1959 ANDRA KAMMAREN Nr 18 (Riksdagens protokoll 1959:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 18

20 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 20 maj fm.

Sid.

Vissa anslag under fjärde huvudtiteln:

Personalvårdsorganisationen inom försvaret...... 3

Flygvapnet: Luftförsvarsrobot ............................ 24

Organisationsförändringar inom försvaret...................... 25

Utredning rörande ett neutralitetsförsvar ...................... 30

Ombildning av Stockholms högskola till universitet m. m......... 34

Anslag till Svenska livräddningssällskapet...................... 35

Anslag till Riksförbundet mot tobaken........................ 35

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar.......... 44

Ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och

Världsbanken .......................................... 38

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m....................... 60

Onsdagen den 20 maj em.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m. (Forts.)................ 70

Ändring av domareden, m. m................................. 30

Lagfäst rätt till arbete, m. m................................. 99

Sjöarbetstidslag, m. ...................................... 103

Ändringar i barnbidragslagarna.............................. 117

Interpellation av herr Berglund ang. upptagande av ett särskilt anslag
för internordiska vägar................................ 131

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 98, ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln
................................................ 3

— nr 99, ang. organisationsförändringar inom försvaret.......... 25

— nr 100, om utredning rörande ett neutralitetsförsvar.......... 30

1 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 101, ang. rikshemvärnschefens tjänstegrad 34

— nr 102, ang. anordningar för forskning och utbildning i psykiatri

vid vissa sinnessjukhus.................................. 34

— nr 103, ang. ombildning av Stockholms högskola till universitet

m. m................................................. 34

— nr 104, om tilläggsdirektiv för socialpolitiska kommittén ...... 35

— nr 105, om anslag till Svenska livräddningssällskapet.......... 35

— nr 106, om anslag till Riksförbundet mot tobaken............ 35

— nr 107, ang. en central för paraplegivård.................... 44

— nr 108, ang. stat för riksgäldsfonden........................ 44

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. förordning om villkoren

för postbefordran av tidningar............................ 44

— nr 48, om ändrad lydelse av punkt 14 av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen .................................. 58

Bankoutskotteis utlåtande nr 30, ang. ökning av de svenska insatserna
i Internationella valutafonden och Världsbanken.............. 58

Onsdagen den 20 maj em.

Första lagutskottets utlåtande nr 25, ang. dels ändring i lagen om villkorlig
dom, dels vissa åtgärder i syfte att bekämpa brottsligheten 70

— nr 26, om ändrad lydelse av 72 § lagen om aktiebolag.......... 79

— nr 27, om ändring i rättegångsbalken m. m................... 80

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, om lagfäst rätt till arbete, m. m. 99

— nr 31, ang. sjöarbetstidslag, m. m......................... 103

— nr 33, om ändring i bidragsförskottslagen.................... 117

— nr 34, om ändring i lagarna om allmänna barnbidrag och särskilda

barnbidrag............................................ 117

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Onsdagen den 20 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 13 innevarande
maj.

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela att morgondagens
plenum, som börjar kl. 11.00, blir ett
arbetsplenum och avses skola fortsätta
på kvällen. Fredagens arbetsplenum
börjar kl. 13.00.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 113—118 samt
bevillningsutskottets betänkande nr 45.

§ 4

Vissa anslag under fjärde
huvudtiteln

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1959/60 in. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Personalvårdsorganisationen inom
försvaret

I propositionen nr 110 hade Kungl.
Maj:t (punkt 1, s. 3—15 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 6 mars 1959) föreslagit
riksdagen att dels fastställa av departementschefen
förordad personalförteckning
för försvarets personalvård, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat

för försvarets personalvård, att tillämpas
tills vidare från och med nämnda
budgetår, dels ock till Försvarets personalvård:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 980 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kronstrand och Nord (I: 443) och
den andra inom andra kammaren av
herr Rydén m. fl. (II: 549), i vilka hemhemställts,
att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 110 under
punkt 1 c, Försvarets personalvård:
Avlöningar, med avslag på de i propositionen
föreslagna nya befattningarna,
måtte anvisa ett häremot svarande lägre
belopp än som föreslagits av Kungl.
Maj :t,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sigfrid Larsson m. fl. (I: 444) och den
andra inom andra kammaren av herr
Onsjö m. fl. (II: 550), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 110 måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts förslag angående
personalförteckning och avlöningsstat
för försvarets personalvård
samt det äskade särskilda förslagsanslaget
av 980 000 kronor till Försvarets
personalvård: Avlöningar,

2) besluta att nuvarande personalvårdsorganisation
inom försvaret skulle
bibehållas samt härför anvisa för budgetåret
1959/60 ett förslagsanslag av
738 000 kronor med bemyndigande för
Kungl. Maj :t att enligt gällande principer
fördela detsamma på fjärde huvudtitelns
avlöningsanslag,

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

dels ock en inom andra kammaren
av herr Wachtmeister väckt motion
(II: 534), vari hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte besluta i
anledning av propositionen nr 110 under
punkt 1 a) att ingen utökning av
försvarets personalvårdsorganisation nu
vidtoges och att därför personalförteckning
enligt departementschefens förslag
icke fastställdes, b) att avlöningsstaten
för försvarets personalvård fastställdes
till nu gällande, c) att till Försvarets
personalvård: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 738 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 443
och 11:549, 1:444 och 11:550 samt
11:534, sistnämnda motion såvitt nu
vore i fråga,

a) fastställa av utskottet framlagd
personalförteckning för försvarets personalvård,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för försvarets personalvård,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

c) till Försvarets personalvård: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 980 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Pålsson, Axel
Johannes Andersson, Aastrup, Jacobsson,
Sandin, Skogland i Doverstorp,
Malmborg, Rubbestad, Ståhl, Svensson
i Stenkyrka, Nihlfors, Heckscher och
Hjalmarson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag och i
anledning av motionerna I: 443 och
11:549, 1:444 och 11:550 samt 11:534,
sistnämnda motion såvitt nu vore i
fråga, till Försvarets personalvård: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 742 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Under denna punkt, som
gäller försvarets personalvårdsorganisation,
finns en reservation, som avgivits
av fröken Andersson jämte ett
flertal andra ledamöter av statsutskottet.
.lag står själv med bland reservanterna,
och jag har begärt ordet för att
säga några ord om innebörden av denna
reservation.

Till en början bör det kanske sägas
ifrån mycket bestämt att reservanterna
— vilket också framgår av reservationens
formulering — inte har någon
annan uppfattning än utskottet när det
gäller personalvårdsarbetets betydelse.
Det är alldeles klart att personalvården
inom försvaret är en mycket väsentlig
sak. Det är nödvändigt att man även i
det hänseendet, liksom i alla andra,
har en ändamålsenlig försvarsorganisation.
Det gäller alltså här inte — och
detta bör understrykas mycket kraftigt
— värdet av personalvårdsorganisationen
i och för sig. Det gäller i stället
de förslag som föreligger beträffande
en ändrad uppbyggnad av denna organisation.

Man bör då komma ihåg, att personalvården
inom försvaret under fredsförhållanden
och i krig är två skilda
saker med delvis olika arbetsförhållanden.
Under fred har man inom personalvården
huvudsakligen att göra med
ungdomar, vilkas sociala problem i
varje fall inte är av samma storleksordning
som motsvarande sociala problem
för i militärtjänst inkallade familjeförsörjare.
Personalvårdsfrågorna är över
huvud taget under fredsförhållanden
relativt enkla, betydligt enklare än vad
fallet är i exempelvis ett vanligt enskilt
industriföretag. Under krigsförhållanden
eller beredskapsförhållanden
däremot när man har kallat in ett mycket
stort antal värnpliktiga ur olika
åldersgrupper — i flertalet fall familjeförsörjare
— antar personalvårdsproblemen
en helt annan storleksordning
och får också en helt annan betydelse.

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

Jag hade själv tillfälle att under
andra världskriget delta i arbetet inom
personalvården vid beredskapsförband.
Man kunde då konstatera, att det var
fråga om inte bara svåra utan också
betydelsefulla uppgifter. För andan inom
krigsmakten, för försvarsviljan var
det av mycket väsentlig betydelse att
man hade en ändamålsenlig personalvårdsorganisation.
Man måste sålunda
säga att personalvårdsorganisationen,
liksom all annan militär organisation, i
första hand måste byggas upp med hänsyn
till krigsförhållandenas krav och
alt fredsorganisationen i allt väsentligt
måste anpassas efter de krav som den
krigsmässiga organisationen ställer.

Det förslag som här föreligger gäller
en utökning av den fredsmässiga
personalvårdsorganisationen, i första
hand genom att man vid förbanden
ökar antalet heltidsanställda personalvårdsassistenter
och benämner dem
konsulenter. Dessa skall i första hand
vara knutna till vissa garnisonsorter eller
i somliga fall vissa militära förband.

Invändningarna mot det förslaget är
av olika art. I första hand gäller det
tidpunkten. Om man läser reservationen
finner man, att vi där gjort invändningar
beträffande tidpunkten ur två
synpunkter. Frågan om försvarets
högsta ledning befinner sig ju under
utredning, och denna måste beröra även
försvarsstabens organisation, liksom
över huvud taget det sätt på vilket
man lägger upp den centrala ledningen
av personalvårdsarbetet. Även majoriteten
har faktiskt tagit hänsyn till detta.
Den säger på sidan G i utskottsutlåtandet:
»Ett uppskov med ställningstagandet
till det centrala organets organisation
kunde alltså i och för sig
vara motiverat.» Sedan böjer utskottet
av, men det är uppenbart att denna invändning
från reservanternas sida också
av majoriteten tillerkänts en icke
oväsentlig betydelse.

När det sedan gäller personalvårdsorganisationen
ute på förbanden får

man komma ihåg, att vi inte är färdiga
med de organisationsförändringar
som kan väntas äga rum i varje fall beträffande
arméns förband. Vi kommer
inom kort att få behandla frågan om
vissa markförvärv inom försvaret. Det
torde då komma att framgå, att man
ännu inte kommit fram till någon definitiv
lösning av skjutfältsfrågan. Under
sådana förhållanden finns det heller
ingen klarhet om vilka arméförband
som kommer att förläggas på olika
platser. Det kan till och med råda någon
tvekan om vilka förband som skall
bevaras. Man har att räkna med möjligheten
av en ny — som man brukar
kalla det — »regementskarusell». Om
en sådan »regementskarusell» åter kommer
till stånd, är det då verkligen rimligt
att man organiserar de nya heltidstjänsterna
för personalvården vid försvarets
förband på det lokala planet
nu, utan att avvakta utgången av de
aktuella organisationsförändringarna?

Jag skulle vilja tillägga att detta gäller
i särskilt hög grad därför att Kungl.
Maj :t och likaså utskottsmajoriteten i
sitt förslag, i motsats till vad som var
fallet när detta ärende befann sig på
utrcdningsstadiet, lagt tonvikten uteslutande
vid de lokala förbanden men
däremot ansett att förstärkningen icke
egentligen skulle avse den regionala
organisationen. Otvivelaktigt är dock
den lokala organisationen mycket mera
känslig för organisationsförändringar
av den typ jag nyss nämnde än vad
den regionala organisationen är. Med
hänsyn till Kungl. Maj ds ståndpunkt
till var förstärkningen skall sättas in
har man därför särskilt stor anledning
att ta hänsyn till de eventuella förändringar
i förbandens förläggning som
kan följa av skjutfältsfrågans vidare
behandling.

Till detta, herr talman, skulle jag
vilja foga ytterligare några reflexioner
om ting som inte direkt berörs i reservationen.

Som jag nyss sade måste krigsorga -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

nisationen snarare än fredsorganisationen
bli normgivande för personalvårdens
uppbyggnad. I krigsorganisationen
måste man under alla förhållanden
räkna med att främst bygga på värnpliktig
personal. Vi fick under andra
världskrigets beredskapsår mycket stor
erfarenhet av hur det gick, ofta hur bra
det gick, att hitta värnpliktig personal
som verkligen var väl lämpad för att
lösa inte minst de sociala problem som
uppstod i samband med de omfattande
inkallelserna. Det rörde sig i stor utsträckning
om värnpliktiga som i fredstid
inte skulle kunna tänkas stå till förfogande
för heltidsbefattningar av den
typ, som det här kan bli fråga om, utan
som i fredstid svarade för andra, i
många fall mera kvalificerade uppgifter.
Jag tror, herr talman, att både
föredragande departementschefen och
jag skulle kunna berätta en hel del om
de erfarenheter vi båda hade om de insatser
som gjordes av den värnpliktiga
personal som då övertog personalvårdsuppgifter.

Det är i och för sig mycket glädjande
att man nu äntligen förutsätter att
även rekryteringen av värnpliktiga befattningshavare
i personalvården på
allvar skall upptas i det fredsmässiga
arbetet, men detta hade enligt min mening
bort ske långt tidigare. Kan det
vara rimligt och riktigt att ta upp till
avgörande frågan om behovet av heltidsanställd
personal i garnisonerna och
ute på förbanden, innan man ännu fått
någon erfarenhet av vilken värnpliktig
personal som kan rekryteras och hur
dennas arbetsförhållanden kommer att
gestalta sig? Det förklaras nu att vi
behöver ha heltidsanställd personalvårdspersonal
som skall medverka vid
utbildningen av de värnpliktiga. Jag
tvivlar på att detta är en riktig argumentation,
ty vad som är särpräglat i
den militära personalvårdsorganisationen
och som alltså de värnpliktiga
verkligen behöver utbildas på är sådant
som sammanhänger med direkt mili -

tära förhållanden. I övrigt torde det inte
vara möjligt att genom utbildning i
fredstid förbereda värnpliktiga för uppgifterna
under krigsförhållanden bättre
iin vad dessa blir förberedda genom sin
civila verksamhet, om man nämligen
rekryterar personer som genom sin
fredsmässiga verksamhet är lämpade
för uppgifterna i fråga. Jag tror därför
inte att det är riktigt att utbildningsbehovet
motiverar heltidsanställd personal.
Man skulle lika väl vilja säga att
vi behöver specialutbilda militärpastorer
och att vi för den skull måste ha
ett stort antal heltidsanställda präster
i förbanden, för att utbilda dem som
skall tjänstgöra under krigsförhållanden.
Det ena skulle vara precis lika
rimligt som det andra.

Däremot har man blivit tvungen —
och det tror jag är ofrånkomligt — att
låta den heltidsanställda personalen i
stor utsträckning utgöras av s. k. garnisonsassistenter
eller stabskonsulenter
vid garnison, d. v. s. sådana som tjänstgör
på mer än ett förband. Ur många
synpunkter framstår detta som en mycket
olycklig organisation, om man tänker
på krigsförhållandena. Det är nämligen
av vikt att den som tjänstgör inom
personalvården är nära knuten till
det särskilda militära förbandet, så att
han inte inför detta framstår som utomstående
och personalvården uppfattas
som något som inte har att göra med
förbandets vanliga verksamhet. Därför
är det såvitt jag förstår att föredraga
att där så ske kan ha deltidsanställda
befattningshavare knutna till de särskilda
förbanden i stället för heltidsanställda
som betjänar ett större antal
förband. Det förefaller dessutom
inte osannolikt att man bland dem som
tas ut till värnpliktiga inom det här arbetet
skulle kunna finna i orten bosatta
kvalificerade personer, som kunde
överta dessa deltidsuppgifter och därigenom
också i fredstid bevara en väsentlig
del av kontakten med det för -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

band vid vilket de skall tjänstgöra under
krigsförhållanden.

När det gäller rekryteringen till heltidstjänsterna
tror jag, herr talman,
att vi måste se sanningen i ögonen:
det kommer aldrig att bli lätt att rekrytera
verkligt förstklassiga befattningshavare
till dessa heltidstjänster inom
den militära personalvården. Vare sig
man väljer socialarbetare eller några
andra kommer de här befattningarna
alltid att framstå som en återvändsgränd,
och man kommer inte att för
denna typ av uppgifter få befattningshavare
av den beskaffenhet och med
de egenskaper som var utmärkande för
de under beredskapsåren tjänstgörande
assistenterna inom personalvården.

Slutligen ytterligare en frågeställning!
Man gjorde under krigsåren, när
den här verksamheten byggdes upp, den
erfarenheten, att den från början möttes
med ganska stor misstro från militärt
håll. Man talade där om politruker
och var över huvud taget benägen att
betrakta verksamheten som någonting
som var väsensfrämmande för själva
det militära arbetet. Under verksamhetens
gång ökade förståelsen på militärt
håll i hög grad. Militärerna fick klart
för sig, att personalvården var en uppgift
som verkligen nära sammanhängde
med den militära verksamheten i
och för sig, att det var en uppgift för
vilken förbandschefen måste ha det
grundläggande ansvaret på samma sätt
som för alla andra uppgifter, att han
visserligen kunde ha biträde av specialister
men att dessa specialister biträdde
honom inom ramen för den verksamhet
som det militära förbandet som
helhet bedrev.

Jag tror, herr talman, att vi nu under
fredsförhållanden måste sörja för
att denna inställning på den militära
sidan bevaras, och det förutsätter att
den fast anställda militära personalen
alltjämt har det grundläggande ansvaret
för verksamheten på detta område.
Det brukar sägas, att det militära be -

fälet inte har tid med det här, eftersom
de har så mycket annat att göra. De
måste givetvis liksom alla andra kvalificerade
befattningshavare välja mellan
sina egna arbetsuppgifter med hänsyn
till vilka som är mest betydelsefulla.
Den organisation som nu är
ifrågasatt kan lätt komma att få den
verkan, att de militära befattningshavarna
säger: »Nu är vi fria från den
här uppgiften och behöver inte längre
syssla med den; vi lämnar över den åt
den utökade särskilda personalvårdsorganisationen,
så behöver vi inte längre
tänka på saken.» En sådan utveckling,
särskilt vid krigsorganiserade förband,
vore utomordentligt olycklig.

Med hänsyn till allt vad som här har
anförts måste jag för min del säga, att
det skulle vara olyckligt från personalvårdsorganisationens
egen synpunkt om
riksdagen nu fattade beslut om en lösning
i enlighet med Kungl. Maj:ts och
utskottsmajoritetens förslag. Det kan
finnas flera skäl att tänka igenom det
här problemet ytterligare för att få
fram en organisation som är den från
personalvårdssynpunkt riktigaste och
lämpligaste. Det kanske därvidlag till
och med kan vara skäl att vänta tills
man har fått någon erfarenhet av vad
de värnpliktiga befattningshavarna på
det här området kan åstadkomma. På
den grunden, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen av fröken
Andersson m. fl.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Vid punkt 1 i statsutskottets
föreliggande utlåtande nr 98
har jag ansett mig böra avge en kort
deklaration. Utskottet följer Kungl.
Maj:ts förslag och hemställer om en icke
oväsentlig upprustning, till 980 000
kronor, av försvarets personalvårdsorganisation.
En reservation, undertecknad
av utskottets folkpartister samt höger-
och centerpartiledamöter, har stannat
vid ett förslag om 742 000 kronor.

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

Motiveringen härför lyder: »Det nuvarande
systemet, som visat sig fungera
relativt tillfredsställande, synes böra
kunna utan större olägenhet tillämpas
ytterligare en tid framåt.» Då jag icke
har den uppfattning, som mina partikamrater
gjort sig till tolk för, nämligen
att systemet utan större olägenhet kan
tillämpas en tid framåt, utan tvärtom
menar, att riksdagen bör bifalla utskottets
förslag om 980 000 kronor, ser jag
mig nödsakad att med ett par ord motivera
denna min åsikt.

Till att börja med vill jag helt och
fullt instämma med reservanterna, när
de säger: »Personalvården vid försvaret
fyller förvisso en betydande uppgift
och är av stort värde för de inom försvarsmakten
anställda med deras särpräglade
levnads- och arbetsförhållanden.
» Mina egna personliga erfarenheter
från beredskapstjänst under två stora
krig, 1914—1918 och 1939—1945, går
helt i linje med reservanternas uttalande.
Dessa erfarenheter har jag sedermera
gång på gång fått bekräftade inte
minst genom personliga kontakter med
flera av de ungdomar, som dels inkallats
till våra olika regementen och dels
tjänstgjort vid svenska förband i Ghazaområdet.

Det är gott och väl med en fullgod
teknisk utrustning av vårt försvar. Fördenskull
får man emellertid inte glömma
människorna, de enskilda soldaterna,
bakom de tekniska resurserna. Det
synes mig hittills på grund av otillräckliga
tillgångar ha brustit en hel del, när
det blivit fråga om personalvårdens betydelsefulla
verksamhet. Inom parentes
sagt: den optimistiska syn, som den föregående
ärade talaren gjorde sig till
tolk för, när det gällde personalvårdens
insats i beredskapstjänstgöringen under
det senaste stora kriget, kan jag, i varje
fall beträffande åren 1941 och 1942, icke
helt dela. Men det är klart, att jag sett
arbetet nedifrån, från den enskilde soldatens
synpunkt. Den nuvarande ordningen
har tyvärr ofta präglats av pro -

visoriska lösningar, och därigenom har,
synes det mig, viktiga arbetsuppgifter
blivit eftersatta. Att i längden sacka efter
på detta viktiga område, att främja
den tekniska utrustningen på bekostnad
av de enskilda människorna bakom
apparaterna, hämnar sig alltid, inte
minst i fråga om den militära effektiviteten.

Den föregående talaren betonade alldeles
riktigt, att den fredsmässiga organisationen
måste byggas upp med hänsyn
tagen till den krigsmässiga organisationen.
Det är därför helt naturligt,
synes det mig, att man söker få så högt
kvalificerad heltidsanställd personal
som möjligt, även om också jag villigt
kan medge, att det inte alltid är möjligt.
Det är dessutom ett klart billighetskrav,
att den inom försvaret verksamma
personalens sociala och ekonomiska
intressen skall tillgodoses på samma
sätt som det har skett på övriga områden
inom arbetslivet.

Reservationen har ett i och för sig
mycket vällovligt syfte, nämligen att
försöka åstadkomma besparingar på de
stora utgiftsområden, som representeras
av vårt försvar. Dessutom syftar
den, såsom vi hörde, till en närmare
undersökning av här föreliggande fråga.
Görs emellertid besparingarna på bekostnad
av effektiviteten av personalvårdsorganisationen
inom detta försvar,
tycker jag nog med förlov sagt, att de
är illa anbragta. Vi får akta oss för att
låta snålheten i detta fall bedra visheten.

Inte heller anser jag nödvändigt att
uppskjuta denna förstärkning av personalvården
till dess frågan om försvarets
högsta ledning blivit ordnad. De
två sakerna synes mig i det här sammanhanget
böra hållas isär.

Herr talman! Då jag för min del finner,
att utskottets förslag till förstärkning
av försvarets personalvård är underbyggt
av bärande skäl, kommer jag
i voteringen att lägga min röst för utskottets
hemställan.

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Som i de allra flesta
ärenden bär i riksdagen är det även här
fråga om pengar, dock inte bara om
pengar. För att man skulle få ett grepp
om alla de frågor, som hör samman med
försvarets personalvårdsorganisation,
dess verksamhetsområde och personella
utformning, tillsattes i juli förra året
en snabbutredning. Den framlade i december
ett stencilerat betänkande. Den
föreslagna omorganisationen skulle föranleda
en stegring av kostnaderna från
nuvarande 738 000 kronor till 1 195 000
kronor. Departementschefen har liksom
väl de flesta fått pruta. Om det har
skett av övertygelse eller av andra skäl
vet jag inte, men han går med på en ökning
till 980 000 kronor.

Herr talman! När jag på nära håll —
genom att jag råkat komma med i försvarets
upplysnings- och personalvårdsnämnd
— kommit att studera den personalvårdande
verksamheten inom försvaret,
måste jag säga mig, att det är av
utomordentligt värde att denna organisation
kan fungera på ett något så när
effektivt och rationellt sätt. Det förslag
som statsutskottet här givit sitt
stöd tycker jag därför i allo är värt
att beaktas.

Jag har svårt att komma ifrån att
den nuvarande ordningen i hög grad
präglas av provisoriska lösningar. Man
skall här bemärka, att det föreliggande
förslaget tar sikte på att personalvårdsverksamheten
inom försvaret skall omfatta
all personal, både värnpliktiga och
fast anställda. Skall detta kunna ske,
måste man gå med på en pcrsonalupprustning,
och jag tror inte någon kan
säga, att man här tar till en upprustning
i överkant.

Jag vill även tillägga att riksdagen tidigare
har uttalat sig för att försvarets
personalvård utformas på sådant sätt
att arbetet kan bedrivas effektivt och
rationellt.

Jag skall, herr talman, för att inte ta
onödigt lång tid i anspråk, i några

korta punkter sammanfatta vad jag ville
säga. Först vill jag erinra om att kostnaderna
för organisationens utbyggnad
ingick i försvarsöverenskommelsen
1958 med en halv miljon kronor, varav
alltså inte ens hela beloppet uttages.
Det är alltså inte fråga om medel utanför
vad partierna är överens om. Ett
avslag på propositionen innebär således
ett avsteg från försvarsöverenskommelsen.

För det andra minskas antalet fältförband
och utbildningsenheter, men det
innebär ju inte att antalet människor
och deras problem minskas. För övrigt
är förslaget beräknat med hänsyn till
genomförd omorganisation.

För det tredje är den centrala organisationen
så uppbyggd att den kan inpassas
på lämpligt sätt, oavsett vilket resultat
utredningen om försvarets högsta
ledning kan komma till. Man kan här
jämföra att byråorganisationen tillämpats
på närbesläktade områden, t. ex.
militärpsykologiska institutet och likaså
centrala värnpliktsbyrån.

För det fjärde skulle ett ytterligare
uppskov leda till att organisationen
skulle mista många av de nuvarande
goda personalvårdsutövarna. Den risken
finns i varje fall. En del av dem
har stannat kvar i tjänsten i tron att
organisationsfrågan skulle få en åtminstone
något så när tillfredsställande
lösning. Bättre betalda och mindre
slitsamma anställningar på andra håll
har tyvärr redan lockat bort flera av de
bästa krafterna.

Uppskov har faktiskt skett år efter
år sedan 1948, då en utredning i frågan
påbörjades, vilken sedan avlösts av
andra. Motioner från alla de demokratiska
partierna har framlagts då och
då under mellanliggande år för att nå
en lösning. Nu försöker man åtminstone
åstadkomma en viss lösning av frågan.

För det femte överensstämmer föreslagen
ändring till ett centralt organ
vid sidan av försvarsstabens sektioner
med den faktiska och praktiska utveck -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

lingen, som sedan flera år medfört att
försvarsstabens personalvårdsavdelning
nått en sådan ställning. Chefsbefattningens
omvandling till byråchefstjänst bygger
helt på jämförelser med andra byråchefstjänsters
ansvar och arbetsuppgifter
och är resultatet av en — jag kan
nog säga det — ganska noggrann prövning
bland annat i civildepartementet.
Den är tillstyrkt bland annat av försvarets
civilförvaltning, som för försvarets
del noga väger och värderar tjänster.
Byråintendenten är inte avsedd enbart
för bostadsärenden, vilket inte heller
sägs i propositionen, utan motsvarar
minst två i förslaget upptagna tjänster.

För det sjätte vill jag påpeka att propositionen
innebär en begränsning i
ganska avsevärd grad av det förslag som
legat till grund för densamma.

Förslaget som sådant har, som herr
Hammar var inne på, tillstyrkts av en
rad kulturella, ideella och religiösa organisationer,
och likaså har alla berörda
personalförbund, politiska ungdomsförbund,
riksdagens militieombudsman
med flera tillstyrkt, och jag tycker det
förhållandet bör väga ganska tungt.
Även försvarets civilförvaltning tillstyrker,
under det att statskontoret är negativt,
men det är ju inte heller så särskilt
överraskande. Detta ämbetsverk har ju
till uppgift att försöka hålla tillbaka så
mycket som möjligt. De flesta remissinstanserna
uttalade sig för en större
och fastare organisation, som väl skulle
medföra större utgifter, under det atf
några var tveksamma i vilken utsträckning
de värnpliktiga assistenterna kunde
användas. Detta senare har också
beaktats i propositionen.

Med beaktande av all tillbörlig sparsamhet
och all försiktighet i fråga om
utökning av personal kan jag likväl
inte annat än yrka bifall till utskottets
förslag. I egentlig mening är det ju här
inte fråga om någon besparing eller
ökning av utgifter, utan det faktiska förhållandet
är — om jag fattat det rätt —
att det gäller disponeringen av medel

inom försvarsmakten. Den människovärd
det här är fråga om är för mig viktigare
än att dessa 230 000 kronor mera
direkt läggs på vapnen. Andra kan se
saken annorlunda, det förnekar jag inte,
men jag har haft behov av att här deklarera
min syn på frågan. Jag anser att
försvarsministern i denna fråga har
rätt, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Rimmerfors (fp).

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Ingen har någonsin bestritt
värdet av en god personalvård
och vikten av att vi har en sådan. Det
är givet att effektiviteten och stridsdugligheten
hos soldaterna måste gå
ned, om de har att bära på bekymmer
för de hemmavarande eller något annat.
Men vi kan också vara fullt till freds
med den personalvårdsorganisation vi
har och dess sätt att fungera under
fältförhållanden. Däremot kan vi inte
rikta någon anmärkning. Herr Hammar
jämförde med läget 1941/1942, men det
är en avsevärd skillnad sedan dess, herr
Hammar. Det var då vi började med
denna personalvård, och jag kan vittna
om det oerhörda värde den hade och
den stora hjälp vi fick av dessa värnpliktiga
personalvårdare under den senare
delen av beredskapstiden, liksom
för övrigt även senare under repetitionsövningar.

Men vad vi nu diskuterar är personalvård
i fred, alltså under förhållanden
då så gott som alla värnpliktiga utbildas
i förband inte alltför långt från hemorten,
varför de har möjlighet att praktiskt
taget varenda lördag och söndag
komma hem och få kontakt med hemortens
myndigheter. Dessutom är det,
som herr Heckscher sade, fråga om ungdomar
som inte har så stora sociala
problem.

Denna diskussion föres dessutom i ett
ekonomiskt läge, som mer än någonsin
nödvändiggör att anslagen på alla håll
disponeras på ett sådant sätt att effek -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

tiviteten blir den bästa och varje form
av dubbelorganisation undvikes.

Herr Gustafsson i Borås ansåg att ett
avsteg från departementschefens förslag
samtidigt skulle vara ett avsteg
från partiledaröverenskommelsen. Så är
emellertid inte fallet. Försvarsöverenskommelsen
innebar en kostnadsram,
men inom den ramen måste vi ha frihet
att disponera anslagen på bästa sätt,
allteftersom förhållandena skiftar. Det
är därför mycket viktigt att vi grundligt
tänker oss för och inte inför en
alltför yppig personalvårdsorganisation,
som till och med indirekt kan ha skadliga
verkningar.

Jag är helt ense med utskottet om att
en god förbandsanda bara kan skapas
av en god personalvård. Men det är den
militäre chefen som skall skapa denna
goda anda, han och ingen annan. Har
han inte den förmågan, är han inte
rätt man på rätt plats. Då skall han
antingen placeras om eller också bibringas
en bättre utbildning. Men ansvaret
är hans, och det får aldrig lastas
över på någon annan.

Dessutom föreligger, som herr Heckscher
påpekade, en viss risk för att soldaterna
kan få den uppfattningen att
den mer eller mindre civile personalvårdaren
är den som de skall vända sig
till med sina bekymmer utom tjänsten.
Och den kanske allra största risken är
att den militäre chefen får samma uppfattning.
Då är vi inne på en farlig väg.
Då håller den personliga kontakten mellan
förbandschef och trupp på att gå
förlorad. Det måste vara samme chef
som deltar i sina underlydandes bekymmer
och glädjeämnen utom tjänsten som
i tjänsten leder deras utbildning. Soldaternas
känsla att alltid ha chefens fasta
hand om sin rygg, det är personalvårdens
innersta innebörd.

Militärlivets karaktär av att vara en
liten värld för sig, där inte samma normer
gäller som för det civila livet, har
man på politiskt håll inte velat erkänna
riktigt. Så har t. ex. den militära rätt -

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

n skipningen på senare år i väsentliga
delar förlorat sin särprägel. Likadant
it har det gått med den militära hälsningsplikten,
ehuru dess betydelse för att
g fostra rekryterna till att ständigt vara
r på sin vakt erkänts och fortfarande eri-
kännes i alla krigsmakter av värde jori,
den runt.

it När nu utvecklingen gått i den riktt,
ningen, varför skall vi då genom ett be:t
slut enligt utskottets förslag försöka vril-
da den tillbaka igen? Varför skall vi ge
n det militära en egen bostadsförmedling
i, — alltså med underkännande av den väl
l- fungerande kommunala förmedling som
finns? Varför skall det militära ha sin
t egen socialtjänst och sin egen studies
verksamhet? Detta innebär en dubbela
organisation, som kommer att bli dyra
bar.

r På varenda garnisonsort är studiee
cirklar ur alla de erkända studieförn
bunden verksamma. Dit bör givetvis
också den militära personalen kunna
vända sig. Det kan givetvis tänkas, att
s en utbyggd personalvård även på det
lokala planet kan stimulera till ett livligare
deltagande i studiecirkelverksamheten,
men är det i så fall värt kostnat
derna?

Jag skall inte närmare ge mig in på
g frågan huruvida värnpliktstjänstgöringi.
en är riktigt upplagd, om det blir så
r mycken fritid över för soldaterna att
man behöver skapa ett litet ämbets;.
verk för att hålla dem sysselsatta därunder
och om det inte i sådan händelse
å skulle vara till båtnad för alla parter
f att i stället koncentrera utbildningen
och avkorta tjänstgöringen. Utan att gå
i närmare in på den saken vill jag ändå
fråga, om dessa utgifter för fritidsverka
samheten verkligen hör hemma under
fjärde huvudtiteln. Skall vi inte i stället
hänföra dem under de anslag som uta
går under åttonde huvudtiteln till ungdomens
fritidsverksamhet och till sysr
selsättning för de icke föreningsansluta
na ungdomarna, hur diskutabla de anslagen
i och för sig än må vara?

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

Det har sagts att den nuvarande personalvårdsorganisationen
har varit ett
provisorium. Ja, låt gå för det då. Men
den har ändå fungerat fullt tillfredsställande.
Och i det nödläge vari vi i
dag befinner oss, när det gäller statens
ekonomi, måste vi då utvidga personalvården
så avsevärt som här föreslagits?
Jag vill betona att det inte är någon
fientlig inställning till personalvården,
som dikterat min inställning till denna
fråga, men vi måste ju ändå tänka på
under vilka förhållanden vi lever. När
vi har en så trång kostnadsram att röra
oss inom, att inte ens varje hemvärnsman
får så stor ammunitionstilldelning
att han kan lära sig skjuta, kan det väl
knappast vara riktigt att som skett med
militära anslag bekosta de värnpliktigas
utbildning i bridgespel. Där tycker jag
faktiskt att vi tangerar slöseri med statens
medel. Det är ett slöseri av samma
slag som sker, när vi inkallar skådespelare,
vilka på statens bekostnad får
fara runt i landet och roa folk. Vad är
det för värde i en sådan utbildning i
fredstid? I krig däremot är det en helt
annan sak. Men att nu kalla in skådespelare
till militärtjänst och att låta dem
i militär uniform fortsätta med sin
civila syssla har jag svårt att förstå
meningen med.

Det gäller ju här ändå — jag betonar
det för tredje gången — fredsförhållanden.
Det förefaller som om man sätter
i gång med bridgespel m. m., därför att
man har ont om sysselsättningsobjekt
och till varje pris försöker skapa sådana
— ty något skall man givetvis
göra, när högste personalvårdschefen
vederfares upphöjelse från byrådirektör
till byråchef!

I det avseendet är utredningen fullt
klar, men annars tycker jag man rör
sig med betänkligt dunkla formuleringar
och med alldeles för allmänna begrepp.
Man säger t. ex. att personalvården i
fortsättningen skall omfatta all personal.
Det är naturligtvis bara att med
tacksamhet anamma, att även den aktiva

fast anställda personalen skall bli vårdad
i fortsättningen. Men man säger inte
hur detta skall gå till. Man talar om att
man skall lämna denna personal biträde
vid förhandlingar. Skall man skaffa ombudsmän
nu också? Underkänner man
de olika befälsförbundens sätt att tillvarata
sina intressen, eller vad menar
man?

Man hade ju för övrigt haft ett utomordentligt
tillfälle att just när det gäller
denna organisation från högsta ort demonstrera
en aktiv personalvård gent
emot den fast anställda personalen. Dess
hefordringsförhållanden är sannerligen
inte mycket att hurra för. Det kan nästan
sägas att man lockat folk till krigsmakten
under falska förespeglingar.
Bara en bråkdel av det krigshögskoleutbildade
befälet kan räkna med att få
majorsbefordran. Numera förvägras de
till och med den honnörsbefordran som
är vanlig på flera håll inom den civila
förvaltningen. Inte lär befordringsförhållandena
i framtiden komma att förbättras
heller. Det naturliga tycker jag
därför hade varit att man begagnat sig
av arvodesbefattningar för pensions- eller
förtidsavgångna i betydligt större
utsträckning än utredningen har föreslagit.
Det hade varit att ta hand om
sin egen personal. Det hade varit en
föredömlig personalvård. Frånsett befattningen
som försvarsstabens studierektor
och bibliotekskonsulenten —•
även om bibliotekskonsulenten är diskutabel,
så pass väl utbyggd som den
verksamheten är på det lokala planet,
vilket utskottet också vitsordar —- så
torde alla befattningar både på det lokala
och det centrala planet kunna besättas
med före detta fast anställd militär,
naturligtvis efter särskild utbildning.
Även högste personalvårdschefen
borde ju i en militär organisation principiellt
vara militär. Om denna befattning
får stanna kvar i byrådirektörsgraden
t. ex., skulle man väl gladeligen
kunna få den konkurrenskraftig nog att
locka mycket högt kvalificerade pen -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

sions- eller förtidsavgångna militära
sökande.

För att göra en lång historia kort:
personalvården liar en oerhört stor uppgift
att fylla, och den fungerar för närvarande
fullt tillfredsställande, i varje
fall så tillfredsställande att det under
dessa ekonomiska förhållanden inte
finns anledning utvidga den så som
föreslagits. Organisationen hade utan
men för effektiviteten — snarare tvärtom—
kunnat förbilligas genom de civila
tjänsternas utbyte mot arvodesbefattningar
för pensions- eller förtidsavgången
militär. Arbetsförhållandena är
otillfredsställande skisserade. Jag yrkar
därför i detta avseende bifall till reservation
nr 1 av fröken Andersson m. fl.

Under punkt 5 behandlar utskottet
den militära presstjänsten. Jag skall för
tids vinnande behandla den nu utan att
ställa något yrkande. Jag har väckt en
motion om att tidskriften Kontakt med
krigsmakten borde nedläggas. Jag konstaterar
att utskottet varit utomordentligt
tåligt, när det utan vidare kommentarer
inregistrerat resultatet av statsrevisorernas
anmärkningar och riksdagens
skrivelse 1954, där man begärt förbilligande
av publikationsverksamheten,
medan vi nu i stället får en dyrare
sådan. Jag kan inte undgå att fråga mig
om verkligen Kontakt med krigsmakten
är värd de 60 000 kronor den uppges
kosta. Svaret på den frågan är inte
svårt att ge. Vad är det för kontakt med
krigsmakten att få läsa om ärkebiskop
Makarios, en för all del intressant framställning
av förhållandena vid Nordpolen
eller en utrikeskrönika, som är
en sammanfattning av vad som stått i
dagspressen? Vidare finns en artikel
om flyget, en om armén och en om marinen,
saker som bör höra hemma i försvarsgrenstidskrifterna.
I senaste numret
finns visserligen ingen bokrevy,
men när det t. ex. kom ut en biografi
över general Patton, anmäldes den på
följande sätt i denna tidskrift: »General
Patton.» Sedan står innehållet. »En bio -

grafi över Patton», punkt och slut. Det
kunde man nästan listat ut ändå. Senaste
numret av tidskriften utgör en utomordentlig
bekräftelse på vad jag anfört
i min motion, att ingen kommer att sakna
den. Därtill kommer att den ådragit
sig en viss kritik från öster i den ryska
tidningen Pravda. Den saken kan kanske
tas som beröm i stället, och jag skall
inte förneka att de artiklar som kritiseras
— det står en sådan också i det
sista numret, om spioneri från rysk sida
— är intressanta, men trots detta bör
väl en officiell tidskrift iaktta en sådan
försiktighet i skrivsättet, att vi inte
ådrar oss anmärkningar från en vänligt
sinnad stormakt. Vi kan överlåta åt de
frivilliga försvarsorganisationerna att
ta hand om sådana ömtåliga ämnen.
Som ett exempel kan jag nämna att
Riksföreningen Sveriges försvar utgivit
en bok om just dessa spionerihistorier.
Där hör de hemma, men inte här. År
det något man vill ha publicerat på militärt
håll, tycker jag man borde gå till
Kungl. Maj:t och begära anslag i varje
särskilt fall. I så fall kunde man lägga
ned denna publikation och behålla de
tre försvarsgrenstidskrifterna. Då vore
vi inne på rätt väg.

Herr talman! Jag har som sagt i detta
avseende inget yrkande.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag vet inte hur pass
allvarligt man skall ta på det som herr
Wachtmeister här sade och i vilken utsträckning
han härvidlag är representativ
för högerpartiet. Det förefaller
mig som om han yttrat sig väsentligt
annorlunda än högerreservanterna i
statsutskottet gjort. Framför allt noterar
jag att han uttalat sig på ett helt annat
sätt än vad Högerns ungdomsförbund
gjorde vid remissbehandlingen av
den utredning, som ligger till grund för
det förslag vi nu behandlar. Ungdomsförbundet
har uttalat följande: »Det är
angeläget att betänkandet så snart ske

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

kan resulterar i praktiska beslut av
statsmakterna, så att försvarets personalvård
äntligen får sin fasta form.»

Detta yttrande innebär att Högerns
ungdomsförbund lika väl som de andra
politiska ungdomsförbunden, vilka kan
problemet med den militära personalvården,
har givit uttryck för en stark
önskan hos Sveriges ungdom om förstärkning
av personalvårdens resurser.

Jag tycker också att herr Wachtmeister
gled en aning i sitt anförande. Han
började med att tala om vilken betydelse
personalvården har och gav sin
fulla principiella anslutning till denna.
Men längre fram i sitt anförande levererade
han en fruktansvärd salva mot
den militära personalvården.

Det är framför allt ett av hans yttranden
som jag skulle vilja ta upp ett
ögonblick. Han säger med hänvisning till
vad herr Heckscher tidigare sagt, att de
ungdomar, som under militärtjänstgöring
i fredstid skall personalvårdas, numera
inte har så stora personliga sociala
problem som tidigare. Det är nog
riktigt, att majoriteten av ungdomarna
inte har så stora personliga sociala problem
som tidigare. Jag tror emellertid
att de politiska ungdomsorganisationerna
väl känner till och genom sina remissvar
har givit uttryck för uppfattningen,
att det dock fortfarande finns
många unga människor i vårt land som
har stora personliga sociala problem
att brottas med och att för dem en effektivt
fungerande militär personalvård
skulle vara av betydelse.

Jag skall inte upprepa vad som tidigare
sagts om personalvårdens betydelse,
men jag tror att det är klokt och riktigt,
att riksdagen fattar ett beslut som
ger personalvården väsentligt större
möjligheter att utföra det arbete som -—
det har här omvittnats — är så betydelsefullt.

Jag tycker också att det i detta sammanhang
är värt att notera, att när högern
vill spara på utgifter under fjärde
huvudtiteln, så gäller det den civila si -

dan av verksamheten. Man vill inte vara
med om att spara på rent militära företeelser,
men då det är fråga om att
skapa förutsättningar för ökad personlig
trivsel och därigenom ökad effektivitet
i krigsmakten, vill man gärna
pruta. Det rör sig här om en liten summa
pengar. Men reservanterna har pekat
på det statsfinansiella läget och har
bland annat åberopat detta som skäl att
anslaget nu inte borde höjas, trots att
pengarna rymmes inom försvarsöverenskommelsens
utgiftsram.

Jag är överraskad över att finna herr
Heckscher bland reservanterna. Jag talar
nu i egenskap av medlem i försvarets
personalvårdsnämnd, vilken även
herr Heckscher till för kort tid sedan
var medlem av. Under den tid herr
Heckscher var medlem i personalvårdsnämnden
var den utredning, som ligger
till grund för det förslag vi behandlar i
dag, ute på remiss, bland annat i personalvårdsnämnden.
En liten delegation
i nämnden hade utarbetat ett förslag
till yttrande som skickades runt till
samtliga ledamöter, som hade att anmäla
sin mening, om de inte godkände
det tillstyrkande yttrande som förslaget
innehöll. Från herr Heckschers sida
kom, enligt vad jag inhämtat, inte något
uttryck för avvikande mening. Det
tolkade vi så, att herr Heckscher accepterade
det yttrande som personalvårdsnämnden
sedan avgav. Jag vet inte hur
herr Heckscher ser på den saken, men
personligen tycker jag, att det är anmärkningsvärt
att herr Heckscher i dag
för reservanternas talan. Han hänvisar
inte bara till det statsfinansiella läget
utan kritiserar också starkt detaljer i
förslaget, som personalvårdsnämnden
för sin del tillstyrkt.

Herr talman! Jag skall inte upprepa
vad som tidigare sagts om den militära
personalvårdens betydelse. Jag vill här
bara sammanfattningsvis säga, att det
är fråga om en förstärkning på två områden,
dels centralt och dels lokalt ute
i förbanden. Utredningen förordade

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

också en förstärkning regionalt. Det har
departementschefen inte velat vara med
om. Personligen hade jag gärna sett att
även den regionala organisationen kommit
till stånd. Jag har emellertid inget
yrkande på den punkten. Jag tycker att
departementschefens avvägning är väl
gjord, men jag hoppas att vi i framtiden
skall få även den regionala utbyggnad
av personalvårdsorganisationen,
som jag anser angelägen.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt
att högern är så angelägen att pruta
på anslagen för den civila verksamheten
inom krigsmakten. Jag tror att
det är mycket betydelsefullt att vi får
en förstärkning av denna verksamhet
för att skapa trivsel och därmed större
effektivitet.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle: Herr

talman! Vad herr Aleinyr sade
om personalvårdsnämnden kräver kanske
någon kommentar från min sida.

Jag skall bara säga två saker i detta
sammanhang.

När detta remissyttrande avgavs räknade
man alldeles självfallet med att såväl
frågan om försvarets högsta ledning
som frågan om förbandsorganisationen
i stort skulle vara klar. De argument
som därvidlag framförts i reservationen
är givetvis bärande på ett helt annat
sätt än de var när detta betänkande var
ute på remiss.

Jag skall emellertid inte sticka under
stol med att jag, när remissvaret skulle
avges, befann mig i den situation som
man så ofta hamnar i; man överväger
att acceptera någonting, som man tycker
är dåligt, därför att det ingår i ett
förslag som också innehåller något som
man tycker är bra. Vad jag tyckte var
relativt bra i det här förslaget var den
regionala organisationen, och jag var
därför beredd — ehuru med tvekan -—

att även acceptera den lokala, eftersom
den ingick i samma förslag.

Nu har departementschefen gått den
rakt motsatta vägen. Han har strukit det
regionala och behållit det lokala. Det är
under sådana förhållanden inte samma
anledning att nu acceptera den ståndpunkt
som utredningen på sin tid intog.
Det är på det lokala organisationsplanet
som jag för min del ställer mig
utomordentligt tveksam till den uppläggning
som det här är fråga om.

Sedan är det uppenbart att herr Alemyr
inte har riktigt klart för sig hur det
ställer sig med sparsamheten i detta
fall. Den totala kostnadsramen för försvaret
är ju given, och det är ju inte fråga
om någon nedprutning totalt, i varje
fall inte i nuvarande läge. Herr Alemyrs
resonemang på denna punkt är alltså
inte hållbart.

Vad slutligen beträffar vad herr Alemyr
sade om de sociala problemen, vill
jag inte förneka att ungdomarna också
har sådana, men i jämförelse med de
sociala problem som förekommer inom
beredskapsförbanden är de ändå relativt
små. Under sådana förhållanden
finns såvitt jag kan förstå all anledning
att ta krigsorganisationen, icke fredsorganisationen,
till utgångspunkt för ett
resonemang om vad man i detta sammanhang
skall göra och icke göra.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Alemyr sade att
jag gled undan i mitt anförande. Jag
hade börjat med att ge personalvården
ett visst erkännande, men sedan skulle
jag ha avfyrat en fruktansvärd salva
mot den. Jag måste i så fall säga att herr
Alemyr inte har stora pretentioner på
salvor. I krig får vi vänja oss vid att
det smäller betydligt mer.

Jag förstår inte riktigt vad det var
jag sade som var så fruktansvärt. Jag
betonade att vi inte kunde vara utan
en ordentlig personalvård, men jag sade

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

också, att här gäller det personalvården
i fredstid. Vi måste dock ta hänsyn till
att vi för närvarande inom försvaret
brottas med sådana ekonomiska svårigheter,
att vi inte kan ge t. ex. hemvärnet
den utbildning det rätteligen bör
ha. Hemvärnet är ju ett led i denna utbildning
för kriget, som det är fråga
om.

Ett annat led i den utbildningen är
chefens utbildning i personalvård. Det
är på den punkten det finns en risk för
att svaga chefer — jag betonar svaga
chefer, som inte fått ordentlig utbildning
— kan genom en alltför utbyggd
personalvård på det lokala planet förlora
kontakten med sin trupp. En sådan
chef kan av denna anledning vänja
sig vid att lasta över alla problem på
personalvårdaren, och detta får inte
ske.

Om vi bygger ut personalvården så
väl, med tanke på att den skall fungera
så smidigt att den kan avlasta
arbetet ifrån befälet, då är det risk
för att vi binder ris åt egen rygg och
att vi, om kriget kommer, kommer underfund
med att chefen inte har den
rätta känslan av att det är han, som
skall hålla sin fasta hand om soldatens

rygg.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall läsa endast en
mening ur det remissyttrande av försvarets
personalvårdsnämnd, som både
herr Heckscher och jag talat om, så
får kammaren själv bedöma, om herr
Heckschers replik till mig var befogad
eller inte: »Nämnden vill därför i princip
i allt väsentligt tillstyrka det senaste
förslaget till personalvårdsorganisation.
»

Herr Heckscher har i dag inte framfört
något argument, som kan ändra det
förhållandet, att han i egenskap av ledamot
av försvarets personalvårdsnämnd
ställt sig bakom detta uttalande i nämndens
remissyttrande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Man tycks ha gjort ett
stort nummer här i dag av att de unga
som är inkallade inte skulle ha så många
problem att brottas med som man hade
förr. Det kan väl på sätt och vis vara
riktigt, men jag kan försäkra kammarens
ledamöter att när man fått blicka
in i alla de frågeställningar man likväl
har att ta ställning till på detta område,
finner man att problemen mycket
väl räcker till för att ge personalvårdsorganisationen
fullt upp med arbete.
De värnpliktiga är tacksamma för att
det finns en institution, dit de kan
vända sig för att få hjälp. Detta får man
ojäviga vittnesbörd om i mångfald, när
man reser på de olika förbanden.

Det har också sagts att det inte är
nödvändigt med en speciell studieverksamhet
för de inkallade. Jag har dock
den uppfattningen — och har stärkts i
den mer och mer — att just denna
studieverksamhet har en utomordentlig
betydelse för pojkarna på förbanden.
Jag skulle inte här i debatten vilja dra
fram som ett argument mot verksamheten,
att man också tränar pojkarna i
bridge. Ingen tror väl att jag är särskilt
begeistrad i kortspel, men jag skulle
nog ändå akta mig för att ens anföra
detta som ett argument, när jag ser på
listan över alla de kurser man arbetar
med i studieverksamheten.

Till sist vill jag bara tillägga att man
skall ha klart för sig, hurusom det icke
råder olika åsikter mellan den militära
ledningen och dem som nu arbetar för
en utökning av personalvårdsorganisationen,
utan man är överens. Även överbefälhavaren
har ansett denna fråga så
viktig att han givit organisationen sitt
varma stöd.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle
:

När herr Gustafsson i Borås säger att
man inte bör dra fram utbildningen i

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

bridgespel som något argument vill jag
påpeka, att jag gjorde detta därför att
man på högsta ort, från försvarsstaben
och jag tror för övrigt just från den
nämnd som herr Gustafsson tillhör,
framhållit att det är så utomordentligt
värdefullt för soldaternas krigsutbildning
att de också på detta sätt lär sig
finter och knep.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Jag är väl medveten om
de starka skäl som ligger bakom reservationen
och som här från flera håll
understrukits. Bland annat skulle jag
helt och fullt vilja instämma med herr
Waehtmeister i hans påpekande, att det
inte är personalvårdsorganisationen som
skapar den goda andan inom förbanden
— det är och förblir de ansvariga
förbandscheferna. Om deras känsla av
ansvar för denna anda någonstädes avtrubbas,
är det utan tvivel fara å färde.
Detta är dock inte personalvårdsorganisationens
fel.

Jag vill erinra om att överbefälhavaren
har måst göra prutningar på många
i och för sig mycket angelägna poster
för att få fram denna förstärkning av
personalvården. Jag skall inte ge mig
in på några försök att bedöma, huruvida
den föreslagna organisationen är
den bästa tänkbara, men jag vet på
grund av min personliga erfarenhet från
detta område, att en upprustning är i
hög grad önskvärd för att inte säga nödvändig,
om organisationen skall kunna
fylla de uppgifter och krav som man
kan och hör ställa på den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GANSMOE (h):

Herr talman! Jag är väl införstådd
med de synpunkter som här framförts
från reservanternas sida, och jag kan
mycket väl förstå vad man från det
hållet vill hävda, liksom jag i viss mån

kan hålla med om att det är vanskligt
att biträda ett sådant här förslag. Jag
skall med några få ord söka redogöra
för min syn på denna sak såsom jag uppfattat
den i egenskap av fältarbetare
under den tid jag varit inkallad såsom
personalvårdare.

Reservanterna säger bl. a.: »Erinras
må i detta sammanhang, att utredning
för närvarande pågår rörande försvarets

högsta ledning.» Och vidare att »---—-

den föreslagna utbyggnaden icke bör
genomföras i nuvarande trängda statsfinansiella
läge och med hänsyn till den
oklarhet, som råder beträffande försvarets
högsta ledning».

Vårt försvar antar ju en struktur av
allt längre driven teknik, vilket också
ställer större krav på den enskilda människan.
Efter vad jag erfarit är den organisation,
som föreslås i statsutskottets
utlåtande nr 98, frukten av allt det arbete
som ägt rum efter det senaste kriget.
Personligen tror jag att krigsorganisationen
är helt beroende av vad
man har för organisation i fredstid,
och jag tror också att det är mycket viktigt
att fredsorganisationen är så utbyggd
att den, om något skulle hända
vårt land, på ett effektivt sätt kan ta
hand om dem som skall utföra personalvård
under krig. Den organisation, som
statsutskottet föreslår, är ju uppbyggd
på ett sådant sätt, att den skall passa
in i den av riksdagen beslutade förbandsindragningen
och de minskade
fältförbanden.

Jag vill anföra något av vad som i
pressen skrivits om denna sak. Citatet
visar alldeles tydligt hur det verkar,
när en människa ställs inför dessa problem:
»I vårt högt industrialiserade
och automatiserade land är den mänskliga
faktorn en mycket irriterande företeelse.
Järnvägens signalsystem bygges
ut med den ena finurligheten efter den
andra, fabrikens maskiner förses med
effektivare och bättre skydd för dem
som arbetar vid dem, flygmaskinerna
förses med instrument i tak, väggar och

2 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

överallt i förarens kabin, men trots detta,
trots allt händer saker, som inte borde
hända. Det är den mänskliga faktorn,
som spelar oss ett spratt, som ställer
till olyckor både stora och små. Och
någonstans måste även den mest framstående
teknokraten placera en människa.
Och människan är irrationell, hon
störs och styrs av egen vilja, och hennes
humör växlar från dag till dag. Den
dagen humöret av någon anledning är
sämre, då glömmer man ett viktigt moment
i arbetet; den som är arg kör bil
fortare och mer hänsynslöst än den som
är i balans; den mänskliga faktorn
är framme och spökar igen.

Att eliminera den mänskliga faktorn
går endast till ringa del med nya sinnrika
elektronrör; vad som främst behövs
är en god personalvård. Det låter
fullständigt främmande för dem, som
med ordet personalvård menar dalt
med personal. Personalvård är något
helt annat. Den är mer till för företaget
än man i allmänhet tror. Den vill fördela
arbetsuppgifterna så att ingen sätts
på uppgifter, som han eller hon endast
med nöd och näppe klarar upp, den
skall se till att irritationsmoment kring
den anställde i möjligaste mån försvinner,
att bostadsförhållandena är
goda, att fritiden kan fyllas med nöjsam
och trevlig sysselsättning, att ekonomin
inte är pressad så att oro om
försörjningen hindrar den anställde att
tänka på arbetet o. s. v. God omvårdnad
om arbetskraften det är vad personalvården
vill vara i dag. Både den
mänskliga och maskinella utrustningen
i företaget behöver översyn, tillsyn och
rundsmörjning.»

