1959 ANDRA KAMMAREN Nr 23 (Riksdagens protokoll 1959:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

JjST^

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 23

16—20 oktober

Debatter m. m.

Fredagen den 16 oktober

Std.

Talmannens hälsningsanförande................................. 3

Minnesord över avlidne talmannen i första kammaren John Bergvall 3
Interpellationer av:

herr Wahrendorff ang. stöd åt jordbrukare, som drabbats av förluster
till följd av torkan.................................. 4

herr Carbell ang. erfarenheterna av den successiva utbyggnaden av

taxeringsorganisationen.................................... 6

herr Rydén ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter bland ungdomen
................................................... 6

herr Hansson i Skegrie ang. jordbrukets ställning i den planerade

sjustatsmarknaden........................................ 8

herr Nilsson i Tvärålund ang. åtgärder med anledning av de av

norrländska vattenkraftutredningen avgivna förslagen......... 8

herr Antonsson ang. beskattningen av inkomst, uppkommen genom

utslaktning på grund av torkan............................. 10

herr Senander ang. viss höjning av ålderspensionerna ........... 10

Lördagen den 17 oktober

Interpellationer av:

herr Pettersson i Dahl i anledning av det planerade nedläggandet

av Falkenberg—Limmareds järnväg......................... 13

herr Antonsson ang. förhandlingsläget i fråga om sjustatsmarknaden,
m. m.............................................. 15

1 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 23

Nr 23

Innehåll

Sid.

Tisdagen den 20 oktober

Svar på fråga av herr Eliasson i Sundborn ang. den mindre företagsamhetens
möjligheter att erhålla långfristiga krediter........... 17

Interpellationer av:

herr Bengtsson i Varberg ang. förenkling av vissa statsbidragsre kvisitioner.

.............................................. 20

herr Hedin ang. övervakningen av till förvaring eller internering

dömda personer....... 22

herr Holmberg i anledning av överföringen av vissa utgifter från
staten till kommunerna.................................... 23

in .in •raJJtuMi

,big

Fredagen den 16 oktober 1959

Nr 23

Fredagen den 16 oktober

Kl. 14.00

§ 1

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Jag hälsar kammarens ärade ledamöter
välkomna till årets höstsession.

§ 2

Minnesord över avlidne talmannen i

första kammaren John Bergvall

Herr TALMANNEN yttrade:

Under kammarens ferier har vi nåtts
av budskapet att första kammarens talman
avslutat sin verksamma levnad.
John Bergvall intog under flera decennier
en förgrundsställning i Sveriges
politiska liv. Han tillhörde under en
lång följd av år denna kammare och
följde dess arbete med stort intresse
även såsom talman i första kammaren.
Han hade mer än de flesta förmågan
att i riksdagsarbetet skapa effektivitet
och trevnad utan att ge avkall på värdigheten,
och han har i utomordentligt
hög grad bidragit till ett gott samarbete
mellan kamrarnas presidier. Genom sin
sällsynt levande personlighet, sin vänlighet
och sin humor förvärvade John
Bergvall otaliga vänner. Andra kammaren
deltager i första kammarens sorg
över dess aktade och avhållne talmans
bortgång.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll angående den i g 32
riksdagsordningen föreskrivna fullmaktsgranskningen: -

Protokoll, hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 8 oktober 1959.

Till justitiedepartementet hade den 24
augusti 1959 från länsstyrelsen i Gotlands
län inkommit fullmakt för kamreraren
Fred Henningson, vilken vid ny
röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens andra kammare
i stället för avgången ledamot av samma
kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den
däri omförmälda fullmakten för kamreraren
Fred Henningson, Visby, att inträda
såsom ledamot av kammaren för
tiden från och med den 1 september
1959 till den 1 januari år 1961.

Protokollet lades till handlingarna.

Herr talmannen meddelade, att herr
Henningson intagit sin plats i kammaren.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Karl
Jönsson, Gärds Köpinge, till följd av
sjukdom (infaretus cordis) är förhind -

4 Nr 23 Fredagen den 16 oktober 1959

Interpellation ang. stöd åt jordbrukare, som drabbats av förluster till följd av torkan

rad att deltaga i riksdagsarbetet tills
vidare t. o. m. den 15 november 1959.

Kristianstad 12/10 1959

Hans Silwer
Lasarettsläkare

Undertecknad undersökte och behandlade
i dag riksdagsmannen Johan
Ågren, Malung, som hade insjuknat hastigt
i dag och fann att han har ett
njurstensanfall och måste stanna i sängen
åtminstone t. o. m. 16.10.59.

Intygas på heder och samvete

Malung 14.10.59

Aug. Moks
Prov.läk.

Härmed intygas att riksdagsman Carl
Olof Carlsson, född den 30/5 1889, Bakeröd,
Ljungskile, till följd av sjukdom
är förhindrad att fullgöra sitt arbete såsom
riksdagsman fr. o. m. 16/10 1959
åtminstone t. o. m. 8/11 1959.

Centrallasarettet, Uddevalla, 12/10 1959

O. Ljung
Lasarettsläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Jönsson till och med den
15 instundande november, herr Ågren
innevarande dag och herr Carlsson i
Bakeröd till och med den 8 november
1959.

Vidare föredrogos följande till kammaren
inkomna ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Jag anhåller härmed vördsamt om
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden från höstsessionens början till och
med den 24 oktober 1959 i och för en
utrikes resa i vetenskapligt syfte.

Charlottenville, 9 oktober 1959

Bertil Ohlin

Till Riksdagens andra kammare,

Stockholm

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsgöromålen under
tiden 16 okt. 1959—tillsvidare, för full -

görande av uppdraget som svensk delegat
vid Förenta Nationernas Generalförsamlings
fjortonde möte i New York.

New York den 8 oktober 1959

Einar Rimmerfors

Riksdagens andra kammare, Stockholm Härmed

får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 16—
22 oktober för deltagande i Internationella
Arbetsorganisationens trepartskonferens
för kvinnofrågor i Geneve.

Stockholm den 7 oktober 1959

Högaktningsfullt
Sigrid Ekendahl

Andra kammarens kansli, Stockholm

För egna angelägenheter får jag anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 16 till och med
den 17 oktober.

Skövde den 8 okt. 1959

Walter S. Sundström

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 5

Interpellation ang. stöd åt jordbrukare,
som drabbats av förluster till följd av
torkan

Ordet lämnades på begäran till

Herr WAHRENDORFF (ep), som anförde: Herr

talman! Den svåra torkan under
sommaren har i vissa delar av
landet förorsakat jordbruket stora förluster.
Nederbörden är ju en faktor
i produktionen, som den enskilde
jordbrukaren inte kan råda över.
Denna betydelsefulla komponent har
under ett flertal av de senaste 5—10
åren medfört svåra avbräck för jordbruket.
Räkenskapsresultaten visar, att
jordbrukarna inom t. ex. Värmland fått
sin ekonomi ytterligare försvagad, beroende
bl. a. på skördeförluster genom
torka eller alltför riklig nederbörd.

Fredagen den 16 oktober 1959 Nr 23

Interpellation ang. stöd åt jordbrukare, som drabbats av förluster till följd av torkan

Åren 1957 och 1958 var härvid särskilt
besvärliga. Man kan peka på den för
dessa år synnerligen ogynnsamma förränt
ningsprocenten.

Studerar man nederbördssiffrorna
för i år finner man att de ligger långt
under normalvärdena. För augusti månad
redovisas sålunda för t. ex. Säffle
22 mm regn mot normalt 75 mm, för
Kristinehamn 16 mm mot normalt 84
mm och för Arvika 13 mm mot 117 mm.

Till följd av den svåra torkan har
skörden t. ex. i Värmland blivit endast
hälften till tredjedelen av normal skörd.
Enligt den objektiva skördeuppskattning,
som utföres av statistiska centralbyrån
genom hushållningssällskapet,
kan vårsädesskörden i Värmlands egentliga
jordbruksbygd i år beräknas till
cirka 900 kg per hektar, vilket är 35 å
40 procent av 1956 års skörd och 60
procent av genomsnittsskörden för torkåret
1955.

En situation har sålunda uppstått
som innebär ytterligare påfrestningar
på jordbruket i vissa delar av landet.
I många fall har härvid drabbats jordbrukare,
som redan genom tidigare
skördeskadeförluster fått sin ekonomi
undergrävd. Skuldsättningen inom jordbruket
är för närvarande mycket hög.
Årets skörderesultat är i många fall så
klent, att jordbrukarna inte kan få in
pengar till amortering av skulder, till
betalning av räkningar från centralföreningar
och andra för gödselmedel,
utsäden osv.

Vid tidigare tillfällen, då skördeskador
drabbat jordbruket, har åtgärder
vidtagits i syfte att bereda jordbrukare,
som haft svåra förluster, en ekonomisk
lindring. De s. k. stödlånen exempelvis
har i detta syfte varit värdefulla.
Dessa lån skall emellertid amorteras.
Många jordbrukare har, såsom jag framhållit,
i det nuvarande läget inte möjligheter
att klara detta till följd av
det starkt försämrade skörderesultatet.
Riksbanken har befogenhet att i viss
utsträckning förlänga den amorterings -

fria tiden för en del av stödlånen. För
en hel del av stödlånen står emellertid
inte denna möjlighet öppen.

Oberoende av om den s. k. 4-procentsregeln
kommer att utlösas eller
inte synes det nödvändigt, att åtgärder
snarast vidtas i syfte att bereda ekonomisk
lättnad åt jordbrukare, som till
följd av torkan drabbats av svåra förluster.
Det har sedan länge stått klart,
att ett permanent skydd vid skördeskador
är nödvändigt, men denna fråga
har ännu inte kunnat lösas. Om hjälp
nu inte lämnas måste man befara, att
åtskilliga jordbrukare inte får möjligheter
att i normal utsträckning upprätthålla
jordbruksdriften. I många fall kan
det vara av stort värde, om jordbrukaren
beviljas uppskov med åliggande
amortering av stödlån. Det borde vara
möjligt att ge riksbanken befogenhet
att medge jordbrukare, som till följd
av torkan drabbats av svår ekonomisk
förlust, uppskov under ett års tid med
amortering av stödlån, oberoende av
vilket år stödlånet utlämnats. Även andra
åtgärder torde vara nödvändiga. Det
bör exempelvis vara möjligt att delvis
ianspråktaga de medel, 100 miljoner
kronor, som enligt tidigare riksdagsbeslut
bundits för hjälp vid skördeskador.
Genom beslut av 1957 års riksdag ställdes
25 miljoner kronor av dessa medel
till förfogande för skördeskadehjälp i
form av arealbidrag. För Värmlands
del t. ex. finns det i år ännu större anledning
att av nämnda medel låta ersättning
utgå exempelvis i form av
arealbidrag till jordbrukare, som genom
torkan drabbats av svåra förluster.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ställa följande
frågor:

1) Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga åtgärder i syfte att medge möjligheter
till uppskov under ett års tid
med amortering av olika stödlån för
jordbrukare, som till följd av torkan

Nr 23

Fredagen den 16 oktober 1959

Interpellation ang. erfarenheterna av den successiva utbyggnaden av taxeringsorganisationen
— Interpellation ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter bland
ungdomen

drabbats av svåra ekonomiska förluster? 2)

Har herr statsrådet vidare för avsikt
att förelägga riksdagen förslag till
skyndsam hjälp åt sådana jordbrukare
på annat sätt, exempelvis i form av
arealbidrag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. erfarenheterna av
den successiva utbyggnaden av taxeringsorganisationen Herr

CARBELL (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Den successiva utbyggnaden
av taxeringsorganisationen i första
instans har vid början av 1960 fortskridit
så långt, att 150 taxeringsassistenttjänster
inrättats. Det beräknades
vid tiden för riksdagens principbeslut,
att vid fullt utbyggd organisation skulle
erfordras i runt tal 275 taxeringsassistenter.
I fråga om antalet sådana
tjänster kommer man alltså under nästa
år att ha nått ungefär halvvägs till det
uppställda målet.

Frågan om effektiviteten och rättvisan
i taxeringssystemet är för medborgarna
en intressefråga av första rang.
Årligen undandras mycket stora belopp
taxering och ett betydande antal skattskyldiga
kan opåtalat undgå att betala
skatt för sin verkliga inkomst och förmögenhet.
Detta innebär, att de som
fullt ut erlägger skatt för sina inkomster
drabbas av en orättfärdigt hög skattebörda.
De känner detta helt naturligt
som en bitter orättvisa, allra helst som
de dagligen kan se exempel på att de
genom denna sin tyngre skattebörda betalar
en god del av skattefuskarnas
många gånger höga levnadsstandard.

Att ett effektivt taxeringsresultat
åstadkommes är således ett sunt rättvisekrav
från de stora medborgargrupper,

som i första hand drabbas av de orättvisor
som skatteflykten medför.

Sedan den successiva utbyggnaden av
taxeringsväsendet nu pågått några år
vore det värdefullt med närmare upplysningar
om de erfarenheter som vunnits
under utbyggnadstiden, och jag
hemställer därför om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
frågor:

1) År herr statsrådet i tillfälle redovisa
närmare erfarenheter av det taxeringsarbete,
som 1956 års taxeringsorganisation
utfört under den hittillsvarande
delen av utbyggnadstiden?

2) Anser herr statsrådet att erfarenheterna
är sådana, att den vid riksdagsbeslutet
1956 förutsatta omfattningen
av den helt utbyggda taxeringsorganisationen
motsvarar det behov som skatteflykten
motiverar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter
bland ungdomen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr RYDÉN (fp), som anförde:

Herr talman! Vid ingången av detta
år rådde ett relativt tryckt arbetsmarknadsläge.
Sysselsättningssvårigheterna
var särskilt oroande för ungdomen. Sålunda
kunde man konstatera, att registreringen
av arbetslösa ungdomar under
18 år stigit starkt under hösten och
vintern 1958, och någon förbättring kunde
ej skönjas i början av innevarande år.

Under sommaren och hösten har konjunkturläget
emellertid starkt förbättrats.
Givetvis måste denna omsvängning
innebära ett förbättrat sysselsättningsläge,
något som även avspeglat sig i de
sjunkande arbetslöshetssiffrorna. Man

Fredagen den 16 oktober 1959

Nr 23

Interpellation ang. åtgärder mot sysselsättningssvårigheter bland ungdomen

borde därför kunna räkna med att även
sysselsättningssvårigheterna för ungdom
under 18 år skulle kunna övervinnas. Tyvärr
kan man icke utan vidare räkna
hämed. Genom att de stora årskullarna
från åren 1944—1946 når arbetsför ålder
under detta och de närmast följande
åren blir det svårt att placera alla ungdomar
i arbetslivet — och detta även om
konjunkturutvecklingen skulle visa ännu
mer accentuerad uppgång.

Det är fullt klart, att våra yrkesskolor
icke är i stånd att ta emot alla de ungdomar
som behöver yrkesundervisning,
och även om man forcerar utbyggnaden
av vårt yrkesskolväsen så kan bristen
icke avhjälpas just de år, då behovet är
störst. Visserligen kan man, såsom
också arbetsmarknadsstyrelsens chef
föreslagit, på olika sätt söka ordna tillfälliga
yrkesskolor i lokaler av skilda
slag, men lärarkrafter fordras även i
ökad omfattning.

Även om man till det yttersta anstränger
sig att öka möjligheterna att
ordna yrkesundervisningen, så kommer
ändock icke alla ungdomar, som nu vill
ha sådan undervisning, att kunna få
det. Det antal ungdomar, som sökt inträde
vid olika former av yrkesskolor
men avvisats på grund av platsbrist,
har uppskattats till minst 40 procent av
antalet sökande det senaste året — något
som visar lägets allvar.

Mot bakgrunden av det läge som härovan
skisserats borde det vara angeläget
för regeringen att söka intressera
Sveriges hantverks- och småindustriidkare
att åtaga sig utbildningen av fler
ungdomar. I en motion (II: 1 år 1959)
har jag redogjort för hur man skulle
kunna stimulera dessa företagare att
anställa ett ökat antal lärlingar. Härför
fordras emellertid att hantverksmästarna
får skälig ersättning för sitt arbete.
Och skälig ersättning kan man anse
2 000 kronor per år och lärling vara.
Eventuellt skulle man kunna ordna saken
så, att staten föreslår 2 000 kronor
som ett lämpligt företagarbidrag till -

fälligtvis för t. ex. de kommande tre
åren samt åtager sig att bidraga med
1 000 kronor per år och lärling under
förutsättning att landsting eller enskilda
kommuner ställer sig som huvudmän
och ansvariga för resterande belopp.

Dessa särskilda bidrag till hantverksmästare
och småindustriidkare bör utgå
från socialdepartementets anslag för
arbetslöshetens bekämpande och icke
sammankopplas med de bidrag, som
utgår till »främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m.» inom
ecklesiastikdepartementet.

Riksdagen har givit Kungl. Maj:t vidsträckta
befogenheter att som ett led i
en effektiv arbetslöshetspolitik anpassa
åtgärderna efter förhållandena i
varje särskilt fall. Det torde väl också
vara fullt klart, att det är riksdagens
mening att olika ändamålsenliga åtgärder
för motverkande av ungdomsarbetslösheten
i första hand böra prövas
av Kungl. Maj :t.

Då för det första alla ungdomar som
vill ha yrkesutbildning också skall få
det och då det för det andra i dagens
bekymmersamma statsfinansiella läge
är av synnerlig vikt, att sådana åtgärder
för bekämpandet av ungdomsarbetslösheten
vidtages, som ur samhällets
synpunkt är av så ringa kostnadskrävande
natur som möjligt, samt då det
för det tredje vid sidan av de arbetsmarknadsmässiga
synpunkterna framstår
som angeläget, nu när ungdomsproblemen
är särskilt svårbemästrade, att
ungdomarna genom yrkesutbildningen
får en fostran, som påskyndar den personliga
mognaden och får dem att känna
sig göra en samhällsnyttig insats,
anhåller jag under hänvisning till vad
ovan anförts om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
interpellation:

1. Vill herr statsrådet lämna kammaren
eu redogörelse för de åtgärder,
som vidtagits eller planeras för att mot -

Nr 23

Fredagen den 16 oktober 1959

Interpellation ang. jordbrukets ställning i den planerade sjustatsmarknaden — Interpellation
ang. åtgärder med anledning av de av norrländska vattenkraftutredningen
avgivna förslagen

verka befarade sysselsättningssvårigheter
bland ungdomen under de närmaste
åren, och vilka kostnader som beräknas
härför?

2. Avser herr statsrådet att ta eller
har herr statsrådet tagit kontakt med
olika näringslivets organisationer,
främst då Sveriges hantverks- och småindustriidkare,
som förklarat sig villiga
att tillfälligtvis anställa och utbilda ett
ökat antal ungdomar?

3. Är herr statsrådet beredd att medverka
till ökade bidragsbelopp till de
företagare inom hantverk och småindustri,
som är villiga till extraordinära insatser
för ökad lärlingsutbildning, förslagsvis
under en treårsperiod?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. jordbrukets ställning

i den planerade sjustatsmarknaden

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skegrie (ep), som
yttrade:

Herr talman! Man har allmänt utgått
från att jordbrukets ställning vid en
friare handel t. ex. i form av den s. k.
sjustatsmarknaden måste särskilt uppmärksammas.
Vid de förhandlingar,
som förts under sommaren angående
den s. k. sjustatsmarknaden, har bl. a.
vissa överenskommelser träffats på jordbrukets
område. Speciellt intresse synes
härvid överenskommelsen med Danmark
ha, enligt vilken en viss del av
erlagda importavgifter skall restitueras
till Danmark.

Såväl denna detalj som verkningarna
i övrigt för jordbrukets vidkommande
av en sådan gemensam marknad är
svåra att bedöma utifrån de sparsamma
uppgifter som meddelats i tidningspressen.
Det vore därför av synnerlig vikt
om en mera detaljerad och utförlig

redogörelse kunde lämnas över jordbruksavsnittet
i de träffade överenskommelserna.

Man kan förstå, att under pågående
förhandlingar om avtalstexten en del
detaljer inte lämpligen kan redovisas.
Men det synes mig dock nödvändigt och
möjligt, att de principiella riktlinjerna
för jordbrukets vidkommande redan
nu klargöres.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande fråga:

Är statsrådet villig att inför kammaren
redovisa de överenskommelser och
principiella riktlinjer för jordbrukets
vidkommande, som innefattas i den
planerade sjustatsmarknaden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. åtgärder med anledning
av de av norrländska vattenkraftutredningen
avgivna förslagen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
anförde:

Herr talman! Som bekant medför den
omfattande kraftverksutbyggnaden i
Norrland stora problem för berörda
bygder och dessas befolkning. Problemen
har uppmärksammats av statsmakterna,
bl. a. genom utredningar, men
åtgärder för deras avhjälpande dröjer
ännu. I oktober månad 1957 avlämnade
norrländska vattenkraftutredningen
sitt betänkande. Detta har hittills lett
till förslag och beslut i riksdagen beträffande
regleringsavgifterna. Andra betydelsefulla
förslag har ännu inte lett till
någon åtgärd från regeringens sida. Utredningen
förordade sålunda, att ersättning
i realvärden skulle kunna tilläm -

Fredagen den 16 oktober 1959

Nr 23

Interpellation ang. åtgärder med anledning av de av norrländska vattenkraftutred
ningen avgivna förslagen

pas för praktiskt taget alla intrång. Ett
realiserande av detta förslag skulle bli
av stor betydelse för bygder där kraftverksbyggena
sker. Tillkomsten av ett
kraftverk innebär ju oftast, att en stor
del av de reella värden, som bygdens
befolkning tidigare kunnat påräkna avkastningen
av, blir spolierade.

Visserligen tillkommer nya stora realvärden
genom kraftverk, men kraftverksbygden
kan endast i mindre utsträckning
påräkna fördel därav och
regleringsbygderna oftast inte alls. Norrländska
vattenkraftutredningen framhöll,
att den nuvarande skattefördelningen
mellan regleringskommun, kraftverkskommun,
förbrukningskommun
och huvudkontorskommun inte är tillfredsställande.
Det måste anses orimligt,
att regleringskommunerna inte äger
att tillgodoräkna sig något och kraftverkskommunen
allenast 25 procent av
kraftverksföretagets kommunala skattekraft.
Det är därför mycket angeläget
att det utredningsarbete, som pågår beträffande
skattefördelningen, slutföres
snarast möjligt i enlighet med vad
kraftverksutredningen uttalade. En sådan
skattereform måste nämligen ses
som ett led i de åtgärder, som måste
vidtagas för att lindra de negativa verkningarna
för bygder, som beröres av
kraftverksutbyggnaden.

Sådana åtgärder skulle jämte ersättning
i realvärden skapa ett bättre underlag
för de drabbade bygdernas fortsatta
bestånd. Samtidigt som bygden
tillförsäkrades en bättre skatteinkomst
av det nya realvärdet skulle försörjningsbetingelserna
i bygden bli gynnsammare
än då ersättning utgår endast
i penningar. Särskilt på längre sikt har
en i och för sig godtagbar penningersättning
visat sig kunna bli till förfång
för bygden som sådan, emedan en omfattande
avflyttning inträtt.

I detta sammanhang bör också de
ändringar i bygdekraftsinstitutet, som
föreslagits av norrländska vattenkraft -

utredningen, kunna bli av stor betydelse.
Bygdekraftsinstitutet har hittills
inte spelat någon nämnvärd direkt roll
i praktiken. Enligt utredningsförslaget
skall elkonsumenterna i det berörda området
tillförsäkras direkt användbar elkraft.
Därigenom skulle också bygdekraftsinstitutet
komma att spela en större
roll. Utredningens påpekande att bygdekraftsinstitutet
bör tillämpas på sådant
sätt, att s. k. mellanstora industrier
kan få sitt energibehov tillgodosett, måste
också uppmärksammas. Ett realiserande
av den tankegången skulle för åtskilliga
bygder innebära större förutsättningar
att utnyttja och förädla egna
naturtillgångar.

Av vad jag här anfört framgår, att det
föreligger utredningsförslag av stor betydelse
för bygder, som beröres av kraftverksutbyggnaden
i Norrland. Denna
utbyggnad kommer till avsevärd del att
genomföras inom en relativt näraliggande
framtid. Det är därför nödvändigt
att nämnda förslag snarast föranleder
beslut. I annat fall löper berörda bygder
och befolkningen i dessa risken att
de erforderliga lagstiftningsåtgärderna
tillkommer för sent. Detta kan föranleda
en oro och osäkerhet hos den berörda
befolkningen och således verka påskyndande
på avflyttningen. Därför bör heller
inte slutdom avkunnas i aktuella
mål förrän den nya lagstiftningen trätt
i kraft. Sett ur skilda synpunkter är det
alltså angeläget, att förslag i dessa frågor
skyndsamt förelägges riksdagen.

Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
fråga:

När är förslag till riksdagen att vänta
med anledning av de av norrländska
vattenkraftutredningen avgivna förslagen
till ändringar av vattenlagen in. m.,
som ännu icke föranlett någon åtgärd?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 23

Fredagen den 16 oktober 1959

Interpellation ang. viss höjning av ålderspensionerna

§ 10

Interpellation ang. beskattningen av inkomst,
uppkommen genom utslaktning
på grund av torkan

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Sommarens svåra och
ihållande torka har ställt många jordbrukare
inför omfattande ekonomiska
problem. Det är redan känt, att många
sett sig nödsakade att avsevärt reducera
sina kreatursbesättningar genom
nedslaktning eller annan försäljning.
För de jordbrukare, som redovisar enligt
kontantprincipen, kan detta medföra
icke önskvärda konsekvenser ur
beskattningssynpunkt. I flertalet fall
torde de utnyttja tillgänglig fodertillgång
för exempelvis maximal mjölkproduktion
så länge detta är möjligt. Därpå
vidtages en ofta omfattande utslaktning
eller försäljning av djuren. Endast en
mindre del och oftast då ungdjuren bibehålies
för att möjliggöra ett successivt
återupptagande av produktionen.

Följden blir att innevarande år kommer
att utvisa ett onormalt högt inkomstresultat.
Dels har man upprätthållit
maximal produktion under större delen
av året, dels har utslaktningen eller försäljningen
av djur, vilka ju i och för sig
inte innebär annat än avyttring av produktionsresurser,
inbringat ett mer eller
mindre betydande engångsbelopp. Redovisningsmässigt
och skattemässigt kan
därför innevarande år komma att utvisa
ett resultat, som betydligt överskrider
det normala. Nästa år däremot
slår konsekvenserna av årets dåliga skörderesultat
igenom med full kraft med
lägre produktion och inkomst som
följd. Därjämte måste man räkna med
att årets otjänliga väderlek dess värre
kommer att avspegla sig även i nästa
års skörd. Vidare kommer i många fall
de erforderliga produktionsresurserna
— djuren har avyttrats föregående år -—•

att saknas för att på ett normalt sätt omsätta
kommande skörd i inkomst. Alternativt
kommer återinköp för att fullständiga
kreatursbeståndet att orsaka väsentliga
kostnader. Den gångna sommaren
kommer i dessa fall att i redovisnings-
och skattemässigt avseende avspegla
sig i nästa års resultat.

Det är uppenbart, att det i många av
dessa fall föreligger ett direkt behov att
i skattemässigt avseende få avjämna inkomsterna
mellan flera år.

Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Avser statsrådet att vidtaga sådana
åtgärder, att inkomst uppkommen genom
reducering av kreatursbesättning i
form av utslaktning eller därmed jämförbar
åtgärd, genomförd under omständigheter
som här angivits, vid beskattning
kan fördelas på två eller flera
år?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. viss höjning av ålderspensionerna Herr

SENANDER (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! År 1957 framlade allmänna
pensionsberedningen sitt betänkande
angående frågan om allmän tjänstepensionering.
Däri föreslogs enhälligt
beträffande folkpensioneringen, att ålderspensionerna
under tioårsperioden
1958—1968 vartannat år skulle höjas
med vissa bestämda belopp, så att de
slutligen utgjorde 3 600 kronor om året
för ensamstående och 5 400 kronor för
två pensionsberättigade makar.

Etapphöjningarna föreslogs skola ske
år 1958 med 150 kronor för ensamstående
och 240 kronor för två makar och
år 1960 respektive 700 och 820 kronor
för att sedan vartannat år ökas med

Fredagen den 16 oktober 1959

Nr 23

Interpellation ang. viss höjning av ålderspensionerna

respektive 150 och 225 kronor tills slutbeloppen
uppnåtts.

Den större ökningen för år 1960 motiverades
av beredningen med att de dåvarande
folkpensionärerna därigenom
skulle få verklig nytta av reformen.

I propositionsordningen för folkomröstningen
i pensionsfrågan ställdes
även frågan om folkpensionerna. Visserligen
angavs av naturliga skäl inte etapphöjningarnas
storlek i propositionsordningen
utan endast slutbeloppen. Men
det var pensionsberedningens enhälliga
förslag om etapphöjningarna som framfördes
i propagandan kring samtliga tre
alternativ. Inget annat förslag än beredningens
stod till avgörande i folkomröstningen
i denna del av pensionsförslaget.
Om man bortser från dem som röstade
blankt är det sålunda obestridligt, att
väljarna enhälligt uttalat sig för inte bara
folkpensionernas slutliga belopp utan
även etapphöjningarnas storlek.

1958 års riksdag beslutade vid frågans
avgörande att ställa spörsmålet om
etapphöjningarnas storlek på framtiden.
Senare har den numera herostratiskt
ryktbara besparingsutredningen direkt
uttalat sig för en kraftig reducering av
pensionshöjningen år 1960 och därmed
i detta avseende såväl som i många andra
demonstrerat en upprörande nonchalans
mot folkviljan.

Besparingsutredningens förslag är
emellertid utdömt av folkmeningen och
av de flesta remissinstanser. Det lär väl
därför vara uteslutet, att det någonsin
hamnar på riksdagens bord. Men frågan
om regeringens inställning till folkpensionernas
etapphöjningar är därmed
inte känd. Det är ett livsintresse för
folkpensionärerna att få vetskap om
vad regeringen planerar i frågan sedan
1958 års A-riksdag lämnat densamma
öppen. För de äldsta folkpensionärerna
är det självfallet viktigt att få kännedom
om huruvida de, i enlighet med
pensionsberedningens åsikt, skall få

verklig nytta av reformen innan de kanske
avlider.

Min uppfattning är, att om det enhälliga
resultatet av folkomröstningen
till förmån för pensionsberedningens
förslag om etapphöjningarna skall tillmätas
betydelse, måste folkpensionerna
med verkan från 1 juli 1960 höjas med
de belopp pensionsberedningen föreslagit
eller med 700 kronor för ensamstående
och 820 kronor för två pensionsberättigade
makar.

Med hänvisning till vad jag anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställa följande fråga:

Ämnar statsrådet föreslå regeringen
att till nästa års riksdag framlägga proposition
i enlighet med pensionsberedningens
förslag om höjning av ålderspensionerna
inom folkpensioneringen
med 700 kronor för ensamstående och
820 kronor för två pensionsberättigade
makar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes, att till kammaren överlämnats
följande Kungl. Maj:ts propositioner,
nämligen

nr 161, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. m., och

nr 165, angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalen den 27 september
1956 mellan Sverige och Norge samt
den 21 juli 1958 mellan Sverige och
Danmark för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 23

Lördagen den 17 oktober 1959

Lördagen den 17 oktober

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 161, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.;
och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 165, angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalen den 27 september
1956 mellan Sverige och Norge samt
den 21 juli 1958 mellan Sverige och
Danmark för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet.

§ 2

Föredrogs den av herr Wahrendorff
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående stöd åt jordbrukare,
som drabbats av förluster till följd
av torkan.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs den av herr Carbell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående erfarenheterna av den
successiva utbyggnaden av taxeringsorganisationen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs herr Rydéns vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder mot sysselsättningssvårigheter
bland ungdomen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Hansson i
Skegrie vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående jordbrukets
ställning i den planerade sjustatsmarknaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Nilsson i
Tvärålund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående åtgärder
med anledning av de av norrländska
vattenkraftutredningen avgivna
förslagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs herr Antonssons vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen av in -

Lördagen den 17 oktober 1959 Nr 23

Interpellation i anledning av det planerade nedläggandet av Falkenberg—Limmareds
järnväg

komst, uppkommen genom utslagning
på grund av torkan.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående viss höjning av
ålderspensionerna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation i anledning av det planerade
nedläggandet av Falkenberg—Limmareds
järnväg

Ordet lämnades på begäran till

Herr PETTERSSON i Dahl (ep), som
anförde:

Herr talman! Enligt Kungl. Maj:ts beslut
har järnvägsstyrelsen fått tillstånd
att från den tidpunkt som den i samråd
med generalpoststyrelsen finner
lämplig nedlägga Falkenberg—Limmareds
järnväg. Enligt pressuppgifter skulle
nedläggelsen inträffa den 1 nov. innevarande
år.

Tidigare hade meddelats, att det i
samband med nedläggelsen kommer att
verkställas omfattande vägombyggnader.
Detta gällde såväl den västgötska som
den halländska bandelen. I detta sammanhang
finns det anledning åberopa
kommunikationsministerns anförande
den 27 maj i denna kammare där han
pläderade för att järnvägsnedläggelser
inte bör ske i snabbare takt än att utbyggnaden
av serviceförhållandena hunnit
genomföras på ett tillfredsställande
sätt. Några vägombyggnader har emellertid
ännu inte verkställts, och enligt de
meddelanden som inkommit har en betydande
eftersättning av serviceförhållanden
gjort sig gällande.

Som exempel härpå kan jag nämna
vad som också framgår av den skrivelse
som de kommunala myndigheterna i
Vessigebro storkommun tillställt herr
statsrådet. I denna heter det bl. a., att
fr. o. m. den 1/11 1959 nedlägges järnvägstrafiken
å linjen Falkenberg—Älvsered.
För Vessigebro kommuns vidkommande
slopas bl. a. godsexpeditionerna
i Vessigebro och Köinge. Fr. o. m.
nämnda tidpunkt fungerar som godsombud
i Vessigebro och Köinge handlanden,
enligt meddelande den 7/9 1959
från statens järnvägar, chefen för andra
distriktet.

I fortsättningen kommer styckegods
att utköras från Falkenberg och delvis
avlämnas hos godsombuden. Vidare
kommer paketgods, som befordras med
buss, också att avlämnas hos godsombuden.
Avsändning av gods sker på motsvarande
sätt i omvänd riktning.

Det sätt varpå ersättningstrafiken för
gods till och från Vessigebro och Köinge
ordnats kan inte anses tillfredsställande.

Vid Vessigebro godsexpedition beräknas
f. n. ankommande och avgående iloch
paketgods till omkring 7 ton per månad
och fraktgods till omkring 20 ton
per månad. Motsvarande siffror för Köinge
är av liknande storleksordning.

Godstrafiken måste således anses ha
rätt stor omfattning. Detta får särskild
betydelse, då det ar känt, att de ovannämnda
godsombuden icke har lokaler
eller utrymmen, där gods kan förvaras
för avhämtning eller inlämning.

I Vessigebro t. ex. lägges redan nu
paketgods på fastighetens trappa och
gårdsplan. Vad detta betyder för ömtåligt
gods vid otjänlig väderlek, regn,
snö och kyla, inses lätt. Därtill kommer
att godset ej förvaras under lås. Förhållandena
i dessa hänseenden kan icke
godtagas.

Till detta inliigg från kommunen vill
jag lägga att numera extra frakttillägg
tillkommer från Falkenberg. Sålunda

Nr 23

Lördagen den 17 oktober 1959

Interpellation i anledning av det planerade nedläggandet av Falkenberg—Limmareds
järnväg

har en firma i Vessigebro tidigare fått
sina varor fritt distribuerade till Vessigebro,
men en post om 14 kolli å 340 kg
betingar nu en extra kostnad av 14 kr.
Otänkbart är väl även att större fraktgods,
såsom motorer, värmepannor och
lantbruksmaskiner skall kunna avlämnas
på detta sätt. Mottagarna blir säkert
ålagda att hämta varan i Falkenbergs
godsmagasin till rätt stora kostnader.

I samband med de olägenheter som
järnvägsindragningen åsamkar Vessigebro
vill jag också nämna Fridhemsberg,
där förhållandena måhända blivit ännu
mer missgynnsamma för företagarna.
Beträffande godstransporterna i Fridhemsberg
skall även här såväl avgående
som ankommande gods avlämnas,
resp. avhämtas i en diversehandel och
fraktkostnaderna därefter uträknas i
Falkenberg. Detta innebär en icke obetydlig
tillbakagång. Förut har man kunnat
få fraktkostnaderna uträknade på
platsen men hädanefter skall detta ske
i Falkenberg, beläget på fyra mils avstånd
från Fridhemsberg. För en ny expanderande
rörelse med 25-talet anställda
åsamkar ett dylikt system avsevärda
besvärligheter, då man dagligen har ett
flertal avgående och ankommande kolligods
att inlämna och mottaga.

Vidare drar man in poststationen i
Fridhemsberg. Denna åtgärd kan inte på
något sätt anses vara befogad. Fridhemsbergs
poststation har alltifrån sin tillkomst
för 65 år sedan varit att i storleksordning
jämställa med Ullared poststation
och tidvis större, även om detta samhälle
numera har flera hushåll. Omsättningen
på ankommande och avgående
post av olika slag måste dock vara det
avgörande för bedömande av en poststations
berättigande, inte antalet hushåll
som postdirektionen i södra distriktet,
Malmö, utgått från.

De här av mig omnämnda exemplen
från Vessigebro, Köinge och Fridhemsberg
talar sitt tydliga språk.

Såvitt man kan förstå av skrivelser

från de berörda myndigheterna från SJ
och postverket blir förhållandena liknande
över hela sträckan Falkenberg—
Limmared.

Enligt bestämda försäkringar vid upprepade
tillfällen från såväl statsrådets,
SJ-ledningens och de postala myndigheternas
sida skulle ingen försämring av
serviceförhållandena bli följden av
järnvägsnedläggelser. Emellertid vittnar
de exempel, jag i interpellationen
anfört, om motsatsen. En uppenbar försämring
av de nämnda anordningarna
har inträtt i samband med järnvägsnedläggelsen.
Jag vill härvid särskilt understryka
de olägenheter det företag med
25-talet anställda, som jag tidigare
nämnt, kommit att drabbas av. Företaget
är statt i utveckling och man räknar
med en utvidgning till det dubbla.
Att dessa missförhållanden som jag
här påtalat kommer att utgöra ett hinder
för en beräknad vidareutveckling är
odiskutabelt. Dessa påtalade omständigheter
gäller f. ö. samtliga de trakter i
landet där järnvägsnedläggelserna är aktuella.

Från statsmakternas och kommunernas
sida har man försökt att driva en
näringspolitik som ur lokaliseringssynpunkt
siktar på att alla företag inte nödvändigtvis
måste etableras i de större
städerna utan bygger på att det är värdefullt
att landsbygden får ett differentierat
näringsliv. Jag vill emellertid bestämt
hävda, att den politik som enligt
dessa exempel i verkligheten förs går
i motsatt riktning. Detta innebär att
man för de större och mindre företagen
utanför storstädernas hank och stör gör
det omöjligt att fortleva.

Jag har tidigare vid olika tillfällen påtalat
dessa missförhållanden och vill i
detta sammanhang endast hänvisa till
detta. Jag har därvid framhållit, att det
inte enbart är de trafiksvaga järnvägarna
som går med stora förluster. Detta
gäller även banor med mycket intensiv
trafik. Som ett exempel kan nämnas

Lördagen den 17 oktober 1959

Nr 23

Interpellation ang. förhandlingsläget i fråga om sjustatsmarknaden, m. m.

Stockholms förorter. Jag har vidare påtalat
att SJ:s ledning inte bemödar sig
att påverka utvecklingen med positiva
åtgärder. Man tillämpar nu tågtider som
inte passar trafikanterna. Därtill kommer
att väntsalar stängs för trafikanterna
— det förs kort och gott en trafikovänlig
politik.

Emellertid måste det anses nödvändigt,
att man väntar med nedläggelser
av järnvägar tills man fått de anordningar,
som hör samman med service till
allmänheten, på ett tillfredsställande sätt
genomförda. Detta gäller framför allt
landsvägstrafiken, åt vilken ingenting i
de berörda trakterna gjorts. Det är väsentligt
att i varje fall en förbättring
av vägarna genomföres innan järnvägsnedläggelser
sker.

Detta såväl som åtgärder beträffande
de postala anordningarna samt godsoch
persontrafiken ingick i förut givna
löften. Emellertid har dessa av allt att
döma lämnats helt obeaktade, vilket
framgår av de exempel på uppenbara
försämringar som jag i interpellationen
anfört.

Som ett led i strävandena att åstadkomma
bättre serviceförhållanden beträffande
godstransporterna anser jag
att de godsmagasin och väntsalar, som
nu finns, bör ställas till allmänhetens
förfogande i likhet med vad som hittills
varit fallet. Det kan inte på något sätt
anses vara tillfredsställande, att gods
avlämnas på en affärsmans trappa.

Med stöd av vad jag ovan anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
den uppenbara försämring av serviceförhållandena
beträffande gods-,
person- och posttransporterna som redan
inträtt i samband med nedläggandet
av Falkenberg—Limmared järnväg?

2. Om så är fallet, är herr statsrådet
beredd medverka till att sådana åtgärder
vidtas att dessa missförhållanden

elimineras och därmed löften om att någon
försämring angående serviceförhållandena
i samband med järnvägsnedläggelser
inte skulle följa infrias?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. förhandlingsläget i

fråga om sjustatsmarknaden, m. m.

Herr ANTONSSON (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Saltsjöbadsöverenskommelsen
mellan de yttre sju markerar
att den ekonomiska splittringen i Västeuropa
är av relativt djupgående natur.
Trots att förhandlingarna om en koordination
mellan ett frihandelsområde
å ena sidan och sexstatsunionen å andra
sidan strandade vid årsskiftet, har
man i det längsta hyst förhoppningen
att en integration över sexstatsunionens
gränser skulle bli möjlig inom en relativt
nära framtid, bl. a. genom inledande
bilaterala överenskommelser.
Ännu har emellertid inte några nämnvärda
tecken på en sådan utveckling
kunnat skönjas.

Den inbördes tullavvecklingen inom
sjustatsområdet måste för dess medlemsländer
medföra en lindring av de
negativa konsekvenserna av den tullmur,
som omgärdar sexstatsunionen.
Den måste också för medlemsländerna
underlätta en ev. framtida samordning
mellan sexstatsunionen och frihandelsområdet.
Sjustatsöverenskommelsen
medför ett gemensamt uppträdande från
länderna utanför sexstatsblocket, vilket
kan vara av stor betydelse. Dessutom
måste sjustatsmarknaden för sexstatsländerna
te sig mera lockande som
partner i en överenskommelse än halvdussinet
var för sig mera obetydliga
marknader. Man kan därför våga hoppas
att samtidigt som sjustatsöverenskommelsen
markerar den nuvarande
handelspolitiska klyvningen av Västeuropa,
bör den åtminstone på något

Nr 23

Lördagen den 17 oktober 1959

Interpellation ang. förhandlingsläget i fråga om sjustatsmarknaden, m. m.

längre sikt kunna medverka till att denna
motsättning bringas ur världen.

Även förutsättningarna för det ekonomiska
samarbetet i Norden påverkas
självfallet av sjustatsöverenskommelsen.
Innan den mera konkreta innebörden
mellan de sju är känd, är det dock
omöjligt att förutsäga vilka förutsättningar
som finns för ett nordiskt samarbete
på handelns område och vilka
former detta samarbete bör ha.

Diskrimineringen från sexstatsunionens
sida gentemot vår export kommer
att fortsätta och under loppet av nästa
år bli ännu hårdare. Med hänsyn till
omfattningen av vår hittillsvarande handel
med dessa länder måste sjustatsöverenskommelsen
därför ur svensk
synpunkt ses som ett steg mot ett friare
handelsutbyte i Västeuropa över huvud
taget. Sjustatsöverenskommelsen innebär
givetvis ett avsevärt framsteg, men
vi bör ändå ha klart för oss att den
omställningsprocess, som de handelspolitiska
omvälvningarna för med sig
för det svenska närings- och arbetslivet,
försvåras genom att vi samtidigt
med anpassningen inom de yttre sju
har att räkna med exportdiskrimineringen
från sexstatsunionens sida. Åtgärder
för att underlätta den svenska
anpassningen och omställningen måste
vidtagas med stor skyndsamhet.

Vi står nu inför en situation, då vi
inte kommer att uppnå de fördelar som
en mera allmän integration skulle ge,
men vi kommer att få vidkännas en
avsevärd del av integrationens nackdelar.
Detta kommer att ställa stora krav
på den ekonomiska politiken. Det gäller
främst omsorgen om penningvärdet.
Ett stabilt penningvärde kommer efter
konvertibiliseringen av de europeiska
valutorna vid det senaste årsskiftet att
spela en avgörande roll för våra möjligheter
i den europeiska handeln. Omställningsprocessen
inom näringslivet
kommer att aktualisera frågan om prioritering
av krediter och om statliga kre -

ditgarantier för rationaliseringslån till
småföretagsamheten. Vi måste också i
detta sammanhang uppmärksamma handelsrepresentationen,
försäljningsorganisation
för olika branscher, försäljningssamverkan
mellan mindre företag,
exportkrediter och exportkreditgarantier
m. fl. spörsmål. Beskattningen av företagsamheten
utgör en faktor som måste
ägnas särskild uppmärksamhet, när
det gäller att underlätta och främja rationaliserings-
och konsolideringssträvandena
inom näringslivet. En ytterligare
belastning av företagsamheten
i detta läge kan få långtgående konsekvenser.
Det är därför inte utan oro
som man ser fram mot vad obligatoriska
pensionsavgifter, omsättningsskatt
och arbetstidsförkortning och därav
föranledda kompensationskrav i form
av löneökningar kan komma att innebära
för de företag, som har att räkna
med ökade svårigheter vid övergången
till en friare marknad. Här är försiktighet
och moderation i anspråken
på näringslivet och företagsamheten
nödvändiga. Krafterna måste inriktas på
att stärka företagsamheten och dess
möjligheter. Ju bättre vi lyckas med
dessa uppgifter, desto mindre blir de
sociala biverkningarna av de omställningar
som en europeisk marknad
tvingar fram. Vi måste ändå vara beredda
på att det särskilt på orter, där
utsatta industrier dominerar, kan bli
fråga om stora problem, omflyttningar
av arbetskraft, omskolning osv. Detta
måste också uppmärksammas i god tid.

Enligt min mening hade det varit befogat
att, sedan det blev klart att sexstatsunionen
skulle bli verklighet, uppmärksamma
alla dess spörsmål och inrikta
sig på de åtgärder en sådan utveckling
skulle komma att kräva. En
god lösning hade varit en utredning med
företrädare för både skilda politiska
meningsriktningar och intressen och
näringslivets organisationer av skilda
slag. När nu planerna på ett frihan -

Tisdagen den 20 oktober 1959

Nr 23

delsområde för de sju avancerat så långt
framstår en sådan åtgärd som nödvändig.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd att lämna en
redogörelse för det aktuella förhandlingsläget
i fråga om sjustatsmarknaden
och för den allmänna innebörden i det
avtal som planeras för denna marknad?

2. År statsrådet beredd att likaledes
lämna en redogörelse för sin bedömning
av möjligheterna att framgent etablera
en överenskommelse om en friare
handel mellan sjustatsmarknaden, sexstatsunionen
och övriga OEEC-länder?

3. Ämnar statsrådet medverka till att
en allsidigt sammansatt utredning snarast
tillsättes med uppgift att dels
skyndsamt utreda de övergångs- och
anpassningssvårigheter, som kan väntas
inom näringslivet och på arbetsmarknaden
vid etablerande av en friare europeisk
handel, dels föreslå åtgärder som
underlättar det svenska näringslivets
anpassning härtill?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 16 oktober 1959.

Sedan kanslisten Pär Kettis i skrivelse
den 26 augusti 1959 anhållit om entledigande
från sin befattning beslöto
herrar deputerade dels bevilja Kettis
begärt entledigande, dels till kanslist
hos kammaren antaga jur. kand. Bertil
Björnsson.

In fidem

Sune K. Johansson

S 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 20 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Svar på fråga ang. den mindre företagsamhetens
möjligheter att erhålla långfristiga
krediter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talmani Herr Eliasson i Sund2
— Andra kammarens

born har frågat om jag avser att vidtaga
åtgärder för att förbättra den mindre
företagsamhetens möjligheter att genom
obligationslån eller på annat sätt erhålla
långfristiga krediter.

Med anledning härav vill jag först erinra
om att staten sedan lång tid tillbaka
lämnar kreditstöd till småindustri
och hantverk. Statsmedel ställs till företagarföreningarnas
förfogande för ut -

protokoll 1959. Nr 23

Nr 23

Tisdagen den 20 oktober 1959

Svar på fråga ang. den mindre företagsamhetens möjligheter att erhålla långfristiga
krediter

låning, och statlig garanti kan beviljas
för lån som upptas i banker och andra
kreditinrättningar. Denna statliga stödverksamhet,
som även innefattar andra
stödformer, har varit föremål för översyn
av särskild utredningsman, vars
nyligen avgivna förslag nu behandlas i
handelsdepartementet. Resultatet härav
torde komma att redovisas för riksdagen
nästa år.

Det nu nämnda kreditstödet har en
betydande omfattning. Såvitt kan bedömas
kan vissa förbättringar göras redan
inom den nuvarande ramen. Härjämte
kan erinras om att överläggningar pågår
om åtgärder för att utvidga den
låneverksamhet, som bedrives av Aktiebolaget
Industrikredit. Framhållas må
i detta sammanhang även den möjlighet
att utnyttja medel inom allmänna pensionsfonden
för långfristig kreditgivning,
som enligt beslut av årets riksdag
i framtiden kommer att stå till buds
för vissa kreditinrättningar. Enligt min
mening finns inte nu anledning vidta
ytterligare åtgärder från statens sida
i det syfte herr Eliasson avser.

Härefter anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep''):

Herr talman! Jag ber först att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret.

Den mindre företagsamheten har, såsom
alla vet, i mycket ringa mån möjligheter
att få långfristiga krediter.
För jordbrukets del finns hypoteksinstitut,
men därvidlag har ju riksbanken
begränsat möjligheterna till utlåning,
och för den mindre företagsamheten i
övrigt är också möjligheterna att få
långfristiga krediter mycket små. Genom
att den mindre företagsamheten
nu är i så hög grad hänvisad till kortfristiga
krediter blir också dessa företagare
starkt beroende av förändringar
i kredittillgången och ränteläget. Där -

till kommer något som i detta sammanhang
är mycket väsentligt, nämligen
att kortare krediter innebär att vederbörande
får betala höga räntekostnader.

Mot denna bakgrund framstår det
som angeläget att man genom obligationslån
eller på annat sätt ger den
mindre företagsamheten möjlighet att
i större utsträckning erhålla långfristiga
krediter. Detta är så mycket mer
motiverat i ett läge då företagen har
stort behov av att hävda sig i den internationella
konkurrensen. Inte minst
gäller det med hänsyn till den konkurrens
som förestår inom sjustatsmarknaden.

Från centerpartiets sida har detta
problem tagits upp i olika sammanhang
här i riksdagen, bl. a. vid fjolårets
riksdag. Den gången gjorde bankoutskottet
det uttalandet att frågan
borde övervägas av den utredning för
översyn av kreditgivningen till hantverk
och småindustri som då var tillsatt.
Riksdagen underströk detta genom
att på utskottets förslag skriva till
Kungl. Maj :t och begära utredningen.
Sådana direktiv utfärdades också senare
av regeringen, men, herr statsråd,
utredningen har trots detta inte
tagit upp frågan, och den är alltså fortfarande
olöst.

På senare tid har ju från vissa affärsbankers
sida förts fram frågan om att
skapa ett särskilt kreditinstitut för att
öka möjligheterna till långfristig kreditgivning
åt mindre företagare. Enligt
uppgift i pressen har sedermera tanken
kommit upp att affärsbankerna skulle
medverka till utvidgning av AB Industrikredits
lånemöjligheter för detta
ändamål. Såsom handelsministern här
meddelat pågår förhandlingar därom.

Det är i denna situation som jag har
framställt min fråga till handelsministern,
men jag kan inte ens om jag anstränger
*iig finna att svaret är särskilt
positivt — det beror emellertid
delvis på hur man skall tolka sista me -

Tisdagen den 20 oktober 1959 Nr 23

Svar på fråga ang. den mindre företagsamhetens möjligheter att erhålla långfristiga
krediter

ningen i svaret. Det lämnas först en
hänvisning till företagarföreningarnas
kreditgivning, men denna avser ju inte
långfristig kreditgivning. Yad vidare
pensionsfonden beträffar är det riktigt
att man får medel tillgängliga för utlåning,
bl. a. genom obligationslån.
Men, herr statsråd, pensionskommittén
ansåg ju att frågan om hypoteksinstitut
för den mindre företagsamheten
borde utredas och denna utredning har
inte tillsatts, än mindre slutfört något
arbete. Statsrådet slutar sedan med att
tala om de överläggningar som pågår
angående utvidgning av AB Industrikredits
långivning. Ja, det är till
detta som man nu får knyta förhoppningarna
om ett resultat. Därefter säger
emellertid statsrådet i sista meningen
av interpellationssvaret: »Enligt min
mening finns inte nu anledning vidta
ytterligare åtgärder från statens sida
i det syfte herr Eliasson avser.»

Jag är överraskad över detta svar.
Jag hade trott att vi kunde förvänta,
att statsrådet skulle finna det angeläget
att söka påskynda dessa överläggningar,
och att proposition skulle komma
redan till höstriksdagen. Jag hoppas,
att jag här har tolkat svaret alltför negativt,
och jag vore tacksam att få veta,
om detta statsrådets svar innebär, att
vi inte kan förvänta proposition till
höstriksdagen, vilket jag tycker skulle
vara utomordentligt angeläget.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill på dessa frågor
av herr Eliasson svara klart, att någon
proposition till höstriksdagen inte är
att förvänta. För det första är den utredning,
som nyligen avslutats, ännu
inte slutbehandlad; om jag är riktigt
underrättad har inte ens alla remisser
ännu inkommit i detta ärende. För
det andra är det rimligt, att de förhandlingar
som pågår om en ändring

och utvidgning av Aktiebolaget Industrikredits
verksamhet på detta område
också avvaktas. För det tredje
får man — som jag även antytt i mitt
svar på frågan — se vilka möjligheter
som kommer att öppnas genom den
allmänna pensionsfonden.

Jag vill understryka, att stödet åt
de mindre företagen med statens medverkan
i hög grad har utökats under
senare år. Det är inte herr Eliasson
obekant, att det är helt andra belopp
som nu ställs till företagarföreningarnas
förfogande till utlåning än fallet var
för bara några år sedan och inte heller
att ramen för keditgarantier i hög grad
har vidgats. Herr Eliasson gör gällande,
att dessa stödformer närmast tar sikte
på att hjälpa företagen till kortare krediter.
Det är en sanning med stor modifikation.
Vad företagarföreningarnas
utlåningsverksamhet beträffar finns det
fall, där sådana lån utsträckts för längre
tid än tio år, även om tioårsperioden
är den vanliga. Vad angår garantierna,
som sedan kan användas som säkerhet
för banklån, har i varje fall lånetider
på upp till 18 å 20 år förekommit, och
det kan inte betraktas som korta krediter.

Alla dessa omständigheter, herr talman,
gör att den slutsats jag kommer
till, nämligen att det inte nu finns anledning
att vidta ytterligare åtgärder i
detta syfte, är ganska starkt sakligt
grundad.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill för att det inte
skall vara något missförstånd på den
punkten framhålla, att jag är väl medveten
om att de ökade kreditmöjligheter
för den mindre företagsamheten,
som kan erbjudas nu och har erbjudits
genom företagarföreningarna, självfallet
är av stor betydelse. Om jag
inte misstar mig är den genomsnittliga
länetiden 8 år, och man kan inte ru -

Nr 23

Tisdagen den 20 oktober 1959

Interpellation ang. förenkling av vissa statsbidragsrekvisitioner

brieera det som någon särskilt långfristig
kreditgivning.

Beträffande huvudfrågan måste jag
allvarligt beklaga, att det, när vi nu
befinner oss i oktober månad, inte skall
vara möjligt att påskynda dessa överläggningar
angående utvidgning av Aktiebolaget
Industrikredits långivning,
så att proposition skulle kunna föreläggas
höstriksdagen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Under förutsättning att intet oförutsett
inträffar kommer nästa plenum att
äga rum först onsdagen den 28 oktober
kl. 10.00.

§ 3

Föredrogs den av herr Pettersson i
Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
i anledning
av det planerade nedläggandet av Falkenberg—Limmareds
järnväg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Antonsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående förhandlingsläget i
fråga om sjustatsmarknaden, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Interpellation ang. förenkling av vissa
statsbidragsrekvisitioner

Herr BENGTSSON i Varberg (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Den omläggning av
statsbidragsgivningen till primärkom -

munernas driftutgifter, som beslöts av
1957 års riksdag och som trädde i kraft
den 1 juli 1958, hälsades med tillfredsställelse
ute i kommunerna. Man hoppades
att reformen, som ju innebar att
inte mindre än 27 speciella driftbidrag
ersattes av blott två, skulle medföra en
välkommen rationalisering och förenkling
av det svåröverskådliga och
förvaltningsmässigt ganska tungrodda
statsbidragssystemet. Av de 27 bidragen
hörde inte mindre än 25 hemma under
åttonde huvudtiteln. Det var alltså
främst på skolans område man skulle
få glädje av reformen. Bidragen till
kommunernas avlöningskostnader inom
folkskoleväsendet sammanfördes till
ett enhetligt bidrag, lärarlönebidraget,
medan vissa bidrag avseende högre
kommunala skolor sammanfördes till ett
s. k. högre skolbidrag.

Förväntningarna om ett enklare statsbidragssystem
grundade sig emellertid
inte bara på det faktum att man fick
väsentligt färre bidrag att rekvirera
och administrera. De baserade sig
främst på de uttalanden om en mindre
rigorös detaljkontroll och därmed ett
radikalt förenklat rekvisitionsförfarande,
som gjordes i förarbetena till statsbidragsreformen,
både i allmänna statsbidragsutredningens
betänkande och i
Kungl. Maj:ts proposition nr 112/1957.
Bidragsberäkningen skulle i fortsättningen
ske genom en relativt långt driven
schablonisering. De tidigare statsbidragsförfattningarnas
detaljerade villkorsföreskrifter
betecknades i propositionen
som »en onödig och föga rationell
detaljreglering» som lett till »ett
mycket betungande administrativt arbete
icke bara för de statliga utan även
för de kommunala myndigheterna». Den
statliga kontrollen skulle genom den
nya bidragskonstruktionen bli väsentligt
inskränkt, och själva rekvisitionsmaterialet
skulle i enlighet med vad
statsbidragsutredningen föreslagit i
stort sett begränsas till uppgifter om
antalet lärartjänster och löneklassplace -

Tisdagen den 20 oktober 1959

Nr 23

Interpellation ang. förenkling av vissa statsbidragsrekvisitioner

ringar samt antalet vecko- eller undervisningstimmar
för e. o. övningslärare
och timlärare. Ytterligare granskning
från myndigheternas sida — frånsett
den kontroll som finge anses ligga i att
den regionala skolmyndigheten måste
antagas äga kännedom om de faktiska
skolförhållandena på verksamhetsfältet
— borde inte ske i samband med
statsbidragsrekvisitionen, betonade föredragande
departementschefen, som
icke anslöt sig till riksräkenskapsverkets
uppfattning att skoldistrikten i sina
rekvisitioner skulle vara tvungna att
lämpa en rad specificerade uppgifter
utöver vad statsbidragsutredningen
tänkt sig. I propositionen anfördes ett
flertal synpunkter till stöd för den begränsade
statliga kontrollens tillräcklighet.
Reformen byggde uttryckligen på
ett ökat förtroende för kommunerna
och för den insats som görs av kommunernas
egna revisorer. Riksdagsbeslutet
om det förenklade rekvisitionsförfarandet
utgick från att den av statsbidragsutredningen
och föredragande
departementschefen förordade minskningen
i den statliga kontrollen och
granskningen verkligen skulle genomföras
i den utsträckning som antytts
i förarbetena till reformen.

Hur har det nu i realiteten gått med
den tillämnade förenklingen i samband
med statsbidragsrekvisitionerna? Svaret
är att kommunernas och skolledarnas
erfarenheter, sedan de nu i höst för
första gången rekvirerat bidrag enligt
den nya ordningen, måste betecknas som
nedslående. Från skolstyrelser och rektorer
har med rätta gjorts kritiska invändningar
mot det sätt på vilket reformen,
vars kännetecken dock skulle
vara själva förenklingen, har kommit
alt tillämpas i praktiken. Kritiken gäller
inte den rekvisitionsblankett som
skolöverstyrelsen fastställt. Den synes
i stort sett återge statsbidragsreformens
grundtankar; i varje fall föranleder den
inte från kommunalt håll några allvarligare
erinringar. Kritiken riktar sig

i stället mot att mer än hälften av
länsskolnämnderna utöver den fastställda
rekvisitionsblanketten infordrar
ett stort antal uppgifter från kommunerna.
Det rör sig om ganska invecklade
och mycket detaljerade formulär av
sinsemellan något olika utseende, där
kommunerna nödgas lämna specificerade
uppgifter bl. a. om varje enskild lärares
tjänstgöring uppdelad på klasser,
ämnen och veckotimmar samt om veckotimmarnas
fördelning klass för klass
i ämne för ämne. De kommunala skolförvaltningar
som från vederbörande
länsskolnämnd mottager dylika formulär
åläggs genom dessa vid sidan av
rekvisitionsblanketten infordrade uppgifter
ett så betydande administrativt
merarbete, att man allvarligt måste fråga
sig om någon förenkling av rekvisitionsförfarandet
verkligen har uppnåtts
för dem. I varje fall synes systemet föga
stämma överens med statsbidragsreformens
radikala förenklingssyfte. Det orsakar
en irritation och besvikelse bland
skolstyrelser och skolchefer, som inte
behövt uppstå, om statsmakternas intentioner
beträffande rekvisitionsförfarandet
fullföljts i praxis.

Det bör tilläggas, att enligt uppgift
sju länsskolnämnder nöjer sig med de
i rekvisitionsblanketten lämnade uppgifterna
och att fyra nämnder endast
infordrar vissa smärre kompletterande
uppgifter. Detta synes ge stöd för uppfattningen
att de detaljerade och arbetskrävande
extrablanketter, som övriga
13 länsskolnämnder skickar ut,
inte kan anses som oumbärliga för att
nämnderna skall kunna utöva den
granskning som åligger dem.

