1959 ANDRA KAMMAREN Nr 17 (Riksdagens protokoll 1959:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 17

15—19 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 15 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Elmwall ang. tillämpningen av rationaliseringskungörelsen .. 3

herr Eliasson i Moholm i anledning av beslutat nedläggande av Gudhems
remontdepå...................................... 5

Svar på fråga av herr Haglund ang. rätten att avstänga vissa skogs bilvägar

.............................................. 10

Svar på interpellationer av:

herr Elmwall ang. landskommunernas servicebehov............ 11

herr Carlsson i Huskvarna i anledning av trafikolyckor i Odensjö backen

söder om Jönköping.............................. 13

Ändring i förordningen om nöjesskatt.......................... 16

Utredning rörande tillfälliga utförsäljningar och realisationer...... 34

Atomvapenfrågan ........................................ 35

Interpellation av herr Eriksson i Bäckmora i anledning av planerat
inställande under sommarmånaderna av beredskapsarbeten på vägar 86

Tisdagen den 19 maj

Svar på frågor av herr Lundberg i anledning av den s. k. lärarstrejken
vid universiteten och av herr Braconier ang. den överenskommelse

som träffats i universitetskonflikten ...................... 89

Svar på interpellation av herr Eliasson i Sundborn ang. en effektivisering
av näringspolitiken ................................ 93

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 15 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. ändring i förordningen om

nöjesskatt, m. m......................................... 16

Statsutskottets utlåtande nr 92, ang. ändring i förordningen om nöjesskatt,
in. m........................................... 33

1 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Bankoutskoltets utlåtande nr 31, ang. fullföljande av ombyggnad av

värmesystemet i riksbankshuset i Stockholm................ 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, om utredning rörande tillfälliga

utförsäljningar och realisationer .......................... 34

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, ang. den resistensbiologiska

forsknings- och förädlingsverksamhetens organisation, in. m..... 35

— nr 27, ang. statliga lånegarantier till upprustnings- och nyanlägg ningsåtgärder

berörande landsbygdens elnät, m. m............ 35

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1958 och 1959 fattade beslut................ 35

Statsutskottets utlåtande nr 97, om anslag till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet jämte motioner i atomvapenfrågor
................................................ 35

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Fredagen den 15 maj

Kl. 13.00

§ 1

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens plenum avses skola pågå till
omkring kl. 20.30 utan middagsrast. De
ärenden, som eventuellt ej medhinnes
vid dagens sammanträde, kommer att
företagas till avgörande vid plenum
onsdagen den 20 maj, som tar sin början
kl. 11.00.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Jöns Nilsson från
Bästekille, Vitaby, till följd av blodtrycksförhöjning
är i behov av sjukledighet
från riksdagen under tiden den
16/5—den 24/5 1959, intygar

Kristianstad den 4/5 1959

Hans Siliver
Las.läk.

Herr Nilsson i Bästekille beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden den 16—24 innevarande maj.

§ 3

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av rationaliseringskungörelsen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Elmwall frågat mig

1) om jag uppmärksammat de svårigheter,
som åsamkas arrendatorer till
följd av att frågan om bidrag till jordbrukets
inre rationalisering avseende
installation av elkraft bedömes efter bchovsprövning
av jordägarens ekonomi,
samt

2) om jag har för avsikt att föranstalta
om utfärdande av sådana tillämpningsföreskrifter
till rationaliseringskungörelsen,
att frågan om bidrag i de
fall, då arrendator måste bekosta installation
av elkraft, bedömes enbart efter
brukarens ekonomiska ställning.

Ifrågavarande spörsmål har jag haft
anledning att uppmärksamma i ett besvärsmål.
På mitt förslag lämnade nämligen
Kungl. Maj:t genom beslut den 6
december 1957 utan bifall besvär av
en fideikommissarrendator om statsbidrag
enligt rationaliseringskungörelsen
till elinstallation i ekonomibyggnad och
bostadshus. Mitt ställningstagande i
frågan grundades bland annat på vad
lantbruksstyrclsen anfört i utlåtande
över besvären.

Styrelsen hade i huvudsak anfört följande.
Frågan om .statligt stöd enligt
rationaliseringskungörelsen till elinstallation
bör prövas enligt samma normer,
som tillämpas beträffande ekonomibyggnader,
eftersom ledningar m. m.
för elkraft i en byggnad utgör en i
byggnaden ingående del. Vid alla sociala
arrenden åligger det jordägaren
att bekosta för gården erforderliga
byggnader. Även vid andra slag av
arrenden är det regel, att ekonomibyggnaderna
uppföres av och tillhör
jordägaren. Med hänsyn härtill och
enär det ligger i sakens natur att statligt
stöd vid inre rationalisering endast
kan beviljas den som bestrider kostnaden
för åtgärden, bör frågan om statsbidrag
bedömas efter en bchovsprövning
som avser jordägarens ekonomiska
ställning. Skulle den regeln frångås,
måste det befaras att byggnadsskyldigheten
alltmer kom att övervältras på
arrendatorn. Lantbruksstyrclsen fram -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Svar på interpellation ang. tillämpningen av rationaliseringskungörelsen

höll vidare att ett frångående av nyssnämnda
regel skulle kunna få vittgående
verkningar och leda till att rationaliseringsanslaget
mer allmänt kom
att användas för bidrag till upprustning
av byggnader å arrendegårdar, som
äges av bolag, staten, universiteten och
kyrkan m. fl. Detta skulle medföra att
anslaget åsamkades en avsevärd merbelastning.

Vad som i interpellationen anförts
rörande betydelsen av att jordbruk
elektrifieras vill jag givetvis ej på något
sätt bestrida. Elektrifieringens stora
betydelse för jordbruket har ju sedan
länge varit erkänd. Detta har bland annat
kommit till uttryck i arrendelagens
bestämmelser om att jordägaren i princip
är skyldig att inlösa av arrendator
anskaffad elanläggning, i den mån denna
ökat fastighetens värde. Frågan om
att på arrendegårdarna få till stånd en
elektrifiering måste emellertid normalt
kunna lösas genom arrendeavtalen. I
fråga om upprustningen av byggnaderna
synes också arrendatorerna ha kommit
i ett bättre läge under de senaste
årtiondena inte endast på grund av arrendelagstiftningens
regler utan även
genom de större möjligheter arrendatorerna
fått att med hjälp av sina organisationer
påverka avtalsförhållandena.

Arrendelagstiftningen bar emellertid
ansetts behöva bli föremål för en allmän
översyn. Framställningar härom
till Kungl, Maj it har i olika sammanhang
gjorts. Senast har årets riksdag
på förslag av tredje lagutskottet i dess
utlåtande nr 7 beslutat att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en allmän
och skyndsam översyn av arrendelagstiftningen.
Vid en dylik översyn synes
även det av interpellanten berörda
spörsmålet komma att behandlas. Förberedelser
för att tillsätta utredningen
pågår inom departementet.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Elmwalls interpellation.

Härpå yttrade

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret och för
löftet, att denna fråga skall behandlas
vid den allmänna översyn av arrendelagstiftningen,
som nu förberedes i
jordbruksdepartementet. Kan man på
den vägen uppnå, att jordägarna i större
utsträckning kan svara för kostnaderna
för installation av elkraft på arrendejordbruken,
är det givetvis tillfredsställande.
Jag har på den punkten
ingen annan uppfattning än jordbruksministern,
men jag är inte alldeles
övertygad om att man på den vägen
kan komma fram till en hel lösning.
Man måste nog räkna med att många
arrendatorer själva får svara för kostnaderna,
och då är det enligt min mening
rimligt, att statsbidrag utgår på
grundval av arrendatorns ekonomiska
ställning.

Lantbruksnämnden i Södermanlands
län har i yttrande över jordbruksanslagsutredningen
berört dessa problem
på ett som jag tycker belysande sätt.
Jag ber att få citera det avsnitt ur yttrandet
som finns intaget i den nu aktuella
propositionen, nr 148, om rationaliseringsstödet: »Inom

Södermanlands län utgör arrendejordbruken
ca 42 % av samtliga
brukningsenheter. Såsom bestämmelserna
hittills varit utformade för anslag
till inre rationalisering och även för
annan anslagsgivning t. ex. till bostadsförbättringar
äro arrendegårdarna härvidlag
i stort sett utestängda. Endast
när det gäller täckdikning och gödselvårdsanläggningar
kunna arrendatorer
erhålla procentuellt bidrag till arbetskostnaden.
Detta är av flera anledningar
beklagligt. Jordägarna göra ofta
och troligen med rätta gällande att på
grund av de höga investeringskostnaderna
äro åtminstone s. k. sociala arrenden
oräntabla och en allmän strävan
bar också varit att komma ifrån
dessa till men för mången nystartande
jordbrukare, som ansett ett arrende av

Fredagen den 15 maj 1959 Nr 17

Svar på interpellation i anledning av beslutat nedläggande av Gudhems remontdepå

detta slag vara en lämplig språngbräda
inom yrket. Kan man genom den stimulans,
som bidragen beräknas utgöra,
få arrendatorerna att genomföra nödvändiga
förbättringsåtgärder på arrendegårdarna,
vinner man dels att kostnaderna
hållas nere, dels att jordägarna
få större intresse för att bibehålla
sociala arrenden. Nämnden hemställer
därför att utredningen överväger frågan,
huruvida arrendatorerna kunna beredas
möjligheter till statliga bidrag
och lån efter i stort sett samma principer
som gälla för jordbrukare som
äga sin gård. Bidragsgivningen bör begränsas
till brukningsenheter under
50,0 ha åker, alltså till den arealstorlek
som gäller för sociala arrenden.»

Tillämpningen är ju sådan som lantbruksnämnden
påtalat. Jag delar också
lantbruksnämndens uppfattning, att bidrag
till den inre rationaliseringen bör
kunna utgå till arrendatorer efter samma
villkor som gäller för jordägare.
Såsom jag framhöll i min interpellation
kan man inte i rationaliseringskungörelsen
finna något hinder mot att rationaliseringsbidrag
utgår till arrendatorer.
Det finns i kungörelsen inte utsagt,
att rationaliseringsbidrag till arrendejordbruk
skall göras beroende av
behovsprövning av jordägarens ekonomi.
Statsbidrag skall enligt kungörelsen
kunna utgå till »enskild person som
äger eller brukar jordbruksfastighet»,
alltså även till arrendatorer. Då bör
det också vara självklart, att prövningen
skall ske efter arrendatorns ekonomiska
ställning, om det är han som
svarar för kostnaderna.

Jordbruksministern understryker i
svaret betydelsen av att jordbruk elektrifieras.
Som ett bevis härför anföres
vidare i svaret arrendelagens bestämmelser
om att jordägaren i princip är
skyldig att inlösa av arrendator anskaffad
elanläggning, i den mån denna
ökat fastighetens värde. Denna inlösningsskyldighet
i arrendelagen visar
alltså, att man från myndigheternas si -

da räknar med att arrendatorn i én hel
del fall själv måste svara för kostnaderna
för elinstallation. Då bör ju härav
följa, att arrendatorerna också får
samma bidragsmöjligheter som jordägarna.

Statsrådet har inte givit mig något
mera preciserat svar på detta i interpellationssvaret.
Men i propositionen
nr 148 säger statsrådet, att »statsstöd
i princip skall kunna utgå till alla slag
av åtgärder som av lantbruksnämnd
bedömes medföra en inre rationalisering
av den stödsökandes brukningsenhet
och som ej är att hänföra till underhållsåtgärder».
Vidare framhåller statsrådet,
att »denna regel bör gälla för
såväl enskild ägare eller brukare av
jordbruksfastighet som sambruksförening
och annan sammanslutning med
syfte att driva andelsladugård...»
m. fl., alltså även för arrendatorer. Såvitt
jag kan förstå, innebär detta, att bidrag
skall kunna utgå även till elinstallation
som bekostas av arrendator.

Herr talman! Det är tydligt, som jag
uppfattat saken, att jordbruksministern
har dessa frågor under uppsikt, och jag
hoppas att detta kommer att medföra,
att de arrendegårdar, vilka ännu ej
blivit delaktiga av den rationalisering
en genomförd elektrifiering innebär,
kan få detta genomfört inom överskådlig
tid.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation i anledning av

beslutat nedläggande av Gudhems
remontdepå

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Eliasson i Moholm
frågat mig

1) om jag har för avsikt att medver -

Nr IT

Fredagen den 15 maj 1959

Svar på interpellation i anledning av beslutat nedläggande av Gudhems remontdepå

ka till att vissa fastigheter må kompletteras
med mark från Gudhems
kungsgård samt

2) om jag vill lämna kammaren redogörelse
för de kostnader som uppstår
för ekonomibyggnader och bostäder
till den del av kungsgården, vilken
enligt föreliggande planer skall arrenderas
av en sambruksförening.

Jordbruket på Gudhems kungsgård är
ännu inte uppbyggt och marken inte
överförd till åker annat än i begränsad
omfattning. Det är därför svårt att nu
bedöma jordbrukets markbehov på
längre sikt. På grund härav har Kungl.
Maj:t den 30 april 1959 på min föredragning
lämnat utan bifall en nyligen
gjord framställning från lantbruksstyrelsen
att få disponera ett område om
cirka 33 hektar av kungsgården för förstärkning
av tre kringliggande fastigheter.
Närliggande jordbruks behov av
ökat produktionsunderlag torde — åtminstone
i viss utsträckning och intill
dess djurhållningen på föreningsjordbruket
fått någon mera betydande omfattning
— kunna tillgodoses genom
att ägarna av angränsande jordbruk
liksom hittills hyr in betesdjur på Gudhems
betesmarker.

Vad härefter angår de byggnadsinvesteringar,
som erfordras för att göra
kungsgården lämplig för sambruksföreningsdrift,
har jag genom lantbruksstyrelsen
erhållit vissa preliminära
kostnadsberäkningar, vilka uppvisar
ett slutbelopp av omkring 350 000 kronor.
Någon slutlig ställning till denna
investeringsfråga har emellertid ännu
icke tagits.

Herr talman! Med dessa ord anser
jag mig ha besvarat herr Eliassons
frågor.

Vidare yttrade:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdeparte -

mentet få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

Vad beträffar den första frågan är ju
svaret helt negativt. Det har blivit ett
nej på alla de framställningar, som kommit
från småjordbruk runt omkring
Gudhems kungsgård. Det kan kanske
finnas anledning att erinra om att runt
Gudhem ligger många små jordbruk,
som har möjlighet att förstärkas endast
genom Gudhem eller genom att man
tar bort ett av småjordbruken och alltså
minskar med en brukningsdel. Man
har sedan många år tillbaka tänkt sig
att man skulle, även om remontdepån
varit kvar, ha fått möjlighet till förstärkning
av sina jordbruk, och det
är självklart att dessa tankar fick ny
kraft efter 1947 års jordbruksbeslut,
som ju går ut på att sådana här jordbruk
skulle förstärkas och göras större.
När man så småningom fick reda på
att remontdepån skulle läggas ned, ansåg
man nog med en viss rätt att man
borde från denna egendom erhålla i
varje fall så stora arealer att ens egna
jordbruk kom upp till basjordbrukets
storlek. Med anledning av vad som under
den senaste tiden skrivits i pressen
vill jag garantera statsrådet att intresset
bland jordbrukarna för denna sak
i dag är lika stort som tidigare.

Statsrådet säger att de berörda jordbrukarna
skall under några år framåt
fortfarande få arrendera betesmark. Det
är ju en tillfällig lösning, som ingalunda
klarar av deras problem.

Lantbruksstyrelsen har, enligt vad
som uppges i interpellationssvaret, nyligen
gjort en framställning om att, jag
tror tre av de här ifrågavarande jordbruken
skulle förstärkas. Ordet »nyligen»
gör mig en aning förvånad, eftersom
vi i lantbruksnämnden redan i september
1957 till lantbruksstyrelsen ingav
en framställning om dels att det
inte skulle bli någon sambruksförening
som tog hand om Gudhem, dels att
man skulle tillgodose de närbelägna
jordbrukens krav på förstärkning. Om

Fredagen den 15 maj 1959 Nr 17

Svar på interpellation i anledning av beslutat nedläggande av Gudhems remontdepå

jag inte minns fel preciserade vi sedan
i februari 1958 för lantbruksstyrelsen
vilka jordbruk som ville ha förstärkning.
Ändå har lantbruksstyrelsen nyligen
gjort den framställning, som jordbruksministern
här talat om och som
han för sin del inte funnit anledning
att beakta.

Det är med en viss förvåning man
konstaterar den blygsamhet som lantbruksstyrelsen
i detta fall visat. Det
gäller en stor jordbruksfastighet som
inte är bebyggd och som runt omkring
sig har en serie av små jordbruk. Här
skulle man verkligen kunna genomföra
någonting av vad man så ofta talat om,
nämligen att förstärka framför allt de
ofullständiga jordbruken. För dem, som
är positivt inställda till en sådan förstärkning,
borde detta ha varit ett utmärkt
tillfälle att i handling omsätta
detta tal. I stället kommer detta negativa
ställningstagande från regeringens
sida, och det just när riksdagen står i
begrepp att fatta beslut om att brukningsenheterna
skall göras ännu större
än man tidigare tänkt sig för att bli
bärkraftiga.

.lag vill också slå fast att det är jordbrukarna
runt omkring Gudhems kungsgård
som varit först ute när det gäller
denna sak. Och vad beträffar de nya
arrendatorerna, så är det möjligt att
de har tillträtt sina arrenden, men såvitt
jag vet har de ännu i dag inte fått
något arrendekontrakt.

1 anledning av frågan nr 2 i min
interpellation har statsrådet här redovisat,
att kostnaderna för ombyggnaden
av Gudhems egendom skulle utgöra
350 000 kronor. Jag och flera med mig,
som haft möjlighet att ta del av de
planer som finns, har svårt att förstå
varifrån lantbruksstyrelsen fått den
siffran. Låt mig från början deklarera
att jag tror att denna siffra är mycket
för låg. Skulle Gudhems kungsgård fullt
byggas ut, koinme nog inte en halv miljon
kronor att räcka. Det kan kanske i
och för sig förefalla riktigt att investera

ett så stort belopp i denna egendom,
men om man närmare tittar efter hur
fastigheten ser ut och var lantbruksstyrelsen
planerat förlägga ekonomihus
och bostäder, så blir man betänksam.
För min del är jag övertygad om att
planeringen är felaktig, och vi har också
från lantbruksnämndens sida sagt
ifrån att vi anser att så är fallet.

Man kan naturligtvis också ställa den
frågan: Hur kommer det hela att ekonomiskt
gestalta sig? Hurudan kommer
förräntningen att bli? Under den gångna
tiden har för kungsgården influtit
35 000—40 000 kronor i betesavgifter.
När man byggt ut i varje fall en stor
del av egendomen och gjort betydande
investeringar, kommer arrendebeloppet
efter en femårsperiod eller möjligen efter
två, tre år att uppgå till 30 000—
35 000 kronor. Inkomsterna blir alltså
mindre och därmed förräntningen sämre
med tanke på gjorda investeringar.

Det är inte nog med att planeringen
av centrum på Gudhems kungsgård är
dålig, utan det är också oklart var de
olika ekonomibyggnaderna skall ligga.
Jag tänker då i första hand på ett svinhus.
Lantbruksstyrelsen har efter besök
på gården gjort upp ett förslag,
som innebär att svinhuset skulle ligga
i en sänka i marken och dessutom vara
pietetslöst placerat i närheten av kyrkan
och kyrkoruinen. Man har sedan
gjort upp ett annat förslag, enligt vilket
svinhuset skulle flyttas längre upp
till torr mark, men styrelsen för den
anstalt som ju också skall förläggas till
Gudhem har då opponerat sig och påpekat
att med den förhärskande vindriktningen
kommer man på anstalten
att bli generad av lukten från svinhuset,
därest det placeras på den ifrågasatta
platsen.

Det finns några ekonomibyggnader
på Gudhem som är bra, men dessa har
tagits om hand av anstalten. Det är
omkring de sämre byggnaderna som
man ämnar bygga upp ett nytt centrum
för jordbruksfastigheten.

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Svar på interpellation i anledning av beslutat nedläggande av Gudhems remontdepå

Låt mig konstatera att det måste ha
varit en brist på samordning mellan
dem som planerat för anstalten och
dem som planerat för sambruksföreningen.
Resultatet kommer säkert att
bli dåligt. De båda brukningscentra förlägges
alldeles i närheten av varandra
och detta kommer uppenbarligen att
medföra slitningar. Det första tecknet
därpå ser vi i remissyttrandet från anstaltsstyrelsen,
när man där säger, att
man inte vill ha svinhuset placerat på
den ifrågasatta platsen.

Herr talman! När jag kritiserat förslaget
till användning av Gudhems
kungsgård, har det inte på något sätt
skett därför, att jag skulle ha aversion
mot att det bildas en sambruksförening.
Jag har vid flera tillfällen för myndigheterna
påpekat att det i Skaraborgs
län finns andra möjligheter att bjuda
en sambruksförening arrende.

Under det år som gått har en av
domänverkets arrendegårdar blivit ledig.
Om man hade fört denna till sambruksföreningen,
hade man inte behövt
göra dessa stora investeringar i byggnader.
Ytterligare en fördel hade varit,
att man hade vetat hurudan jorden
är på den gård, som skulle få arrenderas,
något som i varje fall till en del
är okänt i Gudhem. Nu har man alltså
försuttit denna möjlighet. Hade man
tagit den till vara, hade man löst frågan
om sambruksföreningen. Man hade
kunnat förstärka hela bygden runt Gudhems
remontdepå, och man hade kunnat
ge flera jordbruk existensmöjligheter
i framtiden, som nu blir tvivelaktiga.
Dessutom, herr talman, hade
man kunnat göra en avsevärd besparing
genom att man inte hade behövt
bygga i samma utsträckning. Det hade
i varje fall varit något som finansministern
i dagens läge hade bort vara
tacksam för.

Jag vill, herr talman, sluta med att
ställa en fråga till statsrådet. Jag har
fått ett svar, vars innebörd är negativt
för de jordbrukare, som vill ha kom -

pletteringsjord. Är detta något som
gäller för dagen eller saknar dessa småbruk,
sedan man gjort upp ett arrendekontrakt
och tagit med även den lilla
del som lantbruksstyrelsen tänker sig
som komplettering, möjlighet att i framtiden
få komplettering därifrån?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! På den sista fråga, som
herr Eliasson ställde i anledning av att
regeringen inte velat tillmötesgå lantbruksstyrelsens
förslag om att till tre
av de närbelägna gårdarna avstycka 33
hektar av Gudhems areal, vill jag svara,
att detta skett på grundval av den bedömning
som har sagt oss, att det inte
kan vara lämpligt att splittra en fastighet
av denna typ för att åstadkomma
en i och för sig önskvärd förstärkning
av de tre av lantbruksstyrelsen aktualiserade
jordbruken. Dessa är av ungefär
samma storleksordning. Den första
egendomen omfattar 18 hektar åker, ett
par hektar äng och 26 hektar skog, den
andra 16 hektar åker, 7 hektar äng och
ett 20-tal hektar skog, medan den tredje
slutligen är något mindre och omfattar
8 hektar åker och 2,5 hektar äng. Jag
anser för min personliga del, att det
skulle vara olämpligt att i detta läge —
när den nuvarande Gudhems kungsgård
har en areal på cirka 300 hektar, varav
endast en mindre del är uppodlad —
beröva sambruksföreningen — herr
Eliasson och jag tycks ju vara överens
om att upprättandet av denna i och för
sig är välbetänkt — möjligheten till en
produktionsplanering, som senare kan
ge anvisningar om på vad sätt man skall
disponera den befintliga arealen. Närmare
än så, herr Eliasson, kan jag inte
komma med svaret. Är förutsättningarna
sådana som jag tror vara för handen,
sedan man närmare inriktat sin produktionsplanering,
gäller det svar som
jag lämnat inte bara i dag utan också
fortsättningsvis. Det svär inte på minsta
sätt emot innebörden av strävandena att

Fredagen den 15 maj 1959 Nr 17

Svar på interpellation i anledning av beslutat nedläggande av Gudhems remontdepå

skapa större jordbruk, ty de kan rimligtvis
inte få gå ut över redan existerande
större jordbruk, som därigenom
kanske skulle få mindre förutsättningar
att utnyttja de befintliga produktionsfaktorerna.

Herr Eliasson fann det vara egendomligt,
att det i interpellationssvaret anges,
att lantbruksstyrelsen »nyligen» har
inkommit med sin framställning. Med
detta uttryck åsyftade jag den skrivelse,
som lantbruksstyrelsen daterade den 16
april 1959. Jag är emellertid mycket väl
medveten om att diskussionen kring
sambruksföreningen i Gudhem har pågått
mycket länge, både före min tid
och under det gångna året. All tänkbar
sakkunskap har anlitats för att diskutera
den lämpligaste förläggningen. Detta
har inte departementet ombesörjt, i
första hand lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden
med det bistånd, som i
övrigt varit önskvärt. Den framställning
som åsyftas i interpellationssvaret är
emellertid — som sagt — daterad den
16 april 1959, och det tycker jag nog
täcker begreppet »nyligen».

Vad så gäller kostnadsberäkningarna
anser jag för min del inte att -— något
som herr Eliasson var alldeles tvärsäker
på — det preliminärt beräknade
beloppet 350 000 kronor är för litet och
att herr Eliassons siffra 500 000 kronor
skulle vara så mycket riktigare. Jag
gissar att det är överflödigt — det kanske
inte finns tillräckligt stort intresse
bland samtliga kammarens ledamöter —
att gå in i detalj på den kostnadsberäkning,
som verkställts av lantbruksstyrelsen,
men de båda alternativen slutar
på respektive 335 000 och 345 000
kronor. I vad mån dessa belopp räcker
för att tillgodose önskemålet, undandrar
sig faktiskt mitt bedömande, ehuru jag
måste anse mig kunna lita på de uppgifter,
som sambruksföreningen i samråd
med lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnden
och andra har kommit fram
till i den plan, som på detta stadium
inte kan vara annat än preliminär.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag kan väl förstå att
statsrådet säger, att han inte vill splittra
fastigheten just nu, men om jag inte
är felaktigt underrättad har de arealer,
som dessa tre jordbruk skulle ha, så att
säga splittrats av anstalten. Gudhem är
i dag inte längre någon jordbruksenhet.
Man har tagit bort de väsentliga bostäderna,
och man har dessutom till anstalten
fört just de ekonomibyggnader,
som skulle ha varit av värde att bygga
upp ett jordbruk omkring.

Nu föreslår i stället lantbruksstyrelsen,
att man skall bygga upp fastigheten
runt omkring de sämsta och sämst belägna
byggnaderna. Det är, om jag får
använda det uttrycket, diskutabelt om
man kan bygga upp ett nytt jordbruk
omkring dessa. Jag vill slå fast att man
inte kan tala om Gudhem som en enhetlig
fastighet, sedan man tagit bort stora
områden till förmån för anstalten. Man
har bl. a. tagit bort en del av bostadshusen.

För att få ett jordbruk här ska man
behöva bygga tre nya bostäder och förbättra
två bostäder. Det har föreslagits
att det måste byggas litet modernare än
beräknat. Här har vi således en del av
kostnadsökningen. Sedan behövs ett alldeles
nytt svinhus och en ladugård. Det
är således, herr statsrådet, rätt mycket
som fattas för att man skall kunna kalla
detta för en brukningsenhet.

Sedan måste det väl även vara av
större värde för bygden att man får behålla
så många som möjligt av de brukningsenheter
som finns. Hur stämmer
det fattade beslutet med talet om att
man skall hjälpa jordbrukarna till eu
rationalisering? Man skulle ju inte bara
höja upp jordbruken till basjordbruk
utan även höja upp dem till normjordbruk.
Nu tar man bort varje möjlighet
att rationalisera i framtiden, ty statsrådet
säger i svaret, att detta skulle gälla
även i fortsättningen. Menar herr statsrådet
att detta är ett avslag på möj -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Svar på fråga ang. rätten att avstänga vissa skogsbilvägar

ligheterna till yttre rationalisering med
hjälp av arealer från Gudhem?

När jag sade ordet »nyligen» var det
inte en kritik mot statsrådet. Det var
bara ett uttryck för en förvåning över
att det finns så litet intresse från lantbruksstyrelsens
sida att bevaka den
yttre rationaliseringen. Jag tycker att
detta stämmer dåligt med de djupa
brösttonerna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag finner inte någon
riktig konsekvens i herr Eliassons
ståndpunkt, alldenstund Gudhem inte
längre har sitt ursprungliga format utan
fått lov att avstå en viss del av sin areal
till anstalten. Tycker herr Eliasson att
Gudhem bör avstå ännu mera för att
komplettera en fjärdedel av de jordbruk
som finns i närheten? Jag kan inte
finna annat än att hans argument stöder
avslaget, ty eftersom Gudhems
kungsgård avsöndrat ett område som
blivit disponibelt för anstalten, så bör
man väl i stället undvika att splittra den
återstående arealen.

Med det beskedet tycker jag att jag
också besvarat frågan om vilket intresse
som finns för komplettering. Jag tror
inte att herr Eliasson innerst inne menar,
att tillskapandet av större brukningsenheter
skall tillgå på det sättet,
att man skall slå sönder redan befintliga
stora enheter -—- vare sig de är ägda av
enskilda, bolag eller sambruksföreningar
— för att därigenom söka åstadkomma
kompletteringar. Så långt har jag
inte velat sträcka mig, herr Eliasson.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag kan inte förstå att
det kan vara någon bristande konsekvens
hos mig att jag vill att Gudhem
skall avstå mera. Gudhem har obestridligen
inte brukats som jordbruk på
många år utan varit en betesgård, och
det tänkte jag bygga min ståndpunkt
på. Man har tagit bort bostäderna och

de stora ekonomibyggnaderna, och man
har å andra sidan möjlighet att förstärka
jordbruken runt omkring. Man bör
då enligt min uppfattning inte bygga
upp ett jordbruk och planera stor fläskproduktion,
som det blir besvärligt att
finna avsättning för. Hittills har man
producerat kött, vilket ju är eftersträvansvärt.
Om statsmakterna enligt kalkylerna
antingen skall investera 350 000
kronor eller 500 000 kronor, vilket belopp
som nu är riktigast, eller också
fortsätta med betesdrift på denna fastighet,
sedan man förstärkt kringliggande
fastigheter, tror jag att det skulle
vara ekonomiskt fördelaktigt att göra
som jag föreslår, men det är möjligt att
andra intressen kan vara avgörande i
detta fall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. rätten att avstänga
vissa skogsbilvägar

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Herr Haglund har till
chefen för jordbruksdepartementet riktat
frågan, vem som har laglig rätt —
och under vilka förutsättningar — att
avstänga skogsbilvägar, byggda och underhållna
med statliga eller kommunala
medel. Eftersom frågan i huvudsak rör
kommunikationsdepartements ämbetsområde,
torde det ankomma på mig att
besvara den.

Gällande kungörelse angående statsbidrag
till vissa väg- och flottledsbyggnader
m. m. upptar icke bland bidragsvillkoren
någon föreskrift om skyldighet
för den som kommit i åtnjutande
av bidrag, att hålla vägen öppen för annan.
Huruvida sådan skyldighet föreligger,
därest bidrag utgått av kommunala
medel, lärer bero på om kommunen för
sin del uppställt något villkor av detta
innehåll.

Enligt vanliga regler torde en fastig -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Svar på interpellation ang. landskommunernas servicebehov

hetsägare inte utan vidare vara skyldig
att låta annan utnyttja sin enskilda väg
för trafik, som kan slita eller eljest skada
vägen. Jag kan bl. a. hänvisa till
61 § 2 mom. vägtrafikförordningen, som
innehåller en föreskrift om att ägaren
av enskild väg bär rätt att avgöra, huruvida
trafik därstädes med motordrivna
fordon eller visst eller vissa slag av sådana
får äga rum. Rätt för viss fastighet
att begagna vägen kan emellertid
vid behov medgivas enligt bestämmelserna
i 1939 års lag om enskilda vägar.
Om denna möjlighet anlitas, sker en
reglering av skyldigheten att deltaga i
kostnaderna för vägbyggnad, vägunderhåll
och vinterväghållning. Enligt 5 §
statsbidragskungörelsen är det en förutsättning
för statsbidrag, att frågan
om delaktighet i vägföretaget avgjorts
antingen genom lagakraftvunnen förrättning
enligt lagen om enskilda vägar
eller genom lagakraftvunnen dom eller
ock genom överenskommelse, som godkänts
av skogsstyrelsen, önskar någon
sedermera — då statsbidragsfrågan avgjorts
och vägen byggts — förvärva rätt
att begagna vägen för sin fastighet, kan
sådan rätt även på detta stadium upplåtas
enligt lagen om enskilda vägar.

Det bör emellertid framhållas, att
ägaren av vägen, om denna obehörigen
utnyttjas av någon annan, inte under
alla förhållanden har rätt att självrådigt
avstänga den utan har att anhängiggöra
talan mot den felande vid domstol. Om
vägen avstänges, kan under vissa förutsättningar
handräckning ges i administrativ
ordning för att återställa det
rubbade förhållandet.

Härefter yttrade

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla fråga,
som helt enkelt var föranledd av de bekymmer
som folk, boende i glesbygder
och aktiva i inotororganisationer, samt
bilturister känner i dessa dagar. Oron

gäller de många förbudsskyltarna: »Motorfordonstrafik
förbjuden.»

Jag är därför tacksam för att statsrådet
gett besked om hur dessa avstängningar
rätteligen skall ske. Jag är fullt
medveten om att vissa avstängningar är
nödvändiga under våren på grund av
tjälskador, översvämningar och andra
besvärligheter, men jag är även underrättad
om att vägar, som helt byggts
med kommunala medel, avstängts av
bolag. Detta kan icke vara riktigt och i
överensstämmelse med en positiv syn
på kommunikationsmöjligheter och möjligheterna
för folk i glesbygderna att
komma fram till ortens och kommunens
centrum, samt den bilåkandes möjligheter
att — jag höll på att säga -— komma
på sidan om de stora allfarvägarna.
Ty hur skulle det gå om alla i en kommun
som äger och underhåller vägar
skulle utnyttja sin rätt till avstängning,
som vissa bolag gör? Jag tänker då på
vägsamfälligheter, enskilda fastighetsägare
och andra som också får betala
underhåll för vägar som trafikeras av
bl. a. sommargäster med bilar och andra
turister.

.lag är därför tacksam för statsrådets
besked och hoppas på mindre antal förbudsskyltar
hädanefter samt att statsrådets
besked kommer till en mer allmän
kännedom.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. landskommunernas
servicebehov

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
anförde:

Herr talman! I en interpellation
har herr Elmwall påtalat vissa enligt
hans mening otillfredsställande lösningar
av post- och vägfrågor inom Tystberga
kommun i samband med utbyggnaden
av AB Atomenergis anläggning i

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Svar på interpellation ang. landskommunernas servicebehov

Studsvik. I anslutning härtill har herr
Elmwall frågat mig dels om jag uppmärksammat
svårigheterna att i det aktuella
fallet och i andra fall få tillfredsställande
service för framväxande
landsbygdstätorter i fråga om t. ex.
postlokaler och vägar, dels, om så skulle
vara fallet, huruvida jag har för avsikt
att vidtaga sådana åtgärder, att landskommunernas
legitima behov av tillfredsställande
service tillgodoses och att
de problem, som uppstår vid lokalisering
till landskommuner av olika företag,
löses med hänsyn till berörda kommuners
intressen.

Vad gäller de berörda förhållandena
i Tystberga-området har jag inhämtat
följande.

Behovet av en ny postlokal vid Tystberga
station har sedan något år varit
trängande. Möjligheterna att skaffa nya
hyreslokaler har därför undersökts. Det
visade sig härvid att postverket kunde
erhålla en ändamålsenlig lokal i en
f. d. telestationsbyggnad till en hyra,
som var icke oväsenligt lägre än för en
av kommunen föreslagen lokal i ett nytt
kommunalhus. Då läget för den av kommunen
föreslagna lokalen ur postal synpunkt
icke heller ansågs vara överlägsen
telelokalen, stannade postverket för
att hyra telelokalen, på vars tomt 8—10
parkeringsplatser kan anordnas.

I samband med utbyggnaden av
Studsviks-anläggningen ansågs det
ofrånkomligt att relativt snabbt rusta
upp vägarna i området. Dessa hade nämligen
icke den standard, att de beräknades
kunna upptaga den väntade trafiken
eller tillgodose önskemålet om en
snabb förbindelse. Vid övervägandena
om var vägupprustningen skulle sättas
in koin AB Atomenergi, länsstyrelsen i
Södermanlands län samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till samma uppfattning,
nämligen att vägen Nyköping
—Studsvik i första hand borde förbättras
för att tillgodose bl. a. den väntade
starka ökningen i persontransporterna
till och från Nyköping. Vid full utbyggnad
av anläggningen beräknas nämligen

huvudparten av personalen komma att
vara bosatt i Nyköping och endast én
mindre del, uppskattningsvis 10—15 %,
i Tystberga. Genom Kungl. Maj:ts beslut
i maj 1957 ställdes erforderliga
medel till vägmyndigheternas förfogande
för vägens upprustning.

Vägen Tystberga station—Studsvik
torde i nuvarande skick hjälpligt kunna
tillgodose dagens trafikbehov. En
upprustning av denna väg har ansetts
böra bedömas i vanlig ordning utifrån
de allmänna synpunkter om angelägenhetsgraderingen
mellan olika vägbyggnadsföretag
inom länet, som gäller för
vägföretagens inplacering i femårsplanerna
för byggande av länsvägar.

Interpellantens uppfattning, att de
statliga ämbetsverken skulle ha handlat
i strid med kommunens intressen, kan
jag inte dela. Handläggningen av såväl
post- som vägfrågorna synes ha
lösts efter principer, som ur allmänna
synpunkter måste betraktas som godtagbara.

Även om jag sålunda inte kan instämma
i den kritik, som interpellanten
framfört gentemot den statliga planeringen
av post- och vägfrågorna i det
här aktuella fallet, är jag dock fullt
medveten om att vissa svårigheter övergångsvis
kan uppstå både när det gäller
lokalisering till landskommuner och
vid förläggning till städer av industrier

o. d. Självfallet bör därvid kommunala
och statliga intressen samordnas för att
inom rimliga ekonomiska gränser finna
den ändamålsenligaste lösningen av problemen.
Detta torde också som regel ske.
Några allmänna riktlinjer för kommunikationsverkens
handlande i dylika
frågor har jag därför icke kunnat finna
vara av behovet påkallade. Om i något
enstaka fall meningsmotsättningar uppkommer,
som icke kan sammanjämkas,
finnes ju som regel möjlighet att genom
besvär draga ärendet inför Kungl. Maj:ts
prövning, när det gäller statlig verksamhet.

Härpå yttrade

Fredagen den 15 maj 1959 Nr 17

av trafikolyckor i Odensjöbacken söder om lön

Svar på interpellation i anledning

köping

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation. Jag vill betona att
det inte var min avsikt att ställa besvärliga
frågor till statsrådet. Jag ansåg det
vara av vikt att rikta uppmärksamheten
på de besvärligheter som framväxande
tätortsbildningar på landsbygden
kan ha. Jag har härvid tagit Tystberga
som exempel. Andra exempel finnes
givetvis också. Det är enligt min
mening naturligt att Studsviksanläggningen
i olika avseenden så mycket som
möjligt knytes till Tystberga samhälle.
Såsom jag framhöll i min interpellation
måste huvudansvaret för en lokal utveckling
av en tätortsbildning åvila
kommunen. I det fallet tror jag det är
rättvist att ge Tystberga ett gott betyg.
Utöver vad jag nämnde i interpellationen
kan t. ex. framhållas, att kommunen
själv ansett sig böra skapa de finansiella
möjligheterna för en rälsbussförbindelse
med Nyköping. Men såsom jag
också framhöll i interpellationen måste
även statliga myndigheter ha en positiv
inställning till landskommunernas strävan
att skapa nya och bättre existensbetingelser
för bygden och dess befolkning.

Det.är riktigt att postlokalen i Tystberga
blir billigare, om den förlägges
till den gamla telestationsbyggnaden än
om den intages i ett nytt kommunalhus.
Men det kan ifrågasättas, om standarden
och servicen då blir så tillfredsställande
som man kan önska. T bygden
har man reagerat mot postverkets beslut
att stanna för den gamla telestationsbyggnaden,
som inte har samma centrala
läge som kommunalhuset och inte
heller kan ge så goda parkeringsmöjligheter.

Vägen Nyköping—Studsvik har byggts
för pengar som särskilt anvisats för
ändamålet. Men vägen Tystberga station—Studsvik
skall, såsom framgår av
interpellationssvaret, så småningom
upprustas »i vanlig ordning», d. v. s.

enligt femårsplanerna för byggande av
länsvägar. Motivet för att företräde gavs
vägen till Nyköping är, säger statsrådet,
att huvudparten av personalen vid
Studsvik kommer att vara bosatt i Nyköping,
men endast en mindre del,
uppskattningsvis 10—15 procent, i Tystberga.
Men är det inte ganska naturligt,
att huvudparten av personalen söker
sig till Nyköping, när myndigheterna
bygger väg dit i första hand?
Det borde vara ett rimligt krav, att
likvärdiga förutsättningar beredes Tystberga
kommun att konkurrera med
Nyköpings stad vad gäller personalen
vid reaktoranläggningen i Studsvik. Det
borde t. o. m. vara ett allmänt intresse
att få så många som möjligt intresserade
av att bosätta sig i Tystberga i
stället för i Nyköping. Och då borde
vägen Tystberga station—Studsvik inte
ha satts i efterhand i förhållande till
Nyköpingsvägen, allra minst som den
förstnämnda vägen samtidigt måste ta
alla tyngre transporter till Studsvik.

Jag måste nog vidhålla min uppfattning,
herr talman, att post- och vägfrågorna
i Tystberga kunde lösas på ett
för kommunen mer tillfredsställande
sätt och att så borde ha skett med hänsyn
till att vi bör stimulera landsbygdens
tätortsbildningar i deras konkurrens
med städer och andra större tätorter.
Jag förutsätter givetvis att herr
statsrådet inte har möjlighet att i alla
lägen ta del av sådana här detaljer, men
ett positivt intresse från statsmakterna
tror jag många gånger på ett bättre
sätt skulle förmå myndigheterna att se
till att det legala behovet fylles.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation i anledning av
trafikolyckor i Odensjöbacken söder om
Jönköping

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

14 Nr 17 Fredagen den 15 maj 1959

Svar på interpellation i anledning av trafikolyckor i Odensjöbacken söder om Jönköping -

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
anförde:

Herr talman! Herr Carlsson i Huskvarna
har frågat mig om jag uppmärksammat
de många svåra olyckor
och olyckstillbud, som inträffat i den
s. k. Odensjöbacken på riksväg 1 söder
om Jönköping, och om jag är villig
att ta initiaitiv till nödvändiga åtgärder
i syfte att undanröja förekommande
tekniska olägenheter och därmed
eliminera olycksfrekvensen.

Såsom interpellanten framhållit har
under de senaste åren en mängd olyckshändelser
inträffat på den berörda vägdelen
med omfattande person- och materielskador
som följd. I anledning härav
har efter hand uppsatts, förutom
sedvanliga varningsskyltar, särskilda
orienterings- och upplysningstavlor för
att varna för bl. a. otillfredsställande
lutnings- och siktförhållanden. Vidare
har en lång s. k. kurvridå uppsatts i
den farligaste kurvan vid infarten i
backen söderifrån. Genom vederbörande
kommuns försorg har gatubelysning
anordnats i backen. Dessutom har fartbegränsning
införts, varvid den tillåtna
hastigheten för norrgående trafik begränsats
till 30 km/tim. i berörda kurva.

För vägmyndigheterna har det emellertid
stått klart, att väg- och trafikförhållandena
på platsen inte motsvarar
de ökade krav, som den växande trafiken
uppställer. Fn genomgripande ombyggnad
av vägdelen har därför framstått
som angelägen. En sådan behövlig
omläggning av vägen i ändrad sträckning
ansågs ursprungligen böra samordnas
med pågående och planerade
vägbyggnader inom berörda områden,
närmast i samband med en förbifartsled
invid Jönköping. Utförandet av denna
led har emellertid visat sig vara en
lösning på så lång sikt, att i avvaktan
härpå en omläggning av förevarande
väg måste äga rum. Vägförvaltningen i

Jönköpings län har därför påbörjat planeringen
av en sådan omläggning.

I anslutning härtill skall vägförvaltningen
emellertid nu även upprätta förslag
till en mera kortsiktig vägförbättring
vid själva Odensjöbacken. Förslaget
skulle bl. a. innebära viss ombyggnad
av vägdelen, anläggande av en
extra körfil samt utförande av ny beläggning.

Jag utgår ifrån att någon tid ej försittes
att få en erforderlig bättring av
vägdelen till stånd.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationer

Vidare yttrade:

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det snabba och objektiva
svar som jag har erhållit.

Det kan ju synas förmätet att här ta
upp en fråga, som kanske bara har lokal
betydelse, men jag tror att det som
interpellationen berör inte är någon
isolerad företeelse; det finns många
andra vägbitar med vilka man har samma
bekymmer, och vi kan fråga oss hur
det skall gå att klara allt med den ökning
av trafiken på vägarna som nu pågår.
Det kommer ju in mycket bilskattepengar,
och man kunde tro att det skulle
vara möjligt att lägga om besvärliga
vägbitar i avvaktan på genomförandet
av den nya vägsträckning som är projekterad
men som det kan ta åratal att
få färdig.

Såsom jag har sagt i min interpellation
har det hänt en hel del olyckor i
den här backen. Sedan 1954 har polisen
gjort 44 utredningar, och det har hänt
ytterligare en olycka sedan jag interpellerade.
Utöver detta har det givetvis
hänt en hel del olyckor som polisen
inte behövt utreda utan som klarats
upp på annat sätt.