Det förekommer ju inom vårt försvar
tre former av vård som varje värnpliktig
och inkallad känner till: vapenvård,
persedelvård och personalvård.
Det har i debatten uttalats en
ängslan för att personalvården skulle
kunna inverka så, att kontakten mellan
truppofficeren och den värnpliktige
går förlorad. Jag tror emellertid

att det är tvärtom och att det med den
kolossala påfrestning, som en truppofficer
utsättes för i dag — även en skicklig
sådan — med all den tekniska apparatur
och hela den invecklade organisation,
som ett stridande förband utgör,
är mycket viktigt för truppofficeren att
ha en personalvårdare, på vilken han
kan lasta över de besvärliga problem
som kan uppkomma i samband med att
en man i truppen är ur balans. Därför
anser jag att personalvårdaren kommer
att kunna hjälpa även den skicklige
truppföraren att utföra sitt arbete ännu
bättre än vad som annars skulle bli
fallet.

Det har också sagts att ungdom av i
dag inte har samma problem att brottas
med som dem som uppkommer under
krigsläge, då även familjeförsörjare blir
inkallade. Det är i viss mån riktigt.
Men vi måste också tänka på att den
militära personal- och själavården får
ta hand om en hel massa civila uppgifter
i den vägen som följer med den inkallade
soldaten, när han kommer in i
förbandet. Därför är det min uppfattning
att utvecklingen på detta område
inom det militära bör ha paritet med
den civila.

Jag vill, herr talman, på de grunder
jag här har angivit yrka bifall till utskottets
hemställan i dess utlåtande 98
punkt 1.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av den
diskussion beträffande bridgespelet som
fördes mellan herr Gustafsson i Borås
och herr Wachtmeister vill jag lämna
kammaren en liten upplysning.

Det är inte förbjudet att spela bridge
i det militära, men till sådan verksamhet
utgår intet statsbidrag vare sig från
fjärde eller åttonde huvudtiteln. Det betyder
att det argument som tydligen
var ganska bärande för herr Wachtmeister
saknar relevans i personalvårdsdebatten.

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag har varit tveksam
om jag skulle blanda mig i denna debatt,
som delvis kommit upp i ett ganska
högt röstläge. Eftersom jag är motionär
vill jag emellertid säga några
ord.

Jag vill konstatera att trots tonen i
debatten är alla ense om betydelsen av
en effektiv personalvårdsorganisation.
Däremot har man olika uppfattningar
om hur man skall nå denna effektivitet
på bästa möjliga sätt. Jag anser att det
föreliggande förslaget inte är fullgott
härvidlag.

För det första tror jag att om man
inrättar tjänster för heltidsanställda
konsulenter och konsulenterna skall betjäna
flera förband, blir det ganska
skralt beställt med kontakten mellan de
värnpliktiga och konsulenterna. Skall
dessutom konsulenterna ambulera, blir
det svårt för dem att stå i kontakt med
de civila myndigheterna, vilket senare
kan vara nog så betydelsefullt för dessa
tjänstemän.

För det andra tror jag att det kan
bli mycket svårt att anskaffa de erfarna
och kvalificerade krafter som behövs
för dessa tjänster. De bör väl vara socionomer
eller något liknande, och vi
vet ju, att det härvidlag råder en stark
bristsituation. Därför tror jag det är
mest effektivt, som vi har det ordnat
nu, att ha deltidsanställda konsulenter.
Det är lättare att skaffa kvalificerat folk
som är villiga att åta sig dessa uppdrag
i den formen. Jag vet på grund av en
hel del upplysningar som jag har fått,
att det finns erfaret folk, som gärna
står till förfogande för sådana uppdrag.
Kanske en del andra påstår motsatsen,
men det förefaller mig i alla fall, som
om mitt påstående skulle vara riktigt.

Det är min uppfattning att sådana
deltidsanställda med stor erfarenhet
bättre kan stå de värnpliktiga till tjiinst
med ekonomiska råd och dåd. De kan
även vara behjälpliga när det gäller
utbildning, och slutligen kan de vara

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

mera själasörjare så att säga, i den
n mån dessa olika synpunkter behöver
:- tillgodoses. Framför allt tror jag att de
i- har mycket bättre kontakt med de komi-
munala myndigheter, som man många
a gånger måste ha att göra med när det
gäller att rent praktiskt hjälpa vissa
i värnpliktiga. Det fordras en viss auktov
ritet då man ska förhandla med frami.
gång med »kommunalgubbar». Det är
r ju inte enbart fråga om unga värnplikt
tiga. Det kan ju gälla företagare som
t blivit inkallade som behöver stöd och
t hjälp.

Jag vet att Folkpartiets ungdomsför a

bund har en uppfattning rakt motsatt

a den som jag här framfört och vill ha

heltidsanställda konsulenter. Men det
a hindrar inte, att jag kan ha min upp c

fattning, som kanske är baserad på en

1 aning större erfarenhet.
r Dessa befattningar kommer troligen
j också att bli genomgångstjänster. Herr
e Heckscher talade om återvändsgränd i
a detta sammanhang. Det kan man kanske
också säga. Jag tror emellertid i stället
a att det blir fråga om unga framåtsträvande
människor som snabbt söker
s skaffa sig något annat, och det kan väl
inte vara av värde för detta arbetes
j effektivitet.

l Slutligen ställer jag mig ganska tvekr
sam till själva topporganet. Det kan
t hända att det blir någon sorts skrivbordsexercis
och att vederbörande till
l mycket stor del blir sysselsatta med
, pappersexercis.

’ Den besparingsmöjlighet som här fö religger

— det är ju i alla fall fråga om
’ 240 000 kronor — är inte enbart avgö rande,

utan effektiviteten bör sättas
främst.

’ När jag summerat alla dessa synpunkter
blir slutresultatet att jag yrkar bi(
fall till reservationen nr 1 av fröken
|. Andersson in. fl.

i Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det kan inte råda några
i delade meningar om behovet av en god

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

personalvård inom försvaret. Detta har
också tidigare understrukits av riksdagen.
Den hittillsvarande ordningen
har i hög grad präglats av provisoriska
lösningar. Förhållandena på området
har inte varit tillfredsställande.

Om man ser på arbetslivets övriga
områden, finner man, att man där är
fullt medveten om att i görligaste mån
tillgodose personalens sociala och andra
intressen. Jag skulle vilja säga att det
torde i ännu större utsträckning gälla
en väl organiserad personalvård inom
det militära.

En av de väsentliga nyheterna i det
föreliggande förslaget är att personalvården
skall omfatta all personal, både
värnpliktiga och fast anställda.

Jag finner det alldeles riktigt som
departementschefen framhållit, att bristerna
i nuvarande organisation främst
torde återfinnas hos de lokala organen.
Det är där som det i första hand är angeläget
med en upprustning. Jag har
därvidlag en helt annan mening än herr
Heckscher.

Herr Wachtmeister påstår att ungdomen
nu inte har några problem, och
herr Heckscher säger att problemen är
betydligt mindre än förr. Jag delar inte
herrarnas uppfattning på den punkten,
utan jag anser att man här inte skall
vara så tvärsäker.

Det sägs att förbandscheferna skulle
kunna sköta dessa saker. Yi kan emellertid
vara övertygade om att deras tid
inte räcker till detta. Jag är väl medveten
om att det finns bra förbandschefer,
men som hos allt mänskligt finns det
brister även här, och det finns förbandschefer
som inte räcker till även
för dessa uppgifter. Då är det nog inte
så enkelt att göra som herr Wachtmeister
rekommenderar, att flytta dem eller
ge dem utbildning. Jag tror alltså att
förbandscheferna i detta avseende behöver
bistånd.

Detta leder mig till den uppfattningen,
herr talman, att det förslag, som
departementschefen framlagt och som

i allt väsentligt tillstyrkts av utskottsmajoriteten,
är det riktiga. Jag tror att
den del av de till försvaret anvisade
pengarna, som går till denna verksamhet,
är synnerligen väl använda och
kommer att resultera i större effektivitet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Gustafsson i Bogla (s) instämde
häri.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tillhör ju reservanterna
i detta ärende, och jag har funnit
anledning att begära ordet särskilt
sedan jag hört herr Wachtmeisters anförande.
Visserligen kan man slå fast
att han inte får anses representera reservanterna,
men om han hade gjort
det och om andan i denna reservation
varit sådan som herr Wachtmeister
gjorde gällande, hade jag, herr talman,
måst anmäla en avvikande mening och
frånfalla reservanternas linje.

Jag har i stort sett samma uppfattning
i ärendet som utskottet, nämligen
att vi här har behov av en ordentlig
utbyggnad efter så många års provisorium.
Men mitt ställningstagande i slutomgången
har varit, att vi naturligtvis
får ta även obehagliga beslut i det rådande
läget med statsfinansiella bekymmer.
Jag har sett reservanternas motivering
huvudsakligen och främst som en
motivering för ett uppskov något år.
Vi har ju dock en personalvårdsorganisation.
Låt vara att den är provisorisk,
men den finns där och skulle naturligtvis
kunna fungera ytterligare en
tid innan man tar definitiv ställning till
denna större och som jag förstår otvivelaktigt
effektivare organisation. Jag
delar alltså inte herr Rydéns nyligen
tillkännagivna uppfattning, att man i
samma utsträckning som tidigare skulle
bygga på värnpliktiga assistenters hjälp.
Jag tror därför att det kan finnas an -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

ledning att något vila på hanen innan
man tar definitiv ställning.

Det är, herr talman, min motivering,
efter att ha åhört denna debatt, för att
yrka bifall till reservationen.

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Jag är också motionär
i denna fråga och vill därför säga några
ord. Anledningen till min motion är
uteslutande — eller i varje fall framför
allt —• det statsfinansiella läget. Vi vet
ju alla att vår statsfinansiella situation
är sådan att vi nästan med bävan
måste fråga vart det hela kommer att
bära hän. Vår finansminister är ute och
håller sina föredrag och talar om framtidsutsikterna
på ett sätt, som jag nästan
tycker är skrämmande. Och han söker
med ljus och lykta efter nya skattekällor.
Det han närmast vill stanna
inför tycks vara att vi så småningom
skall få en omsättningsskatt. Vi vet att
den kommer att drabba alla; även de
allra fattigaste i detta land måste lämna
en ökad tribut till staten.

Jag menar att vi i den situationen
måste tänka oss för vid varje beslut
om en utgift, och framför allt måste vi
tänka oss för innan vi binder oss för
nya utgifter. Erfarenheterna har ju lärt
oss att det är så gott som omöjligt att
skära ned eller spara på något som
man redan bundit sig för. Har man en
gång tillsatt en byråchef, så sitter han
där. Han kan bli hur överflödig som
helst, men det går ändå inte att få bort
honom. Vi vet också att Parkinsons
lag verkar i detta fall. Administrationen
växer, och det kommer att anmäla sig
s. k. automatiska utgiftsstegringar. Jag
tror inte att den blivande byråchefen
kommer att sakna ambitioner i den vägen,
tvärtom.

Det föreliggande förslaget är faktiskt,
såsom jag tolkar det, skickligt upplagt.
Man bygger upp i toppen, och sedan
är del ingen svårighet att motivera att
det måste byggas vidare.

Den sakliga sidan av denna fråga
har på ett mycket bra sätt utvecklats av
herr Hecksclier, och jag kan i stort
sett instämma i vad han här sagt. Jag
vill bara tillägga att jag är fullt på det
klara med att denna personalvårdsorganisation
är av stort värde och betydelse.
Det kan emellertid inte vara någon
hemlighet att meningarna därom är
delade även bland dem som skall vara
föremål för personalvården liksom
bland den militära personalen i övrigt.
Hur stor hänsyn man behöver ta därtill,
vet jag inte, men säkert är att vi
här rör oss på ett område, där det gäller
att gå försiktigt fram. Det finns
ingenting så ödeläggande för försvarsviljan
som att folk får den uppfattningen
att anslagen till militära ändamål
inte användes på ett riktigt sätt.
Försvarskostnaderna är ju numera så
stora att det inte minst av den anledningen
är nödvändigt att gå fram med
försiktighet.

Nu har det gjorts den invändningen
att man inte skulle spara dessa 240 000
kronor, eftersom de ingår i försvarsanslaget.
Men minskar man utgifterna
med 240 000 kronor, så spar man väl
ändå dessa pengar. I varje fall tycker
jag alt reservanterna har mycket starkt
fog för sin inställning, när de säger att
»det nuvarande systemet, som visat sig
fungera relativt tillfredsställande, synes
böra kunna utan större olägenhet
tillämpas ytterligare en tid framåt».

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i denna debatt, eftersom så
många har vältaligt försvarat statsutskottets
förslag. Men när det här hållits
det ena anförandet efter det andra,
där man åberopat statsfinansiella skäl,
så är det kanske nödvändigt att klarlägga
hur det ligger till i det avseendet.

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

Såsom alla vet finns det en fastlåst
ram för försvarskostnaderna, vilken
alla partier varit överens om, och man
gör inte några statsfinansiella besparingar
genom att flytta om posterna
inom denna ram. Om man nu inte skulle
utöka personalvårdsorganisationen, är
väl avsikten att pengarna skall användas
till någonting annat inom den fastställda
kostnadsramen. Det här framlagda
förslaget har alltså inte, såvitt
jag förstår, någon betydelse ur statsfinansiell
synpunkt.

I övrigt skall jag inte fördjupa mig
i den argumentering som förts. Jag är
mycket förvånad över att statsutskottet
blivit oenigt på denna punkt. I fjol
kom överbefälhavaren med ett förslag
till personalvårdsorganisation, vilket i
förhållande till det förslag, som jag nu
framlagt, innehöll ytterligare 20 tjänster.
Jag ansåg mig inte kunna i samband
med den nya försvarsplanen för
riksdagen framlägga även detta förslag,
eftersom det enligt min mening innebar
en alltför stor organisation för den militära
personalvården. Därför tillkallade
jag en sakkunnig, som fick sommaren
på sig för att omarbeta förslaget
och framför allt försöka placera in
värnpliktiga i personalvårdsorganisationen,
och jag är glad över att herr
Heckscher och andra funnit detta välbetänkt.
Resultatet har sedan blivit att
jag starkt skurit ned det av överbefälhavaren
framförda förslaget.

Bakom den utbyggnad av personalvårdsorganisationen,
som nu skulle ske,
står i första hand vår militära ledning.
Om det sedan inom officerskåren och
möjligen andra av försvarets personalkategorier
finns delade meningar om
denna organisation, så får vi inte glömma
att den högsta militärledningen har
ansett att man får ut större effektivitet
ur försvaret genom att ha en väl organiserad
personalvård. Jag har själv
tidigare arbetat inom den militära personalvårdsorganisationen,
och jag vet
att den har en mycket stor betydelse.

Särskilt angeläget är att det för eventuella
krigsbehov finns värnpliktiga
som i förväg är utbildade för dessa
uppgifter. Om det t. ex. på nytt skulle
uppkomma en sådan situation som under
andra världskriget, då beredskapsstyrkor
fick ligga ute i flera år, så
måste man ha pålitlig personal, som
kan ta sig an alla de problem som folk
i en beredskapsorganisation har och
som det militära befälet inte har tid
att syssla med.

Jag vill sluta med att säga att farhågorna
för att det militära truppbefälet
skulle fritas från ansvaret för individerna
i truppen är alldeles ogrundade.
Genom det beslut, som här föreslås,
sker inte någon ändring i ansvarsfördelningen.
Ansvaret för personalen
åligger fortfarande den militäre chefen.
Han får bara en specialist såsom sitt
biträde i personalvårdsfrågor, precis
som han vid sin sida har specialister i
andra frågor. Det är den militäre chefen
som är ansvarig i personalvårdsfrågor,
men han skall ha hjälp av krafter som
är utbildade för ändamålet. Ju mer
tekniskt betonat och rationellt vårt försvar
blir, ju större måste också behovet
vara av sådana tjänster som personalvårdsorganisationen
kan lämna.

Det är därför som jag menar att man
borde väl efter alla dessa många år av
utredningar om personalvårdsorganisationen
kunna acceptera det här framlagda
förslaget, som innebär en icke
oväsentlig prutning i förhållande till
den militära ledningens ursprungliga
förslag.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Om det verkligen hade
gällt att, såsom här sagts, spara 240 000
kronor, så hade man kunnat åberopa det
statsfinansiella läget. Nu är det i stället
fråga om disponerandet av medel
som redan är anslagna för militära
ändamål. Detta har med all önskvärd

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Personalvårdsorganisationen inom försvaret

tydlighet framgått av försvarsministerns
anförande, och jag behöver inte,
herr talman, tillägga något ytterligare.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Efter försvarsministerns
inlägg är väl debatten i stort sett avslutad,
och jag skall försöka fatta mig
kort. Jag delar på väsentliga punkter
den ståndpunkt, som statsrådet har
gett uttryck åt dels i sitt departementsuttalande
till propositionen och dels i
det anförande, som han nu har hållit.
Jag vill därför deklarera, att jag för
min del inte kommer att stödja den
borgerliga reservation, som här är avlämnad.

Reservanterna har — det har skymtat
fram i debatten — åberopat två skäl:
för det första det statsfinansiella läget
och för det andra osäkerheten om organisationen
av försvarets högsta ledning.
Herr Heckselier gick dessutom in
på en detaljkritik av organisationen,
men den synpunkten kommer inte fram
i reservanternas ståndpunktstagande,
utan det är dessa två huvudsynpunkter
som har skrivits in i reservationen.

Vi har kunnat enas om efter vårt
lands förhållanden mycket stora utgifter
för det militära försvaret, det har
därför överraskat mig att när vi här
nalkas en fråga som gäller att ta hand
om det människomaterial, som arbetar
inom försvaret, åberopar man just statsfinansiella
skäl som huvudmotiv för
avslag. Man har diskuterat organisationen,
men ingen har bestridit, att det
här dock utöver den organisatoriska
uppläggningen är fråga om en mycket
viktig uppgift, nämligen att bistå de
värnpliktiga i sociala och ekonomiska
frågor, när det gäller familjepenning,
näringsbidrag, tjänstledighctsärenden
och liknande. Jag tror, att den andra
viktiga huvuduppgiften för denna organisation
är att försöka arbeta fram
en positiv inställning till tjänstgöringen
som sådan och till försvaret. Vi

skall komma ihåg, att det dock för de
flesta är en mycket radikal omställningsprocess
att ryckas ur sin vanliga
civila miljö och hamna i den trots allt
negativa miljö, som det militära livet
innebär. De av kammarens ledamöter
som har fullgjort militärtjänst är säkert
ense med mig om att det knappast
finns något som skapar en så kritisk
attityd — nära nog en defaitistisk inställning
— till försvaret som när man
har en personlig fråga, som man anser
vara av angelägen art, men inte har en
chans att få den framlagd på ett riktigt
sätt.

Det är inte opportunt, men jag säger
i alla fall rakt på sak — det kan gärna
uppfattas som kritik, fastän jag inte
syftar till att den skall vara hård:
trots att jag ger dem rätt, som sagt att
förbandscheferna har det väsentliga
ansvaret, visar dock dessa och deras
underlydande ofta bristande förståelse
för den enskilde värnpliktige och hans
personliga problem, de må vara aldrig
så viktiga. Det är just på denna punkt
som personalvårdsorganisationen skall
sätta in sina resurser.

Jag tycker, herr talman, att när vi
offrar nära tre miljarder kronor på försvaret
innebär det inte en felaktig relation,
om vi här offrar ungefär en miljon
kronor på en organisation, som har så
klart positivt syfte även ur försvarets
egen synpunkt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Tviirålund (ep).

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag tyckte, att försvarsministern
verkade litet ledsen över att
han inte fått något erkännande för de
prutningar, som han har verkställt på
det militära förslaget. Låt mig därför,
om det nu kan vara till någon glädje,
framföra detta erkännande! Här har vi
fått eu reell besparing. Min motion av -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Flygvapnet: Luftförsvarsrobot

ser dock inte någon besparing, utan jag
har framhållit, att det i detta läge är
om möjligt viktigare än annars att
pengarna kommer till sådan användning,
att de för den direkta stridsutbildningen
blir av största värde. Det anser
jag vore fallet, om vi flyttade över detta
anslag till hemvärnet. Det skulle bli
över en miljon patroner till skjututbildningen
— inte så många per man,
men dock en hel del — och varenda
patron är värdefull.

Jag begärde egentligen ordet därför
att kammaren kanske av herr Alemyrs
sista inlägg om det olycksaliga bridgespelet
fick det intrycket, att jag hämtat
uppgifter ur luften. Så ligger det inte
till; jag har en konkret bakgrund. Det
hela hände vid en förläggning i norr år
1955, och det gjordes en hel del reklam
i pressen om att »detta är personalvårdens
nya giv. Nu skall de värnpliktiga
få lära sig bridge på kronans bekostnad.
» Det blev emellertid en viss
opposition mot detta. Då kom direktiv
från försvarsstabens socialvårdsdetalj
om att statsmedel skulle utgå för bridgespel,
därför att — såsom den officiella
motiveringen löd ■—- »att pressa sin
motståndare, antingen denne är soldat
eller ett stort förband, kan vara lika
värdefullt som övervikt i styrka och
antal. Detta förstår var och en som spelar
bridge och poker, där det ju gäller
att skapa osäkerhet hos motståndaren.
Det gäller med andra ord att bluffa. Soldaten
såväl som generalen måste ha etf
visst pokeransikte.»

Med anledning av den kritik som kom
sade man från försvarsstabshåll, att man
skulle ta under övervägande huruvida
statsanslag i fortsättningen skulle utgå
för bridgespel. Enligt det meddelande
som vi fått av herr Alemyr i dag har
man tydligen övervägt färdigt och beslutat,
att statsmedel icke längre skall utgå.
Jag har därför bara att med tillfredsställelse
konstatera, att — som herr
Alemyr sade — min kritik på denna
punkt numera saknar relevans.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) i utskottets utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av fröken Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Heckscher begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 135 ja och 78 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Flygvapnet: Luftförsvarsrobot

Efter föredragning av punkten yttrade Herr

förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! På denna punkt har frö -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

ken Andersson och jag anmält en mot
utskottet avvikande mening och föreslagit
en nedsättning av anslaget med
2,8 miljoner kronor. Dessa pengar hade
vi avsett skulle komma till användning
som ett forskningsanslag för eventuellt
anskaffande av atomvapen.

Nu har riksdagen redan behandlat
frågan om anslag för denna forskningsverksamhet
och därvid avslagit vår
framställning. På grund härav, herr talman,
har jag i dag inget yrkande på
denna punkt.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Organisationsförändringar inom
försvaret

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 117 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 mars 1959, föreslagit
riksdagen godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande organisationsförändringar
in. m. inom armén
och flygvapnet.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Domö m. fl. (1:436) och den andra
inom andra kammaren av herr Sundström
m. fl. (11:531), hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
hemställa att, med beaktande av vad i
motionerna anförts, Livregementets

Organisationsförändringar inom försvaret

husarer skulle bibehållas, innebärande
jämväl att därvarande fältpolisutbildning
skulle kvarligga och icke flyttas
från förbandet.

I en inom andra kammaren av herr
Nihlfors väckt motion (11:563) hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag i proposition nr
117 att förberedande fältflygarskolan
skulle förläggas till Herrevadskloster
och i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en förutsättningslös utredning om
skolans förläggningsort med beaktande
av behovet att hålla nere statens kostnader.

I en inom andra kammaren av herrar
Johansson i Stockholm och Senander
väckt motion (11:564) hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttalade sig för att en snabbutredning
verkställdes av vilka lokaliseringspolitiska
åtgärder som vore nödvändiga
för att åt befolkningen i Karlsborgs och
omgivande kommuner trygga åtminstone
den rådande sysselsättningsnivån
samt i vad mån verkstäder under de
statliga kommunikationsverken eller annan
statlig industriell och annan verksamhet
skulle kunna förläggas till Karlsborg.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna 1:436
och II: 531 besluta, att fältpolisutbildningen
skulle kvarbliva vid Livregementets
husarer;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 563
besluta, att förutvarande Herrevadsklosters
remontdepå skulle utnyttjas för förläggning
av den förberedande fältflygarskolan; c)

godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 mars 1959 i övrigt föreslagit
beträffande organisationsförändringar
in. in. inom armén och flygvapnet,
dock med undantag av infantcriskjutskolans
förflyttning till Linköping,

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Organisationsförändringar inom försvaret

till vilken fråga utskottet återkomme
framdeles under riksdagen;

II. att motionen II: 564 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Nihlfors, som ansett att utskottet under
b) bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen 11:563, avslå
Kungl. Maj:ts förslag, att förutvarande
Herrevadsklosters remontdepå skulle utnyttjas
för förläggning av den förberedande
fältflygarskolan, samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en förutsättningslös
utredning om skolans förläggningsort
med beaktande av behovet
att begränsa statsverkets kostnader.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
jag fogat en reservation, som går ut på
att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle
begära ny utredning om den lämpligaste
förläggningsorten för den förberedande
fältflygarskolan, som nu ligger i Hägernäs.
Kungl. Maj :t har nämligen föreslagit
— och utskottsmajoriteten har tillstyrkt
detta förslag — att denna skola
skulle flyttas till Herrevadskloster i
Skåne. Bland de olika skäl som anförts
för detta ställningstagande från Kungl.
Maj ds sida har vi bl. a. — och det är
ganska egendomligt — att man skulle
kompensera Riseberga kommun för de
olägenheter som indragningen av Herrevadsklosters
remontdepå för ett antal år
sedan inneburit för kommunen. Jag tycker
inte det finns någon anledning att
ta upp detta. Det är inget sakskäl.

I den allmänna utredning som förekommit
har olika projekt för förläggning
av denna skola varit på tal. Det
framgår att man bl. a. tänkt sig Halmstad.
Detta hade flygvapenchefen ursprungligen
föreslagit. Nu ändrades det
hela på så sätt, att Kungl. Maj:t beslöt
föreslå riksdagen att flytta vissa skolor,
som nu är förlagda i Västerås, till

Halmstad, där lediga lokaler finns. Men
det har också funnits andra alternativ.

Varför skall man flytta från Hägernäs
där skolan finns och där lärarkrafter
sedan tio år tillbaka varit stationerade?
Det har visat sig att denna ort
varit mycket bra ur rekryteringssynpunkt,
när det gällt att locka ynglingar
till skolan för denna förberedande skolutbildning
innan de går vidare för att
bli fältflygare. Det har exempelvis visat
sig att mer än hälften av eleverna kommer
från Mellansverige och Norrland.
Förmodligen kan man räkna med att
en förflyttning så långt ner som till
Skåne skulle försämra rekryteringsläget
med hänsyn till avstånden till hemorten.
Det gäller här elever i åldersgrupperna
17—18 år, och det är klart att
de har ett visst behov av kontakt med
hembygden.

Ett alternativ har alltså varit att skolan
skall ligga kvar i Hägernäs. Departementschefen
säger visserligen att detta
medför kostnader, därför att vissa organisationer
som behöver utrymmena
vid denna skola skall flytta dit vid den
allmänna omflyttningen inom försvaret,
som man tycks få lov att ta ställning
till vid varje års riksdag. Det finns emellertid
ingen konkret redovisning för vad
det skulle kosta med ett kvarblivande
i Hägernäs. Däremot finns det en uppgift
att en förflyttning till Herrevadskloster
säkerligen skulle komma att dra
med sig kostnader på tre miljoner kronor
för byggnationer. Hur de kostnaderna
kommer att fördelas har man inte
fått reda på i statsutskottet. Ett projekt
har jag själv dragit fram som ett huvudalternativ
i min reservation. Jag har
föreslagit att man skall undersöka om
skolan kan förläggas till Uppsala, där
försvarets läroverk har stora lokaliteter
som för närvarande icke kan utnyttjas.
Detsamma har även riksdagen på sätt
och vis påpekat genom att för någon
vecka sedan godkänna statsutskottets
uttalande i samband med behandlingen
av statsrevisorernas berättelse. Utskot -

Onsdagen den 20 maj 1959 tm.

Nr 18

tet skrev där att det borde utredas på
vad sätt man skulle kunna bättre tillvarata
undervisningsmöjligheterna hos
försvarets läroverk som har lokaler och
lärarkrafter till förfogande.

Intressant är att i ett förberedande
skede, då flygvapnet begärde Kungl.
Maj:ts ställningstagande för ett projekt
att organisera upp ett flygvapnets
treåriga läroverk, pekade för några år
sedan flera remissinstanser på möjligheten
att härför utnyttja försvarets läroverk.
Utom detta läroverk självt förklarade
nämligen både statskontoret
och försvarets civilförvaltning att man
kunde utnyttja läroverkets kapacitet om
det skulle bli något av planerna på flygvapnets
eget läroverk. Nu skrinlädes
det projektet, och det finns anledning
att ifrågasätta om det kommer att tas
upp igen. De skeptiska säger sig väl att
riksdagen om inte alltför lång tid kan få
ta ställning till frågan om ett flygvapnets
treåriga läroverk bör inrättas efter
det att skolan flyttats till Herrevadskloster
i Skåne. Man kan också ställa
sig tveksam till om det över huvud taget
behövs en förberedande flygskola så
som skolväsendet i vårt land nu ordnas.
Får vi en nioårig bottenskola över hela
landet, minskas anledningen för försvaret
att bekosta denna förberedande fältflygarutbildning,
som egentligen inte
är militär utan ett slags fortsättning på
folkskolan.

Man kan få uppfattningen att det är
en militär skola därav, att departementschefen
i propositionen hänvisar till att
.skolan bör ligga i närheten av Ljungbyhed
för den förberedande flygutbildningens
skull. Till detta kan genmälas
att elevernas flygutbildning inte är någon
sådan utbildning i vanlig mening
utan snarast en undersökning, som avser
att fastställa om dessa unga elever
alls passar i flygplan och om det alltså
lönar sig för statsmakterna att lägga
ner kostnader på den civila utbildning
de behöver för atl tillgodogöra sig den
senare svårare utbildningen som fly -

Organisationsförändringar inom försvaret

gare. Visar det sig att de vid en uppstigning
såsom passagerare i ett krigsflygplan
inte passar i luften, avvecklas
deras skolgång och man fortsätter inte
att ha dem som elever, eftersom det inte
lönar sig att bygga vidare på ett elevmaterial
som inte så att säga klarar
lufttillvaron.

Denna undersökning behöver inte alls
vara besvärlig, om man tänker sig alternativet
Uppsala, eftersom vi där har en
flygflottilj alldeles i närheten, som kan
ta hand om undersökningen. Ett kvarblivande
i Hägernäs skulle också gå väl
för sig, eftersom vi har Barkarby och
Tullinge på nära håll.

Herr talman! Det skulle finnas mycket
att tillägga i den här frågan. Jag
har blivit ensam reservant i statsutskottet
och inser naturligtvis att frågan därmed
är avgjord. Jag anser emellertid att
den sakligt sett inte borde vara avgjord
vid det här laget, eftersom det finns så
många oklara punkter och eftersom det
alternativ som jag här har nämnt tydligen
inte — att döma av redovisningen
i propositionen — har prövats tillräckligt.
Närmast till hands liggande hade
väl varit, eftersom det i alla fall inte är
någon verklig tidsnöd, att göra en ytterligare
undersökning, framför allt om
placeringen i Uppsala. Såsom jag nämnde
förut har statsrevisorerna påpekat
och numera även riksdagen accepterat,
att det behövs en utredning för att ta
vara på försvarets läroverks undervisningskapacitet.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till reservationen till detta utlåtande.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vi har i detta sammanhang
viiekt en motion som har samband
med förflyttningen av Lv 1 från
Karlsborg. Förflyttningen medför sådana
konsekvenser för samhället från
sysselsättningssynpunkt, att särskilda
åtgärder måste vidtagas om inte Karlsborg
och andra kommuner skall drab -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Organisationsförändringar inom försvaret

bas av betydande ekonomiska svårigheter
och en del av befolkningen bli
utan arbete.

I vår motion har vi hemställt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar
sig för att en snabbutredning verkställes
av vilka lokaliseringspolitiska
åtgärder som är nödvändiga för att åt
befolkningen i Karlsborgs och omgivande
kommuner trygga åtminstone den rådande
sysselsättningsnivån samt i vad
mån verkstäderna och annan statlig industriell
verksamhet skall kunna förläggas
till Karlsborg.

Utskottet avstyrker vår motion med
den motiveringen att antalet försvarsanställda
i huvudsak blir oförändrat i
förhållande till dagens läge.

Utskottet använder en mycket vag
motivering för sin ståndpunkt. Det talar
sålunda om att genom signalbataljonens,
S 2, förläggning till Karlsborg
och bataljonens ombildande till regemente
de sociala följdverkningarna i
stort sett skulle kunna undvikas. Redan
genom uttrycket i stort sett antydes,
att utskottet självt inte är övertygat om
att de sociala följdverkningarna därmed
kan undvikas. Ännu mer kanske detta
kommer till synes i uttalandet att antalet
försvarsanställda i huvudsak blir
oförändrat i förhållande till dagens
läge.

Men inte ens dessa av osäkerhet präglade
uttalanden stämmer med verkligheten.
Enligt kommunalordförandens i
Karlsborg uttalande till en stockholmstidning
räcker inte vad som föreslås för
att täcka de sociala följdverkningarna.
Ammunitionsfabriken i Karlsborg befinner
sig under avveckling, vilket naturligtvis
har svåra återverkningar på
sysselsättningen. Den har ursprungligen
sysselsatt 110 man.

Från kommunalt håll hänvisas även
till en tidigare indragning av musikkåren,
varigenom 45 personer »friställdes»,
som det numera så småtrevligt kallas
på officiellt språk.

Med de kastningar i de militära dispo -

sitionerna som har ägt rum under senare
år är det uppenbart, att anställning
vid militära anläggningar inte kan erbjuda
trygghet till försörjningen av
en hel bygd. Inga som helst garantier
finns för att den omdisponering som nu
skett beträffande Karlsborg kommer att
stå sig någon längre tid. Man behöver
bara erinra sig, att Karlsborg först hade
ett artilleriregemente, därefter ett luftvärnsregemente
och att man nu skall
få en signalbataljon, för att förstå osäkerheten
hos Karlsborgs inbyggare med
hänsyn till sysselsättningen.

Det hela tyder enligt min mening
på att de militära anläggningarna står
på avskrivning för Karlsborgs del och
att förläggningen av signalbataljonen
från Skövde till Karlsborg är ett provisorium
för att söka minska de värsta
följderna av indragningen av Lv 1.
Karlsborg har tidigare systematiskt
hindrats av de militära dispositionerna
i en utbyggnad av civila anläggningar.
Detta faktum borde inbjuda till en synnerligen
varsam behandling av problemet
Karlsborg.

Som jag tidigare har antytt kan man
betrakta en fullständig avskrivning av
de militära anläggningarna som ett i
varje fall antagbart framtidsperspektiv.
Statsmakternas skyldighet borde därför
vara att ge ett kraftigt bidrag till utvecklingen
av en civil industri i Karlsborg
och karlsborgstrakten.

Vi har i vår motion pekat på det
utan tvivel gynnsamma läge Karlsborg
har för upprätthållandet av industrier
och andra företag av mera stabil karaktär.
Ur kommunikationssynpunkt är läget
också gynnsamt. Arbetsmarknadsstyrelsen
har gjort samma bedömning
och i sin lokaliseringsutredning för
Skaraborgs län utgått ifrån att Karlsborg
som B-centrum skall byggas ut
väsentligt.

Det går inte an att som utskottet gör
avfärda hela frågan med att »antalet
försvarsanställda blir i huvudsak oförändrat»
genom den föreslagna omdispo -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

neringen. Problemet är betydligt större
än så. Det rör sig om Karlsborgs och
den omkringliggande bygdens säkerhet
för framtiden såväl med hänsyn till
kommunens som dess inbyggares ekonomi
och utkomst. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att 50 bostadslägenheter
nybyggts och icke nu finner sin
användning. Dessutom har byggnadsverksamheten
på detta område måst
stoppas sedan meddelandet kom om de
militära dispositionerna.

De sociala följdverkningarna av de
militära omdispositionerna är, såsom
departementschefen och utskottet säger,
mycket allvarliga för Karlsborg och
andra kringliggande kommuner. Vi har
med vår motion icke avsett att söka
rädda detta samhälle genom krav på
att andra militära anläggningar förflyttas
dit. Sådana åtgärder medför
ingen bestående lösning av frågan. Vår
rekommendation innebär att Karlsborg
förses med civila industrier och andra
anläggningar. Det är därför, herr talman,
jag ber att få yrka bifall till motion
nr 564 i denna kammare.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag kanske får svara
de två talare, som har yttrat sig
i fråga om förevarande utskottsutlåtande,
i den ordning som de här har uppträtt,
och jag börjar då med herr Nihlfors,
som har en avvikande mening när
det gäller förläggningen av fältflygarskolan
till Herrevadskloster.

Jag vill framhålla, att utskottet har
haft en ordentlig överläggning beträffande
Kungl. Maj:ts förslag om flyttning
av fältflygarskolan till Herrevadskloster,
och vi har, med undantag av
herr Nihlfors, blivit överens om att detta
nog i dagens läge är det klokaste
förslaget. Där kommer fältflygarskolan
till en miljö som måste vara lämplig
med tanke på närheten Ii 11 krigsflygskolan
i Ljungbyhed. Den kan också i

Organisationsförändringar inom försvaret

administrativt hänseende få en fast anknytning
där nere. Jag vill, herr talman,
med dessa ord kort och gott yrka
bifall till utskottets förslag i detta avsnitt.

Sedan har herr Senander talat om
Karlsborg. Jag håller med herr Senander
om att Karlsborg är ett samhälle
som inte har det väl ställt med försörjningsunderlaget.
Det förefaller emellertid
vara ett välordnat samhälle, där
man har gjort det bästa möjliga för att
få till stånd en god bebyggelse och ordna
det väl för människorna, men samhället
är i hög grad beroende av de militära
anordningarna, och varje omflyttning
av dessa måste få en stark inverkan
på samhällets liv.

Nu förefaller det mig dock som om
Karlsborg genom flyttningen av signaltrupperna
från Skövde till Karlsborg
blir tillgodosett i kanske ännu högre
grad än man från början vågat hoppas.
Under sådana förhållanden har vi inom
utskottet godtagit Kungl. Maj:ts förslag
på den här punkten. Jag kanske får
lämna det rådet — i den mån dessa
duktiga kommunalmän har behov av
något råd — att Karlsborgs invånare
bör göra allt vad de kan för att få även
något civilt försörjningsunderlag. Det
förefaller nog som om det borde finnas
vissa möjligheter att åstadkomma
någonting sådant.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Kammarens ärade förste
vice talman nämnde, att miljön nere
i Herrevadskloster skulle vara lämplig
för den förberedande fältflygarskolan.
Jag vill inte protestera genom att säga,
att det skulle vara någon speciellt dålig
miljö — det är inte av den anledningen
jag för min ringa del motsätter
mig en flyttning — men jag har inte
funnit behovet av en sådan här flyttning
ordentligt utrett. Jag vill erinra
om att flygkadettskolan för närvarande
— jag säger för närvarande, eftersom

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

man aldrig vet, var den hamnar i den
omflyttning som pågår inom försvaret
— ligger i Uppsala, men den bär tidigare
legat i Ljungbyhed, där miljön borde
vara alldeles ypperlig för flygkadetterna,
som faktiskt är utbildade flygare.

Jag vill slutligen också erinra herr
förste vice talmannen om ett uttalande
av utskottet på sid. 13, som han säkerligen
känner till, eftersom alla i statsutskottet
varit överens om det. Det står
där: »Utskottet vill emellertid i förevarande
sammanhang framhålla angelägenheten
av att framtida organisationsförändringar
inom försvaret i möjligaste
mån baseras på långsiktig planering
för vinnande av största möjliga
effekt ur såväl militär som ekonomisk
synpunkt av gjorda investeringar.» Jag
tror att alla här i kammaren anammar
det uttalandet, men jag tillhör dem som
är tveksamma, om ett ställningstagande
till förslaget angående förflyttning till
Herrevadskloster verkligen innebär ett
fullföljande av denna uttalade förhoppning
rörande betänksamhet vid organisationsförändringar.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. I b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. I c

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen II: 564; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Utredning rörande ett neutralitetsförsvar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
100, i anledning av väckta motioner om
utredning rörande ett neutralitetsförsvar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Öhmari och Helmer Persson (I: 196)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg m. fl. (II: 151), hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde om en allsidig
utredning av ett neutralitetsförsvar och
att därvid nödvändigheten av en bättre
och rimligare anpassning till skattemässiga
betingelser och det finanspolitiska
läget iakttoges.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 196 och II: 151 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vi har föreslagit en allsidig
utredning av frågan om ett neutralitetsförsvar
med syfte att åstadkomma
en bättre och rimligare anpassning till
de skattemässiga betingelserna och det
finanspolitiska läget. Utskottet svarar
kort och militäriskt nej och åberopar
sig därvid på ett lika kort och militäriskt
nej vid höstriksdagen. Trots detta
skall jag be att mycket kort få säga
några ord i själva huvudfrågan.

I den motion som utskottet erinrar
om ställde vi frågan, huruvida inte försvaret
borde anpassas till utrikespolitiken.
Detta gör det som bekant inte för
närvarande, tvärtom säges det klart från
den militära ledningen — och det har
också riksdagen godkänt ■— att det
svenska försvaret inte kan ha en så begränsad
målsättning som utrikespolitiken
har, nämligen alliansfrihet och
neutralitet. Vi anser naturligtvis detta
ohållbart och kommer inte att förtröttas
i vår strävan att försöka åstadkomma en
rimligare militär ordning i detta land.

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

När frågan om beredskapsvården för
en stund sedan diskuterades, berörde en
talare våra militära publikationer, särskilt
publikationen Nyheter från försvarsmakten,
och erinrade om en artikel
som väckt internationellt uppseende.
Den har inte bara behandlats av Pravda,
utan också grundligt nedsablats och förhånats
av högertidningar i England.
Denna artikel, som fick sådana lovord
av herr Wachtmeister, meddelar att ryssarna
gjort en hel amerikansk stad för
att utbilda folk för spioneri i Amerika.
Denna stad är en mycket gammal rysk
stad, och det har kommit protester från
dess befolkning och även från internationellt
kända människor som bor
där. Denna artikel är naturligtvis bara
ett av många klavertramp. Det intressanta
ligger dock på det psykologiska
planet. Artikeln vittnar om i vilken
tankevärld militära talesmän dväljes,
och det är inte en neutral tankevärld,
inte ett försök att hävda de svenska
intressena från våra allmänna utrikespolitiska
målsättningar, utan den är
mycket väl inpassad i det kalla krigets
former och betjänar detsamma.

Vi tycker att hela spöktänkandet skulle
bort från de militära dispositionerna
och att strategien borde bli mera realistisk.
Den borde ta en viss hänsyn till
det faktum att Sverige i 150 år ändå
levat i fred med det ryska riket och
även till det faktum att de många tiotal
målsättningar, som formulerats av
tidigare försvarsutredningar och av militära
ledningar i olika generationer,
grundligt blamerats inför historien och
av historien själv samt av hårda realiteter
kommit att betecknas som ett spöktänkande,
som saknar verklig förankring
i det levande livet. Men varken i
officiella publikationer eller i det militära
strategiska tänkande, som får vara
vägledande för militärmakten, har man
kommit längre bort från detta spöktiinkande
än där man stod, låt mig säga
år 1816, när man återigen började disponera
krigsmakten för eu militär fram -

Utredning rörande ett neutralitetsförsvar

tid. Vi anser att detta är orimligt och
att man horde försöka vara litet neutral
också i resonemanget om våra försvarsorganisationers
uppgifter och framför
allt akta sig för att intaga provokativa
attityder.

Att försvaret skall motsvara den utrikespolitiska
målsättningen är alltså ett
väsentligt krav. Vi anser också -—- det
har vi redan behandlat -— att kärnvapen
inte bör tillföras försvaret samt
att försvaret bör ha en utbildning och
en utrustning för neutralitetens behov.
Vi har påvisat vilka stora brister som
därvidlag föreligger. Vi anser som tidigare
att Sverige med sin långa neutralitetstradition
borde ha anledning ompröva
huruvida inte milisidén kunde
vara användbar för oss.

Vi har också ansett att de beslut i
försvarsfrågan, som fattats under en rad
år och som kröntes av fjolårets beslut,
har varit olyckliga med hänsyn till de
ekonomiska konsekvenserna. Vi tror att
man skulle kunna åstadkomma ett ändamålsenligt
neutralitetsförsvar väsentligt
billigare än i dag. Vi vet ungefär vad
försvaret kostar nu. Försvarsministern
uppskattade utgifterna till 3 250 miljoner
kronor, och han räknade säkerligen
inte i överkant, när han angav den
summan under årets remissdebatt. Kanske
räknade han heller inte i underkant.
Vad han sade innebär att utgifterna är
25 gånger så mycket som en socialdemokratisk
regering vägrade att gå med på
1936.

Det lilla neutrala Sverige har sålunda
större militärutgifter än det väldiga och
likaledes neutrala Indien. Men trots
dessa gigantiska militärutgifter har vi
bundit oss för en ordning, som innebär
automatiska utgiftsstegringar. I årets
statsverksproposition kan man summera
merkostnaderna till i runt tal 200 miljoner
kronor. Av detta belopp är 72
miljoner kronor avsedda för den tekniska
utvecklingen, 55 miljoner kronor
kommer på ökningen av kapitalbudgeten
och 60 miljoner kronor föreslås för

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Utredning rörande ett neutralitetsförsvar

prisstegringar. Den sistnämnda summan
har sedan genom centerpartiets protestmotion
prutats ned till 40 miljoner kronor.
Slutligen har vi -— och på den
punkten reste vi för vår del inte någon
invändning — beslutat upprusta civilförsvaret
med i runt tal 30 miljoner
kronor. Allt detta avser det närmaste
året. Nästa år kan man emellertid räkna
med något liknande, ty även om prisstegringstendenserna
skulle avstanna,
är det oundvikligt att lönehöjningar
kommer att genomföras. Vi får då en
ökning av utgifterna med i runt tal 76
miljoner kronor för den tekniska utvecklingen.
Ännu återstår åtskilliga tiotal
miljoner kronor, innan vi är uppe i
den norm för kapitalbudgeten — 240
miljoner kronor — som ingick som målsättning
för försvarsbeslutet. Därmed
kan vi se fram emot den mycket nära
framtid, då försvarsutgifterna uppgår
till 4 miljarder kronor. För varje år som
går blir olyckan också allt större.

Försvaret tar i år 55 procent av statens
direkta skatteinkomster och torde
därmed vara den väsentligaste anledningen
till att vi nu befinner oss i ett
mycket tryckt finansiellt läge, i vilket
finansministern på alla möjliga sätt försöker
övertyga svenska folket och riksdagen
om att vi nu måste beträda den
äventyrliga omsättningsskattens väg för
att klara finanserna. Varje svensk familj
betalar i dag 1 750 kronor för att hålla
ett försvar, vilket den militära ledningen
själv betecknar som absolut otidsenligt,
såvida det inte kompletteras med
atomvapen.

Detta sakläge gör, att vi anser att hela
den uppgörelse, som under ganska
skumma förhållanden träffades förra
året, vilar på en icke hållbar grund.
Den måste därför rivas upp, ty det
finns inga ekonomiska möjligheter att
med den uppgörelsen ro försvarsfrågan
i land.

Herr talman! Det är en demonstration,
men jag ber i alla fall att få yrka
bifall till vår motion.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att ta upp någon större diskussion
med herr Hagberg rörande neutralitetsförsvaret.
Jag tror, att herr Hagberg
har fel, när han säger att uppgörelsen i
försvarsfrågan måste rivas upp. Däremot
måste den omprövas, när den tiden
kommer, och det är också förutsatt av
såväl riksdagen som regeringen. Men det
är en helt annan sak än att riva upp
beslutet.

Härutöver vill jag göra bara ett påpekande
i anledning av herr Hagbergs
grumliga funderingar om neutralitetsförsvaret
— särskilt som jag tror att det
föresvävar många människor, att ett
land, som önskar vara neutralt, kan
försvaras med mycket anspråkslösa resurser.
Jag undrar om det inte föreligger
ett grovt och ganska allvarligt
fel i själva tankegången, när det förutsättes
att det land som vill vara neutralt
kan freda sig och värja denna sin
neutralitet, om krig skulle utbryta, med
mycket små resurser. Enighet råder därom,
att neutraliteten måste kunna av det
egna landet försvaras. I den mån den
omgivande världen har stora maktresurser
till sitt förfogande, kräver den neutralitet
som man beslutat sig för, att
man håller takten med proportionsvis
så starka resurser, att de förmår värna
det egna landet och folket mot ett krigs
olyckor.

Detta faktum har vi fått bestyrkt under
det första och det andra världskriget.
Länder, som ville vara i fred men
som icke hade resurser att freda sig, blev
ockuperade därför att främmande soldatesk
hade möjligheter att bryta in. Det
är ett sådant öde som den svenska försvarspolitiken
strävar efter att förhindra,
allt i linje med den neutralitetspolitik,
till vilken även herr Hagberg
ansluter sig.

Jag tror, herr talman, att hela den
tankegång som kommunisterna nu framfört
men som finns utbredd också inom
åtskilliga andra grupper av det svenska

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

folket, måste omprövas och fördjupas.
Man tänker så i fredstid, men om något
ont händer, har man så mycket mera
bråttom att begära ett starkt försvar.

Det är dessa synpunkter som legat till
grund för utskottets avslagsyrkande, och
jag ber, herr talman, få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är ju bra att utskottets
talesman säger, att vi förmodligen
får ompröva försvarsbeslutet så
småningom. Det är kanske inte så säkert
att det, när allt kommer till kritan,
behöver vara så stor skillnad mellan
min mening och den mening som kommer
till uttryck i ordet omprövning.
Det väsentliga är ju att det inte går att
längre tid fortsätta på detta sätt. Det
kan gå några år, men om regeringen redan
i år måste begära ytterligare en
miljard för att klara statsutgifterna, kan
man väl ganska lätt räkna ut hur snart
man kommer in i en återvändsgränd.

Herr Ståhls andra argument var att
neutraliteten behövde ett alldeles särskilt
starkt försvar. Jag bär inte den
uppfattningen, att ett neutralt land skall
avstå från att försvara sig eller inte ha
något försvar. Men jag tror inte att det
främst är på den militära styrkans område
som neutraliteten skall hävdas. Det
andra världskrigets erfarenheter är ju
ännu i färskt minne, och de visar väl att
avgörande för om ett land blev överfallet
inte var om det hade en stark eller
svag militär rustning. Det visade sig att
de allra starkaste länderna blev överfallna.
Delta berodde naturligtvis inte
på att de hade en stark militär rustning
utan på att det låg i angriparnas eget
intresse att anfalla dem.

Hela denna idé att man med militär
styrka skall kunna skapa trygghet för
ett land, ter sig ju också verklighetsfrämmande
i denna tidsålder, då atomkriget
framstår som oundvikligt, då stor.
makter som England förklarar, att de
inte kan försvara sig mot angrepp från

Utredning rörande ett neutralitetsförsvar

luften, utan att det enda möjliga är att
skapa en militär organisation som kan
förinta motståndaren. Man kan inte
skydda sitt land och sitt folk, man hittar
ingen möjlighet att ge folket ett lugnande
svar på dessa frågor; det enda svar
man kan ge, är: vi skall slå tillbaka,
och om någon slår ihjäl oss, så skall
vi också slå ihjäl honom. Om den militära
utvecklingen går i sådan riktning,
då är det — förlåt herr Ståhl — rena
barnsligheten att tala om att ett litet
land skall kunna skapa sådana militära
resurser, att det enbart med dessa skall
kunna hålla sig utanför kriget.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag konstaterar att det
brister åtskilligt i herr Hagbergs resonemang.
Låt mig säga till honom, att det
här krävs två förutsättningar. Den första
är att detta lilla land förmår skapa
förtroende för sin vilja till neutralitet,
att få omvärlden att lita på att man
verkligen vill föra en neutralitetspolitik.
Den andra är att man har sådana försvarsresurser,
att de förmår att skydda
och att avhålla från angrepp.

Det är så vi brukar definiera de strävanden
vi uppställt på det utrikespolitiska
och försvarspolitiska området.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag kan hålla med om
att båda dessa förutsättningar krävs,
och det resonemang som vi här utvecklar
inte strider mot den uppfattningen.
Tvärtom, vårt krav är att den försvarspolitiska
målsättningen skall anknytas
till den utrikespolitiska, att vi får en
sådan förändring i utrikespolitiken, att
den ger täckning för den förutsättning
som herr Ståhl uppställer. Det medför
att det neutralitetsförsvar som vi här
talar om bör ha eu sådan karaktiir, att
det kan bidra till att bevara vår neutralitet.
Vi bör genomföra en neutralitetsvakt
med de krav som detta uppställer.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
3 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Ombildning av Stockholms högskola till universitet m. m.

på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 101, i anledning av väckt motion
angående rikshemvärnschefens tjänstegrad,
och

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordningar för
forskning och utbildning i psykiatri
vid vissa sinnessjukhus.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Ombildning av Stockholms högskola till
universitet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
103, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ombildning av Stockholms
högskola till universitet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Bara några ord i anslutning
till föreliggande ärende. Jag
vill först och främst hälsa med tillfredsställelse
att man nu tar steget fullt ut
och ombildar Stockholms högskola till
statligt universitet, detta därför att jag
anser, att befolkningsunderlaget i stockholmsområdet
mycket väl räcker till för
att man skall kunna ha ett universitet
placerat här. Om man däremot skulle
anse att ett universitet bör placeras i
Stockholm enbart av den anledningen,
att Stockholm är huvudstad, så har jag
kanske en något avvikande mening, ty
Stockholm är ju såsom huvudstad en
magnet som drar till sig folk av alla
kategorier. För närvarande är cirka
50 procent av Stockholms högskolas

studenter från landsorten. Jag skulle tro
att relationen blir ungefär densamma,
kanske ännu sämre till Stockholms förmån,
när universitetet blir färdigt. Trots
detta, herr talman, hälsar jag som sagt
med tillfredsställelse att vi får ett universitet.

Med hänsyn till det jag tidigare
nämnde om relationen mellan landsortsstudenter
och stockholmsstudenter,
skulle jag däremot gärna se att man
på något sätt kunde få en begränsning
till stånd, så att inte universitetet får
svälla ut alltför mycket, detta av flera
olika anledningar, dels på grund av
bostadsbristen här i Stockholm men
dels också därför att universitetet är
placerat i en ur naturvårdssynpunkt
mycket känslig nejd, Norra Djurgården.
Risken för att universitetet sväller ut
föreligger ju trots att en del markreservat
finns inom det redan nu i anspråk
tagna området. Det kan alltså
svälla ut över detta.

Under ärendets tidigare behandling
har djurgårdsnämnden därför framfört
önskemålet att man skulle göra ett uttalande,
att inget ytterligare markförvärv
utöver den plan man nu bifallit
skulle komma att ske till universitetets
förmån. Detta har departementschefen
inte ansett sig kunna gå med på. Inte
heller den motion i samma syfte som
jag väckt i denna kammare har tillstyrkts.
Motionen avlämnades dock innan
allmänna beredningsutskottet haft
att ta ställning till min tidigare motion
med allmänna krav på att Norra
Djurgårdens mark borde skyddas. Under
behandlingen av denna framkom
emellertid att djurgårdsnämnden nu
utarbetar planer just för fastställande av
vilken mark som i framtiden kan behöva
bevaras som naturreservat. Jag
har för närvarande knappast anledning
att ställa något yrkande om bifall till
motionen — ty jag förmodar att den
därför rent automatiskt kommer att bifallas,
när gränserna för detta reservat
en gång är uppdragna. Tills detta hin -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm. Nr 18

Anslag till Svenska livräddningssällskapet— Anslag till Riksförbundet mot tobaken

ner bli gjort, må man väl hoppas att
universitetet och därmed sammanhängande
studentbostäder inte kommer att
ta någon mark i anspråk utöver vad
som nu beräknas.

Herr talman! Jag har bara med dessa
ord velat ge en förklaring till varför jag
väckt min motion och visa mitt intresse
för att Stockholms universitet inte
tar alltför stora markområden i anspråk.
I övrigt, herr talman, har jag
inget annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

104, i anledning av väckta motioner om
vissa tilläggsdirektiv för socialpolitiska
kommittén.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Anslag till Svenska livräddningssällskapet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr

105, i anledning av väckta motioner om
anslag till Svenska livräddningssällskapet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Utskottet uttalar att »utvidgning
av den kontinuerliga statliga
bidragsgivningen till att avse nya ändamål
i nuvarande läge bör ske med
största varsamhet». Såsom framhålles
i den motion jag väckt i detta ärende
har man emellertid tyvärr kunnat konstatera
att utvecklingen på olika områden
medfört nya och ökade drunkningsrisker
som för alt kunna begränsas el -

ler undanröjas kräver nya insatser och
nya propagandaformer. Tråkigt nog har
den ekonomiska utvecklingen och inte
minst skattepolitiken gjort det allt svårare
för såväl enskilda som organisationer
att ge bidrag till samhällsgagnande
verksamhet av t. ex. det slag som Svenska
livräddningssällskapet bedriver,
och därför finns det nu ingen annan
utväg för sällskapet än att begära bidrag
av statsmedel.

Herr talman! Jag ställer inget yrkande,
men jag vill vädja till Kungl. Maj :t
att verkligen utnyttja den möjlighet som
utskottet anvisar att lämna sällskapet
det stöd och den hjälp som är nödvändiga
för att sällskapet skall kunna fullfölja
sitt gagnande värv. Det går ju
inte att mäta värdet av räddade människoliv
i pengar, men skulle man kunna
göra det — alltså med bortkopplande
av alla känslomässiga synpunkter —
skulle vi utan minsta tvekan finna, att
det är en mycket lönande investering
att ge Svenska livräddningssällskapet
dessa pengar. Men vi kan, som sagt, inte
räkna på detta sätt utan får lov att
främst se till de humanitära synpunkterna
bakom sällskapets strävan att skapa
ökad trygghet mot drunkningsdöden,
främst för våra barn. Denna strävan är
värd allt det stöd den kan få.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Anslag till Riksförbundet mot tobaken

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
106, i anledning av väckta motioner om
anslag till Riksförbundet mot tobaken.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Bengtson (I: 275) och den andra inom
andra kammaren av herrar Nilsson i
Tvärålund och Rimmerfors (11:342),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att Riksförbundet mot tobaken

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Anslag till Riksförbundet mot tobaken

måtte för sin verksamhet erhålla ett anslag
av 25 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:275 och 11:342 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Nestrup och Malmborg, fröken
Elmén och herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:275 och 11:342,
till Bidrag till Riksförbundet mot tobaken
för budgetåret 1959/60 under elfte
huvudtiteln anvisa ett anslag av 25 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Meningarna är naturligtvis
delade när det gäller själva metodiken
i kampen mot tobakens skadeverkningar.
I fråga om behovet av åtgärder
torde vi väl numera vara ganska
eniga här i kammaren.

Vi motionärer noterar med tacksamhet
allt som göres för forskning rörande
tobakens skadeverkningar. Vi har
varit med om att uppvakta myndigheterna
för att få forskningsanslag. Statens
medicinska forskningsråd har ju
som bekant begärt ett anslag på en miljon
kronor för de närmaste åren. Man
har visserligen inte fått det än, och ingen
vet, i det statsfinansiella läge, vari
vi nu befinner oss, om det någonsin
kommer. Jag säger detta, herr talman,
därför att utskottet, som i övrigt skrivit
mycket välvilligt om motionärernas
framställning, faktiskt skjuter detta
forskningsrådets anslagsäskande framför
sig och i viss mån använder det
som ett argument mot det begärda anslaget
till Riksförbundet mot tobaken.
Utskottet tolkar nämligen anslagskravet
från statens medicinska forskningsråd
som ett bevis för att man ännu inte
vunnit full klarhet om att tobaken verkligen
har allvarliga skadeverkningar.

Det låter bestickande, att man inte skall
börja propagera och skapa opinion,
förrän man vet allting. Men, herr talman,
utskottet skulle lika gärna ha kunnat
resonera precis tvärtom, från samma
utgångspunkt, nämligen att en sådan
institution som statens medicinska
forskningsråd ju inte gärna begär ett
anslag, i varje fall inte av denna storleksordning,
förrän man insett att det
är fara å färde och att det verkligen
krävs ordentliga undersökningar.

Vi motionärer ser som sagt gärna att
man går in för en vetenskaplig forskning
om skadeverkningarna, och vi
tvivlar inte ett ögonblick på att resultatet
av en sådan förutsättningslös undersökning
kommer att öppna ögonen
på stora grupper inom vårt folk. Men
detta är en sak. En annan sak är att
forskningen inte kan ersätta den mera
populära opinionsbildande och pedagogiskt
inriktade upplysningsverksamhet,
som ändå hittills med framgång har
bedrivits av Riksförbundet mot tobaken.
Vi har redan nu så pass mycket
vederhäftigt material att bygga opinionsbildningen
på att det mer än väl
räcker för en sådan insats. Läget är
för övrigt så allvarligt, att vi inte rimligen
bör vänta på resultatet av en så
omfattande forskningsverksamhet som
den utskottet talar om.

Ännu underligare verkar hänvisningen
till Tobaksmonopolets »upplysningsverksamhet».
Det känner vi alltför väl
till från annonssidorna i våra tidningar
och från affischpropagandan för ökad
cigarrettrökning. Det förvånar mig inte
alls att Tobaksmonopolet vill sköta hela
tobaksupplysningen i landet, liksom
man också från det hållet generöst erbjuder
sig att utforska tobakens skadeverkningar.
På mig verkar detta något
litet av bocken som trädgårdsmästare.

I valet mellan Tobaksmonopolet och
Riksförbundet mot tobaken är somliga
böjda för att anse den propaganda, som
riksförbundet bedriver, såsom mera
tendentiös och partisk. Man har då an -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

ledning fråga sig om Tobaksmonopolet
är så särskilt opartiskt och neutralt i
denna fråga. Det är en försäljningsorganisation,
och det måste ju ligga i dess
intresse att öka omsättningen i så hög
grad som möjligt. Detta framgår också
av annonssidorna.

Det föll i min hand häromdagen ett
brev från Svenska tobaksmonopolet,
vari man underrättade återförsäljarna,
restauranger och andra, om en ny propagandakampanj.
Det heter i brevet:
»Reklamen för de svenska filtercigarretterna
börjar i mitten av maj med
en kampanj för Cavalla. Några veckor
senare följs den av en annonskampanj
för Winner. I Stockholm, Göteborg och
Malmö blir det dessutom dominerande
Winneraffisehering i slutet av juni—
början av juli. Givetvis vill Ni i Er butik
ha så stor del av försäljningsökningen
som möjligt. Glöm inte att säkraste
vägen till försäljningsframgång är slagkraftig
skyltning i fönster och butik
under den tid vi gör reklam.» Så långt
Tobaksmonopolet.

Frågan är för övrigt, herr talman,
om vi skall vara så rädda för klara och
bestämda ståndpunkter i en så allvarlig
fråga som denna. Det objektiva har sin
plats inom den förutsättningslösa och
vetenskapliga forskningen — låt oss
inte säga ett ont ord om den — men vi
hehöver därjämte övertygade kampgrupper
som sköter den vederhäftiga upplysningen
och utifrån sin övertygelse
om vad som är nyttigt eller skadligt
för vårt folk talar om detta, framför allt
för de unga, för barnen.

Ve oss, om de varnande rösterna skulle
tystna! När vissa av våra läroverk
nu börjat inrätta särskilda rökrum för
.skolans elever, tycker vi nog att flatheten
gått för långt.

I viss mån är detta ett minoritetsproblem,
ty vi, som inte använder tobak,
befinner oss tyvärr i en förkrossande
minoritet. Vi skulle ibland ha behov av
litet mera frisk luft i restauranger, kafévagnar,
läs- och skrivrum och andra

Anslag till Riksförbundet mot tobaken

sådana lokaler. Jag tror det är nyttigt
att man från början undervisar barn
och ungdom dels om tobakens skadlighet
— den kommer vi väl ändå inte
ifrån — och dels om hänsyn till dem
som inte använder tobak.

Här finns, herr talman, stort utrymme
för den allvarliga och som vi menar
vederhäftiga propaganda mot tobakseländet
som bedrives av Riksförbundet
mot tobaken. Den uppfattningen tycks
också delas av statens institut för folkhälsan,
som ju har tillstyrkt det begärda
anslaget.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ser tobaksrökningen
främst som ett ungdomsproblem. Knappast
någon här i kammaren kan säga
annat än att tobaksrökningen är ett
problem som för varje år blir allt större,
ett problem som trängt in i hemmen,
i skolan och i ungdomslivet. Rökandet
ingår alltmer i allt flera ungdomars
beteendemönster. Problemet blir
ännu mer brännande och aktuellt genom
de stora ungdomskullar, som under
den närmaste tiden kommer in i
farozonen. Samhället måste här, liksom
givetvis föräldrar och målsmän, känna
sitt stora ansvar särskilt för ungdomen.

Det är inte ungdomens eget fel att en
flicksnärta känner sig vara en dam,
vara världsvan, eller att en pojkvasker
känner sig stor och stadig med en cigarrett
i munnen. De flesta av oss, skulle
jag tro, känner igen dessa symtom från
egna ungdomsår. Jag anser det klandervärt
— med hänsyn till den labila situation
vari ungdomen befinner sig —•
när samhället vill genom en attraktiv
statsmonopoliserad reklam och försäljning
stimulera till ökad konsumtion av
hälsovådliga varor. Samtidigt understöder
samma monopol vetenskaplig
forskning och siiger sig bedriva upplysningsverksamhet
om tobakens skade -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Anslag till Riksförbundet mot tobaken

verkningar. Det är säkerligen många
med mig som inte sett röken av den
upplysningsverksamheten. Först vill
man alltså betala avlat för synden och
sedan tar man kassakistan.

Statskontoret anser att Tobaksmonopolet
trots den nedslående utvecklingen
skall som hittills ha hand om upplysningsverksamheten
rörande tobakens
skadeverkning. Häremot står yttrandet
från statens institut för folkhälsan i
skarp kontrast. Institutet rekommenderar
i sitt remissyttrande att »lämplig
myndighet erhölle i uppdrag att planlägga
och samordna en saklig upplysningsverksamhet»
på dessa områden.
Intill dess denna samordning kommer
till stånd vill inte statens institut för
folkhälsan motsätta sig visst bidrag till
Riksförbundet mot tobaken. Efter den
omtalade samordningen skulle naturligtvis
bidragen till Riksförbundet mot tobaken
inordnas i helheten, och jag vill
också understryka att det är den riktiga
gången. Jag vill även påpeka, att det
är Riksförbundet mot tobaken — märkligt
nog inte några statliga organ på
området — som slagit larm om tobakens
skadeverkningar.

Jag vill citera en mening ur det remissyttrande,
som inlämnats av statens
institut för folkhälsan: »Det föreligger
otvivelaktigt ett behov av att allmänheten
bättre än hittills erhåller en saklig
information i fråga om medicinska vådor
av tobaksrökning.» Det är just detta
som Riksförbundet mot tobaken vill
åstadkomma med sin verksamhet.

Utskottsmajoriteten avstyrker emellertid
motionsvrkandet om 25 000 kronor
til! detta riksförbund, ehuru man
säger sig ha full förståelse för motionärernas
framställning. Huruvida förståelsen
nu är så fullständig ankommer
inte på mig att yttra mig om. Jag tror
dock, att om utskottsmajoriteten hade
tagit ännu bättre reda på vad vetenskapen
har att säga på detta område,
skulle förståelsen ha varit ännu större.
På den institution, där dessa förhållan -

den vetenskapligt studerats, har man
mangrant slutat att röka.

Jag vill för kammaren visa denna
glaskolv. Den innehåller resultatet av
ett prov, som är utfört på statens institut
för folkhälsan. Enligt vad professor
Friberg, som tjänstgör på institutet,
upplyser, är detta röken och tjäran från
åtta cigarretter. De cigarretter, som ingick
i försöket, var normalt fimpade,
och den rök, som ringlade ut i fria luften,
är inte med i glaskolven.

Man vill gärna göra gällande att upplysning
av den art, som jag demonstrerat
här, är onyanserad och överdriven.
Det är ju svårt för en lekman att bedöma
hur det verkligen förhåller sig. Man
får väl ändå ta fasta på vad vetenskapliga
undersökningar kommit fram till i
detta avseende. Jag ber, herr talman,
att få lämna kvar denna glaskolv här
framme, i varje fall till dess utskottets
talesman har argumenterat för utskottsmajoritetens
avslagsyrkande. Glaskolven
kan kanske komma vederbörande att
känna någon liten eftertänksamhet.

Utskottsmajoriteten tycks, åtminstone
i viss mån, ha missförstått Riksförbundets
mot tobaken målsättning och
verksamhet. I utskottsutlåtandet står
nämligen följande: »Utskottet har full
förståelse för motionärernas framställning.
Emellertid anser utskottet att en
med statsmedel bekostad upplysningsverksamhet
rörande tobakens skadeverkningar
i första hand bör avse att
ge spridning åt vunna forskningsresultat.
» Det är precis vad Riksförbundet
mot tobaken vill åstadkomma genom
sin verksamhet. I ledningen för detta
riksförbund, som bildades 1954, står
många av landets främsta medicinska
auktoriteter på detta område. Ordförande
är professor Sven Hultberg, och
jag skulle kunna räkna upp andra kända
vetenskapliga personligheter. Statsministern
är medlem liksom inrikesministern
och många ledamöter av riksdagen.
Att Riksförbundet mot tobaken
skulle ge spridning åt sådana torsk -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

ningsresultat, som inte står i överensstämmelse
med de vetenskapliga rönen,
är inte sannolikt. Jag vill jämföra ett
bidrag till denna verksamhet med bidrag
till nykterhetsrörelsen.

De motioner, som nu är föremål för
riksdagens behandling, gäller ett förhållandevis
mycket litet bidrag till en
verksamhet, som jag hoppas ingen av
riksdagens ledamöter har någonting att
erinra mot. Riksförbundet mot tobaken
är väl värt detta bidrag till sitt oegennyttiga
och uppoffrande arbete på detta
område, och bidraget kommer med
all säkerhet att användas på bästa sätt.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr Jacobsson
m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet i anledning av vad herr Rimmerfors
sade, när han diskuterade Tobaksmonopolet
och dess eventuella opartiskhet.
Jag har ingen anledning att påstå
att Tobaksmonopolet skulle stå i särklass
i fråga om drivandet av sin affärsrörelse.
Jag tycker dock att det inte
finns anledning att tala om dess reklammetoder
som herr Rimmerfors gör,
tv det är helt naturligt att man måste
tala om vad man skall sälja. Jag har
från denna plats en gång förut sagt, att
Tobaksmonopolets reklamkostnader är
mycket blygsamma i förhållande till de
reklamkostnader, som bestrides av de
utländska cigarrettmärkenas generalagenter.

Beträffande opartiskheten då det gäller
ren forskning kanske det finns anledning
alt erinra om att det sedan
1957 inom Tobaksmonopolet existerar
ett särskilt medicinskt expertråd, som
är sammansatt på sådant sätt, att jag
inte tror någon vill göra gällande att
det inte iir ett verkligt medicinskt
expertråd. Jag skall inte läsa upp namnen
på alla dem som ingår i detta

Anslag till Riksförbundet mot tobaken

expertråd, utan jag vill i stället hänvisa
dem av kammarens ledamöter, som kan
vara intresserade, till s. 12 i monopolets
årsberättelse, som finns ute i kapprummet.
Detta expertråd, som har varit
i verksamhet sedan 1957, har framför
allt till uppgift att undersöka alla de
framställningar om anslag till forskning
på området som kommer in till Tobaksmonopolet.
Under föregående verksamhetsår,
alltså 1958, anslog Tobaksmonopolet
238 325 kronor till forskning vad
beträffar nikotinets inverkan i skilda
hänseenden. Jag skall inte läsa upp till
vilka olika ändamål dessa forskningsanslag
har gått. Summorna varierar mellan
5 000 och 79 000 kronor, vilket
sistnämnda belopp, såvitt jag kan se,
är den högsta summan. Det bedrivs
faktiskt en mycket omfattande forskning
för att klarlägga tobaksrökningens
inverkan i skilda hänseenden. Därför
tycker jag det är ganska ensidigt och
onyanserat att framför allt såsom herr
Rimmerfors gjorde försöka göra gällande,
att Tobaksmonopolet ser på sin affärsrörelse
enbart ur ren affärssynpunkt
och inte alls har intresse av att
på något sätt bidra till att utröna nikotinets
verkningar. Det förhåller sig inte
så, och det är oriktigt att påstå det.

Dessutom har på rekommendation av
medicinska rådet hos bolaget bifallits
en framställning av statens institut för
folkhälsan om att institutet skulle få
företa eu undersökning beträffande nikotin-
och tjärmängden i röken hos de
mest sålda in- och utländska cigarrettfabrikaten
och undersökningens resultat
skall offentliggöras genom institutets
försorg.

Det finns flera andra omständigheter,
som jag skulle kunna hänvisa till och
som visar, att Tobaksmonopolet är intresserat
av att forskning på området
bedrives och att bolaget härvidlag uppträder
fullt opartiskt utan några sidoblickar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Anslag till Riksförbundet mot tobaken

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Kärrlander menar
att det inte finns någon anledning att
klandra de reklammetoder som Tobaksmonopolet
använt. Jag är inte säker på
att alla i denna kammare vill biträda
en sådan mening. Vi har haft anledning
alt även från denna talarstol någon
gång tidigare erinra om rent anstötliga
former av denna tobaksreklam,
exempelvis att man i reklamsyfte använt
bilder av mycket unga människor
med cigarretten i munnen och därmed
liksom givit till känna: detta är naturligt
och fint och riktigt.

Vad jag vänder mig emot är inte de
affärsmässiga synpunkterna. Jag förstår
ju Tobaksmonopolets dilemma. Det
skall försöka sälja så mycket som möjligt
och samtidigt på något underligt
sätt försöka varna för skadeverkningarna.
Det är naturligtvis en hopplöst svår
position. Jag vill inte vara överdrivet
kritisk mot Tobaksmonopolet och
framför allt inte orättvis i bedömningen.
Jag förstår att det är fullkomligt
omöjligt att klara sig ur detta dilemma,
men jag kan ändå inte frångå det
krav vi måste ställa på att reklamen
— om det nu skall vara en sådan — inte
verkar direkt frestande för barn och
ungdom.

Sedan vill jag gärna ställa en fråga
till herr Kärrlander. Han talade så mycket
om att Tobaksmonopolet bekostar
forskning för att få fram ett vetenskapligt
utbyte. Låt oss nu anta, att denna
av Tobaksmonopolet understödda forskning
leder till verkligt skrämmande bevis
för tobakens skadlighet ur hälsosynpunkt.
Tror herr Kärrlander då, att
Tobaksmonopolet kommer att dra konsekvenserna
av resultaten av denna
forskning genom att nedlägga sin verksamhet?
Sker det, så måste man ju få
verklig respekt för monopolets insats
när det gäller kampen mot tobakens
skadeverkningar.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander betecknade
den forskning som pågår för att
klargöra tobakens skadeverkningar såsom
»väldig» och nämnde att monopolet
anslagit tillhopa 238 000 kronor,
fördelade på poster mellan 5 000
och 79 000 kronor. Det skulle vara intressant
att få upplysning om hur stor
kostnad Tobaksmonopolet har för reklamen
och för den upplysningsverksamhet
som man säger sig bedriva. Jag hoppas
att herr Kärrlander kan lämna dessa
upplysningar eftersom jag vet, att
han är ledamot av Tobaksmonopolets
styrelse.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Får jag säga till herr
Rimmerfors, att han egentligen håller
med mig när det gäller att bedöma frågan
ur sakliga synpunkter, men att vi
däremot inte kommer överens, när han
kommer in på sitt känslotänkande. Där
får vi väl bara konstatera, att vi inte kan
komma överens.

Jag tror det är riktigt som herr Rimmerfors
säger, att det finns många i
denna kammare, som inte har precis
samma ståndpunkt som jag då det gäller
omfattningen av reklamen, men jag har
aldrig försökt göra gällande, att det är
bara herr Rimmerfors och jag som har
skilda ståndpunkter. Jag har bara sagt,
att i jämförelse med de utländska fabrikaten
och i förhållande till den omsättning,
som Tobaksmonopolet har, är
dess reklamkostnader mycket små.

Herr Rimmerfors ställde en direkt
fråga till mig: »Om forskningens resultat
på olika områden skulle leda fram
till att det bevisas, att det följer stora
skadeverkningar av tobaksbruket, kommer
Tobaksmonopolet då att lägga ned
verksamheten?» Herr Rimmerfors, finns
det ingenting emellan att lägga ned
verksamheten och att bedriva den så,
att man i största möjliga grad elimine -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

rar skadeverkningarna? Dessa kan bero
på att en del sorters tobak är sämre
blandningar än andra. Det måste ligga
i inte bara Tobaksmonopolets utan allas
intresse över huvud taget att -— om
denna verksamhet skall finnas kvar —
se till att den åstadkommer minsta möjliga
skada. Om Tobaksmonopolet skulle
lägga ned sin verksamhet, skulle man
då, herr Rimmerfors, tillåta fri import
eller skulle man förbjuda import av
alla tobaksvaror?

Jag är ledsen att jag inte kan svara
med siffror på herr Nilssons i Tvärålund
fråga om hur mycket reklamen
kostar. Siffrorna finns alldeles säkert i
denna berättelse, men jag kan inte hitta
dem just nu.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kärrlander drog
upp de båda ytterligheterna — det av
mig antydda inställandet av verksamheten
i händelse man kommer underfund
med tobaksrökningens allvarliga skadlighet
och det nuvarande tillståndet —
och frågade: »Finns det ingen väg där
emellan?» Jo, herr Kärrlander, det är
den väg som jag gärna skulle vilja se
följd omedelbart, nämligen att vi lägger
ned den statliga propagandan för
tobaken.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Någon av talarna, som
inte är nöjd med utskottets yrkande,
har menat att utskottet i sin skrivning
varit välvilligt gentemot motionärerna
men att man inte hade fullföljt tankegången.
Slutet skulle inte vara så helt
överensstämmande med den förut uttalade
förståelsen för motionärerna. Jag
har för egen del i utskottsavdelningen
velat verka för att vi skulle låta denna
förståelse framgå av skrivningen, och
det har skett. Jag kan dock erkänna, att
det kanske mellan mig och utskottets
majoritet har blivit en kompromiss rö -

Anslag till Riksförbundet mot tobaken

rande skrivningen. Jag hör till dem,
som är fullt på det klara med att tobaksbruket
vållar skador både på den som
själv använder tobak och ibland till och
med i någon mån på omgivningen.

Herr Rimmerfors talade om en minoritet,
och jag uppfattar honom så, att
han betraktade denna såsom en förtryckt
minoritet. Jag skall gärna bekänna,
att jag själv har använt tobak i alla
dess former. Den sista tiden innan jag
upphörde — det är snart 18 år sedan
— rökte jag mest cigarretter. Jag hade
då en kamrat, som jag rekommenderade
att också sluta upp, men han hade för
sig att det var självplågeri att sluta röka.
Jag hyser den meningen, att det är den
som fortsätter att röka som plågar sig.
Detta vill jag ha sagt för att det inte
skall råda någon oklarhet beträffande
min personliga inställning till tobaksbruket.

Det har med en viss rätt hävdats, att
de organisationer som tidigare har verkat
mot tobaksbruket inte har haft någon
särskild framgång. Numera har man
större chanser i och med att man har
fått litet bättre stöd från den medicinska
sakkunskapens sida. Det är ju
ett faktum, att vetenskapen har kunnat
konstatera, att tobaksbruket — och väl
framför allt missbruket — för med sig
skador, men omfattningen av skadorna
är inte ännu helt klarlagd.

Man gör ibland i debatten — det har
också skett nu här i kammaren — jämförelser
med nykterhetspropagandan
och menar, att vi när det gäller statsbidrag
skall betrakta verksamheten mot
tobaksbruket på samma sätt. Det ligger
dock uppenbarligen alltjämt till på det
sättet, att man kan anföra inte bara medicinska
utan också och kanske i högre
grad sociala skäl i nykterhetspropagandan,
och därför är det lättare att få förståelse
för att staten bör lämna anslag
och stöd i större omfattning till denna
verksamhet. Detta iir sagt som en bedömning
av utsikterna att lika lätt få
en allmän opinion med sig i detta fall

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Anslag till Riksförbundet mot tobaken

som när det gäller upplysningsverksamhet
angående vådorna av spritmissbruk.

Jag vill för min del hålla mig till
vad som säges av utskottet i början av
utlåtandet. Jag är däremot inte angelägen
att särskilt understryka vad som
kommer sedan. Personligen är jag inte
främmande för tanken, att statsmakterna
så småningom kan finna det befogat
att ge ett ekonomiskt stöd även till
en sådan organisation som Riksförbundet
mot tobaken. Men i dagens läge
måste man ju vara mycket försiktig med
nya utgifter.

Innebörden av herr Nilssons i Tvärålund
inlägg var att utskottet inte hade
skaffat sig kännedom om vetenskapens
uppfattning beträffande tobaksbruket.
Han ville tydligen därmed ha sagt, att
vi i utskottet var bakom flötet när det
gäller denna sak. Det förhåller sig nog
inte så. Utskottsavdelningen fick ta del
av alla argument som skäligen kan anföras
på grundval av de forskningsresultat
som hittills uppnåtts. Det är alltså
inte fråga om detta, utan det avgörande
är andra skäl, som jag här försökt ange
och som enligt min mening — märk väl,
jag talar nu inte för utskottet — kan
tänkas leda till att man i en framtid ger
ett stöd åt den verksamhet det gäller.

I detta sammanhang vill jag återge en
erfarenhet, vilken berör just det som
herr Nilsson i Tvärålund anser vara ett
tungt vägande skäl, nämligen beståndsdelarna
i den bruna vätska som finns i
den lilla glasburk som står här vid talarstolen.
Vid ett tillfälle, när hela statsutskottet
var samlat till lunch, satt jag
bredvid en ledamot av denna kammare,
som sedermera flyttade över till
första kammaren. Innan vi ens ätit
varmrätten började han röka sin cigarrcigarrett.
När jag frågade honom, om
han inte skulle kunna spara rökandet
till efter varmrätten, så berättade han
följande. Han hade besökt många läkare
för sin mage, som inte skötte sig,
men han hade inte fått någon medicin
som hjälpte honom. Så kom han till en

yngre läkare i Stockholm och fick av
honom en brun medicin — det var
fråga om en vätska med åtminstone delvis
samma sammansättning som vätskan
i den lilla glasburken här. Sedan han
använt medicinen ett par veckor och
känt att den var bra, gick han tillbaka
till läkaren och ville ha mer. »Nej», sade
läkaren, »ni skall börja röka, ty det
är vad er mage behöver».

Jag har inte genom att anföra detta
exempel — som också visar vad läkarna
kan ha för uppfattning — velat
hjälpa till att göra propaganda för rökandet,
men jag har velat erinra om att
man inte bör slå över när man propagerar
mot tobaksbruket, så. att propagandan
får verkningar som är rakt motsatta
vad som åsyftas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall ta herr Åkerströms
varning ad notam och försöka
att inte slå över. Jag tror emellertid att
det bästa handtag, som vi här i riksdagen
skulle kunna ge när det gäller att
hjälpa dessa barnungar, som springer
omkring på Centralstationen och röker,
vore att vi till att börja med rensade ut
tobaksmissbruket här i huset, tog bort
askkopparna och fick en ren och frisk
luft och också slapp den estetiskt motbjudande
synen av de här askfaten med
fimpar liggande kors och tvärs.

Detta skulle vara en kraftåtgärd,
kanske svår att genomföra för många,
och jag skulle nog efter vad herr
Åkerström här berättat kanske vilja
undanta dem som för sin mages skidl
måste röka. Men vi skulle genom en sådan
åtgärd slippa att anslå 25 000 kronor
till Riksförbundet mot tobaken,
som måhända i stället snart skulle kunna
lägga ned sin verksamhet efter de
resultat som uppnåtts inom hela landet
tack vare ett stort initiativ från Sveriges
riksdags sida.

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Såsom herr Dickson här
framhållit är givetvis föredömet av största
betydelse när det gäller en sådan sak
som tobaksbruk^. Jag hoppas emellertid
att ingen skall ha fått det intrycket,
att vi motionärer går till angrepp mot
rökarna här i riksdagen. Det gör vi
inte, utan vi är toleranta och anser att
det till en viss gräns är den resandes
ensak, om vederbörande vill röka eller
inte. Vad vi här tagit sikte på är ansvaret
för ungdomen.

Herr Åkerströms argumentering kunde
lika gärna ha varit en argumentering
för bifall till reservanternas förslag,
och jag ber att få tacka honom för hans
uppträdande här i talarstolen. Jag tror
att det kan ha hjälpt till att ge oss reservanter
ytterligare några röster. Jag
vet också att herr Åkerström personligen
mycket gärna skulle ha sett att ifrågavarande
verksamhet fått ett handtag.

Jag vill, herr talman, läsa upp en
mening, som möjligen kan tolkas som
ett missförstånd från utskottets sida:
»Emellertid anser utskottet att en med
statsmedel bekostad upplysningsverksamhet
rörande tobaksbrukets skadeverkningar
i första hand bör avse att
ge spridning åt vunna forskningsresultat.
» Den debatt som vi har fört bör ge
vid handen, att det just är en sådan
spridning — i populär form — av vunna
forskningsresultat som Riksförbundet
mot tobaken vill verka för.

Att åberopa det statsfinansiella läget i
detta fall är, som jag ser saken, att vilja
spara på ett mindre klokt sätt.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
sade att det är den resandes ensak
här i riksdagen om man röker eller
inte. Detta är jag inte säker på. Jag menar
att vi alla skall ha klart för oss, att

Anslag till Riksförbundet mot tobaken

ingen av oss här har något egentligt
privatliv. Vi kan inte säga att vi sköter
vår tjänst som riksdagsmän bra, och att
vi sedan får göra vad vi vill och missbruka
både det ena och det andra —
vilket utan tvivel sker. Vi är ansvariga
här inför allt folkets ögon. Även det vi
gör privat kommer snart ut och blir ett
exempel för vad folk tycker att även de
kan göra. Detta tror jag att envar av oss
får hålla i minnet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 106, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Tvärålund
yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 141 ja och
56 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

44 Nr 18 Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

§ 12

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 107, i anledning av väckt motion
om utredning angående en central för
paraplegivård, och

nr 108, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1959/60.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Förordning ang. villkoren för postbefordran
av tidningar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
angående villkoren för postbefordran
av tidningar (tidningsförordning)
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den fråga som snart
kommer att avgöras med ett avslag på
detta regeringsförslag och ett bifall till
utskottets kompromiss är inte enbart en
fråga om huruvida en viss gren av postverkets
verksamhet skall gå ihop eller
inte. Det är i högsta grad en fråga om
pressfriheten och om pressopinionens
nyansering i detta land. Det är en fråga,
huruvida staten, som hittills inte handlat
efter strikt ekonomiska synpunkter i
dessa saker, nu genom att betona lönsamheten
skall bidra till den monopolisering
av opinionsbildningen som redan
har pågått så länge. Det är också glädjande
att en så stark opinion från skilda
partier här i riksdagen förstått vad det
är fråga om. Det kan inte vara något intresse
för någon, att de stora tidningskoncernernas
monopol utvidgas, så att
det snart bara blir huset Bonnier som
bestämmer vad som skall tänkas och sägas
i detta land.

Det är en rätt allvarlig utveckling som
redan har ägt rum. I den motion som
väckts av herr Geijer m. fl. erinras det
om att 7 sammanslagningar och 36 tidningsnedläggelser
skett bara under den
senaste tiden. Det är tidningar som ofta
har en gammal tradition i en bygd, tidningar
som varit språkrör för särintressen,
som i varje fall bör ha samma
möjlighet som andra att hävda sina meningar.

Det är mycket som har hänt på
tidningsutgivningens område. Radions
och televisionens utbredning förtar förstahandsvärdet
av tidningarnas nyhetsförmedling.
När därtill kommer, att de
stora nyhetskoncernerna med tidningsflyg
och bilar utbreder sin verksamhet
så att Stockholms kvällstidningar kommer
ända upp till Norrbotten innan lokalpressen
kommer fram, då ligger monopoliseringen
mycket nära och då
finns det anledning att bromsa. Ett stort
tidningsföretag med väldig upplaga kan
bära dessa mera kostnadskrävande distributionsformer,
som med stora upplagor
kan bli lönande, men så mycket
värre blir det för de små tidningarna.
Det sker en regelrätt strypning av de
små tidningarna i landet inte bara i den
formen, att de ställs utanför de monopoliserade
företagens snabbare distribution,
vilka företag dessutom behärskar
Pressbyrån, utan också på så sätt, att
man nu genomför en sådan ordning med
tidningstågen, att de små tidningarna
påtvingas mycket ogynnsamma utgivningstider.
De har inte möjlighet att
motverka de allvarliga följderna av den
nämnda utvecklingen inom sitt eget område
genom sena utgivningstider.

Nu vill naturligtvis postverket driva
sin verksamhet affärsmässigt. Men här
är det fråga om en traditionell metod
för tidningsspridning i landet. Vi
minns alla, även de äldsta av oss, från
vår tidigaste barndom att tidningen
kommit genom postens försorg. Avgifterna
för tidningsbefordran var förr inte
så stora. Sammanblandningen av kost -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm. Nr 18

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

naderna för denna verksamhet och för
andra postuppgifter gör att jag är rätt
misstrogen mot alla de utredningar om
hur dyr denna distribution ställer sig,
där representanter för de stora tidningarna
varit med men de små haft
mycket litet inflytande.

Hur det än blir, blir det de små tidningarna
som drabbas hårdast av varje
fördyring av distributionen. Man kan inte
ta ut så mycket som helst i pris för
tidningar vilka i omfång inte kan tävla
med de väldiga drakarna, som man
nästan bär svårt att bära hem ibland
och där annonsernas mängd överträffar
textens. Kommer därtill denna dyra distribution,
blir det ett mycket stort bortfall
av tidningar i detta land.

Jag skulle kunna nöja mig med att säga
detta, eftersom utskottet har känt den
starka opinionen och inom sig haft företrädare
för ungefär samma uppfattning
som min. De olika motionernas förslag
följs i många avseenden åt. Utskottet
har ändå ansett att det också måste
beakta de ekonomiska synpunkterna,
medan vi, som vi också framhållit i vår
motion, har menat att tidningsdistributionen
måste betraktas som en allmänt
social och kulturell uppgift, vars värde
svårligen kan anges i tabeller och penningbelopp.
Det gäller spridningen av
åsikter i kulturella och politiska frågor,
och dessa åsikter får inte likriktas till
den grad, att de arbetande miljonernas
pressfrihet ersätts av miljonärernas
pressfrihet.

Utskottet vill på en annan väg, genom
att höja avgifterna under två år, ge posten
vad den begär, så när som på 5 miljoner.
Vi skulle helst ha nöjt oss med.
ett rent avslagsyrkande på regeringsförslaget
och sedan låtit postverket på andra
vägar få till stånd ekonomisk balans.
Det är nämligen inte bara fråga om
postverkets ekonomi i det här fallet.
Postverket har för övrigt varit rätt verksamt
i fråga om dessa strypningsåtgärder
mot småtidningarna.

Då vi emellertid slår i den sällsynta

situationen, att ett enhälligt utskott yrkar
avslag på ett regeringsförslag och
att motionärerna — däribland vi — har
fått sitt yrkande tillstyrkt av utskottet
och det inte vore någonting annat än demonstration
att ställa ett säryrkande
mot ett enhälligt utskott som kommit
med ett kompromissförslag, skall jag,
herr talman, icke ställa något säryrkande.
Jag hoppas emellertid att den fortsatta
tidningsdöden och alla de problem
den ställer kommer att framtvinga ett
ställningstagande i fortsättningen, som
kanske inte blir lika givande för postverkets
ekonomi som regeringsförslaget,
men till större gagn för den fria opinionsbildningen
i vårt land, för rätten
och möjligheten för olika meningar att
göra sig gällande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att ta upp någon debatt med herr
Johansson i Stockholm. Jag vill emellertid
konstatera, att herr Johansson tydligen
inte har trängt tillräckligt djupt in
i regeringsförslaget utan simmar omkring
på ytan. Herr Johansson har nämligen
inte upptäckt, att det system som
propositionen förordar bygger på pris
efter prestation och att ett genomförande
av ett sådant system innebär ett fördyrande
av befordran av stockholmstidningarna
på de långa avstånden. Jag
tror det är angeläget att göra detta påpekande.

Till detta är väl också att säga, att
riksdagen och vissa partier gång efter
annan har anmärkt på att de statliga affärsdrivande
verken icke drivs rationellt
och att de har en taxesättning som
är otillfredsställande med hänsyn till
önskemålet att verksamheten skall gå
ihop. Här har riksdagen presenterats ett
förslag som hade såsom målsättning att
ta ett första steg för att nå ett sådant
mål.

Men, herr talman, jag har begärt or -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

det närmast för att få klargöra det underliga
läge, i vilket riksdagen bär kommit
genom allt det som har hänt innan
frågan kom till riksdagen och motionärer
framställde yrkande om avslag på
Kungl. Maj :ts proposition.

Låt mig då allra först få påminna om
att frågan om taxesättningen för tidningsdistribution
har varit uppe vid åtskilliga
tillfällen. Bakom detta har legat
en uppfattning, att det sätt på vilket
kostnaderna har tagits ut inte har varit
helt riktigt. Man har allmänt strävat efter
att få till stånd ett annat system, men
man har inte kunnat ena sig om hur det
systemet skulle vara konstruerat.

På 1940-talet gjordes en sådan utredning,
men dess beräkning underkändes
av tidningarna själva och deras organisation
Tidningsutgivareföreningen. Kommunikationsministern
företog sig därför
1955 att tillsätta en enmansutredning
med överdirektör Winberg som utredare
och med experter av skilda slag. Postverket
var representerat bland dessa
och likaså Tidningsutgivareföreningen,
vars styrelse själv utsåg och ställde folk
till utredningsmannens förfogande.

Här vill jag nämna en sak som jag tror,
att de, som nu vänder tummen ner för
Kungl. Maj:ts förslag, har anledning att
uppmärksamma ett ögonblick, nämligen
att Tidningsutgivareföreningen i tidigare
sammanhang inte hade godkänt den
ekonomiska expertis som hade ställts
till förfogande. Man hade sagt att den
var alltför mycket infiltrerad av postens
intressen, och Tidningsutgivareföreningen
och dess experter uttalade därför
ett bestämt önskemål om att professor
Ulf af Trolle i Göteborg skulle
ställas till utredningsmannens förfogande.
På deras eget förslag knöts alltså han
till utredningen och gjorde hela denna
utredning, som givetvis inte kan göra
anspråk på att representera exakt vetenskap
men som ändå har nått så långt
som man över huvud taget kan nå i en
fråga av denna beskaffenhet. Detta har
också erkänts av experterna. När betän -

kandet överlämnades till mig under
hösten 1958 förklarade de representanter
för Tidningsutgivareföreningen
som var med, att de var helt eniga
med utredningsmannen och den ekonomiske
experten om att postens merkostnader
för tidningsdistributionen är
60 miljoner, att tidningarna betalar 30
miljoner och att det alltså finns en
differens på 30 miljoner kronor. Detta
är postens s. k. merkostnader, som inte
är täckta enligt de nuvarande bestämmelserna.

Utredningen skisserade ett nytt system,
enligt vilket man efter tre år skulle
falla ifrån postabonnemangen, medan
utgivarkorsbanden, adresserade och
oadresserade skulle löpa under en femårsperiod.
Man konstruerade hela systemet
som ett slags tvåstegsraket, där man
skulle ta det första steget under de första
fem åren. Även om det var man enig,
och det fanns följaktligen inte heller på
den punkten några delade meningar.
Även konstruktionen av den serie enligt
vilken de ökade intäkterna skulle tas
ut bejakades av Tidningsutgivareföreningen.

På en punkt var man oenig, nämligen
beträffande den procentsats som skulle
sättas in i serien. När utredningsmannen
inte fick parterna eniga på den punkten,
anslöt han sig till postens bud, som skulle
ge 21 miljoner kronor av de 30 miljoner
som merkostnaderna uppgår till.
Tidningarna förordade ett belopp på 12
miljoner. Deras bud var alltså 12 miljoner
kronor hösten 1958 — det bör
jämföras med de 10 miljoner som utskottet
nu föreslår.

Sedan kom det en begäran om att det
skulle förhandlas. Riksdagskolleger i
bägge kamrarna som representerar tidningspressen
talade vid åtskilliga tillfällen
med mig om att vi borde förhandla
och inte åstadkomma en strid omkring
den här frågan. Tidningsutgivareföreningen
kom också, i sällskap med representanter
för tidningsmännen i riksdagen
och bad om förhandlingar. Såda -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm. Nr 18

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

na kom också till stånd och vid dessa
förhandlingar enade vi oss så småningom
om det förslag som presenterades
i propositionen, nämligen 15 miljoner
kronor. Kommunikationsministern
gick alltså ner från utredningsmannens
21 miljoner till 15, och Tidningsutgivareföreningen
gick upp från sitt utgångsbud
på 12 miljoner till 15 miljoner. Utslaget
på den totala omsättningen betyder
det en höjning av kostnaderna för
tidningarna på mellan 1 och 2 procent,
men jag skyndar mig att säga att det för
vissa tidningar innebär en större procentsats.

Två gånger bekräftade man överenskommelsen
i brev till kommunikationsdepartementet.
Tredje gången Tidningsutgivareföreningen
skrev brev riktades
detta till utskottet, och man tackade för
att det hade väckts motioner som innebar
att avtalet skulle ryggas.

Herr talman! Med en sådan organisation
kan vi ju inte förhandla i fortsättningen.
Jag står nu här som en ganska
ensam försvarare av de fria förhandlingarna
och principen att ingångna avtal
skall respekteras. Jag är övertygad
om att nästa vecka än flera kommer att
ställa sig i den positionen, men då gäller
det andra frågor!

Jag skall, herr talman, inte polemisera
mot utskottet. Utskottet har förstått
att det gäller att kompensera postverket
för merkostnaderna. Det har
plockat fram 10 miljoner och har låtit
mig förstå, att det går bra att komma
tillbaka till hösten med 5 miljoner till.
Jag skall se vad jag kan göra för att få
in dem, och jag noterar med tacksamhet
denna beredvillighet.

Låt mig så till sist, herr talman, efter
att ha redogjort för procedurfrågan,
bara göra ett par korta konstateranden.
Har motionärerna varit ute i syftet att
gagna tidningarna med sina motioner
och yrkanden, har de nog hamnat i
raka motsatsen. Jag har träffat tidningsekonomer
som har sagt, att utskottets
förslag nog ger ett sämre resultat än vad

Kungl. Maj :ts förslag skulle ha givit. Det
har inte gjorts några beräkningar om
hur det hela slår. Det blir en ren sinkadus
hur det hela kommer att falla ut.
Men en sak är uppenbar: norrlandstidningarna
kommer att få betala en del av
postbefordran för stockholmstidningarna
— det blir ett av resultaten av motionärernas
yrkande.

Det resoneras här ibland om att man
inte bör lämna subventioner. På högerhåll,
där man ibland talar litet uppskärrat
om att subventioner inte bör utgå
och att man inte vill sitta i statens knä,
är man i dag helt inställd på att göra
det.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Kommunikationsministern undrade
om jag inte observerat att regeringsförslaget
förutsätter betalning efter prestation.
Jo, visst har jag observerat det,
men vad hjälper det gentemot de tidningar
som praktiskt taget inte anlitar
posten, som inte har någon prenumeration
i Stockholm utan som kör ut jätteupplagor
i egna flygplan och egna bilar
med racerfart till pressbyråer och kiosker
och lägger nästan allt på lösnummerförsäljningen?
Det är klart, att så
mycket mera blir kvar att betala för de
andra.

Jag skall inte lägga mig i kommunikationsministerns
uppgörelse med utskottet
angående Tidningsutgivareföreningen.
Jag bara erinrar om att Tidningsutgivareföreningen
inte är någon
enhet. De stora tidningarna har vid förhandlingar
bestämt ganska mycket, och
de små senare åtminstone försökt att
göra sitt inflytande gällande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Om herr Johansson i
Stockholm tror, att en övergång från
postdistribution till distribution med
egna transportmedel skulle medföra

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

lägre kostnader, så far han alldeles
vilse.

Sedan bör det kanske också tilläggas
till det referat jag gjorde nyss, att i de
två brev som Tidningsutgivareföreningens
styrelse skrev till »församlingen»
i kanslihuset sades det ifrån, att man
var helt enig om avtalet.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att säga någonting om den träffade
uppgörelsen, även om jag måste
tillstå att det är en ganska unik situation
att vi här i riksdagen skall enas
om en lägre statsinkomst än den, som
man förhandlat sig till på grundval av
en uppgörelse mellan två som man
trodde kompetenta parter.

Nej, jag begärde ordet därför att det
här endast föreligger ett förslag och
man sålunda inte kan göra sin röst hörd
genom votering. Om kammaren därför
accepterar den träffade uppgörelsen,
så innebär detta att hl. a. jag själv kunde
anses ha accepterat den redogörelse,
som utskottet i sin skrivning lämnat.
Nu är det emellertid så, att jag är med
i 1956 års postutredning, där vi redan
tidigare har sysslat med dessa frågor
och väl kommer att få syssla med dem
även framdeles. I anledning därav vill
jag klart deklarera, att jag inte utan
vidare accepterar utskottets skrivning,
i vilken utskottet kommit fram till en
så att säga godtyckligt vald summa.

Beträffande själva Iönsamhetsfrågan
för posten rekommenderar utskottet
Kungl. Maj :t att till hösten komma tillbaka
med ett förslag om avgiftshöjningar
beträffande vissa andra grenar av
postens verksamhet. Jag kan som sagt
inte acceptera att riksdagen på det sättet
i förväg efter en utskottskompromiss
bestämmer sig för helt nya ekonomiska
beräkningsgrunder för postens
prestationer i syfte att skapa täckning
för kommande utgifter.

Med det anförda har jag principiellt

velat säga ifrån, att jag inte på förhand
vill binda mig för det tillvägagångssättet
att Kungl. Maj :t skall framlägga
förslag till riksdagen om höjningar,
som gör att vissa kostnader
drunknar i den gemensamma kostnadsberäkningen.
Vi har redan nu en del
postavgifter, som är för höga. De har
tillkommit för att klara det stora underskott
som uppkommit på andra håll.
Det finns exempelvis ingen anledning
att förtiga, att brevportot är minst dubbelt
så högt som det behövde vara för
att täcka kostnaderna för brevens befordran.
Jag kan för min del inte vara
med om att på här föreslaget sätt baka
in subventioner utan att de öppet redovisas
som subventioner. Om man ur
postens egna synpunkter skall kunna
arbeta efter ekonomiskt riktiga grunder,
så måste man i varje fall redovisa vart
pengarna går.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa reflexioner, eftersom jag inte
utan vidare vill svälja den skrivning
som utskottet gjort i anslutning till sitt
förslag.

Häri instämde herr Andreasson (s).

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Kostnaderna för den
ena eller andra distributionsformen
sammanhänger i hög grad med upplagans
storlek på den plats det gäller.
Om jag t. ex. tar distribution genom
tidningsbud i Stockholm, så är den rent
ruinerande för en liten tidning, men
för en stor tidning, med tät prenumerantstock
och små frakter för buden, är
den inte dyrare än andra distributionsformer.

Min replik till statsrådet Skoglund
gällde emellertid inte frågan om hur
kostnaderna tedde sig över huvud taget,
utan jag påtalade att det uteslutande
blir de små tidningarna som får betala
för att de stora tidningarna i stor utsträckning
inte är med om dessa kost -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm. Nr 18

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

nader. Om herr Skoglund ålägger de
större tidningarna att betala efter prestation,
så gör detta ingenting för t. ex.
tidningen Expressen, som inte anlitar
posten för distribution. Därför drabbar
den föreslagna åtgärden endast de tidningar,
som redan nu har svårt att
existera.

Herr Skoglund sade också att jag far
vilse, om jag tror att det blir billigare
med flygdistribution. Ja, mycket kan
jag tro om huset Bonnier, men att man
där skulle ha dåligt affärssinne, det
kan jag ändå inte tro. Om det inte lönade
sig för vederbörande att flyga ut
sina tidningar, så skulle man säkert
aldrig skicka upp några flygplan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag hade inte avsett
att deltaga i denna debatt och jag hade
knappast väntat att det skulle bli någon
sådan heller med hänsyn till att bevillningsutskottet
är enhälligt. Statsrådet
Skoglund hade vänligheten att säga att
han inte skulle ta upp någon polemik
med utskottet eller -—■ såvitt jag fattade
honom rätt — med motionärerna,
men hans värdeomdömen om motionärernas
motiv och synpunkter och resultatet
av motionärernas framstöt kan
inte få stå alldeles oemotsagda i riksdagens
protokoll.

Jag har ingenting emot att kommunikationsverken
drivs efter affärsmässiga
grunder, men jag vill inte skriva under
på den tesen att varje prestation skall
betalas efter vad den verkligen kostar.
Det är väl inte så märkvärdigt att man
tar hänsyn till allmänna sociala och
demokratiska skäl. Principerna för hur
man skall ta ut avgifterna är väl inte
heliga, och inte heller är det fråga om
några nyheter, eftersom postverket hittills
tagit ut mera på vissa prestationer
än det gjort på prestationerna gentemot
pressen —■ i varje fall om man
skall döma av vissa utredningar.

Jag måste medge att det i och för sig

är en ganska unik situation att överläggningar
förekommit och att man —
som vi gjort i motionerna — ifrågasätter
att de förhandlingsresultat som uppnåtts
skall rivas upp. För min del har
jag utgått ifrån att när Tidningsutgivareföreningen
förhandlade med kommunikationsministern
hade den det intrycket
att »tar vi inte detta får vi väl
någonting värre». Sådan är väl i allmänhet
inställningen vid sådana här
överläggningar, och det är kanske mot
den bakgrunden man får se resultatet
av överläggningarna.

Detta är emellertid en sak. Fn annan
är att vi inte kan finna — och det
har anförts i de motioner som väckts
av herr Geijer m. fl. i första kammaren
och av mig tillsammans med några
andra ledamöter i denna kammare —-att de förhandlingar som har förts har
utgått från den centrala frågeställningen
i ett demokratiskt samhälle, nämligen
hur avgifterna skall avvägas med
hänsyn till de allmänt demokratiska
värden som ligger i att vi har en fri
och nyanserad press.

Vi har i motionerna pekat på att sedan
1950 ett stort antal tidningar nedlagts
eller gått upp i andra. Man kan
förvisso vänta att denna tidningsdöd
kommer att fortsätta, men den skulle
skärpas ytterligare genom en så kraftig
höjning av postavgifterna som förutsatts
i propositionen, nämligen en höjning
på sammanlagt bortåt 30 miljoner
kronor, som skulle tagas ut i två etapper.
Det är ett faktum, som ingen i denna
kammare kan sväva i ovisshet om, att
många av tidningarna i vårt land befinner
sig i en sådan situation att de
inte tål mycket högre kostnader för närvarande.
Från partiorganisationer och
från fackliga och andra intressenter satsas
ganska stora summor på tidningar,
och frågan är om de skall kunna hållas
uppe — inte minst provinstidningarna.
Man frågar sig, vad denna tidningsdöd,
om den skall fortsätta, skulle betyda
för opinionsbildningen, för kulturlivet.

4—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

Vad innebure det, om den ena rösten
efter den andra skulle tystna? Detta är
synpunkter som jag inte kan finna har
varit föremål för en verklig avvägning,
när detta förslag gjorts upp. Man bör
inte betrakta avgiftsbeläggningen på
tidningarna enbart som en fiskalisk
fråga.

Sedan har jag personligen fått det
intrycket att flertalet av Tidningsutgivareföreningens
medlemmar inte förrän
denna proposition låg på bordet har
haft möjlighet att bedöma vad den i
alla detaljer skulle komma att innebära.
Om detta är riktigt tror jag att
man däri får se förklaringen till den
reaktion som propositionen väckt. Jag
har ingen anledning att vara advokat
vare sig för kommunikationsministern
eller för Tidningsutgivareföreningen.
För mig är det en helt annan frågeställning,
nämligen att man måste ta hänsyn
till pressens betydelse för opinionsbildningen.

Kommunikationsministern hade vänligheten
att tala om att man bör respektera
ingångna avtal och att vi om några
dagar får en sådan avtalsfråga på bordet
igen. Han syftade då på jordbruket,
och vi motionärer skulle tydligen
inte ha beaktat dessa principiella synpunkter.
Riksdagen har ju ändå formell
rätt att ändra avtalen — det bestreds
inte heller — men man bör naturligtvis
inte i onödan ändra ett förhandlingsresultat.
Men, herr kommunikationsminister,
jämförelsen med jordbruket haltar
nog på båda benen. I det fallet har
nämligen riksdagen 1947 och 1955 fastställt
vissa principer, efter vilka man
skall föra jordbrukspolitiken i detta
land. Riksdagen har givit sin mening
till känna innan förhandlingarna började.
Men detta har riksdagen inte haft
tillfälle till i fråga om den avvägning
man här har att göra mellan å ena sidan
taxehöjningar som man anser motiverade
samt å andra sidan värdet av
pressen. Om nu kommunikationsministern
är så intresserad av den princi -

piella frågan om förhandlingar, beklagar
jag att han inte tog upp den frågan
också i första kammaren. Jag tror att
LO:s ordförande, som väckt motionen
där, kunnat bidraga med några ytterligare
synpunkter, eftersom han har
större erfarenheter på förhandlingsområdet
än jag.

Sedan var det fråga om de tio miljonerna
som innebär en höjning av postavgifterna
med ungefär 30 procent. Det
betyder, i varje fall i genomsnitt, en
mindre höjning än vad propositionen
innebär — det skall vi inte bortse från.
Jag tror att om statsrådet ville ha vänligheten
att forska litet mera i denna
fråga — jag skall gärna ge honom anvisning
på var besked kan inhämtas —
så skulle han finna att det inte var
motionärernas fel att siffran blev 10
miljoner. Den kunde ha blivit lägre,
om det i utskottet varit möjligt att få
förståelse därför.

När man sedan talar om subventioner,
vill jag för min del bara säga att jag
inte har blivit övertygad om att postverket
skall kunna få in 30 miljoner
genom att man tar en sådan här postavgiftshöjning
i två etapper. Det finns
tidningsmän med mycket stor erfarenhet
och som inte varit alltför starkt
känslomässigt engagerade i denna konflikt,
vilka med bestämdhet hävdar, att
om man genomför kraftigare höjningar
blir följden att tidningarna i större utsträckning
kommer att distribueras vid
sidan av postverket. En betydande sådan
distribution ,sker i dag, och tendensen
går i den riktningen. Jag skulle,
herr kommunikationsminister, kunna
peka på fall även i mitt eget län, där
man planerar att övergå till andra distributionsformer.
Där frågar jag mig
varför postverket inte är med. Propositionens
resonemang övertygar alltså
inte mig. Jag tror alltså inte att det är
så säkert att postverkets inkomster kommer
att öka, om man genomför en mycket
stark procentuell höjning av avgifterna.

Onsdagen den 20 maj 1959 fm. Nr 18

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

Med hänsyn till de motstridiga synpunkter
som kommit fram i denna fråga
är det allt skäl att göra en översyn
på detta område liksom naturligtvis
att överarbeta förslaget i övrigt. Vi motionärer
har ju, herr talman, yrkat avslag
på denna proposition och begärt
en ny utredning, men det har inom bevillningsutskottet
träffats en kompromiss.
Även om bevillningsutskottets utlåtande
inte kunnat tillgodose motionärernas
önskemål utan följt andra linjer,
har jag med hänsyn till att det föreliggande
utlåtandet är enhälligt ingen
anledning att yrka annat än bifall till
detta.

Herrar Nelander (fp) och Gansmoe
(h) instämde häri.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! De som läst de föreliggande
handlingarna i detta ärende torde
väl ha klart för sig att det varje gång
riksdagen skall besluta om dessa ting
blir rörelse inom åtskilliga läger. Det
är ju provisorier man rört sig med tidigare,
och som statsrådet här upplyst
om har man inte kunnat komma överens
om efter vilka grunder dessa avgifter
skall beräknas. Nu har vi ju kommit
ett steg längre i det avseendet, i så måtto
att vederbörande tidningsutgivarrepresentanter
har godkänt den föreliggande
utredningen. Det är alltså ett
steg framåt, och när man fick klart för
sig att man hade en bättre utredning
än tidigare träffade man en uppgörelse.
Men denna uppgörelse höll ju inte, när
det här i riksdagen kom fram motionärer
som yrkade avslag på den.

Jag har den allra största respekt och
förståelse för kommunikationsministern,
när han principiell! ställer sig på
den ståndpunkten att uppgörelser skall
hållas. Har man ingått ett avtal, skall
avtalet hållas. Jag tycker inte alls att
den motivering som herr Eliasson i
Sundhorn framförde är hållbar. Han
säger nämligen att vid de förhandlingar

som förts har det väl varit så, att, om
man inte tagit den uppgörelse man blev
erbjuden, hade det blivit sämre resultat.
Jag känner igen dessa tongångar.
Man hade emellertid självfallet inte behövt
acceptera denna uppgörelse inom
Tidningsutgivareföreningen, om den
bedömt läget så, att det i riksdagen
komme att bli en mycket bättre uppgörelse.
De facto har man nu träffat
en uppgörelse som man inte hållit. Att
insinuera, att det skett under det alldeles
omrimliga tryck och de påfrestningar
som skulle förekomma vid förhandlingar
med statliga verk, tycker
jag inte går. Jag har erfarenhet av
sådana förhandlingar, och det går inte
till på det sättet som herr Eliasson i
Sundborn här sökt antyda.

När dessa motioner väcktes, där man
yrkade avslag på propositionen och
hemställde om en helt ny, parlamentarisk
utredning — vad den nu skulle
tjäna till — så är det klart att bevillningsutskottet
tog sig en funderare över
vad det skulle göra: Skulle det tillstyrka
motionerna, eller skulle det principiellt
ställa sig på den ståndpunkten
att avtal skall hållas, oavsett om det
finns majoritet eller inte för deras sakliga
innehåll, eller skulle det göra det
bästa möjliga av situationen, ta hänsyn
till vad som anförts från olika håll
och gå in för ett provisorium ett tag
till? Jag vill framhålla att utskottets utlåtande
ingalunda innebär att det tagit
ställning till vilket system som i framtiden
skall användas när det gäller att
beräkna postens taxor för tidningsdistributionen.
Det står öppet, och utskottets
uppfattning är den att Kungl. Maj:t får,
efter erfarenheter under ytterligare ett
par år, pröva vad man rimligen kan
komma fram till.

Det har sagts att det är ett hot mot
pressfriheten, om posten höjer sina
taxor. Som bevis för detta har man
dragit fram att små tidningar inte kan
betala mera i distributionskostnader.
Men det system som nu tillämpas inne -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

bär ju en stor orättvisa. Det finns
många små tidningar med dålig ekonomi
som inte kan använda sig av postens
billiga distribution utan i stället
har egen distribution. Dessa tidningar
får alltså konkurrera med andra, kanske
mycket större tidningar, som utnyttjar
postens nu orimligt låga taxor.
Jag säger orimligt låga taxor. För att
illustrera vad det är fråga om kan man
göra en jämförelse. Det kostar 30 öre
att få ett brev distribuerat, men för en
medelstor svensk tidning, som kommer
ut sex dagar i veckan, betalar man inte
med postens nuvarande taxor mer än
högst fyra eller fem öre per exemplar.
Då förstår kammarens ledamöter vad
det är fråga om.

Jag hör till dem som menar att varje
rörelsegren i ett affärsverk i den mån
det är möjligt skall bära sina kostnader.
Men det är klart att man kan kompromissa
på den punkten. Det kan behöva
göras avvägningar. Men när det
gäller tidningarna är det alldeles fel
att säga, att vi ytterligare får öka på de
merkostnader som posten har. Det stannar
ju inte vid detta underskott för arbetet
på 30 miljoner kronor, utan dessutom
borde tidningsrörelsen betala en
del av postverkets gemensamma kostnader,
och då blir det en lika stor summa
till. Att det skulle kompenseras nu
har man inte talat om. Ur den synpunkten
kan jag förstå att herr Löfgren
inte vill vara med om någon beställning
hos Kungl. Maj:t om att Kungl.
Maj:t skulle undersöka, om postverket
kan ta in 5 miljoner kronor på någon
annan del av sin verksamhet. Jag vill
påpeka att utskottet säger, att Kungl.
Maj:t bör vara oförhindrad att ■— i den
mån man finner det nödvändigt —
framlägga förslag om höjning i andra
avseenden av posttaxorna. Kungl. Maj:ts
förslag innebar ju från början en inkomstökning
för postverket på 15 miljoner
kronor. Det är motivet till att utskottet
gått på den linjen.

Herr Eliasson i Sundborn säger, att

det kunde ha blivit mycket mindre än
10 miljoner kronor. Ja, det hade inte
blivit någonting, om herr Eliasson fått
sin motion igenom; det förstår väl
kammaren. Inte heller är det så, att utskottet
lagt fram detta utlåtande bara
för att tala om att vi skall komma ifrån
med det minsta möjliga. Jag erkänner
öppet och ärligt, att alternativet för mig
och jag tror även för övriga ledamöter,
som har samma partitillhörighet som
jag, hade varit ett bifall till propositionens
förslag. Valet stod alltså mellan
de 15 miljoner kronor, som propositionen
innebar, eller avslag. Men en kompromiss
är en kompromiss. Det är klart
att jag som företrädare för utskottet är
tacksam för att det gått att ena utskottet.

Jag har inte hört något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Jag tar inte statsrådets och chefens
för kommunikationsdepartementet yttrande
som någon kritik mot utskottet.
Det är naturligt att ett statsråd, som
inte får ett förslag helt bifallet av riksdagen,
talar om vad han syftar till.

Jag hoppas att vad som hänt nu inte
kommer att upprepas, d. v. s. att man
i fortsättningen inte kommer att bryta
uppgörelser. Det skulle inte vara nyttigt
för vårt framtida arbete i riksdagen. Vi
har litat på att uppgörelser som träffats
skall hållas, om ingenting alldeles speciellt
inträffar. Här har ingenting annat
inträffat än att några motionärer
sagt, att de inte vill vara med om propositionens
förslag. På det sättet har
vi nu i stället kommit fram till bevillningsutskottets
förslag. Det är provisorium
på två år. Vem som är kommunikationsminister
när provisoriet upphör,
det vet jag inte, men vem det än
är så får han pröva frågan på nytt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att jag inte

Onsdagen den 20 maj 1959 fm. Nr 18

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

har gett herr Ericsson i Kinna det intrycket,
att jag skulle ha en annan principiell
inställning än att uppgörelser
bör respekteras. Jag kan ju förstå att
kommunikationsministern anser sig desavouerad
i detta fall. Men det är en
sak. Jag anser inte att man skall häva
en uppgörelse i oträngt mål. Men det är
ju så — och jag hoppas att herr Ericsson
i Kinna och kommunikationsministern
förstår mig — att vi motionärer
blivit försatta i en tvångssituation. Det
finns ingen anledning att försöka komma
vare sig kommunikationsministern
eller Tidningsutgivareföreningen till
livs. Men vi har inte kunnat undgå att
ge uttryck åt den uppfattningen att en
för vår press ytterligt allvarlig kostnadshöjning
bleve följden av ett bifall
till propositionen. Mot den bakgrunden
tycker jag att vi inte behöver göra dessa
motsättningar större än de är.

Jag vill än en gång deklarera, att det
är en allvarlig sak att tumma på en
uppgörelse, om det inte föreligger alldeles
speciella skäl. För mig har vid
motionens utformning svårigheten varit
att försöka prestera ett alternativ,
som skulle kunna ge postverket vissa
andra inkomster. För min egen del —
jag talar inte på motionärernas vägnar
— anser jag att även om man inte belastar
tidningarna med så höga avgifter
som Kungl. Maj:t föreslagit, bör man
ändå kunna nå en kompromiss om den
inkomstförstärkning som kan bedömas
bli erforderlig för postverket.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Med anledning av kommunikationsministerns
anförande tilllåter
jag mig att göra några randanmärkningar.

Den s. k. tidningsdöden har under senare
tid livligt diskuterats här i landet.
Det är en allvarlig kulturell och politisk
fara, om den fortsätter. Fn fortsatt
tidningsdöd kan få allvarliga konsekvenser
för den fria opinionsbildningen.
Statsmakterna hör därför gå

mycket försiktigt fram. Tidningarna är
ju inte vilken handelsvara som helst,
utan en kulturprodukt som man bör
handskas varligt med. Det fria tryckta
ordet är en ovärderlig tillgång för ett
demokratiskt samhälle.

Fyrpartimotionerna i frågan och bevillningsutskottets
yrkande om avslag
på kommunikationsministerns proposition
vittnar om, hur allvarligt riksdagen
ser på den föreslagna tidningsförordningen.

Det är med stor tveksamhet jag har
biträtt bevillningsutskottets hemställan.
Jag var nog närmast böjd att gå in för
ett mindre belopp än utskottet, men jag
förutsätter att den ifrågasatta utredningen
skall redovisas, innan nya pålagor
lägges på från postverkets sida.

Utskottet har föreslagit en uppräkning
av avgifterna i den nu gällande
tidningsförordningen på sådant sätt att
postverket tillföres ytterligare inkomster
av tidningsdistributionen på cirka
10 miljoner kronor. Av detta tillskott på
10 miljoner får emellertid fackpressen
bära 5,1 miljoner, vilket är en hård belastning
som kan få allvarliga ekonomiska
verkningar. För tidningar med
utgivarkorsband ökas avgiften från 48
till 62 öre. Om jag inte minns fel var
avgiften år 1948 endast 22 öre per kilo.

Postverket bedriver en omfattande
rörelse på olika områden, och därtill
kommer allt större uppgifter som pålägges
postverket för statens räkning. Som
ersättning för folkpensionernas utbetalande
erhåller postverket 4,7 miljoner
och för utbetalandet av de allmänna
barnbidragen 2,5 miljoner. Det skulle
vara intressant om kommunikationsministern
här i kammaren kunde lämna
uppgift om hur dessa inkomster inverkar
på postverkets totala rörelse och
om det är en god affär. Det bär ju sagts
att tidningsdistributionen är en dålig
affär för posten, och därför skulle det
vara värdefullt att få en belysning av
förhållandena när det gäller andra uppgifter
som postverket utför.

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

Då det i propositionen föreslås höjda
tidningstaxor framhålles att förhandlingar
ägt rum och överenskommelse
förelegat mellan postverket och Tidningsutgivareföreningen
samt att Tidningsutgivareföreningen
gått med på en
»inkomstförstärkning» — för att nu använda
ett modernt uttryck — på 15 miljoner
kronor för postens omkostnader.
Ja, Tidningsutgivareföreningen har ju
förhandlat med ett statligt monopolföretag,
och där ligger alltid kunden i
underläge. Så får man väl — om jag
nu får ge herr Ericsson i Kinna en replik
— närmast tolka Tidningsutgivareföreningens
ståndpunkt, eftersom föreningen
senare instämt i de väckta motionerna.
En stor sammanslutning,
som inte varit med om förhandlingarna
med postverket, är fackpressen. Denna
sektor av tidningsvärlden är av betydande
omfattning. Men några förhandlingar
har alltså inte förts mellan fackpressen
och postverket, och då får ju de
omtalade förhandlingarna mindre värde
ur riksdagens synpunkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Bakgrunden till detta
förslag är en merkostnadsutredning
som gjorts rörande tidningsdistributionen.
Denna utredning har som expert
haft professor Ulf af Trolle, som granskat
och godkänt undersökningens planläggning
och resultat. Även genom institutet
för distributionsekonomisk och
administrativ forskning i Göteborg har
man låtit undersöka resultaten av utredningen.

När denna fråga diskuterats har de
som inte velat acceptera förslaget sagt,
att man inte tror på denna merkostnadsutredning.
Men något direkt bärande
motiv, annat än detta att man inte
tror på utredningen, har ingen kunnat
komma med. Utredningens resultat, att
merkostnaderna för postverket är om -

kring 60 miljoner kronor, har ingen
kunnat bestrida, och inte heller det resultatet,
att tidningarna nu betalar omkring
30 av de 60 miljonerna.

Det är väl ganska självklart, att när
utgångsläget är sådant och då man allmänt
accepterar principen att ställa
samma krav på postverket såsom affärsdrivande
verk som man ställer på
andra affärsdrivande verk, så anses det
att även tidningsdistributionen bör bära
sig och att tidningarna bör ta sin del
av kostnaderna. De förhandlingar som
förts har ju också givit ett resultat som
innebar att tidningarna till att börja
med skulle svara för hälften av de resterande
30 miljonerna, alltså 15 miljoner,
varav omkring 10 miljoner skulle
falla på den s. k. dagspressen och omkring
5 miljoner på, inte som herr
Christenson i Malmö säger fackpressen
utan på vecko- och fackpressen.
Det är ju en annan sak än enbart fackpressen.

Herr Eliasson i Sundborn säger att
visst kan man acceptera de principer
som bör gälla för de affärsdrivande
verken, men man kan göra undantag för
vissa rörelsegrenar och här finns det
skäl till att förfara så. Det finns sociala
skäl och allmänt demokratiska värden
som man bör ta hänsyn till. Men den
subvention, som förekommer genom att
andra rörelsegrenar inom postverket
får bära kostnader för tidningsdistributionen,
har ju inte tillkommit efter
hänsynstagande till speciellt sociala
skäl, utan det är en subvention som utfaller
helt slumpvis. Och slumpen avgöres
här av i vilken utsträckning som
tidningarna kan anlita posten för sin
distribution. Det är alltså inte sådana
skäl som herr Eliasson anfört, som ligger
till grund för metoden, utan det är
som sagt endast slumpen som varit avgörande.

Jag vill påpeka att en ganska stor del
av den subvention, som herr Eliasson
anser bör utgå på grund av sociala skäl,
exempelvis tillfaller veckotidningarna,

Onsdagen den 20 maj 1959 fm. Nr 18

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

och därvidlag kan man väl knappast
anse att det finns några skäl för att en
sådan subvention i fortsättningen skall
utgå.

Jag tror att det på lång sikt är klokt
av tidningarna att acceptera det resultat,
som utredningen kommit till och
även dess konsekvenser. Ty det kan inte
vara riktigt att kostnaderna inom en
viss rörelsegren på detta sätt skall betalas
av andra rörelsegrenar. Jag förstår
väl att herr Löfgren på den punkten
protesterar och inte anser det vara
riktigt att man exempelvis via postportot
skall betala en del av kostnaden för
tidningsdistributionen.

I diskussionen om kostnaderna har
ingen kunnat hävda, att postverkets
kostnader för tidningsdistributionen är
oskäliga. Man har inte kunnat bevisa
att andra former för distribution är billigare.
Det finns tvärtom tillräckliga
belägg för att s. k. egendistribution, i
vilka former den än förekommer, blir
betydligt dyrare än distribution genom
postverket. Jag kan ta ett exempel för
att försöka bevisa detta.

En tidning som jag känner väl till och
som använder både postdistribution och
egendistribution betalar per år och
abonnent till postverket en distributionsavgift
på 10 kronor 80 öre. Samma
tidning har lokal distribution på utgivningsorten
i samarbete med en annan
tidning, s. k. samdistribution, detta för
att man skall nedbringa kostnaderna så
mycket som möjligt. Men i det fallet blir
ändå kostnaden per abonnent och år 20
kronor G0 öre. Detta ger en bild av hur
distributionskostnaderna ställer sig vid
egendistribution och vid distribution
genom posten.

När herr Eliasson i Sundborn hänvisar
till att det finns tidningar, som
går över till andra distributionsformer
och att en höjning av abonnemangspriset
skulle kunna leda till ytterligare sådan
övergång, kan jag därför försäkra
herr Eliasson, att sådan övergång inte
sker på grund av att egendistribution

skulle vara billigare, utan den föredrages
säkerligen på grund av att man genom
exempelvis en sådan distributionsform
kan lämna bättre service än den
som posten kan ge genom sina reguljära
tidningslinjer.

Jag skulle också gärna vilja säga ett
par ord om den kompromiss, som bevillningsutskottet
har stannat för. Jag
deltog under första delen av frågans behandling
i utskottet och uttryckte då
starka betänkligheter mot denna kompromiss.
Jag gjorde det bland annat
därför att att man visste så litet om vilka
verkningar denna kompromiss skulle
få för de enskilda tidningarna. Det
fanns emellertid ingen annan framkomlig
väg, och när nu kompromissen är ett
faktum skall inte jag ställa mig avvisande
till den. De betänkligheter jag anförde
i utskottet har emellertid visat sig
vara befogade. Resultatet av kompromissen
jämfört med propositionen blir
nämligen för en hel del av de tidningar
som utges i landsorten, särskilt de medelstora,
att kostnaderna blir högre genom
kompromissen än de skulle ha blivit,
därest utskottet accepterat propositionen.
De tidningar som däremot säkerligen
kommer att tjäna på det föreliggande
förslaget är veckotidningar
och sådana tidningar, som har ett mycket
stort spridningsområde. Tidningarna
i landsorten kommer i många fall
att få vidkännas betydligt högre kostnader
än om propositionen bifallits.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Under den förda debatten
har den tanken ibland framskymtat
att det som vi i kommunikationsdepartementet
varit med om att medverka
till skulle innebära, att man ytterligare
accentuerade svårigheterna för tidningarna
och på så sätt bidroge till den s. k.
tidningsdöden. Jag är mycket angelägen
om att betona att när vi förhandlat
har vi givetvis inte varit ute i sådana

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

syften. Jag är lika angelägen som vilken
som helst i denna kammare om att
vi skall kunna behålla även lokalpressen
i dess olika spridningsområden.
Men kammarens ledamöter bör ju ändå
observera, att det fanns ett betänkande,
som det gällde att göra något av, innan
det blev förlegat, som det gällde att presentera
för riksdagen i någon form. Det
skedde efter dessa förhandlingar.

Herr Christenson i Malmö riktade ett
varnande finger mot mig och sade, att
statsmakterna skulle gå fram med försiktighet.
Han har tydligen ännu inte
upptäckt att man fört förhandlingar.
Han lever uppenbarligen i den tron, att
vi från kommunikationsdepartementets
sida kommit med något diktat. Jag kan
försäkra herr Christenson, att det har
varit i hög grad fria förhandlingar. De
har också förts i ett mycket gemytligt
klimat. Det kan både herr Christenson
och herr Eliasson i Sundborn förvissa
sig om genom att tala bland annat med
dem som deltog i förhandlingarna.

Herr Christenson sade vidare, att
postverket är i behov av inkomstförstärkning.
Det är återigen ett exempel
på att han inte riktigt vet vad han talar
om. Här är det inte fråga om inkomstförstärkning,
utan här gäller det att
postverket skall få en ökad del av sina
merkostnader för tidningsdistributionen
täckta och ingenting annat.

Herr Eliasson menade att man kanske
vid dessa förhandlingar inte tillräckligt
uppmärksammat och iakttagit den sociala
och kulturella roll som tidningarna
spelar. Jag förutsatte att Tidningsutgivareföreningen
var den part som i
första hand skulle bevaka dessa intressen.
Jag kan kanske nu säga, att det
naturligtvis var oklokt av mig att inte
fråga Tidningsutgivareföreningen, om
den hade kommit till förhandlingarna
i avsikt att bevaka alla dessa synpunkter,
men jag undrar om det vid förhandlingar
förekommer, att man gör på det
viset, att man riktar en uppmaning till
motparten och säger: »Se nu upp så

att du framför alla de synpunkter du
kan lägga på dina resonemang i denna
fråga!» Man får väl utgå ifrån att den
part, med vilken man förhandlar, är
förhandlingsduglig. Det gjorde jag. Men
när jag hör herr Eliasson förstår jag,
att man inte kan gå till väga på det
sättet, utan man skall först testa motparten,
så att man vet vad det är för
människor man har att resonera med.
Jag medger att efter det resultat som
uppnåtts kanske det inte varit tillräckligt
med testning utan rent av behövts
en speciminering.

Herr Eliasson säger att informationerna
ute bland tidningarna inte har
varit tillfredsställande. Det vågar jag
inte ha någon bestämd mening om.
Men det tillkom ju inte heller mig att
fråga förhandlarna, om de sprang hem
och lyssnade på vad deras uppdragsgivare
hade att säga om det resultat
de kommit till. Förhandlarna möttes
dock sex gånger, och åtta bud växlades.
Litet tid fanns det alltså ändå för
kommunikation mellan förhandlarna
och deras uppdragsgivare.

Jag tror inte att man i landsorten har
varit så främmande för denna sak. Frågan
har nämligen varit uppe vid Tidningsutgivareföreningens
höstmöte, då
man med mycket stor majoritet — jag
tror jag vågar säga kvalificerad majoritet
— godkände det system som skisserats
i betänkandet. Sedan har man
haft möten ute i de olika kretsorganisationerna,
där man lämnat informationer.
Jag har talat med en del av dem
som representerar tidningsutgivarsidan,
och de har sagt, att det är ett svepskäl,
när man gör gällande, att man inte fått
tillräcklig information i frågan.

Herr Eliasson sökte vidare utan anspråk
på att vara definitiv i sitt ståndpunktstagande
ge mig såsom en liten
färdkost på vägen några synpunkter på
hur en ny taxa skall vara konstruerad.
Den skulle väl rymma, förmodar jag,
både priset för prestation, d. v. s. avstånd
och vikt, och dessutom väga in

Onsdagen den 20 maj 1959 fm. Nr 18

Förordning ang. villkoren för postbefordran av tidningar

tidningens sociala och kulturella betydelse.

Ja, herr talman, jag undrar hur det
skall gå till, ty tidningarna är väl ganska
olika i detta avseende. .lag vet inte
riktigt hur man skall så att säga väga
in tidningens sociala och kulturella ambitioner
och hur man skall prissätta den
prestationen och låta även den saken
innefattas i den slutliga taxesättningen,
men det får väl bli ett bekymmer för
framtiden.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag har aldrig sagt att
statsrådet har kommit med diktat i förhandlingarna
mellan posten och Tidningsutgivareföreningen.
Vad jag bär
påtalat är att några förhandlingar inte
har ägt rum med fackpressen, som ändå
representerar ungefär 50 procent av
postens tidningskunder.

När jag använde ordet »inkomstförstärkning»
var det i ironisk mening.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till endast några ord.

Först får jag säga till herr Allard, att
jag med en avvägning med hänsyn
till sociala och allmänt demokratiska
skäl avsåg en allmän princip. Jag menar
inte att det inte finns sociala hänsyn
i denna fråga men däremot allmänt
demokratiska. Skall man ta sådana hänsyn,
kan man naturligtvis aldrig differentiera
postavgifterna efter tidningens
ekonomi, utan man måste sätta avgifterna
generellt och pröva dem med hänsyn
till å ena sidan kostnaderna för
postverket och å andra sidan betydelsen
av att vi har en fri och nyanserad
press.

Till kommunikationsministern vill jag
bara säga, att jag inte har yttrat mig om
hur en framtida taxesättning skall se
ut; det vare mig fjärran att ange linjer
för en sådan. Som motionär har jag
yrkat på att man skall utreda denna
fråga, och jag har fortfarande den upp -

fattningen att det är allt skäl att se
efter hur man skall utforma detta system.
Jag tillhör emellertid dem som
menar, att vi exempelvis inte bör slopa
det nuvarande postabonnemangsystemet.
Jag kan väl tänka mig en viss
differentiering av taxorna, där kanske
de allmänt kulturella och demokratiska
synpunkterna också kan komma in i
bilden, men det är en annan historia,
som jag inte nu skall gå in på.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I slutet av sitt första
anförande betonade kommunikationsministern
hur tidningarna på bekostnad
av postverkets övriga verksamhetsgrenar
i hög grad blivit subventionerade.
I anslutning härtill frågade herr Skoglund
hur just högern, som ju i princip
är emot subventionering, kunde gå med
på detta.

Ja, herr Skoglund, vi inom högern är
i princip emot subventioner. När det
gäller just den fråga, som vi nu diskuterar,
är vi emellertid inte säkra på
huruvida det rör sig om verkliga subventioner
eller inte, som herr Eliasson
redan påpekat. Det kan nämligen också
mången gång företagsekonomiskt sett
vara klok politik att slå vakt om sina
kunder, även om man kalkylmässigt vid
fördelning av vissa kostnader efter
schabloner kommer fram till alt det för
vissa kunder blir underskott. Ser man
till det samlade resultatet, kan det
mången gång ändå vara bra att ha dessa
svagare kunder kvar, åtminstone under
en övergångstid.

Yi inom högern vill ha saken bättre
utredd. Vi har dock på känn — det
skall jag villigt erkänna — att det kan
föreligga en viss subvention, även om
vi inte vet dess storlek. Därför har vi
högerrepresentanter inom utskottet målmedvetet
arbetat för den kompromiss,
som här föreligger. Och jag är förmäten
nog att säga herr kommunikationsministern,
att om inte vissa personer just
inom högern arbetat för denna kompro -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och Världsbanken

miss, hade nog inte kommunikationsministern
haft ens dessa 10 miljoner
kronor, som han nu får till postverket.
Jag vill dock inte förneka att de förhandlingar
som föregått förslagets tillkomst
även påverkat vårt ställningstagande.

Om jag förstod kommunikationsministern
rätt, fattade han utskottsbetänkande!
så att vi hade gjort en ren beställning
på ytterligare 5 miljoner kronor.
Så fattar inte jag detta betänkande.
Vi har sagt att kommunikationsministern
är oförhindrad att lägga fram
ett förslag. Det hade kommunikationsministern
varit även om detta inte hade
stått i betänkandet, och jag vill i sanningens
namn säga att detta är ett
kompromissuttryck. Det framfördes
nämligen krav på att vi skulle göra en
beställning, och från håll som bl. a. jag
understöder ville man ta bort detta
krav helt och hållet. Då kom vi fram
till denna kompromiss, att kommunikationsministern
var oförhindrad att lägga
fram ett förslag om en inkomstförstärkning
till postverket på 5 miljoner.
Men det är ingalunda en beställning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 14 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Ökning av de svenska insatserna i Internationella
valutafonden och
Världsbanken

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position angående ökning av de svenska
insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 20 mars 1959 dagtecknad
proposition, nr 126, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet
med propositionen bilagda resolutionstexter,
godkänna en höjning av
den svenska kvoten i Internationella
valutafonden med 50 procent samt en
ökning av den svenska andelen i Världsbankens
grundfond med 100 procent
ävensom att lämna riksbanken garanti
för täckning av de eventuella förluster
som hänförde sig till de ökade insatserna
och vilka fullmäktige i riksbanken
icke ansåge böra belasta banken,

dels ock bemyndiga riksbanken att
tillskjuta det erforderliga kapitalet samt
påtaga sig de förpliktelser som följde
med teckning av 1 000 andelar, var och
en med ett nominellt värde av 100 000
dollar, i Världsbankens grundfond.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, likalydande
motioner, nämligen inom första
kammaren nr 465 av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl. och inom andra kammaren
nr 569 av herr Rubbestad m. fl.

I motionerna föreslogs, »att riksdagen
ville avslå proposition nr 126».

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionerna I: 465 och
II: 569, måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Det förslag, som här
föreligger, innebär ju att man skall öka

Onsdagen den 20 maj 1959 fm. Nr 18

Ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och Världsbanken

insatsen i Internationella valutafonden
med 50 procent från nuvarande 100
miljoner till 150 miljoner dollar samt
insatsen i Världsbanken med 100 procent
från nuvarande 100 till 200 miljoner
dollar. Det är enligt min mening en
rätt olämplig tidpunkt att komma med
sådana kostnadskrävande förslag. Vi
bär ju här i vårt land mycket dåligt
ställt med våra egna finanser. För att
få budgeten att gå ihop fordras ju ett
par, tre tusen miljoner kronor, som för
närvarande fattas. Det är givet att denna
ökade belastning kommer att betyda
ganska mycket.

Jag har på nära håll i riksbanken
deltagit i behandlingen av åtskilliga av
dessa frågor, och jag måste betyga, att
det för mig har varit tämligen svårt att
kunna biträda yrkandet, när jag lagt
märke till det motstånd som bär rests
i riksbanksfullmäktige när det gällt att
ge stöd åt svenska företag. Vi har där
att avgöra krediter till sådana som har
stödlån på grund av dålig skörd. Man
har icke velat vara med om några som
helst stödåtgärder åt dessa. Det har
gjorts framställning om 20 miljoner
kronor till hypoteksbanken, men även
denna begäran har blivit avvisad av
fullmäktige. Det är självklart att jag under
sådana förhållanden inte gärna vill
vara med om att till avlägsna länder
lämna krediter på det sätt som här
föreslås.

Det ekonomiska läget för Sveriges
jordbrukare har varit mycket betryckt.
Vi liar under den sista tiden i tidningarna
sett kungörelser om exekutiva auktioner.
Förliden vecka var det sex sådana
annonser i Stockholms-Tidningen.
Det är givet, att det är beklämmande
att konstatera detta samtidigt som man
går in för dessa ökade anslag till långt
avlägsna bygder.

De belopp, som det här är fråga om,
är först och främst 12,5 miljoner dollar
i guld som skall betalas till fonden
samt 37,5 miljoner dollar som skall insättas
i svenskt mynt i riksbanken. Det -

ta betyder 196 miljoner kronor. Man
ser inte gärna sådana utlägg i dessa
kritiska tider, då pengarna så väl behövdes
inom landet i stället för att skickas
till utlandet. Insatsen i banken
däremot skall ju inte direkt ut utan skall
fonderas såsom en säkerhet för att i
mån av behov tas i anspråk av Världsbankens
styrelse, men saken är den,
att det i propositionen lämnas fullmakt
för att de kreditrisker, som man härigenom
kan ådra sig, skall täckas med
dessa medel i händelse förluster uppstår.
Detta kan medföra betydande utgifter.

Jag har i detta läge icke ansett det
lämpligt att gå in för ett sådant förslag
utan yrkat avslag på detsamma, och det
är därför jag, herr talman, ber att få
yrka bifall till motionen nr 569 i denna
kammare, som går ut på avslag på
Kungl. Maj :ts proposition i detta avseende.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Den redogörelse för
Sveriges insatser såväl då det gäller
Internationella valutafonden som Internationella
återuppbyggnadsbanken, alltså
Världsbanken, vilken herr Rubbestad
här lämnat, är såvitt jag kan förstå
fullt korrekt och riktig.

Innan vi i bankoutskottet tagit ställning
till föreliggande proposition har
vi fått en mycket utförlig föredragning
av ärendet. Jag vill göra kammarens
ledamöter uppmärksamma på att bankoutskottet
varit fullständigt enigt om att
ansluta sig till propositionen och avstyrka
den motion, vartill herr Rubbestad
här yrkat bifall. Det är kanske
också anledning uppmärksamma att inte
ens herr Rubbestads egna partivänner
kunnat ge sin anslutning till de
synpunkter som anförts i motionen.

Det är ett obestridligt faktum att den
verksamhet det här gäller har varit och

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

allt fortfarande är en mycket stabiliserande
faktor i det internationella valutasammanlianget.
Det är också obestridligt
att den verksamhet, som bedrivits i
fråga om investeringar i underutvecklade
länder, har varit av mycket stor betydelse.
Såvitt jag förstår är vi här i
riksdagen tämligen överens om nödvändigheten
att i fortsättningen upprätthålla
en sådan verksamhet. Detta
har gjort att utskottet för sin del stannat
för att yrka bifall till propositionen.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Sveriges engagemang i
Internationella valutafonden och Världsbanken
är utan tvivel redan högst betydande.
Genom vad som nu föreslås
skulle dessa engagemang komma att
sammanlagt omfatta över 1 900 miljoner
kronor. Jag föreställer mig att man
på officiellt håll måste ha minst sagt
hyst betänkligheter, då man gått att
framlägga det föreliggande förslaget, så
mycket mer som Sverige, efter vad som
förklaras i propositionen, icke tagit i
anspråk vare sig Valutafondens eller
Världsbankens resurser.

Det framhålles att från Världsbankens
sida har hjälp lämnats till underutvecklade
länder. Ja, så är säkerligen förhållandet,
men det är inte bara underutvecklade
länder som får hjälp. Bestämmelserna
är sådana att alla medlemsstater
skall kunna få lån. Sverige har
emellertid inte utnyttjat denna möjlighet.

Därtill kommer att det nu ställes ytterligare
anspråk på Sverige i form av
dels ett ganska stort kontant bidrag till
Valutafonden, dels en säkerhet för betydande
belopp i Världsbanken. Vi för
vår del anser det inte riktigt att Sverige
skall i dessa tider åta sig ekonomiska
engagemang av denna räckvidd,
utan jag ber att få hemställa om bifall

till det yrkande herr Rubbestad framställt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Persson
i Appuna begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
194 ja och 12 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr GEZELIUS (h) erhöll på begäran
ordet och anförde: •

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag råkade rösta fel. Jag avsåg att
rösta för bifall till utskottets hemställan.

§ 16

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni
1939 (nr 314) om villkorlig dom, dels
ock i ämnet väckta motioner ävensom
motioner om vissa åtgärder i syfte att
bekämpa brottsligheten.

Genom en den 10 april 1959 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 146, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1939
(nr 314) om villkorlig dom. Förslaget
innebar bl. a. att i lagen skulle införas
en ny paragraf, betecknad 14 a §, av följande
lydelse:

Uppkommer sedan villkorlig dom
meddelats enligt 1 § fråga om att förklara
anståndet förverkat eller att besluta
annan åtgärd, varom stadgas i
12 §, må domstolen, såframt särskilda
omständigheter föranleda därtill, förordna
att den dömde skall på lämpligt
sätt omhändertagas i avbidan på vidare
förordnande.

Den som sålunda omhändertages må
ej kvarhållas längre än en vecka. Om
synnerliga skäl äro därtill, må dock
domstolen genom nytt beslut förordna
att han skall kvarhållas ytterligare högst
en vecka. Efter prövotidens utgång må
den omhändertagne ej kvarhållas.

Omhändertagande enligt denna paragraf
må ej beslutas i fråga om den som
är under aderton år.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nr 472 i första kammaren av herrar
Sveningsson och Alexanderson samt nr
577 i andra kammaren av herr Munktell
in. fl.

Motionerna, vilka voro likalydande,
utmynnade i hemställan att riksdagen
måtte antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget med den änd -

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

ringen däri att sista stycket i 14 a § utginge.

Utskottet hade vidare i anslutning till
propositionen behandlat fem inom riksdagen
väckta motioner.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen — med bifall till
motionerna 1:472 och 11:577 och med
förklaring att riksdagen funnit viss ändring
böra företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1939
(nr 314) om villkorlig dom — måtte
för sin del antaga nämnda förslag med
den ändringen däri att sista stycket i
14 a § utginge;

B. att motionerna 1:13 och 11:11,
1:36 och 11:49 samt 11:424, i vad de
avsåge frågan om kombination av villkorlig
dom och böter samt tagande i
förvar av villkorligt dömd, måtte anses
besvarade genom vad utskottet under A.
hemställt;

C. att riksdagen i anledning av motionerna
1:36 och 11:49 samt 11:424
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet i sitt utlåtande
anfört under rubriken »Begränsning av
åtalseftergift»;

D. att riksdagen i anledning av motionerna
1:36 och 11:49 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i sitt utlåtande anfört under
rubriken »Polisbötessystem beträffande
parkeringsförseelser»;

E. att riksdagen i anledning av motionerna
1:36 och 11:49 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av förutsättningarna att på viss
plats åstadkomma en försöksvis förstärkning
av de kriminalvårdande och
socialvårdande institutionerna;

F. att motionerna I: 36 och II: 49 samt
II: 424, i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet under A—E här ovan
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Branting, Lindgren och Erik Svedberg,

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

fröken Mattson, fru Johansson, fru Löfqvist
och fröken Bergegren, vilka ansett
att utskottet under A) bort hemställa,
att riksdagen med avslag å motionerna
1:472 och 11:577 måtte antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den
22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
behandlade för ganska kort
tid sedan några motioner, som riksdagen
då avslog och som överensstämde
med dem, som första lagutskottet nu
har behandlat och delvis tillstyrkt, dock
med mycket stark reservation. Jag vill
därför säga några ord om dessa frågor.

Första lagutskottets utlåtande innehåller
ett svar dels på en proposition
och dels på en rad motioner, som syftar
till att få till stånd åtgärder som
kan motverka brottsligheten. Propositionen
innefattar ju vissa delförslag som
har ryckts loss från strafflagberedningens
förslag till nytt åtgärdssystem.
Man vill i den nuvarande lagen om
villkorlig dom inplantera några ting
som ingår i en planerad ny lag om villkorlig
dom.

Utskottet har tillstyrkt propositionen
så när som på § 14 :s allra sista del, där
utskottet i enlighet med en motion från
högerhåll frångår Kungl. Maj :ts förslag.
Utskottets ståndpunkt betyder att tagande
i förvar under en vecka eller två
är en åtgärd som skall kunna vidtas
inte bara när det gäller ungdom över
18 år utan även när det gäller ungdom
under 18 år.

Rågången i kriminalpolitiken går ju
vid 18 år. De som är under 18 år skall
barnavårdsmyndigheterna vid behov
föreskriva åtgärder mot. De som är över
18 år faller om de är asociala under
domstolarna.

Det existerar undantag: det finns

möjlighet att döma även dem som är

under 18 år till fängelse — den möjligheten
har använts alldeles för mycket,
tyvärr. Man har också möjlighet att
med stöd av barnavårdslagarna företa
åtgärder mot ungdom över 18 år, men
det sker endast i sällsynta fall.

Strafflagberedningen har i sitt förslag
till ny lag beträffande villkorlig
dom och vissa andra åtgärder behållit
rågången mellan ungdom under 18 år
och ungdom över 18 år. Strafflagberedningens
förslag innebär att den nuvarande
villkorliga domen skall ersättas
av två slags åtgärder.

Den ena blir något som fortfarande
skall kallas villkorlig dom, varmed liksom
nu skall avses anstånd med straff.
Man föreslår en prövotid på två år men
inte någon övervakning, ej heller några
föreskrifter för dem som får villkorlig
dom. Denna åtgärd skall användas vid
fall där man har fog att tro att den
unge skall låta sig rätta utan andra åtgärder
än den varning den villkorliga
domen innebär.

Den andra åtgärden är något som
heter skyddstillsyn. Skyddstillsyn är
inte ett anstånd utan en positiv åtgärd,
en påföljd. Den kan innebära många olika
saker. Systemet blir mycket mera
differentierat än det vi nu har med
den villkorliga domen. Skyddstillsynen
är avsedd att endast tillämpas på dem
som är över 18 år.

Då skyddstillsyn beslutats skall det
också finnas möjligheter att ta in den
dömde på två månader i en tillsynsanstalt.
De som faller under skyddstillsyn
skall om de missköter sig också kunna
tas i förvar, alltså utsättas just för det
ingripande som vi med det i dag föreliggande
förslaget har möjlighet att ta
ställning till. Eftersom denna åtgärd ingår
som en del av det man menar med
skyddstillsyn är den avsedd att tillämpas
på ungdom över 18 år, som också
dagens proposition föreskriver.

Strafflagberedningens förslag innebär
förstärkningar av den villkorliga
domen på fyra punkter. Man skall kun -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

na kombinera villkorlig dom med böter,
något som tillstyrkts av utskottet
och som väl också här i dag kommer
att beslutas. För det andra innebär förslaget
skärpt övervakning, vilket vi
däremot inte skall ta ställning till i dag,
bl. a., skulle jag tro, därför att en kommitté,
eftervårdskommittén, fortfarande
sitter och utarbetar föreskrifter och
söker bedöma hur mycket folk som skulle
behövas för ett övervakningssystem,
som är bättre än det nuvarande och huvudsakligen
handhas av människor som
har denna uppgift till sitt yrke, alltså
för ändamålet utbildade människor i
annan utsträckning än för närvarande.

Ett tredje moment i den villkorliga
domens förstärkning är just möjligheterna
till omhändertagande på en eller
två veckor av sådana som dömts till
skyddstillsyn och slutligen intagning
på skyddsanstalt under två månader.

I propositionen återfinnes punkt ett
och tre lösryckta ur strafflagberedningens
förslag, nämligen om kombination
av villkorlig dom och böter och om omhändertagande
under en eller två veckor.
Dessa båda åtgärder är emellertid
i strafflagberedningens betänkande avsedda
för olika klientel. Propositionen
föreslår också regeln, att villkorlig dom
och böter skall kunna kombineras,
skall gälla alla åldersgrupper men möjligheten
till omhändertagande endast
dem som är över 18 år.

Det är beträffande punkten om det
korta omhändertagandet man har skilt
sig i utskottet. En motion från högerhåll
har hävdat att sådant omhändertagande
hör kunna ske även med ungdom
under 18 år. Det är att märka att såvitt
jag kunnat se varken folkpartiet eller
centerpartiet i sina motioner har tagit
upp den saken. Denna har aktualiserats
genom en högermotion av samma innebörd
som ett par tidigare högermotioner
som avslagits av riksdagen nästan
enhälligt.

•lag vet inte hur det har gått till i utskottet.
Jag vet inte om diir förekom -

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

mit något slags kohandel om att man
skulle ta litet från ena hållet och litet
från det andra för att bli överens. Det
stämmer ganska illa i varje fall med
utskottets ordförandes åsikter att gå
med på ett beslut om en sådan detalj
från ett system som man inte beslutar
om i dess helhet. Här gäller det en regel
som avser ungdom under 18 år, en
kategori som direkt berörs av den
väntade barnavårdslagstiftningen. När
ståndpunkten i utskottsutlåtandet motiveras
vrider man sig i varje fall som
en orm i en myrstack. Man förklarar att
15—17-åringarna inte bör sättas in på
vanliga polisarrester under den där veckan.
Man vet, hur bedrövliga polisarresterna
är. Man ber Kungl. Maj :t att komma
med alldeles särskilda säkerhetsgarantier
för att intet ojust skall hända,
om ungdomar omhändertas på ifrågasatt
sätt. Man betonar starkt att regeln under
inga förhållanden kommer att beberöra
mer än ett mycket litet fåtal.

När man läst utskottets motivering
kan man aldrig tro annat än att den
utmynnar i ett avslag på motionen.
Man blir som sagt litet häpen, men jag
vet ju hur man kohandlar i utskott,
så jag kan förstå hur man kommit dithän.
Jag kan emellertid inte förstå att
man behöver göra det här i kammaren.

Man har också sagt att arreststraffet
— man använder dock inte ordet arreststraff
någon gång — inte är avsett som
straff utan för att man skall få tid att
sansa sig och vidta andra åtgärder.
Detta skulle lämpligen kunna ske på
någon ungdomsvårdsanstalt. Man menar
väl ungdomsvårdsskolorna, men vi vet
alla hur trångt det är där. Man kan ju
inte ens ta emot det klientel man nu
har skyldighet att omhänderta där.

Till betänkligheterna som här redovisats
kommer ett annat skäl för bifall
till propositionen, nämligen att vi inom
ganska kort tid här i kammaren får ett
förslag om ny barnavårdslag. Det kommer
att behandlas av höstriksdagen. Dagen
kommer huvudsakligen att handla

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

om vad man skall göra med ungdom under
18 år. Det är väl i alla fall mot all
praxis att nu fingra på åtgärdssystemet
för 15—18-åringar innan man sett vad
detta lagförslag kommer att innehålla.
Det är ju avsett att i huvudsak reglera
förhållandena för ungdomar under 18 år
— även asociala sådana. Det står också
motionärerna fritt att då komma igen
med ändringsförslag med avseende på
hela det system som presenteras i barnavårdslagen.
Man har t. o. m. chansen
att komma med ändringsförslag som innebär
just det man i dag motionerat
om. Den lag vi i dag skall behandla
träder i kraft den 1 januari 1960. Barnavårdslagen
har inte möjlighet att
träda i kraft då, men skulle några ändringar
ske i höst när man sett hela
barnavårdslagen är det inte omöjligt att
den ändringen kan komma att bli giltig
från nästa års början. Man försitter
alltså ingen tid.

Jag är övertygad om att om vi i dag
haft den nya barnavårdslagen framför
oss, så hade det inte kommit i fråga att
bifalla herr Munktells motion. Då hade
man tänkt om och sagt: Låt oss ta de
frågor som i huvudsak sorterar under
barnavårdslagen och som gäller denna
ungdom i ett sammanhang. Jag vill också
hoppas att kammaren i redighetens
intresse i dag inte bifaller det förslag
utskottets majoritet rekommenderat
utan bifaller propositionen, vilket innebär
ett bifall till reservationen till
första lagutskottets utlåtande.

Jag ber härmed, herr talman, att få
tillstyrka reservationen.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag skall nu inte alls
göra några vidlyftigheter av denna verkligen
ganska lilla fråga. Jag kan lugna
kammarens ledamöter med en försäkran
— om kammaren inte visste det
förut — att det inte föreligger någon
meningsskiljaktighet mellan utskottsmajoriteten
och departementschefen eller

reservanterna om hur kriminell ungdom
i allmänhet skall behandlas under
den känsliga tiden mellan 15 och 18
års ålder, nämligen inom socialvården.
Detta har jag sagt här så många gånger,
att jag inte tror att någon skulle falla
på den idén att tro att jag är på väg
att göra något avsteg i annan riktning.

Det gäller här ett mycket litet antal
ungdomar. Cirka 100 sådana ungdomar
döms villkorligt varje år. De får regelmässigt
villkorligt anstånd med ådömande
av straff. Av dessa hundra ungdomar
är det alldeles uppenbart endast
ett ringa fåtal som inte sköter den villkorliga
domen och alltså här kan komma
i fråga. Det skulle kunna gälla uppskattningsvis
20 till 25 stycken om året.

Fru Eriksson i Stockholm har här
lämnat en ingående beskrivning av vad
strafflagberedningen tänker komma med
och vad som kommer att bli lag en
gång. Detta har vi inte sysslat med här.
Tills vidare får vi väl nöja oss med
den lagstiftning som finns.

Här har departementschefen sagt på
ett ställe att det måste beaktas, att om
ett tillfälligt omhändertagande inte
kommer till stånd, ofta ingen annan utväg
återstår än att tillgripa åtgärder
som är långt mera ingripande mot den
dömde. Det är egentligen detta det här
gäller.

Med vår nuvarande lagstiftning —
jag går alltså inte alls in på den lagstiftning
som kan komma att gälla en
gång och som jag hoppas blir bättre än
den vi nu har — är det ett problem vad
vi skall göra med sådana här ungdomar
som fått ett villkorligt anstånd med ådömande
av straff och regelmässigt, på
grund av sin ungdom, satts under övervakning.
Det är här inte fråga om
skyddstillsyn, som man blandat in här,
utan det gäller den övervakning vi nu
har. Måhända har det också stadgats
andra villkor, t. ex. att de skall bo på
viss plats eller ha ett visst arbete.

De flesta av dem som döms på detta
sätt sköter den villkorliga domen —

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

man ger inte villkorlig dom, om inte
prognosen är ganska god — men ett
fåtal av dem spelar över och bryr sig
inte alls om övervakningen eller de föreskrifter
som är uppsatta, t. ex. att de
skall bo på en viss plats eller hos en
viss familj, utan de sticker i väg. Vad
skall man då göra med dem? I något
fall har de kanske inte gjort just mer än
detta att de inte brytt sig om föreskrifterna.
Ja, man kan ju efterspana dem
och låta polisen leta rätt på dem. De
kallas då till inställelse i rätten, där det
handlägges ett ärende mot dem beträffande
den villkorliga domen. I värsta
fall kan den villkorliga domen förklaras
förverkad, och det är ju ett stort ingrepp.
Kommer de inte, måste man låta
hämta dem genom polisens försorg, men
sedan måste man släppa dem.

Det är gott och väl att man kan koppla
in barnavårdens organ, men alla som
har sysslat med de här tingen vet, att
det inte är gjort på en dag att finna en
annan miljö åt denna ungdom, som kanske
med ett mycket litet ingrepp kan
få en annan övervakare eller få andra
villkor, om man bara tar sig an fallet
ordentligt. Utskottsmajoriteten har ansett
att det vore ett jämförelsevis mycket
mindre ingrepp om man kunde förvara
vederbörande den korta tid som kan
erfordras för att ordna förhållandena.
Det är alltså ingen motsättning mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna i
det hänseendet.

Vi befinner oss tydligen i ett utmärkt
gott sällskap när vi sedan säger, att man
om det kan undvikas naturligtvis hör
låta bli att använda polisarrester. Nu
har ju statsrådet varit så vänlig att här
säga, att vi håller på att få bättre polisarrester
efter JO:s och i någon mån
första lagutskottets ingripande. På sina
håll finns det för övrigt riktigt fina polishus,
och man måste säga att det är
bättre att för några dagar siitta in en
ungdom i en polisarrest av den sorten
än på eu ungdomsvårdsskola eller någonting
sådant, som ju ofta ligger av -

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

lagset och där intagningen är förenad
med besvär och omgång.

Jag skall dock medge, att en stor del
av polisarresterna ännu inte är bra.
När utskottet i det sammanhanget säger,
att man naturligtvis i första hand
bör utnyttja andra möjligheter, kan
man här åberopa strafflagberedningen,
som har uttalat, att i ömmande fall placering
av den omhändertagne på någon
barnavårdande institution skulle kunna
utverkas. Det klientel som strafflagberedningen
avser gäller rena undantagsfall
och då särskilda skäl föreligger.

Jag vill här på förekommen anledning
säga, att den motion som har
väckts i detta avseende är en trepartimotion
och inte, som fru Eriksson i
Stockholm sade, en högermotion. Motionärerna
har inte tagit ställning för
något slags arreststraff, det vill jag understryka.
Det är inte tal om straff,
utan om en tillfällig anordning som kan
befinnas erforderlig under den korta
tid som går åt för att ordna förhållandena
för den vilseförda ungdom det
här är fråga om.

Jag tror inte att vare sig reservanterna
eller de som står bakom utskottsmajoriteten
behöver bli förtvivlade om
utgången går dem emot, eftersom det
gäller ett fåtal ungdomar, som — med
alla de reservationer som utskottsmajoriteten
har knutit till sitt förslag —
inte skulle må särskilt illa av att bli
omhändertagna i en polisarrest.

Det händer emellertid att ungdomar
som är villkorligt dömda har hunnit
göra rätt mycket. Prognosen har varit
god, och vederbörande har fått villkorligt
anstånd med ådömande av straff
men liar stuckit i väg, och när man
äntligen får tag på vederbörande, visar
det sig att han blivit grovt kriminaliserad
och asocial. Han har liksom många
andra ungdomar tänkt, att det går så
länge det går och att det är lika bra alt
göra litet mer så liinge han är fri. Det
skulle vara ett psykologiskt värdefullt
stöd emot dessa ungdomars reaktion

5 — Andni kammarens protokoll 1!).r>9. .Yr 18

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

om man kunde säga, att om de inte
sköter den villkorliga domen, kan det eller
det hända. Vad har man sagt hittills?
Man har sagt att om de inte sköter
den villkorliga domen, kan den bli förverkstad,
men alla ungdomar vet nu för
tiden, att det inte är tal om att den
villkorliga domen för en ungdom förverkas,
i varje fall inte första gången.
Man dömer särskilt unga människor
villkorligt både två och tre gånger, och
det har väl i viss mån bidragit till det
vanrykte som den villkorliga domen
kommit i, vilket nu skall avhjälpas med
det förslag som snart kan väntas.

Det skulle ha varit bra om man i
stället kunnat säga till dessa ungdomar
lika väl som man nu enligt propositionen
kan säga till dem som är över 18
år, att om de inte sköter sig under
övervakningen, finns det möjlighet att
omhänderta dem omedelbart för en
eller två veckor tills man hinner ordna
för dem och att de då inte kommer att
få samma förtroende som de dittills
fått. Jag tror det skulle ha en helt annan
verkan på dessa ungdomar än det
bleka och absolut falska meddelande
som rättens ordförande nu knyter till
den villkorliga domen, att denna kan
förverkas. Om de inte vet det när de
döms, får de veta det när de träffar
sina kumpaner, att det inte blir tal
om att den villkorliga domen skall förverkas,
om de gör sig skyldiga till sådana
tämligen oskyldiga ting som att
inte bry sig om övervakning, ja, inte
ens om de begår ytterligare ett eller
annat brott. Jag är mycket glad över
att det snart kommer att genom den nya
lagstiftningen bli möjligt att få respekt
för den villkorliga domen, som i och
för sig är ett både lämpligt och bra
instrument när det gäller att tillrättaföra
de unga. Men jag måste säga att
jag har ganska dystra erfarenheter av
att en villkorlig dom nu helt enkelt
nonchaleras, därför att myndigheterna
inte har möjlighet att göra ett raskt
ingripande.

Det ligger också någonting i allmänhetens
tal, som jag alltid försöker gendriva
när jag blir angripen i det hänseendet,
om »dalt» med ungdomen.
Myndigheterna har faktiskt inte i sin
hand något instrument att genast sätta
vederbörande på plats och ordna förhållandena
för honom.

Jag yrkar med stöd av vad jag nu har
anfört bifall till utskottets utlåtande. I
övrigt skall jag inte gå in på utskottsutlåtandet,
som ju är ganska långt och
avser många punkter, i vidare mån än
att jag för ordningens skull skall nämna
något om det avsnitt där utskottet har
talat om en kontroll av åtalseftergifterna.
Det har ju visat sig att åtalseftergifterna
är ganska ojämnt fördelade över
landet. Det finns siffror på detta som
inte ägnar sig för muntlig framställning,
så jag skall inte trötta med att återge
dem. Om en sådan kontroll skall genomföras
som utskottet har uttalat sig för,
är det klart att det kommer att kräva
ökad arbetskraft på ett eller annat ställe,
antingen hos riksåklagaren eller hos
statsåklagarna. Första lagutskottet har
nu inte till arbetsuppgift att räkna ut,
hur stora dessa kostnader blir eller hur
mycket pengar som bör anslås för ändamålet.
Jag vill bara säga detta, därför att
det annars skulle kunna tas som en anmärkning
mot den arbetskraft som redan
sysslar med dessa saker.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ordförande
önskade större respekt för den villkorliga
domen och sade att man borde bygga
ett system som verkade så, att de
dömda verkligen visste att det gällde
allvar, om de missbrukade den frihet de
får genom villkorlig dom. Men ingen
kan väl ändå ett ögonblick hysa den förhoppningen,
att borttagandet av sista
delen av 14 § skall ha en sådan betydelse.
Ordföranden har här sagt, att av
100 som dömts var det ett fåtal som

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

kunde tänkas sticka iväg. Hur stort är
detta lilla fåtal? Är det fem eller två eller
en? Det är väl för mycket sagt, att
detta betyder någonting för att stärka
respekten för den villkorliga domen.
Det behövs ju ett helt annat åtgärdssystem
på många fler punkter med förstärkningar,
som jag hoppas att vi snart
skall få tillfälle att ta ställning till. Att
tillmäta den här lilla utvidgningen av
lagen så stor vikt är alldeles orimligt.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Efter herr Rylanders
anförande skall jag fatta mig kort, men
jag anser mig dock böra säga några
ord. Först vill jag starkt stryka under
vad herr Rylander sade, nämligen att
det visserligen är jag som har väckt
den här motionen och stod först på den
men att det är en trepartimotion, där
vi inom olika partier har varit helt
och hållet ense. Vad vi har gjort är
ingenting annat än att vi har tagit upp
lagrådets förslag.

I fru Erikssons som vanligt formellt
mycket lediga och eleganta anförande
sade hon bland annat alldeles riktigt,
att rågången i vår straffrätt går vid 18
år, men fru Eriksson vet lika väl som
jag, att man från ungdomsvårdarhåll ofta
vänt sig mot vad som kallats kalendertänkandet
beträffande kriminalvården.
Det är också så som jag ser det
här: vi får inte helt låta oss ledas av
detta kalendertänkande.

Jag tycker också att justitieministerns
av fru Eriksson försvarade förslag att
den nya bestämmelsen inte skall gälla
dem som är under 18 år är så mycket
mer förvånande som det enda motiv
som åberopats härför är en sak som alla
är ense om, nämligen att man bör undvika
att omhänderta de yngsta lagöverträdarna
i polisarrest.

Jag tycker inte att man i de här föreliggande
situationerna enbart därför
skall undanta 15—17-åringarna. Utskottets
förslag går också ut på att om det

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

är möjligt plats på någon barnavårdande
institution bör utverkas när det blir
fråga om att omhänderta villkorligt
dömda i dessa åldrar.

Jag är fullständigt ense med fru
Eriksson om att vi inte får stoppa våra
ungdomsvårdsskolor överfulla. Men här
är det inte fråga om någon långtidsvård,
utan det gäller en vecka eller högst två
veckor, och då kan man väl ofta bereda
vederbörande en plats, som t. ex. upptas
av någon som har permission. Det
förefaller mig vara relativt enkelt att
bereda dessa plats för så kort tid som
det vanligen är fråga om.

Jag vill också starkt understryka att
varken strafflagberedningen eller någon
av de över dess förslag hörda remissinstanserna
ifrågasatt någon sådan begränsning
som propositionen gör.

Då säger reservanterna bland annat,
att den som är under 18 år får enligt
beredningens förslag icke dömas till
skyddstillsyn, med mindre denna påföljd
av särskilda skäl finnes lämpligare
än vård enligt barnavårdslagen,
och därför skulle vårt resonemang inte
vara hållbart. Jo, fru Eriksson i Stockholm,
det är just vad det är, ty strafflagberedningen
säger uttryckligen att
man i denna situation bör ta särskild
hänsyn till att en kort tids omhändertagande
kan vara ägnat att återställa
särskilt yngre personers sinnesjämvikt
och undanröja risken för förnyad kriminalitet.

Är det då inte mera humant att göra
ett dylikt ingripande på ett tidigt stadium
än att starkt öka risken för att
han eller hon sjunker längre ned i asocialitet
och kriminalitet? Det är samma
tanke som lagrådet uttryckt — och
det är ju också en sakkunnig institution
— med de orden, att det torde föreligga
påtagligt stor risk för att de yngre
lagöverträdarna skall komma på avvägar,
när de undandrar sig övervakning.
Lagrådet säger också i fortsättningen
att möjligheten att genom uppfostrande
behandling tillrättaföra lagöverträ -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

dare i nu angiven ålder torde vara större
än då fråga är om kriminella, som
är över 18 år. Jag upprepar: Är det då
inte mera humant att ingripa tidigare?

Till detta vill jag sedan också lägga
en principiell synpunkt på föreliggande
förslag, vilken synpunkt står i viss
överensstämmelse med vad jag flera
gånger tidigare anfört.

Jag är givetvis mycket tillfredsställd
med den mera realistiska syn på problemen
som kommer fram i projektet
att kombinera villkorlig dom med böter
och omhändertagande. Samtidigt
kan jag emellertid inte underlåta att
konstatera en egendomlighet i själva
resonemanget och i de formuleringar
som användes. Låt vara att domstolarna
kanske i ett fåtal fall — som det
också antytts i utskottets utlåtande —
kanske skulle komma att använda denna
nya reaktionsform i stället för de
konventionella korta frihetsstraffen så
innebär i det stora flertalet fall givetvis
i realiteten den föreslagna nya kombinerade
reaktionen helt enkelt en inskränkning
av användningsområdet för
den villkorliga domen i vedertagen bemärkelse.
Ett tydligen ganska avsevärt
antal brottslingar tänkes i framtiden
komma att dömas till bötesstraff, efter
vilken påföljd vidtager den reaktion
som kallas för villkorlig dom. I realiteten
är det väl uppenbart att böter är
den påföljd, som mest utpräglat kan anses
ha karaktären just av straff i den
gammaldags mening, som enligt vissa
auktoriteter helst borde avskaffas. Det
är då, tycker jag, en lek med ord att tala
om villkorlig dom i kombination med
bötesstraff. Principiellt kan man inte
komma ifrån att det här är fråga om
en betydande frontförändring på det
kriminalpolitiska området. Jag kritiserar
inte denna reträtt, tvärtom finner
jag den ligga i linje med vad jag vid
flera tillfällen hävdat. Jag vill endast
konstatera att denna ståndpunktsändring
eller frontförändring, denna mera
realistiska syn på problemen, på ett på -

tagligt sätt har inhöljts i en till synes
skyddande språklig förklädnad.

Herr talman! Med dessa ord her jag
att få ansluta mig till herr Rylanders
yrkande om bifall till utskottets förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Jag skulle vilja säga några
ord om den del av propositionen,
som handlar om tillfälligt omhändertagande
av villkorligt dömda, och därvid
närmare motivera varför jag anser
att bestämmelsen — åtminstone tills vidare
— inte bör omfatta de yngsta lagöverträdarna,
de i åldern 15—17 år.

