1959 ANDRA KAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1959:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 21

27 maj

Debatter m. m.

Sid.

Onsdagen den 27 maj fm.

Stöd åt jordbruket (forts.) .................................. 3

Stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande .... 30

Allmänna barnbidrag ...................................... 31

Bidrag till sjukkassor m. m................................. 31

Driftbidrag till statens järnvägar ............................ 31

Statsbidrag för vatten- och avloppsanläggningar ................ 52

Skatteersättning till kommunerna ............................ 56

Studiebidrag och stipendier.................................. 69

Bidrag till driften av folkskolor m. m............-............ 71

Onsdagen den 27 maj em.

Bidrag till driften av folkskolor m. m. (Forts.).................. 77

Successiv sänkning av elevantalet per klass i skolorna m. m....... 91

Reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln m. m........... 96

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier.............. 102

Anslag till universiteten m. m............................... 134

Uppsala universitet: Avlöningar............................ 136

Lunds universitet: Avlöningar.............................. 142

ökat stöd åt forskning m. in............................... 143

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 27 maj fm.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, ang. åtgärder i prisreglerande syfte

på jordbrukets område m. m............................. 17

— nr 30, ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m. . . 21

— nr 31, rörande det särskilda stödet åt det mindre jordbruket. ... 25

1—Andra kammarens protokoll 195S. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, om ändring i tulltaxan...... 30

Jordbruksutskottets memorial nr 33, ang. uppskov med vissa ärenden 30

Särskilda utskottets memorial nr 2, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

beslut rörande vissa sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder .. 30

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. stadga om ersättning för

riksdagsmannauppdragets fullgörande...................... 30

Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. ändring av kommunalskattelagens
regler om beskattning av ersättning till riksdagsmän 30

Konstitutionsutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med vissa ärenden 30

Statsutskottets utlåtande nr 119, ang. anslag till allmänna barnbidrag,

m. m................................................. 30

— nr 120, om driftbidrag till statens järnvägar.................. 31

— nr 121, rörande statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp ............................................ 52

— nr 122, ang. anslag till skatteersättning till kommunerna ...... 56

— nr 123, i vad avser studiebidrag och stipendier................ 69

Onsdagen den 27 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 123, i vad avser bidrag till driften av folkskolor
m. m........................................... 77

— nr 124, ang. reglering av prisstegringar på försvarshuvudtitelnm.m. 96

— nr 125, ang. aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier 102

— nr 126, om anslag till universiteten, m. m................... 134

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 21 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 50
och 54.

§ 3

Stöd åt jordbruket (Forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande jordbruksutskottets
utlåtanden nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående statligt
stöd till jordbrukets rationalisering,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket jämte i
ämnet väckta motioner, samt bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i tulltaxan den 12 September 1958
(nr 475) jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, jämlikt förut gjord anteckning,
till

Herr BÖRJESSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag vill anföra några
synpunkter med anledning av dessa
tre jordbruksutskottets utlåtanden nr 29,
30 och 31 och kommer därvid att anmäla
en i viss mån avvikande mening
från vad utskottsmajoriteten föreslår.

För att inte ge anledning till någon
replik av herr Svensson i Ljungskile
vill jag understryka, att jag visserligen
har deltagit i jordbruksorganisationen
vid behandlingen av prisavtalet men att
jag inte varit med om att godkänna det.
På grund av tidsnöden var det många
som ansåg att det inte fanns någon återvändo.

Det skulle kanske kunna understrykas
att ingen grupp, som förhandlar om
sina villkor, har så liten tid till sitt förfogande
som jordbrukets förhandlareAndra
fackorganisationer kan ju förhandla
månad efter månad. För dem
har inte tiden samma betydelse. Vid
jordbruksförhandlingarna underströk.»
att det måste fattas beslut snabbt. Uppgörelsen
skulle vara departementet till
handa inom den och den tiden och
riksdagen skulle fatta beslut under vårsessionen.

Ännu en sak gör att jordbruket kommer
i underläge, då man har att komma
överens om ersättningen för arbetet,
nämligen att jordbrukets organisationer
ju inte som andra fackliga organisationer
har möjlighet att vidta fackliga
åtgärder. Det är väl en utopi att tänka
sig en strejk av något slag som skulle
få någon större betydelse. Detta är bara
sagt för att understryka vilka svårigheter
jordbrukets organisationer står
inför, när de har att i slutomgången anta
eller förkasta ett sådant här anbud.

Det nämndes i går av jordbruksministern
att gränsskyddet var stort, att
det kan bli cirka 42 procent, och att
man inom vissa dörrar av svenska folket
varit betänksam mot att acceptera ett
så högt gränsskydd. Det måste emellertid
ses mot bakgrunden av att man i
andra länder har ett annat löneläge och

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

andra kostnader. Löntagarna har i vissa
länder möjlighet att öka sina inkomster
i snabbare takt än i andra länder. Med
hänsyn därtill kan man ju inte i ett
land som vårt lämna en yrkesgrupp på
efterkälken vare sig det gäller jordbruket
eller något annat yrke. Därför måste
detta gränsskydd ha en stor spännvidd
mot andra länder, liksom löneläget
måste ha en rätt stor spännvidd gentemot
löneläget i andra länder. Sveriges
jordbruk måste ju konkurrera gentemot
världsmarknaden på lika villkor
som andra länder.

Den punkt i avtalet som har väckt den
största betänksamheten är väl frågan
om jämförelsegruppen skall flyttas från
den nuvarande arealgränsen på 10—20
hektar till 20—30 hektar. Vad beträffar
avtalet i stort får man väl avvakta tiden
och se. Man har emellertid också varit
på det klara med att vilka gränser man
än drar blir det avgörande ändock möjligheterna
att marknadsmässigt ta ut
priserna. Vid behandlingen av frågekomplexet
i jordbruksorganisationerna
fann man det svårast att acceptera den
nya jämförelsegruppen.

Om man siktar till en strukturomvandling,
som såväl jordbruksuppgörelsepropositionen
som jordbruksrationaliseringspropositionen
talar om, kan
det, om man går hårt fram, leda till
allvarliga svårigheter för vissa bygder,
därför att brukningsenheternas storlek i
gemen är sådan, att det kan bli en omfattande
avfolkning. Jag har stor erfarenhet
av det, då jag själv är från just en
sådan bygd. Man frågar sig, om det blir
så mycket större lönsamhet på tvåfamiljsjordbruk
än på enfamiljsjordbruk
på omkring 20 hektar.

Därtill kommer, att om statsmakterna
understryker detta krav alltför hårt,
så tar lantbruksnämndernas befattningshavare
det som en rekommendation.
Där finns ju mer eller mindre ambitiösa
befattningshavare, vilka i vissa
fall kan tolka sin uppgift på sådant
sätt att det uppstår stora besvärligheter.

Vidare är att märka att, när jordbrukarna
blir varse, att man rekommenderar
att de skall exploatera varandra för
att få bättre resultat, de naturligtvis
känner sig icke önskvärda som företagaregrupp,
vilket naturligtvis åstadkommer
en psykologisk verkan som inte är
önskvärd eller till något gagn.

Jag har exempel på att en lantbruksnämnds
befattningshavare har sagt till
en jordbrukare: »Du skall köpa grannens
gård». I ett annat sammanhang
träffar denne befattningshavare grannen
och säger likadant till denne. Detta
är ju ett förhållande som inte skapar
någon trivsel.

Jag vill också framhålla att den jordbrukande
delen av befolkningen inte
längre är så stor, utan man tycker att
det svenska statssamhället skulle ha
råd med familjejordbruk på omkring
20 hektar.

Det sades i går beträffande lönsamheten,
att ju större areal man hade,
desto större vinst gav jordbruket. Ja,
det är klart att den jordbruksekonomiska
undersökningen ger viss fingervisning,
men frågan är om detta statistiska
material ändå är riktigt.

Vad jag vill ha sagt är, att jag inte
tror att det stora ekonomiska problemet
för närvarande är arealstorleken
utan snarare ekonomibyggnaderna. Bostäderna
kan ju inte utgöra det stora
problemet, ty om man skall ha ett tvåfamiljsjordbruk
måste man också ha
två familjebostäder. Att denna Sammanslagning,
som bland annat herr Hseggblom
talade om, ofta kommer till stånd
beror ju på att den som säljer ofta
har en dålig ekonomibyggnad. Om han
säljer till en jordbrukare måste denne
uppföra en ny ekonomibyggnad, och
då kan han inte få ut så mycket pengar.
Men om han styckar och säljer på ett
visst sätt, kan han få ut några tusenlappar
mera. Detta har i huvudsak varit
drivkraften till den utveckling, som
man nu har observerat.

Om befolkningsuttunningen blir för

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

stor, blir de fasta kostnaderna för bygdens
bestånd så stora att man där får
en minuspost, inte bara för jordbrukarna
utan även för andra som bor och vistas
i bygden.

Jag skulle även vilja beröra frågan
om rationaliseringsvinsten. Man har ju
funnit att eftersläpningen i jämförelsegruppen
den 1 september skulle vara
omkring 3 600 kronor, och man har sagt
att den eftersläpningen successivt skulle
utfyllas med rationaliseringsvinsten.
Detta är för en praktisk jordbrukare ett
alldeles för diffust begrepp. Det är mycket
svårt att säga om det kommer att
bli någon rationaliseringsvinst. Här har
skett en omdaning av jordbruksdriften
med traktorer, skördetröskor m. m.,
men hur stor rationaliseringsvinsten
kan bli i fortsättningen vet man inte.
Man vet att man kan driva upp omsättningen
på ett jordbruk, men det är inte
säkert att man samtidigt kan driva upp
nettobehållningen, ty det är många faktorer
som här inverkar.

Jag skall ta ett litet exempel. En jordbrukare
i mitt län hade ungefär 45
tunnland, och hans ekonomibyggnader
var dåliga. Lantbruksnämnden hade sedan
köpt jord, som inte låg så väl till
för honom. Lantbruksnämnden ville då
att han skulle köpa 25 tunnland till. Ortsombudet
avstyrkte två gånger, men lantbruksnämnden
var envis, och till slut
fick han köpa den ifrågavarande jorden.
Därefter lade han in ansökan om lån till
en ekonomibyggnad. Men då konstaterade
lantbruksnämnden vid sitt beslut
att skuldsättningen var så stor att han
inte kunde få lån till någon ekonomibyggnad.
Det var detta som ortsomhudet
hade haft i tankarna. Han tyckte att
det var bättre att jordbrukaren fick
göra investeringar i en ekonomibyggnad
och behålla fastigheten sådan den
var, hellre än att skuldsätta sig för att
skaffa mer tillskottsjord. Sålunda har
det gått helt i baklås med den fina rationaliseringsvinsten,
och frågan iir, om
jordbrukaren inte på grund av det jord -

Stöd åt jordbruket

tillskottet till fastigheten nu måste lämna
fastigheten.

Jag har tillsammans med några andra
ledamöter väckt en motion, nr 435 i
denna kammare, som gäller domänverkets
markfond och där vi föreslår att
markfondens medel skall kunna användas
även på annat sätt än som nu är
stipulerat, t. ex. för tillhandahållande
av rörelsekapital och inköp av annan
fastighet. I ett läge då staten har sådan
brist på medel, är det väl inte något
fel att man använder alla tillgängliga resurser.
Markfondens medel borde lämpligen
kunna tas i anspråk för sådana
investeringar som statens skogsindustrier
eventuellt behöver göra.

Det har här sagts att domänverket
inte skall avstå någon skog annat än vid
byte. Nu är man naturligtvis från domänverkets
sida, när man disponerar
alla dessa pengar i markfonden, rätt
angelägen om att skaffa sig skog här
och där, och det kan kanske ibland
vara motiverat, i den mån det gäller
skogar som ligger intill domänverkets
tidigare skogsinnehav. Men man drar
sig inte för att uppträda som skogsköpare
även i kommuner, där domänverket
inte har några skogar, för att köpa
någon enstaka skogsgård.

I den högerreservation, där man tagit
upp frågan om jordförvärvslagen,
framhålles att denna lag inte bör komma
till användning vid förvärv av tillskottsjord.
Jag tror att det även i många
sådana fall kan vara värdefullt med
denna lag. För den, som befinner sig
i underläge inom ett skifteslag, kan
jordförvärvslagen utgöra den enda möjligheten,
att han får sin sak prövad och
kan vara med om den jordfördelning
som sker. Jordförvärvslagen kan således
bidra till en bättre balans mellan
olika storleksgrupper av jordbrukare
inom skifteslagcn.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
siiga några ord om den s. k. kategoriklyvningen
då det gäller arealtillägget
för småbrukare. Vi har ju haft en sådan

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

kategoriklyvning beträffande producentbidraget,
men om någon del av rationaliseringsbestämmelserna
för jordbruket
har väckt en allmän ovilja, så är
det denna bortfallsregel i fråga om nytillträdande.
Jag har i 10 år varit ordförande
i delegationen för den inre rationaliseringen
i vårt län, och jag kan
inte minnas att jag har träffat någon
jordbrukare som förstått finessen med
denna regel. Man säger i allmänhet att
det är bättre att stryka hela bidragsformen
än att ha det på sätt som nu, då
det i alla fall inte skapas någon jämställdhet
mellan samtliga grupper av
jordbrukare.

Det sades här i går att arealtillägget
skulle komma att påverka både arrendenas
och köpeskillingarnas storlek.
Men lantbruksnämnderna är ju redan
skyldiga att lämna en arrendator eller
eventuell köpare uppgift om huruvida
det efter en överlåtelse av en fastighet
kan utgå producentbidrag eller, såsom
det i fortsättningen skulle bli fråga om,
arealtillägg. Det har emellertid i en
mycket liten procent av jordbruksöverlåtelserna
skett sådana förfrågningar,
och frågan om producentbidraget har
alltså tydligen inte haft någon större
betydelse vid förhandlingar om köp
eller arrenden.

I detta sammanhang har i utskottets
utlåtande talats om den som på annat
sätt i särskilt förhållande stått företrädaren
nära eller, såsom herr Svensson
i Ljungskile påpekade, den som har varit
stadigvarande bosatt i bygden. Det
blir rätt svårt för lantbruksnämnderna
att avgöra, vilka som faller inom denna
ram och alltså skall ha bidrag eller vilka
som icke skall ha det.

Jag anser att det är mycket olyckligt
att den bortfallsregel, som varit förbunden
med det gamla producentbidraget,
skall behållas även när det gäller det
nya arealtillägget.

Härefter anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det som har inträffat inom
jordbrukspolitiken den senaste tiden
har — anser jag — ytterligare bekräftat
den bedömning, som kommunisterna
har lagt till grund för sina förslag. Detta
gäller framför allt det faktum, att det
mellan ägarna av stora och små jordbruk
finns oförenliga ekonomiska motsättningar,
som också blir allt mer framträdande
vid varje prisuppgörelse och
vid de politiska avgöranden, som på ett
eller annat sätt berör jordbruket. På
grund av storjordbrukarnas dominerande
inflytande inom jordbrukets föreningsrörelse
och andra institutioner
sker alla sådana uppgörelser som regel
till nackdel för den större delen av jordbruksutövarna,
nämligen för dem som
bär små brukningsdelar och vanligen arbetar
under svåra ekonomiska förhållanden
också i övrigt.

Denna tendens kommer fram även i
det förslag, som vi nu har på bordet.
Bilden förändras inte — i varje fall inte
nämnvärt — av den omständigheten, att
man nu också gör vissa justeringar av
det statliga stödet åt småbruket. Den
kommunistiska gruppen har vid många
tillfällen, när jordbruksfrågan behandlats
i riksdagen, framhållit, att småbrukets
problem måste handläggas på ett helt
annat och mera genomgripande sätt, om
man verkligen vill åstadkomma drägliga
livsvillkor för det mycket stora antal
svenska medborgare, som försöker helt
eller delvis livnära sig på småbruk.
Naturligtvis behövs jordbrukspolitiska
åtgärder av det slag, som vi diskuterar
här i dag, men det är ju bekant för alla,
att utvecklingen inom svenskt jordbruk
går i riktning mot ökad rationalisering
och att hundratusentals människor, som
för närvarande försöker leva på småbruk,
inom ganska kort tid inte kommer
att ha denna möjlighet. Detta har också
vitsordats i denna debatt.

Småbrukarnas problem kan med andra
ord inte bedömas bara som ett jordbrukspolitiskt
problem. Enligt vår me -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

ning kan det lösas endast genom en
samordning av jordbrukspolitiken med
genomgripande näringspolitiska åtgärder
från statens sida också på andra
områden. Statsmakterna har ju gjort enstaka
berömvärda insatser, som varit till
fördel även för bortdrivna småbrukare;
framför allt gäller det den nordligaste
landsdelen. Jag tänker bl. a. på statsindustrierna
inom järn- och träbranschen.
Om inte de hade tillkommit skulle
flera tusen människor ytterligare •—■ och
därav en stor del som blivit bortdrivna
från småbruken — i dag inte ha haft någon
sysselsättning.

Trots allt finns det ingen planmässig
politik av detta slag, inte ens
i fråga om det rent företagsekonomiska
utnyttjandet av statens naturtillgångar.
Beträffande småbruket finns det
-— trots vad som kan förutses om dess
framtid — inte skymten av en sådan
planmässig politik. Förr eller senare
måste emellertid arbetarrörelsen och
småbrukarna enligt vår mening gemensamt
genomdriva dylika åtgärder
från statens sida. Det är livsviktigt
för båda dessa grupper — arbetare
och småbrukare — framför allt i områden,
där småbruket har en mycket betydande
omfattning, som ju är fallet i
praktiskt taget alla norrlandslän. Så
länge statsmakterna inte har vidtagit åtgärder
av sådant slag för att trygga inkomsten
åt småbrukare, som måste övergå
till annan sysselsättning, anser vi,
att stödet åt småbruket måste bli bättre
än regeringen nu föreslagit. Man får inte
använda svälten som medel för att driva
iväg småbrukare, som man inte har något
annat att erbjuda än att ställa sig i
arbetslöshetsköerna och stämpla på arbetslöshetskontoren.

Det är från dessa utgångspunkter som
den kommunistiska gruppen har utformat
sin motion i samband med de propositioner
som nu föreligger. Vi bär
koncentrerat oss helt på frågan om stödet
åt småbruket. I jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 behandlas olika delar

Stöd åt jordbruket

av vår motion under punkterna B., D.,
I., K. och M. Jag hemställer, herr talman,
om bifall till motionen nr 609 i
dessa punkter.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
några detaljfrågor i detta stora problemkomplex,
som kammaren i snart
två dagar har diskuterat. Jag vill endast
anföra några synpunkter som man
kan ha, när man från konsumentens
synvinkel söker bedöma den prisuppgörelse,
som ligger till grund för de prisreglerande
åtgärderna under en kommande
sexårsperiod.

Ett avtal — sak samma vilket område
det gäller — bär alltid kompromissens
prägel, och jordbruksavtalet är inte
något undantag härvidlag. Det finns
avsnitt som varken jordbrukare eller
konsumenter är nöjda med. En punkt
där konsumenterna inte kan vara särskilt
tillfredsställda är just den om det
höga gränsskyddet, som vidmakthåller
en inhemsk prisnivå ett gott stycke
ovanför världsmarknadspriset. Den tidigare
knäsatta regeln att införselavgiften
inte bör överstiga 25 procent av
importvarans värde var avsedd att vara
ett skydd för konsumenten. Den har
visat sig ineffektiv, och man kan nu bara
hysa den förhoppningen, att en kvantitativ
importbegränsning eller en ytterligare
höjning av införselavgifterna
utöver det i avtalet överenskomna gränsskyddet
inte skall bli nödvändig eller
i varje fall handhas av Ivungl. Maj:t
med den allra största varsamhet.

Att jordbrukets utövare bör tillförsäkras
en med andra grupper likvärdig
standard möter ingen gensaga -— inte
ens från konsumenthåll. Det är dock
känslan av att de vidlyftiga beräkningar,
som ligger till grund för jordbrukets
inkomstförhållandcn, inte varit
tillförlitliga, som skapat den största
oviljan bland konsumenterna.

Man skulle ju där bara kunna peka

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

på en liten sak när man gör inkomstjämförelser
mellan industriarbetare och
jordbrukare. Socialstyrelsens lönestatistik
redovisar inte löneuppgifter för
landsbygden när det gäller industriarbetare.
Dessa uppgifter tas endast från
dyrorterna, från tätorterna. Inkomstredovisningen
för jordbrukets utövare
hämtar man dock från landsbygden.

Den översyn av det svenska jordbrukets
ställning som utskottet förordar hälsas
därför med största tillfredsställelse.
Man vill hoppas att både metodiken för
inkomstberäkningen och målsättningen
för den framtida jordbrukspolitiken bör
kunna bli mera gripbar för gemene man
än som hittills varit fallet. Med den
snabba förändring som skett på senare
år inom olika delar av näringslivet och
samhällslivet över huvud taget kan det
inte vara rimligt att för jordbruket hålla
fast vid och för framtiden bygga på en
målsättning, som fastslogs för ett kvartssekel
sedan. Man har här ett gott typexempel
på resultatet av en föråldrad
målsättning där man hävdar, att varje
produkt borde bära sina egna produktionskostnader.
När detta tillämpades
på mjölk- och smörproduktionen ledde
det till ett köpmotstånd, som blev olyckligt
även för producenterna. Vid det
här laget har en omläggning av prissättningen
därvidlag lärt oss, att ett
lägre pris som lockar till större konsumtion
är gynnsammare även för jordbrukarna.
Även prissättningsmetoderna
torde vara mogna för en översyn.

Med hänsyn till gränshandeln och de
problem som kan uppkomma i samband
med en friare europamarknad har
man svårt att acceptera rigorösa spärrregler.
De kan i längden inte bli hållbara,
utan måste leda till en våldsam
prissänkning den dag de slutligen måste
överges. En successiv anpassning måste
vara till fördel för alla parter. Det är
därför med tillfredsställelse man finner,
att utskottet avstyrkt begränsningen av
rätten till avgiftsfri införsel av jordbruksvaror
till högst 5 kg, vilket mo -

tionsvis yrkats av representanter för
högern och centerpartiet.

Man vill också hoppas att de erfarenheter
av prissättningen som man fått
när mjölkpriset kraftigt höjdes under
år 1958 skall tagas under övervägande,
när man skall bestämma sig för om man
skall ta ut den ettöring mer på konsumtionsmjölken,
som avtalet ger jordbrukarna
rätt till från den 1 september i
år.

Jag vill också dra fram en annan sak
som inte hör hemma under jordbruksprisregleringen
men som ändå mycket
nära berör både producenter och konsumenter.
Det gäller distributionskostnaderna,
alltså den bästa och billigaste
vägen för varan från producent till konsument.
Skulle inte tiden här vara mogen
för en översyn även av den detaljen,
så att vi, när vi om några år tar
ställning till en ny inkomstberäkning,
också kan ta med distributionskostnaderna
i bilden? Den översynen borde
göras av representanter från både konsumenterna
och jordbrukets intresseorganisationer.
Distributionskostnaderna
är en viktig detalj, som inte kan
undgå att påverka ställningstagandet
från både konsumenternas och producenternas
sida.

Herr talman! Jag har begränsat mitt
anförande till några synpunkter med
hänsyn till den långa debatt som pågått
här i kammaren. Jag ber till slut
att få yrka bifall till utskottets yrkande
i utlåtandena från jordbruksutskottet
nr 29, 30 och 31.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! I natt hade jag för min
del tänkt avstå min plats på talarlistan.
När nu talmannen gett oss nya möjligheter
och vi fått en ny dag med nya
krafter avstår jag inte längre utan vill
anlägga några synpunkter på denna
fråga, som inte är främmande för mig.
Jag är så hårt engagerad i dessa problem
som man över huvud taget kan

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

vara. Även om jag nödgas ha min plats
här i riksdagen under större delen av
året, så är jag under de tider jag är
hemma lika engagerad i detta som någon
annan småbrukarhustru. Under
riksdagsperioden har jag aldrig kopplat
av kontakten med jordbruksfrågorna
där hemma.

Jag hade inte alls för avsikt att polemisera
mot någon här, men när fru
Lindskog sade att ett lägre pris på jordbruksprodukterna
skulle verka lockande
på konsumenterna och stimulera till
större köp, vilket skulle leda till en förbättring
för jordbruket, vill jag gärna
turnera den frågan. Tror inte fru Lindskog
att en allmän prissänkning skulle
ha precis samma verkan på jordbrukarnas
köplust? Jordbrukarna har emellertid
fått köpa alla sina förnödenheter
till de höjda priser som följt med en
löneökning under årens lopp över hela
linjen. Detta har försvårat rationaliseringen
och mycket annat för oss. Vi
förstår det där så innerligt väl och skulle
vara mycket glada om den dagen
kom, då vi fick se någonting av dessa
prissänkningar.

Gränsskyddet som fru Lindskog talade
om är en annan sak som jag vill ta
upp. Jag vill gärna föra in i protokollet
vad Stockholms-Tidningen skrev när
man under de första dagarna efter det
uppgörelse träffats debatterade vad som
skett. Detta uttalande säger någonting:
»Konsumenterna har alltså fått släppa
25-procentsregeln. Det är ett kännbart
offer, men jordbrukarna har i gengäld
fått godta en höjning av arealgränsen.»
Arealgränsen har således varit en bytesvara
mot 25-procentsregeln.

Sedan skall jag inte säga något mera
i den vägen utan bara redovisa att jordbrukarna
i Norrbotten inte har någon
trygghetskänsla inför de beslut om
jordbrukets framtida lönsamhet som
riksdagen nu går att fatta. Naturligtvis
känner sig jordbrukarna i Norrbotten
stå utanför främst av det skälet som
Stockholms-Tidningen tog upp: upp -

Stöd åt jordbruket

flyttningen av arealgränsen för jämförelse
då det gäller inkomstlikställigheten
med industriarbetarna. Där gick
chansen för Norrbottens jordbrukare!
Den storleksordning jämförelserna nu
skall avse kan av många skäl aldrig omfatta
en mångfald i Norrbotten, det är
helt otänkbart. Faktum är att huvudparten
av människorna i Norrbotten
ändå lever på jordbruk. Den största
tänkbara storlek de kan uppnå ligger
under gränsen för de jordbruk man
eftersträvar att skapa inkomstlikställighet
för. De är utanför.

I samma andedrag som man konstaterar
detta kunde man fråga: Är inte
norrbottningarna villiga att rationalisera
och söka komma fram till sådana
storleksordningar att även de kommer
i blickfältet vid jämförelser? Jordbrukarna
i Norrbotten står inte främmande
för rationaliseringsverksamheten. Här
har skett ganska mycket även i Norrbotten
sedan 1947, då rationaliseringsverksamheten
tog fasta former. Det har
skett mycket motvilligt på sina håll.
Småbrukarna har sagt sig: Vi vet vad
vi har men inte vad vi kan få. Kanske
den avgörande faktorn för att rationaliseringen
ibland gått trögt har varit
den att jordbrukarna i Norrbotten har
mycket lite pengar. Man kan inte genomföra
en rationalisering utan ett rätt
betydande kapital. Lantbruksnämnderna
har dock varit villiga att bistå med
lån och bidrag till behövliga rationaliseringar.

Det finns byar som gett sig detta i
våld och sagt till lantbruksnämnden:
Gör med oss vad ni finner bäst och riktigt.
Vi skall avbida och är villiga att ta
det resultat som blir och hoppas på en
god utgång.

Byn som ligger alldeles närmast intill
min egen hembygd är en sådan, där
lantbruksnämnden bar haft helt fria
bänder. I den byn satt före rationaliseringen
varje jordbrukare som självägande
på sin lilla gård, några av dem
på en något större gård. Efter den ge -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

nomförda rationaliseringen är alla
jordbrukarna i den byn skuldsatta på
ett sätt som gör att de aldrig, inte den
generation som står i arbetet nu, någonsin
får känna den trygghet som de förut
kände i medvetande om att detta är mitt
eller detta är vårt. Det står i öppna fältet
hur det kommer att gå med nästa
generation, ty skuldbördorna är så betungande,
att vi redan har märkt att
flera i den yngre generationen hellre
flyttar från gården och byn än de axlar
de ekonomiska bördor som rationaliseringen
har kommit att föra med sig.
Priset för den genomförda rationaliseringen,
där denna skett så hundraprocentigt
i en by, är ett mycket pressat
ekonomiskt läge.

Som jag sade har mycket få haft
kontanta medel för rationaliseringsåtgärderna.
De har måst låna. Så kommer
dagen då lånen skall betalas igen, och
då blir det inte lika lätt. Det visar en
gård, som också ligger inom Råneå alldeles
i närheten av Råneå kyrkby. Lantbruksnämnderna
drar fram ett sådant
ströfall för att visa hur bra det blir
när man slår samman små brukningsenheter
och skapar ett riktigt jordbruk.
Mannen som ägde den gården
fick vid starten av denna rationalisering
allt tänkbart stöd. Han fick låna
till maskinuppsättningen och till en
siloanläggning. När jag var hemma för
fjorton dagar sedan och vi var utan hö,
hörde jag min man säga att han hade
köpt hö av den här bonden. »Men»,
undrade jag, »har han så mycket hö att
han kan sälja till andra jordbrukare
nu?» »Tja», sade min man, »det är så
med den saken, att han orkar inte fortsätta
längre. Nu säljer han rubb och
stubb.» Han har insett att det kring
Råneå finns tillfällen till större förtjänster
under betydligt kortare arbetsdag
än den han förut har måst prestera
och utan att ikläda sig sådana skulder
och ekonomiska åtaganden som han har
måst bära för att få ett s. k. bärkraftigt
jordbruk. Han är en duktig karl och

kan syssla med nästan vad som helst,
och han har lättare att få sin försörjning
på annat håll. Nu säljer han grödan
sedan han avyttrat korna, och där
står en fint rationaliserad gård som
inte ger bärgning åt sin ägare.

Det här är nu bara vad jag har haft
tillfälle att lägga märke till i min närmaste
omgivning. Jag bor i en verklig
jordbruksbygd. Det kanske ser annorlunda
ut på andra håll i Norrbotten —
Norrbotten är så stort och har så skiftande
förhållanden — och därför skall
jag inte längre uppehålla mig vid rationaliseringsfrågan.
Jag har bara sökt
förtydliga, varför man i Norrbotten
hyser betänksamhet och inte ser lösningen
på sina problem här. Jag går i
stället över till småbrukens ställning.

De flesta jordbrukarna i Norrbotten
är småföretagare. Jag skall inte förklara
varför det är så, men den som har rest
något i Norrbotten och sett hur landet
avgränsas av älvar och fjäll och myrmarker
har säkert fått klart för sig, att
det inte går lätt att skapa stora enheter
där. Dessa tappra, arbetsamma och
trogna småbrukare har i alla fall under
de senaste åren burits av en förhoppning
om att de i sin strävsamma gärning
skall få något stöd som den verksamma
småbrukarutredningen håller på
att arbeta med, och de har följt utredningens
arbete med största intresse.

Småbrukarstödet skulle komma. Naturligtvis
har ingen tänkt sig att småbrukarstödet
skulle ges en sådan utsträckning
att det kunde utgöra det
komplement som skulle göra småbruken
bärkraftiga, men man hoppades att det
dock skulle vara ett stöd. Under väntans
många år har upprepade uppvaktningar
gjorts både i kanslihuset och inför riksdagsmännen.
Läget har varit problematiskt,
i all synnerhet under de senare
åren med dess allvarliga skördeskador,
men nu skulle stödet i alla fall komma.
Nu har det kommit.

I resonemangen kring de här frågorna
skrev Arbetarbladet: »Det finns en vik*

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

tig, socialt än mer angelägen sida av
jordbrukets problem, som inte löses av
denna uppgörelse. Småbrukets bekymmer
får inte komma i skymundan. Där
kan endast delvis det nya avtalet ge
vad som behövs. Ett sådant regeringsförslag
är att vänta som utformar det
speciella småbrukarstöd som av sociala
skäl inte kan undvaras, enär det här
gäller en av vårt folks svagast ställda
grupper.»

Ja, småbrukarstödet har kommit, och
vi har alla gjort samma konstaterande:
det är verkligen magert. Men jordbruket
måste åtminstone hos oss i Norrbotten
i stort sätt fortfara att vara småbruk.
Arbetsbetingelserna är tunga och svåra.
Någon redogjorde här i går för arbetsförhållandena
under den långa vintern
och den korta sommaren med långa och
dyrbara transportvägar både för det vi
skall köpa och det vi skall sälja. Kostnaderna
är stora på alla områden, och
inköp och nyanskaffningar är dyrare
än på andra orter. Nödvändiga förbättringar
av bostäder och ladugårdar släpar
efter på många håll. Bäst är det
kanske där man inte varit helt bunden
vid sitt jordbruk utan kunnat gå ut i
annat arbete. Möjligheter härtill finns
kring städerna, men stora områden i
Norrbotten saknar sådana möjligheter.
Det har varit dåliga skogsvintrar i två
år, vilket också har försvårat situationen.

Herr Jonsson i Strömsund sade i går
att arealbidraget eller småbrukarstödet
väl inte kunde vara av någon genomgripande
betydelse. Nej, det har jag
redan låtit förstå att vi inte räknar med,
men det har dock stor psykologisk betydelse.
Man känner i denna avlägsna
landsända att någon i alla fall bevakar
svårigheterna och är beredd att göra
någonting som kan stimulera och hålla
en uppe i utövningen av näringen.

Vi måste ha jordbruket kvar i Norrbotten,
eftersom befolkningen vid malmfälten
och i kraftverksdistrikten behöver
mjölk som färskvara. Det inflyttar

Stöd åt jordbruket

alltmer människor från södra Sverige,
och det har vuxit upp stora samhällen
kring kraftverksbyggena. Folkökningen
är också anmärkningsvärt stor i Norrbotten,
även det senaste året, större än
någon annanstans i landet.

Vi är inte självförsörjande med mjölk,
och det var därför som herr Agerberg
och några andra norrlänningar tog sig
orådet före att diskutera om inte småbrukarstödet
kunde ges i annan form,
så att det stimulerade till ökad mjölkproduktion.
Småbrukarna tröttnar på
att ha kor, de gamla orkar inte med
och de unga söker sig till andra förvärvskällor.
På så sätt blir vi utan
mjölk, men det är viktigt att norrbottningarna
fortfarande producerar mjölk,
och därför väckte vi förslaget om att
arealbidraget skulle knytas till mjölkproduktionen.

Jag skall inte diskutera den här saken
mer. Jag har bara velat ge till
känna, hur vi ser på problemet och i
någon mån sökt motivera behovet av
både små och större jordbruk i Norrbotten,
där mjölkproduktionen är särskilt
betydelsefull. Huruvida de diskuterade
förslagen är gynnsamma eller
rättvisa för jordbrukarna kommer väl
framtiden att klargöra för oss. Jag har
bara velat redovisa, att man i Norrbotten
inte ens vågar hoppas någonting
i den vägen.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
fru Boman, att jordbrukets inkomster
inte förbättras om de ting som jordbrukarna
måste köpa bibehålls i pris men
jordbrukarna får sälja mindre av sina
produkter. Vi har sett, vilka konsekvenser
den senaste mjölkprishöjningen
hade: man övergick från den vanliga
treproccntiga mjölken till skummjölk,
och det var ju inte till fördel för jordbruket.
Smörprissättningen är också ett
slående exempel på hur det kan gå.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

Fru BOMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt vad beträffar
jordbruksprodukterna, fru Lindskog,
men jag förde bara in den andra
sidan i bilden. Här resonerar vi om något
som skulle skapa likställighet.

Herr NORUP (ep):

Herr talman! De tre utskottsutlåtanden
som här behandlas gemensamt har
oerhört stor betydelse för jordbruket
och dess framtid. Det är därför ganska
förklarligt att många talare har yttrat
sig både om de stora linjerna och om
detaljer. Utlåtandet nr 29 behandlar
prisavtalet för jordbrukets produkter
som skall fastlåsas efter vissa regler att
gälla under sex år, och rationaliseringsutlåtandet
syftar till att skapa bättre
och rationellare jordbruksenheter. I utlåtandet
nr 31 behandlas frågan om
ett förbättrat stöd till småbrukarna, vilket
stöd säkerligen är fullt berättigat.
Det är därför i och för sig naturligt
att så många deltar i debatten.

Prisavtalet skall som sagt gälla för
sex år, och det är klart att ju längre tid
avtalet omspänner, desto nödvändigare
är det att debattera detaljerna. Det förslag
som jordbrukets förhandlingsdelegation
och statens jordbruksnämnd har
kommit överens om är i viss mån ett
ramavtal, men jag vill tillägga, att det
är resultatet av en kompromiss. Följaktligen
kan man inte säga, att någon
av de deltagande parterna har fått sina
önskemål tillgodosedda i full utsträckning,
utan förhandlarna har liksom när
dylika avtal tidigare träffats, försökt
uppnå vad som varit möjligt. Att prisavtalet
för jordbrukets produkter i viss
mån är en kompromiss är ingenting
nytt.

Enligt min mening har de som skött
dessa förhandlingar nedlagt ett mycket
gott arbete och kommit till ett resultat
som jag anser att vi har anledning att
godkänna i dess helhet. Det har också
godkänts av olika instanser utanför

riksdagen, och vi har anledning att uttala
tillfredsställelse över att man även
i utskottet har nått enighet om de stora
linjerna.

Jag vill påpeka, att utskottet har enats
om en skrivning som i någon mån avviker
från propositionen. Det talas om
att slutlig ställning till strukturrationaliseringen
och inkomstlikställigheten
skall tas först efter en utredning. Jag
vill uttala den förhoppningen, att en sådan
utredning tillsättes först sedan någon
tid har gått, så att vi fått vissa erfarenheter
av det nya avtalet; jag tror
att det skulle gagna det framtida resultatet.

Jag vill helt ansluta mig till det framlagda
avtalsförslaget, men jag vill säga
att tillämpningen av ett avtal inte beror
enbart på de regler som förekommer
i detsamma, utan i hög grad också
på i vilken anda dessa regler tolkas.
Det går inte att skriva regler som täcker
alla möjligheter, och i det nu löpande
avtalet och vid tolkningen av
detta har vissa irritationsmoment förekommit
som jag hoppas inte skall finnas
i det avtal vi nu skall ta ställning
till.

Beträffande strukturrationaliseringen
föreslås att man skall ha större jordbruksenheter
och att man skall försöka
omsätta de tidigare erfarenheterna av
tvåfamiljs normjordbruk på mellan 20
och 30 hektar eller något däröver. Det är
bra att det är klart utsagt. I synnerhet
för slättbygden gives det då möjligheter
att med hjälp av statsmedel
skapa sådana större enheter, men enligt
min mening bör även basjordbruket
stödjas, och detta gäller inte minst
för skogsbygderna. Stödet bör därför
inte utgå generellt — och det är väl
heller ingen som tänkt sig att så skall
ske.

Den ekonomiska expertisen har sagt,
att tvåfamiljsjordbruk ger ett bättre
netto och att vi därför bör skapa sådana
jordbruksenheter. Jag tror också att tvåfamiljsjordbruket
har många fördelar

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

på slättbygden, men det har också sina
nackdelar. Ett normjordbruk fordrar
mindre investeringar i maskiner och
inventarier, räknat per hektar, men
detta gäller endast för jordbruk med
befintliga byggnader. Om man skall
uppföra nya byggnader på ett sådant
normjordbruk, tror jag att kapitalåtgången
blir så stor, att fördelen med
en sammanläggning i viss mån försvinner.
När dessa frågor skall lösas, blir
det säkerligen nödvändigt att statsmakterna
ställer kapital till förfogande för
att möjliggöra en sammanslagning till
dylika normjordbruk.

En annan synpunkt, som också bör
framhållas i sammanhanget, är att det
troligen inte är så lyckligt att i en företagsenhet
av denna ringa storlek ha ett
företagar- och ett arbetstagarintresse.
Arbetstagaren blir av företagaren garanterad
sin inkomst — numera även
pension — men det är ovisst vad företagaren
själv får för utbyte och vad han
får för trygghet för ålderdomen. Man
kan sålunda ha olika meningar om detaljerna,
men jag tycker ändå att vi utan
något »särskilt yttrande» bör kunna
tillstyrka prisuppgörelsen för jordbrukets
produkter.

Vad rationaliseringen beträffar kan
den givetvis på många håll åstadkommas
genom att mera skog tillföres jordbruksenheten.
Sådan skogskomplettering
är ett viktigt moment. Det har i
sammanhanget rekommenderats att
jordbrukarna skall köpa skog av domänverket
och av bolagen. Vi har vissa
erfarenheter av detta, och systemet har
givit goda resultat på en del håll men
betydligt sämre på andra. Där kommer
givetvis värderingsfrågan in som en
mycket viktig faktor. Vid alla sådana
köp är spörsmålet givetvis vilken kapitaliseringsprocent
som skall läggas till
grund för köpet. Diir har Dittills rått
ganska stora motsättningar mellan köpare
och säljare, inte minst när lantbruksorganisationen
för rationaliseringsändamål
liar köpt av domänver -

Stöd åt jordbruket

ket till en kapitaliseringsprocent på
41/., procent. Detta ger ett pris, som man
inte har någon möjlighet att ta ut av den
enskilde skogsägaren, som oftast måste
låna kapital till 5 å 6 procents ränta.
Dessa svårigheter tror jag blir mycket
aktuella vid sådan skogskomplettering.

Under gårdagsdebatten framhölls att
lantbruksnämnderna bör realisera sina
skogsinnehav. Ja, lantbruksnämnderna
vill ingenting hellre. De har nu 60 000
hektar skog i 24 län, d. v. s. ungefär
2 500 hektar per län — men det räcker
ingalunda för att göra nödiga kompletteringar.
Dessutom är dessa skogsinnehav
långt ifrån alltid så belägna, att de
kan utnyttjas för att komplettera jordbruk.
Då återstår att byta, så att man
får bättre belägen skog, och i det stycket
kan man bara hoppas på förståelse
från bolagens och domänverkets sida.
Lantbruksnämnderna är mycket måna
om att få sådana byten till stånd, och
jordfonden har också fått en kapitalförstärkning,
vilket man har anledning
hälsa med stor tillfredsställelse.

Vid byte och vid värdering av kompletteringsfastigheter
kommer förstärkningen
av den skogliga personalen på
lantbruksnämnderna säkerligen att underlätta
möjligheterna att få jord från
lantbruksnämnderna, och kritiken mot
lantbruksnämnderna att de har jord för
länge kommer att minska.

När det gäller den frågan är jag angelägen
att tillrättalägga ett påstående,
som gjordes i första kammaren häromdagen.
Där sades att lantbruksnämnderna
har jorden mellan fyra och åtta år.
Så är inte fallet. De har i medeltal jorden
under cirka ett och ett halvt år,
och av denna tid har de ofta fått vänta
på lantmäteriförrättningar cirka ett år
och två månader. I statsutskottets utlåtande
stod på ett ställe, att lantbruksnämnderna
hade jorden mellan fyra och
åtta år. Denna uppgift gällde emellertid
den jord som lantbruksnämnderna
hade i mer än ett och ett halvt år, och
av den jorden hade lantbruksnämn -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

derna 30 procent under i genomsnitt
fyra till åtta år. Följaktligen var det
fråga om en misstolkning av vad som
stod i statsutskottets utlåtande.

Vad gäller skogskompletteringen är
det min förhoppning, att vi med det
förslag som föreligger här skall få större
möjligheter att genomföra den rationalisering
som alla så livligt önskar.

Det tredje utskottsutlåtandet rör småbruksstödet.
Jag skall inte säga mycket
om det, men för min personliga del
ställer jag mig ganska frågande till
arealtillägget. Det blir besvärligt att
administrera, och de gamla svårigheterna
från producentbidragens början
kommer att upprepas. En mängd missförstånd
blev då följden. En man fick
t. ex. producentbidrag, men hans granne
fick det inte. Sådant har man oerhört
svårt att förstå ute i bygderna.
Jag delar emellertid till fullo den åsikt
som herr Sköld i går gjorde sig till tolk
för. Det kommer att bli en kapitalisering
som ingalunda kommer köparen
till godo utan den tar säljaren i huvudsak
ut i form av ett högre pris för egendomen
vid försäljning. För arealtilllägget
skall man vidare lämna vissa
arealuppgifter, vilket jag tror kommer
att bli ganska besvärligt. I utskottsutlåtandet
talas om en tiondels hektar
som gräns mellan olika bidrag. I mantalslängderna
redovisas aldrig lägre enheter
än en hektar. Säkerligen har
många jordbrukare inte så bestämt reda
på hur många hektar de har, och
det kommer därför att uppstå en hel
del missförstånd. Svårigheterna bör
emellertid inte bli större än att de kan
övervinnas, även om arealtillägget enligt
min uppfattning ingalunda blir populärt
på alla håll.

Från borgerligt håll föreligger en reservation
med förslag att arealbidraget
skulle bli något större och att det borde
utgå av skattemedel. Om småbrukarna
är en eftersatt samhällsgrupp,
varför skall de inte då kunna få ett

rättvist stöd — pengarna må tas från
det ena eller andra hållet?

Första kammaren har redan tagit
ställning till dessa frågor och slutit upp
kring utskottet. Vid utskottsutlåtandena
är fogade några reservationer, och
jag kommer att stödja någon av dem.
Jag tror emellertid att det vore till gagn
för hela vårt folk, om vi kunde lösa
dessa frågor i enighetens tecken. Detta
har vi kunnat göra ända sedan 1947,
och det har varit till gagn för olika
grupper, även om de inte alltid fått
vad de helst velat. Man har försökt att
förstå varandra och gjort jämkningar.
För min del tror jag att om man kan
lösa olika frågor —- även politiska —-med förståelse för varandras synpunkter,
då blir resultatet det bästa.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Nog finns det en hel
del att erinra mot propositionerna och
de utlåtanden som föreligger samt det
särskilda yttrandet och reservationerna.
Men vid denna tidpunkt i debatten skall
jag inskränka mig till att allenast yrka
bifall till de förslag till förbättringar
som innehålles i de reservationer, som
stödjes av folkpartirepresentanterna i
utskottet.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att säga några ord i anledning av
en motion rörande prisorterna vid inlösen
av brödsäd.

Avsikten med prisortssystemet är,
som framhålles i propositionen, att söka
dirigera spannmålen utan onödiga omvägar
mot de inhemska förbrukningsorterna
eller till exporthamn. Metodiken
är ju den, att inlösenpriserna skall gälla
oreducerade vid leverans till dessa
prisorter. Vid leverans till annan plats
görs ett fraktavdrag, motsvarande transportkostnaden
till närmaste prisort. Jag
har rent principiellt ingenting att invända
mot detta system.

Jag anser emellertid att fördelningen

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

av prisorter på västkusten är ganska
ojämn. Under det att man har tre prisorter
på Skånes västkust och två i Halland,
så tillgodoses hela Göteborgs och
Bohus län, huvuddelen av Skaraborgs
och Älvsborgs län samt delar av Hallands
och Värmlands län av Göteborg.
Detta leder till, att överskottet av brödsäd,
utöver vad som används till förmalning,
är ganska betydande i detta prisortsområde.
För en stor del av Göteborgs
prisortsområde är Uddevalla utskeppningshamn.
Redan nu utskeppas
varje år cirka 10 000 ton därifrån, och
genom den utbyggnad av anordningarna
för lagring och rationell lastning och
lossning som för närvarande pågår bör
det vara väl motiverat att Uddevalla inordnas
i prisortssystemet. Det är enligt
allas mening föga rationellt att jordbrukarna
i de områden, där fraktkostnaderna
till en ort är billigare, skall få
vidkännas ett större fraktavdrag än vad
som är erforderligt. Det innebär dessutom
ingen fördyring för staten utan
tvärtom en vinst för såväl regleringsorganet
som jordbrukarna, eftersom
kortare transportvägar kan väljas.

Det vore åtskilligt mera att anföra i
denna fråga, men med hänsyn till att
debatten dragit ut så långt på tiden,
ber jag med detta, herr talman, att i
denna del få yrka bifall till den vid utlåtandet
nr 29 fogade reservationen nr
5 av herrar Nord och Svensson i Ljungskile.

I detta anförande instämde herrar
Rubbestad (ep), Carlsson i Bakeröd
(ep), Johansson i Torp (s) och Johansson
i öckerö (fp).

Herr H/EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag yrkade i går bifall
till reservationen nr 5 i utlåtandet nr
31. .lag har sedan erfarit att det råder
tveksamhet huruvida proposition kan
ställas på reservationen. Med hänsyn
härtill och med hänsyn även till vad
herr Sköld sade i debatten i går, ber
jag att få ta tillbaka mitt bifallsyrkande.

Stöd åt jordbruket

Herr SKÖLD (s) :

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att sedan nu herr Hseggblom
tagit tillbaka yrkandet om bifall
till den omnämnda reservationen, så
kommer högern att sakna täckning för
sitt yrkande om att småbrukarstödet
skall göras 11 miljoner kronor högre än
vad Kungl. Maj :t föreslagit. Det innebär
alltså, att det uppstår 11 miljoner
kronors underskott i högerns skuggbudget.

Herr HJEGGBLOM (h):

Herr talman! Det är en tolkning som
jag antar att herr Sköld är glad åt.

Vi har i alla fall redovisat, hur vi
skulle vilja ha det ordnat. Hade frågan
kommit före i ett sådant skede i riksdagsarbetet,
att vi kunnat ställa ett ordentligt
yrkande, hade saken kommit i
ett helt annat läge.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag vet att kammaren
nu vill ha ett slut på överläggningen,
men efter att ha lyssnat till denna långa
debatt och även sett kommentarerna i
tidningarna är det svårt för mig att låta
bli att göra några kommentarer.

Jag kan inte finna annat än att debatten
har dominerats av det särskilda
yttrande, som vi fogat till utlåtandet.
Åtskilliga talare har berört detta yttrande,
och det kan vara anledning för
mig att göra några reflexioner om vad
som kan vara anledningen härtill.

En väsentlig sak i det jordbruksavtal,
som jordbruksförhandlarna kommit
fram till, är att normjordbruksgruppen
kommer att verka så, att det är möjligt
att hela jordbrukets prisnivå kommer
att sänkas 1965. Jag har inte hört att
någon annan än jag själv berört denna
detalj, men jag tycker att det ändå vore
värt att säga någonting härom. Nu sade
herr Eliasson i Moholm, att vi genom
detta särskilda yttrande gjort det svenska
jordbruket en björntjänst för framti -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

den. Herr Eliasson får väl försöka bevisa
detta.

En hel del fantasifulla kommentarer
har ägnats detta yttrande. Det har kallats
för en brasklapp och säraktion, och
man har gjort gällande att vi genom
detta yttrande sagt både ja och nej till
avtalet. Nu finns det väl ingenting i det
särskilda yttrandet som strider mot utskottsutlåtandet;
i varje fall har ingen
här i debatten kunnat bevisa det.

Herr Sköld har visserligen sagt att
vårt yttrande strider mot hans tolkning
av utskottsutlåtandet, men det kan jag
inte göra någonting åt. Var och en har
naturligtvis möjlighet att tolka på sitt
sätt. Om detta yttrande åstadkommit att
herr Sköld har givit till känna sin tolkning,
är det väl bara bra. Härigenom
har kammaren fått klarhet på den
punkten.

Jordbruksavtalet innebär att vi skall
aktulisera frågan om en ny arealgräns
efter 1965. Såvitt jag kan finna har de
fyra partier, som är representerade i
utskottet, varit ense om att det dessförinnan
måste bli en utredning i denna
fråga, varefter 1964 års riksdag skall få
ta ställning till de förslag utredningen
kan komma till. Detta är vad vi understrukit
i det särskilda yttrandet. Vi har
kanske kraftigare än utskottet understrukit
detta utredningskrav och dessutom
framhållit, att en ny arealgräns
inte bör tillämpas förrän riksdagen kunnat
ta ställning till utredningens förslag.

Herr Sköld gör gällande att detta
skulle vara en avvikelse från utskottsmajoritetens
uppfattning. Det kan jag
inte förstå; vi understryker ju bara vad
utskottet sagt.

Vi har också framhållit, att man bör
överväga hur inkomstlikställighet skall
beredas den i jordbruket arbetande befolkningen.
Om jag rätt fattade herr
Skölds anförande i går, hade herr Sköld
den uppfattningen, att utredningen inte
skulle syssla med den frågan. Jag har
den bestämda meningen, att ingenting

i utskottets utlåtande strider mot vår
tolkning, att utredningen skall syssla
också med den saken. I varje fall anser
vi det vara självklart att utredningen
förutsättningslöst skall pröva såväl frågan
om inkomstlikställigheten som frågorna
om jordbrukets former ur allmänt
samhällsekonomiska, sociala, befolkningspolitiska
och beredskapspolitiska
synpunkter. Om herr Sköld och andra
har någon annan tolkning på den punkten,
kan jag inte göra mycket åt det,
men jag tycker att det är värdefullt att
deras tolkning kommit fram här i debatten.

Herr Sköld har sagt att han senare
skall studera våra yttranden i debatten
och göra de reflexioner som detta kan
ge anledning till. Det måste vi naturligtvis
göra allesammans. I varje fall kommer
jag att noga läsa yttrandena i debatten
och göra de reflexioner, som det
kan leda till.

Nu har jag inte hört att någon tagit
avstånd från de principer, som 1947 års
riksdag fastslog, nämligen att man skall
sträva efter inkomstlikställighet mellan
den i jordbruket arbetande befolkningen
och jämförbara grupper. Detta har till
och med herr Sköld uttalat här. Men då
måste man försöka att ordna det så, att
jordbruket får full lönsamhet. Det var
för jordbrukarna en stor tillfredsställelse,
att herr Sköld som jordbruksminister
år 1947 signerade propositionen i det
ärendet. De uttalanden som herr Sköld
gjorde den gången, sätter jag, herr talman,
större värde på än vad han sagt
i dag.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
har yrkat bifall till den reservation,
som är fogad till det bevillningsutskottsbetänkande
som behandlas i detta
sammanhang. Det gäller även här en
jordbruksfråga, nämligen tullen på
makaroner och spagetti. Utskottet har
tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag att tullen
skall höjas till 35 procent av värdet.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Bevillningsutskottsmajoriteten tycker
att detta är en mycket hög tull. Det genomsnittliga
tullskyddet för industrien
i landet är ungefär 10 procent. Den
här föreslagna tullen skulle alltså bli
3 V2 gånger högre. Det lär vara en låg
procentsiffra när det gäller jordbrukets
gränsskydd. Jag känner inte till detaljerna
i jordbruksuppgörelsen, men
jag tror att gränsskyddet ligger på
omkring 45 procent. Det har trots detta
sagts att skyddet för jordbruket skulle
vara dåligt. Jag har litet svårt att
förstå ett sådant resonemang.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas
förslag är den, att enligt utskottets förslag
kommer dessa 35 procent i tullavgift
att gå till herr Strängs kassa,
medan däremot inkomsterna av de införselavgifter,
som bleve följden av ett
bifall till reservationen, skulle gå till
regleringskassan.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Jag trodde verkligen att
kammarens ledamöter hade läst betänkandet.
Däri framgår det klart vad motionen
gäller.

Överläggningen var härmed slutad.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29

Punkten A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av herr
Sigfrid Larsson m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dalil begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Stöd åt jordbruket

jordbruksutskottets hemställan i punkten
A i utskottets utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 187 ja och 31 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 3) av herr
Sigfrid Larsson m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i
punkten C 1) i utskottets utlåtande nr
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

2 — Andni kammarens protokoll 1959. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

3) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 143 ja och 74 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C 2

Herr talmannen gav till en början
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, såvitt avsåge motionerna
1:489 samt 1:493 och 11:586, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 4) av herr Nord
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
C 2) i utskottets utlåtande nr 29,
såvitt avser motionerna 1:489 samt
1:493 och 11:586, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

4) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 171 ja och 47 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande del.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
såvitt avsåge motionerna 1:497
och II: 597, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 5)
av herrar Nord och Svensson i Ljungskile
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets nämnda hemställan.

Vidare framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, såvitt avsåge motionerna
I: 480 och II: 593, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
6) av herr Sigfrid Larsson m. fl.;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
C 2) i utskottets utlåtande nr 29,
såvitt avser motionerna 1:480 och
II: 593, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

6) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

ning. Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i denna del.

Slutligen biföll kammaren på framställda
propositioner vad utskottet
hemställt i avseende på motionerna
1:353 och 11:420, 1:488 och 11:599
samt 1:481 och 11:594.