Det sägs i svaret, att denna vägsträcka
är farlig, och det kan jag hålla med

Fredagen den 15 maj 1959 Nr 17

Svar på interpellation i anledning av trafikolyckor i Odensjöbacken söder om Jön
köping

om. Jag frågade den polisman som haft
hand om de flesta utredningarna, till
vilket belopp han uppskattade kostnaderna
för personskador, utredningar
o. d., och han sade att det rör sig om
minst en miljon kronor sedan 1954. Det
förekommer också skador, som inte kan
värderas i pengar, när människor blir
dödade eller lemlästade.

Myndigheterna har länge sagt, att det
inte går att införa en hastighetsbegränsning
där. Emellertid infördes en begränsning
till 70 kilometer i timmen,
och jag noterar med tacksamhet att fartbegränsningen
för ett par veckor sedan
sattes till 30 kilometer i timmen, såsom
nämndes i svaret. Denna tacksamhet delas
också av polisen. En sådan åtgärd
har alltså myndigheterna tidigare inte
ansett vara möjlig att vidta på en riksväg.
Det är naturligtvis inte populärt att
behöva minska farten till 30 kilometer
i timmen på en rikshuvudväg, som inte
går genom något samhälle och inte korsar
någon järnväg, men vägen går här i
en svår kurva, och det är därför särskilda
åtgärder har vidtagits. Man kan
fråga sig, hur många olyckshändelser
som egentligen behöver inträffa innan
eu sådan här sak rättas till. Nu har
emellertid myndigheterna kommit på
andra tankar, och det som föreslagits
från många håll ser nu ut att kunna förverkligas.

Det har sagts att spilloljan från lastbilarna
gör att gatstenen blir hal i fuktigt
väder. Det är för övrigt rätt underligt
att vissa myndigheter säger, att gatstenen
inte är halare än asfalten, men
det får väl de lärde tvista om. Vi vet
ändå att oljebemängd gatsten blir hal.

Nu är det ställt i utsikt, att missförhållandena
skall rättas till genom anläggande
av en extra körfil, en annan
vägbeläggning och viss ombyggnad av
vägdelen, men man kan väl inte säga att
detta är provisoriskt. Den nya vägsträckning
som riksettan skall få någon
gång i framtiden kommer ju inte att eli -

minera den gamla vägen, utan den kommer
att bli en infartsväg till Jönköping
och bör därför vara i gott skick för
framtiden. Körhastigheten bör ju också
kunna ökas igen.

Jag vill än en gång uttala min tillfredsställelse
över att någonting verkligen
göres här, och jag är särskilt tacksam
för det sista som statsrådet säger i
sitt svar, att han utgår från att någon
tid ej försittes att få en erforderlig förbättring
av vägdelen till stånd. Om
statsrådet i kraft av sitt ämbete ser till
att så sker, kanske vi inom den allra
närmaste tiden kan få bättre förhållanden
i backen.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Detta är som interpellanten
har påpekat en lokal fråga som
inte borde dras upp inför riksdagen,
allra minst i dess slutspurt, men såsom
ledamot av länsvägnämnden vill jag understryka
att denna fråga har stor principiell
betydelse. Då en svår trafikolycka
har skett finns det människor som
anser att man borde göra vägarna »idiotsäkra»,
men det är självklart att vi av
ekonomiska skäl inte kan åstadkomma
detta. Trafikens starka ökning under
senare år och nedbantningen av anslaget
för såväl vägbyggande som vägunderhåll
har medfört att vi kommit på
efterkälken, varför antalet trafikolyckor
säkerligen är större än man egentligen
skulle vara nödgad räkna med. Ett
lag av läkare har i Skåne gjort en undersökning
av uppkomsten av trafikskadorna
under 1958 och försökt att
analysera dessa.

Jag skall ingalunda gå in på några
detaljer härom, men jag vill starkt understryka,
alt erfarenheterna klart visar
alt det i det långa loppet är fel att spara
på medel till de hårdast trafikerade vägarna.
Under ett par år skedde ju en
mycket stark nedskärning av vägmedlcn.
Jag vill inte rikta någon som helst

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

kritik mot den nuvarande kommunikationsministern
eller mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Men eftersom finansministern
sitter i sin bänk och studerar
en vägkarta, skulle jag vilja säga, att det
är rent skrämmande olycksfallssiffror
som blir följden när man sparar på medel
till trafiksäkerheten. Licentiat Rempler
vid Stockholms högskola har gjort
en undersökning som visar att de investeringsbegränsningar,
som ett visst år
genomfördes av regeringen, med största
sannolikhet medförde ett 30-tal dödsfall
och ett 100-tal svåra personskador.

Herr talman! Jag har velat säga detta
med hänsyn till att det tidigare har ansetts,
att bilskattemedlen inte oavkortade
skall gå till vägarnas upprustning.
I år har det skett en ändring i det avseendet,
och när väghuvudtiteln behandlades
var det heller inga debatter därom.
Vi är — inte minst i mitt eget län
— tacksamma för att kommunikationsministern
beviljat ett extra anslag, men
när det gäller trafikfällor o. dyl. är
det farligt att spara för mycket på medlen.

Sedan kommer även en annan faktor
in i bilden. Om t. ex. en väg enligt vägplanen
skall läggas om, som denna riksetta,
varvid man beräknar att få bort
trafikfällorna, men man inte vet när
detta kan genomföras, om det blir efter
fyra eller åtta år, så ställs naturligtvis
vederbörande vägförvaltningar inför ett
ytterst svårt problem när det gäller att
avgöra var pengarna skall läggas ner.
Om pengar 1959 användes för att förbättra
en viss vägsträcka och denna redan
1962 eller 1963 helt läggs om, är
man rädd att få kritik härför.

Detta är mycket känsliga frågor, men
jag har velat säga detta i trafiksäkerhetens
intresse. Jag har en bestämd känsla
av att man inte nog kraftigt kan understryka,
att de anslagsbeviljande myndigheterna
måste ha säkerhetsintresset
för ögonen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Föredrogs herr Antonssons vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans excellens
herr statsministern angående
riksdagens möjligheter att deltaga i beredning
och beslut beträffande vissa
frågor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Ändring i förordningen om nöjesskatt,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 13 mars 1959 dagtecknad
proposition, nr 97, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 8 juni
1951 (nr 457) om särskilt bidrag till
producent av svensk film, så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning;
samt

3) förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 8 juni 1951 (nr
458) om tillägg till förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Propositionen hade, såvitt anginge det
under 1) upptagna författningsförslaget,
hänvisats till bevillningsutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Rörande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet följande.

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

I avbidan på en slutlig prövning av
1957 års filmstödutrednings förslag förordas
vissa provisoriska åtgärder i fråga
om filmstödet och biografnöjesskatten.
Förslag framlägges sålunda om förlängning
på ett år av nu utgående producentbidrag
till den svenska filmindustrien
samt om höjning av bidragsprocenterna
från 20 till 30 för svartvit film och
från 35 till 45 beträffande färgfilm. Biografnöjesskatten
föreslås sänkt med fyra
procentenheter till 34 procent.

Vidare föreslås, att revyer skall undantas
från skatteplikt enligt nöjesskatteförordningen.

Förslagen beräknas medföra en sänkning
av statens nöjesskatteintäkter med
omkring 5,5 milj. kronor.

Det till bevillningsutskottet hänvisade
författningsförslaget var av följande lydelse.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 6 § förordningen
den 21 december 1945 om nöjesskatt
skall upphöra att gälla samt att 3,
7 och 9 §§ samma förordning skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §.

Nöjesskatt utgår för följande slag av
nöjestillställningar, nämligen

a) revyföreställning, som gives i samband
med utskänkning, så ock kabaretoch
varietéföreställning;

b) biografföreställning;

c) uppvisning eller — — — under

a)—g).

Nöjesskatt utgår---andra före mål.

7 §.

Nöjesskatten utgår med 15 procent å
summan av erlagda inträdesavgifter, inberäknat
skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med 34
procent av nämnda summa.

9 §.

Vid beräkning enligt 7 § av summan
av erlagda inträdesavgifter skall såsom
inträdesavgift anses det för biljett erlagda
priset, däri inräknat förköpsavgift,
särskild sittplatsavgift eller annan
dylik avgift ävensom sådan program-,
garderobs- eller därmed jämförlig avgift,
vars erläggande utgör villkor för
tillträde till tillställningen.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1959; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning,
som dessförinnan tagit sin
början.

I den nu gällande nöjesskatteförordningen
har 3 och 13 §§ följande lydelse.

3 §.

Nöjesskatt utgår för följande slag av
nöjestillställningar, nämligen

a) revy-, kabaret- och varietéföreställning; b)

biografföreställning;

c) uppvisning eller — — -— under

a)—g).

Nöjesskatt utgår---andra före mål.

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för biografföreställningar
må, därest utöver
barnmatinéer högst tre föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall utgå, ägt rum
under veckan å samma visningsställe,
befrielse åtnjutas från skatten i vad den
avser sådant visningsställe till den del
densamma för den veckan icke överstiger
75 kronor.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I:4G0
av herr Bengtson in. fl. och 11:544 av
herr Engkvist m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 97 måtte besluta

dels att 7 § nöjesskatteförordningen
erhölle följande lydelse:

»Nöjesskatten utgår med 15 procent

Andra kammarens protokoll 1959. Nr 17

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m.

å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med
25 procent av nämnda summa.»,

dels att 5 § förordningen om särskilt
bidrag till producent av svensk film erhölle
i motionen angiven lydelse; samt
att riksdagen även i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna 1:461
av herr Källqvist m. fl. och 11:542 av
herr Christenson i Malmö m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 97 måtte besluta dels

att 7 § nöjesskatteförordningen
skulle ha följande lydelse:

»Nöjesskatten utgår med 15 procent å
summan av erlagda inträdesavgifter, inberäknat
skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med 30
procent av nämnda summa.»,

dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att Kungl. Maj:t måtte pröva
viss ändring av reglerna för bidrag från
lotterimedelsfonden; samt

3) de likalydande motionerna 1:462
av herr Hjalmar Xilsson m. fl. samt
II: 543 av herrar Andersson i Linköping
och Ekström i Iggesund, vari hemställts
att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 97 måtte besluta att 13 §
nöjesskatteförordningen gåves följande
lydelse:

»Anordnare av biografföreställningar
må, därest utöver barnmatinéer högst
sju föreställningar för vilka nöjesskatt
skall utgå ägt rum under veckan å samma
visningsställe, erhålla återbäring
med etthundra kronor per vecka. Uppgår
den för veckan redovisade skatten
till lägre belopp än etthundra kronor,
får återbäringen dock högst uppgå till
det redovisade beloppet.»

Motionerna 1:460 och 11:544 samt
I: 461 och II: 542 hade hänvisats till bevillningsutskottet
såvitt motionerna anginge
ändringar i förordningen om
nöjesskatt och i övrigt till statsutskottet.

Motionerna 1: 462 och II: 543 hade i sin
helhet hänvisats till bevillningsutskottet.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 97, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
1: 460 av herr Bengtson in. fl. och II: 544
av herr Engkvist in. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 461 av herr Källqvist
m. fl. och II: 542 av herr Christenson
i Malmö in. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet, samt
de likalydande motionerna 1:462 av
herr Hjalmar Nilsson m. fl. och 11:543
av herrar Andersson i Linköping och
Ekström i Iggesund — måtte antaga följande Förslag till förordning

angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823 >
om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 6 § förordningen
den 21 december 1945 om nöjesskatt
skall upphöra att gälla samt att 3,
7, 9 och 13 §§ samma förordning skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

3 §.

Nöjesskatt utgår för följande slag av
nöjestillställningar, nämligen

a) revyföreställning, som gives i samband
med utskänkning av rusdrycker,
så ock kabaret- och varietéföreställning;

b) biografföreställning;

c) uppvisning eller — — — under

a)—g) ■

Nöjesskatt utgår---andra före mål.

7 §.

Nöjesskatten utgår med 15 procent å
summan av erlagda inträdesavgifter, inberäknat
skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med 33
procent av nämnda summa.

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

9 §.

Vid beräkning — — — till tillställningen.

13 g.

Vid erläggande av nöjesskatt för biografföreställningar
må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall utgå, ägt rum
under veckan å samma visningsställe,
befrielse åtnjutas från skatten i vad den
avser sådant visningsställe till den del
densamma för den veckan icke överstiger
75 kronor.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1959; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning,
som dessförinnan tagit sin
början.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 460
av herr Bengtson m. fl. och 11:544 av
herr Engkvist m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:461
av herr Källqvist m. fl. och 11:542 av
herr Christenson i Malmö m. fl. ävensom

3) de likalydande motionerna 1:462
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. samt
II: 543 av herrar Andersson i Linköping
och Ekström i Iggesund,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Jansson, Söderquist, Bengtson,
Wirmark, Allard, Vigelsbo och Kärrlander,
vilka anslutit sig till utskottets hemställan
utom i vad avsåge 3 § nöjesskatteförordningen,
vilken paragraf enligt
reservanternas mening borde bibehållas
vid nuvarande lydelse.

Herr talmannen tillkännagav, att överläggningen
i detta ärende finge omfatta
jämväl statsutskottets utlåtande nr 92.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 40 med förslag till ändring
i nöjesskatteförordningen innebär, att
biografnöjesskatten skall sänkas från
38 till 33 procent och att revyer skall
undantas från nöjesbeskattning.

Förslaget till sänkning av biografnöjesskatten
med 5 procentenheter innebär
en kompromiss mellan propositionens
förslag och yrkanden i väckta motioner.
Jag har biträtt denna kompromiss,
och jag anser mig inte ha någon
anledning att nu yttra mig om den. När
det gäller förslaget om att revyer skall
undantas från nöjesbeskattning, vill jag
emellertid gärna säga några ord i anslutning
till den reservation, som jag
har varit med om att underteckna.

Låt mig då först erinra om att enligt
beslut av 1957 års riksdag — den riksdag
som hade att ta ställning till nöjesskatteförordningen
— skall teater, musikunderhållning,
litterär underhållning
och uppvisning i konstnärlig dans vara
befriade från nöjesskatt. Tidigare hade
man varit tvungen att erlägga nöjesskatt
öven för sådan underhållning.

Man hade då att också ta ställning till
skatten på revyer. Såväl Kungl. Maj:t
som riksdagen ansåg emellertid så sent
som för två år sedan, att tidigare regler
för revyernas nöjesbeskattning skulle
gälla, och fördenskull jämställdes revyer,
varietéer och kabaréer. Kungl.
Maj :t och riksdagen förutsåg dock, att
bestämmelserna skulle komma att skapa
vissa svårigheter beträffande gränsdragningen
och att det skulle bli besvärligt
att dra en klar gräns mellan teater och
revy. Nu har vi sett, att sådana svårigheter
uppstått, och i syfte att komma
ifrån dessa föreslås nu i proposition nr
97 och av bevillningsutskottets majoritet,
att revyer skall undantagas från beskattningen.
Det är alt märka, att varietéer
och kabaréer i fortsättningen
skall beskattas som hittills. Reservanterna
föreslår däremot, att nu gällande
regler för beskattning av revyer skall

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

gälla även framdeles. De vill sålunda
inte hä någon ändring på den punkten
och yrkar därför avslag på propositionen
i det stycket.

Det är i huvudsak tre skäl reservanterna
anför för sitt ställningstagande.
Det första är av principiell natur. Jag
vill beträffande det skälet hänvisa till
det uttalande som gjordes i proposition
nr 66 till 1957 års riksdag, där departementschefen
anförde, att det skulle föra
för långt, om gränsdragningssvårigheten
finge föranleda mera betydande avsteg
från vad som från principiell synpunkt
framstod som motiverat. Och bevillningsutskottet
anförde, att skattefriheten
i princip bör dikteras av föreställningens
kulturella och konstnärliga halt.
Jag vill inte bestrida, att det finns
konstnärligt värdefulla revyer. Men det
är inte alla revyer som är det. Revyförfattare
och revyarrangörer är nog mera
besjälade av en önskan att åstadkomma
något roande och säljbart än att skapa
något konstnärligt värdefullt. En revyföreställning
betraktas väl också allmänt
som ett typiskt nöjesarrangemang.
Om vi då befriar revyerna från nöjesbeskattning,
så innebär ju det ett frångående
av den principiella uppfattning,
som riksdagen gjorde till sin så sent
som för två år sedan.

Reservanternas andra skäl är, att ett
bifall till propositionen inte eliminerar
de gränsdragningssvårigheter, som man
här försökt komma ifrån. Nu går gränsen
för nöjesbeskattningen mellan teater
och revy, men enligt förslaget skall
denna gräns flyttas till att gå mellan
revy och varieté. Men om svårigheterna
förut varit svårbemästrade, så kommer
de sannerligen inte efter den förändringen
att bli mindre i fortsättningen.
För det första finns det väl inte någon
klar definition på begreppet revy, och
för det andra undrar jag hur man skall
göra, om exempelvis de varietéer och
kabaréer som framdeles skall beskattas
helt enkelt ändrar namn och kallar sig
för revyer. Hur skall de, som bestäm -

mer om skatt skall utgå eller befrielse
från skatt skall erhållas, ställa sig i en
sådan situation? Med det exemplet har
jag velat illustrera, att gränsdragningssvårigheterna
alldeles säkert kommer
att finnas kvar i framtiden. Förslaget
innebär endast att man flyttar svårigheterna.

Dessutom kommer det säkert att verka
egendomligt för många människor, att
en revy som kanske inte är av bästa
klass — jag vill inte ta uttrycket dålig
i min mun — bara för att den har beteckningen
revy skall vara befriad från
skatt, medan man för en bra kabaré eller
varieté med högklassiga artister måste
erlägga skatt. För allmänheten, som
försöker bedöma dessa saker, kommer
detta att verka högst inkonsekvent, och
detta kanske i ännu högre grad om man
jämför med den nöjesskatt som utgår
för biografföreställning. För sådan föreställning
kommer nöjesskatten att bli 33
procent, medan revyerna som sagt blir
befriade från nöjesskatt.

Det tredje skälet är, att ett genomförande
av förslaget obestridligen innebär
ett visst inkomstbortfall, även om
det i jämförelse med de summor vi brukar
besluta om här i riksdagen inte är
fråga om några större belopp. Totalt
rör det sig dock om 3 å 4 miljoner kronor,
och det är ändå en aktningsvärd
summa, som man inte bara kan gå förbi.
Därför tycker jag att hänsyn bör tagas
även till det skälet när man bedömer
denna fråga.

Herr talman! Jag anser att det inte
finns tillräckliga skäl för ett bifall till
propositionen i detta avseende, medan
däremot starka skäl talar för en anslutning
till reservanternas uppfattning,
och därför ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag anser mig med viss
rätt kunna ta till orda i detta ärende,
eftersom jag under året avlämnat en

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

motion med i ett avseende samma innehåll
som den proposition vi nu har att
behandla. Även om det skulle vara av
visst värde att lämna en liten historik
över nöjesskattefrågan, skall jag avhålla
mig därifrån och begränsa mig till en
liten rekapitulation över vad som sig
i ärendet tilldragit haver.

År 1939 fick vi en förordning av provisorisk
karaktär om statlig nöjesskatt
och vid påföljande års riksdag fattades
beslut om nya, mera permanenta bestämmelser.
Den främsta nyheten var,
att vi fick en obligatorisk nöjesskatt i
alla kommuner samt att hälften av
skattebeloppen skulle inlevereras till
statsverket. Skatten var progressiv efter
tre olika taxor. Den lägsta taxan var
15 procent och denna tillämpades bl. a.
för konsert, operaföreställning och annan
musikalisk föreställning, dramatisk
och litterär föreställning samt uppvisning
i konstnärlig dans. Att märka är
att ordet revy icke förekom i lagtexten,
men enligt praxis beskattades revyerna
enligt denna lägsta taxa. Cirkus-, varietéoch
kabarétföreställning tillhörde det
slag av nöjen som drabbades av taxa 3,
d. v. s. den högsta taxan, där skatten
utgick med 30 procent på bruttobiljettpriset.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 271 till
1940 års riksdag uttalade dåvarande finansministern
i fråga om valet av taxa
för revyföreställningar följande: »Uppfattningen
att revyföreställningar borde
beskattas hårdare än andra teaterföreställningar
kan jag däremot icke dela.
Det konstnärliga värdet hos såväl revy
som andra teaterföreställningar kan
vara växlande, lika väl som den individuella
uppfattningen om föreställningarnas
värde. Att på detta område åstadkomma
en objektiv och rättvis gränsdragning
synes mig icke möjligt. Liksom
nu torde därför alla slags teaterföreställningar
böra i skattehänseende
behandlas lika.»

Det är alltså att observera, att den
dåvarande finansministern satte likhets -

tecken mellan revyer och andra teaterföreställningar.
Den nuvarande finansministern
har alltså här ett gott föredöme,
då han nu framlagt sin proposition.
Han har tydligen kommit fram till
samma ståndpunkt; revyer och teater
är oskiljbara enheter inom nöjesområdet.

Systemet med skilda taxor medförde
onekligen betydande svårigheter, varför
vi år 1945 fick en lagändring, innebärande
främst att alla slags nöjestillställningar
skulle beskattas enligt en
enhetlig taxa med 15 procent på biljettpriset.
Liksom tidigare skulle dock särskilda
regler gälla för biografbeskattningen.
I denna förordning träffar vi
nu för första gången på begreppet revy.
Kabaréerna och varietéerna hade lämnat
cirkusföreställningar efter sig längre
ner på rangskalan.

Denna ordning tillämpades i stort
sett i oförändrat skick fram till 1 juli
1957, då samma års riksdag fattade
beslut om vissa partiella reformer. Dessa
beslutades på grundval av 1954 års
nöjesskatteutrednings betänkande. I
fråga om sceniska och musikaliska
framträdanden inträdde den ändringen,
att teaterföreställning, musikunderhållning,
litterär underhållning och uppvisning
i konstnärlig dans skulle åtnjuta
skattefrihet. Däremot skulle, som
här redan framhållits, nöjesskatt utgå
för revyer, och till denna kategori räknades
även kabaré- och varietéföreställning.
För denna senare underhållning
och främst då revyerna blev emellertid
de nya bestämmelserna formulerade
på ett svävande sätt. Sålunda
infördes begreppet röd tråd som standardkrav
på skattefri revyunderhållning,
vilket medförde förvirring och
kringgående av lagbestämmelserna.

Bevillningsutskottet säger nu i sitt
betänkande, att gränsdragningssvårigheterna
blivit större än man hade anledning
räkna med, bl. a. på grund av
att en ny form av lättare underhållning
uppkommit, som formellt framträder

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m.

såsom teaterpjäs men från andra synpunkter
skulle kunna betraktas som
revy. Reservanterna delar denna uppfattning
men begränsar sig till att säga,
att svårigheterna blivit endast »något»
större. Jag tycker nog för min del, att
besvärligheterna blivit precis sådana,
som verkligt sakkunniga remissinstanser
på sin tid förutsåg. Såväl gränsdragningssvårigheterna
som revyförfattarnas
väntade uppslagsrikedom när det gällt
att göra om gammaldags hederliga nummerrevyer
till åtminstone till namnet
föreställningar av annan art har till
fullo kunnat konstateras. Oftast har man
velat ge sken av att föreställningarna
varit att betrakta som operett, i varje
fall som mindre operett, men lagstiftningen
har även framkallat andra begrepp,
såsom t. ex. vaudevill, priller,
prillig triller o. s. v. Utmärkande för alla
är, att det varit fråga om musikaliska
teaterstycken med genomgående handling,
men den röda tråden har oftast
varit så tunn, att den under långa avsnitt
av föreställningen helt tappats
bort. I slutscenerna har man i regel
kommit ihåg skattemyndigheten och sett
till att en rad förvecklingar och ouppklarade
släktskapsförhållanden ordnats
upp innan ridån gått ner för sista
akten.

Det framliålles ofta när dessa frågor
förs på tal, att man givetvis inte kan
bestrida att en revyföreställning kan
vara konstnärligt värdefull och att den
intellektuella behållningen av en sådan
när den är som bäst kan vara större än
vad som är fallet med enklare operetter
och farser, t. ex. ett hafsigt hopkommet
lustspel på en sommarteater, men revyer
är, säger man, i första hand inriktade
på att skänka besökaren förströelse
och roa honom. Jag har svårt
att acceptera detta resonemang. All underhållning
har väl till avsikt att skänka
förströelse och att roa. Menar man att
bara det förhållandet, att en komedi på
en teater måhända framkallar ett stillsamt
leende eller ett väl avmätt skratt,

medan däremot en revy kanske emellanåt
framkallar ett mera bullrande
flatskratt, skall utgöra tillräcklig grund
för olika behandling i fråga om nöjesskatt?
Jag finner detta ohållbart, och
glädjande nog gör tydligen finansministern
detsamma, trots att dylika personer
så ofta figurerar i revyförfattarnas
hjärnor. Jag tycker det är storsint
nandlat av finansministern.

Det måste anses vara anmärkningsvärt,
att frågan om till vilken konstart
en teaterföreställning skall hänföras
överlåtes till administrativ personal i
allmän tjänst. Dessa är säkerligen utmärkt
väl skickade att bedöma skattetekniska
spörsmål, men beträffande deras
kvalifikationer att bestämma konstnärliga
gränsdragningsfrågor måste man
hysa stor tvekan. Att bedöma olika
konstformer, deras innehåll och värde
har ju alltid ansetts vara svåra och
känsliga frågor även för experter, som
i många år sysslat härmed och som har
utbildning på området. Jag är själv representant
för en uppbördsmyndighet i
landsorten, och jag tycker uppriktigt
sagt synd om dem som t. ex. här i huvudstaden
skall ta ställning till dessa
problem. Förvirringen har som jag tidigare
framhållit varit stor. Vilken uppfattning
fick t. ex. de riksdagsledamöter
som på särskild inbjudan inspekterade
Spetsbyxor på Idéonteatern? Var det
teater eller var det förtäckt revy? Nog
förefaller det väl märkligt att en balettafton,
en konsert av en känd sångare,
vare sig han tillhör den högre skolan
eller det s. k. rocksläktet, och en föreställning
med enaktare var för sig icke
nöjesskattebelägges, men om man sammanfattar
dessa konstformer till en gemensam
föreställning blir den nöjesskattebelagd.

Till sist, herr talman, har reservanterna
åberopat det statsfinansiella läget.
Vi skulle inte ha råd — även om kanske
inte herr Allard tryckte så mycket på
det — att genomföra den åtgärd som
har föreslagits. Jag skulle i stället vilja

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

säga, att lagstiftarna inte har råd att
fortsättningsvis vidhålla en lagstiftning,
som redan på två år visat sig omöjlig
och som sprider ett löjets skimmer över
såväl lagen som dess tillskyndare. Låt
oss granska de siffror reservanterna anför!
Det verkar i alla fall som om reservanterna
velat skrämma med det
skattebortfall som skulle inträffa därest
propositionen bifölles: med utgångspunkt
från den inkomst av revyerna,
som storstäderna har inbringat 1958,
och med ledning av »de beräkningar,
som finns intagna i 1954 års nöjesskatteutrednings
betänkande, kan den i
propositionen förordade skattebefrielsen
för revyerna beräknas medföra ett
totalt årligt skattebortfall av 3 å 4 milj.
kronor». Jag har sökt finna någon siffra
i 1954 års nöjesskatteutrednings betänkande,
som verifierar detta belopp. Jag
har inte kunnat finna den. Om den
trots mitt forskarnit undgått mig, så all
right, det spelar inte så stor roll, tv
siffran är ju inte gångbar i dag. Både
reservanterna och utskottsmajoriteten
bar ju konstaterat, att det numera uppstått
en nyare form av underhållning.
Man kringgår alltså bestämmelserna.
Även om siffran i 1954 års nöjesskatteutrednings
betänkande var den som här
angivits, 3 å 4 miljoner, så gäller inte
den siffran längre. Ingen kan sia om
hur stort bortfallet blir; man vet inte
vad framtiden bär i sitt sköte. Så mycket
vet man dock, att detta fortsättningsvis
kommer att medföra bekymmer
för skattemyndigheterna.

Jag anser för min del, att skattebortfallet
blir obetydligt och att det är värt
att betala det priset för att lagstiftarna
inte skall behöva utsättas för ett försatt
löje.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! När det gäller det
ärende vi behandlar i dag, nämligen
skattebefrielse främst för revyerna, kan
jag börja med att ställa frågan varför

man vill vidta denna åtgärd. Jag tror
inte ett ögonblick på det motiv som
herr Ekström i Iggesund anför, att
finansministern vill göra det av storsinthet
mot revyerna. Det vore ju betänkligt,
om storsintheten skulle få ta
sig sådana uttryck. Jag är alldeles övertygad
om att detta inte har varit finansministerns
grundtanke när han beslutat
föreslå skattebefrielse för revyerna. Det
finns naturligtvis ett annat skäl, som
finansministern tycker är reellare, för
att vidta denna åtgärd. Detta är också
redovisat, och även herr Allard var
inne på det. Motivet skulle vara gränsdragningssvårigheterna.
Men därmed är
motiveringen slut. Det finns inte flera
motiv. Man säger att tillämpningen blivit
mera besvärlig än man trodde, och
herr Ekström i Iggesund spetsade ju
till det hela — det kanske var i avsikt
att roa, eftersom han var inne på det
kapitlet — genom att tala om denna
lagstiftning som löjlig. Hyser man den
meningen får man väl dock gå in för att
slopa hela nöjesskattelagstiftningen och
inte bara en enda paragraf.

Men, ärade kammarledamöter, tolknings-
och gränsdragningssvårigheter
är väl inget främmande för skattelagstiftningen
över huvud taget. Man har
t. ex. möjlighet att göra avdrag i sin
deklaration för vissa ting men inte för
andra, som är nästan likadana. Om
exempelvis en arbetstagare tvingas äta
sin middag ute på restaurang, kan han
under vissa förhållanden i deklarationen
få göra avdrag för förhöjda levnadskostnader,
men om han i stället
tar matsäck med sig bar han ingen
möjlighet att få avdrag, även om merkostnader
uppstår. Man skulle kunna
anföra en hel rad sådana gränsdragningsproblem.

Ingen har emellertid hittills kommit
på den idén, att man på grund av vissa
gränsdragningssvårigheter helt enkelt
skulle slopa den skattskyldighet som
föreligger. I stället har man väntat för
att se hur berörda instanser, t. ex. rege -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

ringsrätten, skulle döma i saken. Man
har då fått vissa prejudikat, som man
kunnat hålla sig till vid den praktiska
tillämpningen av lagen. Såvitt jag känner
till har inget ärende som rört denna
nöjesskatt gått fram till regeringsrätten
och blivit avdömd där. Det är dock,
tror jag, ett ärende på väg dit, som
skulle kunna ge viss vägledning och
göra det lättare för dem som skall tolka
lagen. Jag tror därför uppriktigt sagt,
herr talman, inte att några större svårigheter
behöver uppstå, när man skall
avgöra om skatt skall betalas eller inte
för så typiska nöjestillställningar som
revyer.

Jag vill påpeka för herr Ekström, att
på s. 205 i 1954 års nöjesskatteutrednings
betänkande finns vissa siffror avseende
dessa ting. Nöjestillställningarna
är registrerade efter sitt innehåll enligt
ett kodsättningsschema, i vilket bland
annat finns en rubrik som avser nöjestillställningar
av »annat slag». Bland de
olika anordnarkategorierna finns en
med beteckningen »Andra anordnare»,
för vilka redovisas en bruttointäkt år
1954 på 52 758 597 kronor och en nöjesskatt
på 8 736 221 kronor. Till denna
kategori hör revy, kabaré, cirkus och
tivoli (även golfbana hör dit, men därvidlag
rör det sig väl om obetydliga
belopp). Jag förstår emellertid, att herr
Ekström kan ha haft svårt att hitta
detta.

Jag tror inte att vi reservanter gjort
oss skyldiga till någon överdrift när vi
sagt, att revyerna intar en så dominerande
plats. Av årets kompletteringsproposition
framgår, att man räknat
ned nöjesskatten med 10 miljoner kronor.
Enligt proposition nr 97 skulle de
ändringar som föreslås för biograferna
leda till en minskning med 5,5 miljoner
kronor och man har alltså i förslaget
till riksstat för 1959/60 skrivit ned posten
med ytterligare 4,5 miljoner kronor.

Om man undantar revyerna kommer
nöjesskatteförordningens 3 § att förlora
sin stadga. Tror någon det är möjligt

att ha nöjesskatt på varietéer eller andra
föreställningar som omfattas av denna
paragraf, om revyerna slipper beskattning?
Nej, då får man ta steget fullt ut
och inte ha någon nöjesskatt alls. Biograferna
betalar ju nöjesskatt med 33
procent och idrotten med 15 procent.
Är det verkligen möjligt att ha sådana
bestämmelser, att om en idrottsförening
arrangerar ett SM på skidor eller en
fotbollsmatch, så får den betala 15 procent
i nöjesskatt, men om samma
idrottsförening anordnar en revy, som
är ren underhållning, blir den befriad
från skatt? Jag tror att läget därigenom
skulle bli ohållbart på detta område.

Reservanterna anför, att eftersom det
i propositionen sägs att man för biograferna
skall ha ett provisorium för att
ytterligare tänka över saken (detta tycker
jag är klokt), bör man under provisorietiden
låta hela frågan vila. Därför
har reservanterna yrkat på oförändrad
avfattning av 3 §.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att en ändring
av 3 § behöver medföra den allvarliga
konsekvens som reservanterna
här spinner på, nämligen att vi nästa
gång måste jämka ytterligare ett steg.
Revy och teater står väl ändå varandra
mycket nära. Mellan revy och teater å
ena sidan och kabaré och varieté å den
andra är det däremot en större skillnad.
En revy har i alla fall en eller
flera författare. Revyn är aktuell, den
speglar tiden — visserligen i karikatyr.
På varieté och kabaré uppträder
artister som har plockats ihop helt
plötsligt. Jag föreställer mig att den
storbiograf här i staden vilken under
sommaren spelar varieté inte har någon
samtränad ensemble. Varietéartisterna
har nog inte repeterat tillsammans så
många dagar i förväg. De representerar
olika grenar på detta område; de är
jonglörer, trapetskonstnärer, sångare,
musikaliska clowner o. s. v.

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

Herr Kärrlander försökte spela ut det
idrottsintresse som han vet att jag har
genom att säga, att det kan väl inte
vara riktigt att vi skall beskatta idrottsrörelsen,
om vi tar bort revyskatten. Jag
tycker inte heller att vi skall beskatta
idrottsrörelsen. Jag har under årets
riksdag haft en motion om att lindra
beskattningen på idrotten. Men detta
ville varken herr Allard eller herr Kärrlander
i bevillningsutskottet vara med
om. Den föreslagna lindringen var
mycket blygsam, men herrarna sade
nej.

I övrigt måste väl reservanterna hålla
med mig om att det stora flertalet
idrottsarrangemang är skattefria. Gränsen
för denna skattefrihet går vid 4 666
kronor 67 öre. Sålunda åtnjuter som
sagt det stora flertalet av idrottsföreningarna
skattebefrielse.

Kammarens ledamöter förstår nog,
att det inte var lätt för mig att i den
Kärrlanderska kommitténs betänkande
1954 hitta någon siffra rörande revyerna.
Denna siffra var nämligen inbakad
i en klumpsumma tillsammans
med alla möjliga andra slag av nöjen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänkte inte ett ögonblick
på herr Ekström i Iggesund när
jag talade om idrotten. Varför skulle
jag göra det? Visserligen har jag hört
att han är idrottsintresserad, men det
var i alla fall inte min avsikt att påverka
honom den vägen. Jag använder
aldrig sådana metoder för att påverka
känslorna hos eventuella motståndare.

Herr Ekström nämnde gränsen för
den skattebefrielse som idrotten åtnjuter.
Till detta vill jag säga att alla ideella
föreningar har ett bottenavdrag. Inom
ramen av detta kan de även spela
revyer.

Vidare har jag inte ställt idrotten
emot revyn, utan jag har talat om be -

hovet av konsekvens i vår skattelagstiftning.
Om man är rädd för att göra
skattelagstiftningen löjlig måste man
hålla på konsekvensen och då går det
inte att beskatta idrotten med 15 procent
och låta revyn eller något annat
område vara skattebefriad.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Debatten om det problemkomplex
som nöjesbeskattningen
utgör har i dag koncentrerats till en
enda fråga, nämligen skatten på revyer.
Med tanke på vad som föreslogs i propositionen
och på vad som föreslagits
i motioner i riksdagen tycker jag inte
att meningsskiljaktigheter på den punkten
är det mest framträdande. De största
frågorna är ledamöterna i bevillningsutskottet
överens om, vilket är glädjande,
och jag hoppas att förhållandet kommer
att bli detsamma inom denna kammare
liksom det var det i första kammaren.
Jag behöver inte rekapitulera vad det
är för andra ting än revyskatt som behandlas.
Jag utgår ifrån att kammarens
ledamöter har detta klart för sig.

Det kan väl aldrig förnekas, även om
man försöker göra det, att det är tilllämpningssvårigheter
beträffande skatten
på revyer som föranlett att denna
proposition lagts fram. Herr Kärrlander
har mycket intensivt framhållit, att vi
inte botar några gränsdragningsproblem
med denna förändring. Men nog finns
det skäl att tro, att det blir enklare,
om man skattebelägger endast sådana
revyföreställningar, som framförs i speciella
lokaler under särskilt mera fixerade
förhållanden. Det skulle förvåna
mig mycket, om så inte skulle bli fallet.

Man kan kanske förstå, att herr Kärrlander
lägger ned sådan energi för att
bevisa, att det blir lika stora svårigheter
framöver. Han har ju sysslat med
dessa ting i egenskap av ordförande i
en utredningskommitté, och jag tycker
det är rätt naturligt, att han kämpar för
sitt förslag.

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

Jag vill gärna konstatera, att herr
Kärrlander och de andra reservanterna
företräder en ståndpunkt, som jag
tycker i och för sig är sympatisk
och för vilken jag vill ge dem en eloge,
nämligen att staten gärna bör få behålla
pengarna. Det är ofta så, att reservanter
yrkar på högre anslag och högre
bidrag. Det gör inte reservanterna i
förevarande avsnitt, och jag tycker att
man bör tala om det.

Därutöver vill jag ha sagt, att om en
lagstiftning är av den beskaffenheten,
att man inte kan få till stånd en enhetlig
tillämpning och att det gång på gång
konstateras svårigheter i detta hänseende,
så är det nog mycket angeläget,
att vi ändrar lagen, så att vi inte får
hela revyprogram fyllda med ett innehåll,
som visar att vi inte har det rätta
greppet på skattelagstiftningen. Jag tycker
det är det mest bärande skälet, medan
den statsfinansiella synpunkten här
spelar mindre roll. Därför har också
utskottsmajoriteten biträtt propositionen
i denna del.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag säga till utskottets
ordförande, att min energi för att
bevara 3 § inte är beroende på att jag
för några år sedan var ordförande i
nöjesskatteutredningen. Den tillhör ju
ett förflutet skede. Efter den utredningen
har det lagts fram en proposition i
frågan och denna proposition godtogs
av riksdagen. Alltså har frågan förevarit,
och jag behöver inte alls lägga ned
någon energi för att man skall bibehålla
vad som en gång blev följden av
denna utredning, utan det är, herr
Ericsson i Kinna, sakskäl som förestavat
min energi, vilket bevillningsutskottets
ordförande tyvärr glömt att tänka
på i detta sammanhang.

Jag tror också att det kanske blir
enklare, ja, så enkelt, att vi inte ens behöver
ha denna 3 §.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! De föregående talarna
har i huvudsak berört revyskatten, varför
jag inledningsvis skall säga några
ord om biografskatten.

Finansministerns proposition om biografskatten
och filmstödet har föranlett
ett flertal motioner i riksdagen om
avslag, trots att departementschefen
hyfsat till den Älmebyska utredningen.
En trepartimotion från högern, centern
och socialdemokraterna har tilldragit
sig stor uppmärksamhet, i och med att
motionärerna velat sänka biografskatten
från 33 procent till 25 procent och
även höja det s. k. filmstödet.

Från folkpartiets sida har vi inte velat
gå så långt i skattesänkande syfte i
år, enär frågan kommer upp till förnyad
behandling under nästa vårriksdag.
Vi har emellertid i vår motion föreslagit
en sänkning av biografskatten till
30 procent. Statsmakterna får räkna med
betydligt mindre inkomster från biografföreställningarna
i framtiden, särskilt
med tanke på televisionens stora
frammarsch.

När det gäller stödet åt den svenska
filmproduktionen har vi inte kunnat
acceptera filmstödutredningens planer,
till vilka finansministern senare ämnar
ta ställning. Planerna innebär i korthet,
att ett permanent statligt bolag bildas
för administration och fördelning av
filmstödmedlen med bolagsparagrafer
och förordningar i släptåg.

Det nuvarande s. k. filmstödet tillkom
som bekant med anledning av statsmakternas
beslut 1948 att höja biografskatten
ganska väsentligt. Filmbranschen
orkade inte bära de nya skatterna och
erhöll senare återbäring, vilken nu kallas
filmstöd. Filmbranschen har i sitt
remissvar med anledning av filmstödutredningens
betänkande sagt, att om
biografskatten kommer att sänkas till
normal nivå bör ingen återbäring längre
utgå. Detta är ett yttrande som vi motionärer
har tagit fasta på. Enligt vår
mening sker en sanering i branschen

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

lämpligast genom att biografskatten
siinkes till en rimlig nivå i förhållande
till nöjesskatten i övrigt.

Vi har också i motionen kommit med
ett konkret förslag, att Kungl. Maj:t
måtte pröva, märk väl inte göra någon
utredning, om inte bidrag från lotterimedelsfonden
i framtiden bör lämnas
till konstnärligt högtstående film samt
till svensk undervisnings-, dokumentär-,
barn- och kortfilm. När statsutskottet
behandlat det s. k. filmstödet och den
refererade motionen säges i utlåtandet,
att med tanke på de stora anspråk som
redan ställts på lotterimedelsfonden är
det ovisst om en sådan väg är framkomlig.
Detta är en sanning med modifikation.
Enligt statsmakternas beslut kan
ur lotterimedelsfonden användas intill
50 procent av influtna lotterimedel, men
endast 19 procent föreslås för innevarande
budgetår. Bevillningsutskottet har
en annan mening om de väckta motionerna
än statsutskottet. Utskottet finner
att i motionerna getts några intresseväckande
uppslag som synes värda
att prövas, och det minsta krav riksdagen
kan ställa på Kungl. Maj :ts kansli
är väl att pröva olika vägar för det
framtida stödet åt svensk filmproduktion.

Jag övergår till revyskatten. 1954 års
nöjesskatteutrednings betänkande åberopas
av reservanterna, men märk väl
att utredningen inte var enhällig beträffande
skatten på revyerna. Bortfallet av
revyskatt till staten skulle enligt reservanternas
uppgifter röra sig om 307 900
kronor för Stockholm, Göteborg och
Malmö. Detta skattebelopp kan vi nog
undvara, om vi slipper en krångellagstiftning.
Vad som är anmärkningsvärt
är, att ingen ledamot i denna kammare
väckt motion om att avslå propositionen.
Jag kan säga finansministern, att
jag på den punkten kommer att helhjärtat
stödja propositionen, vilket sammanfaller
med min motion år 1957.

Det visade sig redan i remissyttrandena
om revybeskattningen, att ett fler -

tal länsstyrelser ansåg att det skulle
komma att uppstå besvärliga tolkningssvårigheter
beträffande vad som egentligen
skall menas med teaterföreställning.
Riksdagsledamöterna inbjöds, som
herr Ekström i Iggesund redan nämnt,
att vittna beträffande en svårbedömlig
teaterpjäs i Stockholm. Göteborgs-Posten
kommenterar Karl Gerhards skatteprocess
med följande: »I Göteborg beklagar
man, att Karl Gerhard, som betytt
så mycket för staden och som på ett
så lysande sätt givit oss både god teater,
musikunderhållning och litterär underhållning
ska komma i ett motsatsförhållande
till skattemyndigheterna
därför att vi fått en krångellagstiftning».
I Finland förekommer endast, om jag
inte är fel underrättad, skatt på revy i
samband med dans och spritutskänkning.
I Danmark har man som bekant
slopat all nöjesskatt på teatrar med
undantag för tillställningar på restauranger.

Men jag har också en principiell invändning
mot höga nöjesskatter. Sedan
semesterförlängningen och arbetstidsförkortningen
genomförts har fritiden
blivit ett diskuterat samhällsproblem.
Stiftar samhället lagar för arbetstidsförkortning
och dylikt bör man även ta
konsekvenserna och ordna fritidsproblemen.
Man löser dem inte genom att
hårt beskatta fritidsförströelserna, t. ex.
biografföreställningar och revyer. De
enskilda människorna i vår jäktade tid
är i behov av mer avkoppling än man
behövde på den gamla goda tiden. Jag
vill med detta ha sagt, att höga nöjesskatter
är ett konservativt skattetänka
nde.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Denna fråga har ju nu
ventilerats utförligt från båda utgångspunkterna
och som jag tycker med stor
elegans och kraft av utskottets talesmän,
herr Ekström i Iggesund och ut -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

skottets ordförande. Jag vill emellertid
bara göra några korta bemärkningar
till den debatt som förts.

De stora frågorna i propositionen
har ju icke satt andarna i rörelse. Utskottet
har gjort en del ändringar i
Kungl. Maj:ts proposition. Detta kostar,
som det sägs i utskottsbetänkandet,
1,6 miljoner mer än vad regeringen är
beredd att lämna ifrån sig. Men jag
är tillräckligt erfaren för att inte ta
upp någon polemik emot ett enhälligt
utskott på denna punkt. Att man har
kunnat bli så relativt enhällig i de
stora och viktiga tingen, d. v. s. i fråga
om biografbeskattning och återbäring
till svenskproducerad film, det
s. k. producentstödet, och i fråga om
lättnader för småbiograferna är naturligtvis
betingat just av att propositionens
förslag i dessa avseenden är att
betrakta soin ett provisorium.

När den Älmebyska utredningen var
ett faktum, företog vi i vanlig ordning
en remissbehandling, och få betänkanden
har väl blivit föremål för så diametralt
motsatta uppfattningar och så
hetsig debatt som just det Älmebyska
betänkandet om den nya nöjesbeskattningen.
Detta är ju ett område som rör
alla människor. Alla är ju här mer eller
mindre sakkunniga, och följaktligen
tillåter sig också var och en att ha sin
egen högst personliga uppfattning om
hur en nöjesbeskattning skall utformas.

Enligt den ena ytterlighetsståndpunkten
frågas hur man över huvud taget
kan komma på en sådan idé som att
beskatta nöjena, och enligt den andra
ytterlighetsståndpunkten frågar man
utifrån mera tunga moraliska synpunkter:
Kan vi över huvud taget låta bli
att beskatta nöjena mycket starkt, när
man anser sig kunna beskatta livets
nödtorft och många andra ting? Jag
vill således redan nu varsko om att
när finansministern kommer tillbaka
nästa år med en mera definitiv lösning
av dessa frågor kommer förmodligen
debatten inte att ha den relativt still -

samma och lugna karaktär, som den
ändå haft i dag.

Här har meningsbrytningarna inskränkt
sig till den detalj av det hela,
som innebär att man skall frilägga revyerna
från skatteplikt. Jag erkänner,
att när propositionen signerades år
1957 och jag försökte göra en gränsdragning
mellan teater å ena sidan och
revyer å den andra, var jag mycket
betänksam över huruvida den skulle
hålla. Detta kom också till uttryck i
själva propositionsskrivningen. Jag gick
kanhända också från början och funderade
på om man inte skulle kunna
vara så rättvis och moraliskt förträfflig,
att man delade upp nöjesverksamlieten
på seriös, anständig, fin och kulturbetonad
nöjeskonst i en fålla samt
den nöjesverksamhet, som inte kan göra
anspråk på alla dessa fina epitet, i en
annan. Jag konsulterade en rad av
fackmän i branschen, och jag fick
ytterst bestämda varningar för att göra
en sådan gränsdragning liksom för att
sätta en gräns mellan teater och revy.
Jag trodde, att jag skulle ha stöd för
en sådan åtgärd som att placera den
sämre teatern i samma klass som revyerna,
men att ge sig på att dela upp
teaterverksamheten ligger över mänsklig
förmåga. Vem som helst kan säga:
»Visst är det en högst avsevärd skillnad
mellan en föreställning på Dramaten
av Moliére, Shakespeare, Strindberg
eller Ibsen och en föreställning i Stockholms
omgivningar av buskteatertyp,
där många gånger pilsnerflaskan hör
till de mest dominerande rekvisita.»
Naturligtvis är det en himmelsvid
skillnad mellan sådant liksom mellan
god och uppbyggande film samt typiskt
nedbrytande film av pangpangkaraktär,
som onekligen är en kulturfara
för vår ungdom. Det är jag den
förste att erkänna. Det är lätt att säga:
»Där har vi ytterligheterna på det ena
eller andra området», men vem vågar
påstå att han är så skicklig att han
kan dra den riktiga, objektiva gränsen

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

på det mellanfält, där den goda filmen
möter den mindre goda, där den mindre
goda teatern möter den andra typen
av — om jag så får uttrycka det —
mera mellanbetonad karaktär? Man
måste lösa detta problem med schabloner.
Man kan inte föra ett rättvist resonemang
och såsom åskådningsmaterial
ta dessa ytterlighetsfall för att
med hänvisning till dem beskriva det
hela såsom tokigt och galet. Tänker
man sig in i hela problemställningen,
kommer man fram till att en schablonlösning
måste till. En sådan åstadkoms
förra gången, när man drog en gräns
för nöjesskatten. Musik -—• oavsett om
det var fråga om en konsert av Beethoven
eller Mozart, en rock-and-rollgala
eller svenska mästerskapet i handklaver;
det är musik alltihop — skulle
vara skattefri. Man gjorde all teater
fri, från den fina och seriösa till den
enkla och dåliga. Man skattebelade filmen,
både den goda och den dåliga,
liksom revyerna. Jag trodde — även
om jag var medveten om svårigheterna
— att det fanns en viss karakteristisk
skillnad mellan revy och vanlig teaterkonst
och att det därför skulle gå att
praktiskt hantera systemet med en
schablonlösning. Det innebar inga moraliska
värderingar från min sida, att
revyerna blev skattebelagda och teatrarna
skattefria. Jag är den förste att
erkänna, att många revyer som presenteras
på våra scener är förnämliga
konstprodukter. Vi vet, att yrkesskickliga
skådespelare från Dramatiska teatern
uppträder i en del av revyerna
här i Stockholm. Vi vet också, att Karl
Gerhards revyer under hitlerismens dagar
var något av ett frihets- och kulturelement
i demokratiens kamp mot nazismen.
.lag lade följaktligen inga moraliska
aspekter till grund för denna
uppdelning, utan jag föreställde mig,
att man skulle kunna göra en enkel
schabloncring. Nu har det visat sig, att
vi har misslyckats diirincd. Jag skulle
därför kunna svara herr Kiirrlander,

när han frågar varför vi inför skattebefrielse,
med dessa enkla ord: Erfarenheten
har visat att det inte går att
upprätthålla en rimlig gränsdragning
mellan revy och teater. Man råkar in
i ganska omöjliga situationer. Herr
Kärrlander anser, att det väl i sista
hand vore möjligt att till och med
uppe i regeringsrätten få avgjort, om
en revy är en revy eller en teaterföreställning.
Jag skulle för min del vilja
säga: Gud vare tack och lov att regeringsrätten
har sluppit avgöra huruvida
»Spetsbyxor» var revy eller teater!
Jag föreställer mig, att även jag
med min mycket begränsade fantasi på
detta område utan alltför stora svårigheter
skulle kunna göra en ganska rolig
sketch om hur Kungl. Maj:t i sitt regerande
via regeringsrätten sitter med
pannan i veck och funderar över om
»Spetsbyxor» är revy eller teater. Man
måste väl ändå lära av erfarenheten,
och jag tycker att erfarenheten härvidlag
klart ger vid handen att vi inte kan
behålla den nuvarande gränsdragningen.

Då det gäller frågan om hur mycket
pengar som staten skulle komma att
förlora på den här liberaliseringen av
nöjesbeskattningen, så har utskottet anfört
vissa siffror som jag tror är överdrivna.
Den nedräkning med 10 miljoner
kronor, som i statsverkspropositionen
redovisats i fråga om nöjesskatteinkomsterna,
har ingenting att
göra med bedömandet av hur mycket vi
skulle förlora på ett upphävande av
nöjesbeskattningen för revyerna, utan
det är bara fråga om en enkel och kanske
bristfällig prognos beträffande den
totala minskning av nöjesskatteinkomsterna
som kan komma att upstå bl. a.
genom televisionens våldsamt snabba
utbredning i vårt land. Ett ganska rimligt
antagande är enligt min mening att
staten måhända avhänder sig eu halv
miljon kronor genom den föreslagna
liberaliseringen av revyskatten.

Del är klart att reservanterna kan

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

ställa den frågan: »Kommer man då
ifrån gränsdragningssvårigheterna genom
att lägga gränsen mellan å ena sidan
teater och revy samt å andra sidan
varieté, vådevill, cirkusföreställningar
och vad det nu kan vara?» Nej, jag är
inte så optimistisk att jag tror att
gränstvisterna därmed skulle vara ur
världen. Men jag betraktar det som ett
ganska plausibelt antagande att gränstvisterna
kommer att betydligt reduceras.
Det finns ju ändå något gemensamt
karakteristiskt för varieté- och
cirkusföreställningar, nämligen att det
inte på samma sätt som beträffande
revyer och teaterföreställningar är fråga
om, låt mig säga, mer konstnärliga
prestationer, utan att det är mera av
cirkuskonst över det hela. Revyn är så
att säga en journalistisk teaterföreställning.
Varietén består av isolerade
nummer — såsom herr Ekström i Iggesund
sagt — akrobatik, jongleringsnummer
och mycket annat. Det bör
därför vara möjligt att göra en gränsdragning
härvidlag. Såsom ett kriterium
på varietéföreställning har man
ju också i propositionen skrivit in att
en föreställning i samband med utskänkning
alltid skall betraktas som
en varietéföreställning.

Det finns givetvis risk för att vi om
några år måste säga oss, att den nu
föreslagna gränsdragningen inte heller
utgjorde någon riktigt elegant lösning.
Det kan ju finnas en och annan varieté,
som försöker komma över på
revyplanet, men då får man väl acceptera
detta.

Om man inte vill gå med på den nu
föreslagna lösningen, återstår naturligtvis
de båda huvudlinjerna att antingen
göra rent bord med skatten på
alla slags föreställningar, alltså även
varieté- och cirkusföreställningar, eller
också — något som är en lika enkel
och riktig linje — att skattebelägga hela
fältet, både teater-, revy-, varieté- och
cirkusföreställningar.

Jag har emellertid en känsla av att

både denna kammare och medkammaren
skulle ha reagerat mycket negativt
inför ett förslag om att återinföra nöjesskatten
för teater, konserter och hela
den typ av seriösa föreställningar som
nu har fördelen att vara skattefria. Jag
är inte alls övertygad om att jag skulle
ha haft några större möjligheter att
övertyga kammaren om det riktiga i ett
sådant förslag. Det betyder emellertid
inte att jag för all framtid skulle avstå
från tanken på en beskattning över
hela fältet, därest jag anser mig pressad
att framlägga ett sådant förslag. Men
i dagens läge skulle nog förslaget ha
fått ett mycket kallt och negativt mottagande.

Varför har då inte regeringen gått
ännu längre och gjort rent bord med
all beskattning av detta slag? Jo, helt
enkelt därför att man ju inte gärna ger
ifrån sig mer pengar än vad som är absolut
nödvändigt. Jag har betraktat det
som ofrånkomligt att göra det medgivande
som skett för revyernas del, eftersom
den nuvarande lagen i detta
avseende tydligen inte kan göra anspråk
på den respekt som bör tillkomma
svensk lagstiftning, även om den
avser förhållandena på nöjesområdet.

Det ligger en uppenbar fara i att,
jag vill inte säga vara halsstarrig —
det finns inte anledning för mig att i
onödan reta upp reservanterna — men
att så radikalt se bort från de verkliga
förhållandena, för att nu använda
ett fint uttryck, att man säger: »Det
får ligga till hur som helst i praktiken;
vi håller på att lagen skall vara sådan
den är, eftersom det bättre tillfredsställer
oss i moraliskt hänseende.» Respekten
för att gällande lag efterföljes är
onekligen någonting väsentligt, som man
också måste ta hänsyn till när man
bedömer frågor som dessa.

Herr talman! Jag har med dessa små
kommentarer velat komplettera de inlägg,
som inneburit ett försvar av Kungl.
Maj :ts proposition. Jag är inte av den
uppfattningen att propositionen innebär

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

en lösning av problemet för evärdlig
framtid, men jag tror att det finns rimlig
grund för antagandet att gränstvisterna
i fortsättningen inte skall bli så
iögonenfallande och så besvärliga som
fallet är med lagens nuvarande utformning.
Det kanske går så bra, att vi om
några år kan säga, att det inte finns
någon anledning att diskutera denna
fråga mera. Skulle det gå tokigt, blir
vi väl tvingade att diskutera den en
gång till. Då föreställer jag mig att det
bara finns de båda renodlade linjerna
att välja på.

Herr förste vice talmannen tog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag försäkrar att reservanterna
inte på något sätt känner sig
stötta i kanten om finansministern tycker,
att det är ett bevis på halsstarrighet
att vi fortsätter att argumentera
för den uppfattning vi har.

Finansministern säger att vi måste
ha en lagstiftning, som vi kan ha respekt
för. Det är vi alldeles överens om,
och respekten för nöjesskattelagstiftningen
hos dem som betalar nöjesskatt
tror jag inte det är något fel på. Det är
förmedlarna som varit litet besvärliga.
Vi har nu fått en sort av revyer som
blivit svåra att tolka, och detta läge har
vi kommit i enbart därför att det gäller
förklädda revyer, om de nu heter Spetsbyxor
eller någonting annat. Jag trodde
emellertid inte att de argument, som
framlagts från den sida, som vill göra
rent bord med all nöjesskatt, så djupt
hade gripit finansministern, att han
skulle visa sig redo att falla undan. Fn
ren uppgivenhet kan spåras i hans senaste
yttrande. Han är beredd att göra
alldeles rent bord — visserligen inte
nu på en gång, men han kan mycket
väl tänka sig det. Det är kanske konsekvent.
Jag skall inte yttra mig om det,
ty detta skall vi inte diskutera i dag.
Det iir i alla fall märkligt att tänka sig

att finansministern i denna situation
liksom givit upp hoppet och att det just
på detta lilla avsnitt skulle vara så betydelsefullt
för honom att få en lagstiftning
som vinner respekt hos alla
medborgare.

Det är riktigt, som han säger, att det
inte går att lösa detta problem med
annat än schabloner. Då får man också
räkna med vissa olägenheter. Att regeringen
i egenskap av regeringsrätt
skulle försättas i några särskilt penibla
situationer om den skall, lösa
detta nöjesskatteproblem, det tror jag,
herr talman, inte ett ögonblick på.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Finansministern håller
med reservanterna så till vida, att han
inte tror att gränsdragningssvårigheterna
är ur världen i och med dessa
nya bestämmelser. De kommer att finnas
kvar. De kommer dock att vara
lättare att bemästra om gränsen går
mellan å ena sidan revyer och å andra
sidan varietéer. Sedan lämnar finansministern
bevis för sitt påstående och
säger, att man får betrakta en revy som
en journalistisk teater medan varietén
är någonting annat.

Herr Ekström i Iggesund har förut
talat om den författarmöda som alltid
ligger bakom en revys tillkomst. Jag
kan inte dela den uppfattningen han
gav uttryck för i så högstämda ordalag.
Beträffande finansministerns tolkning
får jag säga att den för flertalet
revyer är ganska smickrande. Jag har
den uppfattningen, att det ligger mycket
litet av journalistisk teater i de
flesta av de revyer vi har — åtminstone
de som visas på den svenska
landsbygden. De består av ett hopplock
av nummer av olika artister, och
det finns praktiskt taget ingen skillnad
mellan en sådan revy och den traditionella
varietén.

Kvar står min fråga: Hur blir det i
fortsättningen om man, för att komma
ifrån nöjesskatten, ändrar namnen på

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

varietéerna och kabaréerna och kallar
dem revyer? Det är nämligen just begreppet
revy som i fortsättningen befriar
föreställningen från beskattning.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Vi har från centerpartiets
sida ansett oss böra biträda den
reservation, som är knuten till detta
betänkande. Det finns två anledningar
till detta.

Det har sagts, att man med revyskattens
slopande skulle undvika ett svårt
gränsdragningsproblem. Vi kan inte
finna att det är bärande skäl för ett
sådant påstående och att man skulle
eliminera gränsdragningsproblemet i
och med att man slopade revyskatten.

Man måste väl även se denna fråga
ur finansiell synpunkt. När man tittar
på årets kompletteringsproposition,
kan man inte undvika att se hur armodet
grinar från nästan vartenda blad
i finansministerns proposition. När man
nu skall försöka avhjälpa detta frågar
man sig, om vi skall börja med att avskaffa
revyskatten. Vi kan inte finna
att detta är riktigt. Vi är nämligen av
den uppfattningen, att det skall kunna
göras en del lindringar på andra håll.
Jag är säker på att man med hänsyn
till de rådande finansiella förhållandena
måste visa stor återhållsamhet i
dagens läge. Jag kan således inte anse
att det finns skäl att som en första åtgärd
slopa revyskatten.

Det har redan sagts så mycket i denna
fråga. Jag är fullt överens med herr
Allard och herr Kärrlander, och jag
yrkar bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Allard ställde en
fråga till mig och det ger mig anledning
att något litet kommentera de senaste
anförandena. Herr Kärrlander
frågade om jag gett upp allt hopp. Jag
vet inte vad han egentligen menade

med det. Tror han att det skulle finnas
någon möjlighet att få en återgång
till klarare och enklare skiljelinjer mellan
teater och revy än vad vi har i dag,
då delar jag inte hans förhoppningar.
Jag är medveten om att när vi drog
gränsen mellan teater och revy gjorde
revyförfattarna om sina revyer så att
de fick karaktären av teater. Detta
kommer de säkerligen att fortsätta med,
om vi stannar för herr Kärrlanders
linje.

Däremot är jag inte utan hopp om
att det skall gå att finna en bättre
gräns enligt det nya förslag som nu ligger
på riksdagens bord i form av utskottets
betänkande. Det har inte varit
så särskilt angenämt att de kommunala
uppbördsverkens tjänstemän skall sitta
och ha avgörande votum i dessa ytterst
intrikata frågor om en revy skall
vara en revy eller om den skall vara
teater. För all del, dessa tjänstemän
kan få motsvarande svåra avgöranden
när det blir fråga om en varieté skall
anses vara en revy eller inte. Men vi
har angivit klarare kriterier på varietéer
än den gamla bestämmelsen om
den s. k. röda tråden i revyerna.

Herr Allard frågade hur det blir om
man gör varieté till revy. Om kammaren
följer utskottets förslag, kommer
det att bli så att om författaren gör om
en varieté till revy så blir varietén
också skattefri, det är enkelt som amen
i kyrkan. Om däremot varietén fortsätter
att vara varieté men bara kallar sig
för revy, får man anledning att titta
på saken. Dessutom har vi ett klart
kriterium däri, att alla föreställningar
på restauranger i samband med utskänkning
skattemässigt skall behandlas
som varietéer, även om de på
affischerna presenteras som revyer.

Herr Vigelsbo säger att armodet grinar
mellan varje blad i finansministerns
kompletteringsproposition. Ändå
är herr Vigelsbo hjärtlös nog att ta
ifrån finansministern ytterligare en miljon
kronor av biografskatten. Så saldot

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

vid finansministerns och herr Vigelsbos
ståndpunkter skiljer sig med en
halv miljon kronor till finansministerns
fördel. Att jag inte slåss för biografskatten
beror på att jag har ett enhälligt
utskott emot mig.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det råder delade meningar
om hur mycket man får in om
man behåller revyskatten. Det har talats
om 4 miljoner kronor och finansministern
säger 500 000. Då ligger väl
det verkliga beloppet någonstans mitt
emellan, skulle jag tro.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara säga för
att klara ut begreppen att jag aldrig
har accepterat som någon objektiv sanning
precis mitten mellan två bud.
Sanningen kan vara något helt annat.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag fick två svar av
finansministern. Det första svaret avsåg
en fråga jag inte har ställt. Finansministern
sade att om man gör om en
varieté till revy, så kommer den givetvis
att betraktas som revy och slippa
skatt. Min fråga var hur det går om
man bara ändrar namnet på en varieté
och kallar den för revy. På den frågan
fick jag svaret att vi då får anledning
att titta på saken. Detta bevisar just
vad reservanterna har sagt, nämligen
att gränsdragningssvårigheterna kommer
att finnas kvar och kanske kommer
att bli ännu större.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag förstår inte tillfredsställelsen
vid herr Allards sista
framträdande, eftersom jag ju hela tiden
har sagt att jag inte tror att man
kommer ifrån tolkningssvårigheterna
ens med den nya gränsdragningen. Däremot
tror jag alt de blir mindre. Även
om man nu inte kan nå fram till en

absolut klar gräns, bör man enligt min
mening inte uraktlåta att hyvla bort de
värsta tokigheterna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Allard
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föranledes av
bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
143 ja och 59 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 10

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtande nr 92, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition

3 — Andra kammarens protokoll 195!). Nr 17

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Utredning rörande tillfälliga utförsäljningar och realisationer

med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till statsutskottet; och

bankoutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning angående fullföljande av
påbörjad ombyggnad av värmesystemet
i riksbankshuset i Stockholm.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 11

Utredning rörande tillfälliga utförsäljningar
och realisationer

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande tillfälliga
utförsäljningar och realisationer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ELIASSON i Moliolm (h):

Herr talman! I det här utskottsutlåtandet
talar man om tre olika utredningar.
Jag vill bara fråga, vilken av
utredningarna man tror skall definitivt
lösa problemet.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Motionärerna vänder
sig i huvudsak mot de tillfälliga utförsäljningar,
som bedrives av ambulerande
företag. Motionärerna tycks mena,
dels att sådana försäljningar i och för
sig inte är önskvärda och därför bör
förbjudas, dels att sådana här företag
vid sina försäljningar ofta använder
sig av illojala konkurrensmetoder och
att deras möjligheter till sådana affärsmetoder
bör stävjas.

Frågan om huruvida tillfälliga utförsäljningar
av ambulerande företag över
huvud taget skall få förekomma är en
fråga om vilka distributionsformer in -

om handeln som samhället vill tillåta.
Denna fråga har nyligen behandlats av
näringsrättsutredningen. Dess förslag är
för närvarande under överarbetning av
1958 års näringsrättssakkunniga. Med
hänsyn härtill har utskottet inte ansett
det motiverat att göra denna fråga till
föremål för någon ny utredning.

Jag går härefter över till frågan om
att effektivisera samhällets medel att
ingripa mot illojala konkurrensförfaranden
inom näringslivet, och det är

— efter vad jag kan förstå — just ur
denna aspekt som herr Eliasson i Moholm
vill angripa de aktuella svårigheterna
inom textilbranschen. Denna fråga
är också under utredning. Den utredes
av varumärkes- och firmautredningen.
Denna utredning har relativt
nyligen påbörjat sitt arbete med de här
aktuella frågorna. Efter vad jag kunnat
inhämta bedrives arbetet inom utredningen
med stor intensitet. Det har
upplysts mig, att utredningen, som
också har andra saker att syssla med,
nyligen har fått en särskild sekreterare
för att sköta just frågorna om
illojal konkurrens. Det är således väl
sörjt för att de problem som ligger
herr Eliasson i Moholm särskilt varmt
om hjärtat blir utredda. Herr Eliasson
i Moholm har ju inte heller i dag velat
ställa något yrkande i ärendet.

Slutligen vill jag säga, att man inom
utskottet ansett att de svårigheter som
för närvarande råder inom textilbranschen
har sin största orsak i andra
förhållanden än den konkurrens som

— kanske ofta med inte helt lojala metoder
— bedrives mellan olika distributionsformer.
Så länge produktion och
konsumtion inte är något så när anpassade
till varandra, får vi nog dragas
med svårigheter inom branschen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

§ 12

Föredrogos vart efter annat

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens
organisation, m. in., och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statliga lånegarantier
till upprustnings- och nyanläggningsåtgärdcr
berörande landsbygdens
elnät m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1958 och 1959 vid
dess tionde ordinarie möte fattade beslut.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Atomvapenfrågan

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
97, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/60
till Försvarets forskningsanstalt: Viss
forskningsverksamhet jämte motioner
i atomvapenfrågor.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under fjärde huvudtiteln (punkt
128, s. 261—264 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit
riksdagen att dels till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 23 600 000 kronor, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
att därutöver beställningar av materiel
för försvarets forskningsanstalts
verksamhet finge utläggas inom en kostnadsram
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling föreliafl

Atomvapenfrågan

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf in. fl. (1:107) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 149), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att under förevarande
anslag upptoges ett med
2 800 000 kronor förhöjt belopp, varvid
dock skulle iakttagas att den sammanlagda
utgiftsramen under IV :e huvudtiteln
skulle förbli oförändrad,

dels en inom andra kammaren av
herrar Wedén och von Friesen väckt
motion (11:256), vari hemställts, att
riksdagen måtte bevilja försvarets forskningsanstalt
2,8 miljoner kronor för i
motionen angivet ändamål och bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i den mån sådana
erfordrades, vidtaga justeringar på
andra punkter i försvarets huvudtitel i
syfte att inrymma ifrågavarande anslag
i försvarets totala kostnadsram,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup (I: 195) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl (II: 253),
i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om initiativ till förhandlingar snarast
möjligt efter vårriksdagens slut mellan
representanter för de fyra demokratiska
partierna i syfte att bevara enigheten i
de aktuella försvarsfrågorna, i första
rummet med sikte på den vetenskapliga
forskningen kring atomenergiens militära
användning,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf in. fl. (I: 106) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hjcilmarson in. fl. (II: 148), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t understryka vikten av
att vederbörande myndigheter bereddes
tillfälle att i sina beställningar utomlands
inrymma även vapenbärare, som
kunde medföra dels konventionella
laddningar, dels taktiska atomladdningar,
men självfallet under förutsättning
att avslut härom kunde göras utan andra

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

villkor än sådana som redan godtagits
vid inköp av försvarsmateriel i utlandet.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 107
och 11:149 samt 11:256 till Försvarets
forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
för budgetåret 1959/60 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 23 600 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva,
att därutöver beställningar av materiel
för försvarets forskningsanstalts
verksamhet finge utläggas inom en kostnadsram
av 2 500 000 kronor;

II. att motionerna 1:195 och 11:253
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. alt motionerna 1:106 och 11:148
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Aastrup, Jacobsson, Sundin,
Malmborg, Rubbestad, Ståhl, Svensson
i Stenkyrka och Nihlfors, vilka ansett
att utskottet under II bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 195 och II: 253, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att initiativ snarast
möjligt toges till förhandlingar mellan
representanter för de fyra demokratiska
partierna i syfte att bevara enigheten
i de aktuella försvarsfrågorna, i
första rummet med sikte på den förberedande
vetenskapliga forskningen kring
atomenergiens militära användning och
med angivande av att dylika förhandlingar
i intet avseende föregrepe ett
framtida beslut i den stora frågan, huruvida
Sveriges försvar skulle förses med
atomvapen eller icke;

2) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Heckscher och
Hjalmarson, vilka ansett att utskottet
under I a) och III bort hemställa, att
riksdagen måtte

I a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna
1:107 och 11:149 samt 11:256 till Försvarets
forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
för budgetåret 1959/60
under fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 26 400 000 kronor;

III. med bifall till motionerna 1:106
och II: 148 i skrivelse till Kungl. Maj :t
understryka vikten av att vederbörande
myndigheter bereddes tillfälle att i
sina beställningar utomlands inrymma
även vapenbärare, som kunde medföra
dels konventionella laddningar, dels
taktiska atomladdningar, men självfallet
under förutsättning att avslut härom
kunde göras utan andra villkor än sådana
som redan godtagits vid inköp av
försvarsmateriel i utlandet;

3) av herr Åkerström, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! I en demokrati kan vi
kosta på oss respekt mot de enskilda
människor som av samvetsskäl väljer
den radikalpacifistiska vägen. Men pacifismen
som sådan är orimlig; den betyder
att vi skulle utbjuda vårt land åt
det järnhårt sammanhållna stormaktsvälde
varifrån hotet om aggression kommer.
Det skulle betyda slutet för vårt
eget lilla land, men det skulle också
betyda slutet för pacifismen. I den
kommunistiska diktaturen tillåts inte
radikalpacifism; den betraktas som
landsförräderi och behandlas därefter.
Den pacifistiska verksamheten är följaktligen
möjlig endast i ett demokratiskt
land med ett ordentligt försvar,
uppburet av en stark försvarsvilja hos
flertalet människor.

Med ett antal vätebomber skulle Sovjetunionen
kunna utplåna de fria länderna
i väster, har den sovjetryske diktatorn
nyligen förklarat. Även vårt land
skulle kunna smulas sönder i några
vätebombsexplosioner. Därav drar pa -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

cifisterna slutsatsen att försvar är meningslöst;
det nyttar till intet, det är
bättre att ge upp inför hotet.

Vår självuppgivelse skulle innebära
att, såvitt jag vet, för första gången i
historien ett folk frivilligt skulle avstå
från att leva sitt eget liv. Sverige skulle
bli ockuperat, landet förryskat, utsuget
och förslavat, hundratusentals skulle
bli deporterade, männen skilda från
sina hustrur och barnen från sina föräldrar
för att bli »befriade» och »omskolade»
i den rätta läran. Tusentals
skulle bli avrättade. Det är mönstret
överallt där kommunismen tar makten.

Det är egendomligt att man inte på
pacifistiskt håll märker, hur radikalt
förändrad situationen blir i det ögonblick
som man bestämt sig för att inte
till något pris ge upp.

Även en stormakt måste då börja fundera
över tre ting. För det första: Är
det värt den moraliska belastningen att
utplåna ett litet land? Till ocli med
för Sovjet skulle det vara en moralisk
belastning.

För det andra: Vilket värde har ett
sönderbombat och förött land för angriparen? För

det tredje: Vågar man ta risken
av att utlösa ett angrepp med vätebomber
från stormakterna på den andra
sidan? Ty det är säkert: den förste som
släpper en vätebomb utsätter sig för
den risken.

Det är alltså trots allt själva viljan
att inte ge upp som allting ytterst
hänger på. Men naturligtvis måste denna
vilja kunna stödja sig på ett modernt
försvar, ett försvar som vi själva kan
tro på.

Ett effektivt försvar förutsätter i dag
tillgång till taktiska atomvapen, som
kan sättas in i striderna i luften, till
lands och till sjöss — inte som terrorvapen
mot industrier och civilbefolkning
i ett främmande land utan som ett
vapen i de rent militära försvarsoperationerna
och i skyddet för hemorten.
Taktiska atomvapen ingår i standard -

Atomvapenf rågan

utrustningen både i öst och i väst. De
ingår i det ryska infanteriet som ett
konventionellt vapen, avsett att användas
i rörliga markstrider.

Har vi inte själva taktiska atomvapen,
kan en angripare ta oss bit för bit genom
att sätta in koncentrerade styrkor
mot oss, där vi endast kan möta med
glesa förband. De som motsätter sig ett
svenskt atomvapen har ibland förklarat
att den mänskliga känslan inte
skulle tåla tanken att vi använder atomvapen.
Tål den mänskliga känslan tanken
att vi skulle skicka ut våra soldater
utan atomvapen mot en angripare
med atomvapen? Det är en fråga som
jag gärna skulle vilja ha besvarad av
dem som är anhängare av konventionellt
försvar i gammal mening men som
går emot ett svenskt atomvapen.

Låt mig här skjuta in: Vi vet i dag
med fullkomlig säkerhet att de begränsade
prov, som eventuellt skulle behöva
göras vid en inhemsk tillverkning
av atomladdningar, kan ske utan risk
för några skadeverkningar. Det är möjligt
att eu tillverkning kan äga rum
utan att några prov behöver göras.

Föreställningen att vi skulle försätta
oss i en mera utsatt ställning genom
att skaffa oss de moderna försvarsmedlen
är verklighetsfrämmande. Sovjetledningen
är förvisso varken ointelligent
eller okunnig. Den vet lika bra som
vi själva att Sverige är ett högst fredligt
land, av vilket den intet har att
frukta. Och den vet att vi saknar alla
både tekniska och ekonomiska möjligheter
för ett angrepp mot Ryssland.
Sovjet har däremot ett intresse av att
demokratierna är så svaga och splittrade
som möjligt. Det underlättar dess aspirationer.
Del borde emellertid vara
självklart att den svenska statsledningen
klargör inte bara vår absolut fredliga
inställning utan också att vi förbehåller
oss rätten att själva, utan inblandning
utifrån, bygga upp det försvar
vi anser nödvändigt för att kunna
upprätthålla vår frihet och fred.

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

Tanken att en angripare skulle avstå
från att sätta in taktiska atomvapen
mot oss, därför att vi bara har försvarsmedel
av äldre typ att skydda oss
med, är fullkomligt orimlig. Inte gör en
angripare om sin militära utrustning
och ändrar sin inövade och planerade
taktik för att inte bli alltför överlägsen
motståndaren. Låt oss emellertid göra
det fantastiska tankeexperimentet att
så skulle ske. Två ting kan då hända.

Det ena: Vi står emot anfallet. Man
lyckas inte betvinga oss, utan vi härdar
ut. Finns det någon som på allvar
tror att angriparen då i stället för att
tillgripa taktiska atomvapen säger: De
där svenskarna är för omöjliga; de får
vara; vi reser hem?

Det andra: Vi blir trots vårt motstånd
besegrade av den angripande
stormakten. Vad händer sedan? Vi inrangeras
i det kommunistiska militärsystemet,
där atomvapen betraktas som
nödvändiga stridsmedel. Pågår samtidigt
en allmän konflikt — vilket kanske
är sannolikt — är risken överhängande
för att vårt land förvandlas till
skådeplats för atomkrigföring från båda
sidorna — det värsta som över huvud
kan hända oss.

Med andra ord, även om vi satsar på
detta orealistiska tankeexperiment, undgår
vi inte att möta atomvapen. Men
vi gör det under förutsättningar som
kan bli katastrofala för oss själva.

Herr talman! Vi har sedan några år
befunnit oss i en period av hårda politiska
strider i vårt land, och många
av oss kanske också känner att striderna
inte blir mindre hårda den närmaste
framtiden. På ett område har vi
emellertid lyckats med den svåra konsten
att disciplinera oss själva och därmed
också disciplinera motsättningarna:
jag tänker på försvaret. Varför har
vi lyckats på det området? Ingen av
oss vill ta några högtidliga ord i munnen,
de finns där ändå utan att vi behöver
säga dem. Men vi vill också ha
våra egna stridigheter i fred. Ingen ut -

socknes skall blanda sig i dem. Vi vill
lösa dem själva, hurudan lösningen än
blir. Kompromissen i försvarsfrågan
bär lojalt respekterats av regeringen.
Vi har alla följt avtalet.

Men atomvapenfrågan återstår. Skulle
vi då inte kunna börja med att se frågan
sådan den är, utan att några vilseledande
kulisser föres in på scenen —
t. ex. av typen att Sverige kan trassla
till det för de stora i Geneve om vi börjar
forska om atomvapen. Varför står
vi där vi står i denna fråga? Först och
främst därför att regeringen och regeringspartiet
är djupt splittrade. Man
har ännu inte kunnat samla sig kring
den lösning, som ändå måste tränga
sig fram. Även bland våra vänner i folkpartiet
är tydligen splittringen stor.
Centerpartiet trodde jag tidigare skulle
gå på samma linje som vi, men i dag
vet jag inte riktigt var det befinner sig.

Jag skyndar mig att säga, herr talman,
att detta är bara ett rent konstaterande
av det subjektiva ovisshetstillstånd
visavi centerpartiet, vari jag själv
befinner mig. Uttalandet har ingen polemisk
udd. Det är alltså inte avsett
att uppkalla min ärade riksdagskollega
herr Hedlund till en diskussion mellan
oss om vem som mest konsekvent har
verkat för den personliga frivilliglinjen.

Inom högerpartiet åter vill vi att vårt
försvar skall få taktiska atomvapen.
Vid försvarsöverenskommelsens träffande
förbehöll vi oss att få verka för
denna ståndpunkt, och det har inte
heller från de andra partiernas sida
ifrågasatts, att vi har handlat i strid
med överenskommelsen, när vi gjort
detta.

Läget är alltså detta. I och för sig
skulle det ha varit alldeles naturligt, om
regeringen då snabbt hade kallat till
förhandlingar för att se om vi inte gemensamt
kunde resonera oss fram. Detta
har regeringen inte velat. Det förefaller
mig då ganska meningslöst att
bara begära förhandlingar och inte ange
någon ståndpunkt. Därmed säger

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

man ju knappast mer än att vi bör vara
eniga om värdet av enighet om att man
bör vara enig.

Skall vi då inte i stället försöka att
direkt ge oss i kast med de sakproblem,
som vi just nu har att syssla med. Låt
mig ställa frågan så här: När vi inte
från vår sida genom ett formligt yrkande
för dagen har aktualiserat kravet
på ett principiellt ställningstagande i
atomvapensammanhanget, skulle man
då ändå inte från den andra sidan
kunna gå oss till mötes i de två speciella
avsnitt, som det nu gäller: vapenbärarna
och forskningen?

Frågan om att utifrån köpa vapenbärare,
som kan medföra både konventionella
laddningar och atomladdningar,
tog vi upp redan för tre år sedan.
Det är alltså ingen revolutionerande nyhet
som diskuteras.

Vad skulle anskaffningen av sådana
vapenbärare innebära? För det första
en högst väsentlig förstärkning av det
konventionella försvar vi redan har.
Men inte nog därmed. Inköp av dessa
ting är en bestämd förutsättning för att
vi över huvud skall kunna hålla vårt
nuvarande försvar uppe på en tekniskt
tillfredsställande nivå. Vi måste nämligen
i en nära framtid räkna med att
inte kunna köpa moderna vapen utomlands,
som inte är avsedda både för
konventionella laddningar och för
atomladdningar. Detta borde enligt mitt
förmenande vara tillräckliga skäl för
ett positivt beslut i denna fråga till och
med för dem, som är motståndare till
atomvapen men vill ha ett tillfredsställande
konventionellt försvar.

Självfallet vill jag inte sticka under
stol med att vi på vår kant utöver
dessa skäl har ett ytterligare skäl, ett
som förefaller oss alldeles avgörande.
Tillgång till sådana vapenbärare gör
det praktiskt möjligt för oss att vid
angrepp snabbt få hjälp från västmakterna
med de effektivaste försvarsmedlen.
Dessa vapenbärare skulle med and -

Atom vapenfrågan

ra ord innebära en avsevärd potentiell
förstärkning av det svenska försvaret.

Låt oss tänka oss in i den situation
vi diskuterar. Våg efter våg av bombplan
skulle vräka in över de svenska
försvarskrafterna, över våra industriella
anläggningar och kanske också över
våra större städer. Skulle vi då säga:
Av principiella skäl använder vi inte
det effektivaste medlet mot dem. För
principens skull ser vi våra trupper
sprängas i atomer och våra industrianläggningar
ödeläggas.

Vi får veta att en invasionsflotta stävar
in mot våra kuster. Vi kan sprida
den med hjälp av taktiska atomvapen
och därmed väsentligt underlätta vårt
försvar. Väntar vi då till dess flottan
har kommit in i vår skärgård —■ för
att sedan skicka ut vår ungdom i en
kamp mot överlägsna ockupationstrupper?
Nej, det gör vi inte, herr talman.
Ingen regering gör det, och ingen regering
vill göra det. Vi har inte råd att
vara så civiliserade, att vi med öppna
ögon tar risken att vår egen civilisation
förintas.

Vi vet i dag att dessa vapenbärare
kan köpas i andra länder utan andra
villkor än dem vi tidigare godkänt vid
inköp av försvarsmedel utifrån. Dessa
villkor är tre:

1. Vi skall bara använda materielen
i vårt eget försvar.

2. Vi får inte exportera den.

3. Vi kan få använda den för lösande
av uppgifter, som vi ålägges på
grund av vårt medlemsskap i Förenta
Nationerna.

Intetdera av dessa villkor inkräktar
på vår utrikespolitiska linje, men inköp
av vapenbärarna dels stärker den
fredsbevarande effekten i vårt försvar,
dels ger oss eu reell möjlighet att i ett
kritiskt läge tillgripa atomvapen efter
riksdagens och regeringens bestämmande.
Att hålla atomvapenfrågan principiellt
öppen måste innefatta också
denna möjlighet — inte bara möjligheten
att avstå från atomvapen.

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

Jag tillägger slutligen, att anskaffning
av atomvapenbärare skulle begränsa
det svaghetstillstånd vårt försvar befinner
sig i, så länge vi saknar egna
taktiska atomvapen.

Så till forskningen. Det har sagts att
det ändå dröjer så länge innan vi själva
är i stånd att producera atomladdningar,
att det inte spelar någon större
roll om vi blir försenade med forskningsarbetet
ett eller annat år. På vilket
annat vetenskapligt område, herr
talman, skulle ett sådant argument kunna
tas på allvar? Det måste förhålla
sig alldeles tvärtom. Risken för allvarliga
dröjsmål bör göra oss angelägna
att göra vad vi kan för att påskynda
forskningen. Inte heller denna binder
vår handlingsfrihet i principfrågan,
men den bidrar till att ge reellt innehåll
åt vår frihet att välja det alternativ vi
finner klokast.

Det är inte möjligt att diskutera
atomvapenfrågan och gå förbi försvarets
kostnadsproblem. I försvarskompromissen
har vi accepterat vissa bestämda
operativa målsättningar för vårt
försvar. Myndigheternas kostnadsplanering
på längre sikt bygger på förutsättningen
att taktiska atomvapen skall
ingå i vårt försvar vid tillgodoseendet
av dessa målsättningar. Får vi inte sådana
vapen, blir vårt försvar ofantligt
mycket dyrare om det skall bibehålla
sin planerade effektivitet, i fall nu
detta över huvud taget skulle vara möjligt
utan atomvapen, vilket jag betvivlar.

Herr talman! Debatten i denna fråga
följer inte strikta partipolitiska linjer.
Vi har med glädje lyssnat till de stämmor
utanför våra led som vi tycker oss
förstå strävar åt samma håll som vi.
I det sammanhanget tänker jag naturligtvis
bland annat på Per Edvin Skölds
bok. Jag skall emellertid inte uttala mig
om den. Jag har nämligen, herr talman,
en känsla av att herr Sköld, när en politisk
motståndare säger något erkännsamt
om honom, lätt uppfattar det som

en alldeles särskilt raffinerad form av
personlig ohövlighet. Ett sådant intryck
vill jag alls inte ge.

Därför, herr talman, slutar jag nu
med att yrka bifall till den från vårt
håll i denna fråga avgivna reservationen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Hjalmarson inledde
sitt anförande alldeles nyss med en
ganska utförlig polemik mot dem som
har en pacifistisk uppfattning i försvarsfrågan.
Jag behöver kanske inte
säga att jag i allt väsentligt därvidlag
delar hans uppfattning. Om jag emellertid
har den meningen att dagens
diskussion kanske inte särskilt lämpar
sig för en så brett lagd exposé över
hela vår försvarsfråga, så hoppas jag
att herr Hjalmarson inte uppfattar det
som något försök från min sida att
lägga munkorg på honom. Jag menar
helt enkelt att vi av praktiska skäl i dag
torde göra klokt i att begränsa oss till
den fråga som vi nu har att ta ställning
till och som ju väsentligen gäller 2,8
miljoner till atomvapenforskning i år
eller inte. Redan den saken är i och
för sig så pass stor, alt den torde ta
den tid som herr talmannen anser sig
ha råd att låta oss disponera för ämnet.

Jag skulle då först vilja säga, att
eftersom problemet gäller atomvapenforskning
eller inte och ett relativt
blygsamt anslag till detta ändamål, så
måste jag mycket bestämt ta avstånd
från den passus i utskottets formulering,
där man säger att ett bifall i viss
mån skulle binda statsmakterna i deras
handlingsfrihet, då ställning skall tas
till själva sakfrågan. På den punkten
anser jag det ytterst olyckligt, att man
inger allmänheten den uppfattningen
att vi med ett ställningstagande i forskningsfrågan
ens till den minsta lilla
del tar ställning i sakfrågan. Det har
varit tillräckligt mycket av sådana
allvarliga misstag i den allmänna dis -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

kussionen kring atomvapenfrågan för
att det skall behöva upprepas i riksdagen.

Jag utgår från att den kommande
riksdag som skall ta ställning till saken,
när det nu kan komma att bli
— ett gott stycke in på 1960-talet under
alla förhållanden — måste förbehålla
sig fria händer att handla utifrån
de förutsättningar som då föreligger
och som vi nu omöjligen kan överblicka.
Jag skulle beträffande den punkten
i utskottets uttalande helt kunna instämma
med Ny Tid, den socialdemokratiska
tidningen i Göteborg, som skrev
att detta är en olycklig formulering:
ett beslut om helt förutsättningslösa
forskningar skulle inte i någon förnuftig
mening behöva binda statsmakternas
handlingsfrihet i själva sakfrågan.

Får jag, herr talman, tillägga att jag
anser det vara ett gemensamt intresse
för oss allesammans — både för utskottsmajoriteten
och för de olika reservanterna
— att noga slå vakt om att
vi i dag icke binder vår handlingsfrihet
för framtiden utan mycket strängt begränsar
oss till att diskutera forskningsanslaget.

Sedan må det tillåtas mig att föra
på tal en företeelse i den offentliga diskussionen,
som vållat mig en del olustkänslor,
om jag skall uttrycka mig milt.
Det har ofta inträffat — inte här i riksdagen
— att ÖB har anklagats för att
ha begått ett misstag, när han hos Kungl.
Maj:t gjort framställning om dessa 2,8
miljoner. Jag skulle inte behöva säga
det, eftersom försvarsministern sitter
här i sin bänk, men jag tycker att det
är angeläget att understryka, att överbefälhavaren,
när han hos Kungl. Maj:t
hemställer om åtgärder som han anser
vara lämpliga eller nödvändiga för en
effektivisering av landets försvar, handlar
i enlighet med sin plikt och sin instruktion.
Det är helt enkelt hans skyldighet
att föreslå åtgärder som han anser
vara lämpliga. Övriga militära myndigheter
befinner sig naturligtvis i sam -

Atom vapenfrågan

ma situation. De måste även som fria
medborgare i ett fritt land som enskilda,
ha både rätt och skyldighet att påpeka
vad de anser vara rimligt och riktigt.

Jag måste också i det sammanhanget
uttrycka en viss förvåning över den diskussion
som förts i atomvapenfrågan.
Om de som i sakfrågan intar en tveksam
eller avvisande hållning hade låtit
höra sina röster för två år sedan, då
ÖB-planen framlades, så skulle jag ha
förstått dem bättre. Jag vill erinra kammarens
ledamöter — så långt jag nu
kan nå dem — att i den inledande översikten
till ÖB-planen, där det görs en
sammanfattning av det militärpolitiska
läge, i vilket Sverige befinner sig, överbefälhavaren
utförligt redovisar alla de
tankegångar som sedermera blivit ledmotivet
för hans och de övriga militära
myndigheternas uppfattning och ställningstagande
i dessa frågor. Därför kan
det inte vara någon nyhet, när det
presenteras i den form som senare
skett. Denna studie, som den kallas, är
mycket ingående och, såvitt jag förstår,
mycket motivrik. Det är en diskussion
pro et contra, vilken var och en som på
allvar är intresserad av dessa frågor
har anledning att gå tillbaka till. Den
finns utförligt redovisad i fjolårets försvarsproposition.
Jag vill här inskjuta
att överbefälhavaren, när han lade fram
sina olika alternativ, ÖB-förslaget samt
Adam, Bertil, Caesar och David, betraktade
det svenska försvarets utrustning
med atomvapen som en integrerande
del av samtliga dessa alternativ. Inte
heller ur den synpunkten kan det alltså
anses vara någon nyhet.

Vad sedan beträffar försvarsberedningen
står det fast, att beredningen
icke tog ställning till atomvapenfrågan,
varken vad beträffar frågan om forskningen
eller själva sakfrågan. Detta bör
konstateras som ett historiskt faktum,
och det ligger till grund för den diskussion
vi nu för.

Däremot log försvarsberedningen
ställning i robotfrågan, vilken ur både

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

ekonomisk och i viss mån även vapenteknisk
synpunkt kan sägas vara lika
revolutionerande och lika långtgående
som forskning rörande atomvapen. Jag
vill till herr Hjalmarson och övriga
högermotionärer vad beträffar frågan
om vapenbärarna säga, att när vi nu
anvisat i runt tal 60 miljoner kronor
för robotprogrammets fullföljande —
Kungl. Maj:t och övriga myndigheter
har här ganska fria händer; pengarna
kan användas till forskning men även
till inköp utifrån —■ förefaller det mig
vara logiskt och riktigt att vänta med
direktiven, tills vi fått höra hur dessa
pengar kominer att omsättas. Vi vet
inte hur de mycket omfattande försök
som skall påbörjas här hemma nästa
budgetår kommer att utfalla. Vi vet
inte heller alldeles bestämt vad det kan
vara lämpligast att köpa utifrån. Att
jag på den punkten ställt mig avvaktande
beror ingalunda på någon önskan
att skära ned effektiviteten på den sidan
av det svenska försvaret, utan det
beror snarare därpå att jag tror att det
är riktigt att Kungl. Maj :t och de militära
myndigheterna med hänsyn till
den hastighet som den tekniska utvecklingen
nu har bör ha möjligheter att
röra sig på hela det område, som den
tekniska utvecklingen kan anvisa, en
utveckling som bättre än något annat
garanterar att vi skall få den mest moderna
materialen till de laddningar vi
har.

Eftersom riksdagen i fjol inte tog
ställning till ett atomprogram, är det
naturligt att vi har frågan på vårt bord
i år. Jag vill därvidlag säga till försvarsministern
att jag gärna hade sett
att försök till förhandling redan nu
gjorts, så att man hade kunnat undersöka
huruvida det varit möjligt att även
i år nå den enighet, vilken även herr
Hjalmarson har sagt sig önska och som
försvarsministern så sent som i går uttalade
sin sympati för i första kammaren.
Vi har för vår del motionerat i
denna fråga, och från folkpartiet och

centerpartiet föreligger en samlingsreservation.
Kungl. Maj:t gick inte den
vägen. Jag skall inte här ta upp någon
träta om varför Kungl. Maj:t inte gjorde
det. Men jag skulle vilja säga, med särskild
adress till socialdemokraterna
med försvarsministern i spetsen, och
till högern, att hur tror herrarna det
hade gått med enigheten kring den
stora försvarsuppgörelsen i fjol, om vi
den gången icke hade gått till förhandling,
om i stället de fyra olika partierna
hade suttit i var sitt rum utan att ta
kontakt med varandra? Som medlem
i försvarsberedningen sätter jag 90 mot
10 på alt vi i så fall inte hade haft någon
förutsättning för att nå enighet i
den stora försvarsuppgörelsen. När vi i
den beredning, som den tidigare försvarsminstern
hade tillkallat och som
den nuvarande fullföljt på ett i allo
klanderfritt sätt, hade svårt att enas,
avskilde vi den speciellt svårlösta frågan
och uppdrog åt en mindre beredning
att försöka kitta ihop de fyra partierna
för att därmed säkra enigheten
i den stora frågan, som kostnadsmässigt
skulle komma att gälla tusen gånger
mer än den som vi här diskuterar, och
i vilken vi tycks ha svårt att uppnå
enighet. Det har varit likadant på första
avdelningen under den ganska långa
tid som jag nu har suttit där. Det har
många gånger sett ut som om vi varit
på väg att dela oss på olika linjer, men
när vi ärligt försökt få till stånd en samförståndslösning
har vi lyckats. Det
finns lyckligtvis så mycket av resonlighet
kring det förhandlingsbordet, att
det brukar gå ganska bra.

Min övertygelse är också att om vi
denna gång verkligen vill försöka komma
igenom i enighetens tecken och inte
ta risken av att slå sönder samligen
kring det svenska försvaret på en relativt
ringa fråga, är det här nödvändigt
att i varje fall göra ett försök till sådan
samling. Jag är litet besviken på försvarsministern
för att han inte tidigare
har gjort ett sådant försök. Men

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

när nu detta inte blivit gjort, bär vi ansett
inom folkpartiet och inom centerpartiet
att vi bör ta hänsyn till det
värde som denna enighet haft under
20 år ute i världen. Detta värde har
inte minst herr Boheman under sina år
som ambassadör i Washington erfarit,
och det har våra diplomater i utlandet
över huvud taget konstaterat. Statsministern
har oräkneliga gånger — jag
höll på att säga varje gång han velat
demonstrera hur den svenska demokratien
kan lyfta sig över partigränserna
—- framhållit enigheten och sammanhållningen
i försvarsfrågan.

Vi menar, att denna enighet måste vi
försöka bevara även denna gång. Till
detta säger herr Hjalmarson nu ungefär
detsamma som herr Svärd sade i
första kammaren i går: Ja, men det är
ju ingen mening med att tala om detta
nu, eftersom både försvarsministern
och det socialdemokratiska partiet å
ena sidan och högern å andra sidan
sagt att vi går olika vägar. Till detta
vill jag säga för det första att vi har
faktiskt varit i sådana situationer förut
och likväl lyckats nå enighet. Men det
var kanske innan herr Hjalmarson kom
till första avdelningen. För det andra
vill jag säga att om riksdagens ledamöter
skulle samla sig mycket brett
kring en uppmaning till försvarsministern
att ta ett initiativ till förhandlingar,
skulle det verkligen vara förvånande
om försvarsministern inte tog ett
sådant initativ. Jag är mer optimistisk
efter försvarsministerns anförande i
första kammaren i går än före. Ty det
bör observeras att då han direkt tillfrågades
av herr Svärd — försvarsministern
har själv tillfälle att bedriva
exeges här bättre än jag kan; jag vill
bara motivera varför jag vägrar att
släppa samlingstanken — så sade försvarsministern
klart och tydligt ifrån
att han för närvarande inte ansåg sig
kunna göra det. En av motiveringarna
härför var att högern så hastigt hade
låst sig fast.

Atomvapenfrågan

Jag vågar alltså fortfarande vara optimistisk
på denna punkt. Jag skulle betrakta
det —- och här kommer jag till
det väsentliga i min bedömning av hela
situationen — som en utifrån försvarets
synpunkt mycket stor och allvarlig
olycka, om man genom att nu driva
fram motsättningar på denna punkt och
söka forcera den hårdare än vad som
är nödvändigt på längre sikt skulle
skapa oenighet kring hela försvarsfrågan.
Då tror jag att vi, med ansträngda
statsfinanser och ovisshet i övrigt, skulle
föra in försvaret i ett läge, där i varje
fall högern och vi och centerpartiet men
jag förmodar även många inom socialdemokratien
inte vill att försvaret skall
hamna. Jag anser därför att det ur försvarets
egen synpunkt är väsentligt att
man nu inte låser sig vid den ståndpunkt,
som högern haft så bråttom att
intaga, och jag anser det ur försvarets
synpunkt lika väsentligt att man kraftigt
understryker för försvarsministern,
att det är han som är försvarets målsman
och har att tillse, att vi söker
klara även denna fråga i enighetens
tecken.

Jag vill i anslutning till det uttalande
av försvarsministern i går, som jag citerade,
säga att man självfallet inte kan
skjuta på denna forskning hur länge
som helst — det ligger i sakens natur
och det vet försvarsministern bättre
än jag. Men å andra sidan är det så -—
och det finns anledning framhålla det
—■ att även andra förutsättningar än
forskningen saknas för att vi skall kunna
forcera den tillverkning, som högern
redan är färdig att ta ställning till.

Får jag sedan göra en liten kommentar
till vad som i den offentliga debatten
sagts om centerpartiets och folkpartiets
ställningstagande i denna fråga.
Det har hävdats, att vi med vår samförstånds-
och samlingsreservation sökt
dra ned en ridå för den splittring och
den ovisshet som skulle finnas inom i
varje fall folkpartiet. Jag skall för min
del inte uttala mig om hur det härvid -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenf rågan

lag är ställt inom centerpartiet. Men jag
vill göra den personliga deklarationen,
att jag tar på allvar de uppenbarligen
djupa moraliska betänkligheter, den
ångest och tveksamhet, som många av
kanske våra bästa medborgare i detta
land känner inför att även vi skulle
förbereda oss för ett inträde i atomklubben.
Jag kan omöjligen avfärda
detta som något utslag av en tillfällig
opinion, utan jag anser att det verkligen
måste tillmätas betydelse. Därför kan
jag inte heller betrakta denna fråga
som på något sätt taktiskt betingad.
Personligen skulle jag anse det vara
djupt olyckligt, om frågan på något sätt
bleve partipolitisk. Nej, här måste de
enskilda människorna ha rörelsefrihet
i sitt ställningstagande.

Men jag vill i sammanhanget betona,
att den tveksamhet och oro, som när
programmet försenas inställer sig hos
dem som arbetar för att vår försvarskraft
skall bli så stark som möjligt, lika
mycket är en moralisk fråga. Vi måste
alltså vara medvetna om det moraliska
dilemma som föreligger på båda sidor.

Det finns ingen anledning att sticka
under stol med att liksom socialdemokratien
har eu särskild delegation, som
arbetar med dessa frågor, har vi också
inom folkpartiet en sådan delegation,
som ur olika aspekter söker tränga in i
dessa komplicerade sammanhang. Jag
tror det är bäst att inte forcera ställningstagandet,
så att den opinion, som
för närvarande är oklar, får möjlighet
att i någon mån skapa sig en bestämdare
mening.

Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som vi inom centerpartiet och
folkpartiet samlat oss kring den reservation
som betecknats med nr 1). Den
tar sikte på att regeringen — gärna på
helt förutsättningslös basis — skall förplikta
sig att ta upp en förhandling av
samma slag som på sin tid inom försvarsberedningen.
Jag skulle betrakta
det som ett missgrepp, om man tänkte
sig att skjuta på forskningsfrågan till

dess att i sinom tid en allmän försvarsberedning
skulle tillsättas. Det är enligt
min mening riktigast att bryta ut denna
fråga till gemensamma överläggningar,
där olika synpunkter pro et contra kunde
vägas mot varandra och allvarliga
försök göras att fullfölja den demokratiska
samling kring försvaret, som vi
lyckats hålla vid makt under drygt 20
år och som varit till gagn både för vår
ställning ute i världen och inom vårt
eget land.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr 1) av
herr Pålsson m. fl.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Så snart folkpartimotionen
om förhandlingar i denna fråga
togs upp på första avdelningen, tog vi
kontakt med försvarsministern och förklarade
oss beredda att förorda, att
behandlingen av våra motioner skulle
uppskjutas, under förutsättning att regeringen
ville vara med om att uppta
dessa förhandlingar så snart som möjligt,
såsom motionärerna önskat. På
denna förfrågan, som var ett uttryck
för vår goda vilja att söka finna gemensamma
linjer, fick vi det bestämda svaret,
att regeringen inte ville uppta de
begärda förhandlingarna.

Om den som man skall förhandla
med bestämt säger nej till att förhandla,
kan man inte gärna nöja sig med att
lägga hela sakfrågan på hyllan och bara
upprepa, att vi skall ha förhandlingar.
En sådan inställning innebär
ju inte något annat än att man helt
platoniskt understryker värdet av enighet
i ett läge, då man inte har kunnat
bli enig.

Min ärade vän Manne Ståhl gjorde
gällande, att vi i högerpartiet låst fast
oss. Vi har en uppfattning i sakfrågan,
herr Ståhl, vi företräder en mening.

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Skulle vi inte hävda den mening, som
vi sedan flera år tillbaka givit uttryck
åt? Jag skulle med samma rätt kunna
säga till Manne Ståhl, att han låser fast
sig, nämligen i fråga om att inte vilja
ge uttryck åt någon uppfattning.

I fråga om vapenbärarna gjorde herr
Ståhl gällande att det skulle vara logiskt
att vänta på närmare direktiv hur
pengarna till robotvapnen skall omsättas
i praktiken. Vad vi framför allt
är intresserade av är ett besked i själva
principfrågan: Är man beredd att skaffa
vapenbärare för både konventionella
laddningar och atomladdningar? Vi har
aktualiserat den frågan i motionsform,
därför att vi i tre års tid på andra vägar
förgäves försökt få ett svar på
frågan.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag meddela herr
Hjalmarson, att jag har hört talas om
den kontakt herrarna på högersidan tog
med försvarsministern. Jag skall inte
kommentera den; jag var inte med och
vet inte vad som hände. Men jag betraktar
det icke som en förhandling,
att herrarna med anledning av en motion
från annat håll har ett resonemang
på tu man hand med försvarsministern.
Det är verkligen inte sådana förhandlingar
jag har åsyftat, herr Hjalmarson.

Herr Hjalmarson säger: »Vi har en
ståndpunkt.» Ja, men inför en förhandling,
som man hoppas skall bli fruktbärande,
gör man väl icke så att man
först fixerar en ståndpunkt, utifrån
vilken man sedan förhandlar. Går man
till en förhandling skall man vara villig
att förhandla i anda och sanning,
annars är förhandlingen dömd från
början. Jag skulle djupt beklaga, om
högern skulle medverka till att låsa
fast ett sådant läge i försvarsfrågan,
ty det kommer icke att tjäna det svenska
försvaret.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: -

Atomvapenfrågan

Herr talman! Det är, tack och lov,
verkligen inte så illa ställt att man inte
skulle kunna gå till en förhandling och
ha en ståndpunkt. Det kan man absolut
göra, herr Ståhl. Man kan ha en mycket
bestämd uppfattning när man går
till en förhandling, men det hindrar
inte att man skall försöka jämka ihop
sig. Så gjorde vi i den stora försvarsöverenskommelsen,
och jag skulle gärna
vilja medverka till att vi gör så även
här.

Beträffande själva förhandlingsfrågan
vill jag erinra herr Ståhl om att jag för
min del — om nu herr talmannen tilllåter
att man bryter den gängse utskottsdiskretionen
— klart och tydligt omtalade
på statsutskottets första avdelning,
att vi hade haft denna kontakt
med försvarsministern, och jag redovisade
försvarsministerns svar. Detta
gjorde jag just för att samtliga ledamöter
skulle ha möjlighet att kontrollera
riktigheten av den lämnade uppgiften,
för att det inte skulle behöva vara någon
diskussion på denna punkt och för
att det inte ett ögonblick skulle kunna
påstås att vi lämnat en framställning,
som i något hänseende var sakligt oriktig.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Då man i statsutskottet
och dess första avdelning behandlat
detta spörsmål om viss forskningsverksamhet
i atomvapenfrågor har man i
likhet med departementschefen haft den
uppfattningen att läget nu inte ger anledning
till annat ställningstagande än
det riksdagen gjorde för cirka tio månader
sedan, d. v. s. att frågan om förberedande
åtgärder för framställning
av svenska atomvapen skall uppskjutas
tills vidare.

Med hänsyn till de tekniska förutsättningarna
finns det ännu plats för
rådrum och det föreligger många och
starka skäl för att man skall utnyttja
detta rådrum. Utskottet understryker
sålunda att man inte bör företa sig nå -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

gonting som kan motverka strävandena
att genom internationella överenskommelser
begränsa produktionen
av dessa vapen liksom att få till stånd
ett upphörande av kärnvapenproven.
Att ett ställningstagande i dag enligt de
tankegångar som finns i reservationen
av fröken Andersson m. fl. skulle ge
anledning till spekulationer ute i världen
vad vårt land egentligen avsåg är
helt klart. Och vad avser man egentligen?
Det gäller bara en förberedande
forskning, som ingalunda binder statsmakternas
framtida handlingsfrihet, är
man angelägen att framhålla, och
strängt formellt är väl detta riktigt men
reellt är det inte så. Riksdagen fattar
ofta viktiga beslut i etapper med år
emellan, men man har ändå tänkt sig
en fortsättning redan från början och
man har en allmän föreställning om
vart man vill komma. Så är det inte i
denna fråga. Högern har emellertid tagit
ställning — har målet klart för sig
— ett svenskt innehav av kärnvapen.
Då är det ju inte heller så svårt att ta
det första steget mot målet. Argumentationen
i dessa motioner från högerhåll
tar sikte på anskaffande av kärnvapen,
även om man nu närmast talar om en
förberedande forskning.

Skulle det mot all förmodan lyckas
oss att här i riksdagen upprätthålla
den meningen att vi vid ett bifall till
högerreservationen ändå inte har tagit
ställning i huvudfrågan, skulle detta
emellertid vara helt otänkbart gentemot
den stora allmänheten.

Herr Ståhl gjorde i dag en del reflexioner
omkring denna sak. Han menade,
att man ifrån riksdagens sida
bör hävda, att statsmakterna i en sådan
situation inte skall känna sig bundna.
Jag tror emellertid att den allmänna
diskussion som kan komma att uppstå
efter ett sådant beslut här i riksdagen
skulle få till följd en omedelbar växelverkan
så till vida att det blev en viss
press åt det håll som man inte önskar.
Det skulle för den stora allmänheten

inte vara möjligt att förstå distinktionerna
härvidlag. Ett sådant ställningstagande
skulle framstå som ett beslut
i sak, d. v. s. ett framtida svenskt innehav
av kärnvapen. Och detta vore mycket
olyckligt. Alla vet, att diskussionen
i denna för oss alla livsviktiga och
ödesdigra fråga pågår intensivt såväl
utom som inom partierna. Högern har
ju förstås lämnat det stadiet, det bör
noteras i rättvisans namn.

När herr Hjalmarson förebrår det
socialdemokratiska partiet för splittring
beträffande inställningen till detta
spörsmål, skulle jag vilja fråga: Kan
herr Hjalmarson verkligen inte förstå
grunden till denna tveksamhet inom
det socialdemokratiska partiet? Den är
ju betingad av att man å ena sidan har
en vilja att hävda vår neutralitet och å
andra sidan hyser stark tvekan för att
medverka till en första början till utplåning
av hela mänskligheten. Jag
skulle faktiskt vilja returnera herr Hjalmarsons
klander och rikta en förebråelse
för den beredvillighet som han och
hans parti visat att med sedvanlig frimodighet
ta ställning i denna allvarliga
fråga.

Herr Hjalmarson har ju under de senaste
dygnen talat mycket intensivt om
att majoriteten bör ta hänsyn till minoriteten.
Jag kan inte riktigt tro, att han
har den uppfattningen, att han har
en majoritet av svenska folket bakom
sig vid sitt ställningstagande i denna
fråga.

Har man kontakt med människor i
dessa frågor, så får man lätt klart för
sig, att här finns grupper med helt
oförenliga uppfattningar men också
många osäkra, villrådiga. Att lösa deras
dilemma blir kanske så småningom politikernas
uppgift. Men vi är inte där
ännu. Enligt utskottets mening är vi
inte heller framme vid den tidpunkt, då
partiledare eller någon annan exklusiv
skara politiker skall sätta sig vid förhandlingsbordet
och resonera sig fram
till enighet i denna fråga. Även jag de -

Fredagen den 15 maj 1959

lar helt den uppfattningen, att enighet
i försvarsfrågan är en målsättning, som
man om möjligt inte skall avstå från.
Men förutsättningarna för sådana förhandlingar
föreligger icke nu.

Vid förra årets debatt kring försvarsfrågan
försökte jag i all anspråkslöshet
att i denna kammare uttrycka en önskan
att vi skulle få till stånd diskussion
och studier kring dessa frågor, för
att människor lättare skulle kunna bilda
sig en mening. Jag vill påstå att jag
blivit bönhörd, jag vill inte säga över
hövan, då jag tycker det är ytterst angeläget
att dessa frågor intensivt diskuteras
och studeras. Det är frågor, som
i så många avseenden är väsenskilda
från andra politiska tvisteämnen, att
man verkligen inte skall lyfta upp dem
ovanför människornas inflytande i otid.
Det är därför som vi inte kan förena
oss med motionärerna om att man nu
bör sätta i gång en förhandling kring
dessa frågor. Utskottet har inte ansett
sig kunna biträda yrkandena i motionerna
I: 195 och II: 253 om sådana förhandlingar.
Vad gäller de frågor, som
aktualiseras i motionerna 1:106 och
11:148, anser utskottet att motionerna
inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
säga ett par ord om herr Hjalmarsons
resonemang beträffande pacifisterna.
Jag är inte pacifist, och jag tror att jag
har små förutsättningar att själv bli det,
men jag hyser ändå stor respekt för
alla dessa människor, och jag tycker att
vi allesammans kan kosta på oss att
respektera dem. Deras yttersta mål är
ändå något som förenar oss, nämligen
att konflikterna människorna emellan
på det klot vi bebor skall kunna lösas
på annat sätt än genom vapen av olika
slag.

•lag ber till sist, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde fröken Sandell (s).

Nr 17 47

Atomvapenfrågan

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! När jag hörde fru Lewén-Eliasson
tala i dag kände jag mig
mycket glad åt att utskottet i detta fall
har fått en representant, som på ett så
sakligt och föga känslosamt sätt fört
fram dessa frågor till diskussion. Jag
tror emellertid, att även om fru LewénEliasson
tar upp frågan på ett sakligt
sätt är hon medveten om att man kan
ha olika åsikter i sak. Respekten för
hennes sätt att argumentera behöver
inte nödvändigtvis innebära att man
är enig med henne om de slutsatser,
som hon kommit till. Enligt min mening
har hon nämligen på denna
punkt inte bedömt frågan rätt.

Hon har dock rätt i att detta inte
är en fråga, som man kan bedöma lättsinnigt.
Det är en allvarlig fråga, i
vilken man i varje fall när det gäller
det stora principspörsmålet otvivelaktigt
kan ha olika meningar, liksom man
kan ha anledning och skyldighet att
respektera varandras åsikter.

Jag hör för min del, herr talman, till
dem som anser, att det ur det svenska
försvarets synpunkt och med tanke på
våra möjligheter att bevara vår frihet
och vårt oberoende i dagens läge framstår
som ofrånkomligt att vi måste ha
kärnvapen. Det betyder ingalunda, att
detta är en lättköpt slutsats. Jag tror,
att man kan ha precis lika stora samvetsbekymmer,
på vilken sida man än
slutligen hamnar. Att man här kommer
till en positiv slutsats i sakfrågan och
vidare anser, att konsekvenserna därav
måste dragas nu, innebär inte alls, att
man tar saken lättsinnigt. Vi — det gäller
viil också herr Hjalinarson — har
inte heller förebrått det socialdemokratiska
partiet för att det i detta råder
splittring; vi har bara med ett visst
beklagande konstaterat faktum. Naturligtvis
kan vi mycket väl förstå, att en
sådan splittring föreligger.

När nu fru Lewén-Eliasson — liksom
herr Hjalinarson före henne — har
gått in på själva huvudfrågan, skulle

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

jag vilja knyta an just till denna synpunkt.
Vad är det som gör, att man
efter moget och omsorgsfullt övervägande
kan komma fram till att vi är
tvungna att utrusta vårt försvar även
med kärnvapen? Det är helt enkelt denna
frågeställning: på vilket sätt har vi
i detta land de största möjligheter att
undgå att bli indragna i ett atomkrig?
Herr Hjalmarson utvecklade i sitt anförande
just detta resonemang. Vad
händer, om vi är försvarslösa eller om
vårt försvar är otillräckligt? Det är då
som vi mer än någonsin annars riskerar
att atomkriget kan gå fram över
svenskt område. Att man ser saken ur
vår egen synpunkt är inte bara egoism,
inte bara ett nationellt särintresse. Även
ur en mera allmän synpunkt är det av
betydelse att freden bevaras i denna
del av världen. Det råder knappast någon
tvekan om att fredens bevarande
här till rätt stor del sammanhänger
med att neutrala och fredsälskande stater
har de försvarsmedel som behövs
för att de skall kunna värna sin neutralitet
och fred. Det är inte bara för
oss utan också för andra länder av
vikt att inte atomkriget släppes fram
över våra gränser, vare sig på det sättet
att vi anfalles med atomvapen eller
— ännu mera — på det sättet att mindre
fredsälskande stater baserar sina
atomvapen på svenskt område. Det kan
aldrig nog ofta upprepas, att det svenska
försvarets huvuduppgift är att skapa
ett sådant läge, att försvaret icke
skall behöva användas. Yårt försvar är
avsett att bevara freden och inte för
några andra syften. Om så är förhållandet,
gäller självfallet detsamma för de
vapen, som i detta sammanhang står
under diskussion.

Herr talman! Också andra resonemang
har förts in i detta sammanhang.
Det har talats bland annat om betydelsen
för den internationella debatten av
den ståndpunkt, som Sverige här kan
komma att inta, och om behovet av en
internationell uppgörelse. Det är all -

deles självklart, såvitt jag kan förstå,
och det är också uttalat i reservationen,
att skulle man nå fram till en
internationell uppgörelse, som medför
möjligheter till avspänning och därmed
också till att undvika användning av
kärnvapen över huvud taget, måste
Sverige under alla förhållanden medverka.
Det kan inte komma i fråga, att
något ståndpunktstagande från vår sida
skulle hindra oss att ansluta oss till en
allmän internationell överenskommelse.
I dagens situation, herr talman, förefaller
emellertid en sådan överenskommelse
med följande allmän avspänning
tämligen avlägsen. Hur länge skall vi
då vänta med att göra vad som kan
vara nödvändigt för att skapa säkerhet,
om det inte blir någon uppgörelse? Jag
tror, herr talman, att vi därvidlag inte
får invagga oss i några falska förhoppningar
utan måste ta läget på allvar,
sådant det för närvarande är.

Så säger man: »Om vi på svensk sida
började skaffa oss kärnvapen, skulle
det kunna få en olycklig inverkan på
strävandena att nå internationella överenskommelser.
» Det vore mycket intressant
att få närmare utveckla på
vilken grund man kan påstå något sådant.
Vad finns det för anledning att
förmoda, att om ett av de länder i
världen som är mest kända för sin
fredsvilja, vilket har haft fred sedan
1814 och även i dag håller sig borta
från alla överenskommelser, som skulle
kunna leda till krig, skaffade sig de
nya vapnen, skulle det plötsligen medföra
att många andra kände sig hotade
och därför skaffade sig atomvapen?
Vem skulle känna sig hotad av svenska
atomvapen? Vi brukar ibland få höra
av herr Hagberg och andra, att man
skulle göra det i Sovjetunionen. Det
skulle alltså innebära, att om Sverige
anskaffade taktiska kärnvapen skulle
Sovjetunionen också behöva sådana.
Men vi vet ju, att man där redan har
dem. Hur kan den omständigheten, att
Sverige skaffat sig atomvapen eller

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

inte, ha någon som helst inverkan på
Sovjetunionens användning av sådana
vapen, när man där sedan länge har en
utrustning med atomvapen?

Det är i varje fall svårt att förstå,
hur en forskning om kärnvapen skulle
kunna stimulera andra stater, som annars
inte skulle göra det, att skaffa
kärnvapen. Tvärtom bör väl det förhållandet
att det fredsvänliga Sverige bedömt
läget så, att man måste vidta
vissa förberedelser på området, innebära
en tankeställare i rakt motsatt
riktning, så att man i andra länder
resonerar: »Om läget bedömts så allvarligt
i Sverige, finns det skäl till att
göra ännu allvarligare ansträngningar
för att uppnå en internationell överenskommelse.
»

Detta gäller, herr talman, i huvudsak
frågan om atomvapen i och för sig.
Vad en forskning på området beträffar
tillkommer det förhållande, att vi icke
på något sätt är bundna genom att vi
låter försvarets forskningsanstalt bedriva
en sådan forskning. Fru LewénEliasson
framhöll att ett beslut i denna
riktning skulle kunna framstå såsom
ett beslut i sak. Varför har det blivit
så? Jo, på grund av det motstånd som
rests mot tanken på forskning av denna
typ. Det skulle inte möta några svårigheter
att få dem, som nu är anhängare
av ett beslut om ökat anslag till forskningsanstalten,
med på en skrivning
som klart sade ut att detta beslut inte på
något sätt innebar ett föregripande av
det sakliga ställningstagandet. Jag skulle
vilja säga att eftersom varje år,
som man väntar med forskning på detta
område, kan minska möjligheterna att
— därest vi skulle besluta oss därför —
anskaffa svenska atomvapen, så är det
uppskovsbeslutet, det negativa beslutet
som innebär ett beslut i sak. Ett beslut
om forskning och undersökningar
kan aldrig innebära att vi skulle vara
skyldiga att utnyttja resultatet därav
för att skaffa oss atomvapen. Då skulle
man med samma rätt kunna säga att

Atomvapenfrågan

genom varje verksamhet, som bedrives
på försvarets område, skulle vi föregripa
ett beslut om att förklara krig,
en slutsats som ju är uppenbart orimlig Fru

Lewén-Eliasson ansåg att det
borde komma till stånd mera diskussioner
och studier i dessa frågor. Jag
tror att det är utomordentligt viktigt
att så sker. Men för dessa ändamål behövs
det material, och om man bedriver
forskning på området får man
därigenom ett bättre material för de
diskussioner och studier som även fru
Lewén-Eliasson önskade.

Det skulle säkerligen — om man så
ville — gå att åstadkomma en mera
vidsträckt enighet i atomvapenfrågan,
och jag tror visst att denna enighet
skulle kunna uppnås genom förhandlingar.
Men det är väl knappast riksdagen
värdigt att göra ett uttalande om
att det skall ske sådana förhandlingar,
när man i förväg vet att ett förslag i
denna riktning kommer att bli avvisat.
Däremot borde det inte vara omöjligt
att komma överens om att vi skall hålla
frågan öppen så länge vi kan. Riksdagen
bör inte ta ställning till frågan om
atomvapen förrän utvecklingen har
nått den punkten, att vi måste säga
ja eller nej till sådana vapen. En annan
sak är att vi dessförinnan bör vidta
alla de åtgärder, inklusive erforderlig
forskning på området, som behövs för
att vi skulle kunna fatta vårt beslut i
full vetskap om vad ett ställningstagande
i den ena eller andra riktningen
innebär.

Det förslag som framförts i reservationen
av fröken Andersson m. fl. utgår
givetvis, såsom också fru LewénEliasson
framhöll, från den uppfattningen
—- varom reservanterna är ense
—- att Sverige bör anskaffa kärnvapen
för egen del enhart för defensiva taktiska
syften. Men när det gäller slutsatsen,
att försvarets forskningsanstalt hör
ges frihet att bedriva forskning på området,
så borde man kunna komma

4 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 11

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atom vapenfrågan

fram till denna slutsats, även om man
i dagens läge hade en motsatt uppfattning
och ansåg att det ännu så länge
finns så stora förhoppningar om en
internationell överenskommelse, att vi
inte själva behövde skaffa oss dessa
vapen. Jag måste uttrycka mitt beklagande
av att ett ställningstagande i
denna speciella fråga har kommit att
betraktas som ett föregripande av ställningstagandet
i huvudfrågan, i stället
för att man borde ha gjort ett försök
att fullfölja traditionen med enighet i
försvarsfrågan.

På denna grund, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
fröken Andersson m. fl.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har mycket svårt
att förstå att avspänningen i världen
skulle kunna befrämjas genom att ytterligare
ett land tog ett steg mot atomvapen
eller bildligt talat började vässa
sina pilar med ett sådant gift. Man brukar
höra av psykologer att när de tar
del av människors och ungdomars problem,
visar det sig att de mest aggressiva
och som kan vara försedda med
stiletter och andra vapen i själva verket
är fruktansvärt rädda. Jag tycker
att vi här i Sverige skall försöka att
inte bli så rädda.

För övrigt har jag mycket svårt att
se att någon formuleringskonst kan
hjälpa oss att bevisa, att vi inte har tagit
ett steg mot atomvapen, därest vi
följer högern i denna fråga. Jag vill
emellertid notera att herr Heckscher
och jag har den gemensamma uppfattningen,
att huvudfrågan bör stå öppen.
Men om man på högerhåll anser detta,
bör man också handla därefter.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
hur det är med fru Lewén-Eliassons
liknelser med missanpassad ungdom.

Jag fick inte klart för mig vem som
skulle representera den missanpassade
ungdomen. Skulle det vara de länder
som redan har kärnvapen? Jag tvivlar
på att de är mottagliga för behandling
av en typ som innebär, att vi för att
inte ytterligare skrämma upp dem avstår
från att forska på detta område.
Om det skulle vara vi själva däremot
som motsvarar den missanpassade ungdomen,
vill jag gärna erkänna att vi är
rädda allesammans för vad ett kärnvapenkrig
skulle kunna innebära, för
världen men också för oss. Jag skäms
inte för att vara rädd på den punkten
och det tror jag inte någon av oss har
anledning att göra.

Frågan är om vi skall tro att vårt
ståndpunktstagande skulle försvåra en
internationell överenskommelse. Jag
tror inte, som fru Lewén-Eliasson, att
så är fallet. Möjligen skulle vårt ståndpunktstagande
kunna innebära en påminnelse
till världsopinionen om att
det nu är så långt gånget, då vi ännu
fjorton år efter andra världskrigets slut
inte har nått någon överenskommelse
i frågan, att till och med Sverige ser
med stort allvar på frågan. Kanske,
jag säger kanske tre gånger understruket,
skulle detta kunna påverka opinionen
och därmed möjligen också stormakternas
ställningstagande. Jag har
inga stora förhoppningar, men i varje
fall kan det inte verka i motsatt riktning.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Denna överläggning
borde inte koncentreras kring frågan
om Sverige skall förse sitt försvar med
atomvapen eller inte. Ärendet gäller en
mycket mindre sak: om vi skall anslå
medel till sådana förberedelser, att vi
har möjlighet att i mitten av 1960-talet
bestämma, huruvida vi skall ha kärnvapen
eller inte. Det kan i dag omöjligen
vara självklart vilken ståndpunkt
man bör inta 1965. Det beror helt på det
läge som då föreligger. Jag vill därför

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

försöka begränsa mig till att belysa
frågan om anslaget till forskning och
förberedelse och undgå att glida in på
den stora principfrågan, även om detta
efter högertalarnas uppträdande här
helt naturligt har sina svårigheter.

Utskottet har avstyrkt att medel anslås
till denna forskning under nästa
budgetår. Om utskottets ståndpunkt entydigt
hade haft denna innebörd, skulle
jag inte ha haft svårt för att rösta med
utskottet. Men gäller det bara detta? Det
är den saken jag har blivit tveksam om.
Då jag går igenom utskottets motivering,
möter jag idel punkter där jag
måste sätta frågetecken.

Det första skäl utskottet anför är, att
det ligger i vårt lands intresse att de
internationella rustningarna i möjligaste
mån begränsas och att innehavet av
kärnvapen inte får allmän spridning.
Den anmärkningen tycker jag närmast
är en truism. Visst är detta sant, men
på vad sätt kan verkligen ett beslut om
2,8 miljoners anslag till denna förberedande
forskning ha någon inverkan på
de internationella rustningarna och på
spridningen av kärnvapen?

Jag är mycket väl underkunnig om
att det finns motståndare till själva
tanken, att vårt försvar skulle utrustas
med kärnvapen, och som anför
detta skäl i själva den stora sakfrågan.
Jag tycker att det är ett mycket ihåligt
skäl redan där, men här tycker jag att
det har mycket obehagliga konsekvenser.
Om detta är utskottets motiv för att
säga nej till anslaget nu, så betyder utskottets
hållning i verkligheten, att man
inte skall kunna ge pengar till denna
förberedande forskning förrän beslut
har fattats i sakfrågan.

Fru Lewén-Eliasson talar om spekulationer
ute i världen om vad Sverige menar.
Vi är ständigt utsatta för att man
spekulerar över vår utrikespolitik, men
det är inte utlandets spekulationer som
skall bli avgörande för vad vi gör utan
vilka våra behov är med den utrikespolitik
vi för, vår alliansfria politik och

Atomvapenfrågan

vår neutralitetspolitik. Vi måste bedöma
frågorna utifrån vad vi anser vara behövligt
och inte utifrån de missförstånd
som eventuellt kan uppkomma i främmande
länder.

Det andra argument som anföres för
avslag på anslagskravet är att en avvaktande
hållning är »ägnad att understryka
den vikt som vårt land fäster vid
ansträngningarna att få till stånd internationella
överenskommelser om kärnvapenprovens
upphörande samt begränsningar
i produktionen av dessa
vapen». Detta är ett argument, som man
möter även från deras sida som är klara
motståndare till att Sverige skaffar atomvapen.
Det är ett ganska dåligt argument
redan på det stadiet. Jag skall visserligen
inte ta upp strid om detta, men
det innebär i grund och botten att vårt
handlande i detta fall skulle få de tre
atommakterna att säga: Se nu på de
snälla svenskarna; de väntar tålmodigt
på att vi skall inta en ståndpunkt emot
atomvapnet. Vi kan ju inte komma deras
tålamod på skam.

På denna punkt måste jag mera instämma
med herr Heckscher. Jag skulle
vilja uttrycka saken så, att kanske litet
otålighet i detta avseende skulle ha en
långt större effekt än denna avvaktande
hållning, som ju ingen märker. Den kan
inte märkas eftersom det är en negativ
inställning. Dessa båda skäl hänför sig
sålunda till sakfrågan, i den mån de nu
är några skäl alls.

När man nu använder dessa skäl,
måste jag fråga mig, om man menar sakfrågan.
Är det den man tar ståndpunkt
till? Nej, det kan det inte vara, ty det
tredje argumentet som utskottet använder
är ju, att utskottet inte vill binda
statsmakterna genom ett beslut om denna
forskning. Man vill alltså inte binda
statsmakterna för ett beslut i själva sakfrågan.
Det betyder naturligtvis, om det
skall tolkas efter ordalydelsen, att man
förutsätter, att det skall bli ett beslut i
framtiden i sakfrågan. Då kan jag, uppriktigt
sagt, inte se vad de argument,

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

som jag nyss anfört här, har att betyda
i det sammanhang, vari vi nu resonerar.

Det har redan sagts här — på ett sätt
som jag inte behöver gå in på — att ett
beslut nu inte kan binda, inte reellt.
Varför går det inte? Jag skall strax
komma till det — det är egentligen en
helt orimlig tanke att ett beslut nu skulle
binda.

Fru Lewén-Eliassons tanke var närmast
den, att man inte skulle få allmänheten
att förstå, att man fattade ett beslut
om pengar till forskning. Den missuppfattningen
skulle bibringas folk, att
nu hade vi i själva verket tagit ståndpunkt
i sakfrågan. Om man hårt hävdar
detta argument, att ett beslut här binder
i sakfrågan, då måste ju utskottets ståndpunkt
innebära, att ett beslut i denna
fråga om forskning inte kan fattas förrän
man fattat beslut i sakfrågan. Jag
är tillbaka där igen. Det är klart att fru
Lewén-Eliasson har alldeles rätt i att ett
bifall till högerreservationen innebär en
bindning. Detta har understrukits mycket
starkt av herr Hjalmarson och herr
Heckscher. Men det finns inte något
tvång för utskottet att acceptera motionen
eller högerreservationen. Utskottet
har väl haft möjlighet att göra en egen
utformning av förslaget. Man skall skilja
på vad man själv behöver göra, hur
mycket det binder och vad det betyder
att bifalla högerns förslag.

Om utskottet bakom sitt bedömande
här skulle ha den tanken, att man icke
skall ge några pengar till den förberedande
forskningen förrän beslut i sakfrågan
har fattats, då är detta en mycket
olycklig ståndpunkt. Vi vet alla att
vi inte i dagens läge kan skaffa några
kärnvapen åt det svenska försvaret utan
att vi tillverkar dem själva. Vi kan inte
tillverka dem själva förrän i mitten av
1960-talet. Är det då någon rimlig väg
att gå att tvinga fram ett avgörande i
sakfrågan åtskilliga år innan ett sådant
beslut kan effektueras? Betyder inte det
att vi skulle tvingas att ta ståndpunkt i
sakfrågan i ett helt annat läge, inter -

nationellt sett, än det som föreligger,
när beslutet skulle sättas i verkställighet?

Jag har inte den uppfattningen —
vilket tydligen herr Hjalmarson och herr
Heckscher har — att vi till varje pris
skall ha kärnvapen. Jag har den uppfattningen
att om vi slipper, skall vi
inte ha dem. Om det möjligen skulle
kunna bli några internationella överenskommelser
om förbud mot kärnvapen
och nedrustning — trots att det ser
mörkt ut i dag — då kan det läget föreligga
1965, att det inte finns någon anledning
att skaffa kärnvapen. Jag skulle
önska att vi var i den situationen. Därför
understryker jag ännu en gång, att
ett beslut om anslag till forskning gör
det möjligt för oss att i mitten av 1960-talet ha fria händer att säga: Nu är läget
så avspänt, att vi inte bryr oss om
några atomvapen. Men vi kunde också
tvingas säga, att läget fortfarande är så
oroande, att vi inte kan ta på vårt ansvar
att undvara dem — då hade vi fria
händer. Det är klart att de som av något
skäl a priori är motståndare till att vi
skaffar atomvapen gärna vill skjuta beslutet
om forskning till mitten av 1960-talet därför att vi då inte har fria händer;
då kanske vi får vänta till 1972.
Det är detta som gör att jag menar, att
ett beslut om forskningsanslag inte kan
binda oss 1965. Det är väl ingen som
anser att ett beslut om forskning 1959,
om vi nu hade fattat ett sådant beslut i
år, skulle binda några partier eller
några riksdagsmän 1965. Jag säger
emellertid inte utan vidare, att utskottet
menar att ett beslut om pengar till
forskning binder oss.

Utskottet säger nämligen inte att ett
dylikt beslut binder oss helt och hållet;
det binder oss bara i viss mån,
kanske ganska litet. Hur litet och hur
mycket? Kanske menar utskottet att
det inte binder oss längre än till nästa
år.

Jag vet inte vad utskottets argument
går ut på. Jag vill bara konkludera, att
utskottets motivering kan tolkas på

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

minst tre sätt. Det kan för det första
tolkas som ett inlägg i sakfrågan, ehuru
detta bestrids på annat ställe i utlåtandet;
det kan för det andra tolkas som
avböjande av forskningsanslag innan
beslut i sakfrågan fattats; och det kan
för det tredje tolkas som ett uppskov
allenast för nästa budgetår. Jag måste
klart deklarera, att jag icke vet vad
som menas. Jag kan icke rösta för utskottets
motivering, eftersom jag i så
fall icke skulle veta vad jag röstade
för.

Men enligt min mening finns det faktiskt
ett ganska bärande skäl för uppskov
i år; det är inte så smickrande,
men det täcker verkligheten. När man
läser utskottsutlåtandet, får man en
känsla av att däri avspeglas obeslutsamhet,
villrådighet och olust att
ta ståndpunkt. Naturligtvis kan det
också sägas, att det funnits så många
olika åsikter, att det har varit en konst
att komma överens om en gemensam
motivering.

Jag säger inte detta för att klandra;
jag inser att det är ganska naturligt.
Denna fråga är svår och har många
aspekter, och det är inte lätt att ta
ståndpunkt i den. Man måste veta
ganska mycket för att kunna komma
fram till en åsikt, men det räcker inte,
utan man måste också ha en viss inställning
till eu del frågor. Jag klandrar
som sagt icke, men jag ser detta
som pudelns kärna. Jag kan mycket väl
gå med på att det inte vore lyckligt om
vi nu skulle försöka ta ståndpunkt ens
till denna forskningsfråga, när de som
skall ta ståndpunkt har så delade meningar
och har så svårt att skaffa sig
någon mening alls. Detta är enligt min
mening ett skäl för att vänta.

Vad jag här har sagt om motiveringen
i utskottsutlåtandet och det intryck
den ger gäller emellertid lika mycket
reservationen från centerparti- och
folkpartihåll. Den innebär inte något
framsteg i jämförelse med utskottsmajoritetens
utlåtande. Reservanterna sö -

Atomvapenf rågan

ker en tillflykt undan bekymren i ett
förslag om förhandlingar mellan partierna.

Ärade kammarledamöter! När man
går till förhandlingar måste varje part
ha sin åsikt om hur frågan bör lösas,
och så får de olika parternas åsikter
ställas mot varandra, så att man kan
försöka en jämkning. Vad skall man
här förhandla om? Vad företräder socialdemokraterna,
centerpartisterna och
folkpartisterna för ståndpunkter, som
de skall framföra mot varandra? Den
fjärde parten i detta förhandlingsteam,
nämligen högern, har emellertid en
ståndpunkt, och folkpartiet och centerpartiet
kanske menar att man skall
börja förhandlingar för att högern
skall bli i tillfälle att lära de andra partierna
hur de skall ta ståndpunkt i
denna fråga. Nej, här löses inga problem
genom sådana förhandlingar. Vad
som behövs är att riksdagsmännen och
partierna skaffar sig ståndpunkter —
det är den enda möjligheten att åstadkomma
en realprövning av denna fråga.
Det är väl uppenbart för alla, att
man måste studera frågan och diskutera
den.

Mitt eget parti har satt i gång en sådan
verksamhet, och eftersom jag själv
har tillfälle att delta i den, kan jag
vittna om att verksamheten bedrives
metodiskt och med energi. Jag vågar
hoppas, att ett resultat skall komma
fram inom en inte alltför lång tid. Jag
vill inte garantera att det blir ett enhälligt
resultat, men det kommer väl ändå
att skikta upp och göra klart vilka
ståndpunkter man har och hur de på
olika sätt är företrädda. Jag vet att
folkpartiet har någonting liknande i
gång, men jag vet inte hur arbetet där
bedrives. Jag vet inte vilka förutsättningar
man har för att komma till ett
resultat. Jag vet heller inte hur centerpartiet
går till väga för att komma till
en uppfattning i saken — där är den
kanske mera klar, man har kanske där
inte så bekymmersamt att ta ståndpunkt.

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atom vapenfrågan

I belysning av vad jag nu här senast
har sagt vill jag instämma med vad ambassadör
Boheman i sitt föredrag i
Konserthuset för några månader sedan
yttrade, nämligen att om man genom
att vänta kan få större enighet, kan det
vara värt att vänta. Därför säger jag för
min del, att hade jag inte haft denna
bedrövliga utskottsmotivering att ta
hänsyn till, skulle jag inte ha haft någonting
emot att rösta för utskottet i
dag. Jag skulle mycket väl kunna rösta
på klämmen, men jag kan icke ta ansvaret
för motiveringen — den är för svår
för mig att svälja.

Högern är positiv i denna fråga, högern
vill ha anslag till forskning. Jag
skulle inte ha svårt att rösta för det förslaget
heller, om det bara hade gått ut
på att ge pengar till förberedande forskning,
men det finns ju en motivering
där också. Vad som kanske allra mest
stöter mig är att man faktiskt säger, att
om det blir ett internationellt förbud
mot atomvapen och om atomvapenlagren
förstöres, så kan vi i Sverige möjligen
tänka oss att avstå från atomvapen,
under förutsättning av att det också
har beslutats en internationell nedrustning
av konventionella vapen. Skall
jag tolka detta rakt fram, vill jag säga
att det är bra pretentiöst att vi skulle
anse oss behöva atomvapen sedan alla
andra har slopat dem. Men det kan
hända att också högerpartiet bara har
lättsinniga formuleringar i sin reservation.
En sak är emellertid klar: högerpartiets
motivering är sådan, att den
binder oss för förslag i sakfrågan. Jag
anser^ det olämpligt att fatta ett beslut
i sakfrågan förrän den dagen kommer
när man kan låta beslutet, om det blir
positivt, träda i tillämpning. Vi bör
vara glada för nådafristen ur den synpunkten
— ur andra synpunkter är jag
visst inte glad för att vi skall behöva
vänta till 1965 — men när det är så får
vi ta denna svårighet med jämnmod, eftersom
den har den goda sidan, att vi
ännu en tid kan avvakta vad som sker

1 världen. Jag har ingen uppfattning
om hurdant läget är nu för överenskommelser
till avspänning i det kalla kriget.
Jag anser bara att det för närvarande,
trots alla de önskedrömmar som
flyter genom pressen, inte ser vidare
lovande ut för något avtal.

Jag vill sluta med att uttala den önskan
att man inom partierna och bland
riksdagsmännen på allvar strävar efter
att skaffa sig en uppfattning i atomvapenfrågan
och göra det snart, så att vi
kan ta ståndpunkt till denna lilla fråga,
efter den i alla fall är avgörande för
om vi skall ha fria händer i mitten på
1960-talet. I dag ser jag för min del
ingen annan utväg än att lägga ned
min röst.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Herr Sköld har senast
och andra talare före honom starkt
framhävt skälen för att ett beslut i den
begränsade fråga som det nu gäller, om
forskningsanslaget, i själva verket är
nödvändigt för att den stora frågan —
om vi skall tillverka egna atomvapen
här i landet eller inte — i realiteten
skall kunna hållas öppen framöver. Jag
ansluter mig till den uppfattningen, men
jag skulle, herr talman, vilja anföra ett
par kompletterande synpunkter som visar
att även om debatten i dag formellt
gäller forskningsanslaget, måste den
reellt även gälla ett par andra förberedande
åtgärder, vilka i och för sig är
lika nödvändiga som forskningsanslaget.
Däremot gäller den ju inte frågan
om tillverkning av svenska atomvapen.

Jag skall strax komma till de andra
omständigheter, som jag syftade på. Innan
dess vill jag emellertid framföra ett
par synpunkter på varför även den, som
är beredd att göra denna skillnad mellan
ett beslut i den förberedande frågan
och det senare definitiva beslutet i den
stora frågan, kan finna starka skäl för
att ett beslut i den begränsade frågan
inte bör anstå.

Jag läste i Stockholms-Tidningen i dag

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

ett uttalande, som Stockholms fackliga
centralorganisation nyligen gjorde, och
enligt min mening är det uttalandet
mera nyanserat och sakligt än det som
för någon tid sedan gjordes av Stockholms
arbetarekommun. Tidningens citat,
som gäller huvudfrågan om atomvapen
eller icke, är mycket kort och lyder
så:

»Varje definitivt ställningstagande i
frågan bör anstå tills ökad klarhet vunnits
rörande stormakternas beredvillighet
och förmåga att nå de överenskommelser
vi och andra folk så livligt hoppas
på. Om våra förhoppningar gäckas
bör vi ha fria händer att vidta de åtgärder,
som i en ond tid kan öka möjligheterna
att vinna respekt för vår neutralitetspolitik
och därigenom värna vår
fred och frihet.»

Vad de internationella överenskommelserna
beträffar, ansluter jag mig till
de synpunkter herr Sköld och herr
Heckscher tidigare framfört rörande
den inverkan ett svenskt beslut kan ha,
i synnerhet då det gäller den begränsade
frågan om forskning.

Men det kan, även ur synvinkeln av
forskningsanslaget, vara av intresse att
göra en bedömning och en värdering av
de faktiska möjligheterna att komma
fram till internationella överenskommelser.
Jag vill då säga, att jag tror att
cn del kan uppnås, i varje fall vad beträffar
ett temporärt stopp för kärnvapenprov,
även om man inte skall vara
för optimistisk ens på den punkten.

Jag håller det heller inte för alldeles
uteslutet att man på längre sikt kan
träffa hållbara internationella överenskommelser,
möjliga att effektivt kontrollera
och övervaka, beträffande produktionen
och användningen av tunga vätevapen.
Det förefaller nämligen som om
det efter hand blir alltmera uppenbart,
att dessa vapens verkningar är så oerhörda,
att de även för stormakterna ter
sig som otjänliga, när det gäller att nå
även mycket extrema politiska och militära
syften.

Atomvapenfrågan

Men mot bakgrunden av den utveckling
som pågår beträffande kärnvapen
av mindre typ, och den snabbhet, med
vilken stormakterna utrustar sina stridskrafter
med sådana vapen, samt den
självklarhet varmed de där blir konventionella,
vore det felaktigt att försöka
inge svenska folket den föreställningen,
att det finns några stora reella möjligheter
att inom överblickbar tid nå fram
till hållbara internationella överenskommelser
om dessa mindre kärnvapen. Om
vi i det fallet skall vänta med att ta ställning
i en så begränsad fråga som den
vi diskuterar i dag, får vi nog vänta till
år 2000 — eller 2008, för att här ta ett
årtal som jag känner igen från annat
sammanhang men icke heller då har
godkänt. Det kan vara ett skäl mot ställningstagande
i dag.

En ännu allvarligare synpunkt kan
emellertid härledas ur det sista avsnittet
i Stockholms fackliga centralorganisations
uttalande, vilket handlar om respekten
för vår neutralitetspolitik. Det
är självklart — och jag tror inte att det
är någon som förnekar det — att det
råder ett mycket bestämt samband mellan
utrikes- och försvarspolitiken. Skall
man föra en självständig utrikespolitik
av det slag vi för, så förutsätter det, och
det tror jag inte heller principiellt förnekas
av någon, en viss relativ styrka
hos försvaret i förhållande till de krafter
som det skall användas mot, om så
blir nödvändigt. Om denna relativa styrka
går ned till eller obetydligt över noll
eller över huvud taget blir för svag, så
är det en illusion att föreställa sig, att
en utrikespolitik av det slag vi nu för
kan upprätthållas.

I den diskussion som fördes mellan
herr Wigforss och herr Sköld i TV
skymtade ett par perspektiv på dessa
problem, efter vad jag såg av referaten
— jag hade inte tillfälle att själv höra
diskussionen. Som ett alternativ — om
det svenska försvarets relativa styrka
sjunker för mycket och det följaktligen
blir svårt eller omöjligt att upprätthålla

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

en självständig utrikespolitik — nämndes
då en anslutning till Atlantpakten.

Får jag här göra det inpasset, herr
talman, att när jag först kom in i riksdagen
för mer än tio år sedan, gick diskussionens
vågor höga just på denna
punkt. Jag var då själv mycket tveksam
och ansåg att det var något av en tragedi,
att de nordiska ländernas vägar
skildes åt i fråga om utrikespolitiken.
Men jag vill nu gärna säga att jag för
min del sedan länge har blivit övertygad
om att den huvudlinje för den
svenska utrikespolitiken, som då valdes,
var den rätta. Jag tror det är omöjligt
att bestrida att den spelat en roll
för att inte några mera spänningsmättade
internationella motsättningar har
utkristalliserats över skandinaviskt territorium.
Det vore därför enligt min
mening en olycka, om vi på grund av en
felaktig försvarspolitik skulle tvingas
ifrån den linjen.

Men jag vill då också tillägga att om
försvarskraften blir för svag för att vi
skall kunna genomföra en utrikespolitik
av det slag vi för närvarande har, finns
det ytterligare ett alternativ förutom det
som nämndes i diskussionen mellan
herr Sköld och herr Wigforss. På det ser
jag med större oro än på något annat.
Det alternativet är en utveckling som så
småningom kommer oss att glida -—
från början helt säkert långsamt, men
det kan finnas risker att glidningen sedan
sker snabbare — hän mot ett läge
som kommer att likna det Finland i dag
intar. Detta alternativ måste det vara
en stor gemensam uppgift att undvika.

Jag vill gärna begagna tillfället att
kraftigt understryka de ord som herr
Sköld yttrade om angelägenheten av att
åt alla håll göra klart, att den debatt
som förs om det svenska försvaret här
i landet verkligen är en intern svensk
debatt, som måste komma till ett resultat
ur rent svenska synpunkter.

Det är klart att om man har den
bakomliggande bedömning, som jag här
helt kort har försökt antyda, vill man

inte acceptera att man skjuter på även
de begränsade frågor som gäller forskningsanslaget
, den svenska uranproduktionen
och några andra saker.

Och härmed kommer jag till de andra
påverkande omständigheterna, som även
gäller tillgång på tungt vatten och vidtagande
av vissa åtgärder, som måste
genomföras om vi, som herr Sköld sade,
verkligen skall ha fria händer mot mitten
av 1960-talet.

I de andra avseenden, som jag här
nämnde, är det min bestämda uppfattning
att regeringen inte på ett sätt, som
står i samklang med den betydelse som
frågorna har, har beaktat möjligheterna
att verkligen hålla vår handlingsfrihet
öppen för ett beslut i den stora frågan
senare. Om man har olika faktorer, A,
B, C och D, som måste samordnas för att
denna handlingsfrihet skall finnas vid
en given tidpunkt, och om man sedan
sköter faktorerna A, B och D så att förseningar
uppstår, är det väldigt lätt att
säga som försvarsministern gör i dag:
»Ja, faktorn C — d. v. s. forskningsanslaget
— är det i dag inte så bråttom
med.» Anledningen är ju att regeringen
skött de andra faktorerna så att dröjsmål
uppstått. Det är häremot jag framför
allt vill vända mig.

Herr Sköld hade ett resonemang om
varför han inte kunda rösta på vare sig
utskottets förslag eller någon av reservationerna.
Det är möjligt att det på något
ställe i högerreservationen förekommer
en formulering om nedrustning av
konventionella vapen. Jag har emellertid
för min del tolkat den på det sättet
att man varit angelägen framhålla, att en
nedrustning av det slag som där talas
om inte skall ske på sådant sätt, att den
allvarligt påverkar maktbalansen mellan
stormaktsblocken, där ju även de
konventionella vapnen kommer in.

Med de utgångspunkter jag har kommer
jag att rösta för den reservation,
som avgivits av fröken Andersson m. fl.,
men jag vill tillägga att om den reservationen
inte vinner kammarens bifall,

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

kommer jag att rösta för folkparti- och
centerpartireservationen. Jag delar nämligen
till fullo uppfattningen, att regeringen
här ingalunda på ett sätt, som
motsvarar dess ansvar, har mött de händer
som sträckts mot den. Jag vill begagna
tillfället att intyga att om regeringen
hade avgivit ett annat besked
under förhandlingarna i utskottet än
den gjorde, skulle det inte från högerns
sida ha stått något i vägen för sådana
förhandlingar.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Inte heller jag skall fördjupa
mig i en diskussion i sakfrågan
om vi skall ha svensk atombeväpning
eller inte, utan göra försöket att begränsa
ett kort inlägg till det frågan
ändå gäller, nämligen ett anslag för
forskning.

Först vill jag säga ett par ord om
regeringens »visade ovilja» att förhandla
om detta forskningsanslag — eller
om man nu möjligen avsett att förhandlingen
skulle avse hela problemet om
en svensk atombeväpning (Herr Ohlin:
Nej!) Om avsikten var att förhandlingarna
endast skulle gälla forskningsanslaget,
var ju läget det, att regeringen i
november gjorde en deklaration, att vi
i statsverkspropositionen inte skulle ta
upp det anslag, som överbefälhavaren
redan då hade äskat. Yi hade, innan
interpellationssvaret i andra kammaren
avgavs, en överläggning med ledarna
för de demokratiska partierna, där vi
gjorde detta klart. Vi klargjorde också
varför vi inte ansåg det nödvändigt att
anslå pengar till denna grundläggande
forskning.

Vad som inträffat efter detta är, att
herr Hjalmarson uppsökte mig då denna
fråga behandlades i statsutskottet
och frågade, om regeringen var villig
alt vid den tidpunkten ta upp förhandlingar
med de demokratiska partierna
i detta ärende. På den frågan svarade

Atomvapenfrågan

jag nej, sedan jag haft kontakt med
mina kolleger i regeringen. Jag sade
att det inte fanns några förutsättningar
för sådana förhandlingar. Anledningen
till att dessa förutsättningar saknades
var att högern, trots att den mycket väl
visste att regeringspartiet nu inte ville
bifalla ÖB:s förslag, hade motionerat
och ställt frågan på sin spets. Det var
denna högerns hållning som gjorde att
det inte fanns några förutsättningar.
Högern hade bundit sig och ville inte
— det framgick vid mitt samtal med
herr Hjalmarson — avstå från kravet på
att dessa 2,8 miljoner skulle beviljas vid
årets riksdag. Jag tycker att högern
hade kunnat respektera det förhållandet,
att det inom de övriga demokratiska
partierna i riksdagen pågår undersökningar,
studier och utredningar,
som skall ligga till grund för dessa partiers
ställningstagande i huvudfrågan.
Högern hade så mycket hellre kunnat
ta hänsyn till detta som ju i varje fall
ett års uppskov inte hade någon praktisk
betydelse. Det hade med andra ord
inte varit något offer för högern att avstå
från att göra denna framstöt, och
vi hade då, åtminstone under innevarande
år, kunnat bevara den nationella
enighet i försvarsfrågan, som vi var
så stolta över att vi kunde uppnå i fjol,
då det gällde en stor sak.

Hur önskvärt det än är med enighet
i försvarsfrågan — även när det gäller
denna viktiga detalj — är det alldeles
klart att det för närvarande inte finns
några möjligheter till förhandlingar. De
skulle vara tämligen meningslösa. Skulle
det senare uppstå möjligheter, kommer
självfallet initiativ till förhandlingar
att tas. Riksdagen behöver inte
falta beslut i en sådan fråga. Högern
visste ju, att även om det nu inte giiller
något principbeslut i själva sakfrågan
utan bara frågan om anslag till forskning,
så har redan denna framstöt väckt
mycket starka betänkligheter. Eftersom
regeringspartiet inte kunnat klara ut
sin ställning i denna fråga, hade det

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

kanske varit ur försvarets synpunkt
värdefullt, om högern vid denna tidpunkt
avstått från en aktion, som bara
lett till splittring och söndring.

Jag skall säga ett par ord om en sak
som jag fört fram som ett skäl för att
vi borde inta en avvaktande hållning,
nämligen frågan om vi vinner någonting
på att nu ta upp en forskning i
atomvapenfrågan. Herr Wedén var inne
på det frågekomplexet. Jag vill hänvisa
till att forskningen bara är en del i ett
omfattande program. Det är visserligen
en viktig del, men det finns delar som
är minst lika viktiga eller viktigare. Det
har framgått av både herr Wedéns och
herr Skölds anföranden, att det tar
ganska lång tid innan alla förutsättningar
för en eventuell svensk atomvapenproduktion
föreligger.

Jag är inte säker på att forskningen
är den faktor som framför allt avgör
tidpunkten för när vi är färdiga för en
produktion, utan det är alla faktorer
tillsammans som betyder något. En
forskning som inte genomförs parallellt
med vissa av de andra faktorernas genomförande
är knappast så realistisk
och meningsfull att den fyller någon
väsentlig uppgift. Från de militära myndigheterna
har i varje fall ännu inte
kommit några förslag om att övriga
faktorer, t. ex. reaktorbyggen och investeringar
av annat slag, skall igångsättas.
Men jag misstänker att om den ursprungliga
tidsplanen skall hållas blir
det väl sådana äskanden som möter oss
nästa gång. Det finns också ett samband
med det civila atomenergiprogrammet.
Jag har tidigare här i kammaren erinrat
om de förseningar i det civila atomenergiprogrammet
som har skett. Det
gör också att ett uppskov med den
grundläggande forskningen för atomvapenproduktion
redan av det skälet
kan anstå.

Jag har vidare hänvisat till de internationella
förhandlingar som sattes i
gång i fjol i Geneve och som fortfarande
pågår. Jag har sagt att vi bör kunna

avvakta dessa förhandlingar, innan vi
binder oss åt något håll. Det som gör
att man enligt min mening bör avvakta
dessa förhandlingar är, att de väl ändå
är det första seriösa försöket från de
tre kärnvapenförsedda stormakternas
sida att komma till något slags överenskommelse,
en överenskommelse som i
första hand är avsedd att gälla ett inställande
av kärnvapenproven eller en
begränsning av dem, men som också
gäller frågan om att införa ett kontrollsystem.

Kommer dessa förhandlingar att leda
till något resultat? Det vet man inte.
Man kan ha vilken mening som helst
om förutsättningarna för ett positivt
resultat, man kan vara pessimist och
säga att det väl går med dessa konferenser
som det gått med så många tidigare,
att de bara kommer att utåt uppvisa
den misstro som finns mellan stormakterna
och det alldeles omöjliga i att
komma till resultat, men man kanske
ändå vågar hänvisa till den optimism
som har kommit till uttryck under senare
tid. Optimistiska uttalanden har i
varje fall från båda sidorna förekommit
om möjligheterna att nå goda resultat.

Vi har genom vår utrikesminister i
Förenta Nationerna förfäktat en mycket
bestämd linje i dessa frågor. Jag vill
bara erinra om hur utrikesminister Undén
i höstas, sedan dessa förhandlingar
kommit i gång i Geneve, på den svenska
regeringens vägnar förklarade, att Sverige
ur teknisk synpunkt i och för sig
kan gripa sig an med uppgiften att
framställa egna atomvapen men att vi
avstår med tanke på de pågående förhandlingarna
och vår starka önskan att
dessa förhandlingar verkligen skall leda
till ett resultat, så att vi får ett slopp för
kärnvapenproven och en begränsning
av rustningarna på detta område.

Vad jag menar är alt vi nu bör fullfölja
den politik som Sverige intagit
officiellt i internationella sammanhang.
Det innebär att vi inte binder oss, att

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

vi inte tar någon ställning, att vi håller
frågan öppen. Därmed har vi en full
handlingsfrihet. Jag vill gärna upprepa
vad jag sade i en diskussion i första
kammaren i går, att om dessa förhandlingar
misslyckas och om vi upptäcker
att vi ändå går mot en allmän upprustning
på kärnvapenområdet och en allmän
spridning av dessa vapen, då är
det möjligt att vi inte har något annat
val. Då kanske vi också tvingas att med
hänsyn till våra egna säkerhetsintressen
förse vårt försvar med sådana vapen.
Jag har aldrig bortsett från den
möjligheten, och när jag i propositionen
i fjol och i år förklarat att frågan
skall hållas öppen har jag självfallet
åsyftat detta.

Herr Sköld ansåg sig icke kunna rösta
med utskottet med hänsyn till formuleringarna
i utskottets skrivning. Herr
Sköld fäste sig vid att man möjligen
kunde tolka vissa formuleringar så, att
det är själva sakfrågan man åsyftar. Jag
har fattat utskottsutlåtandet på ett annat
sätt. Formuleringarna där hänför
sig ju till motioner som är väckta,
och dessa motioner tar inte bara upp
det anslag som överbefälhavaren har
äskat och som regeringen inte tagit med
i statsverkspropositionen, utan motionerna
framför ju motiven för yrkandet,
att medel skall ställas till forskningens
förfogande. Jag vill verkligen tolka utskottet
så, att man med hänsyn till innehållet
i dessa motioner och med hänsyn
till de motiveringar, som anförs där,
inte har velat binda sig. Jag vill i varje
fall tolka statsutskottets motivering på
det sättet. Jag delar herr Skölds uppfattning,
att visst är det i och för sig
möjligt att skilja på ett beslut om forskning
och övriga beslut som gäller atomvapnen,
och jag hoppas att utskottet
med sin skrivning inte avsett att detta
skulle vara alldeles omöjligt.

Herr förste vice talmannen tog ånyo
ledningen av förhandlingarna.

Atomvapenfrågan

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det motionsyrkande,
som från folkpartihåll framlagts om förhandlingar,
avsåg upptagande av förhandlingar
omedelbart efter denna riksdags
slut. Jag meddelade herr försvarsministern,
att om regeringen var intresserad
av detta erbjudande inträdde ett
nytt politisk läge, och då ville vi för
vår del verka för att få ett uppskov med
behandlingen av våra motioner till
höstriksdagen. På detta fick vi försvarsministerns
nej.

Menar verkligen försvarsministern på
fullt allvar, att om högerpartiet inte
hade motionerat om forskningen och
vapenbärarna, så skulle försvarsministern
ha varit beredd att förhandla om
dessa saker? Menade försvarsministern
detta även sedan vi hade förklarat oss
beredda att medverka till att behandlingen
av våra motioner uppsköts om
regeringen var beredd att gå med på
förhandlingar? Nej, herr försvarsminister,
man skall ändå lägga sig vinn om
en argumentation som kan vinna respekt.

Det är bra mycket renhårigare att
göra som herr Sköld och säga ifrån, att
socialdemokraterna inte kan förhandla
därför att man inte kommit fram till en
enhetlig uppfattning, än att skylla på
högerpartiet för att det inte blir förhandlingar,
att påstå, att man inte kan
förhandla därför att högerpartiet framfört
en enhetlig uppfattning.

Det finns två saker vi har att välja
mellan och som är det konkreta innehållet
i handlingsfriheten: antingen

skall vi ha atomvapen eller också skall
vi avstå från atomvapen. Hur skall vi
kunna ha handlingsfrihet att välja även
taktiska atomvapen, om vi inte själva
skapar några av de förutsättningar som
måste till för att vi skall kunna få taktiska
atomvapen? Försvarsministern
förklarade, att en forskning nu inte
skulle ha någon meningsfylld uppgift.
Jag måste, herr talman, för min del

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenf rågan

bestämt hävda, att försvarsministern
inte kan få stöd för en sådan åsikt hos
de ansvariga myndigheterna.

Vi lyssnade allesammans med mycket
stort intresse till herr Skölds inlägg. Det
var bara en liten sak som jag och
kanske många med mig tyckte fattades
i inlägget. Herr Sköld sade, att han
skulle kunnat vara med om utskottets
yrkande, ifall inte motiveringen varit
sådan den är, och att han skulle kunnat
vara med om högerpartiets yrkande om
anslag, om det inte varit för motiveringens
skull. Då är det ju klart, att en
och annan i sitt stilla sinne undrar:
Vilket yrkande skulle egentligen herr
Sköld ha kommit fram till, om herr
Sköld själv hade fått skriva motiveringen? -

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern sade
i slutet av sitt anförande, att visst kan
man skilja på den lilla och den stora
frågan —- visst kan man hålla forskningsanslaget
isär från det stora beslutet.
Ja, herr försvarsminister, det är det
man kan, men det är just det som regeringen
tyvärr inte visat sig intresserad
att göra och därmed ta till vara
möjligheterna att nå en vidsträckt enighet
om forskningsanslaget. Försvarsministerns
argumentation var i långa stycken
av den karaktären, att man inte
kunde få klart för sig om han resonerade
om forskningsanslaget eller om det
stora perspektivet.

Försvarsministern tog upp frågan om
de internationella förhandlingarna och
sade, att man kan ha olika meningar
om deras resultat, men alldeles hopplöst
är det väl inte, och vi får vänta. Ja,
det kunde möjligen vara ett försök till
argumentation, om man i det sammanhanget
avsåg beslut om att verkligen
skaffa atomvapen. Men jag kan lika litet
som herr Sköld och några andra talare
tidigare i debatten förstå, att försvarsministern
kan föra ett sådant resone -

mang och använda sådana argument
när det gäller forskningsanslaget. Jag
har liksom väl även försvarsministern
personliga erfarenheter av svårigheten
för partierna att komma fram till ståndpunkter
då det gäller den stora frågan.
Men jag vill gärna säga, herr talman,
att jag tror att vi använt för litet energi
på den betydligt lättare uppgiften att
komma fram till en ståndpunkt i den
lilla frågan, som försvarsministern nu
menar kan hållas isär från den stora,
fastän han argumenterar på ett sätt,
som inte harmonierar med detta medgivande.

Herr talman! Försvarsministern upprepade,
att här har inträffat förseningar
inom ramen för det civila atomprogrammet
o. s. v. Men dessa förseningar inträffar
väl inte oberoende av regeringens
ansvar och regeringens handlingar?
Om regeringen det ena året lägger fram
förslag för riksdagen om uranbrytning
på Billingen och riksdagen beslutar att
sådan skall ske, och regeringen så följande
år lägger fram förslag som medför
avbrott i brytningen och t. o. m.
stora risker för att hela projektet skall
uppgivas, så frågar man sig, om det
bakom alla regeringens åtgöranden i
detta fall verkligen finns den målmedvetenhet,
den konsekvens och den ansvarskänsla
som borde finnas.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Först ett par ord till
herr Hjalmarson, som frågade vilket yrkande
jag skulle ha ställt om jag hade
haft möjlighet till det. Jag skulle ha
gjort en kläm som var lika med utskottets
men med en rimlig motivering.
Jag förklarade att jag skulle ha kunnat
rösta med högerreservationens kläm i
dess första punkt — det strider inte alls
mot mina åsikter att göra det — men
jag finner det ganska meningslöst, eftersom
det inte skulle vara något annat
än en demonstration. Och med den kännedom
svenska folket har om min in -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

ställning till denna fråga behöver jag
inte demonstrera.

Jag skulle också vilja säga några ord
till försvarsministern. Jag har ingen
anledning motsätta mig att vi väntar
på förhandlingarna i Geneve om atombombsproven.
Visst kan vi göra det,
men jag vill påpeka att förhandlingarna
om kontrollen bara gäller atombombsproven.
Vid dessa förhandlingar har
det emellertid inte gjorts några framsteg
i kärnpunkterna. Jag vill inte uttala
mig om hur det går, men det finns
ingenting som tyder på att vi kan få
någon ledning av dessa förhandlingars
resultat.

För ett par månader sedan kom uppgifter
om väldiga framsteg. Jag kontrollerade
dem och fann, att det endast
var fråga om rent perifera ting som
inte rörde själva kärnan. Och nu har
vi kommit dit var och en som följt frågan
visste att vi skulle komma: till det
Eisenhowerska förslaget, inte om förbud
mot atombombsprov men om en
begränsning av proven. Detta kunde
man redan i november i fjol förstå
skulle bli den amerikanska ståndpunkten.

Om nu försvarsministern är en auktoritativ
uttolkare av vad utskottet skrivit,
får vi väl tro att uttalandena inte
gäller sakfrågan, men två tolkningar
kvarstår dock; gäller det ett avböjande
av forskningsanslag innan beslut i sakfrågan
har fattats eller gäller det bara
ett uppskov över nästa budgetår?

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! På den sistnämnda frågan
kan jag svara att jag inte skrivit
statsutskottets utlåtande — jag har läst
det sedan det kommit i tryck. Och jag
har bara gjort en tolkning som jag tycker
att herr Sköld också hade kunnat
göra. I själva sakfrågan ställer sig utskottet
på regeringens sida och regeringen
har sagt nej till anslaget till

Atomvapenfrågan

forskning. Det är högern, som har yrkat
att den frågan skulle tas upp. Och
därmed kommer jag till herr Hjalmarsons
inlägg.

Herr Hjalmarson säger att det var
fråga om ett uppskov till höstriksdagen.
Visst, men jag förklarade att det är
meningslöst att under detta år ta upp
förhandlingar mellan de fyra partierna,
när högern nu alldeles klart har bundit
sig. Det är möjligt att jag skulle ha
sagt detsamma även om högern inte
bundit sig. Men när centerpartiet och
folkpartiet beklagar, att den enighet på
detta område vi haft under tjugu år
som en stor nationell tillgång börjat
försvinna genom att vi nu håller på att
bli oeniga i kärnvapenfrågan, och liksom
vill reparera den skada som skett
genom att föreslå fyrpartiförhandlingar,
så finns det självfallet intet underlag
för sådana förhandlingar med högern,
som både i sakfrågan och i frågan
om forskning har tagit sin bestämda
ståndpunkt.

Under sådana förhållanden är det således
alldeles meningslöst att sätta sig
vid ett förhandlingsbord, såsom också
herr Sköld har sagt. Jag upprepar emellertid,
att även vi är angelägna om att
enigheten i försvarsfrågan bevaras. Hur
den skall bevaras i kärnvapenfrågan
begriper inte jag, det erkänner jag. Det
är möjligt att det är ödesbestämt att
den frågan skall splittra både partier
och nationen. Det är ju inte fråga
om vilken vapenanskaffningsfråga som
helst. Det är varken fråga om robotar
eller kanoner. Det är en av de största
frågor som vi i vår generation fått
vara med om att ta ställning till. Hur
mycket jag än uppskattar de tankar,
som ligger bakom folkpartiets och centerpartiets
önskemål om förhandlingar,
måste jag dock framhålla att förhandlingar
inte kan rädda oss ut ur denna
situation.

Både inom folkpartiet och inom det
socialdemokratiska partiet har vi undersökningar
i gång. Jag vet inte vad

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

de leder till; det är svårt att säga det
i dag. Men alla vet att vi är tämligen
oeniga inom regeringspartiet liksom inom
andra partier. Det är ett mycket
svårt dilemma. Högern har inte velat
avvakta resultatet av dessa studier och
undersökningar utan kör bara på. Det
är högerns sak att avgöra, om detta är
klokt — enligt min mening är det inte
det. Det hjälper inte fram den sak högern
vill hjälpa fram. Det verkar nog
tyvärr i motsatt riktning.

När jag sade att forskning inte är
meningsfylld och realistisk, om den
inte utföres parallellt med att delar av
det övriga programmet realiseras, åsyftade
jag naturligtvis de tidsmässiga förhållandena
å ena sidan men å andra
sidan det faktum, att denna forskning
ju måste ha stöd av tillgång till plutonium
och annat, som vi för dessa ändamål
inte kan få från utlandet.

Vad sedan beträffar spörsmålet, om
man kan skilja på beslut om anslag till
forskning och principbeslut i kärnvapenfrågan,
vill jag säga, att jag har
den uppfattningen, att man kan göra
sådan skillnad.

Jag har motiverat mitt avslag på
ÖB:s framställning med att det tidsmässigt
inte är nödvändigt att nu fatta
beslut. Vi har redan beslutat uppskov.
Jag har hänvisat till den oenighet och
den tvekan som råder, inte minst inom
regeringen. Vidare har jag åberopat de
förhandlingar som pågår internationellt.
Dessa förhandlingar är vi inom
regeringen intresserade av och vill göra
allt vad vi kan för att stödja, eftersom
det är alldeles självklart, att det ur
svenska säkerhetssynpunkter är viktigare,
alt det blir förbud mot användande
av kärnvapen i ett framtida krig
än om vi skaffar oss den utrustning
som vi själva kan skaffa. Den skulle naturligtvis
bli oerhört begränsad i förhållande
till stormakternas.

När jag har sagt att man kan skilja
på dessa saker, så menar jag det och
har menat det hela tiden. Jag kan tänka

mig, att man i framtiden går fram på
den vägen, att man fattar sådana delbeslut,
ehuru jag inte längre tror, att
det är realistiskt, därför att om sådana
tidsprogram som man har tänkt sig i
organisationsplanen Adam skall följas,
så är, som jag sade förut, kanske inte
ens forskningen det som det är mest
bråttom med.

Herr talman! Jag skall sluta med att
säga, att detta att vi inte binder oss,
inte ens i fråga om forskningsanslag,
utan håller hela denna fråga öppen, är
enligt min mening för närvarande den
riktiga politiken i denna fråga från vår
sida. Det behöver inte vara, såsom det
utmålas i många svenska tidningar, en
uppskovstaktik, som inte tar hänsyn till
nationella säkerhetsintressen. Dessa tidningar
vet ju mycket väl, att det inom
partierna finns starka betänkligheter
mot att ta ställning i frågan. Det är
bara tre stormakter som har kärnvapen.
övriga länder har inte sådana vapen,
även om de som tillhör NATO är
tillförsäkrade kärnvapen för eget bruk
under ett krig.

Sverige har genom sin ställning i
Förenta Nationerna, vår traditionella
fredspolitik och vårt umgänge med
andra länder en ställning att slå vakt
om. Jag tror, att vi gagnar saken bäst
genom att i avvaktan på resultatet av
internationella förhandlingar utnyttja
tiden för de studier och den kartläggning
inom partierna och inom opinionen
i landet som är nödvändig. Vi skall
komma ihåg, att när man skaffade kärnvapen
i Sovjet, USA och England föregicks
det inte av några offentliga debatter,
där partierna, i varje fall inte
utåt, fick ta ställning eller fråga sina
valmän, om man skulle skaffa kärnvapen,
utan när den stora allmänheten
vaknade upp en morgon, fick den plötsligt
i tidningar och radio reda på, att
nu hade också det egna landet skaffat
sig kärnvapen. Något sådant är ju inte
möjligt i Sverige. Vi befinner oss inte
i krig eller något slags krigsberedskap,

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

som gör att regeringen har fullmakt att
handla på det sättet. Vi tvingas i stället
i denna fråga att genomgå det som man
måste genomgå i en demokrati när det
gäller en stor sak: Vi måste diskutera
den och måste försöka komma till klarhet.
Vi kommer inte ifrån avgörandena
inom de fria sammanslutningar som heter
partier, som ju ändå bär upp den
svenska demokratien. Det är den processen
som nu pågår, och den måste jag
som försvarsminister självfallet ta hänsyn
till.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig först i anslutning
till vad statsrådet senast sade
att uttala min tillfredsställelse över att
även han ansluter sig till den distinktion,
som här görs mellan å ena sidan
forskningsbeslut och å andra sidan det
stora beslutet. Men jag skulle vilja framhålla,
att när han säger att han kan
göra detta, borde det också vara hans
plikt att bidra till att på den punkten
hyfsa den offentliga diskussionen. Det
skulle nämligen vara av utomordentligt
värde, om man i den allmänna debatten
i dessa viktiga frågor kunde åstadkomma
en klar distinktion mellan det ena
och det andra.

Det som egentligen föranledde mig att
begära ordet var att herr Sköld i sin
kritik av centerpartiets och folkpartiets
reservation anförde som ett huvudskäl,
att det viktigaste var att man först
hade grundligt studerat frågan och tagit
ståndpunkt. Först därefter kunde man
gå till en fruktbärande förhandling. Jag
har inte riktigt samma uppfattning och
under replikväxlingen mellan statsrådet
och herr Hjalmarson har man ju fått
en känsla av att bakom kulisserna har
under utskottsbehandlingen pågått något
slags förhandlingar, låt vara mellan
sådana fixerade ståndpunkter som
herr Sköld ansåg sig i viss mån kunna
rekommendera.

Vi måste tydligen efter vad som här
framkommit konstatera, att den för -

Atom vapenfrågan

handlingen i varje fall inte varit särskilt
lycklig för den fortsatta enigheten
i denna försvarsfråga, och jag vill
verkligen slå fast, att det inte är denna
form av förhandling som vi vill ha.
Vad vi har tänkt oss är någonting mera
i stil med vad som skedde i den senaste
försvarsberedningen, där det icke förekom
några låsta ståndpunkter när man
gick till förhandling, utan där ståndpunkterna
utkristalliserade sig under
förhandlingarnas gång. Jag är optimist
nog att tro, herr statsråd, även om man
nu skyller ifrån sig på högerns låsta
ståndpunkter, att det finns så mycket
resonlighet och känsla för värdet av en
dylik samling i denna fråga, att partierna
ännu en gång skall vara i stånd
att här underkasta sina ståndpunkter de
modifikationer, som behövs för att uppnå
denna samling.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr försvarsministern
framhöll, att den omständigheten, att
högerpartiet framfört en uppfattning i
sakfrågorna, hade utgjort ett hinder för
försvarsministern att delta i förhandlingar.
Om vi inte hade deklarerat en
uppfattning, skulle det alltså ha kunnat
bli förhandlingar. Det var den ena tankegången.
Om nu herr försvarsministern
skulle vilja ha vänligheten att komma
ihåg och sammanställa den med
nästa tankegång i herr försvarsministerns
anförande, skulle jag vara tacksam.
I nästa replik sade nämligen försvarsministern,
att det var olyckligt att
högerpartiet inte väntat med att aktualisera
sakfrågorna till dess socialdemokratien
hade kunnat nå fram till en
mera enhetlig uppfattning. Först då
vore tiden inne att ta upp förhandlingar.
Herr försvarsminister! Tillåt mig då
att fråga: Vad var det som försvarsministern
hade velat förhandla om, ifall
högerpartiet inte hade motionerat? Var
vänlig ge mig ett svar på den frågan,
herr statsråd!

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

Nej, herr talman, statsrådets resonemang
är inte någonting annat än den
tommaste av alla tomma efterhandskonstruktioner
som någonsin presterats
från regeringsbänken.

I själva sakfrågan vill jag bara, lierr
talman, understryka, att medlemmarna
i försvarssystemen i öst och väst erhåller
de vapenbärare, som ger dem möjlighet
att i ett kritiskt läge kunna använda
taktiska atomvapen. Det är ju
bl. a. det, som skapar en radikal skillnad
i deras situation jämfört med vår.

Jag är till sist, herr talman, gärna med
om att stryka under försvarsministerns
uttalande, att det mycket väl kan ses
som ett led i själva försvarsarbetet, att
man i de politiska partierna studerar
dessa frågor. Men då lär det väl också
utgöra ett högst förnuftigt led i försvarsarbetet
att man är med på forskningen
i försvarets forskningsanstalt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det väsentliga är ju
ändå, att jag å regeringens vägnar har
avvisat frågan om vi är beredda att förhandla
i detta spörsmål.

Frågan huruvida det hade kunnat bli
förhandlingar, därest högern inte hade
väckt sin motion, vågar jag inte säga
någonting om. Jag skulle inte tro att det
hade blivit förhandlingar i år ändå. Vad
jag har sagt är, att när högern gjorde
denna framställning, då högern visste
att de övriga tre partierna och i varje
fall regeringspartiet inte hade tagit ställning,
var det i fullt medvetande om att
denna brytning skulle uppstå. Man kan
fråga sig om det var för att framkalla
den som högern kom med sin framstöt.
Det måste väl närmast vara det, eftersom
högern mycket väl vet att man tidsmässigt
kan skjuta på frågan.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! För några av oss, som
haft tillfälle att följa frågans handläggning
i statsutskottets första avdelning,

har denna debatt kommit i någon mån
som en överraskning. Jag måste erkänna,
att jag blev förvånad när herr Hjalmarson
redan inledningsvis gjorde ett
svep i den framtida svenska krigshistorien.
Jag har precis samma uppfattning
som herrar Ståhl och Wedén framfört
här, nämligen att man borde försöka ge
denna fråga en något mera begränsad
omfattning i förevarande sammanhang.

Vad är det som har hänt? Jo, försvarsministern
har föreslagit, att försvarets
forskningsanstalt till viss forskningsverksamhet
under nästa budgetår
skall få ett anslag på 23 600 000 kronor,
vilket innebär en höjning med 6 600 000
kronor i förhållande till vad som gäller
för innevarande budgetår. Enligt min
mening inrymmer försvarsministerns
behandling av forskningsanstalten på
denna punkt ett betydande mått av välvilja,
särskilt om man betänker hur
många var för sig behjärtansvärda anslag
det är som skall dela statskassans
resurser.

Högern har i sin motion yrkat, att anslaget
skulle höjas med ytterligare 2,8
miljoner kronor, som skulle användas
på det sätt, som tidigare har blivit omnämnt
flera gånger i debatten.

Såväl av reservationen som — framför
allt — av högerns motion nr 107 i
första kammaren får man en stark
känsla av att högern nu verkligen
velat aktualisera frågan om atomvapen
i det svenska försvaret. Mot bakgrunden
av motionen kan jag väl förstå,
att ett beslut i enlighet med reservationen
av fröken Andersson m. fl.
skulle av många uppfattas som ett tämligen
klart ståndpunktstagande i själva
huvudfrågan. Formellt kan det naturligtvis
hävdas — såsom herr Ståhl och
flera andra har gjort —- att motsatsen
är i överensstämmelse med verkligheten,
men jag har nog för min del den
uppfattningen, att riksdagen mycket allmänt
skulle anses ha tagit en viss bestämd
ståndpunkt, om den skulle bifalla
högerreservationen. Vi skall kom -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

ma ihåg, att detta i allra högsta grad är
en psykologisk fråga, och de psykologiska
faktorerna verkar enligt min mening
just så, att ett bifall till reservationen
skulle tolkas på det sätt som jag
här har gjort. I nuvarande läge skulle
ett sådant steg från riksdagens sida
ingalunda främja den enighet i försvarsfrågan,
som man efterlyst bl. a. i samband
med behandlingen av föreliggande
fråga. Tvärtom är det risk för att ett
dylikt beslut nu skulle föda ogynnsamma
stämningar även mot försvaret som
sådant.

I den reservation, som centerpartiets
och folkpartiets representanter fogat till
utskottsutlåtandet, tycks dessa vara inne
på liknande tankegångar. De har
nämligen i anslagsfrågan kommit till
samma ståndpunkt som utskottsmajoriteten,
nämligen till ett avstyrkande.

Det är en helt naturlig sak att vi
önskar, att pengar anslagna till försvaret
skall användas på effektivast möjliga
sätt. Naturligtvis vill vi, att vårt försvar
skall vara effektivt. Ett attrappförsvar
— några Potemkin-kulisser —
kan inte rädda oss i nödens stund. Den
principen blev ju uttryckligen fastslagen
i fjolårets riksdagsbeslut om försvarets
framtida utformning. Man underströk
som bekant starkt betydelsen
av försvarets kvalitativa upprustning.

Tidigare under debatten har herr
Heckscher talat om känslan för vårt
lands frihet och oberoende, och herr
Wedén har behandlat sambandet mellan
försvarspolitik och utrikespolitik. Jag
konstaterar, att ingen av dessa talare
i detta sammanhang yttrade sig i polemiskt
syfte, och det finns ingen anledning
att gå närmare in på vad de sagt,
men jag noterar deras uttalanden.

För ungefär nio och eu halv månader
sedan var man enig om att »frågan om
förberedande åtgärder för framställning
av svenska atomvapen skulle uppskjutas
tills vidare». Det rådde dock inte
större enighet i sjiilva sakfrågan då än
vad det gör nu. Det finns folk — nu

Atomvapenfrågan

som då — med en klart positiv ståndpunkt,
det finns folk med en klart negativ
ståndpunkt, och det finns folk,
som ännu inte tagit ståndpunkt åt vare
sig det ena eller andra hållet.

Mot bakgrunden av vad riksdagen
beslöt så sent som i juli i fjol om de
svenska atomvapnen, förefaller försvarsministerns
ståndpunkt till denna
fråga, sådan den kommit till uttryck i
årets statsverksproposition, fullt motiverad
och logiskt underbyggd. Det har
inte hänt något så avgörande sedan juli
1958, att man enligt mitt sätt att se nu
bättre än då skulle kunna fatta ett beslut
i huvudfrågan. Opinionen är splittrad.
Det behövs — som fru Lewén-Eliasson
mycket riktigt framhöll — ytterligare
rådrum för att begrunda situationen.
Det behövs också ytterligare informationer
i flera olika hänseenden, innan
en större del av befolkningen känner
sig mogen för ett avgörande ståndpunktstagande
i den ena eller andra
riktningen. Jag tror, att den mening,
som nyligen deklarerades av Stockholms
fackliga centralorganisation —
nämligen att man skulle inta en avvaktande
hållning — delas av mycket
stora grupper människor i vårt land.

En avvaktande hållning i denna fråga
är — framhåller utskottet — »ägnad att
utåt understryka den vikt, som vårt
land fäster vid ansträngningarna att få
till stånd internationella överenskommelser
om kärnvapenprovens upphörande
samt begränsningar i produktionen
av dessa vapen». Hur kommer det
att gå med dessa internationella överenskommelser?
Kommer de någonsin
att se dagens ljus? Det kan ingen säga
i dag. Jag tror ändå, att det skulle vara
onödigt att på detta stadium så att säga
kasta yxan i sjön. Försvarsministern
har nyss framhållit, att stormakternas
försök att komma till enighet är det
första mera seriösa försöket på detta
område. Man skall nog inte helt bortse
från möjligheterna att registrera viss.''
framsteg.

Andra hammarens protokoll l!)!>9. Nr il

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

De avstyrkta motionerna gäller i sak,
såsom påpekats tidigare, inte anskaffning
av atomvapen utan endast forskning
och undersökningar — som det
heter — i syfte att snarast framtaga underlag
för konstruktion av atomladdningar.

Enligt utskottsmajoriteten skulle ett
bifall till motionerna binda statsmakternas
handlingsfrihet åtminstone i viss
mån då det gäller att senare ta ställning
till själva sakfrågan.

Det pågår, såsom här tidigare framhållits
av flera talare, ett betydande utredningsarbete
på detta område. Så är
bl. a. förhållandet inom det parti jag
företräder, och herr Ståhl liar omnämnt,
att man även inom folkpartiet är sysselsatt
med sådana utredningar. Det vore
enligt mitt sätt att se föga välbetänkt
att nu låtsas ungefär som om dessa utredningar
inte existerade.

I reservationen av herr Pålsson m. fl.
uttalas önskemål om att riksdagen skall
hos Kungl. Maj :t beställa flerpartiförliandlingar
i syfte att behålla enigheten
i försvarsfrågan. Man skulle liksom lyfta
upp de aktuella kontroversiella frågorna
över menige mans huvud. Jag tror
att detta psykologiskt sett inte är ägnat
att verka enande på den opinion som
nu är splittrad, utan att motsatsen snarare
skulle bli fallet. Ett sådan steg skulle
säkert inte främja sakligheten i debatten
om huvudfrågan.

I detta sammanhang har jag, herr talman,
lekt med en tanke: kan en oenig
riksdag rekvirera enighet i denna fråga
från Kungl. Maj:ts kansli? Jag tror inte
att det för närvarande finns möjlighet
därtill.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det obehag, som många,
många människor här i landet måste
ha känt inför högerns och folkpartiets
framstötar för att befordra en svensk
utrustning med atomvapen, kan inte

gärna ha blivit mindre genom de skruvade
undanflykter som regeringens talesman
i dag kommit med. Jag kan för
min del inte tolka dessa undanflykter
på annat sätt än att han har velat säga:
»Lugna er litet grand! Här går ingen tid
förlorad. Vi är eniga i sak, men våra
partier är inte eniga och därför måste
vi ha litet tid på oss för att åstadkomma
en sådan enighet.» En sådan enighet
kommer inte att uppstå.

Jag skall försöka att ange några av de
skäl, som jag för min del anlägger på
behandlingen av denna fråga och som
gör att jag anser att det skulle vara
oklokt av Sverige att anskaffa atomvapen.

Jag vill då först säga till herr Heckscher,
att det är nonsens att påstå att
jag skulle ha gjort gällande, att Sovjetunionen
skulle känna sig hotad av att
Sverige skaffade sig atomvapen. Jag
har över huvud taget inte argumenterat
på det sättet. Jag har den uppfattningen,
att Sovjetunionen tillhör de lätt räknade
länder, som skulle kunna överleva
ett atomvapenkrig. Sverige däremot tillhör
inte detta fåtal länder, och många
andra länder, vilka i likhet med Sverige
har ett begränsat territorium, befinner
sig i precis samma dilemma.

I detta sammanhang tillåter jag mig
erinra om att den brittiska regeringen
i sin vita bok klart säger ifrån, att England
inte kan försvaras mot luftangrepp
med kärnvapen. England kan alltså inte
försvaras, men Sverige skulle kunna försvaras!
Och vad är det för slutsats den
engelska regeringen dragit av sitt sensationella
konstaterande? Jo, vi kan inte
förhindra att England förgöres, men vi
kan genom att själva skaffa oss kärnvapen
förgöra vår fiende. När man har
kommit därhän, då upphör talet om
försvar att ha någon som helst mening.
Då handlar det inte längre om något sådant.

Det är väl uppenbart, att därest Sverige
i dag skulle fatta beslut om att
sätta i gång forskning för att anskaffa

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

kärnvapen, skulle detta stärka de krafter
inom den internationella politiken,
vilka genom ett kärnvapenkrig vill söka
lösa de problem som man inte tror sig
kunna lösa på annat sätt. Det är tillräckligt
att erinra om hur högern här i
kammaren har begagnat sig av den
schweiziska regeringens beslut om att
Schweiz skulle anskaffa atomvapen.
Schweiz har varken i dag eller på
många år möjlighet att anskaffa sådana
vapen, men för den svenska högern
har Schweiz genom detta uttalande
genast blivit bundsförvant i atomvapenkampanjen.

Det är uppenbart, att ett beslut av
den svenska riksdagen i liknande riktning
skulle bidra till att stärka atomhysterien
och skärpa det kalla kriget,
alldeles oberoende av att Sverige vill
föra en alliansfri politik som syftar till
neutralitet i händelse av nytt krig.

Det andra skälet för mig är, att om
Sverige skaffar kärnvapen skulle detta
göra det till en militär nödvändighet
för en eventuell fiende att använda kärnvapen
mot oss. Dessutom skulle vederbörande
anse sig moraliskt berättigad
att göra det mot en makt, som använder
sådana vapen eller förklarar sig ämna
använda dem. Man kommer således att
tillgripa dessa vapen för den händelse
vi skulle dras in i kriget.

Redan dessa skäl väger mycket tungt,
tycker jag. Men det finns naturligtvis
andra skäl som man måste tillmäta en
om möjligt ännu större betydelse. Högerledaren
prisade herr Skölds atomskrift,
där herr Sköld för sin del klart
uttalat sig för att Sverige bör skaffa sig
atomvapen. Tillåt mig redovisa ett intryck
som jag fått vid genomläsningen
av denna skrift.

Det är ingen tvekan om att herr Sköld
i huvudsak lägger fram militära argument,
som skulle tala för att Sverige bör
skaffa kärnvapen. Denna bok är ju, trots
detta, i verkligheten fylld med argument
mot en sådan lösning av problemet. Den
ger åt dom, som av olika skiil varnar

Atomvapenfrågan

för en svensk atombeväpning, de allra
starkaste argumenten. Särskilt de militära
argumenten måste, såvitt jag förstår,
i denna tappning snarast kunna
användas mot den militära ståndpunkten.

Förutsättningen för att Sverige skall
ha nytta av atomvapen blir i herr
Skölds framställning för det första, att
en motståndare inte tillgriper hemortsbekämpning.
En hemortsbekämpning
kan emellertid påverka ett krig, det
visade bombardemangen av de båda japanska
städerna. Dessa båda städer —
varav den ena var av Göteborgs storlek
— förintades med en atombomb vardera.
Detta visade sig vara tillräckligt för
att skapa fullständig demoralisation och
en övertygelse — inte bara hos folket
utan även i de militära kretsarna —
att det var hopplöst att fortsätta kriget.
Det är därför en illusion att tänka sig,
att Sverige kan förbereda sig på att föra
ett atomvapenkrig utan att sådana medel
skulle kunna tillgripas hos oss.

Den andra förutsättningen i herr
Skölds bok är, att en eventuell motståndare
skulle föra krig på de områden
som passar bäst för oss. Detta gör dock
inte militär i allmänhet. De försöker
planlägga sina anfall just där de anser
motståndarna vara svagast och mest sårbara.

Den tredje förutsättningen är — i detta
sammanhang tycker jag att den är
mycket viktig — att motståndaren inte
skall använda vätevapen samt inte ha
starkare uranvapen än Sverige eventuellt
skulle skaffa sig. I herr Skölds
framställning handlar det om mycket
små uranvapen. Skillnaden i förstörelseverkan
mellan de svagaste och starkaste
uranvapnen är — enligt herr Skölds
skrift — ungefär som skillnaden mellan
1 och 400. Hiroshimabomben var eu
fruktansvärd bomb, men nu gör man
s. k. uranbomber med minst tio gånger
så stor förstörelsekapacitet.

Är det nu troligt att — om Sverige
skulle drabbas av olyckan att råka i krig

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

— en motståndare skulle inskränka sig
till att använda mycket lätta atomvapen
— sådana som Sverige skulle utrustas
med — så att kampen skulle kunna
bli någorlunda jämn? Jag tycker att antagandet
vittnar om naivitet. Det är helt
otroligt. Det stämmer inte med några
tidigare krigserfarenheter. — Så står det
till med det militära resonemanget.

Jag skulle också vilja göra en erinran
om vad herr Sköld kallar för »dessa
djävulska nyheter» sådana de presenteras
av docent Gerholm. Han erinrar om
att vätebomberna kan göras med en kapacitet
som är 1 500 gånger starkare än
Hirosliimabombens. En halvstor sådan
vätebomb över Stockholm, säger han,
skulle bokstavligt talat utplåna allt i
hela Stor-Stockholm på bråkdelen av en
sekund.

Han citerar också doktor Magnusson
i försvarets forskningsanstalt. Under
förutsättning av att det råder östlig
vind och en vindstyrka av 10 sekundmeter
skulle radioaktiviteten föras
ända till Karlstad och till finnskogarna
inom loppet av sju timmar. Inom denna
tid skulle alltså inte bara Stor-Stockholm
och dess befolkning förintas inom
en bråkdel av en sekund, utan i ett bälte
i Mellan-Sverige mellan Karlstad och
finnskogarna på låt oss säga ett par
hundra kilometers bredd skulle bokstavligt
talat allt liv förintas, och detta av
en enda vätebomb.

Nu resoneras det så, att vi skulle
skaffa oss kärnvapen för att våra ungdomar
inte skall ha sämre vapen än motståndarna.
Ett sådant argument låter
hur rimligt som helst. Konventionella
vapen har inget värde numera säges
det, vi lever i en ny tid, det har blivit
nya kvaliteter på det militära området
just genom kärnvapnen och det är
hopplöst för ett litet land med så begränsad
landareal som Sverige att föra
ett framgångsrikt krig med konventionella
medel. Men nu är det ju ett faktum,
menar man, att det finns makter som är
väl rustade på detta område och det

skulle därför vara defaitism att ge upp
redan i förväg och inte anskaffa kärnvapen.
Om man har konstaterat, att det
finns former av krig som ens eget land
inte kan föra — och vi kommer aldrig
att kunna föra ett kärnvapenkrig, det
är uppenbart ■— behöver man emellertid
inte därför säga att varje form av
försvar, varje tanke på nationell självhävdelse
är utesluten.

Herr Sköld anför två skäl till att han
funnit det nödvändigt för Sverige att
skaffa kärnvapen. Det första är att det
inte blir någon överenskommelse om
internationell nedrustning och det andra
att man kanske kan — inte nu men
framdeles — göra kärnvapenexperimenten
ofarligare, d. v. s. avlägsna farorna
för strålningsskador i samband med
proven. Det försiggår en mycket livlig
diskussion bland vetenskapsmännen på
denna punkt. Jag vill påminna om att
en nobelpristagare har fastställt, att redan
nu skadas var tusende amerikansk
medborgare, främst barn, av strontium.
Vi måste ovillkorligen framdeles genom
dessa skador komma i ett mycket svårt
läge. Hela frågan om experimentens
verkningar på människornas hälsa är
som sagt föremål för tvist bland vetenskapsmännen,
men tvisten gäller inte
om experimenten är skadliga för folkets
hälsa, ty därom är alla vetenskapsmän
överens, utan endast frågan: Hur stor
är faran? Faran är mycket stor och vi
har ännu inte kommit i det läge som
herr Sköld uppställer som en förutsättning
för att Sverige skulle börja experimentera
med kärnvapen, nämligen att
man kan avlägsna faran för radioaktiv
strålning.

Detta är sakläget och på grundval
därutav skall jag he att få yrka bifall till
utskottets förslag. Det är mycket i utlåtandet,
som jag inte kan instämma i,
men det går i alla fall tills vidare mot att
Sverige skall anskaffa kärnvapen och
likaså mot att det skall tas upp förhandlingar
mellan de fyra övriga partierna
i denna fråga.

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har antecknat en
blank reservation till detta utlåtande.
De flesta förstår kanske varför. Jämte
några andra ansåg jag redan i juli månad
i fjol när försvarsbeslutet fattades,
att vi då skulle ha tagit ställning till
atomvapenfrågan och redan då sagt nej
t. o. m. till varje som helst förberedelse
för införlivande av atomvapen med
svenska försvaret. Vad som sedan har
inträffat talar inte för att man bör ändra
uppfattning. Själv tycker jag snarare
att det talar för motsatsen.

Det är denna deklaration jag ville
göra. Jag sade i utskottet, att jag är
med om klämmen men vill göra några
reflexioner rörande motiveringen.

Nu har det resonerats om hur man
skall förstå utskottets motivering. Det
är väl bara att läsa vad som står där,
så tyckte i varje fall jag. Jag skulle ha
velat skriva utlåtandet på ett annat sätt
och jag skulle i och för sig gärna ha
upprepat mitt yrkande från i fjol, men
det skall jag inte göra som det nu ligger
till.

Att vi skall vänta med kärnvapenforskning
till dess vi har sett utgången
av förhandlingarna i FN är väl en nog
så riktig ståndpunkt, som borde passa
även dem som vill hålla möjligheten
öppen att senare ta ställning till hur vi
skall göra. .lag tror för min del inte att
det är möjligt att här i Sverige nå enighet
den dagen då någon vill genomföra
ett beslut som innebär att vi skulle införliva
kärnvapen med det svenska försvaret.
Jag tror att nationen kommer
att splittras den gången.

Varför skall vi över huvud taget eftersträva
att skaffa oss atomvapen?
Själv tror jag det beror på att man inte
har kvar tron på människorna. Alla ansvariga
även i de länder där man redan
har atomvapen, i Amerika, i Ryss -

Atom vapenfrågan

land, vet att ett kärnvapenkrig, där
man tar till de mest effektiva vapen
som nu finnes på det här området, leder
till att vi därefter inte har kvar någonting
som med fog kan kallas kultur.
Alla är medvetna om detta; alla måste
vara medvetna om att vill vi leva vidare
på den här planeten, måste vi
sträva efter ett sådant tillstånd, att det
inte blir något krig. Varför skulle vi inte
kunna tro att det är möjligt lika väl
som vi tror på annat? Varför skulle vi
alldeles tappa tron på människorna och
föreställa oss att vi måste vara med i
den här dansen och skaffa oss atomvapen?
Det är alldeles orimligt att satsa
på en sådan föreställning, att ett
kärnvapenkrig aldrig blir verklighet.

Det har här sagts att Sveriges främsta,
förnämsta och egentligen enda målsättning
är fredens bevarande. Det har
varit så länge och kommer att förbli så
i fortsättningen. Då kommer jag in på
nästa fråga: Vad gör man för att bevara
freden? En del människor tror, att om
vi skaffar oss kärnvapen, skulle vi med
hjälp av dessa lättare kunna bevara freden.
Själv hör jag till dem som tror precis
motsatsen: skaffar vi oss kärnvapen
är det inte ett bidrag till att säkra freden.

Jag skall inte närmare gå in på frågan
huruvida vi vet tillräckligt för att
ta ståndpunkt. Själv anser jag att jag
vet tillräckligt mycket för att ta ståndpunkt.
Jag fick vara med i civilförsvarsutredningcn
och sedan i försvarsberedningen.
Främst i civilförsvarsutredningen
sökte vi komma underfund med
verkningarna av atomvapnen, och jag
bildade mig därvid en bestämd uppfattning.
Jag tycker att vi vet tillräckligt
för att ta ståndpunkt — i det avseendet
är tydligen högern av samma
mening som jag. Högern säger att vi
har anledning att nu ta en ställning som
innebär att vi skall sikta fram mot ett
svenskt atomvapen, och jag tycker att
vi redan nu kan ta ståndpunkt mot ett
svenskt atomvapen. .lag tycker att vi

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

kunde ha gjort det redan förra sommaren.

Jag hör till dem som är alldeles övertygade
om att därest vi skaffar oss
atomvapen ökar våra risker att komma
in i ett krig, där atomvapen användes.
Om Sverige kommer in i ett krig där
atomvapen användes, kommer vi till
korta, och då är Sveriges öde uppenbarligen
beseglat. Vi bör handla och
uppträda på sådant sätt i utrikespolitiken
att vi skaffar oss förtroende utåt.
Vi bör efter måttet av våra resurser
hjälpa vad man brukar kalla de underutvecklade
områdena och på det sättet
skaffa oss ett gott anseende, vilket vi
i någon mån redan har lyckats med.
Vi skulle alldeles säkert allvarligt försämra
vårt anseende, därest vi i dag
skulle följa högern.

Det har i det här sammanhanget
sagts, till och med i en skrift som nyligen
utkommit, att om vi skaffar oss
atomvapen, kan kostnaderna härför
rymmas inom den förra sommaren fastställda
kostnadsramen genom att vi prutar
på andra punkter. Jag vill säga till
kammarens ärade ledamöter att de inte
bör tro på det talet. Detta kommer
aldrig att vara möjligt. I försvarsberedningen
ställde vi denna fråga flera
gånger och fick som regel det svaret
att man kanske kan spara litet på ammunitionen,
men stort mer blir det
inte.

Motiveringen från rent militära utgångspunkter
för att vi skall ha atomvapen
är ju att en fiende, som tänkt anfalla
oss, därigenom skulle tvingas att
sprida sina styrkor, så att vi finge lättare
att bekämpa vederbörande. Vidare
säger de svenska militärer, som anser
det nödvändigt att vi skaffar oss de
här vapnen, att vi aldrig skulle behöva
använda dem. Jag vill dock upprepa:
kommer vi i den situation att vi måste
använda dem, är vårt öde beseglat.

Nästan alla är väl eniga om att vi
inte har vidtagit militära rustningar
därför att vi i någon viss situation skul -

le kunna påverka maktbalansen —
några sådana funderingar förekommer
aldrig från svensk sida. Jag har märkt
att den tanken har framskymtat bland
atomvapnens anhängare, att det skulle
kunna tänkas en situation, i vilken detta
skulle ha någon betydelse. Jag kunde
här åberopa framstående officerare,
tillhörande försvarsstaben, som har
deklarerat att det är en alldeles felaktig
föreställning. I en situation, där
ett krig har utbrutit mellan två stormakter,
vilka använder kärnvapen,
skulle vi — jag vill sluta med detta —
knappast ens vara sparvar i den tranedansen.

Jag kommer sålunda att rösta för utskottets
hemställan.

Herrar Spångberg (s) och Lundqvist
i Trollhättan (s) instämde häri.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det har ganska länge
rått enighet mellan de demokratiska
partierna om att vi inte skulle gagna
försvaret — eller någonting annat —■
genom att nu riva upp en strid i den
stora atomvapenfrågan, d. v. s. genom
att kräva beslut därom nu eller i en
nära framtid. Det betyder inte, såsom
herr Hjalmarson påpekade, att partierna
varit eniga om att denna sak inte
skulle diskuteras; det betyder att man
har varit och såvitt jag vet fortfarande
är överens om att det inte nu är aktuellt
att ta någon definitiv ståndpunkt.

Här föreligger emellertid en annan
fråga, som i dag för korthetens skull
har betecknats såsom den lilla frågan,
även om den ingalunda är av ringa betydelse,
nämligen huruvida vi skall besluta
att i en nära framtid vidta vissa
förberedande åtgärder, speciellt rörande
forskning om atomenergiens militära
användning, för att statsmakterna senare
skall ha verklig handlingsfrihet
att träffa sitt avgörande i den större frågan
utan att vara bundna av någon
omöjlighet, som lätt skulle kunna före -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

ligga om inga förberedande åtgärder
vidtoges.

Efter att ha lyssnat till den offentliga
debatten under de senaste månaderna
och läst utskottets mycket dimmiga utlåtande
måste jag säga, att jag betraktar
det som en stor vinning att först
förre försvarsministern Sköld och sedan
den nuvarande försvarsministern
här i kammaren emfatiskt understrukit,
att en gränsdragning mellan det större
spörsmålet, om det svenska försvarets
förseende med atomvapen, och det mindre
spörsmålet, om vissa förberedande
åtgärder, omfattande bl. a. forskning,
enligt deras mening självfallet är möjlig
och att ställningstagandet till det
mera begränsade spörsmålet inte på något
sätt behöver binda statsmakterna
när de sedermera skall ta ställning till
det mera vidsträckta spörsmålet.

Jag tror att vi skulle kunna uppnå
en sanering av debatten kring dessa
frågor om statsministern här ville förklara,
att han för sin del ställer sig
bakom försvarsministern och Per Edvin
Sköld samt att han är villig att
göra allt vad han kan för att svenska
folket skall få klart för sig den avgörande
distinktion som här föreligger,
så att man sedan i en relativt lugn atmosfär
kan diskutera det aktuella, mera
begränsade spörsmålet utan att det röres
upp en massa känslostoff, vilket ju
inte är onaturligt när det större problemet
tas till behandling. Jag tror att
statsministern inte skulle kunna göra
det svenska försvaret en större tjänst
just nu än genom ett uttalande av denna
art. Men jag vill tillägga att jag tror,
att tystnad på denna punkt, ett försök
att här inte ge klart besked, skulle innebära
ett förkunnande, att regeringen
har för avsikt att avvika från den linje
som man följde för några år sedan och
senast när uppgörelsen träffades i försvarsfrågan
under enighet mellan de
demokratiska partierna.

Tyvärr har utskottet gjort ett uttalande
som knappast kan tolkas på an -

Atomvapenf rågan

nät sätt än att utskottet vill sudda ut
skillnaden mellan den större och den
mindre frågan och att utskottet vill
lägga grunden för en fortsatt dimbildning
i den offentliga debatten. Utskottet
säger nämligen på tal om herrar
Aastrups och Ståhls motion med dess
inbjudan till förhandlingar, att det inte
vill vara med om någonting sådant, därför
att »det i dagens läge råder ej endast
mellan utan även inom partierna
olika meningsriktningar eller nyanser i
uppfattningen då det gäller ställningstagandet
till principfrågan, huruvida det
svenska försvaret bör utrustas med
atomvapen. Några förutsättningar för
att genom förhandlingar partierna emellan
vinna enighet i denna fråga torde
knappast nu förefinnas», säger utskottet,
och därför vill det inte vara med
om förhandlingar.

Men det är ju inte detta saken gäller!
Det står i reservationen av herr Pålsson
m. fl., att nu föreliggande förslag
på intet sätt gäller den stora frågan,
huruvida atomstridsmedel skall införas
i den svenska försvarsorganisationen.
Hur är det möjligt att statsutskottets socialdemokrater,
med de traditioner som
finns i den svenska riksdagen och dess
statsutskott, alldeles nonchalerar ett
klart besked i både motion och reservation
om vad saken gäller och väljer att
låtsas som om man nu hade begärt förhandlingar
för att någorlunda snabbt
uppnå enighet rörande det stora spörsmålet? Ingenting

skulle glädja mig mer än
om förklaringen härtill är ett rent missförstånd.
Fru Lewén-Eliassons yttrande
här i dag vittnade dock om att hon för
sin del knappast hade intagit denna
ståndpunkt på grund av ett missförstånd
utan ville driva den tesen, att
om man toge ställning i det begränsade
spörsmålet om forskning, vissa beredskapsåtgärder
o. d., skulle detta innebära
att statsmakterna bleve bundna
i den större frågan — alltså en slånd -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

punkt helt avvikande från herr Skölds
och försvarsministerns.

Såvitt jag kan förstå kan det väl inte
råda något tvivel om att ifall vi alla med
statsministern i spetsen och försvarsministern
därjämte — som tydligen nu
är villig därtill — samt herr Sköld —-vars ord väger tungt i dessa frågor —
hjälps åt, skall det lyckas för oss att
klargöra för den svenska allmänheten
den viktiga distinktion det här gäller.
Därmed tror jag ett stort steg skulle
vara taget till en lugn och saklig behandling
av den begränsade men ingalunda
oviktiga frågan.

Ur denna synpunkt skulle jag ha önskat
att riksdagstrycket hade sysslat uteslutande
med den mera begränsade
fråga, som föreligger till avgörande. I
likhet med försvarsministern tror jag
knappast att högerpartiet gör försvaret
någon tjänst genom att, när denna
begränsade fråga behandlas, använda
just det tillfället till att förkunna skälen
varför de i den större frågan har en
viss inställning. Jag förstår mycket väl
om man från högerhåll vill förkunna
sin uppfattning vid alla andra tillfällen
än just det tillfälle, då saken gäller ett
begränsat spörsmål och då det är oerhört
viktigt att det blir klart för alla att
det är denna begränsade fråga det gäller.
Men det kan väl inte förvirra någon
av oss i denna kammare om diskussionen
på det sättet kommit att svälla ut
en smula.

Sedan motionerna väcktes har, såvitt
jag kan förstå, skälen för ett försök till
enighet genom förhandlingar mellan de
demokratiska partierna i den begränsade
frågan ökat. Under den begränsade
frågan måste nämligen falla sådana
beredskapsåtgärder, som är erforderliga
för att inte uppskov och försening skall
påtvingas statsmakterna, vilket skulle
betyda en minskad handlingsfrihet
längre fram. Detta berör — som herr
Wedén och jag tror även försvarsministern
varit inne på — inte bara forskningen.
Det berör frågan om uranpro -

duktion, förberedelserna för tillverkning
av tungt vatten och ett par andra
frågor. Hur detta förhåller sig med avseende
på tidtabellen, vilka beredskapsåtgärder
som bör vidtagas först och
vilka som kan vänta ett halvår etc., är,
som försvarsministern sade, för närvarande
ganska oklart. Jag skall inte här
diskutera vilka eventuella försyndelser
som ligger bakom att vi kommit i detta
läge.

Lika viktigt som det är med förberedande
åtgärder när det gäller forskningen
synes det vara att vissa andra
förberedande åtgärder vidtages, ty eljest
får man i alla fall en försening. Om
man alltså vill vidtaga beredskapsåtgärder
för att statsmakterna skall ha fritt
val längre fram, när den stora frågan
om försvarsmaktens förseende med
atomvapen blir aktuell, krävs det, såvitt
jag kan förstå, ett gemensamt grepp
på tre å fyra olika slag av förberedelseåtgärder.

Om man ser något framåt i tiden och
tar sikte på alla dessa sammanhängande
sidor av de förberedande åtgärderna,
kan jag inte finna att de demokratiska
partiernas positioner är så bundna,
att det skulle vara omöjligt med
förhandlingar på grund därav. Inte heller
kan jag finna att man är så ointresserad
eller så renons på åsikter i dessa
begränsade spörsmål, att förhandlingar
skulle vara onödiga eller omöjliga
av det skälet.

Låt mig säga till herr Hjalmarson att
den ståndpunkt som finns uttryckt i
den första reservationen liksom i motionen
av herrar Ståhl och Aastrup är

— det framgår av formuleringen

— uppenbarligen den att reservanterna
är intresserade av att någonting skall
ske i beredskapsliänseende utan alltför
långt dröjsmål men att man anser att
det är viktigt att få en relativt stor
samling om detta. Resultat förutsätter
att även regeringspartiet kommer med.
Det är, som herr Sköld tidigare uttryckt
det, mycket viktigare att få resultat ef -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

ter ett visst antal månader än att markera
en bestämd hållning på ett tidigare
stadium och inte få resultat.

Herr Sköld tyckte inte att det lönade
sig att förhandla nu ens i detta mycket
begränsade spörsmål, ty partierna
måste först ha en ståndpunkt, och försvarsministern
förklarade att det socialdemokratiska
partiet inte hade någon
ståndpunkt. Försvarsministern gled
emellertid ibland över på den större
frågan, varför det inte blev alldeles klart
om han verkligen menade att socialdemokratiska
partiet inte skulle vara förliandlingsfähigt
under instundande höst
och vinter, när det gäller det mera begränsade
beredskapsproblemet. Jag har
svårt att förstå det. Jag kan inte tänka
mig att landets försvarsminister vill
komma med en sådan inkompetensförklaring
för sitt eget parti. Det måste
väl vara så att försvarsministern i det
sammanhanget tänkte på det större problemet,
men det är ju inte relevant för
den fråga jag här diskuterar.

Förhandlingar skulle ge partierna
möjligheter att, om så behövs, komplettera
sitt erfarenhets- och kunskapsmaterial
rörande dessa frågor ■— uranproduktionen,
tungt vatten o. s. v. — som
de flesta utanför första avdelningen känner
ganska litet till. Förhandlingar skulle
också ge möjlighet att ta ståndpunkt,
utan att man i förväg bundit sig så hårt
att detta försvårade uppnående av enighet
förhandlingsvägen. Jag kan omöjligen
ansluta mig till herr Skölds uppfattning
— om detta verkligen var hans
mening — att man inom varje parti
måste spika fast vad som på lång sikt
framöver är partiets bestämda ståndpunkt,
innan man kan förhandla. Jag
vill erinra herr Sköld om att vi har haft
en försvarsberedning med åtföljande
förhandlingar mellan företrädare för de
demokratiska partierna, varvid vi uppnått
väsentliga resultat. Och där var det
ingalunda så att partierna hade i förväg
bundit sig för hur långt de skulle
gå. Det torde ligga till på liknande sätt

Atomvapenfrågan

beträffande de beredskapsåtgärder vi
här diskuterar.

Herr Sköld sade för sin del, att om
man genom att vänta något kan nå större
enighet, så vore det skäl i att vänta.
Det är precis den uppfattning som ligger
bakom herr Pålssons m. fl. reservation.
Jag förstår inte varför inte herr
Sköld kan stödja den reservationen. Det
kan väl inte vara något fel i att man har
en gemensam uppfattning om att hellre
ta ett uppskov med utsikt att vinna större
enighet senare. Och det kan väl inte
vara fel att säga: Låt partierna tala med
varandra först, innan vi binder oss!
Skulle det vara på något sätt avgörande
för herr Sköld att partierna först skall
binda sig så mycket som möjligt, innan
de träffas. Fn sådan åsikt strider i så
fall mot våra gamla traditioner när det
gäller försvarsfrågornas behandling.

Som skäl för sin ovilja att förhandla
anger försvarsministern, att regeringen
i årets statsverksproposition inte har
velat ta upp något anslag till forskningen
på detta område, och försvarsministern
anser inte att det härigenom uppstår
någon försening. Men till det där
sista får man nog ändå lov att sätta ett
frågetecken. Det är emellertid en sak
som redan förevarit, och jag skall därför
inte spilla ord på hur många månader
som där eventuellt kan ha gått förlorade.

Fn sak måste dock vara alldeles klar
efter de upplysningar som lämnats av
eu rad experter, nämligen att om det
inte under loppet av låt oss säga de närmaste
tolv månaderna fattas ett beslut
om förberedande beredskapsåtgärder
av olika slag, så kommer detta att medföra
en högst väsentlig försening för
beredskapen. Den saken måste, ärade
kammarledamöter, vara fullständigt klar
efter de upplysningar som lämnats. Och
då måste man därav dra den slutsatsen
att försvarsministern från sina egna utgångspunkter
visserligen inte var villig
att förhandla om något anslag för budgetåret
1959/00, men han kan omöjligen

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

med samma motivering avböja en förhandling,
vars syfte är att uppnå enighet
om vad som bör göras och effektueras
i första hand under budgetåret
1960/61 eller kanske i vissa fall något
tidigare än detta budgetårs ingång.

Såvitt jag förstår kan därför försvarsministerns
yttrande tolkas relativt optimistiskt,
sett ur reservanternas synpunkt,
nämligen så att försvarsministern
för sin del kan resonera om dessa
frågor men inte om någonting, som innebär
ett anslag redan för budgetåret
1959/60. Skulle försvarsministern mot
förmodan säga, att han inte vill vara
med om något sådant resonemang, ja,
då får han finna på en annan motivering
för sitt avslag än han givit här i
dag. Det torde vara svårt att hävda, att
högerns ståndpunkt skulle hindra förhandlingar.
Försvarsministern kan ju
inte samtidigt säga att socialdemokratiska
partiet inte kan förhandla i den
större frågan, därför att partiet inte har
någon ståndpunkt, och förklara att det
inte heller kan förhandla i den mindre
frågan därför att högern har en ståndpunkt.
I varje fall kan inte herr Sköld
instämma med försvarsministern i att
det omöjliggör förhandlingar, att ett av
de förhandlande partierna har en relativt
bestämd ståndpunkt.

Jag håller mig som sagt här till den
mera begränsade frågan och motser med
en viss optimism försvarsministerns besked.
Det är därför, herr talman, som
jag kommit till den slutsatsen, att man
från regeringssidan visserligen tydligen
inte vill lova förhandlingar i dag; man
har ju intagit en viss hållning och kommit
till en viss position; men trots detta
bör det finnas ganska goda förutsättningar
eller kanske t. o. m. mycket goda
förutsättningar — bättre än dem jag
räknade med för fyra eller fem timmar
sedan — för att regeringen verkligen
går med på förhandlingar för att söka
skapa enighet i den mera begränsade
frågan, även om den inte vill börja förhandlingarna
omedelbart efter denna

riksdagssessions slut. Och, herr talman,
jag stödes i denna min uppfattning av
de uttalanden som gjordes av statsministern
och av förre försvarsministern
Torsten Nilsson under kammardebatterna
i onsdags och torsdags. Vad statsministern
och Torsten Nilsson där försökte
med all emfas och t. o. m. med
inläggande av en viss känsla i sitt tal
framhäva för denna kammare och första
kammaren var ju just, att det inte gick
att i pensionsfrågan uppnå samförstånd
men att man var villig och angelägen
att söka i andra frågor eftersträva samling
och samförstånd. Det som förenar
är mer än det som skiljer, sade socialministern,
och det som förenar, brukar
man nästan alltid säga, är bl. a. viljan
att upprätthålla ett effektivt försvar och
hålla försvarsfrågan över partistriderna.

Om jag förstår svenska språket så
måste det ha legat något konkret realistiskt
innehåll bakom detta tal från två
av regeringens mest framträdande ledamöter.
Om det fanns och finns, som jag
gärna vill tro, något av uppriktig vilja
bakom detta tal, om det var något mer
än en fasad bakom vilken man sökte
dölja att man i pensionsfrågan gick
fram på ett helt annat sätt — det är
ofta så att man kan ha litet blandade
motiv, det skall jag inte kritisera — då
måste väl regeringen ändå finna, att det
här gives ett tillfälle att i en ingalunda
oviktig men dock begränsad försvarsfråga
fortsätta med samma grepp som
regeringen använde vid den stora uppgörelsen
för ett år sedan. Det kan omöjligt
vara så viktigt för regeringen att
säga: Nej, vi skall inte eftersträva att
hålla detta begränsade spörsmål över
partistriderna, vi skall inte eftersträva
att hålla största möjliga klarhet i atomvapendebatten,
vi skall inte eftersträva
att underlätta en opinionsbildning i
atomvapenfrågan genom att låta detta
vara detta. Vi har andra önskemål och
intressen. Jag skall inte här ge mig in
och spekulera över vilka de skulle kunna
vara. Det måste väl tvärtom vara så att

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

regeringen liksom vi andra har en rad
goda skäl för att verkligen livligt önska
att man skall kunna betrakta också denna
del av försvarsfrågan som höjd över
partistriderna.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga att jag efterlyser ett klargörande
besked från landets statsminister, om
han ställer sig bakom försvarsministern
beträffande det bidrag som försvarsministern
givit till att öka klarheten i debatten
kring dessa viktiga spörsmål,
nämligen att han för sin del icke vill
låsa regeringens positioner för någon
längre tid framöver när det gäller förhandlingar
för att uppnå enighet i denna
mera begränsade men likväl viktiga
fråga.

Herr talman! Om det är för mycket
begärt att regeringen skall på en gång
liksom överge den position bakom vilken
regeringspartiets utskottsledamöter
ställt sig, skulle jag vilja säga: Låt oss
då vara vänliga och ge regeringen en
liten tid att tänka om och göra det litet
lättare att slå in på en annan, mera samförståndsvänlig
linje, som rimmar en
smula med deklarationerna från i onsdags
och torsdags. Låt oss ge regeringen
denna tid. Det är just vad ett bifall till
herr Pålssons m. fl. reservation skulle
innebära.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag beklagar att denna
mycket betydelsefulla fråga skall debatteras
vid en tidpunkt då jag av helt naturliga
skäl måste försöka uttrycka mig
så ordknappt som möjligt, eftersom jag
vet att de flesta av kammarens ledamöter
nu längtar hem. Jag skall ändå försöka
sprida klarhet i en del av de frågor
som herr Ohlin efterlyste svar på.

För det första vill jag säga att den
regering som nu sitter vid så många
tillfällen visat en allvarlig vilja att nå
samförstånd just i försvarsfrågan, att
jag över huvud taget inte förstår vart

Atomvapenfrågan

hela denna serie av frågor — jag vill
inte begagna ordet insinuationer -— syftar.
Vi kommer att fortsätta att anstränga
oss att fullfölja de traditioner
vi till gagn för vårt försvar och vårt nationella
oberoende har följt under efterkrigstiden.
Några som helst partitaktiska
spekulationer kommer vi inte att
ha. Det har jag förklarat åtskilliga
gånger.

Vi har också vid mångfaldiga tillfällen
visat att vi är beredda att ta mycket
impopulära ståndpunkter, om vi blir
övertygade om att dessa impopulära
ståndpunkter är de som landet kräver i
en viss situation.

Det tredje jag vill säga är följande.

Det är klart att jag ställer mig bakom
försvarsministerns förslag, att man bör
skilja på förberedelseåtgärderna och det
definitiva ställningstagandet. Det är
självklart att det kan ligga mycket i
uppfattningen, att man behöver vidta
åtgärder för att bevara valfriheten vid
det slutgiltiga ställningstagandet. Men,
herr Ohlin, det är väl också klart, att vi
här befinner oss ute på en väg som är
mycket riskabel, riskabel inåt och riskabel
utåt. Herr Ohlin exemplifierade vad
han anser vara ägnat att inge missförstånd
genom att hänvisa till högerns
uppträdande i denna debatt, varigenom
högern, enligt vad herr Ohlin framhöll,
i sin iver att plädera för det svenska
försvarets förseende med atomvapen
själv gjort en sammankoppling som kan
bli ödesdiger. Jag delar helt herr Ohlins
uppfattning.

Jag tillhör dem som anser att ÖB, när
han gjorde sin framställning, från sina
utgångspunkter handlade alldeles riktigt;
en svensk ämbetsman, som anser
att eu sak bör forceras frain, bör inte
dölja det. Men det är å andra sidan uppenbart,
att det ur politisk synpunkt var
synnerligen oklokt handlat. Men det är
inte ÖB:s sak att liigga politiska synpunkter
på sitt uppträdande. Däremot
tror jag att högern borde ha besinnat,
att just dessa missförstånd skulle kunna

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

uppstå, när partiet ställde sig bakom
militärens krav. Med andra ord, det är
självklart att försvarsministern bär rätt
när han säger, att skiljelinjen finns. Men
man får gå varsamt fram, precis som
herr Ohlin framhöll i senare delen av
sitt anförande, för att icke skapa den
missuppfattningen att man genom ett
eventuellt ställningstagande för eller
emot i den mindre fråga det här gäller
hade tagit ställning i den stora sakfrågan.

Sedan vill jag, herr talman, framhålla
att jag inte på något sätt är övertygad
om att det skulle fylla någon
uppgift, om representanter för de politiska
partierna nu satte sig ned och
försökte komma fram till den lösning,
som man uppenbarligen icke lyckades
uppnå, när de fyra politiska partiernas
representanter i statsutskottet diskuterade
med varandra. Jag är själv partiledare
och håller naturligtvis på partiledarkonferenser.
Men det är en ganska
farlig tendens om man även i frågor av
relativt begränsad räckvidd — och det
ansåg herr Ohlin att denna fråga har —•
i varje situation och till och med officiellt
från den svenska riksdagens sida
skulle påkalla ingripanden från partiledarkonferensen
för att denna skulle
försöka skapa den enighet, som det inte
varit möjligt att uppnå i riksdagen eller
statsutskottet. Jag tror inte alls att
den väg som här anvisas av centerpartiet
och folkpartiet är någon särskilt
rekommendabel väg.

Herr Ohlin vet mycket väl att jag
vid många tillfällen har tagit initiativ
till sådana här förhandlingar i partiledarkonferenser.
Jag är fortfarande beredd
att göra det, men jag är inte beredd
att förvandla partiledarinstitutionen
till en officiell medlingsinstitution,
som skulle träda i funktion då man i
utskotten inte kommit fram till resultat.
Frågan var överlämnad till statsutskottet
för prövning, och i utskottet är
de olika politiska partierna representerade.
Det är väl inte rimligt att ut -

skottet då skriver och begär ett ingripande
från en utomstående, aldrig så
betydelsefull institution.

I sakfrågan förhåller det sig så, herr
Ohlin, att valfriheten när det gäller
det svenska försvarets förseende med
atomvapen förutsätter mycket mer än
den relativt begränsade sak som den
vetenskapliga forskningen utgör. Den
förutsätter mängder av ting. Brukar vi,
herr Ohlin, när vi har ett invecklat och
komplicerat frågekomplex, göra så att
vi tar ut en del av detta komplex och
tar ståndpunkt till den? Är det inte
rimligare att vi sätter oss ned och
funderar på vad det är som fordras?
Den vetenskapliga forskningen tar sin
andel, uranframställningen sin och reaktorvalet
sin. Det är många ytterst
komplicerade frågeställningar som här
spelar in, och det är föga mening med
att bryta ut eu. Det socialdemokratiska
partiet har för sin del sagt: Låt oss se
på hela denna sak, såväl på den stora
frågan som på de frågor som kan sammanhänga
med valfriheten. Det är vad
vi gör för närvarande. Jag tror att det
skulle ha varit klokt av de andra riksdagspartierna
att göra på motsvarande
sätt. Det är i överensstämmelse med
svensk riksdagstradition, att man försöker
skaffa sig en översikt över alla
de moment som hör samman med denna
fråga.

Därtill måste jag säga att detta initiativ
togs vid en tidpunkt då det fanns
stora risker för internationella missförstånd.
Förhandlingarna i Geneve hade
just börjat. Det var en olycklig tidpunkt
att aktualisera en fråga som är
så pass komplicerad att den ganska lätt
kan leda till missförstånd. Jag kan över
huvud taget inte finna annat än — och
jag kunde nog utläsa ur herr Ohlins anförande
att han uppriktigt menade detsamma
— att tidpunkten för aktualiserandet
var i hög grad olyckligt vald.

Det är, ärade kammarledamöter, intet
uttryck för vankelmod att säga, att man
vill se på en fråga i alla dess aspekter

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

innan man tar ställning. Jag kan inte
förstå att det skall vara så besynnerligt,
om det socialdemokratiska partiet har
sagt sig detta liksom att vi gärna vill
undersöka vilka olika delar som hör
samman, när man har att ta ställning
till frågan om att bereda valfrihet för de
svenska statsmakterna.

Vad som dessutom för mig i stor utsträckning
varit avgörande, när jag bestämt
motsatt mig att statsutskottet
skulle komma till kanslihuset och begära
råd och anvisningar hur man
skulle nå enighet, är följande. Det finns
något som avgjort talar emot partiledaröverläggning
på sakens nuvarande
ståndpunkt och det är, att detta är en
av de mest besvärliga och invecklade
frågor som vi såsom medborgare i detta
land, som medlemmar av detta parlament
och som medlemmar av landets
regering har att ta ställning till. Ingen
kommer förbi sitt ansvar — ingen! Vilken
position vi än har är denna fråga
av den vikt, att vi måste försöka bilda
oss en uppfattning om hur den skall
lösas — både den stora och den lilla
frågan. Och den lilla frågan måste lösas
så att man undviker missförståndet att
man med ett ställningstagande också
skulle ha tagit ställning i den stora
frågan.

Hur skall man i en demokrati enklast
komma fram till ett medborgarnas engagemang
i denna fråga? Jo, genom en
fri och öppen diskussion. Låt inte den
diskussionen förkvävas på ett för tidigt
stadium! Låt diskussionen inom de
olika partierna nu utveckla sig i frihet
utan för mycket pekpinnar av partiledare
och från partiledarkonferenser.

Detta har varit mitt motiv till att
säga: Vi skall se även denna fråga i
dess sammanhang. Vi skall se om det
går att skapa den valfrihet för den
stora frågans behandling, som är nödvändig.
Teoretiskt kan väl frågorna
skiljas åt, om anledningar till missförstånd
skall undvikas. Låt diskussionen
under denna tid vara fri. Medborgarna

Atom vapenfrågan

skall ha möjlighet att själva bedöma
fakta i målet, när de går att ta ställning
till denna oerhört invecklade fråga. Det
behöver inte vara några som helst partitaktiska
spekulationer bakom detta
vårt resonemang. Det behövs bara, tycker
vi, sunt förnuft, en sund och klok
handläggning av en av de allvarligaste
frågor vi har att behandla.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad är det egentligen
som man i denna debatt förebrår högerpartiet?
Förebrår statsministern på
fullt allvar oss för att vi hävdar den
uppfattning, som vi redan i samband
med försvarsöverenskommelsens träffande
och i fullt samförstånd med alla
kontrahenter förbehöll oss att få hävda
i fortsättningen? Nej, herr talman, så
orimligt kan det inte vara. Tydligen
menar statsministern att vi skulle på
något sätt ha uppträtt taktiskt oklokt
genom att hävda vår inställning.

Statsministern förklarade att det socialdemokratiska
partiet inte hyser några
partitaktiska biavsikter i försvarsfrågan,
och jag tror statsministern. Men
jag kan försäkra statsministern att vi
sannerligen inte heller har några partitaktiska
biavsikter i vårt framträdande.
Det är ett rent sakintresse som driver
oss. Per Albin Hansson sade en gång
att den bästa taktiken i politiken är att
inte ha någon taktik alls. Jag tror att
Per Albin Hansson hade rätt, och jag
tror att hans ord framför allt är riktiga
när det gäller försvarsfrågan.

Vi liar klargjort vår allmänna inställning.
Varför? Jo, helt enkelt därför
att vi inte vill ge något felaktigt intryck
av vad som är de bärande motiven bakom
våra konkreta yrkanden. Om ingen
ger uttryck åt en bestämd hållning tror
jag att det dröjer ännu mycket längre,
innan man kan komma fram till en gemensam
uppfattning. Samtidigt har vi
varit mycket noga med att söka klargöra,
alt våra konkreta yrkanden inte

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

på något sätt binder statsmakternas
framtida ställningstagande. De syftar
i stället till att ge handlingsfriheten ett
reellt innehåll. Detta framgår redan av
ingressen till vår reservation som lyder
på följande sätt: »Kungl. Maj:ts i förevarande
sammanhang behandlade proposition
upptager icke den mycket betydelsefulla
frågan, om det svenska försvaret
skall utrustas med taktiska atomvapen
eller icke. Utskottet finner det
icke heller nödvändigt att nu taga ställning
härtill men vill likväl för sin del
framhålla följande.» Och därefter följer
redogörelsen för vår allmänna syn
på denna fråga.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Jag vill, herr talman, instämma med
statsministern i ett avseende men i
samma avseende göra ett, som jag menar,
väsentligt påpekande beträffande
regeringens handläggning av dessa frågor.
Statsministern sade att det var angeläget
för de politiska meningsriktningarna
att sätta sig ned och studera,
hur alla de förberedande åtgärder,
forskningsåtgärder och andra beredskapsåtgärder
som det här är fråga
om, kan inverka på varandra.

Jag tror också att det är mycket angeläget
att de politiska partierna begagnar
de möjligheter härvidlag som
de kan ha. Men de bästa möjligheterna
i detta avseende, herr talman, har utan
tvivel regeringen av helt naturliga skäl.
Och det är just studiet av hur de olika
förberedande åtgärderna — i fråga om
forskningen, uran, det tunga vattnet
m. m. — inverkar på varandra och
måste anpassas efter varandra, som regeringen
på ett enligt min mening
uppenbart sätt har försummat.

Därför har man råkat ut för en sådan
kalamitet som den med urangruvan.
Jag tror att detta delvis kan bero
på att frågorna handlägges inom olika
departement, men att här krävs en
samordning just i valfrihetens intresse,
som statsministern talade om, är klart.

Denna samordning har regeringen skött
på ett bristfälligt sätt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern förklarade,
att han för sin del hade motsatt
sig att statsutskottet skulle skriva något
här med löfte om förhandlingar. Försvarsministern
framhöll nyss att han
inte känt till någonting alls om vad
statsutskottet skrivit, förrän han såg det
i tryck. Det är ju en intressant upplysning
om arbetsformerna; jag lämnar
den för dagen utan kommentar.

Statsministern sade, att han ställer
sig bakom försvarsministerns hävdande
av den viktiga distinktionen mellan den
begränsade och den stora frågan. Detta
noterar jag med stor tillfredsställelse.
Jag utgår från att det betyder, att statsministern
kommer att bryta den tystnad
som han iakttagit på denna punkt
under en ganska lång tid, för att nu
hjälpa till att upplysa svenska folket
om denna distinktion och därmed bidraga
till den klargörande debatt, som
han senare i sitt anförande förklarade
sig intresserad av.

Det skall inte bli missförstånd om
man kan undvika dem, säger statsministern.
Nej, just det, herr statsminister.
Men det beror mycket på om regeringen
mera intensivt än hittills sätter i gång
upplysningsverksamhet.

Det skulle inte nu gagna med förhandlingar
mellan partierna, när första
avdelningen inte lyckats, hävdar statsministern
vidare. Statsministern glömde
tydligen bort att det väsentliga är
inte — vilket jag framhöll i mitt anförande
— att man nu begär ett anslag
på budgeten för 1959/60 — tv det gör
man inte i reservationen, och det är
detta statsutskottets första avdelning
närmast haft att handlägga — utan vad
frågan gäller är att skapa förutsättningar
för ett gott resultat något längre
fram, alltså närmast med sikte på budgetåret
1960/61 eller möjligen någon
månad tidigare. Det kan väl, herr stats -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

minister, vara lämpligt att man resonerar
om dessa problem på något sätt
före december månad, innan regeringen
binder sig.

Någon som helst tanke på att det skall
vara partiledarna som skall förhandla
har jag inte haft. Jag har för min del
ingenting emot om regeringen vill uppdraga
åt första avdelningens ledamöter
att under hösten bedriva dessa förhandlingar,
innan regeringen tar ställning
i frågan. Jag skulle tycka, att det kanske
vore bra om ytterligare någon i statsutskottet
vore med, men det är inte alls
väsentligt. Jag delar helt statsministerns
mening, att i ju mindre grad man kopplar
in partiledarna på alla möjliga sådana
här förhandlingar, desto bättre
är det.

Men när statsministern påpekar, att
man måste ju se inte bara på en fråga
utan på flera sammanhängande spörsmål,
får jag lov att säga att statsministern
tydligen inte ens en gång läst herr
Pålssons reservation. Där är ju detta
uttryckligen redovisat just såsom ett
skäl varför det nu behövs ett samlat
grepp på frågan, något som jag också
tillät mig framhålla.

Det är klart att diskussion i frihet
bör äga rum och är det bästa. Nu är
detta ju till en del en materia som är
så sekret att den inte kan offentligt diskuteras.
Men inte skulle sådana kontakter
som föreslås i reservationen på
något sätt inkräkta på den offentliga
debatten. Tvärtom är det min uppfattning,
att de skulle bidra till att här
komme fram ett mera samlat material
än det regeringen tillhandahållit. Såsom
herr Wedén påpekade, herr statsminister,
har det ju brustit åtskilligt
just när det gällt att se sambandet mellan
dessa olika ting. Om det blir sådana
bär konversationer skulle, tror jag, regeringen
undgå att göra nya misstag av
denna art. .lag kan inte se att det finns
några allvarliga skäl mot att ta dessa
kontakter.

Herr talman! Jag tycker det är litet

Atomvapenfrågan

nedslående att, efter dessa vältalighetsprov
från herrarna Erlander och Torsten
Nilsson under onsdagen och torsdagen,
nu på fredagen få se statsministerns
sura miner i en konkret fråga,
där det borde kunna finnas någon liten
vilja att ta hänsyn till önskemål från
de tre oppositionspartierna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är ledsen, om jag
sett sur ut under diskussionen. Det beror
väl i så fall på att jag har det utseendet,
när jag diskuterar allvarliga
ting, men det har inte varit min mening
att på något sätt verka frånstötande
och skrämmande.

Jag måste emellertid säga att herr
Ohlins senaste anförande var litet egendomligt.
Menar verkligen herr Ohlin att
statsutskottets första avdelning har
tänkt föreslå riksdagen, att riksdagen i
en skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa, att statsutskottets första avdelning
måtte få diskutera en avdelningen
förelagd fråga?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt, herr
statsminister, att statsutskottets första
avdelning skulle skriva till Kungl. Maj:t
på av Er angivet sätt. Jag har sagt att
statsutskottet kunde föreslå riksdagen
att uttala, att riksdagen önskade att
partierna här upptoge förhandlingar
om dessa frågor på ett sådant vis att
man får tillfälle att söka skapa samförstånd
— om vilken linje som skall väljas
— innan — det är klart underförstått
— regeringen tar ställning i december
månad. Huruvida det sedan blir
den ena eller andra representanten för
de olika partierna tror jag statsutskottets
första avdelning, i sitt intresse av
en saklig behandling av frågan, betraktar
såsom mycket mindre viktigt än
att det kommer till stånd en saklig
behandling.

Nej, herr statsminister, försök inte

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenf rågan

att med sådana hårklyverier komma
ifrån den sakligt viktiga frågan, om Ni
här vill skapa förutsättningar för ett
samförstånd genom att ta kontakt i tid
eller om Ni inte vill det.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag skall behöva återkomma i frågan.
Jag citerade ordagrant vad herr Ohlin
förklarade, när jag ställde frågan och
fann det groteskt att tänka sig, att riksdagen
skulle i skrivelse till Konungen
hemställa om en så enkel och naturlig
sak som att de representanter som finns
i statsutskottet skulle ha möjlighet att
diskutera ett dem förelagt ärende.

Jag har förklarat att vi är villiga att
ta upp ett resonemang om ett samförstånd
i försvarsfrågan. Räcker inte det
beskedet?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att få diskutera på
första avdelningen ett denna förelagt
ärende, säger statsministern. När hela
saken i verkligheten gäller detta, att
regeringen här inte vill förklara, att
den är villig att handlägga denna fråga
på ett sådant sätt, att partierna skall få
möjlighet att under hösten förhandla
om på vad sätt man skall nå resultat.
När regeringen, om man tolkar dess
tystnad, menar, att den skall först ta
ställning i december eller januari och
sedan skall man möjligen förhandla om
saken! Nej, herr statsminister, det går
inte att komma undan, att här gäller
frågan, om man vill ta denna kontakt
eller inte. Frågan om vilka som skall
resonera är mycket mindre viktig.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det går som så många,
många gånger förr. När herr Ohlin talar
om samförstånd, gör han det på ett sådant
sätt att han driver sig själv ut i

en allt hopplösare isolering. Jag beklagar
det, men det tillkommer inte mig
att fälla någon dom däröver.

Jag har förklarat att regeringen är
intresserad av att undvika partistrider
i försvarsfrågan. I enlighet med denna
deklaration kommer vi en gång i tiden
när förutsättningar föreligger att ta upp
ett resonemang på, som jag föreställer
mig, de vanliga vägarna. Herr Ohlin
skall inte blåsa upp denna förhandlingsfråga
till en stor partiskiljande
fråga, medan han samtidigt låtsas tala
om samförstånd.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl ändå av intresse
att få ett klart besked om vad
statsministern menar.

Statsministern säger att han är intresserad
av att ta upp sådana förhandlingar
som skett förut om enighet
i försvarsfrågan. Det är, som jag ser det,
det stora perspektivet i alla möjliga avseenden.
Yad herr Ohlin här frågat är,
om statsministern är villig att under
höstens lopp ta upp diskussioner om
ett samförstånd beträffande den begränsade
fråga, som gäller förberedelser
och beredskapsåtgärder. Avsikten
är då att hålla principavgörandet
om atomvapen eller icke öppet. Som jag
har fattat statsministerns uttalande har
han på denna fråga svarat nej.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! På denna sista fråga
har jag svarat, att när vi har material
för att se frågan i hela dess vidd inom
de olika partierna, kan det vara tid att
börja resonera.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kammaren observerar
här att statsministern på herr Wedéns
mycket klara fråga gav ett lika klart
undvikande svar.

Nr 17

Fredagen den

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Efter denna i slutskedet
något laddade debatt skall jag bara
göra en tämligen kortfattad deklaration.

Jag skall inte uppehålla mig vid önskvärdheten
av att begränsa användningen
av kärnvapen eller att skapa effektiva
garantier mot användningen över
huvud taget av sådana vapen. Alla människor
är ense om att ifall det finns
sådana möjligheter, så bör man utnyttja
dem. Samtidigt är vi väl också på
det klara med att förutsättningarna för
den saken i dag är mycket minimala.
Vad som här kan hända i framtiden är
det knappast någon mening att försöka
sia om.

Vi får alltså räkna med att kärnvapen
kommer att finnas i skilda länder, och
kan då helt säkert själva också komma
i det läget, att vi måste säga oss,
att även vårt land behöver sådana vapen.
Vi får ställa in oss på att en sådan
situation kan uppkomma. Hur
snart är en sak som vi väl inte har anledning
att ta ställning till i dag och i
detta sammanhang. Men så mycket vet
vi, att skall vi tänka oss att anskaffa
vapen av det slaget, så krävs en förberedelsetid.
Det krävs åtskilliga förberedelser,
däribland ett omfattande forskningsarbete.

Jag är fullt överens med alla dem som
här har sagt, att forskningen, sådan den
är upplagd i detta sammanhang, icke
på något sätt behöver binda vårt ställningstagande
i fråga om den svenska
stridsmaktens förseende med kärnvapen.
Det iir en fullt fristående sak. Jag
skall också bekänna, att jag för min del
gärna hade sett, att man hade kunnat
siitta i gång dessa förberedelser nu,
alltså forskningsarbetet, och att sålunda
motionerna i ämnet hade kunnat
bifallas.

Jag vet emellertid att det icke finns
förutsättningar härför. Tiden är inte
mogen, och det är utomordentligt angeläget,
såsom från talare efter talare
här har påpekats, att inte i onödan
(i — Andra kammarens protokoll U).r>9. Nr

15 maj 1959

Atomvapenfrågan

riva upp någon strid i denna fråga, detta
av två skäl.

För det första är varje strid i försvarsfrågan
till nackdel för vårt land,
eftersom det naturligtvis är en styrka
gentemot omvärlden att kunna visa upp
en så stor enighet som möjligt, som för
närvarande en praktiskt taget fullständig
enighet i försvarsfrågan. För det
andra skulle det, om man försöker åstadkomma
ett beslut nu i vad jag vill kalla
otid med tanke på den allmänna opinionen,
kunna hända, att det blir ett
bakslag, så att de som önskar ett positivt
beslut misslyckas i sina strävanden. Det
gäller att välja en rätt tidpunkt i skilda
avseenden och det gäller att försöka förbereda
opinionen. Just härvidlag har de
politiska partierna en mycket stor skyldighet.
De politiska partierna får väl
inte lov att särskilt när det gäller en
sådan här fråga bara avlyssna stämningen,
höra vad folk tror och tycker,
utan det är väl deras skyldighet att
försöka vägleda den allmänna opinionen.
Det är över huvud taget en skyldighet
för politiska partier att så långt
möjligt ge vägledning genom att ange
skäl för och emot olika ståndpunkter.
Det är en skyldighet, som självfallet
åligger regeringspartiet i minst lika
hög grad som något annat parti — i
litet högre grad skulle jag kanske vilja
säga. Det åligger också varje oppositionsparti
att söka ge denna vägledning.

Jag har för min del en tro på värdet
av samtal och resonemang mellan olika
människor, som är villiga att ta och
ge skäl, och jag tror att denna fråga,
hur svår den är, i det avseendet inte
utgör något undantag. Det är möjligt
att partiöverläggningar, som har begärts
i reservationen av herr Pålsson
m. fl., inte leder någon vart, men nog
bör man göra ett försök och se om det
går. Först bör man naturligtvis klargöra
det sakliga underlaget för ställningstagandet,
göra något av en utredning.
Det skulle alltså bli eu kombinerad
utrednings- och förliandlingsinsti17 -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

tution ungefär som varje kunglig kommitté.
Jag skulle inte tro att det vore
ur vägen att man sökte sig fram efter
den linjen, och med hänsyn därtill kommer
jag för min del att rösta för bifall
till reservationen nr 1 av herr Pålsson
m. fl.

Visserligen kom man ingen vart i
statsutskottet. Statsutskottet har många
ärenden att handlägga, och tiden är
rätt begränsad. Men kommer man inte
någon vart på den ena vägen, bör man
pröva en annan och så långt möjligt söka
nå fram till ett tillfredsställande resultat.
Går det inte att vinna samförstånd
i denna fråga, må man redovisa
det, och då är åtminstone något vunnet.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
hoppas att de framtida resonemangen
kommer snart även om de inte precis
behöver komma när vårriksdagen är
slut. De behöver kanske inte komma i
midsommar eller i höst utan vid en annan
lämplig tidpunkt — det gäller som
jag sade att välja lämplig tidpunkt. Om
det skulle dröja till nyår, tror jag inte
heller att någon olycka är skedd. Men
jag vill uttala den förhoppningen, att
dessa resonemang skall kunna föra de
politiska partierna närmare varandra
i frågan, huruvida i första hand dessa
forskningsarbeten och övriga förberedelser
kan och bör utföras.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Statsutskottets första
avdelning har åberopats i flera sammanhang
som eventuell förhandlare i
denna fråga. Jag vill bara säga kammarens
ledamöter, att jag tror att statsutskottets
första avdelning inte saknar
vare sig erfarenhet eller möjligheter
för att kunna förhandla i en dylik fråga.
Men förutsättningen för att man
skall komma till ett resultat på det planet
är ju, att de politiska partierna själva
vet vad de vill. Besvärligheten i det -

ta fall ligger däri att det finns politiska
partier som inte inom det egna partiet
kunnat nå fram till en mera samlad mening,
som kunnat ge den bakgrund utskottsledamöterna
behöver för att med
allvar kunna delta i en diskussion i
denna fråga. Jag beklagar det, ty detta
är en fråga av oerhört stor vikt. Bättre
än att hålla på och diskutera fram och
tillbaka här och — som jag tycker —
försöka komma undan att ta ståndpunkt
vore att man ginge ut till sina egna meningsfränder
och klart och ordentligt
redogjorde för saken för att försöka
vägleda dem till ett ställningstagande.
Då skulle vi också gärna för vår del
vara med på ett resonemang.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan helt och utan
reservationer instämma i de ord, som
herr Hedlund nyss yttrade från talarstolen.
Det är självklart, att partierna
har en skyldighet att inte bara passivt
ålyssna folkopinionens svängningar
utan i stället uppträda så, att de vägleder
opinionen. Vad jag har försökt klargöra
här under denna tyvärr alltför upprörda
debatt har varit att innan man gör
det — det gäller även denna lilla fråga,
som den har kallats, fastän den inte
är så liten — måste fakta i målet vara
väl genomlysta. Jag vågar påstå att de
inte är det för närvarande. Under sådana
förhållanden tror jag, att vi med
lugn kan konstatera, att det inte kommer
att dröja länge, förrän både folkpartiet
och det socialdemokratiska partiet
bär möjligheter att inta en bestämd
position. Därefter är — det är jag övertygad
om — båda partierna beredda att
gå ut till folket och tala om skälen för
att de intagit denna ståndpunkt. Konstigare
är det inte.

Hur inflammerad denna fråga är visar
den debatt, som här är förd. Den
har sannerligen icke bidragit till att avlägsna
klyftorna. Jag tror, att det förs -

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

la partiledarna får göra efter denna
debatt är att försökta ta bort det utomordentligt
dåliga intryck, som den
måste ha gett med de mycket häftiga
och prononcerade uttalanden, som
gjorts i en procedurfråga — ty det är
ingenting annat än en procedurfråga
som vi i så stor utsträckning har sysslat
med. Om vi kunde lova varandra det,
skulle det kanske kunna bli något hopp
om att man även i denna fråga skall
komma fram till en förnuftig och samlande
lösning. Dagens debatt har ur
den synpunkten icke rivits upp från
regeringsbänken utan från annat håll.
Jag beklagar att så har skett, och jag
skall på min sida försöka att så långt
det går motverka det otvivelaktigt dåliga
intryck, som en ökad spänning
mellan partierna i denna fråga måste

ge.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Dagens debatt har
inte ursprungligen gällt en procedurfråga
utan det aktuella ärendet om en
höjning av forskningsanslaget till försvarets
forskningsanstalt. Diskussionen
har väl gett klarhet på en punkt, nämligen
om hur oändligt viktigt och svårt
det är att åstadkomma det önskvärda
särskiljandet mellan denna aktuella fråga
och den långt större frågan om ett
eventuellt införlivande med det svenska
försvaret av kärnvapen. Debattörerna
har medgett det önskvärda i detta
särskiljande, men utskottstexten — inklusive
reservationerna — erbjuder såvitt
jag förstår icke för kammaren efter
den debatt som förts med dess glidningar
ett fullgott underlag för ett sådant
särskiljande. Jag kommer därför att här
yrka bifall till förslaget om höjning av
anslaget till försvarets forskningsanstalt
men icke till övriga delar av den reservation,
som har avgetts av fröken Andersson
in. fl. Jag gör detta närmast av
renlighetsskäl och inte i första hand
för att markera någon ny nyans eller

Atomvapenfrågan

— ännu mindre — någon ny ståndpunkt
i förhållande till vad som redan
förekommit ■— utan för att bereda kammarens
ledamöter — närmast naturligtvis
mig själv — en möjlighet att utan
framtida bindningar och utan känslomässigt
eftertryck nu i sak ta ställning
till forskningsanslaget på 2,8 miljoner
kronor.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2) av fröken Andersson
in. fl. i vad avser lydelsen av
utskottets hemställan under mom. I. a)
med uteslutande av reservanternas motivering.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Man kan väl ändå inte
säga, att ämnet för dagens debatt har
varit en procedurfråga. Jag tycker att
det är en ganska viktig fråga, vilken
inställning partierna intar till dessa förberedande
åtgärder när det gäller den
militära atomvapenanvändningen. Som
jag ser saken kan man inte förbigå att
statsutskottets socialdemokratiska majoritet
bär gjort ett uttalande, i vilket
den liksom i princip avböjer en kontakt
mellan partierna — för att om möjligt
uppnå överenskommelse och samförstånd
— med den motiveringen att vi
inte kan hoppas på att uppnå samförstånd
i den stora atomvapenfrågan.

Detta är, herr statsminister, det dokument
som jämte reservationerna föreligger
till behandling. Det är alltså sannerligen
icke någon procedurfråga det
här gäller. Om utskottsutlåtandet skulle
vara det verkliga uttrycket för regeringspartiets
inställning, skulle det stå
mycket illa till med utsikterna att åstadkomma
en sådan behandling av denna
försvarsfråga som vi väl alla innerst
inne önskar.

För min del tror jag att det är utomordentligt
viktigt afl denna kontakt mellan
partierna tas innan regeringen någon
gång i december månad binder sig
för vad som skall stå i statsverkspropo -

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Atomvapenfrågan

sitionen för följande år. Och när statsministern
nu avböjer att ge ens det
minsta löfte om att han är villig medverka
till en sådan kontakt, då må det
vara mig tillåtet att beklaga detta. Jag
har samma uppfattning som herr Hedlund
att man skulle kunna vidta åtgärder
som ökade utsikterna till samförstånd,
och jag vill instämma med förste
vice talmannen i vad han sade om förutsättningarna
för första avdelningens
arbete. Men första avdelningen har icke
normalt till uppgift att behandla frågan
om vilka propositioner regeringen
skall lägga på riksdagens bord i en påföljande
januari månad, även om det
verkade som om statsministern trodde
detta.

Jag anser att statsministern alldeles
överdriver betydelsen av att en debatt
som denna blir en smula tillspetsad.
Herr Erlander ansträngde sig mycket,
ehuru han själv var en av kombattanterna,
för att ge det intrycket att det
inte var hans fel att debatten blivit tillspetsad.
Men statsministern, som i onsdags
och torsdags talade så vältaligt om
samarbete vill inte nu ta någon hänsyn
till oppositionspartiernas önskemål,
utan går sin egen väg. Han säger bara
att det är olyckligt att debatten har blivit
snedvriden men att det inte är hans
fel att så har skett. Jag tror att statsminisern
fullständigt överskattar betydelsen
av att det användes en något tillspetsad
formulering mer eller mindre,
och jag tror att han innerst inne är väl
medveten därom.

Statsministern valde att koppla över
på detta spår i stället för att ge ett sakligt
besked. Jag har en gång förut i denna
kammare sagt — men det har gått
tio år sedan dess och jag kan därför
gott upprepa det — att Tage Erlander
lärde sig i Lund en debatteknik som innebär
att man i ett trängt läge inte skall
angripa motståndarens argument utan
hans person. Han kan fortfarande inte
helt komma ifrån denna teknik.

Herr talman! Jag tar inte alls illa upp,

utan jag är precis lika villig att samverka
både när det gäller att befrämja
lösningen av denna fråga och av alla
andra frågor, oavsett om statsministern
vid ett eller annat tillfälle skulle använda
några mindre vänliga formuleringar.
Jag tror också att kammarens ledamöter
är överens med mig om att det har här
i kammaren förts många mycket hårdare
debatter än denna och att det är alldeles
överflödigt att på grund av vad som i
kväll sagts bli pessimist beträffande den
framtida behandlingen av den sak det
här gäller. Statsministern har möjlighet
att göra oss alla till optimister därvidlag
genom att i sakfrågan inta mer positiv
ställning till samförståndskontakter
än han tidigare gjort.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är ledsen över att
nödgas återkomma ännu en gång, men
jag vill bara säga att något personligt
angrepp mot någon lär man inte kunna
finna i mina tidigare anföranden. Om
emellertid herr Ohlin skulle få det lättare
att i framtiden hjälpa till att övervinna
verkningarna av denna i och för
sig mycket onödiga debatt genom att
säga: »Det var ju Erlander som bråkade
hela tiden!», så må han gärna göra det.
Jag är van vid att höra sådant. Låt oss
därför sluta denna debatt med att komma
överens om att statsministern är
omöjlig, ty han bråkar i ett kör med
oppositionen. Om detta kan bidra till
att ta bort de otrevliga verkningarna av
denna debatt, så är det bra. Det gör mig
ingenting att man säger någonting sådant.
Herr Ohlin är densamma som han
var för tio år sedan, och jag är precis
densamma som jag var i Lund —- det
medger jag.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I a

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till 1 :o) utskottets hemställan;

Fredagen den 15 maj 1959

Nr 17

2:o) den av fröken Andersson in. fl. avgivna
reservationen i förevarande del;
samt 3:o) herr Heléns under överläggningen
framställda yrkande; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Helén begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade
dock herr Helén votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets hemställan i mom.
I a) i utskottets utlåtande nr 97 antager
det förslag som innefattas i den av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservationen
2), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Helén under överläggningen
framställda yrkandet om bifall
till nämnda reservation i vad avser lydelsen
av utskottets ifrågavarande hemställan
med uteslutande av reservanternas
motivering.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 75 ja och 32
nej, varjämte 84 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Atomvapenfrågan

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I a) i
utskottets utlåtande nr 97, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av fröken Andersson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hjalmarson begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 107 ja och 40 nej, varjämte
43 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I b

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Pålsson
m. fl.; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

Interpellation i anledning av planerat inställande under sommarmånaderna av beredskapsarbeten
på vägar

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II i
utskottets utlåtande nr 97, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

1) av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 96 ja och 51 nej, varjämte
43 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen av fröken
Andersson m. fl. i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hjalmarson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III i
utskottets utlåtande nr 97, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

2) av fröken Andersson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hjalmarson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
116 ja och 39 nej, varjämte 33 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Interpellation i anledning av planerat
inställande under sommarmånaderna av
beredskapsarbeten på vägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep), som
yttrade:

Herr talman! Beredskapsarbeten på
vägar har varit av stor betydelse för
upprätthållande av sysselsättningen i
nuvarande arbetsmarknadsläge. Vid årsskiftet
igångsattes ett sådant beredskapsarbete
för byggande av väg mellan
Gia och Hudiksvall. Ett 20-tal man bereddes
härigenom sysselsättning. Det
gällde arbetslösa inte bara från bygden
kring denna vägsträckning utan också
från andra delar av länet.

Nu har från arbetsmarknadsmyndigheterna
det beskedet lämnats att detta
vägbyggnadsarbete skall inställas under
sommarmånaderna från månadsskiftet
maj—juni för att sedan återupptas
under hösten vid ännu inte angiven
tidpunkt. Motiveringen bakom detta är
att det skulle vara lättare att under sommarmånaderna
bereda arbetarna annan
sysselsättning. I många fall kan detta
vara riktigt. I det här aktuella fallet befarar
man emellertid, att stora svårigheter
skall uppstå för placering av arbe -

Fredagen den 15 maj 1959 Nr 17

Interpellation i anledning av planerat inställande under sommarmånaderna av be
redskapsarbeten på vägar

tarna i annan sysselsättning under sommarmånaderna.
Arbetsmarknadsläget är
här så bekymmersamt, att arbetsmarknadsmyndigheterna
för närvarande icke
kunnat finna möjligheter till annan placering.
Man har från arbetsmarknadsnämndens
sida endast kunnat lämna
beskedet, att arbetarna kan få komma
med i de yrkeskurser, som anordnas i
arbetsmarknadsmyndigheternas regi, om
andra sysselsättningsmöjligheter inte
öppnas.

Från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida har man vidare framhållit, att man
inte har någonting emot att beredskapsarbetet
på vägen finge fortsätta under
sommarmånaderna. Men arbetsmarknadsmyndigheterna
har direktiv att reducera
beredskapsarbetena under sommarmånaderna
och har därför inte möjligheter
att hålla det aktuella arbetet i
gång.

Det är naturligtvis en riktig synpunkt
att beredskapsarbetena bör kunna inskränkas
under sommarmånaderna i
den mån andra sysselsättningsmöjligheter
öppnas. Men begränsningen får dock
inte drivas längre än arbetsmarknadsläget
tillåter. I fall som den aktuella
vägen Gia—Hudiksvall, då andra sysselsättningsmöjligheter
inte synes stå till
buds, borde arbetet få fortgå även under
sommarmånaderna.

Det kan i sammanhanget vara anledning
att framhålla, att vägbyggnadsarbetet
blir avsevärt billigare under sommarmånaderna
och att detta också i nuvarande
arbetsmarknadsläge bör vara
ett skäl för att man inte i alltför stor
utsträckning inskränker beredskapsarbetena
på vägarna under sommaren. Vad
beträffar det här berörda fallet kan vidare
uppmärksammas, att behovet av
den nya vägen sedan länge varit stort
för bygdens befolkning, varför det ur
bygdens synpunkt är angeläget, att arbetet
fullföljes så snart som möjligt.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens till -

stånd att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet ställa följande frågor: 1)

Har herr statsrådet uppmärksammat
att inställande av beredskapsarbete
på vägar under sommarmånaderna i här
berörda och andra fall kan skapa ökade
sysselsättningssvårigheter i vissa bygder? 2)

Är herr statsrådet villig medverka
till att beredskapsarbete på vägar i
bygder, där annan sysselsättning inte
kan beredas arbetskraften, kan upprätthållas
även under sommarmånaderna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 till inrättande av en
biblioteksdepå samt till byggnadsarbeten
vid universitetet i Uppsala jämte i
sistnämnda ämne väckta motioner,
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa pensionsfrågor
för statsanställda m. fl. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, och

nr 112, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 7 § § förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften jämte i
ämnet väckta motioner, och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse med Schweiz rörande
tullmedgivanden, in. in. jämte i ämnet
väckt motion;

Nr 17

Fredagen den 15 maj 1959

bankoutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av väckt motion om
en översyn av de administrativa reglerna
för riksdagens verk, och

nr 33, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken beträffande
överlåtande av beredskapsanläggning; andra

lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 maj
1930 (nr 139) om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri-
och konditoriarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner,

nr 36, i anledning av väckta motioner
om viss höjning av folkpensionsavgiften,
nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
dels ock i ämnet väckta motioner, och
nr 38, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner om visst tillägg till 7 §
sjukförsäkringslagen; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av väckta motioner angående
åtgärder för ökad användning av flis
såsom bränsle.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från utrikesutskottet:
nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år
1958 och 1959 vid dess tionde ordinarie
möte fattade beslut; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 242, i anledning av väckta motioner
angående utredning beträffande alkoholen
i den officiella representationen.

§ 17

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 159, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 §
2 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt, m. ni.,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 20.44.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 19 maj 1959

Nr 17

Tisdagen den 19 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande maj.

§ 2

Svar på frågor ang. den s. k. lärarstrejken
vid universiteten och ang. den överenskommelse
som träffats i universitetskonflikten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har den
7 april 1959 frågat, om jag vore i tillfälle
att inför denna kammare göra något
uttalande i anledning av den s. k.
lärarstrejken vid universiteten. Vidare
har herr Braconier frågat, om jag kan
ge kammaren en »redogörelse för innehållet
i den överenskommelse som har
nåtts med anledning av universitetskonflikten».

Som bekant har vid överläggningarna
mellan ecklesiastikdepartementet och
berörda personalorganisationer enighet
numera nåtts om de tidigare tvistiga
frågor rörande assistent- och amanuenspersonalens
undervisning, som uppstått
i anslutning till vissa anvisningar från
universitetskanslersämbetet. I anledning
härav har Kungl. Maj :t på min
hemställan den 30 april 1959 förordnat,
att en inom ecklesiastikdepartementet
den 29 i samma månad upprättad promemoria
ang. vissa frågor rörande
assistent- och amanuenspersonal m. m.
vid filosofisk fakultet (motsvarande)
skall överlämnas till universitetskanslern
för iakttagande och utfärdande av
de anvisningar i ämnet, vartill kanslern
finner anledning. Detta beslut med till -

hörande promemoria har dessutom delgivits
samtliga berörda universitet och
högskolor samt personalorganisationer.
I promemorian har klarlagts bl. a. att
de i fjolårets proposition nr 104 angivna
beräkningsnormerna för nyinrättande
av tjänster inte bestämmer omfattningen
av de inom ramen för tjänstgöringsskyldigheten
fallande undervisningsuppgifterna
för den enskilde befattningshavaren.
Det har även angivits
hur det skall gå till för att med arvoderad
timundervisning tillgodose sådant
undervisningsbehov, som inte anses
kunna täckas utan att den enskilde befattningshavarens
tjänstgöringsskyldighet
skulle överskridas. Beträffande de
frågor i övrigt, som i detta sammanhang
gäller assistent- och amanuenspersonalen,
torde jag här få hänvisa den
intresserade att ta del av konseljbeslutet.

Vid överläggningarna, som ju lett till
att gjorda uppsägningar återkallats, har
även diskuterats frågan om tjänsterna
som biträdande lärare och utbytet av
sådana tjänster vid de filosofiska fakulteterna
mot universitetslektorat. Såvitt
gäller budgetåret 1959/60 är detta en av
regeringen redan slutbehandlad budgetfråga,
som för närvarande prövas av
riksdagen. Beträffande takten i omvandlingen
för framtiden har jag vid
överläggningarna bl. a. framhållit att
den ingalunda är på förhand given utan
får prövas på basis av förhållandena i
de olika ämnena. Frågan om de biträdande
lärarnas vara eller icke vara
för framtiden sammanhänger också
med i vilken utsträckning det blir möjligt
att komplettera forskarkarriären
med forskarassistenttjänster av den nya
typ, som förordats i årets forskningsproposition.

Nr 17

Tisdagen den 19 maj 1959

Svar på frågor ang. den s. k. lärarstrejken vid universiteten och ang. den överens''

kommelse som träffats i universitetskonflikten

Jag vill slutligen, med anledning av
den formulering som herr Braconier givit
åt sin fråga, framhålla att det här
inte gällt förhandlingar i egentlig mening
med någon genom konseljbeslut
godkänd formell »överenskommelse»
som resultat.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på den enkla fråga som jag har
framställt.

När jag framställde frågan rådde det
en aktuell konfliktsituation. Denna har
emellertid lösts på det sätt vi brukar
lösa konflikter i vårt land, nämligen genom
förhandlingar. Jag nöjer mig därför
med att tacka statsrådet för att han
har ordnat det så att denna sak har
kunnat klaras på ett tillfredsställande
sätt.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! För såvitt jag vet är det
första gången i vårt universitetsliv som
akademiska lärare har hotat att gå i
strejk. Bara det förhållandet visar, att
det har funnits påtagliga motsättningar.
Vilka anledningarna har varit till de
motsättningarna, har man haft olika
uppfattningar om, men en synpunkt,
som har framförts från akademikerorganisationerna
och som inte i det här
sammanhanget kan negligeras, är att
det har brustit i samarbetet mellan å
ena sidan ecklesiastikdepartementet och
myndigheterna i övrigt och å andra sidan
akademikerna. Det gäller dock
ingenting mindre än att skapa de betingelser
för forskningen, som inte
minst statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har talat om och
som väl åsyftas med den av statsmakterna
beslutade s. k. upprustningen för
universiteten.

Det är känt att många unga forskar -

begåvningar anser att resurserna inte
är tillräckliga enligt det nya system
som inaugurerats. Dessutom dras det in
biträdande lärarbefattningar. Forskarassistentbefattningarna
är inte tillräckliga,
och de kommer ju delvis att ersättas
av s. k. lektorsbefattningar, som inte
är rekryteringstjänster för forskare. Det
är angeläget att statsrådet uppmärksammar
betydelsen av att man, inte
minst i ett litet land som vårt, tar vara
på forskarbegåvningar genom att möjliggöra
för dem att inneha befattningar
som assistenter eller biträdande lärare,
så att underlag skapas för de högsta
akademiska graderna.

Den mycket livliga diskussion som
har förts bör även fästa riksdagens uppmärksamhet
vid angelägenheten av att
se till att upprustningen inte stannar på
papperet, utan att man får det antal befattningar
av assistenter och biträdande
lärare som behövs. Det är såvitt jag kan
finna ganska olyckligt att dra in så
många tjänster som biträdande lärare.
Jag vill gärna erkänna att vi alla här i
kammaren delvis är medansvariga i den
saken. Med den nya ordning för universiteten
som betecknas med ordet automatik
är det naturligtvis inte så lätt att
på förhand säga hur det kommer att
bli, men jag vill erinra om att åtskilliga
varnande röster har höjts i den här
kammaren inför konsekvenserna av de
beslut som riksdagens majoritet har fattat.
Det är ingen tvekan om att lektorernas
arbetsbörda blir sådan, att de inte
får tillfälle till den högkvalificerade
forskning som vore önskvärd.

Om jag inte minns fel har statsrådet
sagt, att de bestämmelser, som tidigare
utfärdats rörande undervisningsskyldigheten
för amanuenser och assistenter,
har tolkats felaktigt. Om det är på
det viset är det väl angeläget att bestämmelserna
skrivs så, att de högst kvalificerade
tjänstemän som har att tolka
dessa bestämmelser verkligen kan tolka
dem rätt.

Tisdagen den 19 maj 1959

Nr 17

Svar på frågor ang. den s. k. lärarstrejken vid universiteten och ang. den överens

kommelse som träffats i universitetskonflikten

Nu säger statsrådet Edenman i sitt
svar till mig att det inte är fråga om någon
överenskommelse i vanlig mening,
och det är möjligen riktigt. Det är i
varje fall några förhandlingar som har
gjort att akademikerna känner sig relativt
lugnade. Jag vill inte påstå att alla
gör det, långt därifrån; åtminstone på
vissa håll har det sagts att det, även
med den tolkning som tydligen nu har
givits åt bestämmelserna angående de
biträdande lärarna, föreligger risk för
att undervisningsskyldigheten blir alltför
stor.

Herr talman! Jag hoppas att de kontakter
som nu har upprättats mellan departementet
och akademikerna kommer
att leda till goda förhållanden i framtiden
mellan departementet och universiteten
och akademikernas organisationer,
så att de unga forskare som det här
gäller känner att statsmakterna verkligen
är intresserade av att skapa goda
betingelser för deras utbildning. Kan vi
inte lösa den uppgiften, kommer det att
uppstå en oro vid många universitet,
som försvårar denna upprustning och
medför nya och svårartade konflikter.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
upp någon diskussion med herr Braconier
— lian kommer ju att få tillfälle
att om någon eller några dagar diskutera
vad han här förklenande kallar för
universitetens s. k. upprustning, och
han har då möjlighet att försöka bättra
på förhållandena genom att generöst föreslå
någonting annat. Jag begärde
emellertid ordet för att korrigera herr
Braconier på några punkter, där han
upprepar samma gamla påståenden, som
nu borde vara vederlagda.

Herr Braconier talar om bristande
samarbete. Jag vill fråga herr Braconier,
som många gånger från denna
talarstol har pläderat för de centrala

verkens och myndigheternas självständighet
mot regering och riksdag, när
det blev sed att departementscheferna
lade sig i de anvisningar som myndigheterna
skall utfärda. Först när konflikten
var ett faktum tvingades jag göra
någonting i och för sig ganska uppseendeväckande,
nämligen att tillkalla
den universitetskonferens som herr
Braconier känner till och där göra en
tolkning av regeringens och riksdagens
intentioner. Det är alltså ingalunda så,
att bär har pågått några förhandlingar
mellan ecklesiastikdepartementet och
berörda lärarorganisationer innan detta
strejkvarsel utfärdades — det förekom
ett par samtal; det var allt.

Vad gäller lektorernas arbetsbörda
vill jag säga till herr Braconier, att de
blivande universitetslektorerna själva
genom sin organisation offentligen har
förklarat, att de är helt tillfredsställda
med det undervisningsmått som riksdagen
har utmätt och som gäller 12 timmars
lektionsundervisning. Vad diskussionen
har gällt har varit en tolkningsfråga,
nämligen hur man skall evalvera
denna tjänstgöringsskyldighet med hänseende
till att man i vissa fall inte kräver
lektionsundervisning av lektorerna,
utan en form av undervisning som i
riksdagsbeslutet kallas för professorsundervisning.

Slutligen vill jag säga, att universitetskanslern
inte har utfärdat några anvisningar
rörande assistenters och amanuensers
tjänstgöringsskyldighet, utan
det har utfärdats anvisningar för universitetens
och högskolornas kanslier
om hur de skulle lägga upp sitt petitaarbete.
Det var dessa anvisningar till
de administrativa myndigheterna, som
av de yngre lärarnas organisation uppfattades
som gällande de enskilda assistenternas
och amanuensernas undervisningsskyldighct.
Detta var upptakten
till och utgångspunkten för hela konflikten,
vilken — som jag vid några tillfällen
förut har förklarat, och jag upp -

Nr 17

Tisdagen den 19 maj 1959

Svar på frågor ang. den s. k. lärarstrejken vid universiteten och ang. den överens kommelse

som träffats i universitetskonflikten

repar det gärna nu — bröt ut på grund
av ett missförstånd.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Ecklesiastikministern
upprepade här vad han framhållit i interpellationssvaret,
nämligen att det i
detta fall inte har förekommit några
förhandlingar. Men en konferens har i
varje fall förevarit, och den syftade väl
till att sammanföra de olika parterna.
Och ecklesiastikdepartementet torde ha
varit direkt inkopplat på den konferensen,
eftersom man bland annat i SACOtidningen
har hävdat den uppfattningen,
att konferensen anordnats på initiativ
av ecklesiastikministern. Vem som
sedan tolkat bestämmelserna felaktigt,
kan man ju tvista om. Jag finner emellertid
av statsrådets svar att det skett
en feltolkning, och man har väl dock
vid nämnda konferens och i detta samarbete
mellan akademikerorganisationerna
och vederbörande myndigheter
diskuterat, hur de nya normerna skulle
tolkas.

Jag gav ingalunda ecklesiastikministern
direkt skulden för denna feltolkning.
Jag påpekade bara det bristande
samarbetet. Jag vill inte utan vidare
deklarera var skulden till det ligger —
men inte går väl akademiska lärare i
strejk, om de inte känner att arbetsbördan
har blivit betydligt större än tidigare
och att risk föreligger för att vi
inte skall få fram de forskare som behövs.
Det måste väl ecklesiastikministern
hålla med om!

Statsrådet sade också att vi om några
dagar får tillfälle att diskutera dessa
frågor. Ja, men då får vi ju inga möjligheter
att ingripa i de förhållanden som
varit anledning till denna konflikt. I
stället får vi väl se hur de nya bestämmelserna
kommer att tolkas av universitetsmyndigheterna,
där man ju ändå
har en viss bestämmanderätt när det
gäller att fastställa tjänstgöringsskyldigheten.
Riksdagen kan inte nu dekretera

hur bestämmelserna skall tolkas. Vi
brukar inte ingripa i departementets
eller statsrådets åtgöranden i sådana
fall, och därför har det väl förelegat anledning
att här i riksdagen fästa uppmärksamheten
vid sådana förhållanden,
som kan försvåra en upprustning
vid universiteten i detta avseende. Att
denna s. k. upprustning kanske inte blir
någon upprustning i realiteten — därför
att ecklesiastikministern inte har kunnat
få igenom de anslag han själv önskar
— sammanhänger också med den
starka ökningen av studenter, som kanske
i många fall bara resulterar i status
quo och kanske till och med i vissa fall
någon försämring.

I alla andra frågor framhåller man
ju också vilken stor betydelse en god
kontakt mellan organisationerna och
myndigheterna har. När det gäller jordbruksfrågor
kan man t. ex. diskutera i
timmar vad konsekvensen kan bli av ett
avtal och hur detta kan binda riksdagen.
Då är det väl helt naturligt att vi
även diskuterar dessa frågor och att
vi framhåller angelägenheten av att inför
kulturbudgetens främste målsman
understryka de betydelsefulla problem
som föreligger.

Vi borde vara överens om att om vi
inte får fram de forskare vi behöver
och inte ger dem de rätta betingelserna,
så kan inte vårt relativt lilla land konkurrera
med andra länder på sätt som
vi önskar. Och då kan inte heller den
svenska forskningen behålla den rangplats,
som den i vissa avseenden intar.

Det är så, att vår levnadsstandard i
mycket hög grad är beroende av vetenskapens
framsteg. Den inte bara beror
av anslag utan sammanhänger också
med den trivsel som forskarna måste
känna i sitt arbete.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Visst har det förekommit
kontakter, herr Braconier, mellan

Tisdagen den 19 maj 1959

Nr 17

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

ecklesiastikdepartementet och mig å
ena sidan och lärarnas organisation å
andra sidan. Det har till och med förekommit
oerhört många sådana samtal
under flera veckor. Det är även självfallet
och riktigt att denna universitetskonferens,
som herr Braconier talar
om, ägt rum. Jag har själv till och med
utlovat att försöka få till stånd ett mera
permanent, inofficiellt kontaktorgan
mellan departementet och universiteten.
Men vad jag påstod var, att innan
denna konflikt utbröt, ingenting annat
förekom än samtal ett par gånger i den
vanliga formen, nämligen vid besök på
mottagningen. Det fanns ingen anledning
för mig som departementschef att
på det stadiet lägga mig i myndigheternas
tolkning av riksdagens beslut. Men
när det tyvärr visade sig vara nödvändigt
med överläggningar, skedde detta
på det sätt som herr Braconier nu korrekt
har redovisat. Talet om den bristande
kontakten är alltså en form av
mytbildning.

Låt mig som jämförelse ta ett annat
stort förvaltningsområde, t. ex. skolpolitiken.
Hur skulle det gå om ecklesiastikdepartementet
utfärdade anvisningar
till skolöverstyrelsen i alla detaljfrågor?
Det är där fråga om stora
beslut, där konseljbeslutet helt enkelt
är ett generellt uppdrag åt skolöverstyrelsen,
t. ex. att utfärda närmare bestämmelser
i ämnet. Det ansvariga statsrådet
kan få sin uppmärksamhet väckt
på en fråga genom en interpellation
i denna kammare, en artikel i pressen
eller på annat sätt. Men inte kan
man påstå att det är bristande kontakt,
när kontakten i detta fall skall skötas av
universitetsmyndigheterna och inte av
departementet. Men — jag upprepar det
— vad som är det uppseendeväckande
här är att i fortsättningen, herr Braconier,
kommer jag att se till, att en
fortlöpande kontakt mellan departementet
direkt och universiteten kommer att
upprätthållas.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Vad herr Braconier säger
om att detta är första gången akademiker
går till strejk är kanhända riktigt,
men när han sedan talar om vårt
ansvar mot forskningen och behovet av
upprustning vid våra universitet bör
dock uppmärksammas, att vi aldrig har
känt det ansvaret så starkt som nu, och
upprustningen har aldrig varit så stor
som för närvarande. Begränsningen beror
väl på rent ekonomiska förhållanden,
och jag har haft den uppfattningen
att vi skulle satsa mera pengar på vetenskap
och forskning.

När det gäller att leka med strejkvapnet
är det emellertid angeläget att vederbörande
part, vilken det vara må,
känner ansvar. I detta fall har jag en
känsla av att man inte nog grundligt
har övervägt lämpligheten av att tillgripa
denna s. k. strejk. Jag tror att vi
är tacksamma om man även i detta fall
med allvar och ansvar brukar det medlet,
även om det nu råkar gälla akademiker.
Det slut som denna s. k. strejk
fått visar enligt min mening att den berörda
parten inte behandlat frågan tillräckligt
allvarligt. Det är tillfredsställande
att kunna konstatera att man nu
kommit in på rätt väg — vilket dock
kanske inte minst beror på den kontakt
som ecklesiastikministern tagit.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. en effektivisering
av näringspolitiken

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har i en interpellation frågat statsministern,
om lian anser att de åtgärder
som vidtagits för att främja sysselsättningen
bör kompletteras med en mera
målmedveten och effektiv näringspolitik,
särskilt i fråga om den mindre företagsamheten.
Han bär också ställt frå -

Nr 17

Tisdagen den 19 maj 1959

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

gan, om statsministern med hänsyn till
konjunkturläget och den handelspolitiska
utvecklingen vill medverka till att
en särskild delegation snarast tillsättes
med uppgift att föreslå åtgärder för att
stärka företagens konkurrenskraft och
avsättningsmöjligheter.

Då interpellationen avser förhållanden
huvudsakligen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, har
statsministern överlämnat den till mig
för besvarande. Med anledning härav
får jag meddela följande.

Herr Eliasson har i interpellationen
berört en rad generella frågeställningar
rörande det aktuella ekonomiska läget
i vårt land och strävandena att främja
sysselsättningen inom näringslivet. Dessa
viktiga allmänna spörsmål har redan
i olika sammanhang debatterats under
innevarande riksdagssession, och ytterligare
tillfällen härtill kommer att erbjuda
sig. Jag vill härvidlag nu endast
erinra om den uttömmande redogörelse
som från socialministerns sida i ett interpellationssvar
nyligen lämnats inför
denna kammare rörande läget på arbetsmarknaden
och de sysselsättningsfrämjande
åtgärder som vidtagits. Interpellanten
synes emellertid i första
hand åsyfta förhållandena inom den
mindre och medelstora företagsamheten,
och jag skall därför besvara hans
frågor från denna utgångspunkt.

Det har under en följd av år från
statsmakternas sida framstått som i hög
grad angeläget att stärka den mindre
företagsamhetens konkurrenskraft såväl
på hemmamarknaden som vid export.
Aktiva stödåtgärder med detta syfte
vidtas också i betydande omfattning
framför allt på det organisatoriska och
finansiella planet. I sammanhanget kan
främst erinras om den verksamhet som
med bidrag av statsmedel bedrivs av företagarföreningarna
och som utvecklats
väsentligt under senare år. Den förhållandevis
omfattande långivning till
mindre företag som sker i företagarföreningarnas
regi syftar främst till att un -

derlätta investeringar som förbättrar
konkurrensförmågan, särskilt för förelag
som är lokaliserade till områden
där sysselsättningen behöver differentieras
och utbyggas. En verksamhet av
liknande art bedrivs av kommerskollegium
i samverkan med företagarföreningarna,
i form av garantigivning för
lån till hantverks- och småindustriföretag.
Ramen för dessa kreditgarantier
har successivt höjts och utgör enligt
riksdagens beslut för nästa budgetår 30
miljoner kronor. Jag vill här tillägga att
frågan om utformningen av det statliga
kreditstödet åt hantverk och småindustri
har varit föremål för särskild
översyn i syfte att åstadkomma samordning
och koncentration av nu tilllämpade
låneformer. Denna utredning
är nu slutförd och har för ett par dagar
sedan överlämnats till mig. Vad beträffar
statliga insatser till stöd för småindustrien
på det organisatoriska området
kan jag erinra om den konsultverksamhet
som utövas av statens hantverksinstitut,
företagarföreningarna och
av småindustriens exportbvrå. När det
gäller möjligheterna för den mindre industrien
att tränga ut på exportmarknaderna,
kan också de statliga exportkreditgarantierna,
särskilt efter nu beslutade
gynnsammare villkor, erbjuda
ett värdefullt stöd.

Med denna korta redogörelse har jag
endast velat fästa uppmärksamheten vid
att man från statsmakternas sida ingalunda
är overksam, när det gäller att
främja en sund utveckling av den mindre
och medelstora företagsamheten i
vårt land. Tvärtom hyser jag den uppfattningen,
att den nu förda näringspolitiken
är målmedveten och effektiv.
Vad särskilt angår finans- och kreditpolitikens
utformning har frågan om en
särskild utredning i syfte att tillgodose
småföretagsamhetens intressen för övrigt
nyligen prövats av riksdagen i anledning
av därom väckta motioner.
Riksdagen fann därvid icke anledning
till särskilda åtgärder föreligga.

Tisdagen den 19 maj 1959

Nr 17

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

Vad sedan beträffar intcrpellantens
andra fråga — om tillkallande av en
särskild delegation med uppdrag att föreslå
åtgärder för att stärka företagens
konkurrenskraft och avsättningmöjligheter
— anser jag för närvarande icke
tillräckliga skäl föreligga för en sådan
åtgärd. Herr Eliasson har i denna fråga
bl. a. hänvisat till den aktuella handelspolitiska
situationen och återverkningarna
för svenskt näringsliv av tillkomsten
av sexmaktsunionen och planerna
på ett europeiskt frihandelsområde. För
kontakten mellan myndigheter och näringsliv
på detta område är det enligt
min mening för närvarande väl sörjt genom
den delegation som tillkallats för
beredning av hithörande spörsmål inom
kommerskollegium och genom den nära
samverkan som därifrån utvecklats med
näringslivets olika organisationer. Härvidlag
är även samarbetet med småföretagsamhetens
organisationer väl tillgodosett.
Riksdagen har vid skilda tillfällen
uttalat sin tillfredsställelse över det
sätt på vilket denna utredningsverksamhet
bedrivs, och jag ser icke några nya
skäl som nu skulle motivera tillkallande
av någon ytterligare kommitté eller
delegation. Även i andra hänseenden
synes den utredningsverksamhet som
interpellanten åsyftar vara tillgodosedd
eller i varje fall kunna utan olägenheter
tillgodoses inom ramen för redan befintliga
utredningsorgan.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat herr Eliassons interpellation.

Härpå anförde:

Herr ELIASSON i Sundhorn (ep):

Herr talman! Jag ber först att till herr
statsrådet få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Tyvärr måste
jag konstatera att det inte var så positivt
som jag hade hoppats.

Som jag framhållit i interpellationen
torde vid numera råda allmän enighet
om att samhället i en konjunkturned -

gång bör aktivt inrikta sina ansträngningar
på att stimulera avsättningen och
sysselsättningen. Om målet är vi eniga,
om medlen kan dock olika meningar råda.
Den konjunktursituation vi nu befinner
oss i är ganska oviss, några påtagliga
tecken på en naturlig expansion
här hemma kan ju inte skönjas ännu, och
nedgången i arbetslösheten har i varje
fall inte sin grund i en allmänt förbättrad
ekonomisk konjunktur. För innevarande
år kan man kanske räkna med en
något stegrad produktion, men tar man
hänsyn till en viss stegring av produktiviteten,
arbetstidsförkortningen och
ökningen i de arbetsföra åldrarna, så synes
vi inte kunna räkna med någon väsentlig
nedgång av arbetslösheten i varje
fall under kommande höst och vinter.

Det kan därför med fog ifrågasättas,
om den ekonomiska politik som hittills
förts har varit tillräckligt framsynt när
det gällt att stimulera företagens investeringar
och aktivitet i övrigt. Den s. k.
selektiva politiken, som bl. a. innefattar
beredskapsarbeten, omskolningskurser,
industribeställningar och en ökning av
investeringarna främst på bostadsområdet
och inom den allmänna sektorn, är
ju i hög grad inriktad på att motverka
en arbetslöshet som redan har uppstått.
Man ingriper så att säga när olyckan
redan har skett.

Därför bör det enligt min mening vara
lika angeläget att man vidtar förebyggande
åtgärder av olika slag genom en
mera målmedveten och effektiv näringspolitik.
Fn sådan näringspolitik för att
stärka företagens motståndskraft i ett
försämrat konjunkturläge är än mera
motiverad med hänsyn till den oroande
handelspolitiska utvecklingen. Både våra
exportföretag och de hemmamarknadsnäringar
som har att konkurrera
med importen utifrån har fått känning
av en hårdnande konkurrens. Vi måste
också räkna med alt tillkomsten av sexstatsunionen
kan medföra ökade exportsvårigheter
och betydande omställningsproblem
för vårt näringsliv.

Tisdagen den 19 maj 1959

9G Nr 17

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

Hur det än blir med planerna på frihandelsområdet,
kommer med all säkerhet
vår exportindustri att ställas inför
ökade krav på en övergång till produktion
i större skala och i längre serier
och därmed också krav på betydande
investeringar. Trycket utifrån på den
del av näringslivet som är inriktat på
hemmamarknaden kommer att framtvinga
produktionsomläggningar och rationaliseringar,
vilket betyder ett ökat
kapitalbehov.

Kapitalbehovet kommer att öka också
av andra skäl. Jag tänker bl. a. på att
vissa stater ger mycket stora krediter
till underutvecklade länder för att dessa
skall kunna köpa varor från de kreditgivande
staterna.

Det råder för närvarande en viss
överkapacitet inom en del områden av
produktionslivet, om jag ser till världen
i dess helhet, och helt naturligt kommer
avsättningsmöjligheterna för vårt näringsliv
i denna s. k. köparnas marknad
att bli beroende av kostnadsläget här
hemma, möjligheterna att öka takten i
rationaliseringarna och förmågan att ge
krediter. Det är därför jag ställer frågan
till handelsministern, om vi är tillräckligt
rustade för att möta denna skärpta
konkurrens. Varken kredit- eller skattepolitiken
har enligt min mening utformats
på ett sådant sätt, att den tar hänsyn
till de krav som näringslivet ställs
inför. Därtill har ju nu riksdagsmajoriteten
genomdrivit ett beslut i tjänstepensionsfrågan.
Tyvärr förefaller det som
om regeringen är mera ivrig att fatta
principbeslut om kostnadskrävande reformer
än att skapa de möjligheter som
näringslivet behöver för att förväntningarna
på en fortsatt standardstegring
skall kunna uppfyllas.

Handelsministern hänvisar bl. a. till
att dessa generella frågeställningar i viss
utsträckning redan debatterats i andra
sammanhang och att den förda handelspolitiken
enligt hans mening varit målmedveten
och effektiv. Han pekar också
på att en hel del åtgärder vidtagits

för att stärka den mindre och medelstora
företagsamhetens villkor, bl. a. då
ökad långivning, ökad rådgivningsverksamhet
och ökad kreditgarantigivning.

Dessa åtgärder är naturligtvis välkomna,
men man kan fråga sig, om de är
tillräckliga i detta läge. De mindre och
medelstora företagen drabbas ju — det
tror jag alla måste erkänna — hårdare
av kreditpolitiska åtgärder, eftersom de
har en svagare likviditet och deras reserver
är mera begränsade. Det behövs
bättre tillgång på kapital genom kreditlättnader
men också genom att man skapar
förutsättningar för att de mindre
företagen skall få möjligheter till emission
av obligationslån. Man skall alltså
kunna ordna långfristiga krediter. Jag
nämner detta bara som exempel. Vad
kreditgarantigivningen till exporten beträffar
tror jag också att det kan behövas
ytterligare åtgärder för att främja
exporten, inte minst för de mindre och
medelstora företagen.

Det är alltså, herr talman, med hänsyn
till både konjunkturläget och den handelspolitiska
utvecklingen som jag frågat,
om inte regeringen skulle vilja tillsätta
en delegation med uppgift att föreslå
åtgärder för att stärka företagens
konkurrenskraft och avsättningsmöjligheter.
Handelsministern anser inte att
det för närvarande finns tillräckliga
skäl för en sådan åtgärd. Han hänvisar
då främst till den kontakt som äger rum
mellan kommerskollegium och representanter
för olika organisationer inom näringslivet.
Det svaret är inte heller så
särskilt övertygande. Den delegation
som arbetar med de handelspolitiska
frågorna har ju inte, herr handelsminister,
till uppgift att föreslå de praktiskt
politiska åtgärder som aktualiseras
av konjunkturläget och den skärpta
internationella konkurrens som vi måste
räkna med, alldeles oavsett om frihandelsplanerna
realiseras.

Till sist, herr talman, vill jag peka
på att det råkade bli så att samma dag
som min interpellation framställdes, tog

Tisdagen den 19 maj 1959

Nr 17

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

industriförbundets ordförande upp frågan
om bättre kontakt mellan statsmakterna
och näringslivet. Han frågade om
inte näringslivet förfogar över sådan
sakkunskap och god vilja, som det hade
varit i statsmakternas intresse att i större
utsträckning utnyttja. Med hänsyn till
det svar som statsministern då gav hade
jag som sagt väntat, att interpellationssvaret
skulle bli litet mera positivt.
Enligt min mening behövs nu ett samlat
grepp för att åt näringslivet skall
kunna ges möjligheter att framgångsrikt
möta en hårdnande konkurrens. För
min del är jag övertygad om att en delegation
med representanter för de politiska
partierna och näringslivet skulle
kunna ge ett värdefullt underlag för en
framsynt näringspolitik. Därför tillåter
jag mig, herr talman, att än en gång
vädja till regeringen att pröva denna
fråga.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att mycket förlänga denna debatt; jag
vill bara göra ett par reflexioner i anslutning
till herr Eliassons i Sundborn
anförande.

Herr Eliasson anser, att mitt svar inte
var tillräckligt positivt. Och det kan
hända. Han betonade samtidigt att de
förebyggande åtgärderna i det skärpta
konkurrensläge, som vårt näringsliv på
grund av Europa-planerna kan komma
i, är av största betydelse. Men här undrar
jag — jag hänvisar till vad jag sagt
bl. a. i mitt interpellationssvar — om
man verkligen kan lasta statsmakterna
eller regeringen för bristande initiativ.

Jag vill än en gång understryka att
ramen för exportkreditgivningen fördubblats,
att nya grunder antagits —
dels har de utfärdats av Kungl. Maj:t, i
den mån det kunnat ske utan riksdagens
hörande, dels har de underställts riksdagens
prövning. Därvid har man, för

en kreditgarantigivning utöver den rent
kommersiella till underutvecklade länder
för att därmed ge våra exportindustrier
ett mera verksamt stöd.

Jag vill för det andra i korthet erinra
om de inversteringsfonder, som i
betydande utsträckning kunnat tas i anspråk
under den konjunkturavmattning
som vi nyss genomlevat.

För det tredje vill jag peka på att de
fonder, som genom skogsindustriernas
prisutjämningsmedel uppsamlats, i icke
ringa utsträckning kunnat tas i anspråk
för att stärka industriens utbyggnadstakt
och rationaliseringsmöjlighet.

Låt mig, herr talman, för det fjärde
än en gång hänvisa till den starka ökningen
av kreditmöjligheterna för företagarföreningarna
och till den starka
vidgningen av ramen för kreditgarantien
till just mindre och medelstora industrier.

Låt mig, slutligen, för det femte peka
på att regeringen i sin hand har vissa
möjligheter att lämna stöd åt företag,
inte minst mindre företag, vid marknadsundersökningar,
och jag tror att en
genomgång skulle visa att dessa möjligheter
i större utsträckning utnyttjats under
senare år än tidigare. Genom medel
som finns tillgängliga i fonder stöder vi
också mäss- och utställningsdeltagande.
Även det kan vara av betydelse för att
främja de mindre företagens möjligheter
att i större utsträckning tränga ut
på den utländska marknaden.

Visst kan man med vissa skäl framhålla,
att det skulle vara önskvärt att
det gjordes ännu mer, men jag tror sålunda
att vi inom ramen för allmänt
tillgängliga resurser för närvarande gör
ganska mycket, i varje fall mer än någonsin
tidigare.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Jag har inte velat framkalla
det intrycket att man från regeringens
sida är alldeles overksam här -

det första, bl. a. pekat på möjligheten till vidlag, men de åtgärder som är vidtagna
7 — Andra kammarens protokoll 11)öi). Nr 17

Nr 17

Tisdagen den 19 maj 1959

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

är enligt min mening icke tillräckliga.
Beträffande kreditgarantigivningen råder
det ingen tvekan om att en rad
stater satsar oerhörda belopp, men även
om vi har ökat kreditgarantierna, tror
jag inte att denna åtgärd kommer att
visa sig tillräcklig. Här lämnar land efter
land — inte alla men de kapitalstarka
— stora krediter, alltmer långfristiga,
och jag tror knappast att vårt land
kommer att orka med i budgivningen.
Därför kommer vi att tvingas, om vi skall
kunna klara konkurrensen, att se till att
vi har andra förmåner att erbjuda, goda
priser o. s. v.

Även beträffande exporten tror jag att
det finns åtskilligt att göra, exempelvis
genom att underlätta för den mindre
och medelstora industrien att bygga ut
en effektivare försäljningsorganisation,
så att den får kontakt med nya marknader
och kan arbeta in sig där. Vad
investeringsfonderna angår är ju beslutet
att släppa dem fria att hälsa med
tillfredsställelse, men i det avseendet
är det bara fråga om stora företag ■—
åtgärden har ingen praktisk betydelse
för mindre eller medelstora.

Vad gäller kostnadsläget i allmänhet,
vilket jag haft anledning tala om,
så har riksdagsmajoriteten nyligen godtagit
en stor reform med oerhörda verkningar
för samhällsekonomien — jag
syftar givetvis på tjänstepensionen. Om
man beslutar sådana reformer, måste
man väl också se till att man satsar på
näringslivet tillräckligt, för att detta
skall kunna skapa grundvalen för en
standardhöjning. Därför tror jag att det
behöver göras mycket mera för att skaffa
ett näringsvänligare klimat.

Jag kan inte finna att de vidtagna åtgärderna
är så tillräckliga som handelsministern
menar. Och vad skulle man
förlora på att låta en kommitté studera
praktiskt-politiska åtgärder för att undersöka,
vad man ytterligare kan göra
i det skärpta konkurrensläge som för
närvarande råder och som vi måste räkna
med framöver.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Vad herr Eliasson i
Sundborn senast framhöll om behovet
att stärka näringslivet med tanke på
tjänstepensionens genomförande, noterar
jag med tacksamhet, då hans ord
måste innebära, att herr Eliasson på
ett positivt sätt börjat intressera sig för
tilläggspensionsreformen. Det bådar ju
gott för framtiden. Det var emellertid
inte detta som närmast uppkallade mig.
Jag begärde ordet för att komplettera
den långa lista, som herr statsrådet lämnade
till herr Eliasson i sitt svar, över
de olika åtgärder som vidtagits från
statsmakternas sida i avsikt att stimulera
konjunkturen och förbättra sysselsättningsmöjligheterna.

I ett svar som socialministern lämnade
mig på en interpellation av ungefär
samma slag som den herr Eliasson
nu har framställt —- dock mera avseende
ekonomien i dess helhet och alltså
inte begränsad till småföretagsamheten,
såsom herr Eliassons interpellation är
—■ gav socialministern följande besked.
På driftbudgeten hade man under budgetåret
1958/59 lämnat anslag på inte
mindre än nära 600 miljoner kronor och
på kapitalbudgeten nära 200 miljoner
kronor. Kreditgarantierna hade utvidgats
med cirka 330 miljoner, och investeringsfonderna
hade frigivits till ett belopp
av omkring 400 miljoner kronor —
för att nu nämna endast några av de
större posterna.

Dessa åtgärder betyder i själva verket
att miljardbelopp under innevarande
budgetår på olika vägar ställts till näringslivets
förfogande, och det är här
jag skulle vilja göra en komplettering
till handelsministerns svar.

Vad betyder dessa åtgärder för den
mindre företagsamheten? Det är självklart
att den dragit nytta av dessa stimulerande
åtgärder i lika hög grad som
den större företagsamheten. Jag kan
upplysa herr Eliasson om att enligt
uppgift från en representant för småindustrien
skulle det under nuvarande

Tisdagen den 19 maj 1959

Nr 17

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

konjunkturnedgång icke ha nedlagts
ett enda småföretag. Det ansågs tvärtom
att småföretagen och småindustrien under
nuvarande konjunkturnedgång hade
klarat sig bättre än de större företagen.
Man tog detta som ett bevis för att småföretagsamheten
verkligen visat sig effektiv
och anpassningsbar.

Jag vet inte om uppgiften är riktig,
men om den är det, betyder det att den
näringspolitik som drivits i hög grad
har gynnat småföretagsamheten. Detta
ligger också i sakens natur så till vida
som småföretagen i stor utsträckning
är sekundärföretag och underleverantörer
till de större. Och klara sig de
större bra, är det självklart att också
de mindre kommer att göra det. När
vi får näringsstatistik tror jag det kommer
att visa sig, att under innevarande
period har nyetableringen bland småföretagen
icke varit ringa utan antagligen
av normal omfattning.

Slutligen, herr talman, vill jag också
påpeka de alldeles speciella åtgärder
som vidtagits för att stimulera sysselsättningen
på landsbygden, framför allt
i form av väginvesteringar, stöd till bostadsbyggande
och vidare genom alla
de åtgärder som vidtagits för att på skogens
område öka sysselsättningen; jag
kan peka på skogsvårdsarbeten, skogsbilvägarna
och mycket, mycket annat.
Småföretagen på landsbygden kan med
all sannolikhet betrakta den förda politiken
som den, som med hänsyn tagen
till förevarande omständigheter varit
den bästa möjliga. Jag tror också att
herr Eliasson, när han närmare undersöker
saken, skall komma till ungefärligen
samma slutsats.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag sökte förgäves efter
besked från handelsministerns sida angående
det mest verksamma medlet att
stimulera småföretagsamheten, nämligen
en skattesänkning för framtiden.
Kom ihåg, att det är den personliga be -

skattningen som är avgörande för hur
småföretagarna skall klara sig! Och jag
vill fråga min vän herr Eliasson i Sundborn:
Hur har ni inom centerpartiet
tänkt er att skattefrågan för småföretagarna
skall lösas? Ni har ju inte lagt
fram något ordentligt förslag om hur
statens utgifter och inkomster skall redas
upp. Det är ju detta, hur statens
finansiering skall ske och hur vi i
framtiden skall kunna minska skatterna
för de enskilda människorna, som
är av så utomordentligt stor betydelse.

Det var väl i en högkonjunktur som
vi skulle ge småföretagarna chansen att
bygga upp sin verksamhet och skapa
reserver för att möta sämre tider med.
Men jag vågar påstå, herr talman, att
under den tid centerpartiet deltog i
regeringen fann vi få förslag som gav
småföretagsamheten möjlighet att bygga
upp sådana reserver. Jag är glad över,
och mina kamrater med mig, att centerpartiet
nu anmäler önskemål om att
någonting skall göras här för vårt svenska
näringsliv. Vi tecknar oss med
tacksamhet detta till minnes och kommer
för vår del att söka hjälpa till.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tänker inte inbjuda
till någon skattedebatt i anledning av
herr Lothigius’ anförande. Jag vill endast
erinra herr Lothigius om att bara
för några år sedan ändrades beskattningsreglerna
på sådant sätt, att de
mindre företagen fick möjlighet att tilllämpa
samma mera gynnsamma avskrivningsregler
som företag som drivs
såsom aktiebolag, alltså i huvudsak större
företag. Det blev en lättnad.

Jag tror emellertid inte att skattefrågorna
är avgörande för de mindre
företagen, utan där är det den egna arbetsinsatsen
som är det väsentliga och
avkastningen i övrigt av mindre betydelse
för ekonomien.

100

Nr 17

Tisdagen den 19 maj 1959

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det var väl en underlig
slutsats herr Kellgren drog av mitt
resonemang, att jag nu var så intresserad
av tjänstepensionen. Jag bara
konstaterade, att om majoriteten i andra
kammaren genomtrumfar ett beslut,
som får dessa oerhörda verkningar för
årtionden framåt och som naturligtvis
innebär risker för en ökning av vårt
kostnadsläge, så borde väl de som genomdrivit
beslutet också vara litet mer
angelägna att skapa förutsättningar för
näringslivet att genom rationaliseringar
och investeringar behålla sin konkurrenskraft
och trygga den standardhöjning,
som man tydligen så optimistiskt
räknar med.

Vad småföretagsamheten beträffar
måste jag fråga herr Kellgren: Kan
man säga att exempelvis den kreditpolitik,
som nu bedrivs, är särskilt gynnsam
för de mindre företagen? Vi skall
väl inte sväva ut över alla gränser, men
man kan tillägga: Är det rimligt i dagens
läge, när vi har dessa kapitalsvårigheter
för näringslivet, att ge en sådan
prioritet på kreditmarknaden för
bostadsbyggandet, medan företagsamheten
i övrigt inte får några lättnader?

Med anledning av vad herr Lothigius
sade vill jag bara göra den reflexionen,
att det är väl litet underligt att försöka
ställa till en skattedebatt här mellan
högern och centerpartiet med anledning
av min interpellation. Jag har i
interpellationen tagit upp de skattepolitiska
åtgärder som borde ingå i
denna näringspolitik — jag har bland
annat pekat på förlust- och resultatutjämningen
— men jag hade inte anledning
att fördjupa mig i frågan med anledning
av svaret. Herr Lothigius säger
att centerpartiet inte har något alternativ
i skattefrågan. Jo, vi har liksom
folkpartiet resonerat så, att man borde
försöka genomföra besparingar och också
överväga en upplåning. Det är inte
märkvärdigare nu än under arbetslöshetsperioden
på 30-talet. Och, herr Lo -

thigius, högerns alternativ innebär inga
besparingar, ty de största posterna går
bara ut på att man ökar skattebördan
för andra människor än dem man gynnar
— bland annat blir det högre kommunalskatt.
Det är en politik, som i
varje fall inte är till fördel för befolkningen
i de mindre orterna och i landskommunerna.

Jag vill säga som jag sagt förut i
denna kammare: Man kan rikta den
kritiken mot koalitionsregeringens politik,
att den ännu mer borde ha inriktats
på att främja investeringarna. Jag
vill inte dölja att det var en brist i
denna politik, att så inte skedde. Men,
herr Lothigius, vilket stöd fick denna
regering av den opposition som nu kritiserar?
Vilket stöd lämnades för en
omläggning av den ekonomiska politiken
i sådan riktning, att konsumtionen
i större utsträckning skulle ha dämpats
och investeringarna kunde ha släppts
fram? Inte skall högern, som utnyttjade
varje chans att partipolitiskt begagna
de impopulära åtgärderna på konsumtionssidan
— jag kan bara nämna bilaccisen
— rikta kritik mot en politik,
till vilken högern inte hade något alternativ
som var bättre.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande småföretagarna
och pensionsreformen skulle jag
vilja upprepa vad jag sade i debatten
förra veckan, nämligen att pensionsreformen
såsom sådan även kommer att
indirekt gynna småföretagen. Genom att
pensionsfrågan blir löst får de nämligen
möjlighet att i fortsättningen i
likhet med de välsituerade företagen
konkurrera om den bästa arbetskraften.
Småföretagen kommer då inte att som
nu befinna sig i ett sämre läge än de
välsituerade och väletablerade företagen,
som i detta hänseende i dag intar
en förmånsställning.

Herr Eliasson i Sundborn säger, att
det bör föras en mera investeringsvän -

Tisdagen den 19 maj 1959

Nr 17

101

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

lig politik. Det är emellertid i själva
verket så, att vi aldrig upplevt en så
stark investeringshausse som under de
senaste åren. På alla områden är det
investeringar i gång i en omfattning som
aldrig tillförne i vårt land. På vägområdet
och bostadsområdet är vi uppe i
rekordnivå, och nu anmäler sig också
privatindustrien. De undersökningar,
som kommerskollegium utfört, visar att
företagen nu är beredda att öka sina
investeringar så att de kommer att ligga
väsentligt över 1958 års nivå, som
låg över den tidigare rekordnivån. Man
kan alltså inte säga att vi investerar litet
i vårt land. Jag tror tvärtom, att vi
kommer att notera rekordsiffror för den
totala investeringsverksamheten.

Jag vill lämna ytterligare en upplysning
till herr Eliasson, nämligen att vår
exportkreditgivning i ganska stor utsträckning
— jag skulle gissa till ungefär
hälften — går till de s. k. underutvecklade
länderna. I detta hänseende
kan vi alltså väl konkurrera med andra
nationer, som ökar sin kreditgivning
till dylika länder.

Beträffande småföretagens villkor i
största allmänhet på grund av den förda
närings- och sysselsättningspolitiken
tror jag man kan hänvisa till det
uttalande av en representant för småindustrien,
som jag nyss citerade, nämligen
att inga småföretag har nedlagts.
Jag är övertygad om att sysselsättningspolitiken
i dess helhet varit gynnsam
för allt slags företagsamhet, även den
mindre.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till handelsministern
att det är alldeles givet,
att den personliga beskattningen för
den svenska småföretagsamheten har
den största betydelse, eftersom småföretagsamheten
rör sig med så små
marginaler och eftersom skatten drabbar
den enskilde företagaren personligen.

Till herr Eliasson i Sundborn vill jag

säga beträffande sanering av statens
affärer, att man bör se till att den statliga
upplåningen minskas, så att det
enskilda näringslivet och småföretagsamheten
får större möjligheter till investeringar.
På det viset hjälper man
ju det enskilda näringslivet på olika
områden. Det gäller för oss alla, åtminstone
för de borgerliga partierna, att
hjälpa till att till hösten finna former
för sanering av statens affärer. Därigenom
kan vi också begränsa skatten för
den enskilde.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att förlänga denna debatt. Vi har
ju om en vecka tillfälle till både en
skattepolitisk diskussion och en överläggning
om den ekonomiska politiken,
och vi kan då komma tillbaka till alla
dessa spörsmål. Det kunde ju inte skada
med en liten generalrepetition i dag,
men någon sådan tänker jag inte ägna
mig åt. Jag begärde ordet för att tacka
herr Eliasson i Sundborn för att han
i fråga om näringspolitiken på ett i
stort sett utmärkt sätt har framfört synpunkter,
som från vår sida och från
oppositionen i övrigt under rätt många
år har aktualiserats.

Jag säger inte detta i någon ovänlig
stämning, ty jag förstår väl att herr
Eliasson så länge koalitionsregeringen
ägde bestånd inte hade den rörelsefrihet
han skulle önska. Under den perioden
fördes ju en helt annan politik
på en hd del av de punkter herr Eliasson
nu har vidrört, nämligen i fråga om
avskrivningspolitik, vinst- och förlustutjämning
och alla möjliga spörsmål
av denna karaktär.

Det är glädjande att finna, att det i
fråga om den allmänna inställningen
till dessa problem råder en sådan samstämmighet
mellan centerpartiet — får
man väl förmoda, eftersom herr Eliasson
är dess talesman — och det parti
jag representerar. Då tycker jag inte
det finns mycken anledning att här

102

Nr 17

Tisdagen den 19 maj 1959

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

diskutera vad som gjordes och inte
gjordes före 1957, utan jag nöjer mig,
herr talman, med att säga, att efter att
ha lyssnat till herr Eliasson i dag har
jag kommit till den slutsatsen, att det
synbarligen finns gynnsammare förutsättningar
för ett samarbete inom oppositionen
i de näringspolitiska frågorna
än vad man kanske för en tid sedan
vågade räkna med.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Kellgren. Jag måste säga att det
måste vara en underbar pensionsreform,
som skall lösa alla problem. Den
löser också problemet beträffande konkurrensen
om arbetskraften, så att småföretagen
får lättare att konkurrera med
de större företagen på detta område.
Nog har jag, herr Kellgren, hört många
argument till förmån för pensionsreformen,
men detta tar priset. Man får väl
inte pengarna ur luften. Vad ändras i
relationerna mellan små och stora företag
till förmån för de mindre företagen,
om man genomför en tjänstepension?
Det måste jag säga är för mig alldeles
ofattbart.

Till herr Lothigius vill jag bara framföra
den reflexionen, att om han säger,
att han är intresserad av samarbete
mellan de borgerliga partierna, så
förefaller det litet underligt att starta
försök i den riktningen med ett angrepp
mot centerpartiet i en interpellationsdebatt
mellan handelsministern och
mig. Om det skall betraktas som högerns
inställning till samarbete, måste
man ju hysa vissa farhågor för framtiden.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det var inte min mening
att göra något angrepp mot centerpartiet
i detta sammanhang. Jag avsåg
bara att påvisa områden, där vi
skulle kunna samarbeta. Jag vill också
framhålla, att det gäller att i dessa frågor
inte driva någon demonstrations -

politik. Det är oerhört viktigt att man
klart säger ifrån och angriper själva
kärnan i problemen. Om centerpartiet
är villigt att göra det, är vi från vårt
håll naturligtvis beredda till samarbete
i olika former.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det var ganska intressant
att lyssna till herr Ohlins korta
anförande. Jag tyckte emellertid att i
detta framskymtade, att regeringen,
kanske också under den tid koalitionen
bestod, hade gjort sig skyldig till
många försummelser som den mindre
företagsamheten och kanske företagsamheten
över huvud taget blivit lidande
på.

Herr Ohlin ville inte särskilt gå in på
det som regeringen gjort sig skyldig till
före 1957. Jag vill emellertid i detta
sammanhang understryka, att det var
väl just hösten 1956 som på initiativ
av regeringen — låt mig gärna erkänna
att kanske koalitionsbröderna, dåvarande
bondeförbundet, var mer intresserade
av saken är socialdemokraterna —
förslag framlades om en ökning med 30
miljoner kronor av de medel som skulle
ställas till företagarföreningarnas förfogande.
Det var i varje fall ett förslag
från regeringens sida, som riksdagen
för sin del godkände men för vilken åtgärd
regeringen fick uppbära mycken
smälek. Jag tolkar herr Ohlins uttalande
nu på det sättet, att han ändrat uppfattning
och kanske är mera positivt
inställd mot den mindre företagsamheten
än som framskymtade av hans uppträdande
vid den tiden. I så fall finns
förutsättningar att nå ännu större förståelse
för dessa problem. Genom att
basen vidgas till att inte endast omfatta
folkpartiet och centerpartiet utan kanske
också åtminstone ett parti till.

Jag vill slutligen säga till herr Lothigius,
att jag inte talat om vad han kallade
den personliga beskattningen. Jag
berörde i detta sammanhang de mindre

Tisdagen den 19 maj 1959

Nr 17 103

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

företagens beskattningsproblein. Den
personliga beskattningen kan också diskuteras,
men det är väl som av flera
än mig framhållits en fråga, som vi får
tillfälle att mera utförligt gå in på inom
en vecka. Men i den mån de mindre
företagarna har mindre inkomster, drabbas
de ju av den direkta statliga inkomstskatten
mindre hårt än de skulle
göra, om högerns förslag, att man skall
vältra över utgifter från staten på kommunerna,
genomfördes. Kommunerna
skulle ju härigenom tvingas höja den
direkta beskattningen, vilket skulle ge
en progressiv verkan på ett helt annat
sätt än den statliga inkomstskatten gör.
Hur herr Lothigius än vänder sig har
alltså alltid ändan bak.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr handelsminister,
vi har aldrig haft en så negativ uppfattning
om regeringen, att vi ansett att
den inte någon gång gjort någonting
som är bra. Men, herr handelsminister,
ni har ju under årens lopp avvisat en
hel del goda förslag till åtgärder, ni har
skärpt t. ex. lagstiftningen om varulagervärdering,
som är så betydelsefull
för småföretagarna, ni har år efter år
avvisat förslag från vår sida om stöd
åt företagarföreningar, även förslag om
en rätt blygsam höjning av anslagen till
dem. Att sedan centerpartiet — det
framskymtade i statsrådets yttrande —
efter att ha fått svälja hela denna negativism
mot företagarna tydligen i
samband med någon förnyelse av regeringskontraktet
lyckades få igenom
beslut om de s. k. avlatspengarna kan
väl ändå inte neutralisera alla de andra
negativa beslut mot småföretagsamheten
som koalitionsregeringen bär ansvaret
för.

Det var intressant att höra, när nu
statsrådet antydde att det kunde tänkas
bli fler partier än centerpartiet och
folkpartiet, som för framtiden skulle
inta en mera välvillig inställning till
småföretagsamheten än förut. .lag mås -

te säga, att jag hittills har funnit, att
man inom högerpartiet haft en ganska
stor förståelse för dessa problem. Men
det var tydligen inte högerpartiet, som
statsrådet närmast hade i tankarna.

Slutsatsen, herr talman, blir att det
här artar sig till den mest rörande enighet
mellan de demokratiska partierna
som tänkas kan. Man kan kanske uttrycka
det så, att vi efter de regniga
dagar, som samarbetspolitiken hade förra
veckan, nu kommit in i ett rent solsken
av samarbete på näringspolitikens
område.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! När man lyssnade till
herr Ohlins senaste anförande, fick man
nästan det intrycket, att förhållandena
för småföretagen och de lånemöjligheter,
som företagarföreningarna haft, under
en följd av år har försämrats. Det
har ingalunda varit fallet. Jag är visst
medveten om att folkpartiet — som alltid
under denna tid — önskat gå ännu
längre. Men jag anser att det var ett
klart realistiskt tillnyktrande, när man
vid årets behandling av dessa anslag
för nästa budgetår avstod från att framföra
några särskilda önskemål i den
riktningen.

Slutligen, herr talman, vet jag att herr
Ohlin me<J skärpa värjer sig mot varje
tanke på samverkan med socialdemokraterna
på det inrikespolitiska fältet —
jag vill göra den starka distinktionen.
Inom parentes sagt har jag många
gånger haft tillfälle att finna full förståelse
från herr Ohlins sida beträffande
de utrikespolitiska frågorna, men på
det inrikespolitiska planet är herr Ohlin
mycket mån om att redovisa en skiljelinje
mellan socialdemokratien och folkpartiet
i snart sagt varje fråga. .lag tolkar
hans senaste anförande, vari lian
erinrade om att också högern kan komma
med, som ett tecken på att han i det
avseendet inte ändrat uppfattning.

104

Nr 17

Tisdagen den 19 maj 1959

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste komplettera
handelsministern, fast bara på några
punkter för att inte ta upp för mycket
tid.

Det var ju så, herr handelsminister,
att ni försämrade förutsättningarna för
den mindre företagsamheten bl. a. genom
skärpta regler om varulagervärdering,
d. v. s. uppskrivning till 40 procent
av anskaffningsvärdet.

Folkpartiet har vidare även i år, liksom
varje år under skall vi säga ett årtionde
eller ännu längre tid, kommit tillbaka
med förslag om åtgärder till förbättringarna
för småföretagsamheten.
Men vi får kanske tillfälle att närmare
debattera den saken, när den ekonomiska
politiken tas upp till behandling.
Statsrådet har litet dåligt minne när det
gäller våra förslag, men det skall jag
inte processa om.

När herr statsrådet uppfattade mina,
som jag tyckte, mycket tillmötesgående
ord rörande det samarbete i solsken,
som här sprider sig över kammaren på
tal om näringspolitiken, på det sättet,
att jag inte skulle vilja ha socialdemokraterna
med i detta samarbete, måste
jag säga att jag är ganska förvånad.
Ingenting skulle väl vara kärkomnare än
om den verksamhet för en mera effektiv
näringspolitik, som under åratal har bedrivits
av oppositionen när den bestod
av två partier och som nu har vunnit
så effektivt stöd inom centerpartiet hl. a.
genom herr Eliasson i Sundborn, skulle
få stöd även från regeringspartiet genom
herr Lange. Det skulle från min
sida framkalla en odelad förtjusning,
om jag kunde konstatera att statsrådet
är villig att backa upp sina yttranden
här genom konkreta regeringsförslag.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
och min lilla dispyt om pensionsreformen
och småföretagarna bär kommit
litet i skymundan, men eftersom
herr Eliasson förklarade, att mina syn -

punkter för honom var ofattbara, måste
jag göra ett litet förtydligande för att
det skall bli lättare för honom att fatta
vad det egentligen är fråga om.

Vi kan exempelvis tänka oss ett större
företag, där i dag tjänstemännen är
SPP-försäkrade, och fråga oss hur det
blir vid ett mindre företag jämfört med
detta företag sedan pensionsreformen
genomförts. Ja, det blir på det sättet,
att det lilla företaget i och med att dess
anställda är försäkrade i det nya systemet
kan konkurrera på jämställd fot
med det större företaget om både tjänstemän
och arbetare. Tidigare har arbetskraften
i relativt större utsträckning
gått till de företag, som kunnat erbjuda
de bästa sociala förmånerna. I och med
att det blivit likhet på pensionsområdet
blir det också större möjligheter för
småföretagarna att tävla med de stora
företagen om arbetskraften.

Det är bara den tanken, som jag har
velat illustrera och som är en av de
väsentligaste fördelarna med det nyss
beslutade pensionssystemet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag får säga till herr
Lothigius, att vi skall inte nu träta vidare;
han menade tydligen inte något
angrepp. Men jag får säga, som flickan
sade: »Det var inte meningen, men det
blev så.»

Sedan vill jag säga till herr Kellgren,
att jag förstår inte vilka förbättringar
för småföretagen som det fina systemet
kommer att innebära. Den relativa lönsamheten
förändras inte genom att vi
genomför nya reformer. Om vi exempelvis
någon gång på 1960-talet inför
lagstiftning om att alla skall ha bil, som
företagarna skall betala, kommer det inte
heller att ändra någonting.

Det är inte sådana faktorer, som inverkar
på den relativa lönsamheten för
de stora och små företagen. Även om
jag inte är ekonom, vidhåller jag den
uppfattningen. Jag kan faktiskt inte förstå
herr Kellgrens resonemang. Man

Tisdagen den 19 maj 1959

Nr 17 105

Svar på interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

måste tydligen vara expert för att begripa
det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet
Ivungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 159, med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
m. m.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 109—112, bevillningsutskottets
betänkanden nr 46
och 47, bankoutskottets utlåtanden nr
32 och 33, andra lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 32 och 36—38 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

§ 6

Föredrogs den av herr Eriksson i
Bäckmora vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet i anledning av
planerat inställande under sommarmånaderna
av beredskapsarbeten på vägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret jämte i ämnet väckta motioner,

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln
till bidrag till studiecirkelverksamhet
och till ungdomens fritidsverksamhet
samt till folkbildningsåtgärder
i övrigt m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildning av
lärare i manlig slöjd m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 117, i anledning av väckt motion
angående medelsanvisning till statsbidrag
för om- och tillbyggnad av eldstäder
för fliseldning, och

nr 118, i anledning av väckta motioner
om utredning angående viss komplettering
av riksstaten, m. m.; samt
bevillningsutskottets betänkande nr
45, i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt
in. m.

§ 8

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar, m. m.; och
nr 245, i anledning av väckta motioner
angående utredning om näringslivets
lokalisering.

§ 9

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1959/60,
in. m., motionerna nr 619 och 620, av

8 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 17

106 Nr 17

Tisdagen den 19 maj 1959

herr Hjalmarson m. fl., och nr 621, av
herr Ohlin m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 158, med förslag till förordning
om förbud mot innehav av vissa stiletter
m. m., motionen nr 622, av fröken
Höjer m. fl.

Dessa motioner hänvisades omedelbart
till utskott, varvid motionerna nr
619 och 621 remitterades till statsutskottet,
motionen nr 620 till bevillnings -

utskottet och motionen nr 622 till behandling
av lagutskott.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.27.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS
906551