1959 ANDRA KAMMAREN Nr 5 (Riksdagens protokoll 1959:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 5

20—25 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 20 februari

sid.

Interpellation av fröken Vinge ang. stärkande av seminarieelevernas
rättsliga ställning i visst avseende.......................... 3

Tisdagen den 24 februari

Svar på interpellationer av:

herr Hagnell ang. direktiv för värderingen av icke börsnoterade

aktiebolags tillgångar .................................. 6

herr Björkman ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader
m. m........................................... 11

Interpellationer av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. vården och övervakningen av farliga
kriminalpatienter.................................. 25

herr Elmwall ang. tillämpningen av rationaliseringskungörelsen .. 25

Onsdagen den 25 februari

Kungl. Maj:ts hovhållning .................................. 28

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel:

Statsråden utan departement m. in.: Avlöningar .............. 38

D:o: Omkostnader ...................................... 48

Justitiedepartementet: Omkostnader........................ 59

Justitiekanslersämbetet: Omkostnader ...................... 60

Riksåklagarämbetet: Omkostnader ........................ 60

Hovrätterna: Avlöningar.................................. 61

Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän................ 64

Tekniska hjälpmedel m. m. vid domstolsväsendet.............. 66

Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader.......................... 67

1 — Andra kammarens protokoll 1!).r>9. Nr 5

Nr 5

Innehåll

sid.

Utgifter under riksstatens tolfte huvudtitel:

Statens lönenämnd: Omkostnader.......................... 68

Statens avtalsnämnd: Omkostnader ........................ 68

Statens pensionsanstalt: Omkostnader ...................... 69

Skärpta straff för våldsbrott ................................ 70

Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen ........................ 75

Fördubbling av det extra mjölkpristillägget för Norrland ........ 78

Interpellationer av:

herr Senander ang. förhandlingarna om statstjänstemännens löner 80
herr Antby ang. den planerade broförbindelsen vid Jordfallet över
Göta älv ............................................ 81

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 25 februari

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under första huvudtiteln

(kungl. hov- och slottsstaterna)............................ 28

— nr 2, ang. utgifter under andra huvudtiteln (justitiedepartementet)
.................................................. 38

— nr 12, ang. utgifter under tolfte huvudtiteln (civildepartementet) 67

— nr 31, ang. anslag å kapitalbudgeten för utrikesdepartementet .. 69

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. avdrag vid beskattningen

för värdeminskning å grundförbättring...................... 69

— nr 9, om utsträckning av tiden för fyllnadsinbetalning av skatt.. 69

Första lagutskottets utlåtande nr 4, om ändring av utsökningslagens N*ii

stadganden om kungörande av försäljning av utmätt egendom .. 69

— nr 5, om skärpta straff för våldsbrott...................... 70

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, om fortsatt giltighet av hembi- 6*1

trädeslagen............................................ 75

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3, om påskyndande av 1951 års bygg nadsutrednings

arbete .................................. 78

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, ang. ersättning från kyrkofonden

för övertalig personal vid domänverket .................... 78

— nr 7, ang. fördubbling av det extra mjölkpristillägget för Norrland 78

Fredagen den 20 februari 1959

Nr 5

Fredagen den 20 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman
Bernhard Fredrik Sundelin, f. d. 20/8
1911 och boende i Bredbyn, vårdas å
härvarande kirurgiska avdelning.

Länslasarettet, Örnsköldsvik den 18
febr. 1959

K. Tronhjem
2 :e und.läk.

Herr Sundelin beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 18 innevarande februari tills vidare.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord liggande propositioner.
Därvid remitterades

till jordbruksutskottet propositionen
nr 53, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 55, angående anslag till inlösen av
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för budgetåret 1959/60, m. m.,
och

nr 56, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
på bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 476;
samt

till jordbruksutskottet motionerna nr
477—479.

§ 5

Föredrogs den av herr Jansson i Benestad
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
kommunikationslederna inom och
mellan jordbruksfastigheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Gustavssons i Alvesta
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
i anledning av arbetstidsutredningens
betänkande angående
beroende uppdragstagare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. stärkande av seminarieelevernas
rättsliga ställning i visst avseende Ordet

lämnades på begäran till

Fröken VINGE (fp), som anförde:

Herr talman! Enligt praxis vid åtminstone
vissa av våra folkskolseminarier
behöver eleverna vid frånvaro inte
styrka orsaken till denna. Den situationen
kan då uppstå, att en seminarieelev,
som varit frånvarande på grund
av sjukdom, av kollegiet antages ha ute -

4 Nr 5 Fredagen den 20 februari 1959

Interpellation ang. stärkande av seminarieelevernas rättsliga ställning i visst av
seende

blivit utan giltigt skäl. Han betraktas
som skolkare och riskerar att få nedsatt
uppförandebetyg.

Eleven är helt enkelt rättslös, om ett
kollegium, som betvivlar riktigheten av
hans påstående om sjukdom, inte har
skyldighet att införskaffa läkarutlåtande
före sitt slutliga ställningstagande.
Det förefaller med andra ord som om
föreskrifter behöver utfärdas, som garanterar
att skolläkaren på ett tillräckligt
tidigt stadium skall undersöka eleven,
innan åtgärder vidtas, som kan
äventyra hela hans framtid. En annan
möjlighet torde vara att praxis vid seminarierna
ändras, så att eleverna vid
upprepad frånvaro måste styrka orsaken
till denna.

Med stöd av det anförda hemställer
jag, herr talman, om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande fråga:

Vill statsrådet vidtaga åtgärder för
att stärka seminarieelevernas rättsliga
ställning i det i interpellationen berörda
avseendet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna, jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion, och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för
värdeminskning å grundförbättring, och
nr 9, i anledning av väckt motion om
utsträckning i visst fall av tiden för
fyllnadsinbetalning av skatt;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion om
ändring av utsökningslagens stadganden
om kungörande av försäljning av utmätt
egendom, och

nr 5, i anledning av väckta motioner
om skärpta straff för våldsbrott;

andra lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461), dels ock i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av motion om påskyndande
av 1951 års byggnadsutrednings arbete;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket,
och

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående fördubbling av det extra
mjölkpristillägget för Norrland.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Tisdagen den 24 februari 1959

Nr 5

från statsutskottet:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till
kronan;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till F.
M. From m. fl.; samt

från bevillningsutskottet:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående skattebefrielse för
bidrag från s. k. hinsstiftelser m. in.;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1959 skall utgå.

§ 10

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
skrivelse och propositioner tillställts
kammaren:

nr 57, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling,

nr 58, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., och

nr 59, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål.

Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.

§ 11

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 480, av fröken Olsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 48, angående anslag för budgetåret
1959/60 till seminarier för huslig utbildning.

Denna motion bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 24 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Med stöd av bifogade läkareintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagen från den 25 februari till och
med den 12 mars 1959.

Bratteborg den 24 februari 1959

T. G. v. Seth

6 Nr 5 Tisdagen den 24 februari 1959

Svar på interpellation ang. direktiv för värderingen av icke börsnoterade aktie
bolags tillgångar

Härvid var fogat följande läkarintyg:

Stockholm d. 23 febr. 1959

Greve Torgil von Seth är på grund av
tarmkatarr i behov av vila under 2 veckor.

Nils Sundgren
Leg. läk.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Svar på interpellation ang. direktiv för
värderingen av icke börsnoterade aktiebolags
tillgångar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hagnell upptagit frågan om värdering
av aktier i bolag, som inte är
börsnoterade. Han synes vilja göra gällande,
att en försiktig värdering av
aktierna i ett namngivet bolag skulle
resultera i ett värde som är åtminstone
tio gånger högre än det värde som
taxeringsmyndigheterna åsätt. Han
har frågat mig om finansdepartementet
har några planer på att ge länsstyrelserna
direktiv, som skulle kunna underlätta
för dem att värdera de ickebörsnoterade
aktiebolagen i förmögenhetshänseende.

I mitt svar vill jag först nämna, att
det värde som enligt förordningen om
förmögenhetsskatt skall åsättas vid förmögenhetstaxeringen
skall motsvara
vad som kunnat påräknas vid försäljning
under normala förhållanden. Värdet
skall alltså vara vad en köpare kan
tänkas betala för aktierna. I fråga om
börsnoterade aktier skall man enligt
uttrycklig bestämmelse i allmänhet använda
börsvärdet. Beträffande ickebörsnoterade
aktier måste däremot en
bedömning ske. Denna bedömning ankommer
helt på skattemyndigheterna,
och några direktiv i saken kan således
inte utfärdas av finansdepartementet.

Jag har uppfattat herr Hagnells fråga
så, att han genom det anförda exemplet
vill ställa de i praxis tillämpade
värderingsprinciperna under diskussion.

Värderingen av aktier i icke-börsnoterade
bolag har av gammalt varit förenad
med svårigheter. Praxis har tidigare
växlat olika län emellan. Det blev
en av riksskattenämndens första större
uppgifter att genom anvisningar försöka
vägleda taxeringsmyndigheterna i
detta hänseende. Efter ingående förberedelser
utfärdades sådana anvisningar
år 1954. Med ledning av dessa har sedan
skett en omvärdering av aktierna i
flertalet icke-börsnoterade bolag. Denna
värdering har skett på länsstyrelserna,
och värdena sammanfattas årligen
i en av riksskattenämnden utgiven
rikslista. Det bör emellertid understrykas,
att dessa värden endast utgör förslag.
Det slutgiltiga avgörandet träffas
i taxeringsnämnden och efter överklagande
i högre insanser, ytterst regeringsrätten.

För att inte alltför mycket komplicera
framställningen skall jag i det följande
begränsa mig till bolag av den
typ som anges i interpellationen, dvs.
rörelsedrivande bolag med en eller ett
fåtal ägare.

Enligt riksskattenämndens anvisningar
bör till grund för värderingen
läggas ett matematiskt värde, grundat
på den senaste balansräkningen. I mycket
grova drag kan denna invecklade
beräkning beskrivas på följande sätt.
Det egna kapitalet enligt balansräkningen,
alltså aktiekapital, fonder och
vinstmedel, lägges samman med dolda
reserver i fastigheter, maskiner och
varulager etc. Från den sålunda erhållna
summan avdrages sedan de dolda
skuldposterna, i första hand den inkomstskatt
som skall betalas vid framtagning
av de dolda reserverna, vidare
vissa pensionsförpliktelser och en del
av den utskiftningsskatt som skulle er -

Tisdagen den 24 februari 1959 Nr 5

Svar på interpellation ang. direktiv för värderingen av icke börsnoterade aktiebolags
tillgångar

läggas, om bolaget skulle likvideras
och dela ut sina tillgångar till aktieägarna.
Man har på så sätt fått fram
ett substansvärde, som kan divideras
med antalet aktier. Men man bör enligt
anvisningarna inte nöja sig med
att göra denna beräkning. Som en kontrollåtgärd
bör man försöka bedöma
om det är sannolikt att årsvinsterna
inom bolaget medger en förräntning av
det framräknade substansvärdet efter
cirka sju procent. Hänsyn bör också
tas till de värden som framkommit vid
försäljningar under åren närmast före
värderingen.

Herr Hagnell har inte angivit i vad
mån han anser de av riksskattenämnden
rekommenderade principerna felaktiga.
Det vill emellertid av det anförda
exemplet synas, som om han i
stort sett nöjt sig med att räkna ihop
plusposterna i den nyss beskrivna substansberäkningen,
men bortsett från väsentliga
minusposter.

Jag har här endast kunnat antyda en
del av de problem som gör sig gällande
vid värderingen. Skilda uppfattningar
kan helt naturligt göra sig gällande
i fråga om både värderingsprinciperna
och bedömningen av aktierna i
ett individuellt företag. Genom riksskattenämndens
anvisningar och den
samordnande verksamhet som nämnden
i övrigt bedriver, torde emellertid
vara åtgjort vad som från centralt håll
kan göras för att underlätta en enhetlig
och riktig värdering. Jag vill tilllägga,
att riksskattenämnden följer utvecklingen
med uppmärksamhet för att
vid behov kunna komplettera eller revidera
anvisningarna.

Herr talman! Med det anförda anser
jag, att jag har besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka

finansministern för svaret på min interpellation.
Det är ett synnerligen svårt
område som har tagits upp här. Det
finns inte många fasta punkter att hålla
sig till när man skall värdera ett företags
aktier, vare sig en värdering sker
för förmögenhetsbeskattningen eller för
arvsbeskattningen.

Som vi hörde av finansministerns
svar, har myndigheterna olika värderingsprinciper
att gå efter. En princip
är att utgå ifrån vad en köpare kan
tänkas vilja betala under normala förhållanden.
Detta kan komma till uttryck
i det börsnoterade värdet. Skattemyndigheterna
kan också göra en särskild
bedömning, och en sådan erfordras
när aktierna icke är börsnoterade. Vi
hörde också att det finns en tredje
princip, nämligen att gå ut ifrån de
värden som framkommit vid försäljning.

Man kan väl snarare säga att riksskattenämnden
med utgångspunkt i
länsstyrelsernas värderingar ställer ihop
en lista än att nämnden gör upp den.
Riksskattenämnden hinner inte gå igenom
alla företag. Det rör sig om ca
7 000—8 000 bolag. Det går inte att
centralt göra sådana värderingar annat
än om det finns särskild anledning därtill.

De principer som efter riksskattenämndens
direktiv lagts till grund för
dessa värderingar, har lett till en del
resultat, som nog borde — kan man
tycka — ha blivit något annorlunda.
Det är ytterst svårt att värdera aktier,
som icke allmänt utbjuds till försäljning,
d. v. s. när aktierna ligger fastlåsta
hos, vanligtvis, en familj. Det är
något lättare när en del av aktierna
är spridda och mer eller mindre allmänt
utbjuds till försäljning genom
bankerna.

Låt oss stanna ett ögonblick vid det
sistnämnda fallet. Jag har sett i riksskattenämndens
lista ett par företag.
Först Kockums, varvet i Malmö, vars

8 Nr 5 Tisdagen den 24 februari 1959

Svar på interpellation ang. direktiv för värderingen av icke börsnoterade aktie''
bolags tillgångar

aktier taxeringsmässigt i förmögenhetsavseende
är värderade till 100 kronor
per styck, medan de nu omsätts till
omkring 125 kronor. Även vid årsskiftet
omsattes de till det beloppet. En
annan värdering gäller Hälsingborgs
gummifabriks intressenter. Aktierna i
det företaget är förmögenlietsvärderade
till 135 kronor styck. Såvitt jag har
kunnat erfara har de ett försäljningsvärde
av 175 ä 180 kronor.

Dessa är relativt enkla fall. Svårare
blir det när man kommer in på värdering
av ett sådant företag som det som
blivit aktuellt i samband med en donation,
som nämnts i tidningarna på den
senaste tiden. Aktierna i ett av de moderbolag
som den koncernen omfattar
har i förmögenhetshänseende, såsom
jag anmärkt i min interpellation, värderats
till 56 miljoner kronor. Om man
försöker räkna fram det värde, som
ett sådant företag sedan skulderna beaktats
representerar, och om man därvid
utgår från förvaltningsberättelsernas
och verksamhetsberättelsernas uppgifter
om taxerings- och försäkringsvärden,
kommer man till ett värde
som ligger kanske 15 gånger högre. Jag
är medveten om att man i många fall
måste ta hänsyn till beskattningen av
de dolda reserverna i varje fall i den
mån dessa tas fram här i landet. Därmed
blir det av stor betydelse vem som
kan tänkas köpa ett sådant företag eftersom
de dolda reservernas värde är
avhängigt av vilka möjligheter köparen
har att knyta dessa tillgångar samman
med den verksamhet han redan tidigare
bedriver.

Ett annat sätt att värdera ett företag
är att uppskatta hur mycket som skulle
kunna tas ut ur företaget. En sådan bedömning
leder till intressanta frågeställningar.
Det aktuella företaget
Nordstjernan redovisar 3—4 miljoner
kronor per år som vinst efter beskattning.
Man är inte intresserad — eller
har i varje fall inte varit det — av att

dela ut. Vad skall man med utdelningar
till om man har sin försörjning tryggad
genom löner från de företag som
man behärskar? Dela ut några belopp
som sålunda blir beskattade två gånger
om eller att visa upp någon vinst
över huvud taget kan man emellertid
göra om man vill låta stat och kommun
få en chans att beskatta vinsterna. Särskilt
med de tidigare ännu förmånligare
avskrivningsreglerna var en sådan koncern
alls icke nödsakad att redovisa
vinster. Det fanns alltid möjligheter att
investera och bygga ut koncernen.

I och för sig finns det ingenting att
anmärka mot principen bakom de skattelagar
som gjorde det möjligt för ett
företag att fortsätta att investera och
slippa betala skatt så länge pengarna
stannade inom företaget eller koncernen.

Då man bedömer en koncerns förmögenhetsvärde
utgår man från de redovisade
vinsterna. Man tar alltså inte
hänsyn till vad en sådan koncern
skulle kunna visa upp i vinst om ledningen
ansträngde sig att uppvisa vinsten
och inte bara redovisade den lägsta
vinst som av hänsyn till nuvarande
eller framtida skattelagar måste uppgivas.
Förutsätter man sedan 7 procents
räntabilitet kommer man upp till ganska
låga värden, i fallet Nordstjernan
till 56 miljoner kronor.

Men när man vet att det är ännu svårare
att värdera företag som Nordstjernan
än att värdera de två företag jag
tidigare nämnde eftersom det i det förra
fallet inte förekommer någon omsättning
av aktier kan man ha fog att
tvivla på värdet 56 miljoner. Om vi
är överens om att det är ett minimivärde
skulle taxeringsmyndigheterna
kunna sätta upp ett sådant värde till
dess att företagets ägare låter aktierna
bli börsnoterade. Därigenom komme
aktierna ut till mera allmän försäljning
och finge ett börsvärde som kunde ligga
till grund för taxeringsmyndighe -

Tisdagen den 24 februari 1959 Nr 5

Svar på interpellation ang. direktiv för värderingen av icke börsnoterade aktiebolags
tillgångar

ternas förmögenhetsvärdering. Så har
hänt i andra fall när taxeringsmyndigheterna
har åsatt ett familjeföretag ett
värde som innehavaren tyckt vara för
högt; ägaren har kunnat låta aktierna
bli börsnoterade och sedan åberopat
börsvärdet.

Också det börsvärdet är emellertid
fiktivt ty i och med att familjen fortfarande
kontrollerar majoriteten eller
den dominerande minoriteten av aktier
inom företaget kontrollerar den också
de belopp som man vill visa upp till
vinst och låta gå till utdelning åt aktieägarna.
Genom att hålla nere utdelningen
får aktieägarna en låg värdering
av aktierna på börsen och får därigenom
ett lågt förmögenhetsvärde. Förmögenhetsvärdet
är inte det centrala,
utan det låga värdet vid arvsbeskattning,
tv arvsbeskattningen kan ta hälften
av de större förmögenheterna.

Man förstår, vilka svårigheter riksskattenämnden
måste ha att värdera
sådana här företag. De svårigheterna
kompliceras ytterligare genom en sådan
donation, som den som nyligen
gjorts. Den innebär att 40 procent av
aktierna i cirka två tredjedelar av
Johnsonkoncernen flyttas över till en
stiftelse, som enligt en lag från 1924
automatiskt blir befriad från skatt. Att
aktierna förs över till denna stiftelse
innebär att familjen juridiskt sett förlorar
aktierna, men reellt betyder det
inte detta, eftersom familjen behärskar
styrelsens stiftelse och alltså kan utnyttja
rösträtten på dess aktier vid företagets
bolagsstämma.

Genom att bilda eu sådan familjestiftelse
kan ägaren, alltså behålla det
reella inflytandet över företaget och
slippa betala arvsskatt på de 40 procent
som i detta fall förs över. Men
inte nog med att man på det sättet
bygger upp en modern form av fideikommiss
för familjen — ty man behärskar
ju styrelseplatserna också för
framtiden — utan också värdet av åter -

stående aktier påverkas. Den som har
en majoritet av aktierna eller en dominerande
minoritet i en sådan styrelse
— eventuellt i samverkan med en
mindre post aktier på egen hand —
behärskar hela företagets utdelningspolitik
och därmed även värderingen
av aktierna genom den utdelning som
vederbörande bestämmer. Genom att
ett ägarintresse behärskar majoriteten
av aktierna har minoritetsposten mindre
intresse, ty den som innehar en
minoritetspost blir ändå inte i stånd
att påverka bolagets utdelning i framtiden,
utan denna avgöres fortfarande
av den donerande ägaren, trots att denne
icke behöver äga så mycket av företaget.

Det betyder att majoritetsposten —
vare sig vederbörande har den helt i
sin hand eller behärskar den helt eller
delvis genom en stiftelse — är värdefullare
än minoritetsposten. Men hur
skall skattemyndigheterna göra vid sin
förmögenhetstaxering i sådana fall?
Båda posterna värderas lika högt med
hjälp av det substansvärde som räknas
fram. Värderingen av aktierna i samband
med arvsskatt sköts av riksbanken,
som emellertid inte är specialist
på den här sortens värdering.

Det är många och stora frågor som
kommer in här och vi kan inte begära
att riksskattenämnden eller länsstyrelserna
skall lyckas räkna fram i detalj
riktiga värden, utan det kan endast
vara fråga om att få fram något så
när gångbara resultat. Skulle man höja
värderingarna generellt och tvinga en
del av de större familjebolagen att börsnotera
sina aktier, skulle aktierna spridas
på flera händer, och åtminstone i
viss utsträckning skulle man då komma
närmare det av många så varmt
önskade tillståndet av »egendomsägande
demokrati». Det kanske är en väg
som borde uppmärksammas litet mer
än som har skett hittills.

Det är emellertid i de här skattesam -

10 Nr 5 Tisdagen den 24 februari 1959

Svar på interpellation ang. direktiv för värderingen av icke börsnoterade aktie
bolags tillgångar

manhangen inte bara fråga om skattemyndigheternas
intresse å ena sidan
och vederbörande ägarefamiljs intresse
å andra sidan, utan också de anställdas
intresse kommer in i bilden. Om ett
företag som Johnsonkoncernen skall erlägga
en större arvsskatt, är det inte
familjen som betalar, utan skatten kommer
att tagas ut ur företagen, och resultatet
kan bli sämre maskinutrustning,
d. v. s. sämre produktionsmöjligheter,
sämre konkurrensläge och sämre löneläge.

Nu vet man inte vad som händer i
ett sådant här fall. Man vet inte, hur stora
skatterna kommer att bli för det aktuella,
donerande företaget eller hur
de kommer att erläggas. Företaget har
anställt en skicklig skatteexpert för att
bevaka sina intressen, men det är inte
kutym att staten på motsvarande sätt låter
en lika skicklig expert specialisera
sig på att bevaka de statliga intressena
i sammanhanget, även om det kanske
skulle vara behövligt.

Genom uppskov — kanske på grund
av långvariga processer — tänjs det
hela ut. Det är inte känt, vilka ekonomiska
förpliktelser företaget har, och
företaget vågar därför inte investera
pengar som det kan räkna med att behöva
erlägga i skatter längre fram, och
myndigheterna får heller inte någon
klarhet i de skattemässiga och sysselsättningsmässiga
konsekvenserna.

Det förefaller som om åtskilliga av
lagarna som gäller förmögenhetsvärdering
är gjorda för mindre företagsenheter
än det företag som nu har aktualiserats.
Det skulle kanske därför inte
vara någon orimlig tanke att i stället
för långvariga och uttänjda juridiska
förfaranden söka få till stånd en förhandling
om de skatter koncernen skall
erlägga. Om man skall processa riskerar
man att formerna för erläggande
av skatten kan skapa svårigheter ur sysselsättningssynpunkt
och effektivitets -

synpunkt, och därför vore kanske förhandlingar
lämpligare än process.

Det är glädjande att man på centralt
håll gör allt vad man kan för att underlätta
en enhetlig och riktig värdering,
såsom finansministern sade, och att
man följer utvecklingen på detta synnerligen
svåra område med uppmärksamhet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag hade inte alls tänkt
lägga mig i herr Hagnells diskussion
med finansministern om värdering av
familjebolags aktier. Det som uppkallar
mig till ett kort genmäle är en alldeles
speciell sida av herr Hagnells
anförande.

Herr Hagnell hänvisade till att den
familj, som har det huvudsakliga ägarintresset
i en stor koncern, nu har
gjort en stor donation för allmänna
ändamål, som jag är säker på att alla i
denna kammare finner det angeläget
att befrämja. Herr Hagnell lyckades ge
det intrycket att han menade, att denna
storstilade donation var något slags ful
skattemanöver från ägarnas sida. — Jag
tror inte det finns anledning att ta upp
kammarens tid med någon polemik mot
herr Hagnell. Jag har bara, herr talman,
med några få ord velat förhindra
att en sådan snedvridande och oriktig
framställning skulle stå oemotsagd. Hans
skildring, som är så totalt blottad på
varje uns av generositet, bör inte utan
genmäle få vilseleda beträffande en
handling som uppbäres av mycket stor
generositet.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag har inte ifrågasatt
betydelsen av denna donation för allmännyttiga
ändamål. Den har en viss
betydelse; den kommer att ge 800 000
kronor om året enligt de löften man
utställt om utdelningen i det här företaget,
som annars inte brukat ge någon
utdelning under de senaste decennier -

Tisdagen den 24 februari 1959

Nr 5

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

na. Företaget lägger alltså om sin utdelningspolitik,
vilket ju kan vara glädjande,
eftersom det också medför ökade
skatter. Detta visar, hur manöverbart
hela det här området är ur skattesynpunkt.

Herr Ohlin sade att jag skulle ha givit
ett intryck av att denna »storstilade
donation» skulle vara en »ful manöver»
av ägarna. Jag har inte använt
sådana uttryck. Det är ingen »ful manöver»
att utnyttja de möjligheter som
skattelagarna erbjuder att icke behöva
betala en mycket kraftig arvsskatt,
som ägarna av koncernen annars skulle
betala, och ändå behålla inflytandet
över koncernen. Det kan vara värt
800 000 kronor om året att på det sättet
sitta kvar som ägare, slippa betala de
stora arvsskatterna och ha boet orubbat
åtminstone på den punkten -— det
som ligger vid sidan om återstår att
diskutera.

Donationer är alltid välkomna. Förr
i världen kom de till på grund av låga
skatter; nu tycks de komma till på
grund av höga skatter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. avdragsrätt
vid beskattningen för studiekostnader
m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Björkman frågat, när riksdagen
kan emotse förslag om avdragsrätt vid
beskattningen för studiekostnader och
periodiska understöd till studerande.

Fn interpellation i samma ämne har
jag besvarat för ungefär ett år sedan i
denna kammare. Det då avgivna svaret
innebar, att det föreliggande utredningsförslaget,
som enbart avsåg studieunderstöden,
skulle kosta staten 3f>
milj. kronor per år ocli kommunerna
21 milj. kronor per år. .lag uttalade, att

frågan får tas upp längre fram, när de
ekonomiska förutsättningarna för en
lösning föreligger. Även beträffande avdragsrätten
för andra studiekostnader
underströk jag att det får bli beroende
av statens och kommunernas ekonomi
när en eventuell reform kan bli möjlig
att genomföra.

Något ytterligare finns för dagen inte
att tillägga, utan interpellationen torde,
herr talman, få anses besvarad med det
nu sagda.

Härefter anförde:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Det vore en
överdrift att säga att jag är särskilt
glad åt innehållet, men ett mera positivt
svar var kanske inte att vänta mot
bakgrund av den budget för nästa år
som nyligen presenterades riksdagen.
Finansministerns reaktion inför min
interpellation kan väl uttryckas ungefär
så här: »Här kommer samma gamla
fråga men det är en ny interpellant.»
Och så är det. Frågan brukar komma
upp varje år vid denna tid, sedan någon
riksdagsledamot av förteckningen
över väntade propositioner med besvikelse
konstaterat, att något förslag
alltjämt inte är att vänta till årets riksdag.

Att denna fråga återkommer med sådan
envis regelbundenhet beror självfallet
på att en ändring i nuvarande bestämmelser
är så angelägen, att det finns
mycket starka skäl härför och att speciella
omständigheter talar för att något
skall göras.

Även med risk att få en liten reprimand
från finansministern för att mitt
inlägg inte står i direkt proportion
till hans korta svar skall jag tillåta
mig att ge en kort repetitionskurs om
denna frågas långa och mödosamma
vandring genom åren.

12 Nr 5 Tisdagen den 24 februari 1959

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

Som jag nämnt i min interpellation
är det nu snart 15 år sedan denna
fråga togs upp här i kammaren. Det
var herr Håstad som väckte en interpellation
på hösten 1944. Dessförinnan
hade frågan aktualiserats av Sveriges
förenade studentkårer och Läroverkslärarnas
riksförbund. Vid 1945
års riksdag väcktes motioner, vilka avslogs.
Motioner 1948 ledde till samma
resultat. Under 1949 gjordes framställningar
från SACO, Sveriges yngre läroverkslärares
riksförbund, TCO och
Statstjänstemannens riksförbund. Under
1950 kom 1944 års allmänna skattekommitté
— den s. k. inadvertenskommittén
— med ett betänkande om
periodiskt understöd och året därpå,
alltså 1951, med ännu ett betänkande,
denna gång om studiekostnaderna.
Därmed är vi framme vid 1952, då bevillningsutskottets
och riksdagens tidigare
motstånd, som huvudsakligen
baserats på sittande utredningar, gav
vika. I anledning av detta år väckta
motioner beslöt nämligen riksdagen,
på bevillningsutskottets förslag, att
hemställa om förslag angånde den
skatterättsliga behandlingen av periodiska
understöd och studiekostnader
»om möjligt till nästkommande riksdag».

Men nu hade en ny faktor kommit
in i händelseutvecklingen, 1950 års
skattelagsakkunniga. I ett interpellationssvar
på hösten 1952 meddelade
dåvarande finansministern att frågan
vidarebefordrats till denna utredning
för ytterligare översyn. Nya motioner
vid 1953 års riksdag ledde inte till något
resultat; det hänvisades då till den
nya utredningen. Året därpå, 1954,
gjordes nya framställningar från TCO
och Sveriges förenade studentkårer.
Motionerna återkom såväl 1955 som
1956; då kom också en ny framställning
från SACO. Andra kammaren
hade en lång interpellationsdebatt i
denna och likartade frågor. I slutet av
1956 framlade den andra utredningen,

alltså skattelagsakkunniga, ett betänkande
om avdragsrätt för periodiskt
understöd och för studieunderstöd.
Det nya betänkandet föranledde upprepade
krav om proposition vid bägge
de följande riksdagarna. För omkring
ett år sedan gjorde SFS, TCO, SACO
och SR ett gemensamt uttalande i anledning
av att ingen proposition var
att vänta till det årets riksdag.

Det vare mig fjärran att vilja lasta
finansminister Sträng ensam för denna
långhalning. Han kom in i händelsekedjan
först 1955. En stor del av
ansvaret får sålunda läggas på herr
Strängs företrädare i ämbetet.

Finansministern och flera med honom
tycker sannolikt att det är slöseri
med tid att föredraga denna kronologiska
katalog. Jag har gjort det därför
att denna frågas behandling är ett
utmärkt exempel på hur motigt det
kan vara att i riksdagen få ett angeläget
önskemål förverkligat, det må
vara aldrig så väl motiverat. Det kan
utgöra en tankeställare för mig och
andra, som är nya i denna kammare
sedan frågan ventilerades förra året.
Det är så när som på en dag precis
ett år sedan denna fråga behandlades
här i riksdagen.

Regeringen kan självfallet lämna
framställningar från organisationerna
utan avseende. Men kan den negligera
riksdagens skrivelser? Vi har i år fått
en tvist om tolkningen av grundlagarna
i avseende på vissa budgetfrågor,
men att beskattningsmakten ligger hos
riksdagen och hos den allena, därom
tvistar vi inte. Revillningsutskottet är
härvidlag en mäktig och bjudande instans.
I en debatt här i kammaren för
omkring två år sedan yttrade bevillningsutskottets
dåvarande, högt uppskattade
ordförande, herr Olsson i
Gävle, att »riksdagen kan göra som
den vill» i avseende å beskattningsrätten
och, fortsatte herr Olsson, »när
det svenska folkets representanter
skriver till Konungen och begär att

Tisdagen den 24 februari 1959 Nr 5

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

ett förslag skall utarbetas med förtursrätt,
så betyder det att riksdagen har
gjort en beställning, som Kungl. Maj:t
egentligen inte borde kunna lägga åt
sidan».

Man bör också erinra sig att bevillningsutskottets
hemställan varit
mera enträgen med varje år det yttrat
sig. När utskottet tillstyrkte motionerna
vid 1952 års riksdag hette det:

»Utskottet anser det därför angeläget
att riksdagen beredes tillfälle att
pröva ett förslag till ändrade bestämmelser
i fråga om avdragsrättens utformning.
Utskottet anser även frågan
om den skatterättsliga behandlingen
av studiekostnader vara av den vikt
att en lösning av densamma icke bör
uppskjutas.»

Utskottet hemställde, som jag tidigare
nämnt, om proposition »om möjligt
till nästkommande riksdag». Vid
1953 års riksdag ville utskottet »så
snart som möjligt» ha förslag till riksdagen,
och 1955 fann utskottet en »omprövning
av gällande bestämmelser på
dessa områden synnerligen önskvärd».
Även påföljande år hoppades utskottet
återigen på proposition till nästa
års riksdag. Riksdagen har under dessa
år inte haft något att invända mot utskottets
uppfattning.

Förslaget från skattelagsakkunniga
framlades i december 1956 och remissbehandlingen
avslutades den 9
februari 1957, alltså för drygt två år
sedan. Något förslag har riksdagen
inte fått och har uppenbarligen inget
att vänta.

Tidigare har som skäl för uppskov
anförts att frågan var under utredning
och senare att den var föremål för
översyn i en ny utredning. Sedan förslag
framlagts av denna har dessa skäl
förfallit. I sitt svar i dag har finansministern
liksom förra året åberopat
de stora kostnader förslagets genomförande
skulle medföra. Jag skall inte
använda uttrycket »kostnader», vilket
ger en föreställning om att det iir fråga

om nya utgifter. Det är enligt min mening
riktigare att använda uttrycket
inkomstbortfall. De sakkunnigas förslag
skulle sålunda innebära ett inkomstbortfall
för staten på 36 miljoner
och för kommunerna på 21 miljoner
kronor per år.

Jag vill gentemot detta för det första
invända att de sakkunniga härom sagt
att »även om inkomstbortfallet icke är
oväsentligt, kan detsamma dock icke
betraktas såsom någon mera genomgripande
omfördelning av den totala
skattebördan». De sakkunniga gjorde
också en jämförelse med kostnaderna
för staten — här kan man tala om
kostnader — för ortsavdragsreformen.
De var då beräknade till 480 miljoner
kronor men har sedan blivit väsentligt
högre. I budgeten för nästa år är
de upptagna med 610 miljoner kronor.

För det andra vill jag erinra om att
skattelagsakkunniga räknade med en
undre åldersgräns av 16 år, alltså där
barnbidraget upphör. Men om familjeberedningens
förslag om studiebidrag
genomfördes, skulle enligt de sakkunniga
denna åldersgräns i stället bestämmas
till 18 år. Detta förslag har
genomförts, och inkomstbortfallet
skulle sålunda bli väsentligt mycket
mindre än de 57 (36 -f 21) miljoner
som finansministern nämnde. Att så
skulle bli fallet, därför talar även den
omständigheten att den största delen
av inkomstbortfallet, 28 respektive 12
miljoner, avsåg studerande vid läroverk,
yrkesskolor, seminarier etc.,
d. v. s. de yngre åldersgrupperna, och
den mindre delen, 8 respektive 4 miljoner,
avsåg studerande vid universitet
ocli högskolor.

Självfallet är i nuvarande läge
största återhållsamhet med nya utgifter
och reformer, som medför inkomstbortfall,
nödvändig. Men jag
kan inte dela finansministerns uppfattning
att statsfinanserna utgör ett
tillräckligt skiil mot ett genomförande
av ändrade bestämmelser beträffande

14 Nr 5 Tisdagen den 24 februari 1959

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

studiekostnaderna. Det är en ändring
som syftar till att skapa likställighet
och rättvisa i beskattningen. Nuvarande
bestämmelser tar inte hänsyn
till skatteförmågan hos föräldrarna.
Dessa har utan tvekan sämre skatteförmåga
än andra personer i samma
inkomstläge. Inkomstutjämningen och
skärpningen av beskattningen har
gjort att det blivit allt svårare för föräldrar
att bekosta sina barns utbildning.
När det kommer till vidtagande
av åtgärder för underlättande av utbildningen
synes det dock stöta på
oöverstigliga svårigheter. Det är inte
rimligt att driva skatteuttaget så långt,
att det inte finns någon marginal för
utgifter av någon storlek eller oundgängliga
ändringar i skattebestämmelserna
som medför skattebortfall utan
att nya skatter måste tillgripas. Budgeten
kan inte för flera år framåt få
vara så låst och oelastisk att en ändring
i skattereglerna rubbar balansen.
Därtill kommer att det nu aktuella förslaget
inte slår igenom omedelbart
utan först efter några år. Regeringen
har trots varningar inte tvekat att lägga
fram förslag, vilkas förverkligande varit
betydligt mer kostnadskrävande än
det nu diskuterade, förslag som kunde
och borde ha fått ställa sig i kön —
eller inte alls ha genomförts.

Är statsfinanserna verkligen herr
Strängs avgörande skäl, eller finns det
andra motiv under ytan, som inte
kommer till uttryck i interpellationssvaret? Med

den motivering finansministern
använder kan vi uppenbarligen inte
räkna med något förslag till riksdagen
under de närmaste åren. I årets
finansplan har finansministern uttalat
att de nuvarande budgetsvårigheterna
inte är en tillfällig företeelse
utan att tvärtom föreliggande beräkningar
för därpå följande budgetår
snarast pekar på skärpta svårigheter.

Finansministerns resonemang bygger
på en något statisk uppfattning.

Den innebär att samma oblida öde
kommer att drabba andra angelägna
reformer. Skall t. ex. förlust- och resultatutjämningen
— den står upptagen
bland eventuella i årets propositionsförteckning
— och sambeskattningen,
varom förslag är att vänta
fram på våren, förskjutas till ett alltmera
avlägset och dimhöljt fjärran
utan minsta strimma av hopp? Bägge
dessa förslag kommer att innebära inkomstbortfall
för stat och kommun.
Skall något av dessa förslag ha prioritet
och i så fall vilket?

När riksdagen beställt ett förslag,
åvilar det regeringen att effektuera
beställningen. Vi kan inte konservera
de nuvarande orättvisorna för obestämd
framtid eller samla dem på hög
i väntan på andra ekonomiska förutsättningar.
Frågan om studiekostnaderna
hör av allt att döma till de orättvisor
som är så stora, att de inte kan
avskaffas för att det blir för dyrt.

Finansministerns svar innehåller
ingenting om det andra betänkandet
från skattelagsakkunniga om behandlingen
av studiekostnaderna, som väntades
förra våren, sommaren, hösten
och nu enligt riksdagsberättelsen
»inom den närmaste tiden»,. Varför
denna försening?

Jag kan inte tro annat än att även
finansministern anser att nuvarande
bestämmelser är mogna för revision.
Vi talar allt oftare om nödvändigheten
av ungdomens utbildning, om fortsatt
forskning för att vi skall stå oss i
konkurrensen. Utbildningen är ett samhällsintresse
och inte bara en fråga som
angår föräldrarna och barnen. Jag beklagar,
herr talman, att finansministern
inte heller i år lämnat ett mera
positivt svar. Besvikelsen blir stor hos
dem som väntat att frågan om studiekostnaderna
äntligen skulle avgöras i år.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! 1 sitt korta svar hänvisade
finansministern herr Björkman

Tisdagen den 24 februari 1959 Nr 5

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

till det svar, som finansministern gav
mig i fjol, och det är riktigt att det utskrivna
svaret är nästan ordagrant detsamma.

I debatten för ett år sedan kom emellertid
finansministern med en del avslöjanden,
sedan diskussionen hållit på
en stund. Det kom då fram, att finansministern
hade vissa planer på att göra
någonting. Det var emellertid inte alls
detsamma som jag och andra ville göra.
Finansministern ville inte avslöja vad
det var fråga om för åtgärder.

Sedan dess har det gått ett år och
jag har på känn att denna fråga diskuterats
en hel del i regeringen. Det skulle
vara intressant att få veta om det är
fråga om de obotfärdigas förhinder eller
om regeringen döljer någon storstilad
plan till fullständig omläggning av
sin syn på enskilda människors hjälp
till sina barn för deras studier respektive
de lättnader man kan ge dem som
själva bekostat en stor del av sina studier.
För närvarande kommer vissa
mellangrupper i kläm med det system
vi har. De kommer för sina barns räkning
inte i åtnjutande av de förmåner
som finns för de sämre lottade. Å andra
sidan har stora grupper, som redan har
fullgjort sina studier, kommit i kläm av
det skälet att de hela livet igenom får
släpa på en orimligt stor skuldbörda.
Denna skuldbörda är stor för ett litet
antal människor, men för dem är den
desto mera kännbar.

I debatten i fjol framkom att regeringen
tänkte göra någonting. Strax
dessförinnan hade riksdagen begärt en
ny utredning om de studiesociala bidragen
över huvud taget. Jag förmodar
att det är risk för att man tänker gömma
dessa frågor, vilkas lidandeshistoria
herr Björkman så drastiskt återkallat
här, i en ny utredningskvarn. Jag
skulle vilja få finansministerns ord på
att så inte är fallet. De rykten som går
härom — rykten till och med om att
regeringen skulle vara oenig på denna
punkt — borde väl finansministern kun -

na dementera. Finansministern borde
väl kunna säga ifrån, att det inte finns
något annat skäl för finansministern att
dröja än att han tycker, att han inte
kan föreslå detta i det nuvarande statsfinansiella
läget. Visste vi det, skulle
debatten bli betydligt klarare och renare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Artigheten kräver väl
helt enkelt att jag ger herr Björkman
en komplimang för den studieflit han
presterat, när han forskat i arkiven
över denna frågas gång.

Därutöver kan jag inte glädja herr
Björkman något närmare. Efter en remissdebatt,
där herr Björkman och hans
partivänner har tillhört de mest energiska
kritikerna av vårt nuvarande svaga
statsfinansiella läge, skall jag väl
inte behöva tala om att vi faktiskt inte
har råd med vad herr Björkman nu
önskar.

Om jag inte är fel underrättad, har
herr Björkman väckt en motion i detta
ärende, som väl så småningom kommer
fram i utskottet och i kamrarna.
Jag skulle bli mycket överraskad, om
herr Björkman i nuvarande statsfinansiella
läge skulle lyckas få en majoritet
av kamrarnas ledamöter med sig på
sin motion. Det är ju ändå fråga om 36
miljoner kronor för staten och 21 miljoner
för kommunerna. Det är alltså
ingen liten reform, utan det är en stor
reform.

Herr Björkman har ju ända sedan
ungdomsåren varit en god högerman,
och jag antar sålunda att han rest omkring
i landet och sagt, att vi nu måste
hålla tillbaka med nya reformer, tills
vi sett att vi kan klara dem vi redan
har beslutat. Jag tillåter mig tro att herr
Björkman deltagit i den upplysningsverksamheten,
och det bör ju vara något
samband mellan den och vad som
sker här i riksdagen.

Det föreligger ett utredningsförslag

16 Nr 5 Tisdagen den 24 februari 1959

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid

beträffande de periodiska understöden
— det är ju de som kostar de stora
summor som jag här talat om. Däremot
föreligger det inget utredningsförslag
om avdragsrätt vid deklaration för studiekostnader.
Utredningsmannen är ännu
icke färdig med sitt arbete, och
därför har finansministern ännu icke
haft tillfälle att kunna konstatera vad
han kommit fram till. Jag nämner detta
som en upplysning med hänsyn till
herr Heléns sista fråga.

Herr ONSJö (ep):

Herr talman! Som här redan sagts får
finansministern minst en gång om
året svara på en interpellation i denna
fråga, och svaret är alltid detsamma;
finansministern hänvisar till det statsfinansiella
läget.

Nog vore det önskvärt att denna fråga
benades upp en gång för alla. Det går
inte att bara hänvisa till det statsfinansiella
läget, ty det har varit och
kommer alltid att vara svårt. Man får
intrycket att det i talet om det statsfinansiella
läget ligger något av de obotfärdigas
förhinder, om det nu är så att
finansministern kan ge ett mera bestämt
svar i denna fråga.

Jag är av den uppfattningen att ingen
regering, i varje fall inte en arbetarregering,
någonsin kan framlägga förslag
om en reform av det slag man
här tänker sig. Såvitt jag förstår skulle
en sådan reform skapa stor orättvisa.
Framför allt skulle det bli stora orättvisor
mellan de ungdomar som ger sig
in på de lärda banorna och de som söker
bryta en bana i ett praktiskt yrke.
Reformen skulle missgynna de praktiska
yrkena, och även i övrigt skulle
det bli orättvisor, ty de 57 miljoner
kronorna skulle huvudsakligen gå till
de största inkomsttagarna. Jag tror
inte att mellangrupperna skulle få stor
glädje av reformen.

Jag förstår att herr Helén och andra,
som själva gått studiebanan och kanske
kämpat med studieskulder, gärna talar

beskattningen för studiekostnader m. m.

för att man skall tänka på dem som
får betala studieskulder i hela sitt liv.
Men låt oss se liur det verkar i det levande
livet. Det är inte bara de som
går den lärda vägen som får kämpa
hårt med skulder. Jag kan ta ett praktiskt
exempel som visar hur det kan
verka.

En pappa hade två pojkar, båda präktiga
och ambitiösa. De hade begåvning
över medelmåttan, men skillnaden var,
att den ene var teoretiskt begåvad under
det att den andre var praktiskt
begåvad. De sökte sig därför till olika
banor. Den ene studerade och tog examen,
och den andre försökte starta ett
jordbruk. Pappan hade inte så stora
möjligheter att hjälpa dessa pojkar,
men i den mån han någon gång kunde
göra det, höll han styvt på att de skulle
behandlas lika. Gav han 500 kronor till
den som studerade, skulle även den som
försökte starta ett jordbruk ha samma
hjälp.

Den studiebegåvade pojken tog sin
examen och har nu en inkomst mellan
25 000 och 30 000 kronor plus pensionsförmåner.
Den pojke som skaffade
sig ett jordbruk har en inkomst på
mellan 10 000 och 15 000 kronor om
året, beroende på årsväxten. De har
ungefär samma skulder; den ene har sin
studieskuld, och den andre har skuld
på sitt jordbruk.

Jag vill fråga interpellanten och alla
andra som kan vara intresserade, huruvida
det vore rättvist om pappan skulle
få göra avdrag i sin deklaration för
de pengar han gett till den studerande
sonen men inte till den som använde
pengarna för att skaffa sig ett jordbruk.

Något sådant kan en vanlig enkel
människa inte förstå. Ännu orimligare
vore det om —• vilket man också kräver
— den som fått sin examen skulle
få göra avdrag för amorteringar på sin
skuld. Något sådant kan man inte försvara;
det skulle bli en mycket stor
orättvisa.

Tisdagen den 24

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid

De utredningar som gjorts är det
närmast genant att läsa. Däremot har
professor Carsten Welinder i senaste
numret av tidskriften Balans gjort ett
försök att bena upp detta problem. Jag
misstänker att finansministern inte läst
den artikeln, ty då hade han inte svarat
på denna interpellation som han nu
gjort. Detta är första gången som någon
försökt att objektivt bena upp denna
fråga.

Jag har velat framhålla min åsikt beträffande
detta problem; jag ser det
kanske ur en annan synvinkel och med
andra erfarenheter än de som gått den
intellektuella banan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Av finansministerns
inlägg är det uppenbart att vi inte kan
rubba honom i hans uppfattning. Finansministern
har den uppfattningen
att vi inte har råd att genomföra denna
reform. Herr Sträng! Jag tycker
det finns mycket större anledning att
vända på saken och säga: Har vi råd
att vänta med denna reform längre, så
angelägen som den är?

Vidare säger finansministern att jag
skulle ha väckt någon motion som, om
jag inte alldeles missförstått det, skulle
medföra nya statsutgifter. Herr finansminister!
Jag är något konsternerad
över detta. Jag har ingen aning om att
jag skulle ha väckt någon motion som
skulle innebära nya krävande utgifter
för staten. Detta kanske jag kan få en
förklaring på.

Finansministern säger att skattelagsakkunniga
inte har kommit med något
förslag som avser studiekostnadernas
behandling. Det vet jag också, herr
finansminister. Vad jag efterlyste var
vad anledningen kunde vara till att
denna utredning blivit så försenad. I
förra årets riksdagsberättelse sade skattelagsakkunniga,
att de räknade med
att lägga fram förslag inom den närmaste
tiden. Sedan skulle det, som jag
2 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr

februari 1959 Nr 5

beskattningen för studiekostnader m. m.

sade i mitt tidigare inlägg, komma på
våren, sedan på sommaren, sedan på
hösten och sedan någon gång vid jul.
Och nu står det återigen i riksdagsberättelsen,
att man räknar med att lägga
fram förslaget inom den närmaste
tiden. Det är nästan så att vi skulle
behöva ha någon speciell tidmätare, så
att vi kunde få veta vad utredningar
menar med »inom en nära framtid»,
»inom en icke alltför avlägsen framtid»,
»inom den närmaste framtiden». Dessa
uttryck återkommer ganska ofta, men
är tydligen mycket tänjbara. Även i
detta fall är det kanske så — jag bara
kastar fram det helt retoriskt —- att
liksom finansministern har andra motiv
än det statsfinansiella läget, som
han hänvisar till, så är det likadant
beträffande utredningarna. Det är som
med isbergen: största delen ligger under
ytan och är förborgad för oss.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skulle efter herr
Onsjös inlägg kunna komplettera denna
debatt med att säga: intet nytt under
solen. Det går nämligen till så, när vi
varje år talar om detta, atf alternativt
herr Helén eller herr Björkman frågar
— i år har herr Björkman frågat, nästa
år är det herr Heléns tur. Sedan kanske
det blir herr Björkmans tur igen. Och
så svarar jag, att det inte är någon
praktisk realitet att tala om detta, när
det ser ut som det ser ut i statskassan.
Jag tycker inte att jag behöver utveckla
så mycket av principiella bevekelsegrunder
och synpunkter på problemet,
allra minst som herr Onsjö kompletterat
min framställning med en synpunkt
som är värdefull att få in i debatten.

Har vi råd att vänta? Det är väl en
något tillspetsad fråga. Hittills har det
inte saknats ungdomar som velat utnyttja
de läroanstalters möjligheter att
ge högre utbildning som vi har här i
landet. Då kan man invända och säga,
5

Nr 5

Tisdagen den 24 februari 1959

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

att det är ett hjärtlöst tal av finansministern,
ty bakom detta ligger uppoffringar
från föräldrarnas sida. Visst gör
det det, men det är väl ändå på det sättet,
att den som får chansen att läsa och
har förutsättningar för det får så mycket
mer ut av tillvaron. Skall man då
som herr Onsjö ta upp något allmänt
rättviseresonemang, tror jag inte att
vare sig herr Helén eller herr Björkman
kan göra gällande, att den delen av
våra medborgare precis har hamnat på
livets skuggsida.

När sedan herr Björkman slutar med
att säga att han inte har begärt några
nya utgifter, så är detta en argumentation
som jag faktiskt vill ställa på det
som jag trodde att herr Björkman hade
vuxit ifrån. Vad spelar det för roll för
statskassan, vad ligger det för skillnad
i att ta på sig nya utgifter och att bli av
med en inkomst som statskassan har?
Det finns bara ett namn som passar herr
Björkmans argumentation — brännvinsadvokatvr.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern dväljs
nog mera bland ungdomsklubbister än
jag. Jag frågar fortfarande finansministern:
Vad är det för motion jag har
väckt, som låt oss inte säga kräver ökade
utgifter men som skulle medföra inkomstbortfall?
Det är det jag är intresserad
av att få veta, och den frågan
står fortfarande kvar. Jag undrar om
det inte har skett en förväxling.

Jag skulle vilja rekommendera herr
Onsjö att läsa 1950 års skattelagsakkunnigas
utmärkta betänkande. Det är inte
så, att utredningsförslaget begränsar
avdragsrätten för bidrag till ungdom
som studerar vid universitet och högskolor.
Man skulle få göra avdrag för
studiebidrag även till hemmavarande
barn över 16 år. Det skulle gälla även
studerande vid yrkesskolor och inte
vara begränsat till läroverksungdom
eller studerande vid universitet och
högskolor.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tillät mig säga, att
jag har ett minne av att herr Björkman
motionerat på den punkt där han nu
interpellerar. Skulle det visa sig att mitt
minne svikit mig här och det är någon
annan som motionerat, så bjuder mig
ju ändå logiken att fråga: Varför interpellerar
herr Björkman, om han inte
gillar en motion i denna riktning?

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Finansministerns senaste
inlägg bekräftar min förmodan,
att det var fråga om en förväxling av
mig och herr Helén.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vi som hörde herr
Björkmans korta sammanfattning av
frågans behandling under de senaste
åtta, nio åren, gjorde nog inte samma
reflexion som finansministern, att herr
Björkman visat mycket stor studieflit,
därmed antydande att det skulle vara
rätt överflödigt att sitta och gräva i
gamla luntor för att presentera den här
historieskrivningen. Nej, vi gjorde nog
— den uppfattningen tror jag inte jag
är ensam om — den reflexionen, att
detta borde vara en ganska förkrossande
förteckning för finansminister
Sträng som varit medlem av regeringen
under hela denna tid och finansminister
åtskilliga år.

Här har onekligen funnits en mängd
försuttna tillfällen att undanröja allvarliga
orättvisor, men man har använt
samma knep som alltid: att hänvisa
till långa utredningar, begrava frågan
där, sätta i gång ny utredning etc. Och
nu vill finansministern delvis använda
samma metod när det gäller avdragsrätten
för studiekostnaderna, eftersom
han hänvisar till att utredningen inte
är färdig.

Herr talman! Även med risk att upprepa
något av vad som sagts härvidlag

Tisdagen den 24 februari 1959 Nr 5

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

under tidigare år skulle jag vilja anföra
endast ett par synpunkter på frågan.
Om en person ger periodiskt understöd
till en annan, har ju givaren inte
pengarna, inkomsterna, utan den som
mottar understödet får pengarna. Det
är väl då ganska naturligt, att den
som inte har inkomsten slipper skatta
för den och att den som får aen
skattar för den. Men hur ligger det till
i det avseendet i Sverige nu? Jovisst,
säger man, det är en sund princip, såvida
inte mottagaren begår den försyndelsen
att han studerar och såvida givaren
inte har den illasinnade avsikten,
att han vill underlätta för mindre
bemedlade unga män och kvinnor eller
pojkar och flickor att studera. Då skall
vi inte medge rättighet för den som ger
att få göra avdrag för den inkomst han
icke disponerar. Om understödsmottagaren,
som alltså har denna inkomst,
skulle deklarera för den, skulle det ofta
bli fråga om ett mycket lågt skattebelopp,
om ens något, säger man.

Är inte detta en absurd ståndpunkt,
herr finansminister? Kan herr Sträng
verkligen stå upp i denna kammare, försvara
detta system och säga: Ja, det där
tycker jag låter bra; så har vi haft det
många år, och så kan vi ha det länge till.
Eller tycker kanske herr Sträng att det
är på tok och beklagar herr Sträng att
förhållandet inte ändrades när det
statsfinansiella läget var mindre allvarligt
än i dag? Tycker finansministern
det är rimligt att ha det på det här
sättet?

Till herr Onsjö skulle jag vilja säga
att hans exempel om den diir fadern
och de två sönerna — som jag förmodar
så småningom nått myndig ålder
— nog var litet olyckligt valt. Herr
Onsjö talade om en fader, som ger understöd
till vuxna söner. Det kan ju
också vara en farbror, som ger till brorsöner,
andra släktingar eller utomstående
personer. Det är ju så att den periodiska
gåva, som man ger till en pojke
som inte studerar, den får man dra

av för i sin deklaration, såvida vederbörande
har — som det också föreföll
av herr Onsjös framställning — eget
hushåll, vilket väl den har som skaffat
sig eget jordbruk och alltså inte bor
hemma. Men den periodiska gåva man
ger till en son som studerar får man
inte dra av.

När herr Onsjö säger att det skulle
vara orättvist om den ena gåvan vore
avdragsgill men inte den andra, vill jag
svara: Javisst, men så är det i dag. Jag
hoppas därför att herr Onsjö nu skall
sluta upp bland dem, som vill undanröja
denna orättvisa och medge samma
behandling av periodiska understöd,
vare sig dessa ges till en person som
t. ex. har en näringsverksamhet — en
gåva som nu är avdragsberättigad —
eller till en som studerar, i vilket fall
gåvan inte är avdragsgill. Jag välkomnar
herr Onsjö i deras led som här vill
arbeta för rättvisa.

Får jag emellertid, herr talman, innan
jag slutar säga ett litet vänligt ord också
till herr Björkman. Han sade att föräldrarna
har ju en nedsatt skatteförmåga
när barnen studerar, men det
verkade som om herr Björkman trodde,
att detta förhållande inträdde först när
barnen kommit upp i 18-årsåldern. Men
skulle inte herr Björkman och hans
vänner inom högerpartiet kunna tilllämpa
denna samma tankegång, som
jag finner mycket motiverad, även när
det gäller t. ex. studiebidrag till pojkar
och flickor, som är mellan l(i och
18 år — något som ni har yrkat avslag
på? Vad ungdomar under 16 år beträffar
så studerar de i allmänhet. Familjer
som har ett barn som studerar
har väl mindre skattekraft än om de
inte har något barn som studerar.

Man kan väl knappast med rätta påstå,
att den differentiering i fråga om
skattekraft, som det svenska samhället
i dag tillämpar, iir för stor när det gäller
barn under 18 års ålder, så att herr
Björkman och hans parti kan hävda att
den måste reduceras samtidigt med att

20 Nr 5 Tisdagen den 24 februari 1959

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

lian vill ha större differentiering när
det gäller barn som är över 18 år!

Jag tror att om herr Björkman ville
närmare studera sitt eget anförande
när det kommer i protokollet och då
ville lägga in andra årsgrupper i sitt
resonemang, skulle vi säkerligen kunna
välkomna herr Björkman såsom en
anhängare av rättvisepolitik beträffande
barn under 18 år, som det länge liar
rått allmän enighet kring i denna kammare,
även om den brustit de senaste
två åren.

Herr talman! Finansministern säger
att det inte har saknats ungdomar som
velat begagna sig av studiemöjligheterna.
Detta yttrande avslöjar den kallsinnighet
inför hela problemet, som jag
tror herr Björkman med en viss rätt
gissade måste finnas under finansministerns
här uttryckta motivering.

Vi har haft en mycket ensidig rekrytering,
herr finansminister, av dem som
studerar här i landet. En mycket ringa
del av dessa pojkar och flickor kommer
från de mindre bemedlade hemmen.
Det är mycket tilltalande att vi
ökar stipendiemöjligheterna — det har
vi gjort under senare år. Jag hoppas
det skall bli möjligt att fortsätta med
detta så långt resurserna räcker. Men
ett undanröjande av orättvisor av den
art, som här behandlas i dag, skulle underlätta
rekryteringen även från den
mindre välsituerade hälften eller tredjedelen
av de svenska hemmen av barn
som studerar. Om man sätter upp som
ett kriterium på ett gott samhälle, att
det i allt högre grad skall bereda människorna
inte någon tvångsvis genomförd
nivellering av levnadsvillkoren
men såvitt möjligt lika chanser, då är
det ännu mycket som behöver göras i
det svenska samhället. Och då bör den
fråga, som vi diskuterar här i dag, inte
skjutas åt sidan med finansministerns
kallsinnighet, utan den bör prövas mycket
allvarligt. Det är dock en väsentlig
skillnad, herr finansminister, mellan
frågan när man får råd till allmänna

sänkningar av väl avvägda skatter och
frågan om det finns orimligheter i
skattesystemet, som det är angeläget att
avhjälpa. Även under tider då man inte
har möjlighet att genomföra väsentliga
allmänna skattesänkningar kan det finnas
skäl att intressera sig för undanröjande
av dessa direkta orättvisor. Vi
menar att det är en allvarlig orättvisa
som här sker och att denna sak skall
sättas högt upp på listan över reformer
i det svenska samhället.

Herr ONSJÖ (ep) kort genmäle:

Herr talman! Professor Ohlin använde
åtskilligt flera ord än jag och
övriga talare, men om han i själva
verket sade mera vet jag inte. Han ansåg
att mitt exempel var illa valt. Här
är det fråga om avdragsrätt för amortering
av studieskulder — jag vet inte
om det ingår i interpellantens fråga,
men det är ju också något soiii man
kräver. Jag tog då exemplet om det
kan vara rimligt att den, som tagit en
hög examen och har tryggad ställning,
skall få göra avdrag för amortering av
sina skulder men inte den, som har
köpt ett jordbruk.

Sedan säger professor Ohlin, att vad
fadern ger till jordbrukaren får han
göra avdrag för. Jag tog exemplet med
en fader, som ger 500 kronor till ett
barn som studerar och lika mycket till
ett barn som har ett praktiskt yrke. Såvitt
jag vet får han inte i det senare
fallet göra avdrag, såvida det inte är
periodiskt understöd, men det hade
pappan i det exempel jag nämnde inte
möjlighet att utfästa sig för.

För att ingen skall missförstå mig
vill jag säga, att jag instämmer i professor
Ohlins resonemang i slutet av
hans anförande. Min principiella inställning
är den, att samhället skall
stödja de unga, så att ingen av ekonomiska
skäl behöver hindras från att
utbilda sig för det yrke, som hans håg
och fallenhet passar för. Men det målet
når man inte genom en sådan reform

Tisdagen den 24 februari 1959 Nr 5

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

som man här talar för. Den innebär
nämligen, att man hjälper dem som har
det bäst ställt, och begåvningsreserven
finns inte bland de högsta utan bland
de lägsta inkomsttagarna. Det är där vi
måste sätta in ökade anslag till studiehjälp;
det är min principiella inställning
till denna fråga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är naturligtvis rätt
meningslöst att ta upp en diskussion
med herr Ohlin om herr Björkmans
studieflit. Herr Ohlin är ju en sträng
magister, och vad jag kallar studieflit
är kanske en mycket enkel läxläsningsprestation
enligt herr Ohlins sätt att
bedöma.

Det var emellertid en sak i herr
Ohlins anförande, som inte tidigare har
förekommit i denna debatt, och det var
denna jämförelse mellan det periodiska
understöd, som föräldrarna ger ett av
sina barn, vilket inte kan försörja sig
självt, och föräldrarnas rätt till avdrag
för periodiskt understöd för studieändamål.
När nu även den saken tagits
upp, föreställer jag mig att denna frågas
alla olika detaljer har diskuterats
efter exakt samma regler som under
praktiskt taget alla de år jag har minne
av här i kammaren.

Jag tillät mig ge en komplimang till
herr Björkman för hans studieflit, och
utan att vara alltför elak skall jag ge
iiven herr Ohlin en komplimang för
att han lyckades kasta den partipolitiska
håven i så många väderstreck i sitt
anförande. Han riktade sig icke endast
mot mig, utan han fann även anledning
att angripa herr Björkman, som ju ville
sä väl med sin interpellation.

Vi kan kanske vara överens om att
det är önskvärt att alla begåvade ungdomar
får chanser att läsa. Det har
varit en stark tillströmning till våra
läroanstalter under det sista decenniet,
så stark, att vi har haft mycket
stora bekymmer för att kunna till -

fredsställa den läslusten. Jag är absolut
övertygad om att en av anledningarna
därtill är den utökade stipendiegivning,
som vi har ansett vara riktig
och som vi har kostat på oss under de
senare åren. Frågan om avdragsrätten
för föräldrarna har inte alls samma betydelse
för den medellösa ungdomens
möjligheter att studera. Om vi kan bygga
ut stipendiegivningen ytterligare,
så är det inte uteslutet, att det är en
riktigare väg att gå än avdragsvägen,
om man som herr Ohlin har den uppfattningen
— och det har jag också •—
att det är angeläget att se till att de
begåvade ungdomar, vilkas föräldrar
råkar ha det snålt med slantarna, får
en chans att bli delaktiga av de högre
utbildningsmöjligheterna.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är ändå en sak, som
inte har kommit fram lika tydligt i de
tidigare debatterna, herr finansminister,
och det är att ni nu säger att ni
med hjälp av stipendiegivningen har
kunnat få fram alla dem som velat ägna
sig åt högre studier — och därmed tycker
ni att saken är ur världen. Möjligen
vill ni skjuta till ytterligare några
stipendier.

Men både herr finansministern och
herr Onsjö borde tänka på, att det finns
en klar begränsning i vad stipendiegivningen
kan åstadkomma. Det nuvarande
systemet drabbar människor, som
inte har så stora inkomster alt de kan
tänka på att på egen hand bekosta ett
större antal barns högre studier. Det
finns t. ex. familjer i inkomstklassen
17 000—20 000 kronor, där barnen inte
kan komma i åtnjutande av stipendieförmåner
på ett sätt, som verkligen
betyder någonting för barnens möjligheter
att nå fram till en examen. Just
i detta skikt finns många av herr Onsjös
nya väljare, men herr Onsjö bryr
sig tydligen inte så värst mycket om
dem.

Dessa människor finns också i stor

22 Nr 5 Tisdagen den 24 februari 1959

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

utsträckning bland herr Strängs väljare.
Varför tror herr Sträng, att socialdemokratiska
studentförbundet och de
yngre socialdemokraterna så ivrigt bevakar
den här frågan, om det inte är
för att en mängd ungdomar från industriarbetar-
och jordbrukarhem för närvarande
inte vågar ta risken att dra på
sig en skuld, som de med sin bakgrund
inte är vana vid. Det är nämligen inte
tradition i dessa hem att man tar lån
för att studera vid universitet eller liknande
läroanstalter. Detta är däremot
fallet i präst- och folkskollärarhem. Där
är det tradition att dra på sig studieskulder
och att orka med dem.

Här är det fråga om att åstadkomma
rättvisa. Det är inte så, som herr Onsjö
säger, att de bäst bemedlade familjerna
skulle tjäna någonting, utan det
är för stora mellangrupper en mycket
aktuell och blodig rättvisefråga. Där
får man nu vänta med en rättelse till
1962. Längre än så tänker herr Sträng
nämligen inte sitta kvar som finansminister.
Det har han avslöjat i dag.
Han skall svara herr Björkman och
mig vartannat år fram till 1962, men
sedan skall han upphöra med det. Därefter
kan de studerande möjligen få sin
rättvisa.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Med anledning av finansministerns
senaste inlägg om stipendierna
vill jag säga, att det råder
inget som helst konkurrensförhållande
mellan stipendierna och avdragsrätten
för studiekostnader. Hur man än bygger
ut systemet med stipendier, skall
man komma ihåg att föräldrarna, även
om stipendier utgår, måste bidraga med
ganska stora summor för att klara kostnaderna
för barnens studier. De kan
inte klaras av bara med stipendier. Det
är bättre att gå den vägen, att man får
göra avdrag för studiekostnader. I annat
fall tvingas de studerande att öka
sina skulder ytterligare, och inte heller

finansministern tycker väl att det är
en lyckosam utveckling.

Jag vet inte om jag missuppfattat
herr Ohlin. Det blir så lätt missförstånd
i de utdragna interpellationsdebatterna
i dessa frågor. Herr Ohlin begagnade
tillfället att ge också mig en släng av
sleven. Han menade att jag skulle ha
sagt, att föräldrarnas skatteförmåga
blir särskilt hårt pressad först när barnen
uppnått 18 års ålder. Nej, herr
Ohlin, det har jag inte sagt. Jag är
varm anhängare av tanken att återinföra
ortsavdrag för barn vid beskattningen.
Herr Ohlin syftade sannolikt
på de nya studiebidragen till barn
mellan 16 och 18 år, vilka vi går emot.
Där har jag den uppfattningen, att de
18 miljoner kronor det här rör sig om
skulle kunna ha använts på ett bättre
sätt. Jag tror det hade varit lyckligare,
om vi genomfört skattelagsakknnnigas
förslag om avdragsrätt för studiekostnader
för barn från 16 år i stället för
studiebidrag för barn mellan 16 och
18 år. Då hade vi haft dessa 18 miljoner
och kostnaderna hade blivit väsentligt
mindre.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Björkman talade
inte om ungdomen under 18 år, men
herr Björkman och hans parti har ju
framlagt förslag, som skulle försvåra
för ungdomar under 18 år att studera.
Det är väl ingen som helst tvekan om
att det förlängda studiebidraget, som
ulgår för ungdomar mellan 16 och 18
år, innebär en hjälp. Om man avskaffar
detta bidrag, är det ju ett steg tillbaka.
Vidare är det ju att märka, att
även det vanliga barnbidraget för första
barnet utgår för barn som studerar
—- nästan alla barn studerar väl upp till
16-årsåldern. Om man som högern vill
göra besparingar för statskassan på
detta konto, så innebär det en inställning,
som psykologiskt har mera släkttycke
med herr Strängs i fråga om bar -

Tisdagen den 24 februari 1959 Nr 5

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

nen över 18 år än med herr Björkmans
egen här deklarerade inställning, som
jag helt vill ansluta mig till.

Herr talman! Jag begärde ordet bara
för att konstatera, att varken herr Onsjö
eller finansministern kunnat bestrida,
att lagstiftningen i dag är sådan,
att man får lov att göra avdrag för periodiskt
understöd, om det inte går till
mottagarens uppfostran och utbildning.
Herr Onsjös jordbrukare kan mycket väl
gt och få avdrag för periodiskt understöd
som det ena året är litet större och
det andra året litet mindre. Det går mycket
bra med 500 kronor ett år, kanske
400 kronor andra året och 600 kronor
tredje året; det förhåller sig alltså
tvärtemot vad herr Onsjö gjorde gällande
i sitt exempel. Skall vi ha rättvisa,
så skall samhället bevilja avdragsrätt
även för periodiskt understöd, som
utgår till den som studerar.

Finansministern ville icke svara på
min fråga — jag bara konstaterar det.
Ordet är fritt, och tigandet likaså. Tigandet
är understundom mera vältaligt
än det talade ordet. Herr Sträng ville
inte gå in på kärnpunkten: Är det inte
absurt, att man får göra avdrag, när
man ger periodiskt understöd åt den
som ligger på sofflocket, men inte åt
den som studerar?

Den som investerar pengar i utbildning
och lägger ned ett kapital därpå får
inte göra avskrivning på någon del av
detta kapital i skattehänseende. Men
om man investerar i maskiner och
byggnader, herr Onsjö, får man lov att
göra avskrivning och får avdrag på
skatten. Skall vi verkligen i det svenska
samhället fortsätta att diskriminera investeringar
i ungdomens utbildning? Är
det i överensstämmelse med lidens krav
att behandla investering i utbildning,
forskning och skicklighet sämre än
vad man behandlar investering i de fysiska
produktionsmedlen? Det är det,
herr talman, som §ag inte kan finna
rimligt. Jag är övertygad om att det
skall gå att bryta det motstånd, som nu

presenteras av konservativa herrar som
herr Sträng.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag ser på herr talmannen
att den här debatten börjar bli
litet påfrestande, och jag är nästan generad
över att gå upp igen, men jag
tycker att herr Ohlins sista inlägg inte
bör få stå alldeles oemotsagt.

Det är en alldeles för enkel schablon
att försöka inbilla människorna, att de
som tar emot periodiskt understöd är
sådana som ligger på sofflocket för sitt
nöjes skull. Om man gör sig besväret
att se efter vad det är för människor,
så finner man, att det i allmänhet är
människor som är handikappade eller
inte har chansen att klara sig själva,
varför föräldrarna får hjälpa dem. Det
kan finnas en och annan sofflocksliggare,
men låt oss inte få det intrycket,
att mottagarna av de periodiska understöden
är parasiter i samhället!

Skall vi föra en programdebatt, eller
skall vi diskutera denna fråga utifrån
det faktiska statsfinansiella läge vi har
i dag? Herr Ohlin och jag har under
föregående vecka suttit tillsammans
med våra värderade talmän och diskuterat
fram en arbetsordning, där vi varit
överens om att skjuta på vissa frågor
av större ekonomisk natur. En sådan
fråga är vad folkpartiet här har fört
fram motionsledes. Eftersom herr Ohlin
inte tog upp denna fråga som eu av
de frågor, som man från folkpartiets
sida vill skjuta på till riksdagens slutskede
— vad summan beträffar är den
ju tillräckligt stor, då det rör sig om
37 miljoner kronor — så får vi väl se
hur det går, när vi kommer fram till en
omröstning om den motion, som är undertecknad
av herrar Helén och PerOlof
Hanson och som rör dagens diskussion.
Jag kan inte vara säker på förhand,
tv allting kan ju hända, men jag
lovar att studera mycket noggrant hur

24 Nr 5 Tisdagen den 24 februari 1959

Svar på interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m.

herr Ohlin ställer sig vid den definitiva
omröstningen på den punkten.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är för enkelt att
göra gällande, att jag skulle ha sagt,
att mottagarna av periodiskt understöd
huvudsakligen är parasiter. Vad skall
det tjäna till att föra en sådan argumentering?
Jag sade inte alls detta i
mitt anförande. Jag sade bara, att till
och med för periodiskt understöd till
eu person som ligger på sofflocket får
man göra avdrag. Jag vet väl att de
fiesta, som får periodiskt understöd,
inte är människor som ligger på sofflocket,
ty lyckligtvis finns det här
i landet inte många arbetsföra människor,
som ligger på sofflocket. Vad
jag sagt är, att man får lov att göra
avdrag för periodiskt understöd till alla
andra mottagare än dem som studerar
och utbildar sig. Detta är tokigt, och
finansministern har icke kunnat anföra
ett enda skäl för uppfattningen, att det
skulle vara riktigt att ha det på det
sättet.

Sedan kan vi ju begagna ett annat
tillfälle till att diskutera ordningsföljden
och den hastighet, med vilken olika
reformer här i landet skall och kan genomföras.
Det får vi nog tillfälle till
längre fram. Det bör i alla fall, herr talman,
markeras att här i kammaren finns
två olika synsätt på detta problem. Jag
tror, att debatten faktiskt varit mera
upplysande än de flesta av de föregående,
därför att herr Sträng har avslöjat
sig litet mera än tidigare. Herr
Björkman har inte bara genom sin studieflit
utan även genom sin interpellation
lämnat ett gott bidrag till belysning
av en viktig fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet liggande
skrivelse nr 57, angående val av

ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den It nästkommande mars företaga
val av tre ombud och tre suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

§ 6

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts på kammarens bord vilande propositioner;
och remitterades därvid

till bankoutskottet propositionen nr
58, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
in. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr 59,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag för försvarsändamål.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 480.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 1, 2, 12 och 31,
bevillningsutskottets betänkanden nr 8
och 9, första lagutskottets utlåtanden nr

4 och 5, andra lagutskottets utlåtande
nr 1, tredje lagutskottets utlåtande nr 3
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr

5 och 7.

§ 9

Föredrogs den av fröken Vinge vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående stärkande av
seminarieelevernas rättsliga ställning i
visst avseende.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 24 februari 1959

Nr 5

Interpellation ang. vården och övervakningen av farliga kriminalpatienter — Inter
pellation ang. tillämpningen av rationaliseringskungörelsen

§ 10

Interpellation ang. vården och övervakningen
av farliga kriminalpatienter

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som anförde:

Herr talman! Vården av förbrytare,
som straffriförklarats och omhändertagits
av sinnessjukvården, måste syfta
till att ge den intagne en human behandling,
så att han kan tillfriskna och
åter inordnas i samhället. Men samtidigt
måste förvaringen av de intagna
vara sådan, att omgivningens krav på
säkerhet tillgodoses.

Frågan om tillämpningen av dessa
principer har nu senast aktualiserats
i anledning av att en kriminalpatient,
som tidigare gjort sig skyldig till mord
och måste betraktas som farlig för omgivningen,
efter rymning från S:t Sigfrids
sjukhus i Växjö överfallit en kvinna
i grannskapet. De omständigheter,
under vilka rymningen ägde rum, har
tilldragit sig stor uppmärksamhet från
allmänhetens sida. Åtta kriminalpatienter,
varav tre gjort sig skyldiga till
mord, var under uppsikt av endast två
vårdare sysselsatta med skogsarbete.
Rymningen skedde från detta arbetslag.

Det är helt naturligt, att en rymning
av eu farlig kriminalpatient såsom i
det här avsedda fallet måste väcka stor
oro hos allmänheten i den omgivande
bygden. Det måste vara ett oeftergivligt
krav, att omgivningens trygghet tillgodoses.
När såsom i detta fall åtta
kriminalpatienter, varav hälften måste
betraktas som farliga för omgivningen,
utrustas med yxor för arbete i skogen,
synes mig en övervakning av endast
två vårdare vara otillräcklig för de
säkerhetskrav, som måste ställas. De
risker, som härvid kan följa, torde giilla
icke endast allmänheten utan också
vårdarna ocli kriminalpatienterna. De

påfrestningar, som en förrymd kriminalpatient
utsättes för vid försöken att
undgå sina förföljare, torde i hög grad
försvåra den vård som han behöver.

Det kan sägas, att sinnessjukvården
icke har tillräckliga resurser att ordna
övervakningen. Givetvis är det angeläget,
att sinnessjukvårdens resurser ökas
ytterligare så snart detta kan ske. Men
det är lika angeläget, att vården av kriminalpatienterna
anpassas efter de tillgängliga
resurserna. Det måste vara ett
villkor, att kriminalpatienter, som betraktas
som farliga för omgivningen,
förvaras på sådant sätt, att säkerhetskraven
blir tillgodosedda. Sådana kriminalpatienter
bör icke användas i exempelvis
skogsarbete eller annan sysselsättning
utanför sjukhuset, såvida
icke övervakningen kan ordnas på fullt
betryggande sätt. Detta är enligt min
mening nödvändigt såväl för patienternas
vård som för allmänhetens säkerhet.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
sådana åtgärder, att kriminalpatienter,
som betraktas såsom farliga för
omgivningen, kan erhålla den vård och
övervakning deras sjukdom kräver, så
att allmänhetens krav på säkerhet inte
eftersättes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. tillämpningen av
rationaliseringskungörelsen

Herr ELMWALL (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Det statliga stödet till
jordbrukets rationalisering skall enligt
den gällande kungörelsen främja strävandena
att höja jordbruksnäringens
effektivitet och skapa tillfredsställande

Nr 5

Tisdagen den 24 februari 1959

Interpellation ang. tillämpningen av rationaliseringskungörelsen

försörjningsmöjligheter för dess utövare.
Till de angelägna rationaliseringsåtgärderna
måste räknas anläggningar
för installation av elkraft.

I rationaliseringskungörelsen är det
inte särskilt utsagt, huruvida installation
av elektrisk kraft är sådan anläggning,
till vilken statligt stöd enligt
kungörelsen må kunna beviljas. Enligt
10 § av rationaliseringskungörelsen må
statligt stöd till inre rationalisering beviljas
för »uppförande eller förbättring
av för jordbruksdriften erforderliga
ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar».
För tillämpningen av bestämmelserna
torde det emellertid råda
enighet om att ledningar m. m. för
elektrisk kraft till en fastighets ekonomibyggnader
är att betrakta som en i
sådana byggnader ingående del och att
ansökningar om statligt stöd till installation
av elkraft därför bör behandlas
efter samma normer, som tillämpas
beträffande statligt stöd till ekonomibyggnader.

Tillämpningen har emellertid, åtminstone
för Södermanlands läns vidkommande,
under senare tid varit sådan,
att arrendatorer icke beviljats bidrag
till installation av elkraft. Motiveringen
har härvid varit, att det åligger jordägaren
att bekosta för gården erforderliga
byggnader och att frågan om bidrag
till installation av elkraft därför
bör bedömas efter behovsprövning avseende
jordägarens ekonomi. Om man
frånginge denna regel, måste det befaras
— har man hävdat från vederbörande
myndigheters sida — att byggnadsskyldigheten
alltmer komme att
övervältras på arrendatorerna.

För många arrendejordbruk är det
emellertid så, att installation av elkraft
icke kommer till stånd, om icke arrendatorn
själv ombesörjer detta. Tillgång
till elkraft måste numera betraktas som
en förutsättning för rationell jordbruksdrift.
Arrendatorn tvingas då att påtaga
sig kostnaderna för elkraftsinstallationen.
Det synes orimligt, att arrenda -

torer i det avseendet skall försättas i
sämre läge än självägande jordbrukare.

Rationaliseringskungörelsen kan enligt
min mening icke ge stöd för den i
detta fall snäva tillämpningen mot arrendatorerna.
I nämnda kungörelse
finns ingenting utsagt om att rationaliseringsbidrag
till arrendejordbruk skall
göras beroende av behovsprövning av
jordägarens ekonomi. Statsbidrag skall
enligt rationaliseringskungörelsen kunna
utgå till »enskild person, som äger
eller brukar jordbruksfastighet» — under
förutsättning av »att brukarens ekonomiska
ställning ej är så god, att han
tydligen ej är i behov av bidrag för
att utföra åtgärden» och under förutsättning
av att brukningsenheten ej
överstiger 20 hektar åker. Enligt rationaliseringskungörelsen
skall sålunda i
fråga om bidrag till brukaren-arrendatorn
avseende icke fästas vid jordägarens
ekonomiska ställning.

Då det för många arrendatorer är
nödvändigt, att de själva ombesörjer elkraftsinstallation,
bör frågan om bidrag
enligt rationaliseringskungörelsen bedömas
enbart efter brukarens ekonomiska
ställning. En sådan tolkning synes
mig vara i överensstämmelse med
rationaliseringskungörelsens ordalydelse.
Man behöver icke heller befara, att
en sådan bidragsverksamhet skulle medföra
olägenheter i fråga om fördelningen
av byggnadsskyldigheten. Jordägaren
är enligt vad som utsäges i § 18
allmänna arrendelagen skyldig att vid
arrendatorns frånträdande av arrendet
inlösa elektrisk anläggning, som arrendatorn
genomfört för fastighetens förseende
med belysning eller drivkraft.
Det kan då icke vara motiverat att göra
frågan om bidrag till anläggning, som
arrendatorn måste ombesörja, beroende
av jordägarens ekonomi.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få rikta följande
frågor:

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Har herr statsrådet uppmärksammat
de svårigheter, som åsamkas arrendatorer
till följd av att frågan om bidrag
till jordbrukets inre rationalisering avseende
installation av elkraft bedömes
efter behovsprövning av jordägarens
ekonomi?

Om så är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att föranstalta om utfärdande
av sådana tillämpningsföreskrifter
till rationaliseringskungörelsen, att frågan
om bidrag i de fall då arrendator
måste bekosta installation av elkraft,
bedömes enbart efter brukarens ekonomiska
ställning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes följande Kungl. Maj :ts till
kammaren överlämnade propositioner:

nr 47, angående vissa ändringar inom
taxeringsorganisationen i Stockholm,
nr 60, med förslag till stat för försvarets
fastiglietsfond för budgetåret
1959/60,

nr 61, angående dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel, och
nr 62, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet inkommit framställningar

dels från fullmäktige i riksbanken
angående organisationen av riksbankens
kontorsnät,

dels ock från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående omprövning i vissa
delar av förslag rörande Nordiska rådets
svenska delegation och arbetsformer.

Denna anmälan bordlädes.

§ 14

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 481, av fru Kristensson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 48, angående anslag för budgetåret
1959/60 till seminarier för huslig utbildning.

Denna motion bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.38.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 25 februari

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg och ansökan:

Att riksdagsman Ture Andersson
född 1/4 1908 som vårdats å serafimerlasarettets
kirurgiska klinik fr. o. in.
19/2 1959 t. o. m. tillsvidare under diagnos:
cholecystitis acuta är i behov av

fortsatt vård å sjukhus samt vila i hemmet
och är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. 24/2 1959 under
minst tre veckor, intygas.

Stockholm, serafimerlasarettet den
24/2 1959

Lars Göt hman
l:e underläk.

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Kungl. Maj:ts hovhållning

Riksdagens andra kammare

Härmed får undertecknad på grund
av deltagande i Europarådets expertkommittés
sammanträde 3—5 mars angående
hälsovården samt Internationella
Sjuksköterskeförbundets sammanträde
i finanskommittén 6—7 mars —
sammanträdena förlagda till respektive
Strassburg och London — vördsamt anhålla
om befrielse från riksdagsgöromålen
under tiden 2—7 mars 1959.
Stockholm den 24 februari 1959

Gerda Höjer

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson i Ronneby från
och med gårdagen tills vidare samt fröken
Höjer under tiden den 2—7 instundande
mars.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 47, angående vissa ändringar
inom taxeringsorganisationen i
Stockholm, hänvisades propositionen,
såvitt angick bemyndigande för Kungl.
Maj:t att i personalförteckningen för
överståthållarämbetet uppföra visst antal
tjänster, till statsutskottet och i övrigt
till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
följande propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionen nr 60,
med förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1959/60;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 61, angående dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel; och

till statsutskottet propositionen nr
62, angående försöksverksamheten med
nioårig enhetsskola m. m.

§ 3

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets på bordet liggande anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan, att
till utskottet inkommit framställningar
dels från fullmäktige i riksbanken angående
organisationen av riksbankens
kontorsnät,

dels ock från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående omprövning i vissa
delar av förslag rörande Nordiska rådets
svenska delegation och arbetsformer.

§ 4

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 481.

§ 5

Föredrogs den av herr Gustavsson i
Alvesta vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående vården och
övervakningen av farliga kriminalpatienter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående tillämpningen av
rationaliseringskungörelsen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Utgifter under riksstatens första
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl.
hov- och slottsstaterna, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten i

Kungl. Maj:ts hovhållning

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under första huvudtiteln (punkt
1, s. 1 av bilagt utdrag av statsrådspro -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

tokollet över finansärenden för den 3
januari 1959) föreslagit riksdagen att
till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1959/60 anvisa ett anslag av
2 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg m. fl. (I: 190) och den
andra inom andra kammaren av herr
Spångberg m. fl. (II: 246), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta, att
kungl. hovstaten underställdes riksdagens
kontrollmöjligheter och därav följande
revisionsbestämmelser,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm m. fl. väckt
motion (11:247), vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om en rationaliseringsoch
besparingsplan beträffande Kungl.
Maj:ts hovhållning för att nedbringa
den årliga kostnaden med minst en miljon
kronor samt att anslaget för Kungl.
Maj:ts hovhållning för budgetåret
1959/60 begränsades till 1 700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 247,
såvitt nu vore i fråga, till Kungl. Maj ds
hovhållning för budgetåret 1959/60 anvisa
ett anslag av 2 000 000 kronor;

b) avslå motionen 11:247, i vad den
icke behandlats under a);

c) avslå motionerna I: 190 och II: 246.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Söderberg.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Under många år har det
gjorts försök att i rimliga former hålla
tillbaka på de olika anslag, som är
knutna till kungahuset — hovstaten och

Kungl. Maj ds hovhållning

kungl. slottsstaten. Jag måste emellertid
som mångårig motionär medge, att vi
hittills inte lyckats i våra strävanden.
Anslagen lämnas på löpande band, och
de har på kort tid stigit till avsevärda
belopp. Faktiskt har en miljonrullning
pågått och detta utan den kontroll och
de revisionsbestämmelser som är vanliga
för andra anslag.

Till årets riksdag har jag tillsammans
med några kamrater i kammaren
väckt en motion — en sådan har också
väckts i första kammaren -— där vi har
föreslagit, att kungl. hovstaten skulle
underställas riksdagens kontrollmöjligheter
och därav följande revisionsbestämmelser.
Syftet med vår motion är
dels att hävda riksdagens rätt att få den
översyn och den kontroll över anslagen,
som borde vara helt naturlig, dels att
söka bringa ner kostnaderna och få
hela organisationen mera tidsenlig. Alla
vet ju att man på det sättet skulle kunna
göra avsevärda besparingar, relativt
sett.

Jag ber att få belysa tillvägagångssättet
och även få ytterligare stöd för vår
motion genom att anknyta till fjolårets
behandling av detta anslag. Det gällde
då en höjning av anslaget till kungens
hovhållning med 250 000 kronor till en
avrundad summa på sammanlagt 2 miljoner
kronor. Dessutom utgick ytterligare
en summa av 520 800 kronor till
hovstaten och 1 931 000 kronor till
slottsstaten. Detta blir sammanlagt
4 451 800 kronor. Som vi minns av behandlingen
i fjol kunde inte utskottet
lämna någon tillfredsställande redovisning
av anslaget till hovhållningen. Detta
berodde på att utskottet inte hade
haft någon möjlighet att få de upplysningar
som — såvilt man förstår av utskottets
skrivning och även av debatten
— man hade försökt att erhålla. Därför
blev det, såsom en reservant i utskottet
tydligt poängterade i sin reservation,
inte möjligt för utskottet att ingå på eu
saklig prövning av frågan.

Det är ju någonting rätt besynnerligt

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Kungl. Maj:ts hovhållning

att man inte kan gå in på en saklig
prövning när det gäller viktiga anslag,
därför att det inte finns möjligheter att
erhålla de upplysningar som är nödvändiga.
Det hela är mörklagt på ett sådant
sätt, att det inte går att tränga
igenom mörkret.

Under debatten i första kammaren
framhöll utskottets talesman -— märk
väl talesmannen för utskottet — liksom
naturligtvis även reservanten den brist
på insyn och brist på redovisning som
föreligger i detta fall. Talesmannen för
utskottet sade vidare, att om det hade
förelegat något förslag om att införa
en bättre ordning i fråga om redovisningen,
skulle han antagligen ha varit
med om en reform i den riktningen.
Ja, detta var ju nästan en beställning
från utskottets talesman i första kammaren.
Denna motion är faktiskt ett fullföljande
av denna tankegång, ett tillmötesgående
av den beställning som
här gjordes.

Jag vill med detta framhålla hur
berättigat det måste vara att såsom vi gör
i vår motion begära att riksdagen får
de upplysningar som inte kan erhållas
nu. Det kan knappast vara till gagn,
i varje fall för riksdagen och dess arbete,
att behålla den mörkläggning, i
vars skydd besynnerliga förhållanden
kan äga bestånd. Här blandas kungens
privata hushållning samman med statens
och det allmännas på ett högst betänkligt
sätt. Det skiljs inte mellan löner
till kungafamiljens privata betjäning
och tjänster av mera allmän karaktär.
Kungen tillsätter sin betjäning som
han vill, med den saken har inga andra
något att skaffa. Dessa tillsättningar
gör han med stöd av grundlagens bestämmelser,
och riksdagen brukar bara
konstatera faktum och sedan, vilket
riksdagen däremot inte skulle behöva
göra, betala och ta på sig ansvaret för
både löner och pensioner. Det kanske vi
nu blir tvungna att göra genom det
beslut som riksdagen fattat något av de
allra senaste åren. Men nog är detta

system något underligt som inte skulle
tolereras inom något annat område.
Kungen är väl inte något slags övermänniska.
Vi bör väl inte tillämpa
andra bestämmelser beträffande hans
betjäning och privathushållning än som
gäller vad beträffar andra ämbeten och
tjänster här i landet.

Det finns många andra omständigheter,
som inte kommer i dagen men som
måste beaktas, när man undersöker de
inkomster och behov som kan föreligga Kungen

har sålunda ett inkomstbringande
ordensväsende. Ordensämbetet är
tekniskt så utformat att det måste ge
betydande belopp årligen i vinst. Det
har varit omöjligt att få någon redovisning
av hur stora dessa vinster är. Men
efter vad man fått läsa om hur ordnarna
ringlar från den ene till den andre med
stora belopp i lösen, är jag övertygad
om att inkomsterna blir stora. Ordnarna
måste lämnas tillbaka, då innehavaren
dör, och lämnas då ut till någon ny,
i en ständig kedja, och de inbringar
nya inkomster varje gång. Årsinkomsten
måste komma upp i åtminstone sexsiffriga
belopp.

Jag skall inte gå närmare in på det,
men i varje fall gissningsvis hävdar jag
det bestämt och står för min uppfattning
tills jag får redovisning för att det
ligger till på annat sätt.

Sedan 1815 har vi varje år utbetalat
300 000 kronor — det var först ett
mindre belopp i riksdaler räknat — i
ränta för Guadeloupeön, som Sverige då
hade haft i två år och som kungahuset
aldrig hade ägt.

Det finns naturligtvis andra inkomstkällor,
som är dolda bakom den här
dimridån, och man behöver bara se på
inkomst- och utgiftsstaterna för att få
anledning att sätta stora frågetecken
i marginalen. På hovets utgiftsstat finns
det säkert många poster där det skulle
kunna göras stora besparingar, och på
hovets inkomstsida finns mycket som
inte är redovisat och som aldrig kom -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

mer fram. Till och med en lekman kan
konstatera, vilka onödiga utgifter som
många gånger görs och vilken onödig
organisation som vidmakthålles. Jag
skall med ett enda exempel hålla mig
på den yttersta kanten av hovhållningen,
nämligen stallet. Jag tvekar inte att
säga att det bara på hovstallet säkert
skulle kunna sparas hundratusentals
kronor, eftersom de numera fåtaliga
hästarna betjänas av överhovstallmästare
och en rad olika ämbetsmän — det
måste naturligtvis vara ett ämbete att se
efter kungliga hästar. Man kan spara
inte minst på grund därav, att stallet
upptar ett helt kvarter i ett av Stockholms
allra dyraste tomtområden. Marken
skulle kunna användas till något
annat, nyttigt ändamål.

Jag skall gärna erkänna att utskottet
är mycket sparsamt — jag tänker nu
inte så mycket på dess behandling av
alla sparmotioner som på dess motivering
i det föreliggande utlåtandet. Man
upptäcker knappast motiveringen ens
med förstoringsglas, men ser man mycket
noga efter, finner man till sist ett
par ord, som nog skall vara motiveringen,
nämligen att utskottet ej funnit skäl
att biträda motionen.

Jag är verkligen förvånad över att
utskottet inte funnit något skäl för bifall.
Det skulle å andra sidan vara roligt
att få veta, vilka skäl utskottet har funnit
för att bibehålla det system som nu
råder med en fullständigt okontrollerad
miljonrullning. Varför har utskottet inte
redovisat något av dessa skäl?

I allmänhet brukar ju statsutskottet
åberopa det ekonomiska läget, och detta
borde i år vara ett särskilt starkt skäl
för att fundera litet mer på de här utgifterna.
Vi vet att de ekonomiska förhållandena
har försatt riksdagen i en
besynnerlig situation, eftersom vi ännu
inte vet, varifrån vi skall ta pengarna
till de utgifter som har föreslagits i
statsverkspropositionen. Detta gör att
man borde vara litet försiktig. Till detta
kommer att det har framlagts en rad

Kungl. Maj:ts hovhållning

besparingsmotioner ■— åtminstone högern
tror jag har förklarat, att det skall
sparas minst 10 procent på alla områden
— men i det utlåtande vi nu behandlar
finner vi inte någon som helst antydan
om att några besparingar kan göras.
Det betyder att skattebetalarna, som
många gånger har det åtskilligt sämre
ställt än kungahusets medlemmar, får
bära både de bördor som kommer på
grund av det allmänt ekonomiska läget
och de bördor som uppstår på grund av
ökade utgifter på andra områden.
Kungahuset är fullständigt befriat från
att delta i några utgifter för våra gemensamma
ändamål. Det kan inte vara
rimligt, herr talman, att under sådana
förhållanden bara låta miljonerna rulla
när det gäller kungahuset, utan att det
ens finns en i andra sammanhang självklar
kontroll- och revisionsmöjlighet.

Med detta anförande, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den av mig
m. fl. i ärendet väckta motionen.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! I dag skall jag föra
sparsamhetens talan lika energiskt som
herr Hjalmarson och hans parti. Det är
många som finner det anmärkningsvärt
att högern och folkpartiet alltid går förbi
första och fjärde huvudtitlarna när
det skall sparas. Finansministern har
varit lika hänsynsfull. Vi anser tvärtom,
att de huvudtitlarna ligger närmast till
när man söker områden där det skall
kunna sparas på utgifterna.

I fjol ställde vårt parti och en rad
socialdemokratiska motionärer den
principiella frågan om monarkiens vara
eller inte vara, och ett stort antal riksdagsledamöter,
som röstade för en förutsättningslös
utredning, gav en opinionsyttring
av sådan art, att jag inte behöver
upprepa dessa principiella argument.

Vi har i år begränsat oss till att föreslå
betydande besparingar i anslaget till
kungahusets hovhållning. Första huvudtiteln
har, som föregående talare redan

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Kungl. Maj:ts hovhållning

har berört, sprungit upp till över 4 miljoner
kronor. När den nuvarande konungen
tillträdde 1950 och under det
första året av hans regering utgick anslaget
till hovhållningen med 955 000
kronor. I den löpande och kommande
budgeten är samma anslag 2 miljoner
kronor. Redan detta är en dubbel kompensation
för prisstegringarna. Det är
en ökning på 101 procent under en tidrymd
när konsumtionsprisernas totalindex
stigit med 51 procent. Men därtill
kommer att kungahuset till skillnad
från vanliga löntagare är befriat från
alla skatter. Två andra medlemmar av
kungahuset har fått var sin egen hovstat,
som sammanlagda uppgår till en
kvarts miljon kronor.

När det talas så vackert om sparandet
i ett svårt läge, borde man väl på den
högsta samhällstoppen gå före med gott
exempel för de vanliga medborgare som
inte har så mycket att spara av. Om
detta exempel uteblir, om övriga medborgare
inte får något föredöme från
ovan, bör riksdagen ta initiativet till
större sparsamhet. Monarkiens representativa
och dekorativa uppgifter borde
kunna skäras ned avsevärt till glädje
för herr Sträng och skattebetalarna. Se
bara i statskalendern på de många sidor
som upptar hovstaten! Herr Spångberg
började nyss i det kungliga stallet och
föreslog vad man på riksdagsspråk brukar
kalla en viss avkastning, och det
kan man ju börja med. Hovstaten upptar
som sagt många sidor i statskalendern
med långa rader av befattningshavare
från riksmarskalken, överstekammarherren,
överhovstallmästaren,
överhovjägmästaren, överstekammarjunkaren,
överceremonimästaren till
hovstallets beridare, slottsfogdarna och
slottsväblarna. Vi har ofta vänt oss mot
permitteringar och indragningar, men
här har vi ett område där någon erfaren
rationaliseringsexpert säkert kunde indraga
många tjänster, utan att några
samhällsnyttiga behov eftersättes. En
annan motionär har föreslagit att vi

skulle minska ned hovståten och den
dekorativa grannlåten, som inte riktigt
hör hemma i en modern demokrati, och
herr Spångberg har, som vi nyss hörde,
velat ha insyn i hur dessa pengar användes.
Vi har för vår del i första hand
föreslagit en rationaliserings- och besparingsplan
med målsättningen att
minska utgifterna för kungahusets hovhållning
med 1 miljon kronor.

Då vi inte kan vänta att en sådan
plan kan bli färdig så snabbt att den kan
verka under innevarande budgetår, har
vi ett tilläggsyrkande som avser att ge
finansministern någon lättnad nu när
behovet är som störst. Vi och några
andra kammarledamöter ifrågasatte i
fjol, om statsmakterna skall fortsätta att
varje år till kungahuset betala 300 000
kronor utöver hovstaten för den förlust
som framlidne konung Carl XIV Johan
ansåg sig ha lidit i samband med fredsslutet
efter Napoleon-krigen, då han
uppgav sig ha avstått från den s. k.
Guadeloupe-ersättningen för den västindiska
ön med samma namn. Vi citerade
i fjol en rad experter, som ansåg att
denna ersättning egentligen tillhörde
svenska staten, inte kungahuset, att konungen
således inte avstått från någon
egendom i det här fallet och att han
hade fått en mycket frikostig ersättning
för de tvivelaktiga förluster som
han påstått sig ha lidit.

Riksdagens majoritet ansåg sig i fjol
vara bunden av den gamla reversen, enligt
vilken staten så länge ätten Bernadotte
regerar skall betala dessa 300 000
kronor. Konung Carl XIV Johan själv
hade varit med om att störta det franska
kungahuset, och han kallades till svensk
tronföljare sedan en svensk konung
hade avsatts. Just i år kan vi fira 150-återminnet av denna händelse, när statsmakterna
överkorsade alla reverser till
det förut regerande kungahuset. Borde
inte den nuvarande riksdagen fira 150-årsminnet genom att också överkorsa
Carl XIV Johans gamla revers?

I fjol anfördes vissa tvivel om huru -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

vida denna revers kunde anses vara juridiskt
bindande. .lag vill påminna om
att ingen kunde säga emot oss när vi
förklarade att riksdagen dock hade suverän
rätt att minska anslaget på första
huvudtiteln med samma belopp. I så
fall får kungahuset de två miljoner som
det begärt, även om 300 000 kronor
kommer på en omväg genom Guadeloupemedlen.

Vi vet att riksdag och myndigheter
är mycket sparsamma när det gäller
människor med små inkomster. De är
mycket kvicka att göra avdrag när t. ex.
en pensionär visar sig ha inkomster
från andra källor. Är vi sparsamma med
de små summorna, borde vi vara ännu
mera sparsamma med de stora. Vi föreslår
därför som första åtgärd att anslaget
till Kungl. Maj :ts hovhållning i år
begränsas till 1 700 000 kronor.

Herr Hjalmarson vill som bekant gärna
skjuta på en rad avgörande beslut i
ekonomiska frågor, tills skattefrågan är
avgjord. Anslaget till första huvudtiteln
har nu ifrågasatts och förslag om besparingar
föreligger. Det borde därför vara
lämpligt att överföra också det beslutet
till dem som vi väntar med tills skatten
är avgjord.

Jag förhörde mig hos talmannen om
att direkt ställa ett bordläggningsyrkande,
men det går inte av formella skäl.
Jag föreslår därför beträffande punkt
a) återremiss till utskottet med förväntan
att utskottet sedan inte kommer igen
förrän efter skatteförslaget, så att herr
Hjalmarson får ännu ett anslag att
votera om på sin sparsamhetslista.

I fråga om utredningskravet yrkar
jag bifall till motionen, och om återremissyrkandet
faller yrkar jag bifall till
motionen i alla delar.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! De uppgifter som de
båda föregående talarna har lämnat
torde inte till alla delar vara riktiga.
Detta gäller t. ex. jämförelserna med
3 — Andra kammarens protokoll 1!).r>9. N

Kungl. Maj:ts hovhållning

andra kungahus i Europa. Med undantag
för Norge har det svenska kungahuset
det minsta apanage som något
kungahus i Europa har.

Vad beträffar granskningen av det
apanage som ställes till Konungens förfogande
har riksdagen sedan ålder ansett
att den inte bör i detalj lägga sig i
hur Konungen förfogar häröver, lika litet
som den granskar hur de representationsanslag
används som utgår till en
del höga förtroendemän i den svenska
staten. Detta torde för övrigt även författningsmässigt
stöta på vissa hinder,
men det kanske någon, som vet mera
om den frågan än jag, vill redogöra för.

Herr Spångberg har sagt att utskottet
förra året givit till känna att det inte
fått alla de upplysningar som det velat
ha. Detta är en sanning med mycket stor
modifikation. Vi har inte nekats att få
uppgifter, om vi så önskat, och vi har i
år fått en hel del. Det är just på de upplysningar
som vi har fått som jag grundar
dessa beriktiganden.

Vad Konungens apanage beträffar var
det budgetåret 1952/53 1 600 000 kronor
och budgetåret 1958/59 2 000 000
kronor. För det budgetår som nu följer
är även begärt 2 000 000 kronor. Utskottet
har tillstyrkt detta, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Låt mig sedan bara taga upp några
detaljfrågor. Herr Spångberg nämnde de
inkomster som ligger bredvid. Han talade
om ordensväsendet. Däremot tycks
han i år ha glömt att redovisa inkomsterna
från de kungliga hovleverantörerna.
Jag tror att de siffror som herr
Spångberg tänker sig är mycket överdrivna.
Beträffande inkomsterna från
ordensväsendet har han möjlighet att
få litet närmare kännedom om dem, om
han studerar statskontorets yttrande
den 23 februari 1957 till riksdagens allmänna
beredningsutskott över herr
Spångbergs motion nr 432 av år 1957.
Beträffande vad som kommer in från
de kungliga hovleverantörerna kan jag
5

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Kungl. Maj:ts hovhållning

också tillhandahålla herr Spångberg ett
par siffror. De inkomsterna var 1958
18 350 kronor och de ser ut att öka så
att det nu blir fråga om 19 750 kronor.

Hovstallet har intresserat alla motionärerna
i hög grad, och det råder ingen
tvekan om att det drager en viss kostnad.
Men vi skall väl ändå erkänna, att
hovstallet inte enbart är till för deras
Majestäters och kungliga högheters nöje.
Antalet hästar är beräknat på vad som
skall finnas vid officiella statsbesök
som avläggs i Sverige och vid sådana officiella
tillfällen, då hästar skall användas.
Utöver det antal hästar, som är reserverade
för dessa officiella tillfällen
och som är tränade för sådana tillfällen,
finns det två eller tre hästar.

Sedan tog herr Spångberg och herr
Johansson i Stockholm också upp frågan
om Guadeloupemedlen. Jag trodde
vi hade klarat upp den saken genom
den behandling frågan fick för ett år
sedan här i riksdagen, då det klart redovisades
att här förelåg ett avtal mellan
svenska staten och kungahuset. Yad
kungahuset beträffar har det alltid
punktligt och till alla delar fullgjort sin
del av avtalet. Frågan har då varit, om
inte också svenska staten skulle fullgöra
sin del. Den överväldigande majoriteten
i denna kammare ansåg att detta var
statens skyldighet. Med ständigt sjunkande
penningvärde blir ju också denna
ersättning mindre för vart år som
går.

Sedan skall jag inte taga upp alla de
detalj spörsmål som här framställts. Vi
vet att de pengar som ställes till Konungens
förfogande skall användas för
många ändamål. Vi behöver bara tänka
på att det tillkommer Konungen att själv
stå för kostnaderna för slottskapellet,
med alla de befattningshavare som finns
där. Och vad kostar det att hålla personal
för att underhålla och vårda kungliga
slottet efter alla besök, som särskilt
under våren avlägges av så många människor?
Jag tänker här bara på alla skolresebesök.
Inte skulle vi väl ha någon

glädje av att stänga vårt förnämsta slott
för dem som där vill se sig omkring!

Vidare skall hovförvaltningens personal
sköta underhållet av trädgårdar
och parker vid de kungliga slotten, vilka
står till allmänhetens förfogande.
Även det kostar mycket pengar.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Uppriktigt sagt förstår
jag inte herr Skoglund, när han påstår
att det som jag anförde var en sanning
med modifikation. Då jag talade om vad
som förekommit i utskottet, läste jag
ordagrant ur reservationen och utskottsutlåtandet
samt redogjorde för vad som
förevarit i första kammaren.

Sedan sade herr Skoglund att det troligen
inte är något nöje för vederbörande
att ha hovstallet. Nej, det kan jag
instämma i. Men det kan väl inte utgöra
någon anledning att slopa all kontroll
på verksamheten! Det är mycket av det
som försiggår på slottet, som inte kan
vara precis nöjsamt för dem som verkar
där. Men just därför måste vi väl
hjälpa dem att frigöra sig därifrån, herr
Skoglund. Vi skall väl se till att de kommer
ur denna trollcirkel, som de inte
kan bryta sig ur med egen kraft. Jag är
övertygad om att de själva många gånger
inser galenskaperna, men på grund
av traditionens makt har de ingen möjlighet
att komma ifrån dem. De kan inte
lyfta sig ut ur det gamla och invanda.

Jag kan för övrigt garantera att det
inte heller är något nöje för dem, som
skall åka efter häst i Sjuglasvagnen.
Jag har tittat på den vagnen, och om
jag hade något ärende som påfordrade
en åktur, så skulle jag mycket hellre i
stället åka bil. Det har också sagts mig
att folk kan bli sjösjuka, när de åker i
Sjuglasvagnen upp till slottet. Denna
gamla vagn är upphängd i läderremmar,
på ett sätt som gör att den kränger
och gungar alldeles förfärligt. En del

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

passagerare, som inte är så starka, blir
därför sjösjuka under åkturen med vagnen.
Det tycks sålunda inte innebära
något nöje för någondera parten.

Sedan skall jag inte närmare ingå på
frågan om Guadeloupemedlen och ordensväsendet.
Jag har i dag närmast
tänkt tala om nödvändigheten av kontroll.
Men i den mån jag får möjligheter
att komma tillbaka som riksdagsman,
så kommer det inte att bli tyst om dessa
saker i fortsättningen. Och kommer jag
inte tillbaka, så är jag ändå övertygad
om att det finns andra ledamöter, vilka
framdeles liksom hittills tar upp frågorna.
Diskussionen omkring dem kommer
därför inte att do. Och för övrigt,
herr Skoglund, innebar väl inte fjolårets
beslut här i riksdagen, att Guadeloupemedlen
ställes utanför all kontroll och
att de skulle anses vara Konungens
egendom. Ingalunda! De 300 000 kronorna
är bara räntemedel, och de skall
inte utgå längre än det sitter en Bernadotte
på tronen. Det är sålunda här inte
fråga om egendom utan om ett apanage,
som utgår till kungahuset, och därför
bör pengarna också ingå i räkenskaperna
på ett synligt sätt.

Herr talman! Jag anser att herr Skoglund
i sak icke har kunnat anföra något
motiv för att vi skulle avstå från
kontroll över dessa medel eller inte ha
några revisionsbestämmelser för här
ifrågavarande anslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Skoglund replikerade
herr Spångberg och sade att riksdagen
av ålder ansett, att vi inte bör
granska vare sig Konungens eller andra
höga befattningshavares förvaltning av
medel. Jag kan emellertid inte finna
denna åldriga praxis vördnadsbjudande
på något sätt. Tvärtom tycker jag att
betraktelsesättet härstammar från medeltiden
och att det nu bör vara hög tid
att vi i vårt demokratiska Sverige helt
avskaffar detsamma. Vad man av ålder

Kungl. Maj:ts hovhållning

ansett böra gälla i det fallet hindrar en
demokratisk granskning av hur här ifrågavarande
medel användes. Jag kan kort
och gott instämma i vad herr Spångberg
sade beträffande rationaliseringen av
displomatskjutsarna i bilismens tidevarv.

Vad sedan Guadeloupemedlen beträffar,
så var vi inte alls överens i fjol.
Herr Skoglund tog visserligen fram den
gamla ärevördiga reversen, men riksdagen
har överkorsat många sådana,
t. ex. dem till Gustav IV Adolf. Även
om vi har betalat 45 miljoner under 150
år och även om man hittills av ålder
ansett att vi borde göra så, tycker jag
att också detta bör sägas upp nu. Man
vill inte göra det, men vi har anvisat en
möjlig utväg, nämligen att korta av lika
mycket på Kungl. Maj :ts hovhållning.

Sedan vill jag bara notera att herr
Skoglund uppträtt i en mycket ovanlig
skepnad i dag. Han har uppgivit själva
kärntanken i högerns framträdande här
i landet. Man kunde i dag inte ens med
mikroskop finna ett dammkorn kvar av
högerns berömda sparsamhetsnit.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Spångberg missuppfattade
mig tydligen när jag talade
om en överenskommelse i fråga om
Guadeloupemedlen. Det var inte en
överenskommelse att vi inte skulle ta
upp den frågan till vidare resonemang,
utan vad jag framhöll var att det förelåg
en klar överenskommelse mellan
kungahuset och svenska staten. Det var
detta som var dokumenterat. I och med
att det var klarlagt utgick jag från att
diskussionen inte behövde föras vidare.

Jag skall inte ägna så mycket tid åt
herrar Spångbergs och Johanssons i
Stockholm invändningar beträffande
sparsamhet och sådant. Jag undrar om
det finns något land, oavselt styrelseskick,
där inte statsöverhuvudet liar
ganska avsevärda medel till sitt förfogande.
Jag tror inte att någon stat skulle

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Kungl. Maj:ts hovhållning

känna sig till freds, om en sådan representation
både mot landets egna invånare
och mot främmande gäster i landet
inte skedde på ett värdigt sätt.

Jag skulle nog önskat att statsrådsbänken
inte hade varit alldeles tom, som
den nu är. Man skulle även från det
hållet kunna bedriva en viss upplysnings-
och undervisningsverksamhet,
vilket ju tyvärr kanske åsidosattes.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! I likhet med herr Skoglund
tycker jag det är litet överraskande
att Kungl. Maj :ts regering överlåter
åt högerpartiet att försvara regeringens
propositioner. Det är intressant att konstatera
att när anmärkningar mot regeringens
propositioner kommer från högern,
är statsrådsbänken väldigt väl
fylld. Det ena statsrådet efter det andra
kommer upp, bara det är på grundval
av högermotioner som diskussionen
äger rum. Men när angreppen mot regeringens
förslag kommer från regeringens
egna partivänner, är statsrådsbänken
tom. Varken föredragande statsrådet
eller någon annan är här. Regeringens
konstitutionelle expert såg vi här i
salen för en stund sedan, men han försvann
hastigt, när det föreföll som om
dessa frågor skulle aktualiseras. Jag
tycker det är regeringens egen sak att
försvara sina propositioner, och jag
skall därför inte gå in på någon sakgranskning
av vad som sagts av herrar
Spångberg och Gustav Johansson, i den
mån någon sådan sakgranskning skulle
behövas. Jag skall bara gå in på en
formell sak, nämligen frågan om kontrollen.

Herr Spångberg sade själv i sitt första
anförande någonting om att när
kungen tillsätter folk i hovstaten, gör
han det på egen hand, och detta sker
med stöd av grundlagens bestämmelser.
Men, herr talman, det är väl på det viset,
att grundlagens bestämmelser sträcker
sig mycket längre än så. Det står
ju föreskrivet i regeringsformen, att

»Konungens hov står under Dess enskilda
styrelse». Det betyder, att de
ärenden, som avser hovstaten, till skillnad
från dem som avser slottsstaten,
icke handlägges av något statsråd. Den
kontroll, inte minst den revisionskontroll,
som herr Spångberg i detta sammanhang
önskar få till stånd, är ju ett
led i den allmänna konstitutionella
kontroll som riksdagen utövar gentemot
regeringen, och denna kontroll kan genomföras
endast i den mån något statsråd
är ansvarig för verksamheten. Så
länge denna bestämmelse om att »Konungens
hov står under Dess enskilda
styrelse» finns kvar i regeringsformen,
är det omöjligt att beträffande exempelvis
Konungens betjäning tillämpa samma
bestämmelser som på andra förvaltningsområden.
Det förvånar mig därför
att herr Spångberg har väckt motionen
på detta sätt och inte börjat med att
lägga fram förslag om ändring av den
paragraf i regeringsformen som föreskriver
att »Konungens hov står under
Dess enskilda styrelse». Då hade det
hela blivit mera logiskt.

Detta bara som en kommentar vid sidan
om. I övrigt har utskottets ärade
ordförande sagt vad som behöver sägas
i detta spörsmål.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Herr Heckscher vet väl,
att det tidigare funnits möjligheter till en
sådan här översyn. Ingenting i grundlagen
säger, att riksdagen inte skall ha möjligheter
att pröva behovet av de anslag
som beviljas. Det finns i detta sammanhang
mycket annat, t. ex. Guadeloupemedlen,
som riksdagen inte kan låta
passera utan vidare och låtsas som om
de aldrig funnits till. Men, herr Heckscher,
även om det i detta fall skulle
föreligga ett grundlagshinder, finns det
ju ingenting som hindrar att riksdagen
beslutar i enlighet med motionen, vilket
då skulle medföra en grundlagsändring.
Om detta emellertid inte är möjligt,
skall jag under den tid jag har på mig

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

vidare undersöka detta och kanske till
nästa år komma med en motion i den
riktning som herr Heckscher rekommenderar.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det är en väldig skillnad
mellan den granskning riksdagen alltid
kan utöva i samband med beslut om
anslag och den revisionsmässiga kontroll
som herr Spångberg avser. Men om
vi har att vänta en motion av herr
Spångberg i grundlagsfrågan till nästa
års riksdag, kan kanske den diskussionen
uppskjutas till dess.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Medan jag sysslade med
andra ting men ändå hade högtalaren
påkopplad och lyssnade till andrakammardebatten,
hörde jag att herrar Heckscher
och Skoglund riktade häftiga angrepp
mot regeringsbänken, därför att
vi i detta fall överläte åt högern att
försvara Kungl. Maj :ts proposition.

Jag tror inte alls att vi hyser någon
rädsla för att försvara Kungl. Maj:ts
proposition i detta fall lika litet som i
andra fall. Men här föreligger ett utskottsutlåtande
som, såvitt jag förstår,
är enhälligt med undantag av en blank
reservation av en av mina partivänner
i första kammaren. Under sådana omständigheter
trodde vi att propositionen
talade för sig själv. Kungl. Maj:ts proposition
är granskad av statsutskottet,
som varit praktiskt taget enhälligt, och
jag trodde att det då inte skulle behövas
något sådant stöd från regeringsbänken,
som herrar Heckscher och Skoglund
tydligen känner så starkt behov
av.

Eftersom herrarna kommit i sjönöd
på grund av herrar Spångbergs och Johanssons
i Stockholm angrepp, vill jag
deklarera, att jag funnit regeringens
förslag väl avviigt. Jag har tillåtit mig
titta på dessa utgiftsposter, och jag har
ingen anledning att betvivla, att det för -

Kungl. Maj:ts hovhållning

slag som föreligger är välgrundat och
välmotiverat.

Det hade efterlysts ett försvar för
regeringens proposition. Nu är det levererat! Herr

förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag vill säga till hans
excellens herr statsministern, att vad
jag yttrade knappast kan betraktas som
något häftigt angrepp.

Herr Spångberg har under åtskilliga
år riktat frågor på allehanda punkter i
detta sammanhang, och när han i dag
återkom med en sådan uppräkning, tilllät
jag mig påpeka, att statsrådsbänken
var alldeles tom. Jag tyckte nog att man
även därifrån kunde bedriva en viss
upplysningsverksamhet bland partivännerna.
Det var det jag tillät mig säga,
och jag tycker att hans excellens -—■ i
den mån herr Spångberg nu är mottaglig
för skäl, vilket jag börjar betvivla —
borde kunna hjälpa till med detta.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen beträffande mom. a)
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på återförvisande
av frågan till utskottet för ny
behandling; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i
Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) mom. a) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren återförvisat
frågan till utskottet för ny behandling.

Sedan kammarens ledamöter häref -

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statsråden utan departement m. m.: Avlöningar

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 174 ja och 14 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b)

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen
II: 247 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. c)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 246;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Spångberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. c) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 246.

Spångberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
158 ja och 33 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Utgifter under riksstatens andra
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Statsråden utan departement m. m.:
Avlöningar

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att få göra några reflexioner
i största korthet i anslutning till
det särskilda yttrande, som fogats till
detta utlåtande av herr Birke m. fl.

Det är, herr talman, absolut nödvändigt
att vi finner praktiskt användbara
sätt att samordna riksdagens beslut om
utgifter med de beräkningar om inkomsterna
som kan göras. Riksdagen
måste ha faktiska möjligheter att stämma
av utgifterna mot inkomsterna. I
annat fall förlorar utgiftsprövningen
sin bakgrund och förvandlas till ett
rutinarbete utan verkligt perspektiv.

I själva verket borde detta krav på
samordning i arbetet vara ganska självklart.
I vårt privata liv beställer vi inte

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Statsråden utan departement m. m.: Avlöningar

varor utan att ha en aning om huruvida
vi kan betala dem eller inte. I företagen,
små eller stora, binder man sig
inte för kostnader utan att veta om man
har täckning för dem eller inte. Den
kommunala verksamheten förutsätter
ett budgetarbete, där hela tiden skattekonsekvenserna
— i varje fall av mera
omfattande åtgärder — hålles levande.
Det finns inte något bärande skäl för
att statens verksamhet skulle organiseseras
annorlunda.

Tvärtom är situationen den att riksdagen
har ett speciellt ansvar inför
skattebetalarna. Hela vårt politiska system
bygger på folkrepresentationens
skyldighet att effektivt bevaka medborborgarnas
intressen just i deras egenskap
av dem som i sista hand är betalningsansvariga
för statens utgifter och
åtaganden. Aldrig har behovet av en
sådan effektiv övervakning av de många
skattetyngda medborgarnas intressen
varit större än nu. Årets offentliga och
mycket preliminära budget ger på den
punkten — om än inte på någon annan
— klart besked.

Det talas mycket om finanspolitik och
om finanspolitik som ett led i en aktiv
konjunkturpolitik. En budgetteknik av
det slag, som regeringen uppenbarligen
har hjärtats sympati för, som skiljer ut
utgifterna för att några månader därefter
komma med skatterna, gör all realistisk
finanspolitik omöjlig. Vill man
verkligen ha ett grepp över den mycket
betydande del av vår hushållning, som
kallas statsfinanser ocli skattepolitik,
då måste man reformera budgetarbetet.

Under tålig ledning och värdefull
medverkan av riksdagens talmän har nu
en kompromiss för i år träffats. Som
de flesta andra uppgörelser av detta
slag liar den naturligtvis sina svagheter.
Ingen iir riktigt nöjd men ingen
heller riktigt missnöjd. Det som emellertid
måste hållas fast är att överenskommelsen
om att skjuta på de större
anslagsfrågorna, där meningarna är delade,
gäller bara för i år. Vi har alltså

nått ett års uppskov med huvudfrågan
— men huvudfrågan kvarstår likväl
utan att någon definitiv lösning har
vunnits.

Vi i högerpartiet kan inte finna att
några av de invändningar, som gjorts
mot förslaget att betrakta alla utgiftsbeslut
som preliminära tills vi räknar
ihop ett visst års beräknade inkomster
och utgifter, väger särskilt tungt — i
varje fall inte så tungt att man med
hänsyn till dem skulle avstå från en
rimlig och riktig metod i riksdagens
budgetarbete. De formella motskälen
lämnar jag åt deras öde.

Man anser tydligen på sina håll, att
de paragrafer det här gäller kan tolkas
efter önskan. Detta kan emellertid inte
vara någon orsak att tolka dem slentrianmässigt
eller på det sätt, som i ett
visst läge passar regeringen. Det är
riksdagens faktiska rättigheter och medinflytande
det gäller. De administrativa
betänkligheterna kan inte spela
den roll som man på sina håll tillmäter
dem. I princip skall ändå inte en budget
börja tillämpas förrän den är antagen.
Skulle i fråga om tillsättningen
av nya tjänster brådskan vara stor,
kan man precis på samma sätt som nu
låta tjänsterna utannonseras och tillsättningen
ske under förutsättning av
att det preliminära beslutet blir definitivt.
Så gör både staten och kommunerna
redan, utan att några menliga
följder därav har kunnat påvisas. I själva
verket är det med denna sak som
med de flesta: det man vill kan man,
men det man inte vill är fullkomligt
omöjligt.

Statsfinansiellt balanserar vi för närvarande
på en knivsegg. Jag skall inte
gå in på frågan varför, jag bara konstaterar
faktum ocli tillägger: när det inte
finns några finansiella marginaler, inget
utrymme att röra sig inom, är det särskilt
angeläget att riksdagen, då utgifterna
skall vägas mot nödvändigheten
att la ut skatt, har sin handlingsfrihet
kvar, alltså iiven rätten att omprö -

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statsråden utan departement m. m.: Avlöningar

va beslutade utgifter. År efter år har,
herr talman, regeringen begärt att oppositionen
inte bara skall opponera -—
den skall, bär det krävts morgon, middag
och kväll, lägga fram positiva motförslag,
presentera alternativ. För sakens
skull har vi försökt tillmötesgå
detta önskemål. Desto mera förvånande
är det aktiva ointresse som det maktägande
partiet visar för oppositionens
formella och faktiska möjligheter att
för framtiden redovisa ett sammanhängande
alternativ i det frågekomplex, som
är det helt avgörande, det som gäller
statens utgifter och statens behov av
skatter. Ingen förvägrar majoriteten dess
rätt att besluta — den är självklar i ett
parlamentariskt styrelseskick. Men ingen
borde heller förvägra dagens eller
morgondagens minoritet dess rätt att
öppet, sammanhängande och i det avgörande
beslutets stund få redovisa sina
ståndpunkter, få sammanfatta resultaten
av sin politik. Denna rätt är lika självklar
och lika central för parlamentarismen.
Men den förutsätter en reform
av riksdagens budgetarbete efter, enligt
vad vi tror, de huvudlinjer vi aktualiserat.

Herr talman! I dag har vi inte något
yrkande på denna punkt och vi kommer
inte heller att ställa något under
denna riksdags fortsättning — det ingår
som en förutsättning för den träffade
överenskommelsen — men vi förbehåller
oss rätten att återkomma nästa år.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Man skulle väl kunna
betrakta herr Hjalmarsons inlägg såsom
ett diskussionsinlägg i ett avgjort
ärende. Eftersom talmännen visat prov
på stort tålamod, när denna överenskommelse
kom till stånd, vore det otillbörligt
att pressa deras tålamod ännu
längre genom att ta upp en diskussion
om en sak som är avgjord.

Herr Hjalmarson säger att huvudfrågan
står kvar för hans räkning. Det

finns anledning att säga att så betraktar
vi det också från vår sida. Jag eftersträvar
inte något slags prolongation för
kommande år av den överenskommelse
som har träffats, om jag skulle befinna
mig i den situationen, att jag har något
inflytande i det avseendet. Jag tillåter
mig att säga, att den praxis, som har
utbildat sig under riksdagens egna former,
är lämplig och ett riktigt uttryck
just för riksdagens sätt att arbeta. Denna
deklaration kan anses vara överflödig,
men eftersom herr Hjalmarson ansett
sig behöva göra en för sin räkning,
tyckte jag att för balansens skull även
denna deklaration borde göras för min
räkning.

Det kunde naturligtvis vara roligt att
ta upp den allmänekonomiska debatt,
som herr Hjalmarson började med, när
han gjorde den grova jämförelsen mellan
enskilda företagares sätt att sköta
sina finanser och statens sätt att sköta
finanserna. Låt mig bara göra den lilla
erinran, att åtskilliga, kanske de flesta,
av de privata företagarna ju har möjlighet
att åstadkomma balans i sina räkningar
i sämre tider genom att permittera
eller avskeda de arbetare, som de
inte har sysselsättning för. Vi har varit
överens om att staten skall ta hand om
de avskedade och de permitterade arbetarna.
Detta omhändertagande av de
arbetslösa har onekligen varit en icke
oväsentlig orsak till att finansministern
inte har balans i sina räkenskaper.

Man skall inte göra allt för populära
jämförelser. De håller inte, när man
ser litet närmare på dem.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag delar finansministerns
förhoppning att vi nästa riksdag
inte skall behöva göra en prolongation
av den i år träffade överenskommelsen
om att uppskjuta behandlingen av de
största anslagsfrågorna, men jag gör det
ifrån en diametralt motsatt utgångspunkt.
Vi hoppas att vi till nästa år
skall ha fått fram ett förslag om en så -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Statsråden utan departement m. m.: Avlöningar

dan reformering av budgetarbetet, som
jag inledningsvis vågade antyda.

Herr Strängs anförande utgjorde
emellertid tyvärr en bekräftelse på, hur
riktig vår uppfattning är, att regeringspartiet
— i detta fall en av dess främsta
förespråkare, herr finansministern —
totalt saknar varje intresse för den väsentliga
frågan om oppositionens möjligheter
att ställa reella alternativ mot
regeringsförslagen i ett parlamentariskt
styrelseskick. Det finns icke någon möjlighet
att göra det på ett effektivt sätt,
om man inte kan finna en anordning,
som skapar förutsättning för minoritetspartierna
att i slutskedet sammanfatta
sina olika budgetförslag. Detta vet
finansministern lika bra som jag. Jag
tycker det borde vara självfallet för dem
som företräder parlamentarismen —
självfallet för oss alla i ett läge, då vi
samstämmigt har förordat att parlamentarismen
till och med skall inskrivas i
grundlagen — att dra de praktiska konsekvenserna
av den inställningen och
medverka till en sådan ordning inom
det svenska statsskicket, att oppositionen
har med regeringen likvärdiga möjligheter
att ända fram till det sista avgörandet
presentera alternativ. Jag finner
det, herr talman, djupt beklagligt,
att finansministern saknar förståelse
för denna centrala demokratiska fråga.

I övrigt skall jag inte gå in på frågan
om de statsfinansiella problemen. Jag
vill bara i all vördsamhet fästa finansministerns
uppmärksamhet på att det
inte råder några meningsskiljaktigheter
oss emellan i fråga om åtgärderna för
att hjälpa de människor som blivit arbetslösa.
Jag trodde, herr talman, inte
heller, alt det fanns några meningsskiljaktigheter
mellan finansministern och
mig om att dessa åtgärder förutsätter en
balanserad driftbudget. Vi vågar inte gå
för långt på upplåningens väg. Vad betyder
det? Jo, det betyder, herr talman,
att finansministern är i precis samma
liige som kommunerna och de enskilda
företagarna eller de enskilda familjerna

i detta land. Man måste se till att de löpande
utgifterna och de löpande inkomsterna
går ihop.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för en
replik till finansministern, men herr
Hjalmarsons sista yttrande kan från de
utgångspunkter jag företräder omöjligt
få stå oemotsagt. Herr Hjalmarson säger
här, att statens åtgärder mot arbetslösheten,
ansträngningarna att skaffa
de arbetslösa arbete, om vilken politik
vi i stora drag är överens, förutsätter
en balanserad driftbudget. Jag vill
säga herr Hjalmarson, att motsatsen är
riktig. Vi har i över 20 år varit överens
om att i ett försvagat konjunkturläge
som det nuvarande får man den rätta
effekten av åtgärderna mot arbetslösheten
genom att man inte strävar efter
en balanserad driftbudget.

Jag vill för en gångs skull — det är
inte så ofta, herr talman — hålla med
förre finansministern Sköld, då han
häromdagen sade att vi skulle haft en
större arbetslöshet i dag, om vi haft en
balanserad budget i år. Det är riktigt.
Det måste bli litet klarare tankegångar
på denna punkt från högerpartiets sida.
Antingen får ni framställa nya principer,
som strider mot dem vi hittills varit
överens om, eller också får ni på något
annat sätt redovisa hur ståndpunkterna
hänger ihop.

Vad som uppkallade mig, herr talman,
var att finansminister Sträng var lika
konservativt belåten med det bestående
i dag som han var under debatten i går.
Här har utbildat sig, säger han, vissa
arbetsformer i riksdagen, och de är
praktiska och bra. Men finansministern
gick helt förbi att i de former, som har
utbildat sig för riksdagen, ingår som en
beståndsdel att regeringen i statsverkspropositionen
förklarar och lägger fram
förslag om hur den har tänkt sig att utgifterna
skall finansieras. Jag måste hävda
att detta är eu god praxis. Men vad
gör finansministern? Han smiter undan

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statsråden utan departement m. m.: Avlöningar

från denna förpliktelse att tala om hur
utgifterna skall finansieras: Det vill jag
liålla öppet, säger han. Först skall oppositionen
på grund av riksdagens arbetsformer
vara tvungen att lägga fram
sina förslag, och därefter kan jag komma
på regeringens vägnar och tala om
hur vi tänker finansiera det hela. Det är
att vända en god arbetsordning bakfram.
Vad hindrar finansministern i januari
att säga: »Jag föreslår nu den och den
finansieringsformen. Om bedömningen
av det ekonomiska läget skulle undergå
en förändring under de närmaste 3—4
månaderna, förbehåller jag mig rätt att
modifiera detta förslag.» Skulle det gå
finansministerns ära förnär? Naturligtvis
inte. Vad finns det då för skäl mot
att använda en sådan metod och att tala
om hur man tänker finansiera utgifterna,
innan man begär att riksdagen skall
ta ställning till de stora kontroversiella
utgifterna och vissa inkomster?

Herr talman! Det är genom sitt nya
grepp som finansministern satt i gräll
belysning det här föreliggande problemet.
De arbetsformer för riksdagen,
som finansministern har velat bereda
1959 års riksdag, är faktiskt inte tillfredsställande.
Hade finansministern
fått sin vilja fram, hade arbetsformerna
blivit otillfredsställande. Nu har det ju
träffats en uppgörelse, som jag anser i
vissa avseenden — beträffande utgifterna
— innebära ett mycket betydande
framsteg. Men en annan sak är, att regeringen
borde återgå till metoden att
i januari i statsverkspropositionen tala
om hur man tänker finansiera de utgifter
man förelägger riksdagen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill först svara herr
Hjalmarson när han säger, att finansministern
saknar allt intresse för en
ordning, som skulle innebära att man
ställer oppositionens förslag emot regeringens
förslag, i detta fall i sista omgången.

Ja, jag saknar allt intresse för det helt
enkelt därför att oppositionen ju alltid
har möjligheter att under riksdagens
gång ställa sina förslag gentemot regeringsförslagen,
att hela tiden under våren
då riksdagen arbetar få sin argumentation
prövad av riksdagen. Jag har
litet svårt att förstå att man inte i mars
och april skall kunna taga ställning för
eller emot ett regeringsförslag, att det
skall vara så mycket lättare att göra det
i slutet av maj. Man vet väl ungefär vad
man vill i fråga om utgifterna. Sedan
blir det ju en annan sak hur man, om
det nu behövs en täckning, skall klara
den. Frågan huruvida man vågar ta en
ökad upplåning är betingad av konjunkturläget.
Om man inte vågar det, är det
fråga om att förstärka statens inkomster.

Herr Ohlin går till angrepp mot den
uppläggning av statsverkspropositionen,
som skett i år, och säger att jag i stället
borde ha sagt att nu är min avsikt att ta
inkomsterna på det och det sättet och i
den och den utsträckningen, men jag
förbehåller mig rätten att modifiera
mina uppfattningar, därest konjunkturen
skulle ge skäl för detta. Skulle det
ge några praktiska och mera konkreta
arbetsmöjligheter än den uppläggning
som sker i detta fall? Riksdagen skulle
fatta sina beslut i precis samma diffusa
atmosfär, när man förbehåller sig rätten
att vänta till riksdagens slutskede
med de definitiva förslagen. Det är
möjligt att herr Ohlin utifrån rent partitaktiska
utgångspunkter skulle föredraga
detta senare alternativ, men om
vi bortser från partitaktiken och är så
ädla som vi bör vara i denna debatt i
dag, då kan jag inte förstå alt det skulle
ge riksdagen några större möjligheter
att attackera problemen med de fastare
utgångspunkter, som jag föreställer mig
att herr Ohlin är ute efter.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag delar självfallet herr
Ohlins uppfattning att det hade varit

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Statsråden utan departement m. m.: Avlöningar

■önskvärt om vi haft möjligheter att driva
en annan finanspolitik. Men som det
för närvarande ser ut i våra statsfinanser
har vi på vår kant kommit till samma
slutsats som herr finansministern,
nämligen att det är angeläget att vara
ytterligt försiktig med ökad statlig upplåning
och att det därför i dagens läge
är riktigt att som målsättning ställa en
balanserad driftbudget av hänsyn till de
konsekvenser för vår valutareserv och
vår pris- och kostnadsnivå, som eljest
kan uppkomma.

Finansministern framhåller att oppositionen
alltid har möjlighet att under
riksdagsarbetets gång ställa sina delförslag
i de enskilda frågorna gentemot
regeringspropositionerna. Ja, visst har
vi den möjligheten. Men vad brukar
herr Sträng sedan säga fram på vårkröken
när alla dessa delförslag är avgjorda?
Om inte herr Sträng kommer
ihåg det, skall jag be att få påminna
därom. Då säger herr Sträng: »Ja, nu
är ju alla utgifter tagna och nu har riksdagen
redan bestämt sig för hur man
vill ha det. Följaktligen finns det inte
möjlighet att komma med något annat
alternativ i fråga om skatterna än regeringens.
» Och så framlägges de förslag
om nya eller höjda skatter som vi nu år
efter år blivit så vana vid från herr
Strängs sida.

Kan inte finansministern inse att denna
ordning icke är uttryck för fair play
i en demokrati? Vad finns det ur demokratiska
och parlamentariska synpunkter
att invända mot en förändring av
det svenska budgetarbetet som gör det
möjligt för oppositionen att även i det
sista stadiet få sammanfatta sina förslag
och ställa dom gentemot det riksstatsförslag,
vartill statsutskottets majoritet
har anslutit sig? Det är den frågan
som finansministern skall besvara.

Hittills har vi för vår del, tack vare
välvilligt tillmötesgående från talmännens
sida, så att säga lyckats krångla
oss ifrån problemet genom att i slutomgången
påyrka att riksdagen skall ut -

tala sig för att det hade bort och bör
föras en inkomst- och utgiftspolitik av
den typ som vi redovisat i en reservation.
Men naturligtvis är vi, herr talman,
medvetna om att detta icke är en tillfredsställande
ordning, och jag hoppas
på finansministerns medverkan då det
gäller att i fortsättningen åstadkomma
en bättre ordning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Eftersom våra värderade
talmän har framlagt sitt förslag för
att här i riksdagen slippa trätor av detta
slag, så vore det djupt otacksamt eller
kanske närmast ett avtalsbrott av oss,
som signerat uppgörelsen, att ta upp en
sådan träta. Men när herr Hjalmarson
nu liksom ständigt annars påminner
mig om en argumentation som jag fört,
så vill jag gärna bestyrka att jag fört
denna argumentation och väl också
kommer att i fortsättningen göra det,
då den är uttryck för ett faktiskt förhållande.

Jag skulle vilja avsluta denna lilla
debatt med att säga att även om herr
Hjalmarson håller frågorna öppna och
nu kan ha en viss fördel rent resonemangsvis,
därigenom att jag icke kan
hänvisa till att utgifterna redan är tagna,
så tror jag inte ett ögonblick på att
i praktiken sitsen under denna riksdag
kommer att bli en annan än den varit
under senare år.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I många länder tillämpas
såvitt jag vet samma praxis som vi
sedan lång tid haft här i Sverige, att när
regeringen föreslår utgifter för det kommande
året, framlägger den också förslag
om hur utgifterna skall täckas.
Varför har praxis varit sådan? Jo, därför
att det är sunt att riksdagens ledamöter
och svenska folket vet vad man
ger sig in på och att förslag om utgifter
också drar med sig vissa förpliktelser
att på ett eller annat sätt finansiera ut -

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statsråden utan departement m. m.: Avlöningar

gifterna. Det är naturligt att man skall
veta på vilka vägar utgifterna med all
sannolikhet kommer att finansieras.

Därvidlag föreligger i dag ingen nyhet.
Konjunkturerna har växlat förr i
tiden, precis som de kanske kan komma
att göra i år. Vad är det som skulle ha
inträffat och som gör att man plötsligt
skall börja med en ny praxis och att
regeringen skall tala om utgifterna men
inte inkomsterna, medan oppositionen,
som efter motionstidens utgång endast
har en begränsad motionsrätt, skall i
förväg lägga korten på bordet? Kungl.
Maj :ts regering, som har åtagit sig att
regera landet, kryper bara bakom buskarna
och säger, att man inte ännu vill
uttala sig om hur det hela skall finansieras.
Oppositionen skall däremot på
grund av riksdagens arbetsformer vara
tvungen att lägga fram sina förslag i
januari månad; i stora delar har man
ju inte motionsrätt längre fram under
riksdagen.

Nej, jag tror att det är en sund
praxis att man i andra länder liksom i
Sverige säger: »Regeringen skall här
spela ut och ta ansvaret för sina utgiftsförslag
genom att också lägga fram
finansieringsförslag.»

Konjunkturerna kan, herr finansminister,
också ha inflytande på utgifternas
lämpliga storlek, därest det skulle
ske en radikal konjunkturförändring.
Det är inte alls bara inkomsterna som
kan påverkas därav. Finansministern
bör därför, om han ville dra konsekvensen
av sin ståndpunkt, säga att alla viktiga
utgiftsbeslut skall uppskjutas till
maj månad, även de som i januari inte
är kontroversiella. Herr Sträng kommer
alltså, om han vill vara konsekvent, att
överbjuda talmännen i fråga om deras
mycket välkomna kompromissförslag
och nästa gång säga: »Eftersom konjunkturerna
kan komma att påverka utgiftspolitiken,
kommer jag inte att i
januari lägga fram förslag om några
stora statliga utgifter, utan dessa förslag
uppskjutes till slutet av april eller bör -

jan av maj.» Detta måste som sagt vara
konsekvensen, men jag föreställer mig
att finansministern vid närmare övervägande
inte vill ta denna.

När herr Sträng är trängd i en debatt
väljer han alltid samma utväg: han
börjar tala om att motståndarna inte
låter sig ledas av någon ärlig övertygelse,
utan att det är fråga om partitaktik.
Ja, när finansministern i år
inte vill tala om vad det är för skattehöjningar
som han tänker komma med
eller i god tid framlägga förslag därom,
så förstår vi alla att detta inte alls är
förestavat av några partitaktiska beräkningar.
Herr Sträng är vit som den vitaste
ängel när det gäller partitaktiken.

»Vad skulle det tjäna till», säger finansministern,
»om riksdagen i januari
fick en finansieringsplan från regeringen,
i fall regeringen måste säga, att
det, om konjunkturerna undergår en radikal
förändring, kan hända att den
kan behöva modifiera förslaget.» Jo,
det skulle föra mycket stor nytta med
sig, herr finansminister. För det första
är det inte sannolikt att konjunkturerna
undergår någon sådan radikal förändring
på ett par månader. För det andra
vet vi, att när herr Sträng en gång har
lagt fram ett förslag, ändrar han det
inte utan mycket starka skäl, och det
skulle finnas en mycket stark sannolikhet
för att vi visste, vad vi beträffande
regeringens uppfattning här hade att
rätta oss efter.

I denna osäkra värld, herr finansminister,
har man aldrig något annat än
en rätt hög sannolikhet att räkna med.
Det har varit en god praxis att riksdagen
skall få veta var regeringen står,
även om man alltid har varit medveten
om att det kan inträffa något som gör
att regeringen ändrar sin finansieringsplan,
eftersom förändringar ju kan tänkas.
Det finns ingen motivering för att
regeringen skall låta bli att tala om vad
den har för finansieringsplan. Nej, herr
finansminister, var för en gångs skull
konservativ på det rätta stället, alltså

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Statsråden utan departement m. m.: Avlöningar

på det ställe där det gäller Er förpliktelse
att tala om för riksdagen hur Ni
tänker finansiera de utgifter Ni föreslår
riksdagen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har svårt att hitta
logiken i herr Ohlins uppläggning här
i dag. Först håller han en mycket vänlig
föreläsning för herr Hjalmarson och
talar om för honom att det inte alls är
nödvändigt att ha en balanserad budget.
Det är helt beroende på konjunkturerna,
om man skall ha driftbudgeten balanserad
eller inte. Herr Ohlin förde där
den argumentation jag väl också många
gånger fört. På den punkten råder det
inga delade meningar.

Sedan blir herr Ohlin så indignerad
därför att inte finansministern redan
den 11 januari presenterade ett konkret
skatteförslag, som skulle ha inneburit
balansering av budgeten även med den
modifikationen, att man skulle kunna
ändra på skatteförslagen längre fram.
Är vi överens om att budgeten skall ses
mot bakgrunden av konjunkturen, är det
bara fråga om vilka ambitioner man
har för att få en så riktig uppfattning
som möjligt om konjunkturen. På den
punkten har vi sagt oss inom regeringen
att när det inte möter några hinder alt
göra den sista avstämningen längre
fram på riksdagen, förbehåller vi oss
rätten därtill, ty då kan den avstämningen
rent samhällsekonomiskt bli riktigare
än vad den skulle ha blivit om
man gjort den låt mig säga vid månadsskiftet
december—januari.

Herr Ohlin slutade med att säga, att
man i denna osäkra värld ju ändå behöver
någonting att hålla sig till. Får
jag tolka det på det sättet, att i denna
osäkra värld behöver herr Ohlin och
folkpartiet ändå hålla regeringen i handen
i dessa frågor. Gör det, herr Ohlin,
och det kommer säkerligen att gå bra!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr finansministern
använder nu det konstgreppet att påstå,
att om jag begär en finansieringsplan i
januari i överensstämmelse med god
praxis innebär detta att jag plötsligt begär
att i denna finansieringsplan icke
skall finnas någon upplåning utan det
skall vara en balanserad budget. Fullständigt
felaktigt, herr finansminister!
Det finns i vad jag har sagt inte ett ord
till stöd för denna tolkning''. Finanspolitiken
bör bero på konjunkturbedömningen.

Vidare vill jag, utan att här upprepa
argumentationen, säga, att om Ni vill
göra avstämningen av budgeten på ett
senare stadium, varför är det då så att
Ni ville att riksdagen skall behandla
alla utgifterna så tidigt som möjligt. De
inverkar väl också på budgetens avstämning.
Ni ville också på ett tidigt
stadium behandla en stor del av de inkomstförslag
som kommer från oppositionen.
Er plan var alt göra den s. k.
avstämningen i maj bara med de rörliga
punkter som det, herr finansminister,
av partitaktiska skäl passar Er att spara
till slutuppgörelsen! Allt annat, som inverkar
på avstämningen, skulle man besluta
om på ett tidigt stadium.

I fråga om att hålla regeringen i handen,
herr finansminiser, vill jag säga
att oppositionen begär att Kungl. Maj ds
regering, som har åtagit sig att styra,
också skall lägga fram ett förslag om
hur den tänker finansiera utgifterna.
Att denna begäran skulle innebära att
man vill hålla regeringen i hand iir väl
någonting av det tokigaste man kan
säga. Det är ju tvärtom så att vi vill ha
full möjlighet — på den punkten håller
jag helt med herr Hjalmarson — att
lägga fram alternativa förslag. Om det
varit så att vi bara ville stödja regeringens
förslag, skulle jag vid, herr talman,
inte ha sagt ett ord i dag. Om herr
Sträng inte finner någon annan replik
än tron att jag med mina yttranden här
bara har avsett att meddela att jag vill

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statsråden utan departement m. m.: Avlöningar

ansluta mig till alla herr Strängs skatteförslag,
så har herr Sträng visat större
förmåga att missförstå än någon annan
svensk politiker under den tid jag varit
med i politiskt arbete.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle
:

Herr talman! I verkligheten har vi i
denna debatt kommit att resonera om
två olika saker. Först har vi frågan huruvida
man principiellt skall betrakta
anslagsbeslut som preliminära eller
inte. Där håller vi på vår uppfattning
av de skäl jag förut utvecklat — det är
en förutsättning för att det parlamentariska
statsskicket skall kunna fungera
på ett effektivt sätt.

Vi har sedan den andra frågan om
herr finansministerns underlåtenhet att
i år lägga fram de skatteförslag som
borde ha åtföljt finansplanen. Där kan
jag helt och hållet instämma i vad herr
Ohlin framhållit. Det måste vara finansministerns
oavvisliga skyldighet
att så långt det är möjligt på grundval
av kända omständigheter vid tidpunkten
för statsverkspropositionens utarbetande
framlägga en fullständig finansplan.
Om finansministern underlåter
detta, så berövar också finansministern
oppositionen möjligheterna att
lägga fram effektiva motförslag. Oppositionens
allmänna motionstid är begränsad
till riksdagens första veckor.
Riksdagen förfogar inte över den administrativa
utredningsapparaten. Det
gör Kungl. Maj:t.

Jag vill därför hoppas, herr talman,
att det inte skall ske en upprepning till
nästa år av vad finansministern i år
gjort sig skyldig till. Finansministern
kanske kommer ihåg ett uttryck hos
en fransk författare: Eftersom ångern
och hoten står i proportion till synden
så är de största syndarna ämnen till
de största helgon. Det är en helgongloria
som kan vänta finansministern i
framtiden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är ju en sensationell
debatt detta. Jag blir utnämnd till
helgon och vit ängel. Jag är faktiskt
inte van vid dessa smickrande epitet
och jag känner mig något konfunderad.

Nu håller denna debatt på att utveckla
sig till en rätt meningslös konditionssak
kanske man skulle kunna säga. Eftersom
jag är tio år yngre än herr Ohlin,
vore det skam om jag skulle ge mig.
I detta mitt sista inlägg vill jag bara
säga, att det vore orättvist mot talmännen
om kammaren skulle få det intrycket,
att den uppgörelse som träffades på
talmännens hemställan är en uppgörelse
som i varje detalj innebär ett tillmötesgående
mot mitt partis ståndpunkter
och där herrarna från oppositionssidan
tydligen bara fått ge med sig och inte
haft något inflytande. Jag betraktar nog
talmännens förslag, som vi så småningom
accepterade, som ett medgivande
från båda parterna. Det vore orättvist
mot talmännens förhandlingsskicklighet
att presentera förslaget såsom
herr Ohlin i ett något affektbetonat tillstånd
gjorde i sitt senaste anförande.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har, herr finansminister,
ingalunda uttalat mig kritiskt
mot talmännens medlingsförslag. (Finansministern:
Inte direkt.) Jag vill
tvärtom understryka att jag betraktar
talmännens medlingsförslag såsom varande
ett i rådande situation mycket
gott förslag. Jag vill begagna tillfället
att betona min tillfredsställelse över
att talmännen lade fram detta förslag,
som innebär medgivanden från ömse
håll.

När det emellertid här blir en debatt
om vissa andra frågor som inte direkt
gäller talmännens medlingsförslag, inte
gäller huruvida man skall uppskjuta
den eller den utgiftsposten utan gäller
finansministerns hävdande av en all -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Statsråden utan departement m. m.: Avlöningar

deles felaktig princip rörande regeringens
plikt att föreslå utgiftstäckning, då
får finansministern finna sig i att möta
kritik även om han försöker krypa bakom
talmännens medlingsförslag, som
vi alla godkänt.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Detta var en rätt oväntad
debatt i dag efter uppgörelsen inför
talmännen, där var och en dragit
sitt strå till stacken. Jag hade inte trott
att det skulle finnas något egentligt utrymme
för det resonemang som nu förs
här. Eftersom frågorna ändå tagits upp
vill jag dock säga ett par ord.

Jag är ense med herr Hjalmarson i
somt, i somt inte. Jag förstår mycket
väl att det för ett oppositionsparti finns
behov av en sammanfattande redovisning
av alla besparingsförslag och alla
eventuella förslag som kan föreligga för
att täcka utgifterna. Denna mening har
jag givit uttryck åt flera gånger tidigare.
Jag tycker att det är en rätt naturlig
sak att man söker sig fram till
en sådan ordning. Emellertid förefaller
det mig som om detta fordrar en ändring
i bestämmelserna på området. Detta
är väl då närmast en sak för de pågående
utredningarna att ta sig an.
I sak är jag alltså här fullständigt överens
med herr Hjalmarson.

Vad beträffar behovet av preliminära
beslut i år — i likhet med herr Hjalmarson
går jag helt förbi den rättsliga
sidan av saken — kan jag tyvärr icke
biträda herr Hjalmarsons ståndpunkt.
Vi vet alla ungefär hur stor bristen i
budgeten kommer att bli. Vi vet vilka
utgifter som är föreslagna och vi känner
till, att det kommer till en del
ovanpå dem. Vi vet också hur mycket
staten får i inkomster med nuvarande
skattesatser. Vi har alltså ett ganska
klart begrepp om hur mycket som kommer
att fattas och vi vet att det finns
två vägar att undgå kassabrist: att minska
utgifterna eller alt öka inkomsterna.

Finansministern kommer helt naturligt
att framlägga förslag om hur den
enligt hans mening erforderliga inkomstökningen
skall uppnås. Han har
i statsverkspropositionen talat om olika
sätt att skaffa pengar.

De vägar som finansministern föreslår
för att få in mera pengar till statsverket
tycker vi inom centerpartiet
emellertid är så otrevliga, att vi vill spara
allt vi orkar, lika mycket vare sig
finansministern väljer den ena eller
andra vägen. Vi angriper de utgiftsposter,
där vi tror att vi kan spara
utan att göra alltför stor skada. Mer
kan vi alltså inte spara vare sig herr
Sträng går in för den ena eller den
andra skatteformen för att täcka underskottet.

Nog skulle det förvåna mig om det
finns så mycket vankelmod på något
håll här i riksdagen att man under sådana
förhållanden t. ex. i april månad
röstar på ett sätt vid ett preliminärt
beslut i en utgiftsfråga och sedan när
man i maj månad vevar fram en generalrepetition
i all hast röstar på annat
sätt. Det tror jag inte på. Jag tror inte
detta med preliminära beslut är en
praktisk fråga, med andra ord.

När vi från vårt håll med viss tillfredsställelse,
måste jag säga, har funnit
att talmiinnen velat överbrygga motsättningarna
med ett kompromissförslag
om uppskov, har vi anslutit oss
till detta förslag främst därför att vi
tror att systemet med preliminära beslut
först och definitiva beslut sedan
i en följd gör att det blir ett hastverk
i riksdagens slutskede som inte blir till
någon nytta alls egentligen, i synnerhet
som vi inte tror att någon kommer att
ändra mening. När man nu har kunnat
utforma en plan om att vi skall avgöra
de frågor diir meningarna inte bryter
sig först och skjuta på de kontroversiella
punkterna till sist, tyckte vi att
detta var en mycket förnuftig lösning
ur eu synpunkt: husfridens synpunkt
här i riksdagen. Detta var egentligen

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statsråden utan departement m. m.: Omkostnader

skälet till att vi biträdde kompromissen.
När man från vissa håll så innerligt
önskade denna dubbelanordning
med preliminära och definitiva beslut,
tyckte vi att kunde man hitta något som
visserligen inte var precis detsamma
men som i alla fall kunde tillfredsställa
dem som framställde dessa önskemål,
så inte ville vi i centerpartiet stjälpa
detta utan tvärtom medverka till denna
ordning med uppskov i samförståndets
intresse. Det behövs minsann att vi söker
uppnå samförstånd här i riksdagen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är i likhet med herr
Hedlund överraskad över att det behövde
bli någon debatt på denna punkt.
Så som jag uppfattade finansministerns
anförande ligger det till så, att man
antog talmännens förslag just för att
bl. a. undvika en sådan debatt. Men
här uppträder herr Hjalmarson omedelbart
och bevisar att han inte uppfattat
uppgörelsen på det sättet. Detta förvånar
mig också med tanke på vad som
framkommit i utskottet, eftersom vad
som förevar där gav anledning att uppfatta
högerns ståndpunkt så, att om vi
inte godtog den uppgörelsen nu, så
finge vi vara beredda på en debatt av
detta slag.

Nu kommer alltså uppgörelsen, som
jag inom parentes sagt betraktar som
en rekommendation som inte betar de
utgiftsprövande utskottet rätten att kräva
att vissa utgiftsfrågor som kan rymmas
inom de punkter som uppgörelsen
omfattar likväl icke skall skjutas på.

Personligen har jag aldrig velat ansluta
mig till denna uppgörelse. Jag
har samma mening om den som har
utvecklats av herr Hedlund i Rådom.
Jag har velat göra denna deklaration
för att samtidigt visa att det tydligen
inte är möjligt att få en uppgörelse på
partiledarplanet att hålla, där herr Hjalmarson
är med. Vi har varit nödsakade
att bevittna exempel på det även
från försvarsuppgörelsen.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Statsråden utan departement m. m.:

Omkostnader

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under andra huvudtiteln (punkt 2, s.
3 och 4 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit
riksdagen att till Statsråden utan departement
m. m.: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 18 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sandelin (I: 191) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl in. fl.
(II: 248), hade — såvitt nu vore i fråga
— hemställts, att riksdagen måtte till
Statsråden utan departement: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 16 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 191 och II: 248, såvitt nu vore i fråga,
till Statsråden utan departement m. in.:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 18 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Aastrup, Birke, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar IJeckscher och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 191 och II: 248, såvitt nu vore i fråga,
till Statsråden utan departement m. m.:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 16 600 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Statsråden utan departement m. m.: Omkostnader

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Med anledning av den
reservation som är fogad till den nu
föredragna punkten skall jag be att få
yttra några ord.

I reservationen yrkas bifall till motionerna
1:191 och 11:248. Den ekonomiska
situationen och det statsfinansiella
läget behöver jag inte utveckla
vid den här tidpunkten, då den saken
har behandlats förut. Det kommer att
uppstå en stor brist i budgeten, och
det är mot bakgrunden av denna brist
som det i detta motionspar framhålles
att beskärningar måste företas även på
de direkta statsutgifterna. Det anses
att beskärningar måste göras på de områden
där det kan ske utan att vitala
intressen blir eftersatta, och det föreslås
därför att omkostnaderna inom den
statliga förvaltningen och administrationen
och inom de centrala ämbetsverken
skall beskäras med 10 procent.

Reservanterna stöder detta förslag i
motionerna. Vissa verksamhetsområden
skall dock undantas från denna generella
prutning, nämligen sådana som
har direkta vårdande eller undervisande
uppgifter liksom domstolsväsendet.

Prutningen kommer alltså att drabba
de administrativa och förvaltande myndigheterna.
Reservanterna såväl som
motionärerna är fullt medvetna om att
anslagen här är rätt ojämna, att vissa
områden kanske delvis är underförsörjda
under det att det är bättre ställt på
andra håll. Därför vill man inte gå in
på detaljanslagen, och man vill överlåta
till vederbörande verksledning att
avgöra, på vilka punkter prutningarna
skall ske. Denna prutning är föranledd
av det nuvarande statsfinansiella läget.
Förslaget kan därför anses vara rent
tillfälligt, och vi kan ta en helt annan
ställning till frågorna ett annat år.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till den reservation som är knuten
till punkt 2.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I ett särskilt yttrande
till detta utlåtande har de utskottsledamöter
som tillhör centerpartiet velat
peka på ett område, där vi menar att
besparingar så långt möjligt bör företagas;
det gäller tjänstetillsättningar i
verk och på andra håll.

Om man granskar årets statsverksproposition,
finner man liksom man
har kunnat finna tidigare, att en mängd
nya tjänster föreslås. Det är självfallet
att en del av dem är ofrånkomligen
nödvändiga. Har t. ex. undervisningsväsendet
eller sjukvården utvidgats, behövs
det givetvis folk till utbyggnaden,
men även i övrigt har en rad nya tjänster
föreslagits. Det är mycket svårt för
en utomstånde att utpeka en bestämd
tjänst såsom mer eller mindre behövlig;
det är lättare att göra detta i Kanslihuset
i samband med behandlingen av
verkens petita varje höst. Departementen
har då möjlighet att direkt ta kontakt
med vederbörande verk. Verken
är sällan blygsamma när det gäller att
begära nya tjänster, och regeringen har
därför bättre möjligheter att kontrollera
och avväga, huruvida en begärd tjänst
iir ofrånkomligen nödvändig.

Jag är övertygad om att regeringen
i stor utsträckning har gjort sådana beskärningar,
men trots detta tror vi att
det kan vara anledning att framföra
den meningen, att i det nuvarande läget
ännu större restriktivitet bör iakttas.
Vi menar nämligen att inrättandet
av nya tjänster bör begränsas mycket
hårt i detta läge, och vi anser att förvaltningarna
bör försöka att genom rationalisering
och effektivisering hushålla
bättre med den personal de har.
På det sättet skulle vi kanske få större
möjligheter att åstadkomma de besparingar
i statsförvaltningen som det har
talats om så ofta i kammaren. Det är
väsentligt lättare att förhindra tillkomsten
av nya tjänster iin att göra inskränkningar
i den personal som redan finns.

4—Andra kammarens protokoll I!).5.9. Nr 5

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statsråden utan departement m. m.: Omkostnader

Om man är sparsam med tjänstetillsättningar,
tvingar man vederbörande verk
att organisera arbetet på ett bättre sätt
och gallra bort mer eller mindre onödiga
sysselsättningar — det är inte otroligt
att det finns sådana i ett och annat
verk, kanhända ganska allmänt. Inom
den privata företagsamheten är det en
regel, att man bör ha så få anställda
som möjligt men se till att de man har
arbetar så effektivt som möjligt. Jag
skulle förmoda att samma regel bör
gälla även i den offentliga verksamheten.

Att vi inom centerpartiet inte har
gått med på dén generella tioprocentiga
prutning som folkpartiet har tagit initiativet
till beror på att vi tycker, att
minskning av omkostnadsanslagen korresponderar
dåligt med samtidigt bibehållande
eller i vissa fall ökning av
personalen i verken. Det är annars i regel
på det sättet, att en ökning av tjänsterna
i stället medför ökade omkostnader
genom ökad materielförbrukning,
större lokalbehov o. s. v. Den väg som
reservanterna anvisar i det här fallet
kan därför enligt vår mening innebära
risk för att nyanställd personal, kanhända
även personal som finns tidigare,
inte får full sysselsättning, och
att ha anställda som inte är fullt sysselsatta
är den sämsta ekonomi som
finns. Hade man samtidigt med den
tioprocentiga generella prutningen på
omkostnadsanslagen även begärt en liknande
generell prutning på avlöningsanslagen,
hade det varit en logisk konsekvens
i besparingsåtgärderna. Vi kan
inte komma ifrån att de två sakerna hör
samman.

Jag nämnde nyss att ett privat företag
måste se till att ha personalen så effektivt
sysselsatt som möjligt. Den som
driver ett företag minskar inte redskapsuppsättningen,
maskinparken o. s. v.,
om inte samtidigt personalstyrkan reduceras,
och om man anställer en ny
man, måste man se till att möjligheter
skapas att utnyttja hans arbetskraft.

Det är då många gånger ekonomiskt
bättre att öka omkostnaderna än att låta
en man vara inte fullt sysselsatt. Jag
tror det är riktigt att någon gång göra
en sådan jämförelse mellan den offentliga
verksamheten och den privata.

Att vi inte har velat biträda den föreslagna
generella prutningen beror också
på att vi, såsom jag nämnde, inte kan
finna logik och konsekvens i förslaget.
Vi frågar oss, varför det skall vara precis
10 procent; hade det inte varit lika
riktigt att föreslå 8 procent eller 15 eller
20? Det finns enligt mitt sätt att se
lika stark eller lika svag motivering för
vilken procentsats som än väljes. Det
går inte att bevisa hållbarheten i just
detta förslag. Jag har sagt tidigare inför
ett annat forum, att man lika väl
kunde föreslå en besparing av en procent
på hela statsbudgeten. Det finns
lika starkt motiv för en sådan åtgärd,
och den skulle i alla fall ge väsentligt
mer pengar.

Vi kommer så småningom fram till
en annan reservation under denna huvudtitel
som gäller en besparing i samband
med en utbyggnad av hovrätterna.
Denna reservation, som innebär en besparing
på 255 000 kronor, biträder inte
folkpartiet. Facit av folkpartiets förslag
blir, såvitt jag har räknat rätt, att de
generella tioprocentiga besparingarna
på andra huvudtiteln går upp till summa
27 000 kronor, medan folkpartiet accepterar
en ökning på 255 000; resultatet
blir ett budgettillskott av 228 000 kronor,
i varje fall på dessa punkter. Jag
tror att vi kommer att få bevittna liknande
förhållanden vid behandlingen av
andra huvudtitlar, där man kommer att
gå med på betydligt större utgiftsökningar
för tjänstetillsättningar än man
kan spara med sin tioprocentiga omkostnadsminskning.

Såsom herr Hedlund nyss nämnde
kommer vi inom centerpartiet att iaktta
all den sparsamhet som vi anser rimligen
kan iakttas, men vi anser att det
måste finnas en viss konsekvens och lo -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Statsråden utan departement m. m.: Omkostnader

gik även i sparåtgärder, så att resultatet
blir reella besparingar. Framför allt
får det inte bli så att en minskning av
ett anslag åstadkommer sämre effektivitet
— i så fall är det en dyr besparing.

Herr HECKSCHER (li):

Herr talman! Vid detta utlåtande finns
fogat ytterligare ett särskilt yttrande,
av herr Birke m. fl., som ger uttryck åt
den ståndpunkt som högermedlemmarna
i statsutskottet har intagit i den här
frågan.

Jag skall gärna erkänna, att vi i likhet
med herr Hansson i Skegrie kände
en viss tvekan i det här spörsmålet. Det
är uppenbart att en tioprocentig nedskärning
av omkostnadsanslagen, som
folkpartiet föreslog, erbjuder vissa svårigheter.
Vi hade för vår del önskat en
annan lösning, som skulle ha inneburit
reduktioner av de mindre anslagen över
huvud taget och möjliggjort en friare
disposition över medlen, där det under
budgetårets lopp kunde befinnas vara
erforderligt. Den lösningen skulle för
andra huvudtitelns del ha inneburit en
prutning med 656 800 kronor. Emellertid
har det förslaget numera avvisats
av riksdagen, och under sådana omständigheter
har vi ansett att vi bör
stödja de förslag som här har lagts fram
av folkpartiet.

Jag skulle i sakfrågan gärna vilja säga
ett par ord på den punkten.

Det är två invändningar som görs mot
den här nedskärningen, och bägge har
såvitt jag förstår ett visst berättigande.
Den första invändningen gäller alt
minskningar på förslagsanslag inte har
riktigt samma effekt som minskningar
på obetecknade anslag. Nu tror jag emellertid
att den kontroll som för närvarande
utövas av överskridanden av förslagsanslag
är så sträng — det är inte
någon avsiktlig vits — att vi nog kan
förutsätta att minskningar även av förslagsanslag
har en icke oväsentlig betydelse.

Sedan säges det att det inte går att
skära ned omkostnadsanslagen, om man
inte gör motsvarande nedskärningar på
personalsidan. Detta skulle vara riktigt,
om det inte var tänkbart att göra en
viss omdisposition inom omkostnadsanslagens
ram. Det är nämligen så att de
olika delposter som omkostnadsanslagen
innefattar i regel blir ganska ojämnt belastade
under loppet av ett budgetår.
Det är därför inte möjligt att så i detalj
förutse behoven, att man exakt kan säga
hur pengarna skall fördelas.

När vi biträtt folkpartiets förslag på
denna punkt, så har vi gjort det i den
förhoppningen att man — om förslaget
bifalles — åtminstone när det gäller
omkostnadsanslagens delposter kommer
att skapa en sådan ökad rörelsefrihet
som gör det möjligt att göra här
ifrågavarande besparingar utan att detta
behöver innebära, som herr Hansson i
Skegrie förmodade, att den personal
som anställts icke kan utnyttjas. På
denna grund ber jag att få biträda fröken
Elméns yrkande om bifall till reservation
1) vid punkten 2 av herr Sundelin
m. fl.

Samtidigt vill jag säga att jag själv,
och de som har samma uppfattning som
jag, på samma grunder kommer att
stödja reservationernas yrkanden i motsvarande
hänseenden även beträffande
återstående punkter i statsutskottets utlåtanden
nr 2 och 12, liksom också när
dessa frågor i framtiden ånyo kommer
upp till behandling under andra huvudtitlar.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
kan själva på sidan 3 i föreliggande utlåtande
läsa vad utskottet skrivit i anledning
av den väckta motionen och
den avgivna reservationen. Utskottet
skriver bl. a. följande: »Enligt utskottets
mening bör en diskussion om möjliga
besparingsåtgärder lämpligen anknytas
IN! utredningens kommande förslag.
I varje fall synes riksdagen icke

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statsråden utan departement m. m.: Omkostnader

nu böra binda sig för någon generell
besparingsmetod i enlighet med motionärernas
förslag, vars effekt för övrigt
med hänsyn till bl. a. omkostnadsanslagens
karaktär av förslagsanslag torde
vara starkt begränsad.»

I det där sista ligger ju, att det kan
föreligga möjligheter att spara några
kronor, men vi tror att besparingarna i
så fall blir obetydliga, och det finns,
speciellt med hänsyn till de besvärligheter
som skulle höra till en sådan åtgärd,
icke tillräckliga skäl för att bifalla
motionärernas och reservanternas
förslag.

Jag blev litet överraskad, när jag i
statsutskottet och senare här i kammaren
märkte att högern nu har ändrat
uppfattning i dessa frågor. Om jag minns
rätt, så har man från högerns sida tidigare
icke ansett det lämpligt att så där
i största allmänhet skjuta in sig på anslag
av denna karaktär. Men nu har högern
börjat att samarbeta litet smått med
folkpartiet, vilket har kommit till uttryck
i detta sammanhang.

Vid en genomgång vid varje årsslut av
samtliga anslag av förslagsanslagskaraktär
och en undersökning av hur de utfallit,
får man — så är åtminstone fallet
med mig — det intrycket att de tillsammans
taget utgör ett underskott. Vi har
brukat säga, att om vi lyckas få en slant
över på ett förslagsanslag, så finns det
alltid risk för att pengarna inte räcker
till på ett annat håll, och då får vi lov
att använda överskottet på den ena kanten
för att täcka underskottet på den
andra. — Givetvis förekommer viss
kontroll från finansdepartementet, i
fråga om användningen av anslagen.
Från finansdepartementet brukar man
också varje år skriva till verksledningarna
och säga — man talar för övrigt
då med stora bokstäver — att varje
krona som verket har möjlighet att spara
också skall sparas. Så har skett även i
år, det vet vi. Men ändå kommer man
här med yrkanden, som jag betraktar
som rent chanstagande. Man vill inför

väljarkåren framstå som sparvänlig och
sparintresserad. Om vi läser den motion
på vilken reservationen bygger, så
finner vi där bl. a. att »det ges områden,
på vilka nedskärningar av anslagen ter
sig omotiverade». Därför ställs dessa åt
sidan. Det är en hel rad omkostnadsanslag
av förslagsanslagsSkaraktär, som
man inte vill skära ned, och man har
begränsat sig till de egentliga förvaltningskostnaderna.
Det är där man vill
söka uppnå besparingar. Man har alltså
lämnat det därhän och inte begärt besparingar
på bl. a. undervisningsväsende
och sjukvård.

Min reflexion är då — jag tillåter
mig att göra den här liksom i statsutskottet
— att de folkpartistiska motionsskrivarna
förmodligen har sagt sig följande:
»Vi måste undvika att begära
prutningar på de områden, där det inte
är partipolitiskt matnyttigt, och därför
måste vi ställa åt sidan sådana här anslag.
De andra begriper inte folk så
mycket av, och då kan vi i stället gå på
dem.» Framstöten blir nu närmast ett
slag i tomma luften. Det är en gest för
att söka övertyga människor, som inte
förstår sammanhanget, att man är ute
på besparingsvägar.

.lag ber att med det anförda få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Utöver vad fröken Elmén
yttrade i början av denna debatt
vill jag påpeka att de upprepade förslag
till minskningar och prutningar på omkostnadsanslagen,
av vilka vi här diskuterar
det första, är en relativt liten del
av folkpartiets samlade besparingsförslag.
Medan dess totalsumma rör sig om
åtskilliga hundra miljoner, uppgår de
samlade besparingar vi föreslagit på
omkostnadsanslagen till knappt något
tiotal miljoner. Därför skall man inte ge
denna del av besparingsförslaget alltför
stora proportioner. Samtidigt är det
dock så att den, som är i oppositionsställning
och inte har någon möjlighet

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Statsråden utan departement m. m.: Omkostnader

att inifrån se hur förvaltningen fungerar,
för att komma fram till besparingar
måste följa punkt efter punkt och tillvarata
även de relativt små möjligheter
som synes erbjuda sig.

Jag skulle till en början vilja säga om
våra skäl för att ha angripit omkostnadskontona,
att man naturligtvis alltid
kan anföra till och med mycket goda
argument mot besparingar. Det kan man
göra i enskilda hushåll, i enskilda företag
och i offentlig förvaltning. Men i
det läge, som vi nu befinner oss, då vi
antingen måste sänka utgifterna eller
också — som vi för en liten stund sedan
diskuterade — väsentligt höja skatterna
för att öka inkomsterna, måste man
tillgripa även ganska hårda medel.

Herr Åkerström säger här precis detsamma
som han sade vid behandlingen
i statsutskottet in pleno, att vi för att
undvika partipolitiska komplikationer
gått in för att spara på sådant som enkelt
folk, som han uttryckte sig, inte
kan kontrollera, och undantagit från
denna omkostnadsbesparing vårdområdena
— sjukvård och fångvård — samt
undervisning. Det är alldeles riktigt att
vi undantagit dessa områden, men motivet
behöver ju inte vara fullt så simpelt
som herr Åkerström förutsätter.
Det kan möjligen vara det att bristerna
både på fångvårdens, sjukvårdens och
undervisningens område är så stora, att
man har ansett sig av sakliga skäl inte
böra röra vid dem. Men det kan också
vara så, herr Åkerström, att i den egentliga
förvaltningen finns omkostnadskonton,
som i någon mån har karaktären av
dragspel. De kan göras större eller de
kan göras mindre. Dit hör, om jag får
nämna elt exempel, utgifterna för resor.
Jag skulle tro att under år med ansträngda
finanser finns det inte ett enskilt
företag i detta land som inte försöker
nedbringa sådana omkostnadsposter.
Det finns en annan post som jag
kanske kan få nämna för herr Åkerström,
nämligen anskaffningen av möbler.
Det är i och för sig ingenting som

säger att man inte kan slita på ett skrivbord
eller en kontorsstol ytterligare något
eller kanske t. o. in. några år även i
en situation då man gärna skulle önskat
en nymöblering men man av finansiella
skäl måste iaktta försiktighet.

Vad vi här har föreslagit är ingenting
annat än vad var och en som deltagit
i enskilt företagsliv mångfaldiga
gånger fått vara med om, nämligen att
i tider av ansträngd ekonomi tillämpa
en starkare restriktivitet, en större återhållsamhet,
än under tider då inkomsterna
flödat rikligare.

Herr Hansson i Skegrie höll här ett
anförande, som var intressant ur många
synpunkter, bl. a. därför att anförandet
här i kammaren visade mycket större
generositet och större olust mot att tillgripa
besparingar, i varje fall av denna
typ, än det särskilda yttrande han och
andra representanter från hans grupp
har fogat till utskottsutlåtandet. Herr
Hansson sade i detta anförande bl. a.
att om man samtidigt med omkostnadsbeskärningar
hade föreslagit även beskärningar
på personalsidan skulle det
ha varit konsekvens i det hela.

På den punkten vill jag först säga till
herr Hansson i Skegrie, att om man nagelfar
den budget som finansministern
lagt fram, tror jag man måste ge finansministern
det vitsordet att han varit
mycket restriktiv med nya tjänster i
den rena förvaltningsapparaten. Det
finns, som det står i centerpartiets särskilda
yttrande, åtskilliga förslag om
nya tjänster både i fråga om undervisning,
sjukvård och fångvård, men av
skäl som jag nyss anförde har det inte
ens fallit oss in att komma och föreslå
att det skall göras nedskärningar i fråga
om t. ex. läkare, sköterskor och medicin
eller andra sådana poster. Däremot har
finansministern varit försiktig när det
giillt rena förvaltningstjänster. Detta är
också en av anledningarna till att vi där
har gått försiktigt fram. En annan anledning
— och jag tror finansministern
förstår det resonemanget — iir den, att

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statsråden utan departement m. m.: Omkostnader

för den som sitter i opposition helt
utanför förvaltningen och Kungl. Maj :ts
kansli är det mycket svårt att detaljbedöma
vilka tjänster som är absolut erforderliga
eller inte, på vilka man kan
göra beskärningar och på vilka man
inte kan det. Jag tillät mig säga under
utskottsbehandlingen av denna fråga,
och jag kan upprepa det här för finansministern,
att egentligen skulle det ju
vara lämpligt och riktigt att möjligheter
bereddes oppositionen att bättre än nu
följa inte minst tillväxten och verksamheten
i Kungl. Maj :ts kansli och i verken.
Det är mycket svårt att göra det
nu, och det är klart att regeringen och
regeringspartiet därvidlag har ett försprång,
medan vi är handikappade på
ett sätt som gör att vi inte kan ingripa
med samma säkerhet. Men att omkostnadsposten
skulle vara så logiskt och
fast bunden vid tjänsteförteckningen,
som herr Hansson i Skegrie tycks föreställa
sig, har jag under mina nu åtskilliga
riksdagsår, bl. a. i statsutskottet,
icke kunnat bli övertygad om.

Man kan naturligtvis också diskutera
det som herr Hansson i Skegrie var
inne på, varför man just skall ta tio
procent. Kan herr Hansson i Skegrie
visa att nio eller elva procent eller någon
annan siffra är just den riktiga, så
å la bonne heure, men det har verkligen
ingen hittills kunnat, och jag avvaktar
om herr Hansson i Skegrie därvidlag
kan ha något tips att ge.

Jag skall be att även få säga några ord
om den omstridda frågan om man över
huvud taget kan spara på förslagsanslagen.
Jag fäste mig vid att t. o. in. en så
energisk motståndare mot alla besparingsförslag
som herr Åkerström nyss
medgav, att om man går igenom huvudtitlarna
och summerar utfallet under
förslagsanslagen, så skulle man få, som
jag tror att han sade, en slant över. Jag
tror detsamma. Min uppfattning är att
man från verksledningarnas sida bemödar
sig om att hålla sig inom den ram
som uppdras även i fråga om förslags -

anslagen. Att säga att det är betydelselöst
vilken ram som regering och riksdag
anger för den ena eller den andra
utgiften vittnar om ett oberättigat dåligt
förtroende för verksledningarna. Min
uppfattning, och jag tror den delas av
den grupp jag företräder, är att verksledningarna
är värda respekt för att de
försöker följa de direktiv beträffande
medelsanvisningen som även förslagsanslagen
innebär. Jag är därför övertygad
om att man lugnt kan röra även vid
förslagsanslagen och vara förvissad om
att det kommer att leda till de effekter
man önskar.

Herr talman! Jag har med detta konstaterat,
att när det här finns möjlighet
att på många punkter tillfälligt göra beskörningar,
så måste man i ett ansträngt
läge tillgripa även dessa punkter. Alternativet
är, när det kommer till kritan,
att man följer den linje som anvisats
av regeringspartiets talesman,
nämligen att i stället för besparingar
finansiera på annat sätt. Och det är
ingen hemlighet — det har diskuterats
ett par timmar under förmiddagen —
vilken väg man då blir anvisad. Det är
alltså mellan besparingslinjen plus underbalanseringen
å ena sidan och kravet
på nya skatter å andra sidan man
kommer att ställas. Det är också mot
denna bakgrund, herr talman, man har
att se den del av folkpartiets samlade
besparingsförslag som vi nu behandlar.
Det är av denna anledning jag ber att få
instämma i det yrkande som ställdes av
fröken Elmén. Jag hoppas att vi här i
kammaren liksom vi gjorde i statsutskottet
kan ta diskussionen nu och sedan
slippa gå in i något tidsödande detaljresonemang
på de punkter som följer
i fortsättningen.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl menade att
om mina reflexioner var riktiga beträffande
folkpartiets motiv, så skulle dessa
motiv vara simpla. Jag gör gällande att
herr Ståhl inte har kunnat visa att jag

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Statsråden utan departement m. m.: Omkostnader

hade fel i mina reflexioner, och då slår
jag fast att om man vill kalla motiven
simpla så får man gärna göra det, men
jag väljer att säga att de är dåligt grundade.
Herr Ståhl säger att det kan finnas
möjligheter att spara på resor, inköp
av möbler och litet till. Nu vill jag
fråga herr Ståhl: Har herr Ståhl och
hans mannar i partikansliet undersökt
dessa poster, så att ni vet att där finns
möjligheter att spara, eller har ni bara
gissat? Det är en icke oviktig fråga att
få besvarad.

Till sist hade herr Ståhl hört mig säga
någonting om att »få en slant över»,
men han var tydligen så självupptagen
att han inte hörde resten. Jag slutade
med att säga, att man kan visserligen få
någon slant över på en eller annan utgiftspost
i förslagsanslagen eller omkostnadsanslagen,
men det samlade underskottet
blir dock större än överskottet.
Det är detta jag velat hävda och inte
motsatsen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Ståhl att jag ingalunda tror, att omkostnadsanslagen
är så absolut bundna vid
personalomfattningen, att man måste
minska proportionellt precis lika mycket
på det ena och det andra hållet. Jag
har observerat att departementscheferna
gjort väsentliga nedskärningar i kravet
på nya tjänster, men jag har också
observerat att departementscheferna på
omkostnadsanslagen har gjort väsentliga
besparingar sedan förra året, besparingar
som är betydligt större än den
tioprocentiga nedskärningen därutöver,
som folkpartiet kräver i sitt generella
besparingsförslag.

Jag förmodar att vi nästa onsdag här
i kammaren kommer att få behandla
elfte huvudtiteln. Den gick i går i statsutskottet.
Det visade sig att folkpartiets
tioprocentiga besparing på denna huvudtitel
skulle medföra en utgiftsminskning
på 77 100 kronor. Men samtidigt

kräver folkpartiet nya tjänster utöver
Kungl. Maj :ts förslag, vilka skulle kosta
210 000 kronor. Detta visar tomheten i
ordet »sparsamliet» i detta sammanhang.

Herr Ståhl gjorde gällande att det
inte finns någon överensstämmelse mellan
mitt anförande och det särskilda
yttrande som jag och några andra utskottsledamöter
fogat till utlåtandet. Jo,
det finns det säkert! Den enda skillnaden
när det gäller sparsamhetskravet
är, att jag här sade att vi vill spara så
långt det rimligtvis är möjligt. I det
särskilda yttrandet säger vi, att vi ansluter
oss »till kravet på sparsamhet i
all den utsträckning detta kan ske med
tillgodoseende av berättigade intressen».
Tycker herr Ståhl att detta uttalande
är bättre, kan jag göra det till
mitt i denna omgång.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara några ord. Herr
Ståhl sade i sitt inlägg — och det var
närmast det som uppkallade mig —• att
det var svårt för oppositionen att genomlysa
dessa frågor och bedöma dem
i deras detaljer. Jag förstår det. Jag tycker
nog att de ställda besparingsyrkandena
ger ett ganska klart uttryck för
den bekännelse herr Ståhl avgivit. Jag
tycker mig både hos herr Heckscher,
fröken Elmén och herr Ståhl finna något
av »härtill är jag nödd och tvungen».
Det framkom inte någon hjärtats övertygelse
om möjligheterna att göra besparingar
på dessa områden. Och några
sådana möjligheter finns det faktiskt
inte!

1 den hårda prövning som vi varit
tvungna att göra i Kungl. Maj:ts kansli
har självfallet också varje liten detaljpost
nagelfarits och granskats utomordentligt
ingående. Vi har försökt bedöma
de olika departementens omkostnader
efter samma mall. Oppositionen
har i sina besparingsframstötar velat
göra något slags kategoriklyvning, som
jag har svårt att begripa motiven för.

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statsråden utan departement m. m.: Omkostnader

Här tycks föreligga någon tillyxad uppfattning,
att Kungl. Maj:t i vissa avsnitt
skulle ha varit mera generös vid tillmätandet
av omkostnadsanslagen, medan
andra avsnitt skulle vara liårt pressade
och att det funnits vissa motiv för
att man där varit försiktigare. Det föreslås
t. ex. att forskning, undervisning
och vårdområdena skall undantas från
besparingar på omkostnaderna. Låt oss
bara se på en sådan sak som arbetsmarknadsstyrelsens
område, som utan
konkurrens har de största omkostnaderna
av alla verk. Vem vågar i dag påstå
att det området lättare skulle kunna ta
en prutning än låt mig säga vissa andra
vård- och skolområden. Framför allt nu
i en tid med arbetslöshet och med en aktiv
arbetsmarknadspolitik är det nödvändigt
att man har rörelsemöjligheter.
Här har vi prototypen för en misslyckad
besparing.

Jag är inte säker på om ni tänkt över
vad en sådan här besparing på vägförvaltningens
område skulle innebära. Jag
vet inte heller om ni i era besparingsförslag
velat lägga in omkostnadskontot
på försvarets område och i vad mån
detta i så fall kommer i kollision med
den försvarsuppgörelse som har träffats.

Jag skall avstå från att utveckla detta
vidare. Det går över huvud taget inte att
ge sig in på en kategoriklyvning. Man
kan ha den tillyxade uppfattningen, att
det går att pruta med 10 procent. Jag
kan emellertid försäkra att såsom läget
är går det inte.

När herr Ståhl talar om att man kan
nöja sig med att nöta på den gamla stolen
och det gamla skrivbordet ytterligare
något år, är ju detta sådana poster
som är maximerade av Kungl. Maj :t.
Det köps inte in några nya inventarier
utan att frågan blivit föremål för ytterligare
granskning i fackdepartementet i
samråd med finansdepartementet. På
samma sätt är det med utgifterna för
publikationer och på samma sätt är det
med resekostnaderna, sådana avsnitt av
omkostnadsposten, där man skulle kun -

na expandera. Därvidlag har emellertid
Kungl. Maj:t ställt vederbörande verk
under en speciell kontroll: dels har de
sitt anslag och dels får de komma tillbaka
med nya äskanden, som underställes
Kungl. Maj:ts avgörande, när maximeringen
på den enskilda posten visar
tecken till att inte överensstämma med
verkens önskemål.

Utgifter som Kungl. Maj :t inte har
speciellt maximerat gäller för exempelvis
lyse, bränsle, värme, skrivmateriel
och sådant som vi erfarenhetsmässigt
vet vad det kostar. Det vore ju att ha en
dålig uppfattning om framför allt finansdepartementet,
om kammaren inte
skulle tilltro oss att ha vissa erfarenheter
på detta område, sedan dylika anslag
granskats år efter år. Där blir det
vad det blir helt enkelt.

Man kan inte vägra tjänstemännen att
telefonera och använda skrivmateriel.
Man kan inte göra gällande att de skall
sitta i kallare rum eller få städat en gång
i veckan i stället för varannan dag etc.
Statsförvaltningens uppträdande och beteendemönster
på detta område präglas
sannerligen inte av någon exklusivitet
i jämförelse med den privata verksamheten.
Titta på ett chefsrum inom statsförvaltningen
med dess möbleringsmässigt
relativt spartanska utformning och
titta på ett chefsrum inom den privata
förvaltningen! Vi skall ganska snart finna
att man icke kan beskylla den svenska
statsförvaltningen för att leva över
vad som kan betraktas såsom anständigt
eller lämpligt.

Såsom det också har framhållits här
i debatten ger finansdepartementet årligen
uppmaningar till verkscheferna
att iaktta all möjlig sparsamhet och dessutom
hålles verken under ständig kontroll.
När man då säger så här, mera på
en höft liksom: »Låt oss på vissa områden
minska omkostnaderna med ytterligare
10 procent», kan jag försäkra att
detta är att leka kurragömma med sig
själv. Förslagsanslagen är förslagsanslag.
Det går inte att förverkliga en så -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Statsråden utan departement m. m.: Omkostnader

dan målsättning som att pruta 10 procent
på t. ex. arbetsmarknadsstyrelsens
omkostnader. Man måste ändå så småningom
ta utgifter, och då är ju hela
detta besparingsförslag, sådant det tar
sig uttryck i samband med dessa frågor,
ingenting annat än en fönsterskyltning.
Den kan ha sitt intresse från
andra utgångspunkter, men i sak spelar
den inte någon som helst roll, eftersom
utgifterna måste täckas i efterhand. Vi
har sagt: Låt oss realistiskt se saken sådan
den är, låt oss se verkligheten i ögonen
och omedelbart skaffa oss täckning
för nödvändiga omkostnader.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först ber jag få säga
till herr Åkerström att jag beklagar det
hörfel jag tydligen gjort mig skyldig
till, men jag är ändå litet förvånad
över att han tolkat förslagsanslagen på
det sätt han gjort. Jag tror inte att här
finns anledning till så stor pessimism
som han gör gällande. Jag konstaterar
vidare att herr Åkerström står fast vid
vad han sagt om att vi skulle ha haft
simpla motiv för att undantaga vårdområdena
och undervisningen, och då
är ju ingenting att göra åt den saken.

Då herr Hansson i Skegrie säger att
kraven från vissa folkpartireservanter
om ökningar under elfte huvudtiteln
beloppsmässigtj överstiger yrkandena
från samma håll om prutningar, måste
jag, fastän jag inte tillhör dessa reservanter,
rent objektivt konstatera, att
det gäller just sådana vårdområden,
som man från folkpartiets sida har varit
mån om att skydda. Det är obestridligt
att det på många punkter föreligger
stora behov av förbättringar. Den
anmärkningen har alltså i det här fallet
icke relevans.

När finansministern kallar våra yrkanden
för »fönsterskyltning», må det
vara hans ensak. När man läser årets
huvudtitlar — och jag har gjort det
rätt noggrant innan vi gick till motionerande
— måste man fastslå att finans -

ministern i år i ett pressat läge har
på många punkter måst göra besparingar
— på vissa punkter stora besparingar
— som han tidigare år ansett vara
omöjliga eller icke böra komma i
fråga. Det är rätt gjort av finansministern.

Att mot denna bakgrund påstå att
vad folkpartireservanterna här föreslår
är ogenomförbart, att det bara är en
»fönsterskyltning» som tjänar andra
syften än de sakliga, det är ett resonemang
som av oss absolut icke kan godtagas.
Med god vilja är det möjligt att
pruta både här och där, och om man
inte felbedömer framtiden, herr talman,
blir vi förpliktade, både finansministern,
hans parti och vi andra, att
hjälpas åt att nå fram till så stor återhållsamhet
som möjligt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Ståhl säger, att det här inte gäller de
vårdområden som »fridlysts» och där
folkpartiet begär en ökning på 210 000
kronor utöver Kungl. Maj ds förslag.
Men detta spelar ju inte den minsta
roll i sammanhanget. Har man begärt
ökningar av utgifterna på detta sätt,
blir ju resultatet att folkpartiets besparingar
på respektive huvudtitlar
kommer att betydligt överskridas av
det belopp, till vilket folkpartiets krav
på utgiftsökningar uppgår.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl ändå inte
betydelselöst, herr Hansson i Skegrie,
om man gör besparingar på vissa punkter
som är mindre väsentliga, för att
kunna öka på punkter där behoven är
skriande. Att här begära något slags
likformigt schema, som herr Hansson i
Skegrie tydligen gör, är ju alt gå fram
som elefanten i porslinsbutiken, som
någon nyligen talade om. Det kan för
vår del absolut inte komma i fråga.

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statsråden utan departement m. m.: Omkostnader

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Om man bedömer dessa
frågor på det sätt som herr Ståhl och
folkpartiet gjort, blir man nog ganska
ensam om sina synpunkter. Jag tror att
Kungl. Maj:t, med det ansvar som
Kungl. Maj :t här har, tillgodosett vårdområdena
med den personal som man
rimligen anser behövlig. Att dessutom
göra en utökning med det stora antal
som folkpartiet vill tjänar nog andra
syften.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Denna fråga får väl
anses snart tillräckligt diskuterad, men
eftersom det förslag debatten rör återkommer
vid varje huvudtitel och eftersom
vi förmodligen kommer att vara
betydligt mera återhållsamma vid diskussionen
om senare huvudtitlar, får
jag kanske anföra ett par synpunkter.

Herr Hansson i Skegrie har tryckt
särskilt hårt på att omkostnadsanslagen
bör stå i överensstämmelse med antalet
tjänster — man kan minska omkostnadsanslagen
när man minskar antalet
tjänster, men man kan inte göra som vi
gjort, alltså föreslå en nedskärning av
bara omkostnadsanslagen. Jag anser inte
att dessa omkostnadsanslag — det har
påpekats även tidigare — står i något
direkt förhållande till antalet tjänster,
och jag vill ge herr Hansson i Skegrie
ett exempel från femte huvudtiteln och
ett verk, där herr Hansson i Skegrie är
styrelseledamot, nämligen bostadsstyrelsen.
Här föreslår Kungl. Maj :t att antalet
tjänster skall minskas med 33; det är
alltså en kraftig beskärning av antalet
tjänster. Men omkostnadsposterna skall
ökas med 274 500 kronor! Av detta belopp
är visserligen 200 000 ett engångsanslag
på grund av omkostnader vid
flyttning, och jag betvivlar inte att det
finns skäl även för den övriga delen av
anslaget, men jag har velat anföra detta
som ett exempel på att något bestämt

samband mellan antalet tjänster och
omkostnadsanslagen knappast finns.

Herr Hansson i Skegrie sade också att
våra krav på utgiftsökningar kommer
att uppgå till ett högre belopp än våra
krav på utgiftsminskningar. Jag tycker
emellertid att vi skall spara debatten
om den frågan till längre fram under
riksdagen, då vi väl får räkna ihop å
ena sidan centerpartiets och å andra
sidan folkpartiets besparingar och se,
vilket parti som lyckats bäst.

Utskottsmajoriteten säger att frågan
om begränsning av statsutgifterna bör
föreläggas besparingsutredningen för
en förutsättningslös prövning. Ja, det
är riktigt, men om besparingsutredningen
skall kunna komma med förslag i så
god tid, att hänsyn till dem kan tas i
nästa års budget, så är det enligt vad
jag förstår alldeles omöjligt för besparingsutredningen
att gå in på en detaljgranskning
av omkostnadsanslagen.

Vidare säger utskottsmajoriteten, att
man inte nu bör binda sig för någon
generell metod. Nej, det har vi sannerligen
inte menat att man skulle göra
heller, utan vi har tänkt oss det hela
som en engångsåtgärd i ett beträngt
läge.

Flera talare har sagt, att det här rör
sig om förslagsanslag, varför det inte
blir någon egentlig besparing, och även
finansministern var inne på den linjen.
Det är litet underligt att man minskar
på förslagsanslagen i departementet och
då tydligen betraktar detta som besparingar,
men om samma sak görs här i
riksdagen, anser man att förslagen är
helt meningslösa. Det finns ju två typer
av förslagsanslag. Till utlåtandet har
fogats en reservation angående punkt
21 (Häradsrätterna: Ersättningar till
nämndemän), och det anslag det där
gäller kan anföras som exempel på den
ena typen av förslagsanslag. Det rör sig
om ett bestämt arvode som skall utgå,
och beloppet blir beroende av hur
många dagar nämndemännen anlitas.
Man kan visserligen, som reservanterna,

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

säga att förslagsanslaget är för högt
uppräknat, men man gör ingen verklig
besparing genom att minska anslaget
eftersom man ändå måste betala vad
det kostar. Förslagsanslag till omkostnader
är däremot inte av den naturen,
utan det finns möjligheter att göra förändringar
i utgifterna.

Vi tror inte att ett genomförande av
vårt förslag skulle medföra, att omkostnaderna
för varje ämbetsverk skulle
kunna minskas med precis 10 procent
— det vore högst orealistiskt att ha den
uppfattningen. Men vi menar, att om
riksdagen beslutar i enlighet med förslaget
skulle det innebära en kraftig
maning från riksdagen till ämbetsverken
och till Kungl. Maj:t att hålla
nere omkostnaderna. Jag skulle bli ytterst
överraskad, om man inte på båda
hållen tog hänsyn till en kraftigt understruken
sådan uppmaning.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Sundelin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han

Justitiedepartementet: Omkostnader

funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fröken
Elmén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 131
ja och 69 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Justitiedepartementet: Omkostnader

Kungl. Maj :t hade (punkt 4, s. 5 och 6)
föreslagit riksdagen att till Justitiedepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 177 000 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna I: 191 och II: 248
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Justitiedepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 159 300 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:191
och 11:248, såvitt nu vore i fråga, till
Justitiedepartementet: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 177 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Aastrup, Rirke, Skoglund i Doverstorp,
Stäld och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Heckscher och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 191 och II: 248, så vitt nu vore i fråga,
till Justitiedepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 159 300 kronor.

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Justitiekanslersämbetet: Omkostnader — Riksåklagarämbetet: Omkostnader

Sedan punkten föredragits, anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 5—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Justitiekanslersämbetet: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 9, s. 9) föreslagit
riksdagen att till Justitiekanslersämbetet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
24 000 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna 1:191 och 11:248
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Justitiekanslersämbetet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 21 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 191
och II: 248, såvitt nu vore i fråga, till
Justitiekanslersämbetet: Omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 24 000 kronor.

slag samt med bifall till motionerna
I: 191 och II: 248, såvitt nu vore i fråga,
till Justitiekanslersämbetet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 21 600 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Riksåklagarämbetet: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 11, s. 11
och 12) föreslagit riksdagen att till Riksåklagarämbetet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 26 000 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna 1:191 och 11:248
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Riksåklagarämbetet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 23 400 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 191
och II: 248, såvitt nu vore i fråga, till
Riksåklagarämbetet: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 26 000 kronor.

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Öl

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Aastrup, Birke, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Heckseher och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 191 och II: 248, såvitt nu vore i fråga,
till Riksåklagarämbetet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 23 400 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Punkterna 12—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Hovrätterna: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 17, s. 21—
33) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
under budgetåret 1959/60, vidtaga
de ändringar i hovrätternas personalförteckning,
som föranleddes av vad
departementschefen anfört, dels fastställa
av departementschefen förordad
avlöningsstat för hovrätterna, att tilllämpas
under budgetåret 1958/59, dels
ock till Hovrätterna: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 9 312 000 kronor, varvid för eu

Hovrätterna: Avlöningar

ny ordinarie avdelning vid Svea hovrätt
beräknats 255 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 102) och den andra
inom andra kammaren av herrar Cassel
och Bohman (II: 146), hade hemställts,
att riksdagen måtte

a) fastställa genom motionerna framlagd
avlöningsstat för hovrätterna, att
tillämpas under budgetåret 1959/60,

b) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 9 057 000 kronor, innebärande
en minskning i förhållande till Kungl.
Maj ds förslag med 255 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 102 och II: 146

a) bemyndiga Kungl. Majd att, med
tillämpning under budgetåret 1959/60,
vidtaga de ändringar i hovrätternas personalförteckning,
som föranleddes av
vad föredragande departementschefen
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari
1959 anfört;

b) fastställa i utskottets hemställan intagen
avlöningsstat för hovrätterna, att
tillämpas under budgetåret 1959/60;

c) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 9 312 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pälsson, Birke, Skoglund
i Doverstorp, Svensson i Stenkyrka,
Nilsson i Göingegården, Hansson i Skegrie
och Heckseher, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 102 och II: 146

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Hovrätterna: Avlöningar

mentsärenden för den 3 januari 1959
och reservanterna anfört;

b) fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för hovrätterna, att tilllämpas
under budgetåret 1959/60;

c) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 9 057 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Denna fråga gäller ordinariesättning
av en avdelning i Svea
hovrätt. Reservanterna, som tillhör högerpartiet
och centerpartiet, har ansett
att denna ordinariesättning nu inte bör
ske.

Visserligen är arbetsbelastningen för
hovrätten för närvarande mycket betydande,
och det är troligt, att man så
småningom måste inrätta ordinarie befattningar
av i huvudsak den omfattning
det nu är fråga om, men om det
skall ske vid Svea hovrätt eller ej har
man för närvarande inte klart för sig.
Frågan befinner sig under utredning såväl
hos 1955 års domarutredning som
hos den 1957 tillsatta utredningen angående
hovrätternas domsområden. I
regel brukar inte riksdagen besluta att
ordinariesätta befattningar, när själva
den organisation som saken gäller är
under utredning.

Det är mycket egendomligt, att den
förutvarande justitieministern i detta
fall med sådan framgång lyckats övertyga
sin efterträdare om att han själv
hade fel, när frågan tidigare var föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Jag vet
inte vad som är anledningen till detta.
I varje fall skulle det beslut som här
föreslagits innebära ett klart avsteg
från de principer man i allmänhet tilllämpar
i fråga om ordinariesättning av
befattningar.

Jag ber därför, herr talman, att få
hemställa om bifall till reservationen,
som i detta hänseende innebär att man

avvaktar vad utredningarna kan komma
att föreslå.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! I föreliggande fråga har
utskottsavdelningen gjort litet mer än
vad som normalt förekommer. Den har
nämligen på ort och ställe i Svea hovrätt
närmare tagit del av skälen för förslaget
att tillskapa en ordinarie avdelning
i hovrätten. Där finns redan två''
extra avdelningar. Det motiv som kan
anföras som skäl för förslaget, nämligen
rättssäkerheten, har majoriteten på utskottsavdelningen
ansett vara så tungt
vägande, att vi låtit det vara utslagsgivande.

Herr Hecksclier talade om principer
och påstår, att man här frångått tidigare
enligt hans mening sunda principer.
Jag tror inte att han har tillräcklig
täckning för detta påstående. Vi får
komma ihåg, att det redan finns två
extra avdelningar i Svea hovrätt. I
största allmänhet kan man säga, att man
inte kan driva systemet med extra avdelningar
hur långt som helst, och i
fråga om rättsvården är det särskilt
ömtåligt att göra det.

En annan invändning av herr Heckscher
var, att det pågår en utredning,
som sysslar med frågan hur vi skall
göra med hovrätterna, om vi skall inrätta
ytterligare en hovrätt eller göra
några nya gränsdragningar mellan hovrätterna,
som till äventyrs skulle leda
till att Svea hovrätt inte behöver alla
dessa avdelningar. Man har då frågat
om vi kan flytta dem. Ja, dessa tjänstemän
har förflyttningsskyldighet, så den
saken är ordnad. I varje fall kan det
aldrig bli fråga om att flytta flera än
ett par avdelningar, och då har vi ju
alltjämt kvar två sådana.

Man har också tagit upp frågan huruvida
man skall kunna få en snabbare
avarbetning av målbalansen med en
ordinarie avdelning än med en extra.

I det hänseendet tror jag inte man kan
göra någon åtskillnad. Men motivet för

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

att en ny ordinarie avdelning tillskapas
är ju den alltjämt kvardröjande stora
målbalansen. Den utgjorde den 31.12
förra året 1 081, den högsta under en
sexårsperiod från 1953 till 1958. Det
förslag, som här ligger på kammarens
bord, syftar sålunda till att tillgodose
rättssäkerheten och samtidigt öka möjligheterna
för en avarbetning. Därmed
slipper ju också ett större antal människor
stå och vänta på att få sina mål
avgjorda.

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Åkerströms resonemang i rätt hög grad
går förbi den fråga, som vi här har
diskuterat. Jag är alldeles övertygad
om att man på tredje avdelningen studerat
denna fråga ingående, och det är
intressant att höra av herr Åkerström,
att man t. o. m. besökt Svea hovrätt
för att göra studier på ort och ställe.
Men de extra tjänstemännen lär väl
inte komma att se nämnvärt annorlunda
ut när de blivit ordinarie, så jag kan
inte riktigt förstå vad denna fråga om
ordinariesättning av en division på hovrätten
har att vinna på att man företar
ögonbesiktning på ort och ställe av
förhållandena.

Herr Åkerström sade sedan, att det
avgörande är den stora belastning man
har på hovrätterna, att det är så många
mål som ligger efter. Jag tror att det
finns en sådan belastning och att det
ur rättssäkerhetssynpunkt behövs en
förstärkning. Men jag tror också att
starka skäl talar för att denna förstärkning
inte skall vidtas här i Stockholm,
utan att man såvitt möjligt skall decentralisera
hovrätternas arbete. Det är
visserligen säkert riktigt att det redan
finns, såsom påpekas i utskottets utlåtande,
två extra divisioner som skulle
vara flyttbara, men vem vet vad det
här kan bli fråga om? Det kanske blir
nödvändigt att inrätta en ny hovrätt

Hovrätterna: Avlöningar

i Mellansverige, och vem kan säga hur
stor den skall bli? Finns det vidare någonting
som gör att det inte vid en
framtida undersökning kan visa sig nödvändigt
med en förstärkning på annat
håll än vid Svea hovrätt i Stockholm?
Hovrätten för nedre Norrland skulle också
antagligen kunna komma i fråga. Det
finns alltså inte någonting som säger
att det inte kan bli fråga om ytterligare
förflyttningar.

Både i utskottets utlåtande och av
herr Åkerström har påpekats den förflyttningsskyldighet
för domare som
finns intagen i avlöningsreglementet. Ja,
det finns ju en sådan förflyttningsskyldighet
även när det gäller domare. Den
är kanske ur rättssäkerhetssynpunkt
inte alldeles lycklig, och i varje fall är
det alldeles uppenbart, att man vid tilllämpningen
av denna skyldighet blir
tvungen att ta mycket starkare hänsyn
än vid inrättandet av nya ordinarie befattningar.
Det är inte heller lyckligt,
om man skulle nödgas gå fram på den
vägen att man tillämpar förflyttningsskyldigheten,
ty det skulle faktiskt leda
till en tämligen forcerad tillämpning
av rekryteringsbestämmelserna.

Vidare förefaller det sannolikt, att de
utredningar som det här är fråga om
inte skall behöva hålla på så länge till,
innan de kommer med sina förslag. Det
är därför svårt att inse varför man i
detta enda fall har så mycket mer bråttom
än man annars brukar ha i liknande
sammanhang.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Heckscher begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän

statsutskottets hemställan i punkten
17:o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 5) av
herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Heckscher begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
130 ja och 68 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 18—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Häradsrätterna: Ersättningar till
nämndemän

Kungl. Maj:t hade (punkt 21, s. 47
och 48) föreslagit riksdagen att till Häradsrätterna:
Ersättningar till nämndemän
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 3 200 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Fröding väckt motion (II: 8) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till Häradsrätterna: Ersättningar till
nämndemän för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 2 700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 8
till Häradsrätterna: Ersättningar till

nämndemän för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 3 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Birke, Skoglund i Doverstorp, Nilsson i
Göingegården och Heckscher, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionen
II: 8 till Häradsrätterna: Ersättningar
till nämndemän för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 2 700 000
kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! När justitieministern
förra året begärde förslagsanslaget om
ersättning till nämndemän höjt från
2,7 till 2,8 miljoner kronor, yrkade jag
avslag på denna höjning under påpekande
av att reformen med tremansnämnd
i mellanbrottmål, som ju trädde
i kraft den 1 juli 1958, borde vara ägnad
att minska kostnaderna för ifrågavarande
ersättningar. Anslaget borde därför
snarare sänkas än höjas. Stadsdomstolsutredningen
hade för övrigt i sitt
ursprungliga förslag till betänkande om
tremansnämnden såsom en av dess
många förtjänster påpekat, att den
skulle medföra lägre kostnader för
nämndemännens medverkan. Denna
passus blev emellertid struken, jag vill
minnas på yrkande av herr Åkerström,
som var rädd för att man skulle missuppfatta
oss och tro att besparingssträvanden
varit ett huvudmotiv för reformen,
något som ju ingalunda var
fallet.

Departementschefen har i år utan
någon närmare motivering begärt en
ytterligare höjning av anslaget med
400 000 kronor, så att det nu skulle
komma upp i 3,2 miljoner kronor. Jag
har motionerat om att anslaget i stället
måtte återföras till det tidigare beloppet,
2,7 miljoner kronor. I motionen
har jag som ett exempel på besparings -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän

utfallet pekat på att antalet nämndemansdagsverken
för min domsagas del
skulle, eftersom vi redan från början
reserverat 18 av årets 67 allmänna
tingssammanträden för tremansnämnd,
minska med minst 16 procent. Jag
hade vidare i motionen uttalat, att
en motsvarande sänkning torde komma
att ske även i övriga domsagor, även
om det för de allra minsta domsagorna
kan bli svårt att undgå att tillgripa den
stora nämnden.

Sedan jag skrev denna motion har
jag haft anledning att ta reda på hur
tremansnämnderna kommit till användning
i andra domsagor. Av de tio häradshövdingar
som jag varit i kontakt
med är det bara en som sagt, att »gubbarna
vill så gärna komma», att han
inte tänker utnyttja möjligheten till tremansnämnd
i större utsträckning. Av de
övriga tillfrågade räknade åtta med
ungefär samma proportion mellan små
och stora ting för deras domsagor som
för min egen. Den tionde häradshövdingen
hade redan under januari hållit
fyra tremansting. Jag har till och med
februari inte hunnit med flera och ändå
hade han glesare tingsordning. Jag kan
vidare nämna, att de kolleger, som utnyttjat
möjligheten till liten nämnd,
alla uttalar sin tillfredsställelse med reformen,
bland annat därför att man under
överläggningarna i en liten nämnd
får ut betydligt mera av den enskilde
nämndemannen än tidigare.

Jag kan i detta sammanhang, även
om det inte hör till denna anslagsfråga,
glädja justitieministern med att upplysa
honom om att även de borgmästare och
rådmän, som jag har varit i kontakt
med, har uttalat sin belåtenhet med reformen
för rådhusrätternas del. De erkände
bland annat, att det påstående
som gjorts från stadsdomarhåll mot reformen,
om att överläggningarna skulle
la längre lid med en nämnd än med ett
juristkollegium, inte alltid har hållit

ett förslagsanslag, men även dessa anslag
ligger till grund för vår budgettäckning.
Jag anser därför att man även
beträffande dessa anslag bör hålla sig
inom det antagligas och rimligas gränser.
Utskottets antagande att en uppräkning
skulle vara erforderlig på
grund av ett förväntat större antal
tingssammanträden än tidigare håller
nog knappast streck. Häradsrätternas
tingsordning är nämligen uppgjord på
förhand. Det kan inte bli fråga om annat
än ett eller annat extra ting. Även
det av mig förordade anslaget skulle för
övrigt enligt min bestämda uppfattning
innefatta en mycket bred säkerhetsmarginal.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen nr 6.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet säger att det
inte vill bestrida riktigheten av motionärens
påstående. Utskottet säger vidare,
att »med hänsyn till den föreliggande
stora målbalansen samt med beaktande
av de personalförstärkningar
som utskottet tillstyrkt i det föregående
synes emellertid berättigad anledning
finnas att antaga att antalet sammanträden
kommer att öka».

Vi har skaffat oss litet underhandsinformationer,
vilket även motionärerna
synes ha gjort, och vi har fått stöd för
vår uppfattning. När herr Fröding deklarerar,
att även sådana här anslagsäskanden
skall hållas inom det antagligas
och rimligas gränser är det bara
att instämma med honom. Om man får
klart belägg för att ett anslagsbelopps
slutsumma uppenbart är i överkant bör
man självfallet vara med om att skära
ned det. Vi har dock inte fått tillräckliga
skäl för eu nedskärning av detta
anslag och därför, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall lill utskottets hemställan, dels

streck.

Herr talman! Visserligen gäller detta
5 — Andra hammarens protokoll 1:959. Nr 5

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Tekniska hjälpmedel m. m. vid domstolsväsendet

ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 22 och 23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Tekniska hjälpmedel m. m. vid domstolsväsendet Kungl.

Maj :t hade (punkt 26, s. 53 och
54) föreslagit riksdagen att till Tekniska
hjälpmedel m. m. vid domstolsväsendet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 110 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 8) och den andra inom
andra kammaren av herr Fröding
(11:9), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Tekniska hjälpmedel
in. m. vid domstolsväsendet för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 33 200 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 8
och II: 9 till Tekniska hjälpmedel m. m.
vid domstolsväsendet för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
110 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Birke, Skoglund i Doverstorp, Nilsson i
Göingegården och Heckscher, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:8 och 11:9 till Tekniska
hjälpmedel m. m. vid domstolsväsendet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 33 200 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att ge justitieministern en liten
blomma för att han denna gång lyckats
hålla finansministern stången på ett ur

justitiedepartementets synpunkt ganska
tillfredsställande sätt. Men det är kanske
lättare att göra det när konkurrensen
börjar bli allmän.

Vad beträffar ljudupptagningsapparater
var tidigare ett särskilt reservationsanslag
upptaget till ett mycket lågt belopp,
så lågt att jag för några år sedan
yrkade helt avslag på detta till följd av
dess meningslöshet. När nu anslaget i
år i samband med att det sammanförts
med andra till en gemensam anslagspost
har blivit höjt, verkar det kanske
konstigt att jag inte tacksamt tar emot
detta. Att jag inte gör det beror närmast
på att jag, som jag förut antydde, råkar
vara ledamot av stadsdomstolsutredningen.
Vi är inom denna ganska klara
över att vi i vårt betänkande, som vi
kommer att lämna i år, kommer att föreslå
att tingshusbyggnadsplikten vidgas
till att omfatta även sådana här maskiner.
Det kan då, särskilt i dagens
statsfinansiella läge, vara klokt att inte
helt plötsligt frångå den tidigare tilllämpade
knapphetens linje på detta område.
De tingshusbyggnadsskyldiga skulle
f. ö. enbart bli överraskade över en
sådan ändrad attityd. De är numera
vana att klara de här sakerna själva,
och faktum är att det går betydligt
smidigare än när statsverket undantagsvis
skall inkopplas via vederbörande
hovrätt.

Under åberopande av det anförda yrkar
jag bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen nr 7.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vad utskottet här har
skrivit är resultatet av ett försök att
förstå vad motionären företrädesvis har
åsyftat. Vi har sagt, att i anslaget icke
ingår något belopp som i första hand
avser ljudupptagningsapparatur, vilket
varit det som motionären tänkt på. Vi
har fått upplysning om att anslaget avser
i första hand upprustning av stämpelbeståndet,
utensilier för ljus- och
snabbkopieringsapparatur.

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Vad stadsdomstolsutredningen, som
vi båda tillhör, kan komma till vill jag
alls inte dra några växlar på. Även om
den skulle komma med ett sådant förslag
som herr Fröding nämnde, är det
väl inte självklart att vad vi kan kalla
landstingspartierna i riksdagen kommer
att vara med om det. Spekulera
därför inte så bestämt på att där finna
lösningen!

Bifall till utskottets hemställan!

Punkterna 25—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 34, s. 67)
föreslagit riksdagen att till Fångvårdsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
240 000 kronor.

I de under punkten 2 nämnda likalydande
motionerna 1:191 och 11:248
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Fångvårdsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 216 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:191 och 11:248, såvitt nu vore i
fråga, till Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 240 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Aastrup, Birke, Skofjlund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Heckscher och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att

Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader

utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 191 och II: 248, såvitt nu vore i fråga,
till Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 216 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 33—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Lades till handlingarna.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 9

Utgifter under riksstatens tolfte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Statens avtalsnämnd: Omkostnader

Punkten 4

Statens lönenämnd: Omkostnader

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under denna huvudtitel (punkt
4, s. 5 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 3
januari 1959) föreslagit riksdagen att
till Statens lönenämnd: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 14 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft en inom andra kammaren
av herr Ståhl m. fl. väckt motion
(11:332), i vad däri yrkats att riksdagen
under förevarande punkt för budgetåret
1959/60 måtte anvisa ett förslagsanslag
av allenast 12 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 332,
såvitt nu vore i fråga, till Statens lönenämnd:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
14 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Axel Johannes Andersson, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl och Nilsson i
Göingegården, fröken Elmén samt herrar
Heckscher och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionen 11:332, såvitt nu
vore i fråga, till Statens lönenämnd:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 12 600 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDQVIST i Trollhättan (s):

Herr talman! Även jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Statens avtalsnämnd: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 6, s. 7) föreslagit
riksdagen att till Statens avtalsnämnd:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
26 700 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft den under punkten 4 omnämnda
motionen 11:332, i vad däri yrkats
att riksdagen under förevarande punkt
för budgetåret 1959/60 måtte anvisa ett
förslagsanslag av allenast 24 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 332,
såvitt nu vore i fråga, till Statens avtalsnämnd:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 26 700 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Axel Johannes Andersson, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl och Nilsson i
Göingegården, fröken Elmén samt herrar
Heckscher och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionen 11:332, såvitt nu vore i
fråga, till Statens avtalsnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 24 000 kronor.

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Statens pensionsanstalt: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 8, s. 9 och
10) föreslagit riksdagen att till Statens
pensionsanstalt: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 139 200 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 332,
såvitt nu vore i fråga, till Statens pensionsanstalt:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 139 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Axel Johannes Andersson, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl och Nilsson i
Göingcgården, fröken Elmén samt herrar
Heckscher och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort

Statens pensionsanstalt: Omkostnader

hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionen II: 332, såvitt nu
vore i fråga, till Statens pensionsanstalt:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 125 280 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s) :
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Punkterna 9—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående
anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1959/60, i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för
värdeminskning å grundförbättring, och
nr 9, i anledning av väckt motion om
utsträckning i visst fall av tiden för
fyllnadsinbetalning av skatt; samt
första lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av väckt motion om ändring
av utsökningslagens stadganden om
kungörande av försäljning av utmätt
egendom.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

§ 11

Skärpta straff för våldsbrott

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om skärpta straff för våldsbrott.

Första lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
310 i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. och nr 382 i andra kammaren
av herr Eliasson i Sundborn in. fl. I
motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att förslag
i skärpande riktning snarast framlades
för riksdagen i fråga om straffbestämmelserna
för brott som innefattade
våld mot person eller eljest angrepp
mot den personliga integriteten.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 310 och II: 382, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Robert Johansson,
Arvidson och Onsjö.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Brottsligheten har debatterats
här i riksdagen upprepade
gånger och det är ju ganska naturligt
att så sker. Brottsligheten — särskilt
ungdomsbrottsligheten — ökar ju och
antar former, som ger anledning till
allvarlig oro. Det råder ingen tvekan
om att vi här har ett av våra allvarligaste
samhällsproblem just nu. Det ser
nästan ut som om vi kommit in i en
kapplöpning mellan den alltmer omfattande
brottsligheten och samhällets resurser
att bygga ut polisväsendet och
domstolsväsendet samt vårdanstalterna,
en kapplöpning, där brottsligheten alltid
tycks ligga före hur man än anstränger
sig från samhällets sida för att
få det onda under kontroll.

Den lagbundna ordningen är en av
samhällets grundpelare, och samhället

måste givetvis göra allt som är möjligt
för att skydda den enskilde till liv och
egendom. Detta är emellertid ett mycket
stort problemkomplex, och det finns
väl ingen anledning att i detta sammanhang
ta upp frågan i hela dess
vidd.

Här föreligger motioner, som första
lagutskottet har behandlat och som syftar
till en skärpning av straffen för
vissa brott, nämligen våldsbrotten. Jag
tror att motionärerna har rätt på den
punkten. Visserligen tycks våldsbrotten
inte ha ökat i antal under senaste
tiden, men det råder inget tvivel om att
de blivit allt råare, och det finns en
överväldigande opinion som helt enkelt
kräver kraftigare tag från samhällets
sida. Det är ju en rimlig begäran
när man lever i ett rättssamhälle, att
man skall kunna känna sig säker till
liv och lem.

Förra året hade riksdagen en liknande
motion att behandla, som i likhet
med de nu föreliggande motionerna
avstyrktes av första lagutskottet med
ungefär samma motivering. Jag reserverade
mig då tillsammans med några
andra ledamöter av båda kamrarna,
och även i år yrkade jag först bifall
till motionen. Jag tycker att samhället
här måste så att säga visa, att det vill
någonting.

Att jag inte kom att vidhålla yrkandet
om bifall till motionen utan bara
har avgivit en blank reservation, beror
kanske i första hand på att utskottet
liar erinrat om att det har skett en
skärpning vid tillämpningen av lagen
på våldsbrotten. Jag tror att detta är
riktigt. Utskottet skriver, att en dylik
skärpt bedömning av våldsbrotten säkerligen
också har varit behövlig och
därför måste hälsas med tillfredsställelse.
Man torde kunna förutsätta, att
detta uttalande kommer att uppmärksammas
av domstolarna vid bedömningen
av våldsbrotten.

Men å andra sidan måste jag konstatera,
att hela denna fråga vilar. Riksdagen
får inte ta ståndpunkt till den,
beroende på att den liksom så många

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

andra frågor är under utredning. Det
tar lång tid innan strafflagberedningens
förslag och andra förslag kommer
fram. Utskottet säger i sitt utlåtande:
»Önskvärt är emellertid ej endast från
de synpunkter, som i förevarande avseende
är att beakta, utan framför allt
med hänsyn till brottsutvecklingen över
huvud, att det pågående straffrättsliga
reformarbetet bedrives skyndsamt och
att slutliga förslag utan dröjsmål förelägges
riksdagen till antagande.» Ja,
det är det minsta man kan säga. Det
är en fråga av sådan art, att den inte
bör ligga i utredningskvarnen alltför
länge.

Jag har bara velat framföra detta,
herr talman. Jag har för min del inget
yrkande.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlar ett par centerpartimotioner,
där vi har yrkat att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att förslag i skärpande
riktning snarast framlägges för riksdagen
i fråga om straffbestämmelserna
för våldsbrott eller eljest angrepp mot
den personliga integriteten.

Vi kan nästan dagligen läsa i tidningarna
om överfall på gator och torg,
om våldtäktsbrott, om hur åldringar i
sina stugor blir överfallna och plundrade
på sina besparingar. Det behövs
därför enligt vår uppfattning en skärpt
reaktion från samhällets sida mot våldsbrotten
och övergreppen.

Första lagutskottet har tydligen sökt
någon tröst i ett antagande — märk väl:
ett antagande — att våldsbrottsfrekvensen
inte har ökat under det senaste året.
I vilken mån utvecklingen går mot mera
råa brott har man däremot inte upplyst
om. Men alldeles oavsett detta utskottets
antagande måste man ändå säga, att
frekvensen av sådana här brott är så
skrämmande stor, att en skärpt behandling
iir motiverad av allmänprevcntiva
skäl.

Skärpta straff för våldsbrott

När nu första lagutskottet har avstyrkt
våra motioner har det bl. a. anfört, att
det kan antas att en skärpt reaktion
mot både lindrigare och allvarligare
brott har skett i praxis under senare år.
Vidare anser utskottet, att någon skrivelse
till Kungl. Maj:t inte är erforderlig,
eftersom frågan ändå snart skall
komma på riksdagens bord i form av
förslag till en reviderad lagstiftning på
straffrättens område.

Till detta, herr talman, vill jag säga,
att straffrättskommitténs betänkande om
skärpt lagstiftning på det här området
nu legat så länge i kanslihuset, att ett
förslag borde kunna komma på riksdagens
bord. Straffrättskommittén har ju
varit av den uppfattningen, att våldsbrotten
i rättstillämpningen inte sällan
har bedömts alltför lindrigt. Betänkandet
avlämnades redan 1953. Det är alltså
flera år sedan dess förslag framlades.
Första lagutskottet avstyrkte liknande
motioner även i fjol med den motiveringen,
att ett förslag skall föreläggas
riksdagen »i en nära framtid». Nu har
det gått ett år igen, och utskottet hoppas
ännu en gång, när det nu avstyrker motionerna,
att förslag skall komma i en
nära framtid. Jag tycker att det långa
dröjsmålet väl motiverar, att riksdagen
i en skrivelse till Kungl. Maj :t understryker
angelägenheten av att riksdagen
snarast får ett förslag om en skärpt lagstiftning
på grundval av det utredningsmaterial
som föreligger.

Vi motionärer har som sagt ansett, att
det behövs en skärpt reaktion från samhällets
sida mot våldsbrotten, bl. a. en
mera restriktiv tillämpning av bötesstraff
och villkorlig dom. Utskottet antar
att domstolarna i rättstillämpningen numera
i praxis tillämpar en skärpt bedömning.
Det är i och för sig tillfredsställande,
men det är väl ändå av väsentlig
betydelse för rättstillämpningen, att
den här frågan blir föremål för ett principiellt
s tiillnin gs t a pa in! e i lagstiftningssammanhang.
Om det är så, att större
restriktivitet med bötesstraff och vill -

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Skärpta straff för våldsbrott

korlig dom och en skärpt reaktion över
huvud anses nödvändiga, är det väl ändå
ett önskemål att de som stiftar lagarna
får tillfälle att ge vägledande uttalanden
om detta.

Herr talman! Med hänsyn till både
den principiella uppfattningen och till
behovet av en starkare reaktion i allmänpreventivt
syfte mot våldsbrotten
och de personliga övergreppen ber jag
att få yrka bifall till de förevarande motionerna
I: 310 och II: 382.

I detta anförande instämde herrar
Larsson i Norderön (ep), Fälldin (ep)
och Gustavsson i Alvesta (ep).

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Som här förut sades
väcktes vid 1958 års A-riksdag motioner
av samma innebörd som de nu förevarande,
och första lagutskottet, som även
då behandlade motionerna, gav i sitt
utlåtande uttryck åt den uppfattningen,
att gällande lagstiftning i stort gav tillräckligt
utrymme att ingripa mot våldsbrottslighet.
Utskottet sade också, att
som regel användes en tillräcklig reaktion
av domstolarna vid utmätandet av
straff för mera kvalificerade och straffvärda
våldsbrott.

Motionerna avstyrktes den gången av
utskottet och avslogs av riksdagen på
grund av att det sedan länge har pågått
utredningar dels om straffen för de olika
brotten — det är straffrättskommittén
som har haft den lagstiftningsuppgiften
under många år — och dels om
det straffrättsliga reaktionssystemet,
som har utretts av strafflagberedningen,
likaledes under många år.

Bägge dessa utredningar har framlagt
förslag. Det är riktigt, som herr Eliasson
i Sundborn sagt, att det är några år sedan
förslagen framlades, men om ett
stort lagstiftningsarbete har pågått under
mycket lång tid och krävt allvarliga
överväganden, så tar ju dessa överväganden
inte slut så fort kommittébetänkandet
ligger hos Kungl. Maj:t. Då vid -

tar ett vidlyftigt remissförfarande, och
när remissvaren har kommit in gäller
det för regeringen att träffa sitt förstahandsavgörande,
innan ett förslag avges
till lagrådet. Där blir detta vidlyftiga
förslag föremål för nya, mycket
ingående överväganden — det är också
nödvändigt, ty vi gör inte ändringar i
sådana här lagar en gång om året, utan
om vi har gjort en ändring, blir den sedan
bestående för en mycket lång tid.

Jag tror att vi i vårt land bör vara
tacksamma över att det arbete som nedlägges
på sådana lagar är så ingående
som de är, så att lagarna blir så fulländade
som möjligt.

Nu förhöll det sig så, att straffrättskommittén
framlade sitt betänkande
först. Sedermera kom även strafflagberedningens
betänkande om själva reaktionsformerna,
och det har ansetts lämpligt
att dessa båda ärenden förelägges
riksdagen i ett sammanhang. Jag tror
det är mycket välbetänkt att så sker.
Detta är orsaken till att det har tagit
sin tid att få fram ett förslag till riksdagen.
Jag var därför ganska överraskad,
när samma motioner väcktes i år,
då vi har kommit ytterligare ett år närmare
den tid, då dessa omfattande förslag
kan föreläggas riksdagen, särskilt
som man åtminstone ur tillgänglig statistik
inte kan utläsa någon ökning av
våldsbrottsfrekvensen. Det är alltid
mycket farligt att på grundval av vad
man läser i tidningarna, och särskilt
vad man läser i tidningarna de yttersta
dagarna, dra några allmänna slutsatser
om att frekvensen av våldsbrott eller
deras grovhet har ökat, men jag vill för
min del inte sätta i fråga, att det kan ha
skett en stegring i fråga om sådana
brotts råhetsgrad — det stämmer ju
ganska bra överens med den allmänna
utvecklingen i stort.

Emellertid reagerar domstolarna ganska
hastigt. Jag har kunnat följa detta
vid min egen domstol. Där förekom
t. ex. några polismisshandelsbrott, som
bedömdes som lindriga — det var inte

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

av mig; då skulle de ha bedömts hårdare
— och det hände att förövarna
fick villkorlig dom. Sedan inträffade en,
som jag tyckte, ganska allvarlig polismisshandelshistoria
med flera poliser
inblandade. Det förekom inga större
skador, men det såg illa ut. Jag satt till
doms i det målet, och nämndemännen
och jag var ganska överens om att vi
borde klämma till med ordentliga straff.
Så skedde också. — Här har domstolarna
alltså god hjälp av lekmännen, som
hjälper domarna att reagera riktigt.

Man kan inte säga att domstolarna
saknar möjligheter att med nuvarande
straffsatser reagera starkt mot våldsbrottslighet
av olika slag. Om domstolarna
vill utdöma höga straff, så nog
finns det utrymme för det inom de nuvarande
straffsatserna!

Jag tror också att det vid domstolarna
har skett en skärpning av straffen.
Framför allt finns det numera ingen benägenhet
att ge villkorlig dom för våldsbrott.
Såvitt jag vet förekommer det
heller inte att bötesstraff utmätes för
sådana brott — med undantag för mycket
lindriga slag av misshandel, t. ex.
sådan som förekommer då ungdomar
på gatorna klappar till varandra och
inga större skador uppstår. I andra fall
av våldsbrott brukar domstolarna såvitt
jag vet klämma till med ordentliga straff.

Men vare därmed hur som helst. Det
är fullkomligt orimligt att nu rycka ut
ett litet område, vid sidan av det arbete
som utförts av straffrättskommittén,
och lagstifta om det, när vi nästa år eller
troligare året därpå kommer att ha
alla dessa stora lagstiftningsfrågor på
riksdagens bord.

Jag tycker att motionärerna borde
vara nöjda med den behandling som
ägnats motionerna, när de nu återkommit
i år. Utskottet har ju givit motionärerna
i någon mån rätt genom att understryka
vikten av att domstolarna reagerar
kraftigt mot våldsbrotten. Såvitt
jag förstår är detta för övrigt ett obehövligt
påpekande, ty i domstolarna sit -

Skärpta straff för våldsbrott

ter som regel nio lekmän vid domarenjuristens
sida, och det behöver säkerligen
inte sägas till hur dessa skall reagera
i mål som rör våldsbrott.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman,
herr Rylander, sade, att en fråga ju inte
är klar i och med att det lagts fram ett
betänkande. Nej, jag vet också att detta
sedan skall skickas ut på remiss och att
frågan sedan kan behöva bearbetas ytterligare.
Men straffrättskommitténs förslag
framlades redan 1953 — alltså för
sex år sedan — och det andra betänkandet
kom 1956, alltså för mer än två år
sedan.

Herr Rylander är förvånad över att vi
väckt våra motioner. Men första lagutskottet
avstyrkte ju våra motioner i fjol
med den motiveringen att förslag i frågan
kunde väntas i en nära framtid, och
om det förslaget hade aviserats i år, så
hade vi aldrig väckt några motioner i
ämnet. Nu säger emellertid herr Rylander
att uttrycken »snarast» eller »i en
nära framtid» enligt vad han tror sig
veta betyder, att förslag kommer att läggas
fram först om ytterligare två år. Det
blir alltså tre år, räknat från i fjol —
och det betraktar herr Rylander som
»i en nära framtid».

Det är mot denna bakgrund man får
se våra motioner.

Sedan iir jag inte jurist och kan därför
inte diskutera alla detaljer och synpunkter,
men det förefaller mig otillfredsställande
att här bara hänvisa till
att de nuvarande straffsatserna har så
stora marginaler, att domstolarna redan
har tillräckliga möjligheter att skärpa
straffen, och att tendensen under senare
år har gått mot en skärpt reaktion. Detta
iir i och för sig bra, herr Rylander, men
det principiella i sammanhanget iir, att
om domstolarna skall gå in för en skiirpt

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Skärpta straff för våldsbrott

reaktion, så är det lagstiftaren som
skall göra vägledande uttalanden. Det
är på den punkten jag menar att det
finns anledning för riksdagen att understryka
vikten av att den saken föres
fram.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det måtte ha undgått
herr Eliasson i Sundborn att jag nämnde
att orsaken till förskjutningen i tiden
har berott på att långt efter det
straffrättskommitténs förslag kom in
1953, man kan säga snarast vid den tidpunkt
då strafflagberedningens förslag
till skyddslag kom in 1956, blev det
klart att man borde behandla dessa
båda förslag samtidigt. Man kan alltså
inte tala om en fördröjning i tiden från
1953. Den tid som stått till förfogande
måste räknas från 1956, då detta som
jag tycker mycket lämpliga och riktiga
beslut att samordna dessa lagstiftningar
fattades. Jag tycker därför inte det finns
anledning till missnöje med takten på
detta lagstiftningsarbete. Man behöver
betänka sig flera gånger när man går
in för en sådan ny lagstiftning.

Herr Eliasson och hans medmotionärer
får gärna för mig komma tillbaka
varje år med en sådan motion. Det förhåller
sig bara så att den blir omöjligare
och omöjligare för varje år, ty ju
kortare tid som återstår, tills den stora
lagstiftningsprodukten ligger på riksdagens
bord, desto olämpligare kommer
det att vara för riksdagen att bifalla en
sådan motion.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag delar i många avseenden
herr Eliassons i Sundborn farhågor
i denna allvarsfråga. Och jag vill
därför gärna instämma i önskemålet att
detta område klarläggs.

Å andra sidan har jag haft tillfälle
att följa en del av arbetet på nära håll,

bland annat i en remissinstans, och jag
har det intrycket att det arbetas allvarligt
och intensivt med de båda lagkomplexen,
såväl brottsbalken som skyddslagen.
Jag kan inte tro annat än att
saken gagnas av att vi inväntar ett förslag,
som är prövat i remissinstanserna
och som därefter prövas av riksdagen.

Herr Eliasson antydde i sitt första
anförande att lagstiftaren givetvis bör
ha tillfälle att påverka utformningen av
en lag. Ja, det är riktigt, men det tillfället
får ju riksdagen när detta förslag
kommer. Jag har ingenting att invända
emot att detta arbete i möjligaste mån
påskyndas, men jag måste instämma
med herr Rylander när han säger, att
det är ett så allvarligt område att det
krävs noggranna överväganden, varför
man hellre bör vänta ett år till och få
ett genomtänkt förslag till lagstiftning.

I väntan på detta förslag, grundat på
de båda utredningarna och på remissbehandlingarna
av dem, skulle jag vilja
understryka värdet av det påpekande
som utskottet gjort, att vi redan inom
ramen för nuvarande lagstiftning har
möjlighet att variera straffsatserna och
behandlingen av dessa människor, som
kommit i konflikt med rättvisan och
som vi vill återföra till ordningen. Herr
Rylanders anförande visar ju också att
en sådan praxis tillämpas vid domstolarna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Eliasson i Sundborn
yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 147 ja och
35 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461), dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 januari 1959 dagtecknad
proposition, nr 20, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande

Förslag
till
L a g

om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 110 juni /.944 (nr 46''/)

Härigenom förordnas, att hembiträ -

Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen

deslagen den 30 juni 1944, vilken enligt
lag den 9 mars 1956 (nr 55) gäller till
och med den 31 oktober 1959, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 31 oktober
1962.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två
till lagutskott hänvisade motioner, nr
165 i första kammaren av fru Carlqvist
och herr Berg, Gunnar, och nr 216 i
andra kammaren av fröken Sandell m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära att
Kungl. Maj :t snarast måtte förelägga
riksdagen förslag till arbetstidslag för
hembiträden.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 20;

B. att förevarande motioner, I: 165
och II: 216, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Elowsson, Nils, fru Carlqvist, herrar
Nilsson i Göteborg, Lundberg och
Bengtsson i Varberg samt fröken Sandell,
vilka ansett att utskottet under B.
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till förevarande motioner, 1:165
och II: 216, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast
möjligt förelägga riksdagen förslag till
arbetstidslagstiftning för hembiträden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Motionen nr 216 i denna
kammare och den till förevarande
utskottsutlåtande fogade reservationen
skulle aldrig ha behövt oroa riksdagen
1959, om det inte vore så, att vi har
kvar det gamla konservativa tänkandet
när det gäller det husliga arbetsområdet.

Såsom Sveriges husmodersföreningars
riksförbund helt riktigt framhållit i sitt

Onsdagen den 25 februari 1959

76 Nr 5

Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen

remissyttrande, ligger det i många hems
intresse att en ökad rekrytering till
yrket kommer till stånd, och detta är
möjligt endast om yrket får ett ökat
socialt anseende. I ett samhälle, där allt
fler husmödrar är förvärvsarbetande,
får hembiträdet bli den som ersätter
såväl husmodern som barnuppfostraren,
bli den som svarar för familjens möjligheter
till sammanhållning genom att
minska föräldrarnas arbetsbörda. Då
borde vi inte ha råd att diskriminera
hemarbetet genom att förvägra hembiträdena
rätt till en reglerad arbetstid.

Det är sant att den nuvarande hembiträdeslagen,
som är en fritidslagstiftning
och som nu föreslås bli förlängd,
hälsades med tillfredsställelse när den
1944 kom till. Den har ändå betytt så
mycket, att hembiträdena numera i alla
fall åtnjuter viss helgdagsledighet och
inte längre behöver be om lov för att
lämna arbetsplatsen efter kl. 19. Men
den, som tror att den gamla förmyndarmentaliteten
är borta på detta område,
har igen verklig kontakt med detta yrke.
Jag har ett alldeles färskt exempel. Det
gäller en flicka på 17 år som är ute för
att få hempraktik för utbildning till ett
annat yrke. Hon får arbeta 73 timmar i
veckan.

En arbetstidslagstiftning, som ställer
hembiträdena i paritet med andra yrken,
är det enda som kan få de unga
flickorna att betrakta arbetstillfällena
på det husliga området som ett antagbart
alternativ till andra sysselsättningar.
Nu säger man att dagens hembiträden
har det så bra. Det kan så
vara, men när man fortfarande finner
annonser om platser på det husliga området,
där man angivit »vänligt bemötande»
som ett slags särskilt lockande
anställningsförmån, då förstår man att
det ändå finns en hel del att ändra på.

Det är möjligt att de ledamöter av
denna kammare, som har erfarenhet av
att ha arbetskraft i hemmet, är bättre
arbetsgivare än andra. Men ute på arbetsförmedlingarna
möter vi ändå det

faktum att kvinnorna inte gärna väljer
hembiträdesyrket, inte på grund av arbetets
art utan därför att de i så fall
inte får någon bestämd arbetstid.

Under 1957 tillsattes i detta land över
21 000 hembiträdesplatser, och det vittnar
om att det här är fråga om en
ganska stor grupp av arbetstagare, som
står utanför de rättigheter till en reglerad
arbetstid som andra yrkesgrupper
har.

En del remissinstanser har uttalat, att
vi automatiskt bör få en kortare arbetstid
för hembiträdena genom att arbetsgivarnas
arbetstid förkortas till 45
timmar per vecka. Det tycker jag är ett
resonemang som talar för att man bör
införa en arbetstidslag. Om man tror
att hembiträdena skall få en kortare
arbetsvecka därför att arbetsgivarna i
hemmen får en arbetstidsförkortning
till 45 timmar per vecka, borde man väl
också kunna gå med på att vi skall ha
en arbetstidslagstiftning för hembiträdesgruppen.

Det är dock eu rad länsarbetsnämnder
som i sina remissyttranden har
tillstyrkt förslaget om en arbetstidslag.
Jag skall inte räkna upp alla, utan
nämner bara dem i Kopparbergs län,
Värmlands län, Stockholms län, Älvsborgs
län, Örebro län och Malmöhus län.
Jag kanske inte behöver påminna landsbygdens
representanter om att Riksförbundet
Landsbygdens folk har uttalat
sig för införandet av en arbetstidslag.

Det finns ingen rimlig anledning att
ännu längre hålla hembiträdeskåren
utanför arbetstidslagstiftningen. Jag vill
därför, herr talman, yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.
Ett bifall till reservationen kostar
inga pengar, men det ger rättvisa
åt en ganska stor grupp arbetstagare i
detta land.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet vid behandlingen av denna
fråga är en aktuell händelse som in -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

träffade endast för ett par dagar sedan.
Detta exempel visar hur förhållandena
kan vara för en speciell grupp av hembiträden,
nämligen de som betraktas
som elever. Många flickor som vill utbilda
sig till t. ex. skolkökslärarinnor
måste först ta arbete som hemhjälp.

Ett par föräldrar i ett samhälle ett
stycke utanför Hälsingborg ringde upp
mig i min egenskap av ordförande i
Hälsingborgs fackliga centralorganisation
och undrade om det kunde vara
riktigt att, såsom fallet var i en viss
hälsingborgsfamilj, en ung flicka, som
tjänstgjorde där för att skaffa sig praktik
för utbildning till skolkökslärarinna,
skulle tvingas att arbeta 73 timmar i
veckan. Det finns inte stora möjligheter
att komma åt sådana missförhållanden,
ty om man hänvänder sig till arbetsgivaren,
har man omedelbart förstört
möjligheterna för eleven att få det
betyg hon behöver. Hon vill därför ytterst
ogärna ställa till bråk, och det vet
arbetsgivaren. Jag måste säga att jag på
arbetsgivarnas vägnar skäms för att de
på detta sätt vill utnyttja den situation
som dessa unga flickor befinner
sig i.

Jag är visserligen övertygad om att
en lagändring härvidlag inte skulle ge
oss möjligheter att helt komma till
rätta med detta problem, men det skulle
kanske väcka en och annan arbetsgivares
ansvarskänsla. Jag tycker inte att
utskottets majoritet har gett denna fråga
den behandling den förtjänar. Jag
vill i varje fall yrka bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Om jag nu blir synnerligen
kortfattad när jag går att försvara
andra lagutskottet, så beror det på att
jag förutsätter att kammarens ärade
ledamöter grundligt har satt sig in i
vad utskottet har skrivit i detta ärende.

Vi har ju haft denna lagstiftning sedan
1944, och den har förlängts för

Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen

tre år i sänder. Tidpunkten för förlängningen
går ut senare i år. Regeringen
har då givit i uppdrag åt arbetsmarknadsstyrelsen
att undersöka förhållandena
och begärt dess yttrande,
efter hörande av ett antal myndigheter,
huruvida man skulle kunna lägga
fram ett förslag om införande av en
arbetstidslagstiftning i stället för den
nuvarande hembiträdeslagen, som endast
är en fritidslagstiftning. Arbetsmarknadsstyrelsen
är, med hänsyn dels
till den allmänna arbetstidsförkortningen
och dels till regeringens önskemål
om att om möjligt få en för de nordiska
länderna gemensam lagstiftning
på detta område, för närvarande icke
beredd att föreslå regeringen att lägga
fram ett förslag om arbetstidslagstiftning.
Därför har denna proposition
kommit att utformas så, att fritidslagen
förlänges ytterligare tre år.

Andra lagutskottet har vid tidigare
tillfälle uttalat och riksdagen har godtagit,
att man så snart som möjligt borde
försöka få fram ett förslag till en tillfredsställande
lagstiftning på området.
Därför har andra lagutskottet nu för sin
del ansett att man borde tillstyrka förslaget
om en förlängning för ytterligare
tre år av den nuvarande hembiträdeslagen.
Men utskottet har uttalat den
förhoppningen att man så snart som
möjligt kan förvänta förslag till en annan
lagstiftning. Utskottets majoritet
har alltså därvidlag ansett sig böra
följa Kungl. Maj:ts förslag.

När det gäller reservanternas uppfattning,
att man genom en skrivelse
till Kungl. Maj:t ytterligare skulle kunna
påskynda vad riksdagen redan tidigare
uttalat sig för, har vi inte blivit
övertygade om att den skulle komma
att få detta resultat och att man alltså
tidigare skulle få ett tillfredsställande
förslag på riksdagens bord. Därför har
vi inte kunnat annat än tillstyrka det
föreliggande förslaget i propositionen,
till vilket jag, herr talman, tillåter mig
yrka bifall.

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Fördubbling av det extra mjölkpristillägget för Norrland

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Det är ju tacknämligt
att utskottet har den uppfattning som
herr Jacobsson i Tobo deklarerade, att
man så snart som möjligt vill ha en annan
lagstiftning på detta område. Då
har vi bara att tacka och ta emot och
hoppas att utskottets ledamöter också
röstar för reservationen. Vad beträffar
den gemensamma lagstiftningen för de
nordiska länderna skulle väl ingenting
hindra att Sverige, när vi börjar diskutera
den saken, också har en arbetstidslag
lika väl som Finland och Norge.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! På sidan 10 i utskottets
utlåtande står följande: »Med hänsyn
härtill» — alltså det som jag nyss
anförde beträffande den gemensamma
lagstiftningen och arbetstidsförkortningen
— »och då det kan antagas, att
förslag i ämnet kommer att föreläggas
riksdagen så snart omständigheterna
medger, anser sig utskottet icke böra
tillstyrka yrkandet i motionerna.» Det
är detta jag menar är det positiva i utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Sandell begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punk -

ten B. i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Fröken Sandell yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 98 ja och 81 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogos vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av motion om påskyndande
av 1951 års byggnadsutrednings arbete;
och

jordbruksutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Fördubbling av det extra mjölkpristilllägget
för Norrland

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående fördubbling av det extra
mjölkpristillägget för Norrland.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 17 av herr Pers -

Onsdagen den 25 februari 1959 Nr 5

Fördubbling av det extra mjölkpristillägget för Norrland

sou, Helmer, och herr Öhman samt II: 28
av herrar Holmberg och Hagberg, hade
yrkats, att riksdagen måtte besluta att
— med retroaktiv utbetalning från och
med den 1 januari 1959 — fördubbla
det extra mjölkpristillägget för Norrland.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 17 och II: 28.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är naturligtvis som
jordbruksutskottet säger, att frågan om
det extra mjölkpristillägget för Norrland
sammanhänger med den förestående
behandlingen av frågan om stödet
åt småbruket i allmänhet. Men det
är just därför märkligt att jordbruksutskottet
inte ordnat det så, att vår
motion kunnat behandlas i detta större
sammanhang. Det dröjer kanske bara
ett par, tre veckor tills regeringens
proposition om småbruksstödet föreligger,
och då måste också frågan om
det extra mjölkpristillägget för Norrland
åter behandlas. Eller skall vi kanske
fatta utskottsförslaget i dag som
en signal om att regeringen och utskottet
redan har bestämt sig för att frågan
om småbrukarstödet skall bli en ny
jobspost för de norrländska småbrukarna? Så

blir det nämligen om regeringen
och utskottet tänker följa utredningens
förslag i fråga om det extra mjölkpristillägget.
Bakom resonemangen härvidlag
är det inte svårt att upptäcka
jordbrukspolitiska teorier och åtgärder,
som redan har blivit förödande
för det norrländska jordbruket.

Kort uttryckt innebär nämligen denna
politik att man skall driva bort massor
av småbrukare i Norrland från
deras hittillsvarande verksamhet. Till
grund för sådana åtgärder ligger bl. a.
påståenden från tidigare utredningar,
att det finns alldeles för mycket odlad

jord i Norrland, jord som man i stället
bör plantera skog på. Den målsättningen
har man — som vi i den kommunistiska
gruppen har påvisat vid många
tillfällen — försökt främja genom att
försämra producentbidragen, genom att
ge stödlån till hög ränta i stället för
de kontantbidrag, som jordbrukarna
varit förtjänta av, och genom att ständigt
säga nej till småjordbrukarnas
krav på en fördubbling av det extra
mjölkpristillägget. Detta har som sagt
lett till förödande verkningar. Massor
av jordbruk har lagts ned, och i mitt
hemlän har läget blivit det att vi måste
importera konsumtionsmjölk från andra
delar av landet.

Vi har för vår del vid upprepade
tillfällen i sådana här sammanhang
framhållit, att Norrland behöver all den
odlade jord som finns där. Det ligger
säkerligen i den tekniska utvecklingens
väsen att successivt ett mindre antal
människor kommer att bli sysselsatta
inom jordbruket, även om odlingsarealerna
skulle bibehållas eller till
och med ökas. Men för det första förkastar
vi utsvältningsmetoden som ett
medel att genomföra en nödig rationalisering
av jordbruket, och för det andra
menar vi att man måste ordna det
så, att det finns annan sysselsättning
för de jordbrukare som lämnar sin
hittillsvarande sysselsättning.

Så har man inte ordnat det. Det finns
inte ens några riktiga ansatser till en
planmässig ekonomisk politik, vilket
vi för övrigt har påtalat i flera motioner
till årets riksdag beträffande sysselsättningsproblemen.
Denna fråga har
nämligen ett mycket påtagligt samband
med just sysselsättningsproblemen,
framför allt i övre Norrland. Där har
de statliga åtgärderna medfört en stark
minskning av antalet jordbruksutövare,
utan alt man vidtagit tillräckliga åtgärder
för att bereda dem annan sysselsättning.

Under sådana förhållanden betraktar
vi det som ett riktigt och rimligt

Nr 5

Onsdagen den 25 februari 1959

Interpellation ang. förhandlingarna om statstjänstemannens loner

krav att småbrukarna får åtminstone
den lilla förbättring som ett fördubblat
extra mjölkpristillägg skulle innebära,
och vi vidhåller också förslaget att ett
sådant tillägg bör utgå retroaktivt från
detta års början.

Herr talman! Trots att jordbruksutskottet
har ordnat det så opraktiskt
att riksdagen måste behandla samma
fråga två gånger, dels nu och dels i
samband med propositionen — då vi
naturligtvis, om det skulle visa sig erforderligt,
återkommer med en motion
i samma syfte — yrkar jag även i det
här sammanhanget bifall till vår motion.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Holmberg säger,
att det är naturligtvis riktigt som jordbruksutskottet
framhållit, att denna fråga
liar samband med de jordbruksförhandlingar
som nu äger rum och skall
äga rum, och herr Holmberg undrar,
varför vi då redovisar behandlingen av
hans motion redan nu. På detta sätt,
säger han, får riksdagen ta ställning till
frågan två gånger.

Men detta beror ju, herr Holmberg,
på att motionen är skriven såsom den
är. Motionen går ut på att tillägget skall
utbetalas retroaktivt från den 1 januari
1959, och till detta förslag yrkade herr
Holmberg även bifall nyss. Då måste väl
riksdagen ta ställning till frågan, innan
jordbruksförhandlingarna är slutförda.
Beslutar riksdagen att tillägget skall utbetalas
retroaktivt, måste detta komma
att påverka förhandlingarna. Om herr
Holmberg i motionen hade skrivit, att
det extra mjölkpristillägget för Norrland
i framtiden skulle fördubblas, utan
att därvid ha gjort någon tidsbestämning,
kunde vi ju ha låtit motionen
ligga till i maj. Men det är väl otänkbart
att riksdagen, om utbetalningen
skall bli retroaktiv från den 1 januari,
kan vänta med att behandla förslaget
till i slutet av maj, då frågan om jordbrukets
prissättning tydligen kommer
upp.

Herr talman! Så som motionen är
skriven har det alltså inte funnits något
annat för utskottet att göra än att handlägga
den i förväg och för sig själv, och
jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Detta påstående kan jag
inte alls begripa. Det måste väl vara
riksdagen obetaget att även vid en senare
tidpunkt i vår behandla frågan,
huruvida jordbrukarna skall få ett
retroaktivt tillägg från årets början.
Den frågan måste kunna behandlas
även i maj.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Holmberg får väl
lov att erkänna, att om riksdagen nu
fattar beslut i denna fråga, kommer
detta att påverka jordbruksförhandlingarna
och även frågan om det särskilda
stödet till småbruket, där jordbruksministern
signalerat ett förslag.
Det är väl alldeles självfallet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Interpellation ang. förhandlingarna om
statstjänstemannens löner

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDER (k), som yttrade:

Herr talman! Förhandlingarna mellan
Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen
har avbrutits och
någon uppgörelse inom den allra närmaste
tiden är icke skönjbar även om
medlingskommissionen fortsätter sitt
arbete.

Frågan om civildepartementets förhandlingar
med de statsanställdas organisationer
blir mot bakgrunden här -

Onsdagen den 25 februari 1959

Nr 5

Interpellation ang. den planerade broförbindelsen

av av alldeles särskilt intresse för riksdagen.
Enligt min mening borde förhandlingarna
i denna situation bringas
till ett snabbt avgörande, oberoende av
vad som kan bli resultatet av förhandlingarna
mellan den privata arbetsmarknadens
parter. Den sammankoppling
av förhandlingarna för statstjänarna
med förhandlingarna på den privata
arbetsmarknaden, som ägde rum vid
senaste avtalstillfället, hade icke några
gynnsamma verkningar. Tvärtom ledde
den till en splittring mellan statstjänarnas
topporganisationer i det att
TCO ställdes utanför förhandlingarna.
Bland de statsanställda i allmänhet rådde
ävenledes ett starkt missnöje med
anordningen. De kunde inte inse det
riktiga i att staten skulle foga in sina
anställda i en uppgörelse, på vilken
Svenska arbetsgivareföreningen, som
staten icke tillhör, hade ett betydande
inflytande. Allmänna meningen bland
de statsanställda är den, att i egenskap
av mönsterarbetsgivare borde staten gå
före med rimliga uppgörelser för sina
anställda och inte låta sig påverkas av
mer eller mindre dåliga uppgörelser på
den privata arbetsmarknaden.

Inom riksdagen har på senare tid
höjts röster för att riksdagen i ena
eller andra formen skulle ges tillfälle
att medverka vid uppgörelserna med
statstjänstemännen. I anledning av vid
årets riksdag väckta motioner i sådant
syfte uttalade statsutskottet i sitt utlåtande
nr 14 bland annat följande:

»Utskottet vill emellertid understryka
vikten av att frågan om en reglering
av medverkan från riksdagens sida i
ifrågavarande förhandlingsarbete upptages
till prövning så snart ske kan.»

Riksdagen godkände utskottets uttalande.
Uppenbart innebär detta, att
riksdagen önskar en annan medverkan
vid uppgörelserna än att enbart anslå
de erforderliga medlen efter det uppgörelserna
träffats.

Med utgångspunkt härifrån har jag
ansett det påkallat att hemställa om

vid Jordfallet över Göta älv

kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för civildepartementet rikta
följande frågor:

Kan det förväntas att statsrådet tar
initiativ för att bringa förhandlingarna
om statstjänstemännens löner till ett
snabbt och för löntagarparten godtagbart
avgörande?

Är statsrådet beredd att, så långt
detta är möjligt, informera riksdagen
om förhandlingsläget?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. den planerade broförbindelsen
vid Jordfallet över
Göta älv

Herr ANTBY (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Sedan många år tillbaka
har det för innevånarna i de av
den s. k. Jordfallsförbindelsen beroende
kommunerna som ett framtidsmål
hägrat att en broförbindelse mellan de
båda älvstränderna skulle komma till
stånd som ersättning för den med nuvarande
hårda trafikbelastning allt annat
än tillfredsställande färjeförbindelsen
över Göta älv.

Såväl allmänheten som myndigheterna
inom ifrågavarande kommuner har
också under senare år hyst goda förhoppningar
om att projekteringen av
en bro avancerade i snabb takt och att
ett positivt förslag var att vänta under
den närmaste tiden. Som en kalldusch
kom därför underrättelsen om att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasätter,
om inte beslutet om en bro vid
Jordfallet kunde anstå under ytterligare
en femårsperiod.

De av Jordfallsförbindelsen närmast
berörda kommunerna bildar gemensamt
ett arbetsmarknadsområde med ganska
väl differentierad industri, och möjligheterna
till fortsatt utveckling kan betecknas
som mycket goda. Goda kommunikationer
mellan områdets olika
delar spelar härvidlag en mycket bety -

6 — Andra kammarens protokoll 1!),r>9. Nr 5

82 Nr 5 Onsdagen den 25 februari 1959

Interpellation ang. den planerade broförbindelsen vid Jordfallet över Göta älv

delsefull roll. Detsamma gäller också i
högsta grad beträffande kommunernas
gemensamma intresse på skolans område.

Under senare tid har landstingen i
Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
län inlett ett samarbete beträffande
sjukvården. Detta samarbete avses att
ytterligare utvecklas i och med att ett
för båda länen gemensamt normallasarett
planeras att under den närmaste
tiden byggas i Kungälv.

För de många anställda vid industrierna,
för skolungdomen och inte
minst för sjuktransporterna innebär det
mycket stora svårigheter att för färden
över älven vara hänvisade till en bräcklig
färja, och förverkligandet av planerna
på en fast förbindelse mellan
de båda älvstränderna vid Jordfallet är
ett i högsta grad aktuellt ärende.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
som alternativ föreslagit, att medel
skulle ställas till förfogande för inköp
av lämpliga färjor och för anordnande
av nya färjställen samtidigt som de
medel, som anvisats till projektering av
broförbindelse vid Jordfallet, i stället
skulle användas för projektering av
broförbindelse över Nordre älv och
Dalslands kanal. De åtgärder, som ämbetsverket
angiver, litgör emellertid inga

lösningar av de trafikproblem, som råder
i Jordfallsområdet och som måste
anses vara i högsta grad brännande.
Det är därför synnerligen angeläget för
innevånarna i det berörda området och
för utvecklingsmöjligheterna där, att
projekteringen av broförbindelsen vid
Jordfallet fortsätter i enlighet med tidigare
beslut och påskyndas så att broförbindelsen
kan komma till stånd inom
en nära framtid.

Under hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
den påbörjade projekteringen av en
broförbindelse vid Jordfallet över Göta
älv fortsätter enligt förut uppgjorda
planer och påskyndas så att broförbindelsen
kan komma till stånd inom
en nära framtid?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.48.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 59
902942