Punkten C 3

Herr talmannen framställde till en
början propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, såvitt avsåge motionerna
1:480 och 11:593 samt 1:483
och II: 585, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 7)
av herr Sigfrid Larsson m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
C 3) i utskottets utlåtande nr 29,
såvitt avser motionerna 1:480 och
11:593 samt 1:483 och 11:585, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
7) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Ilerr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 145 ja och 74 nej, varjämte

Stöd åt jordbruket

5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, såvitt avsåge motionerna
I: 479 och II: 607, dels ock på bifall till
reservationen 8) av herr Nord m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan
härutinnan.

Slutligen bifölls på framställda propositioner
utskottets hemställan i fråga
om motionerna 1:481 och 11:594.

Punkten C 4

Herr talmannen gav till en början
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, såvitt avsåge motionerna
1:480 och 11:593 samt 1:492, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 9) av herr Sigfrid
Larsson m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
C 4) i utskottets utlåtande nr 29,
såvitt avser motionerna 1:480 och
11:593 samt 1:492, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
9) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

ter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 75 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna del.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
såvitt avsåge motionerna 1:490
och 11:592, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 10)
av herr Sigfrid Larsson m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
C 4) i utskottets utlåtande nr 29,
såvitt avser motionerna I: 490 och
II: 592, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
10) av herr Sigfrid Larsson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 184 ja och 34 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
ifrågavarande hemställan.

Slutligen biföll kammaren på framställda
propositioner vad utskottet hemställt
med avseende på motionerna
I: 494 och II: 583 samt I: 495 och II: 591.

Punkten C 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 12) av herr
Eskilsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten C 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 13) av herr
Sigfrid Larsson m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
C 6) i utskottets utlåtande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
13) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

vid avgåvos 189 ja och 33 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna C 7 och C 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 16) av herr Nord
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
D) i utskottets utlåtande nr 29, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
16) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 172 ja och 44 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit ut skottets

hemställan.

Stöd åt jordbruket

Punkten E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 17) av herr Sigfrid
Larsson; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Återstående punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30

Punkterna I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 2) av herr
Nord m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hseggblom
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
III i utskottets utlåtande nr 30, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Nord m. fl.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

22 Nr 21
Stöd åt jordbruket

nen. Herr Haeggblom begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 139 ja och 84 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av herr
Sigfrid Larsson m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
IV i utskottets utlåtande nr 30, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Sigfrid Larsson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 186 ja och 32 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskot tets

hemställan.

Punkten V

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten VI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av herr Sigfrid
Larsson m. fl. i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten VII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av herr Sigfrid
Larsson m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
VII i utskottets utlåtande nr 30, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Sigfrid Larsson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 178 ja och 33 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna VIII och IX

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten X

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av herr
Sigfrid Larsson m. fl. i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall ‘ill utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 3) av herr
Nord m. fl. i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten XII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 4) av herr Nord
in. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Antby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
XII i utskottets utlåtande nr 30, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
4) av herr Nord in. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Stöd åt jordbruket

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Antby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 84 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av herr Sigfrid
Larsson m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
XIII i utskottets utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Sigfrid Larsson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Hem
Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

vid avgåvos 150 ja och 71 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XIV

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 5) av herr
Yngve Nilsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XVI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 6) av herr Yngve
Nilsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna XVII och XVIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XIX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 7) av herr
Nord in. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hseggblom
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
XIX i utskottets utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

7) av herr Nord m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hseggblom begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
141 ja och 83 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna XX—XXVI

Herr talmannen framställde beträffande
var och en av dessa punkter propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall i motsvarande
delar till den vid utlåtandet
fogade reservationen 7) av herr Nord
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
beträffande dessa punkter gjorda hemställan.

Punkterna XXVII—XXXI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XXXII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 3) av herr
Nord m. fl. i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXXIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 4) av herr

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Nord in. fl. i denna del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XXXIV

Punkten XXXV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 8) av herr Nord
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
XXXV i utskottets utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

8) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 113 ja och 114 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid

Stöd åt jordbruket

utlåtandet fogade reservationen 8) av
herr Nord m. fl.

Återstående punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31

Punkten I A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten I B

Herr talmannen gav propositioner på
1 ro) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Nord m. fl.
under 1) avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:508 och
11:609 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Holmberg
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten I B i jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Nord m. fl.
avgivna, med 1) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den änd -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

ring däri, som föranledes av bifall till
motionerna I: 508 och II: 609 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Holmberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 121 ja och 36 nej, varjämte
70 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I B i utskottets utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Nord m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i
Ljungskile begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 114
ja och 113 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskot tets

hemställan.

Punkten I C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av herr
Nord m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I C i utskottets utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Nord m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 114 ja och 112 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten I D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 3) av herr Hermansson
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svens -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

son i Vä begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I D i utskottets utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
3) av herr Hermansson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Vä begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 187 ja och 36 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten I E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservation 1) av
herr Nord m. fl. i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten I F

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 1 G

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 3) av
herr Hermansson m. fl.; och fann herr

Stöd åt jordbruket

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Vä begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I G i utskottets utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
3) av herr Hermansson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten I II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten I I

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Hermansson
m. fl. avgivna reservationen 3);
samt 3:o) bifall till motionerna 1:508
och II: 609 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Vä begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
dock herr Holmberg votering, i anledning
varav efter given varsel föl -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten I I i jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Hermansson
m. fl. avgivna, med 3) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna 1:508 och 11:609 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Holmberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
54 ja och 28 nej, varjämte 144
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I I i utskottets utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
3) av herr Hermansson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i Va
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 188 ja och 37
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten I J

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den av herr Hermansson
m. fl. avgivna reservationen 3)
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten I K

Herr talmannen gav till en början
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, såvitt avsåge motionen
II: 613, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 3) av
herr Hermansson m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Vä begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I K i utskottets utlåtande nr 31, såvitt
avser motionen 11:613, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

3) av herr Hermansson in. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Svensson i Vä begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 181 ja och 38 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
såvitt avsåge motionerna I: 508
och II: 609, dels ock på bifall till ifrågavarande
motioner; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Holmberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I K i utskottets utlåtande nr 31,
såvitt avser motionerna I: 508 och
II: 609, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande motioner.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina plaser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Holmberg begärde emellertid rösträk -

Stöd åt jordbruket

ning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
212 ja och 5 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna del.

Slutligen biföll kammaren på framställd
proposition utskottets i avseende
å motionerna 1:507 och 11:610 gjorda
hemställan.

Punkten I L

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten I M

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Nord m. fl.
avgivna reservationen 2); 3:o) bifall
till reservationen 3) av herr Hermansson
m. fl.; samt 4:o) bifall till motionerna
I: 508 och II: 609; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Vä begärde
likväl votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits
den med 2:o) betecknade propositionen
följande voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I M i utskottets utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Nord in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivil ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Diirvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande

propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Återstående punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bevillningsutskottets betänkande nr 49

Ordet lämnades på begäran till herr
SENANDER (k), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen i vad denna avser
avslag på Kungl. Maj :ts proposition.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till det av herr Senander framställda
yrkandet; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Herr STAXÄNG (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Jag får meddela att jag
beträffande jordbruksutskottets utlåtande
nr 30 punkt VII röstade nej, medan
jag skulle ha röstat ja.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 4

Föredrogos vart för sig

jordbruksutskottets memorial nr 33,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden; och

särskilda utskottets memorial nr 2,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om förslag rörande vissa
sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
memorial hemställt.

§ 5

Stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande

Föredrogs konstitutionsutskottets ut -

låtande nr 18, i anledning av fullmäktiges
i riksgäldskontoret skrivelse den
16 oktober 1958 med överlämnande av
betänkande med förslag till ny stadga
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande jämte i ärendet
väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Utskottet har utan varje
motivering avstyrkt min motion nr
II: 245. Jag ber att få förbehålla mig
rätten att vid ett senare tillfälle ta upp
den däri berörda frågan, om jag anser
det nödvändigt. Jag har i övrigt intet
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Föredrogos vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
55, i anledning av väckta motioner angående
ändring av kommunalskattelagens
regler om beskattning av ersättning
till riksdagsmän; och

konstitutionsutskottets memorial nr
19, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och memorial hemställt.

§ 7

Allmänna barnbidrag m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
119, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1959/60 till
Allmänna barnbidrag, Ersättning till
postverket för utbetalning av allmänna
barnbidrag, Bidrag till sjukkassor m. m.
och Särskilda barnbidrag till änkors

Onsdagen den 27 maj 1959 fm. Nr 21

Bidrag till sjukkassor m. m. — Driftbidrag till statens järn -

Allmänna barnbidrag —

vägar

och invaliders barn jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Allmänna barnbidrag

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HECKSCHER (h) :

Herr talman! Den vid detta utlåtande
fogade reservationen nr 1 är avgiven
under förutsättning av riksdagens
bifall till reservationen vid andra lagutskottets
utlåtande nr 34. Sedan riksdagen
numera avslagit denna reservation,
har jag under denna punkt icke något
yrkande. Jag ber även få anmäla att
detsamma gäller reservationen nr 2 vid
punkt 2 och, såvitt på mig ankommer,
reservationen 3 b, avseende punkt 3,
och reservationen 4, avseende punkt 4.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Bidrag till sjukkassor m. m.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
biträtt en reservation, men med hänsyn
till att den fråga det gäller behandlades
i sammanhang med det spörsmål
herr Heckscher nyss berörde och reservationen
i fråga vid det tillfället avslogs,
har inte heller jag något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Driftbidrag till statens järnvägar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
120, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/60
till Driftbidrag till statens järnvägar
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under sjätte huvudtiteln (punkt
62, s. 160 och 161 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1959)
föreslagit riksdagen att till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1959/60 anvisa ett anslag av
100 000 000 kr.

Vid sin behandling av förevarande
fråga hade utskottet förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Mannerskantz och Sveningsson
(1:226) och den andra inom andra
kammaren av herr Setterberg i VilskeKleva
m. fl. (11:285), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels uttala,
att åtgärder borde vidtagas för att en
ökad andel av vägbyggnadsanslaget —
förslagsvis 20 milj. kr. — avsattes för
ersättningsbyggande i samband med
att driften nedlades på ekonomiskt förlustbringande
bandelar och att systematisk
planläggning av förberörda arbeten
snabbt åvägabragtes under respektive
länsstyrelsers överinseende, och
dels till driftbidrag till statens järnvägar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
anslag av 85 000 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sigfrid Larsson m. fl. (1:227)
och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Stenkyrka in. fl.
(11:287), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Driftbidrag till statens järnvägar

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:227 och 11:287 samt
I: 226 och II: 285, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1959/60 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 100 000 000 kr.;

II. att motionerna 1:226 och 11:285,
såvitt de icke behandlats under I, icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundin, Domö, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Svensson
i Stenkyrka och Heckscher, vilka ansett
att utskottet under I. bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:226
och II: 285, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, samt med avslag på motionerna
1:227 och 11:287, till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1959/60 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 50 000 000 kr.;

2) av herrar Bomun, Axel Johannes
Andersson, Ståhl, Hansson i Skegrie,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet under I. bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med
bifall till motionerna I: 226 och II: 285,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag på motionerna 1:227
och 11:287, till Driftbidrag till statens
järnvägar för budgetåret 1959/60 under
sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av
85 000 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Förevarande utskottsutlåtande
gäller driftbidraget till SJ. Dette
driftbidrag är relativt nytt, ty det tillkom
förra året. Bakgrunden var ju den,
att man på SJ-liåll ansåg att på grund
av det underskott som förelåg borde,
särskilt när det gällde vissa förhållan -

den som kunde anses vara av sådan natur
att de berörde alla medborgare, ges
ett driftbidrag för att täcka förlusterna
på driften. Det alltmer vikande trafikunderlaget
och rationaliseringsverksamheten,
vilken inte kunde hålla jämna
steg med utvecklingen på området, var
en bidragande orsak. Vi vet att rationaliseringsverksamheten
nu pågår mer intensivt
än tidigare, men vi vet också att
möjligheterna att lägga ned trafiksvaga
bandelar beror av en hel mängd betydelsefulla
omständigheter som SJ inte
rår över. Det går inte bara att lägga ner
de trafiksvaga bandelarna, utan man
måste vid en sådan nedläggning tillse
att andra kommunikationsmedel står till
förfogande för den bygd det gäller, och
man bör likaså tillse att vägväsendet
utbygges i erforderlig utsträckning.

Detta resonemang kan naturligtvis sägas
innebära ett godkännande av principen,
att SJ bör ha ett driftbidrag på
låt oss säga 100 miljoner kronor. Jag
tillhör emellertid de reservanter, som
anser, att framför allt det statsfinansiella
läget, sådant det är i år, gör det
angeläget att man verkligen betraktar
detta statsbidrag som det provisorium
det är och att man redan i år beslutar
sig för att successivt minska bidraget,
i första etappen till 85 miljoner.

Jag tror mig veta att när tanken, att
det borde utgå ett driftbidrag till SJ
över budgeten, togs upp hos 1953 års
trafikutredning, framfördes även den
meningen att bidraget skulle ses som
ett provisorium, vilket successivt skulle
avvecklas. Även om man förra året inte
tänkte sig att avvecklingsproceduren
skulle behöva inledas omedelbart, vet vi
hurdant det statsfinansiella läget nu är,
och då måste vi ta konsekvenserna därav
även i sådana här sammanhang och
påbörja denna avveckling tidigare än vi
förut räknat med.

Att vi reservanter stannat för en nedsättning
med 15 miljoner till 85 miljoner
kronor beror närmast på att tre
högermän redan vid årets början väckt

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

en motion, som gick ut på att detta
driftbidrag borde sättas till 85 miljoner.
Det egendomliga inträffade emellertid
att inga högermän i statsutskottet ville
kännas vid detta yrkande från sina
partikamrater, men det kom i stället
andra ledamöter som yrkade bifall till
den delen av motionen i fråga.

Herr talman! Jag har medvetet kortat
ned mitt inlägg för att inte förlänga debatten
efter de långvariga jordbrukspolitiska
diskussioner vi haft i går och i
dag. Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 2, som innebär att driftbidraget
till statens järnvägar för nästa
budgetår skall utgå med 85 miljoner
i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna
100 miljoner kronor.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Den föregående talaren
yrkade bifall till reservation nr 2, vari
begäres en minskning av driftbidraget
till 85 miljoner. För min del har jag
anslutit mig till reservation nr 1. Mellan
dessa båda reservationer föreligger
det en gradskillnad.

Bilismens snabba utveckling har ju i
väsentlig omfattning ändrat förutsättningarna
för järnvägsdriften. På kortare
sträckor, upp till 100 km, har biltrafiken
praktiskt taget helt konkurrerat
ut järnvägstrafiken vad gäller såväl person-
som godsbefordran. På avstånd
över 100 km, upp till 300 km, konkurrerar
däremot bil- och järnvägstrafiken
tämligen jämnt med varandra, och på
ännu längre sträckor har järnvägstrafiken
ett markant övertag över biltrafiken.
Däremot blir konkurrensen från
flyget alltmer märkbar på längre sträckor
när det gäller personbefordran, och
inte obetydliga mängder gods transporteras
också på lastbil längre sträckor.
Enligt gjorda beräkningar kommer av
den totalt befordrade godsmängden i
landet per år, eller mellan 300 och 350
miljoner ton, 80 å 90 procent på lastbilarna.
Persontrafiken ombesörjes till

Driftbidrag till statens järnvägar

drygt 80 procent med motorfordon av
olika slag. Ungefär 20 procent av den
samlade persontrafiken ombesörjes av
bussar.

För statens järnvägar, som äger praktiskt
taget hela det svenska järnvägsnätet,
har denna utveckling givetvis medfört
stora ekonomiska påfrestningar.
Många järnvägslinjer har relativt ringa
längd, och eftersom trafikuppgifterna
på kortare sträckor bättre löses av bilarna
än av järnvägen, har följden blivit
att allmänheten allt mindre använder
sig av järnvägen. De resande begagnar
sig av egna bilar eller av busslinjer, och
godstrafiken har helt övertagits av lastbilarna.
I takt med bilismens frammarsch
har dessa kortare järnvägslinjer
blivit inte bara vad man kallar trafiksvaga,
utan i många fall har deras
fortsatta bestånd blivit helt omotiverat
ur såväl trafikekonomiska som trafikförsörjningsmässiga
synpunkter. En del
sådana trafiksvaga linjer har nedlagts,
men av de alltjämt trafikerade linjerna
torde minst 5 800 km eller cirka 40 procent
ha så ringa trafik, att deras fortsatta
upprätthållande allvarligt kan diskuteras
och deras allmännyttiga karaktär
ifrågasättas.

Det trafikarbete som utföres på dessa
bandelar torde uppgå till endast 4 procent
av SJ :s samlade verksamhet. Man
kan beräkna att SJ åsamkas en årlig
merkostnad för uppehållande av trafiken
på dessa banor av omkring 200 miljoner
kronor. Varken ur företagsekonomiska,
allmänt trafikekonomiska eller
samhällsekonomiska synpunkter kan
det vara riktigt att lägga ned så stora
kostnader för att hålla en trafik i gång,
som biittre kan skötas med andra transportmedel.
För att intet missförstånd
skall uppkomma vill jag genast, på tal
om de trafiksvaga banorna, ha sagt att
till dem riiknar jag i detta sammanhang
inte de s. k. kulturbanorna, utan jag syftar
närmast på den lokala trafiken.

För närvarande måste trafiken på de
ifrågavarande bandelarna subventione -

3 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Driftbidrag till statens järnvägar

ras för att kunna hållas i gång. Dels får
överskottet på de ekonomiskt bärkraftiga
banorna användas i detta syfte, och
dels har SJ på statens driftbudget beviljats
ett direkt anslag som bidrag till
täckande av förlusten på de trafiksvaga
banorna. Ett dylikt anslag beviljades
som bekant för första gången av förra
årets B-riksdag, som efter förslag av
Kungl. Maj:t anslog 100 miljoner kronor
för ändamålet under nu löpande
budgetår.

I år har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
begärt förnyat anslag på
samma belopp för det kommande budgetåret.
Jag vill understryka att vid ärendets
behandling i fjol betonade statsutskottet
mycket kraftigt att anslaget till
SJ borde betraktas som ett utpräglat
provisorium och icke som någon definitiv
lösning av de trafiksvaga banornas
ekonomiska problem. Vidare skulle frågan
omprövas på nytt av statsmakterna
i samband med att man tog ställning till
de väntade förslagen från 1953 års trafikutredning.
Statsutskottet uttalade
också att, även om ett anslag nu beviljades,
detta på intet sätt finge verka
hindrande på det fortsatta rationaliseringsarbetet
inom SJ; detta skulle bedrivas
med kraft och omfatta alla delar
av företagets rörelse.

Sedan 1952 har inom SJ pågått undersökningar
om nedläggande av trafiksvaga
bandelar, och enligt det senaste
programmet skulle 3 247,4 kilometer
järnväg så småningom nedläggas.

Av dessa sträckor har 1 674,7 km upptagits
till s. k. nedläggningsprövning
inom SJ :s ledning. Enligt de upplysningar
statsutskottet erhållit har järnvägsstyrelsen
under 1958 och hittills
under 1959 hos Kungl. Maj:t begärt bemyndigande
till partiell eller total nedläggning
av något mer än 200 km.
Kungl. Maj:t synes inte ha meddelat
något beslut om nedläggning sedan december
1957.

Mot bakgrunden av de siffror jag tidigare
anfört om bilismens växande an -

del av den samlade trafiken, såväl godssom
persontrafiken, ter sig en omfattande
rationalisering av SJ:s verksamhet
som ofrånkomlig. Det måste bli fråga
om en rationalisering av det statliga
järnvägsnätets struktur, som leder till
inte bara ökad nedläggning av trafiksvaga
banor utan också en anpassning
av trafiken på de bestående järnvägslinjerna
efter ekonomiska och näringspolitiska
krav.

I det senare fallet krävs bl. a. en rationell
taxesättning, en koncentration av
trafiken med indragning av icke lönsamma
tåg och insättande av sådana
tåg, som kan betala sig, åtgärder för att
nedbringa förlusterna på lokaltrafiken
kring de större städerna, fortsatt anskaffning
av modern och ändamålsenlig
rullande materiel m. m.

Järnvägsstyrelsens nu av Kungl. Maj:t
fastställda förslag till ny taxesättning
innebär härvidlag ett steg i rätt riktning.
Genomföres icke en beslutsam och
effektiv rationalisering inom SJ någorlunda
snabbt måste följden bli, att den
nu utgående provisoriska subventionen
till SJ måste permanentas. Sannolikt
måste den också undan för undan ökas
och därmed ge upphov till en trafikekonomisk
snedvridning och en samhällsekonomisk
påfrestning, som i sin
tur kan komma att höja näringslivets
kostnader.

Det finns enligt min mening ingen
möjlighet att i längden hindra en anpassning
av järnvägsnätets struktur efter
de ändrade förutsättningar, som
skapats genom bilismens utveckling.
Nedläggning av järnvägar skapar naturligtvis
irritation på de orter och i
de trakter som berörs, och allvarliga
svårigheter att tillgodose allmänhetens
legitima krav på god trafikservice kan
uppstå. Men enbart sentimentala skäl
kan inte få bli avgörande vid ståndpunktstagandena
när det gäller järnvägsnedläggningar.
Många lokalbanor
har spelat ut sin roll.

Men även om banorna är trafiksvaga

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

bör de dock inte nedläggas förrän det
på annat sätt är sörjt för att det trafikarbete
de utför får en fullgod ersättning
genom buss-och lastbilstrafik. Rent
allmänt skulle jag vilja uttrycka saken
så, att det fortsatta rationaliseringsarbetet
inom SJ inte får bedrivas på sådant
sätt, att det leder till försämrad trafikförsörjning
på något håll. Därför är
det av yttersta vikt att beträffande nedläggningsbanornas
trafikområden se till
att behövlig ersättningstrafik kan försiggå
på landsväg. En upprustning av
vägnätet, där detta behövs, med nyoch
ombyggnad av vägar, förstärkning
av broar osv. måste ske i snabbaste möjliga
takt. Upprustningen av landsvägsnätet
och strukturrationaliseringen av
järnvägsnätet måste samordnas. Sedan
1956 arbetar också en särskild arbetsgrupp
med företrädare för SJ, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
med dessa frågor.

I den av mig undertecknade motionen
nr 287 i denna kammare har yrkats avslag
på Kungl. Maj:ts förslag om förnyat
anslag för nästkommande budgetår till
SJ för täckande av dess förlust. Yrkandet
i motionen var förestavat dels av
hänsyn till det synnerligen ansträngda
statsfinansiella läget och dels av den
uppfattningen, att ett statligt affärsdrivande
verk som regel ej bör subventioneras
med skattemedel. Även om dessa omständigheter
är skäl för ett avslagsyrkande,
har jag med hänsyn till de övergångssvårigheter,
som strukturrationaliseringen
inom SJ kommer att medföra,
anslutit mig till det reservationsvis
framförda yrkandet att riksdagen måtte
bevilja 50 miljoner kronor till driftbidrag
till statens järnvägar för det
kommande budgetåret, alltså hälften av
vad Kungl. Maj:t i propositionen föreslår.

Jag ber, herr talman, att med anledning
av det anförda få yrka bifall till
reservationen nr 1 av herr Sundin
m. fl.

Driftbidrag till statens järnvägar

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! På väsentliga punkter
kan jag instämma i vad som redan sagts
av herr Svensson i Stenkyrka, och jag
kan därför fatta mig mycket kort.

Det måste ändå anses rimligt att ett
statligt affärsföretag sådant som statens
järnvägar skall kunna bära sina kostnader
genom inkomsterna. Det är visserligen
riktigt, att delar av järnvägsnätet
förmodligen alltid kommer att bestå
av sådana bandelar som inte är direkt
ekonomiskt lönande, men man måste
förutsätta att verksamheten på återstoden
av nätet skall kunna bedrivas på
sådant sätt att man kan täcka de samlade
kostnaderna. Detta är i själva verket
inte någon alltför stor olikhet mot
vad som sker i stora enskilda företag,
där man inte sällan bedriver en del
verksamhet som inte är direkt lönande
och finansierar den genom vinsten på
den övriga verksamheten. Så har också
under lång tid varit fallet i fråga om
statens järnvägar, och man har för övrigt
länge förutsatt att SJ därutöver
skulle kunna ge någon vinst.

När man nu i denna situation inte
längre kan klara sig utan en direkt subvention,
måste det, som herr Svensson
i Stenkyrka framhållit, bero på att man
har varit alldeles för långsam antingen
med att genomföra erforderlig rationalisering
eller också med att låta trafikanterna
— både gods- och persontrafiken
— betala kostnaderna för den
service järnvägen ger.

Att i nuvarande statsfinansiella läge
fortsätta år efter år med subventioner
till ett statligt affärsverk sådant som
SJ kan inte vara rimligt och motiverat.
Jag tycker det är förvånande alt man
nu, efter vad som sades förra året, nämligen
att detta var en alldeles exceptionell
åtgärd, åter är beredd att anslå 100
miljoner kronor utan att ha fått någon
klar bild av hur man skall bära sig åt
för att snabbt avveckla denna subvention.

Jag har för min del mycket stora

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Driftbidrag till statens järnvägar

sympatier för den ståndpunkt som herr
Svensson i Stenkyrka från början intog,
nämligen att man borde betrakta detta
bidrag förra året som en ren engångshistoria
och inte gå vidare. Men i betraktande
av att det naturligtvis är svårt
att genomföra en så pass hård åtdragning
omedelbart har jag kunnat ansluta
mig till det förslag, som innefattas
i reservation nr 1, om nedsättning
av anslaget med 50 000 kronor. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Då vi inom avdelningen
och sedermera i utskottet gick igenom
den framställning, som har gjorts av
Kungl. Maj :t om täckande av driftsutgifterna
med 100 miljoner kronor, vilket
belopp riksdagen ställde till förfogande
redan vid B-riksdagen 1958, gjorde
vi det mot den bakgrund, som vi hade
fått via SJ:s generaldirektör.

Redan förra året var vi nog inne på
det resonemang, som förts här från
både högerns och centerpartiets sida,
nämligen att SJ är ett affärsdrivande
verk, som givetvis bör kunna vidtaga
sådana ekonomiska åtgärder att debet
och kredit går ihop.

Detta driftbidrag har ju till ändamål
att påskynda rationaliseringsarbetet
inom SJ och därmed skapa den bättre
ekonomi hos SJ som vi alla efterlyser.
Inom SJ försöker man få fram en rationellare
taxesättning. Resultatet av det
arbetet är inte framlagt ännu. Det är alltså
en kugge i SJ:s rationaliseringssträvanden
för att få balans i sin ekonomi.
Koncentration av trafiken i samband
med nedläggandet av trafiksvaga
bandelar pågår. Därvid förekommer
samarbete mellan departementschefen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
SJ.

Vid föredragning av detta ärende i
statsutskottet meddelade generaldirektören
i järnvägsstyrelsen, att SJ bedri -

vit detta rationaliseringsarbete, nedläggande
av trafiksvaga järnvägar, i den
takt som varit möjlig. Hinder hade inte
mött från departementets sida, och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen hade med
hänsyn till det särskilda intresse styrelsen
hade att bevaka i detta sammanhang
ställt så mycket medel som varit
möjligt till förfogande av de anslag som
funnes tillgängliga för ändamålet. Vi
bibragtes sålunda inom avdelningen
det bestämda intrycket, att vi inte kan
skylla på vare sig järnvägsstyrelsen eller
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
fråga om den takt, med vilken trafiksvaga
järnvägar nedläggs. Tvärtom är
vi övertygade om att det sker i den takt
som herr Svensson i Stenkyrka förväntar.
Det kan i sammanhanget erinras,
att vi har haft att behandla motioner
från det parti som herr Svensson i
Stenkyrka tillhör, vilka gått ut på att
man skall stoppa nedläggandet av trafiksvaga
bandelar. Det verkar som om
korrespondensen inte skulle vara riktigt
bra mellan de olika delarna öst och
väst på landsbygden.

Utan att meditera över det närmare
vill jag säga, att till rationaliseringen
av SJ :s verksamhet hör icke enbart nedläggandet
av järnvägar, tillskapandet av
ersättningsvägar eller höjning av taxorna
för att trafikanterna i större utsträckning
än hittills kan få bidra till
järnvägarnas underhåll, utan i detta rationaliseringsarbete
ingår också anskaffande
av vagnpark och lok av modernare
typ som är mindre kostsamma i drift
än vad den nuvarande vagnmaterielen
faktiskt är. Det är således fråga om ett
omspännande fält. Såvitt utskottet har
funnit, har det inte inträffat någonting,
som ger oss anledning att anmärka på
järnvägsstyrelsen vad beträffar styrelsens
rationaliseringssträvanden, vilka
vi redan förra året talade om och som vi
i år ytterligare har framhållit vikten av.
När utskottet har kommit till det resultatet
att vi även i år bör anslå dessa
100 miljoner kronor, så sker det mot

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

bakgrunden av att detta förutsattes vid
förra årets beslut om anslag för ändamålet,
om vilket beslut riksdagen var
enig. Att nu plötsligt detta anslag skall
krympas i det ena fallet till 85 miljoner
kronor och i det andra till 50 miljoner
kronor kan det inte vara rimligt
att begära av ett affärsdrivande verk
som SJ med de krav som ställes på detta
inte bara från riksdagens utan också
från den trafikerande allmänhetens
sida. Det går inte att plocka bort pengar,
som är så väl motiverade som i detta
fall.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag tror inte, att det
råder någon principiell meningsskiljaktighet
mellan reservanterna under reservation
nr 2) och dem som står under utskottets
utlåtande. Vi är sannolikt i
princip överens om att det behövs en
viss subventionering av trafiksvaga
järnvägar, framför allt sådana beträffande
vilka man kan anföra ett socialt
eller näringspolitiskt behov av att trafiken
kan fortsätta. I varje fall bör dessa
järnvägar drivas till dess att vi har hunnit
bygga ut trafikmöjligheterna på våra
landsvägar i sådan omfattning, att där
ges en fullt tillfredsställande service.
Nu är detta tyvärr inte fallet. Man har
ibland hotat med nedläggning av järnvägar
och menat, att trafiken bör läggas
ut på landsvägen, som kanske löper
parallellt någon bit därifrån, utan att
ta med i beräkningen den blivande ökning
av landsvägstrafiken som vägen
många gånger inte räcker till för.

I sådana fall anser vi, att subventionering
måste till. Detta gäller framför allt
trafiksvaga bandelar på landsbygden
och naturligtvis speciellt i glesbygder,
där vägnätet nu är bristfälligt och där
vi tydligen inte hinner med eu upp -

Driftbidrag till statens järnvägar

rustning i rättan tid. Däremot är jag litet
tveksam om huruvida subventioner

— såsom det sagts mig — bör ges till
förortstrafik som går med förlust. Denna
trafik kan man klart skilja ut från
den andra. Den utgör inte något socialt
problem av samma omfattning och kan
inte heller ur näringspolitisk synpunkt
sättas i klass med landsbygdsjärnvägarna.

Här gäller det alltså — såvitt jag ser

— att göra en avvägning av hur mycket
man kan anse böra användas till subventionsändamål.
De 100 miljoner kronor,
som en gång har lämnats, är inte
något heligt tal, utan det är klart att
beloppet kan variera i den mån som
anspråken kan höjas eller minskas. Om
man emellertid lämnar subvention till
sådana bandelar, som enligt de motiv
jag tidigare nämnde kan anses vara berättigade
därtill, och i stället för att subventionera
förortstrafiken vidtar taxehöjning
och rationaliseringsåtgärder
vid denna, bör det finnas möjligheter
till en viss besparing.

Alla förstår ju, att det väsentliga här
är hur pengarna kommer att användas.
Vi måste erkänna, att vårt ekonomiska
läge tyvärr inte är det bästa. De besparingsåtgärder
som här föreslås är betingade
av denna situation. Även detta
förhållande har — vid sidan om den
enligt min mening inte alltid försvarbara
användningen av subventionsmedlen
— gjort att jag för min del anser,
att man skulle kunna acceptera en nedskärning
av beloppet med endast 15
miljoner kronor. Denna summa bör
kunna täckas genom taxehöjningar vid
sådana järnvägar, som jag tidigare berört.
Det är dessa motiv som gjort, att
jag anslutit mig till reservationen nr 2.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Mot principen att affärsdrivande
verk skall bära sina egna kostnader
är det i och för sig inte något att

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Driftbidrag till statens järnvägar

invända, men om man uteslutande anlägger
affärsmässiga synpunkter i detta
fall, såsom man brukar göra när det
gäller privatägda företag, är man enligt
min mening inne på en absolut felaktig
väg. Man måste nämligen tillmäta de
sociala hänsynen en nära nog avgörande
betydelse, då man bedömer ett statligt
eller kommunalt affärsdrivande
verks ekonomi.

Motorismens utveckling har inverkat
störande på ekonomien inte bara för
statens järnvägar utan också för av
kommuner ägda kollektiva trafikmedel,
såsom spårvägar, bussar o. s. v. Det är
uppenbart, att denna utveckling måste
få sådana följder. De som ser enbart
affärsmässigt på saken ropar alltid på
en annan taxepolitik — d. v. s. en böjning
av taxorna — och — även om de
inte uttalar det direkt — på att servicen
vid de allmänägda trafikföretagen skall
försämras.

Om man skall tro sig om att kunna
konkurrera med motorismen — eller
rättare sagt bilismen — måste man tilllämpa
en helt annan politik än man nu
gör vid både statliga och kommunala
trafikföretag.

Det går inte att höja taxorna och försämra
servicen, ty särskilt för de kommunala
trafikmedlens del har sådana
åtgärder visat sig medföra en kraftig
minskning av trafikfrekvensen. Det är
således inte ens ur affärsmässiga synpunkter
fördelaktigt att förfara på detta
sätt när det gäller att söka rätta till
ekonomien för de allmänägda trafikföretagen.
Tvärtom har vi för vår del i
Göteborg under de diskussioner, som
där förts om spårvägstaxan och trafikföretagens
försämrade service, rekommenderat
att man skall ta upp konkurrensen
med motorismen genom rimliga
taxor ocli en förbättrad service. Det är
ju så en enskild företagare gör. Om en
affärsman märker att hans kundkrets
minskar, går han inte in för att höja
priserna och försämra företagets service,
utan han väljer den rakt motsatta

vägen, även om detta under en viss tid
skulle medföra förluster för honom.
Han betraktar nämligen dessa förluster
som en utgift i syfte att återvinna kundkretsen
och upprätthålla företagets konkurrenskraft.

Givetvis måste man se saken på samma
sätt när det gäller de statliga eller
kommunala trafikföretagen eller annan
affärsdrivande verksamhet från det allmännas
sida. Men framför allt måste
man därvid ta hänsyn till de sociala
intressena, som ju gör att man icke
när det gäller kollektiva trafikmedel,
som frekventeras av dem som ekonomiskt
sett har det sämst ställt i samhället,
kan höja taxorna och försämra
servicen. Man måste i stället gå den
motsatta vägen, även om detta kostar
åtskilligt under den första tiden.

Jag anser sålunda att den ståndpunkt,
som intagits av utskottet, är den enda
riktiga. Jag vill påpeka att de prutningar
med respektive 15 och 50 miljoner
kronor på subventionsanslaget,
som här begärts från olika håll, kanske
uteslutande skulle få till konsekvens avskedande
av arbetskraft. Ledningen för
SJ har visat sig vara särskilt pigg på
sådant när det gäller att »återställa
den ekonomiska balansen» inom företaget.
Det kan alltså genom dessa prutningar
uppkomma en ökning av arbetslösheten,
och något sådant lär väl inte
vara önskvärt. Jag anser att även då det
gäller personalen vid de allmänägda
trafikföretagen måste man anlägga sociala
hänsyn. Man kan inte behandla
denna personal på samma sätt som privata
arbetsgivare behandlar sina anställda.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är klart att den kollektiva
trafiken möter stora svårigheter
i det motorismens tidsskede, som vi nu
upplever, och det är inte underligt att

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

detta framför allt är fallet med det stora
statliga järnvägsföretaget, SJ.

Det kan utan vidare konstateras att
SJ har väl anpassat sin verksamhet
efter den utvecklingsprocess som nu
pågår. Jag skall inte upprepa de argument
som här tidigare anförts, men låt
mig ändå peka på att rationaliseringen
inom SJ har medfört, att under 1958
kunde antalet anställda minskas med
2 475, vilket innebär en sänkning av
lönekostnaderna med ungefär 12 miljoner
kronor. De rationaliseringsvinster,
som SJ räknar med att kunna åstadkomma
under ett år, har uppskattats till
30 miljoner kronor. Å andra sidan kommer
den löneuppgörelse, som träffats
för år 1959, att medföra merutgifter för
SJ på 20—30 miljoner kronor.

Jag har med detta bara velat erinra
om att SJ med all kraft driver en rationaliseringsverksamhet.
Denna omfattar
inte bara bannedläggningar, utan den
berör en rad olika grenar inom detta
stora trafikföretag.

När utskottet stannat för att tillstyrka
ett drifthidrag till SJ på 100 miljoner
kronor, har det också stött sig på 1953
års trafikutrednings yttrande förra året
angående driftbidraget till SJ. Däri
framhölls nämligen att vi måste räkna
med ett sådant bidrag under en övergångstid
på ungefär tre år, eventuellt
längre.

Det är, herr talman, beklagligt att utskottet
i år inte har kunnat enas i
denna fråga, utan att vi t. o. m. har
fått bevittna en uppdelning av centerpartiets
representanter på två grupper
av reservanter. Jag bara undrar, om vi
inte här i kammaren kommer att få
höra en tredje uppfattning i denna
fråga framföras från centerpartiets sida.
Med tanke på alla de uppvaktningar,
som skett inför olika bannedläggningar,
kan det viil ändå inte vara möjligt att
man här vill gå t. ex. på den linje, som
herr Svensson i Stenkyrka företräder
och som innebär att järnvägsnedläggandet
skall bedrivas med större kraft än

Driftbidrag till statens järnvägar

tidigare. Jag kan inte förstå annat än
att detta kommer att först gå ut över
de ytterst svaga bandelarna, som då tillhör
landsbygden. Men vi kanske får
höra en tredje centerpartiuppfattning
innan denna diskussion är slut.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Nelander (fp)
och Mellqvist (s).

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Johansson i Norrköping bara det att
jag företrädde samma uppfattning som
herr Pålsson i utskottet.

Jag kan till stora delar instämma med
vad herr Senander här framhöll, och jag
tycker hans anförande var sakligt och
byggt på riktiga grunder. Sällan läser
man väl ett yttrande i riksdagstryck
som är så fränt mot glesbygdernas folk,
som reservationen nr 1 här är. Nedläggningsarbetet,
säger man t. ex., skall
gå raskt, och man skall inte uteslutande
lägga företagsekonomiska synpunkter
på problemet. Hänsyn måste vid avvägningen
även tas till mer allmänt näringspolitiska
skäl. Det skulle vara intressant
om herr Svensson i Stenkyrka
ville klargöra vad detta innebär. Den
näringspolitiska sidan bör väl åtminstone
vi som företräder landsbygden se
på det sättet, att man så mycket som
möjligt skall försöka hjälpa fram näringarna
där. Vårt parti har i varje fall
så länge jag har medverkat arbetat för
goda kommunikationer ute på landsbygden.
Vi har ansett att staten bör
sätta vissa pengar på detta, om man nu
allvarligt menar att landsbygden skall
bli beboelig. Det gäller här landsbygden
och framför allt glesbygderna, ty »de
trafiksvaga järnvägarna», som det heter
i motioner och reservationer, ligger
ju på landsbygden.

Jag har förvånat mig över att man i
denna debatt aldrig ställt frågan, om

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Driftbidrag till statens järnvägar

statens järnvägar under konkurrensen
med bilarna har anpassat sig efter tidsförhållandena
och gör något för att
motverka bilismen. Har t. ex. SJ försökt
lägga sina tågtider så att de passar
allmänheten? Jag har den bestämda
meningen och också erfarenhet av att
det är alldeles tvärtom. Tågtiderna läggs
så att resandetrafiken inte främjas utan
motarbetas. Jag har tidigare framhållit
detta i riksdagen och interpellerat kommunikationsministern
i ämnet, men ingenting
på senare tid har gjort att jag
ändrat min uppfattning.

Det är också märkligt att man bara
talar om förlusterna på de trafiksvaga
järnvägarna. Hur är det med trafiken
på Stockholms förortslinjer? Såvitt jag
har kunnat läsa innantill i de redogörelser
som SJ själv skickar ut, de s. k.
SJ-Nytt, går denna förortstrafik med
en förlust på 8 å 9 miljoner kronor om
året fast det väl inte kan sägas vara
vare sig glesbygd eller ont om resande
på de linjerna.

Nu bör väl de orter som blivit begåvade
med de s. k. trafiksvaga järnvägarna
få någon ersättning om järnvägarna
skall läggas ner. Finns det
pengar hos kommunikationsdepartementet
nu att sätta våra landsvägar i
skick att möta den ökade trafiken? Jag
kan inte se att det i reservation nr 1
står någonting om att man innan man
lägger ner järnvägarna skall ordna så
att trafiken kan gå på landsvägen.

Är då landsvägstrafiken inte förenad
med kostnader också den? Blir det billigare
med landsvägstrafik, när vi nu
har järnväg? Inte minst våra tunga lastbilar
kräver mycket väl byggda vägar
och dyrbart vägunderhåll. Man skall
inte komma och säga att nedläggningar
är alldeles nödvändiga och klaga över
att SJ inte handlar tillräckligt fort och
utan vidare förklara för kommunikationsdepartementet
att vi inte behöver
de och de järnvägarna. Ur näringspolitisk
synpunkt är resonemanget fullkomligt
vidrigt. Jag säger som det sades för

inte så länge sedan i denna talarstol:
»Jag tycker att det är ett bedrövligt
yttrande.» Jag förstår faktiskt inte att
representanter för landsbygden kan ha
underskrivit detta.

Av dessa skäl hemställer jag, herr
talman, om bifall till utskottets förslag
här.

Herrar Rubbestad (ep) och Carlsson
i Bakeröd (ep) instämde häri.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep)
kort gemäle:

Herr talman! Jag är helt överens med
herr Pettersson i Dahl om önskvärdheten
av att tillgodose landsbygdens trafikservice.
Det är dock inte den frågan
det här gäller. Jag förstår, att herr Pettersson
i Dahl inte tidigare hört vad
som sagts här. Vi resonerar om den person-
och godsbefordran, som praktiskt
taget redan är överflyttad till landsväg.
Det är, som jag sagt tidigare, fråga
om lokalbanor, som inte ens har en
procent av godstrafiken. Vi förutsätter
inte någon sämre trafikservice här utan
en samordning mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens järnvägar.

Liksom herr Pettersson i Dahl är jag
angelägen att betona, att kostnaderna
för tätortstrafiken inte bör subventioneras.
Det är klart att det är ytterst
svårt att ta ställning till dessa problem
när man inte, som departementet, har
alla detaljer tillgängliga. Tittar man i
en tidtabell kan man emellertid konstatera,
att det går 46 tågturer om dygnet
mellan Södertälje och Stockholm,
således nästan två turer i timmen —
förutom snälltågen, som håller någon
gång i Södertälje. Det är då klart att
det förefaller som om det skulle vara
möjligt att rationalisera här också.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
säger här att det inte gäller de

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

orter jag företräder. Då får herr Svensson
formulera om reservationen. Jag
kan inte läsa den på annat sätt. Det är
just detta det gäller. Med rasande takt
skall man lägga ned alla järnvägarna
här. Man talar egentligen inte om något
annat.

Sedan får jag fråga om denna tävlan
i riksdagen att bara skära ned statens
utgifter verkligen kan vara företagsekonomiskt
riktig. Kan det verkligen vara
till hjälp för näringslivet i detta land
att man planlöst minskar på statens utgifter?
Är det inte så många gånger att
ett företag — litet eller stort — faktiskt
får investera och satsa pengar för att
det så småningom skall bli ekonomiskt
bärkraftigt? Jag tycker att professor
Heckscher här slår in öppna dörrar. Jag
tror inte att det i längden finns möjligheter
att driva en sådan politik. Här
har man fått för sig att man skall undandra
trafiksvaga järnvägar 100 miljoner
kronor, men man resonerar inte ett
ögonblick om hur detta kommer att inverka
på näringslivet här i landet.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
diskussionen med herr Pettersson i
Dahl. När han anmärker på reservationens
formulering vill jag emellertid ha
sagt, att det var den formulering statsutskottet
hade i fjol när riksdagen beviljade
100 miljoner kronor. Följaktligen
har även riksdagen samma motivering.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord om det mycket intressanta statsutskottsutlåtande
som här föreligger —■
intressant inte bara ur trafikpolitisk
synpunkt utan också ur partipolitisk
synpunkt, eftersom man här presenterar
den verkligt spridda skyttelinjen —•
inte minst inom centerpartiet. Där har
man svårt att komma överens om hur

Driftbidrag till statens järnvägar

man på bästa sätt skall skydda småföretagarverksamheten,
som blivit en så angelägen
sak för partiet på sista tiden.

Innan jag går in på de trafikpolitiska
spörsmålen i allmänhet vill jag
säga till herr Heckscher, att jag är alldeles
ense med honom om att de statliga
affärsverken skall ha en taxesättning
och en driftsform som gör, att de kan
uppvisa balans, att verksamheten —
rättframt uttryckt — går ihop. En liknande
synpunkt lade jag också på frågan
om tidningstaxan på sin tid. Jag
hade dock inte någon framgång med
principen i det fallet.

Sedan talade herr Heckscher om anslaget
på 100 miljoner kronor som om
detta utgått under en mängd år. Det var
ju emellertid riksdagen i fjol — till och
med B-riksdagen — som tog ställning
till detta. Herr Heckscher uttrycker sig
så att publiken inte kan få något annat
intryck än att anslaget har utgått under
en serie av år. Jag vill ytterligare understryka
att det var sommarriksdagen
1958 som tog ställning för första gången.
Då betonades det också att man inte
fick se detta anslag endast ur järnvägsoch
trafikekonomiska synpunkter. Man
borde också lägga in sociala, näringspolitiska
och andra synpunkter som
har betydelse för de bygder, där dessa
trafiksvaga järnvägar ligger.

Utom påståendet att detta bidrag utgått
länge riktade herr Heckscher också
någon kritik emot att statens järnvägar
liksom undvek att rationalisera och modernisera.
Även där fick man den uppfattningen
att det inte hänt någonting
eller i varje fall mycket litet.

Jag vill säga till herr Heckscher och
till kammarens ledamöter i övrigt att
detta är eu helt skev bild av det verkliga
förhållandet. Järnvägsstyrelsen har
sannerligen inte legat på latsidan —
varken nu eller tidigare. För att få balans
i företaget har järnvägsstyrelsen

— detta är ett långsiktigt problem, det
tror jag vi alla måste vara överens om

— angripit denna fråga på tre fronter.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Driftbidrag till statens järnvägar

Man har skaffat fram en ny taxesättning.
Jag medger att detta beslut kom
så sent som i konselj den 15 maj i år.
Beslutet har emellertid varit föremål
för remissyttranden från näringslivets
organisationer och från en rad företag,
kommuner och länsstyrelser. Dessa remissinstanser
har ett uppenbart intresse
av att få ta ställning till frågan om
SJ:s taxesättning, bl. a. därför att detta
inte är en sak som man ändrar från
det ena året till det andra. Här har
statens järnvägar för att få den smidighet
i fraktförsäljningen, som är nödvändig
för ett företag som vill följa med
sin tid, fått taxor som är kommersiellt
betingade. Statens järnvägar har alltså
möjlighet att nu i konkurrens med
andra företag gå ut och sälja frakt. Man
har gått över från den bundna, stelbenta
taxesättningen till en smidig och
kommersiellt betingad sådan. Jag tror
att den sidan av SJ :s verksamhet kommer
att betyda åtskilligt.

Den andra linje efter vilken statens
järnvägar har arbetat och arbetar för
att driva ner sina omkostnader och därigenom
indirekt förbätta sin ekonomi
ha gällt rationaliseringar, moderniseringar
och elektrifieringar, anläggande
av dubbelspår, ändrade och förbättrade
rangerbangårdar och fjärrblockering.
Möjligheterna att på detta sätt minska
utgifterna för driften sammanhänger
emellertid med de investeringsresurser
som företaget får till sitt förfogande.
Det är här fråga om åtgärder på lång
sikt.

Den tredje linjen är den som är
aktuell just i dag, nämligen nedläggningen.
Det är klart att departementet
— för att tala med reservanterna som
står bakom reservation 1 — här skulle
kunna ta ett resolut grepp och lägga
ned en rad vägar. Det är klart att vi
alldeles utan vidare skulle kunna lägga
ner Trelleborg—Lund och Trelleborg—
Vällinge, den där järnvägen som herr
Hansson i Skegrie tre gånger har uppvaktat
mig om att den skall få vara

kvar. Vi kan också så där resolut som
reservanterna säger lägga ner Lelångenbanan
och Falkenberg—Limmared. Jag
tror emellertid inte att det är motiverat
och riktigt att gå till väga så resolut
som herrar Svensson i Stenkyrka och
Heckscher vill rekommendera.

När järnvägsstyrelsen presenterar ett
förslag om nedläggning av en järnväg,
framlägger den alltid ett förslag om hur
ersättningstrafiken skall ordnas. Dagen
efter det att detta har aviserats — eller
ofta samma dag — kommer sedan bygdens
representanter och knackar på
dörren i kommunikationsdepartementet,
ofta i sällskap med representanter
för de partier som nu vill ta det »resoluta
greppet». Alla talar de sig varma
för att det krävs nya kontakter, medan
de däremot här i talarstolen eller i reservationer
till utskottsutlåtanden talar
om »resoluta grepp» och att — som det
står i reservation 1 — nedläggningar
bör ske utan dröjsmål.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att ett nedläggningsbeslut måste föregås
av en prövning av möjligheterna att få
till stånd ersättningstrafik för bygden.
Om inte statens järnvägar får det här
bidraget på 100 miljoner, kan ett resolut
nedläggande utan dröjsmål av en bana
betyda, att en industri omedelbart råkar
i svårigheter, eftersom ersättningstrafiken
inte kan skapas fram lika resolut
och snabbt. Det är därför som vi
inom departementet har sagt oss att vi
skall försöka successivt och i så snabb
takt som över huvud taget är möjligt
lägga ned de trafiksvaga järnvägarna
men att varje sådant nedläggningsbeslut
måste föregås av en utredning om hur
ersättningstrafiken skall ordnas. Människorna
i bygden måste få veta, hur
den ersättningstrafik ser ut som skall
betjäna dem, när järnvägen nedlagts.

Samma legitima krav och önskemål
har också de industriföretag som finns
i orten. En prövning av detta slag tar
tid, och man kan inte utan vidare skaka
fram ett färdigt förslag ur kavajärmen.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Det krävs åtskilliga kontakter bland
annat med länsstyrelser och vägmyndiglieter,
eftersom även vägfrågorna
måste tagas med i prövningen. Man
måste förbättra, ändra och nybygga
vissa vägar för att ersättningstrafiken
skall kunna gå fram utan alltför lång
tidsspillan för de människor som skall
utnyttja den landsvägsbundna i stället
för den spårbundna trafiken i fortsättningen.

Vi har hållit på med det här arbetet
under hela den tid jag har suttit i departementet.
Jag vet att det också har
pågått tidigare, men vi har faktiskt
lagt på några extra kol sedan driftbidraget
beslöts av B-riksdagen. Vi har
nämligen menat, att man bör skynda
på nedläggandet så långt som möjligt
utan att därför på något sätt vålla svårigheter
för bygden. Vi har inom departementet
av den anledningen också
tillsatt en speciell arbetsgrupp, som väl
inte uteslutande men ändå till stor del
ägnar sig åt sådana här frågor, diskuterar
med länsstyrelser, kommunalmän
och industrimän och över huvud taget
människor som är insatta i de här frågorna
och intresserade av dem. Sedan
får vi en ny genomgång, där vi diskuterar
och försöker kompromissa så
långt det över huvud taget är möjligt
för att få fram ett förslag till ersättningstrafik,
som kanske inte alla gånger
tillfredsställer bygdens befolkning men
som vi ändå försöker göra så god som
det över huvud taget är möjligt, eftersom
vi finner det vara angeläget alt de
människor som bor i de här bygderna
kan leva kvar under ungefär samma
förhållanden som tidigare.

Just nu är inom departementet 13
linjer föremål för en sådan beredning,
och inom någon vecka kommer beslut
om nedläggning av två järnvägslinjer,
där man är färdig med diskussionerna
med bygderepresentanter och är överens
om bur det hela skall se ut. De återstående
linjerna skall vi ta upp till

Driftbidrag till statens järnvägar

prövning när materialet är sådant, att
vi kan träffa ett bestämt beslut.

Herr talman! Vad jag vill säga med
denna till synes kanske något för långa
utläggning är, att jag inte är villig att
medverka till en forcering av nedläggningsärendenas
behandling på bekostnad
av de berörda bygdernas intressen.
När det rör sig om frågor som är så
väsentliga för de delar av vårt land där
järnvägsnedläggning är aktuell får enligt
min bestämda mening kraven på
tillfredsställande trafikförsörjning icke
eftersättas av järnvägsekonomiska skäl.
Bland annat står här — jag upprepar
det — ofta viktiga intressen för näringslivet
i de berörda bygderna på spel.
Det är i det här sammanhanget utomordentligt
viktigt att se till, att man inte
genom trafikpolitiska åtgärder rycker
undan avgörande förutsättningar för en
industris eller en viss företagsamhetsgrens
lokalisering till en viss bygd eller
ort.

De trafikpolitiska åtgärderna får ju
inte direkt motverka företagsamhetens
fullföljande enligt de riktlinjer för lokaliseringspolitiken
som den svenska riksdagen
har accepterat. Den ena åtgärden
måste korrespondera med den andra.
Den fortsatta trafikförsörjningen måste
därför utformas med omsorg och under
nödvändigt hänsynstagande till olika
intressen. För- och nackdelarna av de
ifrågasatta åtgärderna måste ordentligt
utredas och noga övervägas.

Detta är, ärade kammarledamöter, de
synpunkter som vi inom departementet
anser oss böra lägga på de här frågorna.
Skall man ta vederbörlig hänsyn till
dem — vilket jag menar man är nödsakad
till — går det inte att handla
efter den maxim som de som står för
reservation 1 vill skicka med till kanslihuset.
Enligt deras mening skall nedläggningsärendena
behandlas snabbt
och resolut inom Kung], Maj:ts kansli,
och det är enligt dessa reservanters mening
av trängande vikt icke endast att
de bandelar som det är motiverat att

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Driftbidrag till statens järnvägar

nedlägga’också blir nedlagda utan även
att så sker utan dröjsmål.

Herr talman! Jag har funnit det angeläget
att ge en motivering för det
handlingssätt som vi tillämpar inom
departementet när vi söker att driva
arbetet i så snabb takt som det över
huvud taget är möjligt men under samtidigt
hänsynstagande till de skäl, motiveringar
och synpunkter som jag tidigare
har anfört.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi som står för reservation
2 har samma grundsyn som utskottsmajoriteten
och såvitt jag förstår
även statsrådet; skillnaden gäller bara
hur man i framtiden skall gå till väga.
Det här driftbidraget gäller ju för budgetåret
1959/60, och vi har alldeles nyss
av statsrådet Skoglund hört, att man
inom departementet diskuterar nedläggandet
av 13 banor, medan man redan
är färdig för beslut i fråga om två
linjer. Resten följer enligt statsrådet
när tillräckligt material för bedömning
föreligger.

Om det här driftbidraget på 100 miljoner
kronor från förra året var avsett
att klara de problem, som ligger i att
vi inte omedelbart utan hänsynstagande
till befolkning och personal kan verkställa
en rationalisering och nedläggning
utan måste göra detta successivt,
hör väl angelägenheten av att bibehålla
anslaget vid 100 miljoner minska, när
rationaliseringsarbetet väl har börjat.
Vi som står för reservation 2 anser att
denna synpunkt bör leda till den ståndpunkten
att vi på grund av det statsfinansiella
läget redan för nästa budgetår
bör kunna sänka anslaget något
och sedan fortsätta att trappa av dess
storlek så att det så småningom helt kan
försvinna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom herr statsrådet
nämnde mitt namn här, vill jag på -

peka att jag ju ändå begär ett anslag
på 85 miljoner kronor till de trafiksvaga
järnvägarna. Jag förmodar att
man kan bistå ganska många järnvägar
för den summan — och det är inte detsamma
som att avstå från ännu större
summor.

Det väsentliga är emellertid här, att
pengarna verkligen användes för att
hjälpa sådana järnvägar, som ur sociala
och befolkningspolitiska synpunkter
behöver hjälp. Men jag tog avstånd från
att pengarna användes för förortstrafiken
till storstäderna o. s. v.

Statsrådet håller väl med om att vi
måste iaktta sparsamhet på alla områden.
Vi möter här i riksdagen ofta motstånd
från regeringspartiet, när vi begär
ökade anslag, som kan vara mycket
väl motiverade, och det säges då att
man ur statsfinansiella synpunkter inte
har råd att öka anslaget. Här gäller det
emellertid också en besparing. Och vi
kan väl vara överens om att minskade
utgifter på en plats är lika värdefullt
som en förhindrad höjning på en annan.
Jag menar att den lilla besparing som
företrädarna för reservation nr 2 här
velat göra kan ses på det sättet.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Innan jag gör några reflexioner
i anledning av statsrådets anförande,
vill jag säga några ord dels till
herr Pettersson i Dahl och dels till
herr Jansson i Kalix.

Jag lyssnade med stort intresse på
herr Petterssons i Dahl anförande. Han
sade i slutet av anförandet, att det väl
ändå inte kan vara rätt att här i riksdagen
tävla om att skära ned statens
utgifter. Det var ett intressant uttalande
för att komma från det hållet, och jag
försäkrar herr Pettersson att det är ett
uttalande som man inte så lätt glömmer.
Man skall inte göra på det sättet, sade
herr Pettersson, ty det har en olycklig
inverkan på näringslivet. Jag vill då
fråga: Varifrån kommer de pengar som
användes för täckande av statens ut -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

gifter? Är det inte månne från näringslivet,
direkt eller indirekt, som de pengarna
härrör?

Vad jag här sagt hänger också ihop
med vad herr Jansson i Kalix anförde,
när han sade att det inte kunde vara
rimligt att på föreslaget sätt »plocka
bort pengar» från ett affärsdrivande
verk. Men att inte vilja vara med om
att bevilja subventioner är ju inte detsamma
som att »plocka bort pengar»
från ett affärsdrivande verk, herr Jansson.
Jag skulle alltså kunna stå här i
riksdagen och säga, att jag vill ha 100
miljoner kronor, och om riksdagen inte
vill ge mig det, så »plockar riksdagen
ifrån mig» lika mycket. Så kan man ju
inte resonera. I stället måste vi väl se
efter huruvida de begärda pengarna
verkligen är nödvändiga för det ändamål,
som de är avsedda för. Sådana
uttryck som att »plocka bort pengar»
bör man nog inte använda i sådana här
sammanhang.

Sedan tycker jag att ett avsnitt i statsrådets
anförande var mycket värdefullt

— jag vill inte säga att jag instämmer
med statsrådet på den punkten, men jag
förstår helt och fullt hans inställning

— nämligen när statsrådet talade om
de uppvaktningar som göres, så snart
det blir fråga om att lägga ned en järnväg.
Då kommer det framställningar
från berörda bygder, och de påstötningar
som då göres är ofta mycket
svåra att stå emot. Detta är mycket begripligt.
Man måste nog också beklagligtvis
erkänna, att en del av dessa
påstötningar och påtryckningar inte
bara är dikterade av bygdens intressen
i största allmänhet, utan de har också
en viss politisk och kanske till och med
partipolitisk anknytning i berörda bygder.

Jag undrar emellertid, om inte statsrådet
ger mig rätt i att dessa uppvaktningar
i många fall grundar sig på ett
mycket kortsynt resonemang. Man försöker
att hålla fast vid den typ av kommunikationer,
som man har haft förut.

Driftbidrag till statens järnvägar

Det är en konservatism, som går betydligt
längre än vad ett konservativt parti
kan vara med om, när man säger att
man vill fortsätta med att åka järnväg,
därför att man gjort det i 75 år. Sådana
synpunkter kan inte få vara avgörande.
Talesmännen för SJ och kommunikationsdepartementet
måste göra mycket
bestämda invändningar mot påtryckningar
av den typen.

Rationaliseringen av statens järnvägar
går naturligtvis framåt i inånga
hänseenden, och det är säkerligen alldels
riktigt som herr statsrådet säger,
att järnvägsstyrelsen inte ligger på latsidan
i det fallet och att övergången
till kommersiellt betingade taxor är ett
positivt moment. Jag skulle emellertid
ha lättare att förstå statsrådets inställning
på den punkten, om han kunde
lämna ett besked om vid vilken tidpunkt
man vara någorlunda säker på att
subventioner av här ifrågavarande slag
kan upphöra och när man med företagets
nuvarande uppläggning av verksamheten
kan räkna med att det i form
av vinst kan lämna tillbaka de pengar
som nu erhållits i subventioner. Om det
här i stället hade gällt ett privat företag,
så skulle man inte ha kunnat gå till
riksdagen och begära 50, 85 eller 100
miljoner kronor i bidrag, utan då hade
företaget fått skaffa sig kredit i vanlig
ordning ute på den öppna marknaden.
Åtminstone borde man driva det resonemanget
beträffande SJ, att de pengar
företaget får för investeringar, nödvändiggjorda
av kravet på rationalisering,
skall återbetalas och pengarna förräntas
inom någorlunda rimlig tid.

Ser man saken ur den synpunkten, så
borde man såvitt jag förstår komma
fram till en helt annan ståndpunkt än
att bär bara bevilja detta bidrag för
täckande av SJ:s driftunderskott — ett
bidrag som icke något privat företag
skulle kunna eller bör få göra anspråk
på.

Herr talman! Om herr statsrådet kunde
bestämma sig för att inta den ställ -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Driftbidrag till statens järnvägar

ningen till lokala uppvaktningar som
hans tonfall lät antyda — även om detta
inte framgick av formuleringen — så
skulle vi kanske kunna komma därhän
att man i framtiden tog större hänsyn
till den rationella driften och mindre
till de ofta kortsynta lokalintressen som
här gör sig gällande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Heckscher ville
att jag skulle ange en bestämd tidpunkt,
när detta bidrag skulle upphöra att utgå.
Detta är jag inte beredd att göra,
eftersom jag har den bestämda uppfattningen
att bidraget inte utan vidare
kan fixeras till tiden, alldenstund det
sammanhänger med den verksamhet
som järnvägarna bedriver. Och vid vilken
tidpunkt de kan läggas ner och
ersättningstrafiken sättas in kan inte nu
exakt anges, lika litet som herr Heckscher
förmodligen exakt i tiden kan
ange när han anser att ett anslag skall
upphöra att utgå.

Det var emellertid inte för att säga
detta som jag begärde ordet, utan det
var närmast med anledning av herr
Heckschers karakteristik av kommunalmännens
uppvaktning i kommunikationsdepartementet.
Det ligger naturligtvis
något av känslotänkande i vad de
har att säga — det vore ju underligt
annars. Men vad som starkast framträder
är dock den sakliga tyngd, med
vilken de argumenterar i frågan. Diskussionen
kanske inte direkt och enbart
gäller att järnvägen skall få vara kvar,
utan det centrala i den blir ofta hur
ersättningstrafiken skall ordnas. Man
möter därvid människor som i sin dagliga
gärning arbetar i kommunen, känner
kommunen och dess invånare och
deras behov. Många gånger har de också
i sitt sällskap företrädare för industri
och företagsamhet. Som ett allmänt omdöme
om dessa uppvaktningar vill jag
säga, att det bestående och värdefulla
i dem är att man får kännedom om

reaktionen hos de människor som har
den direkta kontakten med de aktuella
problemen. Herr Heckscher har tydligen
inte umgåtts med kommunalmän
någon längre tid. Jag har haft glädjen
att göra detta och vet därför också att
värdesätta det omdöme som de har och
de synpunkter som de lägger på frågan.
Sedan får man naturligtvis skala bort
vad man tycker är uttryck för känslomässigt
tänkande, men det brukar inte
vara något problem i sammanhanget.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Heckscher sade att
de pengar som används för statens utgifter
kommer från näringslivet. Låt mig
då säga att det är ju bl. a. till näringslivets
tjänst som statens järnvägar skall
stå. Om statens järnvägar under en övergångstid
får subventioner för att kunna
anpassa sig efter ändrade trafikförhållanden,
kan detta också bidraga till
näringslivets fortsatta utveckling.

Vidare sade herr Heckscher att det är
ett kortsynt resonemang som kommunalmännen
för vid uppvaktningarna för
järnvägarnas fortsatta bestånd. Det går
an att säga detta, när man bor i Stockholm,
men om herr Heckscher var från
en typisk landsbygd, kanske herr Heckscher
hade en helt annan uppfattning
härom. En järnväg och en trafikförbindelse
över huvud taget är nämligen för
landsbygden en del av dess liv, och
när den en gång läggs ner betyder det
att en del av det livet försvinner. Herr
Heckscher borde åka ut och tala med
både kommunalmän och övrig befolkning
i orterna! Då tror jag att herr
Heckscher kommer att få en helt annan
uppfattning än den han i dag företräder.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
har just givit en alldeles utmärkt
illustration till talet om det känslomässiga
resonemang som förs i detta sam -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

manhang. Mera kanske man inte behöver
tillägga på den punkten.

Herr Johansson talade sedan om att
pengarna är till nytta för näringslivet.
I så fall är det väl rimligt att näringslivet
självt får bestämma för vilket ändamål
de pengarna skall användas.

Det är emellertid enligt min mening
mera väsentligt att gå in på vad statsrådet
sade om att jag kanske inte hade
umgåtts tillräckligt mycket med kommunalmän
för att ha tillbörlig respekt
för den sakliga tyngden i deras argumentation.
Jo, jag har mycket stor respekt
både för den sakliga tyngden i
deras argumentation och för deras
skicklighet att argumentera. Jag tror
att man måste räkna med att var och
en som företräder en kommun, en ort, en
bygd kommer att — och med all rätt •—
göra allt vad han kan för att se till att
just den orten, den kommunen, den
bygden skall få sina speciella intressen
tillgodosedda. Det är hans uppgift. Men
den som företräder statens intressen
har att försöka se saken ur mer allmän
synpunkt, att bedöma den bygdens intresse
i jämförelse med litet mera vittgående
intressen. Det är denna avvägning
som man inte kan begära — inte
ens önska — att kommunalmännen skall
göra själva. Men det är den som SJ och
statsrådet och riksdagen har att göra
på denna punkt.

Vad beträffar tidpunkten när anslaget
skall upphöra sade statsrådet att det
kunde han inte säga. Jag undrar vad ett
privat företag skulle råka ut för, om det
begärde krediter för att täcka ett tillfälligt
underskott och när kreditgivaren
frågade, hur länge det behövde dessa
krediter varje år, svarade: Det kan vi
tyvärr inte lämna några upplysningar
om. Under sådana omständigheter skulle
företaget inte få så särdeles mycket
pengar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Hcckscher menade

Driftbidrag till statens järnvägar

att kommunalmännen var skickliga när
det gällde att argumentera för saken
men att de saknade möjlighet att göra
den centrala avvägningen. Det är möjligt,
men den får vi göra i departementet,
herr Heckscher. Men för att vi
över huvud taget skall kunna göra den
på ett vettigt sätt måste vi få del av
kommunalmännens synpunkter. Det är
något som berikar våra debatter och ger
oss möjlighet att träffa ett riktigare beslut
än vi annars skulle göra.

Jag skall be att få ge herr Heckscher
ett skolexempel på hur värdefullt det
kan vara med kommunala kontakter. Vi
har ett nedläggningsärende som nu
kommer att beslutas vilken dag som
helst. På den ort det gäller hade skolbarnen
för närvarande att färdas 45
minuter från hemorten till skolan. Om
inte ersättningstrafiken hade ordnats,
hade de liksom arbetarna fått färdas
två timmar till skol- och arbetsorten.
Dessa synpunkter hade vi inte lyckats
fånga in, förrän vi fick den kommunala
kontakten, herr Heckscher. Jag undrar,
ärade kammarledamöter, om jag behöver
säga mer för att kammarledamöterna
skall förstå hur vilse herr Heckscher
farit.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet yttrar sig som
om jag menat att man inte skulle ta
emot kommunalmännen när de kommer.
Något så dumt kan jag inte tänka
mig att jag har sagt. Det vore i så fall
en felsägning. Vad det gäller är frågan:
vad skall vi ta för slutlig ståndpunkt
när det gäller frågan om SJ skall vara
ett räntabelt företag eller inte? Är det
de lokala synpunkterna som skall vara
avgörande, eller är det den allmänna
ekonomiska bedömningen?

Statsrådet säger: Den ekonomiska bedömningen
skall vi göra i departementet.
Herr talman! Jag ber så mycket om
ursäkt, men vi i riksdagen kan heller
inte alldeles avstå från vårt ansvar.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Driftbidrag till statens järnvägar

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Nu spelar temperamentet
herr Heckscher ett spratt.

Herr JOHANSSON i Gränö (ep):

Herr talman! Jag börjar med att till
chefen för kommunikationsdepartementet
uttala mitt tack för de 100 miljoner
kronor, som i årets statsverksproposition
avsatts för detta ändamål.

Jag tar statsrådet med stor ro när han
undrar, hur vi med våra synpunkter i
denna fråga ändå kan säga att vi vill
föra en näringsvänlig politik, framför
allt mot den mindre företagsamheten.
Jag anser att denna fråga inte har någon
utpräglad politisk struktur.

Jag lyssnade noga på herr Heckschers
anförande. Ena stunden sade
herr Heckscher, att man här inte får
göra sig skyldig till känslotänkande, och
strax dessförinnan sade han, att man
inte får använda sådana synpunkter
som varit vägledande för länge sedan.
Den omständigheten att detta kommunikationsmedel
har varit i gång i 100
år var inget argument för, menade herr
Heckscher, att det var lämpligt att fortsätta
med detta kommunikationsmedel;
vi får inte anlägga museala synpunkter.
Nej, det är säkert riktigt. I min hemort
— en köping som omfattar en tätort, där
det finns ett 40-tal industrier förutom en
hel del sågverk — hade vi i måndags
överläggningar med två landshövdingar
i Småland. Diskussionen gällde
kommunikationsfrågorna där nere. Jag
skulle ha önskat att herr Heckscher
hade varit i tillfälle att deltaga i den
överläggningen. Det var inga museala
synpunkter, som näringslivets företrädare
framförde i sin argumentering för
bättre kommunikationer, för ett bibehållande
av järnvägarna och också för
utbyggande av nya vägbitar. Deras argument
var i stället detta: vi kan på
vår ort inte konkurrera med industrierna
på andra orter, som har så mycket
förnämligare kommunikationer än

vi har. Så ser näringslivets företrädare
denna sak. Jag skall gärna stå till tjänst
med deras adresser.

Jag tycker att vi skall se litet djupare
på denna sak. Vi skall inte hänge oss åt
känslotänkande och vi skall inte anlägga
föråldrade synpunkter. Min vän
herr Svensson i Stenkyrka, som jag i
mångt och mycket sympatiserar med,
sade att kommunikationerna inte blir
sämre därför att man då och då lägger
ned en järnväg eller drar in ett tåg.
Herr Svensson menade att detta skulle
kompenseras på annat sätt. Min erfarenhet
är att det inte förhåller sig så.

Jag bor utmed en järnväg, som är trafiksvag
och som sålunda ligger i farozonen.
Där drog SJ in sista tåget utan
att sätta in något annat kommunikationsmedel
i stället. Hur klarade sig då
befolkningen? Jo, de som har råd att
ha egna bilar, de kan ta sig hem på
kvällarna, trots att det sista tåget är
indraget. Men de som inte har råd eller
inte önskar ha bil får svårt att ta sig
t. ex. till landstingets inrättning. Även
skolbarnen får svårt att ta sig till skolorna,
och de militära permittenterna
kan inte klara sina resor. Hur går det
för dem? Vilket kollektivt färdmedel
har man satt in i stället för det indragna
tåget? Inget! Detta medför mycket
stora uppoffringar för var och en. Jag
syftar här på en ort, som ligger 23 km
från en järnvägsknut. Visst är vi ense
om att vi skall spara där det går. Men vi
skall spara klokt.

Vi är nog ändå ganska korttänkta.
För inte så länge sedan upplevde vi
Suezkrisen, och omedelbart måste de
privata bilisterna ställa in sina bilar.
I Stockholm och på en del andra håll
kanske det inte gjorde så mycket, men
hur blev det i bygder med långa avstånd?
Vid den tiden var statens järnvägar
mycket bra att ha. Det var det
enda kollektiva kommunikationsmedlet
på många håll. Jag är inte så optimistisk
att jag tror, att sådana saker
inte kan hända igen.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Ofta liar vi ingenting annat att sätta
i stället för järnvägen. För något år sedan
var det aktuellt med en järnvägsnedläggning
i Småland. SJ gjorde en utredning,
men en tjänsteman på vägförvaltningen
lämnade beskedet, att landsvägen
inte var i sådant skick, att den
alltid var framkomlig; det kunde bli
avlysning på grund av tjälskador och
annat.

Järnvägen är också det säkraste kommunikationsmedlet.
Det är viktigt att
man på orter där det inte finns något
apotek kan få medicin med det säkraste
kommunikationsmedlet, dvs. järnvägen.
Likaså har järnvägen stor betydelse för
postdistributionen.

Den med nr 1 betecknade reservationen
har hos mig ingen resonans. Jag
hyser stor förståelse för herr Hanssons
i Skegrie argumentation, men jag vågar
inte rösta på reservation nr 2, ty
jag är mera rädd om järnvägarnas fortbestånd
än mycket annat.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka för
att jag fått ordet för replik. Annars hade
jag tänkt hålla ett anförande i vanlig
ordning.

Jag vill meddela att jag inte tillhör
de »rälsbundna» utan snarare de »luftburna»,
så det är inte av den anledningen
jag talar för SJ. Men så länge
man inte kan ersätta järnvägarna med
andra förnämligare trafikmedel anser
jag att man inte bara bör anlägga krassa,
affärsmässiga synpunkter på företaget
utan också sociala.

Jag begärde emellertid ordet närmast
med anledning av att herr Hecksclier
med sådan frenesi förfäktar högerns
ståndpunkt. Högern har dubbel bokföring
när det gäller besparingar. Frågan
är alltid huruvida det är statliga
företag eller privata. Nyligen beslutade
vi utan den minsta invändning från högerns
sida att subventionera Waxholmsbolagct
för att det skulle kunna uppc -

Driftbidrag till statens järnvägar

om det berodde på att det finns ett
stort W i skorstenen på de gamla skärslipare
bolaget har i sin tjänst.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Att jag tar till orda i
denna fråga beror närmast på att jag
varit i den situationen att vid olika
tillfällen, när järnvägar eller andra kommunikationer
skall tas bort, få vara
med och uppvakta kommunikationsdepartementet
för att vädja om hänsyn
till de samhällen som byggts upp runt
järnvägsstationerna, vädja till kommunikationsministern
att ta hänsyn till
att därest man lägger ned järnvägsförbindelsen
kommer småindustri, företagsamhet
och hela kommuner att förorsakas
ekonomisk och annan skada. Jag
måste erkänna att jag varit synnerligen
tacksam mot den nuvarande kommunikationsministern
för att han haft en
mänsklig syn på dessa ting. Han har
prövat de olika faktorerna.

När man skall resonera om kommunikationer,
kan man nämligen inte renodla
dem, utan man måste samtidigt göra
klart för sig att de har en social,
samhällelig, och en industriell funktion.
Om man inte från SJ :s sida tar vederbörlig
hänsyn till detta, kommer man
kanske att tjäna några kronor på att
dra in en och annan tur i kommunikationstabellen
eller en järnväg. Men man
förorsakar samhället i övrigt mångdubbla
utgifter. Det är detta som herr
Hecksclier inte tagit hänsyn till.

Jag vill därför tacka kommunikationsministern
för att han visat dessa
hänsyn. Det är ju på det viset, tyvärr
eller lyckligtvis, vilket man vill, att vår
landsbygd nu håller på att avfolkas.
Det kan vi kanske inte göra så mycket
åt, men om man vill stegra avfolkningstakten
mycket kraftigt, skall man dra
in kommunikationer, ty så fort man
drar in kommunikationerna, tvingas
mindre industrier och företag att förlägga
sin verksamhet till tätorter.

Herr Hecksclier säger att SJ inte har

hålla trafiken i skärgården. Jag undrar
I Andra kammarens protokoll 1959. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Driftbidrag till statens järnvägar

det som privata företag, ty SJ kan gå
till riksdagen och begära pengar. Om
herr Heckscher gör en undersökning
av våra svenska företag och ser på de
pengar som de lägger ner på arbetarhussar,
när de bekostar långa resor för
arbetarna, så skall herr Heckscher finna
att det är stora utgifter, om man
renodlar det hela. Men ser man dessa
utgifter i förhållande till den förtjänst
som företagen gör genom att de kan
hålla sig med arbetskraft, så måste jag
säga att det nr ekonomisk synpunkt och
ur helhetens synpunkt är vettigt att
förfara på detta sätt när arbetskraften
brister. SJ och andra statliga företag
tvingas ta hänsyn, som privata eller
kooperativa företag inte behöver ta.
Det förutsätts att SJ, d. v. s. staten,
skall sköta servicetjänsten.

När man här hör en statsvetare tala
om statskunskap och samhällskunskap,
frågar man sig ju: Arbetar inte samhälls-
och statsvetaren med människor,
som har olika uppgifter att fullgöra för
att samhället skall fungera?

Jag har med detta bara velat understryka
min och jag tror hela landsbygdens
tacksamhet för att departementschefen
går försiktigt till väga härvidlag
och tar vederbörlig hänsyn till de vettiga
synpunkter som bygdebefolkningen
framför. Det är ju här inte teori utan
praktiska erfarenheter som bör vara
avgörande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Att jag vågat mig på att
begära ordet till sist i denna debatt beror
på att jag personligen känner mig
litet träffad av herr Heckschers resonemang
om dessa kommunala deputationer,
som kommer upp till kommunikationsdepartementet
vid järnvägsnedläggningar.
Jag har nämligen upprepade
gånger varit i det predikamentet.
Jag kan dock inte sluta mig till
dem som — den ene efter den andre —

tänt rökelse vid statsrådet Skoglunds
fötter. Jag'' konstaterar i stället att min
erfarenhet är att statsrådet, liksom sina
företrädare, varit ganska svårfjällad när
det gällt att skapa ersättning för järnvägslinjer
som läggs ned.

Jag har vid flera tillfällen här i kammaren
fört på tal järnvägsnedläggningarna
och deras verkningar för kommunerna.
Jag ger herr Johansson i Norrköping
rätt i att en sak är när man talar
om dessa nedläggningar i princip och
gör dem på papperet, medan det är en
helt annan sak när man lever med ute
i bygden och ser de konkreta verkningarna
för det första då järnvägen
försvinner och för det andra då det
inte finns nödtorftigt med vägar och
bussförbindelser att sätta i stället.

Det är alldeles klart att vi skall vara
sparsamma och att vi skall försöka skära
ned subventioner även av den typ
det här gäller. Jag begriper helt herr
Heckschers resonemang på den punkten.
Men det är ganska meningslöst och
lönlöst att göra skuggbudgeter, om jag
får kalla dem så, där inknappningar
sker, när de inte går att anpassa till det
praktiska livet. Då blir de endast uppvisningsballonger.
I detta fall är jag
rädd att högerns 50 miljoner kronor är
en sådan uppvisningsballong.

Det är synd om de människor som,
när rälsen släpas bort och slipern
huggs upp, ställs utan fortsatt förbindelse
med yttervärlden. Vill man bidraga
till landsbygdens avfolkning,
skall man göra på detta sätt. Mitt intryck
från kommunikationsdepartementet
och inte minst av statsrådets framträdande
här i dag är, att statsrådet
förstår dessa synpunkter. Men jag tror
att herr Heckscher felbedömer departementets
inställning om han tror, att
den nuvarande departementschefen eller
tidigare departementschefer varit
så ömhjärtade, att de verkligen givit
efter för sentimentala och lokalt betonade,
relativt ovidkommande synpunkter.
Min erfarenhet är den motsatta.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Jag har anslutit mig till den försiktigare
reservationen, därför att jag tycker
att den anger en riktning, i vilken
vi måste sträva. Jag tror inte det är
möjligt i längden — trots att åtgärden
skär sår i bygden — att driva järnvägar
som icke har egen livskraft, och
därför bör vi på något sätt markera
detta. Men jag tror samtidigt att det
är nödvändigt att gång på gång, inte
minst i detta hus, understryka att när
man hugger det sår i bygden, som en
järnvägsnedläggning innebär, måste
man också tillse att nöjaktiga kommunikationsleder
kommer i deras ställe,
så att ifrågavarande bygder inte blir
isolerade, öde och känner sig misshandlade.
Det är, herr talman, en verklighet
som man måste ta på med största
varsamhet.

Jag ber med det sagda att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Liksom herr Ståhl vill
också jag betona järnvägarnas allmännyttiga
betydelse, men det är ju inte
därom vi tvistar. Herr Ståhl kom till
slut in på samma linje som jag — jag
har tidigare framhållit att det föreligger
en gradskillnad mellan reservation 1
och reservation 2 — och ville att man
skulle avtrappa subventionerna. Så
långt är vi överens. Såsom jag också tidigare
sagt måste vi till varje pris ordna
en ersättningstrafik, när sådana järnvägar
nedlägges som allmänheten inte
använder.

Herr Ståhl talade vidare om vår
»skugghudget». På den punkten liar jag
ingen anledning att bemöta honom, eftersom
uttalandet i fråga gjordes i eu
replik till herr Hecksclier. Men jag
vill i alla fall erinra herr Ståhl om att
såväl högern som folkpartiet har, under
behandling av andra frågor här i
riksdagen, konsekvent prutat på de
s. k. omkostnadsanslagen utan att precisera,
hur man skulle möjliggöra utgiftsminskningar.
Här har vi ändå pre -

Driftbidrag till statens järnvägar

senterat ett klart förslag. När man här
hela tiden resonerat om nedläggande
av vissa banor, har man dock inte alls
berört möjligheten av en annan taxesättning
— en ändring i det avseendet
skulle även kunna ge SJ en viss inkomst.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Det har i denna diskussion
talats om en subvention till SJ.
Men i sista hand är det väl ändå inte
fråga om en subvention till SJ, utan
det är de trafikanter som använder statens
järnvägar som subventionernas.

SJ har ett underskott på sin trafik
på de trafiksvaga bandelarna. I den
ena reservationen resonerar man så:
ja, detta är inte så allvarligt, vi tar
bort 15 miljoner kronor. Vad den andra
reservationen beträffar kan man påminna
om orden: »Mycket prutades ej,
men hälften prutades genast.» Vi tar
bort 50 miljoner. I intetdera fallet anger
man vilka trafiksvaga järnvägar
som skall läggas ner eller hur människorna
skall kunna färdas tills en ersättningstrafik
har ordnats. Det är emellertid
inte den frågan det gäller i dag.
Det är inte fråga om att ge en subvention
för att underlätta arbetet inom SJorganisationen,
utan det är fråga om
att täppa till ett hål i SJ:s budget som
uppstår därför att det är vissa bandelar
som inte bär sig men som å andra
sidan icke för närvarande kan läggas
ned av den anledningen, att vi inte
har några fortskaffningsmedel som ersättning.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Sundin in. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Statsbidrag för vatten- och avloppsanläggningar

som avgivits av herr Boman m. fl.; och
fann herr andre vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Heckscher
begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr andre
vice talmannen nu fann den under
2 ro) angivna hava flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Nihlfors votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. I i statsutskottets utlåtande
nr 120 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
avgivna, med 1) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nihlfors begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 52 nej, varjämte
46 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

1 enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I i utskottets
utlåtande nr 120, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Heckscher
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 140 ja
och 52 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Statsbidrag för vatten- och avloppsanläggningar Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande statsbidragsgivningen
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 8, punkt
20, s. 62 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1959) hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Statsbidrag för vatten- och avloppsanläggningar

1959/60 beräkna ett reservationsanslag
av 45 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 84, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
20 februari 1959, dels föreslagit riksdagen
att godkänna de av föredragande
departementschefen i propositionen
föreslagna ändrade grunderna för statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar,
dels ock till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 45 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner, bl. a. två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herrar Sveningsson och
Svärd (1:222) och den andra inom
andra kammaren av herrar Magnusson
i Borås och Lothigius (11:281), vari
hemställts, att riksdagen måtte till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 000 kronor.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:412 och 11:508 samt
I: 408, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna de i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 20 februari 1959 förordade ändrade
grunderna för statsbidrag till vattenoch
avloppsanläggningar;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:222 och 11:281 samt
1: 408, sistnämnda motion såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1959/tiO under sjätte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
45 000 000 kronor;

III. att motionerna 1:412 och 11:508
samt 1: 408, samtliga motioner såvitt de

icke behandlats under I. eller II., icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionen 11:509 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Bomö, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka ansett att utskottet
under I. och II. bort hemställa

I. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1: 412 och II: 508 samt 1:408,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj ds förslag om ändrade
grunder för statsbidrag till vatten- och
avloppsanläggningar;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:222 och 11:281 ävensom
med avslag å motionen I: 408, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1959/60 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 30 000 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag behöver i denna
fråga bara hänvisa till reservationen
för att kammaren skall förstå motiveringen.

Det är utomordentligt angeläget att
kunna ge kommunerna mera statsbidrag
för att klara vattenförsörjningen, kanske
allra främst avloppsfrågan, som
vållar stora bekymmer i många kommuner
i detta land. Men tyvärr tillåter,
herr talman, vårt lands ekonomi inte
detta, och därför kan jag inte förorda
en ökning av bidraget.

.lag ber att med det anförda få yrka
bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Eftersom jag är motio -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Statsbidrag för vatten- och avloppsanläggningar

när i detta ärende ber jag att få säga
bara några ord.

Eftersläpningen av statsbidragen till
kommunerna för anläggningar för vattenförsörjningen
har varit ett stort problem
för kommunerna under många år.
Denna eftersläpning har åsamkat kommunerna
stora ränteutgifter, som i realiteten
skurit ned statsbidragen betydligt
under den nivå som från början
varit avsedd.

Riksdagen har tidigare vid flera tillfällen
understrukit nödvändigheten av
att eftersläpningen snarast möjligt inhämtas.
Då nu bidragsanslaget föreslås
höjt för nästkommande budgetår
från 30 till 45 miljoner kronor, alltså
med 50 procent, är detta givetvis att
notera med tillfredsställelse. I det hårt
ansträngda läge som kännetecknar statsfinanserna
synes det inte finnas möjlighet
att för närvarande få ett högre
anslag.

Den omläggning av statsbidragsgivningen
som föreslås i propositionen
och i utskottsutlåtandet innebär en
sänkning av bidragsprocenten från nuvarande
32 till 17 procent för vanliga
anläggningar. Då man fortfarande måste
räkna med en eftersläpning och därmed
ränteutgifter, blir bidragsprocenten
i realiteten bra mycket lägre. Det
innebär en allvarlig försämring för
kommunerna, som inger stor oro. Denna
oro kanske inte minst är iakttagbar
för Norrlandskommunerna, som under
ett ganska sent skede kommit att befatta
sig med just denna verksamhet i
fråga om vatten och avlopp.

Man frågar sig ute i kommunerna,
hur man på de nu föreslagna villkoren
skall kunna finansiera anläggningarna.
Naturligtvis kan man resonera så, att
det är bättre med ett reducerat bidrag
som kommer rätt snart än ett bidrag
som är större, men för vilket man får
vidkännas stora ränteutgifter.

Som vi framhållit i vår motion är
det angeläget att ett ökat bidragsbelopp
ställs till förfogande under de följande

åren, så att eftersläpningen kan inhämtas
snarast möjligt.

I vår motion har vi också framhållit,
att bidrag bör utgå till nyexploaterade
områden efter samma grunder
som för befintlig bebyggelse. Vi anser
att detta bör vara av väsentlig betydelse
inte minst för de framväxande
tätorterna på landsbygden. Det bör vara
ett allmänt intresse att främja utvecklingen
av dessa små tätorter.

Enligt propositionen och utskottsutlåtandet
skall bidrag utgå till nyexploaterade
områden, om synnerliga skäl
därtill föreligger. Vilka dessa skäl är,
har inte utsagts i utlåtandet. Jag vill
uttrycka den förhoppningen att ifrågavarande
bestämmelse inte får en restriktiv
tillämpning.

Utskottet har framhållit vikten av
att frågan om eftersläpningen i bidragsgivningen
följes med uppmärksamhet
och att erforderliga åtgärder vidtas i
anledning därav. Jag vill understryka
angelägenheten av detta.

Högern vill, som vi nyss hörde av herr
Lothigius, inte vara med om att höja
bidragsbeloppet med de 15 miljoner
kronor, som föreslagits i propositionen
och utskottsutlåtandet. Statsutgifterna
måste minskas, säger man på det hållet.
Ja, men inte på detta sätt. Högerns
förslag betyder ju ökade utgifter för
kommunerna och därmed höjda kommunalskatter.
Det är inga reella besparingar.
För flertalet skattebetalare betyder
det tvärtom ökade bördor.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter, men jag har intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Larsson i Luttra
(ep).

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Riksdagen har under
en följd av år i skrivelser till Kungl.
Maj :t hemställt om revidering av bidragsgivningen
till anläggningar för

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Statsbidrag för vatten- och avloppsanläggningar

vattenförsörjning och avlopp och ävenså
hemställt om ökade anslag. Det är
tacknämligt att Kungl. Maj ds proposition
nu ligger på kamrarnas bord.

Jag kan inte underlåta att göra en liten
kommentar till förslaget. Nuvarande
läge kännetecknas av en ständig
ökning av ärendebalansen och en lång
väntetid — för närvarande cirka fem
år. Propositionen syftar till en förbättring
och en utjämning genom bland annat
en höjning av anslaget från nuvarande
30 miljoner till 45 miljoner kronor
för nästa budgetår.

De nya reglerna föreslås träda i kraft
den 1 juli i år. För tidigare påbörjade
företag avser man att tillämpa särskilda
övergångsbestämmelser. Dessa innebär
att sådana företag, till vilkas påbörjande
tillstånd beviljats före den 1 juli
1957, helt undantages från tillämpning
av de nya bestämmelserna. För andra
anläggningar, påbörjade före den 1 juli
1959, skall i viss omfattning kompensation
för bidragsbortfallet utgå. Denna
kompensation är enligt vår uppfattning
ganska rimligt utformad.

Det är alldeles obestridligt att den
föreslagna sänkningen av bidragsprocenten
kommer att medföra en minskning
av bidragen. Vi har dock vid utskottsbehandlingen
funnit oss böra godta
Kungl. Maj ds proposition, och vi
har därvid beaktat att en ändring av
nuvarande bidragsgivning, inte minst
av statsfinansiella skäl, framstår soin
ofrånkomlig. Jag vill belysa detta med
att nämna att med fortsatt tillämpande
av dessa grunder och under förutsättning
av ett anslag för nästa budgetår
på 50 miljoner kronor ärendebalansen
från den 1 juli 1900 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknats öka till
att avse företag för 095 miljoner kronor,
motsvarande ett bidragsbelopp av 250
miljoner kronor.

Departementschefen har i propositionen
uttalat, att bidrag till anläggningar
inom nyexploaterade områden må kunna
utgå, därest synnerliga skiil därtill

föranleder. Detta har vi i utskottet velat
starkt understryka. Vidare vill utskottet
framhålla vikten av att frågan om
eftersläpningen i bidragsgivningen och
i anledning härav erforderliga åtgärder
uppmärksamt följes.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är ett par år sedan
jag personligen framlade en motion, där
jag föreslog ett anslag på 50 miljoner
kronor till detta ändamål. När det gällde
att följande år fullfölja denna linje
svek modet mig med hänsyn till de
statsfinansiella besvärligheterna. Men
när nu Kungl. Maj:t har nödgats föreslå
en avsevärd höjning av anslaget
trots de statsfinansiella svårigheterna,
är ju det såvitt jag förstår ett klart belägg
för att detta är något som vi inte
kommer undan. De åtaganden som är
gjorda måste honoreras, och det är
orimligt att tänka att man skulle förbättra
saken genom att bara skjuta den
på framtiden.

Jag begärde emellertid ordet närmast
med anledning av en annan, mindre
sak. Herr Nilsson i Lönsboda har väckt
en motion, där han begärt att ett större
anslag skulle ställas till förfogande för
forskningsändamål beträffande avloppsvattnets
rening. Nu har det ju inte
funnits några särskilda anslag för den
saken, utan med anledning av tidigare
motioner, som jag också varit intresserad
i, hade statsutskottet tillstyrkt
fullmakt för Kungl. Maj:t att använda
nödvändiga medel ur det stora anslaget
till forskningsändamål och försök
på detta område. Det var tack vare denna
fullmakt som statsrådet Eliasson på
sin tid kunde ge ett lån på 300 000 kronor
till ingenjör Liljedahl, som experimenterar
med en ny sanitär anläggning.

Nu säger statsutskottet: »Vidkommande
speciellt yrkande om avsättande inom
anslagsramen av ökade medel till

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Skatteersättning till kommunerna

forskningsverksamheten anser utskottet,
i överensstämmelse med sin tidigare
uttalade uppfattning, att det bör
få ankomma på Kungl. Maj:t att pröva
frågan härom.»

Jag vill bara understryka, att statsutskottets
tidigare uttalade uppfattning
på denna punkt har varit alldeles klar
och att alltså kommunikationsministern
i och med denna skrivning får fullmakt
att använda nödvändiga medel,
när så kan behövas. Vi är nog alla överens
om att det är väl använda pengar,
ifall man kan stödja en framgångsrik
forskning på detta område.

Jag har i klarhetens intresse velat säga
några ord till protokollet på denna
punkt. Jag hoppas, att kommunikationsministern
vaksamt använder denna fullmakt,
när den kan vara till nytta.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
påstår, att högerförslaget skulle
betyda ökade utgifter för kommunerna.
Det gör det visste inte, men däremot en
förskjutning framåt i tiden, till dess att
centerpartiet vill hjälpa oss att få ordning
på statens affärer.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Det lär vara svårt att
bestrida det faktum, att om staten äskar
mindre anslag till avbetalning på sina
statsbidrag till kommunerna, får kommunerna
vänta längre och får vidkännas
högre ränteutgifter. Det blir höjda
utgifter för kommunerna, och de måste
betalas genom kommunalskatten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. II

Mom. Ill och IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Skatteersättning till kommunerna

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1959/60 till Skatteersättning till
kommunerna jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under sjunde huvudtiteln (punkt 56,
s. 93 och 94 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 3 januari 1959) föreslagit riksdagen
att till Skatteersättning till kommunerna
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 610 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 53) och den andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 69), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte — dock under
uttalande av att staten väsentligt
borde minska sina anspråk på sådana
kommunala insatser, som medförde utgifter
för kommunerna, samt vidtaga de
organisatoriska och övriga förändringar,
vilka kunde vidga möjligheterna till
återhållsamhet i den kommunala hushållningen
— besluta, 1) att minskningen
av skatteersättningen i anledning av
1957 års ortsavdragsreform skulle genomföras
i den takt riksdagen tidigare

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

beslutat men under femårsperioden 1960
—1964 i stället för under perioden 1961
—1965, 2) att skatteersättningen på
grundval av det av staten tillskjutna
skatteunderlaget skulle beräknas med
utgångspunkt från den för 1957 fastställda
utdebiteringssatsen, samt 3) att
till Skatteersättning till kommunerna
för budgetåret 1959/60 skulle anvisas ett
förslagsanslag av 543 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup in. fl. (I: 232) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 293), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte under sjunde
huvudtiteln till Skatteersättning till
kommunerna för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 540 000 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Helmer Persson
(I: 80) och den andra inom andra kammaren
av herr Senander m. fl. (II: 96),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
med omprövning av tidigare fattat
beslut beträffande statlig kompensation
åt kommunerna för skattebortfallet i
samband med höjningen av de kommunala
ortsavdragen beslutade att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag med syfte att även efter den
förut bestämda treårsperioden ge kommunerna
full kompensation för detta
skattebortfall fram till och med år 1965,
så att av reformen föranledda kommunala
skattehöjningar ej behövde ske.

Utskottet hade i detta sammanhang
upptagit jämväl två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr öhman (1:81) och den
andra inom andra kammaren av herr
Senander m. fl. (11:97), i vilka motioner,
med hänvisning till motiveringen
i motionen 11:96, hemställts, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att direktiven för 1958 års skatteutjämningskommitté
kompletterades
på sätt som i motionen angivits i syfte

Skatteersättning till kommunerna

att till staten helt överföra kostnaderna
för skolväsendet, folkpensioneringen
och polisväsendet.

Utskottet hemställde

1. att motionerna 1:53 och 11:69, i
vad de avsåge ändrad femårsperiod för
minskningen av skatteersättningen till
kommunerna, icke måtte av riksdagen
bifallas;

2. att motionerna 1:53 och 11:69, i
vad de avsåge utgångspunkten för beräkningen
av skatteersättningen, icke
måtte av riksdagen bifallas;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 53 och II: 69 samt I: 232
och 11:293, förstnämnda båda motioner
såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Skatteersättning till kommunerna
för budgetåret 1959/60 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
610 000 000 kronor;

4. att motionerna I: 80 och II: 96 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 5.

att motionerna I: 81 och II: 97 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och
Bohman, vilka ansett att utskottet under
1—3 bort hemställa

1. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:53 och 11:69, såvitt nu
vore i fråga, besluta att minskningen
av skatteersättningen till kommunerna
skulle genomföras i den takt riksdagen
tidigare beslutat men under femårsperioden
1960—1964 i stället för under
perioden 1961—1965;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:53 och 11:69, såvitt nu
vore i fråga, besluta att skatteersättningen
på grundval av det av staten tillskjutna
skatteunderlaget skulle beräknas
med utgångspunkt från den för
1957 fastställda utdebiteringssatsen;

3. att riksdagen måtte, i anledning av

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Skatteersättning till kommunerna

Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:232 och 11:293 ävensom med bifall
till motionerna 1:53 och 11:69, sistnämnda
motioner såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Skatteersättning till
kommunerna för budgetåret 1959/60 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 543 000 000 kronor;

2) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Edström, Ståhl, Nihlfors och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet under 2 och 3 bort hemställa

3. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag ävensom motionerna
1:53 och 11:69 samt 1:232 och
11:293, förstnämnda båda motioner såvitt
de avsåge medelsanvisningen, till
Skatteersättning till kommunerna för
budgetåret 1959/60 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
570 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! När 1957 års riksdag
fick ta ställning till frågan om hur man
skulle kompensera kommunerna för det
inkomstbortfall, som uppstod vid genomförandet
av den nya ortsavdragsreformen,
var den mycket tveksam om huruvida
det system, som Kungl. Maj d
föreslog, var det rätta. Det framgår redan
av utskottets utlåtande vid detta
tillfälle, att man kände på sig att det
förelåg risker för ganska stora ökningar
av detta bidrag i framtiden just på
grund av att det var så konstruerat, att
det kunde bli högre kostnader rent automatiskt.
Utskottet uttalade då, att det
förutsatte att om det blev en mera påtaglig
ökning av statens kostnader för
denna skatteersättning till kommuner -

na som en följd av en höjning av den
kommunala utdebiteringen, borde en
omprövning av grunderna för statsbidraget
komma till stånd.

När man nu ser tillbaka på kostnaderna
under det första året — år 1957 —
finner man, att de rör sig om cirka 500
miljoner kronor. De hör alltså till de
största posterna i statsbudgeten vid sidan
om dem som man allmänt känner
till, försvaret, barnbidragen o. s. v. Nu
begär emellertid Kungl. Maj :t för budgetåret
1959/60 ett förslagsanslag på
610 miljoner kronor. Det innebär en
mer än 20-procentig ökning sedan startåret,
som ju inte var för så länge sedan.
Man kan inte påstå att detta är litet;
tvärtom måste man hävda, att 20 procent
är en mycket betydande ökning
på blott två år. Orsaken är uppenbarligen
själva bidragets konstruktion.

Kegeringsanhängarna kan sägas, att
vi diskuterade denna fråga ingående
förra året och att det kanske inte är
mycket som hänt sedan dess. Samma
uppdelning mellan opposition och regeringssida
finns i stort sett också i
år. På detta kan man svara, att vad
som hänt är att kostnadsökningen har
fortskridit. Nu är den 30 miljoner kronor
högre än förra året, och man vet
inte vad som kan behövas i fortsättningen.
Den omprövning, som man alltså
år 1957, för bara två år sedan, ansåg
sig behöva varsla om, bör enligt mitt
förmenande nu sättas i gång.

Från folkpartiets sida har i en reservation,
nr 2, till utskottets utlåtande
hävdats att fr. o. in. år 1960 en viss
omläggning bör göras, som närmare
finns beskriven i reservationen. Denna
omläggning innebär, att frågan om
statsbidragets storlek skulle anknytas
till de utdebiteringssatser som gällde för
det kommunala finansår, då de förutvarande
lägre ortsavdragen senast tilllämpades,
d. v. s. år 1957. Detta system
är inte någon nyhet, ty det tillämpades
redan för de kompensationsbidrag som
utgick på grund av den tidigare ortsav -

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

dragsreformen av år 1950. Avveckiingstakten
bör vara densamma som hittills,
men avvecklingen bör påbörjas tidigare.
Detta skulle medföra vissa vinster
för statsbudgeten.

Nu kan det kanske sägas att tanken
på besparingar är en chimär. Man överflyttar
bara kostnader på kommunerna,
och det sker i stort sett inte några
besparingar, om kommunernas och statens
finanser betraktas som en helhet.
Det är klart att denna argumentering
i viss utsträckning är hållbar, men å
andra sidan måste man räkna med att
kommunerna skall inse behovet av att
försöka hålla igen på utgifterna. Jag
vet att många hävdar att det inte går
att hålla igen mera på den kommunala
sidan än vad som skett. Jag vill då bara
erinra om att det har under de senaste
åren ägt rum en förhållandevis kraftig
ökning av den kommunala utdebiteringen,
en ökning som inte alls var förutsedd
då vederbörande kommitté lade fram
sitt förslag till konstruktion av skatteersättningcn
till kommunerna.

Såsom framgår av reservationen har
folkpartirepresentanterna ansett, att
den av dem förordade justeringen av
bidragsgrunderna skulle medge en nedräkning
av anslaget med 40 miljoner
kronor för nästa budgetår, något som
för påföljande budgetår, 1960/61, skulle
innebära en besparing på statsbudgeten
på 110 miljoner kronor, jämfört
med nuvarande nivå. Vi har vidare
från folkpartiets sida i ett annat sammanhang
fört fram den tanken, att reglerna
för nuvarande schablonavdrag vid
beskttningen skulle kunna ändras. Detta
skulle medföra ett slags kompensation
till kommunerna för den nedsättning av
det kontanta skatteutjämningsbidraget,
vilken skulle ske vid en övergång till
det av oss föreslagna reviderade systemet.

Hur ter sig då situationen litet liingre
fram i tiden? Avvecklingen beräknas ju
vara avslutad år 1965, men antagligen
kvarstår då vissa kompensationsbehov.

Skatteersättning till kommunerna

Vi har ansett att frågan om en ytterligare
kompensation bör få vara öppen,
tills man bland annat har fått ta del av
hur den utredning, som nu sysslar med
spörsmålet om en allmän kommunal
skatteutjämning, ser på situationen.

Herr talman! Med dessa kortfattade
ord ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 2 av herr Boman m. fl.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Den reservation, som
under nr 1 är fogad till detta utskottsutlåtande,
ansluter sig till motion nr
69 i denna kammare, där det yrkas på
en omprövning av det beslut som 1957
års riksdag fattade i denna fråga. I
samband med höjningen av ortsavdraget
vid den kommunala beskattningen
beslöts det ju att staten skulle tillskjuta
det antal skattekronor, som kommunerna
förlorade genom denna höjning.
Jag vill bär mycket kortfattat ge
en återblick på utvecklingen härvidlag,
eftersom det av den tidigare förda debatten
förefaller som om det skulle föreligga
en hel del missförstånd.

I samband med höjningen av ortsavdragen
vid den kommande beskattningen
beslöts då att staten skulle tillskjuta
det antal skattekronor som kommunerna
förlorade genom ortsavdragshöjningen.
Detta bidrag från staten
skulle för de tre första åren motsvara
full kompensation men därefter under
en femårsperiod avvecklas helt för kommuner
med gott skatteunderlag och delvis
för flertalet övriga kommuner. För
kommuner med svagt skatteunderlag
skulle dock ingen reduktion ske. Frågan
om en fortsatt reducering eller avveckling
skulle vidare utredas av särskilda
sakkunniga i samband med problemet
om en allmän kommunal skatteutjämning.

Systemet för detta statsbidrag innebär
alltså, att staten under berörda tid
inträder som skattedragare i varje kommun
i förhållande till ett skatteunderlag
som motsvarar vad kommunen förlorar

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Skatteersättning till kommunerna

genom ortsavdragshöjningar. Men härigenom
blir också statsbidragets storlek
och därmed kostnaderna för staten
beroende av de kommunala utdebiteringssatsernas
höjd. Vid ökad utdebitering
stiger alltså även statens kostnader.
Den kommitté, som framlade det förslag
som sedan lades till grund för denna
reform, övervägde även ett annat alternativ
men stannade för systemet med
tillskjutet skatteunderlag i stället för ett
av staten tillskjutet belopp. Det utskott
som vid 1957 års riksdag beredde frågan
pekade emellertid på de risker för
kostnadsökningar för staten som var
förbundna med statsbidragets konstruktion
och förutsatte att, därest en mera
påtaglig ökning av de beräknade kostnaderna
skulle uppstå till följd av en ökning
i den kommunala utdebiteringen,
en omprövning skedde av grunderna för
statsbidraget.

Samma uttalande gjorde 1958 års riksdag.

Den kommunala utdebiteringen har
sedan denna skatteersättning beviljats
så allvarligt ökat, att man kan fråga sig
om ej denna statsbidragsform har bidragit
till de högst betydande kommunala
utgiftsexpansioner, som har skett
sedan 1957. Den genomsnittliga utdebiteringen
i landet har stigit från 12 kronor
60 öre per skattekrona 1957 till 14
kronor 21 öre år 1959, d. v. s. med ej
mindre än 1 krona 61 öre per skattekrona.
Denna väsentliga höjning framträder
särskilt markant i belysning av
att genomsnittsutdebiteringen i landet
under femårsperioden 1952—1956 legat
vid 12 kronor 24 öre och högst vid 12
kronor 72 öre, alltså med en total skillnad
av blott 48 öre per skattekrona.

Vi reservanter finner därför starka
skäl tala för att en omprövning av grunderna
för statsbidraget bör ske för att
undvika ytterligare kostnadsökningar
för staten. Vi föreslår därför att skatteersättningen
på grundval av det av staten
tillskjutna skatteunderlaget skall beräknas
med utgångspunkt från den för

år 1957 fastställda utdebiteringssatsen.
På den punkten sammanfaller alltså yrkandet
här med den föregående talarens.

Det statsfinansiella läget gör det emellertid
angeläget att gå ett steg längre i
fråga om avvecklingen av skatteersättningen.
Vi förordar därför i vår reservation,
att ersättningen till kommunerna
skall avvecklas i den takt riksdagen tidigare
beslutat, men med början redan
från och med 1960. Totalt skulle anslaget
till skatteersättningen härigenom
kunna sänkas med 67 miljoner kronor
för budgetåret 1959/1960. Följande budgetår
skulle — vid oförändrade utdebiteringar
— besparingen uppgå till omkring
128 miljoner kronor.

Beträffande den anmärkningsvärda
höjningen av skattesatserna ute i kommunerna
under senare år, som orsakat
den avsevärda merutgiften för staten,
gör utskottet ett uttalande som jag något
vill beröra. Utskottet säger härvidlag
att det alltjämt hyser den uppfattningen
»att utdebiteringsökningen inom
kommunerna har sin främsta förklaring
i andra förhållanden än en onödigt hög
kommunal expansionstakt. Härvidlag
må särskilt pekas på den fortgående utgiftsstegring,
som drabbat kommunerna
genom att dessas andel i kostnaderna
för ett flertal samhälleliga uppgifter
automatiskt ökats som en följd av gällande
regler för kostnadsfördelning mellan
stat och kommun, exempelvis i vad
gäller kostnaden för folkpensioneringen,
byggnadsverksamheten inom skolväsendet
samt skolmåltiderna.» Jag vill givetvis
inte hävda, att denna statsbidragsform
ensam skulle ha förorsakat
den allvarliga höjningen av kommunalskatterna.
Men jag vill fästa uppmärksamheten
vid att denna ökning har varit
mycket större under de senaste två
åren än under den föregående femårsperioden.

När utskottet vill bortförklara denna
ökning, vill jag tillika med vad jag här
nu senast anfört på nytt erinra om att

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

vi i reservationen anfört att riksdagen
bör uttala, »att staten väsentligt bör
minska sina anspråk på sådana kommunala
insatser som medför utgifter för
kommunerna samt vidtaga de organisatoriska
och övriga förändringar vilka
kan vidga möjligheterna till återhållsamhet
i den kommunala hushållningen.
Under angivna förutsättningar torde
den av oss förordade begränsningen av
statsbidraget kunna genomföras utan
att kommunerna — i varje fall i nämnvärd
grad — behöver höja sina utdebiteringar.
»

Med det här anförda vill jag, herr
talman, yrka bifall till reservation nr 1
till statsutskottets utlåtande nr 122.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! De båda föregående talarna
har sökt lasta över ansvaret för
de höjda kommunala utdebiteringarna
på kommunerna själva. Vi har en helt
annan uppfattning. Varje ansvarig kommunalman
borde känna till, att det är
statens olika åtgärder — inte minst kreditrestriktionerna
— gentemot kommunerna
som tvingat dessa att avsevärt
höja sina utdebiteringar. På grund av
uteblivna lånemöjliglieter genom statens
ingripande har kommunerna tvingats
att i allt större utsträckning göra nödvändiga
investeringar med hjälp av skattemedel.
För att över huvud taget kunna
utföra sådana nödvändiga arbetsprojekt
— även räntebärande sådana —
har man måst höja de kommunala utdebiteringarna,
vilket medfört ett ökat
skattetryck för kommunernas invånare.

För den stora massan av svenska folket
är skattefrågan den mest vitala. Vem
man än slår sig i samspråk med, så förs
det hårda skattetrycket på tal, vilket är
helt förklarligt, då numera de flesta inkomsttagare
får lägga ungefär halva inkomsten
till skatt och hyra.

Vad som mest oroar de mindre inkomsttagarna
är de ständigt stegrade
kommunalskatterna. I samband därmed
har inkomsttagarna i allt större ul -

Skatteersättning till kommunerna

sträckning fått klart för sig, att det är
det ökade statliga förmynderskapet över
kommunerna som är den egentliga orsaken
till det skärpta kommunala skattetrycket.

Den beprisade kommunala självstyrelsen
håller på att tvina bort genom att
staten med sin övermakt begränsar
kommunernas handlingsfrihet på det
ekonomiska planet. Den ena pålagan efter
den andra har pressats på dem samtidigt
som staten monopoliserat lånemarknaden
för sin räkning och tvingat
kommunerna att tömma sina egna resurser
eller att i stor utsträckning avstå
från nödvändiga investeringar.

Svenska stadsförbundets ordförande,
borgarrådet Hjalmar Mehr, uttalade vid
förbundets senaste kongress: »När det
gäller skattefinansieringen kan jag inte
underlåta att uttrycka den farhågan, att
de ökade kommunalskatterna blir eu
broms på framstegspolitiken.» Jag tror
att borgarrådet Mehr därmed uttryckte
vad varje ansvarig kommunalman vet,
nämligen att varje ökning av skattetrycket
i allmänhet, och det kommunala i
synnerhet, kommer att mötas av det
starkaste motstånd och därmed minska
möjligheterna till ett fortsatt kommunalt
utbyggnadsarbete.

Uttalandet innehåller samtidigt en
bitter kritik mot den finansieringsmetod
som kommunerna genom det statliga
ekonomiska trycket tvingats vidtaga,
nämligen att bestrida nödvändiga och
till och med räntebärande investeringar
med uttaxerade medel.

Det är vad som sedan flera år tillbaka
skett och alltjämt sker i många kommuner.
Göteborgs stad har, för att ta ett
exempel, inte bara tömt sina fonder,
däribland skatteregleringsfonden, som
lagligen skall vara disponibel vid behov,
— det finns inte ett öre disponibelt 1
denna fond, som ursprungligen bestått
av 65 miljoner kronor — utan skattehöjningar
bär även måste vidtagas för att
via skattcstat finansiera ofrånkomliga
investeringar.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Skatteersättning till kommunerna

Ordföranden i Göteborgs stadsfullmäktige
uttalade vid den senaste skattehöjningen
— den som betydde en höjning
från 13 till 15 kronor — att om
budgeten kunnat uppgöras på traditionellt
sätt, så skulle en avsevärd skattesänkning
ha kunnat komma i stället för
skattehöjningen.