Detta provisoriska omhändertagande
av villkorligt dömda kommer väl regelmässigt
att ske genom polisens försorg,
och den omhändertagne kommer förmodligen
i allmänhet att placeras i polisarrest.
Givetvis kan omhändertagandet
ske på annat sätt, om det finns möjlighet
till det. Det blir domstolens uppgift
att avgöra om annan placering än
i polisarrest lämpligen låter sig genomföras,
t. ex. av en ung person på ungdomsvårdsanstalt.
Men om den dömdes
vistelseort är okänd — han kanske har
givit sig i väg för att komma ifrån övervakningen
— är det inte möjligt för
domstolen att förbereda någon speciell
placering. Domstolen vet ju inte då, när
och var den dömde kommer att anträffas
av polisen. Det blir därför i sådana
fall oundvikligt att den dömde åtminstone
under någon eller några dagar placeras
i polisarrest. Som kammaren väl vet
är polisarresternas beskaffenhet på
många håll ännu inte fullt tillfredsställande.
Vi kan väl visserligen hoppas på
en förbättring av standarden, hl. a. i
anledning av den lagstiftning som genomfördes
vid förra riksdagen, men ännu
dröjer det nog någon tid innan allt
blir bra på den fronten.

Det är klart att det vore lämpligast
om det provisoriska omhändertagandet
av de yngsta lagöverträdarna alltid kun -

Onsdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 18

de sker på någon barnavårdande institution.
Men, som jag sade, domstolen vet
inte var den dömde kommer att anträffas.
Därtill kommer, som fru Eriksson
påpekade, att platsantalet är hårt begränsat
vid ungdomsvårdsskolorna. Det
är därför inte säkert att man kan få
plats för den dömde omedelbart.

Herr Munktell påpekade att utskottet
egentligen inte gjort något annat än tagit
upp lagrådets förslag på denna
punkt. Lagrådet anser ju att bedömandet
av frågan om villkorligt dömda under
18 år bör undantas från den nya
bestämmelsen i varje fall bör anstå i
avbidan på den slutliga utformningen
av reglerna för behandlingen av de
unga lagöverträdarna. Min mening är
den rakt motsatta. För mig talar övervägande
skäl för att man avvaktar erfarenheterna
av den nya bestämmelsens
tillämpning, innan man överväger omhändertagande
även av de allra yngsta
åldersgrupperna. Frågan kan då tagas
upp i samband med den stora strafflagsreform
vi nu förbereder i justitiedepartementet.
Vi kan då också räkna
med att resurserna inom ungdomsvården
hunnit byggas ut i enlighet med
statsmakternas beslut och också med att
polisarresternas standard hunnit ytterligare
förbättras.

Herr Rylander påpekade alldeles riktigt
att problemet är litet på det sättet
att det endast kommer att gälla ett ringa
antal fall. Det kan väl då sägas att behovet
av bestämmelsens utsträckning
också till de yngsta inte är så stort.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

Man bör också betänka att ett eller ett
par omhändertaganden på en olämplig
arrest av dessa de allra yngsta lagöverträdarna
— det kan vara nästan ett barn
i 15-årsåldern — kan vara nog så allvarligt.

Som sammanfattning vill jag säga att
mitt ståndpunktstagande inte är dikterat
av någon principiell motvilja mot att
göra denna bestämmelse tillämplig över
hela linjen. Som också har påpekats är
ju meningen att genom omhändertagandet
bryta en farlig utveckling mot kriminalitet,
och meningen är också att
man genom omhändertagandet skall förebygga
något ännu allvarligare, nämligen
att den villkorligt dömde måste
avtjäna straffet. Men jag anser det av
praktiska skäl, med hänsyn till de tillgängliga
resurserna, lämpligast att vi
vilar på hanen. Jag tycker det är en
åtgärd av försiktighet om kammaren
nu i likhet med vad första kammaren
tidigare gjort ansluter sig även på denna
punkt till propositionsförslaget, vilket
sker genom bifall till reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.50.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Onsdagen den 20 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande första
lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig
dom, dels ock i ämnet väckta motioner
ävensom motioner om vissa åtgärder
i syfte att bekämpa brottsligheten,
nu komme att fortsättas; och lämnades
enligt förut gjord anteckning ordet
till

Fröken BERGEGREN (s),som yttrade:

Herr talman! Jag vill bara med några
få ord beröra orsaken till att jag och
mina sex medreservanter icke ansett oss
kunna ansluta oss till utskottets utlåtande
under punkt A, varigenom vi kommit
att bryta den annars så glädjande
enighet som präglar detta utlåtande.

Genom lagen den 30 september 1952
med vissa bestämmelser om påföljd för
brott av underårig har riksdagen godtagit
principen att ungdomar under 18
år, som gjort sig skyldiga till lagöverträdelser,
skall behandlas inom socialvårdens
ram och inte inom fångvården,
om det inte föreligger speciella skäl till
annat. Det är bland annat på grund härav
som vi inte ansett oss kunna ansluta
oss till utskottsmajoriteten i dess beslut
att tillstyrka motionerna I: 472 och
II: 577, utan i stället yrkat att den i propositionen
föreslagna lydelsen av § 14 a

i lagen om villkorlig dom skall bifallas
i oförändrat skick.

Jag tycker att det föreligger en viss
brist på överensstämmelse mellan utskottets
accepterande av tanken på att
man på detta sätt skall kunna omhänderta
och spärra in barn mellan 15 och
17 år och det av utskottet förda resonemanget
på tal om motionerna I: 36 och
11:49. Detta resonemang återfinns på
s. 58 i utskottsutlåtandet. Utskottet berör
där huru motionärerna under antagande,
att resurserna att omhändertaga
och behandla ungdomsbrottslingar under
ytterligare avsevärd tid kommer att
vara otillräckliga, menar att man därför
måste anpassa samhällets reaktionssystem
efter den rådande situationen.
Motionärerna har visserligen sagt att de
inte på något sätt vill gå ifrån den tidigare
intagna principiella inställningen
rörande behandlingen av ungdomsbrottslingar.
Utskottet framhåller vidare att
den bristsituation inom ungdomsbrottslingsvården
som förelegat hitintills har
varit en av huvudorsakerna till att man
inte kunnat ge de yngre lagöverträdare
den differentierade behandling och vård
som avsetts i lagen om åtalseftergift och
lagen om behandling av ungdomsbrottslingar.
Härefter säger utskottet:

»I anledning av vad motionärerna anfört
rörande en anpassning av reaktionssystemet
till den föreliggande bristsituationen
vill utskottet göra följande
uttalande. Även om det skulle vara möjligt
att vidtaga en sådan anpassning
utan att revidera de grundläggande principerna
för reaktionssystemet, skulle
ändringar i systemet av denna natur
kunna medföra mindre önskvärda verkningar.
Den naturliga vägen att komma
till rätta med situationen måste självfallet
vara att inrikta krafterna på att

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

avhjälpa bristerna i fråga om samhällets
resurser. En anpassning av systemet efter
en rådande bristsituation skulle kunna
föra till att ett mindre tillfredsställande
läge åtminstone i viss utsträckning
konserverades genom att behovet
av åtgärder på skilda områden efter en
anpassning skulle bli mindre framträdande.
Det måste över huvud taget ifrågasättas
om den åsyftade anpassningen
kan åstadkommas utan att rubba de
principer, varpå det nuvarande reaktionssystemet
är uppbyggt.»

När man nu i motionerna 1:472 och
II: 577 yrkat att bestämmelserna i § 14 a
skall avse även ungdomar under 18 år,
förefaller detta vara ett utslag av något
slags panik inför en akut bristsituation,
och när utskottsmajoriteten följt motionärerna
på denna punkt, tycker jag att
det är just en sådan anpassning av systemet
efter en rådande bristsituation
som på ett mindre tillfredsställande sätt
skulle kunna konservera ett icke önskvärt
tillstånd.

Riksdagen har nyligen fattat beslut
om en betydande utbyggnad av ungdomsvårdsskoleplatserna
och om inrättande
av speciella utredningshem eller
utredningsavdelningar för att tillfälligt
kunna omhänderta ungdomsbrottslingar
och vanartad ungdom, varigenom barnavårdsnämnderna
får ökade möjligheter
att vidta effektiva åtgärder. Socialministern
har förklarat, att han har för
avsikt att ägna ökad uppmärksamhet åt
den differentierade vården av ungdomsbrottslingarna
för att nå bättre behandlingsresultat.
Vi kan inom kort vänta
förslag till ny barnavårdslag, som väl
kommer att ge barnavårdsnämnderna
ökade befogenheter att ingripa i fall av
vanart eller kriminalitet hos ungdom.

Att i detta läge ge efter för en panikstämning
och godtaga ett så kapital! avsteg
från en gång vedertagna principer,
som det här är fråga om, förefaller åtminstone
mig ganska opåkallat. Det antal
ungdomar det här är fråga om torde
vara mycket litet — det har sagts tidi -

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

gare i debatten — och det är ytterligare
ett skäl för att man inte skall vidtaga
sådana här rigorösa åtgärder. Man får
väl förutsätta att de ungdomsbrottslingar,
som dömts till villkorlig dom och
övervakning, är sådana fall, där prognoserna
är rätt goda. Skulle de trots
allt inte sköta sig, kan — det föreställer
jag mig lätt — ett omhändertagande,
som i regel skulle komma att ske i form
av omhändertagande i polisarrest, ofta
få mer skadliga än nyttiga verkningar,
tv det måste vara en ganska chockartad
verkan på människor i dessa åldrar,
som ännu inte har lämnat sin barndom
bakom sig. .lag har mycket svårt att
föreställa mig att ett intagande i polisarrest,
vilket av en ungdom måste uppfattas
som ett ganska bryskt ingripande,
kan bidraga till att återge en ungdom
som kommit på glid hans eller hennes
jämvikt.

Det har sagts tidigare i debatten —
jag tror av herr Munktell — att det inte
är riktigt som reservanterna säger, att
strafflagberedningen i sitt förslag inte
avsett ungdomar under 18 år. Beredningen
har nämligen sagt, framhöll herr
Munktell, att sådant omhändertagande
skulle vara till nytta även beträffande
unga människor. Jag är emellertid inte
övertygad om att man med unga människor
avsett ungdomar under 18 år, tv
strafflagberedningen har i sitt förslag
uttryckligen sagt, att s. k. skyddstillsyn
inte är någonting, till vilket man skulle
döma ungdom under 18 år annat än i
mycket sällsynta undantagsfall.

Med de skäl jag här anfört ber jag att
få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Häri instämde fru Torbrink (s).

Vidare anförde:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! .lag hade för ett par veckor
sedan tillfälle att tillsammans med
några kamrater här i kammaren göra
ett studiebesök hos stockholmspolisen.

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

Vi besökte bl. a. Kungsholmens polisstation.
Den är visserligen inrymd i
gamla polishuset men fullt moderniserad
och tiptop. Också polisarresterna
fann jag förstklassiga, även om jag är
medveten om att dessa arrester på en
sådan station behövs för andra ändamål
än det vi i dag diskuterar. Man hade
där också något som jag aldrig sett tidigare.
Det var en liten bur eller sittarrest
där man satte in vederbörande
i avbidan på förhör. Jag frågade den
demonstrerande polisassistenten hur
vederbörande brukade känna sig när
de satt i den buren. Han svarade att de
häromdagen haft en ung pojke som de
skulle förhöra och som de fått lov att
sätta in där några minuter först. När de
öppnade dörren hade han suttit och
läst ett seriemagasin, och när de frågade
hur han kände sig sade han: »Jag
tycker det här är löjligt, för jag vet ju
att det blir i alla fall ingenting.»

Psykologiskt menar jag att det är
mycket viktigt att denna uppfattning
hos ungdomen, att det inte händer något
vad de än tar sig för, inte vinner ytterligare
utbredning, vilket lätt skulle
kunna bli fallet om 15—17-åringar på
detta sätt undantoges från möjligheten
till ett tillfälligt omhändertagande. De
ungdomar som döms till villkorlig dom
är, som herr Rylander mycket riktigt
framhöll, nog inte dummare än att de
mycket väl förstår att det skall förfärligt
mycket till för att deras villkorliga
dom skall bli förverkad. Ett hot
från deras övervakares sida om den saken,
om de missköter den villkorliga
domen, torde de knappast ta på allvar.

Däremot menar jag att en erinran om
möjligheten av ett tillfälligt tagande i
förvar nog skulle förefalla vederbörande
betydligt mera realistiskt. Det är
framför allt från denna psykologiska
synpunkt som jag för min del vill ha
bort detta undantag. Kvantitativt är frågan,
som förut framhållits, mycket liten.
Jag skulle tro att det för hela riket inte
skulle bli aktuellt med sådana här om -

händertaganden i mer än kanske något
tiotal fall per år, men oavsett kvantiteten
menar jag att det psykologiskt sett
är av den största vikt att man avstår
från detta undantag.

Jag tror inte att det föreligger någon
risk för olämpliga omhändertaganden.
Ingen domstol lär nämligen, om det
inte går att placera vederbörande på
annat sätt, komma att sätta in honom i
en undermålig polisarrest. Alla våra polisarrester
är för övrigt inte undermåliga.
I varje domsaga finns det i allmänhet
åtminstone någon som är fullt modern,
och i många nybyggda tingshus
finns dessutom s. k. häradshäkten, som
är så pass komfortabla att de vid förefallande
behov t. o. m. används som
gästrum.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den som lyssnat till den
hittills förda debatten har måhända
inte kunnat undgå att få det intrycket,
att det skulle röra sig om en ganska
begränsad tvist om det lämpligaste sättet
för omhändertagande av vissa 15—
17-åriga lagöverträdare.

Denna begränsade kontrovers, som nu
senast berörts av fröken Bergegren och
herr Fröding, bör väl ändå inte i denna
debatt få undanskymma det ännu viktigare
faktum att första lagutskottet på en
rad viktiga punkter här har markerat
en tyngdpunktsförskjutning i kampen
mot ungdomsbrottsligheten. Det är väl
också viktigt att konstatera att denna
tyngdpunktsförskjutning markerats just
av första lagutskottet, som väl här i
huset måste sägas vara den viktigaste
instansen i dessa frågor, detta sagt med
all aktning för andra utskott som under
årens lopp också handlagt sådana här
frågor. Det föreföll i debattens upptakt
som om fru Eriksson i Stockholm var
nära nog en aning stött på allmänna
beredningsutskottets vägnar över att

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

första lagutskottet i sitt utlåtande tagit
sig friheten att på en rad punkter bifalla
eller välvilligt behandla folkpartimotionärernas
önskemål om en mera
effektiv och samtidigt snabbare form
för ingripanden mot grövre och vanebildande
brottslighet.

Jag beklagar om det skulle uppstå
något slags partipolitisk spänning i detta
läge, då man väl ändå efter den stora
tiotimmarsdebatten i december har vågat
hoppas på en långtgående enighet,
eftersom det ju i så stor utsträckning
rör sig om mycket svåra frågor, som vi
får lov att klara, även om det kostar
på en hel del av både erkännanden av
tidigare misstag och eventuell prestigeförlust
hos en eller annan berörd.

När man nu konstaterar, att denna
kärvare attityd från och med nu kommer
att vara ett faktum hos de rättsvårdande
instanserna, så menar jag emellertid
att tidpunkten inte är inne vare
sig för några jubelrop eller för hånfulla
kommentarer från deras sida, som inte
någon gång har trott på de läkepedagogiska
principerna och de humana vårdmetoderna.
Det kan ju rimligen inte vara ett
brott hos elt rättssamhälle, att så länge
som man över huvud taget anser det
rimligt hålla på de humana principerna
och satsa på de goda krafter, som väl
ändå finns hos de allra flesta människor
— ja, kanske hos var och en,
även om vederbörande begått ett brott.

Men när man i dag måste konstatera,
att det ligger en lång rad av svikna förhoppningar
hos företrädarna för dessa
principer bakom medgivandena, att man
t. ex. måste åstadkomma en mera begränsad
tillämpning av åtalseftergifterna,
att man måste kombinera den villkorliga
domen med mera omedelbart
drabbande reaktioner, atl man måste
sträva efter en snabbare behandling av
de förstagångsförbrytare, som tidigare
i så stor utsträckning upplevt samhällets
reaktioner enbart som en lång och
till synes meningslös väntan, och samtidigt
konstaterar alt det råder enighet

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

om vissa mera experimentbetonade opinionsvägledande
ansträngningar från
samhällets sida, så menar jag att man
inte skall betrakta detta misslyckande
som något av en förbrytelse från de
samhällsvårdande myndigheternas sida.

Vad man däremot bör vara obetingat
glad över i dag är väl att insikten nu är
allmän om det faktum, att vårdformer
utan erforderliga vårdresurser och
straffbestämmelser utan möjligheter att
ertappa och tillrättavisa dem som begår
brott, snarast är ägnade att minska
laglydnaden. Och på den punkten behöver
vi väl heller inte polemisera med
varandra i förhållandet till det förflutna.

Första lagutskottet har ju under ett
flertal rubriker här tagit konsekvensen
av denna nya insikt, och det viktiga är
väl nu att regeringen som det verkställande
organet för vissa av de åtgärder,
som utskottet talar om, verkligen bemödar
sig att även i ett statsfinansiellt
ansträngt läge under en rimlig tid åstadkomma
ett förverkligande av dessa förslag.
Jag återkommer där särskilt till
ett par förslag, som utförligt diskuterades
här i kammaren under den långa
interpellationsdebatten i december och
som i dag kan sägas vara omfattade av
en bredare opinion här i riksdagen.

Det första förslaget innebar ju ett lokalt
utspelande av hela registret av förebyggande
och rättsövervakande åtgärder,
och där anknöt jag som förslagsställare
till ett ursprungligen av den
Wangsonska kommittén i början av 50-talet rest förslag, att man i en ort av
Västerås’ typ och storleksordning skulle
åstadkomma ett förbättrat samarbete
mellan socialmyndigheter, polis, domstol
och skolmyndigheter. I utskottets
utlåtande antyds nu att man hellre ser
en sådan kontrollgrupp förverkligad i
någon av våra största städer. .lag tror
att det ligger mycket i att brottsligheten
under 50-talet i så stor utsträckning
har rekryterats från begränsade
kategorier just i de största städerna,

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

åt! det kanske kan vara skäl att pröva
ett sådant lokalt arrangemang i Stockholm
eller någon av de närmast större städerna.
Vad jag där skulle vilja trycka på
är att den situation verkligen begagnas,
som för ögonblicket tycks råda i Stockholm
— nämligen att man inhämtat en
betydande del av den eftersläpning av
mål som har varit för handen vid rådhusrätten
— och sätter in en sådan aktion
i tid, medan man kan bygga på det
relativt goda läget för ett snabbt beivrande
av exempelvis ungdomsbrotten.

Det andra förslaget, som också var
föremål för en längre diskussion här i
december och som väl nu, efter beredningsutskottets
utlåtande häromveckan,
över en motion från centerpartiet också
måste sägas ha förts fram till ett förverkligandestadium,
gällde ju att åstadkomma
en riksomfattande aktionsgrupp
över partigränser, över folkrörelsegränser
i syfte att båda upp alla de goda
krafter som är beredda att genom egna
uppoffringar bidraga till bland annat
anskaffandet av övervakare, anskaffandet
av fosterhem och anskaffandet av
arbetsplatser åt sådana unga, som det
just genom ett dylikt snabbt ingripande
skulle vara möjligt att rädda till ett
normalt liv.

Jag skulle nu, mot bakgrunden av att
dessa frågor har skjutits längre fram
och mot bakgrunden av vad statsministern
häromdagen så där antydningsvis
avslöjade om de goda förbindelserna
mellan kanslihuset och de här i huset
arbetande utskotten, vilja fråga, i vad
mån de medgivanden, som nu har gjorts
från regeringspartiet i fråga om dessa
förslag, bygger på förberedande eller
redan planerade åtgärder från regeringens
sida. Det bar nu gått fem—sex månader
sedan vi hade den stora debatten,
och jag skulle gärna vilja veta om statsministern
är i tillfälle att redogöra för
det arbete som inom de skilda departementen
skett — efter vad jag hört sägas
i varje fall inom tre departement —
för att förbereda den konkreta riksom -

fattande organisationen och, förmodar
jag, även det lokala förslag, som första
lagutskottet i föreliggande utlåtande tagit
ställning till.

Det vore intressant för oss här i kammaren
att få veta om inrikesministerns
uttalande i ett interpellationssvar häromdagen,
att man tänker börja med en
omfattande konferens, får tydas så, att
denna skall äga rum redan i sommar,
liksom också att få veta, på vilket sätt
man ämnar förknippa detta grundläggande
arbete med de följande kampanjerna.
Jag hoppas att man där bevakar
möjligheten att intimt förknippa den
riksomfattande aktionsgruppen med den
lokala, t. ex. genom personalunioner,
så att bär inte uppstår olika grupper
som stretar åt var sitt håll.

Jag skulle också vilja fråga om man
inom regeringen är medveten om att
det härvidlag är nödvändigt med en rullande
offensiv, att man inte kan — som
vi gjorde med den s. k. kampanjen för
frihet och ansvar 1954 vid övergången
från restriktionssystemet i fråga om
alkoholdrycker till en friare försäljning
— bara nöja sig med en cirka ettårig
kampanj. Därmed kan man visserligen
nå begränsade resultat inom vissa grupper
men knappast nå fram till de folkgrupper,
som det är särskilt viktigt att
påverka: de unga föräldrar som kanske
är för blyga att gå på ett föräldramöte
eller de föräldrar, som uppfattar varje
kontakt med en barnavårdsnämnd eller
en socialkurator som något förnedrande
eller generande.

Jag är övertygad om, herr talman, att
det inte kommer att dröja många år innan
vi här i riksdagen betraktar det
som ännu viktigare än att behandla
sociala lagstiftningsfrågor och problem
rörande skatteavvägning att diskutera,
bur vi på bästa sätt skall försöka att förhindra
situationer, där unga människor
fördärvar hela sitt kommande liv. Jag
tror att vi utan att kliva över den gräns,
som alltid måste finnas mellan den lagstiftande
församlingen i ett land och

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

de enskilda människornas privata område,
måste säga oss att hela den livsföring,
det sätt att leva tätt inpå varandra,
som vi numera tillämpar, har
skapat situationer som gör att vi på annat
sätt än förr blir tvingade att ta ansvar
för varandra. Även om detta i vissa
fall sker med uppoffring av en individuell
frihet som många — och jag skall
gärna erkänna jag själv — tidigare
trodde vara orubblig, betyder det ju
icke att det privata ansvaret är satt ur
spel.

Vi måste väl ändå hjälpas åt att klargöra
för de unga människorna, att det
egentligen bara är en gång i livet de
själva har möjlighet att välja, innan de
fastnar i den vanehundenhet som låser
fast så många i alkoholism och brottslighet.
Jag tror inte att vi behöver ta
avstånd från eller ge upp den fortsatta
kampen för en stegrad allmän välfärd i
samhället för att samtidigt våga ta de
fulla konsekvenserna av arbetet på att
ingen ung människa så att säga i onödan,
genom samhällets och miljöns förvållande,
skall bli fördärvad.

I detta anförande instämde herrar
Gansmoe (h) och Svenungsson (li).

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Med anledning av de
direkta frågor som riktades till mig vill
jag svara, att jag alltjämt delar den
grunduppfattning som jag gjorde mig
till tolk för när jag senast hade tillfälle
att diskutera dessa ting med den föregående
ärade talaren. Jag har inte på
någon punkt någon avvikande mening,
vare sig från herr Heléns nyss framlagda
synpunkter eller från den uppfattning
som jag deklarerade i mitt interpellationssvar
i december.

Det var emellertid inte efter detta herr
Helén frågade, ty det vet han ju att vi
har i stort sett samma uppfattning både
om allvaret i den situation som har uppstått
och om de medel, varmed samhället
bör reagera. Herr Helén efterlyste

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

vad det blev av det program, som jag
vid tillfället i fråga på regeringens vägnar
presenterade för riksdagen.

Den första delen av programmet omfattade
en snabb utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna.
Den delen är, så
långt resurserna har räckt till, nu effektuerad
genom socialministerns proposition
i ärendet. Den andra delen gällde
en kraftig utbyggnad av de polisiära
styrkorna för att möjliggöra snabba reaktioner
från samhällets sida, när någon
bröt mot de regler som vi hade kommit
överens om skulle gälla för den mänskliga
sammanlevnaden. Det är inte kammaren
obekant att i det avseendet är vi
alldeles uppenbart på rätt väg. Inte
minst tror jag att vi kan säga detta beträffande
storstäderna, där problemet
är av alldeles särskild räckvidd.

Det var emellertid två andra punkter
som herr Helén senast berörde. Jag kan
bekräfta att de konferenser, som av
inrikesministern antytts och som berör
de tre departement som handlägger dessa
frågor, syftar till att fortsatta och
mer offentliga överläggningar skall äga
rum nu i sommar, såsom herr Helén
hoppades. Vi hoppas också att med utgångspunkt
därifrån få till stånd en
över partigränserna och över yrkesgrupperna
gående aktivitet och offensiv.

Slutligen vill jag erinra om att mina
kolleger justitieministern och ecklesiastikministern
gemensamt är sysselsatta
med problemet om en uppläggning av
program för kriminalforskningens intensifiering
i forskningsrådets regi. Jag
kan alltså redovisa dessa ting, och jag
föreställer mig, att den takt, i vilken
programmet realiserats, står i huvudsaklig
överensstämmelse med dåvarande
interpellantens förhoppningar.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Jag vill bara säga ett par
ord med anledning av herr Frödings
anförande. Han hade besökt polisarres -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

terna i Stockholm och fann dem vara
alldeles utmärkta. Det tror jag visst, att
de är, men runt om i landet finns det
på flera platser polisarrester, som måste
betecknas som undermåliga. Vi har under
fjolåret beslutat en lagstiftning, som
skall framtvinga en upprustning av dessa
polisarrester, men ännu kan man nog
inte säga, att allt är bra.

När det gäller detta mycket unga klientel
— det är alltså fråga om ungdomar
i åldern 15—17 år — ligger det självklart
närmast till hands, i enlighet med
de principer som hittills har gällt, att
barnavården och socialvården tar hand
om fallen. Domstolen kan givetvis ta
kontakt med de barnavårdande organen
och söka åstadkomma, att dessa omhändertar
ungdomarna.

Emellertid gäller det nu ett provisoriskt
omhändertagande av ungdomar,
som har gett sig i väg just för att undvika
den övervakning som bestämts för
dem. Domstolen vet alltså inte, när den
beslutar om omhändertagande, var detta
omhändertagande kommer att äga rum.
Det kan komma att ske på en annan
plats, där det inte finns möjlighet för
de barnavårdande instanserna att ens
tillfälligt, ens för någon dag, ta hand
om vederbörande, därför att alla platser
redan är besatta. Då kan enda möjligheten
för polisen vara att sätta in den
unge pojken på en polisarrest, som vi
annars inte skulle kunna godta för detta
ändamål.

Det är av denna anledning jag anser,
att klok försiktighet bjuder, att vi tills
vidare i avvaktan på förbättringen av
polisarresternas tillstånd och i avvaktan
på den utbyggnad av ungdomsvårdsskoleinstitutionen,
varom socialministern
framlagt proposition, vilar på hanen
och inte tar med detta allra yngsta
klientel i den nya lagstiftningen om provisoriskt
omhändertagande.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Det är endast i fråga
om en detalj av allt detta, som första

lagutskottet haft att behandla och som
redovisas i detta utlåtande, som utskottet
inte är enigt, nämligen hur man
skall göra med 15—17-åringarna.

Detta omhändertagande syftar, såvitt
jag begriper, till att motverka återfall i
brott. Jag vill gärna se det så, att det
vore rimligt att ge dessa allra yngsta
även denna möjlighet. Om man beträffande
människor över 18 år resonerar
så, att man skall införa denna möjlighet
till ingripande för att få bort dem
från dåligt sällskap, för att göra folk
av dem, för att hjälpa dem att klara sig
vidare, så borde man ge dessa unga
människor samma möjlighet.

När en ung människa i åldern 15—17
år har fått eu villkorlig dom, innebär
det — det kan jag inte komma ifrån —
på något sätt att barna- och ungdomsvården
liksom inte har räckt till. Om
det nu är så lyckligt att barna- och
ungdomsvården räcker till sedan vederbörande
fått en villkorlig dom hängande
över sig, är det ju gott och väl; det
kommer såvitt jag förstår att innebära,
att den möjlighet, som majoriteten i
första lagutskottet nu vill ge domstolarna,
inte kommer att behöva begagnas.
Men om barna- och ungdomsvården inte
räcker till när vederbörande fått
villkorlig dom, kan det väl inte vara
fel att ge domstolarna en möjlighet att
komma till tals med vederbörande och
på något sätt försöka ordna så, att han
kommer ifrån sitt dåliga sällskap. Jag
kan inte se annat än att den mest ungdomsvänliga
väg man kan gå är att följa
utskottsmajoritetens intentioner i detta
avseende.

Reservanterna säger i slutet av sitt
uttalande: »Utskottet finner för sin del
att en realistisk bedömning av barnavårdens
resurser närmast ger vid handen
att det icke annat än undantagsvis
skulle bli möjligt att inom barnavården
erhålla plats för ifrågavarande klientel.
Följden skulle därför bli att omhändertagandet
av villkorligt dömda i åldern
15—17 år i regel finge ske i polisar -

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

rest.» Jag vet inte om jag fattat reservanterna
fel, men det förefaller som
om de som menar att dessa uppgifter
närmast faller inom barna- och socialvården,
redan nu inser att resurserna
inte räcker till och att det inte finns
några möjligheter att placera vederbörande
annorstädes än i polisarresten.
Jag tror inte det behöver vara så illa,
men om det skulle vara så, anser jag
att det trots allt är ungdomsvänligare
att man provisoriskt tar hand om vederbörande
ungdomar, även om de skulle
behöva förvaras i en polisarrest under
någon natt. Om reservanterna tror
att barna- och ungdomsvården i alla
lägen kan klara denna uppgift, måste
det rimligen innebära, att man har en
möjlighet att träda till efter det första
dygnet. Den enda möjligheten man har
att verkligen provisoriskt omhänderta
dessa ungdomar är väl att ge domstolarna
denna befogenhet.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Jag har varit med i
första lagutskottet vid behandlingen av
dessa frågor såväl vid föredragningarna
som i viss mån vid behandlingen av
ärendet i övrigt, men jag hade inte tid
att vara med just när utskottet fattade
sitt beslut. .lag vill i alla fall säga några
ord om hur jag ser på denna fråga.

Jag är i stort sett ense med utskottet
på alla punkter. Man är väl här i viss
mån inne på nya tankar på detta område,
och jag tror att man där valt rätt
väg.

Meningarna har gått isär i utskottet
på en punkt, men jag tycker inte man
skall förstora meningsmotsättningarna.
I varje fall märkte man inte så mycket
av dessa meningsskiljaktigheter inom
utskottet, men här vill man göra gällande,
att utskottet vill rubba själva principerna
för ungdomsvården vad beträffar
omhändertagande av ungdomar un -

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

der 18 år. Det är väl att ge frågan alltför
stora proportioner.

Vad man i första hand här vill är,
som herr Fröding sade tidigare, att
åstadkomma en psykologisk effekt.
Man vill inte att dessa ungdomar som
begår brott skall kunna lita på att samhället
varken kan eller vill göra något
med dem. Det finns många exempel,
som verkligen ter sig stötande, men
dess bättre är det fråga om ytterligt få
fall. Det skulle över huvud taget bara
gälla något tiotal per år i hela landet
som skulle kunna behöva komma i fråga
för omhändertagande.

Reservanterna är litet känsliga och
siigcr, att här är det ju fråga om barn.
Man skall inte bura in dem i arrest.
När vi själva på sin tid var 15—17 år
var vi kanske barn, men när man ser,
hur dessa ungdomar uppträder och vilka
brott de begår, frågar man sig verkligen,
om det är rätt att behandla dem
som barn, och de vill inte själva bli
betraktade som barn. Jag kan inte se
att man behöver vara så förfärligt känslig
på denna punkt, utan i dessa fall
måste samhället kunna reagera på ett litet
kraftigare sätt.

Om det är någon punkt i detta utlåtande,
som jag står litet tveksam inför,
så är det förslaget angående utredning
om försöksverksamheten. Jag tycker
att det, så länge bristerna på detta
område ligger i så öppen dag, inte kan
vara förståndigt att offra en del av våra
resurser på en dylik försöksverksamhet.
Man behöver ingen försöksverksamhet
för att konstatera var bristerna
finns. Vad vi har råd att kosta på oss
på detta område kan vi offra på att avhjälpa
de brister som redan finns och
iir påtagliga. Jag har litet svårt att förstå
vad man egentligen skall få fram av
en sådan försöksverksamhet. Jag tror
att det är svårt att så att säga isolera
en stad — man har talat om Västerås -—
för att få fram någonting av försöksverksamheten.
Hur skulle man kunna
särskilja ungdomen i den staden från

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

alla andra ungdomar? Det tror jag blir
mycket svårt. Jag vill deklarera att jag
är skeptisk mot förslaget om försöksverksamhet,
men i övrigt är jag beredd
att yrka bifall till utskottets förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord med anledning av herr Fälldins
yttrande här i kammaren. Han tycktes
ha den uppfattningen, att när ungdomar
blivit villkorligt dömda, tillämpas
inte barnavårdslagen, då skall barnavårdsnämnden
vara avkopplad från behandlingen.
Men det är ju tvärtom mycket
vanligt att den som får villkorlig
dom tas om hand på en ungdomsvårdsskola,
ställs under övervakning eller
på annat sätt blir föremål för åtgärder
just från barnavårdsnämndens sida.
Barnavårdsnämnden har alltså inte avkopplats
i och med att det blivit villkorlig
dom.

Jag tror att herr Fälldin tillmäter detta
förslag, att vederbörande skall få
möjlighet att sitta en natt i en arrest,
alltför stor avskräckande betydelse. Om
det har så stor betydelse, är det f. ö.
värre än man vågar tillstå. Skulle det
vara så skrämmande för vederbörande
att sitta en natt i arresten, då skall vi
vara mycket rädda att tillgripa en sådan
åtgärd. Det är ett tiotal ungdomar
det gäller, och av dem kan högst några
stycken ha chansen att bli intagna i
arrester, som är så hyggliga att vi ens
på avstånd kan acceptera att ungdomar
inspärras där.

Jag vill påminna om något som jag
berörde i början av debatten. Vi har en
ny barnavårdslag i sikte. Skall vi inte
ta den med i resonemanget och se vilka
möjligheter den kommer att erbjuda
till behandling av det klientel, som lagen
avser. En barnavårdslag, som skrivs
i dag, kan inte utformas utan tanke på
det oerhört stora problemet med asocial
ungdom och utan att däri inbegripes
en rad åtgärder liknande dem vi i
dag tar ställning till. Den detalj, som

somliga nu fäster så stort avseende vid
att få med, kan icke få betydelse mer
än för några få och kommer att helt
spelas över av de åtgärder, som bättre
anpassade för klientelet kommer att
föreslås i barnavårdslagen. Skall vi då
inte också ha den i åtanke?

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag har inte menat, att
vederbörande skulle bli återförd på rätta
vägar efter att ha suttit en enda natt
i en polisarrest. Jag sade, att jag tror
att vederbörande efter en natt i denna
arrest skulle ha möjlighet att placeras
någon annanstans.

Om den huvudsakliga motiveringen
är hållbar — nämligen att man infört
detta omhändertagande för att ge
vederbörande en möjlighet att återanpassas
— varför skall man då inte ge
de allra yngsta denna chans? Jag vill
upprepa, att detta är en möjlighet som
domstolarna har att ta till, när andra
organ i samhället har misslyckats. Man
är ju inte särskilt optimistisk — det
säges klart och tydligt ut i slutet av
reservationen — beträffande möjligheterna
att inom barnavården erhålla
plats för ifrågavarande klientel. Det är
på denna grund jag bygger mitt resonemang.
Jag upprepar, att jag finner det
ungdomsvänligt att ta reda på vederbörande,
om man märker att han glider
ifrån övervakaren o. s. v., och i samverkan
med alla goda makter försöka
hitta en möjlighet för honom att återgå
till normalt liv.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det finns ingen här som
inte är med på att ta rätt på ungdomar
som är på villovägar och hindra dem
från att ögonblickligen ge sig på ett
nytt brott. Det har diskuterats så mycket,
att vi inte behöver misstänkliggöra
varandra på den punkten.

Herr Fälldin åberopar reservationens
uppgift om att det finns mycket få
platser på ungdomsvårdsskolorna för

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

dessa ungdomar samtidigt som han
medger, att ytterst få polisarrester skulle
lämpa sig för ändamålet. Skall vi då
införa en paragraf, som vi inte ser
några möjligheter att följa på ett godtagbart
sätt?

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Det vore mycket beklagligt,
om läget skulle vara sådant att
vi måste skjuta på denna reform, därför
att vi saknar resurser. Detta är ingen
ny fråga; den har varit aktuell länge.
Nu säger justitieministern, att man inte
är beredd att nu ta upp den, därför att
man måste ha tid dels för utredningar
och dels för att skaffa lokaler. Det är
i hög grad att beklaga, om vi i detta
rättssamhälle skall avhända oss möjligheten
att ta hand om dessa ungdomar
dels för utredning om vilken vård de
behöver och dels som en riktig och
sund reaktion för att föra dem ifrån
brottets bana. Här är inte fråga om omhändertagande
för vård utan om samhällets
reaktion och dess möjligheter
att utreda fallen och från början lära
ungdomarna, att brott inte lönar sig.

Viktigare än aldrig så mycket åtgärder
för att återföra ungdomarna på rätta
vägar är att vi upprätthåller samhällets
reaktion mot brott, och det gäller
17-åringar lika mycket som 18-åringar.

Jag har bara velat säga att det är beklämmande
att få höra, att vi skulle ha
avhänt oss möjligheterna att utan ytterligare
dröjsmål genomföra denna sunda
reform.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är, herr Gezelius,
tvärtom en alldeles ny sak, att omhändertagande
skulle komma ifråga även
för 15—17-åringar. Under utredningen
inom strafflagberedningen har klart
sagts ifrån, att det icke skall gälla dem
som är under 18 år.

Det är alltså en ny och oprövad viig,
som man i utskottet slagit in på, när

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

man vill ta med även dem som är under
18 år.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Bergegren
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
A i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
107 ja och 101 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Ii—F

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om änd -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring i lagen om villkorlig dom, m. m.

rad lydelse av 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Ändring av domareden, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1959 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 143, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) Lag

om ändring i rättegångsbalken;

2) Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen
den 22 juni J928 (nr 25b) om arbetsdomstol.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
innebar bland annat sådan
ändring av dess 4 kap. 11 §, att hänvisningen
till Guds lag utmönstrades ur
formuläret för domareden.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen nr 471 i första kammaren
av herr Bengtson m. fl. och nr 576
i andra kammaren av herr Nelander
m. fl. Motionerna, vilka voro likalydande,
utmynnade i hemställan att riksdagen
måtte besluta, att domareden bibehölles
vid sin nuvarande lydelse.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å motionerna 1:471 och
II: 576 måtte bifalla förevarande proposition,
nr 143.

Reservation hade avgivits av herrar
Lindgren, Robert Johansson, Arvidson

och Onsjö, fru Boman och herr Edlund,
vilka ansett att utskottet kort hemställa

A. att riksdagen — med bifall till
motionerna I: 471 och II: 576 samt med
förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
om ändring i rättegångsbalken — måtte
för sin del antaga detta förslag med den
ändringen däri att 4 kap. 11 § bibehölles
vid sin nuvarande lydelse.

B. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 8 §
lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Här har vi ännu ett
mycket viktigt och allvarligt spörsmål
att samla våra tankar omkring. Det gäller
en ändring av det domareedsformulär,
som hittills använts och som alla
har vant sig vid. Till det föreliggande
utskottsutlåtandet har emellertid fogats
en reservation av ett antal utskottsledamöter
från olika partier, och jag skall
nu försöka att så kortfattat som det är
mig möjligt redovisa vad som ligger
bakom det ställningstagande som vi reservanter
kommit fram till.

I likhet med motionärerna har vi förvånats
över att frågan om en ändring av
detta edsformulär över huvud taget har
tagits upp. När det gäller att ändra någonting
gammalt, som har gått in i det
allmänna medvetandet på ett sätt som
gör att det känns lugnt och tryggt att
ha det som det är, så brukar man ju se
till, att man har någonting bättre att
sätta i stället. Vi reservanter kan inte
finna att den ändring, som man här
vill genomföra, skulle innebära en förbättring.
Det måste finnas mycket starka
skäl för att ändra uttryckssättet i
en lag. Även om man ju skall akta sig
för att övervärdera betydelsen av enstaka
ord, så har ändå ord olika valö -

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

rer och representerar olika värden för
människorna. Den lydelse, som edsformuläret
hittills haft och som jag innerligt
hoppas att vi skall få behålla, har
säkerligen haft sin särskilda betydelse
för vårt folk.

Det edsformulär, som det här gäller
och som alltså de blivande domarna
och nämndemännen skall föreläggas innan
de tillträder sina förordnanden,
har alltsedan 1600-talet haft sin nuvarande
ordalydelse, där man återfinner
ett klart samband mellan Guds och Sveriges
lag. Med det förslag, som justitieministern
nu har framlagt och som tillstyrkts
av första lagutskottet, skulle
orden »Guds lag» utgå ur edsformuläret.
Även om man inte bör tillmäta traditionen
alltför stor betydelse, är jag
förvissad om att en sådan ändring
kommer att av många människor i vårt
land uppfattas som ett mycket kraftigt
ingrepp gentemot något som de betraktar
som en tillgång. Det är här fråga om
att förlora någonting.

Vidare anser reservanterna det betänkligt
att förslaget även i övrigt har,
såvitt vi kunnat bedöma, ett mycket
bräckligt underlag. Vi kan gott konstatera,
att det inte har i riksdagen redovisats
något behov av en ändring av det
slag som föreslås. Det har inte saknats
tillfällen att redovisa sådant behov. I
andra sammanhang har vi sett att om
många människor har annan uppfattning
än den som för ögonblicket härskat
beträffande en viss fråga, så kommer
den frågan upp. Den kommer tillbaka
om riksdagen har fattat ett negativt beslut,
och den kommer om och om igen.

På så sätt får man ett bevis på att det
är många som hyser denna avvikande
uppfattning.

Det har inte saknats tillfällen, sade
jag. Ett sådant erbjöds i samband med
dissenterlagskommitténs betänkande
som låg till grund för en lagändring
1951. Dåvarande departementschefen
ansåg inte att någon ändring var påkallad.
Alltså kom då ingen ändring
6 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr

Ändring av domareden, m. m.

till stånd. Om någon här då hade hyst
annan mening hade det säkert väckts
motioner i frågan, och man hade fått
ta ställning till den. Det märkliga var,
att icke en enda motion väcktes och att
icke något yrkande i den vägen ställdes.

Det har gått några år sedan dess men
inte heller under de mellanliggande åren
har någon fört fram detta spörsmål, vilket
säger mig att en ändring inte allmänt
uppfattades som angelägen. År
1948 avvisade första lagutskottet, samma
utskott som nu har tillstyrkt Kungl.
Maj:ts förslag, mycket bestämt en sådan
förändring.

Frågan har nu inte heller varit föremål
för nya utredningar eller sänts ut
på remiss. Det underlag som finns är
det som finns kvar sedan dissenterlagskommitténs
dagar. Detta är anmärkningsvärt
i all synnerhet som betänkligheterna
var mycket stora bland de instanser,
som hade möjlighet att uttala
sig för tio år sedan. Det stora flertalet
av dem som granskade hela materialet
förbigick denna del utan att ta ställning
till den. Alla de åtta remissinstanserna
som tog upp ämnet till diskussion
avstyrkte emellertid en ändring. Och det
var inte vilka remissinstanser som helst.
Det var för att bara nämna ett par: Svea
hovrätt och juridiska fakulteten i Uppsala.

Inte ens de fyra ledamöterna av lagrådet,
som nu granskat förslaget och
skall utgöra den yttersta säkerheten för
att man inte stiftar lagar som inte bör
stiftas, har varit överens. Två av dem
har bestämt avvisat en ändring med
motiveringen att »nu föreliggande remissprotokoll
upptar icke några nya
omständigheter, som i och för sig kunde
vara ägnade att leda till ett annat bedömande
än det som redovisades i 1951
års proposition». De två övriga ledamöterna
av lagrådet tillstyrker eller rättare
sagt avstyrker inte. De accepterar
förslaget därför att viss del av edens
»av ålder kända vördnadsbjudande stil»
U

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring av domareden, m. m.

finns bevarad i det nya förslaget till
domareed.

Vi reservanter frågar oss vad det är
som har hänt. Vi känner inte till något
bärande skäl för ett så avgörande steg
som man här står i begrepp att ta när
man vill göra boskillnad mellan Guds
och Sveriges lag.

Med den redovisning jag här i korthet
har lämnat över reservanternas betänkligheter
inför förslaget i proposition
nr 143 ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr Staxäng (h) instämde häri.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det kanske synes många
— och även åtskilliga av denna kammares
ledamöter — vara en relativt
betydelselös detaljfråga, som justitieministern
i proposition nr 143 tar upp
när han föreslår att uttrycket »Guds
lag» skall utgå ur domareeden. Många
ser det emellertid på ett helt annat
sätt. Det är väl inte någon som vill
göra denna fråga till en stor religionsfrihets-
eller samvetsfråga. Men man
kan undra om det verkligen är nödvändigt
att nu ändra på ett uttryck i eden,
som har 300-årig hävd. Eller skall detta
ses som en tendens att utradera hävdvunna,
kanske typiskt kristna inslag i
mera officiella sammanhang?

I dagens morgonandakt för riksdagsledamöter
påminde Olle Johansson i
öckerö om hur det var under den stora
ofärdens dagar, då det bildligt talat
brann ända in på våra knutar. Då lanserades
parollen: »Den kristna linjen
är den svenska linjen.» Såvitt jag minns
var det en ganska allmän uppslutning,
i varje fall till det yttre, kring den
parollen. Men det var då det! Nu synes
man inte gärna vilja höra talas om denna
paroll längre.

I vår fyrpartimotion i denna fråga
med inte mindre än 50-talet undertecknare
från de olika demokratiska partierna
och från olika kristna läger har

vi framhållit olika argument för att en
ändring inte nu bör göras. Den nära
trehundraåriga hävden är redan nämnd.
Över dissenterlagskommitténs betänkande,
som 1949 utsändes på remiss, var
det över hundratalet instanser som yttrade
sig, vilket också framhållits av fru
Boman. Men samtliga åtta som yttrade
sig om detta speciella uttryck i domareeden
— däribland Svea hovrätt —■
avstyrkte en ändring därvidlag. Justitieministern
Zetterberg tog inte heller
upp något ändringsförslag i propositionen
vid 1951 års riksdag. Han framhöll
tvärtom, att man låtit eden behålla sitt
traditionella innehåll efter en varsam
modernisering av uttryckssätten samt
att den inte kunde anses innebära något
samvetstvång. Jag anser inte att
några nya omständigheter tillkommit
som motiverar en ändring nu. Som justitierådet
Söderlund och regeringsrådet
Nevrell i lagrådet framhållit har
ingen ytterligare utredning gjorts och
ingen ny remiss har förekommit.

Departementschefen — och även utskottet
— har menat, att uttrycket ger
anledning till ovisshet och skulle ha en
annan betydelse än vad ordalagen ger
vid handen. Det finns de som velat
hänföra orden »Guds lag» såsom motsvarande
Mose lag. Härtill ber jag att
få anföra följande.

Otvivelaktigt har den mosaiska rätten
i betydande omfattning påverkat svensk
lags utformning. Men även ortodoxiens
uppfattning var att vissa av lagarna i
Mose lag — ceremonilagarna — gällde
speciellt judafolket. Den moraliska lagen
däremot, d. v. s. i huvudsak tio
Guds bud, vilka Kristus sedan sammanfattade
i det dubbla kärleksbudet,
är evig och gäller alla folk. I dissenterlagskommitténs
betänkande anförs också,
att detta får anses vara Guds lag
i egentlig mening. Denna moraliska lag,
tillämplig i lagstiftning och rättsskipning,
sammanfaller för övrigt med den
naturliga lagen, som fordrar rättvisa
och kärlek.

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

Det är också anledning att erinra
något om första lagutskottets yttrande
till 1948 års riksdag, ett utlåtande som
godkändes av kamrarna. Såsom föregående
talare framhöll, gällde det en
motion, vari det föreslogs att eden icke
skulle ha någon religiös prägel. Utskottet
anförde då bl. a. — jag vill gärna
citera detta, ty jag tycker det är
ganska väsentligt: »I det återgivna uttrycket»
— alltså Guds lag — »torde
icke böra inläggas annat än en förpliktelse
för den blivande domaren att vid
sidan av lagens uttryckliga föreskrifter
i sin domargärning iaktta även de allmänt
humanitära moralbud, som utformats
under den kristna etikens inflytande.
Ett löfte att lägga dessa normer
till grund för den dömande verksamheten
synes utskottet kunna avgivas av
envar, oavsett religiös uppfattning ...»

Professor Ruben Josefson framhåller
i sin studie »Guds och Sveriges lag»,
att i denna utskottets förklaring ligger
en hänvisning till hur uttrycket bör tolkas.
Jag instämmer i detta och vill
gärna tillägga, att utskottet av i dag,
enligt min mening, hade gjort klokt i
att säga detsamma.

När utskottsmajoriteten nu skall söka
framlägga skäl för ändringar, pendlar
den i stället från den ena ståndpunkten
till den andra. Först säger man, att
enighet råder om att hänvisningen till
Guds lag inte innebär annat än ett
åtagande att vid dömandet iaktta »allmänt
humanitära moralhud». Delta är
ju vad motionärerna och reservanterna
återgivit från 1948 års utskottsutlåtande.
Tillägget i det elvaåriga utlåtandet

har man emellertid strukit: »de---

moralbud, som utformats under den
kristna etikens inflytande». Det kunde
man gott ha kostat på sig att ta med,
eftersom det torde vara erkänt på de
flesta håll.

Sedan säger utskottet av i dag, att
hänvisningen till Guds lag på sina håll
— i verkligheten rör det sig ju om
ganska få fall — väckt samvetsbetänk -

Ändring av domareden, m. m.

liglieter. Vad är det då man har samvetsbetänkligheter
mot? Uppenbarligen
mot det, varom utskottet säger att allmän
enighet råder, nämligen att iaktta
de allmänna humanitära moralbud, som
utformats under den kristna etikens
inflytande. Måste vi ändå inte erkänna,
att allt inte kan stå skrivet i lagen?
Domaren måste också i sin uppgörelse
inför domen låta detta andra liksom
stå i bakgrunden.

Sedan menar utskottet, att för den
som inte erkänner Guds existens, ter det
sig främmande, att i sammanhanget
nämna Guds namn. Ja, herr talman,
visst tror jag att det för en sekulariserad
person kan te sig främmande,
även om han törhända råkar att dagligen
missbruka Guds namn i svordomar
— eller kanske just därför. Men,
ärade kammarledamöter, att det ter sig
främmande är väl inte detsamma som
ett intrång på samvetsfriheten?

Att det beträffande samvetstrycket
kan vara värre med edens inledning:
»Jag lovar och försäkrar inför Gud,
den allsmäktige, och vid hans heliga
ord ...» — det förstår jag. Jag respekterar
varje samvetsbetänklighet däremot.
Men här råder det heller inga delade
meningar. Utbytet mot försäkran
skall i fortsättningen kunna medgivas
även av rätten själv, och det tycker jag
är riktigt.

Jag vill tillägga, att jag tror departementschefens
och utskottets tvekan om
uttryckets betydelse är konstruerad.
Ingen i Sveriges land boende — allra
minst någon som skall avlägga domareed
— är okunnig om att Guds lag och
de humanitära moralbud som däri inneslutes
inte är någonting lågt och
omoraliskt, det är ingenting som förråar
och drar ned, utan i stället raka
motsatsen.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till detta. Jag har funnit övervägande
skäl tala för alt vi i vår domareed bör
bibehålla uttrycket »Guds och Sveriges
lag och laga stadgar». Jag yrkar i en -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring av domareden, m. m.

lighet med reservationen och motionen
nr II: 576 avslag på Kungl. Maj:ts proposition
i denna del.

I detta anförande instämde herrar
Löfgren (fp), Nilsson i Lönsboda (fp),
Pettersson i Norregård (ep), Gustafsson
i Bogla (s), Svenungsson (h), Rimmerfors
(fp), Rubbestad (ep), Carlsson
i Bakeröd (ep), Zetterberg i Stockholm
(s) och Johansson i öckerö (fp).

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Då det kanske inte är
klart för alla kammarens ledamöter vad
saken gäller — jag fann då jag en stund
lyssnade på debatten i första kammaren
att det i varje fall där inte var klart
-— så vill jag för säkerhets skull tala
om det. Det är ju inte alla som läser
första lagutskottets utlåtanden, i varje
fall inte från första sidan till sista.

Man kan när man skall bli domare antingen
avlägga en ed eller också avge en
försäkran på heder och samvete. Eden
och försäkran skiljer sig bara beträffande
de inledande orden. Den som
avlägger ed lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans heliga
ord o. s. v., medan den som avger
försäkran lovar och försäkrar på heder
och samvete o. s. v. — sedan följer allt
vad han då lovar, i båda fallen alldeles
samma innehåll, som framgår av 11 §
i 4 kap. på första sidan i första lagutskottets
nu förevarande utlåtande och
som, bland annat, innefattar förpliktelse
att efter bästa förstånd och samvete
i alla domar rätt göra och döma efter
Guds och Sveriges lag och laga stadgar.

Den som på grund av att han har
förklarat sig inte tro på någon Gud har
fått tillstånd att i stället för att avlägga
ed avge försäkran måste alltså i alla
fall lova att döma efter Guds lag. Innebörden
av hänvisningen till Guds lag
har varit omtvistad, men numera synes
det råda enighet om att förbindelsen
inte innebär annat än ett åtagande att i

domarverksamheten iaktta allmänt humanitära
moralbud.

Denna domareed fanns inte i de gamla
landskapslagarna; däremot fanns det
en ed i lands- och stadslagarna, men
den hade intet religiöst innehåll.

Hur uttrycket Guds lag har kommit
till vet man egentligen inte. Det framskymtar
första gången i ett brev från
februari 1534 — det var alltså Gustav
Vasa som började tala om Guds och
Sveriges lag. Uttrycket kom sedan i
flera brev under 1500-talet, och fram
mot slutet av 1500-talet började det användas
också av de dömande myndigheterna.
Domen förklarades vara enligt
Guds och Sveriges lag, eller också heter
det att den anklagade kunde dömas
varken efter Guds eller Sveriges lag.
I slutet av 1600-talet kom uttrycket så
in i en domareed.

När fru Boman här säger att varje
ord har sin betydelse och att Guds lag
alltså skulle ha och i alla tider ha haft
sin bestämda betydelse, torde det vara
en sanning med stor modifikation. Det
visar sig nämligen, att man har inlagt
olika betydelse i detta uttryckssätt, såsom
också herr Nelander sade. Man
har ansett att det har hänsyftat på
Mose lag — det har gällt under något
hundratal år — och det finns en annan
åsikt, att det skulle avse den s. k. naturliga
rätten, d. v. s. den lag som
Gud ansågs ha inskrivit i människornas
hjärtan.

Så mycket är säkert, att uppkomsten
av hänvisningen har ett klart tidssammanliang
med reformationen, och
undersökningar har visat, att Guds lag
just vid den tiden kom att åberopas inom
rättsväsendet i olika sammanhang.
Reformatorerna hade olika åsikter om
vad detta betydde — det skulle föra för
långt att gå in på den saken här, och
jag skall inte heller göra det. Det var
en viss skillnad mellan de tyska reformatorerna
och dem som var kalvinistiskt
influerade — dit hörde Karl IX —
och det rådde en sträng, lagisk anda.

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

Vare det nog sagt, att många av de
svåraste straffbestämmelser som slog
igenom på denna tid emanerade just
från detta uttryckssätt, att man dömde
efter Guds lag. Ja, en del straffbestämmelser
som då tillkom var så stränga,
att de inte genomfördes i praktiken.
I själva verket är det svårt att tänka
sig, att vår rätt från början varit mildare
än den sedan blev under kristligt
inflytande — så vill vi inte gärna se
det nu. Nu är vi lyckligtvis väl alla
överens om att uttrycket Guds lag skall
betyda någonting som har med den
kristna etikens bästa humanitära och
moraliska bud att göra. Hur uttrycket
kom in i 1734 års lag är osäkert. Dissenterlagskommittén
trodde att det var
just av hänsyn till den s. k. naturliga
lagen, men riktigheten härav har bestritts
av somliga forskare.

Vid flera tillfällen under 1800-talet
har förslag väckts om borttagande av
hänvisningen till Guds lag, men de
ledde inte till resultat. Det förekom sådana
försök i början av 1820-talet, det
framlades förslag av kommitté en gång
1849 och en gång 1884. En gång — år
1885 — stannade kamrarna i olika beslut.
Sedan blev det tyst om den saken
på 1800-talet. Det var först i mitten av
1900-talet som den togs upp om igen.

Man kan förstå, om den omständigheten,
att Guds lag tidigare under tidernas
lopp ansetts ha annat innehåll och
att det med tillämpning av den lagen
har fällts många grymma domar, har
gjort att inte alla är benägna att använda
det uttryckssättet för att beteckna
det som man nu är ense om att det
skall betyda, nämligen allmänt humanitära
och moraliska bud.

