

Högerledare brukade i forna tider
iaktta stor återhållsamhet i sina utrikespolitiska
uttalanden. Herr Hjalmarson
erinrade själv om detta, när han nära
nog bad om ursäkt på den dåvarande
statsministern Lindmans vägnar för att
denne stod som mottagare av ryske tsaren
1908.

Herr Hjalmarson förklarade att Lindman
var konventionell, detta naturligt
enligt sin tids uppfattning. Men långt
senare har högern också visat stor försiktighet.
När vi hade det nazistiska
Tysklands synder att rikta indignationen
emot, var man ytterst försiktig och
återhållsam på högerns sida. Man var
kanske till överdrift varsam på den tiden.
Högerpartiet tog sig i varje fall inte
den domareroll å världens vägnar som
herr Hjalmarson älskar att ikläda sig.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Herr Hjalmarson har både i pressen
och nu i dag under debatten givit kammaren
del av sin vånda inför det förestående
besöket av Sovjetunionens ministerpresident.
För herr Hjalmarson är
detta uppenbarligen en samvetssak. Han
vill inte försättas i ett läge, där han inte
kan ge uttryck åt vad han tänker och
känner, och han avskyr den ideologi
och den politik som diktatorer representerar.
Att inte få säga dem detta mitt
upp i ansiktet är för högerledaren en
plåga. Det måste vara besvärande för en
politiker att vara så känslig. Han måste
ofta komma i situationer, då han inte
har möjlighet att säga folk mitt upp i
ansiktet vad han tänker om dem.

Herr Hjalmarson gör emellertid eu
reservation. Hans samvete accepterar
även umgänge med diktatorer, om umgänget
har en realpolitisk bakgrund.
Detta uttalande gjorde han i pressen.
Partivännen Macmillan fick herr Iljalmarsons
gillande när han reste till
Moskva för att träffa Chrustjov. De bägge
herrarna ville nämligen känna varandra
på pulsen i politiska frågor. Gäller
det sådana samtal är herr Hjalmarson
beredd, får man anta, att avstå från
sin lust att säga obehagliga sanningar i
ansiktet på folk. Då är han beredd att
glömma Ungern, att avstå från villkoret
att den ryske diktatorn skall släppa greppet
kring Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien,
innan han får komma på hesök
till Sverige. Det var väl tur att herr
Hjalmarson till slut visade denna elasticitet
i sin politiska moralism. Därigenom
har han berett sig en vad man kallar
escape-klausul, en möjlighet till undanflykt
i sitt politiska handlingsprogram.

Herr Ohlin anmärkte på min inledande
exposé, att mina uttalanden där
om den tyska frågan var föga upplysande.
.lag hade bort säga vad jag ansåg
vara riktigt och rätt i spörsmålen huruvida
den tyska nationen hade rätt till
återförening, huruvida den borde få
självbestämmanderätt rörande utrikes -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

politiken o. s. v. Han frågade mig nu
vad jag tänkte i dessa spörsmål.

Jag skulle visst kunna redovisa vad
jag för min del önskar beträffande lösningen
av dessa frågor. Jag gillar givetvis
kravet på återförening, och jag anser
att det tyska folket bör ha sin självbestämmanderätt.
Men jag har inte ansett
det vara av större intresse att här
framlägga något slags önkeprogram.
Herr Ohlin frågade i senare delen av
sitt inlägg om jag ville uttala mig om
de praktiska utsikterna till vissa lösningar.
Just det. Vilka utsikter finns det
att komma ur det läge som är för handen
i dag? Det är av större intresse att
söka bilda sig en uppfattning om de
föreliggande realiteterna och sannolika
möjligheter till lösningar.

Nu tillåter jag mig å min sida att
ställa en fråga till herr Ohlin. Vad tror
herr Ohlin om de praktiska utsikterna
att få till stånd en återförening av Tyskland,
ifall ett återförenat Tyskland, alltså
både Västtyskland och Östtyskland,
skall stå såsom medlem av Atlantalliansen?
Det vore ett nyttigt bidrag till debatten
om herr Ohlin ville yttra sig i
den frågan.

Vi blev väl de flesta av oss mycket
chockerade över den ryska framstöten
beträffande Berlin. Vi har starka sympatier
för Västberlins befolkning, som
lever under så onaturliga och svåra förhållanden.
Även om arrangemanget med
Berlins uppdelning var ett provisorium,
som omöjligen kunde bli permanent, är
i alla fall ett dåligt provisorium bättre
än en akut kris. Men förr eller senare
skulle krisen komma.

Jag läste för någon tid sedan en artikel
av en framstående amerikansk journalist,
som var med redan på den tiden
då de allierade ritade upp sina planer
för ockupation av Tyskland. Det var
före segern rent av — det var 1943. Denne
journalist skrev att det fanns två
riktningar bland de allierade. Den ena
gick ut på att Tyskland sktdle ockuperas
för obestämd tid framåt, för att

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

tyskarna skulle få känna sitt nederlag
grundligt. Den andra, som företrädde
den mera försonliga ståndpunkten, gick
ut på att de segrande makterna helt
skulle avstå från ockupation. Den förra
riktningen vann naturligtvis i den stämning
som rådde. Men, tilläde journalisten,
vi darrade redan då vid tanken
på vad som skulle inträffa, när ockupationen
en gång måste upphöra.

Vad som nu blivit aktuellt är inte upphörandet
av ockupationen av hela Tyskland
utan endast beträffande Berlin.
Men vi har i alla fall skäl att darra inför
tanken på konsekvenserna. Ockupationens
upphörande i hela Tyskland,
liksom i de östra randstaterna, är dessutom
händelser som oundvikligen närmar
sig. Det andra världskriget avslutades
aldrig med någon fredstraktat. Det
första världskrigets Versaillestraktat,
som så häcklades i vårt land, skulle ha
förefallit som en välgärning, ty den
gjorde i det väsentliga slut på kriget.

Vi får hoppas att de närmast berörda
makterna skall visa klokhet, måttfullhet
och prov på konstruktiv politik. Vi kan
inte undgå att uppskatta den brittiske
premiärministerns initiativ, då han beslöt
sig för att utforska möjligheterna
för en förhandlingsgrundval genom personlig
kontakt i Moskva.

Många kanske frågar sig, om inte FN
kunde ha en uppgift i denna allvarliga
kris. Det är möjligt att FN förr eller senare
kan inkopplas, men det bör då
inte ske på det sätt som det ryktats om
i pressen, att västmakterna först bestämmer
sig för en aktionsplan och sedan
bara söker FN:s sanktion såsom ett led
i planen. Skall FN vara med i bilden
måste nog organisationen ha tillräcklig
marginal för sin manöverfrihet. FN:s
roll skall inte vara den som herr Hjalmarson
så gärna utövar, fördömarens
och anklagarens, utan i stället förhandlarens.

Herr Ohlin frågade, på tal om konferensen
i Geneve angående inställande
av kärnvapenprov, om jag inte anser

att vetot är orimligt. Jag vill svara, att
jag anser för min del att vetorätten,
när det gäller att fatta viktiga beslut
angående kontrollen, är orimlig. Men
enligt en tidningsnotis, som jag har
framför mig och som jag vet återger
det riktiga förhållandet, har man redan
gått en liten bit på väg mot en kompromiss
här, i det att man från västmakternas
sida avstått från vetorestriktioner
då det gäller vissa tekniska och administrativa
frågor, varom kontrollkommissionen
skulle fatta beslut. Man är
alltså inne på förhandlingsvägen och
försöker få till stånd en lösning av den
viktiga fråga, som Genéve-konferensen
behandlat.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Hans excellens utrikesministern
förklarade att jag alltid spelar
samma roll i de utrikespolitiska debatterna.
Gärna det, Ers Excellens. Jag
tycker för min del inte det är felaktigt
att försöka vara trogen mot sina ideal,
inte ens mot sin ungdoms ideal. Excellensen
menade att jag här givit uttryck
åt en uppfattning som liksom hade en
belastning däri, att den byggde på en
moralisk bakgrund. Herr utrikesminister,
jag uppfattar inte detta som en belastning
eller som något felaktigt eller
förkastligt. Om jag ständigt spelar samma
roll, så kan man däremot omöjligen,
inte ens med bästa vilja i världen, säga
detsamma om östen Undén.

Det fanns en tid, herr talman, då
Östen Undén hade full förståelse för de
synpunkter som jag nu gör mig till tolk
för, för den principiella bakgrund utifrån
vilken jag talar. Kommer excellensen
ihåg den tiden? Det var när vi här i
vårt land hade en fungerande utrikesminister
vid namn östen Undén, som
ville lägga ned en krans på den italienske
frihetshjälten Matteottis grav. Det
var då det, Ers Excellens!

Man har här talat om det konventionella.
Bjuder oss det konventionella att

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

umgås med folk som vi avskyr? I vilken
utsträckning skall vi vara tvungna att
göra det? Vad är det konventionella?
Det är ingenting annat än frågan om
människornas yttre beteende i umgänget
med varann. Det måste — för att vi skall
hålla oss själsligt sunda och friska —
vara en ständig strävan att åtminstone
förhindra att vårt konventionella
beteende kommer att stå i direkt strid
med våra innersta känslor. Detta borde
man kunna uppställa såsom ett moraliskt
minimikrav. Det är alls inte fråga
om att rusa fram och manifestera ett behov
av att säga folk sanningen, som
det hette i utrikesministerns anförande.
Det är inte alls det som det rör sig om,
Ers Excellens.

Håller vi inte fast vid den angivna
utgångspunkten, hamnar vi i falskhet
och förljugenhet. Det finns ingen som
helst anledning att här göra skillnad
mellan umgänget på det internationella
planet och andra former av umgänge.
Den gamla vanföreställningen, att en
sådan skillnad skulle göras, har vi
kommit ifrån. Man kan förhandla med
vem som helst om reella ting, om handelsavtal
och annat. Då är det förnuftiga
och begripliga motiv bakom det
siillskapliga umgänge som kan följa i
förhandlingarnas släptåg. Det är en annan
sak än att ordna fester och tillställningar
för att ge ett intryck av artighet
och vänlig uppskattning gentemot personer
och regimer, som man djupt och
innerligt avskyr — personer och regimer
om vilkas uttalanden och proklamationer
man i förväg vet, att de bara har
till syfte att skilja en från ens verkliga
vänner. Det kan icke råda något
som helst tvivel om de känslor, som det
överväldigande flertalet i vårt land hyser
för herr Krustjev och de andra ryska
tyrannerna. Det är då orätt handlat
av regeringen att under åberopande av
konventionella skäl försätta oss medborgare
i en falsk och omöjlig position.

Det fanns en tid, då allt detta var
självklart också för socialdemokratien.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

Varför? Jo, därför att den då såg på
tingen med en frisk och oförvillad
blick — socialdemokratien var en rörelse
som kastade in idépolitiskt stoff
i den offentliga debatten och satte människornas
sinnen i brand. Varför är det
inte så längre? Jo, därför att socialdemokratien
sjunkit ned till att vara en
apparat för att administrera makten,
och företrädare för en sådan apparatur
brukar finna behag i det konventionella
skenet. Men nog är det ändå bra tragiskt
att den socialdemokratiska ministären
Erlander-Undén nu med liv
och själ försvarar det konventionella
mönster på detta område, som för fem
decennier sedan hävdades av den borgerliga
överheten och som de flesta av
oss sedan dess arbetat oss ur. Vem hade
kunnat tro att detta skulle bli resultatet
av 50 års radikal utveckling?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att utrikesminister
Undén nu gav uttryck för
en principiell inställning till förmän
för tyska folkets rätt och för den uppfattningen,
att vetorätt för stormakter i
avgörande kontrollfrågor inte är rimlig.
Det hade varit ännu bättre, om inte
regeringsförklaringen denna gång liksom
flera gånger tidigare verkat omsorgsfullt
frigjord från alla sådana viktiga
principiella påpekanden. Jag har
under många års studium av herr Undéns
förklaringar varken tidigare eller
nu kunnat undgå intrycket, att utrikesministern
lider av en viss hämning när
det gäller att uttala en sådan principiell
ståndpunkt, särskilt när den kan väntas
gå emot den politik som företrädes
i Moskva. Om herr Hjalmarson i
motsats till herr Undén inte känner
någon hämning härvidlag utan tvärtom
eu viss benägenhet att ge uttryck för
meningar, som inte är populära i
Moskva, tycks det mig som om utrikesministern
lutar litet åt den andra ytterligheten
och har svårt att övervinna
sina hämningar när det gäller att hav -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

da vissa ur svensk synpunkt betydelsefulla
principer. Herr utrikesminister!
Det är inte oviktigt att ett land som Sverige
hävdar sådana principer. Det är
inte alls fråga om något önskeprogram,
såsom utrikesministern sade, utan det
gäller principer som det är angeläget att
världen respekterar, om man skall få
till stånd en sådan utveckling, som
enligt vår mening ur Sveriges och ur
alla andra länders synpunkt är den på
lång sikt bästa. Den politiska debatten
här är en viktig del av utrikespolitiken,
herr utrikesminister.

Nu viker herr Undén åt sidan och
frågar: Vad är herr Ohlins mening om
de praktiska utsikterna att få till stånd
en tysk återförening, ifall detta återförenade
Tyskland vill vara medlem av Atlantpakten?
Jag vill svara att jag inte
tror, att det för närvarande eller i en
nära framtid finns några som helst utsikter
att få Ryssland — eller Östtyskland
som bulvan för Moskva — att gå
med på en tysk återförening annat än
på villkor som måste vara oacceptabla
för tyska folket och klart stridande mot
de principer, som även vi i Sverige har
all anledning att hävda. I detta läge förefaller
det mig vara rimligt, att vi fortsätter
att hävda dessa principer. Om vi
kan bidra till att skapa en världsopinion
för vissa principer beträffande
lösningen av internationella motsättningar,
så kan det hända, att den världsopinionen
så småningom ökar utsikterna
till en mera rimlig uppgörelse. Jag
tror inte att det avgörande är några tekniska
arrangemang såsom att Östtyskland
och Västtyskland börjar tala med
varandra. Jag tror att själva opinionsbildningen
är avgörande. Inte heller
Sovjetryssland är alldeles okänsligt för
hur världsopinionen utvecklas. Just för
en stat som Sverige, som står utanför
stormaktsblocken, framstår det som en
ingalunda oviktig utrikespolitisk uppgift,
att vår regering inte omsorgsfullt
underlåter att i aktuella sammanhang
hävda principiella ståndpunkter, till

vilka vi alla bekänner oss. Tvärtom bör
regeringen begagna lämpliga tillfällen
att hävda sådana principer för att därigenom
göra vad vi kan göra, det må
vara aldrig så litet, för att få till stånd
en världsopinion som befrämjar rimliga
lösningar av de allvarliga utrikespolitiska
problemen.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord i anledning
av herr Hjalmarsons genmäle.
Är det verkligen klokt att låta ställningstagandet
i sådana här viktiga angelägenheter
bygga på antipatier och
sympatier? Tror herr Hjalmarson t. ex.
att det var uteslutande av sympati för
Sovjetunionen eller för herr Krustjev
som den engelske regeringschefen Macmillan
begav sig över dit? Var det inte
helt andra överväganden som var avgörande
i det sammanhanget? Han trodde
sig säkert kunna göra någon nytta.

Jag har vid mer än ett tillfälle sagt,
att vi i vårt land inte skall vara så förmätna
att vi tror, att vi på något avgörande
sätt kan påverka utvecklingen i
världen. Men jag har samtidigt tillåtit
mig att säga, att om vi kan dra ett strå
till stacken, hur litet det vara må, så
är det vår skyldighet att göra det. Anser
herr Hjalmarson, att det är alldeles
uteslutet, att ett sådant här besök
kan ge oss en eller annan låt oss säga
upplysning, som skulle kunna vara av
något värde? Att vi skulle ta skada till
vår moral och vårt samvete av detta besök,
har jag väldigt svårt att tro. Vår
inställning till och vår uppfattning om
kommunismen är given en gång för alla
och kan inte förändras eller påverkas,
såvitt jag begriper, oavsett om herr
Krustjev kommer hit eller herr Hjalmarson
far till Moskva.

Sedan kan jag inte underlåta en liten
reflexion, trots att den kanske inte hör
hit, i anslutning till herr Hjalmarsons
tal om ungdomlig inställning och dylikt.
Litet var vet vi ju, var herr Hjalmarson
politiskt hörde hemma i sin ungdoms

Onsdagen den 11

dagar. Jag skall inte nämna namnet på
den organisationen —• det tjänar inte
mycket till — men vad jag vill framhålla
med detta, herr Hjalmarson, är,
att herr Hjalmarson inte bör hålla på
med att dra fram vad som har hänt för
40—50 år sedan. Låt oss tala om dagens
situation och dagens frågor!

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hedlund får inte
nu bli ledsen på mig. Jag förstår att herr
Hedlund ville jämföra sitt eget och herr
Erlanders besök i Moskva med Macmillans
besök just nu. Vad jag vill säga till
min ärade vän Gunnar Hedlund är, att
jag hoppas att herr Hedlund förstår att
jag tycker att det inte är riktigt fullt
jämförbara storheter.

Dessutom har jag en känsla av att
Macmillan hade ett reellt ärende, att
han hade viktiga saker att förhandla
om. Inte har jag någonting emot att
man förhandlar om handelsfrågor och
andra politiska frågor med verkligt innehåll
med både Sovjetunionens och
andra länders ledare. Men nu gäller det
inte alls sådant, herr Hedlund. Det är
fråga om den konventionella formen av
besök som innebär yttre, tom och meningslös
artighet och ingenting annat.
Det har, herr talman, diskuterats en hel
del om de resultat som Macmillan eventuellt
uppnått i Moskva. Det har däremot
på något sätt varit märkvärdigt tyst om
de resultat som herr Hedlund uppnådde
i Moskva.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
fråga om det endast var på herr Hjalmarsons
plats som man kunde undgå
att höra att jag sade, att jag tidigare har
betonat och i dag understryker, att jag
tror det är förmätet av Sverige att tiinka
sig att spela någon egentlig roll i utrikespolitiska
sammanhang. Men jag sade
samtidigt att det är vår skyldighet att
försöka dra det allra minsta strå till

mars 1959 fm. Nr 7 49

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

stacken. Undgick detta kammaren också,
eller är det bara herr Hjalmarson
som inte hör när han inte vill?

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Hjalmarson gjorde
några uttalanden om mig. Jag skulle
inte vara trogen min ungdoms idéer
osv. Det belägg han anförde var, att jag
skulle ha demonstrerat som utrikesminister
genom att lägga en krans på
Matteottis grav. Herr Hjalmarson känner
inte till den historien. Det var min
uppgift att avveckla den anordning som
Hjalmar Branting, då illa sjuk, hade
tänkt sig. Det fanns ingen känd plats
där Matteotti var begravd, och hela denna
jämförelse är missvisande. Jag gjorde
vad jag kunde för att det inte skulle
bli en demonstration i den frågan.

Herr Hjalmarson vidhåller med kraft
sitt tal om den konventionella förljugenheten
och menar att vi borde känna oss
förhindrade att fortsätta att ta emot
besök från eller göra resor i länder där
man råkar ha en regim som vi inte gillar.
Han accepterar förhandlingar, säger
han, men inte fester och tillställningar
och den sortens konventionalism.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det
var, men var inte herr Hjalmarson som
delegat i New York med om de middagar
vi hade för Vysjinskij? Jag vet i alla
fall att herr Hjalmarsons partivänner i
delegationen med mycket nöje deltog i
middagarna för Vysjinskij och hade angenäma
och givande samtal.

Detta är ju ett område där sederna
växlar, och jag tror inte att man skall
anlägga herr Hjalmarsons betraktelsesätt,
att vi här under 50 år har arbetat
oss ur en konventionalism men nu är
tillbaka i den. En hel hel av de frågor,
som var betydelsefulla för 50 år sedan,
kanske numera inte har någon betydelse
på grund av att sederna har växlat. Premiärminister
Macmillan var dessutom
inte i Moskva för förhandlingar, det vet
nog herr Hjalmarson. Han dementerade

Andra kammarens protokoll 1!),r>9. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

kraftigt att han skulle föra förhandlingar.
Han skulle rekognoscera, försöka
känna sin värd på pulsen.

Herr Ohlin svarade på min fråga beträffande
vad han ansåg om de praktiska
utsikterna för en återförening av
Tyskland, ifall det återförenade Tyskland
skulle ansluta sig till Atlantalliansen.
Han svarade, om jag förstod honom
rätt, att han just inte hade några
förhoppningar om ett återförenat Tyskland.
En återförening skulle inte kunna
ske annat än på villkor som enligt hans
mening ur svensk synpunkt vore oacceptabla,
och därför ansåg han att den
saken tydligen inte var aktuell. Herr
Ohlins ståndpunkt är alltså att man
skall försöka bidraga till en opinion.
Man skall gå den långa vägen och vänta
sig att det så småningom i Sovjet kommer
att ske en sinnesändring eller en
radikal ändring av politiken i fråga om
Tysklands återförening, att Sovjet alltså
skall avstå från sitt krav på att det
nya Tyskland skall stå alliansfritt och
alt ryssarna i stället skall acceptera ett
återförenat Tyskland som ansluter sig
till Atlantpakten. Det är klart att man
kan ha den ståndpunkt som herr
Ohlin här utvecklat, men jag tycker att
det är litet farligt att bara vänta på att
ett opinionstryck skall ha den effekten
på Sovjet, att man där skall kasta om
sin politik helt och hållet.

Vill man främja en återförening, som
sker inom någorlunda nära framtid, bör
man väl i stället se efter, om det inte
fins några chanser att hitta en lösning
som kan vara något så när tillfredsställande,
även om den inte är fullständigt
tillfredsställande, för bägge sidor. Med
andra ord: man bör spekulera över de
möjligheter att främja en återförening
som finns i dagens läge och inte bara
säga, att vi måste stå upp och utveckla
våra moraliska principer om tyska folkets
självbestämmanderätt, för att sedan
acceptera och betrakta som oundvikligt
att själva återföreningen dröjer
hur länge som helst.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att utrikesminister
Undén överraskar mig.
Han talar om möjligheterna för oss att
främja en återförening av Tyskland
inom någorlunda nära framtid. Jag tror
att utsikterna till en sådan återförening
inom en nära framtid på acceptabla
villkor är mycket, mycket små.

Däremot hade utrikesminister Undén
inte något positivt att säga utan kom
endast med en liten svagt hånfull sidospark
åt mig, då det gällde mina reflexioner
om att den internationella
opinionen spelar en viss roll även för
stormakternas ställningstagande. Inte
ett ord om att Sverige med sin position
mellan stormaktsblocken och sin oberoende
ställning allt emellanåt givit uttryck
för en mening som ägnats uppmärksamhet
och tillmätts värde i rätt
vida kretsar! Inte ett ord om att det kan
vara ett svenskt intresse att i aktuella
sammanhang inte begränsa sig till tekniska
diskussioner och överläggningar
utan samtidigt hävda även grundläggande
principer!

Jag är inte mycket för, herr talman,
att tala om vad som skedde förr i världen,
och jag tycker att det är rätt lustigt
att konstatera, att herr Hjalmarson därvidlag
nu faktiskt slår det socialdemokratiska
partiets rekord med cirka 20
år. Socialdemokraterna här i kammaren
har ju dag ut och dag in talat om vad
som skedde i början av 30-talet, men
herr Hjalmarson går ungefär ett kvartssekel
längre tillbaka. Det är i och för sig
rätt åt socialdemokraterna, som ju missbrukat
denna möjlighet att erinra om
vad som tidigare skett genom att de i
aktuella sammanhang talar om vad som
skedde för 30 år sedan. Men trots min
motvilja att gå tillbaka i tiden måste
jag säga, att jag har ett livligt minne av
att utrikesminister Undén på 20-talet
var intresserad just av att hävda principiella
ståndpunkter, något som ju
måste vara ett led i den utrikespolitik
en stat som Sverige bör föra.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! En del av den debatt
som förts här i dag kontrasterar ganska
bestämt mot några av de uttalanden som
fällts och den ton som använts under
de sista replikskiftena. Beträffande den
del, där de ekonomiska samarbetsfrågorna
har berörts, måste jag för min
del — och jag vet att jag talar å mina
kollegers vägnar — uttrycka min stora
tillfredsställelse. Här har i huvudsak
från oppositionspartiledarnas sida skett
en uppslutning kring den linje, som regeringen
har följt i de internationella
ekonomiska samarbetsfrågorna i Europa
likaväl som i Norden. Det är av stor
vikt för dem, som i olika sammanhang
har att företräda Sverige i dessa frågor,
att veta att de kan bygga på ett starkt
stöd hos en överväldigande del av den
svenska allmänheten liksom i den svenska
riksdagen. Jag tror, att den delen
av debatten inte heller kommer att gå
spårlöst förbi i den utländska pressen.

Visst fanns det nyanser; det är jag
medveten om. Herr Hjalmarson var
kanske inte lika intresserad av det nordiska
samarbetet utan uttalade vissa
varningsord i sammanhanget. Jag får
kanske anledning att i korthet återkomma
till den saken. Inte minst herr Ohlin
gick emellertid i båda dessa spörsmål
synnerligen långt, och det måste
jag uttala min tacksamhet för.

På två punkter var herr Ohlin däremot
ganska kritisk. Han ansåg, att regeringen
gjort sig skyldig till försummelser
i två avseenden. Först och främst
hade den inte underlättat för utländska
företag att etablera dotterbolag här i
landet, vilket enligt herr Ohlins uppfattning
skulle vara av största betydelse
för sysselsättningens upprätthållande.
Även i det andra fallet var det sysselsättningen,
som herr Ohlin tog som
utgångspunkt. Han menade, att vi från
svensk sida har försummat de möjligheter
som han ansåg föreligga att driva
en samordnad europeisk konjunk -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

turpolitik — jag tror att det var en
sådan han hade i åtanke — till sysselsättningens
främjande. Någon närmare
exemplifiering av vari försummelserna
bestod gav inte herr Ohlin oss.

För min del vet jag inte, att några
svårigheter reses när det gäller inrättande
av utländska dotterföretag i
Sverige utöver de bestämmelser, som
vår lagstiftning innehåller — en lagstiftning
som är synnerligen liberalt utformad
och synnerligen liberalt tillämpad.
Jag skulle gärna vilja höra några
exempel, som herr Ohlin i detta sammanhang
skulle kunna anföra och som
kunde ge debatten en större konkretion
och kanske ge hans anklagelser litet
mera tyngd.

Vad den andra anklagelsen beträffar

— om våra försummelser att driva våra
synpunkter på en samordnad ekonomisk
politik — vill jag framhålla, att
regeringen först och främst har samma
uppfattning som herr Ohlin om önskvärdheten
av internationella åtgärder

— tillsammans med nationella — för
sysselsättningens främjande. Vi är fullständigt
överens om detta, herr Ohlin.
Vi är inom regeringen lika medvetna
som herr Ohlin om att vårt land kanske
i högre grad än många andra länder
är känsligt för impulser utifrån.
Med den omfattning som vår utrikeshandel
har är detta oundvikligt, och
det gör att vi kanske mer än andra
länder har haft känning av den konjunkturnedgång,
som vi upplevt alltsedan
år 1957. Vi vet att därest inte
effektiva motåtgärder på det nationella
planet hade vidtagits skulle vi haft en
arbetslöshet, som vida översteg den vi
nu har och som i alla fall ger oss en
relativt god plats vid de internationella
jämförelserna.

Jag kan också säga herr Ohlin, att
det naturligtvis i princip är orimligt
—- därom är vi överens — att människor
skall gå utan arbete, när så många
behov här i världen är otillfredsställda.
Större delen av jordens befolkning

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

— det vet både herr Ohlin och jag liksom
kammarens ledamöter i övrigt —
lever ändå permanent i svält och umbäranden.
En ökad ekonomisk verksamhet,
en utbyggnad av den internationella
produktionen är den enda möjligheten
att stadigvarande tillföra
Asiens, Afrikas och Sydamerikas hungrande
människomiljoner en större del
av livets nödtorft. Det är sannerligen
inte något rationellt tillstånd att fabriker
står stilla och människor saknar
arbete samtidigt som enorma brister i
behovstäckningen föreligger.

Om den ekonomiska politiken i alla
framskridna industriländer målmedvetet
inriktades på att upprätthålla en
full sysselsättning och om parallellt
med detta de rikare länderna vidgade
möjligheterna för de fattiga att erhålla
krediter och hjälp, skulle det helt visst
bli lättare att producera, sälja och
köpa överallt. Det säger sig emellertid
självt, att möjligheterna för ett litet
land att åstadkomma en ökad allmän
aktivitet ute i världen är ytterst begränsade.
Vi försöker ändå tillvarata de tillfällen,
som yppar sig i olika internationella
organ på det ekonomiska området,
och vi har där krävt en ekonomisk
politik, som gör det möjligt att
bryta tendenserna till nedgång i konjunkturen.
Jag vet inte riktigt vad herr
Ohlin därvidlag anser utgöra en försummelse.
Det har sannerligen inte i
kören saknats den svenska rösten när
det gällt att hävda betydelsen av att alla
länder gemensamt söker föra en ekonomisk
politik som syftar till att trygga
sysselsättningen.

Vi har inte heller varit främmande
för att åtgärderna kan behöva koordineras,
inte bara med hänsyn till aktuella
betalningssvårigheter inom ett
land, utan också på betydligt längre sikt
och med en djupare inriktning. Vi vet
att det på detta område förhåller sig
på samma sätt som inom handelspolitiken.
Ett enskilt land kan inte ensamt
skära ned tullar och ta bort import -

regleringar. Detta måste ske genom
samfällda och samtidiga aktioner. En
expansiv ekonomisk politik, där den
dyrbaraste produktionsfaktorn, den
mänskliga arbetskraften, till fnllo utnyttjas,
kan endast föras med framgång
i längden, om den är gemensam för alla
ledande industriländer. Detta är, herr
Ohlin, inte någon som helst nyhet för
oss, utan har tvärtom vård målet för
våra strävanden i dessa sammanhang.

Men inom många länder har — och
det är detta som åstadkommer svårigheterna
— den ekonomiska politiken
alltjämt en annan inriktning än hos oss.
Man försöker och har försökt framför
allt på vissa håll att driva åtstramningen
så långt, att arbetskraft friställes.
Upprätthållandet av sysselsättningen
är inte överallt såsom hos oss den främsta
ledstjärnan. Men om man har olika
meningar om målet för den ekonomiska
politiken, då kan man inte gärna, herr
Ohlin, komma överens om medlen. Det
är detta, som gör att våra försök att
åstadkomma en samordnad konjunkturpolitik
hittills inte krönts med någon
märkbar framgång. Jag tror inte att regeringen
eller dess företrädare i dessa
sammanhang har några försummelser
att erkänna.

Herr talman! Jag vet att många talare
är angelägna att komma till orda
i denna debatt. Jag skall därför försöka
fatta mig kort, även om jag är medveten
om att jag därvid kommer att lämna
många viktiga problemområden åsido
utan att ha tillkännagivit någon särskild
mening. Men jag vill upprepa att på
många av dessa punkter överensstämmer
den ställning, som regeringen intagit,
helt och hållet med den som oppositionstalarna
hittills fört fram i
dagens debatt.

Först då några ord om det nordiska
samarbetet. Diskussionerna och förhandlingarna
om ett nordiskt samarbete
gick in i ett mer avgörande skede
— skulle man kunna säga — i och med
att internordiska expertgrupper tillsat -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

tes efter de s. k. Harpsundsdirektiven
1954. Det avgavs en huvudrapport —
vi känner alla till detta, men låt mig
helt kort erinra därom —■ som innehöll
en omfångsrik plan för en nordisk
marknad i framtiden, en marknad i
tullunionens form för ungefär SO procent
av det totala varuområdet. När direktiven
utformades, gick man inte ens
så långt, utan man räknade med att det
skulle vara möjligt att komma fram till
rekommendationer som berörde 60—70
procent av samhandeln mellan våra
länder. Förväntningarna hade sålunda
redan här betydligt överträffats.

Bland övriga rekommendationer kan
nämnas inrättande av en nordisk investeringsbank,
som skulle bidra till finansieringen
av gemensamma projekt.
Den rekommendationen har mött gensagor
på flera håll. Jag tror dock att
var och en som grundligt sätter sig in
i detta måste inse de fördelar en nordisk
marknad kan erbjuda och att vi
också måste vara beredda att betala något
pris för detta.

Vidare föreslogs ett handelspolitiskt
samarbete, som skulle sträcka sig längre
än det som ditintills ägt rum mellan
våra länder. Man tänkte sig ett intensifierat
samarbete på forskningens och
utbildningens område samt på flera
andra områden. Även frågan om ett produktionssamarbete
berördes. I denna
rapport hade en väsentlig del av varuområdet
utelämnats — med avsikt. Det
gällde jordbruket, det gällde fisket och
det gällde vissa delar av textilindustrien
samt sko-, läder-, porslins- och glasindustrien.

Orsaken till denna avsiktliga avgränsning
var helt enkelt den, att man år
1954 knappast ansåg det möjligt att nå
någon överenskommelse ens mellan experterna
på dessa områden. Sedan dess
har frågan kommit i ett annat läge genom
alt de europeiska diskussionerna
— av naturliga skäl — kom att omfatta
även dessa områden av näringslivet.
När därför experterna nu senast fram -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

lagt en kompletterande rapport som berörde
dessa områden, så var det ganska
naturligt att frågorna även ventileras i
det nordiska sammanhanget. Det är
dock just på detta område som svårigheterna
möter. Därför redovisas härvidlag
meningsskiljaktigheter på en rad
punkter, medan däremot experterna i
huvudsak varit överens beträffande huvudrapportens
rekommendationer. Dessa
meningsskiljaktigheter gäller inte
minst frågan om jordbrukets och fiskerinäringens
ställning i en framtida nordisk
marknad.

Inte heller på industriområdet är man
helt överens. Jag skall inte gå in på
dessa frågor i den mån de inte kommer
upp i den fortsatta debatten. De
har i varje fall redovisats för Nordiska
rådets svenska delegation och har även
mera utförligt redovisats i utrikesnämnden.
Skulle man önska en ytterligare
exemplifiering kan den givetvis lämnas.

Som en allmän karakteristik av det
nordiska samarbetet vill jag bara tilllägga,
att jag — liksom många med
mig — erkänner, att framstegen hittills
varit mycket små. Visserligen har det
lyckats oss att införa passfrihet, finna
samarbetsformer för tullbehandling och
tillämpa en ordning som gör det möjligt
att fortlöpande utbyta informationer
beträffande handelspolitiken. Framför
allt har vi inrättat en gemensam
nordisk arbetsmarknad. T det hänseendet
har vi på kort tid kommit betydligt
längre än man t. ex. gjort inom sexmaktsunionen.
När det gäller att skapa
ett gemensamt nordiskt avsättningsområde
för industrien och en därmed sammanhängande
gemensam ordning för
jordbruket och fisket så har vi dock
trots många — nu årslånga — diskussioner
egentligen inte kommit någon
vart.

Jag vill inte beteckna mina uttalanden
som överoptimistiska, herr Ohlin,
— jag hörde någon antydan om att regeringen
var rätt optimistisk — de har

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

endast varit ett riktigt uttryck för den
uppfattning som vi, som sysslat med
dessa frågor, hela tiden haft.

Den närmaste tidens händelser har
inte heller inneburit någon lösning på
de svårigheter som föreligger på jordbrukets,
fiskets och industriens områden.
Dessa kvarstår alltjämt. Men känslan
av att det är nödvändigt att vi kommer
varandra närmare och inte längre
skjuter de oavgjorda frågorna på framtiden
har vuxit i styrka. Det torde ingen
kunna bestrida. Att spörsmålet om
den gemensamma nordiska marknaden
nu tagits upp efter en rekommendation
av Nordiska rådets Oslo-session
på det högsta politiska planet kan endast
innebära en sak av två: antingen
måste frågan inom kort avföras från
dagordningen som ogenomförbar för
en överblickbar framtid, eller också
når vi en överenskommelse om att realisera
detta projekt inom en angiven
tidrymd. Enligt min mening har vi
inte råd att vänta längre. Vi har åtminstone
rätt att fortfarande hoppas,
att avgörandet skall gå i positiv riktning.

I anslutning till detta vill jag bara
säga till herr Hjalmarson, att det inte
kan vara något svenskt intresse, att en
gemensam nordisk marknad genomföres
under motstånd från t. ex. hela det norska
näringslivet eller kanske hela den
norska oppositionen. Det kan inte heller
vara i den norska regeringens intresse
att driva en sådan politik. Vi
hoppas att vi på de månader som återstår
— då avgörandet måste fattas —
skall komma så långt, att vi får en ökad
förståelse från våra grannländer Norge
och Danmark för riktigheten av att vi i
Norden samarbetar och finner lämpliga
samarbetsformer även för ett friare varuutbyte
mellan oss. Om någon grupp
skulle hysa betänkligheter, om man på
sina håll skulle vara kritisk, så tror jag
dock att vi för vår del inte skall tveka
så länge tanken ändå uppbärs av en bestämd
majoritet.

Herr talman! Låt mig därefter gå
över till den europeiska situationen. Vi
vet alla att förhandlingarna om att skapa
ett frihandelsområde, som skulle
kunna göra det möjligt att bibehålla och
fördjupa det samarbete som under tio
år försiggått inom OEEC, i november i
fjol strandade. I det läget var det naturligt
för de svenska förhandlarna liksom
för oss alla andra att ifrågasätta,
om de sex ändå inte i avvaktan på en
lösning av det stora problemet, som vi
såg det, kunde vara med om ett uppskov
med ikraftträdandet av sexmaktsunionens
fördrag. De förklarade sig emellertid
ovilliga till detta. De satte i stället
Rom-fördragets första etapp av handelshindrens
avveckling i kraft tidtabellsenligt
den 1 januari. Tullarna sänktes
med 10 procent, och importregleringarna
mjukades upp för att möjliggöra
ökad handel mellan den gemensamma
marknadens länder. Det mycket
rimliga och begränsade engelska
förslaget av den 15 december att åtminstone
göra importökningarna generella
för alla medlemsstaterna i OEEC
ville de sex inte biträda, detta trots att
i huvudsak den olikartade behandlingen
fortfarande till väsentliga delar ändå
skulle kvarstå på tullområdet, eftersom
länderna utanför den gemensamma
marknaden endast i mycket begränsad
utsträckning skulle få del av tullsänkningarna.

I båda dessa hänseenden måste man
slå fast, att sexmaktsunionens ståndpunkt
strider mot den princip om lika
behandling, som alltsedan OEEC:s tillkomst
varit grundvalen för denna organisations
verksamhet. Någon förståelse
för önskemålet att i avvaktan på förhandlingarnas
återupptagande provisosoriskt
låta Rom-fördragets handelsregler
i full utsträckning tillämpas för
alla länder som deltagit i samarbetet i
Paris har inte heller kunnat vinnas. Hittills
har de sex i varje fall inte velat
lämna något medgivande i det avseendet.
Vi står därför, som riktigt betonats

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

i denna debatt, redan nu i en situation,
där vissa länder i Europa lämnat varandra
medgivanden beträffande tullar
och importåtgärder som övriga länder
vägrats att få del av.

Jag har i dag, herr talman, då och då
lyssnat till debatten i medkammaren.
Jag hörde att ett uttryck, som jag skulle
ha fällt, där spelade en viss roll i debatten.
Jag är angelägen om att dementera
riktigheten av det citatet, eftersom
det kan komma att upprepas även i denna
kammare. Jag har aldrig sagt att läget
är förtvivlat. Jag har sagt att läget
är förvirrat, och det är det i hög grad.
Det ser mörkt ut. De som vill åstadkomma
vidgat europeiskt samarbete på
handelsområdet såsom en grund för
vidgat världspolitiskt samarbete måste
i dag säga sig: Framtidsutsikterna att
komma närmare målet ter sig kanske
i dag dystrare än på mycket länge. Vi
vet över huvud taget inte när eller om
förhandlingarna i Paris skall återupptagas.
Men — det vill jag starkt understryka
— naturligtvis utnyttjas tiden
hos oss liksom på många andra håll
för att undersöka olika tänkbara lösningar
och pröva varje uppslag, som
kan leda oss ur det dödläge i vilket det
ekonomiska samarbetet i Västeuropa
verkligen befinner sig. Här är — får jag
inskjuta även detta — inte bara fråga
om att gå vidare utan att bevara resultaten
av tio års arbete i OEEC.

I denna situation har det förelegat
en betydande oro. På vissa håll har på
sistone även här i vårt land höjts röster
för att vi på allvar skulle i varje
fall undersöka möjligheterna av en
svensk anslutning till sexmaktsunionen.
Jag kan förstå oron. Den bottnar i de
svårigheter, som vårt näringsliv delvis
redan nu börjar att få känning av och
framför alla fruktar för framtiden än
mer. Om Europa kommer att splittras
ekonomiskt ocli endast dessa sex stater
är enade till en kärna och de andra
står utanför, kommer det att bli svårt.
Men man skall inte överdriva den dis -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

krimination, som vi kan bli utsatta för

genom att dessa sex genomför sitt avtal.
Det ligger en fara i att sprida panik
också, ärade kammarledamöter. Det
är visserligen sant, att en tredjedel av
vår totala export går till OEEC-länderna,
att av totalt 10 miljarder kronor 3,5
miljarder placeras på den europeiska
kontinenten, där sexmaktsunionen nu
har rest sina handelsbarriärer och tullmurar.
En stor del av dessa varor —
det är viktigt att hålla i minnet — utgörs
emellertid av råvaror som i allmänhet
möter relativt små handelshinder.
Dit hör vår malm, varom det kan
vara berättigat att hoppas att de sex
också i fortsättningen kommer att vara
lika angelägna att köpa som vi att sälja.
Vår pappersmassa står visserligen på
sexmakternas s. k. G-lista över varor,
för vilka de framtida tullsatserna ännu
inte är bestämda. Pappersmassan borde
också framgent kunna påräkna köpare
inom sexmaktsområdet då ingen väntar
sig där större tullhöjningar jämfört med
nuvarande läge. Frihandelsproblemet
gäller i stället i första hand hel- och
halvfabrikaten. För dessa, det erkänner
jag, är läget ett annat, bl. a. på grund
av gammal protektionism. Till Frankrike,
Tyskland också för den delen, och
Italien är därför exporten av hel- och
halvfabrikat redan nu ganska begränsad,
kanske mera begränsad än man
skulle vänta.

Den uppgår i själva verket inte till
mer än 1,2 miljarder kronor, dvs. 12
procent av totalexporten. Det är det
område av vår utrikeshandel som
främst riskerar att komma i farozonen
genom Rom-avtalets genomförande utan
kompletterande uppgörelser med övriga
länder i Europa.

I själva verket är de sex’ andel av
vår export av vanliga tullbelagda varor
av hel- och halvfabrikat väsentligt
mindre än deras andel av vår totala
export. Det framgår för övrigt av ett
diagram i slutet av vitboken, att av
Sveriges export av hel- och halvfabri -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

kat endast 22 procent går till de sex,
medan bara Norge och Danmark köper
24 procent av sådana varor från oss
och ytterligare 13 procent går till övriga
OEEC-länder. När det gäller sådana
varor — härvid intar ju verkstadsindustriens
produkter främsta
rummet — köper med andra ord redan
våra skandinaviska grannländer mer
än de sex tillsammans, och samtliga
icke-sex i Västeuropa mer än halvannan
gång så mycket som de sex. Den proportionen
tror jag att man bör hålla i
minnet.

Jag vill inte göra mig skyldig till det
motsatta misstaget att undervärdera de
svårigheter, som den svenska industrien
i detta sammanhang kan komma
att ställas inför, men det är viktigt —
som alltid i ett känsligt förhandlingsläge
— att hålla huvudet kallt. Oöverlagda,
hastigt framkastade idéer är sannerligen
inte till någon hjälp vare sig
för oss i riksdagen när vi bedömer dessa
spörsmål eller för dem, som har
uppdraget att föra de svenska förhandlingarna.

Men problemet om en anslutning till
de sex är inte i första hand ett ekonomiskt
problem: det är i stället främst
ett politiskt problem. Herr Hjalmarson
begär — utan att han såvitt jag förstod
honom rätt ville dra några slutsatser
eller föregripa resultaten — att vi skulle
allvarligt undersöka, vad en anslutning
till de sex skulle kunna innebära.
Jag kan hålla med honom om att en
bedömning av frågan om lämpligheten
av en anslutning till sexmaktsunionen
måste göras också med utgångspunkt
från ett övervägande av de förpliktelser,
som en sådan anslutning skulle innebära
för vårt land.

Men jag undrar om det behövs så
förfärligt noggranna undersökningar
för att vi skall kunna dra slutsatser.
Vi vet ju ändå en del om Rom-fördraget.
Vi vet att Rom-fördraget innehåller
två olika möjligheter för samarbete i
fastare former med andra länder: dels

har man så generöst lämnat en möjlighet
öppen för andra länder att ansluta
sig som medlemmar, dels finns möjlighet
till en association i andra former,
även om fördragstexten inte ger någon
riktigt säker hållpunkt för en bedömning
härvidlag.

Jag tror att skillnaden mellan ett
medlemskap och en association i själva
verket är hårfin. 1 varje fall kommer
såvitt jag förstår vi inte att få
någon anledning under den närmaste
tiden att klargöra, vari denna skillnad
skulle bestå.

Vi vet dock att Rom-fördraget är en
enhet och en kompromissprodukt. Det
har varit fråga om en avvägning mellan
fördelar och uppoffringar för olika
länder, och ett mödosamt arbete har
nedlagts innan denna kompromiss har
uppnåtts. Eftersom man har betraktat
saken som så angelägen och ansett att
tiden har varit knapp, har man såsom
fallet ofta blir med sådana kompromissprodukter
låtit klarheten lida för snabbheten.
Det är därför inte alltid så lätt
att säga någonting bestämt, och det
blir inte lättare för att vi analyserar
det hela. Många av våra företrädare
bland tjänstemännen har funnit — liknande
erfarenheter har jag själv gjort
—- att det inte ens är lätt att få dem
som nu företräder sexmaktsunionen i
de olika institutionerna att ge en entydig
och klar tolkning.

Men vi vet ändå en del. Vi vet att
det kommer att inrättas ömsesidiga organ
med överstatlig myndighet, som
kan fatta majoritetsbeslut i de avgörande
frågorna. Jag tror inte att det är enbart
med förtjusning som opinionen i
Holland eller Belgien ser på hur det
första skedet av sexmaktsunionens
verksamhet har utvecklat sig. Kom
ihåg, ärade kammarledamöter, att Tyskland,
Frankrike och Italien vardera har
sju röster, Holland och Belgien vardera
två röster och Luxemburg en röst i det
ministerråd som utgör den högsta myn -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

digheten i sexmaktsunionen. Jag undrar
hur många Sverige skulle få.

Det finns andra ting vi också kan
säga en del om. Vi skall inte tro, att
det inom en nära framtid går att åstadkomma
någon ändring på de handelsregler
som de sex sinsemellan kommit
överens om. Vi skulle få finna oss i
inte bara en harmonisering utan också
en upptrappning av de svenska tullarna.
Sexmaktsunionens tullar på färdigprodukter
ligger vid mellan 15 och 30
procent när den gemensamma tullmuren
har etablerats. För de varor —■ även
färdigvaror ingår där — som finns på
lista G kan det komma att röra sig
om än högre tullar. Det saknas i varje
fall inte de som betraktar detta som
ett troligt resultat av den fortsatta utformningen
av tullbestämmelserna. Det
blir en ganska kraftig tullhöjning för
vårt land som vi skulle få acceptera,
och konsekvenserna därav tror jag inte
utan vidare kan negligeras.

Men det räcker inte med detta. Vi
kommer också att få underkasta oss finansiella
förpliktelser. Det finns särskilda
fonder för investeringar i de
s. k. översjöiska områdena — det gäller
inte bara Algeriet, men huvudsakligast
är det de franska besittningarna
som kommer i fråga. Under de fem närmaste
åren skall 581 miljoner dollars
tillskjutas för det ändamålet. Vi skulle
kanske kunna invända, att vi ju inte
har några besittningar, kolonier eller
översjöiska områden. Det skulle emellertid
inte hjälpa oss långt, eftersom
sådana bidrag betraktas som en inträdesbiljett
till denna enligt mångas uppfattning
mycket åtråvärda gemenskap.
Holland, som ändå har ett begränsat
kolonialvälde, eller vad vi skall kalla
det, får bidraga med 71 miljoner dollars
till detta ändamål utan att ha någon
större glädje av det för egen del.

Det finns en rad andra ting som vi
skulle få vara med om. Vi skulle få
bidraga till en europeisk investeringsbank,
som skall ha 1 000 miljoner dol -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

lars till sitt förfogande. Man skulle sedan
kunna påfordra, om det fattades
sådant beslut inom unionen, att ytterligare
cirka 500 miljoner skulle tillskjutas
till detta ändamål.

Detta gör inte tanken lockande, herr
Hjalmarson, och därtill kommer en rad
andra bestämmelser, t. ex. om en harmonisering
av socialpolitiken. Man skall
inte bara ha gemensam lagstiftning beträffande
rätten till betald semester,
utan man skall också lagstifta om övertid
och en rad andra frågor. Ett land
inom sexmaktsunionen som bygger ut
sin sociallagstiftning till vad den innefattar
i ett annat land i sexmaktsunionen
kan begära, att detta andra
land skall gå vidare på den vägen, eftersom
den ursprungliga balansen har
rubbats och konkurrensförhållandena
snedvridits. Jag behöver inte säga, att
vi inte kan betrakta dessa bestämmelser
som på något sätt rimliga.

De här tingen skall övervakas av organ,
som redan är verksamma. I dag
finns väl litet över 1 500 människor anställda
för den gemensamma marknadens
administration och för samarbetet
på atomområdet, och jag vågar förutsäga
att det blir ett par, tre tusen
inom två år. Man kan ju säga, att det
är en underlig handelsfrihet som skall
behöva administreras av 2 000, 3 000
människor.

Jag menar att dessa överväganden,
som inte på något sätt gör anspråk på
att vara fullständiga, säger oss, att en
anslutning till de sex knappast är någonting
som vi kan allvarligt överväga.
Jag undrar därför, herr Hjalmarson,
om vi inte i varje fall tills vidare har
viktigare utredningar att ta itu med än
att undersöka en eventuell association
även om jag inte vill utesluta att vi
kan få företa vissa undersökningar i
det sammanhanget.

Ännu en sak vill jag säga innan jag
avslutar avsnittet om sexmaktsunionen.

Viktigare än de ekonomiska är ändå
de politiska motiven för Rom-fördraget

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

— det är en slutsats som är omöjlig att
undvika. Det är uppenbart, att Frankrike
drömmer om att med tysk hjälp
återfå den ställning bland stormakterna
som Frankrike tidigare har innehaft.
Jag uttalar inget fördömande av sexmaktsunionen;
jag bara talar om vad
varje analys måste komma fram till. I
Tyskland ser man i unionen främst ett
tysk-franskt förbund, som kommer att
garantera freden mellan de två länderna,
stärka dem i uppträdandet utåt och
ge det tyska kapitalet och näringslivet
möjligheter som inte ens Hitlers arméer
förmådde ge.

I dragkampen mellan å ena sidan dem
i Tyskland och i Holland, som vill se
en mera liberal ekonomisk tolkning —
liberal i den ursprungliga innebörden
av ordet — av Rom-fördragets innehåll,
och å andra sidan de kretsar i Frankrike,
som anser fördraget främst vara
ett uttryck för en politisk federation på
protektionistisk ekonomisk grund, är
det i varje fall tills vidare de sistnämnda
som har avgått med segern. Det kan
ju hända att herr Ohlin får rätt i sina
profetior att sexmaktsunionen kommer
att vara mer medgörlig inom en nära
framtid, men jag ser ganska få tecken
som tyder på det. Man bör också erinra
sig att näringslivet inom sexmaktsunionen
redan nu i viss mån anpassar
sig till de framtida förhållanden
som kommer att inträda inom den gemensamma
marknaden. Därför bör man
inte hänge sig åt några illusioner.

De som nu utövar det avgörande inflytandet
på sexmaktsunionens politik
har aldrig avsett att Rom-fördraget
skulle vara ett steg på vägen till friare
handel i världen; deras bevekelsegrunder
— det nödgas jag konstatera — har
snarare varit de rakt motsatta. När någon
röst höjs för en svensk anslutning
till sexmaktsunionen tror jag man förbiser
också den omständigheten.

Regeringen har för sin del klart uttalat,
att en anslutning från svensk sida
saknar varje aktualitet, och det är en

deklaration som inte har motsagts heller
i dag från något politiskt ansvarigt
håll — jag har sagt det förut, och det
gläder mig att kunna upprepa det här.
Såvitt jag förstår skulle en sådan anslutning
inte vara förenlig med den alliansfria
utrikespolitik som majoriteten
av vårt folk står bakom.

Jag vet inte hur många skäl jag redan
har uppräknat, varför en anslutning
till sexmaktsunionen från svensk
sida eller för något annat land inte
skulle vara en praktisk realitet att räkna
med, men det har antytts i debatten,
att det finns ännu ett skäl. Den gemensamma
marknaden är inte någon öppen
klubb — trots att vi väl är medvetna
om att Rom-fördraget innehåller bestämmelser,
som skulle kunna förutse
en utökning av medlemskapet. Varje ökning
av medlemsantalet skulle nämligen
medföra nära nog oöverstigliga hinder.
Fördragstexten skulle t. ex. behöva
ändras beträffande röstningsreglerna
och på en hel rad andra punkter, även
om vi mot all sannolikhet skulle kunna
godta allt vad man hittills kommit överens
om rörande handelsreglernas utformning,
samordningen av den ekonomiska
politiken och socialpolitiken
osv. Det var besvärligt att få Rom-fördraget
godkänt i parlamentet. Att nu
inom överskådlig framtid få ändringar
genomförda i 80 paragrafer tror jag inte
är någon praktisk realitet att räkna
med.

När det sedan gäller den framtida
ordningen, så har de sex inte avvisat
tanken på en ny förhandling. De har
emellertid förklarat — och det var herr
Ohlin nyss inne på — att de inte kommer
att acceptera någon annan förhandlingsbas
än sin egen. Man tycks i den
kretsen mena, att den gemensamma
marknaden ovillkorligen skall erkännas
av alla andra som ett preferensområde,
och först när den principen är
fastslagen skall förhållandet mellan
denna marknad och det övriga Europa
regleras.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Vidare har det framskymtat, att sexstatsunionen
inte kommer att lämna
några medgivanden på tullområdet till
övriga OEEC-stater, som går längre än
vad den är beredd att göra beträffande
alla länder inom GATT. Jag är glad att
höra, att herr Ohlin också har observerat
det förhållandet och att han i det
sammanhanget uttalade sitt berättigade
missnöje.

Men sexstatsunionens företrädare synes
härutöver ändå vilja uppställa en
rad villkor för en uppgörelse med övriga
OEEC-länder. Även om denna begränsas
till vissa importlättnader kommer
man ändå alltjämt att kräva att
vissa industriområden skall hållas helt
utanför, åtminstone till en början. Det
är klart, att en lösning efter sådana linjer
inte är godtagbar och inte skulle
föra det västeuropeiska samarbetet ur
den kris, i vilken det nu befinner sig.

Men även utanför sexstatsunionen går
meningarna isär om vad situationen
egentligen kräver. På sina håll menar
man alltjämt, att vi kanske gör klokast
i att vänta och att tills vidare inte ta
några initiativ för ett återupptagande av
förhandlingarna. Som skäl för den
ståndpunkten åberopar man, att det
finns motsättningar inom den gemensamma
marknaden, vilka måhända så
småningom kan spela oss i händerna.
I Belgien, Holland och — framför allt
— Tyskland finns det inom vissa grupper
och kretsar en betydande oro för
den nuvarande franska dominansen
inom sexstatsunionen. Med tiden, säger
man, kanske dessa intressen — som
vill verka för ett västeuropeiskt frihandelsområde
— får övertaget. Herr Ohlin
sade i det sammanhanget, att åtminstone
inte Tyskland borde ha råd alt vänta
och låta handelsförbindelserna med
Norden, Schweiz och England — och
för all del även Österrike — försämras.

Ingen av oss tror heller att det kan
vara riktigt att förhålla sig passiv. Den
taktiken har ju misslyckats kapitalt hittills.
Om vi väntar till dess de sex blir

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

färdiga med utformningen av den gemensamma
marknaden och alla dess
regler, så får de ytterligare försprång.
Näringslivets struktur på den marknaden
kan snart nog inrätta sig efter de
ändrade förhållanden som då inställer
sig, och de sex får då också tid på sig
att mera definitivt utforma sin jordbruksordning
och fastställa sina yttre
tullar för olika varor, beträffande vilka
inga beslut ännu har fattats. Hittills säger
oss också erfarenheten, att när de
sex nått fram till en gemensam ståndpunkt
efter hårda, långa och segslitna
förhandlingar sinsemellan, så har den
ståndpunkten varit nära nog orubblig.

Jag tror — och det har sagts förut i
denna debatt — att ett bättre förhandlingsresultat
kan uppnås, om de länder
som står utanför sexstatsunionen håller
ihop och uppträder gemensamt. Ur den
synpunkten har också den nordiska
marknaden, om den inrättas relativt
snabbt och för med sig en hastigare avveckling
av handelshindren mellan de
nordiska länderna än vad man kommit
överens om i sexstatsunionen, sina stora
fördelar. Jag tror också att det skulle
vara lättare att komma till tals med de
sex om en lämplig ordning i Europa
framöver, en ordning som bevarar de
framsteg som hittills gjorts och förhindrar
en tillbakagång i utvecklingen,
därest länderna utanför unionen håller
ihop.

Som jag tidigare betonat är det regeringens
skyldighet att undersöka och
utreda alla tänkbara alternativ och att
allvarligt pröva alla utvägar. Det kommer
vi också att fortsätta med. Med
hänsyn till det känsliga förhandlingsläget
kan det inte vara lämpligt att i denna
debatt gå in på konkreta detaljer
och redovisa resultaten av alla överväganden
som gjorts. Jag nöjer mig därför
med att än en gång understryka, att
vi ingalunda har givit upp hoppet om
att etablera ett fortsatt ekonomiskt samarbete,
som kan befrämja den intercuropeiska
handeln, vilket är ett led i

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

och ett steg mot en frigörelse av världshandeln.

Vi kommer att fortsätta våra ansträngningar
därvidlag, även om situationen i
dag ter sig mörk.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Jag vill än en gång understryka, att
den inställning till dessa handelspolitiska
problem, som handelsministern
företräder, är densamma som vi på vårt
håll vill ge vårt förtroende. Och jag
vill tillägga, att vi också gärna vill
komplimentera handelsministern för
den energi han visat när det gäller att
här företräda centrala synpunkter. Vi
förstår mycket väl, att handelsministern
inte kan närmare gå in på detaljer
i fråga om det samarbete mellan de
yttre sex och andra grupper som nu
kan bli aktuellt. Det finns ingenting i
herr Langes anförande som strider mot
antagandet, att regeringens tankegångar
även i detta avseende inte på något
mera markant sätt skiljer sig från dem
som jag tillät mig att presentera i den
något friare ställning som jag har förmånen
att inta.

Jag är mera övertygad än någonsin
om att till en friare handel inom hela
Västeuropa når vi endast genom att
gå en omväg, inte rakt på målet. Tror
man sig kunna forcera vägen rakt in
i de sex kontinentalmakternas union,
kommer man att finna, att man hamnar
inte i en instans för friare handel utan
i en politisk federation.

Men jag är inte lika pessimistisk som
handelsministern när det gäller vad
som kan uppnås genom att man går
omvägen över ett intimt utbyggt samarbete
med de andra sex och den något
vidare krets som dessa kan associera
med sig. Jag tror att en sådan organisation
kommer att ha vissa möjligheter
längre fram att skapa en större benägenhet
bland de sex till något slag av

handelspolitisk förening. Jag kan inte
härvidlag helt ansluta mig till handelsministern,
som tycktes benägen att avskriva
den möjligheten. Jag tror det
vore ett misstag om vi så att säga avskrev
den kontinentala unionens marknad
— en marknad av stor betydelse
för vårt näringsliv av i dag och en
marknad som kommer att få ännu större
betydelse.

Beträffande utländska dotterföretag
en kort replik.

Handelsministern är verkligen förbluffande,
som inte märkt några svårigheter
för utländska dotterföretag.
Jag ber får återkomma härtill i annat
sammanhang. Jag nämner bara som
exempel valutalagstiftning och lagstiftning
beträffande förvärv av fast egendom
samt dubbelbeskattning och en
hel del annat. Gör en jämförelse mellan
Hollands behandling av utländska
dotterföretag och Sveriges, och handelsministern
skall finna en oerhörd skillnad.

Och så några ord beträffande sysselsättningspolitiken.

Handelsministern efterlyser exempel
på regeringsförsummelse. Ja, inte vill
väl handelsministern bestrida, att vid
arbetet i Paris är det handelspolitiken
i mera inskränkt bemärkelse som varit
det allt dominerande? De konfidentiella
rapporterna har jag ingen rättighet
att citera. När man i Paris går utöver
den rena handelspolitiken talar
man i huvudsak om betalningsbalansaspekter.
»Vår röst har inte saknats
i kören», säger handelsministern. Men
i en kör, där de flesta tiger och handelsministern
brummar med en smula,
blir det ingen kraftig sång. Handelsministern
skulle försöka angripa den
frågan med något av samma energi,
som han visat när det gällde den rena
handelspolitiken. Det borde vara en huvudsak
för den svenska regeringens
politik i Västeuropa, och det har det
inte varit. Det lönar sig inte att bestrida
detta. Tag offentligheten till

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

hjälp! Tala med era vänner i brittiska
labour, som är mycket intresserade
härav! — Det talas om Carli-planen,
Schumann-planen etc. Jag skall ge herr
Lange ett bra tips — det gäller inte
fotboll den här gången. Kom upp med
Lange-planen, den stora Lange-planen
för full sysselsättning i Västeuropa!
Ordna en speciell avdelning i Paris-organisationen
med eget sekretariat! Använd
för en gångs skull Parkinsons lag
till nyttiga ändamål genom att bilda en
speciell avdelning med uppgift att driva
denna sak och verkligen få den att
växa! — Regeringen är många mil ifrån
en aktivitet av detta slag, herr handelsminister!
Jag hoppas att dagens debatt
måhända skall göra något för att närma
er målet.

Det har talats så mycket om socialdemokratiska
insatser på 1930-talet när
det gäller aktiv konjunkturpolitik — låt
vara på grunder som utarbetats mest
av liberala ekonomer. Låt inte detta
tillfälle till aktiv konjunkturpolitik på
det internationella planet försittas!

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: För

att det inte skall behöva uppstå
något missförstånd mellan handelsministern
och mig vill jag understryka,
att jag aldrig framställt anslutning till
sexmaktsunionen som något lockande
perspektiv. Även jag är högst tveksam
om lämpligheten av att vi går in i sexmaktsunionen.
Men det är en sak. Det
avgörande är något annat.

Det är alldeles tydligt, att det i vårt
land råder en mycket stor ovisshet om
vad anslutning till sexmaktsunionen
egentligen skulle innebära för oss. Handelsministern
nämnde skogsindustrien.
Det exemplet tog också jag fram. Även
skogsindustriens produkter befinner sig
på den s. k. G-listan. Låt oss då få klarhet
i dessa frågor, så att vi vet var vi
står, när vi diskuterar med varandra!
Fn sådan klarhet kan vi inte få utan

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

en förutsättningslös undersökning av
vad inträdesavgiften skulle bli och vilka
förmåner vi skulle få i utbyte om vi
gick med i unionen. Jag skulle även
kunna formulera saken så: först efter
det vi fått en sådan förutsättningslös
undersökning kan vi räkna med att det
blir slut på diskussionen i denna fråga.

Det finns inte några väsentligare
skiljaktigheter oss emellan när det gäller
målsättningarna vare sig på det nordiska
eller det europeiska området och
inte heller när det gäller själva det
förhandlingsmässiga tillvägagångssättet.
Jag har själv på grundval av den
här debatten försökt fundera ut, vari
skillnaden mellan handelsministerns
och vår uppfattning egentligen ligger.
Jag kan inte komma fram till annat resultat
än att skillnaden främst ligger
däri, att vi tydligen ser litet mer pessimistiskt
än handelsministern på möjligheterna
att nå dit vi alla vill nå.
Detta är icke uttryck för kritik mot regeringen,
utan det är ett resultat av
de nedslående erfarenheterna från de
två sista åren. Det är också därför vi
frågat, om det inte är klokt att tänka
litet mera på vad vi skall göra, om vi
inte kommer fram ens till de mera begränsade
mål som vi ställt upp för
den närmast överskådliga framtiden.
Kan det inte vara riskabelt för oss att
vänta för länge på resultaten av de allmänna
förhandlingarna?

Detta är, herr talman, också bakgrunden
till att vi anser att man måste
understryka nödvändigheten av att
knyta ihop den internationella bedömningen
med vår inre ekonomiska politik.
Vad är det vi riskerar? Att trängas
åt sidan, att trängas in i ett läge, där
vår industri blir överdimensionerad
och där vi får exportera kapital och
importera arbetslöshet. I likhet med
handelsministern tycker inte heller jag
att läget är förtvivlat, men det är ingen
överdrift att säga att vi står inför ett
högst allvarligt hot mot vår nuvarande
levnadsstandard och framför allt mot

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

våra framtida ekonomiska utvecklingsmöjligheter.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag begärde ordet för
att säga ett par ord till herr Ohlin.

Det är nog riktigt att handelspolitiken
dominerat verksamheten och den
ekonomiska debatten i Paris. Men man
skall inte därav dra den slutsatsen, att
andra spörsmål, t. ex. möjligheterna
att ernå en samordnad konjunkturpolitik
till sysselsättningens tryggande,
inte varit föremål för många, långa och
intensiva debatter. Jag kan hänvisa herr
Ohlin till en rad olika rekommendationer,
som OEEC i det avseendet i
olika sammanhang avgivit. Men det kan
ju inte vara meningen — och så har
jag inte fattat herr Ohlin —- att vi i
Paris skall fatta beslut om hur den
ekonomiska politiken skall utformas i
de olika länderna. Yår uppgift bör i
stället vara att ge länderna rekommendationer
och hjälp vid utformningen av
deras interna åtgärder och se till att
politiken får en likartad syftning, som
möjliggör tillämpning av likartade medel,
medel som inte blir till skada för
andra länder.

Här får jag kanske, herr Ohlin, åberopa
ett exempel. 1953 var vi inom
Parisorganisationen djupt bekymrade
över den tyska överskottsställningen,
som hotade att försvåra eller kanske
rent av omöjliggöra samarbetet på betalningsområdet.
Då utarbetades en plan
under svensk ledning. Det var inte under
min ledning, herr Ohlin, — får
jag inskjuta att jag redan sett mitt namn
tillräckligt många gånger i pressen för
att vara intresserad av att fästa mitt
namn vid någon ny plan — utan det
var under ledning av en ämbetsman
som företrädde Sverige. Jag kan väl
tillåta mig att nämna — jag hoppas att
grundlagen här inte lägger hinder i
vägen — att det var den nuvarande

statssekreteraren i handelsdepartementet.
I denna plan försökte man åstadkomma
gemensamma rekommendationer
från övriga medlemsländer för att
få till stånd vissa åtgärder och en ändring
av den tyska importpolitiken och
t. o. m. av den tyska penningpolitiken.
I varje fall ansågs det på en del håll,
att den rekommendationen gav resultat
och bidrog till att man i Tyskland
så småningom gjorde uppmjukningar
både på tullområdet och på ränteområdet.
Man började föra en mera expansiv
politik, som möjliggjorde en
stigande levnadsstandard som gav Sverige
och Danmark möjlighet att sälja
mera jordbruksprodukter på den tyska
marknaden, bl. a. i samband med en
stegring av smörkonsumtionen.

Detta är ett exempel på att denna
fråga ingalunda varit försummad i
Paris. Jag är ledsen om herr Ohlin
fått det intrycket, och jag tycker fortfarande
att jag har anledning att efterlysa
exempel på vad vi borde ha kunnat
göra och vad vi borde ha kunnit
åstadkomma.

Jag sade i mitt förra anförande, att
orsaken till att vi inte haft någon större
framgång — ty det erkänner jag
gärna att vi inte haft -—- är att vi inte
alltid varit överens om målet, och då
kan man inte heller räkna med att bli
överens om medlen på den ekonomiska
politikens område.

Slutligen bara ett par ord till herr
Hjalmarson.

Herr Hjalmarson sade att det skulle
vara av intresse att få veta, vilka tullpositioner
på G-listan som kan komma
att beröra svenska produkter. Jag är,
herr Hjalmarson, ledsen att behöva säga
det, men jag tror att ingen människa
i dag närmare kan få reda på det. Jag
är rädd för att det kan komma att ta
åtminstone tio år, innan vi får ett klart
besked på den punkten. Det är därför
jag anser, att vi i dag har viktigare
problem att syssla med än att spekulera
kring en anslutning till de sex.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När handelsministern
efterlyser exempel, kan han inte ha
något att invända mot att jag åtminstone
så långt begagnar mig av de kunskaper
jag förvärvat genom studium av
olika konfidentiella rapporter, att jag
utan att nämna några konkreta fall ändå
säger följande. Jag har läst en hel
del av dessa rapporter om Parisorganisationens
förhandlingar under senare
år. Detta har jag alltid gjort ur bl. a.
den synpunkt jag här berört, och jag
har funnit innehållet vara mycket magert
i detta avseende, mycket magert,
herr handelsminister, i jämförelse med
de betydelsefulla sammanträden man
haft som gällt handelspolitiken.

För att nu ge ett exempel vågar jag
väl säga så mycket som att under det
sista sammanträdet framförde företrädaren
för en av de representerade stormakterna
synpunkter som i flera avseenden
överensstämmer med dem som
jag här i dag företrätt. Dessa observationer
föranledde från de närvarande
svenska representanternas sida inget
yttrande alls. Inget understöd gavs Irån
svenskt håll. Om detta skulle betecknas
som maximal aktivitet för att utvidga
Parisorganisationens verksamhet i den
angivna riktningen, då har orden inte
sin vanliga betydelse.

Vad skulle regeringen kunnat göra?
Man måste för det första ta opinionen
till hjälp och för det andra arbeta för
att få fram en tillräcklig organisatorisk
apparat i Paris. Det bör finnas en
icke alltför ringa avdelning inom OEEC
som bar till enda uppgift att behandla
denna sak, medan de andra avdelningarna
är inkörda på att diskutera handelspolitiken
i vanlig mening. Om man
lyckades skapa en sådan organisation,
skulle det finnas större möjligheter att
nå praktiska resultat. Nu var vid senaste
sammanträdet just organisationsfrågan
uppe till behandling efter ett
yttrande av en annan stormaktsrcpresentant.
Inte heller detta yttrande för -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

anledde från de svenska representanternas
sida något uttalande.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det kan ju hända att vi
inte begagnade varje tillfälle, herr
Ohlin, att framhäva, hur intresserade
vi är av att alla länder för en expansiv
ekonomisk politik till sysselsättningens
tryggande. Jag känner inte närmare till
just det tillfälle herr Ohlin tänker på,
men jag vill ändå säga att det inte finns
någon som deltar i Parisorganisationens
förhandlingar som inte vet vilken
ståndpunkt den svenska regeringen i
detta avseende företräder. Ibland kan
det ju vara nyttigt att upprepa sig,
men ibland visar man också ett visst
omdöme när man inte återger vad som
nyligen har sagts.

Jag vill bara göra ett litet tillägg. Jag
kan nämna att arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen
och de socialdemokratiska
partiledningarna i Norden kommer
att sammanträffa den 23 mars för
att diskutera just detta spörsmål. Det
är inte första gången vi diskuterar det,
men vi kommer denna gång också att
se efter om det finns något konkret som
vi kan göra för att föra frågan om gemensamma
sysselsättningsåtgärder vidare
i Paris. Man kan ju vara skeptisk
med hänsyn till att när man inte är
överens om målet, är det inte lätt att
enas om medlen heller.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Även om dagens debatt
huvudsakligen tillkommit för att vi skall
diskutera frågor som sammanhänger
med läget i förhandlingarna om ett
europeiskt frihandelsområde och en
nordisk tullunion, vill jag ändå börja
med att återanknyta debatten till mera
allmänna utrikespolitiska ting.

Det är väl på det sättet att sedan
riksdagen senast var i tillfälle att diskutera
de utrikespolitiska spörsmålen,
har det så till vida inträtt en förbätt -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

ring i det internationella läget, att situationen
i östra medelhavsområdet nu
framstår som mindre liögexplosiv än tidigare.
Tack vare Förenta Nationernas
ingripande har läget i dessa områden
om inte normaliserats så dock bringats
under sådan kontroll, att den omedelbara
faran för freden i dag framstår
som mindre överhängande, därmed inte
sagt att riskerna för nya förvecklingar
i dessa områden skulle vara definitivt
avlägsnade. Ett sådant avlägsnande av
riskerna torde inte vara möjligt under
andra förutsättningar än att man kan
finna en form, varunder judar och araber
kan sammanleva och samarbeta.
Att hitta en lösning på detta problem,
vilket sannerligen inte är någon lätt
uppgift, framstår för mig i dag som
Förenta Nationernas viktigaste mission
i denna del av världen.

Men om situationen i medelhavsområdet
nu kan anses förbättrad, framträder
i stället läget i Berlin som desto
mera oroande. Den ryska avsikten att
från den 27 maj överlåta kontrollen av
tillfartsvägarna till Berlin på de östtyska
myndigheterna har av västmakterna
tolkats som ett ryskt försök att
rubba Västberlins nuvarande status. Den
ryska åtgärden utlöste också en snabb
reaktion på västmaktshåll med åtföljande
ömsesidigt hot och vapenskrammel.
Berlinerluften tycks i dag vara
mera infekterad av det kalla krigets
bakterier än någon gång tidigare. Berlinfrågan,
ja, hela Tysklandsfrågan,
framstår för närvarande som det mest
allvarliga hotet mot världsfreden, om
man inte genom förhandlingar lyckas
bringa den akuta krisen ur världen.
Det är i detta riskfyllda läge som folken
i dag sätter sitt hopp till det utrikesministermöte
om Berlinfrågan som
det nu ändå tycks finnas förhoppningar
om skall komma till stånd innan krisen
ytterligare förvärras.

Båda sidorna säger sig eftersträva en
fredlig lösning av Berlinkrisen. Vi för
vår del har inte stora möjligheter att

påverka utvecklingen utan får i stort
sett leva på hoppet, att de i frågan direkt
berörda parterna skall ta sitt förnuft
till fånga. Berlinfrågan innehåller
en alltför stor dos högexplosivt stoff
för att någondera parten skall kunna
tillåta sig att leka med elden utan att
de mest fruktansvärda konsekvenser
riskeras. Det som enligt min bedömning
skulle vara det farligaste som nu kunde
hända vore, om Berlinkrisen utvecklade
sig till ett nytt Ungern eller ett nytt
Suez. Det bör vara den för FN nu mest
angelägna uppgiften att söka bevaka, att
en dylik utveckling med alla medel förhindras.

Herr talman! Den svenska utrikesledningen
och även vi alla andra har
kunnat glädjas åt en sedan lång tid tillbaka
bestående, nära nog hundraprocentig
uppslutning kring huvuddragen
i den utrikespolitiska kurs som regeringen
för. Visst har vi väl ibland varit
oense om nyanser, om uttolkningar
och om detaljer, men i alla de avgörande
linjerna har enigheten mellan
partierna varit mycket stor. Ingenting
av vad som hittills sagts under debatten
i dag — det vill jag understryka —
har förändrat detta intryck. Den svenska
utrikespolitikens huvudlinjer omfattas
alltjämt av den överväldigande
majoriteten av vårt folk. Men, herr talman,
mot bakgrunden av denna enighet
kan jag inte underlåta att säga att det
för mig framstår närmast som löjeväckande,
att två av oppositionsledarna,
främst herr Hjalmarson men i någon
mån även herr Ohlin, velat göra så
stort nummer av regeringens inbjudan
till den ryske regeringschefen att besöka
Sverige.

Även om vi alla — möjligen med undantag
av herr Hagberg — hjärtligt avskyr
det sovjetryska systemet, finns det
väl därför inte någon anledning att på
detta sätt demonstrera som omogna
skolpojkar. Invitationen är ju att betrakta
som en ren artighet och har ingenting
att göra med om vi gillar eller

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

ogillar ryssarnas politiska system. Att
vi ogillar en hel rad av de uttryck som
den ryska politiken tid efter annan tagit
sig — ja, inte bara ogillar utan
skarpt fördömer — om den saken behöver
vi inte diskutera. Men detta är ändå
någonting annat.

Skulle vi i vårt umgänge med andra
länder lägga herrar Hjalmarsons och
Ohlins höga moraliska principer som
norm för vårt handlande, komme vi väl
att bli ganska isolerade. Hur skulle vi
då, herr Hjalmarson, exempelvis kunna
umgås med engelsmän och fransmän
efter deras angrepp på Egypten under
Suezkrisen och deras uppträdande i
Afrika och på andra håll i världen eller
med Amerika med tanke på den politik,
som där förs mot negrerna. Jag för min
del, och jag tror många med mig, avskyr
och fördömer de tilltagen från dessa
länders sida lika mycket och kanske
mer än uttrycken för den ryska våldspolitiken,
detta därför att man liksom
tycker sig ha rätt att fordra mera av
dessa länder än av Ryssland.

Jag säger inte detta som något försvar
för de ryska övergreppen — något
sådant är mig fullkomligt fjärran
— utan endast som ett betonande av
att man i det internationella umgänget
inte gärna kan rida alltför hårt på moraliska
principer. Den ryske regeringschefens
besök kan, såsom utrikesministern
redan sagt, »bidraga till att befästa
det goda grannskapsförhållandet,
som består mellan oss och Sovjetunionen
och som vi har all anledning att vårda
oss om».

Om jag härefter, herr talman, får gå
över till att säga några ord om huvudämnet
för dagens debatt, de ekonomiska
integrationsfrågorna i Västeuropa och
Norden, framstår för mig förutsättningarna
att nå acceptabla resultat inte som
särskilt gynnsamma i vare sig den ena
eller den andra av dessa frågor. Jag
kan i detta hänseende helt instämma i
vad utrikesministern nyss sagt, alt läget
i dag inte inbjuder till optimism,

5 — Andra kammarens protokoll 1059. N

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

Men lika riktigt är då det i regeringsdeklarationen
säges, att »för att undvika
en för Europa olycklig utveckling
bör vi dock vidhålla våra ansträngningar
att uppnå en lösning på
det europeiska samarbetsproblemet. Den
allmänna målsättningen synes alltjämt
böra vara ett multilateralt avtal om ett
frihandelsområde eller en jämförlig föreningsform,
omfattande samtliga medlemsländer
i OEEC och tillförsäkrande
alla medlemsstater likabehandling sinsemellan.
»

Önskvärdheten av och fördelarna
även för oss på längre sikt av en minskad
ekonomisk splittring i Västeuropa
är uppenbara. En större marknad där
kapital- och varuströmmarna någorlunda
fritt kan passera de nuvarande, varje
land omslutande tullgränserna leder till
en bättre arbetsfördelning och ger därigenom
förutsättningar för en högre
levnadsstandard. Så långt torde alla vara
ense i bedömningen. Men när man
sedan skall försöka åstadkomma praktiska
resultat tornar genast svårigheterna
upp sig. Möjligheterna att få till
stånd ett västeuropeiskt frihandelsområde
— den lösning som väl för oss
alla framstår som den bästa — måste
för närvarande bedömas som mycket
små, för att inte säga obefintliga. Jag
tror ändå att det skulle vara oklokt att
nu resignera och kasta yxan i sjön inför
svårigheterna eller vidta åtgärder,
som i ett framtida läge kunde försvåra
skapandet av ett frihandelsområde.

Det kan i detta sammanhang finnas
anledning att något varna för den som
jag tycker på sina håll alltför ljusblå
föreställningen, att en nordisk tullunion
skulle kunna ersätta ett västeuropeiskt
frihandelsområde. Varken för oss eller
för de övriga nordiska länderna kan
ett tjugomiljonersområde ersätta det
många gånger större område som OEECländerna
utgör. Vi bör därför ha klart
för oss att upprättandet av en gemensam
nordisk marknad ingalunda löser
avsiittningsproblemen för vår export,
7

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

utan att vi för att avyttra huvudparten
därav måste uppehålla omfattande handelsförbindelser
med andra länder än
de nordiska. Jag vill därmed inte ha
sagt, att vi skall minska intensiteten i
våra ansträngningar att skapa en gemensam
nordisk marknad. Låt oss bara
inte överdriva fördelarna av en sådan.
Klart är, som det också sagts i regeringsdeklarationen,
att »den nordiska
marknaden är en förutsättning för att få
ett mera omfattande produktionssamarbete
till stånd mellan de nordiska
länderna. Genom ett sådant samarbete
skulle erhållas ett viktigt medel att
främja den ekonomiska expansionen
och underlätta den specialisering och
koncentration inom industrien, som är
nödvändig för att skapa en konkurrenskraftig
produktion inom en europeisk
marknad. Den nordiska marknaden
skulle därför ha sin självständiga betydelse
även om frihandelsområdet
upprättas.»

Specialisering och koncentration talas
det alltså om. Men då är det viktigt
att man inte samtidigt vidtar tullpolitiska
eller andra åtgärder som försvårar
dessa strävanden. Det finns ingen
anledning för oss att betala vilket pris
som helst för att få till stånd en nordisk
tullunion. Skall vi försöka åstadkomma
nordisk enighet på detta viktiga område,
måste det enligt mitt sätt att se
ske under beaktande av vårt lands traditionella
lågtullpolitik. Att vi skulle
kunna vara med om att uppgiva denna
lågtullpolitik och sålunda avsevärt höja
vår nuvarande tullnivå för att tillfredsställa
andra länders krav på en tillräckligt
hög yttre nordisk tullmur anser
jag vara uteslutet. Det skulle även —
i varje fall på längre sikt — vara till
nackdel inte bara för oss utan även
för de övriga nordiska länderna.

Jag vill i det sammanhanget erinra
om LO:s yttrande över den s. k. tillläggsrapporten
från nordiska ekonomiska
samarbetsutskottet, vari LO uttrycker
farhågor för de föreslagna tul -

larna på vissa varuområden. Härutöver
har från norsk och finsk sida framförts
önskemål om ytterligare höjning av
värdetullarna i en nordisk tulltaxa —
på vissa områden till och med höjningar
som skulle närma sig en fördubbling
av de tullsatser Sverige nu tillämpar.
Förutom dessa norsk-finska önskemål
om högre värdetullar än dem som upptagits
i samarbetsutskottets förslag till
gemensam nordisk tulltaxa har också
frågan om minimivikttullar tagits upp.
Ett genomförande av dessa önskemål på
område efter område kan inte leda till
den önskvärda specialiseringen och
koncentrationen av det nordiska näringslivet.

I det av mig tidigare åberopade yttrandet
från LO heter det, att »om ett
europeiskt frihandelsområde inte omedelbart
kommer till stånd ligger det
emellertid vikt uppå, att man scr till,
att den» — alltså tullunionen — »får
en sådan utformning, att utvecklingstendenserna
främjar de långsiktiga intressen
Norden har i europeiskt samarbete
och i handelsutbytet med hela
världen». Under dessa förutsättningar
bör vi fortsätta arbetet på att skapa
en nordisk tullunion, fullt medvetna
om att denna kommer att ha stora fördelar
men att dessa fördelar ändå inte
kan uppväga fördelarna av ett västeuropeiskt
frihandelsområde.

I diskussionen här i dag har, liksom
tidigare i uttalanden för pressen av representanter
för näringslivet, framförts
tanken att vårt land skulle ansluta sig
till sexmaktsgruppen. Det är en tanke
som för mig framstår som klart orealistisk.
Dels verkar utsikterna att över
huvud taget bli medlem i denna exklusiva
klubb vara minimala, dels torde
— om det nu skulle finnas möjligheter
för en svensk anslutning till Romfördraget
— villkoren för vår del vara
oacceptabla. En direkt svensk anslutning
till de sex skulle, såvitt jag förstår,
försvåra och kanske omöjliggöra ett
fasthållande vid vår hittillsvarande in -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

och utrikespolitiska handelsfrihet. Däremot
bör ett vidgat ekonomiskt samarbete
i form av ett friliandelsområde,
eller av någon liknande modell, vara
möjlig utan dessa konsekvenser.

Herr talman! I det läge som nu uppstått
beträffande de västeuropeiska
marknadsplanerna bör det för Sverige
vara angeläget att fortsätta ansträngningarna
för en friare handel i Europa.
Visar det sig omöjligt att realisera planerna
på ett friliandelsområde, får andra
utvägar sökas för att mildra och
motverka den diskrimerande effekten
av Romfördraget. Här bör — och jag
vill gärna säga att jag därvidlag har
samma uppfattning som herr Ohlin —
möjligheterna till ett närmare samarbete
med de utanför sexstatsgruppen stående
OEEC-länderna undersökas. De nordiska
tullunionsförhandlingarna bör inom
rimlig tid kunna ge besked om, huruvida
på för oss och övriga nordiska
länder acceptabla villkor en gemensam
nordisk marknad kan etableras.
Har vi dessa förutsättningar klara för
oss, bör det också vara lättare att finna
lösningar på de handelspolitiska problem,
som vi under de närmaste åren
kommer att ställas inför.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Handelsminister Lange
har prisats för sin aktivitet i syfte att
åstadkomma ett s. k. västeuropeiskt
friliandelsområde. Det är kanske en
tröst, även om den är dålig, för ett fullständigt
misslyckande. Vi kan för vår
del inte beklaga detta. Om försöken lyckats,
skulle det enligt vår mening ha
ökat Europas splittring och ytterligare
hindrat handeln mellan öst och väst.

Anhängarna av frihandelsområdet vill
inte påminnas om det nya läge som uppstålt:
uppkomsten av en andra världsmarknad.
Man kan prisa detta resultat
av den revolutionära omvandling som
pågår eller man kan beklaga det, men
man kan inte undfly detta och inte heller
förändra det. Är diirför inte försö -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

ken att åstadkomma ett västeuropeiskt
friliandelsområde ett sista flyktförsök
från verkligheten, det sista stora försöket
att på handelns område sabotera en
normalisering av relationerna mellan
öst och väst?

Den brittiske labourledaren Bevan
har nyss gett en karakteristik av de
västeuropeiska blocksträvandena, återgiven
i Stockholms-Tidningen den 5
mars: »Man har uppfunnit en massa
trix för att fördröja katastrofen och ett
av dessa trix är den gemensamma marknaden.
Denna är i själva verket ingen
ny ekonomisk politik utan bara ett försök
att fly undan problemen. Den löser
inga problem utan gör dem snarare
större i den mån riskerna för större arbetslöshet
ökar.»

Handeln kan bli ett medel för att föra
folken närmare varandra, minska spänningen
och befästa freden. Varför skall
då Sverige aktivt gå in för en handelspolitisk
linje, som hotar att leda till det
rakt motsatta resultatet?

Det mindre sexstatsblocket innebär,
vilket herr Lange i dag mycket riktigt
visat, inte bara en skärpning av attityden
mot den socialistiska världsmarknaden,
det skärper också motsättningarna
och kampen inom de kapitalistiska
staternas läger. Det är en replik till
den brittiska handelspolitiken att utestänga
övriga stater från en handelskonkurrens
på likartade villkor med det
brittiska samväldet.

Om möjligt ännu allvarligare är den
politiska och militära aspekt på detta
sexstatsblock, som handelsministern
nyss har påtalat. Jag tror att man för en
gångs skull t. o. m. kan instämma med
herr Ohlin i hans karakteristik av detta
block. Det är betecknande att högern
nu tycks vara beredd att inleda en propaganda
för anslutning till detta sexmaktsblock.

En väsentlig slutsats, som regeringen
underlåtit att dra, är att ett allmänt
ekonomiskt uppsving, övergång till köparnas
marknad, ökar marknadskon -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

kurrensen och skärper motsättningarna
mellan de kapitalistiska länderna.

Det gick an med ett visst samarbete,
begränsat till den kapitalistiska sfären,
så länge varuknappheten efter kriget
var ett problem. Nu har denna knapphet
efterträtts av en relativ överproduktion,
nu återvänder vi till de cykliska
kriserna, diskrimineringen och handelskriget.
Det är trist för de kapitalistiska
apologeterna, men den nuvarande
regeringen bör dock ha lärt så mycket
av Marx och tidigare erfarenheter, att
den inte borde bli förvånad. Vi är väl
alla ledsna över jordbävningarna och
vårflodernas översvämningar, men vi
slösar inte moralisk indignation därpå.

Jag tror det vore bäst att göra upp
räkningen med Europarådet, OEEC och
allt vad dessa konstlade produkter för
att splittra världen nu heter, sluta upp
med talet om »det europeiska samarbetsproblemet»,
när därmed bara menas
de kapitalistiska länderna. Framför
allt bör man inte göra några medgivanden
om beredskap till »ett närmare
ekonomiskt samarbete» med detta västblock
som nu rämnar i alla fogar.

Den lilla varianten — ett nordiskt
tullområde — ligger ännu i stöpsleven.
Om det gör Sverige starkare gentemot
sexstatsblocket är, efter vad jag förstår,
långtifrån säkert — det finns skäl som
talar för motsatsen — även om det
skulle gynna den svenska industrien på
övriga nordiska länders bekostnad.

Oss förefaller det som om Sverige
har betydligt mer att vinna på en utveckling
av handeln med den socialistiska
världsmarknaden. Om de svenska
kapitalisterna tidigare visat förståelse
härför, skulle vi i dag inte behövt ha en
stark exportminskning på järnmalm,
eftersom enbart Tjeckoslovakien har velat
köpa kvantiteter som motsvaras av
fjolårets nedgång. Polen är lika intresserat
av järnmalmen, men om detta intresse
skulle tillgodoses, finge väl Sverige
ta kolet därifrån i stället för att
släpa det över Atlanten. Östtyskland be -

höver även den svenska järnmalmen och
har goda varor att ge i utbyte. Jag tror
inte heller det vore omöjligt att skaffa
avsättning åt våra textil- och skoindustrier,
om Sverige i gengäld köpte mer
olja österifrån.

Nu har regeringen gjort ett bra försök
att åstadkomma en bättre balans
i handeln med de båda världsmarknaderna.
Men det är bara början. Mycket
talar för att Sverige skulle betydligt
kunna öka handeln med Östtyskland,
om förbindelserna normaliserades. Inte
minst borde väl denna fråga prövas i
samband med det aktuella fredsfördraget,
då ett upphävande av järnridåpolitiken
skulle kunna återbörda stora svenska
belopp i form av tidigare tyska
skulder till svenska intressenter.

Östtyskland är nu — man må gilla
eller beklaga det — en stabil stat som
befinner sig i snabb ekonomisk utveckling;
det är redan på sjätte plats i storleksordning
av Europas industriländer.
Detta motiverar också att förbindelserna
mellan vårt land och TDR äntligen
normaliseras. I fjol reste exempelvis mer
än 80 000 svenskar till eller genom Östtyskland
med färjan Trelleborg—Sassnitz.
Med färjan från Sverige till Travemiinde
reste endast omkring 50 000
svenskar. De som reser till eller genom
Östtyskland kan inte i normal ordning
få sina pass viserade på svensk mark
och omvänt: de östtyskar som behöver
besöka Sverige måste resa in till VästBerlin
för att få sina pass viserade.
Detta är ju absurt.

Vi har samtidigt en utlänningskommission,
som gör vad den kan för att
hålla uppe järnridån mellan Östtyskland
och vårt land. Trakasserierna avlöser
varandra. I fjol förbjöds för att
nu bara nämna ett enda exempel den
kände tyske författaren Ludwig Renn
att besöka Sverige.

Det är troligt att revanschmakarna i
Bonn inte skulle gilla att Sverige normaliserade
förbindelserna med Östtyskland.
Men det är väl inte de som skall

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

bestämma det alliansfria Sveriges utrikespolitik
i sådana frågor?

Vi vill naturligtvis inte underskatta
det allvarliga i vad som nu sker i Västtyskland.
Där höjer man åter tonen
som på Wilhelms och Hitlers tid. Revanschpropagandan
gör sig allt bredare.
Kraven på gränsförändringar, särskilt
gentemot Polen och Tjeckoslovakien,
liksom på Östtysklands inordnande under
Bonn-regimen förutsätter dock ett
segerrikt nytt krig för att bli mer än
tomma ord. Men dessa krav ropas ut
som den officiella västtyska politiken.

Inte minst intressant ur svensk synpunkt
är den västtyske försvarsministern
Strauss’ offentligt framlagda program
att göra Atlantblocket till herre
i Östersjön, hindra sovjetsjöfarten genom
sunden liksom förbindelserna med
Pommern och Mecklenburg samt stänga
in sovjetflottan i Finska vikens inre del.
Dessa dårdrömmar reklameras även
som ett svenskt intresse, ja som villkoret
för ett svenskt neutralitetsförsvar.
Med hänsyn härtill förvånar regeringens
kallsinne inför idén att försöka hålla
Östersjön utanför krigshandlingar. Om
de sju stater som gränsar till Östersjön
kunde enas om en sådan politik, kunde
väl svensk neutralitet inte få ett bättre
handtag, för att nu inte tala om betydelsen
ur försörjningssvnpunkt i samband
med ett nytt eventuellt storkrig.

Mot idén om Östersjöns neutralisering
har invänts att detta skulle vara ett
speciellt ryskt intresse, eftersom denna
makt har så dominerande militära och
marina resurser i Östersjön. Men därav
följer väl att denna makt har den största
möjligheten att överleva ett östersjökrig.
Därav följer väl också att det är de
små staterna, bland annat Sverige, som
har det största intresset av att freden
bevaras i dessa trånga vatten.

Under och efter kriget har de svenska
eftergifterna för Hitlcr-Tyskland, sänkningen
av ryska ubåtar, transiteringen
av division Engelbrekt och konvojerna
av de tyska trupp- och krigsmateriel -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

transporterna genom Östersjön till de
finska hamnarna motiverats med tvånget
att undvika ett tyskt överfall på Sverige.
När det sedan avslöjats att dessa konvojer
hade en långt större räckvidd än
regeringen tidigare medgett, framträder
dåtidens utrikesminister Christian Giinther
och försvarar detta som ett medvetet
svenskt stöd åt den tysk-finska krigföringen
mot Sovjetunionen! Detta skulle
alltså vara en svensk insats i världskampen
för att krossa det nazistiska tyranniet!
Vi tror att man bör lära av
dessa misstag i det förgångna och akta
sig för att upprepa dem.

Om regeringen i sin kyliga redogörelse
för Tysklandsfrågan vågar ett
ställningstagande, så är det närmast
mot västmakternas redovisade anspråk
på en tysk återförening med hela Tyskland
anslutet till Atlantpakten och återställandet
av kapitalisternas och godsägarnas
tidigare positioner i Östtyskland.
Herr Ohlin ser rött inför detta
stöd åt förhandlingslinjen. Men kan
verkligen någon på allvar tro att ett
sådant slags återförening som västblocket
företräder, skulle befordra freden?
Motsatsen är väl snarast oundviklig.
Just sådana åtgärder skulle gynna de
krafter som för tredje gången vill pålägga
det tyska folket det tunga ansvaret
att — därtill i atomåldern —
starta ett nytt världskrig, det tredje i
vår livstid.

Å andra sidan: finns det en bättre väg
än förhandlingar, eventuellt en konfederation
mellan de båda tyska staterna
som förberedelse till en återförening
på grundvalen av ett alliansfritt, demokratiskt
Tyskland utan kärnvapen, en
del av en regional centraleuropeisk
fredszon som även regeringen tycks ha
vissa sympatier för?

Kunde något bättre åstadkommas ur
svensk liksom ur övriga europeiska
småstaters synpunkt, vilka staters fred
och nationella oavhängighet nu liksom
förut hotas av en åtcruppstigande västtysk
utilitarism?

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

Just nu påstås läget vara kritiskt, om
jag får tro regeringen. Det säges att
det skall bli extra farligt i maj, därför
att Sovjetunionen erbjudit Tyskland ett
fredsfördrag och till på köpet hotar att
dra bort sina trupper därifrån. Är det
inte upp och nervända världen, att något
sådant skulle kunna öka spänningen
och utlösa mobiliseringsåtgärder?
Om detta avslöjar någonting, så måste
det väl vara svagheten i västmakternas
och krigspolitikernas position.

Denna svaghet kommer att markeras
ytterligare i samband med själva fredsfördraget
och de sovjetiska stridskrafternas
tillbakadragande. Atlantblocket
kommer inte att kunna göra någonting
däråt mer än att hojta och hota. De
kan naturligtvis stanna kvar i Västberlin
och Västtyskland, men därmed
markeras bara att medan Östberlin befriats
från främmande trupper och livet
där normaliserats, fortsätter Västberlin
liksom Västtyskland att vara
ockuperat område. Vidare kan herr
Adenauers regering avvisa fredsfördraget,
men den avslöjar därmed bara sina
revanschplaner och förhoppningar att
med våldsåtgärder kunna förändra de
tyska gränserna. En sådan politik kan
inte bli gammal — den kanske inte ens
överlever den åldrige herr Adenauer.

Men —■ har det sagts — hur går det
om Östtyskland blockerar tillförselvägarna
till Västberlin som ligger 200
kilometer från västgränsen inne på östtyskt
område? Vi tror för vår del inte
en minut på detta vrövel om något hot
mot Västberlin. Problemet Västberlin
kan lösas utan krig eller några våldsakter.
Vill de västberlinska arbetarna
ha sina kapitalister kvar, är det deras
sak. Vill herr Undéns partivänner förvalta
Västberlin åt kapitalisterna i stället
för att utnyttja sin maktställning för
att lösa frågorna om arbete och en
bättre tillvaro för befolkningen, så är
det också deras sak. I Östberlin och
Östtyskland har man tiden för sig och

behöver inte efterapa NATO i fråga
om huvudlöst uppförande.

Med andra ord: fredsfördraget kan
inte leda till eu skärpning av motsättningarna,
utan till eu viss avtrubbning
av dem, precis såsom statsfördraget
med Österrike löste ett mångårigt tvisteproblem.
Det behöver inte heller resultera
i några spärråtgärder som hindrar
Västberlins normala förbindelser åt
väster och dess försörjning.

Kommunistiska partiet understryker
sina tidigare deklarationer om att det
stöder regeringens utrikespolitiska huvudlinje:
alliansfriheten och neutraliteten
i händelse av nya krig. Denna linje
har varit lyckosam för det svenska
folket och kan måhända i samma mån
den energiskt fullföljes ge ett litet bidrag
till lösningen av de internationella
problem som komplicerar situationen
och ökar motsättningarna.

Det är dock ingen hemlighet -— det
framgår bl. a. av vad vi i dag hört av
högerledaren — att det finns krafter
som inte vill acceptera den fredliga
samlevnadens principer och den ekonomiska
tävlan mellan de båda systemen,
krafter som blir inspirerade av
atomvapnens möjligheter, som inbillar
sig att Atlantpakten ger den stora tryggheten
och som föredrar att kämpa till
den siste amerikanen. Dessa krafter tar
inte hänsyn till att Förenta staternas
strateger klargjort, att det inte är USA
utan vasallstaterna i NATO, de som
upplåter sina territorier till amerikanska
baser, som främst har att utkämpa
den efterlängtade stora striden.

Vi tror att det skulle gagna fredens
sak, om regeringen litet mer energiskt
tog itu med dessa karoliner, som direkt
står i statens tjänst. Det skulle bli ett
väldigt kakalorum här i landet, därest
exempelvis ryssarna vid sina fälttjänstövningar
skulle hålla förhör med fingerade
svenska fångar. Men våra egna
karoliner generar sig inte för att låtsas
fånga in ryska soldater på svenskt territorium,
förhöra dem och sedan genom

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

pressen bekantgöra hur många sovjetdivisioner
som »står» på svensk mark.
Om detta är uttryck för neutralitetsvilja,
kan regeringen säkert själv avgöra.

Det svenska försvaret erhåller, enligt
finansministern, i år 3 300 miljoner
kronor. Alla andra delar av förvaltningen
får dra åt svångremmen, medan försvaret
med ljus och lykta söker placeringsobjekt
för det ymnigt inströmmande
guldet. Men i våra karoliners propaganda
är det svenska försvaret nästan
museimässigt, därest det inte tillföres
atombomber för 10 miljoner kronor
per styck. Dessa atombomber skall användas
på svenskt område, och de behöver
inge någon oro, om man får tro
den propaganda varmed våra värnpliktiga
matas.

Regeringen har tills vidare bordlagt
frågan om atomvapen, men regeringspartiet
har tillsatt en utredning för att
penetrera densamma. Atomentusiasten
Per Edvin Sköld säges också ha fått i
uppdrag att skriva en broschyr för att
slå ned motståndarna till, såsom det heter,
»ett starkt och modernt försvar».
Det gäller ju bara »taktiska» atombomber,
vilka har en klart defensiv karaktär
och inte kan jämföras med vätebomberna,
vilka är massutrotningsmedel,
enligt herr Hjalmarsons beskrivning.
C 000 av Hiroshimas 250 000 invånare
klarade sig oskadda från den första
»taktiska» atombomben, vilket egentligen
säger nog om den sortens definitioner.

Såvitt man kan förstå, är det en uppgift
för den socialdemokratiska utredningskommittén
att knäcka frågan, huruvida
ett atombeväpnat Sverige kan
upprätthålla neutralitetslinjen. Man
måste då hålla i minnet, att atombombens
främsta vänner inte tror på neutraliteten
och alliansfriheten. Det har
herr Hjalmarson återigen klargjort, och
herr Tingsten skriver om det i dag i
Dagens Nyheter för hela svenska folket.
Med den militära förkärleken för
förkortningar skulle väl den konstella -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

tion som främst belyser atomkämparnas
väg kunna kallas ÖB-Ting-Bo,
d. v. s. ÖB-Swedlund, Tingsten och Boheman.
Dessa herrar tycks ha för sig
att om de lyckas omvända den atomfientliga
opinionen kan de också föra
Sverige in i Atlantpakten. De kan ju
påvisa att det behövs 10 år för att Sverige
själv skulle kunna framställa en
atombomb. Deras krav blir då att vi
skall ha amerikanska atombomber till
det pris de betingar. De försöker inbilla
sig själva att priset är inträdet i NATO.
Men amerikanerna ger inte sina NATOvasaller
atomvapen, de bara utnyttjar
deras territorium för sin egen lek med
dessa.

Ett annat problem är om Sverige över
huvud kan föra ett atomvapenkrig. Erfarenheterna
besvarar denna fråga nekande.
Våra gränser är för trånga, helt
enkelt. Länder med Sovjetunionens,
USA:s, Australiens och Kanadas ändlösa
territorier kan föra ett atomvapenkrig,
ett land med Sveriges trånga gränser
förmår det inte. Två fullträffar på
Stockholm skulle desorganisera vårt
försvar och demoralisera försvarsviljan.
De makter som redan har atomvapen
har också resurser för att få in sådana
träffar.

Slutligen skulle ett svenskt atomvapen
tvinga en potentiell fiende att använda
atomvapen eller de ännu mera
ödeläggande vätebomberna mot vårt
land. Inte nog med att det framstår som
en militär nödvändighet, våra atompropagandister
gör allt för att försvara detsamma
och framställa det som moraliskt
berättigat. Så förhåller det sig
emellertid inte: frågan om ett förbud
mot atomvapnen är inte avskriven från
dagordningen. Det är å andra sidan
klart, att skall det föras krig med sådana
vapen, då tillgriper en potentiell
fiende de mest effektiva, även om vi
själva inte har dem, och det lär inte
vara möjligt att diskutera om dessa är
taktiska eller strategiska. Slutsatsen blir
att det är farligt att godkänna tesen om

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

atomvapnens defensiva, konventionella
och taktiska karaktär. Bakom kraven
om atomvapen döljer sig alltså det långt
viktigare kravet att göra slut på alliansfriheten
och uppge den fredliga samlevnadens
princip. Propagandan för
atomvapen är i verkligheten riktad mot
neutralitetslinjen, även om inte alla
medlöpare dragit den slutsatsen.

Vi tror för vår del, att både kärnvapenkriget
och det propagerade tredje
världskriget kan förhindras. Varje år vi
vinner i kapplöpning mellan krig och
fred för oss i verkligheten närmare det
stora målet, då generalerna får träda
tillbaka för diplomaterna när det gäller
att avgöra tvistefrågor mellan staterna.
Religionskrigens tid är förbi, och de
som tror att krig kan föras på ideologiska
grunder avslöjar bara att de ingenting
lärt. Det andra världskriget har
nyss visat tesens ohållbarhet. Hitleristerna
var visserligen lika mycket bakom
flötet som våra korstågspropagandister,
men alla vet hur det gick med
deras korståg. Alliansen mellan den socialistiska
Sovjetunionen och de imperialistiska
västmakterna visade lösligheten
i korstågsparoller, när staternas
existens står på spel.

Om sju år har det socialistiska lägret
en mäktigare industriproduktion än
hela den övriga världen sammantagen,
och om tio år, när den första svenska
atombomben skulle kunna bli färdig,
om dess vänner får som de vill, måste
NATO skrinlägga varje förhoppning om
att kunna genomkämpa ett framgångsrikt
krig.

Vi tror därför på möjligheterna att
kunna bevara freden och på klokheten
i vårt lands utrikespolitiska målsättning:
alliansfrihet och neutralitet.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! I denna utrikesdebatt
har man kommit att syssla mycket med

handelspolitiska frågor, liksom också
dessa i regeringens inledande redogörelse
hade ett förhållandevis stort utrymme.
Det är inte onaturligt. När vi
de senaste gångerna har diskuterat utrikespolitik
här i riksdagen — någon
formlig utrikesdebatt har vi inte haft på
länge, men dessa spörsmål har debatterats
i andra sammanhang — har våra
diskussioner trots allt präglats av
förhoppningar om att ett vidgat ekonomiskt
samarbete i hela Europa skulle
komma till stånd. Man har nästan i
förväg dragit växlar på den förbättrade
situation, som skulle uppstå när
målet var nått.

Nu står vi inför en besvikelse. Vi
står inför ett i ekonomiskt hänseende
splittrat Europa, mera splittrat än det
egentligen varit sedan andra världskrigets
slut, eller i varje fall sedan OEECorganisationens
tillkomst. Det är eit
nytt läge och ett annat än vad vi här
i landet hade vågat hoppas på. Detta
skapar andra villkor än beräknat, både
för oss och för andra länder. Medan
man på sina håll i Europa knyter mycket
stora förhoppningar till den nya
situationen, känner man väl lios oss
mera farhågor än förhoppningar.

Det kan då vara skäl att fråga sig vad
det berodde på att förhandlingarna om
frihandelsområdet misslyckades medan
förhandlingarna om sexmaktsöverenskommelsen
lyckades. Svaret ligger omedelbart
till hands. Det är den franska
politiken. Från fransk sida önskar man
en sexstatsunion men inte något frihandelsområde.
Detta är emellertid inte
hela förklaringen. Varför har man kommit
att ta så stor hänsyn till den franska
ståndpunkten i dessa frågor? För
min del tror jag att det beror på det
nära sammanhanget mellan ekonomi
och politik. Det är inte på ekonomiska
grunder utan på politiska som den franska
ståndpunkten kommit att bli bestämmande
för ett flertal andra europeiska
länders inställning.

Trots allt ligger det någonting posi -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

tivt i sexstatsgruppens bildande. Det är
ändå någonting märkligt i detta att
Frankrike och Tyskland — de gamla
motståndarna — har kunnat förenas på
det sätt som nu skett i ett nära ekonomiskt
samarbete, ett samarbete som också
har politisk innebörd. Trots allt är
detta ett utslag av ett europeiskt tänkande,
om också begränsat. Med en travestering
av ett gammalt uttryck skulle
man kanske om sexstatsgruppen kunna
säga, att »hädanefter är krig mellan europeiska
bröder omöjligt». Det är detta
som är det viktigaste och mest positiva
resultatet. Det är ett uttryck för vad man
ibland brukar kalla federalistiska tendenser
i europeisk politik. Inte minst
i Tyskland har man tydligen ibland känt
en viss otålighet över hur långsamt det
går med de europeiska samarbetssträvandena.
I denna union bar man nu
funnit en lösning. Lilla Europa är visserligen
inte hela Europa, men i varje fall
någonting mera än de enskilda medlemsländerna.

För vår del har vi hittills sett — och
måste i första hand se — dessa frågor
ur handelspolitisk synpunkt. Yårt ekonomiska
läge har genom denna överenskommelse
blivit väsentligt mindre gynnsamt
än det var tidigare. Kommerskollegii
utredning om effekten av en fullt genomförd
sexstatsunion är därvidlag
mycket upplysande. På kort sikt är visserligen
de direkta konsekvenserna av
Rom-avtalets ikraftträdande ganska
måttliga, men man spekulerar redan i
den framtida effekten. De psykologiska
verkningarna av den nya situationen har
också börjat göra sig gällande i försämrade
förhållanden för det svenska näringslivet.
Allting talar för att dessa
tendenser i fortsättningen kommer att
bli ytterligare markerade och att vår
ekonomi kommer i ett sämre utgångsläge
än förut.

[ förbigående vill jag återigen understryka
vad herr Ohlin talade om, nämligen
vikten av att man under sådana
omständigheter fäster särskilt avseen -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

de vid att föra en inre ekonomisk politik
som är gynnsam för våra exportnäringar.
Det är inte första gången det
kravet framförts från oppositionens sida.
Det är inte heller första gången regeringen
gått förbi det. Man vill inte diskutera
den ekonomiska politiken och
handelspolitiken i ett sammanhang. Man
diskuterar den ekonomiska politiken för
sig — där är man helt oense med oppositionen.
Man diskuterar även handelspolitiken
för sig, och där kan man konstatera
en relativt stor överensstämmelse.
Det är olyckligt att man uppehåller
en sådan gränsdragning från regeringens
sida. Särskilt i betraktande av den
pessimistiska grundtonen i regeringsmeddelandet
tycker jag det skulle vara
anledning att även från regeringens sida
ta denna sak litet mera på allvar.

Jag tror emellertid att det råder en
ganska stor enighet i fråga om de alternativ
vi står inför. Att vi skulle kunna
gå in i sexstatsgruppen förefaller osannolikt.
Härvidlag är jag ense med statsrådet
Lange — liksom herr Ohlin var
det och även herr Hjalinarson, fastän
herr Lange av någon anledning försökte
krysta fram någon slags meningsskiljaktighet,
vars motivering väl var den att
det var förargligt för ett statsråd när
han måste finna sig i att i så hög grad
vara överens med oppositionsledarna.
Någon saklig meningsskiljaktighet kan
man knappast konstatera.

Det finns många skäl — och de har
redan nämnts — till att vi inte på allvar
skall räkna med möjligheten att komma
med i denna union. Det är tvivelaktigt
om vi skulle bli insläppta. Om vi fick
lov att komma in skulle priset bli
ganska högt: harmoniserad tullnivå,
medverkan bland annat i europeiska
investeringsbanken och socialfonden,
harmoniserad socialpolitik, tillträde för
utländska företag och utländskt kapital
över huvud taget på exakt samma villkor
som svenskt o. s. v. Det kanske inte
minst viktiga i sammanhanget är ju,
att sexstatsgruppen byggt upp en ge -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

mensam jordbruksorganisation, som till
stor del arbetar med majoritetsbeslut —
både när det gäller regleringen av jordbruket
i allmänhet, varvid majoritetsbesluten
dock inte träder i kraft förrän
1966, och när det gäller subventionsfrågor,
där det däremot omedelbart är fråga
om majoritetsbeslut rörande godkännande
eller inte godkännande av de subventioner,
som ett eller annat land kan
vilja genomföra. Det är viktigt att komma
ihåg att dessa svårigheter finns. Det
är också viktigt att komma ihåg, att majoritetsbeslut
av den typ som här aktualiserats
avgöres mindre på ekonomiska
än på politiska grunder. Vi kan
därför knappast räkna med att det
skulle tas alltför stora hänsyn till våra
önskemål och synpunkter.

Jag tror, i likhet med herr Hjalmarson,
att det kan vara skäl att undersöka
möjligheterna till en kontakt i en eller
annan form med sexstatsunionen. Det
finns åtskilligt man därvidlag kan undersöka.
Angående lista G talade statsrådet
Lange om att man skulle få vänta
tio år innan sexmaktsunionen skulle
bestämma sig för vilka tullsatser som
skulle föreskrivas. Det förefaller osannolikt
att de skulle kunna klara sig så
lång tid utan att ha reglerat tullsatserna.
Också bortsett därifrån finns en rad
frågor som kunde undersökas. Inte
minst när herr Hedlund här i dag har
framkastat tanken på en tullunion med
sexmaktsgruppen bör det väl, i betraktande
av det gamla vänskapsförhållande
mellan herr Hedlund och hans gamla
kolleger i koalitionsregeringen som ofta
brukar åberopas från socialdemokratiskt
håll, finnas all anledning att göra
de undersökningar som skulle behövas
som bakgrund till en sådan tullunion.
Om herr Lange tydligen vill polemisera
mot herr Hjalmarson beträffande det
som herr Hedlund har sagt, må det stå
honom fritt att göra det. Någon optimism
vare sig i fråga om svensk anslutning
till sexstatsgruppen eller i fråga
om en tullunion med denna har jag

emellertid mycket svårt att känna. Jag
tror att vi här står inför mycket mäktiga
ekonomiska intressen hos sexstatsgruppens
medlemmar, som icke skulle vara
förenliga med en från vår synpunkt ekonomiskt
möjlig överenskommelse. Det
är av politiska skäl som sexmaktsgruppens
medlemmar kunnat sluta sin överenskommelse.
Det är osannolikt att de
skulle släppa in en partner som inte vore
villig att betala det politiska priset.

Uppenbart är väl också att den nordiska
marknad som det talas om i regeringsmeddelandet
inte kan vara någon
ersättning för den marknad vi går miste
om. I själva verket är det ytterst tvivelaktigt
om den nordiska marknaden
ur svensk ekonomisk synpunkt skulle
komma att medföra övervägande fördelar
eller övervägande olägenheter.
Inte minst de handelspolitiska konsekvenserna
kan tänkas bli ganska betänkliga.
Om den nordiska marknaden är
motiverad är det inte av hänsyn till
svenska ekonomiska intressen, utan det
är för oss — liksom för sexmakterna —
politiska skäl som kan vara värda en
ekonomisk uppoffring.

Att vi skulle ge oss in i något slags
handelskrig med sexländerna betraktar
jag för min del som uteslutet. Vi har mer
än de flesta att vinna på fri handel i
världen och kan inte tänkas arbeta på
att bryta sönder de möjligheter som
därvid föreligger.

Någon gång har det framkastats, i
mera auktoritativa former än man skulle
önska, att vidgad handel med öststaterna
skulle kunna utgöra en ersättning
för de minskade handelsmöjligheter
som Västeuropa numera erbjuder.
Jag måste beklaga att den tanken uttryckts
i sådan form och i sådant sammanhang
som skett. Visst har vi anledning
att delta i en fri ekonomisk tävlan
med öststaterna. Visst har vi anledning
att bedriva handel med dem liksom
med alla andra. Men vi måste samtidigt
komma ihåg att det skulle vara farligt
om dessa handelsförbindelser finge en

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

sådan omfattning och en sådan karaktär
att de satte oss i ett beroendeförhållande.
Det finns färska erfarenheter
av att länder, som binds vid öststaterna
med ekonomiska band av denna typ, får
finna sig i att de handelspolitiska förhållandena
utnyttjas för direkt politiska
syften. Det har inte kunnat förnekas att
man från sovjetrysk sida just i anslutning
till förhandlingar i handelsfrågor
ställde krav beträffande sammansättningen
av Finlands regering, krav som
icke bara var partibetonade utan också
personbetonade. Jag förmodar att man
säger sig på socialdemokratiskt håll, att
eftersom det alltid skall vara eu socialdemokratisk
regering i Sverige är det
inte någon större olycka om ett sådant
samarbete exempelvis skulle utesluta
högern från de partier som kunde tänkas
få förekomma i regeringsställning.
Det är, menar man, ändå naturens ordning
att landet styrs av socialdemokrater;
den inskränkningen i vår politiska
rörelsefrihet finge således inte praktisk
aktualitet. Låt oss lämna den saken
åsido.

I fallet Finland var det fråga om valet
av vilka socialdemokrater som skulle
få sitta i regeringen. Vi får inte sätta
oss i ett sådant beroendeförhållande genom
handel med östländerna att man
sedan från sovjetrysk sida säger, att
man är mycket villig att förhandla men
inte gärna ser Torsten Nilsson i regeringsställning,
därför att det skulle vara
en besvärlig belastning för handelsutbytet,
och göra det litet frostbctonat,
om han skulle vara med. Han är säkert
en mycket bra person på sitt sätt, kanske
man skulle säga, men med tanke på
våra handelsförbindelser vore det bättre
om vi kunde hitta någon annan som
kunde sitta i hans ställe. Den handel vi
kan och skall bedriva österut måste
vara ett led i en naturlig samlevnad men
får aldrig försätta oss i beroendeförhållande
till andra och inte heller presenteras
som ersättning för handeln inom
västerlandet.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

För övrigt finns nog en hel del att
göra också inom Västeuropa. Tidigare
har det talats om våra handelsrelationer
med Storbritannien och vårt eventuella
ömsesidiga intresse att väcka till
nytt liv samarbetet inom Uniscan. Också
förhållandet till sexstatsgruppen måste
givetvis prövas och alla kontakter
och alla möjligheter till handelsutbyte
undersökas -— kritiskt men utan att vi
tappar vare sig huvudet eller humöret.
På längre sikt får vi aldrig släppa taget.
Vi måste — och detta förefaller mig
både av regeringsmeddelandet och av
vad herr Lange här har sagt att döma
vara regeringens uppfattning också —
fortsätta att arbeta för verklig europeisk
samverkan i ekonomiskt hänseende, omfattande
inte bara de sex utan också de
elva.

Vi har kanske möjlighet att göra en
insats på den punkten, eftersom Sverige
är ett av de länder som har överskott av
import i förhållande till vissa länder
inom sexmaktsgruppen och därför har
särskilt intresse för dessa länder. Av
särskild betydelse ur den synpunkten
är förhållandet till den västtyska regeringen,
som kanske på längre sikt ändå
inte bara tänker på de politiska relationerna
till Frankrike utan också har
andra intressen att beakta.

Ju mera direkta kontakter som kan
etableras med regeringen och regeringskretsarna
i Tyskland, desto större möjligheter
har man i Sverige att göra en
insats för att fortsätta arbetet på europeiskt
ekonomiskt samarbete.

Men också för oss finns det ett naturligt
samband mellan de ekonomiska
och de politiska frågorna. Också för oss
är det nödvändigt att på den här punkten
stanna elt ögonblick och fråga oss:
Vad är det för faktorer som bestämmer
vår utrikespolitik? På en punkt finns
här enighet, en mycket vidsträckt enighet
— det är om grundsatsen: alliansfrihet
i fred med sikte på att möjliggöra
neutralitet, om krigets vanvett skulle
släppas lös. Detta är alla de demokra -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

tiska partierna överens om, och även
kommunisterna gör en läpparnas bekännelse
till samma ståndpunkt.

Tillämpningen är naturligtvis inte
given bara genom att man har fastslagit
detta uttalande. Inom den gemensamma
grundsatsens ram finns det utrymme
för nyanser, men viktigast är, att
alliansfriheten ensam inte är en tillräcklig
ledstjärna för politiken. Vi lever
i Europa — det har av inte minst
ekonomiska skäl blivit mera påtagligt
än någonsin — och i den situation där
vi nu befinner oss kan vår samhörighetskänsla
med västerlandet knappast
nog ofta betonas. Samtidigt är det
uppenbart, att vår alliansfrihet accepteras
och respekteras på alla håll i både
öst och väst, och den accepteras inte
minst på den västliga sidan mera klart
och bestämt än vad den gjorde i början.
Just därför att alliansfriheten respekteras
behöver den inte heller i fredstid
nödvändigtvis utformas som en
bitsk och aggressiv neutralitet. »Den
svenska igelkotten», som vänder taggarna
åt alla håll, var en krigsföreteelse;
den är knappast någon lämplig
symbol för hur svensk politik skall gestalta
sig under fredsförhållanden. Vad
vi behöver är en realistisk politik,
byggd på vetskap om tillvarons farlighet,
skyddad av ett starkt försvar för
vår frihet och fred, ett försvar skapat i
hopp om att man inte skall behöva begagna
det men starkt nog att kunna begagnas,
om det trots allt skulle bli nödvändigt.

När jag talar om realistisk politik,
ligger det nära till hands att återigen
gå in på frågan om förhållandet till
Sovjetunionen. För min personliga del
tolkar jag den sovjetryska politiken så,
att man i Sovjet inte önskar något storkrig
men att man i övrigt är beredd
att gå snart sagt hur hårt fram som
helst för att tjäna dels den ryska nationalismen
och dels spridandet av kommunismen
i världen. Jag tror att i Sovjetunionen
alltjämt finns kvar en ärlig

övertygelse om att »socialism i vår egen
tid» är möjlig; och när man där talar
om socialism, menar man sannerligen
inte socialdemokrati. Man är övertygad
om att möjligheten att genomföra det
kommunistiska systemet i världen ligger
nära till hands och att politiken
omedelbart måste inriktas på att punkt
efter punkt öka möjligheterna härför.
Inte heller ett land som Sverige ligger
utanför utrymmet för detta. Trots att
kommunisternas framgångar hittills har
varit små vid allmänna val, räknar man
nog ändå med att de skall kunna användas
för det ena eller det andra
ändamålet.

Det är med den utgångspunkten som
vårt ställningstagande måste ske. Om
vår politik är realistisk betyder det att
vi tar hänsyn till både konkreta och
psykologiska realiteter. Det är uppenbart
att vi inte lånar vår medverkan till
en aggressiv politik från någondera sidan.
Det är klart — hoppas jag — att vi
är villiga att göra stora uppoffringar
för vårt försvar. Det är klart att vi är
beredda till alla de kontakter som kan
vara motiverade ur praktisk förhandlingssynpunkt,
att vi i varje läge skall
iakttaga ett korrekt uppträdande, att
vi skall ha full respekt för alla ingångna
förpliktelser. Men, herr talman,
det kan inte hjälpas att den hederlighet,
som i dessa hänseenden ändå bör
vara en ledstjärna för svensk politik,
också förutsätter en ganska betydande
grad av uppriktighet. Det är ingen mening
att hyckla känslor som i verkligheten
inte finns. Det är ingen mening
att söka hemlighålla vad som ändå inte
förblir hemligt, nämligen de känslor
av djupt ogillande, som hos oss den
allt övervägande delen av svenska folket
finns gentemot exempelvis den ryska
politiken i Balticum. Jag skall här inte
gå in på frågan om Chrustjovs besök
— den har diskuterats många gånger
och senast i dag — men jag skulle ändå
i polemik mot vad hans excellens utrikesministern
sade tidigare i dag vilja

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

peka på att det har risker att alltför
mycket offra åt sådant som människor
ändå måste uppfatta som den officiella
lögnen. Om vi skall kunna bevara känslan
av samhörighet, känslan av gemenskap
inför våra värden, får vi inte dra
oss för att ta en ståndpunkt som ibland
kanske är en liten smula moraliskt motiverad.
Hans excellens utrikesministern
begagnade i dag ordet moralisk som om
det hade varit ett skällsord — ibland
begagnar han det på annat sätt.

Men det är nog så, också ur praktisk
synpunkt, också om man aldrig så litet
anlägger ett moraliserande betraktelsesätt,
att detta med den officiella
lögnen är något ganska riskabelt i fråga
om folks inställning. Det hänger också
ihop med hela frågan om den fria diskussionen.
Här har ju i anslutning till
frågan om Finland förts en del tal om
tidningspressen och dess roll. Vad som
sades om tidningspressen i Finland
från rysk sida förde tankarna till vad
man i Hitler-Tvskland sade om de
svenska tidningarna under kriget.

Hur mycket betyder sådant där i
verkligheten? Det är en känd modell för
diktatorer att tala om att pressen skall
vara mer försiktig i sina uttalanden,
men det är nog inte därför att diktatorn
— annat än om han är helt och
hållet sinnesrubbad — påverkas till
den ena eller andra ståndpunkten av
vad som står i främmande länders tidningar,
utan det är därför att tillvaron
av en fri och kritisk pressdiskussion
påverkar opinionen i de fria länderna
i en riktning som diktatorn tycker mycket
illa om. Vi kan ibland här i landet
på goda grunder vara förargade över
en hel del som står i tidningarna, framför
allt i sådana tidningar som inte
står oss niira, men ingen av oss skulle
väl ändå vilja förneka, att tillvaron av
en verkligt fri pressdiskussion, där
pressen inte minst i utrikespolitiska
frågor får säga sådant som är obehagligt,
är ett av de stora värdena för oss,
men inte för diktatorerna. Också ur

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

den synpunkten kan det vara anledning
att stämma i bäcken, att säga ifrån
från början, att folk skall ha lov att
säga sin mening.

Alliansfrihet, syftande till neutralitet,
är vi överens om, men detta får inte
komma oss att glömma grundläggande
värderingar. Det får inte komma oss
att glömma rätten att säga ifrån, vad
vi tycker. Vi skall ha lov att säga t. ex.
att den sydafrikanska regeringens politik
gentemot de färgade är ovärdig en
kulturstat. Vi skall ha lov att säga ifrån,
att Indiens politik i Kashmirfrågan
förefaller oss obegriplig och orimlig.
Det är bara på sådana villkor som fredlig
samlevnad är möjlig för en demokrati.
Och vad vi har lov att säga om
mera avlägsna länder skall vi också ha
lov att säga om dem som ligger oss närmare.
Vi skall ha lov att säga vår mening
om vad som händer i de baltiska
staterna. Vi skall ha lov att påminna om
Jaan Tönisson, som på sin tid var en
minst lika stor frihetshjälte som Matteotti.
Vi skall ha lov att göra detta i
riksdagen, i pressen, i den allmänna
debatten, varhelst det kan vara påkallat,
utan att fördenskull beskyllas för att
ha avvikit från den alliansfria ståndpunkten.
Dessa klara ståndpunktstaganden
har ingenting att göra med den
grundprincip vi följer. Vi följer den
principen gemensamt, men vi följer
den i vetskap om att den fortfarande ger
utrymme för fri diskussion.

Hans excellens utrikesministern använde
tidigare i dag en rätt irriterad
ton när han svarade på herr Hjalmarsons
anförande, och det var inte första
gången. Jag har försökt tänka efter, vad
den irritationen beror på. Visst är partiernas
enighet om utrikespolitikens huvudlinjer
ett stort värde. Visst är
det angeläget att vi inte förstorar våra
politiska motsättningar. Vare sig man
räknar med partiväxling eller regeringsmonopol
för ett parti är det angeläget
att göra klart inför utlandet, att de politiska
partierna är eniga om de stora

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

huvudlinjerna. Vi kan knappast kosta
på oss partipolitiska strider i utrikespolitikens
grundfrågor. Men hur skall
vi undvika dem, och var ligger huvudansvaret
för att de kan undvikas?

För ett par år sedan, när jag för första
gången hade äran att delta i en utrikesdebatt,
försökte jag säga till hans
excellens utrikesministern, att det vore
önskvärt att han oftare — på samma
sätt som i Ungernfrågan — framträdde
som hela landets utrikesminister. Han
svarade: »Om oppositionspartierna

sluter upp kring den utrikespolitik som
regeringen representerar, så är jag fullt
villig att framträda som landets utrikesminister.
» Med andra ord: regeringen
bestämmer politiken; om oppositionspartierna
ansluter sig, är de välkomna,
om de inte ansluter sig, är de
inte välkomna. Det är, herr talman, inte
på det viset som man skapar den rätta
grundvalen för de demokratiska partiernas
samverkan i utrikespolitiken.
En sådan samverkan kan inte bygga på
underkastelse från oppositionen gentemot
regeringen, utan den måste bygga
på en fortlöpande förtroendefull kontakt
och ömsesidigt hänsynstagande, där
man fäster avseende vid vad som sägs
från både den ena och den andra sidan.

Jag skulle för min del vara utomordentligt
glad, om den grundläggande
enighet i fråga om utrikespolitiken, som
trots allt finns både på det handelspolitiska
området och på många andra områden,
finge framträda tydligare. Men
skall det målet kunna nås, får man följa
en gammal grundsats, som för övrigt lär
vara inskriven i väggen på kanslihuset,
fastän den inte alltid tillämpas där.
Den lyder i fri översättning: »I det
nödvändiga: enighet. I det tveksamma:
frihet. I allt: hänsynsfullhet.» Det är
förutsättningen för samverkan i utrikespolitiska
frågor.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det var ett par uttryck

i herr Heckschers anförande som gjorde
att jag begärde ordet, men sedan jag
begärt ordet fortsatte herr Heckscher på
ett sätt som gör att jag måste ta upp
även ett par andra ting än dem som direkt
föranledde mig att ta till orda.

Jag vet inte, mot vem herr Heckscher
polemiserar när han talar om att vi skall
behålla vår frihet att säga vår mening
och att vi inte skall acceptera försöken
att dölja vad vi tänker bakom någonting
som han betecknade som den officiella
lögnen.

Det är rätt bekymmersamt när man
inviterar till ökat samförstånd och ökad
moderation, att man formulerar sina
uttalanden så, att någon kan få den
uppfattningen, att herr Heckscher polemiserar
mot regeringen. Det är inte precis
den rätta metoden att skapa ökat
samförstånd, om det är mot regeringen
han polemiserar. För regeringen är det
ingen officiell lögn —• och ingen annan
form av lögn heller — att vi är intresserade
av så goda grannskapsförhållanden
som möjligt, även med Sovjetunionen.

Det är alldeles riktigt som herr Heckscher
säger, att vi nu inte skall vara en
igelkott med taggarna riktade åt alla
håll, utan vi skall vara beredda att i
mån av möjligheter medverka till hyggliga
grannskapsförhållanden även åt det
håll, där man regerar efter principer
som vi inte accepterar. Det är därför
mycket olyckligt att det från denna talarstol,
exempelvis i samband med den
ryske statschefens tilltänkta besök, har
fällts ord — enligt vilka besöket kan
uppfattas som ett uttryck för den officiella
lögnen. Det är det emellertid inte,
utan besöket är ett led i våra försök att
skapa hyggliga förbindelser även med
vår granne Sovjetunionen.

Sedan är det en annan sak att det
mellan herr Heckscher och praktiskt
taget hela det parti jag representerar
inte råder några delade meningar därom
att den omständigheten, att vi vill
ha goda grannskapsförhållanden med

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

en diktaturregim, inte hindrar oss från
att säga vår mening om densamma, nämligen
att det statsskicket i varje fall
är olämpligt för oss.

Omedelbart efter mitt besök i Sovjetunionen
1956 sammanträdde det socialdemokratiska
partiets kongress, och jag
tillät mig då att säga några ord, som
ganska nära ansluter sig till vad herr
Heckscher här anfört. Jag sade den
gången följande, och jag står fortfarande
för de orden:

»Lika klart som vi tar avstånd från
kommunisterna, lika mycket gläds vi åt
de ökade möjligheterna till kontakter
genom den gräns som med fog fått namnet
järnridån. Den ömsesidiga okunnigheten
länderna och folken emellan kan
under inga förhållanden vara annat än
skadlig för de olika staternas möjlighet
att komma fram till en rationell politik.
I vår tid kan ett krig aldrig vara resultatet
av en rationell politik utan endast
resultatet av misstag och okunnighet
som i visst ögonblick utlöser kriget. En
ökning av den ömsesidiga kunskapen
kan på lång sikt endast vara till nytta
för det allmänna intresset av bevarad
fred.»

Sedan fortsatte jag med följande —
och därmed tror jag att herr Heckscher
skall finna att vår deklaration är klar:
»Men de ökade kontaktmöjligheterna i
en riktning där vi inte varit så vana att
umgås bör inte tillåtas skapa nya former
av förvirring och missförstånd. Yi
skall inte i vår inställning till ett för oss
främmande politiskt system, som inte är
demokratiskt, förlora vår hållning som
demokrater. Vi är stolta över vår demokrati,
och det skall vi inte låtsas
glömma när vi visar vårt ansikte mot
öster.»

Mot bakgrunden av detta uttalande av
det socialdemokratiska partiets ordförande
för tre år sedan kan jag inte riktigt
förstå vad det var för mening bakom
den senare delen av herr Hcckschers
anförande, där det verkade som
om han låtsades polemisera mot oss på

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

regeringsbänken. Jag föreställer mig
dock att det var någon annan, som herr
Heckscher hade anledning att med sådan
skärpa i tonen polemisera mot.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman,
för att ställa en fråga. Herr Heckscher
sade, strax innan han kom in på
dessa ting, att det från håll, som var
mera auktoritativt än önskvärt vore,
framhållits att en ökad handel i öster
kunde vara en ersättning för eventuella
förluster på handeln i väster. Vem har
sagt det? Om det är någon av regeringens
ledamöter som sagt det, så vore det
intressant att få veta detta. I det betänkande
om utrikesfrågorna som utdelats
till kammarens ledamöter står
på sidan 36 återgivet mitt anförande
från diskussionen i Oslo, och i det framhåller
jag närmast som ett stöd för våra
finska vänner, att strävandena att öka
handeln i Norden icke skall innebära
några risker för de samtidigt pågående
strävandena att öka handeln med Östeuropa.
Om det är detta uttalande herr
Heckscher missförstått, så måste jag
säga att innanläsningskonsten har utvecklats
på ett sätt som jag visserligen
beundrar, men som inte riktigt stämmer
med herr Heckschers höga anspråk
på andra människors moral. Jag föreställer
mig dock att herr Heckscher
syftade på någon annan än mig, när
han talade om auktoritativa besked, eftersom
det inte finns någon möjlighet
att av mitt yttrande utläsa det, som herr
Heckscher försökte läsa ut.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande det där sista
kan jag helt kort säga, att man i hela
den svenska pressen satte de båda sakerna
emot varandra. Statsministerns
uttalande vid Nordiska rådet om östhandeln
framställdes som en anvisning
om vad vi kunde göra för att kompensera
den minskade västhandeln. Jag håller
med statsministern om att uttalandet
inte hade den formen, men det var auktoritativt
nog att tidningarna — och

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

även den press som står statsministern
nära — lade ut saken på det sättet.

Sedan sade hans excellens statsministern,
att när man talar om samförstånd
och moderation, så är det ingen bra
början att ingå i polemik mot regeringen.
Men vad jag försökte säga var just
att man från oppositionens sida inte
kan undvika en polemik med regeringen,
om inte regeringen å sin sida följer
den linje som uppdragits, nämligen kontakt
och ömsesidig hänsyn med villighet
att avstå från en del av det som man
eljest skulle velat ta sig till.

Vad sedan beträffar den officiella lögnen,
så är det ofta närmast fråga om ett
förtigande. Den framställning av den
senaste tidens utveckling i Finland, som
i dag lämnats i regeringens redogörelse,
är till den grad ofullständig att den
måste uppfattas som ett undertryckande
av verkligheten. Där står ingenting
om att den förändring som ägde rum i
den finska regeringens sammansättning
var resultatet av ryska påtryckningar.
Där står heller ingenting om vad Chrustjov
yttrade i Leningrad. Vad skall det
tjäna till att förtiga det? Det är klart
att vi har anledning att ha hyggliga
grannskapsförhållanden med andra
länder, även Sovjetunionen, på ett rent
praktiskt plan. Men det är på det praktiska
planet som det får läggas. Det är
för övrigt karakteristiskt — för att återigen
gå tillbaka till regeringsmeddelandet
i dag —- att här har inträtt en skridning.
Det talas i dag om det svenska
regeringsbesöket i Sovjetunionen. När
det besöket ägde rum sades det, om jag
minns rätt, att det inte var ett regeringsbesök
utan ett personligt besök — i det
sammanhanget kanske lika personligt
som president Kekkonens besök i Leningrad,
där han av någon tillfällighet
mötte Chrustjov på gatan. Men om det
nu var så personligt och privat, som
man i varje fall då fattade saken, varför
kallas det nu för ett regeringsbesök
och varför skall det nu anses föra med
sig förpliktelser av något slag?

Jag tror att när man här talar om den
officiella lögnen, ligger det mycket
mera i den saken än vad hans excellens
statsministern låtsas förstå. Och det
kanske kan vara tillräckligt som replik.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Ja, det var nästan för
mycket som replik!

Anförandet innehöll tre ting, alla, såvitt
jag förstår, felaktiga.

För herr Hedlunds och mitt besök i
Moskva förelåg från början en privat
invitation. Vi förhandlade med i varje
fall partiledarna — jag kommer inte
ihåg om utrikesnämnden var inkopplad
— om möjligheterna att begagna tillfället
till resonemang i Wallenbergsaffären.
Detta tillstyrkes av alla. I det ögonblick
som vi bestämmer oss för att ta
upp förhandlingar, vad de än må gälla,
med Sovjetunionens regering lär besöket
bli officiellt. Det beskedet har givits
många gånger — och herr Hjalmarson
reser sig nu för att vitsorda dess riktighet.
Det var den missuppfattningen,
herr Heckscher.

Den andra var att jag skulle ha sagt,
att man inte skulle tala om samförstånd
samtidigt som man polemiserade mot
regeringen. Ja, det kan ju hända att man
ibland uttrycker sig slarvigt — men jag
hoppas ingen tror att jag har sagt någonting
sådant. En polemik mot regeringen
har vi väl — jag höll på att säga alla —
rätt att driva. Det är klart att vi inte betraktar
det som försvårande för samarbetet,
om man säger ett polemiskt ord
emot oss. Vi har i många år samarbetat
med människor, som haft ganska hårda
ord att säga om oss, men det har vi
tagit med jämnmod. Det skulle vara
förskräckligt, om jag råkat säga något
så diktaturmässigt som att ni, om ni
vill samarbeta med oss, inte får polemisera
mot oss. Vad jag försökte säga var,
att en aggressivitet utan grund är ingen
bra sak, när man söker kontakt med
regeringen. Jag kan inte finna annat än

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

att herr Heckscher var aggressiv. Han
talade om den officiella lögnen. Ett regeringsbeslut
som nyss är fattat föll,
såvitt jag förstår, innanför den beskrivningen.
Jag sade då att det är ingen
vidare lyckad start, när man omedelbart
inpå inbjudning till samförstånd
beskyller regeringen för att handskas
med sanningen på det sättet. Gärna
polemik, herr Heckscher, men polemik
som grundar sig på de fakta som föreligger! Sedan

noterar jag med tillfredsställelse
att herr Heckscher nu helt tar avstånd
från sin version av vad jag sade
i Oslo. Den var grundad på felaktiga
tidningsreferat. Både herr Heckscher
och jag är alltså tacksamma för att vi
har en talarstol i andra kammaren, varifrån
man verkligen kan tala om vad
man har sagt, så att man inte behöver
lita till mer eller mindre hastigt hopkomna
tidningsreferat. Det är bara en
liten sak, herr Heckscher. Tidningarna
bär alltså lämnat felaktiga referat. A la
bonheur. Men den bok där talet står är
utdelad till alla kammarens ledamöter.
Vi tycker nog att den som deltar i en
utrikespolitisk debatt med de pretentioner
som herr Heckscher gjorde nyss
skulle orka med att läsa de aktstycken
som ligger till grund för debatten.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Vad det sista avsnittet av hans excellens
statsministerns anförande beträffar
vill jag påpeka att det var hans excellens
statsministern och inte jag som
sade att citatet direkt hänförde sig till
hans uttalande. Jag har aldrig sagt det.
Jag sade att uppfattningen framförts
»på ett mera auktoritativt sätt än man
skulle önska», och detta har skett redan
genom att uppfattningen fördes
fram i regeringens egen press. Detta är
tillräckligt för att göra skada. .lag tror
att det som slår i vitboken blir betydligt
mindre läst och har betydligt mindre
verkan på opinionen både inom och
(i — Andra kammarens protokoll 1959. N.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

utom landet än de referat som kommer
i tidningarna.

Jag hade tillfälle att personligen övertyga
mig om att man på många håll
utomlands uppfattade statsministerns
uttalande på detta felaktiga sätt. Men i
likhet med hans excellens statsministern
gläder jag mig åt att det här finns
en talarstol, där statsministern kan tala
om att han aldrig menat någonting sådant;
jag hoppas att det kommer att få
vidsträcktats möjliga uppmärksamhet.

Vad beträffar talet om »aggressivitet
utan grund» gick hans excellens statsministern
alldeles förbi min hänvisning
till vad som stod i regeringsuttalandet.
Där heter det: »Under senare delen av
förra året visades från rysk sida i olika
former en viss kylighet mot Finland.
Efter en långvarig inrikespolitisk kris
med utrikespolitiska inslag kom en ny
regering till stånd i slutet av januari,
och ungefär samtidigt hade president
Kekkonen tillfälle till några klargörande
samtal med den ryske regeringschefen
i Leningrad.»

Kan man tänka sig en framställning
som är mera missvisande i avseende på
vad den ryska påtryckningen i verkligheten
gick ut på? Kan man tänka sig
en framställning, som är mera ägnad att
dölja vad som verkligen förekom, nämligen
att man från rysk sida sade ifrån,
att de och de regeringsmedlemmarna
vill vi inte ha i Finland, om handelspolitiken
skall få en riktig utformning?
Det är sådant man skulle önska undvika,
det är sådant som är farligt och
det är sådant som kan förekomma flera
gånger.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! När statsministern och
den dåvarande inrikesministern på sin
tid skulle anträda sin resa till Ryssland,
tog statsministern — det är alldeles
riktigt som han siiger — upp vissa
överläggningar med företrädarna för
7

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

oppositionen. Vid detta tillfälle underströks
mycket starkt både från herr
Erlanders och herr Hedlunds sida, att
det uteslutande var fråga om ett privatbesök.
Det markerades bl. a. därav, att
statsministern vid detta besök tog med
sig medlemmar av sin familj. Hur människorna
ordnar sitt privatliv, har andra
människor över huvud taget inte
med att göra. Självfallet hade vi då inte
heller med den saken att göra. Men i de
resonemang, som vi då hade, sade de
båda regeringsmedlemmarna, att de
svenska resenärerna hoppades på att få
tillfälle att resonera om Wallenbergsaffären.
Det är klart, att vi tyckte att
det bara var bra. Men herrar Erlander
och Hedlund underströk mycket kraftigt,
att detta inte på något sätt förändrade
resans privata karaktär.

Eftersom de utrikespolitiska redogörelserna
har nämnts i sammanhanget,
kanske jag bara kan få uttrycka ett
litet önskemål. Skulle man inte kunna
göra dessa redogörelser litet fylligare?
Är det nödvändigt att låta dem representeras
endast av regeringsdeklarationerna?
Är det inte meningen att dessa
redogörelser skall liksom ge en bild av
den offentliga debatten i vårt land?
Jag erinrar mig, herr talman, att denna
utrikespolitiska redogörelse för något
år sedan innehöll ett valtal, som hans
excellens utrikesministern hade hållit
och som han ägnade åt en ganska saftig
polemik gentemot min ringa person. Jag
har självfallet inte det ringaste mot
detta. Jag tycker som herr Heckscher
att det är utomordentligt bra med en så
omfattande frihet som möjligt, men naturligtvis
tycker jag att det för balansens
skulle hade varit mera tilltalande
om även mitt svar på herr utrikesministerns
polemik kommit in i sammanhanget.
Jag tycker att en sådan spelordning
bättre skulle motsvara de demokratiska
reglerna. Skulle herrarna på
regeringsbänken vilja ta upp detta till
välvilligt övervägande en annan gång?
Det skulle vara ett positivt bidrag till

den debatt, som herr Heckscher så
skickligt introducerat, om betingelserna
för våra utrikespolitiska överläggningar
i den svenska riksdagen.

Hans excellens lierr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det kom ju här från
herr Hjalmarsons sida ett slags bekräftelse
på vad jag sade, nämligen att vi
var överens om att Wallenbergsaffären
skulle tas upp. Jag tror inte att herr
Hjalmarsons minnesbild är exakt riktig,
när han vill minnas, att jag skulle
ha framhållit, att därmed resans karaktär
icke ändrades. Jag kunde inte
låta mina barn sitta och förhandla i
Wallenbergsaffären, utan det är klart
att det blev förhandlingar med regeringschefen
och inrikesministern. Det
uppkom härigenom ett annat läge, och
jag är glad över att även denna fråga
har blivit föremål för ett replikskifte
här i kammaren. Det kan kanske tjäna
till att upplysa en del människor som
trott, att det inte riktigt var på det
sättet.

Jag noterar också med tacksamhet
att herr Heckscher nu helt fallit ifrån de
där fräna angreppen på mig. Han säger
nu, att han inte sagt, att det var jag som
fällde detta yttrande, utan han säger
bara, att tidningarna refererade det så,
att det såg ut som om jag sagt det. Herr
Heckscher är skicklig i vältalighet, och
då får han väl ha det så.

Jag konstaterar, att här riktades ett
angrepp på vad jag hade sagt i Oslo.
Jag hänvisade till vad jag hade sagt,
och vi är överens om att vad jag sagt
i Oslo kunde passera utan någon som
helst erinran. Jag är glad över att ha
fått tillfälle att klargöra den saken.

Riktigt klart är väl inte detta med
den officiella lögnen. Det är möjligt
att jag, trots att jag ansträngde mig,
inte kunde följa alla nyanser i herr
Heckschers glänsande framställning.
Det kan tänkas att det är riktigt som
han säger, att han, när han talade om

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

den officiella lögnen, hade Finland i
tankarna. Jag fick det intrycket, att
han som uttryck för den officiella lögnen
såg del ryska regeringschefsbesöket.
Det var det jag polemiserade mot.
Jag sade att det är fel att säga, att grunden
för detta regeringsbeslut är något
slags officiell lögnaktighet. Även där
har nu herr Heckscher vikit undan.
Han säger nu att det var Finland han
funderade på. Nåväl, då vill jag bara
fråga herr Heckscher: Skulle det ha
varit så önskvärt och skulle det ha varit
klokt av svenska regeringen att
plötsligt lägga sig i diskussionen om
vad som förevarit i Finland? Vi har
tagit med så mycket som vi gjort för
att visa att det för den svenska regeringen,
och jag föreställer mig för den
svenska riksdagen, är ett levande intresse
vad som sker med Finland. Det
är detta som har varit motivet. Hade
det varit bättre för oss att riva upp en
strid kring dessa ting med våra finska
vänner genom skildringar av vad vi
till äventyrs uppfattat av vad som förevarit,
eller hade det varit bättre att
helt utelämna frågan? Den Heckscherska
nya fronten i fråga om den officiella
lögnen är inte mycket bättre än
det han säger om Chrustjovs besök.

Herr talman! Må det tillåtas mig att
säga ett par ord till. Tonen har ju blivit
eu smula irriterad. Vi har försökt
klargöra våra positioner på de två
punkterna. Det tror jag är nyttigt. Det
har varit värdefullt att detta blivit klargjort
för den offentliga opinionen. Men
jag kan inte gå ner från talarstolen
utan att säga att den debatt vi förde
i första kammaren präglades av en
mycket stor uppslutning kring regeringens
politik. Jag tillät mig där formulera
det så, att de nyanser som framför
allt från herr Ewerlöfs sida hade
framhållits ändå icke var så stora att
de på något siitt rubbade totalintrycket,
att bakom regeringen i varje fall står
den del av oppositionen som är företrädd
i första kammaren. Jag skulle

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

mycket beklaga om det skulle förhålla
sig på annat sätt i andra kammaren..
Från regeringens sida har vi varit angelägna
att i varje steg vi tar ha noggrann
kontakt med oppositionen. Det är
felaktigt att göra gällande att vi när
det gällt utrikespolitiken försökt diktera
fram några beslut. Det är viktigt
just nu, så besvärlig som den europeiska
ekonomiska framtiden nu ter sig, att vi
vet att när vi talar här så talar vi eller
rättare sagt handelsministern inte för
en viss grupp i Sveriges riksdag utan
praktiskt taget för oss allesammans. Det
skänker en helt annan tyngd åt regeringens
framträdande än om motsatsen
vore fallet.

Jag skulle beklaga om den litet förbluffande
avslutningen på herr Heckschers
anförande skulle ha varit typisk
för tonen i andra kammaren, ty då
skulle man kanske kunna säga, att här
är man inte lika säker på att det alltjämt
råder en så stark uppslutning kring
regeringspolitiken som jag fick ett intryck
av när jag lyssnade till oppositionen
talesmän i första kammaren. Jag
hoppas därför att affekterna hålls borta
från den utrikespolitiska debatten
och att man då kommer fram till att
de nyanser i betraktelsesättet som finns
inte är större än att det som förenar
oss är mera väsentligt.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Till det sista som statsministern
anförde skulle jag först vilja
säga, att här har från alla håll gjorts
klart just det som hans excellens statministern
önskar, nämligen att när chefen
för handelsdepartementet talar i
dessa frågor, talar han för oss allesammans.
Det har sagts av herr Ohlin, det
har sagts av herr Hjalmarson, och det
har sagts av mig, både nu och tidigare.
Jag vet inte vad statsministern i det fallet
ytterligare önskar och begär.

Men när det är fråga om öppenheten
i debatten och den irritation eller den
aggressivitet som statsministern sade

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

att jag skulle ha gjort mig skyldig till,
är den kanske bara en reflex av det
sätt på vilket utrikesministern tidigare
i dag uttryckte sig, när han talade om
den riktning jag tillhör. Så gick det inte
till i första kammaren. Det var kanske
därför man var snällare där.

Vad beträffar statsministerns uttalande
i Oslo, så är det riktigt att det var
oangripligt i sin form, men det är också
riktigt, att statsministern själv måste
ha märkt hur det uppfattades och hur
det utnyttjades av pressen. Det hade reden
då varit anledning klargöra, att
det inte fick sammankopplas med frågan
om det västeuropeiska samarbetet.

I fråga om den officiella lögnen tog
jag upp ett exempel. Det var en allmän
grundsats jag ville stryka under i anslutning
till det krav på förtegenhet
som utrikesministern tidigare antytt.
Jag tog i mitt andra anförande upp det
konkreta exemplet i regeringsmeddelandet.
Vad statsministern säger är just
ett uttryck för vart man kan komma.
Man skall av hänsyn till Finland låta
bli att i regeringens redogörelse ta med
sådant som alla vet förut. Vad skall
man kalla det? Jag tycker det är en uttunning,
en brist på klarhet i framställningssättet,
som är ytterst beklaglig och
som knappast kan karekteriseras på annat
sätt än jag gjort.

Vad sedan beträffar besöket så får vi
ju se om det går att undgå den officiella
iögnen i samband därmed.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag satt faktiskt och
väntade på att statsministern skulle
säga just det han yttrade i sitt senaste
anförande. Varje gång det är en diskussion
här i riksdagen och vi inte ha
förmånen att se hans excellens herr
statsministern här i andra kammaren
från början, emedan han dväljes i första
kammaren, inträffar alltid en och
samma episod: hans excellens kommer

så småningom hit och talar om för oss,
hur oerhört mycket bättre han har
trivts i första kammaren. Det är en
helt annan, mycket finare och mera
kultiverad ton där. Man är tydligen i
första kammaren angelägen om att på
ett annat sätt än vad vi i andra kammaren
förmår iakttaga alla den officiella
och konventionella etikettens högsta
regler.

Herr talman! Får jag rikta en liten
personlig vädjan till statsministern: när
statsministern nederstiger till oss här i
andra kammaren, ta oss då helt enkelt
precis som vi är. Glöm bort första kammaren!
Statsministern får inte ta detta
uttalande till intäkt för ett påstående,
att jag skulle plädera för avskaffande av
tvåkammarsystemet, men som sagt: när
statsministern kommer hit till oss, ta
oss precis som vi är, vi oroliga och
bråkiga människor här i andra kammaren.
Jag kan försäkra statsministern,
att detta i varje fall kommer att bidra
till att göra debatten mera rik och levande.

Jag måste dementera statsministern
på en punkt. Uppgift står mot uppgift,
och jag kan bara återge min minnesbild,
men den är mycket klar. Jag delar
herr Heckschers förvåning över att
man i denna officiella redogörelse talar
om ett svenskt regeringsbesök i Moskva.
Jag erinrar mig för min del mycket bestämt,
herr statsminister, att det talades
om att resans inofficiella karaktär inte
ändrades av att resonemang mera under
hand fördes i Wallenbergsaffären.
Även detta gör självfallet — förutom
alla de andra omständigheterna — att
jag djupt beklagar, att det här höga
besöket skall äga rum i vårt land.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag skall trots herr Hjalmarsons
uppmaning inte glömma första
kammaren. Andra kammaren har nog
ibland en del att lära av första kamma -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

ren, liksom första kammaren ibland har
en del att lära av andra kammaren. Jag
vill inte alls nedvärdera debatterna i
andra kammaren. Jag tror det kommer
att bli svårt för herr Hjalmarson att leta
upp något belägg för påståendet, att första
kammaren enligt min mening skulle
stå på ett så kolossalt mycket högre
plan än andra kammaren. Det enda uttryck
för detta som jag kan finna är att
jag sade, att i första kammaren var man
mer överens med regeringen än vad man
tycks vara här. Om herr Hjalmarson menar
att det är att stå på ett högre plan,
så värderar jag givetvis denna artighet
och skall komma ihåg det nästa gång jag
har anledning att bli ledsen på herr
Hjalmarson.

Nej, herr Hjalmarson, jag vet precis
hurudana herrarna är. Vi har suttit så
länge som partiledare i alla möjliga
situationer och diskuterat med varandra,
att några nyanser eller någon
ny dramatisk spänning i en debatt är
det nästan omöjligt att utvinna. Jag tar
inte er högtidligare än ni är, och jag
hoppas att herr Hjalmarson gör på samma
sätt när det gäller den socialdemokratiske
partiledaren, vare sig han är
statsminister eller oppositionsledare.

Resonemanget om atmosfären i första
respektive andra kammaren tog ju större
delen av herr Hjalmarsons replik i
anspråk. Att jag nu förde in första kammaren
i debatten berodde på att jag
satt och lyssnade till ett inlägg här i
andra kammaren av herr Heckscher som
utan grund var synnerligen aggressiv.
Herr Heckscher talade om den officiella
lögnen och anförde felaktiga referat ur
tidningar av vad jag sagt i Oslo. Är det
då underligt att jag säger, att jag inte
var beredd på att i andra kammaren
mötas av en sådan ton och med sådana
argument, samtidigt som jag påpekar, att
det i första kammaren inte förekommit
ingrepp av detta slag?

Herr Heckscher säger att vår redogörelse
angående Finland innehåller
inte det som varenda eu vet liar före -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

kommit. Ja, herr Heckscher, om varenda
en vet vad som förekommit, vad
skall det då tjäna till att trycka det?

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag hade egentligen
tänkt att endast yttra mig i fråga om
det handelspolitiska läget, om frihandeln,
men jag kan inte underlåta att säga
ett par ord i anslutning till den debatt
som nyss förts. Jag instämmer därvidlag
helt och hållet i de uttalanden, som
herr Hedlund tidigare i dag gjort beträffande
den inbjudan, som regeringen
har utfärdat till den sovjetryske regeringschefen.
Jag tror att vi allesamman
är överens om att det inte finns
någon anledning ompröva den alliansfria
utrikespolitiken vi fört i vårt land
under lång tid. Däri instämmer jag alltså
också med lierr Heckscher; om den politiken
är vi eniga.

Men samtidigt bör vi göra klart för
oss att neutralitet och neutralitetspolitik
bör tillämpas även i fredstid och inte
först sedan krigsfacklan eventuellt tänts.
Det är därför som lusten till opinionsyttringar,
till protestdemonstrationer i
ibland kan behöva tyglas. Det är klart att
det kan kännas skönt att någon gång få
lufta sina åsikter, men man bör göra det
så, att det tjänar något vettigt syfte. Man
må ha vilken uppfattning som helst om
de åtgärder som ett land vidtar gentemot
andra länder. Yi må gärna öppet
fördöma dem, men därifrån och till att
demonstrera mot en inbjudan är steget
rätt långt. Jag kan inte förstå vad man
vinner på en sådan opposition. Den är
i varje fall knappast, som jag ser det,
förenlig med den fredsneutralitetspolitik
som jag nyss omnämnde.

Det är svårt att förstå vilka intressen
i vårt land som kan tillfredsställas av
att man på detta sätt eventuellt försämrar
relationerna med länder, som vi
dock har ett inte ringa umgänge med på
det handelspolitiska området, ett umgänge
som vi inte har någon anledning
att avbryta. Vi bör kunna umgås såväl

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

mot öster som mot väster. Jag tror inte
att våra relationer åt ett håll förbättras
därför att vi försämrar dem åt ett
annat.

När jag lyssnat till debatten i dag
har jag inte kunnat undgå att göra följande
reflexion. Här har fällts hårda
ord åt ett håll men inte åt ett annat,
men kan man betrakta det som vänlig
handling från ett land, vilket det vara
må, att rida spärr emot en anslutning till
ett frihandelsområde? Jag vill ifrågasätta
om inte denna inställning för vårt
vidkommande kan innebära så stora risker
för samhällsekonomi m. m., att man
vid en bedömning av ländernas uppträdande
inte helt får förbise, att en sådan
hållning i varje fall inte kan karakteriseras
som en vänlig handling från
vederbörande lands sida.

Jag vill emellertid uttala min tillfredsställelse
över att riksdagen ■— äntligen
— får ett tillfälle att genom den s. k.
vitboken diskutera planerna på frihandeln
i Europa och den situation som för
vårt vidkommande därmed har uppstått.
Vi har fått litet tid till eftertanke och
den bör vi använda väl. Det har diskuterats
här i dag på vad sätt vi bör fortsätta
dessa förhandlingar för att få till
stånd ett frihandelsområde. Det är ännu
en fråga i det sammanhanget jag tycker
man borde ha framställt, nämligen hur
vi inom vårt eget land bör använda
tiden intill dess vi eventuellt kan vinna
anslutning till ett sådant område. Jag
tror nämligen man har anledning fråga
sig, om vi verkligen är tillräckligt rustade
och förberedda att gå med på en
sådan frihandel just nu.

Jag har den uppfattningen, att i varje
fall en betydande del av vårt näringsliv
icke för närvarande har tillräcklig beredskap
för en sådan anslutning. Det är
därför som vi från vårt håll gärna vill
framhålla, att den respittid vi nu har
fått bör vi använda till att söka stärka
vår konkurrenskraft och avpassa sådana
detaljer som i fråga om gränsskydd,
rationalisering, inre organisationspro -

blem m. m., vilket allt en gång kan ge
oss ett bättre utgångsläge. Detta gäller
framför allt de delar av näringslivet där
man kan förvänta vissa konkurrenssvårigheter.

De fördelar, som en sådan marknad
otvivelaktigt skulle innebära för vissa
delar av företagsamheten, bör nämligen
inte få oss att glömma, att vi under tiden
fram till en sådan anslutning i någon
form måste se till, att de nackdelar som
också är förknippade därmed på något
sätt elimineras. Försitter vi dessa möjligheter
kan fördelarna på vissa håll
komma att uppvägas ■— och kanske mer
än så — av förluster på annat håll.

Vi har i en motion till detta års riksdag
framhållit nödvändigheten av en
sådan kartläggning av vårt näringslivs
intressen vid en vidgad frihandel och
jag hoppas att de tankegångar, som där
framförts, i sinom tid skall komma att
beaktas. Om jag inte är felaktigt underrättad
pågår sådana förberedelser inom
andra länder just i syfte att man skall
stå väl förberedd när liandelsskyddet
en gång börjar minskas.

Den situation som i dag föreligger för
vårt vidkommande pekar på att vi förmodligen
kommer att stå i väntrummet
en tid framöver. Den åtgärd som har diskuterats
av de s. k. yttre sex, att bilda
en slags motpol mot sexstatsgruppen,
får ses i belysning av det bristande intresse
för tanken på frihandelsområdet,
som visats inom denna union. Jag tillåter
mig emellertid att beträffande de
yttre sex säga, att betydelsen av detta
schackdrag — om jag får kalla det så ■—
väl ändå ligger mer på den politiska än
på den praktiska sidan. Åtgärden i fråga
ger i varje fall ett teoretiskt exempel på
att det kan finnas möjligheter till andra
kombinationer än den ursprungliga sexstatsunionen.
Det är tänkbart att detta
kan utgöra en hälsosam påminnelse om
att sexstatsunionen trots allt utgör en
ganska heterogen samling. Såvitt jag kan
förstå är den inte helt fri från risker för
inre slitningar framöver. Den yttre sex -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

statsunionen skulle, som jag ser det,
mera ha betydelse som påtryckningsmedel
i kravet på ett frihandelsområde än
som ersättning för ett sådant. Jag vill
inte heller utesluta den tanken, att ett
tvåblockssystem kanske kan resultera i
ett handelskrig mellan de båda blocken.
Det skulle såvitt jag begriper vara det
olyckligaste som kunde inträffa.

I och med att sexstatsunionen är ett
faktum, återstår det för oss att finna en
lämplig väg till anpassning härtill i en
eller annan form. Jag har den uppfattningen,
att vi inte skall släppa tanken
på frihandelsområdet. Det är nog inte
möjligt att tänka sig några större vinster
och fördelar av en annan sammanslutning.
Jag instämmer därför helt i de
uttalanden, som gått i den riktningen,
att vi bör försöka fortsätta arbetet för
en sådan sammanslutning i en eller annan
form. Skulle det bli någon längre
tids isolering för vårt vidkommande,
kunde det medföra svåra konsekvenser
för näringsliv och samhällsekonomi.

Såvitt nu kan bedömas, bör åtminstone
två stora avsnitt av svensk produktion
få vidgade möjligheter till expansion
genom en sådan friare handel. Det
gäller, som tidigare sagts, de industrier
som bygger på råvaror från skogen och
från gruvorna. Detta kan i varje fall
sägas beträffande produkterna från de
förädlingsprocesser som ligger närmast
råvaran. Kommer man längre ut i förädlingsskedet,
är det inte så alldeles
säkert, att vinsterna blir desamma.

För svenskt vidkommande är ju möjligheterna
att i fortsättningen vinna en
ökad exportmarknad för just dessa varor,
främst från sågverksindustrien,
massaindustrien etc. och från järnverken
och de närmast liggande förädlingsleden,
såvitt jag förstår, helt avgörande
för den betydelse som ett frihandelsområde
skulle ha för oss. Det framgår
också av vitboken, att man från svensk
sida med kraft hävdat vära intressen
på dessa områden. Jag hoppas att man
i fortsättningen inte heller skall efter -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

sätta någonting i fråga om dessa krav.
Skulle mot förmodan de krav på undantagsbestämmelser
som har framställts
på dessa områden, i varje fall då det
gäller vissa avsnitt av träförädling, i
fortsättningen vidhållas, bör kanske de
nordiska länderna uppträda tillsammans,
varigenom de blir en mera betydande
handelspartner. Det är kanske
den viktigaste uppgift som en nordisk
marknad skulle fylla.

I övrigt tror jag inom parentes sagt,
att man kan ställa sig ganska skeptisk
till fördelarna av en nordisk marknad.
Trots de relativt höga tullmurar, som
har omgivit våra exportvaror på framför
allt skogsområdet, har vi lyckats
hålla i gång en ganska god export till
sexstatsunionen. Man får nog hoppas,
att om inga undantagsbestämmelser införs
för dessa varor, utsikterna för oss
i fråga om en vidgad marknad kommer
att vara ganska goda, i varje fall på
dessa områden.

Det kan ha sitt intresse att notera, att
om de siffror, som jag har kommit över,
är riktiga, så importerade 1956 t. ex.
Tyskland 47 procent, Frankrike 53 procent,
Italien 75 procent och Benelux
78 procent av sitt behov av cellulosa.
Det förhållandet bör ju rimligtvis betyda,
att importen från de nordiska länderna
trots allt har ett icke ringa intresse
för dessa unionsländer. Jag menar
därför, att vi väl inte står alldeles
tomhänta vid dessa diskussioner i fortsättningen.

De obestridliga fördelar, som vår träocli
järnindustri skulle få av en frihandel,
bör emellertid inte få oss att glömma
de svårigheter för andra delar av
näringslivet, som jag tidigare påtalat.
Vår sysselsättningssituation och vårt
försörjningsläge påverkas i mycket hög
grad av möjligheterna att bevara en omfattande
och rikt förgrenad industri
även på andra områden. Inte minst gäller
detta den industri, som i dagligt tal
kallas för småindustrien. Dessa mindre
företag, som inte har samma styrka och

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

konkurrenskraft, har dock möjligheter
till en viss anpassning. Det har de visat
i många sammanhang. Men anpassningen
till en ökad konkurrens framöver bör
inte ske på bekostnad av den ekonomiska
ställningen. I så fall har ju ingenting
vunnits för deras vidkommande.

Vi bör, som jag tidigare framhållit,
väl använda den tid vi kan ha till förfogande,
när vi nu står så att säga i
väntrummet, för att förstärka vårt utgångsläge
en gång i framtiden. Vilka
åtgärder som därvidlag bör komma i
fråga har förts på tal här i dag och
även tidigare. Det gäller t. ex. kapitalanskaffningsproblemet
och ränteförhållandena
samt vidare gränsskydd, marknadsfrågor,
rådgivning och utbildning
m. m.

Beträffande kapitalfrågorna vill jag
peka på att vi i annat sammanhang från
vår sida har velat ifrågasätta den fördelning
av kapitalresurserna mellan
bostadsbyggandet och näringslivet, som
man nu planerar. Vi har ju i det fallet
som vår mening framfört, att en viss
omfördelning till näringslivets favör nu
hade varit riktig. Jag menar för min
del att det avbrott i förhandlingarna,
som nu gjorts, ger oss en oväntad chans
att förbättra vårt beredskapsläge. Vi
måste nämligen komma ihåg, att sedan
en anslutning väl skett på ett eller annat
sätt blir våra möjligheter att hävda
vårt intresse och vår rätt beskurna.

Jag övergår nu till ett annat område.
När man här i dag och i den allmänna
debatten talar om frihandeln och dess
välsignelser, har man nog i huvudsak
industrien i tankarna. Jag skulle tro
att de uttalanden, som många gånger
görs i ganska optimistisk riktning —
ofta alltför optimistisk — är färgade av
den syn som den större, konkurrenskraftiga
industrien har. Det finns emellertid
ett par områden, som ibland kommer
i skymundan och som jag skall be
att få anföra några ord om, nämligen
jordbruket och trädgårdsnäringen. Beträffande
dessa områden lämnar inte

vitboken så klarläggande upplysningar
som man skulle önska om vad som har
diskuterats och planlagts. Det hade varit
tacknämligt om ett bättre besked om
planerna beträffande jordbruket kunnat
framläggas. Just jordbruks- och trädgårdsproduktionen
torde nämligen komma
att i ett frihandelsområde drabbas
av åtminstone vissa besvärligheter i
konkurrenshänseende, och jag tror att
därvidlag ganska problematiska konstruktioner
kan komma att genomföras.

Vi har visserligen ett visst exportintresse
beträffande jordbruksprodukter,
men detta exportintresse är relativt litet
i förhållande till hemmamarknadens betydelse.
Jag vill inte fördenskull förringa
det, men det kan inte jämföras
med exportintressena inom andra delar
av näringslivet. I fråga om trädgårdsnäringen
finns praktiskt taget inga exportproblem
alls. Tyvärr har det svenska
jordbruket en i förhållande till avsättningsmöjligheterna
ogynnsam produktionsinriktning.
Endast i ett fåtal
andra länder i Västeuropa utgör nämligen
animalieproduktionen en så stor
del av jordbrukets bruttoinkomster som
i vårt land. Mot bakgrunden av det ganska
ringa utrymme som finns för dessa
varor i Västeuropa, om man undantar
England, betyder detta faktum ett handikapp
för svenskt jordbruk. Vi har
alltså en stor produktion av varor med
relativt små avsättningsmöjligheter.

Om man undantar England är, som
jag nämnt, det övriga Västeuropa snart
ett överskottsområde i fråga om animaliska
jordbruksprodukter. Det intresse,
som svenskt jordbruk skulle ha av en
frihandel med jordbruksprodukter, torde
därför huvudsakligen komma att
knytas till exporten av vegetabilier,
främst brödspannmål och oljeväxter.
För tillgodoseende av detta intresse
torde relativt enkla medel vara till fyllest.
Det förslag, som har framförts av
de sex, enligt vad som står att läsa i
denna vitbok, att på jordbrukets område
tillämpa bilaterala avtal och lång -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

tidskontrakt, tror jag för vårt vidkommande
skulle kunna vara tillräckligt, i
varje fall under en övergångstid.

Vad beträffar jordbrukets sannolika
ställning i en ökande konkurrens är givetvis
vår höga rationaliseringsgrad och
vår effektivitet i förhållande till andra
jordbruksländer i Europa en tillgång.
Det är också ett plus för oss, svenskt
jordbruk har tvingats arbeta med en låg
prisnivå i jämförelse med kostnadsnivån.
Vid en jämförelse mellan Europas
jordbruksländer beträffande utnyttjad
arbetskraft per hektar har vi också ett
gynnsamt läge. Men dessa tillgångsposters
värde i framtiden är ändå så pass
osäkert, att det inte bör tas till intäkt
för prutningar i fråga om skyddsåtgärderna
för den inhemska produktionen.
Den nationella jordbrukspolitik, som
andra länder bedriver, kan ta sig uttryck
i sådana åtgärder som hänsynslös
dumping i syfte att avhjälpa ett tillfälligt
överskott inom det egna landet, och
detta bör vi räkna med.

Beträffande trädgårdsodlingen är
framtidsutsikterna kanske ovissare. Där
har man redan nu allvarliga bekymmer i
anledning av den utländska konkurrensen.
Det är nödvändigt att trädgårdsnäringen
i vårt land får åtnjuta samma
undantagsbestämmelser som har diskuterats
för jordbruket. Jag förmodar att
så också är fallet, även om det inte direkt
säges ut.

Ett annat förhållande kräver här en
speciell uppmärksamhet, nämligen det
att trädgårdsnäringens gränsskydd nu
är baserat på tullar, vilket såvitt jag
förstår blir opraktiskt, om trädgårdsodlingen
skall följa de bestämmelser
som skall tillämpas för jordbruket. Därför
kan man ifrågasätta, huruvida inte
ett annat skyddssystem snarast möjligt
bör införas för trädgårdsnäringen under
den — som jag kallar den — respittid,
som vi kan räkna med.

De speciella förhållanden som karakteriserar
jordbruk och trädgårdsodling
måste alltså påfordra en bestämd upp -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

märksamhet. Dessa näringars produktion
kan inte differentieras länderna
emellan på samma sätt som industriens
produktion. Man kan inte heller differentiera
den inom landet och inte ens
mellan olika produktionsenheter. Man
kan inte ställa om denna produktion,
inte flytta den till platser med gynnsammare
produktionsbetingelser. Man är
här bunden av produktionskällan på ett
annat sätt. De naturliga betesmarker
som finns i vårt land kan inte utnyttjas
t. ex. för en lönande spannmålsodling
eller oljeväxtodling, och i tomma växthus
kan man inte heller åstadkomma
någon annan fabrikation.

Jag har velat säga detta, därför att det
bör göras klart vid fortsatta förhandlingar.
Jag förmodar, att man då beaktar
att det finns en bestämd skillnad i
tillämpningen av frihandelns möjligheter
när det gäller industri och när det
gäller jordbruk.

Jag skulle sedan vilja kasta fram
denna fråga: Vad är det som sker beträffande
den nordiska marknaden? Jag
tror att det är viktigt att inte släppa
detta spörsmål om vad som håller på
att ske i det sammanhanget. Det hade
kanske varit önskvärt med en vitbok
även om dessa planers handläggning.
Som jag tidigare har sagt kan en samordning
inom Norden sannolikt vara en
styrka vid det fortsatta uppträdandet
gentemot sexmaktsgruppen, men dessutom
har givetvis en nordisk marknad
för den svenska industriproduktionen
en viss direkt betydelse. Anledningen
till att jag är litet tveksam och skeptisk
emot den med de upplysningar som
givits är, att man nu även skall inlemma
jordbruket och trädgårdsodligen i den
nordiska marknaden. Konkurrensen
ifrån Danmarks sida kan i fråga om
jordbruks- och trädgårdsprodukter troligen
bli riitt besvärande för vårt vidkommande,
om alltför liberala bestämmelser
kommer att beslutas. Man kan
därför rentav ifrågasätta, om dessa produkter
borde ingå i en nordisk mark -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

nåd. Det var från början inte avsikten
att de skulle göra det. Intresset för en
samhandel i Norden torde för vår del
helt ligga på industrisektorn, men den
ökade exporten av industrivaror borde
inte få betalas med livsmedel, som vi
själva har tillräckligt av och ibland
också ett överskott på.

Till sist vill jag bara framhålla, att
vi från vår sida bedömer denna fråga
så, att vårt land inte i längden kan stå
utanför ett samarbete mellan Europas
stater i övrigt. Med denna inställning
till frihandeln förbinder vi emellertid
absoluta krav, nämligen att vi på alla
sätt försöker ge de näringar, som utsättes
för en särskild press, möjligheter
att förbättra sitt konkurrensläge och att
vi då saken en gång blir aktuell skall
vara — som jag tidigare nämnde — så
väl rustade som möjligt för att uppta
konkurrensen med de övriga.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall inte bli långvarig,
men jag undrar, om inte herr
Hansson i Skegrie har gjort sig skyldig
till ett missförstånd. Han gör gällande,
att det hade varit önskvärt att jorbruksfrågorna
fått sin belysning i vitboken.
Nu förhåller det sig faktiskt så, som
den som läser denna bok finner, att
6 av de ca 70 sidor som den innehåller
berör just jordbruket och de frågeställningar,
som kom upp i detta sammanhang
under frihandelsförhandlingarnas
gång. Därutöver finns närsluten
i en bilaga den engelska texten till vad
som kallas det skandinaviska förslaget
i jordbruksfrågorna. Det är klart, att de
sex sidorna inte kan utgöra en fullständigt
uttömmande redogörelse för de debatter
och förhandlingar, som ägde rum
i dessa frågor i Paris under rätt många
år, men jag tror ändå, att jordbruket i
förhållande till andra avsnitt ingalunda
har behandlats styvmoderligt.

Herr talman! Utan att ta kammarens

tid i anspråk alltför länge kanske jag
dock får knyta några allmänna reflexioner
till vad som förekommit i Paris i
detta sammanhang. Det stod under förhandlingarnas
gång alldeles klart, att
en uppgörelse också måste omfatta jordbruket.
Från engelsk sida reagerade
man ursprungligen mot en sådan uppfattning
men böjde sig för vad som allmänt
ansågs såsom ett önskemål. Det
var vidare rätt lätt att se vad en sådan
uppgörelse måste innefatta. För det
första skulle den ge de jordbruksexporterande
länderna vissa förmåner. Det
är ju svårt att begära, att t. ex. Danmark
skulle helt öppna sina gränser för
import av industrivaror men inte i gengäld
erhålla någonting i form av vidgade
marknader för sin jordbruksproduktion.
För det andra skulle det krävas ett
accepterande av de nationella målsättningar,
som föreligger i nästan alla länders
jordbrukspolitik och som gör att
man upprätthåller andra priser och i
varje fall andra inkomster för jordbruket
än som skulle bli gällande, därest
inga regleringar tillämpades utan konkurrensen
var helt fri. Härvid skulle det
emellertid samtidigt vara nödvändigt
att tillse, att det blev en rimlig balans
mellan detta önskemål och önskvärdheten
av att förhindra att ett lands politik
skadade andra länders intressen.

Om en uppgörelse i frihandelsfrågorna
hade kunnat nås, skulle det alldeles
uppenbart ha varit ett svenskt intresse
att jordbruksfrågorna inrymts i denna
uppgörelse. Vi har ju en viss export
även på jordbruksområdet och denna
måste på ett rimligt sätt tillgodoses. Nu
har emellertid — såsom vi alla uppmärksammat
— förhandlingarna brutit
samman och det är, såsom förut betonats
i denna debatt, ovisst när de kan
återupptas. Utsikterna att inom en nära
framtid åstadkomma en allmän uppgörelse
ter sig sannerligen inte ljusa. Därmed
har också frågan om en lösning
av jordbruksspörsmålcn i friliandelssammanhanget
förlorat sin aktualitet.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Den har kanske nu närmast historiskt
intresse.

Ur svensk synpunkt — det bör understrykas
— är det emellertid knappast
jordbruket som blir mest lidande på att
vi inte får något frihandelsområde. Det
är exportindustrien som riskerar att bli
allvarligare skadad. Man måste nämligen
ha klart för sig, att en överenskommelse
om ett frihandelsområde inte i
och för sig skulle lösa alla frågor, och
särskilt på jordbrukets område skulle
mycket, ja, jag vågar säga det mesta bli
beroende av tillämpningen och av fortsatta
förhandlingar år efter år. Det är
därför inte säkert, att frihandelsförhandlingarnas
sammanbrott just för
jordbruket på kort sikt medför så stor
skillnad.

Rom-avtalet siktar till att de sex staterna
så småningom skall utforma en
gemensam jordbrukspolitik. Det är sannolikt
att detta kommer att gå ganska
långsamt. Det tycks för närvarande inte
inom sexmaktsunionen finnas någon
särskilt stark önskan att underordna
sig gemensamma organs bestämmande
på detta område. Under sådana förhållanden
kommer väl var och en av de
sex att i detta sammanhang behålla en
betydande egen handlingsfrihet. Enligt
Rom-avtalet kan de också tills vidare
upprätthålla de gamla handelsförbindelserna
på jordbruksområdet, och det bör
därför även i fortsättningen finnas ett
utrymme för bilaterala handelsavtal.
Den antydan, som herr Hansson i Skegrie
på den punkten gjorde, har starkt
fog för sig. Möjligheten har för övrigt
redan antytts från svensk sida, då Sverige
träffade ett treårigt spannmålsavtal
— en förlängning av det avtal som
slöts för tre år sedan — och Danmark
i fjol träffade ett likaledes treårigt avtal
för ett flertal jordbruksprodukter
med den viktigaste avnämaren inom
sexmaktsunionen, nämligen Västtyskland.

Även för den allmänna utformningen
av jordbrukspolitiken finns det flera

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

internationella organ. Vidare bedrives
inom Paris-organisationen ett samarbete
mellan jordbruksministrarna, och
detta kommer att bestå också i fortsättningen,
även om ett misslyckande beträffande
frihandelsområdet måste få
sina verkningar i detta sammanhang.
Inom GATT intar också jordbruksfrågorna
en alldeles särskild plats och är
föremål för särskilda överläggningar.

Herr talman! Detta är några reflexioner
som var och en egentligen kan göra
i anslutning till den redovisning och
de dokument som ligger på riksdagens
bord i form av vitboken.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att sex
sidor i hela vitboken inte är något imponerande
sidantal med tanke på den ställning
det svenska jordbruket och den
svenska trädgårdsodlingen intar i förhållande
till industrien. Såsom jag tidigare
nämnde blir det nog också på jordbrukets
och trädgårdsodlingens område,
som mycket besvärliga anpassningsproblem
kan komma att visa sig. Jag
hoppas i alla fall, att intresset för jordbruksfrågorna
i detta sammanhang inte
står i proportion till det antal sidor
som i vitboken ägnats dessa frågor.

Jag blev betänksam när jag hörde
herr statsrådet säga att Danmark måste
kunna betala sin import med vad man
har att sälja. Såvitt jag förstår, är det
huvudsakligen livsmedel Danmark har
att sälja, och det är just detta som enligt
min mening innebiir den stora faran
med en nordisk marknad. Såsom
jag framhöll kan vi komma att få en
import av varor, som vi inte behöver
men som vi måste ta emot såsom betalning
för vad vår industri exporterar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är glad över att herr
Hansson i Skegrie bekräftar att vitbo -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

ken ingalunda förbigått jordbruksspörsmålen.
Sedan kan man ju ha olika uppfattningar
om hur pass stort utrymme
som bör ägnas dessa frågor. Det kan
emellertid kanske vara en tankeställare,
att den engelska vitboken i sin helhet
inte upptar mer än 8—10 sidor, medan
den svenska vitboken ägnar ungefär
dubbelt så stort utrymme bara åt jordbruksfrågorna,
detta trots att dessa frågor
inte har för oss varit det centrala
problemet i anledning av frihandelsförhandlingarnas
sammanbrott.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en
fråga till utrikesministern beträffande
en sak som inte står i den redogörelse
han lämnat här i dag. Det förvånar mig
att den inte finns med. Det gäller de uttalanden,
som den ryske regeringschefen
vid flera tillfällen gjort beträffande
Sovjetunionens allmänna politik
och allmänna strävanden. Har jag tolkat
dessa yttranden riktigt, så skulle
denna politik klart gå ut på att — helst
utan användande av militära medel —
sprida den kommunistiska ideologien
över hela jordklotet. Jag kan inte gärna
ha missuppfattat den saken.

Nu är det väl emellertid så, att vi här
i Sverige inte vill kännas vid denna
ideologi sådan den har utformats i Sovjetunionen.
Det förefaller mig därför
ganska underligt, att detta problemkomplex
inte har omnämnts med ett enda
ord i denna redogörelse. Här står regeringschefen
i en stormakt gång på gång
upp och säger, att Ryssland även i Sverige
vill införa en ideologi, som vi inte
vill ha. Men det är liksom om vi inte
låtsades om detta. Samma sak gäller
Finland. Jag har frågat flera statsmän
där om de finska förhållandena och
man har nästan med tång fått dra ur
dem deras uppfattning om hur de uppfattar
Sovjetunionens långsiktiga planer.
Naturligtvis, säger de då, går det
ut på att sprida kommunismen över
världen.

Detta må nu vara kommunisternas ensak.
Jag påstår inte, att det finns någonting
förvånande i detta. Tror man
att en sak är riktig ocli bra, då skall
man försöka sprida den. Men om det
förhåller sig så, att vi inte vill ha detta,
då borde vi i alla fall göra någonting
åt det. Beror vår tystnad på att
man inte har något medel emot detta?
Eller tror man här att det inte gäller
oss, att det inte är någon risk för att
detta skall nå oss, eller tror man att den
politik som vi för skall vara någon
sorts skydd.

Om vi tänker på vad som skett under
åren nu efter kriget måste vi konstatera,
att åtskilliga länder fått denna
lära sig påtvingad. De vill inte ha den,
men de kan inte komma loss. Det ligger
i denna läras natur såsom varande en
världsideologi, att den — såsom någon
talare uttryckte sig — använder alla
medel för att breda ut sig. Allt som
görs är inriktat på ett bestämt mål. Jag
tror att jag här i kammaren tidigare
räknat upp några exempel. En balettflicka
som skickas till Buenos Aires för
att uppträda där, ett fotbollslag som
skickas till Kanada eller en sputnik som
skickas mot och förbi månen — allt detta
är led i en större plan som syftar
mot ett bestämt mål. Detta är fullkomligt
konsekvent och fullkomligt naturligt;
jag bestrider fortfarande inte det
berättigade i att försöka med detta.

Men om vi då inte vill ha denna ideologi,
vad skall vi då göra, herr utrikesminister?
Är det så att vi inte har
något svar att ge? Har vi inte någonting
att sätta emot eller ännu hellre
någonting som kan inverka på det kommunistiska
lägret så, att dess idéer omformas
och förändras till någonting som
mera går i stil med vad vi själva kan
acceptera? Jag tror att detta egentligen
är den viktigaste och fundamentalaste
frågan i hela världspolitiken och därmed
också i vår utrikespolitik. Vi bör
få klarhet i denna sak; den bör inte

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

förtigas utan bringas upp i dagsljuset
så att alla vet var vi står.

Jag tycker inte heller att det är något
fel i att vi förklarar österut — i
den mån det inte redan är klart — att
vi för vår del inte kan acceptera de
metoder, med vilka man där arbetar.
Jag känner inte till det slutgiltiga målet
för världskommunismen. Jag skulle
för min del gärna kunna acceptera att
det är ett högt och stort mål. Men jag
vet absolut säkert, att vi inte kan acceptera
de metoder som används. Som
jag sagt tidigare här kan man aldrig
nå ett gott slutmål med dåliga medel,
med onda metoder.

Nu har det talats ganska mycket om
den ryska regeringschefens tillämnade
besök här. Jag kan inte säga att jag är
så rädd för detta, men jag vill ställa
upp ett villkor för att jag riktigt helhjärtat
skall kunna acceptera detta besök.
Vi skulle ge den ryske regeringschefen
någonting att ta med sig hem,
någonting att tänka på. Han bör få träffa
människor som vet vad de vill. Jag är
inte alldeles övertygad om att han får
göra det när han kommer hit. Vi vet
vad vi inte vill, men vi har inte någon
klar och bestämd uppfattning om det
mål vi skall arbeta för. Ett sådant mål
måste vara bättre än den kommunistiska
idén.

Det är att märka, att vi här rör oss på
områden som man inte är så van att
syssla med i politiken. Man får komma
ihåg, att en man med en ideologi alltid
vinner över en man utan någon ideologi.
Det är emellertid också sant, att en
man med en god ideologi vinner över
en som har en sämre ideologi. Det är
på denna linje vi måste gå fram. Vi skall
inte ha det negativa målet att stoppa
kommunismen utan vi skall försöka vinna
kommunisterna för någonting
bättre. Detta kan vi göra om vi verkligen
skaffar oss det som är bättre. Jag
tror inte att alternativet är det vi visar
upp bär i vår slappa västerländska livsföring
— utan självdisciplin, med ha -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

begär och njutningslystnad såsom gansska
väsentliga ingredienser. Med detta
vinner vi inga kommunister. Vi får i
stället ta oss samman -— som jag sagt
många gånger förut — och visa upp någonting
helt annat.

Vi handskas här med människor, och
det avgörande är hur människorna
handlar. Även regeringschefer för Sovjetunioner
är människor och påverkas
av hänsyn, känslor och olika inre ting.
Jag känner inte herr Chrustjov, men
jag har läst åtskilligt om honom och
jag har fått det intrycket, att han på
senare tid blivit intresserad av att resonera
med människor. Jag har ett intryck
av att han inte är alldeles säker
på att han kommer att lyckas med att
skapa den kommunistiska människan,
som måste till för att den kommunistiska
staten skall fungera. Det sägs att det
behövs många generationer för detta.
Det behövs det visst inte, om man skapar
en människotyp som verkligen är
den riktiga. Nu kanske jag uttryckte mig
dunkelt — jag såg herr Senander lysa
upp så kolossalt. Vad jag menar är att
finner man den riktiga lösningen för
en människas personliga problem, behöver
det inte ta några generationer,
för att få fram den verkligt riktiga människotypen
utan det kan gå ganska
snabbt.

Nu har jag nästan lovat herr Eliasson
i Sundborn, att han skall hinna tala
före middagen, och jag skall därför inte
säga så värst mycket mera. Men jag
skulle vara tacksam om herr Undén
ville säga ett par ord om varför den
här saken inte har berörts och hjälpa
oss till rätta på den punkten. Är inte
detta ändå en väsentlig sak? Nu ser
jag alt ambassadör Sohlman bar gått —
det må vara honom förlåtet, för han har
suttil här träget hela dagen, och honom
kan jag träffa efteråt — men jag
tror att det för kammaren skulle vara
väsentligt att få ett besked på den
punkten. Vi leker med våra små handclsproblem
och våra obetydliga misshällig -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

heter här i landet. Men detta är, som
någon har uttryckt sig, ungefär som
att måla ångbåtshytten medan båten
sjunker, detta att helt fördjupa oss i
dessa mindre problem utan att ägna
intresse åt de fundamentala utrikesproblemen.
Det är just dessa senare problem
jag har försökt att med detta,
kanske något osammanhängande anförande,
något litet belysa.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vet inte vad herr
Dickson syftar på eller vilka källor han
har för sina upplysningar om vad en
del ryska kommunister tänker. Jag kan
visserligen föreställa mig, att liksom vi
själva gärna skulle se demokratien utbredd
över hela världen också kommunisterna
inom sig skulle hysa förhoppningen
på att kommunismen bleve utbredd
en gång i hela världen. Men vad
beträffar uttalanden om metoder brukar
ju den nuvarande ryska regeringschefen
gång på gång framhålla, att länder
med olika samhällsskick kan leva
fredligt vid sidan om varandra. Det är
väl den officiella parollen för östblocket
i allmänhet. Att ideologier måste
tävla med varandra, är jag alldeles ense
med herr Dickson om.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Men nog liar väl ändå
excellensen Undén hört talas om vad
den ryske regeringschefen sade i Tammerfors,
jag tror det var förra sommaren,
om att Sovjetunionen vill inte ha
något krig och behöver inte heller något
krig utan kommer att vinna sitt mål,
kommunismens utbredande över hela
världen, genom kraften i dess idéer.
Det talas om samexistens, men tror
excellensen Undén verkligen på att en
man, som har det klart uttalade målet
att över hela världen utbreda sin ideologi,
annat än rent temporärt vill ha
denna samexistens? Det ena strider helt

och hållet mot det andra. Vilket är sanning? Jag

förstår att detta kan vara en
känslig fråga, men är det inte bättre att
vi får den upp i ljuset, så att vi får
resonera med Chrustjov, när han kommer,
och säga: »Vi tycker inte om denna
lära; Ni skall få se på det som är
bättre. Kan Ni inte försöka att vrida till
världskommunismen så att den blir
hygglig och bra och så att också vi kan
acceptera den?»

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Dickson har själv
återgivit ifrågavarande uttalande så,
att kommunismen skulle segra genom
kraften av sina idéer. Det må väl stå
dem fritt att hoppas det.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall framföra några
reflexioner om de förhandlingar som
förts beträffande fnhandelsområdet och
den nordiska tullunionen, och jag skall
försöka fatta mig kort.

För Sverige, som har en större utrikeshandel
per invånare än de flesta
andra länder, är det naturligtvis ett
mycket ogynnsamt framtidsperspektiv,
om Västeuropa är handelspolitiskt splittrat
och kan väntas förbli det framöver.
Den ekonomiska och politiska union,
som nu har bildats av Västtyskland,
Italien, Frankrike, Belgien, Holland och
Luxemburg, innebär en gemensam
marknad som omfattar 163 miljoner
människor. Man har där redan börjat
successivt sänka sina tullar och minska
handelshindren inbördes, samtidigt som
man successivt skall bygga upp en gemensam
yttre tullmur mot de länder
som står utanför unionen. För att övriga
länder i Västeuropa inte skall bli
diskriminerade har de sökt skapa ett
frihandelsområde, men förhandlingarna
härom har hittills misslyckats, och utsikterna
att inom en nära framtid nå en

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

lösning av det problemet ter sig utomordentligt
små.

Det förefaller, herr talman, som om
man inom sexstatsunionen förhalar förhandlingarna
om ett frihandelsområde.
I så fall ökar diskrimineringen gentemot
Sveriges och andra utanförstående länders
export till sexstatsmarknaden, och
denna marknad söker därigenom få ett
försprång, som jag tror kommer att
ytterligare stimulera en ökad utbyggnad
av näringslivet inom unionen.

Ju längre ovissheten består, desto fler
industrier t. ex. i Sverige kommer att
tvingas överväga att skapa producerande
dotterföretag inom denna marknads
område eller att bygga ut dem de redan
har där eller att träffa avtal om licenstillverkning.
Detta betyder självfallet
relativt sett färre arbetstillfällen här
hemma. Det har sitt intresse att i detta
sammanhang konstatera att delegationer
bl. a. från Holland har lockat företag
med förmånliga kreditvillkor om de
vill starta verksamhet där. Man måste
också räkna med stort amerikanskt intresse
för att satsa kapital på en utbyggnad
av industrien inom sexstatsunionen.

De undersökningar som kommerskollegium
redovisat pekar på åtskilliga
svårigheter som kan uppstå för vårt
näringsliv genom sexstatsmarknaden,
om ett frihandelsområde inte kan komma
till slånd. Ungefär hälften av vår
livsmedelsexport har under senare år
gått till de Sex, och här måste man för
framtiden räkna med försvårade möjligheter
att avsätta jordbrukets överskottskvantiteter.
För råvarorna räknar
man snarast med en viss förbättring av
exportmöjligheterna, men exporten av
papper förutses komma att drabbas av
väsentliga tullhöjningar på betydelsefulla
marknader, och man räknar med
betydande bortfall inom vissa sektorer
av vår omfattande export av verkstadsprodukter.
Även hemmamarknadsindustrien
kan komma att utsättas för skärpt
konkurrens, om man t. ex. genom elt

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

samgående i olika former mellan industrierna
inom sexstatsmarknaden söker,
i syfte att undgå prissänkningar på den
egna marknaden, sälja överskottskvantiteterna
bland annat till Sverige för det
pris man kan få ut, även om detta pris
närmar sig eller innebär dumping.

Om ett europeiskt frihandelsområde
kan komma till stånd på för oss godtagbara
villkor, kan naturligtvis en del av
de här problemen bortfalla. Men jag
tycker, herr talman, att man i debatten
om frihandelsområdet alltför litet sysslar
med de omställningsproblem för näringslivet
som även ett frihandelsområde
kan medföra särskilt för en del av
den mindre företagsamheten, som dock
svarar för eu betydande del av produktionen
här hemma.

Varje form av ekonomisk integration
måste betyda en tendens till större specialisering
och nya omställningsproblem.
F. ö. vare sig vi får ett frihandelsområde
eller inte tror jag att mycket
talar för att konkurrensen kommer att
skärpas både för exporten och för de
hemmamarknadsnäringar som har att
konkurrera med importvarorna.

Sverige har ett relativt högt kostnadsläge
— det tjänar ingenting till att bestrida
den saken. Våra möjligheter att
konkurrera med andra länder synes
alltmera komma att bero inte bara på
löneläget och det allmänna kostnadsläget
utan även på tillgång på kapital
och krediter för näringslivets investeringar,
företagsbeskattning, sociallagstiftning
och dylikt.

Att nu behålla en extra företagsbeskattning
och en hög ränta samt dessutom
—■ märkligt nog i en lågkonjunktur
— införa lagstadgad tjänstepension,
som utan tvivel kommer att minska det
personliga sparandet och öka inflationsriskerna,
det är inte en politik som underlättar
näringslivets möjligheter att
möta en skärpt internationell konkurrens.

.lag tror att vi är ense om allesammans,
att det är angeläget att handels -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Interpellation ang. vissa cancerpatienters bandagekostnader

ministern med sina kolleger i andra
regeringar fortsätter ansträngningarna
att skapa en tillfredsställande lösning
av de handelspolitiska frågor som sexstatsmarknaden
aktualiserar. Men detta,
herr talman, utesluter ingalunda behovet
av en bättre planering för att stärka
näringslivets konkurrenskraft. Enligt
min mening borde regeringen snarast
tillsätta en utredning eller delegation,
där också representanter för de demokratiska
partierna vore med, för att ingående
studera de anpassningsproblem
som näringslivet —• inte minst den
mindre företagsamheten — ställs inför
vid olika tänkbara alternativ i fråga
om den handelspolitiska utvecklingen,
samt ge en sådan delegation uppgift att
framlägga förslag i syfte att stärka näringslivets
konkurrensförmåga både på
exportmarknaden och i fråga om importvarorna.

Inte heller förhandlingarna om en
nordisk tullunion har hittills givit något
resultat. På norsk sida synes man särskilt
inom industrien streta emot, och
i Danmark, där intressena naturligtvis
i hög grad gäller möjligheterna till export
av jordbruksprodukter, synes åtminstone
oppositionspartierna intaga en
ganska avvaktande hållning. Ett av dessa
partier, Venstre, har till och med
öppet visat sina sympatier för anslutning
till sexstatsmarknaden; huruvida
man har några möjligheter att komma
in där skulle jag vilja lämna därhän.

För egen del skulle jag vilja understryka
att en svensk anslutning till en
tullunion — detsamma gäller också ett
frihandelsområde — inte får inkräkta
på våra möjligheter att föra en jordbrukspolitik
som vi anser motiverad av
rättviseskäl och kravet på god beredskap.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
säga några ord om fisket.

Från norsk sida ser man naturligtvis
med intresse på möjligheterna att
avveckla den svenska prisregleringen
på fisk och fiskprodukter, bland annat

den omtalade filetavgiften, men man är
naturligtvis inte lika villig att medge
svenska fiskare rätt till t. ex. direktlandning,
omlastning och transitering
av fisk. För egen del vill jag understryka,
att en nordisk tullunion inte får
köpas till vilket pris som helst. Svenska
yrkesfiskare har också rätt att från den
svenska regeringens sida kräva hänsynstagande
vid förhandlingarna. Jag vill
bara peka på en sådan sak som denna
filetavgift. En omedelbar avveckling av
denna skulle ställa många yrkesfiskare
i vårt land i en hopplös situation. Om
en tullunion skulle etableras bör man i
varje fall tillse att olika näringsgrenar
får möjlighet till successiv anpassning,
och det är angeläget att handelsministern
och jordbruksministern härvidlag
beaktar de synpunkter som näringslivets
organisationer har framfört.

Till sist, herr talman, vill jag säga att
jag tror att det med hänsyn till den avvaktande
hållning till en nordisk tullunion
som intas av våra granländer,
är klokt, om man från svensk sida inte
framträder med sådan aktivitet, att våra
grannländer får det intrycket att det är
Sverige som hårdast driver på förhandlingarna.
Får man det intrycket att
Sverige försöker pressa fram denna
tullunion, lär det knappast komma att
underlätta ett framtida nordiskt samarbete.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 3

Interpellation ang. vissa cancerpatienters
bandagekostnader

Ordet lämnades på begäran till

Herr AGERBERG (h), som yttrade:

Herr talman! I en till inrikesdepartementet
överlämnad skrivelse den 7 feb -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

ruari 1957 föreslog Svensk förening för
gastroenterologi, att eolostomi- och
ileostomibandage skulle jämställas med
ortopediska bandage och kostnaderna
för desamma betalas av allmänna medel.
För ortopediska stödjebandage och proteser
utgår statsbidrag med tre fjärdedelar
av de totala kostnaderna under
förutsättning att vederbörande patient
själv svarar för ett belopp av 3 kronor.

Enligt uppgift anlägges i Sverige
colostomier på ungefär 600 cancerpatienter
varje år. Årskostnaderna för
dessa patienters bandage uppgår till
200 å 300 kronor. Ileostomier anlägges
till ett antal av omkring 30 årligen.
Åkommor som erfordrar anläggande av
ileostomi träffar även barn och ungdom,
vilket medför att de redan innan
de hunnit skaffa sig en yrkesutbildning
eller få inkomster belastas med de krav
och utgifter som skötseln av en ileostomi
innebär.

För att över huvud taget kunna full -

göra ett arbete eller sammanträffa med
andra människor måste personer med
colo- eller ileostomier sköta dessa mycket
noga. Den fortlöpande skötseln är
mycket betungande för den sjuke. Det
skulle därför ur såväl ekonomisk som
psykologisk synpunkt vara av stort
värde för dessa svårt drabbade människor
om statsbidrag kunde utgå till
kostnaderna för dessa slags bandage.

Under åberopande av det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
sådana åtgärder att vissa cancerpatienter
med stora bandagekostnader
kan få ersättning av allmänna medel för
dessa kostnader?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 11 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik
(Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen i anledning av
det i Kung!. Maj:ts skrivelse nr 69 avsedda
meddelandet angående Sveriges
utrikespolitik nu komme att fortsättas
och lämnade därvid ordet, enligt förut
gjord anteckning, till
7 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr

Herr JOHANSSON i Stockholm (k),
som yttrade:

Herr talman! Dagens debatt har nästan
uteslutande rört sig om två frågor,
dels splittringen av och motsättningarna
i kapitalismens Europa och den
pessimistiska uppfattningen om vad som
kan följa därav, dels Chrustjovs förestående
besök i Sverige instundande augusti.
Visserligen har Svenska Dagbladet,
i en känsla som säkert är rätt allmän
bland företagare här i landet, talat
om de särskilt talträngda —- med adress
till bland annat sin egen partiledare —
och antytt att herr Hjalmarson och herr
Oldin begått en fadäs, men inte desto
7

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

mindre har i dagens debatt alla slussar
öppnats för herrar Hjalmarsons och
Heckschers talträngdhet i denna fråga.

Herr Hjalmarson har gång på gång
i denna kammare kommit med smädelser
och affektladdade angrepp på Sovjetunionen
och dess ledande män, men
han är själv lika känslig som prinsessan,
som kände ärtan genom sju bolstrar,
när han någon gång får svar på
tal om man från Sovjetunionens sida
bemöter de uppfattningar han företräder
och hans tolkningar beträffande de
internationella frågorna. När herr Hjalmarson
uppträder på ett så utmanande
sätt, får han inte vara så känslig, när
han någon gång får svar som han ropar
i skogen.

Herr Ohlin har för dagen varit mera
försiktig. Han undrade emellertid huruvida
tidpunkten var lämplig — eller om
någon tidpunkt var lämplig — när
Chrustjov enligt hans mening genom
sitt framträdande skapat den nuvarande
situationen i Berlin. Men situationen i
Berlin är ingenting som skapats på
några veckor, i och med att Sovjetunionen
föreslagit att fred äntligen skall slutas
i Tyskland och de utländska trupperna
utrymma landet!

Herr Hjalmarson anlade historiska
perspektiv på händelserna och talade
om förhållanden ända från gamle tsarens
tid. Jag skall gå honom till mötes
därvidlag. Jag vet inte om kammarens
ledamöter har varit i slottet Cezilienhof
i Potsdam, där Churchill, Stalin och
Truman, senare också Attlee, sammanträdde
1945. När vi i dag talar om
Tysklands ställning, borde riksdagens
ledamöter studera Trumans ursprungliga
utkast till Tysklands styckning. Det
finns på det slottet. Utkastet ser ut som
ett veritabelt lapptäcke av småstater.
Det var ryssarna som motsatte sig det
förslaget och fann det meningslöst. Vad
man till slut enades om var, att man
skulle förhindra att Tyskland återupprustades
och på nytt blev ett hot mot
andra stater.

Den situation som föreligger i dagens
Tyskland har framför allt uppstått därigenom
att västmakterna brutit mot sina
egna beslut på Potsdamkonferensen
och förvandlat Västtyskland till en
atomupprustad angreppsbas — och sedan
låtsas de vara förvånade över att
man inte vill utlämna Östtyskland till
att bli en likadan anfallsbas. De utfäster
sig visserligen att det inte skall bli det,
men vad finns det för garantier för att
inte dessa utfästelser brytes lika väl
som de gamla?

Hilding Hagberg har här före mig
utförligt tecknat situationen i Tyskland,
och jag vill bara tillägga en sak. Vad
finns det för alternativ till förhandlingarna,
vilka så småningom kan leda
till ett resultat? Det alternativ som föresvävar
en del revanschpolitiker är
ett atom- och vätebombkrig. Tror någon
att det skulle vara en lösning?

Nutidstysklands store dramatiker
Bert Brecht tillfrågades en gång om
följderna av Västtysklands upprustning.
Han syftade på sitt eget land, på
Tyskland, när han i bildspråk talade
om Kartago och svarade: »Det stora
Kartago förde tre krig. Efter det första
var det ännu mäktigt. Efter det andra
var det ännu beboeligt. Efter det tredje
kunde det inte mera återfinnas.» Detta
är någonting att fundera över. Är det
någon som tror att det skulle finnas
något Tyskland kvar att ena efter ett
vätebombkrig? Och vad har Sverige
för anledning att engagera sig för den
uppfattningen att man med styrkans politik
kan förändra någonting, som inte
kan åstadkommas med förhandlingar?
Det var från det hållet vi hotades 1940—
1945, inte från öster. Det finns all anledning
åt tänka på det hot som kan
uppstå, när de gamla nazistherrarna i
dag framträder som Atlantpaktens
korstågsriddare mot öster.

Vidare har herr Hjalmarson vänt sig
mot Chrustjovs besök i Sverige av moraliska
skäl. Utrikesministern har förklarat
att vi inte bör blåsa upp oss mo -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

raliskt utan handla efter politiska realiteter.
Jag skall emellertid även i det avseendet
tillmötesgå herr Hjalmarson
och granska hans moraliska position.
Det är nämligen en mycket ensidig
klassmoral han företräder. Han talar
om fem länder, nämligen Finland, Balticums
småstater och Ungern.

Vi har för vår del inte glömt, att under
åren 1918—1919 var det socialistisk
revolution i samtliga dessa länder,
öppet inbördeskrig mellan arbetarna
och bourgeoisien; att i samtliga dessa
länder, alltså både i Ungern, Balticum
och Finland, kunde borgarklassen segra
endast med främmande truppers hjälp:
tjecker och rumäner i Ungern, von der
Goltz’ tyska trupper, kaiserns trupper,
med stöd av svenska frivilliga och engelska
flottan, i Balticum, tyska trupper
under samme Goltz och svenska frivilliga
i Finland. Hade herr Hjalmarson
något att invända den gången? Var hade
han sin moral då? Han jublade, hela
högerpartiet jublade över att det gick
på det sättet. Och så har det varit alltid.

Herr Heckscher talade om Tyskland
och förklarade att tidningarna då hävdade
sin egen uppfattning mot en diktator,
Hitler.

Ånej, vi har inte så dåligt minne, herrar
Hjalmarson och Heckscher! Var det
någon i högern som protesterade, när
den svenska krigsmaktens tre högsta befälhavare
for ner till Hitler på hans 50-årsdag och gratulerade honom med en
statyett av Karl XII?

Och hur var det med pressen, herr
Heckscher? Jag sitter ju bakom herr
Heckscher i kammaren, och han kunde
kanske inte se att jag fick en tår i ögonvrån
av gripenhet över hans omvändelse,
jag, redaktören för en tidning som
var transportförbjuden i tre år därför
att den sade sanningen om Adolf Hitler!
Vi vet värdet av sådana deklarationer
som herr Heckschcrs. Och vi glömmer
inte att när herr Heckschcrs partivänner
i Norrbottens-Kuriren, högertidningen
i Luleå, tillsammans med några

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

officerare sprängde tidningen Norrskensflamman
och mördade fem kommunister,
hade de som enda förevändning
att tidningen motverkat den officiella
politiken då, som var deltagande
i kriget, i varje fall genom ekonomiskt
stöd och med vapenstöd. Från högerns
sida ville man gå ett stycke längre. Av
den orsaken begicks dessa ogärningar.

Så var det med högerns och folkpartiets
och de andras ståndaktighet den
gången. Vi har inte glömt hur följsamt
man rättade sig efter varje vink från
Hitler eller Göring, när de kände sig
förolämpade av någon svensk tidning.

Vad är det som ägt rum i Finland?
Jag tror det var Isvestija och kanske
också Chrustjov som talade om att den
finska pressen gjort en del utfall. Har
pressen i Sovjet inte samma rätt att påtala
något sådant som den finska eller
den svenska pressen? Det är klart att
man svarar. Och det är lika klart att
man bedömer ett lands politik efter vad
de riktningar säger som utövar bestämmanderätten
eller har ett avsevärt
inflytande.

Hur var det för övrigt med denna
finska situation? Påtvingades de något
som de inte ville ha genom ekonomiskt
tryck? De sovjetisk-finska handelsförbindelserna
var till en del byggda på utbytesbasis,
d. v. s. en förutsättning för
att Finland skulle få sälja var att landet
i viss utsträckning fick betalning i ryska
varor. När regeringen Fagerholm-Leskinen
kom, gjordes det en mycket kraftig
förändring därvidlag, så att varorna
i stället köptes i Västtyskland. Det rörde
sig visserligen inte om stora mängder
— fyra procent av handelsutbytet —
men det är klart att gör man en sådan
förändring kommer som en naturlig
följd att den andra parten inskränker
sina inköp, tills den bytesbasis som beslutats
återställts. Det är alltså inte
fråga om några ingripanden utifrån.

Det är klart att herr Hjalmarson kan
kasta ruttna tomater efter förebild från
Amerika. Ilan kan bära sig hur illa åt

100

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

som helst och komma med vilka anklagelser
han vill. Men han får inte glömma
att man då i ett annat land kommer att
påtala att mycket betydande krafter i
Sverige företräder en sådan opinion,
och han får inte vara så prinsessan på
ärten-betonad när detta påtalande sker.

Herr Heckscher talade om den officiella
lögnen. Jag skall ge ett mycket
talande exempel på denna officiella
lögn. En sådan lögn är det när högern
och folkpartiet i detta land påstår att
de är anhängare av den alliansfria politiken
och neutraliteten. I Dagens Nyheter
för i dag finns ett mellanstick under
rubriken »Byråchefen Siegbahn». Vad
företräder man där för linje? Jo, att
Sverige visserligen skall förklara sig
neutralt, men denna neutralitet skall vara
sådan, att vårt land på inga villkor
får försvara sig, för den händelse västmakterna
skulle angripa vårt land och
ockupera det för att göra det till krigsskådeplats,
ty då skulle vi riskera atf
komma i krig på fel sida. Dagens Nyheter
är »neutral» men håller med amerikanarna
i alla väder. Och sedan låtsas
man vara indignerad, när någon
påtalar en sådan häpnadsväckande karikatyrmässig
»neutralitet»!

Herr Hjalmarson tyckte illa vara att
ryssarna hade sagt något om Österrikes
tolkning av neutralitetsbegreppet. De
kommer nog att säga något om DN:s
tolkning också. Alla vet att det är en
mycket stark och inflytelserik grupp
som företräder en sådan politik. Och
om herrar Ohlin, Hjalmarson och Heckscher
i dag är lite försiktiga, så vet alla
att de tänker sig just DN:s politik, om
vi skulle få en regering Ohlin-Hjalmarson
med herr Boheman som särskilt
rekvirerad utrikesminister.

Det är herr Hjalmarsons absoluta rätt
att uttala sin avsky för Chrustjov och
tala om hur illa han tycker om honom.
Det är möjligt att Chrustjov skulle tycka
lika illa om herr Hjalmarson om herrarna
bleve bekanta. Men detta är saker
av mindre betydelse. Svenska folket,

som vill ha fred och neutralitet, får
nog se till att dessa herrar inte kommer
till regeringsmakten. De eftersträvar att
genomföra en sådan politik som Dagens
Nyheter företräder och som jag kallar
en ren quislingpolitik, en politik som
indirekt uppmanar andra länder att
ockupera vårt land, genom att förklara
att de inte kommer att möta något motstånd.
Svenska folket får alltså se till
att dessa herrar får stanna utanför regeringen
och att herr Ohlin, som skulle bli
statsminister, återigen får erfara sanningen
i det engelska ordspråket »Sju
gånger tärna men aldrig brud». Det kan
visserligen vara litet fatalt för en tilltänkt
brud som har över en miljon i
hemgift, men det är bäst så för gamla
Sverige.

Herr Dickson fortsatte sedan på det
moraliska planet och ville gärna få ett
tillfälle att omvända Chrustjov till Moralisk
upprustning. Herr Dickson hade
fått hela frågan om bakfoten. Det är
inte så, som han hade för sig, att ryssarna
hotar att erövra världen med våldsmedel
eller, som herr Dickson sade,
med onda medel, över huvud taget tycker
jag våra motståndare skall lägga
bort den gamla föreställningen att allt
där borta på andra sidan vad de kallar
järnridån är något slags ondskans makter
i rymderna, ty en rörelse, en idé,
erövrar inte på 41 år en tredjedel av
mänskligheten, om den bara representerar
ondskan och illviljan, om den inte
i sig har något som attraherar människorna.
När man i dag på kapitalistiskt
håll hyser en sådan fruktan för
kommunismens framsteg, inte minst i
kolonialländerna, är det ju inte därför
att några avgrundsandar farit in i de
färgade folken utan därför att de känner
herrarna i väster. De känner de vita
imperialistmakterna, de vet hur de farit
fram i dessa länder genom århundraden.
Det är denna erfarenhet som herrarna
har emot sig.

Herr Dickson var rädd för att Chrustjov
skulle ha sagt: »Vi tänker segra i

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

101

kraft av våra idéer». Herr Undén sade
för sin de], att det tänker vi göra också.
Han tror på sina idéer. Det blir en renhårig
match, när var och en tror på
sitt. Men hur är det med herr Dicksons
tro? Kan inte han och hans parti ändå
omgjorda sig med trons svärd? I och
för sig gillar jag hans förslag. Herr
Dickson tyckte att man borde utsätta
Clirustjov för påverkan av de idéer som
herr Dickson företräder. Jag understödjer
varmt denna hans tanke och vädjar
till regeringen att ge herr Dickson denna
chans. Vilken proselyt skulle inte
detta vara vid kapitalisternas och arbetarnas
gemensamma frukostdisk i
Caux! Herr Dickson kunde hemföra
Clirustjov som nyomvänd. Själv skulle
jag se det som en nåd att stilla bedja om
att få vara referent vid den debatten.

Vi har nog märkt, både i remissdebatten
och här, att högerns och folkpartiets
ilskna kampanj har påtaglig oro i botten.
Jag råkade häromkvällen höra på
en radiodebatt mellan sex människor,
bland dem herrar Heckscher, Boheman
och Tingsten — det var som ni hör en
atlantpaktdebatt på allra högsta nivå.
Vad som slog mig var inte någon större
tillförsikt, åtminstone inte från de tre
herrarnas sida, men litet mer från deras
motståndare. Dessa tre var tvärtom
mycket oroade, dock inte för krig. Ingen
av dem trodde att Sovjet ville ha krig,
märkvärdigt nog, så mycket som de talar
om upprustning. Men de var rädda
för den fredliga tävlan som Sovjet inlett.
Herr Boheman sade att om »vi» inte
skulle segra i denna tävlan, då skulle
hela hans värld sammanstörta. Det var
en ganska god opinionstest, som herr
Boheman där representerade, och samma
sak går igen här. Vi förstår att det
ligger en oerhörd propagandaverkan
däri att ett land fått ett system, en regim,
en ideologi, som säkrat dessa framsteg
på så kort tid som 40 år. Och ännu
mer: efter att ha varit de mest förstörda
under historiens mest fruktansvärda
krig framträder i dag dessa liin -

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

der och säger, att på tio år skall vi på
alla produktionsområden gå om hela
den kapitalistiska världen, skall öka
reallöner och realinkomster i samma
takt och övergå till 35-timmarsveckan.

Vi förstår att man i den värld som
samtidigt dras med arbetslöshet och
vars representanter här i dag har konstaterat
att vi är mycket nära ett handelskrig
i Europa, ur vilket man inte
ser någon utväg, är mycket orolig för
hur man skall kunna klara denna tävlan.
Man blir på det hållet orolig när
ett annat land säger: Vi vill ha fredlig
tävlan. Vi har haft nog av krig, vi har
förlorat mer på krig än några andra
länder i världen. Vi vill tala med er om
förbud mot atomvapen i vårt land och
i andra länder, vi vill ha nedrustning
så att vi kan ägna oss åt människornas
fredliga lyckomöjligheter. Vi vill ha
förhandlingar och överenskommelser
om avspänning. Men detta vill herrar
Hjalmarson och Ohlin inte vara med
om, utan de vill upprätthålla sin järnridå.
Från andra sidan den järnridån
skall man inte ta emot några gäster.
Vi tror att de kommer att förlora på
detta. Majoriteten av svenska folket har
en annan mening. Vi har haft fred i
150 år snart och vi tänker fortsätta
med det. Sverige råkar ligga vid Östersjön
och är ett litet land. Sovjet ligger
på andra sidan och de andra socialistiska
staterna ligger inte långt bort.
Herrar Hjalmarson och Heckscher får
tycka hur illa de vill om detta faktum,
de kommer ändå inte att kunna
ändra på det. Majoriteten av svenska
folket tycker nog att det vore bättre
att träffa dessa statsmän och tala om
dessa saker. Fördenskull behöver man
inte anamma varandras uppfattningar.
Låt oss acceptera fredlig tävlan. Det är
folket självt som skall avgöra vilket
system som är bäst. Det är folkmajoriteten
som skall bestämma hur vårt land
skall se ut. Många säger nog i likhet
med herr Undén: Vi tror på vårt system
ocli de tror på sitt. Låt oss tiivla,

102

Nr 7

Onsdagen den 11 niars 1959 em.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

låt oss se vilket system som vinner.
Detta är sportsmässigt, det är renhårigt.
De enda som vill hindra sådana
debatter och sådan tävlan, de enda som
är rädda är de som går omkring med
en förkänsla av att de kommer att förlora
matchen.

Härpå anförde:

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag tycker att vi alla
bör välkomna den tävlan, som herr Johansson
i Stockholm önskar mellan öst
och väst. Jag är däremot inte av den
uppfattningen att det är klokt att, som
herr Johansson gör, ta ut segern i förskott
för öst. Jag tror det är ganska
klokt att, då vi diskuterar vår framtid,
erinra om den ekonomiska utveckling
som har ägt rum i världen. Det som
händer i Europa, det som händer i
världen har nog ett intimt samband
med just denna. Men vad är det då som
framför allt kännetecknar de sista 10—
15 åren? Jo, det är de väldiga ekonomiska
framstegen. En viss industriell produktionskapacitet,
som det tidigare tog
150 år att uppnå, har den västliga världen
under de sista 10—15 åren praktiskt
taget fördubblat. Detta betyder alltså
att framstegstakten är tiodubblad. Detta
har väl hänt åtminstone i alla de s. k.
rika länderna. Problemet är nu att bevara
freden och att klara de förödande
arbetslöshetskriserna. Tidigare har man
här i dag från kommunistiskt håll nästan
med skadeglädje pekat på att Västern
fortfarande har arbetslöshet. Jag
hoppas att den tävlan, som herr Johansson
talar om, kommer att medföra
att Västern djärvare, målmedvetnare,
kommer att bekämpa arbetslösheten.
Kan vi klara arbetslösheten, kan vi klara
investeringsproblemen, bemästra de
penningvärdesproblem, som den fulla
sysselsättningens samhälle har, då finns
det möjligheter att öka produktionskapaciteten
helt enkelt enormt även för
framtiden. Dess värre är dess fram -

stegsmöjligheter — det skall villigt medges
— ytterligt ojämnt fördelade mellan
de s. k. rika och fattiga länderna.
Myrdal hävdar till och med (jag tror
med rätta) att de rika länderna blir rikare
och rikare i en ständigt ökande
takt, under det att man för de s. k.
fattiga underutvecklade länderna närmast
kan peka på motsatsen. Detta innebär
naturligtvis för framtiden en oerhörd
risk för freden, men glädjande nog
har den västliga världen mer och mer
uppmärksammat detta och börjat inse,
att skall man lösa världsfredens problem,
så måste man se till att de rika
länderna delar med sig till de underutvecklade
både i fråga om kapital, kunnande
och erfarenhet. Men om man nu
utgår ifrån att denna utveckling troligen
kommer att fortsätta, vad kommer
detta att betyda för Europa och för
världen i övrigt? Jo, det troliga är väl
att vårt näringsliv blir ännu mer specialiserat,
ännu mer automatiserat. Till
och med så invecklade ting som den
moderna bilmotorn spottas i dag formligen
fram av maskiner i tusental efter
tusental.

Detta är väl egentligen bara en början,
och vad betyder det? Jo, vårt produktionsliv
kommer ständigt att pocka
på större och större serier — i annat
fall kan inte industrien klara den konkurrens
som uppstår. Med andra ord:
behovet av ständigt större och större
marknadsområden kommer att möta oss
i Skandinavien och det övriga Europa,
ja praktiskt taget överallt i de delar av
världen, där man har lämnat hantverksstadiet.

Ur denna synpunkt sett är det naturligtvis
djupt beklagligt att förhandlingarna
om ett europeiskt frihandelsområde,
åtminstone som det nu ser ut, har
misslyckats. En stor tröst i sorgen bör
väl dock vara att tiden och utvecklingen
tydligen arbetar för en lösning. Så
gör också många inflytelserika och tongivande
personer i europeisk politik.
Jag erinrar om hur Mr. Maudling helt

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

103

nyligen förklarade, att även om han på
kort sikt tyckte att möjligheterna att
skapa ett europeiskt frihandelsområde
är små, så misströstade han ingalunda,
när han såg frågan på längre sikt. Den
tyske ekonomiministern Erhard sade
helt nyligen, att sexstatsgruppens gemensamma
marknad inte kunde betecknas
såsom en fullkomlig framgång förrän
i det ögonblick man skapat ett frihandelsområde
omfattande hela Europa.

Situationen är väl egentligen den, att
i praktiskt taget alla europeiska parlament
inser man nyttan och nödvändigheten
av att skapa denna större marknad,
detta frihandelsområde. Det gäller
alltså när man resonerar på det teoretiska
planet. Då man kommer till det
praktiska visar det sig att rädslan för
övergångssvårigheterna blir dominerande
tillsammans med vissa hänsynstaganden
av politisk art inom sexstatsgruppen
gentemot Frankrike. Men även
om vi är besvikna just nu finns det
ingen anledning att se alltför pessimistiskt
på sexstatsmarknaden. Jag tror
t. o. m. att om den lyckas kommer den
avgjort att vara till gagn för inte enbart
de sex utan för hela Europa. Dock skulle
jag inte vilja vara med om en anslutning
till de sex, även om en sådan
för Sveriges del skulle ha bjudit på
mindre svårigheter rent tullmässigt.
Sexstatsmarknaden har — det bör vi
komma ihåg — alltför många försvarspolitiska
och storpolitiska aspekter för
att man på allvar skall kunna ta upp
en sådan diskussion i vårt land.

Ser vi bara på saken ur näringslivets
synpunkt finner vi att en anslutning till
de sex bjuder på många vanskliga framtidsperspektiv.
När de sex staternas gemensamma
marknad har passerat sitt
övergångsstadium skall de anslutna länderna,
är det tiinkt, till exempel få sitt
näringsliv indirekt dirigerat av marknadens
högsta myndighet. Denna skall
nämligen suveränt dirigera sexstatsmarknadens
handelspolitik genom att
träffa handelsövcrcnskommelser med ett

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

tredje land. Arbetsmarknaden skall harmoniseras,
en sak som också gäller socialpolitiken.
Vidare skall den ekonomiska
politiken samordnas, och de största
optimisterna inom sexstatsgruppen
anser ju t. o. m. att man till slut skall
nå ett stadium, där man har en gemensam
utrikespolitik.

Målet för de sex är — det kan man
väl säga — att skapa ett nytt maktblock
i Europa, för vilket Amerikas förenta
stater har varit förebilden. Det skulle
vara minst sagt äventyrligt för vårt
land att ge sig i kast med en anslutning
till ett block som detta.

Många har varit synnerligen pessimistiska
här i dag över att frihandelsområdesförliandlingarna
strandat och
har förmenat, att detta kommer att medföra
våldsamma problem för oss. Jag
tror att dessa farhågor är betydligt
överdrivna. Många övergångssvårigheter
kommer säkerligen att torna upp sig
även för de sex. Vi har redan sett en
del stormsvalor över de belgiska kolgruvorna
och flera kommer. Detta kommer
väl att betyda att övergången till
den nya ordningen inte blir så snabb
som vi ibland kanske föreställt oss. Säkerligen
kommer många omställningsproblem
att förhala övergången, vilket
kan medföra att situationen samtidigt
lättas för oss. Vårt näringsliv har många
gånger tidigare visat vilken anpassningsförmåga
det har, och säkerligen
kommer vi även i framtiden att finna
utvägar. I de länder som nu ställts utanför
och som önskat ett frihandelsområde
kommer naturligtvis motåtgärder
att vidtagas, även om man inte för dagen
kan uttala sig om vilka dessa kommer
att bli.

Även om jag inte är övertygad om att
en nordisk marknad omedelbart växer
fram, tyder ändå mycket på att de skandinaviska
länderna, Storbritannien, Österrike
och Schweiz — kanske också
andra länder i Europa som står utanför
sexmaktsgruppen — så småningom skall
hitta något sätt att lösa problemet. För

104

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

övrigt är det inte heller uteslutet att
den attityd som för närvarande intages
av de sex kan mjukas upp och att man
kan hitta någon form för samverkan
mellan de sex och dem som står utanför.

När allt kommer omkring har nämligen
de sex säkerligen ett minst lika stort
intresse som vi av att Europa inte delas
upp i två handelspolitiskt stridande
block. Därför bör man nog så småningom
kunna träffa en uppgörelse, som till
sitt innehåll har många likheter med det
förslag till frihandelsområde som det
som nu inte gått att genomföra. Under
tiden finns väl intet annat att göra för
oss än att fortsätta på de vägar vi redan
länge arbetat på och göra så gott vi kan
för att övertyga omvärlden om hur nödvändigt
det är att nå fram till en rimlig
uppgörelse.

Handelsminister Gunnar Lange har
länge och oförtrutet slitit med den uppgiften.
Vi beklagar att han ännu inte
lyckats, men vi önskar honom lycka till
i fortsättningen och hoppas att det i
varje fall inte skall dröja alltför länge,
innan han kan inregistrera framgångar
på detta för vårt land så viktiga område.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att få tillfälle att säga några ord om
en enda fråga, och jag skall avhålla mig
från att gå in på någonting annat. Beträffande
den ideologiska debatten vill
jag bara i förbigående säga, att jag tror
för min del att världsläget är sådant, att
våra moraliska kvalifikationer i framtiden
kommer att sättas på prov i flera
sammanhang.

Hans excellens utrikesministern apostroferade
i sitt anförande förhållandena
i Mellersta östern. Vi känner ju till
hur kriserna där nere avlöser varandra
och hur den nya israeliska republiken
hitintills i alla fall lyckats överleva.
När denna lilla stat för elva år sedan
fick börja som ett fritt land var invandringen
under den första tiden proportionsvis
mycket stor. Det var kon -

centrationslägren och flyktinglägren i
Europa som tömdes på judar, och det
var praktiskt taget hela den egentliga
Mellersta österns judiska befolkning
som vände hem, frånsett judarna i
Egypten, som kom senare, i den mån de
över huvud taget kunnat komma. Men
efter denna stora invandring har det
varit något lugnare i detta hänseende,
vilket givit vissa möjligheter till stabilisering
av landets förhållanden. 1958
var invandringen så låg som 27 000, och
för de närmaste åren har man räknat
med att det skall komma 30 000 å 40 000
människor. Så hände det i september
månad i fjol att en liten kontingent rumänska
judar helt oväntat kom till Israel.
Skaran ökades under oktober och
november till ett par tusen. Under december
kom 5 700 och under januari i
år lika många; för februari har jag inte
sett någon siffra ännu.

Detta har emellertid fullständigt kastat
om perspektivet beträffande invandringen
och nu räknar man med att det
mycket väl kan bli fråga om en invandring
detta år på 100 000—125 000, kanske
ännu fler. Det finns i Rumänien
250 000 judar. Där har rått utvandringsförbud
sedan 1952 tills dessa händelser
nu plötsligt inträffade.

Denna rumänska nya folkvandring är
inte en frivillig, normal utvandring. De
flesta är säkerligen glada att de får utvandra,
men det är i lika hög grad fråga
om en utvisning. Visum skickas helt
enkelt till en del människor som sedan
måste ge sig i väg. De får ta med sig
högst tjugo kilo i packning men inga
pengar. De är alltså fullständigt utplundrade
när de lämnar landet.

Det är klart att man i Israel och över
huvud taget överallt där man intresserar
sig för detta problem är glad åt att
dessa människor kan komma i väg. Å
andra sidan kan denna utvandring givetvis
skapa oerhörda ekonomiska, organisatoriska
och sociala problem. Om
alla Rumäniens judar skulle komma till
Israel tämligen hastigt, skulle detta be -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

105

tyda ungefär detsamma som om vi här
i Sverige nödgades ta emot en miljon
utfattiga människor på några månader.
De rumänska judarna är emellertid
inte de enda som väntar på att få komma
till Israel. Den grupp som man tidigare
framför allt räknat med som den
mest aktuella är den nordafrikanska.
Det finns över 200 000 judar i Marocko,
därav 100 000 i Casablanca, av vilka
30 000 väntar på båtlägenhet till Israel.
Det förefaller alltså som om invandringen
skulle kunna anta samma proportioner
och därmed också bli av samma
svårighetsgrad som under de första
åren på 1950-talet. Vad motivet är för
den nya politiken från Rumäniens sida,
kan man som vanligt när det gäller förhållandena
bakom järnridån bara gissa.
Här i Sverige har man följt Israels utveckling
med stort intresse och stor
sympati. Detta gäller för övrigt inte bara
Sverige utan det gäller i hög grad alla
de skandinaviska länderna. Denna sympati
följer väl i någon mån olika motivlinjer,
men den har en gemensam nämnare
i allmänna humanitära och demokratiska
hänsyn. Jag vet också att den
svenska regeringen i olika sammanhang
har varit intresserad och gjort insatser
för att mildra Israels svårigheter. Jag
har velat erinra om denna aktuella situation,
därför att den mycket hastigt
kan bli kritisk.

Vi borde väl i viss utsträckning kunna
ge krediter för sådana varor som
skulle behövas vid en stor invandring
— det gäller ju framför allt att skaffa
byggnader. Men jag hoppas också att
den svenska regeringen vill vara beredd
att hålla kontakterna klara både på det
nordiska planet och inom FN för att
kunna bringa ekonomisk hjälp ifall det
skulle bli särskilt svårt i detta avseende.

Herr Bengtsson i Halmstad talade om
rika och fattiga länder. Fattiga länder
har vi förvisso på många ställen på denna
jord. Men det är här fråga om ett av
dessa fattiga länder. Israels uppbyggnad
iir elt konkret problem som angår oss

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

här i västerlandet i särskilt hög grad på
grund av den tvåtusenåriga tragiska
historia judarna har bakom sig inom
den s. k. kristenheten. Jag har sagt det
förr och vill säga det en gång till, att
det skulle vara en djup tragik för hela
västerlandet om detta försök, som nu
pågår i syfte att avveckla antisemitismen
och lösa detta folks problem, skulle
misslyckas. Jag hoppas därför att
den svenska regeringen inte låter någonting
vara ogjort som rimligtvis kan
göras för att hjälpa Israel.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Om man skulle fråga
mannen på gatan vad han anser om det
blivande ryska statsbesöket, så tror jag,
att han, om han skulle följa sin instinkt,
skulle svara, att han fann det olämpligt
för närvarande. Förklaringen skulle ju
vara den, att Sverige tidigare har deltagit
i den fria världens reaktion mot
Ungern-dramat. Det är självklart att
vårt tänkande i politiskt avseende alltjämt
dikteras av opinionen i anledning
av detta drama.

Den nu aktuella inbjudan från samtliga
skandinaviska stater innebär ju inte
heller på något sätt en ändring av vår
inställning i den frågan. Därvidlag har
inte skett den ringaste uppmjukning
eller förskjutning. Men sedan blir det,
herr talman, för oss en lämplighetsfråga,
hur länge man skall låta ett annat land
känna en fördömande isolering. Vi måste
ju tyvärr säga, att de flesta folk har
blod på sina händer. Sådant har tid efter
annan vid olika tillfällen uppkallat en
häftig reaktion inom vårt folk.

Vi kan erinra om bara de senaste årtiondenas
händelser. Vem minns inte
den våldsamma förtrytelsen mot Storbritannien,
när det kastade sig över de
små svaga boerrepublikerna? Vi minns
den allmänna förbittring, som härskade
i hela vårt land, när den italienska diktatorn
företog sitt skamlösa angrepp
mot Abessinien. Vi läste med vemod

106 Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

och harm om behandlingen av baltstaterna.
Vi fick konstatera hur det arma
Polen, som låg blödande inför sina fiender,
styckades för fjärde gången.

Ideligen har vårt folk alldeles rättmätigt
reagerat på detta sätt, men tyvärr
måste man säga, att det är livets lag,
att man antingen glömmer en sak eller
åtminstone inte förmår reagera på samma
sätt i fortsättningen. Vi nalkas väl
också en sådan situation i detta sammanhang.

Herr Ohlin sade under förmiddagen,
att det vore lämpligt, att demokratier
inte umgicks med diktaturstater. Han
menade, att man borde ransonera förbindelserna
med Ryssland, så att de begränsades
till enbart rutinmässiga, diplomatiska
förhandlingar, medan däremot
utbyte av gäster och representanter
för olika arbetsområden borde inskränkas
till det minsta möjliga.

Jag tillåter mig, herr talman, att ha
en alldeles motsatt uppfattning på denna
punkt. Jag anser att det vore lämpligt,
om vi kunde få det därhän, att det
varje år till vårt land kom låt oss säga
500 studenter, vetenskapsmän, journalister,
lärare och andra representanter för
den andliga odlingen i Ryssland, vilka
fritt finge resa här och studera. Tänk,
om något sådant kunde äga rum varje
år! Man invänder att det inte skulle ha
någon betydelse, därför att Ryssland utövar
en så sträng censur, genomlyser
både hjärtan och njurar så effektivt, att
det kan lita på dem som representerar
Ryssland utomlands. Naturligtvis är det
en svaghet, men jag tror, att sanningen
har en sådan inneboende kraft och styrka,
att även den som reser med starkt
förutfattade meningar inte kan undgå
att ta intryck av den andliga odlingen
i vårt land. Vidare tror jag, att om ett
halvt tusental svenskar kunde närmare
få studera den väldiga tekniska och industriella
utveckling som försiggår i
Ryssland, så skulle det vara mycket
värdefullt för Sverige. Det skulle bli ett
ömsesidigt utbyte, som nog skulle för -

djupa och befästa den allmänna vänskapen.

Jag skulle vilja säga att vad vår store
granne i öster i den hårda världskonkurrensen
om makt och marknader gör
eller planerar för framtiden har vi
egentligen ingen anledning att yttra
oss om. Däremot kan vi hävda att vissa
viktiga livsvärden är fullständigt omistliga
för oss alla, även när det gäller så
enkla mål som att bevara det goda vänskapsförhållandet.
Vi måste alltjämt
hävda respekten för den fria tanken. Vi
skall emellertid inte vara blinda för att
det ibland glimtar till av några vårliga
tecken på andra sidan järnridån. Det
förljudes att det är vår kommande gästs
förtjänst, att ridån äntligen gått ned för
det motbjudande skådespelet med den
ryska författarföreningens hysteriska
kättarprocess mot Pasternak. Somliga
människor säger att det inte är annat
än taktik; för att få goodwill hos kulturfolken
gör man denna gest. Det kan vi
inte bedöma, vi kan inte rannsaka hjärtan
och njurar. Men även om så är fallet,
är redan det ett framsteg. För åtskilliga
år sedan skulle man inte ens av
taktiska skäl ha gjort ett sådant medgivande.

Nu vet vi att vår gäst inte kommer
till oss ensam utan att han på sedvanligt
sätt har ett följe med sig. Vi får i sinom
tid se vilka som ingår i detta. Jag skulle
för min del, herr talman, vilja uttala en
önskan till protokollet att den ryske ambassadören
i Östberlin, herr Pervuchin,
ville komma med. Jag har två skäl till
att jag finner detta opportunt. Om vi
följt med vad som hänt på den 21 :a partikongressen,
har vi nämligen bevittnat
hur herr Pervuchin råkat mycket illa
ut. Där uppträdde några herrar och anställde
en klappjakt på s. k. partifiender
— det tycks efter ryska begrepp vara
inkarnationen av det mest djävulska i
tillvaron. De var nu på jakt efter fem
herrars skalper —• det gällde Rulganin,
Molotov och några till. Men medan man
höll på med det som bäst upptäckte

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

107

man att det fanns ytterligare två herrar,
som visserligen inte i ord eller gärning
hade ådagalagt något partifientligt uppträdande
men som hade tigit när de
borde ha deltagit i det allmänna skallet
mot dessa s. k. partifiender.

Inom parentes sagt verkar det löjeväckande,
att man inte bara kan riskera
frihetens och livets förlust för vad
man säger och gör utan även för vad
man underlåter att säga. Det enklaste
sättet att klara sig var förut att tiga,
men nu går inte ens det. T. o. m. den
som iakttar tystnad och bara sköter
sitt arbete är en misstänkt människa,
som skall likvideras på något sätt. Man
begärde nu också att detta skulle ske
med herr Pervuchin. Han gjorde avbön
— hur pass djupgående den var vill jag
inte yttra mig om. Men i alla fall tycks
även Chrustjov i det stycket företräda
en något tolerantare och mera vidsynt
uppfattning, eftersom Pervuchin sitter
med vid förhandlingsbordet hos östtyskarna,
alltså på en central och viktig
befattning. Det vittnar ju om en mera
vidsynt och tolerant uppfattning hos
den högste ledaren. Om han dessutom
ville ta Pervuchin med hit, vore det att
demonstrera sitt förtroende för honom,
och jag tycker, fast saken inte angår
oss, att det skulle vittna gott om hans
växande vidsynthet.

För ett par år sedan, herr talman,
hade jag i samband med en resa i Ryssland
ett tillfälle att resonera med herr
Pervuchin. Just då hade ännu en process
angående ryskt spioneri i Sverige
slutförts. Den skyldige var en svensk
ingenjör, som hette Anatole Eriksson
och var anställd hos L. M. Ericsson.
Han hade till ryssarna sålt radarhemligheter
av stor betydelse för vårt försvar.
För detta dömdes han till 12 års
straffarbete. Jag begärde att få samtala
om det ryska underrättelseväsendets
verksamhet i vårt land och undrade, vad
det tjänade till med vänskapliga uttalanden,
besök o. dyl., så länge man drev
eu sådan trafik. Det hör inte direkt hit,

Meddelande ang. Sveriges utrikespolitik

men jag vill ändå nämna, att Pervuchin
överraskade med den häpnadsväckande
upplysningen, att dessa spionerier -—
jag nämnde fyra olika fall ■— egentligen
inte var några riktiga spionerier utan
konstruktioner, arrangerade av den
svenska politiska reaktionen •— en lika
grotesk som fantastisk förklaring, som
inte var mycket att ta på allvar. Jag får
bekänna, att detta samtal inte såg ut
att leda till någon effekt. Jag var nog
inte så lämplig och tränad att föra sådana
diskussioner. Så mycket har man
emellertid märkt sedan dess — vad orsaken
än må vara — att det har gått
två år utan att vi har fått kännedom
om några nya åtgärder från det ryska
underrättelseväsendets sida. Jag vågar
uttala den förhoppningen — en del av
er, ärade kammarledamöter, tycker kanske
att det är litet naivt, verklighetsfrämmande
och utopiskt — att de, som
är den ryske regeringschefens värdar,
om herr Pervuchin nu kommer hit,
möjligen kan få tillfälle att under hand
fortsätta detta samtal och kanske få
fram en deklaration om att man från
rysk sida nu har ett så grundmurat förtroende
för Sveriges neutralitet att den
underrättelseverksamhet som man tyvärr
tidigare sett sig nödsakad att uppehålla
i vårt land, kan inställas och Sverige
betraktas såsom ett land, där sådan
verksamhet inte längre behöver bedrivas.
Det är ett önsketänkande, som jag
gör mig till tolk för, men om det vore
tänkbart att denna sak kunde dryftas
under den samvaro, som en del av oss
får med våra ryska gäster, och man
finge ett sådant erkännande av ryssarna,
skulle vi i alla fall kunna säga:
Se, det var ändå en god frukt av det
ryska besöket.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet liggande propositioner.
Därvid hänvisades

108 Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

till bevillningsutskottet propositionen
nr 63, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272);

till behandling av lagutskott propositionen
nr 76, med förslag till förordning
om handel med preventivmedel;

till statsutskottet propositionen nr 79,
angående anordningar för forskning och
utbildning i psykiatri vid vissa sinnessjukhus; till

jordbruksutskottet propositionen
nr 80, angående prissättningen på smör;
och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 83, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

§ 3

Vid nu skedd föredragning av motionen
nr 483 hänvisades motionen, såvitt
angick bemyndigande för Kungl. Maj:t
att i personalförteckningen för överståthållarämbetet
uppföra visst antal tjänster,
till statsutskottet och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig följande
motioner; och remitterades därvid till

bevillningsutskottet motionen nr
484;

till jordbruksutskottet motionen nr
485; och

till behandling av lagutskott motionen
nr 486.

§4

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 39—42, bevillningsutskottets
betänkanden nr 19 och 20,
bankoutskottets utlåtanden nr 4 och 5
samt första lagutskottets utlåtanden nr
8 och 13.

§ 5

Föredrogs den av herr Larsson i Hedenäset
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utredningen
om exploaterande av Nordkalottens
vattenkrafttillgångar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Utgifter under riksstatens tredje
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Egentligen skulle det
finnas anledning att göra åtskilliga reflektioner
i anslutning till det föreliggande
utskottsutlåtandet, men med hänsyn
till den framskridna tiden och till
att vi först nu hunnit in på dagens föredragningslista
skall jag avstå från några
mer utförliga resonemang och inskränka
mig till två enkla konstateranden.

För det första vill jag ge ett erkännande
till departementschefen herr utrikesministern
för det tillmötesgående
han visat i anledning av statsutskottets
tidigare framställning då det gäller uppställningen
av och överskådligheten hos
tredje huvudtiteln. Denna har i år presenterats
på ett sådant sätt att den bör
vara tillgänglig och lättbegriplig för
riksdagens samtliga ledamöter, ett för -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

109

hållande som vi i statsutskottet med
tillfredsställelse konstaterat.

För det andra skulle jag vilja i korthet
säga att utskottet förväntar att den
utredning, som för närvarande pågår
beträffande departementets organisation
och arbetsmetoder, kommer att utan
tidsutdräkt —- såsom det heter — framläggas
för riksdagen. Med hänsyn till
vad statsrevisorerna år 1957 och statsutskottet
år 1958 skrev rörande departementets
organisatoriska beskaffenhet
och till vad som i samband med departementsförvaltningen
har inträffat både
här hemma och i utlandet är det önskvärt
att denna utredning färdigställes
så snart som möjligt.

För min del — därvidlag vill jag inte
på något sätt tala för utskottet — hade
jag önskat att utredningen skulle ha tillkommit
i någon annan ordning än vad
fallet blev. När emellertid departementschefen
nu hade tillsatt en enmansutredning,
så fann jag inte anledning att
anmäla avvikande mening på den punkten.
Jag uttalar emellertid en förhoppning,
att utredningen skall bli sådan,
att man i framtiden skall kunna känna
både tillfredsställelse med och fullt
förtroende för uppläggningen och organisationen
av departementsförvaltningen.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till detta och har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande tog herr talmannen
ledningen av förhandlingarna.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Utrikesförvaltningen: Omkostnader

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under tredje huvudtiteln (punkt 2,
s. 14—10 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari 1959)
föreslagit riksdagen att till ifrågava -

Utrikesförvaltningen: Omkostnader

rande ändamål för budgetåret 1959/CO
anvisa ett förslagsanslag av C 390 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundelin (I: 192) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ståhl in. fl. (11:250), hemställts,
att riksdagen måtte till Utrikesförvaltningen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av

5 751 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:192 och 11:250, till Utrikesförvaltningen:
Omkostnader för budgetåret

1959/pO anvisa ett förslagsanslag av

6 390 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar
Nihlfors och Heckscher, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:192 och 11:250, till Utrikesförvaltningen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
5 751 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! Av skäl som jag anförde
nyss skall jag avstå från någon närmare
motivering och endast i korthet be att
vid denna punkt få yrka bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Boman m. fl.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag her kort och gott att
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

110 Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 3—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Ur olika synpunkter —
såväl handelspolitiska och allmänpolitiska
som humanitära — har svenska
folket blivit ganska enigt om betydelsen
av ett utvidgat program om bistånd
till de underutvecklade länderna. Tydligen
mot bakgrunden av denna välvilliga
inställning lovade statsrådet fru
Lindström i höstas att Sverige skulle
öka sitt bidrag till FN :s verksamhet för
tekniskt bistånd. Det är nu sammanlagt
omkring 21 miljoner kronor som
regeringen föreslår att vi skall satsa
på den internationella tekniska hjälpverksamheten,
mot knappt 9 miljoner
kronor innevarande budgetår. Det är
naturligtvis glädjande att beloppet har
ökat på detta sätt, men vi bör komma
ihåg att det otvivelaktigt är väl motiverat
att gå ännu längre i fortsättningen.

I detta sammanhang må det kanske
tillåtas mig erinra om att från vårt land
också lämnas en del annan hjälp till
de underutvecklade länderna. Jag tänker
bl. a. på den hjälp som går genom
den svenska missionen och vars betydelse
inte bör underskattas, även om
verksamheten ligger på ett något annat
plan. Även i detta fall uppgår beloppet
till omkring 20 miljoner kronor, men
dessa pengar bestrides helt på frivillighetens
väg.

Vi accepterar således alla beredvilligt
att Sverige ökar sitt bidrag till den internationella
hjälpverksamheten. Däremot
finns det all anledning att närma -

re syna fördelningen av beloppet på
olika hjälpformer, och det har vi motionärer
gjort både här i kammaren och
i första kammaren.

I statsverkspropositionen har statsrådet
fru Lindström begärt riksdagens
godkännende av en ökning av anslaget
till FN:s internationella hjälpverksamhet
från 4,5 miljoner kronor till
15 550 000 kronor, d. v. s. en dryg tredubbling.
Däremot skulle övrig internationell
hjälpverksamhet av den art,
som kallas bilateralt bistånd, endast få
vidkännas en ökning av anslagsbeloppet
med 20 procent eller från 3,3 miljoner
kronor till 3 975 000 kronor.

Det finns som jag ser det ingen anledning
vare sig praktiskt eller politiskt
att låta den multilaterala hjälpverksamheten
genom FN så pregnant dominera.
Statsrådet fru Lindström avfärdar
fördelningsproblemet med att
konstatera att biståndet enligt den uppfattning
som allmänt råder i Sverige
främst bör förmedlas genom FN och
dess organ.

Jag vet inte om det råder någon allmän
enighet om att hjälpen skall ske
huvudsakligen genom FN. Tvärtom tror
jag att det står klart att de bägge formerna,
den multilaterala hjälpformen
genom FN och den bilaterala, direkta
hjälpen har sitt berättigande.

Frågan är då hur vi bäst skall fördela
vårt bistånd för att nå maximalt
resultat. Eftersom regeringen inte lämnat
någon principiell förklaring har
man rätt att efterlysa en plan härvidlag.
Denna bör väl innefatta cn inventering
av hjälpbehovet, av vilka olika
hjälpformer som kan komma i fråga
och ett försök till bedömning av olika
hjälpformers verkan. Det bör klarläggas
hur vi ser på vår egen insats, både
på dess verkan för det hjälpbeliövande
landet och på dess värde ur svensk synpunkt,
i den mån vi har önskemål om
att stärka vår goodwill och indirekt vår
export.

Om man analyserar problemet och

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

särskilt fäster sig vid att vårt tillskott
till hjälparbetet skall återverka och ge
resultat för oss själva — så pass egoistiska
kanske vi bör vara — förefaller
den bilaterala hjälpformen vara minst
lika viktig som den genom FN.

Sverige har i dag av olika anledningar
ett gott namn hos de underutvecklade
folken. Det är vår neutralitet, vår
frihet från stormaktsfasoner och politiska
ambitioner, som bidrar till detta.
Vår demokrati accepteras. Vi har en
välskött exportindustri, visserligen just
nu hårt belastad genom konkurrenssvårigheter
på prisplanet, vi har organisationer
som visat sig kunna åstadkomma
resultat, såsom våra fackföreningar,
hantverksorganisationer, kooperationen
etc. Vi har högtstående yrkesskolor och
erkänt skickliga samhällsforskare och
nationalekonomer och naturligtvis tekniker
av skilda slag. Allt detta gör oss
särskilt skickade att uppträda som hjälpare
till mindre rikt utrustade nationer.

Detta förnekas väl av ingen. Det är
bara så, att regeringen och statsutskottet
anser, att vår hjälp kan kanaliseras genom
FN. Jag tror emellertid att man
kan åberopa de mycket starka skäl jag
redan nämnt för en något annan fördelning
av hjälpen och för att man i
varje fall inte så starkt negligerar den
bilaterala verksamheten som man nu
gör.

Skälen för en förstärkning av den bilaterala
verksamheten skulle jag vilja
sammanfatta i följande punkter.

Bilateral hjälpform ger större möjligheter
till differentiering vid val av experter,
områden och metoder.

Den ger större beredvillighet hos
hjälpens mottagare att förlika sig med
hjälpen, därför att den kommer direkt
från Sverige som inte antas ha politiska
biavsikter.

Den ger större möjligheter till intimare
samgående med vår exportindustri,
vilket jag tror mycket på.

Vi får större möjligheter att ta emot

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

stipendiater från de hjälpmottagande
länderna. Vi kan därvid åta oss inte
bara kostnaderna här hemma under
uppehållet utan även reskostnaderna
hit, något som FN inte lär befatta sig
med.

Slutligen bör vi uppmärksamma vikten
av att snabbt och effektivt kunna
möta konkurrensen från bl. a. Västtyskland,
som just nu starkt intresserar sig
för bilateralt bistånd och därigenom
indirekt söker finna angreppspunkter
mot vår exportindustri.

Härtill kan jag väl också foga den
erfarenhet som experter på hjälpområdet
har, nämligen att det lilla landets
mera specialinriktade och omvårdade
uppläggning av biståndet ger bättre resultat
än ett mera byråkratiskt och orörligt
system som FN tillämpar med kvoteringar,
resonemang och hänsynstaganden
i olika avseenden, som måste föregå
och vara rättesnöre för de praktiska
åtgärderna.

Nu säger statsutskottet att det inte anser
sig kunna ta ställning till några fördelningsförslag
förrän Centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd utrett
formerna för det försatta bilaterala biståndet.
Det skulle vara mer befogat
om inte utredningen gjordes till en intern
angelägenhet. Nog borde väl näringslivet
och främst då Exportföreningen
vara företrätt i särskild utsträckning
i en sådan utredning. Skall
vi just nu, när vårt bistånd till de underutvecklade
länderna så väl behövde
sammankopplas med exportnäringen,
tvingas vänta till nästa budgetår, d. v. s.
tiden efter den 1 juli 1960 eller kanske
ännu längre för att få höra statsmakternas
inställning till detta utomordentligt
betydelsefulla problem?

En sak vill jag dock notera med tillfredsställelse.
Det är att statsutskottet
klart sagt ifrån att man förutsätter att
inga nya utfästelser och åtaganden sker
innan riksdagen får tillfälle att ta ställning
till frågan om fördelningen av den
internationella tekniska hjälpverksam -

112

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

heten. Även om regeringen, som jag ser
det, just nu har försuttit chansen att indirekt
stödja vår exportnäring och vår
sysselsättning genom en intensifierad
bilateral hjälpverksamhet, så hoppas
jag att vi när den lilla utredningen genom
Centralkommittén blivit färdig, får
en annan fördelningsordning för vår internationella
hjälpverksamhet.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Vår motion nr 251 blev
på sätt och vis besvarad redan några dagar
efter det den avlämnats genom att
Kungl, Maj :t beslöt utanordna 100 000
kronor till Rädda barnen för verksamheten
bland de algeriska flyktingbarnen.
Motionärerna såg i detta beslut ett
understrykande av denna frågas aktualitet.
Vi såg också detta som en goodwill
för Rädda barnen, en rekommendation
åt den verksamhet som denna organisation
bedriver — en hjälpverksamhet,
som med endast något undantag
planerats och administrerats av
helt frivilliga krafter.

Beträffande hjälpen till de algeriska
flyktingbarnen är det imponerande, vad
Rädda barnen ändå åstadkommit med
mycket begränsade medel. Med en miljon
kronor i insamlade medel har man
under 1958 haft ett expertlag därnere
med läkare, sjuksköterskor etc. samt
även kunnat fördela 61 963 månadsransoner
bland 16 000 familjer med mellan
46 000 och 47 000 barn. Dessa familjer
lever i källare utan fönster, utan
sängar och med den mest minimala utrustning
i fråga om sängkläder. Man
har omkring 2: 30 i svenska kronor i
månaden att leva på. Svält och bristsjukdomar
grasserar. Vi här i Sverige,
som mest lider av övermättnadens följder,
bör känna det som en förmån att
kunna vara med och ge barnen i Marocko
en ljusare livsbild. De algeriska
kvinnorna därnere har bildat en organisation,
som upprättat ett barnhem, där
man tar emot barn och får hjälp med
vårdnaden av en svensk barnsköterska.

Rädda barnens senaste hjälpaktion
är en barnbespisning, där man till att
börja med vill försöka ge en måltid om
dagen till 2 400 barn i åldern två till
sexton år. Detta är en kärlekstjänst som
vi alla bör glädjas åt att få vara med
och stödja. Det gäller livet för små
barn, som reagerar precis som våra
egna barn. Tänk om det vore våra
barn!

Fadderrörelsen har hittills åstadkommit
omkring 500 faddrar för de
algeriska barnen. Av dessa svarar ungdomsorganisationen
Unga Örnar för
omkring 300. För 15 kronor i månaden
kan vi alla ge ett litet algeriskt barn
livets nödtorft. Jag vill lägga detta på
kammarledamöternas minne. 15 kronor
i månaden till ett barn, som oförskyllt
lider för den vuxna generationens oförmåga
att leva i fred. Dessa 15 kronor
kan bli vår personliga insats för de algeriska
flyktingbarnen.

Vi motionärer är denna gång glada
över den hjälp Kungl. Maj:t givit Rädda
barnens verksamhet bland de algeriska
flyktingbarnen. Vi noterar med tillfredsställelse
utskottets positiva skrivning
under denna punkt.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Som de ärade riksdagsledamöterna
märker finns det icke någon
reservation fogad till statsrådets begäran
att anslaget skall höjas ganska
väsentligt. Det är glädjande att kunna
konstatera detta, när det rent allmänt
råder penningbrist och när oppositionspartierna
har gått in för vissa besparingar
på andra punkter men lämnat
denna punkt utanför. Det tyder väl
ändå på att man här i den svenska
riksdagen ser ganska allvarligt på dessa
problem. Vår förmodan i den debatt
som fördes i december, att fru Lindströms
äskanden här inte skulle möta
något motstånd har gått i uppfyllelse
-—- jag hoppas i varje fall det; debatten
är ju inte slut ännu.

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7 113

Det är på något sätt intressant och
även glädjande att följa den opinion
som vuxit fram under senare år. Vi vet
alla att vetskapen om de fattiga folkens
existensvillkor bara för ett par år sedan
var förbehållen några få människor,
men förvånansvärt fort har denna
opinion växt fram, och jag tror inte att
man bör undervärdera ärligheten och
uppriktigheten hos den. Jag tror uppriktigt
sagt att man också är beredd att
ta de ekonomiska konsekvenser som följer
i form av ökat skatteuttag.

Vi har här en motion, som bland annat
jag står för. Det är en ungdomsmotion,
och den vill markera, att vi som är
unga i riksdagen gärna ser att intresset
för de här sakerna hålles levande. Vi
begär en utredning om dessa ting och
menar att riksdagen borde vara påkopplad
redan från början. En sådan utredning
har nu utskottet avstyrkt med hänvisning
till att Centralkommittén för
tekniskt bistånd har satt till en s. k.
underutredning. Jag skall inte orda om
den saken så mycket. Jag vill bara säga
att vi motionärer givetvis var medvetna
om att denna utredning fanns, och vi
var också medvetna om att den skulle
lägga fram sitt resultat någon gång i
mitten av april, om tidtabellen kan hållas.
Åtminstone jag beklagar emellertid
att utskottet inte väntade med sitt ställningstagande
tills denna kommitté hade
lagt fram sitt betänkande. Jag vill bara
notera att också statsutskottet här har
redovisat ett positivt intresse för själva
sakfrågan, och sedan får vi väl se hur
den löser sig.

Jag skulle tro att det står klart för oss
alla att Sveriges insats måste ökas högst
väsentligt under kommande år — vi
kommer nog inte ifrån saken med mindre.
Jag håller med regeringen när den
säger, att det här framför allt är ett internationellt
problem som bör lösas gemensamt,
i första hand genom FN.

Om man i nationerna skulle ta sig
samman och verkligen försöka lösa det
här problemet, som ju i verkligheten

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

inte är någonting mindre än en fråga
om liv och död inte bara för de fattiga
länderna, utan också för de rika, så tror
jag att man skall kunna lösa det. Men
människorna i vår underliga värld är
beredda att offra miljard efter miljard
på att skydda sig mot varandra. Människan
är i sanning människans varg. Om
människorna vore beredda att offra lika
mycket på att hjälpa varandra som på
att bekämpa varandra skulle vi säkert få
uppleva en helt annan situation.

Sveriges hjälp måste av naturliga skäl
i första hand vara av multilateral art,
men det är klart — jag har sagt det
tidigare — att man också måste tänka
sig en mera direkt, bilateral hjälp. Vår
insats är alltså huvudsakligen bunden
vid vad andra, större stater, gör, och,
såvitt jag vet finns det ingen nation
som har lovat att ta ett ordentligt tag
här. På så sätt är även vi mindre nationer
bundna, medan klyftan mellan
rika och fattiga länder växer.

Det finns en ljuspunkt i det här problemkomplexet
som jag gärna vill notera.
Det engelska arbetarpartiet har
lovat att det, om det kommer i regeringsställning,
skall arbeta för det som
Socialistiska internationalen har rekommenderat,
nämligen ett anslag motsvarande
en procent av nationalinkomsten.
Jag tror inte att jag onödigtvis politiserar
den här frågan om jag säger,
att hoppet i dag faktiskt står till det
engelska arbetarpartiet. Om det vinner
nästa val, kommer faktiskt England —
jag tror att man inom England då bleve
ganska enig om de här tingen — att som
en stor nation ta det avgörande steget,
och då måste vi andra, små eller stora
nationer, följa efter, och då kanske man
kan tänka sig att den här frågan går
mot sin lösning.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Ett par talare här har
yttrat sig om den internationella hjälpen
och framfört en rad synpunkter
som jag skulle kunna instämma i men

8 — Andra kammarens protokoll 1999. Nr 7

114

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

också andra synpunkter, som jag inte
helt kan instämma i, och det gör att
jag gärna vill säga några ord såsom den
närmast ansvariga för det här anslagets
fördelning och utnyttjande.''

Helt allmänt är det ju uppmuntrande
att notera det växande intresset för
de problem som trängs bakom rubriken
Teknist bistånd till underutvecklade
länder. I olika anföranden både nu
och i december från olika politiska
partier har vi kunnat höra en glädjande
positiv inställning till tanken på ökade
svenska bidrag till underutvecklade länder,
men några har låtit förstå att den
dryga tredubbling av den svenska hjälpen
genom FN, som har föreslagits i
årets statsverksproposition och som
riksdagen tar ställning till i dag, är
otillräcklig och att man, såsom herr
Rydén nyss sade, bör gå ännu längre i
fortsättningen. Man har också antytt
här, att man skulle vara villig att betala
för detta ändamål, om bara regeringen
presenterade vad man nu säger sig sakna:
en plan på längre sikt. Herr Rydén
efterlyste en plan, och herr Svensson i
Kungälv ville ha en parlamentarisk
kommitté för planering.

Men nu förhåller det sig faktiskt så
att planläggningen av det tekniska biståndet
till de behövande länderna redan
äger rum och kontinuerligt fortgår
i två församlingar, helt skilda från
varandra men med stor sakkunskap som
gemensamt kriterium, så stor sakkunskap
rent av, att ingen parlamentarisk
kommitté eller beredning torde ha möjlighet
att inrymma något liknande. Jag
syftar här dels på Förenta Nationernas
generalförsamling med dess ekonomiska
utskott, där den s. k. multilaterala
hjälpen till behövande länder planeras,
och dels på den svenska centralkommittén
för tekniskt bistånd, som ombesörjer
den bilaterala hjälp vartill statsbidrag
utgår.

Den multilaterala hjälpens former
och belopp bestäms som sagt i FN, där
Sverige deltar som en av de 82 med -

lemsnationerna. Besluten där ute kan
vi naturligtvis påverka, dock utan möjlighet
att ta ledningen i det avseendet,
eftersom varje ekonomisk hjälpoffensiv
måste ha stormakterna engagerade,
om det skall bli något bevänt med den.
Den svenska FN-delegationen, som under
generalförsamlingarna innesluter
riksdagsmän för alla våra demokratiska
partier, följer år efter år dessa frågor
på ort och ställe och bestämmer sitt
ställningstagande som ett led i svensk
utrikespolitik över huvud taget. Gången
och takten i det multilaterala biståndets
utbyggnad bestäms alltså i de internationella
organen och av den svenska
FN-delegationen i samråd med regeringen.
När det gäller lånehjälp genom
den internationella banken och valutafonden
är vår nationella rörelsefrihet
starkt beskuren.

Den svenska tvåpartshjälpen till vissa
underutvecklade länder bestäms däremot
här hemma. Till arten bestäms den
av Centralkommittén för tekniskt bistånd;
till det ekonomiska omfånget bestäms
den av regering och riksdag. Centralkommittén
representerar för närvarande
bortåt 50 organisationer: folkrörelser,
ideella föreningar, kyrkliga organisationer,
ungdoms- och kvinnoförbund
och även näringslivets olika sammanslutningar,
som herr Rydén ville ha
inkopplade. Representationen i kommittén
utgör alltså ett tvärsnitt av hela det
svenska samhället. Den praktiska erfarenhet
av bilateralt biståndsarbete, som
centralkommittén har, kan inte vara
större i någon parlamentarisk kommitté
som man till äventyrs tillsätter. Centralkommittén
har betraktat sin verksamhet
hittills som en experimentverksamhet.
I höstas beslöt den dock att
sammanfatta sina erfarenheter och lägga
upp en plan för framtida verksamhet.
Jag har som sagt svårt att tänka mig att
något annat organ skulle kunna göra det
mera initierat.

Vad återstår då att planera? Storleken
av en svensk insats och dess finan -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7 115

siering kan ju alltid planeras, men kan
den planeras på flerpartibas? Ja, vi
kanske kan bli överens om att vi mera
successivt skall öka anslagen så eller så
mycket, men kan vi också bli överens
om hur kostnaderna skall täckas? Det
finns en livaktig opinion här i landet för
att man skall ta pengarna från försvaret
och lägga dem på underutvecklade
länder i stället.

Det finns en annan opinion, som är
mera försiktig i sina uttalanden, och
som anser att vi bör avstå från ett och
annat i den sociala välfärdspolitiken.
Andra återigen talar mera allmänt om
att vi får vara beredda på att avstå från
något annat — utan att precisera vad
man menar med detta andra. Men hur
många säger, att vi bör avstå från en
del av vår egen konsumtion, att vi får
sockra mindre på gröten, uppskjuta ett
lockande klädköp etc., och i stället betala
litet mera på våra skattsedlar till
de folk som svälter? Herr Svensson i
Kungälv tycktes vara beredd att ta steget
ut och förorda även skattehöjningar,
men annars är det just på den punkten
man märker att det politiska underlaget
för en starkt förstorad svensk insats
på detta område är otillräckligt för
närvarande. Majoriteten av oss är inte
beredd att nedrusta försvaret. Majoriteten
är inte heller beredd att skära ned
hjälpen till de sämst ställda i landet —
flerbarnsfamiljerna med barnbidrag, de
arbetslösa med arbetslöshetshjälp o. s. v.
— för att i stället överflytta den till
asiatiska eller afrikanska flerbarnsfamiljer
och undersysselsatta. Nej, majoriteten
av oss tycker nog, att det är riktigast
att vår hjälpinsats finansieras
efter bärkraft. Och inte heller lär det
finnas majoritet för förslaget att avstå
från något annat — från skolor, sjukhus,
forskning, vägar och allt sådant
som vi ömmar för.

Men om och niir det här i riksdagen
bland alla partier finns en opinion för
skattehöjningar till förmån för folken i
underutvecklade länder, så är tiden

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

inne att sätta till en beredning och
starta parlamentariska överläggningar
för att fatta beslut om hur stor hjälpen
skall vara och på vilket sätt den skall
lämnas. Om exempelvis partiledarna här
i riksdagen sade, att de är beredda att
resonera om en omsättningsskatt, som
ger tillräckligt med pengar till de underutvecklade
länderna jämte de andra
ändamål man tidigare bundit sig för —
all right. Då kan vi få en planering med
framåtsyftande principbeslut fort nog.

Herr talman! Jag har haft ett behov
av att säga detta för att en smula konkretisera
en välmenande, men ekonomiskt
konturlös diskussion om vårt bistånd
till underutvecklade länder.

