1959 ANDRA KAMMAREN Nr 27 (Riksdagens protokoll 1959:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 27

20—25 november

Debatter m. m.

Fredagen den 20 november

6 Sid.

Interpellation av herr Wachtmeister ang. tillsättande av en nationell
oljeskyddskommitté....................... 3

Tisdagen den 24 november

Svar på interpellation av herr Lundberg ang. regeringens syn på de

frågor, som förekommit i höstens utrikespolitiska debatt......... 5

Interpellation av herr Andersson i Storfors ang. åtgärder för åstadkommande
av större kommunala enheter.................... 95

Onsdagen den 25 november

Svar på fråga av herr Gustafsson i Borås ang. bestämmelserna om
polismans rätt att använda skjutvapen..................... 97

Svar på interpellationer av:

herr Pettersson i Dahl i anledning av det planerade nedläggandet

av Falkenberg—Limmareds järnväg...................... 98

herr Svensson i Stenkyrka ang. biljettpriserna påflyglinjernamellan

Gotland och fastlandet................................. 108

Svar på fråga av herr Hamrin ang. jazzunderhållning vid skolornas

morgonsamlingar........................................ 109

Svar på interpellation av herr Antonsson i anledning av ifrågasatt

omprövning av 1950 års flskerättslagstiftning ...............• 110

Förbud mot spridande av radioaktivt stoff i militärt övningssyfte. . . 115

Professur i landsbygdssociologi vid Uppsala universitet........... 122

Förbättring av undervisnings-och forskningsmöjligheterna i Norrland 124

Kostnadsfri realexamensprövning för yrkesskoleelever............ 127

1—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Sid.

Reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland ................ 128

Formerna för inbetalning av radiolicens........................ 135

Inrikesflygets framtida sträckning m. m........................ 138

Minskad spännvidd mellan lönerna i de olika dyrorterna.......... 139

Intagande i statsverkspropositionen av en översiktlig sammanställning
över ökade lönekostnader och omkostnader............... 142

Interpellationer av:

herr Andersson i Storfors ang. löneförhållandena för vissa telefonister 148
herr Ekström i Iggesund ang. infriandet av privata pensionsutfästelser 149
herr Börjesson ang. utförande av broförbindelser i enskild regi.. . 150

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 25 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, om ändrad lydelse av 79 §
kommunallagen........................................ 115

— nr 22, ang. pensionsreglering åt riksdagsmännen och deras efterlevande
............................................... 115

Statsutskottets utlåtande nr 146, om inrättande av förtroenderåd vid
bergmästarämbetena.................................... 115

— nr 147, om förbud mot spridande av radioaktivt stoff i militärt

övningssyfte........................................... 115

— nr 148, om inrättande av en professur i landsbygdssociologi vid

Uppsala universitet..................................... 122

— nr 149, ang. inrättande av en professur i invärtes medicin...... 124

— nr 150, om förbättring av undervisnings- och forskningsmöjlig heterna

i Norrland...................................... 124

— nr 151, ang. kostnadsfri realexamensprövning för yrkesskoleelever 127

— nr 152, ang. reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland .... 128

— nr 153, om formerna för inbetalning av radiolicens............ 135

— nr 154, ang. flygförbindelserna i de nordligaste delarna av Skandinavien
och Finland m.m............................... 138

— nr 155, om inrikesflygets framtida sträckning m. m........... 138

— nr 156, ang. vidgade direktiv för besparingsutredningen........ 139

— nr 157, ang. minskad spännvidd mellan lönerna i de olika dyrorterna
............................................... 139

— nr 158, ang. intagande i statsverkspropositionen av en översiktlig
sammanställning över ökade lönekostnader och omkostnader. ... 142

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, ang. tilläggsavtal till avtal

med Norge och Danmark mot dubbelbeskattning ............. 148

Första lagutskottets utlåtande nr 29, om ändring i luftfartslagen..... 148

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, om förlängning av tiden för vissa

servitut.............................................. 148

Fredagen den 20 november 1959

Nr 27

Fredagen den 20 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att Riksdagsman Karl
Jönsson till följd av sjukdom (Infractus
cordis) är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
16/11—24/11 1959.

Kristianstad 19/11 1959
Hans Silwer
Las.-läk.

Herr Jönsson beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
16 till och med den 24 denna månad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den på kammarens bord vilande
motionen nr 723.

§ 4

Föredrogs den av herr Larsson i
Norderön vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
en översyn av jaktvårdens organisation,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Interpellation ang. tillsättande av en
nationell oljeskyddskommitté

Ordet lämnades på begäran till

Herr WACHTMEISTER (h), som anförde: -

Herr talman! Med beklämmande korta
mellanrum läses i pressen om oljeutsläpp
till havs med därav följande
olägenheter, t. ex. förstöring av badstränder
eller en plågsam död för mängder
av sjöfågel. Nu senast synes det
gälla några tusental alfåglar vid Ölands
och Gotlands kuster.

1954 års internationella oljeskyddskonvention
ratificerades av svenska
riksdagen den 29 februari 1956, varvid
också antogs lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg. I den till
konventionen fogade resolution nr 7
utsäges:

»Den internationella konferensen angående
förorening av havsvattnet genom
olja, 1954, har beslutat,

att regeringarna böra upprätta nationella
kommittéer med uppgift att följa
utvecklingen av oljeföroreningsproblemet
och anvisa praktiska åtgärder för
dess lösning ävensom att ombesörja
nödiga utredningar.»

Efter ratificeringen av oljeskyddskonventionen
har i samband med ny
vattenvårdslagstiftning Kungl. Maj:t tillsatt
en särskild vattenvårdsnämnd såsom
topporgan för vatteninspektionen.
Oljeskyddsfrågan har dock icke berörts
i detta sammanhang, och nämnden
torde för övrigt knappast ha sådan
sammansättning, att den bör handlägga
dessa speciella frågor. En oljeskyddskommitté
som den i konventionen
nämnda bör lämpligen bestå av
såväl företrädare för rederinäringen,
hamnarna, fartygs- och maskinbefälet
samt oljefirinorna å ena sidan som representanter
för de ideella natur- och
djurskyddsorganisationerna m. fl. å den
andra.

Under tiden efter konventionens ratificering
kan den av jaktvårdsmedel be -

Nr 27

Fredagen den 20 november 1959

Interpellation ang. tillsättande av en nationell oljeskyddskommitté

kostade svenska sektionen av nordiska
oljeskadekommittén sägas ha fungerat
som nationell oljeskyddskommitté. För
något år sedan förpuppades den emellertid,
men de ständigt återkommande
spilloljekatastroferna understryker det
oavvisliga kravet på ett organ, som med
största uppmärksamhet följer hithörande
frågor.

Med anledning härav hemställes om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande interpellation: Avser

statsrådet att tillsätta sådan
nationell oljeskyddskommitté, som avses
i 1954 års internationella konvention?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § kommunallagen den
18 december 1953 (nr 753), och

nr 22, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret skrivelse den 16 oktober
1958 med överlämnande av betänkande
med förslag till ny stadga om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande i vad ärendet avser pensionsreglering
åt riksdagsmännen och
deras efterlevande;

statsutskottets utlåtanden:
nr 146, i anledning av väckt motion
om inrättande av förtroenderåd vid
bergmästarämbetena,

nr 147, i anledning av väckt motion
om förbud mot spridande av radioaktivt
stoff i militärt övningssyfte,

nr 148, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
landsbygdssociologi vid Uppsala universitet,

nr 149, i anledning av väckt motion
angående utredning om inrättande av
en professur i invärtes medicin,

nr 150, i anledning av väckt motion
om förbättring av undervisnings- och
forskningsmöjligheterna i Norrland,
nr 151, i anledning av väckt motion
angående kostnadsfri realexamensprövning
för yrkesskoleelever,

nr 152, i anledning av väckta motioner
angående reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland,

nr 153, i anledning av väckt motion
om formerna för inbetalning av radiolicens,

nr 154, i anledning av väckta motioner
angående flygförbindelserna i de
nordligaste delarna av Skandinavien
och Finland m. m.,

nr 155, i anledning av väckt motion
om en allsidig utredning rörande inrikesflygets
framtida sträckning m. m.,
nr 156, i anledning av väckta motioner
angående vissa vidgade direktiv för
besparingsutredningen,

nr 157, i anledning av väckta motioner
angående minskad spännvidd mellan
lönerna i de olika dyrorterna, och
nr 158, i anledning av väckt motion
angående intagande i statsverkspropositionen
av en översiktlig sammanställning
över ökade lönekostnader och omkostnader; bevillningsutskottets

betänkande nr
61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalen den 27 september
1956 mellan Sverige och Norge samt den
21 juli 1958 mellan Sverige och Danmark
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och
förmögenhet;

första lagutskottets utlåtande nr 29,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297);
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 25,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förlängning
av tiden för vissa servitut, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

§ 7

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 315, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
154, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 39 § 1 mom. landstingslagen den
14 maj 1954 (nr 319) m. m.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 183, med förslag om perso -

nalförstärkning vid statens pris- och
kartellnämnd, m. m., överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 24 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande november.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Jonsson i Strömsund, som vid kammarens
sammanträde den 17 november
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 3

Svar på interpellation ang. regeringens

syn på de frågor, som förekommit i
höstens utrikespolitiska debatt

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Lundberg frågat mig,
om jag vore villig att lämna riksdagen
en redogörelse för regeringens syn på
de frågor, som förekommit i höstens utrikespolitiska
debatt.

Den svenska utrikespolitiken, sådan
den utformats under åren efter det andra
världskriget, brukar ofta karaktäriseras
med några korta formler. Vi
framhåller i främsta rummet inriktningen
på neutralitet i händelse av ett tredje
världskrig och en därav betingad alliansfrihet
under fredstid. Sverige har
ställt sig vid sidan av de stora alliansgrupper,
vari världen är uppdelad. Detta
har vi gjort för att om möjligt undvika
att på grund av allianstillhörighet bli
indragna i krig, i fall en storkonflikt
skulle utbryta. Men vi har också valt
denna obundenhet gentemot stormaktsgrupperna
därför att vi därigenom tror
oss ha större möjligheter att i fredstid
vidmakthålla ett gott förhållande till
andra stater, oavsett om dessa tillhör det
ena eller det andra allianssystemet eller
om de slår utanför allianserna.

Då vi lägger så stor vikt vid att vårt
land inte deltager i något allianssystem,
är det alltså därför att vi anser denna
alliansfria hållning ge oss större trygghet
än en annan utrikespolitik.

Vi avstår från den ökade rent militära
styrka som en anslutning till en
stormaktsallians måhända skulle inne -

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens

utrikespolitiska debatt

bära därför att vi därigenom anser oss
kunna minska våra krigsrisker.

Neutralitetspolitiken innebär, att vi
eftersträvar fördelen av att kunna undgå
att omedelbart dras in i ett framtida
världskrig. Den medför emellertid också
förpliktelser och krav på fasthet och
konsekvens hos sina företrädare. Neutralitetspolitiken
förutsätter att omvärlden
kan hysa förtroende för vår vilja att
orubbligt hålla fast vid den valda utrikespolitiska
linjen. Den får inte göras
beroende av tillfälliga faktorer utan
måste vara ett uttryck för ett varaktigt
program. Man skall kunna lita på vära
försäkringar att alliansfriheten i fred
innebär, att vi i händelse av krig skall
hävda neutraliteten. Neutralitetspolitiken
får icke skapa vare sig misstro hos
någon stormakt eller förväntningar hos
någon annan stormakt om avsteg från
den valda handlingslinjen. Den medger
icke handlingsfrihet i den meningen att
Sverige, efter utbrottet av ett stormaktskrig,
kan, utan att vara angripet, välja
att ens i ett kritiskt läge under yttre
tryck inträda på någon av de krigförandes
sida.

Omvärlden skall vidare kunna lita på
att svenskt territorium och svenska resurser
icke skall kunna utnyttjas för
angreppshandlingar. Vi kan inte underlåta
att bjuda motstånd mot varje angripare
eller underlåta att motsätta oss
kränkningar av landets neutralitet. Försvaret
är i nuvarande världsläge ett nödvändigt
stöd för utrikespolitiken. Det
skall skapa respekt för vår vilja att hävda
neutraliteten åt alla håll och för vår
förmåga att försvara oss, om vi ändå
blir angripna. Men det är ett svenskt
försvar för svenskt territorium. Förberedelser
och överläggningar för militär
samverkan med medlemmar av en stormaktsallians
är sålunda helt uteslutna,
om vi vill bevara förtroendet för vår
utrikespolitik och försvarspolitik.

Fn överväldigande majoritet av det
svenska folket har slutit upp bakom neu -

syn på de frågor, som förekommit i höstens

tralitetspolitiken, i övertygelse om att
den varit en av förutsättningarna för
vår långa fredsperiod och att den även
i framtiden ger oss en möjlighet att undgå
att dras in i en stormaktskonflikt. Vi
kan också glädja oss åt att den ute i världen
med åren vunnit ökad förståelse
och respekt. Förtroendet utåt och inåt
för neutralitetspolitikens innebörd är
för vårt land en värdefull tillgång. Vi
bör så forma vår politik att denna tillgång
bevaras.

Neutralitetspolitiken står sålunda i
samklang med våra egna vitala intressen.
Den kan också bidra till fred och
stabilitet i vår del av världen. Så länge
världen inte är organiserad i en verklig
trygglietsorganisation, byggd på solidariteten,
utan i stor utsträckning är
uppdelad i regionala grupper med skarpa
inbördes motsättningar, är det av
stort värde att det finns stater som står
utanför alliansblocken och sålunda står
friare än dessa vid bedömandet av olika
staters politik. Om blockbildningen omfattade
alla stater skulle motsättningarna
skärpas. Neutrala länder kan genom
utformningen av sin egen utrikespolitik
stundom markera ställningstaganden
som är uttryck för en tendens i utjämningens
tecken. I de internationella organisationerna,
framför allt i Förenta
Nationerna, kan emellanåt tillfällen erbjudas
obundna stater, även mindre stater
som Sverige, att närma ståndpunkterna
till varandra eller att vinna förståelse
hos ena parten för motsidans
synpunkter. Erfarenheten visar också
att i olika sammanhang det framstår som
ett önskemål att få medverkan av neutrala
staters medborgare vid fullgörande
av internationella uppgifter i fredstid.

Dessa sista aspekter av neutralitetspolitiken
är ur svensk synpunkt av stor
betydelse. Vi önskar efter ringa förmåga
bidraga till främjande av fred och
avspänning. Vi önskar medverka till vidgade
förbindelser mellan nationerna, till
ökat utbyte på kulturens område, till

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

främjande av personliga kontakter. Men
möjligheten att verka i sådan riktning
är beroende av att vi inte starkt engagerar
oss på ena sidan i den politiska striden
mellan öst och väst eller andra
gruppbildningar.

En politik med denna inriktning ligger
uppenbart även i vårt eget intresse.
Neutraliteten anser vi ge större trygghet
än någon annan utrikespolitik, men den
innebär självfallet ingen garanti för att
vi inte dras in i krig. Försvaret är ett
uttryck för vår oböjliga vilja att värna
vårt oberoende och ger oss resurser därtill,
men dess möjligheter i ett modernt
storkrig är ändå begränsade. Det är därför
vårt eget intresse vi främjar, när vi
efter måttet av vår förmåga vill medverka
i strävandena att förebygga ett
krig.

Det är givetvis i första hand regeringen
som har ansvaret för den politik
som följes. Men det är av stor vikt att
regeringen har bakom sig en allmän
opinion inom landet. Icke minst är det
av betydelse att de stora politiska partierna
är medvetna om sitt ansvar för
utrikespolitiken. Därvid räcker det inte
med bekännelser i ord till alliansfrihetens
och neutralitetens politik. Såsom
framgår av vad redan sagts har vårt
land liksom andra länder i liknande
ställning den positiva uppgiften att tillvarata
de tillfällen till avspänning och
utjämning i internationell politik som
kan erbjuda sig.

Ifall vi, utan att binda oss genom
alliansförpliktelser, dock lidelsefullt och
konstant tar parti för ena sidan i de
politiska grupperingar som existerar i
vår söndrade värld, förlorar vi alla utsikter
att verka för fredlig sammanlevnad
och folkförsoning. Vi missar en viktig
positiv uppgift, som eljest ligger naturligt
till för ett land som vårt.

Självfallet ger vi därigenom icke på
något sätt avkall på vår anslutning till
demokratiens ideal. Strävandena att i
dagens världsläge trygga freden och

lösa tvistefrågorna mellan nationerna
förutsätter normala förbindelser och
förhandlingar mellan stater med olika
politiska och ekonomiska system. Att
beteckna dessa strävanden som undfallenhet
ger snarast uttryck för en bristande
tilltro till demokratiens möjligheter
att hävda sig, det tyder på svaghet,
icke på styrka.

Men ett starkt engagemang, ensidigt
inriktat, är också ur en annan synpunkt
förenat med olägenheter och risker.
När vi valt neutralitetspolitiken, är
det angeläget att vår politik rätt uppfattas
och att våra avsikter vinner tilltro.
Måttlösa angrepp av inflytelserika politiker
mot andra staters politik motverkar
den neutralitetspolitik, som vi officiellt
ansluter oss till. Detta är fallet
i särskilt hög grad, om företrädare för
det neutrala Sverige, i ett läge när såväl
öst som väst försöker finna vägar till
vidgade kontakter och förhandlingar,
ger uttryck för extrema uppfattningar
ägnade att skärpa och underblåsa rådande
motsättningar. Det är inte här
fråga om begränsning i yttrandefriheten,
det gäller åt vinna förtroende i
andra länder för den politik som vårt
land vill stå för.

Den närmaste anledningen till den
uppflammande debatten om utrikespolitiken
var som bekant en konflikt mellan
regeringen och högerpartiets ledare
herr Hjalmarson. Den gällde huruvida
regeringen haft fog för sin åtgärd att
förbigå herr Hjalmarson vid valet av
svenska representanter till årets möte
med Förenta Nationernas församling.

Regeringen hade funnit att herr Hjalmarson
var föga representativ för Sveriges
utrikespolitik och fördenskull icke
lämpligen borde ingå i delegationen,
vars samtliga medlemmar har ställningen
som regeringens ombud. Herr Hjalmarson
själv hävdade däremot, understödd
av högerpartiets ledning, att han
borde utses som delegat, eftersom avståndet
mellan regeringens utrikespoli -

8 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

tiska ståndpunkt och hans egen syn på
de utrikespolitiska problemen inte var
större än att båda rymdes under samma
tak. Man kan uttrycka tvistens innebörd
så, att herr Hjalmarson för ovanlighetens
skull insisterade på att betraktas
som regeringstrogen i utrikespolitiken.

Eljest är det inte ett kännetecken på
den utrikespolitiska hållning som herr
Hjalmarson sedan länge intager, att den
nära ansluter sig till regeringens. Tvärtom
har man ofta fått det intrycket att
högerledaren är angelägen att markera
så tydligt som möjligt sitt avståndstagande
från regeringen i väsentliga hänseenden.

Den omständighet som närmast föranledde
den aktuella tvisten var att heri
Hjalmarson gick till skarpt angrepp
mot regeringens inbjudan av Sovjetunionens
regeringschef till Sverige. Denna
inbjudan utgjorde ett viktigt avsnitt av
svensk utrikespolitik. Högerledaren fann
sig emellertid oförhindrad att lova sin
medverkan vid ett offentligt opinionsmöte
mot besöket. Han tänkte sig att
resa till FN som svensk delegat, där senare
herr Chrustjov var inbjuden att
såsom hedersgäst tala i FN-församlingen.

Om det tilltänkta besöket av herr
Chrustjov i Sverige gjorde herr Hjalmarson
talrika uttalanden, såsom t. ex.
detta, den 17 juli 1959:

»Chrustjovs besök kommer att bli ett
olyckligt och förödmjukande propagandaspektakel,
där vi med ord som inte
motsvarar våra känslor skall hälsa företrädaren
för ett omänskligt politiskt system,
krigshotets främste organisatör.»

Det är av intresse att lyssna till vad
den norska högerns parlamentariske ledare
yttrade i stortinget i oktober detta
år:

»Trots att regeringen icke rådfört sig
med oppositionen då inbjudan utfärdades,
hade icke någon meningsyttring
från den parlamentariska oppositionen
nått utanför stortingets väggar. Samtliga

partier hade vid denna tid sina landsmöten;
icke ett enda ord kom ut från
dessa möten som kunde störa något som
helst. Detta berodde icke på någon allmän
uppslutning kring regeringens beslut
men väl på att den ansvariga oppositionen
— när inbjudan var ett faktum
— ville medverka till att besöket
avverkades på ett värdigt sätt.»

Det är inte bara regeringen som upptäckt
att herr Hjalmarson fullföljer sin
speciella utrikespolitik och att han tolkar
alliansfrihet och neutralitet på sitt
eget vis. Det är inte heller någon ny
iakttagelse det här är fråga om. Årets
framträdande var, såsom det blivit sagt,
droppen som kom bägaren att rinna
över. Under årens lopp har herr Hjalmarson
ofta tillkännagivit ståndpunkter
som illa rimmar med den officiella utrikespolitiken.
Högerledarens förslag
att Sverige i samarbete med atlantpaktsländerna
skulle befästa den danska ön
Bornholm liksom hans förklaring i våras,
att Sverige borde inköpa vapenbärare
i syfte att förbereda militär samverkan
med västmakterna, är väl kända.
Likaså har i debatten ofta återgivits en
artikel i Svensk Tidskrift 1956, som herr
Hjalmarson ännu icke tagit avstånd
ifrån. I denna artikel förklarade författaren
att syftet med den Hjalmarsonska
utrikespolitiken vore att föra oss ut ur
neutralitetspolitikens återvändsgränd.
Samförståndet om den alliansfria utrikespolitiken
vore villkorligt och tillfälligt,
betingat av omständigheterna. Militär
samverkan med våra skandinaviska
grannar vore den positiva handlingslinjen
i herr Hjalmarsons utrikespolitik.
Ytterligare några exempel må här nämnas.

Herr Hjalmarsons ställningstagande
till den s. k. Acheson-planen och dess
tillämpning föranledde dr Johannes
Wickman att uttala i en tidskriftsartikel:
»Detta är i genomskinlig förklädnad
ett krav på Sveriges anslutning till
västblocket.»

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

Om alliansfriheten yttrade herr Hjalmarson
1952: »Den alliansfria vägen är
dock bara en av nu rådande politiska
och strategiska förhållanden betingad
målsättning. Inte minst i utlandet bör
man vara medveten om detta faktum.»

I 1954 års utrikesdebatt yttrade han:
»Även ett starkt svenskt försvar måste
alltså bygga på förutsättningen av bistånd
västerifrån. Att pröva vilken hjälp
vi behöver och vilken vi har möjlighet
att få, är något som ankommer på experterna.
Den utrikespolitiska uppgiften
ligger i att inom ramen för vår alliansfria
utrikespolitik skapa bästa möjliga
förutsättningar för det nödvändiga biståndet.
Vi måste vidmakthålla och stärka
våra naturliga förbindelser med västmakterna.
Alliansfriheten innebär ingalunda
att vi avstått från rätten att göra
så.»

1956 hette det: »Också vi sitter på det
solidariska, demokratiska försvarets
gren, även om vi har en kvist för oss.
Att bortse från dessa realiteter är varken
realism eller objektivitet.»

Det vore lätt att fortsätta citaten. I det
längsta har vi velat tro, att uttalanden
av denna typ endast avspeglade herr
Hjalmarsons privata åsikter.

Dessa citat har anförts för att klargöra,
att det råder en avsevärd olikhet
mellan den ståndpunkt herr Hjalmarson
under årens lopp intagit och regeringens
utrikespolitiska ståndpunkt.

Det kan anmärkas, att dessa tidigare
påtalade divergenser inte hindrat regeringen
från att utse honom till delegat i
FN:s församling. Det är riktigt. Vi har
varit ytterst toleranta i förhoppning om
en ändrad inställning från liögerledarens
sida. Vi var även denna gång beredda
att undvika öppen strid och gick
därför med på den kompromiss som
högern föreslog. Men när högern likväl
blåste till strid och organiserade en möteskampanj
runt om i landet med våldsamma
angrepp mot regeringen, var det
självklart, att regeringen måste offent -

ligt klargöra vad åsiktsbrytningen om
utrikespolitiken gäller.

Det är främst i två avseenden som
skillnaden mellan regeringens och högerledarens
syn på utrikespolitiken
framträtt. Det förefaller för det första
inte sällan som om herr Hjalmarson
skulle betrakta alliansfriheten som en
opportunistisk politik, där neutraliteten
i händelse av ett storkrig är en tänkbar
linje, men där vi bör behålla full handlingsfrihet
att välja en annan väg och
sålunda kunna besluta oss för att inträda
i kriget på någon av de krigförandes
sida. En sådan uttolkning av alliansfriheten
är ägnad att undergräva tilltron
till fastheten i svensk utrikespolitik. För
regeringen är alliansfriheten, såsom tidigare
framhållits, ett uttryck för en bestämd
vilja att i händelse av ett storkrig
hålla fast vid neutraliteten, bjuda
motstånd mot varje angripare och motsätta
sig kränkningar av landets neutralitet.
Det är ett vitalt intresse för
vårt land, om vi vill bevara förtroendet
och respekten för neutralitetspolitiken,
att klargöra att alliansfriheten icke
täcker en opportunistisk politik av det
slag som högerledaren hävdat.

En betydande skillnad har för det
andra framträtt i uppfattningen om det
svenska försvarets uppgift. Högerledaren
har såväl i allmänna uttalanden som
i konkreta förslag givit uttryck för en
önskan att Sverige skall inleda eller
förbereda någon form av militär samverkan
med atlantpaktsstaterna. Han
har helt nyligen t. o. m. sökt göra gällande,
att hela det svenska försvaret
skulle vara uppbyggt under förutsättning
av en sådan samverkan med Atlantpakten.

Det står givetvis varje svensk medborgare
och varje politiskt parti fritt att
förorda Sveriges anknytning till de västliga
stormakternas allianssystem, antingen
detta anses böra ske genom ett
inträde i Atlantpakten eller genom en
militär samverkan i annan form. Ett

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

flertal större tidningar har företrätt och
företräder sådana åsikter. De har därvid
klart redovisat, att de icke delar
riksdagsmajoritetens syn på utrikespolitiken.
De företräder således en ståndpunkt
utan förankring i folkrepresentationen.
När emellertid ledaren för det
största oppositionspartiet, som anser
sig vilja företräda regeringens utrikespolitik
och som deltagit som sitt partis
representant i de överläggningar om det
svenska försvarets utformning, som legat
till grund för riksdagens beslut, ger
uttryck för i sak likartade synpunkter,
får frågan helt andra dimensioner. Då
framstår det som en tvingande nödvändighet
för regeringen att slå fast dels att
högerledaren ger en missvisande bild
av svensk försvarspolitik, dels att hans
uttalanden icke går att förena med
svensk neutralitetspolitik.

Det svenska folket bär i dag stora bördor
för försvaret. Människorna ser försvaret
som ett värn för vår obundna
ställning och vår neutralitet. De är beredda
att utåt manifestera vår vilja att
bringa offer för att fullfölja vår självständighetspolitik.
Denna levande försvarsvilja
är en ovärderlig tillgång för
vår nation, en förutsättning för att statsledningen
i en kritisk situation skall
med kraft kunna hävda Sveriges intressen.
Men om den uppfattningen vinner
spridning, att vi är på glid bort från
neutralitetspolitiken, om det uppstår
tvekan och osäkerhet om vårt försvars
uppgifter, kan försvarsviljan lida allvarlig
skada. En regering som i en orolig
tid vill bevara folkets försvarsvilja
måste klart ta avstånd från försvarspolitiska
utläggningar av det slag som högerledaren
framfört.

Nu tycks det på sina håll råda den
föreställningen, att herr Hjalmarson är
offer för något slags förföljelse på grund
av sina utrikespolitiska åsikter. Det sägs
att han blivit av regeringen straffad för
sin kritik mot regeringens utrikespolitik.
Man har också gjort gällande, att

han blivit utsatt för diskriminering.
Hans yttrandefrihet har kringskurits
är ett ofta förekommande påstående.
Man har med ett ord velat få allmänheten
att tro, att herr Hjalmarson blivit
skymfligt behandlad och är martyr för
en för regeringen misshaglig inställning
i utrikespolitiska frågor.

Det bör dock stå klart för envar, att
dessa klagomål saknar all grund. Om
herr Hjalmarson med eller utan stöd av
sitt parti har en från regeringen avvikande
mening i utrikespolitiken, så är
det hans fulla rätt. Man borde kunna
förutsätta, att han är tillräckligt självständig
för att vilja stå för sina åsikter.
Lika uppenbart är att regeringen är i
sin fulla rätt, om den hävdar att klyftan
mellan herr Hjalmarsons och dess egen
utrikespolitiska uppfattning är alltför
stor för att han under en uppmärksammad
utrikespolitisk konferens av den
art som FN-församlingen utgör skall av
regeringen anlitas att föra dess talan.
Herr Hjalmarson har därmed utsatts
varken för moralisk deklassering eller
för någon rättskränkning. Regeringen
har bedömt avståndet mellan dess politik
och herr Hjalmarsons såsom större
än vad herr Hjalmarson själv gör. De
uttalanden som högerpartiets företrädare
fällt, icke minst under de senaste
månaderna, tyder på att regeringen icke
underskattat meningsskiljaktigheterna.

När regeringen beslöt att icke utse
herr Hjalmarson som sin företrädare i
Förenta Nationerna men väl acceptera
andra företrädare för högerpartiet,
skedde detta mot bakgrunden av att andra
högermän och högerns tidningar uttryckt
sig med betydligt större omsorg
och försiktighet, varför herr Hjalmarson
inte nödvändigtvis behövde anses
vara representativ för sitt parti i utrikespolitiska
frågor.

Alltifrån 1947 har den svenska delegationen
vid FN:s församling haft parlamentariska
delegater från de stora politiska
partierna. Det har ansetts i hög

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

grad önskvärt med detta inslag av parlamentariker
i delegationen. Samma
princip följdes för övrigt av Sverige i
Nationernas förbund. Vad FN beträffar,
finns det ett antal delegationer sammansatta
efter samma principer som
den svenska, men denna praxis att ha
representanter från oppositionen i delegationen
är ingalunda allmän. I ett
fall — det gäller Kanada — har det ordnats
så att politiker från såväl regeringspartiet
som oppositionen följer
med som »observatörer» och alltså utan
att utses till delegater med rätt att deltaga
i FN:s förhandlingar. I flertalet
länders delegationer ingår icke representanter
för den inre politiska oppositionen.
Oavsett om de svenska delegaterna
är ledamöter av riksdagen och
oavsett deras medlemskap i det ena eller
andra partiet, ar samtliga utsedda
att vara regeringens ombud och har att
i sådan egenskap följa av regeringen utfärdade
instruktioner.

Då det ansetts önskvärt att i den
svenska delegationen ha även medlemmar
av de parlamentariska oppositionspartierna,
har tankegången varit den,
att inom utrikespolitikens område intet
parti företrätt annan grunduppfattning
än regeringen. De i delegationerna ingående
parlamentsledamöterna har alltså
kunnat betraktas såsom tillhörande
regeringens parlamentariska underlag
såvitt avser utrikespolitiken. I den mån
skilda meningar gjort sig gällande mellan
delegaterna i en utrikespolitisk fråga,
som behandlas av FN :s församling,
har det varit regeringens sak att genom
instruktion bestämma ställningstagandet.

Det kan icke förnekas att risk för politiska
konflikter föreligger med en ordning
av detta slag. I den offentliga debatten
har systemet med delegationer,
sammansatta på det sätt som här beskrivits,
ibland kritiserats såsom med nödvändighet
medförande en stark begränsning
i de parlamentariska ledamö -

ternas handlingsfrihet. Man har gjort
gällande att delegater, som haft en från
regeringen avvikande uppfattning i en
viktig fråga, är i praktiken hindrade
från att offentligen tillkännage sin mening
och verka för den i samband med
ärendets behandling inom FN. Å andra
sidan bär betonats värdet av att oppositionspartierna
erhåller möjlighet att nära
följa Sveriges politik i FN. Givetvis
har aldrig ifrågasatts annat än att delegater
med avvikande mening kan i
efterhand, när exempelvis FN-politiken
debatterats i riksdagen, redovisa sin
ståndpunkt.

Men en konflikt kan uppstå inte bara
av det nyss angivna skälet, att någon eller
några av de parlamentariska delegaterna
finner sig alltför mycket begränsade
i sin handlingsfrihet och önskar
utåt markera sin avvikande ståndpunkt.
Läget kan också vara det omvända, att
regeringen icke önskar till ombud förordna
parlamentariska politiker som
framträtt som motståndare i viktiga
hänseenden till regeringens utrikespolitik.
Det är denna sistnämnda situation
som aktualiserades i somras, då regeringen
av redan angivna skäl icke ansåg
lämpligt att utse herr Hjalmarson till
medlem av höstens FN-delegation.

Med anledning av det inträffade liar
från folkpartiets sida föreslagits att de
demokratiska partierna borde samråda
om principerna för FN-delegationens
sammansättning. Från regeringens sida
finns intet att erinra mot en sådan överläggning.
Jag vill emellertid betona, att
regeringen icke har någon önskan att
ändra den praxis som hittills varit rådande.
Vi skulle beklaga om något av
de demokratiska partierna föredroge att
stå utanför samarbetet i FN. Det är dock
partiernas egen sak att avgöra sin hållning.
Skulle mot förmodan alla oppositionspartierna
vilja övergå till en ny
ordning med en delegation uteslutande
bestående av parlamentariker av samma
parti som regeringen, jämte diplo -

12 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

matiska delegater, kan regeringen inte
tvinga dem att medverka i FN:s arbete.
Det är i så fall inte regeringen som eftersträvat
er. sådan omläggning.

Interpellanten har tydligen velat ha
cn klargörande debatt om utrikespolitiken.
Sammanfattningsvis gäller enligt
regeringens mening denna debatt och
dessa meningsskiljaktigheter fyra betydelsefulla
frågor inom svensk utrikespolitik.

Den första frågan gäller om regeringen
har rätt att utse ombuden till Förenta
Nationernas generalförsamling och
därvid också bedöma huruvida föreslagna
kandidater är lämpliga företrädare
för den politik regeringen bär ansvaret
för.

Den andra frågan gäller följande: Bör
Sverige forma sin politik på sådant sätt
att den så långt det nu är möjligt bidrar
till utjämning av de rådande motsättningarna
i världen? Skall vi som neutral
nation, i ett läge av en viss politisk
avspänning i världen, i varje fall undvika
att demonstrera en annan inställning
till utbyte och kontakter mellan
nationerna än de ledande stormakterna
på ömse håll visat? Eller skall vi starkt
engagera oss för ena sidan i nuvarande
motsättningar och följa en linje som
uppenbarligen skulle starkt försvåra
även normala och korrekta förbindelser
med den andra parten?

Den tredje frågan gäller: Skall den
alliansfria utrikespolitiken vara uttryck
för vår fasta beslutsamhet att i ett
framtida storkrig värna neutraliteten?
Eller är det en tillfällig handlingslinje,
som innebär att vi för närvarande icke
ansluter oss till något allianssystem,
men står obundna att i händelse av ett
storkrig inträda på någon av de krigförandes
sida?

Den fjärde frågan är denna: Har det
svenska försvaret till främsta uppgift
att skapa respekt för vår förmåga att
värna neutraliteten i händelse av ett
storkrig? Är det i så fall förenligt med

neutralitetspolitiken att inleda eller förbereda
militär samverkan med en stormaktsallians? För

en liten nation som eftersträvar
att föra en självständig politik är samverkan
och samling kring utrikespolitiken
av stort värde. Men strävan att bevara
enigheten får icke medföra oklarhet,
osäkerhet och ovisshet om var vi
står. Det är en risk om neutralitetspolitikens
begrepp uttänjes så långt att
även dess motståndare kan rymmas under
dess samlingstecken. Det är en fara
om enigheten endast blir en täckmantel
för betydande åsiktsbrytningar i
grundläggande utrikespolitiska frågor.
Flnighet under oklara villkor kan allvarligt
försvaga vårt lands internationella
ställning, undergräva förtroendet för
vår neutralitetspolitik och i en kritisk
situation medföra ödesdigra konsekvenser.
Inför de angrepp som högern riktat
mot utrikespolitiken ser regeringen
som sin självklara förpliktelse att
obrottsligt slå vakt om den neutralitetspolitik
som präglat den långa fredsperiod
vårt folk fått uppleva.

Härefter anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
statsministern få framföra ett
tack för det utförliga svaret på min interpellation.
Svaret understryker på ett
otvetydigt sätt att så länge socialdemokratien
sitter vid regeringsmakten och
kan påverka vår politik, kommer den
att orubbligt och konsekvent fasthålla
vid en utrikespolitik där vår neutralitetsvilja
och skyddet för de demokratiska
värdena praktiskt skall komma till
uttryck. Denna deklaration har en fast
förankring hos den överväldigande delen
av vårt folk, och det har därför
väckt berättigad oro när högerns ledare
alltför länge har företrätt åsikter som
måste uppfattas som avvikande från
dem regeringen hävdat. Det finns an -

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

ledning att i detta sammanhang rikta
ett särskilt tack inte bara till regeringen
utan speciellt till utrikesminister Undén,
som outtröttligt och på sitt kloka,
lågmälda, skickliga och fasta sätt har
företrätt vårt land i internationella sammanhang
och skapat respekt för vår
demokrati och vår neutralitetspolitik.
Att söka skydda vårt land från ofärd
och bana väg för internationellt samförstånd
och fred är en statsmannagärning
av högsta rang.

Min interpellation till herr statsministern
syftar inte till en debatt med
högern om yttrande- och tryckfrihet.
Om herr Hjalmarson läser den politiska
historien och för all del även sina egna
tal, skall han finna att dessa värden
aldrig tillförne i vårt land värnats
och omhuldats som nu. Men ordet och
ordvalörerna är icke blott oskattbara
värden som skall skyddas, de är jämväl
uttrycksmedel från människor och
partier till omvärlden, och de har näppeligen
något med yttrande- och tryckfrihet
att göra, om högern alltmer säger
ett och menar eller vill ett annat.
Högerns utrikespolitiska kurs och dess
behandling av de demokratiska värdena
måste bedömas efter de språkliga valörernas
brukliga innebörd, och gör vi
detta kan man inte komma bort ifrån
att högerns ledare vill att Sverige skall
leva farligt och klä sig i Karl XII:s
skrud. Om herr Hjalmarson och hans
partisekreterare älskar att på inrikesfronten
uppträda som Lilla Fridolf och
Selma, måste herr Hjalmarson ändå förstå
att om han vidgar denna verksamhet
även till utrikespolitiken, måste i
varje fall socialdemokratien klart och
tydligt säga ifrån, att denna lek för
vårt land kan bli livsfarlig och att en
skiljelinje helt enkelt måste dras.

Jag har inte interpellerat bara för att
herr statsministern och herr Hjalmarson
i dag skall få till stånd en diskussion.
Jag tror att det är angeläget att
understryka att utrikespolitiken är nå -

got som angår oss alla, och det är på
tiden att den svenska riksdagen säger
ifrån, att partiledarna inte är riksdagen
och att de får begränsa sina framträdanden.
En tidning säger att affären
Hjalmarson inte i första hand är en
fråga om svensk utrikespolitik, utan vad
det rör sig om är regeringens sätt att
handskas med spelreglerna. Jag må säga
att visst kan tidningen ha den uppfattningen,
men den är inte min.

Att herr Hjalmarsons uttalanden också
måste tillmätas större betydelse än
de förtjänar bär han själv skulden till.
Jag har vid åtskilliga tillfällen kritiserat
och varnat för den politiska maktställning
man tillmäter partiledarnas
förhandlingar och överenskommelser.
Deras uttalanden har genom denna utveckling
fått en officiell prägel över
sig och de anses väl både inom vårt
land men även utanför vårt land återspegla
vad deras grupp eller valmanskår
önskar och vill. Om man använder
begreppet fyra demokratiska partier,
vilkas partiledare tagit sig denna
jämväl förpliktande uppgift att fungera
som statsmän, ja, då får de finna sig
i att vid sidan av det för dem fördelaktiga
ålägga sig det ansvar de därmed
har påtagit sig.

Dagens Nyheters chefredaktör återgav
i en artikel 1946 en ledare i Times
från den 6 och 7 februari 1852, vari
framliålles de ofrånkomliga divergenserna
mellan regering och press. Det
sägs där bl. a.: »De två makternas syften
och plikter är alltid skilda, många
gånger diametralt motsatta.» För regeringen
gäller det att utan hänsyn till
personliga känslor uppehålla goda förbindelser
med andra länder så länge
det egna landets väl så fordrar; pressen
måste söka och sprida kunskap om
alla händelser av allmänt intresse och
är skyldig att genom kommentarer och
bedömanden vägleda den allmänna opinionen.
Och det sägs patetiskt: »Pressens
plikt är att tala, statsmannens alt

14 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

tiga.» Och man tillägger: »Regeringen
måste visa respekt mot andra regeringar,
hur mörkt deras ursprung och
hur gemena deras handlingar än är;
men lyckligtvis är pressen inte bunden
av dessa fjättrar och kan därför medan
diplomater utbyter artigheter brännmärka
det usla hjärta som klappar bakom
ordnarna och utpeka blodfläckarna
på den hand som håller spiran.»

Detta mer än hundraåriga uttalande
visar, att nutidens problem i många
stycken är likartade gångna tiders. När
partiledaren eller statsmannen Hjalmarson
i dag försöker spela den förorättade
moraliska oskuldens roll därför att
han inte fick bli svensk delegat i Förenta
Nationerna, så spelar han ett spex,
och man kan fråga sig, om han över
huvud taget anser att han kan umgås
och bruka vettiga ord till något land
eller ens till sig själv.

De exempel som anförts i statsministerns
svar är talande. Jag erinrar om
att herr Hjalmarson den 17 juli 1959
sade: »Chrustjovs besök kommer att bli
ett olyckligt och förödmjukande propagandaspektakel,
där vi med ord som inte
motsvarar våra känslor skall hälsa
företrädaren för ett omänskligt politiskt
system, krigshotets främsta organisatör.
» Skall detta tolkas som ett uttryck
för vårt folks vilja att behålla vår neutralitetsväg
och ha handels- och diplomatiska
förbindelser med en grannstat?
Kommer herr Hjalmarson att bruka
samma språk och krav gentemot alla
andra länder, exempelvis kolonialländer,
där händelser av för oss skrämmande
art förekommit?

Om nu det politiska spelet skulle föra
dithän, att vi om cirka en vecka
har en borgerlig regering, vari högern
ingår, vad kommer då att hända? Kommer
högern då att fullfölja sin väg bort
från neutralitetspolitiken och vidta de
utrikespolitiska förändringar som detta
förutsätter?

Herr Hjalmarson utropade patetiskt

inför de konservativa studenterna: »Hela
det svenska försvaret i dag är planerat
under förutsättningar att vi vid
ryskt angrepp skall få hjälp från de
stora demokratierna. Hela vår försvarsorganisation
är uppbyggd från dessa
utgångspunkter. Det har varit en given
förutsättning för försvarsberedningens
förslag och för riksdagens beslut. ..»

Jag måste säga att detta är ett ansvarslöst,
ja brottsligt talesätt och en
utmaning mot vårt folks vilja att upprätthålla
vår neutralitetspolitik. Skulle
partiledarna och försvarsberedningen
haft så dunkla motiv och förtigit desamma
när försvarsbeslutet fattades i
riksdagen, skulle även detta varit brottsligt.
Jag vågar försäkra, att om försvarsmiljarderna
så ensidigt skulle nyttjas
för att få oss bort från neutralitetspolitiken
och uti det ovissa, skulle det
med rätta ha uppstått en folkstorm mot
ett försvar med sådant syfte.

Jag är därför glad över att statsministern
å regeringens vägnar så tydligt
har understrukit, att han har en annan
uppfattning än den som herr Hjalmarson
företräder i utrikespolitiken och
när det gäller tolkningen av försvarsbeslutet
och att detta beslut skall gälla
på det sätt som vi inom riksdagen
anser vara rätt och riktigt.

Frågan blir, som jag förut har sagt,
kanske speciellt aktuell om en vecka,
när de borgerliga, om ödet så vill, ställs
inför uppgiften att överta ansvaret för
svensk politik. Att herr Ohlin inför detta
öde käckt har sagt, att han tar hand
om regeringen, kanske kan vara påverkat
av att folkpartiet och centern inte
vill gå i alltför intim armkrok med högern
när det gäller utrikespolitiken. Om
oppositionen är enig i fråga om utrikespolitiken,
måste jag säga att Sverige
kommer att få leva farligt under
en borgerlig regim.

Ur min synpunkt, och jag vågar nog
även säga ur de mångas synpunkt, är
neutralitetspolitiken av grundläggande

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

betydelse. Att vi bär ett dyrt försvar,
vilket kräver bördor både ekonomiskt
och personellt, motiveras självfallet av
vår strävan att hävda det svenska folkets
neutralitetsvilja. Att dessa bördor
får bäras främst av de bredare folklagren
både i tätorter och på landsbygden
och kanske främst av barnfamiljerna,
vet vi alltför väl, och dessa tunga offer
gör att svenska folket har rätt att
ställa krav på att både enskilda politiker
och partier handlar och talar under
ansvar, så att inte andra stater får
den uppfattningen, att neutralitetspolitiken
endast är en kuliss som skymmer
någonting annat. Vill högern bibringa
andra stater denna felaktiga uppfattning
om .svensk politik, tar partiet även på
sig ansvaret för att både utrikes- och
försvarspolitiken kan bli en vattendelare
i svensk politik.

Det är riktigt att vi lever farligt i en
värld där avstånden är övervunna och
där väte- och andra bomber samt luftprojektiler
på några minuter kan träffa
mål i hela världen, men med teknikens
utveckling måste det väl finnas
större förutsättningar att vi med en
strikt neutralitetspolitik kan stå utanför
än som fanns vid de två senaste
världskrigen.

Med hänsyn till denna vår strävan
borde väl herr Hjalmarson efter sina uttalanden
i utrikespolitiska frågor ha
själv valt att stanna hemma, eftersom
våra representanter i Förenta Nationerna
inåste vara anhängare av den politik
som den nu sittande regeringen och
riksdagsmajoriteten företräder. Detta är
inte cn angelägenhet som endast angår
regeringen och partierna, utan den angår
i högsta grad den svenska riksdagen
och det svenska folket i dess helhet.

Om herr Hjalmarson blir statsminister
eller regeringsmedlem och om han
då kommer att fullfölja sin utrikespolitiska
linje av i dag, ja, då anser jag det
även vara lika självklart att ingen socialdemokrat
i FN skall engagera sig för

en utrikesuppfattning som vi inte kan
omfatta.

Arbetarrörelsen är i dag fullt på det
klara med att Harald Hjärnes uttalande
1911, att en modern stat alltigenom är
beroende av de internationella livsvillkoren,
är riktigt. Däremot anser jag för
min del att Hjärnes generella omdöme
om valmanskåren — i varje fall vad gäller
den socialdemokratiska valmanskåren
— är felaktigt, när han säger: »Men
för valmännen, som kallas att fälla sitt
avgörande utslag, finns ej någon påminnelse
om ett dylikt ansvar. För dem står
det fritt att uppträda som om deras land
och folk vore ensamma till i världen.»

Det senare uttalandet i Hjärnes förkunnelse
förefaller dock vara den del
som herr Hjalmarson gjort till högsta
statsmannavisdom. Och det må vara
hans ensak, om han vill agera efter den
normen. Men vi andra anser den vara
ett passerat stadium. Eftersom vi haft
många underliga politiska uppfattningar
i vårt land, som i demokratiens hägn bedrivit
sin verksamhet, är det självklart
att dessa läror från både enskilda och
partier skall verka, propagera och betraktas
för vad de är. Men om ansvarig
statsledning skulle ge dem en plattform,
som inte tillkommer dem och som kan
bli till skada, kan det bli en farlig politisk
menlöshet. Jag är därför tacksam
för att regeringen gjort denna gränsdragning
i fråga om vår representation
i FN. Det klargör allvaret i den nuvarande
regeringens fasta vilja att hålla
fast vid neutralitetsvägen.

Att .svensk politik skall formas så att
den kan hjälpa till att utjämna motsättningarna
i världen, finner jag självklart.

Likaså anser jag det självklart att en
svensk samling kring utrikespolitiken
skulle vara en styrka för ett litet land
som vårt. Men om denna strävan och
samling skulle kräva sådana offer, att
själva syftet och målsättningen äventyrades
och vi i ett kritiskt läge — då en

16 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

verklig neutralitetspolitik är vårt främsta
försvar — skulle komma i en sådan
situation att tilltron till våra deklarationer
skulle vackla, ja då skulle detta
vara oförsvarligt mot land och folk. Det
är främst på högern som det ankommer
att i hjärta och handling bestämma om
den vill ha eller inte vill ha en samling
kring neutralitetspolitiken och därmed
även i försvarsfrågan.

Jag skulle även vilja beröra en annan
för land och folk viktig fråga, nämligen
hur högern ställer sig till demokratien.
Man kan inte blunda för att dagens internationella
läge visar att inställningen
till demokratien och olika slags diktaturer
står i blickpunkten. Vi talar i vårt
land om de fyra demokratiska partierna.
Men även här är det angeläget att
understryka, att demokratiens styrka
och anslutning inte bygger på en läpparnas
bekännelse. I en värld, där demokrati
och diktatur kämpar en hård
strid med varandra, blir behandlingen
av demokratien betydelsefull.

Många frågar sig med oro vart högern
syftar med sina ständiga angrepp
på demokratien och sin strävan efter att
förlöjliga den. I radio hytte herr Hjalmarson
bort vardagsmänniskoattityden
mot att i stället säga: »Demokratien
håller på att bli en statsrådsfrack här
i landet, som tas fram och borstas av
vid högtidliga tillfällen. Vi i högerpartiet
vill göra demokratien till en vardagsdräkt.
» Det finns tillräckliga och
näraliggande bevis för att de antidemokratiska
krafterna lyckats slå sönder demokratier
genom skickligt lagd propaganda,
där förlöjligandet och misstänkliggörandet
ingått som vapen.

Vad högerns tal om vardagsmänniskan
beträffar vet väl de flesta, att vad
som åsyftas därmed är ett litet fåtal.
Men när högern metodiskt försöker göra
demokratien till en föraktlig spottkopp,
får man en otäck smak av att högerns
små valframgångar blottat farliga ton -

gångar, som vi tycker oss känna igen
från ett gånget skede.

Jag vill betona att en av de främsta
orsakerna till att vi har lyckats med
uppgiften att knyta land och folk samman
är att vi har fört en strikt neutralitetspolitik,
i vilken vi även har påtagit
oss stora försvarsbördor. Vi har i demokratisk
anda lärt oss samarbete, och
genom sociala, kulturella och ekonomiska
reformer har vi övervunnit den andliga
och ekonomiska nöd som förefanns.
Det är demokratiens anda, som danat
dagens svenska folk. Slå sönder demokratien
och spoliera reformviljan, och
högerns önskan om en återgång till ett
andligt och materiellt fattig-Sverige
kommer att bereda mark för ideologiska
och andra krafter, som vi i dag vill
värna oss emot.

Jag är därför glad och tacksam för
att statsministern så tydligt har klargjort
den nuvarande regeringens och socialdemokratiens
ståndpunkt i föreliggande
frågor. Nu återstår att se, hur den
politiska framtiden skall formas genom
utfallet av kommande riksdagsbeslut på
inrikespolitikens område. För de medborgargrupper
som socialdemokratien
företräder måste det trots allt vara angeläget,
hur vårt förhållande till andra
folk och nationer formas. Tv om vi
inte kan bevara en strikt neutralitetspolitik
och bevara och skydda vår fred,
så kommer försvarsbördorna i borgerlig
regi och splittringen inom landet att
medföra sådana förändringar, att Sveriges
styrka nedsättes i olika avseenden.

I föreliggande underliga situation, då
en partiledare börjar känna sig som
prinsessan på ärten och kastar sig fram
och tillbaka, har jag försökt att genom
min interpellation återföra diskussionen
till det, som åtminstone för mig är
det centrala och viktiga, nämligen att
försöka att inte bara med läpparna utan
också med hjärtat och i praktisk gärning
skapa enighet och samling kring
den svenska neutraliteten. Det gagnar

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

vårt land bäst och det främjar bäst våra
möjligheter att bevara freden.

Herr HJALMARSON (li):

Herr talman! Med fred menar vi en
samlevnad mellan folken, där alla folk
har rätt till frihet och oberoende, där
en liten nation kan göra sin rätt gällande
mot en stor. Vi menar en samlevnad
där en människa inte diskrimineras
därför att hon är utlänning, där idéer
och varor inte hejdas av gränser utan
kan komma över. Vi förutsätter att fred
är något positivt, därför att den bygger
på respekten för det mest positiva av
allt: var människas personliga okränkbarhet.

När några av de mest framträdande
amerikanska fackföreningsledarna försökte
säga den ryske ministerpresidenten
detta, svarade han med våldsamma
utfall mot det land, vars gäst han var, och
mot de fackföreningsmän, vars gäst han
också var: Förenta staterna eftersträvar
världsherravälde, exploaterar för egen
profit de underutvecklade länderna;
friheten i USA är en frihet för medborgarna
att sätta sig över moralen; de
amerikanska fackföreningsmännen var
kapitalistdrängar, tränade av sina kapitalistiska
herrar utan rätt att tala på
löntagarnas vägnar; de skulle låta bli
att sticka näsan i ryska, östtyska och
ungerska angelägenheter, som inte angick
dem ett dugg.

Dessa och andra tirader speglar inte
bara ett temperament och en uppfattning
om hur man tror sig kunna uppträda
när man, för att citera elt nyligen
hållet tal av herr Chrustjov, »producerar
raketer med atomstridsspetsar enligt
löpandebandmetoden». De uttrycker
en sanning, som inte försvinner därför
att man av hela sitt hjärta önskar det,
den sanning som den ryske regeringschefen
själv klädde i ord, då han vände
sig till de amerikanska fackföreningarnas
förtroendemän och sade: »Ni har
2 — Andra kammarens protokoll 11)59. X

edra utgångspunkter, vi har våra. De är
oförenliga.»

Det finns inte någon människa någonstans,
som inte efter decennier av
varmt krig och kallt, efter mer än 12
års misslyckade försök att tämja kapprustningen,
längtar efter fred och avspänning.
Det finns inte någon som inte
är beredd att pröva om det ändå inte
finns någon möjlighet att skapa hållbara
garantier mot riskerna för förintelsens
totala terrorkrig. Vad människorna vill,
vad de på bägge sidor järnridån längtar
efter är lika uppenbart som naturligt
och mänskligt. Om denna längtan skall
ge något annat och mer än falskt hopp
och allt kortare tidsfrist, måste vi ha
mod att se verkligheten i ögonen. Det är
bara sanningen som kan göra oss fria.

Sedan 1943 har de två största världsmakterna
haft 20 toppkonferenser. Tre
olika amerikanska presidenter har i 38
dagar suttit vid förhandlingsbordet med
de ryska ledarna. Sju olika amerikanska
utrikesministrar har i 436 dagar
underhandlat med sina ryska kolleger.
På den tjugoförsta toppkonferensen, när
den nu blir, kan det hända ett under.
Utsikterna är små, mycket små.

Kom ihåg, att den ryske ministerpresidenten
ännu inte till den dag som i
dag är har hållit något av sina många
avspänningstal utan att komplettera sin
fredspropaganda med utfall och hotelser.
Han har aldrig vridit på varmvattenskranen
utan att också fingra på kallvattenskranen.
Kom ihåg, att fred för
den ryska regeringen betyder fred på
ryska villkor, ingenting annat. Det betyder
att den som hävdar rätten till frihet
och oberoende för det ungerska folket
gör sig skyldig till provokation, verkar
i det kalla krigets tjänst, kränker
FN:s stadga. Enligt officiell rysk uppfattning
är den ungerska frågan död.
Frågan om människors rätt att leva sitt
eget liv bland Tibets berg är också död.
De baltiska folkens rätt att vara sig själva
får över huvud taget inte diskuteras.
r 27

18 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

Den är en gång för alla avgjord med
styrkans och våldets rätt.

Mer än hundra miljoner människor
lever i dag under ockupationsregeringar,
människor som har precis lika stor
rätt som vi till eget liv och egen framtid.
Vissa steg mot en bättre rättsordning
kan förmärkas i Sovjet, men bara
för sovjetryska medborgare. De förtryckta
är alltjämt rättslösa.

På irrande och märkliga vägar har
nyligen ett brev letat sig fram hit från
ett koncentrationsläger i Sibirien. Det
är skrivet av en man, som en gång verkade
i det gamla svenska universitetet i
Dorpat. Det slutar: »Ni som är utanför,
glöm inte bort oss.» Kom ihåg att vi är
skyldiga att glömma. Den som det inte
gör tillhör de aggressiva kretsar, som
för propagandistiskt rabalder och ägnar
sig åt fräck inblandning i de socialistiska
ländernas inre angelägenheter.

Det finns ting som aldrig dör. Det
finns värden som aldrig dör, aldrig får
do. Men har nu detta något med realpolitik
att göra? Ja, det har det, för så
vitt realpolitik och människors rätt att
forma sitt eget liv och sina barns framtid
har något gemensamt, för så vitt
realpolitik är något annat än kapitulation
inför de fakta som våld och förtryck
skapat och skapar.

I ett påfrestande och kritiskt läge för
vårt land yttrade östen Undén: »De
främmande iakttagare som intresserar
sig för svenska förhållanden bör inte
inges den felaktiga föreställningen, att
svenska folket är osjälvständigt och
konjunkturmässigt till sitt kynne. Vi
blir bäst förstådda genom att vid klargörandet
av vår hållning visa något av
Lutheranda: här står vi och kan inte
annat.»

De många förhandlingar på högsta
nivå som under de förgångna 15 åren
engagerat de ledande statsmännen har
lett till 40 överenskommelser. 37 av dessa
har Sovjetunionen satt ur kraft genom
att bryta dem. Det viktigaste av

dem som inte rivits i stycken är avtalet
av 1943 om ett oberoende Österrike. Att
förvandla detta från utfästelse till verklighet
krävde tio år och 379 sammanträden.

»Man måste kalla saker och ting vid
deras rätta namn.» Orden är hämtade
ur det tal, som Nikita Chrustjov höll
just som han återkommit från Amerika.
Man måste kalla önsketänkande önsketänkande
och orimliga orimliga krav.
Man måste nå en överenskommelse, innan
man skriver under den, och skapa
garantier för att den blir respekterad,
innan man förlitar sig på den.

Det är inte fredspropaganda vi behöver,
utan fred, rättvis och varaktig fred.
Det är inte löst tal om samlevnad utan
faktiska förutsättningar för samlevnad,
det är inte magnifika luftslott, byggda
av till intet förpliktande löften om absolut
avrustning på fyra år, världen är i
så trängande behov av, utan nedrustning
i praktiken, kontrollerad och internationellt
övervakad nedrustning,
som steg för steg minskar bördorna.
Demokratierna når aldrig de resultat de
kan godta, om de försöker förhandla
från verklighetsflyktens och splittringens
positioner. De når aldrig respekt
för ingångna avtal, om de betraktar löften
att ej begå avtalsbrott som eftergifter.

Sovjet lovar att inte kränka fördraget
om Berlin. Min granne tar tillbaka hotet
att slå ihjäl mig, om han inte får
flytta sitt staket in på min tomt. Är det
en eftergift? Om jag håller på min rätt,
är det aggressivitet? Om jag låter honom
flytta staketet för att få fred med honom,
skapar jag då säkerhet för något
annat än nya avtalsbrott? Jag köper
mig fred en bit i sänder, men bara så
länge jag har en tomt att betala med.

Det måste bli möjligt att nå verklig
fred och verklig avspänning, om diktaturerna
får klara besked om att detta är
och förblir den demokratiska världens
samlade mål, för vilket den är beredd

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

att arbeta, kämpa och offra. Det tar säkert
lång tid. Men finns det något annat
hedersamt alternativ?

»Ingen tvekan råder, vare sig utom
eller inom landet, om de svenska statsmakternas
föresats att fasthålla vid
deras självvalda politik att icke genom
anslutning till något av stormaktsblocken
förminska möjligheterna för vårt
land att icke indragas i en eventuell
stormaktskonflikt.»

Vi behöver inte, herr talman, diskutera
den svenska alliansfrihetens innebörd
och mening utan att veta vad vi
diskuterar. Ett enhälligt utrikesutskott
har i de ord jag återgav preciserat vår
utrikespolitiska huvudlinje. Det gjordes
under medverkan av samtliga i utskottet
— bland dem var förste vice talman
Skoglund, herr Ewerlöf och jag — i
medveten avsikt att klara ut begreppen.
Kommunisterna hade försökt sig på en
kommunistisk uttolkning i syfte att
åstadkomma en permanent bindning av
svensk utrikespolitik och ställa denna
under garanti av ett antal främmande
makter. Under bredast tänkbara demokratiska
samling har den svenska riksdagen
gjort den av mig citerade deklarationen
till sin.

Veterligen har regeringen inte haft
något att invända mot den. Skulle från
regeringens sida nu några önskemål om
förändringar, tillägg eller förtydliganden
föreligga, bör förslag därom utformas
och i vanlig demokratisk ordning
föreläggas riksdagen. Vi i högerpartiet
har inga sådana önskemål. För oss är
deklarationen om den svenska alliansfrihetens
innebörd och mening bindande.

Men, herr talman, vi har gjort ett förbehåll:
Om Finland ockuperas och

Åland förvandlas till en språngbräda för
vidare framträngande västerut, måste vi
ta vår alliansfria linje under omprövning.
1 det läget är dess förutsättningar
sprängda, icke av oss utan av främmande
makt. Detta har vi sagt 1952, dessför -

innan och därefter. Vi upprepar det i
dag.

Vad utrikesutskottet och riksdagen
har sagt skall tolkas efter sin ordalydelse
— just så som utrikesutskottet och
riksdagen har sagt det. Det kan däremot
aldrig komma i fråga att landets
demokratiska partier, deras ansvariga
talesmän eller eljest några som deltar i
den fortgående utrikesdebatt vi så väl
behöver skulle vara förpliktigade att
visa blind hörsamhet mot utrikespolitiska
doktriner, tillverkade bakom statsrådsberedningens
stängda dörrar. Det
är inte så, får inte vara så, att regeringen
tänker för oss i utrikespolitiska ting.
Vi behöver en vid marginal av frihet att
tänka och tala för att ge den utrikespolitiska
enighet, som binder oss samman,
levande innehåll. »En långt driven
räddhåga att säga sin mening kan undergräva
förtroendet för vår självständighet
och neutralitet.» Vi måste säga
sanningen, även om vissa risker därmed
tages »för internationell irritation». Det
är inte någon förargelseväckande högerpartiordförande
som formulerat dessa
satser utan hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena. År har
gått sedan dess men inte så många, att
herr Undéns absoluta sanningar blivit
relativa.

Av utrikesutskottets och riksdagens
besked om vad alliansfrihet är och inte
är kan följande slutsatser dragas:

Nödgas vi konstatera att ett hot mot
världsfreden och mot vår fred föreligger,
därför att kommunistblockets med
total makt utrustade statsledning endast
godtar fred på sina villkor, är vi inte
blott berättigade utan också förpliktade
att säga detta — rent och klart. Till den
stund, då Sovjetregeringen visar god
vilja — i handling — på någon enda
punkt, genom någon enda eftergift i
sak, iir vi skyldiga oss själva att göra så.
Man skall vara försiktig men inte så försiktig,
att själva försiktigheten skapatrisker
och faror.

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

Så länge det är så, att den allvarligaste
risk för angrepp vårt alliansfria
land realistiskt måste räkna med härleder
från Sovjet, skall också detta sägas.
Att ett starkt svenskt försvar har
dubbel uppgift är bekant för envar inom
och utom våra gränser. Det verkar
fredsbevarande i den del av världen för
vilken vi har direkt ansvar, kompletterar
den alliansfria utrikespolitiken och
gör den möjlig. Det är vårt sista argument
mot den som hotar oss med invasion
och ockupation. Vi kan som
schweizarna säga: »Under de gångna
århundradena har vi bevisat, att vi rustar
oss uteslutande för att försvara vårt
oberoende.» Och vi kan foga därtill: Att
vi uppfattar aggressiviteten hos en av
stormakterna som det farligaste hotet
mot freden i världen och då också mot
vår fred ändrar inte någonting i avsikten
bakom våra militära säkerhetsanstalter.
De är till för vårt eget skydd och
har inget syfte utöver detta.

Det är verklighetsfrämmande och
stridande mot våra egna livsintressen
att inte öppet medge, att målsättningen
för vårt försvar är att »hejda anfall tillräckligt
länge för att vi skall kunna få
understöd utifrån innan avsevärda delar
av landet erövrats eller motståndet
måst uppgivas». Formuleringen är officiell.
Den ligger till grund för vår försvarsplanering,
som enligt en likaledes
officiell deklaration är gjord för att
»tillförsäkra vårt försvar en sådan uthållighet
att understöd utifrån hinner
verka». Understöd utifrån! Vad betyder
det — i klartext?

Våra kommunister kan tveka, men
är det någon annan i denna kammare
som gör det? Är det någon, som för ett
ögonblick kan föreställa sig, att den
militära och politiska ledningen i
Moskva inte skulle läsa orden precis
som vi? En liten demokrati, som utsatts
för angrepp av en stormakt och
kämpar för livet, hoppas på och räknar
med de stora demokratiernas stöd och

bistånd. Att säga detta klart ut ändrar
ingenting i vår alliansfrihet. Rent spel
och klara besked skapar respekt och
förtroende.

Ett alliansfritt land som vårt har full
frihet — och bör också begagna den —
att redan i fredstid köpa försvarsmateriel
på vanliga kommersiella villkor varhelst
det passar och att själv vidta alla
de övriga åtgärder som anses nödvändiga
för ett effektivt försvar. Dit hör att
redan i fredstid på grundval av våra
egna objektiva bedömningar underlätta
biståndet utifrån sedan ett angrepp har
satts in mot oss. Att alliansfriheten upphör
att fungera sedan vi utsatts för ett
stormaktsangrepp och då alla våra krafter
måste sättas in på att kämpa med
alla medel för varje tumsbredd av vår
jord är självklart. Vårt land blir då
krigskådeplats och vårt enda hopp är
att det inte blir en alliansfri sådan
utan, som statsministern har uttryckt
det, »basområde för en annan icke angripande
stormaktsgrupp».

»Ingen schweizisk atomladdning
kommer att detonera innan landet angripits»,
säger försvarsledningen i det
neutrala Schweiz. Vi kan ge samma
försäkran. Ett taktiskt svenskt atomvapen
är och förblir ett medel för försvar.

Låt oss göra det mycket optimistiska
antagandet, att en bindande internationell
överenskommelse kan träffas om
en kontrollerad nedrustning och att
som ett led i denna ingår ett förbud
mot nya eller fortsatta prov med atomvapen.
Detta skulle vara ett betydande
framsteg, men lägg märke till att det
förhållandet att prov med atomvapen
är förbjudna inte innebär någon som
helst förpliktelse att avstå från bruket
av dessa vapen. Vi har nu »samlat ett
sådant antal raketer och en sådan
mängd atom- och väteladdningar, att
om vi nu utsattes för ett angrepp skulle
vi kunna utradera alla våra troliga motståndare
från jordens yta». Dessa ord

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

yttrade Sovjets regeringschef i dag för
tio dagar sedan inte för att skrämma
någon utan för att säga sanningen.

Dessa lager finns kvar även efter ett
förbud mot prov med atomvapen,
t. o. in. om detta skulle leda till ett förbud
mot fortsatt produktion. Det gör
motsidans också. Några år går. Förbudet
mot prov leder inte till ett förbud
mot användning. Det taktiska atomvapnet
— och det är bara om detta vi
talar — blir alltmer konventionellt, alltmer
reguljärt. Detta betyder att vi på
ett avgörande område berövas möjligheterna
att anpassa vår försvarsmakt
efter teknikens krav utan att vinna någon
säkerhet för att inte svensk ungdom
vid försvarandet av vårt oberoende
måste riskera att möta en även tekniskt
oerhört överlägsen motståndare. Det är
uppenbart, att i ett läge där endast till
stormaktsblocken anslutna länder har
tillgång till de effektivaste och modernaste
försvarsmedlen blir våra möjligheter
att föra en utrikespolitik, som
håller oss utanför stormaktsallianser i
någon form, starkt förminskade.

Fn helt annan situation uppkommer,
om ett förbud mot att utnyttja atomoch
kärnvapen efter en viss övergångstid
kan uppnås. Skapas möjligheter att
övervaka detta förbuds efterlevnad
även i ögonblick, då allt synes en statsledning
stå på spel, ja, då är också vårt
läge totalt förändrat. Låt mig emellertid
för att markera problemets svårighetsgrad
erinra om att enligt neutrala experter
skulle ett ömsesidigt förbud mot
att använda kärnvapen i Europa behöva
kompletteras med ett åtagande från
östsidan om att reducera sina markstridskrafter
med 80 procent. Eljest
skulle demokratierna komma i ett ännu
större underläge än de redan är i.

Låt mig också påpeka såvitt avser
levnadsstandarden i Sovjetunionen, att
de personliga nettoutgifterna för medborgarna
där motsvarar ungefär 25 procent
av vad amerikanarna i allmänhet

kan kosta på sig. Däremot är de sammanlagda
rustningsutgifterna ungefär
lika höga i Sovjetunionen och Amerika.
Vid sitt besök i Amerika försökte Chrustjov
räkna ner den sovjetryska militärbudgetens
totalsumma. Även hans siffror,
som är uppenbart för låga, visar
en belastning på var mans realinkomst
i den ryska diktaturen, som är i det
närmaste tre gånger så hög som motsvarande
belastning i Amerika.

En omsorgsfull analys av den rapport,
som avgavs den 27 januari i år
över planeringen av den sovjetryska
ekonomien fram till 1965, visar avsikten
att göra enorma investeringar i tung
industri, särskilt i sådan tung industri
som är bas för rustningar. Den beräknade
höjningen av konsumtionen —
som också vi hälsar med glädje —
ändrar ingenting i detta faktum. Den
sovjetryska autarkien, som undan för
undan trots allt tal om utrikeshandel
blir mer och mer sluten, är redan en
militärt organiserad hushållning och
blir det alltmer. Man behöver inte gå
långt tillbaka i vår världsdels historia
för att få ett exempel på vilka risker
det skapar. Ej heller för att få bevis
för hur väl en fortskridande militarisering
av ett samhälle låter sig förenas
med allmänna förslag om allmän nedrustning
— under förutsättning att opinionsbildningen
inom landet hålls under
hård statskontroll.

Vi bör på vårt sätt och inom de
trånga gränser vår egenskap av en liten
stat sätter verka för förbud mot
atomvapenprov som ett led i eu successiv
och kontrollerad nedrustning
men samtidigt göra det förbehållet, att
om detta ej efter en bestämd övergångstid
leder till förbud mot atomvapens
användande, så känner vi oss obundna.
Detta bör göras under markerande av
vår alliansfria hållning men också av
de speciella problem denna skapar.

Stormakternas ledare håller på att
förvandlas till resande i utrikespolitik.

22 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

Vi är varken köpare av stormaktspolitik
eller säljare av någon sådan. Vi är
vad vi är — ett alliansfritt land, som
inte bär väskorna för världspolitikens
store. Vår statsminister är ingen Eisenhower,
inte ens en Macmillan och vår
utrikesminister ingen Herter. Låt oss
alltså hålla oss utanför — sköta vårt
och låta de andra sköta sitt. Låt oss
akta oss för varje form av alliansfrihetens
aktivism. Vi har inte resurser till
den och inte gehör för den. Vi skall
inte heller uppträda i roller som saknar
inre täckning. Det är en regel som
gäller inte bara oss vanliga dödliga
utan även excellenser. Om den ryske
regeringschefen vill hålla tal — och det
vid han uppenbarligen ofta — skall inte
den svenska regeringen ordna en plattform
åt honom. I ett litet alliansfritt
land som vårt skall han inte göra rysk
utrikespolitik.

Att inbjuda den ryske ministerpresidenten
att besöka vårt land är — enligt
i dag lämnade uppgifter — ett viktigt
avsnitt av svensk utrikespolitik. I detta
viktiga avsnitt tog regeringen ställning
utan att höra utrikesnämnden. Första
gången kom besked om dess ståndpunkt
per radio från Moskva — genom en
olyckshändelse, andra gången per teleprinter
från Oslo — genom en indiskretion.
Detta viktiga avsnitt av
svensk utrikespolitik, som markerar vår
alliansfrihet, arrangeras i samverkan
med Nato-länderna Danmark och Norge.

Förenta Nationerna har skapats för
att också de små folken skulle kunna
göra sin stämma hörd. Där hör vår röst
hemma. Där kan och skall vi göra våra
aspirationer gällande. Där skall vi satsa
och också ta risker, de risker som är
förenade med att förvandla denna mellanfolkliga
instans från en diskussionsklubb
till en effektiv organisation för
fred och säkerhet på rättens och rättfärdighetens
grund. Världens öde skall
inte avgöras av en handfull stormaktspolitiker
i toppkonferenser på löpande

band utan därigenom, att vi alla gör vår
insats så, att den mellanfolkliga demokratien
blir en realitet.

Det är av utomordentligt värde, om
vi kan uppträda i FN under enighet,
med gemensam målsättning. Men — låt
mig säga det — enighet och samstämmighet
om huvudlinjerna är en sak,
krav på gåsmarsch bakom utrikesministern
en helt annan. Styrkan i vår
enighet ligger i att den inte är jämnstruken
utan nyanserad, inte beordrad
från utrikesdepartementet, prövad och
där vägd på brevvåg, utan naturlig och
spontan. Fn svensk FN-delegat skall inte
vara en person, vars utrikespolitiska
bedömningar utrikesministern anser sig
kunna stämpla med betyget nöjaktig eller
godkänd. En svensk FN-delegat är
en, som företräder sin egen och sin meningsriktnings
uppfattningar men som
finner att denna så väl stämmer överens
med regeringens och övriga partiers,
att han kan ingå i en delegation,
vars talesman är utrikesministern.
Detta är demokrati och sunt förnuft.

Det försvar regeringen presterat för
sina manipulationer med årets FN-delegation
intresserar mig ärligt talat mycket
litet. Det innehåller ingenting nytt,
inte ens några nya felaktigheter. Om regeringen
vill i ovist partinit insinuera,
att några av mina kamrater eller jag
icke är värdiga att företräda svensk demokrati
utanför landets gränser, må den
göra det. Det kommer inte oss vid. Om
regeringen finner, att en människa är
föga representativ för Sveriges utrikespolitik,
därför att han lovat hävda balternas
rätt att leva sitt eget liv vid ett
opinionsmöte för de undertryckta folkens
frihet, karakteriserar det regeringen,
ingen annan. Karakteristiken får ytterligare
skärpa. Regeringen vet att vid
detta opinionsmöte skulle en uppmaning
riktas till svenska folket att ge den
höge ryske gästen ett korrekt och värdigt
mottagande och undvika alla demonstrationer,
trots de djupt allvarliga

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

bedömningarna av besökets återverkningar.
Om en svensk regering anser
det vara sin uppgift att hålla FN:s generalförsamling
fri från en misshaglig
person i november och december, därför
att herr Chrustjov i september i gott
humör skall kunna hålla ett tal där, visar
detta en omsorg om den ryske diktatorn,
som överträffar allt någon den
internationella politikens protokollchef
hittills förmått fundera ut. Regeringen
kunde ej hävda sig. Blott vika sig kunde
den.

Per Albin Hansson betecknade en
gång de lösryckta citatens polemiska
metod som den simplaste av alla.

Jag skulle ha föreslagit, att Sverige
i samarbete med Atlantpaktsländerna
skulle befästa Bornholm. Mitt förslag
löd — ordagrant: »Bornholm är en
dansk ö. Ur försvarssynpunkt är den
primär för Sverige men sekundär för
Danmark. I en motståndares hand är
Bornholm ett osänkbart hangarfartyg,
nödvändigt för ett anfall mot de södra
delarna av vårt land. Skulle det under
sådana förhållanden inte vara naturligt,
att den svenska regeringen toge
kontakt med den danska för att se efter,
vilka ansträngningar som kunna
och böra göras för att få de svenska
intressena tillgodosedda, då Danmark
ordnar försvaret av denna sin ö?» Jag
utformade förslaget ytterligare i följande
ord: »Är det någon som tror att det
verkligen skulle vara ett avsteg från
alliansfrihetens princip, om vi träffar
en överenskommelse med danskarna,
som gör det möjligt för dem att på fördelaktiga
villkor lägga ut materielbeställningar
i Sverige, avsedda för Bornholms
försvar? Det är åtgärder av detta
slag saken gäller och ingenting annat.
»

Detta skulle alltså vara — jag citerar
statsministern — »samarbete med Atlantpaktsländerna».
Låt mig då ställa
två direkta frågor till herr Erlander.
Svensk utrikespolitik, inte bara när det

gäller inbjudningar till herr Chrustjov
utan även t. ex. vår FN-politik, utformas
under täta konferenser med regeringarna
i Danmark och Norge. Betyder
alltså detta, att svensk FN-politik utformas
i intim samverkan med Atlantpaktsländerna?
Samtidigt som jag tog
upp Bornholmsfrågan föreslog jag att vi
i samarbete med Norge skulle bygga
Trondheimsleden av försvarspolitiska
skäl. Detta har nu gjorts. Har vi alltså
inlett militär samverkan med Atlantpaktsländerna? Men

gånget är förgånget. Det är framtiden
som intresserar oss.

Antingen sammansätter regeringen FNdelegationen
ur sin egen krets, bland
de människor, som i allt tänker dess
tankar eller vilkas tjänsteplikt det är
att uppträda inom och utom landet
som om de gjorde det. I den politiska
byråkrati, som oavbrutet växer, finns
många av det senare slaget att välja
bland.

Då är regeringen representerad i FN
men icke med säkerhet landet.

Eller också vänder sig regeringen till
de demokratiska partierna och begär
representanter. Då är det partierna och
inte regeringen som utser dem. Detta
hindrar inte att regeringen uttalar önskemål
eller att all rimlig hänsyn tages
till dem. Så har skett i förhållande till
högerpartiet vid ett tillfälle och då löstes
saken utan minsta gnissel. Men att
regeringen skulle plocka eller rata folk
bland andra partier som vore den en
arbetsgivardisponent för hundra år sedan,
kommer bara inte på tal.

Förrän denna enkla regel accepteras
blir det inga representanter för högerpartiet
i FN-delegationen. Det säger jag
på min meningsriktnings uppdrag. Jag
säger också: Vi i högerpartiet är på
intet sätt oresonliga eller omöjliga. Det
går alltid att resonera med oss. Men
småknep och översitteri finner vi oss
inte i. Det skall statsministern veta.

1 detta anförande instämde herr förs -

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

te vice talmannen Skoglund, herrar
Källenius, Heckscher, Svenungsson,
Björkman, Bohman och Stiernstedt, fru
Lidman-Frostenson, herrar Alunktell
och Hedin, fröken Wetterström, herrar
von Seth, Lothigius, Magnusson i
Tumliult, Hseggblom, Svensson i Krokstorp,
Henningson i Visby, Wachtmeister
och Braconier, fröken Karlsson, herrar
Regnéll, Nilsson i Göingegården, Bengtsson
i Göteborg, Dickson, Magnusson i
Borås, Staxäng, Eliasson i Moholm, Setlerberg
i Vilske-Kleva och Cassel, fru
Sjöqvist, herrar Edlund, Gezelius, Nordgren,
Fröding, Agerberg och Östlund
samt fru Boman (samtliga h).

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den som lyssnade mycket
välvilligt till herr Hjalmarsons anförande
-—• och jag brukar försöka vara
välvillig så långt det går — kunde
kanske ha fått samma intryck av honom
som många gånger förut. Han säger
några fadäser, blir angripen för
dem och kryper undan med avrundande
och utslätande formuleringar, där
han talar om någonting helt annat. Det
är möjligt, säger jag, att man kunde ha
nöjt sig med att konstatera, att högerledaren
återigen fått tillfälle att demonstrera
att han i denna sin egenskap
är att lita på genom att sedan han
gjort ett obetänksamt uttalande och detta
blivit påtalat genast börja tala om
någonting helt annat. Men, herr talman,
jag har under den gångna hösten lärt
mig att vara mera misstänksam än min
natur annars inbjuder till, och jag måste
därför säga, att jag icke är nöjd med
dessa undankrypande formuleringar och
undanflykter som herr Hjalmarson kommer
med. Låt oss se efter vad som i
själva verket ligger bakom dem.

Först och främst vill jag emellertid
något beröra en annan sak. Herr Hjalmarson
tog här upp atomvapenfrågan

på ett sätt som skulle — om mina och
mina medarbetares anteckningar är riktiga
—- betyda någonting rätt uppseendeväckande.
Det är ju inte meningen
att vi nu skall diskutera denna fråga
och eftersom jag inte kan tänka mig
annat än att jag har hört fel, avstår
jag från att gå in på detta herr Hjalmarsons
uttalande, innan jag har haft tillgång
till det stenografiska referatet eller
av hans egen mun fått uttalandet
verifierat.

Herr Hjalmarson lyckas undvika alt
svara på mina fyra frågor. Jag har för
det första frågat, om det inte är regeringen
som bär ansvaret för FN-delegationens
sammansättning och dess instruktion.
Man får väl anta att den fraskavalkad,
varmed herr Hjalmarson avslutade
sitt anförande, innebar ett godkännande
av denna uppfattning, men
något klart besked fick vi inte på denna
punkt.

Den andra frågan, som var viktigare,
gällde om Sverige i en situation då man
runt om i världen — oberoende av vilka
politiska och ekonomiska doktriner
man i vanliga fall ansluter sig till -—
anstränger sig för att finna vägar till
förhandling, till resonemang, skall praktiskt
taget såsom enda nation låta sig
representeras av politiker, som till den
grad ensidigt bedömer världsutvecklingen
som herr Hjalmarson gjort hela
denna sommar och som han även här
gjorde i inledningen till sitt anförande.
Ordalagen där var visserligen mjuka och
avrundande, men han tog dock ställning
tämligen klart.

Herr Hjalmarson — vad tjänar det
till att inge de undertryckta folken en
mängd förhoppningar om att Sverige,
såsom för närvarande den enda makten
i världen, skulle under herr Hjalmarsons
ledning fortsätta att föra en
kamp för dessa undertryckta folk? En
politiker måste väl ändå ha en mening
med sina uttalanden. Vad tjänar det till
att bibringa dessa folk den föreställ -

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

ningen, att det finns en möjlighet att
med bistånd utifrån åstadkomma en förändring
av deras tillstånd? Vad tjänar
det till att i ett ögonblick då Eisenliower,
Macmillan, de Gaulle, Adenauer
och alla säger: Det finns en enda väg
till att åstadkomma förändringar av en
situation, som om den icke förändras
kan leda oss fram till en världskatastrof,
och denna väg heter förhandling? Världen
har att välja på krig eller förhandlingar.
Vad tjänar det då till att en ledande
svensk politiker, därtill dess värre
ledare för det största oppositionspartiet,
angriper den svenska regeringen,
därför att regeringen hävdar att i denna
världspolitiska situation är det Sveriges
uppgift att inte störa och försvåra
fullföljandet av de mellanfolkligä
samarbetstankarna och de planer som
är på väg?

Denna del av herr Hjalmarsons anförande
vittnar om hur litet han hade
att göra i de nuvarande Förenta Nationerna.
Varje tal som han håller visar
hur riktig regeringens bedömning var.
Vad skulle herr Hjalmarson ha gjort
när Clirustjov kom till Förenta Nationerna?
Han kunde ju inte skaka hand
med honom — om det nu verkligen
hade erbjudits något tillfälle därtill —
och han måste väl som enda statsman
ha lämnat byggnaden medan Chrustjov
höll sitt berömda anförande för samförstånd
— ett samförstånd som för herr
Hjalmarson ter sig som någonting orimligt.

Herr Hjalmarson höll ett utrikespolitiskt
tal —- han liar hållit många sådana
tal, ty han lider av en dess värre
olycklig kärlek till utrikespolitiken, som
han inte förstår och som inte förstår
honom — någon gång år 1954, varvid
han bl. a. sade följande: »Om demokratierna
inte är beredda gå till självuppgivelse
kan man inte framlägga några
kompromissförslag som motsidan är beredd
att godtaga, .särskilt inte i de tyska
och österrikiska frågorna. Sovjet

släpper inte en tumsbredd av sina positioner
någonstans, således ej heller i
Tyskland och Österrike.» Året därefter
var det österrikiska statsfördraget ett
faktum. Hur uppnåddes detta fördrag?
Jo, genom sådana av högerledaren förhånade
förhandlingar — han talar hånfullt
om hur många hundra gånger som
statsmännen mötts till förhandlingar.
Var det något fel med att fördraget kom
till stånd på detta sätt? Var det, herr
Hjalmarson, någonting oriktigt att man
träffades för resonemang? Hade det varit
bättre, om man enfaldigt följt herr
Hjalmarsons linje av år 1954 och sagt:
»Inga eftergifter! Sovjet är inte berett
till några eftergifter vare sig i Tyskland
eller Österrike.» I verkligheten gick
det att redan året därefter nå befrielse
för Österrikes folk på den väg, som herr
Hjalmarson här så förhånar och försöker
sprida ett löjets skimmer över.
Fråga österrikarna, om de tyckte att
det var så dumt att först de anglosaxiska,
franska och ryska militärerna, sedan
diplomaterna och till sist politikerna
träffades till dessa hundratal av toppmöten
och därigenom lyckades uppnå
ett resultat! Det är dock 7 miljoner människor
— lika många som vi svenskar
— som på den av herr Hjalmarson förhånade
vägen nått fred och frihet. Bara
detta att han i dag, år 1959, tar upp
en så katastrofal felbedömning av sina
egna felbedömningar till belysande av
sin politik visar ju hur illa överlagt
hans anförande var.

Det väsentliga nu är — och det är
vad min fråga nr 2 innebär: Vad är
Sveriges uppgift nu? År det att öka
spänningarna i världen eller att minska
dem? Herr Hjalmarson säger: »Vi
skall dra oss tillbaka. Vi skall inte göra
någotdera.» Fn snygg politik för en
ledare för det största oppositionspartiet!
Vi bygger upp ett försvar — det är
riktigt -— för vårt oberoende, men vi
vet att om ett storkrig utbryter är vårt
försvar ett bräckligt skydd. Den lilla

26 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

staten Sverige handlar i sitt eget intresse,
när den försöker minska spänningarna
i världen. Hur mycket vi än offrar
på vårt försvar kommer ändå det
viktigaste skyddet att bli, att vi gör vad
vi kan för att minska krigsriskerna.

Vi är kanske inte så små som herr
Hjalmarson nu vill göra gällande. Vår
litenhet är kanske inte sådan, att vi inte
har något att trygga oss till. Det har
ju visat sig, därför att man litar på
den svenska regeringens och den svenska
riksdagsmajoritetens vilja att se objektivt
på världssituationen, att vi anlitas
gång på gång i internationella sammanhang.
I FN:s generalsekretariat sitter
som ledare en f. d. medlem av den
.svenska regeringen. Nyss satt som ledare
i den Ekonomiska europakommissionen
en annan f. d. medlem av den
svenska regeringen. Åter och åter ser
vi, att svenskar utnyttjas i betydelsefulla
sammanhang i arbetet för freden.

Tror herr Hjalmarson, att det skulle
ha varit möjligt, om herr Hjalmarsons
politik hade vunnit insteg och vi alltså
hade sagt: »Världens larm angår inte
oss; vi skall inte delta i strävandena till
samverkan och samförstånd mellan folken.
Det är en historia som bara angår
de stora. Herr Erlander är ingen Eisenliower
eller Macmillan, och därför kan
vi inte delta.» En diskussion lagd på
denna basis är orimlig. En svensk regeringschef
får försöka uppfylla sin
plikt, även om han inte är en Eisenhower
eller en Macmillan. Vår plikt just
nu är, såvitt vi förstår, att föra samma
politik som dessa två andra statsmän
gör, nämligen en politik för fred och
avspänning mellan folken. Det är en politik
som ligger i Sveriges intresse, eftersom
ett storkrig hotar oss alla.

Min fjärde fråga — som kanske är
den viktigaste av dem alla — kryper
högerledaren undan som han brukar
göra. Jag frågar: Skall vi förbereda vårt
försvar i samarbete med Atlantpaktens
stater? Herr Hjalmarson svarar: »Jag

har aldrig föreslagit det. Jag har talat
om Bornholm, men när jag sedan utvecklade
saken närmare betydde det
ingenting annat än att Danmark skulle
få några vapenleveranser på billiga villkor
från Sverige.» Herr Hjalmarson, jag
trotsar vem som helst av kammarens
ledamöter att tolka herr Hjalmarsons
anförande på det sättet. Det är riktigt,
att herr Hjalmarson som vanligt några
dagar efteråt i ett tidningsuttalande
gjorde förtydliganden, som mildrade effekten
av hans Bornholmsutflykt, men
han försöker fortfarande göra gällande,
att Trondheimsleden ingår som en militärpolitisk
förberedelse till samverkan.
Detta har vi diskuterat många gånger
här. Trondheimsleden är ingenting annat
än en beredskapsanläggning av
exakt samma typ som oljelagren på västkusten
och de nedsprängda oljeförråden
på andra håll. Det har sagts så många
gånger. Varför skall man fortsätta att
bereda mark för missförstånd på denna
punkt, vilka såvitt jag förstår inga
andra i denna kammare har glädje av
än våra kommunister?

Jag skall inte i denna replik uppehålla
mig länge vid de olika ting, som
det skulle finnas anledning att tala om.
Låt mig bara konstatera, att när herr
Hjalmarson skildrar vårt försvar så, att
hans formuleringar inför Stockholms
högerstudenter i september i år skall få
någon grad av täckning, är det en ifrån
grunden felaktig framställning. Hur har
vi byggt upp vårt försvar hittills? I
fullständig enighet, men -— efter de instämmanden
som gjordes här — tydligen
utan högern! Vi har hittills byggt
upp vårt försvar så, att det i första hand
skall vara avskräckande för en angripare.
En angripare skall veta, att vi har
förmåga att snabbt mobilisera ett starkt
motstånd. Det skall kosta något framför
allt att angripa de delar av landet,
som kan förutsättas vara av särskilt
värde för angriparen. Detta är den strategi,
som vi alla är överens om: vi vill

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

nå en så starkt avskräckande effekt som
det över huvud taget är möjligt.

Men det är klart att om vi blir angripna
av en stormakt, kommer vi i ett
läge då hjälp behövs. Vi kommer att
anropa hela världen om hjälp, om en
stormakt angriper oss. Vi kommer att
anropa FN, vi kommer att ropa att här
sker någonting förfärligt, det gamla
fredsälskande Sverige angrips utan provokation.
Det är klart att vi gör så, varför
skulle vi inte det? Vad är det för
oriktigt i det? Men när herr Hjalmarson,
alltså med utgångspunkt från detta
självklara, glider över vad det är han
föreslår, då är vi inte med längre. Ty
ifrån detta självklara tar herr Hjalmarson
steget vidare och föreslår en militär
samverkan; det går väl ändå inte
att komma förbi. Och det är ingalunda
lösryckta citat, när herr Hjalmarson
1950 säger det, 1952 säger det, 1954 säger
det, på våren 1958 talar om det. Det
är ju förberedelser till denna samverkan
vi vänder oss emot, och herr Hjalmarson
kan vara övertygad om att hela
den svenska militärledningen värjer
sig lika energiskt däremot som någonsin
regeringen gör det. Jag vill erinra
om exempelvis överbefälhavarens framställning
1957, som han avslutar med
att eftersom vår alliansfrihet innebär
att några sådana förberedelser inte kan
vidtas, får vi anpassa oss därefter, så att
vi kan undvara denna fördel.

Skulle det inte gå att få ett enkelt och
klart besked av herr Hjalmarson, att
han är inte villig att tillstyrka någon
militär samverkan med atlantpaktsstater?
Ett svar på denna min fjärde fråga,
klart och utan krumbukter, skulle otvivelaktigt
åtminstone ge något värde,
något innehåll åt herr Hjalmarsons inlägg
i dagens debatt.

För övrigt skall jag, herr talman, bo
alt få återkomma till en del andra synpunkter.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag är här inte beredd
att föreslå någon form av militär samverkan
med atlantpaktsländerna. Vi
skali inte förbereda vårt försvar i samarbete
med atlantpaktsländer, herr
statsminister! Det som skall göras i vårt
land av förberedelser för att underlätta
bistånd i det allvarliga läge som statsministern
talade om, det skall vi göra själva
och bestämma över själva, men vi
skall göra det.

Statsministern talar om Trondheimsleden.
Den föreslogs av den högsta militära
ledningen, den motiverades av de
starkast tänkbara militärpolitiska skäl,
och den genomfördes i samarbete med
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.
Vi vet att de stora
hamnanläggningarna i Trondheim har
den allra största betydelse för oss om
vi skulle bli indragna i krig. Att de ligger
i Norge som tillhör NATO och att
NATO:s största flygplats i Norge ligger
bara 6 km därifrån, inte inverkar det
i något hänseende på vår beslutsamhet
att hålla oss utanför militäralliansen.
Men statsministern vill få oss att tro att
Trondheimsleden inte har tillkommit av
militärpolitiska skäl. Den skulle vara
något slags vanlig landsväg till nöje och
gagn för Norges och Sveriges privatbiloch
lastbilåkande folk. Skall det verkligen
behövas en så löjlig argumentering
herr Chrustjov till behag?

Herr statsministern frågade: Vad tjänar
det till att ge människorna bland
de undertryckta folken en förhoppning
om frihet? Låt mig svara med en motfråga.
Hur skulle vi i den demokratiska
världen stå till boks om vi inte frimodigt
hävdade varje litet lands rätt till
frihet, villkoret för vår egen frihet? Det
är här inte fråga om militära engagemang
i den ena eller andra formen. Menar
regeringen att det skulle strida mot
svensk utrikespolitik, mot de principer
vi kämpar för såsom medlemmar i FN,
om vi brännmärker diktaturen och att

28 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

vi fördenskull icke skall uttala vår avsky
för förtrycket och tyranniet i de
erövrade länderna, icke skall påvisa
klyftan mellan propaganda och realitet
i diktaturernas framträdande, icke med
kraft föra människovärdets och humanitetens
talan i den internationella debatten,
ja då är vi inte överens, herr
statsminister, då betyder regeringens
alliansfrihet att vi i räddhågad tystnad
och försiktig undfallenhet för denna
världens mäktige sviker just det som ger
livet mening för fria människor i en
demokratisk värld.

Jag vet inte om jag hinner gå in på
vad statsministern berörde i avslutningen
av sitt anförande, där han kom med
fyra frågor. Jag skall försöka svara så
kort som möjligt. Det var fyra frågor
utan svar, formulerade så att det blev
en advokatyr för regeringens exklusiva
rätt att utan insyn sköta utrikespolitiken.
Detta är vad ministären Erlander
presterar i ett läge där miljoner människor
frågar: »Gryr någon gång frihetens
och människovärdets morgon för
oss? Vågar vi hoppas? Har de som är
utanför förtryckets murar glömt oss?»

Låt mig försöka sammanfatta min
uppfattning i några punkter. Oppositionen
tillhör inte regeringens parlamentariska
underlag, inte ens när det gäller
utrikespolitiken. Den har sitt eget ansvar,
sin del av ansvaret för obruten
front utåt, men regeringen har sitt ansvar.
Vårt land, inte endast vår regering,
bör företrädas i den internationella
freds- och säkerhetsorganisationen. Det
är landets demokratiska partier, inte utrikesdepartementets
chef, som avgör
vilka dessa företrädare skall vara.

Svensk utrikespolitik skall ge sitt bidrag
till utjämningen och avspänningen
i världen. Det sker genom en aktiv
och förpliktande insats i och genom FN,
inte genom någon alliansfrihetens separatistiska
aktivism. Fred och avspänning
kan aldrig bygga på kapitulation
inför våld, ofred och orättfärdighet. Ty

freden måste ha ett moraliskt innehåll
och mänsklig värdighet. Den svenska
alliansfriheten är vad Sveriges riksdag
har förklarat den vara: fri, obunden och
oberoende. Dess innebörd tolkar vi valda
ombud för Sveriges folk utan att
hämta direktiv vare sig i Moskva eller
annorstädes. Syftet är att bibehålla och
stärka möjligheterna för vårt land att
icke indragas i eventuella stormaktskonflikter
-— precis som riksdagen har formulerat
det. Däremot har vi aldrig bundit
oss för — och det kan vi heller aldrig
göra — att om vi skulle bli angripna
av en stormakt isolera oss från dem som
kan vara beredda att på vår begäran
bistå oss.

Till sist, herr talman, det svenska försvaret
har till främsta uppgift att försvara
landets oberoende och medborgarnas
okränkbarhet. Det är och förblir
en garanti mot risker för ockupation
och förstörelse av andliga och materiella
värden som är våra. Det svenska försvarets
styrka ger vår alliansfria utrikespolitik
dess styrka. Denna styrka beror
av våra egna insatser men kan också
i det fruktansvärda läge, som inträder
om en stormakt vräker sina resurser
över oss, bero av den demokratiska solidariteten
i världen. Att på förhand avvisa
det stöd utifrån vi kan tänkas få
sedan ett stormaktsangrepp mot oss har
satts in, det stöd på vars förmåga att
verka allt hopp om vårt försvars uthållighet
bygger, det skulle vara att driva
katastrofpolitik.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Då herr Hjalmarson
började sitt anförande, gjorde han ett
uttalande som jag föreställer mig att
större delen av denna kammare hälsade
med ganska stor tillfredsställelse.
Man trodde att nu hade man upplevt på
nytt att bara man pressar honom så viker
han undan, och det blir en relativt

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

hygglig deklaration. Herr Hjalmarson
sade att vi ämnade inte förorda någon
militär samverkan med atlantpaktstaterna.
Och det var ju fint. .lag skall studera
vidare om detta alltså betyder ett
streck över alla de uttalanden som han
tidigare gjort. Därmed skulle alltså min
fråga fyra ha fått ett ganska hyggligt
svar redan i första ronden.

Men när jag lyssnade till vad herr
Hjalmarson vidare sade blev jag djupt
besviken, det måste jag säga. Om det
är herr Hjalmarsons avsikt att vi inte
skall göra någonting som innebär en
militär förberedelse, inte vidta någon åtgärd
som kan dra på oss misstankar om
att ta kontakter med atlantpaktstaterna
eller, naturligtvis också, med den andra
maktgrupperingen, vad tjänar det då till
att framställa Trondheimsleden på ett
sådant sätt att dess existens måste komma
att föranleda uppmärksamhet och
misstankar i yttervärlden? Skulle det
inte kunna räcka med den förklaring
som jag gav här och som har givits
många gånger, nämligen att Trondheimsleden
är en beredskapsåtgärd av
precis samma typ som oljelagring på
annat håll? Nej, säger herr Hjalmarson,
tv det var ändå militärerna som tog initiativet,
och då måste det vara fråga om
någonting militärt. Ja, herr Hjalmarson,
militären svarar för en väsentlig del av
vår drivmedelsförbrukning under krig.
Många gånger har militären uppvaktat
regeringen med att säga: vi måste där
och där kunna bygga ut ett oljelager för
att i en kritisk situation ha möjlighet att
driva vår armé, vår flotta och vårt flyg.
Den omständigheten att militärledningen
sin plikt likmätigt påpekar detta för
oss, har vi aldrig, förrän herr Hjalmarson
tar detta som ett exempel på militär
samverkan västerut, drömt om att
den skulle ha den karaktären. Det var
civila myndigheter som tog hand om
det här liksom all annan lagring. Det
är den ekonomiska försvarsberedskapsnämnden
som har skött denna sak. Men

det är så typiskt för herr Hjalmarsons
sätt att diskutera utrikespolitik att han
här tycks finna ett litet sidospår där
han går in och menar att här har ju
också statsministern blivit komprometterad.
Och det tycks vara det viktigaste
för herr Hjalmarson nu.

Om jag nu till äventyrs bortser från
den här egendomliga utflykten till
Trondheim, skulle jag kunna tänka mig
vara något så när tillfredsställd med svaret
på min fjärde fråga.

Min andra fråga blev däremot totalt
avvisad. Jag upprepar den ifall herr
Hjalmarson inte förstått den. Den löd:
Skall Sverige som den enda nationen i
världen hänsynslöst driva det kalla kriget
i samma ögonblick som alla andra
säger sig: det finns bara en väg att undvika
katastrofen, den vägen är förhandling,
resonemang, diskussioner även
med representanter för motsatta åskådningar? Jag

ställde en bifråga till herr Hjalmarson:
Vad tjänar det till att ge de undertryckta
folken och flyktingarna den
föreställningen att här är det inte bara
prat, inte en massa ord, utan här finns
det fysiska realiteter, som skulle kunna
möjliggöra för dessa folk att vinna den
befrielse, som herr Hjalmarson talar så
vackert om? Kan det vara rimligt att
göra detta? Kommer detta inte att leda
till nya fruktansvärda tragedier, till nya
fruktansvärda besvikelser, om statsmännen
i andra delar av världen kommer
att tillämpa samma vokabulär och inta
samma attityd till de internationella
frågorna som herr Hjalmarson gör?

En av de flyktingar som finns i
Förenta Staterna skrev för någon tid sedan
ett par rader i New York Times.
Jag tror att herr Hjalmarson skulle ha
nytta av alt begrunda dessa ord — inte
bara läsa dom. — Han skriver följande:
Sansade flyktingar förstår att om det
finns två vägar till befrielse, krig eller
förhandlingar, och om det inte kan och
inte får bli krig, betyder obstruktion

30 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

mot förhandlingar att man över huvud
taget inte önskar att något göres för
respektive hemländer.

En hårdare dom från en flykting mot
herr Hjalmarsons s. k. humana flyktingpolitik
kan jag inte formulera.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få anföra
ett typiskt exempel på statsministerns
sätt att argumentera i en allvarlig
debatt. Här har jag pekat på Trondheimsleden
som ett exempel på en beredskapsåtgärd
av exakt samma typ
som jag för min del föreslagit när det
gällde Bornholmsfrågan och strukit under
att sådana åtgärder kan vi i vårt
eget lands försvarsintresse vidtaga utan
att de på något sätt inverkar på vår alliansfrihet.
Då vänder statsministern på
detta och försöker med vanlig debattdialektik
göra gällande att jag skulle ha
påstått att statsministern var inne på
tanken på samarbete med Atlantpaktsländerna.

Statsministern säger att vi skulle vilja
att Sverige ensamt i världen skulle
driva det kalla kriget. Menar alltså
verkligen Sveriges statsminister på fullt
allvar att det är att driva det kalla kriget
att hävda de små folkens rätt att få
leva sitt eget liv? Menar statsministern
att Förenta staterna driver det kalla
kriget, när man där t. o. m. vägrar att
erkänna den sovjetryska ockupationen
av de baltiska länderna?

Nej, herr statsminister! Om demokratierna
skall gå till förhandlingar med
östblocket — och det vill också vi fastän
vi tycker att förhandlingarna framför
allt skall föras i FN:s regi och att
det är där vi skall göra vår talan gällande
— då skall man ha de moraliska
principerna klara bakom sig. Man skall
veta vad det är för utgångsläge som man
arbetar ifrån. Ty det kan väl inte, herr
talman, vara så att regeringen inte arbetar
för en verklig fred utan för

»apeacement», en jättelik Miinchenöverenskommelse,
vilken denna gång
liksom den förra skulle garantera »fred
i vår tid»? Om så är förhållandet, skall
statsministern säga ut den saken.

I denna något spända debatt vill jag
sluta med ett litet tillägg. Herr statsministern
sade till mig, att jag väl borde
förstå regeringen när denna avsåg att
göra det litet lättare för mig genom att
få slippa träffa herr Chrustjov i FN.
Skulle herr statsministern då vilja hjälpa
mig att lösa det rent metafysiska
problemet hur det skulle ha kunnat bli
ett sammanträffande mellan oss, när
herr Chrustjov for dit i september men
jag inte skulle komma dit förrän i november? -

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Hjalmarson
skulle jag vilja säga alt svenska folket
inte har någon större glädje av hans
konstiga uttalanden här. Vi vill ha ett
klart besked om vad högern vill i utrikespolitiken,
vad högern vill i försvarsfrågan,
men vi vill inte ha något politiskt
svammel som ingen i denna kammare
eller svenska folket i övrigt begriper.
Det enda vi vet är att herr Hjalmarsons
uttalanden nu har vidgats till
att gälla hela högerpartiet, och då tycker
jag att frågan är allvarligare än vad
jag trodde.

Om det är så vad språkbruket beträffar
att herr Hjalmarson har Chrustjovs
uttalanden till förebild för sin talekonst,
måste jag säga att i fråga om uttalanden
och formuleringar är herr
Hjalmarson tydligen herr Chrustjovs
överman.

Hans excellens lierr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Hjalmarson tilllåter
sig att genom ganska enkla trick
försöka blanda bort vad det är vi här re -

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

sonerar om. I min första replik tillät jag
mig säga, att herr Hjalmarsons inledningsord
när det gällde militär samverkan
— för såvitt jag uppfattade dem
rätt — kunde bedömas som relativt
tillfredsställande. Men sedan säger han:
»Men det är samma sak med Bornholmsoch
Trondheimslederna. Regeringen
ville inte gå med på förslaget om Bornholm
— där beskyllde jag Hjalmarson
för planer på militär samverkan — under
det att den går med på Trondheimsleden.
Vad är det för skillnad?»

Herr talman! Skillnaden är oerhörd.
Skall man föra en utrikespolitisk debatt
— och det tycker jag att vi skall
göra — måste man något så när följa
spelreglerna. När det gäller Trondheimsleden
är det fråga om att som beredskapsåtgärd
iordningställa en hamn
utåt, som även i en kritisk och kanske
t. o. m. krigisk situation kan vara öppen.
Den olja som förs in där skall ju
användas för hela vårt folkhushåll. Den
skall användas för militära övningar
och neutralitetsvakten, men den skall
också användas för alla de andra ting
som vi använder brännolja till. Detta
är en annan sak än att vidta åtgärder
för försvaret av Bornholm, med den utformning
vari herr Hjalmarson framställde
förslaget i riksdagen 1952. Där
är det fråga om en militär samverkan,
helt motiverad av militära skäl, och där
finns inte ett spår av beredskapssynpunkter.

Om man inte orkar skilja på dessa
saker, är man nästan oförmögen att debattera,
eftersom skillnaden ju är fullständigt
avgörande.

När herr Hjalmarson envisas med att
inte skilja på dessa ting, måste jag upprepa
min fråga nr 4: Är det verkligt
allvar bakom herr Hjalmarsons deklaration
här i dag, att herr Hjalmarson avråder
från varje form av förberedelse
till militär samverkan med andra stater?
Det är en av huvudpunkterna i diskussionen.
Herr Hjalmarson liar gång

på gång uttryckt sig så oklart, att man
har fått den uppfattningen, att han har
menat någonting annat. På grund av
sammanblandningen mellan Bornholm
och Trondheim är tyvärr oklarheten
fortfarande lika stor som när jag började
ställa mina frågor.

Min andra fråga är: Skall Sverige som
enda stat i världen för närvarande föra
ett det kalla krigets språk? Skall vi försvåra
samverkan och samförstånd mellan
folken i ett läge då alla människor
vet, att vi, om utvecklingen fortsätter,
går mot en katastrof som kommer att
slå sönder grunderna för hela vår civilisation?
Herr Hjalmarson svarar precis
som när det gäller Bornholm med en
undanmanöver. Han säger: »Har vi inte
rätt att säga att vi är demokrater? Har
vi inte rätt att säga att vi vill att alla
människor skall fritt få bestämma över
sitt öde?»

Jo, herr Hjalmarson, visst har vi rätt
att göra det. Det har vi gjort otaliga
gånger; inte minst gjorde både utrikesministern
och jag det i samband med
ryssarnas övergrepp i Ungern. Men det
är en sak att vi är och kommer att vara
demokrater och kommer att hävda demokratiens
idé gentemot kommunismen;
en annan sak är att i nuvarande
läge håna förhandlingar, använda ett
ordval som måste leda många människor
till att tro att herr Hjalmarson, om
han talade å en stormakts vägnar, skulle
vara beredd att driva världen ut i
ett krig. Det borde vara ganska enkelt
att se denna grundläggande skillnad.

Herr Hjalmarson har idel otur i dag
med sina citat. Han citerar den amerikanske
fackföreningsledaren Walter
Beuther. Walter Rcuther sade under
Ohrustjovs Amerikabesök: »Vi är demokrater,
vi kommer att kämpa för demokratien
— tro inte någonting annat! Det
amerikanska folket är inte förslavat av
någon kapitalistregim, och vi kommer
att försvara vårt land.» Herr Hjalmarson
kan läsa i dagens tidningar — men

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

repliken var kanske skriven i går — att
Reuther, denne man som klart och öppet
deklarerar sig till demokratiens idé,
som gärna diskuterar med Chrustjov
och som formulerar en del repliker
mycket bra ehuru kanske något aggressivt,
säger: »Det var bra att Chrustjov
kom till Amerika».

År det så svårt att förstå, att man kan
vara en trogen anhängare av demokratiens
principer och ändå säga: Vi måste
komma överens nu i världen, ty annars
går vi mot en katastrof?

Den norske statsministern Einar Gerhardsen
formulerade dessa tankegångar
i ett utomordentligt, i den svenska
pressen tyvärr alltför litet observerat
tal i Malmö i september, där han skildrade
det nuvarande världsläget som
hoppingivande av två skäl. Det första
skälet var att de stora i världen börjar
tala med varandra, resa till varandra
och fundera på varandras synpunkter.
Det andra skälet var att man kan se en
utveckling i Sovjetunionen mot en ökad
demokratisering och i Förenta staterna
mot en ökad solidaritet mellan medborgarna.
Den norske statsministern är sannerligen
en tvättäkta demokrat, men han
fann den nuvarande situationen ingalunda
lämplig för predikningar av den
tvp som herr Hjalmarson tydligen tänker
sig i dag, tyvärr med stöd av högerns
hela riksdagsgrupp.

Slutligen vill jag fråga herr Hjalmarson,
vad det är för antydningar om att
vi handlat herr Chrustjov till behag,
på direktiv från Moskva. Vi avstår inte
från vår plikt att föra fram våra åsikter,
även om de misshagar Moskva. När
har den svenska regeringen tagit order
från Moskva, när har vi visat undfallenhet?
Vi har haft en storpolitisk affär
detta år. Jag räknar inte fallet Hjalmarson
till storpolitiken. Vi har haft en
storpolitisk affär i våras, nämligen frågan
om Östersjöns frihet. Var fanns där
den svenska regeringens undfallenhet
och vilja att ta order från Moskva? Jag

skulle mycket gärna vilja höra herr
Hjalmarson utveckla detta tema litet
mera utförligt. Det går an att begära
ordet senare. Jag skall lyssna. Vari består
vår undfallenhet mot Moskva?

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Mycket i denna debatt
har jag ingen anledning att kommentera.
Debatten har emellertid fått en prägel
av personlig uppgörelse, som jag —
det kanske jag får tillåta mig att säga
— inte tror gagnar de svenska intressena.

Vissa aspekter på de diskuterade frågorna
har emellertid allmänt intresse,
och de måste därför kommenteras något
även från vårt håll. Regeringens förklaring
innehåller också en del uttalanden,
som tarvar några kommentarer.
Tyvärr har regeringen inte ombesörjt
att partiordförandena i oppositionen
har fått ta del av statsministerns svar
i förväg — inte ens herr Hjalmarson,
trots att svaret i hög grad berör honom.
Jag har erfarit att herr Hjalmarson
under gårdagen gjorde ansträngningar
för att få låna ett exemplar av
svaret men att dessa försök möttes med
avböjande besked. Nu har statsministern
upplyst mig om att det var hans
avsikt att svaret skulle tillställas oss
men att så inte skedde därför att man
inte visste var vi fanns. Jag får kanske
då upplysa om att jag på eftermiddagen
och kvällen i går befann mig antingen
på mitt rum här i riksdagen eller i riksdagens
matsal eller i min bostad. Det
hade emellertid inte varit nödvändigt
att överlämna svaret till mig personligen,
och jag vill därför upplysa om att
min bostadsadress är Norr Mälarstrand
72 och att ett bud till den adressen
skulle ha nått mig i behaglig tid. Jag
säger detta, därför att det inte är första
gången som kommunikationerna varit
bristfälliga i sådana avseenden. Jag
tror därför att statsministern gör klokt

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27 33

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

i att ägna någon uppmärksamhet åt frågan
hur trygghet skall skapas för att
oppositionen får rimliga arbetsvillkor.

När statsministern här utsätter herr
Hjalmarson för den examination han
gjort, och när herr Hjalmarson till att
börja med endast har några minuter på
sig att svara — eller ingen tid alls — så
belyser detta ytterligare hur motiverat
det hade varit att interpellationssvaret
i förväg tillställts partiledarna och helst
även kammarens övriga ledamöter.

Vad sedan beträffar frågan om herr
Hjalmarsons eventuella resa som delegat
till FN vill jag läsa upp ett uttalande,
som statsministern gjorde här i riksdagen
för några år sedan. Han sade då:
»Jag tror att vi bör vara aktsamma om
den speciella form av samarbete som
förekommer inom den svenska utrikespolitiken
och som kommit till uttryck
hos oss liksom i de övriga skandinaviska
länderna i att FN-delegationerna är
sammansatta av representanter för
samtliga politiska partier.» Statsministern
har också uttalat, att dessa på det
sättet fick vara med om att »utforma
den svenska utrikespolitiken». Man kan
säga att det rör sig om ett slags fortsättning
— och enligt min mening en väl
motiverad fortsättning — på de överläggningar
som ägt rum i utrikesnämnden.

Jag återkommer till principerna för
delegationens sammansättning. När regeringen
beslutat sig för att ge högerledaren
och högerpartiet den örfil, som
det innebar att vägra herr Hjalmarson
att nu deltaga i delegationen, vilket han
fått tidigare, så förefaller det mig som
om alla objektiva bedömare måste finna
det självklart att man på högerhåll
reagerade mycket bestämt häremot. Det
förefaller mig också som om man på
högerhåll var angelägen om att markera,
att man inte ville dra ut på denna
strid i det oändliga. Däremot har statsminister
Erlander varit mycket intresserad
av att fortsätta denna strid, som

började i och med regeringens besked
till herr Hjalmarson. Men han har velat
ge intryck av att det är högern som
söker strid och vill fortsätta den framöver.
Denna strävan att skapa intrycket
att det är högern som söker strid
går som ett ständigt återkommande tema
igenom den socialdemokratiske partiledarens
tal. Herr Erlanders intresse
av att man från högerhåll skulle interpellera
i denna kammare och därigenom
framstå som initiativtagare till tvistens
fortsättning i kammaren har varit
mycket tydligt, ja alltför tydligt. Jag
tror att machinationer av denna art inte
gagnar någon — allra minst på våra
kyliga breddgrader, där skickligheten
i ett dylikt spel lyckligtvis inte är vidare
uppövad. Herr Erlanders försök att
uppträda i Machiavellis mantel synes
inte vidare lyckat.

Jag kan för min del inte finna att det
finns några vägande, sakliga skäl för att
regeringen i år intar en annan ställning
än i fjol till frågan om herr Hjalmarsons
medlemskap, eftersom motiven för regeringens
ståndpunkt, som statsministern
nu klargjort, är uttalanden av herr
Hjalmarson av äldre datum.

Därmed vill jag inte säga att jag för
min del ansluter mig till herr Hjalmarsons
olika talesätt. Han har — självklart
utan att säga annat än vad som stämmer
med hans övertygelse — understundom
använt uttryckssätt som har förefallit
väl avpassade för att vinna applåder
bland anhängarna av Sveriges anslutning
till Atlantpakten, och dessa
applåder har i rikligt mått också kommit
honom till del. Många har ställt sig
skeptiska i fråga om nyttan av ett dylikt
tal från en partiledares sida, men
denna skepsis har gällt hans utnyttjande
av den självklara, oinskränkta yttrandefriheten,
inte hans yttrandefrihet
som sådan. Man har stått frågande inför
om detta häftiga tal verkligen gagnar
svensk utrikespolitik. Det finns förvisso
skiil för personer, som kan kom -

3 — Andra kammarens protokoll 195!). Nr 27

34 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

ma att inta en framskjuten ställning i en
kommande regering, att iaktta en större
återhållsamhet än som kanske åtskilliga
andra medborgare behöver ålägga
sig.

Det är väl också uppenbart att partirepresentanterna
bör eftersträva största
möjliga klarhet rörande inställningen
till utrikespolitiken. Detta är en allvarlig
sak, och personligen föredrar jag
t. ex. de mera försiktiga uttryck, som
en del andra ledande högerpolitiker
brukar använda i sådana sammanhang.

Från folkpartiets sida har nyligen på
ett auktoritativt sätt förklarats, att partiet
håller fast vid den utrikespolitiska
linjen att vårt land bör bevara alliansfrihet
under fred i syfte att uppnå neutralitet
under krigstider. Vi har velat
slå fast att vi utan någon som helst tvekan
vidhåller denna linje. Jag tror att
man främjar en utveckling av den svenska
utrikespolitiken i den riktningen bäst
genom att iaktta försiktighet i fråga om
sådana uttryck som kan tolkas på olika
sätt. Detta hindrar naturligtvis inte —
och det vill jag starkt understryka —-kritik av regeringens handläggning av
utrikespolitiken. Ibland har det förefallit
som om regeringen ansåg att varje
kritik av regeringen var ett avsteg från
den principen — men det har väl varit
överord i stridens hetta. Vi är säkerligen
överens om att vad den nuvarande
utrikespolitiska ledningen än är
och hur utmärkt den än kan vara, ofelbar
är den i varje fall inte.

Det står inte i strid med en bekännelse
till denna utrikespolitiska linje,
som såvitt jag vet gemensamt omfattas
av de demokratiska partierna, att man
mycket bestämt uttrycker vår värdegemenskap
och ideologiska samhörighet
med demokratierna i världen. Jag skulle
önska att regeringsmedlemmarna och
särskilt utrikesministern inte bara mera
parentetiskt gav uttryck åt denna värdegemenskap.
Det tror jag skulle vara
ägnat att undanröja missförstånd — det

missförståndet nämligen att en svensk
neutralitetspolitik på något sätt är ett
munlås för oss när det gäller att uttrycka
hur vi ser på demokratiens problem
i internationella sammanhang.

Jag tolkar herr Hjalmarsons deklarationer
i höst, sedan denna strid började
— hans upprepade bekännelser till
den alliansfria politiken och hans uttalanden
här i dag — på det sättet att
högerpartiet fortfarande ansluter sig till
samma utrikespolitiska linjer som vi
andra. Låt mig vara uppriktig och säga
att jag tolkar dem så att herr Hjalmarson
kanske i framtiden kommer att vara
en aning mera försiktig i sina uttryckssätt.
Det förefaller mig som om
regeringen hade all anledning att härvidlag
åtminstone ge högerledaren vad
man kallar — om jag för en gångs skull
får använda ett engelskt uttryck — »the
benefit of doubt», alltså fördelen av
den tvekan som regeringen möjligen kan
hysa. En sådan generositet förefaller
mig utomordentligt väl motiverad ur
den synpunkten att vi är intresserade
av enighet i utrikespolitiken.

Regeringen har ju under de senaste
åren trots herr Hjalmarsons uttalanden
utsett honom till FN-delegat. Vad har
inträffat sedan dess? — Jag anser för
min del att regeringens hållning fram
till 1959 var en klok hållning. Det är ett
misstag av regeringen att nu ändra
ståndpunkt, och jag tror att detta misstag
är allvarligt särskilt mot bakgrunden
av att den ryske premiärministern,
när han inställde sitt besök i Skandinavien,
beklagade sig över att regeringen
inte aktivt försvarade sin gäst.
Han tänkte sig tydligen att yttrandefriheten
på något sätt skulle inskränkas,
och detta har ju regeringen tagit bestämt
avstånd från. Att sedan några veckor
efter den händelsen säga nej till herr
Hjalmarsons resa till FN är att inbjuda
till missförstånd. Det skulle kunna tolkas
och har på sina håll tolkats som en
handling herr Chrustjov till behag, sär -

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

skilt som utrikesministern var oförsiktig
nog att hänvisa till herr Hjalmarsons
kritik av Chrustjovbesöket. Nu tror jag
inte att den svenska regeringen handlat
i syfte att ställa sig in i Moskva, men
ute i världen finns det risk för att man
kan få ett sådant intryck. På sina håll
i pressen har det också framkommit.

En svensk regering bör inte ens få
misstänkas att handla under inflytande
av motiv sådana som dessa. Även av
detta skäl vill jag stämpla det som ett
allvarligt misstag av regeringen att
handla så som skedde. Jag tror för övrigt
att det snarare kommer att försvåra
vårt förhållande till Ryssland än verka
gagneligt.

Herr talman! Jag måste säga att det
är svårt att förklara regeringens handlingssätt
mot bakgrund av att motiven
ju till stor del ligger i tiden före 1959,
då herr Hjalmarson var delegat. Det är
svårt att förklara regeringens handlingssätt
på annat vis än att det måste ligga
även inrikespolitiska, partipolitiska motiv
bakom, att man sökt en strid om utrikespolitiken.
Jag tillät mig skämtsamt
säga till statsministern, att jag tyckte
att den här debatten kanske borde kallas
en inrikespolitisk debatt. Jag ser sedan
att detta har uppfattats som något
villkor för en debatt. Det är inte så lätt
att komma med något ironiskt här i
Sverige, ty det uppfattas ofta som blodigt
allvar. Men nog är det beklagligt att
det i debatten, dess uppläggning och de
tonfall som kommit från regeringsbänken
finns en hel del saker som alltför
väl passar in på antagandet att avsikten
är att under nästa år få en strid
kring den svenska utrikespolitiken. Det
vore en olycka om så skulle ske.

Med anledning av att denna diskussion
ju även kommit in på den ryske
premiärministerns besök och eftersom
denna sak inte har närmare diskuterats
i kammaren sedan i somras och eftersom
det kan vara värdefullt att vissa
ting slås fast och finns i riksdagens

protokoll, skall jag också säga några
ord om detta, framför allt om våra relationer
med Sovjetstaterna.

Det kan inte finnas mer än en mening
om att dessa relationer bör vara
så goda som möjligt. Det bör vara en
strävan för svensk utrikespolitik att
uppnå detta. Vi bör ha normala diplomatiska
relationer med dessa stater.
Det har vi. Vi bör uppmuntra turistresor,
kulturellt utbyte, vetenskapliga besök
o. s. v. Ingen har sagt ett ont ord
om att tre statsråd och högerns partisekreterare
reste till Ryssland. Tvärtom.
Det finns all anledning att företa
sådana resor. Vi bör på allt sätt stödja
försöken att riva ner den andliga järnridå
som dock Ryssland har byggt upp.

Men statsministern säger i en retorisk
fråga: Skall Sverige som enda nation
i världen driva det kalla kriget?
Antingen var detta ett yttrande i hastigt
mod, och då är det inte mycket att säga
om det, eller också var det verkligen
menat, och då är det i högsta grad betänkligt.
Skulle det vara Sverige som
driver något kallt krig, vare sig det är
herr Hjalmarson som talar eller någon
annan? Vi vet ju alla att det är Sovjetstaterna
som rest denna järnridå och
som driver det kalla kriget med utomordentlig
energi och betydande skicklighet.
Det verkar med förlov sagt förbluffande,
herr statsminister, att få höra
att svenska yttranden skulle innebära
att vi i Sverige gör oss skyldiga till
att bedriva ett kallt krig som det inför
uppgörelser och samförstånd välvilliga
Sovjetryssland har avstått från. Vi får
väl ändå söka hålla litet balans i diskussionen
om dessa problem för att den
inte alldeles skall spåra ur!

Jag återgår till frågan om våra relationer
till Sovjetryssland. Med betonande
av vikten av att dessa relationer
är goda bör väl inte någon avhålla sig
från att säga sin mening t. ex. om de
baltiska folkens öde. Jag anser för min
del tvärtom att det är en plikt för oss

36 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

att ge uttryck åt vår uppfattning. Herr
statsminister! Förenta staternas regering
har på många sätt givit uttryck åt
sin uppfattning om den ryska behandlingen
av de baltiska folken. Det är en
väldig skillnad mellan den tydlighet
med vilken man där har talat och den
som under senare år visats av Sveriges
regering. Ett större intresse för att klargöra
skulle vara motiverat även för den
svenska regeringen.

Det måste också vara en demokratisk
rättighet för människor i detta land att
när det blir aktuellt att den ryske statsministern
skall komma hit ordna ett
opinionsmöte, som man var försiktig
nog att ordna före besöket och som man
försiktigt nog underströk icke var något
protestmöte utan ett opinionsmöte
där man ville aktualisera t. ex. de undertryckta
folkens problem. Eftersom
jag själv inte hade för avsikt att delta
i mötet är jag angelägen deklarera att
jag inte anser att det kan riktas någon
som helst kritik mot att ett sådant möte
anordnades. Det står inte i strid
med uppfattningen om det ansvar som
envar har och inte heller i strid med
uppfattningen att när regeringen har
inbjudit den ryske premiärministern
bör — om inte regeringen ändrar sig -—
besöket genomföras under värdiga former.
Det är en ståndpunkt som vi på
vårt håll hela tiden har intagit och fortfarande
intar.

Jag går, herr talman, över till frågan,
om det verkligen är klokt att vi, som
är en liten stat, slår in på den här vägen
med besök av främmande diktatorer.
Sådana besök har ju inte alls samma
funktion som när stormakternas ledare
förhandlar. Men man vill ju komma
överens i världen? Ja, visst vill man det,
men det är väl ändå ett utslag av hybris
om herr Erlander eller herr Undén
inbillar sig att vi, genom att de träffade
Chrustjov personligen, skulle göra ett
stort framsteg i strävandena att åstadkomma
ett samförstånd ute i världen.

Jag tror att vi gör klokare i alt använda
de vanliga formerna för umgänge, och
det är den inställningen som jag har
givit uttryck åt.

Var skall man för övrigt stanna?
Skall det bli besök av Gomulka och Tito
eller —- om jag får ta en annan stat, som
är stolt över att inte vara en demokrati
— Franco? Var skall man stanna med
dessa besök? Finns det inte här en naturlig
grupp, nämligen den västerländska
demokratiens stater, med vilka vi
skulle kunna markera den ideologiska
samhörigheten genom att anordna besök
av politiska ledare och andra, hellre än
besök av diktaturstaternas främste som
uppenbarligen icke kan tjäna något
praktiskt nyttigt syfte?

Statsministern talade om den amerikanske
fackföreningsledaren Reuther.
Får jag erinra statsministern om att ledaren
för den amerikanska fackföreningsrörelsen,
som icke är Reuther,
har uttryckt sig om Chrustjovs besök
både före och efter på ett sätt som lämnar
herr Hjalmarson alldeles i skuggan.
Detta säger jag bara för att det inte skall
skapas något oriktigt intryck av den
amerikanska fackföreningsrörelsens inställning
i denna sak.

Nu finns det knappast någon anledning
att här närmare diskutera Chrustjovs
besök ur andra synvinklar. Jag vill
bara säga, att den som hade tillfälle att
i Förenta staterna i television studera
herr Chrustjovs framträdande fick ett
starkt intryck av att avsikten till betydande
del var att driva propaganda för
den ryska politiken. Man var på amerikanskt
håll väl medveten om detta men
sade att man fick betala det priset;
eftersom Chrustjov är diktator, vore det
kanske någon fördel att få förhandla
direkt med honom i de världspolitiska
frågor som gäller exempelvis Berlin.
Att det är ett pris man får betala förefaller
alldeles tydligt, även om den
svenska regeringen inte tycks ha insett
det.

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

En enda reflexion måste jag tillägga
om orsakerna till besökets inställande,
därför att den svenska regeringen har
gjort deklarationer som inte bör få stå
oemotsagda.

Herr Chrustjov gav den svenska regeringen
en verklig örfil genom att i den
ryska noten beklaga sig över att regeringen
inte försvarade sin inbjudne
gäst. Han antydde till och med att agitationen
mot besöket skedde med regeringens
goda minne. Detta tycker jag
verkligen inte var snällt. Det är tydligen
inte bara herr Hjalmarson och jag
som behöver en lektion i fint sätt; tänk
om herr Undén skulle resa till Moskva
för att ge herr Chrustjov en sådan lektion
och säga att vi i Sverige håller på
fina regler för uppträdande! Eller kanske
statsrådet Ulla Lindström kan vikariera
och ge en sådan lektion.

Regeringen hade tydligen felbedömt
hur man i Ryssland såg detta besök —
det framgår av överraskningen när den
ryska noten kom. Herr Chrustjov lade
lök på laxen genom att vid en presskonferens
säga, att det inte var kritiken
från de där herrarna han fäste sig
vid, utan det att regeringen inte gjorde
någonting åt saken.

Den svenska regeringen har emellertid
i radiouttalanden och andra deklarationer
gjort gällande, att besöket inställdes
därför att oppositionen kritiserade
det. Ingenting är mig mera främmande
än att frånhända mig det medansvar
jag kan ha därför att jag förklarade,
att jag inte tänkte äta middag
med Chrustjov. Om det gjorde honom
så ledsen att han inte ville komma, tar
jag det med ro. Emellertid måste väl de
Tyska förklaringarna om orsaken i alla
fall gälla. Jag utgår därför från att
statsministern nu är villig att ta tillbaka
de tidigare försöken att ställa regeringen
i lä och bestrida att regeringens
handlingssätt var avgörande för det
ryska beslutet; någonting annat är inte
gärna tänkbart.

Principerna för FN-delegationens utseende
har nu aktualiserats, och statsministern
har gjort ett uttalande, att
han dels är villig att resonera om saken,
dels har en mycket bestämd inställning.
Detta föranleder mig att klargöra, hur
jag ser på saken.

För det första vill jag säga att delegationen
företräder regeringen utåt och
handlar på dess direktiv, sådana dessa
direktiv har utfärdats efter överläggning
i utrikesnämnden. Det är regeringens
skyldighet att höra utrikesnämnden,
även om herr Hjalmarson och andra
personer som regeringen inte gillar sitter
där.

Om en medlem av delegationen i en
viss fråga har en annan mening än den
som kommit till uttryck i direktiven
eller som delegationen i övrigt har, är
det självklart att han inte kan uppträda
och tala för delegationen i den frågan
utan måste lämna stolen åt någon annan.
Så har det också brukat vara i
praktiken.

En annan avsikt med partirepresentationen
är att den skall ge möjlighet till
internt meningsutbyte inom delegationen
för att underlätta ett enigt uppträdande.
Det blir ett slags fortsättning på
diskussionerna inom utrikesnämnden,
men det är fortfarande regeringen som
bestämmer.

Statsminister Erlander uttalade 1952
att meningen med att ha representanter
för de olika partierna var att dessa
skulle kunna hjälpa till att utforma utrikespolitiken.
Det var vackert sagt,
men jag är inte säker på att alla representanter
i FN-församlingen haft någon
känsla av att deras mission varit så betydande.
Då måste det väl i alla fall
vara riktigt att säga att det är en fortsättning
på utrikesnämndens diskussioner
om utrikespolitikens tillämpning i
konkreta fall och att det är bra om det
i delegationen finns företrädare för olika
åsikter. Man kan vara helt införstådd
med alliansfrihet och neutralitet

38 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

utan att därför anse att Sverige skall
rösta för t. ex. ett marockanskt förslag
till resolution i atomvapenfrågan, och
det kan vara värdefullt för delegationen
att få höra detta före debatten i FNförsamlingen
för att eventuellt kunna
modifiera sitt yttrande.

Vidare har partirepresentationen kanske
i någon mån till uppgift att ge partierna
informationer rörande FN. Man
kan inte med bästa vilja i världen påstå
att informationerna från regeringen
är så uttömmande att de inte behöver
kompletteras.

Den som utses till delegat bör naturligtvis
företräda sitt partis grunduppfattning
i utrikespolitiska frågor. Det är
ett rimligt önskemål från regeringens sida.
Jag kan inte heller se att oppositionspartierna
har rätt att motsätta sig
regeringens önskan, att delegaterna skall
vara medlemmar av riksdagen. Enligt
min mening är det inte nödvändigt, men
när regeringen nu efter att ha gjort en
del undantag synes vilja slå fast den
principen tycker jag inte någon bör söka
strid därom. Bortsett från dessa begränsningar
förefaller det emellertid naturligt
att varje parti självt utser sina
representanter. Det skulle vara orimligt
om utrikesminister Undén skulle rannsaka
hjärtan och njurar på varje av oss
föreslagen representant för att kontrollera
om denne till fullo delade folkpartiets
utrikespolitiska inställning eller inte.
Att avgöra detta måste vara vår sak.

Om regeringen ville försöka tänka sig
in i det förhållandet att regeringspartiet
kan komma i oppositionsställning, tror
jag problemet skulle lösas ganska lätt.
Om en ny utrikesminister på förslag av
socialdemokratiska partiet att herrar
Erlander och Undén skulle utses till
FN-delegater skulle vägra, detta under
motivering, att de uttryckt sig på ett
icke lämpligt sätt, och bara det faktum
att de utses till representanter kunde ge
anledning till missförstånd, vad skulle
partiet säga då? Man kan inte komma

ifrån denna fråga genom att säga att den
bara är teoretisk, eftersom herrar Erlander
och Undén alltid uttrycker sig
oklanderligt.

Eftersom jag anser att problemet bör
kunna lösas i samförstånd skall jag inte
göra några ytterligare preciseringar.
Jag vill bara än eu gång framhålla alt
det går inte att låta regeringen vraka
och välja bland representanterna för ett
parti, om dessa uppfyller förut nämnda
villkor. Frågan bör emellertid avgöras i
en lugnare atmosfär och det är därför
fortfarande bra, om det blir samtal mellan
partierna rörande den bästa lösningen.

På tal om Förenta Nationerna skulle
jag vilja göra ett litet tillägg, herr talman.
Det vore naturligtvis ett stort
framsteg, om dess arbetsmöjligheter
kunde utvidgas. En betydande utvidgning
har skett därigenom att FN-församlingen
numera under vissa förutsättningar
kan handla även när säkerhetsrådet
på grund av vetobestämmelserna inte
kan göra något. Man skall därför inte
säga att en utvidgning av FN:s arbetsmöjligheter
är omöjlig, och vi här i Sverige
bör känna oss förpliktade att medverka
till en sådan. Jag tillåter mig därför
föreslå, herr talman, att regeringen
tar initiativ till tillsättandet av en parlamentarisk
expertbetonad utredning
rörande spörsmålet, på vad sätt en utvidgning
av FN:s arbete för fred och
lösandet av internationella konflikter
skall bli möjlig.

Jag vill också gärna passa på att göra
ett tillägg på en punkt som berörts tidigare
i debatten och som ligger mig
mycket varmt om hjärtat. Det gäller
nedrustningsförhandlingarna. Såsom alla
betonat hyser vi en enig, brinnande
önskan att det skall bli resultat av dessa
förhandlingar, inte bara dem som gäller
atombombprovens inställande utan även
dem som gäller större sammanhang. Det
är med tillfredsställelse jag konstaterar
att de uttalanden, som gjorts nyligen

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

från ett par partiers sida, framhåller
vikten av att vi i Sverige har ett starkt
försvar för att kunna bedriva vår utrikespolitik
efter alliansfrihetens linje.
Men när det gäller dessa nedrustningsförhandlingar
tror jag inte man kan
framhäva nog ofta, att en acceptabel
nedrustning måste gälla konventionella
vapen och atomvapen samt andra nukleära
vapen parallellt. Det får inte vara
bara eller huvudsakligen en nedrustning
i fråga om atomvapnen, ty i så fall blir
ju konsekvensen en rysk dominans
över Europas kontinent. Det måste vara
ett livsintresse för oss i Sverige att det
hela tiden markeras såsom en avgörande
förutsättning, att det skall vara en
nedrustning över hela linjen -— successiv
enligt min mening — och att vi inte
kan acceptera en sådan uppläggning, att
nedrustningen skulle leda till militär
dominans för Sovjet. Jag tillåter mig,
herr talman, att säga, att jag tycker denna
synpunkt bort framhävas oftare och
med större kraft från regeringsbänken
än som sker. I vad mån den har framhållits
med tillräcklig styrka i FN vet
jag inte, men av tidningsreferaten att
döma är det andra synpunkter som mera
betonats.

Vidare: Det måste vara ett villkor att
man får en effektiv kontroll, och vårt
land bör givetvis på allt sätt stödja åtgärder
till en effektiv kontroll av en
beslutad nedrustning. Det är oroande att
Sovjetryssland allt fortfarande så snart
diskussionen kommer in på kontroll vill
bromsa, reducera, göra kontrollen så liten
och så ineffektiv som möjligt. För
oss i Sverige måste det vara naturligt,
även om det skulle framkalla en rysk
reaktion, att tillhöra dem som verkligen
framhåller betydelsen av en effektiv
kontroll. Jag tror inte att det skulle på
något sätt stå i strid med vår önskan att
verka utjämnande. Tvärtom: jag tror det
skulle öka utsikterna — de må nu vara
större eller mindre — till eu uppgörelse,
om man kan få ett verkligt starkt tryck

i denna riktning från så många håll
som möjligt.

Nu menar jag inte att regeringen här
gärna kan ha någon annan uppfattning.
Det är bara det, att jag tycker att dessa
omständigheter bör framhävas mera än
som har skett. Jag vet i alla fall åtskilliga
politiskt intresserade medborgare i
detta land som inte fått intrycket att regeringen
här närmare har preciserat
ståndpunkterna. Det beror kanske på att
de inte följer med så noga.

En tredje utrikespolitisk fråga, herr
talman, gäller alliansfrihetens relation
till den nya handelspolitik som regeringen
under riksdagens mycket bestämda
gillande tänker slå in på. Enligt
min mening innebär detta ekonomiska
samarbete en viss harmonisering av den
ekonomiska och kanske också sociala
politiken, och jag tror inte man bör rygga
tillbaka för att acceptera t. ex. i viss
angiven utsträckning majoritetsbeslut
rörande importrestriktioner och den
ekonomiska politiken i övrigt. Åtgärder
av denna art skulle självklart inte på
något sätt stå i strid med vår alliansfria
hållning. Därför är det litet oroande -—
jag har sagt det en gång men saken har
inte tagits upp från regeringsbänken och
jag vill därför direkt vända mig till
statsministern — när det i regeringsförklaringen
kring sjustatsuppgörelsen sades,
att man vill åstadkomma ett samarbete
utan att bl. a. begränsa »de enskilda
ländernas rätt att själva utforma sin
utrikespolitik, sin socialpolitik och sin
ekonomiska politik i allmänhet» — man
talar alltså inte bara om utrikespolitiken.
Tolkat efter bokstaven innebär detta
att vi aldrig skulle kunna vara med
på majoritetsbeslut i någon fråga, t. ex.
rörande importrestriktioner, utan då
skulle vi säga: »Vi vill bestämma själva.»

Om man strikt tillämpar denna princip,
som regeringen har deklarerat men
trots min fråga tidigare icke belyst, så
innebär det, tror jag, att man reglar
dörren — den dörr som fortfarande är

40 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

låst men inte reglad — till förhandlingar
mellan de sex och de sju. Vår uppgift
är inte att regla en låst dörr utan
att hjälpa till att öppna den, så att det
blir förhandlingar mellan de sex och de
sju. Gör vi inte det riskerar vi att atlantpaktsstaterna
kan ta hand om utformningen
av ett närmare handelspolitiskt
och ekonomiskt samarbete, och vilka
konsekvenser det skulle ha för Sverige,
liksom för Schweiz och Österrike,
är uppenbart.

Regeringen bör tillse att inte dess förklaring
om att den livligt önskar en uppgörelse
mellan de sex och de sju blir
bara en tom läpparnas bekännelse — jag
vill gärna använda herr Erlanders ord
till herr Hjalmarson och rikta dem till
honom själv — därför att man i förväg
binder sig och inskränker handlingsfriheten
så mycket, att man minskar utsikterna
till en verklig uppgörelse.

Till sist, herr talman! Enighet om
huvudlinjerna i vår utrikespolitik under
fritt meningsutbyte har varit något
som de demokratiska partierna betraktat
som en ytterst värdefull tillgång i
vårt land. Nog förefaller det mig tillhöra
en regerings ansvar att undvika att
blåsa upp och förstora meningsdifferenser,
att undvika att i onödan skärpa
eller i varje fall förlänga motsättningar.
Jag kan inte finna att regeringens handlingssätt
de senaste månaderna och i
dag står i god överensstämmelse härmed.
Det som härvidlag har utspelats
under de gångna månaderna har i utlandet
skapat en känsla av ovisshet rörande
stödet för den alliansfria politiken
och har icke bidragit till att skapa
klarhet, tvärtom.

Vår demokratiska enighet är, som jag
sade och som jag tror statsministern
sagt en gång, en tillgång som vi skall
vårda. När det gäller utrikespolitiken är
det ytterst viktigt, att vi alla hjälps åt,
så gott vi kan, för att bevara freden
och självständigheten åt vårt land. Det
är ju självklart att vi gör detta bäst ge -

nom att stryka ett streck över sådana
överord och skärpta motsättningar, personliga
utfall och dylikt som i denna
sak måhända har förevarit. Låt oss återgå
till den hållning, som har varit utmärkande
tidigare, som skapar respekt
och goda handlingsmöjligheter för
svensk utrikespolitik, den hållning som
regering och riksdag intagit till och med
fjolåret. Nog är det väl regeringens plikt
och allas vår plikt att inom utrikespolitiken
snarare söka samling än strid. På
den vägen får vi ökade möjligheter ■—
det må nu vara stora eller små — att utjämna
motsättningarna i världen. Vi
måste då visa att vi kan och vill utjämna
motsättningarna mellan de demokratiska
riktningarna i vårt land. Jag tror
därför, att det verkligen är viktigt, att
vi inom våra egna gränser söker som
hittills en allmän demokratisk samling
kring neutralitetspolitiken och att vi
därmed vinner mest förtroende för denna
i utlandet.

Jag vet inte om det är överord att säga,
att regeringen står vid en skiljeväg.
Skall ni fortsätta att söka denna samling
eller skall ni försöka arbeta för en
fortsatt strid, en fortsättning av de senaste
månadernas strid? Vad folkpartiet
beträffar är saken alldeles klar. Våra
strävanden går ut på att stödja en fast
alliansfrihets- och neutralitetspolitik
och att på den vägen göra vad som göras
kan för att trygga freden för vårt
folk och möjliggöra svenska insatser för
utjämning och fred i världen.

Herr förste vice talmannen tog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det är framför allt två
frågor som har tagits upp i interpellationen,
låt vara att frågorna har ett visst
samband med varandra. Den ena frågan,
utseendet av årets svenska FN-delegater,
är naturligtvis av mindre räckvidd,
även om den också kan ha sitt intresse.

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

Den andra frågan berör hörnstenarna i
vår utrikespolitik och är alltså av en
helt annan storleksordning. Den är så
viktig, att våra inrikespolitiska bekymmer
— budgetbrist, oms och allt vad
det kan vara — hur tyngande de än må
kännas, är relativt små och blygsamma.
Den frågan avser ju spörsmålet hur vi
bör handla för att på bästa sätt säkerställa
och skydda vårt land, dess frihet
och oberoende. Det är ett allvarligt problem
som bör debatteras lugnt och lidelsefritt,
men där meningarna ändå —
jag understryker det -— klart bör komma
fram.

Beträffande den första frågan, alltså
sammansättningen av vår representation
i år i FN, vill jag göra följande
reflexioner. Visst är det obestridligt, att
herr Hjalmarson ibland uttalat sig på ett
sådant sätt om neutralitetspolitiken, att
man helt enkelt inte kunnat undgå att
få den uppfattningen att han ogillar
den. När jag ändå menar, att det hade
varit bättre, om han utsetts till delegat
i år, beror det på att det lätt kan uppstå
missförstånd om anledningen till att
han blivit förbigången. Det ligger nära
till hands, att många kan, ehuru naturligtvis
med orätt, fatta regeringens beslut
att förbigå herr Hjalmarson såsom
en eftergift i anledning av kritiken mot
honom från rysk sida, och vad som än
får hända, får självfallet en sådan eftergift
inte ske. Det är vi säkert alla
ense om. Men man bör heller inte handla
så, att det kan uppstå någon misstanke
på denna punkt. För övrigt skulle jag i
detta spörsmål vilja instämma med min
partivän herr Wahlund — han är ju väl
förtrogen med arbetet inom Förenta Nationerna
•— när lian i radio vid kommenterandet
av regeringens beslut sade:
»Herr Hjalmarson skulle ju i värsta
fall kunna förlägga sitt arbete inom någon
av de generalförsamlingens kommittéer,
där ingen risk för partipolitisk
skillnad råder beträffande Sveriges uppträdande.
»

Beträffande Chrustjovs uteblivna besök
skall jag inte alls yttra mig. Herr
Ohlin framförde emellertid några reflexioner
om anledningen till det uteblivna
besöket, som jag tycker, att jag
bör säga några ord om, därför att de
föreföll mig något märkliga. Herr Ohlin
sade så här: Chrustjov påstår att han
inte ville komma till Sverige därför att
oppositionen har angripit honom utan
att regeringen har gått till motattack
mot oppositionen. Det måste alltså fortsätter
herr Ohlin vara regeringen som av
Chrustjov fått skulden för att hans resa
inställts. Det skulle alltså betyda att
Chrustjov, översatt till ett enklare språk,
sagt så här: Oppositionen har burit sig
illa åt mot mig, och regeringen har inte
tagit oppositionen i upptuktelse; därför
kommer jag inte, och så tillägger herr
Ohlin: alltså är skulden enligt herr
Chrustjov regeringens.

Ja om man i vanliga fall brukar anse
att i ett sådant här läge skulden ligger
på den som påstås ha burit sig illa åt
eller på den som anklagas för att inte ha
tagit vederbörande i upptuktelse överlämnar
jag till herr Ohlin att bedöma.

Jag lägger mig inte i dessa detaljer
och denna argumentering, jag bara åberopar
vad herr Ohlin sagt.

Det var som sagt en reflexion i
största allmänhet ikring en utläggning
av herr Ohlin, som jag hade litet svårt
att förstå och därför tyckte mig böra
lägga några synpunkter på, utan att på
något sätt ta ställning till hela Ghrustjov-affären,
till om kritiken var berättigad
och om någon kan anses ha burit
sig illa åt osv. eller om anledningen till
det uteblivna besöket -— en sak som jag
inte känner till och därför inte kan
yttra mig om. Mina reflektioner gäller
endast herr Ohlins sätt att argumentera
i detta fall.

Låt mig så övergå till den stora frågan,
som interpcllationen och svaret
ägnar uppmärksamhet. Naturligtvis kan
man undra, om det just nu finns något

42 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

särskilt behov av att diskutera kursen
för vår utrikespolitik. Men oavsett hur
man ser på det behovet, är en debatt
ikring spörsmålet och tillkännagivandet
av ståndpunkter ofrånkomlig sedan frågan
väl kommit under riksdagens behandling.

Sedan gammalt har vårt land iakttagit
vad vi kallar en militär neutralitet. Vi
har inte gått med i militära allianser och
förbund. I överensstämmelse härmed
deltar vi inte heller i den s. k. Atlantpakten.
Syftet med vår neutralitet är ju
uppenbart, nämligen att söka stå utanför
ett krig, som möjligen kan uppstå.
I detta sammanhang kan det vara på sin
plats att slå fast vad som egentligen är
självfallet, men som ändå inte nog ofta
kan upprepas för att undvika missförstånd:
Det är militär neutralitet saken
gäller och naturligtvis inte ideologisk.
Vi måste för att vara neutrala avstå
från sådana överenskommelser, som på
ett eller annat sätt knyter oss fast vid
andra, med påföljd att vi får räkna med
att komma att dras in i ett krig kanske
redan från första dagen.

Den militära neutraliteten innebär vidare,
att vi gör klart för alla, att vi inte
kommer att upplåta vårt område för
flygbaser, robotbaser eller liknande åt
någon, eller använda våra resurser mot
någon som icke angriper oss.

Vi måste också hålla oss med ett försvar,
som visar att vi menar allvar när
vi säger, att vi kommer att mota ut vem
det vara månde som försöker tränga
sig in i vårt land.

Men ideologiskt är vi naturligtvis, som
jag sade, inte neutrala, tvärtom. Vi kan
inte tänka oss diktatur som styrelseform.
Kommunismen är en styrelseform
som är omöjlig för oss. Den västerländska
demokratien med dess frihetsideal
innefattar däremot för oss
omistliga värden. För friheten och för
oberoendet måste vi vara beredda till
varje offer. Att tänka fritt och leva ett
fritt liv är för oss det största. Den mi -

litära neutraliteten innebär naturligtvis
heller inte, att vi på något sätt skulle
vara förhindrade att uttala vår mening
om olika styrelseformer och olika regimer.
Men låt oss komma ihåg en sak:
Sverige är ett litet land med relativt
ringa möjligheter att påverka skeendet
i världen. Jag tror faktiskt inte att det
anstår oss att genom förklenande uttryck
och uttalanden söka förringa värdet
av vad stormakternas ledning gör i
syfte att vinna avspänning i världen.
Det är i stället en oavvislig plikt för oss
att efter ringa förmåga lämna vårt lilla
bidrag till en utjämning eller — för att
tala med herr Ohlin — till att lyfta upp
den andliga järnridån.

Vår gamla neutralitetspolitik har heller
ingenting med fjäsk att göra. En annan
sak är att vi i centerpartiet anser,
att det är ofrånkomligt att man iakttar
korrekthet och värdighet i det internationella
umgänget.

Sverige satsar alltså på militär neutralitet
helt enkelt därför att vi tror, att
vårt lands geografiska läge är sådant,
att vi genom neutraliteten har de största
utsikterna att hålla oss utanför ett eventuellt
krigs förvecklingar.

Hur kan då den miliära neutraliteten
tänkas få en så gynnsam verkan?
År tanken den att vi skall förhålla oss
väl med både öst och väst, så att man
av ren vänlighet skall låta oss vara i
fred så att säga för våra vackra ögons
skull, för att nu använda ett uttryck av
herr Hjalmarson? Det är det väl ändå
ingen som tror. I krig är vad som kan
skapa framgång för den egna krigsmakten
avgörande, och om det är betydelsefullt
för framgången att upprätta t. ex.
flyg- eller robotbaser i Sverige kan situationen
tänkas bli den, att vardera sidan
försöker få disponera vårt land för
att där anlägga baser men kanske framför
allt för att hindra, att den andra
sidan får tillfälle till detta.

Låt mig ta ett enda exempel och försöka
göra det så lättfattligt som möjligt;

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

jag tror att det är nödvändigt, att vi talar
på det sättet för att också allmänheten
skall få förutsättningar att bedöma
frågorna.

Vi tänker oss det fallet, att ryssarna
skulle komma till den uppfattningen,
att västblocket med eller mot vår vilja
kunde komma att använda vårt land för
flyg- eller robotbaser i syfte att bekämpa
Ryssland. Då kan det hända att ryssarna
snabbt skulle försöka få kontrollen
över Sverige och för detta ändamål
riktade ett anfall mot oss. Om man i
Ryssland däremot anser, att vi kommer
att fullfölja vår gamla neutralitetslinje
och i enlighet med den avvisa varje försök
av främmande makt att anlägga baser
på svenskt område, kan ställningstagandet
bli det motsatta. Resonemanget
från ryssarnas sida kan då bli att eftersom
de inte behöver riskera att bli beskjutna
av västmakterna från baser i
Sverige är det inte värt vad det kostar
att försöka ockupera vårt land.

Motsvarande ytterligt förenklade resonemang
—- det understryker jag än
en gång — kan naturligtvis föras också
från den motsatta utgångspunkten, nämligen
att ryssarna skulle vilja upprätta
baser hos oss för att bekämpa västsidan.
Om västsidan då inte räknade med att
vi skulle förhindra detta, kunde den
omständigheten i ett visst läge föranleda
den att försöka ta hand om vårt land
för att hindra att östsidan upprättar baser,
som riktas mot väst. I en sådan situation
kan för övrigt vårt land bli skådeplats
för stora drabbningar mellan
stormakterna.

Den militära neutralitetens värde beror
alltså i första hand helt på vad man
tror om vår avsikt att hålla varje främmande
makt borta från vårt land. Vilken
åtgärd som helst som är ägnad att rubba
tilltron till vad vi säger i detta avseende
iir äventyrligt för neutralitetspolitiken.
Hela dennas värde kan på det sättet omintetgöras.
Den alldeles övervägande delen
av svenska folket står säkert bakom

neutralitetslinjen, men vi vet att det
finns grupper, som har en annan mening
och vill, att Sverige skall överge sin
neutralitet och sluta militärförbund med
västsidan. Utan tvivel följer det en del
fördelar med västmaktsanslutning —
det är inte tu tal om den saken — men
när vi här i vårt land ändå motsatt oss
en sådan beror det på att vi funnit, att
den militära neutraliteten bör ge avgjort
större möjligheter att bevara vårt
lands fred, frihet och oberoende. En
västmaktsanslutning riskerar att dra oss
in i kriget redan från dess första dag.

Att vi kommit till detta resultat sammanhänger
till stor del med vårt lands
geografiska läge som en den fria demokratiska
världens utpost mot öst. Den
omständigheten att vårt land i 150 år
har varit förskonat från krig och att vi
anser, att detta i stor utsträckning har
skett tack vare vår neutralitetspolitik,
har naturligtvis också vägt tungt i vågskålen.

Givetvis saknar det all praktisk betydelse
vad man behagar kalla sin politik.
Om de som önskar en anslutning
till västblocket skulle komma på den
befängda idén att kalla detta för den
rena och klara neutralitetspolitiken, är
det väl ändå ingen som skulle betrakta
detta som neutralitet. Nej, det är inte
namnet det hänger på, utan det innehåll
man ger sin politiska linje. Om
man utformar sin politik så, att den icke
är militärt neutral, hjälper det inte
ett dugg hur ofta man än stiger upp och
påstår att det är en neutralitetspolitik
man för. Ett svart föremål blir inte vitt
även om man morgon och kväll varenda
dag säger: »Se hur vitt det är!» Mer
eller mindre luftiga fraser om alliansfrihet
och neutralitet kan icke förändra
faktum. Ju mer fraser och desto
mindre realiteter som det förekommer
i den utrikespolitiska debatten, desto
säkrare tecken är detta på att man känner
sig ha någonting att dölja i fråga
om sin verkliga ståndpunkt.

44 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

Jag slår alltså fast att det är innehållet
och inte namnet på vår utrikespolitik
som är det avgörande. Sluter vi
militärförbund med västmakterna, skulle
ingen säga att vi är militärt neutrala.
Lika litet lär vi betraktas som neutrala
— av dem saken gäller — om vi
träffar sådana uppgörelser med någon
sida att den andra sidan betvivlar vår
vilja eller våra möjligheter att från vårt
område hålla bort även den sida som
vi träffat uppgörelsen med. Har man
på förhand gått in för en politik, som
t. ex. innebär att västmakterna kan få
tillträde till vårt territorium, då är hela
grunden för neutralitetspolitiken undanryckt
och det vore då faktiskt bättre
att ta steget fullt ut och sluta militärförbund
med västmakterna genom en anslutning
till Atlantpakten. Man finge
därigenom i alla fall vissa givna fördelar.
Men att föra en politik som innebär
att vi går miste om neutralitetspolitikens
fördelar och det mesta av fördelarna av
en allians, är det sämsta tänkbara. Det
innebär ju att man sätter sig mellan två
stolar.

Centerpartiet sluter alltjämt oförbehållsamt
upp kring den militära neutralitetspolitiken
och förenar sig med dem
som framhåller att om neutralitetspolitiken
skall få något värde, måste den
utformas så, att vi här i Sverige blir
tagna på allvar när vi säger att vi kommer
att med all kraft söka hålla oss
utanför kriget och för den skull avvisa
både öst och väst, om de skulle vilja
tränga sig på. Alltsedan partiet bildades
har vi där hållit fast vid neutralitetspolitiken.
Vi har gjort det under
olika skiftningar i det världspolitiska
läget och även i skeden när vi vetat att
man på andra håll har vacklat.

Låt mig, herr talman, säga några ord
också om den del av debatten som rör
herr Hjalmarsons utrikespolitiska ställningstaganden.
Eftersom jag i tio års
tid, närmare bestämt redan från 1950,
då herr Hjalmarson här i kammaren

höll sitt debutanförande såsom partiledare,
många gånger har angripit herr
Hjalmarsons utrikespolitik, så skulle
det säkert väcka berättigad förvåning
om jag i dag gick förbi denna sak. Det
har nämligen inte inträffat någonting
som föranlett mig att ändra mening på
den punkten — tråkigt nog, måste jag
säga.

Varje gång jag här i riksdagen har
hört herr Hjalmarson göra sig till tolk
för förändringar i vår utrikespolitik,
närmast av den innebörden att vi skulle
etablera ett mer eller mindre omfattande
militärt samarbete med den ena
eller andra sidan, så har jag varnat för
en sådan utrikespolitik. Det har jag
gjort, antingen herr Hjalmarson framfört
denna tankegång i samband med
kravet på en ny utrikespolitisk giv eller
om han gjort det i samband med
förslag om att vi skulle inlåta oss på ett
försvar av en del av det territorium
som ingår i Atlantpakten, nämligen den
danska ön Bornholm, eller då herr Hjalmarson
propagerat för förberedd hjälp
från den ena sidan. Jag har sagt herr
Hjalmarson att vår neutralitetspolitik
kan äventyras om man pratar på detta
sätt och att vi därigenom skulle komma
i sämsta tänkbara situation. Det
skulle innebära att vi säger oss vara
neutrala, men eftersom vi inte blir tagna
på allvar, äventyrar vi vår neutralitetspolitik.
Samtidigt har vi frånsagt
oss de fördelar som en västmaktsanslutning
skulle kunna ge. Lyckligtvis finns
det inte någon majoritet för en sådan
utrikespolitisk linje och jag skulle vara
mycket glad om herr Hjalmarson
kunde ta avstånd från tankegångar av
detta slag, så att vi kunde visa upp
enighet utåt, något som säkert vore av
oskattbart värde.

Såsom jag sade ansluter vi oss inom
centerpartiet klart till den neutrala linjen.
Jag förstår dem som säger att det
vore bättre med en anslutning västerut,
även om jag anser att de har fullstän -

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

digt fel i sin bedömning. Jag förstår
deras avsikter och deras argument och
jag respekterar dem. Men jag kan inte
med bästa vilja i världen respektera en
politik som innebär att vi hamnar mellan
två stolar. Det är därför jag enträget
och kamratligt vill be herr Hjalmarson
att konkret tänka igenom vad
detta innebär och försöka komma fram
till en linje, som kan betecknas som
klar neutralitetspolitisk.

Det har faktiskt förvånat mig att en
del av dem som öppet säger sig vilja
västmaktsanslutning och vill att vi skall
lämna vår gamla neutralitetslinje, applåderar
när herr Hjalmarson talar om
sin nya giv i olika variationer. Detta
har förvånat mig och jag har funderat
över hur det kan hänga ihop. Slutsatsen
har inte kunnat för mig bli mer
än en. Jag vet inte om den är riktig
men jag kan inte komma fram till något
annat än den enda slutsatsen, att
de menar: Vi applåderar eftersom vi
tycker att herr Hjalmarson är en kortare
eller längre bit på väg från neutraliteten
in i stormaktsalliansen. Jag kan
inte finna andra motiv till applåderna.
Kan herr Hjalmarson i den fortsatta debatten
komma med mera plausibla förklaringar
till detta, skulle det vara mycket
intressant.

Nej, låt oss alla föra en klar utrikespolitisk
linje. Då verkar vi bäst för fred,
frihet och oberoende. Helt säkra fred,
frihet och oberoende kan inget land i
världen göra. Men man kan handla på
ett sätt som bättre eller sämre främjar
ett syfte i den riktningen. Vi menar
utan vidare att vi säkrar bäst freden,
friheten och oberoendet genom en klar
neutralitetspolitik.

Låt oss göra liksom Schweiz i det avseendet.
Där för man såvitt jag sett en
otvetydig neutralitetspolitik. Låt oss
fullfölja vår gamla neutralitetspolitik.
Under 150 år har vårt land varit förskonat
från krigets fasor. Utan överord
kan nog sägas att detta till väsentlig

del berott just på vår klara och otvetydiga
neutralitetspolitik. I den frågan
får vi helt enkelt inte vackla hit och
dit, det kan bli ödesdigert.

Till sist vill jag upprepa min vädjan:
Tänk igenom den här livsviktiga
frågan ytterligare. Tänk noga igenom
den, tänk på att det har ett oerhört
värde, om vi kan gå fram på samma
väg. Vi inom centerpartiet kan inte vara
med om några snedsprång kring den
klara neutralitetspolitiska linjen. Men
vi är villiga att lyssna till varje resonemang
som kan ge samförstånd och som
kan skapa enighet. Jag hoppas, ja, jag
skulle vilja uttala min förvissning om
att övriga demokratiska partier i vårt
land är besjälade av den andan.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle nog vara enklast
för mig att tillmötesgå herr Hedlunds
önskemål genom att diskutera en
konkret fråga under den rubrik som
herr Hedlund sammanfattade i uttrycket
»förberedd hjälp» — ett uttryck
som kan ge anledning till missförstånd
om vad diskussionen i verkligheten rör
sig om.

Låt mig ta det här exemplet med inköp
av vapenbärare utifrån, ett exempel
som också statsministern har berört.
Antag att vi köper vapenbärare
utifrån, som kan ta projektiler både med
vanliga laddningar och med atomladdningar.
De förstärker vårt konventionella
försvar. Men de underlättar också
två ting för oss, nämligen dels att använda
svenska atomvapen framdeles,
om vi lyckas konstruera sådana, och
dels att motta bistånd utifrån med de
effektivaste försvarsmedlen, om vårt
land skulle ha blivit utsatt för ett stormaktsangrepp.
Detta har självfallet mycket
stor betydelse. Men att understryka
detta strider givetvis på intet sätt mot
vår alliansfrihet. Vi skall köpa va -

46 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

penbärare utan några politiska villkor,
enbart på det vanliga kommersiella planet.
Vi intar alltså exakt samma ståndpunkt
som den schweiziska regeringen
intagit. Vi bör inte utverka något som
helst löfte i förväg om hjälp efter ett
angrepp. Men vi vågar hoppas på hjälp
och vi tror att utsikterna till hjälp ökas,
om man ute i den demokratiska världen
vet att vi själva har skapat tekniska
förutsättningar för att ta emot den
hjälpen.

Jag hoppas, herr talman, att jag med
detta exempel har lyckats i någon mån
klargöra för min ärade vän, herr Hedlund,
vad enligt min uppfattning diskussionen
rör sig om. Vår tankeverksamhet,
om jag så får uttrycka mig, får
inte begränsa sig till vad vi skall göra
för att förbli neutrala i ett stormaktskrig
— det vill vi allihopa. Det är också
vår självklara skyldighet att överväga
hur vi skall skydda vårt land, om
vi inte har fått vara neutrala utan blivit
utsatta för ett angrepp. Eljest skulle
vi här i Sverige inte kunna föra någon
försvarsdiskussion alls.

Herr talman, när statsministern diskuterar
alliansfriheten med oss får jag
ibland en känsla av att han inte vill att
vi skall vara överens om det vi är överens.
Jag fick inte på något sätt ett sådant
intryck av herr Hedlunds inlägg.
Jag hälsar hans sätt att lägga upp resonemanget
med allra största tillfredsställelse.

När utrikesutskottet 1956 hade att formulera
vår uppfattning om alliansfrihetens
innebörd tog jag själv aktiv del
i utarbetandet av den formulering som
sedan enhälligt godtogs av riksdagen.
Jag är alldeles övertygad om att herr
Hedlund inte ett ögonblick skulle vilja
påstå om en företrädare för ett annat
parti att han menar något annat än han
säger, ty varje gång man för över diskussionen
på det planet, blir i verkligheten
ett sakligt meningsutbyte omöjligt.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt överens med
herr Hjalmarson när han säger att man
måste utgå ifrån vad som sägs. Man kan
inte resonera på det sättet, att vederbörande
säger ett och menar ett annat.
Däremot vill jag kraftigt stryka under
vad jag nyss sade, nämligen att man —
för att nu ta ett konkret exempel — inte
kan säga att man företräder en neutralitetspolitik
om man vid utformningen av
denna politik gör sådana avvikelser
som inte passar ihop med neutraliteten.
Det är en annan sak.

Sedan nämnde herr Hjalmarson ett
litet exempel på sina uttalanden. Jag
har här en trave papper framför mig
men eftersom jag bara har några minuter
till förfogande, kan jag inte gå igenom
detta. Jag skall bara tala om på
vilka sidor jag funnit något som givit
anledning till dessa reflexioner. Det är
i andra kammarens protokoll 1950 nr 2
s. 14—15, nr 11 s. 30, 1952 nr 7 s. 37,
1953 nr 4 s. 32 och 1956 nr 9 s. 33.

Herr Hjalmarson och jag har ju privat
resonerat om dessa saker vid några tillfällen
— inte särskilt ingående, men jag
skall gärna göra det grundligare och
gärna återkomma till saken bär inför
kammaren också i slutet av denna debatt,
när vi två kan få mera tid på oss
att utveckla våra synpunkter.

Innan jag slutar vill jag peka på att
jag faktiskt inte är den ende som fått
denna uppfattning om tvetydigheten i
herr Hjalmarsons politik. Låt mig bara
ta ett par exempel. Det ena är vad Aftonbladet
skrev den 20/1 1950, alltså på
den tiden då tidningen stod herr Ohlin
tämligen nära — jag hade den uppfattningen,
men det kanske är fel att Stockholms-Tidningen
och Aftonbladet stått
herr Ohlin nära. — Aftonbladet skrev
då: »I högerledaren herr Hjalmarsons
debutanförande i remissdebatten begärdes
i energiska ordalag en ny giv i fråga
om nordisk försvarssamverkan. Det
är väl känt att herr Hjalmarson haft

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

sympatier åt det hållet, men det sammanhang,
vari han nu lät sina sympatier
komma till synes, betyder att han
jämväl engagerat högerpartiet i denna
ståndpunkt. Om det inte från annat ledande
högerhåll avhörs bestämda reservationer
— i går hördes det inga —• är
således den eniga neutralitetsfronten
uppriven genom att ett parti officiellt
anmält annan mening.»

Jag vet inte om jag skulle fatta herr
Ohlins huvudrörelser nyss så, att han
tog avstånd från tanken att Aftonbladet
på den tiden hade någonting med folkpartiet
att göra. Kanske han skakar
energiskt på huvudet också när jag i
detta sammanhang för fram GöteborgsPosten,
där det under rubriken »Misstänkliggör
icke neutralitetspolitiken!»
står att läsa bland annat följande: »Det
är också av stort värde, att alla veta att
denna neutralitetspolitik inte är en
nyck utan en tradition, som går till början
av förra seklet. Herr Jarl Hjalmarson
och den närmaste kretsen kring honom
uttalar sig gång efter annan på ett
sådant sätt om vår utrikespolitik, att det
skulle framkalla misstroende under förutsättning
att dessa herrar hade något
reellt inflytande på svensk politik.»

Jag har nu ingalunda velat säga att
det alltid är kungsord vare sig det som
står i Aftonbladet eller det som står i
Göteborgs-Posten även om det finns
mycket förnuftigt där. Jag har bara velat
påpeka att andra än vi som tillhör
centerpartiet har fått den uppfattningen
att herr Hjalmarson har uppträtt — om
jag skall uttrycka mig mycket försiktigt
och det tycker jag vi skall göra, eftersom
vi skall fortsätta resonemanget för
att söka få enighet — litet oförsiktigt i
sina rörelser ikring den alliansfria linjen.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar med största
glädje emot herr Hedlunds vänligt utsträckta
hand till privata resonemang

oss emellan om dessa ting, om vi kan
få tillfälle därtill. Jag hoppas att sådana
privata resonemang mellan Gunnar
Hedlund och mig inte på något sätt
kommer att försätta herr Hedlund i en
ofördelaktig dager i förhållande till regeringen.

Jag lovar också herr Hedlund att jag
noga skall studera alla de protokollsutdrag
som herr Hedlund har hänvisat
till. Jag hoppas att herr Hedlund själv
har haft mera utbyte av att studera mina
blygsamma inlägg än av att läsa Aftonbladet.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har sagt att den här
saken är så viktig och så betydelsefull
att jag gärna privatim resonerar med
herr Hjalmarson, även om jag därigenom
skulle ta mycket stora risker. Nu
har jag dock den uppfattningen, att jag
gentemot regeringen inte alls tar några
risker, ty jag tror faktiskt att den skulle
finna att jag gjorde en god gärning, om
jag lyckades återföra herr Hjalmarson
något närmare den alliansfria linjen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har endast några
reflexioner att göra, framför allt med
anledning av herr Ohlins anförande
nyss från denna talarstol.

Jag beklagar livligt att herr Ohlin
inte kommit att få mitt interpellationssvar
i förväg. Jag förutsätter emellertid
att herr Ohlins anförande hade blivit
ungefär samma anförande som han hållit
här i dag även om han hade läst
interpellationssvaret i förväg. Det är
sant att mitt sekretariat inte lyckades
nå honom. Jag har här en förteckning
över alla de tider då han söktes och då
det från olika håll meddelades att han
var oanträffbar, varför det tydligen inte
var bara jag som hade det besvärligt att
nå honom. Det är i alla fall lika bo -

48 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

klagligt att interpellationssvaret inte
kommit herr Ohlin till handa i förväg.

Jag skall inte förlänga diskussionen
om herr Chrustjovs besök här. Herr
Ohlin tycktes mena att de stora makterna
måhända har saker att resonera med
herr Chrustjov om, medan vi småstater
ingenting har att resonera om och att
vi därför inte skall ge oss ut i en sådan
här dans. Är det, herr Ohlin, alldeles
säkert? Nog hade det varit av värde att
i lugn och ro få resonera om de ting
som var föremål för exempelvis utrikesministerns
anförande i juni om össjöns
frihet. Nog hade det varit av värde
att få resonera om de frågor som berör
balternas öde och om Wallenbergaffären.
Allt det där är små frågor för
de stora, men för oss som bor här är
det inga små frågor. Vi har mycket
svårt att begripa att den omständigheten,
att de ting som vi vill resonera om
inte har lika stor politisk räckvidd som
de ting som Macmillan, Eisenhower
och de Gaulle i sin tur anser sig vilja
resonera om, skulle vara någonting som
gör det naturligt att Sverige gentemot
Sovjetunionen och dess ledare skulle
inta en helt annan attityd än andra länders
ledare.

Nu sade emellertid herr Ohlin att sedan
regeringen bjudit in herr Chrustjov
skulle detta besök försiggå under värdiga
former. Ja, herr Ohlin, till de värdiga
formerna hörde tydligen att herr
Ohlin ansåg det vara nödvändigt att
deklarera att det inte fanns någon risk
för herr Chrustjov att denne vid sitt besök
här skulle träffa herr Ohlin. Var
det nödvändigt att göra den deklarationen
för att ge stil och värdighet åt
Crustjovs besök, eller var inte denna
deklaration helt enkelt en avsiktlig förolämpning
mot den ryske regeringschefen? Herr

Ohlin har naturligtvis alldeles
rätt i att enighet är någonting högst väsentligt.
Vi har nyss haft ett exempel
på en storpolitisk framgång, kanske den

största som Sverige på mycket länge
har vunnit på det utrikespolitiska fältet
genom ett enhetligt uppträdande från
svensk opinions sida, nämligen resultatet
av sjumaktsförhandlingarna. Det är
klart att det var ovärderligt för oss i
regeringsställning och också för de förhandlare
som haft att tillvarata Sveriges
intressen att vi visste med oss och
de visste med sig, att de kunde tala
med tyngden av praktiskt taget hela det
svenska folkets gillande bakom sig. Det
är klart att det var en stor tillgång.
Men herr Ohlin kunde ju göra det tankeexperimentet
att det hade funnits ett
stort politiskt parti, låt oss säga högern,
som fört det där talet om de stora
marknaderna, behovet av ytterligare
handel bara som ett utvärtes tal men
i stället i varje situation av de svenska
förhandlarna krävt ett hänsynslöst hävdande
av extremt protektionistiska synpunkter,
hur hade det då gått med enigheten?
Skulle vi bara ha fäst avseende
vid att man med läpparna förklarade
att man var vän av en liberal handelspolitik,
eller skulle vi inte vara
tvungna att säga: Ja, men ni måste väl
då också ta konsekvenserna! Och om
detta parti till yttermera visso, varje
gång som vi utåt hade hävdat den större
marknadens principer, hade angripit
regeringen och förhandlarna för
undfallenhet inför maktbud utifrån, för
svikande av väsentliga svenska värden,
skulle då verkligen inte herr Ohlin ha
sagt ungefär så här: »Nej, detta går
inte, de bekänner sig visserligen med
läpparna till marknadsfrihetens principer,
men de riktar ju på varje konkret
punkt angrepp som måste komma
att missuppfattas!» Och mycket av detta
är det ju som ligger bakom högerledarens
uppträdande, en bekännelse, åter
given här nu, rundhänt och utan några
hullingar, till alliansfrihetens princip,
men sedan ständigt åter dessa förstuckna
angrepp. Även här kommer ju angreppen
i den formen, att det sägs att

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang.
utrikespolitiska debatt

regeringen i vissa avseenden tar order
från Moskva eller är alltför lyhörd för
vad som sägs där. Är det omöjligt för
herr Ohlin att här konstatera att det
kan komma situationer då detta kan
vara en för landet — som herr Hedlund
mycket riktigt påpekade — livsfarlig
situation? I dag kan vi ta tillbaka
vad vi säger varandra. Ett förfluget
ord kan rättas till. Men vi kan komma
i ett läge där detta inte kan ske, då
de förflugna orden eller den obetänksamma
handlingen ligger där, omöjliga
att ändra på. I detta kritiska läge kan
obetänksamheten vålla en katastrof för
de länder i enlighet med vilkas intressen
vi partiledare faktiskt ändå har blivit
anförtrodda att försöka utforma en
politik. Det är ju därför vi drar upp
dessa diskussioner. Jag har alltid hittills,
när högerledaren har yttrat förflugna
ord, nöjt mig när herr Hjalmarson
har krupit undan och sagt sig mena
något annat än han har sagt. Jag har
alltid i enighetens namn ögonblickligen
accepterat detta. Vi har till och med
skickat honom till FN i den förhoppningen
att han där skulle lära sig någonting.
Och det kanske han också har
gjort. Men inte skall man beskylla den
svenska regeringen för bristande tolerans
och för ovilja att sträcka sig mycket
långt vad gäller att bevara den
enighet som vi alla eftersträvar.

Men, herr talman, när jag nu har tagit
till orda för att säga detta till herr
Ohlin vill jag gärna efter herr Ohlins
och herr Hedlunds anföranden konstatera
att det finns en betydelsefull sak
som i dagens debatt har blivit klarlagd,
nämligen att både herr Ohlin — under
vissa krumbukter, visserligen, men i
alla fall — och i bestämdare ordalag
herr Hedlund tar avstånd från herr
Hjalmarsons lättfärdiga uttalanden om
försvarspolitiken och alliansfriheten.
Därmed vet vi efter dagens debatt att
högern i de grundläggande frågor, som
debatten gäller, står isolerad. Den

som förekommit i höstens

överväldigande majoriteten i Sveriges
riksdag — om herrar Ohlin och Hedlund
här har tolkat sina partiers känslor
riktigt — står bakom den svenska
neutralitetspolitiken såsom den utformats
under efterkrigstiden. Det är det
väsentliga och det värdefulla som har
framkommit i dagens debatt.

Men åter till högern och herr Hjalmarson.
Han har i en rad frågor, på
nästan alla de utsatta punkterna, slagit
till reträtt. När det gäller alla de utsatta
positioner, som han under årens
lopp har intagit, förefaller det som om
han skulle vara beredd att vika. Om
jag, herrar Ohlin och Hedlund och den
svenska riksdagen kunde lita på att
denna dagens reträtt är definitiv, då
skulle ju debatten ha varit en utomordentligt
stor framgång, och då skulle
i själva verket regeringens åtgärd att
utesluta herr Hjalmar son från FN och
därigenom framkalla denna debatt ha
varit i allra högsta grad värdefull, kanske
också värdefull för högern och herr
Hjalmarson själv.

Men kan man lita på det? Vi har alltför
länge varit med om liknande fall,
och fortfarande, även i dag, svävar herr
Hjalmarson på målet t. ex. när det gäller
försvarspolitiken. Hans oförmåga eller
ovilja att se skillnaden mellan en
beredskapsåtgärd av typen Trondheim
och en försvarspolitisk åtgärd av typen
Bornholm är tyvärr ett återfall i det
tidigare sättet att resonera.

Dessutom liar ju ännu inte den tredje
av de frågor som jag ställde blivit ordentligt
diskuterad, och den — jag upprepar
det — är eu fråga som är lika
viktig som de frågor jag framställde om
försvarspolitiken och samförståndssträvandena
i världen. Den frågan gällde,
om den alliansfria linjen är en tillfällig
handlingslinje, som innebär att vi för
närvarande inte ansluter oss till något
allianssystem men står obundna när det
gäller att i händelse av ett storkrig inträda
på någon av de krigförandes sida.

4 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 27

regeringens syn på de frågor,

50 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

Den frågan behöver vi också ett entydigt
svar på utan något försök till
slingerbultar.

Därmed har jag kanske svarat även
herr Ohlin i vad gäller hans krav på
enighet. Han talade om enighetens stora
betydelse. Den samling som herr Ohlin
vill åstadkomma är nog lätt att uppnå
med herr Ohlin, ty det är ju en samling
kring efterkrigstidens ledande principer,
de principer som herr Ohlin,
herr Hedlund och jag har försökt att
tolka från denna talarstol. Men det som
hindrar en sådan samling är ju fortfarande
tvetydigheten och tveksamheten
hos högern.

Jag tycker det är mycket anmärkningsvärt
att herr Ohlins anförande,
som låg så nära regeringslinjen, slutade
med en maning till regeringen. Det är
ju inte regeringen som här försöker
splittra nationen, det är ju i själva verket
högern.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Erlander har ofta
brukat tala om sig själv i tredje person
— som landets statsminister. Det är
beklagligt, att herr Erlander i den utrikespolitiska
debatten inte sällan underlåter
att framträda som statsminister
och bara talar i egenskap av socialdemokratisk
partiordförande.

Herr Erlanders inlägg i dag har bestått
av en serie förvrängningar. Jag
har reagerat häremot, och det är det
som statsministern kallar för reträtt.
Statsministern talar om sin stora tolerans
och säger att han aldrig vill strid.
Han önskar bara frid och samförstånd
i utrikespolitiken. Jag kan dock inte
erinra mig en enda valrörelse, där herr
Erlander inte öppnat debatten med att
misstänkliggöra oss i högerpartiet.
Statsministern menade tydligen att jag
på något sätt skulle placeras i karantän.
Då har emellertid herr Erlander
totalt missuppfattat situationen. Hur

skall en människa med alla de fel statsråden
saknar — och som saknar alla
de dygder statsråden har — någonsin
kunna finna nåd inför de mäktige? Det
är ju omöjligt, herr Erlander! Vad man
då kan göra är bara att obekymrad om
de höga excellensernas inställning muntert
vandra vidare i denna oroliga värld
och hoppas på det bästa för framtiden.
Sedan kan ju herrarna sitta där och begrunda
sin egen förträfflighet.

Det är emellertid en sak, som jag
skulle vilja att statsministern hade
älskvärdheten att precisera. Jag frågar:
När, herr statsminister, har jag påstått
att den svenska regeringen tagit order
från Moskva? Tala om det! Ce oss ett
exakt besked på den punkten! Vad jag
har sagt är, att statsministern och regeringen
har visat undfallenhet för
Chrustjov — och det håller jag fast
vid. Som stöd härför kan jag hänvisa
till motiveringen för regeringens beslut
beträffande FN-delegationen. Det
räcker!

Men, herr statsminister, jag går inte
så långt — och har aldrig gjort det —
som herr Erlanders riksdagskollega och
förtrogne medarbetare herr Yngve Möller
i första kammaren, som satte ett likhetstecken
mellan den svenska regeringens
åtgärd beträffande den svenska
FN-delegationen och affären Leskinen
i Finland. Det har jag inte gjort, ty om
den uppfattning skulle vara riktig som
herr Möller gav uttryck åt, så skulle
hela affären med FN-delegationen ha en
djupt allvarlig bakgrund, mycket allvarligare
än den vi här har diskuterat,
och det har jag i det längsta vägrat
att tro.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern sade, att
det skulle ha varit av värde att få diskutera
frågan om Östersjöns frihet med
Chrustjov. Jag vill där ge utrikesministern
en komplimang och säga, att jag

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

tycker inte att den frågan hade kunnat
skötas på ett bättre sätt än när utrikesministern
snabbt gav den ryska regeringen
ett klart och bestämt svar och
markerade att det utanför vissa gränser
inte finns något sådant problem för
oss att diskutera. Vi måste bestämt hävda
vissa principer — vilket man tydligen
på rysk sida inte var medveten om.
Jag tror alltså att den frågans handläggning
väl understryker att man kan
behandla sådana spörsmål på de vanliga
vägarna.

Statsministern sade också att Sverige
bör inta en helt annan attityd till diktatorsbesök
än alla andra länder. Men
hur många av de demokratiska småstaterna
i världen är det som har inbjudit
den ryske premiärministern? De
nordiska staterna har gjort det. Jag
skall inte här diskutera förhållandet
mellan dem. Skall vi säga att det av de
kanske 60 någorlunda demokratiska små
staterna är en eller två som gjort det.
Mera är det inte. Statsministern låtsades
som om allesammans gjort det. Och
var det nödvändigt att deklarera, frågade
statsministern, att jag inte tänkte
gå på någon äremiddag för Chrustjov.
Ja, min uppfattning är, att offentliga
personer har vissa förpliktelser som privatpersoner
inte har. Jag tillrådde exempelvis
en bekant i offentlig ställning
att acceptera en sådan inbjudan, om
han fick den, men man skall inte låtsas
att privatpersoner i det fallet har
samma förpliktelser. Truman och den
amerikanske fackföreningsledaren Meany
intog en liknande avböjande hållning.
Den handlingsfrihet som en privatperson
i det fallet har skall han få
lov att använda. Och jag vill inte neka
till att jag ville utnyttja denna min
handlingsfrihet för att, efter omsorgsfullt
övervägande och på sätt som jag
anser väl förenligt med min allmänna
attityd till regeringens inbjudan, markera
hur djupt jag känner att vi måste
reagera mot det ryska förtrycket av de

baltiska folken, det ungerska folket och
de undertryckta nationerna över huvud
taget. Jag hävdar bestämt att det
var ett alltigenom legitimt sätt att markera
en sådan reaktion.

Det kan naturligtvis förekomma situationer
— för att övergå till en annan
av de diskuterade synpunkterna — då
oklarhet om utrikespolitiken är farlig.
Jag delar den åsikten. Jag har också
gjort klart att en del av de uttalanden,
som fällts av herr Hjalmarson, skulle jag
för min del aldrig kunnat göra, ty de
föreföll möjliga att misstolka. Trots detta
har regeringen tidigare intagit den
ståndpunkten — och av skäl som jag
förut angivit finner jag den riktig —
att herr Hjalmarson mycket väl kunde
vara medlem av FN-delegationen. Jag
tycker regeringen borde ha fasthållit
vid detta beslut. Det skulle gagnat våra
strävanden att uppnå enighet här i landet.

Herr Erlander säger vidare att jag
vädjade till regeringen, men att jag i
stället borde ha riktat den vädjan till
högerpartiets ledare. Jag började med
ett uttalande, som väl får anses innebära
ett önskemål om större klarhet i en
del uttalanden från herr Hjalmarsons
sida. Herr Hjalmarson har både före och
efter detta klart deklarerat att han har
en positiv inställning till den alliansfria
linje som här markerats. Jag har det intrycket
— jag måste tyvärr säga det —
att regeringen inte är vidare glad och
belåten över dessa herr Hjalmarsons
deklarationer, utan att regeringen har
en egendomlig sympati för och vill blåsa
till strid kring utrikespolitiken. Detta
tycker jag är en stor och allvarlig
fråga — ännu större och allvarligare än
om ett eller annat uttalande av herr
Hjalmarson iir mindre klart formulerat.
Och jag tror att det viktigaste i dagens
debatt är att vi kan få klarhet i följande
fråga: Vill regeringen välja elt sådant
framträdande att den ökar möjligheterna
för fortsalt demokratisk sam -

52 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

ling kring utrikespolitiken, eller vill den
lägga till rätta för en strid om utrikespolitiken
under det kommande valåret?
Jag skulle önska att herr statsministern
ville ge ett mera övertygande besked
på den punkten än han hittills gjort.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Frånsett de sista orden
rådde så mycken enighet mellan herr
Ohlin och mig, att vårt gräl om Chrustjov
kanske inte har någon större funktion
att fylla i detta sammanhang. Jag
försökte för en gångs skull formulera
en lustighet, och herr Ohlin vet ju själv
hur illa det kan gå. Vad jag sade var
bara att eftersom herr Ohlin ville göra
besöket så värdigt som möjligt för
Chrustjov ingick väl häri att herr Ohlin
skulle hålla sig undan från middagarna
och offentligen deklarera detta.

Det är möjligt att det finns 60 demokratiska
länder, det låter mycket, men
låt oss antaga att herr Ohlins uppgift
är riktig. Av dessa, säger herr Ohlin,
är det bara de tre nordiska länderna
som inbjudit den ryske regeringschefen.
Även Österrike har dock gjort detta. Är
det inte ganska naturligt att Österrike
och de skandinaviska länderna observerar
det faktum att vi är grannstater till
Sovjetunionen? Det är då också ganska
naturligt att det både för Österrike och
de skandinaviska länderna är ett vitalt
utrikespolitiskt intresse att ha goda
grannskapsförhållanden med Sovjetunionen.
Är inte denna motivering i och
för sig tillräcklig för att ha en annan
inställning till detta besök än herr Ohlin
haft?

Herr Hjalmarson sade i sitt senaste
anförande: »Visa mig något tillfälle då
jag har sagt att ni tar order från Moskva!»
— »Nej då», säger han, »jag har
bara sagt att ni visar undfallenhet mot
Moskva.» När man är en så subtil expert
på ordens valör som herr Hjalmar -

son, är det underligt att man inte kan
väga dem bättre. Jag kan inte se någon
större skillnad på en undfallenhet och
en lyhördhet som leder till att man
följer Moskvas order.

Herr Hjalmarson vet mycket väl att
han vilseleder kammaren, när han gör
gällande att jag drivit valtaktiska spekulationer
kring utrikespolitiken. Det är
riktigt att varenda valrörelse gått så till
att jag har sammanställt några av herr
Hjalinarsons mest befängda uttalanden
och frågat herr Hjalmarson: Står herr
Hjalmarson för dessa uttalanden? Därefter
har herr Hjalmarson svarat: Det gör
jag inte, det var inte så jag menade, jag
menade något helt annat. Därefter har
jag släppt herr Hjalmarson. Tror herr
Hjalmarson att jag skulle ha gjort det
efter alla de svängningar och tvetydigheter
som herr Hjalmarson tillåtit sig
i utrikespolitiken, om jag velat stänga
in honom och vinna en valtaktisk framgång?
Herr Hjalmarson ler belåtet för
att han undgått en sådan instängning,
och det kan han verkligen ha skäl till
att göra. Om jag hade velat använda den
metoden, skulle jag självklart ha gjort
det 1950, då herr Hjalmarson talade om
behovet av inte bara militärteknisk utan
verklig militär samverkan mellan de
nordiska länderna. Tag Bornholmsaffären
1952. Man kan ta hur många som
helst. Det finns en lista som herr Hedlund
nyss överlämnat.

Jag har gjort precis på det sätt som
herr Hjalmarson själv skildrar. Jag har
frågat honom om det legat något allvar
bakom hans deklarationer. När han förklarat
att det egentligen inte gjort det,
har jag inte fullföljt attacken. Varför?
Inte därför att jag inte begripit, att det
skulle ha varit en stor valtaktisk fördel
att fortsätta, utan därför att jag varit
mån om den svenska enigheten i utrikespolitiken.

Herr Hjalmarson har påstått att vi under
våra förhandlingar aldrig har berört
något annat än Chrustjovaffären

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

och att vi i september ganska litet berört
några sakfrågor. Detta är felaktigt,
vilket herr Hjalmarson är medveten om,
ty jag nämnde för honom att han sagt
en sådan rad av besynnerligheter under
årens lopp, att detta förr eller senare
skulle tvinga fram en utrikespolitisk debatt.
Vore det inte lika bra att ta den
utrikespolitiska debatten 1959, då det
icke är ett valår? Kan herr Hjalmarson
förneka, att jag just för att undvika en
konflikt under ett valår föreslagit, att
vi skulle ta upp dessa utrikespolitiska
frågor under 1959? Därefter har samme
man, som varit med om dessa resonemang
och som hört mig säga detta, panna
att gå upp i talarstolen och göra gällande
att jag driver denna affär av valtaktiska
hänsyn.

Nej, herr Hjalmarson, för mig är samlingen
och enigheten kring utrikespolitiken
något så värdefullt att jag år efter
år har försökt visa en tolerans, som
jag tydligen inte får mycken tack för.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga den här debatten. Jag vill bara
för herr statsministerns egen begrundan
ställa frågan, om statsministern
verkligen menar vad han säger, när han
påstår att detta, att ta order från Moskva
är detsamma som att visa undfallenhet
mot Moskva. Om statsministern inte
har den känsla för språkets distinktioner,
som jag varit övertygad om att
han måste ha, skall jag försöka klargöra
saken. Skillnaden mellan påståendet
att ta order och påståendet att visa undfallenhet
är just den skillnad, som särskiljer
herr Erlanders riksdagskamrat
Yngve Möllers uttolkning av regeringens
ställningstagande till FN-delegationen
och min uttolkning av detsamma.

Säger man att vad regeringen gjort sig
skyldig till här är detsamma som förekommit
i Leskinenaffären i Finland, då
säger man att regeringen tagit order

från Moskva. Men det är inte mitt intryck,
utan mitt intryck är att regeringen
visat en obegriplig undfallenhet
för herr Chrustjov.

Kanske råkar jag nu blanda mig i en
diskussion, där jag inte hör hemma.
Men inte annat än jag kan komma ihåg,
Ers Excellens, så gränsar icke Österrike
till Sovjetunionen. Det är väl på det
sättet att Österrike gränsar till Ungern.
Och vi på vår kant sätter inte likhetstecken
mellan Ungern och Sovjetunionen.
Även när det gäller att läsa kartan
bör vi föra de undertryckta folkens talan.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr statsministern
säga några ord beträffande
den ryska förklaringen till varför
Chrustjov inte ville komma.

Den ryske premiärministern sade, att
oppositionen och andra hade burit sig
illa åt men att han inte brydde sig om
det. Han tilläde, att den svenska regeringen
icke hade inskridit, och att det
var detta som gjorde att han inte brydde
sig om att resa. Jag tycker att det då är
egendomligt, att den svenska regeringen
kan vidhålla, att regeringen inte alls har
någonting med detta att skaffa, utan att
det helt och hållet är oppositionens fel.

Det måste väl vidare inverka något,
om man menar att det är riktigt att oppositionen
har överskridit de gränser
för yttrandefrihet som finns här i landet,
i mitt fall genom att säga att jag
inte tänkte gå på hedersmiddagen för
Chrustjov. Det är väl också väsentligt,
om man tycker det är riktigt, när den
ryska noten och Chrustjov själv säger,
att den svenska regeringen bär sig illa
åt genom att inte försvara sin gäst.

Om man finner båda dessa ryska
ståndpunkter omotiverade, leder det
till en slutsats som är ganska viktig för
hela frågans bedömande: Regeringen
har tydligen felbedömt hur man i Mosk -

54 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

va ser på en sådan här resa. Att den ryske
regeringschefen antyder, att regeringen
spelar under täcket med oppositionen,
låter en agitation komma i gång
fritt, att regeringen är medansvarig och
att Ghrustjov tydligen gripits av en ökad
misstro mot den svenska regeringen, det
är tills vidare det praktiska politiska resultatet
av inbjudan.

Det är min alldeles bestämda mening,
att vi skulle ha haft ett bättre förhållande
till Sovjetryssland i dag, om vi hållit
fast vid samma metoder som det överväldigande
flertalet demokratiska småstater
tillämpar, nämligen att uppmuntra
alla slag av kontakter på de vanliga
vägarna men undvika alt använda metoder
som kan vara bra för stormakterna
men som inte passar för oss.

Detta är dock, herr statsminister, i
dag inte den viktigaste frågan, beträffande
vilken jag konstaterar att vi inte
har fått något klart svar. Den viktigaste
frågan är regeringens inställning till
fortsatt strid. Statsministern säger, att
han kunnat ta en strid tidigare om han
velat. Ja, det är riktigt, men därmed är
inte sagt att statsministern inte i år bl. a.
av partipolitiska skäl intagit en annan
hållning. Regeringen har ändrat sin inställning
till herr Hjalmarsons FN-uppdrag.
Regeringen har lagt upp för fortsatt
strid. Jag hoppas att man 1960 skall
kunna säga, att regeringen återgått till
den klokare hållning den intagit under
alla tidigare år.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är ledsen att herr
Ohlin formulerar sin enighet med mig
på ett sådant sätt att jag ideligen måste
besvära kammaren med tillrättalägganden.
Jag har inte dolt att det är en part
som har att avgöra om det blir strid eller
samverkan. Det är högern. Regeringen
är beredd till strid, regeringen
är beredd till samverkan — det kom -

mer helt och hållet att bero på högern.
Om högern slår följe med herr Ohlin
och herr Hedlund omkring den utrikespolitik
som vi hittills varit överens om,
blir det ingen strid. Fortsätter däremot
högern med sina mycket svävande och
besynnerliga uttalanden, blir det strid
ända till dess att vi nått fullständig
enighet om att vi inte är eniga. Det är
nödvändigt att göra detta klart. Det kan
icke ligga i den svenska utrikespolitikens
intresse, att man bevarar ett spår
av oklarhet och suddighet här. Högern
har bollen för närvarande. Högern kan
helt och hållet avgöra om det skall bli
fortsatt strid eller ej.

Det är emellertid ganska intressant att
konstatera en skillnad här. När jag kritiserar
herr Hjalmarson, blir det partipolitiska
spekulationer, vilket naturligtvis
är något som är helt främmande för
herr Ohlin och herr Hjalmarson, som
inte alls sysslar med partipolitik. Men
det anses ligga förfärliga partipolitiska
spekulationer bakom mina uttalanden.

Den som varit hårdast i debatten hittills
i dag är ju inte jag. Jag har ju varit
mild som en västanfläkt i jämförelse
med herr Hedlund, som verkligen har
sagt vad jag tror att den alldeles övervägande
delen av Sveriges borgerliga i
själva verket tänker. Jag har ju också
kontakter åt det hållet. Herr Hedlund
har varit klar och bestämd. Men när
herr Hjalmarson fått sin uppläxning av
honom, säger han: Låt oss gå och diskutera
i enrum om detta! Då är det
inte fråga om den öppna diplomatien
och den öppna politiken, utan herr Hedlund
och herr Hjalmarson skall sätta sig
och resonera om svensk utrikespolitik.
Uppriktigt sagt: Lycka till, herr Hjalmarson!
Jag känner Hedlund.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Den strid om den svenska
utrikespolitiken, som under hösten
har pågått i pressen och på möten och

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

som nu har förts in även i riksdagen,
är på sitt sätt beklaglig. Den är beklaglig
främst från den synpunkten, att
många iakttagare såväl inom som utom
vårt land frågar sig, om denna strid innebär
slutet på den tidigare enigheten
om vårt lands utrikespolitiska målsättning.
Å andra sidan är det uppenbart
att det gått dithän, att striden blivit
oundviklig. Detta intryck förstärks varje
gång högerledaren Hjalmarson är uppe
i denna talarstol. Jag tror att det är
nödvändigt att man nu klarlägger storleken
och styrkan hos den opinion, som
i vår utrikespolitik vill lägga in någonting
annat än vad den överväldigande
majoriteten av vårt folk ställer sig bakom.
Jag vågar inte dela herr Ohlins optimistiska
förhoppning om en kommande
sinnesförändring hos högern och
herr Hjalmarson. Jag tycker inte heller
att det är riktigt att man som herr Ohlin
försöker släta över det hela och få det
att framstå som om det inte skulle finnas
några motsättningar här i riksdagen
beträffande bedömningen av den
svenska utrikespolitiken. Kan dagens
debatt skapa ökad klarhet i frågan om
hur starka de opinionsyttringar är som
har en annan uppfattning om de väsentliga
utrikespolitiska frågorna, tror jag
att den har fyllt en stor uppgift.

För den riktning jag representerar har
den alliansfria politiken aldrig varit något
självändamål. Den har heller aldrig
varit något uttryck för isolationism eller
något försök att komma undan internationella
förpliktelser. Vi har menat,
att med denna politik gagnar vi bäst
fredens sak — inte bara för vår egen del
utan också för våra grannar i vårt hörn
av världen och kanske även i större
sammanhang.

Den alliansfria politikens huvudsyfte
har alltid varit att skapa förutsättningar
för vårt land att vid krig bevara neutraliteten.
Det är här de mera känsliga avvägningarna
i vårt rent allmänna uppträdande
kommer in såsom en faktor,

som kan bli av betydelse för hur vi under
ett krig skall lyckas hålla oss utanför.
Det är klart att detta inte är den
enda och inte ens den avgörande faktorn
i sammanhanget. De krigförandes
rent militära överväganden spelar givetvis
den största rollen i deras ställningstaganden
till om de skall lämna oss i
fred eller angripa oss.

Men jag tror det vore fel att säga, att
det sätt, på vilket vi rent allmänt uppträder
under den fredsperiod som föregår
ett krig, skulle vara betydelselöst,
att det sätt, på vilket vårt lands opinionsbildande
personer och organ då
agerar, inte spelar någon roll, att det
bara skulle vara de officiella deklarationerna
om alliansfrihet som betydde
någonting. Fn sådan inställning till alliansfrihetens
innebörd kan vid ett krig
omöjliggöra för oss att bevara neutraliteten,
och vi kan då, som centerledaren
herr Hedlund tidigare sagt, riskera att
komma i ett farligare läge än om vi tillhörde
något av de militära blocken.

En deklarerad alliansfrihet, som fått
sig påhängd en rad tvetydiga uttalanden
om våra avsikter i händelse av krig
eller under skärpta förhållanden och
som parats med ständiga utfall mot det
ena av de två blocken, är inte ägnad att
inge det tvåsidiga förtroende — från
både väst och öst — som är nödvändigt
för att vår neutralitet skall respekteras.

Det är i dessa avseenden som herr
Hjalmarsons och högerns uppträdande
enligt min mening är livsfarligt för vårt
land. Vi har, som redan sagts, under
årens lopp varit med om — och i det
längsta sökt förklara — de hjalmarsonska
utflykterna till Atlantpaktens
gränsmarker, till Bornholm, till det i
fred förberedda samarbetet med Nato
och en del annat. Men när herr Hjalmarson
trots allt tålamod som visats
fortsätter att driva en linje, som inte är
förenlig med en verklig alliansfri politik,
då måste det väl någon gång från
regeringens sida sägas ifrån, att nu får

56 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

herr Hjalmarson bestämma sig. Vill
herr Hjalmarson fortsätta med sina tvetydigheter,
så skall ingen neka honom
att göra det, men herr Hjalmarson skall
då inte samtidigt propsa på att få framträda
som den nuvarande regeringens
talesman i utrikespolitiska frågor. Herr
Hjalmarson får väl lugna sig, tills det
kommer en regering som är mindre aktsam
i sitt utrikespolitiska agerande än
den nuvarande.

Herr Hjalmarson och högern försöker
nu spela rollen av förfördelad oskuld —
jag tar dem avsiktligt i denna ordning;
även om det efter det uppträdande på
ett snöre som för en stund sedan demonstrerades
skulle kunna förefalla som
om det inte funnes några avvikande meningar,
så tror jag att det inom högerpartiet
finns folk som har en annan
uppfattning än den som kommit till
synes.

Det är verkligen en näpen syn! Den
stygga regeringen lät inte herr Hjalmarson
resa till FN, och det påstår nu herr
Hjalmarson — liksom han har gjort tidigare
— skulle bero på att han vågat
rikta kritik mot den ryske regeringschefens
tilltänkta besök här i landet. Det
skulle alltså — menar man — vara ett
försök från regeringens sida att tysta
den fria opinionsbildningen. Vore det
så, då skulle det verkligen vara allvarligt,
men nu vet varenda omdömesgill
människa i det här landet att dessa påståenden
är vanvettiga. Varenda människa
vet att det alltid varit socialdemokraterna
som stått främst i kampen mot
främmande våldsideologier, oberoende
av om de kommit från söder eller från
öster. Det är kanske inte alla man kan
fälla det uttalandet om. Det är de socialdemokratiska
arbetarna som ute på
arbetsplatserna fått klara jobbet som
ideologiska renhållare gentemot kommunismen.
Vi kommer att fortsätta med
det och kommer inte att falla undan för
några påtryckningar från vare sig det
ena eller det andra hållet. Det här vet

också herr Hjalmarson och högern, men
ändå kastar man ut fullkomligt grundlösa
insinuationer om regeringens —
och därmed också socialdemokraternas
— benägenhet att vika undan för vad
de styrande i Moskva önskar.

Ärade kammarledamöter! Vi tänker
inte driva vår politik efter några önskemål
från Moskva eller från något annat
håll. Rättesnöret för vår utrikespolitik
måste allt framgent vara, att denna politik
skall ge oss chansen att hålla oss
utanför krig. Vi måste i fred handla så
att vi blir trodda och respekterade från
alla håll och så att vi bygger upp korrekta
och vänskapliga förbindelser med
våra grannar.

Det är, såvitt jag kan förstå, en sådan
innebörd av den alliansfria politiken
som herr Hjalmarson inte vill acceptera,
och då får herr Hjalmarson finna
sig i att bli ställd vid sidan. Vad jag
i det sammanhanget möjligen skulle
vilja kritisera regeringen för är, att den
inte långt tidigare ställt herr Hjalmarson
där han hör hemma. Även om jag
kan förstå att man från regeringens sida
i det längsta velat avvakta och se om
inte herr Hjalmarson trots allt skulle
ta sitt förnuft till fånga, borde man, menar
jag, ha ingripit tidigare. Redan efter
utflykten till Bornholm stod det väl
ganska klart att herr Hjalmarson inte
fattat — eller velat fatta — vad en alliansfri
svensk utrikespolitik innebar,
och inte heller i dag tycks han fatta det.
Det är beklämmande. Om man skalar
av alla bombastiska utstofferingar och
alla floskler visar det sig att herr Hjalmarson
ingenting har lärt.

När regeringen nu äntligen har ingripit,
hälsas detta med den största tillfredsställelse
av alla de grupper av
vårt folk som helhjärtat sluter upp på
regeringens utrikespolitiska linje, och
den socialdemokratiska gruppen i denna
kammare står som en man bakom regeringen
— det vågar jag påstå utan att
behöva företa någon räkning.

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen förhandlingarnas
ledning.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Det var svårt att känna
igen herr Hjalmarson under vissa delar
av hans första anförande. Jo, när han
kom med utfall och falsarier om Sovjetunionen,
då kände vi igen honom.
Dessemellan spelade han den slätkammade
lojale mönstergossen, som var litet
sårad över att han var illa behandlad
och som mycket väl kunde tänkas
vara representant i FN. Debatten i dag
liksom regeringens vägran att godkänna
honom som sin talesman gör i verkligheten
slut på den slitna fiktionen att
det råder enighet om den svenska utrikespolitiken.
Någon sådan enighet
har inte rått tidigare och råder inte
heller nu. Den stora majoriteten av
svenska folket är ärliga anhängare av
alliansfrihet i fred och neutralitet i
krig. Detta förutsätter beredskap att
försvara vårt territorium och vår oavhängighet
mot varje kränkning, oavsett
från vilket väderstreck den kommer.
Vår främsta strävan måste vara att
hålla oss utanför krig och maktblock,
att värna vår 150-åriga fred. Folkets
majoritet torde ansluta sig till den uppfattning
av alliansfriheten som statsministern
gav uttryck åt på Konserthuset,
nämligen att Sverige icke kan
välja — ens i ett kritiskt läge och under
starkt tryck — att inträda på någon av
de krigförandes sida. Statsministern
upprepade denna definition av alliansfriheten
i dag, och herr Hedlund har
oreserverat instämt däri. Alliansfriheten
medger inte heller »att Sverige kan underlåta
att bjuda motstånd mot varje
angreppshandling eller underlåta att
motsätta sig kränkningar av landets
neutralitet. Den får inte skapa misstro
hos någon stormakt, men den får inte
heller skapa förväntningar hos någon

stormakt om avvikelser från den valda
han dlingslinj en ».

Det är riktigt, när statsministern säger
att denna linje har förankring i vår
historia, våra traditioner och våra
erfarenheter. Mot denna linje står högern
som klar motståndare, och inte
bara högern. När herr Ohlin nyss avgav
sin deklaration, talade han inte för
hela sitt parti. Vid herr Hjalmarsons
sida står en mycket stark grupp inom
folkpartiet med Sveriges två största
tidningar i spetsen plus en del framträdande
personligheter, bland andra
Washington-ambassadören i första kammaren.
Dessa tidningar, högern och atläntpaktsfalangen
inom folkpartiet
spyr gift och galla framför allt över
utrikesminister Undén, som företräder
neutralitetspolitiken. I direkt anslutning
till herr Erlanders konserthustal
skrev Dagens Nyheter med instämmande
av Svenska Dagbladet och hela högerpressen,
att »vår plats är given» i ett
kommande storkrig och att vi under
inga villkor kunde tänkas komma på
annan sida än »demokratierna».

Detta att vi inte får komma i krig »på
fel sida» finner man ideligen i denna
argumentering. Högermannen Nordenson
har i Svenska Dagbladet framfört
åsikten att Sverige vid ett angrepp från
västmakterna »icke fick komma i militär
motsättning» till dessa. Herr Hjalmarsons
trogna bundsförvanter i Dagens
Nyheter har i många år hävdat den
inte bara antineutrala utan också landsförrädiska
tesen, att Sverige inte får
försvaras vid ett angrepp från väster,
ty då skulle vi kunna råka komma i krig
på Sovjets sida. Denna högerns och
den folkpartistiska Dagens Nyhetersfalangens
linje är rena hånet mot allt
vad neutralitet och alliansfrihet heter.
Man vill använda dessa begrepp som en
falsk skylt, tills »deras plats är given» i
ett krig. Det är ett typiskt exempel på
en politik som väcker förväntningar på
det ena hållet och misstro på det and -

58 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

ra. Det innebär att man säger till de
makter i väster och söder, som för nära
tjugo år sedan begärde att få utnyttja
vårt territorium för krig mot
Sovjet: Var så goda och stig på! Vi
kommer inte att göra något motstånd,
om ni i ett spänt läge vill invadera och
ockupera Sverige. Vi gör heller inte
något motstånd om ni vill använda våra
flygplatser och vårt territorium för
krig mot en annan makt, även om Sverige
därmed kanske förvandlas till en
atom- och vätebombsförhärjad askhög.
Det innebär att man låter den andra
parten förstå att talet om alliansfrihet
icke är allvarligt menat och att
Sverige har valt sida om det blir krig.

Det fredsälskande svenska folket måste
tillse att företrädarna för denna uppfattning
inte får något inflytande över
svensk utrikespolitik. Regeringens ingripande
kom sent, men det är bra att
det har kommit. Dock: Varför var man
beredd att godkänna lierr Svärd, som
helt solidariserat sig med herr Hjalmarson?
De två är politiska enäggstvillingar.
Det är fråga värt efter instämmandena
i dag i herr Iljalmarsons
tal, om det finns någon högerman i
varje fall här i kammaren, som kan representera
regeringen och folkmajoritetens
linje. Det måste tillses att herrar
Hjalmarson och Svärd inte heller i fortsättningen
får företräda Sverige, ty vad
man kommit med i dag är typiska undanglidanden.

Vad herr Hjalmarson sade om atomvapenupprustningen
menar han säkert,
även om han, som herr Erlander förmodade,
kommer att retuschera det i
protokollet. Det finns ju ingen anledning
att, därför att högern kan säga, att
det är ett valtaktiskt framträdande, låta
högern slippa undan. Det visar bara,
att högern och folkpartiets aktivister
känner, att deras atlantpaktspolitik röner
mycket starkt motstånd ute bland
svenska folket.

Vad beträffar det mycket omtalade

Chrustjovbesöket konstaterar jag, att
herr Hjalmarsons stora aktion strandat
och kommit i en löjeväckande dager
när Eisenhower och den amerikanska
högern tog emot Chrustjov och lärde
sina egna Hjalmarsöner att uppträda
hyfsat. Ännu värre blev det, när den
engelske högerledaren MacMillan gjorde
Moskvabesöket och sina vänskapliga
förbindelser med Chrustjov till sitt partis
stora trumfkort i den engelska valkampanjen.
Inte ens herr Adenauer och
general de Gaulle har gått på herr Hjalmarsons
linje. Här står uppe i den
frostiga Norden herr Hjalmarson som
den siste ståndaktige tennsoldaten bland
högerledarna i världen på det kalla krigets
yttersta skansar. Han uppträder
som den tappre men något enfaldige
Sven Dufva på bron som bara slog och
slog, utan att herr Hjalmarson bryr sig
om att några av hans mest inflytelserika
partikamrater tyckte att han bar sig
dumt åt.

I kampanjen mot Chrustjovbesöket är
det ett par argument som ideligen går
igen. Det är att man skall vända sig
mot besöket på grund av vad som hänt
i Baltikum och i Ungern och därför att,
för att citera herr Hjalmarson ordagrant,
Chrustjov och Sovjet är »krigshotets
främsta tillskyndare».

I kampanjen mot besöket framträdde
herr Hjalmarson demonstrativt tillsammans
med den baltiska främlingslegionen,
som utnyttjar den svenska gästfriheten
till konspirationer och stämplingar
mot ett annat land. Den baltiska
kommittén i Sverige kallas i Norge baltisk
regering men uppträder här under
ett mera undanglidande namn.

De baltiska flyktingarna i Sverige utgör
ett mycket blandat klientel — jag
vill betona det för att det inte skall bli
något missförstånd. Där finns nog ganska
många fiskare, bönder och arbetare,
som under det hårda kriget helt
enkelt flydde från krigets påfrestningar
och som uppträder lojalt här i Sverige.

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

Men det finns också andra. Vi får inte
glömma, att de tre baltländerna i alla
fall i slutet av 1930-talet var klara diktaturer,
vilket ju inte hindrade statsmannavisiter
i bägge riktningarna mellan
Sverige och Baltikum. Vidare får
vi inte glömma ,att dessa fascistelement
under Hitlertiden samarbetade med Gestapo
och SS och deltog i deras terror
mot den radikala delen av Baltikums
befolkning. Jag skall ta ett enda exempel,
och jag skall ta det från en typisk
Atlantpakts-tidning. I Expressen för den
17 augusti i år förekommer ett referat
av en bok som utkommit nyss fastän
tyvärr ännu inte i Sverige, i vilken en av
delegaterna vid den judiska kongressen
i Sverige Isaac Levinson, som fått hela
sin familj utrotad och sedan använt hela
sitt liv för att leta fram dokumenten
om utrotningen av 250 000 judar »till
sista man, kvinna och barn», som det
står i Expressen. Hans två systrar och
ene bror dödades av letter och tyskar.
Hela hans släkt förintades under kriget.
Expressen finner det särskilt anmärkningsvärt,
att han riktar skarpa anklagelser
mot letterna — lettiska fascistelement
och antisemiter — för deras
deltagande i dessa mord. Expressen
skriver: »Levinson säger att det största
blodbadet i Europa under andra världskriget
skedde i november—december
1941 i Lettland. Bortåt 30 000 judar avrättades
då. Tyskarna klädde av de
dödsdömda före avrättningen». Expressen
fortsätter:

»Levinson vet också att tyskarna var
bestialiska i sin behandling av judarna,
men han återkommer gång på gång till
letternas skuld i massakern på judarna.
Han säger: Många av de letter som i dag
lever i Tyskland, England och Sverige
och Latinamerika är skyldiga till massmord
på judar.

Levinson stöder sig på franska jmlearkiv
som samlats efter kriget. Rabbi
Noruck, de lettiska judarnas religiösa
och politiska ledare som också spelat

en stor roll i Lettlands politiska liv
över huvud och som i dag lever i Israel,
stöder Levinsons uppfattning i ett företal
i boken.

Noruck är i dag i Stockholm.»

Så långt Expressen och Isaac Levinson.
Det var inte bara judar som massmördades
under de tre Hitleråren i
Baltikum, utan också radikala arbetare.
Många av dem som deltagit i dessa ogärningar
har sökt sig till Sverige. De tillhör
de mest aggresiva och pådrivande
krafterna i de baltiska kommittéer som
arbetar här. Det var den sortens folk
som skulle demonstera i Sverige mot
Chrustjovbesöket. Det är en främlingslegion
med sådant inslag som kallat
herr Hjalmarson till hedersledamot.

Herr Hjalmarson söker återuppliva
hetsen kring Ungern-dagarna 1956. Det
föranleder mig att påvisa, att herr
Hjalmarsons vackra tal om de små ländernas
frihet, om att andra stater inte,
vare sig militärt eller på annat sätt, får
blanda sig i deras inre angelägenheter,
för honom är en klasskampfråga och
ingenting annat. Chrustjovbesöket skulle
motarbetas därför att sovjetsoldaterna
enligt avtal ingrep i november 1956,
för att slå ned en högerkupp mot en
socialistisk regim. Det fanns den 4 november
1956 — det finner var och en
som studerar frågan — bara ett alternativ
till det som skedde, nämligen ett
blodigt inbördeskrig, där sannolikt segraren
skulle ha blivit de element, som
hade mesta vapnen och som under vissa
svenska korrespondenters sadistiska
fröjd lynchade massvis med judar och
kommunister på Budapests och andra
städers gator. Det hade säkert blivit
värre än Horthy-diktaturen under 27
år, som var en av de hårdaste i Europa.
Det hade blivit en krigshärd i Europas
mitt.

Men vad har herr Hjalmarson gjort i
andra fall? Har han vänt sig emot vissa
andra regeringar för att de ingripit militärt
i andra länders angelägenheter?

60 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

Hade högern någonting att invända mot
de 14 regeringar, som 1917—1920 började
interventionskrig för att krossa den
ryska revolutionen? 14 regeringar var
det! Hade han — för att åter tala om
Baltikum — något att invända, när de
baltiska arbetarnas socialistiska frihetsrörelse
och Sovjetrepubliken i Lettland
krossades av utländska trupper,
främst av den tyske lraisergeneralen
von der Goltz, som länge härjade i Baltikum,
och med stöd av engelska flottan
och svenska vitgardister. Om det
utländska ingripandet inte skett, hade
säkert Baltikum varit socialistiskt redan
1920.

Eller tag vårt grannland Finland, det
första land i världen som hade en på
demokratisk grund vald socialistisk majoritet
i det dåvarande parlamentet, en
majoritet, som i förbigående sagt drevs
bort med kosacker, underställda den
ryska Kerenskij-regeringen. De finska
arbetarnas uppror krossades också med
krigsvana tyska trupper, ledda av samme
von der Goltz, som ledde massterrorn
mot arbetarna i Baltikum. Den
tyska insatsen var avgörande, men dessutom
fanns det stora grupper svenska
vitgardister, inom parentes sagt ledda
av herr Hjalmarsons egen far.

Var hade vi högerns motstånd på den
tiden? Man hetsade till ingripande i
denna inre konflikt. Hela högerpartiet
var för detta ingripande, och efteråt
godkände det den regim, som kallblodigt
utplånade 30 000 fångna finska arbetare
med terror eller hungerdöd.
Var hade vi högerns avståndstagande
1919 när den ungerska arbetarrevolutionen
krossades, framför allt av rumänska
trupper? Var har högern tagit
avstånd från de regimer, som drivit
de färgade folken in i kolonialt slaveri
och bekämpat dem under blodiga inbördeskrig?
Tas inte dessa regimers
drottningar och presidenter emot här i
landet, och har herrar Hjalmarson och

Ohlin vid de tillfällena vägrat att gå på
niddag?

Och hur var det just under Ungerndagarna?
Har vi glömt att tre s. k. demokratiska
stater, England, Franrike
och Israel, vilkas representanter säkert
blir väl mottagna av herrar Ohlin och
Hjalmarson, började ett blodigt angreppskrig
mot Egypten för att egyptierna
ville ha en kanal som gick genom
deras eget land? Detta angrepp pågick
visserligen bara några få dagar, men
under de dagarna krävdes många fler
blodsoffer bland civilbefolkningen i
Port Said och andra städer än under
striderna i Ungern.

Så är det ställt med högerns och de
andra atiantblockanhängarnas ställningstagande
till diktatur och frihetsstrider.
Deras ställningstagande beror
helt på om det är högergrupper som
kämpar mot socialister eller tvärtom.

Efter Chrustjovs besök i Amerika och
andra länder är herr Hjalmarsons Sven
Dufva-attityd ganska löjlig. Det går inte
i längden att utmåla en rörelse, som på
42 år visat sådan attraktionskraft, att
den i dag omsluter drygt en tredjedel
av världens befolkning, som en samling
banditer. Den tiden är förbi. Det
går inte att påstå, att en tredjedel av
världens befolkning kämpar med herr
Hjalmarsons meningsvänner för att
skaffa sig ett »omänskligt politiskt system»,
som det hette i det av statsministern
citerade dokumentet. Det går
inte — också hans egna ord — att som
krigets främste tillskyndare utpeka den
makt, som i FN — visserligen två månader
innan herr Hjalmarson inte kom
dit — ställer förslag att all krigsmakt
skulle skrotas ned, alla atom- och vätebomber
i alla länder, socialistiska och
kapitalistiska, att generalerna skall pensioneras
och materielen förstöras. Om
det inte går på fyra år, kunde det väl
åtminstone gå på några få. Detta förslag
har väckt ett sådant uppseende i
världen, att herr Hjalmarsons partivän -

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

ner och meningsfränder har rätt svårt
att värja sig mot det mäktiga intrycket.
Både han och herr Ohlin försöker i dag
komma med invändningar. »Det måste
finnas kontroll, och ryssarna vill inte
ha någon sådan», säger de. Det är en
direkt förfalskning. I det ögonblick man
beslutar en nedrustning eller avrustning
kommer det inte att finnas något motstånd
på det hållet mot den mest effektiva
kontroll som kan tänkas, men först
måste man ha något att kontrollera.
Det måste finnas ett nedrustningsbeslut,
och kontrollörerna skall se till, att det
följes. En kontroll utan nedrustning är
spioneri och inte kontroll.

Herr Hjalmarson påstod — ett av
hans påståenden har redan dementerats
av statsministern — att av alla
dessa beslut som hade träffats på toppkonferenser
och andra konferenser var
det bara österrikebeslutet som hållits.
Hur var det, herr Hjalmarson, med
Potsdamkonferensen? Den beslöt, att
man aldrig skulle tillåta en aggressiv
krigsmakt att återuppstå i Tyskland. Är
det ryssarna som har upprustat Västtyskland
till en väldig anfallsbas med
atomvapen och andra av de mest moderna
vapnen?

Herr Hjalmarson citerade Chrustjovs
tal för några dagar sedan, i vilket denne
nämnde hur många robotar Sovjetunionen
kan producera, men han glömde
att citera fortsättningen. Vad sade
Chrustjov vidare? Jo, ungefär följande:
Jag säger detta för att ingen skall tro
att det är av svaghet som vi föreslår
att världen skall nedrustas och avrustas,
men vi vill inte ha något krig. Vi
är beredda att kasta alla dessa vapen
i havet eller förstöra dem på annat sätt,
naturligtvis under förutsättning att
Västmakterna gör detsamma. Denna
fortsättning glömde herr Hjalmarson att
ta med, och då blir innebörden en annan.

Det har gått så långt, att om vi följer
den strategiska och politiska litteratu -

ren ute i världen, så finner vi att en rad
framstående skribenter i Amerika och
Västtyskland är mycket rädda för Sovjets
fredspolitik. De är övertygade om
att Sovjetunionen aldrig kommer att
börja något krig, därför att den som
börjar ett krig skulle komma i ett mycket
farligt psykologiskt läge gentemot
folken. De är mycket ledsna över detta
faktum. Jag skall som exempel ta en
mycket aktuell bok, nämligen William
S. Sclilamms stora politiska bestseller
i Västtyskland. Författaren är inte vem
som helst utan en av Adenauerregeringens
och de tyska militärernas och Ruhrkapitalisternas
bästa umgängesbröder.
Boken heter »Die Grenzen des Wunders».
Där hävdar Schlamm — och han
har många anhängare i både Amerika
och Västtyskland — att Sovjetunionen
aldrig kommer att gå till militärt angrepp
och att det är farligt för väststaterna
att bygga upp sitt försvar för
att avvärja ett angrepp eftersom det
inte kommer något. Jag citerar ordagrant:
»Den centrala avsikten i all kommunistisk
strategi är att undvika militär
konflikt. Ty det oerhörda i konflikten
mellan kommunismen och väst
— så oerhörd att ingen vågar nämna
detta faktum — är att kommunismen
blomstrar i fred, vill fred, triumferar
i fred.» Då finns det, menar han, för
västern ingen annan utväg än »det totala
och globala förintelsekriget» med
flygburna atombomber och interkontinentala
raketer.

Så övertygade är i dag både statsmän
och framstående militärer om att skall
västmakterna få ett krig, är det fråga
om ett krig som de har börjat själva,
och därmed faller egentligen hela motiveringen
för Sveriges utrustande med
atomvapen. Föreställningen om att Sovjet
kommer att gå till angrepp är ingenting
annat än generalernas stora propagandanummer.
Vi har inte varit och är
inte hotade från det hållet. Det är därför
rent av löjligt, när herr Hjalmarson

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

menar att Chrustjov inte skulle få komma
hit därför att Chrustjov, som framlagt
de mest vittgående av alla ned- och
avrustningsförslag här i världen, skulle
vara »krigshotets främste tillskyndare».
Det finns inte något annat hinder för
genomförandet av Sovjets förslag än
västmakternas motstånd och det är säkert
miljoner människor som i dag tänker
såsom den engelske labourledaren
Gaitskell: »Låt oss för Guds skull ta
Chrustjov på orden.»

Jag vill sluta med att säga, att vi här
i Sverige ju inte kan ändra landets geografiska
läge. Sverige och Sovjetunionen
är grannar. Länderna har två skilda politiska
system, men det bör inte hindra
dem att leva i fredlig tävlan med varandra.
Det är ju detta som är målet för
avspänningenssträvandena i världen av
i dag, och så har blivit förhållandet,
eftersom man inser att alternativet är
en mänsklighetens och världens förstörelse
genom vätebomben, en förstörelse
där intet land går säkert och där ingen
trygghet står att vinna med militära
maktmedel, varken för oss eller för stormakterna
Amerika och Sovjet. Länderna
kan förinta varandra genom vätebomben
men inte skapa trygghet. Varför
skall då inte ett fredsälskande land
som Sverige, som haft fred i 150 år,
använda sitt inflytande för att främja
freden i stället för dessa misstänkliggöranden
och avsteg från fredens, neutralitetens
och alliansfrihetens politik,
som herr Hjalmarson och Dagens Nyheters-falangen
företräder? Varför skall vi
inte göra vår stämma hörd i den kör
som kräver avspänning och fred i världen? Jag

kan instämma med en annan högerman,
den gamle Paasikivi i Finland,
när han sade: »ödet har gjort oss till
Sovjets grannar. Det bästa vi kan göra
är att arbeta så mycket som möjligt för
fred och vänskap med detta land.»
Herr Hjalmarson och Dagens Nyheter
företräder en annan linje, och de är

rädda för att de skall behöva försvara
denna linje i 1960 års valrörelse. Jag
håller inte med statsminister Erlander
om att därest de nu gör en taktisk
reträtt, skall de skonas. Det finns inte
något bättre sätt att slå dessa herrar
än att tvinga dem försvara sin linje i
valrörelsen. Därför menar jag att valrörelsen
år 1960 måste bli en generaluppgörelse
med herrar Hjalmarson och
Tingsten och deras strävan att ändra
vår utrikespolitiska kurs genom att göra
slut på alliansfriheten och neutraliteten
och därigenom förvandla oss till en
kugge i det enda block, som i dag hotar
freden i världen.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Efter de världsomfattande
perspektiv och det vindsus av
stormaktspolitik, som nu en stund fläktat
genom kammaren, kanske det må
vara mig tillåtet att återgå till våra
egna, mera blygsamma förhållanden.

»Samverkan och samling kring utrikespolitiken
är av stort värde. Vi är
djupt tacksamma för att den i stort sett
kunnat bevaras under årtionde efter årtionde.
Det värdet är så stort, att vi alla
borde göra ansträngningar för att bevara
sammanhållningen.» Dessa ord,
herr talman, är inte mina, ehuru jag
helt och fullt erkänner deras riktighet.
De är hämtade ur en nyligen publicerad
broschyr, signerad av statsminister Tage
Erlander.

Jag upprepar: ». . . vi alla borde göra
ansträngningar för att bevara sammanhållningen.
» Låt oss, herr talman, ett
ögonblick se bort från dagens speciella
stridsämne och i stället försöka se problemen
ur ett annat, vidare och mera
allmänt perspektiv. Låt oss så ställa
frågan: Vad kan en regering i ett demokratiskt
land sådant som Sverige göra
för att skapa och vidmakthålla en
sådan sammanhållning kring utrikespolitiken?
Vilka metoder kan den nytt -

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

ja och vilka åtgärder måste den avstå
ifrån?

Det resonemang som jag här skulle
vilja följa är — och jag betonar det —
helt allmänt. Det skall alltså vara tilllämpligt
vilken regering och vilket parti
som än sitter vid makten.

Till en början är det då uppenbart,
att regeringen själv verkligen måste vilja
sammanhållning och tillmäta den ett
så stort värde, en så hög prioritet, att
regeringen är beredd att bringa offer
för enhetens skull. Inrikespolitiska och
naturligtvis valtaktiska synpunkter
måste här stryka på foten och stå tillbaka.

Vidare måste regeringen — det gäller
fortfarande vilken regering som helst
— låta bli att göra uppgiften omöjlig
för sig genom att sätta målet så högt,
att man siktar till en absolut och exakt
överensstämmelse utan nyanser. Det får
inte här bli fråga om att så att säga
ställa upp en pluton på linje. Människor
är olika och tänker olika. En sammanhållning,
som åstadkommes genom att
många av dem gör våld på sin egen uppfattning
eller håller tyst med vad de
tänker, har intet värde.

Regeringen — fortfarande vilken regering
som helst — måste i varje ögonblick
ha klart för sig, att dess maktställning
är en tillfällighet som när som
helst kan bytas i sin motsats. Regeringen
måste hela tiden hos sig själv
inskärpa, att lika väl som den och dess
meningsfränder kämpar för ideal som
de tror på, så kämpar andra grupper
för andra ideal. Det finns inte något fog
för att behandla dessa andra meningsgruppers
företrädare såsom moraliskt
eller intellektuellt underlägsna eller som
människor av lägre dignitet. Detta gör
att den regering, som väl vill rykta sitt
värv som främjare och bevarare av
samling och enighet, oändligt noga måste
undvika att kommendera sig fram.
Man måste i stället överlägga, samråda,
förhandla och kompromissa.

Varje utrikesminister av vad färg han
må vara ser väl helst att han får sköta
sitt invecklade och känsliga spel
utan att störas av opinionsyttringar ute
hland folket, nota bene opinionsyttringar
som inte passar in i hans eget
schema. Det går lättast så. »Hur mycket
visare är det inte att förråda de demokratiska
principerna genom att inte ta
ställning förrän det är klart vilken sida
som kommer att vinna», säger labourskribenten
R. H. S. Crossman i sin nyss
utkomna bok, men en sådan attityd är
inledningen till demokratiernas förintelse.
En fri värld är inte tänkbar utan
en världsopinion, som har ett moraliskt
innehåll och som just med utgångspunkt
från moraliska värderingar
fördömer övergrepp och förtryck från
vad håll de än må emanera. Sovjetunionen
hyser enligt Chrustjovs tal den 18
september inför FN:s generalförsamling
»den uppriktigaste sympati och den
djupaste förståelse för alla folk som på
olika kontinenter försvarar sin frihet
och nationella oavhängighet». Sådana
känslor måste människorna i vårt land
också ha rätt att hysa, och de måste ha
rätt att ge uttryck åt sådana känslor
även när det gäller grannländer och
närstående folk som blivt härtagna eller
på annat sätt kommit att uppgå i
större enheter. Satsen »en svensk tiger»
kan icke ges generell tillämpning.

Statsministern frågade i dag gång på
gång: Vad tjänar det till att tala om de
underkuvade ländernas frihet och rätt?
Låt mig ställa motfrågan: Hur kan någon
människa i det här landet med hjärta
i bröstet låta bli att tänka på de underkuvade
folkens lidanden och att tala
om vad han tänker?

Visst förslår man utrikesministrar
som i upprörda ögonblick ber press,
skribenter och talare lägga en smula
band på sina känslor. »Ingenting är lättare»,
säger André Maurois, »än att lägga
band på den känsla som man inte
hyser.»

64 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

Kravet på hänsyn till olika tänkande
måste göra det uteslutet för en regering
att utan ingående förhandlingar plötsligt
ställa oppositionen inför fullbordade
fakta och detta i all synnerhet när
det gäller aktioner av sådan art, att regeringen
på förhand vet att de måste te
sig stötande för stora befolkningsgrupper.

Om trots all takt, finkänslighet och
hänsyn i umgänget med oppositionen en
dissonans skulle uppstå, vad gör då en
regering som känner sitt ansvar för en
samlad front utåt? Den försöker väl slå
nya bryggor, ser efter om inte motparten
kan ha haft rätt i något av vad han
sagt, undersöker om det inte är möjligt
att gå honom till mötes i en eller
annan punkt.

En ansvarskännande regering undviker
sorgfälligt att göra ont värre genom
att låta en meningsskiljaktighet få
större proportioner än den har i verkligheten.
Den söker väl i stället med all
kraft stryka under allt det som enar
och är gemensamt och att så långt det
går tona ner det som skiljer. Det är,
som premiärminister Nehru nyligen
framhöll i indiska parlamentet, »ovärdigt
att skrika och slå omkring sig som
om det vore krig». I stället borde man
söka få till stånd förnuftiga förhandlingar
i tvistefrågorna. Jag hoppas att
statsministern under sin julresa till Indien
tar tillfället i akt att av sin värd
lära något av detta.

Herr talman! Detta var bara några,
en smula rapsodiska funderingar kring
de vägar en regering -— oavsett färg —
måste följa för att nå sitt mål att skapa
enighet och sammanhållning utåt. Jag
vågar hoppas och tro, att ingen eller i
alla fall få av kammarens ledamöter har
något att invända mot de handlingsnormer
som jag här har velat uppställa.

Låt mig sedan gå över till nästa avsnitt
av min framställning, nämligen till
frågorna huruvida och i vilken mån regeringen
Erlanders utrikespolitiska age -

rande under de senaste månaderna har
sammanfallit med eller avvikit från de
normer jag velat uppställa. Jag begränsar
mig till det händelseförlopp, som utspelats
under sommaren och hösten
kring utseendet av Sveriges FN-delegation.
Jag skall söka så exakt som möjligt
återge precis vad som har inträffat
och lämna bedömningen och värderingen
åt kammarens ärade ledamöter.

Förspelet var att regeringen Erlander
efter samråd med sina kolleger i Danmark
och Norge men utan att på något
sätt ha konfererat med den svenska oppositionen
utfärdade sin inbjudan till
den sovjetiske ministerpresidenten att
besöka Sverige och att detta framkallade
bestämda gensagor särskilt från höger-
och folkpartihåll.

Den 3 juni 1959 anmälde högerpartiet
helt rutinmässigt vilka personer partiet
önskade som FN-delegater vid höstens
session. Det var för första perioden omfattande
ungefär tiden 15 september—
30 oktober ledamoten av första kammaren
herr Knut Ewerlöf och för andra
perioden endera av ledamoten i samma
kammare herr Gunnar Svärd och ledamoten
av denna kammare herr Jarl Hjalmarson.
Vilken av de sistnämnda som
skulle komma i fråga kunde för det dåvarande
inte sägas. Därför meddelades
kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet,
att högerpartiet skulle återkomma
vid månadsskiftet augusti—september
för att lämna definitivt besked härom.
Enligt praxis följes vederbörande
partis förslag när regeringen utfärdar
förordnandet. Endast ett undantag från
denna regel känner jag till. Att så sker
är ju själva förutsättningen för att partierna
såsom sådana skall kunna anse
sig representerade i delegationen, därmed
»markerande den gemensamma
uppslutningen kring den alliansfria politiken»,
för att tala med statsministern.
Det kan ju inte räcka att regeringen
själv efter gottfinnande plockar ut en

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

eller annan folkpartist, centerpartist eller
högerman.

Vad som härnäst inträffade är följande.
En aktad ledamot av denna kammare
blev den 27 juli uppringd av excellensen
Undén personligen, vilken inbjöd
honom att resa till FN till hösten. Han
sade sig vara glad och tacksam för erbjudandet
men var litet konfunderad
och ställde denna fråga: »Då har alltså
partiet föreslagit mig?» Svaret från excellensens
sida blev ungefär så här: Det
har varit flera på förslag, men du visade
så stort intresse i fjol att jag gärna
skulle se att du kunde resa. —- Alltså
utan att ta någon som helst kontakt med
högerpartiets ledning utsåg excellensen
ovanför partiets huvud en icke föreslagen
högerman, låt vara av synnerlig
förtjänst. Observera att jag säger excellensen
Undén utsåg. Det är alldeles otvetydigt
att det var excellensen personligen
som agerade.

Detta något överraskande sätt att gå
till väga bör väl ses mot bakgrunden
av att excellensen Undén strax innan
drabbats av en kraftig chock. Den inhjudne
ryske ministerpresidenten hade
den 19 juli i ett tal hållet i Kreml i bryska
och ovänliga former avböjt det planerade
besöket och samtidigt kastat en
betydande del av skulden för dess inhiberande
på de nordiska regeringarna,
som underlåtit att skydda den av dem
inbjudne gästen mot angrepp från den
politiska oppositionen.

Helt naturligt något förvånad över utrikesministerns
sätt att gå till väga skrev
herr Hjalmarson den 29 juli ett personligt
brev till honom och bad om en förklaring.
Herr Undén svarade den 3 augusti,
att han endast utbett sig ett förslag
från högerpartiets sida och att han
inte kände sig bunden att följa det. Sedan
han hade fått reda på att den av
honom utsedde inte kunde bli ledig från
sin tjänst hade han utsett herr Gunnar
Svärd. Herr Hjalmarson skrev då den
(i augusti ett personligt brev till .stats -

ministern där han underströk, att om
utrikesministern ansåg att högerpartiets
ordförande inte borde komma i fråga
som medlem av FN-delegationen detta
borde sägas rent ut och skälen angivas.
Samtidigt underrättade herr Hjalmarson
statsministern om att herr Svärd av
personliga skäl inte kunde åtaga sig
uppdraget. Den 10 augusti telegraferade
statsministern, att regeringen som delegater
hade utsett herrar Ewerlöf och
Svärd. Herr Hjalmarson ringde statsministern
på Harpsund samma kväll och
fick först då beskedet, att regeringen inte
kunde godta hans namn på grund av
herr Hjalmarsons framträdande i samband
med det planerade Chrustjov-besöket.
Man kom emellertid överens om
att träffas för att försöka reda ut saken
i godo. I augusti månad började förberedelserna
för höstens ekonomiska förhandlingar.
Därvid upptäckte man, att
det skulle komma att bli en sådan tidsförskjutning
i dessa förhandlingar, att
det på grund av den skulle bli omöjligt
både för herrar Svärd och Hjalmarson
att resa under senare delen av
hösten. En rad sammanträffanden hölls,
vid vilka å ena sidan statsministern och
utrikeministern och å andra sidan herrar
Hjalmarson och Heckscher var närvarande.
Herr Hjalmarson erbjöd herrar
Erlander och Undén en uppgörelse
av den innebörden, att utrikesministern
genom TT skulle skicka ut följande
notis: Sedan riksdagsmännen Svärd
och Hjalmarson, som av högerpartiet alternativt
föreslagits till FN-delegationen
för andra perioden, meddelat att de på
grund av höstens ekonomiska förhandlingar
blivit förhindrade att resa har
utrikesministern till delegat utsett
-----» etc.

Sedan denna kompromiss kommit
till stånd ansåg högerpartiet för sin del
saken utagerad och var berett att söka
glömma och gå vidare. Beviset för den -

na försonliga inställning är att herr
Ewerlöf måndagen den 17 augusti av 5

— Andra kammarens protokoll 1959. Nr 27

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1950

Svar på interpellation ang. regeringens

utrikespolitiska debatt

reste med flyg till Los Angeles för att
därifrån fortsätta till New York, där
han skulle inställa sig till tjänstgöring
i delegationen den 15 september. Det är
väl för alla som känner herr Ewerlöf
fullständigt uppenbart, att han icke
skulle velat deltaga i FN-delegationen
om han inte varit klart övertygad om
att diskrimineringsbeslutet mot högerpartiets
ledare i och med kompromissen
frångåtts av regeringen.

Men, säger kanske någon, det står ju
inte i TT-meddelandet, att regeringen
skulle ha utsett herr Hjalmarson om
denne inte förklarat sig förhindrad.
Nej, det är riktigt! Det står där, inte
uttryckt i ord, men omständigheterna
ger ju alldeles glasklart vid handen, att
det är det som har varit parternas mening
och att just detta att diskrimineringsbeslutet
inte längre vidhölls var
kompromissens verkliga innebörd. Varför
skulle eljest utrikesministern ha
lämnat TT-meddelandet? Om detta bara
skulle innehålla att herr Hjalmarson
och herr Svärd blivit förhindrade att
resa, hade väl högerpartiet självt lämnat
denna uppgift utan att besvära excellensen
herr Undén. Det är inte någon
högerpartiets vana att lämna offentligheten
meddelanden om sina interna
förhållanden via kungl. utrikesdepartementet.

Men, herr talman, regeringen tolkade
kompromissen på sitt eget sätt. På given
anledning frågade högerpartiets partisekreterare
under hand den 26 augusti
statsministern i saken och fick till svar,
att diskrimineringsbeslutet mot herr
Hjalmarson stod fast. Detta bekräftades
genom ett samtal, som den 9 september
ägde rum mellan statsministern och utrikesministern
å ena sidan samt herrar
Hjalmarson och Heckscher å den andra.
Den 10 september fattade regeringen
som sådan beslut i ärendet.

Statsministerns roll i händelseförloppet
är av intresse och kommer väl att
mera exakt än han själv har gjort kun -

syn på de frågor, som förekommit i höstens

na klarläggas av framtida forskare med
tillgång till nu icke publicerade dokument,
bl. a. ur socialdemokratiska partiexpeditionens
arkiv. Statsministern hade
nämligen redan i juli månad underrättat
sin partiexpedition om vad som
förbereddes — som en beredskapsåtgärd.
Beredskap skapar man för krig
och icke för fred. Varför låta valrörelsen
1960 bara koncentrera sig till statsfinansernas
bedrövliga tillstånd och
kring de nya skatterna?

Det var som bekant Finland, som 1939
angrep Ryssland och än tidigare i historien.
Det var som bekant Abessinien,
som på sin tid riktade ett förödande anfall
mot Mussolinis Italien. Det är mot
denna bakgrund självfallet, att det var
högerpartiet som angrep regeringen rörande
utrikespolitiken — icke tvärtom.
Det hör till ministär Erlanders egenheter
att alltid vara den angripna och förfördelade
parten. Själva är de fromma
som lamm och oskyldiga som duvor.
Men för oss icke kollektivanslutna är
bilden en annan. Regeringens aktion
mot herr Hjalmarson följdes som bekant
upp i stor stil, en särskild broschyr
trycktes och delades ut med herr Erlanders
personliga tillägnan. Där ingick
statsministerns båda tal i ämnet. Ett
våldsamt angrepp riktades mot högerpartiets
ledare i upptakten till höstriksdagen.
Observera att det just är högerns
ledare personligen och ingen annan som
skall slås ned. Folkpartiledaren herr
Ohlin, som har deklarerat samma motvilja
mot Chrustjovbesöket som herr
Hjalmarson, är fortfarande i detta sammanhang
persona grata och skulle gärna
ha utsetts till FN-delegat, om partiet
hade föreslagit honom. Även herr Ewerlöf,
ja till och med herr Gunnar Svärd,
som eljest icke är så populär i regeringskretsar,
skulle ha dugt men icke
herr Hjalmarson. Han är den ende, som
enligt utrikesministerns och statsministerns
utlåtande icke är representativ för
svensk utrikespolitik och som inte har

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

det mått av ansvar och omdöme som
Sveriges alliansfria politik kräver av sina
företrädare.

Det är förbluffande och jag tillåter
mig säga, herr talman, det är förolämpande
att regeringen till den grad kunnat
missbedöma lojaliteten och sammanhållningen
inom högerpartiet, att
den trott sig kunna öppet smäda dess
ledare utan att komma i konflikt med
oss alla. Får jag ge herrarna på statsrådsbänken
en upplysning: Vi i högerpartiet
är ett arbetslag, som gemensamt
fattar ståndpunkt och som samfällt står
för de ståndpunkter vi har fattat. Det
kan förefalla, herr Erlander, kanske
egendomligt och otidsenligt men så är
det, och vi tänker inte ändra vårt sätt
att arbeta — för att vara vare sig statsministern
eller utrikesministern till lags.

Högerpartiets förtroenderåd offentliggjorde
den 10 september ett uttalande,
där det bl. a. står: »Regeringen har
meddelat att den icke anser att herr
Hjahnarson bör komma i fråga av
den anledningen, att han offentligt
framfört partiets uppfattning om ministerpresident
Chrustjovs besök i vårt
land». Ordalagen återger exakt den anledning
regeringen själv uppgivit. Att
så är fallet bekräftade herr Erlander,
som på förhand fick ta del av högerpartiets
kommuniké.

Men vad hände sedan? .lo, sen upptäckte
herr statsministern, att det angivna
skälet till diskriminering skulle
kunna tolkas som en eftergift för Moskva
och hittade då raskt på en rad
andra skäl som han tyckte lät bättre.
Dessa skäl har emellertid, ärade kammarledarmöter,
icke legat till grund för
diskrimineringsbeslutet. Det framgår
klart av diskrimineringsbeslutets avlattning.
Det kunde inte heller rimligen
ha legat till grund för ett sådant beslut,
eftersom de händelser som åberopades
ligger längre tillbaka i tiden och inträffade
före det att herr Hjalmarson
vid två olika tillfällen på uppdrag av

regeringen Erlander tjänstgjort som FNdelegat.
Statsministern tillåter sig nu
det uttalandet, att regeringen tidigare
utsett herr Hjalmarson till FN-delegat
därför att den hoppats att han skulle
ändra den ståndpunkt i utrikespolitiska
frågor han som högerpartiets företrädare
intagit. Herr Erlander måste ha
egendomliga erfarenheter om människors
trohet mot sina åsikter och ideal,
då han förutsätter att blotta tillfället att
få företräda regeringen i internationella
sammanhang skulle vara skäl nog att
börja revidera och tumma på åsikterna
och idealen.

Låt mig nu, herr talman, till sist återvända
till utgångspunkten, det av alla i
dagens allvarliga och riskfyllda läge
djupt kända behovet av samling och
sammanhållning utåt, och till sist ställa
frågan: Har regeringen Erlander genom
sitt handlande såsom det här beskrivits
gjort någonting positivt för att åstadkomma
sammanhållningen och enigheten?
Ja, något svar på den frågan behöver
vi inte. Regeringen Erlander säger
sig med all makt vilja arbeta för en
avspänning ute i världen och jag tror
på dess ord på den punkten. Men, ärade
kammarledamöter, varför inte i all blygsamhet
börja här hemma?

Herr talmannen återtog nu ledningen

av förhandlingarna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Cassel började sitt
inlägg med att ställa upp eu rad sederegler
för hur en regering skulle handla
för att främja samling i utrikespolitiken
och på bästa sätt undvika meningsskiljaktigheter.
Jag skall inte ingå på
innehållet i herr Cassels sederegler; jag
uttalar bara den förhoppningen, att han
själv måtte följa dem om han en gång
kommer att tillhöra en regering. .lag
beklagar att han inte samtidigt gav oss
en motsvarande codex för högerpartiets

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

uppträdande — jag tycker nämligen att
den skildring av händelseförloppet som
han sedan övergick till var påfallande
ensidig och missvisande.

Herr Cassel talade först om regeringens
ställningstagande till delegationens
sammansättning och sade, att det var
återbudet från den ryske regeringschefen
som gav upphov till den svenska regeringens
handlingssätt. Det påståendet
saknar varje fog. Det hade förekommit
en allmän beredning inom regeringen
med diskussion om delegationen
och om herr Hjalmarsons sätt att strö
omkring sig olika uttalanden, i vilka han
starkt reagerade mot inbjudan i fråga.
Regeringen kom då till det resultatet,
att herr Hjalmarson inte borde tillhöra
delegationen.

Jag vill tillägga, att det inte var för
att deklassera herr Hjalmarson som regeringen
kom till detta resultat. Vi fann
att avståndet mellan herr Hjalmarsons
uppfattning i utrikespolitiken crch regeringens
uppfattning var så betydande,
att regeringen inte ansåg sig kunna stå
till svars med att anlita herr Hjalmarson
såsom sin förtroendeman i Förenta
Nationerna. Allt detta tal om att partiets
ledare har smädats och att det var
förolämpande att inte utse honom till
delegat är fullständigt grundlöst, såsom
redan har framhållits i interpellationssvaret.
Herr Hjalmarson måtte väl stå
för de ståndpunkter han har i utrikespolitiken,
och om regeringen bedömer
att avståndet mellan hans ståndpunkter
och dess egen ståndpunkt är alltför stort
är det väl den enklaste åtgärd i världen
att avböja att ta honom med såsom regeringens
ombud i Förenta Nationernas
församling.

Fastän regeringen inte ville utse herr
Hjalmarson, som i så hög grad hade demonstrerat
mot Chrustjovs besök, utan
ville undvika att sätta denne opponent
i en besvärlig situation genom att låta
honom representera regeringen vid församlingens
möte, trots att han uppen -

barligen stod fjärran från regeringens
utrikespolitik, ville vi i största möjliga
utsträckning gå högerpartiet till
mötes och söka få något ombud som vi
på förhand kunde veta att högerpartiet
hade godkänt. Jag gjorde telefonledes
sonderingar hos herr Agerberg — det
skedde därför att han hade varit delegat
föregående år, och vi visste alltså att
han av högerpartiet var gillad såsom
delegat. Vi ansåg det vidare önskvärt, att
en delegat inte gjorde bara ett gästspel
för ett år. Det fanns alltså goda skäl
att söka få en representant för högerpartiet,
som dels var prövad, dels var
godkänd tidigare av högerpartiet och
dels av regeringen ansågs vara en dugande
representant i det arbete som
förestod inom Förenta Nationerna. Jag
dolde inte vid telefonsamtalet med herr
Agerberg, att han icke var föreslagen
av herr Hjalmarson. Helt naturligt begärde
han anstånd med sitt svar, och
när svaret kom visade det sig, att han
av sina tjänsteåligganden var förhindrad
att motta uppdraget.

När vi sedan utsåg herr Svärd, hade
vi visserligen vetskap om att han hade
sagt sig vara förhindrad, men vi kunde
inte dröja med utseendet av delegationen
så länge, som tydligen skulle bli
nödvändigt om vi först skulle klara upp
våra mellanhavanden med herr Hjalmarson,
och vi utsåg därför herr Svärd,
som var föreslagen alternativt av högerpartiet,
Vi följde sålunda fortfarande
linjen att ta med en person, som högern
själv rekommenderat. Om denne sedan
anmälde definitivt förhinder, ämnade
vi ta upp den saken separat och i efterhand
utse en annan ledamot av högerpartiet.

Vad sedan beträffar herr Ewerlöfs
resa efter det att kompromiss träffats, så
var även där herr Cassels skildring
mycket missvisande. Under våra samtal
med herr Hjalmarson var regeringen
beredd att inte ge offentlighet åt denna
sak. Vi kunde tänka oss att göra upp

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

med herr Hjalmarson om att han skulle
dra sig tillbaka och någon annan utses
i hans ställe. För att undvika offentlighet
kring denna konflikt gick vi med
på att utfärda en kommuniké, i vilken
det skulle meddelas att både herr Hjalmarson
och herr Svärd var förhindrade
att mottaga mandat för senare delen av
sessionen och att en annan person därför
hade utsetts. Det var också denna
kompromiss, som preliminärt slöts mellan
herr Hjalmarson och regeringen.

Till yttermera visso kom herr Hjalmarson
sedan upp på mitt ämbetsrum
i UD, och vi talade då om hur kommunikén
skulle formuleras. Därvid drog
herr Hjalmarson upp ett förslag ur fickan
och överlämnade det till mig. Det
var samma förslag som herr Cassel här
tidigare läste upp. Vi ansåg sålunda inom
regeringen att en kompromissuppgörelse
var träffad — och det gjorde
man tydligen också i högerpartiet, eftersom
herr Ewerlöf fick »grönt ljus»
för resa till Amerika. Men sedan inträffade
något nytt, och jag tror väl att
historiens ljus en gång kommer att falla
även över de händelser som utspelade
sig under den följande veckan. Då fick
vi nämligen på nytt besök av herr Hjalmarson,
nu tillsammans med herr Heckscher,
och då stod högerpartiet inte
längre fast vid den preliminära kompromissuppgörelse
som träffats. Högern
ville inte längre acceptera överenskommelsen,
om inte regeringen vore beredd
att utfärda en kommuniké, i vilken det
sades ifrån, att om herr Hjalmarson
hade velat fara, så skulle regeringen
ha ntsett honom.

Men detta hade ju varit fullkomligt
osant. Något sådant kunde vi givetvis
inte gå med på. Vad som inträffat under
mellantiden kan jag inte med säkerhet
avgöra, men det föreföll som
om en starkare hand än herr Hjalmarsons
ingripit och att vederbörande ogillat
den kompromiss, som herr Hjal -

marson preliminärt accepterat men nu
inte längre ville stå fast vid.

Herr E-werlöf har i dag lämnat en
förklaring i första kammaren. Det visade
sig, sade herr Ewerlöf, att omständigheterna
omkring herr Hjalmarsons
inställda resa hade läckt ut, och
detta var anledningen till att högern
inte längre ville stå fast vid uppgörelsen.
Till det vill jag bara säga, att såvitt
vi kunnat bedöma fanns inte detta
läckage på regeringssidan eller på regeringen
närstående håll. Det var tydligen
.från högerpartiet dessa uppgifter
läckt ut. Men om den ursprungliga kompromissen
hade genomförts och fråga
ställts rörande orsaken till herr Hjalmarsons
inställda resa, huruvida det
alltså vore sant att han inte kunde reservera
tid för uppdraget, så var regeringen
beredd att svara: Regeringen
hade haft vissa betänkligheter mot att
utse herr Hjalmarson som delegat, med
hänsyn till hans inställning till vissa
frågor, men den saken behövde aldrig
ställas på sin spets, och nu hade frågan
i stället ordnats på detta sätt, eftersom
herr Hjalmarson och herr Svärd
inte kunnat åtaga sig uppdraget. Ett sådant
besked skulle regeringen lämnat,
om den ursprungliga kompromissuppgörelsen
stått fast.

Ja, detta är min komplettering av
herr Cassels mycket missvisande skildring.
Vi har inte kunnat få något annat
intryck än att en omsvängning har skett
i högerledningens uppfattning och att
denna omsvängning föranledde högerpartiet
att avböja att gå den väg, som
högern tidigare var inne på.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! För oss var saken alldeles
klar. Förutsättningen för vårt
hos regeringen gjorda kompromisserbjudande
var, att i och med att erbjudandet
antogs skulle diskvalificeringen
vara upphävd. Om inte hös -

70 * Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

tens ekonomiska förhandlingar kommit
emellan, så skulle regeringen ha varit
beredd att utse mig som representant
i FN. Däremot hade vi inte det ringaste
behov av att dra upp frågan till offentlig
debatt. Men vi ansåg det självklart,
att om den komme till offentligheten
— vilket vi inte lade oss i — så skulle
regeringen svara för att diskvalificeringen
var borta. Det var själva förutsättningen
för uppgörelsen.

Detta gick nu inte i lås, men det berodde
inte på något läckage från vårt
håll. Orsaken var helt enkelt att en
socialdemokratisk tidningsman ute i
landet utan vårt förvållande kontaktade
en av våra förtroendemän och tog
upp frågan. Då vände sig vår partisekreterare
herr Svärd till statsministern
för att underrätta honom om det
inträffade och för att få full klarhet
i hur regeringen tänkte förfara. Själv
befann jag mig vid den tidpunkten inte
i Stockholm. När det då blev klart att
regeringen inte stod för överenskommelsen
i den utformning som vi hade
förutsatt, var det omöjligt att få till
stånd en uppgörelse i godo.

Jag skulle också vilja säga några ord
till utrikesministern om själva tillvägagångssättet
under den gångna sommaren.
Det var utrikesministern själv som
begärde att jag skriftligen skulle föreslå
representanter för högerpartiet i FNdelegationen.
Tycker inte utrikesministern
då att, sedan vi träffat en uppgörelse
med UD att få vänta med våra förslag
för andra perioden till månadsskiftet
augusti—september, vanlig gentlemannainässighet
hade krävt att man tagit
kontakt med högerpartiet innan man
vände sig till en annan riksdagsman och
begärde att han skulle ställa sig till förfogande?
Är det riktigt att gå bakom
ryggen på oss och handla som regeringen
gjort?

Jag trodde helt enkelt att ett missförstånd
hade uppkommit och skrev ett
mycket vänligt brev till utrikesminis -

tern, vari jag framhöll hur saken låg
till. Då fick jag ett svar där utrikesministern
sade att han hade infordrat förslag,
men han fäste min uppmärksamhet
på att han inte vore bunden vid
våra förslag — varpå utrikesministern
utan vidare utser herr Svärd utan att i
förväg tillfråga honom.

Vi hade med UD kommit överens om,
herr utrikesminister, att vid månadsskiftet
augusti—september få ge besked
om vem av oss som skulle stå till förfogande,
herr Svärd eller jag, helt enkelt
därför att det av skäl som utrikesministern
känner till var omöjligt för herr
Svärd att lämna besked tidigare. När utrikesministern
fick reda på att herr
Agerberg inte kunde resa, utsåg alltså
utrikesministern herr Svärd. Men inte
nog med det: efter det att regeringen
fått klart besked att herr Svärd av personliga
skäl — vilkas giltighet regeringen
respekterade — inte kunde resa,
skickade regeringen mig något så fint
som ett statstelegram — jag har aldrig
förr i mitt liv fått något sådant — där
det endast kort och gott meddelades att
regeringen till FN-dclegat utsett — herr
Svärd.

Herr utrikesminister! I ett gentlemannamässigt
och just umgänge mellan partierna
bär man sig inte åt som Ni, Ers
Excellens, gjort i detta fall.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern förbigick
de normer som jag ansåg att man
borde tillämpa från en regerings sida
när det gäller umgänget med oppositionen
— nota bene om man vill nå fram
till enighet rörande utrikespolitiken, ocli
det är vi ju alla överens om att försöka
sträva efter. Utrikesministern kritiserade
inte de normerna, och jag drar därav
den slutsatsen att han kanske tyckte
att de inte var uttömmande men relativt
förnuftiga såsom jag presenterade
dem.

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

Får jag dock för att tillfredsställa
framtida forskares nyfikenhet fråga excellensen
Undén: Trodde verkligen herr
Undén på allvar att det skulle bli möjligt
att få någon ledamot av högerns
riksdagsgrupp att resa som delegat till
FN, sedan högerledaren på detta sätt
hade blivit prickad? Och vidare: Hur
tänker herr Undén förfara i fortsättningen? -

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Detta blir ju en ganska
tråkig debatt, eftersom de oförenligt
motsatta ståndpunkterna inte av kammarens
ledamöter kan uppfattas som
påståenden framställda i god tro. Jag
har för min del försökt hålla dagens
debatt på ett anständigt plan, men nu
närmar vi oss riskabla marker. Högerledaren
har bestridit att innebörden i
den kompromiss som träffades en lördag
i augusti skulle ha varit, att regeringen
vidhöll sin ståndpunkt att inte
sända herr Hjalmarson. Jag ber verkligen
herr Hjalmarson att tänka sig för,
innan herr Hjalmarson fortsätter med
den argumentationen. En fortsättning av
den argumentationen kommer att skapa
fullkomligt omöjliga förhållanden för
samarbetet i framtiden. Vidhåller verkligen
herr Hjalmarson, att herr Hjalmarson
och herr Heckscher vid överläggningen
den 18 augusti på Solbacka läroverk
inte hade fullt klart för sig, att
regeringen icke ansåg sig kunna sända
herr Hjalmarson till FN, även om herr
Hjalmarson haft tillfälle att resa?

Den diskussion, som vi då förde, spände
över relativt vida fält, där vi — som
jag nämnde i förmiddags — också kom
in på frågan om inte motsättningarna
över huvud taget mellan herr Hjalmarson
och regeringen var sådana att vi
borde försöka klara upp dem i en allmän
utrikespolitisk diskussion inför offentligheten
under ett år som icke vore

valår. Skulle ett sådant yttrande från
min sida ha fällts eller skulle exempelvis
det av herrar Heckscher och Hjalmarson
framförda uppslaget, att vi
skulle träffas för att diskutera vad som
skiljer högern och regeringspartiet åt i
utrikespolitiska ting, ha uppkommit om
icke högerledaren den 18 augusti varit
fullt medveten om att kompromissen
hade den innebörden, att även om herr
Hjalmarson skulle vilja resa till FN och
vore oförhindrad att resa, så skulle regeringen
icke utse honom?

När högern meddelade sin ändrade
ståndpunkt uppe i mitt rum och herrar
Heckscher och Hjalmarson framförde
förslaget, att regeringen skulle avge en
deklaration att den varit beredd att
utse herr Hjalmarson, om herr Hjalmarson
kunnat resa, svarade herr Undén
med instämmande av mig: »Ja, men herrarna,
det ni begär av oss är att vi skall
säga en klar och ren osanning» — exakt
orden »en klar och ren osanning» fälldes
av oss båda — »ty ni vet ju att vi
icke avser att utse herr Hjalmarson.»

Då svarade herr Heckscher: »Ja, det
är riktigt att regeringen icke kan utfärda
en sådan deklaration utan att ändra
sin ståndpunkt.» Precis så svarade herr
Heckscher. Och därmed är väl saken
klar. Kompromissen innebar inte det
som herr Cassel här försökt göra gällande.
Herr Cassel kan vara i god tro, och
därför säger jag ingenting om honom —
jag skall kanske vid ett senare tillfälle
ta upp hans resonemang men däremot är
det omöjligt att herr Hjalmarson kunde
vara det. Jag är ledsen över denna senare
fas i diskussionen, ty nu rör den
sig verkligen på områden, där jag hade
hoppats att en diskussion mellan partiledare
aldrig skulle hamna.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:
Herr talman! Det är ju tyvärr på det
sättet när två parter har förhandlat vid
olika tillfällen under eu relativt lång

72 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

tidrymd, att det är mycket svårt för den
ena parten att bevisa, att dess uppfattning
om vad som skett är absolut riktigt.
Likaså för den andra parten.

Jag vill bara säga till statsministern
att för oss var det fullkomligt klart genom
själva den formulering som hade
givits åt kompromissen, att endast den
omständigheten att höstens riksdagsarbete
hade kommit emellan hade hindrat
regeringen att utse undertecknad som
delegat i FN.

Får jag dessutom fästa statsministerns
uppmärksamhet på att när herr Heckscher
och jag träffade statsministern
och utrikesministern den 9 eller 10
september —• jag minns inte riktigt vilken
dag det var — så framhöll herr
Heckscher, att regeringen fick ändra
sin ståndpunkt, om regeringen nu hade
en ståndpunkt som var en annan än
den ni från början utgått från. Statsministern
kan få argumentera hur statsministern
vill; saken ligger till på detta
sätt. Jag kan också nämna för statsministern
att ingen enda ledamot av vårt
förtroenderåd har uppfattat denna fråga
på annat sätt.

Jag vill emellertid absolut inte mot
landets statsminister rikta någon beskyllning
att han medvetet skulle vilja
fara med några osanna uppgifter. Jag
är övertygad om att statsministern är i
fullkomligt god tro, när statsministern
ger sin version. Men jag begär att statsministern
också skall utgå från att vi
på vårt håll — Gunnar Heckscher, jag
och mina övriga kamrater i högerpartiets
förtroenderåd—- är i god tro.

Det är möjligt att en förebråelse kan
riktas mot oss båda för att vi inte tillräckligt
skarpt och preciserat från första
ögonblicket klargjorde innebörden
av den erbjudna kompromissen. Det
hängde för vår del helt enkelt ihop med
att vi tyckte att den var alldeles klar.
Det har sedan visat sig att själva formuleringen
i och för sig kan inrymma
också den tolkning som statsministern

velat ge den, och jag accepterar detta
besked från statsministerns sida. Jag
föreslår att vi i detta fall på ett hyggligt
och gentlemannamässigt sätt betraktar
detta som ett missförstånd där vi
båda två har handlat i god tro. Missförståndet
upptäcktes genom en tillfällighet
som varken statsministern eller jag
på något sätt hade del i. Det berodde på
händelser som tillstötte ute i landet,
händelser i vilka varken statsministern
eller jag eller över huvud taget någon
annan inom partiledningarna hade något
engagemang.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill fästa herr Hjalmarsons
uppmärksamhet på att det inte
är jag som dragit upp denna som jag
föreställer mig för oss båda pinsamma
diskussion i kammaren. Det skedde genom
ett ytterligt obalanserat angrepp av
herr Cassel som jag lyssnade till i mitt
rum. Jag fann det vara av den art att
det inte var värt ett svar från min sida,
då det riktade en serie anklagelser mot
mig för ohederlighet och dylika ting.
Det är anledningen till att denna affär
dragits upp.

Jag skall göra som herr Hjalmarson
sagt. Jag skall göra mitt yttersta för att
försöka tro att herr Hjalmarson varit
i god tro. Jag skall göra mitt yttersta,
men jag får säga att jag kommer att få
det svårt. Ty vad skulle då våra förhandlingar
tjäna till? Varför blev det
en kompromiss, om livet var så okomplicerat
och enkelt att högerpartiet bara
var förhindrat att låta sig representeras
av herr Hjalmarson och herr Svärd på
grund av att de hade andra uppgifter
framför sig? Varför skulle det då vara
en kompromiss, och varför var alla
överläggningar som ledde fram till
denna kompromiss nödvändiga, om det
inte var något annat? Och av vilken
anledning formulerar herr Hjalmarson

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

utrikesministerns ord? Det är inte vanligt
i det svenska utrikesdepartementet
att herr Hjalmarson formulerar de kommunikéer
och uttalanden som går ut
därifrån.

Jag skall göra mitt yttersta för att
tro att herr Hjalmarson varit i god tro,
men nog kommer det att bli svårt mot
den faktiska bakgrunden.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle så lätt kunna
säga till statsministern att påfrestningarna
nog bleve ömsesidiga i så fall.
Det är på det viset, herr statsminister.

Statsministern frågade varför vi ville
göra en kompromiss. Jo, herr statsminister,
vi ville göra det för att om möjligt
undvika en strid som vi befarade
kunde få olyckliga återverkningar. Det
är svaret.

Emellertid, om vi nu — herr statsministern
med sin stora förmåga till
självövervinnelse och jag med min mera
begränsade förmåga — ändå beslöte
oss för att i denna speciella fråga göra
upp det hela på ett just och värdigt
sätt genom att utgå från att vi bägge
två och alla som deltagit i förhandlingarna
handlat från ärliga och korrekta
utgångspunkter, så betraktar jag i varje
fall detta som ett tillfredsställande resultat
av denna del av dagens debatt.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Sedan nu regeringen och
oppositionspartiernas ledningar har
ventilerat den svenska utrikespolitiken
och regeringschefen Chrustjovs tillämnade
besök här i Sverige och sedan nu
högerpartiet har haft herr Cassel framme
för att tvätta högerpartiets och regeringens
interna linne, så kan det väl
kanske ändå vara skäl att en utanför
både regering och partiledningar stående
person får tillfälle att säga några
ord. Det kan naturligtvis betraktas som
rätt meningslöst. Vi har nu i så många
år varit instängda i den eniga utrikes -

politikens kammare, där man har varit
nödsakad att vara återhållsam med omdömen
om saker och ting som man kanske
skulle ha haft något att säga om.
Det är därför väldigt svårt att låta bli
att använda det unika tillfälle vi nu fått
genom att vi plötsligt inte längre inför
offentligheten skall framträda som eniga.
Jag vill börja med att yttra några
ord om officiella statsbesök.

Det är ju tradition att statsöverhuvuden
gör officiella statsbesök, särskilt vid
ett trontillträde. Ett statsöverhuvud representerar
sin nation men i allmänhet
icke någon politik eller någon politisk
tendens. Statsöverhuvudenas officiella
besök är närmast av goodwill-natur och
tillmäts inte någon särskild politisk betydelse.
Men det blir en annan sak om
det är en regeringschef som skall göra
ett officiellt besök. Han representerar
inte bara sin nation utan också den
härskande regimen i det land varifrån
han kommer. Sådana besök har en politisk
betydelse. De förekommer merendels
när det finns någon allvarligare politisk
fråga, som två regeringar behöver
diskutera genom att regeringscheferna
sammanträffar. Sverige är en alliansfri
småstat. Som sådan kan vi inte
ha många problem av den beskaffenheten,
att de behöver diskuteras mellan
regeringschefer, vår egen och regeringschefen
i något annat land. Det är klart
att när det gäller våra nordiska grannländer
är läget ett annat. Därvidlag kan
—- i sällsynta undantagsfall •— sådana
officiella besök vara betydelsefulla, om
de nu ens behöver ha någon officiell
prägel.

Herr Ohlin fällde ett yttrande här i
förmiddags som uppdrev mig till opposition.
Han menar att vi här i Sverige
skall avstå från att inbjuda regeringschefer
som är diktatorer. Jag fattar det
så att det väl kunde tänkas att vi skulle
inbjuda västerländska regeringschefer.
Detta yttrande var väl ändå inte så
övervägt. Genom att göra en sådan åt -

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

skillnad ginge vi litet vid sidan om vår
utrikespolitik. För mig är det lika onaturligt
och lika onödigt ur svensk synpunkt
att en Adenauer, en Macmillan
eller regerande presidenter, såsom de
Gaulle och Eisenhower, avlägger officiella
besök i Sverige — dessa är lika
onödiga och lika litet intressanta som
när regeringschefer som är diktatorer
avlägger dem.

För Sveriges del tror jag det är ganska
nyttigt med stor försiktighet när
det gäller deltagande i officiella överläggningar
med regeringschefer. Vi har,
som herr Hjalmarson riktigt uttryckte
det i dag, ett forum för diskussion av
internationella frågor i Förenta Nationerna,
men jag är inte överens med
herr Hjalmarson beträffande räckvidden.
Det föreföll på honom som om han
ansåg att där hade vi alla möjligheter.
Jag menar för min del att dessa skall
vi inte heller överdriva. Det är lätt för
ett litet land att i de stora sammanhangen
sätta sig mellan två stolar. Man
skall försöka så långt det går att motstå
frestelsen att leka med i de storas
lekar.

I Schweiz, ett lika gammalt neutralt
land som Sverige, har man t. o. m. låtit
bli att ansluta sig till Förenta Nationerna
därför att man är rädd för att
den neutrala ställningen skulle bli på
sätt och vis skadad. Jag menar inte att
vi skall följa Schweiz’ exempel. Jag tror
visst att det är av värde att vi i vår
ringa mån kan bidra till det internationella
samarbetet, men låt oss inte visa
för stor iver.

Nu kan det ju hända — jag förnekar
det inte — när vi läser våra svenska
tidningar och ser allt vad våra delegater
gör i FN, att vi då får en alldeles
överdriven föreställning om deras betydelse.
Jag upptäckte i höstas vid ett
besök i ett sydeuropeiskt land, där jag
inte hade tillfälle att följa någon annan
press än det landets, att Sverige ytterligt
sällan var omnämnt. Jag såg visser -

ligen notisen om den sjuke, som fick
lösgöra sig från båren i ambulansen
och sätta sig vid ratten och skjutsa den
döde ambulansföraren till sjukhuset,
men detta var den enda notis om något
svenskt som jag observerade, åtminstone
den veckan.

Jag har velat nämna detta som en liten
bakgrund till Chrustjov-affären. Jag
har hela tiden varit mycket tveksam
beträffande den förändrade karaktär,
som vår statsministers besök i Moskva
1956 fick och till den inbjudan till
svarsbesök som sedan utfärdades. Jag
förstår att det finns ett försvar och det
är den s. k. Wallenberg-affären. Det
hade ju visat sig alldeles omöjligt —- det
tror jag mig veta — att därvidlag nå ett
resultat på diplomatisk väg. På den
grund vill jag inte klandra vare sig den
ändrade karaktären av vår statsministers
besök eller svarsinbjudan. Men jag
kan inte underlåta att framhålla, att
jag inte är förtjust över någondera och
det är naturligt. Den synen på dessa
ting har jag haft mycket länge.

Det är alldeles självklart att det kan
uppstå delade meningar om Chrustjovbesöket.
Jag vill inte heller påstå att det
är orimligt, att de som inte uppskattar
detta besök kritiserar regeringens beslut
att utfärda inbjudan i fråga. Men
jag reagerar när man fortsätter att skapa
en kampanj kring denna inbjudan,
sedan den en gång är utfärdad och antagen
av den inbjudne. Jag kan visserligen
förstå när man från oppositionspartiernas
sida säger: Vi fick ju inte
veta något om saken förrän den var avgjord,
den kunde inte ha diskuterats
tidigare.

Men ändå: Regeringen har inte överskridit
sin befogenhet. Den har laga
rätt att göra denna inbjudan. I och
med att inbjudan utfärdats och antagits
av den inbjudne, var han den svenska
statens gäst — det svenska folkets gäst,
inte bara regeringens. Han var inte bara
representant för regimen i Ryssland —

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

han var representant för det ryska
folket.

Det är ett intresse, att en dylik statens
gäst bemötes som sådan. Det är
inte bara normal hövlighet som fordrar
detta, utan det är ett rent materiellt
svenskt intresse att så sker. Vi skall ha
klart för oss, att när det gäller den officielle
representanten för ett land —
han må vara hur omstridd som helst
där hemma — tillåter inget folk att vederbörande
behandlas ohyfsat och
ohövligt. Det måste väcka ovilja, i detta
fall i Ryssland, att regeringschefen har
fått på sig åtskilliga tillmålen här som
illa rimmar med vanlig hövlighet.

Vi lever i den värld vi gör och kan
inte mäla oss ut ur den. Vi får erkänna
alla regeringar som har kontroll över
sina länder — om vi har sympati för
regimen eller ej kan inte få inverka. Vi
måste respektera dem och behandla
dem alla lika. Detta har ju, såsom framgick
av statsministerns yttrande i dag,
det norska högerpartiet klart behjärtat.
Chrustjov var inbjuden, han var den
norska statens gäst och man tillät sig
inte att kasta några glosor på honom.
Den svenska högern har intagit en rakt
motsatt hållning. Den intensifierade ju
kampanjen efter det att inbjudan utfärdats
och antagits. Kampanjen drevs
längre och längre. Jag skall inte ånyo
exemplifiera högerledarens tillmålen.
Herr statsministern har ju refererat
dem här i dag, och man måste säga, att
åtminstone vissa av dem har det innehållet,
att om de här i Sverige riktats
mot en svensk medborgare, är det fråga
värt, om inte en domstol skulle funnit
dem straffbara såsom ärekränkning.

Det är inget försvar, herr Hjalmarson,
att siiga: Hur gjorde Chrustjov i Amerika?
Det är lians sak ocli har ingenting
att göra med hur vi skall uppträda
här hemma.

Inte tycker jag att det var någonting
märkvärdigt, att det skulle ordnas ett
protestmöte av de baltiska flyktingarna

och deras vänner, även sedan Chrustjov
kommit hit. Men jag ställer mig
mycket frågande inför att högerpartiets
ledare skulle fungera som huvudtalare
vid detta möte. Vi skall inte spara på
kritik och vi behöver inte vara finkänsliga
i normala fall. Men när det gäller
att behandla en inbjuden statsgäst får
vi ändå hålla oss inom vissa gränser.

Jag vill inte undertrycka någon yttrandefrihet,
och jag skulle inte heller
finna det vara onaturligt, om regeringen
i den situation som förevarit hade
manat både allmänhet och press till en
viss moderation. Det är min övertygelse
att det övervägande flertalet medborgare
och tidningar skulle ha tagit en
sådan maning ad notam. Åtskilliga
oövervägda yttranden hade givetvis
ändå kommit fram, men vi kunde med
fog ha sagt utåt: Vi har yttrandefrihet,
den vill vi ha, sådana här saker
förekommer. Man hade nog inte heller
utomlands fäst sig så mycket vid yttrandena,
tv man vet att det är sådant
som förekommer. Jag tror inte ens att
man skulle ha reagerat så hårt mot vad
enskilda riksdagsmän tagit sig för att
säga.

Men, ärade kammarledamöter, det är
ju litet skillnad, när en sådan här kampanj
går ut från ett betydande politiskt
parti. Det är inte bara det att många
står bakom. Nej, det är, såsom sagts
här i debatten, också så att ett oppositionsparti
alltid får räkna med att komma
i regeringsställning. Och om ett parti,
som fört en sådan här kampanj, kommer
i regeringsställning, är det inte
onaturligt om det land, vars regeringschef
blivit missfirmad, säger: »Nu har
Sverige fått en regering, i vilken ingår
partirepresentanter som har visat sig
vara ovänligt stämda mot oss.» Skulle
inte detta skapa onödiga svårigheter för
vårt land i umgänget med Ryssland?
Finns det verkligen anledning att ställa
till med sådant?

Men högerpartiets känslobetonade po -

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

litik i fallet Chrustjov är ju bara en
detalj i högerns utrikespolitik.

Detta har diskuterats här hela dagen,
det är riktigt. Högern bekänner sig med
läpparna till alliansfrihet och neutralitet.
Det är riktigt att högerpartiet varit
med i utrikesutskottet och antagit
ett uttalande om denna sak, som det väl
inte kan vara delade meningar om. Men
den fråga som uppställer sig här: Följer
högerpartiet dessa riktlinjer i sin allmänna
förkunnelse?

Herr Ohlin säger att det från regeringens
sida har framträtt en egendomlig
sympati för strid i denna fråga. I varje
fall har inte jag någon sympati för strid
och ingen anledning därtill heller, men
jag är inte nöjd med högerns deklarationer
i dagens debatt. Statsministern
har sagt, att herr Hjalmarson har slagit
till reträtt. Jag vet inte, om det är riktigt.
Att herr Hjalmarson gjort vissa
bortförklaringar, har jag visserligen
märkt, men jag känner mig faktiskt inte
övertygad om att vi kommit längre väg
framåt i dag heller.

Jag skall inte trötta kammaren med
att upprepa vad som har förekommit,
men jag har så att säga kommit ut ur
den där enighetsburen och nu blivit i
tillfälle att ange min mening om dessa
ting.

Herr Hjalmarson har tydligen sitt
parti bakom sig i de uttalanden som
han såsom person fällt år efter år. Herr
Hedlund har tidigare hänvisat till riksdagsprotokoll.
Jag skall inte fortsätta
med det. Det kan man fortsätta med
ända fram till det tal för Stockholms
konservativa studenter, som herr Hjalmarson
höll nu i höst.

Jag kan inte låta bli att välja ut ett
uttalande av herr Hjalmarson som jag
tycker är något av det klaraste. Jag medger
dock, att det innefattar betydande
tolkningssvåriglieter. Uttalandet förekommer
i ett anförande som herr Hjalmarson
höll i denna kammare den 27
februari 1952. Han sade i detta tal, att

vi måste utforma våra reservationer
klart och att vi tydligt måste bejaka den
förpliktande solidariteten och markera
vår samhörighet med den västerländska
världens strävanden. Det är klart att det
kan bortförklaras med att man säger,
att med det menar herr Hjalmarson ingenting
annat än att vi har en ideologisk
värdegemenskap med den västra
världen, och det skall vi inte låta bli
att tala om, så att folk vet, var vi är.
Det är ingenting att säga om saken,
ifall uttalandet skall tolkas så. Men
jag frågar: Hur skall man kunna få
detta att gå in under uttrycket »förpliktande
solidaritet»? När det är utsagt
i ett utrikespolitiskt tal, leds man in
på tanken, att det är fråga om en förpliktande
solidaritet med NATO, tv
det är i NATO den västerländska världens
utrikespolitiska strävanden är koncentrerade.

Det är klart att man kan ha olika
meningar om detta, men jag är inte till
freds. Vi skall pröva den vapenlijälp
som vi kan få från väster; experterna
skall pröva vilket bistånd vi kan få från
väster. Det är klart att man kan säga:
Ja, därmed menas inte mer än att vi
skall köpa vapen från väster. Ja, varför
bara från väster? Det är inte så många
stater som vi kan köpa ifrån, det är
sant. Men jag köpte sex grova kustartillerikanoner
från Skoda av nazisterna,
så att alldeles omöjligt är det inte att
ibland köpa från olika håll. Att vi köper
vapen utifrån och gör det kontinuerligt
och att vi undersöker vad som
finns att få köpa och hur det passar
med vårt försvarssystem är någonting
som vi alltid har gjort. Det behöver
man inte slå på trumman för. Det behöver
man inte särskilt understryka,
och framför allt behöver man inte understryka
att man skall köpa vapen från
väster. Det måste väl ligga någonting
annat bakom, och jag kan för min del
inte underlåta att säga att det ligger
nära till hands att tro, att därmed me -

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

nas, att vi skall förbereda en vapenhjälp,
som vi skall få i ett visst krigsfall.
Det skall förberedas men inte precis
från regeringens sida utan från experternas
sida, ty man måste väl komma
överens om under vilka förutsättningar
man kan få det. Det kanske kan bestridas
att min tolkning är riktig, men det
beror inte bara på mig, att jag på den
punkten känner mig ytterligt tveksam.

Man kan ju se hur förfärligt glidande
allting är, när herr Hjalmarson i dag
talar om Trondheimsleden såsom ett led
i en sådan biståndsplan. Det är samma
ståndpunkt som kommunisterna intog
den gång vi beslöt det. Tv det står väl
klart för oss alla, att åtgärden närmast
hade till syfte att skaffa oss tillgång
till isfri hamn i händelse vi bleve
avspärrade. Vi har ju två gånger haft
erfarenhet av avspärrning, och det är
väl, som sagts i dag, ett större civilt intresse,
att den leden kom till stånd, än
ett rent militärt intresse, även om det
är klart, att vårt försvar liar nytta av
att det finns brödsäd, matfett, textilier,
olja, kol och annat. Man kan ju inte säga
att det inte är ett militärt intresse, men
det är i främsta rummet ett folkhushållningsintresse.
Detta tar man som ett
exempel på hjälp som skall förberedas!
Jag är för min del fortfarande tveksam.

Jag vill också beröra vad herr Hjalmarson
sade när han vände sig till herr
Hedlund beträffande importen av vapenbärare.
Om det gäller vapenbärare
i vår normala anskaffning, flygplan,
som vi bl. a. bygger själva, kanoner och
robotar, varför skall vi då understryka
att det är att förbereda hjälp från väster?
Herr Hjalmarson säger att vi på
det sättet får robotar, som också är avpassade
för västerns atomladdningar.
Det är helt enkelt inte sant. De kan inte
användas till sådana laddningar utan
ombyggnad. Men antagligen kan en 15
em kanon också användas för det ändamålet
om ett antal år genom ombygg -

nad, och vi behöver inte bygga om
några flygplan för att bära en atombomb.
Detta är rent nonsens, om man
inte menar någonting annat än att vi
skall köpa vapen där vi kan få dem.

Man får förlåta mig om jag säger, att
det verkar som om man skulle vilja ha
några informella och hemliga bindningar,
något slags allianser, som inte bör se
ut som allianser. Vi vet att det går att
hålla sådant hemligt för svenska folket,
men det går inte att hålla det hemligt
för utländska staters underrättelseväsen.
Det kan vi vara övertygade om.

Jag tycker att jag får en viss bakgrund
till min misstänksamhet, när herr Hjalmarson
i samma tal som jag nyss nämnde
säger några ord, som statsministern
refererat i dag, nämligen att den alliansfria
vägen dock bara är en under rådande
politiska och strategiska förhållanden
betingad målsättning. När jag
försökt få det uttrycket att gå ihop med
herr Hjalmarsons resonemang i övrigt,
har jag sagt mig att det kanske är rätt
så, om herr Hjalmarson med alliansfrihet
menar rätt att sluta allianser. Tänker
man på vår ståndpunkt i fråga om
vad alliansfrihet betyder, då tycker jag
att herr Hjalmarsons tal närmast syftar
till att allianser inte skulle vara bra att
ha just nu, men att de kanske kan bli
det en annan gång.

Vi i majoriteten anser väl att alliansfrihet
betyder att Sverige skall vara
fritt från allianser och utrikespolitiska
bindningar. Menar högern detsamma,
eller menar högern att alliansfrihet betyder
att man skall ha frihet att sluta
allianser? Det är klart att man alltid
har den möjligheten, men vad vi vill slå
fast är just att vi skall vara fria från
allianser, hålla oss utanför. Det är min
uppfattning och därför tycker jag, om
jag nu har rätt i min tolkning, att högerns
uppfattning om begreppet allianser
i hög grad påminner om kommunisternas
uppfattning om begreppet demokrati.

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

Men nu skall vi ha klart för oss, att
denna enögdhet från högerns sida
hänger samman med en annan sida av
högerns förkunnelse. Det är nämligen
en enögdhet att bara tala om ett krigsfall
som om det inte för Sveriges del
skulle kunna finnas någon anledning
att räkna med mer än ett krigsfall,
nämligen ett ryskt angrepp på Sverige.
Det tycks vara det enda tänkbara för
högern. Teoretiskt sett finns det emellertid
många krigsfall att räkna med.
I dag finns det inte något som är specifikt
sannolikt. Vi kan inte se att det
i dag föreligger någon anledning att
frukta, att något av dessa krigsfall skall
inträda under nu överskådlig tid. Jag
skulle vilja säga, att inte ens om det
blir ett allmänt krig är det självklart att
ett ryskt angrepp på Sverige skall följa.
Man skall inte heller glömma bort att
det alltid finns ett helt register av hot
och påtryckningar, som riktar sig mot
neutraliteten i ett krig men som inte
behöver leda till att vi förs in i kriget.
Det går inte att på detta sätt bara tala
om ett enda krigsfall. Det finns ingenting
som är så otacksamt som att spå
på detta område.

Låt oss ta våra erfarenheter till hjälp!
Vem i detta land drömde vid skiftet
mellan 20- och 30-talen om att Tyskland
inom 10 år skulle vara den största
faran för Sveriges fred och oberoende?
Jag går ett steg längre och säger: Hur
många människor i detta land kunde vid
nyårstiden 1940 drömma om att vi
några månader senare skulle stå inför
ett akut hot om ett franskl-engelskt anfall
mot de norrbottniska malmfälten?

Det skiftar i världen. Konstellationerna
avlöser varandra. Det strategiska läget
undergår ständiga förändringar. Det
är så meningslöst att binda sig vid någonting
som man inte heller vet om det
någonsin materialiseras. Vår utrikespolitik
får inte vara en dagslända. Den
måste kunna bestå under en längre tid.
Därför menar jag, att det är orimligt

att binda vårt uppträdande till denna
fråga om vilket krigsfall som vi mest
bär att frukta och som vi måste inrikta
oss på.

Nej, vi måste hålla fast vid att alliansfrihet
betyder att vi avstår från en bindning
gentemot andra stater, icke bara
formellt utan i anda och sanning. Neutralitetspolitik
betyder att vi i händelse
av krig mellan andra länder skall värna
vår neutralitet mot var och en, som
vill förgripa sig på den. Det fanns folk
år 1940 som tyckte, att det var fullkomligt
onaturligt att vi här i Sverige skulle
motsätta oss en kränkning av vår neutralitet
väster ifrån. Detta var ett det
mest barnsliga betraktelsesätt, som bara
dikterades av en inre, allt dominerande
sympati. Om vi inte hade varit beredda
att till det yttersta sätta hårt mot hårt
mot ett sådant angrepp hade följden blivit
att Tyskland kommit oss till hjälp,
och vi hade dragits in i världskriget på
det nazistiska Tysklands sida. Det är
ting som vi inte kan underlåta att ta i
betraktande, om vi verkligen menar, att
den nuvarande svenska utrikespolitiken
är den vi skall driva. Man kan inte nog
understryka betydelsen av att andra
länder tror på att vi verkligen vill och
kan stå fria från allianser och på vår
vilja och förmåga att till det yttersta
värna vår neutralitet.

Jag kan inte se något annat än att
högerns uppträdande måste skada tilltron
utomlands till vår utrikespolitiska
linje. Nu kan det sägas, att detta är en
socialdemokratisk inställning, som predikas
för att få strid med högern om
utrikespolitiken, men jag ber högern
observera, att herr Ohlin, som av sina
skäl — vilka jag inte skall försöka gissa
mig till — inte vill säga ut, att högern
har mält sig ut ur sambandet med oss
andra, dock kritiserade högerledaren
för hans oklara och tvetydiga uttalanden.
Herr Hedlund tror icke på högerns
försäkran att den i anda och sanning
står bakom vår alliansfrihet och vår

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

neutralitetspolitik. Vill de också strid
med högern i oträngt mål? Det kan inte
vara fallet. Nog finns det anledning till
en självrannsakan ifrån högerns sida,
när man ser sammanhanget.

Det kan hända att högern inte är anhängare
av vår politik men inte tycker
att det är opportunt att direkt förklara
detta. Då får man väl hringa detta till
klarhet. Är man anhängare, får man
välja sitt sätt att uttrycka sig så, att det
inte kan bli någon tvekan om vad man
menar. Framför allt måste vi nu ha klart
för oss, att det särskilt i nuvarande läge,
när ett regeringsskifte kan komma
när som helst, skulle bli ännu svårare
att få yttervärlden att tro på den svenska
utrikespolitikens hållfasthet, om representanter
för det svenska högerpartiet
komme in i regeringen. Det är den
situation som har skapats.

En enighet om utrikespolitiken är ett
styrkebälte — det är jag den förste att
erkänna — men då måste också enigheten
vara äkta. Om den inte är det,
blir den till skada. Det är denna enighet
som så länge har hindrat oss att
säga ut, hur vi egentligen ser på högerns
uppträdande i denna sak. Nu har
vi emellertid fått tillfälle.

En enighet får inte vara ett invärtes
skal som är gemensamt för oss alla men
som innesluter helt olika kärnor.

Jag kan därför inte säga annat än att
om inte högerpartiet här ger en snar
och klar deklaration och slänger ut all
den hjalmarsonska bråte, som han har
strött omkring sig med partiet bakom
sig — jag riktar mig inte mot herr Hjalmarson
personligen •— är det nödvändigt
att vi skiljer ut högern från enigheten
på denna punkt. Det kan inte
hjälpas. Det är den enda väg som finns
för att undgå tvetydighet.

Nu gjorde regeringen detta genom att
den inte lät högerledaren komma med i
den svenska FN-delegationen. .lag tar
inte någon ståndpunkt till den boulevardjournalistik,
varpå det under den

närmast föregående timmen har uppvisats
så många prov här i kammaren
genom allt tal om vad som skett innanför
slutna dörrar här och där och om
olika intriger och spektakel. Jag håller
mig till det enkla och odiskutabla faktum
att genom herr Hjalmarsons uteslutning
från FN-delegationen och genom
högerns solidariska uppslutning sedermera
kring herr Hjalmarson, så har
regeringens åtgärd kommit att betyda
att åtminstone regeringen och socialdemokratien
har utskilt högern då det
gäller enigheten på det utrikespolitiska
området. Jag klandrar inte regeringen
för dess åtgärd. Regeringen var i sin
fulla rätt att välja denna väg, men jag
skulle ändå vilja något diskutera åtgärden
från principiella utgångspunkter.

Det finns ingenting som hindrar att
regeringen, som har rätt därtill, utser
sina egna delegater och inga andra när
det gäller att representera Sverige i FN,
men jag kan inte förneka att jag tycker
att det skulle vara nyttigt, om oppositionen
är med och att man inte vid utseendet
av delegaterna bara går efter
åsikterna. Finns det klarhet om vad som
är de olika partiernas åsikter, så att
inte det ena partiet behöver — såsom
nu varit fallet — misstänkliggöras för
att ha samma åsikt som ett annat, gör
det väl inte så mycket om delegationen
består av representanter för alla partier.
Den omständigheten att man tillhör
delegationen behöver väl inte innebära
att man reellt är regeringens ombud.
Det är ändå regeringen som avgör
vad som från delegationens sida skall
sägas i FN-församlingen, eftersom regeringen
ju bestämmer Sveriges ståndpunkt
och hur den i olika frågor skall
utformas.

Oppositionens delegater kunde kanske
ges ställningen som observatörer,
en ordning som såvitt jag vet tillämpas
av Kanada. Då får de i alla fall tillfälle
att vara med och so vad som sker, och
det är alltid nyttigt, ifall regering och

80 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

opposition skulle byta plats. Då har
oppositionspartiernas representanter redan
erfarenheter av arbetet i FN, och
det f. d. regeringspartiet får i sin tur
tillfälle att skicka med observatörer. Jag
vill inte komma med någon direkt rekommendation,
men jag ifrågasätter om
inte läget har blivit sådant, att man
borde närmare överväga hur man skall
handskas med detta problem, så att man
kunde få någon reda i det hela.

Om det sker en sådan förändring av
FN-delegationens sammansättning, måste
avståndstagandet från högern i fråga
om utrikespolitiken — därest nu inte
högern har kommit fram till en enighet
i anda och sanning med oss andra
— ske i andra former. Det är riktigare
att man gör klart att det finns en skillnad
än att man låtsar en enighet som
inte föreligger, och jag kan inte se att
det finns något bättre sätt härför än att
hålla i gång en fortlöpande diskussion,
där alla från partiernas, politikernas,
tidningarnas och allmänhetens sida får
säga sin mening om utrikespolitiken och
ange sin ståndpunkt. Det skulle skapa
klarhet både inåt och utåt.

Till sist vill jag understryka en sak
som jag finner vara rätt självklar. Om
högern inte på ett tillfredsställande sätt
gör trovärdigt för oss andra att man
har samma mening om alliansfrihet och
neutralitetspolitik som vi, så bör inte
representanter för högerpartiet komma
med i en svensk regering. Så länge det
inom svenska folket finns en stark majoritet
för alliansfrihet i anda och sanning
och för en neutralitetspolitik som
syftar till att värna landets neutralitet,
från vilket håll än hotet kommer, så
länge finns det inte någon rimlig grund
för att högern tillhör en svensk regering,
med allt vad detta skulle medföra av
fortsatt oklarhet och otydlighet inför
den allmänna opinionen ute i världen.
Vi skall inte glömma att framgången
med vår utrikespolitik sammanhänger
med huruvida vi kan skapa tillit för

våra föresatser eller icke. Om vi inte
kan göra detta, då är det inte en stark
utan en svag politik som vi för.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Om jag går in på en del
av vad herr Sköld nyss sagt sker det
utan varje anknytning till de sista orden
i hans inlägg. Frågan om regeringsbildningen
och dess sammanhang med
den diskussion som här föres skall jag
för min del helt och hållet lämna åsido.
Men jag tror att det ur många andra
synpunkter kan vara skäl att ta upp en
sådan klarläggande och lugn diskussion,
som herr Sköld önskade och som han
här inledde, om själva innebörden i
Sveriges alliansfria politik.

Man har då skäl att utgå från utrikesutskottets
utlåtande vid 1956 års riksdag,
vilket också har nämnts här förut
men i vilket det kan vara värt att citera
alla huvudpunkterna, i synnerhet som
man från regeringens sida faktiskt inte
har gått in i någon nämnvärd diskussion
av utskottets utlåtande. Det lyder:

»Ingen tvekan råder, vare sig inom
eller utom landet, om de svenska statsmakternas
föresats att fasthålla vid deras
självvalda politik att icke genom
anslutning till något av stormaktsblocken
förminska möjligheten för vårt land
att icke indragas i en eventuell stormalctskonflikt.
Denna politik är på alla
håll väl känd. Den har rönt växande förståelse
och respekt.

Vore motionernas syfte begränsat till
ett understrykande av denna politik
skulle icke mer vara att säga från utskottets
sida än att motionerna som överflödiga
icke kräva åtgärder från riksdagen.

Men motionärerna avse något helt annat.
Deras förslag innefattar en permanent
bindning av svensk utrikespolitik
för varje tänkbart läge i en oförutsebar
framtid och därtill att ställa denna
bindning under garanti av ett antal
främmande makter.

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

En omläggning av denna art av vår
utrikespolitik finner utskottet icke vara
vare sig påkallad av nu rådande läge
eller innebära att ändamålsenligt tillgodoseende
för framtiden av svenska
intressen. En dylik omläggning bör av
riksdagen avböjas med uttryckligt bibehållande
av de grundsatser för Sveriges
utrikespolitik som regering och riksdag,
med stark förankring inom svensk folkmening,
anslutit sig till och som de
utan vacklan böra fullfölja.»

Flera gånger har också från regeringens
sida liksom från oppositionen uttalats
att man icke skall i förväg binda sig
i fråga om utrikespolitikens konsekvenser
i olika hypotetiska fall. Neutralitet
är däremot i fredstid möjlig endast om
man binder sig inför hypotetiska fall;
det kan för övrigt i hög grad diskuteras
om förutbestämd neutralitet över huvud
taget kan anses förenlig med medlemskap
i FN. Schweiz har ju som bekant
av sin neutralitetsförklaring dragit den
slutsatsen att landet icke skall ingå i
denna organisation.

Från socialdemokratiskt håll har man
framhållit, att den alliansfria politiken
måste innebära att vi är beredda att
försvara oss mot angrepp varifrån det
än kommer. Från vår sida har icke riktats
någon invändning häremot. Däremot
kan man icke underlåta att vid
varje särskild tidpunkt överväga vad
som är mer eller mindre sannolikt beträffande
sådana angrepp. Herr Sköld
talade om att vi bara räknar med ett
enda krigsfall. Det må vara — för tillfället.
Men detta är inte någon för all
framtid gällande bedömning utan endast
ett övervägande av situationen sådan
den just nu och inom den närmaste
framtiden ter sig.

Skall man nu bilda sig en sådan uppfattning
är jag för det första alldeles
överens med herr Sköld om att vi kan
hysa starka förhoppningar om att över
huvud taget inte bli angripna från nå6
— Andra kammarens protokoll 1959. N

got håll, åtminstone inte annat an i
samband med en allmän storkonflikt
och kanske inte ens då. Men skall man
i övrigt göra reflexioner på denna punkt
har man i alla fall vissa hållpunkter.

De länder, som hittills visat sig benägna
att använda våld eller hot om
våld för att vidga intressesfären för sig
själva eller sin ideologi, är mer sannolika
angripare än de länder som har förfarit
på motsatt sätt. Och omvänt: de
länder som är villiga att underkasta
sig internationell skiljedom eller att följa
anvisningar från internationella organisationer
är mindre sannolika angripare
än de som i detta hänseende
visar sig mera nonchalanta. De som genom
sin propaganda — direkt eller indirekt
— motarbetar stärkandet av Sveriges
försvar kan ge anledning till den
misstanken, att de vill ha ett svagt försvar
här i landet av det skälet att de
kanske räknar med att möta det om de
går till angrepp. Ty ingen kan ju föreställa
sig att Sveriges försvarskrafter
kommer att användas annat än i rent defensivt
syfte. Omständigheter av det
slaget måste beaktas, och klart är också
att de skandinaviska ländernas fast
uttalade vilja att inte under några omständigheter
låta sig drivas till konflikt
med varandra är en väsentlig faktor i
sammanhanget.

Skulle den olyckan inträffa att Sverige
trots allt bleve angripet, är det väl
tämligen självklart att vi måste söka
hjälp där den står att få. Detta har
statsministern i dag även erkänt, fast
han tidigare använt en av de glidande
formuleringar som han själv gärna tar
till men kritiserar när andra gör det.
Varken alliansfrihet eller neutralitet
kan självfallet vidmakthållas sedan man
väl blivit föremål för angrepp. Också
detta är en realitet som det vore orimligt
att bortse ifrån och som man måste
sammanställa med den bedömning i
fråga om sannolikheten av angrepp från
• 27

Nr 27

Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

olika håll som man vid varje särskild
tidpunkt har anledning och t. o. m. skyldighet
att göra.

Jag vill beröra ytterligare en punkt i
detta sammanhang. Här har talats om
att alliansfrihet inte får vara en opportunistisk
politik, någonting som man
kan gå ifrån om man får lust att göra
det. Detta är naturligtvis riktigt. Men
samtidigt är det också uppenbart att
det kan inträda situationer, då hela den
alliansfria politiken måste tas upp till
omprövning. Jag tänker då närmast
på en sådan situation, då man kan se
framför sig risken av ett direkt angrepp
inom en relativt nära framtid, ett angrepp
som inte utlöses omedelbart men
som man med ganska stor sannolikhet
kan säga kommer att utlösas inom en
nära framtid. I ett sådant läge kan det
vara mycket tveksamt om den alliansfria
politiken skall anses innebära det
rätta skyddet för fred och frihet.

Det har tidigare talats om sådana frågor
som Kinas medlemskap i FN och
godkännande av den ungerska regeringens
FN-delegation. I dessa frågor råder
meningsskiljaktigheter mellan högern
och regeringen. Detta är ingen nyhet,
det har diskuterats tidigare och man
har hela tiden förutsatt att dessa frågor
var av det slag där man oavsett enighet
om alliansfriheten skulle kunna ha utrymme
för olika nyansering av ståndpunkterna.
över huvud taget får man
se till att icke ordet alliansfrihet — och
särskilt icke om ordet skall uttolkas
bara från den ena sidan — får bli något
slags trollformel, med vars hjälp
man gör slut på alla möjligheter till diskussion
i utrikespolitiska frågor.

Man kan naturligtvis resonera om hur
pass öppet man över huvud bör föra en
sådan diskussion. Den utrikespolitiska
debatten har otvivelaktigt sin betydelse
också för själva utrikespolitikens förande.
Å andra sidan är det av stor betydelse,
att allmänheten, som nu i växande
grad — enligt min mening lyckligt -

vis — börjar intressera sig för hithörande
spörsmål, får en någorlunda klar
uppfattning av vad det egentligen gäller.
Fn försiktighet som drives så långt
att den närmar sig ouppriktighet kan i
längden medföra betydligt större faror
än alltför oförblommerat tal. Under alla
omständigheter är det uppenbart, att de
krav som ställs på regeringens egna
medlemmar om försiktighet i uttalandena
måste vara betydligt större än de
som gäller för parlamentarikerna i
oppositionen. Så länge ett parti står
utanför regeringen kan dess företrädare
göra anspråk på betydligt större rörelsefrihet,
både när det gäller ordvalet och
när det gäller den öppna redovisningen
av sina ståndpunkter och skälen för
dem.

Herr Sköld tog i sitt anförande upp
något som herr Hjalmarson sagt om förpliktande
solidaritet mot den västliga
världen. En tolkning härav, menade
han, vore att det endast var fråga om
en ideologisk värdegemenskap, till vilken
han för sin del vore villig ansluta
sig. Bland de dystraste momenten i dagens
debatt är att man inte — i varje fall
inte jag — kunnat undgå intrycket att
det finns en viss meningsskiljaktighet
i fråga om denna ideologiska värdegemenskap.
En av statsministerns huvudanklagelser
mot herr Hjalmarson i dag
har faktiskt gällt hans kraftfulla och
kanske lidelsefulla hävdande av att frihetens
grundsats skall gälla för alla
folk, alla folk också öster om järnridån.
Också t. ex. det estniska folket har rätt
till frihet, och varaktig fred i världen
är bara möjlig på frihetens grund. Statsministerns
uttalande i denna fråga var
kanske uttryck för en oklarhet av det
slag han själv velat brännmärka här i
dag. Man kan vara snäll och tro att han
inte menade något annat än detta; men
han yttrade sig så att man kan förmoda
att han också på längre sikt skulle vara
villig att godta fred på frihetens bekostnad.
Och det är enligt min uppfattning

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

en hjärtlös ståndpunkt. Visst är det
omöjligt att ens önska krig för de undertryckta
folkens frihet. Naturligtvis är
det bara av förhandlingar vi skall hoppas
på resultat. Men förhandlingar är
inte självändamål, och deras syfte måste
låt vara på lång sikt vara både frihet
och fred. Låt oss inte glömma dem som
har träffats av slaveriets olycka — den
skulle en dag kunna träffa också oss
— och låt oss heller inte glömma var orsaken
till dessa människors olycka står
att finna.

Jag har här försökt göra några preciseringar
av min ståndpunkt i fråga om
vad den svenska alliansfriheten kan och
bör innebära. Men jag måste ta upp en
rad andra frågor som har berörts i dagens
diskussion.

Regeringen har uppenbarligen svårt
att förstå skillnaden mellan kritik av
utrikespolitiken och kritik av regeringens
sätt att presentera utrikespolitiken.
Det måste klargöras att vår kritik
till mycket stor del gäller sättet att presentera
utrikespolitiken och också sättet
att genomföra utrikespolitiken utifrån
den gemensamma grunden. Enigheten
i utrikespolitiska ting främjas
inte av att regeringen tar ställning utan
oppositionens hörande och därefter begär
ovillkorlig underkastelse. Skall enigheten
i utrikespolitiken kunna bevaras
måste också utrikespolitiken vad gäller
frågor av grundläggande betydelse
föras i ständigt samråd. Jag tror inte att
man kan finna något exempel på att vår
nuvarande utrikesminister har velat gå
den vägen. Han har samrått med utrikesnämnden
exakt så mycket som
grundlagen kräver, och han har gjort
det så sent han kunnat göra det utan att
begå grundlagsbrott. Jag tror att detta
är en av de väsentliga orsakerna till att
här har uppstått missförstånd och oklarheter.
Ilade det rätt mera förtroendefull
personlig kontakt skulle många missförstånd
ha kunnat undvikas.

Karakteristiskt var för övrigt stats -

ministerns uttalande inför den socialdemokratiska
riksdagsgruppen vid riksdagens
början. Han yttrade enligt tidningsreferat
— de må nu vara riktiga
eller oriktiga — bland annat följande:
»Avsikten med regeringens handläggning
av FN-delegationens sammansättning
var att ge högerpartiets ledning
tillfälle att fundera över neutralitetspolitikens
innebörd och förpliktelser.» Kan
man över huvud taget tänka sig en mera
förolämpande formulering? Vi är inte
särskilt känsliga, och vi är vana vid
mycket från det hållet, och därför tar
vi det kanske inte så hårt. Men även om
herrar excellenserna stats- och utrikesministrarna
skulle behålla sina nuvarande
ämbeten tills de fyllt hundra år,
så skulle de aldrig kunna hoppas på att
få att göra med ett högerparti som skulle
godta den sortens förmynderskap från
en socialdemokratisk regerings sida.
Det är inte genom förmynderskap utan
genom förtroendefullt samråd och diskussion
som man kan komma någon
vart.

Det finns en sak värd att nämna i
detta sammanhang. Statsministern var
inne på den tidigare i dag men gled mycket
hastigt över den.

Vid en överläggning mellan statsministern
å ena sidan och herr Hjalmarson
och mig å den andra den 19 augusti
— jag tror inte att det var den 18 som
statsministern sade — föreslog statsministern
bl. a. att han och utrikesministern
å ena sidan och herr Hjalmarson
och jag å den andra skulle träffas
för att under förtroliga samtal konfrontera
våra åsikter om utrikespolitiken.
Vi svarade genast att vi accepterade
det förslaget.

Vid utrikesnämndens sammanträde
den 20 augusti hade herr Hjalmarson
inte tillfälle att vara närvarande, men
efter sammanträdet upprepade jag för
statsministern vår villighet att delta i
en sådan överläggning. Vid den något
stormiga överläggningen mellan stats -

84 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

och utrikesministern och herr Hjalmarson
och mig som ägde rum på morgonen
den 9 september och där det blev klart
att vi inte kunde bli ense i fråga om FNdelegationen,
upprepade vi ånyo vår
villighet att ta en överläggning av den
typ som statsministern hade föreslagit.
Vid det tillfället svarade varken
stats- eller utrikesministern någonting
på saken.

Nu har tre dryga månader förflutit sedan
statsministern först framställde sitt
förslag om en förtrolig överläggning.
Förslaget kom från honom, och vi väntar
fortfarande på att han skall fullfölja
sitt eget initiativ. Jag vill gärna
understryka att det inte är för vår skull
som en sådan överläggning är påkallad
— vi tigger verkligen inte om den —
men för regeringen, som är så bekymrad
över oklarheten i tolkningen av
vad högerpartiet säger i utrikespolitiska
frågor, skulle det väl möjligen vara av
vikt att bilda sig en uppfattning om hur
man inom detta förkättrade högerparti
ser på de utrikespolitiska frågorna. Herr
Sköld har gång på gång understrukit att
vissa saker kan tolkas antingen på det
ena eller det andra sättet. Kunde det
inte möjligen intressera regeringen att
få veta om vi verkligen är så dåliga att
uttrycka vad vi menar? Inte minst de
senaste månadernas erfarenheter tyder
på att regeringen eljest riskerar att
fångas i sitt eget nät och börja tro på
sin egen propaganda, och det är en av
de största risker som regeringen i det
här sammanhanget skulle kunna råka
ut för.

Från regeringens sida har man vid
upprepade tillfällen, även i dag, dragit
in i debatten tidigare uttalanden av
herr Hjalmarson som har rört sig om
olika saker. Jag kan inte ta upp dem
alla, bl. a. därför att det är litet svårt
att ta ställning till de många lösryckta
citat som statsministern på grundval av
sina forskningar anförde i interpellationssvaret
i dag; särskilt som stats -

ministern med så stor omsorg har sörjt
för att interpellationssvarets text inte
skulle ställas till kammarledamöternas
förfogande. Det är litet svårt att leta i
trycket, och man kan inte så hastigt ta
reda på vad det är som statsministern
syftar på. Jag skall emellertid ta upp
några punkter: Först frågan om Bornholm,
sedan frågan om vapenbärarna,
och därefter Chrustjovs besök.

Bornholmfrågan har i den här diskussionen
kopplats ihop med Trondheimsleden.
Jag tror — men jag tillhörde
inte riksdagen på den tid då
frågan aktualiserades — att när herr
Hjalmarson först tog upp tanken på
Trondheimsleden, avvisades denna tanke
inte blott från kommunistiskt håll
utan även från socialdemokratiskt håll
såsom stridande mot den alliansfria politiken.
Kärnpunkten är mellertid att
Trondheimsleden med all säkerhet har
sin största betydelse ur försvarssynpunkt,
om man nämligen ser den ur
totalförsvarets synpunkt och däri inräknar
även våra försörjningsmöjligheter
under krig. Det är framför allt med
hänsyn därtill som Trondheimsleden
är av stor vikt; mindre betydelsefull
är den i fredstid, då man kan komma
fram på andra vägar. Den ur totalförsvarets
synpunkt betydelsefulla åtgärd
som byggandet av Trondheimsleden innebär
vidtogs genom svenskt och norskt
samarbete. Det är alltså tydligen inte numera
stridande mot den alliansfria politiken
att göra det.

När det gäller Bornholm tror jag
att vi har ett ovanligt allvarligt exempel
på statsministern sätt att citera. I
den broschyr som statsministern har
utgivit och som här tidigare har nämnts
står det: »I utrikesdebatten 1952 gjorde
herr Hjalmarson ett mycket uppmärksammat
inlägg, där han krävde
att Sverige skulle tillsammans med Danmark
diskutera möjligheterna av ett
gemensamt försvar av ön Bornholm. Eftersom
det danska försvaret är inordnat

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

i Atlantpakten, skulle dessa diskussioner
närmast föras med Atlantpaktens högkvarter
i Paris. Från vårt håll riktades
omedelbart stark kritik mot förslaget.»
Kan någon som hör eller läser detta
undgå att få det intrycket att statsministern
menar att herr Hjalmarson skulle
ha föreslagit, att diskussionerna skulle
föras med Atlantpaktens högkvarter
i Paris? Han kan försvara sig och
säga att det inte står citationstecken,
att det bara är första meningen som är
referat, medan den andra är kommentar,
men i sin iver att komma åt herr
Hjalmarson har statsministern givit
sig in på ett skrivsätt, som han visserligen
kan klara sig ifrån genom en efterhandsförklaring,
men som måste ge varje
läsare ett felaktigt intryck. Det är
inte lögn, det är inte osant, men det är
i hög grad missledande. I riksdagsreferatet,
som herr Hjalmarson för övrigt
självt citerat i dag, heter det nämligen:
»Skulle det under sådana förhållanden
inte vara naturligt, att den den svenska
regeringen toge kontakt med den danska
för att se efter, vilka ansträngningar
som kan och bör göras för att få de
svenska intressena tillgodosedda, då
Danmark ordnar försvaret av denna sin
ö?» Så utvecklar herr Hjalmarson närmare
tanken i en intervju några dagar
senare. Det var inte tal om att han
då skulle ta tillbaka alltsammans; han
hade nämligen aldrig talat om någonting
annat än detta. Jag skall gärna erkänna,
att han inte preciserade sitt uttalande
första gången lika mycket som den
andra, men det finns över huvud taget
inle någon motsättning mellan vad som
sagts vid det ena tillfället och vid det
andra.

Jag tror att det här exemplet kan få
vara tillräckligt för att klargöra, att på
en mängd av de punkter där regeringen
och för övrigt kanske också herr Hedlund
har sagt, att herr Iljalmarsons uttalande
skulle vara stridande mot alliansfriheten,
beror denna uppfattning på

en systematisk feltolkning av vad högerledaren
sagt. En sådan systematisk feltolkning
som man har gjort och fortsätter
att göra är bekymmersam, för att
använda ett försiktigt uttryckssätt. Jag
tror att den i långa stycken är oavsiktlig,
därför att har man en gång
börjat att läsa saker och ting så som
en viss potentat läser bibeln, så är det
lätt att fortsätta att göra på det viset.
Men det skulle vara önskvärt på längre
sikt att man höll sig till vad som verkligen
har blivit sagt och inte till sina
egna, i många fall helt felaktiga tolkningar
av detta.

Vad beträffar FN-delegationens sammansättning
har herr Sköld varit inne
på en tanke som jag ansluter mig till,
nämligen att det ur många synpunkter
skulle vara bättre om de parlamentariska
representanterna vore med som
observatörer i stället för som delegater.
Jag har själv vid ett tillfälle framfört
den tanken bl. a. till utrikesministern,
och han avvisade den helt och hållet.
Men detta är naturligtvis inte det väsenliga.
Man kan också ha den nuvarande
ordningen, under förutsättning att det
i huvudlinjerna, och framför allt i huvudlinjerna
av FN-politiken, råder enighet
mellan partierna. Det är i så fall
naturligtvis regeringens uppgift att arbeta
för den enighetens bibehållande
och att undvika allt som kan väcka onödig
splittring, såsom t. ex. systematiska
feltolkningar av ledande politikers uttalanden.

Det är klart att FN-delegaterna rent
formellt representerar regeringen, men
har man en sådan här enighet och vill
man att den skall komma till uttryck i
FN-delegationens sammansättning, så
representerar FN-delegaterna, även om
de själva tillhör regeringen, inte enbart
regeringen eller utrikesministern, utan
den samlade auktoritet som ligger bakom
den utrikespolitiska enigheten mellan
alla de demokratiska partierna.

Om man granskar de uttalanden som

86 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

gjorts tror jag man kommer att finna
att den enda grundläggande meningsskiljaktighet
som aktualiserats under
i varje fall de senaste åren är
den som rör den ryske minsterpresidentens
besök i Sverige. Den frågan
har statsministern i ett tal nyligen
och, såvitt jag förmådde uppfatta honom
riktigt, också här i kammaren i
dag betecknat som »ett viktigt avsnitt
av svensk utrikespolitik».

Nu skulle det vara skönt att äntligen
få ett klart besked, om frågan om ministerpresident
Chrustjovs besök är en
huvudpunkt i regeringens utrikespolitik
eller inte. Är det en av de frågor i vilka
det inte kan föreligga skiljaktigheter
utan att de betyder en avvikelse från
den gemensamma linjen, eller är det en
specialfråga vid sidan av den alliansfria
politiken i övrigt? Det borde inte vara
omöjligt för regeringen att lämna ett
svar på den frågan.

Och svaret är av stor betydelse. Jag
har hört till dem som inte har velat
tro att regeringens handlingssätt bestämts
av någon önskan att ställa sig in
hos någon främmande makt — jag har
på den punkten varit mera optimistisk
än min partiledare — men om man inte
behöver ledas av någon sådan önskan
att ställa sig in hos främmande makt,
borde det inte vara svårt för regeringen
att nu liksom statsministern gjorde
i första kammaren under vårens utrikesdebatt
erkänna att frågan om ministerpresident
Chrustjovs besök i Sverige är
ett av de spörsmål där olika meningar
kan förekomma utan att detta rubbar
den grundläggande enigheten. Skulle det
däremot vara så att regeringen nu inte
längre vill erkänna att den vidhåller
denna ståndpunkt, är det svårt att undgå
den tolkningen, att det beror på en
undfallenhet, som jag för min del måste
beteckna som obehörig.

Jag har inte kunnat och inte heller
velat dölja att jag liksom, enligt vad jag
tror, alla andra högermän i denna kam -

mare känner djup indignation över regeringens
övergrepp i fråga om FN-delegationens
sammansättning. Den indignationen
beror emellertid för min del
främst på att jag är starkt övertygad om
att den alliansfria politiken såsom jag
här har försökt tolka den är den politik
som Sverige bör följa. Genom att
blåsa upp begränsade meningsskiljaktigheter
till stora principfrågor undergräver
man starkare än det kan ske på
något annat sätt förtroendet till denna
politik i utlandet och kanske också i
Sverige. Enigheten i det väsentliga mellan
de politiska partierna i Sverige, en
enighet som icke kan och icke får utesluta
meningsskiljaktigheter i vissa nyanser,
är ett nödvändigt underlag för
den politik som förs. Genom att blåsa
upp meningsskiljaktigheter så som här
har skett har regeringen tagit risken av
att utlandet missförstår det verkliga
läget i Sverige och kanske också att den
svenska opinionen gör det. Den har
äventyrat resultatet av åratals arbete på
att inom och utom landet klargöra, att
Sverige står enat i fråga om utrikespolitikens
grundprinciper, men också att vi
i det här landet har lov att fritt diskutera
dess detaljer. Ett sådant uppblåsande
av små meningsskiljaktigheter till
stora principskillnader är icke förenligt
med den ansvarskänsla som vi alla
svenska medborgare oavsett parti har
rätt att kräva av landets regering.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Heckseher har
presterat en lång plaidoyer för herr
Hjalmarson, hans olika uttalanden och
hans hållning över huvud taget i utrikespolitiska
frågor. Det är väl ett tecken
på partilojalitet att herr Heckseher så
oförbehållsamt går i elden för herr
Hjalmarson.

Herr Heckseher frågade regeringen
huruvida en avvikande mening i fråga

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

om Chrustjovs besök i Sverige skulle
vara oförenlig med den utrikespolitik
som regeringen anser vara en förutsättning
för ett gott samarbete på utrikespolitikens
område. Det förvånar mig
att herr Heckscher inte genom tidigare
förklaringar har upptäckt att det inte
var åsikten i och för sig om besökets
lämplighet eller icke lämplighet som
föranledde regeringens reaktion. Det
var herr Hjalmarsons demonstrativa
framträdande — genom att strö uttalanden
omkring sig, genom att lova sin
medverkan till ett offentligt opinionsmöte
o. s. v. — som gjorde att regeringen
ansåg att herr Hjalmarson hade demonstrerat
mot regeringens politik. Regeringen
ansåg det nödvändigt att göra
en motdemonstration mot herr Hjalmarson,
och det skedde genom att han
förbigicks vid utseende av delegater
till FN.

Jag ämnar inte ingå på alla de frågor
som herr Heckscher nu tagit upp, eftersom
de flesta varit föremål för diskussion
förut under dagen. Jag vill bara
nämna ett par punkter.

Herr Heckscher säger att vi från regeringens
sida systematiskt har feltolkat
herr Hjalmarson. Ja, det är ju ett
sorglustigt öde, som herr Hjalmarson är
utsatt för, när han blir feltolkad från
alla möjliga håll. Han blir feltolkad av
regeringen, av herr Hedlund, av sin
partivän som skriver i Svensk tidskrift
och tydligen även av herr Håstad, som
sade att herr Hjalmarson representerar
en neutralitetslinje som skilde sig från
andra riktningar inom neutralitetspolitiken
o. s. v. Vore det inte då på tiden
att herr Hjalmarson började uttrycka
sig med större klarhet, så att
han undgår dessa permanenta feltolkningar?
Det är mycket lovvärt att herr
Heckscher i efterhand försöker lägga
till rätta vad herr Hjalmarson menat,
men det är mycket svårt för oss andra
att tro på att slumpen konsekvent varit
så ogynnsam mot herr Hjalmarson.

Beträffande vår inställning till underkuvade
länder nämnde herr Heckscher
att man inte får godta freden på frihetens
bekostnad — det gällde alltså
närmast de baltiska länderna. Menar
verkligen herr Heckscher att Sverige
skall aktualisera frigörelseaktioner?
Han sade själv att han inte menar att
man skall önska krig för dessa frigörelser
men att man på alla sätt måste verka
för dem. Hur har herr Heckscher
tänkt sig detta? Skall vi ta upp frågan
om Balticums statstillhörighet i FN?
Har herr Heckscher inte någon tanke
på att vi skall göra insatser i riktning
mot en aktualisering av dessa frågor,
måste vi naturligtvis iaktta större varsamhet
när det gäller att diskutera dessa
staters ställning.

Beträffande regeringens inställning
till högern använde herr Heckscher sådana
uttryck som att vi fordrar ovillkorlig
underkastelse, att vi använder
förolämpande formuleringar, att vi vill
utöva förmynderskap o. s. v. Vad är
detta för nonsens? Högerpartiet står
inte under regeringens befäl. Högerpartiet
kan reagera på vilket sätt det vill i
riksdagen. Vi har inte några former
för någon underkastelse. Om högerpartiet
vill gå emot regeringen har det
sin fulla frihet och kan ge till känna
vari partiet avviker från regeringens
ståndpunkt.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle vara mycket
att svara på utrikesministerns anförande.
Jag skall ta med så mycket jag
hinner.

Om hans excellens utrikesministern
tror att jag talar om något slags lojalitet
och att jag skulle tala mot min övertygelse,
vill jag säga excellensen Undén
att det är fel. Såsom tidigare har framhållits
har vi inom högerpartiet ett sådant
samarbete att vi rådgör och samråder.
Jag har nyligen haft tillfälle

88 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

framföra mina åsikter om vad den alliansfria
politiken innebär också på
annat håll, och jag kan tala om för utrikesministern
att de formuleringar
som där användes var gjorda i nära
samråd med herr Hjalmarson. Därför
vet jag vad herr Hjalmarson menar.
Excellensen Undén säger sig ha svårt
att tro att herr Hjalmarson skulle vara
systematiskt feltolkad. Härpå vill jag
svara att det är inte underligt om herr
Hjalmarson blir systematiskt feltolkad,
om hans åsikter framställs på det sätt
som statsministern använt i sin broschyr
i Bornholmsfrågan. Om man citerar
på det sättet kan man lätt, utan
att det sker slumpmässigt, få fram systematisk
feltolkning av vad folk menar.

När det gäller mitt uttalande om freden
på frihetens bekostnad vill jag
framhålla att man kan göra åtskilligt
utan att behöva gripa till vapen. Det
skulle vara utomordentligt lyckligt om
man kunde få ett klart besked exempelvis
från hans excellens utrikesministern,
att excellensen anser att det är
oriktigt och otillbörligt att de baltiska
staterna mot sin vilja har ställts under
ryskt kommando och att hans excellens
utrikesministern för sin del skulle önska
ett slut på den ordningen. Det är
möjligt att hans excellens utrikesministerns
inflytande inte är så stort att ett
sådant uttalande skulle medföra de baltiska
staternas omedelbara frigörelse —
det vågar jag inte hoppas på — men i
betraktande av det anseende excellensen
Undén åtnjuter på olika håll i
världen skulle ett sådant uttalande kanske
inte vara alldeles utan betydelse.
Är det så viktigt vad herr Hjalmarson
säger, måste det väl ändå vara minst
lika viktigt vad excellensen Undén säger
i en fråga av den typen.

Vad slutligen beträffar talet om underkastelse
och förmynderskap vet jag
mycket väl att man från regeringens
sida inte kan få någon underkastelse
från oss. Vi vet att ni inte har någon

möjlighet att genomföra ett sådant förmynderskap
i praktiken. Men nog verkar
det som om ni bra gärna skulle
vilja det. Så fort det anmäles den minsta
avvikelse från vad ni anser vara
tillbörligt, verkar det som om ni var
färdiga att omedelbart tillgripa stora
ord och grova anklagelser. På samma
sätt var det i en diskussion, som hans
excellens utrikesministern och jag hade
här i kammaren för något år sedan, då
det gällde frågan om en resolution i
Europarådets ministerkommitté. Det
var ingen stor fråga vi den gången diskuterade.
Det var till en början bara
ett intressant replikskifte. Men när utrikesministern
tröttnade på det replikskiftet,
slutade han diskussionen med
att säga: »Ja, jag vet mycket väl att
herr Heckscher och jag har olika uppfattningar
om den svenska utrikespolitikens
grundvalar.» Så snart man tycker
något annat än utrikesministern
och statsministern i någon fråga, vad
den än må röra sig om, har man en
annan uppfattning om den svenska utrikespolitikens
grundvalar.

Det är på det sättet man försöker utöva
förmynderskap från regeringens
sida, och det är det vi för vår del anser
vara otillbörligt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Beträffande de baltiska
staterna vill jag bara säga, att när ockupationen
av dem skedde, och när deras
ofrihet därmed började, så uttalade jag
här i riksdagen mycket kraftigt och bestämt
som min personliga mening att
det var ett övergrepp. Men nu, tjugo år
efteråt, när dessa stater har tillhört
Sovjetunionen lika länge som den föregående
frihetsperioden, finner jag det
inte vara i Sveriges intresse att i internationella
sammanhang ta upp denna
fråga eller att stå här i kammaren och
— som herr Hjalmarson brukar göra —
yrka på deras frigörelse.

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall bara göra
några korta erinringar.

Jag har just nu fått TT:s referat av
herr Cassels anförande, och det föranleder
mig att göra en klar och bestämd
dementi på en där förekommande uppgift,
som förbigick mig när jag lyssnade
på herr Cassels anförande. I annat fall
skulle jag omedelbart ha reagerat. Det
står i nämnda referat: »Redan i juli
underrättade statsministern den socialdemokratiska
partiexpeditionen som en
beredskapsåtgärd om att utrikespolitiken
kunde komma upp i valkampanjen.»

Detta är en ren och skär frihandskonstruktion
av den man, som här nyss
uppträtt som något slags moralens väktare
för oss andra.

Sedan några ord också till herr Heckscher.
Han talade om förmynderskap
och att vi vill ha högerpartiet under
vår lydnad i alla avseenden. Det finns
ingenting, som är mera främmande för
den nuvarande regeringens sätt att driva
politiska diskussioner och politisk
upplysningsverksamhet. Nej, herr
Heckscher, i denna kammare har inte
bara regeringens talesmän utan även
herr Ohlin •— om också i litet vaga
ordalag — herr Hedlund och herr
Sköld, som i vissa avseenden var kritisk
mot regeringens politik, krävt besked
av högern på vissa bestämda punkter.
Precis som regeringen gör. Vi kräver
inte det beskedet för att få en underkastelse
av högern. Och om högern
inte vill lämna dessa besked, som vi
andra tre partiledare plus herr Sköld
bär begärt, så är det ingen människa
som förvägrar högern den rätten. Men
då konstaterar vi bara att högern i dessa
punkter inte står på samma linje som
övriga demokratiska partier.

Vilka punkter är det då som vi har
begärt besked om av högern? Ja, för det
första frågade vi vad högern menar
med alliansfriheten. Är den temporär

och tillfällig, eller betyder den en fast
politisk kurs? Vi vill gärna veta det, så
att man här i landet — och framför allt
i utlandet på såväl den ena som den
andra sidan — kan veta vad det innebär
när ni talar om del.

Det är det första och viktigaste.

Herr Heckscher säger, att han genom
privata samtal med herr Hjalmarson
har lärt sig vad han menar. Ja, men
vore det inte bättre om herr Hjalmarson
talade så klart, att man inte behövde
någon exegetik för att få klarhet i vad
han menar på dessa väsentliga punkter!

För det andra: Vad menas med militär
samverkan? Där är det fortfarande en
högst besynnerlig sammanblandning,
även när herr Heckscher i sin nöd försöker
dra ihop Bornholms- och Trondlieimsfrågorna.
Hur många gånger skall
man behöva klargöra för herrarna att ni
genom att icke kunna skilja på dessa
saker visar, att ni har en annan syn på
det försvarspolitiska samarbetet än vi
har.

Jag vill också säga till herr Heckscher,
att jag har ingen anledning att
ändra någonting i min broschyr. Den
är ett korrekt referat av herr Hjalmarsons
anförande, därefter av vår kritik
och därefter av herr Hjalmarsons undanglidande
i debatten i ett intervjuuttalande
litet senare i tidningen Aftonposten
i Göteborg. Jag skall emellertid
gärna sätta ut ett par citationstecken i
den upplaga, som antagligen nu måste
ges ut efter herr Heckschers vänliga
reklam för broschyren. Att referatet är
riktigt tror jag var och en skall finna
som läser broschyren. Vad vi lagt till
och som berör herr Hjalmarson är den
förklarande satsen att förhandlingar
med den danska regeringen givetvis
måste underställas Atlantpaktens kommando
i Paris. Hur skulle ett sådant tilllägg
kunna uppfattas som något försök
till ett falskt citat?

Beträffande de fria folken har utrikesministern
redan svarat. Jag uppre -

90 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

par än en gång vad jag sade i min första
replik. Jag sade inte: Vad skall det tjäna
till att tala om frihet? Så tillät sig en
av högerns talare att citera mig. Jag
sade i stället: Vad skall dot tjäna till att
föra ett sådant tal, att dessa människor
tror att ni menar handling och inte
prat, och uppegga deras förhoppningar
om att man i väster ämnar gå en väg som
tydligen måste vara våldets för att befria
dem, om ni ingenting menar annat
än platoniska sympatiförklaringar? Det
är, herr Heckscher, vad jag sade.

Jag stämplar fortfarande högerns uppträdande
på denna punkt som en heroism
på andras bekostnad.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens statsministern
svarar givetvis på något annat
än det man frågar honom om. När jag
talar om förmynderskap är det självfallet
inte därför att regeringen kräver
besked. Det är inget förmynderskap. Vi
kräver besked av regeringen och regeringen
kräver besked av oss. Men statsministern
uttryckte sig så, att han ville
ge högerpartiets ledning tillfälle att
tänka efter. Det är en formulering som
används av en förmyndare. Det är ungefär
som om man skulle tänka sig herr
Undén och herr Erlander som föräldrar
som stänger in ett barn i garderoben
och då och då sticker näsan i dörren
och frågar: Vet du riktigt hur stygg du
varit?

Herr Erlander ställer igen samma
fråga som herr Hjalmarson tre gånger
besvarat, om alliansfriheten och den
fasta kursen, och som också jag i min
ringhet sökt besvara. Utrikesutskottets
utlåtanden av 1956 ger enligt vår uppfattning
den erforderliga precisionen
åt begreppet alliansfrihet; men det är
uppenbart att herr Hjalmarson aldrig
skulle kunna uttrycka sig så klart att
han inte misstolkades av hans excellens
statsministern.

Vad beträffar broschyren finner vi
där, att hans excellens statsministern
inte ens citerar sig själv rätt längre.
Han sade att denna mening skulle ha
avsett, att en uppgörelse skulle underställas
NATO:s högkvarter, men i broschyren
säger han att diskussionen
skulle föras med Atlantpaktens högkvarter.
Det är två olika saker. Dessutom kan
ingen som läser detta få någon annan
uppfattning än att det skulle innebära
att man skulle ge sig in i förhandlingar
med NATO:s högkvarter.

Detta är en detalj, säger statsministern.
Ja, det är en detalj, men en detalj
som upplyser om på vilket sätt statsministern
konstruerat fram de s. k.
oklarheter, glidningar, meningsförskjutningar
o. s. v., som han hela tiden talar
om. Han har konstruerat fram dem genom
att tolka fel och referera fel, genom
att missförstå. Det är på den vägen han
uppnått det. Det torde vara mycket
svårt att undgå att det resultatet också
i fortsättningen äger bestånd.

Vad slutligen beträffar Trondheimsleden
framhöll jag att när herr Hjalmarson
först talade om den, var även
detta en avvikelse från den alliansfria
linjen enligt socialdemokratisk uppfattning.
Nu däremot är det inte en sådan
avvikelse, ty nu har man genomfört den
själv, och vad far gör är alltid det
rätta.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av ett
yttrande som fälldes tidigare och nu senast
av statsministern skulle jag bara
på en punkt vilja precisera. Statsministern
slutade ett anförande tidigare i
eftermiddag och ett för en stund sedan
med att säga att det beror på högern, om
det blir strid eller inte om utrikespolitiken.
Det är klart att det kan bero på
högern och högerns vilja att skapa ökad
klarhet, om det blir strid eller inte,
men det beror sannerligen också på hur

Tisdagen den 24

Svar på interpellation ang. regeringens syi

utrikespolitiska debatt

regeringen ställer sig. Det är litet oroande
med talesätt som låter en förmoda
att regeringen tänker tillämpa en sådan
prövning av uttalandena från högerhåll.
att det t. ex. närhelst det kommer kritik
av regeringen kan komma att heta:
»Nej, detta är inte förenligt med alliansfriheten.
» Mycket beror sannerligen på
om regeringen vill ha en utjämning eller
icke.

Det har förekommit socialdemokratiska
uttalanden till förmån för att man
skulle hålla debatten gående ungefär
som om man i verkligheten inte önskade
en avspänning. Det bästa tecknet till
att den svenska regeringen verkligen
önskar en avspänning och en enighet
mellan de demokratiska partierna tror
jag skulle vara, att regeringen accepterade
en lösning av frågan om representation
från partierna i FN-delegationen.
Även herr Sköld har varit inne på att
man bör kunna finna former. Ty i ordets
egentliga mening är ju inte dessa
delegater regeringens »förtroendemän»,
som utrikesministern sade, utan det är
självklart att de, om de inte delar regeringens
uppfattning, får träda åt sidan
och låta någon annan tala. Därför bör
det vara möjligt utan några praktiska
olägenheter att klara den saken och
återgå till det betraktelsesätt som statsministern
tidigare uttryckte, då han sade
att det är värdefullt att representanter
för oppositionen får vara med och
dryfta utrikespolitikens utformning,
ungefär på samma sätt som att vi alla
är överens om att detta är värdefullt i
utrikesnämnden.

.Tåg tycker att det bör sägas för den
rätta balansens skull i debatten, att det
förefaller som om det på regeringsliåll
finns en stridslystnad som inte riktigt
passar ihop med talet att man eftersträvar
enighet. .Tåg hoppas emellertid,
herr talman, att i alla fall en strävan
skall visa sig från ömse håll att inte
blåsa upp motsättningarna utan i stället
försöka minska dem för att på det

november 1959 Nr 27

på de frågor, som förekommit i höstens

sättet skapa förutsättningar för den demokratiska
samling kring vår utrikespolitik,
som vi dock allesammans är
helt överens om är en utomordentlig tillgång.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vid denna sena tidpunkt
skall jag inte fördjupa mig mera i diskussionen
om Bornholm. Den intresserade
läsaren kan ju slå upp andra kammarens
protokoll från 1952 och se vad
som sades i debatten och jämföra det.
med vad som står i broschyren. Sedan
kan man bedöma vad det finns för fog
för herr Heckschers påstående, att jag
försöker blåsa upp frågor och skapa
meningsskiljaktigheter genom felaktiga
tolkningar och felaktiga citat.

Vad jag påtalat har varit viljan att
utsträcka det svenska försvaret till Bornholm.
På den punkten finns ju ingen
som helst tvekan, att herr Hjalmarsons
anförande ger klart besked.

Jag vidhåller, herr Ohlin, fortfarande
den uppfattningen, att det är en stor
fördel om alla demokratiska partier är
representerade i FN-delegationen. Jag
tror att det är bra, om vi kan diskutera
oss fram till en gemensam utrikespolitik,
men förutsättningen är ju att
vi har en något så när gemensam grundval
att stå på. Men det finns ingen möjlighet
att diskutera fram en gemensam
utrikespolitik, om förutsättningen är så
dålig, att vi lägger helt olika meningar
t. o. m. i de väsentliga orden alliansfrihet,
neutralitet och positiv försvarsvilja;
högern lägger ju i dessa begrepp
en helt annan betydelse än övriga partier
gör.

Då säger vi: Låt oss få klarhet om de
grundläggande tingen, låt oss få veta
vad det är som skiljer oss åt och vad
det är som enar oss. Det är därefter
givetvis en utomordentlig tillgång att
vi liksom hittills har en FN-delegation,

92 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

vars ledamöter kommer från de olika
demokratiska partierna. Det har sagts
i regeringsdeklarationen. Där har vi
också förklarat, att vi är villiga att ta
upp de förhandlingar som folkpartiet
efterlyst. Men jag vidhåller att en förutsättning
för sådana fruktbärande diskussioner
i FN-delegationen är, att vi
har en gemensamhet i grunduppfattningen.
Vi började bli rädda för att
den förutsättningen inte fanns, och då
ville vi ge högern anledning att fundera
en smula på vad det kan vara som skiljer
regeringen och högerpartiet åt.

Herr Heckscher använde bilden av
högern som ett elakt barn, som regeringen
stängt in i en garderob och då och
då frågar, om barnet har bättrat sig, så
att det kan få komma ut och leka med
de andra barnen. Ungefär så fattade
jag herr Heckschers bild. Det var en
ganska farlig bild som herr Heckscher
alldeles gratis överlämnade till mig, tv
den ger en ganska fin bild av högerns
roll inom svensk politik för närvarande
på alla möjliga områden. Men inom utrikespolitiken
blir den ännu farligare
än på andra områden.

Om jag får fortsätta herr Heckschers
eleganta bild en aning, skulle jag vilja
säga, att högern verkligen blivit föremål
för en fullkomligt fri uppfostran år efter
år. Regeringen, herr Hedlund och herr
Ohlin har talat vackra ord med högern
och sagt, att så skall ni inte göra, ty det
blir missuppfattat och det blir missförstånd.
Vi har tillämpat den fria uppfostran
ända sedan herr Hjalmarson började
med sina äventyrligheter. Men det
har inte hjälpt ett dugg. Man lär sig så
småningom att disciplinen inte återställs
om man är så där fri i sin uppfostran.
Då tänkte vi, fortfarande i enlighet med
den fria uppfostrans grundprincip, att
vi borde försöka få det heckscherska
barnet — det är herr Heckscher själv
som fört in detta barn i diskussionen —
att tänka litet genom att säga, att det
har hänt saker som tyder på att hö -

gern har en annan uppfattning än vi när
det gäller grundläggande ting i utrikespolitiken.
Var inte det en ganska mild
form av upplysningsverksamhet som vi
bedrev när vi sade: Låt då herr Hjalmarson
stanna hemma en tid från FN och
begrunda dessa sammanhang.

Ja, som sagt, den heckscherska bilden
om barnet är inte så dum, och jag
hoppas att man fortfarande skall kunna
tillämpa den fria uppfostrans princip
på högern, när nu alla andra partier är
överens om att försöka hjälpa till.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Den förtjusning med
vilken hans excellens herr statsministern
anammar den här bilden, vilken
jag för all del hade kunnat utföra på
ett annat sätt genom att även karakterisera
barnets föräldrar, den förtjusningen
är just uttryck för den förmyndarmentalitet
som ett långvarigt regeringschefskap
utvecklat hos herr Erlander.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Men om jag då säger,
att denna fria uppfostran får skötas av
herr Hedlund i en gemensam sandlåda
med högern, då är det väl snällt?

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Ingenting skulle glädja
mig mera än om vi kunde få ha en sådan
gemensam sandlåda.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall inte göra herr
Dahl ledsen, men jag satt nyss och tänkte
på dem som tror på esperanto som ett
världsspråk, förmenande att om alla
människor talar samma språk, så kommer
alla att förstå varandra, och det
blir frid och fröjd på jorden.

Sedan jag sagt detta vill jag säga, att
det mest intressanta och glädjande i
dagens debatt var när Gunnar Hedlund
med en för honom ovanlig klarhet och

Tisdagen den 24 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens

utrikespolitiska debatt

otvetydighet poängterade, att ideologisk
neutralitet inte finns. Han var också
mycket noga med att säga militär neutralitet.
I den förra utrikesdebatten här
i riksdagen förvånade jag mig över att
praktiskt taget inte någonting sades
om den aktuella situationen i världspolitiken.
Den ligger ju knappast just
nu på det militära området utan alldeles
uppenbart på det ideologiska.

Nu har ministerpresident Chrustjovs
besök kalfatrats och ventilerats här
ganska ivrigt och från olika synpunkter.
Herr Ohlin snuddade vid realiteten
när han sade, att besöket i USA dock
betingade ett pris. Jag tror att detta är
riktigt. Jag har varit två gånger i USA
i år och har kunnat iaktta både där och
här hemma, efter den tidpunkt då del
beramade besöket ägde rum, hur skickligt
Chrustjov utnyttjat det tillfälle son
så oförmodat gavs honom att komina til.
Förenta staterna. Jag träffade en svensl
affärsman häromdagen som sade, att
Chrustjov är världens utan tvekan skickligaste
handelsresande. Detta tror jag
också är riktigt, och vad han reser i är
idéer.

Tyvärr är det inte så många som
tycks förstå vad de där idéerna verkligen
innebär, och jag skall därför be
att få hänvisa till ett par citat. Det
ena yttrandet är hämtat ur Georg Dimitrovs
anförande vid den kommunistiska
internationalens sjunde kongress:

»Vi anklagas ibland för att frångå
våra kommunistiska principer. Vilken
dumhet, vilken blindhet! Vi skulle inte
vara marxistiska och leninistiska revolutionärer,
inte lärjungar till Marx, Engels,
Lenin och Stalin, om vi inte vore
i stånd att fullständigt ändra vår taktik
och vårt tillvägagångssätt, allteftersom
omständigheterna fordrar det. Men
alla växlingar i vår taktik har ett enda
mål — världsrevolutionen.»

Den världskommunistiska taktiken
just nu går ut på att visa ett försonligt
och glatt sinnelag. Man reser omkring

och klappar barnen på huvudet och talar
om Gud med lantbrukarna. Och genast
är en stor del av mänskligheten
färdig att falla i farstun. Jag har här
hemma märkt en sorts lättnad inför
detta. Man säger sig att nu har en ny
era brutit in, nu talar de stora med
varandra, nu kanske allting håller på
att ordna sig. Det är just detta som är
avsikten med dessa resor, och därför
är det så fatalt att människor ögonblickligen
går i fällan.

I denna ideologi ingår också metoden
att använda vilka medel som helst. Löften
är till för att brytas, det har Lenin
själv sagt. Och Moskvaradion sade den
28 augusti 1950: »Ur den kommunistiska
moralens synpunkt är endast de
handlingar moraliska, som bidrar till
att bygga upp ett nytt kommunistiskt
samhälle.» Detta är något så främmande
för våra tänkesätt och våra moralbegrepp,
att vi måste lära om på nytt
och verkligen sätta oss in i vad detta
innebär.

När nu den ryske ministerpresidenten
väntas hit igen, då inbjudan enligt
vad som uppgivits fortfarande står
kvar, måste man göra sig en fråga, som
regeringen borde ge ett klart svar på.
Jag tror visserligen att frågan egentligen
är retorisk, men beskedet borde
ändå klart lämnas. De varor som herr
Chrustjov kommer hit med i sin handelsresandekappsäck,
den kommunistiska
ideologien, vill vi verkligen ha dem
här? Vi måste ha klart för oss att det
uteslutande är för att distribuera dessa
varor som han kommer hit. Det är inte
för att hälsa på Tage och Aina Erlander
och deras barn. För övrigt har
Chrustjov själv sagt ifrån, att han måste
ha politiska syften, om han skall
resa någonstans.

Jag tror att de flesta inte har riktigt
klart för sig hur en människa, som
verkligen lever en ideologi, reagerar.
Allt vad en sådan människa säger och
allt vad hon gör har ett enda syfte,

94 Nr 27 Tisdagen den 24 november 1959

Svar på interpellation ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt

nämligen att främja det ideologiska målet.
Herr Chrustjovs mål med ett besök
hos oss är sålunda att hit införa den
kommunistiska ideologien. Eftersom det
här gäller en global angelägenhet kan
en eftergift på ett håll, i Finland till
exempel, leda till en kommunistisk
framgång i Sydamerika, detta på grund
av de psykologiska verkningar en sådan
eftergift kan få.

Det är så sent nu, herr talman, att
jag inte skall hålla på mycket längre —
gjorde jag det kunde jag förlora det
anseende för att hålla korta anföranden
som jag tror att jag förvärvat hos
herr talmannen. Låt mig bara säga
några få ord till. Här kommer nu en
person och säger, att han skall sprida
en ideologi, och vad kan man göra
åt det? Det finns bara ett sätt att besegra
en ideologi och det är att föra
fram en annan ideologi på samma plan,
i detta fall på världsplanet.

Om herr Chrustjov kommer till Amerika
och träffar president Eisenhower,
som är en utomordentlig människa med
höga syften, så säger presidenten, om
jag nu drar samman det hela: »Vi vill
ha fred, och vi vill ha ett lugnt framåtskridande.
» Då säger Chrustjov ungefär
så här: »Ja, visst skall det vara
fred — det är inte fråga om annat —
men jag skall ha världen.» Det är sålunda
på två helt olika plan som mar
möts, och resultatet blir lika orimligi
som om man ber någon multiplicera
fem elefanter med åtta giraffer.

Jag konstaterar att vi står inför ett
val. Kommunisterna har nu nått så
långt att vi måste ta ställning. Antingen
skall vi ge efter undan för undan och
behålla vår defensiva attityd, vilket
måste leda till nederlag, eller också
skall vi gå till offensiv. Var och en som
exercerat beväring vet ju att endast anfallet
leder till seger. Är det inte på
det sättet, herr civilminister? Ja, jag
väntar inget svar.

Vi måste tänka om. Många kanske

tycker att det är besynnerligt när jag
säger, att vi måste välja antingen
världskommunismen eller moralisk
upprustning, moralisk upprustning som
en del kanske knappast ens hört talas
om. Men jag vill ha det sagt vid detta
tillfälle, ty det kommer att visa sig att
det är detta vi måste göra.

Därmed, herr talman, skall jag avsluta
denna utrikesdebatt. Jag tycker
nog att den i många stycken varit ganska
bedrövlig, men det kanske tar upp
sig till nästa gång, och jag hoppas att
det inte skall dröja alltför länge till
dess.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! En replik till herr
Heckscher och en till herr Dickson.

Det är inte Chrustjovs besök som i
dag isolerat högern och atlantpaktsfalangen,
utan det är deras ständiga förklaringar
att Sveriges oavhängighet och
neutralitet icke skall försvaras vid angrepp
från väster och söder — från
länderna i de väderstreck, där man enligt
herr Sköld och enligt vad vi alla
vet, var färdig att dra in oss i krig
redan 1940.

Till herr Dickson, som kommer med
sina vanliga skräcksyner och feltolkade
citat, vill jag bara säga, att hans syner
nog förlorat litet av sin uttrycksfullhet,
sedan han uppträdde i Caux och
förklarade att världen höll på att fördärvas
på grund av att regeringsledamöterna
var påverkade av sina kommunistiska
sekreterare och älskarinnor.
Jag är inte så moraliskt upprustad att
jag blir förfärad, om detta skulle vara
sant. Jag kommer faktiskt att tänka på
upgörelsen i familjerådet i den gamla
grevefamiljen, där unge sonen skulle
förses med en älskarinna i väntan på
ett ståndsmässigt äktenskap. Den gamla
änkenåden, som var mycket from och
kanske lika moralisk som herr Dickson,
kämpade emot men sade till slut: Man

Tisdagen den 24 november 1959

Nr 27

Interpellation ang. åtgärder för åstadkommande av större kommunala enheter

får väl hoppas att det åtminstone blir
en troende flicka!

Om herr Dicksons predikan i Caux
skulle stämma in vad gäller någon av
den svenska regeringens ledamöter, så
hoppas naturligtvis även jag att det är
troende flickor. Men jag förmodar att
sanningsvärdet i herr Dicksons förklaring
i Caux är ungefär lika stort som
verklighetsunderlaget för de skräcksyner
han brukar ge uttryck åt i Sveriges
riksdag.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 183, med förslag om
personalförstärkning vid statens prisoch
kartellnämnd, m. m.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 21 och
22, statsutskottets utlåtanden nr 146—
158, bevillningsutskottets betänkande nr
61, första lagutskottets utlåtande nr 29
och tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

§ 6

Föredrogs den av herr Wachtmeister
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående tillsättande
av en nationell oljeskyddskommitté.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder för åstadkommande
av större kommunala enheter

Herr ANDERSSON i Storfors (s) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Med anledning av de
stora svårigheter många kommuner för
närvarande befinner sig i på grund av
avfolkningen och därmed följande eko -

nomiska problem, ställes man inför frågan,
vilka åtgärder som bör vidtagas
för att klara situationen. Det hastigt
vikande befolkningsunderlaget i landsbygdskommunerna
gör att vissa landskommuner
kommer att avfolkas.

Redan så här kort tid efter kommunindelningsreformen
har förhållandena
ändrats, så att de flesta landskommuner
är beroende av interkommunalt samarbete.
Genom kommunreformen år
1952 ville man göra kommunalförbunden
överflödiga, men de har nu kommit
tillbaka igen. Det eftersträvansvärda
befolkningsunderlaget i en kommun
måste sättas mycket högre nu än 1952,
ty uppgifterna har blivit så mycket
mera krävande för kommunerna. Det
är således inte enbart avfolkningen
som aktualiserar frågan för framtiden.

Kommunerna behöver tydligen i
många fall sammanföras till större enheter
än vad som skedde 1952. Ett frivilligt
samarbete har rekommenderats.

Inrikesministern har helt nyligen i
detta ärende framhållit att lösningen
av de frågor vi står inför inte får bli
något hastverk. Därtill är de alldeles
för betydelsefulla. Insikten om att ändringar
eventuellt kan behövas bör få
växa in och mogna i människornas tankevanor,
inte minst i de förtroendevaldas.
I vissa fall kan det dock vara
rimligt att mognadsprocessen påskyndas.

Inrikesministern har även meddelat
att en expertgrupp i inrikesdepartementet
håller på att sammanställa grundmaterial
som belyser angelägenheten av
större kommunala enheter.

Av den anledningen hemställer jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga:

Är inrikesministern beredd att informera
kammaren om vilka riktlinjer som
kommer att ges kommunerna för att
stimulera sammanslagningar till större
kommunala enheter?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

§ 8

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om allmän varuskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262)
om allmän energiskatt, m. in., jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 9

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 322, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; och
nr 323, i anledning av väckt motion
angående skatteavdrag för bidrag till
vetenskaplig verksamhet.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 320, i anledning av motioner angående
befogenhet för kommunerna att
uppträda såsom sakägare i vattenmål;
och

nr 321, i anledning av motioner om
översyn av naturskyddslagen in. in.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 325, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med föreskrifter
om vissa betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar.

§ 10

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade proposition nr 179,
angående godkännande av överenskommelser
med vissa OEEC-länder rörande
reglering av fordringar och skulder i
anledning av den europeiska betalningsunionens
likvidation, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.33.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 25 november

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Uddevalla 24/11 1959
Andra kammarens kansli, Riksdagshuset,
Stockholm

På begäran intygas att riksdagsman
Carl-Olof Carlsson, Bakeröd, Ljungski -

le, sedan 24/11 1959 och tills vidare vårdas
å Uddevalla lasarett.

Olof Ljung
lasarettsläkare

Herr Carlsson i Bakeröd beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med gårdagen tills vidare.

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

§ 2

Svar på fråga ang. bestämmelserna om
polismans rätt att använda skjutvapen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Gustafsson i Borås, har
frågat mig om jag anser att de bestämmelser
som nu gäller angående polismans
rätt att använda skjutvapen är
tillfredsställande.

I juli 1958 uttalade jag i mitt svar
på en liknande fråga i riksdagens första
kammare, att jag ansåg att bestämmelserna
om polisens bruk av skjutvapen
borde överses. Omedelbart därefter
uppdrogs — såsom framgår av riksdagsberättelsen
— åt polisverksamhetsutredningen
att verkställa en översyn
av bestämmelserna och enligt vad jag
inhämtat beräknar utredningen, som
handlagt ärendet med förtur, att vara
färdig med detta arbete i början av
nästa år.

Härpå anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min fråga. Det
är kort, och mina kommentarer skall
inte heller bli långa.

Jag är glad över att inrikesministern
bedömt min fråga såsom jag har avsett
den. Den har inte gått ut på att söka
göra polisen så tandlös och menlös
som möjligt. Att likväl nuvarande stadga
angående polismans rätt att bruka
skjutvapen är oklar och därför otillfredsställande
bevisas bl. a. av den utredning,
som pågår och som snart skall
vara färdig.

Det är klart, att det i en given situation
är mycket förklarligt, om ett
skjutvapen psykologiskt provocerar eller
frestar till användning. Så synes
mig ha skelt i det aktuella fall, som låg
till grund för min fråga. lin man greps
7 — Andra kammarens

medan han var i färd med ett inbrott.
Han synes ha haft en viss vana i den
konsten och har erkänt ett tiotal kupper
eller kanske fler. Man hittade i
hans gömmor så egendomliga saker
som symaskiner, möbler och en hel del
annat. Han tyckes också ha haft en
viss lust till sin nästas bilar. Mannen
synes ha varit en egenartad människa,
ett slags doktor Jekyll och Mr. Hy de,
på natten skicklig tjuv och på dagen
skicklig yrkesman med de bästa vitsord
från sina arbetsplatser.

Vad var det nu som hände? Mannen
greps på bar gärning och man beläde
honom med handbojor och satte honom
under bevakning i en polisbil. Vi får
väl anta, att han blev visiterad. Han
fick tillstånd att för en kort stund lämna
bilen och lyckades då göra högra
handen fri samt flydde och blev beskjuten.

Den fråga, som här uppställer sig för
den som något granskat fallet, är givetvis
denna: Handlade polisen i överensstämmelse
med gällande stadga i den
konkreta situationen? Polismannen bar
skarpladdad tjänstepistol. Stadgan säger,
att om anhållen person rymmer
och gömmer sig i folkvimlet får skjutvapen
inte brukas. Omgivningen skall
med andra ord inte komma i riskzonen,
och detta får väl anses vara ett minimum
av säkerhetsåtgärder. Jag vill
minnas att jaktstadgan säger att älgjägare
inte får skjuta tvärs över en
landsväg — hur frestande det än måste
te sig — om det åtrådda bytet står på
andra sidan av vägen. Denna bestämmelse
har givetvis tillkommit av säkerhetsskäl
då det gäller allmänheten.

När vapen skall brukas av polisman
skall han först ge upprepade varningar.
Han skall ropa: »Stanna, annars skjuter
jag!» Så synes även ha skett från
vederbörande polismans sida i det fall
jag bär talat om. Men stadgan anger vidare
som en grundsats, att våld icke får
sträcka sig längre än som är oundgängligen
nödvändigt för att »tillvarata det
intresse eller den rättighet som står på

protokoll 1959. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Svar på interpellation i anledning av det planerade nedläggandet av Falkenberg—

Limmareds järnväg

spel». Jag måste säga att jag har mycket
svårt att begripa vad som menas
med detta uttryck »intresse eller rättighet
som står på spel». Det måste nog
bli föremål för tolkning på ett eller
annat sätt.

Stadgan föreskriver vidare, att polisman
äger använda skjutvapen mot person
som beträtts med svårartad brottslighet
med avseende på egendom, t. ex.
stöld av särskilt grov beskaffenhet.
Blixtsnabbt skall alltså en polisman för
sig själv avgöra för det första vad som
är av oundgängligt intresse och vilken
rättighet som står på spel, för det andra
vad som är stöld av grov beskaffenhet.

I det aktuella fallet blev beslutet att
bruka vapen, och tre skott avlossades,
varav ett träffade axeln medan det tredje
blev ett bukskott, något som visar att
det inte är så lätt att undvika att träffa
någonting annat än benen — stadgan säger
ju att man skall sikta på dem.

Frågan kvarstår, om det är riktigt och
nödvändigt att beskjuta en infångad tjuv
— visiterad och därmed avväpnad samt
belagd med handbojor — som slitit sig.
Öppnar sig inte här ganska vida, för att
inte säga vådliga perspektiv för beskjutning?
Domstolarna och JO får nu avgöra
saken i ifrågavarande fall, vilket bör
ha det största intresse för den utredning
som arbetar.

(Herr talmannen: Jag vill erinra talaren
om att det här gäller en enkel
fråga.)

Ja, herr talman, jag har härmed sagt
vad jag tänkte säga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation i anledning av det
planerade nedläggandet av Falkenberg—
Limmareds järnväg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Pettersson i Dahl till mig riktat
följande två frågor, nämligen

1) om jag uppmärksammat den uppenbara
försämring av serviceförhållandena
beträffande gods-, person- och
posttransporterna som redan inträtt i
samband med nedläggandet av Falkenberg—Limmareds
järnväg; och

2) om jag är beredd medverka till att
sådana åtgärder vidtas, att dessa missförhållanden
elimineras och därmed
löften om att någon försämring angående
serviceförhållandena i samband med
järnvägsnedläggelser inte skulle följa
även infrias?

I anledning härav får jag anföra följande.

Herr Pettersson uppger att i samband
med nedläggningen av järnvägstrafiken
på bandelen Falkenberg—Limmared
ingenting åtgjorts åt landsvägstrafiken
i de berörda trakterna. Några vägombyggnader
skulle ännu inte ha verkställts.

I Kungl. Maj:ts beslut den 23 juli i
år angående den här ifrågavarande järnvägsnedläggningen
erhöll järnvägsstyrelsen
tillstånd att från tidpunkt, som
styrelsen efter samråd med generalpoststyrelsen
ägde bestämma, lägga ned hela
järnvägstrafiken på bandelen Falkenberg—Älvsered
och Axelfors—Limmared,
godstrafiken på bandelen Älvsered—Axelfors
och styckegodstrafiken
på järnvägslinjen Svenljunga— Axelfors.
Enligt beslut av järnvägsstyrelsen
har denna nedläggning ägt rum
för kort tid sedan, närmare bestämt
fr. o. m. den 1 november. Persontrafiken
på sträckan Älvsered—Axelfors—
Svenljunga kommer däremot att fortsättningsvis
alltjämt gå på järnväg, till
dess de mycket omfattande om- och nybyggnadsarbetena
på parallellvägarna
till denna järnvägssträcka färdigställts
— ett företag som beräknas ta ca tre år.

Onsdagen den 25

Svar på interpellation i anledning av det

Limmareds järnväg

Nedläggningsbeslutet föregicks av en
omfattande upprustning av ersättningsvägarna
i Hallands län. Praktiskt taget
samtliga, tidigare inte belagda vägar hade
— med två undantag •— förstärkts
och försetts med oljegrus före beslutet
om nedläggningen. Det enda undantaget
utgjorde vägsträckan Vessige—Askome
—Ätrafors, för vars förbättring, närmast
stabilisering av vägbanan, 150 000
kr. genom nedläggningsbeslutet tilldelades
vägförvaltningen i Hallands län. Det
andra undantaget var den 2 km långa
vägsträckan Ätrafors—Okome, beträffande
vilken det i beslutet förklarades
att Kungl. Maj:t, sedan arbetsplan för
ombyggnad av vägen utarbetats och fastställts,
ville meddela särskilt beslut om
medelsanvisning härför. Det förstnämnda
vägföretaget är numera utfört och
vägen är därigenom helt försedd med
oljegrus. Framhållas bör vidare, att vägsträckan
Ätrafors—Okome, för vars ombyggnad
arbetsplan håller på att utarbetas,
övergångsvis förstärkts. Praktiskt
taget hela sträckan av ersättningsvägar
i Hallands län är därmed trafikabel för
fordon med upp till 8 tons axeltryck.
På Älvsborgssidan av länsgränsen pågår
sedan den 20 september på sträckan
mellan Bäckarp vid gränsen och Älvsered
ombyggnadsarbeten, till vilka i nedläggningsbeslutet
anvisades 416 000 kr.
och vilka beräknas bli färdiga under
december. Arbetet på ombyggnad av
vägarna utmed den till nedläggning tills
vidare inte ifrågakommande delen av
banan inom Älvsborgs län — en ombyggnad
som beräknats dra en kostnad
av ca 6 milj. kr. och för vilken arbetsplaner
på den helt övervägande delen
av sträckan redan fastställts — torde
på delen Älvsered—Mjöbäck inom en nära
framtid igångsättas.

.lag kan därför inte vitsorda herr Petterssons
uppgift alt ingenting åtgjorts
åt vägarna i de av nedläggningen berörda
trakterna. Alla vägarbeten, som
erfordrades inför den nu verkställda

november 1959 Nr 27

planerade nedläggandet av Falkenberg—

partiella nedläggningen av järnvägstrafiken,
var redan utförda i förväg.

Herr Pettersson är inte nöjd med att
till SJ:s godsombud i Vessigebro och
Köinge utsetts personer, som driver
lanthandel på respektive ort. Dessa
godsombud skulle nämligen inte ha några
lokaler för att förvara styckegodset.
Detta är enligt vad gjorda undersökningar
utvisar oriktigt. I planen för
styckegodstrafikens anordning efter
järnvägsnedläggningen ingår, att de nuvarande
godsmagasinen i Vessigebro och
Köinge tills vidare skall hållas i reserv
som lagerlokaler för godsombud,
om den tilltänkta organisationen mot
förmodan skulle visa sig otillräcklig,
och att öka hemkörning med lastbil direkt
till mottagaren skall genomföras
för att förbättra den hittills under järnvägsepoken
rådande standarden i fråga
om styckegodsservicen.

Att vid snittaxeberäkning i vissa fall
en ökning av styckegodsfrakterna i samtrafik
järnväg—billinje kan uppkomma
kan med nuvarande taxesystem inte
undvikas. Kungl. Maj:ts nedläggningsbeslut
byggde bl. a. på en därvid såsom
bilaga fogad departementspromemoria
rörande ersättningstrafikens utformning.
I denna promemoria utsädes uttryckligen
att befordringsavgifterna i
ersättningstrafiken för godsbefordran
beräknades skola utgå enligt gällande
buss- och lastbilstaxor, men att järnvägsstyrelsen
förutsattes undersöka möjligheterna
att under företagsekonomiska
förutsättningar stimulera statens järnvägars
godsackvisition från trafikområdet,
t. ex. genom lämnande av godsforslingsbidrag.
Vid sammanträde med
lokala intressenter inför länsstyrelserna
i Älvsborgs och Hallands län före bebeslutet
om järnvägsnedläggningen lämnades
upplysning om promemorians innehåll
på bl. a. denna punkt, .lag kan
här nämna, att snittaxesystem för samtrafiken
tillämpats vid alla hittills förekomna
järnvägsnedläggningar. Sär -

100t Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Svar pa interpellation i anledning av det planerade nedläggandet av Falkenberg—

Limmareds järnväg

skilda fraktavtal på kommersiell basis
har emellertid ingålts mellan SJ och
större kunder, och så har också skett
i det förevarande nedläggningsfallet. Jag
vill också understryka, att jag har min
uppmärksamhet riktad på frågan om
taxesättningen i ersättningstrafik, och
jag har därför den 25 april 1958 på
framställning av 1953 års trafikutredning
uppdragit åt järnvägsstyrelsen att
verkställa en undersökning rörande införande
av särskilt taxesystem för samtrafiken
mellan järnväg och billinje,
dess lämpliga utformning och ekonomiska
konsekvenser.

Herr Pettersson anser inte att en i
samband med järnvägsnedläggningen
tilltänkt indragning av den nu med
järnvägsstationen förenade poststationen
i Fridhemsberg är befogad, emedan
denna station skulle vara att i storleksordning
jämställa med poststationen
i Ullared. Generalpoststyrelsen har
icke kunnat finna trafikunderlaget i
Fridhemsberg motivera inrättande av
en från järnvägen skild poststation. De
från Fridhemsberg utgående lantbrevbäringslinjerna
har därför avsetts skola
anknytas till poststationen i Ullared.
Fridhemsberg erhåller därmed en fullgod
postal betjäning genom lantbrevbarare.

Som slutomdöme uttalar herr Pettersson,
att en uppenbar försämring av serviceförhållandena
i fråga om de postala
anordningarna samt person-* och
godstrafiken inträtt i samband med
järnvägsnedläggningen. Eftersom järnvägen
ännu inte lagts ned då detta uttalande
gjordes, så tycks herr Petterssons
konstateranden i själva verket vara
uttryck för en förutfattad mening
om följderna av järnvägsnedläggningen.
Jag kan därför inte, herr Pettersson,
uppmärksamma någon redan inträdd
uppenbar försämring i serviceförhållandena
beträffande person-, gods- och
posttransporterna i samband med nedläggandet
av Falkenberg—Limmareds

järnväg. Jag vill däremot försäkra interpellanten
att jag, så långt i min förmåga
står, följer utvecklingen av trafikförhållandena
sedan en järnväg lagts
ned och att jag, om i framtiden några
verkliga och inte bara tänkta missförhållanden
skulle uppkomma, avser att
göra vad på mig ankommer för att söka
avlägsna dem.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag vill uttala mitt tack
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för att han
velat besvara min interpellation. Sedan
vill jag närmare kommentera innehållet
och måste då framföra en del kritik
på punkter där jag inte är överens
med statsrådet — det vill jag säga på
förhand.

Man har ju alltid trott att principen
vid nedläggandet av en järnväg — detta
har ju framhållits från alla håll, från
statsrådsbänken, från SJ och från posten
— skulle vara den, att serviceförhållandena
och de allmänna förhållandena
för dem som bor utmed en sådan
järnväg inte skall försämras. Det är detta
som min interpellation egentligen
bygger på.

Nu säger statsrådet, att det är möjligt
att jag i vissa fall haft en förutfattad
mening, eftersom jag framställde interpellationen
innan järnvägen var nedlagd.
Interpellationens datum är den 17
oktober, alltså 14 dagar innan järnvägen
lades ned. Jag byggde inte på någon
förutfattad mening utan på de verkliga
förhållandena. Dessa började försämras
redan tidigare. Jag har också
byggt min interpellation på ett uttalande
den 27 maj i denna kammare från
statsrådet, och detta är också redovisat
i interpellationen. Statsrådet sade
då, att nedläggandet inte kan ske i snab -

101

Onsdagen den 25 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation i anledning av det planerade nedläggandet av Falkenberg—
Limmareds järnväg

bare takt än att serviceförhållandena
kan ordnas på ett tillfredsställande sätt.

På tal om vägförhållandena säger
statsrådet i sitt interpellationssvar: »Nedläggningsbeslutet
föregicks av en omfattande
upprustning av ersättningsvägarna
i Hallands län. Praktiskt taget
samtliga, tidigare inte belagda vägar hade
— med två undantag — förstärkts
och försetts med oljegrus . ..»

Jag vill rekapitulera något av vad som
skett. När det blev tal om att denna
järnväg skulle nedläggas gjorde vägförvaltningen
i Hallands län en utredning
om vad som behövde ombyggas eller förstärkas
på dessa vägar. Jag vill framhålla
att det går två vägar på var sin
sida om järnvägen — en öster och en
väster om järnvägen. Här talar man nu
bara om den ena vägen. Jag citerar här
ur ett PM angående önskvärd utbyggnad
av det allmänna vägnätet i samband
med eventuell nedläggning av Falkenberg—Limmareds
järnväg, det första
förslag som vägförvaltningen kom med:
»På ett vägnät, som skall kunna utgöra
en fullgod ersättning för Falkenberg
—Limmared, synes följande fordringar
böra ställas. Vägbredd 7 meter jämte 2
stycken 1 meter breda vägrenar. Därjämte
uppställningsplatser och busshållplatser
medgivande fordonens uppställning
utanför körbanan. Den 7 meter
breda körbanan ävensom busshållplatserna
förses med asfaltbeläggning. De
vardera 1 meter breda vägrenarna och
uppställningsplatserna för tillfällig uppställning
av fordon utföras med slitlager
av krossgrus. Vägen bygges respektive
förstärkes för ett normalt tilllåtet
axeltryck av 10 ton.» — Statsrådet
har här byggt sin framställning på ett
axeltryck av 8 ton.

Jag skall kanske inte läsa upp alla
vägar som här föreslås bli förstärkta.
För den väg som går väster om järnvägen
beräknas breddning och förstärkning
av de olika delarna komma att kosta
7 090 000 kronor. Det gäller en våg -

längd på 44 km. Den andra vägen öster
om järnvägen som herr statsrådet talar
om är 28 km lång. Där kommer man
fram till en kostnad av 4 840 000 kronor.
Sammanlagt blir detta alltså
11 930 000 kronor eller i runt tal 12
miljoner kronor. Detta gällde alltså det
första förslaget från vägförvaltningen
om en förstärkning av vägarna.

När vi sedan kom litet närmare tiden
för nedläggningen och förhållandena
skärptes fick man banta ner detta
förslag. Ett nytt förslag lades fram
där den östra delen skulle kosta i runt
tal närmare 5 miljoner kronor. Detta
förslag fick man återigen banta ned,
och i samband med nedläggandet av
järnvägen kom man fram till en ombyggnadskostnad
av 450 000 kronor. Jag
tror att detta även står i regeringsbeslutet.

Vad har då skett? Herr statsrådet säger,
att en uppenbar förstärkning av
vägnätet åstadkommits. Jag bad vägmästaren
köra mig på denna sträcka,
så att jag skulle kunna ta del av vad
som gjorts. Statsrådet säger ju i sitt svar,
att det har gjorts en förstärkning till
en kostnad av cirka 150 000 kronor.
Det är en vägsträcka ovanför Vessigebro
vid Bjerome, där man lagt om en
trumma eller en bro. En sträcka på 3
km har här förstärkts för den sistnämnda
summan. Detta skulle alltså tas av
förstärkningsanslaget. Vågmästaren hade
för sin del den uppfattningen, att
det rör sig om 125 000 kronor. Jag tänker
inte disputera med statsrådet om
dessa 25 000; det är möjligt det kan vara
någon felmarginal på ena eller andra
stället. Dessutom, säger statsrådet, har
man lagt på oljegrus — det gäller en
slräcka av 7 km — och att det är fråga
om att bygga om vägen — en sträcka
av 2 km — mellan Ätrafors och Okome.

Denna nya viigbit är stakad — om
den sedan blir sådan som den är stakad
vet jag inte — på det sätt som vägförvaltningen
nu brukar göra, utanför by -

102 Nr 27 Onsdagen den 25 november 1959

Svar på interpellation i anledning av det planerade nedläggandet av Falkenberg—
Limmareds järnväg

arna. Här dras vägen t. ex. fram över
ett gärde. Vad det skall vara bra för
vet jag inte. Det skulle nog enligt min
uppfattning vara mera rationellt och
sparsamt att bygga om vägarna i närheten
av bebyggelsen. Statsrådet talar
om att det skall bli ett särskilt anslag
för detta ändamål.

Antagligen är det vägsträckan från ett
ställe som vi kallar Dalbergs upp till
länsgränsen som statsrådet avser när
han säger att förstärkningen förorsakat
en kostnad på cirka 150 000 genom att
på den sträckan lägga på oljegrus. Men
pengarna till det har man enligt uppgifter
från vägförvaltningen tagit från
löpande anslag, inte alls från detta särskilda
förstärkningsanslag.

Kan man säga att beläggning av vägbanan
med oljegrus är att förstärka vägbanan?
Det är självklart att vägbanan
därigenom blir bättre och att det alltså
är en förmån för trafikanterna, men avsikten
är väl, herr statsråd, att så fort
man kan belägga vägnätet i dess helhet
med oljegrus. Därför har utläggandet
av oljegrus här inte något med järnvägsnedläggelsen
att göra; det hade man
ändå, i alla fall så småningom, måst
verkställa.

Här har vägförvaltningen från början
förklarat att det för att tillgodose
ersättningstrafikens behov behövs en
ombyggnad på cirka 12 miljoner kronor
och så har det blivit en förstärkning
för 150 000 eller 125 000 kronor i
stället. Jag kan inte dela statsrådets uppfattning,
att en hundradel av vad man
på sakkunnigt håll ansett behövas kan
vara en nöjaktig upprustning av vägnätet.

Sedan kommer statsrådet till mina
anmärkningar mot att det till SJ :s godsombud
i Vessigebro och Köinge har utsetts
personer, som driver lanthandel på
respektive ort. Jag hade sagt att det inte
finns tillfredsställande lokaler och att
det råder missförhållanden där i fråga
om styckegodstrafiken. Statsrådet sä -

ger, att i planen ingår att nuvarande
godsmagasin i Vessigebro och Köinge
skall hållas i reserv för detta ändamål.
Jag har tagit del av förhållandena på
ort och ställe och jag rekommenderar
statsrådet att göra detsamma. Gör han
det tror jag inte omdömet blir detsamma
som det nu har blivit. Statsrådet har
också fått en inlaga från samtliga 31 företagare
i Vessigebro. Den nämnde affärsmannen,
som heter E. Berander, har
också undertecknat denna skrivelse där
förhållandena kritiseras. I interpellationssvaret
står det nu att det skulle
finnas lokaler för att bevara styckegodset.
Denne Berander, om jag skall nämna
honom först, har en livsmedelsaffär,
snygg och proper för all del, och i den
finns det nu ett område framför disken
som är omkring 5 kvadratmeter, till
kunder och betjäning, det är det som
kan användas som förvaringsutrymme
enligt statsrådet. För övrigt bär han ner
styckegods i källaren. Han måste gå dit
utifrån, och det blir ju ganska obekvämt.
Någon möjlighet för honom att
utnyttja godsmagasinet har jag inte hört
talas om, och i varje fall känner han
inte till den saken. Han förnekar bestämt
att det träffats något egentligt avtal
med honom. Han har sagt att han
provisoriskt kan ta hand om detta tills
vidare, men det har inte överenskomrnits
om ersättning.

I Köinge är det sannerligen inte bättre.
Där sköts sakerna av en affärsman
som heter Edvinsson, som har det ännu
trängre och obekvämare i sin butik, och
han får också bära ned en hel del i
källaren, ändå obekvämare. Jag rekommenderar
återigen statsrådet att resa
ned och se på hur det går till. Jag har
själv sett det och tycker att det är underligt
att det kan gå till så. Här har
faktiskt denne affärsman nyckeln till
godsmagasinet, fastän det ligger en lång
bit därifrån.

I Fridhemsberg är det samma förhållande
— där är det en handlare som he -

103

Onsdagen den 25 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation i anledning av det planerade nedläggandet av Falkenberg—

Limmareds järnväg

ter Dahlberg — och likadant i Lia.
Samtliga dessa affärsmän har sagt, att
det inte finns någon överenskommelse
med dem, och de har inte ämnat göra
detta för intet. SJ har inte träffat något
avtal med dem och de två säger bestämt
ifrån, att de inte vill ha sådana
här förhållanden i fortsättningen. Jag
kan heller inte förstå att det kan vara
riktigt.

Sedan säger statsrådet beträffande
gods o. d., att ökad hemkörning med
lastbil direkt till mottagaren skall genomföras
för att förbättra den hittills
under järnvägsepoken rådande standarden
i fråga om styckegodsservicen.
Det låter ju ganska bra, men skall nu
också styckegodset slängas ut på trappan
på dessa ställen och få ligga under
bar himmel utan tillsyn.

När statsrådet talar om ersättningstrafik,
förmodar jag han menar den trafik
som har pågått länge parallellt med
järnvägen och i stark konkurrens med
denna. Det är inget tvivel om att SJ
på det viset har konkurrerat ut sig själv.
Jag vill dock säga att varorna bara levereras
till dem som bor nära vägen.
Jag bor själv ganska nära vägen och
fick häromdagen ett par lådor. Jag talade
med den som sköter trafiken och
han vitsordade villigt, att förhållandena
inte är tillfredsställande. Han skall köra
från Falkenberg mellan 8—9 på
morgonen och lämna gods på hela sträckan
upp till Älvsered och skall vara tillbaka
blockan 17. Det är därför inte
möjligt att företaga några större avvikelser
från vägen på denna tid, och
han hävdar själv att han inte kan göra
det.

Vidare säger statsrådet, att han har
sett till att det skall bli omläggning av
buss- och lastbilstaxor och att han är
beredd att ta upp en diskussion om
dessa saker med SJ. .lag är mycket tacksam
för detta, eftersom jag själv i min
interpellation har påtalat taxehöjningen.
.lag kan här tala om att det före -

kommer extra frakttillägg vid Fridhemsberg,
vid Vessigebro, Köinge och
överallt sedan järnvägen har nedlagts.
Statsrådet säger, att större företag kan
få särskilda avtal, och det har skett när
det gäller ett större företag i Fridhemsberg,
som expanderar kraftigt. Frakterna
har höjts över lag. Jag kan ta några
stickprov. Fn fabrikör, Ivar Karlsson
i Fridhemsberg, meddelar att fraktgods
som tidigare har kostat 4 kronor nu
kostar 6, alltså en fördyring med 2 kronor.
En frakt som tidigare kostat 10
kronor kostar nu 14:25, och ett kolli
som tidigare kostat 11:50 kostar nu
16: 60. Så är det hela vägen. Jag nämnde
själv att jag fick två lådor med frukt
som fraktgods, och de kostade 1:50
extra. Många fler exempel kan anföras.
Faktum är att det blir en uppenbar, stor
fördyring av frakten.

Jag kan inte med allra största välvilja
i världen anse att detta innebär en
förbättring. Det är tvärtom inget tvivel
om att det innebär en försämring och
en fördyring.

I min egen hemtrakt, Vessigebro, var
posten förut inrymd i ett hus strax intill
den gamla järnvägsstationen, men
där har nu byggts en ny postlokal. Det
är en affärsman som har byggt den, och
posten har hållit till där i något års tid.

Nu är det bussarna som medför posten.
En buss, som går från Falkenberg
klockan 7.55 på morgonen, går fram
till själva poststationen. En buss går
till Falkenberg 16.55 — den går också
fram till poststationen. Men sedan finns
det ytterligare tre bussar som tar post,
en som kommer från Falkenberg 8.40,
en som går till Falkenberg 10.45 och en
som går från Falkenberg 15.30. När dessa
kommer får man hämta posten på en
liten kärra. Jag hoppas verkligen det
finns möjlighet att ändra på detta, så att
dessa bussar så snart som möjligt hädanefter
kan gå fram till poststationen.
Poststationen ligger ju strax intill järnvägsstationen,
och jag tycker att bussar -

104

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Svar på interpellation i anledning av det planerade nedläggandet av Falkenberg—

Limmareds järnväg

na kan ha en hållplats och avlämna sin
post där. Nu när järnvägen är nedlagd
förlänger det inte vägen mer än kanske
100 meter. Jag har för resten påpekat
denna möjlighet för statssekreteraren
och det är inte alls någon märkvärdig
omläggning.

Jag tycker vidare, att det borde vara
möjligt att låta samma människor betjäna
såväl posten som SJ:s trafik. I
samband med detta kanske jag får ställa
en fråga till statsrådet: Hur är det
med samarbetet mellan SJ och posten?
Såvitt jag kan finna är det inte tillfi
edsställande. Bägge dessa verk är
statliga och lyder under kommunikationsministern.
Jag hoppas därför att
statsrådet medverkar till att det blir
ett bättre samarbete. Både i Vessigebro
och Köinge samt i Fridhemsberg borde
samma människa betjäna posten och
SJ :s busstrafik, men som det nu är går
det inte.

Det har gått en notis genom tidningarna
att poststationen skulle läggas ned
också i Åkulla, därför att det inte finns
någon möjlighet att där samarbeta med
SJ. Uttrycket är säkert riktigt.

När det gäller posten i Fridhemsberg
säger statsrådet, att min framställning
bygger få en förutfattad mening, eftersom
jag framställde interpellationen
innan järnvägen lades ned. Jag trodde
faktiskt att statsrådet hade fått en skrivelse
från inte mindre än 109 personner
som är berörda av den frågan. De
har gjort en framställning till postdirektionen
i södra distriktet, och jag
trodde att den hade hunnit upp till departementet.
Man klagar högljutt däri
över att den poststation som man har
haft i 65 år nu har försvunnit. Man säger
att man tidigare hade posten klockan
8.30 på morgonen och att bygdens
befolkning tack vare att lantbrevbäring
fanns från Fridhemsberg hade kunnat
erhålla posten relativt tidigt. Sedan utbäringen
motoriserats dröjer det nu
2—3 timmar längre innan de får tid -

ningarna, och enligt ett samtal jag har
haft med de berörda människorna kan
det dröja ända upp till 4 timmar. Detta
anser man inte vara tillfredsställande,
och man har därför skickat denna skrivelse,
undertecknad av 109 av dem som
betjänas av denna postlinje. Jag hade
alltså inte någon förutfattad mening därvidlag,
herr statsrådet, utan min framställning
var realistisk och byggd på
fakta.

Sedan tillåter jag mig att i detta sammanhang
ta upp principfrågan, om posten
verkligen tjänar någonting på att
motorisera de gamla lantbrevbäringslinjerna.
Statsrådet kanske erinrar sig
att jag i början av detta år hade ett samtal
med honom här i kammaren om en
försämrad service som berörde mig direkt
— vi fick en försening på två timmar
i förhållande till vad som hade
varit tidigare. Det talades då om att
postgången skulle bli billigare och bättre
på alla sätt, och det sägs också nu.

Förut levererade lantbrevbärarna faktiskt
tidningar och brev och även pengar
direkt till bostaden. Jag skulle tro
att statsrådet känner till att folkpensioner,
barnbidrag och dylikt delas ut med
posten. Nu går det till så, att man ena
dagen får en lapp i postlådan och dagen
därpå får kvittera ut sin pension.
Nu får dessa gamla stå och vänta kanske
en halvtimme på att bilen skall
komma — den kan ju bli försenad.
Detta är en sak som inte bara berör
den trakt där jag bor, utan jag tror det
är likadant överallt. Medan brevbäraren
alltså tidigare kom fram till bostaden
får folk nu stå ute och vänta. Jag tror
inte man välsignar de nya förhållandena
utan gärna skulle se att det återgick
till den gamla ordningen.

Jag har frågat posten, om den gör
någon ekonomisk vinst på detta, och
jag har fått till svar att så är fallet. Jag
vet inte om det påståendet är riktigt,
men jag tror det tarvas en undersökning,
och jag skulle vilja hemställa att depar -

105

Onsdagen den 25 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation i anledning av det planerade nedläggandet av Falkenberg—
Limmareds järnväg

tementet toge upp den här detaljen till
omprövning.

Herr talman! Mitt anförande har blivit
ganska långt, men jag tycker det
finns anledning att göra ytterligare
en kommentar i denna fråga.

När en järnväg byggs innebär det en
stor förmån men samtidigt en uppoffring
för den bygd där den dras fram.
Man får både släppa till jord och satsa
pengar — den järnväg jag här talat om
var privat innan staten tog hand om
den. När sedan järnvägen läggs ned,
tycker man att det inte bör bli någon
försämring för dem som bor utmed
den. Jag tycker också att väntsalar och
godsmagasin där det är möjligt och
lämpligt bör kunna ställas till trafikanternas
förfogande.

Statsrådet säger här att han är villig
att göra en undersökning. Med den kännedom
jag har om statsrådets tidigare
och nuvarande verksamhet tror jag
verkligen att detta överensstämmer med
hans kynne. Jag hoppas verkligen att
sista ordet inte är sagt i denna fråga
utan att överläggningarna kan fortsätta,
så att vi får bättre förhållanden i berörda
områden.

Sedan har jag fått mig tillsänt några
nummer av tidningen SJ-nytt. I ett av
dessa har man en rubrik som lyder:
Slutrullat på Falkenbergs järnväg. Nettoförbättring
för SJ på 800 000. »Motståndsmän»
med på sista tåget.

Det var jag som var motståndsmännen,
och det är riktigt att jag följde
med den sista tåglägenheten. Man skriver
också i tidningen, att ifrågavarande
trafiknedläggning beräknas medföra
en nettoförbättring på omkring 800 000
kronor per år. Jag har tidigare kritiserat
denna beräkning, och jag tror det
finns all anledning att göra det. Man
har nämligen inte räknat med några
kostnader för insättande av bussar och
annan ersättningstrafik. Det måste ju
kosta ganska mycket pengar. Inte heller
har man räknat något för vägunderhål -

let. Summerar man ihop alla dessa kostnader,
så blir det kanske inte någon
besparing alls. Jag skall emellertid inte
här upprepa vad jag tidigare sagt om
SJ :s trafikovänliga politik, men det är
tydligt att SJ här motarbetar sig själv.

I ett annat nummer av SJ-nytt, som
utkom i början av året, skriver man:
Visste ni detta om Stockholms närtrafik?
I Stockholms närtrafik går dagligen
220 lokaltåg, tågen till Uppsala och
på Nynäsbanan oräknade. Sedan talar
tidningen om hur mycket folk som reser
med dessa tåg, hur många vagnar av
olika slag som rullar och att nyanskaffningsvärdet
för ett lok är 900 090 kronor,
för en personvagn 275 000 kronor
och för en resgodsvagn 110 000 kronor.
I hela denna trafik är 18 lok i gång,
112 andraklassvagnar samt 18 resgodsvagnar.
Trafiken är enorm. Kapitalkostnaderna
beräknas till fem miljoner kronor.
Artikeln slutar med följande: »Underskottet
i denna trafik uppgår således
i runt tal till 6 milj. kr. per år.»

Hur vore det, herr statsråd, om SJ
lade ned närtrafiken på Stockholm och
därmed sparade 6 miljoner kronor per
år?

Herr talman! Jag hoppas att jag i fortsättningen
får hjälp av statsrådet i enlighet
med tidigare löften, så att vi får
bättre förhållanden i berörda orter.
Trafikservicen får inte försämras där.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Petterssons i Dahl
inlägg ger mig anledning till några kommentarer.

Från departementets sida har vi varit
mycket angelägna om att alla nedläggningsbeslut
skulle föregås av diskussioner
och sammanträden mellan representanter
för departement och andra
myndigheter, länsstyrelser och berörda
kommuner för att man skulle få
tillfälle att om möjligt diskutera sig

106 Nr 27 Onsdagen den 25 november 1959

Svar på interpellation i anledning av det planerade nedläggandet av Falkenberg—
Limmareds järnväg

fram till en överenskommelse om hur
den ersättningstrafik skulle se ut som
skulle komma när järnvägen lagts ned.
Sådana sammanträden hölls också i
Hallands län, som herr Pettersson i Dahl
mycket väl vet om.

När herr Pettersson i Dahl frågar hur
det är med samarbetsviljan hos posten
och järnvägsstyrelsen vill jag i det aktuella
fallet påpeka, att i nedläggningsbeslutet
står, att statens järnvägar och
posten skall samråda dels om tidpunkten
för nedläggningen, dels om hur samarbetet
dem emellan skall fortlöpa när
järnvägen är nedlagd.

Så var det frågan om vilka arbeten
som utförts på vägarna. För att balansera
de anmärkningar, som herr Pettersson
i Dahl i detta sammanhang
framställt, tycker jag att det i protokollet
även bör läsas in de vidtagna åtgärderna.

Breddningen av sträckan Vessigebro
—Askome—Ätrafors, en sträcka på 3
km, påbörjades redan 1958, och den oljegrusbeläggning
som var klar ungefär
den 1 november kostade 150 000 kronor.
Detta belopp har betalats av det
särskilda anslag som departementet förfogar
över för vägarbeten i samband
med järnvägsnedläggning. På den 2
km långa sträckan Ätrafors—Okome genomfördes
provisoriska förstärkningsarbeten
under hösten 1959 och dessutom
fortsätter man mycket intensivt
med utarbetande av en arbetsplan. Ombyggnadsarbetena
är där kostnadsberäknade
till 450 000 kronor. Även de
pengarna skall tas ur det anslag jag
nämnde, alltså inte ur det anslag, som
herr Pettersson i Dahl resonerade om
och som vägförvaltningen i hans hemlän
skulle förfoga över. Denna väg är
sex meter bred. Herr Pettersson i Dahl
vill ha en bredd av sju meter. Trafiken
är dock inte så stor på denna vägsträcka
— cirka 500 fordon per dygn — och
jag föreställer mig att en bredd av sex
meter då kan vara tillräcklig.

Sedan har vi sträckan Okome—länsgränsen
vid Bäckarp. Där påbörjades
oljegrusbeläggning i maj 1959, och den
var färdig i september samma år. På
sträckan Bäckarp—Älvsered pågår nybyggnadsarbeten
för en kostnad av
416 000 kronor. De påbörjades den 20
september 1959 och skall enligt entreprenadavtal
vara klara i december i år.

På sträckan Älvsered—Mjöbäck skall
arbetsmarknadsstyrelsen sätta i gång
vägarbeten för ungefär 1,8 miljon kronor.
Dessa arbeten beräknas komma i
gång ungefär vid månadsskiftet november—december
i år.

Jag har velat lämna dessa uppgifter
för att man skall få ett riktigare begrepp
om vad som har gjorts på investeringssidan
i samband med järnvägsnedläggningen.

Herr Pettersson i Dahl kom sedan in
på frågan om godsombuden och godstrafiken.
Enligt statens järnvägar förfogar
godsombudet i Vessigebro över
en yta av 10 kvadratmeter och godsombudet
i Köinge 12 kvadratmeter för
godsinlämningen. Ingen tror väl att alla
kvantiteter skall förvaras där på en
gång. För att man skall få ett begrepp
om storleksordningen kan jag nämna,
att godskvantiteten i genomsnitt per dag
är i Vessigebro 850 kilo och i Köinge
350 kilo för inlämning och avhämtning.
För styckegods i Vessigebro och Köinge
står under en månad minst 122 bussoch
lastbilsturer till buds. Godsomsättningen
är sålunda mycket snabb, herr
Pettersson i Dahl! Redan före järnvägsnedläggningen
kördes dessutom två
tredjedelar av fraktstyckegodset vid
Vessigebro ut till respektive avhämtades
direkt hos trafikanterna. Samma
förhållande gällde även fraktstvckegodset
i Köinge. Det kanske också skall
nämnas, att godsombudet i Vessigebro
vid detta laget har fungerat som sådant
i 5 år vad gäller styckegodstrafiken på
de redan före järnvägsnedläggningen
existerande buss- och lastbilslinjerna i

107

Onsdagen den 25

Svar på interpellation i anledning av det

Limmareds järnväg

orten, och jag har inte hört några anmärkningar
mot den anordningen förrän
nu, då herr Pettersson i Dahl samlar
argument mot det aktuella beslutet
om järnvägsnedläggningen.

Herr Pettersson i Dahl har rätt i att
större fraktgods, t. ex. värmepannor och
lantbruksmaskiner, naturligtvis inte kan
avlämnas hos godsombudet. De köres
hem direkt till mottagaren med lastbil
utan något åläggande för mottagaren att
själv hämta det i Falkenberg, som herr
Pettersson i Dahl vid något tillfälle antytt.
Detta tycker jag är en förbättrad
service mot tidigare, då man själv fick
sköta om avhämtningen.

Sedan ett par ord, herr talman, om de
postala förhållandena. Jag vill först citera
ett yttrande från generalpoststyrelsen,
som belyser tillvägagångssättet för
en överenskommelse om organisationen
av posttrafiken.

»De av postmyndigheterna upprättade
förslagen till omläggning och samtidig
rationalisering av postanordningarna
i de berörda trakterna i samband med
ett nedläggande av järnvägsdriften på
linjen Falkenberg—Limmared har på
sin tid i sedvanlig ordning delgivits vederbörande
kommunala myndigheter
såväl muntligen vid anordnade trafikmöten
m. m. som skriftligen för avgivande
av yttranden. Därvid framförda
önskemål om justeringar i de ursprungliga
förslagen och framställningar om
ytterligare förbättringar har därefter
tillgodosetts i den mån så ansetts kunna
ske. De slutliga ändringsförslagen
har också utan erinran godkänts av de
kommunala myndigheterna.»

Efter det konstaterandet tycker jag
inte att jag liar någon anledning att uppta
en diskussion om tidtabell, antal hushåll
o. s. v., men om herr Pettersson i
Dahl så önskar kan jag också ge en beskrivning
av antalet hushåll på de olika
platser som betjänas av lantbrevbärarna.
Tills vidare tror jag kammaren
håller mig räkning för att jag inte lä -

november 1959 Nr 27

planerade nedläggandet av Falkenberg—

ser upp den förteckningen ur katalogen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Vad herr statsrådet här
anfört om vägförbättringarna i berörda
orter överensstämmer ju med mina egna
uppgifter. Det rör sig om förstärkningen
av en bro eller en vägtrumma vid en by
som heter Bjärrome. Vad det kan vara
för ombyggnadsarbeten i övrigt känner
jag inte till. Jag har själv åkt sträckan,
men vågmästaren kände inte till andra
förbättringar än att vägen blivit belagd
med oljegrus. Kanske har också några
diken rensats upp o. s. v.

Vad trafiken på denna väg beträffar
tror jag att den kan betraktas som ganska
livlig vissa tider, även om intensiteten
givetvis är ojämn. Vägen är dock
en genomfartsled till Västergötland.
Västgötadelen har jag emellertid inte berört.
Den får västgötarna sköta själva.
Den lägger jag mig inte i.

Sedan sade herr statsrådet, att godsanläggningen
i Vessigebro kan anses
tillfredsställande, och i det sammanhanget
sade statsrådet att jag går omkring
och samlar argument. Nej, herr
statsråd, det behöver jag inte göra. De
kommunala myndigheterna har själva
bestått med argument.

När trafiknedläggningar av detta slag
verkställes, vaknar de berörda människorna
i allmänhet för sent. De tror ofta
att åtgärden inte kommer att beröra dem
alls. Men när trafiken väl lagts ned, märker
de att de gjort en tabbe, när de inte
passat på tillfället att framföra sina anmärkningar.
Jag bestrider fortfarande
bestämt, att det skulle ha blivit en förbättring;
tvärtom har det faktiskt blivit
en stor försämring i vad som rör postoch
godsbefordran.

Statsrådet säger att vi tidigare haft
besväret med att hämta styckegodset
och det stora godset på godsmagasinet.
Det är ju så jag vill ha det i fortsättningen
också.

108 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Svar på interpellation ang. biljettpriserna

landet

Mot generalpoststyrelsens förslag angående
Fridhemsberg har 109 personer
i bygden vänt sig i en skrivelse. Bland
dessa finns också personer som tidigare
accepterat de förhållanden som skulle
komma. Det bestyrker vad jag tidigare
sagt, att de som tillstyrkte delta förslag
inte kunde räkna ut hur det skulle bli
i tillämpningen. Det är skönt när syndare
vaknar; de har faktiskt upptäckt
att de gjorde en tabbe. Nu tror jag emellertid
att man inom generalpoststyrelsen
håller på att försöka åstadkomma en
förbättring beträffande dessa linjer.

Antalet busslinjer har jag inte anmärkt
på. De kan nog vara nöjaktigt
många, men man tycker ju att de borde
läggas på ett sådant sätt, att de får möjligheter
att betjäna den allmänhet det
här gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. biljettpriserna
på flyglinjerna mellan Gotland och fastlandet Chefen

för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Svensson i Stenkyrka frågat mig,
om jag är villig att vidta åtgärder i syfte
att få till stånd en sådan omprövning
av biljettpriserna på flyglinjerna
mellan Gotland och fastlandet, att en
skälig prissättning, grundad på en riktig
och rättvis avvägning mellan Linjeflygs
aktiebolags och trafikanternas intressen
och önskemål, kan åstadkommas.

i anledning härav får jag anföra följande.

Genom beslut den 17 oktober 1958
upphävde Kungl. Maj:t -— på anförda
besvär — av luftfartsstyrelsen fastställda
befordringsavgifter å bl. a. linjerna
Stockholm—Visby och Norrköping—
Visby samt visade målet åter till luft -

på flyglinjerna mellan Gotland och fast fartsstyrelsen

för ny behandling i samband
med en allmän översyn av taxorna
i den inrikes reguljära luftfarten. Efter
en dylik översyn fastställde luftfartsstyrelsen
den 5 maj 1959 nya taxor för inrikesflyget.
Över dessa taxor i vad de
avser gotlandslinjerna har besvär ånyo
anförts hos Kungl. Maj:t, vilka sedan
remissbehandlingen i målet avslutats
kommer att upptas till slutlig prövning.
För närvarande är målet på remiss hos
luftfartsstyrelsen i anledning av det nya
utredningsmaterial, som omtalas i interpellationen
och som nyligen ingivits i
målet.

Beträffande det utslag, som framdeles
kommer att meddelas av Kungl. Maj:t i
målet, är jag givetvis nu förhindrad att
göra något uttalande. Vad angår de principer
som allmänt gäller för prövningen
av mål utav det här förevarande slaget,
vill jag endast framhålla, att vid en dylik
prövning synpunkter av den art, som
interpellanlen i sin fråga till mig anfört,
regelmässigt överväges och beaktas.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
det snabba svaret. Jag skulle också ha
velat tacka för svarets korthet om jag
hade kunnat utläsa någon mera bestämd
ståndpunkt från statsrådets sida i detta
ärende. Statsrådet hänvisar till vad som
tidigare förekommit. Det må kanske därför
vara mig tillåtet att göra en liten
repetition av skälen för att man från
gotlandsliåll efter hand gör framställningar
till Kungl. Maj :t.

När Linjeflyg AB övertog trafiken
från SAS togs de dittills gällande rabatterna
bort. För gotlänningarna och de
gotländska resenärerna var dessa rabatter
generella. Genom att dessa rabatter

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27 109

togs bort blev det emellertid en höjning
med 15 procent av de biljettpriser som
tidigare gällt. De rabatterade biljettpriserna
låg ändå högre än priserna på
andra inrikeslinjer. Detta var det främsta
skälet för de framställningar som efter
hand gjordes till Kungl. Maj :t.

Jag vill erinra om att jag i januari
1958 tog mig friheten att framställa en
interpellation till herr statsrådet. Då hade
nämligen biljettpriset höjts till 125
kronor. Det hette att detta var det ursprungliga
officiella priset. Det sänktes
först med 5 kronor och därefter, jag
tror det var den 1 april, med ytterligare
några kronor, så att det blev 117 kronor.
Vi ansåg det självfallet otillfredsställande.
Nu har det gjorts eu utredning
som bl. a. visar att biljettpriserna mellan
Gotland och Stockholm ligger närmare
50 procent högre än genomsnittspriset
på övriga linjer.

Men statsrådet betraktar kanske just
nu denna fråga som ett överklagningsärende.
Jag vill ändå erinra om att frågan
var föremål för statsutskottets behandling
vid 1958 års B-riksdag. Det begärdes
nämligen som bekant då i en motion
en utredning beträffande taxesättningen,
koncessionsförfarandet o. s. v.
för Linjeflyg, och statsutskottet tillstyrkte
skrivelse till Kungl. Maj :t i
ärendet, dock utan att föreslå någon särskild
utredning, då en utredning redan
pågick.

Nu säger statsrådet — och därur vågar
jag kanske utläsa ett något mera positivt
ståndpunktstagande — att frågan
regelmässigt överväges och beaktas. Ordet
»regelmässigt» är jag litet rädd för,
ty tidigare har framställningarna från
handelskammaren avslagits, och skulle
också detta bli »regelmässigt» nu vill
jag beklaga detta. Men när statsrådet
säger att de synpunkter som anförts
kommer att övervägas och beaktas, vågar
jag ändå hoppas på en positiv inställning
till ärendet från statsrådets
sida. Därmed vill jag än en gång tacka
för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. jazzunderhållning vid
skolornas morgonsamlingar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin har frågat,
om jag anser det förenligt med god kristen
skoltradition att vid skolornas morgonsamlingar
anordna jazzunderhållning.

Vad som är god kristen skoltradition
eller ej är enligt min mening en felaktig
utgångspunkt för en bedömning av
lämpligheten av jazzmusik vid skolornas
morgonsamlingar. Som bekant har i gällande
skolstadgor uttrycket »morgonbön»
ersatts med det till innehållet vidsträcktare
»morgonsamling», vilket innebär
och ansetts innebära, att morgonböner
av traditionell typ och samlingsstunder
av icke religiös karaktär kan
växla. Mig veterligt har denna nya form
för skolornas morgonsamling vunnit allmän
uppskattning hos såväl lärare som
elever. Men självfallet bör, som också
skolöverstyrelsen klart anger i sina anvisningar,
morgonsamlingen utformas
på ett värdigt sätt. Den bör enligt min
uppfattning om möjligt skapa inre samling
och koncentration inför dagens
skolarbete.

Vad jazzmusiken beträffar spänner
den över stora områden — från seriös,
ibland religiöst inspirerad musik till de
allra enklaste rytmer. Jag föreställer mig
alt det är »jazzunderhållning» i form av
konventionell dansmusik herr Hamrin
avser, och ett sådant musikinslag anser
jag, från den utgångspunkt jag angivit,
såsom olämpligt för skolornas
morgonsamling.

Vidare anförde

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Det är, vågar jag påstå,
med betydande intresse och på många

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

håll med stark oro som man ganska allmänt
har motsett det svar som statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
nu har givit och för vilket jag omedelbart
ber att få tacka. Jag konstaterar
med tillfredsställelse och tacksamhet att
svaret uppenbarligen innebär ett klart
avståndstagande från det i mitt tycke
grovt utmanande och anstötliga avsteg
från en riktig och rimlig utformning av
en skolas morgonandakt som i ett konkret
och aktuellt fall har skett.

Herr statsrådet menar att jag med
min formulering »god kristen skoltradition»
angripit detta problem på ett felaktigt
sätt. Jag skall inte dölja att jag
avsiktligt valde denna formulering för
att ge en erinran om den svenska skolans
traditionella ställning som en kristen
skola och också om faran av att kasta
loss från denna grundsyn. Men självfallet
kunde frågan ha varierats på
många sätt.

Det väsentliga för mig var emellertid
att få rikta en enträgen vädjan till skolans
främste målsman i detta land att
vaka över att det centrala syfte som traditionellt
är förknippat med skolans
morgonandakt —• jag tillåter mig att personligen
använda den gamla uttrycksfulla
benämningen — inte förfuskas till
obotlig skada för skolans verksamhet
och målsättning för övrigt.

Jag noterar som sagt att statsrådet,
när det gäller kravet på en värdig utformning
av morgonsamlingen, uppenbarligen
är överens med mig. Jag vågar
till sist också göra gällande att om
en opinionsundersökning skulle göras
här i landet — jag tänker då självfallet
på föräldraopinionen — så skulle den
alldeles säkert ge ett klart positivt utslag
för en utformning av skolans morgonandakter
i nära anslutning till en
kristen idealbildning och ett kristet
mönster.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation i anledning av
ifrågasatt omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Antonsson frågat mig,
om jag inför kammaren vill redogöra
för mina överväganden med anledning
av den av 1958 års besparingsutredning
ifrågasatta omprövningen av 1950 års
fiskerättslagstiftning.

Med anledning härav får jag meddela,
att ifrågavarande av 1958 års besparingsutredning
väckta spörsmål efter remissbehandling
nu är föremål för överväganden
inom regeringen i samband
med arbetet på 1960 års statsverksproposition.

Härefter anförde:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för att han svarat på denna interpellation.
Svaret är ytterst knapphändigt
— jag förstår att statsrådet betraktar
ärendet som en budgetfråga och därför
inte redan nu vill avslöja sin bedömning
av ärendet. Jag skall ha respekt för
statsrådets uppfattning och inte söka
animera till en sakdebatt i detta läge.
För egen del måste jag dock säga att
jag gärna vill betrakta detta som en lagstiftningsfråga
och en lagstiftningsfråga
med mycket viktiga principiella inslag.
Därför anser jag att statsrådet kanske
ändå kunde ha lämnat kammaren en
allmän redogörelse för sin principiella
inställning till besparingsutredningens
propå. Men jag har som sagt ingenting
att erinra mot att man förlägger debatten
rörande sakfrågan till en annan tidpunkt.

Får jag dock, herr talman, göra några
mycket korta reflexioner i detta sammanhang,
eftersom jag anser att frågan

Onsdagen den 25 november 1959 Nr 27 111

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning -

har principiella aspekter av ganska viktig
art. Den fiskerättslagstiftning, som
togs 1950, innebär att viss rätt till fiske,
som tillkom skifteslag eller enskilda
strandägarc, uppläts till allmänt nyttjande.
Riksdagen var enig om och departementschefen
framhöll i propositionen,
att de enskilda skulle hållas skadeslösa
för det intrång som gjordes i deras
dittillsvarande fiskerätt. Man beräknade
att statsverkets kostnader för intrångsersättningar
skulle uppgå till cirka
2 miljoner kronor, men då det fanns
möjlighet till stora felmarginaler kunde
man inle med visshet ange någon
summa.

Det har nu visat sig att kostnaderna
blivit betydligt högre. Kammarkollegium
anmälde i juni i år, att man dittills
betalat ut omkring 9 miljoner kronor i
rättegångs- och intrångsersättningar. I
propositionen nr 129 år 1957 anmälde
departementschefen att hos fiskevärderingsnämnderna
låg anspråk inne på
cirka 27 miljoner kronor. Besparingsutredningen
tar fasta på detta och ifrågasätter,
eftersom kostnaderna blivit så väsentligt
mycket högre än vad man räknade
med när lagstiftningen antogs och
eftersom vi har ett beträngt statsfinansiellt
läge, om inte hela lagstiftningen
bör omprövas.

Detta förslag ter sig för mig mycket
märkligt, framför allt ur principiella
synpunkter. Jag kan inte förstå att man
kan komma fram på den vägen utan att
stöta på ganska besvärliga komplikationer
av rättslig natur. Såvitt jag förstår
har man här tre vägar att välja på.

För det första kan man upphäva hela
lagstiftningen, varigenom fiskerätten får
återgå till de enskilda. Jag skall inte ta
ställning till den frågan för dagen. Jag
vill bara säga att det måhända skulle
te sig egendomligt, om riksdagen nu efter
åtta år skulle säga att detta har blivit
mycket dyrare än vi räknat med och
därför måste vi upphäva den lagstiftning
vi beslöt 1950. Självfallet måste vi

i detta sammanhang räkna med att om
man går den vägen måste man hålla de
enskilda skadeslösa för den rätt de förlorat
under de åtta år som gått och under
den tid som kan gå, innan en ny lagstiftning
eventuellt kan genomföras.

För det andra kan man ändra ersättningsreglerna.
Detta skulle betyda att
många sakägare, som ej fått sina mål
prövade, skulle få ersättningar efter lägre
normer än de som fått sina mål avgjorda,
nota bene om man vill spara något
för statsverket. Det är där man framför
allt möter principiella betänkligheter.
Jag kan inte tänka mig att det skulle
stå i överensstämmelse med den rättsuppfattning
vi har här i landet, att man
behandlar medborgare efter olika regler
när det gäller utskiftande av ersättning
för förlorad fiskerätt.

För det tredje kan man tänka sig att
återkräva en del av ersättningen till dem
som fått sina mål avdömda och därefter
behandla återstående ersättningsanspråk
efter snävare regler. Jag tycker
emellertid dels att denna regel är principiellt
diskutabel och dels skulle det
vara en smula genant för riksdagen att
i efterhand tillämpa en dylik metod.

Jag vill gärna berätta för statsrådet
att i mina hemtrakter, på Hallandskusten,
har denna besparingsutredningens
propå väckt uppmärksamhet. Man frågar
sig: Vad kommer nu att hända? Vi har i
åtta år väntat på att målen skall bli avdömda
och nu är vi osäkra på vad som
skall inträffa.

Det är närmast denna oro jämte de
principiella betänkligheter jag personligen
hyser, som jag med min interpellation
velat aktualisera. Jag vill sluta
med att uttala den förhoppningen, herr
talman, att regeringens prövning måtte
göras med yttersta omsorg, då det här
gäller ett så känsligt område. Den ståndpunkt
regeringen kommer att inta hoppas
jag skall bli sådan, att de enskildas
befogade rättsanspråk blir tillgodosedda.

Nr 27

112

Onsdagen den 25 november 1959

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning -

Med detta ber jag att än en gång få
tacka herr statsrådet för svaret.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Både här i dag och tidigare
i den allmänna debatten har talats
om de två miljoner kronor som riksdagen
skulle ha beräknat ersättningsanspråken
till, när förslaget till fiskerättslag
antogs. Men mig veterligen gjordes
varken i utskottet eller i kamrarna någon
beräkning av ersättningarna. Fiskerättskommittén
hade gjort en beräkning
och kommit fram till siffran två miljoner.
Sedan väcktes emellertid motioner
från olika håll med yrkanden om väsentlig
utvidgning av den fria fiskerätten
utöver vad fiskerättskommittén föreslagit,
och dessa yrkanden bifölls av
riksdagen. Summan två miljoner hänför
sig således till de utvidgningar av den
fria fiskerätten som fiskerättskommittén
föreslagit och inte alls till de utbyggnader
som riksdagen beslutade.

Dessutom har väl ändå reglerna för
ersättning åtminstone på vissa håll tilllämpats
på ett sätt som varken tredje lagutskottet
eller riksdagen i övrigt hade
drömt om. Både inom utredningen och
i utskottet hade ju diskuterats och utformats
regler som man trodde skulle väsentligt
begränsa kraven på ersättningar.
I det av kamrarna godkända utskottsutlåtandet
står bland annat att vid bedömandet
av ersättningens storlek bör
beaktas, att de nya reglerna kan för en
och samma rättsägare få både gynnsamma
och ogynnsamma verkningar, och
över huvud synes det, på sätt fiskerättskommittén
framhållit, ej oberättigat att
vid uppskattningen av liden skada viss
hänsyn tages även till de allmänna fördelar
i skilda hänseenden som den nya
lagstiftningen i praktiken må medföra
för den ersättningsberättigade. Därmed
menade man, att när den ersättningsberättigade
miste ensamrätten till fiske
utanför sin strand — han miste inte

rätten till fisket men han miste ensamrätten
— vann han samtidigt rätt till
fiske på annans vatten, och det ena kunde,
menade man, uppväga det andra.

Utskottet räknade även fortsättningsvis
upp vissa förmåner som kom strandägaren
till del, bland annat det skydd
för fast redskap som inte fanns i den
gamla lagen men som finns i den nya,
d. v. s. att länsstyrelserna har rätt att
utfärda bestämmelser om vissa skyddsområden.
Utskottet pekade också på den
rätt att utsträcka fast redskap i allmänt
vatten som fanns och som ytterligare
stärktes. Och utskottet slutade sin uppräkning
av de skäl som gjorde, att en
minskning av ersättningsanspråken borde
kunna emotses, med att säga att för
sådant fiske, som sedvanemässigt är fritt
för envar, skall givetvis ersättning ej
utgå till strandägaren.

Åtminstone inom vissa fiskevärderingsnömnder
har man inte tagit någon
som helst hänsyn till dessa regler, utan
det har skett rätt uppseendeväckande
saker. Jag tror att besparingsutredningen,
i stället för att föra ett resonemang
om ändring av lagstiftningen, borde ha
undersökt — fast det ingick naturligtvis
inte i dess uppdrag — hur man dömt ut
ersättningar för s. k. förlorad fiskerätt
— ja, ofta kan man faktiskt säga s. k.
förlorad fiskerätt. Säger inte den väldiga
skillnaden i fråga om ersättningsanspråk
för våra nordligaste och våra sydligaste
län längs Östersjön en del? För
Norrbottens och Västerbottens län spelar
fisket med fast redskap mycket stor
roll, och det gör det nere i Malmöhus
och Kristianstads län också. Enligt den
nya lagstiftningen blir fiske med fast
redskap även i fortsättningen förbehållet
strandägarna, både längst uppe i
norr och längst nere i söder. Dessutom
blir allt fiske efter lax förbehållet
strandägarna uppe i Norrbotten och
Västerbotten. Strandägarna i Norrbotten
och Västerbotten har således kvar en
väsentligt större del av sin enskilda fis -

113

Onsdagen den 25 november 1959 Nr 27

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning -

kerätt än fiskerättsägarna i Malmöhus
och Kristianstads län vid Skånes södra
och östra kust. Mig veterligt har dock
icke något ersättningsanspråk framförts
från fiskerättsägare där nere. Men längst
uppe i norr har man redan utdömt en
del generösa ersättningar, och krav på
ytterligare över 15 miljoner finns där
inlämnade.

Jag har försökt att med statistikens
hjälp undersöka, hur mycket strandägarna
i Norrbotten och Västerbotten
kan ha förlorat. Strömmingsfisket var
fritt förut och är det fortfarande. Fisket
med fast redskap tillhör fortfarande
strandägarna, liksom fisket efter lax.
Enligt min uträkning kan strandägarna
ha förlorat endast en sektor på 7 å 8
procent. Emellertid har alltid en väsentlig
del av detta fiske bedrivits ute
på allmänt vatten, varför det fiske, som
strandägaren kan ha förlorat ensamrätten
till, får anses utgöra endast 4 ä 5
procent. För detta har, utöver vad som
redan utdömts, 15 miljoner kronor begärts
i ersättning.

Jag skulle vilja lägga statsrådet varmt
om hjärtat att vid undersökningen av
dessa ting även se efter, om de anvisningar,
som det dåvarande statsrådet
gav ordförandena i fiskevärderingsnämnderna,
fortfarande bör gälla. Jag
tror att man utan att ändra på lagbestämmelser
skall kunna reducera de begärda
ersättningarna till väsentligt mycket
lägre summor än vad det nu rör sig
om.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skulle först vilja
säga alt den nuvarande chefen för jordbruksdepartementet
vid behandlingen
av propositionen i denna fråga 1950 röstade
för mitt avslagsyrkande. Därför är
lian oskyldig till detta. Tyvärr var det
bara 20—24 ledamöter — de finns angivna
i protokollet — som förstod, att
när man började miljonrullningen då,
skulle man sätta i gång en lavin, vars

följder ingen hade möjlighet att överblicka.

Dåvarande statsrådet hade visserligen
haft experter till sitt förfogande, men
tyvärr måste man konstatera, att experterna
tydligen inte känner till någonting
om den praktiska lagtillämpningen
på fiskets område. Det är otillfredsställande
att den juridiska utbildningen inte
är kompletterad med kunskap i ekonomiska
ting. De ersättningar som man nu
givit bygger inte på bestämmelser i lagen
eller på motiven till denna, utan de
utgår enligt en ersättningsgrund som är
högre än den som tillämpas vid expropriation.

Även om staten betalar ut alla dessa
miljoner, äger den ändock inte grunden
under dessa fiskevatten, utan äganderätten
är kvar hos jordägaren.

Jag upprepar att jordbruksdepartementets
nuvarande chef är helt oskyldig
till detta. Det är den dåvarande departementschefen,
tredje lagutskottet och
experterna som har felat.

Jag behöver kanske inte säga mer i
detta sammanhang. Men nog tycker jag
det är konstigt att fiskevärderingsnämnderna
har betalat ut fullt fiskevärde för
områden vid upplandskusten, vilka på
grund av landhöjning, uppslamning eller
vattenföroreningar är totalt i saknad
av fisk. Nog må man säga att det här är
fråga om en pappershistoria och ingenting
annat som blir ytterst kostsam för
staten. Jag varnade för detta redan 1950,
men kammaren tyckte, att vi hade råd
med denna miljonrullning, och nu är vi
mitt uppe i eländet. Nu tycks emellertid
till och med ledamöter av tredje lagutskottet
anse, att man inte skött detta på
ett riktigt sätt. Men detta skall klaras
upp i annat sammanhang, och jag hoppas,
att saken då kan ordnas.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är visserligen frikänd
av herr Lundberg och skulle följ -

8 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 27

114 Nr 27 Onsdagen den 25 november 1959

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning -

aktligen inte ha anledning att lägga mig
i debatten, allra minst efter herr Lundbergs
senaste uttalande. Det förefaller
av detta som om herr Antonsson, herr
Lundberg och jag liksom också herr Levin
är överens om en sak, nämligen att
det kanske blir en lämpligare tidpunkt
att diskutera denna fråga, sedan regeringen
varit i tillfälle att överväga besparingsutredningens
propåer efter det
att remissinstanserna yttrat sig över desamma.
Det blir alltså tillfälle att diskutera
såväl principfrågan som sakfrågan
längre fram, och jag tror, att det är
välbetänkt att följa denna praxis även i
den här frågan.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag skulle bara ytterligare
en gång vilja påminna herr Lundberg
om att, när han opponerade mot
fiskerättslagen, gjorde han det ingalunda,
som han nu vill framställa det,
därför att han trodde, att det skulle bli
fråga om stora ersättningar. Tvärtom
påstod han, att det gällde att ge strandägarna
stora områden, som de tidigare
inte haft någon rättighet till. Det kunde
väl i alla fall inte föranleda något ersättningsanspråk.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag trodde att en ledamot
av tredje lagutskottet skulle veta,
att denna lagstiftning galler dels gräns
mot vatten och dels fiskerätt. Det är
denna fråga om gräns mot vatten som
har ställt till allt detta trassel. När man
får se att bolag, som aldrig någonsin
har tagit ett öres värde från fiskevatten,
får ersättningar med hundratusentals
kronor, då börjar man bli litet betänksam.
Då ett företag, som jag känner
bra till, därför att jag delvis arbetat inom
den rörelsen, fick 92 000 kronor, frågade
jag direktören: »Hur kan ni ta emot
det här? Det är ju brottsligt, eftersom
ni inte har lidit någon skada! Ni har ed -

ra timmermagasin kvar.» Då sade han:
»Ja, men när advokaterna ringer runt
och ber att få en fullmakt, varför skall
vi inte ta dessa 92 000 kronor?» Det är
klart att det kan ligga någonting i vad
han sade. Men det är inte den nuvarande
jordbruksministerns fel, utan det
är andras.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag skall försöka efterkomma
statsrådets önskan och diskutera
principfrågan i ett annat sammanhang.

Det var en synpunkt av herr Levin
som kom mig att begära ordet. Herr Levin
säger, att man utan att ändra på
lagstiftningen skulle kunna väsentligt
reducera statsverkets kostnader. Detta
kan såvitt jag begriper inte ske utan att
man reviderar de hittills tillämpade ersättningsreglerna.
Jag har här velat sätta
mitt principiella frågetecken inför
den framtida utvecklingen, ty vi måste
behandla alla rättsägare på samma sätt.

Herr Levin sade, att i vissa fall hade
fiskevärderingsnämnderna inte tagit
hänsyn till riksdagens uttalanden och
beslutade regler. Fiskevärderingsnämnderna
är konstruerade som specialdomstolar,
och talan kan fullföljas direkt
i hovrätt. Följaktligen vågar jag inte
från denna talarstol ge mig in på en sådan
värdering som herr Levin gjorde,
huruvida man där har tillämpat riksdagens
regler.

Till sist vill jag säga, att herr Levin
inte skall tro att den nya lagstiftningen
är en intressefråga ur fiskarnas synpunkt.
I varje fall i mitt län har de stora
konservfabrikerna på detta område
efter den nya lagstiftningen börjat utnyttja
en mängd fiskevatten, som tidigare
de enskilda, bofasta fiskarna var
ensamma om att hämta sin utkomst
ifrån. Jag vill stryka under, att den nya
ordningen åtminstone i mitt hemlän
inte lett till bättre förhållanden för den
bofasta fiskarbefolkningen.

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

115

Förbud mot spridande av radioaktivt stoff i militärt övningssyfte

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Beträffande det sista
herr Antonsson sade kan jag påminna
honom om — han var visserligen inte
här i riksdagen när vi fattade beslut
om den nya fiskelagen — att fiskerättskommittén
hade föreslagit en mindre
utvidgning av den fria fiskerätten längs
västkusten. Här förelåg emellertid motioner
från samtliga partier. De borgerliga
partierna, högern, folkpartiet och
bondeförbundet —■ som det hette på den
tiden — föreslog till och med året innan
Kungl. Maj:ts förslag kom, att man
omedelbart skulle avskaffa all enskild
fiskerätt längs västkusten. Även om herr
Antonsson personligen är oskyldig, kan
således knappast hans parti svära sig
fritt från vad som skett på västkusten
därvidlag.

Jag sade att man behövde undersöka
om de normer, som fiskevärderingsnämnderna
tillämpat, i allo följt de intentioner
utskott och riksdag givit till
känna, och herr Antonsson påpekade att
man ju inte nu kan använda andra regler
än tidigare. Jag vill då bara säga,
att det inte finns några regler. Fiskevärderingsnämnderna
har var för sig
utarbetat regler, och reglerna har inte
alls tillämpats lika generöst inom alla
fiskevärderingsnämnder.

Herr Antonsson påpekade, att det är
fråga om domstolar och att man har
möjlighet att överklaga. Ja, så blev det
ju det sista året. Tidigare var det så,
att bara den sökande hade rätt att överklaga.
De som förde det allmännas talan
hade ingen rätt att överklaga.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds å bordet liggande
proposition nr 179, angående godkännande
av överenskommelser med vissa
OEEC-länder rörande reglering av fordringar
och skulder i anledning av den
europeiska betalningsunionens likvidation,
m. in.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr CO
och 64.

§ 9

Föredrogs den av herr Andersson i
Storfors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder för
åstadkommande av större kommunala
enheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogos vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 79 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753), och
nr 22, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret skrivelse den 16 oktober
1958 med överlämnande av betänkande
med förslag till ny stadga om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande i vad ärendet avser
pensionsreglering åt riksdagsmännen
och deras efterlevande; samt

statsutskottets utlåtande nr 146, i anledning
av väckt motion om inrättande
av förtroenderåd vid bergmästarämbetena.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Förbud mot spridande av radioaktivt
stoff i militärt övningssyfte

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 147, i anledning av väckt motion om
förbud mot spridande av radioaktivt
stoff i militärt övningssyfte.

I en inom andra kammaren av herr
Spångberg in. fl. väckt motion (11:65)

116 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Förbud mot spridande av radioaktivt stoff i militärt övningssyfte

hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förbud mot spridande av
radioaktiv atomaska eller liknande radioaktivt
stoff i militära övningssyften.

Utskottet hemställde, att motionen
11:65 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Åkerström, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionen II: 65 i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förbud mot
spridande av radioaktiv atomaska eller
liknande radioaktivt stoff i militära övningssyften.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
har redan observerat, att här finns en
reservation som jag står för och där jag
har hemställt om bifall till motionärernas
yrkande.

När detta ärende behandlades i statsutskottet
blev det inte någon egentlig
debatt. För egen del deklarerade jag,
att jag inte tyckte om, att militärerna
på detta sätt skulle drälla kring atomaska.
Jag trodde inte heller, att det var
nödvändigt att ha sådana realistiska
övningar. Försvarets forskningsanstalts
argumentation är nog inte av det slaget,
att vi behöver godta den. Vi bör kunna
ta de risker, som ligger i att de övningar
som erfordras alltjämt begränsas till
att ha teoretisk innebörd.

Sedan denna motion väcktes har ett
par saker inträffat, som man kan peka
på. En har varit föremål för interpellation
här i kammaren, och det svar som
gavs verkade på mig ungefär som »god
dag yxskaft». Några värnpliktiga, som
deltagit i övningar med radioaktivt
stoff, hade ändå utsatts för vissa risker.
Hur pass stora dessa kunnat bli är man
kanske inte alldeles på det klara med,
men det gjordes i svaret från försvars -

ministern gällande, att de värnpliktiga
avsiktligt skulle ha åsidosatt givna säkerhetsföreskrifter.
Detta påstående
verkar djärvt, men jag har inte hört att
någon kunnat motbevisa det. I det ligger
redan en erinran om riskerna av att radioaktiva
ämnen användes •— som man
säger — i övningssyfte. Därmed menar
man också, att övningarna är ett led i
den fortsatta forskningen beträffande
hur vi skall skydda oss mot radioaktivt
stoff och partiklar, som kan angripa den
mänskliga organismen.

Helt nyligen har också — som vi vet
— Rickard Sandler i FN påpekat, att
atomaska ibland kan innehålla partiklar,
som den speciella sakkunskapen
hittills inte känt till. Jag rekommenderar
kammarens ledamöter att ständigt
vara misstänksamma mot denna expertis’
uppgifter, som går ut på att »det
inte är så farligt». Vi skall tro att det
är mycket farligare än t. o. m. pessimisterna
gör gällande, när det är fråga
om radioaktivitet.

Jag ber att få yrka bifall till min reservation.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Vi är alla eniga om en
sak i detta sammanhang, nämligen att
vi bör göra allt för att skydda oss mot
den radioaktiva strålning, som har blivit
vår tids gissel. Det är som ett led i
detta skydd vi har väckt motionen med
förslag om förbud mot spridande av
atomaska eller radioaktivt stoff för militära
övningssyften.

För många liksom för mig var det
nog ganska överraskande, då det först
meddelades, att militärerna företog övningar
med radioaktivt stoff, som spreds
ut på marken och blandades med jorden,
vilket utsatte deltagarna för faror.
Ännu mera överraskande var det när
uppgifterna kom om att ämnet i fråga
var så starkt radioaktivt, att det kunde
medföra fara för hälsa och liv.

Det föreliggande statsutskottsutlåtan -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

117

Förbud mot spridande

det är — jag skall försöka se det så välvilligt
som möjligt — skrivet med eu
viss tveksamhet — såvitt jag förstår —
och det gläder mig. Om vi läser sista
satsen finner vi, att utskottet där har
använt ord som inte ofta brukas annat
än om man är litet tveksam. Det heter:
»Med hänsyn till det anförda och till
vad forskningsanstalten i övrigt i ärendet
anfört torde den föreliggande motionen
icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.» Orden »torde» och »böra»
visar enligt mitt sätt att se på en
vis tveksamhet. Kanske meningarna i
utskottet har varit så delade — det är
något som jag inte känner till — att
denna skrivning utgör en viss kompromiss.
Men det är ingalunda tillräckligt
med formuleringar som dessa. Jag är
helt enig med herr Åkerström då han
yrkat bifall till reservationen.

I övrigt är utskottsutlåtandet hållet i
en lugnande ton och man får närmast
det intrycket att utskottets ledamöter
har kommit till den uppfattningen att
faromomenten är i det närmaste obefintliga.
Såsom herr Åkerström påminde
om, har vi under en interpellationsdebatt
fått liknande förklaringar av försvarsministern.

När det gäller det material som utskottet
nu stöder sig på, nämligen försvarets
forskningsanstalts utlåtande i
anledning av motionen, så vill jag börja
med en liten reflexion omkring första
stycket i detta utlåtande. Forskningsanstalten
säger där bland annat: »Erfarenheten
visar, att den värnpliktige
saknar till och med de elementäraste
kunskaper om radioaktivitetens natur
och metoder att mäta densamma och att
övningar med radioaktivt preparat är
ett effektivt hjälpmedel att bibringa honom
kunskaper, som med enbart teoretisk
utbildning skulle blott utgöra vaga
begrepp.» Forskningsanstalten måste
väl ha gjort vissa testningar och kommit
fram till detta resultat — det kan
väl inte vara gripet ur luften. För min
del tror jag emellertid att många ung -

av radioaktivt stoff i militärt övningssyfte

domar numera är mycket intresserade
av dessa saker och att det således även
bland de värnpliktiga måste finnas sådana
som inte saknar »till och med de
elementäraste kunskaper om radioaktivitetens
natur».

Däremot är det klart att om man vill
mäta radioaktiviteten måste det ske med
sådana apparater som användes för
provtagning, och det har ju inte folk
i allmänhet anledning att göra förrän
man på ett eller annat sätt kommer i
närmare beröring med problemet. Men
det behövs inte någon atomaska ute i
markerna för att lära sig detta. Det har
t. ex. på civilförsvarsstyrelsens utställningar
demonstrerats hur mätningar av
detta slag skall utföras, och om man
har ett fickur med självlysande visare
kan man mäta strålningen från detta
genom att notera hur ofta det klickar
till i apparaten.

Rent allmänt måste det också medges
att vi känner ganska litet till radioaktivitetens
natur, och jag skulle vilja
rikta en anklagelse just mot de organisationer
och personer inom försvaret,
vilka begagnar av staten anslagna medel
för att propagera mot dem som påvisar
faran av radioaktiv strålning då
det gäller atomaska, bombfällningar och
dylikt. Vi vet alla att det har i vissa
fall bedrivits en sådan propaganda i
rätt uppseendeväckande omfattning. Jag
vill nu bara helt kort erinra om dossieren
som försvaret givit ut med anledning
av Inga Thorssons m. fl. broschyr
»Nej till atombomben» — det blir
nog anledning återkomma till den saken.

Från försvarets sida gör man således
inte mycket för att upplysa om de
faror som sådana här övningar kan
medföra utan jag har fått det bestämda
intrycket att man i stället försöker förringa
det hela, naturligtvis med det bisyftet
att inte skrämma allmänheten.
Man vill kanske försöka skaffa sig atombomber
i framtiden och då vore det

118 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Förbud mot spridande av radioaktivt stoff i militärt övningssyfte

ju bra, om folk trodde att strålningen
egentligen inte innebär någon fara.

Det talas i forskningsanstaltens utlåtande
om den strålningsdos som har accepterats
av International Commission
of Radiological Protection. De siffror
som därvid anförts är riktiga, men framställningen
blir missvisande. Den dos
som fastställts såsom acceptabel är
ingalunda ofarlig. Det enda som kan sägas
är att den inte omedelbart medför
påtagliga skador. Nu gör för all del forskningsanstalten
i fortsättningen ett visst
medgivande och säger att all radioaktiv
strålning innebär riskmoment, och de
fastställda värdena skall fattas som försök
att bestämma vilka risker som kan
anses acceptabla, som inte är större än
som accepteras i annan verksamhet
t. ex. i industrien och samfärdseln. Jag
läste i en militär tidskrift för någon tid
sedan, där någon militär författare
framhållit, att faror kan uppstå också
om man nöjesåker i bil eller badar på
sommaren. Precis som om olycksfall i
arbete eller på vägarna eller drunkning
under bad på något vis skulle kunna
jämställas med de faror som hotar genom
den radioaktiva strålningen!

Vi har fått veta genom försvarsministern
att den strålning som man räknar
med vid övningar med atomaska skulle
uppgå till 0,5 milliröntgen på en meters
avstånd. Normalt, säger försvarsministern,
kan man räkna med en högsta intensitet
som ger 1 mr och enstaka värden
kan förekomma på upp till 2,5 mr.
Då har man alltså utan vidare höjt den
tillåtna mängden fem gånger. Och så
sägs det ytterligare att ännu högre värden
kan förekomma. Händelsen i Karlstad
i oktober visade att man även använt
material som var flera hundra
gånger starkare än det som hade medgivits
som högsta intensitet.

Nu hör det till spelet att inget av de
använda materialen är ofarligt. De svagaste
av dem är den atomaska som man
hegagnar och som vi har fått beskriven
här tidigare. Utskottet säger att

försvarets forskningsanstalt har undersökt
de material som används och att
doserna har visat sig vara så små att
de inte har farlig verkan i något avseende.
I andra sammanhang, vid olyckan
i Karlstad, har man fått upplysning
från försvaret om att den som under
en timmes tid vistas på en meters
avstånd från den atomaska som man
har använt — det är farligare ju närmare
man kommer — kan ådra sig
mycket svåra skador liksom att skador
uppstår vid direkt beröring eller vid
inandning. Det bör kanske tilläggas att
denna strålning över huvud taget inte
kan förnimmas, den måste mätas tekniskt.
Den är osynlig och luktfri. Man
kan sålunda inte ha någon förnimmelse
av att den mark man rör sig på genom
sådan förgiftning är radioaktiv eller
i något avseende hälsofarlig.

Det är klart att jag inte har något
emot att man övar att skydda sig för
atomaska och radioaktiv strålning. Det
är nog en av försvarets viktigaste uppgifter
för närvarande. Men jag tror inte
att man behöver förgifta marken för
det. Utbildningen kan ske genom föredrag
och filmer, och man kan företa
dosmätning på radioaktivitet i bunden
form. På så sätt får man lära sig alltsammans
utan att förgifta marken. Efter
en sådan kurs, där man har använt
de realistiska bilder som man anser
sig kunna och böra använda av de
rikhaltiga material världen har försetts
med sedan Hiroshima-bomben, tror jag
folk är tillräckligt preparerade att ta
emot den teoretiska undervisning som
kan komma i fråga och utföra de praktiska
övningar i sanering som man nu
utför efter dessa övningar.

.lag skall med ett par ord ta upp vad
som skrivits om acceptabla röntgendoser.
I annat sammanhang uttrycker man
sig kanske riktigare: högsta tillåtna dos.
Det är samma sak. Den högsta tillåtna
dosen är ingalunda ofarlig. Det framgår
kanske av de ständigt ändrade normerna
på detta område. 1925 ansågs

Nr 27

119

Onsdagen den 25 november 1959
Förbud mot spridande av radioaktivt stoff i militärt övningssyfte

t. ex. att en människa kunde tåla omkring
100 r per år. 1934 var man nere
i 72 r, 1936 i 36 r, 1947 i 15 r och nu
gäller 5 r per år. Det enda riktiga är
noll. Det är den enda ofarliga mängden.

Tyvärr finns det de som av olika sidointressen
försöker förringa de radioaktiva
strålningsskadorna. På annat sätt
kan man inte förstå saken. Många vill
lugna därför att de siktar längre. Jag
är nu rädd för att vissa grupper inom
militären, som arbetar målmedvetet vill
trotsa riksdagen, använder metoder som
inte är uppseendeväckande och lägger
upp det hela strategiskt med ett steg i
taget. Det här är alltså första steget, det
kan man ta. Ännu är farorna inte så
påtagliga och folk vänjer sig vid dem.
Sedan går man vidare.

Vore det inte bättre att tala om för
de värnpliktiga vad det här egentligen
rör sig om. I regel blir det väl inte några
omedelbara skadeverkningar. Skulle
man emellertid följa alla dem som deltagit
i dessa övningar så skulle man
kanhända om 10, 20 eller 30 år finna
ett större antal dödsfall i vissa blodsjukdomar,
cancer o. s. v. hos dem än
hos andra människor som utsatts mindre
av denna strålning.

Dessa 3 mr exempelvis, som forskningsanstalten
anser tillåten inom en
trettonveckorsperiod, måste ju läggas
till all annan strålning av radioaktiv
art som vi är utsatta för. Här är det säkert
fråga om ett första steg, och man
räknar med att när man sagt A får man
också säga B. Det finns de som säkert säger
sig vara motståndare till atomvapen
men som här tar ett första trevande
steg och är med på detta. Nästa trevande
steg som man tar — kanske litet säkrare
— blir försvarets atomforskning.
Då kommer vi nog upp till de större
strålningsdoser än dessa 0,5 mr som man
nu har redovisat som en normalt förekommande
dos vid dessa övningar. Då
kanske vi närmar oss det andra ämnet
av radioaktiv art som man begag -

nar. Jag tänker på det som medfördes
vid övningarna i Karlstad. Det har meddelats
att det var kobolt 60, ett verkligt
farligt radioaktivt stoft som är tusentals
gånger starkare än den atomaska
man nu övar med. De som vill gå
längre strävar efter att bagatellisera dessa
faror.

Jag vet, ärade kammarledamöter, att
det inte är opportunt att ställa dessa
perspektiv, som gör folk betänksamma.
Jag tror emellertid att det är nödvändigt
att inför de ödesdigra framtidsutsikterna
i dessa sammanhang komma
sanningen så nära som möjligt. Det är
säkrare för mänskligheten att konstatera
att det är så här farligt än att lättsinnigt
slå ifrån sig med ett lugnande
uttalande att det nog inte föreligger någon
fara. Därför är det riktigare att
lyssna på de vetenskapsmän som utan
baktankar av militär och politisk art
säger sanningen, utan att propagera och
snegla på kärnvapnen och utan att ha
andra biavsikter än att komma till sanningen
— i mänsklighetens och framtidens
intresse.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Denna fråga har ju tidigare
varit föremål för överläggningar i
andra kammaren. Den 20 mars i år besvarade
försvarsministern en interpellation,
framställd av herr Gustafsson i
Borås. Jag tillåter mig här att citera ett
litet avsnitt i försvarsministerns svar:

»För viss personal utgör övningar
med radioaktivt preparat ett nödvändigt
led i utbildningen. För en effektiv
övning fordras att instrument för mätning
av radioaktivitet bringas att ge
utslag och att utslagets storlek kan påverkas
genom sanering, t. ex. vattenspolning.
Sådana övningar har redan tidigare
förekommit. Sålunda genomfördes
under hösten 1958 övningar med

120 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Förbud mot spridande av radioaktivt stoff i militärt övningssyfte

användning av radioaktivt stoft vid I 14
och I 18. Det har vid dessa övningar
kunnat konstateras, att säkerhetsbestämmelserna
varit mycket betryggande.
Verkställd kontroll har visat att inte
någon av deltagarna i övningarna erhållit
någon mätbar stråldos.»

Sedan utvecklade försvarsministern
detta ytterligare. Interpellanten sade
bland annat följande i sitt anförande:
»Jag anser att statsrådets svar är välgörande
instruktivt och klarläggande.»
Han tillägger att han fått ett sådant svar,
att han blivit någorlunda tillfredsställd.

Herr Spångberg frågade om utskottets
inställning. Jag kan tala om att statsutskottets
första avdelning, som behandlat
denna fråga, var fullständigt överens
beträffande svaret och att i statsutskottets
plenum samtliga ledamöter
utom herr Åkerström har anslutit sig
till utlåtandet.

Jag ber i all korthet, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Vad herr Skoglund här
har sagt om vad försvarsministern sade
i sitt interpellationssvar är alldeles riktigt.
Det är också alldeles riktigt att interpellanten
talade om för kammaren
att han kände sig lugn, men det finns
därför inte anledning att tro, att de här
strålningsdoserna inte är farliga.

Jag sade i mitt förra anförande, att
det inte finns någon stråldos över noll
som kan anses vara helt ofarlig, och
efter herr Skoglunds anförande skall
jag försöka bevisa det med några ord
ur nobelpristagaren professor Paulings
bok »Aldrig mera krig».

Denne vetenskapsman skildrar hur
det i människans kropp bland miljarder
molekyler finns några som har till
uppgift att styra den process som delar
cellerna och bestämmer egenskaperna
hos de nya cellerna. Sedan fortsätter
han: »Om en av dessa speciella molekyler
råkar skadas genom en enda liten

strålningsprojektil från en enda radioaktiv
atom, kan den förändras på ett
sådant sätt, att den får den cell i vilken
den ingår att dela sig mycket snabbare
än de andra cellerna. Denna cell kan då
alstra en hel koloni av celler som snabbt
delar sig, och de skulle då med tiden
bli flera än de normala cellerna av samma
typ. Då kan vederbörande person
do av cancer — kanske leukemi, skelettcancer
eller någon annan form av
cancer — som förorsakats av en enda
radioaktiv atom som alstrade denna enda
lilla strålningsprojektil.»

Jag tycker att detta uttalande borde
vara tillräckligt, men tyvärr är jag
medveten om att många lyssnar mera
på dem inom försvaret som har till uppgift
att fördunkla sanningen i dessa avseenden
än på dem som söker säga sanningen.

Jag har tagit med mig de säkerhetsbestämmelser
för utbildning med radioaktiva
preparat som har utgivits av chefen
för armén. De omfattar flera hundra
punkter, men jag skall bara citera
en av dem på tre rader, som visar vilka
svårartade förgiftningar man räknar
med att det kan förekomma vid dessa
övningar. Den punkten gäller saneringskontrollen
efter spridning av radioaktiv
aska, och det står där i punkt 423:
»Visar någon person efter detaljsanering
alltjämt högre intensitet än 0,5 milliröntgen
per timme på 0,5 meters avstånd,
måste det misstänkas att denne
inandats eller på annat sätt fått eu avsevärd
mängd radioaktivt stoft i kroppen,
varför läkare skall konsulteras.»

Så farlig är den här leken, ärade kammarledamöter!
Dessa erkännanden av
vetenskapsmän och från försvarets sida
anser jag i detta sammanhang vara så
viktiga, att jag skulle önska att de lästes
av alla, inte bara av riksdagens ledamöter,
och kunde samla opinionen
världen över för ett stopp för denna
verksamhet, som kan utrota mänskligheten
på några generationer.

Vi hade i förra veckan ett samman -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

121

Förbud mot spridande av radioaktivt stoff i militärt övningssyfte

träde i en liten grupp som kallas Riksdagsmän
och forskare, där strålningsfaran
behandlades. Jag sade efteråt till
en professor, att det kunde vara intressant
för dem som lever om 200 år att
tala om de här sakerna. På det replikerade
han: »Om det då finns några människor.
»

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Jag skall ingalunda ta upp någon debatt
med herr Spångberg om alla hans
sakkunniga utläggningar på det här området.
Jag vill endast enrinra om att
det är ett farligt atomstridsmedel som
vi kan bli utsatta för. Allt vad som i det
här fallet sker är ju att man försöker
lära och utbilda människorna hur de på
bästa möjliga sätt skall skydda sig och
undgå att bli utsatta för livsfara. Det är
ju det som denna sak gäller.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman! Herr

SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag är enig med herr
Skoglund då han säger att syftet är att
utbilda människor så att de kan skydda
sig mot radioaktiv aska. I det fallet
finns ingen meningsskiljaktighet mellan
herr Skoglund och mig. Men jag anser
att det kan göras på annat sätt, med
en annan undervisning och utan användande
av radioaktiv aska. Man kan
göra det med film, med föredrag, med
dosmätning på radioaktivitet i bunden
form och sedan fortsätta med liknande
saneringsåtgärder som man nu
har efter övningar men utan att använda
radioaktiv aska. Jag är så mycket
mer övertygad om det som det här gäller
ett material som inte synes eller
förnimmes med lukten eller på något
annat sätt utan endast kan mätas med
tekniska instrument. Jag anser att man
med film och med bilder bör visa vad
som åstadkommes i skador, så långt nu
militärerna och andra vill gå. Det finns
mycket material att välja bland. Man

kan också stanna på halva vägen, om
man vill det. Jag tror att detta ger bättre
möjligheter till skydd i händelse av
ett radioaktivt anfall.

Här gäller det för övrigt inte bara
några få inom försvaret som skall delta
i skyddet vid dessa övningar. Vi har
försvarets erkännande på att om det
blir ett anfall mot vårt land och en
atombomb av viss storlek skulle fällas
någonstans i landet skulle den slå sönder
allt som funnes inom 2—3 mil, och
eu 5—6 mil bred remsa på en sträcka
av 30—35 mil skulle beläggas med atomaska.
Då fordras det att alla människor
känner till hur de skall skydda sig. Jag
skall inte nu gå in på vilka medel man
då bör begagna, men jag hävdar bestämt
att man klarar det bättre om man
vill ge anvisning i dessa ting utan att i
det syftet förgifta jorden.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Åkerström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 147, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr

122

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Professur i landsbygdssociologi vid Uppsala universitet

Åkerström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
149 ja och 41 nej, varjämte 19 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Professur i landsbygdssociologi vid
Uppsala universitet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
148, i anledning av väckta motioner om
inrättande av en professur i landsbygdssociologi
vid Uppsala universitet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson (1:240) och den andra
inom andra kammaren av herrar Gustavsson
i Alvesta och Brandt i Sätila
(II: 323), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om åtgärder för inrättande av
en professur i landsbygdssociologi vid
Uppsala universitet eller, därest riksdagen
icke skulle anse sig kunna bifalla
detta yrkande, för inrättande av en preceptur
i ämnet vid den sociologiska institutionen
vid nämnda universitet.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 240 och II: 323 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Det är ingen ny fråga
som nu är föremål för en motion. Redan
1950 väcktes en motion i detta ämne och
året därpå ytterligare en. Då behandlades
ärendet av jordbruksutskottet, och
motionen syftade 1951 till att en professur
i landsbygdssociologi skulle inrättas
vid lantbrukshögskolan. Jordbruksutskottet
sade likväl att på grund av att
det vid Uppsala universitet finns en sociologisk
institution, en eventuell pro -

fessur borde anordnas i samråd med
universitet och att en lärarbefattning i
landsbygdssociologi eventuellt skulle arrangeras
där. Vidare framhöll utskottet
att en ökad vetenskaplig bearbetning avlandsbygdens
sociologiska problem otvivelaktigt
skulle vara av stort värde ocli
att dessa frågor voro värda uppmärksamhet
från statsmakternas sida.

Dessa skäl föreligger alltjämt, och de
har varit avgörande för att undertecknad
är en av motionärerna i denna kammare
i syfte att på nytt väcka frågan om
en professur i landsbygdssociologi. Vi
har som motionärer tagit fasta på jordbruksutskottets
utlåtande, och i motionen
föreslås att en professur i ämnet inrättas
vid Uppsala universitet.

I statsutskottet har denna motion fått
en i mitt tycke rätt ljummen behandling.
Under 1950-talet har vi bevittnat en
mycket snabbt iscensatt och genomförd
befolkningsomflyttning från landsbygd
till tätorter. Vi har också med
hjälp av skilda organ försökt åstadkomma
prognoser, som skulle säga oss något
om varthän denna befolkningsomflyttning
leder. I inte så få områden har man
exempelvis sysslat med länsutredningar
för att försöka skaffa sig en uppfattning
om utvecklingens omfång och
gång. På ännu fler håll sysslar man med
regionplaneringar, där målsättningen är
ungefär densamma som för länsutredningarna,
även om regionplaneringarna
kan bli betydligt mer detaljerade. Genom
olika lantbruksorganisationer har
vi även rena landsbygdsundersökningar,
s. k. typområdesundersökningar.

Alla dessa undersökningar har en gemensam
målsättning. De syftar till att i
mån av resurser söka möta ett samhällsekonomiskt
problem. Fn ofrånkomlig
konsekvens av dessa undersökningar
måste då också bli att man försöker bilda
sig en uppfattning om hur den enskilda
människan inordnas i dessa nog så
omstörtande ändringar av ekonomiskt
och socialt mönster.

Fn ändamålsenlig, samhällsekonomisk

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

123

Professur i landsbygdssociologi vid Uppsala universitet

lösning kan måhända i mycket betydelsefulla
avsnitt påverkas av frågan: Hur
berör denna ekonomiska strukturförändring
den enskilda människan i den
sociala strukturförändring som följer i
den ekonomiska förändringens spår?
Det är där landsbygdssociologien har
sitt arbetsområde.

Kanske kan man också med ett annat
skäl motivera att en forskning igångsättes
på detta område. Det finns nämligen
anledning räkna med att vi här i
landet får kontakt med en företeelse,
som i andra länder redan är aktuell,
nämligen den att utvecklingen pekar
mot att tätbebyggelseproblemen icke
kan bemästras inom ramen för tätortsbefolkningens
trivselbehov. Med de förbättrade
kommunikationerna har man
där fått en ström från tätorternas boendeområden
ut till omgivande landsbygd.
Det finns skäl att anta att liknande tendenser
kommer att uppstå hos oss. Där
har vi i så fall ytterligare en fråga, som
kan skänka den landsbygdssociologiska
forskningen innehåll.

När motionen om denna professur
sändes ut på remiss, blev den mycket
välvilligt behandlad av remissinstanserna.
Historisk-filosofiska sektionen i
Uppsala har sålunda yttrat sig oförbehållsamt
positivt, och rektorsämbetet
vid Uppsala universitet har anslutit sig
till nämnda yttrande. Vidare har kanslern
för rikets universitet vitsordat betydelsen
av vetenskaplig bearbetning av
landsbygdens sociologiska problem men
ställt sig frågande till huruvida en längre
driven specialisering inom den sociologiska
forskningen för närvarande
bör komma till stånd. Styrelsen för
lantbrukshögskolan, där även lärarkollegiet
har haft tillfälle yttra sig i frågan,
har också ställt sig positiv till motionens
syfte.

Remissinstansen har sålunda till övervägande
dcden vitsordat behovet av
forskning på detta område. Jag tycker
därför att utskottets utlåtande rörande
vår motion är eu smula ljumt. Utskot -

tet säger följande: »Enligt vad utskottet
under hand inhämtat kominer 1955
års universitetsutredning efter samråd
med jordbrukshögskoleutredningen att
till bedömande upptaga frågan om samordning
mellan universitetet i Uppsala
och lantbrukshögskolan av undervisning
och forskning i vissa ämnen. Utskottet,
som förutsätter, att det i de förevarande
motionerna berörda spörsmålet härvid
jämväl upptages till närmare omprövning,
har icke funnit sig böra tillstyrka
bifall till det i motionerna framställda
yrkandet.» Utskottet har därför hemställt
att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Motionärerna anser att utskottet borde
ha kunnat uttala sig mera positivt.
Utskottet har ju i princip förutsatt att
frågan om inrättande av en professur i
detta ämne skall bli föremål för överläggningar
mellan Uppsala universitet
och lantbrukshögskolan. Då är det väl
inte något längre avstånd mellan utskottet
och motionärerna. Vi hemställer i
motionen om åtgärder för upprättande
av en professur i landsbygdssociologi
vid Uppsala universitet eller, därest
riksdagen icke skulle anse sig kunna
bifalla detta yrkande, för inrättande av
en preceptur i ämnet vid den sociologiska
institutionen i Uppsala. Det hade
ur motionärernas synpunkt varit ytterst
värdefullt, om utskottet hade preciserat
sin ståndpunkt litet mera och tydligare
sagt ifrån att åtgärder borde vidtagas
inom de i gång varande utredningarna
för att undersöka förutsättningarna
för denna professur. Om man
läser utskottets utlåtande mycket välvilligt,
kan man kanske säga att utskottet
har sagt detta, men om man skall tolka
utlåtandet på det sättet, så fordras det
verkligen ett stort mått av välvilja.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till de väckta motionerna.

Herr NILSSON i Göingcgården (h):

Herr talman! (lång efter annan görs

124

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Förbättring av undervisnings- och forskningsmöjligheterna i Norrland

i riksdagen framställningar om att professurer
skall inrättas på det eller det
området, där man anser att behov föreligger.
Vi bär under dagens sammanträde
även ett kommande ärende där en
sådan framställning görs.

I detta fall har som herr Brandt framhållit
utskottet inte direkt velat avvisa
den gjorda framställningen. Men i detta
som i så många andra fall, då utredning
i ett ärende pågår, har utskottet inte
velat föregripa denna utredning utan
förutsatt att utredningen kommer att ta
upp även frågan om inrättande av en
professur på detta område.

Det är inte bara denna professur som
utredningen har att ta ställning till utan
det gäller att klara samarbetet på detta
område mellan å ena sidan lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
och å andra sidan universitetet i Uppsala.
Det är en sak som bör utredas.

Även om utskottet inte har velat göra
en beställning på denna professur så
tror jag nog att man kan utläsa att utskottet
är välvilligt till framställningen
men att det tarvas ytterligare utredning.
På grund härav har utskottet inte velat
tillstyrka motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 149, i anledning av väckt motion
angående utredning om inrättande av
en professur i invärtes medicin.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Förbättring av undervisnings- och forskningsmöjligheterna
i Norrland

Föredrogs statsutskottets utlåtande

nr 150, i anledning av väckt motion om
förbättring av undervisnings- och forskningsmöjligheterna
i Norrland.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. väckt motion (11:300)
hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t begära en snabb utredning
om den medicinska högskolans
i Umeå komplettering med teoretiska
institutioner, om inrättandet av en teknisk
högskola samt om inrättandet av
ett universitet med naturvetenskaplig
och humanistisk fakultet i Umeå, alternativt
utredning om en gemensam universitetsorganisation
för hela den högre
utbildningen i Umeå.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 300 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det förekommer som
bekant ganska ofta att utskott hänvisar
till någon pågående utredning för att
avvisa förslag om omedelbara åtgärder
på något område; vi har ju alldeles nyss
behandlat två sådana fall, som också
gällde universitetsfrågor. Det kan naturligtvis
i och för sig verka bestickande,
när någon säger att man inte skall ingripa
i ärenden om vilka det redan pågår
undersökningar. Det ligger emellertid
en hög grad av slentrian och formalism
i ett sådant sätt att behandla frågor.
Det ligger över huvud taget en viss
fara i formalism.

Utskottet har i fråga om det ärende
som vi nu behandlar, nämligen frågan
om den fortsatta utbyggnaden av de högre
undervisningsanstalterna i Norrland
till ett fullständigt universitet, också
bidragit med exempel på att det kan vara
nödvändigt med omedelbara ingripanden
i fråga om universitetsutbildningen
även medan utredning om saken
pågår. Det är också den utgångspunkt
vi haft i vår motion. När vi lämnade

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

125

Förbättring av undervisnings

motionen för drygt tio månader sedan
visste vi naturligtvis att en utredning
arbetar sedan 1955 som också skall syssla
med de frågor som tas upp i motionen.
Det visste självfallet också bl. a.
Umeå stadsfullmäktige, som i alla fall
tre månader senare avgav en skrivelse
till regeringen med exakt samma förslag
som vi upptagit i vår motion.

Det finns alltså en mycket utbredd
mening, som för övrigt kommit till uttryck
även i de tidigare debatterna i
kammaren i dag, att man inte så där
slentrianmässigt och formellt skall ställa
sig på den ståndpunkten att om en utredning
pågår om ett ärende bör man
inte föregripa denna utredning. Detta
är inte ett riktigt och sakligt sätt att
behandla en fråga. Anledningen till att
sådana här framstötar görs under pågående
utredning är ju att utredningsarbetet
som regel, framför allt i sådana
frågor som det nu gäller, omspänner så
stora områden att man mycket väl kan
ingripa på enskilda punkter inom detta
område utan att det behöver anses att
man faller utredningsmännen i ämbetet.

Den stora Norrlandsutredningen för
femton, tjugo år sedan är ju ett exempel,
i vissa fall ett mycket avskräckande
exempel på liur man kan fördröja aktuella
angelägna uppgifter med hänvisning
till en utredning som omspänner
också de frågor som enskilda motionärer
velat lösa tidigare. Dessutom kan
ju läget inom det område utredningen
gäller ändras så väsentligt att det också
av den anledningen kan vara skäl att
handla snabbare än man kan, om man
skall avvakta utredningen i dess helhet.

Detta är uppenbarligen också skälet
till att utskottet i fråga om vår motion
erinrar om att åtminstone ett av förslagen
i motionen, som avlämnades vid
årets början, nu håller på att förverkligas
trots att det pågår en utredning
om saken.

Som de intresserade kunnat konstatera
gäller det frågan om tandläkarut -

och forskningsmöjligheterna i Norrland

bildningen i Umeå. I den frågan skall
det nu bli som vi föreslagit i motionen,
nämligen omedelbara åtgärder för att
möjliggöra en fullständig tandläkarutbildning
i Umeå. Sådana möjligheter har
tidigare inte funnits utan man har avvaktat
de vittfamnande utredningar som
pågår beträffande universitetsutbildningen
i dess helhet och som därmed
också inkluderar detta speciella område.
Det var i allra högsta grad hög tid
att det blev någonting gjort på det området.
Situationen på folktandvårdens
område i Norrland har under många
år varit absolut katastrofal därför att
man inte tillgodosett behovet av tandläkarutbildning
över huvud taget och
alldeles speciellt nonchalerat Norrlands
behov därvidlag. Från Norrbotten, där
jag är kommunalt verksam, kan jag
omvittna, att folktandvårdens tjänstemän
varje år gör resor utomlands för
att värva utländska tandläkare till vårt
län. Folktandvården i Norrbotten skulle
för länge sedan ha brutit samman,
om vi inte haft de utländska läkarna att
tillgå. Så katastrofal är situationen på
detta speciella område, men brister av
enahanda slag finns på alla områden
för utbildning av de intellektuella kadrerna.

Den dystra sanningen är att vårt land
när det gäller den akademiska utbildningen
ligger långt efter de flesta kulturellt
avancerade länder. Norrland har
därvidlag drabbats hårdast. Som exempel
härpå kan anföras, att antalet studenter
som började medicinska studier
åren 1951—1955 var 40 procent lägre
från de fyra nordligaste länen än vad
som svarar mot de länens andel av hela
landets befolkning. Det hänger givetvis
samman med flera omständigheter,
men en starkt bidragande orsak är
naturligtvis att de norrländska studenterna
inte haft något eget universitet
i sin landsdel.

De brister som råder är för övrigt
av både kvalitativ och kvantitativ arl.
I Svensk Läkartidning skrev för några

126 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Förbättring av undervisnings- och forskningsmöjligheterna i Norrland

år sedan en av våra främsta medicinska
kemister, laborator Pehr Edman, om
den kvalitativa standarden, att »den
experimentella forskningen på klinikerna
i stor utsträckning kommit att ligga
i händerna på läkare som är noviser
inom de vetenskapsområden de är satta
att bearbeta». Så karakteriseras den
kvalitativa standarden av den forskning
och undervisning, som är så avgörande
både för samhällsservice inom olika områden
och för vårt näringsliv.

Eftersom vi redan i de ursprungliga
motionerna om ett norrlandsuniversitet
för tolv, tretton år sedan och därefter
i varje motion och i varje debatt tagit
upp frågan om de organisatoriska förutsättningarna
för en modern forskning
och undervisning, skall jag även erinra
om vad en annan framstående klinisk
forskare, professor Sven Larsson, sagt
i Svensk Läkartidning: »Här räcker i
regel icke klinikerns kunskaper, hans
forskningsuppgift kan endast fullföljas
som ett lagarbete, där klinikern samarbetar
med en teoretiker. Denna ideala
form för forskning har också blivit allt
vanligare. Men härför erfordras att teoretiskt
välutbildade forskare knyts direkt
till klinikerna.»

Till detta kan man göra den kommentar,
som många läkare och lärare
på den medicinska undervisningens område
erinrat om, nämligen att den praktiska
sjukvårdens standard vid ett akademiskt
sjukhus numera knappast blir
tillfredsställande utan anknytning till
medicinsk teoretisk grundforskning.
Här handlar det alltså om de avsnitt
i vår motion vilkas angelägenhet framhållits
av många läkare, vetenskapsmän
och lärare: universiteten måste få en
ny organisationsform, vi måste få universitet
av en helt ny typ, där lagarbetet
vid undervisning och forskning
sättes i scen.

Det gläder oss naturligtvis att frågan
om ett norrlandsuniversitet faller framåt
vid praktiskt taget varje framstöt som
görs i denna fråga.

Det positiva vi har att notera i år
är att det, som jag tidigare sagt, skall
bli fullständig tandläkarutbildning i
Umeå, men också att utskottet erinrar
om att vi detta år även kan förvänta
åtgärder på ett annat område, nämligen
den tekniska utbildningens. Vi för
vår del menar att denna skall knytas
direkt till den övriga undervisningen
och forskningen vid universitetet. Nu
skall det också därvidlag inom kort göras
en del, tydligen oberoende av om
utredningen vid tillfället i fråga har
framlagt sitt slutgiltiga förslag eller inte.
Det är också tillfredsställande.

Det blir således utan tvekan ett fullständigt
norrlandsuniversitet, förr eller
senare. Det har som sagt skett en hel
del sedan vi väckte motionen i denna
fråga, första gången 1946. Men den tröghet
som utmärker statsmakternas åtgärder
härvidlag är trots allt uppseendeväckande,
och jag tvivlar inte på att
detta varit skadligt. Om man redan 1946
hade intagit en klart positiv hållning
i stället för att handla endast i den utsträckning
som folkopinionen framtvingade
åtgärder, skulle mycket nu
ha varit annorlunda. Vi skulle i så fall
ha befunnit oss i en gynnsammare situation
i många avseenden. Norrlands
ungdom skulle ha fått bättre förutsättningar
för högre utbildning, och den
vetenskapliga forskningen, som i många
fall har avgörande betydelse för näringsliv
och samhällsservice, skulle ha
främjats.

Det går alltså otvivelaktigt framåt,
men det sker tyvärr i ett tempo som inte
är sakligt motiverat, det går för sakta.
Detta är, som vi har påvisat i vår motion,
till oerhört stor skada, i första hand
för Norrland men också för folkhushållet
och den vetenskapliga standarden
i vårt land över huvud taget. Det
är med utgångspunkt däri som vi önskat
ingripanden omedelbart beträffande
norrlaiidsuniversitetets fortsatta utbyggnad.
Vi har med andra ord velat
driva på, och vi har som sagt nått vis -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

127

Kostnadsfri realexamensprövning för yrkesskoleelever

sa resultat. Dessa borde emellertid ha
kunnat bli ännu bättre med en välvilligare
hållning även från utskottets sida.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motion nr 300.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Herr Holmberg vet mycket
väl att det måste vara alldeles exceptionella
förhållanden som föranleder
ett utskott att föreslå riksdagen besluta
om en viss detalj av ett utredningsarbete,
innan utredningen i fråga har
slutförts.

Den speciella detalj som man i denna
motion tagit upp, nämligen frågan
om utbyggande av tandläkarinstitutet i
Umeå, så att tandläkarexamen skall
kunna avläggas därstädes, är utredningen
snart färdig med; man har ju
redovisat att ett förslag i ärendet skall
läggas fram inom de närmaste månaderna.
Vad övriga i motionen berörda
spörsmål beträffar faller dessa, kan man
säga, helt under 1955 års universitetsutrednings
direktiv och kommer så småningom
också att redovisas.

Då herr Holmberg säger att Norrland
har varit mycket missgynnat under tidigare
år, är detta i viss mån riktigt.
Men om man följer utbyggnaden på området
uppe i Umeå måste man ändå
säga sig, att man på detta område söker
rätta till vad som tidigare brustit.
Man kan konstatera att det går framåt
med mycket stora steg, vilket jag tycker
att ni norrlänningar bör hälsa med
tillfredsställelse.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Som jag redan sagt, herr talman, görs
det vissa framsteg, men tyvärr för sent,
tyvärr i alltför långsam takt.

Eftersom vi norrlänningar nu uppmanas
att känna tacksamhet för det som
i alla fall uträttats, vill jag erinra om
att ännu har Norrland inget fullständigt

universitet, ännu har Norrland inte ens
någon teknisk högskola av den typ, som
antingen skall knytas till ett fullständigt
universitet eller ordnas på annat
sätt. Detta är viktigt framför allt för
näringslivets del — ett område där
Norrland som bekant brottas med mycket
stora problem. Den delen av motionen
har utskottet över huvud taget
inte velat behandla.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 15

Kostnadsfri realexamensprövning för
yrkesskoleelever

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 151, i anledning av väckt motion angående
kostnadsfri realexamensprövning
för yrkesskoleelever.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr BENGTSSON i Landskrona (s) :

Herr talman! Jag vill gärna anföra
några synpunkter på den fråga vi nu
behandlar, alltså att elever vid exempelvis
en yrkesskola, som önskar skaffa sig
realexamensbetyg i ett eller flera ämnen
och fördenskull måste tentera vid
annan skola, ofta inom samma kommun,
skall erlägga särskild avgift härför.
Med hänsyn till att utlåtandet är
enhälligt kommer jag dock inte att ställa
något yrkande — det kanske jag försiktigtvis
skall tala om redan nu.

Men låt mig med anledning av utskottets
motivering för sitt avslagsyrkande
fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
vid att, trots att det inte är nödvändigt
med officiella betyg för inträde
vid tekniskt läroverk, sådana betyg ändå
ofta har stor betydelse för vederbörande
i andra sammanhang. Vi vet

128 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Ileguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland

att många som söker till tekniskt läroverk
och liknande skolor inte kan vinna
inträde, trots att kvalifikationer finns,
därför att antalet sökande är så stort.
För dessa har officiella realexamensbetyg
givetvis ett myckt stort värde
vid sökandet av anställning, jämfört
med preparandkursbetyg. Vi vet hur en
arbetsgivare bedömer dessa ting. Kommer
en arbetssökande ut i öppna marknaden
med ett preparandkursbetyg,
ställer arbetsgivaren gärna frågan, varför
den sökande har endast ett sådant
betyg, och då får denne tala om att han
sökt till någon skola men tyvärr inte
lyckats komma in. Har vederbörande
däremot ett realexamensbetyg som privatist
att presentera, drar arbetsgivaren
i allmänhet slutsatsen, att han har att
göra med en mycket framåt ung man
eller kvinna, och situationen blir mycket
ljusare för den sökande.

Jag vill också anlägga rena rättvisesynpunkter
på frågan. Om jag som ung,
till följd av att mina föräldrar inte har
ekonomiska möjligheter att låta mig
studera vid läroverk och där förvärva
erforderliga betyg, i stället senare skaffar
mig motsvarande kunskaper genom
kvällskurser e. d. vid exempelvis en
yrkesskola, måste jag erlägga särskild
tentamensavgift för att få officiellt betyg.
Detta är enligt min mening så mycket
orimligare som denna tentamen i
de flesta fall sker vid annan skola inom
samma kommun som yrkesskolan ligger
i. De flesta skolor inom samma kommun
sorterar ju nu under samma skolstyrelse.

Och vilket kostar staten mest, en
elev som under fem år studerar vid ett
läroverk för att erhålla sitt realexamensbetyg
eller en elev som genom
kvällskurser o. d. vid en yrkesskola
skaffar sig motsvarande kunskaper? Ja,
det råder väl ingen tvekan om att elever
av den senare kategorien ur samhällets
synpunkt är avsevärt billigare
att utbilda.

Det kan kanske sägas att detta inte

är någon särskilt stor sak, därför att det
inte är så många som berörs, och det
kan måhända också anföras att problemet
kommer att försvinna i takt med
enhetsskolans genomförande. Det är naturligtvis
i och för sig riktigt. Men jag
tillåter mig ändå ha den uppfattningen,
att det är ett absolut rättvisekrav att
ändringar företas i gällande bestämmelser.
Och tilläggas bör att kostnaden
för statsverket vid en sådan ändring
som vi föreslagit i motionen inte alls
skulle bli stor.

Herr talman! Jag finner det som sagt
meningslöst att nu ställa något yrkande
om bifall till motionen, men jag har
känt ett behov av att redovisa dessa
synpunkter.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—
Finland

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
152, i anledning av väckta motioner angående
reguljär bilfärjetrafik Sverige—
Åland—Finland.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jansson m. fl. (I: 50) och den andra
inom andra kammaren av fru LewénEliasson
in. fl. (II: 66), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära utredning om de åtgärder
som kunde ifrågakomma för att
underlätta en reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 50 och II: 66 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Wallentheim,
fröken Olsson och fru LewénEliasson,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:50 och 11:66, i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om

Nr 27 129 ''

Onsdagen den 25 november 1959

Reguljär bilfärjetrafik Sverigi

utredning om de åtgärder som kunde
ifrågakomma för att underlätta en reguljär
billinjetrafik Sverige—Åland—
Finland.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! I början av detta år
väckte jag tillsammans med fem kamrater
i denna kammare motionen 11:66,
som behandlas i förevarande utlåtande.
Det skedde för att vi ville medverka
till en utveckling av de nordiska och
de internationella kontakterna genom
en förbättring av kommunikationerna,
främst för den starkt ökande bilistkategorien.
Vi riktade uppmärksamheten
på ett enda avsnitt, nämligen på en
möjlig bilfärjeförbindelse från vårt land
till Åland—Finland.

Det var ett uppslag som i olika sammanhang
hade förts fram i diskussionen
under de senaste åren och likaså
hade behandlats i samband med regionplanen
för stockholmstrakten. Motionärerna
fick också kännedom om att en
svensk

färja mellan Väddö och Mariehamn
sommaren 1959. Som vi framhöll i motionen
går utvecklingen i de här avseendena
mycket fort. Vad som hänt
detta år är förvisso ett bevis för detta.
Den av oss nämnda svenska färjan har
startats och gått mellan Simpnäs och
Mariehamn; desslikes har från åländskt
håll en bilfärja satts in på rutten Korpo—Mariehamn
och Gräddö. Båda har
varit stora publikframgångar och ökat
de bilande resenärernas skara mellan
Sverige—Åland—Finland i hög grad.
Det skall också nämnas, att den reguljära
förbindelsen, som går från Stockholm
mot Åland och Finland och ombesörjes
av de samseglande rederierna,
har ökat.

Det är alltså med stor förvåning man
läser i utskottsutlåtandet, daterat den
17 november, att »kapaciteten hos de
på Åbo över Mariehamn och på Helsing9
— Andra kammarens protokoll

Åland—Finland

fors samseglande svenska och finska rederierna
hittills varit fullt tillräcklig
för tillgodoseende av den befintliga trafikens
behov». Det är alltså en del av
utskottets motivering.

I stället är det ju så, att den kapacitet
som de samseglande rederierna själva
uppgav i remissvar, nämligen per
månad 3 900 bilar, vida överträffats av
de båda bilfärjorna mellan Roslagen
och Åland. De har under juli haft 5 417
biltransporter och under augusti 3 607.
Därtill kommer att man i ganska hög
grad fått avvisa bokningar. Konkurrensen
har verkat befrämjande på intresset
över huvud taget även för de samseglande
rederierna, som enligt uppgift under
juli tagit över 4 769 bilar på traden
Stockholm — Mariehamn — Åbo, vilket
överstiger den kapacitetsgräns de angivit
tidigare.

Om man summerar för att få ett intryck
av utvecklingen i år jämförd med
föregående år, så finner man, att under
hela 1958 överfördes från Stockholm
via Mariehamn till Åbo 7 400 bilar och
i år överfördes över Ålandshav under

kommer
ökningen för de samseglande rederierna
i förhållande till 1958.

Det är alltså bevisat att det ligger
stora utvecklingsmöjligheter i erbjudandet
av snabbare och billigare färdsätt
för människorna. Vad utskottet något
dunkelt talar om som den »befintliga
trafikens behov» är alltså mycket tänjbart
uppåt. För övrigt kan noteras att
denna konkurrens varit till fördel för
trafikanterna från många synpunkter,
bland annat har nu de samseglande rederierna
meddelat, att de från den
1 januari 1960 sänker sina biljettpriser
såväl för persontrafik som för befordran
av bilar högst väsentligt, för de
senare med 40 procent.

Den explosiva utveckling som skett
på detta trafikavsnitt för, som alla förstår,
med sig stora problem, och det var
dessa som motionärerna ville ha belysta
och behandlade. Det är fråga om

It).5.9. År 27

redare ämnade sätta in en bil- juni—oktober 12 101 bilar. Därtill

130 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland

vägförbättringar, anordnande av färjfästen
med allt vad därtill hör, och det
gäller ordnande av parkeringsplatser
vid färjfästena. Allt detta är mycket
kostnadskrävande investeringar, som
bör vara väl förberedda och genomtänkta
med hänsyn inte bara till den
allra närmaste framtiden, och då kommer
frågan om bilfärjetrafiken över
Ålandshav in i ett mycket större sammanhang,
och detta gör att uppmärksamhet
måste ägnas densamma av andra
än de lokala myndigheterna i Stockholms
län, myndigheter som under det
senaste året ställts inför akuta problem
som måst klaras upp kortfristigt.

Det är tacknämligt att länsstyrelsen
tillsatt sin expertutredning, men jag ber
kammarens ledamöter beakta, att länsstyrelsen
i sitt remissvar med understrykande
av frågans vikt och betydelse
i de större sammanhangen tillstyrker
motionärernas krav på en utredning.
Det kan vara skäl i att här
notera, att stockholmstraktens regionplanenämnd
också tillstyrkt. Detta organ
har ju så att säga direkt personlig
erfarenhet av frågan.

Sjöfartsstyrelsen är också positivt
inställd, även om den anser att någon
tid skall förflyta för att man skall se
hur utvecklingen går. Men man skall
lägga märke till att detta remissvar är
avgivet i april 1959, alltså innan denna
utredning kom till stånd.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande är i sak icke negativt, men det
sägs där att man skall avvakta erfarenheterna.
Det tycker emellertid reservanterna
är direkt ödesdigert med hänsyn
till den mycket snabba utvecklingen av
de provisoriska förbindelserna, som
kräver så mycket investeringar och
därför inte bör tillkomma på måfå.

En avgörande faktor i detta sammanhang
är kanske framför allt samplanerandet
mellan de finska och åländska
myndigheterna å ena sidan och de
svenska å andra sidan. Det är väl inte

helt klart att sådan samplanering bäst
skötes av lokala myndigheter, om man
vill se hela frågan i dess vidare och
större sammanhang.

Om jag ett par minuter får besvära kammarens
ledamöter med att se på en karta,
som vi har låtit göra över alla de
nu aktuella projekt, som är på gång
från svenskt, åländskt och finskt håll,
så ger detta en viss föreställning om
hur problemet ligger till. Kartan visar
för det första, att intresset är mycket
stort för denna sak, men den måste
också såvitt jag förstår visa mycket
klart, att om de pengar man lägger ned
skall användas till vettiga investeringar
på längre sikt, måste här ske en planering
redan nu. Man kan inte ha ett
provisorium och se vad det ger, eftersom
alla dessa intressen, som kommer
in i bilden, kommer att kosta samhället
pengar. Man kan naturligtvis säga, att
vi inte har någonting att göra med vad
som ligger utanför svenskt farvatten,
och det är alldeles riktigt. Vi vet emellertid
att åländska och finska myndigheter
har sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga, och vad vi önskar är endast
att vi på vårt håll skall vara beredda
till samplanering. Får man en
färjeförbindelse från Sverige, är det
självklart att den för med sig verkningar
även på andra sidan och vice
versa. Jag tror alltså att en blick på
kartan och de projekt som är på gång
ger en rätt god belysning av problemet.

Vi kan med hänvisning till det material,
som föreligger i det aktuella läget,
icke finna att utskottets förslag, att
man skall avvakta utvecklingen och se
vad den ger innan man beslutar om en
utredning, är rimlig. Jag yrkar därför
bifall till den reservation, som är fogad
till utskottsutlåtandet och som i sak innehåller
ett bifall till motionerna, d. v. s.
en hemställan om utredning om alla de
åtgärder, som kan ifrågakomma för att
underlätta reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland.

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

131

Reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! I likhet med fru LewénEliasson
har jag med tillfredsställelse
noterat att praktiskt taget alla de instanser
som fått tillfälle att yttra sig
tillstyrkt den i motionen begärda utredningen.
En enda remissinstans har ansett,
att resultatet av de sålunda påbörjade
undersökningarna bör avvaktas,
liksom även erfarenheterna av ytterligare
något eller några års trafik på de
nuvarande, mera provisoriska lederna,
innan en mera omfattande utredning
igångsättes. ”Refererande denna enda
mening har statsutskottet hemställt, atf
motionerna inte må föranleda någon
riksdagens åtgärd. Jag skall med ett
par ord kommentera detta aktstycke.

Det skall då konstateras att ingen kan
beskylla statsutskottet för djärv satsning
på 1960-talet. Att motionen icke
hann behandlas under vårriksdagen,
borde på sitt sätt underlätta ett positivt
ställningstagande nu på höstkanten.
Den gångna sommarens lyckade experimentverksamhet,
som fru LewénEliasson
redogjort för, har visat att det
finns behov av reguljär färjetrafik till
Åland och Finland. Sålunda har i somras
transporterats från Simpnäs till
Mariehamn 30 000 människor och 4 500
fordon. Trafiken har pågått fram till
den 2 november, vilket ingalunda från
början var meningen, och jultrafiken
börjar redan den 5 december.

Det anförda exemplet gäller endast
en av de två färjeförbindelser som startade
i somras. Även på den andra leden
har man mycket positiva erfarenheter.
Uppmuntrad av denna framgång har
man också enligt uppgift i pressen för
avsikt alt nästa sommar starta en tredje
linje med ungefär samma sträckning.
Det kan då tyckas, att motionärernas
önskemål under hand blivit tillgodosedda.
Självfallet noterar vi med tillfredsställelse,
att intresset för en fiirjeled
av angivet slag är så stort. Men detta
understryker enligt min mening i än -

nu högre grad behovet av en utredning.
Färjeleder, tillkomna i experimentsyfte,
kräver investeringar av såväl privat
som kommunal natur. Om detta på lång
sikt är lyckligt återstår att se. Endast
den utredning motionärerna föreslagit
kan ge svar på frågan.

Att färjeförbindelser från Sverige till
Åland och Finland är en fråga som i
högsta grad intresserar Roslagen, en i
många sammanhang bortglömd landsända,
skall inte förnekas. Denna genomfartsled
kan stimulera bygdens näringsliv.
För en glesbygd som Roslagen är
detta av stor betydelse. Men jag vill
inte göra denna fråga till en typisk
länsfråga. Låt mig i stället erinra om
deklarationerna i högtidliga sammanhang
om behovet av en ständigt ökad
och fördjupad kontakt i Norden. Här
kan riksdagen genom ett tillstyrkande
av motionen räcka ett finger åt en
praktisk nordism, som inom kort kan
betyda något för människorna. Då tycks
man emellertid inte vilja vara med
längre. Trots remissinstansernas positiva
inställning hemställer statsutskottet,
att förslaget om en utredning icke
må föranleda någon åtgärd.

Att intresset på Åland och i Finland
är stort har i olika sammanhang omvittnats,
men förbättrade förbindelser
i denna riktning är också ett svenskt
intresse. I Stockholms stad, Stockholms
län och Uppsala län bor i dag cirka 1,4
miljon människor. Denna siffra säger en
hel del om underlaget för en framtida
reguljär färjeförbindelse med Åland
och Finland. Bilismen ökar ständigt,
och människorna söker sig ut i naturen
för att på fritid finna former för rekreation
och avkoppling. Åland och den
finska skärgården kommer på 60-talet
att framstå som ett naturligt och näraliggande
fritids- och semestermål för
många bilister, framför allt i Mellansverige.

Låt mig mot denna bakgrund göra eu
sammanfattning. För det första har

132 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland

sommarens experimentverksamhet blivit
en klar framgång. Till och med turistbranschens
folk har blivit överraskat.
Anslutningen och intresset överträffar
alla beräkningar. För det andra
slår femdagarsveckan med full kraft
igenom redan nästa år. Människornas
ökade fritid och bilismens landvinningar
skapar ett naturligt underlag för nya
trafikleder. För det tredje planeras ytterligare
en färjeled för nästkommande
sommar. Detta är kanske i och för sig
bra, men inslag av rivalitet kan lätt
uppstå, därest behovet inte först blir
ordentligt utrett. För det fjärde kan
kanske en färjeförbindelse vintertid ur
transportsynpunkt bli av värde för såväl
svenskt som finskt näringsliv''. Även
beträffande den saken skulle en utredning
ge besked.

Herr talman! Vi behöver i vårt land
ta itu med de problem, i stort som
i smått, vilka möter på turismens område.
Med all respekt för det som redan
uträttats anser jag att vi har allt att
vinna på en aktivare insats. Frågan om
turismen och dess utveckling är något
som hör dagen och morgondagen till.
Bilismen och turismen utgör dynamiska
inslag i vårt samhälle. Ibland får man
en känsla av att vi framför allt borde
lära oss vad den moderna turismen betyder
för vårt land, inte minst ekonomiskt.
Nackdelar men också fördelar
borde sakligt klargöras. Utan utredningar
är risken för felinvesteringar
stor. Därför är det anmärkningsvärt alt
statsutskottet nu föreslår, att vi skall
vänta något eller några år med en utredning
som så många remissinstanser
funnit önskvärd.

Av det sagda framgår att vi motionärer
anser, att man i statsutskottet har
tagit för lätt på den angelägna sak det
här gäller. Jag skulle önska att jag hade
förmåga att vinna de ärade kammarledamöterna
för den positiva tanken på
en utredning. Inte ens statsutskottet
skulle ta skada av en sådan utgång av
ärendets behandling. Låt oss i denna

angelägenhet satsa på en utredning, till
fromma för 60-talets turism och näringsliv
i Sverige, Åland och Finland.

Häri instämde fröken Olsson (s) och
herr Lundberg (s).

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! I de motioner vi nu behandlar
liksom i den reservation, som
är fogad till utskottets utlåtande, hemställes
om en utredning angående de
åtgärder, som kan ifrågakomma för att
underlätta reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland.
De båda föregående
ärade talarna har kraftigt understrukit
betydelsen av en bättre förbindelse
österut och att denna trafikfråga
bäst skulle lösas genom en färja från
Roslagen över till Åland med vidare
förbindelse med Finland i övrigt.

Vi har från utskottets sida inte ett
ögonblick ifrågasatt betydelsen av denna
förbindelse och att utvecklingen pekar
på att man här behöver ha större
kapacitet. Sjöfartsstyrelsen har i sitt
yttrande sagt, att med hänsyn till bilismens
utveckling, semesterresor etc.
denna förbindelse onekligen får ökad
aktualitet.

Herr Lindahl har i — tycker jag -—
litet onödigt starka ordalag talat om
att statutskottets utlåtande i denna fråga
saknar dels djärvhet och dels perspektiv.
Herr talman! Jag skall medge, att
det saknar djärvhet. Det präglas av försiktighet,
och det tycker vi är en dygd,
inte minst i ifrågavarande sammanhang.
Jag vill emellertid redan nu slå
fast, att utskottet i och med att det avstyrkt
utredningen ingalunda har företett
en negativ attityd. Jag tillåter mig
citera:

»Utskottet finner för sin del... i vart
fall resultatet av de sålunda påbörjade
undersökningarna böra avvaktas ävensom
erfarenheterna av ytterligare något
eller några års trafik på de nuvarande
provisoriska lederna innan en

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27 133

Reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland

mera omfattande utredning i ämnet
igångsattes.»

Detta kan ingalunda tolkas som en negativ
inställning.

Vi har remitterat ärendet — såsom
jag nämnde förut — bl. a. till sjöfartsstyrelsen,
och denna har i sin tur inhämtat
yttrande från de samseglande
svenska och finska rederierna. I sin
redogörelse har dessa lämnat en översikt
över sin kapacitet, vilken tyder på
att det inte skulle vara något särskilt
svårt problem just på denna punkt. Fru
Lewén-Eliasson har i sitt anförande erinrat
om att dessa rederier ämnar utbygga
sin verksamhet. De kommer bl. a.
också att nästa sommar inrätta en led
från Norrtälje till Åbo.

Som av utskottsutlåtandet framgår,
har vi förmenat, att klokheten talar för
att man här ställer sig avvaktande. Vi
har nu en viss erfarenhet av de under
sommaren inrättade två färjeförbindelserna,
och även om resultatet av denna
trafik tycks vara gynnsamt bör man
dröja med ytterliga åtgärder.

Det pågår inte minst på finskt håll
utredningar om vägarnas beskaffenhet,
och man bör avvakta resultatet av dessa
utredningar innan det blir fråga
om att sätta i gång en mycket omfattande
trafik. Jag känner själv inte så mycket
till vägarna på den finska sidan,
men jag har i skilda sammanhang erfarit
att de inte är av bästa slaget.

Här bär under debatten åberopats de
remissyttranden som avgivits. Herr
Lindahl säger att bara ett av dessa yttranden
är avstyrkande, medan de andra
går i tillstyrkande riktning. Fru
Lewén-Eliasson uttryckte sig litet mer
nyanserat på den punkten och erinrade
om att sjöfartsstyrelsen visserligen principiellt
tillstyrkt en utredning men ansett
att vissa erfarenheter först bör inhämtas.
Det är väg- och vattenbyggnadsstyrelscn
som svarar för det direkta
avstyrkandet av en utredning, och
styrelsen har anfört mycket starka skäl
därför. Det måste väl också sägas att

denna myndighet har en sådan position
att den kan avge ett verkligt sakligt
grundat yttrande i en fråga som denna.

Herr talman! Jag finner inte anledning
att på något sätt frångå det ställningstagande
som utskottet har kommit
till och som är grundat på sakliga
skäl. Jag ber därför att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill till avdelningens
ordförande säga att jag har mycket
stor respekt för statsutskottets inställning,
att man bör vara mera försiktig än
djärv i en fråga som denna. Men jag anser
för min del att statsutskottet handlar
mycket oförsiktigt med hänsyn till
de konsekvenser som den fortsatta utbyggnaden
av färjeförbindelsen kan få,
när det inte finns någon utredning som
bakgrund för det hela. Därför tycker
jag att man har anledning att tänka om
beträffande denna sak.

För övrigt vill jag notera den mycket
positiva inställning som avdelningsordföranden
här visat. Jag tycker emellertid
att den rimmar ganska dåligt med
utskottets avståndstagande från motionen
och de tillstyrkande remissvaren.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Behöver det ytterligare
understrykas att en utredning pågår,
att denna utredning har .statligt stöd,
eftersom länsstyrelsen i Stockholms län
står i spetsen därför, och att länsstyrelsen
dessutom har, såsom framgår av
statsutskottets skrivning, tillsatt en specialutredning
som skall ta hand om den
fråga det här gäller? Att väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen
följer utvecklingen
beträffande ifrågavarande färjeförbindelse,
framgår också av styrelsens
yttrande. Vidare har det inom stats -

134 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland

utskottet meddelats att frågan tagits
upp av nordiska samfärdselkommittén
och att man där nu avvaktar vissa utredningar
och ställningstaganden inom
den finska delen av kommittén.

Skall vi verkligen sätta i gång utredningar
för att utreda vad utredningarna
utreder? Det är ju detta statsutskottet
vänt sig mot. I tider då vi behöver spara,
skall vi då överbjuda varandra? Här
är det en statlig institution, väg- och vattenbvggnadsstyrelsen,
som är ansvarig
för detta. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har sin institution knuten till
länsstyrelsen; vägförvaltningen i Stockholms
län är nämligen knuten till länsstyrelsen
i Stockholms län. Alltså har
länsstyrelsen möjlighet att få alla de
upplysningar om tillfartsvägar som behövs.
Vilka skall utreda frågan om inte
vägförvaltningen? Det får den göra
i andra län, i varje fall är det min erfarenhet
från min tid som länsvägsnämndens
ordförande i Norrbottens län,
och den erfarenheten möter vi överallt
vid våra förbundsstämmor landet över,
att man går till väga på det sättet.

Herr Lindahl talade med darr på rösten
om att stockholmarna måste ut till
Mariehamn och till Finland för att se
sig omkring. Tänk om stockholmarna
skulle vända nosen på bilen upp mot
Norrland och titta på vår underbara
natur och underbara fjällsjöar. Man
kan få så mycket avkoppling man vill
där, och där finns vidder att svälla ut
över, en natur, som kan möta oss med
fjällrävar och fjällripor, björnar och
älgar, och där behöver man inte trängas
som på Stockholms gator. Under det att
vägförvaltningen och länsstyrelsen i
Stockholms län utreder dessa spörsmål
vad beträffar den svenska sidan medan
finnarna får tillfälle att ordna tillfartsvägarna
som nu är bedrövliga på
den finska sidan, kan vi lägga våra semestrar
inom det egna landet, där det
finns möjligheter att se vacker natur
och uppleva långa vägsträckor, där man
kan köra utan att behöva vara rädd för

bilkollisioner som här nere på de mycket
befarna vägarna och där man dessutom
mot en femma eller så kan få fiska
i fjällsjöarna. Välkommen till Norrland,
herr Lindahl!

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag märkte till min
förvåning att herr Jansson i ett anfall
av skämtlynne ville göra detta till en
norrlandsfråga. Man kan inte, herr Jansson,
så enkelt vifta bort de problem
jag tog upp i mitt första inlägg. Bilismen
och den ökade fritiden, semesterutbytet
över gränserna, är väl ändå,
ärade kammarledamöter, frågor av den
allra största betydelse. Jag har självfallet
inget emot att vi ser oss omkring
i vårt eget land, men faktum är att vi
under 1960-talet kommer att möta alla
dessa problem, och det har jag i all
enkelhet velat peka på i mitt inlägg.

Med största intresse har jag också
tagit del av herr Malmborgs inlägg. Jag
noterar med stor glädje att han så
kraftigt betonade att det ingalunda var
en negativ inställning som kommit till
uttryck i statsutskottets skrivning. Om
nu denna är så i sak välvillig förpliktar
detta naturligtvis statsutskottet att,
därest denna fråga på nytt kommer
upp till behandling i riksdagen då visa
större aktivitet och intresse.

Länsstyrelsen i Stockholms län har
också åberopats. Jag vill bara tillrättalägga
vad som sagts på den punkten
genom att nämna att länsstyrelsen i
Stockholms län på tjänstemannaplanet
påbörjat vissa förberedande utredningar
men förklarat sig dela de av motionärerna
framförda synpunkterna. Med
hänsyn till frågans vikt och betydelse
och den uppmärksamhet den rönt från
såväl finsk som svensk sida borde den
ägnas den största omsorg, säger länsstyrelsen
och därför tillstyrker styrelsen
den i motionen begärda utredningen.
Det borde, herr Jansson, mot den
bakgrunden te sig ganska svårt att an -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27 135

vända länsstyrelsen i Stockholms län
mot motionärerna i denna fråga.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag inhöstar naturligtvis
med tillfredsställelse herr Lindahls
eloge till statsutskottet för dess välvilliga
attityd. Nu väntar sig emellertid
herr Lindahl att statsutskottet vid en
eventuell senare behandling av denna
fråga skall visa större intresse och större
aktivitet. Vad intresset beträffar vill
jag säga herr Lindahl, att det denna
gång inte brustit i det avseendet. Aktiviteten
har varit, tycker jag, modererad
och lämplig.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Herr Lindahl vill inte
ta några som helst hänsyn till vad vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen säger. Ändå
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
byggt sitt utlåtande på en skrivelse
från länsstyrelsen i Stockholms län. Där
säger länsstyrelsen att en särskild expertkommitté
tillsatts. Jag kan inte läsa
mig till någonting annat än att en
utredning här pågår.

Det svenska parlamentet kan väl ändå
inte begära tillsättande av en kommitté
för att utreda förhållandena på
den finska sidan. Vi har här ett samarbetsorgan
som är godkänt av den
svenska riksdagen. I den nordiska samfärdselkommittén
har vi våra representanter,
och därifrån har man förklarat
att det pågår utredningar såväl på
svensk som på finsk sida. Man prövar
dessa saker för att komma fram till ett
parlamentariskt riktigt läge.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Lewén-Eliasson
begärde emellertid votering, i anledning

Formerna för inbetalning av radiolicens

varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 152, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fru Lewén-Eliasson
yrkade likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 165 ja och 29
nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Formerna för inbetalning av radiolicens

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
153, i anledning av väckt motion om
formerna för inbetalning av radiolicens.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! I den motion som behandlas
i detta utlåtande har jag föreslagit
en rationalisering av inbetalningen
av bildradiolicensen så, att den som
så önskar kan erlägga hela årsavgiften
genom en enda inbetalning per år. Det
borde väl ligga i allas intresse att verka
för att inte onödiga besök vid postanstalt
göres. Det rör sig ju också om
hundratusentals kassatransaktioner, som

136 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Formerna för inbetalning av radiolicens

kunde inbesparas om endast en del av
licensinnehavarna valde att betala en
årlig avgift.

Nu sägs det i utskottets utlåtande att
det går att betala flera terminer på en
gång. Hur skall allmänheten veta det?
Det står ingenting om detta på den
blankett som utsändes. Tvärtom står
det att licensnumret ändras från kvartal
till kvartal. Detta måste vanligt folk
ta som en direkt uppgift om att en betalning
för flera kvartal inte går för
sig. Är det rätt som utskottet säger, så
kan man kanske förvänta nya anvisningar
på blanketterna.

Det andra förslaget avser en kombinationslicens
med viss rabatt. Jag har
velat framföra detta förslag för att peka
på en rationaliseringsväg, som ger
licensbetalarens samlade betalning en
favör. Förslaget avslås — naturligtvis
skulle jag vilja säga. Vederbörande verkstyrelse
har redan uppmärksammat frågorna.
Jag hoppas att mekaniseringen
inte förskjuter förnuftet och hindrar en
praktisk lösning av det problem jag
fört fram. Det borde finnas möjligheter
att även med en rationell skötsel av licensärendena
ge en viss valfrihet vid
inbetalning av avgifterna. Förslaget om
kombinationsrabatt ger en anvisning om
besparingar för både statsverket och allmänheten.
Det bör enligt min bestämda
uppfattning vara angeläget att pröva
varje form av förenkling och kostnadsbesparing,
i stället för att alltid bara
höja licensavgifterna.

Herr talman! Med den behandling
ärendet fått i utskottet finns det nog
inga utsikter att vinna kammarens gehör
för ett bifall till motionen. Jag
hoppas dock att denna framstöt kommer
att leda till att vi får en ändring i
dessa förhållanden — en ändring som
kan vara av betydelse för innehavarna
av både radiolicens och bildradiolicens.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Såsom herr Löfgren er -

inrade om utmynnar hans motion i en
hemställan om en sådan ändring i bestämmelserna
för inbetalning av bildradiolicens,
att den som så önskar kan
erlägga hela årsavgiften genom en enda
inbetalning och vidare att en kombinationslieensavgift
för ett kalenderår
för ljudradio och bildradio införes.

Om jag fattade herr Löfgren rätt gjorde
han gällande, att utskottets uppgift
i utlåtandet, att möjlighet redan nu föreligger
att inbetala TV-licensavgift per
år var felaktig. Jag fick av en tillfällighet
före debattens början reda på
att herr Löfgren skulle komma med
detta påstående, och jag har därför
haft möjlighet alt sätta mig i förbindelse
med televerkets radiobvrå. Jag
har där fått en upplysning, som såvitt
jag förstår, bestyrker att vad utskottet
på den punkten har sagt i anslutning
till telestyrelsens yttrande är riktigt.
Det finns nämligen ett postgiroinbetalningskort
för den första inbetalningen
av TV-licensavgift, och där anges
i tabellform vilken avgift som skall
betalas för olika angivna tider. På inbetalningskortet
finns beloppet inte angivet
i tryck, och det bär sagts mig,
att det står vederbörande fritt att med
inbetalningskortet för första inbetalningen
erlägga licensavgift för helt år,
alltså 100 kronor.

Vad beträffar förnyelseblanketten är
det riktigt, att beloppet 25 kronor där
har angivits, men om man vill betala
för ett helt år går det för sig. Man får
då betala per postanvisning, vilket kanske
inte är så praktiskt, men såvitt jag
förstår föreligger alltså möjlighet att inbetala
hela avgiften på en gång.

Herr Löfgren var sarkastisk mot vederbörande
myndighet och menade att
det är ett fall av de obotfärdigas förhinder
när den inte kan vara med om
en omläggning genast i de anförda
punkterna. Den som tar del av telestyrelsens
remissyttrande kommer emellertid
vid ett sakligt bedömande till den
slutsatsen, att man här måste ställa sig

Nr 27

137

Onsdagen den 25 november 1959

avvaktande, skälen härför har också utförligt
angivits i utskottsutlåtandet.
Bland annat med hänsyn till önskvärdheten
att ej behöva genomföra en personalökning
och med hänsyn till det
ökade lokalbehovet vid hålkortscentralerna
måste en omläggning ske successivt
— och det kanske kan dröja ett
par, tre år.

Vad sedan beträffar frågan om licensen
bör erläggas för helår eller för annan
tid har televerket funnit, att därest
man skall lägga om systemet bör man
närmast stanna vid halvår. Jag tycker
att det har angivits bärande skäl för
den ståndpunkten.

Herr talman! Vi har i utlåtandet erinrat
om att de problem som herr Löfgren
aktualiserat i sin motion är föremål
för uppmärksamhet och utredning,
och jag tror inte att vi har anledning
att a priori förutsätta att prövningen avsiktligt
skall fördröjas. När resultatet
föreligger kommer det fram förslag, och
riksdagen får väl till sist ta ställning
härtill.

Med hänvisning till detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LÖFGREN (fp) :

Herr talman! Om jag fattade herr
andre vice talmannen rätt tyckte han
att jag var litet sarkastisk när jag sade
att utskottet naturligtvis avstyrker. Ja,
detta lilla yttrande må herr andre vice
talmannen uppfatta som sarkasm, men
jag tycker inte att man behöver göra det.

Jag grundar emellertid min uppfattning
på erfarenhet av ett annant licensärende,
i vilket jag för en hel del år sedan
motionerade. Saken sades då vara
föremål för utredning, men det dröjde
flera år innan den började utredas, och
nu har jag fått rapport om att den fråga,
som jag motionerade i och som jag
tyckte borde kunna ordnas ganska
kvickt, troligen kommer fram nästa år.
Det giillde huruvida man skulle behöva
betala licensavgift för varje högtalare
utöver själva huvudradioapparaten,

Formerna för inbetalning av radiolicens

t. ex. i en fabriksanläggning med många
högtalare.

Jag nämner detta som exempel på att
jag har erfarenhet av att det tar några
år sedan en utredning satts i gång innan
det blir något resultat. Jag har här pekat
på en möjlighet för allmänheten att
spara pengar och för staten att göra en
rationalisering och förenkling, och jag
tycker att det borde vara angeläget att
genomföra det förslaget.

Jag är inte riktigt lika säker som
andre vice talmannen på att det går att
betala för flera terminer på en gång.
Den blankett han hade med sig är tydligen
den som man använder när man
betalar första avgiften för kortare tid
än en hel licensperiod, men på förnyelseblanketten
finns ingenting som anger
en möjlighet att betala för flera terminer.
De undersökningar som jag har
gjort i dag genom att fråga på televerkets
licensbyrå har givit mig den uppfattningen,
att man där helst inte vill
att någon använder denna möjlighet att
gå vid sidan om den väg som blanketten
förutsätter, eftersom det skapar trassel
och besvärligheter för televerket.

Jag vill också fråga om jag i mitt hem
kan fylla i en postgiroblankett på 100
kronor, så att jag slipper springa till
posten fyra gånger om året. Det fick
jag ingen upplysning om. Det sades alt
man kan skicka beloppet på postanvisning,
men då måste man likväl gå till
posten.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Bara en liten komplettering!
Herr Löfgren förmenade att vad
jag talade om i mitt anförande bara var
den blankett som avser första inbetalningen,
men jag nämnde också om den
blankett som gäller förnyelse. Även om
beloppet 25 kronor står tryckt, finns
det inga som helst hinder att betala in
100 kronor, men det får då ske med
postanvisning.

Att televerket inte har särskilt propa -

138 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Inrikesflygets framtida sträckning m. m.

gerat för inbetalning för längre tid
beror på vissa praktiska skäl. När man
bär genomfört liålkortsmekanisering
m. m. får man hoppas att de svårigheter
som nu föreligger blir undanröjda,
och då blir det möjlighet att inbetala
licens för längre period, antingen
det nu blir helår eller halvår. För egen
del tycker jag nog, att man inte bör ha
varierande inbetalningsterminer utan
helst enhetliga.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall uppta kammarens
tid bara ett par minuter.

Jag måste nog säga, att herr Löfgren
har alldeles rätt i att entusiasmen på
licensbyrån för inbetalning av TV-licens
för mer än ett kvartal inte är stor.
Jag kan dessutom intyga, liksom säkert
många andra personer, att meddelandet
till postorganen att det är möjligt att göra
inbetalningar som täcker mer än en
period inte har slagit igenom med någon
särskild styrka — det har tvärtom
visat sig svårt att göra sådana inbetalningar.

Men jag tycker inte att detta är det
väsentliga i det här fallet, som sannerligen
inte innesluter någon politisk fråga.
Det väsentliga är att telestyrelsen
säger att det kommer att ta en avsevärd
tid — jag tror det talas om två eller tre
år — innan vi kan få en sådan rationell
ordning, att man kan göra inbetalningar
för en längre period i större omfattning
och eventuellt även slå ihop licenssummorna
för TV och radio.

Med all respekt för den sakkunskap,
som naturligtvis ligger bakom dessa uttalanden
från telestyrelsen, måste jag
säga, herr talman, att jag inte tror det
skulle vara särskilt svårt för några personer
här i riksdagen som verkligen intresserade
sig för frågan, t. ex. herr Löfgren
och mig, att på rent sakliga grunder
övertyga ett tillräckligt antal av
riksdagens ledamöter om att det kan gå
betydligt fortare. Jag är glad över att
kommunikationsministern är här, efter -

som det ju inte i första hand gäller att
genomföra en ändring i en för telestyrelsen
så bekväm och lugn ordning som
möjligt utan att ge allmänheten god service.
Om man kan nå ett resultat, som
innebär att ett mycket stort antal människor
kan göra eu inbetalning om året
i stället för fyra, en promenad till posten
i stället för fyra och dessutom att
telestyrelsen kan göra en bokföringsåtgärd
i stället för fyra, så innebär detta
också en bättre service och är en ekonomisk
rationalisering som kungl. telestyrelsen
inte borde tveka att genomföra
med större energi än den nu synes göra.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

154, i anledning av väckta motioner angående
flygförbindelserna i de nordligaste
delarna av Skandinavien och
Finland m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Inrikesflygets framtida sträckning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

155, i anledning av väckt motion om en
allsidig utredning rörande inrikesflygets
framtida sträckning m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Om jag hade fått uppdraget
att skriva utskottets utlåtande
över denna motion, hade nog utlåtandet
bitvis innehållit andra synpunkter än
det nu gör.

Motionären ifrågasätter om de utredningsmetoder
som nu används för planeringen
av civilflygfält är de lämpligaste,
och han påpekar att flygfälten i
framtiden kan komma att fylla en funktion
som från samhällets synpunkt är
angelägen. Han säger att det inte är så

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

139

Minskad spännvidd mellan lönerna i de olika dyrorterna

säkert, att de metoder som nu används
ger ett bra underlag för bedömningen,
och därvidlag är jag nog delvis av samma
mening som motionären.

Utskottet har väsentligt byggt sitt utlåtande
på luftfartsstyrelsens utlåtande
i denna fråga.

Jag vill erinra om att jag i våras förde
på tal önskvärdheten av ett .samarbete
mellan försvars- och kommunikationsdepartementen,
så att överenskommelse
kunde träffas om att militära
flygfält skulle få användas även för den
civila luftfarten. I utskottets utlåtande
säges, att luftfartsstyrelsen verkar i den
riktningen. Ja, det är riktigt. Men på den
militära sidan säger man bara, att man
vill ha ett flygfält där och där. Man
lägger uteslutande militära synpunkter
på frågan. Och då måste ju luftfartsstyrelsen
bara konstatera, att en sådan placering
inte passar civilflygets behov. Jag
ansåg i våras, och jag har alltjämt samma
uppfattning, att de militära synpunkterna
bör få maka på sig och litet större
hänsyn tagas till civilflygets behov.

Om staten anser sig nödsakad vidtaga
s. k. arbetsmarknadspolitiska åtgärder
■— alltså sysselsätta friställd arbetskraft
—- så menar motionären, att
dessa åtgärder i främsta rummet skall
inriktas på arbetsuppgifter inom kommunikationsområdet,
närmast arbeten
med väg- och brobyggnader o. d. Men
det kan ju då föreligga större behov av
att bygga en bro någonstans i Medelpad
eller på annan plats i Västernorrlands
län än att bygga en bro till ett flygfält
vid Sundsvall.

Det påpekas också i utskottets utlåtande,
att den tioårsplan, som luftfartsstyrelsen
framlade 1956 och som gällde
utbyggande av de svenska civila flygplatserna,
kommer att bli uppfylld före
utgången av den tid som förutsatts. Detta
kan i och för sig vara riktigt. Men
många människor har en oerhört stark
tro på flygets utvecklingsmöjligheter,
och de torde inte vara nöjda med ett
sådant resonemang. De kommer att krä -

va att ytterligare ett stort antal flygfält
skall byggas. Och på den militära sidan
kräver man alltjämt att få bygga ett
stort antal flygplatser. Om vi sålunda
får en sådan utveckling som de höggradiga
optimisterna tänker sig, så har vi
inte pengar att bygga alla dessa civila
flygfält, därför att militären får så stora
anslag för sina flygplatsanläggningar.

Jag skulle önska att vederbörande departementschef
beaktar dessa synpunkter,
i den mån flygplatsfrågorna framdeles
blir aktuella.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

156, i anledning av väckta motioner angående
vissa vidgade direktiv för besparingsutredningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Minskad spännvidd mellan lönerna i de
olika dyrorterna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

157, i anledning av väckta motioner angående
minskad spännvidd mellan lönerna
i de olika dyrorterna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jonasson (1:273) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i Luttra
(11:339), hade yrkats, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte hemställa att
frågan om en reducering av spännvidden
i dyrortsavseende i fråga om de
statsanställdas löner måtte tagas till
prövning vid förhandlingar med företrädare
för de statsanställda och deras
organisationer i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:273 och 11:339 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

140

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1939

Minskad spännvidd mellan lönerna i de olika dyrorterna

Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson, Thorsten Larsson, Rubbestad
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1: 273
och 11:339, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Den fråga som redovisas
i förevarande utlåtande är dyrortsgrupperingen
när det gäller de statsanställdas
löner, och jag skall här göra
en kort rekapitulation av vad som hänt
på det området.

En prisgeografisk undersökning för
dyrortsgruppering verkställdes senast
1951, och därefter beslöts att minska
spännvidden från 16 till 12 procent. Vi
beslöt också en minskning av antalet
ortsgrupper från 5 till 4. Under de följande
åren framställdes även önskemål
om en ytterligare minskning av antalet
dyrortsgrupper. År 1956 beslöt riksdagen
hemställa om en översyn av dyrortssystemet,
och en utredning tillsattes.
Den utredningen kom 1957 med ett
förslag, som gick ut på ett avskaffande
av dvrortssystemet i dess nuvarande
utformning. Förslaget föranledde dock
ingen åtgärd från statsmakternas sida.
Tvärtom skedde år 1957 en ökning av
spännvidden i lönegrupperna från 12
procent tillbaka till förutvarande 16
procent. Det gällde nedre delen av lönetabellen.
Det gamla femgruppssystemets
spännvidd apterades alltså på fyrgruppssystemet.
Detta skedde utan några
som helst utredningar eller prisundersökningar,
endast efter eu framställning
i samband med löneförhandlingarna.
Motiveringen var den gången,
att det fanns rekryteringssvårigheter
beträffande vissa tjänster på en del orter.
Efter motioner vid fjolårets riksdag
uttalade sig riksdagen då för en ny pris -

geografisk undersökning för en eventuell
nyindelning.

Det kan knappast vara tillfredsställande,
att staten efter en tidsödande och
omständlig utredning och ett prisundersökningsarbete
fastställer fyra ortsgrupper
med 12 procents spännvidd
för att något år senare lätt och ledigt
utan utredningar återgå till 16 procents
spännvidd, endast därför att konjunkturen
orsakat viss brist på arbetskraft
på en del orter. I vintras, när dessa
motioner skrevs, var konjunkturen en
annan med en betydande arbetslöshet,
och då borde man enligt motionärernas
mening ha försökt att ånyo minska
spännvidden i löneavtalet. Sedan dess
har konjunkturen förbättrats, men även
rekryteringsmöjligheterna har förbättrats
genom de stora ungdomskullar som
nu kommer ut på arbetsmarknaden. Man
borde därför sträva efter att återställa
spännvidden till vad som tidigare har
gällt.

Denna fråga har många aspekter, och
jag skall inte trötta med att försöka
räkna upp dem. Jag vill endast erinra
om att motståndet mot det arbete, som
nu är i gång med att försöka förlägga
ämbetsverk in. in. till andra orter än
Stockholm, ofta bottnar i att flyttningen
skulle ske till orter med lägre dyrortsklass.
Detta är bara ett exempel på
den deklassering av de lägre dyrorterna
som systemet innebär.

Nu bär civilministern tillkallat en utredningsman
för utredning av grunderna
för en ny prisgeografisk undersökning.
Man tar nog inte fel om man
förutsätter, att denna prisundersökning,
när den kommer till stånd, tar
ganska lång tid. Resultatet av undersökningen
behöver emellertid inte avvaktas
för att motionens syfte skall
kunna nås. Finns det möjligheter att
minska spännvidden vid lönesättningen,
skall de möjligheterna självfallet
tillvaratas. Vid löneförhandlingarna
skall man inte bara kunna öka spännvidden
utan också minska den, om för -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

141

Minskad spännvidd mellan lönerna i de olika dyrorterna

hållandena kan medge detta. Reservanterna
till detta utlåtande säger, att det
finns anledning anta att sådana möjligheter
nu finns, och de hemställer därför
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall ge detta till känna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som av herr
Pålsson m. fl. är fogad till detta utlåtande.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag skall inte ingå i
diskussion om huruvida spännvidden
mellan lönerna bör vara 12 eller 16 procent.
Den frågan kan diskuteras hur
mycket som helst, ty meningarna är
mycket delade om vad som kan vara
skäligt.

Den motion som är lämnad av bl. a.
herr Larsson i Luttra innebär, att en
anvisning skall ges till dem som förhandlar
— alltså statsmakterna och personalorganisationerna
— att vid kommande
förhandling återgå till den
spännvidd som fanns förut. Egentligen
behöver vi väl inte besluta om någon
sådan anvisning, eftersom diskussionen
om spännvidden blir en av de kanske
främsta uppgifterna vid en löneförhandling.
Skall man driva frågan dithän,
att spännvidden minskas eller dyrortsgrupperingen
tas bort, måste lönesättningen
ske efter helt andra former,
och då kommer man in på rent avtalsmässiga
problem. Framför allt ligger
det kanske då närmast till hands att göra
jämförelse med skillnaderna på den
öppna arbetsmarknaden. Till dem som
eventuellt inte känner till det vill jag
säga, att en sådan jämförelse inte kommer
att minska spännvidden i lönehänscendc,
ty på den fria marknaden är
spännvidden mellan de lägsta och de
högsta dyrorterna inte mindre än 26
procent. Jag är inte så övertygad om
alt man då skulle förfara på ett riktigt
siitt beträffande lönesättningen.

Utan att ingå på någon värdering vill
jag hänvisa till att vi i nästa vecka kom -

mer att få ta ställning till en annan motion,
som berör ungefär samma förhållande
men som återger en helt motsatt
uppfattning, vari begäres att man för
vissa befattningshavare här i landet
skall skapa en speciell stockholmslön
för att minska svårigheterna vid anställning
av befattningshavare.

Reservanterna säger visserligen att
konjunkturläget nu blivit ett annat och
att nedgången i konjunkturerna gjort
att de motiv som anfördes när riksdagen
beslöt öka spännvidden från 12 till
16 procent inte längre föreligger. Men
herr talman, detta vet man egentligen
ingenting om. Alla känner ju till att det
numera skett en omsvängning i konjunkturläget.
Hur långt denna uppgång
i konjunkturerna kommer att gå kan
man för dagen inte säga.

För övrigt bör man av rent principiella
skäl inte binda någon av parterna
i de förestående förhandlingarna. Med
den utgångspunkten, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDKVIST i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag har inte tagit till
orda för att anmäla någon mening rörande
spännvidden mellan de olika dyrortsgrupperna
i det statliga lönesystemet.
Utan att ta ställning till den frågan
vill jag bara i detta sammanhang
som min uppfattning — och jag vet att
den delas av de statsanställdas organisationer
— liksom utskottets talesman
framhålla önskvärdheten av att den
praxis, som utbildats när det gäller formen
för förhandlingar rörande de statsanställdas
löner, också innesluter möjligheten
för parterna att utan en av
riksdagen i förväg gjord beställning få
gå till en bedömning av lönefrågorna.

Det har hittills varit civilministern
angeläget att i avvaktan på en definitiv
lösning av förhandlingsrättsfrågan, så
långt möjligt bereda de statsanställdas
organisationer med övriga löntagarorganisationer
likvärdiga förutsättningar

142 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Intagande i statsverkspropositionen av en översiktlig sammanställning över ökade

lönekostnader och omkostnader

vid sina löneförhandlingar. Till sådana
likvärdiga förutsättningar hör utan tvekan
möjligheten att få förhandla om de
många frågor det här gäller utan förhandsdirektiv
från riksdagen.

Det är i övertygelsen om att detta för
båda parter är den bästa ordningen vid
handläggningen av dessa frågor, som
också jag vill yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Luttra
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 157, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 167 ja och 32
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag får anmäla att jag
vid den företagna omröstningen råkade
trycka på fel knapp.

§ 22

Intagande i statsverkspropositionen av en
översiktlig sammanställning över ökade
lönekostnader och omkostnader

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
158, i anledning av väckt motion angående
intagande i statsverkspropositionen
av en översiktlig sammanställning
över ökade lönekostnader och omkostnader.

I en inom andra kammaren av herr
Björkman m. fl. väckt motion (11:338)
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa att
Kungl. Maj :t måtte i statsverkspropositionen
intaga en översiktlig sammanställning
över antalet tillstyrkta nya
tjänster och härav föranledda utgiftsökningar
samt rörande ökningar å omkostnadsanslagen
ävensom uppgift om
totala antalet statsanställda och sammanlagda
lönekostnader.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 338 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Pålsson,
Axel Johannes Andersson, Nestrup,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg, Rubbestad
och Staxäng, fröken Elmén samt
herrar Wedén, Bohman och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 338, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill i korthet anföra
några synpunkter i anslutning till den

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

143

Intagande i statsverkspropositionen av en

lönekostnader och omkostnader

reservation, som är fogad till det utlåtande
vi nu behandlar.

I den motion som behandlas i föreliggande
utlåtande yrkas, att i statsverkspropositionen
skulle införas vissa
översiktliga sammanställningar och
uppgifter angående dels antalet tillstyrkta
nya tjänster och härav föranledda
utgiftsökningar, dels förordade
ökningar på omkostandsanslagen, dels
det totala antalet statsanställda, dels
ock de sammanlagda lönekostnaderna.

Utskottet har i början av sitt utlåtande
ganska utförligt sökt visa, att en sammanställning
i statsverkspropositionen
rörande utgiftsökningar i fråga om löner
och pensioner, som föranleds av
tillstyrkta nya tjänster, icke skulle kunna
bli fullständig eller exakt. Reservanterna
är därvidlag ense med utskottsmajoriteten
men kan icke helt följa utskottsmajoritetens
slutsats, att det därmed
ej längre skulle finnas någon anledning
att få till stånd begärda översiktliga
sammanställningar i statsverkspropositionen.
Utskottsmajoriteten medger
ju, att visst fog kan synas föreligga
för det framförda förslaget men att
det skulle stöta på praktiska svårigheter
och bli av begränsat värde.

Vi reservanter framhåller däremot,
att även om en dylik sammanställning
ej skulle bli fullt exakt, skulle den likväl
vara av betydande värde. Vi framhåller
därvid följande: »Varje tillstyrkt
ny tjänst kan — sedd isolerad — förefalla
angelägen och den därav föranledda
kostnadsökningen relativt ringa.
Om däremot riksdagsbeslutet i det enskilda
fallet kan ske mot bakgrunden av
en visserligen ofullständig sammanställning
av den totala effekten av bifall
över hela linjen till förslag om nya
tjänster, kan detta vara ägnat att mana
till större återhållsamhet.» Att en sådan
i dagens statsfinansiella situation är
väsentligare iin kanske någonsin tidigare,
vill vi reservanter särskilt understryka.

översiktlig sammanställning över ökade

Vi har därför ansett oss kunna biträda
huvudtanken i motionen, såvitt nu är
i fråga, och vi förutsätter, att den berörda
sammanställningen i statsverkpropositionen
kompleteras med ungefärliga
uppgifter om effekten av förslag
som senare är att vänta under riksdagen.

Vi har också beträffande den ifrågasatta
sammanställningen av de beräknade
ökningarna på verkens omkostnadsanslag
framhållit, att dessa ökningar
visserligen till en viss del är av
automatisk natur och avser sådana utgiftsändamål
som sjukvård, bränsle,
lyse, vatten, telefon, skrivmaterialier,
städning etc. men att en dylik sammanställning
dock torde vara av betydande
intresse.

Däremot har vi vad beträffar förslaget
om en uppgift över det totala antalet
statsanställda och de sammanlagda
lönekostnaderna i likhet med utskottsmajoriteten
framhållit, att statistiska
centralbyrån sedan år 1954 utarbetar
statistik över tjänstemännen inom statlig
och statsunderstödd verksamhet. På
denna punkt ifrågasätter även reservanterna
lämpligheten av den av motionärerna
föreslagna åtgärden. I detta
avseende kan nämligen syftet med motionärernas
förslag i stor utsträckning
tillgodoses genom att den av statistiska
centralbyrån utförda statistiken på
lämpligt sätt tillhandahålles riksdagens
ledamöter.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till den reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande.

Herr talmannen återtog ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Staxäng har redan
utvecklat att motionens förslag innebär,
att vi varje år i statsverkspropositionen
skulle få översiktliga uppgifter om hur
många nya tjänster som tillstyrkts och

144

Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Intagande i statsverkspropositionen av en översiktlig sammanställning över ökade

lönekostnader och omkostnader

även en del andra uppgifter beträffande
omkostnader och löner.

När denna motion väcktes i januari
var bakgrunden det mycket ansträngda
statsfinansiella läge som vi då hade.
Bakgrunden har sedan dess, vilket alla
nogsamt känner till, ingalunda blivit
ljusare.

Som herr Staxäng redan påpekat har
utskottsmajoriteten inte varit helt negativt
inställd till motionens förslag. Som
herr Staxäng redan erinrat om säger utskottet
på ett ställe att »visst fog kan synas
föreligga för det i motionen framförda
förslaget» i en del. Jag skulle också
kunna sträcka mig så långt som till
att instämma med statsutskottets majoritet,
att man kan ha visst fog för invändningar
mot vissa delar i motionen.
Den sammanställning i bilagan till statsverkspropositionen,
som har titeln »För
flera huvudtitlars gemensamma frågor»,
och den sammanställning vi motionärer
efterlyst är inte helt jämförliga. Den ena
hänför sig nästan helt till civildepartementets
verksamhetsområde, medan den
andra hänför sig till flera departement.
Åtskilliga ledamöter av statsutskottet —
inte mindre än 13 reservanter — har
dock ansett att det finns tillräckligt fog
för att få fram vissa uppgifter, så som
vi har önskat.

Majoriteten har hänvisat till vissa
publikationer, bland dem Berättelse avseende
tjänstemän inom statlig och statsunderstödd
verksamhet. Det är en utmärkt
publikation som är väl värd ett
ingående studium. Den kom emellertid
inte ut 1958, som man kanske skulle
kunna tro av statsutskottets skrivning.
Förordet är visserligen daterat den 28
november, men publikationen kom ut
tre månader senare, den 28 februari
1959 — en månad efter det att motionen
väcktes. Dessutom lämnas varje år
i ett nummer av Statistisk tidskrift sådana
uppgifter, varför man åtminstone beträffande
dessa två delar kan säga att
motionens önskemål tillgodosetts.

Statsutskottet framhåller, att en sådan
sammanställning som den vi efterlyser
inte skulle ge någon exakt bild av förhållandena,
och det är vi motionärer
naturligtvis fullt medvetna om. Men vi
behöver inte heller någon exakt bild,
utan det räcker om man kunde få en
uppfattning om utvecklingstendensen på
området. Utskottet säger vidare, att
man inte skulle kunna få med de nya
tjänster, som tillstyrkes i propositioner
som framlägges senare än statsverkspropositionen,
och det är naturligtvis riktigt.
Vi har just nu ett aktuellt exempel
på vad som kan inträffa senare under
riksdagen. Jag hoppas, herr talman, att
jag inte föregriper den mycket långa
debatt som skall starta i morgon om
propositionen rörande omsättningsskatten.
I den föreslås inrättandet av 211
nya tjänster till en kostnad av 6,2 miljoner.
I »fullfunktionsstadiet» beräknas
kostnaderna bli 10 miljoner. Det förefaller
som om Parkinsons lag kommer
att verka även på detta område.

Av dessa 211 nya tjänster är 135 tänkta
som ordinarie. Därav kan man inte
dra någon annan slutsats än den, att
enligt regeringens uppfattning omsättningsskatten
tydligen har kommit för
att stanna. Det är alltså inte fråga om
en tillfällig åtgärd för att klara statens
dåliga affärer. Det är bara i en av propositionerna
som en skatt, energiskatten,
fått beteckningen »tillfällig». Man
kan ha vilken uppfattning man vill om
denna »tillfälliga» skatts framtid, men
våra erfarenheter hittills av s. k. tillfälliga
skatter som beslutats av riksdagen
är i alla fall inte uppmuntrande.

Motionen avser, som jag tidigare
nämnt en sammanställning av begärda
nya tjänster och därav föranledda ökade
lönc- och kostnadsanslag. Att arbetstakten
är högt uppdriven i kanslihuset
vid budgetarbetets slut vill jag inte förneka.
Men jag undrar om man inte gjort
svårigheterna något större än de behöver
vara och om det verkligen är så be -

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

145

Intagande i statsverkspropositionen av en

lönekostnader och omkostnader

svärligt att åstadkomma denna sammanställning,
ifall man verkligen är intresserad
av att få fram mer fullständiga uppgifter.

Jag vill gärna i detta sammanhang
understryka, att jag tror att möjligheterna
till besparingar i själva förvaltningen
är ganska begränsade. Några
större belopp torde inte vara att hämta
där. Det finns tvärtom områden som
är underbemannade och där det utförs
ett högst betydande övertidsarbete helt
utan ersättning, därför att sådan inte
utgår i lönegrader över den 17 :e. Det
finns också »underutvecklade» områden,
som vi alla vet, inom sinnessjukvården,
alkoholistvården och åldringsvården,
och där behövs säkerligen förstärkningar.
Om staten exempelvis bygger
nya kliniker, måste vi givetvis se
till att det finns folk som kan sköta dem
- annars blir de stora investeringarna
till ingen nytta. Men riksdagen har mycket
små möjligheter att samtidigt väga
de nya tjänsterna efter angelägenhetsgrad,
att säga att dessa är nödvändiga,
dessa är önskvärda och dessa är
visserligen önskvärda men dem kan vi
skjuta på tills vidare. För att få överblick
måste man plöja igenom åtskilliga
tusen sidor — då först kan man få en
uppfattning om expansionen. Jag vill
minnas att det var herr Helén som gjorde
experimentet att i januari väga
statsverkspropositionen. Jag kan inte
just nu erinra mig hur många kilo den
vägde, men var och en vet att nådiga
luntan är av stort omfång och att det
är mycket att läsa igenom. Man kan faktiskt
inte få någon uppfattning om på
vilket område expansionen är störst.

Nog finns det anledning att stiilla frågan:
Har vi längre råd — med det statsfinansiella
läge vi befinner oss i, med
det skattetryck vi har och det ännu hårdare
vi nu eventuellt kommer att få --att bara låta staten ta på sig fler och fler
uppgifter med därav föranledda kostnadsökningar?
1 propositionen med för10
— Andra kammarens protokoll 1959.

översiktlig sammanställning över ökade

slag till omsättningsskatt finns en redogörelse
för de automatiska utgiftsökningarna,
vilken är tillräckligt talande.
Kärnan i problemet är — jag upprepar
detta — om vi kan fortsätta att belasta
staten med nya uppgifter och därmed
ta ständigt stigande utgifter.

Låt mig anföra några siffror ur den
publikation, som jag inledningsvis rekommenderade
till ingående studium!
Antalet statstjänstemän var år 1934
213 000 och steg på tre år till 225 000.
År 1958 var antalet 229 000. Därtill kommer
tjänstemän i statsunderstödd verksamhet,
varför totala antalet 1958 var
omkring 288 000. Det kan näppeligen
vara ett intresse för de nu anställda i
statens tjänst, att expansionen fortgår
på detta sätt — det kan inte öka deras
utsikter till eu bättre löneställning. Lönekostnaden
uppgick 1958 till drygt fyra
miljarder, d. v. s. en tredjedel av
statsutgifterna på driftbudgeten.

Med dessa siffror för ögonen menar
vi motionärer, att det är angeläget att
riksdagen får bättre möjligheter än den
för närvarande har till en samlad översikt
för att kunna bedöma utvecklingen,
för att kunna bedöma graden av angelägenhet
då det gäller att ta ställning till
frågan om att lägga nya uppgifter på
staten och att i ett sammanhang kunna
väga önskemålen mot varandra, så att
det mest angelägna tas först och det
mindre angelägna sedan.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Boman m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Denna fråga gäller, såsom
redan framhållits, införandet i
statsverkspropositionen av en sammanställning
av olika uppgifter, varigenom
man bättre skulle kunna bedöma vad
som händer och sker speciellt beträffande
anställningar inom det statliga
området. Det skulle gälla dels antalet
tillstyrkta nya tjänster, det skulle giilla
År 27

146 Nr 27

Onsdagen den 25 november 1959

Intagande i statsverkspropositionen av en

lönekostnader och omkostnader

ökningar på omkostnadsanslagen och
det skulle gälla det totala antalet anställda
och de totala lönekostnaderna.

Jag kan mycket väl förstå, att man ur
besparingssynpunkt — förmodar jag —
tror sig kunna hitta en del, som kunde
vara matnyttigt i sammanhanget. Vad
utskottsmajoriteten speciellt pekat på
är de rent praktiska svårigheterna att
åstadkomma en sammanställning som
vore av något väsentligt värde. Detta
arbete skulle ju behöva utföras i budgetarbetets
slutskede, då de olika departementen
har finansdepartementets
kniv på strupen. Sammanställningen i
fråga skulle alltså behöva göras i allra
sista minuten. Om man i ett sådant läge
skall kunna sammanställa dessa uppgifter
om antalet tillstyrkta nya tjänster
kan detta, såvitt jag hegriper, inte ske
på annat sätt än att man måste öka antalet
tjänster i kanslihuset. Det kan hända
att detta vore en ökning som kunde
betala sig, men jag iir inte så alldeles
säker på den saken.

Från utskottet har vi också framhållet,
att om man skulle göra en sådan
sammanställning av antalet nya tjänster
i statsverkspropositionen, blir den mycket
ofullständig. Var och en i denna
kammare vet, att de stora förändringarna
på detta område inte kan överblickas
och meddelas vid statsverkspropositionens
framläggande, utan de stora organisatoriska
förändringarna föreslås först
i särpropositioner under riksdagens
gång. Dessa skulle således inte komma
med i sammanställningen. Reservanternas
talesmän invänder, att man borde
kunna göra en ungefärlig uppskattning.
Det kanske man kunde, men om denna
ungefärliga uppskattning skulle bli av
så stort värde är jag tveksam om.

För min del förutsätter jag för övrigt,
att när man i statsutskottets olika
avdelningar liksom på andra håll —
även jordbruksutskottet sysslar med sådana
frågor —■ går att pröva de förslag
som framlägges i fråga om nya tjänster,

översiktlig sammanställning över ökade

så gör man detta på ett riktigt och
grundligt sätt.

Jag tror också, att för den som har
verkligt stort intresse av saken är det
inte alltför betungande att sätta sig och
bläddra igenom statsverkspropositionen
och plocka fram det antal tillstyrkta
tjänster som där finns — det tar väl
ett par tre timmar att göra den operationen.
Naturligtvis kan det vara bekvämare
att få saken redovisad på annat
sätt, men ur den enskilde riksdagsmannens
synpunkt är det nog nyttigast
att själv skaffa fram uppgifterna.

Vad sedan gäller den redovisning man
vill ha av ökningen av de olika verkens
omkostnadsanslag så gäller det ju,
såsom även medgives i reservationen,
huvudsakligen ökningar av automatisk
natur — utgifter för sjukvård, bränsle,
lyse, vatten, telefon, skrivmaterialier,
städning och så vidare. Jag har mycket
svårt att förstå vad en sammanställning
härvidlag skulle ha för egentligt
värde. Det kan enligt min mening inte
vara befogat att lägga ned något arbete
på detta.

•lag förstår som sagt väl besparingsmotiven
som här ligger bakom, men jag
tycker nog att herr Björkman träffade
huvudet på spiken, när han sade ungefär
detsamma som sagts i andra sammanhang,
att skall man åstadkomma någon
verklig besparing får man ge sig
på de uppgifter som staten har påtagit
sig, skära ned dessa och minska organisationen.
Skall man hålla en viss
verksamhet i gång fordras att man också
upprätthåller en viss organisation, en
viss stab av tjänstemän. Jag tror för min
del inte att det genomgående skulle vara
något slöseri med arbetskraft och att
de olika verken skulle ha flera anställda
än de behöver, utan man får verkligen
utgå från att skall de klara de
uppgifter riksdagen ålagt dem, behöver
de det antal tjänstemän de har. Med
hänsyn till den utveckling som sker behövs
väl också det antal nya tjänster

Onsdagen den 25 november 1959

Nr 27

147

Intagande i statsverkspropositionen av en översiktlig sammanställning över ökade

lönekostnader och omkostnader

som begärs vid olika tillfällen, inte bara
i statsverkspropositionen utan även
vid organisationsförändringar.

Jag kan därför fullkomligt hålla med
herr Björkman om att skall man åstadkomma
några besparingar och inskränkningar
i dessa avseenden, får
man väl akta sig för att lägga på staten
nya uppgifter, och man får väl i
stället befria staten från en del av de
uppgifter man tidigare lagt på staten.
Jag tror för min del inte att det i detta
avseende finns några andra större
besparingsmöjligheter.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare utan ber att med
hänvisning till vad jag nu sagt få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill endast gentemot
herr Gustafsson i Stockholm invända alt
det här inte gäller något privat önskemål
att få denna sammanställning över
de tillstyrkta nya tjänsterna och kostnaderna
för dessa, utan det är fråga
om att ge riksdagens samtliga ledamöter
denna information. Jag tycker
alla borde vara lika intresserade, även
herr Gustafsson, av att få denna möjlighet
att bedöma hur pass nödvändiga
de nya tjänsterna verkligen är.

Nu åberopar herr Gustafsson vad jag
sagt, nämligen att man får bläddra igenom
statsverkspropositionen på åtskilliga
tusen sidor. Enligt herr Gustafsson
var det inte så arbetskrävande, utan
den kunde man bläddra igenom på ett
par timmar. I så fall, herr Gustafsson,
kan jag ännu mindre förstå varför man
inte skulle kunna göra det i Kanslihuset.
Om det är så lätt att göra det, finns
det ännu större anledning att yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det kanske är en viss
skillnad mellan att plocka rätt på exak -

ta antalet tjänster, när man verkligen
har dem fastställda, och att i budgetbehandlingens
slutskede, innan man vet
hur många tjänster det blir, försöka göra
en sammanställning.

Jag är mycket tveksam, herr Björkman,
huruvida en uppställning av antalet
tjänster skulle ge den enskilde riksdagsmannen
större möjligheter att bedöma
behovet av dessa tjänster. Om
jag har denna uppställning, som visar
att så och så många tjänster är tillstyrkta
av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen,
hur i all världen skall jag på basis
av den uppställningen kunna bedöma
om dessa tjänster verkligen behövs?

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 158, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 104 ja och 98 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

148 Nr 27 Onsdagen den 25 november 1959

Interpellation ang. löneförhållandena för vissa telefonister

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 23

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande kammarens närmast förestående
sammanträden får jag meddela
följande.

Morgondagens plenum börjar klockan

10.00 och fredagens plenum klockan

11.00 Lördagen den 28 november klockan
14.00, och måndagen den 30 november
klockan 16.00 hålles bordläggningsplena.
Vid arbetsplena tisdagen den 1
december klockan 14.00 kommer eventuella
gemensamma voteringar att äga
rum. Onsdagen den 2 december avses
plenum skola hållas i vanlig ordning
klockan 10.00

§ 24

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande nr
61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalen den 27 september
1956 mellan Sverige och Norge samt den
21 juli 1958 mellan Sverige och Danmark
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och
förmögenhet;

första lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297); och

tredje lagutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förlängning
av tiden för vissa servitut, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 25

Interpellation ang. löneförhållandena för
vissa telefonister

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
anförde:

Herr talman! Med anledning av löneförhållandena
för vissa telefonister ber
jag att få framföra några synpunkter
och exempel som i interpellationens
slut utmynnar i en frågeställning till civilministern.

I samband med den 1/7 1957 genomförda
reglerade befordringsgången för
lokaltelefonister hamnade vissa telefonister
i en speciell strykklass och blev
i avlöningshänseende passerade av kamrater
med betydligt kortare tjänstgöringstid.

Ett par exempel från en telestation
ute i landet får åskådliggöra det hela.

Telefonist A anställdes vid televerket
den 1/8 1945. Den 30/6 1957 var hon
eo. landstelefonist och placerad i Cg
6 :9. Den 1/7 1957 placerades hon i
Ae 5 : 6.

Telefonist B anställdes vid televerket
den 1/7 1948. Den 30/6 1957 var hon
lokaltelefonist och placerad i Cg 6 : 8.
Den 1/7 1957 placerades hon i Ae 5 : 7.

»B» gick därmed förbi »A» trots att
»A» har betydligt längre tjänst vid verket.
Förklaringen till detta fenomen
uppges vara att A aldrig varit ordinarie
lokaltelefonist, utan gått direkt från
eo. lokaltelefonist till eo. landstelefonist.
Kvinnliga telefonmannaförbundet
har gett besked att det är väl medvetet
om orättvisorna men har icke lyckats
få rättelse till stånd.

Ett annat exempel från samma telestation
:

Telefonist C anställdes vid verket den
5/4 1945. Den 30/6 1957 var hon eo. rikstelefonist
i löneklass 10. Den 1/7 1957
blev hon i samband med den reglerade
befordringsgången placerad i Ae 7 : 9.

Telefonist D anställdes vid verket den
9/6 1944. Den 30/6 1957 var hon ordinarie
rikstelefonist i löneklass 11. Den
1/7 1957 placerades hon i Ao 7 : 8.

»D» blev därmed passerad av »C»
trots att »D» har längre tjänstetid.

Telefonisterna »A» och »D» får här

Onsdagen den 25 november 1959 Nr 27

Interpellation ang. infriandet av privata pensionsutfästelser

tjäna som exempel på de telefonister
som går omkring och känner sig maktlösa
mot en orättvis behandling. Dess
värre är de emellertid inte ensamma i
bedrövelsen, utan har en hel del olyckskamrater
runt om i landet. Man kan
helt enkelt ej komma till någon rimlig
förklaring varför inte de till tjänsteåren
äldre telefonisterna får åtnjuta
samma lön som sina yngre kolleger.

Det råder stort missnöje bland de berörda,
och arbetslust och arbetsglädje
har fått sig en allvarlig knäck.

Det kan väl icke vara riktigt att om
landstelefonisterna begär sig degraderade
till eo. lokaltelefonister de skulle
erhålla löneförhöjning.

En sådan tingens ordning bör väl icke
vara rekommendabel.

Det borde väl vara rimligt att åstadkomma
en snar ändring med retroaktiv
verkan från den aktuella tidpunkten —
den 1 juli 1957.

Med hänvisning till det anförda i interpellationen,
hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för civildepartementet få framställa
följande frågor:

Är civilministern beredd att lämna en
förklaring till hur dessa orättvisor uppstått
i lönehänseende för vissa telefonister? Är

civilministern villig medverka till
att rättvisa skapas för dessa telefonister
med det snaraste?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. infriandet av privata
pensionsutfästelser

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Av ett flertal under senare
år inträffade fall har det framgått,
att gjorda pensionsutfästelser för anställda
i enskild tjänst icke kunnat infrias
på avsett sätt. Särskilt har timade händelser
i bl. a. Göteborg, Lindesberg och
Uppsala kommit att uppmärksammas.

Orsakerna har varit att vederbörande företag
kommit på obestånd och försatts
i konkurs, men i ett av fallen har därutöver
förekommit särskilt anmärkningsvärda
åtgärder från företagsledningens
sida, som visar att även för det fall att
företag återförsäkrat sina pensionsutfästelser
hos en fristående pensionskassa
de anställdas pensionsrätt kan bli
mer eller mindre illusorisk. För att kunna
disponera pensionsmedel direkt i rörelsen
hade företagsledningen planerat
att ändra anslutningsplanen till den fristående
pensionskassan på så sätt, att
företaget självt skulle svara för ålderspensionerna.
Löntagarorganisationerna
underrättades icke om detta. Sedan de
år 1957 fått kännedom om förhållandet
upptogs överläggningar som resulterade
i ett löfte från företaget att icke göra någon
ändring. År 1958 försattes bolaget i
konkurs, och härvid framkom att företagsledningen
brutit sitt löfte och likväl
uteslutit ålderspensionerna från anslutningsplanen,
vilket innebar att några
avgifter härför icke inlevererats under
en tid av två år. De medel som influtit
genom avdrag från de anställda tjänstemännens
avlöningar hade företaget öven
behållit. Pensionskassan hade i vanlig
ordning utfärdat pensionsbesked i dubbla
exemplar för varje pensionsberättigad
och översänt dem till företaget. Företagsledningen
hade emellertid underlåtit
att vidarebefordra det för den anställde
avsedda pensionsbeskedet, varigenom
tjänstemännen icke fått kännedom
om företagets åtgärder och den
därav följande ändringen av pensionsförhållandet.
Enligt handelsbalken begränsas
prioritetsrätten i detta sammanhang
till en tid av ett år tillbaka, varför
bevakning i konkursen endast kan
ske för det sista året. Detta innebär alt
de anställda åsamkas betydande förluster
genom att företaget icke fullföljt sina
utfästelser. Självfallet är det angeläget
att ett återupprepande av sådana
manipulationer såvitt möjligt förhindras.

150 Nr 27 Onsdagen den 25 november 1959

Interpellation ang. utförande av broförbindelser i enskild regi

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
få rikta följande frågor till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:

Har statsrådet uppmärksammat de risker
som föreligger för att privata pensionsutfästelser
av anförda skäl icke alltid
infrias, och om så är fallet,

kommer frågan att bli föremål för
granskning av pensionsstiftelseutredningen
eller erfordras tilläggsdirektiv
till denna eller eventuellt särskild utredning
för prövning av detta spörsmål? Denna

anhållan bordlädes.

§ 27

Interpellation ang. utförande av broförbindelser
i enskild regi

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr BÖRJESSON (ep), som anförde:

Herr talman! Under senare år har
framförts en del uppslag att låta bygga
vissa större broar i enskild regi. Som
exempel härpå må nämnas den planerade
bron över Kalmarsund. Tanken har
härvid varit, att man genom särskilda
avgifter, som uttages av trafikanterna på
bron, skulle kunna täcka kostnaderna
för företaget. I diskussionen har emellertid
yppats tvekan om det är förenligt
med allmänna väglagens bestämmelser
att genomföra enskilda broföretag av
denna typ. Det har gjorts gällande, att
broar av betydelse för den allmänna
samfärdseln endast kan komma till stånd
genom det allmännas försorg.

På grund av det anförda hemställes
om andra kammarens tillstånd att till

herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
interpellation:

Föreligger hinder enligt allmänna
väglagen eller eljest enligt lag eller författning,
för att en för den allmänna
samfärdseln betydelsefull, fast broförbindelse
utföres i enskild regi samt att
särskilda avgifter därefter uttages av
trafikanterna på bron?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § kommunallagen den
18 december 1953 (nr 753); samt

från tredje lagutskottet:

nr 324, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om förlängning av tiden för vissa servitut,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 29

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 185, med förslag till lag om
reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 30

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.16.

In fidem

Sune K. Johansson

IMINS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS

sosses