Trots att uttrycket i ett första lagutskottsutlåtande
1948, som här tidigare
har nämnts, har blivit tolkat på det
här sättet, ganska auktoritativt, om jag
vågar säga det, så har man i alla fall
gjort den erfarenheten — jag kommer
sedermera att redovisa mina egna erfarenheter
— att det har väckt samvets -

Ändring av domareden, m. m.

betänkligheter på sina håll. Det är ingalunda
så, att vilken domare eller nämndeman
som helst eller vilka det nu är
som skall avlägga domareeden har klart
för sig vad detta betyder.

För den som känner till den här hänvisningens
innebörd och som inte erkänner
Guds existens måste det väl te
sig alldeles främmande att han, fastän
han har sagt att han inte tror på någon
gud, likväl skall ta Guds namn i sin
mun och säga, att han skall döma efter
en lag som har utgått ifrån den gud,
som han förnekar. Jag känner också
kristna, för vilka det framstår såsom en
användning av ganska underlig art, ja,
ett missbruk av Guds namn, då det begagnas
på det här sättet av personer,
som inte alls vill ha med Gud att göra.

Jag anser därför i likhet med departementschefen
att hänvisningen till
Guds lag kan och bör uteslutas ur formuläret
för den ed eller försäkran, som
en domare skall avge, utan att det sakliga
innehållet ändras. Allvaret i det
givna löftet blir ändå lika starkt betonat,
ja, just därför att det inte skulle
föreligga några meningsskiljaktigheter
framstår allvaret enligt min mening
ännu tydligare.

Jag skall nu nämna litet om de erfarenheter
på det här området, som jag
har gjort under årens lopp på grund av
min ställning som domare. Jag skall
göra det utan all förhävelse, därför att
jag nödgas tillstå för kammaren att jag
nog inte har varit tillräckligt bestämd
i mina tidigare ställningstaganden. Det
visar sig ofta — jag tror att ni kanske
någon gång allesammans bär fått göra
liknande erfarenheter — att man inte
kan skjuta ett problem framför sig bara
därför att det är svårt att ta ställning.
Man kan inte heller kasta det åt sidan:
rätt vad det är står man där och måste
i alla fall lösa problemet.

När jag studerade juridik i Uppsala,
läste man såvitt jag vill minnas ingenting
om detta uttryck »Guds lag». Professor
Munktcll, som är ledamot av kam -

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring av domareden, m. m.

maren, hade då ännu inte gjort de forskningar
som lian sedermera har gjort,
och detsamma var fallet med åtskilliga
andra, som också har forskat på det
här området. När jag gick min domareed
för 33 år sedan, gjorde jag det »vid
Gud och hans heliga evangelium», som
det då hette. Då var eden ännu längre
än nu, och den slutade med att man lovade
att troget hålla alla de löften som
innefattas i eden »utan arga list och påfund,
så sant mig Gud hjälpe till liv och
själ». Man har alltså redan ändrat eden
genom att ta bort »Gud» på ett ställe.

Trots att jag inte har läst något om
det här i rättshistorien — jag hade ändå
intresserat mig särskilt för rättshistoria
och rent av skaffat mig ett rätt bra betyg
i det ämnet — så var det för mig
intet problem när jag sedan skulle gå
min domareed. Det var så naturligt för
mig med den bakgrund som jag hade,
att det skulle betyda det som vi här
sagt, alltså allmänt humanitära moralbud,
som skulle iakttagas. I mitt hem
nämndes ofta Gud, men det betydde alltid
Gud och ingenting annat. Jag har
sedan många gånger förestavat eden för
blivande domare, och jag får säga att
jag inte heller då har tänkt så mycket
på det annat än att det har varit högtidligt
och ofta rent av gripande.

När frågan år 1948 kom upp här i
kammaren, satt jag redan i första lagutskottet,
och jag måste säga, fastän det
var en enda motionär som hade väckt
motionen, att jag var mycket frestad att
rösta för den i utskottet. Det var naturligtvis
fel av mig att inte göra det, och
det var detta jag syftade på tidigare, när
jag sade att man inte kan vältra problemen
framför sig. Men i så fall hade jag
blivit ensam i utskottet om det, ty utskottet
var enhälligt i övrigt. Givetvis
inverkade det också ganska mycket, att
utskottet då kunde hänvisa till dissenterlagskommittén,
som utskottet förmodade
skulle ta sig an problemet. Vi
skrev också någonting om att det kunde
förväntas att kommittén skulle ta sig an

saken. Kommittén tog också mycket riktigt
upp frågan, och jag kan inte förstå
att utskottet nu har något bräckligt underlag,
när utskottet hänvisar till vad
den enhälliga dissenterlagskommittén
sade.

Denna kommitté bestod av ett ganska
stort antal personer, bland dem flera
framstående representanter för statskyrkan
och för ett par frikyrkliga samfund.
Jag kan här bara nämna biskop
Gustaf Ljunggren, riksdagsman Gustav
Mosesson — som många av oss minns
från hans tid här i kammaren — samt
professor Gunnar Westin. Hela denna
kommitté var enig om ett uttalande, som
är av sådan pregnans att jag skall be att
här få läsa in det i kammarens protokoll.
Jag hyser den största beundran för
denna kommitté och för att alla ledamöterna
där med så olika tänkesätt kunde
enas om det uttalandet. Det vittnar
om stor respekt för andras samvetsfrihet
och religionsfrihet. Uttalandet lyder
så här:

»Den innebörd som uttrycket Guds
lag således numera må anses äga, framgår
emellertid ej klart och otvetydigt av
ordalydelsen, som fast hellre kan giva
anledning till tvekan och ovisshet om
den rätta meningen. Redan denna omständighet
synes böra utesluta uttryckets
användande i edsformuläret. Därtill
kommer att, enligt vanligt språkbruk,
uttrycket ej har nyssnämnda betydelse
utan närmast innefattar en förpliktelse
för domaren att — vid sidan
av och jämte Sveriges lag och laga stadgar
— i sin rättskipning tillämpa en lag
direkt härrörande från Gud. Så uppfattade
måste orden i fråga sakna mening
och innehåll för den som förnekar Guds
existens och följaktligen också måste
bestrida befintligheten av en lag grundad
på Guds bud. Edens avläggande
måste tillika — och framför allt — för
en person med dylik inställning innebära
och av honom betraktas såsom ett
otillbörligt tvång på hans samvete. Lagstiftaren
har med rätta tagit hänsyn till

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

vikten av sådant tvångs undvikande genom
att öppna möjlighet till utbyte av
edens begynnelseord, innefattande en
försäkran ''inför Gud den allsmäktige
och vid hans heliga ord’, mot en försäkran
på heder och samvete. Det torde
vara lika påkallat att samma hänsyn visas
beträffande nu ifrågavarande uttryck.
Att domaren i sin gärning skall
beakta, jämte vanliga förnuftsregler, allmänt
vedertagna moraliska grundsatser,
i regel tillkomna under den kristna etikens
inflytande, torde, såsom Kreiiger
på sin tid anmärkte, vara tillräckligt
angivet genom åläggandet att ''efter bästa
förstånd och samvete i alla domar rätt
göra’.»

Dissenterlagskommitténs betänkande
blev föremål för ett vidlyftigt remissförfarande
till inte mindre än ett
hundratal instanser. Det är riktigt att
åtta av dessa instanser yttrade sig särskilt
om domareeden, men ett mycket
stort antal yttrade sig indirekt över detsamma
på det sättet, att de uttalade sig
på andra punkter och sammanfattningsvis
sade, att de i övrigt inte hade någonting
att erinra mot förslaget — eller
använde liknande vändningar. Dåvarande
departementschefen föreslog emellertid
ingen ändring.

Jag minns än att jag då var benägen
att motionera för att få en ändring till
stånd, och jag talade också med några
vänner i riksdagen härom. Men hur det
var, föll jag undan även den gången och
tänkte, att om ingen annan rör vid denna
fråga, så skall väl inte jag heller göra
det. Men frågan kom som sagt igen. Jag
vet inte vad som föranlett justitieministern
att nu ta upp denna sak på nytt.
När jag lyssnade på debatten i första
kammaren, tyckte jag mig dock förstå
av det som justitieministern där yttrade,
att han hade särskild anledning att
göra det på grund av någon timad händelse.
Ja, även jag har haft mina erfarenheter,
som jag gärna vill redogöra
för, så att kammarens ledamöter skall
förstå min inställning. Jag bryr mig

Ändring av domareden, m. m.

emellertid inte om vad ni därvid tänker,
ty nu har jag omsider beslutat mig
för att säga vad jag tycker i denna fråga
utan räddhåga.

Jag har som sagt många gånger förestavat
denna ed, och under senare år,
när jag har haft med nämndemän att
göra, har det hänt att några av dem inte
har velat avlägga ed. De har då fått
Konungens tillstånd att i stället avge en
försäkran. För att det då skulle gå rätt
och högtidligt till vid edens avläggande,
har jag skickat ut edens lydelse i
förväg och samtidigt meddelat, att den
som så önskade med Konungens tillstånd
kunde få ersätta eden med en försäkran.
I så fall skulle de vända sig till
mig för att få hjälp med ansökan härom,
så att det inte skulle bli något trassel
i sista stund. När sedan nämndemännen
kom till mig, frågade jag varför de
ville slippa att gå eden, och då var det
regelmässigt därför att de inte trodde på
någon personlig Gud och av denna anledning
inte ansåg sig kunna gå eden.
Detta angav jag i ansökan till Konungen,
och nämndemännen fick då ersätta eden
med en försäkran. Jag talade samtidigt
med dem om att de vid avgivandet av
försäkran inte kunde undgå att använda
orden »Guds lag». De flesta av dem har
inte invänt något häremot utan avgivit
denna försäkran. Men en av dessa nämndemän
tog upp en dispyt med mig och
sade att det måste vara något misstag
från min sida, ty det var ju klart att när
han fått tillstånd av Konungen att avgiva
försäkran, därför att han inte trodde
på Gud, skulle han inte behöva blanda
in ordet Gud i sin försäkran. Jag
hade en stark känsla av att han tyckte
att jag var en sådan där formalistisk
jurist, som folk är så rädda att råka i
händerna på — med rätta för övrigt.
Det var nog nätt och jämnt att han blev
övertygad om riktigheten av vad jag
sade, då jag sökte förklara vad som
orden Guds lag numera ansågs innebära.
Så småningom avgav han emellertid försäkran
sådan den var. Detta är alltså

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring av domareden, m. m.

vad som hänt mig, och det är egentligen
tillräckligt att påvisa att det förekommit
ett sådant fall. Jag skulle kunna berätta
om andra fall jag hört talas om,
men skall avstå därifrån.

Jag tycker detta är obehagligt nog.
Men hur skall det inte bli i framtiden.
För närvarande skriver man alltså till
Konungen och säger att man inte tror
på Gud, och så får man i stället för att
avlägga ed avgiva en försäkran. När
denna försäkran sedan avgives, är det
inte något tal om förutsättningarna härför.
Det är alltså ingen som talar om
för den närvarande menigheten, att
denne man inte tror på Gud och att
det är därför han avger försäkran. Enligt
det föreliggande förslaget till
ändring av paragrafen skall domstolen
själv lämna sådant tillstånd att avgiva
en försäkran. För min del kommer jag
att bedöma den saken före själva edsavläggandet
eller avgivandet av försäkran.
Man kan emellertid mycket väl
tänka sig den situationen att det fattas
en nämndeman. Man kan inte få tag i någon
annan nämndeman vid tillfället. Då
kan man låta någon annan person, som
kan anskaffas och som är behörig till
nämndeman, gå domareed eller avgiva
försäkran och ta säte i rätten. Sådant
har hänt; jag har själv varit med om
det. I så fall kommer det att tillgå så
att en nämndeman — om han vill avgiva
försäkran i stället för att avlägga ed
— kommer att säga: »Jag anhåller att i
stället för att avlägga ed få avgiva en
försäkran.» Då frågar ordföranden:
»Varför det?» — »Jo, jag tror inte på
Gud», svarar han. Och så beviljas hans
anhållan. Minuten därpå säger han, om
ordalydelsen ej ändras enligt propositionen,
att han lovar att döma efter
Guds och Sveriges lag. Vad skall allmänheten
få för uppfattning av en sådan
försäkran.

Jag kan inte finna att det är rimligt
att göra på det sättet. Jag har mycket
stor pietet för det som är gammalt
och fornt, men när det konkurrerar med

samvetsfrihet och religionsfrihet eller
låt mig säga med vad människor själva
anser vara samvetsfrihet och religionsfrihet,
så får det som är gammalt och
fornt vika. Det tycker jag är viktigare
än att hålla på en gammal kvarleva,
även om den är aldrig så vacker.

Jag tycker att domareeden är vacker
och vördnadsbjudande, det vill jag gärna
tillstå, men det kan inte få hindra att
människor, som känner att de inte vill
avlägga ed, i stället får avge denna försäkran.
Det är för övrigt inte bara de
som inte tror på Gud, som inte vill avlägga
eden, utan det finns medlemmar
av en del religiösa sekter, som inte
heller anser sig kunna avlägga ed.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fru BOMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja bemöta
ett par punkter som utskottets ordförande
herr Rylander drog upp.

Herr Rylander lovade att för kammaren
klargöra vad vi resonerar om, men
jag tvivlar i högsta grad på att man när
herr Rylander slutade sitt anförande
visste så mycket mera om vad detta gäller.

Dissenterlagskommittén var enig,
sade herr Rylander, och räknade upp
namnen på dem som varit med om och
undertecknat kommitténs förslag. Då
måste man göra den reflexionen: Om
detta hade varit en hjärtesak för t. ex.
herr Mosesson, hade herr Mosesson
ögonblickligen motionerat, när han såg
att justitieministern inte tog upp frågan.
Det kan alltså inte ha varit en hjärtesak
för herr Mosesson, utan det måste
ha varit för honom som det är för de
flesta som deltar i utredningsarbete:
man nöter på varandras ståndpunkter
och kompromissar sig fram till någonting
som inte är en hjärtesak för nå -

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

gon. Jag tror att herr Zetterberg visste
detta. I varje fall bedömde han det så,
att han inte ansåg att det var riktigt
att göra lag av det.

När herr Rylander talade om sig själv
som den ensamme som irrat ut och in
1948 och andra år och ville och inte ville
motionerna i frågan, »när ingen annan
motionerade», stärker det mig ytterligare
i min uppfattning, att det inte
finns ett allmänt utbrett behov av denna
lag. En och annan anser det måhända,
men brukar vi ändra lagar och lagars
uttryckssätt för att en och annan
önskar dem annorlunda?

Herr Rylander sade att när jag talar
om att ord har sin bestämda betydelse,
var det en sanning med modifikation.
Som lekman kan jag naturligtvis inte
ha den rättshistoriska bakgrunden till
de omstridda ordens användning. Men
så mycket säger oss utvecklingen, att
med kristendomens införande i vårt
land började de kristna principerna
tillämpas och påverka synen på lagstiftningen.
Vi fick klara begrepp om
hur man sammanlever med sin nästa,
hur man behandlar henne och hur man
förhåller sig till hennes egendom. Det
visste vi ingenting om tidigare. Människolivet
fick sitt värde. Dessförinnan
skickade man de gamle till ättestupa,
och den som var gammal eller överflödig
knäppte man bara i väg. Men med
kristendomen och den lag som följde
därav fick vi veta, att du får inte dräpa
och du får inte stjäla.

Även om man inte tror på Gud, herr
Rylander, finns allt detta kvar i alla
fall. Verkningarna av Guds lags inflytande
på vår lagstiftning kommer vi
inte ifrån; det gäller än.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Frågan hur pass stor
hjärtesak detta var för ledamöterna i
dissenterlagskommittén är för mig
omöjlig att klargöra. Jag har inte träffat
Mosesson på länge och kan inte veta

Ändring av domareden, m. m.

detta. Det är väl ganska rimligt, att han
inte motionerade, då justitieministern
inte upptagit kommitténs förslag — det
tycker jag inte att man kan säga någonting
om.

Vad beträffar detta om kristendomens
inflytande på lagstiftningen, har det varit
någonting dubbelt över det. Det är
sant och visst, att med tiden vissa tidlösa
sanningar kommit fram av kristendomen,
vilka vi är tacksamma och glada
för. Men när kristendomen kom in i
vårt land yttrade det sig på det sättet,
att straffen för vissa brott skärptes till
det omänskliga. Brott som tidigare inte
straffats tillnärmelsevis så strängt blev
mycket strängt bestraffade, därför att
Mose lag kom att tillämpas under lång
tid. Vi måste böja oss för att det varit på
det sättet. Men naturligtvis har också
det kristna inflytandet sedan gjort sig
gällande på ett mera humanitärt sätt än
vad det gjorde i början.

Jag tror inte att jag behöver bemöta
mer av vad fru Boman sade. Jag kommer
själv från ett kristet hem, och jag
är tacksam för det jag bär med mig därifrån.
Men jag är framför allt tacksam
för att jag mycket tidigt lärde mig att
respektera andras åsikter, när de skilde
sig från mina egna. Jag lärde mig
förstå innebörden av religionsfrihet
och tankefrihet redan som barn, och det
är jag mycket tacksam för.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag skall för min del
inte bli särskilt utförlig i denna debatt,
men jag känner mig ändå uppfordrad att
säga några ord, inte minst efter alt ha
lyssnat till vad första lagutskottets ärade
ordförande sagt. Jag brukar annars
inte ha särskilt svårt att komma överens
med min vän, inte bara partivän,
herr Rylander, men i dag kan jag inte
följa honom.

Herr Rylander åberopade bland annat
vissa auktoriteter, som skulle påbjuda,
att man snällt ställde in sig i ledet och

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring av domareden, m. m.

sade ja till Kungl. Maj:ts och utskottets
hemställan. Man har därvidlag alldeles
särskilt nämnt ett par i dissenterlagskommittén
ingående företrädare för olika
frikyrkosamfund och också en biskop
i svenska kyrkan. Avsikten med
denna hänvisning skulle med andra ord
vara att liksom försäkra sig om ett alibi
eller en legitimation för ändringsyrkandet.

Låt mig få säga, att jag nog tycker att
detta är att hemfalla åt en auktoritetstro,
som i detta sammanhang verkar
ganska förbryllande. Men för att inte
skymten av missförstånd skall uppkomma,
vill jag också uttryckligen ha sagt,
att jag självfallet hyser den allra största
respekt för de tre ifrågavarande kyrkoledarna
och medlemmarna av den gamla
dissenterlagskommittén. Jag är väl
medveten om deras i många hänseenden
betydande, för att inte säga imponerande,
insatser, men jag tillåter mig
ändå att ha den meningen, att de i den
speciella fråga, som vi nu diskuterar,
tagit miste. En blick på namnunderskrifterna
i de motioner, som i dag är
aktuella och som väckts i anslutning till
den kungliga propositionen, visar ju
också att såväl rektor Mosesson som
professor Westin har prominenta meningsfränder
inom sina samfund, som
i denna konkreta fråga företräder en
annan uppfattning och sålunda finner
det ytterst beklagligt, att man nu skall
vara i färd med att stryka med rödkritan
i ett dokument med så gammal
hävd och av så utomordentligt hög
kvalitet.

Det finns nog anledning att spara de
stora religionsfrihetsprocesserna för
tillfällen, då de verkligen är befogade.
Annars kan det lätt bli så, att man
håller på att ropa att vargen kommer
ända till dess ingen längre tror, att det
alls finns någon varg att se upp för, om
han verkligen skulle uppenbara sig.
Skall man här ta till de starka orden
om samvetskränkning och åsiktstvång,
så skulle man ju — det ber jag utskottets

majoritet och herr Rylander observera
— faktiskt kunna vända på hela frågeställningen
och säga, att det också finns
människor, det är jag alldeles förvissad
om, som upplever det just som en
kränkning och som ett övergrepp, att
man som medborgare inte längre skall
i rättsligt hänseende kunna känna tryggheten
att vara underställd domare, som
finner det naturligt att begå eden i dess
nuvarande ostympade skick. Det är också,
herr Rylander, en sida av problematiken,
som man bör få lov att peka
på. Ty vad inrymmer dessa gamla ord
man nu vill ha bort annat än ett konstaterande
av ett historiskt faktum, nämligen
att en svensk domare har att utföra
sin gärning i ett lagsamhälle med
en lång och förpliktande kristen, just
kristen, kulturtradition? Vi tillhör inte
länderna bakom järnridån, där ju religionsfrihet
bara har en betydelse,
nämligen religionslöshet. Vi skiljer oss
ut från det sammanhanget och i den
gamla domareeden är detta utsagt på
ett, som jag finner, utsökt sätt.

Jag vet, att man med ett formaljuridiskt
resonemang kan komma till andra
slutsatser, vilket ju också skett, men jag
är förvissad om att vi är många som
vägrar att godta ett sådant resonemang.
Det tycks mig också — får jag tillägga
det — som om det reformnit, som första
lagutskottets förvånande nog givit sin
sanktion åt, är av det slaget, att därav
kommer mera ont än gott.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Herr Nelander påpekade
att första lagutskottets majoritet
1948 uttalade att uttrycket »Guds lag»
numera fick tolkas endast som en förpliktelse
för domaren att iaktta allmänt
humanitära moralbud. Det är riktigt,
men det som är den springande punkten
här är att alla inte vill godta denna

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

första lagutskottets tolkning. Vad som
närmast har föranlett mig att göra detta
förslag om borttagande av uttrycket ur
eden är en händelse som inträffade för
en del månader sedan. Jag fick ett
meddelande att en nyutsedd domare, en
suppleant i en specialdomstol, vägrade
att avge försäkran att tillämpa Guds
lag. Fallet klarades upp endast genom
att en ordinarie domare, som tillfälligtvis
fanns till hands, hastigt fick rycka
in. Som vi hörde av första lagutskottets
ärade herr ordförande har han erfarenheter
av liknande tillbud, där det har
stått för dörren en allvarlig och jag
skulle nästan vilja säga olöslig samvetskonflikt.

Jag skulle vilja fråga motionärerna
och reservanterna: Hur skall vi göra då
den stunden kommer att en person,
som åtnjuter väljarnas förtroende och
enligt demokratisk ordning utsetts till
domare, t. ex. en nämndeman, definitivt
förklarar det omöjligt för sitt samvete
att avlägga försäkran att tillämpa Guds
lag? Han kan då tydligen aldrig tillträda
det uppdrag, som han utsetts för
och som han för övrigt enligt lag inte
äger vägra att tillträda. Då är konflikten
mellan samhällets krav och den
enskildes samvete akut.

Fru Boman sade nyss: Skall vi ändra
en lag, om det bara kan gälla en eller
annan? Ja, fru Boman, det skall vi göra,
om det gäller en så viktig sak som en
persons djupa samvete. Det är ett moralbud
som vi inte kan svika. Det står
i vår grundlag, och det håller vi på:
»ingens samvete tvinga eller tvinga låta».

För att det inte skall bli något missförstånd
vill jag ytterligare understryka,
att detta förslag givetvis inte bottnar
i en önskan att försvaga kristendomens
ställning i vårt land. Nej, förslaget är
påkallat, enbart påkallat och enligt min
mening tillräckligt påkallat, av elt fullgott
iakttagande av religionsfrihetens
princip.

Det var någon av de tidigare talarna,
jag tror för resten det var fru Boman,

Ändring av domareden, m. m.

som menade att flertalet av de remissmyndigheter
som yttrade sig över dissenterlagskommitténs
förslag helt enkelt
gick förbi detta förslag. Saken förhåller
sig så, att dissenterlagskommitténs
betänkande innehöll en hel rad
olika lagförslag. Det var 20—30 olika
lagförslag. Över hundratalet yttranden
inkom, och det ligger i sakens natur,
att de instanser som inte hade någon
invändning att göra mot just detta förslag
inte gav något mera markant uttryck
åt det. En instans sade t. ex. helt
allmänt, att den fann sig kunna biträda
dissenterlagskommitténs förslag, en annan
uttalade sig beträffande vissa av
förslagen, inte detta, och tilläde att den
inte hade något att erinra mot de övriga
förslagen, alltså också detta. Och i
många yttranden är saken över huvud
taget inte berörd, vilket givetvis får
förstås så, att vederbörande instans
inte haft något att erinra mot förslaget.
Till jämförelse kan jag nämna, att förslaget
avstyrktes av hovrätten i Stockholm
men godtogs av hovrätten i Göteborg,
avstyrktes av juridiska fakulteten
i Uppsala men godtogs av juridiska
fakulteten i Lund liksom också av de
teologiska fakulteterna i både Uppsala
och Lund. Det avstyrktes av fem domkapitel
men godtogs av sju. Det avstyrktes
av en länsstyrelse men godtogs av
sju.

Gentemot dem, som tycker att saken
inte blivit tillräckligt utredd och särskilt
menar att fler domstolar borde ha
hörts, vill jag understryka, att här gäller
det inte en teknisk fråga, en fråga
om rättegångsordningen vid våra domstolar,
utan här ligger framför oss en
rent allmänmänsklig fråga, en allmändemokratisk
princip med samvetsfriheten
som den allvarliga bakgrunden. Och
den mest sakkunniga instansen i den
frågan är utan någon som helst tvekan
Sveriges riksdag.

Jag vill slutligen — och det var särskilt
den siste iirade talaren som uppkallar
mig till det — säga några få ord

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring av domareden, m. m.

om det särskilda värde ur traditionssynpunkt
som skulle kunna tillmätas
uttrycket Guds lag. Herr Rylander gav
oss ju en utförlig redogörelse för hur
uttrycket har kommit till. Det fanns inte
i våra äldsta lagar — det nämndes
första gången som en förpliktelse för
domaren i några krigsartiklar i slutet
på 1600-talet. Men något som är ägnat
att väcka en viss tvekan när det gäller
traditionsvärdet är att när Karl IX utgav
en ny upplaga av landslagen år
1608, så uttalade han sig särskilt för att
domstolarna i åtskilliga mål — hädelse,
hor m. m. — skulle rätta sig efter »Guds
lag, som i den Heliga Skrift är författad».
Därjämte åberopades ett bihang
till landslagen — ett appendix — som
innehöll en sammanställning av lagbud,
hämtade ur Gamla testamentet. De flesta
av dessa brott straffades enligt budorden
med döden och appendixet avslutades
med citat av regeln i 5 Mosebok
19:21 om »öga för öga och tand för
tand». Detta appendix kom att förbli
gällande lag ända fram till 1734.

»Guds lag» kom alltså, och det vill jag
särskilt understryka för herr Nelander,
att i praktiken i mer än 100 år identifieras
med Mose lag.

Även om uttrycket »Guds lag» numera
inte anses innebära mer än en allmän
moralisk förpliktelse för domaren —
för övrigt en förpliktelse som på annat
ställe i domareeden är uttalad och
som ingen vill ta bort, nämligen där
det heter att domaren skall döma efter
bästa förstånd och samvete — kan
jag inte hjälpa att jag i belysning av
vad jag nyss sade har svårt att helt
frigöra mig från känslan, att här har vi
en reminiscens från en tid, då rättsskipningen
präglades av hård grymhet och
intolerans, en tid då vedergällningen
var högsta lag, lagen i dess allra grällaste
motsats till evangelium. Och jag
kan, herr talman, inte finna det särskilt
angeläget att vårda en sådan tradition.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet sade nyss, att
det var inte alla som ville godtaga den
tolkning första lagutskottet gjorde förra
gången, och det kan jag väl hålla med
om. Men, herr statsråd, det är säkerligen
långt ifrån alla som vill godtaga
andra lagförslag som vi i Sveriges riksdag
har att behandla.

Herr statsrådet hänvisar, om jag förstod
honom rätt, till ett enda fall, som
var den verkliga orsaken till att förslaget
nu lades fram, nämligen att en
.suppleant i en specialdomstol här i
Stockholm vägrade att använda uttrycket
»Guds lag». Statsrådet säger: Hur
blir det, om någon som föreslagits till
nämndeman eller domare vägrar att använda
uttrycket »Guds lag» på grund
av en samvetskonflikt — vad skall man
då göra? Men, herr statsråd, vederbörande
vet väl i förväg hur domareeden
är avfattad, och om han inte vill svära
eden, åtager han sig väl inte tjänstgöringen.
— Jag vill fråga: Hur har herrar
statsråd gjort med statsrådsedens gamla
formulering, när herrarna avlade den
eden?

Herr statsrådet säger, att »Guds lag»
kom i mer än 100 år att identifieras
med Mose lag, och där var åtskilliga
grymma bud och pålagor. Detta är säkerligen
riktigt. Men ingen identifierar
numera »Guds lag» med Mose lag i denna
inskränkta bemärkelse såsom jag
sökt påvisa. Jag sade, att Mose-lagens
moralbud, d. v. s. de som kan sammanfattas
i tio Guds bud i Gamla testamentet
och i Nya testamentet sammanfattats
av Herren Kristus själv i det dubbla
kärleksbudet, är något helt annat. Och
säg, herr statsråd, skulle vi inte behöva
behålla något av det som statsrådet nu
kallar allmänt humanitära moralbud,
som dock härleder sig från den kristna
etiken, d. v. s. från kristendomen?

Det är inte avsikten att försämra kristendomens
ställning, säger statsrådet.
Nej, men det är en allmän tendens, som
jag sade i mitt förra anförande, att mer

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

och mer mönstra ut ur alla officiella
sammanhang just det som har med
kristen tradition och med kristna uttryck
att göra. Någonstans måste man
väl sätta gränsen. Vi får vara på vår
vakt, så att vi inte helt avkristnas —-även i de officiella sammanhangen.

Fru BOMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern citerade
ur våra grundlagar att vi har inte
rätt att någons samvete tvinga eller
tvinga låta; och därför, sade statsrådet,
skall vi ändra lagen, även om det endast
gäller ett fåtal. Herr statsråd! Det
är långt flera som hyser samvetsbetänkligheter
mot att fullgöra sin värnplikt
än det fåtal, som under elva år ansökt
hos Ivungl. Maj :t om befrielse från att
avlägga denna ed, men vi har inte fördenskull
ändrat vår värnpliktslag utan
är tvärtom mycket angelägna om att ha
den kvar.

Det har förekommit att absolutistiska
järnvägstjänstemän hyst samvetsbetänkligheter
inför uppdrag att i sin tjänst
distribuera sprit. De har befriats från
förpliktelsen att göra detta, men inte
har staten upphört att sälja sprit eller
ändrat lagen så att sprit inte får skickas.
Jag tycker att vi skall dra konsekvensen
härav och även i detta fall förfara
som vid liknande tillfällen.

Vi ändrar inte lagar, som regel, på
grund av enstaka människors olika uppfattning
om dem, men vi befriar människor
från att fullgöra uppdrag som de
har samvetsbetänkligheter mot. Och de
48 nämndemän och domare, som det
här är fråga om under elva års tid,
borde själva ha trätt tillhaka ifrån en
tjänst, soin de kände att de inte kunde
fullgöra på det sätt som lagen kräver.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag kan förstå att en
man med en klar juridisk hjärna sådan
som justitieministerns och kanske flera
juridiska auktoriteters här i kammaren
störs av att ha att göra med ett uttryck.

Ändring av domareden, m. m.

som man inte kan precisera eller definiera.
Om justitieministern ber mig att
definiera vad Guds lag är eller vad Gud
är, så går jag bet på den uppgiften.
Men jag kan försäkra att det i denna
kammare finns många, för vilka Gud är
samma realitet som den talarstol jag
står i.

Man kan inte bevisa vad Guds lag är,
det kommer vetenskapen alltid att gå
bet på. Men den finns där ändå. Och
jag har litet svårt att förstå att det skall
vara en samvetssak för dem, som är
övertygade om att det inte finns en Gud,
att halka över dessa för dem fullkomligt
meningslösa ord i en sanningsförsäkran
eller i en ed. Orden borde väl för dem
vara av noll och intet värde.

Jag har emellertid en liten misstanke,
herr talman, att det finns rätt många
tvivlare av det negativa slaget, om jag
får uttrycka det så: folk som tvivlar
på att Gud inte finns. Och det kanske
är den allra värsta formen av tvivel,
ett tvivel som man är allra räddast för
att råka ut för.

Nå, nu är det fråga om Guds lag i
domareeden. Guds lag är för mig detsamma
som Guds vilja, och detta uttryck
innebär för mig det rätta. Det har
givits en något annan definition på uttrycket
under kvällens lopp i denna
diskussion, en diskussion som jag tror
är ett hälsotecken för riksdagen och ett
hälsotecken för vårt folk. Jag skulle
vilja ha in det där uttrycket i många
flera sammanhang i samhällslivet, i
riksdagsordningen t. ex., vilket skulle
betyda att vi skulle handla med Guds
vilja såsom ett rättesnöre i vad vi företar
oss här. Då skulle det komma att se
ut på ett helt anuat sätt, inte bara här i
riksdagen utan i landet i övrigt.

Nu är det inte tid att motionera om
något sådant, och frågan kanske inte
heller lämpar sig för en motion; det
sagda kan från min sida vara nog. Jag
vill bara, herr talman, ytterligare understryka
att för många människor,
inte minst för många domare i det här

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring av domareden, m. m.

landet, tror jag det är ett stöd att ha
kvar detta uttryck Guds lag. Jag tror
att det vore till stor skada för dem som
verkligen vill ha den kvar, om den
toges bort. Jag har redan sagt att jag
har svårt att förstå, att det skall vara
så motbjudande för människor, som
absolut inte tror på att Gud finns, om
detta uttryck bibehålies.

Ja, jag skulle verkligen vilja vädja
till kammaren att inte bruka större våld
än nöden kräver i det här fallet utan
låta det bli vid det gamla och rösta i
enlighet med reservationen, till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Under pensionsdebattens
sista skälvande minuter begärde
fru Wallerius-Gunne ordet och höll ett
kort anförande. Det gjorde ett rätt starkt
intryck på mig. Jag kände att jag åtminstone
till stora delar ville instämma
med henne. Hon framhöll bl. a., att om
man har en kristen livsåskådning, så
kan detta, beroende på att människor
är olika, leda till skilda ställningstaganden
i vissa frågor.

Jag tycker att man har anledning
hänvisa till dessa synpunkter i denna
debatt. Detta är kanske just en sådan
fråga, där vi har anledning att tänka
på det yttrande som fälldes av fru Wallerius-Gunne.

Såväl bland dem som tillhör utskottsmajoriteten
som bland reservanterna
finns det personer med kristen livsåskådning.
Vi bör inte glömma bort det.
När jag här kommer att yrka bifall till
utskottsmajoritetens utlåtande, så gör
jag det inte minst ur kristen synpunkt.
Jag finner det vara osmakligt, att en
person, som säger sig inte tro på Gud,
skall nödgas vid sin edgång säga, att
han vill döma efter Guds lag, som han
inte tror på. För övrigt vill jag, ärade
kammarledamöter, framhålla, att inte
alla de lagar vi har i vårt land, trots
att vi har högtstående lagar i Sverige,
alltid är i enlighet med Guds lag.

Efter det att vi beslutade om den
nya religionsfrihetslagen vid 1951 års
riksdag har jag försökt att vara konsekvent,
när vi i riksdagen har behandlat
religionsfrihetsfrågor. Jag har hävdat
den uppfattningen, när vi beslutat
om utträde ur statskyrkan och vid något
annat tillfälle. När vi nu har att
behandla denna fråga, så känner jag,
att jag måste i konsekvens med vad
riksdagen tidigare har beslutat beträffande
religionsfrihetslagen stödja propositionen.
Jag har styrkts i denna
min uppfattning, när jag under behandlingen
av frågan i utskottet har funnit,
att personer, sådana som rektor Mosesson,
biskop Ljunggren m. fl., har varit
eniga i dissenterlagskommittén om att
denna lag skulle ändras på det sätt som
justitieministern nu har föreslagit.

Jag behöver inte gå in på frågan vidare,
ty utskottets ordförande, herr Rylander,
har redogjort för utskottsmajoritetens
syn på denna fråga.

Jag vill endast med dessa korta ord,
herr talman, yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Jag tror inte det tjänar
så mycket till att diskutera denna fråga
så värst mycket längre. Eftersom jag
är reservant, vill jag emellertid säga
några ord för att förklara, varför jag
har intagit denna ståndpunkt. Jag skall
lova att jag inte skall hålla på så länge
som någon talare här tidigare har gjort.

Vi har ju kommit fram till olika meningar,
och detta är väl också en fråga,
i vilken vi har svårt att förstå varandras
uppfattning. Vi bör nog erkänna
det. I varje fall bör vi väl kunna vara
eniga om en sak, nämligen att detta är
en ömtålig fråga, en fråga, som man
bör närma sig med försiktighet och
vördnad. I varje fall har man ansett
detta tidigare.

Domareeden med de utfästelser den
inrymmer har, såsom erinrats om så
många gånger, 300-årig hävd. Man har

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

upprepade gånger varit inne på tanken
att göra ändringar i den, men man har
inte ansett detta lämpligt. Vi hade frågan
uppe i riksdagen så sent som 1948,
och vi vet, att 1951 intog dåvarande
justitieministern en bestämd ståndpunkt
mot en ändring, och frågan togs därför
inte upp då.

Det är klart att det under sådana förhållanden
ligger nära till hands att
fråga: Vad har hänt som gör, att denna
fråga nu har en annan aspekt än den
hade 1951, så att den nu kan tas upp?
Ja, i sak har det såvitt jag förstår inte
hänt någonting. Det som hänt är väl,
att vi har en annan justitieminister. Vår
nuvarande justitieminister kanske ser
på denna fråga på ett annat sätt än
hans företrädare i ämbetet gjorde.

Statsrådet deklarerade, att den direkta
anledningen var ett fall, där det
skar sig. Det var tillräckligt för honom
att lägga fram en proposition med begäran
att de ord som det här är fråga
om skall strykas i domareeden.

Vi kan se detta som en rent praktisk
åtgärd: det finns människor som tolkar
detta på ett helt annat sätt än vad som
är allmänt vedertaget; då skall man
respektera dem och stryka dessa två
ord, det är inte något märkvärdigt. Jag
tror emellertid att det är att ta litet
för lätt på denna sak.

Utskottets ärade ordförande sade att
han många gånger dikterat eden för
blivande domare; han hade inte tyckt
att det varit så märkvärdigt, men formuleringen
hade givit en viss högtidlighet
åt ceremonien. Det är ungefär
vad Svea hovrätt sagt i sitt yttrande,
ocli jag tycker att det nästan är motiv
nog för att vi här inte skall göra någon
ändring.

Jag är inte reservant på grund av
några religiösa skäl, i varje fall inte
enbart. Jag är reservant därför att jag
anser att iiven traditionen kan vara
helig. Allting behöver inte nödvändigtvis
ändras just nu, och jag vill liksom
någon tidigare talare reagera mot ten -

Ändring av domareden, m. m.

densen att riva ned och vraka allt det
som för oss och för dem, som gått före
oss, varit ett stöd och rättesnöre. Vi river
ned utan att ha någonting att sätta
i stället, och då går det som det går: det
uppväxande släktet blir i allt större utsträckning
utan normer.

Jag skall inte säga mera, herr talman.
Jag vill inte ta på mig ansvaret för att
medverka till denna reform, som man
inte tidigare ansett behövlig. Jag yrkar
bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
ett par ord utan att åberopa några
auktoriteter.

Såvitt jag vet var jag den förste pojken
i min hemsocken som inte gick i
konfirmationsskola och inte konfirmerades.
Jag var på det klara med att
jag inte trodde på Gud, och jag ville
inte bekänna vad jag inte trodde på.
Sedan 40 år och några månader tror
jag på Gud, men jag skulle inte vilja avlägga
en sådan ed som denna domareed
och lova att döma efter Guds och Sveriges
lag. Det är ett åtagande, som jag
inte skulle våga svära på.

Det talas om pietet, och vill man göra
detta till en pietetsfråga eller en språkfråga
så kan man givetvis tycka att vi
inte skall ändra någonting. Jag tror för
min del inte att denna synpunkt är väsentlig
i sammanhanget. Vi har haft
denna domareed länge, och vi har under
den tiden haft häxprocesserna och religionsförföljelserna.
Folk, som trott på
Gud, har landsförvists av domare, som
lovat att döma efter Guds och Sveriges
lag.

Nu sägs i reservanternas förslag till
utskottsmotivering: »Utskottet vill»,. ..
»konstatera att utfästelsen att döma efter
Guds lag med den innebörd som
uttrycket anses ha icke kan uppfattas
som ett intrång i samvetsfriheten . ..»
Hur i all världen kan ett utskott säga
någonting sådant? Här förklarar man i

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring av domareden, m. m.

bästa kanslistil vad Guds lag skall anses
vara, punkt och slut. Men om en domare,
som tror på Gud och har känsligt samvete,
i något avsende skulle komma till
den uppfattningen att Guds lag och Sveriges
lag inte är kongruenta, vad gör
han då?

Jag vill för min del inte heller vara
med om att göra någonting som försvagar
de moraliska krafterna eller kristendomens
ställning, men jag tror inte
man försvarar kristendomens ställning
med sådana här edsformulär. Jag tror
att kristendomens ställning beror på de
enskilda människorna, och den jurist,
som tror på Gud, försöker väl i alla
fall ha denna tro som bakgrund när
han tolkar Sveriges lag och utövar sitt
ämbete. Den jurist, som inte gör det,
blir väl inte bättre därför att han avlägger
en sådan här ed. Han blir väl
snarare litet sämre, i den mån han lovar
sådant som han inte tror på.

Jag kommer att rösta för utskottet,
och jag har bara velat säga detta, eftersom
jag tycker att det inte skadar att
även en personlig mening som denna
här kommer till uttryck. Just det förhållandet,
att vi är så pass oense, är för
resten i och för sig ett skäl att ändra
denna domareed.

Herr Norup (ep) instämde häri.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill bekänna att mitt första intryck
av denna kungl. proposition var ganska
obehagligt. Jag dömde innan jag närmare
hade läst propositionen, och jag
tyckte att den var ett uttryck för det
onödiga fingrande på ärevördiga gamla
symboler, av vilket fingrande vår tid
har mer än nog, liksom förmodligen
även för de sekulariseringstendenser
som under den senaste mansåldern oavlåtligt
kommit till synes.

Jag lade märke till att en talare under
debatten här sökte, i anledning av
man kritiserat uttrycket Guds lag ur

rent religiös synpunkt, göra gällande
att det går att skilja på den mosaiska
lagen, ceremonilagen, som vi inte alls
är förpliktade att följa, samt de tio budorden.
Han citerade därvid nuvarande
biskop Ruben Josefson. Jag tror att det
här mer är fråga om ett önsketänkande.
Det är tyvärr inte så lätt att göra en
sådan skillnad. Men en något så när
upplyst och bildad kristen människa i
vår tid vet nog att det är en mycket
stor skillnad mellan den mosaiska lagens
människosyn och Kristi syn.

Om det i denna lag i stället för »Guds
lag» hade stått »Sveriges lag och stadgar
samt enligt Kristi anda» och om det
då kommit ett förslag om att dessa sista
ord skulle utgå, så skulle jag med all
kraft ha sökt förhindra detta. Jag tror
också — det vill jag säga med tanke på
de herrar som i framtiden skulle vilja
fortsätta på den här vägen — att om
man skulle rikta sig emot det centrala i
kristendomen och försöka ge ett verkligt
hugg mot denna, så skulle man nog
finna att man har en överman i den
svenska riksdagen.

Den som har en smula kännedom om
den form, vari kristendomen mottogs
och anammades av våra fäder, och vet
hur uttrycket »Guds lag» användes, kan
nog vara ganska illa berörd av detta uttryck.
Vi vet att Karl IX — han som
ordnade Linköpings blodbad med all
dess grymhet — gav stränga direktiv
med användande av citat ur Skriften
om hur man skulle tillämpa Guds lag
på dem som då enligt hans uppfattning
var missdådare. Vi vet att — såsom en
talare nyss nämnde — när kvinnor
dömdes till döden och brändes levande
så skedde det enligt »Guds lag». Vi vet
att den gamla strafflagen ansåg att det
stod i god överensstämmelse med Guds
lag, då man dömde tjuvar att förlora en
hand eller fot eller undergå andra
stränga straff. Vi har hört många berättelser
om de olyckliga kvinnor, som
lagt foster å lönn eller tagit nyfödda
barn av daga och som därför avrätta -

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

des, ofta under mycket grymma förhållanden.

Allt detta skedde enligt »Guds lag»,
och den som alltså vet hur kristendomen
i en primitiv och av Mose lag
påverkad anda verkade under åtskilliga
århundraden, känner sig inte uppbyggd
av uttrycket »Guds lag». Om vi
nu skulle fingra på detta edsformulär,
så tycker jag att det borde få en helt
annan lydelse. Jag skulle önska att domarna
förklarade sig villiga att tilllämpa
— för att ta det uttryck jag nyss
nämnde — Sveriges lag och stadgar enligt
Kristi anda eller någonting annat i
den stilen. Detta markerar det väsentliga,
nämligen den religösa utveckling
som skett i vårt land och som innebär
att Mose lära inte längre är det
dominerande.

Nu kan man mot detta resonemang
invända att det numera inte är någon
som tänker på Mose lag. Men en upplyst
blivande domare kan ju ha sådana
historiska kunskaper, och då känner
han det mycket pinsamt att behöva avlägga
en ed enligt det nuvarande formuläret.

Det finns också ett annat skäl som
gör att man verkligen förstår behovet
av ett ombyte av uttryck härvidlag.
Det är, mina damer och herrar, en allmän
tendens i tiden att gripa till varjehanda
citat ur Den Heliga Skrift och
likställa dem med Guds ord. För inte
många dagar sedan förekom i Svenska
Dagbladet en insändare, där en prästman
på fullt allvar gick till storms mot
tanken på femdagarsvecka vid läroverken
och inom industrien genom att
citera sabbatsbudet och över huvud taget
budet om att man skall arbeta sex
dagar i veckan, i det att han förklarade
att detta vore Guds lag och Guds bud.
Vi har haft andra diskussionsfrågor beträffande
vilka man på ett godtyckligt
sätt har citerat bibelorden. Man
har inte insett skillnaden mellan Kristi
lära och Mose lag och inte tänkt på den
brutala, intoleranta och obarmhärtiga

Ändring av domareden, m. m.

anda som rådde i vårt land, när människorna
satte likhetstecken mellan
dem. Det hade väl inte skett avsiktligt,
men man hade inte märkt hur riskabelt
det är att glida in på sådana områden.

Jag vill än en gång säga, att jag skulle
vilja avskaffa uttrycket »Guds lag», som
vid en historisk tillbakablick inte framkallar
några goda reminiscenser, och
ersätta det med orden »Domaren skall
vara skyldig att döma enligt Kristi anda
och Sveriges rikes lag». Den som ville
ändra på detta uttryck skulle säkerligen
få andra kammaren mot sig.

På samma gång som jag har en naturlig
sympati och förståelse för dem, som
reagerat mot den föreslagna ändringen
och sett den som ett led i den allmänna
sekulariseringen, är jag under dessa
förhållanden övertygad om att de är ute
på fel vägar. Att de hyser en sådan
misstanke är emellertid förlåtligt, ty det
finns en tendens i denna riktning, och
den förleder en del människor till förhastade
beslut. Vi skall dock hålla på
det väsentliga, nämligen att det är i
överensstämmelse med Kristi syn på
människorna och livet som en domare
skall utöva sitt viktiga värv och vi alla
medborgare skall leva.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Endast några ord till i
denna långa debatt! Herr Onsjö var angelägen
om att vi skulle väl vårda oss
om traditioner. Jag är på samma linje.
Vackra och högtidliga traditioner är
värden, som man bör ta vara på. Men
man skall skilja på traditioner som är
harmlösa och sådana som kan vara
riskabla, såsom denna tradition. Den
är riskabel därför att den berör ett så
känsligt område som människors samvete.

Fru Boman påpekade, att det i detta
land finns andra former av samvetstvång.
I och för sig är detta inte något
försvar för bibehållandet av ett sam -

7 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändring av domareden, m. m.

vetstvång, som kan förefinnas på denna
punkt. Hon nämnde, att det kan innebära
ett samvetstvång att fullgöra värnplikten.
Vi har emellertid särskilda lagbestämmelser,
som medger de samvetsömma
att fullgöra sina skyldigheter på
annan väg. Fru Boman nämnde också
det samvetstvång, som järnvägstjänstemän
kan utsättas för, då de har skyldighet
att fullfölja anordningar för
sprittransporter. Det samvetstvång vi
här talar om är emellertid särskilt allvarligt
just därför att det är religiöst.
Vi har i vårt land en religionsfrihetslag,
som vi vill slå vakt om, och vi har
undertecknat deklarationen om de
mänskliga rättigheterna, som tillförsäkrar
de anslutna staternas invånare full
rättighet att utöva sin religion och att
inte påtryckas samvetstvång.

Herr Dickson menade, att en domare
som är konfessionslös kunde lösa konflikterna
genom att halka över uttrycket
»Guds lag» vid avläggandet av sin
försäkran. Men, herr Dickson, då skulle
innehållet i domarförsäkran bli olika
alltefter vederbörandes uppfattning i
religiösa ting. Något sådant kan väl
inte ifrågakomma.

Herr Nelander sade, att om vederbörande
domarkandidat innan han blir
utsedd kände, att han hyste samvetsbetänkligheter
att avlägga ed eller försäkran
i den hittillsvarande formen, borde
han avstå från att tillträda sitt ämbete.
Förutom att det enligt lagen föreligger
viss skyldighet t. ex. för en nämndeman
att åta sig uppgiften som domare
vill jag uttala, att det för mig framstår
som ytterst viktigt att ingen i vårt land
hindras att åta sig domarens uppgift
på grund av sin uppfattning i religiösa
ting.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag är enig med regeringen
i dess förslag att ur domareeden
rensa bort denna något mystifierande
bestämmelse, men jag är kanske inte

lika enig med departementschefen när
det gäller den allmänna karakteristiken
av strävandena i vår lagstiftning.
Det är inte så länge sedan vi slopade
åkarpslagen här i landet. I dag erinrade
en författarinna om vad som kan
ske i hägnet av lex veneris.

Jag har tidigare haft anledning att påminna
om den franske författaren Anatole
France’s karakteristik av den lag,
som han kritiserade i Frankrike. Han
säger, att i sitt gudomliga majestät förbjuder
lagen både den rike och den fattige
att tigga på gatorna, att sova under
broarna och att stjäla bröd.

I många fall spelar klassförhållanden
in vid lagarnas avfattning och tillämpning.
Jag tycker emellertid att det alldeles
speciellt ur religiös synpunkt borde
vara motbjudande att försöka argumentera
för det man kallar en 300-årig
hävd. Här har redan erinrats om häxprocesserna.
Vi kanske får ta till protokollet,
att det i dessa fall är 30 000
kvinnor som dömts till både grym tortyr
och avrättning under grymmaste
omständigheter samt att domarna därvid
åberopade sig på Guds lag.

Det är, tror jag, inte historiskt riktigt
att framställa lagstiftningen som speciellt
liumaniserad genom det kyrkliga
inflytandet. Jag tror att motsatsen är
det rikliga förhållandet. Jag vill erinra
om hur frågan om kättarprocesserna
behandlades. Här var det just det kyrkliga
inflytandet som hårdast pressade
fram en sådan form för rättskipning.
Motståndet restes från civilt håll. Det
är — om inte mitt minne bedrar mig
— bara 180 år sedan denna lagstiftning
förändrades. Fortfarande har vi dock
kvar detta dubiösa »Guds lag», i vars
hägn sådana grymma och omänskliga
domar avkunnades.

Jag anser därför att regeringsförslaget
i detta fall är en renlighetssak. Det
borde inte komma i konflikt med människors
religiösa samvete. Det borde väl
tvärtom kännas ganska lugnande för
verkligt religiösa människor att veta

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

att en lagstiftning — vilken i alla fall
på grund av omständigheter, som vi alla
känner, är betingad av klassintressen
samt mer eller mindre tillfälliga förhållanden
som undan för undan måste
undergå förändringar och har undergått
förändringar — inte mystifieras
med en terminologi, som är stötande inte
bara för icke-religiösa människor
utan även borde vara stötande för religiösa
människor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Boman
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkiinnagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fru
Boman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Diirvid avgåvos
135 ja och 08 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Lagfäst rätt till arbete, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
om lagfäst rätt till arbete, in. in.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
15 i första kammaren av herr öhman
och herr Persson, Helmer, samt nr 19 i
andra kammaren av herr Hagberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttalar, att Kungl. Maj :t äntligen
utformar direktiv för den utredning i
sysselsättningsfrågan, som tillsattes i
juni månad 1958, och att dessa i huvudsak
följer de synpunkter och riktlinjer
som ovan anförts, samt

att regeringen i de avseenden, där
riksdagens medverkan erfordras, såsom
exempelvis beträffande lagstiftning om
rätt till arbete och 40 timmars arbetsvecka,
skyndsamt inkommer med förslag».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:15 och 11:19, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Föregående år hade
kommunisterna en motion ungefär liknande
den vi nu lagt fram. Utskottet,
vars motivering jag har väldigt svårt
att förstå, har bland annat skrivit, att
något skäl för ett ändrat ställningstagande
till yrkandet enligt utskottets mening
icke föreligger. Avslagsyrkandet
från förra året anses böra gälla även i
år. Utskottet anser att något särskilt
icke har inträffat. Jag begriper inte hur
damerna och herrarna i andra lagutskottet
kan ta ställning till en motion
som de inte har liist — i varje fall ger
mig utskottets skrivning anledning att
tro detta. Skulle andra lagutskottets le -

100 Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Lagfäst rätt till arbete, m. m.

damöter ha läst den motion som man
nu yrkat avslag på, skulle de ha tvingats
till en något annan skrivning.

För det första har det väl inträffat
någonting sedan november månad 1958.
Vi har i vinter haft en mycket hög arbetslöshet
— i januari cirka 73 000. Under
denna vackra majmånad har vi en
arbetslöshet som visserligen gått tillbaka
— delvis beroende på säsongmässiga
företeelser — men ändock uppgår
till 35 000 registrerade arbetslösa. Jag
understryker att detta innebär, att
35 000 sysslolösa människor den 15
maj anmäldes på våra arbetslöshetsförmedlingar
här i landet. I denna siffra
finns icke medräknade de utstämplade
arbetslösa — de som är utstämplade
från sina arbetslöshetskassor — och där
återfinns icke heller den sysslolösa ungdomen
och de kvinnor som av kända
skäl icke anmäler sig på arbetsförmedlingarna.
Skulle man då icke ha rätt att
fordra att utskottet med hänsyn till denna
betydande arbetslöshet hade ägnat
några tankar åt de önskemål vi fört
fram i vår motion? Utskottet anför i
sitt utlåtande: »Enligt motionärerna

bör direktiv utfärdas för den i juni
1958 tillsatta utredningen i sysselsättningsfrågan.
Härmed torde avses den
s. k. sysselsättningsberedningen. Sysselsättningsberedningens
arbetsuppgifter
är emellertid inte att utreda sysselsättningsproblemen
utan att fortlöpande
följa läget på arbetsmarknaden. Härvid
torde beredningen ha att aktivt medverka
i planeringen och genomförandet
av de sysselsättningsstimulerande åtgärderna.
» Det är en ganska lustig skrivning.
I sysselsättningsberedningen återfinnes,
förutom socialministern, statssekreteraren
i finansdepartementet, chefen
för arbetsmarknadsstyrelsen och representanter
för arbetsmarknadens parter.
Skulle denna beredning måhända
må illa av några direktiv från riksdagen?
Hur skulle den för övrigt utan sådana
direktiv eller utan att tvingas utreda
sysselsättningsproblemen kunna

aktivt deltaga i planeringen och genomförandet
av sysselsättningsstimulerande
åtgärder? Det förefaller mig allt tydligare
ju mera jag studerar detta utlåtande
att man haft ytterligt bråttom att
ta ståndpunkt till vår motion.

Riksdagen är att gratulera till att
våra riksdagsutskott i allmänhet mycket
noga uppfyller sina självklara förpliktelser
och redovisar sina ställningstaganden
i kunskapsfyllda, välmotiverade
och sakliga utlåtanden. Detta fall
är, hoppas jag, ett unikt undantag.

Vad är det då vi har föreslagit? Jag
vill i korthet erinra om dels regeringens
programförklaring och dels
ett uttalande av nuvarande socialministern
Torsten Nilsson. I regeringens
programförklaring år 1957 heter det:
»En sund ekonomi för den enskilde
och för landet förutsätter, att den fulla
sysselsättningen bevaras. Regeringen
betraktar som en huvuduppgift att vidmakthålla
och stabilisera den fulla sysselsättningen
och begränsa lokal och
säsongmässig arbetslöshet.» Socialministern
Torsten Nilsson uttalade i en
debatt i radio inför höstvalet 1958:
»Vi vill värna om rätten till arbete och
trygg inkomst åt alla. På 30-talet var
socialdemokratien som bekant nästan
ensam om att bejaka sanningen att vi
måste ha råd att arbeta. Lärdomen från
denna tid sitter i. Den fulla sysselsättningen
är grunden för den enskilda
människans, familjernas och hela folkets
välstånd. Den ska vi upprätthålla
med alla medel, och samhället skall ta
sitt ansvar.»

Detta är löftena. Hur ser det ut i
verkligheten? Jag har redan nämnt
några av arbetslöshetssiffrorna. Jag
vågar också säga att vi kommande vinter
kommer att dras med mycket stor
arbetslöshet. Man kan utan vidare säga
mot bakgrunden av den arbetslöshet
som vi har haft i vinter och den vi ännu
har, att den fulla sysselsättningens
politik har brutit samman, att regeringens
politik har kapsejsat. Det är

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18 101

svårt för regeringen att träda fram här
i riksdagen eller afl över huvud tagel
skaffa några riksdagsmän som kan gå
upp och säga, att den fulla sysselsättningens
politik alltjämt gäller eller att
den skulle ha lyckats. Den har misslyckats.
Man har inte haft möjlighet att
placera arbetskraften i vårt land i produktionen
och ge den en god försörjning.

För den som känner den nuvarande
produktionsordningen bör ju denna utveckling
inte vara överraskande. En
privatägd produktion kan aldrig göra
sig fri från kriser och krisföreteelser.
Inte ens den nu tilländalupna högkonjunkturen
har visat upp en jämn kurva.
Inflationen har pågått utan avbrott,
och statsmakterna har inte vågat vidta
några effektiva åtgärder för att hejda
den. Skattebördan på de små inkomsttagarna
har ökat i orimlig grad.
Statligt dirigerade kreditrestriktioner
och räntestegringar har skapat stora
svårigheter för kommuner och småföretagare,
och bostadsbyggandet har eftersatts.
Den huvudsakligaste motiveringen
för dessa åtgärder har varit att den
fulla sysselsättningen måste tryggas och
inflationen hejdas, men jag upprepar
här att varken det ena eller det andra
har lyckats.

Vi har i vår motion föreslagit en råd
åtgärder. Bland annat har vi föreslagit
att riksdagen äntligen skulle i lag befästa
medborgarnas rätt till arbete. Jag
förstår att andra lagutskottets damer
och herrar ledamöter har mycket svårt
att komma till rätta med sådana krav.
Jag har haft både nöjet och äran att
besöka såväl Sovjetunionen som de
flesta folkdemokratiska länder. Många
av riksdagens ledamöter ryser när man
talar om dessa länder, men likväl finns
där en lagstiftning som ger medborgarna
laglig rätt till arbete. Strax före jul
besökte jag Ungern, där också en sådan
lagstiftning gäller. Jag skall villigt erkänna
att myndigheterna i dessa hinder
har övergångssvårigheter när det

Lagfäst rätt till arbete, m. m.

gäller att placera alla arbetsföra i produktivt
arbete. Mina damer och herrar
kan själva tänka sig hur det skulle verka
om vi i Sverige plötsligt gav våra
medborgare laglig rätt till arbete. Hur
många som nu registreras som arbetslösa
skulle inte komma fram och anmäla
sitt behov och sina önskemål om
arbete. Jag är också medveten om att
man i de länder där denna lagstiftning
existerar och där medborgarna
har laglig rätt till arbete i många fall
har för många på ett arbete, som man
skulle kunna klara med ett mindre antal
personer. Detta är övergångssvårigheter.
Icke förty har Förenta Nationerna
i sin deklaration om de mänskliga
rättigheterna förklarat att en sådan
ordning bör råda. Sverige har ju icke
ratificerat denna FN:s deklaration, men
där säges ju bl. a., att envars rätt till
arbete, till fritt val av sysselsättning,
till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden
och till skydd mot
arbetslöshet skall förankras i lag.

Förutom att vi velat aktualisera detta
har vi föreslagit en del andra åtgärder.
Jag är naturligtvis på det klara
med att de människor som omhuldar
det privatkapitalistiska samhällssystemet
och som inte kan se någonting annat
än profitmöjligheter har rasande
svårt att förstå vår tankegång i det här
fallet, ty det är så många privatintressen
som gör sig gällande. Hur skall man
annars förklara att vi i vårt land har
arbetslösa byggnadsarbetare? Vi har i
såväl Stockholm som Göteborg och andra
större städer, t. o. m. i min egen
hemstad, betydande grupper människor
som söker bostad men som inte kan få
detta önskemål tillgodosett. Kan man
förklara eu sådan sak? Nog måste det
vara tokigt, när det finns arbetskraft
och materiel, det finns tomter och ändå
byggs det inte i tillräcklig omfattning
så att folk kan få bostäder.

Det är vid så att man inte vill bygga
för mycket; man vill hålla hyrorna
uppe, man vill se till att man får vins -

102 Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Lagfäst rätt till arbete, m. m.

ter på det kapital man sätter in i
byggnationen. Detta vinstbegär återkommer
i alla avseenden. Vi måste
komma till rätta med det, och det kan
vi bara göra genom att avskaffa den
privata äganderätten till produktionsmedlen
och genomföra en socialistisk
ordning.

Jag vill dessutom erinra om hur orimligt
man handlar i vårt land när det
gäller att bekämpa arbetslösheten. När
staten exempelvis permitterar banarbetare,
tvingas staten efter några dagar
att ta in dem i beredskapsarbeten och
sörja för samma arbetare som den tidigare
har avskedat. Vi har i vårt län
åtskilliga före detta banarbetare sysselsatta
med byggandet av dubbelspår till
Ånge. De får en som det säges avtalsenlig
lön, men icke förty kommer de medborgare
som tvingas att arbeta på dessa
beredskapsarbeten att få en försämrad
ekonomi.

När socialministern för en tid sedan
svarade på en interpellation kunde han
berätta om de åtgärder som har vidtagits.
Jag bär över huvud taget ingenting
att erinra mot dessa åtgärder, även om
vissa förbättringar självfallet kunde
tänkas. Han talade där bl. a. om att de
arbetslösa som söker sig från arbetslöshetsdrabbade
orter och tar stadigvarande
arbete på annan ort kan erhålla
startbidrag på 300 kronor och att i
vissa fall även rese- och flyttningsbidrag
utlämnas. Vi har för närvarande
cirka IG 000 man i beredskapsarbeten,
och de får inte sådan ersättning. Om
en arbetslös reser låt oss säga från
Gävle till en annan ort och tar stadigvarande
arbete där, får han ersättning,
men om han skickas på ett beredskapsarbete,
får han inte denna ersättning. I
och med att man har beslutat om en
ersättning till de arbetslösa som flyttar
från arbetslöshetsdrabbade orter har
man förklarat att det är förenat med
ökade kostnader att arbeta på annan
ort; då borde också de beredskapsplacerade
erhålla kompensation.

Det är min absoluta övertygelse, att
mycket skulle kunna göras för att höja
sysselsättningsgraden i vårt land. Vissa
statliga ingripanden kunde göras, men
framför allt har vi den uppfattningen,
att kreditrestriktionerna måste mildras.
Man måste exempelvis ge kommunerna
möjlighet inte bara att få de lån godkända
som de är i behov av, utan man
måste också sörja för att de får ut de
lån som man har beviljat dem rätt att
uppta. Redan om den saken ordnades,
tror jag många problem skulle kunna
lösas på de olika platserna. Ävenså tror
jag, trots att den arbetstidsförkortning
vi redan har beslutat om inte är helt
genomförd, att det är nödvändigt att
börja aktualisera 40-timmarsveckan eller
femdagarsveckan.

Jag vill också erinra om att den arbetslöshet
som vi har att dras med betyder
ett stort inkomstbortfall för vårt
land. Om vi räknar med ett produktionsvärde
per arbetare på cirka 30 000
kronor om året och vi har 50 000 arbetslösa,
betyder det en nationalekonomisk
förlust på 1,5 miljard kronor.

Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag inte uppehålla kammarens
ledamöter så länge till. Jag är
medveten om att motionen kommer att
fällas och att allt kommer att vara som
förut. Jag vill ändå säga ytterligare en
gång, att vad än herrar ledamöter i andra
lagutskottet tycker och tänker, så
kommer de här problemen tillbaka. Ni
kommer inte att klara dem. Ni måste
förr eller senare välja någon av de vägar
vi har anvisat. Om ni tycker det är
trevligare att ni får ta initiativet, är
det bara att göra det, så skall vi stödja
det initiativ som ni tvingas ta. Vi kan
inte och har ingen anledning att acceptera
en så utbredd arbetslöshet som vi
för närvarande har, och det är denna
insikt som har förestavat vår motion.
Även om vi får avslag den här gången,
lovar jag, herr talman, att vi kommer
åter.

Jag yrkar bifall till motionen.

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18 103

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! I de föreliggande motionerna
begärs lagstiftning om rätt till
arbete. Denna fråga har tidigare behandlats
av riksdagen, senast under förliden
höst. Andra lagutskottet avstyrkte
då liksom nu motionen, och riksdagens
båda kamrar beslutade i enlighet med
andra lagutskottets förslag. Sedan dess
bär inte någonting förekommit som föranlett
utskottet att föreslå riksdagen att
ändra ståndpunkt. Utskottet föreslår
därför riksdagen att avslå motionsyrkandet.

Motionärerna begär också att 40 timmars
arbetsvecka måtte införas. Utskottet
erinrar om att riksdagen 1957 beslutade
en förkortning av arbetstiden från
48 till 45 timmar per vecka att genomföras
under åren 1958—1960. Att innan
den beslutade arbetstidsförkortningen
helt blivit genomförd och tillräcklig erfarenhet
kunnat vinnas genomföra en
ytterligare arbetstidsförkortning finner
utskottet inte tillrådligt.

Angående sysselsättningen hänvisar
utskottet till att frågan om åtgärder för
upprätthållande av full sysselsättning
är föremål för övervägande inom stabiliseringsutrcdningen.

Herr Nilsson i Gävle har gjort gällande,
att utskottet har studerat akterna
alltför flyktigt och att vi delvis inte har
förstått vad det är fråga om, men om
jag fattade herr Nilsson i Gävle rätt
menar han att vi med det samhällssystem
vi har här i landet inte gärna kan
genomföra en sådan lagstiftning. Han
menade att det först måste bli ett fullt
socialistiskt system, sådant det praktiserats
i Sovjetunionen, innan man med
framgång kan tillämpa en sådan här lagstiftning.

Andra lagutskottet beklagar de människor
som har blivit arbetslösa. Det är
mycket svårt för de människor som blir
utan arbete, men vi anser att de åtgärder
som samhället har vidtagit är de åtgärder
som vi under nuvarande samhällssystem
kan vidtaga med framgång.

Sjöarbetstidslag, m. m.

Herr talman! Med vad jag bär har
sagt vill jag yrka bifall till andra lagutskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 5

Sjöarbetstidslag, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 20 mars 1959 dagtecknad
proposition, nr 120, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, dels föreslagit riksdagen att
antaga ett vid propositionen fogat förslag
till sjöarbetstidslag, dels ock inhämtat
riksdagens yttrande över en vid
Internationella arbetsorganisationens
sjöfartskonferens år 1958 antagen konvention
(nr 109) angående löner, arbetstid
och bemanning på fartyg samt
en vid samma tillfälle antagen rekommendation
(nr 109) i samma ämnen.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anförde utskottet bland annat:

»1 propositionen framlägges förslag till
ny sjöarbetstidslag. Förslaget anknyter
till den år 1957 beslutade allmänna arbetstidsförkortningen
för arbetstagare
i land och innebär atl arbetstidsreformen,
lämpad efter förhållandena ombord
på fartygen, utsträckes till att
gälla även sjömännen. Förslaget uppfyller
såvitt angår arbetstid och bemanning
kraven i 1958 års ILO-konvention
angående löner, arbetstid och bemanning.
Det förordas att Sverige ratificerar
konventionen, utom såvitt avser
löneföreskrifter.

104

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Sjöarbetstidslag, m. m.

Lagförslaget har utformats så att
gängse vaktsystem på fartygen inte
skall behöva brytas. För de väktindelade
sjömännen minskas därför icke
den ordinarie arbetstiden för dygn eller
dygnperiod. Däremot vidgas deras nuvarande
rätt till vederlag d. v. s. kompensation
för lång ordinarie arbetstid.
Sålunda skall vederlag enligt förslaget
utgå för den del av den ordinarie arbetstiden
som överstiger 45 i stället för
som nu 48 timmar i veckan i fråga om
trevaktsindelad sjöman och 90 i stället
för 112 timmar under en tvåveckorsperiod
för tvåvaktsindelad.

För dagmännen minskas den ordinarie
arbetstiden från 48 timmar till 45
timmar i veckan.

Även för ekonomipersonalen på fartygen
medför förslaget viss nedskärning
av arbetstiden. Den huvudsakliga förändringen
berör dock rätten till vederlag,
som utökas till att avse den ordinarie
arbetstid som överstiger 90 timmar
per tvåveckorsperiod mot nuvarande
112 timmar.

Förslaget understryker betydelsen av
att vederlaget utgår i form av fritid i
hamn. Endast i form av kollektivavtal
skall överenskommelse kunna träffas
om att vederlag skall utgå i annan
form.

I förslaget upptages vissa särbestämmelser
för fartyg under 500 bruttoton
.i lokalfart, d. v. s. där resan kräver
högst 12 timmars oavbruten gång. I
sådan fart må ordinarie arbetstid icke
överstiga 12 timmar för dygn och 56 timmar
i veckan. För den rena hamntrafiken
med sådana fartyg skall dock enligt
förslaget tillämpas samma arbetstid
som jämlikt allmänna arbetstidslagen
gäller för arbetstagare i land.

I överensstämmelse med konventionens
indelningsgrunder har de nuvarande
trafikbegreppen i sjöarbetstidslagen
omarbetats. Närtrafikbegreppet
har därvid utvidgats till att omfatta
såväl östersjö- som nordsjöfart.

Härutöver innefattar förslaget viss

utvidgning av sjöarbetstidslagens tilllämplighetsområde.
»

1 lagförslaget voro 10 § 2 mom., 11 §
och ikraftträdandebestämmelsen av följande
lydelse:

10 §.

2 mom. Ordinarie arbetstid skall, såvida
ej annat överenskommits eller är
i vederbörande hamn brukligt, förläggas

å passagerarfartyg under fartygets
uppehåll i hamn, när passagerare icke
finnes ombord, till tiden före klockan
19; samt

å annat fartyg

till sjöss eller under dygn när fartyget
avgår från eller ankommer till hamn,
mellan klockan 6 och klockan 19, och

under fartygets uppehåll i hamn,
mellan klockan 6 och klockan 18 å söckendag
utom lördag samt mellan klockan
6 och klockan 15 å lördag och helgdag.

11 §.

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid
bör fördelas i enlighet med ett av
befälhavaren på förhand fastställt arbetstidsschema.
Sådant schema bör
vara anslaget på arbetsplatsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.

Genom denna lag upphäves sjöarbetstidslagen
den 26 augusti 1948 (nr 631).

Undantag som avses i 1 § 3 mom. och
20 § må meddelas jämväl innan lagen
trätt i kraft.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft vissa i
anledning därav väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna 1:467 av
herr Hagberg m. fl. och II: 571 av herr
Bengtsson i Göteborg m. fl. samt

motionen 11:570 av herrar Andreasson
och Carlsson i Göteborg.

I motionerna 1:467 och 11:571 hade
hemställts, att riksdagen måtte för sin
del besluta sådan ändring av övergångsbestämmelserna
till den föreslagna

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18 105

lagen, att bestämmelserna i den nu gällande
sjöarbetstidslagen den 26 augusti
1948 skulle förklaras alltjämt gälla beträffande
fartyg med en bruttodräktighet
understigande 2 000 registerton.

I motionen II: 570 hade under 1)
hemställts att riksdagen måtte besluta,
att Kungl. Maj:ts förslag till 11 §, första
punkten, sjöarbetstidslagen måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid
bör fördelas i enlighet med ett
av befälhavaren efter samråd med ekonomiföreståndaren
på förhand fastställt
arbetstidsscliema.

Utskottet hemställde
A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 120,

dels — med förklaring, att det genom
propositionen framlagda förslaget till
sjöarbetstidslag icke kunnat helt bifallas,
samt med bifall till yrkandet under
1) i motionen 11:570 — måtte för
sin del antaga lagförslaget med den
ändringen, att 11 § erhölle nedan angivna
lydelse.

11 §•

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid
bör fördelas i enlighet med ett
av befälhavaren efter samråd med ekonomiföreståndaren
på förhand fastställt
arbetstidsschema. Sådant schema
bör vara anslaget på arbetsplatsen.

dels måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört angående de vid
Internationella arbetsorganisationens
sjöfartskonferens år 1958 antagna, i utlåtandet
berörda instrumenten;

B. att motionerna 1:467 och 11:571
ävensom motionen 11:570, i vad densamma
inte besvarats genom vad utskottet
hemställt under A, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Björkman, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

Sjöarbetstidslag, in. m.

A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 120,

dels — med förklaring, att det genom
propositionen framlagda förslaget till
sjöarbetstidslag icke kunnat helt bifallas,
samt med bifall till motionerna
1:467 och 11:571 ävensom yrkandet
under 1) i motionen 11:570 — måtte
för sin del antaga lagförslaget med följande
lydelser av 10 § 2 mom., 11 §
och ikraftträdandebestämmelsen.

10 §.

2 mom. Ordinarie arbetstid skall, såvida
ej annat överenskommits eller är i
vederbörande hamn brukligt, förläggas
å passagerarfartyg under fartygets
uppehåll i hamn, när passagerare icke
finnes ombord, till tiden före klockan
19; samt

å annat fartyg

till sjöss eller under dygn när fartyget
avgår från eller ankommer till hamn,
mellan klockan 6 och klockan 19, och
under fartygets uppehåll i hamn,
mellan klockan 6 och klockan 19 å söckendag
utom lördag samt mellan klockan
6 och klockan 15 å lördag och
helgdag.

11 §.

(Lika med utskottets ändringsförslag.)

Ikraftträdandebestämmelsen
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960; dock skola bestämmelserna i sjöarbetstidslagen
den 26 augusti 1948 (nr
631) alltjämt gälla beträffande fartyg
med en bruttodräktighet understigande
2 000 registerton. I övrigt upphäves härmed
sjöarbetstidslagen den 26 augusti
1948.

Undantag som---i kraft.

B. att motionen II: 570, i vad densam -

106

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Sjöarbetstidslag, m. m.

ma inte besvarats genom vad reservanterna
hemställt under A, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Vi har inom andra lagutskottet
inte blivit helt eniga om utlåtandet
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om sjöarbetstidslag. Herr Mannerskantz
och jag har till utskottets utlåtande
anmält avvikande mening.

Meningsskiljaktigheterna mellan utskottets
majoritet och oss reservanter
beror inte på att vi vill motsätta oss en
utsträckning av arbetstidsförkortningen
till att gälla även för sjöfolket. Självfallet
är det önskvärt och angeläget att
vissa grupper i samhället i socialpolitiskt
avseende inte ställes i ett sämre
läge än andra. Vår reservation avser
endast det mindre och medelstora tonnaget.
Vi har velat tillstyrka motionerna
om att bestämmelserna i nuvarande sjöarbetstidslag
alltjämt skall gälla beträffande
fartyg under 2 000 registerton.
Dessutom har vi beträffande förläggningen
av den ordinarie arbetstiden för
ekonomipersonal föreslagit en ändring
i 10 §. Där har vi gått på samma linje
som utredningen, som föreslagit att arbetet
under fartygets uppehåll i hamn
skall sluta klockan 19 å söckendagar
utom lördag. Propositionen har föreslagit
klockan 18.

Skillnaden mellan utskottets och reservanternas
uppfattning kan uttryckas
så, att vi inte ser lika optimistiskt som
departementschefen och utskottsmajoriteten
på det mindre och medelstora
tonnagets möjligheter att hålla sig flytande
efter lagens genomförande. Storsjöfarten
kan sannolikt klara kostnadsökningen
biittre. Där har man modernt
tonnage, och kostnaderna fördelas på
en större godsmängd. Storsjöfarten kommer
sålunda efter den nya sjöarbetstidslagens
genomförande i samma läge som
näringslivet i övrigt.

Jag skall här tillåta mig en snabbteckning
av bakgrunden till denna fråga,
så att kammarens ledamöter får en
liten uppfattning om vad saken verkligen
gäller.

När riksdagen 1948 behandlade den
nu gällande sjöarbetstidslagen, underströks
nödvändigheten av att gå fram
med stor försiktighet. Andra lagutskottet
sade då i sitt utlåtande beträffande
övergångsstadgandet och ikraftträdandet,
att utskottet ånyo ville understryka
vad departementschefen i olika sammanhang
uttalat rörande vikten av att
varsamhet iakttages, då lagen bringas
i tillämpning, så att inte sjöfarten tillfogas
skada, som kan ha menliga inverkningar
på folkhushållet i dess helhet
och på sjöfartsyrkets utövare, vilket
särskilt bör hållas i sikte vid handläggning
av ärenden rörande undantag enligt
övergångsstadgandet samt dispenser
med stöd av bestämmelsen i 1 §.

Vid 1957 års beslut om arbetstidsförkortningen
och de därav följande ändringarna
i olika arbetstidslagar hade,
vid det utredningsarbete som föregick
ändringarna, 1948 års sjöarbetstidslag
lämnats utanför. Arbetstidsfrågorna för
skeppsfarten fordrade på grund av de
speciella förhållanden som råder inom
sjöfarten en särskild utredning. Denna
hade tillsatts redan i januari 1957. Betänkandet
framlades i november 1958,
och det är på detta propositionen grundar
sig. Men propositionen går i vissa
avseenden längre än sjöarbetstidsutredningen.
Jag skall återkomma till den
saken litet senare.

För de vaktindelade sjömännen kommer
lagen i praktiken icke att innebära
kortare arbetstid per dygn eller dygnperiod.
Däremot vidgas deras rätt till
vederlag, d. v. s. kompensation för lång
arbetstid. Sådant vederlag skall utgå för
den del som överstiger 45 i stället för
som nu 48 timmar i veckan för trevaktsindelad
sjöman, och 90 i stället för 112
timmar under två veckor för tvåvaktsindelad
sjöman, d. v. s. i det senare

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

107

fallet en förkortning med 11 timmar i
veckan. För dagmän minskar arbetstiden
från 48 till 45 timmar, och för ekonomipersonalen
gäller i huvudsak detsamma
som för tvåvaktsindelad sjöman.

Vederlag skall utgå i form av fritid
i hamn. Genom överenskommelse i kollektivavtal
kan vederlaget i stället uttagas
exempelvis i kontanter.

Det är mot denna bakgrund man bör
ser hur läget är och kan komma att bli
för det mindre och medelstora tonnaget.
Enligt sjöarbetstidsutredningen
skulle arbetstidsförkortningen medföra
en ökning av kostnaderna vid oförändrad
kontantlön i vad det gäller trevaktssjömän
och dagmän med 5 å 6 procent
och beträffande tvåvaktssjömän
samt ekonomipersonal med cirka 20
procent av lönerna. Av en tabell som
återgives i propositionen och som bygger
på en utredning av kommerskollegium
framgår att bemanningskostnaderna
för fartyg under 2 000 ton varierar
mellan lägst 24,8 procent (för fartyg
i gruppen 1 500—1 999 ton) och högst
37,0 procent (för fartyg i gruppen 100
—199 ton) av totala driftkostnaderna.
De kontanta bemanningskostnaderna varierar
mellan lägst 20,4 och högst 31,7
procent av de totala driftkostnaderna
för samma storleksgrupper.

Utvecklingen för det mindre och medelstora
tonnaget utvisar en kraftig
minskning sedan 1939. Sjöarbetstidsutredningen
har som uttrycklig förutsättning
för förslagets genomförande understrukit,
att statsmakterna i andra former,
bland annat beträffande skattebelastningen,
skall vidta åtgärder för att lätta
belastningen för det mindre tonnaget.
.lag vill särskilt fästa kammarens uppmärksamhet
vid denna omständighet.
I april 1953 tillkallades nämligen två
utredningsmän för att undersöka vad
som kunde göras för att förbättra liiget
för det här berörda tonnaget. Utredningsmän
var förre LO-chefen August
Lindberg och direktör Bengt Petri. Utredningsmännen
framlade ett bctänkan -

Sjöarbetstidslag, in. m.

de 1955, där de bland annat föreslog
att sjöarbetstidslagens regler skulle göras
mindre stränga än för närvarande.
Vi vet att detta inte har omsatts i praktiken,
och det nu föreliggande förslaget
går i rakt motsatt riktning. Inga andra
stödåtgärder har vare sig genomförts,
beslutats eller ens ifrågasatts som skulle
kunna uppväga kostnadsökningen.

Departementschefen säger i propositionen
följande: »De spörsmål som här
rests är av den natur att de lämpligen
bör bedömas i ett vidare ekonomiskt
sammanhang, och enligt min mening
bör frågan om det allmännas stöd åt sjöfartsnäringen
icke göras beroende av
den arbetstidsreform som nu är aktuell.
»

Man skall alltså lägga märke till att
sjöarbetstidsutredningen lägger fram
förslag om att arbetstidsförkortningen
skall genomföras även inom denna näring,
medan en annan utredning föreslog
att nuvarande regler i stället bör
göras mindre stränga. Det torde inte
vara vanligt att två statliga utredningar,
som ligger så nära varandra i tiden,
kommer till så helt olika resultat.

Lindberg-Petri-kommittén redogjorde
för tonnagets tillbakagång. Antalet
ansågs 1955 vara för litet, och av kostnadsskäl
hade det inte kunnat förnyas
eller moderniseras i erforderlig omfattning.
Därutöver har framhållits att försvinnandet
av detta tonnage skulle innebära
nackdelar även för de ombordanställda.
Många sjömän, särskilt de
med familj, söker sig gärna till dessa
fartyg, som i huvudsak går i närtrafik
och därför ofta anlöper svenska hamnar.
Man skall inte heller bortse från
den risk för friställning bland sjöfolket
som detta kan innebära, liksom för arbetare
och tjänstemän på de mindre
varv längs våra kuster som bygger och
reparerar dessa fartyg.

I Norge har de aktuella problemen
lösts förhandlingsvägen mellan redarna
och sjöfolkets organisationer. Gällande
sjöarbetstidslag har lämnats orörd, och

108

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Sjöarbetstidslag, m. m.

bestämmelserna har kompletterats genom
kollektivavtal så att de anställda
erhållit en tids extra ledighet.

Andra lagutskottet åberopar den ekonomiska
utredning som ligger till grund
för propositionen och enligt vilken vissa
tonnagegrupper uppnått relativt tillfredsställande
resultat. Utredningen avser
driftsresultatet för 1956, som ansågs
vara ett medelgott år. Läget var emellertid
redan då kritiskt. Nu är sjöfartskonjunkturen
avsevärt mycket sämre.
Konkurrensen från utländska fartyg är
pressande, det framgår klart av betänkandet.
En del seglar dessutom under
s. k. bekvämliglietsflagg.

När man bedömer verkningarna av
det nu föreliggande förslaget bör man
också komma ihåg att det svenska småtonnaget
redan nu har avsevärt högre
bemanningskostnader än de utländska
konkurrenterna. De svenska fartygen
har fler ombordanställda än vad som i
allmänhet förekommer på konkurrentfartygen.
Lönenivån är högre, de sociala
förpliktelserna mer omfattande.

Föreliggande proposition gäller även
Sveriges ratificering av 1958 års ILOkonvention
nr 109 angående löner, arbetstid
och bemanning. Departementschefen
förordar att Sverige skall ratificera
— utom beträffande lönebestämmelserna
— men att det bör ske »med
förbehåll för att även nationer med vilka
vår sjöfart främst konkurrerar, i
första hand förbundsrepubliken Tyskland
och Nederländerna, ratificerar
konventionen». Jag vill tillägga att ett
godkännande från dessa länders sida
av denna konvention i och för sig inte
behöver medföra att lika långt gående
ändringar genomföres i dessa länders
arbetstidslagstiftning för det mindre
tonnaget som för vårt lands del föreslås
i propositionen. Detta förbehåll
kan även åberopas i fråga om lämpligheten
att nu genomföra denna lagstiftning
även beträffande det mindre
och medelstora tonnaget. Det är för

denna grupp den utländska konkurrensen
sätter in särskilt hårt.

Jag skall be att få exemplifiera hur
utvecklingen varit beträffande trafiken
på Trollhätte kanal, alltså den trafik
som går till Vänern. 1948 var antalet
resor som gick till utlandet för svenska
fartyg 1 572. 1958 hade siffran sjunkit
till 913. För utländska fartyg var antalet
resor 1948 639. 1958 hade siffran
stigit till 2 451. Den godsmängd som
fraktades på de svenska fartygen var
1948 840 000 ton, 1958 642 000 ton, alltså
en nedgång med ungefär 200 000 ton.
Det utländska tonnaget fraktade 1948
174 000 ton och 1958 593 000 ton. Dessa
siffror visar tillräckligt tydligt att det
utländska tonnaget tränger ut det svenska.
Åtskilliga andra siffror skulle kunna
nämnas för att belysa denna utveckling.

Jag vill också citera vad sjöarbetstidsutredningen
sagt när det gäller frågan
om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.
Utredningen föreslog att
de successivt skulle genomföras under
två år med början den 1 januari 1960
och säger vidare: »Dagssituationen på
sjöfartens fraktmarknad inbjuder förvisso
icke till åtgärder i arbetstidshänseende
av kostnadsstegrande innebörd.
Därest det aktuella fraktläget vid tiden
för lagförslagets behandling av statsmakterna
skulle bedömas utgöra hinder
för att sätta lagstiftningen i kraft i
föreslagen ordning, synes frågan om
tidpunkten för hela lagstiftningens
ikraftträdande böra omprövas.» I
sjöarbetstidsutredningens betänkande
finns inget särskilt yttrande på denna
punkt från experternas sida. Man har
alltså varit ense om att om läget skulle
vara sådant kunde man överväga att
skjuta på tidpunkten för lagstiftningens
genomförande. Jag tror inte någon vill
hävda att läget skulle ha blivit så väsentligt
mycket bättre på fraktmarknaden,
att man nu skall genomföra detta
förslag även beträffande det mindre
tonnaget.

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18 109

Det finns här en parallell med 1957
års beslut om arbetstidsförkortning. Där
hade man en övergångstid på tre år,
och motiveringen var att man inte
skulle minska takten i produktivitetsökningen
samt minska risken för produktionsbortfall.
Rederinäringen får sålunda
inte förmånen av den mjukare
övergången till kortare arbetstid, som
näringslivet i övrigt haft. Departementschefen
väljer i stället den 1 juli
1960 för att ge tid för överenskommelse
genom kollektivavtal om hur man
skall ta ut detta vederlag. En så tvär
övergång för detta tonnage skulle för
det mindre tonnaget ytterligare öka svårigheterna.
Därtill kommer ytterligare
en omständighet, varom riksdagen nu
fattat beslut, nämligen pensionsavgifterna
som skall erläggas nästa år. Hur
och var de skall tas ut vet vi i dag
mycket litet om, men jag förmodar att
det inte kommer att förbättra läget.
Den hittillsvarande oroande utvecklingen
skulle inte bara fortsätta utan
förvärras. Riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, marina myndigheter
med flera har understrukit angelägenheten
av att detta tonnage bevaras.
Sjöarbetstidsutredningen var av samma
mening.

Jag vill till slut återge vad departementschefen
sagt i propositionen:

»Det är dock enligt min mening uteslutet
att av hänsyn till lönsamheten
vid driften av dessa fartyg betaga sjöfolket
del i en angelägen social reform.»

Departementschefen måste vara mycket
optimistisk beträffande dessa fartygs
möjligheter att klara kostnaderna!
Det förefaller snarare vara en ganska
effektiv stamping-out-metod. Jag skall
inte förneka att en del av dessa fartyg
är omoderna och föråldrade och kanske
horde gallras ut ur beståndet av svenska
fartyg. Men jag undrar om det inte
nu liksom 1948 vore skiil att skynda
långsamt. Enligt reservanternas mening
talar starka skäl för att det mindre och
medelstora tonnaget undantas från den

Sjöarbetstidslag, m. m.

nya lagen och att sålunda nuvarande
sjöarbetstidslag av den 26 augusti 1948
alltjämt skall gälla beträffande fartyg
under 2 000 registerton.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Det är nog alldeles riktigt,
att läget för det mindre och medelstora
tonnaget inte är så lysande.
Redan år 1956, som var ett i stort sett
ganska hyggligt år för sjöfarten, var det
stora delar av tonnaget under 2 000
bruttoton, som drevs med underskott,
och sedan dess har konjunkturerna för
sjöfarten försämrats mycket. Värst har
det givetvis varit för de äldre fartygen,
och bland detta tonnage är andelen av
sådana fartyg ganska stor. I tabellen på
s. 16 i utlåtandet finns en del uppgifter
om genomsnittsåldern på fartyg inom
olika storleksgrupper under 2 000 bruttoton.
Man ser där, att år 1956 var genomsnittsåldern
29 år. För de två tonnagegrupper,
som har haft de största
svårigheterna, nämligen 500—999 bruttoton
och 1 000—1 500 bruttoton, var
genomsnittsåldern 26 och 28 år. Och
det är kanske inte så konstigt, att så
gamla fartyg har svårt att stå sig i den
hårda konkurrensen.

Men även det modernare tonnaget
har delvis haft det bekymmersamt, och
om sjöfartskonjunkturerna inte förbättras
betydligt, får man kanske räkna
med att även moderna mindre och
medelstora fartyg får läggas upp eller
säljas till utlandet.

Sverige är ju ett land med höga löner
och stora sociala förmåner, och sådant
måste sätta spår i produktionens inriktning
på olika områden. En huvudprincip
i vår ekonomi är att i görligaste
mån öka kapitalinsatsen per arbetstagare.
På det sättet har vi på olika områden
kunnat uppnå en så hög produktivitet,
att vi trots vårt höga löneläge
har kunnat hävda oss på världsmarknaden.

Ilo Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Sjöarbetstidslag, m. m.

När det gäller sjöfarten, har denna
anpassning av produktionen efter löneläget
framför allt tagit sig uttryck på
det sättet, att fartygen har blivit allt
större. Det är naturligt, att ett fartyg,
som lastar 20 000 ton, inte behöver ha
dubbelt så stor besättning som ett fartyg
som lastar 10 000 ton. Men dessutom
har man ökat produktiviteten genom
att bygga fartygen för högre hastigheter,
genom att förse dem med effektivare
lastnings- och lossningsanordningar
o. s. v. Samtidigt har hamnarna
rationaliserats, fått fler och större kranar
m. m.

Bara under år 1958 ökades det svenska
handelstonnaget med över 300 000
hruttoton eller med nästan 10 procent.
Samtidigt minskade totala antalet fartyg.
Det innebär en övergång till allt
större fartyg.

I själva verket är det således inte
alls så, att rederinäringen har kommit
i efterhand i produktionsutvecklingen.
Tvärtom måste man hålla med sjöarbetstidsutredningen,
som på s. 20 i
utlåtandet säger, att produktivitetsutvecklingen
inom den svenska handelsflottan
inte kan anses vara mindre
gynnsam än inom övriga delar av det
svenska näringslivet.

Med detta har jag inte velat ta ställning
till frågan, om vi av beredskapsskäl
skall värna om vårt mindre och
medelstora tonnage. Det är möjligt att
det skulle vara oklokt att göra sig av
med detta tonnage helt och hållet; det
har vi i utskottet saknat material för
att bedöma. Men om vi vill ha kvar detta
tonnage av sådana skäl, så skall givetvis
hela folket vara med om att betala kostnaderna
för det liksom för försvaret
och beredskapen i övrigt. Sjömännen
skall inte bära bördan ensamma. Enligt
utskottets mening finns det därför ingen
anledning att koppla ihop frågan om
sjömännens arbetstid med beredskapsresonemanget.

Sammanfattningsvis kan man alltså
uttrycka vår ståndpunkt så, att vi får

finna oss i om de nya bestämmelserna
om sjömännens arbetstid skulle medverka
till att en större eller mindre del
av våra mindre och medelstora fartyg
försvinner ur vår handelsflotta. Det får
i så fall uppfattas som ett led i rederinäringens
fortgående rationalisering.

Men det skulle givetvis vara olyckligt,
om kostnadsökningen för det mindre
och medelstora tonnaget skulle komma
som en chock. Det skulle kunna leda
till att en mycket stor del av detta tonnage
kom att utbjudas till försäljning
på världsmarknaden samtidigt. Med det
pressade läge, som fartygsmarknaden
nu befinner sig i, skulle det kunna bli
väldiga realisationsförluster, och det
skulle ju vara förluster, som skulle
drabba hela det svenska näringslivet.
Det är bl. a. för att förebygga sådana
förluster, som utskottet på s. 67 i utlåtandet
har pekat på den möjlighet som
lagförslaget innehåller att meddela dispens.
Det har inte varit utskottets mening,
att det skulle bli någre generella
dispenser som skulle ha ungefär samma
verkan som om lagen aldrig hade funnits.
Dispenserna skall enligt vad vi
har menat meddelas bara »i särskilda
fall» och »för att under en övergångstid
lätta svårigheterna för det mindre
och medelstora tonnaget». Det gäller här
för den tillämpande myndigheten —■
förmodligen blir det sjöfartsstyrelsen —
att noga följa läget på fartygs- och fraktmarknaden
och anpassa tillämpningen
efter vad som är rimligt med hänsyn
till de ombordanställda och till vad som
kan vara på lång sikt lämpligt för den
svenska handelsflottan.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! De båda likalydande
motioner i första och andra kammaren
som ligger till grund för reservanternas
yrkande i samband med propositionen
om en ny sjöarbetstidslag är så intres -

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

111

santa till sin karaktär att det nog är på
sin plats att det görs några kommentarer
till dem.

I första hand skiljer man på två olika
typer av svensk sjöfart vad gäller den
utgående sjöfarten. Den större sjöfarten
har man tydligen ansett skall kunna
ekonomiskt sett klara de merkostnader
som kan bli följden av en förkortning
av arbetstiden, men när det gäller det
s. k. mindre och medelstora tonnaget
skall dessa förutsättningar inte finnas.
I själva ingressen till motiveringen för
sitt yrkande har motionärerna en mycket
egendomlig formulering. De hänvisar
till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
och till de militära myndigheterna
och framhåller att det mindre
och medelstora svenska tonnaget är
absolut nödvändigt för vårt lands försörjning
och transportmöjligheter i en
avspärrnings- eller krigssituation.

Det råder mycket delade meningar
om vilken uppgift detta tonnage egentligen
kan fylla eller kommer att fylla
i en krigssituation. Blir det fråga om
avspärrning har vi ju fortfarande förutsättningar
och möjligheter att använda
våra normala transportmedel, och vad
vi kan få utifrån kommer ju inte med
hjälp av detta tonnage in i landet, utan
det blir med all säkerhet en lejdtrafik
av ungefär samma karaktär som den vi
hade under senaste kriget som får ombesörja
importen, om vi kan åstadkomma
överenskommelser med de krigförande
staterna om den saken. Kommer
vi själva med i kriget får vi kalkylera
med att man kommer att med minor
proppa igen inloppen till hamnarna, insjöarna
o. s. v., och med hänsyn till den
behandling som marinen fick när försvarsfrågan
avgjordes kan man ifrågasätta
om det över huvud taget är tänkbart
att få något svenskt sjöfolk att gå
ombord på fartyg där man inte har några
som helst resurser att få det skydd
man behöver.

Det egendomliga iir att motionärerna
först framhåller denna sjöfarts betydel -

Sjöarbetstidslag, m. m.

se ur ekonomisk försvarsberedskapssynpunkt
och sedan säger att det mindre
och medelstora tonnaget därjämte har
betydelse för vårt land för andra, mera
normala ändamål. Huvudsaken skulle
emellertid vara att vi helt enkelt inte
kan avvara dessa fartyg om vi kommer
i en avspärrnings- eller krigssituation.

Det är naturligtvis litet svårt för
svenskt sjöfolk att förstå att de skall ha
en längre arbetstid på grund av att de
är anställda inom ett område som man
skall använda som ekonomisk försvarsberedskap
och att denna flotta skall
vara något slags reservflotta som skall
få sin huvuduppgift i en krigssituation.
Vi har faktiskt aldrig hört talas om att
man inom något annat verksamhetsområde
eller någon annan näring använt
sig av dylika argument när man försökt
förhindra möjligheterna att få fram en
bättre sociallagstiftning. Under årens
lopp har vi naturligtvis när det gäller
redarna fått vänja oss vid litet av varje
i argumentnöd, och detta argument är
ju inte så olikt en rad av argument som
man tidigare kommit med i sådana situationer.
Jag har varit funktionär för
svenskt sjöfolk i något över 33 år, men
jag har aldrig någon gång mött någon
förståelse från denna typ av redare när
det gällt sjöfolkets sociala eller ekonomiska
förhållanden. Alltid har samma
argument kommit fram, alltid har vi
fått höra att denna typ av fartyg är
oekonomisk och inte kan klara sig, om
man skulle betala hyggliga löner och
ha en anständig arbetstid.

Man talar också om den utländska
konkurrensen. Jag vill då erinra om att
inte ens under kriget, när denna utländska
konkurrens var fullständigt eliminerad,
hade denna typ av sjöfart några
som helst möjligheter, enligt redarnas
egen uppgift i varje fall, att betala
hyggliga löner eller gå med på sociala
förbättringar. Vi har hört dessa argument
så många gånger att vi kan dem
utantill. De iir inga nyheter.

Man erinrar i motionerna om vad id -

112

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Sjöarbetstidslag, m. m.

redningen sagt. Jag vill också trycka på
vad herr Björkman framhöll: utredningen
har till sitt förslag knutit den uttryckliga
förutsättningen att statsmakterna
i andra former, bland annat då
det gäller skattebelastningen, skulle vidta
åtgärder för att lätta trycket o. s. v.
Men inte ett enda av dessa rederier betalar
över huvud taget någon skatt! Under
sådana förhållanden begriper jag
inte vad det är för skattetryck man
skall lätta. Det existerar helt enkelt
ingen beskattning på dessa rederier.

Det har sagts att utvecklingen varit
sådan att det mindre och medelstora
tonnaget visat en tillbakagång sedan
1939. Jag vill understryka att det då
sannerligen inte är de ekonomiska eller
sociala förbättringar som kommit sjöfolket
till del som är skulden till detta.
Det är helt enkelt den tekniska utvecklingen
själv. De laster dessa fartyg sysselsätts
med har ändrat struktur. I dag
har vi inte en kolimport — vilken i regel
varit det stora fraktobjektet för
denna typ av fartyg — som tillnärmelsevis
uppgår till den vi hade före kriget.
Oljan har kommit in i bilden i stället,
och det har skapats djuphamnar på en
rad platser där de större fartygen går
direkt in och lastar och lossar sina produkter.
Det har följaktligen inte blivit
något över till någon transitotrafik
exempelvis mellan Stockholm och Västerås
eller Stockholm och Köping när
man anlagt djuphamnar. Detta har gjort
denna typ av trafik onödig. Något annat
som också inträffat är den våldsamma
expansionen av lastbilstrafiken, alla
långtradarna etc., som naturligtvis inneburit
en oerhörd konkurrens för denna
typ av fartyg.

Man ömmar här i motionen för sjömännen
och säger: »Många sjömän, särskilt
sådana med familj, söker sig gärna
till detta tonnage, som i huvudsak är
sysselsatt i närtrafik och som därför
ofta anlöper svenska hamnar.» Detta är
en uppgift som får stå för dem som skrivit
motionen — jag vet att det inte är

de som undertecknat den. Jag känner
emellertid ganska väl till hur det i verkligheten
förhåller sig, men innan jag
berör den saken skulle jag på tal om
det mindre och medelstora tonnagets
uppgifter i händelse av en avspärrning
eller krigssituation vilja fråga: Var finns
dessa fartyg?

Går de utefter den svenska kusten eller
finns de inne i Östersjön? Vi återfinner
en hel del, i varje fall av de mer
moderna fartygen, i kusttrafik på Medelhavet,
på Mexikanska gulfen eller
utanför Sydamerika. Jag förstår därför
inte vad vi skulle ha för glädje och
nytta av dem i en avspärrningssituation.

Det är tänkbart att det skulle kunna
vara av något intresse för vissa sjömän,
sådana med familj, att vara sysselsatta
i fartyg som då och då angör hemorten,
men jag begriper inte vad det skulle
vara för glädje för dem att komma till
en svensk hamn. Ty man anställer inte
längre som förr i världen folk som är
bosatt på just den plats, där fartyget är
hemmahörande. Det kan mycket väl
hända att vederbörande är bosatt i
Luleå och att fartyget aldrig kommer
till Luleå utan går till Göteborg eller
Stockholm.

Vidare skall vi vara fullt på det klara
med att arbetslöshet inte hotar någon
väsentlig del av den svenska sjömanskåren,
om en del av dessa småfartyg
skulle försvinna. Ombord i dessa fartyg
— som inom parentes tar en bemanning
som tankerar gränsen till olaglighet —
återfinnes nämligen ytterst få svenskar,
i varje fall i manskapsgrad. Inom vårt
förbund har vi av 8 217 medlemmar,
som är utländska medborgare, inte
mindre än 1 172 danskar och 1 320 tyskar
— det är i stor utsträckning danskar
och tyskar bland besättningen inom
kust- och småtonnaget. Det betyder alltså
ingen allvarlig påfrestning ur arbetslöshetssynpunkt,
om dessa fartyg skulle
försvinna.

Man påstår också att det skulle bli

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

113

bekymmer för våra svenska småvarv,
som tidigare har byggt dessa fartyg och
reparerat dem. Man erinrar om att för
att motverka arbetslöshet vid dessa varv
har nyligen på initiativ av arbetsmarknadsstyrelsen
anslagits 17,5 miljoner
kronor till nybeställningar av modernt
mindre tonnage. Motionärerna framhåller
vidare att en förutsättning för att
detta tonnage skall kunna klara sig är
»att fartygens driftskostnader hålles på
en sådan nivå, att rederierna anser sig
kunna bygga dylika fartyg». Vad menar
man med fartygens driftskostnader?
Tydligen är det lönerna och kostnaderna
för besättningen som avses. Det är
givet att ett fartyg som kostar 1 800 000
kronor drar ganska mycket pengar i
förräntning och amortering, och nu
tycks man tydligen begära, att sjöfolket
skall vara med om att bidra också till
dessa kostnader.

Om det inte finns något behov av
tonnage av denna typ, är det väl ändå
nationalekonomiskt lättsinnigt att producera
flera fartyg som man inte har
användning för. Jag kan erinra om att
vid utskottets senaste sammanträde, när
utlåtandet skulle justeras, uppvaktades
utskottet av fyra representanter för redarna,
av vilka en meddelade att han
haft icke mindre än sju »paragrafbåtar»
men tvingats sälja fem av dem, tre
till Sydamerika och ett par till Tyskland,
detta därför att han med nuvarande
kostnader inte kunde driva fartygen
med någon större förtjänst.

Kanske detta var en s. k. spekulationsredare,
som satsat på helt andra
saker än rederirörelsen, men är det så
att det inte finns möjligheter för vederbörande
att klara upp situationen, kan
jag inte förstå annat än att de får skaffa
sig de subventioner de eventuellt
behöver på annat håll än hos det sjöfolk,
som är anställt ombord i dessa
fartyg.

I reservationen liksom i motionen påyrkas
att den nva sjöarbetstidslagen inte
skall gälla fartyg under 2 000 brutto8
— Andra kammarens protokoll 1959. N,

Sjöarbetstidslag, m. m.

registerton, d. v. s. fartyg som har en
lastkapacitet på ända upp till 3 500 ton.
Sådana fartyg med andra ord som man
i dag har konstaterat ha möjligheter att
mycket väl hävda sig i konkurrensen.

Man är även inne på tjänstgöringstiden
för ekonomipersonalen och uppger
att det kommer att bli förfärliga bekymmer
och en allvarlig försämring av kosthållet
för de ombordanställda, om man
förkortar arbetstiden på kvällen till
klockan 18 i stället för att den, såsom
utskottet har föreslagit, skall sluta klockan
19. Här är det inte fråga om en
minskning av arbetstiden med en timme
på kvällen, utan det gäller tjänstgöringstidens
förläggning. Slutar man klockan
19 går det inte att börja förrän klockan
7 på morgonen, ty arbetstiden måste förläggas
inom loppet av vissa timmar. Och
före klockan 7, innan arbetet börjar,
skall ju ekonomipersonalen se till att
alla ombord får kaffe och vad de skall
ha på morgonsidan.

Detta tal om att det skulle bli försämringar
är helt enkelt orimligt på
grund av det faktum, att det redan nu
är allmän praxis att ekonomipersonalen
slutar kl. 18. Det förekommer knappast
på ett enda fartyg att man tjänstgör
längre än till kl. 18, beroende på att
de ombordanställda får sin mat omedelbart
efter det att hamnarbetarna slutat
sitt arbete, och det är inte så många
tillfällen de har att gå i land, varför de
säkerligen utnyttjar timmarna intensivi.

Jag kanske skall tillägga, att vi har
avtalsöverenskommelser om att arbetstiden
skall sluta kl. 18. Jag kan som
exempel ta ett rederi, som man väl
inte helt kan bortse från, nämligen
Svenska Amerika Linien. Vad gäller
deras passagerarfartyg finns i avtalet
en bestämmelse som säger, att för i lönetariffen
upptagen personal utgör arbetstiden
i hamn åtta timmar per dygn,
och för köks- och och servicepersonal
skall arbetstiden förläggas mellan kl.
(i och 18. Här har man alltså redan i
avtalet faststiillt denna tid utan att någ n -

114

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Sjöarbetstidslag, m. m.

ra olägenheter uppstått, och då är det
ändå fråga om passagerarfartyg med
ganska stor besättning.

Det har erinrats om att enligt lagens
bestämmelser får man inte ha regelbunden
övertid och att man skulle
komma i kollision med denna bestämmelse,
om ett stadgande om uppehåll
kl. 18 fastställdes. Man det skulle ju
förutsätta att man regelbundet befann
sig i hamn! I verkligheten är det ju så,
att hamndygnen för fartygen numera
är ytterst sällsynta. Vi har mängder
av fartyg som på sin höjd ligger ett
ett eller två dygn i hamn per månad.
Det är väl ändå inte någonting att missunna
kökspersonalen, att den vid sådana
tillfällen får möjlighet att sluta
litet tidigare, i synnerhet som det inte
alls kommer att verka i någon försvårande
riktning för rederierna.

Man söker vidare dra en parallell
med hembiträdeslagen och säger, att
uppställandet av snävare gränser i sjöarbetstidslagen
än i hembiträdeslagen
är opåkallat. Ja, man brukar göra så
mycket jämförelser, men denna är vi
en smula överraskade över, ty dessa
verksamhetsområden är ändå rätt skilda.
Det påminner mig om den jämförelse,
som en militär gjorde vid en
konferens på Sundbyholm, anordnad av
Folk och försvar, där vi från sjöfolkshåll
uttryckte vårt missnöje med den
militära uppdelningen beträffande olika
vapenslag. Jag blev då anklagad för att
representera ett gruppintresse, och som
ett bevis nämnde vederbörande från
försvarsstaben, att efter det första
världskrigets slut blev det våldsamma
protester från de skånska hästuppfödarna,
när skånska husarerna drogs in.
Utan att säga något illa om de skånska
hästuppfödarna, som säkerligen var
mycket bra människor, antydde jag då
att det väl var orimligt att jämföra sjöfolket
med de skånska hästuppfödarna,
eftersom vi resonerade om sjöfolket ur
den synpunkten, att exempelvis Svenska
sjöfolksförbundet förlorade mer än

tusen av sina medlemmar under det
senaste kriget genom minsprängningar,
torpederingar, flygbombardemang o.s.v.
och de skånska hästuppfödarna väl
knappast riskerade livet, även om försvaret
inte längre hade användning för
deras hästar.

Nej, det går inte att göra sådana
jämförelser och använda sig av sådana
argument. Man saknar tydligen sinne
för proportioner.

På s. 67 i utskottsutlåtandet sägs att
för att under en övergångstid lätta svårigheterna
för fartyg tillhörande det
mindre eller medelstora tonnaget bör i
särskilda fall dispenser kunna komma
i fråga. Det är klart att vi var en smula
oroliga för vad dispenserna egentligen
skulle innebära. Men utskottet har gjort
en tolkning, och den var nödvändig, ty
vi har fullständigt klart för oss att utskottet
och sjöfartsstyrelsen har diametralt
motsatta uppfattningar om dessa
dispenser. Vi har färska exempel
när det gäller dispenser som gjort det
möjligt att komma undan bestämmelserna
i befälsförordningen, som lett till
att vi inom de ombordanställdas organisationer
hyser mycket litet förtroende
för sjöfartsstyrelsen. Det är ganska
egendomligt, att under en så kort tid
som från januari 1952 till oktober 1958
dispenser utfärdats för sammanlagt 237
fartyg, av vilka inte mindre än 170 lämnades
under tiden januari 1955 till oktober
1958. Det har gått så långt, att
man inte längre frågar efter om man
får dispens, utan redan när man beställer
ett fartyg förutsätter man att
dispensfrågan är klar. Vi är naturligtvis
oroliga för att sjöfartsstyrelsen skulle
kunna komma att tillämpa samma
principer här, men med hänsyn till den
skrivning som använts hoppas jag att så
inte kommer att bli fallet.

Det har i dag talats mycket om moralbud,
och jag skulle vilja fråga: Vad ligger
det egentligen för moral i att så
där kallt och cyniskt utan vidare söka
förhindra, att en grupp i samhället skall

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18 115

få samma förmåner i form av arbetstidsförkortning
som andra grupper har
fått fastställda genom lagstiftning? Att
vi under alla tider varit en smula på
efterkälken är väl ingenting som vi
skall straffas för i dag. Man beklagar
sig över dessa 11 timmar och säger,
att hade inte 48-timmarsveckan gällt
utan 56-timmarsveckan varit kvar, så
hade problemet inte varit så stort. Men
nu har vi kommit i den situationen att
det inte finns någon återvändo. Skulle
inte detta accepteras, blir ju följden
bara att man från det rikspolitiska området
flyttar en sak till de fackliga ekonomiska
intressegrupperna, vilket säkerligen
inte skulle bli så särdeles
lyckat.

Jag skulle vilja understryka att det
svenska sjöfolket har tolererat så oerhört
mycket under många, många år.
Sjöfolket ställde sig villigt till förfogande
under kriget för att hjälpa landet
i en mycket svår situation, och vi fick
kanske en del löften om att man skulle
försöka komma ihåg dessa sjömän, när
kriget en gång var slut och besvärligheterna
inte längre var så stora. Det
vore väl en gärd av rättvisa, att man
åtminstone såg till att sjömännen fick
samma arbetstidsbestämmelser som övriga
löntagare här i landet.

Med dessa synpunkter ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Till vad utskottsordföranden
herr Jacobsson i Tobo anförde
har jag egentligen ingenting att tilllägga.
Om handelsministern varit närvarande,
skulle jag varmt ha vädjat till
honom att ta fasta på vad andra lagutskottet
nu skrivit om dispensmöjligheterna
och i ännu högre grad den
mycket försiktiga skrivning andra lagutskottet
gjorde 1948 ocli som jag citerade
i mitt första anförande. Nu är handelsministern
inte här i kammaren, men
kanske någon av de närvarande statsråden
vill liigga honom detta varmt på

Sjöarbetstidslag, m. m.

hjärtat. Denna försiktighet har varit en
gemensam nämnare för samtliga handelsministrar.
Jag skulle även kunna
åberopa vad herr Sköld sade 1938 då
en ny sjöarbetstidslag infördes. Anledningen
till denna återhållsamhet har
varit bl. a. hänsyn till sjöfartens känslighet
för den utländska konkurrensen.

Jag blev lite förvånad över herr Carlssons
i Göteborg inlägg. Det skulle vara
lättare att diskutera denna fråga med
herr Carlsson, om han vände sig emot
vad jag sade i mitt anförande och inte
enbart åberopade en mängd saker, som
står i motionen och som jag inte alls
har berört. Herr Carlsson använde en
mycket stor del av sitt anförande till att
argumentera mot beredskapssynpunkten.
Jag tror inte att jag ens nämnde
ordet beredskap. Jag berörde mycket
lätt denna synpunkt; jag återgav vad
marinmyndigheterna sagt om att vi behövde
detta tonnage. Det enda vi sagt
i reservationen är, att brist på detta
tonnage nedsätter vår transportförmåga
vid krig eller krigsfara. Herr Carlsson
vill väl ändå inte helt förneka, att om
vi inte alls har fartygen kommer denna
transportförmåga att nedsättas.

Vad jag har åberopat, herr Carlsson,
är vad sjöarbetstidsutredningen sagt
och de förutsättningar den velat uppställa
för att genomföra detta förslag.
Det hade varit bättre om herr Carlsson;
vänt sig mot uttalandena i sjöarbetstidsutredningen.
Men det hade inte varit
så lätt, ty då hade herr Carlsson
vänt sig mot sin egen förbundsordförande,
herr Thore, som suttit som expert
i denna utredning och på åtskilliga
punkter, som jag återgivit, icke
haft något siirskilt yttrande.

Herr Carlsson säger att det mindre
och medelstora tonnaget inte betalar
någon skatt. Det är möjligt. Kommerskollegium
säger i sin utredning i detta
avseende, att nära en fjärdedel av hela
antalet fartyg i undersökningen visar
förlust före avskrivningar. Finns det
inget överskott, herr Carlsson, kan man.

11G Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Sjöarbetstidslag, m. m.

inte heller betala skatt. Hur skall man
då klara en ytterligare kostnadsökning?
Då kan man i fortsättningen ännu
mindre betala någon skatt.

Herr Carlsson var också inne på dispensmöjligheterna.
Han var tydligen
inte nöjd med sjöfartsstyrelsens sätt att
bevilja dispenser. Men herr Carlsson
har själv i utskottet sagt, att han sitter
med i dispensnämnden. Om ett rederi
gör en framställning om dispens, får
förmodligen dispensnämnden yttra sig
i frågan. Då har ju herr Carlsson eller
hans förbundsordförande möjlighet att
framföra sina synpunkter i denna instans.

Herr Carlsson var också inne på moral,
cynism och mycket annat. Han
säger att sjöfolket har så länge funnit
sig i att bli eftersatt och vill ha del av
samma sociala förmåner som andra.
I det stycket är jag helt överens med
herr Carlsson, vilket också framgick
av mitt förra anförande. Här har vi
tydligen funnit en punkt, där vi är
ense. Jag tycker det är fullkomligt självklart,
att inte just sjöfolket skall ställas
åt sidan och inte få del av de förmåner
på arbetstidslagstiftningens område,
som alla andra grupper har.

Emellertid kan man fråga: Blir det
verkligen en social förmån om dessa
fartyg läggs upp därför att de inte kan
klara kostnaderna? Sjöfolket får, om
det finns arbete där, gå över till det
större tonnaget. De som nu är befälhavare
på det mindre tonnaget får söka
underordnade befattningar på det
större.

I Norge, som är en stor sjöfartsnation,
ser man mer realistiskt på situationen.
Man ordnar saken genom förhandlingar
som är smidigare än en stel
lagstiftning. Kanske beror det på att
norrmännen erinrar sig några ord, som
också föll mig i tankarna, när jag hörde
herr Carlsson nämligen vad Ibsen
säger någonstans: »Kanske jag seglar
min skuta på grund, men det är dock
härligt att segla.»

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det är egentligen inte
mycket att tillägga här, ty argumentationen
ifrån båda håll är av den karaktären,
att vi över huvud taget aldrig
kan komma överens.

Det är möjligt att norrmännen har
trevligare och bättre redare att diskutera
med än vi. Vi har nog en känsla
av att det kan ligga någonting i en sådan
förmodan.

Med anledning av att det varit så
svårt för dessa transportfartyg och småfartyg
upp till 2 000 bruttoregisterton
vill jag erinra om ett rederi i Hälsingborg,
Gorthonrederiet. Det började med
gamla uttjänta trampfartyg, som man
hade inköpt från England. I dag har
detta rederi en fullt modern handelsflotta,
där inte något fartyg är mer än
fem år gammalt, och man har säkerligen
mycket stora förutsättningar att
klara sig i konkurrensen.

Det har alltid varit så, att om det
inte finns förutsättningar att betala anständiga
löner och hålla en rimlig arbetstid
inom en näringsgren, så måste
en sådan näringsgren på ett eller annat
sätt försvinna. Vi anklagades på sin tid
för att vi höll på att omöjliggöra skärgårds-
och mälarflottornas fortsatta
verksamhet genom vår avtalspolitik.
Det var inte alls på det sättet, utan
det var tekniken som knäckte den. Det
är exakt vad som sker i detta fall.

Även om vi skulle acceptera den
Lindberg-Petriska utredningen och gå
med på förlängning av arbetstiden i
dessa tonnagegrupper, skulle det inte
räddat dem från att komma i ett katastrofläge
inom en relativt snar framtid.
De ombordanställda kommer säkerligen
att överleva, om denna trafik, som under
många år haft framtiden bakom
sig, i större utsträckning kommer att
försvinna.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

117

reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Björkman
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 169 ja och 40 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 33, angående väckta motioner
om viss ändring i bidragsförskottslagen.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

§ 7

Ändringar i barnbidragslagarna

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motio -

Ändringar i barnbidragslagarna

ner om ändring i lagarna om allmänna
barnbidrag och särskilda barnbidrag.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 59 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr 80 i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts,

A. att riksdagen måtte antaga i motionerna
intagna

1) förslag till lag om ändring av 1 §
lagen om allmänna barnbidrag den 26
juli 1947,

2) förslag till lag om ändringar i lagen
den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders barn.

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till sådana ändringar av
skatteförfattningarna som föranleddes
av motionärernas förslag.

I de föreliggande motionerna föreslogs,
att det allmänna barnbidraget till
äldsta barnet i varje familj skulle slopas
och barnbidragen till övriga barn differentieras.
Sålunda skulle bidraget utgå
med 400 kronor för år till andra barnet,
med 500 kronor till tredje barnet
och med 600 kronor till varje ytterligare
barn. Beträffande s. k. ofullständiga
familjer föreslogs ett icke behovsprövat
särskilt barnbidrag om 400 kronor per
år för barn, som enligt de föreslagna
reglerna icke bleve berättigat till allmänt
barnbidrag. Minskningen av förmånerna
skulle alltså icke drabba sådana
familjer.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:59 och 11:80 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Beservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, I: 59 och II: 80, måtte

A. för sin del antaga

dels följande

118 Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändringar i barnbidragslagarna

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen om
allmänna barnbidrag den 26 juli 1947.

Härigenom förordnas att 1 § lagen
om allmänna barnbidrag den 26 juli
1947 skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 §•

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle
och uppfostran utgå allmänt barnbidrag
med 400 kronor om året. Oavsett
att barn enligt vad nedan sägs med
hänsyn till sin ålder skulle vara bidragsberättigande,
skall bidrag likväl ej utgå
för detta i familj med endast ett bidragsberättigande
barn. Ej heller skall,
då i familj finnas flera sådana barn,
bidrag utgå till det äldsta av dessa.

Bidrag skall i övrigt utgå i enlighet
med vad nedan närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag --- ■— i riket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1959.

dels det genom motionerna framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen den
26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn;

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville för årets
riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar av skatteförfattningarna, som
reservanterna angivit.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Vi har ju senast under
förra årets A- och B-riksdagar haft tillfälle
att diskutera frågan om barnbidrag,
varvid högerpartiets inställning
har så ingående redovisats, att det förefaller
mig ganska onödigt att denna
gång ge eu utförlig motivering för vår
ståndpunkt.

Skälen för våra besparingsförslag —
alltså även beträffande barnbidraget —
har bara blivit starkare, allteftersom
statens affärer försämrats. Gapet mellan
statens löpande inkomster och utgifter
har för varje år blivit allt större.
När finansministern nu har framlagt
sin kompletteringsproposition har vi
svart på vitt på att en ytterligare försämring
har inträtt sedan i januari
månad. Underskottet i driftbudgeten
för år 1959/60 anges nu bli 714 miljoner
kronor. Vi skall komma ihåg, att vi
därtill har att lägga förbrukning av reservationsmedel
med 150 miljoner kronor,
ökade utgifter för statstjänstemannens
löner med ungefär 75 miljoner
kronor och statens avgifter till obligatoriet
med 40 miljoner kronor. Då är
vi uppe i ett underskott på nära 1 000
miljoner kronor. Enligt finansministerns
egna prognoser skall detta komma
att öka med ytterligare cirka 500 miljoner
kronor per år under de två närmaste
åren.

På vårt håll ser vi inte lösningen på
den statsfinansiella kris, som vi råkat
in i, vare sig i någon ökad upplåning
eller i nya skatter — nu senast i form
av den signalerade omsättningsskatten

— helt enkelt därför att detta inte är
en lösning utan endast kommer att leda
till en ytterligare förvärrad situation,
som kommer att gå ut över de enskilda
människorna och inte minst över barnfamiljerna.
Den enda utvägen att sanera
statens affärer är enligt vår mening
en konsekvent förd besparingspolitik,
varvid de statliga utgifterna
måste beskäras — även sådana som
ofta kan förefalla nog så angelägna.

Den vanliga frågan, som från motståndarhåll
ställes till oss och som
kanske kommer också i dag, brukar
vara: Varför skall högerpartiet i sin
besparingsiver just rikta sig mot barnfamiljerna,
som många gånger har det
besvärligt nog som det är? Därför, herr
talman, vill jag gärna på en gång säga

— och jag tror att det i sanningens

Nr 18

119

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

namn inte gärna kan bestridas av någon
av kammarens ledamöter — att
våra förslag till besparingar går ut över
hela fältet av de generella bidragen på
ett enda undantag när, nämligen folkpensionerna.
Då kan inte heller barnbidragen,
som representerar en mycket
stor utgiftspost, 729 miljoner kronor,
gå fria. Visst är vi medvetna om
att vårt förslag att ta bort barnbidraget
till det äldsta barnet i ett övergångsskede
måste innebära en utebliven kontantförmån
för enbarnsfamiljerna, men
vi anser, att dessa i längden inte skulle
förlora därpå utan snarare tvärtom.
Förutsättningen för detta är emellertid
att en sådan ekonomisk politik föres,
att de inflationistiska riskerna försvinner
och ett fast penningvärde erliålles.

Den taxerade medelinkomsten för
gifta personer i vårt land var år 1957
drygt 14 000 kronor, och den har naturligtvis
stigit sedan dess. Det innebär,
om man räknar bort vad en sådan genomsnittsfamilj
betalar i direkta skatter
och hyra, att den i runt tal har
kvar 10 000 kronor att använda för sin
konsumtion. Den årliga penningvärdeförsämring
på cirka fyra procent, som
vi har haft här i landet, betyder på
denna inkomst en förlust av 400 kronor,
och den förlusten kommer att bli
allt större, om den ökade statliga upplåningen
skall komma att täckas med
hjälp av sedelpressarna. Skulle därtill
komma en allmän omsättningsskatt på
t. ex. tre procent, betyder det 300 kronor.
Samtidigt skall nu, enligt det beslut
om tilläggspension som fattades
här i riksdagen förra veckan, två procent
av lönen via arbetsgivaren betalas
in till statens pensionsfonder. Det gör
ytterligare 200 kronor. Enligt denna
beräkning — som naturligtvis ingalunda
gör anspråk på att på något sätt
vara exakt utan kan variera både uppåt
och nedåt, beroende av vid vilken procent
både penningvärdeförsämringen
och omsättningsskatten kommer att

Ändringar i barnbidragslagarna

stanna —■ kommer förlusten upp till
900 kronor för denna familj.

Jag tror, herr talman, att barnfamiljerna
inte längre låter lura sig av ett
kontant statsbidrag som om detta skulle
vara det allena saliggörande för deras
ekonomi. De förstår säkerligen, att sådana
kontanta bidrag från staten, som
ändå till varje öre på ett eller annat
sätt måste betalas — i de flesta fallen
av dem själva i form av ökade skatter
och avgifter — bara är en chimär. Vi
inom högerpartiet anser —■ såsom vi
tidigare har gjort — att kombinationen
barnbidrag — barnavdrag är den riktiga
metoden, d. v. s. att utjämningen
mellan barnfamiljerna och de barnlösa
skall ske skattevägen i de fall då
inte till följd av en mycket låg inkomst
barnbidraget är berättigat.

Det säger sig självt, att vi inte i den
ekonomiska situation, som staten nu
befinner sig i, har kunnat yrka på ett
omedelbart införande av barnavdraget,
utan vi har begärt, att saken skall utredas.
Vi hoppas givetvis, att vårt förslag
— i likhet med vad vi så många
gånger i andra avseenden har fått bevittna
— så småningom skall vinna
gehör.

Högerpartiets samlade besparingsförslag
på ungefär en miljard kronor redovisas
i vår under gårdagen avlämnade
motion. Läget har nödgat oss att inte
längre förorda höjning av barnbidragsbeloppen
till 500 kronor för andra barnet
och 600 kronor för varje ytterligare
barn. Men vår mening är att den höjning,
som vi tidigare föreslagit, skall
genomföras så snart det skett en sanering
av statens affärer — detta utan
att ytterligare skattehöjningar företagits.

Högerns reservation till utskottsutlåtandet
innebär en bruttobesparing i fråga
om barnbidragen på 419 miljoner
kronor. Diirifrån skall man emellertid
räkna bort 44 miljoner kronor, som utgör
kostnaden för barnbidrag till de ensamstående
mödrarna och till dem som

120 Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändringar i barnbidragslagarna

i övrigt inrymmes under begreppet ofullständiga
familjer. Deras ekonomiska situation
är naturligtvis betydligt svårare
än de fullständiga enbarnsfamiljernas,
och de bör alltså enligt vårt förslag få
ett bidrag med 400 kronor för det första
barnet. Den vanliga enbarnsfamiljens
möjligheter att klara sig är däremot
obestridligen helt andra nu än när barnbidragen
år 1947 infördes. Vi anser därför,
såsom vi också tidigare framhållit,
att två människor skall kunna försörja
ett barn utan kontant bidrag från staten.

Vi står här i landet inför en nödsituation,
där de största besparingar är
ofrånkomliga, om statens affärer skall
kunna redas upp, och i en sådan belägenhet
kan inte ens en utgiftspost som
barnbidragen undantas. Genom reservanternas
förslag skulle det göras en
nettobesparing på anslaget för detta
ändamål med 375 miljoner kronor.

Med vad jag här sagt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det är inte i förhoppning
att kunna tillföra denna debatt
några nya synpunkter som jag begärt
ordet, utan jag har närmast gjort det
därför att jag personligen anser att frågan
har en mycket central betydelse.

Ett växande antal människor har, såvitt
jag förstår, kommit till insikt om
att den s. k. kärva besparingslinje, som
högern företräder, är den mest realistiska.
Man inser att i det ekonomiska
krisläge, vari vi nu befinner oss, måste
politikerna sluta med den hittills förda
överbudspolitiken. Det finns helt enkelt
inte längre några pengar att lova
bort till stora skaror potentiella väljare.
I stället uppvisar budgeten ett gapande
hål, som måste fyllas.

Det är fel att, såsom ibland sker från
socialdemokratisk sida, påstå att vi inom
högerpartiet menar att denna brist
endast skulle kunna täckas med hjälp

av barnfamiljernas pengar. Den högermotion,
som i går avgavs i båda kamrarna
i anledning av kompletteringspropositionen,
innebär radikala besparingar
på många punkter — på intet
sätt bara när det gäller barnfamiljerna

— och den visar klart att vi menar
allvar, när vi säger att statens affärer
måste bringas i ordning genom effektiva
besparingsåtgärder, för att det därefter
skall bli möjligt att genomföra den
skattelättnad som många människor
här i landet ivrigt åstundar och som
inte minst måste komma barnfamiljerna
till godo.

Om man fortsätter på en väg mot allt
större ekonomiskt lättsinne när det
gäller användningen av skattemedel,
kan resultatet komma att bli att svenska
staten inte förmår fullfölja sina redan
gjorda åtaganden i fråga om exempelvis
barnbidragen eller folkpensionerna.
Skulle vi drivas in i en ny inflationsperiod
med ty åtföljande risk för ökad
arbetslöshet, blir också just den som
har försörjningsplikt mot barn värst utsatt,
om han skulle råka ut för arbetslöshet.

För övrigt är det barnfamiljerna
med sina omfattande konsumtionsbehov,
som har det största intresset av
ett stabilt penningvärde och även, såvitt
jag förstår, av ett lägre skattetryck

— av mera pengar att disponera för
egen räkning och efter gottfinnande.
Föräldrarna behöver den personliga rörelsefrihet,
som en lägre skatt skulle
medföra, inte bara för att kunna planera
för sin egen framtid utan framför
allt för sina barns framtid. Detta betraktar
dagens föräldrageneration såsom
ett mycket angeläget önskemål.

Herr talman! Den logiska slutsatsen
av detta resonemang blir, att vi måste
vara beredda att offra mycket för att
åstadkomma balans i statens affärer.
Därefter är det angeläget att finna vägar
för att söka åstadkomma en skattelättnad
liksom att undersöka hur stödet
till barnfamiljerna lämpligen bör

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

121

utformas, antingen det skall bli fråga
om en kombination av barnavdrag och
barnbidrag eller några ytterligare åtgärder.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! I de motioner som har
behandlats i samband med detta utlåtande
påpekas, att statsutgifterna
växer betydligt snabbare än statsinkomsterna
och att denna tendens i budgeten
1959/60 tar sig synnerligen markant
uttryck. Efter att ha refererat budgetsituationen
kommer motionärerna
fram till frågan huru budgeten bör balanseras
och föreslår därefter att det
allmänna barnbidraget för det första
barnet i de fullständiga familjerna skall
tas bort. Däremot skulle en viss förbättring
komma familjer med större antal
barn till godo. På det sättet skulle
utgifterna för de allmänna barnbidragen
minska med 335 miljoner kronor.
Reservanterna har frångått motionernas
yrkanden så till vida att höjningen
av barnbidragen från och med bidraget
till det tredje barnet uteslutes
ur förslaget. Härigenom kan reservanterna
räkna med en ytterligare besparing
på ca 44 miljoner kronor. Genom
det särskilda barnbidraget till första
barnet i ofullständiga familjer tillkommer
en utgift på C miljoner kronor. Statens
utgiftsminskning skulle då bli
cirka 373 miljoner kronor.

Andra lagutskottet har haft att behandla
liknande motioner tidigare, senast
vid fjolårets B-riksdag. Då åberopades
bl. a. att försämringen för det
övervägande antalet barnfamiljer skulle
stå i dålig samklang med den generella
höjning av de allmänna barnbidragen
som beslutades av 1957 års riksdag
och inte heller kunna försvaras med
utgångspunkt i de hänsyn som legat till
grund för senare års reformpolitik i

Ändringar i barnbidragslagarna

vårt land. Det anförs vidare att den
förstärkning av stödet till de stora
barnfamiljerna som kunde vara erforderlig
borde åstadkommas på annat sätt
än genom differentiering av de allmänna
barnbidragen. Det kunde således
vara inkomstprövade förmåner, som toge
hänsyn till antalet barn i familjen.

Enligt utskottets mening är dessa
skäl alltjämt bärande. Därför har utskottet
för sin del inte kunnat biträda
motionerna.

Herr talman! Med vad jag här har anfört
ber jag att få yrka bifall till andra
lagutskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
har nyss kort och kärnfullt avvisat
reservanternas attack mot barnbidragen.
Ändå tillåter jag mig att tilllägga
några ord trots den sena timmen,
ty när allt kommer omkring kan
373 miljoner kronor vara värda en
mässa, rent av en midnattsmässa, åtminstone
en kort sådan, lika väl som
kammaren nyss fann det värt att använda
två och en halv timme åt en
diskussion om två små ord i domareeden.
Jag vill i korthet ställa in barnbidragen
i ett par andra sammanhang
än det statsfinansiella, som de bägge
talarkvinnorna för reservationen här
har lagt tonvikten vid.

Under två riksdagar i följd har ju
ålderdomstryggheten stått i blickpunkten
för riksdagsmännens och allmänhetens
intresse. Häromkvällen lade vi slutstenen
i det systembygge som skall ge
pensionärerna en hygglig levnadsstandard.
Men samtidigt har vi naturligtvis
klart för oss, att de pensionsavgifter
och pensionsfonder som vi har diskuterat,
premiereserv- och fördelningssystemen
i lika måtto, nyttar till ingenting,
om det inte finns tillräckligt med
unga människor som producerar mat
och kläder och ombesörjer vården av
det växande antalet gamla. Barnfamil -

122

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändringar i barnbidragslagarna

jerna är själva grunden för folkhushållet.
Medan antalet pensionärer i vårt
land ökar och ökar med cirka 30 procent
fram mot 1970-talet, har födelsetalet
sedan flera år tillbaka beskrivit
den motsatta utvecklingen, bara sjunkit
och sjunkit, år 1958 till 14,2 promille,
d. v. s. det lägsta i Europa. Nativiteten
i Sverige är alltså bekymmersamt
låg med hänsyn till framtidens
försörjningsproblem. Mot denna bakgrund
kan man fundera något över det
faktum, att — av representativa opinionsundersökningar
att döma — det
stora flertalet svenska äktenskap praktiserar
barnbegränsning av ekonomiska
skäl.

Det finns en del, som i dessa sammanhang
beskärmar sig över de reproduktiva
åldrarnas själviskhet och
standardhets och tycker det är upprörande,
att de inte är beredda att skaffa
flera barn och göra uppoffringar för
detta. Jag menar, att beskärmelser av
det slaget är fåfänga. Frågan om vad
som ger livet innehåll och mening löser
vi inte här i riksdagen. Vi bara vet,
att ekonomien är en realitet för barnhushållen
i ett land, där två tredjedelar
av alla barn växer upp i familjer
med mindre än 15 000 kronor i årsinkomst,
och att vi inte hjälper upp folkhushållets
ekonomi eller förbättrar
statsfinanserna genom att plundra barnfamiljerna
på 373 miljoner kronor och
stoppa tillbaka de pengarna i statskassan,
där bristsituationen har förorsakats
av ökade utgifter, bl. a. på folkpensionsområdet.
Att spela ut generationerna
mot varandra befrämjar ingen
god samliällsanda. Att plundra barnfamiljerna
på pengar till förmån för t. ex.
åldringarna vore en lika osund som
orättvis politik.

Här har reservanterna anfört idel
samhällsekonomiska skäl för sitt förslag
att beröva barnfamiljerna barnbidraget
för det första barnet. Staten har
inte råd, menar de. Men barnfamiljerna
har det! Med förlov sagt, detta är

ren och skär cynism. Staten har haft
råd hittills. Det svenska folkhushållet
är rent av ganska välbärgat som folkhushåll
betraktat. Vi har utgifter för
andra medborgargruppers standardlyftning,
för arbetslösa och åldringar,
utgifter som skapat upplåningsbehov
eller behov av ökade skatteinkomster.
Inflationsrisken, som talats så mycket
om här, accentuerar samma behov.

Men av vilken anledning skulle barnfamiljerna
— jag säger inte ensamma,
eftersom fröken Wetterström var ängslig
för det argumentet, men i varje fall
främst, eftersom högerns besparingsaktioner
mot barnfamiljerna svarar för
cirka hälften av partiets totala besparingsförslag
— främst betala medicinen
mot den inflationsrisk som reservanterna
åberopar? Varför inte hellre
låta alla skattebetalare eller alla konsumenter
solidariskt göra de uppoffringar
som krävs? Högern vill dock
inte gå med på några som helst skattehöjningar,
direkta eller indirekta, försäkrar
dess representanter. Det bör
dock stå klart för dem, att de just nu
försöker höja skatten för barnfamiljerna
— eller rättare sagt höja barnfamiljernas
andel av den totala skattebördan.
Att barnbidraget för drygt 11 år
sedan ersatte de gamla barnavdragen
i skatten borde vi inte behöva erinra
om. Att ta bort första barnbidraget är
alltså detsamma som att flytta över en
del av den totala skattebördan på barnhushållen.
Högern har ju skrivit i sin
reservation, att »skatteförmågan obestridligen
inte är densamma» inom dessa
två kategorier.

Den omfördelning av skattebördorna,
som högern och reservanterna syftar
till med detta förslag, är en omfördelning
till barnfamiljernas nackdel. Om
1959 års riksdag skulle riva upp principerna
för 1957 års riksdagsbeslut i
denna fråga, skulle det verkligen skada
tilliten till riksdagens goda omdöme.
Men, herr talman, det är min trygga
förvissning, att så inte kommer att ske

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

123

■och att andra kammaren kommer att
följa utskottets förord och avslå motionerna.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Så långt är jag överens
med statsrådet Lindström att jag nog
tycker, att detta resonemang om de 373
miljonerna kan vara värt en midnattsmässa,
även om vi bedömer värdet från
olika synpunkter.

I många avseenden har statsrådet
emellertid en helt annan uppfattning än
vi — tyvärr, vill jag tillägga. Låt mig
här bemöta en del. Statsrådet säger
bl. a. — jag börjar från slutet, men det
betyder kanske mindre — att vi spelar
ut generationerna mot varandra. Jag
skulle vilja returnera detta med att säga
att vi ingalunda gör så, men att däremot
det parti som statsrådet Lindström representerar
gjort detta i mycket hög
grad när det gällde tjänstepensionerna.
Där kan man verkligen tala om att spela
ut generationerna mot varandra genom
den orimliga ekonomiska börda
man lägger på ungdomarna. Därför talar
vi med skäl om en ungdomsskatt.

Vi plundrar barnfamiljerna på 373
miljoner, säger statsrådet. Det är ett väl
kraftigt ord. Det är ganska egendomligt
att behöva konstatera, att de människor,
som uteslutande kritiserar och som liksom
stirrar sig blinda på statliga förmåner
i form av kontantbidrag till än det
ena än det andra, vägrar — inte minst
i detta fall — att erkänna de vinster
alla människor skulle göra om statens
utgifter minskade så pass, att man kunde
undgå både omsättningsskatt och
upplåning för att täcka de löpande utgifterna.

Ekonomien är en realitet för barnfamiljerna,
säger statsrådet Lindström. Ja,
det är det den är. Statsrådet vill beskylla
oss för att vi ser cyniskt på barnfamiljernas
ekonomi. Nej, det gör vi
inte, men vi bedömer frågan realistiskt

Ändringar i barnbidragslagarna

och på längre sikt. Vi anser därför ett
kontantbidrag inte vara det allena saliggörande.

Jag förmodar att tiden för min replik
är slut, men jag får kanske tillfälle att
återkomma senare i debatten.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag inte missuppfattade
statsrådet, sade hon, att vi
måste se till, att vi får tillräckligt
många ungdomar här i landet som skall
kunna uppfylla de åtaganden som vi
gjort, t. ex. beträffande tjänstepensionen.

Den barnvänliga politik, som förts
av den socialdemokratiska regimen under
de sista 25 åren, har inte visat sig
vara särskilt utslagsgivande för nativiteten
i vårt land. Sverige har som bekant
den lägsta nativiteten av Europas
länder, och det tyder inte på att den
familjepolitik som bedrivits varit särdeles
lyckosam.

Vidare säger statsrådet att många familjer
måste praktisera barnbegränsning
av ekonomiska skäl. Jag tror inte
att det är just några människor som ser
barnbidragen som ett stimulansbidrag,
och jag tror därför inte att någon
krasst räknar med ett barnbidrag, när
man överväger att sätta flera barn till
världen. Däremot skulle jag tro, att om
vi kommer in i ett ekonomiskt läge i
vårt land som gör, att vi får ökad arbetslöshet
och människor får svårt att
få arbete, så kommer de också få svårt
att bilda familj och sätta barn till världen.
Det kan komma att bli en effektiv
barnbegränsning just av den anledningen.

Det är ju dock trösterikt för oss här
i kammaren att av statsrådet få höra,
alt det svenska folkhushållet är välbärgat.
Jag hoppas att vi får höra samma
tongångar, när vi träffas i höst och
skall diskutera en eventuell omsättningsskatt.

124

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändringar i barnbidragslagarna

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara några repliker på
de repliker jag fått.

Fröken Wetterström var upprörd
över att jag varnat för att spela ut generationerna
mot varandra. Hon sade
att högern inte spelar ut generationerna
mot varandra. I sitt första anförande
sade dock fröken Wetterström, att högern
försökt spara över hela fältet, inte
bara på barnfamiljerna, men med ett
undantag, nämligen folkpensionärerna.
Hon sade i samma anförande, att nog
måtte väl ett par makar kunna försörja
ett barn. Men hon sade inte: Nog måtte
väl ett par unga människor kunna försörja
en gammal mamma. Ja, inom parentes
sagt — man brukar alltid ha
svårt att försörja en gammal mor, medan
en gammal mor lätt försörjer tio
barn. Vi ser lättare framåt i tiden än
vi ser bakåt. Men nog är det väl ändå
att spela ut generationerna mot varandra,
om man tar detta stora grabbtag
från barnhushållen för att få inkomster
men lämnar intakt det känsliga
området med de gamla.

Till fru Kristensson, som försökte
övertyga oss om att det berodde på
misslyckad familjepolitik, att vi har så
låg nativitet här i landet, måste jag
säga att frågan om varför folk skaffar
barn eller underlåter att göra detta är
litet för djup och omfattande för en
analys så här vid en midnattsmässa.
Men visst är det riktigt, att åtminstone
flertalet förstabarn tillkommer utan att
barnbidragen befunnit sig i blickfältet
för föräldrarna eller s. a. s. ingått i deras
motivkrets. Men med ett barn uppehåller
vi inte vår nuvarande befolkningsnumerär.
Enbart reproduktionen
av föräldrarna kräver ju två barn. Mellan
två och tre barn per familj är erforderligt
för att ersätta även dem som
dör barnlösa, fröken Wetterström! Men
om det första barnet faktiskt betyder en
besvärande omställning, inte minst ekonomiskt
i två unga människors tillvaro
— modern måste sluta sitt förvärvsar -

bete, och barnets skötsel kräver diverse
nyanskaffningar — verkar det ju i varje
fall neddämpande på benägenheten att
skaffa syskon till den förstfödde. Inte
kan man då säga att det är någon befolkningspolitiskt
positiv gärning att
följa reservanternas förslag.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag lovar att det inte
ska bli någon lång replik.

Jag vill bara säga till statsrådet Lindström
att det är alldeles riktigt, att våra
besparingar på ett undantag när sträcker
sig över hela fältet. Undantaget är
folkpensionärerna. Jag kan inte hjälpa,
att jag tycker det är en väsentlig skillnad
på deras och barnfamiljernas situation.
De som kommer i åtnjutande av
barnbidragen är ändå människor, som
står mitt i det produktiva livet. De har
väl ändå större möjligheter att klara sig
än gamla människor, som fullgjort sin
arbetsinsats och står vid sidan om vägen.

Till det sista statsrådet anförde måste
jag replikera, att jag har mycket svårt
att tro, att barnbidraget skall kunna ha
så stor betydelse i befolkningspolitiskt
hänseende just när det gäller första barnet.
Statsrådet pekar på alla de kostnader,
som följer med det första barnet.
Jag vet mycket väl att det förhåller sig
så, men det är väl också ganska naturligt
att ett par unga människor medan
de väntar sitt första barn ändå har en
viss tid på sig att planera, och det skulle
väl ändå inte vara uteslutet att de genom
förtänksamhet skulle kunna spara
en del för de utgifter de vet skall
komma.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna »midnattsmässa» för att göra
några randanmärkningar i denna mycket
vittomfattande och allvarliga fråga.
Fröken Wetterström nämnde, att medelinkomsten
här i Sverige skulle vara

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

125

14 000 kronor. I den senaste upplagan
av Statistisk årsbok finner man att
2 700 000 av nära 4 miljoner inkomsttagare
har en inkomst understigande
10 000 kronor per år, och det borde
väl ändå säga en hel del.

Det har talats rätt mycket om inflationen
och om vad denna äter upp. Det
är väl ändå bekant för oss alla att inflationstendenserna
har minskat. Om man
ser efter i den konjunkturjournal som
kom ut häromdagen, finner man att generalindex
inte har stigit under det sista
året.

I högermotionen finns ett enligt min
mening sympatiskt drag. Familjer med
fem barn, som vi nu räknar som stora,
skulle faktiskt tjäna på högerns förslag.
Denna kompensation för de större barnfamiljerna
har man nu tagit bort, och
man hänvisar som vanligt till den statsfinansiella
situationen.

Det har ofta talats här om barnavdrag,
och jag har tagit fram en gammal beräkning
som gjordes när det allmänna
barnbidraget infördes. Den återfinnes
i en bok av ledamoten i första kammaren
Erik Alexanderson. Enligt denna
skulle en inkomsttagare på 50 000 kronor
i ortsgrupp 3 få en skattelättnad på
378 kronor för det första och andra
barnet och 575 kronor för det tredje
och följande, medan en familj som bara
har 5 000 kronor per år skulle tillgodogöra
sig 50 och 100 kronor. På den tiden
fanns många människor som hade
ännu lägre inkomster, och de kunde
knappast tillgodogöra sig någonting.
Detta var ett av de bärande motiven för
att man införde de allmänna barnbidragen.
Jag måste säga att dessa barnavdrag
var rent av stötande, ty staten, samhället
och det allmänna kunde givetvis
inte värdera barnen olika i fattiga och
i mera välbärgade familjer. Dessa barnavdrag
komme givetvis att ge andra summor
nu, men principen är densamma.

Det sägs från högerhåll att man försöker
spara över hela fronten, med undantag
för folkpensionärerna, men man

Ändringar i barnbidragslagarna

skulle väl också kunna tillägga försvaret.
Det märkliga är att den största posten
av besparingarna ändå faller på
barnfamiljerna.

När högern motionerade i början på
året hade man kommit upp till en besparing
på omkring 700 miljoner kronor,
varav 335 miljoner föll på de allmänna
barnbidragen. Därtill kom en
del andra ting som också gick ut över
barnfamiljerna. Högern har framlagt ett
alternativ, vilket man bör hålla partiet
räkning för. Men man måste ändå, vilket
skett många gånger förr, fråga sig,
om det är barnfamiljerna som skall fylla
ut den klyfta som finns i statsbudgeten.
Att så skulle bli förhållandet om
högerns förslag vann, kan man inte
komma ifrån med aldrig så vackert tal.

Från denna talarstol har det också
understrukits att vårt land ingalunda
befinner sig i en krissituation vad gäller
produktivitet och inkomster. Skall
då barnfamiljerna helt plötsligt få en försämring?
Man kan fråga sig vad högerns
förslag kommer att medföra för en vanlig
familj med låt oss säga tre barn.
Man finner då att för det första barnet,
som man nu kallar det äldsta, går det
bort 400 kronor. Om man gör en beräkning
på bostäderna enligt högerns
motion, skulle det innebära ungefär
700 kronor för en tvårumslägenhet. Ponera
att det tredje barnet är mellan
16 och 18 år. Då skulle man lägga till
nära nog ytterligare ett barnbidrag. Man
skulle utan besvär komma upp till eu
utgiftsökning för en sådan barnfamilj
på 1 500 kronor om året. Jag skulle tro
att det är ganska många i vårt land som
tycker att detta är alldeles för mycket.
Skall staten verkligen bidraga till barnfamiljerna
på detta sätt, frågar sig högern.

Låt oss jämföra ett par familjer. Två
makar utan barn tjänar utan större
svårighet 20 000 kronor om året. I eu
familj med låt oss siiga tre barn måste
hustrun stanna hemma, och då minskas
inkomsten — om vi i exemplet är liygg -

126

Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändringar i barnbidragslagarna

liga och säger att hon inte tjänar mer
— med 8 000 kronor. Men ytterligare
tre munnar måste mättas, tre barn skall
ha kläder, uppfostran och utbildning.
Jag måste säga att den differens som
här föreligger är så stor, att barnbidraget
förefaller att vara en mycket liten
dusör från samhällets sida.

Familjeberedningen hade gjort den
beräkningen, att varje barn kostar ungefär
1 850 kronor per år. Vi skulle naturligtvis,
om vi kunde göra det omöjliga,
införa lön efter behov. Men man
kan ju inte ge ungkarlen mindre lön än
den som har många barn, och därför
är den enda möjligheten för oss att via
skatter och socialförmåner försöka oss
på en utjämning. Ingen tror väl att vi
skall kunna komma fram till fullständig
rättvisa, men vi vill väl alla utom
högern — i varje fall vill vi inom socialdemokratien
det — arbeta för så
stor rättvisa som över huvud taget är
möjligt att uppnå.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
åberopade Statistisk årsbok, som redovisar
att 2 700 000 har en inkomst under
10 000 kronor. Det är nog en riktig
siffra efter vad jag förstår, men den
gäller de yrkesverksamma, medan den
medelinkomst på 14 000 kronor eller
exakt 14 059 kronor som jag uppgivit
från 1957 gäller familjeinkomsten, och
det sade jag också. För övrigt skulle jag
vilja hänvisa till att försvarsministern
under försvarsdebatten förra året just
uppgav siffran 14 000 å 15 000 kronor
som medelinkomst för en familj.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde fröken Wetterström, fastän
jag vet att det är en ganska otacksam
uppgift att så sent tala om ett så stort
ämne som detta i själva verket är. Jag

skall försöka att ta det kortfattat, men
huruvida det kommer att lyckas vet
jag inte.

Jag skall börja med vad statsrådet
Lindström sade om barnbegränsning av
ekonomiska skäl. Det är naturligtvis
mycket svårt att avgöra, i vad mån ekonomiska
överväganden inverkar på
barnantalet. Statsrådet fru Lindström
yttrade sig inte heller bestämt på denna
punkt. Vi försökte på sin tid i befolkningsutredningen
komma åt denna fråga
och satte Sveriges bästa experter på
uppgiften, men de lyckades inte lösa
den. Men när de vetenskapliga metoderna
sviker, kan man ibland med fördel
använda sig av det sunda förnuftet.
Det är dock rimligt att antaga att den
ekonomiska situationen i en familj inverkar
på dess barnantal, när det försiggår
viljemässig födelsebegränsning i
så stor utsträckning som faktiskt sker i
vårt land. Vi har det lägsta födelsetalet
i Europa, har det sagts från två håll. Jag
kan nog säga, att vi har det lägsta födelsetalet
i världen — om det nu är
ett världsrekord att vara stolt över. Låt
mig uttrycka saken så, att i det föga
familjevänliga klimat vi har i detta land
är det inte att undra på att familjerna
etablerar födelsestrejk. Om jag säger så,
tror jag att jag har uttryckt mig med
all försiktighet.

I min argumentering ingår inte alls
dessa befolkningskvantitativa aspekter.
Barnbidragen kan motiveras av andra
skäl. Högerståndpunkten har ingående
redovisats, sade fröken Wetterström.
Jag tycker inte det, trots att jag hört på
högerns utläggningar under flera år nu.
Jag måste erkänna -— förlåt mig —- att
första gången jag såg högermotionen i
detta ämne trodde jag att den representerade
ett misstag. Jag trodde att den
tillhörde de där olyckshändelserna i det
politiska arbetet, som är fullt förklarliga
i motionshetsen. Men motionen har
återkommit år efter år och ständigt med
samma argumentering. Det ser vi i reservationen
till detta utlåtande, och vi

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

127

har hört det av fröken Wetterström och
fru Kristensson.

Man åberopar det ekonomiska läget
och att statsutgifterna växer i betydligt
snabbare takt än statsinkomsterna. Ja,
det gör de tyvärr. Vi är lika angelägna
i centerpartiet som man är i högerpartiet
att statsutgifterna skall anpassas
efter statsinkomsterna, och vi är lika
oroliga för att om det stora budgetunderskottet
fortsätter det kan bli risk för
inflation. Men vad hör detta till saken?
Det har sagts att barnfamiljerna skulle
vara särskilt utsatta vid en inflation.
Varför det? Det är ju kontantspararna
och en del andra grupper som blir utsatta,
men barnfamiljerna blir det inte
i särskilt hög grad. I varje fall kan jag
inte se något skäl för det, men det kanske
kan redovisas från högerhåll?

Vi måste spara för att klara oss från
skattehöjningar, säger man. Ja visst, men
det högerförslag, som vi just diskuterar,
utgör en skattefråga, en fråga om
skattehöjningar. Det konstaterar också
statsrådet fru Lindström. Jag är ledsen
att behöva säga det, men t. o. m. de
som i dag har företrätt utskottsmajoriteten
har talat om denna sak som om det
vore fråga om socialpolitik, men det är
det bara beträffande en mycket liten
del av barnfamiljerna. Jag återkommer
till det strax.

Nej, detta är som sagt en skattefråga,
och det var det också från början. Vi
avskaffade ortsavdragen i beskattningen
— som högern tycker så mycket om
— och ersatte dem med kontanta barnbidrag.
Det var faktiskt vårt parti som
lade fram den första motionen om den
saken, men vi blev mycket snart eniga
med socialdemokraterna och folkpartiet
i den frågan. Vi reagerade mot ortsavdragen.
Herr Svensson i Kungälv lämnade
nyss några äldre siffror, men det
kanske är lika intressant med några
siffror av i dag.

Jag utgår från det tankeexperimentet,
att vi nu åter införde ortsavdrag på
1 000 kronor per barn. Det beloppet tror

Ändringar i barnbidragslagarna

jag fanns med i en högermotion av
Ebon Andersson in. fl., och jag tar den
summan bara därför att den är så lätt
att räkna med. En enbarnsfamilj skulle
sålunda få en extra skattefrihet för

1 000 kronor, en tvåbarnsfamilj för

2 000 kronor, en trebarnsfamilj för 3 000
kronor o. s. v. Vad är den förmånen
värd i den lägsta inkomstklass där man
betalar skatt? För dem som inte betalar
skatt är förmånen givetvis inte värd
någonting alls.

Går vi alltså till de lägsta skattebetalande
inkomstskikten, så utgör marginalskatten
vid statsskatt 11 procent, och
ortsavdraget betyder sålunda en skatterabatt
på 110 kronor, d. v. s. 11 procent
av 1 000 kronor. Men om vi går
upp till 15 000 kronors inkomst, så är
marginalskatten där 27 procent. Avdraget
är sålunda då värt 270 kronor. Och
går vi upp till 35 000 kronors inkomst
med sina 43 procent i marginalskatt,
så är avdraget värt 430 kronor. I högsta
inkomstklasserna slutligen är förmånen
värd 650 kronor. Det var detta vi reagerade
emot. Det kan inte vara rimligt
att det skall vara så, sade vi.

I den motion vi då väckte — och
som vi fortfarande håller fast vid — yrkade
vi att avdrag skulle göras inte i
form av ortsavdrag utan på skattens
slutbelopp. Vi skulle med andra ord
efter en och samma skala räkna ut en
skatt för alla barnfamiljer och därifrån
dra en skatterabatt på 1, 2 eller 3 etc.
barnavdrag, beroende på antalet barn.
Men skatten kunde ibland vara så låg,
att barnavdragen på slutbeloppet översteg
skattebeloppet, och därför sade
vi att skillnaden i sådana fall skulle
utgå i form av kontanta barnbidrag.
Det förslaget gick sedan till befolkningsutredningen,
där den nuvarande
statsministern satt som ordförande. Man
tyckte visserligen i utredningen att det
var ett bra system, som vi förordade,
men att det var krångligt. Varför skall vi
subtrahera på skattsedlarna, frågade
man. Det blir bara administrativt

128 Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändringar i barnbidragslagarna

krångel, sade man med rätt eller orätt.
Kan vi inte i stället påföra alla barnfamiljer
skatt i vanlig ordning och sedan
dela ut kontanta barnbidrag? Vi
gick med på det. Det var en ren bokföringsfråga,
om man skulle dra av på
skattsedeln eller skicka ut en anvisning
på pengarna.

Så ligger alltså saken till. Det hela är
som sagt en ren skattefråga, och som
sådan bör den ses.

Det vore mycket att tillägga, men jag
skall här bara visa på en hake i mitt
resonemang, nämligen den att vissa
barnfamiljer inte betalar någon skatt.
Det finns ingen färsk statistik att tillgå,
men antalet barnfamiljer som inte betalar
skatt är, vågar jag påstå, mindre
än 5 procent. För dem kan givetvis inte
skatteresonemanget föras. Det är beträffande
dessa barnfamiljer i de lägsta
inkomstklasserna, som socialpolitiken
kommer in. Dessa familjer måste få
kontanta barnbidrag.

När det nu skall sparas på alla håll,
kan man fråga om barnbidragen är för
höga. Är 400 kronor om året för mycket?
Jag har sett saken så här: hur
kallsinnig man än är gentemot barnfamiljerna,
så vill man väl ändå att
barnen skall kunna äta sig mätta. Det är
väl ett rimligt krav. De skall då ha 2 000
kalorier om dagen. Vad kostar det? Ja,
låt oss som exempel ta den mat som
konsumeras inom ett skikt närmast över
fattigvårdsklientelet, alltså sådan mat
som vi inte gärna godkänner för våra
egna barn. Jag konstaterar då att 1 000
kalorier i dag kostar 85 öre, d. v. s.
maten kostar kronor 1: 70 per dag och
barn. Det är otroligt litet — men det är
billig mat det gäller. Om man multiplicerar
detta belopp, 1: 70 med 365, så
kommer vi upp till 620 kronor om året.
Barnbidraget räcker sålunda i dag inte
till maten ens för de allra fattigaste.
Kan man då dra in något där?

Även om man trots allt vill »spara»
på det här området, så blir det i alla
fall ingen besparing alls, tv om man

knappar in på barnbidragen, får man
i stället ökade kostnader för socialvården.
Kostnaderna lastas då bara över
från staten till kommunerna — som
vanligt när det gäller sådana här s. k.
besparingar. Jag tror inte att högern
tänkt på detta.

Herr talman! Med det anförda har jag
velat peka på att man inte kan göra några
besparingar på detta område och att
det i mycket liten grad är fråga om
socialpolitik. Nej, barnbidragen sådana
de är i dag kan motiveras med den
självklara regel som alla godkänner,
även högern, nämligen att skatten skall
tas ut efter skattekraft.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Fru Kristensson uttalade
farhågor för att man inte tog högern
på allvar. Jodå, fru Kristensson, vi tror
nog att högern menar allvar, och jag
vågar säga att vi ser situationen mycket
allvarligare efter att ha hört fru Kristensson.
Det är konstigt att högern alltid
tycks vara misstänksam mot människorna
och tro att de inte tror på högern.
Vi kommer ju ihåg den kända högeraffisclien:
»Lita på högern». Man
måste liksom ständigt övertyga människorna
om att man menar allvar.

Fröken Wetterström yttrade i sitt
första anförande, att den enda utvägen
att sanera statens affärer är en konsekvent
genomförd besparingspolitik.
Men, fröken Wetterström, vet man hur
mycket man egentligen sparar med detta
förslag? Det är klart att man kan
räkna ut att det blir så och så mycket
mindre utgifter vad beträffar själva
barnbidragen, men man har inte redovisat
vad det blir för merkostnader på
den administrativa sidan därigenom,
att man bryter automatiken så som man
föreslagit i högermotionen och i reservationen,
när man vill ta bort barnbidragen
för det första eller som man nu kallar
det det äldsta barnet. Det är ju automatiken
i utbetalningen av barnbidra -

(Jnsdagen den 2(1 maj 19Ö9 em.

Nr 18 129

gen som nu gör att det blir så billigt
administrativt, att man kan räkna med
endast två ä tre kronor i ren administrationskostnad
per mottagare av
barnbidrag. Skulle man gå med på högerförslaget
och ta bort första barnbidraget
skulle man bryta denna automatik.
Det skulle innebära oerhört stora
arbetsuppgifter för dem som skall hålla
reda på familjernas konsistens så att
säga, var det första barnet befinner sig,
vilken tvilling som var född först eller
sist o. s. v. Det skulle innebära ett slags
nyekelhålskontroll, som jag tycker skulle
bli ett ingrepp i människornas privatliv
på ett sätt, som stämmer mycket
illa med den annars, speciellt från högerhåll,
omhuldade rätten till personlig
frihet.

Fröken Wetterström sade också att
hon inte tror att barnfamiljerna längre
låter lura sig att tro att det betyder något
att man får kontanta bidrag, eftersom
varje öre måste betalas tillbaka i
skatter och avgifter. Hur går det ihop?
Får man betala tillbaka varje öre i skatter
och avgifter, blir det väl ingen förlust
för samhället? Man använder ett
resonemang, genom vilket man vill försöka
få folk att tro att samma människor
som får de sociala förmånerna också
betalar dem, eller, som herr Heckscher
tillät sig att uttrycka det i eu radiodebatt
för en tid sedan, att man tar
ur den ena fickan och lägger i den
andra. Det är ju inte på det sättet, utan
framför allt när det gäller barnfamiljerna
och barnbidragen är det andra som
betalar än de som får bidragen. Det är
fröken Wetterström och jag och andra,
som inte har tagit på sig besväret eller
kanske vi skall säga lyckan att skaffa
sig barn och försörja dem, som får betala
det mesta eller i varje fall en stor
del av barnbidragen till de familjer,
som kanske många gånger under svåra
omständigheter måste försörja barnen.

För ett par veckor sedan firade man
Barnens dag i Karlstad, och mitt under
festligheterna på söndagseftermiddagen

Ändringar i barnbidragslagarna

damp högerledaren herr Hjalmarson
ned på Stora torget och höll ett politiskt
föredrag. Alla som känner högerns
barnvänliga politik uppmärksammade
särskilt, att den delen av den aktuella
högerpolitiken inte alls fördes till torgs.
Det hade väl annars varit lämpligt i det
sammanhanget, ty om högern fick tillfälle
att realisera sitt barnprogram skulle
Barnens dag få en allt större och
större breddning av sitt verksamhetsfält.
Det är ju som vi vet inte bara barnbidragen
som är föremål för sparsamhetsnitet;
det är ferieresorna, mödrahjälpen
och flera andra för barnfamiljer
i låglönegrupperna betydelsefulla bidrag
till standardutjämningen som skulle
försvinna, och man kan ju tänka sig
många nya områden för Barnens dags
verksamhet efter den nedrustning på familj
efronten, som har tagit sig uttryck
i en rad av yrkanden från högerhåll. I
händelse av att arbetsuppgifterna skulle
tryta för herr Hjalmarson kan man ju
tänka sig honom som överste Barnens
dags-general, och vad gäller att finna
lämplig dag för högerföredrag, där man
kan räkna med stor anslutning, skulle
jag vilja föreslå att man också försöker
med Mors dag och De gamlas dag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bilall
till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Fröken Sandell talade
till att börja med om de administrativa
merkostnader som skulle uppkomma
om högerförslaget realiserades. Det är
givet, att det kommer att bli en viss ökning
av de administrativa kostnaderna.
Men man skall inte, fröken Sandell, förstora
den saken så enormt som fröken
Sandell gör.

.lag kunde inte riktigl följa med i
fröken Sandells tankegångar när hon
talade om nyekelhålskontroll. .lag förmodar
att hon snarare menade hålkortskontroll
i anslutning till administrationsarbetet.

9 — Andra kammarens protokoll H>.r>9. Nr IS

130 Nr 18

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Ändringar i barnbidragslagarna

Fröken Sandell kom vidare in på ett
underligt resonemang om vem som
betalar de sociala förmånerna. Vilka
sociala förmåner det än är fråga om
måste de ju alltid betalas. Man säger
alltid, att det är andra som skall betala.
Vilka är de andra? Visst är det riktigt,
att fröken Sandell och jag och andra
som är ogifta får betala ganska mycket.
Men betalar inte barnfamiljerna
skatt också? De är väl inte undantagna
från beskattningen.

Eftersom jag, herr talman, ändå har
ordet skall jag be att få säga ett par ord
med anledning av vad herr Wahlund
sade. Jag skall bara ta upp en enda sak,
nämligen frågan om barnavdragen. Om
jag inte missuppfattade herr Wahlund,
menade han, som man så ofta säger, att
de skulle komma att gynna de rika. Jag
har gränslöst svårt att följa med i de
tankegångarna. Eåt oss komma ihåg att
en inkomsttagare, som har en marginalskatt
på 20 procent, måste tjäna 500
kronor för att få behålla 400 kronor,
d. v. s. lika mycket som det nuvarande
barnbidraget. Om man har en marginalskatt
på 50 procent, måste man tjäna
800 kronor för att få behålla 400 kronor.
En person som har 80 procents
marginalskatt måste tjäna 2 000 kronor
för att få behålla 400 kronor. Då kan
man väl inte säga, att barnavdragen
särskilt gynnar de högre inkomsttagarna.

Dessutom är det väl inte någon annan
konstruktion på dessa barnavdrag,
som vi tänker oss dem, än på de nuvarande
ortsavdragen. De har tillkommit
för att man skall få bort den del
av inkomsten, som inte har någon skatteförmåga,
d. v. s. vad vi brukar kalla
för existensminimum. Om det inträffar
eu penningvärdeförsämring, vem blir
då mest lidande? Blir det inkomsttagare
med små inkomster eller inkomstlagar
c med stora inkomster? Det måste
bli de små inkomsttagarna. Alla är vi
(iverens om att eu höjning av ortsavdragen
i ett sådant läge är förhållande -

vis mycket viktigare för dem som har
små inkomster. Vad är då skillnaden
mellan ortsavdragen och de barnavdrag
vi nu diskuterar? Om t. ex. ortsavdraget,
som i Stockholm är 4 000 kronor
för äkta makar, är riktigt avvägt för
barnlösa makar, då måste det som
existensminimum ändå vara för lågt för
barnfamiljerna. Den orättvisan tycker
jag att man snarare skulle konservera
med centerpartiets förslag.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström
sade att hon inte kunde följa med våra
tankegångar i fråga om ortsavdragen.
Ja, här kanske vi ändå får en förklaring
till de ständigt återkommande högermotionerna.
Det är dock så, att ortsavdragen
verkar progressivt på grund
av skatteskalan, men det gör inte en
familjs barnkostnader.

Varför går fröken Wetterström ifrån
det väsentliga i saken, att det här gäller
att göra en skatteavvägning. Detta erkänns
till och med i reservationen. Nu
vill högerreservanterna ta bort barnbidrag
om 400 kronor om året från varje
barnfamilj. Det betyder ju, att man ökar
skattebördan för barnfamiljerna med
400 kronor per familj. Så enkelt är det
hela.

Det finns naturligtvis olika sätt att
täcka det nuvarande budgetgapet. Olika
skatteförslag har framförts. Men det tokigaste
skatteförslaget i sammanhanget
är just det vi håller på att behandla nu.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har fortfarande litet
svårt att förstå, hur det kommer sig.
Varför opponerar sig inte herr Wahlund
och centerpartiet — ni liar mig veterligt
aldrig gjort det — mot de vanliga statliga
ortsavdragen? Är det någon skillnad
på dessa avdrag och de som vi förordar? -

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18

131

Interpellation ang. upptagande av ett särskilt anslag för internordiska vägar

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Jo, fröken Wetterström, i den partimotion,
som jag talade om, var vi konsekventa
och opponerade oss också mot
ortsavdragen för makar och ensamstående.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Efter det att herr Walilund
så totalt smulat sönder högerns
argumentering i denna sak, är det egentligen
inte mycket att tillägga. Jag har
heller inte begärt ordet för att yttra mig
i själva sakfrågan. Där är vår ståndpunkt
helt klar.

Däremot vill jag vända mig mot fröken
Wetterströms försök att sätta en
fjäder i högerns derangerade socialpolitiska
hatt. Hon påstod nämligen, att högern
i sin besparingsiver spänner över
hela den socialpolitiska fronten med
undantag för folkpensionerna. Detta är
inte sant, fröken Wetterström! Högern
har nämligen föreslagit en avveckling
av de kommunala bostadstilläggen, vilket
drabbar ungefär 500 000 av de allra
sämst ställda folkpensionärerna, d. v. s.
de som är beroende av det kommunala
bostadstillägget för att över huvud taget
få sin försörjning tryggad. Jag vill
här fastslå, att högerns sparsamhetsiver,
om man nu skall använda detta i och
för sig inte alls oävna uttryck, sträcker
sig över hela det socialpolitiska området.
Man lämnar däremot det område,
på vilket man borde inrikta sina ansträngningar
i sparsamhetens intresse,
nämligen de militära utgifterna, i fullständigt
orubbat bo.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av vad fröken Wetterström
sade om de 14 000 kronorna
som medelinkomst. Jag vill då fråga
henne om hon tror, att de 2,7 miljoner
inkomsttagare av sammanlagt 4 miljoner,
som har eu inkomst under 10 000
kronor, kommer att vid avtalsförhandlingarna
finna sig i denna inkomst -

minskning? Och kommer högern och
Arbetsgivareföreningen att vid det tillfället
vara beredda att kompensera dem?

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Wetterström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 169 ja
och 40 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Interpellation ang. upptagande av ett
särskilt anslag för internordiska vägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr BERGLUND (s), som yttrade:

Herr talman! Såsom en betydelsefull
del i lösandet av Nordkalottens problem
ingår frågan om byggande av mellanriksvägar.
Norr om den s. k. Storlien -

132

Nr 18

Onsdagen den 20 mai 1959 em.

Interpellation ang. upptagande av ett särskilt anslag för internordiska vagar

leden har vi tre projekt mot Norge och
ett projekt mot Finland, som väntar på
sin snara lösning. Det är från söder räknat
vägen Tärna över Umbukta till Mo
i Rana, det är vägen Sädvajaur över
Graddis till Rognan, det är vägen Kiruna
till Rardufoss och det är en broförbindelse
över Torneälv från övertorneå till
Ylitornio. Alla dessa vägförbindelser
kommer att få en stor betydelse för de
övre delarna av Norrland samtidigt som
de kommer att stimulera till en ökad turisttrafik
med de fördelar i ekonomiskt
avseende, som detta medför för de bygder,
vilka berörs av densamma.

T den rapport, som Nordiska samfärdselkommittén
avgivit i anledning av sin
resa den 3—12 augusti 1958, har kommittén
rekommenderat fackdepartementen
och vägmvndigheterna att hålla en
intim kontakt för att så snart som möjligt
genomföra de vägprojekt som anses
viktigast. För att underlätta en sådan
utbyggnad av vägnätet föreslog kommittén,
att i vart och ett av de berörda
länderna skulle ställas ett anslag till vederbörande
regeringars förfogande under
en särskild rubrik i vägbudgeten
benämnd »Internordiska vägar».

Vid ärendets behandling i Nordiska
rådets trafikutskott den 13 november
1958 under ordförandeskap av vår ärade
förste vice talman föreslogs att Nordiska
rådet skulle hemställa bos regeringarna
i Finland, Norge och Sverige
att i vägbudgeten ta särskild hänsyn till
behovet av vägförbindelsernas utbyggnad
i de nordliga områdena samt att
undersöka möjligheterna för att få ett
särskilt anslag för internordiska vägar
upptaget i budgeten. I den motivering,
som trafikutskottet anförde, pekades på
att det för Sveriges del kunde finnas
vissa budgettekniska svårigheter härvidlag.

Vid Nordiska rådets sammanträde den
14 november 1958 bifölls trafikutskottets
förslag.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens till -

stånd att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att budgettekniska
svårigheter lägger hinder i vägen
för upptagande av särskilt anslag
under sjätte huvudtiteln i statsverkspropositionen
till internordiska vägar?

2. Om så icke är fallet, har statsrådet
för avsikt att för detta ändamål i
statsverkspropositionen för budgetåret
1960/61 upptaga ett särskilt anslag för
internordiska vägar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln
till seminarier för huslig utbildning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande av
staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 249, i anledning av väckta motioner
angående ändrade övergångsbestämmelser
rörande statsbidragen till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet; nr

250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m. såvitt angår de under 2)
och 3) upptagna förordningsförslagen;

nr 251, i anledning av väckta motioner
om redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade
utgifter under kommande två budgetår; -

Onsdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 18 133

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1959/60 till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1959/60 m. m.;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordningar för
forskning och utbildning i psykiatri vid
vissa sinnessjukhus;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ombildning av
Stockholms högskola till universitet
m. m.; och

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1959/60.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.10 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson