1959 ANDRA KAMMAREN Nr 6 (Riksdagens protokoll 1959:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 6

27 februari—4 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 27 februari

Sid.

Interpellationer av:

herr Antonsson ang. hjälpklassklientelets yrkesutbildning........ 3

herr Nihlfors ang. konstfackutbildningen .................... 5

Tisdagen den 3 mars

Interpellationer av:

herr Berglund ang. rätten till vatten och fiske i Norrbottens lappmark
................................................ 8

herr Andersson i Storfors ang. principerna för fördelning av boställen
vid ändringar i pastoratsindelningen................ 10

Onsdagen den 4 mars

Ändring i kommunala vallagen .............................. 12

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel:

Inrikesdepartementet: Omkostnader........................ 16

Medicinalstyrelsen: Avlöningar ............................ 18

i) Omkostnader .......................... 19

» Sjukvårdsberedskapsnämndens omkostnader

m. m............................................... 19

Utrustning av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara........ 20

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.......................... 21

Utbildning av sinnessjukvårdspersonal: Avlöningar............ 33

Bidrag till driften av folksanatorier ........................ 34

Ändring i förordningen om automobilskatt, m. m................. 35

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om

ändring i kommunalskattelagen............................ 36

Åtgärder för att tillföra domstolarna trafikteknisk sakkunskap .... 48

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som

av samvetsbetänkligheter vägra att utföra vapenfri tjänst ...... 52

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m............... 65

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m..................... 77

1 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr G

Nr 6

Innehåll

Sid.

Kommuns skyldighet att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet
................................................ 79

Försäljning av kronoegendomar:

Himmelsända 21 i Södermanlands län........................ 81

Stadsäga i Norrköpings stad .............................. 82

översyn av kommitté- och utredningsväsendet.................. 89

Interpellationer av:

herr Nilsson i Göingegården ang. det ekonomiska resultatet av viss

utvidgning av konstfackskolans nybyggnad ................ 92

fröken Karlsson ang. bostadsanmälningsplikten för utlänningar .. 92

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrade bestämmelser om

indelning i valkretsar vid primärkommunala val.............. 12

— nr 2, om ändring i kommunala vallagen m. m............... 12

— betänkande nr 3, om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen,
m. m........................................... 16

Statsutskottets utlåtande nr 11, rörande utgifter under elfte huvudtiteln

(inrikesdepartementet)...................................... 16

— nr 32, om anslag å tilläggsstat II till Avsättning till fonden för

idrottens främjande .................................... 35

— nr 33, ang. bestridande av vissa haverikostnader.............. 35

— nr 34, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå

allmänna arvsfondens rätt till arv, m. m..................... 35

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, ang. avdrag vid taxering för lön

till hemmavarande barn.................................. 35

— nr 10, om ersättning av statsmedel för vissa kostnader i taxerings mål.

................................................. 35

— nr 13, om ändring i förordningen om automobilskatt, m. m..... 35

— nr 17, ang. ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen

den 27 maj 1955 om ändring i kommunalskattelagen.......... 36

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning........................ 48

Första lagutskottets utlåtande nr 6, om åtgärder för att tillföra domstolarna
trafikteknisk sakkunskap.......................... 48

— nr 7, om lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvars pliktiga,

som av samvetsbetänkligheter vägra att utföra vapenfri
tjänst................................................ 52

Andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang. av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1958 fattade beslut ........ 65

— nr 3, ang. ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m......................................... 77

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, ang. lag om köttbesiktning m. m. 79

— nr 4, om ändring i jordförvärvslagens bestämmelser om skyldighet

för kommun att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet 79

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
ang. försäljning av kronoegendomar ................ 81

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om en översyn av kommitté-
och utredningsväsendet............................ 89

Fredagen den 27 februari 1959

Nr 6

Fredagen den 27 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående förhandlingarna om
statstjänstemännens löner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs den av herr Antby vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående den planerade
broförbindelsen vid Jordfallet över
Göta älv.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Interpellation ang. hjälpklassklientelets
yrkesutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Det finns en viktig och
relativt omfattande verksamhetsgren
inom den obligatoriska skolans ram som
sällan skymtat i den allmänna skoldebatten.
Det giiller den särskilda undervisning
som riktar sig till de psykiskt
utvecklingshämmade barnen och som
vuxit fram ur praktiska erfarenheter

från skolans arbetsfält. De mer bestämda
direktiven för hjälpundervisning daterar
sig från år 1942. Året därefter utfärdade
skolöverstyrelsen de erforderliga
allmänna föreskrifterna och planerna:
Anvisningar rörande särskild
hjälpundervisning; Riktlinjer för uttagning
av barn till hjälpklass samt Normalundervisningsplan
för folkskolans
hjälpklass.

Hjälpklassorganisationen har under
senare år varit stadd i snabb utveckling.
I dag uppgår antalet hjälpklasser i hela
landet till ca 1 500 med i medeltal 15
elever i varje klass. Verksamheten har
också ingått som ett led i försöksverksamheten
med 9-årig enhetsskola. I det
förslag till ny undervisningsplan för
folkskolor, som avgavs i september
1953, var tim- och kursplaner för specialundervisning
och anvisningar för
densamma intagna som ett särskilt avsnitt.
Därmed ville man markera, att
denna undervisningsform bör ingå som
ett fast alternativ i folkskolans undervisning.
Principen godtogs av skolöverstyrelsen.

Inrättande av hjälpklasser i skoldistrikt,
där underlag för sådana finns, synes
stå i god överensstämmelse med
strävandena att åstadkomma en väl utbyggd
och ändamålsenlig skolorganisation.
Det bör vidare ses som ett led i
skolans strävanden att i möjligaste utsträckning
söka tillgodose barnens olika
förutsättningar att inhämta kunskaper.
Den åtgärd som skolan genom denna
klassdifferentiering vidtagit har, såvitt
jag erfarit, vunnit såväl lärares som föräldrars
förtroende.

Elevklientelet i hjälpklasser består av
psykiskt utvecklingshämmade barn, som
har svårt att följa med den normala un -

Nr 6

Fredagen den 27 februari 1959

Interpellation ang. hjälpklassklientelets yrkesutbildning

dervisningen men som inte är mer
handikappade än att de inom folkskolan
kan tillgodogöra sig en specialundervisning
avpassad efter deras förutsättningar.
De psykiskt mer handikappade
barnen placeras som bekant i särskolor.
Hindren för att i önskvärd utsträckning
kunna bygga ut lijälpklassorganisationen
har enligt uppgifter från
skolhåll främst bestått i lokalsvårigheter,
skolskjutsproblem och brist på utbildade
hjälpklasslärare. Emellertid
framhålles, att man på ett ganska tillfredsställande
sätt lyckats lösa problem
av denna art.

De största problemen på ifrågavarande
område inställer sig då dessa lärjungar
slutar skolan. I avgångsklasserna
sätter kuratorsverksamlieten in. Jämsides
med läraren hjälper kuratorn eleverna
vid yrkesval och denne skall sedan
ha en fortlöpande kontakt med den
unge och hemmet först och främst tills
eleven fyllt 18 år. Det är emellertid
uppenbart att det stöd och den hjälp
eleverna härigenom erhåller efter avslutad
skola inte kan bli av så intim
karaktär som under den tid de var under
skolans omedelbara skydd. Ändå
synes det i varje fall mig att de unga
när de träder ut i livet har om möjligt
ännu större behov än tidigare av verkligt
effektivt stöd.

Till kuratorernas arbetsuppgifter hör
att söka slussa in denna ungdom i arbetslivet.
Här stöter man på många och
ofta oöverstigliga svårigheter. Det är
självfallet ytterst svårt för f. d. hjälpklassungdom
att jämsides med sina kamrater
från normalklasser kunna hävda
sig på arbetsmarknaden och än svårare
— för att inte säga omöjligt — blir det
för dem att konkurrera om de otillräckliga
platserna inom yrkesutbildningen.
Här möter oss en dyster bild av hur
tillvaron kan arta sig för en ungdom,
som av oblitt öde ställts på livets skuggsida.
Än mörkare ter sig bilden om
man därtill fogar det faktum, att en del
statliga verk i sina inträdesfordringar

antyder, att f. d. hjälpklasselever inte
har möjligheter att söka vinna anställning
inom dessa verk. Det finns inom
de nämnda inrättningarna en rad mindre
kvalificerade arbeten som även
f. d. hjälpklasselever bevisligen kan
sköta, men anställningsbestämmelserna
utestänger dem redan på förhand ifrån
möjligheten att ens pröva sig fram. En
sådan attityd från samhällets sida är
knappast ägnad att underlätta vare sig
den enskilde individens eljest svåra situation
eller det arbete som av skolans
ansvariga läggs ner för att hjälpa
denna ungdom fram i livet.

Svårigheterna med placering av f. d.
hjälpklasselever i förvärvslivet har uppmärksammats,
men de nödvändiga stödåtgärderna
har dessvärre uteblivit. Jag
syftar här närmast på utbildningsmöjligheterna.
Numera bereds visserligen
i någon utsträckning dessa elever plats
vid Stockholms och Göteborgs yrkesskolor
till en ettårskurs i förberedande
yrkesutbildning, som för de manliga
eleverna omfattar en viss mekanisk och
för de kvinnliga viss huslig utbildning.
Någon egentlig och organiserad yrkesutbildning
är inte anordnad för detta
elevklientel.

All erfarenhet visar emellertid, att
även f. d. hjälpklasselever väl hävdat
sig i praktiskt arbete, om de fått den
rätta vägledningen, chansen till god
start. Härför talar också erfarenheterna
från yrkesorienteringen, i vilken hjälpklasselever
i åttonde klass numera får
delta. Det har hänt att arbetsgivare
t. o. m. bett att få tillbaka eleven när
denne slutat skolan.

Utbildningens betydelse understrykes
i skilda sammanhang och inte minst
under tider med lågkonjunktur. En rad
olika möjligheter till yrkesutbildning
skapas fram för t. ex. arbetslösa i syfte
att motverka de sociala olägenheter en
arbetslöshetsperiod för med sig. Det
synes mig med hänsyn till sociala verkningar
av olika slag vara lika motiverat
att man på detta sätt även tar hand

Fredagen den 27 februari 1959

Nr 6

om den stora mellangrupp ungdomar
som det här gäller.

Man bör givetvis inte göra några generaliseringar
beträffande vilka kategorier
av ungdomar som har speciellt lätt
för att glida in i asocialitet och kriminalitet
samt härigenom bidra till den
stigande ungdomsbrottsligheten, men
jag anser dock, att man inte bör blunda
för det faktum, att den ungdom som det
här är fråga om kan vara mer lättledd
och mer disponibel för missriktad aktivitet
än sina normalbegåvade kamrater,
i synnerhet då de själva känner
med sig att de är mer eller mindre utestängda
från samhället. Slutligen måste
man också se problemet mot bakgrunden
av att hemmen i alltför många fall
— trots att barnens efterblivenhet ingalunda
alltid behöver ha ett hereditärt
samband med föräldrarnas intellektuella
status — inte fyller den viktiga uppgiften
att ge de unga den önskvärda tryggheten
och trivseln.

Det måste vara samhällets skyldighet
att här, liksom beträffande de än mer
handikappade ungdomarna (särskoleeleverna),
vidta de stödåtgärder, som är
påkallade och som bör sättas in när de
unga slutar skolan. Enligt min mening
bör möjligheter till en efter f. d. hjälpklasselevers
förutsättningar avpassad
yrkesutbildning inom den reguljära yrkesutbildningens
ram undersökas. Härvid
skulle självfallet kuratorerna med
sin goda kännedom om och förståelse
för dessa ungdomars speciella svårigheter
lämna dem hjälp vid yrkesval och
över huvud följa upp eleverna under utbildningstiden.

Utbildning skänker alla människor
större säkerhet, trygghet och trivsel i
tillvaron. Erfarenheterna beträffande
f. d. hjälpklassungdom ger belägg för
att dessa unga om möjligt är i ännu
högre grad beroende härav än sina normalt
begåvade kamrater, för vilka dock
en rad olika möjligheter slår öppna. Av
en av rektor Helmer Norman gjord undersökning
framgår, att den övervägan -

Interpellation ang. konstfackutbildningen

de delen av de debila barn, som fått
någon möjlighet till viss vägledning,
också får en mer positiv inställning till
arbetet och miljön än de icke-utbildade,
vars utpräglade osäkerhets- och vantrivselkänsla
gör att de ständigt flyttar mellan
olika arbetsplatser utan att finna
sig till rätta någonstans.

Ur såväl humanitära som samhälleliga
synpunkter framstår det som ett
angeläget önskemål att bättre än hittills
tillgodose även f. d. hjälpklasselevers
behov av och rätt till god start i livet.
Endast genom positiva och verkligt effektiva
åtgärder kan man enligt min
uppfattning räkna med att de missförhållanden,
som nu föreligger på området,
elimineras till gagn för hela samhället.

Med stöd av vad jag ovan anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
de här påtalade förhållandena angående
hjälpklasselevers situation vid
avslutad skolgång?

2. År herr statsrådet beredd att medverka
till åtgärder i syfte att förbättra
hjälpklassklientelets utbildningsmöjligheter
i första hand genom anordnande
av en för dessa ungdomar lämpad yrkesutbildning
inom den reguljära yrkesutbildningens
ram?

3. Om så är fallet, är herr statsrådet
beredd att för detta syfte genom de
centrala skolmyndigheterna eller på
annat sätt låta utreda hjälpklassklientelets
yrkessituation, kartlägga behovet
av elevplatser samt uppdraga riktlinjer
för en efter detta klientels förutsättningar
avpassad yrkesutbildning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. konstfackutbildningen

Herr NIIILFOKS (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Nr 6

Fredagen den 27 februari 1959

Interpellation ang. konstfackutbildningen

Herr talman! De nya, stora och moderna
lokaler, som konstfackskolan numera
kunnat taga i bruk i Stockholm,
torde skapa mycket goda förutsättningar
för en allsidig utbildning på olika
linjer. Tyvärr måste dock konstateras
att glädjen över de nya lokalerna grumlas
genom ett i vida kretsar av intresserade,
till vilka får räknas inte endast
elever och tidigare elever samt lärare
utan även industrifolk, förefintligt missnöje
med bl. a. utbildningens utformning.
Kritikerna frågar sig, om de kostnader,
som staten och även Stockholms
stad lägger ner på utbildningen,
ger den utdelning som man skulle önska.
Om denna utbildning, som på vissa
linjer nu förekommer, inte av t. ex.
industrien anses vara den rätta för att
de färdiga eleverna skall kunna erhålla
anställning eller uppdrag, aktualiseras
en översyn av utbildningen. Det har
uppgivits att ytterst få av de trettio
elever, som från avdelningen för textilarbete
årligen utexamineras efter en
fyraårig studietid, tas om hand av den
svenska textilindustrien, och skälet härtill
skulle vara att utbildningen inte är
av det slag att den ger sådan färdighet,
som industrien i fråga kräver.

På keramiklinjen synes möjligheterna
till någorlunda hygglig utkomst efter
studietidens slut f. n. vara ganska
obefintliga. Intagningen av elever för
sådan utbildning kan därför behöva
extra begränsas, om placeringsmöjligheterna
bedöms som svåra och konjunkturen
för en fri företagare på konsthantverkets
område är så mörk som nu.

I vart fall behöver en ordentlig information
spridas bland konstfacksstuderandena
om möjligheterna på arbetsmarknaden
inom olika fack.

När det gäller själva undervisningens
uppläggning har röster höjts för en
mera allsidig sådan och kritik anförts
mot en förekommande exklusiv specialisering
och ett från yttervärlden alltför
isolerat utbildningssystem. Det trängda
läge, som konsthantverket sedan länge

befinner sig i, gör det angeläget med
åtgärder, som kan förbättra situationen
på olika sätt. Framför allt bör därvid
beaktas behovet av en intimare kontakt
med industrien.

Under hänvisning till ovanstående får
jag hemställa om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Delar herr statsrådet den uppfattningen
att konsthantverkets nuvarande
läge kräver allvarlig uppmärksamhet
från statsmakternas sida och att konstfackutbildningen
i vissa hänseenden
ka vara i behov av en översyn?

2) Är herr statsrådet i så fall beredd
att vidtaga av situationen på området
betingade åtgärder så att förbättringar
skyndsamt kan åstadkommas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden och
betänkande:

nr 1, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser om indelning
i valkretsar vid primärkommunala
val,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i den kommunala vallagen m. m. ävensom
i ämnet väckt motion, och

nr 3, med förslag till utredning av frågan
om ändrad lydelse av §§ 35 och 36
regeringsformen, m. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1958/59 till

Fredagen den 27 februari 1959

Nr 6

Avsättning till fonden för idrottens
främjande,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader, och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, m. m.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid taxering för lön
till hemmavarande barn,

nr 10, i anledning av väckt motion om
ersättning av statsmedel för vissa kostnader
i taxeringsmål,

nr 13, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i förordningen om automobilskatt,
m. m., och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27
maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckt motion om
åtgärder för att tillföra domstolarna
trafikteknisk sakkunskap, och

nr 7, i anledning av väckt motion om
lämpligare behandling av värnpliktiga
och civilförsvarspliktiga, som av samvetsbetänkligheter
vägra att utföra vapenfri
tjänst;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1958 vid dess fyrtio -

andra sammanträde fattade beslut, dels
ock i ämnet väckta motioner, och
nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om köttbesiktning
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner, och

nr 4, i anledning av motioner om ändring
i jordförvärvslagens bestämmelser
om skyldighet för kommun att söka tillstånd
till förvärv av jordbruksfastighet;

jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m. såvitt angår Himmelsända
21 i Södermanlands län och stadsägan
nr 2174 + 2178 + 2179 + 2340 i
Norrköpings stad, jämte i ärendena
väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion
om en översyn av kommitté- och utredningsväsendet.

§ 7

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner överlämnats till kammaren: nr

64, angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medgiva viss utvidgning
av gällande rätt till varvsindustrirestitution,
m. m., och

nr 65, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1959/60.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 6

Tisdagen den 3 mars 1959

Tisdagen den 3 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 24 och
den 25 nästlidne februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fru
Torbrink, som vid kammarens sammanträde
den 23 januari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner.
Därvid hänvisades

till bevillningsutskottet propositionen
nr 64, angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva viss utvidgning
av gällande rätt till varvsindustrirestitution,
m. m., och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 65, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1959/60.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och betänkande
nr 1—3, statsutskottets utlåtanden
nr 11 och 32—34, bevillningsutskottets
betänkanden nr 7, 10, 13 och 17,
bankoutskottets utlåtande nr 3, första
lagutskottets utlåtanden nr 6 och 7,
andra lagutskottets utlåtanden nr 2 och
3, tredje lagutskottets utlåtanden nr 2
och 4, jordbruksutskottets utlåtande nr
6 och allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1.

§ 5

Föredrogs den av herr Antonsson vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående hjälpklassklientelets
yrkesutbildning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående konstfackutbildningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. rätten till vatten och
fiske i Norrbottens lappmark

Ordet lämnades på begäran till

Herr BERGLUND (s), som yttrade:

Herr talman! Den svenska bebyggelsen
i Norrbottens lappmark är av så
sent datum, att traditioner och minnesbilder
ännu lever kvar från de första
nybyggarnas dagar.

En viktig förutsättning för kolonisation
och livsuppehälle i denna landsdel
var tillgång till fiske. Upplåtelsehandlingarna
för nybyggena innehåller också
nästan undantagslöst anvisningar om
var fiskevatten fanns att disponera.

På 1800-talet hade kolonisationen
ökat så starkt, att det var angeläget att
lantmäterimässigt avskilja den jord, som
nybyggarna hade att disponera, från övrig
mark, som kronan skulle behålla.
Vid denna förrättning, som benämnes
avvittringen, avsattes en fjärdedel av
den skogsmark, som författningsenligt

Tisdagen den 3 mars 1959

Nr 6

Interpellation ang. rätten till vatten och fiske i Norrbottens lappmark

skulle tilldelas nybyggena efter deras
skattetal, till en gemensam allmänningsskog.
Upplåtelse av nybyggen fortsatte
även efter avvittringen. För att bereda
utrymme för fortsatt kolonisation omfördes
en del av den överblivna marken
till kronoöverloppsmark inom de områden,
där avvittringen icke var slutförd
och där nya upplåtelser kunde äga
rum. Omkring senaste sekelskiftet avslutades
upplåtelsen av nybyggen och
då erhöll den nu rådande fördelningen
mellan enskildas och kronans marker
nu gällande gränser.

Lantmätarna, som skulle genomföra
avvittringen, hade en mycket stor arbetsuppgift
att detaljkartlägga de landskapsstora
lappmarkssocknarna. Flera
lantmätare arbetade samtidigt inom
samma socken och hade den uppdelad
i var sitt distrikt. Den instruktion de
hade att arbeta efter, 1873 års avvittringsstadga,
innehöll föreskrifter om
hur jorden skulle skiftas men däremot
icke något om skiftning av fiske och
vatten.

Avvittringslantmätarna utförde sitt
arbete på ackord. Deras arbete kan därför
i vissa avseenden antagas ha blivit
hastverk. Beträffande vatten och fiske
skiftade en del lantmätare detta efter
den urgamla rättsregeln i jordabalken
12:4, nämligen så att med äga till strand
följde rätt till vatten och därmed också
fiske. Andra lantmätare skiftade icke
vatten, då avvittringsstadgan icke innehöll
någon föreskrift därom. Detta senare
förfarande, att icke skifta vatten,
var regel när odisponerade kronoöverloppsmarker
gränsade mot enskildas
marker. Kronoöverloppsmarkerna var
fortfarande vid 1870-talets slut öppna
för upptagande av nybyggen. Såsom
kronoöverloppsmarker infördes även de
vattenområden som ej skiftats. När nybyggarna
sedan skulle avgiva yttrande
över avvittringsutslaget hade de ingen
orsak att besvära sig över förlorade
vatten- och fiskerättigheter, då dessa
frågor icke berörts i avvittringsinstruk -

tionen eller i dess praktiska verkställighet.
De sjöar och vattenområden, som
överförts till kronoöverloppsmark, var
fortfarande kvar för senare upplåtelse
och delning.

Omkring sekelskiftet avslutades inom
lappmarken upplåtelse av nybyggen. De
nybyggen, som då var utlagda på kronoöverloppsmarken,
blev gränslagda och
den återstående marken överförd till
kronoparker. Samma avvittringsstadga
gällde även vid denna slutliga förrättning.
Det var aldrig tal om några ändringar
i den sedan gammalt hävdvunna
rätten till vatten och fiske. Först när
den slutliga avvittringen nådde Västerbottens
fjällområde på 1920-talet hade
konsekvenserna av den ofullständiga avvittringsstadgans
bestämmelser hunnit
bli så uppenbara, att en särlagstiftning
för Västerbottens lappmark kom till
stånd år 1926 för att eliminera de mest
uppenbara orättvisorna.

Genom rättslig prövning har det fastslagits,
att den juridiska bedömningen
fäster avgörande vikt vid förhållandet,
att vattenområdena numera är inskrivna
i jordregistret såsom kronoparker
ifrån att tidigare ha varit kronoöverloppsmark
samt att jordägarna icke anfört
besvär när förrättningarna i ofullständiga
koncepthandlingar utan gränsmarkering
var utställda för yttrande.
Dispositionen av vattnen har därför
vunnit laga kraft.

De kaotiska förhållanden, som därigenom
uppkommit i fråga om vatten
och fiske råder därför i mer eller mindre
utpräglad grad i hela Norrbottens
lappmark. De odisponerade kronoöverloppsmarkerna
har på administrativ väg
med obefintliga möjligheter till insyn
från sockenbornas sida omskrivits till
kronoparker. Röda gränslinjer har sannolikt
uppdragits i efterhand. Det finns
byalag, som ligger runt en sjö men icke
äger rätt till fiske från egen strand, därför
att en kronopark når fram till en
mindre del av sjöstranden.

Dessa rättsvidriga förhållanden råder

Nr 6

Tisdagen den 3 mars 1959

Interpellation ang. principerna för fördelning av boställen vid ändringar i pastorats^
indelningen

på grund av en ofullständig och oenhetligt
tillämpad avvittringsstadga, som
icke föreskrev en öppen och rättsenlig
skiftning av vattnet. De enskilda markägarnas
möjligheter att på 1870-talet bedöma
dessa konsekvenser och med anledning
därav anföra besvär, måste betecknas
som obefintliga. Gammal hävd,
nybyggesrättigheterna i fråga om fiske,
nybyggarnas opåtalade brukande av
fiske ända till för ett tiotal år sedan,
den oenhetliga redovisningen från avvittringslantmätarnas
sida med flera
faktorer har icke förmått påverka den
juridiska bedömningen. Den juridiska
tolkningen har lett fram till det resultatet,
att ett motsatsförhållande föreligger
mellan å ena sidan tolkningen av de
administrativa åtgärdernas rättsliga
kraft och den allmänna rättsregeln i
jordabalken 12:4 å den andra sidan.
Det bör uppmärksammas att detta motsatsförhållande
ledde fram till en särlagstiftning
år 1926 för Västerbottens
lappmark, en lag som eliminerade en
del av de orättvisor, som ett konsekvent
fullföljande av den ofullständiga avvittringsstadgan
skulle ha medfört.

I den av f. d. generaldirektör Berglöf
år 1952 framlagda utredningen har ovan
omnämnda missförhållanden varit föremål
för övervägande som föranlett
utredningsmannen framlägga vissa förslag.

Med hänvisning till det anförda får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att framlägga
förslag till riksdagen om sådan reglering
av vatten och fiskerättsförhållandena
att jordägarna i Norrbottens lappmark
blir likställda med jordägarna i
Västerbottens lappmark, och om så är,
när kan förslaget väntas på riksdagens
bord?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. principerna för fördelning
av boställen vid ändringar i
pastoratsindelningen

Herr ANDERSSON i Storfors (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! En allmän omreglering
av indelningen i pastorat har beslutats
och håller nu på att förberedas. Därvid
synes i en del fall församlingar, som en
längre eller kortare tid varit förenade
till ett pastorat, komma att skiljas åt
för att var för sig tillsammans med
andra församlingar bilda nya pastorat.
I några fall torde också gamla församlingar
komma att delas.

De gamla pastoraten har i regel boställen.
Vid omregleringen ställs man
inför frågan, vilket av de nya pastoraten
som skall få överta dessa boställen.
Praxis på området har varit vacklande,
i det att bostället ibland har tilldelats
det pastorat, inom vilket det kommit att
bli beläget, och detta utan kompensation
till den eller de församlingar, som
nödgats avstå sin del i bostället, medan
man i andra fall givit kompensation eller
tilldelat bostället annat pastorat än
det, där det ligger, eller rent av delat
bostället.

De förslag till pastoratsindelning, som
för närvarande håller på att utarbetas
hos domkapitlen, skall enligt meddelade
direktiv avse också ekonomisk uppgörelse
i anledning av indelningsändringen.
Därvid har frågan, hur det skall förfaras
med boställena aktualiserats både
för domkapitlen och de berörda församlingarna.

Det skulle vara av värde, om statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
ville klargöra, vilka principer i
detta avseende, han ämnar följa vid blivande
beslut i pastoratsindelningsfrågan.

Med hänsyn till vad jag här framhållit,
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för eckle -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

siastikdepartementet få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet klargöra, vilka
principer han ämnar följa vid blivande
beslut i pastoratsindelningsfrågan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under
första huvudtiteln, avseende anslagen
till kungl. hov- och slottsstaterna;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde;
och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts

i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; från

andra lagutskottet:
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461); samt
från jordbruksutskottet:
nr 74 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

§ 10

Tillgännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 66, angående ersättning i visst fall
i anledning av yrkesskada, och

nr 68, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 104 § vattenlagen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 mars

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord liggande
propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionen nr 66,
angående ersättning i visst fall i anledning
av yrkesskada; och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 68, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 104 § vattenlagen.

§ 2

Föredrogs den av herr Berglund vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ändring i kommunala vallagen m. m.

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående rätten till vatten
och fiske i Norrbottens lappmark.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs den av herr Andersson i
Storfors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående principerna
för fördelning av boställen vid
ändringar i pastoratsindelningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med talmannen i första
kammaren och talmanskonferensen får
jag beträffande riksdagsarbetet vid
påsktiden meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum fredagen den 20 innevarande
mars och, om så erfordras, lördagen
den 21 mars. Kamrarna sammanträder
åter onsdagen den 1 april klockan
14.00 för anställande av gemensamma
omröstningar, såvida voteringspropositioner
för sådant ändamål blivit
dessförinnan godkända, samt för avgörande
av eventuella på föredragningslistan
kvarstående ärenden. Skulle plena
icke påkallas av dessa skäl, avses utskottsarbetet
skola återupptagas sagda
onsdag den 1 april, varefter kamrarnas
sammanträden kommer att hållas i sedvanlig
ordning. Allt detta gäller under
förutsättning att intet oförutsett inträffar,
som påkallar annan ordning.

§ 5

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser

om indelning i valkretsar vid primärkommunala
val.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Ändring i kommunala vallagen m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i den kommunala vallagen
m. m. ävensom i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr HASTAD (h):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas två frågor, dels ordningen
i fall då en person har blivit dubbelvald,
dels hur man skall reglera frågan
om antalet mandat vid valkretsindelningen.
I den senare delen har jag
ingen som helst anmärkning att göra,
jag vill här bara uttrycka min tacksamhet
för det klargörande som har kommit
till stånd — själv var jag motionär
i denna fråga för något år sedan.

Däremot skulle jag vilja yttra ett par
ord om den förra frågan, hur man skall
bete sig i det fall då en person blivit
vald på mer än ett ställe vid stadsfullmäktige-
eller kommunalfullmäktigeval.
Det skulle kanske kunna sägas att denna
fråga är ganska liten och att utskottet
är relativt enigt — det finns bara
fyra blanka reservationer och inget utarbetat
motförslag. Men det kanske ändå
bör sägas att denna fråga har diskuterats
oändligt mycket vid valtillfällena,
inom partierna, vid sammanräkningar
etc. under årens lopp. Bland annat hade
vi i Uppsala ett mycket uppmärksammat
fall rörande tolkningen av bestämmelserna
förra året.

Jag vill här bara nämna för kammarens
ledamöter, att det finns två principer
som kan tillämpas i detta fall.
Den första är obefintlighetsprincipen,
som innebär att om en person har blivit
vald inom en valkrets, skall han anses

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

obefintlig i det följande, och valet skall
fortsätta på vänstra sidan av sedeln, om
denna är spaltad. Den andra metoden,
den s. k. efterträdareprincipen, innebär
att man för varje valkrets fastställer valet
oavsett om någon av de valda redan
har blivit vald på annat håll; sedan får
den valde välja i vilken valkrets han
skall mottaga mandatet, och vederbörande
sammanräknande myndighet får
göra en ny förrättning. I det senare fallet
utses en suppleant, därest sedeln är
spaltad.

Nu vill jag redan från början säga
att jag fäster ganska ringa avseende vid
frågan om man skall gå över till suppleanterna
på den högra sidan av en spaltad
sedel eller inte; jag vill inte påstå
att den saken är betydelselös, men den
är knappast relevant för just den fråga
som här föreligger. Såsom jag har framhållit
i den motion som jag har väckt
är det avgörande för mig att efterträdaremetoden,
det system, som regeringen
nu har föreslagit skall auktoriseras
och som konstitutionsutskottet förordar,
innebär att en vald person bär rätt att
bestämma vem som skall bli hans efterträdare
i den krets, där han inte mottar
mandat. Detta har jag i hela mitt liv
ansett och anser fortfarande vara ett
odemokratiskt inslag i ett demokratiskt
valsystem.

Myndigheterna har varit mycket tveksamma
om vilka regler som enligt hittills
gällande lagstiftning skulle tillämpas.
Såsom framgår av utredningen, propositionen
och utskottsutlåtandet tilllämpade
regeringsrätten länge obefintlighetsprincipen
för att 1942 gå över till
den rivaliserande principen. Men så
har inte alla myndigheter gjort. I Uppsala
län har vid 1958 års val två metoder
tillämpats, en av länsstyrelsen och
cn av magistraten i Uppsala. Länsstyrelsen
har i samband med ett kyrkofullmäktigeval
ansett att obefintlighetsprincipen
bör följas, naturligtvis med
risk att besvär anförs och en ändring
därigenom kommer till stånd, men man

Ändring i kommunala vallagen m. m.

ansåg icke förty obefintlighetsprincipen
vara den riktiga. Magistraten i Uppsala
tillämpade däremot en annan metod.
— Ännu i höstas rådde det alltså
mycket delade meningar om vad som är
det riktiga på detta område. Det har
också framgått av yttrandena över utredningen,
att åtskilliga länsstyrelser
och andra myndigheter som har hörts
förordar obefintlighetsprincipen, medan
andra förordar efterträdarprincipen.

Det avgörande för mig har varit att
vi bör undvika att bevara ett system
som ger en person privilegiet att bestämma,
vilka som skall sitta i stadsfullmäktige.
Man har gentemot detta hänvisat
till att när det gäller riksdagsval
äger den som blir dubbelvald rätt att
avgöra sin placering, men om man närmare
undersöker vad denna likhet innebär
i sak, finner man att det aldrig kan
komma i fråga att en person väljs dubbelt
till andra kammaren.

I första kammaren har mig veterligt
icke någon dubbelvalts vid själva valtillfället
sedan det proportionella valsystemet
infördes — jag säger detta
med reservation, eftersom jag inte hunnit
göra någon undersökning; det är
möjligt att det förekommit vid något
enstaka val, men jag tror det knappast.
Däremot har det förekommit att en person,
som innehar ett mandat i första
kammaren, under valperioden överflyttas
till en annan valkrets. Vi har haft
många celebra exempel på detta: generaldirektör
Wohlin och professor Holmbäck
för ett tjugotal år sedan, och senast
egendomligt nog de båda partisekreterarna
Svärd och Aspling. Där har
emellertid förelegat helt andra förhållanden:
vederbörande har haft att välja
mellan en valkrets, där den återstående
mandattiden är låt oss säga ett år, och
en annan krets, där han har åtta år
framför sig. Det är alltså inte jämförliga
förhållanden, och dessutom vet var
och en, vilka konsekvenser efterträdarvalet
i den ursprungliga valkretsen får.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ändring i kommunala vallagen m. m.

Frågan om likhet med riksdagsval har
alltså uteslutande teoretiskt intresse och
saknar allt praktiskt värde. Förhållandena
är helt olika vid kommunalval
och riksdagsval.

Det har sagts, att en tillämpning av
obefintlighetsprincipen skulle vålla administrativa
svårigheter. Såsom jag har
tänkt mig saken skulle obefintlighetsprincipen
utformas så, att man numrerade
valkretsarna och företog sammanräkning
inom kretsarna i denna nummerordning.
Hade då en person valts i
den första valkretsen, skulle han betraktas
som obefintlig i de följande valkretsarna.
Väljarna skulle då redan från
början ha fullt klart för sig, vad som
skulle komma att inträffa om vederbörande
skulle väljas på flera ställen.

Jag måste säga, att jag inte riktigt förstår
utskottet när det vill göra gällande,
att en tillämpning av obefintlighetsprincipen
skulle vara förknippad med något
större administrativt besvär. I realiteten
måste naturligtvis obefintlighetsprincipen
vara den enklaste, den som
leder till det minsta besväret och det
minsta arbetet för de sammanräknande
myndigheterna. I den mån efterträdarprincipen
nu tillämpas vållar den utomordentligt
stor tidsutdräkt för de sammanräknande
myndigheterna, som måste
infordra meddelanden från kandidaterna,
var de skall motta valet, och sedan
göra om sammanräkningsproceduren.

Den enda invändning som kan riktas
häremot är att om det vid landstingsval
skulle förekomma att en kandidat ställer
upp och väljs i flera kretsar och om det
samtidigt skulle förhålla sig så, att denne
person valdes i ena fallet i en krets
där magistraten och i andra fallet i en
krets där länsstyrelsen har hand om
sammanräkningen, så skulle det vara
viktigt att det i lagen fanns föreskrifter
om kommunikation mellan myndigheterna.

Även i detta fall är problemet rent
teoretiskt. Jag undrar verkligen om det

sedan 1910, då det proportionella valsystemet
först tillämpades vid landstingsval,
existerat något fall där en person
blivit vald till landsting på två håll och
dessutom i två kretsar, där de sammanräknande
myndigheterna varit olika.
Detta är bara att konstruera skäl — de
har inte med verkligheten att skaffa.

Jag vänder mig inte alls emot att partierna,
om de så vill, använder sig av
metoden att låta någon framstående eller
känd kommunalman toppa listorna
i mer än en valkrets. Jag vill över huvud
taget inte att man skall göra några
svårigheter för partierna att ordna sin
nominering på sätt som partierna finner
bäst. Men vad jag reagerar mot är
att den person, som på detta sätt ställs
upp och väljs i flera kretsar, även får
privilegiet att utse vem som skall efterträda
honom, vilket faktiskt sker genom
att han måste välja valkrets och då
vet vilka som kommer att uteslutas och
vilka som kommer att väljas.

Frågan är inte alldeles betydelselös.
Vid det senaste valet kunde man t. ex.
för Stockholms del finna att i åtta, nio
fall satt framstående stadsfullmäktige
och disponerade över mandaten. De
kunde alltså peka ut vilka som skulle
väljas, och jag har inte kunnat finna
någon enhetlig princip bakom deras förfarande,
när de slutligen bestämde sig
för någon viss valkrets. Frågan har alltså
en praktisk betydelse. Jag tycker att
vi liksom inför någon form av patronella
pastorat i den svenska demokratiska
valordningen genom att vissa
sladsfullmäktige på detta sätt får öva
inflytande i stället för väljarna på stadsfullmäktiges
sammansättning. Vi avskaffade
dock de patronella pastoraten för
ett 40-tal år sedan, och för mig som
demokrat ser det mycket egendomligt
ut att vi nu i annan form återinför dem
genom att ge vissa stadsfullmäktige eller
kommunalfullmäktige denna egenartade
rätt.

Konstitutionsutskottet har inte arbetat
ut något motförslag efter det ställ -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

ningstagande som skett där. Jag kan
alltså inte ställa något yrkande. Men jag
är ganska övertygad om att denna fråga
kommer tillbaka. Folk kommer att reagera
mot att vårt valsystem innehåller
en individuell rättighet av detta slag.
Må därför utvecklingen ha sin gång.
Efter några års förnyade erfarenheter
får vi dryfta denna fråga igen.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet eftersom
herr Håstad åberopade uppsalafallet.
Det råkade vid senaste kommunalvalet
vara så att jag där uppe toppade
listorna i de tre distrikt, som finns,
dock utan att jag — det vill jag uppriktigt
säga — var den framstående
kommunalman, som herr Håstad nyss
talade om.

Det är rätt som herr Håstad säger
att de principer som vi nu diskuterar
blir särskilt viktiga vid kommunalval.
Min situation är säregen. Jag är i den
ställningen att jag helst skulle önska
att inget av de två förslag som föreligger
skulle komma att praktiseras.
Men ändå anser jag att båda förslagen
är bättre än den nuvarande ordningen.

Jag skulle helst helt vilja komma
ifrån listsystemet, och jag tror inte att
jag otillbörligt avslöjar vad som skett
i författningsutredningen när jag säger,
att jag skulle önska att vi finge ett sådant
tillstånd, att valmännen själva och
ingen annan avgjorde vem som skulle
bli vald. Vi har emellertid inte kommit
dit än, och därför får vi se sakerna
som de är.

Det är sant att regeringsrätten i sina
senaste utslag har gått in för efterträdarprincipen.
Tidigare gick man där
efter obefintlighetsprincipen. Trots utslagen
i regeringsrätten har behandlingen
varit ganska olika ute i kommunerna
då det gällt persontillsättningcn.
Det är bra att vi nu får lagbestämmelser
på detta område, så att
vi vet vad vi har att rätta oss efter.
Detta är enligt min mening det väsent -

Ändring i kommunala vallagen m. m.

liga. Om man vet hur systemet fungerar,
så kan man anpassa uppställningen av
listorna därefter.

Herr Håstad förordade nyss att man
numrerar valkretsarna i städer med flera
valkretsar. Om en person då blir
vald i den första valkretsen, så skulle
han anses som obefintlig när det gällde
val till exempelvis andra och tredje
valkretsen. Det systemet har dock sina
svagheter, även om de inte är så framträdande.
Det blir nämligen då på det
sättet att andra namnet på listorna i valkretsarna
2 och 3 får en förmånligare
ställning än andra namnet i valkrets 1.

Då det gäller efterträdarmetoden har
detta system emellertid en väsentlig
brist, nämligen då man har olika uppställningar
på valsedlarna i de olika
kretsarna. Då kan den som blir vald
i första hand komma i det anmärkningsvärda
och otrevliga läget att han själv
måste avgöra, vilken krets han skall ingå
i och sålunda faktiskt bestämma,
vilka suppleanter som skall bli valda.
Det är framför allt den saken som ligger
efterträdarmetoden i fatet. Men å
andra sidan kan man också härvidlag
säga, att om man vet hur systemet är
beskaffat, kan man konstruera valsedlarna
därefter.

Jag har med detta velat markera att
mina sympatier snarast är på herr Håstads
sida.

Herr talman! Inte heller jag har något
yrkande.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har särskilt undersökt huruvida herr
Håstads motionsledes framförda förslag
kan ha så stora fördelar, att det motiverar
ett frångående av vad som föreslås
i propositionen. Vi ansåg i utskottet
att så inte var fallet. Utskottet avvek
därför inte från propositionens förslag.

Om vi antar att 1955 års valutredning
följer tankegången i utskottets utlåtande
nr 1, som kammaren nyss har
antagit, och förstorar valkretsarna i

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Inrikesdepartementet: Omkostnader

städerna, så kommer denna fråga inte
att bli särskilt betydelsefull. Jag erkänner
emellertid att den är betydelsefull
om det rör bara ett enda valdistrikt. Då
kan det uppstå svårigheter. Dessa minskar
emellertid betydligt, om valutredningen
går in för större valkretsar. Av
den anledningen ansåg vi i utskottet att
vi borde gå på propositionens förslag.

Annars anser också jag att vi här i
riksdagen inte bör främja en personkult,
som innebär att en person kan
ställa upp i flera valkretsar. Om vederbörande
nöjer sig med att bara ställa
upp i en valkrets, så blir det inga förvecklingar.
Och nog finns det också i
andra valkretsar personer, som är tillräckligt
dugliga för att valmännen skall
kunna sluta upp kring dem. Jag tycker
sålunda inte att vi skall underblåsa
gunstlingssystemet för en viss person i
en stor stad.

Vi har som sagt i utskottet undersökt
förslaget i herr Håstads motion,
men vi har därvid funnit propositionens
förslag vara sådant, att utskottets
majoritet har kunnat samla sig kring
det.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Vad som har anförts
här ger mig ingen anledning till kommentarer,
utan jag vill bara ytterligare
precisera min uppfattning.

Jag anser att det skulle vara ett framsteg
att vi får i lag utsagt vad som kan
ske, om en person väljes i två valkretsar.
Om lagen upplyser härom, kan partierna
vidta sina dispositioner. Liksom
herr Wahlund anser jag det vara bättre
med en sådan lagstiftning än med en
lag, som ställer myndigheterna inför de
nuvarande stora oklarheterna och som
gör att den ena myndigheten tillämpar
bestämmelserna på ett sätt och den
andra myndigheten på ett annat.

Vidare anser jag det fortfarande vara
ostridigt att vi i dag har valt det sämsta

förslaget av de två som föreligger, eftersom
det just gynnar den personkult som
konstitutionsutskottets ärade vice ordförande
nyss talade emot — och gör
det i en utsträckning som denna kammare
hittills varit alldeles främmande
för.

Om vi hade vänt oss till personer,
som har med dessa frågor att göra,
skulle de säkerligen ha sagt att den metod
som här förordas inte är den enklaste
utan tvärtom den tyngsta. Man gör
här hela förfarandet mera administrativt
tungrott än det behöver vara.

Jag avvaktar som sagt framtiden, och
jag är, herr talman, alldeles övertygad
om att denna fråga kommer tillbaka.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande
nr 3, med förslag till utredning
av frågan om ändrad lydelse av
§§35 och 36 regeringsformen, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
It, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten t

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Inrikesdepartementet: Omkostnader

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under elfte huvudtiteln (punkt 2, s.
3 och 4 av bilagt utdrag av statsrådspro -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

tokollet över inrikesärenden för den 3
januari 1959) föreslagit riksdagen att
till Inrikesdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 145 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (I: 267) och den andra inom
andra kammaren av lierr Ståhl m. fl.

(II: 329), hade hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, bil.

13, under förevarande punkt för budgetåret
1959/60 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 130 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:267 och 11:329, i vad de berörde
förevarande anslag, till Inrikesdepartementet:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
145 000 kronor.

1 vad de berörde förevarande anslag,
till Inrikesdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 130 500 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! När kammaren behandlade
andra huvudtiteln uppdrogs en
principdebatt som gällde besparingar
på omkostnaderna för de centrala ämbetsverken.
Under hänvisning till de
motiveringar som framkom i denna debatt
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är knuten
till punkt 2, där man begär tio procents
nedsättning av omkostnadsanslagct.

2 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 6

Inrikesdepartementet: Omkostnader

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Under hänvisning till
vad som anfördes av utskottets talesman,
när vi förra onsdagen debatterade
anslag av samma karaktär som dessa,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Elmén
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 :o) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken Elmén
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 126 ja och
73 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Punkten 4

Medicinalstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 4, s. 5—17)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för medicinalstyrelsen,
vilka påkallades av vad departementschefen
föreslagit, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för medicinalstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60, dels ock till Medicinalstyrelsen:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 4 043 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Birke och Sveningsson (I: 144) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Bengtsson i Göteborg och Lothigius
(II: 191), hade hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte
till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor samt
vidtaga härav föranledda ändringar i
föreslagen avlöningsstat för styrelsen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 144 och II: 191, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för medicinalstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1959 förordat;

b) godkänna under denna punkt intagen
avlöningsstat för medicinalstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60;

c) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 4 043 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Birke, Skoglund i Doverstorp och
Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottet bort

hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 144 och II: 191,
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för medicinalstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1959 förordat;

b) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för medicinalstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Reservanterna på denna
punkt föreslår en anslagsjustering,
i detta som i så många andra fall med
hänvisning till det statsfinansiella läget.
Det gäller här en förstärkning på medicinalstyrelsens
tandvårdsbyrå med en
ny tjänst. Reservanterna har ansett att
inrättandet av denna nya tjänst kunnat
anstå och har därför begärt och föreslagit
en nedräkning av anslaget med
i runt tal 43 000 kronor. Jag skall inte,
herr talman, utveckla detta närmare
utan ber att få yrka bifall till reservationen
vid punkt 4 av herr Birke m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
den uppfattningen att om motionärernas
yrkande skulle biträdas, skulle därav
följa en försvagning av denna avdelnings
kapacitet. Detta är skäl nog
för oss att säga nej till motionärerna
och reservanterna och ja till utskottet.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr tal -

Onsdagen den 4 mars 1959 Nr 6

Medicinalstyrelsen: Omkostnader — Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Omkostnader

mannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2:o) av herr Birke m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Göingegården begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 152 ja och 44 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 5

Medicinalstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 5, s. 17—22)
föreslagit riksdagen att till Medicinalstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959 60 anvisa ett förslagsanslag av
543 000 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna 1:267 (av herr Sundelin)
och II: 329 (av herr Ståhl m. fl.)
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, bil. 13,
under förevarande punkt för budgetåret
1959 ''60 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 488 700 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 267 och II: 329, i vad de berörde förevarande
anslag, till Medicinalstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
543 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Birke, Edström, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, fröken Karlsson,
samt herrar Nihlfors och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 267 och II: 329,
i vad de berörde förevarande anslag, till
Medicinalstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 488 700 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 7, s. 27—
30) föreslagit riksdagen att till Medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskaps -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara

nämnd: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
82 900 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna 1:267 (av herr Sundelin)
och II: 329 (av herr Ståhl in. fl.)
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, bil. 13,
under förevarande punkt för budgetåret
1959/60 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 74 600 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Birke, Edström, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, fröken Karlsson
samt herrar Nihlfors och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 267 och II: 329,
i vad de berörde förevarande anslag,
till Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 74 600 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fo -

gade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 8

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9

Utrustning m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara

Kungl. Maj:t hade (punkt 9, s. 33—
42) föreslagit riksdagen att till Utrustning
m. m. av beredskapssjukhus vid
krig eller krigsfara för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I de under punkten 4 nämnda likalydande
motionerna I: 144 (av herrar
Birke och Sveningsson) och II: 191 (av
herrar Bengtsson i Göteborg och Lothigius)
hade hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte till Utrustning
m. m. av beredskapssjukhus vid
krig eller krigsfara för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
280 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 144 och II: 191, såvitt nu vore i fråga,
till Utrustning m. in. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Birke, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karlsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 144 och II: 191,
såvitt nu vore i fråga, till Utrustning
m. m. av beredskapssjukhus vid krig
eller krigsfara för budgetåret 1959/60
anvisa ett reservationsanslag av 280 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Birke m. fl. vid
punkten fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 10—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 29, s. 101—
134) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
statens sinnessjukhus, som påkallades
av vad departementschefen föreslagit,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1959/60, dels ock
till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 149 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne m. fl. (I: 145) och den andra
inom andra kammaren av fröken Höjer
m. fl. (Il: 193), i vilka — såvitt avsåge
förevarande anslag — hemställts att
riksdagen måtte besluta, att utöver av
departementschefen föreslagna nya
tjänster ytterligare följande måtte inrättas,
nämligen 1 överläkartjänst i Be 1
för den internmedicinska vården och 4
tjänster som förste skötare —■ arbetsterapeuter
i Ao 9 samt att anslaget Sta -

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

tens sinnessjukhus: Avlöningar uppräknas
med 84 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr von Friesen och fröken Höjer
väckt motion (11:330), vari hemställts
att riksdagen, under uttryckligt framhållande
av läget på arbetsmarknaden,
måtte godkänna tillägg i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus
med följande tjänster, nämligen 2 ekonomibiträden
i Ae 7 (trädgårdsbiträden),
510 avdelningsbiträden i Ae 3, 8
ekonomibiträden i Ae 2/3 (sömnadsbiträden),
5 ekonomibiträden i Ae 2/3
(köksbiträden) och 6 biträden för skrivoch
kontorsgöromål i Af 1—Af 5 samt
att avlöningsanslaget under rubriken
»avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal» måtte uppräknas i överensstämmelse
med denna personalförteckning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:145 och 11:193 samt 11:330, förstnämnda
båda motioner i vad de berörde
förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som påkallades
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1959 förordat;

b) godkänna under denna punkt
framlagd avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1959/60;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 149 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström och Nestrup, fröken Elmén
samt herrar Nihlfors och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, alt riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna 1: 145 och II: 193,
i vad de berörde förevarande anslag,
ävensom med avslag å motionen II: 330

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus som påkallades
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1959 och reservanterna
förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 149 084 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Det kan förefalla egendomligt
att jag, som på olika områden
har varit med om att yrka besparingar,
här biträder ett yrkande om ökade anslag
när det gäller personalen vid sinnessjukhusen.

Det är intressant att se hur man i
statsverkspropositionen skriver, att just
personalfrågorna har fått släpa efter i
mycket stor utsträckning. Att det är
mycket svårt att undanröja denna eftersläpning
framgår också av statsverkspropositionen.
I statsverkspropositionen
för det budgetår som nu löper hade
man begärt en personalförstärkning och
det har man även gjort för det kommande
budgetåret. Men denna förstärkning
kommer i stort sett att utjämnas
av arbetstidsförkortningen, varför det
för det kommande budgetåret inte blir
på långt när den förstärkning som vi
fått under det år som nu löper.

Det är ju bevisat, att för att kunna
genomföra en kvalificerad vård måste
man ha kvalificerad personal. Just på
detta område är det som vi skulle vilja
gå något utöver vad regeringen och utskottet
föreslår, och vi begär därför en
överläkartjänst för den internmedicinska
vården och fyra förste skötare som arbetsterapeuter,
alldenstund det här råder
en utomordentligt stor brist inom

internmedicinen. Har man något tagit
del av förhållandena ute på sjukhusen
vet man också att det just i fråga om
sysselsättnings- och arbetsterapi fortfarande
fattas mycket. Sysselsättningen
är ju ett led i själva den medicinska
behandlingen, och det är härvidlag
nödvändigt att bygga ut på olika sätt.

Herr talman! Av de skäl som jag nu
anfört ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 6:o), i vilken begäres en
överläkare för den internmedicinska
vården och fyra förste skötare som
terapeuter.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Om den fråga, i vilken
fröken Elmén nyss yttrat sig, har jag
ingen annan mening än hon. Jag har
varit med om den motion, vari begäres
just dessa tjänster, av vilka befattningen
för ytterligare en internmcdicinsk
läkare synes mig allra viktigast. Jag har
också vid tidigare tillfällen motionerat
i frågan, första gången då det gällde inrättande
av en sådan befattning vid
S:t Lars sjukhus. Utan tvivel skulle
det varit önskvärt att denna institution
kunnat byggas ut, men samtidigt som
jag säger detta har jag full förståelse
för att det ekonomiska läget manar till
en viss återhållsamhet, framför allt när
det gäller den mera kvalificerade personalen.
Hur gärna jag än skulle vilja få
denna befattning till stånd — och det
skulle sannerligen inte varit den enda
på läkarstaten, utan flera exempel kunde
nämnas på mentalsjukhus, som behöver
läkare, psykiatriker — måste jag
säga mig, att det är väl omöjligt att
gå så långt som man skulle önska i
detta läge.

Jag betraktar denna fråga såsom varande
av mindre storleksordning än
den jag nu, herr talman, har begärt ordet
för att yttra mig om. Det gäller en
motion som tydligen enhälligt avstyrkts
av statsutskottet, något som jag beklagar.
Att jag ändå dristar mig att säga
några ord får inte tolkas så, att jag

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

ämnar hålla vad som brukar kallas ett
begravningstal över motionen — jag
brukar i allmänhet inte göra det. Tvärtom
är det, i synnerhet efter den mycket
knapphändiga motivering som statsutskottet
presenterat för sitt avståndstagande
från motionen, all anledning
att frågan tas upp i debatten och närmare
belyses från utskottets sida så att
åtminstone själva sakfrågan hålles levande.

Tillåt mig att först säga ett par ord
om mentalsjukvårdens läge i dag. Enligt
mitt förmenande hade det otvivelaktigt
varit lyckligt, om man redan för ganska
länge sedan hade från staten överflyttat
huvudmannaskapet för den slutna mentalsjukvården
till landstingen. Detta
spörsmål var, vill jag minnas, föremål
för debatt här i kammaren år 1950, då
herr Mossberg var inrikesminister. Man
motiverade vid det tillfället ett avslag
på en hemställan om överförande till
landstingen med att sinnessjukvården
befann sig i ett så dåligt upprustat tillstånd,
att det inte var att begära att
landstingen skulle kunna överta den.
I stället engagerade man sig för en,
som man då ansåg, snabb upprustning
av både byggnader och personal för
att det, som det sades från vissa håll,
skulle bli möjligt för landstingen att
överta denna vårdform i ett bättre skick
än den då befann sig i.

Jag skall gärna erkänna att det har
gjorts en hel del på detta område under
de gångna åren. Tyvärr måste man dock
konstatera att den takt, som man planerade
1950, av olika skäl inte kunnat
hållas. Det är därför som år efter år
nya anspråk anmäler sig, anspråk på
personal och på bättre utrustning vid
sinnessjukhusen.

Nu verkar det som om frågan om
huvudmannaskapet hade fallit framåt
och att meningen till övervägande del
är, att landstingen är beredda att efter
en successiv plan överta denna vård.
Detta iir otvivelaktigt det enda förnuftiga.
Det ligger ingenting lämpligt och

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

riktigt i att olika huvudmän skall ha
hand om den kroppsliga och själsliga
vården — tvärtom förefaller det angeläget
att de båda områdena bringas under
en och samma huvudman. Vi kan
i de stora kommuner, som själva handhar
sin mentalsjukvård, se exempel på
hur väl de har sörjt för denna sak, hur
väl utrustade sjukhusen är och hur åtminstone
flertalet av dem är bättre utrustade
än de statliga sjukhusen. Jag
vill tillägga, att vi ju har en form av
mentalsjukvård på sjukhus, bedriven
vid de psykiatriska klinikerna, där man
med framgång behandlar sådana för
kammaren välkända sjukdomstillstånd
som psykiska depressioner och liknande.
Dessa institutioner sköts mycket
bra av landstingen. Det har visat
sig vara en lycklig åtgärd att överföra
dem dit, och jag hoppas få uppleva den
dag då vi inom varje landstingsområde
får en sådan vårdavdelning.

Inrikesministern är inte här nu. På
grund av vårt egendomliga tvåkammarsystem
är han väl upptagen av diskussionen
i medkammaren. Annars skulle
jag gärna ha velat betyga, att jag väl
känner till det stora intresse han hyser
för de här frågorna. Jag bevarar ett
mycket angenämt minne av samarbetet
i mentalsjukvårdsdelegationen under
hans ordförandeskap. Men, herr talman,
när människor uppnår så höga positioner
som statsråden har gjort, blir deras
glasögon något annorlunda färgade, och
de ser på saker och ting på ett annat
sätt än de gjorde som vanliga riksdagsmän.

Statsrådet säger någonstans, att den
bild av läget inom mentalsjukvården
som har skisserats i mentalsjukvårdsdelegationcns
nyss avlämnade betänkande,
synes honom väl mörk. Jag
skulle nog vilja säga att bilden inte är
för mörk. Tvärtom kan jag tala om att
då vi lade sista handen vid vårt betänkande
hade vi anledning att tona ned
en hel del av våra ursprungliga omdömen.
Jag finner ingen anledning att

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

inför kammaren redovisa de olika sjukvårdsanstalter,
där förhållandena inte
kan anses tillfredsställande. Om detta
förs ut till allmänheten kommer det
kanske att verka avskräckande på frekvensen
av vårdsökande och även öka
den rädsla för denna sjukvård som existerar
och som måste betraktas som i
hög grad beklaglig.

Men en sak är säker: förhållandena
är mycket bristfälliga på sina håll. En
anmärkningsvärd eftersläpning har
uppstått beträffande mentalsjukvården,
inte minst på grund av detta orimliga
och otympliga statliga huvudmannaskap.
Jag betraktar detta, herr talman,
som ett exempel på hur nyttigt det är
att en verksamhet decentraliseras, att
den överförs från de statliga myndigheterna
till andra huvudmän. Det råder
ingen tvekan om att när så sker — jag
säger inte om — kommer utvecklingen
att gå ganska fort, och det kommer inte
att dröja länge förrän dessa sjukhus når
full paritet med kroppssjukhusen.

Efter dessa allmänna synpunkter
skall jag beröra motionen. Jag förstår
att statsutskottet har blivit en aning
chockskadat av slutsiffran i min motion.
Jag brydde mig inte om att själv
räkna ut denna slutsiffra, ty något skall
ju utskottets tjänstemän göra, men det
har meddelats mig att en addition av
kostnaderna för de av mig föreslagna
personalförstärkningarna skulle sluta
på omkring 5 miljoner kronor — utan
tvivel ett betydande belopp. Men då
borde utskottet och framför allt dess
tredje avdelning besinna att motiveringen
för detta anslagsyrkande är alldeles
särskilt viktig i dagens läge. I
denna fråga har riksdagen vid andra
tillfällen, med all rätt, visat sig ganska
generös.

Om en vecka skall vi ta ställning till
ett utlåtande, också det från statsutskottets
tredje avdelning, som refererats
i pressen i dag och som rör arbetslöshetsanslagen.
Det är just denna
fråga, herr talman, som jag skulle vilja

ta upp i detta sammanhang. Jag finner
inte utskottets redovisning här tillfredsställande.

Vad är det som föreslås i den här
motionen? Jo det är att den personal,
som man skulle kunna kalla okvalificerad,
alltså lägre biträdes- och ekonomipersonal,
utökas. (Jag gör självfallet,
herr talman, inte några mänskliga värderingar
då jag gör skillnad mellan
kvalificerad och okvalificerad personal,
jag redovisar bara fakta.) Denna personal
utför relativt enkla sysslor vid
ifrågavarande sjukhus. De som kallas
sjukvårdsbiträden är i dag på avdelningarna
i mycket stor utsträckning
sysselsatta inte enbart med sjukvård
utan med städning och liknande uppgifter.
För att avlasta dem från dessa
uppgifter och låta dem mer ägna sig åt
de viktiga sjukvårdsuppgifterna vore
det önskvärt att ha s. k. avdelningsbiträden,
som enbart har att syssla med
sådana här relativt enkla göromål, vilka
naturligtvis är mycket viktiga för upprätthållande
av ordning och hygien på
avdelningarna. Det är den viktigaste
post som jag har föreslagit, och den
överensstämmer i allt väsentligt med
vad medicinalstyrelsen framfört i sina
petita.

Jag har inte från de utgångspunkter
jag förfäktat här inför kammaren velat
ta med all den personal, som medicinalstyrelsen
har föreslagit. Det finns nämligen
en del hantverksmästare, tapetserare
m. fl., som man inte riktigt kan hänföra
till den mera okvalificerade arbetskraften.
Denna extra, okvalificerade arbetskraft
är av naturliga skäl ganska
rörlig. Om landstingen hade haft hand
om dessa sjukhus, skulle det hela över
huvud taget inte ha varit något problem.
Då hade man tagit in den personal
som behövts. Man hade inte måst
laborera med hela detta lönekineseri,
som inte kan undvikas i den statliga förvaltningen
och som gör det hela så svårt
och ohanterligt.

Det är alltså arbetslöshetssynpunkten

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

som jag här förfäktar. Det förefaller
mig som om utskottet, och framför allt
tredje avdelningen, när man haft att ta
ställning till detta, bort ta sig en funderare
på detta problem, om det inte
finns möjlighet att från arbetslöshetsanslaget
eller på något annat sätt överföra
medel för att på samma gång täcka
sjukvårdens, denna viktiga serviceorganisations,
behov som lindra den
arbetslöshet, som är ett oerhört allvarligt
problem i dag. Jag tror att åtminstone
det stora flertalet av oss är
fullt ense om att det här måste vidtagas
kraftåtgärder. Det har man emellertid
inte gjort, och jag vet mycket väl att
man härvidlag kommer att hänvisa till
alla möjliga formella svårigheter. Men
jag har velat påpeka att just i dagens
alldeles speciella läge, som vi hoppas
så småningom skall försvinna, skulle
man kunna ta in mera arbetskraft och
därmed även faktiskt lösa sjukvårdens
problem. Jag upprepar, herr talman, att
om man kan anställa dessa avdelningsbiträden,
avlastar man en hel del uppgifter
från den egentliga sjukvårdspersonalen.

Herr talman! Jag har inte mycket
mera att tillägga i detta sammanhang.
Emellertid har jag ansett att denna fråga
är av så stor både praktisk och principiell
betydelse, att den kan vara värd
en stunds diskussion i denna kammare.
Med hänsyn därtill och med även fullt
beaktande av att jag inte har fått något
stöd från någon av utskottets ärade
ledamöter tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till motionen i andra kammaren
nr 330.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr von Friesen uppehöll
sig i sitt anförande rött ingående
vid tanken att man på dessa sjukhus
kunde anställa vad man kan beteckna
som deltidsanställda eller korttidsanställda,
d. v. s. extrapersonal, som skulle
utföra mindre kvalificerade arbetsuppgifter.
Därigenom skulle de mera kva -

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

lificerade sjukvårdsbiträdena helt få
ägna sig åt mera krävande uppgifter.
Ja, det är synpunkter som vi inte är
främmande för. De har varit under diskussion
mer än en gång tidigare, men
vi har inte vågat ge oss närmare in på
det spörsmålet i detta sammanhang. Vi
menar nog att det väl inte saknas möjligheter
att på försök göra dylika arrangemang
där man redan i förväg har anledning
konstatera, att man får en nettovinst
av det.

Herr von Friesen har visserligen sagt,
att detta orimliga och otympliga statliga
förvaltarskap skulle vara orsaken
till att man inte kan lösa dessa problem,
och alla brister, som alltjämt kvardröjer
på sinnessjukvårdens område, skulle
enligt herr von Friesen bero på detta
förvaltarskap. Nu tror jag herr von Friesen
talar mot bättre vetande och yttrar
sig något onyanserat. Jag vill inte närmare
beröra vilka andra orsaker, som
funnits med i bilden och som gjort att
alltjämt tillståndet på detta område inte
är fullt tillfredsställande. Men fråga är
om inte andra omständigheter, som kan
anföras, väger tyngre än de som herr
von Friesen åberopar.

Beträffande den andra motionen, som
fröken Elmén talade för, behöver vi
inte bestrida att ett beslut av riksdagen
i överensstämmelse med detta yrkande
skulle kunna innebära ett plus. Men det
har under dessa år ändå pågått en mycket
betydande upprustning av sinnessjukvården,
som också redovisats i detta
utlåtande. Jag vill anmoda kammarens
ledamöter att läsa därom nederst på sidan
50 med fortsättning på sidan 51
i detta utlåtande. Då finner man, att under
budgetåren 1955/56—1958/59 har det
inrättats i genomsnitt 400 nya tjänster
per år, medan under fyraårsperioden
dessförinnan motsvarande siffra var
110. Detta pekar ju klart på att det har
tagits krafttag — det har vi nog rätt
att säga — även från statens sida på
sinnessjukvårdens område. Men utskottet
har också skrivit, att det liksom de -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

partementschefen är på det klara med
att situationen är otillfredsställande.
Sinnessjukvården motsvarar inte de anspråk
man bör ställa, om man där skall
ha samma standard som på kroppssjukvårdens
område. Men det gäller ju att
fortsätta på den sedan flera år inslagna
vägen. Så småningom bör vi då komma
fram till ett tillstånd, där vi med
rätta kan säga, att vi har samma standard
på mentalsjukvårdens som på
kroppssjukvårdens område. Detta bör
vara möjligt, även om man inte snabbt
beslutar, att huvudmannaskapet för
förstnämnda vårdgren skall flyttas över
t. ex. på landstingen. Själv hör jag till
dem som menar att en samordning bör
ske. Sedan så har skett, kommer det väl
också att bli vissa bekymmer även för
statsmakterna, som säkerligen inte kommer
att bli helt befriade från all befattning
med detta område. Det kan bli
vissa svårigheter, när man skall komma
överens med landstingen om hur
stor del av kostnaderna för denna vårdgren
staten alltjämt via statsbidrag skall
svara för.

Jag ber, med det sagda, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag tycker att den ärade
representanten för statsutskottet presterade
ett mycket halvhjärtat försvar
för utskottets ståndpunkt. Han säger att
utskottet inte har vågat ge sig på detta
problem, fastän utskottet tydligen haft
ett visst intresse för det. Varför är man
så räddhågad, herr Åkerström? Det kan
jag absolut inte förstå.

Jag måste även reagera mot herr
Åkerströms uttalande, att jag talade mot
bättre vetande, då jag pläderade för
landstingen som huvudmän kontra staten
som huvudman. Jag skulle kunna
hålla på en halv dag att diskutera detta
problem med herr Åkerström, ty det
råkar faktiskt höra till de spörsmål, som
jag har studerat och känner till mycket

ingående, bland annat på grund av att
jag suttit med i den av mig här apostroferade
mentalsjukvårdsdelegationen.
Frågan är på marsch. Det är ingen tvekan
om att vi en dag når det bättre tillstånd
som landstingens övertagande av
huvudmannaskapet kommer att innebära.
Om man ser på frågan historiskt,
måste man säga, att det var fel från
början, att staten fick hand om denna
vårdform. Det har inte varit lyckligt
för den slutna mentalsjukvården. Som
jag sade i mitt första anförande erkänner
jag naturligtvis, att det har tagits
krafttag från 1950 på detta område,
men jag tycker inte att dessa krafttag
varit tillräckliga.

Till slut vill jag säga, att visst är det
sant, att det blir besvärligheter när
landstingen övertar detta. Det är alldeles
klart att en sådan omställning
måste bli förenad med svårigheter. Men
som herr Åkerström vet har vi en särskild
utredning om det ekonomiska förhållandet
mellan staten och landstingen.
Jag är övertygad om att, med den kompetens
ledamöterna i denna kommitté
har, skall det bli möjligt för dem att
lösa detta problem.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr von Friesen gjorde
gällande, att mitt uttalande, att han talade
mot bättre vetande, inte skulle
vara så väl grundat. Jag har dock anledning
att vidhålla detta uttalande.
Sedan han radat upp alla besvärligheterna
på detta område, sade han nämligen,
att de berodde på det orimliga och
otympliga statliga förvaltarskapet. Jag
reagerade mot att herr von Friesen
skyllde allt på förvaltningsformen och
de förvaltande organen. Därför sade
jag, att han talade mot bättre vetande,
och det har jag ingen anledning att ta
tillbaka.

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Frågan om huvudmannaskapet
för mentalsjukvården är ju aktuell.
Den är under debatt, sedan mentalsjukvårdsdelegationen
framlagt sitt
förslag, vilket ju innebär, att vi skall gå
in för en förändring av detta huvudmannaskap
samt avlyfta det från staten
och överflytta det på landstingen. Det
är emellertid för landstingen förenat
med ekonomiska förpliktelser, som jag
förmodar kommer att bli helt avgörande,
när de skall ta ställning till frågan.
En speciell kommitté är just nu sysselsatt
med att utreda dessa ekonomiska
problem. Vi räknar med att den skall
bli färdig under sommarens lopp och
därefter kunna framlägga sitt förslag.

Mentalsjukvårdsdelegationens betänkande,
där det alltså föreslås en förändring
av huvudmannaskapet, är ute på
remiss. Landstingen har tillfälle att säga
sin mening om det fram till den 15 juni
eller den 1 juli, om jag inte misstar mig
på data. Därefter skall vi i departementet
börja bearbeta materialet.

Min rent personliga uppfattning är,
att det är riktigt ur sjukvårdssynpunkt,
ati man får en enhetlig ledning för hela
sjukvården. Undervisningen och utbildningen
är en sak, som staten har hand
om, och det får man reglera i annat
sammanhang. Rent principiellt tror jag
det är riktigt, att man konstaterar att
den somatiska sjukvården och den mentala
sjukvården griper så in i varandra,
att man inte kan ha skilda huvudmannaskap,
utan att det är nödvändigt
att dessa vårdgrenar läggs under
gemensam ledning. Jag tror alltså för
sjukvårdens egen skull att det är riktigt,
att man för framtiden tänker sig
en enhetlig ledning, och att denna lämpligen
bör ligga hos landstingen och de
utanför landstingen stående storstäderna.
Vi blir emellertid i tillfälle att diskutera
detta senare. Varför då så bråttom?
Jag skulle tro, att vi till nästa år
vid denna tid kommer att ha något för -

ståtens sinnessjukhus: Avlöningar

slag i denna angelägenhet. Under tiden
söker vi ändå anpassa oss till ett sådant
tänkt förhållande. Ifrån statens
sida har vi över byggnadskommittén
och departementet ett direkt samarbete
med landstingen. Det är möjligt, att vi
om ungefär fjorton dagar kommer att
lägga fram ett förslag, som innebär att
vi uppdrar åt ett landsting att självt
bygga ett mentalsjukhus under det att
staten står för kostnaderna ev. i form
av lån. Med detta vill jag bara visa på
hur vi liksom anpassar vår politik i dag
till det som vi tror kommer redan i morgon.
Jag tror alltså, att man här skall
ha själva inriktningen av hela vårt arbete
klar för sig och att det också går
igen i det föreliggande förslaget i vår
huvudproposition.

Vad sedan beträffar personalförstärkningar,
som här har debatterats, är det
givet att vi i vår departementsberedning
mycket noga har diskuterat medicinalstyrelsens
förslag, inte bara ur kostnadssynpunkt
utan också ur synpunkten,
i vilken mån och på vilket sätt vi
skall kunna få effekt av de åtgärder vi
nu vidtar.

Jag måste då erinra om att det pågår
ett mycket omfattande upprustningsarbete
inom vår mentalsjukvård.
Vi har i propositionen påpekat, att det
under de senaste åren har anslagits
235 miljoner kronor för ombyggnad av
de äldre mentalsjukhusen och för byggande
av ett par, tre nya. Det innebär,
att man vid praktiskt taget samtliga
mentalsjukhus i landet håller på med
ombyggnads- och nybyggnadsarbeten.
Medan ombyggnadsarbetena äger rum
måste en del av de äldre paviljongerna
evakueras och patienterna sammanträngas
i de befintliga, men det betyder
inte, att man i samma ögonblick
kan koppla på ytterligare personal
utan vidare. Jag vill inte säga, att vi
därmed friställer personal, men jag
vågar ändå hävda, att den personalbesättning
som vi har i allmänhet är helt
tillfredsställande för de vårdformer,

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

som möjliggöres inom ramen för de paviljonger
som finns vid en rad av sjukhusen.
Att möjligheterna att sedan, när
vi fått de nya byggnaderna färdiga och
flyttat in i dem, bedriva en mera adekvat
modern vård också beror på ökad
personal är alldeles självfallet. Jag vill
framhålla, att den avvägning, som vi
gjort i vårt förslag, rimmar med de behov,
som vi just nu anser ofrånkomliga,
och att därför läget ur vår synpunkt är
ganska bra ute på mentalsjukhusen.

Jag skulle också kunna åberopa jämförelser
med förhållandet mellan antalet
anställda och antalet patienter i en
råd av länder, där det visar sig, att vi
ingalunda ligger efter. I många fall toppar
vi denna lista. Detta säger i och för
sig ingenting, men det tyder på att våra
stora problem gäller att lägga om vården
och dess karaktär. Vår mentalsjukvård
är på väg att bli en verklig vårdorganisation
i stället för att syssla så
mycket med vakthållning. Det hänger
samman med medicinens och farmaciens
utveckling och med de terapeutiska
möjligheter, som nu står till buds.
Herr von Friesen och jag har ingående
diskuterat den saken, när vi deltog i
den utredning, som han har erinrat om.
Vi kan också se prov därpå i statsverkspropositionen.
Jag vill minnas, att kostnaderna
för medicin vid mentalsjukhusen
år 1950 uppgick till mellan D/s och
2 miljoner kronor. I dag är vi uppe i
ett förslag på 71/; miljoner kronor. Det
säger något om den utveckling som här
förevarit. De nya medicinerna ger helt
andra möjligheter för vårdpersonalen
inom vår mentalsjukvård att hålla patienterna
lugna, att bedriva en rimlig
arbetsterapi o. s. v. Här är faktiskt en
revolution på väg.

Vad är det då vi vill åstadkomma?
Jo, att mentalsjukvården skall få samma
kvalitet som den svenska kroppssjukvården,
och vi är på väg i den riktningen.

Jag har erinrat om att vi under dessa
år på 1950-talet har anslagit 235 miljo -

ner kronor för en uppbyggnad av mentalsjukvården.
Vi vet alla, att det kommer
att krävas ytterligare ett par hundra
miljoner kronor innan vi fullföljt det
tilltänkta programmet. Jag vågar dock
redan nu säga att vi inom regeringen
har den uppfattningen, att det inte
minst är det materiella underlaget för
mentalsjukvården som vi så snabbt som
möjligt måste bygga ut. Därför är vi
också beredda att öka omfattningen av
de nybyggnads- och ombyggnadsarbeten,
som pågår inom mentalsjukvården.
Kanhända har vi möjlighet att öka den
ram, som i fjol var ungefär 35 miljoner
kronor, med ytterligare ett tiotal miljoner
kronor för det kommande budgetåret.
Det innebär, att vi forcerar upprustningen
av de äldre sjukhusen. Vi
sätter kanske också i höst i gång med
byggandet av ytterligare tre nya mentalsjukhus.

Detta betyder att inom några år, med
början år 1961, kommer det till flera
nya sjukhus. Gullberna sjukhus är redan
färdigt. År 1961 står Falbygdens
sjukhus klart, med plats för ungefär 780
patienter. Under de följande åren fram
till 1964 blir ytterligare tre eller fyra
sjukhus färdiga. Detta gör att vårdplatsantalet
inom mentalsjukvården ökar
med i runt tal 3 000. Samtidigt bygges,
som nämnts, nya paviljonger vid de befintliga
sjukhusen, något som gör att
man kan slopa en del av de äldre paviljongerna.
Allt detta innebär att det från
år 1961 och fram till 1964—1965 måste
anställas ungefär 2 000 nya befattningshavare
i huvudsak för de nybyggda
sjukhusens del. Jag har redan tidigare
sagt — och jag vill här gärna understryka
det —• att de som nu anstränger sig
för att få till stånd en utökning av personalen
kommer att få sina önskemål väl
tillgodosedda inom de närmaste åren.
Jag hoppas att man då vill vara med
om att anslå medel för de utgifter, som
blir en följd av att vi bestämmer oss för
den forcerade utbyggnad av mentalsjukvården
som nu planeras.

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Det har sagts att man borde utnyttja
det nuvarande arbetsmarknadsläget för
att skaffa personal till mentalsjukvården.
Det ligger någonting i detta, ty det
finns ju för närvarande mycken kvinnlig
arbetskraft friställd. Vi har också inom
departementet ingående diskuterat vad
som härvidlag skulle kunna göras. Vi
har haft en överläggning med arbetsmarknadsstyrelsen
och medicinalstyrelsen
för att — närmast med arbetsmarknadsstyrelsen
— diskutera huruvida det
skulle kunna igångsättas kurser för utbildning
av mentalsjukvårdspersonal
vid sidan av de ordinarie kurser som
redan finns. För den grundläggande utbildningen
av mentalsjukvårdspersonal
tas för närvarande 450—500 personer
in årligen, och vi har frågat oss om inte
detta antal skulle kunna ökas, så att
man under några år utbildade, låt mig
säga, ytterligare 200 personer, varigenom
det skulle kunna finnas tillgång till
färdigutbildad personal, när Falbygdens
sjukhus år 1961 kan tas i bruk.

Vi kom så långt att man från arbetsmarknadsstyrelsens
sida deklarerade
att det finns ett uppenbart intresse
för en sådan ökning av utbildningen
och att de miljoner, som skulle kunna
behövas i anslag för ändamålet, eventuellt
skulle kunna ställas till förfogande
i annan ordning än över den ordinarie
budgeten. När vi sedan bad medicinalstyrelsen
snabbutreda frågan om
de praktiska formerna för denna ytterligare
utvidgning, visade det sig att det
inte fanns resurser för att genomföra
denna utökning. Medicinalstyrelsen kunde
med andra ord inte åta sig att organisera
en utbildning av 200 personer
utöver det normala antalet. De som skall
undergå denna grundläggande utbildning
skall nämligen inte bara erhålla
utbildning på mentalsjukhusen utan
också på kroppssjukhusen. Vidare fordras
det lärarpersonal för liandhavandet
av undervisningen, främst då sjuksköterskor,
och därvid ställes man inför ett
svårt avviigningsproblcm. Kan det i eu

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

situation, då det på många håll i landet
råder brist på sjuksköterskor — vid
Lunds stora lasarett har man ju inte
ens nu under vintertiden kunnat hålla
alla avdelningar öppna, trots att det
skett en normalisering av tillströmningen
av sjuksköterskor ■— vara riktigt att
ta bort 10—15 sjuksköterskor från den
praktiska verksamheten, låt vara att
det gäller en så viktig uppgift som utbildning
av personal på mentalsjukvårdssidan? Vi

har måst säga oss att det mest angelägna
är att få fram flera sjuksköterskor.
Vi söker därför med hjälp av
Svensk sjuksköterskeförening aktivisera
en hel del av de 7 000 utbildade sjuksköterskor,
vilka på grund av giftemål eller
andra orsaker lämnat det praktiska arbetet.
Jag vill gärna säga att Svensk
sjuksköterskeförening lägger ned stora
ansträngningar på att åstadkomma en
sådan aktivisering, och vi har all anledning
att känna glädje och tillfredsställelse
över föreningens insatser.

Men det är nödvändigt att även söka
sig fram på andra vägar. Kan man öka
antalet utbildade på sjuksköterskesidan?
Ja, vi har vid överläggningar med landstingsförbundet
och huvudmännen för
sjuksköterskeskolorna animerat dem att
vid dessa skolor ta in ytterligare elever
genom att så att säga tränga ihop
eleverna på de befintliga utbildningsplatserna.
Det har gett till resultat att
60—70 nya elever kan tas emot vid de
befintliga sjuksköterskeskolorna. Vi har
vidare med Malmö stad haft överläggningar
om öppnandet av en sjuksköterskeskola
i Malmö. Det har lett till en
överenskommelse för några dagar sedan
om att det i Malmö skall inrättas en
provisorisk sjuksköterskeskola, förlagd
till baracker som av staten ställes till
förfogande. Intagning för provtjänstgöring
påbörjas i höst, och därmed begynner
en ny sjuksköterskeutbildning,
som från den 1 mars 1960 omfattar 20
elever och från och med hösten samma
år ytterligare 20.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

Vi är alltså från departementets sida
mycket aktiva då det gäller att få till
stånd en väsentligt ökad utbildning av
sjuksköterskor, något som jag tror just
nu är bland det allra viktigaste.

Medan jag är inne på utbildningsproblemet
vill jag nämna att vi har för avsikt
att ta upp frågan om i vilken omfattning
och på vilket sätt sjuksköterskorna
skulle kunna avlastas från en
del av sina nuvarande arbetsuppgifter.
Vi har tänkt undersöka, i vilken utsträckning
man kan lägga över en del
av det medicinska ansvaret på den biträdespersonal
som kallas undersköterskor
och alltså inom sjukvårdspersonalen
skapa ett slags mellangrupp av sköterskor,
vilka skulle ha större ansvar
än vad de nuvarande undersköterskorna
har.

Vi tror att man på den vägen skall
kunna komma fram snabbt och öppna
möjligheter för en »den långa vägens
utbildning» av sjukvårdsbiträden, som
då skulle kunna nå fram till sjuksköterskeexamen
precis som redan nu biträdespersonalen
inom mentalsjukvården
fr. o. m. i år bereds tillfälle för en högre
utbildning.

Vi är alltså i färd med att förstärka
det som vi anser vara det nödvändigaste
just nu för att öka omfattningen
av utbildningen för den lägre personalen
inom mentalsjukvården. Jag tror
inte att man kan komma förbi detta
nödvändiga led. Vi är inte behjälpta
med att bara anställa 500 nya biträden
i mentalsjukvården. Vi vill för framtiden
ge denna biträdespersonal bättre
utbildning än vi har kunnat tidigare,
för att vi skall ge mentalsjukvården
verklig vårdkaraktär.

Det som vållar oss de största besvären
är att vi inte har tillräckligt antal psykiatriker
i vårt land. Det är därför en
angelägen uppgift att stimulera de unga
medicinarna att i större utsträckning
välja psykiatri som specialitet. Vi har
till och med svårighet att få läkare vid
de lassarettspsykiatriska klinikerna,

som ändå i huvudsak motsvarar normala
lasarettsavdelningar inom den somatiska
vården. Vi tror att vi också i
fråga om tillgången på läkare är på väg
mot ett bättre tillstånd, ty det kan förväntas
bli ett större antal som går den
psykiatriska vägen, när de unga medicinarna
nu finner att vi på verkligt allvar
söker upprusta mentalsjukvården och
göra den jämställd med kroppssjukvården.

Det pågår alltså ett arbete på litet
längre sikt och vi måste ge oss till tåls,
men vi tycker ändå att ansträngningarna
börjar avsätta resultat: överbeläggningen
har något minskat, exspektantlistorna
har blivit väsentligt kortare,
o. s. v. Det kommer nog inte att dröja
så länge förrän vi med fog skall våga
säga att mentalsjukvården börjar anta en
karaktär som mera motsvarar kroppssjukvårdens.
Om resultatet inte är så
påtagbart för dagen, får vi nog lugna
oss litet och avvakta effekten av de
hundratals miljoner kronor som nu sätts
in. Propositionens förslag, som biträtts
av utskottet, innebär, herr talman, att vi
fullföljer arbetet längs den väg som vi
funnit riktig och rimlig.

Låt mig sluta med att säga till herr
von Friesen att jag inte har ändrat uppfattning
om mentalsjukvården i och
med att jag flyttade in i kanslihuset. Jag
har i ett departeriientschefsanförande i
propositionen uttalat att mentalsjukvårdsdelegationens
bild av mentalsjukvården
synes väl mörk men att jag för
egen del vill understryka att det i flera
avseenden alltjämt råder otillfredsställande
vårdförhållanden på detta område.
Detta mitt uttalande år 1959 innebär
inte att jag frångått den uppfattning
vi bildade oss under åren 1955 till 1957
i vårt gemensamma arbete inom mentalsjukvårdsdelegationen.
Då vi i de sammanhangen
var ute och såg på olika
mentalsjukhus — icke minst de sämsta
— fick vi många gånger chockartade intryck.
Det som gör att jag nu vill nyansera
bilden är att vad som under de se -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

naste åren byggts upp och byggts ut
faktiskt håller på att förändra vårdens
karaktär och göra bilden något ljusare.
Själva grundprincipen, som vi då gemensamt
anammade i mentalsjukvårdsdelegationen
och som jag vid flera tillfällen
framhållit i detta anförande, att
vi skall söka bygga ut mentalsjukvården
så att den får en vårdkaraktär som motsvarar
kroppssjukvårdens, den principen
har jag inte gett avkall på.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag ber att alldeles oreserverat
få framföra ett tack till min
värderade vän inrikesministern för den
mycket långa, intressanta och sakkunniga
redogörelse som han här lämnat
kammaren. Det är mycket glädjande att
vi på denna post har en man, som inte
bara är intresserad av dessa spörsmål
utan också verkligen har förmåga att
sätta sig in i problemen. Jag tror också
att hans föreläsning — som jag inte alls
tycker var för lång —• mycket väl med
intresse och till uppbyggelse skulle ha
kunnat åhöras av herr Åkerström och
hans medarbetare i tredje avdelningen.
Jag är nämligen överens med statsrådet
i mycket långa stycken.

Jag skall inte ta upp någon träta
med statsrådet om de olika synsätten
inom mentalsjukvårdsdelegationen och
på statsrådsbänken. Det är en fråga om
nyanser, och jag kan vara så generös
att jag säger, att jag har förståelse för
statsrådets synpunkter i hans nuvarande
position.

Beträffande det spår på vilket diskussionen
kommit in — frågan om huvudmannaskapet
— har statsrådet besparat
mig mödan att lämna den medicinska
motiveringen, som för mig är
den väsentliga, för att en .samordning
mellan kroppssjukvård och mentalsjukvård
skall äga rum. För mig som läkare
har det nämligen inte varit de ekonomiska
samordningsproblemen som varit
de väsentliga -— dessa kan man alltid

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

lösa. De medicinska samordningsproblemen
fordrar emellertid en annan organisation
för att de medicinska synpunkterna
skall komma till sin rätt.
Detta vare sagt från min sida beträffande
frågan om huvudmannaskapet,
där jag fortfarande, herr Åkerström,
ingalunda talat mot bättre vetande utan
med stöd av rätt ingående studier av
dessa problem.

Jag kommer sedan in på det som
statsrådet också berörde mera ingående,
nämligen en personalförstärkning i nuvarande
arbetslöshetsläge, ett problem
som är huvudmotivet för min motion.
Statsrådet lämnar också här en mycket
utförlig och intressant redogörelse för
det arbete som framför allt har utförts
av arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen
— tydligen under ledning
av inrikesministern. Tyck inte att jag
är otacksam när jag säger, att jag ändå
inte är alldeles nöjd med detta tillstånd!
Jag vidhåller min uppfattning,
att det är alldeles ostridigt att sjukvårdsproblemen
hade kunnat lösas lättare
om landstingen som huvudmän hade
kunnat ta in folk på annat sätt än
vad som är möjligt för staten med allt
detta kineseri om lönegradsplaceringar
etc. Man har tydligen haft den uppfattningen
att binder man sig för dessa
fem miljoner kronor, då kommer man
aldrig ifrån detta belopp. Jag tycker
att man skulle ha kunnat finna en formel
för denna extra personal som ju har
något lösligare anställningsförhållanden,
så att man anpassar deras anställning efter
det faktiska arbetslöshetsläget, vilket
också statsrådet erkänt är särskilt
markant beträffande en viss del av den
kvinnliga arbetskraften.

Till sist kommer jag ytterligare till en
fråga där jag inte är alldeles överens
med herr statsrådet. Det gäller dessa
kurser. Det är inte så att jag är ointresserad
av kurser för sjuksköterskor
för att åstadkomma eu omställning av
denna kvalificerade personal. Jag tror
att det är riktigt att man bedriver en

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

sådan verksamhet. Det finns dock kurser
som arbetsmarknadsstyrelsen har
föreslagit — dessa har också omnämnts
i motionen — och som innebär en utbildning
just för arbetslösa. Jag ställer
mig en smula tvivlande beträffande den
verkliga effekten av dylika kurser. År
det riktigt att man här gör en ganska
stor investering på detta område, då
man i själva verket inte har någon aning
om huruvida denna personal kommer
att vara kvar i dessa yrken om arbetsmarknadsläget
blir ett annat? Det är en
betydande risk man måste ta på detta
område. Jag tror att man har anledning
att här vara åtskilligt restriktiv.

Nu kanske herr statsrådet, som är chef
för inrikesdepartementet, kan säga som
fogden i Brand säger i en berömd formulering:
»Detta är inte mitt distrikt.» Problemen
i samband med arbetslöshetens
bekämpande hör ju till kollegan i socialdepartementet.
Men herrarna talar ju
båda landets språk och ni träffas ju i
alla fall någon gång. Jag skulle vilja
rekommendera att ni tog en gemensam
överläggning på vad man skulle kunna
kalla toppnivå om dessa problem. Jag
tror då att man skall komma till ett rimligare
resultat än det som, efter vad jag
har försökt påvisa, existerar i nuvarande
situation.

Herr talman! Jag skall inte orda vidare
i denna fråga. Jag vidhåller mitt
yrkande om bifall till motionen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29 :o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
6:o) av herr Edström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Fröken Elmén
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 177 ja och 28
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen gav härefter i fråga
om det i motionen 11:330 föreslagna
tillägget till personalförteckningen för
statens sinnessjukhus propositioner dels
på bifall till nämnda förslag, dels ock
på avslag därå; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr von Friesen
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med statsutskottets hemställan avslår
det tillägg till personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som föreslagits
i motionen 11:330, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
förenämnda i motionen föreslagna tilllägg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Utbildning av sinnessjukvårdspersonal: Avlöningar

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
om ifrågavarande tillägg.

Punkterna 30 och 31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Utbildning av sinnessjukvårdspersonal:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 33, s. 143—
149) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för utbildning av sinnessjukvårdspersonal,
att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1959/60, dels
ock till Utbildning av sinnessjukvårdspersonal:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
780 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne m. fl. (I: 145) och den andra
inom andra kammaren av fröken Höjer
m. fl. (Il: 193), hade — såvitt avsåge
förevarande anslag — föreslagits inrättande
av 11 tjänster som biträdande
instruktionssköterska i Ao 11, varav 8
vid sinnessjukhusen och 3 vid lasaretten,
samt att anslaget Utbildning av sinnessjukvårdspersonal
måtte uppräknas
med 126 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
145 och II: 193, i vad de berörde förevarande
anslag,

a) godkänna under denna punkt intagen
avlöningsstat för utbildning av sinnessjukvårdspersonal,
att tillämpas tills
vidare fr. o. in. budgetåret 1959/60;

b) till Utbildning av sinnessjukvårdspersonal:
Avlöningar för budgetåret

3 — Andra kammarens protokoll /.9.7.9. N.

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
780 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström och Nestrup, fröken Elmén
samt herrar Kihlfors och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 145 och II: 193,
i vad de berörde förevarande anslag,

a) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för utbildning av sinnessjukvårdspersonal,
att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1959/60;

b) till Utbildning av sinnessjukvårdspersonal:
Avlöningar för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
906 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig,
ty efter inrikesministerns utomordentliga
anförande, som klargjorde
för oss vad kvalificerad personal betyder
för mentalsjukvården, står det klart
för oss att utbildningskravet är väsentligt.
Utbildningen av personalen sker ju
i stor utsträckning ute på fältet, och vad
som där behövs är bl. a. instruktionssköterskor,
som kan handleda och undervisa
eleverna. Medicinalstyrelsen har
här begärt fler instruktionssköterskor
än departementschefen och utskottet
har gått med på. Vid en kommande utbyggnad
av mentalsjukvården behövs
givetvis undan för undan ökad personal.
Såsom inrikesministern framhåller
har omsättningen på sjukhusen blivit
större, och man kan ta in fler patienter
än tidigare. Det beror i stor utsträckning
på att man har kunnat behandla
patienterna och skriva ut fler,
vilket är helt avhängigt av personalen.
Det är därför, herr talman, som det i
motionen har yrkats på elva instruktionssköterskor
utöver det antal som
har begärts i propositionen. Reservationen
tar upp detta yrkande, och jag ber,
0

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Bidrag till driften av folksanatorierna

herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det finns så mycket som
är bra och ibland rent av tämligen nödvändigt
men som vi ändå måste säga nej
till. Det ligger till ungefär så också i det
här fallet. Här försiggår ändå en viss utbildning;
skillnaden är bara att reservanterna
vill ha en mera intensifierad
och omfattande utbildning. Det är en
fråga om hur mycket av våra resurser
vi anser oss kunna avdela för det här
området, en avvägningsfråga liksom i
så många andra fall.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 33—77

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78

Bidrag till driften av folksanatorierna

Efter punktens föredragning anförde

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag fogat en blank reservation. Jag har
alltså inget yrkande att ställa, men jag
vill säga några förklarande ord. Det
kan tyckas egendomligt att det så sent
som år 1957 har inrättats ett sanatorium,
Hessleby sanatorium, för tuberkulossjuka
alkoholister och att detta
nu enligt statsverkspropositionen inte
ens är halvbelagt. Varför inrättades
detta sanatorium för alkoholister, när
det visat sig inte vara behövligt?

Det var på nykterhetsvårdsutredningens
förslag som sanatoriet inrättades.
Framför allt i de större städerna
blev det mycket svåra förhållanden när

spriten släpptes fri, och sanatorierna
kom att i stor utsträckning belastas
med alkoholister, som personalen hade
svårt att klara. Det visade sig också
att det ute i samhällena gick en del
tuberkulossjuka alkoholister som inte
blev omhändertagna för vård. En utredning
bara för Stockholms vidkommande
visade, att man skulle kunna
belägga Hessleby sanatorium. Av dessa
skäl beslöt man i samråd med styrelsen
för jubileumssanatorierna att inrätta
Hessleby sanatorium, som inte alls var
belagt, för dessa patienter. Under det
första året — 1957 — belädes också
sanatoriet i snabbare takt än man någonsin
hade tänkt sig, men så småningom
blev beläggningen mindre och
mindre, och för närvarande är sanatoriet
bara halvbelagt.

Vad kan orsaken till detta vara? Som
vi vet står alla våra sanatorier halvbelagda
—- dess bättre minskar ju tuberkulosen
undan för undan. Den väsentliga
motiveringen är emellertid att
Hessleby sanatorium i viss grad har
verkat avskräckande, eftersom patienterna
tas in där enligt nykterhetsvårdslagen,
medan de hellre vill komma till
de vanliga sanatorierna, där de dock
måste uppträda på ett sådant sätt
att sanatorierna kan ta emot dem. Jag
tror detta är den väsentliga förklaringen
till att det för närvarande är så få
patienter, men det har ju gått så kort
tid sedan verksamheten sattes i gång,
att det är svårt att bedöma situationen.

Nu anser departementschefen, att det
måste ordnas på annat sätt för dessa
patienter — han anser det inte tillfredsställande
i den ekonomiska situation
där vi befinner oss att ha detta
sanatorium halvbelagt. Jag vill dock
säga att personalen har minskats ned i
proportion till antalet patienter. Dessutom
vet vi inte vad som kan hända
framöver. I de stora städerna, som särskilt
har yrkat på att detta sanatorium
för alkoholister skulle komma till
stånd, planerar man att skärmbilds -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

undersöka alkoholister, och vi vet inte
vilka ytterligare krav på detta sanatorium
som den undersökningens resultat
kommer att ställa. Nykterhetsvårdsutredningen
hade emellertid tagit upp
frågan. Jag har inom utskottet hävdat
att det är angeläget att diskutera vad
som kan göras i det här fallet. Man vet
ju inte, om platsbehovet kommer att
öka inom den närmaste framtiden.

Jag har inget särskilt yrkande, herr
talman.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 79—132

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 133

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/59
till Avsättning till fonden för idrottens
främjande,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader, och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv, m.
m.; samt

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid taxering för lön
till hemmavarande barn, och

nr 10, i anledning av väckt motion
om ersättning av statsmedel för vissa
kostnader i taxeringsmål.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 10

Ändring i förordningen om automobilskatt,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, i anledning av väckta
motioner om viss ändring i förordningen
om automobilskatt, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Med hänsyn till att utskottet
tänkt och tyckt ungefär som
motionärerna i denna fyrpartimotion,
vilket tyvärr inte utskottet dock fullt
tagit konsekvenserna av, finns det ingen
anledning att ta kammarens tid i anspråk
för länge. Ett par kommentarer
vill jag dock gärna ha infört i kammarens
protokoll, för att frågan inte skall
glömmas bort.

Motionärerna har velat peka på hur
oriktigt och orationellt det måste vara
att beskatta den tunga trafiken på ett
sådant sätt att bilägarna inte har råd
att effektivt utnyttja den utrustning,
som för olika lastningsändamål kan
anses vara lämplig.

En lastbil beskattas med det tyngsta
karosseriet. Om lastbilen användes huvudsakligen
för t. ex. skogstransporter
men någon gång i månaden för olja
eller mjölk i en på lastbilen påsatt
cistern, beskattas bilägaren för detta
tillfälliga tyngre karosseri. Det finns
exempel på hur några åkare slagit sig
ihop om en transportanordning, och
allesammans får betala skatt för detta
karosseri var och en för sig.

Den ordningen är naturligtvis in*e
tillfredsställande i en tid, då allt fler
tekniska arrangemang göres för att rationalisera
och fullt utnyttja fordonen.

Utskottet anser inte heller att detta
är tillfredsställande utan hoppas att
1953 års trafikutredning skall klara
upp frågan. Med all aktning för de ärade
ledamöter, som sitter i denna, är
det dock väl optimistiskt att tro, att
allt gott som skall hända den nu hårt
belastade tunga trafiken skall komma

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om ändring i kom

munalskattelagen

från en utredning, som under alla dessa
år inte lyckats prestera en enda ändring
till gagn för de hårt drabbade
åkarna.

Nog trodde jag att riksdagen efter
inhämtande av remisser från expertinstanserna
skulle kunna ordna denna
fråga ändå.

Utskottet nämnde så vackert i sitt
svar, att den grundläggande principen
för den svenska automobilbeskattningen
hittills har varit att ägaren till motorfordon
skall gälda den kostnad för
trafikväsendet som fordonet förorsakar.
Den principen har ju regering
och riksdag för länge sedan gått ifrån
i och med att bilskattepengar använts
till andra ändamål än dem som tjänar
trafiken.

Den tunga trafiken är för hårt beskattad,
det går inte att komma ifrån.
1953 års utredning säges bli färdig
nästa år. I bästa fall kan alltså en ändring
ske 1961. Det är en lång tid för landets
åkare att vänta på en rättvis beskattning.

Det är naturligtvis meningslöst att
här ställa något yrkande. Den förståelse
som utskottet gjort sig till tolk för
hoppas jag dock skall resultera i att
1953 års män vid sitt en gång kommande
avslutningsjubileum skall ge den
tunga trafiken den rättvisa, som den
så innerligt väl behöver.

Jag har inget yrkande, herr talman.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Ändring av övergångsbestämmelserna till

lagen den 27 maj 1955 om ändring i
kommunalskattelagen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av punkten 4
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring i

kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 21 november 1958 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 27, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27
maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370).

Rörande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet:

I samband med 1955 års reform av
företagsbeskattningen infördes vissa begränsningar
i rätten för företagarna att
nedskriva varulager. Därvid maximerades
nedskrivningarna i princip till 60
procent av lagrets värde. Enligt 1955
års regler skulle sålunda lagret upptagas
till minst 40 procent av värdet. Bestämmelserna
skulle tillämpas första
gången vid 1960 års taxering. För mellanliggande
år medgavs övergångsvis
längre gående nedskrivningar. För 1958
och 1959 års taxeringar bestämdes
sålunda högsta tillåtna nedskrivning i
princip till 70 procent.

I propositionen föreslås att det fulla
ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler
uppskjutes till 1961 års taxering
och att vid 1960 års taxering varulagret
skall få värderas enligt samma
regler som gäller vid 1958 och 1959 års
taxeringar.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:384
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:462 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av anvisningarna till 41 § kommu -

Onsdagen den 4 mars 1959 Nr 6

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om ändring i kom

munalskat telagen

nalskattelagen, att det lägsta värde till
vilket varulager vid beskattningsårets
utgång finge upptagas skulle fastställas
till 30 procent av lagrets anskaffningsvärde
eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen vore lägre, sistnämnda
värde, i förekommande fall efter avdrag
för inkurans, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderlig författningsändring;

2) de likalydande motionerna 1:385
av herr Bengtson m. fl. och 11:460 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts »att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 27 måtte uttala, att nuvarande
huvudregel om värdering av varulager
till lägst 30 procent av värdet må
gälla, så länge nuvarande konjunkturläge
består»; ävensom

3) de likalydande motionerna 1: 386
av herr Aastrup m. fl. och 11:461 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte med ändring av vad
Kungl. Maj:t föreslagit i proposition nr
27 besluta, att den nedre gränsen för
värdering av varulager vid beskattningen
bestämdes till 30 procent av värdet
i den permanenta lagstiftningen, och
således avslå det i propositionen framlagda
förslaget att varulager skulle värderas
till lägst 40 procent av värdet fr.
o. m. 1961 års taxering, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 27 antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändrad
lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27 maj 1955
(nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

It) att de likalydande motionerna I:
385 av herr Bengtson in. fl. och 11:460
av herr Hedlund m. fl. måtte anses besvarade
med vad utskottet anfört;

C) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:384 av

herr Ewerlöf m. fl. och II: 462 av herr
Hjalmarson m. fl., samt
2) de likalydande motionerna 1:386 av
herr Aastrup m. fl. och 11:461 av herr
Ohlin m. fl.,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Nilsson i
Svalöv, Kollberg, Magnusson i Borås och
Gustafson i Göteborg, vilka under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 384 av herr Ewerlöf m.
fl. och 11:462 av herr Hjalmarson m.
fl. samt de likalydande motionerna I:
386 av herr Aastrup m. fl. och 11:461
av herr Ohlin in. fl. ansett att utskottet
bort hemställa

A) att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 27 och med bifall till ovannämnda
motioner antaga ett i reservationen intaget
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen,
enligt vilket punkt 1
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
skulle erhålla viss ändrad
lydelse, innebärande att nedskrivning
av varulager finge ske till lägst 30 procent
av lagrets värde;

B) att de likalydande motionerna I:
385 av herr Bengtson m. fl. och II: 460
av herr Hedlund m. fl. måtte anses besvarade
genom vad reservanterna anfört
och hemställt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! År 1955 diskuterades
företagsbeskattningen ytterst ingående
i denna kammare. De dåvarande koalitionspartierna
socialdemokraterna och
bondeförbundet intog då en gemensam
ställning till frågan, och oppositionspartierna
högern och folkpartiet intog
gemensamt eu annan ställning. De förra
ville med åberopande av vad som framförts
i en kunglig proposition skärpa

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om ändring i kom

munalskattelagen

företagsbeskattningen, medan högern
och folkpartiet motsatte sig detta.

Det gällde då bland annat en teknisk
företagsbeskattningsfråga, nämligen
beskattningen med utgångspunkt
från lagervärderingen — d. v. s. samma
sak som vi nu behandlar. Sedan 1955
finns inte koalitionen längre. Bondeförbundet
finns inte mera utan har efterträtts
av centerpartiet. Men nu finns
det åter en koalition i denna fråga, enligt
vad bevillningsutskottets betänkande
nr 17 utvisar, nämligen mellan socialdemokraterna
och centerpartiet.
Den socialdemokratiske finansministern
har skrivit en proposition rörande
lagervärderingen, och centerpartiet har
skrivit en motion, vilken i stort är
identisk med innehållet i propositionen.

Både regeringen och centerpartiet
bygger på att en skärpt lagervärdering
skall införas. Utskottsmajoriteten,
d. v. s. socialdemokraterna och centerpartisterna,
yrkar bifall till propositionen
och anser att motionen från centerpartihåll
därmed är besvarad. Skillnaden
mellan propositionens och centerpartiets
förslag är ytterst hårfin —
om det över huvud taget finns någon
skillnad. Socialdemokraterna säger att
en skärpt lagervärdering skall införas
senast vid 1961 års taxering, medan
centerpartiet föreslår att så skall ske
när konjunkturerna förändras. Vad centerpartiet
menar därmed är höljt i
dimma. Skall det ske om konjunkturerna
förbättras, eller skall det ske när
de försämras ytterligare? Därom står
man frågande. Jag frågar mig också,
hur man i en skattelag skall kunna införa,
att så och så skall det vara vid
en viss konjunktur. Jag finner det alldeles
omöjligt att grunda ett lagförslag
på den motion som här har kommit
från centerpartiets håll.

När en skärpning än kommer att
ske, så betyder det i många fall en beskattning
av fiktiva vinster. Särskilt

blir detta fallet beträffande många småföretagare,
vilka driver sitt företag som
vanliga fysiska personer, alltså sådana
som inte har företaget inregistrerat som
ett bolag. Dessa företagare har ofta sin
enda förmögenhet liggande i ett varulager,
som är nedskrivet ganska kraftigt.
Vid jordbruksföretag har t. ex.
nedskrivningen av djurbeståndet och
lager skett med 100 procent, om deklarationen
sker efter kontantprincipen,
vilket oftast är fallet. Det är denna
hundraprocentiga nedskrivning av djurbeståndet
och varulagret som gjort att
många jordbrukare kunnat skaffa sig
en något så när hygglig ekonomisk ryggrad.
På samma sätt har mången ung
företagare inom handel, hantverk och
industri skapat sig ekonomiska förutsättningar
för att bygga ut sitt företag
och skapa trygghet för sin familj och
sina anställda. Det har skett genom
betryggande nedskrivningar, vilka inte
bara skyddar mot prisfallsrisk utan
också ger möjlighet till en beskattningsmässig
resultatutjämning.

Det är just på denna sista punkt som
en fri lagervärdering är av särskilt
stor betydelse för enskilda företagare
med progressiv beskattning. För juridiska
personer som har proportionell
beskattning har den fria lagervärderingen
inte samma betydelse ur resultatutjämningssynpunkt
som för fysiska
personer. Denna möjlighet till resultatutjämning
blir enligt socialdemokraternas
och centerpartisternas förslag begränsad,
och jag frågar om det verkligen
ingår som ett mål i centerpartiets
påstådda arbete att hjälpa de mindre
företagarna genom att på detta sätt
förhindra en resultatutjämning som
kan ske via lagervärderingen. Om så
är fallet, tror jag att småföretagarna
betackar sig för hjälpen.

Högern och folkpartiet har argumenterat
mot en skärpning av lagervärderingsbestämmelserna.
Vi gjorde det 1955,
1957 och 1958, och vi gör det i dag. På

Onsdagen den 4 mars 1959 Nr 6

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om ändring i kom

munalskattelagen

högerhåll har vi framfört våra synpunkter
i motionerna I: 384 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 462 av herr Hjalmarson
m. fl. I motionerna framhålles
hur en uppskrivning av varulagervärdena
från 30 till 40 procent skulle få
menliga följder. Den skulle bl. a. innebära,
att beskattningen blir retroaktiv
såtillvida att under en följd av år kumulerade
orealiserade värdestegringsvinster,
vilka inte har något samband med
verkställda affärstransaktioner och vilka
uppkommit vid tillämpande av värderingsregler
som varit lagligt tillåtna,
nu togs till beskattning. I möjligaste
mån bör man enligt vår uppfattning
från beskattning undantaga orealiserade
värdestegringsvinster på vad som kan
betecknas såsom ett normallager. Vinsten
blir här av rent fiktiv natur. Redan
på grund av dessa principiella skäl anser
vi i högerpartiet, att en uppskrivning
av varulagervärdena från 30 till
40 procent skulle vara olycklig. Därtill
kommer att kostnadsläget inom industrien
är mycket högt uppdrivet i vårt
land. Även på längre sikt är det därför,
med hänsyn till angelägenheten att hålla
vår produktion och därmed vår sysselsättning
på en hög nivå, påkallat att ej
genomdriva en varulageruppskrivning,
som ytterligare skulle skärpa företagens
svårigheter.

Vare sig det är fråga om stora eller
små företag, kommer en uppskrivning i
olika avseenden att skärpa svårigheten
för dessa företag — det kommer säkerligen
andra talare in på.

Det är också av stor vikt för näringslivets
män att få full klarhet i frågan
vilka skattebestämmelser vi kommer att
få. Man planerar inte bara för ett år
i sänder. Det gör i varje fall inte en
framåtsträvande ung företagare. Vi
måste därför i vår skattelagstiftning ha
bestämda regler om hur lagren skall
värderas. Det går inte att, som man
föreslår i centerpartiets motion, uppskjuta
saken tills vidare. På så sätt får

vi ingen klarhet i hur det verkligen
kommer att gestalta sig. Här har socialdemokraterna
en klar linje. De anser,
att de höjda lagervärderingsnormerna
skall tillämpas vid 1961 års taxering.
Utskottet säger också klart och tydligt,
att utskottet i princip inte kan vara
med om en nedskrivning till lägre värden
än 40 procent.

Jag skall inte förlänga debatten —
det är flera talare anmälda. Jag ber
med dessa ord att få yrka bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen
av herr Hagberg in. fl.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog förhandlingarnas
ledning, instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Tiderna förändras mycket
snabbt. Det är nu knappt fyra år
sedan koalitionspartierna — socialdemokraterna
och bondeförbundet — här
i riksdagen genomdrev en ändring av
företagsbeskattningen som syftade till
att hindra företagen att skapa stora
reserver och att göra stora investeringar.
Från folkpartiets och högerns
sida gick vi klart emot denna skärpning
av företagsbeskattningen. Vi hävdade
att ändringen icke skulle vara
effektiv i konjunkturpolitiskt hänseende
men att den skulle försvaga företagens
konkurrenskraft, vilket skulle
visa sig vara skadligt när konjunkturerna
vände.

Hela inställningen år 1955 var den,
att man skulle värja sig mot den extrema
högkonjunkturen, och de bestämmelser
man då beslutade hade detta
syfte. Från vår sida hävdades, att det
inte funnes anledning att ha så hårda
bromsar på företagsamheten; om vi
åter finge normala konjunkturer, kunde
det då föreligga risk för att vi komme
efter i konkurrensen med andra länder.
När vi vågade säga, att företagen vid
en eventuell lågkonjunktur inte skulle

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den
munalskat telagen

ha tillräckliga reserver att möta de
problem som då skulle uppstå, möttes
vi av attityden, att en lågkonjunktur var
någonting så fjärran — lågkonjunkturerna
var praktiskt taget avskaffade —
att man inte behövde hysa några sådana
bekymmer. Nu bär vi emellertid
under det sista året erfarit, att det varit
värdefullt för företagen att ha en reserv
att ta till. En hel del företag har upplöst
en del av sina lagerreserver och
förvandlat dem till arbetstillfällen åt
personer som eljest skulle ha blivit arbetslösa.

Nu anser samtliga partier utom kommunisterna
— d. v. s. alla demokratiska
partier — att det vore skadligt att i
dagens läge genomföra en uppskrivning
av varulagervärdena, som skulle innebära,
att de som skrivit ned lagren till
den lägsta tillåtna gränsen skulle vara
tvungna att skriva upp dem med en
tredjedel. Det är vi överens om, men
socialdemokrater och centerpartister är
dessutom eniga om att så snart denna
recession, som det nu med ett vackert
ord heter, upphör och vi får normala
konjunkturer igen, skall denna uppskrivning
med en tredjedel över den
nu lägst tillåtna gränsen för varulagervärdering
komma till stånd. Detta innebär
som herr Nilsson i Svalöv nyss påpekade
att man kommer att beskatta
fiktiva vinster. Man beskattar vinsterna
innan de uppkommit och innan man
vet om de någonsin kommer att uppkomma.
Detta måste ur principiell synpunkt
vara fullständigt felaktigt.

Vad innebär alltså den inställning
som kommer till uttryck i detta utlåtande
som underskrivits gemensamt av
socialdemokraterna och centerpartiet,
detta att 40 procent är den normala
procentsatsen och att man så fort lågkonjunkturen
är över skall tillämpa
denna procentsats? Det innebär att om
vi får normala konjunkturer och framtvingar
en uppskrivning av lagren, står
företagen i en kommande lågkonjunk -

27 maj 1955 om ändring i kom tur

utan den extra reserv som de nu
haft och som visat sig vara så värdefull
inte minst ur sysselsättningsbefrämjande
synpunkt. Detta är alltså vad
denna inställning innebär. 1 en kommande
lågkonjunktur ställer man företagen
utan den extra reserv de skulle
behöva. Detta kan vi från vår utgångspunkt
inte gå med på.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Hagberg in. fl., vilket samtidigt innebär
bifall till den motion som väckts av
herr Aastrup m. fl. i första kammaren
och herr Ohlin m. fl. i andra kammaren.

Herr de JOUNGE (h):

Herr talman! En begränsning av avskrivningsrätten
vid varulagervärdering
till 40 procent och en skyldighet att
uppskriva tidigare till lägre procentsats
nedskrivna varulager till nämnda tal
skulle lägga svåra bördor på näringslivet.
Då beslutet om en sådan begränsning
av avskrivningsrätten fattades 1955
rådde i landet en utpräglad högkonjunktur.
Det var främst under intryck
härav som beslutet tillkom.

Situationen är emellertid numera en
helt annan. Företagsamheten har fått
stora svårigheter att brottas med på
grund av ökad konkurrens utifrån och
på grund av vikande konjunkturer. Alla
möjligheter att låta företagen sörja för
sitt fortbestånd bör därför tillvaratas.
En sådan möjlighet är att låta dem genom
avsättning av medel finansiera
återanskaffningen av tillgångar som genom
fallande penningvärde eller på
annat sätt är utsatta för värdeminskning.
En dylik avsättning av medel uttrycks
bokföringsmässigt genom avskrivning.
En framtida begränsning av
avskrivningsrätten till lägst 40 procent
synes mig av denna anledning alltför
hög.

Vad återigen gäller skyldigheten att
uppskriva varulagervärden, som tidi -

Onsdagen den 4 mars 1959 Nr 6

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om ändring i kom munalskattelagen -

gare nedskrivits till lägre procenttal
än 40, innebär den icke blott att företagen
förhindras att finansiera återanskaffningen
av lager utan även att
de underkastas en beskattning av rent
konfiskatorisk karaktär. De företag som
under de gångna åren genom då tilllåtna
avskrivningar eller genom att icke
skriva upp sina varulager i takt med
penningvärdeförsämringen fört en återhållsam
och konsoliderande politik
kommer sålunda att genom denna författningsändring
tvingas minska sina
lagerreserver, och dessa minskningar
beskattas till mycket betydande belopp.
En sådan minskning av reserverna kan
icke anses såsom vinst. Tvärtom kan
beskattningen medföra likviditetssvårigheter
och minskade möjligheter att
upprätthålla erforderlig kundservice.
Det må i sammanhanget framhållas att
en stor del av de varulager varom här
är fråga är nära släkt med anläggningstillgångar,
då de är absolut nödvädiga
för rörelsens bedrivande.

Den beskattning, som uppskrivningen
av varulagervärdena innebär, medför
att bolagen i realiteten kommer att få
betala väsentligt högre skatt än den
beslutade statsskatten om 50 procent
jämte den kommunala om 12 procent,
sammanlagt cirka 56 procent. Den slutliga
skatten skulle sålunda enligt verkställda
beräkningar kunna komma att
hålla sig mellan 61 och 77 procent. Detta
ter sig så mycket märkligare, som
statsmakterna redan när skattesatsen
för den statliga bolagsskatten 1947 höjdes
från 32 till 40 procent framhöll,
att den fria avskrivningsrätten och den
fria lagervärderingen som då var tilllåtna
för bolagen var att betrakta som
en kompensation för den höga skattesatsen.
Då konsolideringsmöjligheterna
1955 minskades genom reglerna om begränsad
rätt till avskrivning och skyldighet
att uppskriva tidigare nedskrivna
lagervärden, borde statsskatten som
en konsekvens härav ha sänkts. 1 stäl -

let höjdes den till 50 procent. Detta
synes mig vara orimligt. Skall Sverige
ha någon möjlighet att hävda sin ställning
under vikande konjunkturer och
inför konkurrenshot från länder i tullunion
och länder som nu övervunnit
sina på grund av krigets härjningar
iråkade svårigheter, måste vi se till,
att vårt näringsliv ges möjlighet att
växa sig starkt. Särskilt bör varje åtgärd
som innebär konfiskation av i
rörelsen avsatta eller nedlagda medel
förhindras. Riksdagen bör av denna
anledning icke blott såsom nu föreslås
under ett år uppskjuta ikraftträdandet
av beslutet om höjning av avskrivningsprocenten
från 30 till 40, utan
frånträda detta beslut.

Herr talman! Jag ber att med vad
jag nu anfört få yrka bifall till reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! De föregående talarna
har sagt en hel del angående centerpartiets
insatser i denna fråga, och åtskilliga
skott har skjutits mot vad man
ansett vara ett upprepande av den gamla
koalitionen. Ja, det principbeslut
som fattades 1955 var — det erkänner
jag — en koalitionsprodukt. Om jag
inte missuppfattade herr Gustafson i
Göteborg, kunde han till nöds medge,
att beslutet vid det tillfället på grund
av det rådande läget betraktades som
en broms, och så såg vi ju också saken
från vår sida.

Den nu föreliggande propositionen
får väl betraktas som en i höstas beställd
produkt. Det hade då väckts motioner
från höger- och folkpartihåll och
även från centerpartiets sida. Motionerna
skilde sig också den gången så
till vida, att högern och folkpartiet
hemställde att 30-procentsregeln skulle
fastställas som definitiv, under det att
vi ansåg att med hänsyn till inträdda
förhållanden realiserandet av 1955 års

42 Nr 6 Onsdagen den 4 mars 1959

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om ändring i kommunalskattelagen -

principbeslut av såväl konjunkturpolitiska
som arbetsmarknadspolitiska skäl
skulle skjutas upp. Bevillningsutskottet
skrev vid det tillfället och begärde förslag
från Kungl. Maj:t i ärendet, och
det är den sålunda begärda propositionen
som nu föreligger. Jag är rädd,
herr talman, att om inte vår motion
funnits i höstas — oavsett om samtliga
borgerliga partier varit ense eller ej —
hade 1955 års principbeslut sannolikt
fullföljts redan då. Vi ansåg emellertid
att detta ur näringslivets synpunkt inte
vore riktigt, och det var därför som vi
i motionen framförde just dessa skäl
för vår ståndpunkt.

Nu har vi alltså fått propositionen.
Statsrådet anför där arbetsmarknadspolitiska
och konjunkturpolitiska skäl,
och statsrådets uppfattning sammanfaller
med den som vi gav uttryck för i
vår motion i höstas. Statsrådet säger:

»Jag har därför kommit till den uppfattningen,
att övergångstiden före det
fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler
bör förlängas ett år.
I enlighet härmed förordar jag, att varulagren
vid 1960 års taxering får upptas
till samma procentuella andel som
1958 och 1959, eller alltså enligt huvudregeln
till 30 procent, samt att 1955
års regler fullt ut skall tillämpas fr. o. m.
1961 års taxering, övergångsbestämmelserna
till 1955 års lagstiftning föreslås
ändrade i överensstämmelse härmed.»

Vi ansåg oss även i år böra motionera
om att 1955 års principbeslut inte
skulle föras ut i det praktiska livet så
länge den nuvarande konjunkturen består.
Bevillningsutskottet delar vår uppfattning
och skriver: »Utskottet tillstyrker
på grund härav att övergångstiden
före det fulla ikraftträdandet av 1955
års lagervärderingsregler förlänges ett
år. Huruvida ytterligare uppskov må
befinnas erforderligt, kommer givetvis
att bero på konjunkturutvecklingen.
Ställning härtill kan således inte tas
för närvarande. Emellertid förutsätter

utskottet att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
följer utvecklingen och,
om konjunkturförhållandena ger anledning
därtill, vidtar erforderliga åtgärder.
» Vår motion har alltså, även om
herr Nilsson i Svalöv försöker bestrida
det, inverkat på utskottsbetänkandet så
till vida att utskottet uttalat, att frågan
skall prövas ytterligare, innan 1955
års principbeslut om 40-procentsregeln
förs ut i det praktiska livet. Under sådana
förhållanden har jag mycket svårt
att förstå det resonemang herr Nilsson
i Svalöv för när han säger att han inte
riktigt vet, huruvida »den nya koalitionen
centern—socialdemokraterna» menar
att 40-procentsregeln skall tillämpas,
om konjunkturen blir uppåtgående
eller om konjunkturen blir nedåtgående,
därför att det bara talas om »ändrade
förhållanden». Detta är väl ändå
att försöka till ytterlighet vantolka ett
förslag som vi har framfört och som vi
anser att vi på ett riktigt sätt har betjänat
näringslivet med. Jag utgår nämligen
ifrån att man hellre accepterar
30-procentsregeln än 40-procentsregeln,
så länge nuvarande konjunkturer råder.
Detta är vad vi har sagt. Sedan får
frågan tas upp till förnyad prövning
om konjunkturläget väsentligt förändras.

Vidare vill jag bara ha sagt att 1955
års principbeslut tar fasta på att man
skulle höja gränsen för uppskrivning
av varulager från 30 procent till 40 procent
redan 1960. Centerpartiet har genom
sin insats förhindrat att detta beslut
trädde i kraft redan i fjol. Om nuvarande
konjunkturer kommer att bestå,
vilket de för närvarande visar tendenser
att göra, hoppas jag att vi i
centerpartiet skall kunna hävda näringslivets
intressen genom att få till stånd
att 30-procentsregeln bibehålies — förutsatt
att förhållandena på arbetsmarknaden
blir sådana att detta kan anses
vara av behovet påkallat. Detta kommer
att vara vår strävan även om vi

Onsdagen den 4 mars 1959 Nr 6

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om ändring i kom

munalskattelagen

blir betraktade som koalitionsbröder
med socialdemokraterna.

Jag har ingen erinran att göra, herr
talman, mot ordalydelsen i utskottets
skrivning utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Vigelsbo sade
bland annat att jag vantolkade centerpartiets
motion, när jag var inne på
hur man skulle tolka uttrycket förändrade
konjunkturer. Ja, herr Vigelsbo,
detta tolkas nog på olika sätt. Vi hörde
vad framstående män sade under utskottsbehandlingen
om denna sak. Därmed
behöver jag inte säga mera i denna
fråga.

Jag vill ha fastslaget att herr Vigelsbo
medger att det nu bara är fråga om ett
uppskov. Principen att vi skall skärpa
reglerna för varulagervärderingen vid
företagsbeskattningen är enligt herr
Vigelsbo alldeles klar. Detta framgår
också av utskottsbetänkandet. Utskottet
skriver: »I princip anser utskottet
att huvudregeln för varulagervärderingen
inte bör medge en längre gående
nedskrivning än till 40 procent av värdet.
» Följaktligen är socialdemokraternas
och centerpartiets linje precis
densamma.

Herr Vigelsbo sade vidare något som
jag inte riktigt förstod, nämligen att de
yrkat bifall till sin motion, ty eljest
hade vi fått 40-procentsregeln. Detta är
fel ty propositionen går på 30-procentsregeln
och det är den som företagarna
kämpar för att få behålla vare sig
de är stora eller små företagare. De vill
emellertid ha den inte bara t. o. m.
19G1 års taxering utan allt framgent.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Vigelsbo sade att
han ingenting har att invända mot utskottets
skrivning. Detta innebär alltså

att han helt accepterar — jag antar att
han talar även för sitt parti -— den
uppfattning som framkommer i utskottets
skrivning att så snart denna recession
är över, så snart vi får normala
konjunkturer, skall lagren skrivas upp
med en tredjedel utöver den nu tillåtna
lägsta gränsen. Detta medför i sin tur
att vid en kommande lågkonjunktur
kommer företagen att stå utan de reserver
de tidigare haft att tillgå i sysselsättningsfrämjande
syfte. En sådan
uppskrivning kommer att drabba både
små och stora företag och kan inte anses
vara förenlig med näringslivets eller
produktionens intresse.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! För att något missförstånd
inte skall uppstå vill jag göra
följande korrigering, nämligen att vad
företagarna vill ha är en nedskrivning
med 70 procent alltså intill 30 procent.
I propositionen föreslås en nedskrivning
med endast 60 procent, alltså 40
procent.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
har redan klarlagt den förväxling som
skett.

Härutöver vill jag påstå att vi har
klarat uppskovet. Detta kan väl herr
Nilsson i Svalöv ändå inte förneka.

I vissa frågor har vi tidigare lottat
och så får vi nog göra framdeles också.
Jag hoppas att vi då får tillfälle att
visa vår gemensamma styrka när det
blir fråga om t. ex den extra bolagsskatten.
Men jag är av den uppfattningen
att vi har träffat en uppgörelse
med socialdemokraterna om sådana avskrivnings-
och lagervärderingsregler
som vi anser i dagens läge vara rimliga.
Jag anser inte att det är rätt och
riktigt att med anledning härav försöka
måla ut oss som företagsfientliga
på det siitt som skett. Jag är helt över -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om ändring i kom

munalskattelagen

tygad om att hade centerpartiet inte
medlat, skulle vi säkerligen ha haft de
hårdare avskrivningsreglerna redan vid
1960 års taxering. Det är detta vi har
velat förhindra, och jag anser att vi
lyckats göra det.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Jag utgår ifrån att
kammarens ledamöter nu har alldeles
klart för sig vad denna sak gäller.
Skulle man döma av de anföranden
som har hållits här av representanterna
för de tre oppositionspartierna har, om
jag uppfattat saken riktigt, högern enligt
herr Nilsson i Svalöv kommit fram
till den slutsatsen, att lageruppskrivningen
i första hand drabbar fysiska
personer, alltså enskilda personer, som
inte driver sin rörelse i aktiebolagsform.
Bilden kanske bör kompletteras
med att man nämner, att herr de Jounge
tog upp den andra halvan av detta
problemkomplex och talade för bolagen
— jag uppfattade det närmast som
storföretagen. Därmed täcker herr Nilsson
i Svalöv och herr de Jounge hela
fältet. Avsikten är väl att få en plattform
icke för en ändrad lagstiftning
utan för en stöt mot centerpartiet. Man
kan kanske säga att ändamålet helgar
medlen. Det gladde mig att herr Vigelsbo
sade, att han inte tycker så illa om
oss socialdemokrater, att han inte kan
rösta för den ståndpunkt, som enligt
hans mening är riktig. Uppgörelsen i
övrigt mellan oppositionspartierna får
de sköta själva.

Herr Nilsson i Svalöv säger att det
här blir fråga om en beskattning av
fiktiva vinster, och han gör liksom herr
Gustafson i Göteborg gällande, att vi
försvagar näringslivets möjligheter att
möta nya påfrestningar. Det är klart att
man kan säga att det allra bästa vore,
om vi kunde sänka skatterna för företagen
ännu mera. Det avgörande är väl
ändå inte, hur högt man tar upp lager -

värdena utan huruvida företagen får
betala mera i skatt.

Det låter som om de permanenta
lagervärderingsreglerna skulle vara
mycket hårda, om man skulle gå upp
från nuvarande 30 till 40 procent av
lagrens anskaffningsvärde. Herr Gustafson
i Göteborg väljer att uttrycka
det så, att man skulle höja lagervärdena
med en tredjedel. Det är riktigt
matematiskt sett, och propagandamässigt
tjänar det ett visst syfte att säga så.
Men det kan vara av intresse att se hur
det ställer sig i verkligheten med denna
väldiga belastning. Jag berörde den saken
under höstriksdagen. Under den
tid som gått sedan dess har jag närmast
fått bekräftat vad jag då sade.

Jag såg häromdagen ett storföretag
presentera sitt bokslut för 1958. Företaget
redovisade en nettovinst på ungefär
30 miljoner kronor. Året förut var
vinsten 5 miljoner kronor större. Skatterna
var i bokslutet upptagna till 16
miljoner kronor mindre än året förut.
Avsättning till pensionsfond hade skett
med 10 miljoner kronor och till investeringsfond
med 25 miljoner kronor. Det
sistnämnda beloppet var 7 miljoner kronor
större än ett år tidigare. Bolaget
meddelade offentligt, att vid 1957 års
bokslut hade det måst skriva upp sitt
varulager med 10 procent till 30 procent.
Man var alltså i den lyckliga belägenheten,
att man kunnat skriva ner
sitt lager till 20 procent. Det meddelades
också, att den summan som motsvarar
uppskrivningen avsatts till investeringsfond.
Fick det företaget nämnvärt
sämre likviditet genom denna bokföringstransaktion
?

Det är nog riktigt att dessa lagervärderingar,
som utskottet skriver, i
vissa undantagsfall kan verka i likviditetsförsämrande
riktning. Jag betonar
att det gäller vissa fall. När man,
som herr Gustafson i Göteborg gör
gällande, att vi från vårt håll inte skulle
ha något intresse för att företagen kon -

Onsdagen den 4 mars 1959 Nr 6

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om ändring i kom

munalskattelagen

solideras, vill jag säga, att det är uppenbart
missvisande. Jag tror att man om
den svenska företagsbeskattningen kan
säga, att den kännetecknas av mycket
liberala och generösa principer. När
på sin tid Ernst Wigforss genomförde
den fria avskrivningsrätten för företagen,
var ju det ett utpräglat bevis för
den inställningen. Sedan har ju detta
missbrukats, och vi har fått ändra lagstiftningen.
Men det vi sysslar med nu,
lagervärderingsreglerna, avser ju att ge
företagen möjlighet att täcka prisförluster,
och det avgörande är väl, att
man skall ha täckning för riskerna för
prisfall på lager.

Nu har regeringen föreslagit, att man
skall vänta ett år med att genomföra
permanenta lagstiftningsbestämmelser,
d. v. s. gå upp från 30 till 40 procent i
lagervärdena. Man har åberopat konjunkturpolitiska
skäl, och utskottsmajoriteten
har godkänt detta. Vi går med
på att man flyttar fram denna uppskrivning
ytterligare ett år, och därmed
menar vi, att man har tagit hänsyn
till att det kan finnas ett litet antal
företag, som annars skulle få vissa besvärligheter.
Personligen har jag, herr
talman, den uppfattningen att om man
bara skall ha som riktmärke att skydda
företagen mot ökad skattebelastning —
jag har nog den meningen, att företagen
skall betala sina skatter — kan det
ifrågasättas om ett uppskov med denna
lageruppskrivning är till gagn. Det blir
kanske, som vi hoppas, en högkonjunktur,
och då blir det väl svårare att
undgå ökade skatter, om företagen då
väntat med att anpassa sig efter den
nya lagen.

Nu vill ju varken högern eller folkpartiet
acceptera den lag som är beslutad,
och det är egentligen det striden
gäller i dag för deras vidkommande. En
betydande majoritet i riksdagen har
sagt ifrån, att 40-procentsrcgeln är
lämplig med hänsyn till det ändamål
denna lag skall tjäna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Som ett bevis på att
det inte skulle vara så farligt med denna
uppskrivning nämnde utskottets värderade
ordförande ett storföretags bokslut,
där man haft möjlighet att sätta
av det belopp, som motsvarar uppskrivningen,
till en investeringsfond. Det är
klart att investeringsfonden här fått en
mycket väsentlig uppgift, även om det
principiellt måste vara felaktigt att i
den mån detta lager motsvarar ett normallager
över huvud taget beräkna
någon vinst på en uppskrivning av detsamma.

Men låt gå för detta. Där var investeringsfonden
en värdefull tillgång att ha.
Men, herr Ericsson i Kinna, investeringsfonder
får endast användas av
aktiebolag och ekonomiska föreningar,
och alla de, som bedriver rörelse i annan
form, kan inte utnyttja den möjligheten.
Det finns många företag, framför
allt inom handelns område, där
varulagret är den enda egentliga avskrivningsmöjligheten,
och det är därför
det är viktigt att vi här inte går
fram på det sätt socialdemokraterna
och centerpartiet förordar.

Herr Vigelsbo sade, att vi senare skall
behandla bolagsskatten, och då kommer
oppositionen att vara överens om
att avskaffa den. Det tycker jag är alldeles
utmärkt, och det skall vi kämpa
för. Men bolagsskatten gäller bara aktiebolagen,
och det hade varit värdefullt
om vi kunnat påräkna centerpartiets
stöd för en produktionsvänlig politik,
som inte bara gäller aktiebolagen utan
också småföretag som drives i annan
form.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Egentligen är jag före -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om ändring i kom munalskattelagen -

kommen av herr Gustafson i Göteborg.
Jag vill emellertid trycka på att det
inte är så i verkligheten, herr Ericsson
i Kinna, att lagervärderingen endast
berör bolag, ekonomiska föreningar
och storföretag. Herr Ericsson rörde
sig med vinstbelopp på 30 miljoner och
försökte därav ge ett sken av att det
bara är sådana stora företag det gäller.
Men så är det inte. Yi har alla våra
små privata företagare inom handel,
hantverk och småindustri, som bedriver
sin rörelse som fysiska personer, som
också beröres. Där är det inte bara
för att få fram ett skydd mot prisfall
som man vill ha en större frihet för
lagervärderingen, utan där gäller det
också, som jag framhöll i mitt första
anförande, att få fram en resultatutjämning
via ett friare lagervärderingssystem.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det står här att finansministern
gjort en utredning och kommit
till resultatet att de avskrivningsregler,
som nu tillämpas i dagens läge,
inte kunde utnyttjas ens under 1951 års
högkonjunktur. Det är ju mycket svårt
att begripa att man inte skulle kunna
nöja sig med de avskrivningsregler
som nu gäller, när man inte ens
1951 kunde utnyttja motsvarande avskrivningsregler.

Beträffande den extra bolagsskatten
var vi överens om den saken i fjol, men
vi avskaffade den inte då. Jag hoppas
emellertid att vi skall kunna avskaffa
den i år, och jag hoppas också att vi
skall lyckas härmed, såvida inte någon
i första kammaren glömmer bort att
trycka på knappen ■— sådant händer ju
också ibland.

På tal om småindustrien skulle jag
vara mycket intresserad av att se den
småindustri, som har möjlighet att över
huvud taget skriva ned mer än 60 procent.
Jag har mycket svårt att förstå
vilken småindustri det är som har be -

hov av friare lagervärderingsregler. Det
är möjligt att det finns något sådant
företag, men jag har i varje fall mycket
svårt att föreställa mig det.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Vigelsbo vill nu
göra gällande, att det inte gör någonting
om man höjer gränsen från 30 till
40 procent, ty det är egentligen inga
företag som drabbas därav. Han åberopar
en utredning av finansministern.
Det gjordes en utredning inom företagsbeskattningskommittén
avseende 1949
och 1951 års taxeringar. Jag har sett på
siffrorna från 1949, och det visar sig
i alla fall att en tredjedel av de undersökta
företagen 1949 hade nedskrivningar
med mer än 60 procent, och de
skulle alltså i dagens läge ha drabbats
av en sådan uppskrivning. Denna
proportion gällde också inom var och
en av de tre undersökta huvudgrupperna,
nämligen industri-, grosshandels-
och detaljhandelsföretag. Nu är
hela undersökningsmaterialet bristfälligt,
det är vi alla överens om. Men
skall man åberopa undersökningen,
får man inte glömma dessa fakta.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Frågan om varulagervärderingen
måste naturligtvis ses i
samband med skattepolitiken i dess
helhet. Det handlar ju om hur man
skall ordna företagens beskattning, vid
vilken tidpunkt man skall sätta in en
skattepolitisk åtgärd som riksdagen redan
beslutat.

Det fattas nu en miljard på statsbudgetens
inkomstsida för att den skall
räcka bl. a. till de våldsamt upptrissade
rustningskostnaderna, och det talas om
att en omsättningsskatt borde klara den
saken, en skatt alltså som hårdast skulle
drabba folk med små inkomster.

Onsdagen den 4 mars 1959 Nr 6

Ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 om ändring i kom -

munalskattelagen

Genom en omsättningsskatt skulle
t. o. m. de som har så eländigt små inkomster
att de är befriade från inkomstskatt
komma att pungslås.

Vi har en annan mening om hur finansministerns
budgetbalansering bör
ske. Det är nödvändigt att skära ned
rustningskostnaderna och en del andra
onödiga utgifter. Vidare skulle man
kunna ta in ytterligare en del pengar
genom att klämma efter skattesmitare
och genom att pålägga bolagen och andra
stora inkomsttagare en rimligare del
av den samlade skattebördan. Det är
ju om detta sistnämnda som det i det
här fallet handlar.

Nu går emellertid skattepolitiken i
rakt motsatt riktning. För några veckor
sedan befriades de rika här i landet
från skatteutgifter på 7 miljoner kronor
per år genom en lagändring i fråga om
kvarlåtenskapsskatten. Det har också
omvittnats •—- inte minst i den här debatten
—■ att det är mycket energiska
försök i gång att helt befria bolagen
från den extra bolagsskatten. Och till
andra liknande åtgärder kommer nu de
nya eftergifterna för högerns krav —
någonting annat är det inte fråga om
— då det gäller varulagervärderingen.
Ett genomförande av utskottsförslaget
skulle nämligen på den punkten innebära
att man ändrade på tidigare riksdagsbeslut
om tidpunkten när dessa
ökade avgifter skall tas ut.

Ser man det förslag som nu föreligger
mot bakgrunden av ständigt ökad
skattebelastning för folk med små inkomster
blir det hela så mycket mera
orimligt.

Herr talman! Jag hade vid behandlingen
av samma fråga i slutet av fjolårets
riksdag tillfälle att litet närmare
utveckla vårt partis synpunkter, och
jag har därför ingen anledning att nu
orda ytterligare om saken. Kort uttryckt
innebär emellertid vår ståndpunkt,
att det inte skall givas något
ytterligare uppskov med ikraftträdan -

det av den lag, som riksdagen beslöt
redan år 1955. Jag hemställer därför
om avslag på såväl utskottets som reservanternas
förslag, d. v. s. att 1955
års beslut skall genomföras utan något
vidare uppskov.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav till
en början propositioner dels på bifall
till det i reservationen intagna förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen,
dels ock på avslag härå; och
fann herr förste vice talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Nilsson i
Svalöv och Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen till bevillningsutskottets
betänkande nr 17 intagna förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
detta lagförslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes.

Därvid avgåvos 135 ja och 72 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit det i
reservationen intagna lagförslaget.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Åtgärder för att tillföra domstolarna trafikteknisk sakkunskap

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr NILSSON i Svalöv (h), som yttrade: Herr

talman! Sedan andra kammaren
har avslagit det lagförslag, som vi reservanter
hade fogat till detta betänkande,
vill jag endast meddela, att vi
i den slutliga voteringen naturligtvis
kommer att stödja förslaget om uppskov
med lagen i stället för att stödja
det av kommunisterna framförda förslaget
om avslag på propositionen.

Herr förste vice talmannen gav härefter
propositioner dels på bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 27, dels
ock på avslag därå. Kammaren biföll
propositionen.

Slutligen biföll kammaren på framställd
proposition utskottets hemställan
i avseende å motionerna 1:385 och II:
460.

§ 12

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 3, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Åtgärder för att tillföra domstolarna
trafikteknisk sakkunskap

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att tillföra domstolarna
trafikteknisk sakkunskap.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Efter det att vi avlämnat
denna motion har framställningar

gjorts av olika trafik- och motororganisationer
och uttalanden fällts vid offentliga
diskussioner i den riktning,
som motionen avser. Det tyder på att
motionen har ett mycket starkt underlag
hos den del av den allmänna opinionen,
som över huvud taget har någon
bestämd uppfattning i sakfrågan.
Av utskottets utlåtande får man den
uppfattningen, att utskottet vid behandlingen
av motionen har beaktat problemet
ur en för snäv synvinkel, så snäv
till och med att utskottet inte har ansett
det nödvändigt att remittera motionen.
Naturligtvis är det största antalet
mål av så pass obetydlig karaktär,
att någon sakkunnig inte behövs. Åtal
för bristfälliga bromsar vid flygande
besiktning t. ex. kräver i allmänhet
inte någon högre grad av sakkunskap,
liksom inte heller frågan om överlastad
lastbil — även om dessa saker kan bli
mera invecklade.

Av praktiska och ekonomiska skäl
kan det inte undvikas, att rättegången
i sådana mål får en summarisk prägel.
Däremot är det betänkligt när allvarliga
mål rörande stora skadeståndsbelopp
eller påståenden om grov vårdslöshet
i trafik avgöres utan att de ofta
mycket invecklade bevisfrågorna fått
sakkunnig belysning.

Situationen i dag är väl den, att
domstolarna har möjlighet att anlita
expertis. Man nödgas dock tyvärr konstatera,
att den möjligheten ytterst sällan
begagnas. Anledningen därtill skall
jag inte ge mig in på att försöka förklara.
Det är väl ingen tvekan om att
därest en ändrad inställning konime till
stånd, så skulle efter hand vår nuvarande
expertgrupp utökas. Det skulle
säkerligen komma att betyda mycket i
dessa sammanhang.

Utslaget i en rättegång har ju betydelse
både för ansvarsfrågan och för
skadeståndsfrågan. Även ansvarsfrågan
kan komma att få ekonomisk verkan,
t. ex. när en yrkeschaufför genom straffet
mister sitt körkort. Skadeståndsfal -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Åtgärder för att tillföra domstolarna trafikteknisk sakkunskap

len har nog den största betydelsen. Den
ur offentlig synpunkt ganska ringa förseelsen
vid ett skadeståndsfall kan ha
en oerhörd betydelse.

Ehuru vi motionärer anser att sakkunskap
i trafikfrågor borde vara företrädd
i domstolarna, så har vi därmed
inte velat inskränka oss till att man
skulle ha sakkunskap bara beträffande
trafikmetoderna och vägförhållandena.
Man skulle även ha sakkunskap vid frågor
rörande fordonens konstruktion,
deras speciella vägegenskaper in. m.
— detta för att bland annat bedöma
vad som verkligen inträffat eller kunnat
inträffa vid en viss trafikhändelse.
Ofta har ganska små detaljer stor betydelse
— en betydelse, som ofta förbises
av både polismyndigheten och domstolarna.
Jag tillåter mig att som ett exempel
referera ett rättsfall.

En person färdas i bil på rak vägslräcka.
Han möter ett fordon från motsatta
hållet och bländas av dess helljus.
Själv bländar han av. Den andre
bländar icke av. Då fordonen är relativt
nära varandra nödgas den förste
slå på sitt helljus och upptäcker omedelbart
framför fordonet en fotgängare.
Det är omöjligt att undvika denne annat
än genom en specialmanöver. Denna
utföres och medför, att fordonet
svängs åt höger vägbana, gör en helomvändning
och nu färdas på vägen
åt motsatta hållet. Den bil som fortfarande
utan avbländning framföres med
minskad fart kolliderar med den andra
bilens bakre del. Fotgängaren räddas,
kollisionen åstadkommer endast materialskador.
För den påkörande, icke avbländande
bilen blir dessa skador av
relativt ringa omfattning men för den
andra bilen blir skadorna större. I reparationsräkningen,
som den bländande
bilens ägare presenterar, ingår som en
post bland annat utbyte av fotkontakt,
den s. k. avbländningskontakten. Den
bländande bilens förare frikännes från
allt ansvar och får fullt skadestånd.

Domstolen lämnade helt utan avse -

ende påståendet, att utbytet av fotkontakten
klart visar att densamma var
felaktig och att sålunda den bländande
bilens förare måste anses ha vållat kollisionen
genom att framföra ett fordon
som var bristfälligt. Hade sakkunskap
funnits i domstolen, hade man haft
möjlighet att ur reparationsräkningen
utläsa, huruvida fotkontakten kunnat
skadas vid kollisionen eller icke. Utgången
i målet hade — det tillåter jag
mig säga — möjligen kunnat bli en annan.
Att föra målet till hovrätten för att
få möjlighet att där inkalla särskild
sakkunskap skulle ha kostat den dömde
mycket mera än böter och uteblivet
skadestånd. Någon ersättning för sina
kostnader hade den åtalade icke haft
möjlighet att få.

Naturligtvis kan vi motionärer inte
utan en noggrann och grundlig utredning
göra bestämda påståenden beträffande
värdet och inverkan av en obligatorisk
teknisk sakkunskap i domstolarna
vid avgörandet av vissa trafikmål.
Man överskattar nog gärna domstolarnas
erfarenhet i mål av denna
typ. I praktiken blir det ofta så att
den tekniska utredning som föreligger
består av en av polisman upprättad
skiss över körbanorna och en uppgift
om väderleken, kompletterade med vittnesmål,
vilkas tillförlitlighet erfarenheten
visar vara ganska oviss. Naturligtvis
har den mänskliga faktorn —
som utskottet framhåller — visat sig
vara orsaken till att farliga situationer
över huvud taget uppkommer. När man
sedermera skall bedöma det enskilda
fallet, gör man ofta konstruktioner av
vad den olycksvållande skulle ha kunnat
göra. Då har det stundom visat sig
att man förutsätter manövrer och tillvägagångssätt,
som av en tekniskt initierad
bedöms som omöjliga eller i
varje fall mycket diskutabla.

Eftersom expertutredning av trafikolyckornas
orsaker i regel icke äger
rum, måste i olycksstatistiken, som bygger
på domstolarnas utslag, den mänsk -

I Andra kammarens protokoll 19~>!l. Nr (>

Nr G

Onsdagen den 4 mars 1959

Åtgärder för att tillföra domstolarna trafikteknisk sakkunskap

liga faktorn rent logiskt komma att
framstå som den alldeles dominerande
faktorn vid trafikolyckor.

Jag delar utskottets uppfattning att
den ökade biltälheten och den allmännare
förekomsten av körkort hos domstolarnas
ledamöter successivt kommer
att öka förståelsen för dessa problem.
Långt betydelsefullare än att rättens
ledamöter har körkort är, att vederbörande
är aktiv motorförare. Dit har vi,
såvitt jag förstår, ännu långt. Det förhållandet
kommer, trots allt, bara att
ha betydelse vid de mera bagatellartade
målen.

Herr talman! Det förefaller mig ådagalagt,
att det här föreligger problem
som pockar på sin lösning. Varje utväg
för att öka rättssäkerheten bör prövas.
Svårigheterna är många och stora, det
medger jag, men de borde rimligen kunna
klarläggas genom en utredning. Likväl
har vi motionärer att ta hänsyn
till att det vördnadsvärda första lagutskottet
i ett enhälligt utlåtande avstyrkt
motionen. Därför avstår jag från
något yrkande i dag. Jag förmodar dock
att frågan kommer igen.

Herr Svensson i Va (ep) instämde
häri.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det förekommer inte sällan
i domstolarna att det krävs särskild
sakkunskap. Som gammal domare har
jag själv många gånger under min långa
bana önskat att jag varit utbildad ingenjör,
jägmästare, agronom, läkare, bilmontör;
ja allt möjligt skulle jag i olika
situationer ha velat behärska med full
sakkunskap. Det kan nu inte ske, ty livets
förhållanden är så mångahanda
och domstolarna måste gripa sig an med
så många slags uppgifter, att vi inte
kan inrätta specialdomstolar för varje
fackområde. Vi har specialdomstolar nu
i några fall, där sakkunskapen ständigt
behövs, i stora som små mål. Jag
kan nämna vattenmål, jorddelningsmål
och expropriationsmål. Ett annat sätt att

täcka behovet av specialkunskap är att
de vanliga domstolarna i vissa slags
mål förstärks med särskilda sakkunniga.
Detta förekommer i vissa patentmål
och sjörättsmål. Förmodligen är det något
sådant motionärerna har avsett att
vi skulle införa i trafikmålen.

I de flesta fall har emellertid ingen av
dessa båda metoder att organisera sakkunnigt
bistånd åt domstolen ansetts
lämplig. Man måste ha en domstol som
är lämplig för det stora flertalet mål.
Sakkunskapen får, om så behövs, bibringas
domstolen antingen genom att
någon av parterna inför bevismedel,
hör ett sakkunnigt vittne, eller genom
att domstolen själv förordnar om att en
fackman hörs som sakkunnig. Redan under
förundersökningen i ett sådant mål
kan åklagaren höra en sådan sakkunnig,
och adokater hör ofta sakkunniga som
skriver intyg och sedermera kallas som
vittnen i processen.

I motionen begärs nu att domstolarna
skulle tillföras trafiktekniskt sakkunniga
vid handläggningen av vissa trafikmål,
tydligen vid en mycket stor del av
alla trafikmålen. Man talar nämligen om
att sakkunniga skulle vara obligatoriska
där personskador eller materialskador
uppstått. Jag bortser ifrån ett
annat förslag till gränsdragning. Man
har eventuellt tänkt sig att sakkunniga
skulle anlitas då dagsböter över ett visst
antal skulle ådörnas. Det måste ju vara
en fullkomlig felsyn, eftersom man inte
skulle kunna bestämma hur många dagsböter
straffet skall innefatta förrän man
har hört denne förnämlige sakkunnige.
Det förslaget måste bero på snarast en
misskrivning.

Att ha sakkunniga i alla mål, där personskador
eller materialskador förekommer,
skulle leda till att sådana sakkunniga
skulle förekomma i ett mycket
stort antal mål. Personskadorna är lyckligtvis
inte så vanliga, men materialskador
förekommer i nästan alla trafikmål.
Trafikmålen är nu inte mindre än
40 procent av alla brottmålen, och de

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Åtgärder för att tillföra domstolarna trafikteknisk sakkunskap

fyller långa dagar av rättegångsförhandlingar.
Hur man kan påstå att trafikmålen
behandlas utan ingående saklig
granskning, förstår jag verkligen inte,
då jag har varit med om att sitta hela
dagar i ända och höra alla dessa vittnen,
bilmontörer och bilinspektörer och vad
de nu är alla som anlitas i sådana mål.
Åtminstone på landet är nämndemännen
i mycket stor omfattning själva bilförare.
Jag har visserligen inte haft min
verksamhet på landet på mycket länge,
men jag har en känsla av att nämndemännen
där inte bara har körkort på det
oskyldiga vis som jag, som har ett 40
år gammal körkort som jag inte använder,
utan verkligen kör sin bil och
har erfarenhet av trafiken. Även i städerna
har man nu ganska många nämndemän
som har körkort. Jag hade särskilt
anledning att lägga märke till detta,
när jag skulle indela nämndemännen i
min stad till tjänstgöring i de små nämnderna.
Därvid har jag ansett, att det i
varje sådan liten nämnd bör sitta åtminstone
någon som har erfarenhet av
trafikförhållanden, och det har inte varit
någon svårighet att anordna en sådan
indelning av nämndemän. Ordförandena
i de rätterna har också körkort
och egen bil, så jag tycker det är ganska
väl sörjt för att sakkunskapen kommer
till tals.

Jag skall nu inte gå in på det rättsfall
som herr Fälldin här refererade —
jag tror det vore vanskligt att ta ståndpunkt
efter denna föredragning, och det
skall man heller inte göra på denna
plats — men jag ställde mig omedelbart
den frågan, varför inte svaranden i målet
själv låtit inhämta ett sakkunnigt omdöme
av den bilmontör som hade utfärdat
räkningen — då hade saken blivit
klar. Det var närmast han som skulle
göra det, eftersom det var han som
hade anledning att tro, att den saken
spelade så stor roll.

Man måste också beakta svårigheterna
att organisera domstolsväsendet, om
domstolarna skulle förstärkas med så -

dana här sakkunniga i ett mycket stort
antal trafikmål. För det första måste
man ju nu för tiden tänka på kostnaderna,
och det gör man kanske klokt i att
alltid göra. Hur skulle man för det andra
kunna bemästra anordningen av en
domstol, där det skulle vara sakkunniga
i vissa fall men icke i andra? Samtidigt
är målen indelade lokalt, så att
mål från ett visst landsfiskalsdistrikt
förekommer en viss dag och en viss tid
på dagen. I de få fall, då det verkligen
erfordras inkopplande av en mera ingående
sakkunskap på dessa områden,
är det mycket lätt att åstadkomma den
saken, och det får ju ske i ett otal andra
fall, som inte rör trafiken.

Herr Fälldin har vitsordat, att domstolarnas
förfarenliet på det här området
redan nu är ganska stor, och att folk
i allmänhet kan förväntas få allt större
erfarenhet av trafikmål ju större biltätheten
blir. Jag tror inte att den här
frågan kommer igen, herr Fälldin, utan
jag tror att man även för framtiden får
nöja sig med att få sakkunskapen representerad
på det sätt som nu kan ske.
Om varken den tilltalade eller åklagaren
säger någonting annat, nöjer man sig nu
normalt med den sakkunskap som finns
i domstolen, och det är ofta en ganska
ordentlig sakkunskap. Man bör här interingakta
den sakkunskap som lekmännen
i domstolen besitter, särskilt på landet,
där bilen kan sägas ha blivit var
mans egendom och används i det dagliga
livet på ett sätt som man tidigare
inte ens tänkte sig, men även i städerna.
I mera invecklade mål är det åtminstone
enligt min erfarenhet ganska vanligt
att särskild sakkunskap tillföres
domstolen genom att sakkunniga höres.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Det var inte min avsikt
att på något sätt polemisera i den här
saken, men jag kan inte underlåta att

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets

betänkligheter vägra att utföra vapenfri tjänst

något kommentera vad utskottets ordförande
har sagt.

Vad först beträffar det mål jag refererade
kanske det undgick herr Rylander
att den åtalade hade framfört det
berörda förhållandet, men såsom jag
påpekade lämnade domstolen det utan
avseende.

Herr Rylander säger, att trafikmålen
utgör 40 procent av alla brottmål. Jag
skulle vilja använda det förhållandet
som ett argument för min åsikt. Om
nära nog hälften av alla brottmål är trafikmål,
är det väl redan av den anledningen
befogat att i så stor utsträckning
som möjligt tillföra domstolarna expertis.

Herr Rylander anmärkte på vad vi
har skrivit i motionen och sade att man
först måste ha klart för sig, vad vederbörande
skall dömas till. Såvitt jag förstår
framgår det emellertid något så
när av åtalsrubriceringen och den förundersökning
som rätten gör, om det
är befogat att koppla in den trafiktekniska
sakkunskapen.

Vi har själva sagt, att alla de frågor,
som lagutskottets ordförande anser måste
besvaras innan man tar ställning,
är omöjligt att besvara utan vidare. Det
är därför vi menar att en utredning bör
få klarlägga hur svårt det är och om vår
tanke över huvud taget är genomförbar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Lämpligare behandling av värnpliktiga
och civilförsvarspliktiga, som av samvetsbetänkligheter
vägra att utföra
vapenfri tjänst

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
om lämpligare behandling av värnpliktiga
och civilförsvarspliktiga, som av
samvetsbetänkligheter vägra att utföra
vapenfri tjänst.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en i andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 82, av herr Spångberg. I motionen
hemställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av frågan om åstadkommande av
lämpligare behandling av personer, som
på grund av samvetsbetänkligheter vägrade
utföra tjänst, vartill de som vapenfria
uttagits, samt att utredningen även
skulle omfatta liknande vägran enligt
civilförsvarslagen.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 82, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Enligt grundlagen får
ingen någons samvete tvinga. Enligt
värnpliktslagen befrias människor från
sina samvetsbetänkligheter genom fängelsestraff.
Jag har i motionen föreslagit,
att vi skulle försöka åstadkomma lämpligare
behandling av personer som på
grund av samvetsbetänkligheter vägrar
att utföra sådan tjänst, som de har
uttagits till som vapenfria, och att detta
även skulle gälla civilförsvaret och att
vägran i så fall skulle ha religiösa och
etiska skäl.

Jag känner inte till något annat område
än det militära där man straffar
samvetsbetänkligheter. Det finns naturligtvis
andra områden där människor
hyser samvetsbetänkligheter, och jag
skulle mycket väl kunna räkna upp en
rad sådana. En del människor vill av
religiösa skäl inte arbeta på lördagar,
somliga skulle absolut vägra att delta i
vivisektion, vissa läkare, som anser det
oriktigt att förgripa sig på livet, vägrar
absolut att delta i fosterfördrivning. Men
inte finns det något straff för vägran
på grund av samvetsbetänkligheter i sådana
fall, om man skulle vilja utnyttja

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvetS''

betänkligheter vägra att utföra vapenfri tjänst

vederbörandes arbetskraft till sådana
uppgifter.

Nu vet vi att tjänstgöringen för värnpliktsvägrare
alltid är inkopplad i något
militärt sammanhang. Även om det säges
att de vapenfria får delta i sjukvård,
sänds de inte till ett vanligt lasarett,
utan de skall utföra arbetet i någon
militärförläggning. Inkallelsen till dylik
tjänst sker även genom den militära
organisationen. Den vapenfria värnplikten
har alltså en militär prägel •— det
kan man inte komma ifrån.

Vi vet att de flesta tycker att det är
pjåsk att inte kunna delta i vapenfri
tjänstgöring, exempelvis på sjukhus,
men nu finns det människor som har
samvetsbetänkligheter mot sådant och
mycket bestämt hävdar sin åskådning.
Det är inte möjligt att genom straff få
dem på andra tankar.

Den militära utbildningen går ju i
betydande grad ut på att lära de värnpliktiga
att döda människor och förstöra.
Det är ett underligt förhållande att
man i alla nationer, med undantag för
det fåtal som hyser samvetsbetänkligheter,
anser att dödandet är någonting lovvärt,
någonting som man måste tillgripa
i umgänget mellan nationerna och att
varje pojke som är frisk därför måste
lära sig att döda andra människor. I
uppfostran däremot försöker vi lära
människan en moral som förbjuder henne
att döda andra. Vi vill hålla livet i
helgd och lär att en människa icke får
ta en annan människas liv. Det är inte
tillåtet för en läkare att ens på hemställan
av en svårt sjuk och pinad patient
förkorta hennes liv och därmed
befria henne från ett obotligt, svårt lidande.
Våra barn fostras enligt denna
inställning och bibringas eu moral, att
livet skall hållas i helgd. Vi bör hålla
detta i minnet när vi bedömer de samvetsömma
värnpliktiga.

Uppfattningen att det är hög moral
att under vissa förhållanden döda andra
människor kommer in hos ungdomen

under ett något senare skede, även om
det är i mycket tidig ålder. Vi vet att
det för många inte är svårt att rätta sig
efter den där uppfattningen, att man får
döda andra människor, och många opererar
på egen hand. Har man bara fått
klart för sig, att livet inte är helgat om
det är nationen det gäller, utan att
man då får döda hur många människor
som helst, har man brutit principen att
en människa inte får döda andra människor.
Men då får man göra det. Då
hålls inte livet i helgd längre. En sådan
uppfostran medför ett slags dualism,
som är mycket svår att acceptera, och
man kan förstå att vissa människor säger
nej, även om den gruppen kanske är
mindre än den som dödar på egen hand
och för egen räkning. Varenda vecka
kan vi i tidningarna läsa rubriker om
rånmord, taxirån, lustmord, mordförsök
o. s. v. Många av dessa våldsverkare har
säkerligen intalats att livet inte behöver
hållas i helgd. Men så kommer vi till
denna lilla grupp, som envist och tjurigt
vägrar att låta sig placeras in i militära
sammanhang.

Om alla hade den uppfattningen är
det alldeles givet, att ingen människa
skulle komma i det läget att han skulle
mörda en annan människa, varken i
större sällskap eller på egen hand. Genom
nu gällande bestämmelser tvingas
den enskilda människan till en kompromiss
mellan sin uppfattning och sitt
samvete. Den samvetsömme, som blir
tilldelad en vapenfri tjänst, lyder dock
— och får det kraftigt inpräntat — under
de militära myndigheterna. Han inkallas
genom militärmyndigheterna och
han fullgör värnplikt t. o. m. under
längre tid än andra människor. Nu
finns det de som för sitt samvetes skull
anser, att de bör använda tiden till någonting
annat och bl. a. därför vägrar
värnpliktstjänstgöring. De anser sig ha
eu helig uppgift alt utföra. Då säger
man till dem: »Ni får öva i vapenfri
tjänst under längre tid.» Vad är logi -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets betänkligheter

vägra att utföra vapenfri tjänst

ken härvidlag? De kommer ju i ett svårare
läge än personer som fullgör sin
vapentjänst. Hela deras tillvaro regleras
under denna tid. Så länge de är i värnpliktsåldern
och så länge de vägrar utföra
ett arbete som militärmyndigheterna
ålägger dem, hotas de av krigslagarna.
Även om utskottet nu vill bestrida
det, såvitt jag förstår av dess skrivning,
är det dock ett faktum att detta för
de värnpliktiga måste uppfattas som ren
godtycklighet.

Det finns personer som säger bestämt
nej till en kompromiss i detta fall. Samvetsbetänkligheterna
finns kvar, även
om de inte behöver engageras i aktiv
vapenövning. Då anser man sig böra
pröva dessa personer gång på gång och
försöka pressa deras samvete till denna
kompromiss genom ständigt nya inkallelser.
Hela den militära inkallelseapparaten
skall då via försvarsdepartementet
sättas i gång, och vägran blir för varje
gång bestraffad.

I knappast något av dessa fall — och
förmodligen inte i något enda — rör det
sig om sådana personer, som man träffar
på under rubrikerna om rånmord,
taxirån, lustmord o. s. v., utan det rör
sig om verkligt högt stående hedersmänniskor,
människor som alltid gjort rätt
för sig, som leds av ett utomordentligt
gott motiv, även när de vägrar fullgöra
värnpliktstjänstgöring. De ställs här för
första gången inför möjligheten att dömas
för ett brott. De har plötsligt blivit
förbrytare genom att även i detta fall
följa sitt samvete.

På sid. 2 i första lagutskottets utlåtande
är beskrivet hur detta går till.
Vapenfri värnpliktig underkastas straffbestämmelser,
som gäller för övriga
krigsmän. Vidare står där vilka straff
han kan råka ut för och till sist att
möjlighet att erhålla befrielse från sådan
tjänst icke föreligger. Sedan han en
gång blivit inkallad, åker han in i fängelse,
om han vägrar, och sedan kan den
ena inkallelsen följa efter den andra.

Även här råder godtycklighet, såvitt jag
förstår. Några kanske blir inkallade två
gånger, andra tre gånger, ja, det finns
de som varit inkallade ända till fem och
fler gånger.

Nog är jag litet förvånad över att utskottet
under dessa förhållanden inte
kan finna något skäl för en utredning i
motionens syfte. Detta är alltså ett tillstånd
som man gillar; det skall få vara
på det sättet. Under det att fängelserna
inte har utrymme och domare och poliskår
inte räcker till för de verkliga förbrytarna,
är det mycket lätt att bura
in dessa hedersmänniskor och sysselsätta
domstolar, åklagare, fängelsedirektörer
etc. för att hålla dem i fångenskap.
Nog kan vi väl alla inse det
orimliga i detta, och nog borde det finnas
möjligheter för oss att lösa denna
fråga på ett mera mänskligt sätt. Det
har man ju kunnat göra i andra länder.
Där har man större respekt för den enskilda
människans samvete än vad som
kommer fram vid vår tillämpning av lagen
på detta område. Enligt min mening
föreligger det mycket starka skäl
för alt härvidlag få en ändring till
stånd. Även de militära myndigheterna
har för övrigt förklarat att en utredning
borde göras beträffande de människors
problem som det här gäller.

Utskottet hänvisar i olika sammanhang
till 1941 års utredning angående
samvetsömma värnpliktiga. Vid ett närmare
studium av denna utrednings betänkande
skall man emellertid finna
hur otäckt detta är, och det är därför
mycket beklagligt att hela vår nuvarande
lagstiftning på området bygger på
det betänkandet. Det finns stycken i det,
som jag innerligt hoppas är alldeles
främmande för vårt rättsväsende i övrigt.
Det ger uttryck åt en människofientlighet
och en fientlighet mot samvetsbetänkligheter,
som vi troligen inte
kan uppleta någon motsvarighet till
inom andra avsnitt av vårt utrednings -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets betänkligheter

vägra att utföra vapenfri tjänst

väsende. Jag skall be att få citera några
meningar, som bevisar detta.

Är det rimligt med en lagstiftning,
som bygger på 1941 års betänkande och
i vilket det bl. a. — det återfinnes i utskottsutlåtandet
— säges att »bland de
samvetsömma finns personer som icke
förtjänar hänsyn från samhällets sida».
Jag frågar: Finns det verkligen sådana
personer? Enligt utredningen finns
de. —-

»De sakkunniga avse särskilt de personer,
vilka hysa en mot staten föraktfull
inställning», skriver de sakkunniga
vidare. I det sammanhanget nämner
man fullkomligt oriktigt den kristliga
religiösa sammanslutningen Jehovas
vittnen, vilken organisation man tidigare
ingående givit en falsk beskrivning.

De sakkunniga säger också följande:
»Vidare avse de sakkunniga sådana
samvetsömma, som ådraga sig straff
för vägran att fullgöra den tjänst, som
de i egenskap av vapenfria värnpliktiga
fått sig ålagd.» Här är det alltså fråga
om människor, som så starkt ledes av
sitt samvete att de hellre tar ett straff
än de bryter mot sin tro ■— ja, som
troligen hellre skulle ta ett dödsstraff.
Dessa människor tillhör en grupp, som
enligt de sakkunniga icke förtjänar särskild
hänsyn från samhällets sida.

Man blir mer och mer förbluffad, ju
mer man läser i de sakkunnigas betänkande
— vilket för övrigt innehåller
ännu värre formuleringar än de här citerade.
Man blir förvånad över att det
har kunnat byggas en lagstiftning på ett
betänkande med denna människofientliga
och samvetsfientliga uppfattning.

Man kan också i betänkandet få reda
på hur de sakkunniga sett på de människor
det här är fråga om. Man kan, skriver
de sakkunniga, sätta dessa människor
i arbete med att vid krigstillfälle
begrava lik, ocli likaså kan de sättas att
desarmera minor som flutit i land. Detta
senare förslag avstyrkte emellertid
den militära sakkunskapen, vilket också

framgår av sakkunnigas betänkande. Avstyrkandet
gjordes av rent militärtekniska
skäl.

Sakkunniga hävdar, att hänsyn icke
bör tagas: dels till personer som tillhör
Jehovas vittnen och dels till grupp med
så bestämd uppfattning i dessa ting att
de förr går i fängelse än sviker sitt samvete.
Som jag framhållit i min motion
är 1941 års utrednings betänkande mycket
föråldrat. Det är ett barn av sin
tid, d. v. s. av kriget. De betraktelsesätt
som framskymtar i det jag här citerat
återfinnes i den nazistiska ideologien,
men man kan anta att formuleringarna
har smugit sig in i betänkandet
utan att ha någon starkare förankring
i den svenska åsiktsbildningen. Det
är emellertid rent nazistiska, totalitära
synpunkter de sakkunniga anfört som
motiv för lagstiftningen.

Jag kan här anföra ett annat bevis
på hur föråldrat de sakkunnigas betänkande
är. Det finns i detsamma bl. a.
en uppgift om att man i Finland har
ansett sig ha anledning misstänka att
sammanslutningen Jehovas vittnen stått
i främmande makts tjänst, och att rörelsen
därför förbjudits och dess litteratur
beslagtagits. Denna religiösa sammanslutning
stod emellertid aldrig i
främmande makts tjänst, utan det var
en fientlig inställning till organisationen
som gjorde att man angrep och förbjöd
rörelsen.

Men nu har Finland en lagstiftning
som åtminstone vad beträffar straffet är
reglerad, och rörelsen är icke förbjuden.
Man har t. o. m. tillsatt en ny utredning
för att göra det hela mjukare
och för att ta större hänsyn till den enskilda
människan.

I allmänhet anser vi ju inte att folk
skall sättas i fängelse för att de har en
viss uppfattning i t. ex. religiösa frågor.
Vi delar t. ex. ut Nobelpris åt personer
i andra länder, som vågar ha en
mot staten avvikande mening. Hela
pressen — kanske med något undan -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets betänkligheter

vägra att utföra vapenfri tjänst

tag — har nyligen innehållit många lovord
över sådana personer. Det är många
som har glatt sig åt Pasternaks författarskap.
Många lovord har uttalats
för dem som intagit ungefär samma
ståndpunkt som de etiskt religiösa
sammanslutningar eller de enskilda
personer som vi behandlar här i detta
sammanhang. Man har glatt sig åt Pasternaks
Dr Zjivago, därför att man i
honom sett något av den andens storhet,
som kan få en människa att följa
sin egen etiska uppfattning och lyda
sitt samvetes röst, även om han skulle
hotas av straff. Jag behöver väl inte
tillägga att Pasternak inte fått något
straff. Pasternak är inte något särskilt
uppseendeväckande exempel — jag
skulle kunna ta något annat — men det
är ett av de fall som på senaste tiden
väckt uppmärksamhet.

Om man anser att Pasternaks författarskap
är bevis på en andlig resning,
för vilken vi kan vara glada,
måste man väl ändå känna något av en
skam över att vi i vårt eget land sätter
människor i fängelse därför att de på
grund av etisk eller religiös övertygelse
följer sitt samvetes röst. Härtill kommer,
herr talman, att vi alla är medvetna
om att vi inte kan kuva dessa
människors samveten genom fängelse
och straffarbete. Det vet också utskottet,
och det har utskottet medgivit i
sin skrivning.

När det i andra länder finns en lagstiftning
med begränsad strafftid och
möjlighet till befrielse från ny inkallelse
och när det finns länder, där människorna
får reda på vad som beslutas
i detta fall — inte ens denna förmån
har de värnpliktiga i vårt fria och
demokratiska Sverige — måste jag säga
att det finns skäl för oss att titta på
denna fråga litet närmare. Även om
denna grupp är liten, är varje människa
när det gäller samvetet en enhet.
Samvetet kan man väl ändå inte se kollektivt.
Samvetet är något som varje

människa får brottas med på egen
hand. Det bör vi tänka på, när vi tar
ställning till frågan om den enskilda
människans samvete.

Jag anser sålunda, herr talman, att
mycket starka skäl talar för ett bifall
till motionen. Hela inställningen till
denna fråga beror på oriktiga framställningar.
Det är inte möjligt att hur
länge som helst driva dessa satser. Så
länge dessa orättvisor finns är jag övertygad
om att denna fråga kommer tillbaka.
När vi fått en riktig beskrivning
av den största av de grupper det här
gäller tror jag att vi skall få en annan
inställning till denna lagstiftning.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag hoppas att kammarens
ledamöter inte anser att jag
brister i grundlighet, om jag nu inte
håller ett lika långt anförande som
herr Spångberg. Jag skall i stället försöka
begränsa mig till vad saken gäller.

En liknande motion väcktes ju vid
A-riksdagen 1958. Den blev då föremål
för en mycket ingående behandling i
utskottet. Nu väcks samma motion igen.
Det är bara den skillnaden att man här
har tillagt en passus om personer som
av samvetsbetänkligheter vägrar att utföra
civilförsvarstjänst. Jag saknar
emellertid anledning att gå in på de
civilförsvarspliktiga, eftersom frågan
om deras tjänstgöring och hur man
kommer att förfara med dem blir föremål
för riksdagens prövning i annat
sammanhang i år, då det kommer att
framläggas en proposition rörande civilförsvaret.

Som jag nämnde behandlade utskottet
motionen mycket ingående förra året.
Jag hoppas att inte min gamle vän herr
Spångberg anser att jag hör till de
alldeles obotfärdiga och människofientliga,
om jag bekänner att jag ledsamt
nog på grund av mitt yrke har nödgats
döma hela rader av värnpliktsvägrare

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets

betänkligheter vägra att utföra vapenfri tjänst

till fängelsestraff. Detta har jag — det
förstår åtminstone de av kammarens
ledamöter, som känner mig och mitt
goda hjärta -—• inte gjort med någon
större glädje, utan det har tvärtom varit
mycket obehagligt. Detta är anledningen
till att jag och det av mig ledda
utskottet nu liksom 1958 har ägnat
denna fråga en mycket ingående prövning.
Man måste nämligen fråga sig:
Är det nödvändigt att straffa personer
som anser att de av samvetsskäl inte
kan göra en viss sak, det må vara vad
som helst? Det ligger nära till hands
att säga sig, att det väl inte kan vara
så många med den egenheten att ha ett
så känsligt samvete att de inte kan
kvista ett träd på militär befallning,
som de ofta får göra i Uppsala.

Skulle det då vara så farligt att släppa
dem? Det var just vad motionären
förra året föreslog. Han ifrågasatte om
man inte skulle kunna befria dem helt
och hållet från tjänstgöringsskyldighet.
Detta ansåg sig emellertid inte utskottet
kunna godta. Man ansåg att rättvisan
kräver att de enskildas skyldigheter
mot samhället fördelas så långt möjligt
likformigt. Detta är ett rättvisekrav
som gör sig särskilt gällande beträffande
en så tung börda som värnplikten.
I synnerhet i händelse av bistrare
tider är denna börda oerhört tung och
tjänsten kan kräva livet som insats.
Detta kunde vi alltså inte godta.

Ett annat sätt som föreslogs av den
dåvarande motionären var, att åklagare
efter prövning av omständigheterna i
de enskilda fallen skulle kunna underlåta
åtal. Detta kritiserades mycket
skarpt i remissutsagor, och denna kritik
syntes utskottet mycket tungt vägande.
Detta kunde ju inte vara lämpligt,
och ännu mindre lämpligt att en
del av dessa skulle undergå straffpåföljd,
medan eu del på grund av vissa
omständigheter skulle slippa straff.

Utskottet var inne på tanken att gå
efter helt andra linjer, som inte var

uppdragna i motionen. Utskottet har
också i år ägnat sig åt att försöka dra
upp sådana linjer. Man har frågat sig
om inte dessa människor skulle kunna
göra något annat i stället och inte behöva
kommenderas av militära myndigheter
utan så att säga frivilligt åta
sig att utföra civila uppgifter. Det finns
ett otal tänkbara uppgifter som för vilket
känsligt samvete som helst borde
kunna vara tilldragande. Man tänkte
sig vissa arbeten inom sjukhusvärlden,
såsom att t. ex. ordna parker kring
sjukhus och annat sådant.

Utskottet har emellertid sammanträffat
med ett par representanter för
den åskådning det här gäller; det är
såvitt jag vet uteslutande sekten Jehovas
vittnen som det här är fråga om.
Dessa representanter förklarade dock
att de inte kunde representera hela
riktningen som sådan. Det blev klart
för oss att det inte stod att finna någonting
som de kunde göra i stället för
värnpliktstjänstgöringen. De kan betala
skatt till staten, och det lär bero på
att det står i bibeln, att man skall ge
kejsaren vad kejsaren tillhör. Men som
vi vet kämpade israeliterna väldeligen.
Präster och leviter var emellertid undantagna
från värnpliktstjänstgöring.
Jehovas vittnen anser nu, att de allesammans
är leviter. De är förkunnare
och måste använda all tid till att förkunna.
Det kunde de inte göra, om de
skulle fullgöra sin värnplikt.

Det var först nu jag fick denna förklaring,
att det är därför att de anser
sig vara leviter, som de borde vara befriade
från krigstjänst och som de över
huvud taget inte kunde göra något annat
i stället heller. Man behövde inte
gå längre för att förstå hur farligt det
skulle vara, om man utan att kräva
något slags motprestation ens i den
blygsamma form som jag angivit — då
de kunde få ett helt frivilligt arbete
— skulle befria dem från denna uppoffring.
Vem har nu sagt att man just

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets

betänkligheter vägra att utföra vapenfri tjänst

måste bekänna sig till Jehovas vittnens
lära för att åtnjuta en sådan frihet?
Man skulle kunna säga, att man är levit
i största allmänhet och förkunnar någon
lära och så skulle man alltså vara
fri från värnpliktstjänstgöringen.

Det förvånar mig mycket att herr
Spångberg när han väcker sin motion
skriver att denna behandling av de vapenfria
värnpliktiga, som är ganska
liberal i vårt land — i varje fall tycker
jag inte att det finns något land som
ger dem någon liberalare behandling —
vilar på militärt godtycke. Ingenting
kan vara mera felaktigt än detta.

Det finns inga människor som är
föremål för en så ingående, en så individualiserad
behandling som dessa. Jag
vill erinra om att såväl tillstånd till
fullgörande av vapenfri tjänst som också
beslut om den tjänstgöring, till vilken
vapenfri värnpliktig skall uttagas,
enligt gällande bestämmelser meddelas
av regeringen. En vapenfriförklarad,
som ställs till ansvar för vägran att
fullgöra honom ålagd tjänstgöring, får
inte ånyo inkallas, förrän Konungen i
varje särskilt fall fattat beslut härom.
Jag tillhör visserligen oppositionen,
men jag vågar ändå anse att denna sak
ligger i mycket goda händer, när varje
enskilt fall bedömes av regeringen.

Nu säger herr Spångberg, att i andra
länder finns en bestämd straffsats, och
man vet där vad man underkastar sig.
Ja, herr Spångberg, det vet man så innerligt
väl här också, ty man känner
till praxis. Att vi inte vill införa ett
bestämt straff, som skulle vara så att
säga slutpunkten på det hela, beror på
att det dock är flera som ändrar sig,
och det vore ju att drämma till med ett
för hårt straff, om man utdömde t. ex.
sex eller åtta månaders fängelse, när
det kanske räcker med en månad. Den
praxis som finns på detta område tror
jag är fullt klar, i varje fall då det
gäller dem som bekänner sig till den
riktning det här är fråga om.

Jag skulle vara glad om det kunde
införas någon ordning enligt vilken det
inte blev nödvändigt att straffa dessa
människor för deras samvetes skull.
Man känner sig litet illa till mods, när
man skall döma dem. De kommer med
bibeln i handen och håller en liten
predikan inför rätten. Det hör visserligen
inte till saken, men åtminstone
jag låter dem alltid hålla sin predikan,
och den eljest så tomma rättssalen är
då fylld av anhängare, som ser på detta
modiga uppträdande.

Det är någonting härvidlag som inte
är bra och som jag gärna skulle vilja
avskaffa. Men så enkelt är det inte, att
man bara kan släppa samhällets krav
på skyldigheter även från medborgares
sida som bekänner sig till någon viss
meningsriktning, under det att andra
får bära mycket tunga bördor, ja kanske
sätta sitt liv på spel för landet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottetes hemställan.

Herr andre vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är särskilt några
ord i herr Spångbergs anförande som
gör att jag känner mig uppmanad att
framföra några synpunkter.

Vi är väl alla glada och tacksamma
över att i vårt land ha lagen om vapenfria
värnpliktiga. Den är ganska generös,
men vi menar att vårt land har
råd att hålla sig med en sådan lag. För
den unga människa, som på grund av
sin uppfattning om och syn på det
kristna kärleksbudet inte anser sig kunna
delta i vapenövning för att försvara
sitt land, ger lagen tre möjligheter.
Man kan få tjänstgöra inom sjukvården.
Säger man nej till det, får man
chansen att utbilda sig i brandtjänst.
Säger man nej också till detta, har man

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets betänkligheter

vägra att utföra vapenfri tjänst

möjlighet att få utföra helt civilt arbete
— man kan få hugga i skogen,
måla kraftledningsstolpar o. s. v.

Jehovas vittnen säger blankt nej till
alltsammans, och många som ser ytligt
på saken är färdiga att tyda detta som
en rätlinjighet, som är värd all beundran.
Herr Spångberg klandrade ett sakkunnigförslag
och menade att det var
mycket felaktigt (SOU 1942:15). Jag
vill då bara upplysningsvis säga till
herr Spångberg, för att han inte skall
fäkta i tomma intet, att när denna sakkunnigkommitté
utarbetade sitt betänkande,
så byggde den på ett ganska
väldokumenterat underlag. Jag har på
kungl. biblioteket gått igenom skrifter
av Jehovas vittnen och efter bästa förmåga
sökt få fram vad som skrivits.
Jag vore tacksam om herr Spångberg
ville höra på, när jag nu citerar ur ett
nummer av Vakttornet från 1940:

»Alla som uppriktigt gör Guds befallningar
står i samma inbördes förhållande
till varandra som broder, syster
och moder. De är Guds familj. Den omständigheten
att någon har en broder,
syster eller moder efter köttet, vilka är
emot Teokratien med Kristus som styreman»
— d. v. s. Jehovas vittnen ■—
»innebär inte alls, att de kristna» —
d. v. s. Jehovas vittnen — »är på något
sätt förpliktigade till att vårda sig om
eller beskydda en sådan motståndare till
riket.»

Kontentan blir alltså, herr Spångberg:
Jehovas vittnen har inte minsta
skyldighet gentemot nära och kära, om
dessa inte tillhör Jehovas vittnen, och
inte heller mot land och folk.

Detta material har de sakkunniga tydligen
haft framför sig, när de skrivit
SOU 1942: 15.

Vidare säger man i detta sammanhang:
»Om en fiende till den stora Teokratien
och dess Konung försöker att
göra mig skada och hindra mig i mitt
arbete och strider mot mig och min
andliga moder och min andlige broder,

då har jag rätt att försvara mig mot
dessa angrepp och rätt att försvara
mina bröder, och det kommer jag att
göra.» Gäller det att försvara teokratien
och arbetet för den, så har man rätt
att även bruka svärdet alldeles som Nehemja
och Serubbabel då de byggde
Jerusalems murar.

I Vakttornet 1940 läser jag följande
sällsamma ord: »’Det enda fall då det är
berättigat att döda en mänsklig varelse
är när någon gör det i självförsvar
eller i egenskap av Guds skarprättare.
’ Skarprättare betyder bödel.»
Jehovas vittnen har ändrat sig i fråga
om sin syn på att bruka vapen, men
jag har velat citera detta för att ge
herr Spångberg en uppfattning om det
underlag de sakkunniga hade, när de
skrev sitt betänkande. Den nya läran
är mycket radikal, nu heter det: »Att
de kristna (Jehovas vittnen) hatar
ondskan innebär inte att de kommer att
begagna något tillfälle till att vålla
dem som hatar Gud fysisk skada i en
ande av illvilja eller agg, ty sådant hör
djävulen till. Jorden kommer att bli
befriad från de onda, och vi skall
inte behöva lyfta ett finger för att
vålla dem någon fysisk skada, ty Gud
själv kommer att sörja för detta.» Här
är man alltså helt radikal och har tagit
avstånd från den gamla ståndpunkten.

Vad gäller det nu att visa? Jo, jag
tror, herr talman, att det är angeläget
att man påvisar den artskillnad som
finns mellan kristna pacifisters etiskt
motiverade vapenvägran och den som
Jehovas vittnen företräder. Skillnaden
är bland annat att den kristna pacifismen
bygger på bergspredikans kärleksbud.
Jehovas vittnen talar mycket
litet om bergspredikans kärleksbud.
De åberopar främst rikssynpunkten.
Det heter så här: »Jehovas vittnen

tillhör nu detta nya rike på samma
sätt som en svensk medborgare tillhör
Sveriges nation.» Teokratien be -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets betänkligheter

vägra att utföra vapenfri tjänst

traktas alltså som ett reellt rike. »Alla
andra bekännande kristna är inte kristna
utan tillhör satans organisation och
i denna organisation är de kristna det
sämsta elementet» (d. v. s. alla som
inte tillhör Jehovas vittnen). Detta enligt
Ohio-resolutionen år 1931, ett dokument
som Jehovas vittnen står fast
vid än i dag.

Till detta, herr talman, är också att
anmärka att vid detta slag av vapenvägran
rör det sig inte om en persons
samvetsnöd baserad på det kristna kärleksbudet,
utan denna vägran innebär
ett krav av religiöst-politisk art. Det är
klokt att ha detta i tankarna när man
diskuterar denna fråga. I en av de senaste
böckerna har »ambassadörsmotivet»
tagits upp. Jag skulle vara tacksam
om kammaren ville lyssna på vad
jag citerar: »Då ju Jehovas regering,
som består för evigt, är den största
och förnämsta av alla regeringar, så
följer därav, att hans sändebud bör
tillerkännas samma rättigheter och frikallelser,
som denna världens ambassadörer
och ministrar åtnjuter.

Den som är sändebud för en främmande
makt är i denna världens lagar
fritagen från att betala skatt och från
att svära undersåtlig tro och lydnad
mot regeringen i det land där han är
stationerad.»

Anspråken är som synes ganska stora
och långt ifrån blygsamma. Kontentan
är att liksom Englands, Frankrikes och
Amerikas chargé d’affaires här i Sverige
»står under sitt hemlands lagar
står Jehovas vittnen under Teokratiens
lagar». Svenska staten har ingen rätt
och inga anspråk på dem! Där har vi
alltså att söka motiveringen till Jehovas
vittnens ståndpunkt.

Jag hörde till dem, herr talman, som
förra året både arbetade för och begärde
en utredning just efter de linjer,
som då framfördes och som herr Spångberg
nu talat om. Utskottet och jag är
nog överens om att sättet att döma Je -

hovas vittnen och kasta dem i fängelse
är för oss alla mycket osmakligt. Men
vad skall man göra, herr talman? Den
svenska riksdagen har två ting alt välja
på: antingen att låta lagen ha sin
gång, som nu, eller också säga: Låt dem
bli fria helt och hållet. Ty de vägrar
varje form av arbete. Utskottet har direkt
frågat om det fanns något civilt
arbete, mer eller mindre direkt statligt,
domänstyrelsen eller något annat, eller
om det fanns någon som helst möjlighet
att finna en form, varigenom denna
grupp kunde fullgöra en plikt mot stat
och samhälle. På sin fråga fick utskottet
ett bestämt nej. Utskottet har
sålunda rätt när det skriver: »Utskottet
har också inhämtat att, såvitt avser
''Jehovas vittnen’ det torde vara ställt
utom allt tvivel att dessa icke frivilligt
kommer att fullgöra en av samhället
ålagd tjänstgöringsskyldighet i någon
form.» Inte ens det mest fredliga bland
allt fredligt kan de gå med på, ty de är
teokrater, och staten får inga anspråk
ha på dem. De står under ett främmande
lands lagar. Det är hemligheten.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt, men då jag lyssnat
till vad som sagts har jag känt behov
av att yttra några ord.

Naturligtvis står vi här inför ett mycket
intrikat problem när vi skall avväga
förhållandena mellan staten och
enskilda människor. Här i Sverige hävdar
vi principen att man inte skall
tvinga någon att handla mot sitt samvete.
Detta betyder också i detta sammanhanget
att man inte kan sätta sig
till doms över någons tro eller otro.

När man ser det här i ett längre
perspektiv har man åtskilligt åskådningsmaterial.
Konflikterna började i
vårt land i början av 1700-talet, då
kyrkan ville helt och hållet diktera
vad enskilda människor skulle tro. En
kyrkoherdeson vid namn Sven Rosén

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets betänkligheter

vägra att utföra vapenfri tjänst

drevs i landsflykt för att han inte trodde
så som kyrkan ville att han skulle
tro. En skomakarson satt på Marstrands
fästning i 22 år, och när man släppte ut
honom var han så slut att han dog strax
efteråt. Han vägrade emellertid att
höja sig för konsistoriets föreskrifter
om vad en människa skall tro. En
prästman av svensk-finsk börd satt i
fängelse här i Stockholm i 44 år, därför
att han inte trodde vad man tyckte
att en människa borde tro. Sedan har
uppfattningarna förskjutits, men det är
bara drygt 100 år sedan man fraktade
omkring människor och satte dem i
fängelse därför att de inte hade den
tro man ansåg att de borde ha.

Om man skall hävda samvetsfrihetens
princip kan man inte väga och bedöma
den tro eller åskådning eller uppfattning,
som ligger bakom den enskilda
människans handlingssätt. Den
saken får man helt enkelt lämna åt sidan.
Jag läste på 1930-talet om en kommunistisk
flicka i Kina, som stod inför
en exekutionspluton och skulle skjutas.
Det sista hon sade var: »Jag dör
för en idé, men vad lever herrarna
för?»

Jag menar alltså att i fråga om Jehovas
vittnen eller anhängare av andra
åskådningar kan man inte, ifall man
vill hävda samvetsfrihetens principer,
lägga problemet på den bogen att man
analyserar och bedömer och betygsätter
deras tro. Då har man knappast något
annat att göra än att försöka skaffa
sig garantier för att samvetsbetänkligheter
inte blir ett skalkeskjul, en förevändning
för att komma ifrån en besvärlig
uppgift. Man får inte lämna utrymme
för sådant. Det betyder att var
och en som har samvetsbetänkligheter
måste på ett eller annat sätt underkasta
sig besvär att därmed visa, att
det inte är av några andra skäl än samvetsskäl
som han intar sin ståndpunkt,
men sedan det är gjort bör det få räcka.
Verkliga samvetsbetänkligheter får

man respektera. Det bör inte finnas
rum för ovisshet och godtycklighet i
detta sammanhang. Jag tror inte att
allt är bra som det nu är på detta område.
Nog tycker jag det vore rimligt
med hänsyn till de aktuella situationer
som uppkommit, att man återigen såg
närmare på denna sak och undersökte
vad som kunde göras.

På de grunder jag här sökt i korthet
antyda röstar jag för motionens utredningsyrkande.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Herr Rylander sade att
han inte skulle hålla ett så långt anförande
som jag, men han skulle visa vad
saken gäller. Jag vet inte, om han därmed
menade, att han skulle gendriva
vad jag sagt eller om han ansåg sig böra
på ett tydligare sätt visa vad det här var
fråga om. Vi kanske båda två har den
uppfattningen, att vi håller oss till vad
saken gäller.

Jag är emellertid angelägen om att få
rätta till ett litet fel i herr Rylanders
uppfattning om vad motionen gäller.
Den avser inte bara civilförsvaret utan
också etiska samvetsbetänkligheter mot
värnpliktstjänstgöring. Förra året gällde
det bara religiösa samvetsbetänkligheter.
Nu gäller det både samvetsbetänkligheter
som är byggda på religiös
uppfattning och sådana som grundar sig
på etisk uppfattning. Man kan mycket
väl vara fritänkare och av etiska skäl
vara mot denna tjänstgöring. Jag tror
inte att det finns någon anledning att
underlåta att rösta för motionen i vad
den avser civilförsvaret därför att förslag
på det området väntas. Jag är rädd
för att det inte får det innehåll vi har
önskat. Det är emellertid ingen anledning
för riksdagen att icke ge sin mening
till kiinna, innan propositionen
framlagts. I flera anföranden i kammaren
och remissyttranden i fjol tillstyrktes
utredning både i fråga om ci -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets

betänkligheter vägra att utföra vapenfri tjänst

vilförsvaret och i fråga om etiska samvetsbetänkligheter
vid värnpliktstjänstgöringen.

Herr Rylander sade att det heter på
något ställe, att man skall ge kejsaren
det kejsaren tillhörer, och han erkände
att det gör ju också Jehovas vittnen. Det
tror jag också att de gör. Herr Rylander
glömde emellertid halva satsen,
nämligen ».. . och Gud det Gud tillhörer».
Det är det som Jehovas vittnen
anser sig göra, när de vägrar att fullgöra
värnplikt och i stället anser att de har
till uppgift att förkunna bibeln för människorna.
Herr Rylander och herr Gustafsson
i Borås vet väl att det är bibeln,
som ligger till grund för deras förkunnelse.
Det må nu vara deras sak. De
har sin uppfattning om hur bibeln skall
utläggas. Herr Gustafsson i Borås har en
annan uppfattning om den saken, och
det kanske jag också har.

Men vi är inte här som missionsförbundare,
andra frikyrkliga, Jehovas vittnen
eller fritänkare, utan vi är här såsom
riksdagsmän, som i lagstiftningen skall
ta hänsyn till den enskilda människan.
Vi har därvidlag inte något som helst
stöd för den princip som den nuvarande
lagstiftningen bygger på, nämligen att
om vederbörande tillhör vissa sammanslutningar
av religiös art eller om de
har så starka samvetsbetänkligheter, att
de också går i fängelse, då skall man
inte ta hänsyn till dem utan bura in dem
i fängelse den ena gången efter den
andra. Man vet sig inte någon levande
råd, man är lika villrådig som herr Rylander,
när han frågade vad man egentligen
skall göra därvidlag. Det är möjligt
att man inte kan gå på de vägar,
som förordades i motionen i fjol angående
åtalseftergift och andra åtgärder
och att man inte kan anvisa dem dessa
arbeten, som de vägrar att utföra. Vi
behöver ju inte fråga dem, ty vi vet att
de vägrar. Vi får i stället se efter hur
andra länder behandlar detta problem
och försöka tillämpa sådana principer,

som motsvarar vår i grunden humana
rättsskipning och vårt hänsynstagande
till enskilda människor.

Jehovas vittnen har här ställts inför
kravet att ge kejsaren det kejsaren tillhör,
men de vill inte ge kejsaren även
det Gud tillhör. De menar att den tid de
har skall de använda till att tjäna Gud.
Det har de rätt till utan att ha teologisk
examen. Såvitt jag har läst min bibel
riktigt så hade varken Jesus eller
hans lärjungar någon examen. De tillhörde
inte de skriftlärda, de var förföljda
som Jehovas vittnen är förföljda
här.

Herr Rylander menar att regeringen
bedömer varje enskilt fall och detta —
säger herr Rylander generöst — trots
att han är i opposition gör att denna
sak ligger i goda händer. Jag tycker
inte detta är en politisk fråga. Det är
härvidlag ganska likgiltigt vem som sitter
i regeringen och om ärendet går genom
försvarsdepartementet eller inte.
Anser herr Rylander att det är rimligt
och riktigt att ärendet passerar utan
noggrann individuell prövning av vederbörandes
samveten? Man skall kanske
göra en sådan prövning, och jag är tacksam
för det erkännandet i detta sammanhang.
Men när man i försvarsdepartementet
prövar dessa frågor är jag
rädd att det sker ganska slentrianmässigt.

Och sedan, när vederbörande varit
inkallad tre, fyra eller fem gånger —
jag har inte tillräckligt blickat in i detta
för att kunna ge detaljerade uppgifter —
händer det att de blir befriade från ytterligare
inkallelser, men detta får inte
meddelas den värnpliktige. Han får gå
i ovisshet även sedan regeringen beslutat
att han inte skall inkallas mer. Nog
är detta ett godtyckligt förfarande, och
det användes val inte gentemot några
andra. Om det nu inte är fråga om försvaret
utan det gäller att måla stolpar,
kratta parker eller hugga i universitetsskogarna,
då är man inne på rent civila

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets betänkligheter

vägra att utföra vapenfri tjänst

arbetsuppgifter, där man inte borde behöva
tillgripa detta tvång hur länge
som helst.

Jag är glad åt att även herr Rylander
har känt ett stygn i samvetet när han
har dömt dessa människor, ty han säger
att man inte kan göra det utan att ta
särskild hänsyn till att de kommer med
sin bibel och stöder sin uppfattning på
den.

Nu har jag ingalunda bara velat uppehålla
mig vid Jehovas vittnen; detta
har jag blivit tvingad in på genom att
man har gått tillbaka till fjolårets behandling
och genom att utskottet i så
stor utsträckning har sysslat just med
dem. Jag anser, att de skall ha samma
rätt att följa sitt samvete som alla andra
som har samvetsbetänkligheter, och jag
kan inte gå med på att de skall sättas
i fängelse och behandlas på ett särskilt
hänsynslöst sätt därför att de tillhör en
viss organisation.

Förhåller det sig inte också så, herr
Rylander, att förfarandet är ganska
schematiskt även vid domstolar, liksom
det är i fråga om vissa inkallelser? Jag
vet, att man i fjorton fall i fjol »olagligt»
— som en tidning skrev — dömde
Jehovas vittnen till fängelse. Jag tror,
att om saken hade gällt andra skulle
han ha gjort en noggrannare undersökning,
eller är det vanligt att undersökningarna
är lika slentrianmässiga i
andra fall, så att man i så stor utsträckning
som beträffande dessa fjorton personer
skall kunna visa att de har dömts
på ett olagligt sätt? Det hela rättades
visserligen till senare genom att en av
de dömda överklagade i hovrätten, varvid
felet upptäcktes av JO, som såg till
att det blev en ändring, så att de som
inte kommit i fängelse inte kom dit
och att de som redan var där slapp ut,
medan målet skulle överklagas vid
högsta domstolen.

Det är inte bara Jehovas vittnen som
är samvetsömma. Det finns också andra,
men det tycks som om man utnyttjar

den falska bild man har gett av dem för
att lättvindigt kunna döma alla just
därför att de på samma sätt som Jehovas
vittnen skulle vägra att utföra ett eller
annat arbete.

Herr Gustafsson i Borås visade faktiskt
med sitt anförande, att jag hade
alldeles rätt, då jag pekade på hur föråldrat
det betänkande var, som lagstiftningen
bygger på. Herr Gustafsson underströk
det alldeles särskilt, och jag
kan inte annat än ansluta mig till samma
uppfattning. Det begagnas ibland ett
så underligt språk inom religiösa organisationer.
Även vid uppbyggandet av
organisationer används metoder som vi,
som är mera fria ur religiös synpunkt,
kanske skulle anse litet egendomliga.
Jag tänker på Frälsningsarmén med dess
uppdelning i soldater och officerare i
uniformer som påminner om krigsuniformer
o. s. v. Jag är säker på att om Jehovas
vittnen gick i sådana uniformer
skulle det bli andra visor. Jag tycker
emellertid att det inte spelar någon roll
hur människorna är klädda. För mig
får de vara klädda hur som helst. Vi
skall ta hänsyn till deras samvete, även
om de går klädda i soldatuniformer!

Jag erinrar mig den bekante, konstnärligt
begåvade prästen Kaj Munk i
Danmark, som mördades av nazisterna
under kriget. Han har gett ut en bok,
som innehåller en del av hans predikningar
och som han har kallat »Med
ordets svärd». Där begagnas ordet svärd
liksom Jehovas vittnen. Vi kan träffa på
underliga religiösa beskrivningar om
satan och andra onda makter, som regerar
i både kyrkor och kapell. Jag skall
citera vad biskop Nils Bolander skrev
bara för några dagar sedan i en morgontidning
här i Stockholm. Han ger en
rätt dråplig beskrivning av en tavla i en
kyrka i Uppland och säger:

»Man ser djävulen stå och hålla upp
ett stort pergament på vilket kyrkobesökarnas
fåfängliga och lättsinniga tankar
under gudstjänsten beredvilligt upp -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Lämpligare behandling av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, som av samvets betänkligheter

vägra att utföra vapenfri tjänst

tecknas av en annan, en mindre djävul.»
Sedan fortsätter han — »Det kan vi nog
vara överens om att den lede frestaren
också är en trägen kyrkobesökare, som
gör sitt bästa att förstöra gudstjänsten
— och inte så sällan lyckas i sitt
uppsåt.»

Han får naturligtvis göra sådana beskrivningar?
Det sker väl — vare sig det
är fråga om präster eller oskolade Jehovas
vittnen — med utgångspunkt från
den uppfattning vederbörande funnit
vara riktig.

Jag är fullständigt enig med herr
Svensson i Ljungskile om att man måste
undersöka samvetsbetänkligheterna hos
den enskilda människan och inte bara
utgå ifrån att vederbörande tillhör den
eller den organisationen. Men för att
skapa en riktigare ordning än den nuvarande
är det nödvändigt att först göra
en utredning. Om det bara skulle väckas
en motion, skulle vi genast få höra
— även om det i motionen pekades på
en framkomlig väg — den invändningen
att saken är så komplicerad och besvärlig,
att man inte kan ta ställning därtill
utan att det föreligger en utredning.

Jag vidhåller min uppfattning om
önskvärdheten av en utredning.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på att besvara den mångfald av frågor
som herr Spångberg riktat till mig —
jag tror inte att man kan ta kammarens
tid i anspråk därmed. Jag vill bara
något beröra vad herr Spångberg sade
om att i 14 fall hade vederbörande
dömts olagligt.

Det är riktigt att det blev ett fel begånget
i fjol. Alla visste, hur dessa värnpliktiga
skulle komma att förfara, men
av något misstag utdelades det inte någon
order som de kunde bryta mot.
Detta liade emellertid inte någon be -

tydelse, ty när de värnpliktiga sedan
fick en order, följde de inte den och
måste alltså i alla fall dömas till fängelse.

Jag begärde emellertid närmast ordet
i anledning av vad herr Svensson i
Ljungskile yttrade. Det var riktigt roligt
att lyssna till hans anförande, ty
det vittnade om verklighetssinne på det
här området. Han framhöll bl. a. att
det aldrig kan ske en riktig avvägning
om inte de som av samvetsskäl vägrar
att göra värnplikt i stället åtar sig någon
annan besvärlig uppgift och därigenom
visar att det inte bara är tomt
tal när man hänvisar till sitt samvete
o. s. v.

Jag är övertygad om att jag har hela
utskottet bakom mig, då jag säger att
vi har inom utskottet varit oerhört intresserade
av att kunna peka på någon
annan utväg som kunde användas när
det gäller de nu ifrågavarande samvetsömma,
så att vi skulle kunna med gott
samvete tillstyrka en utredning. Men
vi har inte kunnat göra detta. När utskottet
haft uppe representanter för
den riktning, vars medlemmar egentligen
är de enda som vägrar göra någon
som helst värnplikt, har dessa förklarat
att man inte själv kan tänka sig
någon uppgift som man vill åta sig. Då
är, såvitt jag förstår, varje utredning
fullkomligt meningslös, ifall vi skall
vidhålla det krav som herr Svensson i
Ljungskile själv ställde, nämligen att
de samvetsömma skall göra något slags
motprestation.

Hem SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag fattade inte riktigt
att herr Svensson i Ljungskile sade att
det också borde krävas en motprestation
av de samvetsömma. Då jag talade
om behovet av en utredning, tänkte jag
närmast på att man måste klargöra på
vad sätt hänsyn skall tas till vederbörandes
samvetsbetänkligheter och att
inte det avgörande får vara vilken or -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

ganisation i religiöst eller annat avseende
som de tillhör.

Jag förstår inte riktigt vad herr Rylander
menade när han talade om dessa
14 fall som dömts olagligt. För att bevisa
riktigheten av mitt påstående vill
jag emellertid citera en tidningsartikel.
Visserligen fick vi härom dagen i en
tidning veta att man inte skall tro på
vad som står i tidningarna, men det är
i detta fall fråga om ett TT-meddelande.
Det heter: »I våras fick 14 jehovavittnen
i Skåne inkallelseorder till Uppsala
universitets skogsförvaltning.» När de
på denna order reste dit, fick de en
felaktig kommendering. Domstolen såg
emellertid inte upp med saken, utan
dömde dem till fängelse, och det var
sedan JO som ingrep.

Jag har bara anfört detta som ett
bevis på hur lättvindigt man går till
väga i dessa fall, och jag har inte velat
säga att domstolarna förfar lika lättvindigt
i andra fall.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Spångberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Konvention om lika lön för män och
kvinnor, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1958 vid dess fyrtioandra
sammanträde fattade beslut,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 december 1958 dagtecknad
proposition, nr 23, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, anhållit om riksdagens
yttrande angående följande i nämnda
protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens är 1958 vid dess fyrtioandra
sammanträde fattade beslut, nämligen

1) Konvention (nr 110) angående anställningsförhållanden
för plantagearbetare,

2) Rekommendation (nr 110) angående
anställningsförhållanden för plantagearbetare,

3) Konvention (nr 111) angående
diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning,

4) Rekommendation (nr 111) angående
diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning.

I propositionen avstyrktes svensk ratificering
av konventionerna. Rekommendationerna
ansåges icke böra föranleda
någon åtgärd från svensk sida.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna 1:381
av fru Gärde Widemar m.fl. och II: 458

5 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

av fröken Elmén m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i sitt yttrande måtte tillstyrka
ratificering av konvention 111
och den därtill anslutna rekommendationen»; dels

motionen 11:214 av herrar Hagberg
och Nilsson i Gävle, vari hemställts,
»att riksdagen måtte uttala att
Sverige skall ratificera Internationella
arbetsorganisationens konvention 100
av år 1951 och åtföljande rekommendation
90 samt i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva denna mening till känna».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 23, samt med
avslag å motionerna 1:381 och 11:458,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet
anfört;

B. att motionen II: 214 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell och fröken Wetterström,
vilka ansett

I. att utskottet i avsnittet om konvention
(nr 111) och rekommendation (nr
111) angående diskriminering i fråga
om anställning och yrkesutövning bort
göra ett i reservationen intaget uttalande; II.

att utskottet bort hemställa

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 23, samt motionerna
1:381 och 11:458, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet sålunda
anfört;

B. dels att riksdagen, i anledning av
motionen II: 214, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna, att Sverige borde ratificera den
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1951 vid dess
trettiofjärde sammanträde beslutade
konventionen (nr 100) angående lika
lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde,

dels ock att motionen II: 214 i övrigt

måtte anses besvarad genom vad utskottet
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Riksdagen har här att
ta ställning till ratificering eller ej av
den internationella konventionen nr
111, som rör diskriminering i fråga om
anställning och yrkesutövning. Denna
konvention omfattar grundläggande och
självklara principer om frihet och demokrati
i förvärvslivet, problem som
lyckligtvis — det måste jag säga -— i
viss grad är lösta i vårt land. Ett väsentligt
avsnitt återstår emellertid.

Jag tillåter mig, herr talman, att citera
ur artikel 1. I denna konvention
förstås med uttrycket »diskriminering»
varje åtskillnad, uteslutning eller företräde
på grund av ras, hudfärg, kön,
religion, politisk uppfattning, nationell
härstamning eller socialt ursprung, som
har till följd, att likställdhet med avseende
å möjligheter eller behandling
i fråga om anställning eller yrkesutövning
omintetgöres eller beskäres.

Jag anser, herr talman, att så länge
likalönen inte är genomförd här i vårt
land eller principen inte är direkt fastslagen
har vi en diskriminering i fråga
om den kvinnliga arbetskraften. När departementschefen
och utskottsmajoriteten
nu anser att Sverige ej bör ratificera
denna konvention, så sker det,
efter vad jag kan förstå, med ett beklagande
i varje fall från departementschefens
sida. Statsrådet säger nämligen
att han finner det mycket önskvärt att
Sverige genom att ratificera denna konvention
kunde ge uttryck för sin fulla
anslutning till de grundsatser, som där
upptagits. Men den positiva upptakten
slutar tyvärr med en negativ slutsats
— att ratificering ändock inte kan tillstyrkas.
Det är utformningen av konventionen
i ett avseende, som anses utgöra
hinder, då man i konventionstexten
vill inlägga att statsmakterna här -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

igenom skulle ingripa i de fria avtalsförhandlingarna
på arbetsmarknaden
och att förutsättningen för en ratificering
även skulle vara den, att likalönen
vore genomförd här i vårt land.

Vi motionärer och reservanter hävdar,
som vi tidigare vid så många tillfällen
gjort, att det ingalunda är fråga
om att staten lägger sig i den privata
sektorn vid löneförhandlingar och att
konventionen icke heller ålägger staten
att ha likalönen genomförd eller att
omedelbart och i ett sammanhang vara
beredd att förverkliga denna. Det står
nämligen i denna konvention att förpliktelsen
innebär att fullfölja en politik,
som främjar och säkerställer tilllämpningen
av principen. Jag tycker
nog att var och en här i riksdagen skulle
vara beredd att gå med så långt.

Kanske borde jag ha sagt omedelbart
vad som bör stå klart när man resonerar
om dessa saker, att en ratificering
av konventionen nr 111 även innebär
ett godkännande av likalönskonventionen
— nr 100 — som härigenom, jag
vet inte för vilken gång i ordningen,
blivit aktualiserad. Våra argument här
i riksdagen för och emot ratificering
torde vid det här laget vara så väl
kända, eftersom vi ingående debatterade
frågan så sent som i juli förra året,
att jag för min del inte anser det vara
nödvändigt att åter dra upp en stor
debatt. När jag här tar till orda är det
endast för att säga, att vi motionärer
och reservanter hävdar vår uppfattning
i konsekvens med den ståndpunkt vi
tidigare intagit. Vi menar, att det inte
borde vara något farligt område riksdagen
skulle ge sig in på om den beslöte
att ratificera konventionen.

Det borde vara rimligt och riktigt
och även på tiden, att riksdagen genom
att anta konventionen också uttalade
sig för själva principen om likalön. I
vilken takt den skall kunna genomföras
måste naturligtvis bli beroende
av våra resurser. Om vi emellertid här
i riksdagen anser att det råder orätt -

visor — det må vara på det ena eller
det andra området — då tycker jag att
vi skall vara angelägna om att snarast
möjligt undanröja dessa orättvisor och
att åtminstone genom att uttala oss för
en princip visa den positiva viljan att
åstadkomma rättvisa. Det gör riksdagen
om den är beredd att ratificera denna
konvention. Jag tycker att det borde
finnas vägande skäl att göra det.

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på problemet med alla de många
och i och för sig viktiga detaljerna. Jag
ber endast att med dessa ord få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill till en början
instämma med vad fröken Wetterström
här förut har sagt. Denna konvention
innefattar ju som hon framhöll grundläggande
demokratiska och allmänmänskliga
principer. Man får, när man
läser utskottets utlåtande, ett intryck
av att det rör sig enbart om frågan om
lika lön för män och kvinnor, men
själva konventionen avser med diskriminering
»varje åtskillnad, uteslutning
eller företräde på grund av ras, hudfärg,
kön, religion, politisk uppfattning,
nationell härstamning eller socialt ursprung,
som har till följd, att likställdhet
med avseende å möjligheter eller
behandling i fråga om anställning eller
yrkesutövning omintetgöres eller beskäres».
Jag tycker att denna konvention
är utomordentligt viktig och innefattar
de primära demokratiska principerna.
Den ligger också helt i linje med den
allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna, som Förenta Nationerna
antog redan 1948, och likaså överensstämmer
den med Philadelphiadeklarationen.
När den antogs i Geneve 1958
var det också 189 röster för, 24 röster
mot och 13 nedlagda. Bland dem som
då röstade för denna konvention var
de svenska regerings- och arbetarombuden.
Arbetsgivareombuden däremot rös -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

tade mot själva konventionen, men nedlade
sin röst då det gällde rekommendationen.
Jag har också för mig att herr
Bengtsson i Varberg var en av de svenska
regeringsrepresentanter som då röstade
igenom denna konvention. Nu finner
jag honom bland dem som gått på
utskottets linje mot ratificering av densamma.
Tänker man på ett sätt i Geneve
och på ett annat sätt på Helgeandsholmen
i Stockholm?

Nu hävdar utskottet att vi inte kan ratificera
konventionen därför att den
skulle inverka på de fria förhandlingar
som gäller lönerna. Vidare talar det om
att principen om lika lön för arbete av
samma värde icke är genomförd i statlig
och kommunal verksamhet.

Men vad säger egentligen konventionen?
Den förklarar att vi skall föra en
politik, som vare sig vi har förhandlingar
eller går fram via lagstiftning,
skall främja lika lön, öppna lika möjligheter
till yrkesutbildning m. m. sådant.
Vidare skall man utforma lagstiftningen
så att den underlättar för
folket ute på arbetsmarknaden att skaffa
sig och behålla ett arbete. Det framgår
av rekommendationen en hel del
olika åtgärder som man skall vidtaga
för att underlätta att likalönsprincipen
slår igenom och att ingen diskriminering
förekommer på något område.

Vad det statliga området beträffar beslöt
vi redan genom behörighetslagen
1923 att det skulle finnas lika behörighet
för man och kvinna till statstjänst.
Genom en utvidgning av § 28 i regeringsformen
har bestämmelserna därom
kommit in i grundlagen. Riksdagen
har alltså beslutat att lika lön och samma
behörighet skall gälla för man och
kvinna. Men nu säger man att det beror
på förhandlingar. Kan vi då inte
förvänta oss att de förhandlingar, som
förs för de statsanställdas del, skall leda
fram så småningom till lika lön och att
det beslut som en gång har fattats så
småningom skall realiseras?

Det är också som fröken Wetterström

framhöll inte så, att vi i morgon dag
måste tillämpa likalönsprincipen, om vi
nu ratificerar konventionen. Takten för
förverkligandet bestäms av vederbörande
land efter den praxis som är gällande
inom landet.

Jag kan inte se att det skulle inverka
på de fria förhandlingarna om vi här i
riksdagen fattade ett beslut. Beslutet
kan tjäna till vägledning i viss mån. Är
vi inte alla överens om att avskaffa den
kanske mest markanta diskriminering
vi har här i landet?

Jag tycker att det är egendomligt om
vi inte skulle vara överens om detta och
inte skulle vilja vara med om att genom
en lagstiftning försöka främja en politik
som leder till lika lön för arbete med
lika värde. Jag tror inte att det finns
någon som kan säga nej till detta. Vid
alla konferenser numera, som de stora
fackförbunden anordnar, beklagar man
att vi inte har kommit fram till lika lön,
och jag tror att det är ombudsman
Harry Svensson i Metall som anser, att
vi har misslyckats att komma fram förhandlingsvägen
och börjar grubbla över
om vi inte skulle kunna gå fram lagstiftningsvägen.
Det är, herr talman, en
sak som jag inte alls vill yrka på. Vad
jag vill är att vi skall få principen klar.

Vad är det egentligen för mening med
konventionerna? Jo, med konventionerna
vill man föra ut i livet de principbeslut
som Förenta Nationerna och Förenta
Nationernas underorgan har fattat.
Är det inte egendomligt om vi då tillbakavisar
den ena konventionen efter
den andra? De kräver icke att vi har
lika lön i dag. Men det finns andra
diskrimineringar också än likalönen.
Det säges inte heller att vi skall vara
färdiga i morgon, utan det säges att vi
skall föra en politik som syftar fram
till detta mål. Det är min åsikt, herr talman,
att om vi säger nej till ratificering
av denna konvention, säger vi ja till
diskriminering.

Jag ber med detta, herr talman, få
yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Det förefaller mig vara
en litet underlig konstellation: här

framträder fröken Wetterström från högern,
fröken Elmén från folkpartiet och
jag från kommunisterna, och vi är i
stort sett eniga!

Det förhållandet uttrycker väl att frågan
skär igenom alla partier — jag vet
att det också finns många socialdemokratiska
kvinnor som har samma uppfattning.
Det ger oss anledning att åtminstone
uttala förhoppningen att det
där problemet skall kunna lösas ganska
snabbt. Jag tycker mig dock hos fröken
Elmén och delvis också hos fröken Wetterström
kunna spåra en uppfattning,
att i och med att vi ratificerar den här
konventionen får vi en princip knäsatt,
men särskilt fröken Wetterström menade,
att vi inte bör lagstifta om lika
lön på den privata marknaden.

Vi kommunister har den uppfattningen,
att riksdagen bör ratificera konventionen
och därjämte fatta ett beslut om
lika lön. I och med att vi ratificerar
konventionen blir vi skyldiga att föra
en politik, som så småningom leder till
att likalönsprincipen blir genomförd.
Jag föreställer mig att man efter att ha
ratificerat konventionen inte kan lämna
frågan utan några åtgärder, utan
man måste vidta åtgärder för att principen
skall komma ut i det levande livet
och bli en realitet.

Det talas här om att vi inte bör lagstifta,
utan vi bör överlåta åt arbetsmarknadens
parter att förhandla. Det
är riktigt som fröken Elmén har sagt att
allt fler fackliga förtroendemän börjar
komma underfund med att man inte
kommer någonstans förhandlingsvägen.
Så mycket har vi i alla fall fått klart för
oss, att de avtalsförhandlingar som nu
pågår och som vi eljest inte vet någonting
om, inte har fört likalönsfrågan en
millimeter närmare sin lösning.

Varför kan inte riksdagen ratificera
konventionen? Varför kan vi inte genom
ett beslut underlätta strävandena

hos förhandlingsdelegationerna på den
allmänna marknaden att få bort diskrimineringar
av den kvinnliga arbetskraften?
Vi har lagstiftat om semestern på
så sätt, att arbetstagaren får betalning
för 18 dagar utan att arbeta den tiden
— han får det genom att han under viss
tidigare tidrymd arbetat minst 16 dagar
i månaden. Det gick inte att förhandla
sig fram till den saken — det
här har sagts så många gånger förut, att
det kanske är onödigt att jag upprepar
det — och då fick vi lagstiftningsvägen
genomföra en betydande förbättring av
semesterbestämmelserna. Vi har andra
lagar som reglerar förhållandena på arbetsmarknaden.

Ett bifall till det nu föreliggande förslaget
skulle bara leda till att vi får en
princip knäsatt. När riksdagen t. ex.
beslutade om arbetstidsförkortning, uttalade
den sig inte om på vilket sätt arbetstidsförkortningen
skulle kompenseras,
utan det överlät den åt arbetsmarknadens
parter att avgöra. Kompensalionsfrågan
har lösts på olika sätt inom
olika fack. Det finns alltså egentligen
inte längre några argument för motståndarna
till en ratificering.

När det gäller statsanställda har det
i en tidigare debatt sagts att ett genomförande
av likalönsprincipen kostar för
mycket — cirka 150 miljoner, och kanske
mer om man räknar med fördyringen
av pensioner och annat — men man
skulle kunna vända på saken och fråga,
om Sverige har råd att för 150 miljoner
kronor upprätthålla en officiell diskriminering
av alla statsanställda kvinnor.

Hittills bär 28 stater ratificerat konventionen
om lika lön för arbete av lika
värde; varför skulle inte Sverige kunna
vara med i den stora kretsen av länder?

•lag har här några siffror som är bekanta
förut men som jag gärna vill ha
in i protokollet. Det finns inte mindre
sin cirka 70 000 kvinnor eller drygt 30
procent kvinnor anställda i statstjänst.
Det övervägande antalet är placerade på
löneplan A. Endast 6 kvinnor är place -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

rode som chefstjänstemän, medan i runt
tal 2 000 chefsposter innehas av män.
Inte mindre än 54 procent av kvinnorna,
eller i runt tal 36 000 är placerade i
lönegraderna 1—6, medan endast 4,4
procent av de manliga befattningshavarna
återfinnes i dessa lönegrader. I lönegraderna
A 14 och därutöver finns 20,5
procent män och endast 6 procent kvinnor.
Över 30 000 män befinner sig i dessa
relativt höga lönegrader men endast
något över 4 000 kvinnor. Siffrorna utgör
ett skrämmande bevis för hur de
kvinnliga medborgarna diskrimineras
i vårt land.

Varken de föregående ärade talarinnorna
eller jag har kanske kunnat prestera
någon ny argumentering, men motparten
har såvitt jag förstår blivit allt
svagare i sin argumentering, och det är
min förhoppning, herr talman, att denna
fråga, som verkligen pockar på sin
lösning, snart också skall få sin lösning.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! För att undvika missförstånd
och en fullständigt onödig debatt
vill jag omedelbart deklarera, att
utskottsmajoriteten hyser precis samma
mening i likalönsfrågan som reservanterna.
Principen om lika lön för lika
arbete är fullständigt riktig, och en diskussion
på den punkten är alldeles meningslös,
eftersom vi alla är anhängare
av principen.

Jag återkommer så småningom till de
där funderingarna fröken Elmén hade
om huruvida man tänker annorlunda i
skuggan av Mont Blanc än på Helgeandsholmen.

Jag beklagar att fru Ekendahl varit
förhindrad att delta i utskottsbehandlingen
av det här ärendet, och jag beklagar
samtidigt att hon inte kan delta
i debatten i dag. Hon är nämligen
på förhandlingar med Arbetsgivareföreningen,
och jag tror att hon gör bättre
nytta för likalönsprincipen där än vi

gör som resonerar om de här frågorna
i Sveriges riksdag.

Vad vi skall ta ställning till är uteslutande
huruvida det föreligger ratifikationshinder
eller ej för de konventioner
som är aktuella. Majoriteten i utskottet
har funnit att konventionerna är sådana,
att de för närvarande inte kan ratificeras
— jag ber att få stryka under
»för närvarande». Det är klart att man
kan beklaga, att vi inte kan ratificera
en konvention mot diskriminering. Vi
är emellertid här i precis samma belägenhet
som en rad andra länder, som
inte kan beskyllas för att vidta några
diskriminerande åtgärder när det gäller
anställning och yrkesutbildning. De allmänna
principer som konventionen innehåller
har sedan länge varit accepterade
i vårt land, och jag gör en liten
exemplifiering för att se hur det ligger
till.

Man blir väl inte särbehandlad i anställningshänseende
för att man ber i
en annan kyrka än den som staten ställer
till förfogande, och inte heller är
det väl så att politisk uppfattning, socialt
ursprung eller nationell härstamning
tas till intäkt för diskriminering.
Numera står väl också praktiskt taget
alla arbetsanställningar och yrkesutbildningsmöjligheter
öppna för båda könen.
Man kan utöka granskningen och komma
fram till att situationen i vårt land
är sådan, att det inte förekommer någon
diskriminering i anställning och yrkesutövning.
I allt väsentligt lever vi alltså
efter de förutsättningar som konventionen
uppställer.

När det gäller ersättning för utfört
arbete råder däremot en skillnad — det
kan vi inte komma ifrån.

Det ursprungliga förslaget till konvention
mot diskriminering — alltså det
som behandlades i Geneve 1957 — innehöll
en paragraf som innebar, att frågan
om lika lön för lika arbete inte behandlades
i konventionen. Detta tillägg
togs emellertid bort vid årets session.
Hade det varit kvar, hade det inte rått

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

några delade meningar om våra möjligheter
att omedelbart ratificera konventionen.
Den paragrafen togs alltså bort,
under starkt motstånd från en rad länder.
Sveriges delegater i kommittén —
såväl regeringsdelegaterna och arbetsgivardelegaterna
som LO:s delegat — röstade
för att paragragen skulle vara kvar
i konventionen, med den deklarationen,
att det skulle bli svårt för oss att ratificera
konventionen omedelbart om denna
paragraf försvunne. Samma sak deklarerades
från Storbritannien och en
rad andra länder som är i samma belägenhet
som vi.

Det förhåller sig så — vilket inte är
obekant för någon människa i det här
landet — att lönesättningen betraktas
som en fråga i vilken staten inte skall
ingripa. Parterna på arbetsmarknaden
avvisar bestämt varje inblandning i det
hänseendet, och det är en princip som
har gammal tradition och djupa rötter
hos oss. Även vid det här tillfället har
parterna på arbetsmarknaden bestämt
sagt ifrån, att de inte vill ha någon inblandning
från statens sida, och därför
avstyrker de att konventionen nu ratificeras.

Nu gör man gällande, att det bara är
fråga om att ansluta sig till likalönsprincipen,
men att vi därmed inte skulle
ikläda oss några som helst andra fö
pliktelser än att »främja fullföljandet
av en sådan politik». Emellertid måste
vi väl ändå vidta några åtgärder för att
främja fullföljandet av en sådan politik.
I kommunistmotionen nr 214 talas det
om att det inte är fråga om någonting
alls — det står nämligen i motionen,
att ett antagande av konvention 100
ingalunda innebär någon inblandning i
arbetsmarknadsparternas förhandlingar
om lönens storlek, utan endast är ett
ställningstagande för den riktiga principen
att ett arbete skall betalas lika,
oavsett om det utförs av man eller
kvinna. Enligt motionärernas mening
förpliktar det oss alltså inte till någonting
att ratificera konventionen, och det

innebär ingen inblandning i parternas
rätt att förhandla. Men detta är inte hållbart.
Ty om vi ratificerar denna konvention,
så tar vi inte bara ställning till
principen, utan vi förbinder oss samtidigt
att vidta åtgärder, som främjar
denna princip.

Sedan några ord om fröken Elméns
fråga varför jag röstade annorlunda beträffande
denna konvention i Geneve
än vad jag kommer att göra nu. Ja, jag
har redan redogjort för att vi i den
kommitté, som utarbetade konventionsförslaget,
röstade för att den paragraf,
som undantog likalön, skulle vara kvar.
När den försvann, stod det klart för oss
att vi sannolikt inte kunde ratificera
konventionen. Jag säger sannolikt, ty vi
var inte alldeles övertygade om att ratifikationshinder
förelåg. Detta framgår
också av det som skrivits i propositionen.
Men det rådde stor tveksamhet. Vi
bedömde situationen så, att det inte var
regeringens ombud i Genéve som skulle
bestämma huruvida en konvention skulle
ratificeras eller ej, utan den prövningen
måste överlåtas till regering och
riksdag. Att rösta emot konventionen
kunde inte delegaterna ta på sig ansvaret
för — i all synnerhet som vi var anhängare
av de principer konventionen
innehöll. Vi var som sagt på det
klara med att ratifikationshinder sannolikt
förelåg för dagen, men vi ansåg
oss ändå kunna rösta för konventionen,
ty ratifikationshindret kommer ju att
undanröjas. Det är vi alla överens om.
Och den dag detta hinder är undanröjt,
är det väl meningen att konventionen
skall ratificeras.

Vi som utgör utskottsmajoriteten vill
sålunda inte vara med om att inskränka
den djupt rotade friheten på avtalsområdet,
och om man inte är redo tillstyrka
att staten skall gripa in i lönerörelserna
lagstiftningsvägen, så kan man
inte just nn ratificera konventionen.

Det är en annan tradition, som skulle
kunna åberopas här. Det är, att för oss
i Sverige, är eu konvention en mycket

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

allvarlig sak, och ratifikation av en
sådan handling för med sig stora förpliktelser.
Det är möjligt att man i vissa
andra länder inte ser så allvarligt som
vi på dessa aktstycken, men här i landet
brukar vi inte ratificera konventioner
innan ratificeringshindren är undanröjda.
Det vore nämligen det sämsta
som kunde inträffa, om vi i dag ratificerade
konventionen och sedan om en tid
måste säga upp den igen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
som utskottets talesman säger, att
ett positivt beslut i denna fråga i dag
inte löser likalönsprincipen. Vi har heller
aldrig hävdat något annat. Här gäller
det ett principiellt ståndpunktstagande.
Hur man sedan kan lösa frågan i
praktiken måste bli föremål för ytterligare
diskussioner.

Men redan det att riksdagen tar ställning
till principfrågan beträffande en
ratificering av denna konvention, som
behandlar en så elementär mänsklig rättighet,
skulle göra det lättare att sedan
föra kampen vidare när det gäller kvinnans
likaberättigande. Åtminstone inbillar
vi oss det. Jag är för min del övertygad
om att vi måste lagstifta i denna
fråga, men vi skulle givetvis inte ha
något emot om frågan kunde lösas genom
förhandlingar på arbetsmarknadens
område.

När man lyssnar till de argument som
här framförts från nejsägarlinjen, så
märker man att det är precis samma argument
som framförts från utskottets
sida år efter år. Något nytt kommer man
inte med. Det är verkligen underligt att
representanter för regeringspartiet bär
fram dessa argument lika frimodigt som
en gammal konservativ prost skulle
gjort. Frågan har väl också haft sina
religiösa aspekter. Jag kanske får påminna
om att man på prästmötet i
Nicea 300 år efter Kristi födelse med

en enda rösts övervikt beslöt uttala att
även kvinnan hade en själ. Detta uttalande
var säkert på sin tid ett stort
framsteg och ledde kanske till att man
så småningom ändrade sin syn på kvinnan.
Men ännu läser vi i Luthers lilla
katekes, som många nu vill införa som
grundläggande lärobok i skolundervisningen
: »Du skall icke hava lust till Din
nästas (d. v. s. mannens) hustru, ej heller
till hans tjänarinna eller hans oxe
eller hans åsna eller något annat som
tillhör Din nästa.» Det är underligt att
denna reaktionära syn på kvinnan kan
försvaras ännu i nådens år 1959. Om jag
minns rätt, beslöt man också på prästmötet
1957 med en rösts majoritet att
kvinnan var ovärdig att inneha prästämbetet,
och detta var väl egentligen
ett uttryck för samma grundläggande
uppfattning att kvinnan inte är värd att
ställas vid sidan om mannen, att hon
med andra ord är en andrarangsvarelse,
den där skall vara mannen underdånig.

Herr Bengtsson i Varberg är nöjd
med tillståndet här i landet, ty här råder
ingen diskriminering, sade han. Men
det är ju löjligt, herr Bengtsson! Gå till
snart sagt vilken arbetsplats som helst!
Där står en kvinna och en man sida vid
sida och utför precis samma arbete,
men kvinnan har bara 65 eller i bästa
fall 70 procent av mannens lön. Det är
en genomgående företeelse på hela arbetsmarknaden.

Ja, säger man då, men i stat och kommun
har vi kommit ett steg längre. Detta
är riktigt — så länge det gäller själva
principen. Men min partikamrat herr
Nilsson i Gävle har nyss erinrat om hur
det i verkligheten förhåller sig med den
saken. Kvinnorna får klättra på de nedersta
trappstegen på löneskalan, när
männen kan klättra betydligt lättare
och komma avsevärt högre. Detta är
som sagt en genomgående tendens.

Som huvudargument mot tanken på
en lagstiftning har anförts att denna
fråga bör överlämnas åt arbetsmarknadens
parter, och utskottets talesman be -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

klagade att fru Ekendahl icke var närvarande
vid behandlingen av denna fråga;
hon hade nämligen förut med kraft
hävdat denna princip. Jag är övertygad
om att det första man offrar, och det
man offrar med lättaste hjärta vid de
avgörande manglingarna i lönefrågorna,
är kraven på särskilda favörer för den
kvinnliga arbetskraften. Innan man går
till förhandlingar bockar man sig nog
för principen, och gång på gång har vi
här i landet hört den fackliga ledningen
säga: »Den här gången måste vi ta ett
krafttag för att åstadkomma en ändring
i denna skändlighet när det gäller betalningsvillkor
för kvinnlig arbetskraft.»
Jag tror nog att det har varit uppriktigt
menat. Jag vill inte alls ifrågasätta vederbörandes
ärliga uppsåt. Men det har
ändå hela tiden varit så att det man
offrat lättast har varit kravet på att förbättra
den kvinnliga arbetskraftens ekonomiska
läge. Det är tyvärr så, och vi
har kanske alla större eller mindre andel
i skulden till att det är på detta sätt.
Det skulle verkligen behöva rivas i denna
fråga. Ty om det är någonstans där
det behöver rivas för att man skall få
luft och ljus, är det väl på detta område.

Jag vill upprepa, herr talman, att vi
inte har inbillat oss, att om den svenska
riksdagen ratificerar denna konvention,
så är likalönsprincipen därmed klar.
Nej, vi tror att det återstår en lång och
hård kamp mot all den förstockade konservatism,
som reser huvudet i denna
fråga. Men det vore ett litet steg framåt,
och det skulle hedra vårt land internationellt,
om det gjorde sällskap med
de stater som verkligen ratificerar denna
konvention. Det skulle kanske också
göra det lättare att föra fram frågan vid
de fackliga förhandlingarna.

Jag är dock för min del övertygad
om att på det sättet löser man inte denna
fråga. Jag är också övertygad om att
samma uppfattning råder högt uppe i
den fackliga ledningen. Om jag inte blivit
fel underrättad har t. o. in. den nuvarande
I.O-chefcn uttryckt sin skepsis

mot det nuvarande förfaringssättet och
ansett att frågan måste föras över på
lagstiftningen, om vi skall komma över
från ord till handling i denna fråga.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! I den mån det råder
någon oklarhet på den punkten från
herr Nilssons i Gävle sida vill jag säga,
att fröken Elnién och jag är på samma
linje. Vi anser naturligtvis inte att staten
på något sätt skall ingripa på den
fria arbetsmarknaden. Avtalsförhandlingarna
skall staten inte alls lägga sig i.

Herr Bengtsson i Varberg säger att
det räcker inte att man tar ställning till
själva principen, utan riksdagen måste
även främja och fullfölja den. Det anser
givetvis vi också. Men det är väl ändå
ett steg på rätt väg, om man säger att
man godtar principen som sådan och
är villig att i mån av resurser gå vidare
på den vägen! På så sätt tycker jag
att staten, utan att lägga sig i avtalsförhandlingarna,
ändå visar vägen, och det
är enligt min åsikt riktigt.

Naturligtvis skall vi, som herr Bengtsson
säger, inte ratificera en konvention
om vi inte anser att en sådan ratifikation
förpliktar. Jag kan emellertid inte
komma ifrån den åsikten att ett uttalande
från riksdagen om principen skulle

— och det tycker jag är betydelsefullt

— vara till hjälp inte minst för de förhandlande
parterna.

Herr Bengtsson nämnde att fru Ekendahl
just nu sitter vid förhandlingsbordet
och att hon förmodligen gör mer
nytta där för kvinnornas del än i riksdagen
just nu. Jag betvivlar inte det.
Men jag förmodar, att herr Valter Äman,
som väl inte är alldeles okunnig när det
gäller förhandlingar och som nu i första
kammaren röstat för en ratifikation
av denna konvention, ändå tycks anse
att man öppnar större möjlighet att nå
resultat genom den väg, som vi reservanter
nu föreslår.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag hoppas inte någon
missförstod mig, ty jag anser att vi inte
skall gå fram lagstiftningsvägen när det
gäller lika lön.

Herr Bengtsson i Varberg talade inledningsvis
om att fru Sigrid Ekendahl
är borta och att de förhandlingar, i
vilka hon deltar, förmodligen har större
betydelse än det beslut vi skall fatta
här. Jag anser emellertid att det är av
utomordentligt stor vikt hur vi i riksdagen
tar ställning i denna fråga, huruvida
vi klart uttalar oss för likalönsprincipen
och går emot all diskriminering
när det gäller yrkesanställning och
utförande av arbete.

I Geneve tog herr Bengtsson tydligen
ställning som regeringsrepresentant, och
det var väl med regeringens goda minne
som man fattade beslutet om denna
konvention. Jag tycker fortfarande att
det är litet egendomligt att herr Bengtsson
inte vill vara med om att ratificera
densamma.

Herr Bengtsson verkar pessimistisk
när det gäller möjligheterna att åstadkomma
någonting förhandlingsvägen.
Huvudsaken är väl att vi så småningom
jämnar ut klyftan mellan de manliga
och kvinnliga lönerna, och det är det
jag anser att vi bör göra. Hela lönefrågan
är ju en avvägningsfråga. Skall då
kvinnorna aldrig kunna omfattas av den
s. k. solidariska lönepolitiken, enligt vilken
man försöker flytta upp de lägre
lönegrupperna, varigenom de kvinnliga
lönerna skulle nalkas de manliga? Jag
är övertygad om att så kommer att ske,
även när det gäller de statliga tjänsterna,
där det också fortfarande finns upprörande
skillnader. Vid de statliga sjukhusen
t. ex. finns det manliga ekonomibiträden
i sjunde lönegraden, under det
att de kvinnliga ekonomibiträdena står
i andra och tredje lönegraderna. Jag är
alltså övertygad om att man på förhandlingsvägen
kommer att försöka realisera
det beslut om likalön för män och kvinnor
som riksdagen cn gång fattat.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag hade litet svårt att
förstå att herr Hagberg här kunde komma
med dessa funderingar, om han hade
lyssnat på hela mitt anförande. Att han
gjorde mig så konservativ som en gammal
prost skall jag väl inte fästa så stort
avseende vid. Frågan är vad prosten i
kammaren tycker om att bli jämställd
med mig. För undvikande av varje missförstånd
betonade jag i början av mitt
anförande att jag helhjärtat omfattar likalönsprincipen.
Att då, som herr Hagberg
gjorde, ta upp en debatt om likalönsprincipen
är ju fullständigt meningslöst.

Nu säger fröken Wetterström att om
bara staten har likalön, så är frågan
klarad, och att vi absolut inte skall lägga
oss i den fria arbetsmarknadens lönesättning.
Jag beklagar att en sådan villfarelse
kan förekomma. Det gäller inte
bara de statsanställda, utan det gäller
hela arbetsmarknaden. Det är en villfarelse
att tro, att man endast behöver ta
ställning till principen om likalön och
sedan vara fri från förpliktelser. De
förpliktelser man tar på sig, måste man
också infria.

Trots vad kommunistmotionärerna
sagt om att opinionen kräver lagstiftning
och att allt flera fackligt engagerade
kvinnor och män kommit att inse
att lagstiftning är den bästa lösningen,
måste sådana åtgärder tills vidare tillbakavisas.
LO har bestämt sagt nej på
den punkten, och det har även TCO
gjort. För mig är det obekant att LOchefen
har en annan uppfattning än
den LO givit uttryck för i sitt remisssvar.
Parterna på arbetsmarknaden har
bestämt avvisat en inblandning, och den
opinion som finns inom LO och TCO
får väl ändå tillmätas det största värdet
för närvarande.

Nu frågar fröken Elmén indirekt, när
denna konvention kan komma att ratificeras.
Det är inte lätt att svara på den
frågan. Jag skulle tro att svaret är att
söka mellan herr Hagbergs pessimism

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

och fröken Wetterströms optimism.
Herr Hagberg har ju i motionen och
även här gett till känna, att det krävs
lagstiftning för att få till stånd en utjämning
på detta område. Det har fröken
Elmén och fröken Wetterström bestämt
avvisat. Svaret på frågan när vi
kan ratificera konventionen ligger väl
alltså mitt emellan båda dessa ytterlighetsuppfattningar.

Utskottet sade förra året när denna
fråga behandlades, att vi är inne på rätt
väg, men när likalönspricipen helt slagit
igenom på arbetsmarknaden, vet man
för närvarande inte.

Jag tror också att man kan tillbakavisa
de insinuationer som herr Hagberg
riktade mot den fackliga rörelsen beträffande
lönesättningen. Jag tror att
det är orätt att säga åt man är beredd
att offra kvinnolönerna vid förhandlingarna.
Det är synd att fru Ekendahl
inte är tillstädes och kan klara ut den
frågan för herr Hagberg. Jag tror nämligen
att det är en mycket orättvis beskyllning
mot de fackliga förhandlarna.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Om debatten fortsätter
en stund till, tror jag att det blir klart
att det föreligger skillnader mellan den
uppfattning, som företrädes av kvinnorepresentanterna
i folkpartiet och högern
å ena sidan, och kommunisternas
uppfattning å andra sidan. Vi har nämligen
den absoluta övertygelsen, att om
vi ratificerar konventionen, så skall vi
i det praktiska arbetet här i landet fullfölja
en politik som får sådana verkningar
att likalönsprincipen också blir
ordentligt genomförd på den privata
marknaden. Annars blir ju alltsammans
tomma deklarationer. Nu vet vi att det
är mycket svårt, och vi inser att det
fordras nya arbetsvärderingar och kanske
ett helt nytt betraktelsesätt när det
gäller många arbeten. Men denna väg
måste man ändå gå för att komma fram
till en positiv lösning.

Till herr Bengtsson i Varberg vill jag

säga, att det är väl ingenting märkvärdigt
i att stå här i talarstolen och säga
att man är anhängare till likalönsprincipen.
Herr Bengtsson har inte sagt någonting
om när vi kan komma fram till
ett förverkligande av likalönsprincipen.

I alla de debatter som hittills förts i
riksdagen har utskottets talesmän uppträtt
på samma sätt och sagt: »Vi är
helt överens, men vi kan tyvärr ingenting
göra.» Detta kan man inte fortsätta
med hur länge som helst, ty kvinnorna
ute i arbetslivet väntar att det skall bli
slut på diskrimineringen.

Jag kan också ge några upplysningar
om de praktiska förhållandena ute i arbetslivet,
som visar hur kvinnorna diskrimineras.
Ett stort bolag lät vid ett
tillfälle av permitteringar de gifta kvinnorna
gå. Man gick så långt, att till och
med kvinnor som fått medalj för lång
och trogen tjänst fick lämna arbetsplatsen,
därför att de var gifta. Är inte detta
diskriminering? Allt är inte så rasande
väl beställt i detta land, om man kommer
ut i arbetslivet och ser hur det verkar
på arbetsplatserna.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten.
Jag vill bara säga att man måste
sluta med att tala i allmänhet om att
man vill avskaffa diskrimineringen. Man
måste också handla, och detta är ett försök
i den riktningen både från vår och
de övriga motionärernas sida.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vi får väl se om några
dagar, huruvida det har tagits ett enda
steg framåt när det gäller att åstadkomma
en sådan förändring av avtalen, som
skulle bidra till att jämna ut de nuvarande
klyftorna. Uppsåtet har funnits
många gånger, men det bär i realiteten
visat sig, när man kommit till det hårda
avgörandet, att vad som kunnat offras
först har varit dessa krav, helt enkelt
därför att kvinnorna inte lagt tillräcklig
kraft bakom försöken att bevaka sina
intressen. Tyvärr är det nog så nu
också.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Konvention om lika lön för män och kvinnor, m. m.

Det har under några år med viss rätt
åberopats, att kvinnolönerna visat en
tendens att i någon mån hinna ifatt de
manliga lönerna. Men detta var en tillfällig
sak, som inte var föranledd av
några fackliga ansträngningar utan av
den stora efterfrågan på kvinnlig arbetskraft.
Numera är tendensen den motsatta.
Klyftan blir större mellan kvinnliga
och manliga löner.

Hur kan man kalla sig demokrat och
anhängare av rättvisa förhållanden men
ändå låta det fortsätta så här det ena
decenniet efter det andra? Man undersöker
frågan, om man inte kan göra något
annat. Det håller på att bli en fetisch,
detta att man skall överlåta det
till arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadens
parter kan inte lösa denna
fråga. Viljan finns inte hos kapitalisterna
att lösa frågan. De anser det fördelaktigare
att kunna köpa arbetskraft
så billigt som möjligt. Så är det med den
kvinnliga arbetskraften: den är mycket
billig i förhållande till den manliga.
Dessa betraktelsesätt går igen på alla
områden. Tänk bara på vår egen behandling
av yrkesskolorna! Höjs det någon
röst egentligen som vinner resonans
för kraven att den kvinnliga ungdomen
skall ha samma möjligheter som
den manliga? Nej, det görs inte, och det
behövs därför en grundlig förändring av
hela synen på den kvinnliga arbetskraften.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Bengtsson i Varberg, att jag ingalunda
har menat att saken skulle vara
klar genom att riksdagen antoge principen.
Så är det naturligtvis inte, men
jag menar nu som tidigare, att riksdagen
kan ge ett exempel för andra genom att
uttala sig för denna princip.

Sedan är det detta att vi har olika
uppfattningar om huruvida staten på
något sätt genom anslutning till konventionen
skulle komma att ingripa på
arbetsmarknaden — jag anser det inte.

Det är en tolkningsfråga. Man kan bara
beklaga att sådana här konventioner råkar
vara så vagt skrivna, att de ger anledning
till så olika tolkningar. Jag tilllåter
mig att citera vad som står i en av
de av konventionen föranledda rekommendationerna:
»Varje medlem bör utforma
en nationell politik till förhindrande
av diskriminering i anställning
och yrkesutövning. Denna politik bör
bringas i tillämpning genom lagstiftningsåtgärder,
kollektivavtal mellan representativa
arbetsgivar- och arbetarorganisationer
eller på annat med nationella
förhållanden och praxis förenligt
sätt.»

Därför menar jag att lagstiftning väl
inte är den enda tänkbara vägen, som
herr Bengtsson tycks anse.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fröken
Wetterström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 137 ja och 55 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Ändring i lagen om folkpensionering,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 januari 1959 dagtecknad
proposition, nr 29, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den

29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den

30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen;
samt

3) lag angående ändring i lagen den
1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner
m. m.

I propositionen föreslogs, att grundpensionen
skulle förbättras genom att å
tilläggspensionen utgående indextillägg
fr. o. m. den 1 juli 1959 i stället anordnades
som förhöjning av grundpensionen
och i samband därmed befriades
från inkomstprövning.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de i anledning av
propositionen väckta likalydande motionerna
nr 383 i första kammaren av
herr Carlsson, Eric, in. fl. och nr 459 i
andra kammaren av herr Larsson i
Iledenäset in. fl., i vilka hemställts all

riksdagen vid behandling av propositionen
för sin del måtte besluta, att 13 §
2 mom. lagen om folkpensionering skulle
erhålla i motionerna angiven lydelse,
varigenom den s. k. skärpningsprocenten
sänktes från 20 till 5.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 29, samt

B. att förevarande motioner, 1:383
och II: 459, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade angivits av herrar
Eric Carlsson och Carlsson i Bakeröd,
vilka ansett att utskottet under B. bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
förevarande motioner, 1:383 och 11:459,
måtte för sin del besluta, att 13 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
erhölle följande lydelse:

Där inkomst---av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets
avkastning skall denna höjas med 5 procent
av det belopp, varmed förmögenheten
må överstiga för gift pensionsberättigad
15 000 kronor och för annan
pensionsberättigad 20 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr CARLSSON i Bakeröd (ep):

Herr talman! Det nu föreliggande förslaget
innebär en betydande förbättring
av den i invalidpensionen och sjukbidraget
ingående grundpensionen. Om
den saken är utskottet fullständigt enigt,
och vi hälsar alla denna förbättring
med tillfredsställelse.

På en punkt har emellertid vi reservanter
inte kunnat dela majoritetens
åsikt, och det gäller det sätt, på vilket
vid inkomstprövning hänsyn skall tagas
till vederbörandes förmögenhet. Förslaget
innebär, att inkomsten skall ökas
med 20 procent av det belopp, varmed
förmögenheten överstiger för ogift person
20 000 kronor och för gift person
15 000 kronor, .lag är givetvis medveten
om att socialförsäkringskommittén kom -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

mer att behandla dessa frågor, men vi
har velat fästa uppmärksamheten på
problemen, därför att bestämmelserna
faktiskt medför besvärligheter för vissa
pensionärer.

Det finns pensionärer -—- kanske inte
så få — som genom dessa bestämmelser
helt eller delvis förlorar möjligheten att
få inkomstprövade pensionsförmåner.

De har kanske ett eget hem eller en liten
jordbruksfastighet, där den egentliga
avkastningen är begränsad till bostadsförmånen,
och denna förmån reduceras
ju ofta av kostnader för fastighetens
underhåll m. m. Många olika fall
finns naturligtvis att anföra. En sådan
pensionär kan med nuvarande regler
inte helt utnyttja de förbättrade pensionsförmånerna
förrän han förbrukat
en del av de tillgångar som ligger i värdet
av att ha en egen bostad. Reservanterna
anser därför att bestämmelserna
bör ändras så, att vid beräkning av
folkpensionärs årsinkomst med avseende
på inkomstprövning av pensionsförmåner
inkomsten höjes med 5 procent
av det belopp, varmed förmögenheten
överstiger 20 000 respektive 15 000 kronor.
I avvaktan på utredningens förslag
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Den reservation, som
herr Carlsson i Bakeröd har gjort propaganda
för, är ett intressant dokument
inte så mycket med hänsyn till innebörden
utan mera på grund av motiveringen,
som jag strax skall be att få beröra.
Själva frågan är nog så invecklad —
det är en teknisk sak det här gäller.
Principen att den som har större förmögenhet
inte skall ha inkomstprövade
pensionsförmåner har tillämpats ända
sedan 1937 i vår folkpensionering. Dessförinnan
saknade en sådan bestämmelse
all betydelse på grund av pensionslagens
dåvarande utformning. Från början
utgjorde dessa skärpningsfria förmögenheter
mycket blygsamma belopp,

men beloppen har undan för undan
höjts. Nu gällande regler trädde i kraft
så sent som 1957. Före 1957 var förmögenlietsgränsen
10 000 kronor för ensamstående
och 15 000 för gift par; upp
till denna gräns blev det över huvud
taget inte någon skärpning. Skärpningsregeln
innebar, att 10 procent av överskjutande
förmögenhet skulle betraktas
som inkomst vid inkomstprövningen.
Vid höjningen 1957 blev förmögenhetsgränserna
20 000 kronor för ensamstående
och 30 000 kronor för gift par. Sedan
har skärpningsprocenten stigit till
20 — det är alltså 20 procent av den
överskjutande förmögenheten som räknas
såsom inkomst.

Reservanterna håller fast vid själva
principen om att de större förmögenheterna
naturligtvis skall särbehandlas,
men de vill sänka skärpningsprocenten
från 20 till 5 procent.

Motionärerna talar om att den som
har ett eget hem taxerat till 40 000 kronor,
skulle bli utan inkomstprövade
förmåner. Så är fallet under förutsättning
att det egna hemmet är fullständigt
skuldfritt, ty det är endast den faktiska
förmögenheten som skall ligga till
grund för inkomstprövningen. Detta
står inte utsagt i motionen men så är
det verkliga förhållandet.

Om, herr talman, någon invalidpensionär
är i den relativt lyckliga belägenheten
att han har så pass stort kapital
att han inte får någon tilläggspension,
befinner han sig just bland de pensionärer,
som genom ett beslut av riksdagen
i den av utskottet föreslagna riktningen,
kommer att få sin pension höjd.
Grundpensionen skall enligt förslaget
— som det inte rått delade meningar
om — höjas från 200 till 600 kronor,
och bland de 9 000 som får den förmånen
befinner sig sannolikt några av
dem, som herr Carlsson i Bakeröd med
sin reservation vill hjälpa. Meningen är
att invalidpensioneringen skall omarbetas
så att den nuvarande inkomstprövningen
slopas. I avvaktan på att in -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Kommuns skyldighet att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet

komstprövningen ändras — detta kommer
väl troligen att ske före 1960 —
finns ingen anledning att nu ändra
skärpningsregeln.

Och så några ord om motiveringen i
reservationen. För den föreslagna ändringen
talar enligt motionärerna »även
den väsentliga skillnad i förmåner, som
finns mellan folkpensioneringen och
yrkesskadeförsäkringen». På vad sätt
utjämnar den föreslagna anordningen
klyftan mellan yrkesskadeförsäkringens
och folkpensioneringens förmåner? Såvitt
jag kan förstå ändrar den inte ett
dyft på denna skillnad. Likväl finner
jag det angeläget att en utjämning kommer
till stånd mellan dessa förmåner.
Ty den som genom yrkesskada förlorar
sin inkomst kommer onekligen i ett
bättre läge än den som genom sjukdom
eller olycksfall utom arbetet förlorar
sin inkomst. Skillnaden är stor. Jag
skall belysa den med ett exempel. Vi
antar att en person har en årlig inkomst
på 15 000 kronor. Om han genom yrkesskada
totalt förlorar sin arbetsförmåga,
får han en årlig livränta på 11 000 kronor.
Skulle han i stället råka ut för någon
av de invalidiserande sjukdomarna
polio, reumatism m. m., får han bara
folkpensioneringens 2 450 kronor plus
eventuellt kommunalt bostadstillägg.
En utjämning bör komma till stånd mellan
dessa båda förmåner, men någon
utjämning kommer inte till stånd genom
att man sänker skärpningsprocenten
från 20 procent till 5 procent. Som
klart framgår av utskottsutlåtandet
skulle den föreslagna ändringen spårlöst
gå förbi invalidpensionärerna. Den
utjämning, som reservanterna är på jakt
efter, kan endast komma till stånd om
invalidpensioneringen utformas på samma
sätt som yrkesskadeförsäkringen,
d. v. s. genom att vi får en obligatorisk
tilläggspensionering.

Det vore glädjande om reservanterna
iakttar detla och står fast vid det då vi
senare skall behandla denna fråga här i
riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vad utskottet har föreslagit.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av dels Kungi.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om köttbesiktning in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Kommuns skyldighet att söka tillstånd
till förvärv av jordbruksfastighet

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner om
ändring i jordförvärvslagens bestämmelser
om skyldighet för kommun att
söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Den motion, som nu
behandlas, diskuterar den förändring
riksdagen vidtog i fjol beträffande kommunernas
skyldigheter att underställa
sina jordförvärv den vanliga jordpolitiska
prövningen. Jag är fullt medveten
om att denna fråga kan innehålla stoff
till principiella meningsutbyten, men
jag avser inte att ta upp någon längre
sakdebatt och framför allt inte att öppna
ett principiellt meningsutbyte.

Jag vill med tillfredsställelse notera

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Kommuns skyldighet att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet

det resultat utskottet har kommit fram
till. Vi har i motionen syftat till att rikta
den sittande utredningens uppmärksamhet
på vissa spörsmål och underställa
hela frågan denna utrednings
prövning. Vi har en utredning, som arbetar
med det långsiktiga principiella
spörsmålet, och vi anser det vara riktigt
att inte kräva en omedelbar lagändring,
när man har en lag som endast
varit i kraft ett halvår. Motionärerna
syftar helt enkelt till att få en prövning
av den lagändring riksdagen vidtog i
fjol utifrån den jordpolitiska grundsyn,
som bär upp hela vår sociala jordlagstiftning.
Det är ju en grunduppfattning,
som såvitt jag förstår bygger på
det förhållandet, att man inte kan anlägga
enbart merkantila synpunkter på
handeln med jord och skog utan att man
har vissa sociala aspekter att ta hänsyn
till.

Det har sagts att jorden och skogen
inte skall vara ett spekulationsobjekt i
vanlig mening, och denna lagstiftning
syftar också till att rent allmänt bevara
en självägande bondeklass här i landet.
För att nå detta syfte har lagstiftaren
velat understödja rationaliseringsverksamheten,
avvisa spekulationsköpen och
stödja jordbrukets komplettering med
skog. Såvitt jag har uppfattat rätt har
det i riksdagen rått ganska stor enighet
om just denna målsättning. Beträffande
den aktuella frågan, nämligen
kommunernas jord- och markförvärv,
har vi motionärer den åsikten, att redan
den tidigare lagstiftningen tillgodosåg
det legitima behov, som jag gärna erkänner
att kommunerna har. Det är självfallet
att vi i den moderna utvecklingen
inte kan bortse från att kommunerna
behöver skaffa mark till olika ändamål.
Jag vill notera, att redan enligt den tidigare
lagstiftningen kan kommunerna
utan prövning förvärva fastighet, som
ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
och kommunerna kan även utan prövning
förvärva mark i syfte att tillgodose
uppgift, som enligt lag eller författning

tillkommer kommun, och de kan likaså
utan prövning förvärva mark för att
trygga bostadsförhållandena, för att säkerställa
områden för tätortsbebyggelse
och för upplåtelse med tomträtt. Det
är alltså mycket betydande undantag
från regeln om prövning, som har tillerkänts
kommunerna i den tidigare lagstiftningen.

Tredje lagutskottet intog i fjol den
ståndpunkten, att man skall bibehålla
lagstiftningen, varvid man hänvisade till
dessa undantagsmöjligheter. Man fattade
sitt beslut i enlighet med denna
ståndpunkt med 10 röster mot 6. Men
reservanterna vann här i kammaren
med mycket smal marginal. Man fann
speciellt från reservanternas sida, att
det fanns en mycket liten risk för att
kommunerna här skulle uppträda som
jord- och skogsspekulanter. Utvecklingen
under den korta tid lagen varit i
kraft har emellertid visat att kommunerna
i vissa fall, särskilt i ett par norrfandslän,
på ett mycket oroande sätt
börjat uppträda som speciellt skogsspekulanter.
Det är den utvecklingen vi
motionärer ansett att den sittande utredningen
bör noggrant pröva.

Jag vill till kammarens ledamöter säga,
att det till utskottets utlåtande är
fogat en mycket intressant redogörelse
från 17 lantbruksnämnder angående erfarenheterna
av lagstiftningen. Det är
självfallet att man på ett halvårs tid inte
kan ha fått så stor erfarenhet, men det
är intressant att notera att lantbruksnämnderna
på denna korta tid fått den
erfarenheten, att kommunerna i oväntad
utsträckning uppträder som skogsspekulanter.
Samtliga de lantbruksnämnder,
som jag här åberopat, ställer
sig faktiskt mycket tveksamma inför en
ändring av den lag, som 1958 års A-riksdag
antog.

I mycket stort antal påyrkar de en
omprövning av lagstiftningen på detta
speciella område. Man anmäler från ett
par norrlandslän bl. a. att skogskompletteringen
har hämmats och stoppats

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

upp sedan lagstiftningsändringen trädde
i kraft.

Jag tycker att det är en ganska allvarlig
utveckling, att de jordpolitiska
organen har fått den erfarenheten under
denna korta tid. Det är dessa förhållanden
som jag med några ord har velat
fästa kammarens uppmärksamhet på.

Jag har självfallet inget yrkande. Jag
är, herr talman, till freds med att motionen
som en opinionsyttring sändes till
1958 års jordlagsutredning.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo (ep), Eriksson i Bäckmora
(ep) och Börjesson (ep).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Försäljning av kronoegendomar

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m., såvitt angår
Himmelsända 21 i Södermanlands
län och stadsägan nr 2174 + 2178 +
+ 2179 + 2340 i Norrköpings stad, jämte
i ärendena väckta motioner.

Punkten 1

Himmelsända 21 i Södermanlands län

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag i anslutning
till Kungl. Maj:ts proposition har väckt
eu motion så är det mindre de särskilda
fastighetsförsäljningarna än själva principfrågan
som jag velat aktualisera.

Både kommunerna och staten har anledning
att när det gäller att avliända
sig jordområden eller skogsområden beakta
fritidsfrågor, semesterfrågor och
bostadsfrågor. I motsats till herr An -

Himmelsända 2l i Södermanlands län

tonsson anser jag, att kommunerna
måste uppträda som såväl jord- som
skogsspekulanter. Om de inte bevakar
sina intressen på detta område blir, som
alla och envar vet, enskilda såväl som
kommunerna och staten uppskörtade.

I anledning av min motion har man
gjort förfrågningar hos kungl. domänstyrelsen
och lantmäteristyrelsen. Domänstyrelsen
har framhållit, att frågan
huruvida statsmakterna bör besluta om
sådana allmänna riktlinjer för förvaltningsverksamheten
rörande kronoegendomarna
som garanterar, att för allmänna
fritids- och rekreationsändamål
eller viss bebyggelse m. in. lämpliga
områden bör reserveras för dylikt utnyttjande
och icke överlåtas till enskild
person, ingalunda är ny. Den har
utrett frågan 1940, och i skrivelse till
Kungl. Majrt 1941 begärt, att riksdagen
skulle fatta ett principbeslut rörande
tillämpningen av de uppdragna riktlinjerna
för egendomarnas disposition.

Lantmäteristyrelsen framhåller även
nödvändigheten av att man vid försäljning
av kronoegendomar försöker se till
att kommunerna får förhandsrätt att
förvärva sådana egendomar som är
lämpliga för ifrågavarande ändamål. Jag
tror emellertid inte att det är nog. Staten
har nämligen ett visst ansvar för
att behovet av mark för fritidsändamål,
bostadsbyggande m. m. blir tillgodosett.
Kommunerna, såväl mindre som större,
bör ha skyldighet att förvärva mark och
behålla den i sin ägo, tills aktuella behov
i dessa hänseenden föreligger, och
staten hör behålla kronoegendomar i
samma syfte.

Utskottet har skrivit positivt i denna
riktning. Det säger att grundtanken i
denna princip, ehuru den inte blivit
stadfäst genom något formellt beslut,
likväl i allmänhet liar tillämpats vid försäljning
av kronoegendom. Utskottet förutsätter
att grundlinjerna i principen
även i fortsättningen skall vara vägledande
vid myndigheternas prövning av
frågor om försäljning av kronoegendom.

0 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Stadsägan nr 2174 + 2178 + 2179 -f 2340 i Norrköpings stad

Jag vill på det kraftigaste understryka
detta utskottets uttalande. Därjämte vill
jag vädja till regeringen och jordbruksministern
att försöka ordna det så, att
lagstiftningen kan ge stöd åt denna uppfattning
och att man anpassar lagstiftningen
efter densamma. Likaså bör våra
lantbruksnämnder ges frihet att inventera
behoven ute i de olika kommunerna
och försöka att, när lämplig mark
står till förfogande, förvärva den och
ställa den till disposition för sådana
här ändamål.

Då det gäller de två aktuella fallen,
dels i Södermanland och dels i Östergötland,
har man ansett att marken icke
var lämplig i detta sammanhang. För
egen del har jag inte anledning att gå in
på någon större diskussion om det. Om
nu kommunerna och staten har uppmärksammats
på denna fråga och funnit,
att det inte föreligger något behov
av köp, skall jag inte heller ge uttryck
för en motsatt uppfattning. Vi skall
emellertid komma ihåg, att vi när det
gäller att avhända sig egendom har fått
mycket hårda lärdomar exempelvis när
det gällt fiskerätt m. m. Innan den nya
lagen om gräns mot vatten tillkom talade
man — det vet vi alla ■— om att det
inte fanns något värde i fiskerätt och
dylikt. Sedan har emellertid värdet stigit
mycket kraftigt. Jag tillhör själv en
ekonomisk rörelse, som bland annat fick
90 000 kronor för att den skulle så att
säga ha förlorat någon fiskerätt i ett
magasin för råvaror till en träförädlingsanstalt.
Det är givet att när man ser
sådana saker blir man rädd.

Herr talman! I detta sammanhang har
jag inte något yrkande utan vill bara
vädja till statsrådet att se till att försöka
anpassa lagstiftningen efter dessa
principer, och att de myndigheter, som
har hand om saken, vid varje försäljning
och köp skall beakta dessa olika
intressen.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Stadsägan nr 2174 + 2178 + 2179 + 2340 i
Norrköpings stad

Kungl. Maj :t hade under förevarande
punkt föreslagit riksdagen medgiva, att
— på i huvudsak vissa av domänstyrelsen
angivna villkor — av kronoegendomen
Knivberga 2* (stadsägan nr
2174 + 2178 + 2179 + 2340) i Norrköpings
stad måtte få säljas dels gårdsområdet
och stadsägoområdet nr 2340, tillhopa
ca 2,5 ha, till egendomens arrendator
Eric Johansson för en köpeskilling
av 37 700 kronor, dels återstoden
av egendomen — med undantag av ett
område om ca 7,9 ha, avsett att tilläggas
Bråvalla flygplats — till ägarna av Knivberga
gård, Torgny André m. fl., för en
köpeskilling av 128 300 kronor.

Utskottet hade i samband med handläggningen
av detta ärende behandlat
följande inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) II: 131 av herr Lundberg;

2) I: 335 av herr Spetz, likalydande
med II: 406 av herrar Svensson i Ljungskile
och Rimås, i vilka motioner hemställts
dels att riksdagen ville avslå den
föreslagna försäljningen till Torgny
André m. fl. för en köpeskilling av
128 300 kronor, dels att änkan efter den
numera avlidne arrendatorn Eric Johansson
skulle erbjudas att köpa kronoegendomen
i fråga — med undantag av
det 7,9 ha stora område som erfordrades
för flygplatsen — för en köpeskilling,
som efter närmare utredning kunde
befinnas skälig.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:335 och 11:406 ävensom 11:131, såvitt
sistnämnda motion åsyftade förevarande
kronoegendom, medgiva, att på i
huvudsak de villkor, som angivits i utlåtandet,
av kronoegendomen Knivberga
21 (stadsägan nr 2174 + 2178 + 2179 +
2340) i Norrköpings stad måtte få säljas

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Stadsägan nr 2174 + 2178 + 2179 + 2340 i Norrköpings stad

dels gårdsområdet och stadsägoområdet
nr 2340, tillhopa ca 2,5 hektar, till arrendatorn
Eric Johanssons dödsbo för
en köpeskilling av 37 700 kronor, dels
återstoden med undantag av förutnämnda
område om ca 7,9 hektar till ägarna
av Knivberga gård, Torgny André m. fl.,
för en köpeskilling av 128 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Persson, Svensson i Ljungskile
och Rimås, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 335 och II: 406
ävensom med avslag å motionen II: 131,
såvitt motionen åsyftade förevarande
kronoegendom, medgiva, att kronoegendomen
Knivberga 2‘ (stadsägan nr
2174 + 2178 + 2179 + 2340) i Norrköpings
stad måtte med undantag av förutnämnda
område om ca 7,9 hektar, få
säljas till arrendatorn Eric Johanssons
dödsbo för en köpeskilling, som efter
närmare utredning kunde befinnas
skälig.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Tillsammans med ett
par kamrater här i riksdagen har jag
väckt en motion i anslutning till detta
ärende. Vi är också tre ledamöter av
jordbruksutskottet som har reserverat
oss emot utskottets beslut. Därför skall
jag be att få säga några ord.

Vi framhåller i vår reservation, att
detta ärende i vissa avseenden är anmärkningsvärt.
Det är inte ett vanligt
enkelt försäljningsärende, utan det förhåller
sig på det sättet att en och samma
man är säljare av mark till flvgförvaltningen
och köpare av mark ifrån
domänstyrelsen. Nu har för jordbruksutskottet
egentligen bara redovisats den
sida av affären som domänstyrelsen har
med att göra, och den andra sidan har
inte kommit fram. Möjligtvis skulle jordbruksutskottet
kunna säga, att det inte
hör utskottet till att syssla med den sa -

ken, men andra kammaren kan ju inte
gärna vara ointresserad av affärens bägge
sidor.

Det som ligger bakom vår reservation
är framför allt att vi anser, att man kan
göra vissa principiella erinringar i detta
sammanhang. Den första av dessa gäller
att två olika affärer på detta sätt
blandas samman, så att en person i
egenskap av säljare på ett mycket skickligt
sätt kan utnyttja sin ställning, när
han samtidigt är presumtiv köpare av
ett annat jordstycke.

Den kronogård som frågan gäller är
taxerad till 93 000 kronor. Av den lämnas
7,9 hektar till flygförvaltningen för
att förstärka ett flygfält. Av det som
är kvar säljes cirka 24 hektar för 128 000
kronor och själva gårdskärnan för
37 700 kronor, så att domänstyrelsen får
166 000 kronor av dessa privata köpare
plus det som lämnas till flygförvaltningen.
Från den synpunkten sett har
man ingen anledning att påstå annat än
att domänstyrelsen har fått betalt för
gården, såsom den för dagen värderas.
Hela affären är emellertid som sagt sammankopplad
med flygförvaltningens inköp
av 17 hektar mark ifrån en agronom
André. Det har tydligen varit ganska
lätt för André att betala ett relativt
gott pris för det han köper av kronogården.

I en i försvarsdepartementet diarieförd
skrivelse nr 2129 för 1958 heter det
nämligen att »André har vägrat godta
lägre köpeskilling än den domänstyrelsen
betingat sig för kronoegendomen».
Det är alltså en enkel och effektiv förhandlingsståndpunkt
som André intagit:
»Ni får ge vad ni vill för mina 17
hektar, men kronogården skall kosta
lika mycket eller lika litet.» Och så
värderas dessa 17 hektar upp till 128 000
kronor.

När man tittar på denna värdering
kan man inte undgå att bli litet fundersam.
Dels är priset för högt i och för
sig, dels ingår i värderingen — för att
ta ett par exempel ■— 15 000 kronor för

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Stadsägan nr 2174 + 2178 + 2179 + 2340 i Norrköpings stad

en 33 år gammal täckdikning, som enligt
rimliga lantbruksbokföringsmetoder
borde ha varit amorterad och avskriven
för länge sedan. När statens värderingsman
i första omgången värderade dessa
17 hektar till 80 000 kronor, ingick däri
även intrångsersättning. Men förutom
dessa 15 000 kronor ingår i värderingen
även 7 600 kronor i inbesparade expropriationskostnader
— det som staten
sparar i expropriationskostnader går
alltså till agronom André. Vidare lämnas
det en mycket generös ersättning för
den skiftesomläggning som sker på en
del enstaka punkter. På detta sätt kommer
man för Andrés 17 hektar upp till
ett belopp av 128 000 kronor, vilket
flygförvaltningen anser sig kunna betala.

Men sedan finns det en annan post,
vilken tydligen aldrig blivit känd för
jordbruksutskottet, om inte motionen
väckts och skrivelsen från flygförvaltningen
till försvarsdepartementet kommit
fram. Jag skall be att få ur skrivelsen
läsa upp ett avsnitt som berör den
saken: »André har i samband med sitt
underskrivande av det nya avtalet gjort
förbehåll om ersättning för advokatkostnader
och förskjuten gottgörelse till
jordbrukssakkunnig, tillhopa cirka
19 500 kronor. Han har därvid åberopat,
att sådan ersättning skolat tillkomma
honom vid expropriation. Då André
icke synes hava kunnat undvara biträde
i någotdera hänseendet, samt särskilt
den anlitade advokatens verksamhet varit
till nytta även för flygförvaltningen,
är ämbetsverket för sin del berett att
såsom anförts redan i ovannämnda underdåniga
skrivelse av den 23 november
1956 från till förfogande stående
medel bereda André skälig gottgörelse
i berörda hänseende.»

När värderingen är klar och kontraktet
skall underskrivas, säger alltså André:
»Det här skriver jag inte på, om
jag inte får 19 500 kronor till.» Och det
får han också. Han får pengarna under
bordet — för att begagna den termino -

logi som brukar användas på hyresmarknaden.
Pengarna tas av till förfogande
stående medel, och flygförvaltningen
talar om att även staten haft
nytta av agronom Andrés advokat —•
vad det varit för nytta framgår inte närmare
av skrifterna.

Jag tycker nog att denna affär innehåller
en mängd detaljer som är rätt anmärkningsvärda
från principiell synpunkt.
Man skulle kunna sammanfatta
det som agronom André får för sina
17 hektar åker på följande sätt. Först
får han 17,4 hektar åker, vilka ligger
lika bra till som de 17 hektar åker han
lämnat till flygförvaltningen. Kulturen
är kanske något sämre, men jordens naturliga
beskaffenhet är snarare bättre
än hos den mark han lämnat ifrån sig.
Han borde alltså ha varit kompenserad,
när han erhållit lika mycket och lika
väl belägen och hra jord. Men sedan får
han ytterligare 6,8 hektar betesmark
och på köpet även gårdens andel i kommunallmänningen,
vilken under de senaste
tio åren givit 440 kronor i avkastning
per år, vilket efter 5 procent
motsvarar ett kapitaliserat värde av
8 800 kronor. Vidare får han ett belopp
av 19 500 kronor, och slutligen skall
staten enligt paragraf 7 i det kontrakt,
som flygförvaltningen slutit med honom,
göra i ordning en ny vattentäkt.
Detta är en mycket hård paragraf. Enligt
densamma skall iordningställas en
vattentäkt som ger 25 m3 vatten per
dygn även vid den hårdaste torka, och
såvitt jag förstår är paragrafen skriven
på ett sådant sätt, att därest det blir en
mycket hård torka om t. ex. 20 år, kan
André komma med kompensationskrav.
Enligt vad jag har inhämtat av dem
som känner till denna affär sedan den
behandlades i utskottet har försvarsförvaltningen
även i andra sammanhang
gjort ganska betydande arbeten
åt agronom André. Jag vill inte säga
någonting om hans sätt att bevaka sina
intressen. Det skulle möjligen kunna ge
anledning till den lilla reflexionen att

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Stadsägan nr 2174 + 2178 + 2179 + 2340 i Norrköpings stad

den gamla arrendatorn, som varit inblandad
i affären i flera sammanhang,
kanske skulle haft minst lika stort behov
av en advokat.

Det är som sagt främst två saker som
är anmärkningsvärda ur principiell synpunkt:
sammanblandningen av de två
ärendena och de underliga värderingsfrågorna.

En tredje sak som är anmärkningsvärd
är att man avskaffar ett jordbruk
av sådan storleksordning att det mycket
väl skulle kunna bestå. Det är ett
50 tunnlands jordbruk som avskaffats.
Det är enligt mitt sätt att bedöma landsbygdens
förhållanden och värdera sådana
frågor en nackdel. Vissa andra
tycker att ju flera jordbruk vi kan avskaffa
desto bättre är det.

För det fjärde har man genom detta
sätt att göra affärer och genom hopkopplingen
i realiteten satt arrendatorns
eller hans rättsinnehavares förköpsrätt
ur kraft. Nu har en kronoarrendator
ingen laglig förköpsrätt, men
sedvanemässigt har en arrendator som
har haft en gård i över 20 år som i
detta fall, optionsrätt till arrende och
förköpsrätt om jorden säljs. Om han
alltså hade varit arrendator av enskild
mark och därmed lytt under den allmänna
arrendelagen, hade han haft laglig
rätt i detta fall.

När saken behandlades i utskottet
diskuterades ingående vilket som skulle
ha blivit billigast, att göra denna affär
på dessa tvivelaktiga grunder eller fullfölja
expropriationsmålet. Jag vill säga
att ärendet inte bör diskuteras efter den
linjen. Detta är en affiir av det slag som
man inte gör. Nu är det inte alls säkert
att det hade blivit dyrare, men det kan
jag inte säga med bestämdhet. Att det
inte är billigt att expropriera mark vet
vi ju allesammans.

Jag skall som sagt inte diskutera efter
den linjen. Hela samröret mellan domänstyrelsen,
flygförvaltningen och
agronom André med arrendatorn som
askunge är en mycket otrevlig tillställ -

ning. Det är föga värdigt staten att förfara
på så sätt.

Sedan skulle man kunna göra en reflexion
till. Utanför städerna har markvärdet
stigit oerhört. Man vet inte riktigt
den ena dagen vilka projekt som
blir aktuella nästa dag. När det finns ett
militärt flygfält och det behövs utrymme
för ett civilt flygfält kan man mycket
väl ställa sig frågan, hur länge det dröjer
innan man tar ett stycke mark till av
detta område. Ifall man skulle komma i
det predikamentet att men behöver mera
mark skulle staten få expropriera den
mark som nu har sålts. Det talar närmast
för att man inte borde ha sålt gården
alls.

Detta ärende är tämligen invecklat
och ogenomskinligt. Det är naturligtvis
inte lätt för utskottets ledamöter att
veta tillräckligt mycket om det. Jag föreslog
därför utskottet att utskottet
skulle resa ned och titta på fastigheterna.
Det förslaget avslogs av utskottet.
Det fanns inte tid till detta, påstod man.
Man har nu sysslat med denna affär i
åtskilliga år, och det är beklagligt att
det skall bli så brått på slutet att man
inte har tid att se närmare på förhållandena.

Herr talman! Det finns mera att tilllägga,
men det jag här har sagt kanske
kan räcka som motivering för reservationen
i detta ärende. Jag skall be att
få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Rimås (fp).

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag skall ta den sista
punkten först. Herr Svensson i Ljungskile
nämnde att utskottet avböjde att
resa ner och se på denna kronoegendom.
Jag kan mycket väl hålla med om att
denna försäljning är mycket komplicerad.
Ärendet har praktiskt taget pågått
sedan 1941. .lag tycker det är ganska
meningslöst att utskottet reser ner och
på några timmar tittar på så komplicerade
saker. Hur skall utskottet sedan

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Stadsägan nr 2174 -f 2178 + 2179 -f 2340 i Norrköpings stad

kunna Jta bestämd ställning till ett så
krångligt ärende som detta faktiskt är
på grund av ett eventuellt besök. Det
har jag inga möjligheter att förstå.

Som jag förut sade i utskottet förelåg
också tidsnöd. Propositionen skulle ju
bifallas här enligt ritualen före den 15
mars. Om det skulle bli något köp måste
utskottet också fatta beslut härom dessförinnan.
Eljest hade det blivit expropriation.
En expropriationsdomstol kan
ju besluta att vederbörande markområde
skall tas i anspråk före domslutet, men
det hade väl inte blivit någon fördel i
detta fall, eftersom den sakliga utgången
blivit densamma. I så fall hade det
blivit dyrare för staten.

Köp och försäljning har pågått sedan
1941 för flygförvaltningens räkning. Nu
kritiserar herr Svensson att detta är en
sammanblandning av två olika ärenden,
att agronom André samtidigt både säljer
och köper, säljer till flygförvaltningen
och köper från kronan, kanske på
samma gång. Det ligger till så, att han
säljer ungefär lika mycket som han köper.
Prisbeloppen blir ungefär desamma.
Det är detta förfarande som herr
Svensson i Ljungskile hade mest att anmärka
mot. Jag har däremot inget att invända
mot den principen. Det är väl
den som bör ligga till grund för handläggningen
av jordbrukspolitiska frågor.
Lantbruksnämnderna handlar väl
efter dessa riktlinjer sedan många år
och jag ser inget oriktigt däri, att man
söker ordna det så, att köp och försäljning
sker på samma gång. Markerna i
det aktuella fallet ligger ju så till, att
kronoegendomen, med ett uttryck som
jag hörde i första kammaren, bildar en
tarm inne på Andrés marker. Det är en
rent praktisk åtgärd som står i överensstämmelse
med vår nuvarande jordbrukspolitik
att försöka samla marken
och få en vettig arrondering.

Nu påstår herr Svensson i Ljungskile
att det mycket väl kan hända att flygförvaltningen
behöver mera mark och
därför behöver köpa tillbaka vad de nu

har sålt. Jag vet inte hur det kommer
att gå, men inte kan jag tänka mig att
flygförvaltningen köper tarmen mitt
inne i ett annat jordområde utan av
de områden som ligger intill Bråvalla
flygfält, och då blir nog agronom Andrés
gamla ställe först aktuellt.

År 1941 begärde flygförvaltningen i
skrivelse till Kungl. Maj :t att få expropriera
35,7 hektar av Knivberga, Andrés
dåvarande egendom. Han hade nämligen
där ursprungligen över 100 hektar.
En frivillig överenskommelse träffades.
Köparen skulle enligt denna erlägga
175 000 kronor. I detta var då s. k. intrångsersättning
inbegripen. Detta köp
godkände emellertid inte Kungl. Maj :t.
1944 blev denna jordbit exproprierad.
Då tillerkändes agronom André 227 300
kronor för samma egendom, alltså 52 300
kronor mera än vad kronan skulle ha
behövt betala enligt den frivilliga överenskommelsen.
Till detta kom expropriationskostnaderna,
som nog inte var
så små. I varje fall kan man bestämt slå
fast att det var en dålig affär att expropriera
den jordbiten i stället för att
köpa den i vanlig ordning.

Expropriationsnämnden ansåg det
redan då lämpligt med byte med kronoegendomen.
Ett kommerseråd uttalade
att André borde försöka köpa kronoegendomen,
och denne gav då in en ansökan
om att få göra det.

Sedan dess har upprepade förhandlingar
ägt rum. 1951 var lantbruksnämnden
där. Den ansåg att en annan egendom,
Ringstad, som liksom Knivberga
fått överlämna stora arealer till flyget,
skulle ha rättighet att komplettera sin
areal med kringliggande gårdar. Byggnaderna
å kronogården var sådana, förklarade
nämnden vidare, att de i en
snar framtid måste byggas om och att
det därför var tillrådligt att förorda
försäljning av kronoegendomen. Sedan
upplystes också att lantbruksnämnden
sagt ifrån att om kronoegendomen skulle
säljas som självständig egendom till
dåvarande arrendatorn skulle lantbruks -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Stadsägan nr 2174 -f 2178 + 2179 -f 2340 i Norrköpings stad

nämnden inte stödja köpet ekonomiskt
med kapital.

Vidare är det också så, att vederbörande
arrendator är död och att hans
änka, som nu är 71 eller 72 år, lever
kvar men att det inte finns några barn
i äktenskapet. Man kan som herr Svensson
i Ljungskile säga att arrendatorn
skall ha optionsrätt och förköpsrätt till
den egendom han har brukat. Den principen
har vi tillämpat länge och den
har jag ingenting att invända mot. Men
när arrendatorn är borta och änkan är
så pass gammal och nu faktiskt får ett
jordområde som kan användas som
trädgård och får disponera byggnaderna,
vet jag inte om man kan påstå att
där begås någon orätt mot henne. Man
kan inte påstå att detta är ett sätt att
förstöra en självständig brukningsdel.
Det uttrycket är det inte riktigt att använda
här, där en brukningsdel läggs
samman med en annan på ett sätt som
är fördelaktigt ur jordbrukspolitisk synpunkt.

Jag vill inte säga så mycket om de
här ersättningarna som agronom André
får vid sidan om. Det är en värdering
som har gjorts av värderingsmän, och
jag tycker vi knappast har möjlighet att
gå in på den saken.

Jag kan hålla med herr Svensson i
Ljungskile på en punkt. Jag tycker nämligen
också det är litet märkvärdigt att
det här advokatar vodet på 19 500 kronor
kommer med i det s. k. köpet, men
den saken har flygförvaltningen gjort
upp, och jag vet inte, om vi har någon
möjlighet att ändra på det.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta. Jag tycker det är riktigt att bifalla
den proposition som här föreligger,
och jag har ingen anledning att på
något sätt gå emot köpet. Jag ber alltså,
herr talman, att få yrka bifall till utskottet
på denna punkt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte trötta
kammaren med någon lång utläggning.

Jag vet mycket väl att saken är avgjord
som den nu ligger till, så jag skulle
kanske kunna nöja mig med att gratulera
jordbruksministern, men jag vill ändå
säga ett par ord.

Att arrendatorn är död är riktigt,
men det var han inte när affären gjordes
upp. Han dog nämligen den 15 januari,
alltså sedan propositionen avlämnats.
Vidare har änkan i en inlaga till
utskottet meddelat, att det finns en
brorson som i fortsättningen skulle kunna
bruka gården.

Utskottets ordförande, herr Pettersson
i Dahl, sade, att det här ärendet
började 1941, men det var kanske litet
för frikostigt tilltaget. Det var nämligen
ett annat expropriationsärende som
började 1941, och det avgjordes då ägaren
fick 227 000 kronor, vilket förmodligen
var ungefär vad hela gården var
värd. Det här ärendet är inte så gammalt,
men det är gammalt nog. Arrendatorn
har under de senaste sex åren inte
förrän i sista minuten fått veta, om han
skulle få sitta kvar ett år till eller ej.

Sedan lämnade utskottets ordförande
en direkt felaktig uppgift — naturligtvis
på grund av missförstånd; det skulle
inte komma för mig att insinuera någonting
annat. Han sade, att om det
skulle bli fråga om att utvidga flygfältet,
skulle man naturligtvis inte ta det
som herr Pettersson kallade tarmen i
agronom Andres gård. Eftersom man nu
tagit en bit av kronogården och en bit
av Andrés gård och dessa stycken gränsar
till flygfältet, är det klart att om
man flyttar gränsen, måste man flytta
in den på både den gamla kronogården
och Andrés gård.

Man kan ju ha den uppfattningen, att
det är en rent praktisk åtgärd att avskaffa
ett familjejordbruk på 50 tunnland.
Jag har inte sagt att man förstör
det — det beror på vad man menar
med »förstöra»; jorden kan man naturligtvis
inte förstöra — men man eliminerar
en självständig brukningsdel, och
det tycker jag är ett minus, även om jag

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Stadsägan nr 2174 + 2178 -f 2179 + 2340 i Norrköpings stad

naturligtvis erkänner att det från arronderingssynpunkt
inte är något fel.

Jag går baklänges i herr Petterssons
argumentering och slutar där han börjar.
Han tyckte att hela ärendet var så
krångligt, att det inte var lönt att granska
det närmare, utan det var bäst, ansåg
han, att besluta ändå. Det är ju också
en arbetsmetod!

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag kanske får fortsätta
med den argumentering som herr
Svensson i Ljungskile använde. Herr
Svensson erkänner själv, att detta är
ett komplicerat ärende. Menar herr
Svensson i Ljungskile, att om utskottet
sänder ned en delegation på fyra
eller fem personer, skall den på stående
fot kunna ta ställning till dessa komplicerade
värderingar och andra frågor? Herr

Svensson säger att jag skulle
ha lämnat en felaktig uppgift, men jag
tycker att den inte var felaktig. Jag
sade bara, att om flygfältet skall utvidgas,
måste man kanske ta både
Andrés gård och den gamla kronogården.
Så kommer det naturligtvis att gå
till. Jag sade vidare att denna kronogård
ligger ini den andra egendomen, så
det var väl en riktig uppgift jag lämnade.
Jag kanske sade fel, om jag påstod
att detta ärende började 1941, men jag
avsåg Andrés plågor med de här sakerna.
Här har ju vittnats om att han kanske
varit hård vid förhandlingar, men
han har också varit hårt trängd, och
man har på alla möjliga sätt försökt
komma åt honom.

Jag tycker att det inte är riktigt att
tala om familjejordbruk i detta sammanhang.
Jag tror att jag är lika varm
vän av familjejordbruk som herr Svensson
i Ljungskile och att jag har visat
detta i min offentliga gärning, men vi
måste erkänna att här försvinner ett
jordbruk; även om jordbruksutskottet
säger nej, blir det expropriation, och
då försvinner jordbruket ändå, ty lant -

bruksnämnden där nere har uttalat att
det inte kan vara riktigt att bygga om
gården. Här kommer jorden obestridligen
till mycket god användning.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det måste vara ett nytt
misstag, när utskottets ärade ordförande
säger att om det blir expropriation,
försvinner jorden i alla fall. Det
var ju inte kronogården man skulle
expropriera. Det som gäller den bit
flygfältet skulle ta av kronogården är
en affär mellan två statliga myndigheter
och är över huvud taget inte under
diskussion här.

Det var en annan affär som började
1941 — herr Pettersson i Dahl kallade
det för agronom Andrés plågor, men
man kan också kalla det för affärer.
Jag tror icke att de affärerna slutar
1959, utan fortsättning följer nog.

Vad sedan gäller frågan om jordbruksutskottet
skall resa ned till platsen
och se hur det ligger till, vill jag
säga, att man naturligtvis inte får veta
allting genom ett sådant besök, men
man får ändå veta mer än om man inte
ser på det.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Det sades i första kammaren
också att ärendet inte är slut
med detta. Jag ser i Expressen att statsrevisorerna
har gjorts uppmärksamma
på affären. Jag trodde annars att statsrådet
skulle anmälas för konstitutionsutskottet,
men det blir tydligen statsrevisorerna
som skall granska ärendet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vet inte alls vad
statsrevisorerna tänker göra — jag vet
bara att de existerar, liksom konstitutionsutskottet,
sakrevisionen och pressen.
Dessutom är det inte bara ett statsråd
utan åtminstone två som förekommer
i det här sammanhanget. Den affär
som gäller flygförvaltningen handlägges
ju av ett annat statsråd.

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Översyn- av kommitté- och utredningsväsendet

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Svensson
i Ljungskile begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 150
ja och 32 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

översyn av kommitté- och utredningsväsendet Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion om en översyn av kommitté-
och utredningsväsendet.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! De statliga utredningskommittéernas
arbetssätt och sammansättning
har ofta varit föremål för riksdagens
intresse. Statsrevisorerna har
t. o. m. gjort anmärkningar och föreslagit
rationalisering och större effektivitet
i arbetet. Kommittéerna fortsätter
emellertid att öka, och kostnaderna
stiger utan att man därför kan säga att
arvodena är höga för den enskilde kommittéledamoten.

Förre överståthållaren T. Nothin föreslog
redan år 1935 i en utredning
att en särskild avdelning borde skapas
inom Kungl. Maj:ts kansli, vilken på
olika sätt skulle biträda kommittéerna
i deras arbete. Arbetet skulle därigenom
kunna bedrivas snabbare och mera
effektivt med mindre kostnader som
omedelbar följd.

Till liknande resultat kom utredningsmannen
och dåvarande borgmästaren
K. E. Rosander år 1946. Trycksakskommittén
och rationaliseringsutredningen
rekommenderade samma åtgärder
1949 respektive 1950.

Utskottet har inte velat ta principiell
ståndpunkt till motionen om sparande
på statsutgifter. Utskottet är dock ense
med motionären om att utredningsarbetena
drar ut på tiden, och utskottet
instämmer även i motionärens kritik
av dubbelarbetena i kommittéerna. Utskottet
menar att »motionens syfte bäst
tillgodoses genom en kontinuerligt verksam
övervakning och samordning.» Utskottet
skjuter emellertid frågan ifrån
sig och hänvisar till författningsutredningen.
Ja, då kommer spörsmålet att
vila till slutet av 1960-talet!

Statsrevisorerna anförde år 1947 att
utredningskostnaderna uppgick till 1,94
miljoner kronor budgetåret 1940/41 men
fem år senare hade ökat till 4,9 miljoner
kronor, vilket revisorerna fann
anmärkningsvärt med hänsyn till rådande
ekonomiska läge.

I årets budget beräknas kommitté -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Översyn av kommitté- och utredningsväsendet

kostnaderna komma att uppgå till cirka
10 miljoner kronor.

Frågan har också andra aspekter.
Hur går det med nya aktuella utredningskrav,
som riksdagen beslutar om?
Utskottet upplyser att ur kommittéanslagen
betalas betydande belopp till
sakkunniga biträden inom departementen.
För närvarande arbetar 265 kommittéer,
och när nya utredningar skall
tillsättas, finns det kanske inga pengar
disponibla. Det är en allvarlig försummelse
att utredningar tillsätts lång tid
efter det att riksdagen begärt att en utredning
skall ske. För tre år sedan, för
att ta ett exempel, beslöt 1956 års riksdag
att begära en översyn av 1883 års
förlagsinteckningsförordning för att
möjliggöra en bättre kapitalförsörjning
för småföretagarna. Fortfarande har
ingenting gjorts i justitiedepartementet.
Med nuvarande arbetstakt i kommittéarbetet
tar troligen en sådan utredning
ett par år, och sedan skall förslaget remissbehandlas
och regeringen så småningom
framlägga förslag för riksdagen.
Det betyder att den begärda utredningen
av frågan kan behandlas i
riksdagen först någon gång på 1960-talet.
Det är en horribel arbetsordning,
som inte kan accepteras av riksdagen.

Ett annat exempel. Fn utredning fick
i uppdrag efter en riksdagsskrivelse i
vanlig ordning att utreda arbetstagarbegreppet.
Efter fem års funderande
kom ett betänkande, som innehöll en
historik över vad som tidigare förevarit.
Något förslag att lösa frågan presterade
inte kommittén. Men det belastade
ändå det allmänna med statsutgifter.
En ny framstöt gjordes i riksdagen
och en ny riksdagsskrivelse gick till
Kungl. Maj :t i ärendet. Utredningskarusellen
sattes på nytt i gång.

För att man skall få ett fastare grepp
om utredningsväsendet måste de förslag,
som flera sakkunniginstanser rekommenderat,
på allvar tas upp för att
man därmed skall skapa bättre samordning.
Utredningsväsendets decentrali -

sering bör även övervägas. Det finns
gott om experter och sakkunnigt folk
exempelvis vid våra universitet och
högskolor. En mängd andra argument
kan anföras, vilket även skett i motionen:
mindre antal sakkunniga, att utredningstrycket
skall koncentreras
o. s. v.

För att få en ordning till stånd bör
enligt min åsikt en kommittéslakt vara
ofrånkomlig.

Jag vill i det sammanhanget erinra
om finansminister F. W. Thorssons
drastiska besparingsåtgärd inom kommittéväsendet
år 1922. Av 162 då arbetande
kommittéer fick endast 26 ostört
fortsätta sitt arbete, medan alla de övriga
upplöstes eller erhöll snävt begränsad
tid för att avsluta sitt arbete. Kommittéanslaget
sjönk också därigenom
från 3,86 miljoner kronor år 1922 till
endast 0,76 miljoner kronor för nästföljande
budgetår. Det Thorssonska initiativet
bör, tycker jag, mana till efterföljd.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö har i sin motion föreslagit en
nedskärning av antalet kommittéer genom
samordning av vissa uppgifter och
en samordning av kommittéernas arbete.
Dessutom vill han tidsbegränsa
kommittéarbetet och skära ned antalet
ledamöter i kommittéerna. Allra sist har
han också nu — vilket är mycket motsägande
— klagat över att en del utredningar
aldrig kommit till stånd. I motionen
säger sålunda herr Christenson
att det är alltför många utredningar i
gång, men nu vill han plötsligt sätta
ännu flera kommittéer i arbete.

Det är riksdagen som beställer så gott
som alla utredningar, och i varje kommitté
sitter riksdagsmän. Ibland finns
det i kommittéerna inte riksdagsmän
från alla partier — och det har från
herr Cbristensons parti hörts klagomål
över att man inte varit företrädd i till -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Översyn- av kommitté- och utredningsväsendet

räcklig utsträckning — och då har det
inte ansetts oriktigt att i kommittéerna
insätta ledamöter som väl representerar
olika meningsriktningar och de grupper
som är intresserade av den fråga
det gäller. Vi har t. ex. nu i utskottet
en högermotion, i vilken det föreslås
att man i varje kommitté, där en fråga
skall bli föremål för etisk bedömning,
bör ha en företrädare för kyrkan eller
de kristna samfunden med. Det är sålunda
riksdagsmännens egna krav som
återspeglas i kommittéernas mängd och
antalet ledamöter i kommittéerna.

Som utgångspunkt för sitt krav om
kommittéslakt har motionären tagit en
uppgift om att utgifterna för kommittéväsendet
från budgetåret 1957/58 till det
därpå följande året steg mycket kraftigt,
nämligen från 5 900 000 kronor till
närmare 9 000 000 kronor. Men den
siffra som herr Christenson i Malmö
bygger sin motion på är det krontal
som äskades i statsverkspropositionen
under ett år, då det tillkom en lönelyftning
och en höjning av arvodena,
som gjorde att de verkliga utgifterna
för det året blev betydligt högre. Kostnaderna
steg med andra ord inte så
oerhört från ett år till det därpå följande
på grund av att kommittéarbetet
utvidgades, utan det var lönelyftningen
som spelade in där.

När herr Christenson i Malmö sedan
klagar över att en del av de utredningar
riksdagen begärt aldrig kommer till
stånd, så kan detta bero på att departementen
förbereder en kommittés arbete
bättre än vad som sker om man helt
brådstörtat tillsätter en utredning, där
man inte har arbetet så planlagt, att
det kan bedrivas på snabbast möjliga
sätt. Jag tror inte vi skall klaga över att
man i departementen tar litet tid på sig
innan man sätter i gång kommittéarbetet.
Detta kan nämligen betyda att man
på departementet avvaktar resultatet av
utredningar på närbesläktade områden.
Det kan också betyda alt man väntar
på en utredningskraft, som genom

sin kunnighet på ett speciellt område
kan forcera kommittéarbetet och därmed
göra att detta kan bedrivas bättre
och billigare.

I utskottet har vi varit ense om att
den önskvärda samordningen i kommittéarbetet
bör ske med hänsynstagande
till de förslag författningsutredningen
kommer med, och vi tror inte att man
kommer närmare målet genom att vidtaga
en drastisk kommittéslakt. Motionären
har ju heller inte kunnat ange
vilka kommittéer som bör slaktas och
vilka som bör sägas upp. Vi har därför
inte kunnat se att motionären lämnat
något nytt bidrag till rationaliseringssträvandena
på detta område, utöver
det som vi redan har möjlighet att beakta
genom pågående utredningar, och
därför har utskottet avslagit motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag sade i mitt tidigare
anförande, att statsrevisorerna 1947 anmärkte
på att utredningskostnaderna då
uppgick till 4,9 miljoner kronor. Sedan
dess har de fördubblats. Det säger ju
en hel del om utvecklingen av kommittéväsendet.
Utskottet borde enligt min
mening ha sagt ifrån, att utredningarna
och revisorernas anmärkningar emot
kommittéväsendet borde respekteras.
Det är på denna punkt som utskottet
inte tillräckligt har sagt ifrån utan endast
skjutit motionen ifrån sig med allmänna
talesätt.

Eftersom fru Eriksson efterlyste att
jag skulle komma med direkt positiva
förslag, vill jag hänvisa till ett gammalt
beprövat medel för att få sparsamhet
att respekteras, nämligen att minska anslagen.
Den makten att pruta på kommittéanslagen
har riksdagen.

överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

§ 21

Interpellation ang. det ekonomiska resultatet
av viss utvidgning av konstfackskolans
nybyggnad

Herr NILSSON i Göingegården (h) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! År 1956 beslöt riksdagen
att utöka den då planerade nybyggnaden
för konstfackskolan med dels källarutrymmen
och bottenvåning och dels
en extra våning ovanför den egentliga
skolbyggnaden. Merkostnaderna för
denna utvidgning av byggnadsprogrammet
uppskattades till 10 milj. kronor
resp. 3,2 milj. kronor.

Det beräknades att hyresintäkterna
för källaren och bottenvåningen skulle
bli ungefär 1 050 000 kronor årligen.
Någon uppskattning av hyresintäkterna
för den översta våningen gjordes inte.
Det framkom emellertid i första kammarens
debatt den 18 maj 1956, att man
där eventuellt skulle inrätta förvaltningslokaler.

Den främsta motiveringen för den
här refererade utökningen av den ursprungliga
byggnadsplanen var, att man
bättre skulle kunna utnyttja den dyrbara
tomtmarken. Det sades också ifrån,
att merkostnaderna för utvidgningen
skulle uppvägas av hyresintäkter.

I anledning av vad som förevarit i
denna fråga är det angeläget att det för
riksdagen redovisas, huruvida de ekonomiska
beräkningar som föregick här
omnämnda beslut var realistiska eller
inte. Jag hemställer därför om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
ställa följande fråga:

År herr statsrådet villig att lämna
kammaren en fullständig redogörelse
för de ekonomiska följderna av 1956
års riksdagsbeslut om utvidgning av
den då planerade nybyggnaden för
konstfackskolan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. bostadsanmälningsplikten
för utlänningar

Ordet lämnades på begäran till

Fröken KARLSSON (h), som yttrade:

Herr talman! De lättnader, som sedan
någon tid gäller för resande till Sverige,
har alldeles säkert sitt stora värde
för allmänheten och uppskattas väl också
allmänt. Det är mot den bakgrunden
desto mera beklagligt, att dessa lättnader
uppvägs av ökad kontroll och ökade
formaliteter på vissa punkter. Jag syftar
på de skärpta bestämmelserna om
upplåtelse av bostad åt utlänning.

Passreformen innebär som bekant att
medborgare i de övriga nordiska länderna
kan komma till oss utan passkontroll.
För övriga utlänningar kvarstår
passtvånget, men det torde inte råda
något tvivel om att om någon av en
eller annan anledning skulle önska undvika
att visa sitt pass, ställer det sig
tämligen enkelt att ta sig in i landet
på annat sätt än genom den rätta spärren.

När det gäller bostadsupplåtelse är
var och en som tar emot en utlänning
skyldig att kräva vissa uppgifter, som
skall vidarebefordras till polismyndighet.
Till och med för tältplatser gäller
detta. Beträffande medborgare i övriga
nordiska länder är anmälningstvånget
begränsat.

Man vågar väl anta, att dessa bestämmelser
i stort sett leder till att utlänningar
med rent samvete och med respekt
för lagen vederbörligen registreras.
Däremot torde det även beträffande
bostadsanmälan finnas tämligen vidsträckta
möjligheter för mindre laglydiga
element att kringgå bestämmelserna.

En konsekvens av systemet med bostadsanmälan
har blivit betydande svårigheter
för polismyndigheterna i vissa
orter att hålla sina utlänningsregister
aktuella. Det uppges t. ex. att utlänningspolisen
i Stockholm har 30—
40 000 av de inkomna blanketterna osor -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Interpellation ang. bostadsanmälningsplikten för utlänningar

terade. Till bilden hör att det, när det
gäller turister från fjolåret, rör sig om
anmälningar rörande personer som för
länge sedan lämnat Sverige.

För personalen på hotell och pensionat
innebär utlänningskontrollen ett betydande
extraarbete, som givetvis blir
särskilt besvärande under turistsäsongen
då arbetsbördan ändå är stor.

Man torde ha anledning ställa frågan,
om de betungande arbetsuppgifterna för
såväl enskilda som för utlänningskommissionen
och polismyndigheterna motsvaras
av något verkligt behov. Som jag
redan framhållit är det ju med nuvarande
system svårt att få betryggande
garantier för att överblick över utlänningars
vistelse i landet verkligen
erhålles, och kontrollmöjligheterna torde
vara mest otillräckliga i de fall där
de bäst behövs.

Den logiska konsekvensen av lättnaderna
i gränskontrollen förefaller en
lekman att vara icke skärpningar utan
motsvarande lättnader i bostadsanmälningsplikten.
Det ligger därtill i denna
bostadsanmälningsplikt ett moment av
misstro mot gäster, vilket icke kan betraktas
som särskilt tillmötesgående.

Med stöd av vad här anförts hemställer
jag om tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
ställa följande frågor:

Anser herr statsrådet den nuvarande
ordningen beträffande anmälningsplikt
för utlänningar tillfredsställande eller
övervägs några förändringar i denna
ordning?

Anser herr statsrådet att ett radikalt
slopande av bostadsanmälningsplikten
skulle kunna få några allvarligare konsekvenser? Denna

anhållan bordlädes.

§ 23

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 76, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar
m. m., såvitt angår Himmelsända 21 i
Södermanlands län och stadsägan nr
2174 + 2178 + 2179 + 2340 i Norrköpings
stad, jämte i ärendena väckta motioner.

§ 24

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en
motion, nr 482, av herr Svensson i
Krokstorp, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 62, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.33.

In fidem

Sune K. Johansson