I detta uttalande låg en skarp kritik
mot regeringens ekonomiska politik, vilken
går ut på att flytta över allt fler
utgifter på kommunerna. Det bör här
sägas rent ut, att denna politik medvetet
syftar till att överflytta alltmera
av den statliga beskattningen till kommunerna.

Detta är en politik som gagnar bolagen
och de stora inkomsttagarna samtidigt
som den ökar skattetrycket för de
små inkomsttagarna. Den progressiva
statsskatten ses som bekant med oblida
ögon av de borgerliga partierna. Regeringen
faller undan och tillmötesgår de
högröstade anspråken på att flytta över
utgifterna till kommunerna. Denna utveckling
är i full gång och försvårar
kommunernas verksamhet samtidigt
som den ökar skattetrycket över de
mindre inkomsttagarna.

Det är mot bakgrunden av denna,
som jag tycker, mycket uppseendeväckande
utveckling som vi ingett våra två
motioner. Den ena motionen gäller
frågan om avvecklingen av skatteersättningen
till kommunerna i anledning av
ortsavdragsreformen. Denna reform,
som i och för sig har varit av betydande
värde för de mindre inkomsttagarna,
kommer att förvandlas till sin motsats
när avvecklingen av skatteersättningen
för ortsavdragsreformen genomförts.

För Göteborgs vidkommande innebär
ett fullständigt borttagande av ortsavdragsreformen
ett inkomstbortfall av
inte mindre än i runt tal 32 miljoner
kronor om året. Antingen måste detta
inkomstbortfall ersättas genom att man
uppskjuter nödvändiga kommunala arbeten
till en oviss framtid med ty åtföljande
arbetslöshet eller också mås -

te skatten på nytt höjas. Det senare
omöjliggörs emellertid av att gränsen
för skattebetalarnas bärkraft redan är
uppnådd, och jag tror att det omdömet
kan gälla de flesta kommuner. För de
tre senaste åren har den kommunala utdebiteringen
i städerna ökat med inte
mindre än 12 procent och utgör genomsnittligt,
som tidigare nämnts, inte
mindre än 14:22 per skattekrona.

Detta är en följd av statens politik
att övervältra allt fler utgifter på kommunerna
och då inte minst genom en
konstruktion av statsbidragsreglerna
som ökar kommunernas andel i kostnaderna
i takt med ökningen av skatteunderlaget.
Denna ökning, som till övervägande
del har haft sin grund i penningvärdeförsämringen
och inte i en reellt
förbättrad ekonomi, har på grund
av de beräkningsgrunder som tillämpats
lett till att statsbidraget i åtskilliga fall
fullständigt försvunnit.

Så är exempelvis förhållandet med
statsbidraget för skolmåltiderna. I Göteborg
utgår numera icke ett öre i statsbidrag
för genomförandet av denna
viktiga reform. Kostnaderna får nu
helt betalas av staden, medan staten
inkasserar äran av att ha genomfört
reformen. Det kan inte gärna påstås,
att statsmakterna bidrar till att popularisera
reformpolitiken i kommunalmännens
ögon, då de i många fall låter
kommunerna betala hela kalaset.

Till komplettering av bilden med
statsbidraget till skolmåltiderna bör
nämnas, att detta bidrag minskat från
ursprungliga 70 procent till för närvarande
genomsnittligt sett 17 procent
för hela landet. Från 1948, då skolmåltiderna
infördes, och fram till 1955
steg de faktiska kostnaderna för skolmåltiderna
från i runt tal 22,5 miljoner
till 125,7 miljoner kronor. Men staten,
som gärna hoverar sig i rollen som ensam
exponent för välfärdspolitiken,
minskar samtidigt sitt bidrag från 70
till 17 procent.

Låt mig ta ett annat exempel! Det

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

galler kostnaderna för folkpensioneringen.
Under en av skattelindringsnämnden
redovisad tidsperiod steg statens
bidrag med två tredjedelar, medan
kommunernas andel tredubblades. Då
folkpensioneringen trädde i kraft var
kommunernas andel av kostnaderna
för de tilläggspensioner som pålades
kommunerna genom riksdagsbeslut
33,5 procent. Sex år senare hade kommunernas
andel stigit till 55,2 procent.

Det är uppenbart, att med en sådan
statlig politik kan det inte bli så mycket
över för kommunerna till övrig
verksamhet till invånarnas fördel. 1
många fall går mer än 50 procent av
de kommunala skatteinkomsterna till
ändamål som dikterats av statsmakterna.
I vissa kommuner uppgår kostnaderna
för undervisning samt folkpension
och annan socialvård till över 70
procent av hela inkomsten av kommunalskatten.

Är det någon som tror att detta statliga
förmyndarskap över kommunerna
kan fortsätta någon längre tid, när det
tar sig sådana uttryck? Varje förnuftig
människa måste inse, att denna politik
mot kommunerna icke står i överensstämmelse
med talet om social
välfärdspolitik och endast kan gagna
bolagens och de stora inkomsttagarnas
intressen.

Övervältringen på kommunerna av
utgifter, som rätteligen borde åvila staten,
är liktydigt med en övervältring
av en allt större skattebörda från de
besuttna i samhället till de mindre inkomsttagarna.
Det är den krassa innebörden
av den ekonomiska politik, som
staten tillämpar gentemot kommunerna.

Denna oerhört viktiga angelägenhet,
som har det intimaste samband med
frågan om kompensationen till kommunerna
för ortsavdragsreformen, avfärdar
statsutskottet med några rader. Vi
har nu hunnit bli vana vid denna
nonchalans, varför jag inte känner mig
så viirst förvånad. Vi hävdar emellertid
att kompensationen rätteligen bor -

Skatteersättning till kommunerna

de utgå för all framtid, då ju kommunernas
nödvändiga utgifter för olika
ändamål hittills har visat sig överstiga
ökningen i skatteunderlaget.

Vi har emellertid i motion 1:80 och
11:96 inskränkt oss till att hemställa
om skrivelse till regeringen i syfte att
ge kommunerna full kompensation för
skattebortfallet genom ortsavdragsreformen
t. o. m. år 1965. Detta betraktar
vi som nödvändigt om kommunerna
över huvud taget skall kunna klara sig.
Vidare har vi i en annan motion, I: 81
och 11:97, begärt en komplettering av
direktiven för 1958 års skatteutjämningskommitté
i syfte att staten helt
övertar kostnaderna för skolväsendet,
folkpensioneringen och polisväsendet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de av oss avgivna motionerna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den här frågan är ju
väl bekant för riksdagens ledamöter.
Den har ganska utförligt behandlats
vid två tidigare tillfällen, och jag tänker
därför inte gå alltför djupt in på
detaljerna.

Det har sagts, att man kunnat konstatera
en påtaglig ökning i statens kostnader
för bidrag till kommunerna med
anledning av ortsavdragsreformen i
förhållande till vad som förutsattes
1957, då reformen genomfördes. Jag
skall ingalunda förneka att ökningen
är ganska stor, men vi har i statsutskottet
inte bara sett på ökningen i
absoluta tal utan även försökt bilda oss
en uppfattning om huruvida ökningen,
såsom det sägs i högerns motion och
reservation, kan sägas vara beroende
av en »kommunal utgiftsexpansion». Vi
har nog därvid kommit till den uppfattningen,
att det påståendet inte är alldeles
riktigt, att detta skulle vara huvudanledningen
till den ökning av statens
kostnader på det här området
som man nu kan konstatera.

Anslagsberäkningen för nästa budgetår
utgår från de av 1957 års riksdag

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Skatteersättning till kommunerna

fastställda grunderna för denna bidragsgivning,
som innebär att samtliga kommuner
skulle få full kompensation för
bortfallet i skatteunderlag under åren
1958—1960. Beräkningen bygger, såsom
redan tidigare har sagts, på av
kommunerna för 1959 fastställda utdebiteringssatser.
Genom att den kommunala
utdebiteringen har ökat från år
1958 till år 1959 har också anslaget
ökat med 30 miljoner jämfört med närmast
föregående budgetår.

Högerns motionärer och reservanter
tycks föreställa sig att kommunalmännen,
när de skall fastställa skattesatserna,
sätter sig ner och spekulerar
över hur mycket de kan få ut i statsbidrag.
Jag tror det är en orimlig beskyllning
mot de ansvariga kommunala
instanserna — det framgår av att det
knappast i något fall kan bli fråga om
att staten tillskjuter mer än en liten del
av det kommunala skatteunderlaget.
Tror man verkligen att kommunerna
skulle ta obehaget av att föreslå skattehöjningar
bara för att få några kronor
mer från staten? Jag tror i varje fall
inte det. Den höjning av de kommunala
utdebiteringarna, som har ägt rum de
senaste åren, har enligt mitt sätt att se
sin fullt naturliga förklaring: kommunerna
har liksom alla andra drabbats
av kostnadsstegringar.

Den »kommunala utgiftsexpansionen»,
som högern talar om, är orsakad
av nödvändigheten att vidta åtgärder
på en rad olika områden. Även andra
orsaker kan anges. Det har här redan
sagts, att svårigheterna för kommunerna
att erhålla lån är en av anledningarna
till den ökade kommunala utdebiteringen,
vilken svårighet i många fall
har tvingat kommunerna att finansiera
sina investeringar med skattemedel.

Det är också riktigt, som det här har
sagls förut, att konstruktionen av den
statliga bidragsgivningen till olika
kommunala verksamhetsgrenar har
medfört, att kommunernas kostnader
för dessa verksamhetsområden i många

fall har stigit kraftigt, men jag tror inte
att man utan vidare kan göra gällande,
att staten bör påtaga sig de kostnaderna
i oförändrad utsträckning allt framgent.
I många fall har det nämligen uttryckligen
sagts när dessa bidrag har införts,
att avsikten har varit att de skulle
utgöra stimulansbidrag för att få i
gång en viss verksamhet. Avsikten har
varit att staten så att säga skulle träda
in vid starten och ta på sig en del av
kostnaderna, som kommunerna sedan
själva skulle bära i större utsträckning.
Om man gör en jämförelse mellan kostnaderna
för olika verksamhetsgrenar i
dag och vid den tidpunkt då verksamheten
infördes, så visar det sig också,
att kommunernas andel har ökat i stor
utsträckning.

När vi i statsutskottet har vägt de
olika synpunkterna mot varandra har
vi kommit till den slutsatsen, att det i
varje fall för närvarande inte finns någon
anledning att frångå det beslut,
som 1957 års riksdag fattade i fråga
om bidragsgivningen. Jag vill inte därmed
säga, att det inte kan finnas skäl
att se på den här saken.

Vi vill inte heller vara med om det
yrkande som kommunisterna här har
framställt, att riksdagen nu gör en beställning
som skulle innebära, att staten
även efter treårsperiodens utgång
ikläder sig kostnaderna för skatteunderlagsbortfallet
i samtliga kommuner.

Om riksdagen i dag skulle följa den
linje som högern och folkpartiet förordar
i sina reservationer och det tillskjutna
skatteunderlaget alltså skulle beräknas
på 1957 års utdebiteringssatser,
skulle det ställa många kommuner inför
stora besvärligheter. I vissa kommuner,
som kanske redan nu har mycket
hög kommunal utdebitering, skulle
det medföra, att man tvingades ytterligare
höja kommunalskatten. Jag menar
därför, att även om man med fullt
fog kan göra gällande att statens affärer
nu visar stort underskott, så finns
det ändå ingen anledning att rygga

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

den utfästelse, som vi anser att 1957
års beslut innebar gentemot kommunerna.
Vi tror att ett fasthållande av
det beslutet är den riktigaste ståndpunkten
— i varje fall för dagen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Efter herr Gustafssons
i Stockholm redogörelse torde det inte
vara mycket att tillägga, och jag vill därför
här bara anföra några synpunkter
på de reservationer som avgivits till utskottets
utlåtande.

I reservation nr 1 hävdas, att statsbidraget
har stimulerat kommunerna
att göra investeringar. Reservanterna
säger: »Fastmer torde, anför motionärerna,
den högst betydande utgiftsexpansionen
inom kommunerna sedan
1957 ge vid handen, att gällande bidragsgrund
utgjort en stimulans till utdebiteringshöjningar.
» Jag kan emellertid
omtala, att jag så sent som i måndags
deltog i ett kommunalt sammanträde
i Göteborg, vid vilket praktiskt
taget vartenda anförande gick ut på att
staten försöker vältra över utgifter på
kommunerna. Vid det tillfället hörde jag
inte till den meningsriktningen, utan
jag fick i stället försvara statsmakterna.
Men utvecklingen själv har faktiskt gått
därhän, att utgifterna, mot kommunens
vilja, har sprungit i höjden som en följd
delvis av statsmakternas beslut i olika
frågor.

När vi senast behandlade denna fråga,
hade jag från Stadsförbundets byrå fått
eu lång lista på orsakerna till kommunernas
höjda utgifter. .lag skall inte här
upprepa vilka dessa orsaker är. Några
av dem har vi dock angivit på s. 4 i utskottets
utlåtande, t. ex. kostnaderna
för folkpensioneringen, byggnadsverksamheten
inom skolväsendet samt skolmåltiderna.
Detta känner kammarens ledamöter
till. Men jag kan också nämna
några nytillkomna poster, som medver5
Andra kammarens protokoll 1999. Nr

Skatteersättning till kommunerna

kat till ökade utgifter för kommunerna,
t. ex. beslutet om gaturenhållningen, de
nya bestämmelserna om vatten- och avloppstaxa
och den nya hälsovårdsstadgan,
enligt vilken alla kommuner ålägges
att anställa hälsovårdsinspektörer.
När vi genomförde nämnda stadga, varnade
jag från denna talarstol för de
kostnader, som vi därmed lade på även
de små kommunerna.

Högerreservanterna hänvisar nu till
att de genomsnittliga skattehöjningarna
för kommunerna under de senaste två
åren har varit 1 kr. 61 öre per skattekrona,
och de är ense med folkpartireservanterna
om att kompensationen
till kommunerna skall utgå i förhållande
till 1957 års utdebiteringar.

Högerreservanterna säger också: »Enligt
motionärernas mening behöver en
begränsning av skatteersättningen till
kommunerna inte föranleda motsvarande
höjning av kommunalskatten.» I reservation
nr 2 är man inne på samma
linje och säger i följande skrivning:
»Utskottet är angeläget understryka att
en justering av här föreslagen innebörd
inte kan anses innebära att statsmakterna
rubbar det åtagande gentemot kommunerna,
som statsverket iklätt sig i
samband med ortsavdragsreformen.»

Jag vill då fråga: Vilka trollkonster
vill man tillgripa för att kunna gå tillbaka
till 1957 års utdebiteringar, om
man samtidigt vill hålla fast vid att
detta inte kommer att innebära några
kostnadsstegringar för kommunerna?
Jag har här en tabell, som visar att kommunerna
riskerar atl få sin ekonomi
åtskilligt ansträngd, även om staten
fullföljer sina åtaganden i det stycket.
Tabellen visar att den uttunning som
sker 1961—1965, då statens bidrag till
kostnaderna för ortsavdragen uttunnas,
förorsakar en skattehöjning ute i kommunerna
på mellan 2 och 4 kronor per
bevillningskrona.

.lag tror inte, ärade kammarledamöter,
all vi behöver uppmana kommunerna
all spara. Utvecklingen själv koni21 -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Skatteersättning till kommunerna

mer att tvinga dem att iaktta största
försiktighet med sina utgifter, om inte
kommunalskatten skall stiga till en höjd
som inte är försvarbar.

Herr talman! Med det anförda vill jag
understryka vad herr Gustafsson i
Stockholm här framhållit och yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill särskilt fästa
uppmärksamheten på att från folkpartiets
sida inte har gjorts gällande, att
kommunerna stimuleras till höjda kommunala
utdebiteringar på grund av det
hittills tillämpade bidragssystemet. Detta
har inte klart kommit fram i utskottets
skrivning, där man i mera svävande
ordalag nämnt, att i vissa av motionerna
gjorts gällande, att det tillämpade
bidragssystemet utgjort en stimulans
till utdebiteringshöjningar.

Vad herr Petterson i Degerfors här
sagt kan föranleda ett bemötande. Han
refererade högerns uttalande beträffande
påståendet om bidragssystemets stimulerande
inverkan och nämnde i anslutning
härtill att folkpartiet i sin reservation
understrukit, att den föreslagna
justeringen av systemet för bidragsgivningen
inte kunde anses innebära, att
statsmakterna rubbade de åtaganden
gentemot kommunerna, som statsverket
tidigare iklätt sig. Herr Gustafsson i
Stockholm ansåg för sin del, att det dock
var att rubba ett avtal, om man nu ändrade
på det. Till det vill jag säga — vilket
också framhållits i reservationen —
att man i fråga om kommunala utdebiteringshöjningar
måste skilja på sådana
som avser nytillkomna utgifter, som
måste täckas med kommunalskatt, och
sådana som blir en följd av de höjda
ortsavdragen. Det är endast kompensationen
för de höjda ortsavdragen som
är aktuell i detta sammanhang, och hela
det resonemang som förts om hur kommunerna
får allt högre utgifter och
tvingas höja skatterna är ett annat ämne,
som inte bör dras in i denna debatt.

Herr Gustafsson sade också att i förhållande
till hela det stora kommunala
skatteunderlaget är det dock en mycket
liten del som staten tillskjuter. Det är
visserligen riktigt, men det rör sig dock
om så stora absoluta belopp, att det har
en viss betydelse för statsfinanserna.
Vårt förslag med ändrade regler för
schablonavdragen vid beskattningen betyder
i själva verket, att för kommunernas
del skattebördan ökas med endast
cirka 10 miljoner kronor för nästa budgetår.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av herr Pettersons i Degerfors
inlägg, som jag tyckte i år liksom förra
året skilde sig något från herr Gustafssons
i Stockholm inlägg. Herr Gustafsson
var betydligt försiktigare i sina uttalanden
om kommunernas ökade utdebiteringar.
Jag har själv i mitt första anförande
framhållit, att jag inte vill lägga
hela skulden för ökningarna på detta
statsbidrag, men man kan inte komma
ifrån att denna ökning varit mycket
större under de senaste åren än förut.

Herr Petterson nämnde att här har
kommit nya utgifter, och han erkände
även att genom statens åtgöranden kommunerna
kommit i ett tvångsläge. Beträffande
statens krav har vi från vårt
håll framhållit, att staten inte bör fortsätta
på det sättet. När man studerar utredningen
får man ganska klart för sig,
att statens åtaganden kan uttryckas så
som att staten skall garantera att den
nedgång i skatteunderlaget, som blir
följden av det höjda ortsavdraget, inte i
och för sig skulle behöva föranleda en
höjning av den kommunala utdebiteringen.
Detta är principen där. Skulle
däremot utdebiteringshöjningar bli nödvändiga
av andra skäl — alltså nya ökade
utgifter på grund av bl. a. krav från
statens sida — borde kommunerna själva
svara för detta. Det är själva andemeningen
i utredningens förslag. Den
grupp jag tillhör har framhållit, att det

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

redan förefunnits vissa möjligheter för
kommunerna att gå fram på en sparsamhetens
väg. Kraven, inte minst från
vissa statliga myndigheter, har faktiskt
också kunnat mjukas upp på senaste tiden
— inte minst när det gäller skolhusbyggnaderna.
Jag vill också erinra
om att i en motion från högerpartiet har
vi begärt en översyn av de kommunala
byggnadskostnaderna i syfte att få kommunerna
att bygga billigare.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
1) i motsvarande del; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1 i
utskottets utlåtande nr 122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av fröken Andersson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
155 ja och 43 nej, varjämte 23 av kam -

Skatteersättning till kommunerna

marens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; samt 3:o>
bifall i samma del till den reservation,
som avgivits av herr Boman m. fl.;
och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Staxäng begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2 i
utskottets utlåtande nr 122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit''
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av fröken Andersson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter''
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Staxäng begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
137 ja och 73 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Skatteersättning till kommunerna

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; samt 3:o)
bifall i samma del till den reservation,
som avgivits av herr Boman m. fl.; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Staxäng
begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade dock
herr Nihlfors votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
Tcontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. 3 i statsutskottets utlåtande
nr 122 antager det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen
i motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Boman m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 92 ja och
48 nej, varjämte 80 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3 i
utskottets utlåtande nr 122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av fröken Andersson in. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Staxäng
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 136 ja och 43
nej, varjämte 39 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:80 och 11:96; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 5

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall
till motionerna I: 81 och II: 97; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

§ 11

Studiebidrag m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
123, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till studiebidrag
och stipendier samt till bidrag
till driften av folkskolor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Studiebidrag och stipendier

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 208,
s. 481—483 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit
riksdagen att till detta ändamål för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 69 030 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sundin m. fl. (1:51) och den andra
inom andra kammaren av herr
Jansson i Benestad m. fl. (II: 107), i
vilka hemställts, att riksdagen med bifall
till vad som föreslagits i motionerna
måtte till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 62 530 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh (I: 125) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Bengtsson i Göteborg och Darlin
(11:163), i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte dels
besluta, att allmänt studiebidrag icke
vidare skulle utgå, dels till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret 1959/60
anvisa ell förslagsanslag av 51 030 000
kronor.

Utskottet hemställde, alt riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Mnj:ts för -

Studiebidrag och stipendier

slag samt med avslag å motionerna
I: 51 och II: 107 samt I: 125 och II: 163,
sistnämnda två motioner såvitt nu vore
i fråga, till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 69 030 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
fröken Karlsson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:51 och 11:107 samt med
bifall till motionerna I: 125 och II: 163,
sistnämnda två motioner såvitt nu vore
i fråga, till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 51 030 000 kronor;

b) av herrar Pålsson, Sundin, Svensson
i Stenkyrka och Larsson i Hedenäset,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:125 och 11:163, såvitt nu vore i
fråga, samt med bifall till motionerna
1:51 och 11:107, till Studiebidrag och
stipendier för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 62 530 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Till detta utlåtande har
vid denna punkt fogats en reservation
av utskottets högerledamöter. Reservationen
innefattar ett för kammaren
känt högerkrav, att det s. k. allmänna
studiebidraget icke vidare skall utgå.
Detta krav är i första hand föranlett
av vår principiella uppfattning, att detta
bidrag inte kan godtagas med hänsyn
till att det är ett generellt kontantbidrag,
som utgår utan villkor för studerande
ungdomar i åldern 16—18 år.
Vi anser, såsom vi framhållit under
tidigare debatter, att det vore rättvisare
att genomföra reformer på beskattningens
område, så att föräldrarna får

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Studiebidrag och stipendier

möjlighet att göra avdrag för s. k. periodiskt
understöd, liksom att möjligheter
borde beredas vederbörande studerande
att efter avlagd examen få avdragsrätt
för amortering av studieskulder.

Det statsfinansiella läget kräver ju för
närvarande obönhörlig sparsamhet på
alla områden, där det inte är absolut
nödvändigt att staten träder in. Skulle
det statsfinansiella läget förbättras, så
att statens finanser medger statsbidrag
för, som i detta fall, äldre elever, bör
enligt min mening hela vårt studiehjälpssystem
bli föremål för en omprövning.

Det har sagts tidigare i dag från denna
talarstol, att det är meningslöst att
föreslå prutningar på statsbudgeten som
inte går att förverkliga i det praktiska
livet. Men jag tror det är mycket svårt
att göra gällande, att detta inte är ett
område, där det verkligen går att åstadkomma
en direkt prutning på utgående
kontantbidrag.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till den vid punkten
1 avgivna reservationen nr 1 a av
herr Kaijser m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Nuvarande studiehjälpssystem
har ju riksdagen fattat beslut om
så sent som 1957, och bestämmelserna
har alltså inte gällt i mer än cirka ett
år.

Vi vet att det på flera områden inom
vårt samhälle råder brist på kvalificerat
folk. Jag vill nämna för herr Nilsson i
Göingegården, att jag under valrörelsen
i fjol hörde ett, jag höll på att säga
bättre högerföredrag, i vilket förkunnades,
att vi inom sjukvården, inom
undervisningsväsendet, på det tekniska
området o. s. v. hade en mäpgd brister,
och naturligtvis var det den orkeslösa
socialdemokratiska regeringen som rådde
för att det inte fanns tillräckligt med
kvalificerade befattningshavare. Jag
tror det är att gå fel väg att nu med

det statsfinansiella läget som motivering
ta bort en stimulans, som ungdomen
säkerligen behöver för sina studier,
och därmed minska möjligheterna
till studier och utbildning. Tvärtom bör
man enligt min mening här satsa på
ungdomen. Det kommer säkerligen inom
en framtid att ge god utdelning och
bättre resultat på vitt skilda områden.

Herr talman! Med dessa få ord yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag har väckt en motion,
som behandlas i detta utskottsutlåtande,
och som går ut på att det allmänna
studiebidraget skall slopas. Anledningen
är sparsamhetsskäl med hänsyn
till vårt statsfinansiella läge. I stället
för det allmänna studiebidraget föreslås
i motionen, att maximibeloppen för
stipendier och särskilda studiebidrag
till studerande ungdomar mellan 16 och
18 år skall höjas till samma nivå, som
nu gäller för de elever som fyllt 18 år.
Det betyder att reglerna för studiehjälpen
skulle bli lika för båda dessa kategorier.

När vi nu befinner oss i ett så ansträngt
ekonomiskt läge som vi faktiskt
gör, anser jag att alla möjligheter till
sparsamhet bör utnyttjas. Jag tror inte
att ett slopande av det allmänna studiebidraget
skulle minska antalet studerande
och tror inte heller att åtgärden
skulle innebära någon större börda
för föräldrarna.

Med dessa få ord, herr talman, ber jag
att yrka bifall till reservation nr 1 b
av herr Pålsson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr
Kaijser m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,
som avgivits av herr Pålsson m. fl.;
och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

Nilsson i Göingegården begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den med
2:o) betecknade propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) i utskottets utlåtande nr 123, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1 a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Göingegården begärde dock
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 154 ja och 42 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av
folkskolor m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 216, s. 493
—505) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
grunder för statsbidrag till särskild
observationsundervisning, att tillämpas
från och med redovisningsåret 1959/60,
dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till
korrespondensrealskolor, att tillämpas
från och med redovisningsåret 1959/60,
dels ock till Folkskolor in. in.: Bidrag
till driften av folkskolor in. in. för bud -

getåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh (I: 125) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Bengtsson i Göteborg och Darlin
(II: 163), i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte dels
besluta, att tillhandahållande av fri undervisningsmateriel
icke skulle vara
obligatoriskt för skoldistrikten, dels besluta
att från och med läsåret 1959/60
vid beräkning av det i anslaget till
Folkskolor m. in.: Bidrag till driften av
folkskolor in. in. ingående lärarlönebidraget
m. in., avdragsbeloppet efter
kompensation för avlösta bidrag skulle
vara i hyresgrupp 1 782 kronor, i hyresgrupp
2 1 025 kronor, i hyresgrupp
3 1 205 kronor, i hyresgrupp 4 1 441
kronor och i hyresgrupp 5 1 677 kronor,
dels ock till Folkskolor m. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. m.
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 691 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 133) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjöqvist
m. fl. (II: 169), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
punkt måtte dels uttala att, då
behov förelåge att avskilja svårbehandlade
elever från den övriga klassen,
särskild undervisning för dessa skulle
ske i observationsklass, dels ock avslå
departementschefens förslag att godkänna
av honom förordade grunder för
statsbidrag till särskild observationsundervisning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (I: 134) och den andra
inom andra kammaren av herr Edlund
(II: 168), i vilka hemställts, såvitt nu

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

vore i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte dels
besluta, att tillhandahållande av fri undervisningsmateriel
icke skulle vara
obligatoriskt för skoldistrikten, dels besluta,
att från och med läsåret 1959/60
vid beräkning av det i anslaget till
Folkskolor m. m.: Bidrag till driften
av folkskolor m. in. ingående lärarlönebidraget
hänsyn icke skulle tagas till
avlösta bidrag och avdragsbeloppet sålunda
fastställas till i hyresgrupp 1
957 kronor, i hyresgrupp 2 1 200 kronor,
i hyresgrupp 3 1 380 kronor, i hyresgrupp
4 1 616 kronor och i hyresgrupp
5 1 852 kronor per statsbidragsberättigande
lärartjänst, dels ock till
Folkskolor m. m.: Bidrag till driften
av folkskolor m. in. för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
684 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sundelin (I: 247) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl
m. fl. (11:305), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels om vidtagande
av i motionerna förordad ändring
i grunderna för lärarlönebidraget
till kommunerna, dels att anslaget under
förevarande punkt i anledning därav
minskades med 5 000 000 kronor och
uppfördes med 695 000 000 kronor;

dels oek en inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset väckt motion
(11:170), i vilken hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
punkt måtte beakta vad i motionen
anförts rörande kostnader för
viss frivillig undervisning i finska
språket.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:125 och 11:163
samt 1:134 och 11:168, i vad de avsåge
skyldighet för skoldistrikten att
tillhandahålla fri undervisningsmateriel,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:125 och 11:163,
1:134 och 11:168 samt 1:247 och

II: 305, i vad de avsåge grunderna för
lärarlönebidraget till kommunerna, icke
måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 133 och II: 169,
såvitt nu vore i fråga, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
3 januari 1959 förordade grunder för
statsbidrag till särskild observationsundervisning,
att tillämpas från och
med redovisningsåret 1959/60;

IV. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade grunder
för statsbidrag till korrespondensrealskolor,
att tillämpas från och med redovisningsåret
1959/60;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:125 och 11:163,
1:134 och 11:168 samt 1:247 och
II: 305, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Folkskolor m. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. in. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 000 kronor;

VI. att motionerna I: 133 och II: 169,
i den mån de icke behandlats under
III., icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

VII. att motionen 11:170 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen yttrade utskottet bl. a.:

Utskottet biträder departementschefens
förslag om att kostnaderna för den
av skolöverstyrelsen föreslagna anordningen
med särskild undervisningsgrupp
i vissa fall i finska språket i
årskurserna 8 och 9 i folkskolan skall
bestridas med medel som kan anvisas
ifrån anslaget till Folkundervisningens
främjande i rikets nordligaste gränsorter
in. m. Utskottet är sålunda icke
berett att tillstyrka, att motionen II: 170
föranleder någon riksdagens åtgärd.

Beservationer hade avgivits

a) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Edström och Ståhl, fröken

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

Vinge och herr Helén, vilka ansett att
utskottet i nedan angivna delar bort
hemställa

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:247 och 11:305 ävensom
i anledning av motionerna I: 125 och
II: 163 samt I: 134 och II: 168, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta
vidtaga i förstnämnda bägge motioner
förordad ändring i grunderna för lärarlönebidraget
till kommunerna;

V. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:125 och 11:163 samt 1:134 och
II: 168 ävensom med bifall till motionerna
1:247 och 11:305, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Folkskolor
in. in.: Bidrag till driften av
folkskolor m. m. för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 695 000 000
kronor;

b) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson och herr
Heckscher, vilka ansett att utskottet
i nedan angivna delar bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:125 och 11:163 samt
1:134 och 11:168, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta att tillhandahållande
av fri undervisningsmateriel
icke skulle vara obligatoriskt för
skoldistrikten;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:134 och 11:168 ävensom
i anledning av motionerna I: 125 och
II: 163 samt I: 247 och II: 305, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta
vidtaga i förstnämnda bägge motioner
förordad ändring i grunderna för lärarlönebidraget
till kommunerna;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:133 och 11:169, såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag beträffande
grunder för statsbidrag till särskild observationsundervisning
uttala, att då
behov förelåge att särskilja svårbehandlade
elever från den övriga klassen
särskild undervisning för dessa skulle
ske i observationsklass;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:125 och 11:163 samt 1:247 och
II: 305 ävensom med bifall till motionerna
I: 134 och II: 168, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Folkskolor
in. in.: Bidrag till driften av
folkskolor m. in. för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 684 000 000
kronor;

c) av herrar Boman, Pälsson, Sandin,
Svensson i Stenkyrka, Larsson i
Hedenäset och Helén, vilka ansett

dels att ovan intagna stycke av utskottets
motivering bort lyda:

»I likhet med vad skolöverstyrelsen
föreslagit bör kostnaderna för särskilda
undervisningsgrupper för undervisning
i finska som valfritt ämne i årskurserna
8 och 9 även i fortsättningen bestridas
ur anslaget Bidrag till driften av
folkskolor m. m. Härmed tillgodoses
syftemålet i motionen II: 170.»,

dels att utskottet under VII. bort
hemställa

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
sålunda anfört i anledning
av motionen II: 170.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Till punkt 2 i detta utskottsutlåtande
är knuten en reservation
av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Heckscher och mig. Beträffande
punkterna I, II och V i reservationen
vill jag endast hänvisa till det
statsfinansiella läget, vilket vi så ofta
nödgas göra, och ber i övrigt att få yrka
bifall till dessa punkter.

Beträffande punkt III däremot skulle
jag gärna vilja säga några ord. Till att
börja med vill jag uttrycka min stora
glädje över att ecklesiastikministern är
närvarande. Det är för mig en bjärteangelägenhet
att säga några ord om den
observationsundervisning, som skolöverstyrelsen
har föreslagit i disciplin -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

höjande syfte. Jag förstår att syftet är
gott. Om ecklesiastikministern, som i
stort sett följt skolöverstyrelsens förslag,
inte alldeles hundraprocentigt har
satt sig in i vilka följder förslaget skulle
kunna få, kan jag förstå det.

Personligen ställer jag mig emellertid
mycket tveksam till försöket att på detta
sätt föra in några nya moment i disciplinbefordrande
och uppfostrande syfte.
Tänk er själva in i situationen, ärade
kammarledamöter! Antag att ni har en
egen pojke eller flicka i skolåldern som
har vissa svårigheter i den arbetsgemenskap,
i vilken han eller hon är
placerad. Orsakerna härtill kan ju vara
skiftande. Det kan vara beteenderubbningar,
om vars orsak man inte vet så
mycket, men som tar sig sådana uttryck,
att det närmast verkar som om det vore
fråga om ett elakt barn. Det kan också
vara fråga om ett barn, som beter sig
underligt men som är ett normalt begåvat
och över huvud taget normalt utrustat
barn men som har fått en felaktig
uppfostran.

Om nu läraren inte lyckas i sina försök
att återföra barnet till ett normalt
beteende, att göra honom eller henne
till en god arbetskamrat i klassen, så
har läraren den möjligheten att placera
barnet i en observationsklass, om han
är säker på att detta är det bästa, eller
också — som nu föreslås — att låta
barnet få särskilda s. k. observationstimmar,
enligt förslaget högst fyra per
vecka.

Om jag nu börjar med det som jag
inte tycker är det viktigaste härvidlag,
nämligen undervisningen, så kommer
sådana oroliga barn från låt oss säga
7—10 klasser att sammanföras för att
undervisas av en lärare. Denne lärare,
som inte kan känna barnen så bra som
klassläraren, måste då använda rätt
mycken tid för att förstå barnen. Jag
föreställer mig att ett barn inte blir
helt annorlunda så fort det lämnat sin
vanliga klass.

Jag förmodar att de av riksdagens

ledamöter, som är intresserade av skolfrågor,
läst vad som skrivits i statsverkspropositionen
om detta ärende.
Där framgår att skolöverstyrelsen anfört
följande: »Om en sådan elev ej tar
rättelse av föreställningar och varningar
från lärarens sida, kan den positiva
undervisnings- och uppfostringssituationen
bli spolierad icke blott för eleven
i fråga utan även för kamraterna.»
Och så kommer vad jag tycker är så
märkligt: »I en sådan situation skulle
det kunna verka omedelbart främjande
för ordningen i klassen, om den störande
eleven kunde avlägsnas och tas
om band på lämpligt sätt för längre
eller kortare tid.» Man har där velat
säga att det skulle bli lugnare i klassen.
Jag tror inte det. För ögonblicket
kanske det skulle bli låt oss säga en
andhämtningspaus; någonting hade inträffat
och man undrade vad som nu
skulle ske. Jag tror att sammanhållningen
i en klass i allmänhet är sådan,
att barnen lätt förstår varandras svårigheter.
De vet ofta mycket mera om
varandra än läraren vet om dem. Jag
tror också att när eleverna kommer i
en ny liten arbetsgrupp, där de egentligen
hundraprocentigt är att betrakta
som orosämnen, kan det inte bli en sådan
liten lugn arbetsgrupp som just de
oroliga barnen behöver. Jag är mycket
förvånad över att man kan föreslå detta
ungefär vid samma tid som man avskaffar
kroppsagan. Jag är ingen vän
av kroppsaga; jag har varit i den lyckliga
belägenheten att jag aldrig ens blivit
frestad att använda kroppsaga.

Men när man gör på föreslaget sätt,
för man in någonting som jag tycker
är mycket värre. Barnet, som hänvisas
till sådan där observationsundervisning,
är ögonblickligen flyttat ur sin gemenskap
och kommer sedan tillbaka så att
säga som ett annat barn, vilket är på
något sätt annorlunda. Det finns i varje
klass några som står så att säga utanför,
och är det ett sådant barn som
dem vi nu diskuterar, så kommer det att

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Nr 21

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

stå ännu mera utanför kamratkretsen.
I mindre skolor tror jag till och med att
barn i andra klasser kommer att se
ned på det.

Jag skulle vilja säga — kanske är det
hårt uttryckt men för mig personligen
ingen överdrift — att man har tagit bort
kroppsagan och infört möjlighet till
själslig aga. Det tror jag är mycket värre
och någonting som aldrig kan botas.

Jag vill gärna säga att jag tror att
observationsundervisningen har ofantligt
stor betydelse, men jag anser att man
borde så att säga legalisera dessa observationsklasser
på samma sätt som
sker med hjälpklasserna, så att man
inrättade i varje fall flera observationsklasser
i de större städerna. Därigenom
skulle de inte komma att sticka av så
mycket, och dessutom skulle läraren
kunna följa barnen bättre.

Jag har med dessa få ord velat för
kammaren redovisa min inställning till
denna fråga. Jag uppskattar försöket att
hjälpa läraren att klara de disciplinsvårigheter
han har, men jag tror inte att
detta är det rätta sättet. För mitt ställningstagande
till frågan är kostnaden
inte alls avgörande — det blir ju dyrare
med observationsklasser — utan
jag ser frågan endast ur barnens synpunkt,
och det är ju den aspekten vi
bör anlägga.

Jag skall med dessa ord be att få yrka
bifall till den vid punkt 2 knutna reservationen
b) av herr Kaijser in. fl.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Vid den här aktuella
punkten i statsutskottets utlåtande är ju
fogad trenne reservationer. I två av dem
föreslås nedprutning av anslaget till
driften av folkskolor m. in., medan den
tredje reservationen rör en detalj i
Kungl. Maj:ts och utskottets skrivning.

Vad beträffar de två förstnämnda,
med a) och b) betecknade reservationerna,
innebär den föreslagna nedprutningen
av anslaget liksom vid så många
andra tillfällen inte någon egentlig be -

sparing utan endast en utgiftsövervältring
på primärkommunerna. Jag skall
inte trötta kammaren med en uppräkning
av alla de skäl som talar emot en
sådan kostnadsövervältring, utan jag
nöjer mig med att i detta hänseende
yrka bifall till utskottets förslag.

I fråga om det i reservationen c) berörda
spörsmålet vill jag utan vidare erkänna,
att det här inte rör sig om någon
rikspolitisk fråga. Den berörda bygden
och dess befolkning tillmäter den dock
betydelse.

Skolöverstyrelsen har utfärdat bestämmelser,
avsedda att underlätta möjligheterna
att i gränstrakterna mot Finland
inom folkskolan ordna frivillig
gruppundervisning i finska språket. Jag
tillåter mig här göra ett påpekande. Det
har förutsatts att denna undervisning i
finska skall bli frivillig, och det är viktigt
att så även blir fallet. Om tendenser
till tvång eller obehörig påverkan får göra
sig gällande, kommer förvisso motreaktionen
från flertalet målsmän att bli
mycket bestämd. Då är det risk för att
språkfrågan på nytt blir brännbart stoff,
vilket bygden en lång tid varit förskonad
ifrån.

Skolöverstyrelsen har vidare hemställt,
att kostnaderna för den frivilliga
undervisningen i finska, som kan
komma till stånd, skall bestridas ur det
anslag vi nu behandlar, anslaget till
folkskolor m. m., varifrån bekostas annan
gruppundervisning inom folkskolans
ram. Av någon för mig okänd anledning
har Kungl. Maj:t gjort en ändring
i detta hänseende och föreslår att
kostnaderna i fråga skall bestridas ur
det s. k. gränsortsanslaget, detta samtidigt
som anslaget i fråga föreslås utgå
med ett betydligt reducerat belopp.
Denna anordning synes mig ur olika
synpunkter vara synnerligen diskutabel.

Den förnämsta anledningen till tillkomsten
av gränsortsanslaget var att
därmed skulle främjas färdigheten i
svenska språket i den berörda bygden.
Detta är allt fortfarande något som

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 fm.

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

många målsmän ser som en av skolans
viktigaste angelägenheter. Att då samtidigt
som gränsortsanslaget reduceras
bestämma att det även skall räcka till
för ett ändamål, som många anser konkurrera
med anslagets ursprungliga
syfte, synes mig principiellt oriktigt.

Ur praktiska synpunkter måste detta
arrangemang även ifrågasättas. Det förhåller
sig nämligen så, att den undervisning
i finska, som tidigare mera sporadiskt
anordnats i enstaka skoldistrikt,
har betalats ur anslaget till folkskolor
m. m. All annan gruppundervisning som
förekommer i folkskolan betalas även
ur detta anslag. Varför skall undantag
göras för detta enda ämne? Jag kan inte
uraktlåta att ifrågasätta det praktiska
i denna anordning.

Låt mig till sist påpeka att det inte
är fråga om någon anslagshöjning utan
endast fråga om under vilken rubrik
det här aktuella undervisningsändamålet
skall tillgodoses.

Herr talman, jag ber med detta att få
yrka bifall till den med c) betecknade
reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr förste vice talmannen
att uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från konstitutionsutskottet:
nr 286, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; samt
från jordbruksutskottet:
nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens
organisation, m. in.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statliga lånegarantier
till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens
elnät, m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

263, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för ökad användning
av flis såsom bränsle;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående statligt stöd
till jordbrukets rationalisering, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 285, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar rörande det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket jämte
i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 307, till Konungen, i anledning
av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 22 juni 1939 (nr 314)
om villkorlig dom dels ock i ämnet
väckta motioner ävensom motioner om
vissa åtgärder i syfte att bekämpa
brottsligheten.

Slutligen anmäldes och godkändes
särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 269, till Konungen,
i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Bidrag- till driften av folkskolor m. m.

(Forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 123, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1959/60 till studiebidrag och stipendier
samt till bidrag till driften av
folkskolor m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, punkten 2, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, jämlikt
förut skedd anteckning, till

Fru SJÖQVIST (h), som yttrade:

Herr talman! Jag har begärt ordet då
jag står som motionär i frågan om särskild
observationsundervisning och därför
hyser ett alldeles speciellt intresse
för lösningen av detta spörsmål. Vad
jag särskilt vill framhålla är att frågan
om särskild observationsundervisning
berör ett av de största problemen i dagens
svenska skolväsen, nämligen disciplinförhållandena.
1 alla klasser, som
våra lärare har att arbeta med, finns
ett mycket starkt skiftande elevmaterial,
vilket i och för sig kan både berika
och försvåra lärarens gärning. I
särskilt hög grad försvåras arbetet, då
klasserna, som nu ofta är fallet, är för
stora. Störda och miljöskadade barn
kan också förstöra andan i en hel klass.

Tillåt mig dock, herr talman, säga,
alt jag hyser mycket små förhoppningar
om att del föreslagna experimentet

kommer att lyckas. Fyra timmar i veckan
är otillräckligt för sådan specialundervisning
som det här är fråga om.
På både läkare- och lärarehåll torde
också den uppfattningen råda, att några
timmars förvisning till särskild undervisning
inte kan återföra eleven till
goda arbetsvanor. Då är det bättre att
barnen avskiljes helt från klassen under
en längre tid, tills de visat att de accepterat
den arbetsform, som med hänsyn
till skolarbetet och klassgemenskapen
är nödvändig. Det är därför som jag i
motionen har föreslagit, att de störda
barnen i stället bör placeras i särskilda
observationsklasser. I dagens ansträngda
ekonomiska läge kan det inte heller
vara lämpligt att sätta i gång åtgärder
av så kostnadskrävande natur som den
ifrågasatta observationsundervisningen,
vilket också framhållits i ett uttalande
av statskontoret.

Jag är dock, herr talman, angelägen
att framhålla, att det inte är i egenskap
av sparsamhetsivrare som jag tagit till
orda. Det är mot experimentet som sådant
jag vänder mig. Men, herr talman,
det ena goda behöver icke utesluta det
andra goda. Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten 2 fogade reservationen
2) b) av herr Kaijser m. fl.

Vidare anförde:

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
är fogad en reservation, som inte
gäller huruvida medel skall utgå till den
av departementschefen förordade frivilliga
undervisningen i finska språket
i klasserna 8 och 9 i folkskolan utan
ifrån vilket anslag dessa medel skall
tas. Det tycks alltså råda enighet om all
medel skall ställas till förfogande för

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

detta ändamål. Ingen ledamot av riksdagen
har yrkat avslag på Kungl. Maj:ts
framställning, vilket torde innebära att
ett enhälligt beslut kan emotses i fråga
om medelstilldelningen.

De delade meningarna i statsutskottet
gäller — som jag nyss sade — eu
annan sak, nämligen om denna undervisning
skall bekostas med medel från
det s. k. gränsortsanslaget, såsom Kungl.
Maj:t förordat, eller från Bidrag till
driften av folkskolor m. m., vilket förordats
av skolöverstyrelsen och reservanterna.

I sak torde det vara tämligen egalt
om ersättning utbetalas från det ena eller
andra anslaget. Jag utgår därvid helt
naturligt från att övriga ändamål, som
bekostas av gränsortsanslaget, inte skall
eftersättas. Utskottsmajoriteten framhåller
också, att det på detta anslag
finns en betydande reservation kvarstående
från föregående år.

Diskussionen om allt detta skall jag
överlämna åt reservanterna och utskottets
talesman. Jag har, herr talman,
närmast begärt ordet för att göra några
reflexioner i anslutning till att vi faktiskt
här kommer att tangera den s. k.
språkfrågan. Herr Larsson i Hedenäset
var ju också inne på den.

På sistone har det skymtat i pressen,
att vi där uppe i norr rent av skulle ha
en språkstrid, som vållats bland annat
av den fråga som nu ligger på riksdagens
bord. Jag har aldrig tagit ställning
till finska språket i folkskolan av den
anledningen, att detta spörsmål alltid
har vållat hätska stridigheter. Jag har
i stället, i den mån jag deltagit i den
kulturella debatten, försökt se frågorna
i något större sammanhang. Ändå har jag
personligen i olika sammanhang apostroferats
såsom en av de medverkande
i denna s. k. strid. Därför får jag kanske
tillåtelse, herr talman, att säga några
ord om det nuvarande läget på denna
front och också något om bakgrunden.

Som äldre ledamöter av denna kammare
måhända minns hade riksdagen

en språkdebatt år 1935 i anslutning till
dåvarande ecklesiastikministern Engbergs
förslag att frivillig undervisning
i finska språket skulle anordnas i fortsättningsskolan.
En praktiskt taget enhällig
riksdag biföll denna gång regeringsförslaget.
Ett par högermän, som
önskade undervisning i finska närmast
inom det frivilliga folkbildningsarbetet,
hade reserverat sig blankt. Det fanns
emellertid i denna kammare en krigare
som levererade batalj. Det var dåvarande
ledaren för nationella gruppen, kapten
Alf Meyerhöffer, som talade om de
»giftblomster», som regeringen sådde
på de tornedalska kulturtegarna. Herr
Meyerhöffer fick stöd av ett par försvarsexperter,
och striden stod, som
sagt, mycket het i denna kammare och
senare kanske ännu hetare ute på fältet.

Det blev i Tornedalen en mycket förödande
språkstrid, vars skugga ännu
tycks lägga band på den frihet som den
kulturella aktiviteten i våra dagar är
van att åtnjuta. Man hade från mitten
av 1800-talet väsentligen betraktat
språkfrågan som ett försvarsproblem.
När Finland införlivades med Ryssland
trodde man allmänt i vårt land att finska
språket hade blivit rysk statsegendom
och att den ryske kejsaren skulle»
på samma sätt som Preussen hade annekterat
örlogshamnen i Kiel, åberopa
de språkliga förhållandena i Tornedalen
för att ockupera denna bygd och sedan
fortsätta till Atlanten, i överensstämmelse
med Peter den stores testamente.

Det var i denna atmosfär svårt att
komma till praktiska resultat. År 1856
hade riksdagen att ta ställning till frågan,
huruvida tolkar skulle anställas
vid häradsrätterna i Tornedalen, men
det ansågs vara för vågat av statsmakterna
att bifalla denna begäran; det
skulle vara ett ohemult understöd åt det
finska språket.

I Kukkola i Tornedalen fanns det
duktiga jordbrukare som hade dikat ut
en mycket stor myr med hjälp av ett

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

statligt utdikningslån. 1867 och 1871
var det fråga om att dessa fattiga bönder
skulle få hälften av detta statslån
efterskänkt, men även detta ansågs vara
en ohemul eftergift åt denna befolkning.
Det är något av en ödets ironi att
de, som ledde angreppen mot vad man
kallade »detta Guds egendomsfolk», var
de ledande lantmannapartisterna med
Liss Olof Larsson i spetsen. Det fanns
dock i riksdagen lysande undantag,
nämligen Adolf Hedin och Henrik Hedlund
i Göteborg, som inte alls såg på
denna fråga från dessa dogmatiska utgångspunkter
utan som betraktade det
som viktigt att ge alla människor i vårt
land upplysning, vilket språk de än talade
eller förstod.

Jag vill inte gräva i den snö som föll
i fjol, men jag omnämner dessa saker
för att belysa mot vilken psykologisk
bakgrund man har att studera Tornedalens
språkfråga i ett större sammanhang.
Vi skall också komma ihåg att
tornedalingarna känt och känner ett
djupt behov av att förvärva kunskaper
i svenska språket. I dag gäller ju, att
alla barn i vårt land, alltså även sådana
som har finska språket till sitt modersmål,
skall lära sig svenska så effektivt
som möjligt. Om denna målsättning är
alla eniga, såväl föräldrar som skolmyndigheter.

Ingen har, såvitt jag vet, velat försämra
svenska språkets ställning, och
den språkliga aktivitet, som den frivilliga
undervisningen i finska syftar till,
avser enligt min uppfattning bl. a. att
underlätta inhämtandet av kunskaper
i svenska.

Den framställning från Kungl. Maj it
i denna fråga, som nu behandlas, bygger
på en framställning från skolöverstyrelsen.
I överstyrelsens cirkulär nr
186/1958 behandlas finska språkets
ställning inom undervisnings- och folkbildningsväsendet
i finskspråkig bygd i
Sverige, överstyrelsen har förordat frivillig
undervisning i finska inom folkskolans
klasser 8 och 9. Sker det på be -

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

kostnad av undervisningen i svenska?
Naturligtvis inte, utan antalet undervisningstimmar
i svenska förblir oförändrat.
Inte heller tar man tid från något
annat ämne, men det finns på schemat
visst utrymme för valfritt arbete.
Det är där eventuell undervisning i
finska skall läggas, men vi skall märka
att undervisningen är helt frivillig.

Inom det frivilliga folkbildningsarbetet
får finska språket inte någon särskilt
gynnad ställning, utan det betraktas
enligt min uppfattning såsom vilket
annat ämne som helst.

I undervisningsplanen för rikets folkskolor
föreskrives, att i anslutning till
undervisning i Danmarks och Norges
geografi bör något avsnitt ur respektive
lands litteratur uppläsas för att liksom
ge relief åt själva geografiundervisningen.
Nu vill skolöverstyrelsen att
Finland skall, där så ske kan, jämställas
med Danmark och Norge i detta
hänseende. Med andra ord: där barnen
är finskspråkiga och läraren har möjligheter
därtill, skall något kortare avsnitt
ur någon finsk bok läsas i anslutning
till undervisning i Finlands geografi.

I övrigt har överstyrelsen, såvitt jag
kunnat finna, sökt att på ett försynt
sätt inspirera skolor och skolfolk till
kontakter över gränsen av samma slag
som alltid förekommit mellan företrädare
för handeln, det kyrkliga och religiösa
livet, mellan tull och polis, mellan
kommunalmän och administrativa myndigheter
i övrigt — ja, även militärerna
brukar träffas, bl. a. för idrottstävlingar.

Däremot har någon kontakt mellan
kulturlivets målsmän inte gärna förekommit.
Många har funnit detta bero
på, att man under språkstridigheternas
(lagar var tvungen att gräva sig ner i
skyttegravar, diir man legat, medan
smugglare och andra mer eller mindre
hedervärda medborgarkategorier umgåtts
över gränsen i samnordisk anda.

Konferensen »Att bo vid en gräns»,

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

som i januari 1958 anordnades vid Tornedalens
folkhögskola i Övertorneå och
som hade nöjet att se statsrådet Edenman
som sin gäst, hade inget annat
syfte än att skapa en mänsklig atmosfär
vid gränsen. Man hoppades, att det
skulle bli möjligt att diskutera gränsbygdens
kulturproblem jämsides med
de materiella problemen utan att epitet
som fennoman och fosterlandsförrädare
skulle behöva tillgripas.

Någon har velat misstänkliggöra denna
kulturkonferens. Det har antytts att
Tornedalen kulturellt borde sättas under
uppsikt, så att inte »purfinska inflytelser»
gör sig gällande. Alla sådana
uppfattningar vilar på missförstånd,
medvetet eller omedvetet.

De som vill kritisera konferensen
»Att bo vid en gräns», som bara ville
förkunna tolerans och god vilja vid
gränsen, borde verkligen betänka sig
en och två gånger vilken skada man kan
vålla bygden med en obetänksam agitation.

Skolöverstyrelsens ståndpunkt till
kulturproblemen i Tornedalen har enligt
överstyrelsens egen utsago tagit intryck
av konferensen i fråga.

För ett par månader sedan anordnade
Norrbottens bildningsförbund i samråd
med skolöverstyrelsen en andra
konferens i övertorneå, denna gång
mellan representanter från såväl Sverige
som Finland. Man enades där om
praktiskt samarbete inom kulturlivets
olika sektorer, helt i överensstämmelse
med andan och formerna för det nutida
nordiska samarbetet i vidaste bemärkelse.

Även denna konferens har kritiserats.
Det har ansetts nästan som något utrikespolitiskt
äventyrligt att skolfolk
från Finland fått komma till Sverige för
att med svenskarna diskutera nordiskt
samarbete på det kulturella området.
Det verkar ibland som om en och annan
vill hävda, att Tornedalen måste bli en
absolut neutral zon i det nutida nordiska
samarbetet. En sådan mening är

i hög grad verklighetsfrämmande. Jag
tror att de gamla språkstriderna skapade
en jordmån, som stämde kulturdebatten
till stiltje. Ett sådant tillstånd
främjar inte en sund utveckling. Jag
skulle vilja vädja till ecklesiastikministern
att han inte beaktar dessa förhållanden
alltför starkt när han skall
göra upp statuterna för den svenskfinska
kulturfonden, vilken fråga lär
vara aktuell i dag; Tornedalen bör bli i
hög grad delaktig av fonden.

Jag och många med mig har trott,
att mellan Finland och Sverige existerar
i dag inga stridsfrågor på det kulturella
området — eller på något annat
område. Man blir häpen, när man får
höra att kulturkonferensen i övertorneå
varit ett handtag åt purfinnarna och att
obehörig påverkan från finländskt håll
förekommit.

Herr talman! Låt mig som styrelseledamot
i Norrbottens bildningsförbund
effektivast möjligt få avliva ett sådant
för vårt östra grannland djupt kränkande
tal. De finländska gästerna på
kulturkonferensen var högt bildade
människor, som uppträde med en finkänslighet,
som står över allt beröm.
Jag vill i detta sammanhang komma in
på den kulturella växelverkan som varit
en följd av den senaste kulturkonferensen.
I agrartidningen Pohjalan Sanomat
talade man strax efter konferensen
om att nu borde man sporra
finländarnas studier i svenska språket.
Senast för eif par dagar sedan framhöll
landshövding Hannula den stora nytta
finländarna hade av att förvärva kunskaper
i svenska språket. Johannes Virolainen,
f. d. undervisnings- och inrikesminister
i Finland, som var med på
konferensen, framhöll någon tid efteråt,
att finländarna redan av praktiska skäl
hade all anledning att slå vakt om det
svenska språket. Enligt min mening är
det beklagligt, att den snedvridna agitationen
mot kulturkonferenserna i
viss mån tycks ha letts från huvudstaden.