Sedan ville herr Rydén i sitt inlägg
nyss ha mera pengar till svenskt tekniskt
bistånd på bilateral bas. Han ville
flytta över 3 miljoner kronor från FNanslagen
till svenska organisationer och
institutioner, där pengarna skulle kunna
skaffa fram nödiga experter. Jag
tror dock inte att de underutvecklade
länderna skulle vinna så mycket på det
bytet. Redan nu får de nämligen fler
kvalificerade svenska experter genom
FN :s förmedling än vad som står i
proportion till det svenska kontantbidraget
till FN:s tekniska biståndsprogram.
FN rekryterar för närvarande
flera experter från Sverige och skickar
fler stipendiater hit för studium av
svenska förhållanden, än vad som kan
finansieras med det svenska bidraget.

Jag skall inte närmare uppehålla mig
vid svårigheterna med expertrekryteringen,
eftersom jag vet att herr Heckscher
— som kan så mycket om dessa
ting — kommer att ta ordet efter mig.
Men klart är att expertrekryteringen är
ett svårt problem, och att det därför iir
omöjligt att redan under nästa budgetår
trolla fram ytterligare svenska experter
för 3 miljoner kronor. Denna utökning
av antalet experter är en fråga
på lång sikt.

Till sist vill jag säga till herr Rydén,
alt när det står i statsverkspropositio -

116 Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

nen att det tekniska biståndet främst
skall förmedlas genom FN och dess
organ, så får den skrivningen inte liårdragas
såsom han här gjort, när han
däri tycks inlägga ett negligerande av
den bilaterala verksamheten. Min uppfattning
är självfallet, att båda dessa
verksamhetsformer skall finnas sida vid
sida och att båda skall få sin tillbörliga
andel av de medel riksdagen anvisar.
Men den större delen av dessa
anslag nyttiggöres säkerligen bäst genom
de internationella organ, som har
överblick över problemen.

Och så några ord till fröken Sandell.
Hon var nöjd med att hennes motion
med hemställan om 100 000 kronor till
algeriska flyktingbarn i realiteten blivit
bifallen. Ja, innan den motionen ens
förelåg i tryck hade Kungl. Maj:t utanordnat
precis detta belopp för just
detta ändamål. Fröken Sandell och jag
hade då inte talats vid och inte påverkat
varandra. Förslaget och beslutet
var helt enkelt samma andas barn och
samstämmigheten var en slump, som
också jag är till freds med.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag instämmer med
statsrådet Lindström, när hon säger att
vi inte behöver någon parlamentarisk
kommitté för att planlägga vår internationella
tekniska hjälpverksamhet.
Det tror jag är fullt riktigt. Däremot
delar jag inte fru Lindströms uppfattning
att vi bör koncentrera utökningen
av hjälpen på FN:s organ. Jag tror i
stället att vi just nu skulle ha mycket
större nytta av att lägga hjälpen på den
bilaterala lijälpformen.

Statsrådet fru Lindström lyckades
undvika att nämna den organisation,
som troligen skulle lämpa sig bäst för
att ta itu med dessa frågor, nämligen
Sveriges allmänna exportförening. Genom
den har vi säkert möjlighet att
skaffa fram experter.

Jag lyssnade på statsrådet i första
kammaren och hörde att hon menade

att svenska företag inte vill släppa till
sitt skickliga folk för dessa uppdrag.
De behöver dem själva. Jag har hört
andra tongångar, nämligen att man gärna
släpper till experter, om staten så
att säga auktoriserar dem. Om exportindustrien
får skicka ut folk som kommer
inte som företrädare just för det
företaget utan som företrädare för Sverige,
kan de göra mycket stor nytta inte
bara för det land de kommer till utan
indirekt även för oss själva. Jag har en
känsla av att statsrådet fru Lindström
inte har penetrerat problemet tillräckligt.

Jag hörde också att statsrådet fru
Lindström menade att vi får en större
del av den expertkader, som anlitas av
FN, än vad vi egentligen skulle ha med
hänsyn till det anslag vi lämnar. Men
hur kommer det då att gå i fortsättningen,
fru Lindström? Om vi nu har
80 experter — och fler kan vi inte
åstadkomma menar fru Lindström som
är ute för FN:s räkning — och sedan
tredubblar hjälpen, så blir det väl mycket
svårare för oss att få så att säga vår
del av expertkadern.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har precis samma
känsla som statsrådet fru Lindström,
att den här diskussionen, som är mycket
intensiv, lätt kan bli en diskussion, där
man visar ett välvilligt intresse men
där man när det kommer till kritan
drar sig undan. Motionens syfte var ju
egentligen att föra över denna fråga på
den myndighet, som väl ändå til syvende
og sidst får ta ansvaret, nämligen riksdagen.
Då skulle man också kunna få en
ordentlig diskussion, och man skulle få
veta hur långt man i verkligheten vill
sträcka sig.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Rydén, säga att när han lyssnade på mig
i första kammaren, hårdrog han nog

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

117

mitt uttalande där också. Jag sade inte
generellt att företagarna skulle vara
ovilliga att släppa till specialister för
sådana här uppdrag. Jag sade, att det
var ont om tekniska specialister med
något att lära ut och vilkas arbetsgivare
samtidigt gärna släppte iväg dem
på ett helt år — den tid som ett FNuppdrag
vanligen varar. Det betyder
inte att företagarparten i allmänhet
skulle visa någon avoghet häremot. Det
är en rent praktisk svårighet att släppa
ifrån sig arbetskraft i ett läge då man
själv bär ont om specialister. Jag har
nog det intrycket att förståelsen hos
näringslivet för en sådan här rekrytering
har vuxit under den senaste tiden.
Tidigare kunde man träffa på den inställningen
hos företagare att de inte
gärna medverkade till att experter lärde
upp underutvecklade folk i en produktion
på sitt eget område, om detta skulle
kunna medföra risken att vederbörande
sedan inte hade samma intresse av att
köpa motsvarande svenska produkter.
Men, som sagt, jag tror att den inställningen
håller på att do ut.

Till herr Svensson i Kungälv vill jag
säga att jag väl förstår hans önskan att
riksdagen skall vara inkopplad på dessa
frågor. Det är också en strävan och ett
intresse hos mig. Därför blir man glad,
när man får tillfälle att debattera dessa
frågor så grundligt som vi gjort nu två
gånger sedan december månad, och man
blir glad när regeringen möter ett så
positivt gensvar hos statsutskottet som
den gjort. Jag har ett starkt intryck av
att det finns både intresse och sakkunskap
inom riksdagen, som i dessa debatter
ger impulser för vårt arbete.

Herr HECKSCHEK (h):

Herr talman! Jag förstår att statsrådet
fru Lindström var rädd för att det inte
skulle bli någon debatt med eu högerman
som talesman för det enhälliga
statsutskottet i denna fråga och att
statsrådet därför på ett tidigt stadium
försökte kasta in litet eldfiingt material

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

i diskussionen. Jag lyssnade med stor
uppmärksamhet på vad statsrådet sade,
och det var kanske tur det, ty om jag
hade lyssnat mera förstrött skulle jag
möjligen kunnat tro, att vi befann oss
i en annan debatt. När statsrådet talade
om en välmenande men ekonomiskt konturlös
diskussion skulle jag möjligen
kunnat uppfatta det som en beteckning
på statsverkspropositionens finansplan.
Och när statsrådet talade om att man
här noga borde fastställa var pengarna
skulle tas, innan man bestämde sig för
utgifternas storlek, var det kanske också
en något ovanlig inställning i den
budgetdiskussion vi på sista tiden fört.
Jag skall inte fullfölja det resonemanget
här, för jag tror uppriktigt sagt att det
hör hemma vid andra tillfällen och i andra
sammanhang. Jag skall över huvud
inte ta upp denna strävan från statsrådet
att få en dispyt i denna fråga. Tvärtom
tycker jag att det kan vara en lättnad
för kammarens ledamöter att efter
dagens tidigare debatt få diskutera en
utrikespolitisk fråga utan att använda
ord som »aggressivitet» och liknande.

När vi i statsutskottet haft denna
fråga före, har det rått en utomordentligt
stor enighet om sakens betydelse.
Det har icke, vilket ju också i flera
sammanhang betygats, rests något motstånd
mot denna relativt inte alldeles
obetydliga anslagshöjning. Tvärtom är
det många av statsutskottets ledamöter
som i likhet med herr Rydén och herr
Svensson i Kungälv hoppats, att man
skall kunna gå längre på den här vägen.
Personligen har jag också glatt mig åt
att få medverka i arbetet med denna
fråga, särskilt som jag tidigare varit
verksam i Förenta Nationerna och numera
deltager i arbetet för det svenska
bilaterala biståndet. Men jag tror att vi
samtidigt skall komma ihåg, vilket också
herr Rydén på en punkt antydde, att
den svenska bilaterala verksamheten
eller den svenska medverkan i Förenta
Nationernas arbete inte är det enda som
från svenskt håll gjorts i detta sam -

118 Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

manhang. De insatser som görs av missionen
är, som herr Rydén nämnde, till
sin omfattning väl så stora som vad vi
med statsmedel bidrar med från svensk
sida, även om man bortser från den del
som går till rent religiös upplysningsverksamhet.
Om man dessutom räknar
med det som svenska välutrustade företag
gör ute i världen i sammanhang med
sina kommersiellt betingade investeringar,
kommer man till ännu mycket
större belopp. En viss anspråkslöshet
bör vi kanske i det sammanhanget kosta
på oss. Vi skall inte tro att vad som
görs från svensk sida genom FN eller
genom centralkommittén i verkligheten
är så förfärligt mycket ens i jämförelse
med vad som görs genom på olika sätt
åstadkomna frivilliga bidrag.

Jag är emellertid på det hela taget
mera överens med statsrådet än med
herr Rydén när det gäller avvägningen
mellan multilateralt och bilateralt. Jag
tror i likhet med statsrådet, att den
större delen av vad vi gör med statsmedel
från svensk sida måste gå till
den multilaterala insatsen. Vilken proportion
vi skall ha, vilken procentsiffra
som kan bli aktuell är givetvis en fråga
att diskutera. Men på det hela taget är
det nog ofrånkomligt, att vi bör göra en
större insats via Förenta Nationerna och
dess fackorgan än vi gör ensamma.

Jag tror inte att herr Rydéns motivering
för den bilaterala hjälpens företräden
till alla delar håller; hur ivrig
jag än är att den bilaterala hjälpen
skall få sitt — jag är ju själv engagerad
i den verksamheten. Det är visserligen
sant att vad gäller omhändertagandet
av stipendiater den bilaterala verksamheten
är lättare att organisera och genomföra.
Den verksamheten har ju från
svensk sida genomförts till väsentlig del
genom medel, som inte kommit från
statligt håll, men delvis har också statsmedel
tagits i anspråk. Även för expertrekryteringen
är det kanske på vissa
områden en fördel med att göra den
bilateralt, tv på det sättet kan man få

fram en hel arbetsgrupp av svenska
experter, som kan stödja sig på en organisation
i hemlandet. Men samtidigt
är det nog klart — det vet jag av egen
erfarenhet — att man i många fall som
expert utomlands har stor fördel av
att samverka med folk från andra länder
och att man kan få en samlad erfarenhet
och kunskap på den vägen, som
på somliga områden är att föredra framför
de fördelar som man får enbart på
den bilaterala vägen.

Det bilaterala arbetet ger otvivelaktigt
större möjligheter till samverkan med
exportindustrien. Men är det alldeles
omöjligt att engagera den svenska exportindustrien
också i multilaterala
projekt? I själva verket är nog framtidens
melodi på den här punkten i
mycket stor utsträckning en kombination
av det ena med det andra, en anslutning
av de svenska bilaterala insatserna
till sådant som har kommit fram
under arbetet genom FN och fackorganen.
Vad beträffar mottagarnas inställning
har de visserligen inte så mycket
emot en bilateral hjälp som kommer
från oss — de har klart för sig att
det inte ligger någon kolonialpolitisk
strävan bakom — men de har ännu
större glädje av den multilaterala insatsen,
i den mån de kan känna att det
där sker någonting under deras medverkan
och med deras egna önskemål
som utgångspunkt.

Det föreligger här oerhört svåra avvägningsfrågor,
och jag tror inte att vi
kommit fram till något slutresultat i
detta spörsmål ännu. Men på många
håll har man nog ändå den uppfattningen,
att den multilaterala insatsen
bör förbli den större, men att den bilaterala
insatsen dock inte får glömmas
bort.

Det förslag som framlagts i motion
11:37 tror jag knappast vi har någon
möjlighet att med gott samvete biträda
— herr Rydén har ju inte heller yrkat
bifall till motionen. Statsrådet Lindström
har nämligen på regeringens väg -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7 119

nar under förbehåll av riksdagens godkännande
gjort vissa utfästelser, eller i
varje fall halva utfästelser, om svensk
medverkan till den multilaterala verksamheten.
När man befinner sig på det
internationella planet, tror jag att det
är av stor vikt att man uppträder samlat.

Denna fråga är en illustration till den
diskussion om utrikespolitisk enighet
som har ägt rum tidigare i dag här i
kammaren. När statsrådet Lindström talar
i ett sådant fall bör det vara oerhört
starka skäl för riksdagen om den skall
avvika från vad regeringen har sagt inför
ett internationellt forum. Jag tror
inte att det finns så starka skäl för en
sådan överflyttning av medel från den
multilaterala till den bilaterala verksamheten
som i denna motion är föreslagen.
Däremot är jag helt överens med
både herr Rydén och herr Svensson i
Kungälv och som jag förstår även med
statsrådet om att riksdagen bör få tillfälle
att i tid ta ställning till dessa frågor,
så att när statsrådet i framtiden talar
för Sverige i sådana här sammanhang,
det skall ske med utgångspunkt
från att statsrådet i förväg vet vilken
ståndpunkt riksdagen intar. Det framgår
väl också av utskottsutlåtandet att
vi inom utskottet haft den uppfattningen
att detta är önskvärt, såvitt jag förstår
inte minst önskvärt ur regeringens
egen synpunkt.

Men att en sådan plan skulle behöva
komma fram genom en formlig parlamentarisk
utredning har vi i utskottet
icke ansett. Vi har trott att man skulle
kunna vinna tid och inte egentligen
förlora någonting i sakkunskap genom
att gå den genväg som det innebär att
även för statsmakternas del utnyttja
den privata utredning som centralkommittén
har igångsatt. Åtminstone borde
man väl so på den utredningens resultat
och vad den för till i fråga om behov av
fortsatta bilaterala projekt, innan man
tar någon definitiv ståndpunkt. Inom
parentes vill jag då framhålla att cen -

Socialdepartementet: Omkostnader

tralkommitténs utredning ingalunda,
som herr Rydén tycks tro, sker utan
medverkan från exportindustriens sida.
Tvärtom är exportindustrien och Exportföreningen
företrädda inom utredningen,
och vi har fullt klart för oss
att det är mycket viktigt, att deras synpunkter
där får göra sig hörda. Det
är på den grunden, herr talman, vi inom
utskottet menat att man i varje fall
tills vidare borde kunna undvika den
stora apparat som en parlamentarisk
utredning skulle innebära. Det är inte
vare sig därför att vi menat, att riksdagen
skulle vara ointresserad av frågan
eller därför att vi ansett att det inte
föreligger behov av planläggning och
organisation, utan det är därför att vi
trott att möjligheterna att någorlunda
snabbt komma till resultat är större om
man går denna genväg.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 11—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Utgifter under riksstatens femte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan hifölls.

Punkten 2

Socialdepartementet: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under femte huvudtiteln (punkt 2,

120

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal

s. 2 och 3 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
3 januari 1959) föreslagit riksdagen att
till Socialdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 65 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (1:206) och den andra inom
andra kammaren av herr Stähl m. fl.
(II: 261), hade — såvitt nu vore i fråga
—- hemställts, att riksdagen måtte till
Socialdepartementet: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 58 900 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 206 och II: 261, såvitt nu vore i fråga,
till Socialdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 65 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Stähl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 206 och II: 261, såvitt
nu vore i fråga, till Socialdepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 58 900 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Boman in. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels

för verksamheten i allmänhet

ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 3

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal
för verksamheten i allmänhet

Kungl. Maj:t hade (punkt 3, s. 4—10)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för socialstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat, dels fastställa av
departementschefen förordad avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1959/60, dels
ock till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 3 784 600 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Birke och Sveningsson (I: 114) och
den andra inom andra kammaren av
herr Björkman m. fl. (II: 156) hade —
såvitt nu vore i fråga — hemställts, att
riksdagen måtte

a) fastställa i motionerna framlagd
avlöningsstat för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

b) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 751 700 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 114 och II: 156, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3
januari 1959 förordat;

b) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för socialstyrelsen, att till -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

121

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

lämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 784 600 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 114 och II: 156, såvitt nu
vore i fråga,

b) fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 751 700 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag antar att de flesta
av kammarens ärade ledamöter kommer
ihåg den gamla historien om den
småländske bonden och hans skånska
dräng, som en kväll satt och åt sin rägmjölsgröt
tillsammans. Så sade drängen:
»Hemma i Skåne lägger vi smör i gröten.
» — »Ja, det tror jag visst det»,
sade hans husbonde, »men jag skulle
vilja veta vad ni gör när ni inte har
något smör.» — »Ja, vi lägger i lika
förgjort», blev drängens bekanta replik.

Omsätter vi denna historia till femte
huvudtiteln blir situationen den, att
varken vi i högerpartiet eller regeringen
har något smör all lägga i rågmjölsgrö -

ten men att regeringen gör en konst
i det och lägger i lika förgjort. Regeringen
vill och tror sig kunna kärna
smöret på något sätt litet längre fram
ur skattebetalarna. Regeringen anser sig
med denna förhoppning kunna göra utgifter
på mellan en halv och en hel miljard,
som är större än de vi har pengar
till, eftersom vi i högerpartiet under
inga förhållanden vill öka skattebetalarnas
bördor med ett enda öre. Vi i
högern befinner oss i det läget att vi
anser att vi är tvungna att klara oss med
de pengar som redan finns, med redan
utgående skatter, och att vi därför måste
vara mera återhållsamma med utgifter
på alla områden. Den sociala huvudtiteln
på nära 4 000 miljoner kan icke
betraktas som ett reservat som inte får
röras och där varje blomma måste lämnas
att växa och varje träd komma upp
i himlen. Även inom socialpolitiken
måste somligt vara väsentligt och omistligt,
somligt bra och värdefullt och somlig
umbärligt.

Jag skall inte föregripa den debatt
om vissa stora utgiftsposter, som partiledarna
och talmännen har enats om
skall äga rum i samband med beslut om
utgifternas täckning med skatter, utan
jag skall inskränka mig till att redogöra
för några få, mera blygsamma prutningar
som vi har försökt oss på inom
denna huvudtitel.

Innan dess vill jag dock helt allmänt
säga att det inte är med någon sadistisk
fröjd vi framför våra besparingskrav.
Tvärtom fordrar detta av oss rätt stor
självövervinnelse. Jag inser mycket väl
att man inte kan ta bort åtskilliga miljoner
på de sociala anslagen utan att
det känns och märks för både kommuner
och enskilda. Med nöden har
ingen lag. Vill vi inte låna mer än
finansministern planerar — och det
vill och kan vi inte — och vill vi inte
heller lägga på nya skatter — och det
vill och kan vi inte — har vi intet annat
val än att skära ned statsutgifterna.
I längden iir — det anser jag, herr tal -

122

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

man — vår linje långt mera social än
regeringens.

Jag skall i fråga om allmänna reflexioner
inskränka mig till det sagda
och gå över till den första punkt, där vi
har anmält en annan mening än utskottets
majoritet, nämligen punkt 3.
Det gäller en i och för sig harmlös och
hlygsam utökning av personalen inom
socialstyrelsen med två nya tjänster,
den ena för en förste byråsekreterare
i Ae 21, som skulle tjänstgöra på skolbyrån,
och den andra för ett biträde i
reglerad befordringsgång, som skulle
förstärka nykterhetsvårdsbyrån.

Vi är på högerhåll fullt på det klara
med vikten av att skolbyråns arbete
med placerandet av klientelet på ungdomsvårdsskolorna
bedrivs på ett effektivt
och klokt sätt, och vi är lika övertygade
om värdet av nykterhetsbyråns
verksamhet. Men det betyder inte med
säkerhet att den totala personalen inom
detta stora ämbetsverk, som har en
lönesumma på nära 3,8 miljoner om
året, behöver ökas. Vi har, liksom statskontoret,
inte kunnat bli överbevisade
om att det inte skulle vara möjligt att
med rationaliseringsåtgärder och ändrade
arbetsrutiner på skilda håll inom
det stora verket spara in så pass mycket
arbetskraft, att det skulle räcka för
förstärkningen på dessa båda byråer
utan en total ökning av antalet tjänstemän
inom verket. Den besparing vi försöker
göra är inte stor —■ det rör sig
om 37 000 kronor eller mellan en halv
och en procent av anslaget. Någon sensationell
sak är det alltså inte, men man
får ta vara på alla möjligheter.

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få yrka bifall till reservationen
nr 2 av herr Ragnar Bergh in. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Cassel kände ett
behov av att i stora drag redovisa högerns
motiv, när partiet nu på en rad
punkter, alltså även på socialhuvud -

titeln, krävt utgiftsminskningar. Herr
Cassel sade — och jag tyckte att han då
talade med stora bokstäver — att vi
kommit in i en statsfinansiell situation,
där vi är nödsakade att hålla igen på
utgifter inom alla områden.

Herr Cassel har emellertid inte alltid
velat följa mig när det gällt att hålla
igen på ett visst område, till vilket det
också går mycket stora pengar ur statskassan.
Jag hör till dem som är på det
klara med att man måste hålla igen, och
jag är också på det klara med att situationen
kan utveckla sig därhän, att vi
ett kommande år inte kan på alla punkter
bjuda samma standard som föreslås
i år på denna huvudtitel. Men först av
allt bör man nog allvarligt undersöka
— såsom herr Cassel också sade — möjligheten
till prutningar på alla områden,
och då kan ju inte heller försvaret
lämnas åt sidan.

Beträffande den punkt vi nu diskuterar
har jag närmast den uppfattningen,
att en anslutning till högerns förslag
nog inte skulle betyda sparsamhet. Här
har socialstyrelsen begärt en förstärkning
av skolbyrån och nykterhetsvårdsbyrån
med tillsammans 14 tjänster, varav
5 inom skolbyrån och 9 inom nykterhetsvårdsbyrån.
Kungl. Maj :t har
inte ansett sig kunna biträda förslaget
annat än i så måtto, att skolbyrån skulle
förstärkas med en förste byråsekreterare
i Ae 21 och nykterhetsvårdsbyrån
med ett biträde i reglerad befordringsgång.
Vi har då sagt oss, att det är viktigt
att skolbyrån i rådande situation för
ungdomsvårdsskolorna har möjlighet
att noga följa utvecklingen samt verka
för ett effektivt utnyttjande av platsresurserna.
— Vi kommer sedermera också
att få pröva ett regeringsförslag, som
innebär en betydande utbyggnad av
ungdomsvårdsskoleorganisationen, och
kommer väl även att bifalla detta förslag,
varmed följer en ökad arbetsmängd.

Herr talman! Det finns mer än tillräckliga
skäl för ett bifall till det nu

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7 123

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

föreliggande förslaget, och jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag har, herr Åkerström,
inte bestritt vikten av att skolbyrån och
nykterlietsvårdsbyrån fungerar effektivt.
Tvärtom, herr Åkerström har fullkomligt
rätt i att deras verksamhet är
av stor betydelse. Vad särskilt skolbyrån
beträffar är det ju av vikt att ungdomsvårdsskolorna
har en myndighet
som hjälper dem med placeringen.

Därvidlag råder alltså inga skilda meningar.
Men det är inte det vi diskuterar.
Vad jag säger är, att det här rör
sig om ett ämbetsverk med en lönesumma
på 3,8 miljoner kronor och att
det då bör finnas möjlighet att genom
rationaliseringsåtgärder och ändrade
arbetsrutiner klara detta utan att anställa
nytt folk. Det är alltså här herr
Åkerström har att överbevisa mig, men
det har han inte gjort något som helst
försök till.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att vid denna punkt säga några ord om
högerns också vid årets riksdag upprepade
och skärpta attack mot hela vårt
social vårdssystem.

Högern kräver ingenting mer och
ingenting mindre än ett raserande av
socialvården. Vad som tydligen leker
högern i hågen är att driva utvecklingens
hjul tillbaka till förra seklet, då
en kränkande bchovsprövning var den
ledande principen i svensk socialvård.
Ett tecken härpå är att högermotionärerna
vill hänvisa de socialt behövande
till socialvården, som ju ännu i dag baseras
på bchovsprövning, om än i mildare
former än tidigare.

När man studerar högerns motioner
i anslutning till femte huvudtiteln, häpnar
man faktiskt över hur Öppet högern
nu tror sig kunna framträda som rikemännens
och bakåtsträvarnas parti.
Tydligen är det de senaste valfram -

gångarna som gjort den rusig. Jag tror
emellertid att den grymt missräknar
sig om den tror, att framgångar som
vunnits genom en grov demagogi kring
socialpolitiken, spekulation i vissa
kretsars sociala efterblivenhet och ett
fördomsfritt utnyttjande och generaliserande
av ett fåtal missbruk av de sociala
förmånerna, skall bli bestående
för framtiden.

Jag är för min del övertygad om att
det inte kommer att dröja länge förrän
högern, med den politik den nu bedriver
och som öppet demaskerar partiet,
kommer att hamna i isolering och liksom
tidigare endast förmår stödja sig
på det lilla fåtal rikemän och reaktionärer
som ufgör partiets naturliga stöd.

Högern kräver nu tabula rasa med de
allra viktigaste sociala förmånerna. Den
betydelsefulla mödralijälpen skall helt
slopas, likaså anslaget för hemvårdarinnor,
bidraget för om- och tillbyggnad
av ålderdomshem, hela anslaget för ferieresor
för barn och husmödrar, minskning
med 380 miljoner kronor av anslaget
till allmänna barnbidrag, anslaget
till husmoderssemester o. s. v. 30 miljoner
vill högern ta från bostadsrabatterna,
samtidigt som den reser krav på
slopande av hyresregleringen och därmed
utlämnande av fattiga hyresgäster
till husvärdarnas godtycke. Även sjukförsäkringen
attackeras. Högerns gamla
krav på sju i stället för tre dagars karenstid
har nu kompletterats med kravet
på slopande av hela förvaltningsbidraget
till sjukkassorna. Härigenom avser
högern att beröva landets sjuka sammanlagt
80 miljoner kronor. Till detta
kan läggas att högern föreslår slopande
av anslagen för skolmåltider och skolskjutsar,
vilket betyder en besparing —
som det heter i högerns argumentation
— på 11,5 miljoner kronor.

Herr Cassel använde en liknelse, en
ganska svårförståelig sådan, och talade
om smöret och gröten, och han menade
att det här var fråga om att ta antingen
det ena eller det andra. Högerns fram -

124

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

stöt vid årets riksdag avser såvitt jag
förstår att i flera avseenden ta ifrån de
fattiga och de behövande i samhället
både smöret och gröten. Genom dessa
framstötar beräknar högern att »spara»
betydligt över en halv miljard på socialvården.
Det är sannerligen inga småsaker
i första omgången. Det betyder att
de som har det sämst ställt i vårt land
skall få en avsevärd sänkning av sin sociala
standard, som redan förut i många
fall ligger vid eller under existensminimum.

Högerns krav på nedskärning av kostnaderna
för den sociala omvårdnaden
kommer emellertid i sin rätta belysning,
om de ses mot bakgrunden av dess
ståndpunkt till besparingar över huvud
taget. Ingen kan ju såsom tidigare sagts
föreställa sig att högern skulle begära
en besparing på de vanvettigt höga utgifterna
på militärbudgeten. Men det är
betecknande att högerns respekt för generalernas
anspråk är så fast rotad, att
högern faktiskt är inställd på ständiga
ökningar av militärbudgeten och inte
ens vågar sig på att vidröra det militära
slöseriet. Hellre må mödrar och
barn, sjuklingar och andra hjälpbehovande
känna piskan på sin rygg än att
man skulle tumma på generalernas anspråk.
Militärmakten är tabu för högern,
en helig tingest som egentligen
borde få beröras bara av herr Hjalmarson
och hans anhängare.

Om man till denna hänsynsfullhet
gentemot de militära anspråken lägger
högerns aktivitet för att sänka skatterna
för bolagen och högre inkomsttagare,
framstår dess cynism i all sin öppenhet.
Högerns linje framträder nu tydligare
än någonsin. Den vill liksom förr i tiden
skydda fåtalets privilegier och övervältra
bördorna på de bredare folklagren.
Det är hela sanningen.

Vad har nu högern för huvudmotivering
för sina framstötar mot den sociala
omvårdnaden? Jo, den förklarar, att
levnadsstandarden nu är så hög i vårt
land, att behovet av en mera omfattan -

de socialvård inte längre är förefintligt.
Med denna enkla — jag höll nästan på
att säga förtvivlat enkla — motivering
kräver högern nu rent bord med en hel
rad viktiga sociala förmåner.

Påståendet om den höga levnadsstandarden
borde ju skorra falskt i öronen
till och med på de trognaste högermän
redan av den anledningen, att den fulla
sysselsättningens politik nu havererat
och att vi befinner oss i nedgångstider.
Högerns motionärer kan ju vända sig
till de cirka 150 000 beredskapsarbetande,
korttidsarbetande och arbetslösa
och fråga dem vad de anser om det
svenska välståndet.

Men även detta förutan har talet om
det svenska välståndet ingen som helst
motsvarighet i verkligheten, allra minst
om man därmed söker göra troligt, att
man kan avveckla de sociala förmånerna.
Om högermotionärerna hade gjort
sig besvär med att studera svensk statistisk
årsbok, så hade de inte behövt
röra sig med rena fantasier i fråga om
välståndet utan med statistiska fakta.
Vad säger dessa fakta? Den officiella
publikation för förra året, alltså 1958,
som jag nyss nämnde, upplyser om att
vårt land har 3 948 330 inkomsttagare.
Av dessa har inte mindre än 1 378 340
inkomster, som ligger under 5 000 kronor
om året. Under 7 000 kronor om
året har 1 853 000 eller 46,8 procent.
Det är att märka att detta är inkomster,
där inga andra avdrag skett än för intäkternas
förvärvande.

Nu skulle jag vilja fråga högerns motionärer
och även folkpartiets, som söker
hänga med högern i vissa fall, bland
annat i bostadsfrågan, om de inte inser,
att ett betydande antal av de nära
1 400 000 svenska medborgare som har
under 5 000 kronor om året är i behov
av samhälleligt stöd för att kunna existera
eller att många av dem, som inte
har mer än 7 000 kronor om året, också
kan vara i behov därav, särskilt om de
är familjeförsörjare? Eller menar högern
att 5 000 kronor om året är en in -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

125

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

komst som medger en människovärdig
existens?

Jag tror att ett svar på dessa frågor
inte kan undgås av dem som skattar den
svenska levnadsstandarden så högt, att
de anser särskild social omvårdnad
kunna undvaras.

Det var inte utan att jag kände mig
litet egendomligt berörd under dagens
utrikesdebatt när herr Heckscher här
upprepade barnsligheten, som man alltjämt
odlar i riksdagen, om de fyra demokratiska
partierna i förnäm avskildhet
gentemot kommunisterna. Jag håller
för troligt, att om det finns en potentat
som heter hin håle, så tog han sig ett
garvargrin då herr Heckscher räknade in
högern bland demokratiens anhängare.
Vi kommunister, som inte får räknas till
herr Heckschers förnäma demokratiska
samling, företräder en linje rakt motsatt
den antidemokratiska linje som högermotionärerna
representerar.

I detta sammanhang kan vi inte underlåta
att kritisera också regeringens
ställningstagande till femte huvudtiteln.
Den har nämligen fallit undan för borgarnas
tryck i viss omfattning ocli även
den föreslagit ganska betydande beskärningar
av sociala anslag. Samtidigt har
regeringen slagit vakt om partiledaröverenskommelsen
i militärfrågan och
presenterat ett förslag som innebär betydande
höjningar, medan däremot centerpartiet
tydligen börjat hesitera inför
de stora ökningar av militärutgifterna
som partiledaröverenskommelsen innebär.
Vi reagerar emot eu sådan inställning
från regeringens sida, som endast
kan leda till att kammen växer på dem,
som å ena sidan attackerar socialbudgeten
och å den andra sidan kräver ökade
anslag till militärbudgeten.

För vår del har vi i ett flertal motioner
krävt vissa höjningar utöver regeringens
förslag, och i samtliga har vi
följt vad socialstyrelsen föreslagit. De
sammanlagda kostnaderna för vad vi
påyrkat uppgår till i runt tal 20 miljoner
kronor på femte huvudtiteln. VI

har emellertid täckning, och mer än så,
för vad vi krävt till förstärkning av den
sociala omvårdnaden. På militärbudgeten
påyrkar vi en nedskärning av utgifterna
med i runt tal 370 miljoner
kronor. Detta anser vi vara den väg
man bör beträda för att skapa ordning
i samhällsekonomien utan att, som högern
påyrkar, göra det tungt för dem
som redan har det svårt och bekymmersamt.

Herr talman! Vi kommer under de
särskilda punkter, där vi motionsvis
framlagt förslag, att ställa våra yrkanden.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag begärde ordet speciellt
därför att herr Cassel sade, att
högerns linje att skära ner de sociala

— han menade väl även de kulturella

— utgifterna, var mera social än regeringen.
Han motiverade detta påstående
med att en från statens sida inskränkt
social- och kulturpolitik skulle vara betingad
av att vi måste iakttaga sträng
sparsamhet. Därför borde alltså enligt
hans uppfattning samhället nu riva ner
den sociala och kulturella grundval,
som behövs, för att alla de lägre inkomsttagarna
skall kunna känna trygghet
och trivsel. Jag frågade mig, om
herr Cassel hade läst sin faders nationalekonomiska
föreläsningar. Om han
inte har gjort det, tycker jag att det
vore önskvärt, att han gjorde det och
på grundval av dem försökte anpassa
nationalekonomien till att bli en socialekonomi
betingad av dagens situation.

•lag vågar säga att vårt samhälle varken
ur social, kulturell eller ekonomisk
synpunkt har råd att rasera detta. Vi
skall komma ihåg att inom industrien
och handeln gör man inte på det sättet,
att man, när svårigheter uppstår, försöker
slå sönder den grund som är nödvändig
för att komma över en kris. Alla
vi, som är verksamma inom handel
och industri vet, att klagomålen från

126 Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

högerns och folkpartiets sida mot vår
ekonomiska politik är överdrivna. Jag
har själv nyligen varit med om ett bokslut
på över 42 miljoner kronor. Vad visar
det? Är vi inom handeln så bottenskrapade,
som man vill göra gällande?
Det är riktigt att vissa kostnader, t. ex.
för löner, har stigit. Men på grund av
riktig skötsel har vår kostnadskalkyl
gått ned med över en procent. En procent
inom ett företag med en omsättning
av över 42 miljoner kronor blir
mycket pengar. Därtill kommer att vi
inom detta företag kunnat göra avsättningar
till fonder, investeringar in. m.,
som ur alla synpunkter kan sägas vara
ekonomiskt försvarbara.

Hur skulle det bli i dagens samhälle,
om man följde högerns principiella linje?
Vi har exempelvis just nu en kris
inom gruvindustrien. Vad har inträffat?
I ett gruvbolag har investerats omkring
40 miljoner kronor, i ett annat
omkring 15 miljoner kronor. I det senare
företaget sade man för två å tre
månader sedan att det ifrågavarande
samhället skulle byggas ut till det dubbla,
och man hade en mycket optimistisk
syn. Då plötsligt säger bolaget att man
avskedar hälften av arbetsstyrkan, och
om någon tid skall man slå igen det
hela. Vem är det som då får ansvaret?
Det är arbetarna, samhället och staten
som måste överta ansvaret, och det är
kommunerna som får träda till och påta
sig de kostnader, som åsamkats genom
att den privata investeringsplaneringen
varit felaktigt avvägd. Därest man skulle
följa högerns linje i fråga om de sociala
anslagen, måste hela arbetsmarknadsfrågan
komma upp till debatt. I den
reallön, som vi nu betalar till anställda
inom handel, industri och andra näringsgrenar
ingår nämligen som en väsäntlig
del de sociala och de kulturella
förmånerna. Det är självklart, att om vi
här skall göra en radikal nedprutning
som även innebär sänkta reallöner,
tvingas vi inom industri, handel och
andra näringar att göra en väsentlig lö -

neökning, och den kan icke ske utan
uppslitande konflikter på arbetsmarknaden.
Vill man rasera det lugn, som har
skapat ett välstånd i vårt land och som
har givit industri, handel och andra näringar
alla dessa utvecklingsmöjligheter
under senare år, då skall man följa högerns
linje. Det är ur ekonomisk och industriell
synpunkt ansvarslöst att vilja
göra dessa besparingar därför att det
just för dem, som man vill skydda,
skulle medföra vittgående och oöverskådliga
konsekvenser.

Jag vill därför säga, att om högern
och folkpartiet fortsätter på detta sätt,
kommer man att riva upp en försvarsdiskussion
här i landet. Man håller på
att skapa en försvarsovilja, som kommer
till uttryck i olika avseenden. Nu
börjar man nämligen känna att arbetslösheten
sätter in, och just då kommer
högern med sitt gamla krav att man
skall rasera de sociala förmånerna, men
bygga upp försvaret.

Här riktar sig högern i första hand
mot de socialt och ekonomiskt svagare
barnfamiljerna i samhället på ett sätt
som måste betecknas som ansvarslöst,
och man kan därigenom riva upp försvarsfrågan.
De stora barnfamiljerna,
exempelvis i Norrland måste ju säga sig,
att det inte kan vara riktigt att de skall
åsamkas alla de kostnader, som är förenade
med att hålla fem, sex eller kanske
tio ungdomar i försvarets tjänst under
cirka ett års tid, medan andra familjer
som kanske inte har något barn
slipper undan alla dessa kostnader.
Kanske högern vill återgå till det gamla
systemet, att exempelvis en familj skall
hålla en soldat, och det må ju vara hänt.
Men om man inte vill föra in diskussionen
på vägar som måste vara farliga i
nuvarande situation, skall man vara försiktig
med att lägga fram sådana här
förslag om nedskärning av de sociala
förmånerna.

Man talar från högerns sida om att
det måste iakttagas sträng sparsamhet.
När försvarsfrågan föregående år dis -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7 127

kuterades ville jag att vi skulle göra ett
försvarsstopp och företa en verklig
granskning av frågan om de militära utgifterna.
Men det ville man inte vara
med om, och nu har vi bundit oss och
låst fast så mycket pengar i försvarsanordningar
att försvaret inte kan anpassa
sig till dagens utveckling. Men om
högern fortsätter på de vägar som man
i viktiga sociala och kulturella frågor
här slagit in på, då kommer det att
vara lätt att på nytt ta upp försvarsfrågan.
Är det detta högern vill, kommer
man att nå sitt syfte. Och skall det
till den arbetslöshet, som vi nu har här
i landet och som omfattar 60 000—
70 000 arbetslösa, läggas en social och
kulturell nedrustning, då finns det också
skäl att säga: här måste det bli en
omprövning av de ekonomiska resursernas
fördelning i vårt land.

Jag vill också säga till det statsråd
som har detta om hand och som måste
sikta framåt, att det förefaller — jag
gör här ingen skillnad mellan olika företagsformer
i landet — som om vi hade
kommit allt längre fram emot ett läge,
där samhället måste göra flera ingripanden
för att klara upp situationen
inom näringslivet, motverka arbetslösheten
o. s. v. När man ser hur det går
till med investeringarna finner man,
att staten måste ha större möjligheter
att styra det hela på ett vettigt sätt, givetvis
med beaktande av att man inte
krånglar till det med besvärliga paragrafer.
Om inte exempelvis gruvindustrien
eller skogsindustrien vill ta det
ansvar, som måste följa med de jättestora
investeringar som har gjorts under
senare år, tvingas vi till att från samhällets
sida skapa en vidare ram för den
statliga översynen än vi begränsat har
t. ex. i fråga om ASSI och LKAB. Om
inte enskild företagsamhet klarar gruvdriften
eller skogsindustrien, är det nödvändigt
med ett samhällsövertagande.
Det blir inte fråga om inskränkning av
den enskilda företagsamheten, utan det
blir bara en annan kollektiv grupp, sta -

Socialstyrelsen: Omkostnader

ten — denna måste ytterst bära ansvaret
för människorna — som ser till att
dessa industrier fungerar på ett ur samhällsekonomisk,
social och kulturell
synpunkt riktigt sätt.

Jag vill säga till högern: Vill ni strid
i de sociala och kulturella frågorna,
måste även därmed följa strid i försvarsfrågan.
Det är givet, att högern
därvidlag har i sin hand att välja vad
damerna och herrarna vill i detta avseende.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Socialstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 5, s. 11 och
12) föreslagit riksdagen att till Socialstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
626 700 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna 1:206 och 11:261
hade —- såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Socialstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
564 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 206 och II: 261, såvitt nu vore i fråga,
till Socialstyrelsen: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 626 700 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar

Roman, Sundelin, Axel Johannes An dersson,

Ragnar Bergh, Skoglund i Do verstorp,

Slakt, Nilsson i Göingcgården,

128 Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Mödrahjälp

Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 206 och II: 261, såvitt
nu vore i fråga, till Socialstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 564 000 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
nr 3, av herr Boman m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Punkterna 6—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Mödrahjälp

Kungl. Maj:t hade (punkt 14, s. 21
och 22) föreslagit riksdagen att till
Mödrahjälp för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 5 500 000 kronor.

I de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna 1:114 och 11:156
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag om anslag för budgetåret
1959/60 till Mödrahjälp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 114 och II: 156, såvitt nu vore i fråga,
till Mödrahjälp för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 5 500 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 114 och II: 156, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
med att bemöta de inlägg som här
nyss passerat. Jag vill bara tacka herr
Lundberg för hans råd till mig i fråga
om valet av litteratur, vilket jag tyckte
var värdefullt. Vi skall väl nu i stället
syssla med dagens överläggningsämnen,
och detta gäller vid denna punkt på
mödrahjälpen.

Det är sedan gammalt bekant att vi
på högerhåll vill ta bort detta institut,
men det innebär inte, ärade kammarledamöter,
att vi vill åstadkomma en
minskning av nu tillgängliga sociala
hjälpformer. Det är här endast fråga
om en rationalisering av socialvården.
De kvinnor, som behöver det stöd som
hittills givits dem i mödrahjälpens
form, måste naturligtvis också i fortsättningen
få sådant stöd. Det är alltså inte
meningen att minska deras förmåner.
Men sedan huvudparten av dessa kvinnors
hjälpbehov numera kommit att
täckas genom moderskapsförsäkringen,
kan det inte vara administrativt och
praktiskt rimligt att vid sidan om den
vanliga socialvården ha särskilda samhällsorgan
och särskilda tjänstemän
som sysslar med behovsprövad hjälp till
dem som behöver en sådan. Det är en
gammalmodig och förlegad uppfattning
som vi måste försöka komma ifrån, att
en människas värdighet skulle bli lidande
av att han eller hon i en trängd
situation måste få ett handtag av det
allmänna. Att bibehålla någon sorts
social distinktion, som skulle innebära
att man ger den ena kvinnan socialvård,
om hon t. ex. är sjuk, och den

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

129

Mödrahjälpsnämnderna — Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

andra kvinnan mödrahjälp, vilket skulle
vara liksom finare, kan jag inte finna
vettigt.

Men, säger man kanske, det blir ju
bara fråga om en överflyttning till
kommunerna. Ja, det blir det. Men den
behovsprövade socialvården har alltid
legat hos kommunerna och bör ligga där
även i fortsättningen. Det finns ingen
anledning att bryta ut just en sådan sak
som mödrahjälpen. överflyttningen till
kommunerna av den utgift på 5,5 miljoner
kronor som det här gäller spelar
inte heller med hänsyn till skatteutjämningen
någon som helst roll.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 4, av herr
Ragnar Bergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Av utskottsutlåtandet
framgår att avsikten är att frågan om
mödrahjälpens ställning och utformning
i vårt sociala system skall omprövas,
sedan socialpolitiska kommittén har
slutfört sitt grundläggande utredningsarbete.
Vi tycker, att det kan få räcka
som skäl för att yrka bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr Cassel har redan vidgått, att högerns
yrkande i sak inte innebär någon
total besparing utan endast en överflyttning
från stat till kommun. Då är det
oriktigt att i ett sådant sammanhang
tala om besparing.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 15

Mödrahjälpsnämnderna

Kungl. Maj:t hade (punkt 15, s. 22)
föreslagit riksdagen att till Mödrahjälps -

nämnderna för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 175 000 kronor.

I de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna 1:114 och 11:156
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1959/60 till Mödrahjälpsnämnderna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 114 och II: 156, såvitt nu vore i fråga,
till Mödrahjälpsnämnderna för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
175 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 114 och II: 156, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag behöver inte förklara
varför vi yrkar avslag på förslaget
om bidrag till mödrahjälpsnämnderna.
Det hänger samman med att vi
inte vill ha mödrahjälpen kvar som
hjälpform. Därför ber jag att få yrka
bifall till reservationen nr 5, av herr
Ragnar Bergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Punkten 16

Bidras till avlönande av hemvårdarinnor

Kungl. Maj:t hade (punkt 16, s. 23

9 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 7

130

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

och 24) föreslagit riksdagen att dels
medgiva, att för första halvåret 1960
statsbidrag måtte få utgå till avlönande
av högst 3 500 heltidsanställda eller däremot
svarande antal deltidsanställda
hemvårdarinnor, dels ock till Bidrag till
avlönande av hemvårdarinnor för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 4 640 000 kronor.

I de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna I: 114 och II: 156
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1959/60 till Bidrag till avlönande av
hemvårdarinnor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 114 och II: 156, såvitt nu vore i fråga,

a) medgiva, att för första halvåret
1960 statsbidrag måtte få utgå till avlönande
av högst 3 500 heltidsanställda
eller däremot svarande antal deltidsanställda
hemvårdarinnor;

b) till Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 4 640 000
kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Denna punkt gäller
hemvårdarinnorna. Vi är alldeles på
det klara med att hemvårdarinneinstitutionen
är en både nyttig, human och
ekonomisk hjälpform. Inte minst är den
ekonomisk för primärkommunerna. Att
fördenskull ge ett bidrag till kommunerna
för avlönande av hemvårdarinnor
finner jag emellertid tämligen meningslöst.
Det skall vara ett slags stimulans -

bidrag. Vad är det för kommun, som
känner sig bli så stimulerad att skaffa
hemvårdarinna, när den vet att detta
anslag är begränsat till det budgetår,
som nu kommer? Den 1 juli 1960 är det
slut. Då kommer detta anslag till hemvårdarinnor
att bakas in i det stora
generella utjämningsbidraget till kommunerna,
och det får kommunen vare
sig den har hemvårdarinna anställd eller
inte.

Utskottsmajoriteten menar, att vi
här är bundna, eftersom 1958 års riksdag
har bestämt, att det skall finnas
3 500 bidragsrum för hemvårdarinnor.
Så kan det inte förhålla sig. Att detta
beslutats är visserligen sant, men ingen
riksdag kan känna sig bunden av en
föregående. Varje riksdag har suverän
rätt att själv fritt pröva budgeten, och
därvid har den att låta sig ledas dels
av de behov, som är konstaterade, och
dels av tillgången på medel. Därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen nr 6, av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det sista som herr Cassel
sade var rätt intressant. Han ville
göra gällande, att utskottets påstående
om att riksdagen redan bundit sig för
dessa utgifter i kommunerna var någonting
som man inte behövde fästa avseende
vid. År herr Cassel beredd att
tillämpa den tesen på alla riksdagens
beslut, t. ex. i försvarsfrågan?

Det är emellertid riktigt, som sagts
här, att de pengar som här föreslås att
användas till statsbidrag till kommunerna
hänför sig till en tidigare gjord
utfästelse. Nu har vi i utskottsmajoriteten
den uppfattningen, att vi bör infria
detta löfte. Herr Cassel har redan erinrat
om att det nu blir sista gången
som detta bidrag upptas som ett särskilt
anslag, eftersom det i fortsättningen
kommer att gå in under den
stora klumpsumman Statsbidrag till
kommunerna.

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7 131

Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna m. m.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Torbrink
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
6) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Norrköping begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 168 ja och 39 nej,
varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 1H

Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 18, s. 26 och
27) föreslagit riksdagen att till Ersätt -

ningar till kommunerna enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna in. in.
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 5 900 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (I: 205) och den andra inom
andra kammaren av herr Stöld m. fl.
(II: 260), hade — såvitt nu vore i fråga —
hemställts, att riksdagen måtte till Ersättningar
till kommunerna enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 5 150 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 205 och II: 260, såvitt nu vore i fråga,
till Ersättningar till kommunerna enligt
socialhjälps- och barnavårdslagarna
in. m. för budgetåret 1959/60 anvisa eft
förslagsanslag av 5 900 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ståhl, Nihlfors och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 205 och
11:260, såvitt nu vore i fråga, till Ersättningar
till kommunerna enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna m. m.
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 5 150 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Innan jag går in på
punkt 18 skulle jag helt allmänt vilja
säga till herr Lundberg, att med den
utveckling och de förändringar som
sker i samhället är det givetvis befogat,
att man — vilket också blivit beslutat —
gör en översyn av de olika sociala reformerna
och ser till, att de verkligen
passar in i vårt nuvarande samhälle.
Det gäller alltså inte att rasera utan
snarare att utvinna det mesta möjliga av

132

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem

anslagen. Man kan inte bortse ifrån
att utvecklingen går framåt och att det
skett en avsevärd förändring inom samhället.
Vi har ju också rott i land vissa
grundläggande sociala reformer, som
skapar en viss grundtrygghet.

Punkt 18 gäller gottgörelse till kommunerna
för vissa socialhjälps- och
barnavårdskostnader. Socialstyrelsen
har här i år räknat med ett mindre anslag.
Under en rad år räknade man med
omkring sex miljoner kronor. Under
föregående år togs endast ungefär hälften
av detta anslag i anspråk. Därför
har socialstyrelsen begärt ett 750 000
kronor lägre belopp i år. Detta förslag
vill reservanterna tillstyrka.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Beträffande detta anslag
finns det inte några absolut säkra hållpunkter,
utan man får göra en viss
uppskattning, men man är naturligtvis
inte alldeles utan underlag för en sådan.
Det är riktigt, som påpekats, att
Kungl. Maj :t gått på ett något högre
belopp än socialstyrelsen föreslagit. Vi
som utgör majoriteten har emellertid
den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts
beräkning är mera realistisk i nuvarande
situation. Man kan ju också tilllägga,
att det här liksom beträffande så
många anslag gäller ett förslagsanslag,
vilket innebär att man inte förbrukar
mera pengar än som är ofrånkomligt,
vare sig man tar Kungl. Maj:ts förslag
eller socialstyrelsens. Man gör således
i realiteten ingen besparing om man följer
reservanternas förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Punkten 19

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20

Bidrag till anordnande samt om- och
tillbyggnad av ålderdomshem

Kungl. Maj :t hade (punkt 20, s. 27
och 28) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna I: 114 och II: 156,
i vilka — såvitt nu vore i fråga —
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1959/60 till Bidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Nilsson i Gävle m. fl. väckt motion
(11:70), vari hemställts, att förevarande
anslag i enlighet med socialstyrelsens
förslag måtte uppföras med
oförändrat belopp eller 10 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:114 och 11:156 samt 11:70, förstnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till anordnande samt
om- och tillbyggnad av ålderdomshem
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hugnar Bergh och Skoglund i Doverstorp,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 114 och II: 156, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förevarande
förslag ävensom motionen
Ii: 70.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr CASSEL (li):

Herr talman! Beslut om statsbidrag
till anordnande samt om- och tillbygg -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

133

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem

nåd av ålderdomshem tillkom 1947, men
det var då endast ett principbeslut. Man
satte inte pengar bakom orden förrän
år 1953. Då man införde denna bidragsform
sade man klart ifrån, att medel
från detta anslag skulle utbetalas endast
i mån av tillgång. Detta har gjort att
möjligheterna till utbetalning har släpat
efter ganska mycket. I år befinner sig
staten i den situationen, att det inte
finns några pengar. Då är väl inget
annat att göra än att låta kommunerna
vänta till statskassan har hunnit repa
sig. Nu är det inte vårt — högerpartiets
— fel att statskassan i dag ser ut som
den gör. Vårt förslag att man inte skall
betala ut bidrag avser bara nästa budgetår.
Vi har inte velat uttala oss om
den mera avlägsna framtiden.

För övrigt skall man vara försiktig
med ålderdomshemsbyggande över huvud
taget. Det behövs naturligtvis ålderdomshem
här och var och varje kommun
måste ha någon liten möjlighet på
detta område, men jag tror inte att ålderdomshemmen
utgör en särskilt lyckad
vårdform. Vi skall i stället satsa
på att rusta upp de gamlas egna bostäder.
På landet lämnar man i stor utsträckning
bidrag till upprustning av
gamla människors bostäder så att åldringarna
kan bo kvar i rimliga och någorlunda
moderna bostäder hemma på
den gamla gården. I städerna ger man
också bidrag till de gamlas bostäder,
redan nu till bostäder i flerfamiljshus
och enligt föreliggande förslag också
till bostäder i tvåfamiljshus. Det är en
riktig och human utveckling, att man
inte föser dessa äldre människor samman
i ett och samma hus utan låter dem
vara kvar hos sina familjer och i den
krets där de varit vana att leva.

Därför är det inte riktigt att stimulera
till byggande av ålderdomshem. Det
är fullkomligt naturligt, att man har
olika ståndpunkter när det gäller ålderdomshem
och när det gäller pensionärshem
och de gamlas egna bostäder. Vi
i högerpartiet har velat medverka både

till upprustning av hemmen och bidrag
till hyresbostäder i flerfamiljshus och
tvåfamiljshus.

Sedan hör det till pjäsen, att det från
början egentligen inte var meningen att
byggande och underhåll av ålderdomshem
skulle vara annat än en primärkommunal
skyldighet. Åldringsvårdsutredningen
säger direkt, att det av ålder
har varit så, att primärkommunerna
haft skyldighet svara för ålderdomshemmens
anordnande och drift. Den säger
vidare, att anläggningskostnaden för
ålderdomshemmen om man ser den i
större ekonomiskt sammanhang spelar
en relativt underordnad roll för kommunerna.
Detta uttalande är underskrivet
av en icke mindre sakkunnig man
på detta område än förre direktören i
landskommunernas förbund, doktor Sixten
Larsson, och jag antar därför att det
skall vara riktigt.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 8) av herr Ragnar Bergh och
herr Skoglund i Doverstorp.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I samband med statsutskottets
utlåtande nr 5 har kommunisterna
en rad motioner på olika punkter,
och jag har talmannens benägna
medgivande att få säga några ord om
samtliga dessa motioner. Jag tycker nog
också att det är lämpligt att jag intar
denna plats i talarstolen efter herr Cassel
för att få litet balans på det hela.

Herr Cassel talade om att högern hade
en annan uppfattning beträffande ålderdomshemmen.
De gamla borde få
reparera sina egna stugor o. s. v. Det
var dock inte många minuter sedan herr
Cassel gick emot anslaget till hemvårdarinnorna.
Man måste fråga vem som
då skall sköta de gamla om man även
skall slopa dessa. Högerpartiets ambitioner
när det gäller att pruta är kanske
beundransvärda, men jag tycker
nog att man skulle fundera ett tag om
det inte går eu aning för långt. Det kan
bli en bumerang.

134

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem

Vad gäller den här punkten om ålderdomshemmen
vill jag ha sagt, att angelägenhetsgraden
för omvårdnad av våra
gamla i dagens läge är mycket stor och
att den stegras med den fortlöpande åldersutvecklingen
hos vårt lands befolkning.
Även om man i stort måste anpassa
samhällets insatser för åldringsvården
efter resurserna och ta hänsyn till
behovet på andra områden i samhället,
kan man inte i detta avseende komma
ifrån förhållandena på arbetsmarknaden.
I ett kärvare läge utgör om-, tilloch
nybyggnad av skolor men också av
ålderdomshem goda objekt i kampen
mot arbetslösheten och bör kunna användas
i säsongutjämnande syfte. På
detta område finns därtill ett stort kommunalt
intresse.

Om man nu vill anlägga arbetsmarknadssvnpunkter
på problemet ålderdomshem,
kan man tänka sig att en del
av anslaget förbindes med föreskrift,
att det får tas i anspråk först efter särskild
prövning av arbetsmarknadsstyrelsen,
såvida det inte redan sker.

En annan och kanske mera väsentlig
synpunkt är, att ålderdomshemmen
tvingas ta emot såväl fysiskt som mentalt
sjuka gamlingar, varför klientelblandning
blir ett faktum, som — det
kan inte motsägas av någon — består
i många år framåt.

Varför det är på det sättet är enkelt
att förklara. Det finns bara en lag som
enskilda medborgare kan åberopa för
att kräva hjälp och vård, och det är
socialhjälpslagen. När platserna tryter
på sjukhusen och andra vägrar att hjälpa,
finns bara socialnämnden att gå till,
och den har skyldighet att hjälpa. Så
har det varit i alla tider. Det är alltså
socialnämnderna som möter behoven i
praktiken.

Den nya sjukhuslagen stadgar att socialnämnderna
inte skall syssla med
sjukvård. Principiellt är det riktigt,
men i praktiken torde det vara ogenomförbart,
i vart fall under överskådlig
tid. Lagen kommer att betyda, att social -

nämnderna måste lämna resurserna till
sjukvårdsmyndigheterna men får behålla
skyldigheten att lämna hjälp och
vård. Härigenom bär de sjuka inte vunnit
annat än att de när platsbristen alltjämt
finns på sjukhusen hänvisas till
vård hos en myndighet — socialnämnden
— som fråntagits resurserna att
driva vård. Det är nog ett problem, som
man måste se på och som man inte kan
skaka ifrån sig.

När vi behandlar frågan om ålderdomshemmen
och åldringsvården över
huvud taget skulle jag också vilja passa
på tillfället att säga, att det nog verkar
en aning konservativt underligt att vi
fortsätter att bygga ålderdomshem. Vi
bygger moderna och i alla avseenden
goda ålderdomshem, och vi är stolta
över dem, inte minst vi som bor i
Gävle, men är det en riktig metod? Det
är kanske för tidigt att väcka tanken —-det är kanske bara ett hugskott, och det
tar tid att lära sig tänka om — men
det kan inte vara riktigt att man samlar
de gamla i speciella ålderdomshem, till
vilka det var och varannan dag kommer
en likvagn, som hämtar någon av
invånarna. Vi borde nog tänka om och
försöka få lämpliga bostäder insprängda
i den allmänna bebyggelsen. Vi kanske
kunde tänka oss att betala gamlingarnas
barn för att de tar hand om sina föräldrar,
och vi måste naturligtvis utvidga
antalet hemvårdarinnor och över huvud
taget åstadkomma en förändring i
hela inställningen till åldringsvården.
Naturligtvis kan en sådan tanke inte
helt utesluta att man bygger ålderdomshem.

Jag ber, herr talman, att på punkt 20
få yrka bifall till vår motion nr 70.

Jag erinrar om att jag har talmannens
tillstånd att tala också om några
andra frågor i samband med den här
punkten. När det gäller driften av anstalter
för halvöppen barnavård rimmar
departementschefens och utskottets
uppfattning liksom i den föregående
punkten inte med socialstyrelsens. So -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

135

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem

cialstyrelsen har på den punkten ansett
det påkallat att den erhåller 4 622 000
kronor, medan departementschefen anser
det räcka med 4 200 000.

Den halvöppna barnavården möjliggör
för mödrar att söka arbete i öppna
marknaden, eftersom de får möjlighet
att lämna barnen i betryggande vård
under sin arbetstid. Detta bör enligt vår
mening underlättas och inte försvåras.
De anslag som hittills utgått och kommer
att utgå är naturligtvis bra, men vi
kan inte godkänna att möjligheterna försämras.
Om nu departementschefen inte
ansett sig kunna tillstyrka socialstyrelsens
förslag, tycker jag att han borde ha
kunnat följa statskontoret, som föreslår
4 400 000 kronor. Jag kan inte undandra
mig den uppfattningen, att socialministern
på denna punkt synes ha
accepterat folkpartiets generella tioprocentiga
nedtryckning — prutningen
blir ungefär 10 procent.

Tyvärr har vi inte samma uppfattning.
Vi anser att man kan pruta på en
rad områden — det är väl inte främmande
för någon här att vi anser att
man kan pruta framför allt på det militära
området — men när det gäller sådana
här sociala problem tycker vi att
man inte skall pruta. Det har visserligen
sagts, att anslaget inte utnyttjas
helt, men jag vill till det bara säga,
att det inte är märkligt med tanke på
de avgifter som man på många håll
i landet betingar sig, om mödrarna inte
kan utnyttja dessa daghem. På vissa håll
i landet får man betala ända upp till 9
kronor per barn och dag. För en mor
med två barn gör det 18 kronor, och det
vill till ganska höga inkomster om man
skall kunna utnyttja dessa möjligheter.
Också bidragens storlek är alltför låga.
Bidragen utgår efter 1956 års löner. Men
till den saken får vi återkomma.

Vad slutligen gäller ferieresorna för
husmödrar och för barn är vi heller inte
överens med statsutskottet. Vi anser att
man därvidlag bör höja inkomstgränsen
från nuvarande 5 700 till 8 000 kronor.

Vidare anser vi, att nuvarande ersättning
med 10 kronor, som gäller för ferieresor
för husmödrar, bör slopas.

Jag vill, herr talman, för att göra pinan
kort bara säga, att vi när det gäller
socialpolitiken och när det gäller åtgärder
som avser alt underlätta för våra
medborgare att leva i trygghet, även
för de sämst ställda, inte kan acceptera
nedprutningar och besparingar. Ta
bara en sådan fråga som ferieresor för
barn och husmödrar! Här finns det expertis
— läkare och andra — som påstår
att det är mycket välbehövligt och
till stor nytta att mödrar och barn får
avkoppling och semester. Om man nu
minskar ned möjligheterna, har väl det
en motsatt verkan —- då får vi ju ett
klenare folk, förmodar jag, om nu expertisen
har rätt i det första antagandet
— och därmed får vi än högre utgifter
för sjukvård.

Jag tycker att man inte skall pruta
av i dessa avseenden, och jag kommer
i de punkter där vi har motioner att
återkomma med yrkanden om bifall till
dessa.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Nilsson i Gävle med anledning av
vad han sade om anslaget till daghemspersonalens
löner. Jag tycker nog att
jag bör upplysa herr Nilsson om att
hans motion här vilar på ett klart missförstånd.
Han begär att det av socialstyrelsen
ursprungligen angivna beloppet
4 622 000 kronor måtte anvisas
för att möjliggöra en automatisk anknytning
till de aktuella lönerna för
daghemspersonalen. Men som framgår
av min redovisning i propositionen
kommer bidragen att anknytas till den
faktiska lönenivån i huvudsaklig överensstämmelse
med socialstyrelsens förslag.
Detta kommer att gå bra iiven med
den något mindre anslagram, som
Kungl. Maj:t och utskottet har förordat,
bland annat därför alt vi har att viinta
en reservation på drygt en kvarts mil -

136 Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem

jon kronor vid slutet av innevarande
budgetår.

Frågan om automatiken har ingenting
att göra med anslagets storlek. Man brukar
ju som huvudregel hålla på — inte
bara i finansdepartementet — att någon
automatik icke bör förekomma i samband
med reservationsanslag. Motionärerna
har här kritiserat en rent budgetteknisk
princip, som i detta fall inte
spelar någon som helst roll för sakinnehållet
i deras yrkande. Vi är överens
om att statsbidraget nu skall följa de
aktuella lönerna.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle
:

Om något missförstånd skulle föreligga,
är jag den förste att beklaga det,
och om vi skulle vara eniga är jag mycket
glad över detta konstaterande.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vi talar nu om punkt
20. Av det anförande herr Nilsson i
Gävle höll kunde man få den uppfattningen
att vi nu talar om alla punkter
på en gång. Så är inte fallet, men herr
Nilsson var givetvis oförhindrad att
yttra sig om hans partis inställning
också till de övriga punkterna.

Beträffande herr Nilssons yrkande
om 10 miljoner är det anledning erinra
om att det beräknas föreligga en reservation
på 2 miljoner, och så bjuder departementschefen
7 miljoner. Då har
man ju inte så långt kvar till de tio
miljonerna — det fattas bara en miljon.

Också det här är ett anslag där högern
inriktar sig på att spara och försöker
inbilla det svenska folket, att det
skulle vara fråga om något verkligt
sparande. Det är det ju inte. Här är det
på samma sätt som på en del andra
punkter, av vilka vi redan har behandlat
några, att man utan vidare vill stryka
ett streck över tidigare beslut och utfästelser.
Kommunerna har satt i gång
med att bygga ålderdomshem och räknar
med statsbidrag. Nu kommer hö -

gern och säger, att kommunerna inte
skall ha det där statsbidraget och att
riksdagen inte skall hålla vad den har
lovat — det är högerns politik av i dag!
Det sparas inte totalt några pengar.
Den summa som Kungl. Maj:t har föreslagit
är avsedd för 70 nya ålderdomshem
med 2 438 vårdplatser. Detta får
väl vara en replik också gentemot högerns
motion och högerns reservation.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Det är på det sättet, herr Åkerström,
att socialstyrelsen i sin skrivelse har
klargjort, att styrelsen för budgetåret
1959/1960 behöver 10 971 000 kronor för
att kunna genomföra sina planer på
cirka 70 byggnader. Socialstyrelsen har
själv prutat ned detta anslag till 10
miljoner kronor, och denna socialstyrelsens
ekonomiska välvillighet har departementschefen
behandlat så, att han
prutat ned det begärda anslaget ytterligare
till 7 miljoner kronor. Socialstyrelsen
har här klart och tydligt redovisat
vad det kostar att iordningställa
ifrågavarande 70 byggnader. Det kostar
mer än 10 miljoner, men man får bara
7 miljoner. Jag tycker inte att man då
skall resonera som herr Åkerström gör.
Vi tycker att den sparsamhet som här
visats är både onödig och oriktig.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herrar Ragnar
Rergh och Skoglund i Doverstorp avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall
till motionen 11:70; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

137

Ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott och utfyllnadsbidrag

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
20 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
8) av herrar Ragnar Bergh och Skoglund
i Doverstorp.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Johansson i Norrköping
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 165 ja
och 37 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 21 och 22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Ersättning till barnavårdsnämnderna för

bidragsförskott och utfyllnadsbidrag

Kungl. Maj:t hade (punkt 25, s. 32—
34) föreslagit riksdagen att till Ersättning
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott
och utfyllnadsbidrag för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 16 000 000 kronor.

I de under punkten 18 nämnda likalydande
motionerna 1:205 och 11:260
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Ersättning
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott
och utfyllnadsbidrag för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 15 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 205 och II: 260, såvitt nu vore i fråga,
till Ersättning till barnavårdsnämnderna
för bidragsförskott och utfyllnadsbidrag
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 16 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ståhl, Nihlfors och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:205 och
II: 260, såvitt nu vore i fråga, till Ersättning
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott
och utfyllnadsbidrag för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 15 000 000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Denna punkt gäller ersättning
till barnavårdsnämnderna för
bidragsförskott och utfyllnadsbidrag.
Här liksom i punkt 18 har departementschefen
begärt ett högre anslag,
som i detta fall är 1 miljon kronor
större än vad socialstyrelsen har beräknat.
Vi anser att man även i detta fall
bör följa socialstyrelsens beräkningar,
och därför har i en motion föreslagits
detta. Denna motion ligger till grund
för den reservation, som är knuten till
utskottets utlåtande på denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Fröken Elmén har en
alldeles särskild respekt för socialstyrelsens
uppfattning, när det passar henne,
men inte annars. Vi voterade nyss
om ett anslag, som vederbörande departementschef
hade prutat ned med 3 miljoner
kronor. Utifrån samma utgångspunkter
som fröken Elmén nu anlägger
skulle hon väl beträffande det anslaget

138

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård — Ferieresor för barn

lia protesterat och sagt, att vi skall tro
på socialstyrelsen, inte på departementschefen.
I utskottet har vi emellertid
trott på departementets beräkningar,
vilka vi ansett mera realistiska.

Även beträffande detta förslagsanslag
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Punkterna 24—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen
barnavård

Kungl. Maj:t hade (punkt 29, s. 37—
39) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till driften av anstalter för halvöppen
barnavård för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 4 200 000
kronor.

I en inom andra kammaren av herrar
Senander och Nilsson i Gävle väckt motion
(11:43) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att förevarande
anslag i enlighet med socialstyrelsens
förslag finge uppräknas till 4 622 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 43
till Bidrag till driften av anstalter för
halvöppen barnavård för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 4 200 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall

till motionen nr 43 i denna kammare.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 28 och 29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Ferieresor för barn

Kungl. Maj:t hade (punkt 32, s. 43—
45) föreslagit riksdagen att till Ferieresor
för barn för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 2 000 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna I: 114 och II: 156,
i vilka — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag om anslag till Ferieresor
för barn,

dels de under punkten 18 nämnda
likalydande motionerna 1:205 och II:
260, i vilka — såvitt nu vore i fråga —
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta
att bestämmelserna angående ferieresor
för barn ändrades så att 1)
ferieresa till enskilt ordnad ferievistelse,
som helt eller delvis företoges med järnväg,
skulle bekostas av statsmedel till
den del resekostnaderna för barn och
vårdare fram och åter överstege tio kronor
vardera, samt 2) ferieresa till barnkoloni,
som helt eller delvis företoges
med järnväg, skulle bekostas med statsmedel
till den del resekostnaderna för
barn och vårdare fram och åter överstege
fem kronor, dels ock till Ferieresor
för barn anvisa ett förslagsanslag
av 1 500 000 kronor,

Onsdagen den 11 mars 1959 cm.

Nr 7

139

dels ock en inom andra kammaren
av herr Senander väckt motion (II: 162),
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta höja inkomstgränsen för erhållande
av förmånen med fria resor
för barn från nuvarande 5 700 kronor
beskattningsbar inkomst till 8 000 kronor,
att den särskilda avgift av 5 kronor,
som med vissa undantag uttoges vid
resorna, skulle slopas samt i anledning
därav anslaget till Ferieresor för barn
uppräknas till 5 700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:114 och 11:156, 1:205 och 11:260
samt 11:162, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, till Ferieresor
för barn för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 2 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med avslag
å motionerna II: 162, I: 205 och II: 260
samt med bifall till motionerna 1:114
och II: 156, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts
förevarande förslag;

b) av herrar Boman, Sundelin, Axel
Johannes Andersson, Ståhl, Nihlfors och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna II:
162, I: 114 och II: 156 ävensom med bifall
till motionerna 1:205 och 11:260,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna av dessa reservanter
förordade ändringar av grunderna för
ifrågavarande bidragsverksamhet;

b) till Ferieresor för barn för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 500 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har

Ferieresor för husmödrar

herr Boman m. fl. avgivit en reservation,
som går ut på att även avgiftsbelägga
ferieresor för barn till kolonier.
För närvarande är bestämmelserna sådana,
att när resan sker till enskilt hem,
så kostar resan upp till 5 kronor, medan
koloniresorna är fria. Reservationen
går som nämnts ut på att även avgiftsbelägga
koloniresorna, och vi anser
att detta inte kommer att minska
resandefrekvensen. Att den minskat så
som fallet är beror troligen på att familjesemestern
numera har blivit en
realitet genom 3-veckorssemestern. En
avgiftsbeläggning av föreslagen storleksordning
skulle däremot göra det möjligt
att minska anslaget med 500 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 10 b).

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 10 a).

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Med starkt understrykande
av vad min partikamrat herr
Senander och även jag tidigare anfört
ber jag få yrka bifall till motion nr 162.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Med starkt understrykande
av vad utskottet anfört ber jag få
yrka bifall till utskottet hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den ovan under a) angivna
reservationen; 3:o) bifall till den
under b) upptagna reservationen; samt
4:o) bifall till motionen II: 162; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 31

Ferieresor för husmödrar

Kungl. Maj:t hade (punkt 33, s. 45—

47) föreslagit riksdagen att till Ferie resor

för husmödrar fiir budgetåret

140 Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ferieresor för husmödrar

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
1 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna 1:114 och 11:156,
i vilka — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag om anslag till Ferieresor
för husmödrar,

dels de under punkten 18 nämnda
likalydande motionerna 1:205 och II:
260, i vilka — såvitt nu vore i fråga —
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta
att bestämmelserna angående ferieresor
för husmödrar ändrades så att
1) ferieresor för husmödrar till enskilt
ordnad semestervistelse som helt eller
delvis företoges med järnväg skulle bekostas
av statsmedel till den del resekostnaderna
fram och åter överstege 20
kronor, samt 2) sådan ferieresa som
företoges till något av de av socialstyrelsen
godkända semesterhemmen skulle
bekostas av statsmedel till den del resekostnaderna
fram och åter överstege tio
kronor, dels ock till Ferieresor för husmödrar
anvisa ett förslagsanslag av
700 000 kronor,

dels en inom andra kammaren av herrar
Holmberg och Nilsson i Gävle väckt
motion (II: 161), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta höja inkomstgränsen
för erhållande av fria ferieresor
för husmödrar från nuvarande 5 700
kronor beskattningsbar inkomst till
8 000 kronor, att den särskilda avgift av
10 kronor, som uttoges av husmoder
som reste till semestervistelse i enskilt
hem och färdades helt eller delvis med
järnväg, skulle slopas, samt i anledning
därav anslaget till Ferieresor för husmödrar
uppräknas till 2 690 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nyström m. fl. (I: 26) och den
andra inom andra kammaren av fru
Jäderberg m. fl. (II: 40).

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:114 och 11:156,
1:205 och 11:260 samt 11:161, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i
fråga, till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 26 och II: 40 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Hagnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet under I
bort hemställa, att riksdagen måtte med
avslag å motionerna II: 161 samt I: 205
och II: 260 ävensom med bifall till motionerna
I: 114 och II: 156, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag;

b) av herrar Boman, Sundelin, Axel
Johannes Andersson, Ståhl, Nihlfors
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett
att utskottet under I bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
II: 161, I: 114 och II: 156 ävensom
med bifall till motionerna 1:205
och 11:260, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av dessa reservanter
förordade ändringar av grunderna för
ifrågavarande bidragsverksamhet;

b) till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Denna punkt gäller avgiftsbeläggning
av ferieresor för husmödrar
till semesterhem som godkänts
av socialstyrelsen, vilka resor nu är avgiftsfria.
Avgiften föreslås bli högst 10
kronor. Avgiften för resor som går till
enskilt semesterhem föreslås oförändrat
till 10 kronor. Besparingen skulle bli
ca 300 000 kronor.

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

141

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
betecknad med 11 b).

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 11 a).

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Med hänvisning till tidigare
motivering ber jag få yrka bifall
till motion nr 161.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet anfört i förevarande punkt ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Sedan herr talmannen framställt propositioner
på bifall till 1 :o) utskottets
hemställan; 2:o) den ovan under a)
angivna reservationen; 3:o) den under
b) upptagna reservationen; samt 4:o)
motionen 11:161, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32

Bidrag till driften av semesterhem

Kungl. Maj:t hade (punkt 34, s. 47)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
driften av semesterhem för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
540 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels ock de under punkten 18 nämnda
likalydande motionerna 1:205 och

Bidrag till driften av semesterhem

II: 260, i vilka — såvitt nu vore i fråga
— hemställts, att riksdagen måtte till
Bidrag till driften av semesterhem anvisa
ett förslagsanslag av 340 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 114 och II: 156 samt I: 205 och II: 260,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 540 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:114 och 11:156 samt
med avslag å motionerna 1:205 och
II: 260, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förevarande
förslag;

b) av herrar Boman, Sundelin, Axel
Johannes Andersson, Ståhl, Nihlfors
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:114 och 11:156 ävensom med
bifall till motionerna I: 205 och II: 260,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 340 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 12 a).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 12 b).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall

till utskottets hemställan.

Nr 7

142

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Stipendier för underlättande av husmoderssemester — Bidrag till driften av barnkolonier
m. m.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den ovan under a) angivna
reservationen; samt 3:o) bifall till
den under b) upptagna reservationen.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 33

Stipendier för underlättande av husmoderssemester Kungl.

Maj:t hade (punkt 35, s. 48)
föreslagit riksdagen att till Stipendier
för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 1 000 000 kronor.

I de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna I: 114 och II: 156 hade
— såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 114 och II: 156, såvitt nu vore i fråga,
till Stipendier för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1959/60
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 13.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall

till utskottets hemställan.

Punkten 34

Bidrag till driften av barnkolonier m. m.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! På denna punkt som rör
bidrag till driften av harnkolonier har
vi motionärer ansett den höjning av anslaget
väl motiverad som socialstyrelsen
föreslagit, och vi har i vår motion
framfört flera skäl som talar härför.
Under senare år har flertalet anordnad
av kolonier, såväl vanliga barnkolonier
som specialkolonier, haft stora
ekonomiska svårigheter att brottas med.
För att förbättra situationen för dessa
organisationer har frågan om en höjning
av det statliga bidraget aktualiserats
ända sedan 1952 utan något resultat.
Motiveringen för avslagen har varit,
att man inväntar resultatet av den pågående
försöksverksamheten på området.
Vi motionärer har inte ansett att
den påbörjade försöksverksamheten
borde få inverka menligt på den nuvarande
verksamheten. Vi beklagar att
departementschefen och statsutskottet
inte ansett sig kunna tillmötesgå den i
motionen framställda begäran om höjning
av anslaget.

Herr talman! Jag tänker inte denna
gång yrka bifall till vår motion, men
jag hoppas att departementschefen noga
prövar möjligheterna att inom en snar
framtid kunna ge denna verksamhet
den ekonomiska förstärkning den så
väl behöver för att kunna fortsätta sitt
arbete.

Häri instämde fru Jäderberg (s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Punkterna 35—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Bidrag till länkrörelsen

Kungl. Maj:t hade (punkt 66, s. 100
och 101) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till länkrörelsen för budgetåret
1959/60 anvisa ett anslag av 100 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström (1:27) och den andra inom
andra kammaren av fru Jäderberg m. fl.
(II: 41), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till länkrörelsen för
budgetåret 1959/60 anvisa ett anslag av
175 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Senander m. fl. väckt motion
(II: 42).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:27 och 11:41 samt 11:42 till Bidrag
till länkrörelsen för budgetåret 1959/60
anvisa ett anslag av 100 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Under denna punkt har
vi i en motion yrkat på att riksdagen
anvisar ett högre anslag till länkrörelsen
än vad departementschefen föreslagit.
Utskottet har avstyrkt bifall till
motionen, men jag dristar mig ändå att
anföra några synpunkter i denna för
mig mycket intressanta fråga som jag
haft tillfälle att följa hemma i min bygd.

Länkrörelsen är ju ett nytt och mycket
uppskattat hjälpmedel i kampen
mot alkoholismen. Den har också avsatt
så påtagliga resultat, att dess utveckling
framstår som en viktig samhällelig

Nr 7 143

Bidrag till länkrörelsen

angelägenhet. Alkoholistvården måste
väl ännu räkna med en ganska lång
utbyggnadstid. De ekonomiska och kanske
framför allt de personella resurserna
är otillräckliga. Att få till stånd
sjukvårdsutrymmen för alkoholistvård
och utbildning av personal tar tid. Man
får räkna med att vårdbehoven inte blir
tillgodosedda under en mycket lång
framtid. Det behövs frivilliga kompletterande
insatser, och jag anser dessa
vara synnerligen värdefulla.

Även när alkoholistvårdens resurser
blivit så stora, att de motsvarar behovet,
kommer det att behövas frivilliga insatser.
Alkoholismens karaktär är sådan,
att även om den alkoholskadade
åtnjutit vård på alkoholistanstalt eller
fått psykiatrisk-klinisk behandling, möter
han stora risker, när han utskrivs
från vårdanstalt. Behovet av moraliskt
stöd i kampen för en fortsatt helnykter
livsföring är stor, och han eller hon bör
få det stödet. Risken för återfall är också
mycket stor.

Länkarna har visat, att de framgångsrikt
kunnat hjälpa de alkoholskadade
att finna en ny livsform. Den sjuke har
inlänkats i en ny miljö, och detta har
för honom varit ett ovärderligt stöd.
Hjälpen att klara de ekonomiska och
personella svårigheterna har också räddat
många från en fortsatt alkoholism.

Herr talman! Jag anser att det är
samhällets angelägenhet att se till att
rörelsen får ökade resurser. Jag yrkar
bifall till motionerna 1:27 och 11:41,
där det begärs att anslaget skall skrivas
upp till 175 000 kronor.

Herr lierglund (s) instämde häri.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är inte alla anslag
som har höjts med 100 procent, vilket
är förhållandet med det anslag som behandlas
i den nu föreliggande punkten.
Jag hör till dem som på sin tid rekommenderade
en höjning av detta anslag,
som då inte var högre än 15 000 kronor.
Året därpå fick vi ett förslag om

144

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader

höjning, och nu föreligger ett förslag
om höjning från 50 000 till 100 000
kronor.

Nykterlietsvårdsutredningen har också
sysslat med denna fråga, och den har
föreslagit, att denna verksamhet skulle
ordnas via de lokala nykterhetsnämnderna.
På det sättet skulle verksamheten
få statsbidrag. Tanken var att nykterhetsnämnderna
då också skulle sköta
fördelningen av anslagen.

Detta förslag upptogs inte av Kungl.
Maj:t i fjol och inte heller i år. Utskottet
anser för sin del, att åtskilliga skäl
kan anföras för en lösning av bidragsfrågan
efter de av utredningen föreslagna
riktlinjerna. Utskottet erinrar bland
annat om att det är ett ganska betydande
arbete för socialstyrelsen att dela ut
det nuvarande bidragsbeloppet till cirka
125 olika organisationer. Dessutom torde
nykterhetsnämnderna vara de, som
bäst kan bedöma behovet var och en
inom sitt område.

Vill man undvika att få alltför stora
kostnader, finns det möjlighet att jämka
nykterhetsvårdsutredningens förslag
på så sätt, att endast en del av sammanslutningarnas
utgifter blir bidragsberättigade.

Utskottet har ansett sig kunna förutsätta,
att Kungl. Maj :t tar upp frågan på
nytt, och har därför inte ansett sig nu
böra tillstyrka motionärernas anslagskrav.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen 11:41; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Jäderberg
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i punkten
57 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen 11:41 av
fru Jäderberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Jäderberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 157 ja och 38 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 58

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 59

Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 68, s. 113—
116) föreslagit riksdagen att till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 022 500 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna 1:206 och 11:261
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 920 300 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 206 och II: 261, såvitt nu vore i fråga,
till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkost -

145

Onsdagen den 11 mars 1959 em. Nr 7

Den offentliga arbetsförmedlingen: Omkostnader — Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m.

nader för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 1 022 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 206 och II: 261, såvitt nu
vore i fråga, till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
920 300 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Boman m. fl. vid punkten
fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 60 och 61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Den offentliga arbetsförmedlingen:

Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 71, s. 124—
126) föreslagit riksdagen att till Den offentliga
arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 6 335 500 kronor.

1 de under punkten 2 nämnda likalydandc
motionerna 1:206 och 11:261
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Den offentliga
arbetsförmedlingen: Omkostna -

der för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 5 702 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 206 och II: 261, såvitt nu vore i fråga,
till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 6 335 500
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 206 och II: 261, såvitt nu
vore i fråga, till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
5 702 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Boman m. fl. vid punkten
fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 63 och 64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m.

Efter punktens föredragning anförde
10 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 7

146

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Riksförsäkringsanstalten: Omkostnader

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Herr Larsson i Stockholm
och jag har motionerat om en förbättring
av arkivarbetarnas anställningsvillkor,
och denna motion behandlas
under denna punkt. Yi har nått en
viss framgång så till vida att statsutskottet
föreslår att riksdagen må i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört i anledning av motionen.
Visserligen har utskottet anfört
det minsta möjliga och icke ansett sig
berett att tillstyrka förslaget, vilket jag
livligt beklagar. Vi har nyss fattat ett
vittgående beslut att höja Sveriges bidrag
till internationell hjälpverksamhet.
Det är hedersamt att den svenska
riksdagen har tagit detta ansvar. Glädjen
över denna insats skulle ha varit
mer ogrumlad, om vi samtidigt kunnat
skapa en liten standardhöjning för en
handfull människor i vårt eget land,
människor av vilka en inte ringa del
genomgått hårda öden på flyktingvägarna
eller i härtagna länder.

Det finns emellertid en ljuspunkt i
den skrivning som utskottet vill skicka
till Kungl. Maj:t. Det är hänvisningen
till den utredning som tillsats sedan vi
skrev vår motion. Denna utredning har
till uppgift att föreslå åtgärder »i syfte
att underlätta för äldre arbetskraft att
erhålla anställning hos statliga verk
och institutioner». Därmed skulle faktiskt
också en del arkivarbetares problem
mera permanent kunna lösas. Frågan
är emellertid om inte de nuvarande
bestämmelserna för arkivarbetare ställer
dem utanför den kategori av arbetskraft
som här avses.

Jag har, herr talman, med dessa ord
endast velat fästa uppmärksamheten på
detta problem och hemställa att utredningen
föreslår undanröjande av sådana
specialbestämmelser, som gör det
omöjligt att inordna arkivarbetarna i
andra arbetssammanhang och bereda
dem tjänster med löner, avpassade efter
arbetets art.

Jag har, herr talman, därutöver intet

yrkande utan hemställer om bifall till
utskottets förslag.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 66—85

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86

Riksförsäkringsanstalten: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 105, s. 208
—210) föreslagit riksdagen att till Riksförsäkringsanstalten:
Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 747 000 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna 1:206 och 11:261
hade — såvitt nu vore i fråga -— hemställts,
att riksdagen måtte till Riksförsäkringsanstalten:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 672 300 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 206 och II: 261, såvitt nu vore i fråga,
till Riksförsäkringsanstalten: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 747 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 206 och II: 261, såvitt
nu vore i fråga, till Riksförsäkringsanstalten:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
672 300 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservationen,
som avgivits av herr Boman m. fl.

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

117

Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader — Yrkesinspektionen: Omkostnader

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Punkterna 87—89

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90

Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 110, s. 216
och 217) föreslagit riksdagen att till
Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 216 500 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna 1:206 och 11:261
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Arbetarskyddsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 194 900 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 206 och II: 261, såvitt nu vore i fråga,
till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 216 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 206 och II: 261, såvitt
nu vore i fråga, till Arbetarskyddsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
194 900 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Jag yrkar bifall till reservationen av
herr Boman m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Punkten 91

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 92

Yrkesinspektionen: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 112, s. 219
och 220) föreslagit riksdagen att till
Yrkesinspektionen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 944 000 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna 1:206 och 11:261
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Yrkesinspektionen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 849 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 206 och II: 261, såvitt nu vore i fråga,
till Yrkesinspektionen: Omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 944 000 kronor.

148 Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Pensionsstyrelsen: Omkostnader

till motionerna I: 206 och II: 261, såvitt
nu vore i fråga, till Yrkesinspektionen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 849 600 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som vid denna punkt har avgivits
av herr Boman m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Punkterna 93—95

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 96

Pensionsstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 116, s. 226
och 227) föreslagit riksdagen att till
Pensionsstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 305 000 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna I: 206 och II: 261
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Pensionsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 174 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 206 och II: 261, såvitt nu vore i fråga,
till Pensionsstyrelsen: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 305 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 206 och II: 261, såvitt
nu vore i fråga, till Pensionsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 174 500 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde: Fröken

ELMÉN (fp):

Jag yrkar bifall till reservationen av
herr Boman m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Punkterna 97—111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 112

Lades till handlingarna.

§ 8

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1958 vid dess fyrtioandra
sammanträde fattade beslut;
och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

Nr 7

149

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

ende ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 78, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens
år 1958 vid dess fyrtioförsta sammanträde
(sjunde sjöfartskonferensen) fattade
beslut, och

nr 82, angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. inom skolväsendet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

För deltagande i kommittésammanträde
inom Europarådet anhåller undertecknade
om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 12—17 mars.

Stockholm i mars 1959
Tore Bengtsson Ingemar Andersson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.40.

In fidem

Sune K. Johansson