Med anledning av vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor: Har

statsrådet uppmärksammat, att
beslutet om den förenklade statsbidragsgivningen
vad avser rekvisitionsförfarandet
tillämpas på ett siitt som

Nr 23

Tisdagen den 20 oktober 1959

Interpellation ang. övervakningen av till förvaring eller internering dömda personer
— Interpellation i anledning av överföringen av vissa utgifter från staten till
kommunerna

synes förfela ett av reformens huvudsyften,
nämligen att begränsa den statliga
granskningen och att undvika en
onödig detaljkontroll för att därmed
förenkla kommunernas tidigare betungande
arbete med bidragsrekvisitionerna? Är

statsrådet i så fall beredd att vidtaga
sådana åtgärder, att det inte onödigtvis
åläggs kommunerna att lämna
de specificerade detaljuppgifter, som
flertalet länsskolnämnder nu kräver,
uppgifter vilkas slopande eller begränsning
torde vara ett villkor för att den
åsyftade förenklingen i rekvisitionsförfarandet
skall bli en realitet för de
kommunala skolförvaltningarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. övervakningen av till

förvaring eller internering dömda
personer

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! I ett öppet brev till
justitieministern den 5 september i år
liar stadsfiskal Thorson i Katrineholm
fäst uppmärksamheten på ett uppseendeväckande
förhållande vid Sjöboda fångvårdskoloni
i Stora Malm. En intern,
som ådömts ett långvarigt interneringsstraff
för bl. a. våldtäkt, har kunnat
lämna kolonien och begå en rad inbrottsstölder
på olika platser. Enligt uppgift
har han även uppträtt sedlighetssårande
mot några flickor på ett barnhem. Avvikandet
har skett såväl nattetid som
på dagen.

Det inträffade har väckt allmän förvåning
och man kan som stadsfiskal
Thorson fråga sig, om ett intagande på
en fångvårdsanstalt eller fångvårdskoloni
verkligen innebär någon garanti
för »att vederbörande icke på lediga

stunder med stor framgång kan fortsätta
sin brottsliga verksamhet även
under den tid då han avtjänar sitt
straff för förut begångna brott».

Som stadsfiskal Thorson framhåller
i skrivelsen, är det mycket vanligt att
intagna avviker från anstalterna. »Landets
olika polismyndigheter har ju sedan
lång tid tillbaka haft anledning
göra det sorgliga konstaterandet att de
flesta personer, som efterlyses i polisunderrättelser
och dylika efterspaningsorgan,
är personer som avvikit från
fångvårdsanstalter eller som underlåtit
att återkomma efter permission.»

Under åberopande av det anförda får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få ställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för de föreskrifter,
som gäller beträffande vårdform och
övervakning av till förvaring eller internering
dömda personer?

2. Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att åstadkomma en
effektivare övervakning av sådana personer? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation i anledning av överföringen
av vissa utgifter från staten till
kommunerna

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som anförde:

Herr talman! Årets statbehandling i
primärkommuner och landsting visar
att kommunalförvaltningarna kommit i
en ekonomisk situation som innebär allvarliga
vådor. Statsmakternas metod att
övervältra mer och mer av statens utgifter
på kommuner och landsting har
tvingat flertalet kommunalförvaltningar
att höja skatten samt i många fall också

Tisdagen den 20 oktober 1959 Nr 23

Interpellation i anledning av överföringen av vissa utgifter från staten till kom
munerna

att upptaga lån och ta betydande belopp
i anspråk ur fonderna. Denna tendens
har varit särskilt påtaglig sedan
statsmakterna börjat använda detta som
en utväg ur egna budgetbekymmer som
uppstått till följd av orimliga rustningskostnader
och en generös skattepolitik
gentemot bolag och rikt folk.

Exempel på denna politik anges i följande
avsnitt av ett PM som legat till
grund för årets statbehandling i Norrbottens
landsting.

»Från statens sida utvecklas stor aktivitet
i strävandena att lägga över utgifter
från staten till landsting och kommuner.
Så t. ex. var staten mycket snabb
att tillämpa det mellan landstingen
träffade utomlänsavtalets bestämmelser
på rikssjukhusen och de centraliserade
vårdområdena, som staten svarat för.
Detta ökade vårt landstings utgifter för
utomlänsvård — huvudsakligen vid
rikssjukhusen — från 30 000 år 1950
till cirka 1,4 miljoner kr. för i år.
Landstingets bidrag till den allmänna
sjukförsäkringen drar en årlig kostnad
av 360 000 kr. Reglerna för landstingets
bidrag till SPA-pensioneringen har ändrats,
så att de ökat från inte fullt
200 000 till närmare 600 000. Senaste
besluten gick ut på att i år ta bort bidragen
till den sociala hemhjälpen på
över 100 000 kr. liksom också ersättningen
för brännvinsmedel över 100 000.
Det senaste beslutet gäller överförandet
på landstinget av reumatikervårdkostnaden
vid pensionsstyrelsens anstalt i
Boden, vilket betyder ett överförande
från staten till landstinget av en utgift
på nära 900 000 kr. Även på flera andra
områden har denna utgiftsöverföringspolitik
satt spår i utgiftshöjningar för
landstinget.»

I primärkommunerna har svårigheterna
uppstått bl. a. därigenom att statsmakterna
icke själva tar de ekonomiska
konsekvenserna av sina beslut i skolfrågor
utan pålägger kommunerna ökade
bördor. Resultatet är att kommuner som

infört enhetsskola i många fall måste
satsa 60—70 procent av sina skatteinkomster
enbart för skoländamål.

Ett annat exempel är kostnaderna för
tilläggspensioner. När reformen härom
trädde i kraft utgjorde kommunernas
andel 33,5 procent av kostnaderna. Sex
år senare hade kommunernas andel
ökat till 55,2 procent.

Så förhåller det sig också med en
mängd andra uppgifter för vilka staten
och kommunerna gemensamt svarar
för kostnaderna.

Skattepolitiskt innebär detta ett klart
avsteg från den princip som lades till
grund för 1947 års skattereform, nämligen
riksdagens utfästelse att verka för
sådana åtgärder att den samlade skattebördan
förskjutes i riktning mot de
stora inkomsterna och förmögenheterna.
Genom övervältringen från staten
till kommuner och landsting utvecklas
skattepolitiken i en antidemokratisk
riktning.

När kommunerna i så hög grad ålägges
utgifter som de inte kan påverka
genom egna åtgärder, begränsas kommunernas
rörelsefrihet. Från landstingsmötena
i år finns en mängd exempel
på att mycket angelägna åtgärder
i fråga om sjukvård, skolutbildning
m. m. måste anstå därför att landstingsmötena
icke ansett sig rimligen kunna
pålägga skattebetalarna större bördor
än vad som måste ske även utan att
tillgodose dessa angelägna behov.

Med stor oro motser kommunerna nu
också vad som skall ske i fråga om de
statsanslag som hittills utgått med anledning
av ortsavdragsreformen. När
riksdagen motsatte sig det kommunistiska
förslaget om en generösare behandling
av kommunerna i detta hänseende,
skedde detta med motiveringen
att kommuner och landsting säkerligen
skulle kunna anpassa sig till ett försämrat
skatteunderlag utan att behöva tillgripa
skattehöjningar. Nu visar det sig
att riksdagen utgick från en helt grund -

24 Nr 23 Tisdagen den 20 oktober 1959

Interpellation i anledning av överföringen av vissa utgifter från staten till kommunerna
i

lös förutsättning bl. a. därför att statsmakterna
även efter detta beslut har
fortsatt att övervältra kostnader på
kommunerna. Trots detta förslår emellertid
regeringens s. k. besparingskommitté
att de omnämnda statsbidragen
skall avvecklas till och med i snabbare
takt än vad riksdagen bestämt. Jag förutsätter
att regeringen och riksdagsmajoriteten
icke tänker slå in på denna
väg. Men även ett fullföljande av
riksdagsbeslutet i denna fråga kommer
att ställa kommuner och landsting inför
mycket stora svårigheter.

Det torde vara en helt förhärskande
mening inom kommunalförsamlingarna
att de nuvarande ekonomiska relationerna
mellan staten och kommunerna
bör omprövas. Riktningsgivande därvidlag
bör vara att återge kommunerna
den lokala självbestämmanderätt, som
de i hög grad förlorat, samt åstadkomma
en rättvisare fördelning av skattebördorna
än vad nu är fallet.

Med anledning av vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta följande
fråga:

Avser statsrådet att vidtaga några åtgärder
— och i så fall vilka — för att
rätta till de orättvisor i skattehänseende
och de inskränkningar i den kommunala
självbestämmanderätten som
uppstått genom övervältringen av utgifter
från staten till kommunerna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 162, med förslag till förordning om
allmän varuskatt, m. m.,

nr 166, ang. godkännande av 1959 års
internationella veteavtal, och

nr 167, med förslag till lag om förlängning
av tiden för vissa servitut.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Herr AGERBERG (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 162
måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från det propositionen kom kammaren
till handa.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen den 20
och den 21 oktober 1959 för att kunna
deltaga i transportministerkonferensen
i Paris den 20 i samma månad.

Stockholm den 19 oktober 1959

Gösta Skoglund

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.16.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM *•
908878