1959 ANDRA KAMMAREN Nr 22
ProtokollRiksdagens protokoll 1959:22
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1959 ANDRA KAMMAREN Nr 22
28 maj—23 juni
Debatter m. m.
Torsdagen den 28 maj fm.
Sid.
Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien...... 5
Bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet............ 10
Förberedelser för pensionsreformen............................ 14
Den ekonomiska politiken m.m., tillika svar på interpellation av herr
Hjalmarson ang. en redogörelse för det alternativa budgetförslag,
gällande år 1959/60, som utarbetats inom finansdepartementet.... 15
Torsdagen den 28 maj em.
Den ekonomiska politiken m. m. (Forts.)...................... 85
Fredagen den 29 maj
Barns tillträde till biografföreställningar........................ 131
Förbud mot innehav av vissa stiletter m. m., tillika svar på interpellation
av fru Svensson ang. åtgärder mot farliga leksaker ........ 132
Lördagen den 30 maj
Vårsessionens avslutning.................................... 142
Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 28 maj fm.
Statsutskottets memorial nr 132, ang. skyddsrum för universitetsbiblioteket
i Uppsala (gemensam omröstning).................... 5
— utlåtande nr 127, om bidrag till vetenskaplig verksamhet vid
vetenskapsakademien.................................... 5
— nr 128, ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet 10
1 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 22
2
Nr 22
Innehåll
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 129, ang. anslag till Statens tekniska forskningsråd
och till Tekniskt-vetenskaplig forskning m. m......... 14
— nr 130, ang. anslag till förberedelser för pensionsreformen...... 14
— nr 131, om avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
.......................................... 15
Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. avtal med Förbundsrepubliken
Tyskland för undvikande av dubbelbeskattning ........ 15
Bankoutskottets memorial nr 34, ang. särskilt lönetillägg åt hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän ...................... 15
— utlåtande nr 35, om pension till förste stenografen Albert Lundmans
änka, m. m....................................... 15
Torsdagen den 28 maj em.
Bankoutskottets utlåtande nr 39, om fortsatt giltighet av lagen angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, m. m., om återgång till
lågräntepolitik och om främjande av full sysselsättning........ 85
Statsutskottets utlåtande nr 134, om avskrivning av nya kapitalinvesteringar.
........................................... 123
— nr 136, ang. komplettering av riksstatsförslaget m. m......... 123
Bevillningsutskottets betänkande nr 54, ang. ändrad lydelse av 10 §
2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, m. m........... 124
— nr 50, ang. beräkning av bevillningarna, m. m............... 127
Fredagen den 29 maj
Statsutskottets memorial nr 138, om anslag till Uppsala universitet:
Avlöningar (gemensam omröstning)........................ 130
— nr 139, rörande de teologiska fakulteternas forsknings- och undervisningsresurser.
..................................... 130
Jordbruksutskottets memorial nr 34, ang. statlig kreditgaranti för lån
till rationalisering av trädgårdsföretag oavsett storleksordning . . 130
Bankoutskottets utlåtande nr 37, ang. Nordiska rådets svenska delegations
ställning och arbetsformer............................ 130
— nr 38, ang. utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m................................................. 130
— memorial nr 40, ang. uppskov med vissa ärenden ............ 130
— utlåtande nr 41, ang. tjänstemännens vid riksdagens verk löner
m. m................................................. 130
— nr 42, ang. pensionsreglering vid riksdagens verk.............. 130
Andra lagutskottets utlåtande nr 39, ang. förordning med särskilda
bestämmelser om biografföreställningar m. m................. 131
-— memorial nr 40, ang. uppskov med vissa ärenden ............ 132
■—• utlåtande nr 41, om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. 132
Tredje lagutskottets memorial nr 21, ang. uppskov med vissa ärenden 139
Bevillningsutskottets betänkande nr 52, om slopande av beskattningen
av familjebidrag till värnpliktiga.......................... 139
Innehåll
Nr 22
3
Sid.
Statsutskottets memorial nr 133, ang. uppskov med vissa ärenden.... 139
— nr 135, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59 139
Bevillningsutskottets memorial nr 53, ang. uppskov med vissa ärenden 139
Lördagen den 30 maj
Statsutskottets memorial nr 138, ang. anslag till Uppsala universitet:
Avlöningar (gemensam omröstning)........................ 140
— nr 137, ang. statsregleringen.............................. 141
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
5
Torsdagen den 28 maj
Kl. 10.30
§ 1
Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 132
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till motionerna 1:128 och 11:165, besluta,
att ett speciellt skyddsrum skall
inrättas för universitetsbibliotekets i
Uppsala oersättligaste samlingar i huvudsaklig
överensstämmelse med av
byggnadsstyrelsen framlagt förslag,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att motionerna
I: 128 och II: 165 icke må av
riksdagen bifallas.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 113 Ja och 111 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 93 Ja och 49 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller ........ 113 Ja och 111 Nej,
sammanräkningen
visade ...... 206 Ja och 160 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.
§ 2
Justerades protokollet för den 22 innevarande
maj.
§ 3
Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets memorial nr 133 och 135
samt bevillningsutskottets memorial
nr 53.
§ 4
Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid
vetenskapsakademien
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1959/60 till Bidrag
till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien
jämte i ämnet väckta
motioner.
Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 49,
s. 75—85 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 3 januari 1959) föreslagit riksdagen
att till detta ändamål för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fem motioner.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 131) och den andra
inom andra kammaren av fru Kristensson
och herr Edlund (II: 164), hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
förslaget om ett anslag till Bidrag till
vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien
för budgetåret 1959/60 av
500 000 kronor.
I en inom andra kammaren av herr
e
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid
Hamrin m. fl. väckt motion (II: 38)
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att avslå Kungl. Maj :ts förslag
att till Bidrag till vetenskaplig verksamhet
vid vetenskapsakademien för budgetåret
1959/00 anvisa ett anslag av
500 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:131 och 11:104, 1:250 och 11:310,
sistnämnda två motioner såvitt nu vore
i fråga, ävensom II: 38, till Bidrag till
vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien
för budgetåret 1959/00 anvisa
ett förslagsanslag av 500 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Edström,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården, fröken
Karlsson, fröken Vinge och herr Helén,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:131 och 11:104 samt 11:38 ävensom
med avslag å motionerna 1:250 och
II: 310, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till vetenskaplig
verksamhet vid vetenskapsakademien
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 02 400 kronor.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Beträffande anslaget till
denna vetenskapliga verksamhet har statens
sakrevision redovisat, att vetenskapsakademiens
reservfond vuxit från
1 470 000 kronor år 1952 till 3 210 000
kronor år 1957. Denna ökning utgöres
huvudsakligen av s. k. almanacksmedel.
Med hänsyn till fondens stora ökning
har vi reservanter — sakrevisionen har
för sin del också varit inne på samma
tankegång — bland annat med hänvisning
till det budgetära läget ansett att
möjligheter finns att för kommande bud
-
vetenskapsakademien
getår ta fonden i anspråk för understödjande
av den vetenskapliga verksamhet
det här gäller, varför något statsbidrag
ej skulle behöva utgå under nästa budjetår.
Detta är anledningen till den reservation
av herr Boman m. fl. som fogats till
detta utlåtande, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till densamma.
Fröken Vinge (fp) instämde häri.
Fröken OLSSON (s):
Herr talman! När det upptäcktes att
det fanns gott om pengar i denna fond
var det många som ville vara med och
göra av med dem. Det avlämnades en
del ganska märkliga motioner till årets
riksdag som gick ut på att man skulle
disponera dessa medel för ändamål,
som inte har ett spår att göra med syftet
med fonden. Reservanterna håller sig
emellertid så till vida till fondens område,
som de endast räknar med att
vetenskapsakademien skulle få använda
fondmedel för en del utgifter, som annars
skulle bestridas med direkta statsanslag.
I detta sammanhang måste vi komma
ihåg, att dessa almanackspengar har vetenskapsakademien
fått. Det är ett privilegium
som akademien länge haft och
som beviljas på viss tid. Frågan är därför
rent av, om riksdagen har rätt att
utan vidare ta ifrån akademien dessa
pengar; det är ju detta som nu föreslås.
Vetenskapsakademien har själv gått
med på att man skall få använda en del
av fondmedlen i år, och en överenskommelse
härom har träffats mellan departementet
och akademien. Men att gå så
långt som reservanterna föreslår och
nu på en gång ta över 400 000 kronor
ur fonden måste väl ändå vara ganska
oklokt. Det förhåller sig ju inte så, att
man därmed gör någon besparing. Man
sparar inte ett enda öre av utgifterna;
man bara tömmer en fond i ganska
hastig takt. Och när vi vet hur oerhört
stort behovet är just på detta område,
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
7
Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien
är det inte fråga om annat än att man
även i framtiden kommer att ha den allra
största användning för dessa pengar
för det avsedda ändamålet. I varje fall
bör det inte vidtas en sådan brådstörtad
åtgärd utan att man ens resonerat
med vetenskapsakademien om saken.
Vi inom utskottsmajoriteten menar,
att vad det gäller är den bästa användningen
av pengarna. De finns ju kvar
och försvinner inte. Om fonden fortsätter
att växa är det naturligtvis inte
fråga om annat än att en omdisposition
skall göras, ty det finns ju ingen
anledning att fonden skall vara större
än vad som verkligen behövs som en
reserv. Detta är ju vetenskapsakademien
själv med på. Därtill kommer, att
forskningsinstitutet för experimentell
fysik, som har det största bidraget, skall
omorganiseras och helt övertas av staten.
Därför behöver vi inte ha så bråttom
utan kan avvakta ett slutligt förslag
i ärendet och vetenskapsakademiens
dispositioner.
Fonden har visserligen växt tidigare,
men under förra året skedde en ganska
kraftig avtappning. En betydande reserv
kommer i alla fall att behövas. Dessutom
blir det anledning att ta upp hela frågan
till omprövning, när almanacksprivilegiet
utgår om man nu anser att vetenskapsakademien
genom almanackspengarna
fått för stor frihet.
Det finns alltså många skäl, herr talman,
för att vi skall lugna oss litet och
inte nu plötsligt ta ett sådant steg som
reservanterna föreslår. Därför ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr HAMRIN (fp):
Herr talman! Jag vill bara mycket
kortfattat be att få fästa uppmärksamheten
på att i detta utskottsutlåtande
behandlas en motion, som belyser vissa
anmärkningsvärda omständigheter i
samband med vetenskapsakademiens
verksamhet. Utskottet går nu för sin del
inte in på eu bedömning av denna
aspekt, och det må vara hänt. Men för
egen del kan jag inte underlåta att framhålla,
att jag tycker att anslagsfrågan
likväl i någon mån bör ses också i ljuset
av det sätt, på vilket vetenskapsakademien
brukar sina medel. Gör man
det, måste man ju ändå starkt reagera
mot att medel, som uppenbarligen är
avsedda att komma vetenskap och forskning
till godo, utnyttjas för, som jag ser
det, helt ovidkommande syften -—■ för
syften som är eller i varje fall borde
vara vetenskapsakademien främmande.
Jag syftar här självfallet på inkomsterna
av det s. k. almanacksprivilegiet,
varom redan något talats, och i kraft av
vilka inkomster vetenskapsakademien
åt sig skapat en förmögenlietsställning,
som ju måste sägas vara ganska unik.
Detta i sin tur medför, att det här uppenbarligen
finns tillfälle för statskassan
att göra en avsevärd besparing.
Det är beklagligt, herr talman, att
någon del av dessa inkomster har disponerats
för en krigskassa, som akademien
ansett sig böra upprätta för att
kunna driva sin beryktade aktion mot
en framstående svensk vetenskapsman.
Jag har velat inlägga denna — säg gärna
— protest, därför att jag anser, att
den hör med till handläggningen av
detta ärende. Utan att på något sätt provocera
ecklesiastikministern skulle jag
ändå till sist vilja göra den reflexionen,
att jag i alla fall ifrågasätter, om landets
kulturminister verkligen kan vilja
ge sin sanktion åt ett förfaringssätt sådant
som det här påtalade.
Herr talman! Jag har i övrigt bara
att ge min anslutning till reseervationen.
Herr WACHTMEISTER (h):
Herr talman! Jag vill bara fästa reservanternas
uppmärksamhet på att i
deras reservation det har blivit ett —
som jag förmoder — rent skrivfel. Det
står där att de vill ha pengar, 62 400
kronor, till avlöningskostnader för två
statliga befattningar vid forskningsin
-
8
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien
stitutet för experimentell fysik. Men det
är inte meningen. Det vill man inte ha.
Det är fråga om en laborator vid detta
forskningsinstitut och om en laborator
— herr Sandberg — som är föreståndare
för Abisko naturvetenskapliga station.
Fattas beslut i enlighet med reservationen,
avsätter man alltså laborator
Sandberg och tillskapar en ny befattning,
som inte finns omnämnd i propositionen.
Jag yrkar därför att reservationen
måtte ändras så, att den får följande
utformning: »Enligt utskottets mening
...... två statliga befattningar, en vid
forskningsinstitutet för experimentell
fysik och en vid Abisko naturvetenskapliga
station. Såsom bidrag ......
62 400 kronor.» Då håller reservationen,
om den skulle bifallas.
För min personliga del tycker jag,
att reservationen är en ganska tråkig
historia. Jag förstår väl att man måste
spara, men vad innebär förslaget i detta
fall? Jo, det innebär att vi lägger i varje
fall en del av dessa 437 000 kronor, varmed
anslaget skulle minskas, på statens
naturvetenskapliga forskningsråd.
Hur mycket som kommer på reservfonden
och hur mycket som kommer på rådet,
får vi inte veta något om. Statens
naturvetenskapliga forskningsråd är
emellertid inte överhopat med pengar.
Det hela innebär bara att vi får skära
ned andra kanske mycket viktiga forskningsbidrag.
Jag kommer inte att rösta för propositionen,
inte heller för reservationen,
vilken utformning den än får, utan kommer
att lägga ned min röst i denna
fråga.
Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Det är, som den siste
ärade talaren här anmärkte, riktigt att
i reservationen inte redovisas, att en
del av anslagsposten på 62 400 kronor
avser en tjänst vid den naturvetenskapliga
stationen uppe vid Abisko. Så till
vida har herr Wachtmeister rätt. Men
det förändrar ingenting i reservationens
förslag om anslaget som sådant.
Det är naturligtvis riktigt som herr
Wachtmeister och även fröken Olsson
sade, att det finns ett oerhört stort behov
av pengar just till forskningsändamål,
men det är också, fröken Olsson,
ett oerhört stort behov av pengar
till statskassan. Eftersom denna
fond dock under en femårsperiod har
vuxit till det dubbla, har vi reservanter
ansett att det — åtminstone för
ett år — finns möjlighet att spara något
på det statliga anslaget. Det är därför
som vi har tillåtit oss att i viss del
yrka avslag på Kungl. Maj:ts förslag om
pengar till denna vetenskapsakademiens
forskning.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Herr Hamrin uttalade
en alldeles riktig förmodan, nämligen
att jag inte kommer att låta mig provoceras
till att i dag ta upp vetenskapsakademiens
behandling av ett visst ärende.
Jag reagerar snarare mot att herr
Hamrin gör det. Här gäller det ju att
bedöma vetenskapsakademien som en
vetenskaplig institution, och då är det
intet tvivel underkastat att det är fråga
om en sammanslutning i toppklass. Det
bör i denna diskussion ändå klart sägas
ifrån —- och jag vill gärna göra det —
att vetenskapsakademiens insatser på
det vetenskapliga fältet är oerhört betydande.
Beträffande själva anslagsfrågan vill
jag bara framhålla vad som står i propositionen,
nämligen att redan 1946 års
riksdag på förslag av dåvarande ecklesiastikministern,
nuvarande statsministern
Erlander, förklarade att man förutsatte
att staten för en icke tidsbegränsad
framtid skulle komma att ekonomiskt
stödja ifrågavarande forskningsanstalt,
nämligen den Siegbahnska
institutionen för experimentell fysik.
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
9
Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien
Om detta löfte skulle tas tillbaka, betyder
det att akademien i och för sig inte
har några ekonomiska förpliktelser mot
institutet för experimentell fysik. Man
kan när som helst göra sådana omdispositioner,
att staten blir tvungen att helt
överta Nobelinstitutet på samma sätt
som har skett med andra s. k. nobelinstitut,
nu senast det Tlieorellska. Därför
är det, som herr Wachtmeister nyss
sade från denna plats, nästan en lek
med ord att säga att man här skulle
kunna beröva vetenskapsakademien
några anslag genom att dra in anslaget
till forskningsinstitutet för experimentell
fysik.
Jag vill också, herr talman, säga att
det är riktigt att statsmakterna har ett
gott samarbete med vetenskapsakademien
när det gäller att kanalisera de
ekonomiska tillgångarna för forskningsändamål.
Det sades i går i första
kammaren att varje krona, som man
tror att man skall kunna beröva vetenskapsakademien,
berövar man i praktiken
andra grenar av svensk forskning
— det är hela resultatet av ett eventuellt
bifall till reservationen.
Herr HAMRIN (fp):
Herr talman! Till ecklesiastikministern
vill jag bara säga, att jag självfallet
inte ett ögonblick haft anledning att
ingå på någon diskussion av vetenskapsakademiens
allmänna verksamhet.
Vad jag gjort är helt enkelt, att jag belyst
vissa speciella förhållanden, som
jag funnit klart otillfredsställande, ingenting
annat.
Härmed vad överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3ro) bifall till det
av herr Wachtmeister under överläggningen
framställda yrkandet; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Wachtmeister begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Wachtmeister votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 127
antager det förslag, som innefattas i den
vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Wachtmeister under överläggningen
framställda yrkandet.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wachtmeister begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 52 ja och 42 nej, varjämte
129 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 127, röstar
Ja;
10
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 5
Bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom
skolväsendet
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. inom skolväsendet jämte i ämnet
väckta motioner.
Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under åttonde huvudtiteln, punkt
214, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom
skolväsendet för budgetåret 1959/60
beräkna ett förslagsanslag av 89 500 000
kronor, hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 82, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 6 mars
1959, föreslagit riksdagen att
a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i anslutning
till vad departementschefen
anfört medgiva, att bidrag av statsmedel
finge utgå till stiftelsen Maria husmodersskola
i Stockholm för anskaffande
av lokaler för undervisning
m. m.;
b) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 82 600 000 kronor;
c) till Bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 33 000 000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup m. fl. (1:29) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:31), i vilka hemställts, 1) att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte uttala att särskilda bestämmelser
utfärdades angående byggande av skolpaviljonger
i ökad utsträckning upp till
en total investeringsram av 30 miljoner
kronor budgetåret 1959/60; 2) att riksdagen
hemställde om sådan ändring i
Kungl. Maj:ts kungörelse 1957:318, att
bidragsunderlaget från den 1 januari
1960 beräknades med utgångspunkt i ett
grundbelopp av 900 kr. per kvadratmeter
nettogolvyta, varvid dock grundbeloppet
omräknades med hänsyn till
dels den förändring av byggnadskostnaderna
i allmänhet som inträtt under
tiden från den 1 januari 1956 till den
1 januari 1959, dels de särskilda olikheter
i fråga om byggnadskostnader som
funnes mellan skilda orter; samt 3) att
riksdagen likaledes i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärde skyndsam översyn
av övriga bestämmelser rörande statsbidrag
till byggnadsarbeten inom det
allmänna skolväsendet i syfte att anpassa
bestämmelserna med hänsyn till
förefintliga, i motionerna redovisade
möjligheter att förbilliga skolbyggandet
och så att även statsverkets utgifter
för bidragsgivningen sammanlagt kunde
minskas med 10 milj. kronor budgetåret
1960/61;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz m. fl. (I: 407) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund (11:499), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 82 måtte a) besluta att bidragsunderlagets
grundbelopp per kva
-
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
11
Bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet
dratmeter nettogolvyta, nu utgörande
900 kronor, skulle vara 750 kronor för
byggnadsföretag, beträffande vilket beslut
i bidragsfrågan fattades av statlig
myndighet efter utgången av juni månad
1959; b) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 78 800 000 kronor; c) till Bidrag till
byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
30 000 000 kronor;
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per-Olof Hanson (I: 413) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ståhl m. fl. (II: 506), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 måtte
1) uttala att riktpunkten för utrymmet
för det ur kostnadssynpunkt fördelaktiga
paviljongbyggandet inom det allmänna
skolväsendet under nästa budgetår
angåves till 30 milj. kronor; samt
2) hemställa att staten måtte, förslagsvis
genom statens nämnd för byggnadsforskning,
utlysa en tävling bland byggnadsföretag
och byggnadsmaterielfirmor
om en pedagogiskt fullvärdig men
kostnadsbesparande utformning av ett
antal olika alternativa typ-hus för skoländamål.
Utskottet hemställde
I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i anslutning till vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 6 mars
1959 anfört medgiva, att bidrag av statsmedel
finge utgå till stiftelsen Maria
husmodersskola i Stockholm för anskaffande
av lokaler för undervisning
in. m.;
II. att motionerna 1:29 och 11:31, i
vad de avsåge slopande av den nuvarande
anknytningen till byggnadskostnadsindex
på skolbyggnadsområdet,
samt motionerna 1:407 och 11:499, i
vad de avsåge bidragsunderlagets
grundbelopp, icke måtte av riksdagen
bifallas;
III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 407 och II: 499, såvitt
de avsåge medelsanvisningen,
a) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
82 600 000 kronor;
b) till Bidrag till byggnadsarbeten
m. in. vid yrkesskolor för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 33 000 000
kronor;
IV. att motionerna I: 29 och II: 31, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t
om översyn av vissa statsbidragsbestämmelser,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
V. att motionerna I: 29 och II: 31 samt
1:413 och 11:506, i vad de avsåge uttalande
från riksdagens sida beträffande
ett ökat paviljongbyggande, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
VI.
att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 413 och II: 506, i vad de
avsåge en tävling om utformningen av
ett antal olika alternativa typhus för
skoländamål, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört.
Reservationer hade avgivits
a) av herr Boman, Axel Johannes Andersson,
Edström och Ståhl, fröken
Vinge och herr Helén, vilka ansett att
utskottet i nedan angivna delar bort
hemställa
II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:29 och 11:31, i vad de
avsåge slopande av den nuvarande anknytningen
till hyggnadskostnadsindex
på skolbyggnadsområdet, samt med avslag
å motionerna 1:407 och 11:499,
i vad de avsåge bidragsunderlagets
grundbelopp, besluta, att bidragsunderlaget
från den 1 januari 1960 skulle
12
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet
beräknas med utgångspunkt från ett
grundbelopp av 900 kronor per kvadratmeter
nettogolvyta, varvid dock grundbeloppet
skulle omräknas med hänsyn
till dels den förändring av byggnadskostnaderna
i allmänhet som inträtt under
tiden 1 januari 1956—1 januari
1959, dels ock de särskilda olikheter i
fråga om byggnadskostnader som funnes
mellan skilda orter;
IV. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 29 och II: 31, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en skyndsam översyn av övriga
bestämmelser rörande statsbidrag
till byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet i syfte att anpassa bestämmelserna
med hänsyn till möjligheterna
att förbilliga skolbyggandet och för budgetåret
1960/61 minska statsverkets utgifter
för bidragsgivningen med sammanlagt
10 000 000 kronor;
V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 29 och II: 31 samt I: 413
och II: 506, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala att riktpunkten för utrymmet för
paviljongbyggandet inom det allmänna
skolväsendet under budgetåret 1959/60
angåves till 30 000 000 kronor;
b) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett att
utskottet i nedan angivna delar bort
hemställa
II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 407 och II: 499, i vad de
avsåge bidragsunderlagets grundbelopp,
samt med avslag å motionerna I: 29 och
II: 31, i vad de avsåge slopande av den
nuvarande anknytningen till byggnadskostnadsindex
på skolbyggnadsområdet,
besluta, att bidragsunderlagets grundbelopp
per kvadratmeter nettogolvyta, nu
utgörande 900 kronor, skulle bestämmas
till 750 kronor för byggnadsföretag,
beträffande vilket beslut i bidragsfrågan
fattades av statlig myndighet
efter utgången av juni månad 1959;
III. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 407 och II: 499, såvitt
de avsåge medelsanvisningen,
a) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
78 800 000 kronor;
b) till Bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 30 000 000
kronor.
Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:
Fröken KARLSSON (h):
Herr talman! Jag vill gärna göra kammaren
den glädjen att på denna solskensdag
spara så mycket tid som möjligt.
Då jag dessutom inte har utsikt att
vinna hundraprocentig anslutning till
reservationen b) vid statsutskottets utlåtande
nr 128, skall jag kort och gott
be att få yrka bifall till denna.
Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! Eftersom fröken Karlsson
här fattade sig så kort och endast
yrkade bifall till reservationen, har jag
ingen anledning att i något längre anförande
framlägga utskottets synpunkter,
utan jag ber att med dessa ord få
hemställa om bifall till utskottets förslag.
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! Det är en mycket stor
fråga det här gäller, men arbetsläget i
riksdagen gör att någon debatt knappast
kan tas upp nu. Jag vill bara understryka,
att vi i statsutskottet varit
eniga om att rationaliseringsåtgärder
måste vidtas för att förbilliga skolbyggandet.
Mot denna bakgrund yrkar jag bifall
till reservation a) av herr Boman m. fl.
Överläggningen var härmed slutad.
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
13
Bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet
Mom. I
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. II
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Boman m. fl.
avgivna reservationen i motsvarande
del; samt 3:o) bifall i samma del till den
reservation, som avgivits av herr Kaijser
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Karlsson
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening för
sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock fröken Karlsson votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. II i statsutskottets utlåtande
nr 128 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
avgivna reservationen a), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen b) av herr Kaijser
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 46 ja och 49 nej,
varjämte 126 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II i
utskottets utlåtande nr 128, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen b) av herr Kaijser m. fl. i
motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns
flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.
Mom. III
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen b) i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Mom. IV
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen a) i denna del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Mom. V
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall i motsvarande del
till reservationen a); och fann herr tal
-
14
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Förberedelser för pensionsreformen
mannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Helén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. V i
utskottets utlåtande nr 128, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen a) av herr Boman m. fl.
i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
137 ja och 56 nej, varjämte 23 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. VI
Utskottets hemställan bifölls.
§ 6
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till Statens tekniska
forskningsråd och till Tekniskt-vetenskaplig
forskning m. m.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 7
Förberedelser för pensionsreformen
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1959/60 till
Förberedelser för pensionsreformen
jämte i ämnet väckta motioner.
Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade
Herr HANSSON i Skegrie (ep):
Herr talman! Jag har i utskottet biträtt
detta förslag men har fogat en
blank reservation till utlåtandet. Det är
i anledning härav jag nu har begärt
ordet.
Vi har ifrån centerpartiet i en motion
yrkat avslag på detta anslag. Det
skedde emellertid vid riksdagens början,
innan pensionsfrågan hade aktualiserats
i form av en proposition. Centerpartiet
har ju konsekvent motsatt
sig genomförandet av det förslag till
lösning av pensionsfrågan som nu har
upphöjts till lag. Vi kommer, som jag
förut sagt i pensionsdebatten, att vidhålla
vår mening, att den frivilliglinje
som vi företrätt i stället borde ha genomförts.
Det kan därför måhända synas
som om konsekvensen bjöde, att vi
nu också skulle vidhålla avslagsyrkandet
på detta anslag till pensionsreformens
genomförande. Det torde väl emellertid
höra till god demokratisk ordning,
att man, så länge inte tillräckligt
röstunderlag finns för genomförandet
av den egna åsikten, får finna sig i ett
majoritetsbeslut, även om detta vilar på
en så bräcklig grund som beslutet om
tilläggspensionen gör. Ett avslagsyrkande
nu på detta anslag skulle därför få
karaktären av en demonstration, och
med hänsyn till beloppets ringa storlek
i förhållande till kostnaderna för den
reformation, som det utgör introduktionen
till, skulle bara intrycket av demonstration
förstärkas. När vi därför
avstår från avslagsyrkande på nu ifrågavarande
anslag, betyder det alltså
inte, att vi accepterar det beslut som
fattats, men väl att vi avstår från en
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
15
demonstration, som inte skulle tjäna något
positivt syfte.
Vi som företräder den personliga frivilliglinjen
har inte kunnat förhindra
genomförandet av den obligatoriska tillläggspensionen
på grund av bristande
sammanhållning inom ett av oppositionspartierna.
De som medverkat till
genomförandet av beslutet får därför
ensamma ta ansvaret. Vi kommer emellertid
att noga följa verkningarna av
detta pensionsbeslut och tänker inte avstå
från kravet på sådana förändringar
däri, som enligt vår mening kan visa
sig nödvändiga med hänsyn till våra
ekonomiska resurser framdeles. Vi kommer
att noga bevaka pensionärernas
rätt och folkpensionens ställning som
den grundtrygghet, som inte får rubbas
genom att våra ekonomiska resurser
tas i anspråk för en tilläggspension
åt vissa medborgare. Likaså kommer
vi att se till att näringslivets ekonomiska
bärkraft vidmakthålles och
förstärkes, så att den medger möjligheter
att bära de ökade pålagorna.
Ja, herr talman, jag har bara velat
anföra detta som en motivering till att
jag här inte har ansett att yrkandet i
den motion, som vi har väckt, bör genomföras
i det läge, som vi nu befinner
oss i.
Vidare anfördes ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 8
Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtande nr 131, i
anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om
avsättning av kommunalskattemedel till
budgetutjämningsfonden för budgetåret
1959/00;
bevillningsutskottets betänkande nr
51, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
Den ekonomiska politiken m. m.
och förmögenhet ävensom beträffande
vissa andra skatter; samt
bankoutskottets memorial och utlåtande:
nr
34, angående särskilt lönetillägg åt
hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän,
och
nr 35, i anledning av väckt motion
om pension till avlidne, förre förste stenografen
Albert Lundmans änka, m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.
§ 9
Den ekonomiska politiken m. m., tillika
svar på interpellation ang. en redogörelse
för det alternativa budgetförslag, gällande
år 1959/60, som utarbetats inom
finansdepartementet
Föredrogos i ett sammanhang
bankoutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. in., dels
i ämnet väckta motioner, dels väckta
motioner angående åtgärder för återgång
till lågräntepolitik, dels ock väckta
motioner angående vissa åtgärder till
främjande av full sysselsättning;
statsutskottets utlåtanden:
nr 134, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret
1959/(i() till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
och
nr 13G, i anledning av motioner,
väckta i anslutning till Kungl. Maj :ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1959/GO
m. m.; samt
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 2G juli 1947 (ur 57G)
16
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
om statlig inkomstskatt, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, och
nr 50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1959/60, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit sin
avsikt att i samband med behandlingen
av statsutskottets utlåtande nr 136 besvara
herr Hjalmarsons interpellation
angående en redogörelse för det alternativa
budgetförslag, gällande år
1959/60, som utarbetats inom finansdepartementet.
Bankoutskottets utlåtande nr 39
I en den 27 februari 1959 dagtecknad
proposition, nr 74, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, jämlikt
§ 87 regeringsformen föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt
2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering m. m.
Berörda lagförslag voro av följande
lydelse:
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv
Härigenom förordnas, att lagen den 3
juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
vilken jämlikt lag den 25 april
1958 (nr 207) gäller till och med den
30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1960.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 7
december 1951 om räntereglering m. m.,
vilken jämlikt lag den 25 april 1958 (nr
208) gäller till och med den 30 juni
1959, skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 juni 1960.
I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft dels
två i anledning av densamma väckta,
likalydande motioner, nämligen inom
första kammaren nr 400 av herr Sveningsson
och fru Gärde Widemar och
inom andra kammaren nr 494 av herrar
Nilsson i Svalöv och Ågren, dels två
likalydande motioner angående åtgärder
för återgång till lågräntepolitik,
väckta inom första kammaren under nr
21 av herrar Persson, Helmer, och Öhman
och inom andra kammaren under
nr 23 av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
dels ock två likalydande motioner angående
vissa åtgärder till främjande av
full sysselsättning, väckta inom första
kammaren under nr 301 av herr Aastrup
m. fl. och inom andra kammaren under
nr 370 av herr Ohlin m. fl.
I motionerna 1:400 och 11:494 hade
hemställts, »att riksdagen måtte
1. med ändring av vad Kungl. Maj:t
hemställt i proposition nr 74 för sin del
besluta sådan lydelse av 1 § lagen angående
rätt för Konungen att meddela
bestämmelse om bankaktiebolags kassareserv,
att relationstalet mellan bankaktiebolags
kassareserv och förbindelser
fastställes till 35; samt
2. avslå det i propositionen framlagda
förslaget om ytterligare förlängning av
ränteregleringslagen».
I motionerna I: 21 och II: 23 hade yr<
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
17
kats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om åtgärder,
ägnade att återvända till lågräntepolitiken».
I motionerna I: 301 och II: 370 hade
yrkats, »att riksdagen
1. måtte besluta att ett värdefast,
statligt obligationslån må utgivas, enligt
ovan angivna grunder, för finansiering
av statsverkets kostnader för
arbetslöshetens bekämpande, och i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om erforderliga
förberedelseåtgärder,
2. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om tillsättandet av ett ekonomiskt-socialt
råd jämte särskild delegation,
förslagsvis tre personer, med
uppgift att på grundval av framlagt ekonomiskt-statistiskt
material uttala sig
om förutsättningarna för skapande och
vidmakthållande av full sysselsättning,
med särskild hänsyn till kostnadsnivåns
betydelse för avsättningsmöjligheterna,
arbetsmarknadens problem och penningvärdet,
3. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om att regeringen måtte utarbeta
ett utförligt motiverat förslag om att
det göres till en huvuduppgift för
OEEC att åstadkomma samordning av
den ekonomiska politiken i Västeuropa
i syfte att vidmakthålla full sysselsättning
och goda konjunkturer, samt
4. måtte i samma skrivelse anhålla
om att regeringen vidtar förberedelser
för och tar initiativ till att en samordning
sker av det ovan berörda västeuropeiska
samarbetet för en produktions-
och sysselsättningsfrämjande politik
med en utvidgning av stödet åt de
underutvecklade länderna».
Utskottet hemställde
I. att riksdagen, med avslag å de likalydande
motionerna 1:400 och 11:494,
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition;
II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken;
Den ekonomiska politiken m. m.
III. att de likalydande motionerna
1:21 och 11:23 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt
IV. att de likalydande motionerna
1: 301 och II: 370 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Ewerlöf, Schmidt, Domö,
Regnéll, Löfgren och Nordgren, vilka
ansett att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 400 och II: 494,
dels för sin del antaga Kungl. Maj:ts
förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, med den
ändringen att 1 § erhölle följande lydelse:
1
§•
I den mån sådant med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter
hörande av bank- och fondinspektionen,
förordna,
a) att kassareserv, som avses i 63 §
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags
inneliggande kassa skall uppgå
till viss bestämd kvotdel, högst trettiofem
procent, av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser
och skulder på grund av insättningar
å sparkasseräkning;
b) att viss bestämd kvotdel av den
summa---eller bankir;
c) att viss bestämd kvotdel av den
under b) —--tre månader.
Oavsett vad — — — bestämda beloppet.
dels ock avslå Kungl. Maj :ts förslag
om fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.;
2) av herrar Ewerlöf, Domö, liegnéll
och Nordgren, vilka ansett att utskottet
under 11—IV hort hemställa
2 — Andra kammarens protokoll 195!). Nr 22
18
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;
III. att de likalydande motionerna
1:21 och 11:23 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt
IV. att riksdagen måtte anse motionerna
1:301 och 11:370 besvarade genom
vad reservanterna anfört;
3) av herrar Schmidt och Löfgren,
vilka ansett att utskottet under II—IV
bort hemställa
II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala att den ekonomiska
politiken måtte utformas med beaktande
av vad i denna reservation anförts;
III. att de likalydande motionerna
1:21 och 11:23 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
IV. att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna 1:301 och 11:370
-— måtte
dels besluta att ett värdefast, statligt
obligationslån finge utgivas, enligt i
reservationen angivna grunder, för finansiering
av statsverkets kostnader för
arbetslöshetens bekämpande, och i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om erforderliga
förberedelseåtgärder,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om tillsättandet av ett ekonomiskt-socialt
råd jämte särskild delegation,
förslagsvis tre personer, med uppgift
att på grundval av framlagt ekonomiskt-statistiskt
material uttala sig om
förutsättningarna för skapande och
vidmakthållande av full sysselsättning,
med särskild hänsyn till kostnadsnivåns
betydelse för avsättningsmöjligheterna,
arbetsmarknadens problem och penningvärdet,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om att regeringen måtte utarbeta
ett utförligt motiverat förslag om att
det gjordes till en huvuduppgift för
OEEC att åstadkomma samordning av
den ekonomiska politiken i Västeuropa
i syfte att vidmakthålla full sysselsättning
och goda konjunkturer,
dels ock i samma skrivelse anhålla
om att regeringen vidtoge förberedelser
för och toge initiativ till att en samordning
skedde av det i reservationen
sålunda berörda västeuropeiska samarbetet
för en produktions- och sysselsättningsfrämjande
politik med en utvidgning
av stödet åt de underutvecklade
länderna;
4) av herrar Larsson, Nils Theodor,
och Eliasson i Sundborn, som ansett att
utskottet bort hemställa
I. att riksdagen, med avslag å de likalydande
motionerna 1:400 och 11:494,
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition;
II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;
III. att de likalydande motionerna
1:21 och 11:23 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt
IV. att de likalydande motionerna
I: 301 och II: 370 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Statsutskottets utlåtande nr 734
I statsverkspropositionen (bilaga 19)
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3 januari
1959, föreslagit riksdagen att till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1959/60 anvisa eller
beräkna reservationsanslag å tillhopa
295 329 100 kronor.
Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 150, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 24 april
1959, framlagt förslag om anvisande av
vissa avskrivningsanslag, varvid hänsyn
tagits till de förändringar i förhållande
till statsverkspropositionen som betingats
av de definitiva anslagsäskandena
samt av förslag om ytterligare
investeringar utöver de i statsverkspropositionen
beräknade. Av Kungl. Maj :t
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
19
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1959/60 äskade
anslag uppgingo härefter till ett belopp
av 301 424 100 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1959/60 i
vissa angivna fonder anvisa i utskottets
hemställan intagna reservationsanslag.
Statsutskottets utlåtande nr 136
I anslutning till Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 150 framlagda förslag angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1959/60 m. m. hade
följande -— till behandling av statsutskottet
hänvisade motioner — väckts,
nämligen
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup m. fl. (I: 510) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:621), i vilka hemställts, 1)
att riksdagen vid behandlingen av förenämnda
proposition i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte — i syfte att nå
begränsningar av statens utgiftsåtaganden
— begära att förslag framlades för
höstriksdagen 1959 om ändringar i gällande
bidrags- eller subventionsgrunder
i av motionärerna angivna avseenden,
så att dessa ändringar kunde få statsfinansiell
effekt snarast möjligt, 2) att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte
bevaka statens intresse av skälig utdelning
av statens aktieinnehav i
I.KAB, samt 3) att riksdagen måtte i
övrigt beakta i motionerna anförda synpunkter;
dels
ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (I: 511) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hjtdmarson m. fl. (11:619), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte 1) uttala
att en statlig inkomst- och utgiftspolitik
— i syfte att utan skattehöjningar
göra det möjligt alt täcka sta
-
Den ekonomiska politiken m. m.
tens löpande utgifter med löpande inkomster
— bort och borde föras enligt
i motionen angivna riktlinjer, vilka
skulle medföra att statens behov att
låna pengar för utgifter skulle minska
med ca 1 500 milj. kronor, 2) i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa a) att
Kungl. Maj:t måtte, under hänvisning
till den statsfinansiella krisen, före ingången
av budgetåret 1959/60 dels anbefalla
ämbetsverk och styrelser en
restriktiv användning av alla tillgängliga
anslag — av vad slag det vara
må — dels inskärpa att anslagsöverskridanden
ej finge förekomma, b) att medelsförbrukningen
bland annat för vissa
i motionerna angivna ändamål och
inom särskilt nämnda anslag nedbringades
med angivna belopp, c) att förbrukning
av äldre anslag måtte begränsas
så, att därav icke föranleddes en
minskning av reservationsmedelsbehållningen
som överstege 50 milj. kronor,
samt 3) i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.
Utskottet hemställde
I. att motionerna 1:510 och 11:621
icke måtte av riksdagen bifallas;
II. att motionerna 1:511 och 11:619
icke måtte av riksdagen bifallas.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Anders Johansson, Malmborg
och Ståhl samt fröken Elmén, vilka
ansett att utskottet under I bort
hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 510 och II: 621, i skrivelse
till Kungl. Maj:t
1) begära att Kungl. Maj:t måtte —
i syfte att nå begränsningar av statens
utgiftsåtagandcn — för höstriksdagen
1959 framlägga förslag om ändringar i
gällande bidrags- eller subventionsgrunder
i de avseenden, som angivits
i motionerna, så att dessa ändringar
kunde få statsfinansiell effekt snarast
möjligt;
20
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
2) hemställa att Kungl. Maj :t måtte
bevaka statens intresse av skälig utdelning
av statens aktieinnehav i
LKAB;
3) giva till känna vad reservanterna i
anledning av motionerna i övrigt anfört;
2)
av herrar Domö, Skoglund i Doverstorp,
Hjalmarson och Eliasson i Moholm,
vilka ansett att utskottet under
II bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I; 511 och II: 619,
1) uttala, att en statlig inkomst- och
utgiftspolitik — i syfte att utan skattehöjningar
göra det möjligt att täcka
statens löpande utgifter med löpande
inkomster — bort och borde föras enligt
i motionerna angivna riktlinjer,
vilka skulle medföra att statens behov
att låna pengar för utgifter skulle
minska med ca 1 500 miljoner kronor;
2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
a) att Kungl. Maj :t måtte, under hänvisning
till den statsfinansiella krisen,
före ingången av budgetåret 1959/60
dels anbefalla ämbetsverk och styrelser
en restriktiv användning av alla tillgängliga
anslag — av vad slag det vara
må — dels inskärpa att anslagsöverskridanden
ej finge förekomma,
b) att medelsförbrukningen bland annat
för följande ändamål och inom nedan
angivna anslag måtte nedbringas
med här angivna belopp:
Anslag belopp i
milj. kr.
Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga ............ 3,0
Rese- och traktamentskostnader 7,5
Statsverkets tryckkostnader . . 4,0
Ersättning för minskad fiskerätt 3,0
Allmänna fastighetsfonden
reparationer och underhåll . . 3,0
ny- och ombyggnader ...... 7,0
Lån till allmänna samlingslokaler
........................ 4,0
Inventarier för beskickningar
in. in....................... 0,6
Anslag belopp i
milj. kr.
Bidrag till kommunala nykter
hetsnämnder
.............. 2,7
Understöd åt flyktingar ...... 1,0
Bidrag till elevhemsbyggnader
inom det allmänna skolväsendet
........................ 2,0
Bidrag till föreläsnings- och studieverksamhet
.............. 3,0
Bidrag till hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet 0,5
Statens skogsförbättringsanslag 1,0
Bidrag till vissa skogsbrukskur
ser
........................ 1,0
Riksdagen och dess verk ...... 0,7
Avlöningsanslag .............. 25,0
c) att förbrukning av äldre anslag
måtte begränsas så, att därav icke föranleddes
en minskning av reservationsmedelsbehållningen
som överstege 50
miljoner kronor;
3) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna i anledning
av motionerna i övrigt anfört;
3) av herrar Pålsson, Bengtson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Önnarp, vilka ansett att utskottet bort
hemställa
I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:510 och 11:621, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad dessa reservanter anfört;
II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 511 och II: 619, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.
Bevillningsutskottets betänkande nr 54
I en den 15 maj 1959 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 159, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den 26
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
21
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt
2) förordning med bestämmelser om
beräkning av preliminär skatt åren
1960 och 1961 för aktiebolag m. fl.
I propositionen hade föreslagits, att
den s. k. extra bolagsskatten skulle borttagas
fr. o. m. den 1 januari 1960.
Till utskottet hade hänvisats den i
anledning av propositionen väckta motionen
11:623 av herr Kollberg m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen i samband
med behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 159 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam
utredning och förslag till 1959 års höstriksdag
om likställighet i fråga om skattesatsen
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar samt om differentiering av
beskattningen mellan större och mindre
företag enligt i motionen angivna riktlinjer».
Vidare hade i anledning av propositionen
väckts följande motioner, nämligen
I)
de likalydande motionerna I: 514
av herrar Hagberg och Svärd samt
11:624 av herrar Kilsson i Svalöv och
Magnusson i Borås, vari hemställts, »att
riksdagen måtte
1) uttala, att skattesatsen för aktiebolag
och ekonomiska föreningar vid
den statliga beskattningen från och med
inkomståret 1961 skall vara 32 procent;
2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda
frågan om samt framlägga förslag till
sådana skaltebestämmelser för aktiebolag
och ekonomiska föreningar att dubbelbeskattningen
undanröjes»;
II) motionen II: 625 av herr Hagberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts proposition nr
159 samt i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning och
förslag till förordning om beskattning
av bolagens förmögenheter.
Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid
riksdagens början väckta, till bevill
-
Den ekonomiska politiken m. m.
ningsutskottet hänvisade motioner, nämligen
1)
de likalydande motionerna 1:290
av herr Bengtson m. fl. och II: 360 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att den extra
bolagsskatten omedelbart skall avskaffas
och att vederbörande utskott måtte
få uppdrag att utarbeta förslag till härför
erforderliga författningsändringar»;
2) motionen II: 197 av herrar Hjalmarson
och Ohlin, vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta, att den extra
bolagsskatten slopas och att således 10 §
2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
— i fråga om skatten för aktiebolag,
ekonomiska föreningar m. m. — gives
den lydelse som författningsrummet
hade före den genom KF den 3 juni 1955
(nr 300) vidtagna ändringen, att gälla
den skatt som skall påföras enligt 1960
års taxering».
Utskottet hemställde
A) att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj :ts proposition nr 159 och i
anledning av de likalydande motionerna
1: 290 av herr Bengtson m. fl. och
11:360 av herr Hedlund m. fl. om avskaffande
av den extra bolagsskatten
ävensom motionen II: 197 av herrar
Hjalmarson och Ohlin om slopande av
den extra bolagsskatten, måtte antaga
1) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt
2) förordning med bestämmelser om
beräkning av preliminär skatt åren 1960
och 1961 för aktiebolag m. fl.,
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:290
av herr Bengtson m. fl. och 11:360 av
herr Hedlund in. fl. om avskaffande av
den extra bolagsskatten,
2) motionen II: 197 av herrar Hjalmarson
och Ohlin om slopande av den
extra bolagsskatten,
3) motionen 11:623 av herr Kollberg
m. fl.,
4) de likalydande motionerna 1:514
22
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
av herrar Hagberg och Svärd samt II: 624
av herrar Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, ävensom
5) motionen 11:625 av herr Hagberg
m. fl.
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Reservationer hade avgivits
I) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Stenberg, vilka under hänvisning
till innehållet i motionen II: 197
av herrar Hjalmarson och Ohlin ansett,
att utskottet bort föreslå att den extra
bolagsskatten skulle avskaffas fr. o. in.
1960 års taxering och att utskottet därför
bort hemställa, att riksdagen med
ändring av vad Kungl. Maj:t föreslagit
och med bifall till motionen II: 197 måtte
1) antaga det i propositionen framlagda
förslaget till förordning angående
slopande av extra bolagsskatten med
den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen
erhölle i reservationen angiven
lydelse;
2) antaga ett av reservanterna framlagt
förslag till förordning med bestämmelser
om beräkning av den preliminära
skatten vissa år för aktiebolag in. fl.;
II) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Stenberg, vilka
dels hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam
utredning och förslag om likformig
beskattning av aktiebolag och ekonomiska
föreningar,
dels ock ansett att utskottet under
punkten B 4) bort hemställa, att riksdagen,
i anledning av de likalydande
motionerna 1:514 och 11:624, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
angående en sådan omläggning av
aktiebolags och ekonomiska föreningars
beskattning att dubbelbeskattningens
olägenheter i största möjliga utsträckning
undanröjdes samt framläggande
för riksdagen av de förslag, som härav
kunde föranledas;
III) av herrar Hagberg, Magnusson i
Borås och Stiernstedt, vilka ansett
att utskottet under punkterna B 3) och
4) bort hemställa,
att riksdagen måtte
a) uttala, att skattesatsen för aktiebolag
och ekonomiska föreningar vid
den statliga beskattningen från och med
inkomståret 1961 skulle vara 32 procent;
b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta utreda
frågan om samt framlägga förslag till
sådana skattebestämmelser för aktiebolag
och ekonomiska föreningar att dubbelbeskattningen
undanröjdes; samt
c) besluta, att motionen II: 623, i den
mån den ej kunde anses beaktad genom
vad under punkterna a) och b) hemställts,
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Vidare hade särskilda yttranden avgivits
A)
av herrar Hagberg, Magnusson i
Borås och Stiernstedt,
B) av herrar Bengtson och Vigelsbo,
samt
C) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Stenberg.
Bevillningsutskottets betänkande nr 50
Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1959/60 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.
På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1959 (Bilaga 1
till statsverkspropositionen 1959: Inkomster
å driftbudgeten) hade chefen
för finansdepartementet nämnda dag
underställt Kungl. Maj:ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster
å driftbudgeten för budgetåret 1959/60
jämte därmed sammanhängande frågor.
Departementschefen hade därvid anmält
riksräkenskapsverkets skrivelse
den 9 december 1958 med inkomstberäkning
för nämnda budgetår.
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
23
I en den 24 april 1959 dagtecknad
proposition nr 150 angående komplettering
av riksstafsförslaget för budgetåret
1959/60, m. m. hade Kungl. Maj:t
bl. a. föreslagit riksdagen att besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för budgetåret 1959/60
med 100 procent av grundbeloppet.
Propositionen nr 150 hade i här berörda
delar hänvisats till bevillningsutskottet.
Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta motionerna
I: 512 av herr Ewerlöf in. fl. och
II: 620 av herr Hjalmarson in. fl., vari
yrkats, att riksdagen — under uttalande
av att en statlig inkomst- och utgiftspolitik
enligt i motionerna I: 511
och 11:619 redovisade och till sina
statsfinansiella konsekvenser belysta
riktlinjer borde föras i syfte att utan
skattehöjningar göra det möjligt att
täcka statens löpande utgifter med löpande
inkomster — måtte med bifall
till proposition nr 150 besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1959/60 med
100 procent av grundbeloppet.
Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid
riksdagens början väckta motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna 1:34
av herr Ewerlöf in. fl. och II: 45 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte igångsätta en utredning med uppdrag
att utarbeta förslag dels rörande
införande av förhöjda ortsavdrag för
barnfamiljer vid beskattningen, dels i
fråga om den lämpliga kombinationen
mellan sådana ortsavdrag och barnbidrag»;
2)
de likalydande motionerna 1:55
Den ekonomiska politiken m. m.
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 78 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga ett genom
motionerna framlagt förslag till lag om
upphävande av lagen den 16 maj 1957
(nr 202) med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965;
3) de likalydande motionerna I: 154
av herr Ewerlöf in. fl. och II: 198 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga ett av motionärerna
framlagt förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;
4) de likalydande motionerna I: 282
av herr Aastrup m. fl. och II: 353 av
herr Ohlin in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte
I. antaga ett i motionerna intaget
förslag till lag om ändring av lagen
den 16 maj 1957 med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965;
II. besluta bemyndiga Kungl. Maj:t
att i enlighet med i motionerna angivna
grunder i administrativ ordning utfärda
föreskrifter rörande beräkning av
skatteunderlagsgraderade statsbidrag
till kommunerna för speciella ändamål
och av kommunala bidrag till vissa statliga
utgifter;
5) de likalydande motionerna I: 291
av herr Aastrup in. fl. och 11:361 av
herr Ohlin in. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta ändringar i de
i motionerna angivna skatteförfattningarna
av innebörd att det s. k. omkostnadsavdraget
skall uppföras med i deklarationen
redovisat belopp, dock lägst
100 kronor, att med bibehållande av
nuvarande maximisummor försäkringsavdraget
endast får utnyttjas till det
belopp som motsvaras av erlagda premier,
samt att avrundning av den beskattningsbara
inkomsten skall ske nedåt
till jämna tiotal kronor, samt att ve
-
24
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
derborande utskott måtte utarbeta förslag
till erforderlig författningstext».
Utskottet hemställde
A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 150
framlagda förslag angående skatteprocenten
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1959/60 med 100
procent av grundbeloppet;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalvdande motionerna 1:34
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:45 av
herr Hjalmarson m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 154
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:198 av
herr Hjalmarson m. fl.,
3) de likalydande motionerna 1:55
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 78 av
herr Hjalmarson m. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 282
av herr Aastrup m. fl. och 11:353 av
herr Ohlin m. fl.,
5) de likalydande motionerna 1:291
av herr Aastrup m. fl. och II: 361 av
herr Ohlin m. fl., samt
6) de likalydande motionerna I: 512
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:620 av
herr Hjalmarson m. fl., i den mån motionerna
icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i det föregående anfört
och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
C) att bevillningarna för budgetåret
1959/60 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen specifikation,
som i fråga om skatt å inkomst
och förmögenhet m. m. upptog ett belopp
av 5 900 000 000 kronor.
Reservationer hade avgivits
I) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka ansett
a) att utskottet under punkten A)
bort hemställa, att riksdagen — under
uttalande av att en statlig inkomst- och
utgiftspolitik enligt i motionerna I: 511
och 11:619 redovisade och till sina
statsfinanslella konsekvenser belysta
riktlinjer borde föras i syfte att utan
skattehöjningar göra det möjligt att
täcka statens löpande utgifter med löpande
inkomster — måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i proposition nr 150
framlagda förslag rörande skatteprocenten
och de likalydande motionerna
I: 512 och II: 620 besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1959/60 med
100 procent av grundbeloppet;
b) att utskottet under punkten B 1)
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till de likalydande motionerna I: 34
och II: 45, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville
igångsätta en utredning med uppdrag
att utarbeta förslag uels rörande införande
av förhöjda ortsavdrag för barnfamiljer
vid beskattningen, dels i fråga
om den lämpliga kombinationen mellan
sådana ortsavdrag och barnbidrag;
c) att utskottet under punkten B 2)
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till de likalydande motionerna
I: 154 och II: 198, måtte antaga det vid
motionerna fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;
d) att utskottet under punkterna B 3)
och 4) bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
I: 55 och II: 78 samt i anledning av
de likalydande motionerna 1:282 och
II: 353, måtte antaga det vid förstnämnda
två motioner fogade förslaget till
lag om upphävande av lagen den 16
maj 1957 (nr 202) med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965;
II) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Stenberg, vilka
a) ansett att utskottets yttrande bort
ha av dem angiven lydelse;
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
25
b) ansett att utskottet under punkten
B 4) bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till de likalydande motionerna
I: 282 och II: 353,
dels antaga det vid motionerna fogade
förslaget till lag om ändring av
lagen den 16 maj 1957 med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965;
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med av reservanterna angivna
grunder i administrativ ordning utfärda
föreskrifter rörande beräkning
av skatteunderlagsgraderade statsbidrag
till kommunerna för speciella ändamål
och av kommunala bidrag till vissa
statliga utgifter;
c) ansett att utskottet under punkten
B 5) bort hemställa, att riksdagen, med
bifall till de likalydande motionerna
1:291 och 11:361, måtte antaga fyra i
reservationen intagna författningsförslag,
nämligen
1) Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);
2) Förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;
3) Förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 8 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
4)
Förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272);
d) ansett att utskottet under punkten
C bort hemställa, att bevillningarna för
budgetåret 1959/60 måtte beräknas i enlighet
med den i utskottets hemställan
intagna specifikationen med den ändringen,
att skatt å inkomst och förmögenhet
in. in. upptoges med 6 000 000 000
kronor i stiillet för 5 900 000 000 kronor.
III) beträffande punkten B 5) av herrar
Hagberg, Nilsson i Svalöv och
Den ekonomiska politiken m. m.
Magnusson i Borås, utan angivet yrkande.
Vad utskotten hemställt föredrogs.
Därvid yttrade:
Herr REGNÉLL (h):
Herr talman! Rapporterna från det
storpolitiska toppmötet i Geneve har
sysslat en hel del med de för- och nackdelar
som ligger i vad journalisterna
kallat liopbuntningen eller paketeringen
av skilda frågor. Ett liknande resonemang
skulle man kunna föra också
inför de ekonomiska debatterna här i
riksdagen, som traditionellt kopplar
samman frågor som hör hemma i en
rad olika utskott.
Ett av de utskott som förser kammaren
med material för debatten är bankoutskottet,
som i detta fall har numrerat
sitt utlåtande med nr 39. Det utlåtandet
i sin tur innebär också en paketering.
Den heterogena karaktären framgår
redan av rubriken, som kursiverar
orden dels, dels, dels och dels ock. Vänder
man på paketet och kommer till
klämmarna, går det emellertid ganska
lätt att lösa upp det. Man finner då att
allmän enighet inom utskottet rått på
en punkt, nämligen den som redovisas
under punkt III; det är en kommunistmotion
med krav på att vi skulle återgå
till lågräntepolitik, och den föreslås
enhälligt icke föranleda någon riksdagens
åtgärd. På den punkten ber jag redan
nu att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Så återstå då bara två dels och ett
dels ock. Här är det sämre med enigheten
inom utskottet, och oenigheten
har manifesterat sig i en rad reservationer.
Lättast att redovisa är de meningsskiljaktigheter,
som framkommer
under den punkt som betecknats med I.
Punkten gäller Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, som för resten också den är
av sådan där modern pakettyp. Den inbjuder
riksdagen att dels förliinga lagen
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser
26
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
om bankaktiebolags kassareserv, dels
förlänga lagen om räntereglering. Socialdemokrater
och centerpartister är
med på noterna, medan däremot utskottets
medlemmar från höger och folkparti
i en gemensam reservation, betecknad
med nr 1, hemställer om bifall
till förslaget om förlängning av lagen
angående kassareserverna med från 50
till 35 procent nedsatt kvotsiffra och
avslag på propositionens hemställan
om förlängd ränteregleringslag. Jag ber
nu att få yrka bifall till reservationens
hemställan och föreställer mig att kammaren
är tacksam om jag beträffande
motiveringen hänvisar till vad som
finns att läsa i tryck, i motionerna och
i reservationen.
På det viset skulle jag nu ha skilt
mig från klämmarna under I och III.
Det har varit lätt gjort, därför att i
båda fallen en ganska välkänd situation
har förelegat: i ena fallet en allmän
enighet inom utskottet, i andra fallet
en gruppering med socialdemokrati
och centerparti å ena sidan, höger och
folkparti å den andra. Men sedan blir
det krångligare, och ett uttryck för
svårigheterna är, att det i fråga om II
och IV föreligger fyra olika skrivningar,
en från varje politiskt parti. Vad
som så splittrat utskottet är uttalanden
om riktlinjer för den ekonomiska politiken,
formellt gjorda i anslutning till
en folkpartimotion, i denna kammare
betecknad med nr 370.
Oppositionens splittring brukar ofta
ge regeringspartiet anledning till förnöjda
kommentarer. Vad utlåtandena
om den ekonomiska politiken beträffar,
tror jag emellertid, att var och en som
läser dem måste ge mig rätt, när jag
påstår att, de skilda skrivningarna till
trots, en betydande överensstämmelse
föreligger i oppositionspartiernas uppfattning
om läget. Skiljaktigheterna ligger
egentligen i den betoning, som läggs
på olika avsnitt. I folkpartiformuleringarna
känner man igen partiledarens
starka intresse för internationell ekono
-
misk samverkan och för allmänna rekommendationer
om samförstånd mellan
olika intressegrupper här i landet.
Högerpartiets tveksamhet inför att endossera
vissa av folkpartiets skrivningar
i den riktningen bottnar — om jag
förstår rätt — i farhågor för att drömmar
om framtida förebildligt samarbete
kan komma oss att avstå från efter vår
mening nödvändiga om också otrevliga
åtgärder i dagens läge. Vad beträffar
centerpartiets reservation har jag
personligen en känsla av att den ligfer
ännu närmare den uppfattning vi
från högern har framfört i vår reservation.
Av väsentligheter är det, såvitt
jag ser, bara en som skiljer, men den är
mycket central: centerpartiet har inte
ett ord att säga till invändning mot vare
sig omsättningsskatt eller fortsatt
statsupplåning, de båda allt överskuggande
hoten mot den svenska ekonomien.
Bortsett från dessa differenser täcker
oppositionspartiernas uppfattningar
varandra i långa stycken. Som högerreservant
kan jag därför nu helt övergå
till att diskutera meningsskiljaktigheter
mellan den socialdemokratiska
majoritetens skrivning och högerreservationen,
betecknad med nr 2.
En och samma sak kan för det mesta
beskrivas på olika sätt. En till hälften
fylld flaska kan av den förnöjde sägas
ännu ha en hel del att bjuda men kan
också ge anledning till klagomål över
att halva innehållet är putz weg. Det
är ju en fråga om vilka pretentioner
man har på hur välfylld en flaska bör
vara. Och så ligger det väl i sakens natur
att de som varit med om att tulla
flaskan inte är särskilt angelägna att
understryka att den gärna kunde ha
varit litet mera välfylld nu. Den där
skillnaden noterar man snart, när man
jämför den socialdemokratiska skrivningen
med högerreservanternas. Jag
skall plocka fram ett par exempel.
Vi kan börja med den totala produktionsökningen
under 1958. Statistiker
-
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
27
na säger oss, att den stannade vid en
halv procent. Den socialdemokratiska
kommentaren lyder: det är mer än vad
som har redovisats i många andra västeuropeiska
länder under fjolårets konjunkturavmattning.
Vi i högern har
för vår del också studerat OEEC:s produktionsindex,
där Belgien och Norge
redovisas med en sänkt enhet och
Storbritannien med oförändrat indextal.
Men eftersom flertalet OEEC-länder
registreras med höjda produktionssiffror
för 1958, finner vi det vara en riktigare
beskrivning att erinra om att
Sveriges halva procent skall ses mot
bakgrunden av en genomsnittlig uppgång
för OEEC-länderna på två enheter.
I fråga om landets onekligen betänkligt
tömda valutareserv finner den
socialdemokratiska skrivningsversionen
en möjlighet till att visa glädje genom
att inte tala om kalenderåret 1958 utan
söka ut en period (december 1958—
mars 1959), då utfallet för valutareserven
blev gynnsammare än under
samma period ett år tidigare.
Genom att själv påpeka att förbättringen
delvis berott på tillfälliga faktorer
dämpar man kanske läsarens glädje
något och gör det onödigt för oss andra
att understryka att siffrorna är litet
sol och vår-betonade — jag menar naturligtvis
inget annat än att de påverkats
av den för exporten gynnsamma
situation, som den tidiga vårvärmen
fört med sig i år.
För vår del har vi för att ge en rättvisande
bild av tendenserna funnit det
rikligt alt erinra om att vår valutareserv,
framräknad enligt bokföringsmässiga
grunder, i fjol minskade med 237
miljoner kronor. Detta betyder att takten
i avtappningen sedan 1957 ökat
med drygt 100 miljoner och sedan året
dessförinnan med ungefär 140 miljoner.
Ett nytt exempel, ett paradexempel
höll jag på att säga, på hur ett och
samma tema kan spelas i dur eller moll
Den ekonomiska politiken m. m.
är skildringen av landets prisläge. Här
säger de socialdemokratiska utskottsledamöterna,
att konsumentprisindex
sedan april 1958 legat oförändrat, medan
vi för vår del finner det angeläget
att erinra om att konsumentpriserna
under det gångna året genomsnittligt
låg 5 procent högre än året dessförinnan,
vilket varit nog så kännbart för
konsumenterna.
Jag kommer så till den fjärde komponenten,
som vid sidan av produktionsutvecklingen,
valutaställningen och
det inhemska prisläget hör till i bilden
av fjolårets ekonomi, nämligen sysselsättningen.
Här håller sig majoritetsskrivningen
till siffrorna för de första månaderna i
år, då arbetslösheten glädjande nog för
mars och april legat under fjolårssiffrorna.
För vår del har vi understrukit
omfattningen av arbetslöshetens problem
genom att nämna, att siffran för
den totala arbetslösheten i fjol låg omkring
40 procent över motsvarande siffra
ett år tidigare.
Nu är det inte min avsikt att söka
tvist om de formuleringar som olika
grupper inom utskottet använt vid sin
beskrivning av fjolårets ekonomiska läge,
men jag har ändå inte kunnat låta
bli att något granska nyanserna i formuleringarna.
De säger nämligen en hel
del om den ekonomiska politik som de
olika politiska grupperna är beredda att
rekommendera för framtiden, och sådant
som läget är i år måste man sannerligen
ta vara på alla möjligheter att
tränga bakom den sfinxartade hemlighetsfullhet
med vilken en del nyckelpersoner
omger sina framtida avsikter.
Motivet lill hemlighetsfullheten — att
det är så svårt att profetera om framtiden
— är onekligen ganska svagt.
Nog förstår man att vår nuvarande regering
ogärna vill löpa risk att spikas
fast vid flera grovt felaktiga framtidsbcdömningar,
men den som sitter i regeringsställning
kommer nu en gång
aldrig ifrån nödvändigheten att fatta
28
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
beslut med sikte på framtiden. Att
bankoutskottet och riksdagen vid sin
ekonomiska debatt står utan besked
från regeringen på den helt avgörande
punkten, hur budgettäckning skall
åstadkommas för instundande budgetår,
är någonting som lyckligtvis aldrig
tidigare har förekommit.
Statsverksamheten är samhällsekonomiens
långtradare. I jämförelse med
herr Strängs landsvägståg är vi alla —
företag som enskilda — småbilägare
och mopedister. Nu är vi en del som
finner skäl till anmärkning mot herr
Strängs körsätt. Vi menar att vägstadJ
gan uttryckligen föreskriver, att fordon
i god tid skall ge tecken om ändrad
körriktning, men det vill inte herr
Sträng. Han är nu strax framme vid
finansårsvägskälet, men han kan inte
ens bestämma sig för att välja fil. Allt
som oftast vinkar han med vänsterpilen
mot Högskatta men ibland också litet
tveksamt med högerpilen mot Spara,
och hela tiden fortsätter han att rulla
i den breda utförsbacken mot Banklåna.
Det är inte herr Strängs ensak hur
han kör. Hans körsätt är farligt för oss
andra. Det är väsentligt för företagen
att de i föreskriven ordning får besked
om finansministerns planering för
framtiden. Det beskedet behövs för
företagens egen framtidsplanering.
Som enskilda har vi också rätt att
kräva klara signaler. Vårens löneförhandlingar
har saknat tillgång till en
viktig faktor, nämligen utvecklingen av
skattetrycket. Skall det göras som under
1958, när statliga ingrepp resulterade
i sänkt reallön för många löntagare
trots uppnådda nominella löneförbättringar?
Ytterligare
en kategori kanske man
kan få erinra om, fastän den är liten.
Jag tänker på riksdagsmännen, som
fått sitta här under vårriksdagen och i
anslagsfrågor trycka på sina ja- eller
nej-knappar utan möjlighet att väga sina
beslut på det sätt som ekonomiska beslut
bör vägas: i ena vågskålen önsk
-
värdheten av anslagets ändamål, i den
andra vågskålen uppoffringen som ligger
i utgiften. När regeringen vägrar
att tala om, hur den tänker täcka utgifterna,
kan ju inte riksdagen vid sina
utgiftsbeslut över huvud taget göra en
avvägning mellan ändamålets angelägenhet
och högbeskattningens, lånetransaktionernas
eller vad det nu kan
vara påfrestningar och risker.
På det sätt som herr Sträng kör sin
långtradare är den en uppenbar fara
i trafiken. Eller uttryckt med en striktare
ekonomisk terminologi: vi är långt
ifrån den tid när statsverksamheten
kunde betraktas som en stabiliserande
faktor i samhällsekonomien. Tvärtom
har under de senare åren besvärande
störningar i samhällsekonomien haft sina
utgångspunkter just i den statliga
sektorn. De lösningar av den statsfinansiella
krisen, som skymtat fram genom
herr Strängs hemliga finansdiplomati,
ger anledning befara, att dessa
störningar blir ännu mera vittgående.
Hur har vi hamnat i ett sådant läge?
Svaret på frågan måste bli en hänvisning
till dyrbara projekt som riksdagsmajoriteten
beslutat utan att finansieringen
varit säkrad. Regeringspartiet
har, mot högerpartiets varningar, med
stöd av mer eller mindre tillfälliga politiska
kombinationer engagerat staten
för en rad nya utgifter, till vilka man
helt enkelt saknat pengar. Statsekonomisk
svaghet har blivit följden, och
med den dominerande betydelse, som
statsekonomien numera har, har instabiliteten
spritt sig genom hela samhällsekonomien.
Värden som den ekonomiska
politiken primärt borde bevara
— jämn framstegstakt, internationell
likviditet, full sysselsättning och fast
penningvärde — har kommit i farozonen.
Jag tillät mig nyss att säga, att de
båda sätt att möta den statsfinansiella
krisen som tycks vara aktuella alternativ
för regeringen — omsättningsskatt
eller fortsatt bankupplåning — båda
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
29
är av den arten, att de kan väntas göra
ont värre. Det påståendet skall jag nu
be att få motivera, och jag börjar då
med omsättningsskatten, som av allt att
döma har finansministerns förord.
Vad beträffar höjden av en omsättningsskatt
synes ofta siffran 3 procent
i diskussionen, men också högre tal
har skymtat. Hur kan nu samhällsekonomien
tänkas reagera på en sådan omsättningsskatt?
Vi vet så väl att herr
Sträng i sitt kansli har tillgång till
expertis, kompetent att ställa upp ekvationer
som — för att tala på experternas
språk ■—• visar verkningarna på
samhällsekonomien av »förändrade statliga
liandlingsparametrar».
Nu har åtminstone jag en känsla av
att vad experterna kallar »de enskilda
subjektens ekonomiska beteende» inte
helt låter sig fångas in i dessa ekvationer.
Orsaken härtill är i första hand att
de »enskilda subjekten» inte längre är
så helt enskilda och därför inte så helt
maktlösa mot ändrade statliga handlingsparametrar.
Det har nämligen skett
en hel del, sedan 1800-talets professorer
ställde upp sina teser. De enskilda subjekten
har organiserat sig i intressesammanslutningar,
som i många sammanhang
inte drar sig för att utmana
och bryta ner en än så armstark finansminister.
Tror regeringen verkligen att de stora
löntagarorganisationerna skulle underlåta
att föra fram krav på lönekompensation
för en allmän omsättningsskatt?
Är det inte bra blåögt att föreställa sig,
att konsumenterna är beredda att finna
sig i en inskränkning i sina disponibla
inkomster för att krafsa kastanjerna ur
elden för regeringen?
Ånej, nog skulle sådana kompensationskrav
komma som ett brev på posten.
Javäl, säger man kanske, men det
blir arbetsgivarsidans bekymmer. Vi har
ju fria avtalsförhandlingar här i landet
utan statlig inblandning. Detta är sant,
men i den omständigheten ligger också
eu skyldighet för staten att åtminstone
Den ekonomiska politiken m. m.
inte vältra hinder i vägen för löneöverenskommelser.
Och ett sådant hinder
skulle utan tvekan en omsättningsskatt
innebära, när kompensationskraven för
densamma staplades ovanpå stridigheter
om tilläggspensioneringens och arbetstidsförkortningens
inverkan på kontantlönen.
Avvisade löntagarkrav skulle
kunna innebära risker för arbetskonflikter,
som vi inte vill ha och som vi
nationellt sett inte har råd med. Accepterade
löntagarkrav skulle komma att
ge kraftiga utslag i det inhemska prisläget
och, via försämrad internationell
konkurrenskraft, snart nog hota sysselsättning
och valutaställning.
Nog borde väl högbeskattningens inflationsdrivande
effekt stå klar efter de
gångna årens åskådningsundervisning.
För egen del anser jag att ytterligare
resonemang inte behövs för att visa att
omsättningsskatt, lagd ovanpå de redan
höga skatterna, för folkhushållet innebär
sådana risker, att den lösningen av
regeringens dilemma absolut måste avvisas
av ekonomiska skäl.
Detsamma gäller om den absurda tanken
att staten för att klara sina utbetalningar
nästa budgetår skulle låna 3 000
miljoner kronor, d. v. s. mer än det
totala utbudet på kapitalmarknaden.
Eftersom faktiskt också näringsliv och
kommuner finns till, måste en betydande
konstlad kredit tagas i anspråk. Riksbank
och affärsbanker stoppas fulla med
riksgäldskontorets skattkammarväxlar
och korta obligationer. På den vägen
har man redan gått alldeles för långt.
Vill man ha sifferbelägg, finner man
dem på olika håll. Inte mindre än 5 252
miljoner av statsskulden — 20 procent
av totalbeloppet — låg vid senaste årsskiftet
på så kortfristiga lån, att de
måste ordnas under 1959, och mer än
hälften av upplåningen låg hos riksbanken,
affärsbankerna och posten.
Spegelbilden av statens växeltransaktioner
finner vi i riksbankens och
affärsbankernas balansräkningar, där
30
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
korta statspapper utgör en allt större
andel.
Nu vet vi att finansministern på tal
om dessa förhållanden gjort gällande
att ingen skada skett och att åtgärderna
därför borde gå fria från anmärkning.
Uttalandet kan bara förklaras med det
kortsiktiga betraktelsesätt, som regeringen
visat också i andra ekonomiska
sammanhang. Sättet att finansiera budgetunderskottet
har ju inneburit, att
man byggt upp en väldig likviditet i
banksystemet. Under konjunkturavmattningen
bar kontohavarna i stort sett låtit
sina av statsaktiviteten påfyllda tillgodohavanden
stå orörda. Men om konjunkturbedömningen
svänger — och
tecken tyder på att så redan sker ■— vill
kontohavarna ta sina pengar i bruk för
investeringar, för uppbyggnad av varulager
eller vad det nu kan vara. Vad vill
herr Sträng göra, när en sådan efterfrågan
gör sig gällande med all sin prisuppdrivande
effekt? Här duger inga kreditrestriktioner
och inga räntehöjningar,
ty här är det inte fråga om kredit.
Här duger heller inga importrestriktioner.
Genom internationella åtaganden
har vi nämligen bundit oss för att inte
kvantitetsbegränsa importen. Då återstår
fysiska kontroller av typen byggnadstillstånd
och andra ransoneringar
på inhemska marknader. Tydligt är, att
sådana bara i än högre grad skulle leda
efterfrågan mot utlandsvaror — och då
är vi på nytt tillbaka i våra valutabekymmer.
För en månad sedan lät finansminitern
perspektivet av bankfinansierad
statsupplåning mynna ut i ordet devalveringsrisk.
Här kan man tacksamt notera
ett långsiktigare perspektiv än vad
regeringen brukar anlägga — och därför
också ett riktigare.
Det har ju under senare år förts vidlyftiga
resonemang både i vårt land
och utomlands om den ekonomiska politikens
målsättning: full sysselsättning
och stabilt penningvärde. Många har
brytt sin hjärna med spekulationer om
möjligheten att föra en ekonomisk politik
som befordrar både sysselsättning
och fast penningvärde.
I årets reviderade nationalbudget
finns ett litet påpekande, som är värt
uppmärksamhet. Det sägs där att man
på flertalet håll utomlands kan märka
en tendens att låta omsorgen om sysselsättningen
stå tillbaka för omtanke om
penningvärdet och för valutaförsvaret.
Iakttagelsen är riktig. Men vilken motivering
ligger bakom åtgärderna utomlands?
På den punkten säger konjunkturinstitutet
ingenting. Är kanske förskjutningen
i synpunkterna en följd av
att utomlands en mindre human inställning
till arbetslöshetens problem håller
på att arbeta sig fram? Någon grund för
ett sådant påstående finns inte.
Nej, det nya är en växande förståelse
för att sysselsättningen i dagens internationella
konkurrensläge är en funktion
av penningvärdet, är beroende av
ett upprätthållet penningvärde. Som
mål är sysselsättning och penningvärde
inte sidoordnade: det stabila penningvärdet
är i dag en genomgångsstation,
och en nödvändig sådan, före slutmålet,
den tryggade sysselsättningen. Försummas
vården av penningvärdet, blir det
i längden omöjligt att upprätthålla sysselsättningen.
Man hamnar i arbetslöshet
och ser sin valutareserv rinna bort.
Detta, sade jag, är situationen i dagens
internationella konkurrensläge. Vi
måste göra klart för oss, att tendenser
som under efterkrigstidens uppbyggnads-
och efterfrågeboom kunde få göra
sig gällande utan större risker, nu inte
längre kan tolereras. Precis på samma
sätt som företagen måste se över sin
produktions- och distributionsapparat
så att den når maximal ekonomi, så
måste också staten se över sin ekonomi.
Konkurrensläget har nämligen radikalt
förändrats. I viktiga branscher finns en
avsevärd överkapacitet. Sexstaternas industri
trimmas samman till högre effektivitet.
Nya konkurrenskraftiga industrier
har byggts upp i utomeuropeiska
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
31
länder med billig arbetskraft, länder
som förr var köpare av europeiska produkter.
Sovjetblockets ekonomiska kapacitet
växer oavbrutet.
Att sälja varor på världsmarknaden
är nu en svår konst. Argumenten är
pris- och betalningsvillkor. Där kommer
alltså kostnadsläget och den inhemska
kapitalmarknadens prestationsförmåga
in i bilden.
Sådana frågor skulle man gärna ha
velat se diskuterade i tilläggspropositionens
konjunkturpolitiska avsnitt. Man
har svårt att tro att de är främmande
för finansministern. Snarare är det kanske
så att han inte kan föra ett sådant
resonemang, därför att slutsatserna av
resonemanget med nödvändighet skulle
ha hindrat honom från att rekommendera
den inflationsfarliga beskattning,
som han nu tycks vilja lägga på folket.
Inte heller skulle han ha kunnat föra
fram de utgiftsförslag som — även om
nya skatter skulle inbringa en miljard
— innebär en upplåning, som samlar inflationsdynamit.
Vårt hittillsvarande sätt att finansiera
en god del av landets investeringar med
inflation har tack vare den exceptionella
säljrushen under de gångna åren
inte fört med sig några större bekymmer
för vår export. Att konsekvenserna
av kreditexpansionen under 1958 inte
blev mera påtagliga berodde på den avmattade
konjunkturen, som höll tillbaka
företagarnas investeringslust och löntagarnas
anspråk. Men om nu konjunkturen
vänder — vilket finansministern
själv säger sig tro — det är då vi verkligen
måste se om vårt hus. Och vad
skulle den översynen innebära? Ett bestämt
nej till statliga åtgärder som kan
beräknas höja prisläget, alltså nej till
skattehöjningar, nej till fortsatt kreditexpansion
i banksystemet. Statens utgiftsåtaganden
får inte motivera vare
sig höjda skatter eller utvidgad bankkredit.
I stället måste utgifterna reduceras.
Vidare måste snabba åtgärder genomföras
för att få liv i kapitalmarkna
-
Den ekonomiska politiken m. m.
den och via den kunna ställa kapital till
förfogande för nödvändiga strukturförändringar
och rationaliseringar av företagen
och för deras kreditåtaganden vid
exportförsäljning.
Vad jag nu utvecklat, herr talman, är
de tankegångar som förts fram i reservation
nr 2, till vars punkt III jag ber att
få yrka bifall, liksom jag tidigare gjort
beträffande punkterna II och IV.
Herr LÖFGREN (fp):
Herr talman! Jag ber att få anföra
några synpunkter med anledning av de
frågor som behandlas i bankoutskottets
utlåtande nr 39, eftersom jag inte har
kunnat ansluta mig till utskottsmajoritetens
uppfattning utan har avgivit rereservation
i olika delar.
Vad först angår Kungl. Maj :ts proposition
74 vill jag hänvisa till vad som
anförts i reservation nr I av herr Ewerlöf
m. fl. Det är fullt i sin ordning att
variationer i kraven på bankernas kassareservhållning
utnyttjas i vissa lägen
som ett penningpolitiskt medel, men det
måste vara ett medel bland andra och
inte ett ensidigt universalmedel. Därför
framstår maximikravet om en kassareserv
av 50 procent som alltför högt
tilltaget. Vi reservanter anser att det
är fullt betryggande om procentsatsen
för kassareserven fastställes till 35 procent
och tillstyrker därför att 1949 års
lag får förlängd giltighet med den ändringen
av propositionens förslag att relationstalet
mellan bankernas kassareserv
och förbindelser fastställes till
högst 35 procent.
Beträffande den del av propositionen
som avser fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
vill jag likaså hänvisa till
reservation nr I. Som där framhålles
utsattes denna lag för en osedvanligt
hård kritik av remissinstanserna då den
tillkom år 1951. Den avstyrktes också
av lagrådet, och vi har vid upprepade
tillfällen framfört våra allvarliga erinringar
mot denna lag, som ju för öv
-
32
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
rigt inte heller har tillämpats, säkerligen
på grund av de verkningar ett utnyttjande
av den skulle medföra. Genom
att yrka bifall till reservation nr I
yrkar jag alltså också avslag på Kungl.
Maj:ts förslag om fortsatt giltighet av
ränteregleringslagen.
Jag övergår nu till folkpartimotionerna
nr I: 301 och II: 370. Dessa motioner
behandlar ingående vår syn på
den ekonomiska politiken, och det är
inte så mycket att förvåna sig över att
den kritik som där framföres inte gillas
av utskottets majoritet, som genom
skönmålning söker dölja det bekymmersamma
läge i vilket vårt land befinner
sig. Jag ber att få hänvisa till
reservation nr III av herrar Schmidt och
Löfgren och vill i korthet anföra några
synpunkter i anslutning till denna reservation.
Vårt lands likviditet gentemot andra
länder är tyvärr otillräcklig. Valutareserven
är långt mindre än vad som
skulle behövas för att klara olika slag
av påfrestningar. Den har i verkligheten
inte vuxit så som formella siffror
anger. Tvärtom måste det anses helt
sannolikt, att förskott och kreditgivning
från utlandet successivt har tagit en sådan
omfattning att valutareservens netto
nu är mindre än för några år sedan,
medan behovet av valutareserv vuxit
genom att utrikeshandeln ökat. Detta
tyder på att kostnadsnivån i Sverige
ligger något för högt jämfört med andra
länder, om dessa andra länder betraktas
som en enhet.
Den relativt gynnsamma utvecklingen
av exporten i början av detta år måste
ses mot bakgrund av de osedvanligt goda
skeppningsförhållanden vi hade på
grund av den milda vintern och bör
inte åberopas som bevis för den svenska
konkurrensförmågan gentemot utlandet.
Sett på längre sikt finns också
anledning befara en svagare sjöfartskonjunktur
och ett hårdare läge för
vår export av pappersmassa och papper.
Vad detta kan komma att betyda
måste vi ha klart för oss, eftersom sjöfartsnettot
utgör en betydelsefull del
av vår valutatillgång. När det gäller
pappersmasse- och pappersförsäljningen
måste vi också riskera en betydligt hårdare
konkurrens, bland annat beroende
på en, som man nog måste bedöma det,
överkapacitet i fråga om dessa tillverkningsenheter
i andra länder.
Det måste då vara synnerligen angeläget
att kostnadsutvecklingen i vårt
land inte undergår en större stegring
än utlandets, utan att utvecklingen
tvärtom går i den riktningen att vår
konkurrensförmåga gentemot utlandet
ökas. Mot bakgrund härav måste det
vara viktigt att en mera produktionsvänlig
politik föres. Vi får inte glömma
att vi ytterligare förkortar vår arbetstid
och börjar utta avgifter till tilläggspensionen
nästa år. Om en sänkning av
den reella köpkraften inte skall följa,
krävs en samlad nominell ökning av
timförtjänsten med över 4 procent.
Skulle dessutom en omsättningsskatt
genomföras, är det uppenbar risk för
en sänkning av den reella lönen eller
en stegring av den nominella, som allvarligt
skadar näringslivets konkurkurrenskraft.
Riktlinjer för en mera produktionsvänlig
politik har från vårt håll ofta
uppdragits. I motionerna 1:301 och
II: 370 anges nu såsom särskilt angeläget
att vårt land mera aktivt tar upp
frågan om samordnande åtgärder inom
OEEC av konjunkturstödjande art.
Hittills har samarbetet inom detta organ
inte i tillräcklig grad omfattat sådana
åtgärder. Man har nog mera sysslat
med de handelspolitiska frågorna än
dem som vi i den motion vi nu behandlar
framfört såsom mycket viktiga.
Likaså anser vi det angeläget att
större uppmärksamhet i detta sammanhang
ägnas åt samordnande åtgärder
för en produktions- och sysselsättningsfrämjande
politik genom en utvidgning
av stödet åt de underutvecklade länderna.
Det går inte att som i andra ut
-
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
33
talanden i detta utlåtande hänvisa till
att vi redan gjort så mycket och håller
på att göra så mycket på detta område
att det inte finns anledning att ta de
initiativ som föreslås i motionerna och
i vår reservation. Jag anser att man
med fullt fog kan säga att man verkligen
med allvar bör se på dessa frågor
och göra en insats som kan ha betydelse
både ur sysselsättningsfrämjande
synpunkter och ur hjälpsynpunkt.
Att dessa åtgärder också samordnas genom
samarbete med andra länder på
det sätt vi föreslagit är säkerligen av
mycket stor betydelse.
I det läge vi befinner oss är det angeläget
att en mera produktionsvänlig
skattepolitik genomföres, som tar sikte
på ett ökat sparande. Kännedomen om
det personliga sparandets storlek och
inriktning är fortfarande alltför bristfällig
för att det enligt vår uppfattning
skall vara möjligt att göra sådana tvärsäkra
påståenden som tid efter annan
göres, att det personliga sparandet har
ökat betydligt. Det är nämligen ganska
svårt att se att det har kunnat öka så
som det borde ha gjort i förhållande
till den inkomststegring som vårt lands
invånare har haft under senare år.
Försäkringssparandet kommer av
fullt naturliga skäl säkerligen att minska,
när man nu i stället skall inbetala
avgifter till en tilläggspensionsförsäkring
av annan art än försäkringssparandet.
Skärpt konkurrens inom näringslivet
måste också antas komma
att minska företagssparandet. Med dessa
och flera andra faktorer för ögonen
måste man ha klart för sig alt det finns
risk för att sparandet i fortsättningen
blir ännu mera otillräckligt än vad man
annars hade kunnat räkna med.
Motionärernas förslag att man bör
tillsätta ett ekonomiskt-socialt råd får
också ses mot bakgrund av de allvarliga
påfrestningar som inom de närmaste
åren kan väntas möta. Det finns anledning
att verkligen uttala sig för tillsättandet
av ett sådant ekonomiskt-so
-
Den ekonomiska politiken m. m.
cialt råd som föreslås av motionärerna
och i vår reservation.
Jag skall inte här gå närmare in på
frågan om skatternas avvägning — den
kommer väl upp i annat sammanhang
— men jag vill framhålla vikten av att
det allmänna kostnadsläget inte ytterligare
höjes. För dem som sysslar inom
näringslivet måste det vara en allvarlig
uppgift att arbeta för att kostnadsläget
inte ytterligare ökar. Det är nämligen
av allra största vikt att vår industri
bevarar sin konkurrenskraft gentemot
utlandet och att kostnadsläget över huvud
taget blir sådant att produktionen
och konsumtionen kan upprätthållas.
Härigenom blir det möjligt att på naturlig
väg bereda arbetskraften sysselsättning,
och man behöver inte i alltför
hög grad förlita sig på åtgärder av
speciellt konjunkturstödjande art för
arbetslöshetens bekämpande.
När det blev klart att vi måste vidtaga
arbetslöshetsbekämpande åtgärder
i högre grad än vi tidigare varit vana
vid, signalerade finansministern, att
staten måste få en inkomstförstärkning
genom nya skatter. Det sades, att det
var naturligt att den som hade arbete
skulle betala en tribut för att den som
inte hade något arbete skulle få det.
Det skulle vara lättare att genomföra en
sådan form av beskattning, därför att
man skulle finna det vara rent moraliskt
lämpligt. Men om vi genom att
lägga ytterligare pålagor på vårt lands
inkomsttagare minskar deras konsumtionsförmåga,
har vi fått ytterligare en
faktor som verkar dämpande på konjunkturen.
Det är därför angeläget att
man inte i onödan vidtar åtgärder som
kan försämra konjunkturläget, i synnerhet
i en tid då läget redan tidigare
är ganska bekymmersamt.
Förslagen i motionerna 1:301 och
II: 370 om ett viirdefast statligt lån för
finansiering av kostnaderna för arbetslöshetens
bekämpande får också ses
mot bakgrunden av de synpunkter jag
här framfört. Jag kan inte finna annat
3 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 22
34
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
än att det ligger en riktig tankegång
bakom dessa förslag. Även om man begränsar
lånesumman och även om man
i övrigt inte helt är klar med ställningstagandet
till frågan om värdesäkra lån
över huvud taget, har både motionärerna
och vi reservanter ansett det vara
angeläget, att man i samband med diskussionen
av frågan om de arbetslöshetsbekämpande
åtgärderna prövar en
metod, som samtidigt ger en inkomstförstärkning
och skapar rättvisa åt de
sparare, som på detta sätt vill hjälpa
till att klara upp de ekonomiska svårigheterna.
Spararna i detta land har
förlorat mycket pengar på inflationen;
de utlånade pengarna har kommit tillbaka
med ett betydligt mindre värde.
Det är därför verkligen angeläget att
denna gång pröva denna metod att utge
ett värdesäkert lån för arbetslöshetens
bekämpande. I vår reservation föreslår
vi också, att riksdagen beslutar
att skriva till Kungl. Maj :t och anhålla
om erforderliga förberedelser.
Jag skall till slut säga några ord om
motionerna 1:21 och 11:22 angående
åtgärder för en återgång till lågräntepolitiken.
Det är uppenbart att det inte går att
isolerat vidtaga sådana åtgärder, allra
minst i nuvarande situation. Vi har
också i vår motion pekat på nödvändigheten
av att penningpolitiken samordnas
med den ekonomiska politiken i övrigt
och anpassas efter lägets krav. Motionerna
bör inte föranleda någon åtgärd
utöver vad som i vår reservation
föreslagits beträffande den ekonomiska
politikens utformning.
Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr III av
herrar Schmidt och Löfgren.
Herr förste vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Som framgår av bankoutskottets
utlåtande har vi från center
-
partiets sida godtagit Kungl. Maj:ts förslag
till en förlängning av lagen om
kassareservbestämmelserna. Det har höger-
och folkpartireservanterna också,
men de vill ha ett lägre relationstal,
35 i stället för 50, som maximum. Jag
har faktiskt svårt att förstå högerns
och folkpartiets resonemang på denna
punkt, särskilt i betraktande av att affärsbankerna
redovisat en betydande
likviditetsökning. Skall man ha en beredskap
på detta område, skall den ju
vara effektiv. I vissa lägen räcker inte
kvoten 35 för att åstadkomma tillräckliga
variationer i kraven på kassareserv.
Och det lär väl finnas åtminstone
en affärsbank i detta land, för vilken
inte ens en kvot på 50 är tillräcklig.
Jag tycker därför att högern och folkpartiet
borde ha kunnat vara med om
att anpassa relationstalen efter de förändringar
som sker rent allmänt i affärsbankernas
likviditet. Man borde
också ha kunnat godtaga 50 som relationstal
på grund av att det alltid förutsätts
att man skall kunna sätta kvottal
som är varierande med hänsyn till den
olika likviditet skilda affärsbanker har.
Motståndet från reservanternas sida
är så mycket mera märkligt som det, enligt
vad jag erfarit, i en rad länder betraktas
som mycket naturligt att ha
kassareservbestämmelser för att nå ett
penningpolitiskt mål utan större räntehöjningar.
En sådan ordning vill tydligen
högern och folkpartiet inte till
fullo acceptera, och inte heller vill de
godtaga en förlängning av ränteregleringsbestämmelserna.
När det gäller bedömningen av den
ekonomiska politiken i övrigt föreligger
ju olika ståndpunkter i väsentliga
stycken. Vi har inom centerpartiet inte
kunnat godtaga majoritetsuttalandena
som — det vill jag säga — är en ljusblå
beskrivning av det ekonomiska läget.
Men vi har heller inte ansett oss
kunna godtaga de synpunkter i vissa fall
som anförts i folkpartimotionerna.
Den konjunkturbild som nu förelig -
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
35
ger är mycket splittrad och oviss, och
några säkra tecken på en påtaglig konjunkturförbättring,
på en naturlig expansion
inom näringslivet, föreligger
ännu inte. Exporten försvåras av en
hårdnande internationell konkurrens
och det relativt höga kostnadsläge vi
har här hemma. Jag är av den uppfattningen
att det finns skäl för oss att
rikta blickarna inte bara på vad som
händer inom, sexstatsmarknaden och
vilka återverkningar det kan få för vår
export och även för vår import, utan vi
har anledning att — som en talare redan
sagt — observera också vad som
händer bakom järnridån. Det finns ett
stort land som lär utbilda flera högskoletekniker
än Förenta staterna och
som lär satsa oerhört kraftigt på en utbyggnad
av kapitalvaruindustrien och
atomkraften. Redan vad som hänt på
skogsområdet är ju en liten påminnelse
om att man inte skall bortse från
de ekonomiska resurser som finns bakom
järnridån, där man hänsynslöst kan
leda utvecklingen diktatoriskt på det
ekonomiska området och inträda på exportmarknaden
med sådana priser, att
man kanske snart kan sätta den i gungning.
Men vi har skäl att inte bara tänka på
den försvårade exporten. Även den betydande
del av vårt näringsliv, som
har att konkurrera med importvarorna,
har ju fått känning av försämrade avsättningsmöjligheter
på grund av trycket
utifrån.
Till det rådande konjunkturläget bidrar
också att jordbrukets ekonomiska
utveckling under de senaste två åren
inte varit gynnsam, vilket självfallet
påverkar efterfrågan inom samhället.
Från 1957 till 1958 ökade även arbetslösheten
ganska kraftigt, och vi lär
inte kunna räkna med någon nedgång
i arbetslösheten under 1959 vad årsinedeltalet
beträffar. Den minskning av
arbetslösheten, som vi haft på senare
tid, beror ju i hög grad på den mycket
tidiga våren. Vissa beräkningar har
Den ekonomiska politiken m. m.
gjorts, och de tyder på att även om vi
i år skulle uppnå en produktionsökning
med 2,5 procent, kommer inte arbetslösheten
att minska, om man tar hänsyn
till arbetstidsförkortningen, en ökning
av produktiviteten per arbetstimme
och de nya stora årskullar som träder
in i arbetslivet.
Det är i varje fall en betydande risk
för att vi, även vid en produktionsökning
som är betydligt större än den vi
hade 1958, icke kommer att få en nedgång
i arbetslösheten. På 1930-talet fick
ju krispolitiken genomföras av socialdemokratien
och vårt parti i samverkan,
men om man bortser från en del
senare meningsskiljaktigheter kan man
påstå, att det numera råder allmän enighet
om att samhället i ett sådant här
konjunkturläge bör inrikta sina ansträngningar
på att främja sysselsättningen
och nå en så snabb framstegstakt
som möjligt, se till att man minskar
arbetslösheten och stimulerar till investeringar.
Om man således är överens om målet
kan det dock råda olika meningar om
medlen och hur man skall använda dem
inom den ekonomiska politiken. Enligt
vår uppfattning har vi en oroande handelspolitisk
utveckling som kan skapa
ytterligare svårigheter för avsättning
och sysselsättning. Detta gör det nödvändigt
att vi mycket starkt inriktar
den ekonomiska politiken på att stärka
företagens konkurrenskraft. Gör vi inte
det kommer vi så småningom att få inse
vad misstagen betyder. Hittills har
regeringen och regeringspartiet i allt
väsentligt litat till s. k. selektiva åtgärder
— punktvis insatta åtgärder, beredskapsarbeten,
industribeställningar,
förflyttningsbidrag, omskolningskurser
och sådant. Men svagheten i denna s. k.
selektiva politik är ju att den i allmänhet
inte sättes in och inte kan sättas
in förrän arbetslösheten redan har uppstått,
när olyckan så att säga redan har
skett. Och det borde vara lika angelä
-
36
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
get att man förebygger avsättningssvårigheter
och arbetslöshet.
Jag tänker härvidlag på att man från
regeringspartiets sida har behållit den
extra företagsbeskattningen längre än
som avsågs, när den infördes 1955. Därtill
har man i nuvarande konjunkturläge
en hög räntesättning. Det är klart
att ränteläget främst innebär en belastning
på de mindre och medelstora företagen,
beroende på att dessa i hög
grad litar till lånat kapital. De är över
huvud taget känsligare för kreditåtstramningar
och räntehöjningar än de
större företagen, som har bättre likviditet
liksom också i allmänhet bättre
bankförbindelser.
Vi har velat stryka under detta och
har i reservationen framhållit vikten
av att riksbanken tar till vara alla tillfällen
till kreditlättnader som erbjuder
sig. Vi har också pekat på att en effektivisering
av låne- och kreditgarantigivningen
genom företagarföreningarna
behöves. Vi har förutsatt att förslag från
regeringen snarast möjligt skall komma
på riksdagens bord, när utredningen
på detta område är avslutad.
Man har i debatten om kreditlättnader
velat göra gällande — och det kommer
man säkerligen att göra i dag också
— att de stora statsutgifterna för
arbetslöshetens bekämpande medför en
likviditetsuppladdning inom bankerna
som innebär vissa faror. Och man menar
att en sådan kraftig utgiftsstegring
för staten omöjliggör varje tanke
på en lättnad i kredithänseende.
Men om man hade gått in för att genomföra
lättnader på kreditområdet
skulle man därmed ha stimulerat näringslivets
investeringar och därmed
även ha minskat behovet av beredskapsåtgärder
och andra åtgärder, som driver
upp de statliga utgifterna. Det är
väl ändå inte rimligt att ränteläget skall
hållas högt i en tid då vi har sysselsättningssvårigheter
och avsättningsproblem.
En räntesänkning skulle stimulera
näringslivet till investeringar
och samtidigt minska påfrestningarna
på budgeten, inte bara i fråga om beredskapsarbeten
och dylikt utan naturligtvis
också i fråga om utgifterna för
ränteeftergifter och för förräntningen
av statsskulden.
Man får inte glömma bort den kanske
viktigaste synpunkten i detta sammanhang,
att den selektiva politiken i allmänhet
icke har någon som helst kostnadssänkande
effekt för näringslivet.
Den bidrar icke till att direkt främja en
sänkning av kostnadsläget och därmed
en förbättring av konkurrenskraften hos
våra exportföretag eller de företag, som
har att konkurrera med importvarorna.
Med en räntesänkning kan man nå
en kostnadssänkning, och därmed
skulle man ge näringslivet större möjligheter
att hävda sig, bland annat på
exportmarknaden. Med vårt näringslivs
höga kostnadsläge, med de ökande kraven
på långfristiga krediter och med
den kapitalmarknad vi har i vårt land
tror jag för min del, att om vi i längden
skall kunna hävda oss väl på utlandsmarknaden,
får vi försöka konkurrera
mera genom att erbjuda fördelaktiga
priser, eftersom vi inte kan
hävda oss lika väl som t. ex. Västtyskland
och vissa andra länder i fråga om
möjligheter att ge krediter. Den aspekten
är enligt min mening ytterst viktig
när man bedömer frågan hur vi skall
öka vår konkurrenskraft.
Vi har i reservationen påpekat —
det är inte något nytt som jag tar upp
här i kammaren — att man kan fråga
sig om det i ett läge med sysselsättningssvårigheter,
som beror på att vi
har svårt att hävda oss i internationell
konkurrens, är rimligt att ge prioritet
åt kredit till bostadsbyggande, medan
man sätter näringslivets investeringar
i efterhand. Vi har i olika sammanhang
från centerpartiet redovisat vår betänksamhet
mot en sådan politik, och det
finns anledning att göra det ytterligare
i den situation som nu är rådande. Det
är självklart att prioritering av kredi
-
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
37
ter för bostadsbyggandet och våra stora
generella bostadssubventioner försvårar
möjligheterna att ordna en tillfredsställande
kapital- och kreditförsörjning
för näringslivet och också försvårar
möjligheterna att genomföra en
önskvärd räntesänkning. Man skall därtill
inte förvåna sig över att allmänheten
under senare tid med en viss förvåning
lagt märke till detta resonemang
om omöjligheten av att genomföra en
kreditlättnad, när man samtidigt konstaterar
att bankernas räntemarginaler stiger.
Det ter sig litet svårt för många
skuldsatta jordbrukare och andra småföretagare
att riktigt begripa finessen
i ett system, som gör det omöjligt att
genomföra en sänkning av ränteläget,
samtidigt som man har en betydande
ökning av bankernas vinster.
En annan faktor, som inte är minst
viktig, kommer in i bilden när man
bedömer utvecklingen för det närmaste
året. Här har riksdagsmajoriteten genomdrivit
ett beslut om en tjänstepension,
och jag är övertygad om — det
finns många i denna kammare som har
samma övertygelse — att detta beslut
kommer att få återverkningar på vårt
kostnadsläge och vår samhällsekonomi
och att det kommer att försvåra vår anpassning
till det hårdare internationella
konkurrensläget. Framför allt frågar
man sig hur det skall bli 1960 — det
förefaller ju att bli ett utomordentligt
besvärligt år. Då skall man genomföra
en arbetstidsförkortning, som förutsätter
lönehöjningar med drygt två procent
för att det inte skall bli en inkomstminskning.
Dessutom skall företagen
betala in 1,9 procent på de totala
lönerna för tjänstepensionen, och ovanpå
detta skall man lägga en omsättningsskatt,
som finansministern tydligen
beräknar till tre eller fyra procent.
Hur skall vi i ett i stort sett oförändrat
konjunkturläge kunna klara allt
detta utan risker för ytterligare stegringar
i vårt kostnadsläge och därmed
ytterligare svårigheter för företagen att
Den ekonomiska politiken m. m.
klara exporten och konkurrera med
importen, och hur skall man undgå
risken för minskade realinkomster?
Herr Regnéll sade, såvitt jag fattade
honom rätt, att vårt parti i bankoutskottet
inte närmare gått in på skattefrågorna
och budgeten. Det beror inte
på att vi inte skulle ha någon uppfattning
på den punkten, utan det beror
på att vi anser att det inte i första
hand är bankoutskottet som skall syssla
med kompletteringspropositionen och
statsregleringen. Det ankommer ju på
ett annat utskott, och vi har därför inte
ansett oss böra belasta utskottsutlåtandet
med en detaljerad redovisning av
partiets synpunkter — en sådan redovisning
finns ju intagen i en reservation
till ett utlåtande från statsutskottet.
Men det är självklart att vi rent
allmänt hyser den uppfattningen inom
centerpartiet, att det inte kan vara
välbetänkt att införa en allmän omsättningsskatt
i ett läge där vi har en arbetslöshet,
som vi kan räkna med blir
bestående, eftersom detta endast kan
verka försvårande på möjligheterna att
öka sysselsättningen. Skall man finansiera
arbetslöshetsåtgärder med omsättningsskatt
— det har ju varit tal om
det — betyder det, att sedan man lagt
en omsättningsskatt på allmänhetens
varukonsumtion med därav följande
större arbetslöshet, skall man ytterligare
höja omsättningsskatten. När man
då får allt större arbetslöshet, skall man
höja omsättningsskatten ännu mera. Det
är ett litet underligt konjunkturpolitiskt
resonemang, att vissa mediciner hjälper
mot alla sjukdomar. Vanligen har man
sagt att omsättningsskatt kan övervägas
i ett läge med inflation, men nu
vill man också införa den i ett läge
som kännetecknas av en påtaglig konjunktura
vmattning.
Så till sist, herr talman, några ord
om folkpartiets motion. Där har man
ju tagit upp en del synpunkter och
ställt vissa yrkanden. .lag skall kommentera
bara tre av dem.
38
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
Vad först beträffar samordningen av
de olika ländernas ekonomiska politik
inom OEEC för att man skall få en allmänt
konjunkturstimulerande effekt råder
det ingen meningsskiljaktighet om
det angelägna i att man får till stånd
en mera samordnad ekonomisk politik.
Det är ett utomordentligt stort intresse
ur svensk synpunkt. Men vi har från
vårt håll inte ansett, att det föreligger
anledning för riksdagen att skriva till
Kungl. Maj:t i denna fråga. Kompletteringspropositionen
ger nämligen klart
uttryck för vad som hänt på detta område
och svenska regeringens intresse
för att göra fortsatta insatser. Jag vill
understryka att det är ett starkt svenskt
intresse att utnyttja alla de möjligheter
som står till buds att söka åstadkomma
en samordning för en expansionsfrämjande
ekonomisk politik i de olika länderna
inom OEEC.
Vad sedan sparandet beträffar förs
ju i folkpartimolionen ett mera allmänt
resonemang, som det kanske inte finns
anledning att just i detta sammanhang
ta upp till närmare diskussion. Vi är
väl inom båda partierna ense om att
det är riktigt att främja det frivilliga
sparandet. Det pågår ju en del utredningar
om detta. Liksom folkpartiet anser
vi att direktiven för dessa utredningar
är alltför begränsade. Vi har
också från de borgerliga partiernas sida
i särskilda utskottet även i år krävt,
att man skall få en mera omfattande
utredning om sparstimulerande åtgärder.
Inte minst har det då gällt tanken
att man med en skattebefrielse skulle
stimulera olika former av långsiktigt
sparande.
I detta sammanhang kan man ju inte
undgå att göra den reflexion som återkom
gång på gång i debatten om tjänstepensionen,
nämligen att det är utomordentligt
allvarligt, om vi 1960 — jag
tänker närmast på det året, men det
kommer att återverka även under året
därefter — får en stark försvagning av
det personliga sparandet.
Den fondbildning som regeringen
räknar med som nödvändig för sitt
pensionssystem har ju inte motiverats
med att man skall ha en fond för att
klara förskjutningar i utbetalningarna
av pensioner, utan förslaget i denna
del sammanhänger med, att man ser
sig nödsakad att på grund av reformens
konsekvenser kompensera det minskade
personliga sparandet med statligt
tvångssparande, en tankegång som vi
från centerpartiets sida inte har kunnat
acceptera.
Beträffande förslaget om värdefasta
statliga obligationslån har folkpartimolionen
på denna punkt inte fått stöd
från någon remissinstans. Jag skall inte
fördjupa mig i detta komplicerade problem
om värdebeständighet. Vi har ju
i varje fall inom de borgerliga partierna
varit överens om att det är en utomordentligt
komplicerad fråga och att
man måste utreda vilka verkningar det
skulle bli, om man skulle gå in för
värdefasta placeringar. Man kommer
inte ifrån att man måste ha litet större
kännedom om verkningarna på kapitalmarknad
och ränteläge, innan man känner
sig — i varje fall på vår kant —
intresserad av indexbundna statliga
obligationslån.
Förslaget om ett ekonomiskt-socialt
råd har ju inte tillstyrkts av någon remissinstans.
För min del måste jag
också säga, att jag inte kan begripa, att
det är en praktiskt framkomlig väg, om
man vill nå några resultat. Jag tror inte
det är den formen man skall använda.
Den användes i andra länder, men
det beror på historiska omständigheter,
som inte föreligger här. Vi har från
centerpartiets sida i annat sammanhang
hävdat, att man med hänsyn till
att konjunkturläget och den handelspolitiska
utvecklingen ju i många hänseenden
är oroande bör tillsätta en
kommitté bestående av representanter
för de demokratiska partierna och för
olika delar av näringslivet med uppgift
att föreslå de praktiskt politiska åtgär
-
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
39
der som behövs i delta läge för att
stärka landets konkurrenskraft. Vi tror
mera på en sådan väg än att tillsätta
ett mera allmänt ekonomiskt-socialt
råd.
Jag skall, herr talman, nöja mig med
dessa synpunkter och ber att få yrka
bifall till reservation nr 4.
Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag begärde ordet för
en replik, med anledning av att herr
Eliasson uttryckte sin förvåning över
folkpartiets och högerns inställning i
fråga om storleken av bankernas kassareserver.
Jag tror inte att det finns så stor anledning
att vara så förvånad över vår
inställning, lierr Eliasson. Vi tror, att
redan 35 procent är ett tillräckligt tilltaget
relationstal om man vill använda
sig av bankernas kassareserv såsom en
av de åtgärder som man vid ett speciellt
tillfälle kan behöva tillgripa.
Herr Eliasson talar i flera olika sammanhang
om vikten av att hålla räntan
så låg som möjligt. Även i sitt anförande
här berörde han bankernas marginaler;
jag förstår, att han syftar på
skillnaden mellan inlånings- och utlåningsräntan,
alltså bankernas lönsamhet.
Det finns då anledning för honom
att ha i hågkomst, att om man i onödan
skulle använda sådana medel, som driver
kassareservsbestämmelserna till
högre procentsats, finns det ingenting
som säger, att detta skulle sänka priset
på pengarna. Snarare finns det i så
fall en tendens till höjning av marginalerna
på bankernas pris på pengarna.
Därför tycker jag, att vi har orsak att
hysa (lön uppfattningen, att 35 procent
är fullt tillräckligt såsom marginal. Herr
Eliasson har här själv sagt, att det
finns exempel på banker bär i Sverige,
för vilka inte ens en kassareserv på
50 procent är tillräcklig, om man skall
använda detta medel. Detta är nog för
att bevisa, att detta medel separat an
-
Den ekonomiska politiken m. m.
vänt inte räcker till för att klara det
som man kanske från herr Eliassons
sida menar skall klaras. Därför anser
vi, att 35 procent är tillräckligt.
Vad det gäller initiativet i OEEC till
en gemensam politik i konjunkturfrämjande
syfte är det tacknämligt, att man
nu tagit upp denna fråga litet mera aktivt.
Vi har emellertid fördenskull ingen
anledning att sluta hävda, att detta är
av stor vikt. Jag tror att det finns särskilda
skäl att hålla på det. Jag kan
inte i denna replik få tillfälle att säga
något mer.
Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Eliasson förvånade
sig något över att jag i mitt anförande
hade efterlyst ett besked från
centerpartiets sida till frågan om hur
man skall täcka budgetunderskottet.
Han menade, att ett ställningstagande
till frågan om ökad upplåning i bankerna
eller ökad beskattning föll utanför
bankoutskottets kompetens. Jag tror,
att herr Eliasson då underskattar det
samband som råder mellan penningpolitik
och finanspolitik. Bläddrar man
litet tillbaka i protokollen kan man
mycket lätt finna uttalanden också från
centerpartihåll, som innebär ett erkännande
av att det existerar ett nära
sådant samband. Vet vi inte hur skatteläget
och lånemöjligheterna kommer att
utvecklas här i landet, kan vi inte heller
bedöma lämpligheten av den penningpolitik,
som vi har att ta ställning
till.
Herr Eliasson var inne på ett ränteresonemang.
I det sammanhanget skulle
jag som en liten anteckning i marginalen
vilja erinra om att centerpartiets
negativa inställning till att släppa regleringarna
på den långa kapitalmarknaden
utan tvekan är till förfång för möjligheterna
att låna på den korta marknaden.
De som normalt skulle hålla sig
till den korta marknaden är just de
mindre företagarna, medan de stora
40
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
företagen med deras möjligheter att
lägga upp obligationslån är hänvisade
till den långa marknaden. Man har redan
i vårt land sett en tendens — jag
föreställer mig själv att den är riktig —
till att öka spänningen i räntan mellan
lång och kort kredit. Normalt föreligger
det redan en sådan spänning, betingad
av att långa krediter innebär en
sämre likviditetsställning för långivaren,
medan korta krediter ur dennes
synpunkt är värdefullare, därför att de
bibehåller hans likviditet i ett bättre
läge.
Frånsett detta finns det andra skäl
—■ som man mer och mer börjar bli på
det klara med — till att hålla den långa
krediten dyrare. Man kan i ersättningen
för den baka in ett visst indexpris, vilket
också folkpartiet är inne på. Man
vet nämligen med ganska stor säkerhet,
att när de långa krediterna skall betalas
tillbaka är kronan mindre värd än
när de gavs. En ökad förståelse på denna
punkt och mindre dogmatiska resonemang
kring ränteläget skulle säkerligen
gynna just den mindre företagsamheten.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Löfgrens resonemang
övertygade i varje fall inte mig,
men det kanske han inte hade räknat
med. Om vi har en ökad likviditet
finns det också skäl att öka kassareservkvoterna.
Om man vet, att åtminstone
en affärsbank inte ens kan påverkas
med kvoter på 50 procent och man
inom systemet skall ha vissa möjligheter
att sätta olika kvoter för olika
banker med hänsyn till deras varierande
likviditet, visar detta enligt min
mening att man inte dragit ut konsekvensen.
Sedan påstår herr Löfgren, att om
man i ett läge vill skärpa kvotbestämmelserna
betyder det också att man får
sämre lönsamhet för bankerna och där
-
med ett högre ränteläge. Det kan man
i och för sig diskutera, men herr Löfgren
bortser från den väsentliga synpunkten
när det gäller att använda kassareservsystemet,
nämligen att om vi
har inflation och då vill tillgripa kreditpolitiska
medel men enbart gå fram
med räntehöjningar, innebär det att enbart
räntans höjd skall vara utslagsgivande,
och då får vi tillgripa oerhört
stora räntehöjningar för att få någon
effekt. Om vi däremot tillgriper kassareservbestämmelser
för att begränsa
kredittillgången, kan vi nå samma penningpolitiska
effekt till priset av mindre
räntestegring. Det är detta som ligger
bakom mitt resonemang.
Herr Regnéll tog upp frågan om bankoutskottet
och skatterna. Jag har visst
inte den uppfattningen, att bankoutskottet
är inkompetent att diskutera skatteoch
upplåningsfrågor. Vad jag menar är
att vi har diskuterat dessa ting så mycket
— vi har också i någon mån berört
saken i vår reservation — att det inte
tjänar mycket till, att man i detta sammanhang
upprepar alla de budgetresonemang
och alternativa besparingsförslag,
som partierna redovisat i statsutskottet.
Andra talare i debatten kommer
väl att beröra dessa saker och därför
gick jag i stort sett förbi dem.
Vad lånemarknaden beträffar förstår
jag mycket väl att högerpartiet skulle
vilja släppa emissionskontrollen i riksbanken.
Det vore naturligtvis bra för
de företag som kan låna på denna
marknad, något som småföretagen i allmänhet
inte kan göra, eftersom det för
dem saknas hypoteksinstitut, en brist
som jag hoppas så småningom skall bli
avhjälpt. Men nog talar ändå mycket,
för att inte säga allt för att konsekvensen
av en fullständig frihet att emittera
lån på kapitalmarknaden nu skulle bli
en stegring av ränteläget både för de
korta och långa krediterna.
Till sist vill jag till herr Regnéll säga
att så länge bostadskrediterna har företrädesrätt
på den långa marknaden, kan
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
41
man inte släppa loss denna marknad
utan att undgå stora räntehöjningar.
Det är därför som jag ifrågasätter klokheten
av att behålla den prioritering av
bostadskrediterna, som nu finns i så
utomordentligt stor omfattning.
Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:
Herr talman! En omständighet glömde
nog ändå herr Eliasson, när han talade
om att ett frigörande av den långa kapitalmarknaden
skulle vara till fördel
bara för stora företag. Som det nu är,
brukar inte minst herr Eliasson och
hans partikamrater påpeka att de stora
företagen har kunnat få sina låneanspråk
tillgodosedda i affärsbankerna.
Normalt skall sådana krediter lyftas
bort från affärsbankerna genom emitterande
av industriobligationer på
marknaden. Affärsbankerna får då möjlighet
att lämna ut nya korta krediter.
Om man kommer bort från nuvarande
läge, som innebär att en stor del av bankernas
kreditgivningskapacitet är nedfrusen,
immobiliserad genom att man
inte kunnat lyfta bort de stora klumpar
av krediter, som nu ligger hos många
banker, och lånemarknaden alltså på
nytt kommer i gång, så ökar automatiskt
bankernas förmåga att ge krediter
till mindre och medelstora företag.
Herr LöFGREN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag är givetvis inte
övertygad av herr Eliassons bevisföring
gentemot mig. Han är tydligen nöjd,
därest det hålles en nominellt låg ränta.
Om man i en sådan situation tvingas att
tillgripa bestämmelser om en hög kassareserv,
något som gör en hel del pengar
overksamma eller mycket lågt räntebärande,
och bankerna därvid väljer sådana
vägar för sin utlåning att de får
ut en högre ränta, då kan det mycket
väl bända att det helt enkelt inte finns
pengar att låna till denna låga ränta.
Bankerna, som ju måste se till att deras
rörelse är räntabel, bar som sagt
Den ekonomiska politiken m. m.
måst låna ut pengarna till dem som är
beredda att betala en högre ränta. Ingen
är väl så dum att lian tror att bankerna
skulle skänka någon någonting gratis.
Bankerna tar naturligtvis betalt för
sina tjänster, och om pengarna i realiteten
är dyrare, blir det dyrare att låna,
även om räntan nominellt är låg.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Problemet är nog inte,
herr Löfgren, så enkelt. Herr Löfgren
glömmer, när han säger att man genom
kassareservbestämmelserna håller pengar
overksamma, bort att tala om att
därest man genomför en räntehöjning
och låter den vara det enda penningpolitiska
medlet, så tvingar man företagarna
att låta bli att låna, eftersom de
inte kan ta på sig de ökade kostnaderna.
Så några ord om de mindre företagen.
Det är väl ändå, herr Löfgren, bättre
att det finns en begränsad tillgång på
pengar, som man har råd att låna, än
att det finns gott om pengar, som man
inte har råd att låna på grund av det
höga ränteläget.
Till herr Regnéll vill jag bara säga
att jag hoppas att han inte missförstod
mig. Jag anser det utomordentligt värdefullt,
om man kunde få ett större utrymme
på kapitalmarknaden, inte minst för
de mindre företagen men även för de
större företagen. Det är ju inte någon
tillfredsställande ordning att näringslivet
i så hög grad skall behöva lita
till korta pengar. På den punkten är
jag ense med herr Regnéll. Jag upprepar
emellertid vad jag förut sade, att jag är
övertygad om att därest vi skulle släppa
emissionskontrollen och låta företagen
fritt konkurrera, så skulle det bli en
stegring av räntan både på korta och
långa krediter. Jag tror därför att förutsättningen
för att komma över till ett
bättre tillstånd och kunna öka näringslivets,
inte minst de mindre företagens,
möjligheter att erhålla långa krediter,
42
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
är att man ändrar på prioriteten för
bostadsbyggandet.
Herr SKÖLDIN (s):
Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
behandlas Kungl. Maj :ts proposition
angående bankernas skyldighet att
hålla en viss kassareserv och angående
en fortsatt giltighet av ränteregleringslagen.
I anslutning till denna proposition
har utskottet upptagit till behandling
motioner från folkpartiet och
även från kommunisterna för att åstadkomma
en diskussion i överensstämmelse
med vad som tidigare tillämpats
i fråga om den ekonomiska politiken.
Det har väckts en motion om att
ränteregleringslagen skall avskaffas. Utskottet
har för sin del emellertid ansett
det vara otänkbart att gå ifrån denna
beredskapsåtgärd och har därför anslutit
sig till vad som föreslagits i propositionen.
Den utgör ju ett stöd för
riksbankens politik bl. a. när det gäller
— som tidigare påtalats — en kontrollverksamhet
över de emissioner som
kan bli aktuella. Vi anser därför att
det inte funnits några skäl att biträda
förslaget i motionen att lagen om räntereglering
skulle avskaffas.
Beträffande affärsbankernas kassareserv
vill jag erinra om att den 1954 ju
fastställdes till 50 procent. I motionen
har föreslagits att procentsatsen skulle
sänkas till 35 procent. 50-procentsgränsen
har varit föremål för diskussion
och överläggningar här i kammaren
många gånger tidigare. Det är väl ändå
ett obestridligt faktum, att svårigheterna
för vissa bankinrättningar att hålla
denna 35-procentsgräns inte förefinns
i samma utsträckning som tidigare. Det
är i dagens läge utan tvivel mindre besvärligt.
Mot bakgrunden av detta förhållande
har utskottet också biträtt vad
som föreslagits i propositionen, vilket
är liktydigt med att utskottet håller
fast vid den 50-procentsgräns som tidigare
gällt. Det är ett obestridligt faktum
att den kan komma att utgöra en
mycket betydelsefull broms i en inflationsutveckling.
Vi anser det därför
fullt motiverat, att den skall bibehållas
vid 50 procent.
Såsom har framgått av den diskussion
som thidigare förts om utskottsutlåtandet
har till detsamma fogats fyra
reservationer. Reservationerna och de
anföranden som här har hållits jämte
replikskiftena åskådliggör ju på ett mycket
bra sätt de svårigheter som föreligger
för oppositionen att enas om ett
alternativ när det gäller den ekonomiska
politiken. Oppositionen är enig om
att det föreligger fel i den förda politiken,
men när det gäller att komma med
förslag till åtgärder för felens avhjälpande
är oppositionen alltid oense.
Centerpartiets avvikande meningar i
förhållande till utskottsmajoritetens är
ju inte så betydelsefulla som de andra
partiernas. I dess reservation talas det
om att man — vilket herr Eliasson vidrörde
— för att åstadkomma krediflättnader
för vårt näringsliv skall genomföra
en räntesänkning. I detta fall sammanfaller
ju centerpartiets ställningstagande
med den motion som kommunisterna
har väckt. Eftersom jag väl
någon gång tidigare från denna talarstol
har yttrat mig i detta ämne, är det
väl ingen som kan sväva i tvivelsmål
om min uppfattning när det gäller räntan
och dess betydelse. Ingen kan heller
betvivla, att jag är en varm anhängare
av lågräntepolitik.
Jag tror emellertid att kommunisternas
förslag att riksdagen skall skriva till
Kungl. Maj:t om en återgång till lågränta
är att något förenkla dessa problem.
Jag skulle dock vara mycket
glad, om jag kunde tro, att det vore så
enkelt att lösa ett sådant här problem.
Vad som än sägs om vårt sparande, är
det ganska stort. Men på samma gång
är det odiskutabelt, att vi har en mycket
stor kapitalbrist på lånemarknaden,
framför allt när det gäller de långfristiga
lånen. Denna brist har ju dock närmast
sin orsak i att vi alltjämt har en
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
43
ganska omfattande investeringslust och
att vi måste göra nödvändiga investeringar.
Det är detta som skapar bristen,
och det är uppenbart att det skapar ett
tryck på lånemarknaden, som är mycket
besvärligt. Jag kan inte dela deras
åsikter, som säger, att det är möjligt
att sänka räntan trots de förhållanden,
som är rådande på kapitalmarknaden i
dagens läge. Vi är ju alla överens om
att vi skall försöka hålla en god sysselsättningsgrad.
Fråga är då vilka förutsättningar
vi har att göra detta.
Att det kommer att bli ännu svårare
när det gäller räntan beror på att vi
har en underbalanserad budget. Frågan
uppstår, hur detta underskott skall kunna
täckas. Man kan minska statsutgifterna,
men vi är på det klara med att
det inte räcker med en minskning på
200 eller 400 miljoner kronor. Det medför,
som jag ser det, att alla måste ta
under allvarlig prövning om inte den
enda utvägen i dagens läge är att höja
statens inkomster. Det har sagts, att vi
skall få tillfälle att pröva sådana förslag
vid höstriksdagen, och såvitt jag kunnat
förstå kommer det då att framföras
ett förslag om omsättningsskatt, vilket
enligt min mening vore det mest acceptabla.
Om man som centerpartiet och kommunisterna
vill ha en lågräntepolitik
— vilket även jag, som jag förut sade,
vill ha — måste man skaffa staten mera
inkomster och därigenom skapa en
lättnad på kapitalmarknaden. Gör man
det är det möjligt att vi i framtiden
kan få förutsättningar för en lägre ränta.
Under alla förhållanden skapar man
därigenom större förutsättningar för att
hålla en full sysselsättning. Det är såvitt
jag förstår den enda väg man kan
beträda om man eftersträvar en lägre
ränta. Detta är en mycket obehaglig
realitet, som ingen kan undgå att ta
hänsyn till vid eu diskussion om dessa
spörsmål. Att jag inte kan ge min anslutning
till eu räntesänkning i dag beror
på de skäl jag här försökt skissera.
Den ekonomiska politiken m. m.
Det försämrade ekonomiska läget
utomlands fick också återverkningar i
vårt land. De statliga åtgärder som vidtagits
för att höja sysselsättningsgraden
har i hög grad bidragit till att göra läget
bättre än det eljest skulle ha varit.
Alla vill vi, som jag tidigare sade, ha
full sysselsättning. Men då måste vi
också skapa förutsättningar härför.
Detta gör det också nödvändigt att skaffa
mera inkomster för staten.
Folkpartiets motion får väl betraktas
som ett mycket aktningsvärt försök att
komma med ett alternativ till regeringens
ekonomiska politik. I motionen presenteras
detta alternativ i fyra konkreta
förslag.
När jag läste folkpartiets motion kunde
jag inte undgå att tänka på en pristävling
som utlystes i decembernumret
av Svenska företagarnas riksförbunds
tidskrift. Där uppmanades alla läsare
som hade några förslag i företagarfrågor,
som de ville ha framförda i form
av motioner i riksdagen, att skicka in
dessa förslag till riksförbundets kansli
i Stockholm. Deltagarna skulle också
ange vilket av de borgerliga partierna
som borde framföra motionen. Jag vet
inte om folkpartiets motion är en produkt
av denna annonsering, men det
förefaller inte uteslutet. Det är i och
för sig, herr Löfgren, inget fel om tipsen
till motionen kommit genom denna
tävling; ingen känner väl bättre var
skon klämmer än den som har den på
sig. Detta är kanske ett nytt sätt för
riksdagsmännen och partierna att föra
fram förslag. Det kanske kommer att
bli återupprepning.
I folkpartiets motion föreslås tillskapandet
av ett ekonomiskt socialt råd, en
svensk aktion för en samordning av
den ekonomiska politiken i Västeuropa
och en utvidgning av stödet åt de underutvecklade
länderna. Slutligen har
man föreslagit utgivandet av ett värdefast
folklån som ett led i kampen mot
arbetslösheten.
Förslaget om inrättandet av ett eko -
44
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
nomiskt socialt råd, har som tidigare
sagts, tillbakavisats av samtliga remissinstanser
som uttalat sig i frågan. Arbetsgivareföreningen
har t. ex. tillbakavisat
förslaget, eftersom det enligt föreningens
mening skulle innebära att ett
utomstående organ övertoge en del av
arbetsmarknadens ansvar. Remissinstanserna
har också framhållit att
företrädare för regering och riksdag
samt för näringslivets intresseorganisationer
och arbetsmarknaden redan nu
har möjlighet att inom offentliga institutioner
och utredningar tillsammans
diskutera hithörande spörsmål.
Detta avsnitt av folkpartiets motion
har tillbakavisats av såväl socialdemokraterna
som högern och centerpartiet.
Motionärernas önskan att Sverige skall
medverka för en samordning av konjunkturpolitiken
inom OEEC-länderna
torde alla vara överens om. Däremot
tycks folkpartireservanterna vara av en
annan mening än vi andra om huruvida
allt som kan göras blivit gjort av oss.
En särskild arbetsgrupp inom OEEC
kallad finansministrarnas ställföreträdare
verkar permanent för att främja en
samordning av den ekonomiska politiken
i de västeuropeiska länderna. Dessa
ansträngningar inom OEEC för att uppnå
bättre samstämmighet i medlemsländernas
ekonomiska politik har erhållit
ett mycket aktivt stöd från vårt land.
Regeringen har också uttalat att den är
beredd att positivt pröva de möjligheter
som erbjuder sig att intensifiera
och skapa en breddning av det ekonomiska
samarbetet.
Behovet av en gemensamt orienterad
konjunkturpolitik i Västeuropa är odiskutabelt.
De länder som underlåter att
vidtaga aktiva sysselsättningsåtgärder i
ett försämrat konjunkturläge fördröjer
obestridligen återhämtningen i de övriga
länderna. De enskilda regeringarna,
varav en del är konservativa, avgör
dock suveränt utformningen av sin egen
sysselsättningspolitik och möjligheterna
för ett enskilt land att verka inom OEEC
bör nog inte överskattas. Men det är
självklart att vi fördenskull inte skall
misströsta i våra aktiva försök att medverka
i utformningen av en gemensam
europeisk konjunkturpolitik.
Bland de politiska partierna torde
råda en allmän enighet om att stödet
åt de underutvecklade länderna bör utvecklas
efter måttet av våra resurser.
Bankoutskottet har också tidigare under
den här riksdagen enhälligt tillstyrkt
Kungl. Maj :ts förslag om en fördubbling
av den svenska andelen i världsbankens
grundfond för att stödja banken i dess
verksamhet att i växande utsträckning
bedriva utlåningsverksamhet till de underutvecklade
länderna.
I anslutning till det statsfinansiella
läget har motionärerna också som en
engångsåtgärd föreslagit utgivandet av
ett värdefast folklån som ett medel mot
arbetslöshet. Förslaget om ett sådant
folklån har avstyrkts av samtliga remissinstanser,
däribland också arbetsmarknadens
organisationer. Sålunda har
t. ex. Arbetsgivareföreningen bestämt
avstyrkt med hänsyn till att konsekvenserna
av utgivandet av ett sådant värdebeständigt
lån inte kan överblickas. Vidare
har man liksom övriga remissinstanser
varit skeptisk i fråga om den
utlovade effekten när det gäller nysparande.
Socialdemokraterna och centerpartiet
har därvidlag varit eniga i utskottet
och gått emot förslaget.
Genom utgivandet av detta folklån
mot arbetslöshet och genom vissa besparingar
och budgetbefrämjande åtgärder
av en storleksordning på drygt
200 miljoner kronor enligt motionärernas
egna beräkningar anser man sig
tydligen ha klarat de statsfinansiella
problemen under 1959/00, och detta
oavsett vilken konjunkturutveckling vi
går till mötes under senare delen av året.
Folkpartirepresentanterna i utskottet
har i ännu högre grad försökt fly undan
den statsfinansiella verkligheten genom
att i sina förslag enbart tala om verkningarna
för budgetåret 1960/61. Man
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
45
söker med andra ord blunda för de inflationistiska
tendenser som vid en kraftigare
konjunkturåterhämtning kan inträda
i den nu fortsatta ökningen av
budgetunderskottet och det statliga upplåningsbehovet.
Enligt de beräkningar
som finns i kompletteringspropositionen
förutses ett statligt upplåningsbehov
1959/60 på cirka 3 miljarder kronor
— ett belopp som är av samma storleksordning
som upplåningsbehovet för
de båda senaste budgetåren tillsammans.
Ett upplåningsbehov av denna
storleksordning kan också medföra en
snabbare stegring av bankernas likviditet.
Om en mera allmän konjunkturförbättring
skulle inträda har utskottet
därför ansett att det kan bli nödvändigt
med en nedskärning av det statliga
upplåningsbehovet. Om statens inkomster
förstärkes för att minska upplåningsbehovet
och därmed motverka
likviditetsuppladdningen i banksystemet
lättas också i ett sådant läge trycket
på de kreditpolitiska medlen. Det är
också mot den bakgrunden som utskottet
har ansett sig böra bedöma det förslag
som framförts från kommunisterna
när det gäller åtgärder angående en
lågräntepolitik.
Herr talman! Med detta skulle jag
kunna sluta. Jag vill inte gå in på något
bemötande av de anföranden som här
har hållits, minst av allt skulle jag ge
mig in på alla de överdrifter som herr
Regnt‘11 gjorde i sitt anförande. Jag
vill emellertid ta upp ett uttalande som
han gjorde, nämligen att utskottsmajoriteten
inte bär sett den uttömning av
valutareserven som ständigt pågår, och
bara för att få det antecknat till protokollet
skulle jag vilja anföra att sedan
1950 har valutareserven ständigt ökat
med ett enda undantag. Medan valutareserven
1950 var 1 106 miljoner kronor,
är den i dag drygt 3 miljarder kronor.
Det är alltså ett annorlunda förhållande
än det som herr Hegnéll sade.
Herr talman! Med vad jag här har an -
Den ekonomiska politiken m. m.
fört hemställer jag om bifall till vad
bankoutskottet har föreslagit.
Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:
Herr talman! Det var herr Sköldins
senaste uttalande om vår valutareserv,
som föranledde mig att anhålla om ordet.
Yi har förut diskuterat här i kammaren,
att man kan räkna valutaresven
på två sätt. Man kan dels intressera
sig för den kassamässiga behållning av
guld och valutor som riksbanken och
affärsbankerna bär, och man kan dels
intressera sig för den utländska positionen
sådan den kommer fram i handelsstatistiken.
Det ena är alltså en
kassamässig beräkning, det andra en
bokföringsmässig beräkning.
Eftersom man utan framgång tidigare
har försökt klargöra denna distinktion,
kan jag kanske få dra en parallell.
Åtminstone i den stad där jag bor
brukar vi från tekniska verken få våra
räkningar på elektricitet, gas och vatten
fyra gånger om året. Nu händer det
emellertid ibland, att utsändandet av
debiteringen förskjuts in på det nya
året, och det innebär att vi bara får
tre räkningar under ett år. Om emellertid
herr Sköldin i ett sådant läge går och
glädjer sig åt att han avsevärt har minskat
sin konsumtion av elektricitet, gas
och vatten, tar han fullständigt miste.
Han måste nämligen revidera sin beräkning
med hänsyn till att det finns
en utelöpande skuld, som han ännu
inte fått räkning på.
Det är detta som är innebörden av
termen förskjutningspost. Där har av
allt att döma skett en förskjutning av
betalningsvanorna gentemot utlandet
som lett till att vi bär fått en allt större
svävande skuld. Så småningom kommer
den skulden att aktualiseras, precis
som vi hemma i min stad får den
diir fjärde räkningen ett stycke in på
det nya året. På samma siitt som vi först
efter korrigering med den räkningen bedömer,
hur mycket elektricitet, gas och
46
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
vatten vi konsumerat, måste vi också
bedöma nettoresultatet av vår utländska
rörelse efter bokföringsmässiga grunder.
Gör vi det, finner vi för perioden
1955—1958 att förskjutningsposten uppgick
till omkring 1,5 miljarder. Med det
beloppet skall man revidera den kassamässiga
förbättringen under samma tid
på 478 miljoner kronor, och man kommer
då till resultatet att förskjutningen
under denna period skulle innebära
en försämring på 1 miljard kronor. Vi
bör ha klart för oss att vår reserv på 3
miljarder som vi har i fickan i själva
verket uppgår till kanske 2 miljarder,
eftersom vi netto har utelöpande skulder
till ett väsentligt belopp.
Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Ingen hade väl väntat
sig att herr Sköldin och jag skulle vara
överens och att vi därför inte skulle ha
någon anledning att säga någonting om
de olika skrivsätt som vi har anslutit
oss till.
Herr Sköldin sade, att det verkade
som om folkpartimotionen skulle ha
kommit till genom en annons, där man
uppmanat olika företagare att skicka
in olika uppslag till ett företagarförbund.
Jag fattade inte om herr Sköldin
sade detta för att bevisa att vår motion
är bra eller för att bevisa att den
skulle vara dålig. Även om jag inte
känner till alla de källor på vilka motionen
bygger kan jag nog ändå säga
till herr Sköldin, att folkpartiet har så
goda både direkta och indirekta kontakter
med näringslivet, att vi inte
har svårt att få in uppslag. Han sade
visst till och med, att han tyckte den
angivna metoden var ett bra tillvägagångssätt,
men jag förstod inte om han
sade det för att förlöjliga motionen.
Vi har försökt att genom kontakter
med näringslivet, både via vår näringspolitiska
delegation och på annat sätt,
verkligen tränga in i de problem som
vårt näringsliv brottas med. Det är
emellertid inte bara näringslivets in
-
tressen vi vill försöka bevaka, utan alla
svenska medborgares berättigade krav
på att få leva i ett land där de ekonomiska
betingelserna är så gynnsamma
som möjligt. Vi försöker bevaka dessa
intressen på det sätt som enligt vår uppfattning
är det lämpligaste, även om
herr Sköldin har en annan utgångspunkt
för sina bedömningar.
Herr Sköldin sade att vissa remissinstanser,
som han tillmäter stor betydelse,
har avstyrkt förslaget om det
sociala rådet och även en del annat,
men det kanske inte är så märkvärdigt.
Om vi emellertid på grund av erfarenheterna
i det politiska skeendet och det
ekonomiska livet kommer fram till den
bestämda uppfattningen, att här skulle
ligga någonting av väsentligt värde för
vårt land, är det alldeles självklart att
vi för fram förslag härom.
Herr SKÖLDIN (s) kort genmäle:
Herr Regnéll har ju intima kontakter
med Skandinaviska banken, och det
är ingen idé att han och jag fortsätter
diskussionen om valutareserven. Jag
skulle vilja rekommendera herr Regnéll
att läsa på sid. 71 i Skandinaviska
bankens aprilhäfte, som jag föreställer
mig att herr Regnéll ändå betraktar
som vederhäftigt.
Till herr Löfgren vill jag säga att
jag beklagar om han tog mitt påpekande
som jag själv betraktade som skämtsamt
så allvarligt. Jag sade även att
om det till äventyrs skulle förhålla sig
på det nämnda sättet, skall man ändå
inte förringa motionen som sådan.
Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har rent av så goda
kontakter med Skandinaviska banken,
att jag har bankens kvartalsskrift i min
pulpet, och det var ur den skriften jag
hämtade de uppgifter, som jag uppbyggde
herr Sköldin med nyss. Det är
herr Sköldin som behöver läsa litet
noggrannare.
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
47.
Herr HJALMARSON (h):
Herr talman! »Statsutgifterna, som
nått en orimlig höjd, måste helt enkelt
pressas ned. Inte i någon avlägsen
framtid utan nu. Skatterna måste anpassas
—• på samma sätt som man håller
på att göra i Tyskland, England
och Frankrike — så, att produktionen
snabbt växer, dess kostnader sjunker
och vi får ett fast underlag för väl hävdad
sysselsättning och goda arbetsförtjänster
åt alla våra landsmän. Vi kan
inte skjuta på operationen — genom
löneoperationer. Vår främsta uppgift
är att se till att tiden inte rinner bort
—■ mellan fingrarna på oss. Har vi en
gång tappat den, hittar vi den aldrig
igen.»
Herr finansminister! Dessa meningar
har satts på pränt inte av någon oansvarig
figur i oppositionen utan av en
person, som både är professor och finansminister.
Generaldirektör tror jag
däremot att han aldrig har varit. De ingår
i den nye holländske finansministerns
deklaration. Sitt stora intresse
har de — också för oss -— av två skäl.
De visar från vilka utgångspunkter och
med vilka medel man angriper problemen
överallt på andra sidan våra gränser.
De ger oss en förkänning av den
finans- och skattepolitiska upprustning,
med hjälp av vilken våra konkurrenter
på världens alla marknader tänker stärka
sin förmåga att konkurrera — en
upprustning, som fortlöpande kommer
alt ställa oss inför ofrånkomliga fakta.
Det bör antecknas till dagens protokoll,
att rationaliseringsarbetet inom den ekonomiska
politikens och skattepolitikens
område drivs med särskilt eftertryck
inom sexstatsunionen.
Den verkliga innebörden i regeringens
politik kan sammanfattas i tre konstateranden:
1)
Regeringen vill inte — ens försöka
— få ner statsutgifterna till en
nivå, som är förenlig med de inkomster
rimliga skatter ger. Därför säger
den: vi kan inte, men — i samma ande
-
Den ekonomiska politiken m. m.
drag — den besparingsutredning — vars
arbete finansministern genom offentliga
uttalanden i förväg underkänt —
den kan nog, kanske, måhända, säkert.
På en alldeles avgörande punkt undviker
man sitt ansvar genom att lova
att överväga det som bör göras i dag,
i morgon eller någon annan dag, när
solen skiner och andan faller på. Att
en sådan regering inte lägger fram en
budget utan i stället en tidskriftsartikel
förvånar mig inte. Finansministern
kan ju inte gärna anmäla reservation
till statsrådsprotokollet för den budget,
som han egentligen ville ha — även
om han kan göra det till Landsorganisationens
protokoll — och i valet
mellan en halv regering och en halv
budget har finansministern valt det senare.
2) Från den 1 juli till den sista
december obligatoriebeslutets år skall
regeringen låna minst 2 700 miljoner
kronor och därigenom föra upp vår
statsskuld till någonting sådant som
23 000 miljoner kronor. Detta kallas
konjunkturpolitik och är det också, om
man inte tänker på den ekonomiska
utan på den politiska konjunkturen.
Upplåningen skall i allt väsentligt göras
av pengar, som inte är pengar utan
socialdemokratisk inflationskredit, tillskapad
i banksystemet.
3) Där ovanpå kommer sedan i omedelbar
följd omsättningsskatten, denna
klockarfar för våra dagars högskattepolitiker,
som mot ringa lön och utan
pension skall allting bestyra. Omsättningsskatten,
som gör allting människor
kan köpa dyrare, träder i kraft,
om finansministern får det som han
vill, den 1 januari 1900. I december
1959 utbetalas omkring 800 miljoner i
överskjutande skatt till människorna
av pengar som riksbanken på regeringens
order tillverkat, i pengar som vid
årsskiftet förlorar minst tre procent av
sin köpkraft. Veckorna efter det att
regeringens omsättningsskatt slagit igenom
i varupriser, gjort arbetsförtjäns
-
48
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
terna mindre värda, skall förhandlingarna
om arbetsförtjänsterna börja, de
förhandlingar, som redan pensionsbeslutet
gjort sitt för att försvåra. Parterna
på arbetsmarknaden kan nog
klara varandra, men frågan nästa år
blir, om de också kan klara en regering,
som alldeles uppenbart inte kan
klara sig själv.
Herr talman! Bevisligen för höga
statsutgifter, en statlig upplåning som
är så stor, att den på intet sätt ryms
inom resursernas ram, ett hot om nya
skatter —• vilket redan som hot måste
påverka människornas handlande —
vart leder det? Ja, inte behöver man
fundera länge. Regeringspolitiken fräter
sig in i penningvärdet. Den beställda
inflationen kommer. När? Det är
den enda fråga man längre kan ställa.
Den kommer när vi får en internationell
konjunkturförbättring, den förbättring
som av många tecken att döma så
sakta är på väg. Då lär vi väl på nytt
få höra talet om att en »engångsanpassning»
av den svenska prisnivån är nödvändig,
det tal som avser att dölja att
vår regeringspolitik på förhand gjort
sig själv maktlös och hjälplös.
Och inflationen då? Ja, den ger myndigheterna
nya låtsaspengar, ny skenbar
grund för nya utgifter men människorna
skärpta skatter, nya skatter,
stigande kostnader i det dagliga livet
och i arbetet.
Självfallet förnekar regeringen i dag
att någon sådan krisrisk föreligger. Den
5 maj 1958 ansåg sig finansministern
om den driftbudget, som under sina
första tio månader lämnat ett underskott
på 1 021 miljoner kronor, för
egen del kunna framföra det glädjande
budskapet, att den var balanserad med
överskott.
Den statsfinansernas kris, vars allvar
nu också börjar bli känt i regeringskretsar,
är inte tillfällig. Den beror inte
på några särskilda omständigheter, som
ramlat över de ansvariga från en klar
himmel. Krisen är strukturell — en
ofrånkomlig konsekvens av den politik
som förts och förs. Visst har det gjorts
felbedömningar, hårresande sådana,
både inom och utom regeringen — även
på vår kant — samt felräkningar och
kalkyler utan allt underlag i verkligheten.
Men trots allt är detta inte det
verkligt grundläggande för krisens
framväxt. Det är däremot den inställning
till frågan, vad skall myndigheterna
sköta och vad människorna, som
ligger i botten på alltihop.
Statsbidraget, statsbidraget i alla dess
former, har varit och är alltjämt regeringspolitikens
praktiska mål — och
dess medel. Statsbidraget, subventioner,
politikernas förmenta gåva till
människorna.
Låt mig klart säga ifrån: statsbidragssjukan
är oförenlig med friska
statsfinanser och en frisk samhällsekonomi.
Vill vi ha ordning och reda på
statens affärer, vill vi ha underlag för
framåtskridandets hushållning, för rimliga
skatter, då måste vi göra rent bord
med föreställningen, att staten åstadkommer
någonting väsentligt genom att
förvandla skatter, som man tar från
människor med i stort sett likartade arbetsförtjänster,
till statsbidrag, som
man ger åt människor med i stort sett
likartade inkomster. Det finns ändamål,
för vilka överföringar av inkomster
är självklart berättigade, men därav
följer icke att alla sådana som anmäler
sig är värda att ihågkommas. Ju mer
människornas arbetsförtjänster stiger,
ju jämnare de blir, desto mer kan
statsbidragen begränsas, desto mera
angeläget är det att så sker, desto mer
koncentrerad på det verkligt väsentliga
kan och bör vi göra statens budget.
Vad vi framför allt måste undvika
är ett system av statsbidrag, som blir
så omfattande och så invecklat, att varje
möjlighet till överblick försvinner
både för den enskilde och för myndigheterna.
Vi är på god väg åt det hållet.
Antalet statliga tjänstemän med huvud
-
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
49
uppgift att ge råd om statsbidragsmöjligheterna
ökar snabbt.
Just därför att den statsfinansiella
krisen är djupgående och betingad av
den förda politikens centrala avvägningar,
måste de konjunkturpolitiska
aspekterna på den bli annorlunda än
de mer eller mindre konventionella.
Teoretiskt låter det sig sägas, att då
man inte riktigt vet vad som kommer
att hända med sysselsättning och produktionsutveckling,
kan man vänta och
låna. Men när vet vi säkert vad som
skall hända? Jo, när det har hänt!
Var skall vi låna? Jo, i bankerna —
där statens skulder den sista april översteg
9 700 miljoner kronor, varmed över
48 procent av alla skulderna låg som
kortfristiga lån.
Men den fråga man framför allt måste
ställa sig är: Går det över huvud taget
att bedriva konjunkturpolitik med miljardunderskott
i budgeten, och ett miljardunderskott
som bara ökar och ökar,
med ett av konjunkturerna oberoende
behov av ständig upplåning — som inte
ryms på marknaden, inte ens om man
förbjuder envar utom finansministern
att där låna pengar — med ett frivilligt
sparande, som inte orkar hålla takten?
Vi svarar nej. Det går inte. Genom att
vänta och låna kan vi — till högt pris —
vinna ett uppskov men inga resultat,
och det är resultat vi vill ha.
Med en ny skatt, omsättningsskatt eller
annan, löser vi inte heller problemet.
Vi flyttar det framför oss två eller
tre år. Det är allt. Naturligtvis kan regeringen
då på nytt höja skatten och
fortsätta sin politik genom att oupphörligen
ta nya förskott på nya skattehöjningar.
Den kan leva på lån två år av
tre, och det tredje på tre nya procent i
omsättningsskatt — ett slags socialdemokratisk
automatik. Men förr eller senare
— förmodligen förr — säger människorna
stopp. De vägrar, ger inte bara
den olust inför skattehöjningar till känna,
som till och med finansministern
anser mänsklig, utan också sin avsikt
Den ekonomiska politiken m. m.
att inte längre finna sig i en oavbrutet
stigande avgiftsplikt till det allmänna.
Vad händer då? De utgiftsbeskärningar
som kunde ha gjorts i tid måste göras
ännu mer ingripande eller måste göras
när det är för sent.
Vi i högerpartiet vill tre saker med
det alternativ till uppskovspolitiken, för
vilket vi söker människornas aktiva
stöd. Vi vill sanera statsfinanserna nu,
inte någon gång i en mer eller mindre
avlägsen framtid. Vi vill lägga fast
grund för en finanspolitik, som arbetar
med successiva, konjunkturmässigt riktigt
utformade och insatta skattelättna
der.
Vi vill en planerad lågskattepolitik.
Vi är fullt på det klara med att den
stora uppgiften — både nu och för den
närmaste tiden — är att förebygga nya
skatter men målet, sänkta skatter, släpper
vi inte ur sikte. Vi vill till sist, men
absolut inte minst, hindra att ineffektivitet
i den statliga planeringen gör effektivitet
i den personliga omöjlig.
Den första uppgiften för en politik av
det slag vi i högerpartiet är beredda att
medverka i blir att begränsa statens utgifter
för administration, subventioner,
statsbidrag och andra regelmässigt återkommande
uppgifter så, att de — utan
nya skatter — ryms inom de löpande
inkomsternas ram. Detta ställer, så som
regeringen styrt till det, krav på löpande
utgifter, som är ungefär tusen
miljoner lägre nästa budgetår än vad
regeringen tänker sig. De förslag vi
framlagt ger detta resultat.
Högerpartiets besparingsförslag går
inte att genomföra, heter det. Nej, det
gör inga besparingsförslag. Man kan
inte spara, om man inte vill. Visst skulle
våra förslag, om de genomfördes ha
konsekvenser för människorna. Men
dessa är enligt vår mening att föredra
framför omsättningsskattens följder.
Högerpartiets besparingsförslag skulle
minska bidragen till kommunerna. Javisst,
men på samma gång skulle de ge
kommunerna faktiska möjligheter att
låna för sådana ändamål, som man skall
4 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 22
50
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
låna till. De skulle ge kommunerna en
impuls att själva och under eget ansvar
göra precis det vi vill att staten skall
göra, begränsa sin verksamhet och därmed
sina utgifter. Högerpartiets besparingsförslag
är för hårda mot den gruppen
eller mot den, sägs det. De försämrar
barnfamiljernas ställning. Men -—
detta är bara ett halvt besked. Vad vill
man göra i stället? På vilket sätt vill de
som påstår sig företräda barnfamiljernas
intresse åstadkomma den jämvikt
mellan statens utgifter och inkomster,
utan vilken omsättningsskatten och inflationen
är oundvikliga? Finns det någon
enda barnfamilj i det här landet
som på allvar tror, att den får det bättre
om den lånar pengar till sina löpande
utgifter? Säkert inte. Hur kan den då få
det bättre genom att finansministern
lånar pengar till barnbidrag?
Det är en ganska egendomlig situation
denna. Här står ett oppositionsparti
och försvarar sin budget, och en regering
sitter och försvarar sig, därför att
den inte har någon budget. Sedan finansministerns
intresse för total balansering
törnat mot den hårda verkligheten,
har hans intresse för balans tydligen
totalt försvunnit. Allt eller inget är
tydligen herr Strängs valspråk, och då
blir det inget.
Första steget i högerpartiets arbete
för rimliga skatter är att göra omsättningsskatten
sakligt onödig. Men vi
nöjer oss inte med detta första steg. Vi
vill framdeles fortsätta med att förvandla
statsutgifter till skattesänkningar
och därvidlag ta alla möjligheter i anspråk,
också dem som nu opåräknade
inkomsthöjningar kan skapa. Naturligtvis
kan man, om ett överskott skulle
uppstå för statens del, också med våra
utgångspunkter fråga: Skall dessa pengar
användas för att återinföra bidrag
som vi avskaffat eller för skattelindringar?
Vi föredrar principiellt skattesänkningar
framför allmänna bidrag,
därför att skattesänkningar är produktiva
och växer i värde med den växan
-
de produktion och de växande arbetsförtjänster
de medverkat till att få fram.
Det finns ingen gräns för statens möjligheter
att låna pengar, ingen annan
än den hänsynen till penningvärde,
människornas arbetsmöjligheter och valutaställning
sätter. En regering kan alltid
få pengar. Den gör ju dem själv, och
papper och trycksvärta ger låga framställningskostnader.
Men menar man
någonting med talet om värdefasta pengar,
full sysselsättning och internationellt
sett stabil valuta, då bär man bara
en sak att göra: hålla upplåningen inom
resursernas ram och noggrant akta sig
för att monopolisera kapitalmarknaden
för statens anspråk. Hur man kan tro,
att en upplåning för löpande utgifter
ger någon lösning på ett budgetproblem,
är helt enkelt omöjligt att förstå. Det
enda som inträffar är ju, att betalningsskyldigheten
flyttas fram i tiden och
att man binder ytterligare statsinkomster
vid den fasta utgift som räntebetalningar
är. Förhållandet mellan avkastningen
på statens tillgångar och räntorna
på dess skulder försämras stadigt.
Fortsätter det staliga lånandet i de senaste
årens takt, har vi snart ränteutgifter
på tusen miljoner om året. Det
betyder att en fjärdedel av den direkta
statsskatt medborgarna betalar är bunden
för räntor.
Med högerpartiets politik skulle upplåningsbehovet
för nästa budgetår minskas
till hälften eller till cirka 1 500 miljoner
kronor. Vi har därvid tagit i anspråk
det nysparande som alldeles säkert
skulle uppstå, om staten i småposter
till den stora allmänheten försålde
sina nyförvärvade aktier i LKAB, men
icke kalkylmässigt räknat med någon
effekt av att den statliga långivningen
till bostadsbyggandet enligt vår mening
bör upphöra. Att detta kommer att få
en sanerande och kostnadspressande
verkan är dock uppenbart.
En icke obetydlig förbättring skulle
alltså uppstå. Den är till och med större
än siffrorna anger, eftersom det är den
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
51
speciellt farliga upplåningen — den för
löpande utgifter -—• som vi främst undviker.
Men låt mig stryka under: Vi är
inte nöjda med resultatet. Det statliga
lånebehovet måste ner ytterligare. Detta
är nödvändigt för att den svenska kapitalmarkanden
skall få den styrka den
behöver ha, men också för att vi — då
det gäller att motverka en eventuell
konjunkturförsämring — skall i praktiken
kunna öka upplåningen för investeringsändamål.
Ju mindre vi lånar då
konjunkturen ej behöver ryggstöd, desto
effektivare blir våra ingrepp när en
svacka kan befaras.
Vi godtar inte nya skatter som ett medel
att minska statens behov av upplåning.
Därför finns det för oss bara en
väg att gå: de fortsatta utgiftsbeskärningarnas.
Driftbudgeten skall — inklusive
behövliga avskrivningar -—- göras
balanserad och balanserad på en lägre
nivå. Kapitalbudgetens nyinvesteringar
skall finansieras med lån men just därför
hållas inom den ram som sparandet
sätter. Det kräver en ingående granskning
och prövning av varje investeringsprojekt
såväl med avseende på kalkylernas
hållbarhet som från samhällsekonomisk
räntabilitets- och effektivitetssynpunkt.
Det borde vara regeringen
angeläget att ge också oppositionen reell
möjlighet att göra en sådan, att bereda
den verklig insyn.
Herr talman! Det tjänar ingenting till
att dölja faktum. Klyftan mellan regeringspartiet
och oss är djup och bred,
när det gäller statsfinanser, skatter och
samhällsekonomi. Men detta är icke
hela sanningen.
Jag lyssnade ett litet ögonblick till
herr finansmiinstern i första kammaren.
Han framhöll då att motsättningarna
oss emellan djupast bottnar i att socialdemokratien
företräder en annan syn
än vi på de statliga utgifterna. Jag delar
den meningen, herr finansminister. Vi
i högerpartiet är inställda på att begränsa
den statliga verksamheten, även av
skäl som inte omedelbart hänger sain
-
Den ekonomiska politiken m. m.
man med dagens överansträngda läge.
Vi vill göra statens inflytande mindre,
medborgarnas större. Vi vill ha ett
mindre statligt samhälle, inte bara med
färre myndigheter utan också med ett
annat förhållande mellan människor
och myndigheter. Vi tror inte på den
suveräna staten utan på de suveräna
medborgarna, på människor som mera
rår sig själva och mera råder över sitt.
Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Vad vi här diskuterar
är ju vad slags ekonomisk politik som
skall föras här i landet. Man kan väl
inte undgå intrycket att även om det
finns ingalunda oväsentliga åsiktsdifferenser
mellan de tre oppositionspartierna,
går det likväl en vågdelare mellan
å ena sidan oppositionen och å andra
sidan regeringspartiet och det kommunistiska
stödpartiet, som det väl numera
i stort sett kan betecknas som.
Den ena gruppen, oppositionen, vill
satsa på produktionsökning. Socialdemokrater
och kommunister tycks i dagens
läge främst satsa på en ny ökning
av skattetrycket.
Jag kan förstå att regeringen helst
bara vill tala om de närmaste tolv månaderna
-—- det vill alltid en regering
som försatt landet i svårigheter — men
ingen kan väl bestrida att det viktigaste
är, att vi kommer till tals om vad slags
politik som skall föras efter den övergångstid
som de närmaste månaderna
alltid måste utgöra.
Vi i folkpartiet tvekar inte att som
första punkt i ett produktivt långsiktigt
program uppställa satsen, alt man
skall eftersträva att främja näringslivets
utveckling därför att detta är den
enda vägen att skapa bättre levnadsförhållanden
och i längden verkligen sänkt
skattetryck.
Får jag, herr talman, på förekommen
anledning tillägga att till näringslivet
52
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fin.
Den ekonomiska politiken m. m.
hör naturligtvis inte bara industri, jordbruk
och andra sådana näringsgrenar
utan lika mycket handeln. Inom det
socialdemokratiska partiet finns en tendens
att låtsas som om distributionen
vore mindre produktiv, mindre samhällsekonomiskt
nyttig, än den s. k.
produktionen. Detta är naturligtvis
orimligt. Detta att sätta handeln i något
slags strykklass vid diskussion av ekonomiska
problem, som regeringspartiet
så ofta gör, måste man opponera mot,
liksom detta tal om att en omsättningsskatt
väl till väsentlig del kan bäras av
handeln — löst utkastade påståenden
utan någon motivering som skulle påvisa
att handelns folk fått någon större
inkomsthöjning under senare år än andra
människor. Nej, här måste vi hålla
på att näringslivets olika grenar skall
behandlas lika, när inget annat kan särskilt
motiveras.
Herr talman! Tidigare i dag har herr
Löfgren berört en del punkter i vårt
näringspolitiska program. Herr Kollberg
och herr Stenberg kommer senare
att ta upp andra sidor. I övrigt har vi
många gånger redovisat riktlinjerna för
vad vi tror skulle vara en för hela folket
gynnsam ekonomisk politik, och jag
behöver inte nu upprepa detta.
Jag vill bara understryka en förut
betonad sak, därför att dess innebörd
förefaller mig understundom inte tillräckligt
beaktad. Om man genom en
klok ekonomisk politik kan få produktionen
här i landet att växa med en procent
mer än den ökning, som blir följden
med en mindre väl övervägd ekonomisk
politik, så betyder detta 500
miljoner kronor om året mer för Sveriges
folk, varav inte fullt hälften får
avstås till stat och kommun. Det betyder
förutsättningar för skattesänkning,
i något fall också för en snabbare utveckling
på områden, som gäller allmänna
angelägenheter, vilka ligger oss
alla om hjärtat.
Punkt 2 i vårt näringsprogram —
jag understryker att jag inte skall göra
någon fullständig uppräkning, och kammaren
drar säkert en lättnadens suck
när jag meddelar detta — är att statens
finanser bör skötas enligt de sedan ett
par årtionden här i landet, fram till i
alla fall de senaste årens debatt, allmänt
erkända principerna. Man skall ta hänsyn
till konjunkturväxlingarna, ty endast
därigenom kan den statliga finanspolitiken
påverka produktion och sysselsättning
och medborgarnas levnadsförhållanden
på det önskvärda sättet.
Hela denna princip om totalbalansering
av budgeten avvisar vi bestämt.
Den är sakligt ogrundad och medverkar
endast till att skapa oklarhet. Jag är
mycket tillfredsställd över att man inom
de övriga oppositionspartierna numera
bestämt tar ställning mot totalbalanseringsprincipen.
Den innebär nämligen
ingenting annat än ett förverkligande
av den gamla socialdemokratiska tanken
på ett statligt tvångssparande, fastän
under förklädnad.
Det karakteristiska för de år 1937
fastslagna principerna var ju bl. a., att
när en konjunkturförsämring inträffat
och alltför stor arbetslöshet rådde, skulle
det allmänna bedriva en sysselsättningsstödjande
politik dels genom offentliga
arbeten och offentliga beställningar,
dels genom att finansiera en
del löpande utgifter genom upplåning.
Detta är alltså inte något osunt, något
i och för sig att beklaga, utan
om man inte för den politiken får man
större arbetslöshet. Erfarenheten bekräftar
ju att det förhåller sig så.
Jag frågar eljest: Finns det någon
som i sak vill bestrida, att om vi under
tiden 1958—1959 hade haft en balanserad
driftbudget, t. ex. genom att
herr Sträng fått igenom sin omsättningsskatt
redan för ett år sedan, så
skulle arbetslösheten här i landet under
den gångna vintern ha varit större
än vad den nu varit.
Herr Hjalmarson fällde för en stund
sedan ett yttrande, som måhända inte
skall fattas alltför bokstavligt men som
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
53
jag tycker innebar, att lian bestred att
upplåning för löpande ändamål någonsin
skulle kunna vara samhällsekonomiskt
nyttig. Jag vill då säga, att den
svenska högern har i 20 år accepterat
den motsatta principen, och vi har inte
fått någon närmare motivering, varför
högern skulle ha begått detta misstag
årtionde efter årtionde. Det är klart,
att om det däremot hävdas, att man
även i depressionsläge skall balansera
budgeten, för att sedan när statsinkomsterna
växer med bättre konjunkturer
och vissa utgifter minskar, sänka
skatterna, så innebär ju detta att man
stimulerar den i alla fall goda och stigande
konjunkturen, vilket medför ökade
risker för överkonjunktur och inflation.
En sådan kontra-cyklisk finanspolitik
anser jag för min del skulle vara
ett mycket allvarligt misstag. Jag måste
säga, att det finns fortfarande en del
oklarhet i det evangelium, som högerpartiet
på denna punkt för fram.
Det avgörande är väl ändå verkan på
samhällsekonomien och inte några bokföringsmässiga
principer för den del
av samhällsekonomien som statens finanser
utgör. Det är inte statens förmögenhetsställning
som det gäller att
till varje pris skydda från förändringar,
utan det är samhällets, hela folkets
ekonomi det gäller. Detta, som från oppositionshåll
så ofta betonas, leder just
till att man inte uppställer några sådana
stela bokföringsmässiga principer
för statsfinanserna, som understundom
framförts här från annat håll.
När man talar om verkan på samhällsekonomien
får man emellertid
självklart inte bara tänka på budgetens
slutsummor. Man får även tänka på att
i vissa lägen verkar höjda skatter mera
ogynnsamt än i andra lägen, att en
sysselsättningsskapande upplåning under
en försvagad konjunktur kan vara
ytterst välkommen ocli riktig. Om man
i ett annat läge vill minska upplåningen,
så inverkar det mycket vad slags
instrument som används.
Den ekonomiska politiken m. m.
Jag skulle vilja återkomma till det
spörsmålet, om det inte skulle ha ökat
arbetslösheten, därest finansministern
fått sin önskan uppfylld, att vi under
budgetåret 1958/59 skulle ha haft ett
»starkare» statsfinansiellt läge.
Är det inte så att regeringen har en
benägenhet att dra in pengar, exempelvis
med hjälp av omsättningsskatt, även
i sådana lägen där detta minskar sysselsättningen,
men sedan genom offentliga
arbeten och beställningar vill försöka
motverka arbetslösheten? Såvitt
jag kan förstå har det varit en sådan
politik som finansministern i själva
verket skulle ha velat föra, om han haft
tillfälle därtill, i varje fall är det en
sådan politik som han tycks vilja föra
under den kommande vintern, 1959/60.
Han vill ju å ena sidan pålägga ny omsättningskatt
för att på det sättet dra
in pengar, men å andra sidan säger
han, att vi får räkna med stor arbetslöshet
— men den skall vi bekämpa genom
stora statliga utgifter.
Det är inte självklart, herr finansminister,
att det är lämpligt att dra in
mycket stora belopp från medborgarna
för att sedan dela ut dem på detta sätt,
även om det naturligtvis alltid finns
ett visst utrymme för en selektiv sysselsättningsskapande
politik.
Beträffande detta med omsättningsskatten
skall jag tillåta mig att endast
göra det påpekandet, att när en eller
annan nationalekonom önskar eu helt
annan ekonomisk politik än regeringen
men samtidigt säger, alt i hans ekonomiska
program kan i ett allvarligt läge
möjligen ingå en omsättningsskatt, så
kan ett sådant uttalande icke av regeringen
åberopas som något stöd. Regeringen
kan inte av denna anledning
siiga: Se där, denne nationalekonom uttalar
sig för omsättningsskatt! Ty vederbörande
vill ju föra en annan ekonomisk
politik, och regeringen får väl
lov alt citera inte bara den ena delen
av elt dylikt uttalande utan också den
54
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
andra — men det brukar man omsorgsfullt
akta sig för.
Herr Sträng har varit nöjd med den
ekonomiska utvecklingen det senaste
året. Detta framgår av kompletteringspropositionen.
Jag säger för min del:
Jag är inte nöjd. Jag tycker att vi haft
alldeles för stor arbetslöshet och därigenom
ett behov av alldeles för omfattande
och dyrbara offentliga ingripanden.
Det hade varit mycket bättre
med en annan politik, som lett till mera
omfattande normal, mer produktiv sysselsättning
inom näringslivet. Men när
finansministern diskuterar den ekonomiska
politiken är han i år mer än
någonsin en förnöjsamhetens apostel.
Inte så att han är nöjd med skattebetalarna,
ty dem vill han pålägga nya och
tyngre bördor, men han är nöjd med
sig själv och den ekonomiska politik
han fört. Han tycks vara missnöjd med
finanspolitiken endast på en punkt: att
han icke kunnat vid denna riksdag genomföra
en ny omsättningsskatt. Den
bedömning som herr Sträng här presenterar
måste jag beteckna som karakteristisk.
Det är väl alldeles klart att en sund
finanspolitik i huvudsak måste innebära,
att staten på längre sikt har balans
mellan löpande inkomster och utgifter.
Vi i folkpartiet har hävdat att
utgifter och inkomster måste avpassas
så att man vid en normalt god konjunktur
får en balanserad driftbudget. Vi
har föreslagit besparingar och andra
budgetförstärkningar, som skulle tillföra
budgeten året efter det nästa en
förbättring på 500—600 miljoner kronor.
Vi har vidare påpekat att vid en
bättre konjunktur bör arbetslöshetsutgifterna
kunna minska och statens inkomster
automatiskt stiga.
Herr Sträng tycks inte vilja räkna
med att det kan bli någon sådan förbättring
av produktionen i samband
med en bättre konjunktur, att den radikalt
påverkar det statsfinansiella läget.
Jag måste säga att detta förvånar
mig i högsta grad. Det är ju ändå så,
att den försämring av budgeten 1958/59
som ägt rum innebär -—- såsom herr
Hjalmarson nyss påpekade — ett radikalt
försämrat statsfinansiellt resultat
jämfört med vad finansministern trodde
på i januari 1958. Denna försämring
beror i huvudsak på att vi fått en
svagare konjunktur. Finansministern
kanske kan uppfatta det som ett litet
försvar för honom om jag säger, att
jag tycker inte att huvudorsaken här
ligger i någon felräkning från finansministerns
sida. Jag tycker att huvudorsaken
är, att det har blivit större utgifter
för arbetslöhetsbekämpande ändamål
och mindre statsinkomster än
som eljest skulle ha blivit fallet.
Här har man alltså ett konkret bevis
för vad konjunkturväxlingar betyder
för statsfinanserna! Men om de går i
andra riktningen bör väl detta ha en
motsatt verkan? Om finansministern
skulle invända: Ja, men vi tror inte
att det utöver den vanliga trenden i
stigande riktning, som är oberoende av
konjunkturerna, skall bli någon vidare
produktionsökning — så vill jag svara
att det under senaste årtionde vid en
rad tillfällen faktiskt har blivit en ökning
av nationalinkomsten av ungefär
den storleksordning, som man på vårt
håll har räknat med. Det är ju inte så,
herr finansminister, att man alla år
haft bara en treprocentig ökning av
nationalinkomsten. Jag skall be att få
anföra några siffror. Från 1952 till 1953
angavs ökningen vara 4 procent, från
1953 till 1954 angavs den till 5 procent,
från 1954 till 1955 till 4 procent och
från 1956 till 1957 likaledes till 4 procent.
Jag har diskuterat med en del sakkunniga
personer, om man i samband
med en konjunkturförbättring från ett
försvagat konjunkturläge skulle anse
det vara orealistiskt att räkna med en
ökning av nationalinkomsten, inte med
3 procent utan på 4,5 procent om året
under två år. Jag har fått till svar, att
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
55
detta förefaller vara ett ganska försiktigt
antagande. Jag vet därför inte på
vilken grund finansministern bygger
sitt påstående, att detta är ett alldeles
verklighetsfrämmande och orealistiskt
antagande, men det kan vi kanske få
upplysning om. Naturligtvis vet ingen
hurudant konjunkturläget kan vara
budgetåret 1960/61. Det är möjligt åt!
vi då har normal konjunktur, men det
är också möjligt att vi har annat konjunkturläge,
och politiken får ju då anpassas
därefter.
Soin herr Hjalmarson påpekade har
finansministern överraskande nog underlåtit
att presentera en fullständig
budget. Det är en helt annan sak än
den här tidigare diskuterade frågan
om finansministerns oklarheter i formuleringarna
i januari i statsverkspropositionen.
Men när vi nu, endast en
månad före budgetårets början, från
regeringens sida får möta en förklaring,
att han inte vill precisera hur
han tänker finansiera ett stort underskott,
om vilket man anser att det är
oerhört väsentligt att det blir finansierat
genom ökade inkomster, då måste
jag säga att man har rätt till förvåning
— jag instämmer därvidlag till
fullo med herr Hjalmarson. Skall riksdagen,
som har skyldighet och rättighet
att bestämma hur svenska statens
utgifter skall finansieras, få vänta på
den frågan till dess halva detta finansår
gått till ända? Nej, herr finansminister,
om man med rätta kan kritisera
Edert uttalande och bristen på besked
i statsverkspropositionen i januari, oberoende
av huruvida man vill lägga detta
till grund för en formell anmärkning
eller inte, så måste regeringens tillvägagångssätt
här nu betecknas såsom
varande alldeles orimligt. Det står såvitt
jag förstår i strid med både grundlagens
bokstav och grundlagens anda.
Vad finansministern innerst inne vill
och tänker vet vi nog, men det är inte
det saken gäller, utan hans förslag till
den svenska riksdagen. Att han innerst
Den ekonomiska politiken m. m.
inne vill ta ut en omsättningsskatt, att
han vill samla mera resurser i samhällets
händer, som det heter, det är klart
nog.
Frågan är nu om en ny omsättningsskatt
är ett lämpligt vapen mot inflationen.
Till detta vill jag svara: naturligtvis
inte, enligt vår mening. Omsättningsskatt
vid en tidpunkt, då man på
arbetsmarknaden bär att ta hänsyn till
både förkortad arbetstid och begynnande
pensionsbetalningar, tillsammans
medförande en belastning av 4 procent
per timme räknat, måste framstå som
olämplig, bl. a. därför att man riskerar
att den medför en sådan höjning av
kostnaderna, som kan bli allvarlig för
vår export och allvarlig för sysselsättningen
här i landet.
Herr talman! När regeringen med all
rätt talar så mycket om sysselsättningen
och vikten av dess upprätthållande, får
jag lov att säga att jag tycker, att det
blivit en viss snedbelastning i debatten.
Regeringen talar så litet om det förhållandet,
att kostnadsnivån blir för
hög och exporten därför utvecklas
mindre gynnsamt i förhållande till vår
stigande exportbenägenhet. Det är en
mycket viktig sida av saken som försummas.
Det är alldeles uppenbart att
det blir högre realinkomst för alla folkgrupper
om man ordnar så att vår konkurrensförmåga
upprätthålles. Det är
alltså inte stridande mot ue breda lagrens
intressen, när man talar om vikten
av kostnadsnivåns lämpliga anpassning,
det är tvärtom en förutsättning
för en utveckling i allas intresse.
Nu kan man säga, att staten inte bestämmer
på arbetsmarknaden, till vilket
jag vill svara: nej, men i en demokrati
spelar den offentliga debatten en
mycket betydande roll. Och att regeringen
där inte lämnar svenska folket
i tvivel om vad den anser, får väl betraktas
som naturligt.
När vi i folkpartiet går emot en omsättningsskatt,
sammanhänger det med
vår inställning till förmån för upp
-
56
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
muntran av enskilt sparande, som vi
föredrar framför ett statligt tvångssparande.
Detta är ett skäl till att vi vill
ha rättvisa åt spararna, även om rättvisan
ju är ett mål i och för sig. Spararna
skall inte genom inflation berövas
en väsentlig del av sparandets frukter.
Den brist på intresse, som regeringen
hyser för denna fråga, har
många gånger påtalats, och jag tänker
därför här förbigå den saken. Jag nöjer
mig med att påpeka, att det ligger
något fullständigt rörande i den förtjusning
som man på socialdemokratiskt
håll visar, när man kan vara lika konservativ
som de mest konservativa arbetsgivarna
i fråga om en negativ attityd
till en del åtgärder, som skulle
skydda spararna. Att finansministern
trivs så bra icke bara när han vid middagar
umgås med dessa män utan även
när han kan tycka precis som de, det
är verkligen högst intressant — det förefaller
kanske efter gårdagens debatt
mindre överraskande för kammaren än
vad det har gjort tidigare.
Nu har emellertid pensionsutskottet,
även dess socialdemokratiska ledamöter
•— socialdemokraterna i riksdagen har
väl samma inställning — varit med om
ett uttalande till förmån för att man
verkligen skall göra någonting för att
åstadkomma realvärdesäkring av sparandet.
Jag tillåter mig nu att fråga regeringen
— jag tycker det är något av
det viktigaste som kan ske under denna
debatt — om regeringen nu är villig att
svänga om, att sluta upp med att bara
säga att frågan ligger hos den och den
utredningen, som har alla möjliga andra
uppgifter eller arbetar med utstuderad
långsamhet. År regeringen villig
att tillsätta en särskild utredning av
personer som får speciella direktiv att
försöka lösa denna uppgift och göra det
snabbt, eller tänker regeringen fortsätta
med att säga: Ja, här gäller det
bara att man skall utreda, och det har
vi varit villiga till tidigare, fast det inte
skett någonting under tio års tid.
Enligt mitt sätt att se vore det, herr
talman, anledning att börja med ett
värdefast lån omedelbart. Det skulle ge
mycket betydelsefulla erfarenheter. Jag
tror att det skulle vara sparfrämjande
och att man kan emittera ett sådant lån
utan att först utreda. Det är mycket annat
som skulle behöva utredas, just sedan
man har förvärvat erfarenheter genom
ett sådant lån. Men jag vill särskilt
framhålla en hittills kanske inte så
mycket betonad synpunkt. Värdefasta
lån skulle vara en metod för ökad upplåning
utanför banksystemet, alltså från
privatpersoner, som för närvarande
icke tycks vara villiga att köpa vanliga
obligationer i nämnvärd omfattning.
Man måste skapa en vidgad marknad
för den statliga upplåningen, så att
man inte tvingas att i alltför hög grad
låna inom banksystemet. Här är en
möjlighet att få ett ökat intresse för
obligationsköp hos den allmänhet, som
tydligen är villig att köpa aktier men
inte vanliga obligationer, vilka förlorar
i värde genom inflation. Det allmänna
skulle då få in pengar genom frivillig
upplåning.
Nu vill jag emellertid skynda mig
att tillägga, herr talman, att upplåning
inom banksystemet både i affärsbankerna
och i vissa fall i riksbanken naturligtvis
i vissa fall kan vara icke
blott tillåten utan högst angelägen. Jag
tror att de uttalanden som görs från
högerliåll, när man gör gällande, att
staten aldrig borde låna inom banksystemet,
är svagt grundade. En sådan
princip som att staten aldrig bör låna
inom banksystemet tillämpas, såvitt jag
vet, icke i de länder vi brukar jämföra
oss med. Det skulle betyda att man
binder den statliga finans- och konjunkturpolitiken
på ett olyckligt sätt,
eftersom det finns lägen, då det kan
vara både försvarligt och tillrådligt att
låna inom banksystemet. Men det är lika
uppenbart att det finns lägen, där
detta inte är önskvärt och i varje fall
inte bör ske i alltför stor utsträckning.
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
57
I sådana lägen är det angeläget att staten
begagnar sig av de alternativa metoder
till upplåning som kan stå till
buds, bland annat genom att emittera
värdefasta obligationer.
Herr talman! Meningsskiljaktigheterna
mellan högern och oss på denna
punkt är kanske inte så väsentliga. Jag
gläder mig åt att både högern och centerpartiet
i själva verket ställer sig positiva
till tanken på en värdesäker upplåning,
även om man är litet oenig om
modaliteterna. Man är i alla fall intresserad
av värdesäkring av sparandet
på ett helt annat sätt än vad regeringspartiet
hittills har varit.
Det är klart att det kan bli en del
svårigheter för den statliga upplåningen
under det kommande året, vilka
sammanhänger med att regeringen har
genomdrivit ett pensionsbeslut, som
kommer att starkt minska sparandet inom
försäkringsinstitutioner som nu
köpt en icke ringa del av de statliga
obligationerna. Det vore naturligtvis
mycket värdefullt, om finansministern
ville kommentera detta. Väntar finansministern
under låt oss säga kalenderåret
1960 minskade inköp av obligationer
från försäkringsföretagens sida och
vilka åtgärder anser finansministern då
motiverade för att kompensera detta?
Det är kanske så, att den genom pensionsreformen
minskade efterfrågan på
statliga obligationer från de enskilda
försäkringsföretagens sida är en av huvudorsakerna
till att finansministern nu
insisterar på att införa en ny omsättningsskatt,
då han inte tror sig kunna
skaffa pengar på något annat sätt. Eftersom
regeringen hela tiden bestritt,
att det finns något samband mellan pensionsreformen
och den statliga beskattningen,
är ett klargörande uttalande på
denna punkt av mycket stort intresse.
För min del tänker jag inte alls nu
närmare diskutera — det bär ju skett
förut — vad pensionsreformen här kan
komma att betyda. Det åligger väl regeringen
och dem som följde regeringen
Den ekonomiska politiken m. m.
vid genomförandet av denna reform att
här ge ett klart besked.
Herr talman! Innan jag slutar, skulle
jag vilja begagna tillfället att säga några
ord om vad det är som skiljer högerpartiets
finanspolitiska förslag från våra.
Högern har ju givit intrycket att
den finanspolitik som den företräder
skulle ha helt annan ekonomisk skärpa
än den som oppositionen i övrigt kunde
tänkas åstadkomma med sina förslag.
Det är klart att det någon gång måste
redovisas, vari skillnaderna egentligen
består, så att det inte uppkommer missförstånd
genom att den ena sidan lovar
guld och gröna skogar, medan den
andra sidan iakttar mer måttfullhet i
fråga om löften av denna art. Det som
man från högerhåll i stort sett har ställt
i utsikt — ibland med hänvisning till
en nära framtid, ibland på litet längre
sikt — är väl väsentligen följande fem
saker.
Budgeten skall balanseras. Den offentliga
upplåningen skall starkt minskas
— ett slag verkade det som om det inte
skulle vara någon offentlig upplåning
alls. Inflationen skall på detta sätt
hindras. Människorna, även barnfamiljerna,
skall få mer pengar att disponera.
Företagsbeskattningen skall radikalt
sänkas.
Dessa fem saker, som ju alla är mycket
tilltalande, måste förutsätta väldiga
utgiftsbeskärningar, därest människorna
själva skall få mer pengar att röra
sig med. Redan från början måste man
därför ställa sig frågan: Vilka väldiga
utgiftsbeskärningar skall kunna åstadkomma
detta?
EU överflyttande av utgifter från stat
till kommun underlättar ju inte lösningen
av våra samhällsekonomiska
problem. Det ger inte heller oss skattebetalare
mer pengar att röra oss med,
och det medverkar inte till att bekämpa
inflationen. I den mån det bara är fråga
om att flytta över utgifter till kommunerna,
kan vi alltså i detta sammanhang
bortse från förslagen, särskilt som kom
-
88
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
munerna i alla fall kommer att under
de närmaste åren vara tvungna att föra
en mycket hårdhänt besparingspolitik
för att kunna undvika skattehöjningar.
En överflyttning av upplåning från
riksgäldskontoret till exempelvis stadshypotekskassan
skulle inte heller lösa
något samhällsekonomiskt problem.
Herr Hjalmarson har nu mycket riktigt
påpekat detta, något som jag med tillfredsställelse
konstaterar, eftersom detta
kanske tidigare inte har så mycket betonats
från högerns sida.
Om man vidare såsom anslagsminskning
bokför belopp, vilka i praktiken
icke kan minskas under det närmaste
finansåret, eftersom staten är bunden
för utgifterna eller ej kan minska dem
av andra skäl, så är det givetvis bara
fråga om en transaktion på papperet
och inte om någon verklig utgiftsminskning
med direkta samhällsekonomiska
verkningar.
Försäljning av statliga aktier kan i
och för sig vara ett bra sätt att ta in
pengar. Likaväl som staten ger ut ett
värdefast lån, kan staten ju sälja vissa
aktier. Men man kan naturligtvis inte
påstå, att det ena har en mer radikal
direkt inverkan på samhällsekonomien
än det andra. Det kan här vara fråga
om nyttiga saker, men man bör akta sig
för att överbetona de direkta verkningarna.
Man får inte heller utgå ifrån
att det är möjligt att hux flux sälja
aktier för belopp, som skulle överstiga
den samlade omsättningen på Stockholms
fondbörs under ett helt år. Man
bör nog vara litet realist när det gäller
vad som i detta avseende är möjligt och
lämpligt på ett år. Personligen har jag
den uppfattningen, att man bör inleda
en politik som innebär försäljning av
en del av de statliga aktierna. Vi inom
folkpartiet har länge önskat, att regeringen
skulle utarbeta en plan för en
sådan politik, som man i andra länder
har slagit in på steg för steg och med
betydande försiktighet, något som nog
inte varit utan grund. När regeringen
nu inte vill utarbeta en sådan plan, kommer
vi för vår del att själva utreda saken
och inom en ganska närliggande
framtid ta ställning därtill.
Herr talman! Om man i högerns budgetförslag
tar bort dessa saker, som
alltså inte kan ha någon avgörande samhällsekonomisk
verkan, hur ter sig då
högerns driftbudget för 1959/60 till
skillnad exempelvis från det förslag
som framlagts av folkpartiet? Jag vill
bara helt kort summera, att såvitt jag
förstår innebär högerns förslag jämfört
med regeringens besparingar och
inkomstförstärkningar, som kan bli
effektiva det närmaste året, till ett belopp
som välvilligt räknat är 300 miljoner
kronor plus det belopp som motsvaras
av borttagandet av barnbidraget
för första barnet. Låt mig, utan att på
något sätt vilja förringa betydelsen av
en budgetförstärkning med 300 miljoner
kronor utöver borttagandet av första
barnbidraget, slå fast, att skillnaden
mellan denna summa och de förslag,
som framlagts från folkpartihåll, inte
är så stor. Våra förslag rör sig nämligen
i varje fall om betydligt över 200 miljoner
kronor.
Att en del av högerns förslag får i
betydande utsträckning betraktas som
rent fiktiva, har ju under debatterna i
kamrarna redan klargjorts och jag behöver
därför inte upprepa detta. Att
t. ex. tänka sig att SJ plötsligt från den
1 juli, så att det bar konsekvenser för
utgifterna under budgetåret 1959/60,
skulle kunna nedlägga trafiksvaga banor
i sådan utsträckning, att man kan
spara 50 miljoner kronor, betraktar jag
som orealistiskt. Det är väl snarare riktigt
att räkna med en tredjedel av detta
belopp. Men till sådana detaljer får vi
väl, herr talman, senare återkomma,
därest det skulle bli nödvändigt; det
har ju i huvudsak tidigare redovisats
för kamrarna, hur det härvidlag ligger
till.
Högerns budgetförslag innebär alltså
för det närmaste året en effektiv bud
-
Torsdagen den 28 maj 1959 fin.
Nr 22
59
getförstärkning på cirka 300 miljoner
kronor plus borttagandet av första barnbidraget.
Det är alltså detta sista som
är den stora saken, som skiljer högerns
linje från vår. Därför måste jag, som
avstått från att yttra mig om barnbidraget
tidigare, nu säga några ord om
detta.
Det är märkvärdigt vilken stor skillnad
för samhällsekonomien det skulle
göra, om barnfamiljerna inte fick detta
stöd för det första barnet. Jag tror för
min del, att det är en väldig överdrift
i talet om fördelen av en sådan åtgärd.
I varje fall blir den för barnfamiljernas
ekonomi liktydig med en skattehöjning.
Om man tar bort ett barnbidrag eller
ett skatteavdrag betyder det, att barnfamiljerna
får mindre pengar att röra
sig med. Det blir alltså en nettobelastning
på barnfamiljerna, som icke drabbar
andra grupper av medborgare.
Herr Hjalmarson sade nyss, att barnfamiljerna
inte kan ha något intresse
av att få barnbidrag, om de vet att staten
skaffar pengar för dessa genom upplåning.
Ja, men barnfamiljerna kan möjligen
ha ett intresse av att man, om
högern anser att man för tillfället måste
lägga en ökad börda på mäniskorna,
fördelar denna jämnare på både barnfamiljer
och andra. Då får nämligen de
förra en mindre del av bördan. Detta
resonemang gäller alldeles oberoende
av finansieringsmetoderna.
När saken har diskuterats förut har
man från högerhåll sagt: »Vi skyddar
ju mot inflation, och en fyraprocentig
inflation betyder för en människa med
10 000 kronor i inkomst en förlust på
400 kronor.»
Herr talman! En inflation innebär
väl också, att inkomsterna går upp —
kanske mera för den ena och mindre
för den andra — men i stort sett betyder
den inte, att priserna stiger med
4 procent medan inkomsterna förblir
oförändrade. Vilket verklighetsfrämmande
antagande högern här plötsligt
gör när man påstår att inflationen skulle
Den ekonomiska politiken m. m.
betyda en lika stor nettobelastning på
människorna varje år som borttagandet
av första barnbidraget!
Nej, herr talman, jag finner för min
del inte detta argument hållbart, lika
litet som det högern eljest brukar använda,
nämligen: »Om vi tar bort första
barnbidraget kan vi sänka inkomstbeskattningen,
och det har alla glädje av
— även barnfamiljerna. Vad är det för
mening i att staten tar pengar från människorna
i skatt och betalar ut dem igen
i bidrag? Det betyder bara att staten tar
pengar ur medborgarnas ena ficka för
att lägga ned dem igen i den andra.»
Om jag ser saken ur barnfamiljernas
synvinkel blir min slutsats att om staten
tar en tjugofemöring ur den ena
fickan för alla skattebetalare och ger
en krona i den andra fickan bara till
barnfamiljerna blir det faktiskt en
skillnad på 75 öre till dessas fördel.
Om man sedan tar bort detta bidrag
innebär det en belastning på barnfamiljerna
med 75 öre. — Hela resonemanget
om att flytta pengar från den
ena fickan till den andra kan inte föras
utan att man talar om, hur mycket det
är fråga om i det ena fallet och i det
andra. Jag kommer för min del, herr
talman, till den slutsatsen, att om det
behöver införas extra bördor är metoden
att lägga en extra börda speciellt
på barnfamiljerna — det skulle man
göra genom att borttaga första barnbidraget
— i varje fall icke rättvis.
Detta är, herr talman, den väsentliga
skillnaden i fråga om nästa års driftbudget
mellan högern och oss, sedan
man liar skalat bort de andra sakerna,
som innebär mera ett överskjutande på
andra eller som är av mera bokföringsmässig
karaktär och inte i verkligheten
får någon effekt. Jag vill inte på något
sätt därmed bagatellisera betydelsen av
det arbete, som utförts både från högerns
håll och givetvis från vårt. Jag
vill inte heller överdriva vikten av
skillnaden när det gäller barnbidragen,
60
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
men jag har velat redovisa vari den
består.
Vad inkomstbeskattningen beträffar
förefaller det mig, som om högerpartiet
genom sitt förslag om nya skatteskalor,
som skulle träda i kraft den 1 januari
1961, ville ge svenska folket det intrycket,
att skatterna skulle sänkas på
angivet sätt, ty folk räknar automatiskt
med en uttagning av 100 procent.
Detta betyder en skattesänkning på
styvt 600 miljoner kronor för enskilda.
Var finns det pengar till det? Är det
kanske meningen, att uttagningsprocenten
icke skall vara 100 utan 110 eller
ännu högre? Om man inte får upplysning
på den punkten vet man inte vad
det är som högerpartiet bär bar lova!
svenska folket.
Beträffande företagsbeskattningen har
högern och vi varit överens mycket
länge, och jag hoppas, att det inte skal!
dröja förrän vi åter blir det. Den motion,
som väcktes i januari om borttagande
av den extra bolagsbcskattningen
omedelbart, har högern nu för sin
del gått ifrån. Man utställde en växel —
om jag får uttrycka det så — om omedelbar
lättnad i fråga om företagsbeskattningen,
men nu anser man, att man
inte kan inlösa den. All right! Man utställer
däremot två nya växlar på större
belopp. Nu skall man inte bara sänka
bolagsbeskattningen till 40 procent utan
till 32 procent, och man vill att riksdagen
redan nu skall binda sig för att
detta skall ske från den 1 januari 1961.
Det kommer att kosta mycket mera
pengar. Hur vet vi att situationen kan
överblickas så väl, att vi kan binda oss
för detta nu? Vad vinner vi på att binda
oss så långt i förväg på denna punkt
— utom möjligen att underlätta politiska
föredrag.
Inte nog med detta. Högern ställer ut
en växel till: att man skall utreda borttagandet
av dubbelbeskattningen i
svenska företag. För den saken anges
inte någon tidpunkt. Detta är ett radikalförslag.
Närmast till hands ligger
väl att befria bolagen från all skatt på
de vinster som delas ut till aktieägarna.
Det skulle kosta staten 400 miljoner
om året eller något i den stilen.
Fastän jag tror att högern och vi
har samma syn på betydelsen av en
mera produktionsvänlig skattepolitik,
tror jag inte att utställandet av dessa två
växlar är en metod att rekommendera.
Jag tror inte att man kan känna sig
säker på att det kommer att finnas täckning
för den första stora växeln redan
vid den angivna tidpunkten om cirka
19 månader, ty vi har väl en hel del
statsfinansiella bekymmer även efter
den 1 januari 1961.
Före valet i fjol utlovades från högerhåll
en betydande och allmän skattesänkning
som skulle ske 1960. Det var
vad svenska folket fick veta inför valet
— jag har här belägg för det, om ni
önskar konstatera att det är riktigt.
Skattesänkningen skulle börja redan
dessförinnan men på allvar sätta in
1960. Om man dessutom skulle genomföra
de här förut omnämnda åtgärderna
och samtidigt skall radikalt minska den
statliga upplåningen, var skall då pengarna
tas?
Beträffande målsättningen för den
statliga finanspolitiken på lång sikt är
däremot högern och vi alldeles överens.
Man skall eftersträva en successiv sänkning
av skattetrycket på företagen och
även på de enskilda. Vi tror att det
första steget nu är att ta bort den extra
bolagsbeskattningen och hoppas att detta
skall ha en gynnsam verkan.
Jag har nu för en gångs skull uppehållit
mig ganska utförligt vid högerns
program, därför att jag har fått så
många uppmaningar, utifrån landet som
det heter, att göra det. Folk begär att få
preciserat vari vårt program skiljer sig
från högerns, och detta är i och för sig
ett rimligt önskemål. Man uppfattar ute
i landet inte alla nyanser i formuleringarna
här i kammaren utan vad man
har uppmärksammat, åtminstone de
som har rapporterat till mig, är att hö
-
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
61
gern har lovat dessa fem strålande fina
ting som jag räknade upp nyss. Man
har av högerns propaganda fått intrycket,
att herr Hjalmarson är någon
sorts Alladin som i sin turban har
fem härliga apelsiner att dela ut till oss
alla. Vi skall kanske inte få alla genast,
men vi skall få alla inom en ganska
nära framtid. När man nu ser efter finner
man ■— jag måste med hänvisning
till vad jag här påpekat konstatera detta
utan malis — att herr Hjalmarson inte
bär dessa fem apelsiner i sin turban.
Han har några i och för sig välsmakande
apelsinklyftor och en rätt sur citron
åt barnfamiljerna. Jag vill inte kritisera
honom fördenskull; vi i folkpartiet
har inte heller mer än några apelsinklyftor
till skattebetalarna just nu
och i den framtid vi här nu närmast
diskuterar. Vad jag vänder mig
mot nu är inte högerpolitiken i och för
sig utan att man inte tillräckligt effektivt
har karakteriserat vari denna politik
består. Om jag här nu gör ett litet
försök att hjälpa till med att klargöra
högerpolitiken, hoppas jag få tacksamhet
från högerns sida.
Vi har samma syfte: balans i samhällets
affärer, kamp mot inflationen, lägre
skattetryck på de enskilda och en politik
som gynnar näringslivets utveckling.
Vi är inte så fruktansvärt oense om metoderna
heller. Tvärtom tror jag likheterna
är långt flera än olikheterna. Men
det finns en viss skillnad i sättet att
presentera dessa program, och den
skillnaden måste någon gång belysas.
Jag skulle gärna ha velat tillägga något
om räntepolitiken och centerpartiets
attityd därvidlag, därför att detta just
är en aktuell punkt där det finns en
skillnad mellan centerpartiet och oss
men jag hoppas att herr Hedlund ursäktar
om jag inte ägnar honom så
mycket uppmärksamhet som han annars
skulle förtjäna. I en rad viktiga
punkter är faktiskt både högern, centerpartiet
och vi överens om vilken politik
som skall föras.
Den ekonomiska politiken m. m.
Jag skall hoppa över resten av vad
jag hade tänkt att anföra, eftersom mitt
anförande ändå har blivit så pass långt.
Jag skall sluta med att säga, att när vi
någon gång har en sådan här diskussion
— skall vi säga att det sker en gång
vartannat år — och belyser meningsskiljaktigheterna
inom oppositionen i
ett fall som nu mellan oss och högern,
i ett annat fall mellan oss och centerpartiet,
görs understundom den kommentaren
: Är detta verkligen ett lämpligt
sätt att främja en effektiv politik
från oppositionens sida? Skall man
verkligen bär belysa även kritiskt vari
skillnaderna består? Jag vill svara på
den frågan: Ja. Jag tror att det gagnar
oppositionen och dess möjligheter att
vinna förtroende hos Sveriges folk, varpå
i sista hand framgång för oppositionens
strävanden beror, om man har en
fri och uppriktig debatt någon gång,
inte bara mellan oppositionen och regeringen,
vilket sker så ofta, utan även
inom oppositionen. Att alltid släta över
de meningsskiljaktigheter som finns
kan inte vara naturligt i en demokrati,
där människorna har rätt att verkligen
få belyst vad förslagen innebär, inte
bara genom monologer från partiledarna
inom oppositionen utan även genom
debatt.
Låt oss emellertid å andra sidan inte
överdriva motsättningarna. Jag antydde
tidigare, att jag tror att erfarenheten
kommer att visa, att den stora vattendelarcn
i den ekonomiska politiken här
i landet under de närmaste åren går
mellan oppositionspartierna å ena sidan
och socialdemokraterna med kommunisternas
stöd å den andra sidan.
Målsättningen på det sistnämnda hållet,
regeringsliållet, är att i samhällets hand
samla mer och mer resurser, att öka
samhällets makt och att använda även
högskattepolitik för sådana ändamål.
På den andra sidan står — jag hoppas
och tror — alla de tre oppositionspartierna,
som vill undvika att koncentrera
mer och mer makt i statens och sam
-
62
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
liällets händer, som vill stärka det enskilda
näringslivet och som vill ge människorna
själva mer att säga till om när
det gäller deras egna angelägenheter.
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Sedan herr Ohlin här
har framträtt, inte bara som en ställföreträdande
finansminister utan som
ett slags ställföreträdande herr Sträng,
borde jag naturligtvis egentligen underkasta
hans kritik en ordentlig kritik.
Jag skall emellertid avstå från det just
för ögonblicket. Det förefaller mig nämligen
mera angeläget att syssla med den
verklige finansministern och den verklige
herr Sträng. De båda herrarnas argumentation
när det gäller kritiken av
högerpartiet är ju precis densamma. Jag
skall därför be att få begränsa mig till
att bara ta upp några speciella punkter,
som herr Ohlin berörde i sitt inlägg.
Först kanske vi skall klara upp ett
litet eventuellt missförstånd oss emellan.
Jag är fullt medveten om att det
kan förekomma situationer, då en upplåning
kan ske för löpande utgifter.
Mitt resonemang på den punkten hänför
sig till dagens läge. Det är emellertid
möjligt, att det finns en skillnad
mellan herr Ohlin och mig, inte i teorien
men i bedömningen av de praktiska
möjligheterna att tillämpa teorien.
Jag tror nämligen för min del, att
det inte är svårt att vinna förståelse
för driftbudgetens underbalansering i
vissa lägen, men jag är rädd för att det
överskott längre fram, som skulle jämna
ut den tidigare underbalanseringen,
försvinner i nya löpande statsutgifter.
Därav, herr Ohlin, förklaras vår kanske
försiktigare inställning på denna
punkt.
Herr Ohlin tog upp frågan om försäljningen
av LKAB-aktierna. Vi vet att
det i dag råder en enorm efterfrågan
på aktier. Tillåt mig att göra två kon
-
kreta förslag, som jag ber att med varm
hand få överlämna både till den riktige
finansministern och till hans ställföreträdare:
kombinera återbetalningen av
de 800 miljoner kronorna i överskjutande
skatt i december med ett erbjudande
till den stora allmänheten att få
övertaga aktier i LKAB och uppmuntra
försäkringsbolagen att placera försäkringstagarnas
nysparade medel i aktier
och naturligtvis även i andra realvärden.
Då är jag fullkomligt övertygad om
att LKAB-aktierna hastigt kommer att
sugas upp.
Dess värre har vi emellertid en regering
som sitter fast i gamla dogmatiska
föreställningar. Ett nytt och friskt grepp
på denna fråga fyller herrarna på regeringsbänken
med förfäran, och därför,
herr talman, kommer inte heller något
att bli gjort.
Det är alldeles riktigt, herr Ohlin,
att vi i fjol önskade att inkomstskatten
skulle sänkas från den 1 januari 1960,
vilket hänförde sig till det förslag om
utgiftssänkningar, som vi tidigare framlagt
och som enligt den bedömning,
som man då statsfinansiellt sett kunde
göra, skulle ha kunnat göra en sådan
sänkning möjlig. Jag är den förste att
beklaga, herr Ohlin, att vi har en regering,
som driver en sådan utgiftspolitik
och en sådan ekonomisk politik
över huvud här i landet, att möjligheterna
att realisera målet — en reell
sänkning av skattenivån — skjuts oavbrutet
framåt i tiden. Men även vi är
dess värre bundna av att ta hänsyn till
det läge vi faktiskt befinner oss i.
När det gäller bolagsskatten bedömer
vi saken så, att den sänkning som vi
anser önskvärd måste vara statsfinansiellt
underbyggd. Ett ledmotiv för oss
är att man, så trassligt som det handelspolitiska
läget nu är, icke kan underlåta
någonting för att stärka näringslivets
konkurrenskraft. Detta är
huvudskälet nummer ett; huvudskälet
nummer två, som jag inte behöver diskutera
närmare med herr Ohlin, efter
-
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
63
som vi är överens på den punkten, är
att likställighet bör åstadkommas vid
beskattningen mellan bolagen och de
ekonomiska föreningarna. En liten verkstadsägare
eller köpman som råkar driva
sin rörelse i bolagsform bör inte
fördenskull behöva betala 20 procent
högre skatt än den kooperativa butiken
mitt emot.
Tiden rinner i väg, men jag hoppas att
i inlägget efter herr Strängs anförande
kunna ta upp ytterligare en del av de
synpunkter som herr Ohlin berörde. Jag
skulle emellertid vilja sluta med att
framhålla följande.
Jag håller med herr Ohlin om, att det
finns vissa väsentliga gemensamma linjer
mellan oss i oppositionen och mellan
folkpartiet och högerpartiet. Jag
tycker emellertid att herr Ohlin har
en egendomlig metodik för att främja
de samförståndslinjer som herr Ohlin
vill sätta upp som det gemensamma
huvudmålet. Herr Ohlin vill då och då
företräda samförståndet par preference
i svensk politik. Det är ett samförstånd
där bokstäverna är stora från början
till slut, ända från S till D. Det blir därför,
herr talman, lätt ett argt samförstånd,
som inte har så mycket »av skönheten
och behaget som en ren och himmelsk
urbild ger».
Jag har ibland frågat mig, vad som
kan vara den psykologiska förklaringen
härtill. Herr Ohlins stora ambition är
enligt vad han många gånger har framhållit
för oss att åstadkomma en samling
i mitten. Jag godtar denna beskrivning
men det är en utgångspunkt för politiken,
som ständigt sätter folkpartiet i
en förmanarposition gentemot oss andra.
Samtidigt måste herr Ohlin vara
medveten om att om folkpartiets huvudlinje
är att åstadkomma en samling
i mitten, så blir folkpartiets politik bara
en funktion av socialdemokratiens
och högerpartiets politik. Den, vars
strävan går ut på att ligga i mitten, bestämmer
nämligen inte själv var mitten
skall ligga.
Den ekonomiska politiken m. m.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Det sakligaste innehållet
i herr Hjalmarsons replik var hans
uttalande, att regeringen i sin politik
ständigt förskjuter framåt den tidpunkt
när en skattesänkning kan genomföras.
Det är alldeles riktigt, men den repliken
träffar inte det jag sade. Vad jag
hänvisade till var nämligen vad högern
hade lovat hösten 1958, och sedan den
tidpunkten har högerpartiet inte kommit
med några andra förslag än dem
vi nu diskuterar. De förslagen kan ju
inte innebära, att man har täckning för
detta löfte om betydande allmänna
skattesänkningar 1960 och dessutom
den stora sänkningen av företagsbeskattningen
den 1 januari 1961 m. in.
Vi får nog konstatera, att man här har
ställt i utsikt betydligt mer än vad
man kan åstadkomma.
Herr Hjalmarson tyckte att jag nu
uppträdde såsom stöd åt regeringen.
Det var precis samma sak som herr
Hjalmarson sade på våren 1956, när vi
sist diskuterade meningsskiljaktigheter.
Det innebär ett försök att tala om någonting
annat, ty ingen annan ledamot
av kammaren svävar väl i tvivelsinål
om att jag har mycket hårt kritiserat
regeringens politik. Att jag påvisar vissa
brister även hos högerns politik kan
inte innebära något försvar för eller
stöd åt regeringen.
Det är en obegriplig föreställning,
att oppositionspartierna inte skulle få
belysa varandras förslag utan att den
som gör det kallas biträdande finansminister
eller säges hjälpa regeringen.
Jag tolkar sådana klyschor så, att herr
Hjalmarson inte har så många argument
att komma med.
Jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen,
att högern, med vilken vi
många gånger har haft ett gott samarbete,
vänjer sig vid att någon gång
— med bevarande av herr Hjalmarsons
normalt mycket goda och friska humör
—- även åhöra en kritisk belysning av
sina egna förslag, inte bara av herr
64
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
Sträng och herr Hedlund, vilka herr
Hjalmarson i sådana fall bemöter med
gott humör, utan någon gång även t. ex.
av mig.
Herr Hjalmarson gjorde inte något
försök att underbygga sitt resonemang,
att den omständigheten, att vi har en
annan uppfattning än högern, skulle
innebära att vi inte har någon egen
linje. Här har vi år efter år —■ ofta
tillsammans med högern — presenterat
riktlinjer för näringspolitiska program,
som såvitt jag kan se bygger på en liberal,
icke socialistisk inställning. Inte
kan högern komma bort från det därför
att vi nu belyser t. ex. innebörden
av högerns förslag om borttagande av
första barnbidraget. Måste man inte i
en sådan här debatt låta detta vara
detta och försöka acceptera en kritisk
debatt någon gång även inom oppositionen?
Herr
Hjalmarson tror nu att detta
är skadligt; jag tror att det i längden
gagnar oppositionen. Jag tror att oppositionen
får mer förtroende hos det
svenska folket, om den inte drar sig
för en debatt som denna. Vi har olika
åsikter på den punkten, men var och
en får handla efter sin övertygelse.
Till sist sade herr Hjalmarson, att
jag framför samma kritik mot högern
som regeringen gör. Ja, jag vet inte
det. Enligt vad jag har hört refereras
av herr Strängs anförande i första kammaren
i dag vågar jag säga, att det inte
fanns en tillstymmelse till likhet mellan
herr Strängs anförande och mitt.
Men även om det skulle ha varit så,
att herr Sträng på någon punkt uttalade
samma kritik mot högern som jag
gjorde, får jag väl hänvisa till den gamla
satsen, att vem som än påstår att två
gånger två är fyra och inte fem, så är
det riktigt i alla fall.
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! När vi går ut i en valrörelse
gör vi det på grundval av det
program, som vi har kämpat för under
de närmast föregående riksdagarna. Det
var vad högerpartiet gjorde i 1958 års
bägge valrörelser, och jag förmodar att
även folkpartiet gjorde på samma sätt,
även om en och annan kanske hade
svårt att få riktigt klart för sig vad programmet
var. Vi tänker fortsätta efter
den linjen. Den utgångspunkt man har
när man presenterar ett förslag, som
man säger sig vilja genomföra, är, att
om man får tillräckligt stöd hos väljarna
skall man också realisera programmet.
Om vi vid valet hade fått majoritet
bland väljarna för våra förslag,
skulle vi också ha sett till att de blivit
genomförda i praktiken, men jag medger
gärna, herr Ohlin, att vi på hösten
1958 inte kunde förutspå, att den statsfinansiella
krisen hade gått så djupt som
den att döma av herr Strängs vårsiffror
nu har gjort — den reservationen
vill jag självfallet göra.
Om jag nu skall knyta an till herr
Ohlin slutord, vill jag bara säga, att herr
Ohlin alltid kan påräkna ett gott humör
inom högerpartiet, och vi tycker självfallet
att det skall bli angenämt att få
fortsätta de här debatterna oss emellan
i framtiden.
Jag gjorde ett litet försök för mig
själv att koncentrera mig på vad det är
som skiljer folkpartiet och oss. Vi vill
ha balans i driftbudgeten redan i år;
ni tycker att man skall vänta med att
få balans i driftbudgeten till nästa år.
Då vill vi också ha balans. Nästa år blir
vi alltså överens i denna punkt om
herr Ohlin fortfarande håller fast vid
sin föresats.
Vad stort skall ske skall emellertid, så
vitt jag förstår, ske i höst; det är då,
om jag inte har missuppfattat situationen,
som herr Ohlin har tänkt sig att
folkpartiets handlingslinje skall presenteras.
Vi får väl vänta till dess att
höstdimmorna lättar, men jag lovar att
det från vår sida skall bli en väntan
i det goda humörets och de ljusa förhoppningarnas
tecken.
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
65
Herr Ohlin talade om att man i politiken
delar ut ibland apelsinklyftor och
ibland citronklyftor. Jag är självfallet
nyfiken på hurudan fördelningen kommer
att bli i folkpartiets cocktail i höst.
Om herr Ohlin har möjlighet att på
något sätt lyfta på slöjan och låta oss
få kasta en närmare blick på receptet
för den nya blandningen, tror jag att
många av oss skulle vara glada. Vi har
nämligen ibland den känslan, att Bertil
Ohlin på ett förtjusande trevligt sätt
här anställer ett slags seminarieförhör
med riksdagsledamöterna, men han har
en egendomlig benägenhet att låta bli
att tala om, vad han själv egentligen
vill.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Får jag beträffande fördelningen
av apelsin- och citronklyftorna
bara säga en sak som jag kanske
hinner tala om för herr Hjalmarson
även på denna korta stund, nämligen
att vi i folkpartiet vill försöka ordna
det så, att apelsinklyftorna blir någorlunda
rättvist fördelade. Det tror jag
att högern också gärna vill. Men vi vill
dessutom att man, i den mån det blir
nödvändigt att dela ut även mindre
välsmakande frukter, inte till övervägande
del skall ge dem åt barnfamiljerna.
Även i detta fall bör man eftersträva
en mera rättvis fördelning.
Herr HEDLUND (ep):
Herr talman! Jag skall glädja kammaren
med att jag inte kommer att
hålla något liingre anförande. Dels kan
väl läget i viss mån betraktas som
interimistiskt med hänsyn till finansministerns
antydningar i propositionen
att han kan komma med nya skatteförslag
i höst, och dels har jag råkat
ut för en liten vårförkylning, som gör
det lämpligt att jag fattar mig kort.
Först några ord till herr Ohlin. Han
hoppades att vi inte skulle ta illa upp,
att han ägnade så ringa uppmärksamhet
åt centerpartiet. Nej, herr Ohlin,
Den ekonomiska politiken m. m.
vi är aldrig missbelåtna med att någon
avstår från att kritisera oss. När t. ex.
socialdemokraterna underlåter att göra
det, så är det inte vi som blir missbelåtna,
utan det är herr Ohlin och
andra i folkpartiet.
Det har sagts, att vissa tecken tyder
på att de dämpade konjunkturerna kan
komma att vända snart. Ingen vet emellertid
hurudant läget blir i höst och vi
får därför akta oss för att dra för vittgående
slutsatser av profetiorna om att
vi nu har att emotse bättre tider. Men
vi har givetvis under alla förhållanden
anledning att försöka stärka näringslivets
ställning. Vad som då i första
hand kommer i fråga är krediter på
hyggliga villkor. Kortvariga lån är det
ingen svårighet att få men det är åtskilligt
besvärligare för näringslivet att
erhålla lån på längre sikt. Där är det
många som konkurrerar. Staten vill
t. ex. låna för att bygga kraftverk, vägar
och bostäder. Hur viktigt bostadsbyggandet
än kan anses vara är det
emellertid ändå fråga om huruvida inte
den sammanlagda bostadsproduktionen
bör krympas något till förmån för investeringar
i näringslivet.
Småföretagsamheten har i dag som
alltid besvärligt att få lån. Helt nyligen
bär emellertid presenterats ett utredningsförslag
rörande möjligheterna
att från den långa lånemarknaden ordna
lån till småföretagare. Eftersom vi
på vårt håll har drivit på för att få
denna utredning till stånd vill jag uttala
min tillfredsställelse med att vi
nu har fått fram förslaget.
Från höger- och folkpartihåll har
ofta framhållits, att åtgärderna mot inflationen
haft en felaktig inriktning
under 1950-talet och tidigare. De skulle
i stället ha riktats litet mera mot konsumtionen,
har det sagts. Det låter sig
sägas, men vilka konkreta förslag har
herrarna där kommit med, och vilka åtgärder
skulle ni vilja vidta?
På vårt håll ser vi dagens situation
så, att en sänkning av räntan snarast
Andra kammarens protokoll 1959. Nr 22
66
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
möjligt bör företagas. Inte ens under
överkonjunkturens dagar hade vi en så
hög ränta som vi har i dag. Från företagarhåll,
och särskilt då från den
mindre företagsamheten, har man sagt
att det är obegripligt, att vi håller fast
vid en räntesats av den storleken.
Låt mig sedan säga några ord om
budgetsituationen. Finansministern har
räknat fram ett budgetunderskott på
ungefär 700 miljoner kronor och signalerar,
att det kan komma att öka ganska
väsentligt under budgetåret. Frågan
är vad man då skall göra. Alla säger
att vi skall spara. Det har både herr
Hjalmarson och herr Ohlin sagt, och det
säger också vi i centerpartiet. Men med
undantag för högern har man inte lagt
fram några förslag av den storleken, att
de förslår att täcka gapet mellan utgifter
och inkomster.
Folkpartiet har kommit med ett kombinerat
förslag till nya pålagor och besparingar.
Det har högern också gjort;
jag återkommer strax till den saken.
Summan av folkpartiets samlade pålagor
och besparingar uppgår till 269
miljoner kronor, och av detta belopp
är 40 + 25 + 33 = 98 miljoner nya skatter
och pålagor. Man återfinner där
bl. a. en minskning av kommunernas
bidrag, och detta tvingar helt naturligt
kommunerna att höja sina skatter. Vidare
föreslår man en ökning av folkpensionsavgifterna
samt borttagande av
vissa avdrag vid beskattningen. Kvar
står sålunda 171 miljoner kronor. Folkpartiet
och centerpartiet är i långa stycken
överens om dessa besparingar, och
folkpartiet är ensamt om bara 48 miljoner.
Vad högerpartiet beträffar redovisar
detta, som herr Ohlin nämnde, ett väsentligt
högre belopp, nämligen 750
miljoner kronor, varav dock hälften
hänför sig till slopande av det första
barnbidraget. Om vad det innebär, att
man tar bort det första barnbidraget,
har talats så mycket, att det inte är
någon anledning att återkomma till det
nu. Det räcker att framhålla, att barnbidragets
syfte var ju — till väsentlig
del i varje fall — att ersätta ett upphörande
skatteavdrag, och ett borttagande
här betyder för alla de människor
det gäller, herr Hjalmarson, detsamma
som höjd skatt. Vi i centerpartiet
vill inte vara med om den
saken.
Högern har även gått in för en del
förslag, som i själva verket innebär en
övervältring på kommunerna — det
rör sig om 100 miljoner kronor — med
påföljd naturligtvis att kommunalskatten
och landstingsskatten får höjas. Om
skatten finns på den ena eller på den
andra raden av skattsedeln har väl inte
så stor betydelse för slutsumman. Så
jag kan inte förstå att det är någon
fördel med denna överflyttning.
Det är, som herr Ohlin nämnde, rätt
blygsamma belopp som blir kvar —
alltså i sammanhanget blygsamma men
i och för sig rätt stora belopp — när
man har räknat bort barnbidraget och
när man har räknat bort det belopp
som man vill övervältra på kommunerna.
Vi har inte från centerpartiet heller
något gigantiskt förslag i detta sammanhang.
Vi har tänkt oss besparingar
på bostäderna med 64 miljoner kronor,
på sjukförsäkringen med 44 miljoner
kronor och på försvaret med 40 miljoner
kronor. Vidare menar vi med vår
inställning i räntefrågan, att statens
ränteutgifter skulle kunna väsentligen
minskas. Vår inställning till tilläggspensionsförsäkringen
skulle också innebära
en förbättrad budgetsituation.
Vi har räknat fram att om vårt alternativ
hade genomförts, skulle detta ha
förbättrat budgetläget med sammanlagt
cirka 300 miljoner kronor. Bristen skulle
alltså ha varit 400 miljoner i stället
för herr Strängs 700 miljoner. Vi tror
inte att det är orealistiskt, i varje fall
inte ännu så länge, att räkna med en
upplåning av ett belopp av den storleksordningen,
alltså 400 miljoner kro
-
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
nor. I ett annat konjunkturläge kan situationen
naturligtvis vara förändrad
och behöva bedömas på ett annat sätt.
Emellertid är vi på det klara med
att vi inte kan fortsätta med en finanspolitik,
som innebär att vi år efter år
drar på oss nya utgifter, med påföljd
att skatterna vart eller vartannat år får
höjas. Detta är ju vad vi gjort hittills.
I stort sett har vi varit överens om utgifterna.
Vi måste väl då också vara
överens om — och det hoppas jag att vi
är — att nu får det vara slut med den
politiken.
Vi beklagar emellertid från vårt håll,
att man inte inom regeringspartiet har
visat förståelse för de besparingsprojekt
vi fört fram beträffande bostäder,
sjukförsäkring och försvar, och vi beklagar
också och framför allt, att inte
det socialdemokratiska partiet velat ta
ett krafttag när det gäller ränteläget
och försökt åstadkomma en räntesänkning
med de besparingar i budgeten
som det hade kommit att föra med sig,
dels i fråga om statsskuldens förräntning
och dels i fråga om bostadssubventionerna.
Vi vill alltså från centerpartiet ha
stopp för nya utgifter, och vi vill att
man sorgfälligt går igenom de redan
beslutade utgifterna. Vi räknar faktiskt
med att 1958 års nu arbetande besparingsutredning
verkligen skall komma
fram med några realiserbara förslag till
hösten, så att budgetunderskottet för
det påföljande året kan nedbringas
högst väsentligt.
Jag finner att folkpartiets inställning
här i dag är tillfredsställande. Förut
tyckte vi nog att folkpartiet, när vi
inom centerpartiet ville bringa klarhet
i problemställningarna, hade svårt att
förstå angelägenheten ur demokratisk
synpunkt av att bringa klarhet i situationen
och försöka göra begripligt och
föreståeligt för den stora allmänheten,
var de olika partierna befinner sig.
Samförstånd är en mycket viktig sak
inom politiken, men jag tror det iir
Nr 22 67
Den ekonomiska politiken m. m.
ännu viktigare att ge det svenska folket
ett klart underlag för bedömningen
av vad de olika politiska partierna vill.
Det får inte vara så -— för att använda
herr Ohlins bild i fråga om apelsinoch
citronklyftor — att man ger somliga
en citron och försöker forma om
den, så att den skall se ut som en apelsin.
För att tala mera konkret: högern
vill dra in barnbidraget för det äldsta
barnet i varje familj. Det må vara högerns
ensak, men jag har svårt att
smälta — det vill jag säga till herr
Hjalmarson och alla andra i högerpartiet
— om ni här i kammaren försöker
säga att det skulle vara till fördel
för barnfamiljerna att mista detta
barnbidrag. Det är inte en riktig upplysning
om man försöker göra gällande
något sådant.
Med dessa ord har jag velat säga, att
vi från vårt håll kominer att betrakta
varje fråga från vad vi anser vara sakliga
synpunkter. Vi kommer naturligtvis
inte att försöka fördjupa motsättningarna
utan tvärtom, men inte heller
att dölja de variationer och de större
skillnader som kan finnas mellan oss
i olika hänseenden.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! När jag avlyssnade denna
animerade debatt mellan oppositionsledarna,
herrar Hjalmarson och
Ohlin, fick jag en association till en
gammal revy med Åke Söderblom i förgrunden:
»Är det här ett privat slagsmål,
eller får man vara med?» Jag utgår
från att jag får vara med. Jag skulle
följaktligen ha en del att säga.
Men, herr talman, jag skall först fullgöra
en mycket seriös och formell skyldighet
mot herr Hjalmarson. Herr Hjalmarson
har i eu interpellation i denna
kammare frågat om jag vill lämna en
redogörelse för det alternativa budgetförslag,
gällande år 1959/60, som hade
utarbetats inom finansdepartementet.
68
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
Jag överlämnade i går detta mycket
utförliga och innehållsrika svar till
herr Hjalmarson och kan därför koncentrera
mig till att bara läsa upp de
sista fyra raderna: »Jag anser mig därför
sakna anledning att lämna någon
redogörelse för det av herr Hjalmarson
åsyftade budgetalternativet, lika litet
som för andra överväganden som ägt
rum i förarbetet till det sedermera av
regeringen framlagda riksstatsförslaget.
»
Därmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.
Innan jag försöker replikera herrarna
skulle jag, även om jag är väl medveten
om hur irriterande det är framför
allt för herr Ohlin att lyssna till det,
ändå vilja såsom en bakgrund till regeringsförslaget
om den ekonomiska politiken,
sådant som det presenteras i kompletteringspropositionen,
uppehålla mig
vid några väsentliga ekonomiska data.
På den punkten är ju både herr Ohlin,
herr Hedlund och regeringen överens
om att man alltid får se finanspolitiken
och budgetpolitiken i sitt konjunkturpolitiska
sammanhang. Till min glädje
märkte jag under den föregående debatten,
att även herr Hjalmarson nu står
med ett ben eller i varje fall en liten tå
inne i samma argumentation, och det
är ett framsteg. Har vi tålamod, kanske
vi så småningom blir relativt eniga om
de bedömningar som jag menar skall
ligga i bakgrunden.
Nu ber jag om ursäkt, herr Ohlin,
om jag framstår som en sådan här
»nöjd» finansminister, när jag refererar
en del ekonomiska data. Det är i så fall
inte mitt fel. Jag är alldeles oskyldig i
dessa avseenden, ty dessa data har framställts
av de ekonomiska experterna i
den redovisning som finns i både nationella
och internationella sammanhang.
Jag skulle vilja bedöma själva konjunkturutvecklingen,
tendensen i världen så,
att det förslag vi presenterade riksdagen
den 11 januari inte behöver revideras,
i varje fall inte nedåt. Kanske man
i dag kan säga att konjunkturuppgången
präglas av en något mera pålitlig
tendens än den osäkerhet som jag
tillät mig säga präglade läget vid årsskiftet.
Men det finns ett alldeles speciellt
karakteristiskt inslag i den konjunkturutveckling
vi nu avläser, som
jag tycker man bör ha i blickpunkten.
Trots att man t. ex. i Förenta staterna
nu i produktionskapacitet har
överträffat den högsta siffra man hade
under senaste högkonjunkturen, har
man ändå en kvarstående arbetslöshet
av ungefär 3,5 miljoner arbetare. Man
har tydligen så snabbt utvecklat rationaliseringen
att man inte har varit tillräckligt
djärv att ta konsekvenserna
därav utan fortfarande har en outnyttjad
arbetarreserv av ganska stora mått.
När man bedömer konjunkturutvecklingen
framöver skall man ha klart för
sig, att även om produktionssiffrorna
t. o. m. överträffar senare höga tal under
1950-talet, så karakteriseras ändå
denna utveckling av en risk för en kvardröjande,
kanske partiell och lokaliserad,
men ändå icke oväsentlig arbetslöshet.
Det ställer naturligtvis alldeles
speciella problem. Det ger bl. a. oss anledning
att säga oss, att så länge arbetslösheten
är kvar, har man ju där en
moderator på den inflationsutveckling
och den inflationsfara som man i andra
sammanhang kan tala om, när varje man
är utnyttjad och det är ett allmänt
slagsmål — vi har ju haft sådana —
om arbetskraften.
Den europeiska ekonomien är onekligen
också på uppgång. England, som
under fyra års tid har legat på en helt
oförändrad produktionsnivå, har ju
under 1959 i varje fall förhoppningar
om att kunna öka resurserna med några
procent. I våra skandinaviska broderländer
är utvecklingen också framför
allt på investeringssidan påtagligt uppåtgående.
Ett slutomdöme om den internationella
utvecklingen blir följaktligen, att
vi nu torde ha ett något mera stabilise
-
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
69
rat underlag för en relativt optimistisk
uppfattning om konjunkturen än vi
hade vid årsskiftet.
Vår egen ekonomi visar en likartad
bild. Vi hade under 1958 ett i fråga om
produktionsstegringen svagt år. Vi redovisade
i efterhand endast 0,5 procents
ökning, vilket ju är lågt med hänsyn till
vad vi varit vana vid under efterkrigstiden.
Vi har under ett par år i början
av 1950-talet haft en ungefär likartad
produktionsutveckling. Vi räknar nu
försiktigtvis med att vi skall orka med
2,5 procent för 1959. Klarar vi det och
kanske litet till, kan ju 1959 bli ett
ganska normalt produktionsökningsår i
vårt lands ekonomiska historia.
Vad som framför allt är intressant är
att se att investeringssidan är den mest
progressiva faktorn i denna ekonomi.
Det gäller inte enbart de offentliga investeringarna,
de statliga och kommunala,
utan såväl under 1958 som under
1959 visar den privata industrisektorn
en glädjande kraftig investeringsökning.
Den är delvis styrd, det är jag den
förste att erkänna, genom medgivanden
från statsmakternas sida, genom förmånliga
bestämmelser om avsättning till
investeringsfonder och vissa andra ting.
Men den privata företagsamheten skulle
inte investera i en omfattning som är
större än vad som är normalt för efterkrigstiden,
om man ej hade en optimistisk
tro på framtiden och vägrade
att acceptera alla de katastrofteorier om
utvecklingen som man från politiskt
håll så gärna bär på läpparna.
Vi har sedan ett år tillbaka haft en
absolut stabil konsumentprisnivå, och
under de allra sista månaderna hade vi
möjlighet att avläsa hur t. o. in. konsumentpriset
hade gått ned med ungefär
en halv enhet. Det ger i varje fall mig
anledning tro, att för de närmaste månaderna
framöver har vi de bästa förutsättningar
för att fortsättningsvis få en
fast och stabil prisnivå. .lag konstaterar
därtill också att vi för det innevarande
året har en lugn och balanserad löne
-
Den ekonomiska politiken m. ni.
rörelse bakom oss, varför det inte heller
från lönesidan torde finnas någon
egentlig anledning att räkna med en
prisuppdrivande effekt.
Låt mig sedan säga något om utrikeshandeln
och valutareserven, som var
föremål för meningsutbyten framför
allt mellan herr Regnéll och utskottets
talesmän före partiledarnas inlägg. Vi
har många gånger tidigare talat om den
dualism som skulle föreligga mellan
valutareservens utveckling och vår utrikeshandels
utveckling. Jag har vid
tidigare tillfällen gjort reservationer
för den statistiska riktigheten i dessa
uppgifter. Det har alltid för mig framstått
som rätt underligt att man ute i
Europa skulle vara benägen att innestående
i vårt land ha fordringar, vilka
stiger år efter år, detta alldeles oberoende
av hur de ekonomiska förhållandena
är i omvärlden, där sannerligen
under denna utvecklingstid åtskilliga
av våra handelspartners varit
i det läget att de inte i onödan har
hållit konton i andra länder.
Själva exportutvecklingen bär under
det första kvartalet innevarande år i
jämförelse med för ett år sedan varit
enbart glädjande. Vi har naturligt en
dålig exportperiod under det första
kalenderhalvåret och en bättre under
det andra, men den förlust som vi
värde- och prismässigt gör på exporten
normalt har varit väsentligt mindre
under första kvartalet i år. Det valutautflöde
som vi alltid har att räkna med
under årets första fyra månader har
också varit betydligt mera modererat
innevarande år. Vi har, om jag skall
vara riktigt noggrann, förlorat en miljon
av den nominella valutareserven
från den sista december till den sista
april. Vi har inte haft en så i absolut
mening hygglig valutareserv tidigare
som den vi har i dag. Därför ser jag
inga påtagliga tecken på oro från denna
i övrigt mycket ömtåliga sektor, en sektor
som kan vara något av en varnings
-
70
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
signal när det gäller för statsmakterna
att sköta samhällsekonomien.
Arbetslöshetssiffran har gått ned och
ligger nu mellan 12 000 och 13 000 under
fjolårets vid motsvarande tidpunkt.
Men den siffran bör ses i samband med
att arbetsmarknadsmyndigheterna i år
har ungefär lika många tusen mer sysselsatta
i beredskapsarbeten och i yrkesutbildning
än de hade för något år
sedan, varför man bara med utgångspunkt
från arbetslöshetsstatistiken
knappast kan tala om någon påtaglig
förbättring i år i förhållande till fjolåret.
Arbetsmarknadsstyrelsen har tillåtit
sig att göra upp prognoser — de är säkerligen
så väl underbyggda som de kan
vara — mot bakgrunden av att i höst
en stor årgång ungdomar går ut och
anmäler sig på arbetsmarknaden, ett
perspektiv som vi får räkna med i varje
fall för de närmaste fem, sex åren.
Dessa prognoser ger vid handen att
trycket på arbetslöshetspolitiken och
kraven på pengar för uppehållandet av
sysselsättningen förmodligen inte kommer
att i någon nämnvärd utsträckning
under den kommande vintern skilja sig
ifrån förhållandena under den nu tilländalupna.
Under dessa förhållanden har regeringen
kompletterat, vågar jag säga, den
tidigare omtalade selektiva sysselsättningspolitiken
med vissa ingripanden
av mer generell karaktär. Dessa har i
första hand satts in till båtnad för den
produktiva sidan, för investeringar och
för näringslivet över huvud taget. Jag
erinrar om riksdagsbeslutet att skjuta
på den skärpning av lagervärderingsbestämmelserna
som 1955 års företagsbeskattningsregler
innebar. Jag erinrar
om att vi litet senare i dag med all sannolikhet
kommer att slopa den skärpta
bolagsskatten. Jag erinrar om de uppmjukningar
och kompletteringar av investeringsfonderna
— de skattefavoriserade
investeringsfonderna — som
riskdagen fattat beslut om i år. Kungl.
Maj:t har i dagens konselj fattat beslut
att godkända fondavsättning till just
sådana typiska långsiktiga, omfattande,
valutaskapande investeringar som rör
sig om något hundratal miljoner kronor.
Detta ger anledning till omdömet att
vi för närvarande är i god ekonomisk
balans, kanske en bättre än tidigare
under efterkrigstiden. Jag vågar väl
också säga att den förda politiken, som
ju kritiserats för att ha varit för expansiv,
i stället varit avvägd så att den har
stabiliserat och stött en konjunktur,
som i annat fall skulle fört med sig
hårdare depressiva verkningar. Vi tillhör
ju de länder som kunnat, såsom
jag hoppas, komma över den senaste
nedgången i konjunkturen på ett lindrigare
och bättre sätt än de flesta andra
industriländer av vår struktur; jag kan
därvidlag erinra om både Amerikas
förenta stater och England och även
vissa andra industrialiserade länder.
Det har denna vecka hållits ett expertmöte
i Paris inom OEEC:s ekonomiska
utredningsavdelningar. Mötet har
vid en överblick över den ekonomiska
situationen i världen i dagens läge konstaterat,
att även om mycket talar för
att vi nu bevittnar en klar vändning i
konjunkturen, en uppgång alltså, är
denna ändå inte särskilt markerad. Med
bl. a. den kvardröjande arbetslösheten
som motiv uttalar expertkonferensen,
att fjolårets rekommendationer om en
expansiv politik från staternas sida tills
vidare alltjämt har sin giltighet.
Det har talats om nationalekonomiska
professorer här i dag och en av dem
refererade en av sina kolleger med orden,
att om en nationalekonomisk professor
ogillar regeringens politik i alla
andra avseenden, bör regeringen inte
gå och hålla honom som någon slags
flagga framför sig, om han till äventyrs
på någon punkt gillar regeringens
politik. Jag vet inte om det var Montgomerys
uttalande, publicerat i gårdagstidningarna,
som herr Ohlin åsyftade
och vari denne gamle hederlige man
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
71
och nationalekonomiske professor konstaterade,
att i detta läge vore det nog
lämpligast att fundera på en allmän omsättningsskatt.
Men det finns faktiskt en annan nationalekonomisk
professor — jag skall
inte nämna honom vid namn — som vid
ett tillfälle tillät sig säga: »Vi har i dag
en sådan fin balans i det allmänna ekonomiska
läget, att det finns anledning
påstå, att den budgetpolitik vi fört är
den absolut riktiga och att budgeten
är den absolut rätta budgeten.» Det låter
fasligt skrytsamt när finansministern
står och refererar detta, och jag tror
nog också att det låg något av överdriven
artighet i omdömet. Men det
finns i alla fall experter som gör gällande
att hitintills har den förda politiken
strängt taget inte förtjänat den kritiska
granskning, som framför allt herr
Ohlin med sådan förkärlek presterar
från talarstolen i denna kammare.
Om jag således tillåter mig konstatera
att budgeten hittills med en underbalanscring
på driftsidan med ungefär 450
miljoner och en upplåning på 1 800
miljoner inte i detta läge har varit inflationsstörande
utan i stället konjunkturstabiliserande,
är jag övertygad om
att jag har de flesta av kammarens ledamöter
med mig.
Läget för det budgetår som riksdagen
nu har att ta ställning till är emellertid
något annorlunda. Vi kommer nästa
budgetår inte undan med en underbalansering
på 450 miljoner på driftsidan.
Jag har redovisat en siffra på 735 miljoner
kronor, vill jag minnas, om jag
exkluderar omföringarna mellan budgeten
och fonden för kommunalskattemcdel.
Medräknar jag de senare kommer
jag till ett 150 miljoner kronor
större underskott och det är ju bokföringsmässigt
den riktiga siffran att redovisa.
.lag har också i den proposition, som
ligger på kammarens hord, konstaterat
att det för med sig en upplåning, som
torde hålla sig vid omkring 3 miljarder
Den ekonomiska politiken m. m.
för nästkommande budgetår. Om jag säger,
att vi har att emotse en underbalansering
på driftsidan på i runt tal 1 miljard
och en upplåning på 3 miljarder,
så tror jag det är riktigt för nästa budgetår,
och året därefter innebär ingen
ljusning utan synes — så långt det nu
står i mänsklig förmåga att läsa i framtiden
— ge ytterligare accentuering åt
detta underskott. Om man kan tolerera
en upplåning på 1 miljard 800 miljoner
kronor i dagens konjunkturläge, kan
man då tolerera en upplåning på 3 miljarder
i ett konjunkturläge som, trots de
reservationer jag gjort, kan bedömas så
att konjunkturen går mot en uppstramning?
Jag har för min del kommit fram
till att riskerna är för stora och har
från den utgångspunkten också tillåtit
mig säga, att under sådana förhållanden
måste man helt enkelt se till att budgetens
inkomstsida förstärks.
Här är vi då inne på den politiskt
kontroversiella debatten. Herr Hjalmarson,
som är den mest ambitiöse av oss
när det gäller att spara — kanske därför
att han utifrån sina utgångspunkter
är, jag skall vara hygglig och säga mera
tolerant mot alla de olyckor som skulle
hända, därest hans besparingsprogram
genomfördes — har kommit fram till
såsom en politisk målsättning, att man
bör spara sig till balans på driftsidan
och bringa ned upplåningen till någonting
på 1 miljard 800 miljoner. Eftersom
dessa siffror inte rymmer några
säkerhetsmarginaler för lönehöjningar
till statstjänarna efter den 1 januari
1960, inga säkerhetsmarginaler för ett
eventuellt indextillägg till folkpensionärerna,
inga säkerhetsmarginaler för
eventuella tilläggsstater — och de håller
sig erfarenhetsmässigt inte under
300 miljoner — och inga säkerhetsmarginaler
för ytterligare arbetslöshctspengar
— jag ber få erinra om att för
nästa år har reserverats 400 miljoner
för sysselsättningspolitiken mot i runt
tal 600 miljoner under innevarande
budgetår —, inga säkerhetsmarginaler
72
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
för tilläggsstater för bostadsbyggandet
— sådana tilläggsstater blir, enligt vad
det sagts mig, ofrånkomliga •— så är
det klart att även herr Hjalmarsons
ambitiösa program ändå kommer att
sluta på en upplåning på ett par miljarder.
Det är alltså högerpartiets rent samhällsekonomiska
bedömning: vi skall
spara oss till balans på driftsidan och
vi skall hålla oss till en upplåning som
ligger vid ett par miljarder.
Folkpartiet har ju inte kunnat sträcka
sig så långt i fråga om ambitionen att
spara sig till en balans. Jag respekterar
herr Ohlins skäl härför på praktiskt
taget alla de punkter, där han inte velat
dela herr Hjalmarsons uppfattning,
ty där är han i samma fålla som jag.
Bakom ligger naturligtvis en tanke på
större tolerans gentemot upplåningen.
För nästa år har herr Ohlin officiellt
presenterat ett förslag till besparingar
på driftbudgeten på i runt tal 230 miljoner
och på kapitalbudgeten cirka 25
miljoner. När vi satt dessa siffror under
kritisk granskning i finansdepartementet
har vi tvingats reducera besparingen
på driftsidan till 114 miljoner, medan
däremot besparingen på 24 miljoner på
kapitalsidan väl i stort sett står sig.
Men en besparing på mellan 150 och
200 miljoner betyder ju ingenting i
egentlig mening för att sanera budgeten.
Jag måste då i stället tolerera en
upplåning av stor omfattning. Olika
uppfattningar kan råda om vilken upplåning
som går att tolerera.
För tiden efter nästa budgetår kommer
folkpartiet med en, som jag menar,
halsbrytande argumentering. Vi kan
räkna med ett högre skatteunderlag är
slutsatsen. Konsekvenserna av det utbyggda
skatteunderlag som skulle innebära
att vi automatiskt finge statsbudgeten
rimligt finansierad, betyder ju i
varje fall en 60-procentig Koreainflation,
och så illa vill jag inte tro att det
skall gå. Helt orealistiskt är det vidare,
mot bakgrunden av de stora automatiska
utgiftsökningar vi faktiskt bundit oss
för, när folkpartiet tror sig om att efter
nästa budgetår kunna hålla utgifterna
exakt så, att de stämmer överens med
den inkomstförstärkning vi räknat med
på premisserna av en treprocentig inkomstförstärkning
hos de svenska skattebetalarna.
Från centerpartiets sida har man i
sina budgetförslag redovisat besparingar
på 290 miljoner kronor på driftsidan.
Om vi granskar detta ordentligt,
så kanske man kan reducera siffran till
275 miljoner kronor. På kapitalbudgeten
är besparingen plus minus noll.
Några extra upplåningskonsekvenser
får inte centerpartiets förslag. Men eftersom
centerpartiets besparingsförslag
utgår ifrån, att man tillgodoräknar sig
50 miljoner kronor genom att räntan
skall ligga en halv procent lägre än i
dag, är det ju här fråga om ett liknande
önsketänkande som det, vilket ligger
bakom förslaget att spara 40 miljoner
av försvarskostnaderna. Jag har inte
kunnat finna, att centerpartiet har någon
som helst möjlighet att få ut något
av denna besparing. Väl medvetet härom
har ju centerpartiet också annonserat,
att det kanske bara är fråga om
en glädje för dagen och att man kan
bli tvungen att ta det på tilläggsstat, om
det visar sig att det inte håller.
Ja, så ungefär är utspelet. Regeringen
har presenterat och förklarat budgetläget
och har inte tvekat att säga att vi
icke vill driva den — jag kanske kan
säga — reaktionära politik som det
skulle innebära att spara sig till balans.
Fn bastant majoritet av svenska riksdagen
ställer sig nämligen bakom regeringens
utgiftsförslag. Om man undantar
bostadsbyggandet och jag vill minnas
sjukförsäkringen, där dock nyanserna
mellan oppositionspartierna har
varit påtagliga, har vid voteringar under
denna sista vecka kunnat mobiliseras
högst tillfredsställande majoritet
bakom regeringens förslag på alla de
avgörande punkterna, det må vara
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
73
barnbidrag, skatteersättning till kommunerna,
skolpolitiken, vatten och avlopp
samt en hel del andra viktiga frågor.
Regeringen har således kunnat inregistrera
den framgången, att en bastant
majoritet av riksdagens ledamöter
har tyckt likadant som regeringen. Under
sådana förhållanden har regeringen
tillåtit sig säga ifrån i kompletteringspropositionen,
att man får ta konsekvenserna
av detta. Därför är perspektivet
i dag med de siffror jag har anfört
och med den konjunkturbedömning
som jag också redogjort för, att regeringen
inte har kunnat se någon annan
möjlighet än att det måste bli en inkomstförstärkning
till statskassan.
Herr Hjalmarson ogillar detta på det
bestämdaste och säger, att vi skall
spara oss till balans. Herr Ohlin har
i sin motion, jag vill minnas på fem
olika ställen, talat om att någon omsättningsskatt
vill han under inga omständigheter
vara med om. Han har
inte angivit någon annan skatt, som
för honom skulle vara mer acceptabel,
om man bortser från höjningen av pensionsavgifterna
och den skattehöjning
som är en följd av att man slopar
schablonbidragen eller den kommunalskattehöjning
som är en följd av att
man drar in på statsbidragen till kommunerna.
Det kallar emellertid inte
herr Ohlin för skattehöjningar, så att
rent dialektiskt har han täckning, när
han säger, att han inte vill vara med
om någon skattehöjning, men det är
också bara dialektiskt. Man kan dra
den slutsatsen att dels tror Ohlin på en
annan konjunkturbild än vi tror på,
dels tycks han vara betydligt mera tolerant
inför upplåning än vad regeringen
vågar vara. Den uppladdning,
som en för stor statsupplåning innebär
i ett läge med åtstramande konjunktur,
tror jag blir så besvärande, att man
har anledning att beteckna herr Ohlins
linje på denna punkt såsom åtskilliga
grader lättsinnigare än den linje regeringen
här står bakom.
Den ekonomiska politiken m. m.
Herr Hedlund har ju inte alldeles
stängt dörren för tanken på en inkomstförstärkning
åt staten, om jag har fattat
honom rätt. Men han har, såsom den
försiktige man han är, sagt, att det ju
är alldeles onödigt att just nu bestämma
sig. Man kan väl lugna sig några
månader till. Det är fråga om en tidsförskjutning
på fyra månader. Om riksdagen
i dag skulle bestämma sig för en
skatteförstärkning på den indirekta vägen,
kan den sättas in tidigast den 1
september. Om riksdagen bestämmer
sig i höst, kan det bli vid årsskiftet.
Jag håller med herr Hedlund om att
i det föreliggande läget och med hänsyn
till den politiska konstellationen
och uppfattningarna i frågan är inte
fyra månader helt avgörande för bedömningen
av ett sådant här problem.
Herr Hjalmarson sade i sitt anförande,
som ju innehöll det gamla välkända
anatemat över skatterna att regeringen
egentligen inte hade någon fantasi annat
än då det gällde att presentera nya
skatteförslag, detta till skillnad från de
kloka karlar som man hade på regeringsplanet
i Tyskland och England.
Vad som närmast är aktuellt är vad
som under den sista tiden skett i England
där den konservative finansministern
har framlagt en budget med rätt
överraskande och påtagliga skattesänkningsförslag.
Hans företrädare i ämbetet
mr Butler gjorde precis likadant
före det förra parlamentsvalet, och han
hade sedan ett oerhört besvär med att
förklara hur han hade missräknat sig
på det engelska folkets goda omdöme.
Det var ju den ädle springaren som förätit
sig på havre, och det var allt möjligt
ur det förnämliga bildspråk, som
en verkligt stor politiker kan kosta på
sig.
Nu skall man ha ett nytt parlamentsval
i England. Jag har en rent kollegial
känsla för mina olycksbroder överallt
i världen, och jag hoppas att mr Hcathcoat
Amory inte behöver göra om den
operation, som mr Butler måste göra
74
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
i samband med det förra parlamentsvalet.
Men nog blir man litet betänksam
när man läser vad som stod på
Svenska Dagbladets handelssida —- alltså
inte på ledarplats — dagen efter geonmförandet
av denna skattesänkning.
Det var 295 miljoner pund i skattesänkning,
och det är ju inte litet. Samtidigt
talar man om att det krävs en
ökad statsupplåning på 541 miljoner
pund. Ja, mina vänner, är det så enkelt
att sänka skatten, skulle kanske t. o. m.
en skröplig svensk finansminister kunna
våga sig på det: att sänka skatten
med vissa hundratal miljoner och samtidigt
öka den statliga upplåningen med
väsentligt flera hundratal miljoner. Det
är en djärv politik, som den engelske
finansministern för. Bevekelsegrunderna
skall jag avstå från att ytterligare
kommentera, men jag tycker nog att
herr Hjalmarson bör tänka på detta,
framför allt med hänsyn till att herr
Hjalmarson är ännu mera rädd än jag
för en stor statlig upplåning.
Det är klart att denna skattesänkning
i England ur många synpunkter var
välkommen. Man hade där ett ganska
låst ekonomiskt läge och behövde en
stimulans för bland annat konsumtionen
och detta krafttag på skattesänkningens
område betyder därför att den,
som köper en bil i England för cirka
10 000 svenska kronor, bara behöver
betala 5 000 kronor i omsättningsskatt
— tidigare fick han betala 6 000. I Sverige
får han betala 1 200. Den som köper
en TV- eller radioapparat, en grammofonskiva
eller något liknande, behöver
nu bara betala 50 procent i inköpsskatt
i stället för tidigare 60 procent.
Husmödrarna betalade tidigare 30 procent
när de köpte sin stekpanna eller
kastrull eller annan hushållsmateriel,
och de slipper nu undan med 25 procent.
Även för järn- och metallvaror
för hushållsbruk, mattor, möbler, kläder
för mannen och hustrun har vissa
smärre förändringar gjort i de mycket
höga konsumtionsskatterna.
Jag säger detta för att herr Hjalmarson
inte skall vara alltför entusiastisk
över dessa skattesänkningar. Man kommer
ju på något underligt sätt på mera
fast mark om man läser allt om detta
och inte bara läser vad man tycker är
roligt att läsa.
Här har finansministern presenterat
en halv budget, säger herr Hjalmarson.
Sedan talar herr Hjalmarson om för
oss allesammans, att denna ofullständiga
redovisning och det förhållandet,
att inte finansministern i dag talar
om, vilka nya skatter han skall ha, beror
ju på att den elaka Landsorganisationen
bestämt på det sättet. Men, herr
Hjalmarson, varför skall man behöva
gnata på LO? Under våra senaste överläggningar
har jag, herr Ohlin och herr
Hedlund varit överens om att det nuvarande
ekonomiska läget inte i och
för sig ingav några farhågor för den
upplåning, som vi räknar med fram
till hösten. Herr Ohlin har varit kritisk
därför att jag inte har presenterat ett
av formella skäl betingat förslag om
inkomstförstärkning, om jag nu anser
att en sådan är nödvändig. Herr Hedlund
har för sin del sagt —- om jag
fattade honom rätt — att man kan
vänta till hösten utan att över huvud
taget fästa sig vid om jag formellt borde
ha sagt någonting konkret eller inte
behövt säga någonting alls.
Herr Hjalmarson har ju en benägenhet
att komma tillbaka till det grundlagsenliga
när han bedömer samhällsekonomien.
Han har blivit ensam i
denna sin argumentering vid den prövning,
som skett i konstitutionsutskottet,
och jag förmenar att han har all anledning
räkna med att bli ensam även
i fortsättningen. Den största synden
vore säkerligen att föra en ekonomisk
politik med bortseende ifrån vad konjunkturläget
kräver.
Sedan kommer herr Hjalmarson tillbaka
till sitt tal om att »herr Sträng
gick ju omkring och talade om totalbalansering,
och hur ser det ut nu?»
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
75
Vi har ju så många gånger tvistat om
detta, herr Hjalmarson.
Skulle herr Hjalmarson helt ha fått
det som han velat, hade läget varit
ännu värre än nu — det kan inte bestridas.
I varje fall skulle, om nu synderna
skall bedömas relativt milt, budgetläget
inte ha varit bättre än nu,
därest herr Hjalmarson fått igenom alla
sina skattesänkningar. Herr Hjalmarson
bör därför vara mycket försiktig när
det gäller att komma med kritik av
detta slag.
Hela anatemat om statsbidragssjukan,
subventionsgåvor, en överdimensionerad
och byråkratisk förvaltning med
alltför många tjänstemän drabbar för
övrigt i allt väsentligt 80 eller kanske
t. o. m. 83 procent, om jag minns rätt,
av denna riksdags hedervärda ledamöter,
vilka ju efter moget övervägande
har varit med om regeringens förslag
i dessa avseenden.
»Det skall föras en planmässig lågskattepolitik.
Målet skall alltid vara
sänkta skatter», sade herr Hjalmarson.
Hans tonläge var visserligen mycket
anständigt, men det på förhand skrivna
anförande, som han här läste upp, var
ganska laddat med perfiditeter. Han kan
inte ens säga att regeringen »styr»,
utan han måste tala om att regeringen
»styr till» för att riktigt markera hur
illa regeringen sköter sig. Här möter
man, såsom jag sade i första kammaren,
det fullkomligt oförenliga i vår bedömning
av hur den samhälleliga verksamheten
och politiken bör skötas och
hurudan målsättningen bör vara. Herr
Hjalmarson vill skapa budgetbalans genom
försämringar för barnfamiljer och
sjuka människor, för hyresgäster och
egnaliemsbyggare och för kommunerna.
Jag skall inte nu ta upp frågan om alla
dessa övriga små anslag, som är rena
skyltfönsterprutningar, lämpliga att använda
i enklare valmötessammanhang
men inte i en seriös riksdagsdebatt.
Det som herr Hjalmarson kom med i
den diir sista andhämtningen, som han
Den ekonomiska politiken m. m.
gjorde när han genom kompletteringspropositionen
fått reda på hur läget
såg ut, var egentligen kronan på verket.
Jag tänker t. ex. på förslaget om
besparingar i fråga om reseanslagen.
Sedan herr Hjalmarson suttit här i bänken
och accepterat en löneuppgörelse
för statstjänstemännen, vilken innebär
höjda resetraktamenten, så vill han att
verken skall få mindre pengar till resor.
Är det meningen att statsverksamheten
skall drivas effektivt eller skall
man sitta hemma på kontoret och spela
femkort eller hitta på någonting annat
att fördriva tiden med? Jag tror inte
att de privata företagare, som herr Hjalmarson
kanske litet för ofta tar som
förebilder då det gäller allt klokt och
skickligt handlande i vårt land, är inställda
på att följa en sådan linje.
Tvärtom tillmäter de nog effektivitetssynpunkterna
en alldeles avgörande betydelse.
Här är det också just fråga
om, huruvida statsförvaltningen skall
kunna arbeta effektivt eller inte.
I den allra sista andhämtningen ville
herr Hjalmarson göra det experimentet
att medan regeringen gett verken
tillåtelse att förbruka 150 miljoner kronor
i reservationsanslag, skulle verken
bara få förbruka 50 miljoner. Vilka verk
skulle detta gå ut över? Det bekymrar
sig tydligen inte herr Hjalmarson om.
Det skall ju vara regeringen som expedierar
beslutet, och det får väl bli en
sinkadus, vilka det går ut över. Men nu
är ju användningen av dessa gamla reservationer
begränsad genom ramanslag
i den aktuella årsbudgeten. Om det
skulle gå åt 150 miljoner kronor i reservationsmedel
för att kunna driva
verksamheten upp till den ram, som
fastställts i budgeten, och herr Hjalmarson
vill minska denna reservationsmedelsförbrukning
med 100 miljoner, så
får väl herr Hjalmarson vara så vänlig
att minska exempelvis ramen för fjärde
huvudtiteln, så att försvarets 143 miljoner
kronor i reservationsmedel inte
utnyttjas i den utsträckning som den
76
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
nuvarande ramen ger möjligheter till.
Eller också får herr Hjalmarson skära
ned ramen för väganslagen. Om en sådan
här minskning av reservationsmedelsförbrukningen
skall kunna komma
till stånd, måste också riksdagen ändra
sina rambeställningar. Annars går det
inte att spara någonting.
Så relativt enkel är alltså problematiken
härvidlag. Det är möjligt att den
i alla fall är litet för komplicerad för
herr Hjalmarson, men jag föreställer
mig att kammarens ledamöter i övi igt
förstår att det är en horribel linje som
herr Hjalmarson här företräder.
Herr Hjalmarson menar att man skall
pruta 1 miljon kronor på flyktinganslagen
utan att närmare undersöka hur
det på detta område ligger till. Flyktinganslaget
är för närvarande helt förbrukat.
Skall herr Hjalmarson spara sin
miljon får vi skicka ett telegram ned
till den båt som befinner sig någonstans
i Medelhavet på väg till Sverige
med 40 tbc-sjuka flyktingar från fånglägren
i Grekland — det gäller här en
extra ansträngning att hjälpa flyktingar
som vi gjort i anledning av den internationella
intensifieringen av flyktinghjälpen
under detta år — och uppmana
dem att vända tillbaka till Grekland
igen, eftersom vi inte har några
pengar att kunna ta emot dem.
Då svarar kanske herr Hjalmarson:
»Ja, men det menade jag inte.» Det sade
också herr Heckscher i fjol, när det
var fråga om konsekvensen av högerns
förslag då det gällde pensionen åt E. H.
Thörnberg. År det inte bättre att först
se efter vad ens förslag innebär, så att
man inte behöver hålla på och mena
så mycket i efterhand?
Det vore frestande att ta upp herr
Hjalmarsons ekonomiska argumentering
— dessa enkla slagord: »Papper och
trycksvärta är billigt. Sätt i gång i
Tumba och gör papper, och låt tryckeriet
på Norr Mälarstrand trycka sedlar!
Det är regeringens sätt att finansiera
det hela.»
Vi har — såsom redovisas varje år —
ett sedelomlopp på cirka 5 miljarder
kronor, och ökningen rör sig om ett par
hundra miljoner kronor per år. Detta
är helt naturligt med hänsyn till den
ökade expansionen inom det ekonomiska
livet. De stora finansiella operationerna
är en annan sak, herr Hjalmarson
och det har varken med trycksvärta
eller papper att göra. Nog vore det
önskvärt, att vi i vår gemensamma
strävan att upplysa det svenska folket
om de mera primära och enkla termerna
på penningpolitikens område inte
gav människorna de vanföreställningar,,
som de till äventyrs skulle kunna få
när de avlyssnar herr Hjalmarson.
»Staten skall sälja aktierna i LKAB»
— det är det allra sista förslaget från
herr Hjalmarsons sida, och det är högst
intressant. Den skatterestitution som
betalas ut till jul till de medborgare,
som betalat in för mycket i preliminär
skatt, skall i stället, om vederbörande
så önskar — jag har fattat herr Hjalmarson
på det sättet — betalas i form
av ett slags folkaktier i LKAB.
Det är naturligtvis från mina utgångspunkter
rätt intressant att här
göra denna reflexion: Herr Hjalmarson
ömmar för de små i samhället och har
samtidigt i allmänhet inte ord starka
nog att fördöma hur illa staten sköter
sina affärer — det må vara i form av
regeringens handläggning av ekonomiska
ärenden eller i form av statligt
driven affärsverksamhet. Framför allt
har ASSI fått löpa gatlopp liksom Norrbottens
järnverk. Det är möjligt, att
attackerna inte har satts in mot LKAB,
men jag har aldrig hört herr Hjalmarson
vara så ärlig, att han bär sagt: »Jag
gör undantag för LKAB, när jag anklagar
den statliga verksamheten för att
vara illa skött.» Om man ömmar för
de små i samhället och konstitutionellt
är kritiskt inställd mot all den verksamhet,
som bedrives i statens regi eller
av de statliga företagen, hur har
man då hjärta att prångla på dessa
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
77
människor aktier från ett statligt företag?
De
skattebetalare som erhåller restitution
är för övrigt inte bara fysiska
personer av den speciellt typiska karaktär,
som herr Hjalmarson talar om
i all sin valagitation, utan också rikt
folk — det skall väl inte straffas för
att de är rika — och många juridiska
personer. Privata bolag får varje jul
ut bortåt ett par hundra miljoner i
skatterestitution. Skall yi låta dem
också få LKAB:s folkaktier, eller skall
vi diskriminera dem bland det klientel,
som har att välja mellan pengar och
folkaktier från LKAB?
Det är så likt herr Hjalmarson att
hosta ur sig saker och ting, som är
fasligt litet genomtänkta. Jag skulle vilja
ge honom ett gott råd. Det händer
naturligtvis också, att en idé som kan
rinna upp hos herr Hjalmarson är värd
att överväga; kom då personligen och
tala med mig om den! Jag lovar att med
all respekt lyssna på herr Hjalmarson
och kanske hjälpa honom, så att hans
förslag inte ser alltför galet ut, när det
presenteras inför offentligheten.
Herr Hjalmarson säger — enligt de
anteckningar jag har framför mig -—
att vi har en klyfta mellan högerns och
regeringspartiets uppfattning i de aktuella
budgetfrågorna. Om jag lägger
regeringsförslaget på bordet och bredvid
det alla de accepter, som det har
fått av folkpartiet och centerpartiet, och
ser på skillnaden i fråga om besparing
mellan de olika förslagen, råder det
ingen tvekan om att när det gäller den
presenterade budgeten står både herr
Ohlin och herr Hedlund betydligt närmare
mig än de står till herr Hjalmarson.
Skall herr Hjalmarson i fråga
om bedömningar av konjunkturer och
statsfinanser gräva en klyfta, får han
följaktligen sätta spaden på något annat
ställe än han från början tänkte sig.
Jag vill sedan övergå till herr Hedlunds
inlägg. Jag har sparat herr Ohlin
till sist, inte därför att man sparar det
Den ekonomiska politiken m. m.
bästa till sist utan helt enkelt därför
att herr Hedlund var så pass koncentrerad
att jag också kan svara honom
mycket koncentrerat. Han presenterade
sina önskemål så, att vi behöver bättre
möjligheter för näringslivet, framför
allt — jag vet inte om herr Hedlund
sade det, men han tänkte det — för
bönder, hantverkare och andra småföretagare,
att komma i åtnjutande av
den långa kapitalmarknadens billigare
lån. Samtidigt uttalade han önskvärdheten
av att man ändå borde sträva
efter en lägre ränta och påpekade, att
vi nu börjar få ett sådant ränteläge, att
vi internationellt sett faktiskt är ett
högränteland.
Jag ser dessa frågor, herr Hedlund,
som direkt anknutna till en bedömning
av budgetläget. En förstärkning av budgeten
ger oss ju möjligheter att mera
tolerant se på det penningpolitiska området.
Vi behöver inte samma brutala
insättning av kreditregleringar och vi
behöver inte samma hårda räntepolitik,
om vi via finanspolitiken lättar på ett
ansträngt läge.
Som den logiker herr Hedlund är —
han är juris doktor och det blir man
inte utan att ha sinne för logik — borde
herr Hedlund på samma sätt som jag
följaktligen komma fram till att vill
man ha dessa goda ting, blir det erforderligt
just med en bättre finanspolitik.
Vi får som jag hoppas — jag säger
detta inte enbart till herr Hedlund utan
till hela oppositionen — då vi diskuterar
detta i höst, försöka komma fram
till vad jag kallar en förstärkning av finanspolitiken
utan att därför ge upp
vad en så pass bastant majoritet av
riksdagens ledamöter anser vara en
riktig politik i fråga om utgifterna.
Även herr Ohlin började sitt anförande
med att tala om den vågdal som
låg mellan de borgerliga och regeringen.
Man hade dock litet svårt att frigöra
sig ifrån att det på vissa punkter
var bräscher i muren, när han sedan
började debatten med herr Hjalmarson.
78
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
Vi har i statsverksbudgeten en utgiftsstat
på 13,5 miljarder och jag kan ge
herr Ohlin samma replik som jag gav
herr Hjalmarson, att det är större skillnad
mellan herr Hjalmarson och herr
Ohlin i fråga om budgetpolitiken och
budgetbedömningen än det är mellan
herr Ohlin och mig.
Herr Ohlin kom tillbaka till sin gamla
tanke, att om vi bara kan få en procents
produktionsstegring, skulle vi ju
så småningom ändå gå emot en ganska
hygglig och lysande framtid. Ja, herr
Ohlin, jag tror inte att man skall bedöma
en sådan här fråga för bara ett
eller två år framåt. Ser jag tillbaka på
efterkrigstiden, tvekar jag inte att säga,
att vi har haft år — som herr Ohlin
uttryckte det — med både fyra och fem
procents ökning av nationalprodukten,
och vi har haft år med mycket ringa
höjning därav och det har vi haft, herr
Ohlin, inte bara under 1958.
Ser jag tillbaka på utvecklingen under
efterkrigstiden från 1946 till och
med 1958 finner jag att produktionsstegringen
i medeltal har varit 3,4 procent
per år. Jag betraktar detta som
en god produktionsstegring, en överraskande
god utveckling av folkhushållets
resurser. Man kan naturligtvis föra
—- det har gjorts många gånger — en
debatt, där siffrorna beror av det år
man tar som utgångspunkt och då kan
anföras skäl än för den ena än för den
andra slutsatsen. Jag sträcker dock inte
mina förhoppningar längre än att vi på
sikt framöver håller en produktionsökning
som, låt oss säga, ligger på efterkrigstidens
nivå, 3,5 procent per år.
Då kan jag inte göra befogade anmärkningar
emot utvecklingen av samhällsresurserna.
Den är tillfredsställande.
Även herr Ohlin kom in på frågan
om totalbalansen och sade, att om herr
Sträng hade fått göra som han velat,
skulle arbetslösheten ha varit ännu
större. Varför det? Hade vi haft en starkare
budget, skulle vi förmodligen ha
haft en bättre och pålitligare valutare
-
serv, och vi hade kanske varit ännu
mera aktiva i fråga om den sysselsättningspolitik
vi driver. Det finns ingenting
som talar för att herr Ohlin har
rätt i sin slutsats.
Herr Ohlin säger samtidigt att man
inte skall ha så stela bokföringsmässiga
principer för statsfinanserna. Jag vet
inte om han då närmast tänkte på den
debatt, som förts av herr Hjalmarson.
Jag håller dock med herr Ohlin om det.
Jag måste dock i ärlighetens intresse
säga, att jag aldrig har kunnat frigöra
mig från att även herr Ohlin är bunden
av driftbudgetens primära överhöghet
ungefär som hönan är bunden vid kritstrecket.
Betraktar man budgetpolitiken ur
konjunktursynpunkt, kan budgeten vara
en stimulerande faktor i vissa konjunkturlägen
och vara en återhållande faktor
i andra lägen. Ja, då är det ju i sista
hand totalbudgetens omfattning det är
fråga om. De pengar som går ut till
medborgarna i form av barnbidrag eller
folkpensioner är icke mer aktiva än
de pengar som går ut i form av bostadslån,
lån till kraftverksbyggnader
och blir avlöningar i fickorna på byggnadsarbetare,
metallarbetare, kraftverksarbetare
och metallarbetare vid
turbinverkstäderna i Västerås. Gör man
en konjunkturbedömning och har den
som grund, är det ingen tvekan om att
det är riktigt att se budgetpolitiken från
den synpunkten.
Jag är emellertid glad om herr Ohlin
börjar orientera sig över till min uppfattning,
att man inte skall ha en sådan
absolut övertro på den bokföringsmässiga
skiljelinjen. Över huvud taget
blir man mer och mer skeptisk, när
man såsom finansminister ser de ganska
flytande gränserna mellan vad som
kallas driftutgifter och vad som kallas
kapitalutgifter. I varje fall är det
i en sådan här diskussion obefogat att
lägga sådan vikt vid en balans på det
ena hållet och samtidigt se bort från
balansen på det andra.
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
79
Herr Ohlin kritiserade om jag fattade
honom rätt den selektiva sysselsättningspolitiken
genom att säga att
när herr Sträng vill skaffa pengar för
att kunna driva sin politik och punktvis
sätta in pengar där arbetslösheten så
kräver och tar in pengarna via en omsättningsskatt,
så dämpar han den allmänna
efterfrågan i samhället och
åstadkommer en rakt motsatt verkan.
Jag är benägen att använda herr Ohlins
eget argument mot herr Hjalmarson i
tvisten om barnbidragen och barnfamiljerna.
Herr Ohlin sade då: Det är riktigt
att ta 25 öre av alla för att ge barnfamiljerna
en krona. Låt mig säga: Det
är riktigt att ta en krona då och då av
alla som har arbete för att ge de arbetslösa
en tia just på de platser och de områden
där arbetslösheten är besvärande.
Problemet är inte så enkelt att vi
antingen har överkonjunktur, som kräver
en budget- och skattepolitik, eller
också en klart depressiv konjunktur,
som kräver den motsatta budget- och
skattepolitiken. Jag har under de senaste
åren och framför allt i vår fått
en mycket mera nyanserad bild av förloppen.
Det finns områden som arbetar
under typiskt progressiva förhållanden.
Det finns ingen anledning att säga att
de områdena drabbas hårt om en rimlig
varubeskattning införs. Det finns
andra områden som är illa ställda. Genom
att ta pengar där pengar finns,
behöver man inte rent allmänt dämpa
konjunkturläget. Man kan ändå sätta in
pengar på områden som har svårigheter.
Det är det nyanserade läget mellan
de båda ytterlighetslägena som herr
Ohlin glömmer bort när han argumenterar.
Niir jag diskuterat med olika kolleger
till herr Ohlin på den nationalekonomiska
vetenskapens område har det
ibland hänt att de inte accepterat min
argumentation, men när vi har resonerat
om saken har de ändå förstått min
ståndpunkt på helt annat sätt än herr
Ohlin, som gång på gång kommer till
-
Den ekonomiska politiken m. m.
baka till den här onyanserade bedömningen.
Herr Ohlin har svårt att komma över
att vi har en finansminister som envisas
med att vara förnöjsam, som herr Ohlin
uttrycker det. Jag vet inte hur många
gånger jag måste förklara att jag fortsätter
att vara som jag är, trots att jag
därmed drar på mig kritik från herr
Ohlins sida. Det kanske t. o. m. kan vara
en fördel att det finns något av lugn
och förnöjsamhet hos finansministern.
Jag är rädd för att skall man bara
sprida — det låter litet illa detta, men
det finns fog för det — det förgrämda
missnöje som jag tycker att herr Ohlin
i vissa avseenden och tidvis är en så
framstående exponent för, då finns det
risk för återverkningar som varken herr
Ohlin eller jag önskar.
Herr Ohlin kritiserar min budget för
att vara ofullständig. Jag föreställer
mig att jag hade kunnat undvika den
kritiken om jag i stället för att tala om
omsättningsskatt hade förklarat helt rått
och kallt att vi skall låna tre miljarder
kronor. Hade jag sagt det hade det inte
funnits något underlag för herr Ohlins
formella kritik på denna punkt. Herr
Ohlin kritiserar mig nu för att jag inte
är villig att förorda denna stora upplåning
och ej heller i dag är villig precisera
hur stor skatteförstärkning som
behövs. Jag har tillåtit mig att be att
få komma tillbaka med den saken lite
längre fram. Det finns efter vad jag
förstår av de tre borgerliga partiledarnas
uppträdande i våra diskussioner,
inte gehör i dag för att diskutera den
inkomstförstärkningen. Dess bättre har
LO-ledningen, som tyvärr fått vara ute
och åka i samma båt, i debatten, i detta
avseende en helt annan och med finansministerns
ståndpunkt mera samstämmande
uppfattning än den som i varje
fall herr Hjalmarson och herr Ohlin
emfatiskt har deklarerat, nämligen att
här inte får bli nya inkomstförstärkningar.
Det iir ju rätt barnsligt att säga att
80
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
om bara herr Sträng varit beredd att
låna alltihop så finns det ingen anledning
till formell kritik mot honom.
Herr Ohlins lilla besparing på 150 miljoner
kronor — jag skall vara storsint
i det här sammanhanget — ger ju bara
en liten nyans och ändrar inte det reella
innehållet i mina slutsatser. Det
är mycket möjligt att herr Ohlin skulle
ha tagit mig i hand och följt mig och
inte ha sagt något, men för all del, så
illa berördes jag inte av herr Ohlins
kritik att jag inte föredrog att presentera
läget som sådant, att det med all
sannolikhet blir nödvändigt att skaffa
staten bättre inkomster.
Herr Ohlin hann med mycket i sitt
för all del rätt långa anförande — ungefär
lika långt som mitt, skulle jag tro.
Han hann bl. a. tala om att herr Sträng
äter middag med företagarna och ser
ut att trivas bra med det. Det tillhör
ju ämbetets plikter att göra det, och varför
skulle jag riva håret av dem? Det
är ju hyggligt och bra folk i allmänhet.
De är inte alls några sådana figurer
som man skall undvika att vara tillsammans
med. De allra flesta gör ett förtjänstfullt
arbete på sitt område och en
god insats för den välståndsutveckling
vi ändå räknar med här i landet. Men
det goda förhållandet mellan mig och
företagarna har ändå inte blivit så intimt,
att den svenska företagsvärlden
finansierar mitt politiska partis valrörelse,
så jag torde ha en bit kvar när
det gäller att bli på riktigt god fot med
företagarna.
Herr Ohlin har satt upp sina fyra
punkter. När han talade om den gemensamma
europeiska konjunkturpolitiken
kom han som den — jag skall använda
herr Hjalmarsons uttryck — stränge
magister han är ständigt tillbaka till
påståendet att regeringen inte gör någonting,
att regeringen, om jag får citera
motionen, måste vara mera aktiv
och verkligen se till att det blir någonting
av. Jag försäkrar herr Ohlin att
regeringen inte underlåter någonting i
det sammanhanget. Vi bevakar alla våra
möjligheter, men, herr Ohlin, detta är
som så många andra internationella frågor
ett komplicerat problem.
Det värdefasta lånet är en annan
käpphäst som herr Ohlin återkommer
till. Det låter kanske fasligt elakt om
jag säger det, men jag tycker faktiskt
att det är någonting av en räddhåga att
inte se situationen sådan den är, att
vilja försöka krypa undan med det allmänna
talet om att vi skall försöka
klara det hela med ett värdefast folklån,
som skulle innebära ett så stort aktivt
nysparande, att det skulle vara möjligt
att behärska budgetsituationen, som
präglas av de siffror jag här anförde.
Är det någon som tror på det? Remissinstanserna
har inte trott på det,
lika litet som de tror på det ekonomiska
och sociala rådet.
Jag erinrar om det premiesparande
av denna karaktär som sammanfaller
med herr Ohlins värdefasta lån, som
min företrädare i ämbetet accepterade
efter mycket energiska påtryckningar
från oppositionen. Visserligen sålde vi
för 400—450 milj. kronor, men det var
sannerligen inget nysparande. Enligt
vad statistiken visar sade bara 1 procent
av spararna klart och tydligt vid
en intervjuundersökning att de tyckte
att lånet var så fint, att de sparade i
stället för att göra slut på pengarna. 92
procent sade, att de köpt obligationerna
i stället för att sätta pengarna på
banken, som de förut hade gjort. 7 procent
kunde inte svara vare sig ja eller
nej.
Jag skall inte bestrida att detta med
värdefastheten är ett problem. Riksdagens
särskilda utskott har ju också beslutat
att hos regeringen begära en undersökning
om vilka möjligheter som
finns att komma till rätta med det här
problemet, men det är en sak som tarvar
utredningar. Det går inte att som
folkpartiet har tänkt sig rädda budgetsituationen
för dagen med att ge ut ett
värdefast lån.
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
81
Det premiesparande som jag tidigare
talade om hade en utomordentligt stor
räntestimulans. Om den normala bankräntan
var 5 procent, fick man här 10
procent, och ändå blev resultatet det
lilla nysparande som jag här talade om.
När jag lyssnade till överläggningen
mellan herr Ohlin och herr Hjalmarson
tyckte jag att det var intressant att avläsa
herr Ohlins motivering för sitt behov
att anmäla en från herr Hjalmarson
avvikande politisk linje. Jag skall försöka
uttrycka hur jag fattade herr
Ohlin. »Jag har ett behov», sade herr
Ohlin, »att markera skillnaderna mellan
folkpartiets linje och högerns linje.»
Det gjorde han genom att såsom jag
tyckte ganska fränt attackera herr Hjalmarson
bl. a. när det gällde barnbidragen.
»Jag har ett behov av att göra detta
med hänsyn till opinionen ute i landet»,
sade herr Ohlin — ett intressant
avslöjande, i sanning!
Ärade kammarledamöter! Opinionen
ute i landet har följaktligen blivit sådan,
om man skall tro herr Ohlin, att
man uppfattar skillnaden mellan högerns
politik och folkpartiets politik
som mycket liten och mot bakgrunden
härav har herr Ohlin ett behov av att
en gång för alla klart och bestämt tala
om att det finns skillnader.
Efter att ha anfört den här ganska
fräna kritiken mot herr Hjalmarson slutade
herr Ohlin med att säga — jag
kommer inte ihåg det så att jag kan citera
ordagrant, — men det intryck jag
fick var att herr Ohlin ville säga: »Hör
du, snälle borgerlige broder, du förstår
väl skoj! Det här var inte så allvarligt
menat.» Ja, vad skall man säga om det?
Förvirringen ute i landet fortsätter, föreställer
jag mig, i väntan på nästa
klarläggande deklaration från herr
Ohlin.
Det finns ett gammalt ordspråk som
säger att när de slora träter får bonden
tillbaka sin ko. Detta är nu, ärade riksdagsledamöter,
inte någon invit till centerpartiet
om en ny koalition ■—■ det är
Den ekonomiska politiken m. m.
nämligen en sak som ligger på statsministerplanet
och inte hos finansministern
— men jag kanske ändå kan
tillåta mig att i all blygsamhet göra
vissa reflektioner.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Att bemöta finansministerns
80 minuter långa anförande på
tre minuter är ganska svårt.
Jag vill börja med att säga till finansministern
att våra debatter här i kammaren
bl. a. är avsedda att vara upplysande
för Sveriges folk. Märkvärdigt nog
tycks herr Sträng anse att det inte förhåller
sig så. Jag tror att det är betydelsefullt
att debatterna visar skillnaderna
inte bara mellan opposition och regering,
vilket ju sker tio gånger om året
eller tjugo, utan också att de någon gång
visar skillnaderna inom oppositionen;
inte att de finns — det vet alla — men
vari de består.
När herr Sträng uttalar en förhoppning,
att han skall få delta i den här
diskussionen mellan herr Hjalmarson
och mig, får jag säga att han är välkommen.
Han får dock vara beredd på att
herr Hjalmarson och jag finner, att vår
huvudmotståndare i diskussionen om
den ekonomiska politiken just är herr
Sträng, men det gör inte vårt lilla meningsutbyte
överflödigt.
Se till exempel på omsättningsskatten!
Herr Sträng hade förhoppningar på herr
Hedlund, men herr Hjalmarson och mig
betraktar han som oförbätterliga. Ja,
herr finansminister, nog skulle väl konjunkturen
under kalenderåret 1959 vara
sämre och arbetslösheten större, om ni
fått genomföra en omsättningsskatt under
den här tiden. Eller förutsäger finansministern
stora olyckor genom att
ni inte fick igenom en omsättningsskatt
före den 1 juli i stiillet för vid nyår, som
ni nu hoppas? Tror ni att det kommer
att bli några väldiga olyckor av den anledningen
alt LO och andra bromsade?
En sak är att vänta med att tala om
(i — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 22
82
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Den ekonomiska politiken m. m.
hur man skall finansiera utgifter. En
annan sak är att tala om att man vill
låna av konjunkturpolitiska skäl. Men
en tredje sak är det att tala om att man
lånar, fastän man anser det vara fullständigt
oriktigt — att man lånar därför
att man inte har kunnat vinna gehör
för den skattepolitik man anser vara
riktig. När herr Sträng nu möter upp
med en utgiftsplan som är ofullständig
med avseende på finansieringen, kan
man säga att han avträder som finansminister
och bekläder en ny befattning
som utgiftsminister eller vad man skall
kalla det. Det är överraskande att herr
Sträng går från kravet att en sammanhängande
finansplan skall läggas fram
och väntar med det tills finansåret är
till hälften förflutet.
Sedan säger herr Sträng, att vi även
om goda, normala konjunkturer återställes,
inte kan räkna med större produktionsökning
än 3 procent. Herr finansminister!
Om vi i genomsnitt haft
en produktionsökning på 3,4 procent under
en lång period, vilket icke är en konjunkturverkan,
och om vi nu under den
sista perioden till följd av konjunkturförsämring
haft en produktionsökning
på endast */2—1 procent skulle det då
vara orimligt att räkna med att vid en
konjunkturförbättring komma över långtidstrenden,
som är 3,4 procent? Om vi
ligger lägre nu på grund av svag konjunktur,
bör vi givetvis kunna öka produktionen
snabbare än trenden när konjunkturen
förbättras. Herr Sträng kan
ju be statistikern Wahlund att ge honom
en lektion angående det här resonemanget
om trenden. Det förvånar mig
verkligen att landets finansminister
bygger sin kritik mot folkpartiets resonemang
på en så osaklig grund som
att det skulle vara uteslutet att en konjunkturförbättring
under ett par år ledde
till 1,5 procents större årlig produktionsökning
— eller 1,1 procent enligt
hans egna siffror — än långtidstrenden.
Herr Sträng påstod att folkpartiet vill
klara »det hela» med ett värdefast lån.
Den sammanfattningen har ingen likhet
med vad jag sade.
Till sist vill jag säga ett par ord om
företagarnas sällskap. Visst är de trevliga,
men det är egendomligt att herr
Sträng är så belåten med att vara i andligt
sällskap just med de mest konservativa
företagarna som inte ens vill attackera
problemet med värdefast placering
för att öka sparandet. Det socialdemokratiska
partiet, som förut ansågs
vara ett reformparti, gottar sig nu åt att
kunna åberopa de mest konservativa.
Att herr Sträng är förnöjsam bestrider
han inte. Medan jag hänvisar till offentliga
uttalanden av flera nationalekonomer,
är herr Sträng så förnöjsam, att
han i riksdagens båda kamrar tar upp
ett privat uttalande av en okänd nationalekonom
om hur duktig herr Sträng
är. Det vore bättre om vi hade en mindre
förnöjsam finansminister och om han
inriktade sig på att göra skattebetalarna
mera nöjda.
Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! 150 miljoner betyder
egentligen ingenting för budgetbalansen,
säger finansministern. Nu var ju
vårt bud det dubbla. Men låt oss ändå
tala — med herr Sträng — om 150. Det
är klart att man inte kan fylla ut hela
bristen eller ens större delen av bristen
med 150 miljoner, men det är i alla fall
inte en så liten del av underskottet, och
jag har den uppfattningen, att beloppet
är väl värt att ta vara på i sammanhanget.
Värdet av att man inriktar sig
på att få fram den summan ligger emellertid
framför allt i att man visar, att
man vill bjuda till även när det gäller
prutningar.
Finansministern sade att det var ett
önsketänkande när centerpartiet talar
om att en räntesänkning skulle komma
att sätta spår i budgeten. Detsamma gäller,
sade han, t. ex. också prutningsförslaget
rörande försvaret. Det är klart
att allt vad vi vill i centerpartiet är ett
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Nr 22
83
önsketänkande, om inte regeringspartiet
går med. Det är ett önsketänkande
även om högern, folkpartiet och centerpartiet
går in för en sak och inte får
socialdemokraterna med. Det blir ingenting
av då, och så långt kan man säga
att det är ett önsketänkande, eftersom
man inte kan genomföra det.
Omsättningsskatten har i dagens läge
en sysselsättningshämmande effekt och
jag vill över huvud taget beträffande
omsättningsskatten säga att en skatt av
den typ där handlarna skriver på visst
tillägg vid disken på notan, det är någonting
som är utomordentligt motbjudande
för oss. Det vill vi inte vara
med om.
Jag skall inte i dag tala om hur vi
skulle vilja försöka nå fram till en täckning
i budgeten. Det är dags att göra
det, sedan finansministern i höst presenterat
sitt förslag och vi får göra det
med utgångspunkt från det konjunkturläge
som vi då har. Det är naturligtvis
nödvändigt att vi kan få täckning för
budgeten — genom besparingar, lån eller
på annat sätt — men det är också
nödvändigt att allmänheten får klart för
sig att det inte ständigt och jämt blir
fråga om nya skatter.
När jag säger detta vill jag samtidigt
medge att vi från vårt håll har hjälpt
till med att skapa den situation som nu
råder. Praktiskt taget hela riksdagen
och alla riksdagens partier har varit
ense om detta, om man undantar att
högern på sista tampen mält sig ut i
fråga om barnbidragen. 1 övrigt har vi
alla i huvudsak varit överens, och det
gäller för oss att gemensamt söka klara
ut detta och skapa ett bättre utgångsläge.
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Sträng förklarade
att vårt förslag alt åstadkomma budgetbalans
var det orimligaste han hade
tänkt sig, men det finns något som är
ännu orimligare i detta sammanhang.
Den ekonomiska politiken m. m.
Vet finansministern vad det är? Jo, det
är en finansminister, som inte har något
förslag alls.
Beträffande reservationsmedelsförbrukningens
begränsning menade herr
Sträng, att vi inte bekymrade oss om
var den skulle åstadkommas. Vi har
vänt oss direkt till herr Strängs eget departement
för att få klarhet i var den
orimliga ökningen ligger, men det har
varit omöjligt att få något besked. Vårt
förslag till prutning av flyktinganslaget
sammanfaller med vad arbetsmarknadskommissionen
begärt.
Våra förslag om utgiftsbegränsningar
spänner över hela fältet, med undantag
för folkpensioner och försvar. Hur
många gånger har inte regeringens talesmän
rest land och rike runt och talat
om för människorna hur bra vi har det,
hur konsumtionen stigit, hur många''
radio- och TV-apparater vi skaffat oss,
hur många bilar och motorcyklar vi
köpt, hur många utlandsresor vi kostar
på oss, hur många semesteranläggningar
vi bygger o. s. v. Det är bara en
enda sak, som är absolut otänkbar i
detta land, och det är att två unga människor
i nuvarande statsfinansiellt besvärliga
läge skulle kunna dra försorg
om ett enda barn utan bidrag från det
allmänna. Mer skulle alltså inte regeringens
välfärdsmyt vara värd, mer
skulle inte samhällssolidariteten betyda!
Det tror vi inte på!
Naturligtvis är det omöjligt att sanera
statsutgifterna utan att människorna
märker det. Att gå vår väg betyder, att
människorna själva får betala mer av
sina egna personliga utgifter, men det
betyder också på litet sikt att de själva
får mer att säga till om, när det gäller
att bestämma vilka utgifter de skall
göra — och det är inte alldeles betydelselöst!
Tusen miljoner i sänkta bidrag
och tusen miljoner i sänkta skatter —
kvittar det lika? Nej, det gör det inte.
De höga skatterna i socialdemokratisk
regi är permanenta, men bidragen är
tillfiilliga. Vi betalar skatt, när vi har
84
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 fm.
Dén ekonomiska politiken m. m.
bidrag, och vi betalar samma skatt när
bidragen upphör. Det stora flertalet vinner
ingenting. Den som tror det, han
lever på en socialdemokratisk myt.
Skattehöjningarna är i själva verket
bara ett kapitel i de socialdemokratiska
skattehöjningarnas eviga följetong. Fortsättning
följer i nästa nummer.
Sänkta statsutgifter åter är villkoret
för att vi skall få hela vårt offentliga
kostnadsläge under kontroll, så att vi
äntligen kan få ett slut på den socialdemokratiska
skatteföljetongen, hindra
nya skatter och lägga en hållfast grund
för sänkta skatter i framtiden, en grund
som ger oss alla — även barnfamiljerna
— mer att röra oss med för egen
räkning.
Herr talman! Herr Sträng har rätt i
att han själv, herr Hedlund och herr
Ohlin är överens på en rad väsentliga
punkter. Vi står däremot ensamma här.
Men vi lägger inte ned vapnen bara för
att vi har en majoritet emot oss. Vi
ändrar inte uppfattning. Inte ändrar
man uppfattning, herr finansminister,
därför att man förlorat i en votering.
Gjorde socialdemokraterna det, när de
hade något stort att kämpa för? Nej,
visst inte. Och det är just därför att
socialdemokraterna inte följt samma
råd som herr Sträng givit oss i dag som
herr Sträng idag kan sitta som finansminister.
I detta anförande instämde herrar
Källenius, Heckscher, Björkman och
Bohman, fru Kristensson, herrar Gansmoe,
Stiernstedt, Skoglund i Doverstorp
och Hedin, fröken Wetterström,
herrar Lothigius, Magnusson i Tumhult,
Heeggblom, Svensson i Krokstorp, de
Jounge, Wachtmeister, Nilsson i Bästekille,
Braconier och Darlin, fröken
Karlsson, herrar Regnéll, Nilsson i
Svalöv och Nilsson i Göingegården, fru
Wallerius-Gunne, herrar Bengtsson i Göteborg,
Staxäng, Magnusson i Borås,
Eliasson i Moholm, Cassel, Hamilton,
Edlund, Nordgren, Fröding, östlund,
Gezelius och Agerberg (samtliga h).
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag skall svara herr
Ohlin på en fråga. Svaret skulle delvis
kunna bli något av en deklaration. Jag
skulle ha varit mera tilltalad, om den
inkomstförstärkning, som jag ser erforderlig
i dag vore i hamn. Men jag kan
finna mig i att vänta i fyra månader.
Jag bedömer inte läget mera äventyrligt
än att också det är förenligt med
min uppfattning.
Jag vill till herr Hedlund säga att
visst är 150 miljoner kronor också pengar,
det får sannerligen en finansminister
lära sig. Men 150 miljoner löser
inte budgetproblemet, som jag här har
presenterat det. Det måste något annat
till som inte klaras enbart med upplåning.
Slutligen tycker jag att det hedrar
herr Hedlund att så oförskräckt ändå i
detta läge tala om och hänvisa till att
de utgiftsbeslut, som vi nu under den
sista veckan med friska tag har voterat
igenom är praktiskt taget hela riksdagen
också ansvarig för —• inte bara som
utgifter betraktade utan även deras
täckning med de erforderliga inkomsterna.
Jag har, herr talman, ingen anledning
att replikera herr Hjalmarson.
Denna min tystnad innebär naturligtvis
inte ett instämmande i likhet med hela
den övriga raden av hans partivänner
utan helt enkelt att jag i detta läge infe
finner något som egentligen är värt att
replikera.
Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.12.
In fidem
Sune K. Johansson
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
85
Torsdagen den 28 maj
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.
Den ekonomiska politiken m. m. (Forts.)
Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande bankoutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m., dels i ämnet
väckta motioner, dels väckta motioner
angående åtgärder för återgång till lågräntepolitik,
dels ock väckta motioner
angående vissa åtgärder till främjande
av full sysselsättning, statsutskottets utlåtanden
nr 134, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1959/60 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
och nr 136, i anledning
av motioner, väckta i anslutning till
Kungl. Maj :ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1959/60 in. m., samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 54, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och nr 50, angående
beräkning av bevillningarna för
budgetåret 1959/60, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, jämlikt
förut gjord anteckning, till
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s),
som yttrade:
Herr talman! Efter allt som har sagts
i debatten tidigare och i synnerhet efter
finansministerns utförliga redovisning
skulle jag egentligen kunna avstå
från att säga något, men det är ett par
av de saker som förts på tal, framför
allt av högerledaren, som jag vill uppehålla
mig litet vid. Debatten återkommer,
antar jag, i höst, och det finns
kanske anledning att då fördjupa sig
mera i dessa saker.
När jag hörde herr Hjalmarson kunde
jag inte undgå att erinra mig historien
om honom som ringde upp i telefon
och när han fick svar tvingades
konstatera att inte en siffra var rätt.
Med travestering härav skulle man kunna
säga när man hör herr Hjalmarson:
inte ett enda ord är nytt av vad herr
Hjalmarson nu har att komma med.
Jag tror att kammarens ledamöter håller
mig räkning för att jag går förbi
det mesta av vad herr Hjalmarson anförde.
Jag skall alltså inte närmare bemöta
det.
Men då högern gör gällande att den
har presenterat ett alternativ till finansministerns
budget, kan det finnas anledning
att något granska detta alternativ.
Såvitt jag begriper skulle ett genomförande
av högerns budgetalternativ
medföra en rad olägenheter. En
nackdel, som tidigare inte tillräckligt
har understrukits, är att det alternativt
i dagens läge utan tvivel skulle leda till
större arbetslöshet. Statsbudgeten är nu
en av de expansiva faktorer i den
svenska ekonomien som medverkar till
att uppehålla sysselsättningen.
Man får ett intryck av att herr Hjalmarson,
även om han som herr Sträng
konstaterar, med en tå tycks stå och
trampa i den budgetteori som ganska
allmänt har accepterats, i stort sett ändå
lever kvar i den Thorsson-Hamrinska
86
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
budgetteorien, där det gällde att balansera
varje års inkomster och utgifter.
En sak som det finns anledning att
reagera mot är att högern utnyttjar
människornas rädsla för skuldsättning
och överför den på statens skuldsättning.
Man drar med andra ord ett slags
parallell mellan en enskild individs affärer
och statens affärer.
På vårt håll säger vi nej till högerns
olika besparingsförslag. De avser besparingar
som förutsätter att riksdagen
skulle acceptera en nära nog total social
avrustning. Riksdagen har ju beslutat
— inte bara vi i det socialdemokratiska
partiet, ty vi har haft angenämt sällskap
med många från de borgerliga
grupperna — fastställa de utgifter som
nu vållat underbalanseringen. Vi socialdemokrater
tänker inte springa ifrån
ansvaret att föreslå inkomstökningar
för staten så att dessa utgifter också
kan täckas. Anständigheten borde bjuda
att även andra än vi bland dem som
varit med om att besluta om dessa utgifter,
ville medverka till att skaffa de
nödvändiga inkomsterna.
Låt mig sedan, herr talman, säga
några ord om en annan sak som herr
Hjalmarson drog upp. Han frågade hur
vi tänkte oss att avtalsrörelserna skulle
gestalta sig, om de skulle föras i skuggan
av ett beslut om allmän omsättningsskatt.
Jag tror att vi kan överlåta
den saken till arbetsmarknadens parter
att avgöra. De har tidigare visat
prov på både moderation och klokhet
i dylika sammanhang. Men jag skulle
gärna vilja returnera frågan till herr
Hjalmarson och i min tur be honom
svara på hur han tror att fackföreningsrörelsen
skulle reagera om högern skulle
få möjlighet att genomföra sitt budgetförslag.
Tror verkligen herr Hjalmarson
att fackföreningsrörelsen stillatigande
skulle finna sig i denna sociala
avrustning, denna ökning av familjernas
direkta utgifter? Skulle inte den
skapa betydligt större oro på den svenska
arbetsmarknaden, en oro som utan
tvivel skulle kunna ta sig uttryck i
öppna konflikter? Om herr Hjalmarson
satt i den situationen, att han skulle
genomföra förslaget i praktiken, hur
skulle han då manövrera? Det är möjligt
att herr Hjalmarson drömmer sig
tillbaka till 1920-och 1930-talens borgerliga
politik i Sveriges historia och tror
att det även i dagens Sverige skulle gå
att bemöta oro på arbetsmarknaden,
strejker och annat genom att skicka ut
militär mot de missnöjda. Jag tror inte
att högerns förslag är något som går att
förverkliga i dagens läge.
Låt mig till slut, herr talman, bara
konstatera att i valet mellan två onda
ting så väljer i varje fall den grupp jag
företräder det minst onda. Av dessa
alternativ, social avrustning eller skattehöjning,
tror vi obetingat att det minst
onda ändå är skattehöjningen. När och
om en sådan blir aktuell, kommer ingen
ur den socialdemokratiska gruppen att
dra sig undan ansvaret för att ha sett
till, att staten får de inkomster den behöver
för att fylla sina uppgifter.
Härefter anförde:
Herr HAGBERG (k):
Herr talman! Eftersom vi ställt några
förslag som också kommer in i det problemkomplex
som behandlas i dag, skall
jag be att få säga några ord om dem.
Jag kanske först får knyta an till det
allmänna resonemang som bankoutskottet
utvecklat om den ekonomiska politiken.
Jag skall fatta mig kort.
Man kan väl säga att det internationellt
framträder huvudsakligen två tendenser.
Det finns en grupp av länder
som karakteriseras av kriser av skilda
slag, en växande arbetslöshet och inflation.
Det finns en annan grupp som
karakteriseras av ett planmässigt uppsving,
en verklig ekonomisk planering,
full sysselsättning och stigande penningvärde.
För en stund sedan var en talare uppe
i denna talarstol och berörde just den
-
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
87
na senare grupp. Han var särskilt inne
på'' den sovjetiska sjuårsplanen. Till vad
han sade vill jag bara säga en enda
sak utöver min mening att det vore något
för vår regering att ta efter, att
verkligen försöka lägga upp ett program
på längre sikt, ett program som
pekade framåt och gav folket konkreta
mål att kämpa för.
Det jag tänkte säga var närmast att
jag icke finner en sådan sjuårsplan på
något sätt utgöra en fara vare sig för
ett kapitalistiskt Sverige eller för ett
annat Sverige. Jag tror inte att vare sig
ryssar eller andra folk inom det socialistiska
lägret tänker skänka bort sina
varor och därigenom inleda ett handelskrig,
som skulle kunna bli förödande
för de svagare länderna. De vill öka
handeln, men de vill ju driva handeln
för att själva köpa varor. Ett allmänt
uppsving i sjuårsplanens tecken kan
bara utveckla positiva tendenser och
möjligheter till ett ökat varuutbyte, som
kommer att stimulera ekonomien även
i den kapitalistiska världen.
Även om man försöker att litet spotskt
och överlägset avfärda dessa strävanden,
kommer de i alla fall att utöva ett
oerhört starkt inflytande inte bara på
arbetarklassen utan på folk överallt,
inte minst i vårt eget land. Ty kan man
inom ramen av sju år sätta som sin uppgift
att i det närmaste fördubbla nationalinkomsten,
pressa ner arbetsveckan
till 30, högst 35 timmar, avskaffa skatterna
och genomföra en rad sådana sociala
och ekonomiska reformer, så måste
ju detta ovillkorligen verka som ett
exempel som inspirerar och får arbetarklassen
att anstränga sig för att i samma
utsträckning förbättra sitt eget läge.
Det är nu ingen tvekan om att Sverige
tillhör den första gruppen av länder.
Det är en synpunkt som jag tycker
bör understrykas härvidlag, nämligen
vårt ekonomiska beroende internationellt.
Har vi högkonjunktur, beror
det på att det är högkonjunktur i
de andra kapitalistiska länderna; har
Den ekonomiska politiken m. m.
vi haft god sysselsättning, har det bara
varit en avspegling av den relativt gynnsamma
sysselsättning som rått internationellt,
och har vi haft inflation under
en serie av år, har det bara varit en
avspegling av den inflation som ägt
rum internationellt.
Jag företräder inte den meningen, att
det är likgiltigt vad vi själva gör, ty
det är klart att det finns bromsar som
man kan dra till. Man kan dämpa tempot
liksom man också kan gasa på så
att man får högre fart i det ekonomiska
maskineriet. Men i det väsentliga måste
man väl ändå säga sig, att så som
den ekonomiska politiken föres — finansministern
har ju många gånger
gjort jämförelser och påvisat att någon
väsentlig skillnad inte föreligger mellan
den ekonomiska politik som bedrivs av
högerregeringar här och var och den
ekonomiska politik som bedrivs av den
svenska regeringen —• så påverkas också
vårt ekonomiska läge av det läge
som råder internationellt i den kapitalistiska
världen.
Om vi därför försöker att göra en
prognos och frågar oss, hur den närmaste
framtiden kommer att te sig, är
det naturligt att vi undrar hur det står
till i andra länder och med ledning
därav gör våra egna antaganden. Nåja,
jag tror inte vi nu kan mäla oss ut ur
detta sammanhang. Men mycket beror
nog på vad man själv gör, om man vill
tillgodogöra sig de gynnsamma verkningarna
internationellt utan att samtidigt
drabbas av de ogynnsamma. Jag
vill inte precis ställa mig på den ståndpunkten
att jag säger, att den svenska
regeringspolitiken i allo varit så där
passiv och utan vidare anpassad till de
internationella händelserna och förhållandena.
Apropå diskussionen om dessa teorier
rörande underbalansering, respektive
överbalansering av budgeten, kan man
väl göra den erinran, att den inflation
vi haft liar vi haft under en period av
högkonjunktur med en mycket markant
88
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
överbalansering av driftbudgeten. Därav
drar jag den slutsatsen, att det inte kan
vara på grund av att budgeten underbalanserats
som vi haft inflationssvårigheter,
men å andra sidan har vi inte
kunnat motverka inflationen.
1957 började, närmast tvångsvis, en
underbalansering av budgeten och jag
är benägen att understryka vad utskottsmajoriteten
säger om verkningarna
därav. Jag tror det är riktigt som utskottet
säger, att vi visserligen har haft
en avmattning, som är en avspegling av
den internationella avmattningen, men
att vi trots detta haft en relativt fast
prisnivå. Vi har haft högre produktion
än i jämförliga kapitalistiska länder. Vi
har haft i förhållande till jämförliga
länder en inte så allvarlig arbetslöshet.
Vi har haft stor utrikeshandel och har
fått en förbättrad valutaställning. Lägg
märke till att allt detta skett under en
period av typisk underbalansering och
medan både statsskulden och statsupplåningen
varit stadda i betydande tillväxt.
Eftersom prisnivån har kunnat hålla
sig så relativt fast under denna tid,
måste detta ändå säga oss att talet om
den höga statsupplåningens riskabla
följder för prisnivå och penningvärde
är överdrivet. Det är den slutsats jag
har dragit av det hela.
Det har talats mycket om sparande
och olika förslag har framkommit. Jag
tror man kan säga att så mycket som
för närvarande har det väl aldrig sparats
här i landet. I verkligheten sker
ett årligt sparande inte minst genom
det nuvarande avbetalningssystemet
inom exempelvis bilhandeln, vid TVapparatköp
och på andra sätt. Jag
tror att det snarast är ett uttryck för
att man inte har något recept att komma
med, då man driver en sådan kampanj
i sparfrågan.
När man nu rekommenderar nya s. k.
värdesäkra lån för att uppmuntra till
nysparande, tycker jag man skall hålla
i minnet — finansministern erinrade
därom — det betydande initiativ, som
riksdagen tog för några år sedan. 150
miljoner kronor skall vi betala i år för
att subventionera detta »nysparande»,
för att klara den plan som riksdagen
efter många års intensiv borgerlig kampanj
accepterat. 150 miljoner! Nu säger
herr Sträng att möjligen 8 procent av
det sparbelopp, som uttrycktes i detta
obligationsköp, var nysparande. Det betyder
i själva verket att 138 miljoner
kronor av dessa 150 miljoner skall vi
betala åt tidigare s. k. sparare, d. v. s.
huvudsakligen de svenska rikemännen.
Det är ju ett brottsligt lättsinne att på
detta sätt ösa bort pengar på skattebetalarnas
bekostnad för att subventionera
de rikemän, som har möjlighet att
köpa särskilda statsobligationer. Om
detta inte säger oss något annat, borde
det väl säga oss: Låt oss vara varsamma
med sådana engagemang!
Herr Sträng använde en tämligen
våldsam liknelse när han påminde om
gumman som sa åt sin sugga, att hade
du inte fått den här lilla kultingen så
hade du grisat förgäves. Var inte detta
tillmötesgående gentemot den borgerliga
kampanjen ett grisande förgäves
från regeringens sida?
Likadant förhåller det sig med räntepolitiken.
Vi har föreslagit att man
skulle återvända till den lågräntepolitik,
som regeringen för några år sedan proklamerade
såsom en väsentlig programpunkt.
Vi har icke vunnit något gehör
därför, och när man lyssnar på finansministern
tycker man det är underligt,
att han ofta kan hitta bättre argument
för en dålig än för en riktig politik.
Lika entusiastiskt som han försvarar
skattehöjningar och lika duktigt som han
kan motivera övergången till denna högräntepolitik,
ja, lika duktigt kunde han
ju argumentera mot högräntepolitiken
bara för några år sedan. Och vad har
egentligen inträffat som säger att det
var en felaktig målsättning? Ingenting!
Det är anledning att tänka på att bara
under de fyra senaste åren har ban
-
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
89
kerna och kreditinstituten tillgodogjort
sig åtskilligt mer än en halv miljard
kronor bara på dessa successiva räntehöjningar
som ägt rum sedan 1955.
Dessa pengar är syndapengar. De får
bl. a. betalas av hyresgäster och småföretagare
av olika slag, och det är en
mycket liten grupp i samhället som
gynnas. Därför vidhåller vi vår mening,
att det vore ur alla synpunkter lyckligt,
om regeringen återgick till den målsättning
som den tidigare ställde upp för
den ekonomiska politiken.
Nu är frågan, om man skall gå in för
att låna detta år. Jag för min del tycker
att detta år, när det ändå är så
mycket som håller emot en produktionsökning,
när det är så starka krafter
som fortfarande motverkar ett ekonomiskt
uppsving och när vi har en betydande
arbetslöshet, så talar starka skäl
för att man skall avstå från att genom
omsättningsskatt eller till sina verkningar
liknande skatter pressa ned konsumtionen.
Om vi med lån kan hålla
50 000 människor i arbete, så är det ju
rena affären för staten. Har var och en
av dessa 50 000 en inkomst på 10 000
kronor, gör det en halv miljard. Det
allmänna skulle tillföras ett par hundra
miljoner i form av direkta och indirekta
skatter och dessutom skulle statskassan
befrias från att ge ut några
hundra miljoner för att bekämpa arbetslösheten.
I verkligheten skulle alltså
statskassan tillföras en nettovinst,
om man genom upplåning och andra
sådana produktionsstimulerande åtgärder
kunde hryta de återhållande krafterna
inom det ekonomiska livet.
Vi vill inte veta av en omsättningsskatt,
och vi erinrar om vilka oerhört
orättvisa verkningar en sådan har. En
omsättningsskatt, som skulle ge en miljard
kronor, tar 5 procent av den vanliga
inkomsttagarens lön, d. v. s. av en
tolvtusenkronorsfamilj, och det är ganska
mycket. Klasskaraktären framgår av
att om en tolvtusenkronorsfamilj betalar
5 procent, så betalar en hundratu
-
Den ekonomiska politiken m. m.
senkronorsfamilj en halv procent av
sin inkomst. Därför är det ju förvånansvärt
att regeringspartiet, som tidigare
så talangfullt uppträdde mot indirekt
beskattning, nu håller på att svänga helt
om. Och enligt finansministerns förklaring
före middagspausen har ju t. o. m.
LO gjort en kovändning. LO, som bara
för ett och ett halvt år sedan bestämt
och med goda argument avstyrkte en
omsättningsskatt, skulle alltså enligt
denna finansministerns förklaring nu
ha gått över till omsättningsskattelinjen.
Det var förstås omsättningsskatten
som finansministern tänkte på, när han
om herrar Ohlin och Hjalmarson sade,
att då herrarna slåss, så får bonden
igen sin ko. Jag tänkte: Är det Hedlund
som skall vara kon då? Vi vill i
alla fall vara varken ko eller kalv eller
gris för att slaktas i samband med något
omsättningsskattegästabud. Det huvudsakliga
skälet har jag angivit: omsättningsskatten
är en orättvis form av
beskattning. Den är så kännbar för de
små inkomsttagarna, att vi hoppas att
regeringspartiet tio gånger vänder på
denna fråga och verkligen försöker tänka
igenom, om en omsättningsskatt är
det enda sättet att klara de ekonomiska
svårigheterna.
Ty hur är det nu? Tar jag Stockholm
som exempel, visar det sig att en ogift
med 12 000 kronors inkomst betalar
3 216 kronor i direkt skatt, och slår jag
ut den indirekta skatten, blir den 810
kronor per capita, d. v. s. det blir 4 026
kronor i direkt och indirekt skatt eller
35 procent av lönen för en sådan
inkomsttagare. Går jag över till en normalfamilj,
alltså man, hustru och två
barn — märk då att när det gäller den
indirekta skatten riiknar jag två barn
som en konsumtionsenhet — så visar
det sig, att en sådan familj i Stockholm
får betala 2 436 kronor i direkt skatt
och följaktligen 2 430 kronor i indirekt
skatt. Det blir 4 866 kronor av 12 000,
d. v. s. 40,5 procent. Alla sådana in
-
90
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
komsttagare vet, att för varje hundralapp
de ökar sin inkomst får de, beroende
på progressiviteten, betala åtminstone
30 kronor i direkt skatt. Vi vet
också, att medan de indirekta skatterna
vid 10 000 kronors inkomst för en familj
på 4 personer tar nära 25 procent
av lönen, tar de av motsvarande familj
med 100 000 kronors inkomst inte mera
än en halv procent av lönen.
Jag vill också erinra om att fjolårets
beslut beträffande punktskatterna för
att klara försvarsuppgörelsen lade 300
kronor på en normalfamilj. Pensionsavgiften
böjdes med 180 kronor, och
planen är ju att denna avgift för en sådan
inkomsttagare med 12 000 kronor
så småningom skall höjas till 780 kronor.
Det blir alltså 480 kronor bara genom
dessa två beslut i fjol. Fullföljer
herr Sträng planen på en omsättningsskatt,
sådan som han skisserat den, och
får han riksdagen med på ett beslut
därom, betyder det ytterligare 540 kronor
för en normalfamilj i ny skatt.
Vi förstår naturligtvis regeringens
svårigheter härvidlag, och inte minst
kan vi förstå vad som döljer sig bakom
de många orden, nämligen att vi måste
genomföra en skattehöjning så fort som
möjligt. Vi kan inte gärna genomföra
den nästa år, ty då är det valår. Det är
därför nödvändigt att klara saken i år
till varje pris. Vi vill inte gärna göra
svårigheter för regeringen, men vi kan
inte förstå annat än att en sådan omsättningsskatt,
om den genomföres,
kommer att bli mest farlig för regeringen
själv och för hela den svenska arbetarrörelsen.
Det kommer verkligen att
gynna den borgerliga propagandan.
Herr talman! Jag skall inte för mitt
vidkommande fördröja denna debatt
längre. Jag vill bara konstatera, att det
icke har lyckats för regeringen att få
ett underlag här i riksdagen för en omsättningsskatt
och jag gläder mig däröver.
Vad oss beträffar kommer vi att
göra vad vi kan för att hindra genomförandet
av en sådan omsättningsskatt.
Jag vill med dessa ord be att i vad
avser bankoutskottets utlåtande nr 39
få yrka bifall till vår motion nr 23 om
räntesänkning. Jag vill samtidigt med
bifall till vår motion yrka avslag på förslaget
om en sänkning av bolagsskatten
med i runt tal 250 miljoner kronor, eftersom
jag inte anser att det finns några
rimliga skäl för en sådan sänkning.
Vi anser tvärtom att goda skäl talar
för att man genomför en förmögenhetsskatt
för bolagen. Därigenom skulle regeringen
utan vidare kunna rädda en
halv miljard kronor för att klara budgeten.
Vi har i en motion, där vi vänder oss
mot förslaget angående omsättningsskatten,
också föreslagit en skrivelse
till regeringen, där några olika skatteobjekt
rekommenderas. Jag har nämnt
bolagsskatten. En förmögenhetsskatt för
bolagen tycker vi inte är oskälig. Vi anser
också att man kan skärpa förmögenhetsskatten.
Det finns 25 miljarder
i taxerade förmögenheter. Dessa 25 miljarder
ger sammanlagt 171 miljoner
kronor i skatt, noga räknat 0,7 procent.
Vi tror att man mycket väl skulle kunna
fördubbla denna förmögenhetsskatt
utan att det skulle medföra någon katastrof
för förmögenhetsägarna här i
landet.
Vi har pekat på inkomstskatten för de
verkligt stora inkomsterna. Den som
har 12 000 kronors inkomst har sedan
han betalt alla skatter 7 100 kronor
kvar. Den som har 100 000 kronors inkomst
har 54 000 kronor kvar efter avdrag
för direkta skatter, och lägger vi
därtill att han betalar 4 000 kronor i
indirekta skatter, har han i alla fall
50 000 kronor kvar, sedan han betalat
alla skatter. Den som har 400 000 kronors
inkomst har 140 000 kronor kvar,
sedan han betalat skatt. Vi tror att man
mycket väl skulle kunna ta 100 miljoner
kronor från sådana inkomsttagare
med årsinkomster på 50 000 kronor och
uppåt.
Enligt vår mening skulle man kunna
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
91
ta ut 100 miljoner kronor på en markvärdestegringsskatt.
Denna fråga har
lagts på is, men vi hoppas att de allt
svårare ekonomiska och finansiella
problemen skall pressa fram en omvärdering
av denna fråga. Där finns
det pengar.
Regeringen är ju förälskad i omsättningsskatten.
Varför inte ta ut en omsättningsskatt
på börsaktier? Det har
många länder genomfört. Varför skulle
inte Sverige kunna göra det? Vi har
pekat på områden, där man skulle kunna
ta ut en miljard i skatter i stället för
att genomföra en omsättningsskatt.
Skulle man återföra försvarsutgifterna
till vad de var under andra världskrigets
allvarligaste år, så skulle man kunna
spara in ytterligare en miljard
kronor.
Det finns alltså möjligheter, om regeringen
vill utnyttja dem, att utan en
sådan typisk fattigmansskatt som omsättningsskatten
är och måste vara, klara
budgetens behov både för den närmare
framtiden — jag bortser från det
allra närmaste året — och för längre
tid framåt.
Herr KOLLBERG (fp):
Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 54 berör den extra bolagsskatt
som infördes 1955, varigenom
beskattningen böjdes till 50 procent för
aktiebolag och till 40 procent för ekonomiska
föreningar. Det är alltså i dagarna
femårsjubileum för denna tillfälliga
extra beskattning av företagen.
Det var bråttom den gången skatten infördes,
och den sattes omedelbart i
kraft. Eftersom man befann sig nästan
mitt i ett beskattningsår, blev det nödvändigt
att för det året — 1955 — räkna
bara med en halv böjning — till 45
respektive 36 procent — vid den taxering
som skulle ske i början av år
1956.
Regeringen hämtade sin motivering
för denna böjning av företagsbeskatt
-
Den ekonomiska politiken m. m.
ningen ur det då rådande konjukturläget.
Vi befann oss mitt uppe i en högkonjunktur,
och ett efterfrågeöverskott
rådde. I stället för arbetslöshet hade vf
s. k. överfull sysselsättning.
Det hette på den tiden från regeringshåll
att »de balanserande åtgärderna
måste koncentreras till efterfrågesidan.»
Ett planerat tvångssparande hade regeringen
tvingats att skrinlägga. I stället
tog man sin tillflykt till denna extra
beskattning av företagsamheten i landet.
Man skulle, som det hette på kanslihusets
prosa, förlägga »tyngdpunkten i
stabiliseringspolitiken till strävandena
att åstadkomma en dämpning av vinstkonjunkturen
och expansionstendenserna
inom företagarvärlden.»
Skattehöjningarna genomfördes av
koalitionsregeringen mot stark opposition
från folkpartiet och högern. Regeringen
kunde aldrig på något rimligt
sätt förklara, hur man skulle komma åt
efterfrågeöverskottet genom att lägga
nya hinder för produktionen. Men åtgärden
genomtrumfades med den motivering,
som jag nyss nämnde och som
alltså var av rent konjunkturpolitisk
natur. Det framhölls också, att åtgärden
var av rent tillfällig natur. Jag vill,
herr talman, att kammaren skall observera
att dessa två grundförutsättningar
i fortsättningen icke blivit be
aktade.
Från borgerligt håll har sedan år efter
år påyrkats avskaffande av denna
tillfälliga extra pålaga för produktionnen,
och som bekant har den borgerliga
oppositionen vid 1958 års riksdag enats
i krav på omedelbart avskaffande av
den extra bolagsskatten. Härvid framhölls
särskilt de tendenser till konjunkturförsämring,
som inträtt 1958.
Det har sitt intresse att erinra om
med vilken motivering finansministern
då, 1958, avböjde anspråket på avskaffande
av denna extra skatt. Han började
med att deklarera, att regeringen fortfarande
hade den uppfattningen, att skatten
var att betrakta som en provisorisk
92
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
och tillfällig beskattning, motiverad med
konjunkturpolitiska utgångspunkter.
Finansministern avvisade emellertid
yrkandet om avskaffande av skatten
under hänvisning till att man inte kunde
dra några definitiva slutsatser, huruvida
vi 1958 gick mot en klart uppåtgående
konjunktur eller mot en klart
depressiv konjunktur. Bl. a. yttrade finansministern:
»Vi har inte betraktat
de depressiva tendenserna som så iögonenfallande,
att det skulle vara riktigt
att nu ge sig på en resolut liberalisering
av generell karaktär på den ekonomiska
återhållsamhetens område.»
Med hänsyn till den produktionsutveckling
som vi alla känner kan det vara
av intresse att erinra om att finansministern
i juli 1958 också sade sig vara
förbryllad över att bland andra folkpartiets
representanter räknade med
en depressiv utveckling, kännetecknad
av sysselsättningssvårigheter och rentav
en besvärande arbetslöshet. Ja, så
lät det då.
Jag förmodar, att finansministern inte
skulle vara beredd att upprepa de där
uttrycken i dag. Det torde väl vara uppenbart
för var och en att den högkonjunktur,
som länge utmärkte vårt
näringsliv, är bruten. Vi har en icke
obetydlig arbetslöshet, och denna arbetslöshet
har ju föranlett långtgående
stödåtgärder av olika slag. Läget för
dagen är alltså att vi bl. a. för att klara
sysselsättningen måste satsa på ökad
produktion. Produktionen måste stimuleras
i stället för att begränsas genom
ixtra beskattning.
I detta läge och med tanke på förra
årets upprepade uttalanden om den
skärpta bolagsskatten som ett provisoriskt
konjunkturpolitiskt instrument hade
man väl väntat att regeringen till
årets riksdag just med konjunkturpolitisk
motivering skulle föreslå ett omedelbart
avskaffande av den extra företagsbeskattningen.
Men vad finner vi? Jo, att i propositionen
nr 159 föreslås visserligen ett
avskaffande av den extra skatten men
med en helt ny motivering och först
från nästa år med tillämpning från
1961 års taxering. Det är inte längre
fråga om konjunkturpolitik, utan nu
sammankopplas frågan på något mystiskt
sätt med genomförandet av pensionsreformen.
Vi har aldrig fått veta vilket samband
som finansministern anser finnas
mellan bolagsskatt och tjänstepension,
men man kanske kan våga den gissningen,
att det har föresvävat honom
att produktionen måste stimuleras inför
den belastning på näringslivet, som
följer av pensionsreformen.
Detta skulle väl i och för sig kunna
vara en motivering, men det är icke
desto mindre obegripligt, att man i
argumenteringen har tappat bort själva
den ursprungliga frågeställningen.
Vare sig man accepterar pensionsresonemanget
som grund för avskaffandet
av den extra bolagsskatten eller
man motiverar avskaffandet med konjunkturpolitiska
överväganden, är det
i alla fall svårt att förstå, varför man
inte skall genomföra ändringen redan
nu i år utan först från och med nästa
år.
Det är trots de lugnande ord som finansministern
yttrat tidigare i dag obestridligt,
att de konjunkturpolitiska synpunkterna
just nu talar med särskild
styrka för ett omedelbart lättande av
skattetrycket på företagen. Det måste
ske genast. När det enligt regeringens
tanke år 1955 gällde att bryta överkonjunkturen
genom extrabeskattningen
tövade man icke att sätta den i omedelbar
tillämpning.
Det är föga rationellt att såsom här
sker bevilja stora anslag till arbetslöshetens
bekämpande, samtidigt som man
vidmakthåller anordningar som är tillkomna
i direkt syfte att lägga band på
näringslivets expansion till skada för
arbetstillgången. Och vidare: i ett läge
då statsfinanserna är dåliga finns det
än större anledning att främja produk
-
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
93
tionen och därmed inkomstutvecklingen
i landet.
Den stimulans åt produktionen som
ernås får successiv verkan i form av
ökad produktion. Att nu låta ett halvår
av uppbyggnadsverksamheten gå till
spillo kan inte vara försvarligt. För mig
framstår det som uppenbart, att det
måste ligga i samhällets intresse att nu
omedelbart stärka företagsamheten. Låt
mig ännu en gång erinra om att vi fortfarande
— som finansministern för
några timmar sedan framhöll — tills vidare
har att räkna med en icke oväsentlig
arbetslöshet.
Jag förmodar, att regeringens vägran
att acceptera ett omedelbart avskaffande
beror på rädsla för minskade
skatteinkomster. Jag förmenar, att detta
argument beror på ett felaktigt budgettekniskt
tänkande.
Det kan för det första erinras om att
vi väl knappast har lättare att ta stöten
nästa år. För det andra vill jag framhålla,
att den stimulans för produktionen,
som skattelättnaden kommer att
medföra, mycket snart bör kunna kompensera
skattebortfallet och ge ytterligare
statsinkomster. Herr talman! Ju
förr denna effekt kan ernås, desto bättre
måste det vara även ur statsfinansiell
synpunkt.
Jag kan alltså icke acceptera i bevillningsutskottets
utlåtande och i högerledamöternas
särskilda yttrande i
detta avseende gjorda uttalanden, utan
tillåter mig — under hänvisning till den
av herrar Hjalmarson och Ohlin i januari
i år väckta motionen — att yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
nr 54 fogade reservationen nr I av
herr Spetz m. fl.
Jag vill härefter med några ord beröra
den i utskottsbetänkandet avhandlade
frågan om likställighet mellan föreningar
och aktiebolag i fråga om skattesatserna.
Det föreslås av utskottet,
att den gamla olikheten med 40 procents
skatt för aktiebolag och 82 procents
skatt för ekonomiska föreningar
Den ekonomiska politiken m. m.
skall bibehållas. Det finns icke någon
rimlig motivering för denna olikhet.
Redan 1949 års skatteutredning framhöll,
att den verksamhet som bedrives
i de båda företagsformerna är så likartad,
att någon rationell grund för
olika beskattning är svår att finna. Utredningen
ansåg, att det bör vara ett
önskemål, att den ena företagsformen
icke beredes förmåner vid skatteberäkningen
framför den andra.
Inte heller vår stora ekonomiska föreningsrörelse,
Kooperativa förbundet,
vill vara med om någon sådan särbehandling.
I en motion, som finns omnämnd i
utskottsbetänkandet, har anvisats en
väg till ernående av likformighet i beskattningen
av de olika företagsformerna,
men då även andra lösningar givetvis
är tänkbara, kan riksdagen enligt
min mening knappast omedelbart ta
ställning till frågan. En skyndsam utredning
i saken bör emellertid ske genom
Kungl. Maj :ts försorg. Utredning
bör också ske angående en sådan omläggning
av aktiebolags och ekonomiska
föreningars beskattning, att olägenheterna
av dubbelbeskattningen i största
möjliga utsträckning undanröjes.
På grund av vad jag nu anfört, herr
talman, yrkar jag även bifall till den i
bevillningsutskottets betänkande upptagna,
med II betecknade reservationen
av herr Spetz m. fl.
Herr NILSSON i Svalöv (h):
Herr talman! Jag skall med tanke på
det stora program, som ligger framför
oss innan riksdagen avslutas, inskränka
mig till några mera allmänna, kortfattade
anmärkningar kring de betydelsefulla
skatteproblem vi nu har att ta ställning
till.
Jag vill då först påpeka, att även vi
inom högerpartiet i likhet med finansministern
förordar en uttagningsprocent
av 100 för budgetåret 1959/60.
Liksom tidigare år har vi från höger -
94
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
partiet i år framfört motioner, som tar
sikte på olika sidor av skattesystemet.
Den uppfattning, som genomgående
bär upp dessa våra initiativ, är välkänd
för alla i denna kammare. Vi
hävdar bl. a. att de erfarenheter som
vunnits under efterkrigstiden bekräftar
både positivt och negativt, att en statsfinansiellt
underbyggd lågskattepolitik
är ett ofrånkomligt led i en progressiv
stabiliseringspolitik. En sådan befordrar
aktiviteten i arbetslivet. Den stärker
sparviljan och ökar därigenom motståndskraften
mot inflationsstörningar.
Den svenska kapitalmarknadens otillräcklighet
ställer det ekonomiska livet
och den ekonomiska politiken inför
mycket svåra problem. En lågskattepolitik
som berör såväl fysiska som
juridiska personer — en skattepolitik
som gör det möjligt att spara — anser
vi vara ett av de mest verksamma medlen
för att klara av kapitalmarknadens
problem. Dessa löses inte genom regleringar
och prioriteringar. Begränsningar
i utgifterna på den offentliga sektorn
tillsammans med åtgärder, som stimulerar
och gör det möjligt att nyspara,
måste till.
Det är mot denna bakgrund man får
se de motioner från högerpartiets sida,
vilka redovisas i de olika utskottsutlåtanden
som vi nu diskuterar. Jag skall
nu endast beröra dem som behandlas i
bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Den motion rörande sänkningen av
skatten för bolag, som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 54,
kommer att belysas av herr Magnusson
i Borås.
För det första gäller det högerpartiets
förslag om ett uttalande, att en statlig
inkomst- och utgiftspolitik bort och bör
föras i syfte att göra det möjligt att utan
skattehöjningar täcka statens löpande
utgifter med löpande inkomster. Att
något sådant är genomförbart, har vi
visat i våra motioner I: 511 och II: 619.
Jag skall nu nöja mig med att hänvisa
till de nämnda motionerna och till vad
högerpartiets talesmän från statsutskottet
kommer att anföra i denna sak.
För det andra har vi vårt förslag om
en utredning, dels angående införande
av förhöjda ortsavdrag för barnfamiljer
vid beskattningen, dels om den lämpliga
kombinationen mellan sådana ortsavdrag
och barnbidrag.
Ortsavdraget är nu dubbelt så högt
för äkta makar som för ensamstående.
För dessa kategorier skattskyldiga låter
man sålunda skillnaden i skatteförmåga
i ett givet inkomstläge komma
till uttryck. Däremot göres det inte någon
skillnad då det gäller att bestämma
skatten för barnlösa makar och för
barnfamiljer. Oavsett antalet barn får
en barnfamilj i ett givet inkomstläge
betala lika hög skatt som en barnlös
familj med samma inkomst. Detta anser
vi felaktigt. Problemet är inte heller
löst enbart genom det nuvarande
barnbidragssystemet. Det förefaller också
som vi i Sverige är ganska ensamma
om ett system där barnbidragen fått
ersätta barnavdragen. I exempelvis
Finland, Norge, England, Holland, Tyskland
och Kanada förekommer barnbidrag,
men samtidigt har man också
barnavdrag. Det synes oss på högerhåll
rimligt att det svenska skattesystemet
på nytt kommer att omfatta barnavdrag
liksom fallet var före 1947.
För det tredje föreslår vi, att minskningen
av skattcersättningen till kommunerna
i anledning av 1957 års ortsavdragsreform
skall genomföras i den
takt riksdagen tidigare beslutat, men
under femårsperioden 1960—64 i stället
för perioden 1961—65, samt att skatteersättningen
på grundval av det av
staten tillskjutna skatteunderlaget skall
beräknas med utgångspunkt från den
för 1957 fastställda utdebiteringssatsen.
Motiven härför behöver jag inte erinra
kammaren om. Vi har tidigare från högerhåll
utförligt redogjort för dem. Tyvärr
har riksdagen redan fattat beslut
om att statsbidrag för detta ändamål
skall utgå med det av regeringen för
-
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
95
ordade beloppet. Jag avstår därför, herr
talman, från att yrka bifall till den del
av vår reservation nr I som berör just
denna sak.
För det fjärde framför vi ånyo förslag
om en ändring i skatteskalorna
från och med den 1 januari 1961. Jag
vill nu bara framhålla, att vårt förslag
till nya skatteskalor skulle vid en uttagningsprocent
av 100 medföra en rejäl
skattelättnad för alla personer. Vidare
skulle den medföra att vi fick
bort den starka progressivitet, som nu
finns i progressionsskikten närmast
över de lägsta. Vi skulle få bort den
s. k. puckel, som finns i de nuvarande
skatteskalorna i skiktet närmast över
beskattningsbar inkomst på 10 000 kronor.
De av oss föreslagna skatteskalorna
är också så uppbyggda, att det proportionella
bottenskiktet lätt skall kunna
breddas.
Slutligen vill jag återigen erinra om
att de skatteskalor som vi föreslår är
så konstruerade, att sambeskattningen
för ett stort antal äkta makar där båda
har förvärvsarbete kommer att lindras.
Konstruktionen hos de nuvarande skatteskalorna
är sådan, att den s. k. tudelningsprincipen
vid sambeskattningen
ej kommer att tillämpas på årsinkomster
som överstiger cirka 16 000 kronor,
medan de av oss föreslagna skatteskalorna
är så konstruerade, att det aldrig
kan bli skatteskärpning genom att två
personer gifter sig förrän den sammanlagda
familjeinkomsten överstiger 30 000
kronor.
Under diskussionen här i dag har
våra skatteskalor kommit på tal. Det
har från olika håll sagts, att om våra
skatteskalor tillämpades — med nuvarande
skatteunderlag, vilket vederbörande
inte nämnde — skulle minskningen
av statens inkomster bli cirka
600 miljoner kronor. Var finns pengar
till detta har man fråcat. Skall uttagningsprocenten
sättas till 110? Jag erkänner,
att det i dag inte finns pengar.
Det iir alldeles rikligt. Men föres en ut
-
Den ekonomiska politiken m. m.
giftspolitik i enlighet med högerns förslag
och en produktionsvänlig politik,
även den enligt högerns riktlinjer, bör
pengar kunna finnas. Minskade utgifter
och en sparvänlig skattepolitik, som
ökar skatteunderlaget gör att vi bör
kunna genomföra denna reform 1961.
Herr talman! Jag har här endast haft
till uppgift att redogöra för några av
de initiativ på skattefronten som vi
inom högerpartiet tagit även vid denna
riksdag. Jag beklagar att vi endast
i enstaka fall och i begränsad omfattning
fått förståelse för våra initiativ.
Dock tror jag, herr talman, att förhållandenas
eget tryck så småningom blir
så starkt, att många utanför högerpartiet
får ta sin avvisande hållning under
omprövning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation nr I av herr Hagberg m. fl.,
som är fogad till utskottets utlåtande nr
50, med undantag av vad som hemställes
under punkten d.
Herr förste vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.
Herr VIGELSBO (ep):
Herr talman! Jag skall liksom den
föregående talaren uppehålla mig vid
bevillningsutskottets betänkande nr 54
och närmast beröra frågan om den
extra bolagsskattens avskaffande.
Även vi har motionerat om den
extra bolagsskattens avskaffande, men
när finansministern i maj lade fram
sin proposition om att denna skatt
skulle avskaffas fr. o. in. år 1960, träffades
cn överenskommelse mellan högern
och oss om att vi inte skulle aktualisera
det krav som hade framförts
från båda hållen om att den extra bolagsskatten
skulle avskaffas redan 1959.
Bevillningsutskottet har anslutit sig till
finansministerns ståndpunkt och jag
skall endast be att få yrka bifall till
utskottets förslag i det avseendet.
Vid betänkandet har fogats Ivå re -
96
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
servationer, en av folkpartiet och en
av högern.
I folkpartiets reservation begärs såvitt
jag förstår bland annat lägre skatt
för mindre företag, mindre bolag och
mindre föreningar. Det är synd att
folkpartiet så sent kommit underfund
med det önskemålet. För endast en
månad sedan behandlades i bevillningsutskottet
en motion om att sänka
skatten för de mindre företagen, men
vi blev den gången ensamma reservanter
i bevillningsutskottet. Här i kammaren
avslogs också motionen. Jag hoppas
att vi inom centerpartiet kan räkna
med folkpartiets stöd om vi återkommer
med den motionen nästa år eftersom
dess syfte i hög grad sammanfaller
med de önskemål som nu aktualiserats
i folkpartiets reservation.
I högerreservationen föreslås att bolagsskatten
skall sänkas år 1961 till 32
procent eller till samma procent som
för ekonomiska föreningar. En sådan
sänkning har beräknats medföra ett inkomstbortfall
för statsverket på inte
mindre än 400 miljoner kronor. Att högern
har vågat föreslå en sådan sänkning
inger mig misstanken, att högern
hyser mycket stora förhoppningar om
in lysande framtid för industrien. Jag
vill inte bestrida att högerns bedömning
är riktig — jag hoppas liksom
högern att deras förutsägelse skall slå
in — när högern på ett enda bräde
prutar 400 miljoner kronor på bolagsskatten
och ändå anser sig kunna räkna
med att få balans i statens ekonomi.
Gemensamt för både högerns och
folkpartiets reservationer är, att de
vill ha likställighet mellan aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Jag medger
att det hedrivs affärsrörelser i båda
dessa företagsformer. Men jag kan inte
acceptera påståendet, att dessa företagsformer
är av så likartad beskaffenhet,
att de bör vara underkastade samma
beskattningsregler.
De ekonomiska föreningarna — jag
tänker nu närmast inte på de handels
-
kooperativa företagen utan på jordbrukets
ekonomiska föreningar -— är
väl inte att betrakta som företag av
samma inre struktur som aktiebolag.
Jordbrukets ekonomiska föreningar är
ju sammanslutningar av jordbrukare
som varenda en deltar i själva produktionsakten
vid framställningen av de
varor, som sedan efter eventuell förädling
förs ut i marknaden genom dessa
föreningar. Vad däremot beträffar
aktiebolagen finns det aktieägare, som
årligen klipper kuponger men inte ens
bar sett det företag, vars produktion
bildar underlag för utdelningen. Man
kan inte komma ifrån, att det är en
väsentlig strukturskillnad mellan dessa
företagsformer. När man införde 8
procents skatteskillnad mellan företag
av de båda typerna, var det väl också
därför, att man tog hänsyn härtill. Jag
kan inte förstå att något i dagens läge
gör skillnaden mindre berättigad än
den då var. Under sådana förhållanden
kan jag inte biträda någon av reservationerna
utan kommer att rösta på utskottets
hemställan.
Det är en del andra saker, som jag
dessutom skulle vilja peka på.
I den reviderade nationalbudgeten
anges på ett ställe, att jordbrukarnas
inkomster beräknas ha minskat med
cirka 3 procent från 1957 till 1958.
Övriga företagares inkomster synes däremot
ha ökat med 2 procent, medan
kapitalinkomsterna för samma period
blev oförändrade. Vad gäller prognosen
för 1959, räknar man med att övriga
företagares inkomster kommer att ökas
något mindre än under 1958, under det
att jordbrukets inkomster kommer att
bli praktiskt taget oförändrade. De 3
procent, varmed jordbrukarnas inkomster
minskat, ger jämfört med de 2
procent, som löntagarna ytterligare bar
fått en differens på 5 procent. Om under
år 1959 en ytterligare förskjutning
uppåt med 2 procent sker för löntagargruppen,
blir den sammanlagda förskjutningen
7 procent. Jag har velat
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
97
anföra dessa siffror och framhålla, att
de är framräknade på basis av en normal
skörds ekonomiska värde. Åtminstone
vad beträffar Mellansverige grundar
de sig följaktligen inte på reella
förhållanden. Vi har haft tre—fyra års
svår missväxt i Mellansverige, och man
får väl då ändå inte förvåna sig över,
om det ekonomiska läget inom jordbruket
på många håll är ganska prekärt.
I detta sammanhang vill jag framhålla,
att jag är herr Jansson i Kalix mycket
tacksam för ett yttrande, som han
fällde under diskussionerna i går om
ASSI. Han var upprörd över att någon
hade påstått, att det var fråga om en
subvention till ASSI. Det var det inte,
utan det var ett bidrag och en hjälp till
bygdens människor och traktens näringsliv.
Jag hoppas därför med ganska
stor säkerhet att få påräkna herr Janssons
i Kalix hjälp, då vi skall söka förklara
att de subventioner som vi har fått
inte går till jordbruket utan till dem,
som köper jordbrukets varor och som
på grund av dessa subventioner har
lått sina produkter billigare. Förhållandena
i detta fall är klart jämförliga
med dem som herr Jansson i Kalix
relaterat beträffande ASSI.
Sedan är det också en annan sak
jag vill påpeka. Enligt den nyligen
slutförda nationalräkenskapen ökade
hushållen från 1957 till 1958 sin konsumtion
av varor och tjänster med 1,9
miljard kronor eller med 6 procent i
löpande priser och 2,5 procent i fasta
priser. Den reala ökningen översteg
därmed med cirka ''/, procent den som
inträffade 1956—1957. Eftersom priserna
såsom nämnts steg med 4,5 procent,
förslog inte tillskottet i disponibel inkomst
till utgiftsökningens täckande.
Denna blev möjlig endast genom att
hushållen minskade sitt sparande från
1957 till 1958 med cirka 450 miljoner
kronor, varigenom sparkvoten sjönk
med inemot 2 procentenheter.
Nu har särskilt högern och folkpartiet
i olika sammanhang förespeglat oss, att
Den ekonomiska politiken m. m.
om man får en tillräckligt hög räntesats,
kommer det att stimulera till sparande
och verka återhållande på den personliga
konsumtionen. Det visar sig att
både högern och folkpartiet — och
även finansministern, om han bär resonerat
på samma sätt — har räknat
kapitalt fel.
Resultatet av de senaste årens successiva
räntestegring har ju varit, att de
som har varit svårt skuldsatta har blivit
allt hårdare belastade. Man kanske
inte överdriver om man säger, att det
finns många i dagens läge som nära
nog är slavar under räntebelastningen.
Den höga räntan har icke stimulerat
till ökat sparande, och det enda resultat
av högräntepolitiken, som har utkristalliserat
sig, är att de som har haft
pengar på banken har fått ett ökat inkomsttillskott
under det att de som har
befunnit sig i ett dåligt ekonomiskt
läge och varit skuldsatta har fått en
ytterligare belastning. Den höga räntan
har följaktligen varit en belastning för
näringslivet som sådant.
Nu får vi hoppas, att det ekonomiska
läget skall rätta till sig. Kanske inte på
grund av skatternas höjd men till följd
av det tvångssparande, som vi får nu
med anledning av tilläggspensionens
genomförande, kommer kanhända konsumtionen
att skäras ned till en rimlig
omfattning, och det kan tänkas få den
verkan, att vi återvinner balans.
Professor Ohlin sade att statens finanser
liar skötts bra till för något år
sedan. Jag skall sluta med att fråga herr
Ohlin, om han möjligtvis anser, att det
var under koalitionens tid som finanserna
sköttes så bra och att vanskötseln
liar satt in sedan koalitionen upphörde.
Jag vill allra sist uttrycka en förhoppning,
att vi skall återvinna balansen
och komma till ljusare tider än vi
kan skönja nu. I så fall kanske vi kommer
att finna herrar Hjalmarson och
Ohlin samlade i enighetens tecken på
ett och samma apelsinkalas.
Andra kammarens protokoll 1999. Nr 22
98
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! För att börja där den
senaste talaren slutade kanske det skulle
vara lämpligt att fråga, om det är så att
herr Vigelsbo känner sig manad att ta
ansvaret för ekonomien i vårt land redan
nu?
Jag har emellertid begärt ordet för
att tala något om bevillningsutskottets
betänkande nr 54.
Vid 1955 års riksdag beslöt den dåvarande
regeringsmajoriteten att höja
skatten för aktiebolag och ekonomiska
föreningar med 25 procent. Motivet angavs
då vara att man avsåg att dämpa
expansionstendenserna inom näringslivet.
Något statsfinansiellt behov av denna
skattehöjning förelåg nämligen icke.
Vi inom högerpartiet har varken vid
denna skatts införande eller senare godkänt
det motiv som föregavs för dess införande.
Vi har alltid ansett, att detta
var ett felaktigt sätt att försöka hindra
inflation, då man härigenom kom att
fördyra produktionen. Den fortsatta utvecklingen
har också visat att vi haft
rätt i denna bedömning. Trots nedgång
i produktionsökningen och förekomst
av en ganska stor arbetslöshet har denna
beskattning behållits. Skatten torde
för regeringen med tiden ha fått en viss
statsfinansiell betydelse. Jag är dock
övertygad om att man i detta fall i stor
grad missbedömt dess verkningar. Alla
de samlade åtgärder, som majoriteten
vidtagit emot näringslivet under 1950-talet, har nämligen bidragit till att hålla
tillbaka det beskattningsbara beloppet
hos företagen.
Dagen efter det att regeringen genomdrivit
sin tvångspensionering kom
emellertid propositionen om att denna
extra beskattning på näringslivet skulle
försvinna fr. o. m. den 1 januari 1960.
Regeringen har sålunda haft ett motiv
för skattens införande och ett annat
för dess borttagande. Detta visar att regeringen
betraktar den införda obligatoriska
pensionen som en ny beskattning
på näringslivet. Man måste då frå
-
ga sig, om de avgifter som skall inbetalas
för de anställdas pensionering skall
ersätta det inkomstbortfall som uppstår
för regeringen genom minskad bolagsskatt.
Enligt regeringens beräkningar
uppstår ju ett skattebortfall på grund
av den extra bolagsskattens borttagande.
Inom högerpartiet hade vi givetvis
önskat att ifrågavarande skatt hade försvunnit
från och med år 1959. För näringslivet
är det emellertid ett livsvillkor
att det blir balans i statens affärer,
då en fortsatt lättsinnig finanspolitik
ytterligare kommer att höja kostnadsläget.
På basis av det riksstatsförslag,
som finansministern framlade vid riksdagens
början, har högerpartiet planerat
sina utgiftsminskningar, som bl. a.
skulle täcka det skattebortfall, som enligt
våra beräkningar kunde tänkas uppstå
för staten genom den extra bolagsskattens
försvinnande. Det kompletteringsförslag
som finansministern nu
lämnat visar emellertid att bristen i
nästa års budget blir betydligt större än
som beräknades vid årets början. Högerpartiet
har nu på de dagar, som
sedan dess stått till vårt förfogande,
föreslagit ändringar i statens utgifter,
som gör att driftbudgeten skulle kunna
gå ihop. Det är emellertid naturligt, att
vi nu i efterhand icke haft den rörelsefrihet
som hade varit önskvärd för att
vidtaga sådana utgiftsminskningar, som
kunde medgiva att vi redan under det
löpande året hade kunnat taga bort denna
extra företagsbeskattning. Jag har
redan framhållit, att det är angeläget
att undvika ytterligare kostnadsökningar
för näringslivet genom en felaktig
finanspolitik. De senaste årens politik
har nämligen i stor utsträckning försämrat
vår konkurrenskraft gentemot utlandet
på grund av dessa av finanspolitiken
förorsakade kostnadsstegringar. Balans
i driftbudgeten är mot denna bakgrund
synnerligen angelägen icke minst
ur näringslivets synpunkt. Med hänsyn
härtill har vi funnit oss kunna acceptera
den av regeringen föreslagna tidpunk
-
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
99
len för den extra bolagsskattens borttagande.
I dagens läge är det framför allt angeläget
att näringslivet får stimulans till
en tro på framtiden och därmed till
ökad expansionslust. Detta åstadkommes
bäst genom att näringslivet kan räkna
med en plan för framtida lindringar
i beskattningen. Vi har därför i en
motion yrkat, att riksdagen i dag måtte
uttala, att skattesatsen för bolag och
ekonomiska föreningar fr. o. m. år
1961 skall vara 32 procent eller samma
som gällde före 1947. Principiellt anser
vi också, att beskattningen bör vara lika
för båda dessa företagsformer, och vi
har aldrig godkänt den högre beskattningen
för bolagen gentemot de ekonomiska
föreningarna. Vi anser dock att
likställigheten skall åstadkommas genom
att bolagsskatten, herr Vigelsbo,
sänkes till samma nivå som från nästa
år skall gälla för de ekonomiska föreningarna
och inte genom att höja skatten
för de senare. Vi kan inte heller acceptera
någon form av progressivitet i
företagsbeskattningen, då vi anser att
det skulle vara olyckligt.
Under den tid som ligger framför oss
anser vi oss kunna åstadkomma de
minskningar i statens utgifter, som är
nödvändiga för att denna skattesänkning
skall kunna vidtagas med bevarad
balans i driftbudgeten. Det är inte heller
så, att det förslag som vi här har
lagt fram skulle innebära ett skattebortfall
på 400 miljoner, tv man måste samtidigt
också räkna med — och det har
även utskottet gjort i sitt utlåtande —
att genom en sådan åtgärd skatteunderlaget
kommer att betydligt öka.
Vi har vidare föreslagit, att riksdagen
i dag måtte besluta att eu utredning
omedelbart måtte tillsättas i syfte att
framlägga ett förslag om avskaffande
av dubbelbeskattningen på utdelningar.
Den nuvarande beskattningen innebär
att vinsterna först beskattas hos bolagen
med omkring 57 å 58 procent. På
de medel som sedan delas ut får aktie
-
Den ekonomiska politiken m. m.
ägarna betala vanlig inkomstskatt, som
med nuvarande höga marginalskatt ofta
kan bli mycket hög och taga ibland nära
nog hela vinsten. Samma blir förhållandet
när t. ex. jordbrukens ekonomiska
föreningar skall betala ränta på det
insatskapital som de har fått.
Ur sparande- och kapitalförsörjningssynpunkt
är det också angeläget att aktiekapitalet
göres billigare för näringslivet.
För närvarande är det för dyrt
att anskaffa kapital genom aktieemissioner
eller genom att föreningarna ökar
sitt insatskapital. Den nuvarande kostnaden
för kapital som anskaffas genom
aktieteckning uppgår till cirka 15 procent
på kapitalet för varje år.
De åtgärder som vi i denna motion
har föreslagit för att lindra företagsbeskattningen
måste ses i samband med
det förslag, som vi i en annan motion
har gjort om ändring av skatteskalorna
för fysiska personer. Denna ändring
avser närmast att avlägsna den mycket
hårda progressiviteten för vanliga inkomster
mellan 10 000 och 30 000 kronor
per år. Det är just bland dessa
grupper som vi har det stora antalet
småföretagare, och dessa skulle genom
vårt skatteförslag få en betydligt större
möjlighet att genom besparingar klara
vissa självfinansieringsproblem. Vi är
dock angelägna att framhålla, att vi
icke kan acceptera någon form av klasslagstiftning.
Det är en angelägen uppgift
att se till, att skattetrycket blir lika
för alla grupper i samhället.
De olika förslag, som vi lämnat i de
av bevillningsutskottet behandlade motionerna,
utgör ett led i våra strävanden
att skapa möjligheter för alla människor
att få delägande i vårt näringsliv.
Det är åtgärder för att åstadkomma
en egendomsägande demokrati. Det är
åtgärder som syftar till att skapa möjligheter
till ägande i större företag för
småspararna. Det inrymmer åtgärder
som skall giira det lättare för de små
företagarna att genom besparing av
vinstmedel kunna ytterligare utbygga
100 Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
och förbättra sina företag, vare sig de
är sysselsatta inom handel, industri,
hantverk eller jordbruk.
Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottets betänkande
nr 54 fogade reservation som har
beteckningen III.
Herr STENBERG (fp):
Herr talman! De senaste årens ekonomiska
debatt har till väsentlig del —■
och kanske med all rätt — dominerats
av näringslivets skatte- och kapitalförsörjningsproblem.
Orsakerna härtill är
flera. Den ekonomiska politiken i vårt
land har varit synnerligen hård när det
gällt näringslivets kapitalförsörjning,
eftersom statsmakterna på allt sätt beskurit
kreditgivningen. Företagsbeskattningen
har också bidragit till att
minska företagens förmåga till självfinansiering,
och den under senare tid
vikande konjunkturen kommer väl också
att innebära försämrade vinstmöjligheter
och försämrade självfinansieringsmöjligheter.
När jag här i korthet kommer att beröra
kapitalförsörjningsfrågan, är det i
första hand de s. k. långa krediterna
jag skall uppehålla mig vid, alltså de
krediter som åstadkommes på obligationsmarknaden
och genom långfristiga
placeringar av våra försäkringsbolag.
Båda dessa vägar att låna långfristigt kapital
har av statsmakterna hårt beskurits.
När det gäller obligationslån för
industriell finansiering har det under
senare år nära nog rått totalstopp —- om
vi inte dit räknar något enstaga lån för
kraftverksbyggen. Det är ett synnerligen
allvarligt ingrepp i det svenska
näringslivet att genom den nuvarande
hårda obligationskontrollen helt utestänga
vår industri från en traditionell
låneform. Det kan heller inte vara ett
samhällsekonomiskt intresse att på olika
sätt beskära försäkringsbolagens möjligheter
till en något friare placering
av sitt kapital.
Men om svårigheterna att erhålla
långfristiga lån är stora för svensk företagsamhet
över huvud taget, så är de
utan tvekan störst för den mindre företagsamheten.
Småföretagens kreditproblem
är emellertid i dagens läge något
mindre när det gäller rena rörelsekrediter
— det har blivit lättare att
ordna rena rörelsekrediter via affärsbankerna
— medan däremot möjligheter
att låna långfristigt kapital via obligationsmarknaden
helt och hållet saknas.
Nu kanske någon omedelbart anmärker,
att vi aldrig kan få en sådan kapitalbildning
här i landet, att en mindre
företagare kan få ett obligationslån.
Detta är riktigt. Men då måste det vara
ett angeläget intresse för samhället att
skapa de institut, som behövs för att
även denna grupp företagare skall få
de finansieringsmöjligheter, som en välordnad
obligationsmarknad skulle kunna
ge möjligheter till. Vi har från vårt
håll vid flera tillfällen framfört dessa
synpunkter, och vi har gjort det senast
i år i en motion om AB Industrikredit
och dess verksamhet. Denna motion är
emellertid bordlagd i bankoutskottet
och uppskjuten till höstriksdagen, men
jag hoppas att den då får en positiv behandling.
Jag avser inte att här gå närmare
in på de förslag vi rest i den
motionen.
Den kreditgivning, som lämnas genom
företagarföreningarna och statsgarantilånen,
har fyllt och fyller alltjämt en
viss uppgift, men den är ingen lösning
av den långfristiga kapitalförsörjningen.
Det kan vi vara ganska förvissade
om. Jag vill i sammanhanget säga, att
jag tror att såväl herr Eliasson i Sundborn
som herr Hedlund drar litet för
snabba slutsatser av den utredning angående
statligt kreditstöd till hantverk
och småindustri som verkställts. I sitt
anförande tidigare här i dag sade herr
Hedlund bl. a., att man från centerpartiets
håll har påskyndat den utredningen
och därför med tillfredsställelse häl
-
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
101
sar utredningens betänkande. Jag är
för min del också glad över att denna
utredning kommit till stånd, men jag
anser inte att vi därmed får slå oss till
ro och vara nöjda. Jag har visserligen
inte hunnit att i detalj granska utredningens
förslag, men jag tycks ändå ha
tagit del av det mera ingående än herr
Eliasson i Sundborn och herr Hedlund.
Redan i sammanfattningen av utredningens
förslag skriver utredningsmannen
nämligen, att utredningen icke till
behandling upptagit den bl. a. i våra
motioner till 1958 års A-riksdag aktualiserade
frågan om behovet av en mera
långfristig stödform för hantverk och
småindustri. Utredningen har sålunda
inte alls sysslat med den långfristiga
kapitalförsörjningen för denna grupp
företagare, och därför får vi som sagt
inte slå oss till ro med utredningens
förslag. I stället bör vi vara vaksamma
och se till att vi får ut det bästa möjliga,
om vi nu får ett förslag från
Kungl. Maj:t. Det är ju inte alla gånger
säkert att man får ett sådant förslag.
Jag kan här bara nämna som exempel
utredningsförslaget rörande resultatoch
förlustutjämningen. Där har utredningen
lagt fram ett förslag, men vi saknar
alltjämt en proposition i ämnet
från Kungl. Maj :t.
En lösning på frågan om de långa
krediterna till denna företagargrupp
skulle enligt vår mening bli möjlig dels
genom ändrade bestämmelser för AB
Industrikredit och dels genom det finansieringsinstitut
som affärsbankerna
visat sig villiga att starta genom att
bilda AB Eöretagsfinans. Såvitt jag förstår
avser man med detta bolag att
lämna långfristiga krediter just till
mindre och medelstora företag. AB Företagsfinans
avser med sin verksamhet
att skaffa kapital genom obligationsoch
försäkringslån och därigenom fylla
den brist som finns på den svenska
kapitalmarknaden för den mindre företagsamheten.
För att kunna bilda detta
finansieringsinstitut har ansökan in
-
Den ekonomiska politiken m. m.
lämnats till regeringen med begäran
om vissa ändringar i banklagen, men
såvitt jag vet har man ännu inte fått
något svar från regeringen. Det skulle
vara synnerligen intressant att här få
höra, hur man på regeringssidan ser
på denna fråga och om man där är beredd
att lägga fram ett positivt förslag
till lösning av finansieringsproblemen
den föreslagna vägen.
Herr talman! Genom att anföra dessa
synpunkter har jag än en gång velat
fästa regeringens uppmärksamhet på
de kapitalproblem som alltjämt finns
för den mindre företagsamheten. Jag
tycker det är särskilt angeläget att göra
det just i en tid, då vi så intensivt diskuterar
frågan om större marknader
och alla vet, att vi på ett verkningsfullt
sätt måste förbättra den företagargrupps
ställning, som det här gäller, speciellt
då företagarnas kredit- och kapitalförsörjning.
Jag tror att regeringen här
måste försöka visa upp ett mera näringsvänligt
ansikte när det gäller både
skattepolitiken och kapitalförsörjningspolitiken.
I detta sammanhang vill jag också
ställa en liten fråga med anledning av
de anföranden, som här hållits av herr
Eliasson i Sundborn och herr Vigelsbo.
Herr Eliasson sade på förmiddagen, att
vi måste försöka stärka företagens konkurrenskraft
och att vi måste göra
det nu. När olyckan hänt, är det för
sent, sade herr Eliasson. Den företagsbeskattning
han då talade om avsåg väl
dels den skärpta bolagsskatten och dels
varulagervärderingsreglerna. Han sade
att vi har behållit företagsbeskattningen
för länge, längre än nödvändigt. Jag
vill då fråga om det är centerpartisterna
i bankoutskottet eller centerpartisterna
i bevillningsutskottet vi skall lita
till. Vi har nu hört av herr Vigelsbo,
att centerpartiet har träffat eu överenskommelse
med högern om att inte
genast avskaffa den extra bolagsskatten
utan vänta ytterligare ett år i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag. Det var sam
-
102
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
ma förhållande beträffande varulagervärderingsreglerna.
Där anslöt sig centerpartiet
till förslaget att skjuta på
frågan ett år framåt i tiden och att
inte nu definitivt avvisa regeringens
förslag om en skärpning av bestämmelserna.
Sedan vill jag, herr talman, också
säga några ord om bevillningsutskottets
betänkande nr 50. I detta betänkande
har folkpartiet en reservation som upptar
två frågor, dels skatteersättningen
till kommunerna och dels vårt förslag
vid riksdagens början till vissa justeringar
av de s. k. schablonavdragen.
Skatteersättningarna till kommunerna
behandlades under gårdagens debatt,
varför jag nu inte skall ta upp desamma
här.
Beträffande de s. k. schablonavdragen
bar vi föreslagit vissa justeringar, som
berör bland annat försäkringsavdragen,
omkostnadsavdraget och avrundningen
av det beskattningsbara beloppet.
De ändringar i vår skattelagstiftning,
som genomfördes 1955, skulle leda till
vissa förenklingar i taxeringsförfarandet.
Detta gäller i första band de schabloniserade
försäkringsavdragen men
även ändringen av det s. k. omkostnadsavdraget.
Nu har det visat sig, att
de vidtagna justeringarna inte inneburit
några verkliga förenklingar. Däremot
blev reformerna ganska kostsamma för
både staten och kommunerna.
Riksskattenämnden har därför i anledning
av de gjorda erfarenheterna föreslagit
finansdepartementet, att de
schabloniserade försäkringsavdragen
skulle avskaffas. Denna taxeringsform
har uppenbarligen försvårat deklarations-
och taxeringsarbetet. Detta gäller
även avrundningen av omkostnadsbidraget
till närmast högre hundratal
kronor. Vad gäller försäkringsavdraget
tillkommer också den omständigheten,
att här har scliabloniseringen motverkat
syftet med avdraget, nämligen att stimulera
till ett försäkringssparande, vilket
vi anser vara mycket viktigt.
Avrundningen av det beskattningsbara
beloppet till närmast högre hundratal
kronor har medfört en viss nedbantning
av tabellmaterialet för skattedebiteringen,
vilket vi också framhåller i
såväl vår motion som vår reservation,
men trots detta är det tveksamt om
detta medfört en sådan förenkling, att
det kan vara värt det inkomstbortfall
på 50 miljoner kronor som åtgärden
medfört. Vi tror inte detta och vill därför
föreslå en återgång till den förut
gällande regeln om avrundning till närmast
lägre tiotal kronor.
Beträffande det s. k. hundrakronorsavdraget
vid inkomst av tjänst kan man
vid en läsning av utskottsmajoritetens
skrivning få den uppfattningen, att vi
vill vidtaga ändring även i detta avseende.
Så är emellertid inte fallet. Vi
har inte föreslagit någon ändring av
detta. Vi säger i vår reservation härvidlag
följande: »Härigenom bibehålies
således den del i 1955 års reform som
särskilt tog sikte på att nå ökad rättvisa
och likformighet i skattebördans verkliga
fördelning till förmån för de mindre
inkomsttagarna.»
De av oss här föreslagna justeringarna
bör helt naturligt ses i första hand
som en del av ett samlat program för
besparings- och budgetförstärkande åtgärder
i syfte att försöka stärka det nu
så svaga statsfinansiella läget. Vi vill
inte med våra förslag försöka åstadkomma
någon millimeterrättvisa vid
beskattningen av enskilda personer.
Men vi vet ju alla, att vi måste skaffa
pengar till finansministerns kassa. Från
vårt håll vill vi dock inte vara med om
att införa nya skatter, och därför har vi
ansett det vara lämpligt alt i någon mån
förstärka statskassan genom att slopa
de ändringar i skattereglerna, som icke
medfört de förenklingar och lättnader i
taxeringsarbetet som man från början
hoppades på.
Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservation II) av herr
Spetz in. fl. i bevillningsutskottets be
-
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
103
tänkande nr 50, dock med undantag för
punkt b) som gäller skatteersättning
till kommunerna.
Herr ERICSSON i Kinna (s):
Herr talman! Herr Stenberg talade i
slutet av sitt anförande om den folkpartimotion,
där det föreslås att vi skall
öka statens inkomster genom att ändra
skattereglerna. Det är tacknämligt att
folkpartiet även tänkt på den sidan av
saken och vill hjälpa till att öka inkomsterna.
Nu konstaterar emellertid bevillningsutskottet,
att den föreslagna ändringen
skulle medföra en höjning av
skatten för medborgarna med små inkomster.
Därmed har väl den glädjen
tagit slut!
Vi har alltså inte kunnat acceptera
detta förslag. Avsikten med de nya reglerna
var dels att åstadkomma en rättvisare
beskattning och dels att förenkla
taxeringsförfarandet. Nu sade visserligen
herr Stenberg — det sades även i
debatten i medkammaren — att förfarandet
i stället blivit krångligare. Vi
har ännu mycket liten erfarenhet av
detta. Vi får nog anta, att myndigheterna
kan ordna det hela så, att det blir
en enklare procedur framöver. I varje
fall har de nya reglerna tillämpats för
kort tid för att vi skall kunna dra några
slutsatser.
Eftersom jag börjat tala om motionerna,
skall jag fortsätta med en granskning
av de motioner, som behandlats i
bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Högern har i en motion föreslagit införande
av andra skatteskalor än dem
vi nu har. Man erkänner, att ett bifall
till motionen skulle medföra ett betydande
skattebortfall, men man skyndar
sig att tillägga, att avsikten inte är att
tillämpa de nya skalorna omedelbart
utan först 1901. Vi skulle emellertid enligt
motionärerna kunna trösta oss med
att de skattesänkningar som blir resultatet
av de ändrade skalorna skulle stimulera
produktionen, och om bara pro
-
Den ekonomiska politiken m. m.
duktionen stimuleras genom en näringsvänlig
ekonomisk politik, så skulle vi
snart ta tillbaka detta skattebortfall på
600 miljoner kronor, eftersom taxeringsunderlaget
då skulle ökas i motsvarande
grad. Det låter ju väldigt bra,
att en skattesänkning skulle kunna stimulera
människorna och ge ett sådant
resultat i så snabb takt som här anty
des.
Jag har emellertid litet svårt att
föreställa mig, att det är ett realistiskt
resonemang. Bevillningsutskottets majoritet
har i varje fall inte blivit övertygad
därom. För övrigt är denna motion
ingen nyhet.
När jag satt i min bänk och tänkte på
högerns förslag i en annan motion om
återinförande av barnavdragen, kom
jag att tänka på en händelse för snart
tjugu år sedan. Jag kom med i en skattekommitté,
som hade i uppdrag att försöka
finna någon metod för att lätta
den statliga beskattningen för barnfamiljerna.
När vi hade hållit på att utreda
en rätt lång tid, fann vi, att tre
fjärdedelar av alla barnfamiljer inte
hade någon statlig skatt. Eftersom de
inte hade någon skatt, gick det ju inte
att lätta på någon börda i det avseen
det.
Vi började då i stället fundera på
om man inte skulle kunna hjälpa barnfamiljerna
genom att ge barnbidrag,
och 1948 fick vi den konstruktionen.
Jag har med detta exempel velat säga,
att barnbidragen blir rättvisare än
barnavdragen. Att ha bådadera, som högern
föreslår, skulle nog bli mycket besvärligt
inte minst ur administrativ
synpunkt.
Dessa högermotioner har alltså avstyrkts
av bevillningsutskottet.
I fråga om bolagsskatten skall jag
nöja mig med att erinra om den upplysning
som herr Vigelsbo nyss lämnade;
den belyser hela situationen. Vi
är nämligen alla ense om att företagsbeskattningen
skall sänkas genom att
avskaffa den s. k. extra bolagsskatten.
Det såg ut som om riksdagen skulle bli
tämligen enig på den punkten, eftersom
104 Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
det väckts motioner i denna fråga i riksdagens
början och eftersom det sedan
kom en proposition. Men det visade sig,
att även om man var ense om att man
skulle sänka bolagsskatten, så blev man
inte ense om tidpunkten. Nu talar emellertid
herr Vigelsbo om att centerpartiet
och högerpartiet har kommit överens
om att de inte skall aktualisera någon
annan tidpunkt än den som föreslås
i propositionen. Om dessa båda partier
jämte det parti som jag representerar i
utskottet är ense, så blir det ju en betryggande
majoritet. Det är ju glädjande,
men det har inträffat andra händelser
som gjort att detta betänkande
fått en något annan karaktär än vi från
början trodde.
I detta sammanhang har ju beskattningen
av bolag och ekonomiska föreningar
aktualiserats, och det har sagts
att man borde ha en likformig beskattning
av dessa. Det var väl i verkligheten
på det sättet, att den förste motionären,
herr Kollberg, ville underlätta
anslutningen till sin motion genom att
säga att om de ekonomiska föreningarna
blir hårdare beskattade än bolagen,
så skulle man kunna hjälpa de ekonomiska
föreningarna genom att ge dem
ett bottenavdrag. Om man gav ett sådant
bottenavdrag, skulle det bli jämställdhet.
Men vi har ju nyligen avslagit
en motion som gällde differentieringen
av företagsbeskattningen.
Nu är det tyvärr så här i riksdagen,
att om ett parti tar ett initiativ vill gärna
ett annat följa efter. Skall man konkurrera,
skall man göra det så att det
syns. Därför befinner sig nu högerpartiet
i den positionen, att man kräver
en sänkning av bolagsskatten ner till 32
procent för att nå likhet vid bottennivån.
Det innebär naturligtvis att det
blir ett skattebortfall, men då, ärade
kammarledamöter, säger man bara, att
om vi stimulerar produktionen tar vi
igen detta bortfall tämligen omgående.
Herr Kollberg sade att vi inte har
råd att bromsa längre med denna höga
beskattning och dämpa konjunkturen.
Och man tror på detta så starkt, att
man säger att om man tar bort den
extra bolagsskatten fr. o. in. den 1 januari
innevarande år, så blir det bara
ett inkomstbortfall på 50 miljoner kronor
och kanske inte så mycket ens. Företagsbeskattningen
ger 1 250 miljoner
kronor om året. Den utgår för närvarande
på bolagen med 50 procent. Då
är det väl lätt att räkna ut, att en femtedel
av detta blir 250 miljoner kronor.
Vilket under skulle inträffa, när nu halva
detta kanlenderår redan gått, för att
man skulle kunna nå ett så utomordentligt
resultat, att bortfallet bara blir 50
miljoner och knappt det''? Det är nog
ingen som tror på det.
Talet om att man skall stimulera produktionen
genom att sänka beskattningen
och därmed få omedelbara resultat
har jag ärligt talat litet svårt att tro
på. Visst är det angeläget för företagen
att slippa betala skatt till det allmänna.
Alla företag är intresserade av att slippa
ifrån med minsta möjliga. Men om man
reducerar beskattningen med eu femtedel,
från 50 till 40 procent, kommer då
det att innebära, att man höjer utdelningen
eller redovisar vinster, som man
inte utdelar men som man anmäler till
beskattningen, i så hög grad, att det
skulle bli stora vinstökningar för
staten?
Ärade kammarledamöter! Vi har väl
alla medverkat till att på olika sätt öppna
möjligheter för företagen att uppnå
självfinansiering. Inte minst tror jag att
det beslut, som innevarande års riksdag
fattat om ändrade regler för investeringsfonderna,
i mycket hög grad kommer
att ha denna verkan. Det kan i
varje fall ligga någon sanning i det som
herr Stenberg nyss antydde, att om
man sänker skatten, så kanske man har
möjligheter att öka aktiekapitalet därför
att det då blir lägre kostnader för
detta kapital. Med det större aktiekapitalet
behöver man större vinstsummor
för att klara en rimlig utdelning, och
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
105
på det sättet kan det omsider bli ett
ökat skatteunderlag. Men att man skulle
kunna höja produktionen så snabbt som
högern och folkpartiet gör gällande tror
jag inte stämmer överens med verkligheten.
Det har också sagts att det kanske
vore klokare att ta den här skattesänkningen
omedelbart, därför att det nu
kommer att bli ett intervall, under vilket
företagen kommer att söka hålla
undan mesta möjliga till nästa taxeringsår
för att ta fram det först när skatten
blir lägre. Jag vet inte vad finansministern
anser, men jag tycker inte att det
händer någon olycka. Så länge pengarna
stannar i företagen och kan användas
där är det väl inget fel. Det kan bli
en förskjutning på ett år, det medger
jag, men inte tror jag att det blir några
stora belopp.
Herr talman! Jag har tidigare sagt
att det råder enighet i huvudfrågan,
dvs. att man bör sänka bolagsskatten
och beskattningen av ekonomiska föreningar,
men att det finns ett parti som
har reserverat sig för tidpunkten 1 januari
innevarande år. En sådan skattesänkning
är ju en ganska ovanlig åtgärd,
måste jag säga, men jag har i någon
mån sökt skildra bakgrunden. Att
vi kan sänka denna skatt nu utan att
befara några särskilda risker i avseende
på den allmänna konjunkturen är i och
för sig glädjande, såsom finansministern
också har framhållit. Jag tycker att det
är en gynnsam situation, om vi kan
säga att för närvarande har vi inga inflationsrisker,
utan vi har stabila levnadskostnader.
Alla som varit med på
den tiden vet att vi under många år
haft bekymmer med en överkonjunktur
och inflationsrisker. Bekymret nu är
att vi inte har balans i våra statsfinanser,
men hittills har det gått bra genom
en upplåning, som jag inte tror har
åstadkommit någon som helst skada.
Jag säger hittills, ty det är väl ingen
som vill att vi skall fortsätta att någon
längre tid ha denna brist i budgeten.
Den ekonomiska politiken m. m.
Eftersom riksdagen med betryggande
majoritet sagt ifrån att vi skall stå fast
vid de beslut om utgifter som vi fattat,
gäller det bara att skaffa pengar på det
ena eller andra sättet; det är ofrånkomligt.
Tillåt mig då, herr talman, att till
sist säga att om man uppnår balans på
en högre nivå, kanske det vore ändamålsenligt
att försöka få en överblick
över statens inkomster och utgifter för
en något längre period för att därmed
möjliggöra beslut om nya reformer, när
vi är säkra på att vi kan finansiera dem
utan en bristande jämvikt i statens ekonomi
som följd. Även detta tror jag vi
kan klara om vi får tid att fundera
på saken, och det skall vi väl få.
Här har inte sagts mycket om bevillningarna,
herr talman, men det ligger i
sakens natur att när vi nu har så mycket
att besluta på en gång — kanske
något alldeles speciellt för denna riksdag
— blir det endast vissa ting som
kommer i förgrunden.
Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i dess utlåtanden nr 50
och 54.
Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:
Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande kritiserade vårt förslag
rörande utredning om återinförande
av barnavdrag. I samband därmed påminde
herr Ericsson i Kinna om att han
suttit med i en kommitté som konstaterat,
att tre fjärdedelar av barnfamiljerna
inte hade någon statlig inkomstskatt
och därför inte heller hade någon glädje
av barnavdrag vid beskattningen. Det
måtte nog ha varit ganska länge sedan
herr Ericsson i Kinna arbetade i den
kommittén, ty i dag är situationen icke
sådan att tre fjärdedelar av barnfamiljerna
inte har någon inkomstskatt. De
flesta familjerna har inkomstskatt. Dessutom
vill jag göra herr Ericsson uppmärksam
på att vårt förslag går ut på
106 Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
en kombination av barnbidrag och barnavdrag.
Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande tycktes inte ha så
stor förståelse för att man genom ett
omedelbart borttagande av den extra
tillfälliga bolagsskatten skulle skapa stimulans
för produktionen. Det är anmärkningsvärt
att när det 1955 gällde
att bromsa produktionen trodde dåvarande
handelsministern på effektiviteten
hos detta medel, men när det nu gäller
att öka produktionen tror han inte
att man kan åstadkomma detta genom
att lätta på bromsen.
Tydligt är emellertid att vårt fortsatta
välstånd kommer att direkt hänga samman
med vår förmåga att hävda oss på
den internationella marknaden, och då
är det nödvändigt att vi i detta syfte
vidtar alla tänkbara åtgärder. Kostnadsnivån
inom produktionen är hög, och
härtill bidrar den höga företagsbeskattningen.
För att vår konkurrensförmåga
skall kunna hävdas fordras ökade investeringar
inom näringslivet. Endast därigenom
kan produktionen per arbetstimme
ökas och vår konkurrensförmåga på
den internationella marknaden vidmakthållas
och stärkas. Våra exportinkomster
måste ju öka även i fortsättningen.
Jag har nämligen inte samma
optimistiska uppfattning rörande utvecklingen
av våra valutatillgångar under
de närmaste tolv månaderna som
den finansministern gav uttryck åt på
förmiddagen. Det är verkligen nödvändigt
att vi på allt sätt understöder vår
export, och det kan väl bevillningsutskottets
ordförande ändå medge, att i
det syftet bör vi även ta bort den extra
bolagsskatten.
Om jag inte missuppfattade saken,
sade bevillningsutskottets ordförande
att staten skulle förlora 250 miljoner
kronor i inkomst. Men det beloppet gäl
-
ler väl för ett helt år, och det blir följaktligen
nu bara fråga om en del därav
som formellt faller bort. Och för min
del har jag den uppfattningen, att vi
kommer att mycket snabbt genom produktionshöjning
ta igen det som förloras
och mer till.
Herr ERICSSON i Kinna (s) kort genmäle
:
Herr talman! Herr Kollberg talade om
angelägenheten av att öka vår export.
Ja, därom råder inga delade meningar.
Vidare sade herr Kollberg, att vi skall
se till att vår kostnadsnivå inte stiger,
och det är väl bra att i största allmänhet
säga det. Vi som sitter här har ju
nyligen varit med om att, såvitt jag förstår,
belasta exportindustrien i avsevärd
grad genom ett beslut som vi fattat.
Då hade det verkligen varit anledning
att fråga: Hur går det med exportindustrien?
Men jag hörde ingen säga
något sådant vid det tillfället — jag syftar
på jordbruksuppgörelsen. Jag tycker
det är malplacerat att nu, när det gäller
smådetaljer, komma och varna för kostnadsökningar
för exportindustrien. Man
skall väl ge problemen deras rätta proportioner.
Jag menar, att om man lyfter
ett gränsskydd, som berör en femtedel
av nationens medborgare, så har man
anledning fråga, om inte vår kostnadsnivå
ökas i litet för hög grad.
Detta om detta!
Jag lyssnade mycket uppmärksamt till
herr Kollbergs anförande, men jag fick
inte uppfattningen att han ansåg, att
det skulle gå så snabbt att öka produktionen
och ta igen inkomstbortfallet.
Herr Kollberg anklagar mig för bristande
intresse för näringslivets problem.
Men om jag inte hörde fel på förmiddagen
stod herr Kollbergs partiledare här
och sade, att vi haft mycket vackra siffror
för nationalinkomstens ökning. Och
det är ju den politik, som förts hela tiden,
som herr Kollberg kritiserar.
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22 107
Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! Bara några ord!
Jag har aldrig sagt att bevillningsutskottets
ärade ordförande visat bristande
intresse för näringslivets problem —-det måste vara en missuppfattning, jag
bar inte den åsikten.
Men med beaktande av det intresse,
som jag förutsätter att bevillningsutskottets
ordförande bar för näringslivets
problem, vill jag fråga: Varför skall
man i dagens konjunktur behålla en 25
procent för hög beskattning, som man
skapat för att hindra utvecklingen?
Herr HECKSCHER (b):
Herr talman! Denna debatt har ju
organiserats på det viset, att vi först
haft en diskussion med utgångspunkt
från bankoutskottets utlåtande, huvudsakligen
dess reflexioner om det allmänna
ekonomiska läget och den allmänna
ekonomiska politiken. Vi har
därefter nu haft en delvis ganska tekniskt
utformad skattedebatt, och tanken
är väl att vi sedan kommer tillbaka
till de mera allmänna frågorna i anslutning
till statsutskottets utlåtande.
Men naturligtvis hör alla dessa delar
mycket nära samman. Och man kanske
skulle kunna säga, utan att på något sätt
brista i respekt för bevillningsutskottet,
att den allra viktigaste skattedebatten
i detta sammanhang är debatten om den
skatt som nu inte har föreslagits, nämligen
omsättningsskatten. Det är den
som hänger över våra diskussioner, och
det har den gjort under ganska lång tid.
Det har varit något egendomligt med
denna omsättningsskatt. Den har svävat
som ett moln över oss, och man vet
inte riktigt när det skall börja regna,
eller rättare sagt: det är kanske snarare
motsatsen till regn som omsättningsskatten
avses åstadkomma. Det har talats
väldigt länge om den, och vi vet
fortfarande inte när det är meningen
att den skall komma. Dock har vi väl
i dag fått ganska bestämda uttalanden
om att den skall komma.
Den ekonomiska politiken m. m.
En omsättningsskatt måste ur statsfinansiell
synpunkt vara en utomordentligt
bekväm skatt. Man behöver litet
mer pengar, och då ökar man omsättningsskatten
med en halv eller en hel
procent, vilket genast ger utslag i mycket
stora inkomster på statsbudgeten.
Ur den synpunkten är det naturligtvis
för en finansminister ytterst angenämt
att kunna laborera med skatter av denna
typ. Det är bara det att omsättningsskatten
i ovanligt hög grad har inte
bara statsfinansiella utan också allmänna
samhällsekonomiska verkningar. Man
kan mycket väl tänka sig ett läge, tror
jag, då en omsättningsskatt i och för sig
skulle vara motiverad, nämligen om
man behöver dämpa en mycket starkt
uppdriven konjunktur och vill vidtaga
verkligt kraftiga åtgärder i den riktningen.
Då kan en omsättningsskatt under
vissa omständigheter vara effektiv.
Men den kan vara det bara under förutsättning
att man inte kompenserar
omsättningsskatten genom andra åtgärder.
I samma stund som man går över
till att kompensera en gång pålagda omsättningsskatter
blir effekten en helt
annan. Då är man inne i en skruv, där
det blir ständiga ökningar av skatten
och ständiga ökningar av kompensationen
och sedan nya ökningar av skatten,
alltsammans med mycket påtaglig inflatorisk
verkan. På kort sikt kan omsättningsskatten
också i det läget kanske
verka konjunkturdämpande, på lång sikt
ökar den i hög grad riskerna för inflation.
Det är väl alldeles uppenbart, att i
det läge där vi nu befinner oss kan vi
inte räkna med att en omsättningsskatt,
om och när en sådan lägges på, kommer
att accepteras utan att det reses så
gott som omedelbara krav på kompensation
genom höjning av sociala bidrag,
höjning av löner och andra åtgärder.
Det är utomordentligt svårt att avgöra
om dessa kompensationer kommer att
bli större eller mindre än den inkomst
staten tar genom själva beskattningen.
108
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
Jag vill tillägga ytterligare en sak
beträffande omsättningsskatten. Statsrådet
Sträng sade tidigare i dag, att det
kanske inte var så särskilt viktigt om
en omsättningsskatt beslötes nu och infördes
den 1 september eller om den
beslötes i höst och infördes den 1 januari
— det vore ju bara fyra månader
som skilde. Men, herr talman, jag undrar
om det är riktigt så enkelt. Är det
inte så att dessa fyra månader från den
1 september till den 1 januari i detta
sammanhang är särskilt betydelsefulla?
Man har ju under hösten eu alldeles
ovanligt stor del av den vanliga statliga
upplåningen. Om människorna dessutom
vet eller åtminstone håller för
sannolikt att det kommer en omsättningsskatt
den 1 januari, kommer detta
självfallet att ha en mycket stor inverkan
på köplusten och på handelns utveckling
över huvud taget under de månader,
som närmast föregår omsättningsskattens
ikraftträdande. Den saken
blir ju ytterligare understruken därigenom
att under tiden mellan den 1
september och 1 januari ligger dels,
som tidigare framhållits i dag, återbetalningen
av överskjutande skatt och
dels julhandeln, som i detta sammanhang
kanske inte är alldeles utan sin
betydelse.
Ibland när man infört nya skatter
och avgifter har man, för att undvika
spekulation och liknande företeelser, velat
hålla mycket tyst med åtgärden. Det
har hänt att riksdagen fått sammanträda
på en söndag för att dylika avgifter skulle
beslutas i tysthet och träda i kraft med
tillräcklig effektivitet. När det gäller
omsättningsskatten går man rakt motsatt
väg och gör allt vad man kan för
att möjliggöra stora inköp och hamstring
genom att långt i förväg tillkännage
att det nog blir omsättningsskatt
från den 1 januari. Att under sådana
förhållanden tänka sig att en omsättningsskatt
ens på kort sikt skulle få
konjunkturdämpande verkningar är
mycket optimistiskt. Tvärtom är väl
detta bästa sättet att se till att inflationsrisken
så gott som omedelbart
ökas.
Inom högerpartiet har vi intagit den
ståndpunkten, att man inte skall företaga
vad herr Sträng med sin förmåga
att finna älskvärda uttryck kallar en
omfattande inkomstförstärkning för staten.
Vi har menat, att i stället för inkomstförstärkning
för staten skall man
göra utgiftsminskningar för staten.
Det har varit en hel del diskussion
tidigare i dag om högerpartiets alternativ
i denna del, men det finns anledning
att ta upp det igen, eftersom denna
fråga hör till statsutskottets utlåtande
nr 136. Det har kallats en skuggbudget,
och för min del accepterar jag den
beteckningen. Det är ett försök att visa
en alternativ budget i den mån ett oppositionsparti
har möjlighet att göra
det. Jag skall gärna erkänna att det är
en utomordentligt svår uppgift, och
finansministern har sannerligen inte
ansträngt sig för att göra det lättare
för oss genom att presentera så
olika beräkningar av behovet av s. k.
inkomstförstärkningar i januari och
maj månader. Det har i år varit extra
svårt att veta ens vilken omfattning utgiftsminskningarna
i denna skuggbudget
måste få. Men ändå är det inte bortkastad
möda att göra försöket — till och
med från ett oppositionspartis sida — att
med den risk för misstag som hör föreligger
lägga fram en alternativ budget
på utgiftssidan. Det är framför allt av
vikt, eftersom man på det sättet har
möjlighet diskutera utgifterna i deras
sammanhang med inkomsterna, att klargöra
för sig själv och för andra att skatterna
inte är någonting som kommer
med en naturlags nödvändighet, utan att
skatternas tyngd beror på vilka utgifter
staten vill göra.
Nu har de besparingsförslag, som man
från högerns sida lagt fram, på sina håll
inte väckt den rätta entusiasmen, och
under debatten tidigare i dag har vi
kunnat konstatera många uttryck för
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
109
att man inte riktigt tyckt om dessa
förslag. Invändningar har gjorts på en
hel del särskilda punkter, och jag skall
be att få ta upp några av dem.
Det har t. ex. sagts om en betydande
del av de statliga utgiftsminskningar
som vi föreslår, att de skulle innebära
en övervältring på kommunerna. Låt
oss komma ihåg att man måste se också
den saken i ett större sammanhang. Vad
som här sker är alltså att staten lånar
pengar för att betala ut bidrag till
kommunerna. Men därigenom blir lånemarknaden
så ansträngd, att man hindrar
kommunerna att låna pengar. Varför
skall man behöva gå den omvägen?
Vore det inte rimligare att nu, i likhet
med vad som varit vanligt tidigare, låta
kommunerna, i den mån det är motiverat,
företa upplåning för sina produktiva
ändamål på lånemarknaden utan
att förstöra denna lånemarknad genom
en alltför långt driven statlig upplåning?
Men
jag skall gärna erkänna att vi
också menar att det skall ske en utgiftsbegränsning
inte bara i den statliga
budgeten utan också i kommunerna.
1 det sammanhanget trodde jag för min
del, att vi hade en stark bundsförvant
i den nuvarande chefen för finansdepartementet.
Jag tror inte att det är mycekt
mer än ett år sedan herr Sträng talade
om — ifall jag minns ordvalet rätt
— den explosionsartade kommunala utgiftsexpansionen,
som man då måste på
något sätt hejda. Om det nu blir så, att
man litet grand begränsar möjligheterna
för kommunerna att få bidrag från staten,
kan inte det möjligen vara en åtgärd
som inskränker den explosionsartade
utgiftsexpansionen?
Sedan har det varit mycket tal om
barnbidragen och andra generella bidrag
som högern vill minska. Det har
använts en del känslomässiga argument,
som jag i detta sammanhang kanske kan
lämna åsido. Detta skall ju vara en ekonomisk
debatt, och då kanske man inte
behöver resonera i den formen. Men
Den ekonomiska politiken m. m.
man har också sagt att det är orimligt
och fel att säga, att omsättningsskatt för
att betala ut barnbidrag endast innebär
överflyttning av medel från den ena
fickan till den andra. Herr Eriksson i
Kinna var inne på den saken liksom
även herr Nilsson i Svalöv nyss. När
man införde barnbidrag, skedde det för
att en mycket stor del av barnfamiljerna
inte betalade någon skatt till staten.
Det är klart att vid den tidpunkten, då
en väsentlig del av barnfamiljerna hade
så låga inkomster att de inte betalade
skatt till staten, var barnbidrag av den
typ man då införde otvivelaktigt motiverade,
och från högerns sida restes
inte heller invändningar däremot. Men
läget är nu ett annat. Vi har i detta samhälle
fått en inkomstfördelning mellan
olika inkomsttagare, som är så jämn,
att det stora antalet inkomsttagare betalar
inkomstskatt. Om man använder
metoden med bidrag, blir det visserligen
en överflyttning, men den blir ganska
liten, därför att det stora flertalet
inkomsttagare betalar inkomstskatt. En
ännu mindre omfördelning blir det genom
omsättningsskatt. På det hela taget
blir det ändå bidragstagarna själva som
får medverka till bidragets betalning.
Vad särskilt beträffar förhållandet mellan
omsättningsskatt och barnbidrag
bör man kanske komma ihåg, att omsättningsskatten
hör till de skatteformer,
som i alldeles särskilt hög grad
tynger just barnfamiljerna, speciellt de
stora familjerna. Dessutom är det så,
vilket framhållits här tidigare, att barnbidragen
utbetalas under en viss tid av
familjens tillvaro, men skatten får man
betala jämt.
Emellertid är det klart att vad som
för högerpartiet är väsentligt i detta
sammanhang är, att man totalt får till
stånd den erforderliga utgiftsbegränsningen.
Om man från andra partiers
sida, eller ännu hellre från regeringens
sida — då skulle vår lycka vara fullständig
— ville framlägga förslag om utgiftsbcgränsningar
av motsvarande stor
-
Ilo Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
lek men på andra områden, skulle vi givetvis
gärna disktuera dem.
Det är dock tre områden som vi för
vår del ansett att man bör undantaga i
detta sammanhang. Det första är försvaret,
därför att det är av sådan oerhörd
betydelse för svenska folket i dess helhet;
och i fråga om detta finns det dessutom
en överenskommelse mellan de demokratiska
partierna. Yidare är det
folkpensionerna, som skall skapa den
grundtrygghet på ålderdomen, som man
enligt vår mening inte kan komma ifrån
att ge. Slutligen är det anslagen till
forskning och undervisning, som enligt
vår uppfattning är oerhört betydelsefulla
för den kommande utvecklingen i
samhället. Kan man någon annanstans
än bland de generella bidragen finna
den stora begränsning i utgifterna som
erfordras — vi har försökt men inte
lyckats — skall vi nog för vår del gärna
vara med om att diskutera dylika förslag.
Det har varit diskussion även beträffande
en punkt, som inte direkt sammanhänger
med skuggbudgeten, i varje fall
inte med dess driftbudgetssida, nämligen
frågan om LKAB-aktierna. Det kan
finnas skäl att i dag erinra om vad vårt
förslag går ut på. Enligt förslaget skulle
statens innehav av aktier i LKAB säljas
i småposter till allmänheten. Man har
sagt att det inte går, ty folk köper inte
aktier. Men vi vet ju, att på grund av
fruktan för inflation är efterfrågan på
aktier utomordentligt stor. Det kan väl
inte vara på det sättet — det skulle jag
i så fall bestämt vilja bestrida — att
LKAB-aktierna skulle ha förlorat så
mycket av sitt värde i jämförelse med
aktierna i andra företag, därför att företaget
blivit statligt? Än så länge har vi
inte sett en sådan förstörelse av företaget,
att man inte kan sälja dess aktier.
Man invänder vidare, att det inte går
att sälja dessa aktier till små inkomsttagare.
Med anledning av den invändningen
vill jag erinra om ett föredrag
som hölls i går här i Stockholm av en
tysk regeringsledamot. Han beskrev hur
det gick till när man sålde ur folkaktier
i ett tyskt företag, Preussag. På fem dagar
köpte 210 000 människor aktier för
100 miljoner DM, trots att försäljningen
av aktierna begränsats enbart till personer,
som hade en beskattningsbar inkomst
icke överstigande 16 000 DM. Man
lyckades alltså på fem dagar få fram
210 000 små inkomsttagare, som ville
vara med om att köpa dessa folkaktier.
Då invänder man kanske, att det ändå
kommer att bli en koncentration i storkapitalets
händer. Herr Nilsson i Gävle,
som skall tala här närmast efter mig,
kommer nog att lägga upp resonemanget
på det sättet, ty det brukar vara vanligt
på det håll han representerar. Men det
är ju inte någon svårighet att göra en
sådan konstruktion av det hela, att man
undviker koncentrationer på större poster.
I Tyskland har man valt den utvägen
att helt enkelt begränsa rösträtten.
Ingen aktieägare får rösta mer än för
ett visst antal aktier. Den som har flera
aktier får för dessa tillgodogöra sig avkastningen
men inte rösträtten. Enligt
vårt förslag skulle i stort sett tillämpas
den metod, som används inom försäkringsbolaget
De Lörenade-Lramtiden
och som godkänts av Kungl. Maj :t, med
en stämma vald på distriktsmöten. Det
kan naturligtvis tänkas andra sätt att
hindra en koncentration.
Jag har alltså mycket svårt att förstå,
att förslaget om försäljning av folkaktier
skulle vara någonting orimligt.
Under diskussionen här i dag har
också 30-talets idéer beträffande konjunkturpolitiken
spelat en ganska stor
roll. Jag vill lämna därhän i vad mån
dessa 30-talets idéer i alla delar är tilllämpliga
i den nuvarande situationen.
Men även om så vore förhållandet, finns
det anledning att erinra sig vad dessa
idéer egentligen innebar. De gick ut på
att man under en lågkonjunktur skulle
öka statens utgifter, inte minst de utgifter
som tog formen av generella bidrag,
och sedan i väsentlig grad finan
-
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
111
siera dessa ökade utgifter genom lån.
På motsvarande sätt skulle man i en
högkonjunktur begränsa statens utgifter
och undvika statlig upplåning. Om
vi nu ser tillbaka på de drygt 20 år som
förflutit sedan denna ekonomiska politik
lanserades, kan vi konstatera att
bara ena ledet har förverkligats. Man
har inte genomfört den begränsning av
utgifterna och knappast ens den begränsning
av upplåningen under en högkonjunktur,
som utgör en förutsättning
för expansionen under en lågkonjunktur.
Därtill kommer att denna politik förutsätter
en tämligen säker bedömning
av konjunkturerna, både den för tillfället
rådande konjunkturen och konjunkturen
i framtiden. Vi har här i dag
onekligen fått de mest skiftande uppgifter
om vilken konjunktur man för
närvarande egentligen räknar med. Det
kanske bästa sammanfattande uttrycket
därför var, när statsrådet och chefen
för finansdepartementet sade att han
måste få komma tillbaka till riksdagen
litet senare och tala om hur det skulle
bli.
Till slut, herr talman, vill jag bara
säga ytterligare en sak. Herr Ohlin har
tidigare i dag tagit upp frågan om en
debatt mellan oppositionspartierna, närmast
då mellan högern och folkpartiet.
Det är klart att det finns meningsskiljaktigheter
mellan högern och folkpartiet
— det är vi för vår del synnerligen
väl medvetna om och liar också varit
det mycket länge. Det kunde i och för
sig vara frestande att föra en diskussion
av detta slag. Men när herr Ohlin gav sig
in på en sådan, blev man onekligen litet
betänksam, ty över anletena i den
för tillfället väl fyllda regeringsbänken
spred sig ett mycket lyckligt leende —
det var så markant att det i hög grad
smittade av sig på de likaledes ovanligt
talrika tjänstemän som stod vid viiggen.
Man förstod att det i denna atmosfär
kanske skulle bli litet svårt att föra en
sådan vänskaplig diskussion mellan op
-
Den ekonomiska politiken m. m.
positionspartierna som herr Ohlin förmodligen
tänkt sig. Jag vågar för min
del inte tilltro mig större förmåga än
herr Ohlin att föra en sådan diskussion,
och därför avstår jag nu från att göra
det.
I stället vill jag, herr talman, yrka bifall
till den reservation nr 2 av herr
Domö m. fl. som är fogad till statsutskottets
utlåtande nr 136.
Herr NILSSON i Gävle (k):
Herr talman! När jag i förmiddags
lyssnade till debatten kunde jag inte
undgå att tänka på en uppsats beträffande
konjunkturläget hösten 1959, som
professor Bent Hansen har skrivit och
som jag läst med särskild tillfredsställelse.
Med bästa vilja i världen kunde
jag inte upptäcka några principiella
skillnader mellan de argumenteringar
som här fördes från regeringshåll och
från högerns, folkpartiets och centerpartiets
sida. Professor Bent Hansen
skriver i sin uppsats bl. a.: »I den ekonomiska
politiken trampar vi i samma
spår som man gör i andra länder.» Och
han säger att skillnaden är hårfin mellan
den ekonomiska politik som föres
i USA och i Sverige.
Detta konstaterande av en framstående
nationalekonom bör vi lägga på
minnet. Om jag inte är felaktigt underrättad,
lär samtliga medlemmar av den
amerikanska regeringen vara miljonärer.
Man har därför anledning dra den
slutsatsen, att denna regering för eu
politik som tillfredsställer de kretsar
vilka står miljonärerna närmast. Om
så skulle vara fallet måste man samtidigt
fråga sig, vad det är för politik
som förs i Sverige, där vi har en arbetarregering
men där en professor i
nationalekonomi kan skriva, att skillnaden
gentemot USA när det gäller den
ekonomiska politiken är hårfin. Det
finns — såvitt jag förstår — anledning
för regeringen att betänka den saken
och ställa sig samma fråga: »Vad iir
det för ekonomisk politik vi för?»
112
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
I samma skrift kan man läsa, att från
år 1952 till år 1958 har industriproduktionen
i Sovjetunionen volymmässigt
ökat med cirka 90 procent, inom OEECländerna
med 40 procent och i USA med
19 procent. Den blomstrande industriella
utvecklingen, som sålunda kan noteras
i den ena halvan av världen, och
de krisföreteelser, den arbetslöshet och
stagnation, som noteras i den andra,
bör väl ge professorer i nationalekonomi
och även finansministrar en del att
tänka på. Vad kan det vara som gör, att
man i den ena halvan av världen kan
konstatera att industriellt uppsving av
den omfattning, som professor Bent Hansen
här ger uppgifter om? »Jo», blir
svaret från regeringshåll, »det är diktatur
i det landet. De metoder som man
använder där kan vi inte använda. Här
måste vi slå vakt om friheten. Här måste
vi kanske räkna med konjunkturväxlingar.
»
Jag skall vara hygglig och säga, att
även om man inte vill acceptera det
system, som råder där det härskar industriellt
uppsving, utan hellre tar ett
system, som för med sig kriser, arbetslöshet
och konjunkturnedgångar, bör
man ändå inte vara mera ortodox i sin
uppfattning än att man skulle kunna
diskutera, om det inte finns nya vägar
att gå när det gäller att utforma
den ekonomiska politiken.
Jag har tillsammans med herr Hagberg
väckt en motion i vilken vi föreslår
en skrivelse om att man skulle försöka
komma tillbaka till en lägre ränta.
Jag är medveten om att räntepolitiken
har flera sidor, att den är mångskiftande
och har en nyanserad funktion, och
jag kan inte åta mig att vid denna sena
timme försöka motivera alla dess funktioner
inom kreditpolitik, finanspolitik
och penningpolitik. Jag vill bara
understryka betydelsen av en räntesänkning.
Samma fråga var herr Eliasson
i Sundborn inne på. Han yttrade
bland annat, att den höga räntan drabbar
de små företagen och att det inte
är rimligt att hålla hög ränta, när vi
har sysselsättningssvårigheter.
Vidare anser man inte bara inom centerpartiet
utan även inom de övriga partierna
— också inom vårt — att det
skall föras en produktionsbefrämjande
politik, att man skall öka företagens konkurrenskraft
etc. När de borgerliga partiernas
representanter talar om produktionsbefrämjande
politik har jag en
känsla av att de snarast menar, att man
skall lätta på skatterna och underlätta
för företagen att få kapital. Jag har däremot
inte hört någon tala om arbetskraften
i företagen. Det finns något som vi
kallar produktivkrafter och där återfinnes
inte bara produktionsmedlen
utan också människan. Om vi hade ett
system för den ekonomiska politiken
som gjorde det möjligt för dessa produktivkrafter
att utvecklas, skulle ju produktionen
mycket snabbt bli högre. Så
är emellertid inte fallet. Förde man en
politik som toge vederbörlig hänsyn till
arbetskraften skulle man ge möjlighet
för människor att tjäna pengar. Nu har
man till och med i avtalen infört s. k.
ackordstak, som faktiskt många gånger
hindrar ett effektivt arbete och därmed
också högre inkomster.
I anslutning till vår motion om räntesänkning
vill jag understryka, att en
procents räntesänkning för landets
samtliga hyresgäster betyder cirka 14
procent hyressänkning eller en nettovinst
på ungefär 200 miljoner kronor.
En procents räntesänkning betyder också
för Sveriges småbrukare ungefär 200
miljoner kronor mindre i ränteutgifter
och för småföretagarna cirka 125 miljoner
kronor i besparing. Det gör tillsammans
en halv miljard kronor. En överflyttning
av en sådan summa till småfolket
från de banker och kreditinstitut,
som lånar ut pengar, skulle medföra
en ökad konsumtion för medborgarna,
vilket — såvitt jag förstår — i nuvarande
läge med sysselsättningssvårigheter
skulle hälsas med tillfredsställelse.
Vad skulle inträffa i svensk ekonomi,
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
113
om man sänkte räntan med en procent
och om hyresgäster, konsumenter och
andra, som har skuldsatt sig, skulle få
dessa pengar? Enligt min uppfattning
ingenting annat än att det blir en inkomstfördelning,
som väl ingen — i
varje fall från arbetarrörelsens sida —
skulle ha någonting emot.
.lag är förvånad över centerpartiets
deklarationer här. Man talar från dess
sida och skriver i sin tidningspress om
hur intresserad man är av en räntesänkning,
men centerpartiets reservation
utmynnar i praktiskt taget ingenting
annat än en läpparnas bekännelse.
Det är ett vagt uttalat önskemål om
att en räntesänkning bör övervägas i
framtiden. Såvitt jag förstår, kan bara
de ha intresse av en hög ränta, som
lånar ut pengar, nämligen storfinansen,
bankerna, kreditinstituten, försäkringsföretagen
etc. De som har intressé
av en låg ränta är de skuldsatta, de små
inkomsttagarna, de små företagen etc.
Följden blir att de som vägrar att medverka
till en räntesänkning företräder
storfinansens intressen, och de som talar
för en räntesänkning företräder de
skuldsattas, småföretagens och småböndernas
intressen. Det förefaller mig
märkligt, att man inte är mera intresserad
av denna fråga än vad som kommit
till utryck här i kammaren.
Jag skall sluta detta inlägg med ati
be att få säga ett par ord helt utanför
ämnet. Jag skulle vilja önska ledamöterna
i talmanskonferensen och andra
kammarens talmän en trevlig och vilsam
sommar, att de emellertid under
denna sommarsemester också får tid
och tillfälle att studera riksdagsordningen
§ 52 andra stycket, och att de studier
de därvid gör också skall komma till
uttryck när vi möts vid höstriksdagens
sammanträden. Därmed skall jag be att
få tacka för ordet.
Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):
Den ekonomiska politiken m. m.
haft en ekonomisk debatt på cirka nio
timmar. Därunder har såväl det samhällsekonomiska
som det statsfinansiella
läget samt skiljaktiga ståndpunkter härutinnan
fått en synnerligen ingående
belysning. Innebörden i de alternativ
till regeringens budgetförslag, som i
statsutskottets utlåtande nr 136 i reservationsform
har redovisats, har också
i flera sammanhang klarlagts.
Mot bakgrunden härav måste jag nog
tillstå, att det överstiger min förmåga
att lämna något reellt nytt bidrag till
denna del av debatten. Med hänsyn härtill
liksom till den pressade arbetssituationen
i kammaren finner jag mig böra
avstå från argumentering för den reservation
som jag här företräder.
Med hänvisning till de fakta och synpunkter
som i relevanta delar under
debatten har framförts av talare för
folkpartiet ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den till statsutskottets
utlåtande nr 136 fogade med nr 1 betecknade
reservationen av herr Boman
m. fl.
Herr HANSSON i Önnarp (ep):
Herr talman! Det nu akuella budgetläget
är inte något hastigt påkommet
spörsmål. Svårigheter att få inkomster
att täcka löpande utgifter har växt fram
under trycket av ständigt växande anspråk
på det allmännas verksamhet.
Dessa anspråk har i sin tur roten i den
allmänna tävlan mellan partierna i vällovlig
avsikt att just bevaka väljarnas
intressen. Detta uppträdande var populärt
så länge inkomsterna till statskassan
flödade rikt. Annorlunda är förhållandena
nu. Inkomsterna börjar sina,
medan utgiftsökningarna fortsätter. Vi
ställes alla — jag betonar alla — inför
nödvändigheten att få affärerna att gå
ihop.
Här erbjudes olika vägar. En av dem
iir en radikal nedskärning av utgifterna.
En annan iir en förstärkning av inkomsterna
av sådan omfattning att de kommer
ifatt utgifterna. Fn tredje tänkbar
Herr talman! Vid det här laget har vi
8 — Andra kammarens protokoll 19.r>9. Nr 22
114
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
utväg är en kombination av bådadera,
kompletterad med en tillfällig upplåning.
Valet av väg kommer att ske till
hösten.
Alla de här nämnda alternativen har
självfallet sina fördelar och avigsidor.
Och jag vill tillägga, att jag för min del
inte ser någon utväg ur den uppkomna
situationen som inte kan kritiseras. För
kritik finns det alltid någon utgångspunkt,
sakligt försvarbar eller taktiskt
motiverad.
Vad taktik beträffar, tror jag det
finns all anledning för varje parti och
varje enskild ledamot av riksdagen att
stanna en stund för självrannsakan.
Med taktiska beräkningar i högsätet
kommer vi ingen vart. Våra ansträngningar
kommer att bli lika fruktlösa som
stormakternas utrikeskonferenser, om
vi inte förmår övervinna taktikens gastkramning.
Jag vill här redovisa som min bestämda
mening att om inte insikt i lägets allvar
får bli vägledande för riksdagens
bedömningar av budgetutvecklingen,
står den inför risken att mista både allmänhetens
förtroende och förmågan att
sköta de allmänna angelägenheterna.
Vid avgörandet om vilken av vägarna
som lättast leder fram till den nödvändiga
balansen i driftbudgeten inställer
sig vissa centrala frågor. Några av dessa
är t. ex.: Hur stort skatteuttag tolererar
de svenska skattebetalarna? Med hur
mycket kan vi minska nu utgående utgifter,
utan att nedskärningen verkar
som en kännbar, ensidig skattehöjning?
En väl motiverad utgångspunkt för
sådana bedömningsgrunder borde vara
den fasta förvissningen att utrymme för
passivitet inte finns. Vi står obetingat
inför nödvändigheten att göra någonting.
På den punkten är vi, om jag fattat
regeringens ståndpunkt rätt, alla lika
eniga som vi är oeniga om metoderna
att uppnå det avsedda målet.
Den ambitiösa reformpolitik, som
förts under en följd av år, har skett i
ett så hastigt tempo, att våra ekonomiska
resurser inte räckt till. Om man ställer
sig likgiltigt till ett ständigt växande
skattetryck och till en fortgående stark
penningvärdeförsämring går sådant en
tid, men det går inte hur länge som
helst. Kostnadsläget kan bli besvärande
för det svenska näringslivet. Mot bakgrunden
av att vi inte än har en sådan
investeringskrävande och i övrigt kostnadskrävande
reform som enhetsskolans
genomförande i hamn och inte heller
kan överblicka de ekonomiska konsekvenserna
av arbetstidsförkortningen
och därtill har ett omfattande behov
av att upprusta olika sjukvårdsgrenar,
utbildningen av läkare och sjuksköterskor
m. m., kan man fråga sig om det
varit så klokt att lägga ytterligare bördor
på näringslivet och skattebetalarna.
Jag syftar då närmast på den allmänna
tjänstepensionen. Ett sådant handlande
kan inte sägas vara ekonomiskt välbetänkt.
Det är ett vittnesbörd om att man
inte har gett sig tid utan bara traskar
vidare och tror att allt skall ordna sig.
Den utpräglade så kallade besparingslinje,
som högern säger sig företräda,
är i långa stycken och på avgörande
punkter endast en chimär. Detta har
med all önskvärd tydlighet belysts under
denna debatt.
Det är alldeles uppenbart att besparingsåtgärder
som skall ha utsikt att
vinna allmän anslutning måste slå tämligen
lika. Jag förmenar att besparingsutredningen
just på den punkten har
sin främsta uppgift. Om inte den i sin
lilla krets förmår komma med något
så när enhälliga förslag till besparingar,
är troligen riksdagen än mindre kapabel
därtill.
Av dessa bedömningar följer ingalunda,
att alla nu presenterade besparingsförslag
är att förkasta. Visst inte.
Mycket talar för att besparingsvägen
måste beträdas, hur hårt det än kan
kännas. Men vi skall inte inbilla oss att
vi på det sättet kan hjälpa oss ur de nu
aktuella svårigheterna.
Lovvärda försök till besparingar har
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
115
gjorts såväl av regeringen vid petitagranskningen
som av oppositionspartierna
litet var med deras motionsförslag.
Om man bortser från övervältringar av
utgifter så rör det sig om relativt blygsamma
belopp. I varje fall är de inte så
stora som erfordras för uppnående av
balans. Detta om något vittnar om svårigheterna
att snabbt bringa ner utgifterna
i nivå med inkomsterna.
En snävare anslagsram byggd på vad
besparingsutredningen kan komma att
föreslå blir vi således alla tvingade att på
allvar pröva. Och i den mån inte budgetunderskottet
därmed kan elimineras,
får tillgripas andra utvägar, kanske också
då viss tillfällig upplåning motsvarande
de belopp som åtgått för sysselsättningsfrämjande
åtgärder.
Om man bedömer upplåningen som
farlig för prisutvecklingen vid en eventuell
konjunkturförbättring, så måste
därav framgå ett underkännande av den
förda sysselsättningspolitiken. Med andra
ord kan man säga att den i så fall
varit aktivare än vad konjunkturläget
krävt. Att motivera en skattehöjning som
ett nödvändigt offer för sysselsättningens
bevarande öppnar hisnande perspektiv.
Man kan med fog fråga sig med
vilka skatter vi skulle tvingas möta en
verkligt omfattande arbetslöshet. Jag
tycker det ligger i öppen dag att man
skall kunna möta en lågkonjunktur med
upplåning såvida man också vill ta
konsekvensen härav att vid konjunkturuppsving
göra viss överbalansering.
Debatten i dag har i det mesta rört
sig om tidigare kända argument. Jag vill
inte på något sätt göra gällande att jag
har skilt mig från de andra talarna.
En sak vill jag dock gärna ha betonat
som debattens behållning: att herr Ohlin
äntligen upptäckt och vågat redovisa
att högerns politik är behäftad med så
stora svagheter att den inte heller, som
han nu deklarerat, kan följas av folkpartiet.
Han har redovisat i stort sett
samma kritiska synpunkter som vi tidigare
har gjort i samma sak.
Den ekonomiska politiken m. m.
Det är min förhoppning att det som
har redovisats här från folkpartiets sida
inte bara är en tillfällighet utan att det
är av mera bestående art. Visst kan man
säga att den här uppkomna klyftan mellan
partier som tvingas till ett visst samarbete
för att få ett gemensamt alternativ
till den nuvarande regeringspolitiken
är att beklaga, men jag har den uppfattningen
att ett parti, som anstränger
sig att ta ståndpunkter som är så långt
som möjligt från de övrigas •— i varje
fall i vissa avseenden — självt får ta
ansvaret för att det inte kan bli den
enighet som man så ofta uttrycker som
önskvärd.
Herr talman! Jag vill med dessa reflexioner
yrka bifall till reservation 3)
av herr Pålsson m. fl. i statsutskottets utlåtande
nr 136.
Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.
Herr KÄRRLANDER (s):
Herr andre vice talmannen är en
klok man; det gav han bevis på alldeles
nyss, när han hade ordet. Även om jag
inte helt kan följa hans föredöme och
bli lika kortfattad, skall jag i varje fall
försöka att vid den här sena timmen
begränsa mitt anförande.
Jag kan instämma i vad andre vice
talmannen sade alldeles nyss att det i
det här skedet inte är möjligt att tillföra
debatten någonting nytt. Jag tror att
man dessutom kan utvidga det påståendet
och säga att den ekonomiska debatt
och den debatt om skatter som vi
har haft i dag har omfattat argument
som vi alla känner till sedan åtminstone
ett årtionde.
En av företrädarna för högerpartiet
sade t. ex. i förmiddags att regeringens
ekonomiska politik innebär en försämring
av vår internationella konkurrenskraft
och ett förstörande eller en
avtappning av vår valutareserv. Allt
detta är argument som vi bär lyssnat.
116 Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
till många gånger, och ju oftare de argumenten
upprepas desto svagare blir
de.
Herr Hjalmarson sade i förmiddags
att högern vill sanera statens finanser
nu. Jag behöver inte yttra många ord
om det sätt på vilket man vill göra det,
eftersom herr Heckscher alldeles nyss
illustrerade hur det skall gå till. Han
protesterade mot påståendet, att högerns
förslag innebär en övervältring
från sfaten till kommuner och landsting.
Herr Heckschers förklaring är kort
sagt den, att om staten drar in t. ex.
det nuvarande bidraget till kommunerna
i anledning av ortsavdragsreformen
betyder detta egentligen att kommunerna
får det bättre ställt, eftersom
de tvingas låna pengar, vilket är att
föredra enligt herr Heckscher. Även om
kommunerna tvingas att höja utdebiteringen
skulle det i det långa loppet vara
att föredra. Detta är enligt mitt sätt
att se att ge en alldeles orealistisk och
falsk bild av läget.
Även i övrigt vill högern att finanserna
skall skötas på det sätt som det
har talats om här och som jag rubrikmässigt
kan ange så, att man övervältrar
bördorna på barnfamiljerna.
Vi har i dag fått utdelad en motion
från första kammaren, nr 515, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
159 med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt — det gäller bolagsbeskattningen.
Under står det inom parentes
»Motionen återtagen». Ja, det är
ett nytt bevis på hur klokt folk handlar.
Det skulle alldeles säkert ha varit ett
realistiskt och klokt handlande om högern
hade skrivit så på sin motion om
den skuggbudget som man har tillverkat.
Med dessa korta ord, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.
Herr JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Visst skulle det vara lockande
med en diskussion kring de problem
som tas upp i statsutskottets utlåtande
nr 136, men efter den långa
ekonomiska debatt vi har haft i dag
sknlle jag väl bli mycket impopulär
bland kamraterna i kammaren, om jag
vid denna sena timme tog alltför lång
tid i anspråk. Därför ber jag i anledning
av motioner, väckta i anslutning
till Kungl. Maj :ts proposition angående
komplettering av riksstatförslaget för
budgetåret 1959/60 få yrka bifall till
statsutskottets utlåtande nr 136.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Jag har begärt ordet
för att svara på en fråga av herr Stenberg,
som tydligen har efterlyst centerpartiets
uppfattning när det gäller
företagsbeskattningen.
Jag förstår inte, vad som har motiverat
den frågan. Såsom jag har framhållit
i debatten och som framgår av
mitt ståndpunkttagande inom bankoutskottet
menar vi att den extra företagsbeskattningen
borde ha avvecklats tidigare.
Detta har också klargjorts av
våra representanter i bevillningsutskottet.
Att våra representanter i bevillningsutskottet
inte nu har biträtt förslaget
om att den extra företagsbeskattningen
skulle tas bort redan den 1 januari
i år utan enligt propositionen den
1 januari 1960 sammanhänger bl. a.
med att företagen kan göra vissa dispositioner,
när man har besked om vad
som kommer att hända den 1 januari
nästa år.
Jag förmodar att man inom högern
har något större kännedom om bolagens
möjligheter än vi har inom centerpartiet.
När man på den kanten har haft
den uppfattningen, att problemet blir
väsentligt enklare därest det lämnas besked
i förväg, bär vi på vårt håll ansett
att man inte behöver befara några större
problem.
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
117
Jag skall inte försöka riva upp någon
debatt med finansministern, som tog
upp frågan om generella åtgärder respektive
selektiv politik; jag vill bara
säga att jag inte delar finansministerns
uppfattning. Jag tycker det är märkligt
att finansministern i sitt mycket långa
anförande här i dag inte besvarade någon
av de frågor som man ändå måste
ställa sig, t. ex. hur det skall gå att
bringa ner arbetslösheten. Om man räknar
med arbetstidsförkortningen, produktivitetsstegringen
och de nya årskullarnas
inträde på arbetsmarknaden
och förutsätter t. o. m. en så hygglig
produktionsstegring som på 2,5 procent,
kan utvecklingen leda till att arbetslösheten
blir oförändrad. Finansministern
förbigick även frågan, hur man med
tanke på de omständigheter jag nämnde
och tjänstepensioneringen skall kunna
undgå en höjning av prisläget 1960. Jag
tycker att det skulle ha varit välgörande
att få höra något om regeringen vill
vidta åtgärder för att om möjligt sänka
kostnadsläget, vilket är så angeläget.
Jag vill bara säga, att mig förefaller det
som om man inte löser några problem
genom att förbigå dem.
Herr HAGNELL (s):
Häromdagen förde vi här i kammaren
en debatt om offentlig insyn i statliga
företag, och iiögerns representanter
visade då stort intresse för saken. I dag
när vi diskuterade en annan fråga om
offentlighet var inte intresset på högerhåll
lika stort. Det var visst några
åhörare som inte satt allvarliga nog under
debatten, och det verkade tydligen
störande.
Varför skall man inte diskutera offentligt
om de politiska partierna, som
är offentliga i mycket högre grad än
aktiebolagen? Varför säger herr Heckschcr
att han stoppar sina synpunkter
i en säck och att det är fel av andra
att visa fram sina? Det siittet att fly
undan en demokratisk debatt är ovär
-
Den ekonomiska politiken m. m.
digt en statsvetare. Angrepp på folk
som sitter vid sidan av och inte kan försvara
sig är inte heller så mycket att
föra till torgs, herr Heckscher.
Det som högern har gått med på i
statsbudgeten är ungefär 90 procent av
utgifterna; de återstående 10 procenten
vill högern inte vara med om. Genom
att inte besluta om de 10 procenten klarar
man balansen och slipper underskottet
i driftbudgeten.
Om högern vore så vänlig i sin propaganda
utåt, att den begränsade sig
till detta, skulle debatten ha legat på en
högre nivå än den nu gör. Nu lovar
man folk inte bara att man skall skapa
balans utan också att man skall sänka
skatterna. Inom de här väggarna talas
det om att detta skall komma »så småningom»,
men utanför hörs det talet
inte så ofta som talet om att skattesänkningarna
skall komma snart och vara
kraftiga och att man samtidigt skall
skapa balans. De där 10 procenten skall
räcka dels till att åstadkomma balans
och dels till en kraftig skattesänkning.
Det är ingen föredömlig debatt som högern
bedriver.
»Klyftan är djup och bred mellan oss
och regeringspartiet», säger man på högerhåll.
Det är ju en lämplig inledning
till det förslag om samlingsregering som
har förts fram i olika sammanhang. Är
klyftan så djup och bred, att den betyder
någonting, då har allt detta andra
tal inte varit så allvarligt menat.
»Vi är inställda på en annan politik»,
säger man inom högern, »vi är
inställda på att begränsa den statliga
verksamheten och göra medborgarnas
inflytande större.» Jag undrar bara:
Vilka medborgares inflytande skall göras
större och vilkas inflytande skall
icke göras större? Kanske allas inflytande
skall göras större? Det har funnits
tider när den principen har tilllämpats
fullt ut, och de som har vunnit
på det bär varit rovriddarna, de starkaste.
Den där gamla ideologien räcker
inte i alla väder.
118
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
»Vi tror på de suveräna medborgarna
som råder över sitt.» Alla medborgarna
är emellertid inte suveräna, och
alla har inte så mycket att råda över.
Somliga har mera, andra har mindre.
Det är möjligt att diskutera enligt en
annan ideologi än den som högern har,
nämligen om samverkan mellan vardagsmänniskorna.
Det är inte lika lätt
för dem att ensamma klara sina bekymmer
som det är för söndagsmänniskorna.
Man undrar ibland varifrån högern
har fått sin ideologi. I herr Heckschers
anförande tidigare i dag fick vi en liten
upplysning om det. Han sade att en
tysk minister varit i Stockholm i går,
nämligen ministern för den tyska statsegendomen.
Jag var själv och lyssnade
på hans anförande, och det var intressant
att komma själva kärnan i högerns
ideologi nära och få den litet friskare
tappad än eljest, när det sker här genom
andra talare. Denne minister,
Lindrath, meddelade bland annat att
man sålt en del aktier i det tyska
statsbolaget Preussag. Herr Heckscher
drog fram detta och sade att 210 000
människor under några dagar hade
köpt dessa aktier. Men det är inte mer
än en halv procent av Tysklands befolkning.
Det är inte på något sätt överväldigande
att en halv procent av befolkningen
köpt de aktier, som tidigare
100 procent av befolkningen har ägt!
Låt oss följa den linjen och sälja
LKAB-aktierna, menar högern. Ja, men
om desa aktier säljes till en halv procent
av befolkningen här i landet, har
man därvid lyft bekymren från och löst
problemen för de återstående 99Va procenten?
Vi kan dessutom inte sälja
LKAB-aktier varje år. I ett samhälle av
den typ vi har med permanenta utgifter
är det föga bevänt, när det gäller
framtidsproblemen, att komma dragande
med en engångsföreteelse av detta
slag.
Man kan för övrigt fråga vem som
skall betala förlusten på Inlandsbanan.
Den går med en förlust på 100 miljoner
kronor om året. Det får skattebetalarna
täcka. Förlusten delas sålunda lika.
Men enligt högern skall nu de som har
råd att köpa LKAB-aktier kunna göra
det. Utdelningen på de aktierna skall
inte staten använda för att täcka underskottet
på Inlandsbanan. Aktier i värdefulla
företag skall sålunda säljas till privatpersoner,
men driftsunderskott vid
andra företag skall betalas av skattebetalarna.
På den vägen skall högern sedan
sänka skatterna. Hur skall det gå
till?
Det har i dagens debatt sagts att det
behövs mera värdepapper på börsen.
Det kan jag hålla med om. Den svenska
börsens omfattning är mycket liten.
Men om man är intresserad av att sälja
värdepapper till privatpersoner, varför
sprider man då inte privatföretagens
aktier? Varför driver inte högern fram
en lagstiftning, som får de privata bolagen
att sprida sina aktier i större utsträckning?
Vad är det för mening i att
bankerna skall behärska investeringsbolag
i anslutning till sin verksamhet?
Aktier bör ju spridas bland allmänheten,
inte koncentreras på ett fåtal
händer.
Och vill man ha aktierna spridda, så
bör man inte — som herr Hjalmarson
gjorde och har gjort i andra sammanhang
— köra fram med att försäkringsbolagen
skall köpa mera aktier. Om vi
släpper in försäkringsbolagen på den
lilla svenska aktiemarknaden, får vi
dessutom en ytterligare kurshöjning.
Men skall man nu ändå gå denna väg
att sprida aktierna, så bör man först
se till att man i större utsträckning får
ut privatföretagens aktier. Enskilda koncerner
kan lösas upp och aktierna försäljas,
om man är intresserad av att
sprida Volks-aktier bland medborgarna.
Och en sak är säker. Om högern driver
denna Volks-aktieidé hårdare —-inte bara som en ideologisk blindtarm
utan med verkligt allvar — så kommer
detta att väcka till liv strider på
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
119
områden, där vi på senare tid inte har
haft några strider, nämligen krav på att
enskilda koncerner skall komma under
samhällets inflytande. Ett ökat samhälleligt
inflytande i näringslivet ammas
upp som motargument till Volks-aktieidén.
Det är ingen tvekan om den saken,
det behöver man inte vara mycket
till psykolog för att förstå.
Den tyska ekonomiska politiken är
ett ideal för högern — det får vi höra
i olika sammanhang. Men varför då inte
tala om för skattebetalarna att den
tyska ekonomiska politiken inte har
präglats av särskilt låga skatter i förhållande
till den tyska nationalinkomsten?
Den tyska skatteprocenten har varit
högre än den svenska i förhållande
till nationalinkomsten; i Tyskland har
man dock tagit ut mera genom indirekta
skatter än vi har gjort.
Herr Kollberg, herr Magnusson i
Borås och några andra talare har berört
frågan om de svenska skatterna
som bidrag till den svenska kostnadsnivån.
Jag har tidigare haft anledning
att taga fram exempel från en industri
med utpräglad internationell konkurrens,
nämligen bilindustrien. Dessa exempel
har visat att de tyska skatterna
på bilindustrien är två å tre gånger högre
per hundra kronors försäljningsvärde
än vid motsvarande bilfabriker i
Sverige. Det kostnadsresonemanget håller
alltså inte. »Var snäll och lägg fram
siffror på att skatterna är högre här»,
har jag sagt. Några sådana siffror lämnas
emellertid inte utan man får bara
höra allmänna resonemang.
I Financial Times stod härom dagen
en artikel, vari jämförelser gjordes mellan
engelsk och svensk varvsindustri.
Den var skriven av tidningens varvskorrespondent,
som var på besök i Sverige.
Han framhöll de mycket förmånliga
avskrivningsregler som tillämpas
inom det svenska näringslivet och som
satts i kraft av den svenska regeringen.
Korrespondenten framhöll dessa regler
såsom föredömliga.
Den ekonomiska politiken m. m.
Man får ett alltför ensidigt intryck
när man hör högerns ständiga propaganda
beträffande hur undertryckt och
misshandlat det svenska näringslivet är.
Det är det inte enligt utländska bedömare,
och jag tror att de känner till internationella
förhållanden och gör jämförelserna
väl så objektivt som högern.
De problem, som kommer att uppstå
för oss på det internationella ekonomiska
området, gör att vår ekonomiska
politik kan vänta sig att råka in
i svåra situationer. Den tyska konservativa
ekonomiska politiken, som går
ut på att hålla nere konsumtionen och
lönenivån — de tysk lönerna inom kullagerfabrikerna
är endast 51 procent
av de svenska kullagerarbetarnas löner
— fullföljes och kommer att fullföljas
inte bara i Tyskland utan den kommer
sannolikt att ligga som grund för hela
sexstatsgruppens ekonomiska politik.
Det betyder att man medvetet håller
nere konsumtionen, samlar på sig kapital,
bedriver kapitalexport, går in på
t. ex. den sydamerikanska marknaden
genom att lämna långa lån och trycka
undan andra länders export.
Med sådan konsumtionsfientlig politik
och nedtryckande av arbetar- och
tjänstemannalöner är det möjligt att
göra exportoffensiv och genomföra det
tyska undret — och det blir väl ett
sexstatsunder också så småningom. Med
en sådan mot vardagsmänniskor riktad
politik kan man bygga upp formella
tillgångar. Om högern nu värderar detta
så mycket högre än att ge människorna
en hygglig levnadsstandard, må det ha
den uppfattningen, .lag anser att näringslivets
uppgift är att ge människorna
en tillfredsställande levnadsstandard,
inte att som primärt intresse bedriva
kapitalexport och som medel härför
hålla nere lönerna.
Den konservativa propaganda, som
vi fått höra här i dag, har även kommit
till uttryck på en annan punkt. Herr
Hjalmarson sade att en verkstadsägare,
som hedriver sin rörelse i aktiebolags
-
120
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
form, får betala 20 procentenheter högre
skatt än konsumbutiken tvärs över
gatan. Detta är ingen rättvisande jämförelse.
Man bör jämföra likartade företeelser.
Större delen av den svenska detaljhandeln
bedrivs inte i aktiebolagsform
utan i privatpersoners eget namn
och för dem är inte bolagsskatten tilllämplig.
Skall man jämföra kooperationens
beskattning och den enskilda handelns,
skall man inte dra in aktiebolagen,
som är en relativt sällsynt företeelse
inom detaljhandeln. Det förhållandet
omnämner man inte, utan man talar
om kooperationen å ena sidan och
å andra sidan den enskilda handeln
som om den bedrevs i aktiebolagsform.
Enskild handel bedrivs inte i aktiebolagsform
även om det finns ett och annat
kedjeföretag inom den enskilda
handeln i aktiebolagsform, men det hör
till undantagen.
Jag förstår att många argument i
högerns politik röner anslag bland
människorna första gången de hör dem.
Det har speciellt folkpartiet fått känning
av. Jag tolkar herr Ohlins irritation
på denna punkt som att han måste
visa vari skillnaden ligger mellan högern
och folkpartiet, för att inte folkpartiet
alldeles skall glida åt sidan i
folks medvetande. Den fördomsfria
propaganda, som högern bedriver —
som lovar balans i budgeten, lägre skatter,
spridning av aktier m.m. — tilltalar
säkerligen vissa grupper, när de
först hör den. Men jag tror det är nödvändigt
att argumenten noggrannare
granskas av de olika partierna. Ett krav
måste vi ha på den politiska debatten,
nämligen att den föres från hederliga
och allsidiga utgångspunkter. Man bör
kunna lita på de uppgifter högern för
fram.
Härmed var överläggningen slutad.
Bankoutskottets utlåtande nr 39
Mom. 1
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av herr Ewerlöf
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Regnéll begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. I
i utskottets utlåtande nr 39, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Ewerlöf m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Regnéll begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
133 ja och 77 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. Il
Herr talmannen gav propositioner på
bifall till 1 ro) utskottets hemställan;
2:o) reservationen 2) av herr Ewerlöf
m. fl.; 3ro) reservationen 3) av herrar
Schmidt och Löfgren; samt 4:o) reservationen
4) av herrar Nils Theodor
Larsson och Eliasson i Sundborn; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Regnéll begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre åter
-
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
121
stående propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
dock herr Löfgren votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
denna kontraproposition äskade
dock herr Eliasson i Sundborn votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i den votering, som
skall företagas för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. II i bankoutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 39, antager
det förslag, som innefattas i den av
herrar Schmidt och Löfgren avgivna,
med 3) betecknade reservationen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4) av herrar Nils Theodor
Larsson och Eliasson i Sundborn.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 39 ja och 45 nej, varjämte
130 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontrapropo
-
Den ekonomiska politiken m. ni.
sition i huvudvoteringen antagit den
med 4:o) betecknade propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. II i bankoutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 39 antager
det förslag, som innefattas i den av
herr Ewerlöf m. fl. avgivna, med 2) betecknade
reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4) av herrar Nils Theodor
Larsson och Eliasson i Sundborn.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 58
ja och 47 nej, varjämte 109 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. 11
i utskottets utlåtande nr 39, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
122
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
2) av herr Ewerlöf m. fl. i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
på nytt intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Regnell
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 108 ja och
44 nej, varjämte 62 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. Ill
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna I: 21 och II: 23; och
biföll kammaren utskottets hemställan.
Mom. IV
Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ewerlöf
m. fl. avgivna reservationen 2); samt
3:o) bifall till reservationen 3) av herrar
Schmidt och Löfgren; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfgren begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade
dock herr Löfgren votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. IV i bankoutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 39 antager
det förslag, som innefattas i den av
herr Ewerlöf m. fl. avgivna, med 2)
betecknade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3) av herrar Schmidt och
Löfgren.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 69 ja och 43
nej, varjämte 100 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. IV i
utskottets utlåtande nr 39, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Ewerlöf m. fl. i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter rös
-
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
123
tat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
Statsutskottets utlåtande nr 134
Utskottets hemställan bifölls.
Statsutskottets utlåtande nr 136
Mom. I
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Boman m. fl.
avgivna reservationen 1); samt 3:o) bifall
till reservationen 3) av herr Pålsson
m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
andre vice talmannen Malmborg begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Hansson i Önnarp
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. I i statsutskottets utlåtande
nr 136 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
avgivna, med 1) betecknade reservationen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3) av herr Pålsson m. fl.
i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
Den ekonomiska politiken m. m.
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 36 ja och 34 nej, varjämte
142 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I i
utskottets utlåtande nr 136, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Boman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
Mom. Il
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Domö m. fl.
avgivna reservationen 2); samt 3:o) bifall
till reservationen 3) av herr Pålsson
in. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
124
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
kontrapropositionen äskade dock herr
Svensson i Stenkyrka votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. II i statsutskottets utlåtande
nr 136 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Domö m. fl.
avgivna, med 2) betecknade reservationen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3) av herr Pålsson m. fl.
i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 64 ja och 33 nej,
varjämte 115 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II i
utskottets utlåtande nr 136, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Domö m. fl.
Sedan kammarens ledmöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Heckscher begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 43
nej, varjämte 58 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Bevillningsutskottets betänkande nr 54
Punkten A
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Spetz m. fl.
avgivna reservationen I); samt 3:o) bifall
till det i motionen II: 625 gjorda
yrkandet om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 159; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Kollberg begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A i utskottets betänkande nr 54,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Spetz m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp
-
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
125
läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 168 ja och 36 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna B 1 och B 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten B 3
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen II av herr
Spetz in. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 3) i utskottets betänkande nr 54,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Spetz in. fl. i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Kollberg
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
Den ekonomiska politiken m. m.
verkställdes. Därvid avgåvos 163 ja och
36 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten B 4
I vad avsåge yrkandet om sänkning
av bolagsskatten till 32 procent från
och med år 1961 framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
III) av herr Hagberg m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 4) i utskottets betänkande nr 54,
i vad avser yrkandet att bolagsskatten
skall sänkas till 32 procent från och
med år 1961, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
III) av herr Hagberg in. fl. i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 148 ja och 44 nej, varjämte
20 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
126
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Beträffande yrkandet om utredning
för undanröjande av dubbelbeskattningen
gav herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Spetz m. fl.
avgivna reservationen II); samt 3:o)
bifall till reservationen III) av herr
Hagberg m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Nilsson i Svalöv
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten B 4) i bevillningsutskottets
betänkande nr 54, i vad avser yrkandet
om utredning för undanröjande
av dubbelbeskattningen, antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Spetz m. fl. avgivna, med II) betecknade
reservationen i motsvarande del,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen III) av herr Hagberg
m. fl. i samma del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 43 ja och 52
nej, varjämte 117 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 4) i utskottets betänkande nr 54,
i vad avser yrkandet om utredning för
undanröjande av dubbelbeskattningen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
III) av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning,
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 129 ja och 43
nej, varjämte 40 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten B 5
Utskottets hemställan i vad avsåge
det i motionen 11:625 gjorda yrkandet
om avslag å propositionen nr 159 förklarades
bifallen genom kammarens beslut
beträffande punkten A i utskottets
förevarande hemställan.
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22 127
I avseende å det i nämnda motion
framställda yrkandet om utredning av
frågan om införande av förmögenhetsskatt
för aktiebolag gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
motionen i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
Bevillningsutskottets betänkande nr 50
Punkten A
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen I) av herr
Hagberg m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A i utskottets betänkande nr 50,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 140 ja
och 43 nej, varjämte 23 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Den ekonomiska politiken m. m.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten B t
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen I) av herr Hagberg
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
Bl) i utskottets betänkande nr 50,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Svalöv begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
157 ja och 44 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten B 2
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen I) av
128
Nr 22
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Den ekonomiska politiken m. m.
herr Hagberg in. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 2) i utskottets betänkande nr 50,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna B 3 och B 4
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten B 5
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen II) av herr
Spetz m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 5) i utskottets betänkande nr 50,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Spetz in. fl. i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Kollberg
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 174 ja och
34 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten B 6
Utskottets hemställan förklarades bifallen
genom kammarens i avseende å
punkten A fattade beslut.
Punkten C
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen II) av herr
Spetz m. fl. i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 2
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial:
nr 138, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1959/60 till Uppsala universitet:
Avlöningar, och
nr 139, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag rörande de teologiska
fakulteternas forsknings- och undervisningsresurser;
samt
Torsdagen den 28 maj 1959 em.
Nr 22
129
jordbruksutskottets memorial nr 34,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om sådan författningsändring
att statlig kreditgaranti för lån till
rationaliseringsåtgärder må beviljas
trädgårdsföretag oavsett storleksordning.
§ 3
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 till inrättande av en
biblioteksdepå samt till byggnadsarbeten
vid universitetet i Uppsala jämte i
sistnämnda ämne väckta motioner;
nr 287, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1959/60
till Allmänna barnbidrag, Ersättning
till postverket för utbetalning av allmänna
barnbidrag, Bidrag till sjukkassor
m. m. och Särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn;
nr 288, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1959/60 till Driftbidrag till statens järnvägar;
nr
289, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition rörande statsbidragsgivningen
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp;
nr 290, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1959/60 till Skadeersättning till
kommunerna;
nr 291, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till studiebidrag
och stipendier samt till bidrag
till driften av folkskolor in. in.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 292, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för bud9
— Andni kammarens protokoll 19~>9. N
getåret 1959/60 till reglering av prisstegringar
på försvarshuvudtiteln in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 293, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1959/60 till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier;
nr 295, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1959/60 till Bidrag
till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien
;
nr 296, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. inom skolväsendet jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 297, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till Statens tekniska
forskningsråd och till Tekniskt-vetenskaplig
forskning m. in.;
nr 298, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1959/60 till
Förberedelser för pensionsreformen;
nr 299, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1959/60; och
nr 300, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1959/60
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
samt
från bankoutskottet:
nr 304, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; och
nr 306, i anledning av dels Kungl.
Ma j ds proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
alt i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
r 22
130 Nr 22
Fredagen den 29 maj 1959
kassareserv, m. m., dels i ämnet väckta
motioner, dels väckta motioner angående
åtgärder för återgång till lågräntepolitik,
dels ock väckta motioner angående
vissa åtgärder till främjande av
full sysselsättning.
§ 4
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.07 på natten.
In fidem
Sune K. Johansson
Fredagen den 29 maj
Kl. 10.00
§ 1
Föredrogs statsutskottets memorial
nr 138, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1959/60 till Uppsala universitet:
Avlöningar.
Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att detta
memorial måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, varefter
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
godkändes.
Herr talmannen meddelade, att ifrågavarande
omröstning komme att äga
rum vid början av morgondagens plena.
§ 2
Föredrogs statsutskottets memorial
nr 139, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag rörande de teologiska
fakulteternas forsknings- och undervisningsresurser.
Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att detta memorial måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning,
lades memorialet till handlingarna.
§ 3
Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 34, föranlett av kamrarnas skilj
-
aktiga beslut i fråga om sådan författningsändring
att statlig kreditgaranti
för lån till rationaliseringsåtgärder må
beviljas trädgårdsföretag oavsett storleksordning.
Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att detta memorial måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning,
lades memorialet till handlingarna.
§ 4
Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden och memorial:
nr 37, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
Nordiska rådets svenska delegations
ställning och arbetsformer,
nr 38, angående regleringen för budgetåret
1959/60 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.,
nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden,
nr 41, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
tjänstemännens vid dessa verk
löner under år 1959, m. m., och
nr 42, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk
angående pensionsreglering för anställningshavare
vid dessa verk.
Fredagen den 29 maj 1959
Nr 22 131
Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.
§ 5
Barns tillträde till biografföreställningar
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m. in., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 3 april 1959 dagtecknad
proposition, nr 135, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden, inhämtat riksdagens
yttrande över ett vid propositionen
fogat förslag till förordning med
särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m. m.
I propositionen föreslogs bland annat
införande av ytterligare en åldersgräns,
varigenom de barntillåtna filmerna
skulle uppdelas i dels helt barntillåtna
filmer, dels filmer, tillåtna för — förutom
vuxna — endast de äldre barnen.
I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner,
nämligen
den i anledning av propositionen
väckta motionen nr 579 i andra kammaren
av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg, samt
den fristående motionen nr 134 i
andra kammaren av herr Gustafsson i
Borås m. fl.
I motionen 11:134 hade yrkats, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa
1. att dubbla åldersgränser införes
eller upptages till ny prövning — förslagsvis
åldrarna 12 och 16 — för barns
bevistande av offentlig filmföreställning,
samt
Barns tillträde till biografföreställningar
2. att barn under 7 år, som ännu inte
börjat skolan, förbjudes tillträde till
offentlig biografföreställning, såvida de
inte åtföljes av vuxen person, och att
författningsbestämmelser utfärdas härom».
I motionen II: 579 hade hemställts
»att riksdagen måtte avslå KunglMaj:ts
förslag om införande av ytterligare
en åldersgräns vid 11 år för
tillträde till biografföreställningar,
att Kungl. Maj:ts förslag till Förordning
med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m. m. omarbetas
i enlighet härmed samt
att riksdagen i överensstämmelse med
sådant beslut måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag, framfört i statsverkspropositionen,
åttonde huvudtiteln, punkt 296 och
i föreliggande proposition nr 135, om
avlöningsanslag till ytterligare en fast
anställd censor vid biografbyrån.»
Utskottet hemställde
A. att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 135, samt motionen
II: 134, måtte 1 skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört;.
B. att motionen II: 134, £ den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
C. att motionen II: 579 icke måtte’
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; ochi
anförde därvid:
Herr JOHANSSON i Stockholm (k) r
Herr talman! Statens biografbyrå,
vars yttrande ligger till grund för förslaget,
anför som i varje fall en av motiveringarna
för detsamma, att den internationella
filmproduktionens tendens
till hårdare inslag i filmerna gör att
ett antal äventyrsfilmer inte kan visas
heller för barn i tonårem Jag och många
med mig tycker, att det redan finns
över nog av brutala kriminalfilmer,
gangsterfilmer och andra förråande fil
-
132
Nr 22
Fredagen den 29 maj 1959
Förbud mot innehav av vissa stiletter m.
mer både i televisionen och på biograferna
och att dessa filmer inte är utan
skuld till den nedbusning som det talas
om, till det s. k. tuffa maneret och efterapningar
av dessa filmer bland våra
ungdomar. Jag finner ingen som helst
anledning till att man nu inför en byråkratisk
regel om att man skall se efter
om de unga är över eller under 11 år.
Jag tycker att dessa ungdomar gott kan
vänta, och det finns inte något som
helst skäl att företaga denna ändring.
Jag ber alltså, herr talman, att i största
korthet få yrka bifall till vår motion nr
579.
Herr JACOBSSON i Tobo (fp):
Herr talman! Med åberopande av den
i andra lagutskottets utlåtande nr 39
anförda motiveringen tillåter jag mig att
yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. A och B
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. C
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen II: 579; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C i utskottets utlåtande nr 39, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 579
av herrar Johansson i Stockholm och
Hagberg.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 6
Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 7
Förbud mot innehav av vissa stiletter
m. m., tillika svar på interpellation ang.
åtgärder mot farliga leksaker
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om förbud mot innehav av
vissa stiletter in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet Johansson, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara fru Svenssons interpellation
angående åtgärder mot farliga leksaker.
Genom en den 24 april 1959 dagtecknad
proposition, nr 158, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden, inhämtat riksdagens
yttrande över ett i propositionen intaget
förslag till förordning om förbud
mot innehav av vissa stiletter m. m.
I propositionen föreslogs, att förbud
infördes mot import och tillverkning
av s. k. springstiletter och springknivar
samt att dylik stilett eller kniv inte
heller skulle få förvärvas eller innehavas
av den som ej fyllt 21 år eller över
-
Fredagen den 29 maj 1959
Nr 22
133
Förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.
låtas eller upplåtas till sådan person,
överträdelse av förbud skulle medföra
straff och förverkande. Även vårdnadshavare
till barn under 15 år skulle
kunna straffas, om barnet med hans
vetskap innehade springstilett eller
springkniv.
I samband härmed hade utskottet behandlat
de i anledning av propositionen
väckta motionerna 1:513 av herr
Hanson, Per-Olof, samt 11:622 av fröken
Höjer in. fl., i vilka hemställts att
riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 158, ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t
dels som sin mening giva till känna,
att förordning om förbud mot innehav
av vissa stiletter m. m. borde utfärdas
i huvudsaklig överensstämmelse med
det genom propositionen framlagda förslaget,
men att förbudet skulle gälla
generellt,
dels begära utredning och förslag till
höstsessionen med årets riksdag angående
beslag och eventuell inlösen av
stiletter i enlighet med vad i motionerna
anförts.
Utskottet hemställde
A. att riksdagen, i anledning av det
genom förevarande proposition, nr 158,
framlagda förslaget till förordning om
förbud mot innehav av vissa stiletter
m. m. ävensom motionerna I: 513 och
11:622, ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört;
B. att motionerna 1:513 och 11:622,
i den mån de''icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt under
A., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammaren fru Svensson har frågat mig
om jag Pnncr det önskvärt och lämp
-
ligt att utan tidsutdräkt föranstalta om
en utredning angående utvidgade och
verksamma bestämmelser, som hindrar
barn och ungdom att förvärva och inneha
farliga leksaker av vissa angivna
slag, och om jag finner det lämpligt att,
i avvaktan på utredning och därav föranledda
åtgärder, importstopp införes
beträffande sådana föremål i likhet med
vad som skett i fråga om stiletter.
Till svar härpå får jag anföra följande.
Den svenska lagstiftningen innehåller
åtskilliga bestämmelser, som syftar
till att förhindra att skador inträffar
genom att sådana föremål som avses i
interpellationen användes av olämpliga
personer. Sålunda föreskriver vapenförordningen
tillståndstvång för införsel,
förvärv och innehav av skjutvapen
och ammunition. Detaljerade bestämmelser
om innehav och handhavande
av explosiva varor, vartill även pyrotekniska
leksaker är att hänföra, finns
i förordningen om explosiva varor. För
att stävja missbruk av pyrotekniska leksaker
överväger man f. n. att ytterligare
skärpa dessa bestämmelser. Enligt allmänna
ordningsstadgan får sprängning,
fyrverkeri och skjutning med eldvapen
inom stadsplanelagt område i stad, köping
och annat samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad gäller, inte
äga rum utan tillstånd av polisen, och
sådant tillstånd fordras också för att
den som inte fyllt 16 år skall få skjuta
utomhus inom dylikt område med lufteller
fjäderbössa eller luft- eller fjäderpistol.
I lokal ordningsstadga kan föreskrivas
att, nämnda bestämmelser i allmänna
ordningsstadgan skall gälla även
inom andra än stadsplanelagda områden.
För att förbudet för minderåriga
att använda luft- och fjädervapen skall
få verklig effekt har i ordningsstadgan
införts straffbestämmelse även för vårdnadshavare,
som låter barn under 15
år bruka sådant vapen i strid mot förbudet.
Slutligen må erinras om att den
föreslagna förordningen om förbud mot
134 Nr 22
Fredagen den 29 maj 1959
Förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.
innehav av vissa stiletter är avsedd att s
förhindra, att barn och ungdom under s
21 år förvärvar eller innehar s. k. i
springstiletter och springknivar, som o
utövat stor lockelse på ungdomen och å
visat sig särskilt farliga. s
Fru Svensson nämner som exempel a
på farliga leksaker, vilka utan några s
restriktioner eller någon kontroll är åt- r
komliga för barn och ungdom, de s. k. a
kolsyrepistolerna. Dessa vapen torde c
emellertid falla under vapenförord- ''
ningen. Kolsyrepistol torde sålunda inte s
få införas till riket utan tillstånd av s
länsstyrelsen och inte förvärvas eller s
innehavas utan tillstånd av polisen. ^
Emellertid har jag vid undersökningar s
med anledning av interpellationen er- r
farit, att en del myndigheter betraktat s
kolsyrevapen som likställda med luft- r
vapen, vilka är undantagna från vapen- a
förordningen. Med hänsyn härtill är r
det min avsikt att föranstalta om sådana f
åtgärder, att någon tvekan inte kan f
råda om att införsel, förvärv och inne- r
hav av kolsyrevapen fordrar myndig- r
hets tillstånd. 1
Vad beträffar luft- och fjädervapen ^
v
är dessa, som jag nyss sagt, undantagna
från vapenförordningen. De kan alltså 1
anskaffas utan några formaliteter. Emellertid
är som jag också nämnt, använd- *
ningen utomhus i tättbebyggt område
förbjuden för minderåriga, vilket förbud
lokalt kan utsträckas till andra
områden. Genom införandet av dessa i
föreskrifter, som gällt blott sedan den r
1 januari 1958, har enligt mitt förme- 1
nande gjorts vad som från det allmännas
sida lämpligen bör göras för att minska c
riskerna för olyckshändelser bland barn s
vid lek med luft- eller fjädervapen. I c
övrigt synes det böra ankomma på för- f
åldrarna att se till, att deras barn inte j
missbrukar sådana vapen. 1
I interpellationen antyds, att myndig- 1
heterna också bör inskrida med förbud 1
mot slangbågar och andra liknande lek- i
saker. Hur angeläget det än är att för- i
söka stävja missbruk av sådana lek- j
saker, anser jag dock icke att man —
såsom interpellanten ifrågasatt — bör
införa nya förbudsbestämmelser. Av
olika skäl är det knappast möjligt att
åstadkomma några effektiva bestämmelser.
Då sådana leksaker i regel används
av barn under 15 år, skulle t. ex. en
straffsanktionering av förbudet inte få
någon större betydelse. Att införa straffansvar
för vårdnadshavare synes mig i
detta fall inte kunna komma i fråga, då
vårdnadshavaren ofta, kanske som regel,
saknar vetskap om barnets innehav av
slangbåge och liknande leksaker. En
slangbåge kan vara av mycket enkel
konstruktion, och barnen kan själva
snabbt tillverka sådana. Gränsdragningen
mellan tillåtna och otillåtna leksaker
skulle f. ö. erbjuda avsevärda svårigheter.
Vidare är det knappast möjligt
att effektivt övervaka en förbudsbestämmelse.
Enligt min mening bör man därför
i stället för att införa ineffektiva
förbudsbestämmelser försöka stävja
missbruk av här avsedda leksaker genom
att barnen i hemmen och skolorna
upplyses om de faror sådana leksaker
kan medföra. Givetvis bör skolmyndigheterna
också förbjuda barnen att inneha
dylika saker i skolan.
Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.
Fru SVENSSON (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för det svar jag i detta sammanhang
erhållit på min interpellation.
Det var i första hand förekomsten av
dessa riskfyllda kolsyrepistoler och de
svåra attentat som förövades med sådana
vapen vid månadsskiftet mars—
april i år, som föranledde mig att interpellera
statsrådet i denna fråga. Det var
bl. a. attentatet vid tågmötet på Årstabron,
där såväl vuxna som barn svävade
i uppenbar livsfara. Det var vidare
överfallen på tunnelbanetågen, vilka
nära nog hörde till ordningen för dagen
— och fortfarande förekommer —
Fredagen den 29 maj 1959
Nr 22
135
Förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.
som upprörde och upprör människorna
på grund av den livsfara och den skadegörelse
som de innebär.
Det har hänt mycket i den vägen under
de veckor som gått sedan interpellationen
framställdes, och frågan är
lika aktuell i dag, i riksdagens så att
säga sista skälvande minuter av vårsessionens
arbete.
Dessa kolsyrepistoler är, liksom stiletterna,
oerhört spännande leksaker, men
enligt polisen och myndigheterna är de
ytterst farliga och helt onödiga tingestar.
Statsrådet säger i sitt svar, att kolsyrepistolerna
torde falla under vapenförordningen
och sålunda inte få införas
i riket utan tillstånd av länsstyrelse,
och de får inte heller förvärvas eller
innehavas utan tillstånd av polisen. Det
är emellertid alldeles tydligt att lagen
inte tolkas på detta sätt, eftersom dessa
kolsyrepistoler säljes utan några som
helst restriktioner —• om nu inte priset,
som är ganska högt — det lär röra sig
om cirka 80 kronor — kan verka i
någon mån återhållande på köplusten.
Det är väl så att dessa vapen, eller i
varje fall deras riskfylldhet sådan vi nu
möter den, inte var känd då lagen rörande
dessa frågor kom till. Det finns
därför möjlighet att i detta som i så
många andra fall föra ut saker på marknaden,
vilka tangerar lagens gräns, eller
också utnyttjar man eventuella kryphål
i lagen.
Departementschefen säger också i sitt
svar, att han vid undersökningar som
företagits med anledning av interpellationen
erfarit, att en del myndigheter
betraktar kolsyrevapen som likställda
med luftvapen, vilka är undantagna
från vapenförordningen. Departementschefen
drar också konsekvensen härav
genom att säga, att han ämnar »föranstalta
om sådana åtgärder, att någon
tvekan inte kan råda om att införsel,
förvärv och innehav av kolsyrevapen
fordrar myndighets tillstånd». Denna
passus i interpellationssvaret noterar
jag med särskild tacksamhet, även om
jag hade hoppats att kolsyrepistolerna
skulle bli underkastade samma tillverknings-
och införselförbud som nu föreslås
då det gäller springstiletter och
springknivar. Kolsyrepistolerna har
nämligen liksom stiletterna inte någon
som helst nyttig funktion att fylla. De
är helt enkelt livsfarliga leksaker —-om vi nu skall säga leksaker i stället
för vapen. Detta faktum har för övrigt
resenärerna på tunnelbanorna här i staden
och resenärer annorstädes sannerligen
fått erfara.
Nu kan vi helt naturligt inte stifta
lagar och utfärda förordningar för allting,
så att de i varje tid och varje situation
verkligen täcker behovet och ger
trygghet. Men i den tid vi nu lever i
råder tyvärr en ganska stark våldsmentalitet,
där respekten för människors liv
och egendom sannerligen inte sitter i
högsätet. Jag tror därför det är nödvändigt
att vi för att hindra våld och för
att skapa trygghet till liv och lem skärper
bestämmelserna på detta område.
Detta hjälper inte över allt och vid alla
tillfällen, men det hjälper dock en hel
del.
Då det gäller de från vapenförordningen
undantagna luft- och fjädervapnen,
som kan anskaffas utan några som
helst formaliteter, så undrar jag ändå,
om det inte skulle vara lämpligt med
något slags översyn över vad som numera
ingår i denna arsenal. Vi vet alla,
att projektilerna från en del luftgevär
har mycket stor genomslagskraft och
faktiskt är livsfarliga. Olyckor och tillbud
saknas inte heller, för att inte tala
om materiell skadegörelse. Kanske man
ändock kan göra något åt detta, om man
sorterar bort några av de mest riskfyllda
vapenleksaker, som nu kan köpas
utan några restriktioner.
Visst är det riktigt som statsrådet
säger, att vi har ordningsstadgor, som
reglerar en hel del på detta område
inom städer och tättbebyggda samhällen
och som kan utsträckas att gälla även
områden därutanför.
13(5
Nr 22
Fredagen den 29 maj 1959
Förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.
Jag är också fullständigt ense med
statsrådet beträffande föräldraansvaret
i dessa frågor som i så mycket annat.
Ty det är ofrånkomligt, att föräldrarnas
inställning i detta sammanhang är
av den allra största betydelse. Det är
verkligen inte mycket vunnet med att
förbjuda en femtonåring att köpa en
stilett eller en kolsyrepistol, om sedan
pappan går och köper den åtrådda leksaken
för att låna eller ge den åt ynglingen
i fråga. Då har han inte bara
saboterat syftet med bestämmelsen utan
också spolierat respekten för lag och
rätt.
Det är sådana fall och liknande, som
faktiskt tvingar oss till översyn och
skärpning av bestämmelserna. För de
ungdomar — och de är lyckligtvis de
flesta — som respekterar föreskrifter
och ordningsstadgor, krävs inga skärpta
bestämmelser. Det är inte de som oroar
oss utan det är den lilla procent av
ungdomen som visat tendens att råka
på villovägar. Det är i deras händer
som dessa leksaker verkligen blir livsfarliga
vapen.
Då det sedan gäller den fråga vi behandlar,
så tillhör jag dem som helst
skulle ha sett att det blev totalförbud
och att således bestämmelsen om 21 års
ålder för innehav av stilett kunde ha
fått strykas ur 2 § 1 mom. Där vill jag
helt instämma med remissinstansen
Unga Örnars Stockholmsdistrikt, som
finner det högst otillfredsställande med
en förordning, som tillåter personer
över 20 år att köpa och handha dessa
livsfarliga och onyttiga vapen. De flesta
remissinstanser har också gått på totalförbud.
Men departementschefen deklarerar
på s. 16 i propositionen, sedan han
förklarat anledningen till att han inte
nu velat föreslå ett totalförbud: »Skulle
det visa sig att lagstiftningen med den
förordade begränsningen inte blir tillräckligt
effektiv, torde man få överväga
att vidtaga skärpningar». Detta gör,
att jag inte ansett mig böra komma med
något annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.
Herr WACHTMEISTER (h):
Herr talman! Inrikesministern gjorde
i sitt interpellationssvar till fru Svensson
en mycket klar skillnad mellan kolsyrevapen
och andra luftvapen. Jag vågar
ifrågasätta om det numera är berättigat
att upprätthålla denna skillnad.
De moderna luftvapnen är högeffektiva
även om de kanske inte på
längre håll har samma verkan som kolsyrevapen.
Men på kortare håll är de,
om än inte dödande, så tillräckligt starka
för att t. ex. förstöra ögonen på en
lekkamrat.
Risken med att kolsyrevapnen på detta
sätt är undantagna från alla bestämmelser
är att ungdomarna kan få för
sig att dessa vapen är ofarliga. För inte
så många dagar sedan gick jag i en park
i Stockholm och fick syn på några
ungar som höll på att skjuta med luftgevär
på en stackars ekorre. Den blödde
och ett framben var avskjutet, och man
kan tänka sig vilka plågor det arma
djuret gick till mötes. Det var bara ett
exempel.
Det vore nog önskvärt om inrikesministern
i samband med revisionen av
vapenförordningen när det gäller kolsyrevapen
ville titta närmare även på
luftvapnen. Det är naturligtvis bra, om
det kan avgöras på det lokala planet
om man vill tillåta vapnen eller inte,
och man är säkert på många håll restriktivt
inställd. Men det finns andra
håll, där man inte tycks ha någon förståelse
för detta. Jag vädjar som sagt till
inrikesministern att titta närmare på
luftvapnen.
Herr Staxäng (h) instämde häri.
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! Det är synd att riksdagen
fått upp denna fråga om förbud
mot stiletter i sista stund, så att utskottets
behandling av den har måst ske
under stor brådska. Jag hör till dem som
Fredagen den 29 maj 1959
Nr 22
137
motionerat om att förbudet mot innehav
skulle göras totalt, och jag vågar uttala
den förmodan, att om utskottet hade
haft mera tid på sig att undersöka möjligheterna
att göra detta totalförbud
effektivt exempelvis genom att utröna
hur ett kommande beslut skulle utformas,
så hade utgången av behandlingen
i utskottet blivit en annan.
Jag vill, herr talman, närmast som en
opinionsyttring yrka bifall till motionen.
Jag menar att det är utomordentligt
viktigt att inrikesministern följer saken
i fortsättningen och ser till att lagen
verkligen blir effektiv.
Låt mig, herr inrikesminister, bara
antyda en konkret situation, som visar
hur ineffektiv den förordning vi nu går
att rekommendera enligt utskottets uppläggning
kan komma att bli. Låt oss
tänka oss att det står en grupp av ungdomar
i åldern 19, 20, 21, 22 år på en
sådan plats där denna typ av gängbildning
i syfte att ofreda andra sker. En
av dem, en 19-åring, har det ifrågavarande
vapnet, och ungdomarna misstänker
att det skall bli en polisrazzia.
Man behöver väl inte på något sätt ge
några tips åt dessa ungdomar för att
19-åringen skall lämna över vapnet sorn
gåva till 22-åringen, så att denne äger
det i det ögonblick då polisrazzian sker.
Det är inte minst mot den psykologiska
bakgrunden, att det nu är nödvändigt
att visa att riksdagen menar
allvar med att inte längre tolerera sådana
typer av ligistmetoder som har fått
göra sig breda på senare år, som jag
menar att det vore önskvärt om denna
lag verkade med fullständig och hård
skärpa.
Jag ber alltså, herr talman, trots det
arbetsläge kammaren befinner sig i att
få yrka bifall till motionerna nr 1:513
och II: 622.
I detta anförande instämde herrar
Björkman (h), Löfgren (fp), Nelander
(fp) och Bengtsson i Göteborg (h).
Förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.
v Herr LOTHIGIUS (h):
a Herr talman! Att jag nöjde mig med
e utskottets skrivning och inte reservej-
rade mig för en ytterligare skärpning
d berodde på att utskottet sagt, att frågan
a om en skärpning av förbudet skall övervägas,
om de åtgärder som nu företi
slagits inte visar sig effektiva. Dessförinnan
måste en utredning göras om ina
lösen av dem som försäljer dessa ting
''- för att man inte skall göra intrång hos
;t den enskilde eller affärsmannen. Därför,
a herr talman, tillstyrker jag utskottets
a linje.
Herr JACOBSSON i Tobo (fp):
Herr talman! Med hänsyn till vad i
synnerhet herr Lothigius nu anfört ber
jag att få yrka bifall till andra lagutskottets
förslag.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! För att det inte skall
råda någon tvekan om var jag står i
denna fråga vill jag säga, att jag gärna
hade sett att man på en gång kunnat
införa ett totalförbud mot innehav av
de vapen som avses i propositionen.
Jag har emellertid den uppfattningen,
att om vi inför ett totalförbud, så måste
vi samtidigt införa bestämmelser om inlösen
av vapen, dispens för museiföremål
o. d. Det är inte heller alldeles
riktigt att säga, att en stilett eller
springkniv endast är ett mordvapen.
De kan för vissa människor, t. ex. invalider,
vara ett nödvändigt verktyg. Man
måste därför införa ett dispensförfarande
i samma ögonblick som man beslutar
om ett totalförbud.
Regeringen överlämnade i december
1958 åt kriminaltekniska anstalten att
skyndsamt utreda denna fråga. Utredningen
fann, att det inte var nödvändigt
alt införa ett totalförbud, eftersom
— så långt utredningen kunde finna —
det var ytterst få människor över 21 år
138 Nr 22
Fredagen den 29 maj 1959
Förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.
som hade sådana vapen. Därför ansågs
det vara riktigt att begränsa förbudet
på det sätt som här skett. Detta gjorde
att man på kriminaltekniska anstalten
inte tog upp frågan om inlösen, dispensförfarande
o. s. v.
I den situationen var ju frågan för oss
i departementet, huruvida vi skulle sätta
i gång en ny utredning med sikte på
totalförbud och komma med förslag till
höstriksdagen eller nästa års riksdag.
Jag fann det emellertid vara viktigast,
att vi fick en lagstiftning som gav myndigheterna
befogenheter att ingripa mot
ungdomars innehav av stickvapen och
att en sådan lagstiftning så snart som
möjligt skulle kunna träda i kraft.
Om det visar sig att detta inte är tillräckligt,
får vi snabbt göra en ny utredning
och eventuellt införa totalförbud.
Då måste dock först hela problematiken
med inlösningsförfarande vara klarlagd.
Jag är helt ense med dem som velat
ha totalförbud. Jag är också övertygad
om att det varit utskottets tankegång,
när man liksom vi gjort i propositionen
har sagt ungefär så här: Låt oss ta detta
nu och låt oss ge polisen och skolmyndigheterna
möjligheter att ingripa mot
ungdomar under 21 år och lägga beslag
på dessa vapen. Visar det sig vara
otillräckligt, får vi gå till totalförbud.
Låt mej, herr talman, också säga, att
jag är helt överens med utskottet om
att fallskärmsjägarkniv eller commandokniv
också borde omfattas av förbudslagstiftningen.
Jag tror att det beslut som jag förmodar
att riksdagen nu kommer att fatta
skall bli ganska effektivt. Det är ändå
fråga om importförbud, förbud mot tillverkning
och förbud för personer under
21 år att inneha dessa stickvapen. Det
föreligger också ansvarsskyldighet, och
det kan bli straffpåföljd för vårdnadshavande,
om barn under 15 år innehar
sådant vapen.
Visar det sig inte vara riktigt att vi
med detta förbud uppnår effekt, får vi
gå längre.
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! Efter inrikesministerns
yttrande är jag fullt övertygad om att
han kommer att handlägga denna fråga
med all energi och noggrannhet.
Att jag likväl kvarstår vid mitt yrkande
beror på de omständigheter jag
redan anfört samt på en annan omständighet,
närmast av psykologisk art. Jag
finner det en aning stötande, att rätten
att inneha vapen av denna typ skall
höra till de medborgerliga rättigheter
som man förvärvar på 21-årsdagen.
Jag kommer emellertid, med hänsyn
till att ett bifall till motionen skulle
kunna äventyra förbudets omedelbara
ikraftträdande, icke att begära votering.
Fru TORBRINK (s):
Herr talman! Eftersom jag tidigare
interpellerat i denna fråga, skall jag be
att få säga några ord.
Vi har väl alla sett skämtteckningen
med pappan som ligger på golvet och
leker med sin sons leksakståg. En gång
berättade en högst respektabel kåsör om
hur han på en utlandsresa hade träffat
en person som hade en stilett. Han hade
aldrig sett någon sådan förut, och det
första han gjorde när han kom fram
och skulle köpa en souvenir, det var att
köpa en stilett. Sedan köpte han en till,
ty han tyckte att det var så trivsamt att
ha sådana saker. Jag sade till honom,
att jag inte ansåg att det ur barnuppfostringssynpunkt
var så särskilt lämpligt
att skriva på detta sätt.
Det har nu föreslagits att vi skall få
förbud mot innehav av stiletter när det
gäller minderåriga. Andra har velat gå
längre och har inte ansett sig kunna
tolerera att de som är 21 år och däröver
skall få ha sådana här vapen. Jag tänkte
närmast på de minderåriga när jag
interpellerade. Redan ett beslut beträffande
dem skulle i alla fall ge handlare
och importörer en nyttig läxa. De måste
då förstå, att vi inte är intresserade av
att införa dessa saker utifrån och sätta
Fredagen den 29 maj 1959
Nr 22
139
Förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.
dem i händerna på våra barn och ungdomar.
Jag är glad över att saken avancerat
så långt den gjort, och jag hoppas på
god fortsättning.
Herr Helén har nu sagt att han inte
ämnar begära votering. Inrikesministern
har ju också klart och tydligt deklarerat,
att ett bifall till motionen
skulle försinka hela frågan.
Barnen är mycket obetänksamma, och
de tycker att sådana här saker är spännande
och kul. Vi äldre, vilken post vi
än har i samhället, bör gå före med
gott exempel. Om vi skriver och säger,
att dessa saker är roliga och spännande,
så tycker ungdomen det också. Om vi i
stället säger att det här inte är någonting
att ha, så bryr sig barnen inte om
dessa saker. Barnen har alltid tyckt om
att kasta stenar och förstöra gatlyktor.
Men skola, barnavårdsnämnder och
hemmen bör hjälpas åt att komma till
rätta med de värsta avarterna. Vi i riksdagen
bör också visa vår goda vilja i
det avseendet.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 8
Föredrogos vart för sig
tredje lagsutskottets memorial nr 21,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden;
bevillningsutskottets betänkande nr
52, i anledning av väckta motioner om
slopande av beskattningen av familjebidrag
till värnpliktiga;
statsutskottets memorial:
nr 133, angående uppskov med be
-
handlingen av vissa till utskottet hänvisade
ärenden, och
nr 135, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1958/59; samt
bevillningsutskottets memorial nr 53,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och betänkande hemställt.
§ 9
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 301, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1958/59;
från bankoutskottet:
nr 305, angående reglering för budgetåret
1959/60 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.; samt
från andra lagutskottet:
nr 308, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; och
nr 309, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om förbud mot innehav av
vissa stiletter m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
§ 10
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.50.
In fidem
Sune K. Johansson
140
Nr 22
Lördagen den 30 maj 1959
Lördagen den 30 maj
Kl. 9.30
§ 1
Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 138
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 239 och II: 301,
a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranledas av vad departementschefen
anfört;
b) godkänna följande avlöningsstat
för Uppsala universitet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60:
Avlöningssta
Utgifter
1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis.
2. Arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis
...................
3. Avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal:
a. Arvoden och löner till
arvodesanställda universitetslektorer,
biträdande
lärare, assistenter,
amanuenser
m. m., förslagsvis .
b. Avlöningar till arbe
tare
vid botaniska
trädgården, förslagsvis
................
c. Avlöningar till annan
icke-ordinarie personal,
förslagsvis
4. Rörligt tillägg, förslagsvis
.................. 2 331 000
5. Kompensation för höjda
folkpensionsavgifter, förslagsvis
.............. 116 500
Summa kronor 19 137 600;
Särskilda uppbördsmedel
Ränta å vissa donationsfonder
.................. 42 600
Nettoutgift kronor 19 095 000;
c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 19 095 000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 239 och II: 301, beslutat
att
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för
Uppsala universitet, som föranledas av
vad utskottet anfört;
b) godkänna följande avlöningsstat
för Uppsala universitet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60:
Avlöningsstat
Utgifter
1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis 5 559 900
2. Arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis
..................
t
5 559 900
39 000
5 250 700
257 000
5 583 500
39 000
Lördagen den 30 maj 1959
Nr 22 141
3. Avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal:
a. Arvoden och löner till
arvodesanställda universitetslektorer,
biträdande
lärare, assistenter,
amanuenser
in. in., förslagsvis
b. Avlöningar till arbe
tare
vid botaniska
trädgården, förslagsvis
................
c. Avlöningar till annan
icke-ordinarie personal,
förslagsvis ....
4. Rörligt tillägg, förslagsvis
..................
5. Kompensation för höjda
folkpensionsavgifter, förslagsvis
..............
5 258 700
257 000
5 590 500
2 334 000
116 500
Summa kronor 19 155 600;
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.
§ 2
Justerades protokollet för den 25 innevarande
maj.
§ 3
Föredrogs statsutskottets memorial
nr 137, angående statsregleringen för
budgetåret 1959/60.
Punkterna 13, lb och 16
Lades till handlingarna.
Övriga punkter
Vad utskottet hemställt bifölls.
Särskilda uppbördsmedel
Ränta å vissa donationsfonder
.................. 42 600
Nettoutgift kronor 19 113 000;
c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 19 113 000 kronor.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 96 Ja och 97 Nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med 78 Ja och 52 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller 96 Ja och 97 Nej,
sammanräkningen
visade 174 Ja och 149 Nej,
§ 4
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om dels vissa anslag
för budgetåret 1959/60 till universiteten,
den medicinska utbildningen in. m.,
dels ock ökat stöd åt forskning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 302, angående statsregleringen för
budgetåret 1959/60; och
nr 303, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1959/60.
Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 310, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);
nr 311, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1959/60,
in. in.;
nr 312, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skat
-
142
Nr 22
Lördagen den 30 maj 1959
Vårsessionens avslutning
ter å inkomst och förmögenhet ävensom
beträffande vissa andra skatter;
nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2
mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt, m. m.;
och
nr 314, i anledning av väckta motioner
angående ändring av kommunalskattelagens
regler om beskattning av
ersättning till riksdagsmän.
§ 5
Justerades protokollsutdrag.
§ 6
Vårsessionens avslutning
Herr TALMANNEN yttrade:
Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela att riksdagens
höstsession kommer att taga sin början
fredagen den 16 oktober, då kammaren
sammanträder kl. 14.00. Kallelse kommer
på sedvanligt sätt att ske genom
annonsering och tillkännagivande i radio.
Ärade kammarledamöter! Kammaren
står nu inför avslutningen av sitt arbete
för vårsessionen. Jag ber att få fram
-
föra ett tack till kammarens ledamöter
för det intresse ledamöterna har visat
för kammarens arbete under de gångna
månaderna. Jag är övertygad om att
var och en gjort de insatser, som han
ansett vara riktiga med hänsyn till landets
och folkets gagn.
Jag ber också att få uttala ett tack
till vice talmännen för deras beredvillighet
att stå till tjänst och hjälpa mig
under den gångna tiden.
Jag vill också rikta ett speciellt tack
till vår sekreterare —■ inte bara å egna
och vice talmännens vägnar, utan jag
tror jag kan göra det å hela kammarens
vägnar — för det sätt på vilket sekreteraren
skött sina uppgifter.
Till sist, ärade kammarledamöter, ber
jag att få önska eder alla en angenäm,
sommar med vila och återhämtande av
krafter till höstsessionen, en höstsession
som jag är övertygad om kommer att
bli mycket arbetsam.
Härmed förklarar jag vårsessionen
avslutad.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.42.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 10 juni 1959
Nr 22
143
Onsdagen den 10 juni
Kl. 12.00
Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av kammarens protokoll för den
26 och den 27 nästlidne maj komme att
denna dag kl. 12.00 försiggå i kammarens
konferensrum; och tillstädeskommo
därvid följande ledamöter:
herr Nilsson i Svalöv,
» Carbell och
» Kellgren.
Ovannämnda protokoll samt protokollet
för detta sammanträde upplästes
för justering och blevo av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.
In fidem
Sune K. Johansson
144
Nr 22
Tisdagen den 23 juni 1959
Tisdagen den 23 juni
Kl. 12.00
Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade och som icke justerats
vid sammanträde den 10 innevarande
juni, kornrne att denna dag kl. 12.00 försiggå
i kammarens konferensrum; och
tillstädeskommo därvid följande ledamöter:
-
fru Sandström,
fröken Vinge,
herr Gustafsson i Stockholm och
» Carbell.
Protokollen för den 28, den 29 och
den 30 nästlidne maj samt för detta
sammanträde upplästes för justering
och blevo av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.
In fidem
Sune K. Johansson
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. S I NLM 5»
905965