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Herr talman! Med denna utförliga
motivering vill jag ansluta mig till utskottets
förslag. När jag i dag biträder
Kungl. Maj:ts förslag, så innebär det att
jag nödgas sitta på en stol i fortsättningen.
Eljest vore det bra, om man
kunde sitta på en stol på Helgeandsholmen
och på en annan i Norrbotten.
Jag utgår nämligen från, herr talman,
att det blir åtskillig diskussion i denna
fråga mellan oss som skall kämpa om
rösterna i Norrbotten. Jag för min del
anser det emellertid ytterst kortsynt,
om de svårbemästrade kulturfrågorna
i en utsatt landsända skulle göras till
ett partipolitiskt tillhygge i en eller annan
riktning.

Jag har försökt fundera ut hur man
skulle komma till ett hållbart sakernas
tillstånd i de här frågorna. I en artikel
i Tiden för ett par år sedan formulerade
jag min mening på bland annat detta
sätt: »Tornedalingen i gemen har betraktat
kunskap i finska språket närmast
som ett handikapp i stället för
en tillgång. I dagens läge med tilltagande
nordiskt samarbete inte minst på
’kalotten’ är behovet av kvalificerade
tvåspråkiga personer större än förut.
Här kommer arbetsmarknadsmässiga
synpunkter in. Bättre service åt de enbart
finskspråkiga överallt i landet skapar
arbetsuppgifter åt ungdomarna från
Tornedalen. Alla är och har varit eniga
om att tornedalingarnas kunskaper i
svenska språket måste befrämjas mer
energiskt än tidigare. Här finns mycket
att göra för dem, som efter genomgången
folkskola kommer i praktiskt arbete.
»

Vi möter här uppe tre kategorier
människor. Det är inflyttade som enbart
talar svenska, vidare bygdens folk
som är tvåspråkigt samt slutligen från
Finland inflyttade personer som enbart
är finskspråkiga. I den nyssnämnda
tidskriften utvecklar jag min syn på
hur en språklig borgfred kunde ta sig
ut: »En språklig borgfred i Tornedalen
måste förnuftsmässigt innebära, att
(> — Andra kammarens protokoll 1959. K

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

en enbart svenskspråkig skall kunna
göra sin insats och bli delaktig även av
bygdens kulturvärden utan att behöva
tillägna sig finska språket. De infödda
tornedalingarna skall på allt sätt understödjas
för att förkovra sig i svenska
språket, då kunskaper i detta språk
är ett livsvillkor för dem, men man
bör samtidigt låta deras kunskaper i
finska språket komma dem själva, samhället
och det nordiska samarbetet till
godo. Det beror i stor utsträckning på
dem, om bygdens kulturella och språkliga
egenart kan bevaras och utvecklas
vidare.»

Något materiellt underlag för en
språkstrid i Tornedalen finns inte. Varken
skolöverstyrelsen eller Kungl. Maj :t
kan beskyllas för att ha befrämjat en
sådan strid. Skulle det ändå uppstå
splittring, så måste ansvaret för en sådan
utveckling läggas på andra.

Jag ser att statsrådet Edenman är inne
i kammaren, och då skall jag passa
på att i klarhetens intresse ställa
några frågor till honom:

För det första: Syftar den frivilliga
undervisningen i finska språket till att
göra barnen handikappade i svenska
språket?

För det andra: Kommer svenska språket
att få försämrade ekonomiska resurser,
om den frivilliga undervisningen
i finska bekostas med medel ur
gränsortsanslaget?

För det tredje: Har statsrådet märkt,
att de s. k. kulturkonferenserna i Övertorneå
inneburit något som inte kan
vara i överensstämmelse med en demokratisk
kulturpolitik, enkannerligen en
svensk kulturpolitik?

För det fjärde: Delar statsrådet slutligen
den meningen, att de finländare
som deltagit i kulturellt nordiskt samarbete
uppträtt på ett sätt som främjat
den nordiska andan och det internationella
samarbetet?

Ja, det var inånga frågor, som jag
ställt här, men det är nödvändigt att
man rensar luften någon gång.
r 21

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

Herr talman! Mellan motionären herr
Larsson och mig synes inte råda några
större meningsskiljaktigheter i fråga om
det anslag som nu behandlas. Jag skall
därför inte polemisera mot hans motion.

Jag skulle dock vilja säga att när herr
Larsson åberopar 1921 års finnbygdsskolesakkunniga,
vilka tillsattes efter
ett beslut av 1917 års riksdag, drar han
fram saker som inte är riktigt aktuella.
Dessa sakkunniga behandlar i sitt utlåtande
rätt utförligt det onekligen starka
tryck öster ifrån som kunde förmärkas
på den tiden men som inte existerar
i dag.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Berglund (s) och
fru Jäderberg (s).

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag skall efter herr Lassinanttis
avrundning i slutet av hans
anförande inte provocera större strid,
men jag vill dock konstatera att jag i
mitt anförande endast har sagt att en
eventuell undervisning i finska infe
finge bli annat än frivillig. Samma uppfattning
ligger i botten för den motion
som jag tillåtit mig väcka och som föranlett
reservationsyrkandet.

Det förvånar mig något att det här
i brokig blandning åberopas yttranden
av Alf Meyerhöffer, Peter den store och
Adolf Hedin men att man samtidigt söker
bortresonera vad gamle biskop
Bergqvist en gång har sagt, han som varit
ett kronvittne som herr Lassinantti
åberopat i tidigare debatter.

Eftersom statsrådet har fått en massa
frågor kanske jag får komma med en
endaste en. Den fråga jag då vill ställa
är denna: Om nya anslagsbehov skall
inrymmas inom ett beskuret reservationsanslag,
behov som kan bli avsevärda
ifall den verksamhet det här är fråga
om blir livlig, kan det annat än in -

verka på den verksamhet som anslaget
ursprungligen varit avsett för?

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Skall jag vara uppriktig
— och det skall man vara någon gång
även om det är farligt — skall jag säga
att jag skrev mitt anförande innan herr
Larsson i Hedenäset hållit sitt, och även
den saken är väl ägnad att dämpa
stridsstämningen mellan herr Larsson
och mig. Men det har under den seanste
tiden i pressen förekommit försök till
en snedvridning av vad som inträffat
på detta område, och det var närmast
därför jag begärde ordet. Herr Larsson
vet mycket väl att jag har blivit utpekad
på alldeles speciellt sätt i sammanhanget,
enligt min mening naturligtvis alldeles
oförskyllt.

Jag kände verkligen ett behov av att
apostrofera Adolf Hedin i detta sammanhang,
därför att de synpunkter som
han anförde redan 1873 i en särskild
skrift enligt mitt sätt att se har blivit
utomordentligt aktuella. Jag talade med
en folkpartiriksdagsman just om den
saken och han sade: Tänk vilka liberaler
det har funnits en gång i tiden!

Biskop Bergqvist har jag den största
respekt för. Vad beträffar denna språkfråga
hade han såsom ordförande i
statsutskottets andra avdelning från
1920 till 1936 möjlighet att bildlikt talat
inte släppa någon djävul över bron, men
jag uppskattar honom för hans insatser
för Norrbotten i många sammanhang.
Om han skulle ha levat nu, tror jag att
han skulle ha stått på samma linje som
statsrådet Edenman.

Anledningen till att jag drog fram
kapten Meyerliöffers namn var inte närmast
att jag ville slå herr Larsson i huvudet
med honom, utan snarare kanske
herr Hagberg i Stockholm, som inte är
här just nu. Herr Hagberg talade år 1935
för Kungl. Maj :ts förslag, men ute på
fältet följde hans skaror Meyerhöffer,
och det gjorde de andra skarorna också.

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Om det tillätes mig vill
jag endast erinra om att herr Lassinantti
erkände, att han skrivit sitt anförande
innan jag höll mitt, och det kanske kan
förklara tonen. Hans anförande skulle
ju främst vara motiverat av artiklar i
pressen. Såvitt jag kan förstå finns det
icke någon anledning att i det här sammanhanget
åberopa någon press som
jag har någon speciell anknytning till.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
är inte så oskyldig i det här sammanhanget
som han låter. När han lämnade
sin motion i januari, sade han att
han hoppades få tampas med mig.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i diskussionen på den här punkten —
varken utskottsutlåtandet eller reservationerna
ger mig direkt anledning till
det. Reservationen c) handlar om det
anslag ur vilket den här verksamheten
bör bekostas. Då både herr Lassinantti
och herr Larsson i Hedenäset har ställt
direkta frågor till mig, använder jag
emellertid gärna tillfället att göra en
kortare deklaration.

Jag är personligen helt desorienterad
i den tydligen mycket livliga diskussion
som pågår i Tornedalen. Den direkta erfarenhet
jag har därifrån hänför sig till
en stor och positiv konferens förra året,
som också herr Lassinantti nämnde. Vi
sörlänningar som var där i olika uppdrag
hade nog mycket svårt att inbilla
oss att vi levde i en bygd som var utsatt
för någon språkstrid, och jag anser att
vi här i andra kammaren ingalunda bör
tala om att det skulle finnas några särskilt
stora motsättningar uppe i Tornedalen.

På herr Larssons fråga vill jag kort
och gott svara, att jag tyckte det var naturligt
att vi skulle använda vad som

Nr 21

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

kallas gränsortsanslaget med hänsyn till
att det fanns gott om pengar på detta anslag.
Det är ett reservationsanslag, och
det fanns nu en ganska stor reservation
att tillgå.

Jag räknar inte med att den här verksamheten
kommer att få någon större
omfattning, och säkerligen kommer
kostnaderna för den att vara ganska
blygsamma. Skulle det här visa sig bli
en stor sak som kostar mycket pengar,
vill jag gärna helt öppet svara på herr
Larssons fråga så, att jag aldrig har
räknat med att den frivilliga undervisningen
i finska skulle konkurrera med
eller vara ett hot mot den verksamhet
som hittills har bekostats ur gränsortsanslaget.
Skulle anslaget inte räcka, får
vi väl göra som skolöverstyrelsen redan
i år föreslagit, nämligen föra över det
till det ordinarie anslaget till folkskolorna.

Även herr Lassinanttis frågor är ganska
lätta att svara på. Jag har antecknat
tre nej och ett ja på min lilla anteckningslapp.
Jag kan inte förstå annat än
att svaret på de tre första frågorna
måste bli ett obetingat nej och svaret på
den fjärde frågan ett lika obetingat ja.

Det är mycket enkelt att redogöra
för min personliga syn på denna fråga.
Jag har inte ett ögonblick, liksom givetvis
inte heller skolöverstyrelsen, räknat
med att denna frivilliga undervisning
i finska skulle konkurrera med undervisningen
i svenska. Svenska är vårt
skolspråk även i Tornedalen, och det
måste alla lära sig. Den svenska staten
tvingar även den som har finska till modersmål
att obligatoriskt läsa svenska
i våra skolor, och det tycker jag är riktigt.
Men, ärade kammarledamöter, är
det inte å andra sidan rimligt att de
människor, som har finska till modersmål,
får läsa finska, alltså sitt eget modersmål,
i klasserna 8 och 9 som ett
frivilligt tillvalsämne? Någonting annat
iir det här inte fråga om.

Jag vill understryka, herr talman, att
det inte är med anledning av någonting

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

som har sagts här i kammaren eller skrivits
i utlåtandet och reservationen som
jag gör denna deklaration, men det är
möjligt att den kan ha sitt värde i den
debatt uppe i Tornedalen som enligt
vad herr Lassinantti antydde kommer
att fortsätta.

Vi är på svenskt håll angelägna om
att så många som möjligt på andra sidan
Bottenhavet i varje fall skall förstå
svenska. Det är väl då också ett självklart
krav att vi i varje fall medverkar
så långt, att de i Tornedalen som har
finska som modersmål får frivillig undervisning
i detta ämne.

Sedan, herr talman, går jag över till
det område som jag hade tänkt behandla
i en liten replik till fröken Karlsson
och fru Sjöqvist.

Jag vill till fröken Karlsson säga att
hennes anförande här före middagsrasten
var oerhört intressant att lyssna
till. Ingen av kammarens ledamöter tog
miste på att det var en levande erfarenhet
som låg bakom hennes anförande
och att hon var starkt engagerad i den
här frågan.

Men innan jag går in på fröken Karlssons
insatser här kanske jag mera politiskt
och allmänt får uttala min förvåning
i denna kammare, liksom jag
gjorde i den första, över att högern har
en allmän reservation på denna punkt,
när det gäller observationsundervisningen.
Om jag får upprepa vad jag sade
i första kammaren, vill jag säga att man
ju bör se det här förslaget mot bakgrunden
av den allmänna debatten om agans
avskaffande, disciplinen i skolorna eller
— för att använda ett uttryck som
framför allt högerpressen har använt —
nedbusningen. Då jag är ansvarig för
att agan har förbjudits i folkskolan, är
det alldeles uppenbart att jag måste vara
särskilt lyhörd när de ansvariga skolmyndigheterna
kräver att få andra medel
i sin hand. Ett av dessa nya medel
är den s. k. observationsundervisningen.

Det är inte så som fröken Karlsson
vill göra gällande — även fru Sjöqvist

var inne på det — att vi har ett alternativ
till observationsundervisningen i vad
de kallar observationsklasser. Dessa observationsklasser
har vi redan. Fröken
Karlsson säger, att hon skulle föredra
att dessa observationsklasser bleve legaliserade,
men de är i hög grad legala.
Det är emellertid mycket svårt att få
ihop observationsklasser, om man i dessa
uteslutande skall placera pojkar och
flickor —- framför allt är det väl fråga
om pojkar — som är verkligt svårhanterliga.
Det är endast de största skoldistrikten
som skulle ha någon direkt
glädje av möjligheten att inrätta observationsklasser.

Den särskilda observationsundervisningen
är däremot ett medel utöver de
övriga instrumenten. Man talar här om
att man inte tror mycket på fyra timmars
extra undervisning i veckan —
fröken Karlsson använde ett så starkt
uttryck som att det var fråga om själslig
aga. Hon ser saken uteslutande så,
att ett barn tas bort från sin vanliga
skolmiljö och att barnet därför skulle
känna sig prickat. Man kan emellertid
se saken på ett annat sätt, och det har
skolöverstyrelsen gjort liksom även jag
och en rad pedagoger, psykologer och
läkare som har uppträtt i den allmänna
debatten. De har haft många konkreta
fall under de senaste åren — t. ex.
Malmöfallet där en pojke var ovanligt
ohövlig mot lärare och överlärare -—
men alla experter säger, att när man
närmare börjar studera ett sådant barn,
tv det är dock fråga om barn, och undersöker
dess hemmiljö och över huvud
taget ger sig tid till att ta reda på varför
barnen är sådana som de är, finner
man i allmänhet en förklaring. Tyvärr
har skolan för små resurser när det gäller
kuratorer och skolpsykologer. Det
har i allmänhet varit klassföreståndarens
eller rektorns uppgift att på en rast
under några minuter försöka tala vederbörande
pojke eller flicka till rätta.

När vi nu inför denna särskilda observationsundervisning
på fyra timmar

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

i veckan, är syftet egentligen inte att
meddela undervisning utan att få ett
tillfälle för skolan och samhället, inte
att straffa eleven, utan att komma till
tals med honom. Han får 4 x 45 minuter
på sig varje vecka att inför en särskild
utvald lärare mottaga undervisning
och framför allt få tala själv. Vi
har trott på det här. Det är ett försök,
såsom utskottet också har understrukit.
Men vi tror att denna form av uppfostran
många gånger kan lösa upp dessa
hårt knutna barnasjälar helt enkelt genom
att man visar dem det individuella
intresse som den vanlige läraren i den
vanliga klassen med de många eleverna
inte hinner med.

Jag vill understryka, herr talman, att
det inte finns någon som helst anledning
att betrakta detta som en politisk
fråga. Här famlar vi alla, fröken Karlsson.
Vad jag här har reagerat mot är att
ett helt parti sluter upp i en partireservation
mot ett sådant här förslag, när
vi ändå alla vet att uppfostringsfrågorna
är så oerhört väsentliga. Jag tycker
att det hade sett bättre ut om riksdagen
enhälligt hade antagit det här förslaget,
gärna med uttalande av den tveksamhet
som fröken Karlsson gav uttryck åt.
Men låt oss nu se hur det här kommer
att utfalla! Det är ju ett försök med ett
nytt medel och ingenting annat. Jag
tycker att högerns uppmarsch på en
negativ linje inte är särskilt snygg.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Lika litet som jag tidigare
har önskat någon strid om de lokala
frågor som vi har där uppe önskar
jag någon strid med statsrådet. Jag
konstaterar med tillfredsställelse att
han slog fast vad andra instanser tidigare
har sagt, nämligen att den undervisning
det här är fråga om skall vara
frivillig. Det är väsentligt att få detta
utsagt även av statsrådet.

Sedan kan det inte hjälpas att jag
måste göra en liten kommentar.

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

Statsrådet Edenman ansåg det motiverat
att det anslagsbehov det här är
fråga om skall tillgodoses med hänsyn
till att det var gott om pengar och gott
om reservationer ifrån gränsortsanslaget.
Det bör tilläggas att samtidigt
som ett nytt ändamål nu skall tillgodoses
från detta anslag sker en nedprutning
av det förhållandevis lilla anslaget
med 70 000 kronor eller närmare 25
procent. När man sedan vet hur många
otillgodosedda behov det har funnits och
finns i bygden i fråga kan det inte hjälpas
att man reagerar mot att anslaget
på detta sätt från två håll naggas i kanten.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Edenman
förebrår oss för att vi har velat sluta
upp kring denna fråga. Först säger han
att det finns ingen politik i den, men
sedan beskyller han högern för att ha
gjort politik av den.

Jag är själv övertygad att jag har rätt
— jag har till och med fått statsrådets
ord på att han tror detta — och jag
har utan svårighet lyckats få högerpartiet
att följa min uppfattning. Detta behöver
inte vara något fel. Min förhoppning
är också att jag skall lyckas övertyga
hela riksdagen om att min uppfattning
är den riktiga. Jag vill använda
statsrådets eget uttryck men utan negation.
Jag skall säga att det skulle
se riktigt snyggt ut, ty därmed hade
riksdagen verkligen visat att den gått
in för någonting som inte är en skrivbordsprodukt.
Vi må vara hur stora
experter som helst, men om man inte
sysslat med dessa frågor i det dagliga
livet kan man inte förstå vilka svårigheter
barnen och därmed också både
lärare och hem har. Jag skulle till och
med vilja säga att man bör ha varit
med så liinge att man fått uppleva den
förändrade strukturen i våra klasser
för att kunna förstå detta. Jag har
aldrig sagt och heller aldrig tänkt mig
att detta skulle vara något alternativ

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

till observationsklasserna. Jag fördömer
helt enkelt denna form av försök.
Jag betraktar mig — även om det är
förmätet — som att jag har kommit
över det försöksstadium som man nu
från statsrådets och skolöverstyrelsens
sida rekommenderar. Jag erkänner gärna
att jag använde ett felaktigt uttryck
när jag sade »legalisera», och det var
riktigt att statsrådet rättade mig där.
Men observationsklasserna bör utbyggas
mycket kraftigt. Många skoldistrikt,
därav en del ganska stora, har inte
någon observationsklass, och så snart
dessa klasser förekommer som enstaka
klasser, blir de betraktade inte som
om de skulle vara andliga hälsoklasser
för barnen utan som en bestraffning.
Det blir inte en klass dit barnen längtar
för att få frid. Det tror jag inte heller
att de får.

Jag vill bestämt opponera mig emot
dels att jag politiserat denna fråga och
dels att observationsklasserna skall ställas
som alternativ.

Statsrådet säger till slut att detta är
för att man skall kunna ge barnen den
individuella hjälp man inte kan ge dem
i de stora klasserna. Ja, där har vi problemet!
Där har vi gångna års försyndelser,
att vi varit med att bygga upp
dessa jätteklasser vid en tidpunkt då
barnen borde ha fått mycket mera individuell
hjälp än de tidigare har behövt,
ty förr tog familjen på ett helt
annat sätt hand om dem.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Det anslag vi nu behandlar
är ett av de största i hela budgeten
och det berör en stor del av vårt
skolväsen. Det är i och för sig motiverat
med en utförlig debatt, men riksdagens
långa föredragningslista framtvingar
en begränsning. Jag skall inte
ge mig in på den intressanta debatten
om observationsklasserna i annan mån
än att jag vill säga att jag delar utskottets
uppfattning att vi bör göra ett

försök och sedan får vi se hur mycket
det kan ge.

På sid. 14 i utlåtandet behandlar utskottet
frågan om hur det skall gå för
en rektor vid en realskola, som successivt
avvecklas i samband med att nioårig
enhetsskola införs i kommunen.
Skolöverstyrelsen hade föreslagit att en
sådan rektor lika väl som en rektor vid
det obligatoriska skolväsendet skulle ha
möjligheter att under vissa givna förutsättningar
övergå till rektorstjänst i
försöksskolan utan ansökan. Det har
ofta framhållits, inte minst av ecklesiastikministern,
att de olika skolformernas
lärare skulle ha såvitt möjligt
lika chanser till skolledartjänster vid
försöksskolan. Om det, som statsrådet
framhåller i statsverkspropositionen,
av organisatoriska skäl är svårt att utfärda
generella övergångsbestämmelser
och om Kungl. Maj:t skall pröva dessa
ärenden från fall till fall, är det dock
otillfredsställande om denna prövning
bara kommer till stånd då kommunen
gör framställning därom. Rektor bör
inte vara beroende av att det blir av
för kommunen att skriva till Kungl.
Maj :t om detta. Utskottet ställer sig i
viss mån tveksamt till lämpligheten av
en dylik anordning. Jag utgår från att
ecklesiastikministern på grund av denna
av utskottet uttalade tveksamhet än
en gång överväger vad som rimligen
kan göras för att lösa detta problem.

Jag övergår sedan, herr talman, till
anslagsberäkningen och bakgrunden
till reservationen nr 2 a. Denna reservation
gäller de fria läroböckerna. Vi
reservanter vill ingalunda inskränka
elevernas möjlighet att utan kostnad
få tillgång till läroböcker. Att skolan
tillhandahåller böcker utan kostnad för
föräldrarna innebär inte bara en ekonomisk
lättnad för familjerna utan är
också praktiskt. Skolarbetet kan komma
i gång snabbare. Förr hände det
inte så sällan att en och annan elev kom
till skolan utan att vara med »nödiga
läroböcker försedd». Det kunde vara

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

av ekonomiska skäl, det kunde också
vara av andra skäl, som jag inte skall
ta upp tiden med att diskutera. Men
det har faktiskt hänt att den förtvivlade
läraren i en sådan situation till slut
hellre köpte en bok själv till en sådan
elev bara för att han skulle kunna komma
i gång med undervisningen.

Att skolan tillhandahåller böckerna
utan kostnad för föräldrarna är inte
alltid liktydigt med att boken blir
elevens egendom. Den kan också tillhandahållas
genom lån. Statsbidragsbestämmelserna
ändrades 1951, och kommunerna
får nu själva besluta om och
i vad mån läroböcker skall utlämnas
som gåva eller som lån. Detta tycks
inte vara tillräckligt känt. Fortfarande
träffar man på personer, bland annat
lärare, som har för sig att om eleverna
återlämnar böckerna riskerar kommunerna
ett minskat statsbidrag. Statsutskottet
har därför understrukit detta
flera gånger och bland annat 1957, då
statsutskottet skrev att det var »angeläget,
att de erfarenheter som vunnits
i skoldistrikt, där man följt en mera
restriktiv praxis i fråga om läroboksutdelningen,
förutsättningslöst prövades
i större sammanhang», över huvud
taget har man nu praktiska erfarenheter
från en del kommuner, och de erfarenheterna
borde delges övriga kommuner.
Där man har en sådan praxis att
lämna ut en del böcker som lån brukar
man säga till, att om en elev är mycket
fäst vid en lånebok skall läraren kunna
låta honom behålla den vid terminens
slut. Det skulle emellertid vara värdefullt
om vi genom statsrådets initiativ
kunde få en redogörelse vid något lämpligt
tillfälle — jag menar inte i dag —
inför riksdagen beträffande de erfarenheter
man gjort på detta område i
vissa kommuner.

.lag skulle vilja tillägga, herr talman,
att om man i någon större utsträckning
kan låta flera årskullar använda samma
bok beror mycket på böckernas utformning.
När nya upplagor kominer ut

Nr 21

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

är det viktigt att de är utformade så
att man lätt kan se vari ändringarna
består, så att man i någorlunda stor
utsträckning kan använda olika upplagor
parallellt. Här står samhällsintresset
mot förlagsintresset. Jag skulle vilja
uppmana ecklesiastikministern att råda
dem det vederbör att försöka komma
en bit på väg genom förhandlingar i
detta avseende. Här finns nämligen också
pengar att hämta. Genom förslag sådana
som dessa har reservanterna räknat
med att man skulle kunna göra en
besparing på 5 miljoner kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2 a av herr Boman
m. fl.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att lägga mig i denna debatt, utan jag
begärde ordet för att säga några ord
med anledning av det som statsrådet
Edenman sade för en stund sedan och
som förvånade mig mycket.

När jag tillsammans med några kammarledamöter
kommit att stå som undertecknare
av reservation nr 2 b, beror
detta på att jag varit övertygad om att
fröken Karlsson har rätt. Det har inte
använts någon som helst partipiska i
det fallet. När det nu råkat bli så att
högerns tre övriga representanter i
statsutskottet har övertygats av fröken
Karlsson i denna fråga, så tycker jag
det är mycket anmärkningsvärt att
statsrådet framställer den saken som
»osnygg». Det är beklagligt att statsrådet
ansett sig böra komma med en dylik
beskyllning. Statsrådet kan väl ändå
inte mena att vi borde ha plockat
fram någon med en annan uppfattning
än fröken Karlsson bara för att tillfredsställa
statsrådets renlevnadsanspråk på
den punkten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! .lag iir inte säker på att
herr Heckschers indignation är lika

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

äkta som fröken Karlssons inställning i
denna fråga om observationsklasser.
Det är emellertid att observera, herr
Heckscher, att förslaget om särskild
observationsundervisning inte är något
som den socialdemokratiska regeringen
har hittat på, utan det är något
som skolmyndigheterna och skolans
män är fullt eniga om. Det finns självfallet
många andra som har en avvikande
uppfattning, men de ansvariga skolmyndigheterna
vill ha dessa pengar
för att göra ett försök i en för skolan
brydsam situation, och jag har velat
effektuera det önskemålet. Trots att
jag respekterar fröken Karlssons synpunkter,
tycker jag ändå att det är en
egendomlig uppdelning som skett i utskottet,
när högerns representanter har
gått på samma linje.

Det kan väl inte vara så, herr Heckscher,
att även fru Sjöqvists synpunkter,
som här har framskymtat, när hon talar
om kostnaderna för denna observationsundervisning,
har spelat in en liten
aning?

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Herr Lassinantti åberopade
de stora liberala andarna i sin
tornedalsdebatt i denna fråga, i den
mycket illa dolda avsikten att visa hur
dagens mindre, liberala andar ser på
denna fråga. Jag vill då säga, att orsaken
till att jag som reservant har ställt mig
bakom den uppfattning herr Larsson i
Hedenäset i egenskap av motionär har
fört fram ligger helt på det praktisktadministrativa
planet. Jag har sett det
som rimligt och riktigt att anslag till
undervisning i finska liksom annan
språkundervisning utgår från det vanliga
läraranslaget. Jag finner det självklart
att man skall acceptera det som
ett rimligt krav från denna del av befolkningen
att ha rätt till undervisning
under det vanliga anslaget på samma sätt
som andra grupper. Jag kan alltså lugna
herr Lassinantti med att det inte föreligger
någon som helst skillnad mellan

de stora liberala andarnas synpunkter
på denna fråga och de mindre andarnas.

Om det sedan är tillåtet, herr talman,
att så att säga litet vid sidan om den
kontrovers, som uppstått mellan ecklesiastikministern
och högerpartiet beträffande
observationsundervisningen,
säga någonting om den saken, så vill jag
meddela att jag haft tillfälle att följa
opinionsbildningen omkring denna fråga
i statsutskottet, och jag kan bekräfta
att det är fröken Karlssons personliga
entusiasm och argumenteringsförmåga
som gjort att hon fått sina partivänner
med sig. Man kan förebrå henne för
mycket, och jag tycker att hon har fel i
sakfrågan, men man kan inte göra gällande
att hon eller hennes parti i denna
fråga uppträtt osnyggt.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag är mycket angelägen
att framhålla, att vi här har dels ett
antagande, som är mycket subjektivt
uppbyggt, dels ett påstående, som vilar
på verklighetens grund. Jag tillåter
mig säga att jag står för det senare
och viker absolut inte från det. Däremot
vet jag att statsrådet har fel.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 2 b)
av herr Kaijser m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
mom. I i utskottets utlåtande nr 123,
röstar

Ja;

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 2 b)
av herr Kaijser m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Karlsson yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 172 ja och 43 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Boman m. fl. avgivna, med 2 a) betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall till
reservationen 2 b) av herr Kaijser m. fl.;
och fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Karlsson
begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock fröken Karlsson votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 2:o) mom. II i statsutskottets
utlåtande nr 123 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Bo -

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

man m. fl. avgivna, med 2 a) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 b) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 45
ja och 54 nej, varjämte 121 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2 :o)
inom. II i utskottets utlåtande nr 123,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2 b) av herr Kaijser m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votcringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

Mom. III

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
mom. III i utskottets utlåtande nr 123,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2 b) av herr Kaijser m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Karlsson yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 174 ja och 43 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. V

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr

Boman m.fl. avgivna reservationen 2 a);
samt 3:o) bifall till reservationen 2 b)
av herr Kaijser m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Vinge begärde likväl
votering, i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock fröken
Karlsson votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 2:o) mom. V i statsutskottets
utlåtande nr 123 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Boman
m. fl. avgivna, med 2 a) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 b) av herr Kaijser
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 47 ja och
64 nej, varjämte 109 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Successiv sänkning av elevantalet per klass i skolorna m. m.

varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
mom. V i utskottets utlåtande nr 123,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 2 b)
av herr Kaijser m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Fröken Karlsson
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 143 ja och 45
nej, varjämte 35 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen
2 c) av herr Boman in. fl.; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteningsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

2:o) mom. VII i utskottets utlåtande
nr 123, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2 c) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Larsson i Hedenäset
yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 131 ja och
71 nej, varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Successiv sänkning av elevantalet per
klass i skolorna m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup m. fl. (1:28) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:32), hade hemställts dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att den tidigare av
riksdagen begärda sammanfattande utredningen,
syftande till en plan för en
successiv sänkning av elevantalet per
klass inom hela skolväsendet, färdigställdes
i sådan takt att förslag kunde
föreläggas 1900 års riksdag, dels att
riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1959/00 under åttonde huvudtiteln

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Successiv sänkning av elevantalet per klass i skolorna m. m.

anvisa ett reservationsanslag, rubricerat
Åtgärder för skolans fostrande verksamhet,
av 4 000 000 kronor att av Kungl.
Maj:t fördelas mellan länsskolnämnderna
(skolöverstyrelsen).

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:28 och II: 32, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att av riksdagen
år 1956 begärd utredning rörande
sänkning av lärjungeantalet i undervisningsavdelningar
inom folkskoleväsendet
samt vid de allmänna läroverken
och därmed jämförliga läroanstalter
snarast möjligt måtte färdigställas
och förslag i ämnet föreläggas riksdagen; b)

att motionerna 1:28 och 11:32, i
vad de avsåge anvisande av anslag, icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Edström
och Ståhl, fröken Vinge och herr
Helén, vilka ansett att utskottet under
b) bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:28 och
II: 32, såvitt nu vore i fråga, till Åtgärder
för skolans fostrande verksamhet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor, att av
Kungl. Maj:t fördelas mellan länsskolnämnderna
(skolöverstyrelsen).

Punkten föredrogs; och anförde därvid Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! När jag begärde ordet i
denna punkt, hade jag tänkt mig att någon
företrädare för motionärerna skulle
ha kommit först.

Jag anser att det skulle vara mycket
betänkligt att följa reservationen och
använda de där begärda tre miljonerna
på det sätt som föreslagits av motionärerna.
Folkpartiets representanter har
ju förordat en sänkning från 4 miljoner
till 3 miljoner. Visst skulle mycket av
vad som föreslås i motionen få stor betydelse
för eleverna och hela skolan.

Men anslaget föreslås bl. a. bli använt
-— detta står inte omnämnt i utskottets
skrivning, men jag vill ta upp det med
tanke på att motionen kan betraktas som
en bruksanvisning — bl. a. till förstärkningsanordningar
inom skolan. En lärare,
som har en s. k. lättskött klass,
skulle kunna placeras på en annan avdelning
och undervisningen i den »lättskötta»
klassen skötas av, som det står,
tillfälligt anställd akademiskt studerande
ungdom. Det skulle betyda att man
med riksdagens godkännande finge använda
metoder, som nu fått tillgripas
i ett nödläge. Detta är mycket olyckligt.
Vi har ont om vikarier som är kvalificerade,
och då tar man ungdom som för
tillfället kan frigöra sig från sina akademiska
studier. Att placera dem i
just »lättskötta» klasser vore ganska underligt,
ty det skulle betyda att barnen
i dessa därför att de råkar vara hyggliga
finge en mindre kvalificerad lärare.
Jag tycker det är ett uttryck för underskattning
av lärarens gärning när man
föreslår att personer, som inte har den
pedagogiska utbildning som de bör ha,
skall tjänstgöra i klasserna.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den mycket stora fråga,
som vi nu skall diskutera, gäller ju hur
många elever man rimligen kan ha i
en skolklass för att bedriva en framgångsrik
undervisning. Det är ett problem
som vi haft som följeslagare genom
hela 50-talet och som det är på tiden
att vi verkligen tar krafttag för att lösa.

1956 framförde vi från folkpartiet
krav på att riksdagen skulle av Kungl.
Maj :t begära en plan för en långsiktig
successiv sänkning av elevantalet. Motionen
bifölls av en enig riksdag. Detta
skedde helt säkert i känslan av att man
här inom alla lärarkategorier, inom de
lekmannagrupper som skolstyrelserna
företräder och inom de statliga skol -

Onsdagen den 27 maj 1959 em. Nr 21

Successiv sänkning av elevantalet per klass i skolorna m. m.

myndigheterna har en på erfarenhet
grundad enig uppfattning, att det inte
är rimligt att i längden fortsätta med
arbetsenheter på 35, 36, 37 och 38 elever,
som ofta kan vara fallet i våra tonårsklasser.

När man nu på nytt kommer tillbaka
i denna fråga i ännu ett enigt statsutskottsutlåtande,
hänger detta samman
med att den plan, som man 1956 begärde
skulle framläggas för 1958 års
riksdag, inte har hörts av. Det finns
därför skäl att ytterligare rekapitulera
vad som hänt på området. Vi beslöt 1957
för folkskolans del en sänkning med ett
halvt barn per klass och år för varje
läraravdelning i syfte att därmed på
fyra års sikt kunna åstadkomma en
sänkning med sammanlagt två elever
per klass. Detta är självfallet ett alltför
blygsamt mål, eftersom den eniga opinionen
snarast siktar på ett optimum
av 25 elever i tonårsklasserna och ännu
färre på lågstadiet.

1956 års riksdagsbeslut ledde till att
börja med till en löftesrik aktivitet i
kanslihuset. Man tillsatte en utredningsman
som började göra upp en plan för
det långsiktiga arbetet. Han flyttades
sedan över till skolöverstyrelsen och
fick en ersättare därifrån, men såvitt
jag vet är det enda påtagliga resultatet
av detta mer än tvååriga arbete i ecklesiastikdepartementet
den promemoria,
som lämnades den 9 januari 1958 och
som syftade till att belysa möjligheterna
att sänka elevantalet i landsbygdens
B-skolor med fem elever per klass, en
utredning som ledde till vissa resultat
vid fjolårets höstriksdag.

Jag beklagar att vi i statsutskottets
andra avdelning inte här i kammaren
liar en ny Adolv Olsson, som kunde tala
om för vederbörande departementschef
att när riksdagen begär en utredning och
en plan för en långsiktig sänkning av
elevantalet, så är det verkligen också
riksdagens önskan, att det skall komma
en utredning och en plan från kanslihuset.
Vi diskuterade denna fråga i eu

interpellationsdebatt i somras, men mer
än löften fick vi inte heller den gången.
Därför är det rätt naturligt att vi motionärer
nu på nytt — trots enigheten
inom statsutskottet — vill markera
att vi kommer att fortsätta att driva
denna fråga tills vi får det begärda beskedet
från departementet.

Många undrar om vi verkligen har
resurser, om vi orkar med att sänka
elevantalet i klasserna. Finns det lärare,
finns det lokaler och räcker de ekonomiska
resurserna? Jag vill då peka på
det förhållandet att folkskolan i riket
redan passerat sitt elevmaximum, sin
tröskel, och att de stora årskullarna för
närvarande befinner sig i åldrarna omkring
14 år. De passerar alltså nu högstadiet
och realskolan och vi möter
dem så småningom i yrkesskolor och
gymnasier. Men tiden är verkligen nu
inne att med början nedifrån åstadkomma
den successiva förbättring, som man
inte minst för tio år sedan i skolkommissionens
planeringsarbete förutsatte
såsom en självklarhet men som man
från regeringens sida inte velat driva
med samma energi som vi gjort från
oppositionssidan.

Nu tycker jag inte att denna fråga i
fortsättningen bör bli ett partipolitiskt
stridsäpple. Det är så viktigt för skolans
lugna och vardagliga arbetsro, att den
måste få en lösning. Det är viktigt att
lärarna inte slår sig till ro i känslan av
att det en vacker dag i framtiden kommer
en så kolossal förbättring, en sådan
väldig ändring av arbetsformerna, att
detta är den enda reform vi har att ta
sikte på. Men det är också viktigt att
den som skall ta det ekonomiska ansvaret
för förbättringen, nämligen riksdagen,
får ett begrepp om i vilken takt det
kan anses nödvändigt att göra denna
nedskärning och på vad sätt den skall
passas in i de övriga stora utgifter,
som vi åtagit oss för 1960-talets början.

Jag vill alltså här uppriktigt vädja
till ecklesiastikministern att, trots att
departementet har en lång rad andra

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Successiv sänkning av elevantalet per klass i skolorna m. m.

stora arbetsuppgifter framför sig, avdela
en del av den förnämliga ämbetsmannaexpertis,
som man numera disponerar
över i departementet, till att verkligen
ägna sig åt denna sak, så att vi om
möjligt nästa år kan få en plan, åtminstone
i grova drag, för detta reformarbetes
bedrivande under 60-talet.

Under denna punkt, herr talman, diskuterar
vi även ett annat förslag som
väckts i samma motion från folkpartiet,
nämligen ett förslag av mera extraordinär
natur. Vi har menat, att i avvaktan
på den stora förbättring, som sänkningen
av elevantalet utgör, är det nödvändigt
att göra vad man kan för att redan
nu förstärka skolans resurser för
fostran.

Den debatt, som förts här under tidigare
punkter, har på ett mycket talande
sätt belyst hur trevande och samtidigt
hur man från den högsta skolledningen
försöker komma till rätta med de svårigheter,
som disciplinsituationen skapat.
Vårt förslag innebär en omedelbar
förstärkning av skolans resurser.

Det är ju rörande och på sitt sätt betecknande
för fröken Karlssons iver,
att hon i denna fråga kastar sig över
sin hjälpare i nöden. Jag respekterar
hennes inställning, men när fröken
Karlsson upphäver sig till pedagogisk
domare över skolöverstyrelsen och tror
att hennes samlade pedagogiska erfarenhet
från Hälsingborg väger tyngre
än all den pedagogiska expertis, som
haft möjlighet att yttra sig över vår
motion, är det kanske en aning för
mycket.

Skolöverstyrelsen har ju haft denna
motion på remiss och har sagt ifrån, att
på ett par punkter är det möjligt att
redan nu med gällande administrativa
ordning skapa de resurser för en gynnsammare
klassuppdelning som motionären
har efterlyst. Men på flertalet av
punkterna fordras extra anslag och på
punkt efter punkt tillstyrker skolöverstyrelsen
ett beslut redan nu i motionens
syfte.

Sedan har skolöverstyrelsen tillfogat
några reflexioner, som går ut på att
man gärna skulle vilja ha en fond för
dessa anslag, vilken fond skulle vara
tillgänglig år från år, så att skolöverstyrelsen
och länsskolnämnderna skulle
kunna skjuta in sig just på de punkter,
där en krissituation av den typ limhamnsfallet
aktualiserat uppstår.

Vi reservanter har inte velat gå med
på denna tekniska uppläggning. Vi anser
att det är riksdagens sak att ta
ställning till denna fråga år från år.
Vi skall inte skapa specialfonder, över
vars användning ett enskilt ämbetsverk
helt skall bestämma, utan riksdagen
skall ha ansvaret och skyldigheten att
ta ställning till de årligen återkommande
kraven.

Men i fråga om den pedagogiska sidan,
den som verkligen gäller, hur man
snabbt skall komma till rätta med de
akuta disciplinsvårigheterna i ett läge
som blir läraren övermäktigt på grund
av det dagliga arbetets nedslitande art,
råder det full överensstämmelse mellan
motionärerna och skolöverstyrelsen.

Jag ber, herr talman, att mot denna
bakgrund få yrka bifall till den reservation
som under punkt 4 är avgiven
av herr Bohman m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det är naturligtvis att
rekommendera att en sänkning av elevantalet
i klasserna kommer till stånd.
Men vi får komma ihåg att det inte går
att i en handvändning framskaffa tillräckligt
med lokaler och lärare. Det
kommer naturligtvis även att kräva väsentligt
ökade utgifter.

Vi har emellertid i utskottsutlåtandet
påpekat att denna fråga väsentligen
sammanhänger med bristen på lokaler
och lärare.

Vad det sedan gäller yrkandet i motionen
om 4 000 000 kronor till åtgärder
för ungdomsfostrande verksamhet, så
har man redan i reservationen nedskri -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

Successiv sänkning av elevantalet per klass i skolorna m. m.

vit det yrkandet från 4 till 3 miljoner gör. Då kunde vi inte få något stöd. Nu

kronor. Vi har från utskottsmajorite- har man från utskottets sida skrivit i

tens sida inte funnit anledning att yrka allra största allmänhet om nedsättning
bifall till det förslaget. Vi har den upp- av barnantalet i klasserna, men det hade
fattningen att en fördelning av dessa 3 varit utmärkt, om man kunnat få en

miljoner kronor till länsskolnämnderna rösträkning på den punkten. Nu går det

knappast skulle få den verkan som man inte, och därför kan jag tyvärr inte

eventuellt har åsyftat i motionen. annat än följa utskottet helt, och det

Med detta ber jag, herr talman, att få betyder att jag måste rösta emot yrkan vrka

bifall till utskottets hemställan. det om de tre miljonerna.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Herr Helén säger att
skolöverstyrelsen rekommenderar en
hel del av de åtgärder, som förordas i
den motion jag något berörde. Men det
behöver inte betyda att man inte får
lov att ha vissa kritiska synpunkter i
frågan.

Mina erfarenheter kommer inte huvudsakligen
från Hälsingborg utan jag
har vetskap om hur bristen på pedagogisk
utbildning hos ett stort antal lärare
i klasserna vållar svårigheter inte bara
för lärarna själva — det måste alltid
bli svårigheter om man inte har den
utbildning som behövs — utan också
för eleverna.

Det är så mycket i motionen som är
riktigt, men att sätta in en sådan sak
som att ett skoldistrikt på något sätt
skulle falla för en sådan frestelse tycker
jag är mycket värre än när jag
åberopar min direkta erfarenhet.

Det hade varit mycket bra om man
haft möjlighet att ställa frågan om
minskning av antalet barn i klasserna
under särskild omröstning. Då hade jag
kanske kunnat räkna med att få hela
folkpartiet med denna gång. För två år
sedan hade jag väckt en motion tillsammans
med en lärare, som här representerade
högern men som inte längre
tillhör denna kammare. Vi begärde där
att man skulle minska barnantalet till
en siffra, som icke översteg ett visst
antal i folkskoleklasserna respektive
småskoleklasserna. Man skulle inte räkna
med medeltal som man nu tyvärr

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag kan tyvärr inte befria
fröken Karlsson från hennes lidande
i det förflutna. Det går inte att göra
något åt här i kväll, utan det får protokollet
från den gången svara för. Men
nog är det synd att fröken Karlsson nu
beklagar, att vi nått enighet i statsutskottet
att skriva till regeringen och
begära en långsiktig plan för sänkning
av elevantalet.

Det råder ingen meningsskiljaktighet
mellan mig och herr Karlsosn i Olofström
på den punkten. Vi är överens
om att det är tillgången på lärare och
lokaler och de samlade ekonomiska resurserna,
som avgör takten i sänkningen.
Vi begär att Kungl. Maj:t skall fullgöra
sitt utredningsuppdrag och lägga
fram den plan som riksdagen begärt.
Jag kan inte underlåta att konstatera att
det skulle vara beklagligt, om landets
skolminister inte har ett ord att säga i
denna sak, sedan han ägnat tiden åt
partipolitisk polemik av föga nytta här
i kväll.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara

96 Nr 21 Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln m. m.

med övervägande ja besvarad. Herr
Helén begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o) mom. b) i utskottets utlåtande nr

123, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
4) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Helén
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgå vos 180 ja och 37
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1959/60 till reglering av prisstegringar
på försvarshuvudtiteln in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen nr
1 under fjärde huvudtiteln (punkt 189)
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, till Reglering
av prisstegringar för budgetåret
1959/60 beräkna ett anslag av 60 000 000
kronor, hade Kungl. Maj:t i propositio -

nen nr 119, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 mars 1959, föreslagit
riksdagen att dels godkänna att
i berörda statsrådsprotokoll angivna
riktlinjer finge ligga till grund för prisreglering
av anslagen under fjärde huvudtiteln
under budgetåret 1959/60, dels
ock för budgetåret 1959/60 under fjärde
huvudtiteln anvisa till Prisundersökningar
m. m. ett anslag av 75 000 kronor
och till Reglering av prisstegringar
ett anslag av 40 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 200) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:257), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag i årets statsverksproposition att
under försvarets huvudtitel, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, beräkna
ett anslag till Reglering av prisstegringar
av 60 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhman (1:438) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg
(II: 538), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen nr
119,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 456) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:565), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandingen av propositionen
nr 119 måtte till grund för
prisreglering av anslagen under fjärde
huvudtiteln godtaga vad i motionen anförts
samt avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anvisande av särskilt prisregleringsanslag
av 40 000 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (11:539),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att avslå propositionen nr 119 an -

Onsdagen den 27 maj 1959 em. Nr 21

Reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln m. m.

gående anslag till reglering av prisstegringar
på försvarshuvudtiteln, vilka
kostnadsmässigt beräknats till 40 075 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
i anledning av motionerna 1:456 och
11:565 och med avslag å motionerna
I: 438 och II: 538 samt II: 539, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
att av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 13 mars 1959 angivna riktlinjer
finge ligga till grund för prisreglering
av anslagen under fjärde huvudtiteln
under budgetåret 1959/60;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 438
och 11:538 samt 11:539, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Prisundersökningar
in. in. för budgetåret
1959/60 under fjärde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 75 000 kronor;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 438
och 11:538, 1:456 och 11:565 samt
II: 539, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, och motionerna 1:200 och
II: 257, till Reglering av prisstegringar
för budgetåret 1959/60 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 40 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Hansson i Skegrie
och Larsson i Hedenäset, vilka ansett
att utskottet under a) och c) bort
hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till motionerna I: 456 och
11:565 och med avslag å motionerna
I: 438 och II: 538 samt II: 539, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
att av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 13 mars 1959 och av reservanterna
angivna riktlinjer finge ligga till
grund för prisreglering av anslagen un -

der fjärde huvudtiteln under budgetåret
1959/60;

c) med bifall till motionerna I: 200
och II: 257 samt I: 456 och II: 565, enligt
vilka kompensation skulle utgå på
tilläggsstat, och i anledning av motionerna
I: 438 och II: 538 ävensom II: 539,
sistnämnda fem motioner såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag att
till Reglering av prisstegringar för budgetåret
1959/60 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 40 000 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I det statsfinansiella
läge som nu råder bör alla möjligheter
till besparingar tillvaratas; det tror jag
vi allesammans är överens om. Kanhända
kan inte heller områden, som i
normala fall inte borde utsättas för
sparaktioner, i denna situation undantas.
Ett sådant område har ju försvaret
ansetts vara. I princip vill jag gärna
medge, att vi här givetvis får fara försiktigt
fram, men därmed är inte sagt,
att vi helt skall lämna försvarsanslagen
utanför all diskussion om besparingsmöjligheter.
Försvaret skulle nog kunna
sluka praktiskt taget vilka anslag
som helst, men det är också mycket
svårt att kontrollera, att anslagen kommer
till effektiv användning. Jag har
ingenting emot att erkänna, att det
ligger i försvarsarbetets natur att en
viss, mindre effektiv användning av
pengar förekommer, men just därför
bör vi inte anvisa medel i större utsträckning
än vad som verkligen kan
motiveras såsom ofrånkomligt.

Rehovet av det anslag, som det här
är fråga om, är mycket svårt att bedöma
just nu. Därför har vi menat, att
vi får vara försiktiga vid beviljandet av
detta anslag. Svårigheten att avgöra vilket
belopp som är det rikliga bevisas
inte minst därav att departementschefen
själv, som i statsverkspropositionen

Andra kammarens protokoll 1959. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln m. m.

har begärt 60 miljoner kronor till detta
anslag, nu — endast några månader senare
— har prutat ned det med 30
procent, eller till 40 miljoner kronor.

Det är ingenting som säger, att det är
säkert att ens denna summa kan komma
att behövas. Detta anslag skall vara ett
s. k. prisregleringsanslag för eventuellt
kommande prishöjningar. Nu har prisnivån
varit konstant sedan en lång tid
tillbaka, och det finns inte någon grundad
anledning att anta, att utvecklingen
skulle vända i inflationistisk riktning.
I stället kan man upptäcka vissa
spår av en sjunkande tendens inom
prisutvecklingen. Kommerskollegiets
partiprisindex visar t. ex. en nedåtgående
tendens. Samma uppfattning är
återgiven i bankoutskottets utlåtande
nr 39, som nu ligger på kammarens
bord. Utskottet säger:

»På prisområdet kan stabiliteten för
närvarande sägas vara ett faktum. Sedan
april 1958, d. v. s. under omkring
ett år, har sålunda konsumentprisindex
legat oförändrat på 152, och stabiliteten
i prisutvecklingen beräknas totalt sett
fortfara även under resten av år 1959.»

Det föreligger enligt detta auktoritativa
uttalande inte nu någon risk för att
det skall bli prisförhöjningar. Någon
prisstegring har inte heller inträffat,
sedan detta anslag beräknades. Vi har
därför från centerpartiet yrkat, att anslaget
inte bör anvisas nu utan anstå
tills vidare. Om utvecklingen mot förmodan
skulle bli sådan, att det finns
grund för anslagets beviljande, bör
detta kunna ske på tilläggsstat till hösten.
Samma mening har anförts i riksräkenskapsverkets
yttrande.

Det är alltså inte fråga om någon försvagning
av försvarsanslagen reellt sett.
Endast om detta anslag hade vägrats i
en utveckling mot ökade kostnader skulle
så ha varit fallet. Nu har anslaget
mera karaktär av beredskap mot inflationsutveckling,
men — som jag nämnde
— en sådan utveckling kan inte för
närvarande sägas vara för handen. Följ -

aktligen finns inte det underlag till
finnandes, på vilket detta anslag har
beräknats skola utgå.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som har fogats till detta utlåtande.

Häri instämde herr Lundberg (s).

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Vi har nu kommit fram
till den sista räkningen här vid vårriksdagen
för det kostsamma upprustningsbeslut,
som i fjol fattades av sex personer
och som konfirmerades av B-riksdagen.
Det rör sig här om en del av de
automatiska utgiftsstegringarna, och det
är inte ur vägen att i detta sammanhang
erinra om den debatt som under pensionsvalen
i somras fördes mellan oss
och dem som var ansvariga för detta
fyrpartibeslut.

Vi hävdade då i radio, television och
press, att enbart de automatiska stegringarna,
alltså den 2,5-procentiga stegringen
i anslutning till den tekniska utvecklingen
samt kompensationen för
pris- och lönestegringar, skulle leda till
att försvarskostnaderna för detta budgetår
kom upp i 3 miljarder och om
några år i 4 miljarder. »Det är inte
sant», sade man på alla håll, »så mycket
blir det inte». — »Nå», frågade vi, »hur
mycket anser herrarna att det blir?» Ja,
det visste man inte. Man hade fattat ett
miljardbeslut utan att riktigt veta hur
många miljarder det skulle bli fråga om.
Man skulle tillsätta en utredning som
räknade ut detta, och vid tidpunkten
för remissdebatten hade man åtminstone
kommit så långt, att herr Sträng kunde
meddela oss att när allt lades tillsammans
skulle det kommande budgetårets
rustningskostnader uppgå till
3 200 å 3 250 miljoner kronor. Vi hade
alltså inte tagit till för mycket, utan
tvärtom en kvarts miljard för litet i
förhållande till de verkliga kostnaderna.

Det nu föreliggande förslaget rör ba -

Onsdagen den 27 maj 1959 em. Nr 21

Reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln m. m.

ra en liten del av dessa kostnader, nämligen
själva kompensationen för prisstegringar.
Det är litet skillnad på generaler
och arbetande människor här
i landet. Arbetarna i Sverige hade nyligen
ett tvåårsavtal, vari stadgades att
om prisstegringarna blev så höga, att en
bestämd indexsiffra uppnåddes under
en viss månad, så hade arbetarna rätt
att begära förhandlingar om kompensation.
Nå, vi skulle väl känna de statistiska
experterna dåligt, om de inte
hade ordnat det så, att denna prisnivå
nåddes precis två månader efter det
man skulle ha haft möjlighet att begära
kompensation. Det blev alltså inte någon
sådan. Men för generalerna existerar
inga tak. De svävar som hökar högt
över alla tak här i landet och överskrider
sina anslag nästan hur de vill. Kompensationen
för prisstegringar på militär
attiralj är bestämd åratal i förväg,
och nu vill också försvarsministern att
det för en kostnad av 75 000 kronor om
året skall inrättas en särskild institution,
vilken skall räkna ut hur stora
prisstegringar som skall kompenseras
just i år.

Vi tycker nog att det vore bättre, om
man tillsatte någon institution som genomförde
någon sorts priskontroll. Det
finns inte numera priskontroll på någon
vara här i landet, men för kanoner,
granater och fästningsverk, där det allra
bäst skulle ha behövts en priskontroll,
har det aldrig funnits någon sådan.

Det växande motståndet mot den oerhörda
miljardrullningen inom försvaret
kan avläsas i att även ett borgerligt
parti, centerpartiet, i år har kommit
med en motion, där man framhåller att
om det blir prisstegringar, något som
herr Hansson i Skegrie nyss tvivlade
på, så skulle dessa kunna täckas — det
glömde herr Hansson att påpeka, men
det står i motionen — genom besparingar
på andra delar av försvarets område.
Även departementschefen har ju, såsom
herr Hansson i Skegrie nyss konstaterade,
minskat sitt första bud med 20

miljoner kronor. Det syns alltså att opinionen
gör en viss verkan.

När centerpartiet säger att det bör i
nuvarande besvärliga budgetläge kunna
göras besparingar på andra områden,
så är det inte svårt att påvisa en
mängd sådana områden. Vid denna sena
timme skall jag bara erinra om att statsrevisorerna
helt nyligen visat, hur man
far fram med skattebetalarnas medel.
En viss fabrik under jord, ett bergverk,
betalades av staten med maskinpark och
allt med över 3 miljoner kronor och
skänktes sedan bort till ett privat bolag,
som nu begär att staten skall betala
lika mycket för att bli ägare av denna
fabrik, som bolaget inte betalat 5 öre
för utan som staten ursprungligen bekostat,
medan bolaget fått äganderätten.

Under en interpellationsdebatt, som
jag år 1946 hade med dåvarande statsminister
Per Albin Hansson, kunde vi
konstatera att vad som inträffat i fråga
om detta bergverk bara var ett av många
exempel på militärt slöseri, varvid man
såsom i detta fall genom överbetalning
av beställda försvarsprodukter, i andra
fall genom skattelättnader, i återigen
andra fall genom rena subventioner direkt
skänkte bort hela nyanlagda fabriker
med maskinpark och annat till
storfinansen inom vår rustningsindustri.
Jag fick aldrig något konkret svar på
min fråga om hur mycket detta hade
kostat. Det hade man inte räknat ut,
och under de 13 år, som gått sedan
dess, har man inte heller räknat ut hur
mycket de svenska skattebetalarna har
fått betala för sådana subventioner. Så
nog finns det medel, om centerpartiet
vill visa på en väg att ersätta, vad denna
prisstegring drar med sig av ökade kostnader,
genom att spara på andra områden.
Men sparsamhet ligger inte riktigt
till för våra generaler och övriga officerare.

Jag tycker mig dock märka att centerpartiet
gjort en viss reträtt i utskottet
från den ståndpunkt motionen representerar.
Nu talas inte så mycket om spar -

100 Nr 21 Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln m. m.

samhet med anslag utan om att begära
tilläggsanslag, om ytterligare medel
skulle behövas. För vår del har vi inte
som herr Hedlund något medansvar i
det beslut som fattades i fjol, det beslut
som herr Lundberg, som motionerat
i denna fråga, alldeles riktigt har
karakteriserat med orden »förra årets
olyckliga, lättsinniga försvarsbeslut»,
för vilket själva grundvalarna enligt
herr Lundberg har spolierats, när nu de
som var pådrivare försöker att övervältra
de ekonomiska bördorna på de
lägsta inkomsttagarna i vårt land.

Vi anser inte att detta fjolårsbeslut,
detta sexmannadiktat, i och för sig bör
respekteras, som reservationen begär
att man skall göra. Det skall inte respekteras,
utan det skall rivas upp, och, mina
damer och herrar, ni kommer att få
riva upp detta beslut, ty ni kommer att
finna, att man med de stora automatiska
utgiftsstegringarna överskrider gränsen
för svenska folkets tålamod och villighet
att utstå punktskatter, omsättningsskatter
och alla de andra bördor som kommer
att avkrävas vårt folk, om vi fortsätter
att rusta upp i samma tempo som
hitintills.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till motionen II: 538, vilken innebär
avslag på utskottets förslag och regeringens
förslag.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Samtliga demokratiska
partier, även centerpartiet, har helt anslutit
sig till utfästelsen att kompensation
skall utgå för löne- och prisstegringarna
under fjärde huvudtiteln. Jag
betraktar inte centerpartiets reservation
på det sättet, att partiet skulle ha
en önskan att bryta sig ut ur överenskommelsen.
Avvikelsen gäller snarare
.sättet för finansieringen.

Jag skall inte heller förleda mig till
att diskutera försvarsbeslutet i övrigt,
som herr Johansson i Stockholm var
inne på. Gentemot vad han sade vill jag

endast konstatera, att sett i procent av
nationalinkomsten är våra försvarskostnader
ändå bland de lägre i världen. Om
det är så att generalerna skulle ha någonting
att säga till om —• vilket inte
är riktigt — så har de dock betydligt
mindre att säga till om här än i herr
Johanssons andliga hemland, Sovjetunionen.
Jag skall inte ta upp någon
debatt på den punkten.

Jag skall uppehålla mig vid vad vi i
utskottet menar beträffande medelstilldelningen
för priskompensationen. Vi
konstaterar att medelstilldelningen blir
densamma, oavsett vilket av de båda
finansieringssätten som kommer till användning,
och att sålunda inte någon
återhållsamhet åstadkommes genom att
uppta här ifrågavarande kostnader på
tilläggsanslag. Tvärtom, det var detta
man ville komma ifrån genom fjolårets
försvarsöverenskomnielse. Den budgettekniska
uppläggningen av försvarsöverenskommelsen
med en fast kostnadsram
är fördelaktig, inte minst därigenom
att man vill slippa ifrån tillläggsstat.
Det ger ingen statsfinansiell
vinning att följa centerpartiets reservation.

Skillnaden mellan utskottets förslag
och reservationen består däri, att man
enligt utskottets linje normalt håller sig
inom riksstaten vad gäller priskompensationen,
medan samma kompensation
enligt reservationen kommer som extra
påbröd utöver riksstaten.

Vidare finns det i centerpartiets reservation
en missvisande uppgift, som
bör rättas till. Där anföres nämligen att
enligt propositionen skall kostnaderna
justeras fyra gånger under varje budgetår.
Härmed menar man väl att kompensationen
till berörda anslag skall utgå
fyra gånger per år. Reservanterna har
dock glömt bort att tillägga, att detta
endast sker under förutsättning att priserna
stiger med 3 procent per kvartal
eller 12 procent på ett år. Räknar man
inte med en sådan prisstegring — det
framgår klart av reservationen att man

101

Onsdagen den 27 maj 1959 em. Nr 21

Reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln m. m.

närmast räknar med konstanta priser
för nästa budgetår, och det gick även
herr Hanssons i Skegrie resonemang ut
på — då är det felaktigt att påstå att
kostnaderna skall justeras fyra gånger
på ett år. Det torde vara betydligt besvärligare
med ett system med tilläggsstater
än det system propositionen föreslår
med ett särskilt prisregleringsanslag.
Det sista ger en helt annan överblick,
och vi vet vad som ligger inom
kostnadsramen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! En ömtålig fråga kan
nog herr Thapper inte undgå genom att
göra en falsk jämförelse, som är så gammal
att det växer mögel på den och som
vi upprepade gånger har dementerat.
Den gamla, från Harvarduniversitetet
hämtade framställningen, som bygger
på att man utan vidare jämför budgetsiffror
och nationalinkomst, är för
länge sedan vederlagd genom den officiella
statistiken. Nu finns i detta fall
kanske inga riktigt relevanta siffror, då
man vill jämföra med Sovjetunionen -—
jag bortser ifrån klyschan »andligt hemland»,
som hör till de mögliga tillhyggen
herr Thapper bör lägga av. Men en
sak är säker: trots att det landet är
så hotat som det är, skäres militärutgifterna
där med varje år ned med betydande
summor. Vad Sverige beträffar
räcker det att nämna, att militärutgifterna
slukar hälften av alla direkta
skatter och är den verkliga orsaken till
det orimliga skattetrycket som det svenska
folket dignar under.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen i motsvarande del; samt

3:o) bifall i samma del till motionerna
T: 438 och 11:538; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den med
2:o) betecknade propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. a) i
utskottets utlåtande nr 124, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 178 ja och 34 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
viiekta motionerna 1: 438 och II: 538 i
förevarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

102 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. c) i
utskottets utlåtande nr 124, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 177 ja och 39 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
125, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/60 till
Aktieteckning i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 bade Kungl.
Maj:t beträffande kapitalbudgeten (bilaga
31, punkt 11, s. 13 av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit
riksdagen att till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier för
budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 21 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (1:143) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (II: 187), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts hemställan om ny aktieteckning
å 21 miljoner kronor i Statens skogsindustrier,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (I: 265) och den andra
inom andra kammaren av fru Sandström
in. fl. (II: 327), i vilka hemställts,
1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära en skyndsam utredning
om på vad sätt staten tillhöriga
cellulosaindustrier i Karlsborg kunde
utbyggas till en i dagens läge konkurrenskraftig
kapacitet och att Kungl.
Maj:t härefter hos riksdagen anmälde de
kapitalbehov, som därigenom kunde
uppkomma för bolaget, 2) att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhölle om att åtgärder
måtte vidtagas för att Statens skogsindustriers
ekonomiska ställning måtte
saneras på ett tillfredsställande sätt och
att en utredning i detta syfte vidtoges
med biträde av fristående expertis, 3)
att riksdagen i avvaktan på dessa utredningars
slutförande måtte avslå Kungl.
Maj ds framställning i Bil. 31 till årets
statsverksproposition i vad avsåge
aktieteckning i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier till ett belopp av 21
milj. kronor, 4) att riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhölle om en allsidig och långsiktig
utredning av såväl råvaruproblemen
som de industriella utvecklingsmöjligheterna
för skogsindustrierna i
övre Norrland, varvid de synpunkter,

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

103

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

som i motionerna framfördes, måtte beaktas,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Helmer Persson och öhman
(I: 266) och den andra inom andra
kammaren av herrar Holmberg och Senancler
(11:328), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
anvisa ett investeringsanslag
av 61 000 000 kronor för att därmed göra
det möjligt att dels uppföra ny sulfatfabrik
och nytt pappersbruk i Piteå,
dels samtidigt utbygga sulfatfabriken
och pappersbruket i Karlsborgsverken.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

a) avslå motionerna I: 265 och II: 327,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t om utredning rörande utbyggnad
av staten tillhöriga cellulosaindustrier
i Karlsborg;

b) avslå motionerna I: 265 och II: 327,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t om utredning rörande åtgärder
för sanering av Aktiebolaget Statens
skogsindustriers ekonomiska ställning
in. m.;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:143 och 11:187, 1:265
och II: 327, såvitt nu vore i fråga, samt
1:266 och 11:328, till Aktieteckning i
Aktiebolaget Statens skogsindustrier för
budgetåret 1959/60 under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 21 000 000 kronor;

III. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:265 och 11:327, såvitt de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
av såväl råvaruproblemen som
de industriella utvecklingsmöjligheterna
för skogsindustrierna i övre Norrland.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson,
Svärd, Edström, Skogland i Doverstorp,
Slakt, Nihlfors, Heckscher, Bohman och

Helén, vilka ansett att utskottet under
I och II bort hemställa

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 265 och II: 327, såvitt nu
vore i fråga,

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning om förutsättningarna
för en utbyggnad av Aktiebolaget
Statens skogsindustriers industrianläggningar
i Karlsborg samt att det
resultat, vartill utredningen kunde leda,
därefter underställdes riksdagen;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande Aktiebolaget Statens
skogsindustriers ekonomiska ställning
och om de åtgärder, som i anledning
härav kunde påkallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:143 och 11:187 samt
I: 265 och II: 327, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, och med
avslag å motionerna 1:266 och 11:328,
i avvaktan på nämnda utredningars slutförande
avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anvisande av 21 miljoner kronor till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
det intresse som förefinns för ytterligare
industriell utveckling i Norrbotten,
kanske inte minst med hänsyn
till sysselsättningsmöjligheterna, men
för länets och dess befolknings egen del
är det av allra största betydelse att de
industrier det blir fråga om verkligen
har förutsättningar att bli framgångsrika
och självbärande. Det innebär alltid
en halvmesyr om ett företag måste
subventioneras med allmänna medel
och ständigt vara föremål för diskussion.

Aktiebolaget Statens skogsindustrier
är ett stort företag och förefaller ibland
ha en mycket stor, ja jag skulle nästan

104

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

våga säga onödigt stor lust att utvidga
sin verksamhet. Jag tänker då i främsta
rummet på den sågverksrörelse i Mellansverige
som företaget har bedrivit
och som inte alltid varit framgångsrik.

Att företaget vid flera tillfällen måste
påkalla statsmakternas särskilda medverkan
i finansiellt hänseende känner
riksdagen så väl till, att jag vid denna
tidpunkt på kvällen inte behöver ta upp
saken. Jag är övertygad om att generaldirektör
Norup med sina erfarenheter
från den tid då han såsom jordbruksminister
fick syssla med Statens skogsindustrier
kan lämna ett rätt påtagligt
vittnesbörd, om det behövs något särskilt
vittne i det hänseendet. Det är
möjligt att handelsminister Lange, som
nu har ansvaret för företaget, borde konferera
med herr Norup.

Jag erinrar inte om detta för att söka
sak med bolaget om vad som har förevarit
men väl för att framhålla nödvändigheten
av att riksdagen noga överväger
och prövar de nya uppslag som
kommer från det hållet.

Vad Aktiebolaget Statens skogsindustrier
nu föreslagit och statsrådet Lange
begärt riksdagens godkännande av är
uppförande av en ny sulfatfabrik med
pappersbruk i Piteå i nära anslutning
till bolagets nuvarande anläggningar
där. Om jag har uppfattat saken rätt,
skulle kalkylen för det nya företaget
avse ett anläggningskapital av 120 miljoner
kronor. Av dessa 120 miljoner
skulle företaget möjligen kunna själv
finansiera en tredjedel — det är de
pengar som man räknar med att kunna
ta ut ur det nuvarande företaget eller
få Kungl. Maj:ts medgivande att upplåna
mot säkerhet av inteckningar. Vid
den föredragning som vi var i tillfälle
att åhöra i utskottet lät det emellertid
inte så särdeles väl i det hänseendet med
hänsyn till det väntade bokslutet och
det nuvarande konjunkturläget.

Vad departementschefen nu hemställer
om är 21 miljoner kronor under näs -

ta budgetår, som skulle användas till
nyteckning av aktier. Företagets aktiekapital
skulle därmed gå upp till 100
miljoner kronor. De ytterligare 60 miljoner
kronor som jag nämnt i det föregående
skulle vid behov sedermera tillhandahållas
genom lån.

Jag skall inte försöka mig på någon
bedömning av de olika uppskattningar
av råvarutillgångarna i Norrbotten som
har redovisats inför utskottet under behandlingen
av det här ärendet — andra
talare kommer kanske in på den saken i
fortsättningen. Jag vågar emellertid utgå
ifrån att tillgången på råvara kommer
att i hög grad bero på den räntabilitet
som företaget kan uppnå. Kan man
åstadkomma ett gott ekonomiskt resultat,
då kan man också gå längre upp
med rotpriser, men ger produktionen
dåligt resultat, får man nöja sig med
att ta råvaran på betydligt närmare avstånd.

Jag skall inte heller fördjupa mig i
de världsmarknadsmässiga förutsättningarna
för cellulosaindustrien — det
är alltid svårt att bedöma den saken,
eftersom man har att räkna med växlande
konjunkturer. En sak torde dock vara
säker: med den väsentligt ökade produktionskapaciteten,
inte minst här
uppe i Skandinavien, av både cellulosa
och papper under de närmaste åren
måste man kalkylera noggrannare än
tidigare. Det blir säkerligen hårdare
på försäljningsområdena, och man måste
räkna med att möta svårare konkurrens.
Vad man måste hoppas på är att
konsumtionen på de olika marknaderna
ökar.

Vad jag närmast vill peka på nu, som
i hög grad bidrar till att jag yrkar avslag
på Kungl. Maj:ts proposition, är
att utbyggnaden skall ske i Piteå. Enligt
lämnade uppgifter avser också Svenska
cellulosaaktiebolaget att bygga ut
sin industri i Pitedalen. Det betyder
att två halvstora företag kommer att finnas
på samma plats i samma älvdal. Utvecklingen
inom pappers-och cellulosa -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

105

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

industrien synes gå mot allt större
produktionsenheter. Man syftar klart
till att på den vägen rationalisera och
förbilliga driften för att pressa tillverkningskostnaderna,
i få ord sagt för
att skapa de konkurrensmöjligheter som
jag tidigare har talt om, vilket är ett
avgörande villkor inte bara för god förräntning
utan också för att skogsägarna
skall få ett tillfredsställande rotvärde.

Skogsindustrierna börjar alltmer försöka
komma upp till en väsentligt större
produktion vid varje enhet än man
här räknar med. Det här tilltänkta företaget
siktar mot en produktion av
110 000 ton sulfatmassa och halvkemisk
massa per år. De företag som på andra
håll planeras, inte minst i Finland, är
emellertid åtskilligt större.

I vår reservation understrykes kraftigt
att det inte kan vara en hållbar planering,
att man på en och samma plats
anlägger två företag av den storleksordning
som man här startar med. Det betyder
att Statens skogsindustrier, som
ju knappast har den samlade erfarenhet
bakom sig som Cellulosabolaget har,
säkerligen kommer att få det ytterst
svårt att expandera och kunna åstadkomma
en så rationell och billig drift,
som behövs i det här fallet. Det är i
detta sammanhang vi fört in Karlsborg-verken
i bilden och ifrågasätter
om det inte vore riktigare att utvidga
produktionskapaciteten där för tillverkning
av massa och papper. Det har
framförts, att man vill ha ytterligare
tid alt planera och köra in driften på
ett hättre sätt än för närvarande, men
man är dock fullt inställd på att det
även där skall ske en utbyggnad. Vore
det då inte klokare och riktigare att koncentrera
ansträngningarna på att där
försöka få till stånd ett verkligt modernt
storföretag?

För att inte bli alltför mångordig —
jag vet, att många talare är anmälda —
skall jag direkt hänvisa till reservationens
kläm, som bland annat innehåller
ell par utrcdningsyrkanden.

I reservationen vrkar vi att riksdagen
må

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning om förutsättningarna
för en utbyggnad av Aktiebolaget
Statens skogsindustriers industrianläggningar
i Karlsborg samt att
det resultat, vartill utredningen kan
leda, därefter underställes riksdagen;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande Aktiebolaget Statens
skogsindustriers ekonomiska ställning
och om de åtgärder, som i anledning
därav kunna påkallas;

och att riksdagen må, med bifall till
motionerna I: 143 och II: 187 samt I: 265
och II: 327, sistnämnda båda motioner
såvitt nu är i fråga, och med avslag å
motionerna I: 266 och II: 328, i avvaktan
på nämnda utredningars slutförande avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anvisande
av 21 miljoner kronor till aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier.

Vår avsikt är inte, herr talman, att
hindra en sund och riktig utveckling
av bärkraftiga företag i Norrbotten,
men jag tror att den väg som vi i det
här fallet anvisar ger en fastare och
säkrare grund för uppbyggande av industriella
anläggningar av sådan storleksordning
och bärighet att länet verkligen
kan känna sig till freds med desamma.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
funnit att Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag till utbyggnad av Statens skogsindustriers
anläggningar i Norrbotten
iir välmotiverade, och utskottet har därför
tillstyrkt dessa.

När man bedömer den statliga verksamheten
i detta fall, går man väl osökt
tillbaka till utgångsläget och frågar sig
vilka motiv det var som en gång bestämde
statens engagemang. Det är då
väl bekant för riksdagen, att det var
fallisscmangen inom sågverksindustrien
i mitten på 1920-talet som skapade så -

106 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

dana sociala förhållanden i Norrbotten,
att statsmakterna kände sig tvungna att
ingripa av sociala skäl. Vi har fortfarande
en mycket besvärande arbetslöshet
i Norrbotten, och vi har en befolkningsutveckling
som inger oro. Vi ser
med bävan fram emot att i allt större
utsträckning behöva se vår ungdom
resa söderut — varigenom befolkningspyramiden
blir helt snedställd. Det är
därför självklart, att man inte heller i
dag kan bortse från de sociala faktorerna.
Utskottsmajoriteten trycker just på
den saken och hälsar den föreslagna utbyggnaden
med tillfredsställelse därför
att den ökar sysselsättningen i länet
inte bara på förädlingsstadiet utan också,
och framför allt, på råvarustadiet.

Vi har mycket stora skogstillgångar
i Norrland. Ehuru detta inte är någon
specifik norrbottensfråga, kan jag ändå
nämna att vi har ungefär 16 procent av
landets skogstillgångar och 3,5 procent
av landets befolkning där uppe i Norrbotten.
Exportvärdet på produkterna
från Norrbotten är i dag ungefär 12
procent av hela landets export. Norrbotten
ligger sålunda väl framme, när
det gäller att förse det svenska folkhushållet
med exportartiklar. Dessa fakta
bör man nog hålla i minne, när man tar
ställning till föreliggande förslag.

Men förslaget bör också kunna hälsas
med tillfredsställelse av skogsägarna.
När man för ett par år sedan på allvar
började diskutera skogsindustriens expansion,
sades det att det inte fanns
utrymme för densamma, om man såg
på råvarutillgången. Kommerskollegium
har emellertid sedan i samråd med statens
skogsforskningsinstitut verkställt
en undersökning, vars resultat publicerades
för något mer än ett år sedan.
Den undersökningen visar, att vi skulle
kunna öka uttaget från de norrbottniska
skogarna med minst 20 procent.

Under föredragningarna i utskottet
har vi också upplyst om att industrierna
ligger inne med råvarulager, som
enligt uppgift är 6 å 7 gånger så stora

som de borde vara. Det är sålunda högst
angeläget med en utbyggnad.

Enligt den reviderade virkesbalans,
som landshövding Näslund i Luleå publicerade
för någon tid sedan, finns det
också utrymme för en utbyggnad vid
Lövholmen — som utskottet förordar —-och likaså finns det plats för cellulosakoncernens
anläggning i Munksund, vilken
ju också är beslutad, samt för den
tilltänkta utbyggnaden i Karlsborg. Och
ändå blir det råvaror över för förädling
söder ut i landet. När utskottsmajoriteten
därför hävdar, att råvarutillgången
är tillräcklig för de planerade
utbyggnaderna i Piteå och Karlsborg, så
rör sig utskottet på verklighetens fasta
mark.

Även skogsindustriernas samarbetskommitté
har gjort en undersökning,
och denna visar att virkesöverskottet
ganska snart kan förbytas i underskott.
När man tar del av landshövding Näslunds
reviderade virkesbalans, finner
man emellertid att uppgifterna i industrins
utredning inte är alldeles övertygande.
Framför allt har förbrukningen
enligt min mening inte redovisats på
ett tillfredsställande sätt. Den råvaruförbrukning
som man där räknar med
har inte alls stöd i hittills beslutade utbyggnader.
Enligt vårt sätt att se är det
sålunda all anledning att bifalla Kungl.
Maj :ts förslag, om det bara gäller att ta
ställning med utgångspunkt i den tillgängliga
råvarumängden.

Herr förste vice talmannen har här
varit inne på de stora ekonomiska enheterna,
och jag vill säga några ord
även på den punkten. Det råder ingen
tvekan om att råvaran i Norrbotten räcker
till för en anläggning som är av den
storleken att den är fullt bärkraftig, såväl
den i Munksund som den i Piteå och
den i Karlsborg. Statens skogsindustrier
har i sitt yttrande till statsutskottet hävdat
att Karlsborgs bruks anläggningar
med en årskapacitet av för närvarande
120 000 ton inte kan anses underdimensionerad
ur lönsamhetssynpunkt.

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

107

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

En sak skall man kanske också komma
i håg i detta sammanhang. Det är
alldeles givet att de stora anläggningarna
redovisar lägre produktionskostnader
per ton. Men dessa skillnader är
icke större, när det rör sig om en årskapacitet
på 100 000 upp till 110 000
ton än när årskapaciteten ligger högre.
Där finns alltså en gräns. I detta sammanhang
synes det mig emellertid vara
av väsentlig betydelse att i Norrbotten
avverkningskvantiteterna per hektar är
avsevärt lägre än exempelvis i södra
och mellersta Sverige. Om man bygger
en jättestor anläggning, blir alltså avverkningsområdet
också mycket stort,
och då blir transportkostnaderna relativt
sett mycket högre och kommer att
sänka lönsamheten. Från dessa utgångspunkter
tror vi att de anläggningar, som
nu är projekterade i Piteå och Munksund,
kommer att ha en framtid för sig.

Här har talats om att man ingenting
vet om den framtida marknadsutvecklingen,
och det är sant. Men om man tar
del av de enskilda skogsägarnas beräkningar,
finner man att de alla andas
optimism. Vi får väl räkna med att det
blir en betydande avsättning av papper
till många underutvecklade länder. Någon
sade att om människorna i de underutvecklade
länderna skulle få råd
att använda toalettpapper, skulle vi kanske
få bygga tio pappersbruk på den
svenska östersjökusten och vid Bottniska
vikens kust.

Jag skall sedan be att få säga några
ord om råvarubasen. Vi skall komma
i håg att vid Cellulosakoncernens anläggningar,
som man talar om i detta
sammanhang, går nyinvesteringarna
mest ut på en vidare förädling av produktionen.
Det hlir inte så stor merefterfrågan
på råvarustadiet. Departementschefen
har uttalat att den omständigheten,
att han nu i första hand förordar
Piteå-projektet, inte innebär att
inte Karlsborg-alternativet också skulle
komma till utförande. Personligen har
jag tagit fasta härpå och räknar för min

del med att riksdagen ganska snart får
ta ställning även till denna planerade
utbyggnad. Men mot bakgrunden av de
redovisningar, framför allt av teknisk
och ekonomisk natur, som lämnats
statsutskottet har utskottsmajoriteten
blivit övertygad om att det nu är lämpligast
att gå den väg som departementschefen
föreslagit.

I syfte att förkorta debatten nöjer jag
mig med det anförda och ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! För några veckor sedan
diskuterade vi här i kammaren frågan
om utbyggnaden av Norrbottens järnverk,
som sorterar under samma departement
som den fråga vi nu behandlar.
Jag hoppas att ingen uppfattar det
som en förmätenhet från min sida, om
jag tillåter mig erinra om att jag vid det
tillfället ganska energiskt argumenterade
för den utbyggnad som då var föreslagen.
Jag gjorde det i polemik mot ett
avslagsyrkande från högern, och jag
gjorde det därför att jag var övertygad

— jag är alltjämt övertygad — om det
riktiga i att bygga ut Norrbottens järnverk
på det sätt som var föreslaget.
Denna utbyggnad var inte bara socialt
och arbetsmarknadspolitiskt betingad,
den hade också goda ekonomiska och
marknadsmässiga skäl.

Jag säger detta för att styrka att jag
verkligen har försökt att så sakligt jag
kunnat pröva förutsättningarna för de
investeringar och utbyggnader som från
departementschefens sida varit föreslagna
i båda dessa fall. Jag håller före

— nu precis som då — att det inte får
läggas något slags dogmatik som måttstock
på de företag det här är fråga
om. Kan man på goda grunder göra sannolikt,
att det är en räntabel och riktig,
i längden sund investering, skall den
göras lika väl som den skall göras i ett
enskilt företag, där man eventuellt är
intresserad.

108 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

I detta fall har jag försökt pröva förutsättningarna
ur alla dessa synpunkter
— arbetsmarknadsmässiga, beträffande
råvarubasen, beträffande den
driftmässiga förutsättningen för företaget
och de ekonomiska möjligheter som
detta företag har att ro sig igenom.

Om man, herr handelsminister, underkastar
detta projekt en prövning
efter alla dessa måttstockar, blir tyvärr
resultatet, att man kommer till ett
nej. Det finns inte från någon av dessa
relevanta och avgörande synpunkter
sett skäl att göra den investering som
här föreslagits, en investering som —
jag skall strax återkomma till det —
måste bli avsevärt större än vad bolagsledningen
beräknar och departementschefen
av någon egendomlig anledning
godtagit.

Jag skall be att få erinra om den
utredning, som omhänderhades av
statsrådet Kling och vars resultat förelåg
år 1957. Alla här i kammaren vet,
att den utredningen innehöll en ganska
hårdhänt vidräkning med ASSI:s skötsel,
inte minst beträffande likviditeten,
något som i svåra tider är A och O för
ett företag.

Resultatet av utredningen kan sammanfattas
i två punkter.

För det första överflyttade man företaget
från domänverket och lade det
direkt under Kungl. Maj :t. Det sades
ifrån, att inga nya verksamhetsgrenar
fick tas upp utan Kungl. Maj:ts godkännande;
man ville ha kontroll över
investeringarna, vilket man hittills inte
haft.

För det andra fick företaget ett lån
på 34,55 miljoner kronor som blev
amorteringsfritt. Senare fick det ytterligare
ett avsevärt stöd.

Finansministern anslöt sig till utredningen
och krävde ett investeringsstopp
och ett nedbringande av de, jag
vågar säga orimligt stora kortfristiga
skulder, som till stor del utgjorde bolagets
rörelsekapital.

Nu två år senare måste man tyvärr

konstatera, att ingen av dessa båda förutsättningar
har uppfyllts, utan bolaget
befinner sig i ett om möjligt ännu sämre
läge än vid tiden för den Klingska
utredningen.

Som stöd för vad jag här säger vill
jag referera till vad som sades från
bolagsledningens sida under den föredragning
som vi hade i avdelningen.
Varken herr Lassinantti eller någon annan
som hörde denna föredragning har
väl anledning att betvivla dess korrekthet.
Här framkom att de kortfristiga
skulderna är större nu än vad de var
efter den partiella konsolideringen
1957. Detta skulle bero på att mycket
stora lager av sågat virke ligger upplagda
i brädgårdarna vid de många
sågverk som befinner sig i bolagets ägo.
Bolagsledningen har direkt uppgivit,
att bolagets likvida tillgångar här ligger
bundna. Man frågar sig då, varför
bolaget inte vidtagit kraftåtgärder för
att realisera dessa stora virkestillgångar.
Man har inte kunnat få det bekräftat,
men det har heller inte förnekats
av bolagsledningen, att sortimenten
tyvärr inte är sådana, att de är gångbara
på marknaden i den utsträckning
som vore önskvärt. I synnerhet med
hänsyn till den lättnad på marknaden
för sågat timmer som inträtt i sommar
måste man fråga sig, varför bolaget inte
kunnat åstadkomma en mer betydande
förbättring av sin likviditet. Jag skulle
gärna se att det lämnades en uppgift —
om det nu finns någon dagsfärsk uppgift
i det avseendet — om hur mycket
som sålts ut.

Bolaget har utfäst sig att stå för en
tredjedel av den totala investeringen
på 120 miljoner kronor, d. v. s. i runt tal
40 miljoner kronor. Vid utskottsbehandlingen
för några veckor sedan förklarade
emellertid bolagets ordförande, att
om framställningen skulle ha gjorts nu,
så skulle man nog ryggat i varje fall
ett tiotal av dessa 40 miljoner kronor.
Man trodde sig inte vara i stånd att stå
för det tidigare budet, trots den lättnad

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

109

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

som borde ha inträffat genom den förbättrade
avsättningen på sågat virke.

Nu är det visserligen sant att initiativet
till denna nyinvestering av jätteformat
inte kommer från bolaget. Det
är KB i Norrbottens län som tagit initiativet
av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Jag är den siste att anmärka på att eu
KB i ett län försöker tillvarataga alla
möjligheter för att finna sysselsättningsobjekt.
Jag anmärker inte ens på att
han vid sina beräkningar utgår från den
råvarubas som han har inom sitt begränsade
administrativa område. Det är
möjligt att jag skulle förfalla till samma
synd om jag vore landshövding.
Men jag skulle vilja säga till statsrådet
att jag inte anser, att det ansvariga
statsrådet har rätt att göra en så begränsad
bedömning. Ty lika väl som vi
tidigare, när vi fört alla dessa resonemang
om statens skogsindustrier, har
utgått från den samlade råvarubasen
för den norrländska träförädlingsindustrien,
måste vi göra det även nu. Om
vi gör det, herr talman, får vi en helt
annan bild av situationen än den som
herr Lassinantti, låt vara på grund av
tidens korthet, blott fragmentariskt har
givit. Han lämnade den uppgiften att
även efter utbyggnaderna i Lövholmen,
Munksund och Karlsborg, som han hoppas
på, skulle det ändå komma att bli
som han säger virke över. Ja, men herr
Lassinantti måste liksom statsrådet veta
att Norrbotten är råvarubas för en
icke obetydlig del av träförädlingsindustrien
i de södra grannlänen, framför
allt Västernorrlands, och att det på
fackmannahåll inte finns någon tvekan
om att därest denna utbyggnad nu sker
på det sätt som är projekterat, kommer
råvarubasen att rubbas. Det blir i andra
norrlandslän man då kommer i ett
annat dilemma än del, där Norrbotten
nu befinner sig, att man inte kan klara
sitt virkesbehov. Råvarubasen räcker
inte till.

Det är naturligtvis riktigt att det
finns virke, men, herr talman, man kan

ju inte få föra ett sådant resonemang,
tv frågan gäller ju om det finns ekonomiska
möjligheter att exploatera virket.
Det är detta som är det avgörande,
och jag vågar säga att en mycket aktad
och flitig före detta talare i denna kammare,
dåvarande inrikesministern, nuvarande
direktören i Cellulosabolaget
Mossberg, i fråga om det långsiktiga
virkesunderlaget lämnat sådana uppgifter
att de minst sagt, herr talman,
manar till en helt annan försiktighet
med sifferuppgifter än vad herr Lassinantti
här visat. Jag har en utförlig
kommentar till landshövding Näslunds
utredning, som bestyrker detta, men
som jag dock inte vågar ta upp tiden
med att läsa upp. Det är verkligen beklagligt
att en så här stor fråga inte
kan diskuteras ordentligt, ty det är ett
stort ansvar kammaren tar på sig när
den fattar beslut i denna fråga.

Men jag skulle ändå vilja meddela att
om man håller sig till Norrland ner till
och med Ljungans ådal, så visar den
utredning som är gjord, att vi 1957
hade ett barrvirkesöverskott på 23 miljoner
kubikfot, vilket väntas övergå till
underskott redan 1960 på 6 miljoner
kubikfot, sedan pågående utbyggnader
blivit färdiga. Överskottet kommer 1963
att vara uppe i 25 miljoner kubikfot.
Lövvirkesöverskottet beräknas nedgå
successivt från 23 miljoner kubikfot
1957 till 15 miljoner 1963 och sedan
fortsätta att nedgå.

Herr förste vice talmannen var inne
på rotvärdet av skogen. Jag skall inte
fördjupa mig i den frågan, men jag
skulle vilja säga att i de siffror som herr
Lassinantti berörde utgår man från en
exploatering av virke på ett avstånd
från kusten av 14 mil. Den utredning
som samtliga företag däruppe verkställt
kommer fram till att om något rotvärde
skall bibehållas på skogen, kan man
icke komma till ett avstånd från kusten
på mer än 7,6 mil. Detta är den ekonomiska
transportlängden. Därefter sjun -

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

ker virkestillgången i proportion till
detta.

Jag hoppas att jag nu, låt vara att
jag måst begränsa mig alltför starkt,
har kunnat visa att i varje fall uppgifterna
om de ekonomiskt exploaterbara
virkestillgångarna — och det tycker
jag att även herr Lassinantti som
den objektive person han är och vill
vara skulle kunna sträcka sig till att
medge — är så omstridda, att det på
den punkten krävs en fördjupad utredning,
innan man ger sig på ett projekt
som man nu bygger på alltför lösa
premisser. Man måste veta att premisserna
är hållbara innan man slår till.

Låt mig också få säga några ord om
anläggningens omfattning. Detta är ju
en mycket tveksam punkt. Kapaciteten
är beräknad till 110 000 ton. Vi har i
utskottet försökt orientera oss, — och
jag har därutöver gjort det privat, eftersom
jag lika litet som någon annan
i utskottsavdelningen är fackman på
detta område — hur de anläggningar
ser ut som byggs i den hårdnande konkurrensen
runt om i världen, t. ex. i
Amerika och Kanada. Dessa anläggningar
har, mina damer och herrar, en
mångdubbel kapacitet i jämförelse med
denna. Tyvärr är en inte så ringa del
av våra övriga anläggningar i denna
bransch för små, och det kommer inte
att finnas möjlighet för oss att på
längre sikt med framgång konkurrera
i pris, om vi är hänvisade till i storleksordning
så blygsamma anläggningar
som även denna kommer att bli. Anläggningarna
måste centraliseras och
rationaliseras — investeringar som naturligtvis
kommer att kräva stora belopp.

Det är här inte fråga om, huruvida
staten eller enskilda företag skall bygga.
Vad det gäller är helt enkelt att göra
verksamheten ur folkhushållets synpunkt
räntabel och i längden konkurrenskraftig.
Denna synpunkt måste
statsmakterna anlägga.

Jag nämnde nyss vilka anläggningar

som byggs i Amerika och Kanada, men
även om vi riktar blickarna österut
över Bottenhavet, till Finland för att
inte tala om Ryssland, och betraktar
de moderna anläggningar, som där
växer upp, finner vi att företag med
en kapacitet på omkring 100 000 ton
är för små för att i längden kunna hålla
konkurrenskraftiga priser i förhållande
till andra länders.

Går vi sedan över till kapitalsidan
och undersöker hur det ser ut rent
ekonomiskt i Statens skogsindustrier,
tror jag var och en måste säga sig:
Tack och lov att man inte är aktieägare
i detta företag! Ty det ser verkligen
inte bra ut. Skuldbeloppet är så stort,
att det ligger i nivå med totalomsättningen,
och något nedbringande av skulderna
har tyvärr inte skett. En viss
omflyttning har gjorts, men det är också
allt. Denna omflyttning har heller
inte gjorts genom företagets försorg —
det har företaget inte mäktat — utan
staten har måst ingripa och hjälpa till.
Och det är i en period, herr talman,
då träförädlingsindustrien i Sverige
och inte minst i det län jag själv har
äran representera haft mycket goda
konjunkturer, som utvecklingen för
ASSI blivit så bekymmersam.

Vad är det nu man vill? Jo, man
begär på lång sikt 120 miljoner för att
bygga fabriken i Lövholmen. Kommer
120 miljoner att räcka? Ja, jag skulle
vilja fråga herr statsrådet hur han har
räknat. Företaget har kalkylerat med
120 miljoner till investeringar. Men
man har inte begärt någonting till det
väsentligt ökade rörelsekapital, som
måste bli ett följdbeliov av en så kraftig
utvidgning av anläggningarna. Vidare
har man inte räknat med någonting till
sociala utgifter — det är plus minus
noll. Men det kommer ju att erfordras
miljonbelopp för bostäder och andra
sociala anordningar för dem som här
skall sysselsättas. Jag har själv haft
samråd med sakkunnigt folk som i denna
del gjort uppskattningar, vilka bor -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

111

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

de ha varit med i kalkylen för att denna
skulle kunna anses tillförlitlig.

Redan beloppet 120 miljoner är alltså
för litet. Av detta belopp kan bolaget
i bästa fall enligt egen uppgift
åstadkomma 30 miljoner. Resten skall
under loppet av några år tas ut på en
kapitalmarknad som är så trång, att
det är mycket tveksamt om ens högst
räntabla företag där kan få det utrymme
som de behöver.

Jag måste säga, att jag inte förstår
hur man i ett läge som det nuvarande,
speciellt på kapitalmarknaden, kan ta
på sitt ansvar att genomföra ett beslut
av denna art på premisser, som -— jag
uttrycker mig, herr talman, minst sagt
försiktigt — av expertisen i detta land
anses vara i varje del diskutabla.

Låt mig så säga några ord om den
arbetsmarknadspolitiska sidan! Den till
några hundratal man uppgående arbetsstyrka,
som eventuellt kan sysselsättas
här, skall ju tas från Pite-området.
Men det märkliga är, att landshövdingen
i Norrbottens län klagar över
sysselsättningsbekymmer i en helt annan
del av länet, framför allt i Tornedalen,
överkalixbygden och Nederkalixsamt
Töreområdet. Har man möjligen
tänkt sig någon stor befolkningsomflyttning? Jag

har blivit förvånad över åtskilligt
under årens lopp som statsutskottets
majoritet har skrivit. Men när man kan
anse detta projekt vara sådant, att man
känner tillfredsställelse över dess genomförande,
förvånar mig detta alldeles
särskilt. Jag tycker, att när man
står inför allvarliga ekonomiska företag
finns det inte anledning att politisera
dem. Nej, man bör granska dem
precis lika strängt som om man själv
vore i färd med att teckna aktier i ett
företag som skall starta eller som skall
utvidga sin verksamhet. Jag är övertygad
om att handelsministern lika litet
som jag skulle vilja satsa några pengar
på aktier i ett enskilt företag, som före -

tedde den bild som ASSI gör för närvarande.

Jag anser visst att arbetslösheten i
herr Lassinanttis län skall bekämpas
och att vi skall hjälpas åt att komma till
rätta med den. Men det skall icke ske
genom att man satsar stora pengar på
företag som man på mycket goda grunder
— synnerligen goda grunder måste
jag säga — från början kan konstatera
icke vara livskraftiga utan projekterade
så, att de inte har möjlighet att konkurrera
och överleva utan ständigt måste
få inpumpning av pengar, som i sista
hand skattebetalarna måste stå för. Kan
detta vara en sund politik? Vore jag socialdemokrat
och socialistiskt troende,
skulle jag vara den förste att motarbeta
utbyggnad av statsföretag på så lösa
grunder som det här är fråga om.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få förena mig med herr
förste vice talmannen i hans yrkande
om bifall till reservationen.

Herr Christenson i Malmö (fp) instämde
i detta yttrande.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall tillmötesgå
herr Ståhl och försöka vara objektiv
och då måste jag säga, att herr Ståhls
argumentering inte övertygade mig.
Jlerr Ståhl talade bland annat om socialism.
Men skulle herr Ståhl vara
norrbottning skulle han vara på vår linje,
densamma som landshövding Hansén
och Carl Gustav Ekmans, vilka ingalunda
kunde beskyllas för att vara socialister.
De tvingades emellertid att
under ansvar ta ställning till de sociala
frågorna.

Det är klart att ASSI har sin speciella
struktur. ASSI startade som ett socialt
företag med uppgift att ge människorna
arbete. De skogar som varit direkt knutna
till industrierna diir uppe togs från
industrierna och det är andra som äger
dem nu. Staten har en gång i tiden givil
dem i förläning. Men jag tycker alt

112

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

de som har studerat ASSI:s anläggningar
och har klart för sig, att ASSI av
statsmakterna i stor utsträckning använts
som en ambulans, som fått rycka
ut för att ta hand om ekonomiskt kapsejsade
företag, har anledning att beundra
ASSI, även därför att bolaget
ekonomiskt kunnat reda sig så bra.

Här har talats om virkesfångsten och
råvarubasen. Det är ett fel i det resonemang
som herr Ståhl förde på den
punkten. Han lämnade inte en riktig
beskrivning av industriernas utbyggnadsplaner.
Vi måste komma ihåg att i
Skogsindustriernas samarbetskommittés
utredning är den sidan redovisad
ungefär som när barnen skriver önskelistor
till jultomten. Man har inte fattat
beslut i styrelsen, utan vederbörande
har fått uppge vad de önskar, och
man kan inte ta dessa önskemål till utgångspunkt
för en bedömning av den
verkliga efterfrågan på virke. Jag är säker
på att om vi nu skulle avslå Kungl.
Maj:ts framställning, skulle dessa önskelistor
till jultomten kraftigt reduceras.

I den reviderade planen har landshövdingen
räknat med tre olika alternativ
— 1, 2 och 3. Det tredje alternativet
medger det högsta uttaget, men landshövdingen
framhåller att vi för säkerhets
skull bör räkna med alternativ 2.
Sedan Cellulosakoncernen genomfört
sin utbyggnad i Munksund och ASSI sin
i Piteå har man ett överskott av barrvirke
som motsvarar 163 000 ton massa
och av lövvirke motsvarande 88 500
ton, alltså sammanlagt ungefär 252 000
ton. Karlsborgs nuvarande kapacitet är
120 000 ton. Man måste alltså bygga ytterligare
en fabrik av Karlsborgs kapacitet
och ändå blir det tydligen råvaror
över för transport söderut.

Herr Ståhl sade att vi skulle försöka
både räkna och se det hela i ett stort
sammanhang. Det är klart att vi skall
försöka göra så. Men herr Ståhl måste
erkänna att det är sunt, att norrbottningen
mera oroas av sitt eget läns arbetslöshet
än han glades över Skånes

överfulla sysselsättning, och detta bidrar
till att vi måste anlägga dessa sysselsättningssynpunkter.
Jag är övertygad
om att en god skogsvård i de områden
som finns närmast de industrier,
som ligger herr Ståhl varmast om hjärtat,
skulle öka råvarubasen högst avsevärt.

Jag skall inte fördjupa mig mer i
detta. Till sist vill jag endast framhålla,
att var och en som haft tillfälle att ta
del av den senast reviderade virkesbalansen
måste bli övertygad om att
råvarorna verkligen räcker till. Herr
Ståhl sade att man inte kan hämta virke
från en plats, som ligger på längre avstånd
än sju mil från kusten. Men hur
skall man då kunna hämta virke från
Norrbotten till mellersta och södra
Norrland? Blir inte detta också ganska
dyrt? I denna s. k. norrbottensplan,
vari ASSI utgör en del, räknar man
även med en betydande utbyggnad av
skogsvägarna, som kommer att medföra
att »nollgränsen» flyttas längre och
längre in mot fjällvärlden.

Vad har vi exempelvis inte upplevat
under den gångna vintern? Jo, att Jämtland
och Norrbotten — för att nämna
ett exempel — inte fått någon avsättning
för sitt virke. Man har utnyttjat
Jämtland och Norrbotten som ett dragspel.
När det är högkonjunktur, kommer
man till Norrbotten och köper
virke, men vid sämre konjunkturer vegeterar
man i närheten av de egna fabrikerna.
Det är ett tillstånd som inte
kan tolereras i det långa loppet, allra
minst ur skogsägarnas synpunkt.

Sedan talar man om Finland. Det är
förvånande vad man är rädd för konkurrensen
på alla håll och kanter. Det
verkar som om den svenska industrien
borde lägga sig på rygg och knyta händerna
över magen eller begå självmord
av rädsla för att konkurrensen tar död
på den. Jag tror att den svenska industrien
inte alls ser så pessimistiskt
på detta. Det är betecknande att när
ASSI:s planer först redovisades offent -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

113

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

ligt, blev det fart även på de enskilda
utbyggnadsplanerna. Då upptäckte man
att det fanns någonting att göra.

I Finland har man två stora anläggningar
i Kemi, vilka är en parallell till
Cellulosabolagets anläggning i Munksund
och ASSI:s anläggning i Piteå. Där
har Kemibolaget och staten var sin stora
anläggning. Jag har haft tillfälle att
följa utvecklingen i de finska industrierna
på mycket nära håll och under
mycket lång tid. Jag har blivit övertygad
om att den svenska massa- och pappersindustrien
inte har någonting att
vara rädd för vid denna jämförelse. Är
det bara Finland man är rädd för, skulle
jag vilja säga herr Ståhl, att hans farhågor
är mycket överdrivna.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Egentligen är det inte
så mycket att replikera med anledning
av denna ovanligt långa replik från
herr Lassinanttis sida. Han bestrider
ingenting om vad jag sagt om bolagets
ekonomiska situation, han bestrider
ingenting av vad jag sagt om de exploateringsbara
virkestillgångarna. Han säger
att det är begripligt att norrbottningarna
vill ha förädlingsfabriker för
den skog, som växer inom Norrbotten,
och tillägger, att man behöver inte vara
socialist utan bara norrbottning för att
kunna begripa detta. Jag är den förste
att medge, att lokalpatriotiska skäl kan
förvilla omdömet även hos den bäste
och klokaste. Men i detta fall kan jag åtminstone
få uttala en stilla förhoppning,
att jag inte skulle ha blivit fullt
så förvirrad, utan att jag skulle kunnat
anlägga en något vidare synpunkt och
fråga mig, hur man på det för landet
företagsekonomiskt bästa sättet skall
tillvarata Norrlands skogstillgångar på
längre sikt. Det är den fråga man inte
ställer i Norrbotten, och det är därför
man förleds till de ytterst farliga slutsatser
det här är fråga om.

.lag erkänner gärna att det var klokt

av C. G. Ekman på sin tid att ta Norrbotten
under armarna och stödja ASSI.
Det har funnits tid att lyfta upp ASSI,
och det borde ha gått att göra det under
de många goda åren. Tyvärr är den tiden
åtminstone just nu försutten, och vi
är inne i en lägre konjunktur, vars
längd vi inte kan överblicka. Nu är det
fel att satsa dessa stora pengar på en
trävaruindustri, som tvingats — det torde
herr handelsministern veta — underkasta
sig en frivillig produktionsbegränsning
för att kunna hålla sina priser
på en något så när lönsam nivå.

Jag skulle vilja tillägga att typiskt för
herr Lassinanttis ekonomiska resonemang
är, att han ställer frågan: Om inte
virket är lönsamt i det egna länet, hur
kan det då vara lönsamt i ett annat
län? Om herr Lassinantti kommer till
min hembygd och ser hur vi forslar
virke, så kan vi ge ett tillräckligt enkelt
svar på detta. Vi forslar virke över Vänern
till områden, som ligger på Vänerns
andra sida på ett ekonomiskt
mycket fördelaktigt sätt. Det är inte den
transporten som kostar de stora pengarna.
Så mycket borde herr Lassinantti
veta, innan han talar om vad som är
ekonomiskt möjliga transporter och vad
som är ekonomiskt exploateringsbara
skogstillgångar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är medveten om de
önskemål som kammarens ledamöter hyser
om begränsning av debatten. Jag
hade också tänkt att för min del avstå
från att göra något inlägg, men jag kan
inte, herr talman, motstå frestelsen att
säga några ord efter herr Ståhls anförande.

Herr Ståhl beklagade sig i sitt sista
anförande över att herr Lassinantti inte
bemött honom och bestritt riktigheten
av hans påståenden. Vi som lyssnade
till debatten i kammaren har nog ett
helt motsatt intryck. Men å andra sidan

Andra kammarens protokoll 1959. Nr 21

114

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

vill jag erkänna, att jag skulle ha förstått
en talare, om han efter herr Ståhls
anförande inte kunnat bestrida vad herr
Ståhl sade, därför att herr Ståhl presterade
på ingen punkt någon bevisning
som är värd att kallas sådan, utan rörde
sig uteslutande med lösa påståenden.
Trots det gjorde herr Lassinantti sitt
bästa för att visa hur ohållbara argumenten
ändå var.

När jag ändå tar till orda, herr talman,
tillåter jag mig att först slå fast en
sak, som jag måste tillmäta en viss betydelse
i detta sammanhang. Det finns
ingen som velat göra gällande i princip,
att utbyggnaden av Statens skogsindustrier
skulle vara ett fullbordat faktum
i och med vad som hittills har skett och
som äger rum i överensstämmelse med
tidigare fattade beslut av statsmakterna
och i varje fall med statsmakternas godkännande.
En fortsatt utveckling av detta
företag är fullt tänkbar, det erkänner
alla som deltagit i debatten, och något
annat göres inte heller gällande i reservationen
till utskottsutlåtandet. Det
är med viss tillfredsställelse jag konstaterar
detta.

Men i övrigt sträcker sig tyvärr inte
enigheten så långt. Varken från folkpartiets
eller högerns sida har man velat ge
det föreslagna projektet sin anslutning.
Jag kanske får inskjuta inom parentes,
att det i viss mån är beklagligt att det
intresse, som högern och särskilt folkpartiet
säger sig hysa för en aktiv sysselsättningspolitik
och för samhällets
skyldighet att skapa arbetstillfällen, särskilt
i denna landsända, så sällan tar sig
några verkliga uttryck i praktiken. Här
tycker jag att orden överensstämmer
mycket illa med gärningen.

Reservanterna avvisar det föreliggande
förslaget under hänvisning bl. a. till
att råvarutillgångarna kan anses bli för
ansträngda, därest denna utbyggnad
kommer till stånd. Vidare bär man i reservationen
anfört, att projektet inte är
tillräckligt grundligt genomtänkt. Den
tänkta fabriken vid Lövholmen är kan -

ske inte dimensionerad på det ekonomiskt
lämpligaste sättet. Man har ifrågasatt
om inte andra projekt bör komma
till utförande före Lövholmen, och
slutligen har man hänvisat till den ansträngda
likviditetssituation, i vilken
företaget befinner sig, och ansett den
vara ett skäl för avstyrkande.

Låt mig som komplettering till vad
som redan anförts av utskottets talesmän
göra några reflexioner och därvid
börja med råvarusidan. Den utredning,
som landshövding Näslund, tidigare
chef för skogsforskningsinstitutet, verkställt
om virkesbalansen i Norrbotten,
visar att både ASSI:s och Cellulosabolagets
aktuella utbyggnadsplaner i Norrbotten
icke inkräktar på de anmälda
behoven av virkestillförsel till andra
industrier från detta län. Jag tror, herr
Ståhl, att man måste tillmäta herr Näslund
större vitsord i dessa sammanhang
än den expertis herr Ståhl påstår sig
kunna åberopa.

Enbart det av Näslund framräknade
barrvirkesöverskottet motsvarar, sedan
hela virkesbehovet för de båda Piteindustrierna
täckts, en produktion av
över 160 000 ton färdig massa per år.
Därtill kommer icke oväsentliga kvantiteter
av lövmassa, som beräknas kunna
ge ett expansionsutrymme av storleksordningen
90 000 ton per år. Jag undrar
om dessa uppgifter över huvud taget är
herr Ståhl bekanta.

I diskussionerna och i det material
som utskottet haft till förfogande har
också åberopats en av Skogsindustriernas
samarbetsutskott nyligen verkställd
virkesutredning, som också utmynnat
i virkesbalanser fram till 1963. Även
herr Ståhl åberopade denna utredning,
om jag minns rätt. Jag skall inte gå in
på en närmare diskussion av den ifrågavarande
utredningen. Men jag tror att
om man beaktar alla relevanta faktorer
och möjliga felmarginaler, kan man
våga påståendet, att den svenska skogsindustriens
behov av råvaror kan väntas
bli väl tillgodosett, även om förelig -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

115

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

gande utbyggnadsplaner genomföres i
sin helhet. Även i det sammanhanget har
komplettering verkställts av den av mig
tidigare åberopade experten, och det
framgår därav att man i utredningen
inte tagit vederbörlig hänsyn till gagnvirkesuttagen.
Gör man det, kommer
man till ett annat resultat än den virkesbalans
utredningen presterat.

Vad regeringen velat med det nu
framlagda förslaget om utbyggnad av
ASSI:s anläggning i Piteå är endast att
en del av det virkesöverskott som visat
sig föreligga i Norrbotten skall, utan att
man därigenom inskränker allvarligt
på andras virkesförsörjning, få behållas
som råvarubas för välbehövlig ny
industri i länet i stället för att gå till
förädling i andra, högt industrialiserade
delar av landet.

Så, herr talman, några ord beträffande
frågan om projektet är riktigt planerat.
Det har ju ifrågasatts om kapaciteten
är lämpligt avvägd. Herr Ståhl ansåg
sig kunna gå i god för att ett pappersbruk
med en produktionskapacitet
på 120 000 ton, som det här är fråga
om, icke skulle kunna konkurrera och
ge tillfredsställande ekonomiskt resultat,
därför att andra pappersindustrier
på andra håll i världen — även i Sverige
— dimensionerats till större kapacitet.

En sak, som herr Lassinantti framhöll,
kanske förbigick herr Ståhl. Låt
mig upprepa den trots den sena timmen.
Alla utredningar, som hittills verkställts,
visar att man har en del att vinna
på en ökad kapacitet. Men den vinsten
uppstår när man ökar kapaciteten till
100 000—120 000 ton; därutöver blir
vinsten ganska obetydlig.

Det är det ena av de argument, som
talar för att man inte behöver hysa
tveksamhet beträffande lämpligheten av
att genomföra den planerade utbyggnaden
av Statens skogsindustrier. Men därtill
kommer alt i denna industriledning,
liksom i varje annan, måste man kunna
tänka sig en fortsatt utveckling även i

framtiden. Därför kommer inte, i och
med att en fabrik på 120 000 ton uppförts,
alla möjligheter till framtida utvidgning
vid denna fabrik att vara uttömda.
Man tar hänsyn till detta i all
förståndig företagsplanering. Det är såvitt
jag vet, därest Statens skogsindustrier
får möjlighet att genomföra detta
projekt, också dess lednings avsikt att
göra det.

Sedan är det klart, att man kan
ifrågasätta lämpligheten av lokaliseringen.
Det finns många skäl som talar
för att utbyggnaden vid Karlsborg ingalunda
är färdig med vad som hittills
skett, men å andra sidan måste man
härvidlag lita till företagsledningens
bedömning, och företagsledningen har
starkt understrukit, att man behöver ytterligare
tid för intrimning och inkörning
av de anläggningar som där redan
finns. Därtill kommer en del följdinvesteringar,
som ligger nära i tiden,
på grund av redan gjorda dispositioner.

Under sådana omständigheter har
företagsledningen bedömt det mest aktuella
vara anläggningen vid Lövholmen,
och jag tror inte att herr Ståhl
har större sakkunskap att bedöma den
saken. Jag anser fortfarande, att man
gör klokt i att lita till företagsledningen
och den expertis som står till dess förfogande.

Slutligen vill jag, herr talman, säga
några ord om möjligheten att anskaffa
erforderliga pengar för projektet i fråga.
Det har sagts att ASSI:s likviditet är
ansträngd. Jag vill inte alls dölja att
företagets ekonomi har under vissa tider
varit bättre än den var i slutet av
1958. Det har också med all tydlighet
redovisats för riksdagen i samband med
utskottsbehandlingen.

Till följd av konjunkturutvecklingen
under 1958 på exportmarknaden hlev
detta år tämligen ogynnsamt för ASSl.
Leveransvärdet var visserligen i huvudsak
oförändrat i förhållande till år
1957, men bruttovinsten på rörelsen
blev något mindre. Bolaget har cmeller -

116 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

tid trots den vikande efterfrågan hållit
sysselsättningen på i stort sett oförändrad
nivå. Detta har inneburit en ökning
av lagren, något som bolaget alltså inte
kan lastas för. Alternativet hade ju varit
att man friställt arbetskraft, och det
är väl i varje fall inte något som herr
Ståhl skulle vilja rekommendera.

De kortfristiga skulderna har, herr
Ståhl, trots detta kunnat hållas oförändrade
och man har även under 1958
fortsatt avvecklingen av de utländska
krediterna. Jag måste därför konstatera,
att bolaget fortsatt fullföljandet av de
direktiv som låg i statsmakternas beslut
1957. I detta avseende kan man inte
lasta bolaget för någonting.

Efter hand som de tidigare påbörjade
anläggningsarbetena fullbordats, har
också bolagets investeringsverksamhet
programenligt minskats, och investeringarna
utgjorde under 1958 bara omkring
20 miljoner kronor mot i runt
tal det dubbla under det föregående
året. Några nya investeringar av sådan
storlek, att de inte ryms inom bolagets
självfinansieringsmöjligheter, har inte
beslutats utöver dem, som nu redovisats
för riksdagen. Alltså kan man säga, att
bolaget har följt de av statsmakterna
år 1957 givna direktiven men att den
ogynnsamma konjunkturutvecklingen i
förening med strävandena att upprätthålla
sysselsättningen har hindrat bolaget
att genomföra den önskvärda lagerminskningen,
varför lagret medfört
en belastning på skuldsidan.

Jag vill gärna erkänna, att det kanske
inte för dagen kan skönjas någon förbättring
av marknadsläget. Detta har
också statsutskottet uppmärksammat,
och därför kan bolagets möjligheter till
självfinansiering av den planerade anläggningen
i Piteå behöva bedömas ännu
försiktigare än vid tidpunkten för framläggandet
av förslaget i statsverkspropositionen.
Det kan med andra ord inte
uteslutas, att t. o. m. ett större tillskott
av statsmedel än vad som förutsatts i

statsverkspropositionen kan krävas för
att projektet skall kunna genomföras.

Detta oroar herr Ståhl i mycket hög
grad. Han menar, att man borde kunna
ange den ungefärliga storleksordningen.
Det är emellertid ganska omöjligt, då
denna i huvudsak beror på konjunkturläget
och efterfrågesituationen på utlandsmarknaden
och därför inte —• såvitt
jag förstår -— med någon grad av
tillförlitlighet kan preciseras. Jag anser
mig dock kunna uttala, att merutgiften
inte kommer att bli så stor, att inte
investeringen i fråga med hänsyn till
både arbetsmarknadspolitiska och företagsekonomiska
skäl framstår som fullt
försvarlig. Därför inser jag inte heller,
att mycket skulle kunna vinnas genom
en utredning. Jag tror inte, att man genom
att uppskjuta projektet i väntan
på en sådan skulle få en klarare belysning
av de framtida konjunkturförhållandena
eller bolagets möjligheter till
självfinansiering. En sådan utredning är
nog inte heller erforderlig för ett ställningstagande
till det föreliggande förslagets
lämplighet.

Fördenskull, herr talman, ser jag inte
att något värde skulle kunna vinnas
med ett uppskov. Tvärtom skulle man
då försitta ett tillfälle, som så många
enskilda industrier har velat begagna,
nämligen att i dagens arbetsmarknadsläge
använda friställd arbetskraft för en
utvidgning av produktionen och en modernisering,
med ett ord för att rusta
sig för framtiden. Om det är riktigt för
enskilda industrier att i dagens läge
vidta dylika dispositioner, kan jag inte
förstå annat än att detta bör gälla även
industrierna inom den statliga sektorn.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet frågade mig,
om jag kände till den virkesbalans som
landshövding Näslund upprättat. Det
är självklart att jag har, liksom alla
andra på avdelningen, noggrant tagit
del av både hans första virkesbalans

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

117

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

och hans reviderade virkesbalans. Men
vi har också, herr statsråd, framlagt
denna virkesbalans för annan expertis,
som icke är mindre framstående och
som har kommit till ett helt annat resultat.
Det är verkligen beklagligt, att
man inte inom departementet mera allsidigt
prövat frågan om råvarutillgångarna
i Norrland innan propositionen
framlades.

När statsrådet frågade, om jag underkände
landshövding Näslunds auktoritet
då det gäller virkestillgångarna
i Norrbotten, så är detta att slå in öppna
dörrar. Jag har aldrig bestritt vare
sig landshövding Näslunds sakkunskap
eller hans slutsatser beträffande Norrbotten.
Men jag har bestritt, att Norrbotten
i detta fall får ryckas ut ur sammanhanget.
Det är Norrlands skogstillgångar
som det gäller att bedöma, och
jag skulle, herr statsråd, vilja understryka
— något som inte tidigare gjorts
i debatten — att man här inte bara har
att ta hänsyn till de utbyggnader som
göres av Cellulosabolaget i Munksund
och av Statens skogsindustrier, utan
också till de rätt betydande utbyggnader
på annat håll, som Mo och Domsjö
är sysselsatt med eller planerar och
vilka också skall utnyttja den råvarubas
det här är fråga om.

Statsrådet säger att jag har gått i god
för att den planerade anläggningen vid
Lövholmen är för liten. Det har jag
inte gjort. Jag har inte uttalat mig om
framtiden med den säkerhet som kom
till uttryck från statsrådets sida. Expertisen
både i utlandet och Sverige säger
emellertid, att vi för framtiden måste
satsa på större fabriksenheter, om vi
skall kunna producera till priser som
iir verkligt konkurrenskraftiga på längre
sikt. Ur denna synpunkt måste man
med oro fråga sig, om icke den planerade
anläggningen är felaktigt tilltagen
eller i varje fall projekterad på för
kort sikt.

Även i fråga om lokaliseringen yttrade
sig statsrådet med en påfallande

säkerhet. Det finns experter — jag
skall inte namnge någon, men jag tror
att herr statsrådet har lika stor respekt
för denna expertis som jag och övriga
på avdelningen — som har sagt, att
förutsättningarna för den nu planerade
anläggningen skulle vara ett byte av
skogsskiften i så enorm omfattning, att
man knappast vågar tänka på möjligheten
att genomföra detta, något som emellertid
är nödvändigt för att slippa de
långa, varandra korsande transporter
som det annars kan bli fråga om.

Jag måste tyvärr konstatera, att statsrådets
anförande här har bekräftat farhågorna
att det aktuella projektet icke
är så genomtänkt, som det borde ha
varit och som nog skulle ha varit förhållandet,
därest det gällt ett enskilt
företag. På grund av tidsbrist kan jag
inte summera de skäl, som gör att jag
säger detta, utan jag bara konstaterar
att statsrådet inte har på någon av de
relevanta punkterna lyckats lugna de
farhågor som man har anledning hysa.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar, att handelsministern
i dag uppträder ytterst
försiktigt i sin ekonomiska bedömning.
Han anser det tydligen vara mera angeläget
med försiktighet nu än när han
framlade propositionen.

Saken må gälla ett statligt företag eller
ett enskilt; jag skall i detta fall inte
göra någon skillnad i sådant avseende.
Men, herr statsråd, om det är fråga om
ett företag, av vars verksamhet man har
den erfarenheten, att det inte ur företagsekonomiska
synpunkter har lyckats
särskilt bra utan — det är väl ingen
överdrift att säga det — ibland orsakat
missräkningar för dem, som svarat för
ägareintressena och som fått skjuta
till åtskilligt mera pengar, då vill man
gärna ha så mycken god teknisk och
ekonomisk sakkunskap som möjligt inkopplad
i utredningsarbetet. Är det

118 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

därför så märkvärdigt, om man föreslår
att det skall göras en ytterligare
utredning?

Här har också under debatten framhållits
värdet av att den industriella
verksamheten helt och hållet förlägges
inom det egna länet. Det är klart att
det kan finnas skäl för detta, men jag
tror inte, att man skall tveka så mycket
inför möjligheten att råvaror går till
ett annat län. De många och stora arbetstillfällena
blir även under sådana
förhållanden kvar i det egna länet. Avverkningarna,
transporterna, förvngringsarbetena
och utbyggnaden av ett
modernt skogsvägnät kan ingen ta från
den egna bygden. Sådana arbeten måste
under alla omständigheter utföras där.

När vi talade om dessa sysselsättningsproblem
i utskottet frågade vi
också Cellulosabolagets representant,
som var närvarande, om hur man då
gick till väga. Han skildrade, hur bolaget
när konjunkturerna försämrades i
tid inställde avverkningarna och lät
sina anställda gå över till skogsvårdsarbeten,
vägbyggnader och liknande för
att kunna upprätthålla jämn arbetstillgång
över hela året och sedan satte i
gång huggningarna igen vid en senare
tidpunkt. Detta tycker jag är det riktiga
förfaringssättet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Beträffande råvaruberäkningarna
vill jag bara tillägga ett
ord till vad jag förut anfört. De utredningar,
som här senast åberopats, visar
— utgående från de uppskattningar
av sina framtida behov som industrien
själv har gjort — att det kommer
att föreligga ett större virkesöverskott
än vad som kommer att kunna fördelas
i Norrbotten, även om man tar hänsyn
till de föreliggande utvidgningsplanerna
där.

I själva verket är det — som herr
Lassinantti så riktigt framhöll — inte

en faktisk beräkning av den framtida
virkesefterfrågan som ingår i dessa uppskattningar
utan snarare en önskelista,
som industrien hoppas se förverkligad.

Herr Ståhl — konstaterar jag med
viss tillfredsställande —- var försiktigare
i sitt senaste anförande än i sitt
föregående. Han framhöll emellertid,
att den kapacitet som han tidigare varnade
för — 100 000—120 000 ton —
enligt expertisen alltjämt inte skulle
vara tillfredsställande med hänsyn till
den framtida lönsamheten. Jag vill fråga:
Vilka experter stöder herr Ståhl sig
på? Ett faktum är att alla utredningar
som gjorts visar, att det inte är så mycket
man har att vinna på en fördubbling
av kapaciteten från 100 000 ä
120 000 till 200 000 ton i jämförelse med
en ökning från 50 000 till 100 000 ton.

Beträffande lokaliseringen vill jag
bara säga, att det ur min synpunkt på
litet längre sikt inte blir fråga om att
välja mellan Lövholmen-projektet och
en fortsatt utbyggnad av Karlsborg. Jag
tror att även den sistnämnda utbyggnaden
inom kort kommer att aktualiseras,
men jag måste tillmäta bolagsledningens
bedömning avgörande betydelse
när det gäller att fastlägga tidpunkterna.

Jag lyssnade också på herr förste vice
talmannens i jämförelse med herr Stålils
mycket sansade anförande. Jag kan erkänna
att inte alla åtgärder som vidtagits
beträffande ASSI har varit helt
tillfredsställande. Men jag vet inte med
mig att jag har blivit mera försiktig.
Jag har alltid varit det. Men jag undrar
om inte herr förste vice talmannen kan
vara ense med mig om att företaget i
tekniskt hänseende befinner sig på toppen
och även att den utveckling som
företaget har genomgått, under åren
efter kriget exempelvis, i stort sett har
varit till gagn för bygden, ingalunda
endast för dem som är där anställda —
jag har ingen annan uppfattning än
herr Skoglund i det avseendet — utan
även för möjligheterna att bedriva ra -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

119

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

tionellt skogsbruk och skapa arbetstillfällen
i de norrbottniska skogarna.

Jag kan kanske göra ytterligare ett
erkännande. Det kan ju hända, att den
utveckling som Statens skogsindustrier
har genomgått understundom har betytt
att önskemålen att förränta aktiekapitalet
har satts åsido, men det har
då skett därför att ledstjärnan alltid
varit sysselsättningen och att på grund
därav andra hänsyn har fått vika.

Herr WIKLUND (s):

Herr talman! När man lyssnar till
motionärernas och reservanternas uppläggning
av denna fråga blir intrycket
i någon mån beklämmande, vilket i all
synnerhet gällde herr Ståhls uppläggning.
Den kritiska inställningen mot
ASSI har här om någonsin dokumenterats.
De försök till affärsmässiga bedömanden
som gjordes var väl ändå ganska
ensidiga. De påminner i någon mån
om en historia som berättades i en av
motortidningarna nyligen om en utländsk
bildirektör, som höll upp firmans
gamla traditionella kylare och sade
till konstruktören: »Bygg en ny bil
kring den här.» Kylaren är väl i dét
här fallet antipatien mot ASSI, men konstruktören
har inte riktigt lyckats. Motiveringarna
är gamla och kända.

Vid omröstningen i första kammaren
vägrade till och med de borgerliga representanterna
för dessa bygder att följa
med högern och folkpartiet. Varför
gjorde de det? Är det inte därför att
de insett att vi måste föra in människorna
i bilden, människorna i de bygder
som är berörda av denna diskussion,
de människor som är arbetslösa
eller sysslar med beredskapsarbeten.
Varje uppskov innebär helt enkelt ett
uppskov för 1 500—1 000 människor att
få en stadigare placering i arbetslivet.
Vad kostar detta nu samhället?

Utom de faktorer som hittills har berörts
i diskussionen måste vi söka väga
en del andra ting. I Kungl. Maj ds fram -

ställning heter det, att verksamheten i
de statsägda bolagen i princip bör bedömas
ur affärsmässiga synpunkter.
Men det görs ett tillägg: dock bör beaktas
att samtliga dessa företag tillkommit
för att i ett eller annat avseende
tillgodose ett samhällsintresse, exempelvis
att ta upp en ur försörjningssynpunkt
viktig produktion, under kriget
sålunda tackjärn som framställdes vid
Norrbottens järnverk och tjärolja, som
tillverkades av ASSI för att hjälpa fiskarena
i deras näringsutövning.

Det har i dessa sammanhang också
nämnts andra faktorer. Jag vet inte om
jag trots den sena timmen kan ingå på
historieskrivningen — jag tror dock att
jag måste det. Statsverkspropositionens
skildring av bolagets tillkomst utgår
från läget 1951, då bolaget bildades. Det
hade enligt mitt sätt att se varit riktigare
att gå 10 år längre tillbaka, till
den tidpunkt då domänverket blev
tvunget att överta denna verksamhet,
och granska anledningarna till att detta
blev nödvändigt.

Vid den tidpunkten lade enskilda bolag
ned det ena sågverket efter det
andra men behöll skogsunderlaget. »Det
går inte att i större utsträckning driva
industriell verksamhet så långt norr
ut», det var deras slogan. Men i Finland
där gick det. Kemi-anläggningarna
ligger längre norrut än Kalix-anläggningarna.
Råvaran skulle föras söderut.
Hela Norrbotten och större delen av
Västerbotten skulle bli ett stort råvaruområde
för skogsindustrien nere i landet.

Då blev frågan, om dessa nordliga
områden skulle avfolkas eller om en
produktion skulle kunna komma i gång
däruppe. Det gällde Seskarö, Båtskärsnäs,
Karlsborg, Nyborg, Axelsvik, Storfors
och Bergsviken i Norrbottens län
och Furugrund, Brännfors, Sandviken
med flera platser i Västerbottens län.
Domänverket fick rycka ut för att mildra
verkningarna av nedläggelserna på
dessa platser — verkningarna för män -

120

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

niskorna. Samtliga verk som domänverket
övertog var omoderna och nerkörda.
Det var nödvändigt att rationalisera
och modernisera, om verksamheten
alls skulle ekonomiskt gå ihop. Man
blev tvungen att kombinera produktionen
med framställning av massa, papper,
board och snickerier för att nyttja
avfallet. Alla dessa investeringar har
kostat pengar — och gör det ännu, eftersom
de alltjämt pågår. Men om man
tar hänsyn till denna bakgrund blir det
en annan belysning av den passus i fru
Sandströms motion som står överst på
s. 5: »Medan de övriga industrierna anpassat
sig efter såväl den allmänna
marknadsförändringen som råvarubasens
struktur, så har det statliga bolaget
fortsatt att investera i sågverk och
brustit i förutseende.» Är inte detta
närmast cyniskt? Samma fråga kan för
övrigt avse hela motionen.

Det är ju de andra bolagens anpassning
som det statliga bolaget här måst
mildra verkningarna av. Hur var det
exempelvis i Sandvik i Umeå? Det har
hela tiden gällt försörjningen för anställda,
som friställts genom nedläggning
av enskilda företag, i dag 3 700
personer.

För att återgå till departementschefens
inledning bör de särskilda förhållanden
som är rådande på arbetsmarknaden
i Norrbottens län uppmärksammas.
Hur har detta län med sina naturtillgångar
på tillgångssidan utvecklats?
Är det rimligt att just det länet, som
har en fjärdedel av skogstillgångarna,
skall ha den sysslolöshet det nu har?
Det måste vara anmärkningsvärt, att utnyttjandet
av dessa rika naturtillgångar
endast i ringa mån gått längre än att
frambringa råvaror och lialvfrabrikat —
åtminstone i privat regi.

När under högkonjunkturen andra
delar av landet hade brist på arbetskraft,
då hade vi en konstant arbetslöshet.
När konjunkturen svängde, så
blev arbetslösheten störst hos oss. Detta
gällde även skogen, och varför det?

Helt enkelt därför att den i stor utsträckning
ligger som en toppreserv för
bolagen i Mellansverige.

Här tycks alla vara eniga om att en
ökning av sysselsättningen måste framskapas
i Norrbotten. På vilka områden
bör detta ske? Skall man inte söka
sig till de områden där vi har råvarutillgångarna?
Staten är ägare till över
hälften av dessa råvarutillgångar. Jag
tycker att det är riktigt att försöka utnyttja
dessa tillgångar — inte bara vid
högtidstal och konferenser utan också
genom praktiska beslut. Det är den vägen
vi måste gå. I detta läge är staten
även engagerad som ägare av skogsunderlaget.
Man är således intresserad
både av en riktig prissättning och en
ökad avsättning samt för ett bättre utnyttjande
av skogen.

Frågan om fortsatt utbyggnad av
ASSI hänger väl delvis samman med en
av länsstyrelsen gjord utredning rörande
industriellt utnyttjande av länets råvarutillgångar.
Den upprättade virkesbalansen,
som här har berörts, medger
en avverkningsökning med cirka 20
procent. Enligt länsstyrelsens mening
tillåter denna ökning en avsevärd utvidgning
av länets skogsindustrier. Vi
bör väl se detta mot bakgrunden av
sysselsättningssvårigheterna. Vi kan sedan
hålla i minnet, att 25 procent av
nuvarande avverkning skickas utanför
länet för förädling. Om vi skulle öka
avverkningen med 20 procent utan motsvarande
utbyggnad av industrien inom
länet skulle vi komma fram till att nära
hälften av den totala avverkningen
skulle förädlas på annat håll.

Vi ställer den frågan, om detta är
rimligt i ett län, där beredskapsarbeten
och skatteutjämningar nu kräver
cirka 30 miljoner kronor per år i statsbidrag.
Vilket område skulle utbyggas
om inte skogsindustriens? Ur våra synpunkter
är det närmast en barock tanke,
att staten utan vidare skulle ställa
sina skogar till förfogande för de enskilda
företag som hinner först fram

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

121

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

med sina utbyggnadsanspråk, oavsett
var företagen är belägna i förhållande
till skogstillgången. Det avverkade virket
skulle i ett sådant läge forslas 40—
50 mil från skogsområdena. Samtidigt
skulle staten i statsbidrag och för beredskapsarbeten
lägga ut omkring 30
miljoner kronor årligen för människornas
försörjning. Detta går på något sätt
inte ihop.

De förslag som är aktuella avser en
utbyggnad av en ny produktionsenhet
i Lövholmen på 110 000 årston liksom
en utbyggnad av produktionen vid
Karlsborg. Bolaget föreslår att Lövholmen-projektet
ges företräde av både
ekonomiska och tekniska skäl. En samtidig
utbyggnad bedöms ej vara möjlig,
och såväl arbetsmarknads- som råvaruskäl
anses tala för den turordning
som bolaget föreslår. Här gäller det
olika råvaruområden.

Jag kanske i detta sammanhang bör
anföra några siffror om sysselsättningsläget
inom den älvdal som det här
är fråga om. Det har anförts att den
här saken bara gäller Lövholmenområdet,
men de kommuner som berörs är
Piteå lands- och stadskommuner, Älvsbyn,
Arvidsjaur och Arjeplog. Antalet
arbetslösa, inkluderande dem som var
i beredskapsarbete, var i maj 1957 1 123,
i maj 1958 1 408, i november 1958 1 514
och i februari 1959 1 546. Det är väl
orimligt att kommunerna och staten
i längden skall kunna fortsätta med beredskapsarbeten,
utan något annat måste
komma till. Den anläggning som här
diskuteras skulle på skogssidan betyda
300 000 årsdagsverken och ge arbete åt
1 200 man i skogen och 340 man på
fabriken. Om man därtill lägger den
återverkan på serviccsysselsättningarna
som anläggningen kan få, finner man
alt den lokalisering av fabriken som
här föreslås inte är någon bagatellfråga,
åtminstone inte för de arbetslösa
inom de här områdena.

I remissyttrandena har anförts olika
synpunkter på det rådande virkesöver -

skottet. Detta har plötsligt blivit ett
underskott enligt vissa inlagor, och enligt
den uppfattningen skulle ASSI:s
utbyggnad bli en felinvestering, medan
en utbyggnad 40 å 50 mil från början
av skogsområdet skulle bli en riktig investering.
Lövholinenfabrikens storlek,
110 000 årston, skulle vara alldeles för
liten och inte vara konkurrenskraftig i
produktionen, medan Munksundsfabriken
på 100 000 ton, som ligger strax
intill och har samma produktion, skulle
vara acceptabel. Stora Kopparberg bygger
ut en pappersfabrik i Kanada som
också är dimensionerad till 100 000
ton, men den kallas i Dagens Nyheter
för en jättefabrik. I motionerna kallas
ASSI:s anläggningar för halvstora fabriker.
Man mäter således samma saker
med något olika mått.

Jag skulle önska ställa den frågan,
hur många sulfatfabriker över 100 000
ton vi har i landet — jag tror inte det
finns en för varje finger på handen —
och hur många av dessa fabriker som
för fram produktionen till färdigt papper;
jag vet inte om det finns någon.
Här skulle å ena sidan inte två fabriker
kunna finnas i samma älvdal med
hänsyn till virkestillgången, men å andra
sidan skulle virket reserveras för
fabriker 40 å 50 mil därifrån.

Låt oss se på Volvos biltillverkning
när vi nu diskuterar storleken av anläggningarna!
Volvo har väl inte några
förutsättningar för att tävla i storlek
med de amerikanska bilfabrikerna, och
vilka andra fabriker här i landet kommer
upp till de amerikanska dimensionerna?
Vi måste i vårt land anpassa oss
efter svenska förhållanden, och var står
det att denna fabrik på 110 000 ton
inte kan utvidgas, om förutsättningar
finns för detta?

I motionerna och reservationen åberopas
bristande tillgång på råvara som
ett skäl för en begränsad statlig utbyggnad,
och man hänvisar härvid till skogsindustriens
samarbetsutskotts utredningar.
Jag skall inte här citera de

122

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

stycken jag hade tänkt citera ur tidningen
SIA, men där fanns en ledande
artikel i samband med skogsveckans
öppnande och med referat av de föredrag
som hölls på skogsveckan. Sammanfattningen
lyder i sammanträngd
form på detta sätt: »Man nödgas konstatera,
att det sätt på vilket utredningen
presenterats givit allmänheten en
felaktig bild av skogsindustriens förutsättningar.
Påståendet att råvarubrist hotar
skogsindustrien, om inte utbyggnaden
modifieras, måste betecknas som
falskt alarm.»

Landshövding Näslunds reviderade
virkesbalans för Norrbotten innebär aft
det sedan dessa utbyggnader är gjorda
blir kvar en virkestillgång som —- omskriven
till årsproduktion av massa —
uppgår till 250 000 ton. Detta bör räcka
för en anpassning av såväl Lövholmens
som Karlsborgs och Munksunds fabriker
till den kapacitet som behövs.

Om jag till slut skall söka göra en
sammanfattning, kan jag konstatera att
det med den utbyggnad av skogsvägnätet
som sker och med bättre möjligheter
till skogsvårdande åtgärder bör finnas
utrymme för den expansion som utvecklingen
kräver för alla de här anläggningarna.
Att — som man gör i
motionerna och reservationen — ställa
utbyggnaden av Lövholmen mot en utbyggnad
av Munksund eller Karlsborg
tror jag inte är realistiskt, utan här bör
vi om någonsin kunna säga »både och»,
tv det bör finnas rum för alla dessa tre
anläggningar.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte min avsikt
att gå upp i den här debatten. Jag känner
på mig att man vid den här tidpunkten
och när så många talare är

kvar på listan kanske bör ålägga sig en
viss självdisciplin även i en debatt där
man gärna skulle vilja säga en del saker
för att belysa ämnet.

Jag skall därför inskränka mig till en
liten replik till herr Wiklund, eftersom
lian direkt åberopade mig och läste
upp en rad ur motionen. Han sade att
det som står där är cyniskt. Jag har
egentligen begärt ordet bara för att säga
till herr Wiklund, att jag förlåter honom
för att han kallade mig cynisk.

Jag skall inte gå in på den historik
som herr Wiklund lämnade, fastän det
kanske kunde finnas anledning att komplettera
den rätt mycket. Vad jag pekade
på i motionen var emellertid bara
det kända faktum, att när bolaget bildades
och övertog domänverkets industrier,
bestod dessa industrier huvudsakligen
av några större och mindre
sågverk och det tillskott företaget fick
genom Karlsborgs-verken som också
huvudsakligen var sågverk.

När bolaget gav ut sin tioårsberättelse
1952 pekade man, såsom herr Wiklund
kanske minns, på att omfattningen
av produktionen då utgjordes till ungefär
90 procent av sågverksproduktion.
Man kunde då konstatera, att tillgången
på virke för sågning i Norrbotten var så
begränsad, att man endast kunde få en
del av det virke man behövde, och man
hade också kommit underfund med att
man måste skära ned sågverkssidan för
att satsa mera på fiber- och massasidan.
Detta var naturligtvis alldeles riktigt,
eftersom hela utvecklingen inom
vår träindustri, såsom väl herr Wiklund
måste medge, har gått från sågade varor
successivt över till mera moderna
produkter. Det är en utveckling som är
rätt allmän på hela det här området.

Sedan företaget alltså redan 1952
konstaterat att dess produktion hade
en felaktig inriktning och även hade uttalat
önskemål om att få en ändring till
stånd, kunde bolaget i 1957 års berättelse
säga, att den dåvarande inriktningen
på sågtimmer var en stor belastning

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

123

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

för bolaget och att man fortsatt att bygga
ut sågverken och modernisera dem
under hela 1950-talet. Nu beklagar man
sig över detta. Det är en smula cyniskt
herr Wiklund.

Herr WIKLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka att
inte ta så många minuter i anspråk nu,
men jag vill säga att vad jag menade
med mitt inpass var helt enkelt att den
produktionsinriktning som bolaget nu
har delvis är en följd av övertagandet
av en rad nedlagda sågverk, som för att
över huvud taget kunna drivas måste
rationaliseras och utbyggas. Som en
följd därav ökades även produktionen
samtidigt med att det skedde en strukturförändring
i avverkningen, så att utfallet
av avverkningen, som för tio år
sedan lämnade 40 procent sågtimmer
och 60 procent sulfat, nu är 30 procent
timmer och 70 procent sulfat.

Om bolaget hade tillförts investeringsmedel
i snabbare takt och vid tidigare
tidpunkt, så att det kunnat lägga
om produktionen på fiberområdet,
skulle det nu ha nått längre än det har
gjort. Jag vill dock peka på att produktionen
under de senaste tio åren förändrats
väsentligt. Här har byggts upp
en wallboardproduktion, som är den
största i landet. Fabriken i Karlsborg
har byggts ut från 25 000 till 120 000
årston, och om nu riksdagen följer utskottets
förslag kommer man att ytterligare
kunna förbättra balansen mellan
de olika produktionsgrenarna. Jag tror
emellertid att sågverkens möjligheter i
någon mån underskattas i den allmänna
diskussionen, men jag vill inte ge mig
in på den frågan här.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wiklund konstaterar
ju bara att det är så som jag här
har sagt. Också jag bar påpekat att
man bar företagit ändringar i produktionen
i denna riktning, men fortfarande
beklagar sig bolaget självt över

den belastning som den ännu ganska
stora — d. v. s. alltför stora — sågverksinriktningen
innebär, vilket bland annat
har gjort att bolaget i lager av sågade
varor har bundit oerhört mycket
kapital, som skulle kunnat användas till
annat. Dolaget beklagar sig nu i årsberättelsen
och i andra sammanhang
över att kapitalet är bundet.

Herr Wiklund säger att om bolaget
tidigare hade fått pengar till investeringar
i modernare produktionsenheter,
skulle utvecklingen ha gått fortare.
Men bolaget har ju inte begärt att få
några pengar förrän 1952, herr Wiklund!
Då begärde bolaget för första
gången — om jag nu inte går tillbaka
ända till starten — att få sitt kapital
ökat från 22 till 44 miljoner, och det
har fortsatt att bygga ut sågverkssidan
under hela 1950-talet.

Om bolaget hade satsat mer på massasidan,
hade det naturligtvis successivt
kunnat föra över folk från sågverkssidan
till massasidan. Därför att det i
början av 1940-talet övertog en hel del
nerslitna sågverk är det väl inte självklart
att det för all framtid måste driva
dem, i synnerhet när bolaget haft
så stor frihet, ja nästan suveränitet att
disponera medel och göra om anläggningarna.
Det har bolaget också gjort,
men det har gjorts för sent.

Herr WIKLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Sandström sade
nyss att bolaget har frihet att disponera
sina medel, men jag vill skjuta in att
någon fullständig frihet för bolaget att
göra investeringarna på önskat sätt inte
har förelegat. På bolaget har man ju
under hela utbyggnadstiden varit tvungen
att tänka på de anställda. Det har
gällt att modernisera industrien och att
samtidigt undvika att skicka ut de anställda
i arbetslöshet.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wiklund siigcr att
bolaget inte har haft någon frihet. Men

124

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

om t. ex. anläggningen i Karlsborg ändrar
sin produktion, minskar sågverksrörelsen
och ökar ut massaproduktionen
och därvid bibehåller sysselsättningsmöjligheterna
oförändrade, så har
väl företaget frihet att göra den omdispositionen
av arbetskraften. Man är
viil inte för all framtid bunden av den
sågverksrörelse, som man en gång startat.

Sedan vill jag också säga några ord
om en annan sak, som inte rör den fråga
som föranledde mig att begära ordet.
Herr Wiklunds funderingar över
vad man i motionerna och reservationen
framhållit om utbyggnadsmöjligheterna
ger mig anledning fråga: Är det inte så,
herr Wiklund, att det nu är fråga om
en nyanläggning med en kapacitet på
110 000 ton i Lövholmen, när vi ju ändå
har Munksund med sina 100 000 ton
och Karlsborgsanläggningen? Det är
dock en väsentlig skillnad på kostnaderna
för en ny anläggning och kostnaderna
för utbyggnaden av en redan befintlig.
All erfarenhet och all expertis
säger oss, att utbyggnaden av en redan
befintlig anläggning blir mycket billigare.
Om man exempelvis bygger ut
Karlsborgsanläggningen och ökar kapaciteten
med 60 000 ton, så blir marginalkostnaderna
härför per produktionsenhet
mycket lägre än om man bygger
en ny anläggning med 60 000 tons kapacitet.
När det talats om konkurrensen
från bl. a. Kanada och Finland, så
har ju både herr Wiklund och andra
framhållit, att vi måste ha stora produktionsenheter
för att kunna producera
till sådana priser att vi kan konkurrera
på världsmarknaden. Det är ju
också denna konkurrensförmåga som är
den väsentliga förutsättningen för att
vi i längden skall kunna uppehålla driften.
Det måste sålunda även ligga i de
anställdas intresse att vi får sådana
konkurrensmöjligheter.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag har vid utskottsbe -

handlingen biträtt majoritetens förslag,
och jag skall inte här trötta med att
upprepa alla de skäl, som varit vägledande
för mitt ställningstagande. Jag
nöjer mig med att nämna några personliga
erfarenheter och några praktiska
skäl som motiverar detta ställningstagande.

Jag är en av de två ledamöter här i
kammaren, som personligen var med och
direkt berördes när grunden lades till
Statens skogsindustrier. Sågverksdöden
— som jag här inte skall närmare ingå
på — hade dragit fram över Norrbotten.
Hårt drabbad var Kalixbygden.
Nöden började bli en alltmer påträngande
gäst i många arbetar- och småbondehem
i våra bygder. Då tog ansvariga
kommunalmän över partigränserna
initiativet till bildandet av bolaget
Kalix Träindustrier. De reste ut i byarna
och värvade aktietecknare. Jag var
ung på den tiden men har ändå i friskt
minne när högermannen konsul Åkerström
höll föredrag i Vitvattnets skola
i detta ärende.

Bolaget kom till stånd och satte i
gång driften i Karlsborg. Det innebar
början till en ljusning för vår bygd, en
ljusning som sedan fortsatte. Så småningom
blev det emellertid klart, att
vad bygdens befolkning lyckats skrapa
ihop var otillräckligt för att även klara
behovet av rörelsekapital. Avsaknaden
av egna skogar bedömdes även som ett
liandicap. Detta ledde till att företaget
överfördes till domänverket, och det är
i det sammanhanget som Ekman — vilkens
namn nämnts här — träder in i
bilden.

År 1941 bildades så Statens skogsindustrier,
som övertog verksamheten.
Detta skedde under samlingsregeringens
tid, och såvitt jag kan bedöma var
samtliga i samlingsregeringen deltagande
partier delaktiga i det beslut som då
fattades.

Utöver de mera personliga erfarenheter
jag här tillåtit mig omnämna kan
betydande praktiska skäl åberopas för

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

125

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

det föreliggande förslaget. Här har redan
nämnts arbetsmarknadssituationen
i Norrbotten liksom även det virkesöverskott
som finns inom länet. Ytterligare
en omständighet bör emellertid
beaktas, nämligen att det inom ett överskottsområde
lätt blir de enskilda skogsägarna
som först kommer i kläm vid vikande
konjunkturer. Om leveranskvantiteterna
begränsas och prisreduktioner
inträffar, så blir det i regel de många
små, enskilda skogsägarna som drabbas
först och hårdast av dessa åtgärder. Det
är därför ett skogsägarintresse att träförädlingsindustrien
är dimensionerad
på ett sätt som motsvarar virkesproduktionen
inom området. Det ligger därför,
utöver de skäl som i övrigt kan åberopas,
också i det enskilda skogsbrukets
intresse att den här föreslagna utbyggnaden
av träförädlingsindustrien i
Norrbotten kommer till stånd.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det föreligger inte någon
anledning att misstänkliggöra de
motiv som finns på respektive sidor.
Om reservanterna nu har gått emot
detta förslag, har vi gjort det därför att
vi tycker, att förslaget är felaktigt och
därför att vi tror att det även för Norrbottens
del på lång sikt kommer att
vara olyckligt. Handelsministern sade
för en stund sedan att reservanterna
liade stött sig på lösa påståenden. Det
är naturligtvis svårt att bevisa vad som
är absolut riktigt. Även handelsministern
bar väl i så fall stött sig på dylika
påståenden. Nu förhåller det sig så alt
vi i vårt land kanske bar världens skickligaste
expertis just rörande cellulosatillverkning,
och det skulle väl då vara
märkvärdigt, om vi inte här kunde få
fram en expertis som vi alla skulle kunna
lita på. Detta är ett av de motiv som
ligger bakom våra önskemål om en
bättre utredning.

Handelsministern sade att han litade
på företagsledningen, och det skall
man naturligtvis göra. Det har vi, då
det gäller statliga företag, talat för tidigare
i olika sammanhang. Men en förutsättning
för att man skall ha rätt att
i sådana här frågor lita på företagsledningen
är att den vet att företaget
också måste bära det ekonomiska ansvaret.
Om företagsledningen har vetskap
om detta och att den inte kan
springa till staten och begära hjälp, om
det skulle gå galet, då gör den inte
investeringar, vars lönsamhet den inte
är fullt säker på. Det är detta som måste
beaktas, då frågan nu skall bedömas.

De företagsekonomiska skäl, som vi
tycker talar mot Lövholmen, är framför
allt tre, och jag skall tillåta mig att ingå
på dem — ehuru mycket kortfattat,
det lovar jag.

Det första skälet är fabrikens storlek.
All sakkunskap som jag har talat med
är enig om att den svenska cellulosaindustrien
får en bättre konkurrenskraft,
om enheterna är stora. Överallt i
världen bygger man i dag stora enheter.
Även om 100 000 ton inte i och för
sig är någon liten enhet, är det dock
en liten enhet då det gäller ett helt nytt
företag och om man tar hänsyn till
konkurrensläget just i dag och konkurrensläget
i framtiden. Handelsministern
sade att den optimala storleken
kanske låg på 100 000—120 000 ton. Om
jag skulle våga mig på ett lika kategoriskt
påstående, skulle jag vilja säga att
det ligger mellan 200 000 och 300 000
ton — närmare 300 000 än 200 000. I
Amerika — framför allt i Kanada —-och även i Finland har det visat sig att
just de enheterna givit de bästa resultaten.
De är billigare att finansiera, och
de är även billigare med hänsyn till arbetskostnaden
per ton. I genomsnitt lär
arbetskostnaderna i vår cellulosaindustri
vara 12—15 mantimmar per ton. I
Amerika har man, med de tillverkningsmetoder
och de stora enheter man där
har, kommit ned till 4 å 5 mantimmar

126 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

per ton, ja t. o. in. 3 mantimmar per
ton i något fall. Trots att man där har
väsentligt högre timlöner, har man alltså
nått fram till lägre arbetskostnad per
ton. Och även råvarukostnaderna är
lägre. Det är med de typerna av företag
som den svenska cellulosindustrien
skall konkurrera i dag och i morgon.

Man får inte glömma bort att det framför
allt är ur skogssynpunkt de stora
enheterna har sin betydelse. Just därför
att dessa enheter har större konkurrenskraft
kan de i ett kärvt marknadsläge
ge bättre garanti än mindre
enheter för stadigvarande sysselsättning,
och de kan betala mera för skogen.
I själva verket kan de betala avsevärt
mera för skogen. Detta kan bli
avgörande för skogsbrukets lönsamhet,
och det är ju för skogsbrukets skull vi
gör denna utbyggnad. Själva industrien
sysselsätter ju inte mer än några hundratal
man. Det är det norrbottniska
skogsbruket vi framför allt tänker på.
Om enheten är för liten kan den slås
ut i konkurrensen. Då går det inte ut
över bara industrien utan även över
skogen. Företagen får inte råd att betala
rimliga virkespriser och kan kanske
inte alls köpa skog. Därför måste
man, om man planerar en ny industri,
redan från början ge den en sådan storlek
och ett sådant läge att den blir konkurrenskraftig
på lång sikt och kan
trygga sysselsättningen i skogen inom
råvaruområdet. Den skall kunna betala
ordentliga rotpriser. Det är, såvitt jag
kan förstå, rena självbevarelsedriften
att göra en sådan planering.

För det andra är det fråga om huruvida
skogstillgångarna räcker. Här står
också uppgift mot uppgift. Det kan konstateras
att de överskott, som redovisas
i de utredningar som propositionen
bygger på, redan är konsumerade. Nu
har landshövding Näslund gjort en ny
utredning som lett till andra resultat,
och skogsindustriens samarbetsutskott
har under medverkan av skogsforskningsinstitutets
nuvarande chef kom -

mit fram till ytterligare andra slutsatser.
Vad som är rätt vet jag inte, men
en sak är väl klar, nämligen att tillgångarna
i varje fall blir ganska
knappa. Tar man hänsyn till att Mo och
Domsjö bygger ut i Husum för upp till
275 000 ton och att Munksund bygger ut
till 100 000 ton och Lövholmen till
110 000 ton borde man i varje fall vara
överens om att tillgångarna blir mycket
ansträngda och att det kan bli svårt att
få virke. Under alla förhållanden blir
det svårt att få virke på nära håll, vilket
påverkar kostnaderna och i sin tur
företagens konkurrenskraft. I sista hand
går även detta ut över skogen. Man är
därvid inne i ett företagsekonomiskt
kretslopp som ingen tjänar på.

Det tredje argumentet, som även fru
Sandström tog upp, är att det är mycket
billigare att bygga ut en gammal anläggning
än att bygga en ny. Man har
sagt att det kan kosta nära fem gånger
så mycket att bygga en ny anläggning
i dag som att bygga ut en gammal. Och
anläggningskostnaderna återverkar på
konkurrensmöjligheterna. Detta är ett
starkt skäl för att man i första hand
bör granska Karlsborg i stället för att
kasta sig över Lövholmen-projektet.
Man bör alltså enligt min mening tänka
om på den punkten och utreda Karlsborgsalternativet.

En fransk tänkare har sagt: »Klar intelligens
leder oss stundom till att
djärvt begå dumheter.» Jag vill tillägna
handelsministern detta citat. Däri
ligger inte bara en komplimang till handelsministern
utan även en uppmaning
till honom att inte vara för djärv och
att inte grunda sina förslag på ofullständiga
utredningar.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag kunde ha avstått
från att begära ordet vid denna sena
timme inte minst med hänsyn till vad
som förebragts bl. a. av handelsministern,
som på ett utomordentligt klarläggande

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

127

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

sätt har fört sin sak i hamn, såvitt jag
kan förstå. Men det är detta envetna
åberopande av expertisen som föranleder
mig att ändå säga några ord, denna
mystiska expertis, som man ger företräde
framför den expertis, som finns
inom ASSI-företaget.

Vi får väl ändå inte glömma bort att
ASSI redan 1914 var med i uppbyggnaden
av cellulosaindustrien i detta land.
ASSI var det första företag i landet som
började experimentera med blekt massa.
ASSI har i dag en produktion som står
på toppen i fråga om kvalitet och som
väl uppfyller de krav man ställer på
sågade trävaror men också på massa
och papper på den utländska marknaden.

Det är fel som herr Ståhl säger -—• det
bär jag förvissat mig om i kväll — att
ASSI skulle ligga inne med större lager
av sågade varor än den enskilda industrien.
ASSI har i stället mycket väl
fått ut de sågade varorna på världsmarknaden,
och detta till priser som
ingalunda understiger dem som den enskilda
industrien fått.

Det må förlåtas oss där uppe i norr,
att vi håller på utbyggnaden av industrien
och inte bara vill vara råvarubas.
Det kan inte hjälpas att det är något av
slavarbete, om man skall skicka folk
till skogen och säga: Var så god, i skogen
skall du vara, det arbetet passar
dig! Den differentiering av arbetslivet
som man kräver på andra håll i landet
skall vi inte få tillgång till i Norrbotten.
Vi bör komma ihåg att om vi skall
hålla skogsarbetare behöver vi också en
industri som ger möjligheter för den
arbetskraft som inte är lämpad för skogen
att få sin utkomst inom länet, allra
helst som vi i dag bar och under en
lång följd av år haft den högsta födelsesiffran
i landet. Folkökningen under
1958 var större i Norrbotten än i något
annat län. Det märkliga inträffade
dessutom, att vi hade en befolkningsinflyttning
till länet, något som vi ju tidi -

gare inte haft och som vi ingalunda
strävat efter att få.

Vad jag sålunda reagerar mot är det
sätt på vilket man bedömer ASSI:s ledning.
Man vill nedvärdera den sakkunskap
som har vuxit fram där, och man
vill bortse från den oerhörda betydelse
ASSI haft för folkförsörjningen i vårt
land. ASSI tillkom i Norrbotten på
grund av läget på arbetsmarknaden i
det länet, men det har sedan byggts ut
att omfatta industrier även inom andra
delar av landet.

Att sedan ASSI kanske haft sågverken
kvar alltför länge i stället för att
avveckla dem och bygga massaindustrier,
pappersbruk o. s. v. hänger samman
med just knappheten på kapital.
Det har skett påtryckningar från statens
sida, att ASSI skulle överta det ena
kullbytterade företaget efter det andra.
Vi kan peka på Skinnskatteberg, Laxå
bruk och det sista exemplet, som kanske
de nyaste riksdagsmännen inte känner
ansvar för, nämligen Törefors, som
ju riksdagen har beslutat att ASSI skall
ta hand om och bygga ut. ASSI har inga
pengar och inga möjligheter att bygga
ut en industri där. Det söker förgäves
finna en industri som kunde vara lämpad
för den befolkning som Töre kommun
har, men ännu i dag har man inte
kunnat åstadkomma en utredning som
har visat på någon lämplig industri.

Den som följt med ASSI:s utveckling
från de första stegen och fram till i dag
måste erkänna att ASSI:s insatser i
svensk folkförsörjning inte kan tillräckligt
uppskattas. De som i dag tar munnen
full när det gäller att rikta kritik
mot ASSI:s sätt att handlägga de industriella
frågorna har nog sysslat alltför
litet med den praktiska sidan av
dessa svårlösta problem och alltför
mycket råkat i händerna på dem som
har andra intressen än dem vi kämpar
för i kväll.

Ilerr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag borde kanske bo

128 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

kammaren om ursäkt för att jag besvärar
med en replik. Herr Jansson i Kalix
lämnade emellertid här en upplysning
av stort intresse, nämligen att han i
kväll hade inhämtat den uppgiften, att
ASSI under den senaste tiden — såvitt
jag förstår måste det vara den allra senaste
tiden — sålt ut sina stora lager
av sågade varor till acceptabla priser.
Jag skulle då vilja fråga herr Jansson
i Kalix, om han kan förklara det förhållande
som handelsministern för en
stund sedan bekräftade, nämligen att
ASSI:s likvida ställning nu är om möjligt
svagare än den var när propån om
utbyggnaden gjordes. Har man sålt ut
de lager, där man hade sina likvida
medel låsta, och ändå har en så svag
likvid ställning, måste läget vara ännu
mer bekymmersamt än man räknat med.

I förbigående vill jag säga till herr
Jansson i Kalix, att vi från vår sida inte
diskuterat de sociala sidorna av problemet
med hänsyn till Norrbottens arbetsmarknad.
Vi har heller inte talat
om ASSI:s ledning.

ASSI var med när kriget började. Då
hade vi i vårt land — även i den provins
jag representerar — flera svaga
företag i denna bransch. Under kriget
fick vi en avsevärt förbättrad konjunktur,
och under efterkrigstiden kom en
lysande och lång högkonjunktur för vår
träförädlingsindustri, som gjorde att
företagen inom denna bransch i allmänhet
blev konsoliderade och mycket likvida.
Kan herr Jansson i Kalix och alla
andra, som talar om ASSI:s lysande insatser,
förklara hur det kan komma sig,
att denna utmärkta konjunktur icke avsatt
några som helst gynnsamma verkningar
i ASSI:s utveckling? Detta är
icke att åberopa expertis; det är att
konstatera ett enkelt faktum.

Herr JANSSON i Kalix (s) kort genmäle: Herr

talman! Det finns inga som helst
motsättningar mellan vad handelsministern
meddelat kammaren i kväll och

den upplysning jag lämnade. Jag fick
uppgifterna på läktaren av ASSI:s försäljningschef.
Han meddelade att bolaget
sålt sitt råvarulager till acceptabla
priser och att det väsentligt minskat lagerhållningen.
Det betyder inte att jag
sagt någonting om de uppgifter statsrådet
lämnade beträffande företagets
likvida ställning. Jag har talat om siffrorna
beträffande lagerhållningen, och
det var dem herr Ståhl var ute efter.
Det behöver alltså inte föreligga någon
som helst motsättning mellan vad herr
statsrådet säger och vad jag säger.

Jag kan inte säga någonting om den
likvida ställningen. Jag har inte frågat,
hur mycket pengar som flutit in. Den
likvida ställningen kan ändras från vecka
till vecka, det har jag erfarenhet av
från ett annat företag, i vars styrelse
jag sitter, nämligen NJA.

Jag skall inte ta upp någon längre diskussion
med herr Ståhl beträffande
hans påstående att ASSI inte skulle ha
haft en så lysande ekonomisk utveckling,
som de privatägda företagen i
branschen. Statens ställning är i dag
inte så förfärligt lysande likviditetsmässigt
sett. Herr Ståhl har varit med
om att besluta de flesta utgifter vi bundit
oss för under årens lopp, och de utgifterna
har medverkat till den »lysande»
likvida ställning som staten nu har.
Kommunerna i landet befinner sig i
samma situation. Det betyder inte att de
står på ruinens brant. Det gör icke heller
ASSI.

När ASSI startade sitt företag i Kalix,
hade vi en befolkning av 13 000 å
14 000 personer och 33 000 skattekronor.
I dag har vi 480 000 skattekronor,
vilket inte i och för sig betyder att vår
likvida ställning är så god. Den påverkas
av andra förhållanden. Vår kapitalbehållning
har emellertid blivit större
sedan ASSI kom till.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Sedan handelsministern
själv konstaterat, att ASSI:s ekonomiska

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

129

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

ställning är svag, finns det ingen anledning
att med advokatyr försöka komma
ifrån faktum. Vi är ense om detta.
Vad som är intressant är, att herr Jansson
i Kalix nu förklarar att han av försäljningschefen
fått reda på att de lager,
i vilka företagets likvida tillgångar
tidigare under året till stor del varit
bundna — första avdelningens ledamöter
kan intyga att en av de främsta
företrädarna för bolaget lämnat dessa
uppgifter inför avdelningen — nu har
sålts till acceptabla priser, men att det
oaktat företagets ställning är så ansträngd
som handelsministern nyss förklarade.

Herr Jansson i Kalix har inte klarlagt
detta sammanhang. År det så som herr
Jansson i Kalix säger att lagren är realiserade
till hyggliga priser och den likvida
ställningen ändå är så ansträngd,
ger detta en ännu sämre bild av företaget
än den tidigare.

Herr JANSSON i Kalix (s) kort genmäle
:

Herr talman! Med det hypotetiska antagande
herr Ståhl gör, kan han givetvis
komma vart som helst, och han kan
slingra sig ur vilken snara som helst.
Jag kan ju ta ett exempel. NJA hade för
två veckor sedan en ganska svår likvid
ställning. Men då kom Indien och begärde
att få köpa 30 000 ton syllar att
lägga under järnvägsräls. Den likvida
ställningen ändrades på en enda vecka
som genom ett trollslag. Så där går det
till inom affärslivet, herr Ståhl. Ena
dagen ligger man inne med 10 000—
15 000 standards virke, dagen därefter
har man kanske bara 7 000 standards
kvar. Delta förändrar den likvida ställningen
— men det kanske inte herr
Ståhl förstår.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Jag tror att herr Ståhl har gjort fruktlösa
försök att konstruera eu motsättning
mellan herr Ivar Jansson i Kalix

och mig. Förhållandet är att Statens
skogsindustrier under den senaste tiden
kunnat avyttra en del av sitt lager.
De medel som därigenom influtit har av
företaget använts för att nedbringa de
korta skulderna. Detta innebär inte
att företaget härigenom fått mer reda
pengar i sin hand. Det betyder å andra
sidan inte heller någon försämring i
fråga om likviditeten.

När jag säger att jag bedömer bolagets
situation med hänsyn till dagens
prisläge såsom något mer bekymmersam
än vad den var vid det tillfälle då
propositionen framlades, strider detta
ingalunda mot de uppgifter som lämnats
under den förda debatten.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara säga till
herr statsrådet, att är det så att man
genom realisation av ett kurant lager
kunnat få in friska pengar, bör väl
ASSI, liksom varje annat företag i motsvarande
situation, om det behöver
pengar kunna utnyttja de krediter det
givetvis får genom att frigöra sig från
skulder på ett håll.

Det finns en glappa i det förda resonemanget,
nämligen mellan detta att
å ena sidan de betydande realisationer
skett, som herr Jansson i Kalix uppger
att han i kväll fått kännedom om, och
å andra sidan herr statsrådets nu upprepade
konstaterande, att företagets
ställning försvagats, sedan förslaget om
utbyggnad framlades. Detta går inte
ihop, hur herrarna än resonerar. Ty så
mycken erfarenhet har vi nog litet var i
kammaren av hur det ser ut på insidan
av företag, att vi vet, att här finns ett
samband som inte kan bortförklaras.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
inte kan få herr Ståhl att förstå denna
sak, men det kanske beror på att herr
Ståhl inte inser, att när man talar om en
viss likviditetssituation måste den hän -

9—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 2/

130 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

föras till en bestämd tidpunkt. Statsverkpropositionen
förbereddes i slutet
av oktober, och det material som i början
av detta år framlades för riksdagen
baserade sig alltså på uppgifter, som
förelåg i höstas. Därefter har tyvärr
på grund av utvecklingen på exportmarknaden
en försämring inträtt, som
även gjort sig gällande en bra bit in på
detta år. Sedan har ånyo en viss förbättring
inträtt. Jag är ingalunda säker
på att denna förbättring fört upp företaget
till det läge som jag någon gång
i november ansåg att det hade, och
därför har jag velat reservera mig för
att medelsbehovet kan komma att bli
något större än vad som närmast skulle
framgå av statsverkspropositionen. Detta
strider emellertid, såvitt jag förstår,
inte på något sätt mot vad herr Ivar
Jansson här anfört. Det är alltså mer
än en tidpunkt — i själva verket tre olika
tidpunkter — som man här måste resonera
om.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga några ord om den kommunistiska
motionen, som avviker såväl från
utskottets som från reservanternas förslag.
Men jag vill först göra ett påpekande
om en fråga, som herr Skoglund
i Doverstorp berörde. Det gäller det
viktiga faktum att förståelsen för näringspolitiska
åtgärder av det slag vi
nu diskuterar vidgas till allt större
kretsar, även borgerliga.

Herr Skoglund började debatten med
att göra ett försök att mobilisera herr
Norup och centerpartiets politiska tungviktare
i övrigt i en kamp mot ASSI
även den här gången. Alla centerpartister
i utskottet har nu betackat sig
för högerns och folkpartiets sällskap i
denna fråga. Då har herr Skoglund naturligtvis
med saknad erinrat sig hur
det var på den tiden, när herr Norup
och Nilson i Spånstad gick så långt att
de till och med lämnade regeringen för

att vara högern till lags just i fråga om
statsindustrierna i Norrbotten.

Även om man tar hänsyn till att de
friställda centerpartiledarna mycket
snabbt kunde omskolas till generaldirektörer
m. m. tror jag att högern och
folkpartiet skulle göra klokt i att dra
den lärdomen av centerpartiets vändning
i den här frågan och av röstningen
i första kammaren att inte ens den
mest konservative i längden kan spjärna
emot en nödvändig utveckling. Vad
som nu skett i Norrbotten och måste
komma att ske där också i fortsättningen
beror på en sådan ofrånkomlig utveckling.

När dessa frågor behandlas kan det
inte undgås att man kommer in på arbetslöshetsfrågorna.
Det är betecknande
för den borgerliga ståndpunkten därvidlag
att herr Skoglund exempelvis
helt nonchalerar det faktum, att vi i
Norrbotten aldrig haft full sysselsättning
— aldrig! Även under högkonjunkturen
förekom det att vi i Norrbotten
hade tusentals arbetslösa under många
månader i följd. Anledning till dessa
missförhållanden är den ensidiga strukturen
i länets näringsliv. Vi kommunister
har dessutom velat understryka —
detta har vi gjort i den motion jag talar
om men även i tidigare motioner —
att det också gäller att åstadkomma ett
förnuftigare utnyttjande av de rika naturtillgångarna
och de stora arbetskraftsreserverna
i vårt län, att över huvud
taget få till stånd en bättre hushållning
än vad privatföretagarna åstadkommer.

Från den utgångspunkten anser vi
att regeringens förslag är otillräckligt.
Vi har därför föreslagit att man nu i
första hand skall sätta i gång inte bara
med den föreslagna utbyggnaden i Piteå
utan också komplettera Karlsborgsindustrien.
Enligt vår mening kan detta
bara få betraktas som en del av de erforderliga
åtgärderna. Om jag har förstått
handelsministern rätt anser också
han att man inom en icke alltför avläg -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

131

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

sen framtid även måste ta itu med Karlsborgsprojektet.
På den punkten resonerar
vi emellertid så att det är bättre med
en fågel i handen än tio i skogen, varför
riksdagen redan nu borde anvisa
medel för en utbyggnad av Karlsborgsindustrien.

Riksdagen bar tidigare i år behandlat
vår motion om mer genomgripande
och planmässiga åtgärder men har tyvärr
ställt sig avvisande till denna fråga,
som också har ett intimt samband
med spörsmålet om hur det skall bli
med utnyttjandet av naturtillgångarna
i Norrbotten, bl. a. med utbyggnaden av
träindustrien. För min del tror jag att
det därvidlag kommer att gå på samma
sätt som med så mycket annat som sent
omsider i alla fall har skett beträffande
statsdriften i Norrbotten. Förr eller senare
blir det nödvändigt att genomföra
även de förslag till mer genomgripande
och planmässiga åtgärder som vi har
föreslagit.

Herr Ståhl har i debatten sagt, att han
inte förstår liur någon kan ta på sitt ansvar
att genomföra det förslag som nu
föreligger. Jag skulle då vilja ställa den
motfrågan till herr Ståhl, hur han,
och alla som stöder hans linje, kan ta
på sitt ansvar att bibehålla de missförhållanden
som nu råder i Norrbotten.
Vilka alternativ har herr Ståhl att föreslå?
På vilket sätt skall de arbetslösa få
sysselsättning, om man inte genomför de
åtgärder som regeringen nu har föreslagit
och som vi velat utvidga ytterligare?
Ilerr Ståhls s. k. objektivitet kan
inte dölja det faktum, att vad han har
att komma med i dag bara är folkpartiets
gamla sill i en ny kapprock. Det är
den envetet negativa inställningen till
statsindustrier, oavsett vilka verkningar
det får för den berörda bygden och den
befolkning det gäller.

Den borgerliga taktiken är dock i år
något annorlunda än den varit tidigare
när vi behandlat sådana här frågor. Sedan
den rent negativa linjen visat sig
oframkomlig och dessutom svår att kla -

ra inför väljaropinionen i Norrbotten,
har de borgerliga reservanterna nu valt
det gamla knepet att förhala, att utreda
i det oändliga och på det sättet försöka
få saken ur världen. Det är en metod
som praktiserats med en viss framgång
även när det gällt det statliga järnverkets
tillkomst och fortsatta utbyggnad
och som varit till mycket stor ekonomisk
skada för järnverket. På samma
sätt skulle det bli, om den ståhlska politiken
vunne framgång i detta fall. Mot
den bakgrunden är det onekligen ett visst
framsteg att utskottets majoritet nu inte
helt gått med på den borgerliga förhalningspolitiken.
Men jag kan inte finna
någon anledning till att man skall stanna
på halva vägen när det gäller den nu
nödvändiga omedelbara utbyggnaden
av träförädlingsindustrien i Norrbotten
— nödvändig dels för att utnyttja naturtillgångarna,
dels för att ge arbete åt de
många arbetslösa.

Helt riktigt erinras nu om att utbyggnaden
i Piteå bör ske även »med hänsyn
till det betydande överskott av arbetskraft
som finns i Piteådistriktet».
Men det argumentet är i ännu högre
grad tillämpligt på vårt förslag att också
Kalixindustrien omedelbart bör utbyggas.
Reservanterna har också påpassligt
erinrat om detta faktum men
dragit den vidunderliga slutsatsen, att
man tills vidare inte skall göra någonting''
alls, vare sig i Piteå eller i Karlsborg!
Med andra ord: de arbetslösa skall
fortfarande ha det som nu och staten
och kommunerna skall satsa 30 miljoner
per år — eller förmodligen ännu
mera, eftersom svårigheterna tycks bil
allt värre — till understöd m. in., i stället
för att bereda de arbetslösa sysselsättning
på det sätt som här föreslagits.

Just i de kommuner, som levererar
virke för Kalixindustriens behov, är arbetslösheten
som sagt störst: i Nederkalix,
i överkalix, i den riksbekanta
Törebygden och i Tornedalskommuncrna.
Där är det ett särskilt starkt behov
av industri, som direkt kan bereda arbe -

132 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

te åt några hundra man och dessutom
ökar arbetstillfällena ännu mera genom
vidgade skogsarbeten just i de
kommuner, som är svårast hemsökta av
arbetslöshet. Enligt vår mening kan allt
detta ske utan att man avstår från utbyggnaden
i Piteå, där arbetslösheten
också är mycket betydande.

Herr talman! Detta är min motivering
för yrkandet om bifall till motionen
nr 328.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Såsom tillhörande utskottsmajoriteten
vill jag säga några ord
till reservanterna, i främsta rummet till
herr Ståhl. När han talade om vad vi
sagt i utskottet fick jag intrycket att
han glömde bort att det både i utskottet
och i avdelningen finns en klar majoritet
för den ståndpunkt jag företräder.
Detta betyder inte att vi skulle ha tagit
ställning med andra sakliga utgångspunkter
än reservanterna. Vi inom majoriteten
har försökt bedöma frågan med
aktgivande både på sociala och företagsekonomiska
aspekter. Man kan inte
undgå att behöva ta hänsyn till bådadera.
Vad som på mig gjorde ett djupt
intryck var de förhållanden, som herr
Wiklund erinrade om, att beredskapsarbeten,
arbetslöshetsunderstöd och annat
stöd åt dessa trakter årligen kostat
staten 30 miljoner kronor, under de senaste
tre åren sammanlagt 90 miljoner
kronor och innevarande år 00—70 miljoner
kronor. Är inte detta, ärade kammarledamöter,
en sak att ta hänsyn till?
Även reservanterna deklarerar att de
vill bereda sysselsättningsmöjligheter i
Norrbotten, men vad kommer de med?
Ett krav på ny utredning! Det står då
inte mycket annat kvar av intresset för
sysselsättningsmöjligheterna än läpparnas
bekännelse.

Jag kan inte beskyllas, herr Ståhl, för
lokalpatriotism, som herr Ståhl tillvitar
representanter för Norrbotten. Men jag
har ändå denna uppfattning.

Det imponerar inte heller på mig att
enligt herr Ståhl vilken landshövding
som helst skulle ta parti för sitt län. Det
är möjligt att det är så, men i det här
fallet råkade KB vara en person som är
vetenskapligt erkänd för sin förmåga till
bedömning på detta område.

Vi har alltså inom majoriteten försökt
bedöma frågan från olika utgångspunkter.
Jag är därför inte alls tveksam
när jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Vi sysslar med en norrlandsfråga,
en norrlandsfråga som hänför
sig till Norrbotten. Vi vet alla i denna
kammare vilken roll Norrland spelar
för svenskt näringsliv över huvud.
Vi vet därmed också att det projekt som
i dag diskuteras inte skall värderas enbart
såsom ett företagsekonomiskt projekt.
Vi är säkert alla medvetna om att
denna företagsekonomiska planering
har väsentliga sekundära verkningar.
Även om man i princip måste hålla på
att ett statsägt bolag eller annat företag
skall bedömas ur gängse affärsmässiga
synpunkter, kan man i ett sammanhang
som detta ha starka skäl för att, som de
föregående talarna erinrade om att utskottsmajoriteten
har gjort, ta hänsyn
till dessa sekundära verkningar, inte
minst de socialpolitiska återverkningarna.

Under sådana omständigheter är det
mycket svårt att förstå varför man i reservationen
nästan målmedvetet har
sökt konstruera svårigheter som skulle
stjälpa projektet. Vi vet att företagsstorleken
diskuteras i reservationen, men vi
vet också genom handelsministern att
annan expertis har förklarat att det just
med denna storlek på företaget finns
mycket starka skäl att anta att lönsamhet
kommer att inställa sig. Vi vet
att lokaliseringen diskuteras i reservationen,
men den expertis som måste anses
finnas i ASSI:s företagsledning för -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

133

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

ordar just den lokalisering driften nu
har. Vem kan utan vidare påstå att den
ena eller andra sidan obetingat har
rätt? Det förefaller som om reservanterna
beflitade sig om att sätta käppar
i hjulet.

Det råder ingen tvekan om att ett
område som Norrbotten med dess rika
råvarutillgångar måste erhålla förutsättningar
att skapa ett kommunalekonomiskt,
socialpolitiskt och allmänekonomiskt
underlag för befolkningen
så att människorna vill leva kvar och
kan trivas med att arbeta där uppe.
Ett råvaruområde som för hela vårt
näringsliv är omistligt kan inte lämnas
åsido.

Det är dessa synpunkter som väglett
oss i centerpartiet, när vi beslutat oss
för att stödja utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 a

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till deri
vid utlåtandet fogade reservationen i
motsvarande del; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i inom. I a) i
utskottets utlåtande nr 125, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Ståhl yrkade likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 136 ja och 78 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I b

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till motionerna
1:266 och 11:328; och fann
herr andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Holmberg
begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Holmberg votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 11 i statsutskottets utlåtande
nr 125 antager det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del, röstar

134

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna 1: 266 av herrar Helmer
Persson och öhman samt II: 328 av herrar
Holmberg och Senander.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Holmberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 88 ja och 18
nej, varjämte 112 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II i
utskottets utlåtande nr 125, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 136 ja och 78
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Anslag till universiteten m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
126, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om dels vissa anslag för budgetåret
1959/60 till universiteten, den
medicinska utbildningen m. m., dels ock
ökat stöd åt forskning m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under åttonde huvudtiteln, punkterna
69, 75, 81, 88, 109, 152 och 159 av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1959, föreslagit riksdagen att anvisa
vissa avlöningsanslag till universiteten,
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tandläkarhögskolan i Malmö
samt de tekniska högskolorna.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft vissa i anslutning
till respektive anslagspunkter redovisade
motioner.

Vidare hade Kungl. Maj :t i samma
proposition under åttonde huvudtiteln,
punkterna 68, 71, 77, 83, 90, 101, 106,
111, 123, 154, 161, 206, 306—310, 312—
314 och 318, föreslagit riksdagen att, i
avbidan på särskild proposition, för
budgetåret 1959/60 beräkna anslag för
vissa ändamål med angivna belopp.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 105, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 13
mars 1959, föreslagit riksdagen att

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

135

dels godkänna av departementschefen
angiven personalförteckning för vissa
forskardocenttjänster m. m., att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60,

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för vissa forskardocenttjänster
m. m., att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1959/60,

dels till Vissa forskardocenttjänster
m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 2 578 000 kronor,

dels för budgetåret 1959/60 anvisa

a) till Biträdeshjälp m. m. åt docenter
ett reservationsanslag av 320 000
kronor;

b) till Uppsala universitet: Materiel
m. m. ett reservationsanslag av 2 390 000
kronor;

c) till Lunds universitet: Materiel
m. m. ett reservationsanslag av 2 290 000
kronor;

d) till Göteborgs universitet: Materiel
m. m. ett reservationsanslag av
1 090 000 kronor;

e) till Karolinska mediko-kirurgiska
institutet: Materiel m. m. ett reservationsanslag
av 1 470 000 kronor;

f) till Tandläkarhögskolan i Stockholm:
Materiel m. m. ett reservationsanslag
av 170 000 kronor;

g) till Tandläkarhögskolan i Malmö:
Materiel m. in. ett reservationsanslag av
115 000 kronor;

h) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Materiel m. m. ett reservationsanslag
av 1 900 000 kronor;

i) till Chalmers tekniska högskola:
Materiel m. m. ett reservationsanslag
av 1 460 000 kronor;

j) till Statens medicinska forskningsråd:
Förvaltningskostnader ett förslagsanslag
av 160 000 kronor;

k) till Statens medicinska forskningsråd:
Medicinsk forskning ett reservationsanslag
av 5 050 000 kronor;

l) till Humanistisk forskning ett reservationsanslag
av 1 300 000 kronor;

m) till Statens råd för samhällsforskning:
Förvaltningskostnader ett för slagsanslag

av 45 000 kronor;

n) till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning ett reserva tionsanslag

av 910 000 kronor;

o) till Statens naturvetenskapliga

forskningsråd: Förvaltningskostnader

ett förslagsanslag av 130 000 kronor;

p) till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig forskning
ett reservationsanslag av 5 100 000
kronor;

q) till Atomforskning ett reservationsanslag
av 5 240 000 kronor;

dels godkänna av departementschefen
angiven personalförteckning för de
särskilda forskartjänsterna, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60,

dels godkänna av departementschefen
angiven stat för de särskilda forskartjänsterna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60,
dels till särskilda forskartjänster för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 635 000 kronor,

dels godkänna av departementschefen
angiven personalförteckning för statens
psykologisk-pedagogiska bibliotek,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60,

dels godkänna av departementschefen
angiven stat för statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60,

dels till Statens psykologisk-pcdagogiska
bibliotek för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 65 000 kronor,

dels till Bokinköp och bokbindning
vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 20 000 kronor,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för
Stockholms högskola, som föranleddes
av vad departementschefen anfört,
dels godkänna av departementschefen
angiven huvudstat för Stockholms

136 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

högskola, att tillämpas under budgetåret
1959(60,

dels ock till Bidrag till Stockholms
högskola för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 14 765 000 kronor.

I samband med behandlingen av propositionen
nr 105 hade utskottet förehaft
ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (1:437) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svenungsson m. fl. (II: 530), hade hemställts,
att riksdagen i samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105 till innevarande riksdag
måtte besluta

att vid beräkningen av minimiresurserna
med avseende på assistent- och
amanuenspersonal för forskningens och
det allmänna institutionsarbetets behov
samma beräkningsgrunder skulle tilllämpas
för de teologiska fakulteternas
ämnen som för ämnena inom den humanistiska
fakulteten,

att vid den successiva utbyggnaden
av biträdespersonalen en målsättning
skulle vara att de teologiska fakulteterna
senast budgetåret 1961/62 med företrädesrätt
skulle disponera var sin
skrivbyrå bestående av minst ett kanslibiträde
och tre kontorsbiträden,

att den teologiska forskningen i det
föreslagna statens humanistiska forskningsråd
skulle vara representerad med
en ledamot från vardera fakulteten,
att de beslut, som föregående års Briksdag
med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 104 år 1958 fattat beträffande
undervisningen inom de filosofiska
fakulteternas ämnen, jämväl
skulle gälla för ämnena inom de teologiska
fakulteterna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Osvald och Edström (I: 441) och
den andra inom andra kammaren av
herr Helén och fru Kristensson
(II: 545), hade hemställts, att riksdagen

vid behandlingen av propositionen nr
105 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala

a) att den särskilda övergångsanordning
för bevarande av hittillsvarande
tjänster som biträdande lärare vid de
filosofiska fakulteterna (och motsvarande)
, varom föreskrifter aviserats i
särskild PM från ecklesiastikdepartementet
av den 3 april 1959, måtte fastställas
till minst tre år;

b) att utfärdade föreskrifter rörande
beräkningsgrund för nedräkning av
universitetslektors tjänstgöringstimmar
till följd av fullgjord s. k. professorsundervisning
måtte omarbetas i sådan
riktning, att gynnsammare grund för
nedräkningen skapades och garanti
vunnes för tillfredsställande utrymme
för forskningsarbete från dessa befattningshavares
sida, samt

c) att vid uppläggning av grunderna
för beräkning av erforderliga lärarkrafter
bestämmelserna utformades med den
elasticitet som respektive ämne krävde.

I. Vissa avlöningsanslag m. m.

Punkten 1

Uppsala universitet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 69,
s. 114—138 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att, med tillämpning tills vidare
från och med budgetåret 1959/60, vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Uppsala universitet, som föranleddes
av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Uppsala
universitet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60,
dels ock till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 19 095 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

137

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh (I: 125) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Bengtsson i Göteborg och Harlin
(II: 163), i vilka — såvitt nu vore i
fråga — hemställts, att riksdagen måtte
dels godkänna av motionärerna angiven
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, dels till Uppsala
universitet: Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
18 975 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh m. fl. (I: 239) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nelander m. fl. (11:301), i vilka
— såvitt här vore i fråga — hemställts,
att riksdagen utöver äskandena i statsverkspropositionen
måtte besluta ställa
medel till förfogande för beträffande
teologiska fakulteten vid universitetet i
Uppsala a) en befattning som assistent
i exegetik med samtidig minskning av
kursanslaget med 4 800 kronor och b)
en befattning som kontorsbiträde i
Af 1—Ae 5;

dels en inom andra kammaren av herrar
Lundberg och Håstad väckt motion
(II: 177).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 125
och 11:163, 1:239 och 11:301 samt
11:177, förstnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad
departementschefen anfört;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

c) till Uppsala universitet: Avlö -

Uppsala universitet: Avlöningar

ningar för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 19 095 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Boman, Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Sandin, Edström,
Ståhl, Svensson i Stenkyrka och Larsson
i Hedenäset, fröken Vinge och herr
Helén, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 239 och II: 301
ävensom med avslag å motionerna I: 125
och II: 163 samt II: 177, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för
Uppsala universitet, som föranleddes av
vad reservanterna anfört;

b) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60;

c) till Uppsalauniversitet:Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
19 113 000 kronor;

b) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
1:125 och 11:163 samt 1:239 och
II: 301 ävensom med avslag å motionen
II: 177, förstnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för
Uppsala universitet, som föranleddes av
vad reservanterna anfört;

b) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för Uppsala universitet,
alt tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

138 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 18 993 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag måste beklaga att
denna proposition så sent kommer upp
till behandling här i kammaren.

Riksdagen har anledning att med
glädje och tillfredsställelse konstatera
den fortsatta vetenskapliga och kulturella
upprustning, som ecklesiastikministern
och regeringen har kunnat genomföra
och som även den här föreliggande
propositionen är ett uttryck
för. Jag vill uttala en förhoppning om
att regeringen skall fortsätta med denna
vetenskapliga och kulturella upprustning.
Ett litet land som Sverige kan
aldrig konkurrera i fråga om kvantiteter
utan måste inrikta sig på att åstadkomma
kvalitet. Det finns därför desto
större skäl att uttrycka tillfredsställelse
över den insats, som skett, när man under
ett fåtal år kunnat genomföra en
vetenskaplig och kulturell upprustning
som är den största i svensk historia.

När jag har begärt ordet under denna
punkt har det också skett för att
framhålla, att jag i vissa detaljer hade
önskat att ecklesiastikministern kunnat
sträcka sig längre än som skett. Jag
skall emellertid nu bara uppehålla mig
vid den motion som jag tillsammans
med herr Håstad väckt om en personlig
professur i plastikkirurgi för docenten
vid Uppsala universitet Tord Skoog.

Plastikkirurgien har fått allt större
betydelse i vårt land på grund av utvecklingen
inom den moderna industrien,
trafikolyckorna m. m. Det har
ställts allt större krav på att man på kirurgisk
väg skall kunna avhjälpa de
skador, för vilka människorna blivit
utsatta. Inom industrien och näringslivet
i Norrland och Mellansverige men
också på andra håll har handskadorna
fått en betydande omfattning. Jag vågar

påstå att botandet av en enda allvarlig
handskada hos skogsarbetare, industriarbetare
eller andra motiverar de kostnader
som en utbyggnad av plastikkirurgien
skulle innebära. Men även
hudskador av olika slag, brännskador
och annat, har under senare år ökat i
omfattning och blivit allt allvarligare,
detta bland annat genom övergången till
oljeeldning. Vi får inte heller förbise
att man genom den moderna krigföringen
måste räkna med ett betydande
antal brännskador. Vid den utbyggnad
av civilförsvaret, som nu beslutats, har
man förutsatt att det icke kan offras
hur många miljoner som helst på
skyddsanordningar av olika slag, utan
att det också måste vidtas sådana förberedelser
att läkarna är rustade att
ta itu med brännskadorna.

Till plastikkirurgiens område hör
även gomskadorna. Alla som sett sådana
missbildningar hos barn och äldre
vet, hur allvarliga problem det här
gäller. Forskningen och utvecklingen
inom plastikkirurgien har visat att det
finns stora möjligheter att komma till
rätta med dessa defekter, därest det
bara sker en ordentlig utbildning av
läkarna.

När vi har begärt en personlig professur
i plastikkirurgi för docenten
Tord Skoog är det därför att han är
en av de svenska pionjärerna inom
forskningen på detta område, låt vara
att denna forskning inte är ny utan
har gamla anor i andra länder. De operativa
ingrepp som han har kunnat utföra
och den utveckling av plastikkirurgien
som skett under hans ledning har
varit av allra största betydelse för industrien
och för olyckliga människor.
Jämväl internationellt sett intar Tord
Skoog en mycket uppmärksammad
plats. Detta ger oss anledning att försöka
behålla honom och skapa möjligheter
för vetenskaplig forskning och
läkarutbildning på detta område, så att
vi bättre än för närvarande kan lindra
de skador, som genom olycksfall inom

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

139

industrien och på annat sätt åsamkas
människorna.

Utskottet är ju alltid hövligt mot departementet,
och så är fallet även i
detta sammanhang. Man har mindre
tänkt på alla de människor i detta land,
som behöver hjälp och som skulle kunna
hjälpas, om vi finge större resurser.
Utskottet hemställer med anledning av
motionen, att riksdagen icke skall besluta
om inrättande av en personlig
professur i plastikkirurgi just nu, men
det framhåller vidare, att »det torde
böra ankomma på Kungl. Maj:t att —
med hänsyn till den alltmer ökade betydelsen
av verksamheten inom det
plastikkirurgiska området (brännskador,
trafikolyckor, s. k. kluvna läppar
och gommar m. m.) — taga spörsmålet
om behovet av företrädare för ämnet i
professors ställning under närmare
övervägande».

Detta kan sägas vara en personlig beställning
till ecklesiastikministern för
nästa år. Jag beklagar bara, att denna
beställning inte kan utföras nu. När jag
inte ställer något yrkande utöver utskottets
vill jag ändå till ecklesiastikministern
rikta en vädjan om att vi nästa
år skall få ett förslag om en personlig
professur för Tord Skoog. Plastikkirurgien
är en vetenskap som vi alla har anledning
att med uppmärksamhet följa.
Vi bör jämväl tänka på att vi genom
denna forskning kan rädda mycket stora
värden för människorna och även
för svensk industri och svensk företagsamhet
över huvud taget. Jag hoppas,
att ecklesiastikministern skall kunna
utvidga forskningen på detta nya
område och verkligen kommer med en
proposition därom.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag lovar att besvära
mindre än en minut.

Jag kan först uttala min anslutning
till den upprustning av forskningsverksamhet
och vetenskap, som vi nu är i
tillfälle att besluta. Det har synts oss

Uppsala universitet: Avlöningar

reservanter i utskottet, att vi ändock
inte bör bli fullständiga materialister.
Vi har därför gått med på en del av
universitetskanslerns och universitetsutredningens
förslag beträffande upprustning
av de teologiska fakulteterna
och tillstyrkt en anslagshöjning med
blygsamma 18 000 kronor för teologiska
fakulteten i Uppsala.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 1) a).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det är inte tu tal om att
den upprustning, som ecklesiastikminister
Edenman gett olika fakulteter, är
tacknämlig och värd ett erkännande.

På en punkt är vi motionärer från
olika partier — det gäller motionen
II: 301 — inte ense med statsrådet. Beträffande
den teologiska fakulteten i
Uppsala och Lund säger han nämligen
kort och gott: »Några förstärkningar
räknar jag icke med under förevarande
anslag.» Man frågar sig varför just de
teologiska fakulteterna skall vara strykpojken.

Tillströmningen till dessa fakulteter
har ökat väsentligt under senare år.
Sammanlagt för Uppsala och Lund var
antalet nyinskrivna studerande året
1956/57 143 stycken, 1957/58 160 och
för det senaste året 1958/59 201. Det är
klart att bemästrandet av denna ökning
också kräver större resurser.

Behovet av utbildade teologer är beräknat
till 90 präster och 40 lärare,
vartill kommer frikyrkopastorer, ungdomssekreterare
samt dessutom det antal
teologer, som erfordras för att täcka
nuvarande underskott.

Universitetsutredningen hade som
målsättning för gruppernas storlek högst
35 för lektionsundervisning och högst
30 för seminarieövningar. För de teologiska
fakulteterna har den otillräckliga
undervisningsorganisationen gjort,
att man måste arbeta med betydligt
större grupper —- i Uppsala t. ex. med
ett 90-tal i lektionsundervisningen och

140

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

ett 60-tal i seminarieövningarna. Detta
kan ju inte vara rationellt.

Universitetskanslern har i väl motiverade
framställningar gjort förslag till
en nödvändig ökning. På grund av det
ansträngda statsfinansiella läget har vi
i motionen inte velat sträcka oss så
långt utan tagit med vad vi ansåg vara
ett absolut minimum. För Uppsala har
sålunda uppförts en assistentbefattning i
exegetik och en kontorsbiträdesbefattning
i reglerad befordringsgång. Det
gör en uppräkning av anslaget med
18 000 kronor, som också den starka reservationen
I a) godtagit. Jag ber därför
att få yrka bifall till densamma.

Vad Lunds universitet beträffar har
man där ur reservfond kunnat få extra
medel till personal för utskrifter och
dylikt vid den teologiska fakulteten.
Svårare blir det emellertid nästa budgetår.
Det mest angelägna här är en höjning
av anslagsposten för den särskilda
kursundervisningen — främst förberedande
kurser i talteknik och liturgisk
sång samt nybörjarkurser.

Då detta inte tagits upp i utskottseller
reservationsyttrandet skall jag
avstå från att här yrka något. Jag vill
emellertid gärna vädja till statsrådet att
beakta dessa synpunkter när vederbörande
petita kommer under behandling.

Med det sagda yrkar jag bifall till reservationen
nr 1 av herr Bohman m. fl.

Till sist, herr talman, vill jag anknyta
till vad som sägs under avdelning II beträffande
forskningsanslaget. I reservationen
under denna avdelning anföres
beträffande resurserna för de teologiska
fakulteterna, att dessa bör erhålla samma
ekonomiska stöd som de filosofiska
fakulteterna. Detta anser jag vara tilllämpligt
även på de direkta undervisningsanslagen.
Jag ber ecklesiastikministern
att vid ärendenas behandling
också beakta detta.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! I likhet med de föregående
talarna ber även jag få betyga

min uppskattning för den upprustning
som skett vid universiteten. I likhet med
de två sista talarna här ber jag emellertid
att, liksom högerreservanterna,
få föreslå en blygsam höjning av anslaget
till den teologiska fakulteten i
Uppsala. I enlighet med reservationen
föreslår jag där en uppräkning av beloppet
med 18 000 kronor.

Samtidigt har vi vänt oss emot den
uppräkning som skett på ett annat område
nämligen beträffande personalförstärkningen
— i första hand vid Uppsala
universitet. Vi föreslår där en anslagsminskning
med tillhopa 120 000
kronor. Frånräknat höjningen med
18 000 kronor skulle det således bli en
minskning under denna punkt av anslaget
med 102 000 kronor.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen under
avdelning I b) av herrar Kaijser m. fl.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Flera talare har här
uttryckt sin glädje över upprustningen
av våra universitet och högskolor. Jag
tror att vi alla delar glädjen över att
vi bar kommit så långt och kunnat ta
ett så stort steg framåt ett år som i år,
då vi måste vara så försiktiga med alla
utgiftsökningar. Men vi är väl ändå på
det klara med att hur stora tag vi nu än
har tagit, så är vi inte färdiga. Detta
är början och det måste komma en
fortsättning. Därvid kommer väl den
teologiska fakulteten in. Utskottet har
tagit för givet att även den teologiska
fakulteten upprustas så som har skett
med de övriga. Men det är inte bara
den som fattas. Den juridiska är inte
heller tillgodosedd, om man skall jämföra
med vad som har gjorts på andra
håll. Vi tycker att det är bättre att det
kommer ett ordentligt förslag om ytterligare
upprustning på en gång och
att inte vi nu här bör föreslå förbättringar,
framför allt inte såsom begärs
i den ena reservationen att utan vidare
flytta över en organisation, som är ut -

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

141

arbetad för den humanistiska fakulteten,
på den teologiska fakulteten.

Herr Lundbergs argumentation för
en professur i plastikkirurgi tycker jag
talar inte för en personlig professur i
ämnet utan för en ordinarie professur.
Utskottet har också haft den uppfattningen
att en sådan behövs. Det framgår
av utskottets skrivning, att det närmast
är detta vi siktar på. Att vi inte
velat tillstyrka att professuren genast
inrättas beror inte på att vi behöver
övertygas om vikten av att det utbildas
tillräckligt med läkare på detta svåra
område. Det tror jag att vi alla bär lika
klart för oss som herr Lundberg. Det
är bara det att vi i utskottet vet på hur
många ställen man kan föra en likartad
argumentation. Vi skulle om vi hade
obegränsade resurser kunna inrätta ett
dussin professurer, som landet skulle ha
den allra största nytta av i framtiden,
men de får komma efter hand. Det har
fattats beslut om flera nya i år. Den
här aktuella hör säkert till de mera
angelägna. Det är inte bara hövlighet
mot departementet att utskottet har skrivit
som det har gjort; vi delar helt enkelt
motionärernas uppfattning att
ärendet är av högsta angelägenhetsgrad
och att Kungl. Maj :t bör ha sin uppmärksamhet
riktad på saken och så
snart som möjligt framlägga förslag i
ämnet.

Herr talman! Med dessa korta anmärkningar
ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är givet att det skall
gälla en ordinarie professur, men jag
förutsätter att denne Tord Skoog, som
intar en särställning i fråga om verklig
forskning på detta område i vårt
land, skulle få denna professur som
förste innehavare.

Visst finns det olika intressen och
flera ämnen som behöver professurer,
men vi har ännu inte någon professur
för plastikkirurgi inom vårt land, och

Uppsala universitet: Avlöningar

det var därför jag ansåg det särskilt
angeläget att här inrätta en professur.

Då högerrepresentanterna yrkar på
en minskning av anslaget till »Uppsala
universitet: Avlöningar» med 120 000
kronor vill jag vädja till dem att betänka
att en sänkning av anslaget i nuvarande
situation är orimlig, om nödvändigt
vetenskapligt arbete skall kunna
utföras vid universitetet. Jag hoppas
att riksdagen uttryckligen säger ifrån,
att den anser en sådan nedskärning
oförsvarlig.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! För att inte något missförstånd
skall uppstå vill jag till fröken
Olsson säga: Ingen kan väl tänka sig att
teologiska fakultetens upprustning skulle
vara färdig i och med den lilla anslagsökning,
som vi nu yrkar på. Jag
sade uttryckligen att den var ett absolut
minimum. De teologiska fakulteternas
riktpunkt måste vara att få samma resurser
som övriga fakulteter.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Boman m. fl. avgivna, med 1 a) betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall till
reservationen 1 b) av herr Kaijser
in. fl.; och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde likväl
votering, i anledning varav herr andre
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr andre vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade dock
herr Nilsson i Göingegården votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, alt kammaren till kon -

142

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Lunds universitet: Avlöningar

traproposition i huvudvoteringen angående
avdelning I, punkten l:o) i
statsutskottets utlåtande nr 126 antager
det förslag, som innefattas i den av herr
Boman m. fl. avgivna, med 1 a) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 b) av herr Kaijser
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 65 ja
och 53 nej, varjämte 94 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan under avdelning
I, punkten 1 :o) i utskottets utlåtande
nr 126, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1 a) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sist -

nämnda voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillgännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
103 ja och 104 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Boman m. fl. avgivna reservationen
1 a).

Punkten 2

Lunds universitet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkten 75, s. 149
—165) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för Lunds universitet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för Lunds universitet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, dels ock till Lunds universitet:
Avlöningar för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
18 313 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft fem motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I:125) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Bengtsson i Göteborg och Darlin (II:
163), hade — såvitt nu vore i fråga —
hemställts, att riksdagen måtte godkänna
av motionärerna angiven avlöningsstat
för Lunds universitet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, dels till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 18 263 000 kronor.

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

143

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 125
och 11:163, 1:239 och 11:301 samt II:
179, förstnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för
Lunds universitet, som föranleddes av
vad departementschefen anfört;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
18 313 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och
Kilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 125 och II: 163
ävensom med avslag å motionerna I:
239 och II: 301 samt II: 179, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
18 263 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag her alt få yrka bi -

ökat stöd åt forskning m. m.

fall till den vid denna punkt fogade
reservationen av herr Kaijser m. fl.

Fröken OLSSON (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Göingegården begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan under avdelning
I, punkten 2:o) i utskottets utlåtande
nr 126, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

II. Ökat stöd åt forskning in. m.

Utskottet hemställde i denna avdelning I.

att motionerna 1:435 och 11:529

144

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

ökat stöd åt forskning m. m.

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. att motionerna 1:437 och 11:530
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:440 och 11:546
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte

a) godkänna av utskottet framlagd
personalförteckning för vissa forskardocenttjänster
m. m., att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1959/60;

h) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för vissa forskardocenttjänster
m. m., att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60;

c) till Vissa forskardocenttjänster
m. in. för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 578 000 kronor;

V. att riksdagen måtte för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln anvisa
av Kungl. Maj:t i propositionen nr
105 föreslagna ovan under a)—q) redovisade
anslag;

VI. att riksdagen måtte

a) godkänna av utskottet framlagd
personalförteckning för de särskilda
forskartjänsterna, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60;

b) godkänna av utskottet framlagd
stat för de särskilda forskartjänsterna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

c) till Särskilda forskartjänster för
budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
635 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte

a) godkänna av utskottet framlagd
personalförteckning för statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

b) godkänna av utskottet framlagd
stat för statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

c) till Statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek för budgetåret 1959/60 un -

der åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 65 000 kronor;

VIII. att riksdagen måtte till Bokinköp
och bokbindning vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
20 000 kronor;

IX. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 441 och II: 545, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Pålsson, Axel Johannes Andersson,
Sandin, Edström, Kaijser, Skoglund
i Doverstorp, Slåhl, Svensson i
Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson, herr Larsson i Hedenäset,
fröken Vinge och herr Helén,
vilka ansett att utskottet under II bort
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 437 och II: 530,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
förslag måtte föreläggas 1960 års riksdag
om

a) forskarkarriärens lämpliga uppbyggnad
inom de teologiska fakulteterna; b)

att de beslut, som 1958 års Briksdag
med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 104 fattat beträffande
undervisningen inom de filosofiska fakulteternas
ämnen, jämväl skulle gälla
för ämnena inom de teologiska fakulteterna.

Utskottets hemställan i denna avdelning
föredrogs; och anförde därvid:

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Det är skada att en
så viktig fråga som denna skall avgöras
mitt i natten och i riksdagens slutskede.
Om det vänliga löfte som nyss avgavs
av fröken Olsson hade kommit från
ecklesiastikministerns mun, skulle jag
ha kunnat avstå från att yttra mig.

Situationen är verkligt bekymmersam
för de teologiska fakulteterna. Studentantalet
har mer än tredubblats sedan

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

1-15

den nya stadgan utfärdades 1955 utan
att fakulteten har fått förstärkning av
lärarkrafterna. Införandet av en översiktskurs
som första del av teologie kandidatexamen
medförde en kraftigt ökad
undervisningsskyldighet på elementärstadiet.
Universitetskanslern uttalade,
då den nya stadgan kom till, att en ökning
av lärarkrafterna var en nödvändig
förutsättning för en sådan bunden
studiegång under översiktskursen.

Universitetsutredningen skriver, att
den finner en maximering av undervisningsgruppernas
storlek vara en av de
fundamentala punkterna i en universitetsreform,
som skall sätta de högre
läroanstalterna i stånd att meddela en
adekvat undervisning åt ett hastigt stigande
antal studenter, och utredningen
anser att grupper om 35 studenter bör
vara maximum för lektionsundervisning
och 20 å 25 för seminarieövningar.

Herr Nelander har redan sagt att i de
teologiska fakulteterna meddelas lektionsundervisning
i grupper om 90 studenter
och seminarieundervisning i
grupper om 55.

I brist på nödtorftig bitriidespersonal
får professorer och docenter i vissa fall
använda omkring en tredjedel av sin arbetsdag
till utskrifter, korrespondens
in. m., som inom andra fakulteter kommer
att ombesörjas av skrivbiträden.
Låt mig få nämna en jämförelse. I de
teologiska ämnena har man tillgång till
''/» skrivbiträde per professor, medan
exempelvis ämnet statistik förfogar över
-1 skrivbiträden per professor.

Ytterligare jämförelser med humanistiska
ämnen visar med all önskvärd
tydlighet hur ogynnsam situationen är
för de teologiska fakulteterna. Enligt
förslaget till dimensionering av assistent-
och amanuenspersonal skall de
små ämnena vid universitetet få förfoga
över 500 assistenttimmar. Detta kommer
då att gälla exempelvis sanskrit
med 5 nybörjare och 4 som bedriver
högre studier, egyptologi med 1 studerande,
teoretisk filosofi med 10 studen10
— Andra kammarens protokoll 1959.

Ökat stöd åt forskning m. m.

ter på kandidatstadiet och 5 som håller
på med högre studier. De teologiska ämnena
har cirka 90 nybörjare, cirka 65
studenter på andra delen av kandidatstudierna
och på högre nivåer ett tiotal,
i några fall närmare 20 licentiander
och doktorander.

I ecklesiastikministerns förnämliga
program för universitetsupprustningen
finns tyvärr en lucka, som undertecknarna
av reservation 4) vill fylla. Både
universitetsutredningen och universitetskanslern
har kraftigt förordat och
motiverat ökat stöd också åt de teologiska
fakulteterna, men propositionen
ställer dessa fakulteter utanför upprustningen.
De juridiska fakulteterna är i
viss män i samma position. Det är emellertid
den väsentliga skillnaden att ecklesiastikministern
redan givit juristerna
det löfte som teologerna genom reservanterna
nu ber om. Vad beträffar de
juridiska fakulteterna håller organisationen
på att byggas ut, och under de
närmaste tre budgetåren kommer den
juridiska undervisningen att tillföras
sammanlagt 6 800 assistenttimmar.

Sverige har inte fler teologiska fakulteter
än de betydligt mindre nordiska
grannländerna. Ute på kontinenten upprättar
man nya teologiska fakulteter. De
teologiska fakulteterna företräder en väsentlig
del av vår västerländska andliga
odling och bör behandlas likvärdigt
med de humanistiska forskningsgrenarna
vid samma universitet.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservation nr 4) under avdelningen
II. i utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Staxämj (Ii), Zetterberg i Stockholm
(s), Wachtmeister (h) och Hedin (h).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Anledningen till all jag
begärt ordet i denna fråga är att jag
med några få ord vill beröra det samarbete
på det teologisk! vetenskapliga
planet som råder mellan forskare i olika
länder.

Nr 21

14(5 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Ökat stöd ät forskning in. m.

Jag tror att det är av stor vikt att våra
teologiska fakulteter erhåller tillräckliga
forskningsresurser för att kunna
uppehålla sitt internationella anseende.
Det är nämligen så att de svenska forskarna
på flera av teologiens områden
ligger i den internationella forskningstäten.
Det visar sig på många sätt. Professorn
i religionshistoria i Uppsala är
t. ex. vicepresident i den internationella
organisationen för forskning i religionshistoria,
och innehavaren av professuren
i kyrkohistoria och missionshistoria
har varit Internationella missionsrådets
forskningssekreterare i London
och anlitas av det internationella
afrikanska institutet i London för social
forskning i Afrika.

Det är för övrigt inget skryt om vi säger,
att man i utlandet är mycket mån
om att få svenskar till professorer vid
de teologiska fakulteterna. På det nytestamentliga
området har under de senaste
åren inte mindre än tre framstående
forskare lämnat vårt land och blivit
professorer vid utländska universitet.
Jag nämner exempelvis professor
Linton i Köpenhamn, professor Iteicke
i Basel och professor Stendahl vid Harvard
University i Amerika.

Undan för undan får unga svenska
teologer erbjudande om anställning vid
universitet utomlands. Detta är ju i och
för sig ingenting att sörja över — det
kan väl närmast betraktas som en heder
men jag tycker det är av stor vikt att
de allra främsta stannar kvar i det egna
landet och att de få som är anställda
vid de svenska fakulteterna erhåller tillräckliga
forskningsresurser.

Vill man, herr talman, ytterligare
poängtera de svenska teologernas anseende
utomlands, kan man peka på de
talrika inbjudningarna att komma till
utländska universitet som gästföreläsare.
Bara under de tre senaste åren
har svenska teologer föreläst i England,
Frankrike, Ryssland, Tjeckoslovakiet,
öst- och Västtyskland, Belgien, Schweiz,
Italien och en hel del andra länder.

Ser man dä på de svenska teologernas
arbetsförhållanden finner man knappast
någon anledning till stolthet. Alla
de exempel jag anfört visar med full
evidens att de svenska teologerna har
ett högt anseende i utlandet och ger
Sverige ett gott rykte även i vida internationella
sammanhang. Jag anser inte
att det är felaktigt att påpeka detta i en
riksdagsdebatt. Jag är inte fallen för
stora ord, men ju mer man sätter sig in
i saken, desto klarare framstår det vid
eu objektiv bedömning, att skillnaden
är oerhörd mellan de resurser som vi
ger den teologiska forskningen och vad
man ger i utlandet — också i länder
med betydligt sämre ekonomi än vår.

Jag skall nöja mig med att ge ett exempel.
De teologiska fakulteterna i Köpenhamn,
Heidelberg, Göttingen, Tubingen
och Erlangen har färre studenter än
våra fakulteter, men de har flera professorer.
De har t. ex. alla två professorer
i gammaltestamentlig exegetik, två
i nytestamentlig exegetik och i de flesta
fallen tre professorer i kyrkohistoria.
Vid våra svenska teologiska fakulteter
har vi en professor i varje ämne — i
Uppsala en och en kvarts i kyrkohistoria.
Till detta kommer att vi tvingar
män med professorskompetens att utföra
arbete, som man utomlands överlåter
åt skrivbiträden.

Vill vi ha ett drastiskt och näraliggande
exempel kan vi ju jämföra förhållandena
i Sverige och Norge. I Oslo
finns det två teologiska fakulteter. Vid
den statliga är studentantalet ungefär
40, d. v. s. tiondelen så många som i
Uppsala. Trots det finns det två professorer
i nytestamentlig exegetik men
bara en i Uppsala.

En ledande tanke bakom den universitetsupprustning
vi nu står i begrepp
att besluta om är, att forskningspersonalen
skall utnyttjas rationellt. Det skall
finnas skrivbiträden, så att ämbetsmän
med chefslöner inte skall behöva göra
maskinutskrifter själva. Professorer
skall inte heller ägna sig åt elementär

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1059 em.

undervisning, som vid kan överlåtas på
assistenter.

En liknande upprustning av de teologiska
fakulteterna skulle vara förhållandevis
billig men skulle samtidigt ha
till följd avsevärt ökade möjligheter till
forskning,

Herr talman! De teologiska fakulteterna
vid universiteten utbildar präster
och kristendomslärare, men jag vill även
poängtera att våra unga män vid de frikyrkliga
pastorsseminarierna har stor
nytta av det forskningsarbete som bedrives
vid universiteten. Den teologiska
litteraturen från universiteten är med
andra ord till lika stort gagn för de frikyrkliga
pastorsseminarierna. Detta
gäller särskilt de senare årens produktion.

Jag vill med dessa ord yrka bifall till
herr Bomans reservation.

Häri instämde herr Rimmerfors (fp).

Fru KRISTEN SSON (h):

Herr talman! Låt mig med några
korta ord bara få uttrycka min besvikelse
över det bristande intresse statsutskottet
visat vad gäller de motioner
som avgivits i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition i detta ärende och
som avser upprustning av de juridiska
fakulteterna.

I reservation nr 4 till utskottsutlåtandet
siigs, att samma automatik bör bli
tillämplig beträffande de teologiska
fakulteterna som inom de filosofiska
med avseende på undervisningsresursernas
anpassning efter tillströmningen
av studenter. Men när det gäller motsvarande
yrkande i fråga om de juridiska
fakulteterna har inte någon i utskottet
ansett detta vara värt en reservation.
Inte heller yrkandet i motionen
om att man genom inrättande av ett
antal assistenttjänster skulle främja den
juridiska forskningen har biträtts av
utskottet —- inte ens reservationsvis.
Och ändå torde det inte vara utskottet
obekant, att forskarrekryteringen just
inom det juridiska området verkligen

147

Ökat stöd åt forskning m. m.

har det dåligt ställt. .lag tycker det är
beklagligt att departementschefen, som
i vissa avseenden verkligen givit den
akademiska utbildningen ett gott handtag,
haft så litet till övers för de juridiska
fakulteterna. Ändå mera anmärkningsvärt
är dock att inte någon av utskottets
ledamöter synes ha ägnat den
juridiska utbildningen någon större
uppmärksamhet. Jag hoppas att detta
inte är ett uttryck för det värde man
tillmäter den juridiska utbildningen.

Endast den omständigheten, att det
inte föreligger något yrkande i anslutning
till utskottsutlåtandet på denna
punkt, gör att jag inte heller ämnar ställa
något yrkande. Jag har med dessa
ord endast velat rikta kammarens uppmärksamhet
på en fråga, som jag tycker
är synnerligen väsentlig.

Herr Munktell (h) instämde i detta
anförande.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag förut yttrat ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Med anledning av departementschefens
av statsutskottet tillstyrkta
förslag beträffande forskningsråden
vill jag mycket kort framföra
några synpunkter utan att dock ställa
något iindringsyrkande. Jag anser nämligen
detta utsiktslöst, när vi på den
punkten har ett enigt statsutskott. Möjligen
skulle dock en vädjan till ecklesiastikministern
ha en viss betydelse
för utformningen av bestämmelserna
rörande dessa forskningsråd. Jag ber
därför, herr talman, att få fästa kammarens
uppmärksamhet vid ett enda
avsnitt i utskottets utlåtande nr 12(i.
Det gäller förslaget att ombilda humanistiska
fondens nämnd till statens humanistiska
forskningsråd.

IJniversitetsutredningen har föreslagit
eu sådan ombildning. Departementschefen
säger, att han i likhet med ett

148 Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

ökat stöd åt forskning m. m.

flertal remissinstanser vill tillstyrka
universitetsutredningens förslag på den
punkten, och utskottet i sin iur nöjer
sig med att säga, att det inte har något
att erinra mot detta förslag från departementschefen.
Någon detaljprövning
av frågan om humanistiska fonden
tycks utskottet inte ha gått in på.

Nu talar ecklesiastikministern om att
ett flertal remissinstanser förordat denna
ombildning. Detta är naturligtvis
riktigt. Jag vill endast erinra om att det
i varje fall finns några remissinstanser
som gått emot förslaget, bland dem
Kungi. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Dessa remissinstanser
anser, att humanistiska fonden till sin
karaktär och uppbyggnad är så olik
de övriga forskningsråden, att den inte
borde förstatligas, i varje fall inte utan
närmare utredning. Akademien anser
att tillräcklig motivering icke förebragts
för en omläggning och inte heller framgår
det klart, heter det i remissyttrandet,
vad denna förändring egentligen
kommer att innebära. Om det bara är
eu namnändring, kan man fråga sig
om den är så nödvändig. År det däremot
en reell förändring som kommer
att påverka humanistiska fondens befogenheter,
så är det en fråga som det
i annat sammanhang skulle ha varit
intressant att få klarlagd.

Jag har tagit upp denna fråga närmast
för att vädja till ecklesiastikministern
att han, i händelse det är fråga
om en reell förändring — och det utgår
jag ifrån — vid statuternas utformning
tar största möjliga hänsyn till de regler
och donationsbestämmelser, som
ändå har varit vägledande för denna
mera självständiga fond för vetenskaplig
forskning.

Jag har som sagt inget yrkande i denna
fråga. Jag ber däremot att i frågan
om stödet till den teologiska utbildningen
få instämma med herrar Nelander,
Svenungsson och Gustafsson i
Borås, och jag yrkar sålunda bifall till
reservationen av herr Boman in. fl.

Herr HELÉN (fp) :

Herr talman! Trots den underjordiska
motståndsrörelsen i de nedre regionerna
anser jag att universitetsreformen
har alltför stora ekonomiska och kulturella
återverkningar för att få passera
utan ytterligare kommentarer.

Här är det nämligen karakteristiskt
att ett stort utredningsarbete skett under
allmän enighet och med instämmanden
från remissinstanser och press,
men när reformen sedan skall praktiskt
tillämpas, så stöter detta på en rad
oväntade svårigheter, och det uppstår
nära nog en krissituation i vissa ämnen
vid en del läroanstalter.

Såvitt jag förstår beror denna handläggning
av ärendet inte på bristande
vilja hos ecklesiastikdepartementet utan
på det sätt på vilket andra instanser
inom vårt universitetsväsende försökt
tillämpa det utredningsarbete och det
beslut riksdagen fattade i fjol. Jag finner
det angeläget att säga detta.

Jag tycker vi har all anledning att
lyckönska ecklesiastikministern och
lians medhjälpare till ett välgjort arbete
både på utredningsplanet och vid
effektueringen, och det är viktigt att
ecklesiastikministern känner riksdagens
stöd bakom sig i denna fråga vid
ärendets fortsatta handläggning.

Det är emellertid också viktigt afl
när denna proposition skall gå ut till
förverkligande inte de misstag och
misslyckanden sker på nytt, som skedde
vid handläggningen av fjolårets proposition.
Jag vädjar därför till ecklesiastikministern
att han ser till, att de kontaktorgan,
som han själv tagit initiativet
till, fungerar som en god och användbar
kanal mellan de lokala universitetsmyndigheterna,
kanslersämbetet
och departementet. Det kan inte vara
rimligt att man vid tillämpningen av de
enskilda ämnenas petita använder den
snäva och hårt tillskurna mall, som man
inom kanslersämbetet anlade under våren.
Man måste där rätta sig efter riksdagens
uttalande, att det här fordras en

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

149

smidig hänsyn till varje ämnes olika
förhållanden, och jag vill understryka
att bakom detta står ett enigt statsutskott.

Får jag sedan också beröra en annan
fråga, där våra meningar går något
isär, nämligen frågan om handläggningen
av de juridiska och teologiska
fakulteternas ställning. Jag noterar där
att det varit önskvärt, att vi hade kunnat
grunda beslutet på förslag från departementet.
Det är inte lyckligt att beslut
fattas på den knappare grund som är
möjlig vid en handläggning i utskottet,
alldeles särskilt inte om denna handläggning
sker i fråga om olika motioner
på olika plan i avdelning och i stora
utskottet. I den situation som uppstått
har jag funnit det önskvärt och nödvändigt
att klart säga ut, att någon diskriminering
av de teologiska fakulteterna
inte bör få förekomma. Med hänsyn
till den sena timmen skall jag emellertid
inte ingå närmare på den frågan,
även om man där skulle kunna anföra
en lång rad argument.

Herr talman! Jag nöjer mig med att
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag bör kanske säga
några ord om de teologiska fakulteterna.
Jag vill då liksom jag gjorde i första
kammaren stryka under, att när direktiven
för universitetsutredningen utarbetades
var redan såväl de teologiska
som de juridiska och medicinska fakulteterna
föremål för särskild översyn
och undersökning. De medicinska fakulteterna
var först på plan, om det
uttrycket får användas, av skäl som jag
inte behöver gå in på — det var hela
den stora läkarutbildningsreformen.
Över huvud taget är väl de medicinska
fakulteterna de bäst utrustade. De kommer
att vara det, och detta möter inte
heller någon opposition.

Detta innebar atl universitetsutred -

ökat stöd åt forskning m. m.

ningen enligt sina direktiv icke hade
att syssla med dessa tre fakulteter i
fråga om undervisningen. Utredningen
kom inte heller med något förslag, och
jag framlade vid förra årets riksdag inte
något förslag annat än beträffande de
filosofiska fakulteterna.

Det är att observera att den utredning
som gäller juristerna är verkställd.
Riksdagsbeslut föreligger, men
denna upprustning har ännu inte helt
genomförts. Det kommer att dröja några
år, innan de sista tjänsterna enligt
den av riksdagen antagna planen kommer
att vara tillsatta.

En av anledningarna till att det för
närvarande är svårt att vinna gehör för
ytterligare insatser på de juridiska fakulteternas
område är, att många tjänster
tyvärr ännu är vakanta. Jag kan
inte på rak arm säga exakt hur många
det är, men jag tror att fyra eller fem
docenturer vid de juridiska fakulteterna
för närvarande är obesatta. Professuren
i finansrätt vid juridiska fakulteten
i Uppsala har ledigförklarats tre eller
fyra gånger utan att någon sökande
anmält sig. Det väsentligaste är här
självfallet ökningen av antalet doktorandstipendier.
När man får en bredare
bas att rekrytera från, är jag övertygad
om att det blir lättare att gå
vidare.

När det gäller teologerna är det uppenbart
att man knappast kan tänka sig
den automatik som gäller för den filosofiska
fakulteten. Den teologiska fakulteten
är en liten fakultet. Den har
visserligen ökat oerhört starkt från hösten
1957 till hösten 1958. Hösten 1957
inskrevs vid de teologiska fakulteterna
98 studenter, medan det hösten 1958 inskrevs
1C1 studenter. Det är en ökning
med 64 procent. Ingen av de andra fakulteterna
kan i detta avseende konkurrera
med den teologiska. Men i absoluta
tal räknat är de teologiska fakulteterna
mycket små.

Inskrivningen vid de juridiska fakulteterna
liar ökat från 977 till 455, vid

Nr 21

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

150

ökat stöd åt forskning m. m.

de humanistiska fakulteterna från 2 723
till 2 736. Det finns och kommer att finnas
enstaka ämnen inom de humanistiska
fakulteterna, t. ex. engelskan, som är
större än hela den teologiska fakulteten.
Antalet studenter vid de matematisknaturvetenskapliga
fakulteterna har ökat
från 711 till 1 082. Den teologiska fakulteten
är alltså i absoluta tal sett mycket
liten.

Vi får också ha i minne, att man vid
många högskolor — jag tänker på de
tekniska högskolorna och andra — har
s. k. golvytespärrar. Det gäller även de
naturvetenskapliga fakulteterna: man

kan vid vissa institutioner inte ta in
mer än ett visst antal studenter.

Vid de humanistiska fakulteterna är
förhållandet ett helt annat. Den nya politiken,
om jag får uttrycka mig så, har
gått ut på att man inte skall förvägra
någon att få en god utbildning vid universitet.
Men för teologerna står endast
två yrkesområden öppna, prästens och
kristendomslärarens. Detta gör att man
i stort sett känner till behovet. Man kan
med mycket enkla prognoser räkna ut
hur stort behovet är. En automatik,
motiverad på samma sätt som beträffande
de filosofiska fakulteterna, är därför
knappast nödvändig. Vid dessa räknar
man med ett fördubblat studentantal.
Vid de teologiska fakulteterna är det
icke fråga om något sådant. Jag föreställer
mig att siffran 161 är en toppsiffra,
som varken kan eller bör höjas
ytterligare.

Vad jag reagerar emot är ett uttryck
som använts av herr Nelander och som
användes för en stund sedan i första
kammaren, nämligen att jag skulle ha
gjort de teologiska fakulteterna till en
strykpojke. Det skulle lika gärna kunna
gälla de juridiska fakulteterna. Jag är
litet förvånad över att reservanterna,
trots att det finns motioner både till
förmån för den teologiska fakulteten
och för den juridiska, uteslutande för
fram de teologiska fakulteterna som något
alldeles .särskilt brännande problem.

Jag har därmed förklarat varför teologerna
och juristerna icke varit med
i denna omgång. Jag är förvånad över
att reservanterna vill göra ett särskilt
stort nummer av teologerna.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid avdelning II fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Helén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avdelning
II, mom. II i utskottets utlåtande nr
126, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
4) av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
ansåge tvekan kunna råda angående
omröstningens utgång, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 100 ja och 105 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Boman m. fl. avgivna reservationen
4).

Återstående moment

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 27 maj 1959 em.

Nr 21

151

§ 5

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets memorial nr 133, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden,
och

nr 135, angående tilläggsstat il till
riksstaten för budgetåret 1958/59;

bevillningsutskottets memorial nr 53,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden; samt

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1959/00
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 130, i anledning av motioner, väckta
i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1959/00
in. in., och

nr 137, angående statsregleringen för
budgetåret 1959/00.

§ 0

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

Statsutskottet hemställer att utskottets
utlåtanden nr 134, 130 och 137 må
företagas till avgörande efter endast eu
bordläggning.

Denna hemställan bifölls.

§ 7

Herr ANDRE VICE TALMANNEN anförde: Jag

hemställer att på morgondagens
föredragningslista statsutskottets memorial
nr 137 måtte uppföras sist samt
följande ärenden upptagas närmast efter
bankoutskottets utlåtande nr 35 i
nedan angiven ordning:

bankoutskottets utlåtande nr 39,

statsutskottets utlåtanden nr 134 och.
130 samt

bevillningsutskottets betänkande!! nr
54 och 50.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.58 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson