1959 ANDRA KAMMAREN Nr 26 (Riksdagens protokoll 1959:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 26

13—18 november

Debatter m. m.

Fredagen den 13 november

Sid.

Interpellationer av:

herr Lundberg ang. regeringens syn på de frågor, som förekommit i

höstens utrikespolitiska debatt .......................... 3

herr Antonsson i anledning av ifrågasatt omprövning av 1950 års
fiskerättslagstiftning .................................. 4

Tisdagen den 17 november

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet,
tillika svar på interpellationer av herrar Antonsson,
Heckscher och Hansson i Skegrie samt frågor av herrar Christenson
i Malmö och Johansson i Öckerö ang. den planerade sju -

statsmarknaden m. m................................... 7

Interpellationer av:

herr Wedén ang. bestämmelserna om förebyggande av vattenföroreningar
.............................................. 76

herr Svensson i Stenkyrka ang. biljettpriserna på flyglinjerna
mellan Gotland och fastlandet .......................... 77

Onsdagen den 18 november

Svar på interpellationer av:

herr Antonsson ang. beskattningen av inkomst, uppkommen ge -

nom utslagning på grund av torka ...................... 79

herr Carbell ang. erfarenheterna av den successiva utbyggnaden

av taxeringsorganisationen.............................. 81

herr Gustafsson i Skellefteå ang. prövningen av de i besparingsutredningens
betänkande påvisade besparingsmöjligheterna inom

statsverksamheten .................................... 83

Statsbidrag till allmänna hamnar och farleder.................. 90

Ändring i kommunalskattelagen, m. m......................... 91

Reformering av avskrivningsrcglerna i fråga om byggnad, som ingår

i rörelse .............................................. 97

1 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Sid.

Betalningsvillkoren vid yrkesmässig försäljning av bilar.......... 110

Översyn av pris- och kartellagstiftningen, m. m................. 113

Interpellation av herr Larsson i Norderön ang. en översyn av jaktvårdens
organisation, m. m............................... 121

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 18 november.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, om ändrad lydelse av 39 §

1 mom. landstingslagen m. m............................. 90

Statsutskottets utlåtande nr 140, om vissa fria resor med järnväg för
statliga befattningshavare i övre Norrland.................. 90

— nr 141, ang. tillgodoräknande såsom merit av viss tjänstgöring

inom svenska kyrkan .................................. 90

— nr 142, om tillgodoräknande som merit av viss utlandstjänst.. 90

— nr 143, om anlitande av de statliga myndigheternas egen personal

för utförande av kronans talan............................ 90

— nr 144, om tillstånd för fodervärd att använda kronan tillhörig

kallblodig häst för avel.................................. 90

— nr 145, ang. statsbidrag till allmänna hamnar och farleder...... 90

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, om ändring i kommunalskattelagen
m. m........................................... 91

— nr 58, ang. reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad,
som ingår i rörelse.................................. 97

— nr 59, ang. skatteavdrag för bidrag till vetenskaplig verksamhet 110

Bankoutskottets utlåtande nr 43, om betalningsvillkoren vid yrkesmässig
försäljning av bilar .................................. 110

— nr 44, ang. organisationen av riksbankens kontorsnät ...... 113

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, om översyn av pris- och kartelllagstiftningen,
m. m..................................... 113

— nr 43, om översyn i vad gäller utländska medborgare av lagstiftningen
på social- och undervisningsväsendets områden........ 121

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. befogenhet för kommunerna
att uppträda såsom sakägare i vattenmål .................. 121

— nr 23, om översyn av naturskyddslagen m. m............... 121

Jordbruksutskottets utlåtande nr 37, om svensk forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område inom de s. k. underutvecklade
länderna...................................... 121

— nr 38, ang. godkännande av 1959 års internationella veteavtal .. 121

Fredagen den 13 november 1959

Nr 26

Fredagen den 13 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 6 innevarande
november.

§ 2

Herr talmannen tillkännagav, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj :ts
skrivelse, nr 184, angående muntligt
meddelande till riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt,
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes
meddelande rörande förhandlingarna
om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning,
ävensom förordnat,
att meddelandet skulle framföras
i första kammaren av ministern för
utrikes ärendena och i andra kammaren
av chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Lange.

Herr talmannen tillkännagav, att ifrågavarande
meddelande komme att lämnas
vid början av kamrarnas sammanträden
tisdagen den 17 november kl.
13.00.

§ 3

Föredrogs den av herr Nilsson i Gävle
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående sysselsättningsmöjligheterna
vid örlogsvarvet i Karlskrona.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Carlsson i Huskvarna
vid kammarens nästföregående

sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående rabatterade
järnvägsresor för folkpensionärer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs fröken Karlssons vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utbetalningen av sjukpenning
i vissa fall.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Eliasson i
Sundborn vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
Dalarnas järnvägskommunikationer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. regeringens syn på
de frågor, som förekommit i höstens utrikespolitiska
debatt

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som anförde:

Herr talman! Under hösten har en livlig
utrikespolitisk debatt uppstått. Högerpartiet
har riktat våldsamma angrepp
mot regeringen för dess beslut att
icke utse herr Hjalmarson till regeringens
ombud i Förenta Nationernas gene -

4 Nr 26 Fredagen den 13 november 1959

Interpellation i anledning av ifrågasatt omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning -

ralförsamling. Under debatten har högerns
angrepp vidgats till att omfatta
delar av utrikespolitiken. Alla har utgått
ifrån att högern skulle fortsätta sin kampanj
mot regeringen i riksdagen. Så har
emellertid inte blivit fallet. Då den hittills
förda diskussionen synes ha visat
att det finns betydande meningsskiljaktigheter
om neutralitetspolitiken, anser
jag det vara av vikt att riksdagen får tillfälle
till en klargörande debatt. Med anledning
härav anhåller jag att med kammarens
tillstånd till statsministern få
ställa följande fråga:

Är statsministern villig att lämna riksdagen
en redogörelse för regeringens
syn på de frågor, som förekommit i höstens
utrikespolitiska debatt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation i anledning av ifrågasatt

omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning Herr

ANTONSSON (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I 1950 års lagar om rätt
till fiske och om gräns mot allmänt vattenområde
förutsattes att i de fall den
nya lagstiftningen medförde intrång i
enskild rätt skulle ersättning härför utgå
av statsmedel. Ersättningsbestämmelserna
har utformats i 1950 års lag om ersättning
för mistad fiskerätt. Ersättningsanspråken
skulle ingivas till särskilda
fiskevärderingsnämnder, vilka
sedermera ombildades till specialdomstolar,
från vilka talan kan fullföljas direkt
till hovrätt.

I propositionen 1950:60 uttalade dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet
att en tillfredsställande lösning
ej kunde uppnås utan att enskilda rättsägare
åsamkades förluster för vilka de
borde hållas skadeslösa av statsmedel.
Det allmänintresse som den nya lagstiftningen
avsåg att tillgodose ansåg departementschefen
dock vara av sådan om -

fattning, att det mer än väl uppvägde de
erforderliga kostnaderna.

Den nya lagstiftningen innebar i korthet
att viss rätt till fiske, som tidigare
tillhört enskilda strandägare och skifteslag,
uppläts till allmänt nyttjande.
Det är helt naturligt att när samhället
här upphävde en enskild ägande- och
nyttjanderätt skulle de enskilda hållas
skadeslösa för intrång och därav följande
ekonomiska förluster, såsom
praxis är på andra områden, då enskild
frånhändes en rättighet till förmån för
allmännyttan.

Ersättningarna skulle utgå efter vissa
kapitaliseringsregler i förhållande till
tidigare genom den enskilda fiskerätten
erhållna inkomster. Sålunda skulle,
för att ta ett exempel, en före den nya
lagens ikraftträdande erhållen arrendesumma
kapitaliseras efter vissa regler
och ersättningsbeloppen grundas därpå.

Den kommitté — fiskerättskommittén
— som arbetade med dessa spörsmål
framhöll att det vore ytterst svårbedömbart
att söka beräkna de kostnader statsverket
skulle åsamkas i ersättning för
intrång. Approximativt uppskattade
dock fiskerättskommittén kostnaderna
till cirka 2 miljoner kronor.

Sedermera har det emellertid visat
sig att kostnaderna blivit väsentligt högre.
I proposition 1957:129 angavs storleken
av de till fiskevärderingsnämnderna
inkomna ersättningsanspråken till
cirka 27 miljoner kronor. Enligt uppgift
från kammarkollegiet hade t. o. m.
juni 1959 utbetalats cirka 9 miljoner i
rättegångskostnader och ersättningar,
varvid dock stora anspråk kvarstod
oreglerade.

Besparingsutredningen har under sitt
arbete observerat frågan om fiskerättsersättningarna
och ifrågasätter i sitt betänkande
en omprövning av 1950 års
fiskerättslagstiftning. De skäl som åberopas
för en omprövning är dels det
statsfinansiella läget, dels att kostnaderna
för staten blivit väsentligt högre

Fredagen den 13 november 1959 Nr 26

Interpellation i anledning av ifrågasatt omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning -

än man beräknade när den nya lagstiftningen
infördes.

Denna propå från besparingsutredningen
synes mig anmärkningsvärd ur
flera synpunkter. Vilka vägar man än
väljer om man vill nedbringa statsverkets
kostnader, synes man sålunda möta
rättsliga och andra komplikationer.
Att av de sakägare som redan erhållit
ersättning enligt de i domsluten tilllämpade
reglerna återkräva någon del
av ersättningen synes mig sålunda uteslutet.

Att upphäva lagstiftningen, så att de
enskilda återfår sin tidigare rätt, såsom
föreslagits från visst håll, synes också
vara mycket diskutabelt, särskilt som
rättsinnehavarna genom lagen varit avhända
sin tidigare rätt under inte
mindre än åtta år.

En ändring av hittills tillämpade ersättningsregler
skulle innebära olika
behandling av sakägarna i ekonomiskt
avseende. En del sakägare har genom
dom tillerkänts ersättning för förlusten
efter uppdragna riktlinjer. De som inte
fått sina mål avdömda skulle således
få en lägre ersättning dels därför att det
under väntetiden uppstått ett beträngt
statsfinansiellt läge, dels på grund av
att vederbörande utredning felbedömt
kostnaderna för statsverket.

En sådan ordning synes helt främmande
för vår gängse rättsuppfattning.
De enskildas likhet inför lagen synes
kräva att man inte kan behandla medborgare
efter olika regler, då samhället
genom sina rättsinstanser och i doms
form utskiftar ersättning för förlust av
rättighet av ett och samma slag.

Ur rättssynpunkt skulle motiven inte
framstå såsom mindre anmärkningsvärda,
därest statsfinansiella skäl och felberäkning
av statsverkets kostnader anfördes
som skäl för ändrade ersättningsregler.

Vill man tillgodose de enskildas befogade
rättsliga anspråk torde knappast
någon annan lösning vara möjlig än att

de kvarstående ersättningsanspråken av
domstolarna behandlas och ersättning
utdömes enligt hittills tillämpade regler.

Med åberopande av det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill statsrådet inför kammaren redogöra
för sina överväganden med anledning
av den av 1958 års besparingsutredning
ifrågasatta omprövningen av
1950 års fiskerättslagstiftning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319) m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 140, i anledning av väckta motioner
om vissa fria resor med järnväg för
statliga befattningshavare i övre Norrland,

nr 141, i anledning av väckta motioner
angående tillgodoräknande såsom
merit av viss tjänstgöring inom svenska
kyrkan,

nr 142, i anledning av väckt motion
om tillgodoräknande som merit av viss
utlandstjänst,

nr 143, i anledning av väckt motion
om anlitande av de statliga myndigheternas
egen personal för utförande av
kronans talan,

nr 144, i anledning av väckta motioner
om tillstånd för fodervärd att använda
kronan tillhörig kallblodig häst
för avel, och

nr 145, i anledning av väckta motioner
angående .statsbidrag till allmänna
hamnar och farleder;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 26

Fredagen den 13 november 1959

proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av avskrivningsreglerna
i fråga om byggnad, som
ingår i rörelse, och

nr 59, i anledning av väckt motion
angående skatteavdrag för bidrag till
vetenskaplig verksamhet;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av
bilar, och

nr 44, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning rörande organisationen
av riksbankens kontorsnät;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om översyn av pris- och kartellagstiftningen,
m. m., och

nr 43, i anledning av väckta motioner
om viss översyn i vad gäller utländska
medborgare av lagstiftningen på socialoch
undervisningsväsendets områden;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av motioner angående
befogenhet för kommunerna att
uppträda såsom sakägare i vattenmål,
och

nr 23, i anledning av motioner om
översyn av naturskyddslagen m. m.;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av väckta motioner
om svensk forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område inom
de s. k. underutvecklade länderna, och
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående godkännande av
1959 års internationella veteavtal.

§ 10

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 318, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Österrike för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner tillställts kammaren: nr

180, med förslag till lag om gränstullsamarbete
med annan stat, m. m.,
och

nr 181, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 16
maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion, nr
721, av herr Åkerström, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 174, angående
anläggande av flygplatser vid
Skellefteå och Örnsköldsvik.

Denna motion bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Tisdagen den 17 november

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Sigfrid Jonsson, Strömsund,
har denna dag intagits för vård
å Ströms sjukstuga och är t. v. förhindrad
att bevista riksdagen, vilket
härmed intygas.

Strömsund den 15/11 1959

Rune Sandahl

Herr Jonsson i Strömsund beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 15 innevarande månad
tills vidare.

§ 3

Meddelande betr. det västeuropeiska och
nordiska ekonomiska samarbetet, tillika
svar på interpellationer och frågor ang.
den planerade sjustatsmarknaden m. m.

Det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 184
avsedda meddelandet skulle nu framföras
av chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet Lange, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att i
samband härmed i ett sammanhang besvara
herr Antonssons interpellation
angående förhandlingsläget i fråga om
sjustatsmarknaden, m. m., herr Heckschers
interpellation angående åtgärder
för vidmakthållande och utvidgning av
det ekonomiska samarbetet inom OEEC
samt herr Christensons i Malmö fråga
angående livsmedelsindustriens ställning
i den planerade sjustatsmarknaden.

Vidare hade chefen för jordbruksde -

partementet, herr statsrådet Netzén, tillkännagivit
sin avsikt att under debatten
i anledning av det framförda meddelandet
i ett sammanhang besvara herr Johanssons
i öckerö fråga angående tillvaratagande
av det svenska fiskets intressen
vid förhandlingarna om sjustatsmarknaden
och herr Hanssons i
Skegrie interpellation angående jordbrukets
ställning i den planerade sjustatsmarknaden.

Herr talmannen lämnade ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som anförde:

Herr talman! Riksdagen har på olika
sätt hållits fortlöpande informerad om
utvecklingen av förhandlingarna om ett
vidgat ekonomiskt samarbete i Västeuropa
och mellan de nordiska länderna.
Vid utrikesdebatten den 10 och 11
mars i år gavs en redogörelse för det
dåvarande förhandlingsläget. Utvecklingen
efter denna tidpunkt har framför
allt präglats av strävandena att
åstadkomma en europeisk frihandelssammanslutning
omfattande Storbritannien,
Danmark, Norge och Sverige samt
Schweiz, Österrike och Portugal. Allteftersom
förhandlingarna om dennas, k.
sjustatsplan fortskridit har också frågan
om det fortsatta ekonomiska samarbetet
mellan de nordiska länderna
kommit i ett nytt läge. Denna fråga har
bl. a. varit föremål för ingående överläggningar
vid Nordiska rådets nyligen
avhållna session. Inför utrikesnämnden
och riksdagens utrikesutskott har efter
hand lämnats redogörelser över förhandlingarnas
fortgång och de problemställningar,
som för Sveriges vidkommande
aktualiserats. Riksdagens leda -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

möter har också successivt tillställts informativt
material i dessa frågor, däribland
den s. k. Saltsjöbadsplanen från
juli i år, som av kommerskollegium utgivits
i en svensk version, benämnd
»Utkast till plan för en europeisk frihandelssammanslutning»,
samt en artikel
ur Kommersiella meddelanden, som
innehåller en del statistiskt material rörande
det planerade frihandelsområdet
mellan de s. k. yttre sju. Ett förslag till
inrättande av ett nordiskt ministerråd
och samarbetsutskott för ekonomiskt
samarbete har överlämnats till Nordiska
rådet och varit föremål för diskussion
vid dess senaste session.

I och med att förhandlingarna om ett
frihandelsområde omfattande samtliga
OEEC-länder bröt samman vid förra
årsskiftet, uppstod en för det fortsatta
ekonomiska samarbetet i Västeuropa
kritisk situation. Bland länderna utanför
sexstatsunionen gjorde sig härvidlag
olika meningar gällande. Enligt en
uppfattning borde man i detta läge ställa
sig helt avvaktande någon tid och i
varje fall avhålla sig från initiativ syftande
till att återupptaga förhandlingarna.
På andra håll ansågs en sådan
hållning snarast komma att ytterligare
försämra förutsättningarna för en framgångsrik
förhandling. I stället borde
länderna utanför sexstatsunionen stärka
sitt inbördes samarbete i syfte att
dels i ekonomiskt hänseende kunna hålla
takten med den väntade utvecklingen
inom sexstatsmarknaden, dels också genom
ett gemensamt uppträdande stärka
sin förhandlingsposition.

Redan under Paris-förhandlingarna
hade det visat sig att de sju länder, som
nu förhandlat om en frihandelssammanslutning,
i många grundläggande
frågor hade likartade uppfattningar.
Mot bakgrunden härav tedde det sig naturligt,
att sedan Paris-förhandlingarna
avbrutits undersöka förutsättningarna
för ett fortsatt och fördjupat samgående.
Under vårens lopp inleddes under -

handskontakter, som snabbt utvecklade
sig till att de sju länderna enades om
att undersöka möjligheterna för att sinsemellan
skapa ett frihandelsområde. En
sådan association skulle om möjligt utgöra
ett första steg mot fri handel mellan
alla västeuropeiska länder. Avsikten
var sålunda inte att skapa något
handelspolitiskt block eller att fördjupa
de motsättningar som uppstått genom
frihandelsförhandlingarnas sammanbrott.
Samtliga sju länder var tvärtom
eniga i sin önskan att få till stånd ett
multilateralt samarbete omfattande så
många länder som möjligt och att underlätta
snara förhandlingar med såväl
sexstatsunionen som utanför denna stående
länder.

Diskussionerna på expertplanet utvecklades
snabbt. I mitten av juni förelåg
ett utkast till en principöverenskommelse
om en frihandelssammanslutning
mellan de sju länderna. Denna
principöverenskommelse godkändes på
ett ministermöte i Saltsjöbaden den 20
och 21 juli. Ministrarna gav då experterna
i uppdrag att med utgångspunkt
från principöverenskommelsen utarbeta
en konventionstext, som skulle vara
klar i slutet av oktober eller början av
november. Resultatet av experternas
förhandlingar skall nu föreläggas ministrar
från de sju länderna vid ett möte
här i Stockholm på torsdag och fredag
i denna vecka. Eftersom överenskommelse
ännu ej uppnåtts på vissa punkter
•— experterna fortsätter sina förhandlingar
om dessa i dag och i morgon
— och eftersom det nya ministermötet
skall diskutera det föreliggande
konventionsutkastet först på torsdag
och fredag, kan icke här i alla detaljer
lämnas en redogörelse över förhandlingsresultaten.

Planen för frihandelssammanslutningen
följer i sina huvuddrag de riktlinjer
som var vägledande för de sju
ländernas ståndpunkter under Parisförhandlingarna.
Man har sålunda i

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

främsta rummet inriktat sig på en överenskommelse
om inbördes avveckling
av gällande tullar och kvantitativa restriktioner.
För att överenskommelsen
härom skall få avsedd verkan krävs
emellertid också vissa kompletterande
bestämmelser om konkurrensreglerna
inom området. Några bestämmelser om
samordning av exempelvis sociallagstiftningen
eller av den ekonomiska och
finansiella politiken har inte ansetts
behövliga eller önskvärda. Frihandelssammanslutningen
bygger på principen
om samarbete utan överstatliga institutioner.

Ett av sjustatsplanens främsta syften
är att åter få i gång förhandlingarna
om ett frihandelsområde för hela Västeuropa.
Detta har bl. a. kommit till uttryck
i att man tidsmässigt sökt nära
anpassa avvecklingen av tullar och
restriktioner till det program som tilllämpas
inom sexstatsunionen. Sjustatsplanens
centrala del, som avser avvecklingen
av tullarna, har sålunda utformats
på sådant sätt att en 20-procentig
tullsänkning skall ske den 1 juli 1960
för hela industriområdet, d. v. s. vid
den tidpunkt då de sex genomför sin
andra tioprocentiga sänkning. I fortsättningen
skall man sedan genomföra
tioprocentiga tullsänkningar i nära anslutning
till sexstatsunionens regler, så
att tullavvecklingen är slutförd senast
den 1 januari 1970. Planen förutser
emellertid också möjligheten av en
snabbare avveckling, vilket exempelvis
kan aktualiseras, om de sex skulle besluta
sig för att påskynda sin interna
tullavvecklingsprocess.

Den vid sidan av tullavvecklingen
viktigaste bestämmelsen utgörs av förpliktelsen
att avveckla kvarstående
kvantitativa importrestriktioner. Reglerna
härom innebär, att importkvoterna
skall ökas med 20 procent den 1 juli
1960 och därefter med 20 procent per
år. Omfattningen av kvarstående restriktioner
är emellertid i flera med -

lemsländer redan nu mycket ringa och
den senaste tidens utveckling inom
andra internationella samarbetsorgan
såsom GATT och Internationella valutafonden
tenderar mot en snabb avveckling
av dessa restriktioner. Planens
regler om avveckling av importrestriktioner
får därför betraktas som minimiförpliktelser
och är inte avsedda att inverka
på de internationella åtaganden
av vidare omfattning, som länderna eljest
iklätt sig. Det bör för övrigt understrykas,
att det inte är avsikten att inom
de sju använda importrestriktioner för
att skapa ett preferenssystem mellan
medlemsländerna.

Till huvudreglerna om avveckling av
tullar och restriktioner har knutits vissa
undantagsbestämmelser. Härvidlag är
först att konstatera, att för det fall att
ett medlemsland råkar in i allvarliga
betalningsbalanssvårigheter, det enligt
gällande internationella bestämmelser,
bl. a. i GATT, har rätt att vidta skyddsåtgärder.
Sjustatsplanen kommer inte
att medföra någon inskränkning i dessa
rättigheter och även medlemsstaterna
emellan skall sålunda dylika skyddsåtgärder
vara tillåtna till den del de är
nödvändiga för att komma till rätta med
en allvarlig betalningskris.

Det må vidare framhållas, att genomförandet
av tullsänkningsprogrammet
och avvecklingen av importrestriktionerna
självfallet kan utsätta vissa sektorer
av näringslivet inom ett eller flera
medlemsländer för påfrestningar på
grund av starkt ökad importkonkurrens.
I och för sig är detta den naturliga
följden av en ekonomisk integration.
Svårigheterna kan emellertid bli av sådan
karaktär att de resulterar i en mera
omfattande arbetslöshet inom en viss
bransch eller inom ett visst geografiskt
område. För sådana fall har det ansetts
skäligt att bereda det utsatta landet möjligheter
att temporärt begränsa importen
eller vidta andra åtgärder med liknande
verkan.

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

Eftersom sjustatsmarknaden kommer
att få formen av ett frihandelsområde
är det av väsentlig betydelse att de
problem, som sammanhänger med varornas
ursprung får en tillfredsställande
lösning. Avsikten är att frågan vilka
varor som skall ges de förmåner, som
frihandelsbestämmelserna innebär, i
första hand skall avgöras med en procentregel.
Den innebär, att en vara som
till minst 50 procent av sitt värde härstammar
från något eller några av länderna
inom frihandelsområdet, får betraktas
som frihandelsvara, berättigad
till tullnedsättning och slutligen full
tullfrihet. Procentregeln kan emellertid
vara komplicerad att tillämpa. För att
underlätta ursprungskontrollen har man
därför utarbetat omfattande listor över
tillverkningsprocesser som, när de äger
rum inom ett medlemsland, förvandlar
en utifrån kommen utgångsprodukt till
en frihandelsvara, som sålunda får åtnjuta
en sådan varas alla fördelar.

Vad beträffar de kompletterande bestämmelser,
som ansetts erforderliga i
fråga om konkurrensreglerna, innebär
dessa bl. a. att statliga exportsubventioner,
exportregleringar och exportavgifter
skall avskaffas. Karteller och
andra konkurrensbegränsande åtgärder
anses vidare oförenliga med frihandelsområdet
i den mån de omintetgör de
fördelar, som man väntar av handelshindrens
avskaffande, och statliga företag
och monopol får inte drivas på ett
sätt som medför protektionistiska verkningar
mot annat medlemsland.

Även när det gäller etableringsrätten
har det ansetts erforderligt att införa
vissa bestämmelser av innebörd att
restriktioner på detta område, som ger
utländska företag och medborgare
mindre förmånlig behandling än det
egna landets, icke får tillämpas så att
de äventyrar de väntade fördelarna av
avvecklingen av tullar och handelsrestriktioner.
Förhållandena på etableringsrättens
område uppvisar rätt bety -

dande olikheter mellan olika medlemsländer.
Ur svensk och norsk synpunkt
har i detta sammanhang bl. a. frågan
om rätten att kontrollera förvärv och
innehav av vissa naturtillgångar tillmätts
stor betydelse. Sjustatsplanen innehåller
emellertid icke några skyldigheter
att avskaffa existerande kontrolllagstiftning.
Endast om tillämpningen
i praktiken i ett enskilt fall kan visas
äventyra fördelarna av handelshindrens
avveckling kan frågan tas upp till konsultationer
och klagomål inför ministerrådet.

Ett annat viktigt avsnitt av överenskommelsen
avser den gränsdragning
som skett mellan vad som skall räknas
som jordbruksprodukter och industriprodukter.
Härvid har som utgångspunkt
tagits gränsdragningen enligt
sexstatsavtalet. I motsats till detta kommer
emellertid åtskilliga med hänsyn
till den svenska jordbruksregleringen
betydelsefulla produkter, bl. a. bröd och
vissa mjölprodukter, att i sjustatsavtalet
hänföras till jordbruksprodukter.
Dessa skall i sjustatsavtalet inte följa
de regler för avveckling av handelsliindren
som gäller för industriprodukterna.
Mot bakgrunden av målsättningen
för jordbrukspolitiken i medlemsländerna
och med hänsynstagande till traditionella
handelsvägar skall man underlätta
en sådan utvidgning av handeln
med jordbruksprodukter som ger
en skälig reciprocitet för medlemsländer,
vilkas ekonomi till stor del är beroende
av export av sådana produkter.
Konsultationer rörande utvecklingen av
handeln med dessa produkter inom frihandelsområdet
skall årligen hållas
mellan medlemsländerna.

För att tillgodose berättigade önskemål
från de jordbruksproducerande
länderna har vidare mellan vissa av
medlemsländerna slutits bilaterala avtal.
Enligt ett mellan Sverige och Danmark
slutet avtal har från svensk sida
uttalats, att den svenska jordbrukspoli -

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

tiken inte tar sikte på någon ökning av
den svenska jordbruksproduktionen och
att man kan räkna med att den framtida
produktions- och förbrukningsutvecklingen
kommer att öppna möjligheter
för de danska producenterna att bevara
sin marknad i Sverige av varor
som är av intresse för det danska lantbruket
och att få del av en ökning av
förbrukningen i Sverige av dessa varor.
I detta syfte har man på svensk sida
förklarat sig beredd att — med hänsynstagande
till det importskydd som
det svenska jordbruket har tillförsäkrats
enligt gällande riksdagsbeslut —
för vissa varor företa sådana justeringar
i de svenska införselavgifterna från
tidpunkten för handelshindrens avveckling,
som kan komma att visa sig
nödvändiga. Från denna tidpunkt skall
Sverige till Danmark överföra ett belopp
motsvarande 60 °/o av inkomsterna
av de införselavgifter som upptas
vid import från Danmark av dessa produkter.

Även på fiskområdet har gränsdragningsproblemet
stor betydelse för vissa
av medlemsländerna, önskemål har
framförts om en gränsdragning, som
skulle innebära bl. a. att fiskkonserver
och frysta fiskfiléer behandlas på samma
sätt som industriprodukter. För fisk
och fiskprodukter, som ej hänförts till
industriprodukter, hoppas man särskilt
på norsk sida kunna åvägabringa särskilda
bestämmelser. Diskussionerna
kring hithörande spörsmål har emellertid
ännu inte slutförts. Lösningen av
problemen på fiskets område kan komma
att kompliceras om medlemsländerna
företager ändringar av sina nuvarande
fiskegränser.

I fråga om de för frihandelssammanslutningen
gemensamma institutionerna
har man eftersträvat enkla lösningar.
Beslutande organ skall liksom inom
OEEC vara ett ministerråd med ställföreträdare.
De organ, som därutöver
kan behövas, avser man att skapa först

i den mån behovet uppkommer. Grundregeln
är att alla beslut skall fattas med
enhällighet, men i vissa fall — såsom
när det gäller medgivande till undantag
och behandling av klagomål —- kan majoritetsbeslut
förekomma.

Frågan om de gemensamma institutionernas
funktioner har särskilt intresse
ur synpunkten av hur uppkommande
tvistefrågor och klagomål skall
hanteras. Allmänt sett eftersträvas i
första hand att de berörda länderna genom
inbördes konsultationer skall söka
komma till rätta med uppkommande
problem. Om konsultationerna icke leder
till en för parterna godtagbar lösning
kan emellertid frågan tas upp inför
rådet. I sådana fall kan det många
gånger vara önskvärt att tillkalla en
expertkommitté.

I fråga om behandlingen av förekommande
klagomål skiljer konventionen
mellan sådana, där ett medlemsland
brutit mot förpliktelser som det iklätt
sig enligt konventionen, och andra, där
inga klara förpliktelser föreligger men
där likväl intressekonflikter kan uppkomma.
I förstnämnda fall kan majoritetsbeslut
förekomma för auktorisation
av motåtgärder från ett klagande
lands sida. I övriga fall däremot kan
endast en rekommendation utfärdas
med majoritet, dock utan påföljd för
det fall att rekommendationen icke
efterföljs.

Till denna redogörelse för den huvudsakliga
innebörden av föreliggande
förslag till överenskommelse torde här
få fogas några allmänna uppgifter rörande
sjustatsmarknaden ur ekonomisk
synvinkel.

De i sjustatsförhandlingarna deltagande
länderna har ett gemensamt drag:
de har alla ett intresse av att främja
en fortsatt utveckling av världshandeln.
Det är därför naturligt, att de velat ge
sin överenskommelse en så liberal och
utåtriktad karaktär som möjligt. Sjustatsliinderna
är i ännu högre grad än

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

sexstatsunionen beroende av handeln
med länder utanför området. Exporten
per capita till länder utanför området
utgör för de sju ca 150 dollars om året
medan den för de sex stannar vid ungefär
90 dollars. Handelsutbytet mellan
de båda marknadsgrupperingarna kännetecknas
av att de sju gentemot de
sex uppvisar ett avsevärt importöverskott.

Vid en bedömning av vad sjustatsmarknaden
kan komma att innebära för
Sveriges utrikeshandel, bör först framhållas,
att fördelningen av exporten på
olika länder givetvis sammanhänger
med storleken av ländernas tullar och
andra handelshinder. En förändring av
dessa hinder kan komma att väsentligt
påverka exportens länderinriktning.
Det är därför inte möjligt att bedöma
det framtida exportintresset enbart på
grundval av den hittillsvarande faktiska
utvecklingen. Om man likväl som
en utgångspunkt för bedömningen tar
det nuvarande läget, kan man först och
främst konstatera det grundläggande
faktum, att Sverige i sin totalhandel
med de sju har ett exportöverskott på
ungefär 1 miljard kronor medan handeln
med de sex däremot uppvisar ett
stort importöverskott.

Om man går närmare in på olika
varugrupper, kan först konstateras, att
en stor andel av Sveriges export till
de sju består av papper och papp. Det
är främst den engelska marknaden som
här är av intresse. Exporten av tidningspapper
möter inga tullhinder,
men för övriga pappersvaror bör ett
borttagande av de engelska tullarna på
14—20 % innebära att Sveriges konkurrensläge
på den engelska marknaden
förbättras.

Nästan 60 % av hela den svenska
exporten av hel- och halvfabrikat till
sjustatsmarknaden består av verkstadsprodukter.
Av denna export avsättes
emellertid inte mindre än V3, motsvarande
ett belopp av ca 800 milj. kro -

nor, på den norska marknaden och
härav svarar den redan nu tullfria fartygsexporten
för mer än 500 milj. kronor.
Det avskaffande av de åtminstone
punktvis höga engelska tullarna på
verkstadsprodukter, som sjustatsmarknaden
så småningom skulle komma att
innebära, skulle förbättra våra möjligheter
till ökad avsättning i England.
Det kan i detta sammanhang som ett
exempel erinras om att den engelska
tullen på personbilar f. n. är 30 %.

Även i fråga om järn och stål bör
tillkomsten av sjustatsmarknaden för
Sveriges del medföra fördelar. Exporten
till de sju av järn och stål uppgår
redan nu till något mer än 200 milj.
kronor.

När det gäller den svenska hemmamarknadsindustrien
kommer naturligtvis
upprättandet av ett frihandelsområde
mellan de yttre sju att innebära ökad
konkurrens för en stor del av denna
industri. Av största betydelse i det
sammanhanget är textilindustrien. Vår
nuvarande import av textil- och konfektionsvaror
från alla länder uppgår
till nära 1 miljard kronor. Härav faller
närmare 300 miljoner kronor på import
från de sju, varav hälften från England.

Utvecklingen av planerna på ett närmare
samarbete inom sjustatsgruppen
har, som inledningsvis framhållits,
medfört att frågan om det ekonomiska
samarbetet mellan de nordiska länderna
kommit i ett nytt läge. När förhandlingarna
om frihandelsområdet mellan
de sju påbörjades i våras, befann sig
utredningarna beträffande en gemensam
nordisk marknad i sitt slutskede.
Sedan början av året pågick vissa kompletterande
utredningar på rekommendation
av Nordiska rådet. Avsikten var
att möjligheterna skulle undersökas
för ett mera gradvist genomförande av
den gemensamma marknaden med hänsyn
till de övergångssvårigheter, som
man särskilt på finsk och norsk sida

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

fruktade att marknadens upprättande
skulle komma att medföra.

Resultatet av dessa utredningar lades
fram på ett regeringsmöte i Kungälv
den 11 och 12 juli. Det stod då klart,
att planerna på ett närmare nordiskt
ekonomiskt samarbete måste ses mot
bakgrunden av de pågående förhandlingarna
om ett frihandelsområde mellande
de sju. De danska, finska, norska
och svenska regeringarna var överens
om att planerna på frihandelsområdet
mellan de sju och de konsekvenser
det kan medföra skapat en ny situation,
men man betonade samtidigt
betydelsen i detta läge av ett nära ekonomiskt
samarbete mellan de nordiska
länderna av den art som samarbetsutskottet
föreslagit.

Rent tekniskt är det naturligtvis möjligt
att förverkliga en nordisk tullunion
inom ett större frihandelsområde. Detta
har klart framgått av det nordiska
ekonomiska samarbetsutskottets omfattande
utredningar. Utslagsgivande för
de faktiska möjligheterna härtill är
emellertid å ena sidan de nordiska
ländernas egen vilja att upprätta en
tullunion inom ett sådant frihandelsområde,
å andra sidan de icke-nordiska
ländernas inställning till sådana eventuella
önskemål.

Otvivelaktigt skulle de nordiska länderna
ha varit i en bättre position när
det gällt att inom det större frihandelsområdet
få upprätthålla ett sådant inbördes
handelspolitiskt samgående som
en nordisk tullunion skulle innebära,
om denna redan hade varit ett faktum
eller om åtminstone ett politiskt beslut
fattas om genomförandet av tullunionen
innan förhandlingarna om friliandelsområdet
påbörjades. Något sådant
beslut fanns inte niir förhandlingarna
inleddes mellan de sju. Det var
därför förklarligt att de icke-nordiska
länderna redan på ett tidigt stadium av
förhandlingarna mellan de sju ställde
sig avvisande till tanken att inom ra -

men för de sju upprätta en nordisk
tullunion, som skulle innebära ett annat
och snabbare schema för tullavvecklingen
inom denna union än inom
frihandelsområdet.

Det är främst i Norge som de politiska
förutsättningarna tidigare inte
funnits för genomförande av en nordisk
tullunion. Det möte, som hölls med Nordiska
rådets ekonomiska utskott i Fredensborg
i augusti gav liksom diskussionerna
på Nordiska rådets sjunde
session i Stockholm i början av denna
månad klart vid handen att den politiska
bakgrunden saknas i Norge även för
att genomföra den nordiska tullunionen
inom ramen för frihandelsområdet för
de sju. Debatten på den senaste rådssessionen
gav också klart belägg för
att de politiska förutsättningarna ej
heller förefanns i Danmark innan man
där fattat ståndpunkt till de västeuropeiska
marknadsfrågorna, liksom de ej
heller torde föreligga i dagens läge.

Vad Finland beträffar framgick det
vid mötet i Kungälv i juli i år att man
på finsk sida var beredd att acceptera
den då föreliggande planen för en nordisk
marknad. Den utveckling som nu
ägt rum återverkar naturligtvis i hög
grad på Finlands läge. Finland är inte
medlem av OEEC och har inte formellt
eller reellt deltagit i de pågående frihandelsförhandlingarna
mellan de sju.
Den finske statsministern gjorde emellertid
i Kungälv en deklaration, att
därest försöken att skapa ett frihandelsområde
inte hade något politiskt syfte,
utan endast avsåg ett handelssamarbete,
hade Finland icke ett mindre intresse
än de övriga nordiska länderna för
dessa försök. Mot bakgrunden av att
omkring en tredjedel av Finlands utrikeshandel
faller på sjustatsområdet
mot drygt en fjärdedel på sexstatsområdet
och likaså en fjärdedel på bilaterala
länder, är det naturligt att man på
finsk sida hyser ett livligt handelspolitiskt
intresse för förhandlingarna mel -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

lan de sju. Det tillkommer givetvis Finland
självt att ta ställning till frågan
om ett medlemskap i en eller annan
form i frihandelssammanslutningen.
Ett positivt ställningstagande skulle
från svensk sida hälsas med tillfredsställelse.

I det förslag till den framtida organisationen
av det nordiska ekonomiska
samarbetet, som förelädes Nordiska
rådet inför dess senaste session, har
samarbetsministrarna framhållit, att
frågan om en särskild gemensam nordisk
marknad kan aktualiseras vid en
ändrad handelspolitisk situation i Europa,
liksom om de allmänna förutsättningarna
eljest skulle förändras. Den
fortsatta utvecklingen bör därför noga
följas och möjligheterna och förutsättningarna
för genomförandet av en gemensam
nordisk marknad bevakas.

De permanenta organ, som samarbetsministrarna
föreslagit för det nordiska
ekonomiska samarbetet, det nordiska
ministerrådet eller — om man så vill
— ministerkommittén och det nordiska
ekonomiska samarbetsutskottet, innebär
inte tillskapande av några nya organ.
Det är närmast fråga om en fastare
organisering av de institutioner som
funnits sedan utredningsarbetet startade
efter Harpsundsbeslutet 1954.

I den motivering som är knuten till
förslaget om inrättande av de nordiska
samarbetsorganen anges exempel på
olika samarbetsuppgifter. Bland annat
pekas på det handelspolitiska samarbetet,
produktionssamarbetet, det finansiella
och valutamässiga samarbetet,
samordningen av den ekonomiska politiken
samt samarbetet på forskningens
och utbildningens område.

Tillskapandet av de föreslagna organen
syftar till att effektivisera det
ekonomiska samarbetet mellan de nordiska
länderna. Det är sålunda inte avsikten
att inkräkta på det samarbete
som redan nu etablerats inom ramen
för förefintliga andra nordiska organ.

Det kan med tillfredsställelse noteras,
att Nordiska rådet anslöt sig till
de nordiska samarbetsministrarnas förslag
att ge det ekonomiska samarbetet
mellan de nordiska länderna en fastare
organisatorisk form.

Stort intresse knyter sig nu till möjligheterna
att åter få i gång förhandlingarna
om en frihandelsöverenskommelse
för hela Västeuropa. Vid ministermötet
i Saltsjöbaden i juli fick experterna
i uppdrag att, förutom att utarbeta
ett konventionsutkast, även utreda
denna fråga. När nu konventionsutkastet
är färdigt kommer experterna
att gripa sig an med denna andra uppgift.
Det är naturligt att så inte kunnat
ske tidigare.

När förhandlingar kan komma att
återupptas om en frihandelsassociation
för hela Västeuropa är ännu omöjligt
att förutse. När så sker är det emellertid
av avgörande betydelse att alla
parter kommer till förhandlingarna
med möjligheter till ett flexibelt uppträdande
och en bestämd vilja att uppnå
resultat, även om det måste ske till
priset av kompromisser. De sju deklarerade
redan vid Saltsjöbadsmötet i juli
sin avsikt att försöka underlätta ett
snabbt igångsättande av förhandlingar
om upprättande av en multilateral association
mellan alla OEEC-länder. Någon
liknande deklaration från de sex har
ännu inte framkommit.

Att det inte blir någon lätt uppgift
att skapa en bas för nya förhandlingar
med de sex står fullt klart. Den handelspolitiska
situation, som kan uppstå
i Europa med å ena sidan sexstatsmarknaden
och å den andra sidan ett
frihandelsområde mellan ett antal utanför
de sex stående länder, understryker
betydelsen av en fortsatt nära samverkan
mellan de nordiska länderna i
syfte att främja en utveckling mot en
allmän nedbrytning av hindren för utrikeshandeln.

Det är också av vikt att stor uppmärk -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

samhet och förståelse visas de speciella
problem, som möter de OEEC-länder
som inte tillhör vare sig sexstatsmarknaden
eller de sjus frihandelsområde.
Dessa problem behandlades under
förhandlingarna om frihandelsområdet
i Paris. Betydelsen av ett samarbete
med dessa länder inom OEEC
har under de senaste åren bl. a. kommit
till uttryck i omfattande kollektiva
åtgärder till förmån för vissa av dessa
länder, innebärande främst avsevärd
finansiell hjälp till genomförande av
ekonomiska stabiliseringsprogram.

Frihandelsområdet mellan de sju avses
bli en öppen klubb, till vilken alla
länder kan ansluta sig som är beredda
att påta sig förpliktelserna. Traktaten
kommer att stå i överensstämmelse med
reglerna i GATT-stadgan. Handelsreglerna
kommer i princip att avse all
import av varor som har sitt ursprung
inom området. För jordbruks- och fiskeprodukter
kommer dock speciella regler
att gälla, avsedda att underlätta en
utvidgning av handeln mellan medlemsländerna.
Sjustatsområdets frihandelsvänliga
och utåtriktade karaktär
framgår bl. a. därav att några tullhöjningar
gentemot utanförstående länder
inte övervägs som ett led i samarbetet
mellan medlemmarna. Ett av planens
uttryckliga syften är att bidra till en
utveckling av världshandeln och till en
fortlöpande avveckling av handelshindren.
Däri ligger även en uppslutning
kring målsättningen i GATT att allmänt
sänka tullnivåerna. Genomförandet av
en sådan politik skulle så småningom
komma att innebära en naturlig och
automatisk utjämning av frihandelsområdesländernas
tullnivåer. I den mån
skillnaderna i de yttre tullarna sålunda
minskar skulle detta medföra att
vissa olägenheter som frihandelsområdeskonstruktionen
innebiir — bl. a.
ursprungskontrollen och risken för
snedvridning i handeln — försvunne.
Det är emellertid väsentligt, att en så -

dan utjämning främst kommer till
stånd genom en sänkning av höga tullar.

Frihandelsområdet för de sju utgör
inte något politiskt förbund. Det innefattar
inget överstatligt moment. Institutionerna
kommer att vara enkla och
nära ansluta sig till vad som tillämpats
inom OEEC. Dessa principer måste också
bli grundläggande för det vidare
samarbete i Europa som vi hoppas skall
komma till stånd inom en nära framtid.
Ett mera universellt samarbete för
handelns frigörelse förutsätter givetvis
också smidiga regler, som kan anpassas
efter lägets skiftande krav. Det bör
emellertid vara möjligt att åstadkomma
ett sådant samarbete utan att det behöver
inbegripa några politiska bindningar
eller begränsa de enskilda ländernas
rätt att själva utforma sin utrikespolitik,
sin socialpolitik och sin ekonomiska
politik i allmänhet.

Herr talman! I denna kammare har
till mig framställts två interpellationer
och en fråga, som samtliga äger nära
samband med de frågeställningar som
belysts i den i dag framförda regeringsdeklarationen.
Genom de informationer
och kommentarer som lämnats i deklarationen
har interpellationerna och
frågan i väsentliga delar besvarats och
jag kan därför begränsa mitt direkta
svar till några kompletterande synpunkter.

Herr Antonsson har vid sidan av sin
önskan om en allmän redogörelse för
sjustatsförhandlingarna och möjligheterna
till en vidare europeisk överenskommelse
frågat om jag tänker medverka
till att tillsätta en utredning rörande
övergångs- och anpassningssvårigheterna
för det svenska näringslivet i samband
med genomförandet av de europeiska
ekonomiska integrationsplanerna.
.lag vill i anledning härav enrinra
om att jag vid upprepade tillfällen —

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

bl. a. i anledning av interpellation från
herr Antonsson — inför riksdagen redovisat
i vilka former förberedelserna
för Sveriges medverkan i en frihandelsöverenskommelse
äger rum. Den särskilda
delegation som för detta ändamål
knutits till kommerskollegium har
en mycket allsidig sammansättning och
såväl härigenom som genom uppläggningen
av utredningsarbetet i övrigt är
det väl sörjt för en nära samverkan med
näringslivets olika organisationer. När
det gäller jordbruket och fisket har dessa
uppgifter åvilat jordbruksnämnden.
Jag vill gärna i detta sammanhang uttrycka
min tillfredsställelse över det
sätt på vilket denna samverkan har fungerat,
och jag finner icke skäl föreligga
att nu vidtaga några organisatoriska
förändringar i detta hänseende.

Herr Heckschers frågor avser framför
allt spörsmål rörande förhållandet mellan
sjustatsöverenskommelsen och utanförstående
västeuropeiska länder samt
möjligheterna att åstadkomma en ekonomisk
association, omfattande samtliga
OEEC-länder. Interpellanten har särskilt
hänvisat till en av Europarådets rådgivande
församling i september i år antagen
rekommendation, vari medlemsländerna
anmodas att före utgången av
mars 1960 underteckna en principdeklaration
angående bildandet av en vidare
europeisk ekonomisk association
och att återuppta förhandlingar härom
inom ramen för OEEC. Som interpellanten
framhållit hade jag tillfälle att redan
under Europarådsförsamlingens debatt
uttala mig positivt om huvudlinjerna
i förslaget. Jag vill vidare erinra
om att sjustatsgruppen redan i Saltsjöbadsrapporten
i somras gav klart uttryck
för sin önskan att snarast få i
gång sådana förhandlingar och att bibehålla
och utveckla samarbetet inom
OEEC. Denna önskan står alltjämt fast.
Med hänsyn till osäkerheten om övriga
länders inställning är det emellertid
ännu för tidigt att uttala sig om vilka

åtgärder som kan komma att föranledas
av rekommendationen. I anslutning härtill
kan framhållas att sjustatsöverenskommelsen
innehåller bestämmelser
som möjliggör för utomstående länder
att inträda som medlemmar eller att
associera sig med området på överenskomna
villkor.

Vad slutligen beträffar herr Christensons
fråga avser denna den svenska
livsmedelsindustriens konkurrensläge
inom frihandelssammanslutningen. Utan
att här gå närmare in i detalj vill jag
påpeka att man allmänt eftersträvat
sådana lösningar, att den svenska livsmedelsindustrien
icke försätts i ett
missgynnat läge i förhållande till motsvarande
industrier i övriga länder
inom området på grund av ojämnheter
i råvarupriserna. Detta har främst kommit
till uttryck i gränsdragningen mellan
industriprodukter å ena sidan och
jordbruks- och fiskeprodukter å den
andra. Till den del likväl mera kännbara
svårigheter i detta hänseende uppkommer
får interna anordningar övervägas
för att bereda berörda industrier
skäliga konkurrensvillkor.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat de båda interpellationerna
och frågan.

Härefter yttrade:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för att han i anslutning
till regeringsdeklarationen i denna
mycket viktiga fråga också har velat
besvara den interpellation som jag
har väckt kring dessa spörsmål.

Om det finns någon ibland oss som
fascineras av politisk dramatik, av en
händelseladdad utveckling på det politiska
området, där scenerna växlar
snabbt, har denne nog inte något övrigt
att önska i fråga om vad som hänt på
det område vi nu går att diskutera.
Bakom regeringsdeklarationens mycket

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

korrekta beskrivning döljer sig det fak!um,
att vi under en tidrymd av cirka
ertt år har fått uppleva, att förhandlingarna
i Paris mellan de 17 OEEC-staterna
blev resultatlösa, att sexstatsunionen
har trätt i kraft, att sjustatsområdet nu
håller på att ta form samt att som en
följd härav tanken på en nordisk tullunion
har lagts åt sidan.

Jag behöver inte spilla många ord
på det som nu är ett passerat stadium.
Det måste dock sägas att det vilar inte
så litet av tragik över denna händelseutveckling;
tragik därför att om vi betraktar
den västeuropeiska utvecklingen
efter andra världskriget, så finner vi
en markant tendens, som kännetecknas
av försök till samordning av produktionsresurserna,
en liberaliserad valutapolitik,
ett parlamentariskt samråd
mellan Västeuropas stater, allt i avsikt
att söka rehabilitera det sönderslagna
Västeuropa som fann form efter andra
världskriget. Alltifrån Marshallhjälpen
över OEEC, EPU och fram till det parlamentariska
organet Europarådet finner
vi samma tendens i samarbetssträvandena,
men när så de västeuropeiska
staterna ställs inför det verkligt avgörande
praktiska samarbetsprovet, nämligen
frihandelsplanen mellan de 17,
då delas Västeuropa i två hälfter.

Vi måste väl alla hysa en livlig förhoppning,
att denna uppdelning i två
handelspolitiska block skall kunna begränsas
till en temporär företeelse, en
etapp på vägen mot någonting bättre —-kanske vi kan säga ett misslyckande
som är betingat av praktiska svårigheter
och missriktade nationella spekulationer,
som ur helhetens intresse är
föga uppmuntrande.

Vill man efterrationalisera, kan man
naturligtvis säga, att om vi för ett år
sedan suttit inne med det erfarenhetsunderlag
som utvecklingen nu själv har
anvisat, kunde situationen i Västeuropa
i dag ha varit en helt annan. Det är väl
sålunda inget tvivel om att därest Eng -

land haft visshet om att sexmaktsunionen
skulle genomföras med så stor målmedvetenhet
och kraft som nu tycks
ske och om deltagarländerna i sexmaktsunionen,
speciellt då Frankrike,
kunde anat att ett frihandelsområde
för de sju så snabbt skulle växa fram,
skulle den handelspolitiska bilden ha
varit en annan. Måhända kan det tilläggas,
att om de skandinaviska staterna
kunnat förutse, att vi på tröskeln till
60-talet skulle finna ett Europa delat
i handelspolitiskt avseende i två hälfter,
skulle tanken på en nordisk tullunion
forcerats och drivits med större kraft.

Jag vill gärna erkänna att jag personligen
inte har varit så varm anhängare
av tanken på en nordisk tullunion
som av ett västeuropeiskt frihandelsområde,
omfattande alla 17 staterna.
Jag grundar den åsikten främst
på den realiteten, att samhandeln mellan
Nordens stater är av relativt liten
omfattning i jämförelse med våra länders
totala utrikeshandel och att en
nordisk tullunion mänskligt att döma
därför inte borde ha någon avgörande
betydelse i det större sammanhanget,
men jag måste tillstå, herr talman, att
jag allteftersom diskussionerna har
framskridit förstår att händelseutvecklingen
och de olika staternas ståndpunkter
inte så litet påverkas av irrationella
faktorer. Jag är således klar
över att man i de internationella och
intereuropeiska sammanhangen alltmer
tar hänsyn till regionala gruppbildningar
av typen nordisk tullunion. Möter
man åsikterna från en grupp av
stater, väger detta tydligen mycket
tyngre än om en ensam nation lägger
fram aldrig så relevanta åsikter. Från
den utgångspunkten måste man enligt
min mening beklaga att utvecklingen
red förbi tanken på en nordisk tullunion.

Det är intressant att notera som någonting
signifikativt för de skandinaviska
demokratiernas sätt att arbeta

2 — A ml ro kammarens protokoll 1959. Nr 2I>

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaaen m. m.

och diskutera, att här utför våra ämbetsmän
och experter ett föredömligt
tekniskt utredningsarbete som underlag
för parlamentarikernas ställningstagande,
och så blir vi plötsligt upphunna
av mera ambitiösa och målmedvetet
ledda strävanden hos de europeiska
kontinentalmakterna. Tillkomsten
av sexmaktsunionen är så mycket
mera märklig enligt min mening som
dessa stater har långt sämre historiska
förutsättningar för ett samarbete än
Nordens länder.

Får jag, herr talman, säga att samtidigt
som vi noterar besvikelsen över
Västeuropas handelspolitiska uppdelning
måste vi betrakta tillkomsten av
sexmaktsunionen som något av en avgörande
historisk händelse. Vi vet alla
hur exempelvis Tyskland och Frankrike
gång efter annan historien igenom
har drivits till tragiska och till synes
ödesbetingade motsatsförhållanden. Vi
känner dessa länders skillnad i fråga
om språk, religion och kultur. Och så
plötsligt under omständigheternas tryck,
eller kanske rättare uttryckt, i insikten
om den nya situation som Västeuropa
befann sig i efter andra världskriget,
lyckades man lägga grunden till en association
med inte bara handelspolitiska
syften, utan också mycket vittgående
politiska sådana och alltså överbrygga
de gamla motsättningarna. De
nordiska länderna, med helt andra historiska,
språkliga och kulturella förutsättningar
för samarbete, håller samtidigt
på att diskutera så länge och så
i detalj, att utvecklingen helt överraskande
rider oss förbi.

Nog, herr talman, om detta som nu är
passerat. Vi ställs nu inför två helt avgörande
frågeställningar. Den ena gäller
vilka förutsättningar som kan finnas
för en broslagning mellan de inre
sex och de yttre sju. Den andra, ur
inre politisk synpunkt inte mindre viktiga
frågan, är vad vi kan göra i form
av en intern svensk planering för att

möta den nya handelspolitiska situation
som helt hastigt uppstått i Västeuropa.
Får jag, herr talman, göra några
reflexioner kring dessa två huvudfrågor.

Jag har redan antytt att slutmålet
för våra strävanden måste vara ett allomfattande
västeuropeiskt frihandelssamarbete
— det är vi väl alla ense om.
Jag kan inte gå in på någon analys av
de två handelspolitiska blockens interna
styrka i förhållande till varandra,
men jag vill säga så mycket, att jag tror
det vore fel om vi iklädde oss supplikantens
roll och bultade på porten hos
de sex för att böna om samarbete. Jag
tror att en sådan attityd vore förhandlingsmässigt
otaktisk. Om det tillätes
en utomstående betraktare att anlägga
några synpunkter på den svenska
handlingslinjen, skulle jag vilja framhålla
följande.

För det första: Snarare än att söka
tränga oss på bör vår linje vara att i
den utåtriktade debatten påvisa de
ömsesidiga nackdelarna för hela Västeuropa
och faran för hela Västeuropa
av ett handelskrig och en bestående
ekonomisk splittring. För det andra: Vi
måste ständigt vara beredda till förhandlingar
på saklig grund. För det
tredje: Den svenska regeringen bör göra
allt som göras kan för att hålla
OEEC-organisationen levande. Vi känner
med oss att genom det som nu har
inträffat har OEEC-organisationen kommit
— vi hoppas blott temporärt — i
ett dödläge, men vi hoppas alla på en
broslagning mellan de sex och de sju.
När den dagen är inne måste OEEC ha
chansen att verka som en levande administrativ
organisation. Vi har bevittnat
den pessimism som kom till uttryck
vid Nordiska rådets session här i Stockholm
i fråga om den nordiska tullunionens
öde inför sjustatsmarknaden. Jag
skall inte försöka ge någon ingående
analys, men som lekman anser jag, att
statsminister Erlander och handelsminister
Lange har givit de mest korrekta

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

uttrycken för sakläget när de förklarat,
att de politiska förutsättningarna för
en nordisk tullunion inte varit för handen
och att de inte kunde ta på sitt
ansvar att förhala diskussionen mellan
de sju.

Jag såg i regeringsdeklarationen att
man talar om oppositionen inom det
norska näringslivet och Norges politiska
opposition. Rent lekmannamässigt
sett tror jag att vi handlar fel, om vi
ensidigt lägger ansvaret på den norska
politiska oppositionen och det norska
näringslivets tveksamhet. Jag tror att
vi för litet observerat att det även i
Danmark har rått en ganska stor oenighet
på detta område. Om man under
några år har försökt att följa debatten
i Nordiska rådet kring de här tingen,
har man visserligen fått bevittna hur
de danska politikerna från ideella och
idépolitiska utgångspunkter mycket
starkt har strukit under den nordiska
samverkans nödvändighet. Men när det
blev klart att sexmaktsunionen skulle
träda i kraft har två danska politiska
partier, nämligen Venstre och Konservativa,
visat en ganska vacklande hållning.
Samtidigt som man betonat nödvändigheten
av det nordiska samarbetet
har man sneglat på sexmaktsunionen
trots att man visste att denna har mycket
långt gående politiska syften.

Låt oss inte underskatta de förutsättningar
vi ännu har kvar för en nordisk
samverkan. Våra chanser till produktionssamarbete
måste såvitt jag begriper
vara i stort sett oförändrade, likaså
våra möjligheter till samarbete på forsknings-
och undervisningsområdet. Med
den utvecklingstrend vi nu upplever
måste det självfallet vara mycket väsentligt
för små stater som de nordiska
att man kan samverka och undgå, att
ett enskilt land lägger ut stora penningbelopp
och gör stora ansträngningar
för att uppnå ett och samma forskningsresultat.
Vi vet att vi har ännu mer att

vinna på ett rationellt produktionssamarbete
i Norden.

Får jag så, herr talman, anföra
några synpunkter på vår interna svenska
situation. Vi vet att svensk industri
har ett ganska entydigt intresse av en
friare handel. Jag tycker att vi skall
vara till freds med och glada över att
svensk exportindustri verkligen bygger
på stapelvaror som har en chans att
hävda sig i en friare marknad. Det
måste, såvitt jag förstår, innebära en
chans till ett avsevärt ekonomiskt och
industriellt uppsving, som blir till nytta
för hela vårt folkhushåll. Jag tänker på
skogsindustrien, pappers- och massaindustrien,
vår maskin- och verkstadsindustri
o. s. v. Men det är inte utan
att svensk debatt kring frihandelsplanerna
hittills ganska ensidigt dominerats
av fördelarna för vår industri. Till
bilden hör också antagliga negativa
verkningar för exempelvis textil-, läder-,
sko-, glas- och porslinsindustrierna.

På de områden där vi kommer att
möta svårigheter kan vi komma att ställas
inför ganska omfattande förändringgar
i företagens och enskilda bygders
struktur i fråga om näringslivet. Det
kan bli fråga om omflyttning och omskolning
av arbetskraft. Vissa företag
kommer att ställas inför en omfattande
omställning av sin tillverkning och produktionsinriktning.
Det är därför en
avgörande svaghet i svensk debatt kring
detta spörsmål, att vi inte ägnat de sociala
verkningarna och de industriella
strukturförändringarna någon verklig
analys.

Vad vi nu behöver är en verklig beredskapsplanering
för att möta strukturförändringarna.
För att uppnå detta
bör statsmakterna och det enskilda näringslivet
kunna mötas i förtroendefullt
samarbete kring en mycket viktig gemensam
uppgift. .lag har tidigare framfört
önskemål till handelsministern om
aa särskild utredning som kartlägger
hela detta område. För närvarande liar

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

vi en expertkommitté, som är knuten till
kommerskollegium, med företrädare
för näringslivet. Jag är den förste att
ge ett erkännande åt vad denna kommitté
har uträttat, men den expertkommitténs
uppgift är att dra upp riktlinjerna
för den direkta svenska förhandlingsståndpunkten
och att höra
hur företrädare för näringslivet ser på
dessa frågor. När det gäller vilka beredskapsåtgärder
statsmakterna och näringslivet
gemensamt kan vidtaga, då
har expertkommittén såvitt jag förstår
inte haft anledning att ägna uppmärksamhet
åt just de problemen. Jag vill
därför upprepa min vädjan till handelsministern
att han överväger efter vilka
linjer vi skall dra upp den framtida
planeringen. Det vore önskvärt att vi
fick även ett parlamentariskt inslag i
en sådan planeringskommitté.

Vi har sagt tidigare, att kreditfrågorna
utgör en kardinalpunkt. För mig
som lekman är det inte främmande, att
vi tänker oss en prioritering av det tillgängliga
investeringskapitalet — att de
företag som nödgas genomföra en omfattande
rationalisering och omställning
av sin produktion ges företräde på
kreditmarknaden.

Dessa frågor har särskild aktualitet
för småindustrien. Jag anser att vi bör
undersöka möjligheterna att inrätta ett
kreditsystem, genom vilket de mindre
företagen kan erhålla rationaliseringslån.
Det är naturligt — det hoppas jag
vi alla erkänner — att vi ger småföretagsamheten
ett handtag just därför att
denna företagsamhet saknar storindustriens
möjligheter till självfinansiering.

Man kan ha även andra önskemål. Jag
skulle t. ex. önska, att småindustrien
själv med större allvar än tidigare gick
in för att bygga upp en gemensam försäljningsorganisation.

För att i någon mån fullständiga bilden
måste jag också säga, att vi bör
ägna en mycket allvarlig tanke åt vårt
inhemska kostnadsläge. Vår lönenivå lär

ligga cirka 70 procent över genomsnittsnivån
inom sexmaktsmarknaden.
Vi har dessutom beslutat en sänkning
av arbetstiden och en tjänstepensionering
som ökar företagens kostnader.

Det är min personliga åsikt att vi
under ingångsskedet till detta nya handelssamarbete
bör inrätta vår politik
så, att vi iakttar återhållsamhet i fråga
om den privata konsumtionsökningen.
Det behöver inte sägas, att vårt lands
framtid bygger på exporten. Vi måste
satsa på en industriell uppbyggnadsexpansion
inom landet, och jag kan
inte förstå att resurserna härför kan
skapas på annat sätt än genom att man
iakttar en viss återhållsamhet i konsumtionsökningen,
att man försöker öka
sparandet och försöker föra en moderat
skattepolitik.

På längre sikt måste företagare och
löntagare här ha gemensamma intressen.
Jag tror också att man principiellt
är villig erkänna att en sådan uppläggning
är riktig, men jag tror inte att man
kommer att handla därefter.

Vi måste emellertid besinna, att kampen
om de nya marknaderna i Västeuropa
kommer att vinnas av de länder
och de företag, som mycket snabbt kan
komma ut på dessa marknader och till
konkurrenskraftiga priser bjuda ut kvalitetsprodukter
ur en högrationaliserad
produktion. Skall vårt land ta till vara
sin naturliga chans i denna fredliga
tävlan, måste vi från början ha vårt
näringsliv i högsta trim. När övergångstiden
är till ända och svensk industri
hunnit stabilisera sin ställning
i detta nya handelspolitiska system bör
vi ha möjlighet att kompensera dessa
temporära uppoffringar i form av en
väsentligt höjd standard — en standardökning
som helt enkelt kan utbli,
om vi inte handlar försiktigt i ingångsskedet.

Den svenska exportindustrien ställs
inför vad man skulle kunna kalla dubbelverkande
svårigheter, nämligen dels

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

anpassning till sjustatsmarknaden och
dels den tullpolitiska diskrimineringen
från sexstatsgruppen.

Herr talman! Vi kan inte tänka oss
en direkt anslutning till sexstatsgruppen
på grund av dess politiska syften.
Det är tillfredsställande att regeringsdeklarationen
klart säger ifrån, att sjustatsavtalet
inte innehåller politiska
bindningar eller begränsar de enskilda
ländernas frihet att utforma sin utrikespolitik.

Nordiska rådets president, professor
Ohlin, yttrade i sitt hälsningstal till rådet,
att de små staterna överallt anar
att deras tid av helt oberoende är förbi
och att de regionala gruppbildningarnas
tid är inne. Det kan ligga mycket
av visionär syn i de orden. Vi måste
emellertid — och här tror jag inte det
föreligger någon skillnad mellan herr
Ohlins och min egen uppfattning —
tänka oss in i att vi har en särställning
som ett av de få alliansfria länderna i
Västeuropa. Jag skulle vilja uttrycka
det så, att om vi en dag ställdes inför
frågan att acceptera mycket långtgående
begränsningar i vår nationella suveränitet
till förmån för överstatliga institutioner
i någon framtida form av
association, skulle jag utan tvekan välja
att behålla vårt traditionella — en del
kallar det ålderdomliga — nationella
system, även om detta skulle ske till
priset av en standardökning i något
långsammare takt.

Vi har här också ett särskilt ansvar,
nämligen hänsynen till Finlands speciella
läge, som jag tror att vi i detta
sammanhang bör ta största möjliga hänsyn
till och vars betydelse vi inte bör
underskatta.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! 1 likhet med den föregående
ärade talaren ber jag att fa
tacka herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet för de svar han

lämnat, både det egentliga interpellationssvaret
och det svar som innefattas
i den av regeringen lämnade redogörelsen.

Såvitt jag förstår framgår det av
nämnda redogörelse, att sjustatsöverenskommelsen
nu står inför sin fullbordan
och att de meningsskiljaktigheter
— eller öppna punkter, som det heter
-— som kan stå kvar knappast är av sådan
betydelse, att någon av parterna
kommer att låta dem spräcka förhandlingarna.

Nu är givetvis det uppnådda resultatet
i och för sig ännu så länge bara
det näst bästa. Såväl herr statsrådet som
herr Antonsson har ju också framhållit,
att överenskommelsen egentligen
inte är vad vi helst hade önskat. Men
trots allt måste det sägas vara ett glädjande
resultat som nåtts. Det finns väl
heller ingen här, som är angelägen om
att aktualisera den alternativa tanken
på en anslutning till sexstatsgruppen.
En sådan anslutning hade för övrigt
knappast varit möjlig. Men även om
den hade varit möjlig hade den inte varit
önskvärd.

Det är också tydligt att de sju länder,
som nu står i begrepp att skapa en egen
sammanslutning, kompletterar varandra
väl ekonomiskt. På sätt och vis kompletterar
de varann bättre än vad sexstatsgruppens
länder inbördes gör. Det
finns väsentliga möjligheter till ökat
handelsutbyte mellan de sju länderna.
Det är också sannolikt att sjustatsgruppen
— det skulle inom parentes sagt
vara utmärkt, om vi hade ett namn på
denna grupp, så att vi kunde kalla den
för något annat; att säga det europeiska
frihandelsområdet kan ju vålla missförstånd
— har vissa förutsättningar att
öka sin konkurrenskraft utåt genom
den sammanslutning som nu kommit till
stånd. Ur specifikt svenska synpunkter
måste väl bland annat de ökade möjligheterna
att vinna tillträde till den brittiska
marknaden vara ett påtagligt plus.

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

Naturligtvis får man ingenting gratis,
och även denna överenskommelse har
fått köpas till priset av vissa eftergifter,
men priset har knappast varit oöverkomligt.
De viktigaste eftergifterna har
måhända varit de som Sverige har fått
göra till de övriga nordiska länderna
inom gruppen, alltså eftergifter som
skulle ha kommit i fråga vare sig vi
rört oss inom ett mera begränsat område
eller på ett vidare fält. Ett litet
frågetecken vill jag dock sätta när det
gäller den del av förhandlingsresultatet,
som brukar kallas för jordbruksområdet.
Statsrådet rör sig i redogörelsen
med tämligen allmänna talesätt, och det
kanske finns anledning förmoda, att
överenskommelsen på den punkten
kommer att få en relativt allmän karaktär.
Statsrådet hänvisar till möjligheterna
till bilaterala överenskommelser
inom den multilaterala överenskommelsens
ram, och det är väl ganska klart,
att om vi skall kunna hävda oss i sådana
bilaterala överenskommelser på
jordbrukets område, så kommer det att
krävas både hårda förhandlingar och
skickliga förhandlare. Där är resultatet
ännu inte uppnått. Man kan endast
hoppas, att det skall bli möjligt att där
nå ett resultat, som också ur svensk
jordbrukssynpunkt är tillfredsställande.

Sverige har av allt att döma spelat en
ganska betydande roll vid denna överenskommelses
tillkomst, och därmed
har Sverige också ett betydande ansvar
för överenskommelsens fortsatta bestånd.
Den är ju inte en traktat, där
man i detalj har utformat varenda
punkt. Åtminstone har jag uppfattat
statsrådets redogörelse så, att man
tänkt sig att en hel del frågor skall
kunna klaras upp genom ömsesidig god
vilja — och det är mycket bra att man
gör så. Många gånger är det lättare att
komma överens, om man försöker klara
problemen från fall till fall, än om man
i förväg reglerar alla möjligheter i särskilda
paragrafer.

Statsrådet talar emellertid också i
redogörelsen om majoritetsbeslut i vissa
fall. Det är här fråga om ekonomisk,
inte politisk integration. Men så intimt
som dessa ting hör samman, är det i
varje fall mycket som tyder på att det
kommer att krävas ett mera intimt ekonomiskt
samarbete, ett samarbete som
sträcker sig även till den ekonomiska
politikens område, om överenskommelsen
skall kunna leda till åsyftade resultat.
Jag har för min del inte det
ringaste att invända emot den saken.
Jag tycker det är rimligt.

Vad gäller de resultat som hittills
vunnits vid de förda förhandlingarna,
vågar jag här framföra en lyckönskan
till statsrådet Lange och de tjänstemän,
som efter regeringens direktiv har skött
arbetet med dessa förhandlingar. Jag
lyckönskar inte minst till att man tydligen
har kunnat komma fram till en lösning
av den segslitna och för varje frihandelsområde
besvärliga frågan om varornas
ursprung. Det är ett mycket
glädjande resultat. Jag tycker att vi bör
lämna regeringen vårt fulla stöd vid genomförandet
av denna överenskommelse,
och jag tror mig veta att min
uppfattning på den punkten delas av
högerpartiet. Vi har för vår del ingen
som helst önskan att lägga några stenar
i vägen för den överenskommelsens
genomförande. Tvärtom!

Även när det gäller de nordiska problemen
delar jag för min del regeringens
grunduppfattning. Det skulle ha varit
en stor fördel, om en nordisk överenskommelse
hade varit färdig, när förhandlingarna
om sjustatsgruppen började.
De länder som ingår i Beneluxområdet
har uppenbarligen haft stor
fördel av att deras samarbete var klart,
innan sexstatsgruppen bildades. Nu blev
det inte så, men i dagens läge är det väl
uppenbart, att behovet och önskemålet
om ett nordiskt ekonomiskt samarbete,
hur viktigt det i och för sig kan vara,
måste komma i andra rummet efter

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

önskemålet att få fram ett samarbete
på en vidare grundval. Jag tror att regeringen
har gjort klokt i att inte ge sig
in på något, som kunnat äventyra detta
samarbete på en vidare grundval.

Vad som däremot är önskvärt är givetvis,
dels ett fortsatt nordiskt samarbete
inom den nya organisationens
ram — så långt detta låter sig göra —
och dels att också på det handelspolitiska
området tillvarata de möjligheter
till fortsatt utbyggnad av de nordiska
kontakterna som kan förefinnas.

Jag menar alltså dels ett samarbete
mellan de nordiska länderna, när det
gäller genomförandet av den politik
som sjustatsgruppen avser att åstadkomma,
ett samarbete av samma slag
som vi haft exempelvis inom Förenta
Nationerna med andra nordiska länder,
men dels också att man inte försummar
de möjligheter som kan finnas att
tillgodose de specifikt nordiska intressena
inom organisationens ram. Så
länge vi inte har någon avtalstext framlagd
är det inte heller så alldeles lätt
att säga vilka dessa möjligheter är, men
på vissa punkter kan man kanske ändå
se något som bör tas upp.

Det är här en viss skillnad mellan
vårt förhållande till det ena och det andra
av de nordiska länderna. Det vill
förefalla, som om man i både Danmark
och Norge på senare tid haft ett ganska
svalt intresse för den fortsatta utbyggnaden
av det nordiska samarbetet och
att man där liksom i Sverige har givit
förtur åt det nu aktuella avtalet och
menat, att de danska och norska intressena
liksom våra bäst skulle tillgodoses
inom ramen för en sådan överenskommelse.

Finland befinner sig härvidlag i ett
annat läge. Ur Finlands synpunkt skulle
det nordiska samarbetet utan tvivel ha
medgivit särskilt stora möjligheter till
en anknytning, möjligheter som nu kanske
kommer att försvagas. Finland hade
genom sitt inträde i Nordiska rådet ta -

git första steget till att återuppliva den
nordiska anknytningen. Det är möjligt
att tendenserna i den riktningen nu blivit
litet svårare att upprätthålla. Särskilda
förpliktelser har vidare de andra nordiska
länderna också mot Island. Både
när det gäller Finland och när det gäller
Island har Sverige, särskilt på
grund av sin roll under förberedelsearbetet,
anledning att följa den fortsatta
utvecklingen med mycket stor uppmärksamhet
och se vad man kan göra
för att tillgodose önskemålen om båda
dessa länders närmare anknytning till
den överenskommelse, som ju ur vår
synpunkt kan synas utgöra även ett
nordiskt intresse. Jag föreställer mig,
utan att veta det med någon säkerhet,
att man å andra sidan kan räkna med
att Storbritannien har ett visst intresse
av att Irland på något sätt också ordnas
in i det ekonomiska system det här är
fråga om.

Det behöver väl inte sägas, att Finlands
fulla anslutning till sjustatsöverenskommelsen
ur alla synpunkter skulle
hälsas med tillfredsställelse i Sverige.
Finland är visserligen en farlig konkurrent
till oss på vissa områden, men
det hindrar inte att vi kulle önska ett
sådant samarbete. Om emellertid Finlands
regering, som här måste träffa
ett avgörande relativt snabbt, inte anser
sig böra eller inte anser sig nu vara
i tillfälle att gå med på en sådan fullständig
anslutning, bör man söka
andra lösningar. Många tecken tyder
ju på att förhållandet är sådant — den
finske statsministerns allra senaste uttalande
tyder ju inte på att han överväger
något direkt förslag om Finlands
fulla anslutning till sjustatsöverenskommelsen.
Det är väsentligt, att man
i det nya avtalet såsom här är sagt har
en s. k. associationsklausul, det vill säga
en möjlighet att skapa .samarbete med
andra länder även om de inte helt ingår
i sjustatsgruppen. Från svensk sida
bör man enligt min uppfattning be -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

stämt hålla på att en sådan klausul skall
få en positiv tillämpning när det gäller
Finland och såvitt möjligt också när det
gäller Island.

Över huvud taget får vi aldrig glömma
bort, att vad som här skett bara är
det näst bästa. Idealet hade varit om
vi hade lyckats uppnå ett allmänt europeiskt
frihandelsområde, till vilket en
färdig nordisk marknad hade kunnat
anslutas. Det lyckades vi inte med. Jag
vill för min del inte alls lägga skulden
på svenska regeringen. Men när jag här
ger den svenska regeringen mitt stöd
och lyckönskar den till de vunna resultaten,
är det naturligtvis under förutsättning
att regeringen i fortsättningen,
så som framgår av regeringsdeklarationen
i dag, inte slår sig till ro med
de resultat som nu är vunna utan omedelbart
börjar arbeta på att komma vidare.
Detta gäller förhållandena till
andra nordiska länder, särskilt Finland
och Island, men också den större, allmänna
västeuropeiska enheten, och det
av flera skäl.

Sjustatsgruppen är visserligen ekonomiskt
relativt väl konstruerad, men
geografiskt är den en liten aning besynnerlig.
De trafikproblem som kommer
att uppstå mellan dessa länder är
inte alldeles utan sin ekonomiska betydelse
de heller. Därtill kommer, att även
sjustatsmarknaden antagligen är för liten
för att man fullt ut skall uppnå de
gynnsamma ekonomiska resultat vi hade
hoppats på av en större marknad. Och
slutligen, när man nu av olika skäl inte
kan få någon politisk enhet i Europa,
så får vi därför ändå inte släppa tanken
på att åtminstone eftersträva en ekonomisk
västeuropeisk enhet. Det vore
oriktigt att som motsats till en sådan
ställa tanken på samarbete med exempelvis
de underutvecklade länderna.
Tvärtom är dessa länder i hög grad beroende
av att finna marknad för sina
varor i Europa, och det blir lättare för

dem ju större den ekonomiska enheten
är.

Fortsättningen brådskar. Det går inte
att sätta sig ned och vänta. Industrien
och över huvud taget hela näringslivet
måste vidta vissa förberedelser. Väntar
vi för länge, kan det bli för sent för att
vi skall nå resultat.

Här måste jag med ett par ord beröra
frågan om vårt förhållande till
EEC, alltså sexstatsgruppen. I regeringsdeklarationen
på den punkten finns
det ingenting som jag skulle vilja resa
någon invändning mot, men däremol
har ibland i referaten av statsrådet
Langes egna anföranden lyst igenom en
rent negativ värdering av Romavtalet
och sexstatsgruppens tillkomst. Jag kan
inte dela den uppfattningen. Sexstatsmarknaden
har haft påtaglig framgång
hittills, och många tecken tyder på att
den inte bara ekonomiskt utan också
politiskt varit till nytta för medlemmarna.
Jag tvivlar också på att vi utan
sexstatsgruppens bildande, utan Messinaförhandlingarna,
skulle ha kommit så
långt vare sig när det gäller att skapa
en sjustatsöverenskommelse eller ens
när det gäller det mera omfattande
västeuropeiska samarbetet. Jag tror att
den omständigheten att här höll på att
växa fram en relativt fast enhet var ett
av skälen till att man över huvud taget
på många håll i Europa blev övertygad
om nödvändigheten av att skapa en större
europeisk marknad.

I fortsättningen måste vi också i en
eller annan form ha en fredlig samlevnad
— och kanske litet mera —• med
sexstatsgruppen och dess medlemmar.
Jag är ense med herr Antonsson om att
vi inte skall bulta på dörren och tigga
om samarbete, men jag tror å andra sidan
inte heller att det är någon mening
med att rikta angrepp mot sexstatsgruppen
eller dess medlemmar. Det
yttrande om den tyske förbundskanslern
och den unga flickan Marianne, som
enligt uppgift fällts av statsrådet och

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

chefen för handelsdepartementet, kanske
ur den synpunkten var en smula
egendomligt. Jag kan förstå, att skämtet
kunde vara lustigt, men yttrandet
var nog inte så särskilt diplomatiskt.
Även om det som statsrådet sade om
gamla herrar i allmänhet kan vara riktigt,
så tror jag att gamla herrar också
är ganska måna om sin värdighet, och
det finns ingen anledning att i onödan
såra dem på den punkten.

I sak tror jag däremot inte på den lösning,
som sexstatsgruppens kommission
varit inne på, nämligen att man skulle
ha bilaterala förhandlingar mellan de
sex å ena sidan och de sju å den andra.
Det är knappast på den vägen vi kan
komma fram. Jag står i stället fast vid
den uppfattning, som Europarådets rådgivande
församling enhälligt anslöt sig
till i deklaration nr 210, att man skulle
principiellt slå fast kravet på en större
enhet och att man skulle göra det i sådan
form, att man under en övergångstid
hade möjligheter att få ett i viss mån
preferentiellt system i den europeiska
handeln. Jag tror också att det är angeläget
att man försöker möjliggöra ett
samarbete, som innefattar inte bara de
sex och de sju utan även Kanada och
Förenta staterna. Jag tror att det är
viktigt och riktigt som det sägs i regeringsdeklarationen,
att detta måste göras
även om priset är en ömsesidig vilja till
kompromiss, d. v. s. en vilja till kompromiss
även från vår sida. Jag tror
att det är viktigt att initiativ till fortsatta
förhandlingar tas så snart som
möjligt, exempelvis vid det möte som
inom OEEC-organisationen måste äga
rum någon gång i höst.

över huvud taget är det mycket angeläget,
att organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete får fortleva.
Den kan bli ett verktyg för en
utvidgad integration och för ett samarbete
under en övergångsperiod; den
har kontakter med Kanada och Förenta
staterna, och den har eu utrednings- och

administrationsapparat som bör utnyttjas
av både de sju och de sex. Naturligtvis
sammanhänger denna min uppfattning
om OEEC också med att jag
över huvud taget sätter ett mycket stort
värde på bevarandet av de europeiska
samarbetsorganen. Från regeringens
sida har ibland uttalats att exempelvis
Europarådets rådgivande församling
skulle syssla enbart med ekonomiska
frågor och inte med politiska. Om den
skall kunna syssla med ekonomiska
frågor, är det emellertid en förutsättning
att de ekonomiska frågorna i Europa
över huvud taget behandlas på multilateral
grund.

Det inte minst viktiga kravet för framtiden
är att man i den inre ekonomiska
politiken drar konsekvenserna av de
betydelsefulla handelspolitiska avgöranden
som nu håller på att träffas. Det
svenska näringslivet får genom denna
överenskommelse större möjligheter till
export, om det förmår hävda sig i konkurrensen.
Detta ställer krav. Inte minst
ställer det krav på hänsyn till exportindustrien.
Vi får också genom denna
överenskommelse en närmare anknytning
till länder som Storbritannien och
Schweiz, vilka för en annan ekonomisk
politik än vi gör. Det bör ge anledning
till vissa jämförelser och till ömsesidiga
lärdomar.

Samtidigt är det klart att sjustatsöverenskommelsen
inte enbart för med sig
fördelar. Vad finns det som gör det?
För vissa industrier och för en hel rad
småföretag kommer sannolikt svårigheterna
att överväga. Jag skall inte föregripa
vad herr Christenson i Malmö
kommer att säga speciellt om livsmedelsindustrien.
Men det är alldeles uppenbart
att livsmedelsindustrien hör till
de områden som här möter särskilda
svårigheter. Dessa svårigheter för speciella
grupper inom industrien och för
speciella företag måste kompenseras genom
att vi för en företagsvänlig politik
på andra områden. Jag har frågat förut

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

och jag ber att denna gång få upprepa
min fråga: Är regeringen beredd att i
den inre politiken dra konsekvenserna
av detta att i fortsättningen föra en politik
som mera än hittills är direkt inriktad
på att tillgodose företagens ekonomiska
intressen? Om så är fallet innebär
sjustatsöverenskommelsen också
möjligheter till mycket stora ekonomiska
fördelar för det svenska näringslivet.
Om så inte är fallet kommer de svenska
företagens svårigheter däremot att öka
till följd av en anslutning till en större
marknad. Man kan bara hoppas att det
enligt min mening glädjande intresset
för sjustatsmarknadens tillkomst som
regeringen visat verkligen också skall få
de erforderliga konsekvenserna i den
inre ekonomiska politiken.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min enkla fråga.

Jag skall inte belasta denna handelspolitiska
debatt med detaljer. Min fråga
gällde rent allmänt om livsmedelsindustrien
kan anses vara konkurrenskraftig
på hemma- och exportmarknaden,
när vi gör vårt inträde i det frihandelsområde
den planerade sjustatsmarknaden
utgör.

Sverige exporterar produkter för ca
11 miljarder kronor årligen, och det
gäller att bygga ut denna handel ytterligare.
En viktig förutsättning för en
expansiv utrikeshandel är att vi har en
konkurrenskraftig livsmedelsindustri. 1
Danmark, Holland, Schweiz och Storbritannien
har livsmedelsindustrien utvecklats
kraftigt under efterkrigsåren.
Den svenska livsmedelsindustrien måste
få chans att konkurrera på lika villkor
med utländska tillverkare. Våra jordbrukspriser
ligger 40 å 45 procent över
de s. k. världsmarknadspriserna, och
detta utgör ett handicap i konkurrensen.
På lång sikt skulle rent affärsmässigt
en livaktig hemmamarknad och en

konkurrensduglig livsmedelsindustri
vara till gagn för det svenska jordbruket.

Statsmakterna och speciellt regeringen
har genom sin skattepolitik försvagat
förutsättningarna för livsmedelsindustriens
slagkraft i den kommande
sjustatsmarknaden. Punktskatterna på
choklad, konfektyrer och käx uppgår
nu till 65 procent, vilket har en hämmande
inverkan på fabrikationen. Ovanpå
denna skatt vill regeringen lägga en
allmän omsättningsskatt, vilket betyder
75 procent vid den slutliga utförsäljningen.
Herr Antonsson och centerpartiet
går ännu längre. I en motion har
centerpartiet föreslagit, att punktskatterna
på dessa varor skall höjas med
ytterligare 25 procent. Jag vill upplysa
om att varje procent i omsättningsskatt
ovanpå de 65 procenten betyder ett tilllägg
på 2,6 procent. Chokladindustrien
inlevererar nu på grund av regleringsavgifterna
ca 20 miljoner kronor, men
samtidigt får den betala 5 miljoner kronor
i skatt för regleringsavgifterna.

Den engelska chokladindustrien är
inte belastad med dylika punktskatter
och köper råvarorna billigare. Under
sådana förhållanden får man räkna med
en ökad försäljning på Sverige från de
brittiska fabrikanternas sida. Nya skatter
på här ifrågavarande varor i vårt
land kommer i den gemensamma marknaden
att betyda minskad produktion
inom landet, ökad import och nedläggande
av fabriker. Den punktbeskattning
som, om jag inte missminner mig,
infördes 1941 har ju medfört att 25 chokladfabriker
upphört. Med andra ord:
vi kommer att på detta varuområde delvis
bli utslagna, med arbetslöshet som
följd.

Det nya handelspolitiska läget kommer
således inom vissa branscher att
medföra betydande och djupgående
omvälvningar. Att ställa om driften eller
skapa nya försäljningsorganisationer
går inte i en handvändning inom

Tisdagen den 17

Meddelande betr. det västeuropeiska och

svar på interpellationer och frågor ang.

det praktiska affärslivet. Vi närmar oss
snabbt det magiska datum, den 1 juli
19G0, när tullarna skall sänkas med 20
procent.

Då jag nu fått ordet, herr talman,
tillåter jag mig att knyta några mycket
korta reflexioner till dagens regeringsdeklaration.
Det är ganska ovanligt i
riksdagen att svar på interpellationer
och en enkel fråga föregås av en lång
regeringsdeklaration. I det danska folketinget
och i den finska riksdagen
fick ledamöterna fyra dagar på sig att
fundera över en liknande regeringsdeklaration
om sjustatsmarknaden. Vi
hade nog också behövt litet tid att studera
regeringsdeklarationen i denna
stora fråga.

Det är viktigt, som handelsministern
framhöll, att administrationen av frihandelsområdet
är så enkel som möjligt.
Handelsministern omnämner emellertid
inte det engelska förslaget — vilket
tillstyrkts från norskt och danskt
håll — att ett rådgivande organ bör
skapas inom frihandelsområdet, bestående
bland annat av representanter för
det merkantila livet. Ett samarbetsråd
mellan det praktiska livets män och
ämbetsmännen behövs, och det är även
nödvändigt att samarbeta när det gäller
den lagstiftning som berör det kommersiella
livet.

Ur principiell synpunkt har jag ingen
invändning mot frihandelsområdet,
och jag vill ge handelsministern en
eloge för den utförliga redogörelse han
i dag lämnat riksdagen. Jag tror det är
mycket viktigt att man öppenhjärtigt
diskuterar porblemkomplexet inför detta
forum. En hemlig konversation i utrikesnämnden
är varken önskvärd eller
tilltalande, utan det mesta möjliga av
materialet bör redovisas inför riksdagen.
Hemliga traktater tillhör inte demokratiens
väsen.

Den svenska politiska och affärsinriktade
opinionen kände sig ganska
konfunderad då planerna utarbetades

november 1959 Nr 26 27

nordiska ekonomiska samarbetet, tillika
den planerade sjustatsmarknaden m. m.

så snabbt under sommarens lopp. Den
allmänna anslutningen till sjustatsplanen
härleder sig främst ur tanken, att
något måste göras och att vi inte kan
hålla oss utanför den europeiska kretsen.
I Danmark ansåg man frågan så
betydelsefull, att regeringen inkallade
folketinget till ett extra sammanträde.

Ur nordisk synpunkt är det beklagligt,
att den nordiska tullunionen har
kastats över bord. Ett nordiskt förbund
hade nu varit av stor betydelse ur förhandlingssynpunkt.
Man får hoppas att
de nordiska intressena i de yttre sju
bevakas genom ett enhetligt uppträdande
utåt. Norden är en stark köpmarknad,
som kan väga tungt i vågskålen när det
gäller omfördelning av den europeiska
handeln.

Skapandet av det lilla frihandelsområdet
innebär för England en återvun
nen prestige efter de misslyckade förhandlingarna
i Paris. Sexstatsmakternas
gemensamma marknad är en störande
faktor i den brittiska utrikes- och handelspolitiken.
Inom sjustatsgruppen befaras
allmänt, att Storbritannien kommer
att få en alltför stor dominans.
England har två tredjedelar av de sju
ländernas samlade produktion. I engelska
affärskretsar räknar man med att
kunna öka exporten till Sverige med
50 procent under de närmaste åren.

Enligt den plan handelsministern
skisserar skall medlemsstaterna stegvis
avskaffa gällande tullar på importerade
varor från länder inom frihandelsområdet.
En sänkning med 20 procent skall
vara genomförd till den 1 juli 1960 och
tullarna skall vara helt avskaffade till
den 1 juli 1970, enligt en plan som förutsätter
10 procents tullreducering årligen.

De länder som har höga tullar när
avtalet träder i kraft blir i viss mån
gynnade. Lågtulländer såsom Sverige
kommer däremot i ett sämre läge. Låt
oss ta personbilarna som exempel.

England har 30 procents tullskydd

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

på personbilar. Efter fem år har detta
land fortfarande 15 procent av tullskyddet
kvar, alltså lika mycket som Sverige
har 1959, medan Sverige efter fem
år endast har 7,5 procents tullskydd.
Tullsatsernas höjd spelar uppenbarligen
en stor roll när avtalet träder i kraft
mellan sjustatsmakterna. I Danmark har
skoindustrien gjort framställning till
regeringen om ett högre tulläge, på 25
procent. Man vill ha kompensation för
valutarestriktionernas successiva avveckling.

Handelsministern nämnde att kvantitativa
importregleringar och kvoter
skall avvecklas i samma takt som tullarna.
De länder som har höga tullar eller
skyddas av högprotektionistiska valutaregleringar
eller importkvotering klarar
övergångsproblemen bättre i sjustatsmarknaden.
Men Sverige har låga tullar
och praktiskt taget inga importrestriktioner.
Det kan bli besvärligt för en del
branscher, såsom jag tidigare antytt.

Vid en ytlig bedömning måste man
i varje fall dra den slutsatsen, att England
har gjort en relativt god bytesaffär;
engelsmännen har ju god internationell
förhandlingsvana och är skickliga
affärsmän. Ur svensk affärssynpunkt
blir det intressant att följa den
merkantila utvecklingen efter den 1
juli 1960.

Sverige kan inte i det nya handelspolitiska
läget föra vilken politik som
helst, om vårt land skall klara sig i den
internationella konkurrensen. Direkta
och indirekta skatter kan bli en belastning
för vår ekonomiska slagkraft och
styrka. Danmark, exempelvis, ämnar för
sin del göra sin entré i frihandelsområdet
med sänkta skatter.

Förslaget från regeringens sida om
skapandet av en frihandelsmarknad
mellan de yttre sju innebär för Sveriges
vidkommande en kommersiell omdaning
— ja, en ekonomisk omvälvning
i liberalistisk riktning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till den lyckönskan som herr Heckscher
för en stund sedan framförde till
regeringen för att det har lyckats att
uppnå en överenskommelse i fråga om
bildandet av ett frihandelsområde för
de sju staterna, vilken nu praktiskt taget
kan anses vara klar. Det är givet
att denna lyckönskan inte innebär något
betyg i fråga om det sätt, på vilket
arbetet för åstadkommande av denna
överenskommelse skötts i det ena eller
andra avseendet. Det innebär inte att
jag avhänder mig rätten till kritik på
vissa punkter. Men det innebär att jag
betraktar det som en betydelsefull sak,
att man kunnat uppnå en överenskommelse
av i stort sett acceptabelt slag.

Jag tror för min del att ingen annan
väg var möjlig för Sverige, sedan förhandlingarna
om ett större västeuropeiskt
frihandelsområde hade brutit
samman i slutet av förra året. Jag kan
hänvisa till att jag redan i början av
innevarande år mycket bestämt förordade
en politik av det slag som regeringen
också slagit in på utan att jag
därför alls vill göra gällande, att regeringen
har lyssnat till några råd från
min sida. Jag konstaterar bara, att jag
har samma uppfattning i dag som jag
hade den gången.

Jag vill gärna tillägga att jag inte,
som det ett ögonblick föreföll mig
att herr Heckscher gjorde, betraktar
sjustatsgruppen såsom på något sätt
onaturlig. Jag har alltid vänt mig mot
det betraktelsesätt, som särskilt från
nazistiskt håll fördes fram för 20 å 25
år sedan, enligt vilket man talade om
Europa och därmed menade kontinenten
med uteslutande av England och där
man fäste en sådan vikt vid att området
skulle hänga samman geografiskt.
Jag tillät mig då att påpeka, att det är
mycket viktigt för stridsvagnar att området
hänger samman geografiskt, men
vad handeln beträffar sker den ofta

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

bättre och billigare till sjöss, eftersom
transportkostnaderna sjövägen är lägre.
Jag tror därför att vi helt och hållet
skall frigöra debatten om dessa stormarknader
från synpunkten, att det ena
eller andra skulle vara mera naturligt
eller att den konstellation vi nu har
framför oss skulle resa mycket allvarliga
trafiksvårigheter.

Herr talman! Det finns synpunkter
på denna överenskommelse, som berör
frågor, vilka ännu befinner sig på förhandlingsstadiet
och som därför inte
gärna nu kan beröras här i kammaren.
Jag förbehåller mig givetvis rätten att
vid ett senare tillfälle eventuellt återkomma
till frågor av denna art.

Får jag lov att göra ett påpekande av
i någon mån principiell innebörd. Det
förefaller väsentligt, att de processregler
som möjliggör en indelning av varor i
sådana som så småningom skall komma
in tullfritt och sådana som skall tullbehandlas
på vanligt sätt inte utformas
så, att de tar över regeln om den 50-procentiga manufaktureringen som ett
avgörande villkor för tullättnader och
tullfrihet. Jag saknade i handelsministerns
förklaring i dag ett klart konstaterande
av detta. Jag vore tacksam,
om handelsministern här ville komplettera
förklaringen med en redogörelse
för hur det förhåller sig: om det fortfarande
är så, att 50-procentsregeln tar
över dessa processregler, som ju väsentligen
har tillkommit för att underlätta
administrationen och tillämpningen.
Det kan t. ex. för grenar av textilindustrien
vara av icke ringa betydelse, att
man fasthåller vid att 50-procentsregeln
får lov att åberopas som en regel som
tar (iver själva proccssreglerna.

Vad livsmedelsindustrien beträffar
har herr Christenson i Malmö redan
framhållit några synpunkter. Han betonade
vilken stor vikt man måste tillmäta
de svårigheter som den svenska
skattepolitikens utformning kan komma
att medföra. Jag vill för min del

livligt ansluta mig till herr Christensons
uppmaning till regeringen att ta
mycket allvarligt på detta spörsmål.

Sedan tvingas jag, herr talman, att
återkomma till en fråga, som handelsministern
och jag har diskuterat åtminstone
tre gånger, i stort sett från
samma utgångspunkt och med det resultatet,
att handelsministern sagt: Ja,
jag är så gräsligt intresserad så. Men
sedan blir det liksom inte mera. Jag
tänker på detta att skall man verkligen
få sjustatsöverenskommelsen att fungera,
skall det bli möjligt att undvika allehanda
tillfälliga restriktioner med tanke
på arbetslöshet o. d., så måste vi
få till stånd en energisk samordning av
konjunktur- och sysselsättningspolitiken.
När nu handelsministern var gång
säger att han är så väldigt intresserad
av detta men har svårt att vinna gehör
för det i utlandet, så undrar man, herr
talman, om inte detta intresse någon
gång skulle kunna leda till att handelsministern
åtminstone för egen del på
eget initiativ talade litet om denna viktiga
aspekt på frågan. Men i sin förklaring
i dag underlåter handelsministern
omsorgsfullt varje diskussion om detta
viktiga spörsmål. Man brukar säga: Varav
hjärtat är fullt, därom talar munnen.
Om man vågar vända på satsen, får jag
säga, att i så fall är handelsministerns
hjärta inte fullt av intresse för denna
viktiga sida av sysselsättningspolitiken
och denna viktiga sida av problemet
hur vi skall få en sådan frihandelsöverenskommelse
att fungera inte bara ett
och två år utan längre framåt i tiden.
Därför vågar jag, herr talman, framhålla,
att detta är en sak, som den
svenska regeringen bör kunna driva på
ett annat siitt än att hänvisa till något
som möjligen kan vara sagt vid en eller
annan hemlig överläggning. Frågan bör
drivas på ett sådant siitt, att man får
stöd av allmänna opinionen i en del av
de andra liinder, som skulle beröras av
en dylik politik.

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

Hur viktigt det är att vidmakthålla
en relativt full sysselsättning och undgå
protektionistiska framstötar blev ju
belyst av den fria fackföreningsrörelsens
uttalande efter en sammankomst
— jag tror det var i London — för en
eller ett par månader sedan. Där framkom
vissa tankegångar, som väl något
förenklat kan sammanfattas på följande
sätt: är det fråga om val mellan
arbetslöshet och handelsrestriktioner,
så skall man tillgripa handelsrestriktionerna.
Jag vill inte i och för sig
kritisera attityden i annat avseende än
att den onekligen talar bara om sakens
ena sida, men jag tycker att den belyser
betydelsen av att man här söker
skapa en sådan situation, att de allvarliga
svårigheter icke kan uppkomma,
som eljest utan tvivel inställer sig.

Beträffande det svenska jordbrukets
problem har regeringen med tanke på
bland annat Danmark avgivit en förklarig,
där man säger att den svenska jordbrukspolitiken
inte tar sikte på en ökad
jordbruksproduktion. Formuleringen av
denna förklaring, som ju kan komma
att åberopas många gånger vid framtida
internationella förhandlingar, inte
bara av Danmark utan även av andra
stater, är måhända inte så lycklig. Ty
en sak är att vår politik inte tar sikte på
att främja en ökning av produktionen,
men en annan sak är, att det kan ligga
så till, att en rationalisering av det
svenska jordbruket under vissa perioder
och i vissa avseenden ofrånkomligen
medför en viss ökning av vår
produktion. Möjligheterna att rationalisera
kan vi inte avhända oss. Jag befarar
att formuleringen av denna förklaring
är sådan, att den kommer att åberopas
mot oss om i framtiden produktionen
växer, trots att jordbrukspolitiken
inte har detta syfte. Genom förklaringen
kastas bevisbördan om så, att
det blir den svenska regeringen som
skall bevisa att vår jordbrukspolitik
inte har något med produktionsökning -

en att göra. En svensk jordbrukspolitik,
som inte har till syfte att öka produktionen
utan som tillkommit av andra
skäl, kan mycket väl få väsentliga
verkningar på produktionens faktiska
omfattning. Jag tror därför att regeringen
här har bäddat för förhandlingssvårigheter,
som möjligen kunnat undvikas
om man avgivit en förklaring av
annat slag.

Exportsubventioner skall nu bli förbjudna.
Jag vore tacksam om man kunde
få någon redogörelse, antingen av
handelsministern eller av jordbruksministern,
för vad detta betyder konkret
beträffande jordbrukspolitiken. Är jordbrukspolitiken
där undantagen? Så tycks
inte vara fallet. Svepande uttalanden
av denna art kan såvitt jag förstår
komma att medföra rätt betydande svårigheter
för den svenska politiken.

Vad förhållandet till Danmark beträffar
vill jag hänvisa till att Danmark
har vunnit,

1) den svepande förklaring jag nämde
sist,

2) den förklaring om den svenska
jordbrukspolitikens syfte som jag nämnde
för en liten stund sedan,

3) fördelen att vi för ett år sedan
slog in på en smör- och margarinprispolitik,
vars konsekvens är, att vi praktiskt
taget upphört att exportera smör,

4) 60-procentregeln, d. v. s. att Danmark
får 60 procent av importavgifterna
på livsmedel som importeras från
Danmark,

5) den handlingsfrihet i fråga om
tulltaxans utseende, som jag tror kommer
att utnyttjas för att skapa ett för
Danmark högst fördelaktigt läge, en
fråga till vilken jag återkommer.

Eftersom jag nyss lyckönskade regeringen
till uppgörelsen vill jag inte undertrycka
den reflexionen, att de danska
förhandlarna måhända har visat en
större förhandlingsskicklighet än de
svenska, när de har uppnått alla dessa
mycket betydande fördelar.

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

Jag förmodar att herr Johansson i
öckerö, som kommer att tala om en
stund, har anledning att beröra fiskets
problem. Jag kommer därför inte att
här närmare ingå på dem. Jag vill nöja
mig med en enda synpunkt, nämligen
att det naturligtvis är väsentligt, att de
svenska förhandlarna själva bevakar
den svenska fiskenäringens intressen
och inte i alltför hög grad tar de risker,
som kan vara förknippade med att man
i främsta rummet låter England och
Norge förhandla — låt vara att man
hela tiden informeras om hur dessa
förhandlingar fortlöper. Det svenska
fiskets förutsättningar i framtiden är
faktiskt ur svensk synpunkt en fråga
av stor betydelse.

Jag ansluter mig till de föregående
talarnas önskemål att det skapas associationsmöjligheter
för Finland, om
möjligt även för Island, och hälsar med
tillfredsställelse handelsministerns förklaring
att sjustatsgruppen är en öppen
klubb, till vilken även andra stater i
framtiden kan tänkas få ansluta sig.

Jag uttrycker förhoppningen att regeringen
verkligen skall aktivt arbeta för
en sådan utbyggning, en sådan association
även av andra stater. Jag tror att
det kan vara naturligt i och för sig och
jag vill för övrigt endast hänvisa till
vad jag förut framhållit, att i den mån
en sådan association av ytterligare andra
stater ger det intrycket, att sjustatsöverenskommelsen
innebär en elastisk,
rörlig, expansiv och växande marknad,
så skall detta vara det bästa av alla
tänkbara argument för att påverka sexmaktsunionen
att verkligen förhandla
om något slag av samordning mellan
våra båda marknader. Detta är enligt
min mening en huvudfråga under den
tid som kommer, men jag vill för undvikande
av missförstånd vara den förste
att säga att jag inte på något sätt riktar
kritik mot att denna sida av saken hittills
inte har tagits upp. Den har inte
varit mogen för detta och blir det kan -

ske inte heller ännu på ett litet tag. Men
jag tror att den kommer att bli mycket
viktig inom inte alltför avlägsen framtid.

Handelsminister Lange passade på
att i dagens meddelande lägga in en
mycket kort redogörelse för de nordiska
marknadsplanernas misslyckande.
Jag föreställer mig att det kunde ha
varit anledning att i den svenska riksdagen
ha en särskild debatt om detta
spörsmål — den största fråga beträffande
det nordiska samarbetet som vi haft
uppe under hela efterkrigstiden, i varje
fall sedan tanken på en försvarsunion
avskrevs för tio år sedan. Men, å la
bonne heure: om den utrikespolitiska
debatt, som lär skola äga rum om någon
vecka, skall reserveras för en mera inrikespolitiskt
betonad knivkastning
mellan två partier — för min del har
jag inte från någotdera av dessa partier
blivit närmare informerad om, huruvida
det skall bli någon debatt eller
vad den skall gälla — och handelsministern
har ansett det nordiska problemet
vara en alltför allvarlig sak för att
passa in i detta sammanhang, så skall
jag inte kritisera att han i dag har tagit
upp frågan. Den hör utan tvivel
mycket intimt samman med sjustatsproblemet.

Det är givetvis ett stort misslyckande
för den nordiska tanken, att frågan
om en nordisk gemensam marknad tydligen
har avskrivits av regeringarna för
den tid som kan överblickas. Jag tror
att en sådan marknad skulle ha medfört
betydande ekonomiska fördelar.
Den skulle ha givit en stöt framåt till
ett utvidgat samarbete mellan de nordiska
folken på många kulturella och
andra områden och skulle därför ha
medverkat till att föra Nordens folk
samman i det dagliga arbetet, något
som väl är den säkraste grund som kan
byggas för ett samarbete. Jag tror också
— herr Antonsson var visst inne på
detta — att eu sådan nordisk regional

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

bildning i många avseenden skulle ha
visat sig vara en konstruktiv sak vid
förhandlingar utåt. Jag anser även att
den med hänsyn till Finlands speciella
problem skulle ha haft en viktig uppgift
att fylla, utan att detta i minsta
mån innebär någon tro att man därigenom
skulle ha velat eller lyckats att
»vilseleda» de makthavande i den ena
eller andra stormaktens huvudstad. Det
är ju ingalunda detta som det är fråga
om.

När det gäller orsakerna till misslyckandet
skall jag nöja mig med några
relativt korta kommentarer. Det är klart
att det inom inflytelserika kretsar i
Norge har funnits ett starkt motstånd
mot en nordisk gemensam marknad.
Det är också tydligt att i Danmark var
man förhindrad ta ställning till frågan
så länge tanken på Danmarks anslutning
till sexmaktsunionen inte hade avskrivits
någon gång i slutet av juni
eller början av juli månad. Men det är
lika klart att den danska regeringen efter
det att man bestämt sig för att icke
inträda i sexmaktsunionen hade en helt
annan handlingsfrihet och ett helt annat
intresse för saken än man tidigare
kunde visa. Det förefaller mig som om
herrar Antonsson och Heckscher inte
fäste tillräcklig vikt vid detta sistnämnda
förhållande vad Danmarks handlingsmöjligheter
beträffar. Finland var
som bekant mycket intresserat av en
nordisk gemensam marknad.

Under dessa omständigheter är jag
för min del inte beredd att instämma
med dem som vill lägga hela ansvaret
för att denna plan icke kunde genomföras
på Norge eller på Norge och Danmark.
Jag har fått den uppfattningen
att den svenska regeringen redan vid
olika förhandlingar i maj och juni —
det må nu vara ett missförstånd eller
inte — skapade det intrycket att den
redan hade tappat större delen av sitt
intresse för en nordisk gemensam
marknad. För att hålla mig endast till

offentliga källor kan jag hänvisa till
bland annat de talrika upplysningar av
denna art som förekom i dansk press,
utan att man från svensk sida, såvitt jag
känner till, gjorde något försök att
åstadkomma ett annat intryck.

Jag tror därför att den svenska regeringen
har ådragit sig ett medansvar
för den utveckling som ägde rum under
våren och försommaren då det gäller
denna sak.

Vi får inte heller alldeles förbise att
representanterna för Finlands regering
tydligen avreste från Finland till Kungälv
i tron att det var ett helt annat läge
som de skulle möta, i tron att tanken
på en nordisk gemensam marknad icke
var avskriven. Detta avslöjar en bristande
information från övriga staters
sida, som väl inte har så många motstycken
vid nordiska förhandlingar i
viktiga spörsmål.

Det har tydligen brustit något i kontakten
även mellan regeringarna. Att
Nordiska rådets ekonomiska kommitté
ännu så sent som i augusti —- sex veckor
efter Kungälvsmötet —- levde i helt
oriktiga föreställningar om regeringarnas
inställning kan också konstateras.
Handelsminister Lange åtnjöt —■ förmodar
jag — en välförtjänt semester
och hade inte tillfälle att informera
Nordiska rådets utvidgade ekonomiska
kommitté om hurudant läget faktiskt
var.

Herr talman! Vi är i dag mest intresserade
av att se framåt. Jag hälsar med
tillfredsställelse bildandet av den nordiska
ministerkommitté, som skall få
ett särskilt ansvar för att det går framåt
med det nordiska ekonomiska samarbetet
i ordets vidaste bemärkelse. Detta
är nämligen det väsentliga. Herrar samarbetsministrar
har förut visat sig mycket
intresserade och har sammanträffat
för att dryfta de aktuella frågorna. Jag
måste giva dem en eloge för det arbete
de nedlagt under de senaste åren, och
jag tvivlar inte på att de skall komma

Tisdagen den 17 november 1959 Nr 26 33

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika
svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

tillsammans även i framtiden. Nu får
vi emellertid en ministerkommitté med
särskilt ansvar att se till, att man energiskt
driver detta arbete, ett ansvar som
nordiskt intresserade parlamentariker
kan ha anledning att erinra om.

Jag har också den uppfattningen, att
det är lyckligt om denna ministerkommitté
förses med ett sekretariat av tillräcklig
omfattning, ehuru naturligtvis
elastiskt till sin storlek. För att undvika
varje möjlighet till missförstånd
vill jag framhålla, att jag icke tillhör
dem som anser det vara en huvuduppgift
att här diskutera om man i varje
land skall ha en, två, tre eller fyra man
på vardera sidan i detta sekretariat. Jag
tror nämligen, att vi mycket väl kan
komma i ett läge, där vi har vissa gemensamma
intressen att försvara exempelvis
i förhållande till sexstatsunionen,
som redan nu har ett sekretariat
på 1 800 personer, bland vilka det finns
specialister på varje liten detaljfråga.
Fördenskull skall enligt min mening de
nordiskt intresserade vara försiktiga,
innan de tillråder regeringarna att nu
framför allt se till, att sekretariatet blir
av mycket ringa omfattning. Däremot
är det klart — och det kan väl inte vara
några delade meningar därom — att det
inte finns någon anledning alt skapa
ett stort nordiskt ämbetsverk av ny typ.

När det gäller detta framtida samarbete
kan man hänvisa till samarbetsministrarnas
rapport och till den motion,
som framlades av Nordiska rådets
presidium. I stora delar täcker de varandra
på denna punkt. — Jag beklagar,
att jag inte kan vara överens med herr
Antonsson om att chanserna till produktionssamverkan
är oförändrade
trots att planerna på en nordisk tullunion
för närvarande har fallit. Tyvärr,
herr Antonsson, kan detta inte vara
riktigt. Förutsättningarna för produktionssamverkan
under de närmaste åren
blir mycket sämre, när man inte har
tullmässiga fördelar att bygga den på.

Jag kan t. ex. hänvisa till frågan om
Volvoimporten av delar från Norge och
andra problem av den art, som lättare
skulle kunna lösas i stor skala, om vi
hade den nordiska gemensamma marknaden.
Jag instämmer emellertid helt
i vad jag förmodar att herr Antonsson
också åsyftade, nämligen att man inte
behöver ge upp tanken på en produktionssamverkan,
vilken det dock i huvudsak
blir det enskilda näringslivets
egen sak att klara.

Beträffande arbetsuppgifterna i övrigt
vill jag först erinra om att man i
presidiemotionen nämnde möjligheten
av att på vissa områden snabbare kunna
avveckla de nordiska tullsatserna,
utan att detta i och för sig skulle innebära
något återvändande till den gamla
avskrivna planen. Jag tror, att denna
tanke inte skall uppges utan vidare liksom
att frågan om etableringsrätt för
nordiska företagare skall ägnas stor
uppmärksamhet såsom i verkligheten
varande ett mycket betydelsefullt problem.
Detta gäller naturligtvis också
frågan om harmonisering av de yttre
tullsatserna, vilken även samarbetsministrarna
hänvisar till. Att det kan bli
vissa svårigheter med en del av det
nordiska samarbetet därför att de andra
medlemmarna av sjustatsgruppen anser,
att detta innebär en direkt eller indirekt
diskriminering, vilken de inte
tycker om, bör enligt min mening inte
hindra oss att ta upp dessa spörsmål
och föra fram dem till diskussion inom
sjustatsgruppen.

Handelsminister Lange ger i förklaringen
uttryck åt hur väl han förstår,
att de övriga medlemmarna i sjustatsgruppen
uttalade sig mot den nordiska
gemensamma marknaden. Det var förklarligt,
sade han, att de redan på ett
tidigt stadium ställde sig avvisande till
tanken på att upprätta en nordisk tullunion.
När jag läste detta tänkte jag:
Ack, om handelsminister Lange någon
enda gång hade så lätt att förstå och

3 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 20

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

uttrycka sig välvilligt om något, som
kommer t. ex. från hans motpart i denna
kammare!

När han skall förhandla med dessa
länder och även ställs inför uppgiften
att förklara för dem varför de icke skall
motsätta sig en närmare samverkan i
Norden då är hans enda kommentar
denna: Jag förstår så väl att de ställer
sig avvisande. Brittiska regeringen som
kräver att få ha ett alldeles särskilt samarbete
— av kända skäl — som vill kunna
diskriminera i mycket betydande
omfattning, som väntar stora fördelar
av att imperiet är den största marknaden
och har stora möjligheter att dra till
sig amerikansk industri, som på så sätt
inte kommer Norden till godo, denna
regering får av herr Lange höra att han
är förstående för att de helt avvisar
tanken på att vi i den nordiska tullunionen
skulle åtnjuta en tillfällig preferensbehandling,
medan England begärt en
permanent preferenspolitik — jag har
åtminstone inte hört någonting annat.
Nej, herr Lange, en aning mera tanke på
att vidmakthålla en svensk och en nordisk
förhandlingsposition gentemot England
skulle nog ha varit motiverad.

Det finns en intressant passus i samarbetsministrarnas
rapport, där det står,
att frågan om en gemensam nordisk
marknad på nytt kan komma att aktualiseras
om det handelspolitiska läget ute
i världen ändras. Då skulle således tanken
på den gemensamma nordiska marknaden
ännu inte var definitivt avskriven.
Jag gladde mig, och gläder mig
fortfarande, åt detta uttalande. I samband
med en större uppgörelse mellan
de sex och de sju kan vi komma i det
läget, att frågan om en gemensam nordisk
marknad på nytt kan bli aktuell.
Jag tillåter mig då framhålla önskvärdheten
av att svenska regeringen — om
det uppkommer en sådan situation -—
verkligen griper tillfället i flykten och
visar ett så aktivt intresse som möjligt
för att även dessa chanser skall tillvara -

tas. Jag hoppas alltså livligt att talet
om »att frågan kan aktualiseras på
nytt» inte bara är en dekoration, utan
ett uttryck för en fast vilja hos svenska
regeringen att i detta ändrade läge om
möjligt åter ta fram frågan om den nordiska
marknaden. Jag är dock inte riktigt
på det klara med på vilken grund
samarbetsministrarna och handelsminister
Lange tänker sig möjligheterna
— jag tänker på en del uttalanden handelsminister
Lange fällt om opinionen
i ett par av våra grannländer.

Herr talman! Vi är alla överens om
hur viktigt det är att snarast möjligt
få till stånd något slag av samordning
mellan de två marknadsenheterna som
håller på att växa fram. Jag tror att det
är orealistiskt att vänta att något slag
av sammanslutning lätt och ledigt skall
kunna ordnas under de närmaste åren.
Detta tror väl inte heller någon annan
medlem av kammaren. Vad är egentligen
de sex för en organisation? Jag
tror att man måste göra detta klart för
sig för att kunna bedöma möjligheterna
till samordning. Det är, såvitt jag förstår,
en politisk och ekonomisk union
med syfte att stärka vissa demokratiska
stater i Västeuropa, med syfte att åstadkomma
en utrikespolitisk bindning av
vissa av dessa stater på ett sådant sätt,
att en eljest olycklig utveckling förhindras
— jag tänker t. ex. på den
tyska utrikespolitiken. Det är ett försök
att stärka demokratien i vissa länder i
Västeuropa på grund av de indirekta
konsekvenser som en sådan politisk
union skall medföra. Det är alltså inte
ett frihandelsområde, det är inte ett försök
att skapa en friare marknad i och
för sig.

Jag har talat med många politiker i
dessa länder. En del av dem ser rätt
oförstående ut om man talar om betydelsen
av att tillverka i större enheter
och dylikt. Dessa saker ägnas ett mera
ytligt intresse. Det är därför naturligt
att denna sexstatsunion inriktar sig på

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

en harmonisering av den ekonomiska
och sociala politiken, en långtgående
harmonisering. Man vill nämligen ha
ett fast inväxande av dessa stater i en
enda organism. Det är också av flera
skäl naturligt att exempelvis Tyskland
tar helt andra hänsyn till franska önskemål
i en politiskt känslig situation än
vad som framstår som naturligt om man
betraktade det hela som en stormarknadsorganisation,
där Tysklands exportintressen
offras till förmån för ett accepterande
av den franska inställningen.

Handelsminister Lange har fällt en
del yttranden som förefaller mig, mirabile
dictu, vittna om bristande hänsyn
till dessa säkert av honom själv väl
kända förhållanden. I sin förvåning
över att Tyskland i vissa lägen låtit
Frankrike bestämma och företräda de
sex har han bl. a. talat någonting om
den åldrande Adenauer, som gripits av
gubbkärlek till Marianne — om nu verkligen
herr Lange fällt detta yttrande
som stått i pressen. I så fall får man
nog leta länge innan man finner något
som är så oriktigt och så malplacerat
som detta. Det är oriktigt därför att det
är grundat på en bristande förståelse
för just det som jag här mycket kort
antytt om sexstatsunionens karaktär
och malplacerat även av andra skäl,
bl. a. några som den understundom för
kritiska anmärkningar så känslige herr
Lange borde ha mycket lätt att förstå.
Enligt mitt sätt att se är sexmaktsunionen
med sina brister och egendomligheter
en konstruktiv sak, en sak
som vi har anledning att vara tacksamma
för såsom sannolikt innebärande
en betydande förstärkning av den västerländska
demokratien. Då bör vi —
detta gäller kanske ännu mer regeringens
ledamöter än andra — iaktta en
viss återhållsamhet i bruket av uttryckssätt
som endast kan skapa missförstånd
och misstämning. Men det är klart att
om sexmaktsunionen är något helt annat
än en stormarknad och de sju sta -

terna, som bildar en stormarknad, föreslår
en association, en samordning eller
en sammanslagning eller vad det
nu bör heta, som skapar friare handel
inom hela detta område, då har
man att vänta mycket allvarliga svårigheter.
Om det sedan skulle förhålla
sig så att Storbritannien, som exporterar
relativt litet till sexmaktsunionens
länder, inte har så stort intresse
av en sådan samordning som de nordiska
staterna eller Schweiz eller Österrike
har, så är kanske inte heller
Storbritanniens intresse av att övervinna
de utomordentligt stora svårigheterna
och att lösa problemen så starkt
som vårt. Det är därför jag vågar framhäva
betydelsen av att Sverige, om det
behövs, tar ledningen i en strävan att
få med den engelska regeringen på en
politik, där man är villig att göra uppoffringar
för att skapa förutsättningar
för en tillfredsställande samordning med
sexmaktsunionen. Det är alldeles riktigt
att sjustatsmarknaden redan har visat
sitt intresse för en samordning t. ex.
genom att välja stegen för tullreduktioner
så som man har gjort. Men det finns
andra tecken som tyder på att intresset
i alla fall kanske inte är tillräckligt
stort. Jag hänvisar till vad handelsministern
slutar med när han talar om
efter vilka principer man måste arbeta
om man skall få till stånd en stormarknad
i Europa. Han talar då om att institutionerna
»kommer att vara enkla
och nära ansluta till vad som tillämpats
inom OEEC. Dessa principer måste
också bli grundläggande för det vidare
samarbete i Europa som vi hoppas skall
komma till stånd inom en nära framtid».
Han säger vidare att det inte bör vara
möjligt att åstadkomma ett sådant samarbete
utan alt det behöver begränsa de
enskilda ländernas riitt att själva utforma
t. ex. sin socialpolitik och sin
ekonomiska politik i allmänhet.

Inte ens inskränkningar i rätten att
utforma den ekonomiska eller sociala

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

politiken tycks handelsministern vara
villig att acceptera såsom ett pris för
uppgörelser med sexmaktsunionen. Herr
talman, detta är kanske bara ett slarvigt
uttryckssätt av herr Lange. Man är ofta
litet trött när man kommer till sista
meningen. Jag skall därför ingalunda
rida på ord, men jag efterlyser en förklaring,
att det ändå inte kan vara regeringens
mening att binda sig vid att
utanför dessa principer går den inte,
även om vi får ha Västeuropa delat i
två block hur länge som helst. Här
står man och här faller man! Nej,
detta kan inte vara tänkbart.

Vi måste naturligtvis vara villiga att
gå den andra sidan till mötes, även om
det inte kan anses lämpligt att regeringens
ledamöter på detta stadium alltför
detaljerat preciserar vilka tillmötesgäenden
man är beredd att göra. Jag
tror mig utan skadeverkningar kunna
säga att det t. ex. är bättre att tillmötesgå
önskemålet om en viss harmonisering
av vissa sidor av socialpolitiken.
Detta skulle nog inte medföra så stora
nackdelar. Vi kan nog även tillmötesgå
önskemålet om att i en del fall inte kräva
enhällighet vid uppgörelserna. Vi
har ju redan gått med på att avstå från
kravet på enhällighet i vissa fall inom
sjustatsområdet. Vi kan väl då gå med
på det i en del andra fall också.

De sex har ännu inte deklarerat någon
villighet att förhandla, säger handelsministern,
och detta har han alldeles
rätt i, tyvärr. En del uttalanden
från t. ex. tysk och holländsk sida tyder
dock på att där finns ett betydande
intresse. Jag hänvisar till de svårigheter
dessa länder har att övervinna på
grund av sexmaktsunionens karaktär.
Sexmaktsunionen har i viss mån som
ledning för det arbete som nu pågår
en kommission som tydligen ser sin
framtid som en överstatlig organisation
av samma art som den Höga myndigheten
i Kol- och stålunionen. Jag har hört
sägas att denna kommission till och

med har begärt under hand att få ackreditera
en officiell representant i Förenta
staterna, alltså i Washington, men därvid
fått ett bakslag. Denna kommission
har lagt fram en del förslag, vilka herr
Heckscher förklarat vara otillfredsställande.
Jag delar helt hans mening att
det inte kan anses vara någon lösning
med bilaterala uppgörelser och en kontakt
som sköts av något slags samarbetskommitté.
För någon månad sedan
fick jag kännedom om en sak som stått
att läsa i amerikanska tidningar — huruvida
det också publicerats i svensk
press vet jag inte — som jag gärna
vill be handelsministern kommentera,
nämligen att denna inflytelserika sexmaktskommission
skulle ha framkastat
tanken att om ett närmare ekonomiskt
samarbete över en vidare krets än de
sex skall äga rum — och inte bara
gälla allmänt GATT-samarbete — så
bör man utvidga NATO-organisationens,
d. v. s. Atlantpaktens, militära och politiska
samarbete till att omfatta även
ekonomiskt samarbete.

Detta schackdrag från sexmaktkommissionens
sida — jag tror att man utan
att göra orätt kan beteckna det så —
skulle naturligtvis om det fullföljes
skapa en helt ny situation bl. a. för
Sverige och Schweiz. Jag vore därför,
herr talman, tacksam om handelsministern
ville redogöra litet för vad som
kan ha skett sedan denna trevare framställdes
för ungefär en månad sedan.

Många har sagt att det är önskvärt
att förhandlingarna mellan de sex och
de sju kommer till stånd snarast möjligt,
och det instämmer jag i. Men å
andra sidan är det viktigare att börja
när de rätta förutsättningarna finns. Det
innebär väl bland annat att Frankrike
— i sista hand den i Frankrike avgörande
personligheten, president de
Gaulle — måste vara beredd att ta upp
denna fråga. Här vågar jag, herr talman,
tro att det är ytterst viktigt, måhända
avgörande, om den tyske för -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

blindskanslern, som herr Lange så mycket
kritiserade, genom konversationer
med president de Gaulle kunde förbereda
de förhandlingar som måste föras.
Jag undrar om inte det kanske är enda
vägen att nå ett positivt resultat, och
jag tycker att herr Lange bör vara tacksam,
om förhållandet mellan dessa båda
personligheter är gott.

Jag ansluter mig till vad herr Antonsson
sade om vikten av att OEEC får
fortsätta sitt arbete. Vi får inte glömma
bort att OEEC dock är en av de mest
framgångsrika internationella institutioner
som någonsin har funnits •—
världspostunionen, GATT och ett fåtal
andra sammanslutningar kan också förtjäna
tillföras denna kategori av de
mest lyckade. Det vore väl tragiskt om
man nu skulle slå sönder en organisation
som har gjort så mycket nytta som
OEEC och som säkert under nya förhållanden
kan göra nytta genom att — måhända
efter en viss förstärkning av
expertutrustning — ta upp de konjunkturpolitiska
spörsmålen.

Det är klart att Sverige kan delta i
ett samarbete av den typ som vi här
diskuterar endast om det inte innebär
sådana politiska bindningar som på ett
väsentligt sätt strider mot vår allmänna
utrikespolitiska hållning.

Jag ber om ursäkt om jag talar en inte
allt för kort stund, herr talman, men
frågorna är ju viktiga. Jag vill till sist
framföra en mera principiell reflexion.
Tillkomsten av frihandelsområdet för
de sju är ett försök att skapa en stormarknad,
att föra en liberal handelspolitik.
En sådan politik kan bli framgångsrik
endast om den har sin motsvarighet
i en på många avgörande
punkter liberal inre ekonomisk politik.
Skulle de sju staterna försöka var för
sig att bygga upp något slags centraldirigerad
planekonomi, som det så vackert
heter, är det alldeles säkert att
försöket med en stormarknad skulle
misslyckas. Vi ser ju t. ex. hur de av

jordbruksregleringar betingade undantagen,
varom alla är eniga, har den
konsekvensen, att jordbruket får ges en
särställning även i förhållandet mellan
sjustatsgruppens olika länder.

Är den svenska regeringen på det
klara med att sjustatsunionen, denna
den liberala handelspolitikens andra
stora prestation i vår epok — jag nämner
GATT såsom den första — kommer
att, om man vill dra den fulla nyttan
av överenskommelsen, medföra som
konsekvens en liberal inre ekonomisk
politik? Det går då inte att t. ex. föra
en inre ekonomisk politik som plötsligt
höjer produktionskostnaderna i
Sverige med 6, 7 eller 8 procent, såsom
man tycks ha ordnat det nu genom att
sammanföra många olika åtgärder till
den 1 januari 1960 — arbetstidsförkortningen,
pensionspremiebetalningen, omsättningsskatten
med dess återverkningar
på jordbrukspriserna etc. Detta är
ett skolexempel på en politik som illa
rimmar med frihandelsområdets karaktär.
Jag tror att vi måste komma in på
en politik som noga samordnar de inre
och de yttre åtgärderna — endast då
blir frihandelsområdet framgångsrikt.

Vidare, herr talman, kommer det givetvis
att bli konkurrens mellan de sju
staterna om vilken stat som kan skapa
de gynnsammaste förutsättningarna för
näringslivet och därmed locka till sig
utländsk industri som främjar utvecklingen
av den egna. Jag tycker att detta
är en av de stora fördelarna med sjustatsmarknaden.
Jag vill så gärna se
herr Sträng och herr Lange börja konkurrera
med finans- och handelsministrarna
i de andra västeuropeiska länderna
om vem som kan föra den mest näringsvänliga
inre politiken. Om de nu
kommer att få sitta kvar — vilket inte
är ett lika livligt önskemål från min
sida — tror jag att de kommer att tvingas
in på en sådan hälsosam konkurrens.

Förutsättningarna för att vi skall få

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

den fulla nyttan av marknaden är nämligen
att inte alltför mycket av produktionen
lokaliseras till andra stater än
Sverige. I Danmark, där man enligt min
mening understundom är en aning rörligare
än vi i Sverige — vi kan ju ha
andra fördelar — har man redan klart
för sig att man måste ordna det så att
man lockar en stor del av industrien
från andra håll, även från Sverige, fill
Danmark. Hur skall det gå till? För det
första har man av kända skäl relativt
låga levnadskostnader. För det andra
går man in för att avskaffa praktiskt
taget alla återstående råvarutullar, så
att råvarorna blir billigare i Danmark
än i andra länder, som har en hel del
råvarutullar. Då mer än 50 procent av
manufaktureringsvärdet hänför sig till
Danmark skall man kunna tullfritt exportera
dessa varor till andra stater,
där industrien har konkurrenssvårigheter
på grund av att råvarorna i icke
ringa utsträckning är tullbelagda.

Att Sverige och vissa andra länder
har icke oväsentliga råvarutullar medan
Danmark gått in för att avskaffa
dem är ett problem som jag hade väntat
att handelsministern skulle ha sagt någonting
om i det dokument som han lagt
på kammarens bord —• jag instämmer
med herr Christenson i Malmö att det
skett alltför sent. Frågan diskuterades
ju något i utrikesutskottet, och det hade
väl varit möjligt för handelsministern
att säga något om ett så viktigt
problem som detta.

Jag tror att vi måste se till att genom
en högst legitim konkurrens med andra
medlemmar av sjustatsgruppen skapa
så goda förhållanden att vårt näringsliv
kan utvecklas på ett gynnsamt sätt.
Jag skulle därför vilja föreslå regeringen
att lägga upp en stor plan för en
mera näringsvänlig ekonomisk politik
som passar i det nya skede vi går in i
när sjustatsöverenskommelsen skall förverkligas.
Handelspolitiken är bara den

ena sidan av den politik som måste
präglas av inre konsekvens.

Herr Antonsson talade om övergångsoch
anpassningstidens svårigheter. Jag
har flera gånger berört den saken tidigare.
Jag tror liksom han att vi måste
föra en politik som tar de problemen i
sikte och att det i och för sig inte räcker
att kommerskollegium har kontakt
med en grupp näringsidkare. Antingen
måste handelsministern på ett helt annat
sätt än hittills — inte i allmänna
talesätt — inför kammaren redogöra
för vad denna organisation presterar,
eller också måste det vara något slag av
parlamentarisk representation i det arbete
som här bedrivs. Det tror jag skulle
stå i god överensstämmelse med
svenska traditioner och ingalunda innebära
något oppositionens intrång på
regeringens jaktmarker. Även där gäller
emellertid, om man skall underlätta
anpassningen, till gagn inte minst för
löntagarna, och förhindra uppkomst av
arbetslöshet, att en näringsvänlig politik
som sörjer för en tillräckligt snabb
expansion på många punkter i näringslivet
och inom många områden i vårt
land är det bästa sättet att åstadkomma
att anpassningen går så friktionsfritt
som möjligt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Låt mig börja med att
ge uttryck åt min tacksamhet och stora
tillfredsställelse — som jag tror hela
regeringen delar — inför den enighet
som råder i den för vårt lands framtid
mycket betydelsefulla fråga som vi här
diskuterar.

Jag konstaterar att man är överens
om huvudlinjerna, och det har sannerligen
utgjort en utomordentligt värdefull
tillgång för regeringen och för dem
som med mig haft det mera omedelbara
ansvaret för de förhandlingar som vi
nu hoppas inom kort skall leda till ett

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

positivt resultat. Jag vill uttala detta
inledningsvis, eftersom den som lyssnade
på senare delen av herr Ohlins
anförande möjligen kunde få den vanföreställningen,
att regeringen och i
varje fall folkpartiet inte vore helt ense
i dessa stora frågor. Om huvudlinjerna
är vi överens — låt mig än en gång
understryka det.

Jag vill emellertid också, herr talman
— och det är bland annat därför
som jag begärt ordet — begagna tillfället
att knyta några kommentarer till
vad som här sagts och kanske på några
punkter ge mig in på ett bemötande av
de påståenden som har fällts.

Herr Antonsson efterlyste ■— och jag
tyckte att även herr Ohlin var inne på
den saken — mera grundliga utredningar
om de strukturproblem som kommer
att inställa sig i samband med de nya
marknadsordningarna i Europa, och
han sade att det borde vara regeringen
angeläget att mera i detalj belysa de
frågor som i det sammanhanget kunde
komma att anmäla sig. Jag tror det finns
skäl att här uttala en liten varning. Debatten
här i landet kring de spörsmålen
har kanske i litet för stor utsträckning
fått karaktären av rena spekulationer
om de ekonomiska verkningarna av
framtidsprogrammen sedan de genomförts
i hela sin vidd. Vad man än må
säga måste vi ändå konstatera, att vägen
dithän är ganska lång. I dag vet man
inte med säkerhet ens om slutmålen
någonsin kommer att nås, trots att vi
kommer att sträva att nå dem. Stannar
vi på halva vägen, måste resultatet för
den ekonomiska utvecklingen i vårt
land och annorstädes bli ett helt annat
än om planerna förverkligas i sin helhet.

Härtill kommer — och det borde i
varje fall inte vara herr Ohlin obekant
— att vi lever i en dynamisk värld, där
planerna själva kan underkastas förändringar.
Jag hade så när sagt att man
från början bör vara beredd att göra

ständiga revisioner med hänsyn till de
erfarenheter och omständigheter som
föreligger och som inte kan förutses på
förhand. Jag har gång på gång betonat,
och det finns återgivet i regeringsdeklarationen,
att detta är en naturlig
process. Vi eftersträvar därför inte att
låsa fast utvecklingen efter några på
förhand bestämda program eller att försöka
lösa uppkommande problem efter
på förhand uppgjorda metoder, som betraktas
som orubbliga. Därför blir även
på detta område program och verklighet
sällan identiska.

Vi trodde exempelvis för litet över ett
år sedan att vi kunde skönja åtminstone
konturerna i ett västeuropeiskt frihandelsområde,
men det har som alla vet
nu kommit ur bilden tills vidare. Man
kan sålunda inte räkna med att det är
möjligt att i detalj för den svenska ekonomien
precisera följderna av en fri
handel i Västeuropa, där samtidigt arbetsmarknaden
är gemensam och varor
och kapital utan hinder av tullar eller
andra spärrar och utan konstlat stöd
för produktion och export kan fritt röra
sig över nationernas gränser. Utredningar
med den inriktningen kan möjligen
äga ett visst teoretiskt intresse
men knappast något praktiskt värde. De
kan i varje fall inte erbjuda tillräcklig
grund för ekonomiska handlingsprogram
i dagens läge varken för det enskilda
företaget eller för statsmakterna.
Däremot bör vi naturligtvis -— och
det vill jag understryka för att inte bli
missförstådd — peka på olika områden
i vår ekonomi, där nya chanser för expansion
kan uppstå eller där hittills
okända svårigheter kan torna upp sig.
Det kan vara nyttigt att göra det som
en förberedelse- och omställningsåtgärd
för näringslivet, för intresseorganisationerna
och för statsmakterna. Men
mer än en ganska allmän kartläggning
av problemkomplexet kan det inte bli
fråga om. .lag vill poängtera att en sådan
allmän kartläggning av problem -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

ställningen är nödvändig och nyttig och
bör föregå varje ställningstagande i förhandlingarna,
och det har varit en uppgift
som den i regeringsdeklarationen
åberopade delegationen, knuten till
kommerskollegium, har sysslat med i
nära kontakt med näringslivet. Det är
orsaken till att jag i mitt interpellationssvar
till herr Antonsson sagt, att jag för
närvarande inte är beredd att överväga
någon ny ordning beträffande organisationen
av det arbetet.

Sedan framhöll herr Heckscher, vars
anförande jag till stora delar kan instämma
i, att det i mina ord lyste igenom
en negativ och kritisk hållning till
Romavtalet, vilket herr Heckscher för
sin del beklagade. Herr Ohlin var utförligare
på den punkten och tog som
utgångspunkt för sitt anförande ett uttalande,
som jag skulle ha fällt. Ja, herr
Ohlin, när jag talar, så väljer jag mina
bilder på sätt som jag anser jag bör
göra, men jag vill bestämt säga att ordet
gubbkärlek har aldrig varit i min
mun förrän i denna stund! Däremot
framhöll herr Ohlin — sedan han givit
en alldeles riktig karakteristik av sexstatsunionens
uppbyggnad, en karakteristik
som jag för min del också kan
vitsorda riktigheten av — att man väl
ändå bör bedöma det som något mycket
glädjande och för Europas framtid betydelsefullt
att en säkrare grund nu lagts
för att generationers stridigheter och
krigiska konflikter på den europeiska
kontinenten kan undvikas i framtiden.
Ja, så långt har jag aldrig förnekat betydelsen
av samarbetet över gränserna
och det närmande mellan nationerna i
Europa som nu gjorts.

Men det är litet farligt med historiska
paralleller, mina herrar! Varken jag
eller herr Ohlin är historiker, men vi
har båda — jag litet och herr Ohlin
mycket — ett ekonomiskt förflutet, och
jag vill här uttala en varning för att
dra sådana paralleller. När jag tillåtit
mig att vara kritisk mot sexstatsunio -

nen, så har det inte varit mot den goda
tanke som ligger i ett närmande och en
ökad förståelse mellan Tyskland och
Frankrike — det är värdefullt — utan
mot vissa uttryck för dessa länders politik
i aktuella lägen. Den kritik som
ibland skymtar fram i mina anföranden
har varit en kritik av vad som skett
vid förhandlingar i Paris, när det gällt
att för svenska folket och den svenska
riksdagen redovisa och analysera orsakerna
till misslyckandena, inte bara
misslyckandet i Paris för ett år sedan,
utan också orsakerna till att vi inte har
kommit varandra närmare sedan dess.

Man bör ändå observera, att sexstatsunionen
inneburit att vi brutit den utveckling
i Västeuropa, som grundar sig
på en överenskommelse om att successivt
försöka avveckla handelshindren inbördes,
hinder av diskriminatorisk art. Den
principen kastades helt plötsligt över
bord. Finns det inte skäl för oss att
påpeka var det främsta ansvaret för
den utvecklingen ligger? Om sexstatsunionen
som ett preferensområde med
diskriminatoriska verkningar för handeln
med utanförstående länder vore
den enda förutsättningen för att vi
skulle få fred, bättre ordning och större
förståelse de europeiska länderna emellan
så hade vi kanske anledning att
tänka oss för både en och två gånger
innan vi pekade på orsakerna till sammanbrottet
i frihandelsförhandlingarna
och på skälen till att vi inte sedan dess
kunnat slå en brygga mellan sexstatsunionen
och utanför stående länder.
Men jag skulle kunna tänka mig, herr
Ohlin och herr Heckscher, många andra
sätt varpå man skulle kunna öka förståelsen
mellan dessa länder, till exempel
genom en samverkan som inte nödvändigtvis
behövde ha som element en
diskrimination på handelns område
gentemot andra länder i Europa. Kan
inte herrarna tänka sig det också? Det
finns i alla fall många intressekonflikter
mellan England och Frankrike som

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och

svar på interpellationer och frågor ang.

vi är uppmärksamgjorda på. England
och Frankrike har haft hundraåriga
krig med varandra. Det finns i dag
ingen som skulle ta den på allvar som
ville göra gällande att ett krigsutbrott i
framtiden mellan England och Frankrike
hade någon aktualitet. Den historiska
parallellen är lika litet men också
lika mycket värd som den som erinrar
om förhållandena mellan länderna på
den europeiska kontinenten.

Till herr Christenson skulle jag kunna
säga två ting. Han anmärkte att det var
en smula egendomligt eller i varje fall
ovanligt om jag förstod honom rätt att
en interpellation och en enkel fråga
besvarades i anslutning till en så väsentlig
regeringsdeklaration som den som
avgivits här i riksdagen i dag. Det är
möjligt att det är ovanligt, herr Christenson,
men det är inte heller så vanligt
att, sedan det offentliggjorts att en
riksdagsdebatt skall äga rum med utgångspunkt
från en regeringsdeklaration,
man framställer en enkel fråga.
Då får herr Christenson skylla sig själv.
Jag brukar alltid när det finns någon
möjlighet därtill besvara en sådan fråga
inom loppet av den vecka under vilken
den är framställd, och herr Christenson
har sin enkla fråga daterad den 9 november.

Sedan är det möjligt att det hade varit
önskvärt att riksdagens ledamöter haft
tillfälle att studera denna regeringsdeklaration
under längre tid än vad
som nu stått till buds, men det vet jag
inte om det i allmänhet varit praxis.
Här är det inte fråga om en proposition.
Det har funnits ett behov hos regeringen
att inhämta riksdagens uppfattning i ett
par mycket väsentliga frågor inför förhandlingarnas
avslutning. Därför har
vi presenterat denna deklaration och vi
har velat göra det så sent som möjligt
— detta kanske också kan vara ett svar
till herr Ohlin som var inne på samma
fråga — för att presentationen dels
kunde göras så fyllig som möjligt med

nordiska ekonomiska samarbetet, tillika
den planerade sjustatsmarknaden m. m.

hänsyn till förhandlingarna på expertplanet
— de borde vara avslutade — och
dels komma före det ministermöte som
nu skall hållas de närmaste dagarna i
Saltsjöbaden. Om man verkligen vill ha
en saklig debatt, som kan ha betydelse
för frågans handläggning, ser jag som
enda möjliga förfaringssätt det som här
har tillämpats. Till partiledarna hade
regeringsdeklarationen i ett utkast dock
kunnat distribueras före debatten.

Herr Ohlin ställde en råd konkreta
frågor och jag tror inte att jag hinner
eller bör ta kammarens tid i anspråk
med att besvara alla. Jag skall emellertid
bemöda mig om att besvara dem så
uttömmande som möjligt.

Beträffande ursprungsreglerna frågade
herr Ohlin mig, om 50-procentregeln
var avsedd att ta över processregeln,
vilket kunde vara av betydelse beträffande
vissa textilvaror, huruvida de
skulle betraktas som områdesvaror och
komma i åtnjutande av de tullättnader
som gäller för områdesvarorna. Svaret på
den frågan är helt enkelt att 50-procentregeln
kan man alltid åberopa. Den tar
alltså över. Även om det inte finns särskilt
angivet i en förteckning över vilka
processer som automatiskt kommer
att göra det möjligt att hänföra en vara
till områdesvara, kan man alltid åberopa
50-procentregeln. I praktiken har vi
emellertid en känsla av att den regeln
är mera besvärande för den tillverkare
som vill åberopa den. Det är ibland
svårare att hänvisa till varifrån man
köpt råvaran. Kan man därför i en
enkel uppslagsbok slå fast att en viss
tillverkning gör varan till områdesvara,
är detta lättare, och ursprungskontrollen
kan, såvitt jag förstår, förenklas
till ytterlighet när man bedömer
frågorna på förhand. Det kan däremot
vara svårare att fastslå exakt att det är
precis 50 procent av värdet, som den
förädling som ombesörjes av viss företagare
motsvarar.

Herr Ohlin återkommer till att den

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

svenska regeringen måste ta på sig ett
visst medansvar för att tanken på en
gemensam nordisk marknad inte kunde
genomföras. Vi har diskuterat detta
vid några tillfällen, senast i samband
med Nordiska rådets sammanträde,
och även om jag i viss mån upprepar argumenteringen
från det tillfället kanske
jag ändå inte övertygar herr Ohlin, men
jag tror att det dock kan vara av värde
för dem av kammarens ledamöter, som
inte kunnat följa Nordiska rådets förhandlingar,
att få höra dessa argument.

Herr Ohlin framhöll att Nordiska rådets
ekonomiska kommitté ganska länge
levde i den föreställningen att den
nordiska gemensamma marknaden i
dagens läge fortfarande var en möjlighet.
Han antydde något om att man
levde i den föreställningen så sent som
då den ekonomiska kommittén av Nordiska
rådet sammanträdde i Fredensborg.
När först samarbetsministrarna
och därefter flera andra regeringsledamöter
med statsministrarna i spetsen
skulle sammanträffa i Kungälv, kom
man dit i den föreställningen att detta
var en fråga som kanske skulle komma
närmare ett avgörande vid detta sammanträde.
Jag förklarade uttryckligen
vid det samarbetsministermöte som
föregick statsministrarnas möte dagen
därpå att det skulle vara önskvärt om
vi kunde fastslå huruvida de nordiska
länderna var ense om att vi skulle förbehålla
oss full handlingsfrihet för införande
av en gemensam nordisk marknad,
huruvida man var villig från norsk,
från dansk och från finsk sida att i
huvudsak satsa på det förslag som experterna
framlagt i sina utredningar,
med några smärre modifikationer som
föranleddes av att en del komplikationer
ju kunde uppkomma i samband
med förhandlingarna om ett yttre frihandelsområde.

Min norske kollega förklarade i det
sammanhanget att han inte hade fullmakt
att säga något sådant. Man ådagalade

från dansk sida inget som helst intresse
för saken. Jag förklarade att vi var villiga
att ge instruktioner till våra experter
och därefter själva vid Saltsjöbadsförhandlingarna
gå in för att utverka
en sådan handlingsfrihet men att
den förutsättningen skulle vara uppfylld
att de nordiska länderna var ense
om att försöka skapa en tullunion med
speciella preferenser i den riktningen
att tullarna mellan oss avvecklades
snabbare än som skulle ske inom frihandelsområdet.
Den betingelsen uppfylldes
inte, herr Ohlin, det blev i varje
fall den svenska regeringen på det klara
med vid Kungälvsmötet.

Å andra sidan kunde vi ju visa på
många andra samarbetsuppgifter som
trots detta ägde aktualitet och där verksamheten
även i viss utsträckning borde
få fortgå och kanske till och med
intensifieras. Det är ju bara ledsamt att
herr Ohlin råkade åka ifrån Kungälv
en dag för tidigt. Annars skulle vi sannerligen
inte ha gjort några försök att
hemlighålla den upptäckt som vi gjorde
vid detta tillfälle. Jag är dåligt underrättad
om inte detta klargjordes med
all önskvärd tydlighet för herr Ohlin
vid kommittésammanträdet i Fredensborg
av andra närvarande, eftersom jag
själv inte var där.

När herr Ohlin ideligen återkommer
till denna fråga erinrar han visserligen
kanske inte själv så mycket om Don
Quijote i hans kamp mot väderkvarnarna,
men jag kan ändå inte låta bli att
tänka på den bilden. Även om alltså inte
herr Ohlin gör det själv, så vill han att
jag skall kämpa för något som i dagens
läge inte existerar. Det får herr Ohlin
gärna göra, men jag gör det inte.

Om vi och andra förhandlare i samband
med sjustatsuppgörelsen skulle
försöka diskutera en gemensam nordisk
marknad med egna preferenser så skulle
det väl kunnat ske med litet större
framgång på ett tidigare stadium kanske.
Det kunde som sagts i regeringsde -

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

klarationen ha diskuterats med utsikter
till stor framgång om det fått diskuteras
redan i Paris. Det har inte berott
på den svenska regeringen att vi inte
har lyckats med det. Men även om det
nu skulle kunna diskuteras och något
vore att vinna med det, så måste förutsättningen
vara att vi ville acceptera
resultaten. Som herr Ohlin själv konstaterade
så finns inte det önskemålet vare
sig i Norge eller i Danmark i dag. Är det
då meningen att vi ändå på något sätt
skall begära ett slags undantagsklausul
för den nordiska gemensamma marknaden
i samband med sjustatsmarknaden?
Handlingsfrihet på ett mera allmänt
sätt har vi redan begärt i Saltsjöbadsöverenskommelsen.
Detta har offentliggjorts
i samband med offentliggörandet
av principöverenskommelsen i somras.

Herr Ohlin frågade mig också, om
jag förstod honom rätt, huruvida det
var riktigt att de närmanden som man
inom sexmaktsunionen tänker sig mellan
de sex och de sju skulle ske över
NATO. Jag vet inte mera på den punkten
än herr Ohlin själv, så jag kan tyvärr
inte besvara den frågan. Så mycket
tror jag mig ändå kunna säga att
något ministerrådsbeslut — och det är
ju den myndigheten inom sexstatsunionen
som har att fatta beslut — inte har
fattats i den riktningen, utan det är
ännu så länge bara ett hugskott.

Herr Ohlin kom också åter till en
fråga som han erkände att vi diskuterat
vid ett par tillfällen förut. Hela regeringsdeklarationen
vittnar väl om att
den svenska regeringen inte saknat intresse
för att arbeta för en samordnad
ekonomisk politik, en ekonomisk politik
som såvitt jag förstår skulle innebära
ett skydd mot nedgångstendenser
i konjunkturen, när sådana inträffar.

Jag skall, herr Ohlin, inte upprepa
den långa diskussion vi hade den 11
mars, då vi senast här i riksdagen
diskuterade frågan om förhandlingarna

beträffande den europeiska marknadsordningen.
Den diskussionen upptar åtskilliga
sidor i debattprotokollet, men
jag vill bara erinra om att jag i den debatten
kraftigt underströk, att vi hade
samma intresse som herr Ohlin i det
avseendet och att vi vid mer än ett
tillfälle haft möjlighet att i handling
visa vår principiella villighet. Jag vill
hänvisa herr Ohlin till debattprotokollet
av den 11 mars i år, där dessa
frågor finns utförligt diskuterade och
där man kan finna konkreta exempel
på vad regeringen härvidlag försökt
uträtta. Jag sade i denna debatt, och
det måste jag upprepa, att förutsättningen
för en gemensam ekonomisk
politik och internationella åtgärder,
något som alltid måste vara till hjälp
när det gäller att bekämpa en nedgång
i sysselsättningen, måste vara att man
har en likartad målsättning för denna
politik. Den förutsättningen har inte alltid
förelegat, och därför kan man kanske
tycka att de praktiska resultaten
av dessa strävanden och av de försök
som gjorts inte alltid motsvarar våra
högre ställda förväntningar.

Slutligen skall också jag i anledning
av att herr Ohlin kom in på den allmänna
ekonomiska politiken tillåta mig
några reflexioner av mera allmän art
utan att därför försöka ta upp den tråd
till en ny ekonomisk politisk debatt,
som man kan spåra i herr Ohlins anförande.
Vi får ju anledning att återkomma
till dessa frågor innan höstriksdagen
kommit till ända.

Vi är medvetna om att det yttre friliandelsområdet
i många avseenden
kommer att ställa näringslivet inför en
ny situation. Våra exportindustrier
kommer att få nya chanser, medan hemmamarknadsindustrierna
på grund av
en skärpt konkurrens kan komma att
möta svårigheter, som de förut inte utsatts
för.

•lag vill i det sammanhanget anföra
som min uppfattning, att vårt utgångs -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

läge sannerligen inte är ogynnsamt. Utsikterna
på exportmarknaden har redan
ljusnat avsevärt i jämförelse med
den situation vi hade för ett år sedan.
Konjunkturen har vänt, och trots påfrestningarna
under den senaste avmattningen
har vår valutareserv fått
en, låt vara mycket ringa, men icke
desto mindre glädjande påfyllning.

Regeringen har i fullt samförstånd
med näringslivets organisationer och
för den delen även med arbetsmarknadens
organisationer räknat med att fördelarna
för vårt land av detta vidgade
handelspolitiska samarbete bör överväga
nackdelarna. Annars skulle vi naturligtvis
över huvud taget inte ha gett
oss in på några förhandlingar. Det är
självklart att detta samarbete kan få
vissa konsekvenser för vår ekonomiska
politisk. För att näringslivet snabbt skall
kunna anpassa sig till och utnyttja de
ökade möjligheter, som en vidgad marknad
medför, måste framför allt balansen
i ekonomien bevaras, och vi måste
se till att priser och kostnader inte
kommer i rullning.

Alla demokratiska partier har ju varit
överens om, att det föreligger en
brist i statskassan på mellan en miljard
och en och en halv miljard kronor, och
vill man undvika jämviktsrubbningar
måste man se till att den bristen täcks.
Det är också i det syftet som regeringen
nyligen framlagt sitt skatteförslag. Bifalles
det förslaget, täcker man en större
del av statsutgifterna med löpande inkomster
än som annars skulle vara möjligt,
och därmed ökar man möjligheterna
för det enskilda näringslivet att anlita
kapitalmarknaden för sina lånebehov
för investeringsverksamhet i rationaliserings-
och utvidgningssyfte för att
anpassa sig till de nya marknadsförhållanden,
som kan komma att följa med
frihandelssammanslutningen. Utan att
vilja inbjuda till en allmän ekonomisk
debatt skulle jag vilja sluta med att säga,
att det finns medlemmar av denna riks -

dag som anser att man bort gå en annan
väg för att täcka detta underskott; de
vill att man skall kraftigt begränsa gjorda
åtaganden inom sociallagstiftningen
och på det socialreformatoriska området,
men eftersom vi anser att det finns
fog att anta att fördelarna av en vidgad
marknad i Europa är större än nackdelarna,
bör en vidgning av marknaden
inte kunna åberopas som ett skäl för att
begränsa de svenska löntagarnas standard.

Herr förste vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår statsrådet
Langes ängslan för att detta skall kunna
utvecklas till en allmän ekonomisk debatt,
och jag skall inte försöka föra det
därhän. Jag vill bara återigen konstatera
att det alltid är på det sättet när
vi talar om de handelspolitiska förhållandena
och försöker föra in resonemanget
på deras konsekvenser på det
allmänekonomiska området, att man på
regeringssidan säger, att detta skall vi
inte tala om nu utan i den allmänekonomiska
debatten. När vi återigen har en
allmänekonomisk debatt och försöker
ta upp de allmänna handelspolitiska
förutsättningarna för vår allmänekonomiska
situation, då säger regeringen,
att detta skall vi inte tala om nu, utan
det får vi tala om när vi har en handelspolitisk
debatt. Det vore intressant
att få veta, när vi enligt regeringens
mening skall diskutera sammanhanget
mellan handelspolitiken och de allmänna
ekonomiska förhållandena.

Sedan skulle jag gärna vilja säga att
den bild, som herr Lange enligt tidningsreferaten
använde i detta sammanhang,
utan tvivel har uppfattats såsom
stötande. När nu handelsministern
något självmedvetet säger, att »jag väljer
mina bilder själv», är detta ett uttalande
som det är kärt att få antecknat

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

till kammarens protokoll — det kanske
kan användas i annat sammanhang
också. I varje fall vill jag ha sagt ifrån
att den anslutning, som jag och även
andra inom högerpartiet velat ge till
herr Langes ståndpunktstagande, icke
avser detta bildval och inte heller vad
han i övrigt sagt om sexstatsgruppen.

Till slut vill jag i anslutning till denna
punkt endast stryka under att sexstatsgruppens
tillkomst, även om man
ser den ur rent ekonomisk synpunkt,
uppenbarligen har varit till stor fördel
för gruppens medlemmar. När vi nu
står i begrepp att bilda en sammanslutning
av något annat slag, skulle det vara
mycket olyckligt och förmodligen också
mycket opraktiskt, om vi i det sammanhanget
försökte rikta den anklagelsen
mot dem som varit tidigare ute, för
att de genom sin gruppbildning skulle
ha förhindrat ett mer vittgående samarbete.
Vi vet inte huruvida det blivit något
vidgat samarbete alls utan det incitament
som sexstatsgruppens tillkomst
eller — ur herr Langes synpunkt
-— hotet om sexstatsgruppens tillkomst
inneburit. Varje steg i riktning mot ekonomisk
integration i Europa, vare sig
den omfattar sex eller sju stater, är i
och för sig bättre än ingenting.

Herr Lange och jag är, liksom förmodligen
alla i denna kammare, utan
tvivel överens om att varken de sex
eller de sju är tillräckligt — det behövs
något därutöver. Låt oss upphöra med
de ömsesidiga förebråelserna och i stället
försöka åstadkomma praktiska resultat
på detta område.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Ilcrr talman! Några månader efter en
stor idés avförande från dagordningen
finns det väl ändå anledning att säga
något om vad som skett. Handelsministern
uppger att regeringen kom till
Kungälv för att avgöra frågan om Nordens
gemensamma marknad. .lag erin -

rar om vad jag nyss sade, att det i dansk
press under två månader förekom ideliga
framställningar, som måste ha tillkommit
efter kontakt med danska experter
eller politiska personligheter.
Man framhöll att uppenbarligen har
den svenska regeringen nu övergivit
denna tanke. Regeringen gjorde ingenting,
såvitt jag vet, för att verkligen undanröja
detta allvarliga missförstånd.

Viktigare är emellertid att handelsministern
säger följande. Jag frågade i
Kungälv: Är samtliga länder beredda att
förklara, att vi skall ha en gemensam
nordisk marknad nu? Det var man
inte. Det var just detta som jag anser
vara ett av misstagen, att Ni handlade
så. Finland var villigt, och Sverige, säger
man, var villigt. Danmark hade, endast
några dagar tidigare, beslutat att
man icke skulle gå in i sexstatsgruppen.
Jag tycker det vore att begära för
mycket att de danska partierna under
sådana förhållanden plötsligt skulle
förklara: Ja, i så fall tar vi den nordiska
marknaden.

Man borde ha givit Danmark litet tid
på sig, i varje fall några månader. Då
är det inte uteslutet, tror jag, att Danmark,
som tidigare varit mycket positivt,
åter kommit över på samma linje
som Sverige och Finland var. I så fall
hade det senare blivit beroende på
Norge, om tanken skulle falla eller inte.
Det var detta brådstörtade sätt som
herr Lange tillämpade som var en av
orsakerna till att det gick som det gick.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, även om det är mycket man
här kunde tillägga. Man märker emellertid
hur svårt herr Lange har att försvara
sig mot kritiken för bristande informationer
till Nordiska rådet, till den
svenska allmänheten och riksdagen under
sommaren, när han kommer med
repliken, att herr Ohlin reste från
Kungälv en dag för tidigt! Jag var i
Kungälv den dag som var reserverad
för ett sammanträffande mellan herr

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

Lange och de andra samarbetsministrarna
samt Nordiska rådets presidium.
Nästa dag var reserverad för en sammankomst
mellan de nordiska stats-,
utrikes- och samarbetsministrarna. Jag
tillhör inte den kretsen.

Jag skulle vilja se utrikesminister
Undéns minspel — eljest icke särskilt
expressivt — ifall jag infunnit mig till
denna överläggning. Om herr Langes
reflexion innebar någon inbjudan till
mig att inträda i den socialdemokratiska
regeringen skall jag be att få säga:
nej tack!

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ohlin drog upp
en rad mycket intressanta aspekter, som
det tyvärr inte är möjligt att kommentera
inom ramen för en treminutersreplik.
Jag är därför nödsakad att begränsa
mig till en enda fråga, nämligen
mina funderingar beträffande planeringen
inom landet inför den nya
handelspolitiska situationen.

Jag är närmast förvånad över att handelsministern
nu tycks hysa vad jag
närmast uppfattar som principiella betänkligheter
mot att politiker och företrädare
för näringslivet gemensamt
sätter sig ned och resonerar om spörsmålet:
Vad kan vi göra för att möta
de omställningssvårigheter som kommer?
Vi kanske inte vet hur de kommer
att te sig, men att de kommer vet vi.

Handelsministern hänvisar till den
av kommerskollegium gjorda utredningen.
Jag har givit denna expertkommitté
de lovord en lekman kan ge. Men
jag tror att vi resonerar om skilda ting,
ty jag har uppfattat saken så, att expertkommittén
haft och har att syssla med
den svenska förhandlingsståndpunkten
och frågan, hur näringslivets företrädare
ställer sig till konventionens utformning.
Vad jag menar är, att när vi

står inför en realitet i fråga om sjustatsmarknaden
skulle näringslivets företrädare
och parlamentarikerna tillsammans
fundera igenom vad som kan
göras för att möta omställningsprocessen
— hur kapitalfrågorna skall ordnas
för de företag som behöver rationaliseras,
hur man skall planera för omskolning
och omflyttning av arbetskraft,
om sådana åtgärder skulle behövas,
o. s. v. Det är alltså en skillnad i uppfattning
om syftet med en beredskapsplanering
som jag tycker mig finna i
statsrådets och min inställning.

Här har vi dock inte samma sekretesshänsyn
att ta som vid förhandlingarna,
där endast ett mindre antal experter
kunde vara med. Det är illa nog
att parlamentarikerna i stor utsträckning
måste ställas utanför när det gäller
förhandlingsståndpunkten. Men jag
vet ju att de tekniska förhållandena är
sådana, att det inte går att göra på annat
sätt —- endast utrikesnämnden kunde
få informationer.

Jag är övertygad om att en översiktsplanering
inom landet måste göras, och
jag tycker det vore onödigt och mycket
beklagligt om den skulle komma
för sent.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Heckscher sade
att man inte bör anklaga de sex. Men,
herr Heckscher, jag har inte anklagat
de sex. Däremot har jag ansett det vara
väsentligt att belysa frågan, varför vi
misslyckats i våra försök att skapa ett
frihandelsområde omfattande hela Västeuropa.
Och det är inte bara av historiskt
intresse som jag försökt dra fram
dessa ting. Vi önskar ju alla att vi skall
komma till ett nytt förhandlingsläge.
Då måste man väl också ta reda på
vari orsaken ligger till att vi inte lyckats
nå dit vi vill komma. Orsaken

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och

svar på interpellationer och frågor ang.

är — det bör kunna sägas i denna kammare,
vilket uttryckssätt man än väljer
— att Västtyskland i stor utsträckning
fallit undan för starka franska
ekonomiska önskemål. Och det upprepar
jag, herr Heckscher, ty det är ett
faktum och en omständighet som vi
inte kommer ifrån, när vi undersöker
vilka vägar vi bör välja för att få förhandlingarna
återupptagna igen.

Så endast ett par ord till herr Ohlin!

V;i skulle ha givit Danmark litet
längre tid på sig, säger herr Ohlin och
hävdar, att just däri att vi krävde besked
i Kungälv låg den svenska regeringens
misstag.

(Herr Ohlin: Ett misstag!)

Ja, jag är medveten om att herr Ohlin
anser att regeringen gjort många misstag
i olika sammanhang. Så bra blir vi
säkert aldrig, att vi inte behöver riskera
att få kritik av herr Ohlin. Men i
den fråga vi nu diskuterar anser herr
Ohlin misstaget ligga i att diskussionerna
och förhandlingarna i Saltsjöbaden
skulle följa mindre än en vecka efter
Kungälvmötet.

Hade det från dansk sida gjorts någon
antydan om att man ville vänta
med att ta ställning, så visst hade vi
kunnat gå med på ett sådant uppskov
och försökt finna former för att låta
det komma till uttryck i våra diskussioner
med de övriga som debatterade
den blivande sjustatsmarknaden. Men
det gjordes inga sådana framställningar
från dansk sida, och jag har över huvud
taget inte sett några uttryck för en
sådan inställning. Den kom inte till uttryck,
som herr Ohlin vet, i samband
med Fredensborgmötet som hölls drygt
en månad senare och den har inte kommit
till uttryck sedan heller. Det är
därför jag menar, att om herr Ohlin
vill spela Don Quijotes roll och kämpa
för det overkliga, så får vi acceptera
det, men herr Ohlin måste också acceptera,
att jag är obenägen att spela den
rollen.

nordiska ekonomiska samarbetet, tillika
den planerade sjustatsmarknaden m. m.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vad jag sade om sättet
för avlämnandet av regeringsdeklarationen
var inte någon kritik mot statsrådet.
Men jag vill ur en dansk tidning
återge en skildring av hur man gått till
väga i Danmark. Det heter där att de
sju staterna i Stockholm utarbetat en
plan och att utrikesminister Jens Otto
Krag snabbt skall ge folketinget en redogörelse
för förhandlingarna. »Det sker
muligvis allerede paa fredag ellers i
nseste uge. Regeringen vil underrette
den danske offentlighed inden man tager
til det afgprende udenrigsministerm0de
i Stockholm sidst paa maaneden.»
Och så tillägger tidningen att den
svenska regeringen »har allerede godkendt
traktatudkastet og vil sende det
til drpftelse i rigsdagen den 17, november».

I mitt anförande berörde jag frågan
om ett samarbetsorgan inom frihandelsområdet,
och jag skulle gärna vilja höra
statsrådets ståndpunkt till det engelska
förslaget, som ju har stöd från norskt
och danskt håll.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket, men jag vill bara säga
att när statsrådet Lange talar om att vad
han vill göra i dag är inte att angripa
de sex utan att tala om varför man misslyckats
med förhandlingarna om en
större enhet och att han inte gör detta
av historiskt intresse utan därför att
han hoppas, att han skall kunna komma
vidare, så förefaller det mig vara ett
litet egendomligt sätt att arbeta för att
komma vidare. En diskussion om vems
felet var att man inte kommit längre
än man gjort brukar inte vara särskilt
ägnad att underlätta fortsatt samarbete.

Det kanske inte är skäl att hålla på
att diskutera detta så mycket. Men det
kan hända vem som helst att lian då och

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

då säger någonting där det helt enkelt
ligger så till att tungan glappat. Om man
är statsråd, får man förmodligen inte
erkänna det utan måste försvara det,
även om det är fråga om ett uttalande,
som man helst skulle önska att man
aldrig hade gjort.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Till herr Heckscher
vill jag säga att i det sammanhang han
åberopade har inte min tunga glappat.
Jag vill därjämte framhålla för honom,
att det har sitt intresse att veta, varför
attityderna stelnat. Herr Heckscher,
som i Europarådet starkt rekommenderat
de av kommittéerna framlagda förslagen
om att vi skulle snarast möjligt
återuppta förhandlingar och därvid använda
OEEC:s instrument, måste vara
lika intresserad som jag av att få reda
på varför man inte har fått några informationer
från de sex, som gör det
möjligt för oss att säga, när förhandlingar
kan återupptas. Är det oväsentligt
att få veta var det finns något intresse
för saken, så att man kan påverka
inställningen? Kritik mot det tyska uppträdandet
i denna fråga har ju framskymtat,
inte hos mig men inom Tyskland,
t. o. m. inom den tyska förbundsregeringen.
Nog om det.

Får jag säga bara en sak till herr
Christenson. Varifrån har han fått den
uppgiften att regeringen skulle ha antagit
ett traktatutkast eller traktat om
de sju vid ett regeringssammanträde?
Jag har sett en sådan uppgift i tidningarna,
men herr Christenson är väl numera
så erfaren att han inte tar för gott
alla uppgifter som står i tidningarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att det framfördes kritiska
synpunkter även från sexmaktsunionen
är ingenting egendomligt, men
jag tror, att herr Lange i sitt senaste
yttrande för kammaren har väl illustre -

rat, att det funnits liksom ett tonfall
av personlig förolämpning och irritation,
när han talar om unionen. Detta
har även i någon mån framträtt i hans
bildval. Nu säger han, att han väljer
sina bilder själv, och det är honom inte
förmenat, men om herr Lange talar
i bildspråk eller annat språk om svensk
politik i förhållande till andra länder,
förbehåller jag mig rätten att få välja
mina kommentarer själv, herr handelsminister.
Detta sagt i all vänlighet.

Men, herr handelsminister, när Ni
beträffande den nordiska marknaden
säger, att man inte efteråt från dansk
sida sagt, att om de hade fått tid på sig
skulle nog regeringen kunnat besluta
annorlunda, så är det väl inte allvarligt
menat som ett argument från Er sida.
Menar Ni verkligen att danska regeringen
efter vad som hänt skulle sagt:
»Hade vi fått vänta litet, skulle vi kanske
ha gjort tvärtom.» Att man inte sagt
på detta sätt skulle vara ett argument
för att här inte fanns någonting att
göra. Det kan Ni inte mena.

Tyvärr pågick opinionsbildningen i
Danmark i politiska kretsar — jag tror
även inom regeringen — under maj och
juni månader under ett intryck av att
den svenska regeringen avskrivit den
nordiska marknaden. Det är ett omdöme,
vars sannolika riktighet bestyrkes
av kommentarer i pressen.

Om det var ett misstag av denna inflytelserika
opinion i Danmark att tro
detta, då var det väl i alla fall också
ett misstag, herr Lange, att svenska regeringen
inte gjorde någonting för att
i det nordiska samarbetets intresse undanröja
detta misstag och därigenom
åstadkomma att opinionsbildningen och
ställningstagandet skedde från riktiga
utgångspunkter?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag ber kammaren om
ursäkt för att jag åter tar tiden i an -

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

språk. Men denna sak är så väsentlig,
att herr Ohlins yttrande inte kan få stå
oemotsagt.

Det förhåller sig på det sättet, vilket
herr Ohlin är väl underkunnig om, att
det på vissa håll och på ansvarigt politiskt
håll i Danmark rådde den uppfattningen,
att man borde välja mellan
ett yttre frihandelsområde å ena sidan
och en nordisk marknad å andra sidan.
När ett sådant alternativ framfördes såsom
en förutsättning för att Danmark
för sin del skulle kunna ansluta sig till
en nordisk marknad avvisade jag och
den svenska regeringen detta efter kontakt
med utrikesutskottet och även med
partiledarna. Jag erinrar mig inte att
herr Ohlin i det sammanhanget hade
någon annan uppfattning.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! När jag läste upp det
danska referatet, var det närmast därför
att jag ville belysa dansk inställning.
Det talas där just om att regeringsdeklarationen
gjordes den 10 november. Men
debatten i det danska folketinget äger
rum först i dag, alltså sju dagar senare.
Referenten menar, att väljarna då haft
möjligheter att kontakta sina representanter
i folketinget.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Under debatten hittills
har bl. a. av herr Ohlin framförts en
del frågor, som berör jordbrukets och
fiskets roll i sjustatsmarknaden och
som det kanske ankommer på mig att
besvara.

Jag har emellertid i första hand antecknat
mig på talarlistan i dagens debatt
för att i vanlig ordning lämna svar
på en interpellation och en enkel fråga,
och jag finner det vara mest korrekt att
avge svaret till herrar Hansson i Skegrie
och Johansson i öckerö för att därefter
eventuellt få tillfälle att återkomma.

Med andra kammarens tillstånd har
herr Hansson i Skegrie frågat mig, om
jag är villig att inför kammaren redovisa
de överenskommelser och principiella
riktlinjer för jordbrukets vidkommande,
som innefattas i den planerade
sjustatsmarknaden.

Vidare har herr Johansson i öckerö
frågat statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
om han är i tillfälle
att lämna upplysning om vad som från
svensk sida företagits för att tillvarataga
det svenska fiskets intressen vid
förhandlingarna om sjustatsmarknaden.
Handelsministern har överlämnat denna
fråga till mig för besvarande.

Som svar på dessa frågor torde jag få
hänvisa till de avsnitt i den i dag inför
riksdagen lämnade regeringsdeklarationen,
sidorna 7, 8 och 9, som behandlar
jordbrukets och fiskets läge i sjustatsmarknaden.
Vad jordbruket beträffar
vill jag därutöver påpeka, att det till
följd av innehållet i sexårsuppgörelsen
på detta område får förutsättas, att
jordbruket kan hållas skadeslöst för
eventuellt inkomstbortfall. Såvitt fisket
angår, vill jag framhålla, att de riktlinjer,
efter vilka förhandlingarna förts
från svensk sida, självklart varit att bevaka
det svenska fiskets intressen så
långt detta varit möjligt inom ramen
för frihandelsöverenskommelsen.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag undrar, om regeringen
är lika belåten som den låter
med den press den har erhållit i denna
fråga.

En viktig uppgift, som de sju staterna
England, Sverige, Danmark, Norge,
Portugal, Schweiz och Österrike ställs
inför när det gäller det frihandelsområde
som skall skapas, är ju att åstadkomma
handelspolitiska relationer med
sextatsgruppen liknande dem som rådde
före bildandet av denna grupp. Det
är alltså en OEEC-gruppering på ny
nivå, som i sak sammanfaller med läget

Andra kammarens protokoll 1959. Nr 2(1

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

ett år tidigare. Högre sträcker sig såvitt
jag kan förstå inte anspråken. Detta
kan ju synas anspråkslöst och realistiskt.
Såvitt jag kan förstå skall detta
resultat eftersträvas genom vissa kraftåtgärder.
En del har redan givit dem
beteckningen handelsstrid, andra har
beskrivit dem försiktigare. Något ofarligt
är det i varje fall inte. Frågan är ju
bara hur farligt det hela kan bli.

Det måste väl ha varit mycket allvarliga
skäl som drivit regeringen till
detta vågspel. Jag tror inte att det rör
sig om åtgärder i hastigt mod.

Att regeringen på allvar skulle tro
på möjligheterna att åstadkomma ett
slags status quo i relationerna mellan
de sex och de sju tror inte jag på. Den
ser nog vad det handlar om och är beredd
att ta konsekvenserna. Därmed
ligger det nära till hands att påstå, att
det som framställts som ett väsentligt
motiv närmast är ett camouflage inför
riksdagen och kanske även inför den
konkurrentgrupp, mot vilken man nu
skall sätta hårt mot hårt. Jag vill inte
påstå att det minskar tyngden i de argument,
som regeringen tillmätt avgörande
betydelse för de nu behandlade
åtgärderna. För vår del anser vi inte att
dessa argument överväger. Låt mig först
med några ord erinra om den verkliga
bakgrunden.

Splittringen i FN, det kalla kriget,
kapprustningen, handelsblockaden mot
det socialistiska lägret — allt detta är
välkänt. Europa står starkt splittrat.
Förkrigshandelns naturliga vägar hålls
spärrade. Följden av denna politik har
blivit, att medan produktionsförmågan
höjts så att den skulle behöva fördubblad
marknad jämfört med förkrigstiden,
har denna produktion bara halva förkrigsmarknaden
till sitt förfogande.

Många internationella organisationer
mellan staterna har uppstått efter det
andra världskriget. Den föregivna uppgiften
för dessa organisationer har i
allmänhet varit att verka för det mel -

lanfolkliga samarbetet och befordra
handeln. En del organisationer vegeterar,
men nya uppstår. Resultaten, i den
mån man kan tala om sådana, har som
regel blivit rakt motsatta mot dem som
förespeglats folken. Detta har inte alltid
varit liktydigt med ett allsidigt misslyckande.
De kan mycket väl ha motsvarat
upphovsmännens verkliga förhoppningar.

Med sexstatsmarknaden har vi trätt
in i ett nytt skede av handelspolitiska
strävanden. Ett karakteristiskt drag
härför är, att medan det tidigare handlade
om att dra upp en politisk, militär
och ekonomisk järnridå mellan
samtliga kapitalistiska stater å ena sidan
och de länder som slagit in på en
socialistisk utvecklingsväg å den andra,
handlar det denna gång om en nygruppering
inom det kapitalistiska lägret
i Europa. Detta betyder väl inte att
man överger linjen att hindra handeln
med det socialistiska lägret. Men det
är samtidigt tydligt att den dåraktiga
blockadpolitiken fört Västeuropa in i
ett läge, där dess länder genom att beröva
varandra marknader och råvaror
skall försöka fortsätta blockadpolitiken
på varandras bekostnad.

England har kommit i en svårare belägenhet
genom tillskapandet av sexstatsgruppen.
Det är väl ytterst mot
den engelska monopolställningen inom
det s. k. samväldet och diskrimineringen
av andra länders handel med detta
samvälde som sexstatsgruppen bildats.
Det är därför inte otroligt att England
genom att liera sig med småstaterna,
Sverige, Danmark, Norge, Portugal,
Schweiz och Österrike, vill i viss mån
stärka sin position inför det inledda
handelskriget.

Frågan är bara: Vad kan Sverige vinna
därpå? Regeringens svar på denna
fråga är att tillgången till sjustatsmarknaden
är nödvändig och fördelaktig för
de svenska exportnäringarna, och det
vill väl ingen bestrida. Den kan också

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

säga att England är Sveriges bästa kund
genom sina stora inköp i Sverige, som
inte alls uppväges av våra inköp i England.
Men till England går trots detta
bara styvt fjärdedelen av den svenska
exporten. Till samtliga länder i det föreslagna
sjustatsbloeket går tredjedelen
av den svenska exporten, medan vi köper
mindre än fjärdedelen därifrån.

Till sexstatsgruppen går obetydligt
mindre av den svenska exporten, medan
vi därifrån köper mellan 40 och 50
procent av de varor vi behöver. Det är
mot denna grupp vi nu under engelsk
ledning skall träda in i ett handelskrig.
De sju saknar visserligen inte vissa
trumfkort i en sådan batalj, men segerchanserna
måste ändå bedömas som
otillräckliga.

Det nya skede i handelspolitiken, som
vi alltså skall medverka till, innebär
att sjustatsgruppens medlemmar gentemot
varandra skall rasera tullar, kvantitativa
restriktioner och eventuellt
andra skyddsåtgärder för det nationella
näringslivet. När jag försöker bedöma
vilka konsekvenser som därav
kan uppstå, har jag mera hållit mig
till den redogörelse för den preliminära
överenskommelsen, vilken lämnats av
kommerskollegium, än till regeringens
yvigare och kanske mer parlamentariskt
avfattade förklaringar.

Den första konsekvensen blir, efter
vad jag kan förstå, att vårt land skall
gentemot andra länder genomföra en
diskriminerande handelspolitik. Dessa
andra staters produkter skall genom
den nya tullpolitiken i realiteten åsättas
ett högre pris inom vårt land än de
staters, med vilka Sverige nu skall upprätta
ett frihandelsområde, och detta
måste medföra komplikationer.

Den svenska marknaden skall samtidigt
läggas öppen för utländska leverantörer
från de sex andra medlemmarna
av blocket — jag tänker då på dom som
är oss överlägsna i konkurrensen, överenskommelsen
förhindrar eller försvå -

rar samtidigt åtgärder för att utveckla
den del av näringslivet som inte baseras
på export. Utbyggandet av näringar
som det vore ett nationellt intresse att
uppmuntra försvåras, kanske i vissa
fall till och med omöjliggöres.

Sverige förpliktar sig att vid depression
inte vidta skyddsåtgärder för det
egna näringslivet eller att genom statliga
åtgärder underlätta försvaret av
utländska marknader eller erövring av
nya sådana, i de fall där detta kan kollidera
med övriga medlemsstaters intressen.

Sverige skall öppna sina gränser för
konkurrentländernas affärs- och industriella
verksamhet, vilken inom Sverige
skall få bedrivas på fri konkurrensnivå.

Sverige skall medverka till att i de
övriga sex länderna främja ekonomisk
expansion och finansiell stabilitet. Att
Sverige som ett av de tre rika länderna
i gruppen därvid blir givande och inte
tagande, lär väl vara underförstått.

Den svenska staten skall berövas rätten
att utveckla sina egna ekonomiska
företag, om detta anses missgynna den
privata konkurrensen, inte minst den
utländska.

Sverige skall avstå från rätten att
kontrollera kapitalrörelser till och från
Sverige och i förhållandet till övriga
medlemsstater. Dessa nya friheter ges åt
kapitalisterna samtidigt som regeringen
inte vågar attackera förmögenheterna
och bolagsvinsterna för att de rika inte
skall exportera kapitalet.

Sverige skall också underskriva en
in-blanco-fullmakt, som avser att hindra
sådana skyddsåtgärder för handeln, vilka
icke förbjudes enligt den föreliggande
överenskommelsen.

Den tidigare svenska jordbrukspolitiken,
som syftar till att bevara ett från
nationell synpunkt tillräckligt jordbruk
för att under avspärrning trygga folkförsörjningen,
skall uppges. Skyddet
mot den danska livsmedelsexporten till

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

Sverige försvinner. En del av inkomsterna
härpå berövas det svenska jordbruket
och överlämnas till det danska. Det
svenska jordbruket skall inte tillåtas
öka sin produktion och detta är liktydigt
med att massor av svenska jordbruk
måste försvinna.

Fisket kan inte bli föremål för något
särskilt skydd gentemot de övriga medlemsstaternas
konkurrens.

Vi får ett slags överstatligt ministerråd
och ställföreträdarråd för handelsfrågor
och i viss mån för ekonomiska
och finansiella frågor. Man skall överväga
frågan om ett permanent sekretariat.
Ministerrådet skall i vissa fall med
majoritetsbeslut kunna desavuera en av
nationella intressen dikterad statlig ekonomisk
politik och handelspolitik. I detta
ministerråd kommer England i enlighet
med sin större politiska och ekonomiska
tyngd att spela huvudrollen.

Vi vill inte förneka att den handelspolitiska
nyorienteringen via sjustatsblocket
kan medföra tillfälliga fördelar
för de svenska exportnäringarna, ökade
möjligheter kommer att öppnas för de
mäktiga monopolen. Det är dock fullt
möjligt att priset härför på längre sikt
blir så högt att det inte kan betalas.

De eventuella fördelarna för exportnäringarna
skall betalas av hemmaindustrien
och jordbruket. Det finns intet
utförligt besked om hur högt detta pris
blir. Så mycket är tydligt, att skyddsåtgärderna
för hemmaindustrien gentemot
konkurrensen från övriga medlemsstater
måste raseras. Detta kan komma
att leda till stagnation, kanske tillbakagång
och arbetslöshet.

Vid kommande depressioner kommer
Sverige att starkare beröras, eftersom
möjligheterna till kvantitativa restriktioner
och andra skyddsåtgärder begränsas.
Detta innebär att det svenska
näringslivet kommer i ett sämre läge
än tidigare.

Det finns goda skäl för antagandet, att
om Sverige hållit fast vid Norden och

bevarat sin handlingsfrihet gentemot
både det engelska och det västtyska
blocket samt utnyttjat möjligheterna att
utveckla handeln österut, skulle framtiden
ha tett sig ljusare.

Den galgenfrist som de båda grupperna
— de sex och de sju — nu köper sig
för att kunna fortsätta järnridåpolitiken
kan inte ändra utvecklingens gång.
Den uppskjuter visserligen normaliseringen
av handeln med hela Europa och
med Asien, vilket USA och Japan kan
komma att förtjäna på — och detta kommer
i sin tur att bromsa utvecklingen
i båda ländergrupperna — men en dag
blir i alla fall en fullständig omprövning
av handelspolitiken från ekonomiskt
hållbara grunder och med undanskjutande
av ideologiska hämningar
oundviklig.

Det har nu sagts, att låga eller snart
inga tullar inom det beräknade området
väl ändå måste vara bra. Samverkan
inom ett större område och större
möjligheter att få avsättningar för den
svenska exporten måste väl också vara
bra, och om detta sedan leder till ökad
produktion, större planmässighet och
höjd standard får man väl vara beredd
att ta vissa risker därför. Det låter som
om man kan få allt detta till skänks
utan att ge något i gengäld. Vi kan inte
dela en sådan optimism.

De sjus förbund får kanske en något
lösligare karaktär än den som det tidigare
planerade frihandelsområdets upphovsmän
tänkte sig, vilket gjorde att
tidskriften Fackföreningsrörelsen ansåg,
att anslutningen kunde leda till ett
uppgivande av alliansfriheten och neutralitetslinjen.
Vi vill i varje fall utgå
från att sådana konsekvenser inte skall
få uppstå.

Jag hoppas, att den svenska regeringen
inte spelat en särskilt pådrivande
roll för denna organisations tillkomst.
Men eftersom Sveriges handel med Västeuropa
är så dominerande, har den tydligen
inte vågat ta ett verkligt krafttag

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska

svar på interpellationer och frågor ang.

för en nyorientering av handeln i enlighet
med ekonomiskt och geografiskt
naturliga partners i öst och sydöst.
Dess offer av den nordiska tullunionen
måste ha känts som en förödmjukelse.

Regeringen har i dag kunnat notera
att den i denna fråga kan påräkna de
borgerliga partiernas stöd. Centerpartiet,
som försökt ta patent på både böndernas
och småföretagarnas röster,
tycks denna gång inte ha några hämningar.
Yad folkpartiet beträffar, vilket
också framställt sig som den mindre
företagsamhetens målsman, har tydligen
de storindustriella intressena fått
utslagsrösten. För högern är saken naturligtvis
klar.

För vår del är vi fulla av farhågor
att den nya seglatsen kommer att bli
äventyrlig och dyrbar för det svenska
folket, och jag har därför inte kunnat
låta bli att störa den vackra bild av
fullständig enighet, som tidigare har
uppvisats när det gällt de grundläggande
åtgärderna i denna fråga.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag skall så långt det
är möjligt försöka efterkomma den anmaning
som gjorts vid många olika tillfällen
om att man bör fatta sig kort
när det gäller en enkel fråga.

Först vill jag tacka statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet för
det svar jag har fått. Statsrådet säger i
slutet av detta: »Så vitt fisket angår vill
jag framhålla, att de riktlinjer, efter vilka
förhandlingarna förts från svensk
sida, självklart varit att bevaka det
svenska fiskets intressen så långt detta
varit möjligt inom ramen för frihandelsöverenskommelsen.
»

Herr statsråd, vi tror att Ni har försökt
att göra Ert bästa, men trots detta
råder det inom fiskarnas led oro inför
den kommande utvecklingen. Denna oro
har inte blivit mindre, när våra fiskare
i de norska hamnarna bär följt med så -

och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika
den planerade sjustatsmarknaden m. m.

väl den norska dagspressen som de
norska facktidskrifterna. Det verkar i
alla fall som om norrmännen vore belåtna
över det förslag till överenskommelse
som är å bane.

En annan sak som inte har bidragit
till att lindra oron är att vi fiskare anser
oss ha fått för litet informationer
om dessa underhandlingar. Vi kan naturligtvis
inte begära att få ta del av de
interna förhandlingarna. Men vid underhandlingarna
om den gemensamma
nordiska marknaden stod en grupp från
våra organisationer i förbindelse med
underhandlarna och fick för dessa lägga
fram synpunkter och önskemål. Det
hade nog varit lyckligt om så hade kunnat
ske även i detta fall. Detta är dock
som sagt förbi; jag hoppas i alla fall
att det skall bli bättre. Vi har så långt
jag känner förhållandet endast fått två
informationer. Den ena har riksförbundet
fått, och den andra fick vi för 14
dagar sedan av jordbruksnämnden.
Båda dessa informationer var värdefulla.

Förslaget till sjustatsöverenskommelsen
har prisats i varma ordalag här i
dag, och jag vill inte förneka att överenskommelsen
har stor betydelse för
vårt näringsliv. Både professor Heckscher
och professor Ohlin har lovordat
förslaget, och då kan vi väl utgå ifrån
att det ur näringssvnpunkt kan vara
fördelaktigt. Men när vi tittar på fiskarnas
placering i denna sjustatsöverenskommelse
blir vi betänksamma.
Inom dessa sju länder har vi tre länder
med överskott på fisk, Norge, Sverige
och Danmark. Eftersom möjligheterna
är ganska små att sälja till Österrike,
Schweiz och Portugal, återstår
England för oss att avyttra en viss del
av våra fångster till.

Vid underhandlingarna om den nordiska
gemensamma marknaden begärde
vi att fisket och jordbruket skulle följas
åt, och vi hade blivit glada om så hade
skelt. Men vi förstår att det inte har

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

gått den vägen. Vi visste som sagt mycket
litet, men en dag låg på riksdagens
bord ett litet gult häfte som innehöll en
hel del synpunkter. Bland annat står på
sidan 11:

»Den norska delegationen föreslog vidare
att industriprodukter med fisk och
fiskprodukter som råvara skulle få samma
behandling som vanliga industrivaror.
Den ovannämnda överenskommelsen
rörande fisk skulle som industriprodukter
räkna följande varor: filéad
fisk, fryst.» o. s. v.

Det var en besvikelse för oss att de
frysta filéerna inte skulle räknas som
fisk trots att de är fisk, utan i stället
räknas som industriprodukter.

Vidare står det: »De danska, portugisiska,
schweiziska, svenska och österrikiska
delegationerna stödde det norska
förslaget.»

Att Schweiz, Österrike och Portugal
stödde förslaget är väl inte så underligt.
Dessa länder har inte så stort intresse
av detta. Men att de svenska underhandlarna
stödde förslaget var en
överraskning och besvikelse för oss. Det
hade vi inte väntat. Engelsmännen sade
bestämt nej på den punkten, och vi förstår
dem —- de har sina fiskeriintressen
att bevaka. Engelsmännen har knutit
dessa underhandlingar om frysta filéer
samman med fiskegränserna, åtminstone
enligt den norska pressen.

Om de frysta fiskfiléerna överförs till
industrivaror betyder det, att importavgifterna
från och med 1 juli nästa år
sänks med 20 procent för att 1962 sänkas
med ytterligare 10 procent o. s. v.
tills de helt försvinner. Detta har givetvis
mycket stor betydelse för både våra
fiskare och fiskindustrierna. Inte minst
kännbara blir verkningarna för våra
fiskare i Blekinge och Skåne, som lagt
ned ganska mycket pengar på att till
stor del bygga upp fisket efter torsk
på denna filétillverkning. Det är inte
precis småsummor det är fråga om. Under
årets nio första månader importe -

rades 3 400 ton fiskfiléer till ett värde av
något över 10 miljoner kronor. Att importavgifterna
sänks med 20 procent
kommer att betyda minskade inkomster
i avgifter, och detta kommer i sin
tur att återverka på stödet till det
svenska fisket.

Man brukar ju säga att en olycka
inte kommer ensam. Jag tänker här på
att vi inom en inte alltför avlägsen
framtid får kännas vid de tyska tullarna.
Vi vet ännu inte hur de kommer
att verka. Efter vad jag hört av de
fiskare som varit i Västtyskland kommer
dessa tullar antagligen att träda i
kraft inom en inte alltför avlägsen
framtid. Detta kommer att bli ytterligare
ett avbräck för det svenska fisket.
Vårt lands gränser öppnas med andra
ord för ökad import samtidigt som utrymmet
för exporten stramas åt. Detta
blir dubbelt kännbart för oss.

Sedan har vi förhandlingarna i Geneve
om de internationella fiskegränserna.
Norrmännen har enligt pressen
gjort klart, att om de inte kan få en
rimlig uppgörelse i Geneve kommer de
att handla på egen hand. Detta betyder
utan vidare att fiskegränserna kommer
att utökas i Norge. Givetvis hoppas vi
inte på detta, men så kan bli fallet.

Professor Heckscher säger i sitt yttrande,
att överenskommelsen har fått
köpas med eftergifter, inte minst till
våra nordiska länder. Statsrådet får förlåta
mig om jag säger att vi känner, att
fisket är en av de näringar som varit
föremål för köpslagan vid förhandlingarna
med norrmännen. Vi fiskare känner
det åtminstone så.

Till sist vill jag, herr talman, fråga:
Vilken kompensation har norrmännen
givit oss för dessa eftergifter? Jag känner
i varje fall inte till att vi fått någonting.
Jag ställde en fråga till herr
Lange på denna punkt föregående år.
Fiskarna kommer ju då och då och
frågar oss om saker och ting. De tror
att vi skall veta någonting om dessa frå -

Tisdagen den 17 november 1959 Nr 26 55

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika
svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

gors behandling. Statsrådet Lange säger
följande i sitt interpellationssvar:
»Sålunda föreslår utskottet att fiskebåtar
från de nordiska länderna i en gemensam
marknad får rätt att bunkra,
proviantera, företa reparationer m. m.
i de olika ländernas hamnar på samma
villkor som gäller för landets egna fiskare.
Det skall vidare råda frihet för
omlastning och transitering av fångsterna
för transport till hemlandet. —
Ett förslag att nordiska fiskebåtar skall
ha rätt att ilandföra sina fångster i alla
nordiska hamnar såväl för försäljning
som för omlastning eller transitering
till tredje land har kunnat accepteras
från finsk, norsk och svensk sida. Från
dansk sida har man gjort förbehåll i
fråga om sitt ställningstagande till detta
förslag.»

Nu vill jag bara fråga statsrådet Netzén
om detta förbehåll fortfarande står
kvar eller om det tagits bort i det nya
förslaget. Jag kanske inte kan begära
statsrådets svar i dag, men vi fiskare
vore tacksamma att få svar på den frågan.
Har det gjorts eftergifter från
svensk sida, är det klart att vi frågar
oss vad vi fått i stället.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Den främsta anledningen till denna
var de meddelanden, som publicerades
från det s. k. Kungälvsmötet. Dessa
meddelanden var ganska knapphändiga,
och det var inte möjligt att av dem
få en ordentlig inblick i vad som hände
där i somras.

I min interpellation har jag begränsat
mina frågor till jordbruksavsnittet.
Det är ju förklarligt om vårt lands jordbrukare
och trädgårdsodlare — de räknas
härvidlag in under samma kategori
— känner en viss oro inför en eventuell
skärpning av konkurrensen, fram -

för allt den från länder som har ett
gynnsammare produktionsläge än vi och
som dessutom har lägre produktionskostnader.
Möjligheterna att undvika att
t. ex. de svenska och danska intressena
kolliderar alltför hårt är ju ganska
ovissa i en gemensam marknad, som är
begränsad till dessa sju stater. Det ligger
ju till ungefär på samma sätt med jordbruks-
och trädgårdsprodukterna som
med fiskets produkter, som den föregående
talaren var inne på. Det främsta
orosmomentet är ju hur den mycket dominerande
jordbruksexporten från Danmark
— i den mån den inte kan finna
avsättning inom sexstatsmarknaden —
skall kunna få tillräckligt utrymme i
den nya alliansen. Vi skulle naturligtvis
ha haft ett betydligt mindre bekymmer
om den danska livsmedelsproduktionen
haft alla OEEC-länderna — eller i varje
fall det ursprungligen tänkta frihandelsområdet
— tillgängliga för sin avsättning.
Nu kommer sannolikt ett successivt
undanträngande av dansk export
— jag tänker främst på den tyska marknaden
— att följas av en strävan från
Danmark att utvidga avsättningen inom
sjustatsmarknadens område. I den i
varje fall geografiskt splittrade marknad
som sjustatsunionen ändå utgör är
därför trycket från dansk livsmedelsexport
hårdare för grannländerna än
för de andra länderna inom unionen.
Såvitt jag förstår är det meningen att
vi skall vidmakthålla den nationella
jordbrukspolitik som vi och andra länder
har.

Därom vittnar även ett uttalande som
har gjorts från engelsk sida. När England
gjorde vissa eftergifter till det
danska jordbruket, sades det samtidigt,
att dessa eftergifter inte fick påverka
lönsamheten hos det brittiska jordbruket.
.lag förutsätter att samma princip
skall vara vägledande även när man
skall behandla vårt jordbruks ställning
i denna marknad. Jordbruksministern
har också strax efter Kungälvsmötet

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

gjort ett uttalande om att de överenskommelser
som träffas inte skall medföra
något avbräck för det svenska jordbruket.
I svaret på interpellationen säger
emellertid jordbruksministern, att
han förmodar att detta inte heller skall
inträffa. Han hoppas, säger han, att
jordbruket kan hållas skadeslöst. Jag
skulle varit tacksammare om han hade
sagt, att jordbruket skall hållas skadeslöst.
Jag tror dock att det är en tillgång
för jordbruket att vi har ett sexårsavtal,
och jag hoppas att det också kommer att
följas. Jag hoppas också att eftergifter
som görs i fortsättningen inte skall luckra
upp de gränsskydd som har utlovats
och beräknats i jordbruksavtalet. Jag
förmodar alltså att man på svensk sida
vid förhandlingarna tillämpar den principen,
att vårt eget jordbruksavtal skall
respekteras i alla avseenden.

En fråga som man bär gjort sig är
huruvida jordbrukets representanter
har varit inkopplade här på ett sådant
stadium av förhandlingarna, att de har
haft möjlighet att i varje fall ge förhandlarna
råd om hur dessa bör navigera
för att så litet som möjligt komma i
konflikt med sexårsavtalets bestämmelser.
Jag förutsätter att det inte redan
har träffats sådana överenskommelser
som medför risk för att jordbruksavtalets
prisnivå inte kan hållas. Jag påstår
inte att det har gjorts, men jag förmodar
att förhandlarna i fortsättningen har
den princip för ögonen som jag nämnde.

Nå, huruvida den eftergift till Danmark,
som det talas om i regeringskommunikén
och som innebär att 60 procent
av importavgifterna på vissa varor skall
restitueras dit, kan komma att visa sig
vara ett avsteg från det skyddssystem
som vi själva har upprättat, det kan i
dag inte helt överblickas. Det är gott och
väl att motsvarande belopp — det rör
sig om cirka 10 miljoner — skall tillställas
jordbrukets fonder på annat sätt,
som det heter, men i vilken form det
skall ske har inte klarlagts ännu.

Men även om jordbrukets fonder får
de 10 miljonerna, tror jag ändå inte
man kan säga att alla eventuella verkningar
därmed har eliminerats. Den
verkliga eftergiften för svenskt jordbruk
kan komma att ligga i att vi själva
får ett mindre avsättningsutrymme för
vissa produkter än vi annars skulle ha
haft. Det heter i sexårsavtalet, att jordbruket
vid utlösning av spärreglerna
skall erhålla inkomstförstärkning genom
att importavgifterna höjs. Nu vet vi allesamman,
att om marknaden är mättad
med en viss vara, är det svårt att höja
priset på den varan. Vad gäller t. ex. animalier
är det nu praktiskt taget endast
på köttmarknaden som vi inte har självförsörjning.
Detta är alltså det område
där det borde vara lättast att ta igen
sådana inkomsteftersläpningar som det
talas om i avtalet. Som det nu ligger
till får framtiden visa, om eftergifterna
till Danmark på detta område skall
minska våra egna möjligheter att erhålla
kompensation via köttpriserna.

Jag vill med detta säga, att problemet
inte är så enkelt som det här har
antytts, att all rättfärdighet är uppfylld
bara men betalar igen de restituerade
avgifterna; verkningarna kan visa sig
på annat sätt.

Herr Ohlin kritiserade i dag vissa
saker i det här sammanhanget. Han menade
att Danmark har gjort en mycket
god överenskommelse. När herr Ohlin
ville göra gällande, att regeringens margarinpolitik
även har kommit att gagna
danskarna, kunde jag inte låta bli att
göra den stilla reflexionen, att denna
regeringens margarinpolltik fick ett gott
stöd just från herr Ohlins parti. Om den
var felaktig, får väl herr Ohlin och
hans parti dela ansvaret med regeringen.

Om jag är riktigt underrättad bär
man vid Kungälvsförhandlingarna kommit
överens om att, som det heter, »arbeta
för att begränsa exportsubventionerna».
Jag har emellertid sagt mig,

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

att de eftergifter som har gjorts till Danmark
beträffande livsmedelsexporten
till Sverige får i praktiken samma verkan
som om Danmark hade tillåtits att
använda exportsubventioner gentemot
vårt land. Det är i så fall märkligt, ty vi
har på samma gång tydligen åtagit oss
att arbeta för att begränsa våra egna
möjligheter att öka exporten. Den svenska
jordbruksexporten har i varje fall
hittills till ungefär tre fjärdedelar gått
till sexstatsländerna, främst Tyskland,
och endast till en fjärdedel till sjustatsmarknaden.
Det är mycket sannolikt att
vi kommer att möta samma svårigheter
att hålla kvar vår export till sexstatsmarknaden
som redan har träffat Danmark.
Om denna överenskommelse att
begränsa exportsubventionerna skulle
innebära att vi hindrades söka ersättning
t. ex. i England för det vi mister i
Tyskland, vore denna överenskommelse
att beklaga för jordbrukets del. Vi måste
enligt min mening finna nya och vidgade
marknader bland de sju efter
hand som marknaden till de sex eventuellt
krymper samman.

Det har redan tidigare i dag förklarats,
att den svenska jordbrukspolitiken
inte avser att främja en ökning av vår
egen livsmedelsproduktion. Jag får säga,
som det förut har sagts här, att det är
ett litet egendomligt uttalande. Jag har
den uppfattningen, att i den mån det
sker en konsumtionsökning i vårt land
eller en övergång till mera kvalificerade
livsmedel, bör det vara en förstahandsuppgift
för det svenska jordbruket att
tillfredsställa de krav som utvecklingen
reser. Jag vet att man i andra länder
räknar med att en ökad avsättning inom
landet i första hand skall tillgodoses av
landets egen produktion. Man undrar,
om det har reserverats ett visst utrymme
på den svenska marknaden för import
av utländska livsmedel eller om
det bara skall vara en tänjbar import
som sättes in när den behövs och sedan
får skjutas undan efter hand som den

svenska produktionen själv kan fylla ut
bristerna.

Jag skall sedan säga ett par ord om
trädgårdsodlingen. Det är gott och väl
att trädgårdsodlingen skall inrangeras
under jordbrukspolitiken — det bör
ge denna närings utövare i varje fall en
viss trygghet. Nu väntar man emellertid
på dansk sida, såvitt jag är rätt
underrättad, att det skall bli en ökad
marknad i vårt land för danska trädgårdsprodukter,
och man är där glad för
det, eftersom danskarna räknar med att
själva få konkurrens på sin egen marknad
med trädgårdsprodukter som importeras
från Holland. Jag har, herr
talman, haft tillfälle att se en PM från
Kungälvsförhandlingarna, där det heter
att man vid dem har enats om en
friare handel med trädgårdsprodukter
mellan Danmark och Sverige. Jag tycker
inte att detta går riktigt ihop att
man först sammanför trädgårdsodlingen
med jordbruket och sedan talar om att
man skall arbeta för en ökad frihandel
med trädgårdsprodukter. Skall
trädgårdsodlingen följa jordbrukspolitiken,
bör man väl bibehålla det skydd
som nu finns och inte låta det naggas
i kanten av andra medgivanden.

Det tullskydd vi har för svensk trädgårdsodling
räknas ju redan nu som
otillräckligt. Därtill kommer att tullarna
är vad vi kallar värdetullar, vilket
gör att inflation och penningvärdeförsämring
urholkar skyddet. Jag hoppas
för min del att om trädgårdsodlingen i
fortsättningen skall hänföras till jordbrukspolitikens
område, man får rätt
att på det fältet använda de kvantitativa
regleringar som förekommit på
vissa områden, t. ex. vad gäller fruktodlingen,
för att ge trädgårdsodlingen
ett skydd motsvarande det som jordbruksavtalet
ger jordbruket.

Herr Christenson i Malmö berörde i
dag en fråga, som jag förstår kommer
att bli besviirlig, nämligen var gränsen
skall gå mellan livsmedel, som räk -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

nas till jordbruksvaror, och livsmedel
som räknas till industrivaror. Hur en
sådan gränsdragning än kommer att
ske måste man se till att det inte på
den vägen blir en uppluckring av jordbruksavtalets
syfte att åstadkomma en
viss inkomstnivå.

Det är framför allt ett par produkter
som man ställer sig frågande inför: den
ena är dextrin och den andra äggalbumin.
Båda är ju direkt eller indirekt
jordbruksreglerade varor. Det märkliga
är att gulan i ett ägg fortsätter att
vara jordbruksreglerad under det att
vitan i ägget överföres till gruppen industrivaror
— det gäller alltså produkter
som framställts av gulan respektive
vitan. Om man tillverkar en produkt av
bägge delarna tillsammans, blir det en
jordbruksreglerad vara, men skiljer man
ut äggvitan, blir det en industriprodukt.
Jag tar upp detta exempel därför
att jag förmodar att jordbruksministern
är på det klara med att det här
kan bli fråga om ett avsteg från jordbruksavtalet.
Det hade varit önskvärt
att få behålla samtliga dessa produkter
inom det område där de hör hemma.

Även dextrinet, som är en större produkt,
kan komma att vålla svårigheter
för vissa producenter, framför allt för
stärkelseproducenter och potatisodlare,
om dextrinet föres över till gruppen industrivaror.
Det är emellertid av största
vikt även för jordbruket att svensk livsmedelsindustri
får arbeta ostört och under
ett tillfredsställande skydd från konkurrens
utifrån, det vill jag gärna erkänna.
Herr Christenson i Malmö sade,
att svårigheterna därvidlag ligger i att
livsmedelsindustrien arbetar med varor,
som ligger under jordbruksregleringen,
medan industriens egna färdigvaror
kommer att följa tullnedsättningen. Herr
Christenson uttalade, att priserna på det
svenska jordbrukets råvaror ligger ungefär
40 procent över världsmarknadspriserna.
Jag undrar om herr Christensons
uppfattning i det stycket delas av folk -

partiet i övrigt. Jag trodde faktiskt att
herr Christenson hade följt med denna
sak litet bättre. Världsmarknadspriserna
på jordbruksprodukter kan inte jämföras
med exempelvis världsmarknadspriserna
på industrivaror. Som vi så ofta
framhållit, är det i det sammanhanget
ofta fråga om restpartier, som lägges ut
på marknaden till nära nog vilket pris
som helst. Om vi ser på siffrorna från
1957 och 1958 — det finns inga senare
— så finner vi att det i Europa bara
är Danmark, Holland och Irland som
har billigare produktpriser än Sverige.
Västtyskland, Belgien och Frankrike redovisar
samma prisnivå som Sverige.
Däremot ligger Norge och Storbritannien
tio procent och Schweiz 30 å 40
procent över de svenska priserna. De
siffror herr Christenson här stöder sig
på är sålunda inte relevanta. De svenska
jordbrukspriserna är inte särskilt
höga, om man jämför dem med andra
europeiska länders. Tvärtom. Om man
delar mitt av, ligger våra priser sannolikt
inom den lägre halvan.

Jag kan heller inte tro att det är en
allmän mening inom folkpartiet att man
skall kräva att det svenska jordbruket
skall tillämpa världsmarknadspriserna
för att hålla den svenska livsmedelsindustrien
vid liv. Även om vi från jordbrukets
sida har det största intresse av
en bärkraftig livsmedelsindustri, vågar
vi ändå inte säga att vi skall behålla
den till varje pris, alltså även
om vi blir tvungna att på jordbrukets
produkter följa världsmarknadspriserna.

Nej, vill vi ge den svenska livsmedelsindustrien
möjligheter och förutsättningar
att hävda sig i konkurrensen,
får vi hitta på andra utvägar. Vi får
kanske tillgripa restitutionsförfarande
för vissa varor. Det bör i varje fall vara
lika berättigat här som till Danmark.
Men här räcker det inte med 10 miljoner
kronor, utan här krävs det mycket större
belopp. Visst finns det utvägar, när

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

det gäller att förena jordbrukets och
livsmedelsindustriens intressen. Det har
exempelvis pekats på temporär lågprislinje
för vissa varor etc. Jag skall inte
här bedöma möjligheterna att komma
fram vare sig på den ena eller på den
andra vägen. Jag vill bara ha sagt, att
när det skall avgöras vilka vägar vi
skall gå för att avväga jordbrukets och
livsmedelsindustriens intressen, så bör
man låta jordbrukets förhandlare vara
med på ett hörn, om det behövs någon
komplettering av det träffade sexårsavtalet.

Under detta anförande tog herr talmannen
åter ledningen av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Av flera skäl kan jag
tyvärr inte, även om jag skulle önska
det, gå in på åtskilliga av de detaljer
som senast herr Hansson i Skegrie fört
på tal. Jag gissar att inte minst herr
Hansson i Skegrie är medveten om att
många av dessa frågor befinner sig i
öppet förhandlingsläge. Jag tror inte det
skulle förstärka vårt förhandlingsläge
inför slutavgörandet, om vi här skulle
diskutera dessa detaljer.

Jag vill emellertid inte ett ögonblick
sticka under stol med att jag ändå delar
såväl herr Hanssons i Skegrie som
herr Johanssons i öckerö och herr
Ohlins synpunkter när de betraktar frågan
om jordbruket och fisket som ett
par av de mest bekymmersamma problemen
i samband med upprättandet av
sjustatsmarknaden. Vad gäller jordbruket
vill jag understryka vad som sagts
tidigare i debatten. Bl. a. utgör självfallet
gränsdragningen mellan vad som är
alt hänföra till industrivaror och till
jordbruksregleringsvaror en utomordentligt
central fråga. Jag är alldeles
övertygad om att både herr Hansson i
Skegrie och andra från jordbrukssidan

är medvetna om att det inte är alldeles
betydelselöst för det svenska jordbruket
var den gränsen dragés, när det slutliga
förhandlingsresultatet redovisas —
i vissa detaljer återstår ännu åtskilliga
överläggningar — tv livsmedelsindustrien
utgör en så stor avsättningsmarknad
för det svenska jordbrukets produktion,
att det inte kan negligeras, om
i ett större frihandelssammanhang man
skulle löpa risken att förädlingsindustrien
befann sig på annat håll och inte
kunde tillgodogöra sig det svenska jordbrukets
produktion.

Utan att på den punkten gå in i detalj
vill jag hänvisa till att exempelvis
av hela kvantiteten svenskt mjöl livsmedelsindustrien
absorberar ungefär
hälften. Detta gör den problematiken,
från vilken synpunkt man än vill betrakta
den, så seriös att man inte utan
vidare kan ange den ena eller den andra
synpunkten som den ensamt utslagsgivande
Vad jag nu sagt gäller i viss
utsträckning också för fisket, både beträffande
problematiken och beträffande
de förhinder jag har att i dag ingå
på en detaljdiskussion. Därom skall förhandlas
redan nu på torsdag och fredag,
och jag räknar på förståelse från
kammarens ledamöter, om jag betraktar
det som en orimlig situation att nu
diskutera de negativa respektive positiva
inslagen i det förhandlingsläge som
vi för närvarande befinner oss i.

Det är emellertid ett par frågor som
jag ändå skulle vilja föra på tal. Både
herr Ohlin och herr Hansson i Skegrie
fann det uttalande, som har refererats
från överläggningarna i Kungälv under
den gångna sommaren, en aning egendomligt,
nämligen att vår jordbrukspolitik
inte tar sikte på ökning av den
svenska jordbruksproduktionen. Jag vill
i detta sammanhang endast erinra om
att innebörden i det uttalandet överensstämmer
med innebörden i riksdagsbesluten
1947, 1950 och nu i våras. Till
sitt innehåll avviker det inte från in -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

nebörden i de principbeslut som då angavs.
I motsats till herr Ohlin, som frågade
om vi inte på den punkten hade
bäddat för förhandlingssvårigheter,
skulle jag allvarligt vilja ifrågasätta om
det inte förhåller sig tvärtom, nämligen
på det sättet att det, utan att vi behövt
lansera någon ny princip på detta område,
ändå medverkat till att man på
sina håll övervunnit betänkligheterna
mot att medverka vid etablerandet av
det yttre frihandelsområdet.

Herr Ohlin ställde en fråga som av
skäl som jag förut antytt är mycket
svår att besvara i detalj. Om jag får förenkla
frågan och besvara den i vad den
avser huruvida avskaffandet av exportsubventioner
skulle förbjudas och om
detta också inkluderar det svenska jordbruket,
så vill jag svara nej. Formuleringen
på den punkten är emellertid
ännu en öppen förhandlingsfråga.

Även den fråga som avser detaljerna
i den överenskommelse, som träffades
i Kungälv beträffande den svensk-danska
jordbruksuppgörelsen är föremål för
fortsatta överläggningar. Jag vill emellertid
redan här säga — och det som
svar på en av herr Hanssons i Skegrie
frågor — att förhandlingsinstrument
på jordbrukssektorn har varit jordbruksnämnden.
Jordbruksnämnden representeras
såväl av företrädare för konsumenter
och löntagare som även av
prominenta företrädare för jordbruket.
Jag kan svårligen tänka mig att man
där skulle kunnat vara annat än till
freds när förhandlingsansvaret på expertplanet
legat i händerna på jordbruksnämnden
och dess erkänt förhandlingsskicklige
generaldirektör.

Herr Johansson i öckerö vitsordade
oro bland de svenska fiskarna. Jag
tror att vi har gjort samma iakttagelse.
Ingen bör väl heller vara förvånad över
att både den sektorn och andra sektorer
i vårt näringsliv kan känna oro inför
framtidsperspektiv som ter sig mer
eller mindre ovissa. Speciellt i frågan

om fisket säger herr Johansson i öckerö,
att en anledning till de svenska
fiskarnas oro skulle vara att de norska
fiskarna är så orimligt lyckliga över
uppgörelsen. Jag tror ändå att herr Johansson
i öckerö och jag och många
med oss också har sett exempel på rakt
motsatta reaktioner på den sidan. Det
beror precis på vilken del av de preliminära
överenskommelsernas innebörd
man fäster huvudvikten vid.

Herr Johansson i öckerö tyckte inte
att informationerna varit tillfredsställande
på den här punkten. Jag medger
att de inte heller kan bli det i dag, men
jag måste nog ändå säga, herr Johansson
i öckerö, att bortsett från de tillfällen
då vi träffats i jordbruksdepartementet
och i jordbruksnämnden så
har alla kända faktorer redovisats för
fiskarkårens representanter. Att inte
mera kunnat redovisas beror närmast
därpå, att från förhandlingsutbudet i
våras och fram till slutskedet helt nyligen
egentligen ingenting har hänt utöver
det som varit tämligen välbekant
och som framför allt tagit sig uttryck
i den delvis ganska animerade engelsknorska
konversationen. Jag kan nu endast
tillägga, när herr Johansson i öckerö
hänvisar till att man från brittisk
sida har förbundit frågan om att
öppna marknaden för de frysta filéerna
med frågan om fiskegränserna, att
jag gärna vill betyga att vi på svensk
sida delar denna uppfattning. Vi utgår
från att hurudan den uppgörelsen än
blir som kan komma att träffas på fiskeområdet,
så har den som förutsättning
den situation som råder i dag, och
att uppgörelsen även i bästa eller sämsta
fall, vilket man nu väljer, kan eller
måste betraktas som temporär med hänsyn
till att ändringar i fiskegränserna
inom någon del av det yttre frihandelsområdet
måste anses utgöra ändrade
förutsättningar för den.

Herr Johansson i öckerö ställde en
konkret fråga och hänvisade då till det

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

tal som handelsministern höll i våras,
där han redogjorde för överläggningarna
om de nordiska marknadsplanerna
på fiskets område, vilka innebar vissa
ömsesidiga eftergifter. Jag kan bara säga
att denna redovisning var riktig. Den
innebar en redogörelse för de ömsesidiga
önskemål som framförts från norsk
och svensk sida och som inkluderade
landningsrätt, bunkring, proviantering,
transitering o. s. v., alla de punkter som
ingick i förutsättningarna för dessa
överläggningar.

I nuvarande läge är emellertid inte
de nordiska marknadsplanerna aktuella.
De ingår inte i den diskussion som
gäller sjustatsområdet. Därmed har jag
självfallet inte redovisat någon slutlig
ståndpunkt till frågan om förutsättningarna
att hävda dessa synpunkter i
fortsättningen.

Herr talman! Det är kanske inte så
mycket därutöver som jag har anledning
att ta upp, även om frågorna i
och för sig är viktiga nog. Det är emellertid
ett spörsmål som rör jordbruket
som jag gärna vill återkomma till, nämligen
herr Hanssons i Skegrie fråga, om
ändå inte jordbruket skall hållas skadeslöst
för de inkomstavbräck som kan
uppkomma, beroende på var man drar
gränsen mellan t. ex. industrivaror och
jordbruksregleringsvaror, eller till följd
av att man återför en viss del av införselavgifterna
på importen från Danmark.

På den punkten vill jag bara försäkra
herr Hansson i Skegrie att innebörden
i mitt interpellationssvar i dag är
densamma som innebörden i den deklaration
som på regeringens vägnar avgavs
omedelbart efter Kungälvsmötet.
Herr Hansson i Skegrie bär alltså ingen
anledning att särskilt oroa sig i dag.
Detta utesluter ju inte, och det förmodar
jag att herr Hansson är klar över,
att det är omöjligt att diskutera de former
i vilka det svenska jordbruket i

kraft av gällande sexårsavtal skall hållas
skadelöst.

Herr Hansson i Skegrie har själv fört
på tal en sidofråga som jag inte skall
gå i någon närmare diskussion om,
nämligen tanken att man skulle kunna
lösa hela detta komplicerade gränsdragningsproblem
genom att tillämpa en
partiell lågprislinje. Det har inte saknats
antydningar härom tidigare och
frågan är inte avförd från diskussionen.
Den diskussionen begränsar sig inte
enbart till den partiella frågan utan
kan också tänkas gälla denna viktiga
pricipiella fråga i dess helhet. Men till
detta är det i dag för tidigt att ta någon
mera bestämd ställning.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag noterar tacksamt
herr statsrådets uttalande, att det inte
finns någon anledning till oro för jordbrukets
vidkommande. Jag hoppas att
det ordet skall stå sig framöver.

Statsrådet nämnde, att jordbruket vid
förhandlingarna företrätts av statens
jordbruksnämnd. Det är gott och väl!
Jag har den allra största respekt och
ett mycket stort förtroende för både
jordbruksnämndens generaldirektör och
dess ledamöter. Här har vi emellertid
ett tvåsidigt jordbruksavtal. Båda parter
har haft sitt ord med i laget vid utformningen
av detta avtal. När man då kom
in på spörsmål, som tangerade detta
avtal, borde det därför inte ha varit ur
vägen, att parterna -— i detta fall den
ena — tillfrågats, även om den inte direkt
satt med vid förhandlingarna. Så
ser jag det, men jag vet inte om det är
praktiskt möjligt att realisera en sådan
ordning. Det är dock så, att jordbruksfrågorna
till skillnad från övriga frågor
i detta sammanhang är reglerade genom
avtal.

Jag respekterar statsrådets uttalande,
att detta ännu är öppna frågor och att

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

det är bäst att inte fälla för tidiga omdömen
och uttala alltför bestämda meningar
i vissa avseenden. Avsikten med
min interpellation var heller inte att
rikta någon anmärkning utan att få en
saklig upplysning om vad som förekommit.
Jag erkänner mycket gärna, att det
är utomordentligt svårt att i dagens
läge säga, vilka konsekvenser denna
överenskommelse kan få för jordbruket.
Jag kräver inte heller något definitivt
besked av jordbruksministern i dag.
Jag vill emellertid ta fasta på att jordbruksministern
säger, att detta är öppna
frågor. Då är det tydligen ännu inte
för sent att försöka komma till rätta
med förhållanden, som man kan anta
kommer att innebära risker för jordbruket.

Jag vill till sist stryka under, att man
i detta fall bör försöka göra klart för
sig, att man här har att handla inom
ramen av ett avtal, som har konfirmerats
av riksdagen.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vi fiskare följer med
både i dagspressen och fackpressen. Jag
vet också att det råder delade uppfattningar
bland de norska fiskarna. Jag
hade häromdagen ett samtal med statssekreterare
Grönaas, och han var belåten
med detta förslag till uppgörelse.

Statsrådet säger att frågan om en nordisk
marknad nu inte är aktuell. Det
vet jag, men för oss är dessa frågor lika
aktuella nu som de var då.

Jag skall inte vidare förlänga debatten
med att resonera om de informationer
vi fått. De har varit knappa. Jag
erkänner att vi en gång varit uppe hos
statsrådet och fått informationer och
att vi fått informationer i jordbruksnämnden.
Men denna fråga bör vi kanske
inte mera diskutera.

Till slut kanske jag i alla fall får lov
att uttala en önskan, och det är att man

vid de fortsatta förhandlingarna så
långt det är möjligt beaktar de synpunkter
som framförts från fiskarhåll.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Först måste jag beklaga
att ansträngningarna att skapa en nordisk
tullunion har misslyckats. Enligt
min åsikt ligger ansvaret därför helt på
England. Det har sagts att det var politiskt
omöjligt att skapa en nordisk tullunion
för närvarande. Om sådana möjligheter
funnits, hade det säkerligen varit
till nytta för Norden i dess helhet
och för den svenska småföretagsamheten.

Det har också sagts, att det kanske
var bäst som skedde, att inte Sverige
eller de sju kom med i sexstatskretsen,
framför allt därför att småföretagsamheten
i dag inte skulle ha haft möjligheter
att hävda sig på en sådan marknad
vare sig ekonomiskt eller tekniskt.
Men den dagen måste komma då de
båda blocken bör gå tillsammans.

Samtidigt vill jag uttrycka min tacksamhet
för det arbete som statsrådet
Lange presterat; det återstår nu endast
några dagar till dess sjustatsöverenskommelsen
är lyckligt i hamn. Jag måste
dock fråga: Vad kommer att ske då
vi i Sverige skall ändra våra köpvanor?
Tänk på att vi t. ex. köper nästan alla
våra bilar, vår elektriska materiel
o. s. v. i Tyskland. Vi skall nu börja
att köpa i England, och vi kanske mer
och mer bör tänka oss en utbyggnad av
vår egen bilfabrikation och all övrig
fabrikation. Den dagen kan komma, i
en inte alltför avlägsen framtid, då vår
produktion inom sjustatsmarknaden så
att säga blivit snedvriden, då vi fått
samma produktion som de sex. Den
dagen kanske inte är så långt avlägsen,
då Tyskland med sina stora tekniska
och ekonomiska resurser börjar dumpa
varor inom sjustatsområdet, bl. a. i Sverige.

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och

svar på interpellationer och frågor ang.

Detta kan medföra obehagliga konsekvenser,
t. ex. arbetslöshet. Trots det
kan jag emellertid inte underlåta att
framföra en förhoppning, att vi måtte
enas om vissa politiska åtgärder för att
på längre sikt stödja vårt lands inordning
i ett frihandelseuropa. Jag tänker
därvid på sådana åtgärder, som är ägnade
att stärka vårt näringsliv och rusta
det att möta de svårigheter som väntar
såväl under övergångsskedet som på
längre sikt. Det är inte tillräckligt att
vara eniga om Sveriges anslutning till
de yttre sju, vi måste också visa oss beredda
att i praktisk gärning stödja
denna tanke.

Det finns i detta sammanhang anledning
peka på hur konsekvent och målmedvetet
man ute i Europa, till exempel
i Holland, tagit itu med problemet att
skapa ett progressivt näringsliv för att
på så sätt möta de ökade krav som
kommer att ställas i ett frihandelsinriktat
Europa.

En sida av detta arbete, som många
av oss svenska företagare i dag kommer
i kontakt med, är försöket att öka
den holländska produktionskapaciteten
och därmed konkurrensförmågan genom
att dra till sig utländskt kapital
och utländskt industriellt kunnande och
erfarenhet. Holländska staten inbjuder
i dag svenska företag att starta fabriker
i Holland och kan därvid erbjuda helt
andra och förmånligare villkor än vi är
vana vid här hemma. Vi erbjuds sålunda
byggnadssubventioner med upp
til 75 gulden per kvadratmeter för fabriksnybyggen.
Vi erbjudes vidare att avskriva
det resterande byggnadsvärdet
på tre år. Vidare är löneläget avsevärt
gynnsammare.

Denna vilja till samlade och effektiva
åtgärder för att öka de skilda ländernas
konkurrenskraft ser man många
exempel på. Såsom representant för en
västtysk hushållsprodukt har jag bland
annat kommit i kontakt med de insatser,
som man på detta håll är beredd

nordiska ekonomiska samarbetet, tillika
den planerade sjustatsmarknaden m. m.

att göra för att bli konkurrenskraftig.
På grund av ökade omkostnader hade
en prishöjning på denna hushållsvara
aktualiserats. Till följd av den gynnsamma
västtyska kapitalsituationen —
en direkt följd av den progressiva västtyska
ekonomiska politiken — blev det
möjligt för det västtyska företaget att
anskaffa stora belopp för rationalisering
och ytterligare automatisering av
driften. Slutresultatet blev att jag erbjöds
sänkta i stället för höjda priser.

Det är mot bakgrunden av dylika åtgärder
ute i Europa, som jag framställer
mitt önskemål om att vi skall åstadkomma
en samlad insats att skapa ökad
svensk konkurrenskraft. Grunden till
denna utgöres av ett företagsvänligt klimat.
Det är ej möjligt att på längre sikt
tänka sig att vi skall kunna hävda oss
på den europeiska marknaden, om vårt
näringsliv skall drivas mot något som
närmast påminner om en ny istid samtidigt
som det på andra ställen blir ett
allt mera gynnsamt klimat.

För att konkretisera dessa önskemål
vill jag ta upp några aktuella frågeställningar.

Det är viktigt att frågan om företagens
kapitalförsörjning utredes. Bland
annat bör en utredning ske beträffande
näringslivets kapitalbehov inför övergången
till den frihandelsperiod, som
vi nu börjar se förverkligad. Samtidigt
är det nödvändigt att hålla möjligheterna
öppna för en så omfattande självförsörjning
som möjligt. Detta gäller
inte minst de helt nya och de unga
företagen.

Varför skulle inte vi här i Sverige i
större utsträckning än vad fallet är kunna
låna ut pengar efter samma grunder
som exempelvis den statliga amerikanska
organisationen Small Business Administration?
Detta företag lämnar förtroendekrediter
till små företagare för
inköp av maskiner, byggnader m. ni.,
när dessa exempelvis erhållit ett bindande
löfte om kommande leveranser till ett

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

stort företag eller om vederbörande har
en uppfinning, vilken av fackmän anses
kunna slå igenom och bli en efterfrågad
vara. Även i detta fall kan förtroendekrediter
erhållas. Här satsas alltså
på människan.

Samtidigt som vi diskuterar kapitalfrågorna
bör vi diskutera möjligheten
att erbjuda de mindre företagen tillgång
till sakkunnig teknisk och kommersiell
expertis då det gäller att investera
de kapital som kan ställas till
förfogande.

Det har många gånger sagts här i
riksdagen, att småföretagarna måste få
större möjligheter att låna långfristigt
kapital. Men vi måste ju ha klart för oss
hur detta kapital skall användas. Vi kan
inte som hittills tillämpa omoderna och
s. k. hantverksmässiga tillverkningsmetoder,
ty i och med att sjustatsmarknaden
blir verklighet, uppstår en helt ny
konkurrenssituation. Småindustrien
kommer att i huvudsak antingen få specialisera
sig på tillverkning av en artikel
eller också att tillverka olika massartiklar
för storindustriens räkning
inom sjustatsområdet.

Vidare bör vi beakta de små och medelstora
industriföretagens möjligheter
att exportera. För småföretagen är det
inte så enkelt att på egen hand ge sig
ut på nya, främmande marknader. Redan
språksvårigheterna utgör en hämsko.
För att den mindre industrien skall
kunna exportera på de nya marknaderna
torde nya distributionsorgan behöva
skapas, som tar hand om de olika företagens
export. Enligt min åsikt räcker
det inte med en speciell byrå inom Exportföreningen.
Det måste skapas speciella
lokala exportserviceföretag som
branschvis eller på annat sätt har hand
om denna export. Dessa serviceföretag
bör kunna sluta sig samman i företagargrupper,
eventuellt med stöd av bankerna
och från statens sida. Exportserviceföretagens
förläggande skulle man
kunna tänka sig i Norrland, Västsve -

rige, Småland, Skåne och andra centra
för exporthandel och småindustri.

Sammanfattningsvis önskar jag framhålla,
att det ur näringslivets synpunkt
inte är tillräckligt med enighet om målet:
ett europeiskt frihandelsområde och
den tekniska apparat som är nödvändig
för dess praktiska genomförande. Vi
måste också uppmärksamma det faktum,
att det fordras en extra ansträngning
av vårt näringsliv för att klara de
påfrestningar, som övergången till en
fri marknad kommer att kräva.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Här har förts en ingående
debatt om det europeiska samarbetets
inverkan på vår interna ekonomi
och på det nordiska samarbetet och detta
med rätta. Det är viktiga frågor. Jag
tänker emellertid inte ta upp dem här.
Med anledning av vad bland andra herr
Darlin nyss anförde skall jag nöja mig
med att hänvisa till vad som tidigare
sagts av herr Ohlin och till de motioner,
som från vårt håll lagts fram på det
område, som han berörde.

Jag skall inskränka mig till några reflexioner,
som rör möjligheterna till ett
vidgat ekonomiskt samarbete i Europa.
I somras hade Europarådets ekonomiska
kommitté förlagt sitt sammanträde till
OEEC:s högkvarter i Paris för att i samråd
med denna organisation försöka få
en så klar bild som möjligt av Västeuropas
läge i ekonomiskt avseende.

Jag har ett livligt minne av hur en av
OEEC:s representanter då pekade på
den enorma kapplöpning, som för närvarande
äger rum när det gäller produktionsutvecklingen
mellan å ena sidan
USA och å andra sidan Sovjetunionen,
och hur han framhöll, att om
Europa skulle fortsätta att vara splittrat
riskerade vi att så småningom bli ett
underutvecklat område. Jag tror att det
ligger mycket i detta, och det är väl
också detta förhållande som utgör den

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

mäktigaste drivkraften till det arbete,
som nu bedrives för att söka få till
stånd ett vidgat ekonomiskt samarbete.

Man kunde vid detta sammanträde
inte undgå att beklaga det dödläge, som
rådde inom OEEC-organisationen till
följd av de stridiga uppfattningarna
mellan dess olika medlemmar.

Sexstatsunionen var ett faktum, och
man har från det hållet sagt till de andra
staterna: Vänta tills vi hunnit växa
oss starka och har slutfört vår union, ty
ju starkare vi blir, desto mer frihandelsvänliga
kommer vi att vara och desto
lättare blir det för er att samarbeta med
oss.

Nå, från de andra staternas sida var
man övertygad om att man på den vägen
inte når målet, och man beslöt ju
att söka få till stånd ett samarbete mellan
de s. k. yttre sju. De som varnade
härför sade, att detta skulle bli en signal
till handelskrig mellan två block i
Västeuropa. Men så blev inte fallet.
Tvärtom har man från många håll —
även från sexstatsgruppens sida — sagt
ifrån, att man betraktar sjustatsgruppen
som ett steg på vägen till ett vidgat samarbete
i Europa.

Det är för närvarande inte någon risk
för ett handelskrig, men man kan konstatera
att bildandet av sjustatsgruppen
fört med sig en oro inom sexstatsmarknaden.
Det är visserligen sant som
sagts här i dag bland annat av herr
Ohlin, att det framför allt är en politisk
tanke som ligger bakom sexstatsmarknaden
och att det egentligen bara
är politiska argument, som biter på de
två personer som har det avgörande inflytandet
härvidlag. Men dessa personer
kan å andra sidan inte undgå att beröras
av kalla ekonomiska fakta.

Jag har framför mig det memorandum,
som den europeiska marknadens
kommission avgav den 22 september till
den speciella kommitté som har att studera
dessa frågor. Kommissionen framhåller
— och detta är såvitt jag vet det

senaste yttrande som kommissionen avgivit
i den här frågan — att man har
fördubblat sina ansträngningar för att
söka nå enighet inom den europeiska
marknaden när det gäller en lösning av
frågan om ett vidare samarbete i Europa.
Men trots detta har man inte lyckats
nå enighet inom marknaden, och det
har orsakat, sägs det i rapporten, disharmoni
och spänning inte bara mellan
marknaden å ena sidan och de övriga
länderna å andra sidan utan också inom
sexstatsmarknaden.

Jag hoppas för min del att denna oro
kommer att föda en förhandlingsvilja,
ty en sådan är nödvändig i dagens läge.
Givetvis är det bra om man slipper ett
handelskrig — om man slipper slagsmål
inom den västeuropeiska familjen
— men det räcker inte utan man måste
ha samarbete.

Herr Darlins exempel med de holländska
inviterna belyser klart vilka
nackdelar en fortsatt uppdelning på två
handelsbloek i Europa skulle innebära.
Därför måste vi gå vidare. Hur skall
det ske?

Statsrådet Lange höll ett mycket intressant
och effektivt anförande inför
Europarådets församling i Strassburg i
september, där han framhöll att alla
stater måste vara flexibla och villiga till
kompromisser, och detsamma har sagts
i regeringsdeklarationen i dag. Jag tror
det är viktigt att vi pekar på detta. Det
går inte, om man vill ha till stånd ett
vidgat samarbete mellan de sex och de
sju och även få in övriga OEEC-länder
i det, att komma tillbaka med den gamla
planen på ett frihandelsområde. Nej,
det måste bli en kompromiss, och det
fordrar att en ny organisation, en ny
association som det är så modernt att
säga nu, får mera av en tullunions karaktär
än vad det gamla frihandelsområdct
eller de yttre sjus område har.
Det fordras på flera områden en ytterligare
harmoniscring av den yttre tullnivån.
Därmed vinner man också att

Andra kammarens protokoll 1959. Nr 2(1

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

man slipper ifrån de stora besvärligheter,
som ursprungsfrågan vållar. Man
säger att det måste vara hemskt för ett
land som är lågtulland att ens ifrågasätta,
att man för att åstadkomma vidgat
samarbete skulle acceptera, i varje
fall på vissa områden, en högre extern
tullnivå än för närvarande. Men det
man vinner genom större marknad i
Europa är så oerhört värdefullt, att vi
måste vara beredda att här göra uppoffringar.

Vi som inte har varit i tillfälle att ta
del av informationerna i utrikesutskottet
vet ju inte så mycket om vad traktaten
kommer att innehålla. Men statsrådet
Lange antydde i Strassburg en intressant
möjlighet, nämligen att de yttre sju
skulle kunna förlägga sitt huvudkvarter
till Paris. Jag vet inte om det blir fallet,
men jag skulle livligt önska att det blir
så. En placering av de yttre sjus högkvarter
i Paris (där ju f. ö. även OEEC
har sitt högkvarter), så att säga mitt i
lejonets kula, skulle vara en ständig utmaning
till ett ökat samarbete.

Herr talman! Sist vill jag nämna den
enhälliga opinionsyttring, som kom till
stånd i Europarådets rådgivande församling
i Strassburg nu i september,
där medlemmar från både sexstatsunionen,
de yttre sju och de stater, som ännu
inte är med i någon av dessa grupper,
i en rekommendation nr 210 av sina
regeringar begärde, att de senast den
31 mars 1960 skulle underteckna en
principförklaring om ett multilateralt
samarbete i Europa. Denna principförklaring
skulle innehålla de viktiga huvudpunkterna
i ett sådant avtal, och
den skulle ratificeras av de nationella
parlamenten. Det är en opinionsyttring
från parlamentariker i hela Västeuropa,
en opinionsyttring som inte bör förbises.
När nu experterna enligt regeringsförklaringen
skall fortsätta sitt arbete
och då inrikta sina ansträngningar på
möjligheterna till vidgat samarbete, tycker
jag de skall ta med sig den rekom -

mendationen på vägen och också ha
klart för sig, att det brådskar med effektiva
åtgärder.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Det kanske kunde förefalla
naturligt, om denna debatt snart
tog slut. Efter alla de synpunkter som
framförts i debatten är det givetvis
svårt att komma med något nytt.

Inom en del av vårt näringsliv, nämligen
fisket, är emellertid oron ganska
påtaglig, och då fisket särskilt på Västkusten
har mycket stor betydelse är det
inte onaturligt, att jag här vill foga ytterligare
några ord till vad som sagts i
denna debatt.

Planritningarna för Sveriges inlemmande
i en europeisk sjustatsmarknad
betraktas, såsom nämnts av vissa talare,
inte minst av herr Johansson i öckerö,
med djup och berättigad oro på fiskarhåll.
Man sympatiserar visserligen helt
och fullt med tanken på europeisk integration
och liberaliserad handel men
befarar, att vårt fiske får betala ett alltför
högt pris för att andra gruppers intressen
skall bli tillgodosedda. Det är
ju så, att yrkesfisket och den beredningsindustri,
som hämtar sin huvudsakliga
råvara ur havet, utgör en ganska
liten grupp i det stora sammanhanget.
De små blir gärna klämda, och i det
här fallet är riskerna för att just vårt
fiske skall råka i strykklass ganska stora,
därför att Sverige i jämförelse med
Danmark och särskilt Norge är en liten
fiskenation inom sjustatsgruppen, medan
vi har våra främsta köpare just inom
sexstatslägret. För att vår fiskerinäring
i detta läge inte skall bli alldeles
slagen till slant, måste sjustatsuppgörelsen
på fiskets område baseras på kompromisser,
som tillförsäkrar vårt fiske
sådana ekonomiska och sociala villkor,
att det kan äga bestånd och vidareutvecklas.
Jag förutsätter att målsättningen
för vår fiskeripolitik alltjämt är och

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

skall förbli vad riksdagen varit inriktad
på, nämligen att i görligaste mån söka
åstadkomma inkomstlikställighet för
våra yrkesfiskare med närmast jämförbara
medborgargrupper i samhället.

Här har talats om bristen på tillförlitliga
informationer, och man har en
ganska stark känsla av att det varit alltför
litet härav beträffande våra fiskefrågor.
Fiskarna har fått det intrycket,
att de har varit åsidosatta. Det var först
efter det att Sveriges fiskares riksförbund
— därtill för övrigt föranlett av
alarmerande uppgifter utifrån — uppvaktat
jordbruksminister Netzén och
därvid blivit informerade, som myndigheternas
kommunikationer i denna
högst angelägna fråga blivit bättre. Jag
hoppas — och jag tackar för vad jordbruksministern
yttrat på denna punkt
— att en förtroendefull kontakt måtte
komma till stånd med fiskets organisationer
i fortsättningen, när sjustatsöverenskommelsen
skall ytterligare förberedas
på fiskets område. För vårt fiske
och för fiskhanteringen över huvud taget
står så vitala intressen på spel, att
det vore oförlåtligt om myndigheterna
bruste i underhandskontakt och information.

Redan när tanken på att etablera en
gemensam nordisk marknad dryftades
mera ingående, anmälde vårt fiskes talesmän
vissa förbehåll. Det gällde framför
allt ett eventuellt frigivande av importen.
Hittills har vi tämligen smidigt
kunnat avpassa fiskimporten efter behovet
på hemmamarknaden. I den mån
våra egna fångster inte räckt till har vi
tillåtit import — jag tänker då närmast
på färska och frysta filéer, som blivit
en mycket begärlig artikel och samtidigt
också en svår konkurrent till våra egna
fiskares fångster och den beredningsindustri,
som på senare år vuxit fram
även i Sverige och numera är av rätt
väsentlig omfattning. 1 synnerhet på
sydkusten baserar sig vårt yrkesfiske
helt på denna filétillverkning, och ett

borttagande av nu gällande importavgifter
på såväl färska som frysta filéer
skulle innebära ett mycket allvarligt hot
mot både fiske och beredning.

I händelse av fullständig importfrihet
löper våra västkustfiskare överhängande
risk för att förlora betydande avsättningsområden
för sina fångster. Jag behöver
bara nämna Stockholm och gränsbygderna
till Norge. Importfisken kan
antagligen offereras till priser, som rätt
väsentligt understiger vad våra fiskare
måste betinga sig med hänsyn till sina
omkostnader. Vi har oftast längre väg
till fiskeplatserna. Drivmedelsposten
exempelvis kostar redan nu mycket och
kommer att kosta ännu mer till följd av
den nya punktskatten på drivmedel.

I viss mån har vi som sagt kunnat
klara oss genom att avgiftsbelägga importen
och för övrigt inom ramen för
ett perfekt fungerande system med minimi-
och garantipriser på vissa reglerade
fiskslag tillförsäkrat våra fiskare
ett någorlunda existensskydd. Får vi
behålla detta system, och hur skall i så
fall prisskyddet avvägas?

För Norge är fisket en inkomstkälla
av avsevärt större dimensioner än hos
oss, och där slår man följaktligen vakt
om detta näringsfång på ett alldeles särskilt
sätt, vilket också har betonats under
debatten här. Utvecklingen bör föranleda
oss att skärpa vår uppmärksamhet.
Den är betänklig, därför att våra
fiskare, som också vill leva, har utvecklat
en storslagen livskraft och vilja till
förnyelse på senare år. Denna expansion,
som för övrigt är livsnödvändig,
om inte vårt havsfiske skall alldeles
akterseglas, medför som oundviklig
konsekvens bl. a. en mycket hög skuldsättning
genom nybeställning av båtar
för nybildade fiskelag eller ersättningsbyggen
för äldre, numera olämpliga båtar.
Vi får se till i god tid, att denna
diskontering av framtiden inte blir en
beklaglig felinvestering, därför att vi
nu frestas att betrakta vårt fiske som en

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

relativt obetydlig minoritetspost i näringslivet.
Jag förstår den djupa oro,
som faktiskt har bemäktigat sig våra
yrkesfiskare, vilka satsat sig själva och
sin framtid på att utveckla sin näring
och nu löper risken att stå där med höga
skulder och kanske hypermoderna båtar
av trä eller järn men utan någorlunda
garantier för att få behålla åtminstone
hemmamarknaden. Minimiprissystemet
sådant 1933 års fiskeriutredning
i huvudsak utformat det har
hittills utgjort en mycket verksam garanti,
men vi vet inte vilka planer våra
sjustatsförliandlare umgås med härvidlag.
Skall det tillåtas bestå —- finns det
över huvud teoretiskt sett fördragsenliga
möjligheter att bibehålla ett sådant
system inom sjustatsmarknadens ram —
och hur blir i så fall priserna?

För mig står det klart, att om vårt
fiske mister det gränsskydd, som de
nuvarande fiskimportavgifterna utgjort,
måste det på ett eller annat sätt kompenseras.
När det på sin tid talades om
gemensam nordisk marknad, begärde
fiskarna kompensation i form av rätt
till omlastning och transitering — även
till tredje land — av sina fångster i
norska och danska hamnar. Det finns,
synes det mig, all anledning för våra
förhandlare att hålla bestämt på detta
krav även då det nu gäller att tillgodose
vårt fiskes betingelser på en sjustatsmarknad.

Det kan bli svårt nog ändå för våra
fiskare att avyttra sina fångster i norsk
hamn. Bortsett från makrillen, som våra
kungshamnsfiskare haft god marknad
för i Norge, vet vi ingenting bestämt om
de norska köparnas inställning till våra
svenska fångster. Det är emellertid
många, som fruktar ett tyst köpmotstånd,
och även av det skälet bör det stå
fritt för svenska köpare att också etablera
sig på utländsk botten, där våra
fiskare har möjlighet att landa sina
fångster.

Jag kan i sammanhanget inte under -

låta att särskilt beröra vårt storsjöfiske,
vars framtid ter sig högst problematisk
inom den planerade sjustatsmarknaden,
för den händelse fisket berövas
sitt nuvarande skydd. De reservationer
från storsjöfiskets sida, som med kraft
hävdades vid övervägandena om gemensam
nordisk marknad, gäller med
allt eftertryck även inför det nya alternativet.
Detta specialfiske har njutit
gott av det gränsskydd, som riksdagen
införde år 1932 och utan vilket fisket
över huvud inte kunnat överleva den
elaktartade krisen då, än mindre vinna
stadga. Jag är fullt medveten om att den
skyddande effekten av tullsatsen — 75
öre per kilogram — numera väsentligt
hunnit urholkas genom penningvärdets
oavlåtliga försämring och att en förutsatt
avveckling av detta tullskydd under
fem år med 15 öre om året — såsom
man tänkt sig i händelse av gemensam
nordisk marknad — inte kan spela någon
avgörande roll. Men tullskyddet
måste dock ersättas med något annat
skydd, som så långt som möjligt tryggar
vårt storsjöfiskes existensmöjligheter.
Det nuvarande importförfarandet
gör det möjligt för storsjöfiskets organisation
att smidigt anpassa importen av
färsklånga efter vårt eget behov av råvara
för att säkra tillgången på spillånga.
I den mån vårt storsjöfiske givit
otillräckliga fångster har vi alltså fyllt
ut underskottet med importlånga. I händelse
av helt fri och ohämmad import
kan våra storsjöfiskare komma att stå
sig slätt, och alla deras ansträngningar
under en lång följd av år med att bygga
upp en förstklassig ordning, som ger
fiskarna skälig lön för mödan och tillförsäkrar
konsumenterna förstklassig
spillånga, kan i ett slag bli helt tillspillogivna.
Vi kan inte bortse från eventualiteten
att vid fri import spillångeberedningen,
som nu ger många hundra bohuslänningar
deras enda extra sysselsättning,
tas upp också av andra intressenter.
Ansatser i den riktningen har

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

tidigare förmärkts, och planerna är väl
inte för alltid skrinlagda.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på riskerna för vårt islandssillfiske. Det
har för all del redan fått pröva det allra
mesta av detta livets onda och står för
närvarande helt oskyddat mot exempelvis
den norska konkurrensen, men
här gäller det för våra förhandlare att
bevaka svenska intressen i fråga om
fiskegränsen. Över huvud är just problemet
om fiskegränser brännande aktuellt
i sammanhanget. Alla tecken tyder på
att Norge överväger att flytta ut sin
territorialvattengräns till tolv nautiska
mil, för den händelse att den internationella
Genévekonferensen i mars om fiskegränserna
skulle bryta samman. Inför
en sådan sannolik händelseutveckling
på norsk sida gäller det för våra myndigheter
att i tid bevaka vårt fiskes vitala
intressen och tillförsäkra oss rätt
att fiska i gängse farvatten. Jag tänker
då på det angelägna i att avvärja det
allvarliga hot mot vårt räkfiske, som en
dylik gränsaktion eljest skulle innebära.
Skulle sedan Danmark följa i Norges
kölvatten, bleve exempelvis hallandsfiskarna
i mycket hög grad utklassade.

Det var med stort intresse man motsåg
handelsministerns och jordbruksministerns
meddelanden i dag. Jag fäste
mig vid jordbruksministerns formulering
att »de riktlinjer, efter vilka förhandlingarna
förts från svensk sida,
självklart varit att bevaka det svenska
fiskets intressen så långt detta varit
möjligt inom ramen för frihandelsöverenskommelsen».
Statsrådet använde här
ordet »självklart». Vad jag med mitt anförande
syftar till är att man måste ha
klart för sig vad vissa åtgärder i fråga
om vår fiskerinäring har betytt, åtgärder
vilka i stor utsträckning genomfördes
som ett resultat av 1933 års fiskeriutredning,
där bland andra de dåvarande
ledamöterna av denna kammare Ola
Jeppsson, Frans Hansson och Carl
Bräinnberg gjorde en bestående insats.

På dessa åtgärder byggde man vidare.
Vad som då påbörjades och sedan har
fortsatts har betytt oerhört mycket, och
det är vad man uppnått därigenom som
man nu är orolig att mista genom sjustatsöverenskommelsen.
Fiskarnas farhågor
bottnar givetvis i hög grad i oro
för att det skydd, som fisket under
dessa decennier har haft, kan gå förlorat.
Det är därför jag skulle vilja enträget
vädja till dem, som skall förhandla
vidare i denna sak, att betrakta det som
både självklart och absolut nödvändigt
att bevaka det svenska fiskets intressen.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Regeringsdeklarationen
i dag är från många synpunkter tillfredsställande
även för den som hade
hoppats på att den nordiska gemensamma
marknaden vid det här laget för
länge sedan skulle ha varit en politisk
realitet, alltså långt före sexmaktsunionens
tillblivelse och även före den europeiska
frihandelsassociation som man
nu skapar. Det tillfredsställande ligger
däri, att de nordiska regeringarna men
också Nordiska rådet är eniga om att
det ekonomiska samarbetet mellan de
nordiska länderna skall ges en fastare
organisatorisk form, d. v. s. det nordiska
ministerrådet och det nordiska ekonomiska
samarbetsutskottet skall permanentas
och fortsätta sitt arbete. Det är
också tillfredsställande att regeringsdeklarationen
anger olika konkreta nordiska
samarbetsuppgifter på det handelspolitiska
området, i fråga om produktionssamarbete
och ett finansiellt
och valutamässigt samarbete, i fråga om
samordnandet av den ekonomiska politiken
samt också beträffande samordning
på utbildningens och forskningens
område.

När man konstaterar detta mycket
tillfredsställande i deklarationen får det
emellertid inte undanskymma de obehagliga
fakta, som också gömmer sig i

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

deklarationen eller som inte alls behandlas
i densamma. Jag tänker då i
första hand på det erkännande som göres
i deklarationen, när det säges att
det otvivelaktigt skulle ha varit bättre
för de nordiska länderna, om det hade
upprättats en nordisk tullunion innan
det större frihandelsområdet inom de
sjus ram hade kommit till stånd. Även
om denna tullunion inte hade varit en
realitet, hade det räckt om det hela varit
ett politiskt faktum i den meningen,
att de nordiska länderna fattat politiska
beslut i saken. Vidare tänker jag på vad
som i deklarationen redovisas beträffande
de politiska motsättningarna i
våra nordiska grannländer, vilka har
lett fram till att det inte mellan de nordiska
regeringarna liar kunnat träffas
ett avgörande, som inneburit ett positivt
beslut i fråga om den nordiska gemensamma
marknaden.

Detta visar, herr talman, att vi har
lång väg att gå innan vi vinner en reell
nordisk samhörighet. Det kommer nog
att dröja ganska länge innan den nordiska
tanken kan slå igenom och ta
över olika slags ekonomiska, politiska
och nationella intressen.

Bör man i första hand kasta skulden
härför på regeringarna i de nordiska
små staterna? Jag tror att det vore felaktigt.
Nej, här bör alla politiska demokratiska
partier och praktiskt taget alla
slags ekonomiska intressegrupperingar
ta på sig sin del av ansvaret för att det
har gått som det gjort. Har t. ex. den
svenska industrien i tid och med tillräcklig
kraft arbetat för att sammanjämka
industriens olika intressen här i
Norden? Har jordbrukets företrädare
arbetat för en vidgad nordisk samverkan
på sitt område? Har fiskarna gjort
det? Har handelns företrädare gått i
bräschen för denna sak? Svar: nej och
nej över praktiskt taget hela linjen. Det
enda positiva, som man härvidlag kan
konstatera, är att de nordiska fackliga
landsorganisationerna har i ett gemen -

samt uttalande i april 1958 deklarerat
sin anslutning till den nordiska gemensamma
marknaden och tanken på
ett verkligt vidgat intimt samarbete här
i Norden. Det är, så långt jag kan se, de
enda organisationer som har positivt
gått in för att man skulle upprätta ett
sådant samarbete.

Nu befinner vi oss i en ny situation.
De nordiska länderna har valt ståndpunkt.
Sjustatsmarknaden är snart en
realitet, och då gäller frågan om det
nordiska ekonomiska samarbetet inom
denna marknad verkligen kan finna de
former och utvecklingsmöjligheter, som
man hade hoppats skulle skapas inom
den nordiska tullunionens ram. Att detta
är önskvärt, för att inte säga nödvändigt,
framgår klart om man tittar ett
tag på utvecklingstendenserna och bakgrunden
till de strävanden, som vi också
har här i Norden, nämligen den internationella
ekonomiska utvecklingen.
Om man gör detta skall man finna, att
ingen tid kan uppvisa så snabba tekniska
framsteg som den nuvarande. Vad
som på detta område har skett under
och efter andra världskriget är helt enkelt
utan motstycke, och det är denna
snabba tekniska utveckling som kommer
att bestämma den framtida ekonomiska
utvecklingen även för våra små
länder här i Norden.

Den andra industrialiseringsperioden
är i själva verket inledd, och bakom
varje förvärvsarbetande ställs i dag och
för varje år framåt ett allt större kapital.
Kapitalfrågorna kommer helt säkert
att bli dominerande och avgörande i
fortsättningen. Världen är redan uppdelad
i flera större marknader, och utvecklingen
kommer utan tvivel att fortsätta
i denna riktning. Dessa större
marknader behövs helt enkelt för att
man skall kunna tillvarata den nya
tekniska utvecklingens fördelar, inte
minst när det gäller avsättningen av de
efter hand alltmer betydelsefulla s. k.
varaktiga konsumtionsvarorna — jag

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

tänker på bilar, kylskåp, tvättmaskiner,
televisionsapparater, radioapparater etc.

Det är mot denna bakgrund man bör
se de strävanden som behöver förverkligas
här i Norden när det gäller produktionssamarbetet.
I de utredningar
som föregått alla diskussioner på detta
område intar just utredningarna beträffande
produktionssamarbetet här i
Norden det största intresset. I det nordiska
samarbetsutskottets rapporter redovisas,
hur man på järn- och stålområdet
skulle kunna vinna mycket genom
en fastare organisatorisk samverkan
mellan järn- och ståltillverkarna här i
Norden. Att vi måste göra någonting på
detta område framstår som ganska klart
mot bakgrunden av den samordning,
som håller på att ske i Europas mitt,
och den samordning, som håller på att
ske inom järn- och stålområdet i Storbritannien,
och mot bakgrunden av att
de nordiska länderna står ganska öppna
för eventuell dumpingpolitik såväl från
Mellaneuropas stora järn- och stålverk
som också från de brittiska.

På bilområdet sker i Sverige en glädjande
utveckling. SAAB planerar en utbyggnad
av sin produktion till inemot
60 000 bilar och Volvo en produktion
av 150 000 bilar om året i mitten på
1960-talet. Vi vet också att våra nordiska
grannländer är underförsörjda på detta
område. Därför måste det i dessa länder
finnas en stor potentiell bilmarknad, där
de svenska företagen med framgång
skulle kunna hjälpa till och leverera bra
bilar till konkurrenskraftiga priser.

På elkraftens område bär redan ett
samarbete inletts, som ytterligare skulle
kunna utvecklas. På maskinindustriens
område väntas gemensamma nordiska
insatser, inte minst när det gäller att
tillvarata den moderna elektroteknikens
alla möjligheter och svagströmsindustriens
stora resurser och utvecklingskapacitet.
Den tunga kemiska industrien
är också ett område där Norden gemensamt
måste åstadkomma resultat för att

kunna hävda sig i förhållande till de
stora industrierna i Storbritannien,
Västtyskland och kanske också i Amerika.

En stor uppgift väntar oss här i Norden.
Det gäller att sammanföra de resurser
som finns i de nordiska länderna.
Vi har Danmarks affärsbegåvning
och yrkeskunskap. Vi har Norges
stora naturrikedomar i form av malm,
elektrisk energi och skogsprodukter. Vidare
har vi Finlands stora outnyttjade
arbetskraftstillgångar, dess ännu ej exploaterade
malmer och dess trävarutillgångar.
Allt detta tillsammans med
Sveriges tradition på industriens område,
vår järn- och stålindustri, våra
malmer och vår förstklassiga tekniska
utbildning samt vår vetenskapliga forskning
väntar på att utnyttjas inom den
gemensamma nordiska marknadens
ram.

Det främsta medlet till att främja
en sådan utveckling och en sådan politik
som jag här försökt beskriva är
den nordiska investeringsbanken. I den
allmänna rapport som är utarbetad av
det nordiska samarbetsutskottet finns ett
utkast till stadgar för den nordiska investeringsbanken.
Själva grundtanken
vid upprättandet av denna nordiska
investeringsbank är så rimlig och självklar,
att den egentligen inte behöver
beskrivas. Banken skulle ju ha till uppgift
att stärka Nordens ekonomi genom
att lämna lån och ställa garantier, avsedda
att möjliggöra investeringsprojekt,
som annars inte skulle komma till stånd.
Banken skulle även ha till uppgift att
övervinna de omställningssvårigheter,
vilka övergången till en gemensam nordisk
marknad kunde förorsaka. Sedan
man inbetalt vissa mindre bidrag till
denna hank vid starten skulle i fortsättningen
hanken arbeta med hjälp av medel,
som framför allt ställdes till förfogande
genom att man tog i anspråk
de räntor och amorteringar, som Norge,
Danmark och Finland lämnade på sven -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

ska lån och krediter till dessa länder. I
själva verket skulle det bli ganska obetydliga
direkta bidrag från vårt eget
lands sida. Vidare skulle banken kunna
skaffa sig krediter från utlandet och
med hjälp av dessa verksamt bidra till
förverkligandet av nordiska investeringsprojekt.

Denna bank kommer nu inte till stånd.
Det kanske mest allvarliga i den deklaration,
som regeringen här har avgivit,
är att man helt enkelt stryker ett streck
över förslaget om att skapa en nordisk
investeringsbank. Därigenom har man
också begränsat möjligheterna att få
i gång ett verkligt rejält nordiskt ekonomiskt
samarbete för att tillvarata de
möjligheter som onekligen finns här i
Norden och de olika produktionsresurser
som vi ännu inte har tagit i anspråk.

Därför, herr talman, vill jag avslutningsvis
understryka det behov, som
med säkerhet ganska snart kommer att
anmäla sig av ett nordiskt ekonomiskt
samarbete, och därmed också behovet
av en nordisk investeringsbank, med
vars hjälp man kan realisera detta produktionssamarbete.
Ty så långt jag kan
förstå, kan vi inte räkna med att vart
och ett av de nordiska länderna på de sju
staternas marknad eller på de sjutton
staternas marknad eller vilken marknad
som än skapas, skall kunna klara sig lika
bra som t. ex. före första världskriget
eller under mellankrigsperioden eller
under utvecklingen efter kriget, detta
helt enkelt därför att den tekniska utvecklingen
nu är en annan; den går
mycket snabbare och den går mycket
mera hänsynslöst fram. Vidare drar
den vetenskapliga forskningen i dag in
på produktionsområdet och framkallar
på ett helt annat sätt behovet av samarbete
och framför allt behovet av specialiserade,
ganska stora enheter som
kan tillvarata de olika möjligheter som
den moderna produktionstekniken ställer
till förfogande. Därför vill jag i denna
debatts slutskede uttrycka min var -

ma förhoppning om att det nordiska
produktionssamarbetet skall bli en realitet
och att vi inte skall behöva vänta
alltför länge på den nordiska investeringsbanken.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga till denna debatt men jag
skall inte göra det, alldenstund intresset
för debatten nu synes svalna.

Det har talats ganska mycket om fördelarna
av sjustatsmarknaden. Även om
jag uteslutande kommer att uppehålla
mig vid nackdelarna av densamma, innebär
detta icke att jag icke också inser
att det finns många fördelar förenade
med den.

Man har tidigare sagt här i dag, att vi
måste göra oss beredda att möta de svårigheter,
som kommer att uppstå genom
sjustatsmarknaden. Jag skulle vilja säga
att vad som i dag är angeläget är att försöka
se till, att vi icke skapar onödiga
svårigheter genom de avtal som kommer
att slutas. Hittills har endast framlagts
planer utarbetade av experter. Nu är det
fråga om ett ministermöte. Inför detta
skulle jag vilja påpeka angelägenheten
av att man försöker åstadkomma sådana
bestämmelser, som inte i onödan
försvårar den nödvändiga anpassningen
för det svenska näringslivet.

Jag vill varmt instämma i de uttalanden
som redan tidigare har gjorts i fråga
om att se till att bestämmelserna blir
sådana, att icke det svenska jordbrukets
berättigade intressen åsidosätts. Men
samtidigt vill jag också säga, att också
på andra områden stora intressen står
på spel. Detta gäller framför allt vår
hemmamarknads industri. Man skall ju
försöka att på exportmarknaden kompensera
bortfallet på hemmamarknaden.
Det finns nog inte någon som i dag kan
säga, i vilken mån vi har möjlighet att
åstadkomma sådan kompensation. Om vi
inte lyckas med detta kommer det på

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

många områden att uppstå arbetslöshet
och andra besvärligheter.

I regeringens deklaration säger man
visserligen att svårigheterna kan bli av
sådan karaktär, att de resulterar i en
mera omfattande arbetslöshet inom en
viss bransch eller ett visst geografiskt
område. För sådana fall skulle det anses
skäligt att ifrågavarande land finge möjlighet
att temporärt begränsa importen.
.lag vill understryka, att det är angeläget
att man ser till, att en sådan bestämmelse
inte blir alltför restriktiv,
utan att man har möjlighet att åstadkomma
erforderliga begränsningar för
den händelse denna sjustatsmarknad
får dylika verkningar.

Vad som kommer att bli ganska besvärligt
är framför allt att fastställa varornas
ursprung när man skall arbeta i
ett frihandelsområde. Detta problem hade
vi inte fått om vi hade kunnat komma
fram till yttre harmoniserade tullar
inom hela området. Bland annat det förhållandet,
att England får ett preferensförhållande
till sina kolonier, gör att
dessa ursprungsbeteckningar får ännu
mera avgörande betydelse. Den låglönemarknad
som existerar inom kolonialområdet
skärper konkurrensen för dem
som skall ta upp kampen med varuleverantörerna
där.

På visst håll har man i dag hänvisat
till att vi måste rikta vår handelspolitik
österut. Då skulle nog våra svårigheter
förvärras ytterligare. Inte minst
de svenska textilarbetarna har redan nu
fått klart för sig vad den handelspolitik
som föres bakom järnridån betyder för
konkurrensen på marknaderna. Engelsmännen
får nu också fördelen att kunna
sälja helfabrikat på den svenska marknaden
utan några tullar och därvid använda
halvfabrikat som kommer från
något av länderna inom imperiet. Detta
kommer alt leda till ännu större svårigheter.

Det har sagts att näringslivet måste
vara starkt för att klara påfrestningarna,

och jag är den förste att instämma i
detta. Jag tror därför att vi inte har
möjlighet att här i vårt land föra vilken
inhemsk politik som helst, om vi skall
kunna hävda oss inom sjustatsmarknaden.
Det är synnerligen angeläget att vi
ser till att utvecklingen och prisnivån
här i landet blir sådan, att vi får möjlighet
att konkurrera. När man i samband
med sjustatsmarknadens införande
diskuterar den ekonomiska politik som
föres i vårt land, måste man ha klart
för sig, att den inte får föras på ett sådant
sätt att den leder till ytterligare
höjning av kostnadsnivån.

Jag observerade att handelsministern
gjorde det uttalandet, att sjustatsmarknaden
kommer att innebära större fördelar
än nackdelar för vårt land och att
man därför inte behöver sänka de svenska
löntagarnas standard just nu, vilket
han ansåg skulle bli följden om de
förslag genomfördes, som bland annat
högerpartiet har framlagt för riksdagen
om begränsningar i de sociala utgifterna.
Han menar alltså tydligen att löntagarna
skall skaffa sig kompensation
för de ökade kostnader de får vidkännas
på grund av omsättningsskatten. Detta
är ju synnerligen farligt. Det kommer
att medföra ett höjt kostnadsläge i vårt
land, och det är särskilt farligt när vi
skall gå in i denna marknad.

Herr talman! Jag har bara velat göra
dessa små påpekanden i all korthet inför
det utomordentligt viktiga avgörande
som vi står inför i vårt land.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Det har i dag överlämnats
åtskilliga blommor till regeringens
representanter och förhandlarna i anledning
av det nu förestående västeuropeiska
och nordiska ekonomiska samarbetet.
Det har dock även varit en del
stänk av kritik inblandade i berömmet.
Jag tänker inte på något sätt ta avstånd
från berömmet, men det hindrar

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika

svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

inte att jag vill sätta något frågetecken
i kanten.

Man kan konstatera att fördelar måste
ha köpts med eftergifter på andra
håll, och det är ju ganska naturligt,
men jag tycker att man har kunnat konstatera
— inte minst under debatten i
dag — att de eftergifter som har gjorts
i ganska stor utsträckning har kommit
att beröra jordbruket och fisket.

Jag kan inte riktigt frigöra mig från
intrycket att de danska förhandlarna
har varit mycket skickliga när det
gällt jordbruksfrågorna. Det har visserligen
sagts att danskarna tar vissa risker
och gör vissa uppoffringar genom
att öppna sin marknad på det industriella
området, men också Danmark
skall väl tjäna totalt på denna utvidgade
frihandel lika väl som vi räknar med
att göra det. För övrigt har det också
framskymtat att danskarna har för avsikt
att göra en omställning från jordbruk
till industri i betydande omfattning.

Med tanke just på dessa förhandlingar
med Danmark beträffande jordbruksprodukterna
skulle jag ha önskat en
litet fullständigare redogörelse än den
vi fått i dag. Speciellt tycker jag det
skulle ha varit angeläget att få en redogörelse
för det mycket omtalade Kungälvs-avtalet.
Regeringsdeklarationen är
tyvärr mycket kortfattad på den punkten
och säger inte mycket. Nu har jordbruksministern
visserligen sagt att man
vid det här laget inte kan avslöja för
mycket, men Kungälvs-avtalet kan väl
inte vara helt hemligt. Jag har visserligen
inte sett det, men jag vet att tidningarna
i ganska stor utsträckning har
publicerat vad det innehåller.

Avsikten med den här debatten har
väl varit att riksdagen skulle få tillfälle
att innan det slutliga avtalet träffas ge
till känna sin mening om frågorna, och
det kan man ju inte gärna göra med
mindre än att man känner till huvudlinjerna
eller åtminstone något av vad

som har diskuterats och överenskommits.

Jag skulle alltså ha önskat en närmare
redogörelse för detta Kungälvsavtal
eller kanske ännu hellre en tolkning
av avtalet. Jag vet att det har rått
mycken tveksamhet på den punkten
inte minst bland jordbrukets företrädare
ute i landet, eftersom så många
punkter förefaller dunkla. Nu har ju
något klarlagts under debatten i dag,
men åtskilligt är fortfarande ganska
oklart.

Får jag nämna ett par detaljer. Här
har talats om begränsningen av exportsubventionerna.
Om jag fattade jordbruksministerns
svar till herr Ohlin
i dag rätt, sade han att detta inte skulle
gälla jordbruksprodukterna. Om nu den
tolkningen inte skulle vara riktig, får
vi väl ändå förutsätta att en eventuell
begränsning inte skall komma att gälla
i förhållande till dagens läge — det
skulle onekligen vara en mycket allvarlig
sak för jordbruket.

Jordbruksministern sade att gränsdragningen
mellan vad som skall betraktas
som industriprodukter och jordbruksregleringsvaror
ännu inte är slutgiltigt
fastställd. Det har framgått ganska
tydligt av debatten i dag att den
gränsdragningen är mycket viktig för
både jordbruket och livsmedelsindustrien,
och vi får väl hoppas att hänsyn
till de synpunkter som har framförts
här i debatten kommer att tas i största
möjliga utsträckning innan avtalet är
definitivt klart.

Jag sade att jag gärna skulle ha velat
ha ett klarläggande från jordbruksministern
om tolkningen av Kungälvs-avtalet.
I den regeringsdeklaration som vi
har fått i dag heter det mycket kortfattat,
att enligt ett mellan Sverige och
Danmark slutet avtal har från svensk
sida uttalats bl. a. att man kan räkna
med att den framtida produktions- och
förbrukningsutvecklingen kommer att
öppna möjligheter för de danska produ -

Tisdagen den 17 november 1959 Nr 26 75

Meddelande betr. det västeuropeiska och nordiska ekonomiska samarbetet, tillika
svar på interpellationer och frågor ang. den planerade sjustatsmarknaden m. m.

centerna att bevara sin marknad i Sverige
för varor som är av intresse för
det danska lantbruket och att få del av
en ökad förbrukning i Sverige av dessa
varor.

Beträffande den punkten har jag tidigare
hört ett betydligt mera bestämt uttalande.
Man frågar sig, om det är meningen
att den danska exporten av jordbruksprodukter
till Sverige skall behållas
statisk för varje slag av varor, oberoende
av den svenska produktionsutvecklingen.
Jag kan som exempel nämna
köttet. Om jag minns rätt exporterar
danskarna för närvarande ungefär
15 000 ton per år till Sverige. Det skulle
ju vara orimligt att behålla den kvantiteten
oavsett den inhemska svenska produktionen,
ty det skulle ju omöjliggöra
en angelägen produktionsanpassning för
det svenska jordbruket som säkert blir
ännu mer nödvändig efter slutandet av
detta avtal. Det har länge sagts — det
har för övrigt jordbruksministern själv
flera gånger talat om — att exempelvis
en ökning av köttproduktionen är önskvärd.

Herr talman! Det skulle kanske vara
av intresse att beröra flera detaljer i
dag, men både tiden och debatten har
framskridit så långt, att det får vara
nog med det sagda. Jag vill bara sluta
med att säga, att det har rått ganska
stor oro bland jordbrukarna inför vad
som komma skall i anslutning till sjustatsöverenskommelsen.
Jag tror att den
oron är ganska berättigad, men jag vill
uttrycka tillfredsställelse över att jordbruksministern
i dag har upprepat en
försäkran som han tidigare har givit,
att jordbruket skall hållas skadeslöst
för eventuellt inkomstbortfall till följd
av det blivande avtalet. Någon urholkning
av det i år träffade sexårsavtalet
för jordbruket skall alltså inte tillåtas,
vilket väl bör stilla oron åtminstone något
för de närmaste sex åren.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogos var för sig och remitterades
till bevillningsutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 180, med förslag till lag om gränstullsamarbete
med annan stat, m. m.,
och

nr 181, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
m. m.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på kammarens bord liggande
motionen nr 721.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20,
statsutskottets utlåtanden nr 140—145,
bevillningsutskottets betänkanden nr 57
—59, bankoutskottets utlåtanden nr 43
och 44, andra lagutskottets utlåtanden
nr 42 och 43, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 22 och 23 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 37 och 38.

§ 7

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
regeringens syn på de frågor, som förekommit
i höstens utrikespolitiska debatt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Antonsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i anledning av ifrågasatt

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Interpellation ang. bestämmelserna om förebyggande av vattenföroreningar

omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. bestämmelserna om
förebyggande av vattenföroreningar

Herr WEDÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Nyligen inträffade i närheten
av Eskilstuna att från en sågverksanläggning
på grund av ett missöde
i Eskilstunaån utsläpptes en vätska
med mycket hög giftighetshalt, vilket
bl. a. fick en omfattande fiskdöd till
följd. Om en händelse av liknande slag
skett mera uppströms kunde svåröverskådliga
men sannolikt betydande besvärligheter
och risker för en stor stads
vattenförsörjning ha uppstått.

Det inträffade kan uppenbarligen betecknas
som en ren olyckshändelse men
aktualiserar ändå frågan, om de bestämmelser
som finns på detta område är
tillräckligt klara och väl ägnade att förebygga
händelser av detta slag.

Utsläpp av industriellt avloppsvatten
regleras i de 1956 tillkomna stadgandena
i vattenlagen. Den aktuella paragrafen
lyder:

»Ej må någon så avleda industriellt
avloppsvatten att genom förorening av
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
ur allmän eller enskild synpunkt
uppkommer olägenhet av någon betydelse
med mindre föroreningens förebyggande
prövas kräva åtgärder, som ej
skäligen kunna fordras».

Detta stadgande är av så utpräglat
tänjbar beskaffenhet att det varken tillfredsställer
de skyddsanspråk, som ur
allmän eller enskild synvinkel kan ställas,
eller ger näringslivet en stabil grund
för bedömningen av de kostnader som
till förebyggande av skadlig vattenförorening
måste förknippas med planerade
anläggningar av olika slag. Visserligen
stadgas i kungörelse av den 13 november
1956 att vissa där uppräknade

anläggningstyper ej får komma till stånd
innan frågan om erforderliga åtgärder
till motverkande av vattenförorening
blivit prövad enligt vattenlagen. Komplettering
av här aktuella bestämmelser
har skett bl. a. genom föreskriften att
utsläpp av visst slag, som sker efter
den 1 juli 1958, måste anmälas till statens
vatteninspektion eller i vissa fall
till de kommunala myndigheterna. Slutligen
har närmast efter initiativ från
näringslivets sida och efter överläggningar
med berörda myndigheter olika
vägledande rekommendationer utarbetats,
som tjänar syftet att söka ge större
klarhet om vilka slag av avloppsvatten
som får släppas ut och var utsläppet
bör ske.

Alltjämt råder emellertid en betydande
oklarhet om hur gällande förordningar
skall tillämpas, och följaktligen
kan man svårligen begära att vare sif
hos allmänheten eller inom närings!!''
vet en tillräcklig kunskap om och förståelse
för vilka konsekvenser som skadliga
vattenföroreningar kan föra med
sig skall kunna finnas. Detta medför
allvarliga olägenheter av flera olika
slag.

För det första finns skäl framhålla,
att så länge ej tillräcklig kännedom föreligger
om den nuvarande faktiska föroreningsgraden
och självreningsförmågan
inom åtminstone de av redan uppförda
eller projekterade industrianläggningar
etc. mest berörda vattensystemen,
så måste det för berörda myndigheter,
som skall fastställa omfattningen
och arten av skydds- och kontrollanordningar,
vara utomordentligt svårt eller
omöjligt att göra detta från några säkra
utgångspunkter och med erforderligt
beaktande av de ekonomiska synpunkterna.

Från näringslivets sida måste nämligen
krav ställas på att planering av anläggningar
kan ske under hänsynstagande
till alla med anläggningen förenade
kostnader. När anläggningen redan
fullbordats kan i efterhand ställda

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Interpellation ang. biljettpriserna på flyglinjerna mellan Gotland och fastlandet

krav på utförandet av omfattande kontroll-
och reningsanordningar förrycka
de ekonomiska förutsättningarna för företaget
på ett betänkligt sätt. Det är nödvändigt
även ur lokaliseringssynpunkt,
att de anspråk, som vattenlagen ställer
i samband med industrianläggningar av
olika slag, är på förhand klart fixerade,
då de i många fall kan bli bestämmande
för förläggningen av dessa.

För det andra är det naturligtvis också
nödvändigt att föreskrifter och kontrollbestämmelser
utformas på ett sådant
sätt att inte näringslivets kostnader
stegras mer än vad som är oundgängligen
nödvändigt och att största
möjliga enkelhet följaktligen eftersträvas.

För det tredje torde enkelhet och klarhet
i bestämmeslerna vara en förutsättning
för att vattenlagen skall få en folklig
förankring och för att allmänheten
skall kunna bevaka sina intressen i enlighet
med densamma och hysa förståelse
för dess betydelse.

Med anledning härav anhåller jag om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande fråga:

Planerar herr statsrådet att i samverkan
med berörda myndigheter, näringslivs-
och naturvårdsorganisationer
eller i övrigt vidtaga åtgärder för att få
till stånd klara och enkla bestämmelser
beträffande förebyggande av vattenföroreningar
i syfte såväl att göra allmänheten
mera förtrogen med här föreliggande
problem som att tillgodose näringslivets
anspråk på en fast ekonomisk
grundval för projektering av anläggningar
av olika slag och att kunna
undvika onödiga kostnader?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. biljettpriserna på flyglinjerna
mellan Gotland och fastlandet

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep), som
anförde:

Herr talman! Biljettpriserna på den
av Aktiebolaget Linjeflyg trafikerade
flyglinjen Visby—Stockholm ligger i
förhållande till linjens längd väsentligt
högre än priserna på samtliga andra inrikeslinjer,
såväl de av Linjeflvg som
av SAS trafikerade linjerna. Priset per
passagerarkilometer utgör för linjen
Visby—Stockholm 33,5 öre medan det
för andra inrikeslinjer växlar mellan
lägst 23,5 öre och högst 26,5 öre. Gotlandslinjens
biljettpriser ligger således
nära 50 procent över genomsnittspriserna
på övriga inrikeslinjer. På linjen Visby—Norrköping
ligger priset för övrigt
ännu högre. Samtidigt är passagerarfrekvensen
på Visby—Stockholmlinjen vida
högre än för de övriga. Antalet passagerare
per flygkilometer utgör för den
förstnämnda 22 men för övriga linjer
16 å 17 eller i något fall endast 13.
Flygplanens kapacitet kan alltså utnyttjas
bättre på gotlandslinjen än på andra
linjer, vilket ger till resultat att trafiken
på denna lämnar en betydande
vinst. På samtliga övriga av Linjeflyg
trafikerade linjer går trafiken däremot
med förlust. Genom den prissättning,
som tillämpas för gotlandslinjen, kan
alltså koncessionsinnehavaren, d. v. s.
Aktiebolaget Linjeflyg, bereda sig en
vinst, som kan användas för att täcka
underskotten på bolagets övriga linjer.

Aktiebolaget Linjeflygs taxor för personbefordran
på gotlandslinjen är uppenbarligen
framräknade från enbart
företagsekonomiska värderingar. Detta
må ur bolagets egen synpunkt vara förståeligt,
men det gotländska näringslivet
och den gotländska allmänheten kan
icke godkänna en sådan taxesättning.
Den innebär, att passagerartrafiken på
linjen Visby—Stockholm får subventionera
trafiken på bolagets andra linjer.
Det är ett oeftergivligt villkor för en sund
ekonomisk utveckling på Gotland att
priserna för såväl person- som godsbefordran
mellan Gotland och fastlandet

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Interpellation ang. biljettpriserna på flyglinjerna mellan Gotland och fastlandet

blir skäligt avvägda och att den service
de berörda transportföretagen ger blir
fullgod. De för närvarande tillämpade
biljettpriserna på linjen Visby—Stockholm
uppfyller icke kraven på skälighet
utan lägger en tung ekonomisk börda
på den gotländska allmänheten och
hämmar rent allmänt sett det gotländska
näringslivets utveckling. Dessa priser
kan anses bli skäliga, först sedan
de sänkts till en sådan nivå, att priset per
passagerarkilometer räknat blir ungefär
detsamma som genomsnittspriset för
övriga inrikeslinjer.

I sitt remissyttrande år 1958 över Linjeflygs
framställning till kungl. luftfartsstvrelsen
om borttagande av de s. k.
flygrabatterna framhöll Gotlands handelskammare
att dessa rabatter borde
tas bort men yrkade samtidigt, att frågan
om flygbiljetterna till Gotland skulle
tas upp till grundlig omprövning,
förslagsvis genom luftfartsstyrelsens
försorg, under beaktande av de för denna
linje erforderliga kostnaderna. I samband
därmed borde även prövas, vilken
linjetäthet och vilka flygplantyper, som
borde användas. Handelskammarens avsikt
härmed var, att genom utredning
av en opartisk expert såväl Linjeflygs
som trafikanternas önskemål skulle kunna
tillgodoses och bli avvägda på ett
riktigt och rättvist sätt. Någon sänkning
av betydelse av biljettpriserna kom
emellertid inte till stånd genom luftfartsstyrelsens
beslut på våren 1958 rörande
taxorna på gotlandslinjen. Då någon
bärande motivering för de stora
avvikelserna mellan prisnivån på gotlandslinjen
och prisnivån på övriga inrikeslinjer
icke heller lämnades, överklagade
handelskammaren hos Kungl.
Maj:t luftfartsstyrelsens beslut i taxefrågorna.
Kungl. Maj:t återförvisade med
anledning härav ärendet till luftfartsstyrelsen
för förnyad prövning, men
denna prövning gav till resultat, att
styrelsen i maj 1959 fastställde oförändrad
taxenivå för gotlandsflyget. Handelskammaren
har därefter återigen ge -

nom sin ordförande hos Kungl. Maj:t
överklagat luftfartsstyrelsens senaste
beslut i taxefrågan. Detta ärende har
ännu icke avgjorts av Kungl. Maj:t. Sedan
handelskammaren angivit besvär i
ärendet har den låtit en opartisk expert,
professorn i kommunikationsteknik vid
tekniska högskolan Bo Björkman, utreda
prissättningen på flygets inrikeslinjer.
Denna utredning, som nu föreligger
färdig, bestyrker, att stora differenser
föreligger mellan prissättningen
på gotlandslinjen och övriga inrikeslinjer
till nackdel för den förstnämnda
linjens trafikanter samt att denna linje
ger god vinst medan samtliga övriga
lämnar större eller mindre underskott.
Denna utredning ger således ett gott
stöd för handelskammarens yrkande,
att frågan om flygbiljettpriserna på gotlandslinjen
bör tas upp till grundlig
omprövning.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa följande fråga:

Är herr statsrådet villig att vidta åtgärder
i syfte att få till stånd en sådan
omprövning av biljettpriserna på flyglinjerna
mellan Gotland och fastlandet,
att en skälig prissättning, grundad på
en riktig och rättvis avvägning mellan
Aktiebolaget Linjeflygs och trafikanternas
intressen och önskemål, kan åstadkommas? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade proposition och skrivelse:

nr 175, med förslag till förordning angående
beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. in., och
nr 182, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation.

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Nämnda proposition och skrivelse
bordlädes.

§ 12

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 722, av herr Magnusson i Borås
ni. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 173, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åt -

gärder till bostadsförsörjningens främjande.

Denna motion bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 18 november

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att landshövding Olov Rylander på
grund av luftvägsinfektion fortfarande
t. o. m. 20/11 1959 är förhindrad deltaga
i riksdagsarbetet intygar

Lars Hallén

Herr Rylander, som vid kammarens
sammanträde den 10 innevarande november
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 10—17 november,
beviljades nu fortsatt ledighet
den 18—20 samma månad.

§ 2

Svar på interpellation ang. beskattningen
av inkomst, uppkommen genom utslagning
på grund av torkan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talmani I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Antonsson framhållit, att många
jordbrukare såsom en följd av sommarens
torka avsevärt reducerat eller kom -

mer att reducera sina kreatursbesättningar
genom nedslaktning eller annan
försäljning. Herr Antonsson har i anslutning
härtill frågat mig om jag avser
att vidta sådana åtgärder att inkomst,
som i dessa fall uppkommer genom
minskning av kreatursbesättningarna,
kan fördelas på två eller flera år
vid beskattningen.

Herr Antonssons fråga gäller närmast,
hur lantbrukarna skall kunna undgå att
få högre progression på den statliga
inkomstskatten, om inkomsten på grund
av skördeskador och därmed följande
utslaktning i år blir onormalt hög och
nästa år onormalt låg. Jag vill då erinra
om att liknande förhållanden förelegat
vid åtskilliga tidigare tillfällen i
samband med missväxt eller epizootier.
De nuvarande reglerna har därvid kunnat
tillämpas utan att större olägenheter
synes ha uppkommit. Jordbrukarna
har, även om de har kontant inkomstredovisning,
vissa möjligheter att själva
fördela sina inkomster mellan olika år.
En sådan möjlighet är att insätta skogslikvider
på skogskonto och att göra uttag
från sådant konto. Den enskilde
jordbrukaren kan också i viss utsträckning
själv bestämma om en likvid för

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Svar på interpellation ang. beskattningen av inkomst, uppkommen genom utslagning
på grund av torkan

levererade produkter skall inflyta på
den ena eller andra sidan om ett årsskifte.
— För lantbrukare med bokföringsmässig
redovisning torde det av
herr Antonsson upptagna problemet i
stort sett sakna aktualitet.

Som kammarens ledamöter torde känna
till har flera utredningar nyligen avlämnats
på jordbruksbeskattningens område.
Detta gäller 1957 års skattekommittés
förslag om förlustutjämning,
skattelagssakkunnigas förslag om rätt
att göra avskrivningar på döda inventarier
samt skatteflyktskommitténs förslag
till regler om beskattningen av likvider
för kreatursförsäljningar. En närmare
prövning av dessa förslag skall
ske i finansdepartementet. Vidare pågår
en översyn av förordningen om
ackumulerad inkomst. Att vid sidan av
detta lagstiftningsarbete vidta särskilda
åtgärder i den av interpellanten önskade
riktningen kan jag inte ställa i utsikt.

Herr talman! Härmed anser jag att
jag har besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Sträng för svaret på interpellationen.
Tyvärr måste min tacksamhet
begränsa sig till just detta att han velat
svara på de framställda frågorna.
Jag skall villigt erkänna att jag hade
hoppats att statsrådet Sträng som den
praktiske man han är hade tagit ett något
annorlunda grepp på den fråga det
gäller. Därför är jag en smula överraskad
över att svaret är så klart avvisande
som det är.

Det gäller ju ingen obillig begäran.
Jag skulle tvärtom vilja säga att den
tillhör vad man enligt gammalt språkbruk
kallade rättvisa och billighet. Jag
utgick från det faktum som alla känner
till, att vi haft ett svårt torkår med
skördeskador och att många lantbru -

kare fått göra en avsevärd utslaktning i
sina nötkreatursbesättningar. Jag menar,
och det tror jag vi kan vara överens
om, att det är en smula hårt att
den som drabbas av skördeskador som
tvingar vederbörande att avyttra också
en del av sina produktionsresurser, i
detta fall en del av nötkreatursbesättningen,
också ovanpå detta skall drabbas
av en progressiv beskattning.

Därför har jag frågat finansministern
om han vill medverka till att just sådana
likvider kunde fördelas på exempelvis
två år. Detta hade kunnat göras
mycket enkelt genom att riksskattenämnden
hade fått anivsningar om att
så skulle kunna ske och det sedan hade
tillämpats ute i de lokala taxeringsnämnderna.

Jag vill betona att det inte är fråga
om några skattesubventioner eller undandragande
av något belopp från beskattning.
Jag kan tillägga att den stora
grupp i detta land, som håller på den
enskilda företagsamheten, åtminstone
enligt min mening får vara beredd att
ta risker och bära förluster i vissa situationer.
Men här är ju fråga om ett
exceptionellt förhållande, och min fråga
avser att man skall undvika den
progressiva beskattning man här skulle
råka ut för.

Statsrådet sade att han inte vill vara
med om detta, och han hänvisade till
att jordbrukarna redan har vissa möjligheter
att själva fördela inkomsterna
mellan olika beskattningsår. Han hänvisade
till skogskontona. Dessa har ju inte
något intresse just i detta sammanhang.

Men statsrådet sade också att den
enskilde jordbrukaren har vissa möjligheter
att själv bestämma om han vill
ta ut en likvid av det slag det här gäller
på den ena eller den andra sidan av
ett årsskifte. Detta låter säga sig i teorien
och, vill jag tillägga, under normala
år, men i verkligheten är det inte
på det sättet när det blir ett skördeskadeår.
Verkligheten är nog den att

Onsdagen den 18

Svar på interpellation ang. erfarenheterna
ringsorganisationen

skuldsatta jordbrukare, som år efter år
haft dålig skörd, är nödsakade att komma
åt sina pengar, sina inkomster, och
de har inte råd att halvårsvis låta pengarna
stå inne i väntan på att man skall
komma över till ett nytt beskattningsår:
de har amorteringar och räntor och
andra ting som de måste klara.

Nu hänvisade finansministern till inte
mindre än fyra kommande reformer
som ett av motiven till att han avvisar
denna framställning, nämligen för det
första frågan om förlustutjämningen,
för det andra avskrivningsrätten för inventarier,
för det tredje de nya reglerna
för beskattning av likvid för kreatursförsäljning
och slutligen den förordning
om ackumulerad inkomst som man
funderar över. Ingen av dessa påtänkta
förändringar är tillämplig på den nu
aktuella situationen i år. De har ju
ingen av dem ännu beslutats.

Eftersom jag har respekt för finansministerns
praktiska handlag och hans
rejäla syn på praktiska ting, vill jag
därför sluta med att vädja till honom
att än en gång ta sig en funderare på
denna fråga och låta riksskattenämnden
utfärda bestämmelser som gör det
möjligt att fördela dessa inkomster på
två eller kanske flera år. Staten förlorar
ingenting ur skattesynpunkt, men
man ger ett välbehövligt handtag åt ett
antal människor som är illa ute ekonomiskt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. erfarenheterna
av den successiva utbyggnaden av
taxeringsorganisationen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Carbell har frågat
mig om jag är i tillfälle att redovisa
6 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr

november 1959 Nr 26

av den successiva utbyggnaden av taxe närmare

erfarenheter av det taxeringsarbete,
som 1956 års taxeringsorganisation
utfört under den hittillsvarande delen
av utbyggnadstiden, och om jag anser,
att erfarenheterna är sådana att
den helt utbyggda taxeringsorganiastionen
har den omfattning, som motsvarar
det behov som skatteflykten motiverar.
Med anledning härav får jag anföra
följande.

1956 års riksdag godtog en reform
av taxeringsväsendet för att åstadkomma
ökad effektivitet och ett förbättrat
rättsskydd. När organisationen är helt
utbyggd skall en heltidsanställd taxeringsassistent
biträda de särskida taxeringsnämnderna
för rörelseidkare, fria
näringsutövare och andra skattskyldiga
med svårkontrollerade deklarationer.
Av de inemot 300 taxeringsassistenterna
har t. o. m. innevarande år tillsatts
drygt hälften. Taxeringskontroll är ett
ansvarsfullt och grannlaga arbete och
ställer stora krav på befattningshavarna.
Detta gör att utbyggnaden inte kan
ske i snabbare takt än som skett.

Taxeringsnämndernas arbete har under
de båda sista åren bedrivits intensivare
och effektivare än tidigare. Antalet
avvikelser från deklaration har genomgående
ökat. Taxeringsassistenterna
har kunnat ägna hela sin tid åt
granskningsarbetet. Taxeringsnämndsordförandenas
arbete har underlättats
och taxeringsperioden har förlängts.
Härigenom har ordförandena fått betydligt
längre tid på sig att granska deklarationerna.
Taxeringsarbetet har blivit
effektivare, skatteflvktsåtgärder hindrats
och de skattskyldiga erhållit ett
ökat rättsskydd. Tvistefrågor har redan

1 taxeringsnämnden kunnat prövas med
större omsorg än tidigare, vilket medfört
en påtaglig minskning av antalet
besvär från de skattskyldiga.

Mellan taxeringsperioderna skall taxeringsassistenterna
i huvudsak användas
för taxeringsrevisioner. Denna betydelsefulla
form av taxeringskontroll får

2 C>

82 Nr 26 Onsdagen den 18 november 1959

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av den successiva utbyggnaden av taxeringsorganisationen -

härigenom en väsentlig förstärkning.
Den nya taxeringsorganisationen innebär
därjämte en utbyggnad med tjugufem
taxeringsrevisorer på länsstyrelsernas
revisionsavdelningar. Inom riksskattenämnden
har vidare inrättats en
kontrollbyrå bestående av en byråchef
och fyra byrådirektörer.

Trots svårigheter under utbyggnadstiden
— de nya taxeringsassistenterna
har i vissa fall ännu ej hunnit få sin
speciella utbildning — är det utan vidare
klart att den nya organisationen i
väsentlig grad effektiviserat taxeringskontrollen.
Alltjämt är dock den personal
som står till förfogande för revisionsarbetet
för fåtalig. En förbättring
härutinnan kommer dock att inträda
då organisationen är fullt utbyggd och
intrimmad.

Interpellantens fråga om den helt utbyggda
taxeringsorganisationen kommer
att bli tillräcklig kan inte besvaras
ännu. Utvecklingen följes med uppmärksamhet,
och jag har för avsikt att
inom kort tillsätta en utredningsman
för att undersöka möjligheterna att inom
den nuvarande organisationens ram
vidtaga åtgärder för att ytterligare intensifiera
taxeringskontrollen. Häri ingår
att avdela viss personal för speciella
granskningsaktioner, att förse revisionsavdelningarna
med flera biträden
och ökad teknisk utrustning. Eventuellt
skulle genom försöksverksamhet på en
eller ett par länsstyrelser kunna prövas
hur en ytterligare utbyggnad av revisionsavdelningarna
lämpligen bör ske.

Härmed anser jag, herr talman, att
interpellationen besvarats.

Vidare anförde

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min interpellation.

Det gäller här en intressefråga, som
för medborgarna är av första rang, näm -

ligen effektiviteten i taxeringsarbetet
och rättsskyddet på detta område. Det
är därför med tillfredsställelse man nu
kan notera, att den hittillsvarande utbyggnaden
av taxeringsorganisationen
medfört så påtagligt fördelaktiga resultat
som finansministern här redovisat.

Den aktuella frågan om kontrollen
av taxeringen för skatteskyldiga med
svårkontrollerade deklarationer berör
främst två grupper. Det är dels de som
gör sig skyldiga till skatteflykten och
dels de som fullt ut erlägger skatt för
sina inkomster. Den sistnämnda gruppen
domineras — av fullt naturliga skäl
för övrigt — av löntagarna. Löntagargruppen
kommer därigenom att drabbas
av en orättfärdigt hög skattebörda. Löntagarna
får bära också en del av det
totala skattetrycket, som rättvisligen
borde bäras av dem som gör sig skyldiga
till skatteflykt.

Årligen undandrages mycket stora belopp
taxering ■— det torde bär gälla
miljardbelopp — och ett betydande antal
skattskyldiga kan opåtalt underlåta
att betala skatt för sin verkliga inkomst
och förmögenhet. Löntagarna, som fullt
ut erlägger skatt för sina löneinkomster,
känner detta helt naturligt som en bitter
orättvisa, allra helst som de dagligen
kan se många exempel på att de genom
sin tyngre skattebörda betalar en god
del av skattefuskarnas många gånger
höga levnadsstandard.

Att ett effektivt taxeringsresultat
åstadkommes är ett sunt rättvisekrav
från de stora medborgargrupper, som i
första hand drabbas av de orättvisor
som skatteflykten medför. Dessa grupper
har all anledning att med tillfredsställelse
hälsa finansministerns besked
om de resultat som nåtts och om den
ytterligare effektivisering, som interpellationssvaret
ställer i utsikt.

I min andra fråga berörde jag förhållandena
då 1956 års taxeringsorganisation
är helt utbyggd och önskade besked,
huruvida erfarenheterna under

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

utbyggnadstiden varit sådana, att den
ursprungligen tänkta omfattningen kunde
anses motsvara det behov som skatteflykten
motiverar. Finansministern anser
att denna fråga ännu inte kan besvaras
men ger besked om att utvecklingen
följes med uppmärksamhet. Han
redovisar därjämte att särskild utredning
om åtgärder för ytterligare intensifierad
taxeringskontroll kommer att vidlagas.

Ehuru jag personligen har den uppfattningen,
att behovet av personalresurser
blir större än vad som rymmes
inom den år 1956 fastställda ramen
— jag erinrar om att en taxeringsassistent
inte hinner med mer än 1 200 deklarationer
per år, och antalet företagare
i landet är ju stort — kan jag självfallet
inte vara annat än till freds med
svaret även i denna del, allra helst som
finansministern nämner att eventuell
försöksverksamhet på en eller ett par
länsstyrelser kan ge besked om hur en
ytterligare utbyggnad av revisionen
lämpligen bör ske. Vid dess utbyggnad
bör det kunna förväntas att arbetet
koncentreras till de väsentliga områdena;
principiella småsaker torde få komma
i andra hand. Jag säger detta därför
att det i några fall får anses, att
mindre betydelsefulla ting kommit att
belasta den del av organisationen som
redan är utbyggd. Sådant kan naturligtvis
förekomma under intrimningstiden,
men så småningom måste det ju bli de
väsentliga frågorna man skall syssla
med.

Vid bedömningen av hela detta problemkomplex
kan man inte heller förbise
den förbättring i nu aktuella hänseenden
som den planerade skattereformen
med en större andel indirekt
skatt skulle komma att medföra. Löntagarna,
som sett skattesmitarnas förmåga
att göra stora utgifter, är väl medvetna
om att en omsättningsskatt bland annat
medför större skatterättvisa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. prövningen
av de i besparingsutredningens betänkande
påvisade besparingsmöjligheterna
inom statsverksamheten

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Gustafsson i Skellefteå,
har med kammarens tillstånd frågat
statsministern om de åtgärder regeringen
vidtagit eller ämnar vidtaga med anledning
av de förslag om prövning och
utredning i särskild ordning av det stora
antal besparingsmöjligheter inom statsverksamheten
som besparingsutredningen
påvisat i sitt betänkande utöver förslagen
till omedelbara besparingar.

Statsministern har överlämnat denna
fråga till mig för besvarande.

Som svar liärå får jag meddela, att
de av interpellanten påtalade besparingsfrågorna
för närvarande är föremål
för behandling i samband med pågående
budgetarbete. Resultatet härav kommer
att redovisas inför riksdagen i den
kommande statsverkspropositionen.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det är brukligt att en
interpellant tackar statsrådet för svaret
och det får väl jag göra också, även
om jag samtidigt måste säga att så mycket
att tacka för tycker jag inte det är.
Besparingsutredningen har ju pekat på
en hel rad spörsmål, som den anser
borde utredas närmare och som alltså
kunde utgöra material för ett mer kontinuerligt
besparingsarbete.

Jag har frågat regeringen vad den
har för planer i detta avseende. Jag
ställde frågan till statsministern, eftersom
ämnesområdet berör flera departement.
Statsministern bär överlämnat till
finansministern att svara, men när jag
läst de fyra, fem rader som finansministern
har åstadkommit till svar, kan
jag inte låta bli att undra om detta var

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Svar på interpellation ang. prövningen av de i besparingsutredningens betänkande

påvisade besparingsmöjligheterna inom statsverksamheten

så klokt gjort av statsministern — såvida
han inte ville att svaret skulle bli
en slående illustration till regeringens
bristande intresse för besparingsåtgärder.
Det är egentligen rätt betänkligt att
just finansministern, som på grund av
sin befattning borde vara den inom
statsrådskretsen som drev dessa besparingsfrågor,
nu är den som på det mest
effektiva sätt demonstrerar denna brist
på intresse.

Besparingsutredningen måste ju försöka
få fram ett förslag i så god tid, att
det kunde beaktas redan vid uppgörandet
av budgetförslaget för 1960/61. Detta
var nödvändigt därför att vi får särskilt
stora svårigheter detta år och av den
anledningen måste utredningens arbete
koncentreras till ett fåtal större utgiftsposter,
där det var möjligt att uppnå
väsentliga besparingar. Den fingranskning
av budgeten, som skulle
vara nödvändig om man skulle kunna
åstadkomma ytterligare besparingsförslag,
måste utredningen avstå ifrån på
grund av tidsnöd. Man fick i stället
nöja sig med att ge en rad exempel på
frågor som behövde närmare utredas.
Många av dem kräver betydande undersökningar
och det är naturligtvis alldeles
uteslutet att detta skulle kunna ske
i departementen under den nuvarande
på grund av arbetet med statsverkspropositionen
bråda tiden. Jag skulle kunna
nämna många exempel på detta men
skall nöja mig med endast några få.

Beträffande den statliga rationaliseringsverksamlieten
har utredningen föreslagit
en rad åtgärder som bör övervägas
i det fortsatta arbetet. Det gäller
problem om delegeringsmöjligheterna,
om befordringspolitiken, om koncentrering
av personaladministrativa och kamerala
rutinärenden till större enheter.
Det gäller också förslagverksamheten
som ju hittills givit ett tämligen begränsat
resultat, möjligen beroende på
att den inte blivit föremål för tillräcklig
propaganda och publicitet, enligt

utredningens mening även beroende på
att belöningarna varit för små. Jag undrar
just på vad sätt det kommer att
framgå av statsverkspropositionen, om
regeringen fäst någon vikt vid dessa
påpekanden om vad som bör göras på
detta område.

I detta sammanhang kan det vara anledning
erinra om att besparingsutredningen
även föreslagit en närmare översyn
av vissa angivna verk.

Det gäller tullverket, där utredningen
anser att översynen även bör omfatta
det författningsmässiga underlaget
för verkets arbete, det gäller skoladministrationen,
där utredningen förutsätter
att tillkomsten av länsskolnämnderna
bör leda till personalminskningar
hos skolöverstyrelsen. Vidare gäller det
medicinalstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
— beträffande den senare skulle
översynen ha till syfte att begränsa personaltillväxten.
Skall nu också detta
vara klart så att vi får se resultatet i
statsverkspropositionen, herr finansminister? Utredningen

har även anfört vissa
synpunkter på kommittéväsendet som
enligt min mening bör beaktas. Det
måste vara utomordentligt viktigt att
direktiven för kommittéerna utformas
så, att man, så långt det är möjligt, uppnår
att kommittéförslagen anpassas efter
den ekonomiska ram som står till
buds. Riskerna för att en utredning gör
övertramp härvidlag blir även större
om utredningens ledamöter och experter
tillsättes efter ett alltför fack- och
intressebetonat urval. Dyra kommittéförslag
kan ofta leda till beslut som går
längre än vad som ur statsfinansiell
synpunkt är lämpligt. Det har ju i dessa
dagar till och med hänt att utredningsförslag
betecknats som löften, som statsmakterna
under alla förhållanden bör
hålla. Detta är naturligtvis orimligt,
men säkert är att det är lättare att driva
en försiktig linje, om försiktigheten förefunnits
redan på utredningsstadiet,

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Svar på interpellation ang. prövningen av de i besparingsutredningens betänkande

påvisade besparingsmöjligheterna inom statsverksamheten

än om utredningen genom generösa förslag
skapat förväntningar på berörda
områden. Kommer nu regeringens och
finansministerns uppfattning på denna
punkt att framgå av statsverkspropositionen? En

annan viktig sak är att kostnaderna
anges på ett riktigt sätt, så långt det
är möjligt, samt att de anges inte bara
för det närmaste budgetåret utan även
på längre sikt. Ett skolexempel på hur
det inte bör vara utgör det bekanta beslutet
om ny fiskerättslag. Fiskerättskommittén
hade sagt att kostnaderna
för ersättningar för förlorad fiskerätt
inte torde komma att överstiga 2 miljoner
kronor. Departementschefen sade
sig dessutom ämna föreslå vissa jämkningar
i kommittéförslaget, som skulle
vara ägnade att minska ersättningsanspråken.
På dessa grunder antog riksdagen
lagförslaget. Hittills lär emellertid
ha utbetalats nära 10 miljoner i ersättning
för förlorad fiskerätt, varjämte
det lär finnas ännu ej prövade ersättningsanspråk
på 115 miljoner samt 500
ärenden, där ersättningsanspråken inte
är preciserade. Jag vill ju inte påstå
att detta är ett typiskt fall, utan det är
naturligtvis ett undantagsfall. Det är
dock ytterst viktigt att de statsfinansiella
konsekvenserna av utredningsförslag
redovisas bättre än hittills och på
längre sikt. Ämnar nu regeringen göra
någonting härvidlag och kommer svaret
på den frågan att redovisas i statsverkspropositionen
?

Herr talman! Jag kunde räkna upp
de flesta av de 30 punkter jag angivit
som exempel i interpellationen och
visa, att det helt enkelt inte går att klara
upp sakerna nu under brådskan med
att iordningställa statförslaget, men jag
skall nöja mig med några stickprov.

Här liar vi t. ex. punkt 1: möjligheten
att minska det för domförhet erforderliga
antalet ledamöter i hovrätterna
från förslagsvis fyra till tre. Det
förslaget bör snarast upptagas till pröv -

ning. Hinner ni verkligen med att pröva
det under det att budgeten förberedes?
Vi har en punkt som gäller övergång
till större anstaltsenheter inom fångvården
och ökad användning av öppen
vård. Hinner ni överväga det också, medan
ni arbetar med budgeten? Vi kan
ta punkt 10: undersökning av möjligheterna
att åstadomma en generell minskning
av den statliga uppsiktsverksamheten
inom socialvårdens område. Ni
är duktiga, om ni hinner med detta under
de veckor ni arbetar med budgeten.
Vidare bör översyn ske av den lokala
administrationen på bostadsstyrelsens
område i syfte att vinna förenklingar,
varvid även frågan om bostadsstyrelsens
ställning bör bedömas. Kan det
också vara klart när budgeten framlägges?
Det statliga stödet till ferieresor
för barn och husmödrar och stipendier
för husmoderssemestrar bör upptagas
till förutsättningslös prövning. När vi
får statsverkspropositionen, skall det
bli intressant att se, vad den prövningen
har lett till.

Som ett sista exempel vill jag nämna
att översyn bör ske av administrationen
på jordbrukets område. Möjligheterna
till besparingar där är enligt
utredningens mening så uppenbara, att
den översynen bör ske snarast och genom
särskild utredning. Här gäller det
onekligen en ganska stor sak. Lantbruksnämnderna,
hushållningssällskapen
och skogsvårdsstyrelserna har nämligen
sammanlagt inte mindre än 2 316
anställda. För arbetsuppgifter av kameral
och administrativ karaktär finns
alltså tre personaluppsättningar i varje
län. Lönekostnaderna för kansli- och
kameral personal uppgår enligt en inom
besparingsutredningen gjord undersökning
till omkring 7 miljoner kronor.
Utredningen anser nu, att det är ett förstahandsmål
att, där så är möjligt av lokala
skäl, sammanföra den kamerala
förvaltningen till ett av dessa organ.
Men den menar också, att det skall vara

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Svar på Interpellation ang. prövningen av de i besparingsutredningens betänkande

påvisade besparingsmöjligheterna inom statsverksamheten

möjligt att sammanslå ett eller flera av
dessa organ, och har därför föreslagit
att en utredning skall göras på området.
Kan den också vara färdig, när vi får
statsverkspropositionen? I så fall är ni
duktiga där uppe i departementet.

Så här kunde jag fortsätta punkt efter
punkt och påvisa, att här inte är fråga
om någonting som kan göras på några
veckor, medan man arbetar med statsverkspropositionen,
utan här behövs i
många fall en rätt ingående undersökning.
När finansministern nu kort och
gott hänvisar till statsverkspropositionen,
så måste det betyda antingen att
han anser att kammaren inte bör få
reda på vilka planer han har i detta fall
eller också på att han inte har några
planer att redovisa för kammaren.

Besparingsutredningens förslag är av
två slag. Det var först direkta besparingsförslag,
som rörde i allmänhet
större utgiftsposter och som var avsedda
att minska utgifterna för nästa budgetår.
Det har ibland förefallit som om
finansministern var villig att ta något
eller några av dessa förslag, åtminstone
delvis. Om detta nu varit finansministerns
mening, borde han i god tid ha
förberett opinionen på detta och sagt,
att det statsfinansiella läget gör det
nödvändigt att allvarligt överväga besparingsutredningens
förslag. I stället
höll finansministern ett tal i Kolbäck,
där han framhöll att de föreslagna besparingarna
inte hade någon större effekt
på statsfinanserna men att de trots
detta skulle medföra stora skadeverkningar.
Detta har sedan upprepats och
varierats i den socialdemokratiska pressen.
I stället för att förbereda opinionen
på att besparingar var nödvändiga gick
alltså finansministern i spetsen för dem
som försökte skapa en opinion mot besparingsförslagen.
Det slaget av statskonst
har jag mycket svårt att begripa,
och jag är inte säker på att ens finansministern
själv förstår det.

Det andra slaget av besparingar är

just den typ jag har aktualiserat i min
interpellation, alltså uppslag som måste
undersökas grundligare och som kan
ligga till grund för mera kontinuerligt
besparingsarbete. Utredningen hade exempel
på besparingsmöjligheter som behöver
närmare utredas, och det är fråga
om ganska tidsödande undersökningar.
Dessa besparingar kan därför
inte annat än i undantagsfall vara färdiga,
när statsverkspropositionen föreligger,
och de kan heller inte ge resultat
i nästa års budget. Men det hindrar
ju inte att det vore ytterst angeläget om
arbetet kunde komma i gång så fort
som möjligt.

I det statsfinansiella läge vi nu har
tycker jag att vi borde ha haft en finansminister,
som bildlikt talat frustat
av iver när det gällt att få sina kolleger
i regeringen att sätta i gång med detta
arbete. En sådan finansminister har vi
tydligen inte, om man skall döma av
detta aktstycke. Det återstår bara att
beklaga detta förhållande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tyckte nog att interpellantens
inlägg präglades av en sådan
trätlystnad att jag inte skall falla
in i samma jargong. Eftersom jag givit
ett kort svar, kanske jag kan ge en ganska
kort replik.

Besparingsutredningen hade i uppdrag
att arbeta från den utgångspunkten,
att dess förslag i stort sett skulle
kunna bedömas vid den budgetberedning
som för närvarande sker i kanslihuset.
Nu begärde herr Gustafsson i
Skellefteå att vi den 18 november skall
vara beredda att tala om vad vi har
skyldighet att meddela den 11 januari
1960. Det vittnar om en mycket dålig —
och jag skall gärna säga ursäktlig —
erfarenhet om hur budgetarbetet bedrives
i kanslihuset. Herr Gustafsson beskyllde
framför allt finansministern för

Onsdagen den 18 november 1959 Nr 26 87

Svar på interpellation ang. prövningen av de i besparingsutredningens betänkande
påvisade besparingsmöjligheterna inom statsverksamheten

bristande intresse för sparsamhet. Jag
kan nog säga att mitt korta svar har
inte med mitt personliga intresse för
sparsamhet att göra. Det är ett vänligt
försök från min sida att tala om för
herr Gustafsson, att han har ställt en
omöjlig interpellation, och jag har velat
skonsamt tala om det för honom.
Tacket har blivit en invit till en träta.

Alla dessa frågor, som herr Gustafsson
tar upp i sin fyra eller fem sidor
långa interpellation, utgör en tabellarisk
sammanställning av besparingsutredningens
olika detaljförslag. De gäller
frågor av organisatorisk karaktär i
statsförvaltningen, bostadsstvrelsens och
arbetsmarknadsstyrelsens lokala organ,
organisationsfrågor på jordbrukets område
såsom eventuell sammanslagning
av hushållningssällskap och lantbruksnämnder
eller en samordning av deras
arbetsuppgifter, alltså en rad organisationsfrågor.
De avser också en hel del
rättsfrågor. Det är framför allt en väldig
personaldiskussion som här presenteras
från besparingsutredningens sida.
I sista hand är ju allt detta budgetfrågor.

Jag har ännu inte haft tillfälle att
resonera med justitieministern, hur han
ser på hovrätternas personalorganisation,
och inte heller med socialministern
om hur han ser på organisationerna
på länsplanet inom arbetsmarknadsverket
och bostadsstyrelsens område,
och jag har inte haft tillfälle att tala
med jordbruksministern om hans uppfattning
beträffande vissa organisationssammanslagningar
på jordbrukets
område. Allt detta måste ju diskuteras
under den budgetbehandling som nu
bedrives. Även om finansministern tyvärr
är tvungen att ofta stå i denna talarstol
och besvära riksdagen, är det väl
ändå riktigt, att departementscheferna
i första hand tar ståndpunkt till de
frågeställningar som besparingsutredningen
aktualiserat på deras speciella
områden. Sedan tillåter sig finansmi -

nistern även att ha en uppfattning i
dessa frågor. Arbetet i kanslihuset går
faktiskt till så, att man sedan får förhandla
och se, om man kan komma fram
till gemensamma lösningar.

Herr Gustafsson i Skellefteå har överdrivit
sin egen och besparingsutredningens
betydelse om han inbillar sig,
att regeringen bara har att sätta sig ned
och effektuera alla de utredningsbeställningar,
som besparingsutredningen
har presenterat. I första hand måste ju
ändå regeringen ha en uppfattning om
huruvida de förslag, som kommer från
utredningen, är värda att undersöka.
Man tillsätter ju inte en utredning med
mindre än att man vill någonting med
denna utredning. Bakom varje utredning
ligger det således en politisk bedömning:
Är det här värt att utreda?
Vill vi nå de mål, som t. ex. herr Gustafsson
vill? I vissa avseenden kommer
vi kanhända att ha andra meningar än
besparingsutredningen om själva målsättningen,
och då får man ju i första
hand vara på det klara med huruvida
man från regeringens utgångspunkter
kan anse att förslaget om utredning är
befogat. På varje sådan punkt, där man
beställt utredningar i långa rader, måste
det föreligga en regeringsbedömning
huruvida utredning skall göras. Vi kan
alltså, herr Gustafsson, inte bara expediera
hela utredningskakan. Om vi
skulle göra det, är jag dessutom rädd
för att vi helt enkelt inte skulle klara
det med hänsyn till de bristande personalresurser,
som finns för alla sådana
utredningar.

Nu vänder herr Gustafsson på hela
problemet och säger, att regeringen
verkligen är duktig om den skall klara
allt detta till den 10 eller 11 januari.
Regeringen har ingen tanke på att klara
allt detta till den 10 eller 11 januari.
På de punkter, där regeringen blir överens
med besparingsutredningen och diir
det inte behövs några större analyser
och utredningar, kommer besparings -

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Svar på interpellation ang. prövningen av de i besparingsutredningens betänkande

påvisade besparingsmöjligheterna inom statsverksamheten

utredningens synpunkter att avspegla
sig i den nya statsverkspropositionen.
I andra frågor, där besparingsutredningen
har krävt utredningar, kommer
regeringen under den tid vi nu har
framför oss att ta ställning till huruvida
utredning är lämplig. Om regeringen
anser att de resultat, som besparingsutredningen
hade tänkt sig med
utredningen, överensstämmer med vad
regeringen vill komma fram till i varje
sådan fråga — det är ju politiska bedömningar,
och det är långt ifrån säkert
att regeringen på varje punkt blir
ense med besparingsutredningen ■—- kan
vi redovisa detta i början av januari
månad, när riksdagen samlas. Då kommer
vi att meddela om vi ämnar tillsätta
någon av de föreslagna utredningarna
eller om besparingsutredningens
intentioner inte stämmer med regeringens
och vi följaktligen avstår från att
tillsätta den ifrågasatta utredningen.

Att man inte kunnat nå fram till ställningstagandet
nu bör ju herr Gustafsson
i Skellefteå nästan begripa. Det är
ingen tvekan om att regeringen hittills
haft åtskilligt att göra, och för min egen
del har jag inte varit helt sysslolös sedan
besparingsutredningen överlämnade
sitt betänkande.

Herr Gustafsson slutar med att säga,
att när finansministern kommenterade
besparingsutredningens förslag i sitt
tal i Kolbäck, så var det i en avkylande
ton, som inte alls motsvarade den entusiasm
och den frustande iver som
herr Gustafsson efterlyste. Vad jag sade
i Kolbäckstalet tror jag att jag någon
gång tidigare refererat här i kammaren.
Jag behövde helt enkelt tala om för
svenska folket, att detta besparingsutredningens
besparingsförslag på 120
miljoner kronor för budgetåret 1960/61
under inga förhållanden var ett alternativ
till den skatteförstärkning som
jag har predikat nu snart i ett års tid.

Besparingsutredningens förslag slogs
ju upp i hela den press, som står herr

Gustafsson i Skellefteå nära, som att vi
nu hade funnit lösningen på våra problem.
De mera sansade av besparingsutredningens
ledamöter var ganska generade
över detta utspel och sade personligt
till mig, liksom även i offentliga
anföranden, tidsmässigt parallellt med
att jag kommenterade utredningen, att
förslaget inte var något alternativ utan
ett bidrag — till och med ganska ringa
— till den budgetsanering, som nu är
erforderlig. Det var vad jag behövde
tala om, när jag var ute i Kolbäck.

Dessutom tillät jag mig att personligen
ha en annan uppfattning än besparingsutredningen
t. ex. när det gällde
statsbidragen till kommunerna. Jag annonserade
även detta samtidigt som jag
sade, att det i övrigt finns många ting
i utredningens förslag, som är värda
att överväga. Regeringen delar min uppfattning
i fråga om statsbidragen till
kommunerna, vilken jag också har redovisat
i proposition nr 162 till riksdagen
i år, där hela den ekonomiska
politiken är presenterad.

Detta är den något längre förklaring,
som jag avstod från i svaret men som
herr Gustafsson i Skellefteå tvingade
mig till genom sin trätlystnad. När herr
Gustafsson anser, att vi skall ha en finansminister
som skall frusta av iver
att kasta sig över varje besparing, gör
han den gruvliga felkalkylen att han
förmenar, att jag i politiska frågor skall
tänka likadant som herr Gustafsson
själv. Men det är ju inte fallet, och detta
kan vara förklaringen till att finansministern
avvisar ett och annat förslag,
som går emot hans personliga uppfattning
om vad som är klokt och riktigt i
fråga om besparingar.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Finansministern påstår,
att jag är trätlysten. Det ligger inte alls
för min natur att vara det; jag torde
höra till de fridsammare. Herr Sträng

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Svar på interpellation ang. prövningen av de i besparingsutredningens betänkande

påvisade besparingsmöjligheterna inom statsverksamheten

har emellertid faktiskt en förmåga att
göra även den fridsammaste trätlysten
ibland.

Jag tycker, att jag hade viss ersättning
för min trätlystnad, eftersom jag
har tvingat finansministern — som han
själv säger — att ge ett inte precis
tillfredsställande men dock tämligen utförligt
svar på min fråga. Om han hade
ansträngt sig så pass när svaret utformades,
skulle jag inte ha varit trätlysten
i dag.

Finansministern gör gällande, att jag
begär att han redan i statsverkspropositionen
skall tala om vad han tänker
göra åt dessa saker. Det har jag aldrig
begärt. Det är finansministern själv
som fört in statsverkspropositionen i
debatten. Vad jag menade var att regeringen
ändå har haft tid på sig sedan
besparingsutredningen kom med sitt
förslag att gå igenom de olika punkterna.
Man kan nästan förutsätta, att den
har några idéer om hur den skall fortsätta
besparingsarbetet. Jag tyckte, att
det var rätt naturligt att vi fick reda på
dessa. Det är inte så märkvärdigt om
en person, som varit med i en utredning,
kommer och frågar regeringen
om vad den ämnar göra åt utredningens
förslag. Jag tror, att alla utom finansministern
finner det ganska naturligt.
Svenska statens finanser är inte herr
Strängs lilla privata sandlåda, där han
kan leka i avskildhet, utan något som
angår oss alla. Därför tycker jag fortfarande
att det är helt naturligt att man
stiiller en sådan här fråga och även att
man får ett svar.

I övrigt tänker jag inte närmare kommentera
finansministerns resonemang.
Detta var rätt negativt när det gäller
besparingsutredningens förslag, men
jag hade inte väntat mig annat. Finansministern
säger att bristen på personalresurser
gör att man inte kan genomföra
alla förslag på en gång, och det är säkerligen
riktigt. Men det finns väl ändå
möjlighet att genomföra det som är

mest matnyttigt. En hel del av förslagen
är sådana att man skulle kunna
rätt snart åstadkomma besparingar om
man tar itu med saken.

Finansministern kom även in på sitt
tal i Kolbäck och framhöll att han där
hade haft ett behov av att klargöra att
besparingar på 120 miljoner kronor inte
räcker såsom ett alternativ till omsättningsskatten.
Det må nu vara, men
åtminstone att döma av TT-referatet
var finansministerns hela inställning
till besparingsförslagen negativ och genom
vad han sade i Kolbäck startade
han liksom den presskampanj mot besparingsförslagen
som har pågått. Han
hjälpte alltså till att skapa en opinion
mot förslagen, och om finansministern
hade tänkt genomföra dessa var det väl
inte någon statsmannavisdom att på
detta sätt göra det omöjligt att förverkliga
det som han själv önskade.

Herr Sträng ansåg att vi hade litet
överdriven uppskattning av vår egen
betydelse — han menade då förmodligen
besparingsutredningens ledamöter.
Ja, herr Sträng har nog sett till att den
uppskattningen tonats ned.

Till sist påpekade herr Sträng att
han inte tänker på samma sätt som
jag. Nej, det har jag inte heller begärt.
Jag har bara begärt att han skall tala
om för oss hur han tänker i detta avseende.
Hur jag tänker, får jag väl försöka
klargöra själv.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj :ts å bordet liggande proposition nr
175, med förslag till förordning angående
beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt gällde det under
punkten 10) upptagna lagförslaget,
till konstitutionsutskottet samt i övrigt
till behandling av lagutskott.

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Statsbidrag till allmänna hamnar och farleder

Härefter föredrogs och remitterades
till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 182, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å kammarens
bord vilande motionen nr 722.

§ 7

Föredrogs den av herr Wedén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående bestämmelserna om
förebyggande av vattenföroreningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs herr Svenssons i Stenkyrka
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående biljettpriserna
på flyglinjerna mellan Gotland
och fastlandet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogos vart efter annat

konstitutionsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319) m. m.; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 140, i anledning av väckta motioner
om vissa fria resor med järnväg för
statliga befattningshavare i övre Norrland,

nr 141, i anledning av väckta motioner
angående tillgodoräknande såsom

merit av viss tjänstgöring inom svenska
kyrkan,

nr 142, i anledning av väckt motion
om tillgodoräknande som merit av viss
utlandstjänst,

nr 143, i anledning av väckt motion
om anlitande av de statliga myndigheternas
egen personal för utförande av
kronans talan, och

nr 144, i anledning av väckta motioner
om tillstånd för fodervärd att använda
kronan tillhörig kallblodig häst
för avel.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Statsbidrag till allmänna hamnar och
farleder

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
145, i anledning av väckta motioner angående
statsbidrag till allmänna hamnar
och farleder.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Spetz m. fl. (1:260) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson
i Torp m. fl. (11:322), hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om sådan ändring i § 3 av kungörelsen
den 10 augusti 1928 (nr 328)
angående statsbidrag till byggande, förbättring
och underhåll av allmänna
hamnar och farleder, att statsbidrag
finge, när skäl därtill vore, utgå med
nio tiondelar av de godkända byggnadskostnaderna.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:260 och 11:322 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Sedan det nu klubbats
igenom en hel rad av utlåtanden från
statsutskottet utan att någon av motio -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

närerna i dessa ärenden tagit till orda
kan det kanske synas förmätet av en
motionär att här uppträda och polemisera
mot ett enhälligt statsutskott i ett
ärende, som de allra flesta av kammarens
ledamöter måste ha mycket liten
erfarenhet av. Jag kan emellertid inte
låta vårt förslag avfärdas utan vidare.

Det skulle aldrig ha fallit mig in att
försöka skriva eller underskriva en motion
med samma syfte som den förevarande,
därest det varit fråga om ett lokalt
initiativ, till vilket samtliga myndigheter
ställt sig avvisande. Men jag
kan här hänvisa till vårt lands främsta
auktoritet på sjöfartens område, nämligen
kungl. sjöfartsstyrelsen, som med
ledning av den kännedom styrelsen besitter
i denna fråga funnit det angeläget
att från början framföra förslaget.

Ett bifall till förslaget skulle ingalunda
öppna dörren på vid gavel för de
kommunala myndigheterna på vilken
plats som helst att utkvittera ett förhöjt
statsbidrag till hamnanläggningar. Ansökningarna
skall först granskas av sjöfartsstyrelsen
och frågan sedan avgöras
i departementet. Sjöfartsstyrelsen har
förklarat sig villig att åta sig detta merarbete
med granskningen, och ingen av
kammarens ledamöter föreställer sig väl
denna styrelse såsom en samling menlösa
herrar, vilken beskedligt säger ja
till alla framställningar. Jag kan i varje
fall inte tänka mig sjöfartsstyrelsen som
någonting sådant.

Sjöfartsstyrelsen har för övrigt i sitt
remissyttrande angivit att det egentligen
endast är två platser i hela landet
som kan komma i åtanke. På den ena av
dessa, nämligen Skärhamn, råder så
exceptionella förhållanden att man svårligen
kan tillämpa sådana affärsmässiga
principer i detta ärende som författningen
förutskickar, och sjöfartsstyrelsen
har också ganska tydligt sagt ifrån att
den är medveten därom.

Jag tror inte heller att vi vare sig
har eller någonsin kommer att få ett
statsråd som drar sig för att säga nej

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

när så behövs. Om detta är riktigt —-och det kan nog inte bestridas — undrar
man vad dessa remissorgan ävensom
utskottet har för anledning att så att
säga utgå ifrån att ett bifall till motionen
skulle få ödesdigra följder. Jag har
bättre uppfattning än så om de beredande
och beslutande statliga organen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
slutligen få yrka bifall till förevarande
motioner 1:260 och 11:322.

Häri instämde herr Staxäng (h).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Så sent som 1957 godkände
riksdagen riktlinjerna för statligt
stöd till hamnbyggnadsföretag. 1958 kom
sjöfartsstyrelsen med ett förslag och
ifrågasatte ändring av dessa riktlinjer.
En enhällig riksdag föreföll liksom departementschefen
ha den bestämda önskan
att en sådan ändring inte skulle ske.
De här motionerna som nu behandlas
avser samma fråga som den riksdagen
tog ställning till så sent som 1958, och
även nu har statsutskottet, som motionären
framhöll, enhälligt avstyrkt en
ändring av dessa grunder. Om under
alldeles speciella omständigheter en
hamn behöver ytterligare statsbidrag,
kvarstår ju möjligheten att Kungl. Maj:t
tar upp detta särskilda fall och underställer
riksdagen ärendet för prövning.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 57, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 3 april 1959 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 153, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändrad lydelse av
10 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272).

Rörande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet följande.

I propositionen föreslås, att kontantunderstöd,
som utgives av arbetslöshetsnämnd
med bidrag av statsmedel, skall
befrias från beskattning. Detsamma föreslås
skola gälla bidrag, vilka enligt vad
därom finnes stadgat kan utgå av allmänna
medel till vissa arbetslösa och
partiellt arbetsföra m. fl. i samband med
utbildning eller omskolning.

I de i anledning av propositionen
väckta, till bevillningsutskottet hänvisade
likalydande motionerna 1:476 av
herrar Ferdinand Nilsson och Jonasson
samt II: 582 av herr Onsjö hade hemställts,
»att riksdagen måtte avslå förslaget
i proposition nr 153 om generell
skattefrihet för av arbetslöshetsnämnd
med bidrag av statsmedel utbetalat kontantunderstöd; att

riksdagen måtte uttala att arbetslösa
med låg skattekraft måtte efter
prövning enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om extra avdrag vid nedsatt
skattekraft erhålla erforderlig skattelindring;
samt

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning av
frågan om de sociala förmånernas beskattning
i hela dess vidd».

I enlighet med utskottets hemställan

i memorial nr 53 hade riksdagen vid
vårsessionen beslutat att till innevarande
års höstriksdag uppskjuta behandlingen
av föreliggande proposition och
motioner.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 153,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); samt

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 10 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

B) att de likalydande motionerna
I: 476 av herrar Ferdinand Nilsson och
Jonasson samt 11:582 av herr Onsjö
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Mattsson, Nilsson i Svalöv,
Magnusson i Borås och Larsson i Luttra,
vilka ansett att utskottet under A) 1)
och 2) bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt i anledning av de
likalydande motionerna 1:476 av herrar
Ferdinand Nilsson och Jonasson
samt II: 582 av herr Onsjö,

1) för sin del antaga ett i reservationen
intaget förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), samt

2) antaga ett av reservanterna likaledes
framlagt förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272),

vilka förslag innebure den ändringen
av vad i propositionen föreslagits, att
kontantun der stöd, som utgåves av arbetslöshetsnämnd
med bidrag av stats -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

medel, icke skulle befrias från beskattning.

II) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Söderquist, Mattsson, Nilsson
i Svalöv, Kollberg, Magnusson i Borås
och Larsson i Lpttra, vilka ansett att utskottet
under B) bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:476 av herrar
Ferdinand Nilsson och Jonasson
samt II: 582 av herr Onsjö måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av frågan om de sociala förmånernas
beskattning i hela dess vidd;
samt

2) att de likalydande motionerna
I: 476 av herrar Ferdinand Nilsson och
Jonasson samt 11:582 av herr Onsjö
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad i denna reservation
anförts och hemställts, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

HD av herr Gustafson i Göteborg,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Detta ärende gäller frågan
om arbetslöshetsunderstödets behandling
i beskattningshänseende. Det
gäller alltså understöd som utbetalats
genom arbetslöshetsnämnd men inte sådant
som utbetalats från arbetslöshetskassa.
För närvarande skall det förstnämnda
understödet upptas till beskattning,
men i propositionen föreslås att
det skall bli skattefritt.

Vid beskattningen bör ju alla behandlas
lika. Inkomstens storlek skall ju vara
avgörande för beskattningen och inte
källan varifrån den kommer. Vi har ju
fått veta att det finns en mycket stor
grupp inkomsttagare här i landet med
låga inkomster. 1957 fanns det således
700 000 inkomsttagare som hade inkomster
mellan 2 000 och 4 000 kronor.
I den mån dessa inkomster blev beskattningsbara
fick också vederbörande in -

Andring i kommunalskattelagen, m. m.

komsttagare betala skatt. Då måste det
te sig stötande att vissa personer, som
visserligen gått arbetslösa någon månad
men ändå kommer upp till en god arbetsinkomst,
skall slippa betala skatt på
en i många fall ganska betydande inkomst,
som de fått såsom ersättning från
arbetslöshetskassan eller i form av arbetslöshetsunderstöd.

Remissinstanserna har också i rätt
stor utsträckning yppat ganska starka
betänkligheter emot vad som här föreslås
i propositionen. Jag ber att få citera
något av vad kammarrätten har
skrivit: »Mot det framlagda förslaget
torde emellertid även kunna anföras
skäl, hänförliga till principen om rättvisa
och likformighet i beskattningen.
Kammarrätten syftar härvid på att en
mycket stor grupp personer beskattas
för inkomster, som icke överstiga de
särskilda ersättningarna. Att en person
med arbetsfri inkomst skulle ha mindre
skattekraft än den, som förvärvar samma
inkomst genom arbete, torde icke
vara riktigt. Om en arbetare under början
av ett år uppburit arbetslöshetsunderstöd
och därefter under året erhållit
välavlönat arbete, men en annan arbetare
haft arbete under hela året, ehuru
mindre välavlönat, så att den samlade
arbetsinkomsten understigit den förres,
lärer den förres skattekraft vara större
än den senares. Och likväl har den senare
arbetaren kanske dessutom fått
vara med om att i sin mån bidraga till
den förres, mera bärkraftiges understöd.
»

Vissa länsstyrelser har varit inne på
precis samma principer.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför
bland annat: »Länsstyrelsen vill till slut
framhålla, att det är principiellt felaktigt
att av sociala skäl frikalla vissa inkomster
från skatteplikt. Sociala olägenheter
av beskattningen skall undanröjas
genom generella regler om ortsavdrag
och extra avdrag på grund av
nedsatt skatteförmåga. Den andra utvägen
leder till orättvisor och är ett

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

onödigt komplicerande av beskattningsapparaten.
»

Detta är precis vad vi varit inne på
i reservationen till detta betänkande. Vi
har menat att man inte bör ytterligare
komplicera lagstiftningen genom nya
regler om skattefrihet för vissa inkomster.
Man bör i stället utreda frågan hur
dessa särskilda understöd och sociala
bidrag över huvud skall behandlas i beskattningshänseende.

Även i andra avseenden är den nuvarande
ordningen otillfredsställande. Man
kan ju erinra om att exempelvis familjebidraget
till värnpliktigs familj inte är
skattefritt. Det finns ju även andra liknande
fall.

Man har även i remissyttrandena varit
inne på tanken att det behövs en
utredning. Jag citerar ytterligare något
från vad länsstyrelsen i Jönköpings län
skrivit: »Det vill synas som borde nu
förevarande förslag icke isolerat upptagas
till prövning utan behandlas i det
större sammanhanget — frågan om de
sociala förmånernas beskattning över
huvud. Eftersom så många förmåner av
social natur anknyter till taxeringarnas
höjd, bör icke utan synnerligen vägande
skäl skatteprivilegier tillskapas, vars
konsekvenser icke kan överblickas.»

Vi menar därför att vi har goda skäl
för att yppa betänkligheter emot vad
som här har föreslagits.

Utskottet har väl inte heller alldeles
utan betänkligheter gått med på ett bifall
till propositionen. På en punkt har man
ju beträffande förhållandet emellan arbetslöshetsförsäkringen
och kontantunderstöden
skrivit på ett sätt som gör,
att man kanske i viss mån accepterar
resonemanget från motionärer och reservanter:
»Det är givetvis angeläget
att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
inte göres mindre lockande genom
att likvärdig ersättning i annan
form utgår till de arbetslösa utan särskilt
bidrag från deras sida. Om kontantunderstöden
i enlighet med vad utskottet
tillstyrkt göres skattefria bör

därför vid en eventuell omprövning av
understödsbeloppens storlek hänsyn tas
till deras förändrade karaktär i beskatningshänseende.
»

Detta innebär alltså, att utskottsmajoriteten
menar att man kan gå med på
att göra kontantunderstöden mindre om
de skall bli skattefria, för att man inte
genom detta skall få den konsekvensen
att man blir mindre intresserad av att
vara med i arbetslöshetskassan eller att
bilda arbetslöshetskassa.

Jag skall begränsa mig till dessa synpunkter.
Beträffande propositionens
förslag om skattefrihet för bidrag till
utbildning och omskolning av arbetslösa
har ju utskottet varit enigt om att
tillstyrka propositionen. Jag ber, herr
talman, att med detta få yrka bifall till
reservationerna nr I och II.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det problem som vi nu
skall försöka knäcka har inte alltför
stor räckvidd. De understöd som utbetalas
till arbetslösa genom arbetslöshetsförsäkring
är skattefria. Däremot
är det inte lika klart att vad som betalas
ut som kontant bidrag genom kommunerna
skall vara skattefritt. Dessa
bidrag betraktas väl i allmänhet som
socialhjälp, och taxeringsnämnderna
torde ha som praxis att bevilja skattefrihet
för vad som utbetalas av kommunerna
i form av kontantunderstöd. Denna
praxis är emellertid vacklande, och
för att inte taxeringsarbetet skall krånglas
till mer än nödvändigt har finansministern
ansett det lämpligt att ändra
paragraf 19 i kommunalskattelagen dithän
att kontantunderstöd utbetalat av
kommun skall, liksom arbetslöshetshjälp
från arbetslöshetsförsäkring, vara skattefritt.

Motionärerna anser att detta är oriktigt.
De anser att arbetslöshetsunderstöd
och kontantbidrag är en form av
ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Denna syn på kontantunderstöden är

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

helt enkelt felaktigt, ty dessa understöd
avpassas till att ge den arbetslöse
ett bidrag, som närmast kan antas täcka
existensminimum och sålunda sannerligen
har socialhjälps karaktär. Eftersom
socialhjälpen är skattefri, borde
rimligen också hjälp i denna form vara
det.

Utskottet har emellertid uttalat att
kontanthjälpen är en hjälpform som så
mycket som möjligt bör inskränkas,
och jag tror att kommunerna också
eftersträvar att inte ge kontanthjälp i
onödan. Utskottet har dessutom poängterat,
att kontanthjälpen aldrig bör vara
så utformad, att den utgör en anledning
att avstå ifrån arbetslöshetsförsäkring.
På den punkten råder det sålunda full
enighet.

Nu vill emellertid motionärerna utvidga
detta område, och de förordar
en utredning av frågan om de sociala
förmånernas beskattning i hela dess
vidd. Det är ett vittutseende och stort
ämne, och jag tycker att den sak vi här
diskuterar är alltför liten för att utgöra
anledning att aktualisera en utredning
av ett så stort område. Den utredning
om socialhjälpens beskattning
som möjligen kan vara motiverad kan
säkerligen ske även om vi gör denna
lilla ändring i kommunalskattelagen.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har en blank reservation
antecknad till utskottets betänkande,
och jag vill gärna med några ord
motivera den.

Jag var ganska tveksam inför det
framställda förslaget om att befria kontantunderstöden
från skatteplikt, men
med hänsyn till de ömtåliga förhållanden
som skulle uppstå, om vi skulle
ha kvar denna skatteplikt, har jag för
min del stött propositionen i den delen.
Det är ju egentligen ganska orimligt
att, medan de arbetslösa, till vilka

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

utgår ersättning t. ex. från socialhjälpen
eller från arbetslöshetskassorna, får en
skattefri ersättning, dessa kontantunderstöd,
som bara utbetalas i speciella
undantagsfall och bara i kommuner
som fått särskilt tillstånd av myndigheterna
att bedriva sådan verksamhet,
i princip är skattepliktiga. Dock har
man på ett sätt erkänt att skattekraften
inte är så stor hos dem som får dessa
kontantunderstöd, eftersom det inte utgår
någon som helst källskatt på understöden.
I september månad var det
bara 13 kommuner i hela riket som utbetalade
arbetslöshetshjälpen i denna
form, och det är ganska egendomligt
att de arbetslösa som befinner sig just
i dessa kommuner skulle beskattas för
sina förmåner, under det att de som
bodde i andra kommuner, där förmånerna
utgår efter andra grunder, skulle
ha en skattefri inkomst. Det är ett orimligt
förhållande, och därför stöder jag
propositionen på denna punkt.

Nu har det från centerpartiet kommit
fram en motion om en översyn av
frågan om de sociala förmånernas beskattning
i hela dess vidd. Jag för min
del anser att detta är en befogad önskan.
I en sådan utredning, som blir
mycket vittomfattande, bör man ta upp
den propå som kom fram under remissbehandlingen
från Tjänstemännens
centralorganisation om att vi, för att
få större enhetlighet på detta område
och för att få bort en mängd inadvertenser,
skulle låta alla sociala förmåner
i princip vara skattepliktiga men givetvis
anpassa beloppen med hänsyn härtill.

En sådan utredning anser jag bör
komma till stånd, men jag håller med
herr Sundström om att detta bör ske i
ett mycket större sammanhang. Det är
därför som jag inte har biträtt reservationen
om en skrivelse till Kungl. Maj:t
nu i denna fråga. Vi har så många viktiga
skattefrågor under utredning —-vi skall också i dag behandla förslag
om ytterligare utredning på skatteom -

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

rådet av frågor som är av omedelbar
vikt och som bör ha en särskild prioritet
-— att det för närvarande inte bör
finnas anledning att ge denna fråga en
sådan prioritet som en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning
i frågan skulle innebära. En utredning
bör komma till stånd i ett större
sammanhang, när vi får något
mindre belastning på skatteutredningsapparaten
än vi för närvarande har.
Jag kommer därför i omröstningen om
det sista yrkandet att avstå.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Sundström om att taxeringsnämnderna
i regel behandlar understöden på sådant
sätt att dessa blir skattefria. Reservanterna
har också sagt, att de inte
tror att det skulle innebära någon olycka
om taxeringsnämnderna även i fortsättningen
finge klara upp saken på den
vägen, när man menar att det föreligger
sociala skäl för det.

Om propositionen bifalles, har emellertid
taxeringsnämnderna inte någon
möjlighet att beskatta bidragen, även
om den som får bidrag har betydande
inkomster från annat håll. Vi menar
att det inte händer någonting för
de arbetslösa, om man fortsätter som
man nu gör och alltså tillämpar kommunalskattelagens
bestämmelser om
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Den möjligheten har ju taxeringsnämnderna
alltid om anledning föreligger.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav till en början
propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten A, nämligen dels
på bifall till utskottets berörda hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid votering, i anledning varav

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 57,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Luttra begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 114 ja och 74 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Härefter gav herr talmannen i avseende
å punkten B propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen II; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Luttra begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 57,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Reformering av avskrivningsreglerna

den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Larsson i Luttra begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 99 ja och 91 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan jämväl beträffande punkten
B).

§ 12

Reformering av avskrivningsreglerna i
fråga om byggnad, som ingår i rörelse

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 58, i anledning av väckta
motioner angående viss reformering av
avskrivningsreglerna i fråga om byggnad,
som ingår i rörelse.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 287
av herr Gustaf Henry Hansson samt
II: 357 av herrar Darlin och Magnusson
i Borås, vari hemställts »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj it efter företagen
utredning måtte förelägga riksdagen
förslag till sådan ändring av bestämmelserna
om värdeminskningsavdrag
för byggnad som ingår i rörelse att förhållandevis
större avdrag får göras under
de första åren efter det byggnaden
uppförts»; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:288
av herr Aastrnp m. fl. och II: 358 av
herr Ohlin in. fl., vari hemställts »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

anhåller om utredning i syfte att anpassa
beskattningsreglerna i fråga om värdeminskningsavdrag
i byggnader, som
ingår i rörelse, så att större värdeminskningsavdrag
kan göras under de
första åren efter uppförandet».

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
I: 287 av herr Gustaf Henry Hansson
samt 11:357 av herrar Darlin och
Magnusson i Borås ävensom de likalydande
motionerna I: 288 av herr
Aastrup m. fl. och II: 358 av herr Ohlin
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning i syfte att
anpassa beskattningsreglerna i fråga om
värdeminskningsavdrag å byggnader,
som inginge i rörelse, så att större värdeminskningsavdrag
finge göras under
de första åren efter uppförandet.

Reservation hade avgivits av herrar
Ericsson i Kinna, Eriksson och Jansson,
fröken Ranmark samt herrar Möller,
Wärnberg, Sundström, Brandt i
Aspabruk, Allard och Andersson i Essvik,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1) att de likalydande motionerna
1:287 av herr Gustaf Henry Hansson
samt II: 357 av herrar Darlin och Magnusson
i Borås icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 288 av herr Aastrup m. fl. och II: 358
av herr Ohlin in. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! I förevarande betänkande
från bevillningsutskottet hemställes
om en skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning rörande avskrivningsreglerna
i fråga om värdeminskningsavdrag
på byggnad som ingår i rörelse.

Vid det föregående ärendets behandling
sades, att det inte var av alltför

7 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 2C>

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

omfattande karaktär. Det här föreliggande
avsnittet av våra beskattningsregler
har däremot en rätt stor betydelse,
vilket jag tror att jag bör framhålla
för kammaren. Avskrivningar på t. ex.
byggnader innebär i realiteten ett avdrag
från den skattepliktiga inkomsten.
Eftersom det gäller avdrag från den
skattepliktiga inkomsten för bolag och
ekonomiska föreningar på speciella
objekt, nämligen byggnader använda i
rörelser, frågar man sig först och främst
vad storleksordningen är på dessa skatteobjekt.
Av bevillningsutskottets betänkande
framgår, att en uppskattning
för ett par år sedan med ledning
av taxeringssiffrorna ledde fram till
en summa av 9 miljarder kronor. Motionärerna
yrkar ändringar i föreliggande
beskattningsregler och menar att
de avskrivningar som nu verkställs på
2 procent per år -— i vissa fall 3 procent
och i undantagsfall upp till 4 procent
— är otillräckliga. Utskottsmajoriteten
delar uppfattningen att man
borde ha betydligt större avskrivningar
under den första tiden efter en byggnads
uppförande för att sedan få nöja
sig med mindre avskrivningar.

Om vi höjer avdraget från 2 procent
till 4 procent skulle detta innebära, att
ungefär 200 miljoner kronor faller bort
från den skattepliktiga inkomsten.
Märk väl, ärade ledamöter, att jag alltså
talar om den skattepliktiga inkomsten
och inte om vad vi får in i skatt, ty
det är beroende på en hel del andra
omständigheter i samband med ett företags
deklaration.

Jag har nämnt dessa siffror därför att
vi för ett par år sedan ändrade beskattningsreglerna
så, att större hänsyn togs
till en byggnads ekonomiska livslängd.
Detta tillsammans med att våra varuvärderingsregler
och avskrivningsregler
i övrigt är sällsynt gynnsamma för
företagen gör, att vår företagsbeskattning
är tämligen liberal.

Förra året behandlades en liknande
motion, och riksdagen avslog den. Vad

är det då som inträffat sedan dess, som
skulle motivera att riksdagen i dag
skulle inta en annan ståndpunkt? Så
långt jag förstår har det inträffat en
sak, som borde påverka riksdagen vid
ställningstagandet, nämligen de nya
reglerna för investeringsfonder, som
riksdagen sedan dess beslutat. De innebär
att man kan få utomordentligt gynnsamma
avskrivningsmöjligheter i samband
med att man tar investeringsfonden
i anspråk. Detta leder helt naturligt
till att företagen får möjligheter till
avskrivningar och därmed också lättnader
i beskattningen, vilket kan motivera
att man inte bör ändra de nu
gällande reglerna.

Motionärerna och bevillningsutskottets
majoritet vill alltså att större avdrag
skall kunna göras på en byggnad
de första åren efter uppförandet. Man
hänvisar därvid till de regler som gäller
i Norge och Danmark. Utskottet påpekar
vidare att det svenska näringslivets
konkurrensförmåga gentemot utlandet
bör öka, om vi får gynnsammare avskrivningsregler.
Detta är ett mycket
intressant påstående. Vi går alltså fram
emot en hårdnande konkurrens — detta
talade vi om i går — och nu säger man
att om det blir hårdnande konkurrens,
behöver vi större avskrivningsmöjligheter.
Det skulle innebära att det går
lättare att tjäna pengar under mycket
hård konkurrens än under mera gynnsamma
förhållanden.

Här begär man att få sätta av en
större del av vinsten i form av avskrivning.
Men för att det skall uppstå
vinst, måste det ju vara en lönande affär
man bedriver. Dels emotser man här
hårdnande konkurrens, och dels vill
man använda en större del av vinsten
till avskrivning. Det går ju inte ihop.
Får vi en hårdare konkurrens, så måste
ju marginalerna anpassas på det sättet
att vi kan hävda oss i konkurrensen,
och och då föreställer jag mig att företagens
nuvarande avskrivningsregler är
fullt tillräckliga.

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

Nu kan en företagare visserligen säga,
att det kan komma ett år, då det finns
möjligheter att skriva av en större del
av vinsten, om detta är tillåtet. Ja, men
då finns redan avskrivningsmöjligheter
i investeringsfonderna. Till dem får
man nu sätta av inte en eller två utan
upp till fyra år, och man kan också få
förhandsbesked om hur pengarna får
disponeras. Om vi bedömer denna fråga
ur konjunktursynpunkt, så är det
ingen tvekan om att investeringsfonderna
är ett mycket smidigare instrument
än avskrivningsförfarandet.

Det som höger- och folkpartimotionärerna
här föreslagit har tillstyrkts av
bevillningsutskottets majoritet. Det är
lotten som gynnat majoriteten i det
fallet, så att motionärernas ståndpunkt
har blivit utskottets. Det är inte något
fel i det. Vinner man på lotteri, så
skall man ju ha fördelar av det. Men
jag begriper inte varför centerpartiets
representanter i utskottet här har förenat
sig med högern och folkpartiet.
Vad kan man från bondesynpunkter —
om jag får använda det uttrycket — ha
för intresse av att biträda motionärerna
i detta fall? I en tid med skärpta
beskattningsregler för fysiska personer
vilka i vissa avseenden även drabbar
investeringsvaror — jag tänker här på
varuskatten — och efter att ha vidtagit
så genomgripande förändringar
beträffande investeringsfonderna som vi
gjort i år, skall vi väl inte nu helt plötsligt
hemställa till Kungl. Maj :t om en
utredning om nya avskrivningsregler.
I varje fall kan det inte vara något bärande
motiv härför att säga, att vi har
att emotse en hårdnande konkurrens i
samband med bildandet av sjustatsmarknaden.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! I fråga om avskriv -

ningarna för byggnader, som användes
i industri- eller annan rörelse — i form
av aktiebolag, ekonomisk förening,
handelsbolag eller vilken form den än
bedrives i — har utskottsmajoriteten
ansett det befogat att tillämpa mera
liberala regler. Det berättigade häri
framgår särskilt tydligt, när fråga är
om industribyggnader. Förr uppförde
man i regel en byggnad, där man placerade
sina maskiner, och när man senare
behövde nya maskiner, tog man
bort de gamla och satte in de nya i
stället. Byggnaden fick stå kvar ungefär
lika länge som dess fysiska livslängd
var. Det var med andra ord naturligt
att avskrivningsreglerna för byggnaden
anpassades efter dess fysiska livslängd.

Nu har emellertid den tekniska revolutionen
medfört att industribyggnaderna
i mycket stor utsträckning anpassas
efter maskinerna. Skaffar man nya
stora maskiner, får man därför ofta
riva ned hela den gamla byggnaden eller
företa så omfattande ombyggnader,
att man inte har någon nämnvärd glädje
av den gamla byggnaden i dess förra
skick. Detta förhållande har man nu
alltmer börjat ta hänsyn till. År 1955
gjorde riksdagen ett påpekande, i vilket
det framhölls att man mer än hittills
bör ta hänsyn till byggnadernas
ekonmiska livslängd. Detta bär medfört
någon uppmjukning av reglerna,
men i stort sett håller sig avskrivningarna
fortfarande inom två procent per
år. I vissa fall kan man få göra tre procents
avdrag. Ett utslag från regeringsrätten
nyligen tyder också på att det
större avdraget kan få göras i något
större utsträckning än hittills, men det
är ändå ett mycket blygsamt avdrag i
jämförelse med vad man får avskriva i
en del andra länder.

Bevillningsutskottets ordförande nämnde
nyss att avskrivningsreglerna i Danmark
och Norge hade åberopats. Han
fördjupade sig inte alls i ämnet, men
jag vill för att få eu jämförelse nämna
att man i Danmark och Norge ny -

100 Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

ligen har beslutat sig för en stor förbättring
på detta område. I Danmark
får man det första året skriva av 12.5
procent på byggnadens värde, och detta
får man hålla på med i ytterligare tre
år, så att man alltså på fyra år har avskrivit
hälften av byggnadens värde. 1
Sverige blir det under dessa fyra år
8 eller omkring 10 procent. I Norge är
man litet blygsammare, men där får
man i alla fall skriva av 3,75 procent
per år de första fem åren. I Finland,
där man haft relativt låg avskrivning
tidigare, har införts en bestämmelse
som säger att i byggnader uppförda
från och med 1958 kan få skrivas av
sammanlagt 30 procent under de fyra
första åren. Detta är ju regler som medger
avskrivningar av helt annan storleksordning
än de vi har här i vårt
land.

Herr Ericsson i Kinna säger att vi
har ganska liberala företagsbeskattningsregler
i övrigt. Han nämnde t. ex.
varulagervärderingen, som han ansåg
vara liberal. Men den vill ni ju höja,
den vill ni ju skärpa nästa år, eller hur?

I fråga om företagsbeskattningen är
det inte själva beskattningens absoluta
höjd som är det viktiga, utan det är i
stället, när det gäller företagens konkurrensförmåga,
tendenserna i beskattningen,
det vill säga om den höjes eller
sänkes. Löner och kostnader och allt
sådant har inriktat sig efter den nivå
på vilken företagsbeskattningen ligger i
de olika länderna. Det är ju alldeles
självklart att vi aldrig hade kunnat nå
den reallönenivå vi har nått här i landet,
om vi inte under åren efter 1938
hade haft rätt till fri avskrivning. Kostnader
och löner har inriktat sig efter
de förhållanden som råder. Om vi då
får ett läge av ökad konkurrens och
övriga länder mildrar sin företagsbeskattning,
måste detta vara ett besvärande
faktum för vårt näringsliv.

Herr Ericsson i Kinna frågade vad
som hänt sedan riksdagen förra året
avslog den motion som då väcktes av

folkpartiet. Först och främst har det
hänt, säger herr Ericsson i Kinna, att
årets riksdag beslutat genomföra väsentliga
lättnader i reglerna för investeringsfonderna.
Ja, men dessa lättnader
rör sig ju inom ett synnerligen begränsat
område. De är ju endast relevanta
för företag som gör investeringar som
det tar fyra, fem år att genomföra. För
dessa företag har man ju tagit bort den
investeringsavskrivning på 10 procent
som finns vad gäller investeringsfonderna
och för övrigt sagt att bara 75
procent av investeringsfond får användas
för detta ändamål. Denna uppmjukning
gäller några få, mycket stora bolag,
under det att denna framställning
gäller byggnader som används i rörelse
över huvud taget.

Vad är det som hänt ytterligare? Jo,
det är det som herr Ericsson i Kinna
berörde: det ekonomiska samarbetet i
Europa har utvidgats. Bevillningsutskottets
ordförande menar, att om man
säger att det kan bli en ökad konkurrens
på grund av sjustatsmarknaden, så
kan man inte samtidigt begära att få
liberalare skatteregler, ty får man ökad
konkurrens kan det inte bli så stor
vinst, att man kan sätta av någonting
till avskrivningar och fonder. Detta är
en mycket pessimistisk syn på möjligheterna
för svenskt näringsliv att hävda
sig i konkurrensen.

Om vi säger att det kan bli en ökad
konkurrens och att det gäller att stärka
företagens konkurrenskraft, så innebär
ju inte detta att vi menar att konkurrensen
kommer att vara sådan, att
man över huvud taget inte kan arbeta
med vinst. Men konkurrensläget kan
kanske hårdna så mycket att en del
företagare kan få utdela mindre till
aktieägarna och i stället använda mer
för att konsolidera företaget, så att det
skall kunna stå starkare i konkurrensen
med utlandet.

Det har därför hänt något ganska revolutionerande,
som enligt min uppfattning
bör medföra att man omprövar

Nr 26

101

Onsdagen den 18 november 1959

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

sin ställning. I gårdagens debatt om det
europeiska samarbetet nämnde herr
Darlin ett intressant exempel. Han talade
om att industrierna nu får flitiga
erbjudanden från Holland att etablera
sig inom sexstatsmarknadens ram. Det
kan i och för sig inte vara något intresse
för oss här i Sverige att de gör
det, om de lika gärna kan sysselsätta
arbetskraft här hemma. Vad är det för
förmåner som Holland erbjuder svensk
industri? Man har i ett fall erbjudit
för det första en subvention på 75 gulden
per kvadratmeter, och för det andra
erbjudit denna industri att få skriva
av byggnadens hela värde på tre år,
d. v. s. 33 procents avskrivning per år.
Mot den bakgrunden verkar ju våra två
eller tre procent inte så särskilt imponerande.

Herr Ohlin nämnde i går i den ekonomiska
debatten att sjustatsmarknaden
kommer att medföra ökad konkurrens
också inom de sju länderna. Han
sade att det också bör bli ökad konkurrens
mellan ländernas finansministrar
om att föra en så näringsvänlig politik
som möjligt, ty det är förutsättningen
för att vi skall kunna klara oss i detta
läge, kunna hävda vår ställning och utveckla
vårt näringsliv och vår produktion.
Jag tycker, herr talman, att en
utmärkt början på denna konkurrens
mellan de olika ländernas finansministrar,
när det gäller att stärka det
egna landets företags konkurrenskraft,
vore att bifalla dessa motioner.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (li):

Herr talman! Jag har tillsammans med
herr Darlin väckt en motion i detta
ärende, i vilken vi hemställt att riksdagen
måtte besluta om en utredning
syftande till att öka värdeminskningsavdragen
för byggnader. Denna motion
har ju blivit så välvilligt behandlad av
bevillningsutskottet, att utskottet har

föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj:t
i motionens syfte. Det skulle mot den
bakgrunden vara onödigt att yttra sig,
men med hänsyn till att hela den socialdemokratiska
delen av bevillningsutskottet
i en reservation har yrkat avslag
på motionen, skall jag be att få säga
några ord.

Det är angeläget att man får bättre
avskrivningsmöjligheter på detta område,
bl. a. därför att byggnadskostnaderna
nu stiger ganska kraftigt. Som
läget för närvarande är sker i allmänhet
avskrivningen på byggnad på taxeringsvärdet.
Det vore lämpligt att man
här finge fram en återanskaffningsprincip
för dessa avskrivningar. Man kan
visserligen få litet liberalare avskrivningsregler
under förutsättning att det
kan visas, att den ifrågavarande fastigheten
inte kommer att ha så lång brukningstid.
Men det är i allmänhet ganska
svårt att redan vid en byggnads tillkomst
förutsätta, hur länge byggnaden
skall kunna vara användbar för det ändamål
vartill den är avsedd.

Jag kan instämma i alla de uttalanden
som herr Gustafson i Göteborg
gjort beträffande behovet av en ändring
på detta område. Herr Ericsson i Kinna
säger, att man inte kan motivera en
sådan ändring med det förhållandet att
vi går in i en hårdare marknad på grund
av sjustatsöverenskommelsen, alldenstund
därmed möjligheterna att tjäna
pengar skulle bli mindre och det på det
sättet skulle bli svårare att få fram avskrivningsmedcl.
Jag vill till detta säga,
att det här inte är fråga om att gömma
undan några vinster, utan meningen
är helt enkelt alt få fram avskrivningsregler,
enligt vilka man kan göra avdrag
för kostnader som är föranledda av produktion.
Om sålunda en fastighet inte
kan användas så länge för det avsedda
ändamålet, skall man ha möjligheter att
kunna göra snabbare avskrivning.

Jag tror att de ledamöter av bevillningsutskottet
som var med på bevillningsutskottets
resa 1952, då utskottet

102 Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

besökte en del olika industrier, vid
besöken på en del järnbruk fick klart
för sig, att byggnader, som var tillkomna
för 20 år sedan, redan visade sig vara
otjänliga för det ändamål som de var
avsedda för. Om näringslivet får möjligheter
att ha moderna byggnader och
trivsamma lokaler, blir det också möjligheter
att öka produktionen. Det är en
väsentlig förutsättning för alt vi skall
kunna klara oss i den hårdnande konkurrens
som alldeles säkert är att vänta.
Det är naturligt att det ena året ur lönsamhetssynpunkt
kan vara bra och det
andra året sämre. Det är angeläget att
vi inför den hårdnande konkurrensen
har en så effektiv produktionsapparat
som möjligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERICSSON i Kinna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
talade om att man i Danmark, Norge
och Finland nyligen fattat beslut om
gynnsammare avskrivningsregler. Jag
tillät mig i mitt anförande att nämna,
att detta var ett motiv för motionerna.
Det var alltså inte någonting som är obekant
för oss.

Herr Gustafson anmärkte på att jag i
mitt anförande talade om de varulagervärderingsregler
som gäller och sade,
att vi nu ville skärpa dessa regler. Det
är riktigt att det är aktuellt. För närvarande
kan nedskrivning av varulager
göras med 70 procent till 30 procent,
medan det är tänkt att nedskrivning
skall kunna ske med endast 60 procent
till 40 procent. Jag tycker emellertid
att även det är en mycket generös
regel.

Nu talar man om svenskt näringslivs
möjligheter att konkurrera. Och man
talar om de möjligheter som erbjuder
sig i Holland — jag föreställer mig att
det också gäller hela sexstatsområdet.

Men vad har näringslivet i ett land
som t. ex. England för möjligheter att
skriva ned varulagren och därmed göra
vinster? Det är ju detta det är fråga
om — dock inte på olagligt sätt; därvidlag
har herr Magnusson i Borås missuppfattat
mig. Herr Magnusson säger
att det inte är fråga om att gömma undan
några vinster. Alla lagliga medel
för att undgå skatt är ju tillåtna. Men i
England har man inga sådana lagliga
möjligheter att skriva ned varulager,
utan där får man ta upp det bokföringsmässiga
resultatet till beskattning. Och
det är väl ingen av kammarens ledamöter
som är okunnig om att ifall det
uppstår en vinst i ett företag och man
har möjlighet att skriva ned lagret, så
gör man det. Har man hållit på tillräckligt
länge kommer ju vinsten fram, om
man inte gör nya investeringar och får
nya avskrivningsobjekt. Det är fullt i
sin ordning.

Jag kan alltså inte förstå herr Gustafson
i Göteborg när han säger, att företagen
i Sverige inte har samma förmåner
som företagen i andra länder när
det gäller avskrivningar. Varulagervärderingen
är ju oerhört betydelsefull. Ta
ett land som Västtyskland — vad har
man där för möjligheter att skriva ned
varulager? Jo, där gäller regeln, att om
priserna går upp och värdena stiger
med t. ex. 10 procent, slipper företagen
att omedelbart ta fram denna värdestegring
till beskattning. De får uppskov
ett år, och det är väl i syfte att
se om prisnivån skall sjunka.

Jag vidhåller alltså, att våra beskattningsregler
måste ses som en enhet och
att det inte finns någon anledning att
nu förändra avskrivningsmöjligheterna
för byggnader.

I den mån sådant som herr Magnusson
här pekat på inträffar, nämligen att en
byggnad har blivit otidsenlig eller
opraktisk, så sade jag i mitt första anförande,
att numera tar man hänsyn till
den ekonomiska livslängden. För en
byggnad som inte fyller sin funktion

Nr 26 103

Onsdagen den 18 november 1959

Reformering av avskrivningsreglerna

tillåter myndigheterna större avdrag
— de vanliga 2 eller 3 procenten gäller
alltså inte. Dessutom är det så, att om
en byggnad som ingår i rörelsen och
inte i varulagret avyttras, utgår ingen
särskild skatt på inkomsten av försäljningen.

Herr Gustafson i Göteborg gör gällande,
att jag skulle se mycket pessimistiskt
på våra möjligheter inom sjustatsmarknaden.
Det gör jag visst inte. Jag
har bara sagt, att om man motiverar
gynnsammare avskrivningsregler med
att vi får en skärpt konkurrens, så innebär
det sistnämnda att man menar att
företagens vinster skulle bli mindre,
varför man inte kan göra större avskrivningar.
Man vill emellertid skriva bort
mera, och då säger jag: Detta kan man
motivera ur andra synpunkter men inte
med att det blir ökad konkurrens. Vi
står inte starkare för det, utan snarare
är det på det sättet, att i den mån vi
får stora överskott har vi hållit höga
priser, och då är det inte så väldigt
hård konkurrens.

Det är för mig angeläget att klara ut
dessa begrepp och inte bara i största
allmänhet tala om att den nya marknadssituationen
kommer att innebära
det och det. Varorna har sina bestämda
vägar att gå, och det skall mycket starka
hinder till för att hindra varorna
att få en naturlig marknad på olika håll
i världen. Det finns ingen anledning att
överdriva vad som nu inträffat därhän,
att man säger att vi på denna grund
skulle ändra alla våra beskattningsregler.
Att hävda att detta är ofrånkomligt
går helt enkelt inte.

Det sägs att vissa länder gör mer än
vi och det talas, som jag nämnde, om
Holland, där man är beredd att ge subventioner.
Ja, är man beredd till det,
så bär man det dåligt ställt. Det är alltså
betydligt värre att etablera företag
där än här i Sverige. Här har vi en utomordentligt
livaktig etableringsvcrksamhet.
Det är under uppåtgående konjunkturer
som nya företag kommer till.

i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

Min uppfattning om det nuvarande läget
är, att det råder stor efterfrågan på
kapitalmarknadens resurser. Våra företag
har haft så pass gynnsamma förutsättningar
att arbeta, att många av dem
är självfinansierande, och de gör utbyggnader.
Vi har med andra ord inte
behov av att försöka locka utländska
företag hit genom subventioner. Att göra
så tycker jag för övrigt är osunt, och
enligt min mening är det en av de frågor,
som vi bör söka lösa inom sjustatsmarknaden,
att få bort illojal konkurrens.

Jag är sålunda inte pessimistisk när
det gäller vår export -— tvärtom. Det
är här egentligen fråga om andra ting:
det är fråga om vad företagen rimligen
skall redovisa som skattepliktig inkomst.
Därvidlag menar jag, att vi redan har
så liberala villkor, att någon skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om nya
regler inte behöver avlåtas.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Ericsson i Kinna
säger, att det är fullt i sin ordning att
företagen använder de avskrivningsoch
nedskrivningsmöjligheter som de
har, och det tycker jag är viktigt att vi
är överens om; jag har inte heller tänkt
något annat. Dessa avskrivningsregler
äro ju inte subventioner av något slag,
utan härvidlag är det endast fråga om
under vilken tid man skall fördela de
kostnader på produktionen, som vi är
överens om inte skall beskattas, eftersom
vi här i landet har skatt på nettovinsten
och inte på bruttokostnaderna.

När jag berörde varulagervärderingen
och företagsbeskattningsreglerna
över huvud taget gjorde jag inte någon
jämförelse mellan den absoluta höjden
på företagsbeskattningen i olika länder.
Jag sade att den är inte av så stort intresse,
eftersom kostnader och löner redan
anpassat sig efter de skatteregler,
som gäller i de olika länderna. Jag är

104 Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

beredd att upprepa: Hade vi inte haft
den fria avskrivningsregeln, som här
förutseende infördes av en socialdemokratisk
regering — men som sedan också
avskaffades av en socialdemokratisk
regering — hade vi i dagens läge inte
haft den reallönenivå vi nu har. Men en
högre reallön betyder också högre kostnader,
och om vi har hård konkurrens
med utlandet och utlandet på flera viktiga
punkter mildrar sina skatteregler,
måste detta minska vår konkurrenskraft.
Det är viktigt inte bara för företagen
utan också för alla deras anställda,
att vi kan hävda oss på den nya
europeiska marknaden.

Herr Ericsson i Kinna säger, att varorna
har sina bestämda vägar att gå
och därför kommer denna nya marknad
inte att betyda så mycket. Jag tillåter
mig ha en helt annan uppfattning. Jag är
övertygad om att de nya marknaderna
kommer att ändra varornas rörelseriktning
i mycket stor utsträckning. Vi har
redan sett tydliga bevis på detta i de
omläggningar, som håller på att göras i
exportansträngningarna inom olika länder.
Det är helt naturligt att, om man
inom ett område gör omfattande tullreduktioner
eller helt avskaffar tullarna,
varornas vägar kommer att ändras.

Jag anser att det är av oerhörd betydelse
att det kommer att gå tillräckligt
många varuvägar från Sverige till utlandet,
att vi kan hävda vår export, att
våra företag kan vara konkurrenskraftiga
och kan konsolidera sig. Det är i
denna riktning, i takt med tiden, som
utskottets hemställan går.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! För att herr Ericsson i
Kinna och jag inte skall behöva missförstå
varandra skall jag be att få betona,
att det här inte är fråga om att
ianspråktaga vinster för att göra dessa
avskrivningar. Det är nämligen enligt
mitt förmenande inte någon vinst när

man inte har gjort de avskrivningar,
som motsvarar den verkliga kostnaden
för framställningen av de produkter det
gäller. Vad jag med mitt uttalande tidigare
velat hävda är just, att de avskrivningsregler
vi i dag har beträffande
våra byggnader icke är tillräckliga för
att ge företagen möjlighet att göra tillräckliga
avskrivningar för att i alla situationer
täcka den verkliga kostnad,
som är förenad med produktionen.

Herr ERICSSON i Kinna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är angeläget för
mig att omedelbart få framhålla, att jag
aldrig har sagt, att de nya marknadsplanerna
inte kommer att få någon betydelse.
Jag har sagt att man skall akta
sig för att överdriva verkningarna av
vad som nu sker och det är något helt
annat; jag är angelägen om att saken
blir uttryckt så.

Herr Magnusson i Borås sade i sitt senaste
anförande, att det inte är fråga
om att undanhålla vinster. Nej, man
kan ju uttrycka saker och ting på olika
sätt. Jag tillät mig säga att avskrivningar
är i realiteten ett avdrag från den
skattepliktiga inkomsten. Och det måste
ju vara så. Men man måste ta hänsyn
till alla de bestämmelser som gäller avskrivningar.

Jag lyssnade med intresse till herr
Gustafson i Göteborg som sade, att nu
kommer man att försämra varulagervärderingsreglerna.
Jag hänvisade till
England, där det inte finns några sådana
avskrivningsmöjligheter, och till
Tyskland, där de är mycket små. Jag
vidhåller att man måste beakta investeringsfonderna.
Vad det i realiteten gäller
är vad som kan vara rimligt och
skäligt.

Herr Gustafson i Göteborg påstår vidare,
att tack vare den fria avskrivningen
har vi konsoliderade företag här
i landet. Vi är väl överens om att hade
vi kunnat fortsätta med den fria av -

Nr 26 105

Onsdagen den 18 november 1959

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

skrivningen, om den inte hade missbrukats,
hade detta varit det ideala. Nu
har vi, som jag tidigare antytt, beslutat
en ändring av dessa regler, men ändå
har vi mycket liberala villkor här i
landet.

Till slut, herr talman, kan jag inte bli
klar över herr Magnussons i Borås yttrande.
Om ett företag har en byggnad
som inte längre motsvarar det behov,
som den var anskaffad för, och man anser
sig böra endera riva den eller väsentligt
förändra den, håller jag före
att skattemyndigheterna tar hänsyn till
dylika omständigheter. Det är just byggnadens
ekonomiska livslängd man nu
tar större hänsyn till än man gjorde tidigare.
Med detta tycker jag att herr
Magnusson kunde vara nöjd. Man kan
diskutera, huruvida man skall ha ännu
generösare villkor, men i fråga om tilllämpningen
av skattereglerna tror jag
att man innerst inne är överens.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag måste anmäla avvikande
mening beträffande den syn bevillningsutskottets
ordförande har på
frågan vad en avskrivning egentligen
är. Herr Ericsson i Kinna säger, att en
avskrivning är ett avdrag på en beskattningspliktig
inkomst. Men den terminologien
är väl inte riktigt rättvisande.
Eftersom vi har en nettovinstbeskattning
här i landet kan ju skatt bara utgå
på nettovinsten. En avskrivning måste
betraktas som en kostnad i rörelsen,
och därför kan det inte vara tal om att
avskrivningen är ett avdrag på en beskattningspliktig
inkomst. Den beskattningspliktiga
inkomsten måste vara vad
som är kvar sedan kostnaderna är avdragna.
Sedan kan man diskutera hur
stor avskrivning det är rimligt att medge
i det ena eller andra fallet.

Herr Ericsson i Kinna gör vissa jämförelser
— vi kan vara överens om att
det är mycket svårt att göra interna -

tionella jämförelser — om den totala
höjden på företagsbeskattningen i olika
länder. I företagsbeskattningskommittén
började vi med det försöket, men
det gick inte, eftersom det är så många
faktorer som spelar in. Herr Ericsson i
Kinna nämner, att man i andra länder
inte har våra möjligheter till nedskrivning
av varulager. Där har man i stället
andra metoder, lifometoder — sist
in, först ut — och en hel del andra saker,
som jag inte nu skall beröra närmare.

Det väsentliga för svenska förhållanden
är ju, att man planerar att försämra
varuvärderingsreglerna, så att de som
utnyttjat nuvarande bestämmelser blir
tvungna att skriva upp sitt varulager
med en tredjedel, och det är inte litet.
Man kommer i flera fall att bli tvungen
att ta fram vinster, trots att dessa vinster
inte uppstått ännu och trots att man
ännu inte vet om de kommer att uppstå.

Jag vill inte förneka, att t. ex. investeringsfonderna
är ett mycket värdefullt
inslag i vår företagsbeskattning,
även ur konjunkturpolitisk synpunkt.
Men i det läge där vi nu befinner oss —
vi får inte glömma att det är en revolutionerande
utveckling vi står inför när
det gäller Europamarknaden — behövs
det något mera. Det behövs att vi har
ögonen med oss lika mycket som man
haft i Norge, Danmark och Finland,
där man insett att det är nödvändigt
att beträffande avskrivningsrätten på
byggnader medge en liberalare lagstiftning.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i debatten mellan herrar Ericsson i
Kinna, Magnusson i Borås och Gustafson
i Göteborg. Men när herr Ericsson
i Kinna säger, att det är förvånande att
alla borgerliga ledamöter varit med på
förslaget, skulle jag tvärtom vilja säga,
att det är förvånande att inte socialde -

106 Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

mokraterna varit med, detta mot bakgrunden
av vad herr Ericsson själv är
på det klara med, nämligen de svårigheter
som svensk industri ställs inför i
samband med sexstatsmarknaden.

Det är emellertid, herr talman, en
alldeles speciell synpunkt jag skulle vilja
framföra här, en synpunkt som varken
har berörts i motionerna eller inom
utskottet. Det förekommer ofta, att
olika industrier och företag av den
största vikt för samhället inte kan drivas
utan att det uppstår biprodukter,
som kan ha ett olyckligt, ja ett ofta rent
skadligt inflytande på andra fastigheter
eller på hela omgivningen. Som
exempel kan jag nämna bullret från en
flygplats, dammet från en cementfabrik,
luten från en massafabrik o. s. v.

Ibland åläggs ju företagen att minska
dessa olägenheter, och mycket ofta vidtar
även företagen frivilligt själva åtgärder
i detta syfte. Det erfordras därvid
ofta utvidgning av byggnader eller
nybyggnader. När företagen frivilligt
eller efter åläggande vidtar sådana åtgärder,
förefaller det som om det vore
än mer berättigat att företa en snabbare
avskrivning. Det är ju här fråga om
åtgärder, som kan vara av den allra
största såväl hälsopolitiska som socialpolitiska
betydelse. Jag tycker då det är
all anledning att genom generösare
avskrivningsregler stimulera företagen
till dylik, i egentlig mening samhällsnyttig
investeringsverksamhet.

Herr talman! Jag har velat nämna
dessa synpunkter, då de otvivelaktigt
är ytterligare ett mycket viktigt skäl
för tillsättandet av den utredning, som
utskottet hemställer om.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Regeringen har med
energi arbetat på vårt lands anslutning
till sjustatsmarknaden och dess frihandelsområde,
och vid gårdagens debatt
om sjustatsmarknaden påtalade flera talare
näringslivets stora omställnings -

problem och de ekonomiska påfrestningar
näringslivet ställs inför.

Jag hade förutsatt, att regeringen nu
också på olika sätt ville medverka
till att företagsamheten stödes i den
kommande stora uppgiften att öka produktionen,
förbilliga produkterna, öka
exporten och därmed skapa ökad arbetstillgång
och förstärkt valutareserv.
Tyvärr har jag misstagit mig på regeringen.
Den tycks inte vara positivt
inställd till företagarnas problem.

Reservanterna i bevillningsutskottet
har reserverat sig mot majoritetens förslag
om en liberalare avskrivning på
byggnader. De har motiverat sin reservation
bland annat med att hänvisa
företagen till nu föreliggande möjligheter
att avsätta medel till investeringsfonder.
Reservanterna tycks tro, att vi
företagare kan tåla vilka påfrestningar
som helst. Om vi tänker oss att en mindre
företagare bygger en fabrik och anskaffar
maskiner delvis med lånat kapital,
anser då verkligen herr Ericsson
i Kinna, att denne företagare har möjlighet
låsa fast sitt rörelsekapital i en
investeringsfond? Därigenom skulle ju
företaget stjälpas i stället för att hålla
produktionen i gång. En högre avskrivning
på fabriksbyggnaden under de
första åren skulle betyda ett påtagligt
och effektivt stöd för särskilt denna
mindre företagarkategori.

En småföretagare har inte alltid möjlighet
att köpa råvaror i så stor utsträckning,
att han därvid kan använda
sig av de avskrivningsmöjligheter som
finns — jag tänker nu på småföretagarens
begränsade resurser de första åren
efter byggandet av ny fabrik — men
byggnaden finns, och en liberalare avskrivningsmöjlighet
skulle utgöra ett
ekonomiskt stöd för företagaren.

Herr Ericsson i Kinna frågade, hur
det är möjligt för oss att hävda oss i
en påtagligt hårdnande konkurrens inom
sjustatsmarknaden — å ena sidan
talar vi om hårdare konkurrens och
mindre möjligheter att tjäna pengar och

Nr 26 107

Onsdagen den 18 november 19o9

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

å andra sidan framhåller vi behovet av
ökade avskrivningar. Med min kännedom
om den svenska företagsamheten
har jag den uppfattningen, att vi skall
kunna hävda oss även i framtiden, om
inte alltför stor skattebörda läggs på
våra axlar. Vi skall kunna betala arbetslöner,
företa normala avskrivningar och
betala våra skatter.

Jag vidhåller, att vårt förslag i motionen
om en liberalare avskrivning skulle,
om den genomfördes, bli ett ovärderligt
stöd speciellt för de mindre företagarna.
Det är givetvis ett litet stöd,
men det är en av vägarna bland de
många för att möjliggöra för oss att
hävda oss i den knivskarpa, hårdnande
konkurrensen inom den marknad vi
står inför.

Jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets
majoritets förslag.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det var inte min avsikt
att delta i denna debatt. Emellertid
uppfordrade bevillningsutskottets ordförande
direkt centerpartiet att förklara,
hur vi ur bondesynpunkt kan acceptera
vad man här gått in för och vilka
intressen man kan ha av detta ur den
synpunkten.

Jag må säga, att jag med hänsyn till
den allmänna grundsyn, som enligt vad
jag har uppfattat saken bevillningsutskottets
ordförande har, är en aning
överraskad över att han härvidlag tycks
leva kvar i gamla — jag höll på att
säga — tjugotalsföreställningar om hur
våra partier arbetar, inte minst det
parti jag företräder. Inget parti här i
landet kan undgå att ta ställning till de
allmänpolitiska tingen. Ingen begär heller
exempelvis av herr Ericssons i Kinna
arbetarparti, att det bara skall syssla
med arbetarfrågor och sådant som står
arbetarna nära. Vi sitter väl här för att
resonera om det svenska samhället i
allmänhet. Vad jag nu sagt räcker väl
som förklaring.

Emellertid bör det tillfogas, att med
den allmänna inställning som centerpartiet
har till företagsamheten, vilken
inte bara gäller jordbruket, måste vi
också fundera på dessa ting. Jag har
för egen del sagt mig, att vad som här
föreslås måste innebära en viss stimulans
för nyetablerade företag. Ur den
synpunkten tror jag det har en viss betydelse.

Jag tror också att bevillningsutskottets
ordförande inte helt eller åtminstone
inte så kategoriskt som han gör skall
avvisa den betydelse förslaget har när
det gäller att stärka konkurrenskraften
inför sjustatsmarknaden och över huvud
taget det nya handelsläget.

Jag tillät mig i går citera en uppgift
som jag fått om att vårt inhemska löneläge
är ungefär 70 procent högre än
genomsnittet inom sexstatsmarknaden.
Det är självfallet, att det med hänsyn
härtill nog är bäst att vi, om vi kan
finna andra vägar för att neutralisera
detta och därmed stärka konkurrenskraften,
inte från början, innan utredningen
är tillsatt, bör inta en kategoriskt
avvisande hållning.

Jag vill tillägga — jag har deltagit i
denna frågas behandling i bevillningsutskottet
— att avskrivningsreglerna för
jordbruket är föremål för utredning.
Nu har man begärt samma sak när det
gäller annan rörelse, och då tycker jag,
att man inte har skäl att avvisa utredningskravet
på den punkten.

Herr Ericsson i Kinna uppförstorar
nog denna fråga litet i onödan, därför
att — om jag fattat det rätt — det man
begär ju är att man skall få ta en större
värdeminskningsavskrivning de första
åren. Det bör inte vara så särdeles märkvärdigt,
om man kommer fram till att
detta ur allmän företagsekonomisk synpunkt
är vettigt. Därför tror jag, att
frågan inte har den stora betydelse, som
den i denna debatt har kommit att tillmätas.

Jag tror, att den förutvarande handelsministern
gör sig skyldig till en

108 Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga

underskattning, när han talar om att
våra varuvägar är bundna och kommer
att gå i de gamla spåren även på de nya
marknaderna. Även om jag på denna
punkt naturligtvis inte kan polemisera
mot den sakkunskap, som herr Ericsson
i Kinna besitter, finner jag nog
hans uppfattning en aning traditionsbunden.
Man räknar väl ändå bl. a.
med att man genom sjustatsmarknaden
skall kunna få ut skandinaviska varor
över huvud taget till England, där de
skall undergå en viss manufaktureringsprocess
och sedan vandra ut till de
brittiska samväldesländerna på ett helt
annat sätt än tidigare. Där kan öppna
sig många nya perspektiv, om vilka vi
i dag inte har en aning eller kan fälla
några omdömen.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
ansåg, att investeringsfonderna
inte lämpar sig särdeles bra för små
företag. Herr Darlin uttryckte ungefär
samma åsikt när han sade, att man inte
gärna kan binda sina pengar i investeringsfonder
medan man däremot i en
byggnad har dem i rörelsen. Han ville
väl ge kammaren den uppfattningen, att
alla småföretag har det så ställt, att de
utnyttjat alla avskrivningsmöjligheter.
Eftersom rörelsen fortfarande ger gott
resultat skulle de alltså få redovisa en
större skattepliktig vinst. Det förhåller
sig väl inte så i verkligheten, utan vårt
näringsliv har i mycket stor omfattning
byggts upp på det sättet, att man har
skaffat nya byggnader, maskiner och
inventarier och fått ett avskrivningsunderlag,
som undan för undan blivit större.
Jag tror, att de regler som gäller
öppnar möjligheter för rimliga avskrivningar.
En annan sak är att företagen
själva har ett egenintresse av att ta fram
så pass stor vinst, att de kan betala en
normal utdelning till aktieägarna. Just
denna utdelning blir många gånger avgörande
för vad företagen bokföringsmässigt
skall redovisa i vinst.

om byggnad, som ingår i rörelse

Både herr Antonsson och herr Darlin
påstod, att jag hade underskattat vad
som nu sker när det gäller sjustatsmarknaden.
Jag kanske var oförsiktig, men
jag framhöll att man inte borde överdriva
verkningarna. Detta var vad jag
sade, och det finns i protokollet, herr
Antonsson. Man kan inte motivera alla
möjliga ting — bl. a. en ändring av
skattereglerna -— med att vi skall få en
20-procentig sänkning av tullarna inom
ett visst område.

Herr Antonsson frågar, om jag inte
har följt med vad som hänt inom centerpartiet.
Jo, jag har nog försökt följa
med det, herr Antonsson. Jag tror, att
alla här i kammaren fattar situationen.
När jag frågar herr Antonsson direkt
hur han kan motivera sin anslutning
till utskottsmajoriteten, så säger han:
»Jag tror, att det har en stimulerande
effekt att sänka skatten.» Det bästa vore
väl då att vi tog bort all skatt på rörelse
och helst på enskilda också, ty det
skulle bli oerhört stimulerande, eller
hur?

Detta är en avvägningsfråga, herr Antonsson.
Medan jag anser, att vi får se
enskildas och företags beskattning på
så sätt, att vi får en rimlig avvägning,
har jag ibland funnit, att centerpartiet
lägger vissa synpunkter på skattefrågor,
som inte bara är framsprungna ur allmänna
intressen utan också kan ha andra
bevekelsegrunder. Man slår med andra
ord vakt om vissa gruppers beskattningsregler.
Vi har fått rätt många förslag
av den karaktären inte minst under
denna riksdag. Det var därför jag
frågade, om centerpartiet anser att företagen
nu är så hårt beskattade och
har så lysande konjunkturer, att man
har utnyttjat alla avskrivningsmöjligheter,
varför avskrivningsreglerna enligt
centerpartiets mening bör göras ändå
generösare.

Det är mot detta reservanterna vänder
sig. Efter den rad av åtgärder, som
vidtagits för att mildra beskattningen,
finns det inte någon anledning att nu

Nr 26 109

Reformering av

skriva till Kungl. Maj:t och hemställa
om ytterligare lättnader.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När det gäller investeringsfonderna
vill jag bara fästa uppmärksamheten
på att bestämmelserna
därom endast gäller för aktiebolag och
ekonomiska föreningar. De företagare
som driver sin rörelse i annan form
har inte någon som helst möjlighet att
göra avsättning till investeringsfond.

Vidare vill jag betyga till herr Ericsson
i Kinna, att jag har klart för mig
att bevillningsutskottets ordförande är
av den uppfattningen, att man inte skall
överdriva betydelsen av sjustatsmarknaden.
För min del anser jag emellertid
att Norge, Danmark och Finland, som
infört liberalare regler på här ifrågavarande
område, icke har överdrivit
dess betydelse utan endast har vidtagit
en åtgärd som är erforderlig i nuvarande
situation. Inte heller bevillningsutskottets
majoritet har gjort sig skyldig
till någon överdrift härvidlag.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr Ericsson i Kinna
har uppenbarligen missförstått mitt uttalande,
när han säger att det verkar
som om småföretagarna redan skulle
ha använt alla möjligheter till avskrivningar.
Jag framhöll att småföretagarna
i allmänhet inte har sådana ekonomiska
resurser under de första åren
av sin verksamhet, att de kan köpa
stora varulager. De har därför inte
tillfälle att begagna de avskrivningsmöjligheter
som finns å varulager.
Om man har skaffat sig en ny fabrik och
får vidtaga större avskrivningan än
hittills betyder detta en ekonomisk stabilisering.
Införes liberalare avskrivningsregler,
blir det alltså ett direkt stöd
för småföretagarna — det vidhåller jag.

Nu kanske herr Ericsson i Kinna invänder,
att det alltså inte har så stor
betydelse, om småföretagen får skriva
ned sina varulager till 30 eller 40 pro -

i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

cent. Nej, man kan säga att den saken
spelar mindre roll för en liten företagare
under de första verksamhetsåren.

Vad beträffar småföretagens utdelning
ger de flesta små aktiebolag i Sverige
sällan någon utdelning till aktieägarna,
eftersom man behöver pengarna
som rörelsekapital.

Herr Ericsson i Kinna ansåg, att jag
hade överdimensionerat de svårigheter
som skulle följa med en kommande sjustatsmarknad.
Jag måste säga att om man
här i landet fortsätter med den näringspolitik
som förts från regeringens sida,
så kommer tusen och åter tusen småföretag
att gå under. Det gäller för småföretagen
att i tid omställa sin produktion
och bli leverantörer till storföretag
inom frihandelsområdet eller specialisera
sig på en enda artikel. Men
för att kunna göra detta behöver man
nya moderna automatiska maskiner och
sådana maskiner kostar pengar. Varifrån
skall småföretagarna få dessa
pengar?

Det är nödvändigt med såväl liberalare
avskrivningsregler som större möjligheter
att anskaffa kapital, därest vi
skall kunna hävda oss i den hårdnande
konkurrensen.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Herr Ericsson i Kinna
lade i min mun andra ord än jag hade
yttrat och därför måste jag få säga några
ord trots att debatten håller på att
ebba ut.

Herr Ericsson i Kinna säger, att jag
gett uttryck åt den uppfattningen, att
alla skattesänkningar är stimulerande,
och han frågar därför, om det inte vore
riktigast att avskaffa alla skatter. Vad
jag sade var att det skulle ha stimulerande
effekt för nyetablerade företag,
om man fick göra större värdeminskningsavdrag
under själva ingångsskedet
av verksamheten, och den uppfattningen
står jag för.

Vidare ironiserade herr Ericsson i
Kinna över att jag trodde, att han inte

Onsdagen den 18 november 1959

avskrivningsreglerna

Ilo Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Betalningsvillkoren vid yrkesmässig försäljning av bilar

hade följt med utvecklingen i centerpartiet.
Men det var inte det saken
gällde, utan den principelit felaktiga
uppläggning som herr Ericsson i Kinna
gjorde sig skyldig till när han frågade:
»Vad kan en ändring av avskrivningsreglerna
ha för intresse ur bondesynpunkt?»
Även om vi här i landet
har haft ett arbetarparti — herr Kinnas
parti har förresten ännu den beteckningen
— som en gång i tiden fört en
extrem arbetarpolitik och vi också har
haft ett bondeförbund som från sina
utgångspunkter drivit en klasspolitik, så
är det inte i det nuvarande samhället
möjligt att anlägga så begränsade aspekter
på partiernas sätt att arbeta.

Det var bara detta jag ville säga när
herr Ericsson i Kinna frågade, vad saken
kunde ha för intresse ur bondesynpunkt.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ericsson i Kinna begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Ericsson i Kinna m. fl.

omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 98 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen.

§ 13

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 59, i anledning av väckt
motion angående skatteavdrag för bidrag
till vetenskaplig verksamhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Betalningsvillkoren vid yrkesmässig försäljning
av bilar

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning med
föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar.

I en den 17 april 1959 dagtecknad proposition,
nr 155, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
ur statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, inhämtat riksdagens
yttrande över vid propositionen fogat
förslag till förordning med föreskrifter
om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande proposition
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herr
Regnéll, som ansett att utskottets utlåtande
bort ha i reservationen angiven
lydelse och utmynna i hemställan att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 155.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

111

Betalningsvillkoren vid yrkesmässig försäljning av bilar

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Vid behandlingen i utskottet
har jag reserverat mig och föreslagit
en skrivning med mera kritisk
inställning till den föreslagna förordningen
om bilhandelns kreditgivningsvillkor.
Utgångspunkten för både utskottsmajoriteten
och mig är att bilhandeln
utgör ett betydelsefullt avsnitt av
samhällsekonomien. Av affärsbankernas
utlåning tycks ungefär 3 procent
avse finansiering av personbilskrediter.

Jag är också angelägen att framhålla,
att det är fullt klart att avbetalningshandeln
måste beaktas av konjunkturpolitiken
också i vårt land, eftersom
avbetalningsköp blir allt vanligare.

Så långt är jag alltså införstådd med
majoritetsskrivningen.

Sedan kan jag emellertid inte hålla
tillbaka ett par kritiska synpunkter. Den
ena dikteras av tvivel på en sådan förordnings
praktiska effekt, den andra
dikteras av en principiell inställning
mot särlagstiftning.

Låt mig först motivera varför jag
tvivlar på att den ifrågasatta bestämmelsen
kan få någon praktisk effekt.
Att vi totalt sett har kapitalbrist i landet
vet vi alla. Konkurrensen mellan
olika anspråk gör att inte en enstaka
bransch plötsligt kan räkna med att få
större bit av kakan på de övrigas bekostnad.
Att bilbranschen, som i och
för sig är mycket kapitalkrävande,
plötsligt med bibehållen försäljningsvolym
skulle kunna tillhandahålla sina
kunder liberalare kreditvillkor än nu
förbjuder sig alltså självt. De bankkrediter
som skulle krävas står helt enkelt
inte att få. Däremot, det erkänner jag,
är det naturligtvis teoretiskt möjligt för
en bilhandlare att i det enskilda fallet
tillämpa liberalare kreditvillkor. Men
om han på det sättet tömmer ut en relativt
större andel av sin kreditgivningskapacitet
på ett begränsat antal kunder,
kan han inte lämna lika många avbetalningskrediter.
Med detta resonemang,

som jag tror håller, kommer man alltså
ingalunda till resultatet, att liberal kreditgivning
med nödvändighet ökar antalet
bilköp i vårt land.

Så mycket om den praktiska sidan.

Vidare har jag tillåtit mig att i reservationen
skriva några ord om särlagstiftning.

Om förordningen utfärdas blir resultatet
särlagstiftning i två hänseenden.
Dels hamnar bilbranschen i särställning
gentemot branscher som inte regleras
genom lagstiftning. Dels hamnar
de bilhandlare, som anslutit sig till den
frivilliga överenskommelsen, i särställning
gentemot den som inte gjort så.

Att söka dirigera det fria konsumentvalet
genom särlagstiftning kan naturligtvis,
trots de principiella betänkligheterna,
komma i fråga när väsentliga
fördelar står att vinna för samhället.
Att några sådana fördelar inte skulle
uppstå genom den föreslagna lagstiftningen
har jag sökt visa. Avsteg från
liberal marknadshushållning kan, enligt
vad jag förstår, inte tillräckligt motiveras
härvidlag.

Beträffande diskrimineringen mellan
de bilhandlare som anslutit sig till den
frivilliga överenskommelsen och dem
som står utanför, förefaller arrangemangen
mig ganska märkliga. Förslaget
går ju ut på att »avtalshandlarna» vid
överträdelse av bestämmelserna skall
av en nämnd med majoritet för deras
branschkolleger åläggas utge vite. Den
bilhandlare som står utanför överenskommelsen
ställs för precis samma förseelse
under åtal av allmän åklagare och
döms till böter. Jag tillåter mig fråga,
om det inte kan anses en smula märkvärdigt
att ett avtal mellan kommerskollegium
och Sveriges automobilhandlareförbund
skall skydda vissa personer
mot straffrättslig påföljd av handlingar,
som för den utomstående är kriminaliserade.

På grund av mina tvivel på lagstiftningens
praktiska effekt och mina principiella
betänkligheter mot särlagstift -

112 Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Betalningsvillkoren vid yrkesmässig försäljning av bilar

ning ber jag få hemställa, att riksdagen
måtte som sin mening ge till känna vad
som anförts i reservationen.

Herrar Magnusson i Borås (h) och
Edlund (h) instämde häri.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Det framgår ju av detta
utlåtande att avbetalningshandeln i vårt
land under ett antal år reglerats genom
frivilliga överenskommelser. Det har visat
sig att dessa frivilliga överenskommelser
har varit svåra att upprätthålla
på grund av att de som stått utanför
inte känt sig bundna av uppgörelsen.

Nu har Sveriges automobilhandlareförbund
meddelat, att man inte kan gå
med på en dylik överenskommelse
längre. Under dessa förhållanden uppdrog
Kungl. Maj :t åt kommerskollegium
att ta upp en diskussion med Automobilhandlareförbundet.
Man träffade i april
månad 1959 en uppgörelse, vilket framgår
av utlåtandet. Denna uppgörelse innebär
att man förutsätter, att man får
författningsföreskrifter som kommer att
binda utanför stående. Överenskommelsen
har nu av Kungl. Maj:t underställts
riksdagen för yttrande.

Som herr Regnéll sade har vi i långa
stycken varit överens i utskottet. Herr
Regnéll är ensam om en reservation,
där han anför principiella betänkligheter.
Det har inte framkommit några avvikande
meningar från herr Regnélls
partivänner i utskottet. Under sådana
omständigheter finner jag ingen anledning
till att riksdagen inte skulle kunna
sanktionera denna överenskommelse.

Därför yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Perssons i Appuna
resonemang gick enbart ut på att
konstatera, att den ena regleringen föder
den andra. Det är en erfarenhet
som vi gjort i många sammanhang. För
regleringssamhällets vänner blir denna
erfarenhet en anledning till att kräva

ytterligare regleringar. För dem som
har en annan grundsyn blir erfarenheten
helt enkelt en varning för att över
huvud taget införa regleringar.

Beträffande detta speciella fall har
det uttalats från branschens sida, att
man helst ville slippa en lagstiftning.
Sedan har det sagts, att man inte gärna
ville biträda en frivillig överenskommelse.
Detta vore besvärande för dem
som anslutit sig till överenskommelsen,
eftersom vissa bilhandlare står utanför.
I detta sammanhang har det bland annat
talats om handlande »med kontoret
på fickan», som man brukar uttrycka
det. Man räknar med att de avtalsanslutna
handlandenas kreditgivning
skall kontrolleras med hjälp av auktoriserade
revisorer samt bedömas av den
särskilda nämnd som jag nyss talade
om. Kostnaderna uppskattar man till
ungefär 60 000 kronor om året. Får jag
då fråga med vilka medel och till vilka
kostnader man tänker sig att utöva kontrollen
över dessa s. k. affärsmän med
kontoret på fickan? Jag tror att var
och en som tänker efter måste säga sig
att svaret på den frågan är, att en sådan
särskild kontroll icke kan utövas.
Ger man det svaret erkänner man också,
att den verklighetsbetonade bakgrunden
till det framlagda förslaget är
mycket bräcklig.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Herr Regnéll sade att
detta är ett tydligt bevis på att regleringsmakarna
kommer att se till att det
tillskapas ytterligare regleringar. De
ärade kammarledamöterna kan ju
emellertid se efter vilka som undertecknat
betänkandet. Vi har lyckats få med
den prominente högermannen herr
Ewerlöf, som är ordförande i bankoutskottet.
De ständiga regleringsmakarna
är således inte ensamma. Herr
Regnéll däremot är ensam om sitt avslagsyrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Kr 26 i 13

Onsdagen den 18 november 19o9
Översyn av pris -

på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till det av herr Regnéll
under överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning rörande organisationen
av riksbankens kontorsnät.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

översyn av pris- och kartellagstiftningen,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av väckta motioner
om översyn av pris- och kartelllagstiftningen,
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag har som motionär
tillsammans med herr Odhe avlämnat en
reservation i det här ärendet, eftersom
jag inte har samma uppfattning som utskottet
gör sig till tolk för beträffande
utfallet av den lag angående konkurrensbegränsningar
som kom till 1957.

Konkurrensen har visserligen ökat,
men den är inte så effektiv att den har
givit ett fullt tillfredsställande resultat
i fråga om prisbildningen. Det faktum
att de stora konsumentgruppernas organisationer,
LO och TUO, tillstyrkt eu
översyn av pris- och kartellagstiftningen
talar ju för att konsumenterna trotsig
kunna få ut mera om en prisövervakning
blir sådan, att den i vissa fall
kan leda till förhandlingsresultat.

Det är riktigt som utskottet säger att
de i motionen relaterade fallen av leveransvägran
har rättats till sedan motionen
skrevs, men dessa fall framstår
väl ändå som exempel på att viljan till
fri konkurrens inte alla gånger motsva -

och kartellagstiftningen, in m.

rar de krav man måste ställa på näringslivet,
om den nuvarande lagstiftningen
skall vara tillräcklig för att motverka
onödigt höga prismarginaler.
Detta är ju fall som har kommit till allmänhetens
kännedom och kommit under
allmän debatt, men det finns också
andra fall, som aldrig blir kända. Prisoch
kartellnämnden har säkert uppenbarat
oskäliga marginaler i många fall
som aldrig lett till vare sig publicering
eller ingripande av ombudsmannen för
näringsfrihetsfrågor, därför att det inte
rört sig om konkurrensbegränsning.
Det kan vara höga marginaler på varor
utan att orsaken är konkurrensbegränsning
— det kan vi få många exempel
på i pressuppgifter som kommer fram
tid efter annan.

Utskottet hänvisar till skärpt prisövervakning,
som har signalerats i
Kungl. Maj:ts proposition nr 162. Även
vi motionärer hälsar en sådan förstärkning
med tillfredsställelse, men vi anser
att en breddning av pris- och kartellnämnden
inte ger fullgott resultat
om inte det övervakande organet också
kan med parterna ta upp förhandlingar,
som kan leda till resultat utan den tidsförlust
som måste uppstå med den nuvarande
ordningen, då ofta en lång och
tidsödande skriftväxling fördröjer ärendets
slutliga behandling i näringsfrihetsrådet.

Herr talman! I avvaktan på Kungl.
Maj:ts proposition om en förstärkning
av pris- och kartellnämnden har jag
inget yrkande.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Först tycker jag man
kan vara skyldig utskottet ett tack för
det utförliga utlåtandet med information
om sakernas tillstånd till nytta för
motionärerna och andra som är intresserade
av dessa främst för konsumenterna
så angelägna frågor.

De slutsatser utskottet kommer till
kan man emellertid ha anledning att
diskutera. Först och främst är det vik -

8 — Andra kammurens protokoll 1959. Nr 26

114

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Översyn av pris- och kartellagstiftningen, m. in.

tigt att slå fast att motionärerna ingalunda
syftat till någon stel priskontroll
å la krigstidens. De har velat ställa under
debatt, huruvida de verktyg samhället
numera har — låt vara prövade
bara en kortare tid — är de rätta och
om de kan användas så att de befrämjar
den utveckling som lagstiftarna avsåg
när de kom till. Trots den utförliga
skildringen i utskottsutlåtandet tror jag
fortfarande att det vore nyttigt att man
toge ett och annat till omprövning.

Underlaget för en sådan inställning
hämtar jag främst från de redovisningar,
som man får bland annat från prisoch
kartellnämnden i enskilda ärenden.
Jag kan inte förstå annat än att de
alltför ofta blottar omständigheter, som
visar att den fria konkurrensen verkligen
inte kan göra allt. Likaså måste
väl konstateras, att det helt enkelt icke
finns konkurrens på en del områden,
och vad detta får för utslag på prisbildningen
är ju klart för alla.

Men vad som framför allt verkar
upprörande är då pris- och kartellnämnden
lägger fram redogörelser, som
t. ex. visar att det för vissa varor skett
en sänkning av priset i produktionsledet
men att inte bara denna minuspost
har trollats bort för konsumenterna,
utan påläggen i senare led har ökats
och tagit bort effekten helt eller delvis.
En sådan undersökning som publicerades
i oktober i år och som gällde herrskjortor
visade t. ex. att inköpspriset
minskat med sex procent, handeln ökade
marginalen med sex procent och
konsumenten fick eu sänkning av två
procent, d. v. s. eu tredjedel av sänkningen
i tillverkningsledet.

Ett annat exempel är taget från prisoch
kartellnämndens meddelande för
april i år och gäller en jämförelse mellan
skohandelns prissättning hösten
1957 och hösten 1958. Där talar man
om att skohandelns pålägg i genomsnitt
är 42 procent på inköpspriset, d. v. s.
29,6 procent på försäljningspriset —
en i och för sig inte föraktlig marginal

kanske konsumenten tycker. Den har
ökat sedan hösten 1957 med 2,1 procentenheter,
under det att skohandelns
inköpspris har minskat med 1,4 procent.

Någon kanske säger att detta inte på
något sätt är oskäligt, tv tjänsterna,
d. v. s. arbetslönerna, i detaljhandeln
har ökat. Det är emellertid sådant konsumenten
inte vet någonting om.

Det kan också vara så att det hos
den traditionella handeln finns en bristande
lust att konkurrera med priserna
i handelsledet. Här kommer fribytarna
in i bilden. De bör av många skäl observeras.
Att de gör en god gärning för
konsumenterna kan väl inte bestridas.
Att de inte ses med blida ögon av den
traditionella handeln, kan man sluta
sig till av de fall av leveransvägran som
förekommit och vilka också blivit beivrade,
då de upptäckts och behandlats
av vederbörande organisation. Tillståndet
framgår om man tar del av ett reklamblad,
där en pälsfirma av »annorlunda»
typ låter professor Anders Östlind
framföra en artikel under rubriken
»Om skråanda och priskonkurrens».
Professor östlind är som bekant en
mycket aktiv man när det gäller dessa
angelägenheter. Han jämför bland annat
skråtiden, som hade sina begränsningar
och fel, med vår moderna tid
och säger att man nu arbetar efter
principen att ta ut det pris som marknaden
tillåter. Han slår fast att den
organiserade handelns ovilja att priskonkurrera
är ett av våra stora samhällsproblem.
Han säger också: »Maktövergrepp
mot affärsmän, som säljer
''för billigt’, är inte lika riskfria som
förr. Men bakom kulisserna läggs dagligen
många krokben för affärsmän,
som går priskonkurrensens ärenden».
Detta må stå för professor Östlinds egen
räkning, men jag tycker att det är rätt
symptomatiskt att en affärsfirma anser
det vara förenligt med sina intressen
att framföra dessa synpunkter i ett
reklamblad.

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

115

Översyn av pris- och kartellagstiftningen, in m.

Låt mig ta ett ytterligare exempel
från pris- och kartellnämndens meddelanden.
Det gäller damkappor. Prissättningen
i detaljhandeln, säger man, är
där i regel försedd med progressiva
marginaler, d. v. s. det blir procentuellt
ökade marginaler ju högre priset är.
Dessutom säger man att riktpriset följes
mycket hårt, och det är det som är
det intressanta i detta sammanhang.
Avvikelserna är små och få. Om man
tar en summa av de uttagna priserna
och jämför den med totalsumman av
de åsatta riktpriserna, framkommer att
dessa underskridits med i genomsnitt
0,2 procent. Detta sker framför allt i
storstäderna. Detta förhållande gäller
också andra varugrupper. Här kommer
ett nytt problem in: riktprisernas vara
eller icke vara. De har på något sätt
kommit att fungera som fasta priser,
och det är verkligen mycket olyckligt.
Jag kan inte låta bli att citera vad prisoeh
kartellnämnden i sitt pressmeddelande
den 13 oktober 1959 säger; det
gäller riktprissättningen för herrskjortor.
Det heter: »Riktpriser förekommer
företrädesvis för skjortor i de något
högre prislägena och i mycket liten utsträckning
för de billigaste. Undersökningen
visar emellertid att de procentuella
påläggen är högre för riktprissatta
än för icke riktprissatta skjortor
i samma ''prisklass’. De fabrikanter som
framräknat riktpriserna har sålunda
därvid begagnat pålägg som otvivelaktigt
är högre än de som genomsnittligt
för varor i samma prislägen tillämpas
inom handeln vid obunden prissättning.
Det torde vara vanskligt att enbart av
de uppgifter som framkommit i denna
undersökning dra alltför bestämda slutsatser
angående orsakerna till att riktmarginalerna
på herrskjortor numera
ligger något högre än de marginaler
som tillämpas för i prishänseende motsvarande,
icke riktprissatta plagg. I och
för sig föreligger emellertid i sådana
fall, där riktpriserna — som här —
följs i mycket hög grad, risk för att

dessa i konkurrenshänseende kommer
att verka på samma sätt som de numera
förbjudna fasta bruttopriserna.
Därvid kan konkurrensen mellan de fabriker
som tillämpar riktprissättning ta
sig uttryck i erbjudande av högre marginaler
till återförsäljarna.»

Som konsumentupplysare på lekmannaplanet
har jag alltför ofta gjort den
erfarenheten, att människor tror att
riktpriser är riktiga priser, och det är
en sak som man skulle kunna komma
ifrån om pris- och kartellnämnden ägnade
ännu mer uppmärksamhet åt detta
fenomen.

Jag har klart för mig att konsumenterna
har en nyckelställning. Det går
framåt med upplysningen, det skall vi
gärna hålla med om. Man måste med
största glädje hälsa exempelvis konsumentinstitutets
nya friska metoder att
öppenhjärtigt och klarläggande servera
fakta om varornas kvalitet. Men man
skulle också önska att pris- och kartellnämnden
ägnade sig åt en bättre,
intensivare konsumentupplysning till
gagn för konsumentgruppen. Pressmeddelanden
skulle kunna göras mera lätttillgängliga,
så att de kan användas på
ett enklare och bättre sätt av bland annat
konsumenternas, d. v. s. husmödrarnas
och löntagarnas press, vilken inte
alltid är utrustad med experter, som kan
ta hand om materialet och göra något
av det.

Det ligger för övrigt i sakens natur,
att då man från nämndens sida inte får
uttala någon mening, så blir materialet
ur journalistens synpunkt ganska ointressant.
Bakgrunden till detta är just
eu av de frågor, som motionärerna har
velat aktualisera.

Sedan vill jag om pris- och kartellnämnden
säga, att det för en utomstående
förefaller litet underligt att det
inte är nämnden utan dess chefstjänsteman
som skriver remissvar i exempelvis
sådana ärenden som vi nu diskuterar.
Följden blir, att de ledamöter, som
offentligt övat kritik av samma slag som

116

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

översyn av pris- och kartellagstiftningen, m. m.

motionärerna här, inte får tillfälle att
ta upp sina synpunkter till diskussion i
nämnden. Denna nämnd är ju ändå
sammansatt med partsrepresentation,
och man tycker att en sådan sammansättning
skulle ta sig uttryck också i
det fallet. Detta är givetvis en liten sak,
men den kan ändå vara värd att nämna.

I och med den signalerade förstärkningen
i samband med omsättningsskattens
genomförande har vi emellertid nu
kommit i ett något annat läge, och ett
och annat av det som motionärerna uttryckt
önskemål om kan måhända därför
beaktas. Jag vill i det fallet gärna
ansluta mig till de förhoppningar, som
utskottet har givit uttryck åt i den
sista meningen i sitt utlåtande, där det
säger att de föreslagna åtgärderna synes
möjliggöra en fullständigare information
till konsumenterna rörande prisoch
konkurrensförhållandena.

Till sist sätter jag också min lit till
vad chefen för handelsdepartementet
framhöll i en diskussion i första kammaren
så sent som den 29 april i år.
Han sade då, att han för sin del väl
kunde tänka sig att hela detta komplex
får bli föremål för en utredning mot
bakgrunden både av våra egna erfarenheter
och av erfarenheterna utomlands.
Det finns, sade statsrådet, mycket som
talar för att en sådan utredning i varje
fall förr eller senare bör komma till
stånd.

Detta får väl tas som intäkt för att det
även på det hållet finns intresse för att
följa utvecklingen och ta de initiativ,
som kan befinnas nödvändiga.

Herr talman! .Tåg har icke något yrkande.

Häri instämde herrar Johansson i
Södertälje (s) och Carbell (s) samt fröken
Olsson (s).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När utskottet avstyrkt
de i detta ärende väckta motionerna,
så har det inte varit därför att utskot -

tet haft den uppfattningen att allting
är bra som det är. Det vill jag redan
från början säga ifrån. Men utskottet
har ansett att de av motionärerna föreslagna
åtgärderna inte är de lämpligaste
för att nå ett tillfredsställande resultat
på detta område.

Det är från såväl konsumenternas
som samhällets synpunkt mycket angeläget
att vi får en aktiv prispolitik, som
möjliggör ett bemästrande av alla prisfördvrande
faktorer, men samhället har
så sent som 1957 vidtagit åtgärder i
detta syfte. Då sades det ifrån att vi
skulle ha fri prisbildning, som ger en
hårdare konkurrens möjlighet att påverka
priserna i positiv riktning.

Inom pris- och kartellnämnden utövar
man i det avseendet en kontrollerande
verksamhet, och man försöker
där att genom diskussioner och på annat
sätt komma till rätta med hithörande
problem. Resultaten av nämndens
verksamhet under de gångna åren har
också varit goda. Om jag inte är fel underrättad,
håller också den hårdare
konkurrensen nu på att slå igenom i
priserna, till gagn för konsumenterna.

Vi skall i sammanhanget ha klart för
oss, att de som tidigare hade hand om
den kontrollerande verksamheten på
detta område, i regel satte de minst
konkurrenskraftiga företagens priser
som riktmärken. Det hände därför ofta
att de priser som sattes för handeln
med vissa varor var för höga för konsumenterna.

Ur den synpunkten bör vi vara glada
över de från samhället vidtagna åtgärderna
att försöka möjliggöra fri konkurrens
och att förhindra kartellbildningar
och andra konkurrensbegränsande
faktorer. För att vi verkligen skall
komma till rätta med detta problem
fordras dock att konsumenterna blir
mera pris- och kvalitetsmedvetna. Från
handelns sida är det nödvändigt att
medverka härtill, och även samhället
har börjat vidtaga åtgärder i detta syfte.

Det sades tidigare i debatten att hem -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

117

Översyn av pris- och kartellagstiftnmgen, in m.

köpen skulle vara något slags fribylare
och att de gagnade det svenska
samhället. Låt oss få bort den myten!
Ingen som själv driver handel kan säga
att hemköpen är prisbestämmande.
Hemköpen har plockat ut de varor som
har stora marginaler. De för alltså ett
mycket begränsat sortiment. Den prissättning
de tillämpar är inte låg i förhållande
till handeln i övrigt, men de
utför det underliga konststycket att sätta
höga återbäringsrabatter. Om man
inte tappar andan inför all reklam kan
man jämföra priser och rabatter och
den service som bjuds. Då kommer man
att finna att hemköpen tillämpar ganska
höga priser. Jag vågar också påstå att
om den reguljära handeln fråntas de
mera marginalstarka varorna och endast
får ha kvar de varor, som går
jämnt upp, kommer i varje fall lanthandeln
inte att kunna fylla sin uppgift.

Jag hoppas motionärerna har lagt
märke till att det för närvarande sker
en mycket kraftig strukturförändring.
Lanthandeln befinner sig i en besvärlig
situation. Den kanske själv är orsak
därtill, eftersom prissättningen på landsbygden
på grund av bristande konkurrens
ofta har varit för hög. Genom den
ökade bilismen skapas nu möjligheter
för landsbygdens folk att handla i tätorterna.
Affärerna i tätorterna blir därför
mera konkurrenskraftiga och kan
hålla lägre priser än affärerna på landsbygden.
De personer på landet däremot,
som inte har bil, kommer i en
mycket besvärlig situation.

Jag vågar säga alt handelns prisutveckling
sedan 195(1 visar i stort sett
inte bara stillastående utan i viss mån
vikande index. Någon kanske invänder
att socialstyrelsens prisindex visar en
uppåtgående tendens. Ja, med statistik
kan ju allt bevisas. Om jag emellertid
jämför prisutvecklingen i företag, där
jag har möjlighet att göra detta, finner
jag att priserna — i jämförelse med år
1956 - för samma varuslag i dag ligger

tio enheter under socialstyrelsens. Denna
utveckling är ett resultat av den
konkurrens som genomförts. Det är
självklart att i de tätorter, där konkurrerande
företag finns, är tendensen liknande.

I motsats till vad som framkom vid
diskussionen för en stund sedan har
jag den uppfattningen att man inom
handel och industri gläds åt de generösa
avskrivningsregler vi har här i landet
och vilka ger oss möjlighet att rationalisera
och därmed stärka vår konkurrensförmåga.

Här har anförts att bland annat lönekostnaderna
vore orsak till att socialstyrelsens
prisindex stigit. Vi som sysslar
med handeln skall villigt erkänna att
sådana generella uttalanden kan vara
mycket felaktiga. Under första halvåret
i år har lönerna i det företag,
som jag har inblick i, stigit med 10—12
procent. Våra prismarginaler har sänkts
mycket kraftigt. Resultatet av detta har
icke blivit att de lönekostnader som
ligger i priset har höjts. Detta talar
väl för att teori och praktik i affärsfrågor
ofta är olika saker.

Jag vill försäkra motionärena att vi
hälsar med tillfredsställelse allt som
kan göras för att åstadkomma en ökad
priskonkurrens. Men om man skulle
följa motionärernas väg är jag rädd för
att det skulle ha en fullständigt motsatt
verkan. Med utgångspunkt härifrån har
jag, som också är konsument och en
mycket intresserad konsument, kommit
till den uppfattningen att det bäst tjänar
motionärernas syfte att följa utskottets
yrkande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg yttrade
att man i det affärshus han representerar
i Uppsala har priser som ligger tio
enheter under socialstyrelsens index.
Det är väl ett belägg för att det som
motionärerna påpekat måste finnas mar -

118 Nr 26

Onsdagen den 18 november 19f>9

Översyn av pris- och kartellagstiftningen,

ginaler inom handeln i övrigt. Tv det
är väl inte så att herr Lundbergs affär
i Uppsala säljer sina varor under inköpspriserna? Herr

LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! De slutsatser som fröken
Sandell dragit visar hur underligt
en som inte sysslar med affärer kan
resonera. Det finns nämligen företag
som arbetar med mycket tunga kostnader.
Även om deras prismarginaler skulle
ligga på låt oss säga socialstyrelsens
index, så är det därför inte säkert att
deras lönsamhet är så överväldigande
och så mycket större än vår. Genom
konkurrensen tvingar vi fram en rationalisering
och en prisaktivitet. Genom
denna rationalisering och prisaktivitet
följer ökad omsättning samt möjligheter
att sänka de fasta kostnaderna
inom företaget. Det som vi spar in på
dessa fasta kostnader skall komma
konsumenterna till godo.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag hade inte alls tänkt
delta i debatten, men fru Lewén-Eliasson
uppkallade mig att i varje fall säga
ett par ord.

Jag har mest erfarenhet från produktionsledet
och jag är medveten om att
vi där måste räkna med att konkurrensen
i allmänhet är så betydande i
vårt land att det blir en självsanering.

I den män ett företag inte kan klara sig
i konkurrensen måste det försvinna och
andra former för skapande av varorna
måste komma till stånd. Detta klarar
sig ganska väl självt.

I detta fall gäller tydligen resonemanget
huvudsakligen distributionen.
Det som egentligen uppkallade mig var
begreppet »fribvtare». Det vore farligt
om svenska folket allmänt skulle få den
uppfattningen att vi behöver fribvtare
för att få en normal prisnivå. Man för
det felaktiga resonemanget att om någon
åtar sig att på omvägar och genom
konstgrepp distribuera varan till lägre

m. m.

pris än den normala handeln kan, så
skulle detta vara bra. Men man tar inte
reda på hur det går till.

Jag vill på det kraftigaste reagera
mot den kutym som börjar utbreda sig
därigenom att det bildas inköpsföreningar
som säger sig kunna erbjuda
märkesvaror till så och så mycket lägre
priser. När medlemmarna i sådana inköpsföreningar
kommer för att ta reda
på hur den och den varan är beskaffad,
om den tilltalar dem, hur den skall utformas
för att exakt passa deras inredning
och deras behov, så svarar dessa
försäljningsorganisationer: »Gå in i den
reguljära handeln och låt dem demonstrera
varan, låt dem ge alla upplysningar
ni behöver och kom sedan till
oss med en förteckning över alla de detaljer
ni fått, så skall vi beställa varan.
På det sättet får ni lägre pris.»

Jag har velat framföra detta för att
var och en skall få klart för sig att en
utveckling i denna riktning naturligtvis
är fullständigt orimlig. Den kommer
att leda till att man får andra former
för prissättningen av varorna. Jag skulle
djupt beklaga om man genom sådana
åtgärder skulle åstadkomma att några
märkesvaror i framtiden inte kommer
att finnas.

Jag kan för kammarens ledamöter berätta
vad jag fick redan på för någon
vecka sedan när jag sysslade med vissa
frågor inom varudeklarationsnämnden,
där vi håller på att utforma provningsmetoder
för en viss varugrupp. Vi har
skaffat in exemplar av den vara det
gäller genom den reguljära handeln
av den typ som jag förmodar att man
vänder sig mot på grund av att man
anser att den håller för höga priser.
Jag kan öppet säga att det gäller en fåtölj
av en ganska billig typ. Den såldes
i en vanlig affär på Sveavägen för ett
pris som enligt uppgifter jag fått låg
mellan 50 och 60 kronor. Men så vände
man sig till en sådan där försäljare
som genom annonser meddelar att han
säljer direkt från tillverkaren till kon -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

119

Översyn av pris- och kartellagstiftningen, m m.

sumenten. Där fick man enligt fackmännens
uppgifter exakt samma fabrikat,
men varan kostade 110 kronor.
Detta gällde inte en märkesvara. Jag
har bara velat kraftigt varna för att
man genom att glorifiera fribytare
helt enkelt tar bort möjligheten till den
kontroll som kontrollen av priset på
märkesvaror innebär. Det är ett system
som måste komma att straffa sig självt
i längden.

De exempel som nämnts på att man
har gått så och så många procent över
de normala riktpriserna för märkesvaror
är enligt min uppfattning småsaker
jämfört med det fiffel med undermåliga
varor och mycket för hög prissättning
som sker om utvecklingen tvingar handeln
in på sådana varor som den anser
sig behöva sälja för att över huvud
taget kunna klara sig.

Ingen skall tro att jag vill gtVra mig
till tolk för den uppfattningen att vi
inte skall ha en konkurrens i distributionsledet.
Vi tillverkare är angelägna
om att varan skall nå den slutgiltige
köparen till lägsta möjliga pris, men
vi vill ha konkurrens på lika villkor
också i distributionsledet, så att man
inte misskrediterar den normala handeln,
som utför en samhällsgagnelig
och konsumentgagnelig verksamhet, till
förmån för allehanda underligheter som
på sista tiden uppträtt inom svensk
distribution. Det är för att kraftigt protestera
mot att sådana avarter av distribution
skall glorifieras såsom något
slags fribytare av tacknämligt slag som
jag velat säga dessa ord.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle: Herr

talman! .lag kan till mycket stora
delar ansluta mig till vad den senaste
talaren sade. Det finns inget intresse
hos konsumenterna att åstadkomma eu
urartning av distributionen så att man
liksom inte kan komma åt varans ursprung,
inte kan reklamera eu vara som
inte är fullgod o. s. v. Men å andra si -

dan måste jag säga både till honom och
till herr Lundberg att jag verkligen själv
kan räkna ut i min portmonnä hur mycket
jag tjänar på de nya typer av distributionsföretag
som finns exempelvis
när det gäller livsmedel. Jag handlar
inte själv av dem, men jag kan iaktta
hur den affär jag handlar av får
lov att följa med i den priskonkurrens
som de i alla fall utövar. Vad som är
mycket väsentligt är att man på detta
sätt kan uppluckra tron hos konsumenterna
att märkesvarornas riktpriser är
absoluta, och få dem att inse, att t. ex.
ett tvättmedelspaket kan kosta både det
ena och det andra. Det är en hjälp för
konsumenterna att se sig om efter de
distributionsformer där man får varan
billigast.

Vad som också är mycket viktigt är
alt man på detta sätt stimulerar fram
en priskonkurrens. Det kan annars lätt
bli så att detaljhandeln eller handeln
över huvud taget konkurrerar med service,
med lyxbutiker eller genom att
på annat sätt fånga upp kunderna. Ur
konsumentsynpunkt måste det väl i alla
fall vara mest angeläget att konkurrensen
sker med priserna. Därför hålletjag
på att dessa »annorlunda» distributionsföretag
har en stor uppgift och
har uträttat mycket.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingenting emot
att fru Lewén-Eliasson hancMar i hemköp
eller gör prisjämförelser mellan sådana
företag och andra. Om man emellertid
väger pris mot kvalitet, är jag
övertygad om att man kommer att finna,
att dessa företag inte är effektiva
och för kunden fördelaktiga.

Med riktpriserna är det numera på
det sättet, att de flesta riktpriser underskrids
i branscher där det förekommer
konkurrensvilja och prisaktivitet.

Om inte hemköpsföretagen handlade
med nästan uteslutande marginalstarka
varor eller om den reguljära handeln i
dess helhet läte varje vara bära sina

120

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Översyn av pris- och kartellagstiftningen, m. m.

egna kostnader och satte priserna därefter,
då skulle hemköpsföretagens saga
vara slut. Det är endast en saga, och
det blir aldrig något annat.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall inte nämnvärt
förlänga denna debatt, helt enkelt därför
att jag inte ämnar yrka bifall till
den motion, som jag och mina partikamrater
väckt i frågan. Anledningen
till att jag inte gör det är att regeringen
utlovat åtgärder för en skärpt prisövervakning.
Det lär väl inte dröja mer
än ett par månader förrän vi får se,
hur regeringen tänker utforma dessa åtgärder.
Då blir det väl tillfälle att återkomma
till saken.

Både socialdemokraterna och kommunisterna
har väckt motioner i denna
fråga. Dessa motioner sammanfaller i
det avseendet, att de ger uttryck för
missnöje med de nuvarande förhållandena.
De sammanfaller väl också i den
meningen att de vill rätta till de nuvarande
missförhållandena, även om de
praktiska åtgärder som föreslås avviker
från varandra.

Nu har den nya prisregleringslagen
gällt i snart tre år. De som under många
år försökte rasera den tidigare priskontrollen
anförde ju som ett huvudargument,
att denna priskontroll på sistone
var ett hinder för prissänkning, att
den liksom konserverade en hög prisnivå
och att motivet för att rasera priskontrollen
följaktligen var att man
skalle åstadkomma sänkta priser. Vi
har som sagt haft snart tre år på oss
för att pröva sanningshalten i denna argumentation,
och jag måste säga att de
fakta som i dag föreligger är mycket
övertygande när det gäller att påvisa,
hur ogrundat hela detta resonemang
var. Därmed vill jag inte alls gå i god
för att den priskontroll vi hade före
den 1 januari 1957 var bra. Den var
inte bra. Den var ytterst bristfällig, och
en av anledningarna härtill var att den
under en rad år decimerats i fråga om

arbetskraft och inte alls hade samma
möjligheter som tidigare att verkligen
öva inflytande på prisbildningen. De
direktiv som gällde och som vi från
vårt håll ofta kritiserade var otillräckliga.

Men att denna priskontroll var bättre
än den som därefter följde är ganska
påtagligt. Härvidlag är det väl till fyllest
att hänvisa till de realiteter, som
uttryckes av förändringarna i prisnivån.
Det påpekas i utskottsutlåtandet,
att från ett toppläge i januari 1957 har
importpriserna fram till januari 1959
sjunkit med 16 procent, medan konsumentprisindex
under samma tid stigit
med 6,2 procent. Nu har man sökt bortförklara
detta på flera sätt och hänvisat
till olika faktorer, men dessa bortförklaringar
är inte övertygande.

Det har väl ändå inte varit så att de
som misstrodde de nu vidtagna åtgärderna
för prisbildningens övervakande
velat inta den ståndpunkten, att det
över huvud taget inte finns någon konkurrens.
Att hävda detta vore att förneka
fakta. En viss konkurrens förekommer
och den är mycket skiftande.
På vissa områden är den ganska utpräglad
och effektiv, men på andra områden
är den, om inte helt förlamad så i
alla fall långt ifrån något att stödja sig
på för dem som hoppas att genom konkurrensen
kunna erhålla billigare varor.

Faktum är ändå att det föreligger en
mycket stark tendens till förtrustning,
till monopol i syfte att bromsa prissänkningar
— och inte bara bromsa utan
också för att driva upp priserna. De
sänkningar man kunnat registrera beträffande
importprisnivån har till stor
del hängt samman med den kris vi genomlevat.
Det oerhörda överskottet på
varor har påverkat prisnivån och av
den anledningen har monopolen ändå
inte varit tillräckligt mäktiga för att
helt kunna radera ut dessa verkningar.
Jag tror emellertid det vore att gå för
långt om man åberopade sig härpå för
att visa, att konkurrensen lever och ver -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26 121

Interpellation ang. en översyn av jaktvårdens organisation, m. m.

kar och att vi nu kan vänta oss goda
resultat av densamma.

Detta är ett problem som man inte
kommer ifrån. Och hur varsamt utskottet
än skrivit i denna fråga är väl redan
det faktum, att regeringen själv signalerar
åtgärder för en skärpt prisövervakning,
ett uttryck för att det behövs
kraftåtgärder på dessa områden. Det
finns oerhört mycket att göra härvidlag,
och jag tror att man skall kunna
nå resultat, om sådana kraftåtgärder
vidtas.

Det har här talats om de nya former
som distributionen tar sig, sådana som
hemköpsföretagen m. m. Till och med
på arbetsplatserna börjar det utveckla
sig en ny sorts distribution, särskilt av
livsmedel men också av andra varor. Ja,
är inte detta ett uttryck för att det finns
mycket höga marginaler, som tillåter
även ganska kostnadskrävande former
för en distribution som, åtminstone tidvis,
är tämligen konkurrensduglig?

Herr talman! Jag har som sagt inte
tänkt ställa något yrkande vid detta
tillfälle, då regeringen har lovat att
komma med förslag i frågan. Vi får väl
återkomma senare till saken.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Föredrogos vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 43,
i anledning av väckta motioner om viss
översyn i vad gäller utländska medborgare
av lagstiftningen på social- och
undervisningsväsendets områden;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner angående
befogenhet för kommunerna att
uppträda såsom sakägare i vattenmål,
och

nr 23, i anledning av motioner om
översyn av naturskyddslagen in. m.;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckta motioner
om svensk forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område inom
de s. k. underutvecklade länderna, och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1959 års internationella veteavtal.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Interpellation ang. en översyn av jaktvårdens
organisation, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Norderön (ep), som
anförde:

Herr talman! I januari månad 1949
tillsatte dåvarande jordbruksministern
med Kungl. Maj:ts bemyndigande en utredning
för översyn av vissa med jaktutövningen
sammanhängande frågor.
Utredningen har sedermera antagit
namnet 1949 års jaktutredning. Ursprungligen
avsågs att utredningen
skulle avsluta sitt arbete inom en relativt
kort tidrymd. Emellertid har nya
ärenden successivt tillförts utredningen,
varför den alltjämt bedriver sitt
arbete.

Enligt de ursprungliga direktiven
äger utredningen att upptaga sådana
.spörsmål till behandling, som ej berör
grunderna för den gällande jaktlagstiftningen.
Begreppet grunderna för
gällande jaktlagstiftning är givetvis tänjbart,
men det synes mig icke utesluta
att utredningen upptager ett väsentligt
spörsmål, som alltmer aktualiseras. Jag
åsyftar frågan om jakt- och viltvårdens
organisation, särskilt avseende fördelningen
av inflytande mellan centrala
och lokala instanser.

De större ekonomiska möjligheterna,
den ökade fritiden o. s. v. har medfört
att allt fler människor ägnar sig åt jakt
som rekreation och hobby. Häremot
finns i och för sig intet att invända.

122 Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Interpellation ang. en översyn av jaktvårdens organisation, m. m.

Emellertid har vissa problem uppkommit
i sammanhanget. De, som i större
eller mindre utsträckning är ekonomiskt
beroende av jakten, anser sig inte
tillbörligt tillgodosedda vid meddelande
av jakttider, rätten att jaga visst
villebråd o. s. v. Bl. a. har Riksförbundet
Landsbygdens folk och jaktvårdsföreningen
i ett norrlandslän anmält
missnöje i dessa frågor. Intressen från
den centrala instansens sida, d. v. s. i
första hand Svenska jägareförbundet
och domänstyrelsen, har i alltför stor
utsträckning tillåtits påverka frågornas
avgörande. En översyn av gällande bestämmelser
är befogad. Önskemål har i
skilda sammanhang uttalats om att även
en sådan ordning skall övervägas, att
jaktvårdskonsulenterna — såsom fallet
är med fiskerikonsulenterna — underställes
hushållningssällskapet i stället
för Svenska jägareförbundet.

Jaktutredningen har bl. a. att pröva
frågan om vidgning av kretsen för ersättning
ur älgskadefonden. Utredningsuppdraget
torde till denna del böra vidgas
ytterligare. Även frågor rörande ersättning
för skador vållade av annat
villebråd än älg bör uppmärksammas.
I sammanhanget bör särskilt beaktas
att den nya skogsvårdstekniken med
bl. a. skogsplantering i starkt ökad omfattning
medfört att betande vilt vållar
större skador på växande ungskog än
tidigare. Dessa omständigheter talar enligt
min mening för att det uppdrag,
som 1949 års jaktutredning erhållit, vidgas
till att omfatta av vilt vållade skador
över huvud taget.

Med stöd av vad som i det föregående
anförts anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få ställa
följande frågor:

1. Är herr statsrådet beredd vidtaga
sådana åtgärder att frågan om jaktvårdens
organisation, särskilt avseende fördelningen
av bestämmanderätt mellan
centrala och lokala instanser, snarast
göres till föremål för översyn, så att

förslag kan föreläggas riksdagen inom
en nära framtid?

2. Är statsrådet beredd att vidga 1949
års jaktutrednings uppdrag beträffande
älgskadefonden, så att det kommer
att omfatta av vilt vållad skada över
huvud taget?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 316, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m., såvitt avser Mjogaryd Mellangärden
21 i Jönköpings län m. fl. fastigheter.

Härefter anmäldes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 317,
till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av 1959 års internationella veteavtal.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i dess utlåtande nr 38 bifölles även av
första kammaren.

§ 20

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 723, av herrar Munktell och
Sehlstedt, i anledning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan
att till utskottet från fullmäktige i
riksgäldskontoret inkommit framställning
angående avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän.

Denna motion bordlädes.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.59.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKER!. ESSELTE. STHLM SS
009398