1959 ANDRA KAMMAREN Nr 4 (Riksdagens protokoll 1959:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 4

13—18 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 13 februari

Interpellation av herr Andersson i Storfors ang. pensionärernas billighetsresor
på järnväg ..........................

Sid.

Tisdagen den 17 februari

Svar på interpellation av herr Nihlfors ang. åtgärder för effektivisering
av konsumentskyddet.......................

Interpellationer av:

herr Gustafson i Göteborg ang. skattebefrielse beträffande socker

som användes för biodlingen..............

herr Gansmoe ang. åtgärder för förbättrat barna- och ungdoms skydd,

m. m. ..........................

herr Carlsson i Huskvarna ang. olycksfallsriskerna i samband med
skolskjutsverksamheten ..................

Onsdagen den 18 februari

Svar på frågor av:

herr Hagnell ang. åtgärder för upprätthållande av den fulla syssel -

sättningen inom den mellansvenska gruvhanteringen........ 16

herr Braconier ang. gymnasiets allmänna linje................ 18

Ändring i kommunalskattelagen........................ 20

Promilletal för skogsvårdsavgift! för år 1959 .................. 23

Interpellationer av:

herr Jansson i Benestad ang. kommunikationslederna inom och

mellan jordbruksfastigheter ............................ 24

herr Gustavsson i Alvesta i anledning av arbetstidsutredningens
betänkande angående beroende uppdragstagare ............ 25

1—Andra kammarens protokoll 195!). Nr 4

Nr 4

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 18 februari

Statsutskottets utlåtande nr 27, ang. försäljning av vissa allmänna

arvsfonden tillfallna fastigheter .......................... 20

— nr 28, ang. befrielse från viss betalningsskyldighet till kronan . . 20

— nr 29, ang. befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. 20

— nr 30, ang. ersättning till F. M. From m. fl.................. 20

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, om ändrad lydelse av kommunalskattelagen,
m. m................................... 20

— nr 2, ang. skattebefrielse för bidrag från s. k. länsstiftelser m. m. 20

— nr 4, om ändring i kommunalskattelagen.................... 20

— nr 5, ang. det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1959

skall utgå ............................................ 23

Fredagen den 13 februari 1959

Nr 4

Fredagen den 13 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs den av herr Larsson i Luttra
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående planerade industrianläggningar
i Otterbäcken och
vid Ranstad.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
för tryggande av trafiken vintertid.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs herr Nilssons i Göingegården
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående bestämmelserna
om ersättning för inkomstbortfall
vid isolering på grund av epizooti.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Eliasson i Moholm
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående försörjningsberedskapen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. pensionärernas billighetsresor
på järnväg

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
anförde:

Herr talman! I motioner till 1958 års
A-riksdag hemställdes att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
att Kungl. Majt måtte bemyndiga järnvägsstyrelsen
att medgiva ålderspensionärer
och förtidspensionärer rätt att
företaga resor å statens järnvägar till
halva priset av tur och retur-biljett även
under vårmånaderna, förslagsvis 15 maj
—15 juni med undantag av pingsthelgen.
Beredningsutskottet hemställde efter
behandling att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vid riksdagsbehandlingen den 5 mars
1958 biföll kammaren utskottets hemställan.

Ur pensionärernas synpunkt var detta
beklagligt. Den tidsperiod som nu står
dem till buds för billighetsresor omkring
årsskiftet är mycket uppskattad,
men tyvärr är det många som icke kan
och ej heller vågar ge sig ut på resor
vid denna tidpunkt på året. Det är icke
enhart köld och halka som håller många

Nr 4

Fredagen den 13 februari 1959

Interpellation ang. pensionärernas billighetsresor på järnväg

gamla hemma. Det är väl så att många
måste vara hemma i sin egen villa och
elda under denna tid av året, som är
den kallaste under vinterperioden. Inte
heller kan det väl anses riktigt att gamla
människor efter en eller några dagars
bortovaro skall komma hem till en kall
och utkyld lägenhet med de risker som
då föreligger för kommande sjukdomar.
Det borde därför vara angeläget att något
göres för att få även annan tidpunkt
under året tillgänglig för resor för våra
pensionärer. Efter vad man under senare
tid kunnat märka är icke resenärerna
så många ens under sommarperioden,
om man undantar semestertiden,
att pensionärernas resor inte kunde
utsträckas även till viss sommartid.
Med den utökade bilism som vi har i
vårt land, som tar resenärerna från våra
järnvägar, kunde säkerligen en åtgärd
som här åsyftas ordnas.

Med hänvisning till vad jag här framhållit
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
att pensionärernas billighetsresor utsträckes
att gälla även för viss tid under
sommarperioden ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m., och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående ersättning till
F. M. From m. fl.; samt

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skattebefrielse för
bidrag från s. k. länsstiftelser m. m.,
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckt motion, och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1959 skall utgå.

§ 8

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1959/60 till oförutsedda utgifter;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samarbete med
Stockholms stad för uppförande och
drift av en psykiatrisk klinik vid S:t
Görans sjukhus i Stockholm;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

Fredagen den 13 februari 1959

Nr 4

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementetes
verksamhetsområde; nr

53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1958/59, i vad propositionen avser eckle siastikdepartementets

verksamhetsområde; nr

54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1958/59, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1958/59, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1959/60 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster; och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1959/60.

8 9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, med förslag till lag om
ändring i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321) överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 10

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 464, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Antonsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 41, angående anslag
för budgetåret 1959/60 till bidrag
till studiecirkelverksamhet och till ungdomens
fritidsverksamhet.

Denna motion bordlädes.

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens Andra Kammare

Jag får härmed anhålla om befrielse
från riksdagsgöromålen under tiden 17
februari—15 mars 1959 för deltagande
i konferenser i Västafrika.

Stockholm den 11 februari 1959

James I. A. Dickson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 4

Tisdagen den 17 februari 1959

Tisdagen den 17 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande februari.

§ 2.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
effektivisering av konsumentskyddet

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Nihlfors, har frågat mig
vilka åtgärder myndigheterna för närvarande
kan tillgripa för att minska de
risker för skador, som konsumenterna
kan utsättas för vid köp av varor, som
blivit felkonstruerade eller på annat sätt
visat sig vara farliga vid användning
eller förtäring. Herr Nihlfors har likaså
frågat mig, om jag anser nuvarande möjligheter
till inskridande vara till fyllest
eller om åtgärder planeras för en effektivisering
av konsumentskyddet.

Som svar på dessa frågor vill jag anföra
följande.

I princip råder frihet för svenska
företagare att ge sina produkter den utformning,
som vederbörande företagare
själv finner lämplig och ändamålsenlig.
På en marknad, som karakteriseras av
stor konkurrens i modeller och utföranden,
är det självklart, att tillverkaren
inte medvetet arbetar med felkonstrulctioner
eller livsfarliga modeller. Det
normala intresset av att få produkterna
sålda och det egna fabrikantnamnet välaktat
gör det naturligt för honom att
eftersträva en kvalitetsnivå, som svarar
mot konsumenternas smak och köpkraft.
Emellertid kan ofrivilliga felkonstruk -

tioner inträffa. Det händer också, att
önskan att i konkurrenssyfte förbilliga
en produkt frestar till avkall på kvaliteten
därhän, att risker uppkommer vid
användandet. Eftersom konsumenternas
varukunskap är ojämn och många brister
hos varor icke går att upptäcka med
blotta ögat, har konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning blivit
ett viktigt stöd för konsumenterna i strävan
att utmönstra mindervärdiga varor
ur marknaden.

Från statens sida bedrivs konsumentupplysning
genom statens konsumentråd
och statens institut för konsumentfrågor.
Med bidrag av statsmedel arbetar
även Varudeklarationsnämnden. I sammanhanget
kan jag nämna ett litet exempel
på arbetsmetoder för att komma farliga
varor på spåren. Under senare delen
av förra året påbörjade konsumentinstitutet
en specialundersökning av
barnolycksfall, som inträffat inom hemmen.
En kartläggning och analys av
orsakerna till sådana olycksfall kan
nämligen ge värdefull upplysning om
de situationer, då gifter, redskap, hushållsmaskiner
eller möbler förorsakat
olyckshändelser. Resultatet av uudersökningen
torde bli tillgängligt redan
i vår.

Konsumentupplysningen är dessutom
nödvändig som komplement till de lagar
och förordningar, varmed samhället på
vissa varuområden, där skaderiskerna
är särskilt stora, försöker skydda medborgarna
mot sådana risker. Jag kan
här som exempel nämna de föreskrifter
rörande fordons beskaffenhet och utrustning,
som finns i vägtrafikförordningen,
de bestämmelser om livsmedels
beskaffenhet och hantering, som livs -

Tisdagen den 17 februari 1959

Nr 4

Svar på interpellation ang. åtgärder för effektivisering av konsumentskyddet

medelsstadgan upptar, giftstadgan, hälsovårdsstadgan
och diverse kontrollbestämmelser
beträffande elektrisk materiel.

Interpellanten har också själv i motiveringen
till sina frågor pekat på en i
detta sammanhang utomordentligt viktig
författning, nämligen arbetarskyddslagen.
Vissa stadganden i denna lag är
av generell giltighet och har således ett
vidsträcktare tillämpningsområde än
lagen i övrigt. Jag tänker därvid i första
hand på lagens § 45, där det bl. a. heter:
»Tillverkare eller försäljare av maskin,
redskap eller annan teknisk anordning

---skall tillse, att anordningen

---är försedd med nödiga skyddsanordningar
och även i övrigt erbjuder
betryggande säkerhet mot ohälsa

och olycksfall, —---.» Med stöd av

detta stadgande har arbetarskyddsstyrelsen
vid skilda tillfällen haft möjlighet
att göra tillverkare uppmärksamma på
ur säkerhetssynpunkt otillfredsställande
förhållanden samt har i samråd med tillverkaren
åstadkommit rättelser. Av de
varor, som på så vis varit föremål för
ingripanden från styrelsens sida, kan
nämnas hushållsmaskiner, köttkvarnar,
konservöppnare, manglar, skiftnycklar
och gräsklippare, allt varor som ju tillhör
hemmens arbetsredskap.

Uppenbart är emellertid, att det finns
varor, om vilka man kan vara tveksam,
huruvida de utgör en »teknisk anordning»
eller inte. Det mycket tragiska
fall med en bäddsoffa, som kvävt en
sovande människa till döds och som
närmast föranlett interpellantens frågor,
aktualiserar detta spörsmål. Jag känner
mig förhindrad att söka tolka lagens
innebörd på denna punkt, men jag anser
det ingalunda självklart, att en bäddsoffa
med en inbyggd och förmodligen
patenterad uppfällningsmekanism faller
utanför lagens tillämpningsområde.

Något ingripande i form av tillverkningsförbud
eller dylikt från myndighets
sida torde emellertid icke bli aktuellt
i det berörda fallet. Jag har näm -

ligen underrättats om att möbelindustriförbundet
i samråd med möbelhandlarförbundet
beslutat, att den felaktigt
konstruerade bäddsoffan icke längre får
saluföras. Konsumentinstitutet har också
inlett diskussioner med de båda förbunden
och man hoppas i samarbete
och med bistånd av expertis från bl. a.
arbetarskyddsstyrelsen kunna uppställa
vissa godtagbara säkerhetsnormer för
möbelbranschen. Förbunden har även
i övrigt vidtagit åtgärder, ägnade att
förhindra ett upprepande av det skedda
med hänsyn till att ett inte ringa antal
bäddsoffor av den livsfarliga typen redan
försålts.

Jag har nu i korthet antytt vilka möjligheter
som står myndigheterna till
buds när det gäller att motverka risker,
som konsumenterna kan utsättas för genom
olämpliga varor. Av min redogörelse
torde framgå, att det finns ganska
goda möjligheter att ingripa med utredning
och förhandling — där lagföreskrifter
inte är tillämpliga — i syfte
att stoppa en olämplig tillverkning eller
försäljning av skadliga produkter. På
frågan, huruvida dessa utrednings- och
förhandlingsmöjligheter är tillräckliga
för att komma till rätta med felkonstruktioner,
som medför risker för konsumentens
liv och lem, kan svaret knappast
bli allmängiltigt. Om fall uppstår,
där de visar sig klart otillräckliga, kan
lagstiftningsåtgärder komma att aktualiseras.
Det bör dock betonas, att kvalitets-
och säkerhetsbestämmelser, som
avser helt varuslag, är ytterst svåra att
utforma så, att de dels täcker alla ur
säkerhetssynpunkt relevanta egenskaper
hos ifrågavarande varuslag, dels inte
hämmar det nödvändiga experimenterandet
inom näringslivet för att frambringa
nya och bättre modeller. För
närvarande anser jag inte, att några nya
lagstiftningsåtgärder är påkallade.

Härefter anförde:

Nr 4

Tisdagen den 17 februari 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder för effektivisering av konsumentskyddet

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
fru Lindström för det utförliga svar hon
lämnat på min interpellation. Den redogörelse,
som ingår i detta svar, bör ha
det goda med sig, att den klargör för
mindre nogräknade producenter att det
för närvarande finns stora möjligheter
till ingripanden för att skydda köparna
—konsumenterna när så befinnes påkallat.

Min interpellation har ju uppfattats
såsom i första hand avseende ett visst
dödsfall, förorsakat av en bäddsoffa. Såsom
fru statsrådet nämnde tar jag emellertid
i interpellationen även upp andra
frågor, exempelvis barnolycksfallen i
hemmen. Jag finner det mycket tillfredställande,
att det helt nyligen har
påbörjats en undersökning av statens
konsumentinstitut när det gäller dessa
olycksfall. Det kan säkerligen anföras
många exempel på mycket svåra olycksfall,
som drabbar framför allt småbarnen
på grund av de risker som finns
i ett modernt hem.

När man läser vad som i interpellationssvaret
säges om denna sak, börjar
man emellertid fundera över huruvida
de resurser som konsumentinstitutet
hittills har haft och som det kommer
att erhålla för nästa budgetår verkligen
i fortsättningen skall vara tillräckliga,
därest institutet skall kunna fullgöra de
arbetsuppgifter som tränger sig på genom
allmänhetens allt större intresse
för konsumentupplysning. Det finns i
detta sammanhang anledning påpeka,
huru som detta intresse avspeglar sig i
dagspressen och dess behandling av
konsumentupplysningsfrågor, vilken på
många håll är föredömlig. När det gäller
speciellt det tragiska fallet med
bäddsoffan, som var en dödsfälla, har
intresset varit så stort, att en tidning i
Göteborg t. o. m. öppnat en central, där
allmänheten kan anmäla sig för att erhålla
sakkunnig granskning av de bäddsoffor,
som användes i hemmen, i syfte
att undvika ytterligare olycksfall.

Nu måste man omedelbart säga, att
den panik, som på sina håll kanske har
brutit ut på soffmarknaden, givetvis är
relativt onödig, eftersom de flesta av
dessa möbeltyper inte är på något sätt
livsfarliga. Det är alltså tillfredsställande
och glädjande, att möbelbranschens
eget folk nu så intresserat och villigt
gått i bräschen för att få fram en utredning
av här förevarande spörsmål,
syftande till att om möjligt få bort de
faromoment, som denna speciella sofftyp
har utgjort.

Man kan naturligtvis säga, att man
aldrig kommer åt en viss form av varuförsäljning
och distribution, nämligen
postorderfirmornas, där kunden mer
eller mindre får köpa varan i paketet.
Det är naturligtvis beklagligt. Men den
ansvarskänsla, som producenterna och
försäljarna av varor av vad slag det
vara må måste ha — särskilt genom
det tryck som konkurrens och en ökad
konsumentupplysning utövar -— gör att
vi kan räkna med att man tar sig till
vara och noga överväger vilka åtgärder
man skall vidta när det gäller spridandet
av varor, som vederbörande kanske
redan från början vid själva produktionen
tagit litet för lätt på.

Denna speciella undersökning, som
alt döma av dagspressen intresserar
mycket stora grupper av människor,
tycks framskrida mycket snabbt. Jag
vet inte om statsrådet har möjligheter att
här lämna ytterligare upplysningar om
vad som hänt i denna fråga de senaste
dagarna och som det kan vara av intresse
för en vidare allmänhet att få
reda på redan nu.

När statsrådet fru Lindström kom in
på arbetarskvddslagstiftningen och dess
möjligheter att ingripa, hänvisade hon
till att jag tagit upp den saken i min
interpellation. Jag hade där påpekat,
att arbetarskvddslagstiftningen i första
hand är till för att skydda de anställda
i företagen mot de risker, som de utsätter
sig för under sitt arbete med produktionen
av varor, men att även själva an -

Tisdagen den 17 februari 1959

Nr 4

Svar på interpellation ang. åtgärder för effektivisering av konsumentskyddet

vändandet av varorna kan vara mycket
riskfyllt för samma människor i egenskap
av konsumenter. I interpellationssvaret
har nämnts, att 45 § i arbetarskyddslagen
ger arbetarskyddsstyrelsen
vissa möjligheter att ingripa. Samtidigt
säger fru statsrådet, att det kan vara
svårt att avgöra vad som menas med
lagens uttryck »teknisk anordning». Om
det emellertid kan uppstå tveksamhet
huruvida denna paragraf kan tillämpas
i visst fall, bör regeringen inte dra sig
för att lägga fram förslag om ändrad
ordalydelse av paragrafen.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
än en gång tacka för svaret.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Nihlfors och jag
har samma intressen av att konsumenterna
skyddas mot klart olämpliga och
farliga bruksvaror. För statens konsumentråd,
där herr Nihlfors för övrigt är
en aktiv och värderad ledamot, är konsumentupplysning
om goda och dåliga
varor en primär uppgift. Men konsumentupplysning
förutsätter alt det finns
er forskning vars resultat man sprider.
Om man alltid skulle försöka förebygga
att felkonstruerade varor kommer ut på
marknaden, måste samhället förfoga
över provningsanstalter och forskningsinstitut
med en kapacitet, som fullt ut
mäter sig med de resurser näringslivet
självt har för konstruktionsarbete, provtagningar
och experiment. Att det är
otänkbart att vi skulle kunna komma
upp till sådana resurser i samhällets
hand förstår man, när man vet att nutida
branscher kan omfatta mellan
10 000 och 30 000 varor och att många
märkesvaror utkommer med ny modell
varje år. Det skulle fordra så väldiga
anslag till konsumentvaruforskning och
till konsumentinstitutet, vars resurser
herr Nihlfors fruktade skulle bli otillräckliga,
att skattebetalarna säkerligen
skulle bli betänksamma. Å andra sidan
finns det ett minimum, vad resurser
beträffar, som det vore oförsvarligt att

gå under. Vi försöker så gott vi kan aft
finna en medelväg och närma oss den
i den takt, som den statsfinansiella
situationen medger. De nuvarande resurserna
ger redan goda möjligheter att
ingripa mot företeelser å la dödssoffan
i Göteborg.

Herr Nihlfors frågade om jag hade
närmare uppgifter att lämna honom om
det fallet. Jag vill gärna säga, att det vid
detta laget är utrett, att cirka 1 500
exemplar av soffan har tillverkats. Modellen
har dessutom plagierats av andra
firmor i branschen. Den saknar en
viss säkerhetsanordning som hindrar
locket att slå igen över den sovande.
Firman har i efterhand tillverkat en
säkerhetsanordning som skall kunna
monteras på de aktuella sofforna, och
firman tänker distribuera den säkerhetsanordningen
till sina återförsäljare
för att dessa skall dela ut den till dem
som tidigare köpt soffan. Hur pass betryggande
den säkerhetsanordningen är
utreds för närvarande av statens konsumentinstitut.
Om jag är riktigt underrättad,
har man där ansett att det första
utförandet tarvade viss förbättring, så
det kommer att dröja ännu någon tid
innan en fullt tillförlitlig säkerhetsanordning
distribueras till möbelhandlarna.

En tillsats som sätts på efteråt är ju
ett surrogat för en från början riktigt
konstruerad möbel. Men den kan ju rädda
en situation som den innevarande,
om man lyckas spåra upp alla som har
köpt soffan.

Inom parentes kan jag också säga, att
tillverkaren själv har stoppat tillverkningen
av den aktuella soffan.

För att göra allmänheten uppmärksam
på de risker, som innehavet av
denna soffa innebär, kommer .statens
konsumentinstitut och Svenska slöjdföreningen
i dagarna, kanske redan i
morgon, att tillställa pressen en cirkulärskrivelse
med anhållan om publicering.
Däri skall man uppmana soffägarna
att inte använda soffan som

Nr 4

Tisdagen den 17 februari 1959

Interpellation ang. skattebefrielse beträffande socker som användes för biodlingen

bäddmöbel förrän de har tagit kontakt
med den möbelhandlare som sålt den
och av honom fått en apterbar säkerhetsanordning.
Samtidigt utskickar möbelindustrien
och möbelhandlarförbundet
gemensamt en skrivelse till alla
möbelhandlare med motsvarande föreskrifter.

Branschen har här, det vill jag särskilt
understryka, reagerat snabbt och
sunt inför den tragiska olycka som en
felkonstruerad möbel har förorsakat.
Det måste, som också herr Nihlfors antydde,
ligga i alla deras intresse som tillverkar
och säljer goda bäddmöbler, ja,
goda varor över huvud taget, att inte
allmänhetens misstänksamhet och avoghet
skall drabba vederbörande bransch
på grund av någon enstaka skandalprodukt.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! För att förebygga ett
missförstånd att jag strävar efter att
konsumentinstitutets kapacitet skall bli
så överväldigande stor, som statsrådet
Lindström här antydde, vill jag betona
att jag inte begär något som bara vore
möjligt i en drömvärld. Jag menar blott
att statsrådet och jag nog har ett gemensamt
intresse av att vid nedprutningsförsök
bekämpa finansministern
mer eller mindre offentligt — i ena fallet
mindre. Därför har jag här passat
på att betona, att det ökade intresset
från allmänhetens sida för institutets
undersökningar kommer att driva fram,
att institutet —• åtminstone en gång om
året — begär mera medel för att kunna
utöka sin verksamhet. Därefter börjar
den stora kampen hos de ansvariga instanserna
för att skaffa dessa medel.

Till sist vill jag för att rätta ett missförstånd
som kanske har uppkommit
upplysa om att en av kammarens ledamöter,
som faktiskt är stor expert på
soffor, har meddelat, att den i debatten
omnämnda möbeln inte är en soffa
utan en dyschatell med ett slags lock,
som kan lyftas, och att den inte är

att betrakta som en soffa med sidostöd,
vilka ger möjlighet att anbringa säkerhetsanordningar
på helt annat sätt än
denna konstruktion. De som har sin
sovplats i bäddsoffor kan alltså nu
känna sig litet lugnare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 54, med
förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321).

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på kammarens bord liggande
motionen nr 464.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 27—30 samt
bevillningsutskottets betänkanden nr 1,
2, 4 och 5.

§ 6

Föredrogs den av herr Andersson i
Storfors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående pensionärernas
billighetsresor på järnväg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. skattebefrielse beträffande
socker som användes för
biodlingen

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Biodlingens omfattning
har undan för undan minskats i vårt
land. Antalet bisamhällen har under
den senaste 10-årsperioden nedgått till

Tisdagen den 17 februari 1959

Nr 4

Interpellation ang. åtgärder för ett förbättrat barna- och ungdomsskydd, m. m.

hälften och tendensen fortsätter. Anledningen
är den synnerligen oförmånliga
kostnadsutvecklingen. Omkostnaderna
för binas skötsel har under den senaste
20-årsperioden stigit med inemot 200
procent under det att honungspriset endast
kunnat höjas med ca 60 å 70 procent.

Vid ett första påseende kan biodlingen
synas ha en ganska begränsad betydelse.
Den samlade årliga produktionen
av honung torde endast belöpa sig till
ca 10 miljoner kronor.

Värdet av biodlingen kan emellertid
inte rättvist bedömas på detta sätt.
Trädgårdsnäring och jordbruk är nämligen
i hög grad beroende av tambina
för pollinering. Sedan humlornas antal
kraftigt nedgått på grund av olika kulturåtgärder
utföres pollineringsarbetet
inom stora odlingsområden huvudsakligen
av tambin. Binas indirekta betydelse
på detta område har uppskattats
till ett värde av ca 175 miljoner kronor
per år.

Det råder redan nu stor brist på
pollinerande bisamhällen i vissa fröodlardistrikt,
vilket medför en otillfredsställande
avkastning. En ytterligare
minskning skulle äventyra fröodlingen
inom vissa områden.

Det minsta som biodlarna i detta läge
kan begära är att statsmakterna inte
genom sina åtgärder ytterligare försvårar
betingelserna för deras näring. Så
har emellertid skett genom den sockerskatt
av 20 öre per kg som riksdagen
förra året beslutade om. För varje bisamhälle
åtgår nämligen 10 å 15 kg
socker för beredning av vinter- och
drivfoder.

Sockerskatten var avsedd som en
konsumtionsskatt och i sitt av riksdagen
godkända betänkande uttalade bevillningsutskottet
bl. a.:

»Härvid har utskottet uppmärksammat
att Kungl. Maj:t har möjlighet att,
därest så skulle visa sig påkallat, medge
viss produktion lättnader i beskattningen.
»

En av motiveringarna till att denna
mening infördes i betänkandet var, att
man inom utskottet ansåg att sockerskattens
inverkan på biodlingen borde
övervägas.

Kungl. Maj:t har beträffande en tidigare
framställning i detta ärende förklarat,
att den icke föranleder någon
Kungl. Maj:ts åtgärd. Emellertid har
en gemensam framställning till jordbruksministern
gjorts av Sveriges fröodlareförbund
och Sveriges biodlares
riksförbund. I denna har bl. a. påpekats,
att i länder där socker skattebelagts,
t. ex. Tyskland, Österrike, Holland
och Norge, har skattebefrielse beviljats
för det socker som användes
inom biodlingen.

Med stöd av det ovan anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

År herr statsrådet med hänsyn till
biodlingens stora betydelse och de svårigheter
som den kämpar med beredd
att i likhet med vad som skett i andra
jämförliga länder vidtaga åtgärder för
att befria biodlingen från skattebelastningen
för det socker som användes
inom näringen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. åtgärder för ett förbättrat
barna- och ungdomsskydd, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr GANSMOE (h), som anförde:

Herr talman! Ett av de verkligt stora
problem som svenskt samhälle nu upplever
är föräldrarnas svårigheter att i
praktiken genomföra de goda föresatser
de flesta otvivelaktigt har när det gäller
uppfostran. Den som själv varje dag
prövar på fostrans svåra konst känner
säkert till, att detta bl. a. beror på att

12 Nr 4 Tisdagen den 17 februari 1959

Interpellation ang. åtgärder för ett förbättrat barna- och ungdomsskydd, m. m.

barnen själva har ett obönhörligt och
ofta ensidigt krav på likformighet.

Om föräldrarna bestämmer att en
son eller dotter skall hålla sig inomhus
efter en viss tidpunkt på kvällen möter
de omedelbart argumentet, att den och
den av kamraterna får vara ute så och
så mycket längre. Det kan förefalla löjligt
att säga att det förhåller sig så,
men det är dess värre ett ganska allvarligt
faktum i en tid då föräldrarnas
möjligheter att upprätthålla sin auktoritet
är starkt begränsade. Otvivelaktigt
är det under kvällarnas alltför fria
och alltför sena samvaro utanför hemmen
som grunden läggs till åtskilliga
företeelser, ur vilka åtminstone i större
tätorter ungdomsbrottsligheten spirar.
Till synes präktiga ungdomar kan vara
på glid utan att föräldrarna vet någonting
härom.

I landets städer är det tyvärr ganska
vanligt, att man träffar barn under
15 år ute efter klockan 22. Dessa behöver
då inte vara på väg hem efter
något av föräldrarna godkänt besök på
bio, någon kurs eller något kalas utan
är oftast helt enkelt ute och driver.
Detta innebär stor fara för att de kommer
in i kriminella sammanhang.

Allt oftare påträffas s. k. källarbordeller,
där barn och ungdomar har
sexuell lekstuga till långt in på nätterna.
I min speciella verksamhet har jag
flera gånger kommit på dylika ställen,
där rekvisitan består av i källarutrymmet
placerade reservsängar, sängkläder,
stearinljus, vin, narkotikapreparat
samt ett försvarligt bibliotek av pornografilitteratur.
Dessa nattliga seanser
börjar med gemensam och enskild läsning
om sexuella äventyr, fortsätter
med vin och »tabletter», och det är inte
svårt att tänka sig vad som ytterligare
händer. De befintliga automaterna för
preventivmedel gör det också mycket
lättare för barn och ungdom att fullfölja
de syften som här nämnts. Ofta
får också barn och ungdomar i dessa
källarlokaler för första gången taga be -

fattning med stöldgods som förvaras i
dessa källare. Då de av äldre kamrater
får veta att det är fråga om stöldgods
tror de sig redan vara meddelaktiga i
förvaringen av det stulna, och detta
blir sedan lätt en »tumskruv», som vid
lämpligt tillfälle används av mera vana
ungdomsförbrytare. Vid dessa sammankomster
läggs stundom grunden till en
mentalitet, som kan leda till att vederbörande
kommer in på brottets bana.

När föräldrarna underrättas om förekomsten
av dessa källarnästen möts
man i allmänhet av tacksamhet för att
man söker rädda deras barn och ungdomar
från ett begynnande skeende,
vilket för framtiden kan medföra ett
totalt nedbrytande av de ungas motståndskraft
och karaktär. Tyvärr händer
det dock alltför ofta, att föräldrarna
anser att man lagt sig i något som
man inte har med att göra.

Om polisen hade större befogenheter
att ingripa än vad den för närvarande
har tror jag att man lättare skulle kunna
komma till rätta med dessa problem.
Radiopolisbilbesättningarna skulle
många gånger gärna vilja hjälpa till
med att få hem för sent utevarande
barn och ungdomar, men då inga bestämda
normer för barns och ungdomars
utevaro finns och alltför många
föräldrar icke har förstått sin uppgift
som fostrare och handledare, möts polisens
tillsägelser ofta av nonchalans
och elakhet. Det är därför synnerligen
svårt för ordningsmakten att effektivt
utföra denna verkligt brottsförebyggande
verksamhet, som naturligt nog tillhör
polisens arbetsuppgifter. De berömvärda
insatser, som trots odrägliga
arbetsförhållanden görs från polisens
sida, skulle kunna bli ännu bättre och
effektivare, om polisen gåves en mer
verklighetsbetonad befogenhet till ett
för samhället gagneligt ingripande.

På vissa håll i utlandet har man
med framgång prövat en ny giv för att
komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.
I t. ex. Hamburg gäller en sär -

Tisdagen den 17 februari 1959

Nr 4

Interpellation ang. olycksfallsriskerna i samband med skolskjutsverksamheten

skild lag, enligt vilken ungdomar under
18 år inte får uppehålla sig i nattlokaler,
husportar, nöjeskvarter, på nöjesplatser,
mörka gator, järnvägsstationer
etc. För barn under 16 år är bestämmelserna
ännu mer restriktiva. Det
är i första hand föräldrarna, som har
skyldighet att se till de unga, men om
de anträffas på gator och i lokaler i
strid mot bestämmelserna kan polisen
ingripa och föra ungdomarna till närmaste
polisstation. Dit kallas sedan föräldrarna
och får då tillsägelser att se
till sina barn. Om rättelse ej sker underrättas
ungdomsvårdsmyndigheterna,
som behandlar fallet tillsammans med
föräldrarna. Dessa senare kan också
dömas till böter, om deras barn upprepade
gånger påträffas under lagstridiga
förhållanden.

Enligt min mening finns det anledning
att också i vårt land pröva, om
man inte kan komma till rätta med
den ökade ungdomsbrottsligheten genom
att införa bestämmelser, som gör
det möjligt för polisen att i större omfattning
än vad nu är fallet ingripa
mot barn och ungdom under 15 år, som
vistas utanför hemmet på gator och i
lokaler, vilka ej kan anses lämpliga för
dem.

Allehanda åtgärder måste prövas för
att förhindra att ungdomen kommer in
på brottets bana. Utan förebyggande åtgärder
uppstår just de problem, som
man för närvarande har att brottas
med, nämligen svårigheterna att bereda
plats för de unga lagöverträdarna på
våra ungdomsvårdsskolor. I debatten i
riksdagen i höstas om ungdomsbrottsligheten
var ju meningarna delade om
platstillgången vid våra ungdomsvårdsskolor.
Det har emellertid visat sig, att
ungdomar även sedan dess begärts
häktade på grund av att de ej kunnat
beredas plats på ungdomsvårdsskola.
Kritik liar också framförts mot den nuvarande
överbeläggningen på dessa skolor.
Det är diirför synnerligen angeläget
att man får ett klarläggande av när

platsbristen kan beräknas vara avhjälpt
och en tillfredsställande platsreserv
finns att disponera. Under den tid
som förflutit sedan debatten i höstas
torde väl läget på detta område något
ha klarnat.

Jag är medveten om att det pågår
utredningar inom här berörda områden
men anser ändock, att någonting måste
göras i form av provisoriskt förebyggande
åtgärder redan innan resultaten
av dessa redovisas.

Under åberopande av det anförda får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern få
ställa följande frågor:

1. År regeringen beredd att framlägga
sådana förslag om förbättrat barnaoch
ungdomsskydd, att polisen får ökade
befogenheter att ingripa mot barn
och ungdom under viss ålder, som utan
godtagbart skäl vistas utanför hemmet
efter viss tidpunkt på kvällen?

2. Vill Ers excellens lämna kammaren
en redogörelse rörande den aktuella situationen
i fråga om tillgången på ungdoms
vårdsskoleplatser ?

3. Vilka åtgärder är regeringen -—•
därest det visar sig att en tillfredsställande
reserv av ungdomsvårdsskoleplatser
icke finnes — beredd att vidtaga
för att åstadkomma en förbättring härutinnan? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. olycksfallsriskerna i
samband med skolskjutsverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Herr CAItLSSON i Huskvarna (fp),
som yttrade:

Herr talman! Genom den övergång
från de tidigare lokalskolorna till för
större områden gemensamma skolor
som ägt rum har skolskjutsverksamheten
fått eu starkt ökad omfattning.

F. n. utnyttjas dessa skolskjutsar varje
dag av närmare 200 000 barn.

14 Nr 4 Tisdagen den 17 februari 1959

Interpellation ang. olycksfallsriskerna i samband med skolskjutsverksamheten

Det är naturligt, att dagliga transporter
av ett så stort antal barn innebär
betydande olycksfallsrisker. Hittills har
dock trafiken kunnat genomföras med
en relativt låg olycksfallsfrekvens. Men
under de senaste åren har dock i genomsnitt
två till tre barn årligen förolyckats
under resor med skolbussar
och bilar.

Att så relativt få svåra olyckor inträffat
under dessa mycket ömtåliga resor
får till största delen tillskrivas det föredömliga
sätt, på vilket transporterna
sköts av de anlitade åkeriföretagen.

Tyvärr existerar det nämligen inte
några särskilda säkerhetsföreskrifter ägnade
att undanröja de stora olycksfallsrisker,
som alltid är förenade med barn
i trafik.

Frågan om att genom särskilda bestämmelser
i vägtrafikförordningen och
på annat sätt skydda dessa transporter
har ofta varit på tal, men några mer
vittsyftande åtgärder har inte kommit
till stånd. Anledningen tycks framför
allt ha varit, att man inte funnit olycksfallsfrekvensen
vara så stor, att det
kunnat anses motiverat med några särskilda
säkerhetsbestämmelser.

Detta resonemang är emellertid enligt
min mening felaktigt. I och för sig borde
det tidigare redovisade antalet dödsoffer
bland skolbarn vara skäl nog för
extraordinära åtgärder. Men även om
inte ett enda dödsoffer hade krävts
borde de stora risker, som var och en
inser måste finnas i samband med dessa
resor, utgöra tillräckliga skäl för
åtgärder i trafiksäkerhetsbefrämjande
riktning.

Särskilt stora är olycksfallsriskerna
när barnen skall stiga på eller av skolskjutsen.
Ofta skall dessa på- och avstigningar
äga rum på starkt trafikerade
vägar och gator. Även om man både
från skolan och hemmens sida säkert
oupphörligt tillhåller barnen att se sig
noga för, så att de inte kommer i vägen
för den trafik som passerar den stillastående
skolbilen eller bussen, måste

man räkna med att barnen lätt glömmer
dessa förmaningar och obetänksamt
rusar ut i vägbanan, där de löper
stor risk att förolyckas. En effektiv åtgärd
vore därför att genom särskilda
markeringar på de fordon som transporterar
skolbarnen eller genom speciell
utmärkning av den plats utanför
skolan där skolbussarna stannar göra
andra trafikanter uppmärksammade på
risken för utspringande barn. Vid särskilt
utsatta platser borde man även
kunna överväga införandet av generell
stopplikt för övriga fordon. Detta system
tillämpas bl. a. i USA, där liksom
hos oss skolskjutsverksamheten har
mycket stor omfattning.

Men även i de fall där skolskjutsarna
kör in på skolgården för att släppa av
barnen är olycksfallsrisken mycket stor
eller kanske ännu större. I många fall
kör en hel rad skolbussar upp på skolgården
samtidigt och även om chaufförerna
iakttar den allra största försiktighet
när de framför sina fordon på
skolområdet är riskerna för att barn i
obetänksam iver kommer i vägen för
t. ex. en backande buss eller bil mycket
stora. Det borde därför vara en angelägen
åtgärd att antingen anordna sär
skilda uppkörningsvägar vid skolan för
skolskjutsarna eller också genom lämpliga
avstängningsanordningar hindra
barnen från att uppehålla sig i fordonens
närhet.

Även en råd andra här icke berörda
åtgärder bör utan särskilt stora kostnader
eller några mer allvarliga ingripanden
i den övriga trafikens rörelsefrihet
kunna vidtagas.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att inför
kammaren redogöra för vilka åtgärder
man från regeringens sida ämnar vidtaga
i syfte att eliminera de stora
olycksfallsrisker, som är förenade med

Nr 4

Tisdagen den 17 februari 1959

Interpellation ang. olycksfallsriskerna

den mycket omfattande skolskjutsverksamhet
som numera förekommer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. in.; samt
från tredje lagutskottet:
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 49, angående Sveriges medlemskap
i Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO),

nr 50, angående införlivande med
statens järnvägar av Stockholm-Roslagens
järnvägar,

nr 51, med förslag till lag om krigsansvarighet
för liv- och invaliditetsförsäkring,
och

nr 52, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner,
nämligen

i samband med skolskjutsverksamheten

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 31, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen
motionerna:

nr 465, av herr Larsson i Norderön
m. fl., och

nr 466, av herrar Larsson i Hedenäset
och Lundmark;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 35, angående åtgärder för kvalitetsförbättring
av matpotatis motionerna: nr

467, av herr Stiernstedt,
nr 468, av herrar Brandt i Sätila och
Grebäck, samt

nr 469, av herrar Grebäck och Elmwall; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 38, med förslag till allmän
tjänstepliktslag m. m. motionen nr 470,
av herr Senander m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 41, angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till studiecirkelverksamhet
och till ungdomens fritidsverksamhet
motionerna:

nr 471, av herr Spångberg,
nr 472, av herr Hagberg m. fl.,
nr 473, av herrar Stenberg och Allard,
samt

nr 474, av herr Lassinantti m. fl.;
och

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, angående statens stöd åt hästaveln
motionen nr 475, av herr Ståhl
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 4

Onsdagen den 18 februari 1959

Onsdagen den 18 februari

Kl. 14.00

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder för upprätthållande
av den fulla sysselsättningen
inom den mellansvenska gruvhanteringen Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagnell har frågat
vilka möjligheter som föreligger att genom
statligt understöd hjälpa det fria
näringslivet att bedriva lagerproduktion
och gråbergsbrytning inom den
mellansvenska gruvlianteringen, så att
den fulla sysselsättningen där kan upprätthållas
på sätt som sker inom det
statligt ägda LKAB.

Till svar kan framhållas, att varje
företag inom den mellansvenska gruvhanteringen
i princip har samma möjlighet
som LKAB att inom ramen för
sina resurser upprätthålla sysselsättningen
genom lagerproduktion och gråbergsbrytning.
Denna möjlighet utnyttjas
också bl. a. av det helstatliga Aktiebolaget
Statsgruvor. Hur därmed förhåller
sig inom den privatägda sektorn
undandrar sig mitt bedömande. Någon
form för direkt statligt understöd till
företagen för nämnda ändamål har inte
hittills ansetts böra prövas. De aktuella
sysselsättningssvårigheterna inom den
mellansvenska gruvindustrien torde
närmast böra mötas med de arbetsmarknadspolitiska
medel, som f. n. står
till vederbörande myndigheters förfogande.
Enligt uppgift av arbetsmarknadsstyrelsen
kan en del av den arbetskraft,
som beröres av driftsinskränkningarna,
få sysselsättning med förbe -

redelsearbeten — vari torde ingå gråbergsbrytning
— och tillredningsarbeten
i gruvorna, som företagen anordnar.
Styrelsen kommer att medge, att
medel som inom företagen avsatts till
investeringsfonder för konjunkturutjämning,
får tas i anspråk för ändamålet.
Fortbildningskurser kommer att
anordnas för en del av arbetskraften.
Vidare igångsättes statliga och kommunala
beredskapsarbeten. I viss mindre
utsträckning torde permitterade arbetare
få omplaceras. Bl. a. finns vissa
placeringsmöjligheter vid andra bergslagsgruvor.
Om ytterligare åtgärder befinnes
nödvändiga torde förslag härom
få prövas i första hand av arbetsmarknadsmyndigheterna.

Vidare anförde:

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det snabba svar, som handelsministern
här har lämnat.

Det är uppenbart att en hel del av
den arbetslöshet som uppstår inom näringslivet,
när konjunkturerna går ned,
måste mötas med arbetsmarknadspolitiska
medel. Den saken lämnar jag här
helt åt sidan.

Kvar står då frågan vilka möjligheter
som finns att upprätthålla den fulla
sysselsättningen inom näringslivet direkt
på de berörda arbetsplatserna. I
här ifrågavarande fall har det sagts att
det är aktuellt med avskedanden eller
permitteringar i cirka tre månader av
cirka 350 man. Detta skulle innebära
omplaceringar, som blir relativt kostnadskrävande.
Det tar nämligen tid, innan
de anställda lär känna förhållandena
på en ny arbetsplats. Att förflytta

Onsdagen den 18 februari 1959

Nr 4

Svar på fråga ang. åtgärder för upprätthållande av den fulla sysselsättningen inom
den mellansvenska gruvhanteringen

arbetare innebär också stora ekonomiska
förluster, vartill kommer de
mänskliga lidanden som i det sammanhanget
kan uppkomma.

Man skulle här önska att få något
arrangemang, som liknar det som tilllämpas
vid LKAB och enligt handelsministern
också vid AB Statsgruvor.
Där fortsätter man med lagerproduktion
och gråbergsbrytning betydligt
längre än vid här ifrågavarande företag.
Även om man vid detta företag kör
något med lagerproduktion, räknar man
tydligen ändå med att stoppa helt efter
tre månader, om man inte får några
nya leveranser i allra sista stund.

Det är ett intressant område vi här
rör oss inom. Som handelsministern säger
har man från statens sida inte
några direkta möjligheter att stödja företaget,
så att man där kan upprätthålla
den fulla sysselsättningen med en ökad
lagerproduktion. Enskilda gruvor har
dock möjligheter att på samma sätt som
LKAB och AB Statsgruvor inom ramen
för sina resurser upprätthålla den fulla
sysselsättningen genom lagerproduktion
och gråbergsbrytning, sade handelsministern.
Det företag vi här diskuterar
har behandlats i riksdagen
förra året. Då gällde det en anläggning
vid ett cellulosaföretag i Jämtland, och
nu gäller det gruvorna. I båda fallen
har det varit fråga om Kinnevikskoncernen,
och denna koncern borde uppfylla
de krav handelsministern här angivit,
när han sagt att företag inom
ramen för sina resurser kan upprätthålla
sysselsättningen genom lagerproduktion
och gråbergsbrytning.

I tidningen Affärsvärlden för den
22 januari i år har man uppskattat den
dolda reserven i Kinnevikskoncernens
aktieportfölj till 38 miljoner kronor,
och även på börsen är nämnda koncern
mycket högt noterad i förhållande till
den aktuella avkastningen. Koncernen
är med andra ord allmänt uppfattad
som ett väl konsoliderat företag. Men

inte desto mindre har företaget nu förvarnat
att man kommer att skicka ut
folk i arbetslöshet under tre månader

— en besparing lönemässigt på någon
miljon kronor. Kunde inte dessa pengar
i stället läggas ned i produktionen? Då
hölle man ju folket i arbete med lagerproduktion.
Det är en svår sak att göra
så, när det gäller lättförstörbara konsumtionsvaror,
men man tycker att
produkterna i gruvindustrien mycket
bra borde tåla lagring.

Man kan givetvis förstå att en sådan
lagring drar med sig extra utgifter för
omlastning o. d., men fråga är om man
inte från statens sida skulle kunna påverka
företaget på något sätt eller diskutera
de ekonomiska villkoren för en
lagring. Eventuellt kunde kanske staten
bidraga till kostnaderna för den extra
omlastningen i samband med lagringen,
mot det att staten finge inmutning
i lagren. Om varorna sedan går att
sälja till bättre priser längre fram, så
kan staten få tillbaka det lån företaget
fått för att lagra malmen. Och om priserna
i stället skulle falla, så är det
kanske lika bra för staten att folket har
hållits i arbete med gråbergsbrytning
och tillredningsarbeten under tre månader
som att sätta arbetarna till ganska
dyra beredskapsarbeten, vilka inte
alla gånger är mera angelägna än att
så länge som möjligt hålla det ordinarie
näringslivet i gång.

Det som har inträffat inom Ställbergs
gruvaktiebolag i Ställberg och Stripa

— med andra ord inom Kinnevikskoncernen
— visar att det kanske finns
anledning för statsmakterna att betrakta
dessa frågor inom bara som arbetsmarknadspolitiska
frågor utan som ekonomiska
frågor, som direkt gäller bestämmanderätten
inom näringslivet och
sysselsättningens bedrivande i förhållande
till de ekonomiska resurser, som
vårt näringsliv förfogar över.

Fråga är om inte statsmakterna i en
eller annan form borde förbereda såAiulra
kammarens protokoll 1959. Nr ''i

Nr 4

Onsdagen den 18 februari 1959

Svar på fråga ang. gymnasiets allmänna linje

dana här frågor och ta upp dem till en
diskussion med det enskilda näringslivet,
om konjunkturerna ute i världen
inte skulle gå upp så fort, som man
kanske i mera optimistiska stunder räknar
med.

Jag ber att få tacka för svaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte så mycket
att tillägga. Jag vill bara understryka
vad som vid andra tillfällen betonats,
nämligen att den första försvarslinjen
för sysselsättningen givetvis går inom
företagen själva. För det ändamålet kan
också det allmänna frigöra medel, som
avsetts kunna disponeras i det konjunkturläge
i vilket vi nu befinner oss. Bedömningen
hur de medlen senare skall
användas, vilka ändamål de skall tjäna,
måste dock alltjämt, vad man än
gör på detta område, i första hand
åvila företagen.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. gymnasiets allmänna
linje

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat,
om jag är beredd att redogöra för
erfarenheterna av gymnasiets allmänna
linje och om jag har för avsikt att
framlägga reformförslag rörande denna
linje.

Som bekant infördes den allmänna
linjen genom den omorganisation av
gymnasiet, som beslöts år 1953. Endast
två studentårgångar har hittills examinerats
från den allmänna linjen, och
erfarenheterna av denna linje, liksom
av 1953 års gymnasieorganisation över
huvud taget, är sålunda ännu mycket
begränsade.

Rent kvantitativt har den allmänna

linjen vunnit en god ställning. Innevarande
läsår går av eleverna i gymnasiets
två högsta ringar 29,6 procent på
den allmänna linjen (inräknat de sociala
och nyspråkliga grenarna av de
övriga linjerna), medan 29,3 procent
går på latinlinjen och 41,1 procent på
reallinjen. Av dem som går på den allmänna
linjen tillhör 55 procent den sociala
grenen och 45 procent den språkliga
grenen.

Helt naturligt har till en början en
viss osäkerhet kommit till synes såväl
i själva det pedagogiska arbetet med
denna linje som beträffande bedömningen
av linjens möjligheter och examensvärde
i olika sammanhang. Från
en del håll har också gjorts kritiska
uttalanden om linjens konstruktion och
undervisningsresultat. Jag vet, att skolöverstyrelsen
har sin uppmärksamhet
riktad på dessa spörsmål och att överstyrelsen,
när tillräckliga erfarenheter
föreligger, självfallet kommer att föreslå
sådana modifikationer, som kan befinnas
nödvändiga eller lämpliga för
att förbättra den allmänna linjens funktionsduglighet.

Frågan om en gymnasiereform i
egentlig mening är inte aktuell för dagen
utan bör upptas till övervägande
först när skolberedningens arbete fortskridit
något längre.

Härpå anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra milt tack för
svaret.

Orsaken till att jag ställde denna fråga
var, att det på många håll anses att
det utbildas för många humanister i
vårt land. Med hänsyn till de prognoser
som gjorts beträffande nödvändigheten
att få fram flera naturvetenskapare är
det givet, att om den föreställningen
sprider sig — och den har framförts
från framstående pedagoger — att den

Onsdagen den 18 februari 1959

Nr 4

Svar på fråga ang. gymnasiets allmänna linje

allmänna linjen är mycket lättare än
de andra linjerna, kommer det att bli
starkt ökad tillströmning till den allmänna
linjen. Om en sådan tillströmning
skall anses bra eller inte beror
givetvis på hur dessa prognoser bedöms.
Anser man att det föreligger
brist på naturvetenskapsmän, får man
dock inte göra den allmänna linjen lättare
än de andra linjerna. Det måste
vara en viktig princip att de som tar
studentexamen skall ha ungefär likvärdiga
kunskaper.

Under den senaste tiden har kunnat
märkas en strävan att göra den allmänna
linjens sociala gren mera naturvetenskapligt
betonad. Man skulle
t. ex. förstärka utbildningen i fysik.
För min del tycker jag det är värdefullt
att det finns en historisk och statsvetenskaplig
linje. Jag skulle dock vilja
ställa den frågan om inte fordringarna
i just dessa ämnen är för små och
om man inte genom att öka fordringarna
här skulle höja den allmänna linjens
konkurrenskraft ?

Det har sagts mig — och jag tror
att utredningen också visar det —• att
för dem som skall gå över till tekniska
högskolan eller som skall bli läkare —
för det senare fordras minst 19 poäng
och för inträde vid tekniska högskolan
är poängkravet kolossalt högt — kan
det vara lättare att gå den allmänna
linjen och sedan komplettera med de
naturvetenskapliga ämnena än att gå
reallinjen.

Ecklesiastikministerns svar tyder inte
på att det skulle vara en så stor tillströmning
till den allmänna linjen, eftersom
procenten är ganska betydande
för reallinjen. Jag tror dock, herr talman,
att det vore olyckligt, om vi i så
hög grad skulle lägga utbildningen på
det naturvetenskapliga området, att det
inte ansåges föreligga något behov av
den allmänna linjen, utan den toges
bort. Jag har den uppfattningen att vi
nog i stället hör skärpa fordringarna
i de humanistiska ämnena.

Man kan också mot den allmänna
linjens språkliga gren rikta den kritiken,
att de studenter som kommer från
denna inte utan vidare kan studera
språk vid universitet. Därtill behövs
ofta latin. Då måste dessa studenter
komplettera sina kunskaper i latin. Jag
vill därför till herr statsrådet ställa
den frågan, om det inte vore lämpligt
att man på den allmänna linjen hade
latinet som tillvalsämne, så att de, som
visste att de skulle fortsätta sina språkstudier
vid universitet, finge möjligheter
att redan under gymnasietiden studera
latin. Jag vet mycket väl, herr
talman, att det råder delade meningar
om latinets värde för språkstudier, men
så som språkundervisningen bedrives
vid universiteten, är det ju nödvändigt
för de studerande att kunna latin.

Jag tror, herr talman, att det vore
angeläget att riksdagen, när det går
att få närmare prognoser om tillströmningen
till de olika studieriktningarna,
med ledning därav kunde bedöma, var
underskott och överskott föreligger. Det
kan inte vara rimligt att utbilda en råd
humanister som inte får möjligheter att
placera sina kunskaper i förvärvslivet.
Det är ju en felinvestering. Därför får
man försöka, herr talman, att skärpa
fordringarna på den allmänna linjen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner.
Därvid hänvisades

till utrikesutskottet propositionen nr
49, angående Sveriges medlemskap i
Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO);

till statsutskottet propositionen nr 50,
angående införlivande med statens järnvägar
av Stockholm-Roslagens järnvägar;
samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

51, med förslag till lag om krigsan -

Nr 4

Onsdagen den 18 februari 1959

Ändring i kommunalskattelagen

svårighet för liv- och invaliditetsförsäkring,
och

nr 52, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. m.

§ 6

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 465 och 466;

till jordbruksutskottet motionerna nr
467—469;

till behandling av lagutskott motionen
nr 470;

till statsutskottet motionerna nr 471—
474; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
475.

§ 5

Föredrogs den av herr Gustafson i
Göteborg vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående skattebefrielse
beträffande socker som användes
för biodlingen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Gansmoe vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
åtgärder för ett förbättrat barna- och
ungdomsskydd, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Carlsson i
Huskvarna vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bord -

lagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
olycksfallsriskerna i samband med
skolskjutsverksamheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
in. m., och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
F. M. From m. fl.; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. in., och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående skattebefrielse för bidrag
från s. k. länsstiftelser m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 9

Ändring i kommunalskattelagen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckt motion.

I en den 12 december 1958 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad

Onsdagen den 18 februari 1959

Nr 4

proposition, nr 9, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

I propositionen föreslogs att inkomst
av fastighet, som tillhörde allmännyttigt
bostadsföretag, skulle beräknas enligt
samma schablonmetod, som tillämpades
beträffande fastighet, som ägdes av bostadsförening
eller bostadsaktiebolag.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
24 § 3 mom. kommunalskattelagen lyda:

24 §.

3 m o m. Har fastighet — ---före

taxeringsåret.

Vad i föregående stycke sägs skall
äga motsvarande tillämpning i fråga
om fastighet, vilken tillhört bolag, förening
eller stiftelse, som bildats efter
den 30 juni 1945 och av bostadsstyrelsen
(statens byggnadslånebyrå) eller
länsbostadsnämnd erkänts såsom allmännyttigt
bostadsföretag.

Att inkomst —---till 38 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Till utskottet hade hänvisats den i
anledning av propositionen väckta motionen
1:280 av herr Bergman, vari
hemställts att Kungl. Maj:ts proposition
nr 9 måtte antagas med den ändringen,
att 24 § 3 mom. i förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen erhölle följande
lydelse:

3 mom. Har fastighet---före

taxeringsåret.

Vad i föregående stycke sägs skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om fastighet,
vilken tillhört bolag, förening
eller stiftelse, som av bostadsstyrelsen
(statens byggnadslånebyrå) eller länsbostadsnämnd
erkänts såsom allmännyttigt
bostadsföretag.

Att inkomst — ---till 38 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Utskottet hemställde, att riksdagen

Ändring i kommunalskattelagen

måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 9 icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas
samt med bifall till motionen I: 280 av
herr Bergman, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändring
av 24 § 3 mom., som framginge av följande
lvdelse:

24 §.

3 mom. Har fastighet -— --före

taxeringsåret.

Vad i föregående stycke sägs skall
äga motsvarande tillämpning i fråga
om fastighet, vilken tillhört bolag, förening
eller stiftelse, som av bostadsstyrelsen
(statens byggnadslånebyrå)
eller länsbostadsnämnd erkänts såsom
allmännyttigt bostadsföretag.

Att inkomst---till 38 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Reservationer hade avgivits av

I) herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå dels Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 9, dels motionen
I: 280 av herr Bergman;

II) herr Gustaf Elofsson, utan angivet
yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Vid bevillningsutskottets
betänkande nr 4, som behandlar
propositionen nr 9 med förslag till
ändring av beskattningsreglerna för de
s. k. allmännyttiga bostadsföretagen,
har högermännen fogat en reservation.
Vid 1954 års riksdag beslöts att bostadsföreningar
och bostadsaktiebolag
skulle taxeras enligt samma schablonmetod,
som redan då tillämpades för
egnahem, alltså en- och tvåfamiljsvillor.
Vidare beslöts att s. k. allmännyttiga bostadsföretag,
som bildades efter den
1 juli 1945, skulle beskattas enligt

Nr 4

Onsdagen den 18 februari 1959

Ändring i kommunalskattelagen

schablonmetoden på så sätt, att som intäkt
skulle upptagas endast 3 procent
av det belopp, varmed värdet av fastigheten
överstege de därå vilande skulderna.
Från högerpartiets sida motsatte
vi oss detta beslut. Vi kunde inte finna
schablonmetoden vara en riktig beräkningsgrund.
Det måste nämligen ligga
i allas intresse att beskattningen sker
på ett sådant sätt, att skatt erlägges på
inkomst, som verkligen influtit, men
att skatt inte bör utgå, där inkomst
inte förekommit. Schablonmetoden kan
medföra just sådant som vi anser böra
undvikas. Från högerpartiets sida har
vi inte heller kunnat vara med om att
olika företagsformer skall beskattas på
så olika sätt. Bostäder tillhandahålles
ju dels av de här ifrågavarande s. k.
allmännyttiga bostadsföretagen, dels av
föreningar och bolag samt dessutom av
enskilda personer. De ojämnheter i utgifter
under olika år, som bl. a. har
åberopats som motiv för den här reformen
för de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen,
kan med samma fog
åberopas också för de enskilda fastighetsägarna.

År 1954 fann regeringen det lämpligt
att beskattningen av de s. k. allmännyttiga
bostadsföretagen skedde enligt
en viss metod. Nu har man kommit
underfund med att räntestegringen medfört
att denna metod blivit ofördelaktig
för just dessa företag, varför man föreslår
att en annan metod skall tillämpas,
som medför lindrigare beskattning för
dessa företag.

Inom högerpartiet kan vi inte godkänna
att man på detta sätt ändrar beskattningsreglerna
för att åstadkomma
skattelättnader endast för vissa företagstyper,
medan man kallsinnigt låter
svårigheterna kvarstå för företagstyper
av enskild natur. Detta är så
mycket mindre motiverat som de s. k.
allmännyttiga bostadsföretagen i många
andra sammanhang kommer i åtnjutande
av fördelar, som de enskilda inte
får. Härigenom blir konkurrensbe -

tingelserna sämre, och allmänhetens intressen
blir lidande, enär svårigheter
då uppstår att få fram en så billig och
bra konsumtionsartikel som skulle vara
önskvärd.

Det är mycket intressant att bevittna
den iver, med vilken finansdepartementet
och även utskottsmajoriteten har
sökt åstadkomma en skattelättnad på
detta område. Ett sådant syfte är i och
för sig vällovligt — motsatta förhållandet
är vi mera vana vid här. Med hänsyn
till att man vill gynna endast en
viss företagsform på andras bekostnad
har jag emellertid inte kunnat delta i
dessa ansträngningar. Jag hoppas dock
att man inom finansdepartementet liksom
även inom utskottet skall vara beredd
att fortsätta vidare på skattesänkningsvägen
men att skattesänkningarna
i så fall i stället för att bli ensidiga
skall få en mera allmän karaktär, så
att de gäller lika för alla.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
till ändrade grunder för beskattning
av allmännyttiga bostadsföretag har föranletts
av att förutsättningarna för nu
gällande beskattning har förändrats i
och med att räntan har ändrats. Jag tror
det är viktigt att komma ihåg detta med
tanke på vad herr Magnusson i Borås anförde
om att man på det hållet ser detta
såsom en ensidig, ny favör, som dessa
bostadsföretag skulle få. Det är inte på
det sättet. Dessa företag arbetar ju inte
för att få någon vinst, för att få överskott
på rörelsen; genomsnittligt tror
jag det hela går jämnt upp för dem.

Om nu emellertid förutsättningarna
ändrats på grund av ränteförändringar,
är det —- eftersom riksdagen har sagt
ifrån att dessa företag skall beskattas
på visst sätt för att nå ett visst resultat
— inte mer än rimligt att dessa förutsättningar
återställes. Det är detta som

Onsdagen den 18 februari 1959

Nr 4

Promilletal för skogsvårdsavgiften för år 1959

Kungl. Maj:t har föreslagit i den proposition
som nu behandlas.

I reservationen från högerns representanter
har framhållits att dessa företag
åtnjuter »omotiverade privilegier».
Jag ber kammarens ledamöter beakta att
bakom detta utlåtande står en betydande
majoritet inom utskottet, och det
är endast högerns representant som
mält sig ut. Detta hänger väl samman
med att man rent principiellt anser, att
dessa företagsformer inte bör i beskattningsavseende
komma i det läge som
riksdagen redan beslutat. Jag kan förstå
en sådan ståndpunkt, om man ser saken
så, att det är orättvisa förmåner dessa
företag åtnjuter, men för folk i allmänhet
framstår det säkerligen som naturligt
att företagsformer, som inte strävar
efter att uppnå någon vinst, kan behandlas
på annat sätt än andra.

I reservationen har framhållits att
dessa företag också har förmånen att
vara undantagna från hyresregleringen.
Jag har en betydande del av ansvaret
för detta förhållande. Men jag kan aldrig
begripa vad det skulle tjäna till att
upprätthålla en hyresreglering för företag,
som äges av dem som bor i fastigheterna
eller av allmännyttiga företag.
En hyresreglering skall ju skydda mot
oskäliga hyreshöjningar, och härvidlag
bör det inte föreligga några risker i detta
avseende. Därför var det för mig en
naturlig sak att slopa hyresregleringen
för dessa bostäder, då jag tyckte att
den endast innebar ett onödigt krångel.
Jag kan inte heller förstå talet om speciella
förmåner, när man inte tar ut
mera än vad som beliöves för att täcka
omkostnaderna och en rimlig avskrivning,
motsvarande fastigheternas förslitning.

Utskottet har, herr talman, gått litet
längre än Kungl. Maj:t föreslog. Utskottet
tillstyrker bifall till en motion som
är väckt av herr Bergman i första kammaren.
Denna motion innebär alt man
skulle slopa den tidsgräns som nu gäller,
då man anser att företag, bildade före

den 30 juni 1945, kommit och framför
allt framöver kan komma i sämre ställning
i skatteavseende. Utskottet har liksom
motionären framhållit att det är
föga rationellt att behålla en dylik tidsgräns,
när företagen är av precis samma
karaktär och när de företag, som står
utanför de nu allmänt gällande reglerna,
i stort sett har färdigställt sitt bostadsbestånd
efter år 1945.

Vi anför detta som ett bärande motiv
för att tillstyrka den föreliggande
motionen. Jag tror att detta innebär en
riktig och ändamålsenlig behandling
av dessa beskattningsformer, och jag
hemställer att kammaren måtte bifalla
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den med I) betecknade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Promilletal för skogsvårdsavgiften för
år 1959

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1959 skall utgå.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Skogsvårdsavgiftens vara
eller inte vara är ju en fråga, som
sedan länge varit ställd under diskussion.
Från högerhåll och även från annat
borgerligt håll har anförts, att skogsvårdsavgiften
liksom fastighetsskatten
horde avskaffas. Sedan riksdagen 1957
fattat principbeslut om att fastighetsskatten
skall avvecklas vore det enligt
vår uppfattning naturligt, att ett liknande
beslut fattas rörande skogsvårdsavgiften,
som med den konstruktion den
nu fått har karaktären av en speciell

24 Nr 4 Onsdagen den 18 februari 1959

Interpellation ang. kommunikationslederna inom och mellan jordbruksfastigheter

skatt, lagd på skogsbruket. Det är också
att märka, att 1955 års skogsvårdsutredning
enhälligt föreslagit en avveckling
av skogsvårdsavgiften.

Jag vill uttala en förhoppning om
att regeringen snarast kommer med förslag
om en sådan avveckling. I avvaktan
på Kungl. Maj :ts prövning av skogsvårdsutredningens
förslag bär vi från
vårt håll ej i år framfört förslag om
skogsvårdsavgiftens slopande.

Skogsvårdsavgiftens höjd har också
varit föremål för diskussioner under en
följd av år. Senast vid förra årets A-riksdag
aktualiserades denna fråga. Finansministern
hade då föreslagit 1,25 promille
— ett förslag som efter lottning
tillstyrktes av bevillningsutskottet. Samtliga
de borgerliga ledamöterna yrkade
i en gemensam reservation att avgiften
skulle utgå med endast 1 promille, detta
framför allt med utgångspunkt från den
ökade börda för skogsägarna som skogsvårdsavgiften
blivit genom taxeringsvärdenas
kraftiga höjning. — Andra
kammaren fattade också beslut i enlighet
med den borgerliga reservationen.
Först vid gemensam votering segrade
Kungl. Maj:ts förslag, dock endast med
11 rösters övervikt.

Den starka opposition mot skogsvårdsavgiftens
höjd, som sålunda kom
till synes vid förra årets A-riksdag, tycker
man skulle ha föranlett finansministern
att ta sin ståndpunkt till promilletalet
under omprövning. Ett starkt
skäl för en sådan omprövning är också
att 1955 års skogsvårdsutredning enhälligt
föreslagit att skogsvårdsavgiften
skulle sänkas till 0,7 promille. Skogsstyrelsen
säger, att utredningen framlagt
övertygande skäl för att skogsvårdsavgiften
omedelbart bör sänkas från 1,25
till 0,7 promille.

Av det särskilda yttrande som de borgerliga
ledamöterna fogat till bevillningsutskottets
betänkande nr 5 torde
framgå, att vi alltjämt har samma uppfattning
som vi haft tidigare år och
dessutom samma uppfattning som skogs -

vårdsutredningen och skogsstyrelsen
vad gäller skogsvårdsavgiftens höjd för
budgetåret 1959/60. I avvaktan på Kungl.
Maj:ts prövning av utredningens förslag
i frågan har vi dock inte framställt
något yrkande om sänkning. Ett ytterligare
skäl till att vi inte framställt
något sådant yrkande är naturligtvis
finansministerns uraktlåtenhet att framlägga
förslag om hur statens utgifter
under budgetåret 1959/60 skall täckas.
På grund av denna uraktlåtenhet svävar
vi alla i ovisshet och kan alltså inte
göra de framställningar och yrkanden
som vi skulle kunnat göra, om finansministern
handlat enligt gängse principer
och framlagt förslag om hur statens utgifter
skall täckas.

Herr talman! Såsom torde ha framgått
av mitt korta anförande kommer
jag inte nu att framställa något yrkande.
Men jag vill än en gång uttala förhoppningen,
att regeringen fortast möjligt
kommer med förslag om skogsvårdsavgiftens
avveckling enligt skogsvårdsutredningens
betänkande och, som en
första etapp, en kraftig sänkning av
skogsvårdsavgiften.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Interpellation ang. kommunikationslederna
inom och mellan jordbruksfastigheter Ordet

lämnades på begäran till

Herr JANSSON i Benestad (ep), som
anförde:

Herr talman! Vid sträckningen av huvudvägarna
genom landet kan det icke
undvikas att många jordbruksfastigheter
försämras till sin arrondering, ägorna
klyves och rent brukningstekniskt uppstår
stora olägenheter. Därtill kommer
att de inre kommunikationer, som är
nödvändiga för brukaren genom att
djur och redskap dagligen under det
starkt trafikerade sommarhalvåret skall

Onsdagen den 18 februari 1959 Nr 4

Interpellation i anledning av arbetstidsutredningens betänkande angående beroende
uppdragstagare

föras över vägen, utgör binder för trafiken.
Många olyckstillbud uppkommer
härigenom. På riksettan genom Småland
har sålunda flera allvarliga olyckor inträffat,
och många tillbud har avvärjts
i sista stund.

Inför det läge, som här uppstått och
som givetvis förvärras vid byggandet av
nya huvudvägar, aktualiseras frågan om
något kan göras för att eliminera riskerna.

En möjlighet synes vara att bygga genomfartsleder
under vägbanan. Dylika
genomgångsportar kunde i många fall
vara gemensamma för flera fastigheter.

Med anledning av vad ovan anförts
anhålles om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
frågor:

Är statsrådet villig att undersöka möjligheterna
av att i vägbyggnadsplanerna
upptaga ökat byggande av portar som
kommunikationsled mellan ägorna till
en eller flera fastigheter?

Vill statsrådet delge kammaren de
centrala vägmyndigheternas syn på detta
spörsmål?

Är det möjligt att som ett led i ökad
sysselsättning utföra byggande av vägportar? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation i anledning av arbetstidsutredningens
betänkande angående
beroende uppdragstagare

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! År 1951 beslöt riksdagen
hemställa, att Kungl. Maj:t ville utreda
frågan om hänförande av s. k. beroende
uppdragstagare under semesterlagen och
de övriga författningar, där så kunde
vara påkallat, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda (riksdagens skrivelse 245).
Kungl. Maj:t uppdrog åt den då sittande

arbetstidsutredningen att utreda ärendet.
Under utredningstiden tillkom även
den nu gällande sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagen,
som helt bygger på
samma arbetstagarbegrepp. Utredningen
har avlämnat sitt betänkande i denna
sak till Kungl. Maj:t den 6 mars 1957.

Vid studium av detta betänkande kan
man konstatera, att utredningen icke
kunnat föreslå några direkt klarläggande
principer i fråga om arbetstagarbegreppet
och beroende uppdragstagare
utan i stället framhållit den förändring
arbetstagarbegreppet i praktiken undergår
bl. a. genom domstolarnas prejudicerande
utslag. Att i enlighet med utredningens
intention begära att människor,
som inte är otvetydiga arbetstagare, skall
våga igångsätta en process för att få
veta sin ställning i detta avseende, är
enligt min mening orimligt.

Arbetstidsutredningens betänkande
anser jag därför vara otillfredsställande,
enär, såvitt jag kan finna, riksdagen avsåg
ett klarläggande av hithörande frågor,
när den 1951 begärde att Kungl.
Maj:t skulle utreda denna sak. Utredningen
har konstaterat följande på sidan
63 i här nämnda betänkande: »Till sist
må framhållas, att en utredning av arbetstagarbegreppets
innebörd inom hela
sociallagstiftningen måhända — till avhjälpande
av den rådande oklarheten
härutinnan — skulle vara påkallad. En
undersökning av den omfattning, som
härvid skulle vara nödig, har utredningen
med sitt begränsade uppdrag icke
ansett sig ha att företaga.»

Med stöd av vad jag här framfört får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställa följande frågor:

1. Anser statsrådet att de resultat arbetstidsutredningen
har kommit till i
sitt betänkande av den 6 mars 1957 angående
beroende uppdragstagare är
klarläggande beträffande arbetstagarbegreppet
och i överensstämmelse med vad
riksdagen avsåg?

26 Nr 4 Onsdagen den 18 februari 1959

Interpellation i anledning av arbetstidsutredningens betänkande angående beroende
uppdragstagare

2. Har statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder med anledning av det avlämnade
betänkandet? Om så är fallet,
i vilka avseenden?

3. Anser statsrådet att man i enlighet
med betänkandets rekommendationer i
fortsättningen kan handlägga ärenden
berörande semesterlagen och sjuk- och
yrkesskadeförsäkringslagen utan svårigheter? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 53, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.,

nr 55, angående anslag till inlösen av
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för budgetåret 1959/60, m. m., och

nr 56, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

nr 476, av fru Lidman-Frostenson
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 41, angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till studiecirkelverksamhet
och till ungdomens
fritidsverksamhet,

nr 477, av herrar Lindström och Jonsson
i Strömsund, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 45, angående statens
stöd åt hästaveln,

nr 478, av herr Agerberg m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 45, och

nr 479, av herr Börjesson m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 45.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens Andra Kammare

I egenskap av ledamot i svenska
UNICEF-kommittén har undertecknad
utsetts till delegat i den av UNICEF
anordnade konferens, som hålles i Geneve
den 2—12 mars 1959, och i samband
härmed deltaga i en studieresa
under tiden den 23—28 februari.

I anledning härav får jag anhålla om
ledighet från riksdagens arbete under
ovan angivna tid.

Stockholm den 18 februari 1959

Lisa Johansson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.49.

In fidem

Snne K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 59

902527