1959 ANDRA KAMMAREN Nr 16 (Riksdagens protokoll 1959:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 16

13—14 maj

Debatter m. m.

Sid.

Onsdagen den 13 maj fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m.m............... 4

Onsdagen den 13 maj em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m.m. (Forts.)........ 89

Torsdagen den 14 maj fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m.m. (Forts.)........ 137

Interpellation av herr Antonsson ang. riksdagens möjligheter att deltaga
i beredning och beslut beträffande vissa frågor............ 208

Torsdagen den 14 maj em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m.m. (Forts.)...... 210

Anslag till seminarier för huslig utbildning .................... 225

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar
.............................................. 227

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade
utgifter under kommande två budgetår ................ 233

Alternativa anslagsäskanden från myndigheterna................ 246

Planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster ........ 247

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 71, ang. anslag till allmänna läroverken

(gemensam votering) .................................... 3

Jordbruksutskottets memorial nr 32, ang. fiskerilånefondens räntetyp

(gemensam votering) .................................... 3

1—Andra kammarens protokoll 195!). Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Torsdagen den 14 maj em.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. lag om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m..................................... 210

Statsutskottets utlåtande nr 88, ang. anslag till seminarier för huslig
utbildning ............................................ 225

— nr 89, ang. efterskänkande av ersättning för släckningskostnad vid

skogsbrand............................................ 227

— nr 90, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. 227

— nr 91, ang. ändrade övergångsbestämmelser rörande statsbidragen

till driftkostnader för det allmänna skolväsendet ............ 227

— nr 93, om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag
till avlöningar...................................... 227

— nr 94, om redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl
av beräknade utgifter under kommande två budgetår...... 233

— nr 95, ang. alternativa anslagsäskanden från myndigheterna.... 246

— nr 96, ang. planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster
.............................................. 247

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Gustafson i Göteborg, som vid kammarens
sammanträde den 15 april med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren, ävensom att herr Källenius
denna dag intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 71
samt av jordbruksutskottet i dess memorial
nr 32 föreslagna, av riksdagens
båda kamrar godkända voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen

i:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 71)
Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag

a) godkänna följande avlöningsstat
för de allmänna läroverken, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis 129 184 900

2. Arvoden och särskilda

ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis
............. 4 028 700

3. Avlöningar till övrig

icke-ordinarie personal,
förslagsvis ....... 42 355 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis
27 000 000

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
.......... 1 207 000

Summa kronor 203 775 600

Särskilda uppbördsmedel
Avkastning av donationer

från kronan m. m. 37 600

Nettoutgift kronor 203 738 000

b) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 203 738 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag beslutat att

a) godkänna följande avlöningsstat
för de allmänna läroverken, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordina rie

tjänstemän, förslagsvis
.................. 129 184 900

2. Arvoden och särskilda

ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis
.................. 4 028 700

3. Avlöningar till övrig

icke-ordinarie personal,
förslagsvis .......... 43 255 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis
................. . 27 000 000

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
.............. 1 207 000

Summa kronor 204 675 600

Särskilda uppbördsmedel
Avkastning av donationer

från kronan m. m. 37 600

Nettoutgift kronor 204 638 000

b) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 204 638 000 kronor.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 43 Ja och 177 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med 73 Ja och 71 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller .......... 43 Ja och 177 Nej,

sammanräkningen

visade ........116 Ja och 248 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 32)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, såvitt nu är
i fråga,

3) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 173
och II: 441 godkänna att fiskerilånefonden
överföres från räntetyp III c till
räntetyp I,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren, såvitt nu är i fråga,
beslutat att

3) med bifall till motionerna 1:173
och 11:441 avslå Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag,
att fiskerilånefonden skall överföras
från räntetyp III c till räntetyp I.

Sedan efter given varsel kammarens

ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstning medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 94 Ja och 128 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med 80 Ja och 66 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller .......... 94 Ja och 128 Nej,

sammanräkningen

visade ........174 Ja och 194 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

§ 3

Justerades protokollet för den 6 innevarande
maj.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 97—108, bevillningsutskottets
betänkanden nr 39 och 48,
bankoutskottets utlåtande nr 30, första
lagutskottets utlåtanden nr 25—27 samt
andra lagutskottets utlåtanden nr 30, 31
och 33—35.

§ 5

Lag om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1959 dagtecknad
proposition, nr 100, vilken hänvi -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

sats till särskilda utskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om försäkring för allmän tillläggspension,

2) lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget
under åren 1960—1964 enligt
lagen om försäkring för allmän tillläggspension
samt

3) reglemente angående allmänna
pensionsfondens förvaltning.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anfördes i utlåtandet sammanfattningsvis
följande:

I propositionen föreslås lagstiftning
om allmän tilläggspensionering, som
skall träda i kraft den 1 januari 1960.
Tilläggspensioner skall börja idges 1963.

Tillsammans med folkpensioneringen
skall tilläggspensioneringen tillförsäkra
alla förvärvsarbetande rätt till ålders-,
invalid- och familjeskydd avvägt i förhållande
till den tidigare arbetsinkomsten.

Rätt till tilläggspension skall kunna
förvärvas av svensk medborgare och av
här mantalsskriven utlänning. Tilläggspension
grundas på arbetsinkomst, som
förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den
årliga arbetsinkomsten ligger mellan
4 000 och 30 000 kr. Beträffande inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning
är regeln att det belopp, som överskjuter
8 000 kr., räknas som pensionsgrundande
till två tredjedelar. Den pensionsgrundande
inkomsten beräknas på
grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.

I likhet med folkpensionen skall tillläggspcnsionen
vara värdebeständig.
Även de nämnda inkomstgränserna skall
följa ändringar i prisnivån.

Ålderspension, som börjar utgå vid
67 års ålder, utgör 60 procent av den
genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten
under de 15 bästa åren. För
full ålderspension fordras i inlednings -

skedet 20 pensionsgrundande år, vilket
krav successivt liöjes till att avse 30 år.
Jämte folkpensionen kommer full ålderspension
från tilläggspensioneringen att
i stort sett motsvara två tredjedelar av
hela arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens
ålderspension kan uttagas från
63 års ålder, varvid pensionen minskas
på visst sätt. Den som väntar med att ta
ut pensionen till efter 67 år får å andra
sidan en viss höjning av pensionen.

Förtidspension lämnas till den, som
åtnjuter invalidförmån från folkpensioneringen.
Vid förlust av arbetsförmågan
utgår hel förtidspension med samma belopp
som vederbörande skulle erhålla
i ålderspension från 67 års ålder. Vid
höggradig nedsättning av arbetsförmågan
utgår 60 procent av hel förtidspension.

Familjepension utgöres av änkepension
och barnpension. Änkepension utgår
förutsatt att äktenskapet ingåtts senast
då mannen fyllde 60 år och att det
varat i minst fem år. Har makarna gemensamma
barn, utgår dock änkepension
oavsett om dessa förutsättningar
föreligger eller ej. Barnpension utgår
då den avlidne efterlämnar barn under
19 år. Tilläggspensioneringens familjepension
motsvarar en viss del av den
tilläggspension, som den avlidne uppbar
eller skulle ha erhållit om han blivit
invalid, nämligen för en efterlevande
(änka eller barn) 40 procent, för två
efterlevande (änka och ett barn eller
två barn) 50 procent o. s. v. För fem
eller flera efterlevande utgår 80 procent
av den avlidnes tilläggspension.

Det har förutsatts, att den nu utarbetade
lagstiftningen kommer att kompletteras
på en del punkter, främst beträffande
förtids- och familjepensionerna,
vilket torde kunna ske innan förmåner
börjar utges från tilläggspensioneringen.

I likhet med folkpensioneringen skall
tilläggspensioneringen finansieras enligt
ett fördelningssystem, dock endast
med avgifter och således utan tillskott
av skattemedel; inom tilläggspensione -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ringen uppbygges vidare en betydande
fond, allmänna pensionsfonden. På inkomst
av anställning erlägges kollektiv
arbetsgivaravgift. På inkomst av annat
förvärvsarbete erlägges egenavgift. Samma
uttagsprocent tillämpas för arbetsgivaravgift
och egenavgift.

Rätt till tilläggspension skall börja
intjänas och avgifter skall erläggas
fr. o. in. 1960. Avgiftsuttaget fastställes
till en början för fem år och föreslås
utgöra 3 procent 1960 för att sedan stiga
med en procent om året till 7 procent
1964. Räknat på den totala lönesumman
blir arbetsgivaravgiften vid konstant
penningvärde och oförändrad inkomstnivå
1,9 procent 1960 och 4,5 procent
1964. Det förutsättes att arbetsgivaravgiften
framdeles inte kommer att överstiga
10 procent av den totala lönesumman.

Möjligheter finnes till undantagande
från den allmänna tilläggspensioneringen,
kollektivt för inkomst av anställning
och individuellt för inkomst av annat
förvärvsarbete.

Allmänna pensionsfonden beräknas
vid konstant penningvärde och oförändrad
inkomstnivå uppgå till 4 700
miljoner kr. vid 1964 års utgång. Förvaltningen
av fonden föreslås anförtrodd
åt tre styrelser. Första fondstyrelsen
skall förvalta de arbetsgivaravgifter
som erlägges av det allmänna,
andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter
från enskilda större arbetsgivare samt
tredje fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter
och egenavgifter. I styrelserna
skall företrädare finnas för närmast berörda
parter utan att någon parts representanter
ensamma har majoritet.

En betydande del av fondmedlen skall
i form av återlån genom banker och
andra kreditinstitut kunna gå tillbaka
till dem som erlagt avgifter, övriga
fondmedel placeras i obligationer och
andra skuldförbindelser som utfärdas
av staten, kommuner och kreditinrättningar
m. fl.

12 § i det genom propositionen fram -

lagda förslaget till lag om försäkring
för allmän tilläggspension var av följande
lydelse:

12 §.

Ålderspension utgör, där ej annat följer
av andra och tredje styckena eller
13 §, för år räknat sextio procent av
produkten av basbeloppet för den månad,
för vilken pension skall utgivas,
och medeltalet av de pensionspoäng
som tillgodoräknats den försäkrade eller,
om pensionspoäng tillgodoräknats
honom för mer än femton år, medeltalet
av de femton högsta poängtalen. Har
pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade
för mindre än trettio år, skall
hänsyn tagas endast till så stor del av
nämnda produkt som svarar mot förhållandet
mellan det antal år, för vilka
pensionspoäng tillgodoräknats honom,
och talet trettio.

Har undantagande som i 36 eller 37 §
sägs ägt giltighet för den försäkrade,
skall honom tillkommande ålderspension
utgöra sextio procent av så stor
del av den i första stycket angivna produkten,
som svarar mot förhållandet
mellan det antal år, dock högst trettio,
för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade, och talet trettio ökat
med ett för varje år, för vilket den försäkrade
till följd av undantagandet icke
tillgodoräknats pensionspoäng eller gått
förlustig mer än en poäng. Ej må med
tillämpning av vad nu sagts talet trettio
ökas till mer än femtio.

Vad i andra stycket stadgas skall äga
motsvarande tillämpning i fall då pensionspoäng
jämlikt 9 § första stycket
på grund av underlåten avgiftsbetalning
icke tillgodoräknats den försäkrade.

I propositionens förslag till reglemente
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning voro 4 och 6 § § samt
ikraftträdandebestämmelserna så lydande: 4

§.

Varje fondstyrelse skall bestå av nio
ledamöter, som förordnas av Konungen.
Av ledamöterna utses

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

i första fondstyrelsen tre efter förslag
av sammanslutningar, som företräda
kommunerna och landstingskommunerna,
och tre efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare;

i andra fondstyrelsen tre efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och tre efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare; samt

i tredje fondstyrelsen två efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
två efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare och två efter
förslag av sammanslutningar, som företräda
personer vilka erlägga avgifter
enligt 34 § lagen om försäkring för allmän
tilläggspension.

Avgives icke förslag som i första stycket
sägs, förordnar Konungen ändå ledamöter
som skolat utses efter sådant
förslag.

För varje ledamot utses i enahanda
ordning en suppleant.

Ledamöter och suppleanter skola vara
myndiga, här i riket bosatta svenska
medborgare.

6 §.

Av de utan förslag utsedda ledamöterna
i fondstyrelse förordnar Konungen
en till ordförande. Fondstyrelse väljer
inom sig vice ordförande.

Detla reglemente träder i kraft den 1
januari 1960.

För åren 1960—1962 skall den i 3 §
avsedda fördelningen ske sålunda att
första fondstyrelsen tillskjuter tjugu,
andra fondstyrelsen femtio och tredje
fondstyrelsen trettio procent av de medel
som erfordras.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat tjugoen i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna 1:411 av
herr Söderberg in. fl. och II: 501 av herr
Hagnell in. fl.,

de likalydande motionerna 1:426 av
herr Anderson, Carl Albert, och 11:516
av herr Lundqvist i Trollhättan in. fl.,

de likalydande motionerna 1:428 av
herr Grym m. fl. och 11:524 av herr
Fredriksson m. fl.,

de likalydande motionerna 1:429 av
herr Bengtson m. fl. och II: 519 av herr
Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna 1:430 av
herr Öhman och herr Persson, Helmer,
samt II: 525 av herr Senander m. fl.,
de likalydande motionerna 1:431 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 520 av herr
Hjalmarson m. fl.,

de likalydande motionerna I: 432 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 521 av herr
Hjalmarson m. fl.,

de likalydande motionerna 1:433 av
herr Aastrup m. fl. och II: 523 av herr
Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna 1:434 av
herr Ringaby och II: 526 av herr Gansmoe
m. fl.,

motionen II: 518 av fröken Sandell,
motionen 11:522 av herr Kellgren
m. fl. samt

motionen II: 527 av herr Christenson
i Malmö.

I motionerna 1:411 och 11:501 hade
hemställts, »att 4 § i ''Förslag till Reglemente
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning’ måtte få följande lydelse: Varje

fondstyrelse skall bestå av nio
ledamöter, som förordnas av Konungen.
Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter förslag
av sammanslutningar, som företräda
kommunerna och landstingskommunerna,
och tre efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare;

i andra fondstyrelsen eu (Kungl.
Maj:ts förslag: 3) efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare och
sju (Kungl. Maj:ts förslag: 3) efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetstagare;
samt

i tredje fondstyrelsen eu (Kungl.
Maj:ts förslag: 2) efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare, fem

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag: 2) efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetstagare
och två efter förslag av sammanslutningar,
som företräda personer vilka
erlägga avgifter enligt 34 § lagen om
försäkring för allmän tilläggspension.

Avgives icke förslag som i första stycket
sägs, förordnar Konungen ändå ledamöter
som skola utses efter sådant
förslag.

För varje ledamot utses i enahanda
ordning en suppleant.

Ledamöter och suppleanter skola vara
myndiga, här i riket bosatta svenska
medborgare».

I motionerna 1:426 och 11:516 hade
hemställts »att riksdagen måtte besluta
att konsumentkooperationen skall betraktas
som sådan rikssammanslutning,
vilken jämlikt reglementets 4 § ges rätt
föreslå ordinarie ledamot och suppleant
för denne till andra fondstyrelsen jämte
suppleant till tredje fondstyrelsen,
samt

att riksdagen likaledes måtte besluta
att konsument- och bostadskooperativa
sparkassor upptages bland de kreditinstitut,
vilka direkt anges i reglementets
§§ 12: 4 och 14».

I motionerna 1:428 och 11:524 hade
yrkats, »att riksdagen beslutar att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag
till lag om sänkt pensionsålder för
gruvarbetare förelägges riksdagen snarast
möjligt samt att pensionsåldern därvid
fastställes till 63 år vid 30 års arbete
under jord eller i dagbrott norr
om polcirkeln».

I motionerna 1:429 och 11:519 hade
föreslagits

»A. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 100,

B. att riksdagen måtte uttala, att förmånerna
inom folkpensioneringen även
efter förverkligande av den av 1958 års
A-riksdag godtagna målsättningen fram
till år 1968 må förbättras, så att folkpensionärerna
får skälig andel av framtida
standardhöjning,

C. att riksdagen för främjande av frivillig
tilläggspensionering och annat
sparande för ökad trygghet vid ålderdom,
vid invaliditet och för familjer i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam prövning

dels av möjligheterna att genom skattelindring
stimulera långsiktigt sparande
i egen fastighet, i egen rörelse och
på särskilt pensionskonto i bank eller
annan kreditinrättning i enlighet med
vad i motionen anförts,

dels av frågan om värdesäkring av
sparande i form av frivillig tilläggspensionsförsäkring
och annat frivilligt sparande
i enlighet med vad ovan anförts
samt av möjligheterna för enskilda försäkringsinrättningar
att erhålla värdefasta
placeringar av premiemedel, samt

D. att riksdagen måtte beakta vad i
motionen i övrigt anförts».

I motionerna 1:430 och 11:525 hade
yrkats, »att riksdagen måtte besluta godkänna
Kungl. Maj:ts proposition nr 100
med förslag till lag om försäkring för
allmän tilläggspension m. m. med nedanstående
ändringar:

1) att ordet dubbla i § 8 ''Förslag till
Lag om försäkring för allmän tilläggspension’
utbytes mot ordet tredubbla,

2) att i § 4 ''Förslag till reglemente.
..’ efter ordet utses fastställes:

i första fondstyrelsen två efter förslag
av sammanslutningar som företräder
kommunerna och landstingskommunerna
och fem efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare;

i andra fondstyrelsen eu efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och fem efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare; samt

i tredje fondstyrelsen eu efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
fyra efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare och
två efter förslag av sammanslutningar,
som företräder personer, vilka erlägger
avgifter enligt 34 § i lagen om försäkring
för allmän tilläggspension ...

3) att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Maj :t uttalar, att den ifrågasatta utredningen
i syfte att klarlägga frågan om
en ytterligare sänkning av pensionsåldern
i vissa fall skall arbeta så skyndsamt
att förslag kan framläggas redan
1960 till sänkt pensionsålder för gruvarbetare
och andra i tungt och hälsofarligt
arbete samt därefter jämväl utreda
frågan om en allmän sänkning av pensionsåldern
från nuvarande 67 år till
65 år och när det gäller kvinnliga folkpensionärer
till 60 år».

I motionerna I: 431 och II: 520 hade
hemställts, »att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 100».

I motionerna I: 432 och II: 521 hade
hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
100 måtte

a) uttala, att enligt dess mening framför
allt den ekonomiska politiken och
skattepolitiken bör så utformas, att de
många medborgarnas möjligheter att i
former som de själva äger bestämma
lägga upp personliga resurser och reserver
främjas;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t understryka
angelägenheten av snara förslag
med konkret planering av den fortsatta
folkpensionsreformen särskilt med avseende
på 1) takten i den grundläggande
ålderstrygghetens utbyggnad fram
till 1968 års målsättning, 2) utbyggnaden
av invalid- och familjeskyddet inom
folkpensioneringen, 3) avstämningen
mellan förmåner och avgifter, 4) avvecklingen
av inkomstprövningen i
folkpensionssystemet samt 5) övergångs-
och samordningsproblemen;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att förslog förelägges innevarande
års riksdag vid dess höstsession om
konkreta sparfrämjande åtgärder i synnerhet
gällande 1) egnahemssparande,

2) andra former av bostadssparande, 3)
olika former av försäkringssparande,

4) banksparande, 5) aktiesparande
samt 6) jordbrukares och andra företagares
rätt att skattefritt avsätta medel

för äldre dagar utan att dessa behöver
undandragas den egna rörelsen;

d) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till innevarande års riksdag
vid dess höstsession om sådana ändringar
i och förtydliganden av lagstiftningen,
att möjligheterna avsevärt vidgas
att teckna värdefasta försäkringar
samt att också i övrigt värdesäkra sparmedel,
även pensionsmedel; samt

e) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning samt förslag snarast om
skattefrihet för inkomst — förslagsvis
upp till ett årligt belopp av 1 500 kronor
— i den mån denna förvärvats genom
deltidsarbete för vård och tillsyn
av äldre människor i deras hem».

I motionerna 1:433 och 11:523 hade
hemställts,

»A. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 100;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att Kungl. Maj:t
efter utredning i de hänseenden ovan
angivits måtte för 1960 års riksdag
framlägga förslag till tilläggspensioneringens
ordnande i enlighet med ovan
i motiveringen angivna riktlinjer;

C. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag om åtgärder för att
främja olika former av långsiktigt sparande
och försäkringar som kan vara
av betydelse för ålderdoms-, invalidoch
efterlevandeförsörjningen, varvid
särskilt intresse ägnas åt att bereda ökade
möjligheter för jordbrukare och företagare
att ordna pensionering inom
den egna rörelsen;

1). att riksdagen i övrigt måtte beakta
vad som i motionen anförts».

I motionerna I: 434 och II: 526 hade
motionärerna — för den händelse att
obligatoriet genomfördes — hemställt,
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av 12 § i förslaget till lag om försäkring
för allmän tilläggspension som
framgår av följande lydelse:

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

12 §.

Ålderspension utgör, där ej annat följer
av andra, tredje och fjärde styckena
eller 13 §, för år räknat sextio procent
av produkten av basbeloppet för den
månad, för vilken pension skall utgivas,
och medeltalet av de pensionspoäng
som tillgodoräknats för den försäkrade
eller, om pensionspoäng tillgodoräknats
honom för mer än femton år, medeltalet
av de femton högsta poängtalen.
Har pensionspoäng tillgodoräknats den
försäkrade för mindre än trettio år,
skall hänsyn tagas endast till så stor
del av nämnda produkt som svarar mot
förhållandet mellan det antal år, för
vilka pensionspoäng tillgodoräknats honom,
och talet trettio.

Har undantagande---än femtio.

Vad i---den försäkrade.

För försäkrad, som då denna lag antogs
av riksdagen var ledamot av densamma,
utgår ålderspension med den
procent av enligt första, andra och tredje
styckena uträknat belopp, som framgår
av nedanstående tabell.

Födelseår	Procent	Födelseår	Procent
1896	20	1914	49
1897	21	1915	53
1898	22	1916	56
1899	23	1917	59
1900	25	1918	63
1901	27	1919	66
1902	29	1920	69
1903	31	1921	73
1904	33	1922	76
1905	36	1923	79
1906	38	1924	83
1907	40	1925	86
1908	42	1926	89
1909	44	1927	93
1910	45	1928	96
1911	46	1929	99
1912	47	1930 ocli
1913	48	senare	100».

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte avslå det genom
propositionen framlagda förslaget

till lag om försäkring för allmän tillläggspension; B)

att riksdagen måtte avslå det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget
under åren 1960—1964 enligt
lagen om försäkring för allmän tillläggspension; C)

att riksdagen måtte avslå det genom
propositionen framlagda förslaget
till reglemente angående allmänna pensionsfondens
förvaltning;

D) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:433 och 11:523, i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om förslag till tilläggspensioneringens
ordnande i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer;

E) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 429 och II: 519, såvitt avsåge
uttalande rörande folkpensionsförmånerna
efter år 1968;

F) att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) I: 429 och II: 519,

2) I: 432 och II: 521 samt

3) I: 433 och II: 523,

i vad motionerna avsåge sparfränijande
åtgärder, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning rörande åtgärder för att främja
olika former av långsiktigt sparande
och försäkringar, som kunde vara av
betydelse för ålderdoms-, invalid- och
efterlevandeförsörjningen;

G) att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) I: 429 och II: 519,

2) I: 432 och II: 521 samt

3) I: 433 och II: 523,

i vad motionerna avsåge åtgärder för
viss värdesäkring, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning rörande åtgärder för att värdesäkra
olika former av långsiktigt sparande
och försäkringar, som kunde vara
av betydelse för ålderdoms-, invalidoch
efterlevandeförsörjningen;

H) att riksdagen i anledning av mo -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tionerna I: 432 och II: 521, i vad de avsåge
skattefrihet för inkomst av visst
deltidsarbete, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag beträffande de av utskottet berörda
skattespörsmålen;

I) att följande motioner, nämligen

1) I: 428 och II: 524,

2) I: 430 och II: 525,

3) II: 522 samt

4) II: 527,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

J) att följande motioner, nämligen

1) I: 411 och II: 501,

2) I: 426 och II: 516,

3) I: 429 och II: 519,

4) I: 431 och II: 520,

5) I: 432 och II: 521,

6) I: 433 och II: 523,

7) I: 434 och II: 526 samt

8) II: 518,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Följande reservationer hade avgivits:
Vid utskottets hemställan under A

1) av herrar Strand, Gei jer och Knut
Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Mossberger och Kellgren,
fru Eriksson i Stockholm, herrar
Almgren och Kristenson i Göteborg, fru
Ekendahl och herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka ansett att viss de! av utskottets
yttrande hort ersättas med yttrande
av i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet under A) bort hemställa,
att riksdagen måtte antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag om försäkring för allmän
tilläggspension.

Vid utskottets hemställan under R

2) av herrar Strand, Geijer och Knut
Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Mossberger och Kell -

gren, fru Eriksson i Stockholm, herrar
Almgren och Kristenson i Göteborg,
fru Ekendahl och herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka under åberopande av
vad de anfört i sin reservation vid utskottets
hemställan under A) ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
procentsatsen för avgiftsuttaget under
åren 1960—1964 enligt lagen om försäkring
för allmän, tilläggspension.

Vid utskottets hemställan under C

3) av herrar Strand, Geijer och Knut
Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Mossberger och Kellgren,
fru Eriksson i Stockholm, herrar
Almgren och Kristenson i Göteborg,
fru Ekendahl och herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka under åberopande av vad
de anfört i sin reservation vid utskottets
hemställan under A) ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra företagas i det
genom propositionen framlagda förslaget
till reglemente angående allmänna
pensionsfondens förvaltning måtte för
sin del antaga förslaget med de ändringar
i 4 och 6 §§ samt ikraftträdandebestämmelserna
som framginge av följande
lydelse:

4 §.

Varje fondstyrelse skall bestå av nio
ledamöter, som förordnas av Konungen.
Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter förslag
av sammanslutningar, som företräda
kommunerna och landstingskommunerna,
och tre efter förslag av rikssainmanslutningar
av arbetstagare;

i andra fondstyrelsen tre efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
en efter förslag av sammanslutning,
som företräder konsumentkooperationen,
och fyra efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare; samt
i tredje fondstyrelsen två efter förslag
av rikssammanslutningar av arhets -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

givare, fyra efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare och två
efter förslag av sammanslutningar, som
företräda personer vilka erlägga avgifter
enligt 34 § lagen om försäkring för
allmän tilläggspension.

Avgives icke---sådant förslag.

För varje---en suppleant.

Ledamöter och---svenska med borgare.

6 §.

Av de utan förslag utsedda ledamöterna
i första fondstyrelsen förordnar
Konungen en till ordförande. I andra
och tredje fondstyrelserna skall den
utan förslag utsedde ledamoten vara

ordförande. Fondstyrelse väljer----

vice ordförande.

Detta reglemente —--1 januari

1960.

För åren---som erfordras.

Utses ledamöter och suppleanter i
fondstyrelse under år 1959, skola förordnandena
avse tiden intill dess balansräkning
fastställts under år 1963.

Vid utskottets hemställan under D

4) av herrar Aastrup, Nils Hansson,
Söderquist, Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att visst stycke
i utskottets yttrande bort ersättas med
yttrande av i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet under D) bort
hemställa, att riksdagen, med bifall i
motsvarande del till motionerna I: 433
och II: 523, målte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t efter utredning
i de hänseenden som i reservationen
angivits måtte för 1960 års riksdag
framlägga förslag till tilläggspensioneringens
ordnande i enlighet med i
motionerna angivna riktlinjer.

Vid utskottets hemställan under E

5) av herrar Bengtson och Nils Hansson,
fru Hamrin-Thorell samt herrar
Georg Carlsson, Per-Olof Hanson, Wedén,
Gustafsson i Skellefteå, Wahlund
och Carlsson i Bakeröd, vilka ansett att
visst avsnitt av utskottets yttrande bort
ersättas med yttrande av i reservatio -

nen angiven lydelse samt att utskottet
under E) bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna I: 429 och
II: 519, såvitt avsåge uttalande rörande
folkpensionsförmånerna efter år 1968,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening uttala att förmånerna inom
folkpensioneringen även efter förverkligande
av den av 1958 års A-riksdag
godtagna målsättningen fram till år 1968
måtte förbättras så att folkpensionärerna
erhölle skälig andel av framtida standardstegring.

Vid utskottets hemställan under F

6) av herrar Strand och Knut Johansson,
fröken Ranmark, herrar Einar
Persson, Hjalmar Nilsson och Ståhle,
fru Eriksson i Stockholm samt herrar
Almgren, Kristenson i Göteborg, Adamsson,
Gustafsson i Uddevalla och Andersson
i Ronneby, vilka ansett att visst avsnitt
av utskottets utlåtande bort ersättas
med yttrande av i reservationen angiven
lydelse samt att utskottet under
F) bort hemställa, att riksdagen måtte
avslå följande motioner, nämligen

1) I: 429 och II: 519,

2) 1:432 och 11:521 samt

3) I: 433 och II: 523,

i vad motionerna avsåge sparfrämjande
åtgärder.

Vid utskottets hemställan under G

7) av herrar Strand och Knut Johansson,
fröken Ranmark, herrar Einar
Persson, Hjalmar Nilsson och Ståhle,
fru Eriksson i Stockholm samt herrar
Almgren, Kristenson i Göteborg, Adamsson,
Gustafsson i Uddevalla och Andersson
i Ronneby, vilka under åberopande
av vad de anfört i sin reservation vid
utskottets hemställan under F) ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå följande motioner, nämligen 1)

I: 429 och II: 519,

2) I: 432 och II: 521 samt

3) I: 433 och II: 523,

i vad motionerna avsåge åtgärder för
viss värdesäkring.

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. in.

Vid utskottets hemställan under H

8) av herrar Strand och Knut Johansson,
fröken Ranmark, herrar Einar Persson,
Hjalmar Nilsson och Ståhle, fru
Eriksson i Stockholm samt herrar Almgren,
Kristenson i Göteborg, Adamsson,
Gustafsson i Uddevalla och Andersson
i Ronneby, vilka ansett att visst avsnitt
av utskottets yttrande bort ersättas med
yttrande av i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet under H) bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 432 och II: 521, i vad de avsåge
skattefrihet för inkomst av visst
deltidsarbete.

Vid utskottets hemställan under I

9) av herrar Strand, Geijer och Knut
Johansson, fröken Ranmark, herrar Einar
Persson, Mossberger och Kellgren,
fru Eriksson i Stockholm, herrar Almgren
och Kristenson i Göteborg, fru
Ekendahl och herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka under åberopande av vad de
anfört i sin reservation vid utskottets
hemställan under A) ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av propositionen samt följande
motioner, nämligen

1) I: 428 och II: 524,

2) I: 430 och II: 525,

3) 11:522 samt

4) II: 527,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning rörande
vissa frågor avseende tilläggspensioneringen
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Till utskottets utlåtande hade fogats
särskilda yttranden dels av herrar
Bengtson, Georg Carlsson, Hedlund och
Wahlund, dels ock av herrar Mannerskantz,
Eliasson i Moholm och Magnusson
i Borås.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan i detta ärende
kommer att föredragas i ett sammanhang,
och under debatten får framstäl -

las yrkanden beträffande samtliga punkter
i denna hemställan. Sedan debatten
avslutats kommer meddelande att lämnas
angående den voteringsordning,
som med anledning av de framställda
yrkandena kommer att tillämpas, och
till kammarens ledamöter avses även
skola utdelas en stencilerad sammanställning
över de yrkanden som
gjorts beträffande de olika punkterna
i utskottets hemställan. Om under A),
som avser förslaget till lag om försäkring
för allmän tilläggspension, icke
framställes annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan eller till
reservationen nr 1), kommer utskottets
hemställan under punkten A) att i sin
helhet ställas mot det i reservationen nr
1) gjorda yrkandet. I motsatt fall gives
först propositioner beträffande vart och
ett av de stadganden, i fråga om vilka
framställts säryrkanden, varefter återstående
stadganden sammanföres i en
votering. På motsvarande sätt kommer
att förfaras beträffande punkten C), som
avser förslaget till reglemente angående
allmänna pensionsfondens förvaltning.

Jag vill redan nu meddela, att om någon
ledamot skulle råka rösta fel vid en
rösträkning men anmäler detta innan
omröstningen förklarats avslutad, kommer
ifrågavarande rösträkning att göras
om. En erinran härom avses skola
intagas i den tidigare nämnda stencilerade
sammanställningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Efter att ha varit föremål
för ett mer än tioårigt utredningsarbete,
efter grundlig penetrering i
1955 års pensionsberedning, efter en
folkomröstning 1957, efter det att ett
förslag till principlösning fällts av den
borgerliga majoriteten vid 1958 års
A-riksdag och efter att ha spelat huvudrollen
i två politiska val står nu den för

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hela vårt folk så ytterst betydelsefulla
pensionsfrågan inför sitt avgörande.

Riksdagen har nu att ta ställning till
om ett i klar lagtext utarbetat förslag,
som i allt väsentligt bygger på fjolårets
principproposition, skall antagas eller
förkastas. Få frågor torde ha fått en så
grundlig genomlysning som denna, innan
ett beslut fattats. Och knappast någon
fråga under de senaste årtiondena
har förorsakat så hård politisk strid
som pensionsfrågan. Inte heller någon
annan fråga har på samma sätt som
denna fråga föranlett så kraftiga förskjutningar
i styrkeförhållandena mellan
partierna.

Orsaken härtill tror jag är att finna
i pensionsfrågans karaktär av trygghetsproblem.
Människorna vill ha trygghet.
Och de är också beredda till offer för
att nå denna trygghet. Vi har gemensamt
påtagit oss tunga bördor för vår
yttre trygghet. Vi har genom olika socialpolitiska
åtgärder sökt bistå de svaga
i samhället och dem som av skilda
orsaker helt eller delvis saknat förmåga
att reda sig på egen hand. Om dessa åtgärder
har vi i stort varit överens. Nu
gäller det den sista stora grundstenen i
vårt sociala välfärdssystem. Lika trygghet
för alla på ålderdomen och för familjen.
Vi socialdemokrater beklagar,
att det inte varit möjligt att nå större
enighet i pensionsfrågan och att frågan
nu kanhända kommer att avgöras genom
lottning.

För dem som i dag fortfarande säger
nej till en lösning av pensionsfrågan är
måhända bevekelsegrunderna något olika.
Högerns och centerpartiets nej är
åtminstone klart och otvetydigt. Försök
bara inte inbilla folk, att det är av
omtanke om människornas frihet, som
dessa partier säger nej! Eller att deras
ståndpunkt skulle vara dikterad av
känslan för rättvisa mellan olika grupper
och att därför grundpensionen —
folkpensionen — är det viktigaste i
detta rättvisesammanhang. Fråga exempelvis
en metallarbetare, som efter att

i 40—50 år ha troget tjänat ett företag
och som vid avgången ur tjänst får medalj
och av nåd kanske 000 — i bästa
fall 900 — kronor i bolagspension, om
han känner sig mindre fri, ifall han i
stället får en av staten garanterad tillläggspension
på 6 000—7 000 kronor.
Fråga samma arbetare, om han tycker
det är rättvist, att han tvingas leva på
folkpension samtidigt som företagaren
eller lantbrukaren i grannskapet fortfarande
vid inträdet i pensionsåldern
äger och lever av sitt företag eller sin
gård. Nej, ärade kammarledamöter, det
där talet om frihet och rättvisa tror inte
de pensionslösa på. De uppfattar det
närmast som uttryck för cynism och för
ovilja att åtminstone försöka skapa ett
större mått av rättvisa på ålderdomen
än vad som för närvarande gäller.

1 motsats till högern och centerpartiet
säger sig folkpartiet vilja arbeta
för en — t. o. m. bättre — lösning av
pensionsfrågan än den regeringen föreslår.
Trots att folkpartiets förslag underkänts
av folket i val och trots att de politiska
möjligheterna för ett genomförande
av förslaget är obefintliga, agerar
folkpartiet fortfarande som om dess förslag
vore en politisk realitet. En samlande
lösning, säger man. För vilka är
det en samlande lösning? Inte är det för
de två andra borgerliga partierna. De
säger lika kategoriskt nej till folkpartiets
förslag som till regeringens. Vi socialdemokrater
avböjer lika bestämt de!
folkpartistiska pensionssystemet, därför
att vi hävdar att det inte är en tillfredsställande
lösning av pensionsfrågan.
Vilka skall man då samla? År det
de tidigare folkpartiväljarna, som i stora
skaror lämnade partiet vid fjolårets
val, som man åter vill samla? Det är ju
i och för sig förståeligt, men skall det
lyckas torde det vilja till att man agnar
kroken med andra beten än folkpartiets
pensionsförslag. Och hur länge kommer
det att dröja, innan vi i så fall är färdiga
att fatta beslut om lagstadgad rätt
till tilläggspension? Ja, skall man döma

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

av utvecklingen mellan valen 195(5 och
1958 kommer det att ta tid. Om utvecklingen
fortsätter på samma sätt, så att
det för varjo val blir en tredjedel
mindre i denna kammare, som stöder
folkpartiets förslag, är ju inte utsikterna
till framgång särskilt ljusa. Vi lär
nog aldrig få några pensioner efter modell
folkpartiet.

Herr talman! Utan att närmare gå in
på detaljerna i de föreliggande förslagen
till en lösning av pensionsfrågan
— andra talare från vårt håll kommer
efter mig att göra detta — vill jag ändå
peka på några grundläggande principer,
som för oss varit utslagsgivande vid
vårt ställningstagande.

För det första har vi bestämt hävdat
den uppfattningen, att lagstiftningsvägen
är den enda möjliga, om man verkligen
vill snabbt och effektivt bereda
alla förvärvsarbetande ett tillfredsställande
pensionsskydd.

För det andra menar vi, att om man
skall lyckas med det måste man välja
fördelningssystemet som finansieringsmetod.

Dessa två saker är intimt förknippade
med varandra. Endast med fördelningssystemet
kan pensioneringen genomföras
under den 20-åriga övergångstid vi
förordar och därmed ge också dem som
blir pensionärer under denna tid ett
något så när rimligt pensionsskydd.
Denna fördel kan man inte vinna med
ett premiereservsystem.

Inte heller något annat system än
fördelningssystemet kan ge den följsamhet
till standard- och penningvärdeutveckling,
som är nödvändig för att de
utbetalade pensionerna skall behålla sitt
värde. Denna värdesäkring är inte möjlig
i ett premiereservsystem.

Jag vill här också peka på den förbättring
i förhållande till principförslaget,
som den variabla pensionsåldern
utgör. Möjligheten att tidigare lägga eller
uppskjuta pensionsuttaget innebär en
uppenbar fördel gentemot tidigare förslag.
För grupper med särskilt tungt ar -

bete torde denna möjlighet till tidigare
pension än vid 67 års ålder framstå som
synnerligen angelägen. Mindre tillfredsställande
framstår det förhållandet, atf
dessa grupper, som på grund av en alltför
hastig fysisk förslitning inte orkar
arbeta lika länge som andra, av denna
anledning skulle få lägre pension. I den
socialdemokratiska reservationen har
vi därför begärt, att frågan om hur yrkesgrupper
med tungt och hälsofarligt
arbete skall kunna beredas oreducerad
ålderspension före 67 års ålder ytterligare
utredes.

Givetvis är inte det system, som nu
föreslås i propositionen, fulländat i alla
sina detaljer. Vi har därför också i den
socialdemokratiska reservationen till
utskottsutlåtandet pekat på en rad andrå
punkter, där vi förväntar nya överväganden
eller ytterligare utredningar,
innan systemet definitivt bindes i författningsform.

Så är förhållandet beträffande invalid-
och familjepensioneringens anpassning
till motsvarande förmåner inom
folkpensioneringen. Så är fallet också
vad gäller den i propositionen föreslagna
s. k. 300-kronorsregeln, vidare frågan
om huruvida sjukdom och arbetslöshet
skall få påverka rätten till pension, liksom
ytterligare en råd punkter som jag
inte här skall räkna upp. Detta är ändå
detaljer, visserligen i och för sig viktiga,
men det avgörande måste nu vara,
att ett beslut fattas om att genomföra
pensionssystemet. Bristerna i detaljutformningen
får sedan rättas till under
hand.

Utifrån dessa synpunkter — och med
påpekande av behovet av ytterligare
överväganden i vissa delar av förslagel
— har de socialdemokratiska reservanterna
funnit regeringens förslag till lag
om försäkring för allmän tilläggspension
väl avvägt och till alla delar tillstyrkt,
att denna del av lagförslaget nu
antages av riksdagen.

Däremot har vi inte helt kunnat biträda
förslaget vad det gäller allmänna

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pensionsfondens förvaltning. Vi har
därför föreslagit vissa ändringar beträffande
fondstyrelsernas sammansättning,
innebärande att statens representation
i den andra och den tredje fondens
styrelser minskas och att löntagarnas
och kooperationens representation
ökas. Dessa förändringar i fondförvaltningen
har vi funnit väl motiverade,
då de innebär en bättre avvägning
av inflytandet över fonderna än
enligt Kungl. Maj :ts förslag.

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga i denna för hela vårt folk
■— framför allt för alla förvärvsarbetande
— så ytterst ingripande och betydelsefulla
fråga. Jag tror dock inte atf
det nu tjänar mycket till. Efter att i
flera år ha stått i centrum för den politiska
debatten och efter den allsidiga
belysning, som pensionsfrågan fick vid
fjolårets riksdagsbehandling, torde
spörsmålet knappast kunna avvinnas
några nya aspekter. Vad som nu behövs
är att det äntligen fattas ett positivt beslut.

I dag följer hundratusenden och åter
hundratusenden av de pensionslösa över
hela vårt land med spänning och oro
men också med förhoppningar vad som
skall ske här i riksdagen. Man väntar
sig att få sin trygghetsfråga löst. Skulle
andra kammaren — med eller utan lottens
hjälp — återigen avslå förslaget om
lagstadgad rätt till tilläggspension,
kommer detta att bland de pensionslösa
utlösa en förbittring, som kan komma
att försvåra samlande lösningar av andra
för vårt land betydelsefulla frågor.
Men ingen skall tro att pensionsfrågan,
därest den nu åter fälls, däremot är avförd
från dagordningen. I sfi fall kommer
vi igen. Det går möjligen att fördröja
men inte att förhindra ett genomförande
av detta rättvisekrav.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de vid utskottets utlåtande fogade
reservationerna av herr Strand
m. fl.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det har ju många gånger
under senare tid med beklagande
konstaterats, att de olika politiska meningsriktningarnas
positioner beträffande
pensionsfrågan i nuvarande läge
är bestämda och knappast låter sig påverkas
av några ytterligare argumenteringar.
Särskilt för oss inom folkpartiet,
som verkligen ihärdigt har strävat
och offrat åtskilligt för att överbrygga
motsättningarna, kan givetvis sådana
konstateranden förefalla nedslående.
Men låt mig, herr talman, redan från
början säga att liksom jag i de flesta
andra avseenden inte kan dela den föregående
talarens uppfattning, så kan jag
inte heller göra det när han tydligen
utgår från att den, om jag får säga stelkramp,
som pensionsfrågan medfört hos
partierna, särskilt till höger och vänster
om folkpartiet, skulle bli bestående.
Jag tror tvärtom, oberoende av hur det
avgörande som skall träffas i morgon
eller övermorgon utfaller, att det kommer
en tid, då resonligheten åter skall
få tillfälle att göra sig gällande och till
gagn för det allmänna bästa påverka
handlandet även hos de meningsriktningar,
vilka i dag mycket hårt håller
fast vid den ena eller andra ytterlighetsståndpunkten.
Jag tror också att
den tiden kan komma ganska snart.

Får jag kanske sedan, herr talman,
mycket hastigt anlägga ett perspektiv
bakåt och säga, att jag tror det var en
ödesdiger milstolpe i de långa pensionsutredningarnas
historia som passerades,
när för åtta år sedan eller så de
stora organisationerna på arbetsmarknaden
hjälptes åt att skjuta sönder förslaget
från den första Åkessonska utredningen.
Visst hade detta förslag sina
konstigheter och brister som det var
nödvändigt att rätta till, men det byggde
i alla fall på sundare tankegångar i
både statsfinansiellt och samhällsekonomiskt
avseende än som varit vägledande
för den utveckling, som sedan följt
och vars resultat vi nu står inför.

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Det Åkessonska förslaget utgick från
en låg folkpension, av den storleksordning
som fanns i början på 1950-talet,
och en ovanpå denna folkpension lagd
obligatorisk men måttlig tilläggspensionering
för alla medborgare enligt ett
fördelningssystem. Förnuftigt avvägda
borde dessa båda pensionsformer tillsammans
ha kunnat erbjuda en i den
ekonomiska verkligheten väl förankrad
ålderstrygghet, som dock i fråga
om sin obligatoriska del hade stannat
vid en så pass låg nivå att det kunde
ha varit rimligt begära, att medborgarna
också obligatoriskt skulle åta sig att
tillförsäkra sig en trygghet av detta
slag genom att avstå inkomster under
sin aktiva verksamhetstid. En sådan
pensionsordning skulle, rätt utformad,

1 alla fall inte ha mer än på ett ganska
resonligt sätt inkräktat på den del av
arbetsinkomsten, som medborgarna efter
sitt eget val kunde disponera över.
Det är klart att i en tid, då summan av
direkta och indirekta skatter och avgifter
stiger till över 40 procent av den
normala arbetarinkomsten och till mycket
mera för högre inkomster, så kan
det verkligen med skäl sägas, att det är
angeläget att bevaka alla ytterligare försök
att obligatoriskt beskära utrymmet
för medborgarnas valfrihet beträffande
inkomsternas användning.

Men det kunde alltså ha varit möjligt
— tror jag — att på den första Åkessonska
utredningens väg skapa en ordning,
vilken samtidigt som den tillgodosåg
alla rimliga sociala krav och rättvisekrav
också lämnade en mycket bred räjong
över för en fortsatt rask utveckling
av varierande frivilliga tilläggspensioner
för att ytterligare förbättra ålderstryggheten
för de grupper och enskilda,
som fann det naturligt att göra det. Sådana
ytterligare tilläggspensioner hade
givetvis fått bygga på de normala försäkringsmässiga
metoderna, inkluderande
ett stort mått av sparande, som
successivt och i stigande utsträckning
hade kunnat placeras värdebcständigt

2 — Andra kammarens protokoll 1!),r>9.

och som blivit en värdefull källa för
kapitalförsörjning. Just genom att utrymmet
för en sådan utveckling hade
kunnat göras så vidsträckt hade det varit
desto säkrare, att den skulle ha
kommit till stånd.

Jag tror, herr talman, att om vi kunde
finna ett på något vis välsignat eller
magiskt trollspö, med vars hjälp vi kunde
sopa bort de motsättningar, misstag
och bindningar, som inträffat under de
senare åren, men samtidigt bevara de
kunskaper och erfarenheter, som dessa
år i alla fall har gett oss, och om vi
på det sättet mera frigjorda och mindre
okloka kunnat anknyta till läget
som det var innan alla lidelser kom
« svallning, så skulle det kanske ha funnits
möjligheter för en mycket mera
vidsträckt enighet efter sådana linjer.

Men detta trollspö finns säkert inte,
herr talman, och nu står vi där vi står.
Ett starkt framträdande drag i den utveckling
som fört oss dit är ju vad man
skulle kunna kalla den stora folkpensionsdriven.
Det kunde vara åtskilligt
att säga om den, men jag inskränker
mig till att konstatera, att den har bundit
alla de politiska partierna vid en
kraftig utvidgning av folkpensionerna
fram till år 1968. Därigenom kommer
dessa att utgöra — det tycker jag är
angeläget att observera — ett mycket
större bidrag till ålderstryggheten, vilken
ordning för tilläggspensionering
som än tillämpas, än vad som ännu för
6—8 år sedan i allmänhet troddes vara
möjligt.

När nu folkpensionerna fått denna
plats är det för oss inom folkpartiet
naturligt att dra konsekvenserna av
detta faktum. Får jag i sammanhanget
tillägga, att både vi och centerpartiet
redan förra året reste frågan om folkpensionernas
ställning också efter år
1968 och klarladc vår syn på saken.
.lag vill gärna upprepa nu, när centerpartiet
på nytt har aktualiserat detta
spörsmål, att vår ståndpunkt därvidlag
är oförändrad. Jag understryker också,
Nr 1C>

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

att vår hållning här ingalunda innebär
att vi ställer ut några vågsamma växlar
på en oviss framtid. Den innebär
helt enkelt att den betydelse för ålderstryggheten,
som folkpensionerna år 1968
enligt alla partiers mening skall komma
att få, även därefter skall bibehållas.
Det beslut som vi redan under enighet
har fattat har nämligen bejakat principen,
att också folkpensionärerna bör
få sina levnadsbetingelser skäligt förbättrade,
om och när standarden stiger
för andra folkgrupper. Vill man alltså
behålla folkpensionernas ställning som
ett lika starkt skydd för ålderstryggheten
även framåt i tiden måste man bejaka
denna princip även för den tid som
ligger efter år 1968.

Det är klart att denna princip betyder,
att om framstegen för hela folkhushållet
blir små, blir möjligheterna
att ytterligare förbättra folkpensionerna
lika små. Det är i hög grad sannolikt,
att om regeringens förslag till obligatorisk
tilläggspensionering genomföres
med de negativa verkningar på sparande
och kapitalbildning som det
har, kommer den allmänna framstegstakten
att fördröjas och följaktligen utrymmet
för en förbättring av folkpensionerna
att reduceras. Men under alla
förhållanden skall enligt vår mening
folkpensionernas betydelse för ålderstryggheten,
sådan den nu under enighet
mellan partierna har utformats, också
bevaras för framtiden. Det innebär inga
nya utfästelser; det innebär att man
håller fast vid de utfästelser, som man
förut givit. Det ligger ingenting osunt
eller äventyrligt i det. Det gör det däremot
enligt min uppfattning i det socialdemokratiska
förslaget, enligt vilket
man inom tilläggspensioneringens ram
ger mycket stor överkompensation — utöver
vad inbetalade avgifter efter ett försäkringsmässigt
system skulle berättiga
till — med stigande belopp ju större inkomsten
under den aktiva tiden varit
upp till gränsen 30 000 kronor eller något
däröver för dessa inkomster.

Med hänsyn till vad jag nu nämnt
tror jag, herr talman, att utskottsmajoritetens
motstånd mot att hålla fast vid
principen om folkpensioneringens sammanhang
med den allmänna framstegstakten
bottnar i ett missförstånd eller,
vad socialdemokraterna beträffar — vilket
väl tyvärr finns en del som kan
tyda på — i att de efter år 1968 har i
tankarna att på nytt reducera folkpensionernas
faktiska ställning och värde
för ålderstryggheten.

Herr talman! Jag har önskat säga detta
om folkpensionerna därför att det är
mot bakgrunden av den mycket kraftiga
förbättringen av dessa, som man
måste se hela den stora frågan om ålderstrygghetens
ytterligare förstärkning
utöver folkpensionerna för det stora
flertal av det svenska folket, som nu
endast har folkpensionen eller mycket
litet därutöver att förlita sig till på
gamla dar. I vår reservation till utskottsutlåtandet
till förmån för vårt förslag
säger vi, att sådana brister i ålders-,
invalid- och familjetryggheten enligt
vår mening icke kan få bli bestående
i ett framåtgående samhälle. Vi
slår ännu en gång fast vad vi så ihärdigt
deklarerat under hela den tid pensionsfrågan
stålt i förgrunden, att vi
ställer oss helt positiva till cn verklig
lösning av dessa trygghetsproblem och
att detta förutsätter en stor utvidgning
av tilläggspensioneringen och naturligtvis
också förbättrade villkor för andra
former av sparande för trygghet. I det
senare fallet tänker vi i främsta rummet
på sparande i ett eget hem eller
på sådana former av sparande i en egen
rörelse eller egen gård, som ofta kan
lämpa sig bäst för andra förvärvsarbetande
än löntagare. Det är klart att för
löntagarnas del kommer tjänste- eller
tilläggspensioneringen, som vi nu vant
oss att säga, att bli huvudvägen.

Detta är alltså vår ståndpunkt. Vi har
lagt fram den så noggrant utformad som
det över huvud taget är möjligt för ett
oppositionsparti, som inte har tillgång

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

till den offentliga utredningsapparaten,
i vårt förslag till en dispositiv lagstiftning.

Med hänsyn till ett resonemang som
jag strax kommer att föra — delvis i
anknytning till vad herr Gustafsson i
Stockholm sade om frihet och trygghet
i pensionsfrågan — skulle jag ändå vilja
ta kammarens tid i anspråk för att
kort upprepa huvudpunkterna i vårt
förslag.

Vi säger alltså, att lösningen på detta
trygghetsproblem bör möjliggöra att en
god värdesäker tilläggspension successivt
bygges upp och säkra rätten härtill
för alla medborgare, som önskar en
sådan och vill påtaga sig de därmed
förknippade ekonomiska konsekvenserna
i form av en långsammare takt i den
kontanta arbetsersättningens fortsatta
ökning.

Vi säger vidare, att lösningen självfallet
bör säkra medborgarnas rätt att
enskilt eller gruppvis utöva sitt eget inflytande,
när det gäller storleken av den
uppoffring de vill göra för en tilläggspensionering.
Lösningen skall i princip
medge likvärdiga villkor för anslutning
för alla förvärvsarbetande, såväl löntagare
som företagare, och även bereda
utrymme för en frivillig tilläggspension
åt de hemarbetande kvinnorna.

Vi säger, att en god lösning självfallet
icke skall innebära, att de grupper,
som redan nu genom uppoffringar beträffande
den kontanta arbetsersättningen
har skaffat sig tilläggspensionsförmåner,
försätts i ett sämre läge. Tvärtom
måste naturligtvis eu god lösning möjliggöra
en smidig samordning med redan
existerande pensionssystem.

Sist — vilket är det inte minst viktiga
— säger vi, att en lösning byggande
på eu dispositiv lagstiftning av den
typ vi föreslår måste främja sparande
och kapitalbildning, så att en framgångsrik
utveckling av niiringslivet underlättas
och sunda ekonomiska förutsättningar
för bättre levnadsförhållan -

den och en bättre ålderstrygghet för
alla folkgrupper därigenom skapas.

Det är klart, herr talman, att det finns
en djup klyfta mellan vårt förslag och
regeringens, som saknar all verklig valfrihet
och som med hög grad av sannolikhet
kommer att orsaka svåra samhällsekonomiska
komplikationer. Men
hur någon människa, som har ett minimum
av vilja att vara objektiv kan bestrida,
att vårt förslag är ett starkt positivt
förslag, eller kan bestrida oss rätten
att slåss för detta förslag och avslå
andra förslag, som enligt vår mening
är sämre och okloka, det kan jag inte
förstå.

När jag hörde herr Gustafsson i Stockholm
tala om frihet och trygghet i pensionsfrågan
vill jag i stor utsträckning
ge honom rätt i de ord av polemik, som
han i det sammanhanget riktade mot de
argument som framförts från centerpartiet
och högerpartiet. Kanske herr Gustafsson
och hans meningsfränder med
större intresse och mera allvar skulle
vara beredda att lyssna till några argument
i detta sammanhang, som är framförda
från ett helt annat håll.

Nyligen har jag med stort intresse läst
den framstående LO-ekonomen Gösta
Rehns artiklar i den socialdemokratiska
tidskriften Tiden om vad han kallat Reformistisk
förnyelse. Dessa artiklar belyser
på ett i många avseenden förtjänstfullt
sätt väsentliga framtidsproblem.
Till grund för dem ligger väl närmast
den uppfattningen, att en fortsatt
expansion av statliga uppgifter och utgifter
på en rad områden är den bästa
vägen att skapa inte bara ett rikare samhälle
utan även ett samhälle med lyckligare
människor. Jag har inte alls den
grundsynen. Det intressanta i dessa artiklar
ur synvinkeln av dagens debatt
— herr Gustafsson har också snuddat
vid detta — är emellertid, att de innehåller
ett försök — man skulle nästan
kunna säga ett förtvivlat försök —• att
peka på utvägar att rädda en decentraliserad
frihet även i ett samhälle, som ut -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, nt. m.

vecklar sig alltmer i centralistisk riktning.

Jag skall be att få citera några av
Relins uttalanden, vilka jag anser vara
av avsevärt intresse även i det sammanhang
vi här i dag diskuterar. Han säger
t. ex. först rent principiellt, att under
ett mindre starkt samhälles — han menar
ett ekonomiskt sett mindre starkt
samhälles — otryggare och fattigare förhållanden
skapades på många punkter
en tradition av hård reglering i solidaritetens
eller förmynderskapets tecken.
Han pekar på vad han kallar den nästan
religiösa helgden kring arbetstidsregleringen.
Han pekar på affärslivets
branschfrimureri och på fackliga organisationers
reglering av tillträdet till
det egna yrket och på den byråkratiska
detaljregleringen i många socialreformer.
Sedan säger han: »Sådana förmynderskap
och regler blir numera i stor
utsträckning överflödiga och dessutom
skadliga i den mån de inte var det från
början.»

I ett annat principiellt sammanhang
säger Rehn, att vi måste »räkna med att
demokratins och ekonomins sundhet i
längden hänger på de mindre enheternas
självverksamhet. Stigande krav på
enskild eller lokal självbestämmanderätt
blir dessutom naturliga med stigande
välstånd och kulturell nivå.» Så långt är
det ett rent principiellt resonemang,
men några tankar som sammanfogas under
rubriken »Den variationsrika jämlikheten»
berör direkt problem av samma
art som pensionsfrågans. Rehn säger
beträffande arbetstidslagen, att den bör
»stadga rätt för löntagarna att gå ned
till en viss nivå med arbetstiden, lägre
ned än man med tanke på allmänt samhällsekonomiska
överväganden syftar
till för hela näringslivet i genomsnitt.
De som anser sig behöva ta ut hela denna
förkortning får därmed lagens stöd
för sin önskan, men de som föredrar att
inte ta ut någon arbetstidsförkortning
för att istället upprätthålla eller öka årsinkomsten
har samtidigt full frihet att

ta ett annat timantal när de avtalar om
sin ordinarie arbetstid.»

Från den utgångspunkten hälsar Rehn
i en senare tillagd not med tillfredsställelse
den ändring av arbetstidslagen som
har genomförts. »Med den relativt obetydliga
arbetstidsförkortning som det
ännu är fråga om», säger Rehn, »kan
saken visserligen tills vidare inte få någon
större praktisk betydelse men principen
är knäckt. Den nya lagtypens elasticitet
har också medgivit en värdefull
variationsfrihet», säger han vidare,
»ifråga om arbetstidens fördelning över
året». Rehn tillägger, och det tror jag
innefattar en nog så riktig iakttagelse,
att denna variationsfrihet ur facklig ombudsmannasynpunkt
till en början dock
tett sig besvärlig.

Rehn fortsätter, om jag får citera vidare,
med att förklara: »Som demokratiskt
bildningsvärde finns det ingenting
som går upp mot att diskutera igenom
en sak i syfte att fatta ett direkt beslut
på eget ansvar, i det här fallet att med
ev. oliktänkande kamrater behandla frågan
om den lämpligaste avvägningen
mellan inkomst och fritid.» Det hade i
det sammanhanget gått lika bra att säga
»mellan inkomst och pension». Reslutet
må ofta bli »felaktigt» ur någon upphöjd
synpunkt. Men på alla punkter, där sådana
»fel» inte får alltför skadliga återverkningar
på andra, bör man också
tillämpa beslutsformer som visserligen
riskerar sådana fel, men som samtidigt
håller demokratien livaktig i sina grundceller.
Framtidsmelodien bör vara »en
ökad individuell eller gruppvis valrätt
mellan olika alternativ inom ramen för
mera elastiska lagar. Tack vare en sådan
elasticitet kan lagarna då göras
mera långtgående än eljest till förmån
för dem som själva ansett sig ha så
stort behov av att utnyttja dem i maximal
utsträckning, att de är villiga att
ta en däremot svarande uppoffring i
andra avseenden.» Variationsrätten, säger
Rehn till slut, och det är inte det
minst viktiga i sammanhanget, »kan

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

också formas som möjlighet för den enskilde
att tidsförskjuta avgiftsbelastningen,
så att den lindras när han är i
ekonomiskt trångmål — och omvänt.»

Det är uppenbart att — oaktat de meningsskiljaktigheter
om den grundläggande
synen på samhällslivets utveckling
i framtiden som finns mellan mig
och Rehn och mellan liberalism och socialdemokrati
— dessa Rehns nu citerade
synpunkter, som efter vad som
tycks framgå av sammanhanget skrevs
för några år sedan innan ståndpunkterna
i pensionsfrågan låsts så hårt, pekar
direkt på en lösning av denna fråga efter
de principiella riktlinjer folkpartiet
har gjort sig till tolk för.

Nu framhåller Rehn — det skall jag
naturligtvis också redovisa — i en senare
tillagd not, att vad han sagt icke
innebär någon anslutning till folkpartiförslaget,
som kräver rätt även till fullständigt
utträde ur en tilläggspensionering
utöver folkpensionen. Men hans
motivering härför har intet sammanhang
med hans resonemang i övrigt.
Den utgår från uppfattningen, att en sådan
rätt skulle framtvinga användning
av ett premiereservsystem och medföra
en förlängning av tiden för reformens
genomförande. Till argument av detta
slag skall jag strax återkomma.

Men att Rehn betraktar — och där
företräder han säkerligen en bred opinion
icke bara bland medborgare i allmänhet
utan även bland löntagarna —
likriktning och stelhet som en stor nackdel,
medan han anser självbestämmanderätt,
utövad enskilt eller gruppvis, och
elasticitet i lagstiftningen, medförande
en verklig valfrihet mellan ökade kontanta
inkomster å ena sidan och större
förmåner i form av längre fritid eller
högre pensioner å den andra, vara stora
fördelar är helt tydligt. Det är också
klart, att han ser på den fortgående inskränkningen
av den enskildes och
gruppernas möjligheter att på eget ansvar
fatta beslut som eu fara för demokratien.

Det är överväganden av i dessa hänseenden
samma slag, som väglett mig
vid mitt ställningstagande i pensionsfrågan.
Det är därför som jag här inledningsvis
sade, att en lösning av den
typ den första Åkessonska utredningen
förutsatte, med en låg folkpension och
en därpå lagd starkt begränsad obligatorisk
tilläggspension för alla kunde ha
varit godtagbar, därför att den ändå
lämnat ett mycket stort utrymme över
för det personliga avgörande, ansvarstagande
och sparande som är grundvillkor
för en sund demokratis funktion.
Det var bl. a. och inte minst utifrån de
synpunkterna som vi inom folkpartiet
ansåg att sedan folkpensionsnivån hade
lyfts på ett sätt som vi alla var överens
om, vore den bästa lösningen av pensionsfrågan
en verkligt dispositiv lag,
som kunde garantera en effektiv pensionsrätt
för alla som önskade begagna
den och var beredda att göra däremot
svarande uppoffringar i andra avseenden.
Lagen skulle emellertid lämna oförkränkt
den frivillighet och valfrihet som
i ett fritt samhälle med dess rikedom
på skiftande önskningar och värderingar
måste kunna göra sig gällande.

Det var slutligen, herr talman, liknande
synpunkter i de här avseendena
som kom oss inom folkpartiet att avvisa
en lösning av pensionsfrågan enligt
regeringsförslaget. Regeringsförslaget
staplar ju ovanpå en hög obligatorisk
folkpension ett obligatoriskt tilläggspensionssystem
med en pensionsnivå på
formellt sammanlagt 65 procent men i
verkligheten i stor utsträckning stigande
till 70, 75 eller i många fall ännu
högre procenttal. Naturligtvis för detta
med sig obligatoriska kostnader utan
någon reell valfrihet, kostnader som
tillsammans med folkpensionskostnaderna
kommer att stiga till minst en
femtedel av hela arbetsersättningen. Om
man följer den väg som rcgcringsförslaget
utstakar, kommer man enligt vad vi
förstår — och det måste även vara
Rehns synpunkt — att på ett i princip

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

felaktigt sätt inkräkta på utrymmet för
individernas och gruppernas eget fria
avgörande, ett utrymme som i ett demokratiskt
samhälle helt enkelt inte kan
pressas ihop för mycket.

Regeringsförslaget innebär såvitt jag
förstår ingen lösning av det stora problem
som Rehn har rest och som han
kallar det skärpta dilemmat mellan behovet
av starkare central ledning och
behovet av decentraliserad frihet. Jag
anser för min del att den frågan är fel
ställd; jag tror att dilemmat nu inte kan
lösas genom någon ytterligare stegring
av den centrala statsmaktens inflytande.
Jag tror att de socialdemokrater
som anser detta i själva verket avlägsnar
sig från möjligheterna att finna en
sund syntes mellan frihet och trygghet.

Herr talman! Det kunde vara av intresse
att något ytterligare utveckla det
temat, men jag skall inte göra det. Jag
skall gå över till att helt kort göra
några reflexioner i samband med den
huvudanmärkning mot folkpartiförslaget
från den socialdemokratiska sidan,
som går ut på att detta inte kan genomföras
tillräckligt snabbt.

Det finns visserligen också en diskussion
som har förts mellan oss och
regeringens anhängare om pensionernas
värdesäkring. Jag skall inte gå
närmare in på den frågan — jag tror
att herr Gustafsson i Skellefteå kommer
att ta upp den — men låt mig ändå
här säga i korthet, att hur beklaglig
splittringen inom oppositionen i själva
pensionsfrågan än är, så finns det i
alla fall ett faktum som är värt att notera
med stor tillfredsställelse, nämligen
de tre oppositionspartiernas enighet
inte bara om olika slag av sparfrämjande
åtgärder till gagn för ålderstryggheten,
utan också — och det är vad
jag först och främst tänker på — om
vägarna att finna praktiska metoder för
värdesäker placering av pensionssparande
och annat långsiktigt sparande.
När det gäller att äntligen bryta det
upprörande förlopp som har inneburit

att hundratusentals pensionärer och
småsparare på grund av inflationen
förlorat väldiga belopp varje år och
sett värdet av sina besparingar snabbt
smälta ihop, tror jag att enigheten inom
oppositionen i det här avseendet utgör
någonting för framtiden betydelsefullt,
som också kan vara värt att notera i
dag.

Det är emellertid klart, herr talman,
att om det främsta kriteriet på en pensionsordnings
ändamålsenlighet skall
vara omfattningen av de utfästelser och
löften som ges, då kan ingen tävla med
regeringen, och vi har förvisso inte
heller avsett att göra det. Det vilar över
regeringsförslaget ett drag av omåttlighet,
av stor brådska, inte bara med att
förbättra läget för de nu i pensionshänseende
sämst ställda — i det fallet
är brådskan väl motiverad — utan
även med att genomdriva enorma överkompensationer
till redan förut stora
pensionsbelopp, sopi på det sättet i
många fall växer till att bli mycket större
än vad den genomsnittliga industriarbetarinkomsten
i dag är.

Om det tillåtes mig, herr talman, att
för ett ögonblick ta mig själv som exempel
— jag tycker att det är ett talande
exempel — så kommer jag att gå i pension
1980, om regeringsförslaget genomföres.
Om jag får en normal livslängd,
kommer det sammanlagda värdet av
den pension som enligt regeringsförslaget
tillfaller mig att uppgå till ungefär
120 000 kronor, men det sammanlagda
värdet av de avgifter som man
hunnit med att betala in för mig kommer
att uppgå till ungefär 30 000 kronor.
Här har vi alltså ett väldigt gap,
och det gapet skall fyllas av de människor
som lever och verkar — inte
minst inom det företag där jag nu lever
och verkar — vid den tid då jag
går i pension. Nog kan man väl ändå,
herr talman, känna sig litet osäker om
huruvida de människor som då står i
dagens möda verkligen kommer att anse
det fullkomligt självklart att de skall

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

fylla detta gap. Här kommer enligt min
mening de oerhörda riskerna med regeringsförslaget
fram, inte bara ur den
synvinkel som jag nyss talade om utan
även i andra avseenden.

Bristen i sparande, taget i bemärkelsen
av ett sparande som skulle vara
nödvändigt för att försäkringsmässigt
täcka utfästelserna enligt regeringsförslaget,
kommer att under en 20-årsperiod
växa till ungefär 20 miljarder och
sedan fortsätta att växa ytterligare.
Den bristen kan också ses som ett mått
på underskott i uppladdningen av de
produktiva resurser i samhället, som
skulle vara nödvändiga för att på ett
tillfredsställande sätt kunna säkerställa
regeringsförslagets utfästelser utan att
samtidigt riskera en starkt negativ verkan
på realikomstbildningen under
den aktiva tiden eller stora svårigheter
inom produktionslivet.

I själva verket, herr talman, är det så,
att man inte i något land i världen,
som lever på ungefär samma standard
som vi eller har det ännu bättre, kan
finna någon politisk meningsriktning
som genomfört eller nu reflekterar på
att genomföra en pensionsordning med
den kombination av obligatorium, inkomstgradering
högt upp och höga avgifter
— ehuru ändå för låga i förhållande
till de utlovade höga förmånerna
— som regeringsförslaget innebär.

Det är naturligtvis alltid lockande att
försöka bli den som leder utvecklingen,
att ha någonting som är bäst och störst
i världen. På många områden och inte
minst det sociala intar vi en sådan
ställning i dag. Vi gör det därför att
vår produktion och vårt ekonomiska
liv i övrigt hittills har visat sig i besittning
av den styrka som har varit
erforderlig för att bära upp denna ställning.
Men är det inte så, herr talman,
att de flesta av oss i dag ändå har en
känsla av att denna styrka håller på
att svikta, i varje fall i förhållande till
de stora krav som ställes på den på
grund av den ekonomiska utveckling

som sker ute i världen och inte minst
på den europeiska kontinenten? När
man vill ta ett stort och betydelsefullt
steg till en verklig lösning av pensionsfrågan
nu, är det då välbetänkt att
göra det i denna form, som jag nyss
tillät mig att karakterisera såsom bärande
drag av omåttlighet? Hade det
inte varit säkrare, lugnare och för
framtiden tryggare och möjliggörande
fortsatta successiva utbyggnader, om
man nöjt sig med måttligare dimensioner
på det hela i närheten av den uppläggning
som vi tänkt oss, att kombinera
en god pensionstrygghet med en
förstärkning av de produktiva krafter
som vi behöver ha starka för att på ett
tillfredsställande sätt kunna gå vidare?

Herr talman! Jag skulle kunna tillfoga
några reflexioner om det sätt,
varpå man tänker sig att förvalta det
i förhållande till pensionsutfästelserna
alltför ringa sparande som regeringsförslaget
innebär, men jag skall avstå
ifrån det bara med ett konstaterande,
att den förvaltningsformen självfallet
ökar riskerna för en statlig dirigering
av stora områden av kapitalmarknaden.

Jag utryckte inledningsvis vissa förhoppningar
om att resonlighet, sans
och måtta återigen skulle få tillfälle
att göra sig gällande i pensionsfrågan.
Jag vill samtidigt djupt beklaga att det
förra året visade sig omöjligt att ena
oppositionspartierna om ett gemensamt
positivt alternativ till regeringsförslaget.
Jag tror ingenting kan ha glatt det
socialdemokratiska partiets taktiker
mer än detta. Misslyckandet bidrog till
att skärpa regeringens motstånd mot
alla verkliga tillmötesgåenden gentemot
andras uppfattningar.

Det finns ett gammalt talesätt som
säger att varje land får den grad av socialism
i sitt samhällsliv som det förtjänar.
Regeringsförslaget inskränker,
såsom jag här har framhållit, obligatoriskt
och ytterligare medborgarnas
möjligheter att efter eget val disponera
över sina inkomster. Det ger samtidigt

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

staten ett starkt ökat inflytande över
näringslivets kapitalförsörjning och
därmed stegrade möjligheter att dirigera
dessa förhållanden även i detalj.
Om det förslaget nu skulle genomföras,
kan man verkligen, med hänvisning till
det talesätt jag nyss nämnde, säga, att
ingen meningsriktning genom sitt uppträdande
gjort sig så förtjänt av en
sådan utgång som centerpartiet.

Ändå måste jag bekänna att min
mest framträdande reaktion inför regeringens
handlingssätt, som är fritt
från varje stor ansträngning till ett
verkligt samlande grepp, är närmast
förvåning. Ett efter ett har dock de
röda varningsljusen tänts utefter regeringens
väg. Den har sett produktionen
på viktiga områden kämpa med allt
större svårigheter. Den har haft att
brottas med allvarligare störningar i
sysselsättningen än på lång tid. Dess
ekonomiska politik har medfört en
sänkning av vårt näringslivs internationella
konkurrenskraft. En försvagning
av vår valutareserv hotar samtidigt
som den ekonomiska blockbildningen
på kontinenten ställer allt större
krav på vår ekonomiska styrka. Statens
upplåningsbehov växer kraftigt,
samtidigt som regeringen bereder sig
att strypa till en av kapitalbildningens
viktigaste källor, nämligen det normala
försäkningssparandet för ålderstrygghet,
och motsätter sig en lösning av
pensionsfrågan, som i stället skulle
komma dessa källor att flöda allt rikligare.
Det förefaller som om råd och
varningar från verkligheten själv skulle
lämna denna regering oberörd. Med
sin propagandamaskins motor inställd
på allt högre varvtal kör den vidare
förbi alla varningsljus, beredd att fylla
på tanken med nya skatter som nytt
bränsle. Jag tycker det vore nästan
mänskligt om det i denna regerings
uppträdande åtminstone någon gång
kunde skönjas en aning av betänksamhet,
en aning av oro över var dess färd
egentligen skall sluta. Jag hoppas verk -

ligen, herr talman, att denna färd inte
skall sluta i ett ekonomiskt moras, men
jag tror att riskerna härför är stora.

Vi har från vår sida tänt ett grönt
ljus, en klarsignal, för en sund, måttfull
och säker pensionsreform, en reform
som inte skulle försvaga utan
förstärka våra ekonomiska resurser
och återge en dynamisk kraft åt vårt
ekonomiska liv samt därmed också
öppna nya möjligheter för de arbetande
människorna att i snabbare takt förbättra
sina levnadsförhållanden både
under sin verksamma tid och på ålderdomen.
Den klarsignalen vill vi alltjämt
skall lysa, herr talman, och det
är därför som jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
samtliga punkter med undantag av
punkt D, där jag yrkar bifall till den
av herr Aastrup m. fl. avgivna reservationen,
och punkt E, där jag yrkar
bifall till den av herr Bengtson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det demokratiska styrelsesättet
i vårt land är självklart och
ifrågasättes inte av någon. Men de demokratiska
institutionerna med riksdagen
i spetsen åtnjuter inte den respekt
och sympati ute i landet som vore
både naturlig och önskvärd. Svenskarna
har upphört att glädja sig åt och vara
stolla över sin egen självstyrelse. En
sådan utveckling är både osund och
farlig. Till stor del är den riksdagens
eget fel. Vad som nu håller på att hända
i riksdagen är mer än något, som tidigare
har inträffat där, ägnat att undergräva
den aktning som folkrepresentationen
borde äga. I en fråga, vars utgång
blir djupt ingripande för varje
svensks personliga ekonomi, vill hälften
av medborgarna tvinga den andra hälften
att underkasta sig. I riksdagens andra
kammare disponerar socialdemokrater
och kommunister 115 röster och
de borgerliga partierna också 115. Den

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

debatt som här kommer att utkämpas
övertygar ingen och har heller inte till
ändamål att övertyga. Vi kunde lika gärna
omedelbart gå till votering — en votering
som regeringen hoppas vinna
med lottens hjälp. Varför inte skicka
hem de 115 på vardera sidan och gå till
lottning direkt? Skall riksdagen förvandlas
till en spelautomat, så gör det
utan att kamouflera! Om regeringen hade
varit mån om sitt eget och riksdagens
anseende hade detta aldrig hänt.
Det ligger i det demokratiska styrelseskickets
natur att minoriteten får vika
för majoriteten, och därom är ingenting
att säga. Det hör spelreglerna till. Men
det hör också till spelreglerna att majoriteten
skall visa hänsyn, i synnerhet i
för alla ytterligt viktiga frågor och i
all synnerhet när majoriteten beror på
en ren slump. Om regeringen ville söka
vara något annat och mera än ett organ
för Landsorganisationen, ville vara en
hela svenska folkets styrelse, skulle regeringen
i dag ta tillbaka sin proposition.
Frågan om tilläggspensioneringen
är inte färdig, inte mogen för avgörande.
Innan en sådan pensionering kan
börja ta form måste grunden vara lagd,
och den grunden är folkpensionen med
efterlevande- och invalidpensioner.

Beträffande folkpensioneringen finns
det ett principbeslut om dess utbyggnad,
och alla är eniga om målsättningen
19G8. Men hur vi skall komma dithän
och i vilken takt vi skall få möjlighet
att höja folkpensionen, vet vi i
närvarande stund ingenting om.

Frågan om efterlevande- och invalidpensioner
håller pågående utredningar
på att brottas med. Där reser sig svårbemästrade
problem, som måste lösas
först, innan man kan bygga vidare. Vilken
andel av människors arbetsinkomst
kommer folkpensioneringen att ta i anspråk?
Kanske 8 procent, kanske mera.
Och vad får en tilläggspensionering kosta
därutöver? Hur mycket utöver folkpensionsavgiften
orkar familjen avstå
för sin pensionering?

Det hör till det mest olustiga i hela
pensionshistorien att regeringen har
vägrat eller i allt fall saknar förmåga
att tala om för väljarna vad deras tillläggspensionering
skall kosta, när den
blir färdig. Det sägs visserligen i propositionen
att departementschefen förutsätter,
att »arbetsgivareavgiften framdeles
inte kommer att överstiga 10 procent
av den totala lönesumman», men har det
inom socialdepartementet eller eljest
någonstans i kanslihuset gjorts något
försök att beräkna hur stor den behövliga
avgiftsprocenten egentligen blir?
Har socialministern frågat pensionsstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten eller
försäkringsinspektionen, och kan vi i
så fall få en redogörelse för vad de
svarat? De experter vi anlitat har sagt
oss, att vid ett rent fördelningssystem
och med rimliga förutsättningar om
dödlighet och andra demografiska faktorer
måste avgiften bli omkring 24
procent av den pensionsgrundande inkomsten
— alltså av inkomsten minskad
med 4 000 kronor — detta om man räknar
med stabilt penningvärde och oförändrad
standard.

Men även om vi räknar optimistiskt
i fråga om möjligheterna till fortsatt
standardhöjning, ter det sig mot denna
bakgrund helt orealistiskt att kalkylera
med en pensionsavgift för tilläggspensionen
på 10 procent. Avser möjligen
socialministern att återstoden av
kostnaderna, alltså det som ligger över
de 10 procenten, skall betalas i annan
form än arbetsgivareavgift, t. ex. genom
allmänna skatter? Eller hur har socialministern
tänkt sig att bristen skall fyllas,
och vem har ansvaret för att den
verkligen blir fylld?

Varför har inte svenska folket upplysts
om allt detta före folkomröstningen
och före omvalet till andra kammaren?
Varför har vi i stället sövts med
amsagan om alt arbetsgivaren betalar?
Varför vågar man inte tala om för
människorna precis vad det är fråga
om? Tilläggspensioneringen är ingen

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

socialreform alls. Staten ger ingenting.
Pensioneringens ivriga tillskyndare
kommer själva inte att offra ett enda
öre. Det är inte fråga om en inkomstutjämning
till förmån för de ekonomiskt
svagt ställda; snarare tvärtom.

Det är heller ingenting annat än
ovederhäftigt prat, när man har velat
göra gällande att det här står en kamp
mellan kapital och arbete. Det är det
nämligen alls inte fråga om. Vad det
gäller är endast och allenast att med
lagens hjälp ta ifrån människorna en
betydande del av deras arbetsförtjänster
för att i stället sörja för dem
på deras ålderdom. Men säg då det!
Kasta av den vita helgonskruden, avstå
från de sociala brösttonerna, och kom
sedan ut med edra förslag till det svenska
folket! Säg då hela sanningen, utan
att någonting förtiga, tillägga eller förändra! Men

kom inte ut till det svenska folket
en gång till utan att kunna lämna
klara besked om hur edra förslag inverkar
på sparandet i samhället och därmed
på skapandet av framtida välstånd
och trygghet, hur de verkar på prisbildningen
och därmed på vårt jordbruks
och vår industris möjligheter att
hävda sig i en allt skarpare internationell
konkurrens, hur de inverkar på
våra möjligheter att hålla små och stora
företag i gång och därmed hålla arbetslösheten
inom rimliga gränser! Begär
inte ännu en gång av väljarna, att
de skall ta ställning utan att ha fått ett
ordentligt besked om hur de tilltänkta
pensionsanordningarna skall kunna
samordnas med dem som människor
redan frivilligt och utan lagstiftning
har skaffat sig!

Pensionskommittén sade rent ut i
januari 1958: »Det är givet att en så väsentlig
höjning av pensionärernas levnadsstandard
som det här är fråga om
endast kan beredas utrymme inom samhällsekonomien,
om andra reformer,
andra privata och offentliga behov makas
åt sidan i tillräcklig mån.» Lämna

klara besked, herr socialminister, om
vilka reformer och vilka offentliga och
privata behov som måste makas åt sidan
!

Herr talman! Andra medlemmar av
vår riksdagsgrupp kommer att i detalj
precisera våra synpunkter på det föreliggande
lagförslaget och på de positiva
åtgärder som vi föreslår i dess ställe.
För min egen del nöjer jag mig med
de allmänna reflexioner, som jag här
i korthet har anfört, och yrkar bifall
till särskilda utskottets utlåtande på
alla punkter, vilket innebär avslag på
Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Wedén uttalade i
sitt anförande en förhoppning om att
resonligheten åter skulle göra sig gällande,
sedan vi väl en gång hade tagit
ståndpunkt till den fråga som nu
diskuteras. Jag hyser samma förhoppning
som herr Wedén, men jag måste
säga att när jag lyssnade till herr Cassel
kunde jag inte med någon större
hoppfullhet se fram mot en ordning
där resonligheten skall placeras i
högsätet. Herr Cassel förklarade inledningsvis
att vi lever i en demokrati,
men, sade han vidare, de demokratiska
institutionerna med riksdagen i
spetsen har ingen respekt, i varje fall
inte den respekt som skulle vara
önskvärd, ute bland vårt folk. Själv
fick jag ju det intrycket att om vi
skall få lyssna till alltför många anföranden
av den karaktär som herr Cassels
senaste, så kan det sannerligen
inte leda till någon respekt för denna
institution. Herr Cassel talar om att
vi lika gärna från början kunde gå till
omröstning. Han säger att vi kunde låta
lotten utan vidare avgöra. Han gör vidare
gällande att det inte finns någon
majoritet i denna kammare för pensionsförslaget.
Han försöker medvetet
undanhålla — väl inte kammarledamö -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

terna men en stor allmänhet — det faktum
att det är 116 mot 115 mandat
till förmån för regeringsförslaget i
andra kammaren.

Vidare säger herr Cassel att vi,
d. v. s. regeringen, skulle ha undanhållit
viktiga fakta för den befolkning,
den valmanskår som har att ta
ståndpunkt till vårt pensionsförslag.
Jag kan dock hänvisa till den proposition
som föreligger, där vi utförligt redovisat
de utgifter som vårt pensionssystem
kommer att medföra fram till
1990 dels vid oförändrade realinkomster
och dels vid en realinkomststegring
på 1,5 procent per år.

Herr Cassel! Samtidigt som vi får
veta att våra avgifter inte skulle räcka
till, vänder Ni Er emot att vi skaffar
alltför stora fonder som inte behövdes,
fonder som skulle användas till att socialisera
näringslivet. Hur går nu detta
ihop, herr Cassel? Jag tycker att
herr Cassel i varje fall i ett och samma
anförande borde vara tillräckligt
försiktig för att inte så påtagligt slå
ihjäl sina egna argument. Men, herr
talman, detta sagt bara i förbigående;
jag skall inte låta provocera mig i denna
debatt utan försöka ge en saklig
redogörelse för det läge i vilket pensionsfrågan
i närvarande stund befinner
sig.

Jag vill i likhet med herr Gustafsson
i Stockholm understryka att det finns
en stark längtan efter trygghet på djupet
hos vårt folk. Under krigsåren gjordes,
som även herr Gustafsson påpekade
stora personliga offer för den
yttre tryggheten. Med det skred av eld
och stål, som då svepte över världen,
i outplånligt minne avstår vi alltjämt
en ej obetydlig del av vår nationalinkomst
till att upprätthålla ett någorlunda
starkt försvar. Vi är beredda
därtill i medvetande om att vårt pansar
mot utifrån hotande faror har en
funktion i vår utrikespolitik. Personligen
står jag helt bakom en sådan
politik. Men också vår inre trygghet

hotas av faror. För den materiella
tryggheten har vi gemensamt byggt
upp en frontlinje bl. a. i socialpolitiken.
Den fronten har ständigt stärkts.
På senare tid har visserligen röster
höjts för att försvaga våra sociala befästningar,
men mitt intryck är, herr
talman, att endast en ringa del av vårt
folk vill ställa sig bakom en socialpolitisk
nedrustning. Jag tvivlar på att
man någonsin kan vinna folkets flertal
i vårt land för sådana tankar. Tvärtom
vill man i sammanhållningens och solidaritetens
intresse riva ner sociala
skrankor och skiljemurar. Tydliga
vittnesbörd härom bär de krav som i
dag reses på en förstärkning av befästningslinjen
där den ännu är svag
och ihålig.

Vi vet alla att vi lever på arbetet. Arbetsinkomsten
bestämmer vår levnadsstandard.
Första punkten på vårt politiska
program är därför att vi skall
uppnå och bevara full sysselsättning.
Arbetsinkomsterna skall skyddas. När
arbetsinkomsten av ett eller annat skäl
minskar eller uteblir, är detta ett hot
mot vår dagliga tillvaro sådan vi vant
oss vid den. I arsenalen mot de ekonomiska
risker vi löper har vi dock starka
vapen, nämligen i våra sociala försäkringar.
Jag skall till att börja med
erinra om deras innebörd.

När de risker jag talat om blir en
bister verklighet, kan de drabba oss
mer eller mindre långvarigt. Inte så
få av oss har upplevt arbetslöshetens
gissel. Där har arbetslöshetsförsäkringen
i många fall fått ta första stöten.
Daghjälpen från kassan har trätt i inkomstens
ställe till dess att arbete kunnat
ordnas.

Sjukdomen är en annan fiende. Rara
ett kort angrepp kan få förödande
verkningar på ekonomien. Då får sjukförsäkringen
hålla fronten. Och det är
ju inte endast så att sjukförsäkringen
bär eller lättar den utgiftsbörda som
sjukdomen lägger på oss. Genom sjukpenningen
ger den oss också ersätt -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ning för mistad lön. Om olyckan är
framme, skänker oss olycksfallsförsäkringen
eller yrkesskadeförsäkringen,
som den numera kallas, en viss ekonomisk
trygghet i vår dagliga tillvaro.

Verkningarna av arbetslöshet, sjukdom
och olycksfall är vanligen och
lyckligtvis snabbt övergående. Icke
desto mindre har vi ansett det vara så
viktigt att skydda ekonomien i dessa
situationer, att samhället har ordnat
socialförsäkringar, som för ett normalfall
ger den drabbade ersättning med
omkring två tredjedelar av den förlorade
arbetsförtjänsten. Därmed har vi
velat uppnå, att levnadsnivån inte skall
behöva sänkas mera påtagligt, när arbetstillfällena
sviker eller arbetsförmågan
satts ur spel.

Men även om en sjukdom eller yrkesskada
snart går över, kan man ju
inte komma ifrån, att den i många fall
drabbar hårt och får bestående verkningar.
De värsta fallen leder till livslång
invaliditet eller till döden.

Skadar man sig så illa i sitt arbee,
att man blir helt invalidiserad, kan
yrkesskadeförsäkringen ge en livränta
på upp till 11 000 kronor om året,
alltefter skadans svårhetsgrad och
den förlorade arbetsförtjänstens storlek.
Även om det ännu finns otillfredsställda
önskemål i fråga om efterlevandeskyddet
i denna socialförsäkring,
kan vidare änka och barn i
många fall få en nöjaktig livränta, om
mannen avlidit till följd av olycka som
inträffade då han stod i sitt arbete.
Men hur går det i andra fall? Vari består
det ekonomiska skyddet, när ett
olycksfall eller en sjukdom, som inte
är yrkesskada, medför invaliditet eller
leder till döden? Där har hittills den
fjärde av våra stora socialförsäkringar,
folkpensioneringen, fått tjänstgöra
som de flesta människors enda stöd.

Vid fullständig invaliditet lämnar
folkpensioneringen en i huvudsak inkomstprövad
invalidpension, som i
bästa fall utgör 2 450 kronor per år

jämte kommunalt bostadstillägg. En
änka, som uppfyller villkoren för änkepension
från folkpensioneringen, kan
få högst 1 960 kronor om året jämte bostadstillägg.

Sant är att vår folkpensionering under
de senaste tio åren förbättrats så,
att den befriat invaliderna och änkorna
från den omedelbara nöden. Och vi är
ense om att genomföra ytterligare förbättringar
av folkpensionerna — där
sluter till och med herr Cassel upp.
Men inte ens de allra djärvaste förväntningarna
sträcker sig så långt, att en
person som levat på en normal arbetsinkomst
kan undgå en kännbar sänkning
av levnadsnivån, om han eller hon
plötsligt får övergå till att leva enbart
på folkpension. Det blir ett tungt steg
nedåt för honom eller familjen.

De flesta av oss kommer emellertid
att undgå riskerna för svårare olyckor.
Vi kommer att leva i hälsa och uppleva
pensionsåldern utan att arbetsförmågan
brutits ned i förtid. Med åldrandet följer
ett naturligt avtagande av krafterna.
Vi kan då inte längre leva på arbetsinkomsten.
I det stora flertalet fall får
vi lita till pensionen. Också för dessa
fall är det alltjämt så att folkpensionen
ensam är allas skydd. Vad jag nyss sade
om folkpensionens innebörd vid invaliditet
och dödsfall — att den representerar
ett steg nedåt — gäller i stort sett
också för åldersskyddet. Trots alla förbättringar
ger folkpensionen inte en
sådan ersättning för den uteblivna arbetsinkomsten
att pensionären får ett
skydd för sin uppnådda levnadsstandard.
Att säga detta innebär inte att
nedvärdera folkpensioneringen. Den är
helt enkelt inte avsedd att vara annat
än ett bottenskydd — och de betydande
höjningar, som vi är eniga om att genomföra
under de kommande åren, ändrar
inte pensioneringens innebörd.

Vill man sammanfatta det nuvarande
socialförsäkringssystemets verkningar
kan man säga, att våra socialförsäkringar
skapar trygghet för levnadsnivån vid

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

kortvariga inkomstbortfall — vid en
tillfällig arbetslöshet eller vid en övergående
sjukdom. Men pensioneringen
— som skall ge ersättning för arbetsinkomsten
vid långvarig arbetsoförmåga
och bereda familjen ekonomiskt skydd
under lång tid efter försörjarens död -—■
innebär för de allra flesta att de alltjämt
måste vänja sig vid att varje dag
vända på örena. Djupa skuggor vilar
över deras tillvaro. Och de har ingen
ljusning att se fram emot. Partiernas
allmänna inställning till folkpensioneringen
i dag visar att vi trots alla framsteg
frågar oss: Är vi ändå inte skyldiga
pensionärerna mera? Vi har klivit upp
på de föregående generationernas axlar,
njutit gott av frukterna av deras arbete
och tillgodogjort oss deras uppfinningar.
Det är ju de nu gamla som i sin
krafts dagar har byggt upp vårt nuvarande
samhälle och vår produktionsapparat
— skolor, fabriker, vägar, kommunikationer,
kraftverk, sjukhus, bostäder.
De har gjort det under inkomstförhållanden
som vi betraktar som helt
otillfredsställande. Vi drar nytta av allt
detta, men de äldre får inte ens fortsätta
att framleva livet på sådana materiella
villkor som de själva har vant
sig vid. De får maka åt sig, medan utvecklingen
förs vidare på den grund de
har varit med om att lägga för hela vårt
samhälle.

Man kan också se saken från en annan
synvinkel. Vi som ännu tillhör den
aktiva generationen kan bara gå till oss
själva. Behovet av ekonomisk trygghet,
när krafterna sviktar, och för våra familjer,
om något värre skulle hända, det
behovet känner vi alla. Men känslan av
riktig trygghet fordrar ett starkare underlag
än vad folkpensionen kan ge. Vi
vill veta, att vi och våra familjer får behålla
en större del av det som var vår
vanliga arbetsinkomst. Det vore meningslöst
att bestrida, att praktiskt taget
varje vuxen människa i vårt land
för egen del längtar efter eu sådan
trygghet för sig och familjen. Säg gärna,

att det inte är heroiskt, men det är naturligt.
Vi vill alla såvitt möjligt hållas
utanför livets hårda törnar, och de som
redan uppnått trygghet eller som anser
sig ha uppnått den — det finns ju som
bekant också de som tillhör den katekorien
— värnar beslutsamt om den
rätten.

Det finns — jag vågar det påståendet
— bara en mening i landet: pensionssystemet
måste bli ännu bättre och
effektivare i framtiden. Jag har inte
mött någon, som inte för sin egen del
vill ha pensionsfrågan ordnad på ett
sådant sätt, att vägen framför honom
eller familjen i ekonomiskt avseende ter
sig som en jämn väg, inte som ett stup.
Det är antagligen därför som vi alla talar
så varmt — fast, det skall erkännas,
i olika tonarter — om bättre pensioner.
Och de flesta anser att folkpensionen
inte ens efter ytterligare förbättringar
kan lösa problemet.

Så allmänt och så starkt är nu behovet
av en tillfredsställannde pension, att
jag utan tvekan vågar påstå, att om man
i det väsentliga kunde lösa pensionsfrågan
utan samhällets medverkan, så skulle
det redan ha skett eller skulle åtminstone
något hålla på att ske.

När jag lyss.nar till dem som företräder
s. k. frivilliglinjer grips jag alltid av
samma undran. Varför behöver egentligen
pensionsfrågan vara något problem?
»Det är ju bara att träffa avtal med sin
arbetsgivare», säger man på tal om löntagarna.
När nu önskningarna om pension
är så starka från arbetstagarnas
sida och när det på sina håll bland politikerna
låter som om arbetsgivarna
nästan står i ko för att få hjälpa till,
varför blir det inte snabbt nog någonting
av? Någonstans måste det på ett
oförklarligt sätt haka upp sig. Ty när
man ser sig om finner man, att de
grupper som nu har tjänstepension utöver
folkpensionen sannerligen inte utgör
någon överväldigande skara.

De enda löntagargrupper som allmänt
anses ha pensionsfrågan tillfredsställan -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

de ordnad är samhällets egna anställda.
För de statsanställda är detta omdöme
särskilt befogat efter de senaste förhandlingsuppgörelserna.
De har en
tjänstepension som motsvarar ungefär
två tredjedelar av lönen och som i praktiken
är värdebeständig. Genom samhällets
medverkan i dess egenskap av arbetsgivare
har det gått att lösa pensionsfrågan
för dessa grupper.

Bland de privatanställda har vissa
tjänstemän pensionsrätt hos Svenska
Personal-Pensionskassan, eller SPP som
den kallas. De försäkras där för en
många gånger aktningsvärd pension.
SPP:s s. k. normalplan är inriktad på en
sextioprocentig pensionsnivå. Från de
SPP-försäkrades egna organisationer
har det framhållits, att de flesta tjänstemän,
som i dag slutar och får pension
från SPP, måste finna sig i att denna
pension endast motsvarar cirka 40 procent
av slutlönen. En allvarlig nackdel
med denna ordning liksom med annan
pensionering i privata försäkringsbolag
är — som numera allmänt omvittnas
— frånvaron av värdebeständighet. Pensionen
förlorar i värde om prisnivån
stiger. I fråga om priset för en pensionering
av denna beskaffenhet brukar
anges, att SPP-pensionen i allmänhet
kostar en manlig tjänsteman 8 procent
av hans lön och att hans arbetsgivare
dessutom får betala 16 procent, alltså
sammanlagt 24 procent. Men — och det
skall vi inte glömma — stora grupper
av privatanställda tjänstemän har ingen
tjänstepension alls. För t. ex. de handelsanställda
är sådana pensioner ytterst
sällsynta.

Och hur är det för arbetarna i privata
företag? Svenska arbetsgivareföreningen
publicerade år 1954 ett betänkande om
arbetarpensioner. Det är ett intressant
aktstycke ur många synpunkter. Där
redovisas bland annat en undersökning
rörande förekomsten av pensionsanordningar
hos företag, som tillsammans
hade en halv miljon arbetare. Läser man
noga finner man att 2,8 procent av alla

dessa arbetare skulle få en pension på
mer än 899 kronor om året från 67 års
ålder. De resterande 97,2 procenten
skulle få mindre eller ingenting alls.
Även om en eller annan förbättring kan
ha skett sedan undersökningen gjordes
för sju år sedan, står dock huvudresultatet
fast. Knappast några arbetare hos
bolag och andra enskilda arbetsgivare
har någonting alls av det som vi menar
när vi använder ordet tjänstepension —
eller tilläggspension utöver folkpensionen.
Vid sidan om massan av pensionslösa
arbetare och tjänstemän står skaror
av småföretagare och andra yrkesutövare,
som också saknar den trygghet
som en ordentlig pensionsrätt skulle
skänka dem och deras familjer.

Vad har nu gjorts för att utan samhällets
medverkan lösa pensionsfrågan
för dessa miljontals människor? Vad
gjordes för 10 år sedan? Eller för 5 år
sedan? Gjordes det något i fjol? Har det
gjorts något i år? Finns det planer på
att göra något för framtiden?

Ja, det är frågor som man har skäl åt!
ställa sig.

Nå, säger någon, om bara fackföreningsrörelsen
hade visat litet större
intresse, så skulle saken ha varit klar
och det hade aldrig behövt bli tal om
någon lagstiftning. Med frigjord och
oförvägen djärvhet föres detta argument
ofta till torgs, och det förtjänar därför
att synas litet närmare i sömmarna.

Den som slungar ut påståenden om
att fackföreningsrörelsen lätt nog kunde
lösa problemet bekymrar sig inte om
att hundratusentals löntagare arbetar på
privata arbetsplatser där det inte förekommer
några kollektivavtal. Det rör
honom inte heller det bittersta, att t. ex.
småföretagarna inte skulle bli hjälpta
med lösningen av sin pensionsfråga, om
fackföreningarna vore aldrig så aktiva.
Men, för att lämna dessa pensionslösa
och deras ogunstiga öde, hur skulle det
gå för de andra, alltså på de områden
där våra arbetsmarknadsorganisationer
verkligen har inflytande på arbetsvill -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

koren, om vi helt lade frågan i parternas
händer?

Ja, Landsorganisationen fick ju ett
bud från Arbetsgivareföreningen för
några år sedan, 1954. Arbetsgivarna avstod
från att förorda någon viss pensionsnivå.
Men det står uttryckligen i
deras pensionsförslag — klart och tydligt
angivet — att det fanns en självklar
gräns för hur långt man kunde tänkas
sträcka sig. Arbetarpensionerna måste,
stod det, »givetvis ligga inom ramen för
det högsta avdragsfria beloppet vid inkomstprövninngen
enligt folkpensioneringslagen».
Detta betyder på ren svenska
1 000 kronor om året för ogift och
1 500 kronor för gifta. Det var den yttersta
gränsen för vad Arbetsgivareföreningen
kunde erbjuda en industriarbetare
eller en byggnadsarbetare efter 40
års anställning — och naturligtvis utan
någon garanti för värdebeständighet.

Men, herr talman, vi skall inte gräva
ner oss i det förgångna. Låt oss i stället
verkligen se efter vad det finns för möjligheter
att i dag ge hyggliga pensioner
på frivillighetens väg!

Vill man till varje pris undvika att
blanda in samhället vid pensioneringen
står bara den'' privata försäkringen till
buds, den som bygger på premiereservsystemet.
Vi vet vad det kostar i SPP,
som anses vara ett välskött försäkringsföretag:
en fjärdedel av lönen. Man
kunde kanske tycka att det är onödigt
att som i SPP sikta på en sextioprocentig
pensionsnivå enbart för den privata
tjänstepensionen. Folkpensionen
kommer ju till; jag förstod att herr Wedén
var inne på sådana tankegångar.
Ja, folkpensionen kommer till, det medges.
Men som jag nyss påpekade lyckas
det inte i praktiken att låta en premiereservpension
hålla jämna steg med löneutvecklingen.
Den smälter ihop efter
hand så alt den bara blir 40 procent av
lönen vid pensionstillfället. Den blir för
dyr annars! Endast tack vare det tillskott
folkpensionen utgör kan man hålla
sig i närheten av eu sextioprocentsnivå

— sammanlagt. Men den privata pensionen
är helt oskyddad för penningvärdeändringar.
Den utgår monotont med
samma antal kronor och ören oavsett
om och hur priserna stiger. Endast
folkpensionen ökar och behåller sin
köpkraft vid prisstegringar.

Härtill kommer att en premiereservpension
oundgängligen fordrar en uppbyggnadstid
på minst en mansålder.
När man sätter i gång är det bara de
allra yngsta i den aktiva generationen
som får vad man betecknar som full
pension. Det är bara dessa som hinner
genomleva hela avbetalningstiden. Alla
andra får reducerade pensioner — för
de något äldre reduceras pensionen till
bagatellbelopp och ingenting annat.

Så ser den tilläggspensionering ut till
vilken man nu på sina håll vill inbjuda
de pensionslösa med vackert tal om frivillighet,
avtalsfrihet och enskilt initiativ.
Jag frågar: Finns det verkligen någon
som på fullt allvar vågar påstå, att
de som nu är utan tilläggspension kan
träffa avtal om sådana pensioner i morgon
dag? Eller om ett år? Eller om fem
år eller om tio år? Jag upprepar de frågorna.

Skall arbetsgivarna betala dessa pensioner?
är nästa fråga. Nej, svara frivillighetens
värnare. Skall alltså löntagarna
i gemen plötsligt avstå en fjärdedel
av lönen till pensionsavgifter? Nej

— det kan jag själv svara på utan vidare.
Men då kan jag heller inte inse
hur vi skall kunna få pensioner med
hjälp av den ena eller andra s. k. avtalslinjen
eller frivilliglinjen, ens i närheten
av vad jag förmodar att herr Wedén
tänkt sig — ty även herr Wedén är
ju anhängare av en tilläggspension. Men
jag går vidare.

Lagstiftning iir vad som måste till —
detta är herr Wedén och jag också överens
om — om man verkligen har vilja
att få någon ordning på pensionsfrågan.
Personligen hyser jag inte skymten av
tvekan på den punkten. Vad som förundrar
mig iir faktiskt att det fortfa -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

rande finns personer, som tror att det
går på något annat sätt.

Läget är alltså detta: alla anser att
pensionsfrågan inte är löst, till och med
högern har ju den meningen. En stor
majoritet menar att folkpensioneringen
ensam aldrig kan erbjuda en lösning —
därom är ju socialdemokrater och folkpartister
såvitt jag kan förstå eniga. Nuvarande
privata anordningar för tillläggspension
är otillfredsställande. Samhällets
medverkan genom lagstiftning
om tilläggspensioner måste till. Det
finns en betydande majoritet — jag inkasserar
detta — i denna riksdag för
principen om lagstiftning angående tillläggspensioner.
Ty — det vill jag understryka
— även folkpartiet säger sig numera
vilja ha en lagstiftning om tilläggspensionering.
Jag måste ägna några ord
åt den ståndpunkten och samtidigt gå
in på frågan om möjligheterna att genom
lagstiftning åstadkomma en effektiv
lösning av pensionsfrågan. Och därmed
bara några ord om folkpartiets
förslag.

Innebörden i folkpartiets förslag är
nu att arbetsgivarna enligt lag skall vara
skyldiga att erlägga pensionsavgifter för
sina anställda. Även om detta enligt min
mening är det enda väsentliga i folkpartiets
förslag och den enda nyheten
i förhållande till vad som redan i dag
kan erbjudas, så vill jag gärna betyga
att det är ett steg i rätt riktning. Hade
herr Wedén plötsligt sagt något dylikt
under folkomröstningskampanjen, skulle
jag ha trott att mina trumhinnor bedrog
mig. Men när nu folkpartiet har
kommit så långt, varför inte ta steget
fullt ut? Vad jag menar är att om man
ändå vill ha en lagstiftning, varför då
inte ta till vara de möjligheter till en
effektiv pensionering som lagstiftningen
erbjuder. Jag vet att herr Wedén
kommer att framhålla att vi för närvarande
måhända inte har råd att ta
ett sådant steg. Jag tyckte att han i sitt
anförande gick för långt och nästan kom
in på en bevisföring, som påminner om

den som högern och centerpartiet begagnar
sig av för att förhindra varje
form av tilläggspensionering. Men på
det hela taget inkasserar jag att herr
Wedén måste vara anhängare av en tillläggspensionering.

Jag återgår nu till mitt tidigare resonemang.
Tack vare lagstiftningen kan
man bygga tilläggspensioneringen på
samma finansieringssystem som vi redan
har för folkpensioneringen och
statstjänstemännens pensionering, nämligen
vad vi brukar kalla fördelningssystemet.
Fördelningssystemets innebörd
har beskrivits på ett alldeles utmärkt
sätt i det betänkande om arbetarpensioner,
som arbetsgivareföreningens
pensionskommitté avgav år 1954. När
denna kommitté diskuterar frågan vilket
finansieringssystem som bör användas
i en arbetarpensionering, framhåller
den att ett fördelningssystem bl. a. har
den fördelen, att det från beslutad tidpunkt
omedelbart kan sättas i funktion.
Man kan alltså komma ifrån den långa
uppbyggnadstid, som premiereservsystemet
fordrar. Jag skall citera ett stycke
ur arbetsgivareföreningens betänkande
om vilka möjligheter som står till buds:

»En mera uppenbar fördel med ett
fördelningssystem ligger däri, att det
lätt kan anpassas efter ändringar av
pensionsnivån (såväl vid reell standardförändring
för pensionärerna som
vid pensionsnivåns anpassning efter ett
växlande penningvärde). Emellertid
måste konstateras, att ur andra synpunkter
fördelningssystemet för det ändamål,
varom här är fråga, har så bestämda
nackdelar, att kommittén inte
funnit sig kunna föreslå ett pensioneringssystem
efter fördelningsmetoden. I
fördelningssystemets natur ligger att
det är den aktiva generationen, som bekostar
åldringsgenerationens förmåner
Detta medför, att systemet endast gåi
att applicera på ett mycket konstant
kollektiv, som mer eller mindre tvångsvis
sammanhålls.»

Alldeles oavsett vart arbetsgivareför -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

eningens pensionskommitté ville komma
med sitt uttalande, har den klart
påvisat fördelningssystemets fördelar
men också orsaken till att detta system
åtminstone rent tekniskt inte kunde användas
av arbetsgivareföreningen. Det
fanns inte något fast kollektiv och inga
möjligheter att skapa det — utan lagstiftning.
Folkpartiet har emellertid ett
fast kollektiv — nämligen det som skapas
genom den av partiet föreslagna lagstiftningen
— men avstår ändå från de
fördelar, som fördelningssystemet erbjuder
även enligt arbetsgivareföreningens
mening. Läget kan kort beskrivas
så: arbetsgivarsidan tyckte att fördelningssystemet
var bra — men man saknade
ett fast kollektiv. Folkpartiet skapar
ett fast kollektiv — men då duger
inte fördelningssystemet.

Vad är det då — praktiskt sett — som
folkpartiet låter gå sig ur händerna,
men som regeringen i sitt förslag har
tagit vara på? Jag skall inte gå in på
några detaljer, eftersom de tidigare talarna
inte gjort det. Jag skall nöja mig
med att peka på några av de viktigaste
sakerna.

Vi har först den snabba igångsättningen.
Som exempel på verkningarna
av folkpartiets förslag vill jag nämna,
att en person, som har en lön på 12 000
kronor, vilken lön förutsättes stiga med
1 V2 procent om året, skulle få nöja sig
med högst ''/3 av slutlönen i total pension
— om han skulle gå i pension år
1983. Regeringens lagförslag ger samma
löntagare vid samma tidpunkt en pension
som motsvarar 60 procent av hans
slutlön.

Det andra, som folkpartiet av någon
outgrundlig anledning släpper genom
sitt förslag, är att pensionsnivån garanteras
genom en föreskrift i lagen. Enligt
regeringens lagförslag skall tilläggspensionen
utgöra 60 procent av arbetsinkomsterna
under de 15 bästa åren.
Folkpartiet har frånhänt sig varje möjlighet
att bestämma pensionen på nå3
— Andra kammarens protokoll 1959.

got liknande sätt. Man kan inte säga någonting
om det.

För det tredje avstår man från värdebeständighet
på pensionsrätten och att
pensionerna kan garanteras i lagen. Så
ser också regeringens lagförslag ut, men
folkpartiet har måst kasta överbord
varje tanke på att kunna lämna en sådan
garanti.

Man kan uttala allmänna önskemål
om att vi skall vidtaga åtgärder, som i
en framtid skall kunna leda till en viss
värdebeständighet. Men vi kan inte hänvisa
till något annat land i världen —
jag har efterlyst det vid flera tillfällen
— där man klarat värdebeständigheten
när det gäller försäkringar. Följaktligen
befinner vi oss fortfarande i det läget,
att man inte kan ge några bestämda
utfästelser här.

Jag måste säga till herr Wedén, att
för mig framstår bara dessa tre saker
som så väsentliga, att jag finner det
oförklarligt att man kan tänka sig att
avstå från dem när man skall genomföra
ett tilläggpensionssystem.

Herr talman! Jag vill nu bara göra
några kommentarer till utskottets utlåtande.
Det har redan gått upp för de
flesta här i landet, tror jag, att om regeringens
förslag om allmän tilläggspensionering
skulle avvisas i dag eller i
morgon eller i övermorgon, så blir det
ingen lösning av pensionsfrågan. Högern
vill inte, centerpartiet vill inte och
folkpartiet kan inte.

Detta är faktiskt den enda punkt på
vilken utskottet ger ett klart och otvetydigt
besked. Motionerna 1:433 och
II: 523 avstyrkes. Utskottet vill inte veta
av någon utredning, som sedan skulle
kunna leda till förslag för 1960 års riksdag.
Det sägs utan krumbukter. Högern
och centerpartiet är skoningslösa, vågar
jag säga, mot folkpartiet. Med mera
genomtänkt hänsynslöshet kan ingen utlämna
en bundsförvants förslag. Men
folkpartiets förtroenderåd framhärdar i
påståendet att folkpartiförslaget är just

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

det som riksdagen bör enas om. Vad
skall man kalla sådant, för, herr Wedén?
En blandning av en förtvivlans politiska
beräkning och barnatro, det är vad
jag skulle vilja kalla det.

Utöver detta avstyrkande jämte avstyrkandet
av propositionen tycks oppositionen
ha känt behov av att göra ett
gemensamt uttalande i pensionsfrågan.
Detta balanserar hårfint på gränsen mellan
ingenting och kanske någonting.

Men det väntas ju också att oppositionen
skall komma med ett alternativ.
Vi har ju ändå inte glömt bort från folkomröstningskampanjen
det löfte som då
gavs enligt alla tre linjerna — jag vill
återkalla det i minnet, det kan vara intressant
även för högern och centern
att höra det. Då sade man: De förbättrade
folkpensionerna skall byggas på
med tilläggspensioner. Det stod i likalydande
text på alla tre linjernas röstsedlar.
Det är intressant att i anslutning
därtill lyssna på vad herr Cassel
säger i dag. Det visar att högern verkligen
är att lita på. Man har låtit skriva
i miljontals exemplar sedlar med denna
text, och så håller man ett sådant anförande
som herr Cassel i dag. Men
hur ser nu det borgerliga alternativet
ut?

Oppositionen säger till en början, att
det framstår »som synnerligen betydelsefullt
att allt flera människor i
vårt land får möjlighet att ordna sin
trygga försörjning på ålderdomen». Ja,
det vore väl lönlöst också för oppositionen
att förneka detta.

Sedan fortsätter man med att upplysa
om att tryggandet av åldersförsörjningen
»kan ske i en rad olika former,
genom pensionsanordningar och andra
försäkringar» och genom sparande. Den
upptäckt, som oppositionen här gör
gemensamt, kan knappast kallas sensationell,
eftersom redan nu envar kan
teckna försäkringar, om han bara har
råd. Men hur vill oppositionen ha det
för framtiden? Läsaren börjar nästan
bli otålig för att få reda på hur det

borgerliga alternativet ser ut. Då fastnar
blicken på följande rader. Jag citerar:
»Beträffande utformningen av de
pensions- och försäkringsmässiga anordningarna
... återkommer utskottet i
andra avsnitt av sin framställning.»
Äntligen! Nu kan det inte dröja länge,
förrän man får svart på vitt på vad den
samlade borgerliga oppositionen vill i
pensionsfrågan.

Under stigande spänning bläddrar
man nu vidare, medan blicken far allt
hastigare upp och ner utefter sidorna.
Där! Nej. Det handlar om folkpensioneringen.
Men här då? Nej, det gällde
sparande, värdesäkring och skatter.
Man går tillbaka igen och bläddrar förbryllad
om ifrån början. Man läser noggrannare
och långsammare, man studerar
varje rad. Men nej, fortfarande inte
ett ord om, hur det skall ordnas med
tilläggspensioner. Det kanske har blivit
något fel, så att det fattas några blad?
Nej, inte det heller: sidnumreringen
stämmer.

Då äntligen går''det upp för en. Oppositionen
glömde bort att tala om vad
den hade för alternativ i pensionsfrågan!
Vad man lovar på sid. 95 och
96 har man glömt att uppfylla på de
därpå följande sidorna, vad det nu kan
bero på.

Nå, nu skall vi inte ta varandra och
livet för högtidligt. Det kan jag medge
— allra helst som vi inte kommer ifrån
det med livet i behåll. Folkpartiet har
för övrigt fått en påminnelse därom
under sitt manövrerande i pensionsfrågan.

Men oppositionen lovar ju faktiskt i
början av utskottsutlåtandet att tala om
hur den vill ha pensionsanordningarna
utformade, och sen bryr den sig inte det
bittersta om saken.

Ligger det en djupare innebörd i detta
handlingssätt? Just detta är kanske,
när allt kommer omkring, den borgerliga
oppositionens verkliga alternativ.

Jag måste säga att jag tror herr Wedén
om bättre. Jag tror fortfarande att

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

folkpartiet har, som jag sade, på ett
hänsynslöst sätt övergivits och utlämnats
av sina bundsförvanter. Vad skall
man göra åt det? Jag beklagar nästan
folkpartiet för att det har manövrerat
sig självt in i en så förtvivlad situation.
Men även om jag nu göra detta, tycker
jag ändå, att man från de övriga oppositionspartiernas
sida kunde ha visat
folkpartiet litet större skonsamhet. Men
det blir väl deras sak att klara upp, hur
det nu skall gå till.

Till slut, herr talman, endast några
randanmärkningar, framför allt i anslutning
till det anförande, som hölls av
herr Cassel, vilket inte bara bekymrade
mig utan också — det skall jag erkänna
— gjorde mig beklämd.

Den politiska debatten bär på ett enligt
mitt förmenande olyckligt sätt tillspetsats
kring denna fråga. Sedan tillläggspensionen
på allvar aktualiserats
har det blivit en hårdare klang i den
politiska skällan här i landet.

Djupast beror det antagligen på att
intressena skurit sig mer än i andra
frågor vi debatterat. Jag är den förste
— det betygar jag — att beklaga detta,
även om ett sådant beklagande i nuvarande
politiska läge måhända endast
låter som en vemodig visrefräng.

Jag vill dock påpeka att regeringen
sökt finna vägar till överenskommelse.
Naturligt nog har vi då i första hand
vänt oss till folkpartiet, som är anhängare
av lagstiftning.

Vi har därvid diskuterat under hand.
Vi har inbjudit till förhandlingar. Det
tjänar inte mycket till att försöka lasta
skulden för misslyckandet på den ena
eller den andra parten. Ståndpunkterna
var oförenliga — det medger jag.
Det var i fråga om finansieringssystemet
som intetdera partiet ansåg sig
kunna vika. Jag har redan klargjort,
varför vi för vår del inte kunnat överge
fördelningssystemet och de stora
fördelar detta erbjuder. Det är helt enkelt
för pensionärernas skidl — därför
att vi är mer intresserade av att snabbt

åstadkomma goda pensioner än av ett
visst finansieringssystem — som vi står
fast vid vår ståndpunkt i detta avseende.

Vi vill emellertid försöka göra så
mycket som möjligt för att gå folkpartiet
till mötes, och dessa strävanden
återspeglas i propositionen, sådan den
nu föreligger jämfört med förra årets
principförslag. Man skall där finna
förändringar då det gäller frågan om
hur pensionsfonden skall förvaltas. Därvidlag
var vi beredda att föra mycket
långtgående resonemang, men blev aldrig
i tillfälle att göra detta.

Man skall också finna förändringar
i fråga om den rörliga pensionsåldern.
Vad vi nu erbjuder är en rörlig pensionsålder
som motsvaras av en variation
på förmånssidan, beroende på vid
vilken tidpunkt mellan 63 och 70 års
ålder som ålderspensionen tas ut. Folkpartiet
kräver däremot en varierande
pensionsålder på grundval av en variation
på avgiftssidan. En sådan anordning
kan väl tänkas såsom ett komplement
till den allmänna tilläggspensioneringen
enligt regeringsförslaget. Det
finns ett tredje önskemål: en varierad
pensionsålder utan variationer vare sig
i fråga om avgifternas eller förmånernas
storlek per år.

Vi är mycket intresserade att få dessa
problemkomplex ytterligare utredda,
och det skall som bekant också ske.
Folkpartiet kan emellertid inte godta
någon annan lösning än sin egen. Därför
betecknar man alla våra ansträngningar
att vara tillmötesgående såsom
mer eller mindre värdelösa.

Vidare har vi för att öka inslagen
av frivillighet gjort bestämmelserna om
undantagande och utträde liberalare än
vi förra året ansåg vara möjligt. Vi har
gått med på att komplicera systemet åtskilligt
för alt därigenom kunna öka
frivilligheten, och jag vill inte påstå
att frivillighetsprincipen inte skulle
vara värd det offret. Jag har också
med mycket stort intresse liist Gösta

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Rehns artiklar i Tiden, och jag måste
säga att han där gett uttryck för ett
allmänt önskemål som inte bara finns
inom socialdemokratien. Frågan om det
centraliserade eller decentraliserade
samhället — antingen det nu gäller
samhället som sådant eller de ständigt
växande storföretagen — är, herr Wedén,
ett problem som vi alla samfällt
måste försöka komma till rätta med.
För övrigt har jag själv för ett par tre
år sedan aktualiserat detta problem i
en radiodebatt mellan de olika partierna,
och jag är i likhet med herr Wedén
en sökare i detta avseende.

De medgivanden, som vi alltså gjort
beträffande varierad pensionsålder och
ökad frivillighet, har emellertid inte
skett på grund av krav från löntagarhåll.
Jag har inte hört att någon löntagarorganisation
sagt sig vilja stå
utanför den allmänna tilläggspensioneringen,
därest denna införes. Det är
helt enkelt för att tillgodose folkpartiets
önskemål som vi gjort dessa uppmjukningar.
Men inte heller detta försök
ledde till någon framgång.

Såsom jag nyss sade skall vi inte nu
tvista om var skulden till misslyckandet
bör läggas. Misslyckandet är ett
faktum, och jag är — det vill jag än
en gång understryka — den förste att
beklaga detta.

Herr talman! Om denna betydande
reform nu kommer att genomföras sker
det följaktligen i splittringens tecken.
Låt oss dock trösta oss med att det
myckna som vi vid sidan av pensioneringen
är ense om till slut väger ofantligt
mycket tyngre än det som skapar
motsättningar. Det är detta, herr talman,
som håller oss samman som nation.
Viljan — eller om ni så vill
tvånget — att samsas i framtiden skapar
faktiskt förutsättningar att fylla
igen sociala klyftor, som så lätt skulle
kunna riva upp samhälleliga motsättningar.

Herr talman! Må det till slut tillåtas
mig att göra en profetia. Om reformen

beslutas nu är jag övertygad om att
våra efterföljare om låt oss säga 20 år
med förundran skall ta del av de häftiga
strider, som utkämpades vid dess
genomförande, men, herr talman, dessa
stridens vågor kommer förvisso att
uppfattas endast som tidvattnets dyningar
i en flod, vilken ändå ständigt
flyter ut i havet.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag äger inte som socialministern
profetians gåva, och jag
skall därför inte försöka profetera. Jag
vill bara framhålla, att jag i mitt anförande,
som tyvärr inte uppskattades
av socialministern, inte sade ett ord
om fondbildningen och vad den kostar.
Den saken kommer andra talare att
ta hand om. Fonderna har inte ett
dugg med själva pensionssystemet att
skaffa. Jag talade bara om vad pensionssystemet
som sådant kostar, när
det blir färdigt. För att räkna fram
det behöver man inga trollformler, endast
ett riktigt tillämpande av de fyra
enkla räknesätten med utgångspunkt
från de födelse- och dödstal, som man
kan förutse. Då blir, herr socialminister,
avgifterna 24 procent av de
pensionsgrundande inkomsterna. Det
är matematiskt omöjligt att de skulle
bli 10 procent av de totala arbetsinkomsterna,
även om man räknar med
en standardhöjning på 1,5 procent om
året. De blir väsentligt högre —- minst
18 procent av de pensionsgrundande
inkomsterna. Varför har inte regeringen
låtit försäkringsinspektionen
eller någon annan sakkunnig myndighet
utreda och kontrollera detta?

Socialministern frågade, om vi har
glömt folkomröstningen. Nej, det har
vi inte gjort. För två år sedan fattade
riksdagen på socialministerns och regeringens
tillskyndan beslut om att
hindra minoriteten att få ställa sitt
eget yrkande i den stora votering, som
folkomröstningen innebar. Har det nå -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

gonsin eljest förekommit i någon demokratisk
församling här i landet, att
eu minoritet berövats rätten att själv
formulera sin egen mening? Vad skulle
ni ha sagt, som blev minoritet i utskottet,
om vi i majoriteten hade försökt
påtvinga er ett yrkande, som ni inte
ville ha? Tror socialministern, att beslutet
för två år sedan inför folkomröstningen
bidrog till att stärka riksdagens
anseende?

En majoritet av svenska folket har
uitalat sig mot er i fjolårets val. Slumpen
har givit er en röst mer än vi fått
här i andra kammaren. Tror socialministern,
att det bidrar till riksdagens
anseende att regeringen nu vill utnyttja
denna slumpens skörd för att
genomtrumfa detta förslag, som griper
in i generationer framöver?

Socialministern kritiserade den bristande
värdebeständigheten hos de privata
försäkringarna. Vilka är de förnämsta
hindren mot värdebeständighet?
Jo, den regering som socialministern
tillhör och det socialdemokratiska
partiet, som hittills gått emot varje
åtgärd för att göra sparandet värdebeständigt.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om socialministerns
något dramatiska framträdande här
inför kammaren i samband med hans
redogörelse för utskottsutlåtandet skall
jag inte säga mer än att detta uppträdande
kanske kan vara ägnat att inge
högerpartiet och centerpartiet en föreställning
om vidden av det politiska
misstag, som dessa båda partier enligt
min bestämda mening har begått i pensionsfrågan.
.lag vill tillägga, att när
socialministern inför det framtidsperspektiv,
som öppnar sig därest andra
kammaren avslår regeringsförslaget,
bara vänder sig till centerpartiet och
högerpartiet, så ser socialministern
något ensidigt på saken. Det finns väl
också det socialdemokratiska partiet

att tänka på. Menar verkligen socialministern
att det första som socialdemokratien
inför detta framtidsperspektiv
skulle säga var: »När inte pensionsfrågan
lösts på det sätt vi önskat, så vill
vi inte ha någon politiskt förankrad
lösning av pensionsfrågan alls?» Det
blir ju konsekvensen, om man för det
resonemang som socialministern här
gjort.

Jag skall inte heller addera mycket
till den karakteristik som socialministern
gav av de förhandlingar och underhandskontakter
som förekommit
mellan oss. Men jag skulle vilja tillåta
mig den reflexionen, att de stora ansträngningar
socialministern gjort för
att uppnå samförstånd har aldrig, såvitt
jag kunnat se, framkallat en enda
svettdroppe på hans panna.

I övrigt, herr talman, gick socialministern
igenom en rad av argument
från förra årets debatt i något snabbare
takt. Jag kan inte här bemöta dem
alla. När socialministern bekände sig
till en grundsyn, som liknade den som
Gösta Rehn givit uttryck åt i Tiden,
vill jag dock påpeka, att — såvitt jag
kan förstå — en obligatorisk tilläggspensionering,
stigande till så höga nivåer
som regeringsförslaget förutsätter,
aldrig på något sätt kan tillfredsställa
det krav på en stor frihetssfär
för personliga och gruppvisa avgöranden,
som varit Rehns huvudtes. Det
går inte, herr socialminister, och därför
ligger också i detta den ena avgörande
invändningen mot ett fördelningssystem,
som sträcker sig så högt
upp.

Den andra avgörande invändningen
ligger i det sammanhang, som socialministern
själv berörde, när han talade
om att uppnå och bevara en full
sysselsättning och en rad andra värdefulla
saker samtidigt som man genomför
en pensionsreform. Här kommer vi
till själva grunden för vår kritik mot
socialministerns och regeringens uppläggning.
Det är just med tanke på

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

den ekonomiska styrka, som behövs
för att verkligen uppnå och bevara
full sysselsättning, säkra en fortsatt
stegring av realinkomsterna och skapa
de ekonomiska förutsättningarna för
att samhällets verksamhet i andra avseenden
inte skall behöva avstanna i
utvecklingen, som vi vänder oss mot
hans lösning och i stället förordar en
mera måttfull.

När socialministern talade om floden
som alltid rinner mot havet förstod
jag, att han tänkte på det stora socialdemokratiska
partiets flod. Jag tror
dock, herr socialminister, att ni här
beträtt en väg, som i tidens längd kan
komma även denna flod att sina.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Till vad herr Wedén
senast sade beträffande min tydligen
inte alldeles klara liknelse om floden
vill jag säga, att jag faktiskt inte tänkte
på det socialdemokratiska partiet i det
sammanhanget. Jag vill inte i onödan
triumfera över folkpartiet eller skärpa
motsättningarna till detta parti, och
jag skall medge, att jag inte i dag vill
tala om vilketdera av våra partier som
på grund av pensionsfrågans lösning
i den ena eller andra riktningen kommer
att sina mest. Jag tycker---

ja---jag övergår till ett annat

ämne med tanke på de erfarenheter de
båda partierna redan har i detta avseende.

Några ord till herr Cassel. Han säger,
att regeringen på sin tid påtvingade de
andra partierna texten till de folkomröstningssedlar
som skickades ut. Men,
herr Cassel, det fanns ingen som den
gången gjorde någon invändning mot
den inledande texten, nämligen att folkpensionen
skulle kompletteras med en
tilläggspension. Det var tvärtom så att
om det var något man var angelägen
om, så var det att alla partier skulle slå
fast att folkpensionen skulle komplet -

teras med en tilläggspension. Vad man
eventuellt kunde tänkas protestera emot
var att detta inte tillräckligt klart
skulle framgå när texten formulerades
just i det avsnittet på sedlarna. Jag tycker
nog att herr Cassel kan inhämta
alla de upplysningar av herr Hjalmarson
som är nödvändiga för att han skall
kunna vara litet mera vederhäftig när
han kommer upp i talarstolen nästa
gång.

Sedan säger herr Cassel att det inte
är fråga om fonderna nu, utan det vi
resonerar om är vad pensionsförslaget,
alltså tilläggspensionen, kommer att
kosta. Det skulle vara det avgörande.

Ja, jag har hänvisat till de avgifter vi
har föreslagit. Vi startar med 1,9 procent
på den samlade lönen och ökar
sedan med 0,6 procent varje år. Men
detta avgiftsuttag är inte representativt
för vad försäkringen kostar. Vi får
pengar över. Vi får pengar över i en
sådan utsträckning, att herr Cassels
meningsfränder i arbetsgivareföreningen
förklarat, att avgiftsuttaget kan bli
mycket mindre än det socialdemokratiska
regeringsförslaget siktar till. Vidare
har man gjort gällande att fördelningssystemet
försäkringstekniskt sett
inte är avhängigt av fondbildning. Och
det är ju precis vad vi tidigare sagt.

Herr Cassel säger då: Det är inte det
jag resonerar om. Han medgav att avgifterna
vi nu tar in används inte helt
till utgifter, eftersom utgifterna inte blir
så stora i början. Herr Cassel vill att
vi då skall tala om det som kommer
att ske i framtiden. Vad har socialministern
att säga i det fallet? Jo, att
departementschefen i allmänna ordalag
gjort gällande, att avgifterna inte kommer
att uppgå till över 10 procent, men,
säger herr Cassel, detta är bara ett antagande
av departementschefen.

Nej, herr Cassel, det är det visst inte!
Jag måste medge, att jag inte ansett
mig vara så hemma i de fyra räknesätten
som herr Cassel anser sig vara.
Jag vågade inte lita på mig själv när

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

jag räknade ut detta. Jag har vänt mig
till experterna, de verkliga försäkringsexperterna
i de ämbetsverk, som herr
Cassel nyss talade om. De har berättat
för mig att avgifterna inte kommer att
överskrida 10 procent i framtiden.

Nu gjorde herr Cassel gällande i sitt
första anförande, att avgifterna kommer
att uppgå till 24 procent. Med den kunskap
han har i de fyra räknesätten
kom han i sitt nästa anförande fram
till siffran 18 procent. Det är en betydande
prutning, och jag inkasserar
den. Jag vågar emellertid inte utifrån
mina kunskaper göra ett bestämt påstående.
Jag hänvisar endast till vad försäkringsexperterna
kommit fram till.
Med ledning av deras uträkning har
jag i departementschefsyttrandet vågat
göra påståendet om de tio procenten.

Vidare talar herr Cassel om värdebeständigheten
för privata försäkringar.
Det förnämsta hindret för att man inte
kan uppnå en sådan värdebeständighet
är, enligt herr Cassel, den nu sittande
regeringen. Den skulle inte vilja vara
med om att tillgripa de åtgärder som
behövs för att skapa en sådan värdebeständighet.

Jag vill först säga att vi, som alla
känner till, har tillsatt utredningar,
vilka just håller på att penetrera detta
problem. Jag sade redan i mitt första
anförande, att jag är öppen för alla
praktiska förslag som kan framläggas
och där man kan komma fram till ett
system, där värdebeständigheten kan
tillämpas även för de privata försäkringarna.

Men vad jag vill slå fast är att detta
problem existerar i alla länder och
att i intet land i världen kunnat framläggas
ett förslag, som säkrar värdebeständigheten.
Längst har man hunnit
i Finland, där man har utgivit ett lån
som garanterade en 50-procentig värdebeständighet,
men det skedde bara en
gång och man har inte lyckats göra om
det. Om den nu sittande regeringen i
detta land är det förnämsta hindret att

värdebeständighet skapas för privata
försäkringar, vad är det då för krafter
i alla de andra länderna som gör att
man inte heller där kan klara uppgiften?
Det är — tyvärr skulle jag vilja
säga — inte så enkelt som herr Cassel
här försöker göra gällande och måhända
själv föreställer sig. Och måste vi utreda
den.

Så bara några ord i anledning av herr
Wedéns senaste anförande.

Han vände sig personligen till mig
och sade att de försök som jag har gjort
att uppnå en överenskommelse inte har
förorsakat en enda svettdroppe på min
panna. Jag måste säga, herr Wedén, att
som verklighetsskildring var detta en
hötorgare. Jag har nog ägnat både mycken
tid och mycket krafter, funderat åtskilligt,
hetsat experterna i departementet,
för att vi om möjligt skulle
finna utvägar att gå folkpartiet så långt
det var görligt till mötes. Om detta sedan
inte i bokstavlig mening framkallat
svettdroppar har jag i varje fall tidvis
i motsats till min kollega Sträng inte
sovit alldeles så gott om nätterna. Det
beror på att jag ansåg denna fråga vara
av så överskuggande betydelse, att jag
verkligen var intresserad av en överenskommelse.
Skall jag vara riktigt uppriktig,
skall jag göra ytterligare ett
medgivande. Det är att jag anser att ett
borgerligt radikalt parti av icke alltför
ringa storlek har sin givna betydelse i
svensk politik. Ett parti, som jag i och
för sig inte skulle ha något emot att
samarbeta med! Därför önskar jag att
folkpartiets företrädare också skulle ha
haft sömnlösa nätter i likhet med mig
och allvarligt funderat på att rädda ett
sådant radikalt borgerligt parti åt verklighten
och åt framtiden!

När jag kritiserade utskottet för att
man där inte hade lyckats komma fram
till en gemensam ståndpunkt, som jag
förgäves hade letat efter i utskottets
betänkande, föranledde detta herr Wedén
att göra en erinran till sina bundsförvanter.
Jag utgår ifrån att han bär

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

gjort den långt tidigare. Den är i och
för sig befogad, ty om man nu skall ha
bundsförvanter, skall man inte uppträda
inbördes såsom oppositionen har gjort.
Men när herr Wedén sedan vänder sig
till socialdemokraterna och säger att de
inte heller vill resonera, om de inte får
det som de vill, så vill jag än en gång
understryka: det var på en punkt vi
inte lyckades komma överens. Det var
beträffande valet mellan fördelningssystem
och premiereservsystem. Anledningen
till att vi inte kunde komma
överens om finansieringen var helt enkelt
den — inte att jag ansåg att om vi
inte fick ett finansieringssystem som vi
ville, så skulle vi inte kunna godta något
förslag — utan att jag befarade att
om vi inte fick ett fördelningssystem så
fanns risken att det inte skulle bli några
pensioner alls. Om herr Wedén lyssnar
till stämningen för ögonblicket inom
höger och centerparti och de kretsar,
som står bakom dem, kanske han i
någon mån kan förstå min skepsis i
detta avseende.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker socialministern
gick ovanligt långt, längre än
någon form av saklighet kan tillåta,
när han i sitt senaste anförande sade att
om inte fördelningssystemet antogs, så
kunde han inte vara säker på att det
skulle bli några pensioner alls. Socialministern
har tidigare kritiserat folkpartiets
förslag från andra utgångspunkter,
men så långt har han verkligen
inte sträckt sig tidigare att han
gjort fördelningssystemet till något villkor
för att det skulle bli pensioner. Jag
tror inte man behöver spilla några ord
vidare på den saken.

Men, herr socialminister, när ni sedan
talar om samarbetsmöjligheterna i
svensk politik vill jag säga er, att det
socialdemokratiska partiets ansikte sådant
jag mött det under hela den period
som ligger efter regeringskrisen

hösten 1957, när det nuvarande regeringspartiet
bestämt avböjde en samlingsregering,
hos mig grundmurat den
bestämda uppfattningen, att det nu inte
finns någon reell samarbetsmöjlighet
mellan oss. Detta gäller naturligtvis också
ståndpunkterna i pensionsfrågan.
Även om vi båda vill ha en lagstiftning,
är det en oerhörd skillnad på den typ
av lagstiftning vi vill ha och den ni
vill ha. Då jag har karakteriserat ert
uppträdande i pensionsfrågan har jag
sett det som en händelse i en kedja av
händelser, som alla har pekat i samma
riktning: att den svenska socialdemokratien
så länge den bevarar en så stark
ställning som den ännu har i den svenska
politiken vill diktera utan alt ta
skälig hänsyn till andras meningar.
Därför tror jag att denna ställning måste
brytas, även om det kommer att ta en
längre eller kortare tid.

Om jag ett ögonblick får lägga mig i
diskussionen mellan herr Cassel och
socialministern, vill jag säga, herr talman,
om jag har någon minut kvar av
repliktiden, att den framställning socialministern
gav av avgiftsuttagets stegring
enligt regeringsförslaget var i hög
grad optimistisk. Får vi ett inflationsförlopp
i framtiden — skall vi ha en
politisk regim av den karaktär vi har
haft under 1950-talet får vi det säkert
— och vill man vidtaga några nödvändiga
minimiåtgärder för att hindra inflationen
att galoppera vidare, då håller
inte de beräkningar för avgiftsuttataget
som socialministern har gjort. Det
är nog riktigt att utgifterna redovisas
för en lång tid framåt, men nödvändigheten
av däremot svarande inkomster
under olika förutsättningar redovisas
inte på ett klarläggande sätt.

Sedan tycker jag, herr talman, att
socialministern, som har en sådan lång
kedja av kritiska invändningar mot
folkpartiförslaget, kanske borde ägna
någon uppmärksamhet åt det faktum,
att det förslag som han själv har lagt
fram innebär när det gäller invalid -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pensionering och familjepensionering,
vilkas vikt och betydelse han talade
mycket om — jag delar på den punkten
hans uppfattning — knappast ens ett
förslag till en provisorisk lagstiftning.
Det skulle möjligen kunna kallas ett
provisoriskt förslag till lagstiftning —
mera är det inte. Det krävs så mycket
kompletterande och fortsatta utredningar,
som hittills har bedrivits i alltför
långsam takt.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad att höra att
socialministern inte sover så gott om
nätterna. Somliga människor brukar
räkna får när de inte kan somna; andra
människor kan ägna den tiden åt att
öva sig i de fyra räknesätten. Socialministern
säger att han är dålig i matematik,
och det är jag också, så på den
punkten kan vi ta varandra i hand.
Därför frågar vi var och en våra experter.

Ett misstag måste jag rätta till. Socialministern
lekte med mig och sade att
jag hade prutat från 24 till 18 procent.
Nej, så var det inte. Jag sade uttryckligen,
att det blir 24 procent om vi
räknar med oförändrat penningvärde
och oförändrad standard. Sedan sade
jag vidare: Räknar vi med en standardstegring
på 1,5 procent om året jämnt
över, blir det 18 procent. Det är skillnaden.

Sedan tog socialministern upp frågan
om värdebeständigheten. Enligt mitt
förmenande är det ganska underligt,
att det i regeringsförslaget säges, att vi
behöver en lagstiftning för att kunna
åstadkomma värdebeständighet, och så
visar man upp att det är eländigt beställt
med värdebeständigheten här i
landet. Men vem bär ansvaret för detta?
Vem bär ansvaret för de frivilliga överenskommelserna
med sparbankerna
och med försäkringsbolagen som har
tvingat försäkringsbolagen att placera
sina pengar i statens obligationer, vilket

har berövat försäkringsspararna miljarder
och åter miljarder?

Socialministern säger att det inte var
någon skillnad mellan oss och regeringen
när det gällde formuleringen av
frågorna i folkomröstningen. Det var
det visst! Socialministern minns väl att
motsättningen var så skarp att vi vidtog
den enastående åtgärden att allesammans
reservera oss mot kammarens beslut.

Det lär inte gå att hålla ett avgiftsuttag
på 10 procent, om man inte tänker
äta upp de fonder som här skulle
samlas. År det socialministerns avsikt
att de fonderna skall förbrukas? Här
talar man så vackert om hur det blir
under utbyggnadsskedet — ja, då kostar
det inte så mycket pengar, eftersom
det bara är ett fåtal som skall pensioneras,
medan alla betalar in avgifter.
Då kan vi samla stora fonder. Men jag
vill veta vad som händer när uppbyggnadsskedet
är över. Det beror inte
på att jag är nyfiken, utan jag vill veta
hur mycket vanliga familjer kommer
att belastas. Vi vet vad de får betala i
folkpensionskostnader — säg att det
blir 8 procent. Hur mycket skall vi
dessutom lägga till och hur mycket orkar
och vill vi betala? Vi bör komma
ihåg att det inte bara är folkpensionen
de skall betala — finansministern lär
väl också vilja ha sitt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Wedén förde enligt
mitt förmenande ett allvarligt resonemang
när han kom till den slutsatsen,
att den politiska utvecklingen under
senare år varit av sådan karaktär, att
man inte kunde tro på möjligheterna
att idka något samarbete med
socialdemokraterna, .lag utläste meningen
i hans yttrande ungefär så att
socialdemokratien är självtillräcklig, att
den gärna vill ge diktat och att ett samarbete
mellan socialdemokratien och

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ett mindre parti sålunda skulle innebära
att det mindre partiet inte fick göra
sina meningar gällande.

Jag utgår ifrån att den karakteristik
och historik som herr Wedén kom med
gällde den tid som har gått sedan vi
hade koalitionsregering med centerpartiet,
ty dessförinnan talade i varje fall
de folkpartistiska tidningarna här i
Stockholm om hurusom centerpartiet
dikterade för socialdemokratien och
gjorde gällande att detta stod i strid med
de intressen som de stora städernas befolkning
hade. Nu skulle plötsligt en
våldsam omkastning ha skett.

Men om man skall hålla sig till historieskrivning,
herr Wedén, kan man väl
ställa sig frågan, om den försvarsöverenskommelse
som träffades föregående
år innebar ett diktat från socialdemokratiens
sida. Var den inte ett uttryck
för de önskemål som fanns inom alla
de demokratiska partierna? Var det
socialdemokratien som den gången
stämplade sin vilja på överenskommelsen
sådan den kom att utformas? Jag
tror inte att ens herr Wedén vill göra
gällande någonting sådant.

Sedan vore det intressant att få veta
om herr Wedén utifrån dessa resonemang
drar den slutsatsen, att hans parti
till varje pris måste samarbeta med
högern i den utvecklingsprocess som
högern nu befinner sig i, där partiet
tydligen vill utgöra släpankaret i
svensk politik och hålla oss kvar i
det förgångna. Om herr Wedén trots
detta vill samarbeta med högerpartiet,
får jag säga att då förtjänar folkpartiet
ihop till ett misstroendevotum som jag
tror kommer att följa på de misstroendevota
som svenska folket redan har
bestått det.

Sedan ytterligare några ord till herr
Cassel med anledning av påståendet,
att de kostnadsberäkningar som har
gjorts av experterna i socialdepartementet
och av försäkringsexperterna
i de olika ämbetsverk som har med så -

dana här ting att göra är verklighetsfrämmande.

Herr Cassel säger, att om det blir en
allvarlig inflationsvåg, kan man inte
klara avgiftsuttaget med 10 procent.
Jag vill bara till detta svara, att om
pensionerna på grund av värdebeständigheten
stiger, så stiger avgifterna
lika automatiskt på grund av den allmänna
penningvärdeförsämringen. Experterna
har därför kommit till den
slutsatsen, att man med ett cirka 10-procentigt uttag kan klara alla de situationer
i vilka man i framtiden kan
komma. Det blir inte alls så att vi
kommer att äta upp fonderna, som herr
Cassel fruktar.

I anslutning till detta sade herr Cassel
vidare, att om man sover dåligt om
nötterna, bör man räkna får. När jag
lyssnade på herr Cassels senaste anförande
kom jag inte att tänka på en ulv
i fårakläder, utan mot bakgrunden av
vad jag skall syssla med i fortsättningen
när jag blir sömnlös kom jag faktiskt
att tänka på ett får i fårkläder. Men jag
vet ändå inte om jag vill räkna in herr
Cassel!

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Från de högpolitiska
spekulationerna skulle jag vilja återvända
till den proposition som vi i dag
har att behandla och som gäller tjänstepension,
vilket kanske inte så klart framgick
av det resonemang som fördes
här.

Propositionen i år följer i huvudsak
den principproposition som vi behandlade
i fjol, men socialministern har varit
lyhörd för kritik på vissa punkter
och har gjort en del förändringar, som
klart innebär förbättringar.

Folkpartiets reformiver har däremot
alldeles stannat av — annat var det i
fjol, när man kom med ett nytt förslag
varje månad. Det förslag som folkpartiet
framlade i fjol hade något av
brådskans röda färg över sig som gav

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

intryck av att man dock ville någonting
med förslaget, men i år har blekheten
lagt sig över offerten, och vi får
väl nu säga att den har sin framtid
bakom sig.

Det verkar rent av som om folkpartiet
inte längre bryr sig om att försöka
få igenom sitt förslag. Man skyller på
de dåliga tiderna, på arbetstidsförkortningen
och drar till och med in den
diskuterade omsättningsskatten och säger
att den utgör ett hinder för tjänstepension.
Har man så ängsliga sinnen,
förstår jag att vi inte kan förvänta att
man någonsin anser sig ha råd att förverkliga
pensionsförslaget.

Folkpartiet har inte alls den håg som
man hade i fjol att konkurrera med regeringsförslaget
när det gäller lagfästhet,
värdebeständighet och pensionshöjd.
Då ville man vara värst i allting;
nu är man tvärtom angelägen om att
verka modest och tillbakavisar i reservationen
enständigt de försök som
gjorts att likna folkpartiförslaget vid
propositionen. Man beklagar sig över
de övriga borgerliga partiernas försök
att uppamma ett företagarmotstånd mot
folkpartiet och slutar med en mening,
så sprickfylld av politisk grämelse, att
vi förstår att det inte blir mycket intresse
över för pensionsfrågan. Den
lyder: »Då de andra borgerliga partierna
tar avstånd från folkpartiets lösning,
så stärker det bara de politiska
meningsriktningar som från socialistisk
grund strävar att minska omfattningen
av enskild företagsamhet och
dess arbetsmöjligheter.» Tröttheten
sprider sig ner genom raderna i reservationen.
Till sist vill man ha ett förslag
om en pensionsordning efter folkpartikonstruktionen
men säger samtidigt,
att bara propositionen avslås skall
det nog bli tid och stunder för samförstånd.
På det sättet får man en enad
borgerlighet.

Under pensionsdiskussionerna har
kritik riktats mot den fixa pensionsåldern.
Det är med gliidjc jag konstate -

rar, att det i årets förslag har tagits
med en möjlighet att variera pensionsåldern
ner till 63 år, vilket är av intresse
särskilt för kvinnorna. Inom
många yrken där tjänstepension redan
finns har kvinnorna en lägre pensionsålder,
och i många fall där det inte
finns tjänstepension — t. ex. inom handel
och restaurangnäring — är yrket
sådant att man inte kan tänka sig att
hålla på med arbetet så länge som till
67 års ålder. Det är därför med glädje
vi hälsar möjligheten att variera pensionsåldern,
även om detta måste betyda
en avkortad pension, eftersom
folkpensionsåldern inte kan variera och
några år som skulle vara pensionsgrundande
faller bort.

När det gäller familjepensionen föreslås
i år ett nytt system, som avgjort
innebär en förbättring. En änka får ju
fr. o. m. 1 juli 1960 folkpension utan inkomstprövning,
om hon fyllt 50 år, när
hon blev änka, eller om hon har barn
under 19 år, och det utgår delpension
till änkor mellan 35 och 50 år, även om
de inte har några barn. Årets tjänstepensionsförslag
har lämnat denna kategoriklyvning
och innebär ungefär samma
system som statstjänstemännens pensionsreglemente,
nämligen att alla änkor
får pension efter mannen, oavsett ålder
och oavsett om hon har barn. Detta är
en klar förbättring. Äktenskapet skall
dock ha varat i minst fem år och ingåtts
innan mannen fyllt 60 år. Gammal
kärlek som blir som ny efter 60
år ger inte någon pension, nota bene om
det inte blir barn, då familjepension
utgår. Jag tycker dock inte att det är
någon stor sak, och därför anser jag
inte att den motion bör bifallas, i vilken
det krävs att pension skall utgå,
även om äktenskapet ingåtts efter 60
års ålder. Håller man fast vid att äktenskapet
skall ha varat i minst fem år, så
betyder det bara att gränsen flyttas två
år framåt, alltså till 62 år, för att pension
skall utgå.

En annan regel som ger egendom -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

liga resultat och som man nog kan
ställa sig litet tveksam till, är att man
inom samma pensionssystem inte kan
uppbära två pensioner. En änka som
får 3 600 kronor i folkpension plus
1 000 kronor för ett barn, får 40 procent
av mannens tjänstepension för egen
räkning och 10 procent för barnets.
Om hon dessutom själv har inkomst av
förvärvsarbete, så inverkar detta inte
på vare sig folkpensionen eller tjänstepensionen
efter mannen, och hon kan
sålunda då få goda existensmöjligheter.
Men när hon fyller 67 år och änkepensionen
skall utbytas mot ålderspension,
så kommer hon i ett sämre läge. Hon
får nämligen inte behålla både änkepensionen
efter sin man och samtidigt kvittera
ut pension från eget förvärvsarbete.
Om mannens inkomst varit avsevärt
högre än hennes egen, kan änkepensionen
efter mannen bli större än
hennes egen pension. Hon väljer kanske
att behålla änkepensionen efter
maken, och tjänstepensionen för henne
själv faller helt bort. Hon får då inte
ett öre mer i pension än om hon aldrig
hade haft förvärvsarbete. I reservation
1) till utskottets utlåtande har vi framhållit,
att vi inte anser detta vara riktigt
utan att den saken bör utredas, så
att vi där får en bättre lösning. Det blir
nämligen en avsevärd skillnad i inkomster
före 67 år, då en änka kan uppbära
två pensioner, tjänstepension efter
mannen och änkepension från folkpensionen,
och efter denna åldersgräns,
då hon bara har folkpension och
egen tjänstepension eller änkepension
efter mannen.

Det är samma förhållande, när ett
barn mister båda sina föräldrar. Om
båda föräldrarna haft förvärvsarbete,
verkar regeln att två pensioner inte
kan utgå till samma person inom samma
pensionssystem till barnets nackdel.
En änka med ett barn får utom folkpension
för sig och barnet på sammanlagt
4 600 kronor även 50 procent av
mannens tjänstepension, men en änk -

ling får ingen pension efter hustrun.
Barnet däremot får 40 procent av moderns
pension. Om båda föräldrarna
dör, får barnet 1 000 kronor i folkpension
och 40 procent av endera av föräldrarnas
pensioner — alltså samma
förmåner som om endast en av föräldrarna
haft förvärvsarbete. Det är en
sak som närmare bör utredas. Som det
nu är, verkar utfallen av pensionssystemet
litet orimliga i dessa stycken.

Vad gäller folkpensionen har både
man och hustru egen pensionsrätt, men
hustrun får ingen tjänstepension, om
hon inte varit förvärvsarbetande och
arbetsgivaravgift därmed erlagts för
henne. Hon har heller ingen garanterad
rätt till någon del av mannens pension,
lika litet som hon har någon garanterad
rätt till hans lön. Där är ytterligare
en punkt, som kan bli föremål
för debatt. Den hänför sig dock snarast
till den nya äktenskapslagstiftning som
snart kommer upp till diskussion, och
vi bör väl därför inte ge den frågan så
stort utrymme nu, när vi behandlar pensionsförslaget.

I såväl motioner som reservationer
från folkpartiet har gång på gång framhållits,
att folkpartiets förslag ger utrymme
för en hustrupension. Herr Wedén
framhöll samma sak för en stund
sedan. Ja, det där låter mycket bra,
men vad innebär folkpartiets förslag?
Det innehåller ingenting annat än vad
man kan få i dag, om man vill ordna
pensionen med ett försäkringsbolag och
betala avgifterna härför. Men detta hade
man inte behövt skriva om i riksdagstrycket
eller göra ett så stort propagandanummer
av. Vid inträde i försäkringskassa
av folkpartimodell vid
högre ålder blir hälsotillståndet hos
vederbörande av stor betydelse. Om en
hustru lämnar förvärvsarbetet några år
och sedan kommer tillbaka igen, så
gäller enligt folkpartiets förslag individuell
inträdesrätt i pensionskassan,
och då får hon underkasta sig läkarundersökning.
Hon måste vara frisk för

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

att komma in i försäkringskassan, eller
också får hon ta stötarna med en högre
pensionsavgift. Det är alltså precis som
nu. Om någon söker sig ut på arbetsmarknaden
vid högre ålder, hindras
hon av pensionsbestämmelserna, som
fordrar friskintyg. Skavanker i hälsan,
som sammanhänger med högre ålder,
skavanker som de flesta av oss får dras
med, blir hinder för återinträde i folkpartiets
pensionssystem. Med vårt system
bortfaller däremot alla sådana bekymmer.
Då får man pension, när man
uppbär lön. Kan man arbeta, så bryr
sig ingen om den arbetandes hälsotillstånd,
utan då får vederbörande utan
några extra kostnader pension för det
arbete han eller hon uträttar.

Vi hade i fjol uppe en rad pensionsfrågor.
De som gällde folkpensionen
sköts över till en kommitté med Axel
Strand som ordförande för att där närmare
penetreras. Dit får också en del
motsvarande frågor beträffande tjänstepensionen
hänföras. Problemen är
emellertid inte så svårlösta — som herr
Cassel vill göra gällande — att man
fördenskull skall hesitera att i dag genomföra
en pensionsreform. Det är
tvärtom så att först när en pensionsreform
är beslutad kan man komma till
rätta med dessa frågor, och man har
låtit dessa frågor vila just för att man
inom de båda pensionssystemen skall
kunna komma till en gemensam lösning.

I förslaget till tjänstepension finns
en pikant detalj. Man har företagit en
moralisk upprustning i jämförelse med
folkpensionsreglementet. Enligt det
sistnämnda kan samboende räknas som
gifta, men i tjänstepensionsreglementet
godkännes inte sådan slapphet. Man
måste vara gift för att få änkepension.
Den frågan kanske kommer att tas upp
på nytt. Däremot får utomäktenskapligt
barn pension efter underhållsskyldig
far, och det är man tacksam för.

En annan fråga — som strängt taget
inte gäller pension utan är en ren

skattefråga, ehuru man från borgerligt
håll vill dra in den i pensionsdebatten
för att villa bort resonemangen — är
den högermotion som föreligger om att
den som hjälper gamla med vård i
hemmen skall få skattefrihet upp till
1 500 kronor. Jag tror inte att motionärerna
inom högerpartiet, när de
väckte motionen, ett ögonblick tänkte
sig att en sådan motion skulle kunna
tillstyrkas. I bevillningsutskottet hade
det aldrig gått, men i särskilda utskottet
blundade varje borgerligt bevillningsöga
och motionen tillstyrktes. Visserligen
talade en del borgerliga representanter
emot den, men i slutomgången
bildade de en sluten front och tillstyrkte
att just dessa inkomster skulle bli
skattefria. Och varför? Ja, det vittnades
om att det inte har varit svårt att
rekrytera människor till denna vård i
hemmen. Det kan alltså inte vara för
att läget i detta avseende är brydsamt
som man skulle favorisera denna inkomst.
Däremot råder det brist på
människor som vill arbeta inom anstaltsvården.
Där finns de verkligt svåra
rekryteringsproblemen. Men det var
inte tal om skattefrihet för den sortens
arbete.

Vilka är det då som åtar sig att vårda
gamla i hemmen? Ja, det är kanske
folkpensionärer eller änkor. Eller också
är det kanske hustrur, som tycker
sig inte ha så mycket att göra i det
egna hemmet, när barnen blivit större.
Hindras då dessa grupper från att ta
detta arbete därför att de är rädda för
skatten?

Ett gift pensionärspar har rätt till
1 500 kronors inkomst utan att få avdrag
på de inkomstprövade förmånerna.
Det kan alltså inte bli aktuellt för
dem. Kan för övrigt någon som är mellan
07 och 70 år tänka sig att ta mera
arbete än för 1 500 kronor om året?

Änkorna får från och med den 1 juli
nästa år pensioner som inte alls är beroende
av om de bär den ena eller den
andra inkomsten. De förlorar alltså

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

inga förmåner på en liten inkomst bredvid.
Är den dessutom så liten som 1 500
kronor ger den praktiskt taget ingen
skatt. Det kan alltså inte vara de som
behöver lockas med denna skattefrihet.

Då återstår de husmödrar som förutsättes
ha en man med inkomst av förvärvsarbete.
Här säger man att skattefrihet
behövs, därför att sambeskattningseffekten
av denna inkomst på
1 500 kronor blir så ogynnsam. Man
måste då räkna med hustrur till män
som har en inkomst på uppemot 20 000
kronor. Kan det vara tal om att det är
dessa hustrur som man skall behöva
rekrytera och som står på lut för just
denna sorts arbete? Är det för att ge
de relativt höga inkomsttagarna tillfälle
till en skattefri inkomst som man
vill genomföra detta förslag?

Ett par kommittéer har i åratal hållit
på med att utreda frågan om sambeskattningen,
och de har i tidigare beslut
inte kommit fram till något annat
än ett skattefritt avdrag på 1 000 kronor,
om en hustru har minderåriga
barn, och jag vill minnas att det högsta
belopp som av något parti föreslagits
skattefritt var 1 600 kronor. Det motiverades
då med de extra utgifter som
en förvärvsarbetande kvinna har, nar
hon har barn.

Här tar man nu ett djärvt grepp —
hela den borgerliga halvan i utskottet
är med på det — och säger att 1 500
kronor skall vara skattefria. Man slår
in på en alldeles ny väg att göra inkomster
olikvärdiga i beskattningshänseende.
Tidigare faller utanför beskattningen
endast vissa allmänna bidrag,
som det är mycket lätt att kontrollera,
men här tänker man skapa ett frälse
av dem som handlar och diskar och
dylikt åt gamla människor. Vilken
kommun behöver så extra ordinära
subventionsbestämmelser för att få någon
att utföra detta arbete? På vårt
håll avstyrker vi den motionen, och
jag är övertygad om att alla borgerliga
också skulle göra det, om den hade

kommit upp i annat sammanhang. Nu
är den bara en nödhamn, för att man
på någon punkt skall kunna uppnå
borgerlig samling. Man har svårt att ta
motionen på allvar. Den är en bluff;
man tror sig på detta sätt kunna komma
förbi själva pensionsfrågan.

Det har lagts ned mycken kraft och
mycket pengar på att förhindra ett beslut
om allmän tjänstepension. De verkliga
motiven därför döljer man säkert.
De döljs bakom prydliga ord om förment
ekonomisk betänksamhet. Man
säger att man är positivt inställd —
men vad har en positiv inställning för
värde! I dag gäller det inte att prata
för pensionen utan att rösta för den;
annars hjälper man inte de pensionslösa.

Kan det vara så, att de borgerliga till
varje pris vill markera en skillnad mellan
olika socialgrupper? Ser man verkligen
frågan så ensidigt, beroende på
vilken grupp i samhället man råkat
hamna i? Det är oförklarligt för oss
som ser så att säga samhället från en
annan sida.

Det gäller dock här gamla människor,
som har gjort rätt för sig. Det är
inga lättingar, som skall få någonting
från samhället; det är folk som utfört
sitt arbete och inte legat någon till last.

Det är, som det sagts tidigare, eh
kortsynt kamp, och det är en hopplös
kamp. Om man i dag kan vinna en votering
och hindra ett positivt beslut, har
man förlorat en inteckning i framåtskridandet.
Det vore mest tragiskt för
dem som hindrar pensionen. Jag tror
inte att de kommer att prisa sin vishet
senare.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservation nr 1.

Herr förste vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Så här vid lunchdags är
det inte så många ledamöter närvaran -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

de här i kammaren, men det finns, som
herr Gustafsson i Stockholm inledningsvis
sade, ute i landet hundratusen och
åter hundratusen människor som med
oro följer våra förehavanden här i riksdagen
under dessa dagar.

Den svenska pensionsfrågan har också
väckt intresse långt över landets
gränser. Jag har något försökt följa
presskommentarerna utomlands, och
det är påfallande, hur den svenska pensionsfrågan,
enkannerligen frågan om
tilläggspensionerna, av utländska betraktare
framställts som en intressepolitisk
konflikt mellan olika svenska medborgargrupper.
Jag kan mycket väl förstå
att den som ser saken utifrån kan
få det intrycket.

Som socialministern sade i sitt anförande
nyss har intressemotsättningarna
skurit sig mera i denna fråga än
i andra frågor. Det har väl aldrig förekommit
någon politisk fråga i vårt land,
där exempelvis arbetsmarknadens organisationer
till den grad engagerat sig
som just i frågan om tilläggspensionen.
På sista tiden har det visserligen varit
ganska tyst från Arbetsgivareföreningens
sida, sedan den av Arbetsgivareföreningen
jämte högern och folkpartiet
stödda linje 3 gått kaputt. Men på fackföreningsfronten
har inställningen alltmer
hårdnat till, och fackföreningsrörelsen
fylkar sig fortfarande och alltmer
medvetet bakom linje 1, numera i
propositionens modifierade form. Jag
talar här om fackföreningsrörelsen. Det
behöver inte nödvändigtvis vara så,
att enskilda fackföreningsmedlemmar
bejakar socialdemokraternas förslag om
tilläggspension.

Herr Gustafsson i Stockholm presenterade
ju också mycket klart pensionsfrågan
som en klasspolitisk fråga. Och
kommunisterna, som ju inte uppträtt
iinnu i dag, brukar ju föra ett ännu
mera kärvt språk. Vi kommer säkert
ihåg, hur herr Hagberg i fjol i denna
kammare klandrade centerpartiet för
att vi slagit oss ihop med högern och

folkpartiet i, som han sade »kampen
mot den svenska arbetarklassen».

Det talas om klasskamp, men vad är
det då som denna förmenta klasskamp
skulle gälla? Ja, jag skall, ehuru i likhet
med de föregående talarna inte heller
jag skall gå in i detalj, tillåta mig att
säga något om vad som hänt i pensionsfrågan.
Jag vill påminna om att vi i centerpartiet
för tre år sedan motionerade
om att folkpensionen skulle uppgå till
6 000 kronor om år för äkta makar och
att motsvarande belopp skulle utgå till
ensamstående. Nu har vi kompromissat
med övriga partier om ett lägre belopp,
nämligen 5 400 kronor för äkta makar.
Vi står fast vid den kompromissen, och
vi skall inte säga annat om den saken
än att vi är glada över att frågan om
folkpensionerna kunnat beslutas i partipolitisk
enighet.

När vi föreslog att folkpensionen för
äkta makar skulle uppgå till 6 000 kronor,
var vi fullt på det klara med de
statsfinansiella konsekvenserna. Men vi
ansåg det vara bättre att låsa fast samhällets
resurser vid folkpensioner än
vid dyra obligatoriska tilläggspensioner.
Vi utgick från SPP-regeln att pensionen
skall vara 60 procent av inkomsten.
Då sade vi oss att om vi säkerställer
folkpensioner om 6 000 kronor
är det ju eu godtagbar pension på en
inkomst av 10 000 kronor; 6 000 kronor
är ju 60 procent av 10 000. Tittar
man sedan i inkomststatistiken (för gifta
och för ensamstående) skall man finna
att vi i centerpartiet ville ge godtagbara
pensioner för hälften och till
och med drygt hälften av de svenska
medborgarna.

Lika trygghet för alla, sade herr Gustafsson
i Stockholm. Ja, just det, vi i
centerpartiet har samma paroll: lika
trygghet för alla. Det är ju detta folkpensionen
och endast folkpensionen säkerställer.

För den hälft av det svenska folket
som har de lägre inkomsterna, för låglönegrupperna
alltså, tror jag mig kun -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

na säga att ingen väsentlig meningsskillnad
kan förekomma mellan exempelvis
socialdemokraterna och oss. De
skillnader som kan föreligga är i varje
fall av den art att de skulle kunna överbryggas
genom att man tar till tillräckliga
folkpensioner.

Men det är den andra hälften av
svenska folket, de som har de högre
inkomsterna, som diskussionen gäller.
Jag tycker att det skall slås fast. Jag
tycker alltså att man inte skall tala om
klasskamp, klassmotsättningar eller något
sådant, tv det är väl ingen som tänker
sig situationen så, att socialdemokraterna
och kommunisterna i denna
s. k. klasskamp skulle befinna sig på
de högre inkomsttagarnas sida.

Nej, låt oss sluta tala om klassorättvisor
i pensionsdiskussionen. Det är
inte det det är fråga om. Pensionsfrågan
är naturligtvis i grunden en socialpolitisk
fråga, men den är som vi ser
den en socialpolitisk fråga endast så
långt det gäller folkpensioneringen med
dess stöd för gamla, för invalider, för
änkor och för efterlevande barn. Det
är här man kan tala om den »trygghet
för alla» som herr Gustafsson i
Stockholm hade som paroll. Då det gäller
tilläggspensionerna är det snarare
något annat. Jag skall uttrycka det litet
tillspetsat och säga att det närmast är
en lönerörelse det gäller. Det vore inte
så mycket att säga om det, om det inte
skulle vara så att man både från socialdemokraternas
och folkpartiets sida i
sin aktion vill ta lagstiftningen till
hjälp.

När man hör debatten här i dag och
när man hört debatten tidigare får man
ett intryck av att socialdemokraterna
vill bära fram sina krav med ett visst
känslopatos. Jag vill inte alls säga något
annat än att jag tror att det är ärligt
menat, men när man talar om bristande
social känsla och går så långt
som herr Gustafsson i Stockholm gjorde,
att man vänder sig mot oss i centerpartiet
tillsammans med högerpar -

tiet och talar om cynism och ovilja,
måste jag reagera. Högern får tala för
sig själv, men vänd er inte mot oss i
centerpartiet med sådana ord! Vi i centerpartiet
slår vakt kring folkpensionen,
kring småfolkets pension. Vi ger
de små pensionerna förtur då samhället
skall lagstifta. Och jag vill kraftigt
stryka under att när vi talar om folkpensionerna
och att vi vill säkerställa
de små pensionerna, är detta något annat
än blott en läpparnas bekännelse.
Vi tror oss i centerpartiet genom praktiskt
politiskt handlande ha visat att vi
menar allvar.

Vi ger alltså folkpensionen förtur —
folkpensionen, allas pension, jämlikhetens
pension, grundtrygghetens pension.
Vi har deltagit i kompromissen, men vi
har också motionerat om att folkpensionerna,
sedan den målsättning som vi
är ense om är uppfylld, skali höjas i
takt med de ekonomiska resurserna
också i framtiden. Vi är ensamma om
att ha motionerat härvidlag. Vi har
emellertid fått stöd av folkpartiet, men
endast av folkpartiet. Jag vill säga till
mina vänner i folkpartiet, att i detta
sammanhang trivs centerpartiet utomordentligt
väl i sällskapet.

Jag vet att man nu kommer att säga:
Vad skall det tjäna till, det där är bara
löften för framtiden. Jag svarar, att vi
i centerpartiet tänker hålla våra löften.
Vi tänker allt framgent liksom hittills
ha en fast hållning i pensionsfrågan.
Vi står fast vid linje 2, den som vi
kallat den personliga frivilliglinjen, den
linje som till grundläggande förutsättning
just har en god folkpension för de
gamla, för invalider, för änkor och för
efterlevande barn.

Hur resonerar då centerpartisterna då
det gäller den relativt välsituerade hälften
av svenska folket, de som tillhör
höglönegrupperna? Vi säger: Alla svenskar
får ju sitt grundskydd, sin folkpension.
Var och en får sedan själv bestämma
om han därutöver vill och anser
sig ha råd till ett förstärkt pensions -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

skydd. I de allra flesta fall kan det bli
en eller annan extra tusenlapp. Det är
— det vill jag säga med anledning av
socialministerns anförande — det är
dessa personligt frivilliga tilläggspensioner
vi avsett, när också vi biträdde
ingressen till de tre frågor som ställdes
i folkomröstningen. Vi i centerpartiet
vill ha fram sådant frivilligt sparande,
som en frivillig tilläggspensionering innebär.
Men vi vill också genom skattebefrielse
eller på annat sätt stimulera
annat sparande — i jordbruk, i rörelse,
i eget hem, på bankkonto eller annorledes.

Om medborgaren själv vill ha tilläggspension,
så är det bra, men han skall
naturligtvis få betala för den. Vad vi
fäster mycket stor vikt vid är just denna
personliga frihet. Var och en skall
ha frihet att själv bestämma hur han
vill använda sina pengar och inte vara
bunden av stela lagbestämmelser. Låt
mig, herr talman, uttrycka saken så,
att vi menar att medborgaren skall ha
fri disposition över de pengar han har
kvar, när han betalt skatten.

Redan på den tiden då centerpartiet
satt i regeringsställning tillsammans
med socialdemokraterna, stod det klart,
att socialdemokratiens och centerpartiets
ståndpunkter i fråga om tilläggspensioneringen
inte lät sig förenas. Vi
konstaterade detta ömsesidigt, sakligt,
lugnt och utan bitterhet. Både socialdemokraterna
och vi visste, att så snart
frågan om tilläggspensionerna blev aktuell
på regeringsplanet, skulle det bli
regeringskris. Det var inte mer med den
saken.

Så kom folkomröstningen. Högern
och folkpartiet, som på den tiden var
eniga i pensionsfrågan och som offrade
förmögenheter på linje 3 och på
att misstänkliggöra linje 2 och centerpartiet,
sade: »Rösta inte med tvåan,
ty efter folkomröstningen kommer Hedlund
och Erlander att göra upp i fråga

att vi i »tvåan» och även herr Hedlund
dementerade och dementerade. Saken
var den att socialdemokrater och centerpartister
på ett mycket tidigt stadium
visste, att respektive ståndpunkter inte
kunde sammanjämkas.

Så aktualiserades propositionen. Redan
innan den framlades lämnade herr
Hedlund regeringen tillsammans med
sina centerkolleger.

Pensionsfrågan kom till riksdagen.
Folkpartiet ändrade ju mening och gick
in för lagfästa pensioner, dock med ett
premiereservsystem. Högern intog en
ståndpunkt, som ligger strax intill centerpartiets.
Vi konstaterar detta med
tillfredsställelse och beklagar bara att
högermännen inte fick folkpartisterna
med sig.

Så kom det för drygt ett år sedan
till underhandlingar mellan högern,
folkpartiet och oss. Vi i centerpartiet
kunde naturligtvis inte på något sätt
engagera oss för folkpartiets lagstiftningslinje
— vi ansåg att det skulle ha
inneburit ett svek mot de många medborgare,
som litar på oss och som stöder
vår politik. Vad hette det den gången?
Jo, centerpartiet vill inte samarbeta,
stod det i höger- och folkpartitidningarna.

I år har det ju varit möjligt för oss
att skriva oss samman med högern och
folkpartiet i utlåtandet. Hur nu än
resultatet blev, var det i alla fall möjligt
att jämka ihop det hela utan att
någon av oss — i varje fall inte centerpartiet
— dagtingade med sina principer.
Vad hette det efteråt? Jo, dagen
efter stod det, att centerpartiet och
herr Hedlund slagit till reträtt.

Den ena gången heter det att vi inte
vill samarbeta, den andra gången att
vi slår till reträtt. Från många förhandlingar
med högern och folkpartiet har
jag den erfarenheten —- jag är ledsen
alt behöva säga det — att vi centerpartister
regelmässigt misstänkliggjorts

>m tilliiggspensionerna.» Det var många
;om Irodde på dessa påståenden, Irots

efteråt. Sådant skapar inte en god förhandlingsatmosfär
— det vill jag säga.

Andra kammarens protokoll 1959. Nr 1f>

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Jag riktar mig här icke till herr Cassel
eller herr Wedén eller andra som deltagit
i dessa underhandlingar — jag
tror att de beklagar förfaringssättet
lika mycket som jag — utan jag riktar
mig till dem det vederbör inom respektive
partier.

Jag vill tillägga, att trots att socialdemokraterna
och vi så många gånger
haft diametralt motsatta åsikter, har vi
i centerpartiet goda erfarenheter förhandlingsmässigt
från de många tillfällen
vi haft att göra med socialdemokraterna.
Socialdemokraterna har aldrig
försökt falla oss i ryggen efteråt,
även om de varit missnöjda med förhandlingsresultatet.

Och vi hörde ju vad socialministern
konstaterade nyss angående förhandlingarna
med folkpartiet. Han sade nu
efteråt, att socialdemokraterna och folkpartiet
skall inte tvista om var man
skall lägga skulden till att socialdemokraterna
och folkpartisterna inte kunnat
komma sams. Just det — så skall
det låta!

Jag sade inledningsvis att man inte
borde göra klasspolitik av frågan om
tilläggspensionerna. Men det hindrar
ju inte att det finns klara intressepolitiska
inslag i pensionsfrågan. Småföretagarna
exempelvis kan naturligtvis
inte vara så värst intresserade av lagfästa
tilläggspensioner, vare sig dessa
är av socialdemokratisk eller folkpartistisk
modell.

Jag konstaterar detta i full vetskap
om att socialministern i sin nya upplaga
av linje 1 tagit hänsyn till den
kritik som framförts då det gällt företagarnas
egenpensionering.

Men fortfarande gäller att småföretagarna
inom och utom jordbruket med
oro ser fram mot den lagfästa tilläggspensioneringen.
Såväl enligt socialdemokraternas
som enligt folkpartisternas
förslag blir företagaren enligt lag
tvingad att betala in pensionsavgifter
för sina anställda, och företagarna frågar
sig: Varifrån skall pengarna tas?

Naturligtvis kan en småföretagare
minska sin egen timpenning för att få
pengar till pensionspremierna för de
anställda. Men det bör var och en förstå
att han inte gärna vill och inte
gärna kan heller för den delen. Småföretagare
har minsann i allmänhet inte
så fett. Småföretagaren kan också tänkas
höja priserna på sina produkter,
om nu detta visar sig möjligt. Men täckes
kostnaderna för tilläggspensionerna
på så sätt, genom inflation, blir det
konsumenterna, d. v. s. den stora allmänheten,
som får betala för tilläggspensioneringen
och kanske för andras
tilläggspensioner.

Ja, då återstår den möjligheten att
arbetare och anställda verkligen själva
får betala sina pensioner genom att de
nöjer sig med mindre lön än de annars
skulle ha fått. Men småföretagaren vågar
inte lita på att så blir fallet. Jag
kan härvidlag hänvisa till en nyligen
utförd SIFO-undersökning för halvannan
vecka sedan, enligt vilken det
framgår att all upplysning till trots är
det nära nog en fjärdedel av Sveriges
arbetare som menar, att de troligen
kan få behålla sina löner och lönehöjningar
ograverade, pensionsavgifterna
till trots. Samma undersökning visar
att det bara är en dryg tredjedel av de
svenska arbetarna, som oreserverat accepterar
en mindre lönehöjning än eljest,
om de får tilläggspensioner.

Men det är inte bara småföretagarna
som hyser oro i detta sammanhang.
Under de senaste veckorna har jag personligen
— säkerligen många andra
kammarledamöter också — varit i kontakt
med folkpensionärer som är oroliga
och menar, att det är risk för att
intresset för folkpensioneringen skall
bli mindre om ett system med obligatorisk
tilläggspensionering kommer till
stånd. Denna risk för ett minskat intresse
för folkpensioneringen härrör
dels från psykologiska, dels från samhällsekonomiska
faktorer.

Och från växande skaror av ungdo -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

mar kommer deklarationer, att man
gärna solidariserar sig med folkpensioneringens
grundtrygghetsprincip. Däremot,
säger man, är man inte benägen
att överbetala då det gäller att säkerställa
höga tilläggspensioner för under
arbetstiden högavlönade. De vill exempelvis
inte hjälpa herr Wedén till den
tilläggspension som han själv nyss förklarade
sig inte vilja ha!

Nej, jag skall inte gå i detalj här.
Låt mig bara konstatera en sak som
är glädjande och det är att svenska
folket numera i allt större utsträckning
börjar att förstå pensionsfrågans
innebörd. Vid den SIFO-undersökning,
som jag nyss talade om, var det bara
10 procent av de tillfrågade, som inte
hade någon ståndpunkt till de föreliggande
pensionsförslagen. Om vi bortser
från dessa 10 procent, som ännu är
ovissa, visar det sig att 44 procent av
de övriga tillfrågade ansluter sig till
socialdemokraternas förslag. Sedan
kommer centerpartiet som »god tvåa»,
med 26 procent. Sist kommer högern
och folkpartiet, högern med 16 procent
och folkpartiet med 14 procent
av de tillfrågade.

Jag nämner inte detta med någon
överlägsenhet. Jag säger i all ödmjukhet
att vi inom centerpartiet är glada för
att vi tycks vinna mer och mer gehör
för vår ståndpunkt i pensionsfrågan.
Det framgår av undersökningen att de
som röstade med centerpartiet vid det
senaste valet också tyr sig till vårt förslag
i dag, vilket inte är mer än rimligt.
Det framgår också att bland dem
som röstade med högern vid senaste
valet är det mer än var femte, som
föredrar centerpartiets pensionsförslag.
Bland dem som röstade med folkpartiet
vid samma tillfälle är det mer iin var
fjärde som anser att centerpartiets förslag
är det bästa — folkpartiet har fakliskt
enligt denna undersökning inte
ens majoritet för silt förslag bland
sina egna valmän.

Vi gliider oss som sagt över att vårt

förslag i pensionsfrågan vunnit terräng.
Under den dryga halvårsperiod,
som denna undersökning omfattar, har
anhängarna av vårt förslag ökat med
inte mindre än 28 procent.

Jag tror, herr talman, att jag tills vidare
skall stanna här och ber för min
del att få yrka bifall till utskottets förslag
utom på den punkt, som gäller
folkpensionen efter år 1968, där jag
ansluter mig till den reservation som
är avgiven av herr Bengtson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag vill till att börja
med beklaga att överenskommelsen i
pensionsutskottet mellan de tre oppositionspartierna
när det gäller propositionen
i en del tidningar kommit att
rubriceras såsom en reträtt från centerpartiets
sida. Jag anser att detta är
felaktigt. Det var ingen sådan, och jag
är villig att intyga detta. Personligen
skulle jag ändå ha tyckt bättre om centerpartiet,
om det gjort en och annan
reträtt i denna fråga, men tyvärr kan
jag inte ge det erkännandet att man
gjort så.

Jag tycker att herr Wahlund i sitt
anförande i vissa delar och i fråga om
vissa nyanser inte riktigt gick i par
med herr Hedlund. Herr Hedlund brukar
framställa saken så som om frågan
om lagstiftning eller icke lagstiftning
vore det verkligt betydelsefulla, medan
det däremot spelade en rätt underordnad
roll, hur lagarna ser ut. Han brukar
älska att tala i bilder i detta avseende.
Han brukar säga att mellan oss
och socialdemokraterna skiljer det bara
ett litet dike, ibland till och med
vattentomt, detta på grund av att vi
båda vill ha lagstiftning, medan det
mellan centerpartiet och oss är en hel
sjö. Jag tror att om man ser på hur
det förhåller sig i verkligheten och
inte bara på herr Hedlunds beskrivning
av liiget, finner man, att det inte
för någon av parterna på ömse sidor
av det smala diket går att komma över

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

det, trots att båda önskar en lösning av
pensionsfrågan. Det tyder väl ändå på
att det föreligger djupgående motsättningar
om hur lagstiftningen skall utformas.

Å andra sidan föreföll det för ett år
sedan som om herr Hedlund själv inte
bara kunde simma över den sjö, som
han säger skiljer oss och centern åt,
utan också att han kvickt simmade tillbaka,
när hans egna ropade på honom.

Verkliga förhållandet är, att det föreligger
rätt stor motsättning mellan
oss och centerpartiet men det är också
stora olikheter mellan den lagstiftning
vi förordar och den som socialdemokraterna
vill ha. Jag förstår inte att
det är någon mening i ett försöka förneka
det. Talet om ett litet dike i ena
fallet och en stor sjö i andra fallet har
inte mycket med verkligheten att skaffa.
Som politisk kartritare är lantmäteristyrelsens
chef inte alldeles tillförlitlig.

En sak som herr Wahlund var inne
på och som centerpartiet talat mycket
om är, hur betungande det skall bli för
småföretagarna att klara avgifterna för
pensioneringen. Det hindrar emellertid
inte att de också säger — jag har
även hört herr Wahlund säga det —
att löntagarna själva kommer att få
göra uppoffringar härvidlag genom att
de inte får lönehöjningar som de annars
skulle ha fått. Jag tycker att de där två
påståendena inte riktigt stämmer. Jag
tror också att dessa avgifter kan bli
betungande, men jag kan omöjligt tro,
att det i hela sin tyngd kommer att få
bäras av både löntagare och småföretagare.

För övrigt är detta tal om hur besvärligt
det kommer att bli för småföretagarna
att klara avgifterna ingenting annat
än en variation på temat »arbetsgivarna
betalar», ett tema som jag trodde
vi var överens om att vi tyckte ganska
illa om under pensionsomröstningen.

När centerpartiet säger, att småföretagarna
kommer att få det så besvärligt
att klara avgifterna, måste ju deras anställda
få en känsla av att de kommer
att få någonting gratis. Det har socialdemokraterna
slutat att inbilla löntagarna,
men tyvärr har centerpartiet
fastän i annan avsikt upptagit detta
talesätt.

Socialministern talade om hur mycket
regeringen gått folkpartiet till mötes.
Han nämnde då tre ting, nämligen
pensionsfondernas förvaltning, den rörliga
pensionsåldern och den längre betänketiden
för dem som eventuellt vill
besluta sig för att stå utanför pensionssystemet.
Förändringarna beträffande
fondernas förvaltning och den längre
betänketiden tycker jag inte är så betydelsefulla.
Däremot är naturligtvis den
rörliga pensionsåldern av betydelse.

Emellertid skulle jag vilja ställa frågan:
har denna förändring i regeringsförslaget
verkligen tillkommit bara för
att man velat gå folkpartiet till mötes?
Är det verkligen på det sättet att socialdemokraterna
egentligen inte unnar dessa
löntagare den lilla förmånen att kunna
få ta ut pensionen något år tidigare,
utan gått med på detta endast för att
gå folkpartiet till mötes? Är det verkligen
möjligt, att socialministern legat
vaken om nätterna, innan han beslutade
sig för denna som han kallar eftergift?
Jag tycker i så fall att det är
en högst besynnerlig deklaration. Det
ställer i blixtbelysning socialministerns
uttalande, att han är en sökande när
det gäller att skapa elastiska lagar. En
sökande, som inte ens vill utnyttja den
lilla möjlighet till valfrihet för de pensionerade
som fördelningssystemet ändå
ger, har man inte något större förtroende
för.

Socialministern ironiserade över att
det avslagsyrkande som de tre oppositionspartierna
enat sig om inte innehåller
någonting om hur tilläggspensionen
skall ordnas. Det finns ju inte heller
ett ord om den saken i det avslags -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

yrkande på vårt förslag som socialdemokraterna
enat sig med högern och
centerpartiet om. Jag tycker att det i
bägge fallen är ganska naturligt, att
man inte gått in på en argumentering,
där de olika partierna har olika meningar.

Nu tycks det emellertid vara på det
sättet — åtminstone får man den uppfattningen,
när man studerar den socialdemokratiska
pressen — att det förhållandet,
att socialdemokratien ligger
i närheten av majoritetsställning, gör
att det inte är någon belastning för
den att i samverkan med högern och
centerpartiet yrka avslag på ett positivt
förslag i pensionsfrågan. Det förefaller
nästan som om det faktum, att
man tillhör en liten grupp i riksdagen
skulle medföra skyldighet att medverka
till en pensionslösning som man tycker
är dålig. Jag har för min del inte
kunnat finna, att socialdemokraterna
tillämpade den principen, när de själva
utgjorde en liten grupp.

För mig framstår det som angeläget
att pensionsfrågan löses. Men det är
också angeläget att det blir en hållbar
och riktig lösning, och jag tror inte
man har rätt att offra det senare kravet
bara för att få frågan löst i år. Fördelningssystem
eller premiereservmetod
är väl i och för sig ingen principfråga.
Premiereservmetoden ger emellertid
möjligheter att bygga upp systemet på
ett annat och smidigare sätt än enligt
fördelningssystemet.

Det har sagts — även i denna debatt
— att lösningen av pensionsfrågan är
eu fråga om rättvisa och jämlikhet, och
jag tror det ligger en hel del i detta.
Men jämlikhet innebär inte att alla skall
ha lika. Herr Wedén har påpekat att
Gösta Rehn i en artikel i tidskriften
Tiden pläderat för vad han kallar en
elastisk lagstiftning. Den tankegång,
som ligger bakom del förslaget och som
innebär alt reell jämlikhet egentligen
förutsätter formell olikhet, har fram -

förts tidigare även från socialdemokratiskt
håll.

Wigforss säger på ett ställe, att ärter
och fläsk åt alla varje torsdag inte är
jämlikhet, eftersom en del tycker om ärter
och fläsk, medan andra inte gör
det. önskemål och smak är olika, och
därför förutsätter verklig jämlikhet att
man har möjlighet att välja. Om detta
gäller för ärter och fläsk på torsdagarna,
gäller det säkerligen också för
en hel del av samhällets åtgärder.

Gösta Rehn anser alltså att man bör
ha möjlighet att välja när det gäller hur
ålderstryggheten skall ordnas. Enligt
hans mening skall arbetsgivarna åläggas
att erlägga en kollektiv och överallt
likartad försäkringsavgift på lönesumman,
men den enskilde bör ha rätt
att själv bestämma hur han skall använda
den därmed vunna förmånen.
Den uppfattningen har inte avsatt några
särskilt djupa spår i regeringsförslaget
om tilläggspensionerna, och jag
tror att det för övrigt är ganska omöjligt
att få med någon verklig valfrihet
i ett fördelningssystem. Vi har nog också
fått det intrycket, att socialdemokraterna
inte är särskilt ledsna över att
detta är omöjligt.

Under pensionsdebatten i fjol talade
vi mycket om snickare Johanssons pension.
Skillnaden mellan oss och socialdemokraterna
därvidlag var väl, att medan
vi var osäkra om hur snickare
Johansson ville ha sin pensionsfråga
ordnad och ansåg, att han borde få stora
möjligheter att själv välja, så visste
socialdemokraterna precis, kanske inte
hur snickare Johansson ville ha det men
i varje fall inte hur han skalle ha det.
Jag tror att man kan förutsätta alt motsättningarna
i detta avseende mellan
oss och socialdemokraterna har vissa
rötter i de båda partiernas ideologiska
uppfattningar.

Ett premiereservsystem innebiir ju att
det kan bli en verklig dispositiv lagstiftning
och inte bara eu skenbar sådan.
Folkpartiförslaget skall utformas

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

så, att om ett avtal träffas i pensionsfrågan,
gäller avtalet och inte lagen.
Man kan då fråga om detta kommer att
få någon praktisk betydelse. Särskilt
om ett pensionssystem skall påbörjas
1960, vore det, tror jag, synnerligen
betydelsefullt om organisationerna på
arbetsmarknaden hade möjlighet att
överenskomma om en annan avgift än
den lagen föreskriver. Vi får som bekant
en timmes arbetstidsförkortning
det året. Regeringen hotar ju med en
omsättningsskatt, och skulle det dessutom
bli avgifter till pensioneringen,
lär det vara stora risker för en sänkning
av kontantlönen. Om vi då har
ett dispositivt system, kan parterna på
arbetsmarknaden komma överens om
en lägre avgift eller om att uppskjuta
starten till ett annat år, då utrymme
finns. Har vi däremot tvingande lagstiftning,
som regeringen vill ha, innebär
det att avgift skall erläggas av den
storlek lagen föreskriver, vare sig det
finns utrymme eller inte. Detta tycker
jag är en skillnad i de båda systemen,
som t. o. m. herr Hedlund borde uppskatta.

Nu kanske någon invänder, att även
om regeringsförslaget bär sina brister
går det att ändra, när man får erfarenhet
av hur det verkar. Herr Gustafsson i
Stockholm var inne på denna tanke och
menade att vi skall ändra sedan, när
vi ser bristerna. I själva verket är det
mycket svårt att ändra ett fördelningssystem,
åtminstone i vissa viktiga avsnitt,
sedan systemet ordentligt kommit
i gång. Också i det fallet är skillnaden
mellan permiereservmetoden och fördelningssystemet
betydande. Använder
man premiereservsystemet, är det lätt
att vidtaga ändringar. Nivån kan höjas
eller sänkas, och man kan t. o. m. besluta
om att upphöra med systemet utan
att göra orätt mot någon, eftersom de
premier, som redan är inbetalade, står
för vederbörandes räkning och ger rätt
till pension i förhållande till premiernas
storlek.

Så är det emellertid inte vid fördelningssystemet.
Skulle man i en framtid
inte vilja ha ålderstryggheten ordnad
på det nu föreslagna sättet, kan systemet
inte avvecklas, emedan det skulle
innebära en stor orättvisa mot dem som
står nära pensionsåldern. Detsamma
gäller pensionsnivån. Den kan för all
del höjas, ty man kan alltid utdela skänker
om man vill. Men däremot kan den
inte sänkas utan att det måste kännas
som en uppenbar orättvisa för dem
som närmar sig pensionsåldern.

Detta förefaller mig vara allvarligt
nog, eftersom det ingalunda är uteslutet
att man i framtiden finner, att nivån
i regeringsförslaget är för hög och
innebär en felaktig fördelning mellan
åldringar och folk i de aktiva åldrarna,
som dessutom har barn att dra försorg
om. Jag tror för min del att om fördelningssystemet
skall användas bör
nivån göras så pass låg, att det inte
föreligger någon risk för att man i framtiden
skulle vilja sänka den. Om det
alltså gäller en bottentrygghet, som sedan
på frivillighetens väg skall byggas
ut, kan nog fördelningssystemet användas.

Man hänvisar ibland till att det i
Amerika finns ett obligatoriskt pensionssystem,
uppbyggt efter fördelningsprincipen.
I Sociala meddelanden nr
8 för 1958 har förste byråsekreterare
Gösta Ahlborg lämnat en redogörelse
för den obligatoriska pensionsförsäkringen
i Amerika. Pensionen utgår med
55 procent upp till en medelinkomst av
110 dollar i månaden, men med endast
20 procent på den del som överstiger
detta belopp. Inkomst, som ligger över
4 200 dollar per år, betraktas icke såsom
pensionsgrundande inkomst. Högsta
pensionsbeloppet blir för ensamstående
108 dollar i månaden och för
makar, om båda är över 65 år, 162 dollar.
Här är det alltså fråga om en
grundtrygghet. Det är bara den skillnaden
i förhållande till vår folkpension,
att beloppet varierar alltefter inkoms -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ten under den aktiva tiden. För en sådan
pensionsordning kan fördelningssystemet
utan risk användas. Ingen tror
väl att man i framtiden skulle få lust
att sänka nivån, lika litet som någon
hittills haft lust att sänka folkpensionsnivån
i Sverige.

Socialdemokraterna vill emellertid nu
använda fördelningssystemet för en
pensionering, där nivån varierar mellan
65 och 80 procent och där pensioner
utgår för inkomster på upp till
30 000 kronor. Man är alltså i färd med
att besluta om en fördelning mellan
barnfamiljer och åldringar — en fördelning
som förmodligen skall gälla för
all framtid — som mycket väl kan
komma att betraktas såsom en orättvisa
gentemot barnfamiljerna. Det verkligt
anmärkningsvärda och i svensk politik
enastående är, att denna fördelning
sker utan att man har gjort något försök
att utreda vad en vettig pensionsnivå
är för någonting. Man har utrett
en massa saker när det gäller pensionsfrågan,
men icke detta. Nivån har således
tillkommit utan några beräkningar
av vad en åldring behöver i jämförelse
med en barnfamilj.

Jag tror att detta är en av de omständigheter,
som äventyrar regeringsförslagets
hållfasthet i framtiden. Det
finns emellertid, såsom här redan tidigare
berörts, flera svagheter hos förslaget.
Det räcker att påminna om den
orättvisa som sker gentemot dem, som
kommer tidigt in i förvärvslivet och
som har en flack lönekurva, kanske
med sjunkande tendenser mot slutet av
den aktiva tiden, .lag tänker nu exempelvis
på byggnadsarbetare och skogsarbetare.

Ett annat förhållande, som också kan
bli en missnöjesanledning, är att de
äldre inom de fria yrkena såsom jordbrukare,
företagare och andra antagligen
kommer, därest regeringsförslaget
genomföres, all gå in i pensionssystemel,
eftersom de blir delaktiga av den
rikliga överkompensationens välsignel -

ser. De yngre återigen, som får en dyr
pension och behöver sina pengar i rörelsen,
kommer förmodligen att i stor
utsträckning inte gå med. Då kan man
ställa frågan: Vilka skall betala de äldres
överkompensation?

Själva denna överkompensation kan
också komma att ge anledning till missnöje
hos dem, som skall betala den.
Den brukar försvaras med att de äldre
genom sitt arbete har bidragit till uppbyggandet
av de produktionsmedel,
som nu ger oss en god försörjning.
Det ligger mycket i detta, men det är
nog svårt att med denna motivering
förklara, varför de som nu är 45 år
gamla skall ha så stor överkompensation,
medan de som är över 60 år inte
skall få någonting alls. De senare har
ju också bidragit till att bygga upp vår
produktionsapparat.

Jag har redan sagt att jag anser, att
det är angeläget att pensionsfrågan löses
för dem, som fortfarande endast
har folkpensionen att falla tillbaka på.
Jag vill i likhet med Sven Wedén beklaga,
att partierna har stelnat i sina
ställningar, så att en vettig lösning i
enighet blivit omöjlig. Det är angeläget
att frågan löses, men det är också
angeläget att det blir en god och hållbar
lösning. Jag kan därför inte förstå
dem som menar, att det är så nödvändigt
att frågan löses i år, att de för
att uppnå detta är villiga att bortse
från bristerna i det enda förslag, som
just nu kan få majoritet. För min del
tar jag hellre ett uppskov än jag bär
ansvaret för att medverka till ett genomförande
av regeringsförslaget, det
må sedan vara genom att direkt rösta
för det eller genom att avstå vid voteringen.
SIFO-undersökningen har också
visat, att tanken på ett uppskov är
ganska utbredd.

Nu siiges det — socialministern var
också inne på detta resonemang — att
ett sådant uppskov skulle bli för mycket
lång lid framåt, därför afl folkpartiförslaget
inte har några möjligheter att

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

genomföras. Då bortser man väl ändå
från realiteten. Vi har år 1960 ett riksdagsmannaval,
och då vore det underligt,
om inte styrkeförhållandena i
riksdagen skulle förändras och ställningen
klarna. Det kan ske på två sätt.
Antingen vinner socialdemokraterna
några mandat, och då får de själva ta
ansvaret för sin politik, eller också förlorar
de några, och då vore det egendomligt,
om inte socialministern efter
några genomvakade nätter skulle komma
fram till att det kanske ändå är
bäst att ta upp pensionsfrågan till resonemang
— för en gångs skull förutsättningslöst.
Jag anser att dessa utsikter
är så stora att man utan betänkande
kan yrka avslag på regeringsförslaget.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
tog avstånd från höger- och folkpartitidningarnas
skriverier efter våra
senaste förhandlingar. .lag tror att jag
ger herr Gustafsson i Skellefteå den
bästa komplimangen, om jag säger att
jag hade väntat mig den deklarationen
från hans sida.

Herr Gustafsson kom in på småföretagarnas
problem. Därvidlag ber jag att
få hänvisa till mitt anförande. Vad jag
där sade innebar, att jag kartlade de
olika möjligheterna för småföretagare
att få in pengar till pensionsavgifter för
sina anställda. För det första kunde en
småföretagare minska sin egen arbetsersättning.
För det andra kunde han
öka sina varupriser, i den mån så vore
möjligt. För det tredje kunde hans arbetare
få mindre ersättning, jämfört
med de löner som de annars skulle ha
erhållit. Det enda konstaterande, som
jag i detta sammanhang gjorde, var att
småföretagarna har all anledning —
särskilt med hänsyn till de resultat som
kommit fram vid den senaste SIFOundersökningeen
— att vara oroliga för
sin ekonomiska framtid.

Herr Gustafsson tog också upp frågan
om skillnaden mellan folkpartiets
och centerpartiets inställning vad beträffar
tilläggspensionerna. Han riktade
sig kanske därvid i huvudsak mot vad
herr Hedlund sagt, men för att det inte
skall bli några som helst missförstånd
vill jag framhålla, att herr Hedlund
och jag resonerar på precis samma
sätt när det gäller dessa ting. Pensionsfrågan
är ordentligt genomdiskuterad
inom centerpartiet.

Man kommer till den allvarliga punkten
i frågan om tilläggspensionerna,
när det börjar bli tal om lagstiftning.
Det är där som friheten och frivilligheten
upphör. Med detta menar nämligen
vi inom centerpartiet den personliga
friheten för den enskilde medborgaren
att avgöra, hur han skall använda
sina pengar, till pensioner eller
i övrigt. Vi godtar en lagstiftning så
länge det gäller en sådan grundtrygghet
som folkpensionen, men inte då det
blir fråga om en lagstiftning för att på
ålderns dagar konservera de ekonomiska
skillnader mellan människorna
som föreligger i löneavseende under
den aktiva tiden.

Tiden för min replik är nu slut, men
jag skall senare återkomma till detta
enligt min mening mycket intressanta
problem.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När det gäller småföretagarna
vände jag mig inte mot herr
Wahlunds yttrande utan snarare mot
den propaganda, som brukar föras på
centerpartihåll och som går ut på att
skrämma småföretagarna genom att
tala om att arbetsgivarna får betala
mycket betungande avgifter. Det är
utan tvivel här fråga om en variation
av den propaganda, som fördes av företrädarna
för linje 1, atl det är arbetsgivarna
som betalar.

Beträffande frågan om lagstiftning

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

eller inte tycker jag ändå, att det viktigaste
bör vara att vi får eif vettigt
och riktigt utformat system för tillläggspensioneringen,
uppbyggt på ekonomiskt
sunda principer. Om det bakom
detta system ligger en lagstiftning
eller icke är väl en fråga om metoder.
Jag tycker, att det är felaktigt när man
gör detta till ett slags vattendelare i
svensk politik.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Man kan kalla det vattendelare
eller något annat; det är en
bestämd principskillnad som här föreligger.
Här talas mycket om frihet och
jämlikhet. Det gjorde man redan på
franska revolutionens tid, då man fick
blodiga erfarenheter av att frihet och
jämlikhet inte låter sig förenas.

Jag har uppfattat saken så, att man
i alla politiska partier — det gäller
även folkpartiet och socialdemokraterna
— har sagt sig, att vi i ett samhälle
som är demokratiskt måste godkänna
en viss bristande jämlikhet. Det kan
inte bli annorlunda i ett samhälle med
arbetsfördelning. Några har högre lön
under arbetstiden, andra får mindre
lön o. s. v. Vi vill sträva efter ökad
jämlikhet, men når aldrig fram till
idealet. Nu upplever vi i pensionsfrågan,
att man hos socialdemokraterna
och folkpartiet så litet bryr sig om
denna jämlikhet, att man genom tillläggspensionerna
vill genom lag konservera
den bristande jämlikhet, som
rått under arbetstiden. Det är mot detta
som vi i centerpartiet reagerar.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Skall centerpartiet vara
konsekvent på denna punkt får det
också yrka på mycket genomgripande
förändringar av statstjänarnas pensioner,
ty i dem konserverar vi också
dessa olikheter. Jag tror inte, att utjämningen
skall ske på det siitt, som
herr Wahlund vill, utan all den bör

genomföras under den aktiva tiden och
sedan fortsätta även under ålderns dagar.

Herr Wahlund talar om frihet och
frivillighet. Man kan utforma en lagstiftning
— det har vårt förslag visat —
så att det ger mycket stort utrymme åt
både frihet och frivillighet. Det är centerpartiets
sätt att i sin propaganda
försöka att sätta likhetstecken mellan
vårt förslag och regeringens, som jag
har opponerat mig mot och det med
rätta.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! På detta stadium av debatten
finns det anledning att bringa i
erinran pensionsreformens räckvidd
och stora betydelse för hela vårt folk.
Jag vill nämna att det finns bortåt
300 000 löntagare, framför allt privata
tjänstemän, som har försäkring av SPPtyp.
Som alla vet är dessa försäkringar
mycket dyra och inte heller värdebeständiga.
Vidare finns det drygt en
halv miljon företagare och fria yrkesutövare,
vilkas tilläggspensionsfråga
inte är löst. Dessutom finns det inte
mindre än 1 700 000 löntagare, för
vilka pensionsfrågan inte alls är löst
eller är ordnad på ett otillfredsställande
sätt. Alla dessa, ärade kammarledamöter,
och deras familjer väntar nu på
att denna kammare skall fatta ett positivt
beslut i pensionsfrågan. Det är här
i Sveriges riksdag som pensionsfrågan
skall lösas. Det är här som vår demokrati
fattar sina avgörande beslut.

Nu är knappast det rätta tillfället
inne att underkasta de olika pensionsförslagen
en mycket noggrann detaljgranskning.
Detta arbete bär ju skett
tidigare, framför allt i utskottet. Jag
tror ändå att det är viktigt att fastslå,
att regeringsförslaget uppvisar flera
viktiga modifikationer i jämförelse med
det principförslag som framlades förra
året. Den varierande pensionsåldern
har redan framhållits. De vidgade möjligheterna
för företagarna alt utnyttja

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pensionssystemet är en annan modifikation.
En tredje nyhet är fondstyrelsernas
sammansättning och den utökade
återlånerätten för företagarna av
inbetalade pensionsmedel.

Dessa modifikationer ådagalägger en
väsentlig sak, nämligen att regeringen
hela tiden, i enlighet med sina uttalanden
i junivalet och i septembervalet
i fjol, varit beredd att förhandla och
diskutera ytterligare modifikationer i
sitt pensionssystem. Som jag nyss sade
är det viktigt att fastslå detta faktum,
eftersom denna villighet från regeringens
sida bör jämföras med den hållning,
som de borgerliga partierna intagit
i pensionsfrågan. Man har ofta
beskyllt regeringen för att vara doktrinär
och vara fastlåst i sina positioner.
I själva verket har det varit tvärtom.
Oppositionen har varit bunden, fastkedjad
på något underligt sätt vid en
gång intagna positioner. Oppositionen
är på något sätt sammanlänkad i ett
slags ödesgemenskap, där det sterila
nejet, det hjärtlösa nejet till alla pensionslösa
i själva verket är det enda
som enar. Detta nej ekar ödsligt, precis
som ekot i tomma salar.

Högern och centerpartiet har valt
den helt negativa linjen i pensionsfrågan.
Folkpartiet har valt en mjukare
formulering för sitt nej. Att folkpartiet
varit ur stånd att flytta sig från sin
fastlåsta position framgår bäst om man
jämför det motionsförslag, som partiet
lagt fram i år med folkpartiets förslag
från i fjol. Man finner då, att partiet
inte gjort några egentliga modifikationer.
Det finns i detta motionsförslag
inga som helst närmanden till regeringens
förslag med undantag av
några oväsentliga tekniska detaljer.
Dessutom — detta är det anmärkningsvärda
— är folkpartiförslaget denna
gång faktiskt i flera avseenden mera
privatförsäkringsbetonat än det var i
fjol. Om man beskyller andra för att
vara doktrinära och ovilliga att ändra
sina ståndpunkter, så finns det anled -

ning — inte minst från folkpartiets sida
— att se om sitt eget hus.

Man måste beklaga, att folkpartiet
inte varit villigt att förhandla. Jag har
tidigare offentligt förklarat, att om
folkpartiet redan i pensionsberedningen
hade lämnat sitt bud om lagstiftning
beträffande arbetsgivaravgifter för
pensionsändamål, skulle det inte ha
behövt bli någon pensionsstrid alls.
Pensionsavgifterna — deras regelmässiga
inbetalning till något slags pensionssystem
— är självfallet den reella
grunden för varje ordnad pensionering.
Hade folkpartiet helhjärtat ställt sig
bakom den lagfästa premiebetalningen
redan på utredningsstadiet, skulle det
ha varit möjligt — det är min fasta
förvissning — att finna formerna för
ett tilläggspensionssystem, som uppfyllt
ganska långtgående önskemål.

Nu hade det inte blivit så. Jag måste
beklaga detta, eftersom det borde ha
varit möjligt att finna formerna för
en samverkan mellan de två partier,
som båda vill ha en lagstiftning i pensionsfrågan.
Det är dock här fråga om
gamla reformpartier. Det kan inte vara
opåkallat att erinra kammarens ledamöter
om att för jämnt 40 år sedan
fattades i denna kammare beslutet om
vårt demokratiska statskicks folkliga
fördjupning. Det skedde i samverkan
mellan socialdemokratien och det gamla
ärorika liberala partiet. Det har erbjudits
möjligheter att bygga på denna
tradition och på nytt samverka kring
de reformer, som alla vet att svenska
folket fordrar att få genomförda, och
som alla i denna kammare — vänner
eller motståndare till regeringens pensionsförslag''
— innerst inne vet kommer
att genomföras förr eller senare.

Jag måste tyvärr också beklaga en
annan sak: folkpartiets eget förslag

kommer i framtiden inte heller att bli
någon propagandistisk tillgång» för
partiet. Så hade blivit fallet om folkpartiet
försökt att skapa ett pensionssystem,
som hade ett modernt snitt och

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

som verkligen löste pensionsfrågan.
Detta har folkpartiet inte gjort. Vad är
det för förslag folkpartiet egentligen
lägger fram? Analyserar man det närmare
skall man finna en helt vanlig
livförsäkring av pensionstyp, där arbetsgivaren
— där har vi skillnaden —
ålägges att betala premierna. Sedan blir
pensionen vad den blir om hänsyn tas
till vederbörandes ålder, försäkringsbolagets
omkostnader, utgifter med avseende
på pensionstillskott, försäkringsklientelets
större eller mindre risk
att bli förtidspensionärer, rörligheten
hos försäkringsklientelet, variationen i
pensionsvillkor etc.

Det finns t. ex. ingen bestämd pensionsnivå
i pensionssystemet. Allt tal
om en GO-procentig nivå är — förlåt att
jag måste uttrycka mig på det sättet
— lösa uttalanden utan täckning i verkligheten.
Alla lämnade exempel i motionen
är endast rena räkneexempel.
Det finns inte alls någon pensionsnivå
av det slag som i dag gäller för de
stats- och kommunalanställda.

I sin nöd försöker nu folkpartiet att
dra nytta av den artikel som en kollega
och vän till mig, Gösta Rehn, har skrivit
i Tiden. Jag vill citera ett avsnitt
ur artikeln för att inte något som helst
missförstånd skall uppkomma och för
att slå fast, att folkpartiet försöker på
otillbörligt sätt utnyttja denna artikel.
Gösta Rehn säger först om rätten att
ta ut sin pension före 67-årsåldern att
förslaget därom är en glädjande framgång,
men han betonar särskilt, att det
sagda inte innebär någon anslutning
till folkpartiets krav på rätt till fullständigt
utträde. En så långtgående
rätt rycker undan den finansiella basen
för försäkringen och framtvingar
ett premiereservsysteni, som blir färdigt
först nästa århundrade. Mera eftertryckligt
kan man inte tala om, att
man över huvud taget inte är intresserad
av folkpartiets förslag till pensionsfrågans
lösning.

Den verkligt avgörande bristen i folk -

partiets förslag är följande. Det saknas
en åldersutjämning. Denna brist i pensionssystemet
betyder i realiteten, att
systemet såsom sådant inte kan fungera.
Förslagsställarna måste i själva
verket lita inte till sitt eget förslag
till lag utan till parterna på arbetsmarknaden,
som väntas förhandla sig
till viss åldersutjämning. Det blir alltså
löntagarkollektivet som får åta sig kostnadsfördelningen
inom sig. Den uppgiften
fyller inte pensionssystemet. Om
vi t. ex. har en mekanisk verkstad, där
medelåldern är 25 år, kommer pensionsavgifterna
där att bli ungefär en
tredjedel av vad de skulle bli i ett
bageriföretag där medelåldern är 45 år.
Det innebär att folkpartiets förslag i
det senare fallet medför trotjänarpensioner
precis av det slag vi så väl känner
till. Dock har, det bör erkännas,
folkpartiet gjort vissa försök att komma
till rätta med varje pensionsreforms
största bekymmer, övergångsgenerationen
och riskförsäkringsdelarna. Jag vill
särskilt understryka pensionstillskotten
i folkpartiets förslag samt utformningen
av riskförsäkringsdelarna. Hade
folkpartiet velat gå samma väg när det
gällde ålderspensionen och där ha visat
samma djärva grepp och villighet att
nå resultat, är jag ännu mera övertygad
om att en kompromiss skulle ha kunnat
uppnås.

Det finns anledning att granska några
principer, som man anser vara den
verkliga skiljelinjen mellan regeringens
förslag och folkpartiets förslag. Här
har anförts och anförs oupphörligen,
att det avgörande är valet mellan fördelningssystem
och premiereservsystem.
Nyss har också herr Henning Gustafsson
varit inne på den saken.

•lag skulle vilja påstå, att folkpartiet
i själva verket har vilseletts av de tekniska
uttrycken. Varje pensionssystem,
vi må kalla det folkpensionering, ti 11-läggspensionering, försäkringspensionering
eller garantipensionering eller
något annat, är till sin innebörd elt

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

överförande av köpkraft, konsumtionskraft,
från den aktiva befolkningen till
den inaktiva. Metoderna för överförande
av denna köpkraft kan vara flera:
skatter eller avgifter som inom folkpensioneringen,
ränteinkomster som
inom SPP, enbart skatter som inom den
statliga och kommunala pensioneringen,
vinstmedel som inom vissa företag för
pensionering av företagsledare eller trotjänare.
Att upphöja själva metoden för
detta överförande av köpkraft till att
vara den helt avgörande skiljelinjen är
enligt mitt sätt att se att stanna vid
utanverket. Gör man så, når man inte
fram till reformens kärna.

Särskilt egendomligt blir det att göra
själva överförandemetoden till en principfråga,
när man tänker på att tilläggspensionen
svarar bara för ungefär en
tredjedel av de totala pensionskostnaderna,
medan två tredjedelar allt fortfarande
kommer att hänföra sig till fördelningsmetoden
via folkpensioneringen.
Man kan väl inte anse att denna
sistnämnda tredjedel skulle vara så
helt avgörande, att frågan om överförandemetoden
blir en skiljelinje.

På samma sätt skulle jag kunna ta
vad som sägs angående sparandet. Man
gör t. ex. gällande, att regeringsförslaget
skulle medföra en stor minskning
av sparandet. Det finns inget som
helst belägg för den saken. Sparandet
är i själva verket en funktion av den
ekonomiska aktiviteten under respektive
år. Sparandet sker dels hos privata
personer, dels genom företag och
dels via staten och kommunerna. Hur
stort sparandet skall bli beror mest på
de ekonomiska konjunkturerna, mindre
på sådana institutionella förändringar
som sammanhänger med ett pensionssystem.

Om man anser att det finns så stora
risker för sparandet, finns ju dessutom
alltid den möjligheten att via avgiftsuttaget
korrigera för en minskning i
sparandet som ter sig allvarlig av samhällsekonomiska
skäl.

Eller ta en sådan sak som värdesäkringen
av pensionsförmånerna i ett
privat system. Hur man än vänder och
vrider på saken, innebär varje värdesäkring
av pensionsförmånen, att man
belastar den aktiva generationen på
något sätt, antingen genom att man ger
ut indexreglerade lån eller genom att
man betalar överränta eller på annat
sätt tar ut extra avgifter för att ersätta
det som en inflation har minskat i olika
sorters fonder. Det finns ingen annan
väg. Varken folkpartiet eller högern
eller något annat parti kan rekommendera
någon annan metod än den, att
den aktiva generationen ersätter vad
den inaktiva anses ha gått förlustig.
Detta gäller oberoende av vilken teknik
man använder för att åstadkomma det
önskade resultatet.

Jag skulle på detta sätt kunna gå
igenom hela pensionskomplexet och
visa upp, att den borgerliga oppositionen
i själva verket många gånger överträffar
sig själv i konservatism och
framletande av olika ursäkter för att
man inte vill vara med om reformen.

Jag skall ta ett exempel, som jag
tycker är mest belysande. Herr Henning
Gustafsson anförde nu senast, att
det i ett fördelningssystem inte skulle
finnas några möjligheter till valfrihet.
Det är ett fullkomligt missförstånd.
Denna riksdag och framtida riksdagar
kan genomföra de olika modifikationer,
som anses vara tänkbara i ett pensionssystem,
på samma sätt som riksdagen
också kan genomföra ändringar i den
ekonomiska lagstiftning som berör
t. ex. ett premiereservsystem.

Det måste i själva verket vara betydligt
lättare att genomföra de olika
modifikationer, som anses önskvärda,
om man har ett fördelningssystem,
eftersom där inte råder detta absoluta
samband mellan avgifter och förmåner.
Man låter där avgifterna vara en sak
och förmånerna en annan sak, och det
finns inte något absolut samband dem
emellan.

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

(il

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Jag är mycket intresserad av en ökad
valfrihet inom pensionssystemet, men
jag tycker man bör ta saker och ting
i rätt ordning. Regeringsförslaget innehåller
inga mera långtgående valfrihetsåtgärder.
Man måste nämligen först
vara helt säker på att man klarar de
gjorda pensionsåtagandena. Om man
vet med sig, att man kan hålla de
löften man har utställt till pensionärerna,
kan man sedan mycket väl modifiera
systemet i olika hänseenden. Det
finns ingenting som hindrar att man
gör ett fördelningssystem anpassningsbar!,
och jag välkomnar hela den borgerliga
oppositionen att, när reformen
väl är beslutad, bidra till att genomföra
de olika modifikationer som vi
kan ena oss om — det är klart att vi
kommer att finna en del modifikationer
önskvärda.

Det är viktigt att också slå fast en
annan sak. Den som går igenom alla
de argument som har anförts mot pensionsreformen,
från folkomröstningen
fram genom junivalet i fjol, skall finna,
att de olika argument som oppositionen
har använt efter hand har förtvinat
och vissnat ned. Det finns inget
självständigt liv i dem längre. Vad som
återstår är enbart det kalla och hjärtlösa
nej som högern och centerpartiet
ger alla de pensionslösa samt folkpartiets
så att säga mera mjuka och hövliga
avståndstagande till själva reformen.

Herr talman! Jag anser det särskilt
viktigt att här i kammaren något litet
försöka beskriva de fördelar, som företagarna
och företagen kommer att få
genom förverkligandet av regeringens
pensionsförslag. Det är självfallet ett
stort företagarintresse att pensionsfrågan
blir löst, ju förr desto bättre. Hur
många gånger har det inte inträffat all
en arbetsgivare har velat anställa en
person, som varit litet till åren kommen,
kanske sjuk eller handikappad,
men inte vågat göra det därför att de
privata pensionskostnaderna blivit för

stora? Det finns tusentals företagare
som har måst avstå från att anställa folk,
som de har önskat anställa, helt enkelt
därför att de ansett att kostnaderna
blivit för dryga. I och med att regeringens.
förslag går igenom har också''
denna fråga lösts för arbetsgivarna och
företagen. Då varje arbetsgivare vet, att
pensionsfrågan i fortsättningen blir löst
för alla hans anställda, är jag övertygad
om att alla ansvarskännande företagare
— och det är de flesta — kommer att
vara pensionssystemet tacksamma; det
har löst uppgifter som de själva inle har
kunnat gå i land med.

Vidare är företagarna intresserade av
att konkurrensförmågan och konkurrensvillkoren
inte förändras i och med
att en pensionsreform genomförs. Ett
genomförande av folkpartiets förslag
skulle innebära, att man i vissa kollektiva
avtalsförhandlingar skulle uppnå
vissa pensionsresultat, i andra förhandlingar
andba resultat. Skillnaderna skulle
många gånger inte vara rationellt betingade,
utan olika företag och branscher
skulle få olika kostnader för pensioneringen
av sina anställda, vilket
skulle störa konkurrensförhållandena
och konkurrensvillkoren. Det är naturligtvis
riktigast från konkurrenssynpunkt,
om alla arbetsgivare får en i
förhållande till de anställdas lön likformig
pensionsutgift, så att det blir
kostnadsrättvisa vad gäller de sociala
förmånerna. Det kan aldrig ligga i företagens
intresse att konkurrera med hjälp
av olika sociala förmåner eller pensionsförmåner.
Det anges visserligen i dag i
platsannonser som en speciell förmån,
alt »företaget är SPP-anslutet», men om
det systemet blir utbrett till alla arbetsgivare
är det inte någon förmån längre.
Ett enhetligt system av regeringsförslagets
innebörd betyder, att arbetsgivarna
kan konkurrera om arbetskraften på
lika villkor. Som det nu iir har många
mindre arbetsgivare faktiskt inte möjlighet
att konkurrera om den bästa arbetskraften,
därför alt de inte kan er -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

bjuda pensionsvillkor av den typ som
större välsituerade och väletablerade
företag kan erbjuda. Det är därför de
mindre och framåtgående företagen som
kommer att dra den allra största nyttan
av regeringens pensionsförslag.

Dessutom bör det framhållas i denna
diskussion, att regeringen har föreslagit
en återlånerätt, som uppgår till 50 procent
av de inbetalade pensionsavgifterna.
Det innebär ökad självfinansieringsmöjligheter
för företagen, men det
är naturligtvis en riktig princip att företaget
inte skall få återlåta allting, helt
enkelt därför att kapital ju skall ställas
till kreditmarknadens fria förfogande,
så att olika investeringsändamål kan
konkurrera fritt. Denna fria tävlan rimmar
bäst med företagens långsiktiga
önskemål och intresse.

Jag vill vidare betona, herr talman,
att företagarna också personligen har
det största intresse av att regeringens
pensionsförslag förverkligas. Vi har i
vårt land tiotusentals hantverkare, småföretagare
och handlande. Hur skall de
kunna pensionera sig själva? De måste
i dag vända sig till privata försäkringsbolag,
och alla vet ju hur dyrbart det
är att teckna en pensionsförsäkring i ett
privat försäkringsbolag om man har
kommit upp litet i åren. Det måste kännas
som en stark orättvisa mot småföretagarna,
handlarna och hantverkarna,
att de inte som t. ex. de stats- och kommunalanställda
kan få en pensionstrygghet
för sig själva och sina familjer.

Jag är övertygad om att när regeringsförslaget
väl har blivit genomfört kommer
varje företagare att sätta sig ned
och ta fram tarifferna för att i lugn och
ro räkna efter, vad pensionen kostar
enligt deras gamla system och vad den
kostar enligt det nya systemet. Jag tror
att företagarna och de fria yrkesutövarna
snart kommer underfund med att det
i själva verket inte finns något pensionssystem,
som är så fördelaktigt med hänsyn
både till premier och till pensions -

villkor som det förslag regeringen här
har framlagt.

Jag har funnit det vara angeläget att
uppehålla mig så här länge vid företagarnas
fördelar av pensionssystemet,
inte bara i deras egenskap av företagsledare
utan också i deras egenskap av
familjefäder med ansvar för ålderstrygghet
för sig själva och sina familjer.

Det är alldeles riktigt att ett pensionssystem,
vilket det vara månde, drar
dryga kostnader, men det finns på detta
område mycken vidskepelse, om jag så
får uttrycka mig. Det finns i själva verket
ganska små marginaler att spara någonting
genom att välja olika pensionssystem.
Regeringsförslaget har en pensionsnivå
på 65 procent, medan folkpartiet
har angivit att deras riktpunkt
är 60 procent. Jag skulle vara mycket
överraskad om man inte skulle kunna
få med centerpartiet och högern på en
pensionsnivå av t. ex. 50 procent. Vad
vi då har att diskutera är inte hur man
skall kunna minska pensionsutgifterna
med miljarder, utan vi diskuterar i
själva verket marginalen mellan en pensionsnivå
av 50 procent och av 65 procent,
och där kan minsann inte göras
så särskilt stora besparingar.

Det finns framför allt två skäl till att
vi från vår sida valt 65-procentnivån.
Det ena är att vi vill uppnå en lika god
pensionsstandard som den, som statsoch
kommunalanställda är tillförsäkrade.
Då kan man lättare lösa samordningsfrågorna,
vilket redan visat sig när
man kunnat klara samordningen med
statstjänarnas pensionssystem. Det andra
skälet är att denna pensionsnivå behövs
för att göra det mera tillfredsställande
för de privatförsäkrade, och jag
är övertygad om att alla SPP-försäkrade,
när reformen väl är genomförd,
ganska snart kommer underfund med
att de svårigheter, som de trodde fanns
när det gällde samordningen mellan
deras pensioner och de nya pensionerna,
var synnerligen överdrivna.

Nej, sanningen är den, att det verkligt

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

dyra pensionssystemet, det ojämförligt
dyraste pensionssystemet, är det som
högern och centerpartiet anvisar, nämligen
att ingenting göra alls utan blott
sprida omkring sig allmänna löften om
att folkpensionerna skall höjas. Vad
innebär detta? Jo, att pensionsolikheterna
skulle fortsätta att finnas till i
vårt land. Det innebär vidare, att pensionsolikheterna
skulle växa fram på
allt fler områden. Förr eller senare
skulle det i detta allmänna virrvarr av
pensionsförmåner växa fram en stark
önskan att bygga ihop de olika pensionssystemen
och få en mera enhetlig
anordning. Vad leder detta till? Jo, då
måste man lägga den nya samordningen,
den enhetliga pensionsordningen, ovanpå
alla dessa olika system, och man
måste som utgångspunkt välja det bästa
pensionssystemet. Detta skulle ge oss
orimligt stora pensionsutgifter. Högerns
och centerpartiets nej skulle således
förorsaka den aktiva befolkningen onödigt
stora pensionsutgifter för framtiden.

Nej, vill man uppnå besparingar i
pensionshänseende kan man endast gå
följande vägar. Man måste se till att
administrationskostnaderna blir de
lägsta möjliga, att kostnadsfördelningen
på den aktiva befolkningen blir rättvisast
möjlig, att sysselsättningsläget
blir sådant att pensionärerna, om de så
önskar, verkligen kan bidraga till sin
egen försörjning samt att de förtidspensionerade
ges tillfälle att försörja sig
genom att man ordnar med lämpliga
arbeten inom näringslivet.

Det är dessa villkor som måste uppfyllas,
om man skall uppnå besparingar
i pensionshänseende och om pensionskostnaderna
skall bli drägliga och kunna
bäras av den aktiva befolkningen.
Att hålla pensionärerna nere på en låg
standard är den sämsta besparingsmetoden.
Det gör åldringarna otillfredsställda,
deras barn och barnbarn missnöjda,
oro och vantrivsel kommer att utbreda
sig bland den aktiva befolkningen —

allt blir ett uttryck för att pensionsfrågan
inte är löst som den skulle ha
lösts.

Herr talman! Jag har ytterligare några
synpunkter som jag är angelägen att
få framföra här. Den som i likhet med
mig haft tillfälle att i utredningsarbetet
medverka till pensionsreformens aktualisering
känner ett starkt behov av att
betyga sin aktning för det grundliga
och samvetsgranna arbete, som under
årens belopp utförts av olika kommittéer,
av olika specialister, drivna utredningsmän,
aktuarier, försäkringsmatematiker
och jurister. Regeringsförslaget
och de utredningar, som går tillbaka
till den första Åkesson-utredningen,
vittnar alla om de osjälviska insatser
och det uppoffrande arbete, som
nedlagts av en rad tjänstemän både i
offentlig och privat tjänst för reformens
förverkligande. Det står utom varje tvivel,
att utan deras insatser skulle lagförslaget
inte ha stått på så säker mark
som det i dag gör.

Jag erinrade i början av milt anförande
om att det finns 300 000 privattjänstemän,
500 000 företagare och
fria yrkesutövare och 1 700 000 övriga
löntagare som i dag väntar på att pensionsfrågan
skall bli löst. Alla dessa är
naturligtvis inte anhängare av regeringsförslaget,
men det finns en betryggande
majoritet för att landets lagstiftande
församling skall fälla det avgörande
ordet i pensionsfrågan. Jag är
också övertygad om att det avgörande
flertalet löntagare och företagare ganska
snart kommer att bekänna sin varma
uppskattning, när väl regeringsförslaget
upphöjts till lag och hela vårt lands
befolkning så småningom får uppleva de
goda verkningarna av lagen.

Det är nu denna kammares uppgift att
ta ställning till regeringsförslaget. Jag
tror att vi handlar i överensstämmelse
med denna kammares bästa traditioner,
om vi följer samma vägar som man tidigare
beträtt och som utstakats i denna
byggnad när reform lagts till reform,

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

när folkhushållets tillgångar fördelats
rättvisare och jämnare, när människovärdet
ställts i centrum och det gemensamma
ansvar, som vi människor i så
hög grad kan visa när vi är som bäst,
kommit till uttryck i vår sociallagstiftning,
som redan nu är ganska imponerande.
Jag tror att vi handlar klokt om
vi ansluter oss till den skara av framsynta
män och kvinnor, som i denna
kammare i förflutna tider, då fattigdomen
var stor och de ekonomiska resurserna
mycket blygsamma, ändå hade
djärvheten att genomföra reformer mera
genomgripande än den pensionslagstiftning,
som vi i dag går att besluta om.
Det ankommer nu på oss att med vår
tids förutsättningar genomföra den reform
samhällsförhållandena nu bjuder
oss att genomföra.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen vid utskottets
hemställan under punkt A.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ursprungligen
ordet med anledning av herr Kellgrens
yttrande, att jag på ett otillbörligt
sätt — jag tror att hans ord föll
så — hade citerat herr Rehn. Jag vill
emellertid påpeka för kammarens ledamöter,
att det avsnitt av herr Rehns
uttalande, som herr Kellgren läste upp,
föredrog även jag. Det är det avsnitt
som handlar om att herr Rehn inte
hade för avsikt att med vad han sagt
ansluta sig till folkpartiets förslag. Jag
påpekade dock att motiveringen härför
var den enligt herr Rehns uppfattning
alltför långa inväxandetiden i
folkpartiets förslag. Jag utvecklade min
argumentation i anslutning härtill och
sade, att detta inte hade någonting att
göra med herr Rehns kraftiga framhävande
av betydelsen av full dispositivitet
i lagstiftningen, som inte kan tillgodoses
i ett obligatorium.

Men sedan den saken klarlagts, måste

jag fortsätta, ty herr Kellgren sade
verkligen några mycket uppseendeväckande
saker i sitt anförande. Han förde
nämligen ett resonemang om sparandet,
som jag inte skall gå närmare
in på annat än så till vida, som det
väsentliga i vår diskussion ju är förhållandet
mellan å ena sidan pensionsutfästelserna
och å andra sidan sparandet
härför enligt folkpartiets respektive
regeringens förslag. I det avseendet
intar folkpartiförslaget en helt annan
och fördelaktigare ställning än
regeringens förslag. Men då sade herr
Kellgren, att om det visar sig nödvändigt,
så kan ju sparandet enligt regeringsförslaget
förbättras genom en reglering
av avgifterna däri. Ja, herr Kellgren,
det tror jag också man kan göra
— och jag tror det blir nödvändigt att
göra det under ett inflationistiskt förlopp.
Men därmed har ju herr Kellgren
slagit sönder hela den emfatiska
försäkran, som socialministern avgav
bär på förmiddagen, nämligen att avgifterna
inte skall komma att överstiga
10 procent. Det kan inte vara någon
mening i herr Kellgrens resonemang
på den punkten, om inte innebörden är
att slå sönder socialministerns försäkran
härvidlag.

Sedan sade herr Kellgren, att man
ju kan ändra och modifiera fördelningssystemet
och att det inte behöver
vara för alla tider fastlåst. Ja, men en
sak är i varje fall fastlåst enligt regeringsförslaget,
och det är den obligatoriska
karaktären. Herr Kellgren bekräftade
emellertid — vad som i själva
verket är ett faktum, men som hans
meningsfränder tidigare har varit föga
angelägna om att vidgå — att det ligger
i de politiska instansernas hand att
ändra på förmåner och avgifter enligt
detta system på ett helt annat sätt än
när det gäller premiereservsystemet.
Det är den väsentliga olikheten i pensionstagarnas
rättssäkerhet enligt vårt
förslag å ena sidan och regeringsförslaget
å den andra, som vi tidigare så

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

starkt understrukit, men där det berättigade
i vår argumentering aldrig har fått
ett sådant erkännande som i herr Kellgrens
inlägg här nyss.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad sparandet beträffar,
herr Wedén, så är det så, att om
bolagssparandet eller det privata sparandet
eller sparandet i stat och kommun
är otillräckligt, blir det en samhällsekonomisk
nödvändighet att se till
att det blir större. Jag har bara anvisat
en av de möjliga vägarna härför;
det finns många flera. Och det måste
givetvis vara viktigare att det sparande,
som behövs för att samhällsekonomien
skall fungera, verkligen kommer
till stånd än att rida på en eller annan
princip och därmed hindra oss från
att göra det mest nödvändiga.

Vad sedan beträffar de politiska instanserna
och rättssäkerheten är det
ju så i en demokrati, vilken det vara
månde, att endast den lagstiftande församlingen
har möjlighet att påverka
den saken. Vill man påverka premiereservsystemet,
så kan den lagstiftande
församlingen påverka det. Det är ingenting
som hindrar. Men allt måste föregås
av en fri, demokratisk diskussion,
i vilken de politiska partierna gives tillfälle
att lägga fram sina argument och
sakskäl. Och då kan jag inte finna det
vara annat än rimligt och naturligt, att
man i en sådan fri diskussion inte låter
vissa områden vara tabu, utan att möjlighet
gives att fritt pröva även där.
Det tillhör demokratiens väsen.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Skillnaden mellan möjligheten
för de politiska instanserna att
ingripa när det gäller ett fördelningssystem
av rcgeringsförslagets modell
och möjligheten att ingripa när det gäller
ett premiereservsystem av vår modell
är mycket stora. Den ligger helt enkelt
däri, att vid ett system enligt rcgeringsförslaget
iir det de politiska in5
— Andra kammarens protokoll 1959.

stanserna, regeringen och riksdagen
samt tillfälliga majoriteter där, som direkt
genom beslut kan ingripa och förändra
både avgifter och förmåner. Herr
Kellgren har naturligtvis rätt i att de
instanserna också kan påverka förhållandena
när det gäller funktionerna för
en pensionering enligt ett premiereservsystem,
där pengarna alltså sparas i
förväg. Men herr Kellgren måste naturligtvis
vara på det klara med att om
statsmakterna vill göra det, är det detsamma
som en direkt konfiskation, riktande
sig mot de fonder som av enskilda
människors sparande har byggts
upp i försäkringsinrättningarna. Det är
detsamma som att helt enkelt direkt
ta hand om Anderssons, Petterssons
och Lundströms pengar. Jag tror det
är en sak som även en svensk riksdag
med ett ganska starkt socialdemokratiskt
parti, blott det inte kommer att
innehålla alltför många medlemmar
som är beredda att föra resonemang av
den något lättvindiga typ som herr
Kellgrens här, kommer att vara betänksam
för att ge sig in på.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har, herr Wedén,
inte på något sätt uttalat mig om de
fonder som gäller t. ex. för SPP-försäkrade.
Det står fast att dessa är de
försäkrades egendom. Med den glidning
herr Wedén gjorde ville han närmast
antyda att jag skulle vara intresserad
av att man skulle lägga beslag
på dessa fonder. Jag vill betyga och
försäkra att det inte finns en tillstymmelse
till den tanken vare sig i regeringsförslaget
eller i vad jag sagt.

Men det var en annan sak: Observera
att det inte finns något absolut samband
mellan avgifter och förmåner enligt
det pensionssystem vi går att besluta
om! Det anser jag vara en fördel,
ty därigenom har man fått den
nödvändiga valfriheten att göra de
modifikationer som framtiden kommer
att göra önskvärda. Skulle man ha ett
Nr 1 ti

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

alltför stelbent system i en ekonomisk
reform av denna omfattning skulle det
ju kunna bli till väldig olycka för oss
alla. Skulle folkpartiets förslag förverkligas,
skulle det innebära att man finge
stelhet i försäkringsväsendet, och man
finge också en institutionell uppbyggnad
av kreditmarknaden och av sparandet,
som inte alls torde vara till
den fördel som man många gånger vill
göra gällande i den allmänna debatten.
•lag tror i stället att den ganska snart
skulle framtvinga modifikationer för
att systemet skulle bli anpassbart till
den ekonomiska verklighet vi alla lever
i.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Det är ett ord som regeringstalarna
grovt har missbrukat i denna
debatt. Det är ordet solidaritet, ett
meningsfyllt ord i vilket mycken äkta
känsla kan ligga. Det är inte solidaritet
att vi, som i dag bestämmer, skaffar
oss favörer genom att göra dem betalningsskyldiga,
som ännu inte har sitt
ord med i laget. Vi kan regera över
våra egna arbetsförtjänster — må vara
— men låt oss i all anständighets namn
inte samtidigt tala om samhörighet mellan
generationerna och lägga bördor
på nästa generation, bördor som vi aldrig
frågat om den är beredd att bära.

För åtta år sedan förmådde en socialdemokratisk
justitieminister riksdagen
att besluta lagfäst rätt till allmänt fiske
på enskilt vatten under reservationslöst
påstående om att denna reform
skulle kosta en — högst två — miljoner
kronor. Hittills har den lett till utgifter
på 14 miljoner kronor, och minst
50 miljoner återstår att betala.

Socialminister Nilsson är justitieminister
Zetterbergs värdiga efterträdare.
Det är bara det att Torsten Nilssons
storvulna natur hindrar honom från
att tala om miljoner; han rör sig med
miljarder, med samhällsekonomiens
ljusår.

Alla människor kan räkna fel. Det är
en sak. Men en annan sak, som ligger
på ett annat plan, är att använda felräkningens
konst för att dölja realiteterna,
fakta i målet. Det gör regeringen,
när den kallar sitt obligatorium en försäkring,
och det gör den när den vidhåller
de avgiftskalkyler, som endast
återspeglar förhoppningen, att allt alltid
ordnar sig på något sätt någon gång.

Det är, herr talman, lika omöjligt att
bryta loss den s. k. pensionsfrågan ur
dess ekonomiska, politiska och ideologiska
infattning som att isolera socialdemokratisk
finanspolitik från oavbrutna
skattehöjningar. Liksom de tu är
ett, har pensionsfrågan, som egentligen
är ett personligt och praktiskt problem,
så vävts ihop med den allmänna samhällsekonomien
och med regeringspolitiken
och med den omdaning av samhället
i socialistisk riktning som socialdemokraterna
driver, att alla utsikter
till samlande lösningar redan från början
torpederats.

Varför, herr socialminister, har inte
långt tidigare flera gjort mycket mera
för att förbättra sin trygghet på gamla
dar? De har inte haft råd! Det är ju ökningarna
i den egna arbetsförtjänsten,
som skall betala den bättre tryggheten.
Den som vill göra anspråk på att bidraga
till pensionsfrågans lösning måste
alltså med sin politik underbygga en
ekonomisk utveckling som ger mer åt
fler, som gör stigande arbetsförtjänster
säkra och takten i stegringen så hög
som möjligt är.

Finns det verkligen någon kvar som
tror att de resultaten nås, om man sköter
statens affärer så, att myndigheterna
får leva på sedelpressarnas produktion,
om man skapar ett oavbrutet
behov av nya och höjda skatter, om man
gör sparandets villkor så dåliga och så
riskfyllda, att fler och fler måste resignera,
och om man raserar kapitalmarknadens
möjligheter?

Under tidernas gång har mer än en
som suttit vid makten funderat över

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hur han skulle kunna klistra fast framtiden
vid sina idéer, göra sina beslut
evigt gällande. Alla experiment i framtidsmonopolisering
har emellertid misslyckats,
helt enkelt därför att de måste
misslyckas, och så kommer det också
att gå med de nu maktägandes försök
att vinna över framtiden i en votering.

Den ungdomsskatt, som man vill ha
igenom för att ge sitt pensionssystem
ett sken av stabilitet och inre sammanhang,
kommer att vissna bort; den har
inga rötter i rimlighet och rättfärdighet
och därmed ingen livskraft. En garanterad
hundraprocentig värdebeständighet
finns inte i denna världen. Men den
avgiftsplikt regeringen föreslår i stället
för åtgärder, som kunde göra pensionsmedel
och annat sparande mera värdesäkra,
är och förblir en papperskonstruktion
utan täckning i verkligheten.
Det är omöjligt att ersätta en politik,
som bevarar penningvärdet och ökar
sparmedlens motståndskraft mot värdeförstöring,
med skattskyldighet, en skattskyldighet
som är fullständigt obegränsad
till tid och omfattning och som gör
medborgarna i arbetsför ålder direkt
och omedelbart skadeståndsskyldiga för
regeringens misslyckanden. Ju mindre
pengarna blir värda, desto mer skall
människorna betala.

Nej, herr talman, detta är ohållbart,
men det är typiskt, ett utslag av den
lära om medborgarnas underkastelse
under finansdepartementet, som är modern
socialdemokrati i praktiken. En
ordning för trygghet på äldre dar, som
förutsätter ungdomsskatt och inflationsskatt,
ger ingen trygghet. Regeringen
blandar socker och cement, fagra löften
och förstuckna hotelser. Som gammal
fackman i mureriets ädla konst borde
socialministern förstå, att med sådant
bruk i baljan kan man inte bygga —
ingenting som håller. Så snart det torkat,
ramlar bruket sönder och putsen
av. Kommer, herr socialminister, alla
löner och alla inkomster i detta land
att vara dubbelt så stora om cirka 20 år

som de är i dag i riktiga pengar räknat?
Kommer den vanliga arbetsförtjänsten
för en löntagare att år 2000
vara cirka 40 000 kronor? Det är en
sak att sätta in alla krafter på en snabb
och säker välståndsutveckling, byggd
på allt starkare och flera företag. Det
är en helt annan sak att göra som regeringen,
d. v. s. att bara räkna med en
sådan löneutveckling, ta den för given
och konstruera ett pensionssystem efter
den.

Hela den kanslihustillverkade kalkyl
över pensionsavgifternas utveckling,
som socialministern i dag presenterat,
går ut från den förutsättningen, att
riksdagen skulle kunna besluta att svenska
folkets levnadsstandard skall fördubblas
vart tjugonde år.

Vi har haft en snabb välståndsutveckling
de sista femtio åren. Men ju
högre inkomsterna blir, desto svårare
blir det att fördubbla dem. Vi kan inte
med majoritetens hjälp nu bestämma
vad framtidens utländska köpare skall
betala för vår malm, våra skogsprodukter
och vår verkstadsindustris
mångskiftande tillverkningar. Vi kan
inte sitta här en majdag och trycka på
en knapp och på det sättet göra upp
exportpriser och importpriser för ett
halvt sekel framöver och bestämma orderingången
och räntabiliteten i tusen
och åter tusen företag. Tror verkligen
statsrådet att miljoner människors framtid
låter sig avgöra av era spekulationer
om denna framtid?

Man kallar obligatoriet en social reform,
en akt av rättfärdighet. Vad innebär
det? Jo, å ena sidan räknar man
med att alla, som är i arbetsför ålder,
varje år — varje år, herr socialminister
— skall få mellan 3 och 4 procent
i löneförhöjning. Å andra sidan skall
den förbilligade produktionen aldrig
någonsin slå igenom i lägre priser. Endast
därigenom går ekvationen ihop.
Endast under den förutsättningen blir
avgiften högst tio procent.

Naturligtvis kan socialdemokraternas

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

eventuella millimetermajoritet besluta
att 3 gånger 3 är lika med 4. Men varenda
människa vet att i själva verket
är det matematikens lagar och inte procent-
och avgiftsuttag enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension
som gäller. Då är 3x3 = 9, hur indignerad
socialministern än är.

Men vi tillämpar fördelningssystemet,
säger regeringen och försöker se
ut som om den alldeles själv hade uppfunnit
ångmaskinen. Fördelningssystemet!
Ja, det är precis det system som
t. ex. statens järnvägar med sina 60 000
anställda använder. Där är pensionskostnaden
mer än 25 procent av lönesumman.
Vi kan reducera den med några
procent på grund av speciella förhållanden
men kvar står väsentligt mer
än 20 procent.

Vad är det socialdemokraterna påstår?
Jo, alt när andra löntagare skall
tvingas att pensionera sig genom staten,
då skulle det bara kosta hälften så
mycket som när staten pensionerar sina
egna löntagare. Och det tror man att
någon skall tro! Förstår ändå inte socialministern,
att kostnaden, den verkliga
kostnaden för en pension alltid
är densamma, oavsett vilket pensionssystem
man tillämpar? Det är precis
som herr Cassel förut har sagt: Under
regeringens egna antaganden och med
tillämpning av de försäkringsmatematiska
formler, som sammanfattar årtiondens
erfarenhet och som är granskade
och godkända av statens egen försäkringsinspektion,
kommer den obligatoriska
tilläggspensionen att kosta
minst 18 procent av den pensionsgrundande
inkomsten, eller cirka 16 procent
av den totala lönen. Därtill kommer 9
procent för folkpensionen. En fjärdedel
av en vanlig inkomst binds alltså
för pension. Detta är kalla fakta, de
kalla fakta med vilka människorna
måste räkna — sedan får regeringen
räkna som den vill.

Av de återstående tre fjärdedelarna
skall människorna betala direkta skat -

ter, punktskatter, omsättningsskatt och
därutöver kommunalskatt. Genom lag
och förordning kommer inemot hälften
av varje veckas och varje månads slantar
att föras undan från varje människas
egen bestämmanderätt i ekonomiska
ting. Paragraferna blir våra herrar
och regeringen paragrafernas herre.

Men »det värsta av det dåliga går
ändå att ändra på». Med detta vill tydligen
socialdemokraterna ha sagt: Tag
regeringens förslag för att omedelbart
börja att reformera reformen!

Fyra alldeles avgörande skäl gör varje
uppgörelse med regeringen i pensionsfrågan
omöjlig, politiskt och sakligt
omöjlig. Obligatoriet pressar in den
stora folkpensionsreformen i den riskzon,
där man måste räkna med att resurserna
inte räcker för utfästelserna.
Med hänsyn till regeringens statsfinansiella
kris har man redan nödgats konstatera,
att viljan att göra det bättre
för folkpensionärerna icke har täckning
i förmågan. Den takt i folkpensionens
gradvisa omdaning som tänkts kan
i detta nu inte hållas, det vet vi alla.
Trots detta vill regeringen att vi nästa
år skall ta ut avgifter till obligatoriet,
som motsvarar 2''/2 procent i folkpensionsavgifter.
Regeringen ger alltså i
sina avvägningar den obligatoriska och
inkomstgraderade tilläggspensionen företräde
framför den solidariska och lika
folkpensionen.

Det är ingen obetydlig förbindelse
mot varandra vi iklätt oss i vår utfästelse
till dagens och morgondagens
folkpensionärer — av de vanliga inkomsterna
kommer den att kräva mer
än 1 000 kronor om året. Att där ovanpå
och ovanpå skatter och ovanpå sjukförsäkringsavgifter
lägga obligatoriska
tilläggspensionsavgifter, det är att skapa
ett ohållbart läge just för den vanlige
inkomsttagaren — så ohållbart att
man måste räkna med risken att solidariteten
med folkpensionärerna töjs till
bristningsgränsen. Detta får inte ske.

Regeringens pensionsförslag är god -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tycket satt i system. Det bryter inte
endast principiellt och praktiskt det
samband som alltid måste finnas mellan
en människas prestationer och hennes
förmåner, mellan möda och lön för
mödan. Det behandlar inte endast människor
olika, människor som borde kunna
kräva lika behandling. Regeringen
är godtycklig på måfå! Vad innebär
den obligatoriska tilläggspensionen för
den, som inte betalar tillnärmelsevis
vad den kostar? Vad innebär den, herr
socialminister? Jo, detsamma som -en
snabbt höjd folkpension, men en inkomstgraderad
folkpension, en där den
som haft mycket får mer. Vilka får denna
inkomstgraderade folkpension och
vilka får den inte? Görs det någon
prövning? Nej, den som är född före
1896 får ingenting. Varför? Jo, han är
född före 1896 — det är det enda skälet.
Därefter följer det socialdemokratiska.
frälset, 28 årgångar för vilka alla
privilegier är reserverade, men inte ens
inom detta frälse råder jämlikhet. 1914
års män är de privilegierade bland de
privilegierade. Om de övriga får grädde
får de vispgrädde och de som nu är
folkpensionärer får inte ens skummjölk!

Åtta riksdagsmän är födda 1914. Har
nu verkligen dessa så mycket mer bidragit
till vårt välstånd än denna kammares
talman, dess förste vice talman
och dess andre vice talman eller första
kammarens talman och dess förste vice
talman, att en särskild lag skall stiftas
om deras premiering? Obligatoriet tilllämpat
på regeringen skulle ge 14 statsråd
av 15 obetalda pensionspresenter på
hundratusentals kronor, men nobelpristagarna
Pär Lagerkvist, The Svedberg
och Manne Siegbahn skulle ingenting få.
Alf Ahlbcrg, Albert Viksten och Evert
Taube skulle också bli utan.

Vilken är den princip som leder till
dessa resultat? Den finns inte. Däremot
finns det en princip: ungdomen skall
betala kalaset. Till ungdomarna säger
regeringen bara: »Ni kan gärna betala

50 procent för mycket i edra pensionspremier.
Det har ni råd till, tycker vi.»

Regeringens pensionspolitik, liksom
allt annat den förehar, är anknuten till
ett samhälle, som håller på att försvinna,
och den skall gälla i ett samhälle,
där den absolut inte hör hemma. Inte
behöver man ha en statlig pensionsanordning
i det framtidssamhälle, där
flertalet människor, enligt regeringens
egna kalkyler, tjänar 30 000 kronor om
året eller däröver.

Hela obligatoriet har en enda uppgift:
att ge en övergångsgeneration förmåner,
som ingen tidigare generation
någonsin haft och som ingen senare
någonsin får. Detta är orimligt. Vi har
inte längre ett samhälle, där människorna
står hjälplösa eller handfallna inför
sina egna problem, och vi måste få ett
samhälle, där de personliga möjligheterna
att ordna tillvaron bra och hyggligt
blir allmänna men inte bestämda
av det allmänna.

Till det värsta tankegrumset i regeringens
förslag hör resonemanget, att
man genom att stifta en lag skulle undanröja
den orättvisa, som förmenas
ligga i att några har pensionsrätt, många
inte. Pensionsrätt är och förblir en del
av arbetsförtjänsten. Han eller hon får
mindre i sitt avlöningskuvert nu men
får i stället avlöningskuvert även efter
pensionsåldern. Hur kan det kallas att
undanröja en orättvisa, att ålägga alla
att göra precis detsamma som några
redan gör frivilligt? Pensionsobligatoriet
ger inga nya rättigheter — det ger
nya skyldigheter och ett sken av trygghet,
som kan förmå många att eftersätta
åtgärder som skapar verklig trygghet.

Detta senare gör en allvarlig varning
befogad. Den riktar sig till de äldre och
medelålders bland alla dem som i olika
former sparar lön för gamla dar. Ge inte
upp ert eget sparande! Minska inte ned
avsättningen för pension i förlitan på
regeringens löften om överkompensation
till er! De löftena håller inte.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Herr talman! Regeringens politik är
negativ, negativ mot den framtid som
hundratusentals människor har rätt att
räkna med. När vi i högerpartiet mot ett
stelt pensionsobligatorium hävdar, att
människorna själva skall få lösa sin
pensionsfråga på det sätt som bäst passar
dem, då hävdar vi människornas
rätt att få ordna sitt eget liv, mot ett
stelt politiskt obligatorium, mot en socialdemokratisk
politik som inte känner
några gränser för sina ingrepp mot
den enskilde. Vi företräder alldeles
medvetet en politik, som utgår från andra
grundläggande värderingar och avvägningar
än regeringens.

När vi säger: Gör det lättare för
människorna att förankra sin ålderstrygghet
i ett eget hem eller i ett eget
företag eller genom att bli delägare i
storföretag eller genom egna försäkringar,
gör vi detta därför att människorna
därigenom kan nå bättre och mindre
kostsam trygghet men också för att vi
vill ha ett samhälle med miljoner egnahemsägare,
hundratusentals småföretagare
och en så allmän äganderätt till de
stora företagen, att den blir i verkligt
demokratisk mening personlig. Vi vill
inte ha tre pensionsfonder som har
gemensamt bankfack med regeringen.
Vi vill ha miljoner pensionsfonder med
medlen placerade där människorna vill
placera dem. Vi vill ha det personliga
oberoendets och de personliga resursernas
och den personliga äganderättens
samhälle, där människorna själva
formar sitt livsmönster.

År detta dagdrömmeri utan kontakt
med verkligheten? Nej, herr talman, det
är det inte — inte om vi begränsar det
allmännas anspråk, så att produktionen
stiger så snabbt som det materiella
och tekniska underlaget tillåter, inte
om vi sänker skatterna så att sparandet
får fart och stegringen i arbetsförtjänsterna
får stanna hos människorna,
inte om vi skapar en fri marknad för
sparandet.

Vi har chans till stegrade arbetsför -

tjänster för alla, en chans som vi inte
får försitta. Den rymmer inte bara högre
inkomster utan jämnare, helt enkelt
därför att allt arbete mer och mer blir
kvalificerat arbete.

På så sätt växer förutsättningarna
för det klasslösa samhället fram, det naturliga
klasslösa samhället. I dag vet vi
bra litet om hur morgondagens människor
vill ordna sitt liv, om vad de vill
bruka sina tillgångar och resurser till.
Just därför är det så orimligt att vi söker
att bestämma för dem, söker föreskriva
hur de skall handla och vandla.
Gör det tankeexperimentet, att riksdagsmajoriteten
år 1900 skulle ha stiftat
en lag om hur vi i dag skall använda
våra inkomster! Skulle inte den ha betraktats
som en oformlig kuriositet,
som ett utslag av den tidens maktfullkomliga
patriarker? Vad är det våra
dagars politiska patriarker, de socialdemokratiska
statsråden, ger sig på?
Precis detsamma. De tror sig om att
nu en gång för alla kunna göra de värderingar
och avvägningar mellan lön
och pension, som varje generation måste
få göra från sina egna utgångspunkter.
De lyfter ett varnande pekfinger och
säger till framtidens människor: »Visst
får ni göra vad ni vill, men först sedan
ni gjort vad vi vill. Vi är pensionsfixerade,
och därför skall ni också vara
det. Vad ni än tar er till, visa först
kvitto på att ni erlagt stadgad avgift
till Torsten Nilssons pensionsfond.» Naturligtvis
är en politisk planering av
detta slag alldeles omöjlig. Den pöser
över i sin strävan efter ingrepp mot
människorna.

Herr talman! Pensionera? Ja visst,
men först producera! Som läget är i dag
gäller det att ge människorna resurser,
inte att binda deras resurser.

Herr talmannen återtog ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Efter de anföranden,
som hållits i kammaren av herrar We -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

dén och Gustafsson i Skellefteå, har
jag ingen anledning att ta upp kammarens
tid genom en mera ingående debatt
om regeringsförslagets olika svagheter
eller andra mera tekniska aspekter
på dagens fråga.

Jag vill bara konstatera, att jag för
min del är mera övertygad i dag än
någonsin om att det förslag, som framförts
från vårt håll, är ett gott förslag,
som skulle trygga, att det bleve någonting
av med reformen, men som samtidigt
skulle bevara människornas naturliga
inflytande över ordnandet av
deras egen ålderstrygghet.

Herr talman! Jag hoppas att mina
vänner i centerpartiet blir glada om
jag läser upp ett ganska långt stycke
ur deras särskilda yttrande, där de
talar om folkpartiförslaget och om deras
eget förslag. Det står på följande
sätt: »För många människor representerar
tilläggspensionsförsäkring en
lämplig form av sparande för ökad
trygghet. Men det är helt naturligt, att
olika människor har skilda önskemål
i detta avseende. Tilläggspensioneringen
måste därför enligt vår uppfattning
vara så utformad, att den medger personlig
frihet i fråga om anslutningen
samt verklig valfrihet i fråga om pensionsbelopp,
pensionsålder och fördelning
på ålders-, invalid- och familjepension.
Många människor föredrar vidare
andra former av sparande än pensionsförsäkringar,
exempelvis sparande
i eget hem, i egen rörelse eller i bank
eller annan kreditinrättning. För oss är
det angeläget att som vår mening understryka,
att den enskilde medborgaren
icke skall åläggas skyldighet till
någon viss form av sparande.»

Med detta anser sig centerpartiets
talesmän ha karakteriserat väsentliga
önskemål. Men när de säger detta i ett
yttrande, som leder till avstyrkande av
folkpartiets förslag, observerar de inte
att samtliga dessa möjligheter, som de
fäster så stor vikt vid, också finns inom
ramen för folkpartiets förslag. Man

tror sig tydligen rikta ett verkligt hårt
slag mot folkpartiets linje men gör
ingenting annat än visar att det inom
ramen för en dispositiv lagstiftning, sådan
som vi föreslagit, går att bereda
människorna hela denna valfrihet och
hela detta inflytande på ålderstrygghetens
utformning.

Jag vill tacka herrarna inom centerpartiet
för att de på detta utmärkta sätt
och i detta historiska dokument, som
utskottsutlåtandet utgör, har hjälpt till
att klargöra i hur hög grad folkpartiets
förslag avviker från regeringens obligatorium.
Därmed har centerpartiets
talesmän, förmodar jag, satt fullständigt
klar och definitiv punkt för den
verksamhet, som de ägnat sig åt så livligt
under de senaste tolv månaderna,
när de talat vitt och brett över hela
landet om »den lagfästa pension som
socialdemokraterna och folkpartiet vill
ha», ungefär som om det vore praktiskt
taget samma sak. Nu har vi fått ett klargörande
på denna punkt, och det tror
jag inte är oviktigt.

Att vi alla vill ha avtalsfrihet på arbetsmarknaden
nämner jag här endast
för fullständighetens skull.

Regeringen intar — det är en av de
få saker jag här tänker beröra beträffande
pensionsförslagets teknik — en
negativ hållning till spörsmålet om en
värdesäkring av sparande för pensionering
och sparande av annat slag.
Man kommer denna gång liksom tidigare
med undanflykter och säger att
saken beaktas av den och den utredningen.
Men, herr talman, vi vet alla
att det är osannolikt att man skall
kunna helt undgå inflation. Då måste
man göra någonting effektivt för att
avlägsna en av de stora orättvisorna i
vårt svenska samhälle. Det är ju varje
femårsperiod för spararna i detta land
miljarder i förluster, som framkallas
av inflationen.

Regeringen gör emellertid ingenting
åt detta spörsmål. Märk vid att vi har
talat om detta år efter år. Regeringen

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

bara begraver spörsmålet i den ena
utredningen efter den andra och vägrar
ta upp det i positiv anda, vägrar
att sätta in alla effektiva krafter för
att lösa denna stora fråga, som inte
skall blandas ihop med en mängd andra
spörsmål i utredningar för att det
skall gå så långsamt som möjligt.

Jag vet inte, herr talman, om det är
brist på sinne för social rättvisa som
är den psykologiska förklaringen till
att regeringen rycker på axlarna åt
detta stora sociala rättvisespörsmål. Eller
är det konservatism? Är det bara
den inställningen, som jag skymtade i
socialministerns anförande, att eftersom
inga andra länder klarat problemet,
varför skulle vi då göra någonting
åt det?

Här saknas varje skymt av frisk
pioniäranda och lust att lösa detta viktiga
problem. Vi skall ställa oss i ko
och låta andra lösa det först. Det verkar
som om regeringen tycker, att det
är bekvämt att skjuta undan detta problem,
så länge pensionsdebatten pågår,
för att kunna säga, att oppositionen
med sina fondsystem inte kan klara
värdesäkringsfrågan. Därför skjuter
man på problemet, hur man skall värdesäkra
sparandet. Så har man ett argument
till — man har sannerligen inte
för många — i det man kan säga: Det
är bara regeringen som med sitt fördelningssystem
kan klara värdesäkringen.
Jag åtar mig inte, även om det
vore frestande, att ange med vilken
procentuell andel dessa olika hänsyn
kan ha medverkat till regeringens som
jag tycker ganska upprörande passivitet
på detta område.

Socialministern sade att i Finland
hade man visserligen gjort något åt
detta; man hade släppt ut ett enda lån,
och så var det inte mer. Socialministern
är tydligen okunnig om att när
man i Finland vänder sig till ett försäkringsföretag
för att ta en vanlig
försäkring, får man i alla fall utan eget
initiativ 50-procentig värdesäkring. En

person berättade för mig -— jag har
inte kontrollerat uppgiften, varför jag
inte, trots att det var en sakkunnig
person, vågar absolut garantera dess
riktighet — att det inte är möjligt att
få en försäkring i Finland nu för tiden
utan att den innefattar 50 procents
värdesäkring. Även om det skulle vara
någon överdrift, är det tydligen helt
dominerande, att man uppnår 50 procents
värdesäkring. Men inför våra påtryckningar
att göra något åt denna
sak svarar regeringen år efter år med
en axelryckning.

Jag måste säga att jag är mycket
glad — jag betraktar det som en av
de stora vinsterna av pensionsdebatten

— att högerpartiet och centerpartiet,
som i många avseenden intar en annan
hållning än vi beträffande pensionsreformen,
dock här klart och bestämt har
slutit upp bland dem som kräver, att
detta problem om värdesäkring av sparandet
i varje fall skall upptas till lösning
såsom en brådskande och angelägen
sak. Jag vill säga till statsministern
och hans kolleger: Ni kommer inte
att få någon fred och ro, förrän ni har
tagit upp detta problem till lösning.

Jag kan inte motstå frestelsen att
säga några ord om socialministerns anförande.
Han talade om att det gått så
långsamt fram med den enskilda pensioneringen.
Det har han naturligtvis
rätt i. Han har emellertid inte upptäckt,
vilken stor roll det spelat att vi
har haft en lagstiftning, som innebar
att om pensionen översteg visst belopp

— först 600 kronor för ensamstående
och 900 kronor för äkta makar, sedan
respektive 1 000 kronor och 1 500 kronor
— blev det överskjutande beloppet
till betydande del indraget till det allmänna,
därigenom att rätten till folkpensionstillägg
då gick förlorad. Det
föreföll som om socialministern var intresserad
av historieskrivning. I så fall
kan han väl inte förneka, att nämnda
förhållande utgjort en huvudfaktor,

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

som fördröjt utvecklingen av den enskilda
pensioneringen.

Socialministern nämnde vidare, att
när Arbetsgivareföreningen ville förhandla
med Landsorganisationen i pensionsfrågan
var en förutsättning för
dessa förhandlingar, att man i varje
fall till en början skulle ha pensioner
av storleksordningen 1 000 och 1 500
kronor. Ja, vi hade ju dessa gränser
i den statliga lagstiftningen. Tillåt mig
emellertid konstatera att om erbjuden
pensionsöverenskommelse träffats mellan
parterna på arbetsmarknaden året
efter det att inbjudan till förhandlingar
utfärdats, skulle tio årgångar svenska
arbetare ha fått en tilläggspension vida
bättre än den som de kommer att få
enligt regeringens förslag, nämligen
alla de årgångar, som åren 1956—1966
skulle ha blivit pensionsberättigade.
Man kan rycka på axlarna åt att det
till en början skulle ha gällt relativt
blygsamma belopp. Men om jag vore
i socialministerns kläder och inte kunde
bestrida, att det dock varit bättre
för tio årgångar svenska arbetare, skulle
jag kanske fundera ett tag, innan
jag framställde denna inbjudan som
vittnesbörd om bristande intresse för
ens ett första allvarligt steg för pensionsfrågans
lösning. Tanken var naturligtvis
att sedan fortsätta, icke att 1954
eller 1955 lösa frågan för ett århundrade
framåt. Det är regeringen förbehållet
att kräva, att man måste lösa
pensionsfrågan på en enda gång för en
tid som sträcker sig in i nästa årtusende.
Men den gången förutsattes, att
man skulle kunna genom fortsatta förhandlingar
vid senare tillfällen komma
ett steg vidare.

Jag säger inte detta, herr talman, för
att hävda, att vi på vårt håll tror, att
man skulle kunna lösa frågan i dess
helhet på denna väg. Jag tror att riitt
stora grupper av löntagare endast långsamt
skulle få del av förmånerna på
den vägen. Jag nämner detta endast
därför att jag tycker, att även detta

förslag, som framställts till Landsorganisationen
och som Landsorganisationen
inte ens ville förhandla om, skall
bedömas på ett mera rättvist sätt än
socialministern här gjort.

Herr talman! Det är naturligtvis en
allvarlig sak att, om regeringsförslaget
genomföres, de enskilda pensionsanstalterna
med SPP i spetsen kommer att i
mycket betydande grad minska sin kapitalbildning,
medan deras sparande
eljest — såvitt man kan se — skulle ha
företett en ganska starkt stigande tendens.
På detta sätt minskas sparandet
i Sverige, och enskilt sparande utbytes
mot offentligt. Det är också beklagligt
med den otillräckliga återlånerätt och
den centralisering av fondförvaltningen
som regeringsförslaget innebär, allt saker
som föregående talare har belyst.

Får jag bara vidga frågeställningen
ett enda ögonblick. Är inte ett av de
stora spörsmålen för det svenska samhället
framöver hur vi skall få en tillräckligt
stor kapitalbildning? Vad är
det för motiv som får människorna att
spara? Ett motiv, som här liksom annorstädes
har varit ganska bärande, är
just att skapa trygghet för ålderdomen
utöver den grundläggande trygghet,
som kan ges genom folkpensionering
och dylika system. Då är det ganska
klart, att om man ordnar ålderstryggheten
utan tillräcklig hänsyn till kapitalbildningen
riskerar man, att de negativa
verkningarna av ett bortfallet
motiv för den enskildes sparande kan
komma att utöva ett ödesdigert inflytande.
Nu sägs det ibland att de, som
har pensionen ordnad, sparar lika
mycket som andra. Av många orsaker
tror jag inte alls att detta är konklusivt.
Dessa båda grupper torde inte
vara jämförbara, andra skäl att förtiga.

Förhåller det sig inte så, herr talman,
att staten genom sin inflationspolitik
har motverkat sparandet? Har inte staten
genom sin skattepolitik motverkat
sparandet? Om nu staten även genom

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

sin pensionspolitik motverkar det enskilda
sparandet och endast delvis
kompenserar detta med offentligt sparande,
framstår denna politik för mig
som — jag är ledsen att säga det —
ansvarslös under en epok, då just brister
i sparandet är en av orsakerna till
att så många samhällsproblem inte kan
lösas såsom vi önskade. — Man svarar
ibland, att det finns finansmän, som vill
ha mindre statliga fonder än regeringen
föreslår. De är så skeptiska mot statens
förmåga att förvalta pengar, att
de till och med hävdar, att det visserligen
är mycket olyckligt att få mindre
sparande men att man inte vinner någonting
alls med ökat sparande i statens
händer. .lag kan inte föreställa
mig, att herrarna kan åberopa företrädarna
för sådana synpunkter som edra
allierade.

Det är sant att det sparas för bil, för
TV-apparat, för semesterresor och för
sommarstugor, men sådant sparande
räcker inte för att lösa kapitalbildningens
problem. Hur skall vi få ett tillräckligt
sparande för näringslivet, för
de offentliga investeringarna, för bostadsbyggandet
och mycket annat? Jag
kan inte tro annat än att en god lösning
av detta problem förutsätter, att
vi i större utsträckning än hittills —
inte i mindre — tar i anspråk människornas
lust att få en god bostad i tid
och att få sin ålderstrygghet ordnad.
Med hjälp av dessa båda motiv skulle
man kunna åstadkomma ett enskilt sparande,
som kunde lösa problemet. Skjuter
man dem åt sidan, är det mycket
möjligt att man kommer att finna att
frågan är olöslig. Följden blir ett långsammare
framåtskridande, bevarad
reglering på kapitalmarknaden och
många andra olägenheter.

Herr talman! En sista liten reflexion
beträffande regeringens pensionsförslag!
Herr Kellgren framhöll vältaligt
för en stund sedan hur bra det var att
man inte hade något fast samband mellan
avgifternas storlek å ena sidan och

pensionernas storlek å den andra, därför
att detta gåve en sådan rörlighet
och anpassningsförmåga. Den sista delen
av slutsatsen kan jag hålla med om,
men det överraskade mig verkligen,
att herr Kellgren inte tänkte på vilken
otrygghet för de pensionsförsäkrade
som det måste medföra, om man upphöjer
till princip att man oberoende
av de avgifter, som de inbetalar, kan
justera pensionerna allteftersom man
finner det lämpligt vid varje särskilt
tillfälle. Regeringen utställer genom sitt
pensionssystem en växel på en gratispension,
som för 45-åringar med 30 000
kronors inkomst anses ha ett kapitalvärde
av ungefär 150 000 kronor med
full värdesäkring, så att växeln skall
inlösas med 300 000 kronor, om det
blir en hundraprocentig inflation. Jag
har aldrig trott mycket på att denna
växel skulle komma att inlösas, men
efter herr Kellgrens deklaration känner
jag mig ännu mer övertygad om
den utomordentligt höga grad av osäkerhet
och otrygghet som måste vidlåda
regeringens pensionssystem, sett
ur de pensionsförsäkrades synpunkter.

Vi är överens om att folkpensionerna
skall steg för steg förbättras. Men det
är klart att möjligheterna att ge folkpensionärerna
andel i standardhöjningen
och en högre standard över
huvud taget blir beroende av hur mycket
produktionen och standarden stiger.
Det är väl därför uppenbart att den
lösning av frågan om tilläggspensioneringen,
som leder till en gynnsammare
kapitalbildning och bäst tryggar tillgången
på ökat kapital åt näringslivet
och därigenom medför den snabbaste
välståndsökningen, är att föredraga
även ur folkpensionärernas synvinkel,
eftersom den ger dem utsikter att få
sin andel av den snabbare standardhöjning
som på så sätt kan bli möjlig
för hela folket.

Herr talman! Innan jag övergår till
några mer allmänna reflexioner skall

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

i o

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

jag be att få beröra ett spörsmål av alldeles
särskild karaktär.

Såsom alla vet har en ledamot av folkpartiets
riksdagsgrupp, herr Ture Königson,
förklarat och nyligen bekräftat
att han vid huvudvoteringen i pensionsfrågan
kommer att lägga ner sin röst.
På det sättet medverkar han till att regeringsförslaget
blir av riksdagen antaget.
I anledning av herr Königsons förklaring
vill jag därför på folkpartiets riksdagsgrupps
vägnar göra ett uttalande.

Folkpartiets riksdagsgrupp har alltid
hävdat och hävdar alltjämt en riksdagsledamots
rätt att ta ställning efter sitt
eget samvete och utan hänsyn till vad
andra ledamöter anser. Denna hans rätt
är obestridlig. En grupp av riksdagsledamöter,
tillhörande samma parti, är
en organisation för fri samverkan, som
bygger på gemensam åskådning och på
lojalitet mot det samarbetslag, som gruppen
utgör.

En helt annan sak är en riksdagsledamots
förpliktelser mot sina väljare.
Andra kammarens ledamöter utsågs vid
det särskilda pensionsvalet den 1 juni
1958. Liksom övriga folkpartiledamöter
valdes herr Königson på ett program
som innebar full anslutning till folkpartiets
pensionsförslag och bestämt motstånd
mot rcgeringsförslaget. Folkpartiets
representanter vid valet utfäste
sig alltså inför sina väljare att verka
för en lösning i folkpartiförslagets anda.
Folkpartiets organisation i Göteborg har
redan konstaterat att herr Königsons deklarerade
hållning vid den kommande
riksdagsvoteringen strider mot de förpliktelser
han har iklätt sig mot sina väljare.
Riksdagsgruppen delar denna uppfattning
och vill inte genom tystnad
ådra sig något medansvar i fråga om
ett uppträdande från en gruppmedlems
sida, vilket gruppen anser strida mot
väsentliga demokratiska tankegångar.

Herr talman! Det karakteristiska för
folkpartiets arbete i pensionsfrågan har
varit en strävan alt åstadkomma eu samförståndslösning,
en positiv linje, som

kunde bäras upp av de fyra demokratiska
partierna, tillsammans. Vi har
misslyckats med detta. Partierna till
höger och vänster om oss har inte velat
vara med om en sådan samförståndslösning.
Vi tog konsekvenserna av folkomröstningen
och utarbetade ett förslag,
som enligt vad vi trodde och alltjämt
tror beaktar opinionen även bland dem,
som var anhängare av ett obligatorium
därför att de önskade att det skulle bli
någonting av det hela men som samtidigt
tog hänsyn till dem som ville ha
ett system med valfrihet och frivillighet
och medinflytande för de försäkrade
själva.

Det lönar sig inte att nu tala om vad
som kunde ha varit annorlunda, därest
det ena eller andra partiet tidigare hade
intagit en annan hållning, t. ex. om folkomröstningen
1957 varit av den art som
brukar avhållas i utlandet, då man röstar
ja eller nej till ett regeringsförslag,
eller om oppositionspartierna själva
fått formulera sin fråga, något som
regeringen nekade dem att göra. Inte
heller lönar det sig att här tala om vad
som skulle ha skett ifall de tre oppositionspartierna
våren 1958 hade kunnat
enas om en gemensam linje — det var
ju ett slag goda utsikter därtill. Jag vill
bara säga att det — om man vill undgå
obligatoriet — var ett allvarligt misstag
som begicks, särskilt från centerpartiets
sida, när man vid dessa tillfällen
valde den väg man gjorde. Socialministern
visade nyss en nästan barnslig
förtjusning över att oppositionen inte
kunnat prestera något samlande alternativ.
Ni var nog, herr socialminister, den
ende som blev överraskad däröver, när
Ni läste utskottsutlåtandet. Det var ju
fullt klart att oppositionspartierna skulle
dels redovisa sin gemensamma avböjande
hållning till rcgeringsförslaget,
eftersom dettas avvisande är en förutsättning
för att man skall kunna arbeta
för sin egen lösning, dels redovisa hur
man vill ha frågan ordnad. Det har
aldrig varit självklart att det i viktiga

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

frågor bara skall finnas två ståndpunkter,
ehuru jag tror att det i detta
fall ur många synpunkter varit bra, om
det förhållit sig så. Men jag kan inte
finna att socialministerns förvåning här
var riktigt äkta, även om jag gärna medger
att han visade sin vanliga förmåga
att spela upp den där lilla förvåningssketchen
inför en lyssnande kammare.

Nu driver regeringen sannolikt igenom
sitt förslag med den ena hälften av
kammarens röster plus en röst.

Bakom regeringen står, om man får
döma av de båda speciella meningsyttringarna
i pensionsfrågan, folkomröstningen
och pensionsvalet, icke fullt hälften
av medborgarna; skall man fästa
vikt vid den nyligen företagna opinionsundersökningen
önskar inte mer än gott
och väl tredjedelen av medborgarna ett
obligatorium. Statsminister Erlander
gladde sig mycket åt denna opinionsundersökning,
och detta kanske kan berättiga
mig till att hänvisa till den. Statsministern
är ibland överraskande blygsam
i sina anspråk. Detta att 37 procent
av väljarna förklarade att de önskade
regeringens förslag genomfört borde väl
inte ge anledning till någon djupare tillfredsställelse
hos en regeringschef som
förbereder sig alt pressa igenom detta
förslag med säg hälften plus en av rösterna
i den folkvalda kammaren. Jag vet
inte vad statsministern hade väntat sig.
Hade han förutsett att bara 25 procent
skulle vilja ha regeringens förslag, var
han alltför pessimistisk.

Visst är det i detta läge egendomligt
att regeringen vill pressa igenom en så
genomgripande reform. Nog kan det sägas
med all rätt att detta förfaringssätt
strider mot svenska traditionen om hur
socialt reformarbete skall läggas upp.
Det är tydligt att regeringen i denna
fråga som i en rad andra gör klart för
strid. Därför förvånar det mig kanske
inte så mycket att socialministern försökte
förta effekten av detta genom att
ganska utförligt tala om hur han hade
ansträngt sig för att få samförstånd i

frågan och hur gärna han hade sett att
de politiska motsättningarna inte hade
hårdnat. Regeringen hade försökt att
finna vägar till enighet särskilt med
folkpartiet, men det hade inte visat sig
möjligt.

Jag måste säga, herr socialminister,
att vi kan vara överens om att bland de
olika skäl som gjort att ni och vi kommit
till olika slutsatser, och som framträdde
vid förhandlingarna eller konversationerna,
var ett skäl särskilt viktigt.
Det var att ni inte var intresserade
av att låta medborgarna enskilt eller
gruppvis avgöra om de ville ha tilläggspension
eller hur hög tilläggspension
de i så fall ville ha. — Socialministern
förklarade att han ville ha en någorlunda
snabbt genomförd tillfredsställande
pensionering och då gick det inte med
annat än med ett fördelningssystem.
Utan att närmare ingå på samtalen skulle
jag vilja påpeka att ni visade er alldeles
ointresserade av alla tankar att
försöka låta pensionerna under en övergångstid
stiga relativt snabbt genom särskilda
tillägg för att när övergångstiden
var slut komma över till ett premiereservsystem
som skulle ge möjligheter
att bereda människorna den valfrihet
och det egna inflytande som fördelningssystemet
inte kan ge. Tyvärr var ni
inte intresserade av detta.

Ibland har jag haft en känsla av att
man på regeringssidan under de många
konversationerna var en smula ängslig
för hur det skulle kunna gå om man
gav människorna valfrihet att träda ut
ur pensioneringen, eller om man gav
dem möjlighet att välja lägre pensioner.
Jag har undrat om man kanske anade det
som den nyssnämnda opinionsundersökningen
visade, nämligen att förmodligen
rätt stora grupper även bland arbetarna
skulle föredra en lägre pension men
större kontant realinkomstökning. Att
socialministern i sitt lagförslag givit
hela fackförbund möjlighet att träda ut
men utan att ordna värdesäkring på något
sätt för dem som så kom att stå

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

utanför, ger ju en valfrihet på papperet
utan praktisk betydelse. Detta kan
inte på vårt håll betraktas såsom ett utslag
av någon vilja att komma oss tillmötes.
Det framstår, det måste jag uppriktigt
säga, snarare som ett försök att
ordna det så, att man senare efter några
år skall kunna säga: Se där, det var inga
fackförbund som ville träda ut! Jag tror
att det finns goda utsikter att socialministern
— om det ordnas så med utträdesriitten
— kan finna sådana propagandaargument
om något år. Men något
tillmötesgående i riktning mot att ge
människorna verklig valfrihet i anda
och sanning, det är det inte.

När vi talar om samverkan och samförstånd
hänvisar socialministern —
som naturligtvis har det litet besvärligt
just i dag när man vill trumfa igenom
en stor reform med en rösts majoritet
— till försvarsfrågan, där vi onekligen
uppnådde en uppgörelse mellan de demokratiska
partierna. Jag vill inte på
något sätt förringa betydelsen av denna
uppgörelse. Ej heller vill jag bestrida
att det i detta fall från regeringens
sida fanns ett inslag av en önskan att
hålla försvarsfrågan över partierna —
en sådan önskan fanns hos alla partier.
Jag vill emellertid tillfoga, att bilden
nog fläckas en smula om man tänker
på att regeringen begagnade detta tillfälle
att manövrera i fråga om metoderna
för höjningen av de indirekta
skatterna, så att sedermera till och med
ledamöter av denna kammare kunde
fara runt och säga, att det var oppositionen
som ville höja de indirekta skatterna.
Man hade ju inte behövt koppla
ihop dessa saker om man endast haft
det syfte som socialministern talade om.

Låt oss emellertid granska försvarsfrågan,
när vi nu talar om samförståndsvilja.
Kammaren får om några dagar
tillfälle att diskutera spörsmålet rörande
forskning om atomenergiens militära
användning. Tyvärr kan ingen läsa
det socialdemokratiska yttrandet utan
att komma till den slutsatsen, att det

inte funnits någon strävan att åstadkomma
samförstånd kring detta spörsmål.
Snarare har det varit en strävan
att ordna det så att man skulle kunna
redovisa en oenighet med samtliga oppositionspartier.
Med tanke på att regeringen
nu visar en allt annat än samförståndsvänlig
hållning i pensionsfrågan
samt intar en negativ inställning till den
psykologiskt viktiga men i och för sig
inte så stora försvarsfrågan om ett
forskningsanslag på några få miljoner
— en fråga som vi skall fatta beslut om
nästa vecka — så är väl tiden inte riktigt
gynnsam för socialministerns tal
om regeringens utomordentliga samförståndsvilja.
Tvärtom måste man beklaga
att socialministerns talesätt saknar
täckning i regeringens politiska handlande.
Det är det som är avgörande.

Såvitt jag kan se måste regeringen,
som utan tvivel har en ärlig lust att
lösa pensionsfrågan på ett sätt som den
anser tillfredsställande, låta sig ledas
även av sådana motiv som att man gärna
vill använda den som ett instrument
för att behålla makten. Detta att
genomföra en så stor reform med en
rösts eller en procents övervikt är knappast
i god överensstämmelse med demokratiens
anda. Det är inte god demokrati
när de som har 51 procent säger att
de inte bryr sig om vad de 49 procenten
anser. Det är inte god demokrati
att bara ta hänsyn till vad den egna
gruppen anser. Majoritetsförtryck är alltid
betänkligt, särskilt när bakom majoriteten
i riksdagen med all sannolikhet
står en minoritet av folket — på sin
liöjd iir det halva folket, kanske mindre.

Herr talman! Tyvärr måste man komma
till den slutsatsen, att regeringen har
förlorat förmågan att ta hänsyn till
andra meningsriktningar — när detta
inte ingår i någon sorts uppgörelse, någon
sorts köpslagan av den art vi ibland
har sett. Tanken att det är en demokratisk
plikt att ta hänsyn till andras mening
tycks vara regeringen främmande.

.lag reser understundom eu del i ut -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

landet. Jag har träffat mer än en iekesvensk
observatör som sagt, att sättet
att genomföra en reform av denna räckvidd
med en rösts majoritet skulle vara
uteslutet i vederbörandes land. Man saknar
förståelse för en demokrati, som begagnar
en liten majoritet på det sättet.

Herr talman! Socialministern talade
om hur angelägen han var att samarbeta
med ett radikalt borgerligt parti.
Tydligen var det inte herr Hedlunds
parti han tänkte på. Samtidigt kunde
man inte undgå att observera, att socialministern
nästan inte alls talade om
centerpartiet, trots att centerpartiet
onekligen befinner sig ett långt stycke
på väg från regeringens ståndpunkt.
Detta har gett anledning till en hel del
spekulationer om vad det kunde bero
på att socialministern intresserar sig så
litet för ett parti, med vilket han förut
sade sig samverka så bra men som nu
befinner sig så långt bort. Man får inga
kommentarer från socialministerns sida,
samtidigt som han strör omkring sig
kommentarer om högern och folkpartiet.
Är det de tjänster socialministern
anser att centerpartiet gjort regeringen
vid denna frågas tidigare behandling
som föranlett socialministern till denna
återhållsamhet?

När socialministern gick vidare och
talade om hur angelägen han var om en
lyckosam utveckling för folkpartiet måste
jag säga, att jag blev nästan rörd
över all denna välvilja —‘ oväntad men
så mycket mera intressant. Här har socialdemokraterna
under åratal gett intryck
av att de ingenting högre önskade
än att högern skulle gå fram på folkpartiets
bekostnad, så att det skulle vara
möjligt att utmåla oppositionen som mer
eller mindre dominerad av en ytterst
betänklig höger. Nu får man höra att
det inte alls är så man tänker inom regeringslägret.
Där umgås man bara med
en ängslan över hur det skall gå för
folkpartiet, ett radikalt borgerligt parti.

Jag måste säga att socialministern inte
var riktigt övertygande. Det är svårt att

riktigt tro på denna plötsliga omvändelse.
Är det inte så att regeringen har en
viss strävan efter att om möjligt bevara
en egen majoritet, och därför gärna ser
en sådan politisk utveckling som man
tror skulle underlätta för regeringen att
utmåla oppositionen som någonting
mycket betänkligt. Jag förstår mycket
väl, att socialdemokratien ibland tänker
tillbaka på den tidpunkt, när man hade
centerpartiet som ett stödparti. Man
undrar om man inte återigen kunde
komma i det läget.

Då kastar man väl sina blickar ibland
på centerpartiet, ibland på folkpartiet,
ibland t. o. m. på högern när någon viktig
fråga diskuteras.

Vi i folkpartiet har, såsom herr Wedén
redan kort bär antytt, den inställningen,
att det inte kan bli något verkligt
gott samarbete och någon verklig
samförståndspolitik i den svenska riksdagen
förrän man har fått en annan
maktfördelning i riksdagen än man har
i dag. Det är först när socialdemokratien
har kommit i minoritetsställning som vi
tror att den psykologiska omvandling
är möjlig som uppenbarligen icke har
ägt rum inom socialdemokratien under
de år socialdemokraterna har haft en
relativt dominerande ställning. Jag tror
att först den hårda nödvändigheten
kommer att lära socialdemokratien, att
samförstånd förutsätter verklig vilja att
låta alla gruppers hänsyn och synpunkter
medverka.

Om jag får göra en kort personlig
deklaration, herr talman — socialministern
gick ju före i den vägen — skulle
jag vilja säga, att när jag beslöt att
ägna en väsentlig del av tid och krafter
åt politiskt arbete, vilket inte skedde
på en eftermiddag, utan under loppet
av ett eller annat år, berodde det på att
jag, även om jag ingalunda då föreställde
mig att jag skulle få någon ställning
som partiordförande eller någonting i
den stilen, gärna ville medverka till att
vi här i Sverige skulle kunna föra en

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

politik, karakteriserad framför allt av
tre saker.

För det första skulle vi göra slut på
det gamla privilegiesamhället, som fanns
kvar i betydande utsträckning för 25
år sedan och som inte är helt avvecklat
ännu — det finns åtskilligt som kan
göras i det avseendet. Det är därför som
jag liksom mina partivänner helhjärtat
har deltagit i det sociala och kulturella
reformarbetet som har utförts här i
landet och som verkligen har syftat till
att främja en utveckling bort från omotiverade
privilegier.

För det andra menade jag att möjligheterna
att lösa de sociala problemen
var beroende av en politik som ledde
till ett snabbt ekonomiskt framåtskridande.
Jag trodde och tror alltjämt, att
en decentraliserad samhällstyp som inte
samlar för mycket makt i några få
händer, vare sig i några få politikers
händer eller i några andras, är mycket
mera produktiv i längden och kan mobilisera
de många människornas energi,
arbetslust, sparvilja och initiativkraft
mycket bättre än något annat system.
Jag såg att det var vissa risker för att
den svenska socialdemokratien skulle
gravitera för mycket åt statlig dirigering.
Inte så långt därefter kom också
talet om den socialistiska skördetiden,
strukturrationalisering, förstatligande
av ett par, tre näringsgrenar, och allt
möjligt annat.

För det tredje menade jag och menar
alltjämt — det är inte någon särskilt
originell tanke, men jag nämner den
ändå — alt materiell välståndshöjning
dock i sista hand inte så mycket är
ett mål, även om det är viktigt nog att
göra slut på fattigdom och otrygghet,
utan framför all t är en förutsättning för
att människorna som individer skall få
möjligheter till allt det som vi förenar
med ordet kultur, kort sagt få möjlighet
till ett rikare liv. Jag föreställde mig
och tror alltjämt, alt elt samhälle som
inte på någon punkt samlar för mycket
makt och digirerar för mycket ger

individerna större rörelsefrihet och djupare
frihet än något annat system.

Det har nu varit en lång period där
socialdemokratien har dominerat i rätt
hög grad, även om den som bekant inte
kunnat göra precis allt vad den velat.
Jag tror det är naturligt att man i
detta läge i Sverige eftersträvar en växling
vid makten och att det är demokratiskt
att inte samma parti hela tiden
har ledningen — jag kan där åberopa
mig bland annat på många yttranden
från regeringsbänken. Jag tror att en
växling vid makten är enda vägen till
att man längre fram skall kunna få en
verklig samförståndspolitik, omfattande
hela den svenska demokratien, vissa perioder
med en samlingsregering, andra
perioder under andra former. Jag tror
att regimskifte är enda vägen till en
sådan näringsvänlig och produktionsvänlig
politik som också ökar utsikterna
till en tillfredsställande lösning av
de sociala frågorna och därmed till en
utjämning av de sociala klyftor som
finns kvar.

Herr talman! Vi har i folkpartiet i
vårt ställningstagande till pensionsfrågan
låtit oss ledas av synpunkter sådana
som dessa. Folkpartiet har emellertid
lidit allvarliga bakslag. Vi har
inte lyckats vinna gehör för våra synpunkter,
låt mig erkänna det öppet.

Det är klart att det propagandatekniskt
och i andra avseenden är en svår
ställning att försöka utjämna mellan
ytterligheter under hårda politiska strider.
Men vad som än inträffat ändrar
det inte vår allmänna politiska inställning
till reformarbetets fortsättning, till
möjligheterna alt skapa en gynnsam
samhällsutveckling, som tar hänsyn till
alla folkgrupper. Vi är lika övertygade
som någonsin om att en sådan utveckling
bäst främjas genom vad vi kallar
elt liberalt grepp på samhällsfrågorna.
Vi fortsätter därför våra ansträngningar
all bygga ett svenskt samhälle på liberal
grund.

Socialministern talade om vad histo -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

rien skulle säga om 20 år. Jag vill inte
tävla med honom om det. Det är mycket
riskabelt, tror jag, att förutsäga vad
historiens dom blir. Jag är övertygad
om att den kommer att innefatta, att vi
i folkpartiet och främst jag gjort åtskilliga
allvarliga felgrepp vid handläggningen
av denna fråga. Men det är
min förhoppning och jag vill säga förvissning,
att ingen kommer, när man
ser tillbaka på denna epok, att kunna
säga någonting annat än att folkpartiets
arbete har utmärkts av en allvarlig
strävan att lösa den stora sociala fråga
pensionsfrågan utgör på ett sätt som
överensstämmer med den svenska demokratiens
goda traditioner.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! I de diskussioner som
i åratal har föregått dagens debatt i
pensionsfrågan har man ofta använt
uttrycken positivt och negativt. Man har
talat om positiva partier, och man har
talat om negativa partier. Men säger de
här uttrycken så mycket, om man inte
klart försöker ange vad omdömena siktar
till? Jag föreställer mig att alla partier
betraktar sina förslag och lösningar
som positiva för människorna. Men vad
som är negativt eller positivt i pensionsfrågan
beror väl ändå till väsentlig del
på olika syn på frågan om människorna
och det allmänna, närmare bestämt i
vilken omfattning staten skall ordna
för människorna och i vilken omfattning
den enskilde själv skall ha ansvaret
för sig och familjen och även huruvida
alla skall behandlas på samma
sätt när staten ordnar det.

1 centerpartiet har vi den uppfattningen,
att den omvandling samhället
undergått har fört fram nya frågeställningar
och ger anledning till en annan
avvägning mellan de två behoven trygghet
och frihet. Hittills har det varit angeläget
att lägga särskilt stor vikt vid
tryggheten. Trygghetsproblemet har
skjutits i förgrunden, och detta natur -

ligtvis med rätta, men nu, menar vi, har
man kommit så långt i ekonomisk och
social utveckling, att avvägningen mellan
trygghet och frihet kan och bör ske
på sådant sätt, att frihetskravet beaktas
i högre grad.

Vi i centerpartiet håller på en god
grundtrygghet, som skall gälla för alla.
Vi menar att det inte är lämpligt att genom
lagstiftning garantera vissa grupper
— det må vara åldersgrupper, yrkesgrupper
eller andra — en standard som
inte alla har möjlighet att nå. Grundtryggheten
måste ständigt värnas, menar
vi. Där behövs en lagstiftning som
garanterar att alla behandlas lika.
Grundtryggheten måste ställas i relation
till den allmänna standarden. Stiger den
ekonomiska standarden bör grundtryggheten
förbättras — det har vi klart sagt
ut beträffande folkpensionerna. Vi vill
att dessa skall stiga i takt med den allmänna
standardutvecklingen, även efter
1968, och vi beklagar att intresset
för folkpensionen inte sträcker sig så
långt, att vi har kunnat få ett allmänt
stöd för förslaget att folkpensionerna
skall stiga när svenska folkets reallöner
stiger.

Vi sätter inte 1968 års folkpensionsnivå
som något slutmål. Vårt krav i fråga
om folkpensionerna gällde som bekant
6 000 kronor för äkta makar. Vi
gick med på en kompromiss på en lägre
nivå. Vi ville inte ha uppslitande strider
i det här ämnet och inte heller riskera
att andra partier röstade för en lägre
nivå. Men vi vill säga att om man nu
lagstiftar om tilläggspensioner — det
må vara tilläggspensioner av socialdemokratisk
eller folkpartistisk modell —
minskar givetvis möjligheterna att förbättra
denna grundtrygghet inte bara
beträffande ålderspensionerna utan över
huvud taget. Från vårt håll har vi riktat
principiella invändningar mot lagfäst
tilläggspension. Vi vill inte vara med
om den, av skäl som jag närmare skall
utveckla. Men vi tycker att även de som
vill ha lagfäst tilläggspension borde fin -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

na, att tiden att införa den inte är den
lämpligaste och att man därför borde
ha dröjt med saken. Naturligtvis förstår
vi att de partier som gått in för lagfäst
tilläggspension, d. v. s. socialdemokrater
och folkpartister, inte vill ge upp tanken
på den, lika litet som vi i centerpartiet
vill ge upp tanken på den personliga
frivilliglinjen, men partierna
borde utan att ge avkall på sina principer
ha kunnat lägga förslagen på is och
avvakta ett lämpligare tillfälle.

Vi har fört fram dessa tankar om uppskov
men tyvärr har vi inte vunnit något
gehör för dem. Vi har tillåtit oss att
hänvisa till det ansträngda ekonomiska
läget. Nästa år skall, som vi alla vet, enligt
tidigare fattat beslut arbetstiden
förkortas med en timme per vecka. Det
svarar ungefär mot 2 procent av de nuvarande
lönesummorna. Pensionsavgiften
enligt regeringsförslaget kommer
nästa år också att motsvara ungefär 2
procent av lönesummorna. Oräknat den
livligt diskuterade omsättningsskatten
skulle vi, om regeringens förslag om tillläggspensioner
genomförs, bli bundna
vid en åderlåtning på 4 procent, alltså
genom pensionsavgifter och arbetstidsförkortning.
I år fanns det nätt och jämt
utrymme för en arbetstidsförkortning
med en timme per vecka, och konjunkturen
ser väl inte så mycket bättre ut
att det kan väntas bli utrymme både
för arbetstidsförkortning och tilläggspensionsavgifter
nästa år. Och vi tycker
faktiskt att de resurser, som kan
komma att finnas för pensionsändamål,
borde användas till att så snabbt som
möjligt föra upp folkpensionen till utlovad
nivå i stället för att krafterna
splittras på två linjer — folkpensionen,
som ju är en pension för alla, och tillläggspensionen,
som garanteras endast
de anställda.

Hur skall då de kostnader bestridas,
som anhängarna av lagfäst tilläggspension
vill att vi skall ta på oss? Ja, allt
talar för att vi får en illustration till
detta nästa år. Vi har, som jag nyss
6 — Andra hammarens protokoll 1959.

sade, anledning räkna med att det inte
då finns utrymme både för arbetstidsförkortning
och tilläggspensionsavgifter.
I ett sådant läge återstår bara en
sänkning av levnadsstandarden, låt vara
att den kan ske på olika vägar. Den kan
ske direkt genom minskning av lönerna
— ehuru detta är mindre troligt —
men annars genom högre priser, d. v. s.
inflation. Penningvärdeförsämringen,
inflationen, holkar ur lönernas värde,
och följden blir sänkt standard. Många
mindre företagare kommer då att befinna
sig i den situationen att de i realiteten
får betala tilläggspensionsavgifter
för de anställda helt på bekostnad av sin
nuvarande standard, och de har kanske
själva inte råd att hålla sig med någon
tilläggspension.

Både näringsliv och skattebetalare behöver
enligt min mening en andhämtningspaus
för att hinna fatt och växa i
i den för stora utgiftsrocken. Vi får akta
oss för att permanenta det nuvarande
statsfinansiella läget. Detta senare sagt
med tanke på att de lagfästa tilläggspensionerna
leder till ett inte oväsentligt
skattebortfall för både stat och kommun.
Sedan vi klarat vad vi redan åtagit
oss, inbegripet folkpensionshöjningen,
är det dags att resonera om vad som
skall vara därutöver. Då först borde de
lagfästa tilläggspensionerna komma in i
bilden för dem som är anhängare av
dessa. Vi i centerpartiet går som bekant
en helt annan väg, den som innefattas
i den personliga frivilliglinjen, linje 2
som den hette i folkomröstningen.

Eftersom det inte blir mera pengar
här i landet för att vi ordnar en lagfäst
tilläggspension ovanpå folkpensionen,
måste naturligtvis pengarna till de lagfästa
tilläggspensionerna erhållas genom
att andra behov får trängas tillbaka.
Vilka behov kan det då bli? Går
pensionerna ut över lönerna? Blir det
högre varupriser, eller vad händer?
Ingen kan ge något allmängiltigt svar på
den frågan. Det enda säkra är att pengarna
måste tas någonstans och att andNr
16

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ra behov får stå efter. Man måste avstå
något om det blir en lagfäst tilläggspension.

Vi i centerpartiet kan inte godta att
en tung börda läggs på ekonomiskt svaga
grupper — bl. a. alla småföretagare
inom och utom jordbruket. Blir det lagfäst
pension enligt socialdemokraternas
eller enligt folkpartiets modell, är även
en småföretagare med en enda anställd
skyldig betala in pensioner. Varifrån
skall han ta pengarna? Avdrag på lönen
får han inte göra. Naturligtvis kan det
tänkas att han får täckning för större
eller mindre del av utgiften genom att
hålla tillbaka eventuella löneförhöjningar.
Om det låter sig göra kan han få igen
en större eller mindre del genom att
höja priserna på varorna, alltså låta
konsumenterna betala. Har han någon
vinst kan han minska den. Och om han,
som fallet är med det stora flertalet
mindre företagare, deltar i arbetet själv,
kan han faktiskt bli tvungen att klara utgiften
genom en lägre timlön för det
egna arbetet — samtidigt som han kanske
inte själv har råd till någon tilläggspension.
Det finns väl under sådana förhållanden
knappast anledning att förvånas
över att folk som är i den situationen
vill att pensionsfrågan skall lösas
på ett helt annat sätt.

Vi vet att många människor, utöver
den grundtrygghet som folkpensionen
ger, vill ha någon form av tilläggspension.
Men en sådan önskan behöver inte
innebära, menar vi, att de vill ha en
tilläggspension utformad enligt något av
de lagfästa pensionsförslagen. De kanske
vill välja en annan form för att komplettera
ålderstryggheten. Vi vill ge
dem ökade möjligheter att välja den
form de själva önskar.

Tilläggspensionerna innebär liksom
alla pensioner en viss omfördelning av
inkomsterna från de arbetsföra åren
till ålderdomen. Det råder starkt delade
meningar om hur mycket t. ex. en familjeförsörjare
med flera barn bör avstå
för sin ålderdom. En årsinkomst på

12 000 kronor är i dag en rätt vanlig
medelinkomst. Åtskilliga inkomsttagare
skall på en sådan inkomst försörja hustru
och flera barn samt sig själv. När de
båda makarna nått pensionsåldern och
barnen är utflugna ur boet, skall de
emellertid enligt regeringsförslaget få
en folkpension och tilläggspension på
sammanlagt något över 10 000 kronor.

Den lagfästa tilläggspensionen innebär
också en omfördelning olika inkomsttagare
emellan. Enligt regeringsförslaget
skall pensionen beräknas på
medelinkomsten under de 15 bästa åren.
De inbetalade avgifternas sammanlagda
storlek spelar i och för sig ingen roll.
Detta kan komma att betyda, att den
som har betalat in en årlig pensionsavgift
på låt oss säga 1 000 kronor under
50 år inte får större pension än den
som betalt samma belopp under 30 år.

Än större betänkligheter kan man
hysa mot den överkompensation som nu
föreslås. Jag skall emellertid inte gå
närmare in på den saken.

Tar då centerpartiet avstånd från förslaget
att de yngre och aktiva skall
bidra till de äldres försörjning? Nej,
ingalunda. Vi menar att det är varje
generations självklara plikt att svara
för de åldrandes försörjning liksom för
försörjningen av änkor och deras barn
samt för invalider m. fl. Men vi kan
inte biträda den fördelning, som regeringsförslaget
innebär. Vi vill att alla
gamla skall ha sin och samma del av de
yngres insatser. Det är en av anledningarna
till att vi håller på folkpensionen.
Men vi vill samtidigt ha en utjämning,
och därför håller vi på att
folkpensionen skall finansieras dels genom
skatter och dels genom avgifter.
Skattefinansieringen innebär nämligen
en utjämning till de lägre inkomsttagarnas
förmån. Vi menar att en sådan
utjämning är motiverad av rättviseskäl.

Sammanfattningsvis vill jag ange invändningarna
mot de lagfästa tilläggspensionerna
så här: Tidpunkten för införandet
är illa vald. Det finns stora

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

risker för svårigheter i näringslivet,
med inflation, konkurrenssvårigheter
och standardsänkning som följd.

De lagfästa tilläggspensionerna leder
till en så stor omfördelning mellan aktiv
och passiv tid, att många enskilda
kommer att få en avsevärt lägre standard,
när de har familj och barn att
försörja, och detta inte till följd av ett
fritt val utan på grund av åläggande
genom lagstiftning.

Tilläggspensionerna skapar också
ekonomiska svårigheter för de mindre
företagarna, vilka kanske ofta inte ser
sig i stånd att betala in till en egen
tilläggspension. Låglönegrupperna i
största allmänhet får också betala in
mera i premier utan att få bättre pensioner
än andra. Dessutom innebär
överkompensationen under övergångstiden
inkomstgraderade bidrag på ålderdomen,
högre ju större inkomsten
varit.

Vidare innebär den omfattande fonderingen
av pensionsmedlen en finansiell
koncentration av sådan omfattning,
som vi varken önskar hos det allmänna
eller i enskild hand. Centerpartiet är
motståndare till sådana finansiella
maktkoncentrationer. Vi vill ha ett mera
utbrett personligt ägande. Därför vill
vi också främja det personliga sparandet.

Vi håller som sagt på folkpensionen,
allas pension, småföretagarnas och de
anställdas. Vi menar att det ovanpå den
bör finnas möjligheter att göra tillägg
på olika vägar, genom avtal med arbetsgivaren,
genom försäkring och genom
olika former av sparande. Vi har förordat
.sparande i egnahem och i egen rörelse
o. s. v., och att sådant sparande
skattemässigt skall jämställas med det
sparande som sker i en pensionsförsäkring.

Ett annat önskemål i detta sammanhang
gäller värdebeständigheten.

Av vad jag här sagt framgår, att centerpartiet
kommer att rösta för avslag
på de båda lagfästa linjerna och för

bifall till förslaget om att folkpensionerna
även efter uppnådda 5 400 respektive
3 600 kronor skall öka i samma
mån som svenska folkets inkomster
stiger. Vi kommer också att rösta för
bifall till förslaget om sparfrämjande
åtgärder.

Här skulle jag kunna sätta punkt,
men herr Wedén gjorde på förmiddagen
ett utfall — jag vill kalla det så — mot
centerpartiet, och hans ord i det sammanhanget
tål vid ett bemötande. Vi
är visserligen numera vana vid att sådant
händer från folkpartiets sida, och
jag vet inte om det skall betraktas som
ett försök att utjämna motsättningarna
och på det sättet bygga under för samförstånd
och samarbete i fortsättningen,
det lämnar jag åt herr Wedén att besvara,
men det torde som sagt finnas anledning
att här syna herr Wedéns ord
litet närmare i sömmarna.

Herr Wedén framhöll, såvitt jag fattade
honom rätt, att om socialdemokraternas
förslag vinner, så har ingen
annan meningsriktning gjort sig så förtjänt
av en sådan utgång som centerpartiet.
Påståendet har tidigare gjorts
flera gånger i folkpartipressen. Efter
allt att döma har artiklarna då varit
centralt inspirerade, eftersom de var
tämligen lika. Där har man dock varit
mera utförlig än vad herr Wedén var
här i dag, och man har i artiklarna
sagt, att om centerpartiet ville hjälpa
folkpartiet att rösta igenom folkpartiets
lagfästa linje, så skulle herr Ivönigson
— som ju inte hör till centerpartiet —
rösta emot det socialdemokratiska förslaget,
och då skulle vi få lotta här i
kammaren i morgon.

I annat fall skulle herr Königson inte
rösta för avslag på den socialdemokratiska
linjen. Det har man tagit till intäkt
för det här utfallet mot oss.

Vad innebär egentligen sådana där
uttalanden? Jo, såvitt jag kan förstå innebär
det främst vissa påståenden rörande
högern, nämligen att högern
skulle ha röstat för folkpartiets lagfästa

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pension, därest högern hade fått centerpartiet
med sig. Det ankommer naturligtvis
på högern att svara för sig
själv. Jag bara konstaterar vad folkpartiuttalandena
egentligen innebär i detta
sammanhang.

På tanken att centerpartiet skulle byta
fot och rösta på den ena av de båda
lagfästa linjerna behöver jag väl inte
spilla många ord. Skulle centerpartiet,
som så klart gått in för frivilliglinjen,
fullständigt ändra mening bara därför
att folkpartigruppen inte håller ihop?
Det vore väl närmast befängt! Tycker
inte herr Hjalmarson detsamma för högerns
del?

Herr Ohlin läste nyss upp ett stycke
ur utlåtandet och kunde finna en del
glädjeämnen i ett uttalande från oss.
Varje gång jag kan glädja någon människa
— herr Ohlin inbegripen — tycker
jag att det är bra. Det är bara synd att
herr Ohlin inte upptäckte detta uttalande
i fjol — det finns nämligen i precis
samma lydelse i fjolårets utlåtande
— ty då hade han fått vara glad i tolv
månader. Sent skall syndaren vakna!

Herr Ohlins glädje var emellertid inte
odelad. Det finns alltid litet malört i
varje glädjebägare. Herr Ohlin var ledsen,
efter vad jag kunde förstå, över
att socialministern inte begabbade centerpartiet
och dess linje på samma sätt
som han gjorde med folkpartiets. Jag
känner inte till anledningen till det; det
är möjligt att socialministern talar om
det för oss. Men man kan ju förstås
gissa. Skulle jag försöka mig på en
gissning blir svaret, att vår linje är
klar och redig, så att var och en ser
var vi står. Alldeles detsamma kan man
inte säga om folkpartiets linje.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall
bli några underliga bidrag till den framtida
historieskrivningen — man vet ju
aldrig vad som kan hända — vill jag
bara kort och gott konstatera, att vi i

högerpartiet från första början har företrätt
den inställning, som kan sammanfattas
i orden: Folkpension — därutöver
full frivillighet. Följaktligen har
vi hela tiden gått emot de tankar på
lagstiftning utöver folkpensionen som i
olika sammanhang kommit upp. Den inställningen
är också klart och tydligt
uttryckt, liksom från centerpartihåll, i
det särskilda yttrande som fogats till
pensionsutlåtandet från högerreservanternas
sida.

På denna punkt befinner sig alltså
herr Hedlund och jag på samma sida.
Det behöver inte förekomma någon diskussion
om den saken i fortsättningen.
Jag skulle, herr talman, vara glad, om
jag kunde hoppas på att herr Hedlund
i fortsättningen även i andra frågor
kunde arbeta för att hålla ihop så som
vi gör i denna fråga.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag läste upp ett långt
stycke ur utlåtandet, som visade vilka
krav centerpartiet ställer på en god lösning
av pensionsfrågan. Jag pekade därvid
på att alla dessa krav kunde inrymmas
inom ramen för folkpartiets dispositiva
lagstiftning. Herr Hedlund kunde
självfallet inte bestrida att det förhåller
sig så, att folkpartiets lagstiftning är en
helt annan än den regeringen föreslår
och att folkpartiets lagstiftning ger utrymme
för denna valfrihet och frivillighet.
Det är värdefullt att få detta konstaterat.

Men nu sade herr Hedlund, att jag
skulle ha glömt bort, att centerpartiet
sade samma sak i fjol. Att centerpartiet
sade samma sak i fjol är i och för sig
betydelsefullt. Jag tycker emellertid att
det viktiga är vad ni säger nu. Men
centerpartiet tycks självt inte ha läst
vad det skrev i fjol. Ty sedan maj månad
förra året har ni vecka efter vecka, månad
efter månad upprepat talet om »den
lagfästa pension, som socialdemokraterna
och folkpartiet vill ha». Genom att

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

målmedvetet upprepa denna slogan suggererar
man allmänheten att tro att de
båda förslagen är ungefär samma sak.

Om nu lierr Hedlund är medveten om
att vad han krävt i fjol uppfylles av vårt
förslag — jag är inte överraskad över
att herr Hedlund är medveten om det,
ty han har all anledning att vara det —
är det kanske en smula överraskande,
att herr Hedlund och hans partivänner
i dag beklagar sig över att de blivit utsatta
för angrepp etc. Skulle vi inte kunna
komma överens om — pensionsfrågan
kommer väl även i fortsättningen
att diskuteras av och till i detta land —
att centerpartiet för framtiden talar om
att det som ni tycker är så viktigt, att ni
tagit med det två gånger i riksdagstrycket,
också tillgodoses av folkpartiets
dispositiva lagstiftning.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I det yttrande av mig
här i kammaren på förmiddagen som
herr Hedlund syftar på blandade jag
inte på något sätt in herr Königson. Vad
jag sade var kort sammanfattat helt enkelt
att misslyckandet för de tre oppositionspartierna
att förra året åstadkomma
ett enat, gemensamt och positivt alternativ
till det socialdemokratiska förslaget
hade stärkt regeringens utsikter
att nu driva sitt obligatorium igenom.

Sedan erinrade jag om ett gammalt
talesätt som innehöll ungefär följande.
Varje land får den grad av socialism i
sitt samhällsliv som det förtjänar. Så
sade jag att centerpartiets uppträdande
hade gjort detta parti i särskilt hög grad
förtjänt av en sådan utveckling. Om det
kan glädja herr Hedlund och möjligen
herr Hjalmarson, skall jag gärna för min
del säga att jag kan inkludera även högerpartiet
i den karakteristiken.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju mycket intressant
att höra att herr Ohlin har
upptäckt i vårt uttalande i år, identiskt
detsamma på denna punkt som i fjol,

att vi inte önskar förbjuda pensionsförsäkringar
och att vi är på samma linje
så långt. Men, herr Ohlin, det är inte det
det är fråga om. Det är fråga om den
lagfästa tilläggspensionen. Det måtte väl
ändå betyda något att ni skall ha lagfäst
tilläggspension. Betyder inte det, herr
Ohlin, att ni vill ålägga arbetsgivaren
att betala in ett belopp vid varje avlöning,
betyder det inte, herr Ohlin, att
ni förbjuder arbetsgivaren att dra av det
beloppet på avlöningen? Det skall läggas
utanför avlöningen. Och den dispositivitet
som ni talar så varmt om, vad
innebär den? Jo, den innebär att om
vederbörande fackföreningar är med på
det och arbetarna och arbetsgivarna gör
upp, så kan arbetaren varje år gå till
försäkringsanstalten och få igen, inte
allt som betalats in för hans räkning
ulan, som herr Ohlin sade i en radiointervju
i fjol, han kan få tillbaka »det
mesta». Och arbetsgivaren får själv försöka
klara ut varifrån han skall ta dessa
pengar.

Nej, herr Ohlin, denna frivilliglinje
som ni talar om och denna dispositivitet
för osökt i mina tankar en historia från
fordarnas barndom. Gamle Ford lär
ha sagt: Ni får välja vilken färg ni vill
på denna ford, bara den blir svart.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund säger att
jag upptäckt att centerpartiet inte önskar
förbjuda pensionsförsäkringar. Jag
bär inte sagt ett ljud om den saken. Jag
läste upp ett långt stycke där centerpartiet
talar om hur viktigt det är att
olika människor med skilda önskemål
bör kunna tillgodoses: »personlig frihet
i fråga om anslutningen samt verklig
valfrihet i fråga om pensionsbelopp,
pensionsålder och fördelning på ålders-,
invalid- och familjepension. Många
människor föredrar vidare andra former
av sparande än pensionsförsäkringar,
exempelvis sparande i eget hem,
i egen rörelse eller i bank eller annan
kreditinrättning.» Man understryker

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

också att »den enskilde medborgaren
icke skall åläggas skyldighet till någon
viss form av sparande».

Alla dessa krav tillgodoses genom
folkpartiets dispositiva lagstiftning.
Man kan inte invända att det kan förekomma
avtal, ty även om centerpartiet
får sin vilja fram kan man inte förbjuda
parterna på arbetsmarknaden att
sluta avtal. Här kan nu konstateras att
dessa enligt centerpartiets mening så
viktiga krav, de har ju tryckts av två år
å rad, tillgodoses inom ramen för vårt
system. Om då herr Hedlund ändå låtsar,
vilket jag trodde att han överlämnade
åt en del andra centerpartister att
göra, att regeringsförslaget och folkpartiförslaget
är ungefär samma sak, så
måste jag säga att då kan inte herr
Hedlund smyga sig undan genom att
säga att det finns en annan sak, som är
liktartad i dessa två förslag. Vad den saken
beträffar skulle jag vilja läsa upp
vad herr Hedlund och de andra centerpartisterna
skrivit i detta yttrande. Man
talar om den »skyldighet, som arbetsgivarna
enligt motionerna skulle ha att inbetala
viss del av de anställdas löner till
försäkringsinrättningen». Det är alltså
en viss del av arbetsersättningen det
gäller att inbetala. Men, herr Hedlund,
om det finns alla dessa väsentliga skillnader
mellan regeringslinjen, som icke
tillmötesgår Edra krav, och folkpartiets
förslag, som tillmötesgår dem, då
förvånar det mig verkligen att man från
centerpartiets sida låtsar att förslagen
är samma sak. Det måste betyda att dessa
krav anses som föga betydande, och
ändå tycker ni att de är så viktiga att ni
upprepar dem år efter år. Nog skulle
vi väl kunna få juris doktor Gunnar
Hedlund att klargöra skillnaden mellan
dessa båda slag av lagstiftning.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! När herr Ohlin talar om
låtsas, vet jag inte om det är någon självbekännelse.
Det får stå för hans egen

räkning. Jag tar mig friheten att nu säga
vad jag menar liksom jag gjort förut
i dag.

Herr Ohlin! Om centerpartiet säger
att många människor vill för ålderdomen
spara i eget hem, i egen rörelse
eller sätta in pengarna i en kreditinrättning,
vad har det att göra med folkpartiets
lagstadgade tilläggspension?
Eller vill ni inte ha den lagstadgade
tilläggspensionen i dag? I går ville ni
ha den. Har ni kommit ifrån den linjen
i dag? Jag vet att ni varit i rörelse i
olika riktningar. Om ni nu skulle ha
kommit ifrån det där med lagfäst tillläggspension,
säg då till om det och ta
avstånd från den linjen! Så länge ni
inte gör det kvarstår vad jag sade: Arbetsgivaren
är skyldig att betala in ett
belopp. Han får ta pengarna varifrån
han vill. Han har inte rätt att dra av beloppet
på lönen, och skulle han inte
vilja vara med i det hela får han, när
året är slut, gå till försäkringsinrättningen
och få tillbaka inte allt men det
mesta av vad han betalat in!

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan börja med att
garantera herr Hedlund, att gått ifrån
vår linje, det har vi inte.

Herr Hedlund gav en så underlig redogörelse
för vad dispositiviteten i vårt
förslag innebär, att jag måste rätta honom.
Dispositiviteten innebär kort och
gott, att om det träffas ett avtal om pensioner
— det får se ut hur det vill —
gäller avtalet och icke lagen. Herr Ohlin
och herr Hedlund hade för över ett år
sedan långvariga resonemang just om
folkpartiförslaget. .lag har tidigare haft
mycket stor tilltro till herr Ohlins pedagogiska
förmåga, men när jag hör
herr Hedlund beskriva folkpartiförslaget
förstår jag, att även herr Ohlin kan
misslyckas — om han nämligen råkar
få en lärjunge, som beslutat sig för att
ingenting lära.

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Först ett par ord till
herr Hjalmarson! Han uttalade den
förhoppningen, att centerpartiet och
högern skulle komma nära varandra i
andra frågor också. Ja, det tycker jag
med vore bra, om det skedde på samma
sätt som nu, så att högern praktiskt taget
komme över på vår linje. Då skulle vi
bli nöjda och glada.

Sedan fick jag höra någonting som
jag närmast betraktade som en anekdot.
Jag fick höra att herr Gustafsson i
Skellefteå i dagens debatt återgivit en
beskrivning som jag givit rörande skillnaden
mellan de olika pensionslinjerna
och där jag tillät mig säga, att mellan
socialdemokraternas och folkpartiets
linjer går ett litet dike, och mellan folkpartiets
och centerpartiets linje ligger
en stor sjö. Herr Gustafsson lär därvid
ha sagt att jag var ute och simmade i
den sjön i fjol. Nå, det var ju förhandlingar
då — men om man märker att
man kommit in på grumligt vatten, så
vänder man mot land med detsamma!

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det förhåller sig möjligen
så att en och annan undrar över
vad vi egentligen diskuterar här, och
jag förstår den som gör det. Jag vill
nu bara i all vördsamhet erinra förutvarande
statsrådet Gunnar Hedlund om
att linje 2, sådan den presenterades i
den ursprungliga versionen, innehöll
två förslag utöver den frivillighet som
vi nu är hundraprocentigt ense om: dels
den statsgaranterade tilläggspensionen
med värdebeständighet upp till 3 000
kronor, om jag inte missminner mig,
och dels anordningen med statsmedel
till subventionering av vissa premier.

Vi för vår del ville inte under några
förhållanden vara med om vare sig det
ena eller det andra, utan vi höll fast
vid den frivilliglinje, som vi hela tiden
arbetat för, den som centerpartister och
socialdemokrater tyvärr hindrade oss
från att ge ett klart uttryck för i folk -

omröstningen, detta på grund av det
oerhörda maktövergrepp som begicks
när vi inte fick formulera vårt eget yrkande
så som vi önskade.

Slutligen vill jag, herr talman ■—
utan att i övrigt gå in i någon närmare
diskussion —• endast konstatera följande,
detta med anledning av vad som,
såvitt jag förstår, kanske har föranlett
en del missuppfattningar. Om det skulle
ha varit på det sättet, när vi tidigare
behandlade denna fråga, att vårt förslag
hade blivit utslaget i voteringen, då
skulle vi ha kommit att stödja centerpartiets
förslag. Om även centerpartiets
förslag blivit utslaget i voteringen, så
att i den sista omgången enbart regeringens
obligatorium och folkpartiförslaget
stått emot varandra, då hade vi
stött folkpartiförslaget. Detta hade också
centerpartiet gjorl, enligt de deklarationer
som då avgavs.

Rätt skall vara rätt, herr talman.
Jag gillar icke folkpartiets förslag. Jag
vill icke ha någon som helst lagstiftning
på detta område. Men man skall
inte förneka att det inte finns vissa väsentliga
skillnader mellan folkpartiförslaget
och regeringsförslaget, och det
var på grund av dessa skiljaktigheter
som vi — och även centerpartiet — i
det av mig förut beskrivna läget ansåg,
att det var bätlre att rösta för folkpartilinjen
än för regeringslinjen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Skillnaden mellan folkpartiförslaget
och regeringens förslag
belyses av centerpartiets egen beskrivning,
eftersom vårt förslag tillgodoser
alla de där nämnda önskemålen, medan
regeringsförslaget inte tillgodoser dem
alls. Om herr Hedlund vill kalla detta
för ett litet dike, får den terminologien
stå för hans räkning. Jag tycker att
skillnaden är stor mellan vårt förslag
och regeringens, men den är också stor
mellan vårt förslag och centerpartiets.

Herr Hedlund talade om att ändra
ståndpunkt. Men herr Hedlund har ju

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

själv övergivit linje 2, som bland annat
utmärktes av önskemålet om en tillläggspension
på 3 000 kronor i en statlig
pensionsinrättning.

Herr Hedlund yttrade att det är »en
sjö» mellan centerpartiets förslag och
vårt och berättade, att han en gång
givit sig ut att simma i denna sjö. Det
var ju ändå ett erkännande från herr
Hedlunds sida. Jag vill tillägga att om
herr Hedlund bara hade tänkt på att
snabbt komma upp på torra land, hade
han nog betydligt närmare till den
strand, där jag stod än den strand, varifrån
han startat. Men det var tydligen
så att herr Hedlund av några alldeles
speciella skäl fann lämpligt att göra den
långa simturen tillbaka. Bakgrunden
till herr Hedlunds yttrande i dag är väl
den att han ännu inte har kunnat glömma
minnet av den där långa simturen
tillbaka.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1959/60 till allmänna
läroverken;

från första lagutskottet:
nr 236, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
tillägg till konkurslagen; och

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§
lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption;

från tredje lagutskottet:

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr
469); och

nr 229, i anledning av väckta motioner
om översyn av expropriationslagens
bestämmelser om rättegångskostnader; från

jordbruksutskottet:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande anslag till Fiskerilånefonden,
in. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

från allmänna beredningsutskottet:

nr 224, i anledning av väckta motioner
angående generell hyreshöjning i
saneringsmogna eller utdömda fastigheter; nr

225, i anledning av väckta motioner
om utredning angående näringsforskningen;
och

nr 226, i anledning av väckta motioner
angående riktlinjer för ungdomens
etiska, moraliska och sociala fostran,
m. m.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Lag om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande särskilda
utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
enligt förut gjord anteckning, till

Herr KÖNIGSON (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag skulle vilja börja
mitt anförande med några allmänna
synpunkter på de borgerliga partiernas
uppträdande i pensionsfrågan och då
särskilt högerns och centerpartiets.
Både högern och centerpartiet har ju
sagt ett klart nej till att nu lösa pensionsfrågan
på ett effektivt sätt. Emellertid
kan inte någon ledamot av högern
eller centerpartiet i denna kammare
verkligen tro, att det går att skjuta denna
frågas lösning på framtiden. Det kan
inte vara sakligt grundat att gå på den
linjen, utan detta ställningstagande måste,
som jag ser det, vara grundat enbart
på partitaktiska skäl. Jag vill framhålla,
att jag tycker det är det mest beklagliga,
att hela behandlingen av pensionsfrågan
har blivit enbart partitaktik.
De människor det gäller, de gamla,
har kommit bort i sammanhanget. Nu
är det bara fråga om att inta en ståndpunkt,
som man tror kan möjliggöra, att

man vinner röster vid nästa val. Jag
tycker att det är skrämmande, men jag
kan inte förstå, att det ligger till på något
annat sätt.

Just det att jag tror att högerns och
centerns avståndstagande från en verklig
lösning av pensionsfrågan inte grundar
sig på sakliga skäl utan på partitaktik
gör, att det synes mig finnas mindre
anledning än annars att tro, att det skulle
kunna gå att övertyga dessa partier
och att få dem att ändra sig i denna fråga.
Hade sakskäl varit avgörande, skulle
man nog ha kunnat resonera, men nu
är det bara partitaktik, och därför går
det inte att resonera om saken.

Vidare är det ju så att centern och
högern, kanske inte i motsats till men
mera än folkpartiet betonar — jag är
inte säker på att alla folkpartister håller
med mig om det — hur de motsätter
sig regeringsförslaget och framhåller
vilka hemska konsekvenser det skulle
bli, om regeringsförslaget genomfördes.

Även mellan centern och högern finns
det en viss skillnad därvidlag, såvitt jag
förstår. Det av de borgerliga partierna
som mest talar om att det motsätter sig
regeringsförslaget är centerpartiet. Men
när man från centerpartihåll ordar så
förfärligt mycket om hur man motsätter
sig regeringsförslaget och talar om att
man inte heller kan följa folkpartiet,
därför att lag är lag och lagfäst pension
är lagfäst pension, kan jag inte komma
ifrån det intrycket, att bakom detta ligger
ingenting annat än det, som vanliga
vardagsmänniskor kallar för att försöka
förvända synen på folk. Fastän jag inte
kan bevisa det, tror jag för min del, att
intet av de borgerliga partierna i verkligheten
har så litet emot regeringsförslaget
som centern. Man talar mycket
om att man är emot det, men det är allt -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

för skrikiga färger i centerns krigsmålning
för att man skall ta det talet riktigt
på allvar.

Emellertid var det inte för att säga
detta som jag begärde ordet utan för att
tala om hur jag uppfattat folkpartiets
inställning till pensionsfrågan och min
ställning i detta sammanhang. Det må
väl ursäktas, att jag upptar litet tid med
det efter vad som hänt.

Vad beträffar folkpartiets inställning
i pensionsfrågan skulle jag vilja börja
med vad som hände på landsmötet i
Örebro 1950. Detta landsmöte gjorde ett
uttalande i pensionsfrågan. Det var ett
uttalande som hade redigerats av en
kommitté på tre personer. I detta uttalande
står — jag skall inte läsa upp hela
uttalandet utan endast det som berör
tilläggspensionsfrågan — följande:
»Främst bör eftersträvas en ordning på
frivillighetens grund så utformad att avtal
mellan arbetsmarknadens parter
främjas och samtidigt rätt till anslutning
ges åt envar enskild som står utanför
gruppvis anslutna organisationer.»

När detta uttalande utformades —
som jag nämnde redigerades det av en
kommitté på tre personer och jag råkade
vara en av de tre — lade jag mycket
starkt tonvikten på de tre första orden
»Främst bör eftersträvas». Jag uppfattade
det så att det var det första alternativet.
Man skulle försöka gå denna
väg, men om det inte visade sig vara
möjligt, lämnade man den möjligheten
öppen, att man skulle kunna slå in på
en annan linje. Jag sade att det var tre
personer som skrev ihop detta uttalande,
och att jag inte är alldeles ensam
om min tolkning av uttalandet, kanske
man kan förstå av det förhållandet, att
i varje fall en av de två andra är inne
på samma linje som jag i dag. Två av de
tre har således i varje fall uppfattat det
på detta sätt.

Sedan kom folkomröstningen. Som jag
ser det har ingenting varit så olyckligt
för pensionsfrågans lösning som idén
med folkomröstning. Denna tanke, att

man skulle ha folkomröstning i pensionsfrågan,
var kanske det största politiska
misstag som gjorts de senaste
tio åren, om man inte skall sträcka sig
ännu längre tillbaka i tiden. Det var
folkomröstningen som låste ställningarna.
Från det att man kom på tanken
att ha folkomröstning var det enligt
min uppfattning nästan ödesbestämt att
folkpartiet skulle föras fram i den situation,
i vilken man i dag befinner sig.

Sedan man i folkomröstningen hade
gått på linje 3 och blivit medveten om
att det behövdes någonting fastare, lade
folkpartiet i 1-juni-valet fram ett förslag,
som jag uppfattade som det andra
alternativ, till vilket man lämnat dörren
öppen i det uttalande som gjordes 1956.
Men vi vet allesammans hur det gick i
1-juni-valet förra året. Jag för min del
såg då situationen så, att i och med utgången
av valet var egentligen pensionsfrågan
bestämd. Jag har inte heller varit
ensam om den uppfattningen, utan
jag skulle kunna hänvisa till åtskilliga
andra som betraktade situationen på
samma sätt. Här vill jag bara läsa upp
ett litet citat ur en så pass betydelsefull
liberal tidning som Västerbottens-Kuriren,
som i en ledare den 4 mars i år
sade: »I realiteten är det inte herr Königson
som skänker regeringen segern
— avgörandet föll i verkligheten den
1 juni 1958.» Jag har därvidlag precis
samma uppfattning som VästerbottensKurirens
ledarskribent.

Det må kanske tillåtas mig att här
försöka avliva en felaktig föreställning,
som jag mer och mer har mött, nämligen
att mitt ställningstagande i pensionsfrågan,
att jag anser att jag inte
kan ställa mig i vägen för en lösning av
pensionsfrågan efter regeringsförslaget,
skulle ha kommit nu i år. Jag hade den
inställningen redan förra sommaren,
och om jag inte förrän nu i vår hade
kommit till denna uppfattning, skulle
jag ju inte på folkpartiets partistyrelses
sammanträde den 15 oktober förra året
ha kunnat klargöra att jag inte en gång

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

till tänkte rösta nej och stjälpa regeringsförslaget
i pensionsfrågan.

Man har också i detta sammanhang
blandat in vad som inträffade på Gätaverken,
där jag är anställd, och man har
menat att jag skulle ha blivit skrämd på
något sätt. Den artikel, som åstadkom
så stort rabalder, skrevs innan Götaverkens
verkstadsklubb hade behandlat
den situation som uppstått och innan
jag hade kännedom om den. Den som
vill ha möjligheter att skaffa sig uppgifter
om detta, och man behöver därför
inte komma med några påståenden
om någonting annat, om man verkligen
vill ta reda på hur det ligger till.

Jag ansåg alltså att ställningarna efter
1-juni-valet var definitivt låsta. Då
var pensionsfrågan avgjord, och den
var avgjord så att det inte fanns några
möjligheter att realisera något annat
förslag än regeringsförslaget.

Nu har man sagt att jag inte klargjort
min syn på saken på ett tillräckligt tidigt
stadium. Jag skulle då vilja hänvisa
till en artikel, som jag skrev i tidningen
Företagaren redan på sommaren före
folkomröstningen. Denna tidning bad
att jag skulle skriva någonting i pensionsfrågan,
och jag mottog erbjudandet
att få en artikel införd i denna tidning
helt och hållet därför att jag ville försöka
att för företagarna klargöra, att
om de svek linje 3, fanns det inte längre
något annat alternativ för lösning av
pensionsfrågan än regeringsförslaget.
•lag kan inte förstå att man kan klargöra
detta i mera bestämda ordalag än vad
jag där gjorde. Den som vill kan säkerligen
få tag i den artikeln. Det finns
ledamöter av denna kammare, som omedelbart
efter folkomröstningen påminde
mig om denna artikel och menade, att
jag där hade sagt ifrån och nu fick ta
konsekvenserna av detta.

Men folkpartiförslaget i 1-juni-valet
var ett ytterligare försök att klargöra,
att om man inte ville samlas kring ett
annat alternativ, som verkligen löste
pensionsfrågan, då blev regeringsförsla -

get det enda alternativet. Den som vid
folkomröstningen eller vid 1-juni-valet
gick på linje 2 eller en ren nej-linje
måste ha haft klart för sig att han i och
med detta gav sin röst åt regeringsförslaget.

Det har talats om att jag genom mitt
ställningstagande skulle förhindra att
folkpartiets förslag nu ens kommer upp
till omröstning. Det är givet att jag finner
det beklagligt, att vi kanske inte får
tillfälle att rösta om folkpartiförslaget,
men jag vill inte ta på mitt ansvar att
ha försatt oss i den voteringstekniska
situation, där vi i dag befinner oss. Om
man inom folkpartiet verkligen hade
ansträngt sig att få fram ett lagförslag,
betraktar jag det som sannolikt att vi
inte kommit i denna voteringstekniska
situation. Fn helt annan sak är ju det
förhållandet att talmannen inte röstar.
Även om det inte bär varit detta som
avgjort mitt ställningstagande — det vill
jag starkt betona — så är det mig motbjudande
att man skall förvandla en
majoritet i denna kammare till en minoritet
bara på den grunden att talmannen
inte röstar. Här har många gånger
talats om voteringstaktiska manövrar
o. s. v., och man har utgjutit sig moraliserande
om det ena och det andra i det
avseendet. Jag tycker att det inte är så
stor skillnad på vissa voteringstaktiska
manövrer och den omständigheten att
man nu talar om att 115 står mot 115,
när det egentligen är 116 mot 115, men
det förhållandet att talmannen inte har
någon rösträtt har medfört, att röstetalet
kunde ha blivit lika och lotten fått
avgöra. Man säger att man skräms av att
lotten skall avgöra en sådan fråga som
pensionsfrågan. Ja, om jag hade gått på
en annan linje, hade det funnits den
möjligheten att lotten fått avgöra, men
det hade i så fall helt berott därpå, att
talmannen inte röstar.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
om folkpartiförslagets möjligheter. Anledningen
till att jag tagit den ställning
jag gjort är, att jag inte kunnat se nå -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

gon väg som skulle kunna leda till att
folkpartiförslaget verkligen blev realiserat.
Jag är inte heller ensam om den
uppfattningen. Jag vill återigen citera
ett par tidningar och jag tar då först
Västerbottens-Kuriren, där det i samma
ledare jag förut citerat heter: »Det är
högst tvivelaktigt, om folkpartiet har
något att vinna på att följa centerpartiet
och högern i en nej-röstning i ett
läge, där detta inte kan väntas leda till
något praktiskt resultat.» Jag vill också
göra ett litet citat ur en ledare i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning, som
jag tycker säger mer än något annat:
»Det är rimligt att de borgerliga säger
ett unisont nej till propositionen, men
rena dårskapen att de inte har ett gemensamt
alternativ. Hur skall de annars
kunna övertyga folk om att de förmår
lösa pensionsfrågan bättre än regeringen?»
Även här kommer alltså till uttryck
den tankegången, att när de borgerliga
inte kunnat enas, finns det inte några
möjligheter att de skulle kunna lösa
pensionsfrågan.

Låt mig ta ett citat ur en annan stor
och känd folkpartitidning eller rättare
sagt liberal tidning, Vestmanlands Läns
Tidning, som i en ledare skriver bl. a.:
»Folkpartiet bär förlorat två val på pensionsfrågan.
Att sålunda decimerat återvända
till utgångsläget med frågan olöst
— det vore ett tredje nederlag, och det
svåraste.» När man inte kan finna någon
verkligt påtaglig väg till en lösning av
pensionsfrågan efter folkpartiets linje,
hur skall man då kunna gå ut till
svenska folket och säga att detta förslag
är någonting positivt? Jag kan för min
del inte göra det.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
som gäller mig personligen i allra högsta
grad. Det göres gällande att jag genom
mitt ställningstagande skulle ha
svikit mina väljare och mina förpliktelser
gentemot dem. Jag förstår inte riktigt
detta tal. Vad är det egentligen man
menar? När man säger att jag skulle ha
svikit mina väljare, skulle jag först och

främst vilja ställa den frågan: hur vet
man det? Ingen vet hur mina väljare
reagerar i den situation, där vi i dag
befinner oss. Man kan säga att de väljare,
som vid det senaste valet stod bakom
mig och folkpartiets andra riksdagsmän
på göteborgsbänken, har genom sin
röstning visat att de ville ha en lösning
av pensionsfrågan enligt folkpartiets
linje. Ingen har emellertid ställt denna
fråga till dem: Vad anser ni att vi skall
göra i den situation, där vi befinner oss
i dag, när det inte synes finnas någon
väg att realisera folkpartiets förslag?
Fördenskull har ingen heller fått något
svar. Frågar man hur folkpartiförslaget
skall kunna genomföras, får man endast
ett svar som innebär, att alla andra
skall ändra sig. Det är på sitt sätt en
vacker förhoppning, men jag tror inte
att den är realistisk.

Man säger, att jag har svikit mina väljare.
Ett sådant uttalande skulle kunna
bygga på olika tänkta alternativ. För
det första skulle man kunna mena, att
det inte finns några pensionslösa folkpartiväljare.
Det skulle vara detsamma
som att påstå, att det inte finns några
arbetare som röstar på folkpartiet. Det
tror jag är fel. Jag tror, att det finns
sådana som röstat på folkpartiet även i
det sista valet, fastän skaran nog då
hade decimerats. Det var många som
försvann den 1 juni och kanske flera i
kommunalvalet. Trots detta tror jag, att
det finns folk kvar bland folkpartiväljarna,
som inte har sin pensionsfråga
ordnad och för vilka det är väsentligt
att den löses.

För det andra skulle man naturligtvis
kunna tänka sig, att de arbetare som
röstar med folkpartiet enbart är sådana
allmänna kverulanter, som klagar över
fackföreningsrörelsen, ombudsmän,
fackföreningsavgifter och allt mellan
himmel och jord. Det är klart att det
finns sådana — jag har fått brev från
dem — men de är nog ytterst få. Även
om jag inte vill påstå, att det är ett så
stort antal arbetare, som har röstat på

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

folkpartiet, är flertalet av dem präktigt
folk, som vill vara fackligt medvetna,
som intresserar sig för samhällsfrågor
och inte är av den allmänna kverulanttypen.
De har, skulle jag tro, i allmänhet
ungefär samma uppfattning som jag
i denna fråga. Jag har inte gjort någon
undersökning, och jag vet inte om partiet
har gjort det heller, men jag kanske
får säga, att det inte finns så många
liberala arbetare som har fackliga förtroendeuppdrag.
Det är riktigare att
säga att de är få, men de finns. Det
finns fackföreningsordförande som är
liberala och tillhör folkpartiet. De som
jag känner av dem — och jag vet inte
om det finns några som jag inte känner
— är på samma linje som jag.

Jag förstår — som jag nämnde — inte
detta tal om att jag skulle ha svikit
mina väljare. Därom får väl väljarna
avge en dom vid ett annat tillfälle, om
nu folkpartisterna i Göteborg verkligen
vill ge dem en chans att själva uttala
sig i denna fråga.

Efter detta skulle det kanske vara
onödigt, men jag vill ändock säga ett
par ord om de olika förslag, som verkligen
vill lösa pensionsfrågan. De två
positiva förslag som föreligger är folkpartiets
och regeringens.

Jag anser, att folkpartiförslaget bygger
på en sundare ekonomisk bas än
regeringsförslaget. Jag kan inte hjälpa,
att jag finner det på något sätt riktigare
ur ekonomisk synpunkt att man sparar
de pengar, som skall användas till pension,
i förväg, även om det drar med
sig vissa svagheter. Utan att gå in på
allt som kan anföras för och emot vill
jag framhålla, att detta är min bestämda
uppfattning.

Yad jag emellertid anser vara den
kanske största fördelen med folkpartiförslaget
är, att därför att det bygger på
premiereservsystemet är det mer anpassningsbart
än ett som bygger på fördelningssystemet.
Det är en självklar
sak, som alla borde erkänna, fast man

sedan kan diskutera vilka fördelarna
och nackdelarna är.

Om jag sedan skall tala om regeringsförslaget
vill jag bara som hastigast
nämna vad som för mig framstår såsom
en fördel hos regeringsförslaget. Det är
naturligtvis att dess system så snabbt
kommer i funklion. Jag skall inte gå in
närmare på det tekniska. Vi har hört så
mycket om alla detaljer. Men vi måste
erkänna att det är en fördel, att det
system regeringen föreslår kommer i
gång snabbare än det som folkpartiet
har förordat.

Men det finns i regeringsförslaget
— också om man bortser från det principiella,
där jag föredrar folkpartiförslaget
— ett par saker som jag absolut
inte kan smälta. Det har jag sagt tidigare
och det skall jag säga om igen här.

Jag anser att regeringsförslaget på ett
egendomligt sätt missgynnar arbetare
till förmån för tjänstemän, eller jag kanske
skall uttrycka det så, att förslaget
missgynnar grupper med lång intjänandetid
till förmån för sådana som har
kort intjänandetid. Om jag nu inte skall
säga att det med bestämmelsen om 30
års intjänandetid kommer att bli så, att
man ingenting får för de sista tio åren,
om man har betalat in avgifter i 40 år,
kan jag säga, utan att någon kan bestrida
det, att den som har betalat in avgifter
i 40 år inte får ut någonting i
pension för de första tio årens pensionsavgifter.

Därtill kommer att regeln om de 15
bästa åren ju uppenbart också gynnar
grupper med brant stigande lönckurva.
Jag har sagt det förut och jag säger det
om igen: Jag förstår inte hur LO kan
godkänna ett förslag som så missgynnar
de grupper som har lång intjänandetid
och flack lönckurva. Detta påpekade
också försäkringsinspektionen i sitt remissyttrande;
jag är således inte ensam
om min uppfattning i detta avseende
utan delar eu uppfattning man har givit
uttryck åt på så hög ort som försäkringsinspektionen.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Sedan vill jag också säga — och där
kanske jag kommer något åt andra hållet
— att jag inte riktigt tycker om sättet
för fondering av de pengar som samlas
in men som inte skall användas till
pensioner. Jag är av den meningen, att
den fond man här föreslår inte är annat
än ett medel för tvångssparande. De
som tvingas spara pengar till denna
fond, de skall också ha garanterad rätt
till pengarna. Det är varken statens eller
arbetsgivarnas pengar, utan det är
löntagarnas pengar. Därför hälsar jag
naturligtvis med tillfredsställelse att statens
inflytande över dessa pengar enligt
reservationen har minskat. Jag anser
att man har slagit in på rätt väg när
man vill ge löntagarna större inflytande
över fonderna.

Herr talman! Jag är nära slutet på det
jag skulle säga. Det jag har kvar är
egentligen bara några ord om hur jag
ser på läget nu. Jag har deklarerat min
syn tidigare; ingen behöver således
sväva i tvivelsmål om hur jag ställer
mig, men jag skall ändå ange min ståndpunkt.
Eftersom jag inte kan se att folkpartiet
har kunnat anvisa någon väg att
lösa pensionsfrågan och jag inte vill
vara med om någon ren demonstrationsröstning,
vill jag inte ställa mig i
vägen för lösningen av pensionsfrågan,
men samtidigt vill jag inte ta något positivt
ansvar för regeringsförslaget. Man
kan säga att det är ett sätt att söka komma
undan, men de som berörs har sagt,
att de vill ha detta system, och då vill
jag inte ställa mig i vägen för att pensionsfrågan
löses i enlighet med regeringsförslaget.

Jag förstår att de som lagt ned mycket
arbete på folkpartiförslaget kan
känna det bittert att detta förslag nu av
allt att döma satts ur spel, men detta
har skett efter de demokratiska spelreglerna.
En klar majoritet av svenska
folket har förklarat sig vilja lösa pensionsfrågan,
och en lika klar majoritet
av denna majoritet har sagt sig föredra
regeringsförslaget. Jag kan då inte för -

stå att det då finns annan väg att gå än
att låta denna majoritet få en lösning
enligt regeringsförslaget.

Så allra sist, herr talman, skulle jag
med anledning av vad som har sagts om
mig personligen vilja låta en fråga gå
vidare. Det är en fråga som ställdes till
mig i söndags kväll av en arbetare i
Göteborg. Det är en arbetare som inte
tillhör folkpartiet men som i flera val
har röstat med folkpartiet. Han riktade
frågan till mig, men eftersom jag inte
kunde svara på den, låter jag den gå
vidare till den som kanske kan och är
mera skyldig än jag att svara på den.
Han sade så här: »Jag har vid många
av folkpartiets valmöten hört uppmaningen,
att man skall rösta efter övertygelse
och inte låta ovidkommande
hänsyn spela in.» Nu frågar jag: Gäller
detta endast den enkla valboskapen?
Gäller det inte också partiets riksdagsmän? Härefter

anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hade verkligen väntat
att någon annan än jag skulle svara
på den fråga som herr Königson slutade
sitt anförande med. När så inte
blivit fallet tar jag likväl till orda.

Jag föreställer mig att kammarens
ledamöter i likhet med mig, haft en
känsla av att vi upplevat en av höjdpunkterna
i den debatt som vi har
bakom oss och den som vi väl även
har framför oss i denna stora och viktiga
fråga. Det var väl ingen som kunde
undgå att gripas av allvaret och intensiteten
i talarens framställning.

Jag har ingen anledning att ingå i
polemik på mer än en punkt. Herr Königson
ansåg, att folkomröstningen har
en väsentlig andel av skulden till att
positionerna blivit så hopplöst fastlåsta
som de blivit. Jag kan tala fullkomligt
öppet här. Kammarens ledamöter vet,
att jag var mycket betänksam emot att

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

använda folkomröstningsinstitutet i
denna fråga. Jag gick högern och folkpartiet
till mötes efter mycket energiska
framställningar från dessa partier.

Min betänksamhet grundade sig på
två ting. Jag trodde dels att det var en
fråga som var så pass invecklad, att
valmannen tyckte att det skulle bli för
besvärligt att sätta sig in i den. På den
punkten har jag fått erfara, att det
fanns ett betydande intresse för att engagera
sig i denna fråga, även bland
folk som i vanliga fall inte brukar syssla
med pensionsfrågan.

Jag tror inte heller att min andra
farhåga nämligen att folkomröstningen
skulle fastlåsa partiernas positioner var
välgrundad. Jag tror nämligen att det
var andra omständigheter än den av
högern och folkpartiet framdrivna folkomröstningen
som ledde fram till fastlåsandet
i positioner.

Om man lyssnade till det andra verkligt
intressanta anförandet i dag på
eftermiddagen, herr Ohlins, kunde man
väl inte heller undgå att märka, att även
här talade en man om en både för honom,
för hans parti och enligt hans
uppfattning också för landet ytterligt
seriös situation. Jag måste säga att när
jag lyssnade till det anförandet fick jag
klarare för mig än jag haft förut det
grundläggande dilemma, i vilket folkpartiledaren
befunnit sig i denna fråga.
Jag har nämligen inte den ringaste anledning
att betvivla riktigheten i hans
deklaration, att han vände sig till politiken
av de anledningar han uppgav.
Man ville vara med om att uträtta någonting
för att rasera det privilegiesamhiille,
som vi lever och levde i. Han ville
emellertid samtidigt bygga upp en
plattform, varigenom man skulle kunna
skapa ett regimskifte i svensk politik.

Om man gått in i politiken därför alt
man ville ta upp en kamp mot privilegiesamhiillet
är det naturligt, alt man
ställer sig positiv till tanken att ta hort
en av de alltjämt bestående klassgrän -

serna i samhället, nämligen den olika
behandlingen i pensionshänseende. Jag
har, som sagt, ingen anledning att betvivla
att hans skildring varit riktig
när han sade, att de nuvarande olikheterna
vad gäller ålderstryggheten och
familjetryggheten är en klassgräns och
en orättfärdighet. Det måste kännas
som en orättfärdighet för alla dem som
vill slå vakt om människornas likvärdighet.

Att herr Ohlin även vill arbeta för
ett regimskifte är i och för sig naturligt.
Det är naturligt ur många synpunkter
— framför allt för en oppositionsledare
— att han vill åstadkomma
en förändring i rikets styrelse. Men vad
är förutsättningen för att man skulle
kunna skapa ett regimskifte? Jo, att
man skulle kunna skapa ett alternativ
till regeringspolitiken, en möjlighet att
svetsa samman en med regeringspartiet
något så när jämförlig styrka hland folket
och i parlamentet.

Låt oss nu se hur detta komplicerar
situationen på ett sätt som jag fått klarare
för mig i eftermiddag än jag haft
tidigare. Om det gått att föra bort pensionsfrågan
ur diskussionen genom en
fyrpartiöverenskommelse — all right,
det inverkar inte på strävandena att
åstadkomma ett regimskifte. En fyrpartiöverenskommelse
ligger därför
helt i linje med herr Ohlins båda motiv.
En trepartiöverenskommelse mellan
de borgerliga partierna gör det i
ännu högre grad. Då bildas just på pensionsfrågan
det alternativ, som skall
spränga sönder möjligheterna för den
regim som sitter, att fortsätta att regera.
Det enda alternativ som från hans utgångspunkter
är omöjligt att acceptera
är en vänstersamverkan, en samverkan
med den regerande socialdemokratien.
Det skulle visserligen betyda en lösning
av pensionsfrågan, men det skulle konservera
den sittande regimen. Här är
det dilemma inför vilket herr Ohlin har
ställts, och jag måste säga att det är
nästan olösligt, såsom han öppet och

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hederligt redovisade situationen för oss
här under eftermiddagen.

Hur omöjligt att lösa detta dilemma
i själva verket är, fick vi alla en klar
uppfattning om när vi lyssnade till herr
Hjalmarsons verkligt beklämmande anförande
i eftermiddags. Där fanns icke
ett spår av allvar, icke ett spår av intresse
för den fråga som vi diskuterar,
icke ett spår av känsla för att här finns
en klassgräns som vi har anledning att
försöka rasera, icke ett spår av den positiva
reformvilja som dock herr Ohlin
ansåg ligga till grund för hans eget
uppträdande.

Herr Hjalmarson! Är det ändå inte
konstigt att man tycker det är så naturligt
att vi, de högst avlönade i samhället,
skall ha vår pensionsfråga ordnad''?
Vem skall betala pensionen åt oss? Den
skall tas av de kommande produktionsresultaten,
den får kommande generationer
betala åt oss. Herr Hjalmarson
tycker att det är någonting självklart
att vi skall ha vår pensionsfråga ordnad,
men om man försöker utsträcka
det här till metallarbetare, då mobiliserar
han ungdomens eventuella motvilja
och ovilja att klara de äldres pension.
Jag behöver kanske inte säga mer om
detta — jag upprepar det än en gång —
beklämmande anförande av högerledaren.

Högerns bristande reformvilja på
denna punkt försvårar för folkpartiets
ledare att skapa ett alternativ till regeringens
förslag om pensionsfrågans lösning.
Herr Ohlin kan ju icke ett ögonblick
drömma om att få till stånd en
överenskommelse med högern för att
trygga pensionsfrågans lösning. Herr
Ohlin har gång efter gång ställts inför
ett tragiskt val. I det ögonblick som högern
bryter sig ut ur gemenskapen står
valet mellan en lösning av pensionsfrågan
i samarbete med socialdemokratien
och regeringsalternativet. Fyra gånger
har herr Ohlin haft den valmöjligheen,
och alla fyra gångerna har han valt
regeringsalternativet.

Jag säger inte detta såsom klander.
Båda frågorna kan ju ha lika vikt, men
jag tror att det för den kommande historieskrivningen
är nödvändigt att vi
med utgångspunkt i eftermiddagens debatt
klarar upp hur den politiska situationen
ter sig.

Vi var på vår sida intresserade av
att få en rejäl pensionsreform, och vi
var givetvis intresserade av att få ett
så brett underlag för denna pensionsreform
som över huvud taget var möjligt.
Det var därför som vi inbjöd folkpartiet
till förhandlingar.

Det följer av vad jag här har sagt,
att det kanske inte fanns stora möjligheter
att nå fram till ett resultat, men
vi var beredda att göra ganska långt
gående eftergifter. Det har deklarerats
både från regeringsbänken och från
fackföreningsrörelsens sida, att vi var
beredda att resonera om många av de
frågor som var föremål för intensiv
diskussion i den allmänna politiska
debatten: fonden, fondens storlek, fondens
förvaltning, pensionsåldern och
kanske också variationer i andra avseenden.
Men vi kunde ju inte, herr
Ohlin, resonera om saker som skulle
fullständigt bryta sönder det system,
på vilket vi hade byggt upp strävandena
att ge en rejäl pension åt alla
svenska medborgare, att ge pensionen
värdebeständighet och genomföra pensionsreformen
inom rimlig tid. Så fort
diskussionen kom att röra sig på dessa
punkter, som är väsentliga när det gäller
att göra reformen effektiv, måste vi
säga, att vi inte kunde gå med på någon
annan ordning utan att svika de
löften som vi har givit väljarna.

Nu har en rad talare gjort gällande,
att det skulle vara på något sätt odemokratiskt
att försöka driva igenom denna
fråga med en knapp majoritet eller
kanske rent av med lottens hjälp, och
man har talat om statsministerns ansvar
för att undvika en sådan för demokratien
olämplig utveckling. Jag delar, herr
talman, helt den uppfattningen, att det

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

är djupt tragiskt att denna splittring
har uppstått, men när man talar om
vårt ansvar bör man också besinna, att
vi har ett ansvar även emot dem som
har satt sin lit till oss att deras trygghet
skall bli ordnad. Det finns ingenting
som är riskablare för en demokrati
än att den sjunker ner i maktlöshet
och oförmåga att handla. Vi vet hur
det har gått i land efter land där demokratien
icke har orkat med att lösa de
för folket livsviktiga frågorna.

Vi har många, många hundra tusen
människor som känner det nuvarande
tillståndet som en djup orättfärdighet
och som dessutom vet att vi har tagit
den ena politiska striden efter den
andra för att få trygghetsfrågan löst
för dem och samtidigt få bort denna
orättfärdighet. Tror inte herrarna som
här talat om mitt ansvar, att jag bär anledning
att besinna mitt ansvar inför de
1 800 000 svenska medborgare som känner
det så och av vilka huvudparten
icke har sin pensionsfråga ordnad?
Tror ni att det skulle vara så lyckat, om
den svenska riksdagen efter, jag höll på
att säga många decenniers utredningsarbete
och efter alla dessa uppslitande
strider skulle säga, att den inte orkar
komma fram till en lösning? Jag tror
att det hade varit äventyrligare för demokratiens
anseende, om vi i denna
situation hade givit vika för det här
talet; det hade varit ansvarslösare
handlat.

Ärade kammarledamöter! Det utskottsförslag
som är dikterat av den
ena halvan i pensionsutskottet innebär
ett rent avslag på pensionsfrågans lösning.
Det finns, såsom herr Königson
mycket riktigt påpekat, icke en majoritet
i denna kammare för avslagslinjen,
men till följd av att talmannen icke
röstar så skulle det före herr Königsons
anförande likväl ha funnits eu lottningsclians
för minoriteten att förlama
demokratiens handlingskraft på
denna punkt. Har herrarna besinnat
vad det hade betytt? Det hade betytt
7 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr

att det nej som har samlat 30 procent
av Sveriges röstberättigade medborgare
— fler är det inte — hade fått diktera
ett nej till de hundratusentals pensionslösa.
Är det så svårt att förstå, att
vi inte kan handla så, utan att vi måste
lägga fram vårt förslag och arbeta för
att få det realiserat. Att låta en tredjedel
som har röstat nej bestämma utgången,
kan icke vara i överensstämmelse
med demokratiens spelregler.

Den svenska socialdemokratien har
alltid varit benägen till samverkan; det
är en felaktig historieskrivning när man
försöker göra gällande någonting annat.
Jag vågar påstå, att vi under socialdemokratisk
ledning haft mindre uppslitande
politiska strider i vårt land än i
nästan alla andra demokratiska länder,
och det har berott på den goda traditionen
att vi kan sätta oss ned och resonera
med varandra fram till förnuftiga
lösningar.

Men, herr talman, det hetyder icke
att inte socialdemokratien även i det
förflutna ibland har tvingats att ta
strid. Per Albin Hansson och Ernst
Wigforss var beredda till en stor och
uppslitande strid när det gällde krispolitiken
1933. Per Albin Hansson och
Gustav Möller tog strid på folkpensionshöjningen
1936. Hur skulle det ha sett
ut i vårt land, om de som jag nu
nämnde hade sagt 1933 och 1936 att det
var olämpligt att ta strid och att svensk
tradition bjuder att man undviker konflikter?
Då hade demokratien visat sin
oförmåga till handling i ett historiskt
ögonblick, och vi vet inte hur demokratien
skulle ha bestått den kritik som
då kunde ha mobiliserats mot den. För
eftervärlden har det väl visat sig att
det vid båda tillfällena var Per Albin
Hansson som bedömde situationen riktigt
niir han tog striden. Numera råder
inga meningsskiljaktigheter om sysselsättningspolitiken,
det som striden stod
om 1933. Numera råder inga meningsskiljaktigheter
om folkpensionerna, det
som striden stod om 1936.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Det är klart att striderna 1933 och
1936 till en del hade ideologiska skäl
— man talade om understödstagaranda,
samhällets växande inflytande o. s. v.,
men vi får inte vara blinda för att det
liksom i dag fanns en äkta oro hos
många människor för att åtagandena
både beträffande krispolitiken och beträffande
folkpensionerna var för stora.
»Vi orkar inte med dem, och vi
kommer att digna under de bördorna»,
sades det, »de framtida generationerna
kommer aldrig att klara den uppgift
som vi nu tar på oss att skapa sysselsättning
åt medborgarna och att ge
hyggliga folkpensioner.»

Det socialdemokratiska partiet under
den dåvarande ledningen trodde
på framtiden. De sade att Sverige inte
är ett så fattigt land, att vi inte hade
råd att trygga sysselsättningen, att Sverige
inte är ett så fattigt land, att vi
inte kunde klara en rimlig höjning av
folkpensionerna. Jag är övertygad om
att vi går till mötes precis samma utveckling
nu. När om några timmar
andra kammaren, såsom jag hoppas,
kommer att fatta ett positivt beslut i
pensionsfrågan, har vi väl därmed inte
löst alla framtida frågor, men jag tror
att vi genom att rasera en av de få
återstående klassgränserna i samhället
har skapat förutsättningar för en lyckligare
framtid för vårt folk. Det hade
varit en större dag för Sveriges riksdag
om det steget ut i framtiden hade
tagits praktiskt taget enhälligt eller med
större majoritet. Men vi tar det i fullt
medvetande om vårt ansvar för vårt
folk och för vår framtid.

I detta anförande instämde fru Ekendahl
(s), fru Eriksson i Stockholm (s),
herr Carbell (s), herr Johansson i Norrköping
(s) och fru Johansson (s).

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag som hastigast
till vad statsministern sade om folkomröstningen
säga, att det hade väl varit

naturligare ■— det visar erfarenheten
— om denna liksom brukar ske i andra
länder hade gått ut på ett ja eller nej
till regeringens förslag. Jag tror att
folkomröstningen i så fall skulle ha
uppfattats som mera naturlig av väljarna
och givit ett klarare utslag och
att frågans behandling skulle ha vunnit
därpå.

Jag är naturligtvis glad över att statsministern
uppfattade vad jag sagt här
tidigare på det sätt som han gjorde,
nämligen att vissa tankegångar var för
mig avgörande i det politiska arbetet.
Men jag vill ändå göra en kommentar,
ty jag tror att statsministern drog litet
för djärva slutsatser. Han ville göra
gällande, att man av dessa yttranden
kunde få fram de verkliga, djupare liggande
motiven till att jag inte kunde
medverka till en uppgörelse med socialdemokraterna
i pensionsfrågan.

Först och främst vill vi — och jag
tror att jag kan säga att för folkpartiets
riksdagsgrupp gäller detsamma som för
mig själv — fortsätta arbetet på att få
bort gamla privilegiepositioner. Vidare
har vi den uppfattningen, att överdriven
centralisering är farlig för framåtskridandet
och friheten, och en dyrköpt
erfarenhet har lärt oss att den nuvarande
regeringen ser väsentligt annorlunda
än vi på detta spörsmål. Regeringen
ser nämligen med välbehag på
en ökning av samhällets makt, när vi
däri ser risker för både framåtskridande
och frihet. Det är denna skiljaktiga
inställning som i sista hand utgör orsaken
till att vi inte tror att man på det
stora flertalet punkter kan komma fram
till någon verklig samarbetspolitik, uppburen
av alla de demokratiska partierna,
utan att man först får ett regimskifte.

I pensionsfrågan ser man just detta
exemplifierat. Regeringen väljer centralisering,
statsmonopol, statlig fondbildning
— konstruktioner som i själva
verket måste ge staten en starkt ökad
makt över kapitalmarknaden och inne -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

bära risker för dess politisering. Det
är väl häri man har att söka förklaringen
till att de fyrpartiförhandlingar,
som bedrevs vintern 1957—1958, inte
ledde till något resultat, vilket jag beklagar.
Att trepartiförhandlingarna senare
inte heller ledde till något resultat
bottnar i andra omständigheter, som
jag inte här närmare skall kommentera.
Jag tror emellertid, att det var ett historiskt
misstag när dessa trepartiförhandlingar
i sista stund inte ledde till en
gemensam positiv linje.

Herr statsminister! Yår uppfattning
att man måste eftersträva ett regimskifte
för att kunna få en samförståndspolitik
här i landet bottnar i vad vi vet om
Er åskådning sådan den framträder i
Edra handlingar. Men arbetet för regimskifte
förutsätter inte — och detta
tycker jag var det stora misstaget i
statsministerns uppläggning — att man
först bildar ett trepartiblock, som i
varje fråga går fram efter en gemensam
linje. Det kan vara önskvärt att man
gör detta i vissa viktiga frågor, som
t. ex. den här föreliggande — det erkänner
jag — men att det skulle krävas
en fullständig likriktning av de tre oppositionspartierna
för att man alls skulle
kunna verka för ett regimskifte, det
är, tror jag, ett allvarligt misstag. Hur
var förhållandet mellan centerpartiet
och socialdemokratiska parijiet före
koalitionen 1951? Herr Sköld, som ofta
är mycket vältalig, karakteriserade centerpartiet,
som jag vid något tillfälle
förut påpekat, på ett sätt, som var ännu
mera nedgörande än herr Skölds klyschor
om folkpartiet och högern — och det
vill inte säga litet. Det hindrade inte
att Ni ändå fick denna koalition. Jag
tror därför att statsministern inte skall
dra för långtgående slutsatser när det
giiller förutsättningarna för att åstadkomma
ett regimskifte.

Statsministern försvarar att man nu
vill åstadkomma ett avgörande med lottens
hjälp eller med en röst. Men statsministern
förbigick alldeles, att man i

en sådan situation kan välja ett visst
uppskov för att kunna få igenom en
bättre lösning — och en bättre lösning
är bl. a. en lösning som uppbäres inte
av halva folket utan av en större del av
folket. Många människor här i landet,
även bland arbetargrupperna, föredrar
ett uppskov. Jag är fast övertygad om,
herr statsminister, att det skulle gå att
åstadkomma pensioner för dem som
blir pensionsmässiga 1961—1965, som
skulle vara bättre än vad regeringsförslaget
skulle ge, och att ett uppskov
med frågans lösning i ett större sammanhang
därför inte skulle behöva betyda
någon försämring för de grupper,
för vilka pensionering är aktuell.

Jag skulle här kunna hänvisa till
historiska exempel, till hur exempelvis
Hjalmar Branting sagt: »Vi röstar nej
nu för att det är en dålig lösning. Vi
tar hellre en god lösning längre fram.»
Det må vara tillåtet för ett parti som
vårt att också säga: »Vi röstar nej nu,
ty vi vill hellre ha en bättre lösning
längre fram.» Det är inte riktigt att
beteckna detta som en negativ inställning.

Herr HJALMARSON (h)kort genmäle:

Herr talman! Statsministerns betänksamhet
inför folkomröstningen i pensionsfrågan
har nu försvunnit. Gott och
väl! Då hoppas jag också att statsministern
och hans parti inte någon mera
gång medverkar till ett sådant maktövergrepp,
till en sådan odemokratisk
handling, som ni gjorde er skyldiga till
när ni förhindrade minoriteten att formulera
sitt eget yrkande. Då var det bra
litet av den demokratiska samverkan,
som statsministern med darr på rösten
nyss talade om!

Mer än 50 procent av människorna i
detta land har sagt nej till regeringens
förslag. Det innebär mycket litet av demokratisk
hänsyn att då trumfa igenom
detta obligatorium. Jag förstår
emellertid att statsministern efter herr

100

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Königsons uttalande tydligen blev så
säker på sin sak, att han inte ansåg sig
behöva gå in på några som helst sakargument.

Statsministern sade, att mitt inlägg
var beklämmande. Ja, jag skall försöka
bära den anklagelsen, herr statsminister,
men jag för min del tycker det är
beklämmande att höra landets statsminister
argumentera på det sättet. Den
saken kan vi emellertid göra upp i annat
sammanhang.

Jag vill emellertid rakt på sak göra
statsministern en fråga, som många har
haft anledning göra sig även under den
tidigare debatten: Hur är det, herr
statsminister, med centerpartiets ståndpunkt,
som ju sammanfaller med vår?
Är den också beklämmande? Vad är
bakgrunden till den egendomliga tystnad,
som herr statsministern och de tidigare
socialdemokratiska talarna har
iakttagit på denna punkt?

Statsministern återkom till det gamla
resonemanget om att det är en klassorättvisa,
som vi nu skall avlägsna. Får
jag då ställa statsministern inför följande
konkreta exempel: Två vanliga
löneavtal här i Stockholm ger båda
brutto 14 000 kronor om året. I ena
fallet dragés vissa procent för pension,
i andra fallet tages hela lönen ut kontant
och sedan går vissa procent t. ex.
till avbetalningar på ett eget hem. Hur
kan detta vara en klassorättvisa?

Tack vare den standardhöjning vi
själva skapat genom egna arbetsinsatser
har våra inkomster jämnats ut, så att
det stora flertalet nu har ungefär samma
nettoinkomster att röra sig med.
Vad är det regeringen vill nu? Jo, därför
att vi nu har i stort sett samma inkomster
att röra oss med, skall vi allesammans
tvingas att använda dem på
samma sätt. Det är ju raka motsatsen
till demokrati! Demokrati är respekt
för den enskilde, stigande rörelsefrihet
för honom, växande möjligheter till en
mer och mer personlig livsföring. Vad
regeringen gör är att bygga nya klass -

gränser i framtiden. Den ungdom, som
i dag är 15—16 år, får betala pensionsavgift
under ett halvt sekel, medan den
person som i dag är 40 år bara behöver
betala under 20 år för att få exakt samma
pension. Detta är skatt på ungdomen
— och det tror man att ungdomen
finner sig i! Det är att skapa nya klassgränser
i det framtida samhället. Det
blir ju mycket billigare för våra ungdomar
att teckna samma försäkring i
vilket privat försäkringsbolag som helst.
Det är därför regeringen måste göra sitt
mångbesjungna pensionssystem obligatoriskt.
Det blir inga frivilliga prenumeranter
i framtiden. Men de som får
betala en för hög prenumerationsavgift
blir rätt vad det är i majoritet — och
då lär det nog också bli en ny majoritet
i riksdagen.

Statsministern framhöll, att vi skall
tänka på vår egen situation. Ja, låt oss
göra det. Överkompensationen för dem
som nu är mellan 40 och 60 år har motiverats
med att de har på ett alldeles
speciellt sätt gjort sig förtjänta av fosterlandets
erkänsla. Låt oss då följa
statsministerns uppmaning och se vad
obligatoriet skulle ge, om det tillämpades
på de demokratiska partiernas ordförande.
Utöver folkpensionen och den
betalda tilläggspensionen skulle då Bertil
Ohlin få ett understöd på 3 000 kronor,
Gunnar Hedlund på 3 500 kronor
och Tage Erlander på 4 000 kronor om
året. Jag för min ringa del skulle få
5 200 kronor om året. Jag klagar sålunda
inte för egen del, och om skalan
är ett uttryck för regeringens värdering
av högerpartiets insatser i samhället, så
skall jag inte heller opponera mig. Men
kan någon förnuftig människa tro på en
sådan anordning för framtiden, herr
talman? Nej, aldrig i livet!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Hjalmarson var ju
nästan smått krigisk när han lovade att

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

101

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

han skulle göra upp det här med mig i
något annat sammanhang. Jag hoppas
att herr Hamrin i Jönköping håller en
del upplysande föredrag för herr Hjalmarson
om boxningssportens vådor
först; annars klarar jag mig inte. Jag
klarar mig däremot bra när jag får
sitta och lyssna till vad herr Hjalmarson
säger i talarstolen. Där är han mindre
riskabel.

Herr Hjalmarson hade några resonemang
om att jag skulle få 4 000 kronor,
om detta förslag genomföres, medan
herr Hjalmarson skulle få 5 200. Men
det är inte dessa pensioner vi talar om.
Vad får vi för pension utan obligatoriet,
herr Hjalmarson? Det är dem jag
talar om. Vi sitter några stycken med
höga inkomster och med vår pensionsfråga
ordnad. Är det så svårt att förstå,
att de som inte har den ordnad kan
tycka att vi befinner oss i ett privilegierat
läge? Då talar jag inte om dessa
pensioner på 3 000 och 4 000 kronor
eller vad det var, utan det var våra
andra pensioner jag tog upp till diskussion.

Att jag inte gick in på en saklig framställning
av de olika pensionsförslagen
berodde på att jag funnit att i debatten
i kammaren i dag, i den mån jag kunnat
lyssna till den — jag har lyssnat till socialministern,
herr Gustafsson i Stockholm,
herr Kellgren och något till fru
Nancy Eriksson — så har sakargumenten
redan framförts. Vad jag och de övriga
partiledarna tillät oss göra var, om
jag skall vara uppriktig och inte smickra
herrar Ohlin, Hjalmarson och Hedlund,
inte att framföra några sakliga
argument, om vi med saklighet menar
alt vi skall diskutera pensionsfrågan.
Herr Hjalmarson utstötte ju också en
suck när diskussionen pågått en stund:
Är det någon som kommer ihåg vad
det är vi diskuterar? Det var från min
sida ett försök till en politisk värdering,
en politisk analys. Är det tillåtet
för högerledaren att göra det, må det

väl också vara tillåtet för den socialdemokratiske
partiordföranden.

Herr Ohlins anförande skall jag bara
säga två saker om. Herr Ohlin säger
att vad som gjort det omöjligt att komma
överens med socialdemokratien är
den olika grundsyn vi har på samhällets
organisation. Vi arbetar för centralisering,
herr Ohlin vill ha decentralisering
och en mera demokratisk ordning
för t. ex. förvaltningen av kapitalresurserna.
Men, herr Ohlin, en av de
saker, som vi uttryckligen många gånger
förklarade oss villiga att lyssna med
stor uppmärksamhet till i det som oppositionen
hade att föreslå, gällde just
denna fråga. Jag är inte så naiv, att jag
inte förstår att det kan finnas en oro
på extremt konservativt håll — jag trodde
inte att jag skulle behöva räkna herr
Ohlin dit — för att det kan bli en maktkoncentration
hos samhället med dessa
fonder. Det var just därför vi sade:
Fonden är ett instrument för att trygga
människornas försörjning på ålderdomen
och den har inget annat ändamål.
Därför var vi villiga att just ta upp
den fråga, som herr Ohlin i sin replik
till mig framställde som det avgörande
hindret för att det skulle kunna bli en
överenskommelse. Jag tror att det ligger
djupare. Jag tror att de slutsatser jag
dragit av herr Ohlins tidigare anföranden
dess värre täcker verkligheten.

Nu säger herr Ohlin: Varför kan vi
inte vänta och göra ett nytt försök till
resonemang och se om vi inte kan komma
fram. Så fattade jag det. Men efter
vad som hänt i denna debatt, där i
varje fall högern förklarat att den icke
kommer att medverka till en pensionsordning
av denna typ, finns det då
någon som helst förhoppning om att
vi skulle komma ett enda tuppfjät närmare
om jag greps av plötslig sinnesförvirring
och sade: Jag skall gå över
till den andra sidan och rösta nej för
att se om vi inte nästa gång kan komma
överens. Jag tror att det är en orimlig
konstruktion. Vi har försökt så

102 Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

många gånger och vi har i dagens debatt
fått belägg för att det är omöjligt.
— Jag menade naturligtvis »rösta ja».
Pensionsfrågan är så komplicerad som
vi vet, att man kan råka säga nej när
man menar ja. Det är kanske det herr
Ohlin råkat ut för tidigare.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr statsminister! När vi talade om
fondförvaltningen och möjligheten att
undvika decentralisering, visade det sig,
att ni inte var beredda att överväga
några konstruktioner som skulle medföra
hållbara garantier för en decentralisering.

En uppdelning av fonderna i två, tre
eller fyra grupper, som man nästa år
med ett penndrag kunde slå ihop igen,
skapar verkligen ingen trygghet.

Det förekom vid förhandlingarna
också andra frågor, där skillnaderna i
vår grundsyn framträdde, t. ex. att vi
på vår sida är ytterst angelägna att de
enskilda människorna själva skall få
bestämma hur de vill ordna sin ålderstrygghet.
Men ni tycks betrakta det som
en nackdel, att man ger människorna en
sådan valfrihet. Ty det skulle då kunna
hända, att de utnyttjade denna valfrihet,
och det skulle trassla till det hela.
Jag har ont om tid och måste fatta mig
kort; det jag sagt är inte något försök
till en karikatyr — det föreligger här
en väsentlig skillnad.

En ny förhandling mellan de demokratiska
partierna skulle förutsätta en
väntetid på ett eller ett par år. Jag vill
gärna intyga, att centerpartiet och högerpartiet
kanske behöver litet tid på
sig, innan de kommit till det tillståndet,
att det lönar sig att resonera med
dem på nytt.

Det är min tro, att man bäst avlägsnar
klassgränserna här i landet, om man
sörjer för ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
och ordnar det så, att
framåtskridandets frukter procentuellt
till större delen kommer de mindre be -

medlade till godo. Då blir det en verklig
utjämning på det sättet, att alla får
det bättre.

Jag tror ändå inte, herr statsminister,
att vi skall förbise, att de som kommer
att få pension i början eller mitten
av 1960-talet får bättre pensioner
enligt folkpartiförslaget än enligt regeringsförslaget.
Det skulle inte ha medfört
några risker, om ni hade sträckt er
så långt, att vi hade kunnat ordna en
provisorisk lösning, under vilken tid vi
kunnat förhandla vidare. Jag tror att
man genom åtgärder av en typ, där
man verkligen beaktar att pensionsfrågans
lösning inverkar på framåtskridandets
snabbhet, bättre kan få bukt
med klassgränserna än genom en lösning,
som allvarligt skadar kapitalbildningen,
vilket en lösning enligt regeringsförslaget
kommer att göra.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Orden kan ibland halka
i väg litet hastigt. Men, herr talman, jag
skulle självfallet vara djupt ledsen, om
herr statsministern hyste någon som
helst oro för vad som skulle ske när vi
träffas privat. Jag vill på den punkten,
herr statsminister, redan från början
avge en bindande och absolut lugnande
förklaring.

Statsministern talade om våra egna
förhållanden. Herr statsminister! Jag
känner inte till några andra pensionsförsäkringar,
som inte betalas med människornas
egna arbetsförtjänster, än den
typ av pensionsförsäkring, som regeringen
vill att vi skall införa i framtiden
och som vi inte vill vara med om.

Hur långt skall vi binda människornas
rörelsefrihet? Får jag fästa statsministerns
uppmärksamhet på en inte
oväsentlig detalj. Centerpartiet och folkpartiet
har velat göra ett uttalande om
standardtillägg på folkpensionerna även
efter 1968. Ingen av oss är principiellt
i och för sig emot detta. Men vi — i
detta fall socialdemokraternas och hö -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16 103

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

gerpartiets representanter i utskottet —-har enats om ett uttalande till utskottets
betänkande, där vi framhåller, att så
oviss och vansklig som situationen är,
kan det inte vara lämpligt att binda
riksdagens framtida ställningstagande
genom ett uttalande av den art motionärerna
föreslår. Jag tycker att det är ett
klokt och riktigt uttalande, och det tycker
förmodligen också statsministern.

Det gällde alltså folkpensionen. Men
när det gäller obligatoriet, då försvinner
alla era hämningar, då skall vi göra
uttalanden som binder vår handlingsfrihet
50 år framåt i tiden, ja ända in på
nästa årtusende.

Om jag, herr talman, har några sekunder
över, skulle jag vilja sluta med att
säga följande.

Vad är det vi diskuterade? Jo, det är
två alternativ att ordna den personliga
livsföringen. En socialdemokratisk tidning
angrep häromdagen ett uttalande
från vårt håll, där vi visade att en vanlig
ung familj under sin aktiva ålder
vid tillämpning av högerpartiets skattesänkningsförslag
får ut 100 000 kronor
mera för egen räkning än vid tillämpning
av regeringens politik. Vi anförde
inte denna siffra för att påstå att man
inte får ut något om man i stället betalar
in dessa pengar till regeringen,
utan vi anförde den för att visa hur
mycket mer man kan få ut i form av
personlig rörelsefrihet om man går högervägen.
Sedan får var och en välja
vilket han tycker är bäst: t. ex. ett eget
hem och på gamla dar folkpension och
en mindre tilläggspension eller t. ex.
första barnbidraget och en statlig pension,
mer personlig egendom eller mer
regeringsegendom, mer av egendomsägande
demokrati eller mer av socialdemokrati.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Den socialdemokratiska
regeringen har nu lagt fram ett förslag,
som kommer att påverka samhällsut -

vecklingen och människornas försörjningsmöjligheter
för generationer framåt.
På regeringsbänken har man känt
sig mycket illa berörd över att vi har
påtalat det olämpliga i att utnyttja en
enda rösts majoritet eller lotten för att
genomföra detta. Jag förstår mycket
väl att man blir irriterad, ty aldrig tidigare
har det väl funnits en regering i
detta land, som med så dåligt underlag
hos svenska folket har försökt genomdriva
en så genomgripande förändring
av det svenska samhället.

Den obehagliga situationen har ju
också nu inträffat, att i samma stund
som detta förslag ligger på riksdagens
bord kommer eu proposition som visar
att det statsfinansiella läget är nära nog
katastrofalt, beroende inte minst på den
politik som har förts under det senaste
decenniet. Eller är det möjligen på det
sättet, att det katastrofala budgetläget
har gjort pensionspropositionen till en
tvingande nödvändighet för regeringen?

De genomgripande verkningarna av
pensionspropositionen måste också ses
mot bakgrunden av att konjunkturutvecklingen
icke för närvarande är den
lyckligaste. De statliga åtgärderna hitintills
har redan gjort det nödvändigt
att från samhällets sida vidtaga långtgående
åtgärder för sysselsättningens upprätthållande.
Det allt hårdare klimatet
för såväl vår exportindustri som vår
hemmamarknad måste också observeras.
Härtill kommer den häftiga strukturförändring
som vårt näringsliv är utsatt
för, dels genom sexmakternas överenskommelse
om en gemensam marknad
och dels genom den snabba tekniska
utvecklingen. I den situationen är det
angeläget, att det icke genom våra egna
åtgärder uppstår onödiga rubbningar
i vår produktionsapparat.

För finansiering av pensionsfonden
skall avgifter uttagas på den pensionsgrundande
inkomsten. Detta kommer att
få olika verkningar för samhället. Samhällsekonomiskt
får det allvarliga verkningar
genom det sparandebortfall som

104

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

kommer att bli följden. Detta bestyrkes
också av uttalanden av 1957 års pensionskommitté,
som hade till uppgift att
utreda dessa verkningar. Utredningen
framhåller, att pensionsreformen kommer
att medföra »ett betydande sparandebortfall».

Det är också naturligt att så kommer
att bli förhållandet, när ett så viktigt
incitament för sparandet som tryggheten
på ålderdomen till stor del försvinner.
För kreditpolitiken blir verkningarna
också allvarliga genom att det
framtida sparandet koncentreras i en
fond, där staten får ett så avgörande inflytande.
Härigenom skapas förutsättningar
för staten att tillfredsställa sitt
kapitalbehov. Rent statsfinansiellt uppstår
stora verkningar för staten, dels
genom skattebortfall eftersom avgifterna
blir avdragsgilla och dels genom att staten
för sina anställda skall erlägga avgifter.

Alla dessa problem och deras verkningar
är icke så utredda, att man kan
få en klar bild av läget, varför enbart
detta borde ha givit anledning till tveksamhet.
Det lagförslag, som i dag lägges
fram på riksdagens bord för att
genomdrivas, är så illa uppbyggt, att
det har föranlett yrkanden från dem
som ställer sig bakom detsamma, att
skyndsamma utredningar skall ske för
att rätta till alla felaktigheter. Detta ger
väl vid handen, att det är ett mycket
ofullständigt förslag som har lagts fram.

Man vet i dag inte heller vilka kostnaderna
kommer att bli. Endast för de
närmaste fem åren har avgifterna kunnat
fastslås i propositionen. När socialministern
ger sig ut som försäkringsagent
kan man med bästa vilja i världen
inte påstå, att han är förtroendeingivande.
Att begära att få teckna försäkringar
utan att tala om vad de i längden
kommer att kosta är inte rent spel.
Även om avgifterna skall betalas in genom
arbetsgivarnas försorg blir det
dock av de anställdas avlöningar som
avgifterna skall tagas. I den tidigare

debatten har detta också från alla håll
erkänts. Att så är förhållandet bevisas
väl också bäst av resultatet av årets avtalsuppgörelse,
där full kompensation
icke kunde erhållas för arbetstidsförkortningen,
utan de anställda måste ta
på sig en del av denna börda genom att
få mindre pengar i avlöningspåsarna.
Det är orealistiskt att tro, att det första
årets avgifter om 3 procent jämte kompensation
för nästa års arbetstidsförkortning
skall täckas genom lönehöjningar.
Först efter lönehöjningar på cirka
4,5 procent skulle någon reallöneförbättring
åstadkommas. Om man dessutom
också måste räkna med en omsättningsskatt
på 3 å 4 procent, förstår var
och en hur mycket mindre det måste bli
för de anställda.

Resultatet av det föreliggande förslaget
blir därför, att staten på ett genomgripande
sätt beskär arbetsmarknadens
frihet genom att bestämma, hur arbetsförtjänsterna
skall disponeras. Därför
är det ännu mera förvånansvärt att så
många företrädare för arbetsmarknaden
gjort sig till förespråkare för regeringsförslaget.
Socialismens förverkligande
är tydligen mera angeläget än arbetsmarknadens
frihet.

Trots att man använder sig av fördelningssystemet,
som innebär att man
inte skall ta ut i avgifter mera än som
erfordras för att betala ut de pensioner
som under året skall utgå, skall en mycket
stor fond under de närmaste årtiondena
byggas upp. Visserligen säger man
inte direkt hur stor denna fond skall bli,
men vissa beräkningar visar dock att
den år 1970 skall ■— om realinkomsterna
stiger med 1 % procent — uppgå till 5
å 6 miljarder och 1990 till kanske 50
miljarder.

Man talar om den erforderliga fondbildningen
men inte om vad dess realiserande
innebär, vilket väl är detsamma
som vad planhushållningsexpertisen anser
vara nödvändigt. Är det då inte säkrare
att låta de enskilda människorna
själva avgöra vad som är erforderligt

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16 105

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

för deras ålderdomsförsörjning? De borde
väl själva begripa detta bra mycket
bättre. Först river man ned ett frivilligt,
mycket betydande målsparande genom
att beröva det dess mål. Därefter inför
man ett tvångssparande för att kompensera
detta sparandebortfall! Nej, låt
människorna ha kvar sina egna sparmål.
Låt egnahemsägaren spara genom avbetalning
på sin bostad. Låt jordbrukaren
spara genom att förbättra sin gård, hantverkaren
och verkstadsägaren genom att
anskaffa bättre och modernare maskiner
och redskap. Vi måste göra sparandet
säkert för dem som föredrar att
spara i bank eller genom försäkringar.
Penningvärdet måste skyddas, så att
olika pensionsinrättningar kan skapas.
Den obligatoriska pensioneringen kommer
att driva inflationen ytterligare
framåt genom prishöjningar.

Den stora fonden har inget att göra
med säkerheten för pensionernas utbetalande.
Den egentliga avsikten är i
stället att säkerställa det ständigt svällande
lånebehov hos staten, som den
socialistiska politiken medför. Inte
minst med tanke på att folkpensionsreformen
skall fullföljas är det angeläget
att näringslivet ges ökad styrka.
Effektiviteten ökar inte om sparandet
skall gå till den stora pensionsfonden,
ur vilken staten får mycket betydande
möjligheter att fylla sitt lånebehov och
där de statliga företagen kommer att få
företräde till kapital. Man har all anledning
befara, att det enskilda näringslivet
ställes i strykklass.

De återlånemöjligheter som föreslagits
är också så snäva, att därav inte
är mycket att hämta. Återlånerätten blir
ju endast 50 procent av erlagda premier
med amorteringsskyldighet inom
tio år. Detta innebär, att den totala återbäringen
av erlagda premier aldrig kan
överstiga 2 gånger erlagd årspremie.
Återlåning får dock inte ske med mindre
än att någon kreditinrättning finner
vederbörande lånesökande kreditvärdig.

Nej, låt i stället ett eventuellt pensionssparande
stanna i företagen och
därmed ge människorna möjlighet att
använda moderna maskiner och redskap.
Detta är förutsättningen för en
produktionsökning, och en sådan är ju
dock grunden för goda pensioner. Människorna
litar säkert mera till sina egna
händers verk än till planhushållarnas
disposition över deras sparmedel.

För kommunerna uppstår många besvärliga
problem genom pensionsreformen.
Det är inte ovanligt att kommunerna
gjort avsättningar enligt premiereservmetoden
för de verkliga kostnaderna
för gjorda pensionsåtaganden till
de anställda. Dessa avsättningar har
tillförts en pensionsfond och i sin helhet
tagits i anspråk för kommunens
egna investeringar. Härigenom har man
fått tillgång till kapital för sina långtidsprojekt.
Enligt det föreslagna systemet
skall kommunerna givetvis liksom
alla andra leverera in pensionsavgifterna
till fonden. Sedan får de finna sig i
den lilla återlånerätt som kan bli möjlig,
när staten tagit sitt. De kommuner,
som driver service och affärsdrivande
verk, inräknar nu i allmänhet de verkliga
pensionskostnaderna i priset på
den tillhandahållna nyttigheten. Under
övergångstiden, då avgifterna till pensionssystemet
är låga, kan det fresta
en beslutande församling att låta kommande
generationer betala en viss del
av det pris, som de nu levande rätteligen
skulle ha betalat för nyttigheten i
fråga. Pensionerna blir ju inte billigare
för att man skjuter erläggandet av avgifterna
på framtiden.

Kommunerna kan naturligtvis klara
detta problem genom att göra sina vanliga
avsättningar för pensionskostnader,
men för det enskilda näringslivet blir
problemet ett annat. Här är det för
närvarande inte tillåtet alt göra avsättningar
för framtida avgifter. Då detta
torde bli av mycket stor betydelse, om
riksdagen skulle godkänna den föreliggande
propositionen, vill jag ställa den

106 Nr 16

Onsuagen aen 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

frågan till herr socialministern, om han
är beredd att medverka till att sådana
lagändringar göres, att avsättningar kan
ske för de verkliga kostnaderna för de
framtida pensionerna.

Herr talman! Det välstånd, som vi i
vårt land kunnat glädja oss åt, har
åstadkommits genom att det försakats
och sparats för framtiden — genom
människornas ansvar för sina efterkommande.
Socialministern underströk också
detta i förmiddags, men han glömde
att då säga, att denna goda regel är man
nu beredd att fullständigt frångå och
göra tvärtom. Det förslag som lagts
fram innebär nämligen, att den nuvarande
generationen, de som i dag bestämmer,
helt enkelt förklarar, att nu
skall vi njuta förmåner som aldrig tidigare
och så överlåter vi åt våra efterkommande
att betala. Man tar på det
viset i anspråk det som skapats av en
tidigare generation, samtidigt som man
är beredd att tillgodogöra sig förmåner
av vad kommande generationer har
möjlighet att skapa. Inom högerpartiet
kan vi inte vara med om denna politik.
En sådan belastning på ungdomen är
orimlig.

Även om vi inom högerpartiet är motståndare
till varje form av lagstiftning
när det gäller tilläggspensioneringen,
ställer vi oss inte negativa till människornas
försörjning på ålderdomen —
tvärtom. Utöver det solidariska ansvar
vi vill ta genom en utbyggnad av folkpensioneringen
måste människorna
själva ha rätt att bestämma hur de skall
spara för ålderdomen. Det är dock samhällets
plikt att föra en ekonomisk politik
och en skattepolitik, som ger människorna
möjlighet att i de former, som
de själva väljer, lägga upp personliga
reserver. Åtgärder måste vidtagas som
befrämjar egnahemssparande, olika former
av försäkrings-, bank- och aktiesparande.
Jordbrukare och andra företagare
måste beredas möjlighet att avsätta
medel för äldre dagar i den egna rörelsen.
En värdesäkring av pensions -

medel är nödvändig. Penningvärdets
bevarande måste alltid vara en central
fråga för statsmakterna.

Vi vågar bestämt hävda, att avsikten
med det i dag föreliggande förslaget är
inte i första hand att söka lösa pensionsfrågan,
utan det är att påskynda socialiseringen
av vårt samhälle. Det skulle
därför varit klädsamt, om herr socialministern
deklarerat, att det är dit man
syftar. Vi inom högerpartiet tror inte
på socialisering och hävdar att socialisering
kommer att förhindra en fortsatt
framstegstakt. Vi måste komma ihåg, att
det inte är lagparagraferna som sådana,
som i framtiden kommer att ge människorna
pensioner och en försörjning
på äldre dagar. Nej, förutsättningen härför
ligger i en ökad produktivitet. Den
kan endast åstadkommas i ett samhällssystem,
där de fria krafterna fritt
får utvecklas och komma till sin rätt,
där ett fritt på enskilt initiativ uppbyggt
näringsliv kan verka. Det är
grunden för en bättre försörjning av
vårt folk.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag på
samtliga punkter.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Tillåt mig uttrycka
kommunistiska partiets tillfredsställelse
över att den svenska tjänstepensionens
långa tröttsamma vandring nu
snart är avslutad. Jag behöver inte säga,
eftersom vi redan klargjort det, att den
grupp jag representerar kommer att
stödja regeringens förslag, d. v. s. stödja
reservationerna i huvudfrågorna vid
den slutliga omröstningen.

Regeringen har modifierat de ursprungliga
förslagen både i positiv och
negativ riktning, men själva huvudpunkterna
— och de är härvidlag avgörande
— att alla löntagare skall ha tjänstepension,
att pensionsreformen skall ge
trygghet åt deras änkor och barn, att
möjlighet skall ges för mindre företa -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16 107

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

gare, jordbrukare och andra att på relativt
gynnsamma villkor komma med i
tjänstepensioneringen, att pensionen
skall göras värdebeständig, att den skall
motsvara två tredjedelar av lönen under
de 15 bästa inkomståren och att den
skall betalas av företagaren, är så viktiga
och avgörande, att alla eventuella invändningar
i jämförelse med dem måste
betraktas som mindre viktiga. Vi är
glada över att vi har medverkat till att
frågan har förts så långt, och vi är övertygade
om att reformen nu kommer att
definitivt genomföras.

Jag vill inte säga som statsministern
för en stund sedan, att detta innebär,
att en kvarstående klassgräns har
bringats ur världen. Det finns många
kvarstående klassgränser och skillnaderna
kommer att bestå mellan rika och
fattiga, mellan de mindre inkomsttagarna
och de stora inkomsttagarna, även sedan
denna reform har genomförts. Men
det är å andra sidan obestridligt, att
reformen kommer att göra ålderdomen
lättare för de flesta av det svenska folket,
för alla dem som kommer att beröras
av denna reform.

Jag vill också säga, att för min del
betraktar jag detta regeringsförslag som
det bästa förslag som denna regering
någon gång har framlämnat, och jag är
alldeles säker på att svenska folket
kommer att hålla regeringen räkning för
detta förslag, när väl reformen trätt ut i
livet. Om detta också skulle ge regeringen
en varning mot en regeringsutövning,
som bara innebär att man förvaltar
och icke för en aktiv politik, som tar
upp och löser det arbetande folkets livsfrågor,
så skulle ännu mera vara vunnet.

De borgerliga partierna representerar
ju skilda meningar i denna fråga.
På en punkt är de emellertid eniga,
nämligen däri, att de vill stjälpa regeringsförslaget.
Man kan också säga att
de i stort sett är eniga i fråga om själva
den grundläggande motiveringen, som
innebär ett vädjande till avundsjukan
och eu vakthållning kring dem, som

redan har denna fråga löst, ty så har ju
propagandan förts. Det har varit till
dem som redan känner sig vara på den
säkra sidan i detta hänseende, som man
främst har vänt sig när man mobiliserat
stöttrupperna mot tjänstepensionsreformen.
Vad bönderna beträffar har
de ju spekulerat i den kungliga svenska
avundsjukan: när inte vi bönder kan få
tjänstepensioner, skall inte heller arbetarna
få det. Tyvärr har detta tal gjort
ett visst intryck.

Det kanske mest osmakliga har varit
demagogien visavi folkpensionärerna.
Man har försökt intala dessa, att de blir
lidande på tjänstepensionsreformen,
och säger att man i stället för tjänstepensionsreformen
vill ha en verklig
uppskrivning av folkpensionerna, alltså
en förbättring av folkpensionärernas
läge. Denna propaganda har varit osann,
och den har varit cynisk, så mycket
mera cynisk som man vet, att exempelvis
centerpartiets linje i fråga om hur
folkpensionen skall utformas innebär,
att när den når sin maximala höjd i
mitten av 1960-talet, så kommer två
tredjedelar av folkpensionärerna att erhålla
sämre folkpensioner än de för närvarande
har, beroende på att man vill
slopa bostadsbidragen.

Man har talat mycket om demokratien
i detta sammanhang. Även om denna invändning
har bemötts många gånger
kan man väl få erinra om det enkla faktum,
att 70 procent av svenska folket
ändå har uttalat sig för en lagstadgad
tjänstepension. Man har sagt, att det
inte var fullt 50 procent av väljarna
som röstade för regeringsförslaget i junivalet.
Nej, men denna fråga spelade
en lika stor roll i septembervalet, och då
blev som bekant de borgerliga partierna
i minoritet bland väljarna.

Men innebär å andra sidan inte detta
åberopande av demokratien, att den ena
hälften skall avstå från en reform, som
för den är livsviktig, därför att den
andra hälften redan råkat genomföra
den?

108 Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Sedan har man sagt —- det sades senast
av herr Magnusson i Borås på högerns
vägnar -— att det ju är arbetarna
som får betala reformen. Jag vill tacka
herrarna för detta erkännande. Det är
verkligen arbetarna som får betala, det
är ingen tvekan därom, och det vill vi
inte bestrida. Men det är arbetarna som
också får betala profiter och allt annat.
Utan att på något sätt nedvärdera
de insatser, som utföres av våra tekniker
och av dem som arbetar i serviceyrken,
i administrativa befattningar
o. s. v., vill jag framhålla, att det dock
är det fysiskt skapande arbetet i industrier
och i jordbruket som ger landet
de nyttigheter, av vilka alla människor
är beroende. Men om arbetarna får betala,
så betyder inte detta att de får
mellanskillnaden därest reformen inte
genomföres. I verkligheten kommer reformen
att leda till att de får något mer
av det de producerar — allt kommer de
väl aldrig att få i det nuvarande klasssamhället.

Man säger också, att arbetarna inte
får disponera sina egna inkomster, och
det är ju obestridligt att de inte får göra
det annat än i begränsad mån. Den hårda
beskattningen är bl. a. exempel därpå.
Men vilka är det som säger detta?
Jo, de vilka nu liksom högern vill genomföra
en fullständig finansiering av
folkpensionerna genom avgifter. Det
betyder väl att uttaget för folkpensionerna
kommer att öka till omkring 10
procent av lönen. Redan nu är det 4
procent, och det är mycket kännbart,
då det innebär 480 kronor för den som
bar 12 000 kronors årsinkomst. Men de
som nu beklagar sig över att arbetarna
får behålla för litet, vill fördubbla och
mer än fördubbla detta uttag för att på
det sättet komma ifrån tjänstepensionsreformen.

Särskilt centerpartiet har, som om det
skulle vara en grundläggande fråga,
tryckt på att pensionerna blir olika för
olika inkomsttagare. Det är ju obestridligt;
alla får inte generaldirektörs -

eller professorspensioner. Vi lever tyvärr
i ett sådant samhälle där detta är
otänkbart. Men de, som nu går i spetsen
för att fördöma en pensionsreform, därför
att inte alla kan erhålla precis samma
pension, har ingenting emot att
själva ta emot generaldirektörspensioner
medan övriga inte får några pensioner
alls. Därför är dessa personer motståndare
och vill förhindra pensioner
åt flertalet löntagare här i landet.

Det har också sagts, att en del kanske
hellre vill ha en bostad i stället för
pension. Jag kan inte förstå att man kan
ställa bostaden mot pensionen, så mycket
mindre som i detta samhälle de, som
har de bästa pensionerna, också har de
bästa bostäderna och ofta egna bostäder.
Jag är för min del övertygad om
att denna pensionsreforms genomförande
inte kommer att motverka strävandena
att skaffa egna bostäder utan att
den tvärtom kommer att befordra desamma.

Så har man sagt, att det här också
föreligger en fara för att tjänstepensionsreformen
kommer att framtvinga
ett uppskjutande av andra reformer.
Tvärtom, skulle jag vilja säga. Resonemanget
utgår ifrån att detta är någonting
som rör sig i en bestämd rytm,
och bara man håller sig lugn och stilla
blir det den ena reformen efter den
andra. Men det förhåller sig visst inte
på det sättet. Varje litet framsteg, som
vunnits i detta samhälle, har vunnits
efter mycket hård kamp. Inte minst
tjänstpensionens historia illustrerar detta
sakförhållande. Framgångar för någonting
som legat det svenska folket
varmt om hjärtat har inte lett till att
folket pacifiserats i sin strävan på andra
områden, utan det har tvärtom animerats
till ytterligare ansträngningar.
Därför betyder varje sådan framgång
impulser till nya reformer, medan ett
nederlag däremot skulle kunna bli ett
hinder för fortsatt reformarbete.

Nu påstås det, att sparandet är dåligt
Det är ju löjligt, när man måste till -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

109

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

gripa de mest omfattande krediterbjudanden
för att bli av med det varuöverflöd,
som tynger marknaden och bromsar
upp produktionens hjul. I verkligheten
kommer väl pensionsreformen
att leda till ett annat slags sparande,
nämligen ett sparande i de breda folklagrens
intresse, som kommer att ske
på bekostnad av den lilla minoritet i
samhället, som tyvärr slagit under sig
alla förmögenheter och som nu svarar
för det s. k. sparandet.

Man har också uttryckt sina farhågor
för att pensionsfonderna skall leda till
en farlig ekonomisk maktkoncentration.
I själva verket kommer de att åtminstone
i någon mån begränsa den nuvarande
ekonomiska maktkoncentrationen
och — såvida inte folkpartiet och de
andra borgerliga partierna får sin vilja
fram — beröva storfinansen möjligheterna
att i varje fall i denna del kontrollera
kapitalbildningen. Raka motsatsen
till vad man sagt på vissa håll
är alltså vad som kommer att inträffa.

»Nu har vi inte så goda konjunkturer»,
har man också hävdat. Jag vill
inte säga mera därom än att hela denna
fråga har utsetts och stötts och blötts
i tretton långa år under den bästa konjunktur
som vårt land någonsin har genomlevat.
De som nu gnäller över de
dåliga konjunkturerna står nog inte
främmande för den tanken, att dessa
kommer att vända sig.

Vad högern beträffar kan jag inte låta
bli att erinra om ett par av dess påståenden.
Pensionsreformen kan leda
till en minskad framstegstakt, påstår
man. Vad finns det för bevis därför?
Inga alls. För att försöka bevisa det
skulle man kanske bygga på tidigare erfarenheter,
men dessa bestyrker inte
alls sådana profetior utan visar tvärtom,
att viktiga reformer har givit impulser
till en snabbare utveckling. Så
kommer det säkert att gå också i detta
fall.

Pensionsreformen innebär en ungdomsskatt,
påstår man vidare. Det är

väl ingen hemlighet för någon ens
utanför högern, att det är företagen,
som skall få betala avgifterna; även om
det ytterst är arbetarna, som får göra
det genom sitt arbete. Sådan där demagogi
om »ungdomsskatt» har inte något
annat syfte än att dölja för svenska folket
vilka det är som nu skall svara för
att dessa avgifter kommer in, nämligen
de svenska företagen.

Tillåt mig säga ett par ord även
om folkpartiets ställning. Den har uppmärksammats
alldeles särskilt i denna
debatt. Jag tänkte, att inte minst de,
som lyssnade på herr Ohlins uttalanden,
hade anledning att dra vissa slutsatser.
Det är ju den stora lyckan, att en av
folkpartiets medlemmar i denna kammare
ändå känner sig så pass befryndad
med sina arbetskamrater, att han
inte vill medverka till att denna fråga
skjuts ytterligare på framtiden. I anledning
därav berättade herr Ohlin, att i
folkpartiet är det högt i taket och där
får alla rösta efter sitt samvete, -— men
tilläde han —- man får inte rösta mot
partiets beslut. Det var nämligen den
sakliga innebörden i denna mycket högtidliga
deklaration.

»Folkpartiet har misslyckats»; det är
herr Ohlins egna ord. »Folkpartiet och
främst Bertil Ohlin har begått allvarliga
misstag i pensionsfrågan.» Det är
också Bertil Ohlins ord. Nu kräver man
från folkpartiets sida, att en linje, som
inte har någon som helst möjlighet att
vinna resonans bland löntagarna och
deras organisationer ute i landet och
som inte kan få något stöd ens av hela
folkpartiet, verkligen skall tagas på allvar.
Det kanske är tillräckligt att erinra
om ett par av de principiella anmärkningar,
som göres i folkpartiets långa
motion — en av de längsta i den svenska
riksdagens historia. Denna motion
övertygar alla om att det har varit
svårt att siiga nej till tjänstepensionen
och att man därför varit tvungen att
dölja detta nej under högar av ord. Där
sägs emellertid, att genomförandet av

Ilo Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

en pensionsreform inte får leda till att
andras läge försämras. Med »andras
läge» menar folkpartiet uppenbarligen
i detta fall företagens läge.

Folkpartiet kan inte heller gå med
på att de fonder som skapas skall förvaltas
av samhällets och löntagarnas
representanter; de skall ligga hos de
enskilda försäkringsbolagen.

Det säger också ganska mycket om
vad som ligger bakom denna aktivitet.

Folkpartiets förslag innebär ju att
den, som har 10 000 kronor i årsinkomst
under de 15 bästa åren, skulle om 40 år
erhålla 6 000 kronor i pension. Det ställer
alltså frågan om en lägre pension
på en så avlägsen framtid att förslaget
redan ur denna synpunkt är oacceptabelt.

Yi inom den kommunistiska gruppen
har då det gäller tjänstepensionen väckt
en motion, som inte berör huvudfrågorna,
där vi är eniga med regeringen, utan
som tar upp några detaljer. Vi har beträffande
gruvarbetare och likställda,
som är sysselsatta med hälsofarligt arbete,
krävt att den utlovade undersökningen
skall forceras, så att det snabbt
skall kunna framläggas ett förslag om
sänkt pensionsålder. Jag kan ansluta
mig till reservanternas bestämda rekommendation
i detta fall.

I motionen har vi vidare tagit upp
frågan om den allmänna pensionsåldern.
Denna är ju i Sverige osedvanligt
hög. Jag känner bara till ett annat europeiskt
land som har högre pensionsålder,
nämligen Norge. Det stora flertalet
länder har betydligt lägre pensionsålder
än vi här i Sverige. Nu är
för all del svenska folket ett friskt folk,
men det finns särskilt bland dem, som
har tungt arbete, många människor vilka
är oförmögna att arbeta normalt redan
när de uppnått 60 års ålder. Det är
inte något tvivel om att pensionsåldern
här i landet är för hög. Lika uppenbart
är att Sverige står ganska ensamt bland
jämförliga stater när det gäller kvinnornas
pensionsålder. I Sverige är pen -

sionsåldern lika för män och kvinnor,
men i de flesta länder, som genomfört
en allmän pensionering, är pensionsåldern
för kvinnor i regel 5 år lägre, något
som är motiverat.

Vi har begärt en utredning av dessa
spörsmål som berör pensionsåldern. Vi
har inte inbillat oss och inte heller
skrivit något sådant i motionen, att det
här gäller en reform som skulle kunna
genomföras från den ena dagen till den
andra, men vi har ju pekat på dessa saker
såsom en riktpunkt för det fortsatta
reformarbetet på folkpensioneringens
område.

Utskottet säger att frågan om en sänkning
av pensionsåldern har så stora
statsfinansiella och samhällsekonomiska
konsekvenser att det måste avstyrka motionen.
Detta argument har anförts
många gånger tidigare. Jag glömmer
inte när riksdagen för ungefär 15 år
sedan avvisade en motion från vår sida
om förbättring av folkpensionen under
hänvisning till att ett förverkligande
av motionen skulle kosta en miljard
kronor. I dag finns det en folkpension
som är betydligt bättre och dubbelt så
dyr som den vi då vågade föreslå. Vi är
därför ganska övertygade att även om
frågan om en sänkt pensionsålder i dag
faller, kommer den att falla framåt.

Vi har vidare tagit upp frågan om
fondstyrelserna och hävdat den meningen,
att det här ändå gäller löntagarnas
pengar och att det därför är orimligt
att de kapitalistiska företagarna skall
ha lika många representanter i fondstyrelserna
som löntagarna och att löntagarna
skall vara i minoritet. I detta
avseende sammanfaller vår mening i
huvudsak med den som framförts av
socialdemokratiska motionärer. De förändringar,
som reservanterna härvidlag
föreslagit, tillgodoser i ganska hög grad
de önskemål vi framställt, utom när det
gäller de anställda i statens och kommunernas
tjänst. Man måste fråga sig,
varför dessa skall ställas i en strykklass.
Är det inte också fråga om deras peng -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

111

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ar? Varför skall de inte då ha samma
möjlighet att utöva ett bestämmande inflytande
över sina egna pengar som
övriga vilka pensioneras?

Slutligen har vi ansett att det sker en
för stark begränsning då det gäller
småföretagare, jordbrukare och andra,
som vill utnyttja pensionssystemet för
att skaffa sig en ålderspension, och att
man alltså borde höja taket från 8 000
till 12 000 kronor. Reservanterna under
p. A säger, att det kan finnas skäl både
för detta förslag och för regeringens,
men stannar för regeringens förslag på
denna punkt.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationerna nr 1, 2, 3, 6,
7, 8 och 9, till utskottets förslag under
punkt D och till motionen nr 525 i
denna kammare under punkt I, i den
mån motionen inte redan tillstyrkts
vid utskottsbehandlingen.

Låt mig sedan till slut göra en enda
reflexion, när nu denna viktiga reform
står inför sitt genomförande.

1950-talet kan väl sägas vara reaktionens
årtionde. Nästan överallt i de kapitalistiska
länderna drevs de demokratiska
och progressiva krafterna tillbaka.
Nästan överallt ryckte de reaktionära
och ofta öppet fascistiska krafterna
framåt. Det som hänt i Frankrike är ju
kanske det mest alarmerande därvidlag.

I vårt land fann vi hur 1956 de borgerliga
partierna för första gången på
20 år lyckades erövra majoritet i denna
kammare. Det var en alarmerande signal.
Till regeringens förtjänst måste jag
säga att den väl förstod denna signal.
Det hade en mycket stor betydelse att
regeringen ställde fram denna tjänstepensionsreform
i den svenska politikens
centrum. Den gjorde det för att vända
den politiska strömriktningen i vårt
land. Jag måste också säga, att lika
gärna och oförbehållsamt som jag ger
regeringen och dess parti detta erkännande,
lika gärna kan jag å det kommunistiska
partiets vägnar uttrycka
glädje och stolthet över att tjänstepen -

sionsfrågan kunde spela denna roll när
det gällde att vända på den politiska
strömriktningen i vårt land.

Jag är därför, herr talman, övertygad
om att denna reform, när den väl genomförts,
kommer att vara en anvisning
för det svenska folket om nödvändigheten
av att fullfölja reformarbetet. Högerns
signaler har varit mycket tydliga.
Högern vill rasera denna reform. Det är
ytterligare en uppfordran till det arbetande
folket utanför riksdagen att inte
förtröttas när det gäller vakthållningen
kring tjänstepensionen och när det gäller
kampen för att ytterligare förbättra
det arbetande folkets läge i vårt land
och begränsa storfinansens maktställning.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! När jag år 1953 kom
till riksdagen kom jag direkt från produktionen
som metallarbetare i verkstadsindustrien
och aktiv fackföreningsmän.
Jag kände stämningarna bland
industriens arbetare ganska väl och
den irritation och det missnöje som
rådde på arbetsplatserna på grund av
den orättvisa som existerade i anställningen
olika grupper emellan. Man
kunde inte förstå att ett stort antal
anställda skulle ha sin pensionsfråga
ordnad, under det att arbetarna och en
del andra grupper, som arbetade under
samma betingelser, saknade den trygghet
som en ordnad pension innebär.
Man ansåg det vara ett rättvisekrav att
denna klyfta olika grupper emellan
överbryggades.

Detta missnöje med rådande förhållanden,
som under åren tillväxt i styrka,
ledde till att en del representanter
för arbetarna i de stora industriorterna
i södra vätterbygden, Jönköping, Huskvarna
och Norrahammar, gjorde ett
flertal uppvaktningar inför myndighe -

112

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

terna här i Stockholm med krav på att
pensionsfrågan genom lagstiftning skulle
lösas.

För dem, som anser att frågan inte är
nog utredd och att beslutet sker alldeles
för brådstörtat, kanske det inte kan
skada att påminna om, att frågan om
en lagfäst pension väcktes av ledamoten
av denna kammare socialdemokraten
herr Åkerström så tidigt som år 1944.
Motionens förslag om utredning bifölls
av riksdagen, men först år 1947, alltså
tre år senare, tillsattes den första utredningen,
och sedan dess har frågan
praktiskt taget hela tiden varit föremål
för utredning. Alltså har frågan stötts
och blötts i många kommittéer och under
åtskilliga år och det är hög tid att
gå från ord till handling.

Hur länge vi än utreder kommer det
ändå att finnas detaljer som vi efter
hand måste justera. Sålunda har vi i
den socialdemokratiska reservationen
förordat, att en del sådana frågor skall
tas upp till övervägande. Så har ju skett
beträffande alla de stora reformer som
beslutats av riksdagen.

För mig, som tillhörde den allmänna
pensionsberedningen, är det glädjande
att allt väsentligt av vad som
förordades av beredningen återfinnes
i den nya proposition som framlagts av
socialministern. Ett par av mina reservationer
har också beaktats av departementschefen.
Det gäller dels beslutet
vid förra årets riksdag om de kommunala
bostadstilläggen, dels sättet för beräkningen
av tilläggspensionen, som
återfinns i årets proposition och som i
princip överensstämmer med vad jag
förordat i mitt särskilda yttrande till
pensionsbredningens betänkande.

En del förändringar i förhållande till
förra årets proposition, som socialministern
föreslagit och som jag i egenskap
av utskottsledamot varit med om
att tillstyrka, hälsar jag med tillfredsställelse.
Jag tänker bl. a. på den generösare
beräkningen av den pensionsgrundande
inkomsten för de egna före -

tagarna, rörelseidkare och liknande förvärvsarbetare,
men även på möjligheten
att få välja pensionsålder. Det måste
vara ett plus att kunna välja en tidigare
pensionsålder än 67 år, även om
tilläggspensionen reduceras med hänsyn
härtill och folkpensionen är bunden
till 67 år. Detta att ha en rörlig pensionsålder
öppnar tillfälle till att genom
kollektiva överenskommelser skapa sådana
kompletteringar, att en utfyllnad
sker från den lägre pensionsåldern fram
till 67 års åldern, då folkpension utgår.
Man kan dessutom tänka sig att deltidsarbete
i framtiden i större utsträckning
än nu beredes de anställda och att den,
som anser att han har svårt att hänga
med i det ofta höga arbetstempot hela
dagen eller av andra skäl finner det
angeläget att ta det litet lugnare när
han blir äldre, då kan begära att få ut
tilläggspensionen exempelvis vid 63 års
ålder. Tillsammans med sin deltidsanställning
kan han erhålla en rimlig inkomst
för sitt uppehälle fram till 67-årsåldern, då folkpensionen tillkommer.
Jag tror att detta är betydelsefullt även
ur den synpunkten att det inte blir ett
alltför tvärt avbrott mellan arbetet och
sysslolösheten, som många gånger är
ett problem. Genom att man, som jag
här omnämnt, övergår till deltidsarbete
och väljer ett tidigare pensionsuttag,
kan man få en mera successiv övergång
från arbete till den ledighet, som pensionen
avser att ge. Det är därför inte
betydelselöst att en valfri pensionsålder
kan erhållas. De socialdemokratiska
reservanterna tillstyrker till fullo socialministerns
förslag på denna punkt.

Angeläget är också att den utredning,
som utskottet förordar beträffande möjligheterna
för yrkesgrupper med tungt
och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad
ålderspension före 67 års ålder,
leder till önskvärt resultat.

Jag kan inte underlåta att slå fast, då
vi står inför avgörandet i denna fråga,
hur viktigt det är att den pension, som
vi beslutar om, är en pension där för -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

113

Lag om försäkring

månerna i stort sett överensstämmer
med vad som gäller för de bästa pensioner
som vi har i landet. Som mönster
har stått de stats- och kommunalanställdas
pensioner. Om folkpartiets pensionsförslag,
som ju redan är ur räkningen,
inte bara därför att folket i val
underkänt detsamma och ingen facklig
sammanslutning velat ha dessa pensioner,
utan även på grund av att också
centerpartiet och högern i utskottet gått
emot förslaget, skulle ha upphöjts till
lag, så skulle det i likhet med Svenska
arbetsgivareföreningens förslag till
LO år 1954 om speciella arbetarepensioner
inte ha gett mer än mycket små
pensioner under överskådlig tid. Redan
så långt fram som i mitten på 1970-talet
kommer den, som då går i pension,
enligt folkpartiförslaget att erhålla blott
någon tusenlapp vid en vanlig arbetarinkomst.
Det skulle ha betytt ett sämre
slag av pension för framför allt de
stora grupper av kroppsarbetare och
med dem jämställda, som inte har sin
pensionsfråga löst. Det skulle ha betytt
en arbetarpension, som Arbetsgivareföreningen
talade om. Vi betackar oss för
en speciell arbetarpension, en pension
av sämre kvalitet än vad som gäller för
övriga grupper. Då skulle vi alltjämt
haft kvar uppspaltningen i finare och
mindre fina yrken. Vi skall ha pensioner
som gäller för alla men med garantier
för dem som har bättre förmåner
att få behålla dessa. Var man än utför
sin dagliga gärning skall det i stort sett
vara pensioner, som är enhetligt uppbyggda.

Detta är inte bara en rättvisesak. Det
är av allra största vikt att det finns
enhetliga pensioner vid flyttning från
en arbetsplats till en annan. Det betyder
att arbetsmarknaden blir fri på ett
helt annat sätt än nu. Den arbetssökande
söker det arbete som bäst passar
honom, och arbetsgivaren kan anställa
den personal han bäst behöver utan att
snegla på pensionen, då ju alla är för -

för allmän tilläggspension, m. m.

säkrade och pensionen följer med vart
man än flyttar.

Regeringsförslaget fyller detta krav
och eliminerar klassklyftorna på detta
område.

På de olika arbetsplatserna ute i landet
är uppmärksamheten i dessa dagar
riktad på vad vi här i riksdagen kommer
att besluta. Man förväntar med
otålighet att frågan nu skall få sin lösning.

Visserligen kan en samlad borgerlig
front även denna gång måhända avslå
pensionsförslaget, men då kommer det
tillbaka med ännu större styrka. Ty
man skall inte tro att det i längden går
att upprätthålla de orättvisor, som nu
finns mellan dem som har sin pensionsfråga
tillfredsställande löst och de pensionslösa.
Gång på gång får man en
påminnelse om hur illa det är ställt med
tryggheten, inte bara när någon arbetskamrat
kommer upp i pensionsåldern
utan kanske i ännu högre grad när någon
arbetskamrat ryckes bort från sina
nära anförvanter och efterlämnar hustru
och barn i svåra ekonomiska förhållanden.

Det är, som sagt, fel att tro att frågan
är ur världen om man här i dag
ånyo lyckas stjälpa den. Nästa år är
det riksdagsmannaval och då kommer
sannolikt striden kring pensionen att
bli hetare och intensivare än någonsin
tillförne. Men för varje år som pensionsfrågan
uppskjutes hetyder det att
inemot hundratusen medborgare inte
kommer med i pensionssystemet och
ännu fler kommer att få mindre pensioner.
Det är därför särskilt angeläget
att frågan löses nu, och själv har jag
förhoppningen, för att inte säga förvissningen,
att pensionen nu föres i
hamn.

Det har rått strid kring pensionen,
en hård strid, men de borgerliga har
tydligen velat ha det så. Det är att beklaga,
men viktigare än allt annat är
att vi får ett beslut och att vi får ett

8 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr Kl

114

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

snabbt beslut. Denna reform, om den
nu genomföres, kommer att sprida glädje
bland hundratusende pensionslösa
och betyder slopandet av en av våra
kvardröjande klassbarriärer.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de av herr Strand m. fl. till utskottets
utlåtande fogade reservationerna.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! När jag lyssnar till dagens
diskussion och försöker få tag i
själva sakfrågan, den som fru Eriksson
i Stockholm har kallat tjänstepension
och som andra i dagens diskussion
har benämnt en social förmån och vars
behandling hittills LO-ekonomen, herr
Kellgren, betecknat som det sterila och
hjärtlösa nejet, undrar jag vad det är
som vi egentligen diskuterar.

Som mångårig förhandlare för inkomsttagare
kan jag inte underlåta att
ställa den frågan, varför ett problem,
som endast uppstår i samband med någon
form av inkomst av arbete, blivit
en högsta rangens riksdagsfråga. Svaret
tycks vara att det beror på att endast
en tolftedel av löntagarna lyckats
skaffa sig denna förmån, och hur kommer
det sig? Jo, i Organisations-Sverige
lär det alltjämt finnas en sådan mängd
av oorganiserade inkomsttagare, att
förhandlingsvägen för dem just nu inte
är framkomlig.

Men varför har inte de andra, som
bl. a. är organiserade i vår kraftigaste
förhandlingsorganisation, kunnat skaffa
sig den här förmånen? Arbetsgivareföreningens
bud av år 1954 är givetvis ur
världen — så gamla bud står inte. Beror
det månne på att man inte har velat
väga just den här typen av förmåner
mot andra? Alltså hellre högre inkomster,
hellre mer betalt för övertid,
hellre mer för beredskap etc. Hur mycket
vi här i denna kammare och första
kammaren än understryker, att de tillläggspensioner
vi i dag talar om skall

betalas av arbetsgivaren, är jag ganska
säker på att vi alla är överens om att
tilläggspension utgår till följd av en persons
arbete, alltså hör till vederbörandes
inarbetade förmåner och betalas av den
som arbetat in dem. Den sociala förmånen
i det här sammanhanget är folkpensionen,
som vi alla erhåller och vilken
vi alla bygger våra tilläggspensioner
på.

Det har emellertid gått trögt och varit
svårt att få ut denna väsentliga del
av förmånerna för fullgjort arbete —
det är jag mycket medveten om. Först
och främst har man under förhandlingarna
kanske inte alltid varit böjd att
pruta på någonting annat, men dessutom
är det en fråga om hur den stora
mängden av enstaka oorganiserade skall
få sin pension.

Liksom herr Gustafsson i Stockholm
håller jag styvt på frihet och rättvisa
vid denna frågas lösning, men förgäves
letar jag efter friheten i det av herr Gustafsson
understödda förslaget, nämligen
regeringspropositionen. Gäller det nivån?
Nej, den är inte frivillig. Pensionsåldern
skall dock bestämmas frivilligt,
säger man. Ja, jag undrar det.

Tänk på gruvarbetarna som arbetar
i gruvan sedan de är pojkar och till 63
års ålder. Fyra år innan de skulle ha
fått full pension får de 71 procent av
pensionen. Det är sannerligen en frivillighet
som smakar beskt. Här finns
inte något förslag om att de skulle kunna
få betala högre avgifter och få full
pension något tidigare. Här i debatten
i dag hörde jag socialministern antyda,
att man nog skulle kunna ordna det där,
men varför är det i så fall inte ordnat
nu? Denna fråga har ju diskuterats
mycket i många år och borde väl nu
vara klar.

Sedan säger man att det råder frivillighet
i fråga om inträdet i pensionen,
och man lockar med att de som nu
kommer med får full pension redan efter
20 år. Emellertid är det väl inte troligt
att någon vill avstå från en sådan

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

115

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

underbar förmån som att få full pension
redan efter 20 år. Frivilligheten
har kringgärdats med så många lockande
förmåner, att man nog på det
hela taget har fått bort den alldeles.

Sedan är det fråga, om man har möjlighet
att infria alla de olika löftena.
Den saken har behandlats av andra talare
från folkpartiet tidigare i dag.

Åtminstone herr Kellgren talade om
tryggheten med fördelningssystemet.
Men vad blir det med tryggheten, om
man, som herr Kellgren, kunde behandla
avgifterna nästan litet hur som helst.
Jag undrar verkligen, vari den trygghet
består som man vinner med ett sådant
pensionssystem.

Förutom om friheten och tryggheten
har man också talat om rättvisa i den
här frågans lösning. Jag tror att en viss
grad av frihet kan genomföras, nämligen
vid förhandlingsbordet, och det är
precis den frihet som vi i folkpartiet
med vårt förslag vill värna om, t. ex.
frihet att från början verkligen få bestämma
gruppens pensionsålder, pensionsnivå
m. in., och då vi inom folkpartiet
har övertygats om svårigheten
för vissa arbetstagare, som önskar tilläggspension,
att få en sådan, menar vi
att det blir nödvändigt att införa en
dispositiv lag, vars bestämmelser är tilllämpliga
om och i den mån inte annat
avtalats eller om individuellt utträde
inte sker.

Jag återkommer till herr Gustafssons
i Stockholm tal om rättvisan i det av
regeringen föreslagna systemet. Här har
alltså föreslagits, att pensionen skall
stå i viss proportion till de inkomster
som vederbörande haft. Hela systemet
är givetvis helt beroende på vilka löneförmåner
grupperna har. Den rättvisa
man talar om ligger i att proportionen
mellan pension och lön är lika, men
någon djupare rättvisa blir det inte, om
man inte — och det vore ganska fasansfullt
— gåve sig ut på det sluttande planet
och ville bestämma hur det skall
ordnas med arbetsinkomsterna---.

Jag tar upp ytterligare en eller ett
par detaljer i regeringsförslaget. Ett
problem uppstår i samband med bestämmandet
av den pensionsgrundande
inkomst som det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
medför. Tillämpningen av
detta begrepp vid fastställande av pensionsgrundande
inkomst leder till att
s. k. beroende uppdragstagare icke faller
in under löntagarkategorien, och
det innebär att arbetsgivaren inte behöver
erlägga premier. Beroende uppdragstagare
blir därför, om intet annat
överenskommits, försäkrade som egna
företagare och har att själva erlägga
sina premier. I en reservation föreslås
utredning av det här problemet,
och jag får kraftigt understryka behovet
av att en utredning äntligen sker
angående denna löntagargrupp. Den har
varit på tal många gånger.

Vi har också andra problem. Ett av
de stora problem som inte är lösta i regeringspropositionen
gäller samordningen
mellan redan existerande pensioner
och den som nu föreslås.

Från Tjänstemännens centralorganisation
har vi på ett tidigt stadium påpekat
att dessa stora problem finns.
Det har dock inte gått att få den utredning,
som haft frågan om hand, att framkomma
med något förslag. Detta är en
av de många frågor som bara är tangerade.

Utvecklingen av denna fråga har för
tjänstemännens del starkt påverkats av
att de fackliga organisationernas arbete
har gått ut på att tillförsäkra medlemmarna
såväl löner som pensioner.
Då de fått pensioner, har det till stor del
skett på bekostnad av löneutvecklingen,
och det hade inte varit ur vägen
att man företagit en närmare utredning
av detta mycket besvärliga område, så
att det hade blivit kartlagt, till dess den
obligatoriska tjänstepensionen skulle
genomföras. Ty i och med att en lagstiftning
går igenom — vilket den i dag
ser ut att göra — ändras naturligtvis
utvecklingen på detta område för fjäll -

116 Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

stemannagruppen. Det gäller då att säkerställa
redan intjänt pensionskapital,
och det gäller att utformningen av lämpliga
kompletteringsanordningar till en
allmän pensionsförsäkring verkligen
blir av. Det gäller också vilka återverkningarna
blir på lönenivån i samband
med pensionsreformens genomförande.

Beträffande sådana utfästelser som
t. ex. SPP-pensionerna har socialministern
sagt ifrån att de kommer att säkerställas.
Den frågan är alltså klar. Men
det finns andra problem. Det finns
t. ex. företag som bara har lovat vissa
löntagare pension utan att göra någon
avsättning av pengarna. Det finns pensionsstiftelser
som det är mycket svårt
att få in i detta sammanhang.

På ett mycket tidigt stadium -— det
var i samband med den allmänna pensionsberedningens
förslag — påpekade
vi från Tjänstemännens centralorganisation
att dessa frågor behövde ordentligt
utredas innan man gick till lagstiftning
om en obligatorisk pension. Därav
har man inte sett någonting i detta
regeringsförslag. Jag kunde dra fram
ytterligare en del sådana s. k. detaljer,
som för individen är av mycket stor betydelse
och som har diskuterats under
flera års tid men som propositionen
ändå bara i bästa fall tangerat.

Man undrar varför det har varit så
bråttom med att framlägga detta ofullbordade
aktstycke. Det har i denna
kammare påpekats det enfaldiga i att
hålla på ett förslag som folkpartiets,
för vilket det inte finns någon majoritet.
Ja, man behöver bara studera hur
alla reformerna under 1920-, 1930- och
1940-talen genomfördes, trots att de
var allt annat än väl genomtänkta från
början. Men genom upprepade motioner
har man så småningom uppnått en
tillfredsställande utformning. Så kommer
det också att gå med denna reform.
För min personliga del hade jag givetvis
hellre väntat ett år och fått fram
ett bättre förslag. Som det nu är kom -

mer jag, herr talman, att rösta för avslag
på regeringens förslag därför att det är
så ofullständigt, innehåller så många
halvdana saker och binder på väsentliga
punkter så att det kommer att bli
mycket svårt, ja helt enkelt omöjligt, att
få fram ett verkligt tillfredsställande
resultat.

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Moliolm (li):

Herr talman! Socialministern har i
sin strävan att genomföra förslaget i
proposition nr 100 ansett sig behöva
använda både moroten och piskan.
Detta är inte i och för sig på något
sätt originellt, det ger måhända bara
en omedelbar känsla av att förslaget
ingalunda är så väl genomtänkt eller
så starkt motiverat, som man på regeringssidan
vill göra gällande.

Bland mycket annat finner man hur
han fullföljer en gammal socialdemokratisk
linje att vid behov hårdare beskatta
vissa grupper i samhället. Jag
vill här bara erinra om sambeskattningen
eller beskattningen av den studerande
ungdomen, för att ta några
exempel. I här förevarande proposition
föreslås helt enkelt en extra skatt på
ungdomen, d. v. s. den ungdom som
inte fått förmånen att födas före 1924,
i många fall sålunda den del av vår
ungdom, som i dag inte ens har rösträtt
och alltså inte har kunnat påverka
de omröstningar och val, som föregått
det beslut vi nu skall fatta.

Låt mig i första hand erinra om avgifternas
gradvisa stegring, där de som
från början är med får samma pensionsrättigheter
till avgifter som är
avsevärt lägre än vad nästa generation
kommer att få betala, överkompensationen
till alla dem som är födda 1924
eller tidigare understryker ytterligare
pålagorna för nästa generation.

Bedan i vår motion har vi givit några
exempel på verkningarna av regering -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

117

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ens förslag. Vi har där antagit att en
ung människa vid 20 års ålder inbegripes
i pensionsobligatoriet, då detta är
fullt utbyggt, och under hela den aktiva
tiden har en konstant inkomst på
t. ex. 10 000 kronor om året. De pensionsavgifter,
som inbetalas för denne
medborgares räkning och ur hans arbetsförtjänster,
kan beräknas sammanlagt
uppgå till ett belopp, som med 45
procent överstiger pensionsrättens värde.
Genom att i stället teckna en försäkring
med precis samma avgifter i
en vanlig försäkringsinrättning skulle
personen i fråga få en 45 procent högre
pension.

En person däremot, som 1960 ingår i
obligatoriet vid 45 års ålder och som
har samma konstanta inkomst som den
förut nämnde, får samma pensionsförmåner
till en kostnad, som endast motsvarar
27 procent av pensionsförmånens
värde. Priset blir således mindre
än en femtedel av vad den unge under
sin aktiva tid får betala.

I ett annat exempel har vi tänkt oss
att den försäkrade har förvärvat pensionspoäng
under tio år. Under ettvart
av fem av dessa år har han förvärvat
tre poäng, och under de övriga fem
åren har han förvärvat två poäng om
året. Tilläggspensionen skulle, om han
var född 1910, bli 3 000 kronor. Var
han född 1914, blir pensionen fortfarande
3 000 kronor, men sedan sätter
bestraffningen in. Är han född 1915, så
får han 2 850 kronor, och motsvarande
siffror för 1918 blir 2 500 kronor, för
1921 bara 2 220 kronor och 1924 slutligen
2 000 kronor. Av dessa exempel
framgår, hur olika valuta man får för
sina premier, och samtidigt framgår
hur det alltid är ungdomen som får de
sämsta villkoren.

Uppenbart är att alla favörer som
gives till någon eller några alltid måste
betalas av andra, och med förslagets
konstruktion blir det vår generation
som får förmånerna, medan nästa generation
får bära bördorna. Detta ter

sig ännu orimligare när som sagt de,
som kommer att få betala, i dag många
gånger inte ens har haft rösträtt.

Låt mig, innan jag avslutar detta avsnitt
rörande överkompensationen, ta
ännu ett exempel på tänkbara verkningar
av propositionen. I det nya förslaget
är alla med, som inte mäler sig ut. Låt
mig antaga att någon av de många försäljare
i gathörnen, som har kontoret
på fickan och gatan som affärsplats
— nasare kallas de visst ibland — och
är födda det magiska årtalet 1914, tar
fram socialministerns förslag för att se
vad det har att bjuda honom. Hans inkomster
hittills har kanske inte räckt
till någon beskattningsbar inkomst —
om han över huvud taget har brytt sig
om att deklarera. Följaktligen bär han
aldrig haft och har aldrig räknat med
några skatteproblem. Han blir säkerligen
överraskad, när han konstaterar, att
om han bara deklarerar för 30 000 kronors
inkomst — för vilket belopp han
aldrig har tänkt att betala skatt och
för vilket indrivningsverket självklart
kommer att misslyckas i sina försök
att finna något indrivningsbart -— så
kan han ändå tack vare övergångsbestämmelserna
om befrielse från premiebetalning
bli berättigad till en pension
på cirka 11 000 kronor om året.
Han har ingenting betalat, men någon
måste betala. Vem? Jo, det får ungdomen
till stor del göra, och det är i sådana
fall vi vill göra gällande att betalningen
kan kallas för en ungdomsskatt.

Av socialministerns framställning i
dag kan människorna liitt få den uppfattningen
att dagens förslag skulle ge
våra nuvarande åldringar avsevärda
förbättringar. Detta är emellertid helt
felaktigt. De får ingenting. I stället njuter
vår generation lönen av deras möda
och förbrukar kanske till och med
en del av vad de skapat och sparat, och
samtidigt begär vi ändå favörer av
nästa generation.

.lag har här redovisat lockbeten för
vår generations 40- och 50-åringar,

118

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

men dessa lockelser har man trots allt
inte trott skulle räcka för att stimulera
till en allmän uppslutning från dem,
som har möjligheten att ställa sig utanför.
Därför har man infört vissa bestraffningsåtgärder
för de tredskande.
Konstruktionen är helt enkelt sådan, att
om man inte är med i försäkringssystemet
för alla sina inkomster, så innebär
detta inte bara att man blir utan
pension för den del man icke betalat
för, utan dessutom att värdet av den
betalda försäkringen minskas. Detta
innebär, att av två personer som betalat
lika mycket för samma löneinkomst,
får den som vid sidan skaffat sig annan
inkomst en väsentligt reducerad
pension. Några rättvisesynpunkter kan
inte ha varit socialministerns motivering,
utan konstruktionen är blott och
bart ett påtryckningsmedel.

Vad sedan gäller enskilda företagare,
så föreslogs redan i en tidigare utredning
att dessa så att säga på försök
skulle ställas utanför men beredas
möjlighet att komma med, om de så
önskade. Det framhölls ytterligare, att
om inte denna möjlighet utnyttjades, så
skulle man i framtiden överväga att
inlänka även dem i obligatoriet. Enligt
fjolårets förslag skulle de anmäla, om
de ville vara med, enligt årets förslag
måste de anmäla, om de inte vill vara
med. Denna otvetydiga skärpning ger
anledning att fråga socialministern,
huruvida han ämnar garantera andra
inkomsttagare än löntagare — jordbrukare
in. fl. — att lia valfriheten kvar
i framtiden. Skulle utvecklingen leda
till ett obligatorium för alla, skulle det
rasera många företagares och jordbrukares
möjligheter att konsolidera sina
företag.

Från högerpartiet har vi gång efter
annan framhållit nödvändigheten av att
effektivt utbygga grundskyddet, nämligen
folkpensionen, för att skapa ett
lika grundskydd för alla. Men vi har
lika klart sagt ifrån att därutöver vill
vi inte ha några statliga engagemang.

Statens uppgift bör vara att skapa förutsättningar
för den enskilde medborgaren
att själv välja de vägar som passar
honom bäst att ordna sitt åldersskydd.
Vi har vid flera tillfällen lagt
fram detaljerade förslag, inte minst åtgärder
för främjande av sparande till
eget hem, krävt utredning om lösande
av värdebeständighetsfrågorna och
möjligheten till pensionering i eget
företag, bara för att nämna några
exempel. Vi har inte haft anledning
ändra vår uppfattning om vare sig
folkpensionen eller annan pensionering,
varvid den sistnämnda bör vara
helt frivillig och i intet fall i någon
form garanteras av skattemedel.

Mot det föreliggande förslaget har
vi gång efter annan anmärkt att man
inte bort ha så bråttom, utan när det
presenterades på riksdagens bord borde
det som alla andra viktiga frågor
ha föregåtts av noggranna utredningar.
Nog har här, som herr Gustafsson i
Stockholm framhållit, utretts, men det
oaktat finns många väsentliga frågor,
för vilka regeringen saknat intresse eller
vilja att belysa. Det räcker att erinra
om de samhällsekonomiska konsekvenserna
och värdesäkringsåtgärderna
för att var och en skall förstå,
att de utredningar som föregått det
föreliggande förslaget är bristfälliga.
Till och med utskottets reservanter hänvisar
gång efter annan till pågående utredningar.
Men dessa tycks ibland helt
ha upphört att arbeta och ibland saknas
tillräckliga direktiv.

Låt mig till sist, herr talman, ge en
liten eloge åt regeringspartiets reservanter
för att de i sin reservation framhåller:
»Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse
över att proposition i
den föreliggande frågan framlagts så
fort över huvud taget varit möjligt med
hänsyn till det arbete som erfordrats
för nödiga undersökningar och utarbetande
av erforderliga författningstexter.
» Trots detta uttalande påkallar
sedan emellertid reservanterna nva ut -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

119

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

redningar i minst åtta punkter, och i
fyra punkter begär man ett påskyndande
av redan pågående utredningar. Hade
de dragit de riktiga konsekvenserna
av sitt första uttalande om värdet
av »nödiga undersökningar», hade väl
ärendet bort återförvisas till socialdepartementet.

Vi är inte okänsliga för strävandena
att lösa pensionsfrågan för alla människor
i detta land. Jag tror tvärtom
att denna fråga förhandlingsvägen skulle
ha lösts på ett för alla tillfredsställande
sätt, om det inte gått politik i den.
Vi tycker däremot att det framlagda
förslaget är helt otillfredsställande.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
med avslag på proposition nr
100, som tydligen enligt allas vår uppfattning
tarvar ytterligare omfattande
utredningar.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Oron för ålderdomen,
inte minst i en vikande konjunktur med
risk för permitteringar för längre eller
kortare tid, en risk som ibland synes
drabba kvinnorna hårdare än männen,
gör att kvinnorna och även männen ute
på arbetsplatserna runt om i landet frågar
sig och frågar oss: Är den fråga
som diskuteras nu, frågan om tilläggspensionen,
verkligen inte nog utredd
och nog debatterad i kommittéer, utskott
och riksdagsdebatter? Finns det
verkligen några skäl att ytterligare
skjuta på avgörandet?

De frågorna är berättigade, och vi
svarar, liksom vi gjorde i föregående
års debatt och liksom flerfaldiga talare
gjort tidigare i dag, att det inte finns
skäl att ytterligare skjuta på frågans
lösning.

Jag har, herr talman, inte för avsikt
att här gå in på detaljspörsmålen. Det
som sades i fjolårets debatt, att det är
en rättvisefråga att de pensionslösa lönelagarna
får sin pensionsfråga ordnad

utan ytterligare dröjsmål, har lika stor
giltighet i dag och i dagens debatt. Det
är därför som jag inte tänker förlänga
debatten längre utan vill yrka bifall till
regeringens förslag om tilläggspension
såsom det utformas i de reservationer
av herr Strand m. fl., som fogats till utskottets
utlåtande.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! När jag suttit och lyssnat
till debatten har jag fäst mig vid två
ting, nämligen för det första den ganska
irriterade ton, som vilat över argumentationen
och som varit tillfinnandes inte
minst mellan de borgerliga partierna,
och för det andra den skillnad i principiell
uppfattning som visat sig vid
diskussionen av frågan om vad god demokrati
anvisar för handlingslinje i det
fifty-fifty-läge parlamentariskt som vi
nu befinner oss i.

Herr statsministern sade att vi har
en minoritet, som är minoritet enbart
därför att talmannen inte har rösträtt.
Om vi toge hänsyn till det, sade statsministern,
och inte aktualiserade exempelvis
frågan om tjänstepensionen, skulle
det förlama demokratiens handlingskraft.
Jag vill till detta endast säga, att
statsministern bortser från ett mycket
viktigt principiellt faktum, nämligen
att mandatutfallet i riksdagen är ganska
slumpartat. Det är ett utslag av den valmetod
vi har. Jag vill stryka under, att
vi i förstajunivalet hade en, låt vara
svag, men dock majoritet för de borgerliga
partierna. Jag menar att det i det
läget är svårt att finna en mycket stark
principiell stödjepunkt för någondera
partens ståndpunkter när det gäller
handlande.

Jag skall inte polemisera mot min vän
herr Königson. Det fanns, tycker jag, ett
stort antal logiska felslut i hans argumentation.
Jag vill emellertid bara göra
en reflexion i anledning av vad herr
Königson sade. Han sade att valutslaget
gav eu klar majoritet för en lagfästad

120

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pension och att det inom den majoriteten
fanns en majoritet för regeringsförslaget.
Argumenterar man på det sättet
rent principiellt tror jag att det måste
bygga på en missuppfattning av vad
våra demokratiska partier egentligen
har för uppgift. Jag frågar mig: Vad
blir den logiska konsekvensen, om man
resonerar som herr Königson gjorde?
Det måste väl bli, att eftersom vi har
ett majoritetsparti tjänar det mycket
litet till att de andra åsiktsriktningarna
arbetar för den åskådning de hyser.

Beträffande det jag sade om en irriterad
stämning och en överdimensionerad
argumentation skall jag endast ta
ett exempel. Jag har i min hand dagens
nummer av Expressen, där man säger
att »högerledaren i första kammaren»,
herr Mannerskantz, har gått till angrepp
mot centerpartiet och sagt att centerpartiet
har manövrerat så att obligatoriet
kommer att gå igenom. Han tillägger
att det är svårt att veta om detta är
gjort av beräkning eller dumhet eller
bådadera. Samtidigt har herr Hjalmarson
här i kammaren uttryckt önskemål
om att de borgerliga partierna — han
riktade sig till centerledaren herr Hedlund
— borde kunna samarbeta bättre.
Hur skall man kunna driva ett samarbete
mellan de borgerliga partierna, om
ledande högermän sänker sin argumentation
på detta sätt och använder en sådan
umgängeston som tydligen enligt
Expressen herr Mannerskantz har gjort?
Det är ett renlighetskrav att någon från
högerpartiet går upp och tar avstånd
från denna argumenteringskonst. Jag
kan inte annat än säga att om detta avståndstagande
uteblir, måste väl det tolkas
så att herr Hjalmarson inte menar
så mycket med sitt tal om samarbete.

När man talar om borgerlighetens dilemma
när det gäller att skapa ett regeringsalternativ
vill jag tillägga att jag
tror att om den dagen kommer, då de
borgerliga partierna ställs inför uppgiften
att bilda regering, kommer motsättningarna
att överbryggas mycket lättare

än man föreställer sig. Men jag vill samtidigt
säga att det finns ett antal riksdagsmän
inom vardera av de borgerliga
partierna, som arbetar på målsättningen
att vi skall försöka komma överens,
så är det ju nedslående för vår tro
på möjligheterna till samverkan, om
man på detta sätt ständigt riktar angrepp
från skilda håll inte minst mot
vårt parti. Jag tycker att vi skall försöka
skapa ett renhårigt alternativ till
socialdemokratien. Det skall inte bygga
på en fanatisk motvilja mot socialdemokratien
eller den socialdemokratiska
regeringen, utan det skall vara ett
sportsmannamässigt alternativ, som är
byggt på parlamentarismens grundläggande
princip, nämligen att oppositionen
skall presentera sin linje, föra ut
den bland folket och be om folkets förtroende
kring den.

De många angreppen mot centerpartiet
ger mig anledning att försöka skissera
den principiella målsättning som
jag för min del menar ligger till grund
för vårt ståndpunktstagande i pensionsfrågan.
Man har ju för det första sagt
att centerpartiet är principlöst och för
det andra att vår linje är helt negativ.
Jag måste, herr talman, även om jag
frestar kammarens tålamod, få försöka
göra en analys av vår principiella
ståndpunkt. Jag menar för det första
att det finns två grundläggande fel i den
samhällsdebatt vi fört kring pensionsfrågan
under många år. Man försöker
konsekvent dra en skiljelinje mellan
dem som man menar har en positiv
åsikt i denna fråga och dem som man
från samma håll kallar för den »negativa
eller nejsägarlinjen». Den andra
principiella felaktigheten är att man
aldrig sökt se frågan om tilläggspensionen
ur socialpolitisk framtidssynpunkt.
Vi har saknat den grundläggande frågan:
Kan tilläggspensionen till idé och
praktik passas in i det socialpolitiska
system vi menar att vi måste ha i framtidens
samhälle?

Samhället har så radikalt förändrats

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

121

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

i fråga om framsteg och levnadsvillkor,
att vi enligt min mening nu står just vid
den tidpunkt, då vi måste fråga oss: Vilka
praktiska uppgifter vill vi tilldela
socialpolitiken i framtiden och vilka
principiella värderingar vill vi lägga till
grund för dessa uppgifter? Jag tycker
att konsekvensen helt enkelt borde ha
bjudit att man fastlagt dessa socialpolitiska
framtidslinjer innan man tagit
ståndpunkt till denna mycket viktiga
fråga. Jag beklagar samtidigt att dessa
två felaktigheter i långa stycken väglett
den fleråriga pensionsdebatten.

Vårt svenska socialpolitiska system,
som inom parentes sagt och såsom vi
alla vet ofta väckt internationell beundran,
bygger huvudsakligen på de samhällsförutsättningar
som var rådande
kring sekelskiftet och fram emot 1930-talet. Man tilldelade socialpolitiken dels
dess välmotiverade humanitära uppgift,
dels såg man i denna ett instrument,
som vid sidan om de fackliga organisationernas
insats när det gällde att åstadkomma
en förbättring av jämnheten i
inkomster skulle kunna arbeta mot
samma mål.

Jag skulle tro att man med fog nu kan
säga att värderingarna från 1920- och
30-talen icke i dag är tillämpliga på våra
förhållanden och än mindre kommer
att vara det i framtiden. Reformverket
på detta område bygger alltså till stor
del på de förutsättningar, som rådde i
arbetslöshetskrisernas och den ojämna
inkomstfördelningens samhälle. I dag
har vi nått fram till ett högstandardsamhälle,
diir varje människa har en hygglig
standard och inkomst. I ett högstandardsamhälle
måste emellertid socialpolitiken
avgränsas till vissa primära
uppgifter.

Centerpartiet anser att dessa grundläggande
uppgifter kan sammanfattas i
tre huvudavsnitt.

1) En grundläggande trygghet vid
starten i livet. Vi vill försöka ge alla en
chans till lika start. Socialpolitiskt har
vi där familjepolitiken, barnbidragen,

mödrahjälpen att peka på och på kulturområdet
en demokratiserad skolpolitik.

2) Grundtrygghet vid oförvållat inkomstbortfall,
vid arbetslöshet, vid sjukdom
etc. Där har vi att peka på arbetslöshetsförsäkringen
och sjukförsäkringen,
låt vara med en del bristfälligheter
hos bådadera.

3) Grundtrygghet på ålderdomen efter
avslutad arbetsinsats. Vi har där
folkpensionen, allas pension, som den
obestridliga trygglietsgarantien.

Detta är, herr talman, de tre tillfällen
i livet då jag anser att vi har mänsklig
plikt att solidariskt garantera, att ingen
medborgare behöver lida nöd. Man kan
kalla detta för en kristen uppfattning,
man kan kalla den för humanistisk, alltefter
den åskådning man hyllar. Men
jag vill slå fast att utöver dessa primära
uppgifter måste vi vara mycket försiktiga
när det gäller att gå vidare på de
generella bidragsreformernas väg, och
staten bör inte heller gripa in i den enskildes
hushållning genom tvingande åtgärder
av det slag som tjänstepensionen
utgör.

Denna åsikt baseras på det faktum, att
sedan vi i högstandardsamhället solidariskt
garanterat en grundtrygghet i de
situationer jag nyss nämnt kommer
människans frihetsbegrepp, hennes vilja
och rätt till individuell inriktning av
personliga önskemål på livet att träda
allt starkare i förgrunden. I ett samhälle
med låg standard är det naturligt att
den primära strävan gäller trygghet för
dagen, men i det högstandardsamhälle
vi har och hoppas att än mer få i framtiden
har vi däremot chansen att vidga
sektorn och det personliga svängrummet
för friheten och människans vilja att
själv skapa sin framtid.

Måhända betraktas denna målsättning
som konservativ i de kretsar, där man
inte tillräckligt genomgripande diskuterat
framtidssamhällets förutsättningar.
Jag menar däremot att detta är eu radikal
framtidslinje utan negativa och konservativa
drag. Viljan till ökad frihet,

122 Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

möjligheter till utlopp för personliga
ambitioner kan aldrig vara något negativt
eller präglas av konservativt tänkande.

När jag personligen funderat igenom
dessa problem har jag nått fram till den
övertygelsen, att centerpartiets ståndpunkt
i pensionsfrågan är medvetet förankrad
i dessa tankegångar och sålunda
även i den centerlinje, som kommer att
bära upp våra politiska insatser i det
framtida samhället. I centern har vi iakttagit
hur socialdemokratien strävat efter
att via kollektiva åtgärder garantera
medborgarnas trygghet. I)en liberala
grundsynen bygger på ett samhälle med
en medvetet utsagd individuell frihetslinje.
När vi har försökt diskutera oss
fram till en principiell samhällsuppfattning
inom centern har vi sagt oss, att
friheten och tryggheten är två likvärdiga
mänskliga rättigheter. Centerns uppfattning
kan uttryckas så att vi vill försöka
finna en syntes mellan frihet och trygghet! I

pensionsfrågan vill vi skapa trygghet
genom en solidariskt utbyggd folkpension,
lika för alla. Vi vill uppnå frihet
genom att avböja ett statligt eller
kollektivistiskt ingrepp i den enskildes
ekonomi. Vi vill tillgodose friheten för
den enskilde att själv välja sparmål.

Från dessa utgångspunkter anser jag
att vår linje bygger på realistiska antaganden
om var vi kommer att stå här i
landet om 10—20 år när det gäller inställningen
till socialpolitiken. Samtidigt
vill jag tillåta mig det konstaterandet,
att det känts deprimerande att vår
linje stämplats som konservativ och
negativistisk. Man har inte betänkt, och
man har kanske inte heller velat inse,
att vi har en principiell utgångspunkt
för vårt ståndpunktstagande i centerpartiet.
Måhända bör jag tillägga, att vi
på grund av bristande resurser för upplysning
inte förmått att hos massan av
medborgare klargöra denna ståndpunkt.

Centerpartiets insatser i det socialpolitiska
reformarbetet har under, låt

mig säga de senaste tre decennierna,
präglats av en klart positiv inställning.
Vi har traditioner bakom oss, i det att
vi medverkat i uppbyggandet av 30-talets välfärdssystem. Vi har varit pådrivande
när det gällt de stora framstegen
i fråga om folkpensionerna, vi
har varit med om att ta initiativet till
och gått i bräschen för familjetryggheten
genom barnbidragen. Under de
två senaste riksdagarna har vi varit en
av de säkraste garanterna mot den socialpolitiska
nedrustning som högern
gått i bräschen för.

Jag vill när det gäller vår positiva
inställning åberopa en utanför centerpartiet
stående iakttagare, dåvarande
partisekreteraren i det socialdemokratiska
partiet, nuvarande statsrådet Sven
Andersson. I en bok med titeln »Vår
politik», som utgivits av socialdemokratiska
partistyrelsen, har Sven Andersson
skrivit om »Kampen för social rättvisa».
Han räknar upp en rad reformer:
»Höjda folkpensioner, sociala bostadsförbättringar
och subventioner, moderskapspenning
och mödrahjälp, barnpensionering
och bidragsförskott, lagstadgad
tolvdagarssemester, arbetslöshetsförsäkring
och blindhetsersättning,
arbetstidsförkortning för lantarbetare

och andra yrkesgrupper,---», och

han slutar med att säga, att allt detta
var resultatet av samverkan med det
dåvarande bondeförbundet.

Det skulle väl te sig egendomligt om
ett parti med dessa traditioner och ett
parti, som representerar ett mycket
stort antal mindre inkomsttagare på
landsbygden och i småorterna, helt
plötsligt inför en stor socialreform
svängde om från en positiv till en negativ
attityd — ty motståndarna kallar ju
vår attityd negativ. Det är helt enkelt
så att vårt ståndpunktstagande föregåtts
av ett ingående principiellt resonemang
om riktlinjerna för den framtida socialpolitiken
och dess målsättning i enlighet
med vad jag här sökt skissera.

Jag kan garantera kammarens leda -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

123

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

möter, att om vi i systemet med tillläggspensioner
sett en socialpolitisk
framtidsuppgift, hade vi från början
känt det som en hederssak att medverka
till reformens genomförande.

Låt mig, herr talman, stanna vid dessa
principiella reflexioner och så försöka
en kort praktisk analys av vad som
är en positiv och en negativ ståndpunkt
i denna fråga.

Herr Kellgren sade i förmiddags —•
och han pekade då särskilt på centerpartiet
— att hos de borgerliga partierna
kvarstår endast »ett kallt och hjärtlöst
nej till de många pensionslösa i
detta samhälle». Herr Kellgren är i det
fallet en ganska representativ företrädare
för dem som från det hållet lagt
upp debatten. Ja, det är riktigt att man
i den allmänna diskussionen har sökt
ge löntagarna den föreställningen, att
här finns en partigruppering — socialdemokratien
och folkpartiet — som vill
ge löntagarna en väsentlig förmån i
form av tilläggspensioner. Mot denna
gruppering står en annan åsiktsriktning,
främst företrädd av centerpartiet,
som vill förmena löntagarna denna förmån.
Man har alltså lagt upp propagandan
så att intrycket blivit, att här har
löntagarna en förmån att inkassera,
utan att detta kommer att avspegla sig
i den direkta inkomstens storlek.

Enligt min mening är den logiska frågan
till Sveriges löntagare: Skall eu lagfäst
tilläggspensionering väljas, som innebär
att löntagarna har att acceptera
eu mindre direkt löneinkomst och
löneökning och i gengäld tillförsäkras
ett belopp i tilläggspension, om de har
turen att leva tills de blir 67 år? Mot
detta står vår linje, som vill ge löntagarna
största möjliga andel i produktionen
inkomst- och lönevägen under de
aktiva åren och eu rejäl påbyggnad av
folkpensionen med eu väsentligi utökad
familjetrygghet. Enligt min mening får
löntagarna — i varje fält på lång sikt
■— i direkt lön och inkomst avslå lika

stor andel som arbetsgivarna betalar in
i pensionsavgifter för tilläggspensioner.

Går man en annan väg och söker driva
fram både stora lönehöjningar och
pensionsavgifter, som skall betalas av
arbetsgivarna, riskerar man att företagen
pressas alltför hårt. Man riskerar en
uppskruvning av kostnadsnivån, försämrad
internationell konkurrenskraft
och en inhemsk penningvärdeförsämring,
som i sista hand också går ut över
löntagarna själva.

Jag tycker det hade varit renhårigare
om man vid pensionsdebattens början
ställt upp frågan på detta enkla och logiska
sätt. Jag vill gärna vända mig till
LO:s företrädare här i kammaren och
fråga, om ni vill erkänna att mitt resonemang
i detta stycke är riktigt. Bestrider
ni att chansen till direkta löneökningar
minskas, har ni därmed erkänt,
att fackföreningsrörelsen hittills inte
förmått ta ut den andel av produktionen
i form av löneersättning, som rimligen
bort tillkomma de anställda. Jag vill
inte ta några överord i min mun, men
jag kan inte undgå påståendet att löntagarna
i debatten delvis blivit vilseledda
av inkonsekventa klasskampsoch
solidaritetsresonemang.

Resonerar man som jag här gjort,
nämligen att det gäller en ökning av
inkomsterna under den aktiva tiden och
påbyggnad av familjetryggheten eller en
mindre inkomst och i gengäld chansen
till en tilläggspension, så reducerar man
frågan om tjänstepensionen till dess
realistiska proportioner. Jag tror att jag
som kontenta av resonemanget om vår
ståndpunkt i detta fall har rätt att säga,
att vår linje ur löntagarsynpunkt år lika
positiv som socialdemokratiens och
folkpartiets linjer.

Hade frågeställningen i den allmänna
debatten lagts upp så, och hade centerpartiet
haft propagandamässiga förutsättningar
att klargöra denna ståndpunkt
på ett tydligare sätt, är jag övertygad
om att löntagarnas uppslutning

124

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

kring den personliga frivilliglinjen skulle
ha blivit mångdubbelt större.

Nu kanske någon säger, att det väl
inte betyder så mycket i ett samhälle
med stegrad produktion, som vi hoppas
på i framtiden, att man avstår 10 procent
av sin lön till en påbyggnad ovanpå
folkpensionen. Låt oss då analysera
vad detta innebär. Låt oss anta att en
ung man går ut i produktionslivet vid
17 års ålder och arbetar till 67 år. I 50
år får alltså arbetsgivaren betala 10 procent
av hans lön i premier. Kapitaliserar
man värdet av detta, betyder det att
en genomsnittslöntagare med ränta har
avstått ett sparkapital om cirka 150 000
kronor. Hur blir då denne mans situation
när han uppnår 67 år? Jo, han får
en tilläggspension om cirka 5 000—
6 000 kronor under de kvarvarande åren
efter fyllda 67 år. Detta belopp, ärade
kammarledamöter, motsvarar ungefärligen
räntan på den kapitaliserade premie,
som han betalat via sin arbetsgivare.
Följaktligen menar jag att tjänstepensionsreformen
innebär att den svenske
löntagaren efter en livslång gärning
i produktionen får ut räntan på pensionspremierna
men att han och hans
efterlevande går miste om det sparkapital,
som det sammanlagda premiebeloppet
utgör.

Om vi hade ställt följande enkla fråga
till Sveriges löntagare: »Vill ni ha chansen
att inkomst- och lönevägen under
eget ansvar bygga upp ett sparkapital
om cirka 150 000 kronor, eller föredrar
ni att byta bort den chansen mot en tillläggspension
om cirka 5 000—6 000 kronor
efter fyllda 67 år?» — vad tror
kammarens ledamöter att svaret då
skulle ha blivit? Till detta måste man
rättvisligen lägga — det är jag villig att
erkänna — den förmån familjepensioneringen
innebär. Man brukar genomsnittligt
värdera familjeskyddet till hälften
av tilläggspensionen.

Vi har sagt oss i centerpartiet, att det
är under livets bästa år, då familjen
skall bildas, då företaget skall startas,

då utbildningskostnaderna skall klaras
av, som man är mest beroende av den
kontanta löneersättningens storlek. Under
de år då människorna har anspråk
och förväntningar på livet, då man vill
göra insatser i produktionen och skapa
hyggliga förhållanden för sig och sin
familj, är största möjliga löneersättning
en mycket väsentlig faktor. Det är väl
ändå så, att under åren efter 67 år tonar
de materiella anspråken på livet ner.
De gamla har inte så stora anspråk på
konsumtionsstandard, och de flesta har
sin lägenhet eller sitt egnahem. Vi tycker
faktiskt att vår linje i detta avseende
står i naturlig överensstämmelse
med livets egna krav.

Får jag så, herr talman, knyta några
reflexioner till de andra partiernas
ståndpunktstagande. Det har sagts här
i dag och vi vet förut, att socialdemokratien
i tilläggspensionsfrågan ser ett
fullföljande av de senaste decenniernas
socialpolitiska reformarbete. Socialdemokraternas
gruppledare i denna kammare
herr Gustafsson i Stockholm uttryckte
det så, att det gäller »den sista
stora byggstenen i det socialpolitiska
reformverket». I konsekvens härmed
har man — och det kan vara riktigt
från de utgångspunkter man har — mobiliserat
något av arbetarklassens sociala
kampanda och vädjat till traditionella
solidaritetsbegrepp. Temat har
varit att löntagarna här står inför en
avgörande samhällskris, där det nu som
alltid gäller att mot de borgerligas negativism
tillkämpa sig en rättvis förmån.

Folkpartiet, som man har diskuterat
så mycket här i dag, har, såvitt jag
förstår, sökt finna en historisk anknytning
till de liberala traditionerna i den
svenska demokratiseringsprocessen och
det sociala reformarbetet — som man i
detta parti kan vara stolt över — genom
att inta vad man enligt traditionella
värderingsgrunder menar vara en positiv,
förhållandevis radikal och borgerligt
vänsterorienterad linje. Vad har

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

125

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

man då gjort? Jo, man har, som jag uppfattat
det, lagt in några liberala stänk

1 sitt förslag. Man har sagt, att vi skall
ha en lagstiftning att falla tillbaka på,
om fackorganisationerna inte träffar
kollektiva pensionsuppgörelser. Man har
decentraliserat fondförvaltningen till
den existerande försäkringssektorn. Man
bär tänkt sig en viss rätt till individuellt
utträde och en viss valfrihet i
fråga om pensionsåldern.

Jag skulle kanske inom partentes
vilja säga, att socialdemokratiens och
folkpartiets båda ståndpunkter bygger
på de traditionella värderingsgrunderna
om socialpolitikens uppgift. Jag är
angelägen att slå fast, att jag inte i
dag vill mönstra ut några väsentliga
delar av svensk socialpolitik, men jag
har pekat på de tre stora huvudlinjer
som framtidens högstandardsamhälle
måste följa.

Högerpartiet, som ofta har mycket
markerade för att inte säga extrema
ståndpunkter, har i denna fråga inte
haft någon egen klar linje. Såvitt jag
förstår har partiet intagit fyra olika
ståndpunkter. Den första var att man
gick till folkomröstningen på kollektivavtalslinjen.
När man där såg, att linje
3 inte lyckades så särskilt bra, intog
man den andra ståndpunkten och gick
till nyval på en linje, som mycket nära
sammanföll med linje 2. Efter nyvalet

— och det är den tredje ståndpunkten

— har man tydligen varit beredd att
acceptera folkpartiets linje. Jag drar
den slutsatsen därav, att högern både
här i dag och tidigare kritiserat centerpartiet
för alt det stått fast vid linje

2 och inte velat ansluta sig till något
som väl närmast liknade herr Ohlins
linje. Den fjärde högerståndpunkten är,
att högern, när centerpartiet konsekvent
höll fast vid sin linje, retirerat
till den ståndpunkt, där åsikter och argumentation
i långa stycken är ordnade
som linje 2. Jag vill utan kommentarer
slå fast, all högerpartiet på detta sätt
vacklat mellan .ståndpunkter — jag gör

det därför att man i dag från högerhåll
velat framställa sig som den verklige
försvararen av den personliga frivilliglinjen.
Men jag slår fast att centerpartiet
hela tiden varit riktroten för högerns
ståndpunkter och att högerpartiet
valt sina olika ståndpunkter av
taktiska skäl.

Jag kan inte underlåta att ställa en
fråga till folkpartiet. Man talar om att
det skulle vara så mycket fördelaktigare
att man öppnar vägarna för en kollektiv
överenskommelse på arbetsmarknaden
och sedan har den dispositiva lagstiftningen
i bakgrunden. Detta skulle
skapa så mycket större frihet. Jag måste
därför fråga folkpartisterna och
kammarens ledamöter: Om den enskilde
individen ställs inför de två stora
kollektiven, svensk fackföreningsrörelse
å ena sidan och den parlamentariska
samhällsmakten, företrädd av riksdagen,
å andra sidan, tror folkpartiet
verkligen, att medborgaren då erfar en
sådan känslomässig skillnad i sina reaktioner
inför dessa två storheter, att
han med övertygelse kan säga, att han
känner sig som en fri och liberal medborgare,
om det fackliga kollektivet beslutar
om hans sparmedel, men bunden
och ofri, om riksdagen ensam skall
falta detta beslut?

Nej, jag måste tyvärr säga, att från
mina utgångspunkter förefaller detta
vara ett välment men tämligen misslyckat
försök att lägga en liberal touche
över ett ingripande i den enskildes
ekonomiska suveränitet som inte kan
betecknas som liberal.

Jag har den största respekt för både
liberalismens och arbetarrörelsens mycket
hedersamma traditioner i svenskt
framstegsarbete. .lag vill poängtera detta
därför att jag i detta anförande är
nödsakad att rikta en principiellt hård
kritik mot både socialdemokratiens och
folkpartiets ståndpunkter i denna fråga.

Arbetarrörelsen och liberalismen har
hävdat alt den innersta meningen med
demokratiseringsprocessen på det poli -

126 Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tiska och kulturella området är att skapa
fria och ansvarsmedvetna människor.
Men här står vi nu, herr talman,
inför en reform, som ytterst innebär ett
förnekande av den enskildes förmåga
att bära ansvar och själv förvalta sin
inkomst. Från dessa utgångspunkter
borde faktiskt det liberala partiet starkast
ha hävdat den personliga frivilliglinje,
som vi har företrätt.

Jag beklagar till sist, att vi här står
inför den första stora reformen i vårt
land, som innebär att samhället medvetet
kommer att dirigera den sektor i
den enskildes privata ekonomi som hittills
alltid varit avsedd för olika former
av sparande eller konsumtion. Det
är också beklagligt att socialdemokratien
frångått Gustav Möllers stora tanke
som han uttryckte i orden: Jag hoppas
den dag skall randas, då alla medborgare
kan se fram emot en tryggad
ålderdom på grundval av en höjd folkpension! Man

kan fråga sig varför detta har
gjorts. Kanske det bästa svaret har givits
av den förutvarande socialministern
herr Ericsson i Kinna, när han
här i kammaren under den förra pensionsdebatten
slog fast, att om vi inte
tar denna pensionsreform kommer man
att från skilda håll undan för undan
resa krav på en höjd folkpension.
Herr Ericsson menade, att dessa kostnader
förmår samhället inte bära. Välfärdssverige
år 1959 har alltså inte råd
att binda sig för en ålderstrygghet, som
för framtiden via folkpensionen ger
lika förutsättningar att leva på en hygglig
standard. Signifikativt för ståndpunkten
till det personliga ansvaret och
rätten att förvalta sin inkomst är också
den debatt, som fördes i pensionsberedningen,
när man ifrågasatte om avgifterna
inte borde direkt dras på lönen.
Man kom fram till att det gällde så
stora belopp, att detta inte ansågs
lämpligt. Man ville alltså — såvitt jag
förstår — undandra medborgarna klar
insikt om reformens reella konsekven -

ser på det ekonomiska området för den
enskilde, och detta gick lättare via arbetsgivareavgifter,
som icke skulle vara
ett avdrag på lönen.

Ilerr talman! Jag unnar för min del
mer än väl Sveriges löntagare den förmån,
som tilläggspensionen skulle innebära,
men jag är personligen så starkt
engagerad i den övertygelsen, att vi nu
nått fram till en punkt i samhällsutvecklingen,
där den höga standarden så
långt möjligt måste disponeras för ökad
personlig frihet, och att man bör ge
människorna rätt att själva disponera
över sina privata sparmedel. Jag är också
övertygad om att vi vid sidan av
samhällets åtaganden på väsentliga områden
— utbildning, sjukvård och kommunikationer
— som jag visst erkänner,
också måste arbeta för medborgarnas
personliga ansvarstagande i detta samhälle
med ökad frihet. Det är därför
som jag beklagar, om man i framtiden
skall behöva säga, att vi år 1959 hade
chansen att välja det personliga ansvarets
väg att lösa ålderdomssparandets
problem men valde en kollektivistisk
väg, som innebär ett statligt tvångssparande
av jättelika mått och därmed
öppnar möjligheter för samhället att
dirigera investeringskapitalet och minska
den enskildes utrymme för personlig
frihet.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Den föregående talaren
gjorde gällande, att vi nu har så hög
standard här i samhället att de generella
subventionerna kan slopas. Det skulle
vara intressant att veta, om han också
åsyftar jordbruket. I övrigt kan man
konstatera, att hans anförande var en
domedagspredikan, ett försök att framställa
genomförandet av denna pensionsreform
som en katastrof för det
svenska samhället. I det sammanhanget
vill jag bara erinra om att samma tongångar
hördes, när man på sin tid genomförde
åttatimmarsdagen. Den skulle

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

127

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

också leda till katastrof för det svenska
näringslivet. Det visade sig sedan, att
under den närmaste tioårsperioden efter
genomförandet ökade produktionen
med sammanlagt 40 procent. Någon katastrof
inträffade alltså inte. Jag skall
också senare i mitt anförande med statistiska
siffror visa vad som är illusion
och verklighet i fråga om det
svenska välståndet.

Aldrig tidigare har frontställningen
varit så klar i en betydelsefull social
fråga som den är i tjänstepensionsfrågan.
På ena sidan står arbetarklassen
och med den jämställda samhällsgrupper
med ett klart markerat intresse av
att ålderdomsförsörjningen tryggas lagstiftningsvägen;
på den andra befinner
sig borgarklassen och de borgerliga partierna
i en kompakt front på nejsägarlinjen.
Inga manövrer från folkpartiet
eller någon särlings fronderande kan
dölja det faktum, att de borgerliga partierna
företräder storfinansens och storföretagens
krassa materiella intressen i
denna fråga. Därmed har också de borgerliga
partierna avklätt sig den skylande
sociala förklädnad, som de sökte anlägga
under tiden närmast efter andra
världskrigets slut. De framstår nu som
sociala mörkmän, inte stort olika dem
som uppträdde mot alla sociala reformkrav
i seklets början. Deras upprepade
attacker på sistone mot det sociala uppbyggnadsverket
bär syn för sägen. Det
är endast att betrakta som en självklar
konsekvens av denna deras antisociala
inställning att de nu frenetiskt motsätter
sig en vettig lösning av åldcrdomsförsörjningens
problem. I detta sammanhang
bör deras tydligt antidemokratiska
inställning observeras. Naturligtvis
kommer denna till uttryck
främst däri att de motsätter sig en lösning
av dessa sociala frågor i enlighet
med folkmajoritetens intresse, men i
detta fall tillkommer att de klart nonchalerar
folkviljan sådan denna kommit
till uttryck i eu folkomröstning och
två pcnsionsval. Hur de än söker ma -

nipulera med omröstnings- och valsiffror
för att framställa resultaten av
folkviljan som tvivelaktiga, kvarstår
ändå det ostridiga faktum att den överväldigande
majoriteten av löntagarna
och de pensionslösa i vårt land har röstat
för en lagfäst tilläggspensionering.

Inte heller kan man bortförklara det
förhållandet att de, som röstat mot förslaget
om lagfäst tilläggspension, i stort
sett består av folk som har sin pension
ordnad eller som eljest inte behöver
hysa bekymmer för sin ålderdomsförsörjning.

Jag ber om ursäkt, herr talman, men
jag kan inte underlåta att såsom här tidigare
skett uttala förtrytelse över att
de borgerliga partiledarna och andra
borgerliga talesmän frenetiskt motsätter
sig att arbetare och andra löntagare
får lagligen garanterade pensioner, medan
de själva antingen redan har eller
kan emotse rundligt tilltagna pensioner
på inemot 30 000 kronor om året och
mera. Inte desto mindre söker de kläda
sitt motstånd i dygderika fraser om
personlig frihet, omtanke om samhällsekonomien
osv. Inför detta föga uppbyggliga
skådespel rinner mig osökt i
minnet en aforism av Bernard Shaw:
»Det fordras en viss inkomst för att
vara dygdig.» En arbetare, som slitit ut
sig i produktionens och samhällets
tjänst och som på ålderns dagar endast
har en dålig folkpension att lita till, har
inte råd att vara lika »dygdig» som de
vilka kan räkna med pensioner på flera
tiotusentals kronor.

Frontställningen i pensionsfrågan är
klar och den följer i stort sett klasslinjer.
Därmed har på ett träffsäkert sätt
hela ihåligheten i talet om de fyra demokratiska
partierna framträtt. Denna
platthet har inte minst en del socialdemokratiska
ledare sökt upphöja till
ett axiom, och herr Sträng har till och
med högst officiellt införlivat barnsligheten
med riksdagstrycket.

Finns det någon socialdemokrat, som
efter borgarnas uppträdande i pen -

128

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

sionsfrågan kan fortsätta med denna
komedi? Kan det finnas någon som
inte i dag ser, att de borgerliga partierna
uppträder på en klart antidemokratisk
linje i denna fråga, medan demokratien
och respekten för folkviljan
representeras av kommunister och socialdemokrater?
Löjeväckande har det
alltid varit att söka framställa herr
Hjalmarson som demokrat, medan exempelvis
den kommunistiske byggnadsarbetaren
betecknats som antidemokrat.
Efter vad som skett i pensionsfrågan
bör tiden vara inne för socialdemokratien
att förvisa denna löjlighet
till historiens skräpkammare.

Det är frestande att till närmare skärskådande
ta upp de borgerligas argument
mot en lagstadgad pensionering.
Men jag skall nu endast syssla med
några av dessa argument och börjar
med det med sådan förtjusning idisslade
talet om den personliga friheten,
som enligt de borgerligas påstående
skulle vara utsatt för en djup kränkning
genom regeringsförslaget.

Jag bortser därvidlag ifrån att de
borgerliga med sitt tal om frihet i verkligheten
endast åsyftar friheten för arbetsgivarna
och bolagen att fritt förfoga
över sina tillgångar utan hänsyn
till annat än vinstintresset. I stället
skall vi se vad talet om frihet i detta
fall innebär för löntagarna.

Var och en vet, att om man över huvud
taget skall kunna tala om frihet,
måste det finnas ekonomisk frihet eller,
om jag så får säga, ekonomisk trygghet.
Existerar inte en sådan för människorna
i ett samhälle, framstår talet
om frihet närmast som en meningslös
fras. De borgerliga hävdar emellertid
att vi numera har att räkna med en så
hög inkomststandard att, såsom det heter
från herrar Hedlunds och Wahlunds
sida, »praktiskt taget alla numera har
möjligheter att under sina aktiva levnadsår
klara sig på egen hand».

Denna förfalskning av verkligheten
— nu bör herr Antonsson försöka följa

med — föres fram på fullt allvar. Men
dess bättre kan förfalskningen lätt avslöjas
i statistikens ljus. Enligt Svensk
statistisk årsbok finns det cirka 4 miljoner
inkomsttagare i vårt land. Av
dessa har 2 105 990 inkomster om högst
8 000 kronor om året. 1 853 000 inkomsttagare
har högst 7 000 kronor i
årsinkomst och 1 378 340 har högst
5 000 kronor om året.

Där har vi det läge av »välstånd»,
som de borgerliga åberopar som grund
för sitt tal om att medborgarna själva
bör få bestämma över sina medel utan
ingripande från statens sida, dvs. pensionera
sig själva. Men är det någon
som tror att de nära 1 400 000 inkomsttagare,
som har högst 5 000 i årsinkomst,
tycker att det är ett intrång i
deras personliga frihet, om ålderdomspensioneringen
för dem tryggas genom
lagstiftning? Och menar de borgerliga
talesmännen på fullt allvar att folk med
inkomster under 5 000 om året skall
kunna trygga sin ålderdom genom »frivilligt
sparande» eller genom »frivilliga
pensionsförsäkringar»?

De borgerligas frihetspatos kommer
desslikes i en kuriös belysning i betraktande
av att de numera såsom någonting
naturligt accepterar, att det
existerar en lagstadgad folkpensionering.
Nu har man hittat på att folkpensionen
är ett »grundskydd» och därför
inte kolliderar med den personliga frihetens
begrepp. Men jag frågar herrarna
i det borgerliga lägret: När upphör
folkpensionen att vara ett »grundskydd»
och övergår till att bli av frihetskränkande
karaktär?

Är det benämningen på de båda delarna
av pensionsskyddet som bestämmer,
huruvida man har att göra med
frihetskränkning eller inte?

De borgerliga måste befinna sig i ett
bedrövligt dilemma. De hävdar å ena
sidan att medborgarna själva måste bestämma
om de vill bli pensionerade
eller ej. Å andra sidan accepterar de en
lagstadgad — dvs. enligt deras begrepp

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

129

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tvångsmässig — folkpensionering och
kräver dessutom att avgifterna skall uttas
tvångsvis av medborgarna. De påfordrar
för övrigt i allt mera högröstade
ordalag att hela kostnaden för folkpensioneringen
skall uttas av medborgarna.
De värjer sig dock med all makt
mot tanken, att arbetsgivarna skall säkerställa
sina egna anställdas pensionering
på samma sätt som nu sker med de
anställda hos staten och kommunerna.
Folkpensioneringen är för dem acceptabel
därför att medborgarna i gemen
får bekosta den. Tjänstepensioneringen
förkastas därför att arbetsgivarna skall
betala avgifterna.

Detta är hela innebörden av de borgerligas
ställningstagande i denna sak.

Det är här fråga om en ren klassinställning
och ingenting annat. Arbetsgivarna,
de stora rika bolagen, har en självklar
skyldighet att sörja för sina anställdas
trygghet på ålderdomen. Den
skyldigheten är lika självklar som skyldigheten
att utbetala lön till de anställda
för deras arbetsinsats.

Jag måste också säga några ord om
de borgerligas dubbelspel i folkpensionsfrågan.
De gör nu ett stort nummer
av att de gått med på att höja folkpensionerna
under en tioårsperiod upp till
3 600 och 5 400 kronor om året. Inför
folkpensionärerna uppträder de numera
med anspråk på att vara deras
vänner och beskyddare framför alla
andra.

Hur är det i verkligheten? Samtliga
borgerliga partier med högern i spetsen
har mer eller mindre öppet krävt,
att de kommunala bostadstilläggen skall
avskaffas. Folkpartiet har som vanligt
sökt manövrera sig till en mindre utmanande
position och talar om att frågan
om inkomstprövningen inom folkpensioneringen
bär avgöras snarast. I
sak är partiet emellertid ense med högern
och centerpartiet i fråga om avvecklingen
av de kommunala bostadstilläggen.

Kravet på de kommunala bostadstillfl
— Andra kammarens protokoll 1959. Nr

läggens avveckling kommer att medföra
— såsom herr Hagberg nyligen
framhöll — att många tusentals folkpensionärer
kommer att få en mindre
folkpension efter tio år än vad de kan
få i dag på de större platserna. Detta
förhållande ändras inte därav att man
nu i en reservation av folkpartiet och
centerpartiet kräver, att riksdagen skall
uttala sig för att folkpensionärerna
skall få del i den standardhöjning, som
kan komma att ske efter tioårsperiodens
slut. Denna i och för sig riktiga reservation,
som vi för vår del kommer
att ansluta oss till, kan emellertid inte
på långt när förta verkan av kravet på
en avveckling av de kommunala bostadstilläggen.
Dessa är nämligen absolut
oundgängliga för den stora massan
folkpensionärer för att de över huvud
taget skall kunna existera.

Nu vill jag fråga de borgerliga talesmännen:
Vidhåller ni alltjämt kravet på
att det stöd, som de kommunala bostadstilläggen
utgör för de allra sämst
ställda folkpensionärerna, skall berövas
dem? Jag hoppas att inte den sedvanliga
struntförnämhetcn från de tre s. k.
demokratiska partiernas sida skall
hindra dem från att lämna ett klart besked
i denna viktiga fråga.

De borgerligas motstånd i tjänstepensionsfrågan
kan inte karakteriseras
med något annat ord än bakåtsträveri.
Att det försiggår under högerns direkta
eller indirekta ledning gör saken så
mycket betänkligare.

Högern med herr Hjalmarson i spetsen
uppträder numera allt djärvare i
sina försök att bromsa utvecklingen.
Det är ett lika farligt som fruktlöst
tilltag. För att karakterisera högerns utvecklingshämmande
politik skulle jag
vilja med någon travestering använda
en replik, som min partivän Nils Holmberg
gav till en högernian i Göteborgs
stadsfullmäktige, som ville ha ett skönhetsråd
som en broms på utvecklingen:
Tänk om våra förfäder stenåldersmänniskorna
hade kommit på den befängda
16

130

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

idén att söka bromsa utvecklingen och
verkligen lyckats med sitt försök! Då
hade inte herr Hjalmarson suttit i sin
relativt bekväma länstol här i kammaren
utan — iklädd endast en djurhud
och med en stenyxa i stället för en
atombomb i handen —• på en kall sten
i en domarring och frusit stjärten av
sig.

Det är farligt att försöka bromsa utvecklingen
och det är dessutom utsiktslöst.
Kanske bör högerns medlöpare i
de andra borgerliga partierna ta sig en
tankeställare innan de engagerar sig för
starkt i sin tävlan i bakåtsträveri med
högern.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få instämma i de yrkanden, som har
framförts av herr Hagberg.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag tillhör dem som
önskar att pensionsfrågan får en positiv
lösning. Med positiv lösning avser
jag då en lösning som kan tillfredsställa
det stora folkflertalet, både dem
som ännu ej har sin ålderdomsförsörjning
tryggad genom en pension över
den grundpension som folkpensionen
utgör och de grupper av vårt folk som
anser att vi måste lösa denna fråga på
sådant sätt, att den inte äventyrar vår
produktionsförmåga, vårt näringsliv.
Vi måste lösa pensionsfrågan på ett
ekonomiskt förnuftigt sätt.

Vi måste eftersträva att frågans lösning
inte bara klarar en viss trygghet
på ålderns dar utan även gagnar
sparandet och därigenom ger en förstärkning
till näringslivets kapitalförsörjning.
Det av regeringen framlagda
förslaget tar icke tillräcklig hänsyn till
detta.

Pensionssystemet måste vara så utformat
att dess verkningar, direkt och
indirekt, innebär en total ökning av
sparandet och att det därigenom främjar
kapitalbildningen. Det av regeringen
framlagda förslaget innebär i stäl -

let ett visst statsmonopol över kapitalet.
Regeringsförslagets inverkan på det totala
sparandet blir till och med negativt.
Pensionsfonderna bör, under för
de anställda betryggande former, verka
så att en direkt återlåning automatiskt
kan ske till företagen, så att en betydande
del av fondmedlen därigenom
kan användas direkt i produktionens
tjänst. Detta vill regeringen med sitt
förslag inte medverka till.

Jag har, herr talman, begärt ordet för
att påtala två speciella frågor.

Hittills har det varit och är alltjämt
så att de företag som bedriver sin verksamhet
i aktiebolagsform kunnat utnyttja
pensionsstiftelseinstitutet för sina
pensionsåtaganden och därigenom låta
pensionsmedlen arbeta inom företaget
intill dess medel behövts för utbetalning
av pensioner. Detta synes inte bli
tillämpligt i fortsättningen, och här vill
jag ställa en fråga till regeringsförslagets
företrädare. Socialministern berömde
sig i sitt huvudanförande av det
stora nit, med vilket han sökt i utskottets
skrivning efter ett gemensamt
borgerligt alternativ. Jag kan använda
samma formulering i fråga om regeringspropositionen
och utskottsreservationen,
där jag sökt efter vad de har att
säga om dessa pensionsförslag. Vad avser
regeringen att göra med de i företagen
befintliga och under betryggande
kontroll arbetande pensionsstiftelserna?
Inte ett ord har jag kunnat finna om
dessa stiftelser i regeringsförslaget. Det
är dock obestridligt att dessa pensionsstiftelser
fyller ett mycket angeläget
syfte, ja, ett dubbelt syfte, dels att
åstadkomma pensioner och dels att förtjänstfullt
bidraga till kapitalförsörjningen
för det egna företaget, vilket
måste vara ett gemensamhetsintresse
för arbetstagare och företagare.

Detta är den ena frågan. Den andra
gäller återlånerätten. Med avseende på
denna är de mindre företagen missgynnade
i de nu föreslagna reglerna för
fondförvaltningen. Enligt förslaget skall

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16 131

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ju metoden vara den, att fondmedlen
skall komma till kapitalmarknaden via
de traditionella kreditinrättningarna.
Dessa skall sedan mot sedvanliga säkerheter
låna ut pengar motsvarande högst
hälften av inbetalda premier. Detta
system måste innebära en onödig administrativ
omgång, och för de mindre
företagen innebär det också, att de med
sina större svårigheter att ställa tillräckliga
säkerheter obönhörligen kommer
i strykklass. En lånetid av 10 år,
som rcgeringsförslaget föreslår, är i dagens
läge ingen lång kredit. I USA är
20 år en mycket vanlig kredittid för
s. k. långa krediter. Regeringen har,
trots att positiva förslag framförts vid
olika tillfällen, inte minst från vårt
håll, icke velat beakta detta.

I det förslag som framförts från folkpartiet
tar vi stor hänsyn till alla problem
som sammanhänger med sparande,
kapitalbildning, återlånerätt, och
därmed eftersträvar vi att nå en sund
ekonomisk lösning av denna stora fråga.
Bortsett från regeringsförslagets oformligheter
när det gäller fördelningssystemet
och då framför allt den överkompensation
som föreslås, har de av mig
framförda synpunkterna beträffande kapitalförsörjningen
varit avgörande för
att jag anslutit mig till de avslagsyrkanden
som innefattas i utskottsmajoritetens
förslag, trots att detta innebär ett
ytterligare uppskov.

Till sist, herr talman, när herr Antonsson
talade med sådan känsla och
patos över de insatser centerpartiet
gjort för våra sociala reformers genomförande,
trodde jag att herr Antonsson
skulle komma till ungefärligen samma
uppfattning som vi i folkpartiet, nämligen
att detta är en angelägen reform
som vi måste söka lösa. Vi har i vårt
förslag velat ta hänsyn till olika folkgrupper,
både arbetstagare och företagare,
på elt sådant sätt att det med gemensamma
krafter och intressen skulle
gå att genomföra denna stora reform
utan den uppslitande strid som vi nu

får bevittna. Jag beklagar att vi har
kommit i den situationen när vi nu
står i begrepp alt fatta beslut i denna
viktiga fråga.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h):

Herr talman! Herr Antonsson har
på basis av ett citat i en eftermiddagstidning
velat ställa någon talare i andra
kammaren till räkenskap för ett
yttrande som fällts i första kammaren.
Det må vara mig ursäktat, om jag inte
känner mig förpliktad att kommentera
den debatt som förts i första kammaren.
Det var mig omöjligt att följa
resonemanget vid det tillfället i första
kammaren. Jag avstår alltså från att
lämna den garanti för herr Hjalmarsons
pålitlighet, som herr Antonsson
fordrade.

En sak vill jag mellertid säga. Resonemanget
tycks ha rört sig om förhandlingarna
mellan de tre borgerliga
partierna beträffande pensionsfrågans
lösning. Mig veterligt har sådana förhandlingar
ägt rum vid två tillfällen.
Det första tillfället var förra året.
Grundvalen för en överenskommelse
var, att samtliga de tre partierna skulle
vara eniga. När inte enighet uppnåddes,
skulle man gå var och en sin
väg utan att någon förebråelse kunde
riktas mot något parti. Så skedde, och
det hela är alltså en klar historia. Jag
har ingen anledning att där finna något
att anklaga någon för.

Vad gäller årets förhandlingar i
samband med utskottsbehandlingen, så
är det ju ett faktum att vi nått en överenskommelse,
och då tycker jag inte att
det finns så mycket mer att resonera
om.

Herr Antonsson kom så småningom
in på högerns linje i pensionsfrågan,
Han menade alt vi vid skilda tillfällen
företrätt olika ståndpunkter. Det första
tillfället skulle ha varit när vi vid folkomröstningen
sades sluta upp kring
kollektivavtalets linje. Herr Antonsson

132 Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

vet så väl hur det hände sig, då linje 3
fick den formulering den fick och att
linje 3 sålunda måste följas i folkomröstningskampanjen.
Det har berörts tidigare
i dag av bland andra herr Hjalmarson,
och jag har ingen anledning
att gå in på den saken.

Herr Antonsson menade vidare att vi
skulle gått till nyval på en linje som
sammanföll med linje 2. Jag ställer då
frågan: Vad är linje 2? Skulle vi ha
närmat oss den linje, som i sin ursprungliga
formulering hade bestämmelsen,
att möjlighet borde öppnas för
alla löntagare eller företagare att individuellt
eller kollektivt inbetala premier
till en tilläggsförsäkring, för vilken
staten skulle garantera värdebeständigheten.
Det hette: »Därest kostnaderna
för en i enlighet med ovanstående
utformad försäkringsverksamhet
visar sig medföra så höga premier,
att de små inkomsttagarna endast med
svårighet kan använda sig av den förmån,
som samhället här föreslås ställa
till förfogande, bör dock enligt min»
— d. v. s. herr Carlssons i Arla —
»mening möjligheterna att reducera den
enskildes kostnader genom ett lämpligt
utformat statsbidrag beaktas vid utarbetandet
av förslagets detaljer.»

Vi har aldrig närmat oss centerpartiet
på den punkten, att det skulle vara
fråga om en av staten med skattemedel
garanterad värdebeständighet. Vi har
heller aldrig närmat oss linje 2 i det
avseendet, att vi förordar att staten
skulle stå för viss premieinbetalning.

Sedermera uppträder linje 2 i en
något annorlunda skrud. Det är när
man så att säga tar avstånd från resonemanget
om möjligheten till kollektiv
anslutning. Det är då man för in i bilden
det fackföreningsrörelsens knä, där
den enskilde medborgaren inte borde
sitta.

I dagens debatt tycks man åter ha
fått ett visst sinne för kollektivförsäkringens
betydelse, eftersom man har
ett resonemang i sitt yttrande om hur

arbetsmarknadens parter bör uppträda
vid slutande av kollektivavtal. Det är
alltså denna utvecklingslinje fram till
centerpartiets nu aktuella motion och
centerpartiets särskilda yttrande som
herr Antonsson säger vara riktroten för
högerpartiets uppträdande. Jag har
ingen anledning att ytterligare kommentera
högerpartiets ställning i denna
fråga. Det har gjorts tidigare under
dagens lopp, och jag kan referera
till de övriga högertalarna på den
punkten.

Herr talman! Jag går så över till de
synpunkter, för vilkas framförande jag
egentligen har begärt ordet.

Det har ofta sagts, att den obligatoriska
tilläggspensioneringen är en rättfärdig
reform, att den bygger på solidaritet
och att dess motståndare för egoismens
talan och i sin propaganda vädjar
till människornas själviska intressen.
Så sätter man in reformen i ett högre,
ett etiskt sammanhang. Till ytterligare
belysning av pensionsfrågans etik vill
jag påminna om att en talare i dag låtit
förstå, att den innersta bevekelsegrunden
för dem som inte vill vara med om
obligatoriet inte är de skäl som redovisats,
utan »att de vill markera en skillnad
mellan olika socialgrupper». Därmed
är förstått att vi är ohederliga och
medvetet hänsynslösa.

För egentlig socialpolitik är ordet
»bären varandras bördor» ett inspirerande
ord. Det förutsätter ömsesidighet.
Det förutsätter min vilja att bära både
min egen börda och min nästas. Här bestämmer
vi, att vår ålderdoms börda
skall bäras av andra, de nu unga, de
ännu ej födda. Vore regeringsförslaget
av den arten, att det band oss alla i dag
vid att själva svara för vår egen och
vår generations framtida trygghet genom
samfällda ansträngningar, då vore
talet om solidaritet meningsfullt. Det
är så i fråga om folkpensionen. Men
här är det inte så, det är inte vår solidaritet
mot kommande släkten, det är
vår lag om deras solidaritet mot oss. De

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

133

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

skall under sina arbetsår, då livet är
som bäst, då det är möda och arbete
för dem, betala till mig och ett stigande
antal pensionärer en ganska rundlig
summa i form av inkomstgraderade
ålderslöner. Hittills har det ansetts som
en förtjänst att efterlämna något till
sina barn, något verkligt som gör dem
oberoende och raka i ryggen. Nu skall
vi efterlämna en skuld att gäldas av
dem.

Det tillkommer icke ett kortlivat släkte
av nu levande att avgöra samhällets
framtida behov och binda kommande
generationers handlingsfrihet i den
form som obligatoriet föreslår. Det är
inte det slaget av prestation vi är skyldiga
framtiden. Vi är skyldiga den våra
händers verk, möda, arbete och sparsamhet,
och många av oss finner livets
vackraste mening i en insats för de sinas
framtid. Men det beslut regeringen
vill att Sveriges riksdag skall fatta innebär
icke någon vår gåva, något vårt
offer för framtiden. Det är beslutet om
framtidens gåva till oss. Detta är, herr
talman, min övertygelse och det främsta
skälet till att jag inte kan acceptera
regeringens förslag.

Så vill jag ta upp ett par frågor i anslutning
till själva lagförslaget. Reservanterna
har haft svårt att svälja den
föreslagna lagtexten otuggad. Det är inte
betydelselösa anmärkningar som göres
i reservation nr 1, efter den lilla lovsången
till socialministern för att han
nu efter utredningar och utarbetandet
av erforderlig lagtext lagt fram sitt förslag.

Regeringsförslagets § 43 är en orättvisa
mot de förvärvsarbetande kvinnorna.
Den innebär oftast att de pensionspoäng
en gift kvinna förvärvar är ogiltiga.
Om hennes inkomst härflyter från
annat förvärvsarbete än anställning
kan hon slippa att betala för pensionspoäng,
som inte ger pensionsrätt. Har
hon tidigare begärt undantagande och
återkallat denna begäran, finns det icke
någon möjlighet för henne att slippa

ifrån att betala avgifter, som inte ger
någon förmån.

Ett exempel kan belysa detta. En kvinna
som har 12 000 kronors årsinkomst
av anställning har en pensionsgrundande
inkomst på 8 000 kronor. Med uttagsprocenten
15 blir pensionsavgiften

1 200 kronor om året. Om denna pensionsavgift
betalas i 15 år, alltså tillsammans
18 000 kronor, blir ålderspensionen
15/3o av 60 procent av 8 000 kronor,
eller 2 400 kronor. Om mannen
hade en inkomst av anställning på
14 000 kronor och skulle kunnat få full
pensionsrätt, skulle hans ålderspension
ha blivit 60 procent av 10 000 kronor
eller 6 000 kronor, och änkepensionen
40 procent därav eller 2 400 kronor. Den
ifrågavarande änkan får ingen som helst
glädje av de 18 000 kronor som inbetalats
för henne och inte ett öre av de

2 400 kronor som var hennes intjänade
pensionsrätt.

Reservanternas resonemang på denna
punkt kan egentligen bara sägas bekräfta,
att socialministern har skrivit
en paragraf som bör ändras. Men så
långt som till ett klart avståndstagande
från denna stötande paragraf har reservanterna
inte vågat .sträcka sig.

Yad reservanterna inte givit sig in
på är de rigorösa bestämmelser som
knyts till undantag från försäkringen.
De exempel jag skall nämna är på intet
sätt extrema ■—• de är i själva verket
mycket belysande.

En person har utträtt ur systemet för
en tid av tio år, då han skulle ha förvärvat
2 poäng inom systemet. Därefter
tillhör han systemet och förvärvar under
tio år 2 poäng och under 20 år 3
poäng. Med ett basbelopp på 4 000 kronor
skulle han normalt ha fått 7 200
kronor i pension. Nu förlorar han 1 800
kronor om året, trots att han har tillhört
systemet de föreskrivna 30 åren.
Vad familjepensionen beträffar får hans
hustru i bästa fall 25 procent lägre
änkepension.

En sådan straffbestämmelse motver -

134

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

kar utträdet. Vad som i inledningsskedet
också är ägnat att förhindra utträdet
är den lockande överkompensationen.
Man förstår att den som ser realistiskt
till personliga fördelar väljer att stå
i systemet för att komma i åtnjutande
av denna överkompensation. Det kan
också ha varit tanken bakom uppläggningen.

En annan person har tillhört systemet

1 40 år. Under 20 år förvärvar han 3
poäng från anställningen, under 20 år
får han 2 poäng men har då samtidigt
en rörelse som ger honom 2 poäng men
för vilken han har begärt undantagande.
Pensionsavgifter har betalats för honom
i 40 år, men han går miste om

2 880 kronor därför att han har varit
företagsam nog att förtjäna pengar vid
sidan om anställningen. Och när han avlider
får hans änka en pension som är
40 procent lägre än som motsvarar beräknade
inbetalningar. Detta är en
straffbestämmelse som riktar sig mot
initiativ och företagsamhet. De straffbestämmelser
som över huvud taget
kombineras med förslaget är ju för övrigt
ett underkännande av förslaget i
sig självt — om det hade varit ett bra
förslag hade de varit onödiga.

Slutligen vill jag med några ord beröra
förslaget om utredning om skattefrihet
för dem som medverkar i öppen
åldringsvård. Problemet om ålderstrygghet
är inte bara en fråga om kontanta
pengar. Den som sysslar närmare med
frågor om åldringsvård vet — och får
för varje år bekräftelse på — attdetstörsta
problemet är vårdfrågan. Tendensen
pekar klart på behovet av ökad vård i
hemmet. Kommunerna ordnar också sådan
vård i stigande utsträckning, väl
oftast i socialnämndens regi.

Från den verksamhet jag har kunnat
följa kan jag betyga att ansökningarna
om öppen ålderdomsvård oavbrutet stiger
och att behovet är svårt att tillgodose.
Det kan nu inte fyllas, främst på
grund av brist på arbetskraft. Det finns
en dold reserv som vi vill mobilisera

genom den stimulans som kan ske skattevägen.
Vi har begärt en utredning härom,
och för min del vill jag helt ansluta
mig till utskottets formulering med
önskan om att likartade problem och
inverkande omständigheter i övrigt undersökes.

Det kan sägas att denna fråga ligger
på sidan om tilläggspensionen. Att den
har väckts beror inte riktigt på vad en
tidigare talare ansett, nämligen att man
ville komma förbi pensionsfrågan. Det
förhåller sig så att man vid behandling
av frågor om pensionen inte kan komma
förbi problemet om ålderstryggbéten
i dess helhet. Då får man en påminnelse
om vårdens ökade och ökande betydelse,
och det är inte alldeles oväsentligt i
dessa resonemang om pekuniära ting.

Herr talman! Jag har inledningsvis
givit uttryck för min principiella uppfattning
i fråga om obligatoriet. Jag har
bara följande att tillägga. Jag vill att
de pensionslösa skall ha åtminstone
samma rätt som jag själv har. De har i
dag mycket större ekonomiska möjligheter
än jag hade då jag som ung industritjänsteman
trädde in i SPP. Inte
få av mina LO-anslutna arbetskamrater
hade redan då större ekonomiska möjligheter
än jag. Det förändrade inkomstläget
ger människorna flera valmöjligheter
för framtidsplaneringen. Vilka
valmöjligheter vår ungdom skulle kunna
räkna med, anar vi inte i dag, men
ett vet vi: de skall ha rätt att välja —
och vår uppgift är att bygga det ekonomiska
underlaget.

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Den omröstning som
skall företagas efter det att kammaren
har färdigdiskuterat särskilda utskottets
utlåtande i pensionsfrågan kommer
att följas med ett oerhört stort intresse
av alla i vårt land som saknar bindande
utfästelser om pension utöver folkpensionen.

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

135.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Sedan hösten 1957 har vårt lands väljare
varit engagerade i pensionsfrågans
lösning, först genom folkomröstningen,
sedan genom det s. k. pensionsvalet våren
1958 och i viss mån även i kommunalvalet
hösten samma år.

I de analyser som företagits efter respektive
val har det klart kunnat utläsas,
att majoriteten av landets löntagare
har önskat en lösning av pensionsfrågan
enligt de principförslag som då
förelåg. Löntagarnas uttalade önskemål
är väl tillgodosett i det lagförslag som
regeringen nu framlagt.

Varför kan detta förslag då inle enhälligt
godkännas av riksdagen? Ja, den
frågan ställer sig naturligtvis alla de
tjänstepensionslösa. Svaret från socialdemokraterna
är helt positivt. Svaret
från de tre borgerliga partierna är helt
negativt ifrån skilda principiella och
praktiska skäl, som det så vackert och
enhetsfullt heter i utlåtandet från utskottet.

Den bro eller språngbräda, som förbinder
dessa helt negativa synpunkter,
är enligt utskottsmajoriteten att tjänstepensionen
kan ordnas i en rad olika
former. Som exempel nämns »pensionsanordningar
och andra försäkringar, genom
sparande i egen rörelse, i egen
gård eller eget hem».

Som en kommentar till detta förslag
framhålles bl. a. att ett stort antal anställda
önskar en komplettering av folkpensionen
genom pensionsförsäkring eller
annat försäkringsmässigt sparande.

Inför detta uttalande kanske det kan
vara berättigat att ställa den frågan,
vilka löntagarorganisationer som uttalat
en sådan önskan. Från såväl LO som
TCO och SACO har inte höjts några röster
för avslag på det nu framlagda lagförslaget.
Det är endast i detaljfrågor
som ändringar har påyrkats. Och det
är från eu TCO-ansluten organisation vi
nu kan notera — en organisation som
för resten under folkomröstningen ivrade
för den s. k. avtalslinjen •—• att
denna organisation tvivlar på avtals -

linjen nu, nämligen när det gäller problemen
med samordning av de pensionsförmåner,
som nu utgår till organisationens
medlemmar, och den föreslagna
lagpensionen. Denna organisation, som
hösten 1957 trodde på och talade för att
landets arbetsgivare var mycket positivt
inställda till hyggliga avtalspensioner,
har nu tydligen helt ändrat åsikt
och sätter hela sin lit till ett ännu längre
gående lagförslag än regeringens när
det gäller att trygga redan intjänad pensionsrätt.

Min stilla och försynta tanke till detta
är, att nu måste väl ändå folkpartiets
anhängare förstå, att deras förslag till
lösning av pensionsfrågan för löntagarna
inte kommer att omfattas med någon
större välvilja. Men även om inte löntagarnas
ringa intresse för folkpartiets
förslag kan vara en vägledare i voteringen,
borde väl de två svidande och
katastrofala valnederlag, som partiet utsatts
för under 1958, vara det. Folkpartiet
konstaterar också i sin reservation,
att det vid andrakammarvalet 1958
endast var en tredjedel av väljarna som
gav sin röst åt de politiska meningsriktningar,
som tagit ställning emot ett
positivt beslut i riksdagen beträffande
tilläggspensioneringen. Naturligtvis kan
icke en så utpräglad minoritet göra anspråk
på att få diktera statsmakternas
slutliga ställningstagande.

Nej, inte har denna minoritet dikterat
regeringsbeslutet, men alla förstår väl
att folkpartiet är helt dikterat av minoriteten
— man kan fråga av vilka skäl.

I folkpartiets reservation finns givetvis
flera uttalanden, som skulle kunna
bemötas, jag skall göra några reflexioner
omkring blott två av dessa. Det
första är påståendet att »det försäkringsmässiga
sparandet liar haft och har alltjämt
en stor betydelse för vårt näringslivs
kapitalförsörjning». Jag vill inte bestrida
atl det har varit så, men kommer
detta att bestå om folkpartiförslaget genomföres?
I detta förslag inrymmes
nämligen all företagen skall få återlåna

136 Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

den större delen av de anställdas pensionsavgifter,
och det betyder väl att
den del av näringslivet som sysselsätter
en mängd anställda men fordrar små
kapitalkrävande insatser blir mer gynnad
än den s. k. tunga industrien, vilken
behöver mycket kapital men har få
anställda. Jag tänker t. ex. här på kraftverk
eller högrationaliserade järnbruk.

Den andra reflexionen gör jag i anslutning
till följande sats i folkpartireservationen:
»Hållfastheten i regeringsförslagets
pensionsutfästelser grundas
icke på faktiska, genom sparande skapade
tillgångar utan på en förhoppning
om att de under kommande år yrkesverksamma
skall vara villiga åtaga sig
motsvarande förpliktelser.» Detta uttalande
hade naturligtvis varit riktigt, om
det gällt en till en viss tid begränsad
förmån. Men nu är lagen utformad så,
att samtidigt som kommande generationer
fullgör en skyldighet enligt lagen,
så förvärvar de en förmån, som består
i en egen ålders-, förtids- eller familjeförsäkring
i framtiden, och det är väl
regel i all försäkring, att förpliktelserna
är ömesidiga.

I en av centerpartisterna avgiven reservation
påstås, att om lagförslaget genomföres,
så begränsas avtalsfriheten
på arbetsmarknaden. Ja, begränsningen
kommer väl att bestå däri, att vi löntagare
i framtiden inte behöver träffa
avtal om ålderstryggheten utan helt kan
inrikta våra ansträngningar på den direkta
ersättningen för vår arbetsinsats
och då försöka få så goda avtalsuppgörelser
som möjligt. Vi löntagare, framför
allt inom LO, som är anhängare av
en solidarisk lönepolitik, accepterar
nämligen regeringsförslaget, att folkpensionen
kompletteras med tilläggspensioner,
som är avpassade efter vars och
ens tidigare inkomstförhållanden.

När den fackliga rörelsens främsta
önskemål för pensionsfrågans lösning
inte bär kunnat förverkligas genom avtalsuppgörelser,
som skulle givit oss
större frihet till val av arbetsplats, stör -

re trygghet på ålderdomen och större
trygghet för våra familjer vid för tidigt
nedsatt arbetsförmåga, så finner vi i
regeringsförslaget att alla dessa krav är
uppfyllda.

Det har under debatten framhållits,
att lagförslaget är en straffskatt på ungdomen
och att kommande generationer
belastas hårt. Jag vill då säga, att den
tidigare generationen har givit oss skolor
och arbetsplatser samt en produktionsapparat
som ger oss en god levnadsstandard.
Vi kommer att lämna efter
oss något liknande till kommande
generationer, och det kommer väl i
framtiden att vara som nu, att man mäter
graden av kultur i ett samhälle på
det sätt, på vilket man där tar hand om
åldringar och sjuka. Gör vi det på ett
bra sätt nu, så tror jag att kommande
generationer kommer att sträva efter att
göra det ännu bättre, därför att de vill
skapa en ännu högre kultur än den vi
har för närvarande.

Våra erfarenheter av andra lagar,
exempelvis semester-, arbetstids- och
sjukförsäkringslagarna, som reglerar vissa
sociala frågor på arbetsmarknaden,
är enbart goda. Naturligtvis använder
arbetsgivarna kostnaderna härför som
ett argument i avtalsförhandlingarna för
att slippa höja den kontanta ersättningen
så mycket som den fackliga rörelsen
vill, och samma förhållande kommer
säkert att uppstå efter det att pensionslagen
är genomförd. Men denna ökade
kostnad kan måhända avräknas mot vissa
lättnader för företagen på andra områden,
exempelvis den sänkning av bolagsskatten
som finansministern uttalat
sig för, om pensionsreformen genomföres,
eller genom höjd produktivitet.

Om denna pensionslag nu kan genomföras
och de utredningar verkställas
som vi har framfört önskemål om i den
av herr Strand m. fl. avgivna reservationen,
så har riksdagen fattat ett beslut,
som kommer att hälsas med glädje
och tillfredsställelse av landets samtliga
löntagare.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

137

Då tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till morgondagens
sammanträde kl. 10.00.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.13 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 14 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 8 innevarande
maj.

§ 2

Lag om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m. (Forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr CARBELL (s), som yttrade:

Herr talman! Om några timmar går
denna kammare att votera i den utan
tvekan viktigaste fråga som Sveriges
riksdag haft att ta ställning till. Denna
fråga har en oerhörd betydelse för den
enskilde, och den kommer att få långtgående
verkningar på samhällsekonomien.
Det ligger långa förberedelser
bakom densamma, mer än tio års utredningsarbete,
förhandlingar mellan
de politiska partierna, en folkomröstning
och frågan har vidare spelat huvudrollen
vid flera politiska val. Ur
samhällssynpunkt är det endast att beklaga
att enighet inte kunnat nås mellan
de politiska partierna, när avgörandet
nu ändå skall ske.

Till skillnad från andra förslag ger
det socialdemokratiska förslaget garanti
för att ingen löntagare ställs utan
skydd på sin ålderdom. Vårt förslag
ger en i förhållande till lönen fast bestämd
pensionsnivå. Pensionen blir absolut
värdebeständig. Enligt vårt förslag
får löntagarna i förhållande till nuläget
en starkt vidgad oberoende ställning
och därmed ökade möjligheter till
rörlighet mellan olika företag, vare sig
vederbörande är anställd inom den offentliga
sektorn eller inom det enskilda
näringslivet. Inte minst denna sista
fråga har för löntagarna en utomordentlig
räckvidd. Hittillsvarande system
har ofta inneburit att en löntagare redan
vid 35—40 års ålder ansetts för
gammal att byta anställning, att söka
sig fram inom områden där han med
utgångspunkt från sina erfarenheter
och sin bakgrund skulle kunna få ett
rikare liv och möjligheter att bättre utnyttja
sin egen förmåga.

Det skall vidare understrykas att det
socialdemokratiska systemet träder i
kraft relativt snart. Jag vill också påpeka
att det socialdemokratiska förslaget,
till skillnad från de borgerliga
förslagen, även innebär stöd åt alla
grupper. Detta kommer utan tvivel att
minska behovet av skattepengar för
stöd åt åldringar, invalider och efterlevande.
Vårt förslag kan sålunda betraktas
som fördelaktigt även ur skattebetalarens
synpunkt.

138

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Det är val nu tämligen klart att det
socialdemokratiska pensionsförslaget
kommer att vinna vid voteringen. Detta
innebär att vi får en socialt sett riktig
lösning av denna fråga, en lösning
vilken mot bakgrunden av den utveckling,
som skett och sker, väl även kan
bedömas som standardmässigt riktig.
Om vi ser på den standardförbättring
som undan för undan kommit människorna
till del, om vi ser ut över landet,
ser de många bevisen för att människorna
genom sina egna ansträngningar
skapat bättre förutsättningar att
leva i detta land, måste vi väl också
anse det tämligen rimligt att denna
fråga löses på ett sådant sätt att även
de äldre i nutid beredes större trygghet
och större frihet.

I detta sammanhang skulle jag vilja
till högerns och centerpartiets representanter
säga att ni ser med andra
ögon på detta problem än vi gör inom
socialdemokratien. Jag förstår högerns
sätt att argumentera och jag förstår högerns
bevekelsegrunder; jag kan respektera
dem med utgångspunkt från det
syfte partiet har, men jag kan inte dela
dem. Högern arbetar på ett annat sätt än
vi gör. Solidaritet med människor i små
förhållanden har aldrig varit högerpartiets
melodi. Högerpartiets evangelium
är något helt annat än vårt. Dess evangelium
är den individuella egoismen.
Under denna debatt har fru WalleriusGunne
sagt att en av riktpunkterna borde
vara att följa devisen: »Bären varandras
bördor». Hon sade att enligt det
socialdemokratiska förslaget komme
till och med de ännu ej födda att få
bära bördorna för de äldre.

För socialt kännande människor och
för dem som ser optimistiskt över huvud
taget på framtiden är det väl i
första hand angeläget att ge trygghet åt
änkor och invalider och att ge försörjning
åt de gamla. Då kan man naturligtvis
genast fråga: Har vi råd med
detta och hur snabbt skall man genomföra
det? Många borgerliga representan -

ter har vid förspelet till dagens debatt
ställt dessa frågor, liksom fru WalleriusGunne
nu gjort.

Jag vill påpeka att den socialdemokratiska
linjen är en enhetlig lösning.
Man kan, som motfråga till dem som
frågar om vi har råd och som talar om
överkompensation till dem som nu är
äldre, säga: Vad menar ni med överkompensation?
Det är väl att de som först
går in i systemet kommer att få en
större tjänstepension än som motsvarar
avgifterna för dem. Men vad sker
när vi beviljar folkpensioner och höjningar
av folkpensionerna? Vilka av
dagens folkpensionärer har betalat en
avgift som motsvarar den pension de
får? Knappast någon. År det överkompensation
när man höjer folkpensionerna?
Det talar ingen om. Varför gör fru
Wallerius-Gunne inte det? Det går helt
enkelt inte, fru Wallerius-Gunne, att i
denna fråga spela ut generationerna mot
varandra. Ungdomen har sinne för solidaritet
och rättvisa, och den kommer
att acceptera en sådan lösning därför
att den ser förslagets inneboende rättvisa.
Om det är berättigat att ge folkpensionärerna,
oavsett avgiftsfrågan, en
höjning, är det lika rimligt då det gäller
tjänstepensionen.

Regeringsförslaget bygger liksom
folkpensioneringen på fördelningssystemet.
Det är riktigt, rättvist och socialt
rättfärdigt, att de som först går in i
systemet får en pension som är större
än som motsvaras av avgifterna för
dem. De som går i pension om tio eller
femton år har presterat något långt mer
än dessa avgifter. De har byggt upp efterkrigstidens
industri, de har åstadkommit
långt mera av ekonomiskt
framåtskridande än kanske någon annan
generation gjort, de har skapat en
plattform för de unga, för kommande
generationer att bygga vidare på. Sannerligen,
man blir förvånad när en industritjänsteman
ser så snävt på denna
fråga som i går kväll skedde i denna
talarstol.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16 139

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Beträffande centerpartiets hållning
Till jag vända mig till herr Antonsson.
Han försäkrade inledningsvis att centerpartiet
inte följde en konservativ eller
negativ linje. Han fortsatte med att
framhålla att det strävade efter att nå
en syntes mellan frihet och trygghet,
och han försäkrade att det fanns en
principiell grund för centerpartiets förslag.
Herr Antonsson beklagade i det
sammanhanget att centerpartiet inte
haft resurser att göra detta klart för
människorna. Han refererade vidare till
1930-talets samarbete mellan socialdemokratien
och bondeförbundet och hänvisade
särskilt till en artikel i Vårt
politiska liv av Sven Andersson under
rubriken Kampen för social rättvisa.
Han nämnde de höjda folkpensionerna,
den sociala bostadsförbättringen och
subventionerna, moderskapspenningen,
mödrahjälpen, arbetslöshetsförsäkringen,
arbetstidsförkortningen för lantarbetare
och en rad andra sociala reformer
som genomfördes på 1930-talet, och
han påpekade att Sven Andersson i denna
artikel avslutningsvis hade sagt att
allt detta var resultatet av samarbetet
med bondeförbundet. Herr Antonsson
ställde slutligen den logiska frågan, som
han kallade den. Man hade att välja mellan
å ena sidan lägre lön och högre pension
för dem som hade turen att leva
till 07 år, tilläde han om jag minns
rätt, och å andra sidan centerpartiets
förslag, som innebure att man ställde
det mesta möjliga av produktionsresultatet
under den produktiva delen av
människans liv till deras eget förfogande.
Han ställde också frågan till LOfolket,
om inte detta var en rimlig och
riktig linje. .lag skall ta upp dessa frågor
ur tjänstemannasynpunkt.

Jag skall först erkänna att bondeförbundet
på sin tid intog en positiv ställning
till socialt viktiga frågor, och jag
kan tillägga — det framgick också av
herr Antonssons uppträdande här i talarstolen
— att man får ett starkt intryck
av att det är ett rejält parti, som

man vet var man har. Men när herr
Antonsson vill göra gällande att centerpartiet
inte intar en negativ ställning till
lösningen av tilläggspensionsfrågan, så
kan jag inte dela hans mening. Det är
väl klart, även efter den beskrivning
herr Antonsson gjort, att det är ett uttalat
nej, ett avslag på pensionsfrågans
lösning som man presterar.

Det är alldeles självklart att löntagare
och bönder har haft och även nu och i
framtiden borde ha vissa identiska intressen.
Jag vill erinra om att det nu
utan varje tvekan gäller den för löntagarna
viktigaste frågan. Löntagarna känner
sig med berättigande svikna av företrädarna
för det parti som herr Antonsson
tillhör. Det är alldeles klart att
t. ex. tjänstemannasidan och den sida
herr Antonsson företräder i denna fråga
inte har identiska intressen.

Högre folkpension innebär en övervältring
av kostnaderna på löntagarna, i
all synnerhet som ju skatteprogressiviteten
också sätter in. Ur finansieringssynpunkt
har centerpartiet helt enkelt
ett intresse av att få upp folkpensionsdelen
så högt som möjligt, eftersom
detta väsentligen innebär en belastning
för löntagarna. En höjning av tjänstepensionsdelen
är för centerpartiet inte
alls så attraktiv, då en sådan höjning
innebär att var och en får släppa till
av sin lönedel vad som åtgår för hans
pension. Tjänstemännen kan inte vara
intresserade av att en allt större del av
pensioneringen läggs på folkpensionsdelen,
och detta har även klart och tydligt
framhållits av löntagarorganisationerna.
En sådan uppläggning av pensioneringen
förvärrar en redan nu föreliggande
snedvridning till nackdel för
löntagargruppen.

Den senaste representanten för folkpartiet
här i debatten, herr Stenberg,
uppehöll sig i huvudsak vid fondfrågorna.
Jag skall inte gå in på dem nu,
ty jag vet att de kommer att tas upp
från annat håll. Allenast på en punkt
skall jag ställa en fråga.

140 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Herr Stenberg ville tydligen att företagen
skulle helt efter eget behov och
gottfinnande förfoga över pensionsmedlen.
Jag vill då fråga, med utgångspunkt
från den diskussion som förts under
folkomröstningskampanjen och under
valrörelserna: Är det, herr Stenberg, företagarnas
pengar det är fråga om, eller
är det löntagarnas? Även herr Stenberg
måste väl medge att löntagarna har ett
självklart intresse av att det blir ett
ur samhällets synpunkt rationellt och
effektivt utnyttjande av pensionsmedlen.
Det rör sig här om ett arbetande
kapital för sysselsättning, standardökning
och framsteg på det sociala och
det kulturella området.

Herr Stenberg sade, om jag minns
rätt, att det gällde att nå en positiv lösning,
som kunde tillgodose folkflertalets
intressen. Även på den punkten är
en motfråga befogad. Kan herr Stenberg
verkligen göra gällande att folkpartiets
förslag anvisar en positiv lösning? Nej
— när förslaget är genomfört någon
gång in på nästa årtusende, så innebär
det en dålig pension, som man från
folkpartiets sida tydligen tycker duger
åt de nu pensionslösa men som är oantagbar
för andra. Det måste väl anses
som en utmaning, att detta skulle vara
folkpartiets svar på löntagarorganisationernas
mångåriga kamp för ordentliga
pensioner. Ingen nu yrkesverksam
skulle få uppleva folkpartiförslaget i
funktion, om det antoges. Bristen på
värdebeständighet plus usel pension gör
att inte någon vill byta sig till pensioner
av folkpartimodell. Vid de SPPanslutnas
diskussioner kommer väl inga
att ställa sig i ko för att tränga sig fram
till en folkpartipension i stället för
SPP-pensionen.

Jag kan tillägga att tjänstemännen
haft anledning att känna sig oroliga med
anledning av folkpartiförslaget. Man har
pekat på risken att en lag, som ger dåliga
pensioner, kan medföra en press
nedåt även på tjänstemannapensionerna,
eftersom lagen kan komma att ver -

ka normerande. Även om folkpartiförslaget
nu inte antas, har det naturligtvis
ur den synpunkten åstadkommit skada
för tjänstemännen.

Man är alltså överallt missnöjd med
folkpartiförslaget, och den enda ljuspunkten
är väl att det inte finns någon
risk att förslaget kommer att genomföras,
vare sig nu eller i framtiden.

Den ene borgerlige talaren efter den
andre har vänt sig mot regeringsförslaget.
Jag tycker mig, herr talman, se våra
efterlevande, om nu förslaget skulle
komma att avslås, med den olikartade
behandling de får på grund av de olika
villkor som kommer att gälla. Kan de
socialt kännande borgerliga ledamöterna
verkligen ta något sådant på sitt ansvar?
Jag kan det inte, herr talman, och
därför yrkar jag bifall till reservationerna
av herr Strand m. fl.

Härefter anförde:

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Carbells angrepp på den reflexion jag
gjorde i går vill jag upprepa, att jag står
fast vid att den reella frågeställningen
för löntagarna är, att man har att välja
mellan å ena sidan mindre kontantlön
under den aktiva tiden och en tilläggspension
samt å andra sidan chansen till
en högre kontantlön under den aktiva
tiden och en rejäl folkpension med ett
familjeskydd, vilket senare är vår linje.
Jag förstår inte hur man kan förneka
detta faktum, såvida man inte söker att
ur produktionen pressa ut såväl ökad
kontantlön som pensionsavgifter. Den
slutsats jag kom till i mitt anförande i
går var, att om man inte erkänner det
riktiga i dessa synpunkter har man sagt
att fackföreningsrörelsen inte hittills
lyckats ge löntagarna deras berättigade
andel av produktionsresultatet, eftersom
det ju då hos företagsamheten skulle
finnas en reserv, som kan tas ut i form
av pensionsavgifter.

Herr Carbell sade vidare att jag hade

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

141

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

åberopat de sociala traditioner som det
dåvarande bondeförbundet byggde på,
när det medverkade i 1930-talets reformarbete.
Ja, jag gjorde detta för att konstatera,
att vi genom decennierna intagit
en positiv ståndpunkt till det socialpolitiska
reformverket och aktivt medverkat
i socialreformen, och framhöll
att det väl då skulle vara egendomligt,
om vi nu inför en stor socialreform
plötsligt skulle inta vad man menar vara
en negativ ståndpunkt. I sammanhanget
försökte jag också förklara att vår inställning
till tilläggspensionen bygger på
den principiella uppfattningen, att detta
icke är socialpolitik — vad det gäller är
en lagstiftning om arbetsersättning som
vi inte kan acceptera. Förslaget avser
ett tvångssparande och utgör ett första
ingrepp i den enskildes ekonomi inom
den sektor, som hittills alltid varit förbehållen
personligt sparande.

Herr Carbell påstår att det gäller ett
intresse för speciellt jordbrukarna. Han
säger att om man ökade folkpensionen
skulle detta innebära en överviiltring av
kostnaden på löntagarna. På vilket sätt
kan detta innebära en övervältring? Jag
ber om ett svar på den frågan.

Beträffande synpunkterna på ungdomen
är jag övertygad om att den skall
visa solidaritet så långt det är möjligt,
men det går inte att enbart hänvisa till
solidariteten när exempelvis ett tjugoårigt
premieinbetalande ger lika mycket
som ett femtioårigt. Alltså måste systemet
innebära en betydande orättvisa för
nuvarande ungdomsgeneration.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carbell är förvånad
över min inställning till de befintliga
pensionsstiftelserna. Jag tillät mig i
mitt anförande i natt att fråga: »Vad avser
regeringen att göra med de i företagen
befintliga och under betryggande
kontroll arbetande pensionsstiftelserna?» Nu

frågar herr Carbell: Vems är peng -

arna? Är det inte de pensionsberättigade
som äger dem? Jovisst, men lider de anställda
i ett företag, hos vilket pengarna
i samma företags pensionsstiftelse placerats,
av att pengarna får arbeta i det
företag de själva är beroende av och
som de säkerligen önskar skall gå framåt
och utvecklas? Det kan väl inte vara
till någon nackdel för de anställda att
pengarna får fortsätta att arbeta i det
företaget?

Herr Carbell säger att om jag önskar
en positiv lösning av pensionsfrågan,
förstår han inte hur jag kan ansluta mig
till folkpartiets förslag. I fråga om sparande
och kapitalförsörjning förhåller
det sig på det sättet, herr Carbell, att
vårt förslag är mera positivt än regeringsförslaget
och åstadkommer ett större
totalt sparande och därmed bättre
kapitalförsörjning för näringslivet, som
dock utgör grunden för att vi skall ha
möjlighet att kosta på oss denna socialreform.
Både herr Carbell och jag är ju
överens om att vi behöver den men inte
om hur vi skall åstadkomma den.

Herr CARBELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Antonsson tog i
sitt anförande, nu liksom tidigare, avstånd
från tanken på försäkringsskydd
under den tid vederbörande befinner
sig i det produktiva livet. Han gjorde
visserligen i sitt första anförande en
liten parentes om vad familjeskyddet
betydde, men han har intet till övers för
vad ett sunt försäkringsskydd i övrigt
innebär.

Herr Antonsson understryker ytterligare
att bondeförbundet i sitt samarbete
med socialdemokratien har intagit positiva
ståndpunkter, här för en stund sedan
omvittnat även av mig. Han vill vidare
göra gällande att centerpartiet inte
heller nu intar någon negativ ståndpunkt.
Men jag kan, herr talman, inte
komma till annat resultat än att centerpartilinjen
klart och tydligt innebär ett
avslag på en lösning av pensionsfrågan,

142

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

som löntagargrupperna anser rimlig och
riktig. Och för min del ser jag faktiskt
inte någon annan skillnad mellan bondeförbundet
och centerpartiet — om det
skulle finnas någon sådan — än att denna
mera negativa inställning till sociala
reformer framkommit i bilden ungefär
vid samma tidpunkt som beteckningen
bf ersattes med ep.

Herr Antonsson frågar vidare: Hur
kan det bli fråga om den övervältring
av kostnaderna som jag omnämnde i
mitt anförande? Ja, jag ville ju vara litet
fin och trodde att herr Antonsson
skulle kunna uppfatta saken, utan att
jag i detalj beskrev hela effekten av finansieringssystemet.
Men jag kan gärna
förklara, herr talman, att den övervältring
av kostnaderna, som jag anser ligga
i undan för undan höjda folkpensioner,
vore till nackdel för tjänstemän och löntagare
och till fördel för företagare och
lantbrukare. Jag vet att det i löntagargrupperna
som helhet förekommer en
effektivare inbetalning av skatt i förhållande
till deras inkomster — vilket
är allmänt omvittnat — än inom andra
yrkesgrupper. Utan tvivel kommer det
att bli en nackdel för tjänstemännen,
om man går den andra vägen.

Sedan skulle jag bara i all korthet
vilja säga till herr Stenberg, att de pensionskassor
som finns står enligt min
mening inte under någon betryggande
kontroll. Vad jag alldeles särskilt ville
understryka i mitt anförande var, att
löntagargrupperna självklart kan ha ett
mycket bestämt intresse av ett planmässigt
och ur samhällets synpunkt riktigt
utnyttjande av de resurser som fonderna
kan skapa. Det är ett löntagarintresse
att fonderna användes för att trygga
full sysselsättning och sociala och kulturella
framsteg.

Herr Stenberg säger att ur hans synpunkter
är folkpartiförslaget fördelaktigare,
trots att jag har påpekat, att den
väsentligaste invändningen mot detta
förslag är, att ingen nu yrkesverksam
människa skulle uppleva det i full funk -

tion. Först en god bit in på nästa årtusende
kommer det att vara i full funktion.
Det är väl svårt att kunna göra
gällande för nuvarande svenska medborgare
i arbetslivet att detta är det fina
med folkpartiförslaget. Nej, herr Stenberg,
även om herr Stenberg och många
andra av talarna på talarlistan, som har
sin pensionsfråga löst, kan ur sina egna
synpunkter se saken såsom herr Stenberg
utvecklat, anser de många, som inte
har sin pensionsfråga löst, att folkpartiförslaget
är oantagbart.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga med
anledning av herr Carbells uttalande, att
det måste vara ett intresse för pensionstagarna
att fonderna utnyttjas på ett
effektivt och ur deras synpunkt acceptabelt
sätt. Ja, herr Carbell, det är jag
övertygad om är ett intresse för pensionstagarna,
men jag trodde, att herr
Carbell visste, att pensionstagarna har
rätt att delta i bestämmandet av placeringen
av pengarna i pensionsstiftelserna.
När de i regel placeras i det egna
företaget, måste det vara obestridligt,
att det är till fördel både för företaget
och de anställda.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste verkligen bekänna,
att det överraskade mig, att herr
Carbell byggde sitt ståndpunktstagande
till pensionerna på det förhållandet, att
det skulle vara en mera effektiv skatteinbetalning
från löntagarnas sida och
följaktligen en mindre effektiv från företagar-
och jordbrukarsidan.

Innebär detta, herr Carbell — jag
måste ställa den frågan — rakt på sak
att herr Carbell här från talarstolen
direkt säger ut, att det förekommer en
skatteskolkning från jordbrukares och
andra företagares sida som är större än
från löntagarsidan? Jag tror det är skäl
i att herr Carbell frågar herr Odhner
vad han anser i denna fråga. Jag vet att
han i detta fall intar en annan stånd -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

143

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

punkt än herr Carbell.

Om jordbrukarna inbetalar mindre
i skatt, vill jag erinra herr Carbell om
att vi just i dagarna för första gången
har fått fastslaget att jordbrukarna har
i medeltal 3 600 kronor lägre inkomst
än vad genomsnittet av industriarbetarkåren
har.

Får jag sedan av herr Carbells resonemang,
när han talar om folkpensionen
och dess påstådda orättvisor mot
löntagarna vad beträffar premierna, dra
den slutsatsen, att dessa orättvisor skall
bort när tjänstepensionen blir genomförd,
genom att man kommer att inta
en mera negativ ståndpunkt till folkpensionens
framtida utbyggnad från socialdemokratiens
sida?

Sedan måste jag säga att det försök
till en ganska ingående principiell motivering
för vår ståndpunkt, som jag
gjorde här, tycks ha undgått herr Carbell.
Jag måste fråga: År det negativt,
om vår linje, som vi själva anser, innebär,
att vi vill ge löntagarna chansen
till större direkt inkomst under deras
aktiva tid, förstärkt med den familjetrygghet,
som vi menar ligger i det utökade
familjeskyddet i anslutning till
folkpensionen? Jag kan inte anse att
detta är en negativ ståndpunkt. Vi har
fortfarande som alternativ: mindre inkomst
under den aktiva tiden om man
genomför tilläggspension.

Herr CARBELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Stenberg vill
jag säga att jag kan inte dela hans uppfattning,
att en placering i det egna företaget
alltid skulle vara det som man
ur löntagarsynpunkt skulle kunna betrakta
som det riktigaste. Det kan inte
bestridas, att placeringen av pengar i
det egna företaget kan råka vara en
felaktig investering, ur den synpunkten
att man önskar åstadkomma de fördelar,
som jag uppehöll mig vid i mitt
anförande.

När herr Antonsson här frågar mig

om jag är beredd att säga ut, att löntagargrupperna
presterar mindre skattefusk
än andra, så vill jag endast säga
herr Antonsson att känd sak är så god
som vittnad.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Först måste jag säga,
att jag reagerar på det bestämdaste mot
herr Carbells diskussionsmetoder. Då
han står här och beskyller småföretagarna
för att vara falskdeklaranter, erinrar
jag mig ett uttryck som Fabian
Månsson en gång fällde i Sveriges riksdag:
»Vet hut, sjufalt hut!» Inte skall
vi här i Sveriges riksdag söka karakterisera
olika folkgrupper på detta sätt.
Om herr Carbell, som ju lär ha något
intresse för de exakta vetenskaperna,
studerar den statistik som finns tillgänglig
— jag kan ge herr Carbell anvisning
— så kommer han nog att finna
att småföretagarna icke återfinns bland
de speciella falskdeklarantgrupperna.
Jag deklarerar lika ärligt som jag hoppas
herr Carbell gör, och jag tycker
inte att man skall beskylla vare sig mig
eller andra småföretagare för att vara
något slags skattesmitare. På den punkten
tycker jag att herr Carbell borde
välja litet mildare uttryck.

Sedan är den logiska konsekvensen
av herr Carbells yttrande —• det bör ju
folkpensionärerna i detta land observera
— att om folkpensionen är så
orättvis som nu herr Carbell skildrar,
skall man slopa denna folkpensionering
eller i varje fall inte bygga ut den ytterligare.

Det är ganska märkligt att herr Carbell,
som talar så mycket om solidaritet,
glömmer den solidaritet som ligger
i att vi har ett grundskydd åt alla människor.
Om småföretagarna kan ha ett
särskilt intresse av folkpensionen jämfört
med vissa högre befattningshavare,
som har eu mycket välordnad pension,
licrr Carbell, så skall man inte därför
glömma att det finns stora låglönegrup -

144

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

per inom industrien — textil-, pappersoch
andra industrier — för vilka en
förbättring av folkpensionerna ter sig
som ett bättre alternativ än tjänstepensioneringen
utbyggd enligt det system
som nu föreslås.

Jag kan hålla med herr Carbell så
långt att det ju måste finnas en känsla
av solidaritet mellan generationerna —
det har väl ingen i denna kammare bestritt.
Det är ju också den känslan av
solidaritet som kommer till uttryck
bland annat i vår socialpolitik. Man vill
ju gärna på socialdemokratiskt håll elda
upp sig med litet känsloladdade argument,
och bär står man och talar om
att den yngre generationen måste vara
med och sörja för de äldre, som har
byggt upp vår industri och vårt näringsliv
och som har gjort att vi har en
så hög standard i dag. Javisst är det på
det sättet. Men regeringens förslag, herr
Carbell, ger inte ett rött öre åt dem som
pensioneras i morgon dag — eller lämnar
sina arbetsplatser, om vi skall välja
det uttrycket. Och regerjngsförslaget
ger mycket litet åt dem som kommer
att pensioneras under de första åren
av pensionssystemet. Dessa människor
kommer att leva under många år framöver
utan att få någon nämnvärd förbättring.

Är det inte, herr Carbell, en underlig
form av samhällssolidaritet, när man
ger den största överkompensationen
inte bara åt dem som har de största
inkomsterna utan också till dem, som i
likhet med mig råkar vara födda 1914
och bör ha åtminstone 20 år kvar att
arbeta och spara ihop en slant, medan
de som av åldersskäl lämnar arbetsplatsen
i morgon inte får någonting?
Om herr Carbell betraktar det som ett
uttryck för socialistisk ideologi i fråga
om solidaritet, måste jag säga mig att
man har kommit långt från det gamla
talesättet om jämlikhet och broderskap.

Vi är säkert ense om att denna fråga
om tilläggspensionerna är av utomordentlig
betydelse för den enskilde med -

borgaren och för samhällsekonomien
under årtionden framåt. Det är väl
ingen överdrift att säga, att det med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
är den största fråga som Sveriges
riksdag någon gång har diskuterat. Man
får väl då inte förvåna sig över att
stora grupper inom svenska folket reagerar
mot att regeringen söker genomtrumfa
ett beslut i denna fråga i förhoppning
om hjälp av lotten eller av
herr Königson.

Därtill kommer att tidpunkten för ett
beslut väl knappast kunde vara mera
illa vald. Oavsett om man anser att en
sådan här pensionering bör genomföras
eller inte måste det väl ändå vara en
smula oriktigt att söka genomdriva ett
beslut i ett läge när vi har en arbetslöshet,
som i hög grad beror på skärpt
konkurrens för vårt näringsliv.

Kostnadsläget i vårt land är obestridligen
högt, och därtill kommer exempelvis
tillskapandet av sexstatsmarknaden
och andra omständigheter som gör
att vi framöver kan få ytterligare svårigheter
för vår export. Ett beslut i
denna fråga kan endast komma att
medföra flera problem. I en situation,
när företagsamheten i detta land inte
kan upprätthålla full sysselsättning på
grund av försvagning av konjunkturen
— inte minst internationellt sett —
skall man förutom extra företagsbeskattning
och hög ränta ställa den inför
en reform, som kan leda till kostnadsökningar
och en försvårad kapitalanskaffning.
Man måste beklaga, att de
vädjanden som från centerpartiets sida
riktats till både regeringen och folkpartiet
att i varje fall icke i detta läge
aktualisera denna reform har förklingat
ohörda. Nästa år skall, om planerna
fullföljs — som det redan sagts från
denna talarstol — arbetstidsförkortningen
genomföras i ytterligare en
etapp. Det krävs en lönehöjning med
drygt 2 procent, om man då skall undgå
en minskning av de nominella inkomsterna.
Om man genomför denna

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

145

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tjänstepensionering skall arbetsgivarna
betala in ett belopp, som motsvarar 1,9
procent av den totala lönesumman. Därtill
räknar herr Sträng av allt att döma
med att nästa år lägga på en omsättningsskatt
med 3 procent. Det skulle
vara synnerligen intressant att veta,
hur man tror att vi i ett ungefär oförändrat
konjunkturläge skall klara allt
detta utan risk för försämring av penningvärdet
och minskning av realinkomsterna.

Man måste i detta sammanhang också
— vilket jag tycker att man har sysslat
för litet med i denna debatt — peka på
de verkningar, som regeringsförslaget
kan få på våra för närvarande inte särskilt
lysande statsfinanser. Om pensionspremier
skall inbetalas, minskas
möjligheterna till inkomstökningar, som
skulle bli föremål för beskattning. Varje
procents generell höjning av inkomstläget
i vårt land betyder att staten får
in ungefär 150 miljoner å 200 miljoner
kronor i skatt. Dessutom blir staten
tvungen att betala ett betydande belopp
i arbetsgivareavgifter. Det är väl ändå,
herr talman, märkligt, att regeringen
icke ens har ansträngt sig så mycket att
den har presterat en kalkyl över vad
dessa statsfinansiella konsekvenser kan
bli för de närmaste två budgetåren, för
vilka budgetläget redan nu — det är vi
på det klara med — ter sig ansträngt.

Lika litet vet man om konsekvenserna
av regeringens pensionsförslag på
löneområdet. Jag syftar här på att samordningsfrågan
inte är löst. Så mycket
är väl ändå klart för var och en i denna
kammare i dag, att de grupper som har
en god pension ordnad — närmast de
stats- och kommunalanställda — kommer
att kräva kompensation, om i stort
sett alla lönegrupper i varje fall så småningom
skall likställas i pensionshänseende.
Eller är det någon som tror, att
dessa löntagargrupper kommer att avstå
från sådana krav? De privatanställda
tjänstemännen kommer naturligtvis
att kräva, att de pensionsavgifter som

arbetsgivarna i dag drar på lönen för
att betala till SPP eller liknande inrättningar,
skall de få ut i lön i fortsättningen.
Därtill vill de ha åtminstone en
skälig andel av de avgifter — vanligen
16 procent — som arbetsgivarna själva
nu betalar in. Om dessa grupper kommer
att få en betydande kontantlöneökning
som resultat av detta och de
stats- och kommunalanställda kommer
att kräva motsvarande kompensation,
är det någon av kammarens ledamöter
som vill svära på att detta inte kommer
att få återverkningar på löneområdet,
kanske för flera år framåt? Från regeringens
sida tycks man inte ens vilja
närmare diskutera denna fråga, trots
att 1957 års pensionskommitté hade
gjort vissa beräkningar av vad det hela
kunde röra sig om.

När vi nu från centerpartiets sida
motsätter oss en lagfäst tilläggspensionering
beror det inte enbart på ekonomiska
bedömanden, utan det är också
en principfråga. Jag vill för min del
klart säga ifrån, att jag förstår att det
finns många människor i blåblus —
t. ex. människor i skiftarbete i ett järnverk
— som tycker att det ter sig orimligt
i längden att de inte skall ha någon
pension; det är bara de som bär manschetter
som har pension ordnad. Det
är en sida av saken.

Vi har vår principiella uppfattning
om personlig valfrihet, men om jag lämnar
denna synpunkt ett ögonblick skulle
jag vilja säga, att de förhållanden
som nu råder ändå enligt vår mening
inte kan vara något skäl för att man
skall ge sig in på att lagstifta på ett område,
där det egentligen är fråga om
arbetsersättning och disposition av denna.
Detta är eu fråga om statens uppgift
och den enskilde medborgarens frihet
att själv disponera sina inkomster.
Jag tror, alt vi kommer att gå mot en
tid, då den enskilde medborgaren —
sedan vi har sörjt för ett bättre grundskydd
— kommer att kräva större rörelsefrihet
än som medges, om han i

It) — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 15

146 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hur stor utsträckning som helst skall
vara bunden av obligatoriska avgifter,
vilka begränsar hans ekonomiska dispositionsmöjligheter.

Det behövs ett ordentligt grundskydd,
bättre än det som nu finns på
det sociala området, men jag tror inte
att utvecklingen går mot en tid, då
man kommer att så att säga hissa
flaggan i topp för varje gång riksdagen
aktualiserar frågan om att man
skall binda sig för sådana här och liknande
åtaganden. Det är ju nu inte
fråga om ett grundskydd, utan om disponerandet
av arbetsersättning, om ett
inkomstuppskov från den aktiva tiden
till ålderdomen, och då föreligger enligt
vår mening inte motiv för en lagstiftning,
allra minst några socialpolitiska
motiv, herr Carbell.

Det finns enligt vår åsikt icke någon
som helst socialpolitisk motivering för
att riksdagen fattar ett beslut, varigenom
man lagstiftningsvägen garanterar
dem, som har 30 000 kronor i årsinkomst,
en pension på ålderns dagar,
vilken är större än den inkomst som
flertalet arbetare och bönder här i landet
skall försörja sig och sina familjer
på.

Både från socialdemokratiskt håll
och från folkpartihåll försöker man
framställa det som om vi inom centerpartiet
intagit en negativ ståndpunkt i
pensionsfrågan, ja, från folkpartiets
sida vill man t. o. m. göra gällande —
jag hänvisar till folkpartiets uttalande
i reservationen inom särskilda utskottet
— att centerpartiet intar en ytterlighetsbetonad
ståndpunkt. Det sista får
väl ändå betraktas såsom ett uttryck för
den nervositet och krisstämning som
råder inom folkpartiet efter alla tuvhopp
som man där gjort. Annars vore
det frestande att fråga, om det verkligen
ur s. k. modernt socialliberalistiskt
betraktelsesätt innebär någonting
negativt att slå vakt om personlig frihet.
Skulle detta numera vara en för -

legad och »ytterlighetsbetonad ståndpunkt»? Jag

vill understryka att från vår utgångspunkt
gäller icke frågan, huruvida
vi skall vägra eller inte vägra
någon grupp i samhället eller någon
medborgare, som arbetar inom lagarnas
ram, att söka ta ut sin rättmätiga andel
av den standardstegring som man framöver
hoppas på. Frågan gäller i stället,
om staten skall bestämma hur människorna
skall disponera sina inkomster
sedan skatten och avgifterna till grundskyddet
har betalats. Det är från denna
principiella utgångspunkt som vårt
ställningstagande skall bedömas.

Det finns även andra skäl som gör
att vi inte kan acceptera en lagstiftning.
Jag syftar bl. a. på de jättelika fondbildningar,
som inte behövs för pensionsutbetalningarna
utan som är till
för att kompensera ett minskat frivilligt
sparande genom statligt tvångssparande
— det sägs ju nästan direkt ut
i den socialdemokratiska reservationen.
Det är klart att nedgången av det personliga
sparandet och kapitalkoncentrationen
innebär risk för försämrad
kapital- och kredittillgång särskilt för
de mindre företagen och därmed risk
för en minskning av framstegstakten.

Även ur andra synpunkter ger regeringsförslaget
anledning till stark kritik.
Såsom här sagts innebär förslaget
en övervältring av bördorna på de
yngre och orättvisor i många andra
avseenden. När pensionssystemet fullt
genomförts, skall pension utgå efter 30
intjänade år. Detta utgör en oerhörd
orättvisa främst mot de kroppsarbetande
grupperna och lägre tjänstemän, vilka
under 45—50 år får vara med om att
göra premieinbetalningar men inte erhåller
ett dugg mer i pension än som
skulle ha varit fallet, om premieinbetalningar
bara gjorts i 30 år. Det betyder
att dessa låglönegrupper, lägre tjänstemän
och andra, vilka arbetar lång tid
inom produktionen, mister förmåner
av utomordentligt stort kapitalvärde.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

147

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Om vi tar en inkomsttagare i 12 000-kronorsklassen, som arbetar i 50 år,
från 16 till 65 års ålder, och för
vilken pensionsavgifter inbetalas av arbetsgivaren,
så rör sig den verkliga
förlusten för honom i vissa fall om
bortåt 100 000 kronor, därest man räknar
med avgifterna och ränta på ränta
på pengarna.

Förslaget missgynnar också dem som
har en jämn, flack inkomstkurva. Däremot
gynnar det dem som under 10—
15 år av den aktiva tiden får en mycket
brant stegring av inkomsterna.

Vidare bör pekas på den överkompensation,
som sker under pensionssystemets
första 20 år och som jag
hoppas att herr Carbell ägnat ett verkligt
ingående studium. Ju större inkomsten
är, desto större överkompensation
får man, i kronor räknat. Ju
lägre inkomst man har, desto mindre
blir också överkompensationen. Här
möter vi alltså den nya socialdemokratiska
ideologien, att den som mycket
haver, honom skall varda givet. Det är
inskrivet i pensionsförslaget såsom del
nya solidaritetsbegreppet på socialdemokratiskt
håll.

Här säger man från socialdemokratiskt
håll med darr på rösten att man
vill avskaffa privilegierna. Men vad är
det som sker? Jo, om man avskaffar
något privilegium, inför man i varje
fall helt nya privilegier, som vi nog
under den fortsatta politiska debatten
lär få höra talas om.

Att jag, som kommer från en jordbruks-
och skogskommun, med arbetare
inom sågverk och tegelbruk med lång
intjänandetid och med relativt låga
inkomster, skulle rösta för ett sådant
förslag som detta, skulle jag betrakta
som ett avsteg från vad som vore rimligt
och demokratiskt.

Vi har ju riktat kritik mot de avgörande
principiella punkterna, inte bara
mot regeringens förslag utan också mot
folkpartiets. Även diir är det fråga om
en inkomstgradcrad pension och lag -

stadgat tvång för arbetsgivarna att betala
in avgifterna. Även om folkpartiet
i sin propaganda vill karakterisera denna
linje som ett slags frivilliglinje, är
den i varje fall inte den »frivilligaste»
frivilliglinjen. Man kommer att tänka
på fanjunkaren som sade till mannarna
i ledet: »Nu får ni anmäla er frivilligt.
Gör ni inte det, så skall ni ta
mig sjutton tvingas till det.»

Nu sade herr Ohlin i går, att det inte
lönar sig att tala om vems fel det är
att vi inte fått enighet i pensionsfrågan
mellan t. ex. de tre borgerliga partierna.
Men vad var det som skedde
i går? Det började när herr Wedén
talade. Han sade att icke något parti
gjort sig så förtjänt av att regeringsförslaget
går igenom som centerpartiet.
Sedan sade herr Königson, att vårt
parti — som dock lämnade regeringen
på denna fråga — i själva verket inte
hade så mycket emot regeringsförslaget.
Jag skall inte kommentera herr
Königsons yttrande eftersom det var
just han som fällde det. Han avser ju
att hjälpa detta förslag igenom. Men,
som sagt, herr Ohlins yttrande i går
stämde ganska dåligt med vad han senare
sade om centerpartiet. Framför
allt stämmer det dåligt med den kritik,
som riktats mot oss.

Häromdagen ville folkpartiets förtroenderåd
lägga ansvaret på centerpartiet
för att det socialdemokratiska
förslaget går igenom. Man tycks mena,
att det är vi som har den största skulden.
Det betyder att man menar, att
högern skulle ha accepterat folkpartiets
förslag om centerpartiet hade gjort det.
Jag förstår att herr Hjalmarson svarade
på dessa frågor i stället för herr
Wedén. Det hade annars varit av värde
att höra folkpartiets uppfattning om
det läge som rådde vid förhandlingarna.
Jag var själv med, så jag skall avstå.
Den som gör ett sådant påstående
i denna fråga borde emellertid också
ta konsekvenserna och inte bara säga
A utan också B.

148

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Jag kan emellertid inte riktigt förstå
hur folkpartiet kan underkänna väljarnas
förmåga att bedöma denna fråga,
när man nu menar, att det är centerpartiet
som stjälpt det hela. Tror man
verkligen inom folkpartiet, att ett förslag
blir så mycket mera acceptabelt
för människorna bara därför att det
står flera bakom det? Om centerpartiet
efter folkomröstningen skulle ha hoppat
över på folkpartiets linje, hade vi
inte då i nyvalet fått räkna med att
praktiskt taget alla de som stödde linje
2 i folkomröstningen hade suttit hemma
på valdagen? Därmed hade socialdemokraterna
haft så mycket större
möjligheter att genomföra sin linje. Jag
säger detta alldeles oavsett de principiella
skiljaktigheterna.

Jag måste bekänna, att det är väldigt
svårt att vara folkpartiet till lags. Om
vi ändrar oss på en punkt blir det
stora rubriker i folkpartitidningarna
att centerpartiet är på reträtt — även
om man, så att säga, bara har hittat
en knappnål. Om vi inte ändrar oss,
är vi förtappade varelser. Det är således
inte lätt att veta hur man skall
uppträda.

Sedan vill jag vända mig emot talet
från folkpartihåll att folkpartiets förslag
inte bara är det bästa — var och
en håller ju på sin vattvälling — utan
även skulle vara »en samlande lösning».
Det är ett uttryck jag fäst mig vid. Folkpartiet
vann ju ingen framgång i fjolårets
val, tvärtom. Den nyligen publicerade
SIFO-undersökningcn, som var
och en av kammarens ledamöter haft
tillfälle att studera i tidningarna, visade
ju, att av dem som i fjol röstade med
folkpartiet var det endast 49 procent
som nu anser att folkpartiets förslag
var det bästa. Inte mindre än 26 procent
av folkpartiets väljare i fjol anser
centerpartiets förslag vara det klokaste.

Jag vill bara då, herr talman, i all
ödmjukhet fråga, om det inte är en
smula pretentiöst av folkpartiet att be -

gära, att vårt parti skall överge sin
ståndpunkt och acceptera folkpartiets
förslag, som inte ens hälften av folkpartiets
egna väljare anser vara särskilt
klokt. När man använder uttrycket
»samlande lösning», borde man då
inte fundera över det faktum, att def
i dag inte finns någon linje i pensionsfrågan
som har en så liten anslutning
inom svenska folket som folkpartiets
alternativ.

Herr talman! Vår linje i pensionsfrågan
är känd. Vi vill ge en bättre
grundtrygghet åt alla. Därutöver hävdar
vi, att den enskilde själv skall få
välja sina sparmål. Vi har också krävt
skattelättnader för olika former av
långsiktigt sparande, i varje fall till
ett begränsat belopp per år för varje
medborgare. Givetvis kan inte denna
grundsyn förenas med det förslag om
inkomstgraderade tilläggspensioner som
här föreligger till avgörande.

Det står också klart, att sådana tillläggspensioner
väsentligt kommer att
försvaga intresset för en fortsatt förbättring
av folkpensionerna. Det blir
så, även om inte alla är lika öppenhjärtiga
som herr Carbell var i dag.
Framtiden får utvisa vem som har rätt.
Jag är för min del övertygad om att
det finns betydande och allvarliga risker
för att ett genomförande av en
lagfäst tilläggspensionering kommer att
utgöra ett hot mot den fortsatta utbyggnaden
av folkpensioneringen, som i
varje fall vi inom centerpartiet betraktar
som den viktigaste sociala reformen.

Herr CARBELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle kanske om
tiden hade medgett det ha varit anledning
att ta upp en diskussion med herr
Eliasson i Sundborn om t. ex. bönderna
och samhället och om friheter
och behov av samhällets stöd för olika
befolkningsgrupper. Jag har inte nu
tid att göra detta. Jag skall emellertid
säga några ord till herr Eliasson, som

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

149

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

förklarade att mitt yttrande gav uttryck
för en ny socialdemokratisk ideologi.
I detta vill han inlägga att vår riktlinje
nu är den, att den som mycket
har, honom skall varda givet. När han
karakteriserar mitt resonemang hänvisar
han till statistiken över beskattningen
och kommer med en hel rad
annat. Ja, det är väldigt vad det skvalpar
när man äter en tunn soppa. Det
gäller inte minst herr Eliasson, som i
sin påse inte har annat än ett sterilt
och kallt avslag på förslaget till en social
rättvisereform.

Det är helt enkelt så, herr Eliasson,
att vi t. ex. vet, tack vare statistiken om
vi nu skall hålla oss till den, att ett
icke ringa antal bilägare här i landet
har inkomster under 2 000 kronor om
året. Det är uppenbart, att den sociala
solidariteten som herr Eliasson talade
om i icke så ringa utsträckning saknas
på skattebetalningssidan. Skillnaden i
finansieringshänseende mellan löntagare
och företagare är förankrad bl. a.
däri, att företagarna har vissa möjligheter,
t. ex. den att utnyttja rätten till
avskrivningar, som löntagarna inte har.
Skattefinansiering verkar sålunda tekniskt
olika för olika grupper i samhället.
Det är obestridligt och kan inte
heller av herr Eliasson bestridas.

Då invänder herr Eliasson, att han
inte vill vara med om överkompensation
för de högre inkomsttagarna och
för dem som är födda före 1914. Ja,
herr Eliasson, vem som helst kan ju
sluta avtal med sin arbetsgivare om
pensioner efter inkomst. Vad är det
som säger att man inte kan lagstifta
om samma sak, om pension efter inkomst?
Var går för övrigt gränsen till
de högre inkomster herr Eliasson här
går till anfall mot? Går den vid 10 000,
15 000 eller 20 000 kronor?

Herr Eliasson har ju kännedom om
att t. ex. jordbrukskorporationens föreningsrörelse
inte väjt för att ge stora
pensioner till höga inkomsttagare. Det
förekommer i slakteriföreningar, i me -

jeriföreningar och på många andra
håll. Herr Eliasson har inte på något
sätt tagit avstånd från det. Det gäller
helt enkelt att ge en pension, som står
i visst förhållande till den inkomst som
vederbörande har haft och som kan ge
honom trygghet på ålderdomen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det var väl en ganska
tunn soppa som herr Carbell själv hade.
Jag vet inte om man ens kunde hitta
någon spik i den.

Vad beträffar bilägare med under
2 000 kronor i inkomst kan vi gå igenom
materialet, herr Carbell och jag, för att
se om det finns flera småföretagare än
andra människor med i den gruppen.
Det finns väl en del raggare där också
och jag vet inte precis om raggarkärrorna
hör hemma ute på landet.

Sedan anmärker herr Carbell, att vi
inte har protesterat inom centerpartiet
mot att man har olika stora pensioner.
Nej, i så fall skulle herr Carbell nog ha
fått höra av det tidigare. Men det är
inte det som problemet gäller. Jag har
inte vänt mig mot att det finns olika
stora pensioner men mot att riksdagen
skall lagstifta om inkomstgraderade
pensioner. Om människor vill göra ett
avtal om pensioner eller välja andra
sparformer är en sak som vi menar att
de skall ha personlig frihet att själva
avgöra. De skall ha rätt att själva disponera
över arbetsersättningen. Här är
det däremot fråga om lagstiftning på
området.

Sedan en sak till: om pensionen nu
för många människor är större ju större
inkomsten varit, så är väl detta likväl
inte ett skäl att ge en överkompensation,
som inte har ett dugg att göra med
några avgifter, eller att lämna störst
överkompensation till dem som minst
behöver den. Det är, herr Carbell, det
nya ideologiska evangelium som predikas.
Den mycket har, honom skall varda

150 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

givet. En löntagare med mindre inkomst,
textilarbetare, skogsarbetare eller
pappersarbetare, får en liten överkompensation,
men den som har 30 000
kronors inkomst får en bra hacka. Det
är detta som gör, att jag inte kan finna
någon social motivering för förslaget.

Herr ASP (s):

Herr talman! När jag nu får ordet efter
centerpartiets förste eller andre vice
partiledare, som har talat om småföretagare,
vill jag också säga några ord om
dem, eftersom jag gärna räknar mig till
denna företagarkategori.

Jag vill då först och främst säga, att
när jag här resonerar om småföretagare
menar jag sådana företagare, som själva
jobbar i sina företag, alltså inte sådana
som kallar sig direktörer, utan sådana
som huvudsakligen arbetar själva med
hjälp av familjemedlemmar och någon
eller några ytterligare medhjälpare. Det
är en betydande företagargrupp, som
oftast arbetar under mycket hårda ekonomiska
betingelser. De har hård konkurrens
och arbetar huvudsakligast som
underleverantörer åt större företag. Här
råder vanligen en köparens marknad,
och småföretagarna står oftast i ekonomiskt
beroende av de större företag till
vilka de levererar, varav följer att de
ekonomiska villkoren oftast är hårda.

Om man ser på inkomstförhållandena
för den här företagargruppen, konstaterar
man, att de i stort sett ligger i
nivå med industriarbetarnas inkomster.
Jag betraktar det därför som naturligt
och riktigt, att denna företagargrupp
får möjligheter till pensionering på ungefär
enahanda villkor som de anställda.

Om man jämför det förslag som nu
föreligger med fjolårsförslaget, måste
man konstatera att propositionen i år
innehåller en betydande förbättring på
denna punkt, nämligen därigenom att
basbeloppet har dubblerats, så att företagarinkomsterna
skall överstiga 8 000
kronor innan reduceringsregeln sättes

in. Det innebär med andra ord, att i
varje fall företagare med vanliga inkomster
blir jämställda i pensionshänseende
med de anställda.

Jag tycker det är ett positivt drag i
förslaget, och jag är övertygad om att
stora delar av företagarna här i landet
kommer att acceptera det. De har samma
behov av trygghet på ålderdomen
som de anställda kan ha, och därför,
herr talman, hälsar jag med tillfredsställelse
det förslag som här föreligger.
Jag kommer att rösta för reservationen
av herr Strand m. fl.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! De här historiska debattdagarna
har givit oss åtskilligt av
spänning, trots att det största spänningsmomentet
— frågan om lottning
eller inte lottning — är uppklarat sedan
i går. Det blir ingen lottning, och det
finns egentligen inget behov av en ingående
debatt med analys av de olika
förslagen. Våra partilinjer är hårt slutna
och fronterna är stelnade, så att vi
skulle naturligtvis mycket väl kunna
▼otera redan nu.

Emellertid har envar, som har varit
engagerad mer eller mindre djupt sedan
flera år i pågående debatt, ett behov
av att i detta slutskede få dra fram vissa
synpunkter. Jag kommer dock icke att
göra någon jämförelse mellan de två
pensionssystem som man allvarligt kan
tala om: socialdemokratiens och folkpartiets.

Enligt min uppfattning har vi i folkpartiet
faktiskt, fastän det kanske inte
alltid så tydligt har lagts fram i korta
ord, hållit fast vid avtalslinjen, vid linje
3 i folkomröstningen, men vi har därefter
ansett att den behöver kompletteras.
För dem som inte kan träffa avtal
om pensionsrätt behövs det en dispositiv
lagstiftning, som kan ge ett skydd i
sådana lägen då det är erforderligt.
Denna utveckling har naturligtvis förvånat
åtskilliga, men jag vill påpeka,

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

151

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

att den inte på långt när är vad centerpartiet
har velat göra gällande, då man
jämfört utvecklingen med den utveckling
som socialdemokratiens ställningstagande
har undergått.

Herr Kellgren gjorde i går vissa antydningar
om vad som skulle ha hänt
om folkpartiets förslag till en dispositiv
lagstiftning hade kommit fram på ett
tidigare stadium under utredningsarbetet,
antydningar som jag uppfattar så,
att socialdemokraterna hade kunnat
tänka sig någon möjlighet till kompromiss
eller i alla händelser någon form
av tillmötesgående. Jag tror det skulle
vara av intresse att få de antydningarna
mera preciserade. Det är möjligt att det
får bli historieforskningens sak att undersöka
i vad mån det vid något tillfälle
under denna utveckling har förekommit
diskussioner, som hade kunnat
leda fram till en positiv kompromiss,
där våra synpunkter på frivillighet och
valfrihet hade kunnat förenas med
andra synpunkter, exempelvis på snabbheten
i genomförandet av pensionssystemet
eller på omfattningen av detsamma.

Här kommer in i bilden frågan om
premiereservsystemet och fördelningssystemet.
Det har flera gånger sagts, att
vi redan har ett fördelningssystem i den
socialpolitiskt betingade folkpensioneringen
och att vi därigenom har accepterat
det. Den saken är emellertid ingenting
att säga om, eftersom det där gäller
en socialpolitisk grundtrygghet.

Framför allt från regeringssidan har
det sagts, att fördelningssystemet i övrigt
har accepterats även när det gäller
det statliga pensionssystemet, .lag
vill för min del icke karakterisera det
statliga pensionssystemet i dess helhet
som något fördelningssystem, eftersom
det inte är hårt bundet utan
mera är att betrakta som ett avtal om
hur stor lön som skall utgå sedan vederbörande
befattningshavare har uppnått
pensionsåldern. Det knyter faktiskt
an lill urgamla principer om hur

statstjänstemannens inkomster skall
vara beskaffade sedan de uppnått den
ålder då de inte längre kan arbeta. Vi
har mer eller mindre klart slagit fast,
att det är fråga om uppskjuten lön i
det fallet. Det visar sig också, att detta
system icke på något sätt hindrar att
det exempelvis förekommer skilda pensionsåldrar
för olika grupper av löntagare.
Däremot har det sagts, att det
är svårt att med det fördelningssystem
som regeringen har föreslagit åstadkomma
skilda pensionsåldrar. Det vill
man nu utreda, säges det i sista omgången
i en reservation till utskottsutlåtandet
— men det har man motsatt
sig tidigare.

Jag tycker att detta är ett exempel
på att det system, som vi har inom den
statliga pensioneringen, inte alls är
detsamma som regeringen önskar för
den övriga tjänstepensioneringen.

Herr talman! Jag skulle kunna gå ytterligare
in på problem av liknande
slag. Jag anser emellertid att jag också
något bör peka på en del partipolitiska
situationer som har uppstått under
debatten. Vi kunde i går icke konstatera
någon nämnvärd motsättning eller
några debattduster mellan socialdemokratiens
främsta företrädare och centerpartiets.
Jag vet inte vad man skall
intolka i ett sådant förhållande. Det
finns naturligtvis de som kan säga, att
vi här återigen har ett exemepel på att
de tidigare regeringskompanjonerna
håller undan från varandra och undviker
att åstadkomma några sammanstötningar
i onödan — åtminstone på
högsta nivå. Det vore tacknämligt att
få reda på om denna tolkning av frånvaron
av debatt mellan centerpartiledaren
och den socialdemokratiske partiledaren
i går är ett tecken på att man
inte vill gå in i någon debatt. Det kan
visserligen pekas på att herr Carbell
genom sitt ettriga anförande åstadkom
en debattunge med herr Eliasson i
Sundborn och herr Antonsson, men jag
tror inte att herr Carbell kan ersätta

152 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

statsministern när det gäller att representera
socialdemokratien.

Herr Eliasson nämnde vid några tillfällen
i sitt anförande folkpartiförslaget
och ville — som han sade — i
all ödmjukhet göra det påståendet, att
folkpartiförslaget var väl pretentiöst
framlagt. Ja, man kan fråga sig hur
centerpartiets förslag till lösning av
pensionsproblemet skall betraktas. Det
har sagts att det är en linje, men jag
har svårt att se, att det verkligen är en
linje. Man kan också fråga vilken linje
det är, eftersom den linje 2 man på
den kanten en gång framförde inte är
den linje man i dag för fram, ehuru
man vid flera tillfällen gör gällande
detta. Att kalla centerpartiets uppfattning
i den här frågan för en linje är åtskilligt
mer pretentiöst, men jag tror
inte att vi kan räkna med att herr Eliasson
vill medge detta — så ödmjuk är
han inte.

I den diskussion som föregått debatten
i dag har också debatterats sådant
som inte berör frågan, om vi skall ta
den ena eller den andra linjen, utan
frågan om vad som händer sedan riksdagen
eventuellt beslutat att acceptera
regeringsförslaget.

Jag kanske i anslutning härtill får
komma tillbaka till herr Kellgrens anförande.
Vi fick nämligen där en liten
vink om vad som kan hända med ett
system av regeringens typ. Han förklarade
— och det är en sak som vi redan
vet men som man mera sällan hör
uttalas från regeringssidan — att det
inte finns något samband mellan avgifter
och förmåner. Det finns stora
möjligheter att från den ena riksdagen
till den andra besluta om sådana ändringar
än hit och än dit, som kan vara
erforderliga. Med detta ganska korta
inpass i sitt anförande visade han på
just det vi bär försökt klargöra för
svenska folket, nämligen den bristande
rättssäkerhet som ligger i det system
regeringen nu vill genomföra. Denna
bristande rättssäkerhet har också

påtalats av de grupper, som redan har
sin pensionsfråga relativt hyggligt ordnad.

Efter frågans behandling den gångna
våren har man anledning räkna med
att regeringen får igenom sitt pensionsförslag.
Vilka förändringar kan detta
medföra för tjiinstemiinnen? Ja, de har
fribrevsrätt för sina SPP-pensioner,
men de tycker inte att värdesäkerhetsfrågan
är tillräckligt utredd för framtiden.
De har också frågat sig, hur de
praktiskt skall kunna använda sig av
denna fribrevsrätt. Vidare tillkommer
en del andra problem, som inte är så
juridiskt bundna som rättigheterna i
samband med SPP-pensioneringen. Jag
syftar här på de pensionsförpliktelser
som gjorts till många anställda, för vilka
förpliktelser medel avsatts i särskilda
pensionsstiftelser. Därvidlag har
tjänstemannagrupperna under våren
avgivit olika resolutioner, i vilka man
uttryckt oro för den kommande utvecklingen.
Tjänstemännen befarar
nämligen, att de vid ett genomförande
av obligatoriet kan komma i ett avsevärt
sämre förhandlingsläge än förut
gentemot arbetsgivarparten, en sak som
regeringen har ägnat ett relativt svagt
intresse. Man tycks i regeringen ha
menat, att lagstiftningen på detta område
berör de pensionslösa, och man
har därför inte varit intresserad av att
över huvud taget göra någonting för
att klara ut de följ dsituationer, som på
grund av denna lagstiftning kan uppstå
beträffande de privatanställda
tjänstemännens pensionsrätt, vilken
dessa löntagare under många år har
byggt upp genom att avstå från lcontantlöneförbättringar
som annars skulle
ha kommit dem till del.

Socialministern framhöll för en tid
sedan, att dessa tjänstemannagrupper
endast utgör en tolftedel av samtliga
löntagare och att man inte kunde ta
upp en diskussion om ett sådant minoritetsproblem.
De frågorna ville regeringen
skjuta åt sidan. Jag tycker emel -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

153

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

lertid att eu sådan negativ inställning
till tjänstemännens synpunkter är upprörande.

En annan sak, som jag också vill beröra
i detta sammanhang och som jag
tycker är skandalbetonad, är det förhållandet,
att regeringen mer eller
mindre har låtit förpuppa den utredning,
som riksdagen efter en folkpartimotion
1953 begärde för att få pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning
utredd. Vi begärde i nämnda motion,
att bättre trygghet skulle skapas
för de medel som är insatta i pensionsstiftelser.
Utredningen tillsattes först
1955, och i dag kan vi konstatera att
den inte har varit verksam under de
senaste åren. I den sedvanliga berättelsen
över vad sig i riket tilldragit,
som vi får vid riksdagens öppnande,
sades i år att de spörsmål som denna
utredning skulle arbeta med i åtskilliga
hänseenden sammanhänger med
och är beroende av den lösning, som
frågan om en allmän tjänstepensionering
erhåller. Jag vill emellertid göra
gällande, att just detta förhållande borde
ha givit utredningen särskild anledning
att fullfölja sitt uppdrag och
framlägga förslag i så god tid, att det i
dagens situation eventuellt kunnat bli
föremål för åtgärder från statsmakternas
sida.

De grupper det här gäller kommer
efter den stundande voteringen med
dess på förhand givna utgång att ställas
inför uppgiften att före årsskiftet
1959/60 göra upp med sina arbetsgivarparter
om bland annat pensionsstiftelserna
och deras medel. Det kan
nämligen tänkas, såsom Sveriges industritjänstemannaförbund
framhållit,
att genomförandet av en obligatorisk
tjänstepensionering kan utnyttjas för
att skapa en för tjänstemännen ogynnsam
relationsförskjutning av den nuvarande
inkomstnivån.

Herr talman! Med det anförda har
jag velat understryka den anmärkningsvärda
passivitet, som den social -

demokratiska regeringen lägger i dagen
när det gäller tjänstemännens problem
och den omständigheten, att tjänstemännen
har sin pensionsrätt ordnad
men genom obligatoriet kommer i ett
speciellt läge, som borde ha blivit uppmärksammat
av statsmakterna långt tidigare.
Fröken Höjer sade redan i går
kväll, att TCO upprepade gånger under
flera år kört fram med problemet
hur samordningsfrågorna skall lösas,
men från de makthavandes sida har
man hela tiden skjutit dessa problem
framför sig olösta, och i nuvarande situation
är de fortfarande olösta.

Jag måste till slut, herr talman, säga
någonting om den analys, som herr
Antonsson sent i går kväll gjorde över
sitt partis inställning till socialpolitiken.
Jag fick den uppfattningen, att
denna analys kanske till stor del var
insprängd med herr Antonssons personliga
synpunkter och att han hade
ett behov av att i nuläget — med den
negativism i pensionsfrågan som centerpartiet
givit till känna — bygga upp
åt sig och även åt andra inom hans
parti, som har intresse för ett socialpolitiskt
reformarbete, en ideologi att
ty sig till i ett besvärligt läge. Han
nämnde, att det fanns tre grundtryggheter
för en människa som var erforderliga
och som han vill acceptera: det
var tryggheten för lika chanser i starten
av människans liv; det var grundtryggheten
vid inkomstbortfall under
arbetsför tid, och där finns det redan
lagstiftning genomförd, t. ex. yrkesförsäkringslagen,
sjukförsäkringslagen och
arbetslöshetsförsäkringen; och slutligen
var det grundtryggheten vid ålderdomen,
men där skall endast finnas
folkpensioneringen, .lag kan inte förstå
att man inte, när man accepterat en
inkomstgraderad sjukförsäkring, en
inkomstgraderad yrkesskadeförsäkring
och arbetslöshetsförsäkring, även kan
tänka sig någon form av lagstiftning,
låt oss säga i enlighet med vårt förslag,
som cli erforderligt tillägg till folkpen -

154 Nr 16

Torsdagen den 14- maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

sioneringen. Det är också att märka,
att bondeförhundet var i regeringsställning
1953, då vi här i riksdagen beslöt
att genomföra den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
med dess inkomstgradering.
Det förslag till tjänstepensionering,
som nu föreligger från regeringens
sida, är ju faktiskt i viss mån
uppbyggt med hänsyn till sjukförsäkringen,
och administrativt kommer det
förmodligen att bli en sammankoppling.
Detta skall jag emellertid inte gå
in på, även om det vore mycket intressant
att diskutera administrationsproblemen.
Vad jag inte kan förstå är hur
herr Antonsson — med den allmänna
humanistiska inställning som han tydligen
har och som präglade hans anförande
— kan säga stopp när han kommer
till frågan om ålderdomstryggheten.
Har man den inställningen inom
centerpartiet, borde man 1953 ha motsatt
sig en inkomstgraderad sjukpenningförsäkring.

Jag har uppehållit mig vid vissa frågor
av skilda slag, som jag funnit egendomliga.
Jag har inte gått in på någon
analys av den stora frågan, eftersom
den redan analyserats och diskuterats
upprepade gånger, men jag vill sluta
mitt anförande med att yrka bifall till
utskottets förslag under de punkter,
som innebär avslag på regeringspropositionen.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Olika folkpartister och
nu senast herr Nihlfors har påtalat vad
jag i går omnämnde, nämligen att det
pensionssystem som regeringen har föreslagit
innebär, att man i riksdagen
tid efter annan kan genomföra de olika
förbättringar, som man kan finna nödvändiga.
De har tagit detta uttalande till
utgångspunkt för att göra gällande, att
i det föreslagna systemet inte skulle finnas
fullständig rättssäkerhet.

Jag kan inte förstå folkpartiets an -

grepp här. Det innebär att man misstror
vår svenska demokratis och vår
riksdags förmåga att kunna väga de
olika skäl, som talar för eller emot olika
ändringar i vår sociallagstiftning,
vare sig det gäller pensionssystemet
eller något annat. Jag anser — och det
måste väl alla göra — att det är en
utomordentlig styrka att man har denna
möjlighet att kunna göra undantag
och kompletteringar på det sätt som
man kan finna önskvärt. Om man går
tillbaka till vår reform- och socialhistoria
skall man finna, att i denna
riksdag praktiskt taget aldrig gjorts
några försämringar utan hela tiden förbättringar.
Det är klart, att man försöker
åstadkomma de olika kompletteringar
i förbättrande riktning vilka kan
framstå som önskvärda.

I anslutning härtill skulle jag vilja
påpeka, att folkpensionerna och höjningarna
därav fram till 19C8 endast
är en del av den stora reformen. Vi får
inte lägga upp saken så, att vi betraktar
folkpensionerna som någon isolerad
del av det stora reformkomplex vi
nu skall besluta om. I pensionsberedningen
betraktade man tvärtom hela
tiden en successiv höjning fram till
1968 av folkpensionerna som en integrerande
del av hela frågan. Om centerpartiet
vill så att säga skilja ut tillläggspensioneringen
såsom varande någonting
alldeles fristående, är detta i
själva verket felaktigt. Jag vill betona,
att kostnaderna för folkpensionerna i
framtiden kommer att bli två tredjedelar
av de totala pensionskostnaderna.
Det är därför vi inom socialdemokratien
håller fast vid folkpensionerna
såsom grundskydd med den komplettering
som åstadkommes genom tillliiggspensioneringen.

Jag vill säga till centerpartiet att
man om tjänstepensionssystemet kan
säga, att det i själva verket är fråga
om inkomstgraderade folkpensionsdelar.
Man kan också kalla det tilläggspensionsdelar.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16 155

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nihlfors har tydligen
missuppfattat den lilla fråga som
jag framförde i all ödmjukhet. Jag brukar
kanske inte vara så ödmjuk annars.
Jag frågade om det inte var en
smula pretentiöst att göra gällande,
att det alternativ som har den minsta
anslutningen hos svenska folket skall
betraktas som den verkligt samlande
lösningen. Jag påpekade, att enligt den
senaste SIFO-undersökningen inte ens
hälften av folkpartiets väljare i fjol
hade den uppfattningen att folkpartiets
förslag var det bästa. Jag har velat
upprepa vad jag sade för att inget
missförstånd skall uppstå.

Jag förstår mycket väl herr Kellgrens
senaste kommentar i pensionsavsnittet.
Jag förstår att det efter herr Carbells
öppenhjärtiga anförande fanns anledning
att dämpa ned det intryck som
eljest skulle ha kvarstått. Vi får väl se,
herr Kellgren, hur det går.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall fatta mig
kort. Jag vill till herr Nihlfors säga,
att han enligt min mening här gjort
sig skyldig till en felaktig analogi. Det
är alldeles riktigt, herr Nihlfors, att vi
inom centerpartiet har accepterat en
inkomstgraderad sjukpenning. Varför
har vi gjort det? Jo, det liar vi gjort
därför att sjukpenningen är ersättning
för ett kortvarigt inkomstbortfall. T i 11-läggspensioneringen däremot är lagstiftning
om hur arbetsersättningen under
hela den aktiva delen av en människas
liv skall disponeras. Vi vill inte gripa
in i den sektor som vi anser bör vara
förbehållen den enskilde själv, nämligen
hans personliga sparande. Detta är
anledningen till att vi intagit den ståndpunkt
vi gjort.

Herr Kellgren sade, att tjänstepensioneringen
kommer att kosta bara en tred -

jedel av vad hela pensioneringen kostar.
Jag skulle vilja fråga herr Kellgren:
Borde vi inte då ha tagit denna tredjedel
i form av ökad folkpension och för
framtiden givit pengarna till dem som
bäst behöver dem, till dem som har de
lägsta inkomsterna, i stället för att som
nu via inkomstgraderade tilläggspensioner
ge en större andel åt de större inkomsttagarna? -

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren sade att
han med sitt uttalande syftade på att
regeringens pensionssystem från gång
till annan måste förbättras, vilket han
tydligen räknar med skall behövas. Det
har ju aldrig, sade han, varit fråga om
försämringar i den sociala reformpolitiken
i vårt land. Sådant kan man naturligtvis
säga i ett startögonblick. Men
det är dock fråga om att binda sig vid
ett system på ett sådant sätt, att det är
nästan ogörligt att komma ifrån detsamma,
sedan det en gång genomförts.
Vi kommer naturligtvis sedermera att få
se, som vid flera tillfällen här i kammaren
har sagts, hur stora kostnaderna
i själva verket blir när systemet uppnått
fullfunktionsstadiet. Särskilt regeringen
har tagit alltför lätt på kostnadsproblemet.
Man kan befara det värsta
för vår ungdom. Det är inte säkert, att
de som kommer efter oss i riksdagen
kommer att följa upp intentionerna från
1959 i fråga om exempelvis garantien
om värdebeständighet, möjligheten att
ändra på vissa maximigränser o. s. v.
Man kan komma i ett sådant finansiellt
läge, att man blir tvungen att
nöja sig med att endast nominellt bibehålla
förmånerna, liksom vi har måst
acceptera en reell minskning av barnbidragen.
Dessa har försämrats genom att
vi inte har kunnat och inte heller ansett
oss kunna efter omprövning av behovet
helt och fullt lyfta upp barnbidragen
till deras ursprungliga reella nivå.

Herr Eliasson i Sundborn erkänner,

156 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

att han inte alltid är så ödmjuk, och
det får man vara honom tacksam för.
Han tycker sig inte kunna smälta, att
vi gjort gällande att vårt alternativ var
ett samlande alternativ. Man kan emellertid
ha olika uppfattning i en förhandlingsomgång.
Det är inte alltid säkert,
att det som verkar vara det alternativ,
som har så att säga den största
anknytningen bakåt, i slutomgången blir
det samlande. Vill man ha en samlande
lösning kan man få tänka sig en rättning
åt mitten, som innebär vissa jämkningar.
Då kan även ett alternativ, som
inte har så många bakom sig, bli det
samlande. Jag tror däremot inte, att
centerpartiets ståndpunkt i den nuvarande
situationen kan bli en samlande
ståndpunkt.

Till slut vill jag, herr talman, beträffande
herr Antonssons påpekande, att
det var tillfälliga inkomstbortfall som
var det väsentliga i motivet för en obligatorisk
sjukförsäkring och att man
fördenskull där kunde acceptera en inkomstgradering
i försäkringssystemet,
erinra om att det i sjukförsäkringen ju
kan bli fråga om inkomstgraderade ersättningar
på två år. Det är alltså inte
alltid så kortvariga inkomstbortfall. Man
kan ju faktiskt säga, att det borde finnas
större möjligheter för den enskilda
människan i ett högstandardsamhälle,
som herr Antonsson kallade vårt nutida
Sverige, att klara sig över en kortvarig
inkomstbortfallsperiod. Det har
man emellertid inte ansett. Det framgick
också under den långa period, då vi
hade frivillig sjukförsäkring, att man
inte fick den anslutning man önskat
och de rätta sjukpenningbeloppen, som
verkligen skulle betyda något vid inkomstbortfall.

I anslutning till vad herr Kellgren
sade om folkpensionskostnaderna i förhållande
till de totala kostnaderna efter
genomförandet av tjänstepensionssystemet
vill jag säga, att man kan ifrågasätta,
om man verkligen som centerpartiet
vill skall ha enbart folkpensio -

nering, byggd på det nuvarande systemet.
Om man nöjer sig med folkpensioneringen
och dess förbättring, kan många
börja tänka: Skall man i fråga om sådana
pensioner, som enligt centerpartiets
synpunkt bör bli helt dominerande,
alltfort gå på en sådan stor skattefinansiering
som man kan acceptera, när det
gäller ett grundskydd?

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nihlfors kommer
givetvis att finna socialdemokraterna
på sin sida om det gäller att slå vakt
om pensionsförmåner och pensionsrättigheter
i denna kammare. Jag skulle
väl också tro, att folkpartiet kommer
att finna många bundsförvanter inom
socialdemokratien i framtiden när det
gäller att göra de olika modifikationer
och förändringar man kan anse bli
nödvändiga för att pensionssystemet
skall bli alldeles komplett. Jag vill hänvisa
till att man i reservationen har begärt
en rad olika utredningar om kompletteringar.

Om centerpartiet och herr Antonsson
hjälper till att tillse, att inkomstutjämningen
t. ex. mellan större och mindre
jordbrukare och mellan högre och lägre
inkomsttagare blir mera fullständig
än vad den är i dag, innebär detta att
vi också kommer att få tilläggspensioner
som blir mera lika. Vi har inom
socialdemokratien alltid sagt oss, att
det måste vara fel att vänta med inkomstutjämningen
till den tidpunkt då
människorna går i pension. Det är ju
under den aktiva tiden den inkomstutjämning
skall äga rum, som man nr
olika synpunkter kan anse vara önskvärd
och nödvändig. Man kan inte vänta
med den saken tills människorna
lämnar den aktiva verksamheten. Men,
som sagt, om herr Antonsson hjälper
till, kommer de också att få lika pensioner
vid det tillfälle då de skall gå
i pension.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

157

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Efter herr Carbells anförande
kan jag avstå från de flesta av
de kommentarer jag hade tänkt göra
till den föregående debatten. Det har
emellertid sagts, att om det funnits en
allvarlig vilja från fackföreningsrörelsens
sida skulle pensionsfrågan kunnat
vara löst utan samhällets medverkan.
Även om vi bortser från att stora grupper
då hade stått utanför en sådan lösning,
så finns det ändå anledning konstatera,
att det hittills icke varit möjligt
att nå en lösning på den vägen.
Till dem som vill bestrida detta skulle
jag vilja ställa frågan: Varför har då
stora grupper av tjänstemän icke sin
pensionsfråga löst i dag? Jag har inte
från något håll hört påståenden om att
tjänstemännen skulle sakna intresse
och vilja, och ändå får vi lov att konstatera,
att frågan är olöst för stora
grupper av de privatanställda tjänstemännen.
I stor utsträckning gäller det
i varje fall handelstjänstemän och handelsresande.
Det är grupper som inget
högre önskar än att få denna fråga
löst.

Herr Christenson i Malmö kan givetvis
vittna därom och kommer väl också
att göra det i sitt anförande längre
fram. Han kan kanske också ge förklaringen
till varför denna fråga är olöst
för dessa grupper. Vid ett möte för
några månader sedan i Malmö för handelsresande,
där för övrigt herr Christenson
presiderade, redogjorde han enligt
referat i pressen »för de kontakter
han haft med SAF-generalen Bertil
Kugelberg om ett socialt ramavtal och
framhöll att dessa kontakter varit resultatlösa.
Herr Kugelberg är en hård
förhandlingspartner, ansåg herr Christenson,
som också underströk att inte
heller pensionsfrågan liar lösts på ett
tillfredsställande sätt. Men den saken
kanske ordnar sig i den allmänna, stora
pensionsuppgörelsen». Som synes
är det. inte endast de fackligt organi -

serade arbetarna, som ställer sitt hopp
till riksdagen här i dag.

Jag ställer nu frågan till herr Christenson:
På vilket sätt kommer herr
Christenson att medverka till frågans
lösning för de grupper av tjänstemän
som han företräder? Det kan väl inte
ske genom att han tillsamman med högern
och centerpartiet röstar för avslag
på regeringens förslag, det enda
förslag som — efter vad som passerat
i pensionsutskottet och i kammaren
här i går — föreligger som en praktisk
lösning.

Folkpartiet har haft ett alternativ,
men det är som bekant redan på förhand
ur räkningen. Inte kan herr Christenson
rädda sig genom att hänvisa
till sin motion, som han för övrigt kommer
att medverka till att fälla, om han
röstar för avslag på regeringsförslaget.
I sin motion har nämligen herr Christenson
hemställt att om propositionen
bifalies riksdagen måtte besluta att vid
tillämpning av lagen arbetstagare, som
utan att anställningsförhållande föreligger
utför arbete för annans räkning
och därvid till denne intager en beroendeställning,
skall anses som arbetstagare.

Den som tagit del av reservationen
med yrkanden om bifall till regeringsförslaget
finner, att enligt reservanternas
mening bör denna fråga lösas trots
att det är en synnerligen svårlöst fråga.

Jag skall inte här gå in på de möjligheter
som föreligger i regeringsförslaget
att lösa frågan för dessa grupper.
Jag skall endast konstatera att reservanterna
givit ett klart uttryck för sin
uppfattning, att vägar skall sökas för
att lagen skall omfatta jämväl dessa
grupper på samma sätt som andra arbetstagare,
d. v. s. att beroende uppdragstagare
skall i civilrättslig mening
jämställas med arbetstagare. En jämställdhet,
som då kommer att medföra
och gälla iiven andra sociallagar för
det civilrättsliga arbetstagarbegreppet,

158

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

är grundläggande för lagarnas tillämpning.

Med detta har jag också anfört ett
exempel på reservanternas vilja att tillmötesgå
de berättigade önskemål om
förbättringar av regeringsförslaget som
framförts från olika håll. Flera andra
sådana exempel skulle kunna anföras
men jag skall avstå härifrån. Trots denna
vilja till tillmötesgående från reservanternas
sida får vi nog ändå uppleva,
att ledamöter av denna kammare tillhörande
fackliga organisationer, vilkas
medlemmar inte har sin pensionsfråga
löst, kommer att rösta för avslag på det
föreliggande förslaget.

Utan att på nytt vilja uppkalla herrar
Eliasson och Antonsson till nya repliker
vill jag ändå fråga: Hur skall man
karakterisera deras resonemang att det
enda rättvisa är en folkpension lika
för alla? Att resonera så är kanske
lämpligt inom ett parti, som bygger på
folkgrupper som har sin grundtrygghet
säkrad genom egen gård eller ett
eget företag. Men man borde väl ändå
för skams skull inte upphöja dessa
åsikter till högsta grad av rättvisa.
Det skulle också finnas anledning
för mig att citera Fabian Månsson —
ett citat som vänder sig mot bönderna.
Jag skall emellertid avstå härifrån,
även om det vore mycket berättigat
att anföra citatet med tanke på de krav
på solidaritet från övriga folkgruppers
sida som jordbrukarna framställer i
dessa dagar.

Högern och centerpartiet yrkar avslag
på regeringsförslaget utan något
alternativ till lösning för dem som inte
har pension. Till detta avslagsyrkande
har folkpartiet i utskottsutlåtandet anslutit
sig efter att ha talat om sitt tidigare
alternativ. Det skall erkännas
att folkpartiförslaget är det enda alternativa
pensionsförslag som lagts fram
för riksdagen. Jag skall inte närmare
gå in på det. Jag vill endast slå fast
att folkpartiförslaget tar 50 år att realisera.
Det dröjer alltså 50 år innan en

metallarbetare kommer upp till samma
pensionsförmåner som de statsanställda.
Under hela denna tid skulle,
om folkpartiförslaget hade kunnat genomföras,
olikheterna i fråga om pensioner
för olika arbetstagargrupper
konserverats. Det bleve ett system med
tre olika pensionsordningar på arbetsmarknaden:
för det första de privatanställda
tjänstemännen i den omfattning
de har sin pensionsfråga löst, för
det andra de stats- och kommunalanställda
och för det tredje övriga arbetstagare.

Det finns då anledning uppmärksamma,
att ingen facklig organisation
framträtt för att stödja folkpartiförslaget.
Säger inte detta de folkpartister,
som tillhör fackliga organisationer vilkas
medlemmar inte har sin pensionsfråga
löst, någonting? Dessa ledamöter
kan i varje fall inte göra sig till talesmän
för de fackligt organiserade arbetarna
och tjänstemännen. Den ende
som hittills tagit konsekvenserna här
är som bekant herr Königson.

I regeringens förslag finns en omsorgsfullt
utarbetad lagtext, utgörande
det erforderliga underlaget för ett realiserande
av rimliga trygghetskrav.
Från den 1 januari 1960 tillförsäkras
alla förvärvsarbetande genom lag tillläggspensioner,
som under en tjugoårsperiod
utbyggs successivt fram till en
tillfredsställande storlek år 1981, d. v. s.
det tar en tid av 20 år innan de privatanställda,
som i dag inte har sin pensionsfråga
löst, uppnår jämställdhet
med de stats- och kommunalanställda
i fråga om ålderspensionen. Familjeskyddet
är enligt regeringens förslag
fullt utbyggt redan från 1963 och pensionernas
värdesäkring är garanterad,
såsom kammarens ledamöter har sig
bekant.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att i samtliga punkter få yrka bifall
till reservationen av herr Strand m. fl.

Herr andre vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

159

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! När jag i går lyssnade
till denna långa debatt konstaterade jag
gång på gång att en del av kammarens
ärade ledamöter tillåter sig ganska lättsinniga
snedsprång med historiens gudinna.
Jag fäste mig särskilt vid statsministerns
historieskrivning rörande
vad som hände 1936. Med stort patos
försäkrade hans excellens att Per Albin
Hansson och Gustav Möller tog strid
på en höjning av folkpensionerna. Regeringen
avgick och vi hade ordinarie
andrakammarval på hösten.

Låt mig erinra om att det redan dessförinnan,
nämligen 1935, rådde ganska
stor enighet inom riksdagen om folkpensionsreformen.
Riksdagen gjorde
vissa ändringar i propositionen, bland
annat i fråga om dyrortsgraderingen,
men även Gustav Möller förklarade sig
nöjd med detta »välsignelsebringande
beslut», som han sade. Jag vill minnas
att herr Möller även yttrade, att det var
den största glädjedagen för folkpensionärerna
här i landet.

Vad var den verkliga anledningen till
att regeringen avgick och tog en strid?
Inte berodde det på folkpensionshöjningen.
Vad som hände var att riksdagsmajoriteten
inte ville acceptera regeringens
kompromissförslag i den då alltmera
brännande försvarsfrågan. Regeringen
var medveten om att den skulle
lida ett nederlag. Men det är klart att
försvarsfrågan inte var särskilt lämplig
att välja som ättestupa. Därför valde
man den dyrortsgraderade folkpensionen.

Låt mig också med några ord erinra
om hur det låg till med denna. Frågan
berörde främst de högre dyrorterna.
70 procent av folkpensionärerna tillhörde
den liigsta ortsgruppen, alltså huvudsakligen
rena landsbygden, där man
inte fick någonting med av den dyrortsgraderade
folkpensionen. Men socialdemokraterna
hade i denna valkampanj
en mycket vacker affisch, det där
strävsamma gamla paret, som partiet

inte är ensamt om att använda. På den
affischen vill jag minnas att det stod:
»Bättre pensioner åt de gamla!» Det
generade inte socialdemokraterna att
sätta upp denna affisch även ute i dessa
lägsta ortsgrupper, där folkpensionärerna
inte skulle få ett öre med av höjningen.
Men försöket lyckades alldeles utmärkt.
Det gav god utdelning; socialdemokraterna
vann åtta mandat vid
höst valet 1936. Efter valet gick man i
koalition med bondeförbundet, som till
slut måste acceptera de dyrortsgraderade
folkpensionerna. Det var vid följande
riksdag, alltså 1937, som herr von
Heland fällde det bekanta yttrandet:
»Jag har icke ändrat åsikt, jag har bara
ändrat mitt votum.»

Även andra ledamöter av kammaren
har gjort sig skyldiga till en historieskrivning,
som inte överensstämmer
med det verkliga händelseförloppet. Anledningen
är väl närmast den som Gustav
Möller en gång talade om i en debatt
om folkpensionerna: här råder en
tävlan om folkpensionärernas gunst.
Men skulle jag ta upp vad som sagts
och gjorts under årens lopp, är jag rädd
för att detta skulle leda till en ny historisk
disputation. Jag får väl därför, med
en lätt travestering av hem Hjalmarsons
uttryck i går, säga, att vi får klara upp
detta, inte i ett annat sammanhang, men
inför ett annat forum för att inte förlänga
debatten här.

Jag erinrar mig ett uttalande som
statsministern fällde på ett möte i Lund
för ganska länge sedan. Han sade ungefär
så här: »Socialpolitiken har förvandlats
från ett slagfält till en rännarbana,
där de olika partierna bara söker rusa
först i mål med reformerna.» Ingen tvekan
synes längre behöva råda om att
socialdemokraterna denna gång kommer
att först bryta målsnöret — med kommunisterna
som god tvåa — alla de övriga
har brutit loppet.

Inget parti i riksdagen kan slå sig för
sitt bröst och ensamt ta emot applåderna
för vad som gjorts för folkpensionä -

160 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

rerna. Alla bär varit med och dragit
sitt strå till stacken — i regeringsställning
både under högerregeringar, liberala
regeringar och socialdemokratiska
regeringar, i utredningar och i riksdagens
utskott. Jag kanske får erinra om
ett par namn i socialpolitikens historia
just när det gäller folkpensionerna. Jag
nämner socialdemokraten Bernhard
Eriksson och generaldirektören i socialstyrelsen
Karl Höjer. Låt oss inte heller
glömma de insatser för lika, icke behovsprövade
folkpensioner till alla som
gjordes av vår ärade förste vice talman
Martin Skoglund och den tidigare ledamoten
av kammaren Alarik Hagård. Jag
vill också erinra om högermannen Ernst
Ahlbergs insats i den Åkessonska utredningen
och i pensionsberedningen. Han
förde, först ensam, fram tanken, att
man först och främst skulle ordna ett
ordentligt grundskydd; sedan blev han
som bekant inte ensam. Jag erinrar vidare
om Sigfrid Linnér i Uppsala, Gösta
Bagge och Otto Järte. Det finns många
namn också inom folkpartiet och bondeförbundet.

Ingen skugga behöver ju därför falla
på socialminister Möller. Han var en
drivande kraft och en skicklig administratör.
Han fick bära fram till dopet
många förslag, som utarbetats av andra.
Vi skall således komma ihåg att sanningen
är att alla varit med om detta
arbete. Jag tror det vore bäst för demokratien
och riksdagens anseende, att
vi slutade med denna tävlan om folkpensionärernas
gunst.

Jag vill även ta upp en annan sak,
som socialministern talade om i går.
Han nämnde den plan, som Arbetsgivareföreningen
en gång framlagt, och
han menade att det inte blev någonting
av i alla fall. Jag förutsätter att socialministerns
uppgifter var riktiga. Men
han hoppade över väsentliga fakta. Han
sade att i detta förslag fanns en bestämd
högsta pensionsgräns vid 1 000 kronor
för ensamstående och 1 500 kronor för
gifta. Detta sammanhänger självfallet

med inkomstprövningen i folkpensioneringen.
Det vet naturligtvis socialministern
mycket väl, men han förbigår det.
Jag vill erinra om att pensionsberedningen
behandlade denna fråga och
bl. a. yttrade: »Inkomstprövningen försvårar
en påbyggnad av folkpensionen
i form av frivillig pensionering eller
sparande av olika slag. I vissa inkomstlägen
hämmar den också lusten att utföra
förvärvsarbete.» Denna inkomstprövning
utgör det främsta hindret för
en frivillig lösning av frågan om tillläggspensioneringen.

Jag skall ta ett exempel. Det gäller en
ensamstående ålderspensionär i Stockholm
med en årshyra av 1 600 kronor.
En ökning av sidoinkomsten från 1 400
till 4 400 kronor, d. v. s. med 3 000 kronor,
ökar den sammanlagda inkomsten
med blott 1 000 kronor, noga räknat
1 008. »Spärren» vid tjänstepensionering
omfattar i Stockholm pensioner
mellan 1 400 och 4 400 kronor. Pensionshöjningar
inom denna zon har en
verkningsgrad av blott en tredjedel och
blir oproportionerligt dyra. En folkpensionär,
som med eget arbete ökar
sin inkomst, får det inkomstprövade
bostadstillägget minskat med två tredjedelar
av inkomstökningen. Pensionsberedningen
var ganska enig om att vi
inte kunde ha det på detta sätt, utan
man borde överväga att i samband med
höjningen av folkpensionerna låta viss
del av höjningen avräknas mot bostadstillägget.
Men avvecklingen har tyvärr
skjutits på framtiden genom förra årets
riksdagsbeslut.

Herr talman! För någon vecka sedan
träffade jag här i Stockholm en engelsk
politiker, som är bär för att studera
våra förhållanden på socialpolitikens
och arbetsmarknadens områden. En av
lians första frågor var: »Har ni många
strejker i Sverige? Jag har hört att det
är ganska sällsynt.» Jag kunde bekräfta
att så var fallet. Vi tar det som något
så självfallet att undantagen väcker
uppmärksamhet. Engelsmannen uttryck -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

161

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

te sin förundran och beundran över det
idylliska tillstånd vi lever i jämfört
med många andra länder. Vi har anledning
att känna oss till freds med att vi
vuxit ifrån storkonflikternas och de
starka motsättningarnas tid. Under en
lång följd av år, kanske de senaste 30
åren, har utbildats en god tradition att
frågor om arbetsvillkoren skall överlåtas
åt arbetsmarknadens parter att lösa
genom förhandlingar. Det kan vara segt
och långdraget ibland, men till sist
kommer man dock överens — i vetskap
om att även en mager förlikning är bättre
än en fet process. Ur demokratisk
synpunkt har det varit en styrka. Partiernas
möjligheter till partitaktiska bud
och överhud har kringskurits. Visst
yppas en del gny kring de flesta överenskommelser.
Det är naturligt. De är
kompromisser: ingen är helt nöjd, men
överenskommelserna accepteras i medvetande
om att har icke parterna under
sina nattliga manglingar kunnat komma
längre lär icke heller politikerna kunna
göra det.

Ett och annat snedsteg från den raka
vägen har väl förekommit. Det föreliggande
förslaget om obligatorisk tjänstepensionering
bryter emellertid den
goda tradition som utvecklats i vårt
land. Det innebär ett definitivt intrång
på det område rörande arbetsersättningens
utformning och fördelning, som
hittills varit förbehållet parterna på arbetsmarknaden.
övertramp brukar medföra
ogiltigförklaring. Hur det till sist
blir denna gång kan ännu inte överblickas.
Regeringen bäddar för skärpta
motsättningar på arbetsmarknaden och
eventuellt konflikter.

Jag skall be att få återge ett avsnitt
ur eu framställning, som Svenska industritjänstemannaförbundet
gjort till
socialministern: »Då motivet för lagstadgad
tjänstepension varit att det ansetts
omöjligt att parterna på arbetsmarknaden
skulle kunna åstadkomma
förhandlingsmässiga uppgörelser i pen -

även gäller samordningsproblemen. Det
måste därför antagas bli utomordentligt
svårt och förenat med stora risker
för förödande konflikter på arbetsmarknaden
att förhandlingsvägen nå fram
till en godtagbar lösning av samordningsproblemen,
om statsmakterna genom
lagstiftning på pensionsområdet
indirekt fastslagit, att pensionsfrågan
icke längre skall betraktas såsom en
arbetsmarknadsparternas förhandlingsangelägenhet
utan anses vara en lagstiftningsfråga.
»

Vi vet att obligatoriets tillskyndare
icke gärna vill acceptera uppfattningen
att pensionen är en del av löneförmånerna.
Jag vill erinra om att denna princip
för länge sedan accepterats av riksdagen.

I en proposition 1949 om ändring i
tjänstepensionsreglementet sade dåvarande
departementschefen Wigforss, att
det ibland har gjorts gällande att pensionen
utgjorde ett av staten utdelat
ålderdomsunderstöd, ett slags gratifikation
grundad på trogen tjänst. Gentemot
detta hävdade herr Wigforss:

»I olika sammanhang har emellertid
angivna uppfattning avvisats av statsmakterna,
senast vid 1947 års allmänna
lönereglering, då det i samband med
nettolönesystemets genomförande uttryckligen
framhölls att pensionen utgjorde
en förmån, till vilken tjänstemännen
hade lika god rätt som till lönen.
»

Det kan vara skäl att citera ännu ett
uttalande av herr Wigforss i samma
proposition:

»Själva utgångspunkten för detta resonemang,
nämligen att den under tjänstetiden
utgående lönen skulle varit
högre, om pensionsrätt ej tillförsäkrats
tjänstemännen, synes kunna godtagas.»
Så långt i vad det gäller de statsanställda.

Beträffande de privatanställda har i
ett uppmärksammat rättsfall för några
år sedan samtliga domstolsinstanser varit
eniga om alt iiven den del som av

sionsfrågan, måste därav följa alt detta
11 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 16

162 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

arbetsgivaren inbetalas för den anställdes
pensionering är att betrakta som en
del av den anställdes lön. I ett yttrande
i målet till högsta domstolen uttalade
försäkringsinspektionen bl. a.: »Det
är summan av avgifterna till STP och
den enskildes lön minskad med förekommande
pensionsavgiftsavdrag som
är vederlaget för den anställdes arbete,
och det är denna summa som realekonomiskt
sett är lön.»

Man hör inte förvåna sig över att
hundratusentals tjänstemän känner oro
inför obligatoriets genomförande. Under
alla de år denna pensionsfråga ventilerats
— den har vänts ut och in på ett
otal möten, i valrörelser och i folkomröstningen
samt i TV och radio —
har frågan om samordningen med existerande
pensionssystem varit ett av de
bland tjänstemännen mest diskuterade.
Tre pensionsutredningar har ventilerat
problemet men ingen av dessa har klarlagt
efter vilka grunder en samordning
bör ske. För de statsanställdas del kan
det i princip sägas vara löst med det
nya pensionsreglementet som träder i
kraft den 1 juli i år. Men här gällde det
att samordna två fördelningssystem.

För de privatpensionerades del är frågan
alltjämt olöst. Självfallet kan, som
SIF anfört i sin förut nämnda skrivelse,
denna grupp icke begränsas till dem som
har sin pensionsrätt försäkringsmässigt
garanterad. Hit måste också räknas alla
enskilda tjänstemän och grupper av
tjänstemän, vilka enligt sedvänja, direkta
utfästelser, pensionsstiftelser, understödsföreningar
etc. upparbetat pensionsrätt
under sin anställningstid.

Det gäller omkring 250 000 anställda.
Herr Kellgren nämnde i går 300 000, en
litet högre siffra än min, möjligen beroende
på att herr Kellgren räknar in
även dem som redan gått i pension och
är över 67 år. För dem existerar ju inte
något samordningsproblem. Men det är
alltså — låt oss acceptera herr Kellgrens
siffra — .300 000 som är anslutna
till SPP, bankernas och försäkringsbo -

lagens pensionskassor m. fl. Ändå kan
socialministern med darr på rösten
säga, att det inte har hänt något på förhandlingsområdet,
trots att 300 000 på
den privata sidan har lyckats klara upp
dessa problem genom förhandlingar!

Jag blev litet förvånad när statsministern
i går talade om de privilegierade,
de som har pension. Han nämnde
särskilt dem som har goda inkomster.
Men vilka är det som är med i SPP?
Det är bl. a. tusentals kvinnliga kontorsanställda,
låt oss säga att de har cirka
10 000 kronor i årsinkomst. De betalar
genom avdrag på lönen 600 kronor om
året till pensionen. Låt oss göra en jämförelse.
Vad betalar i dag exempelvis
en byggnadsarbetare med 25 000—
35 000 kronors inkomst i avgift till sin
pension? Kan man säga att han inte har
råd? Nej, det kan man inte. Det är i
stället så att obligatoriet skapar privilegier.
De som har brant lönekurva
blir privilegierade i förhållande till dem
som har flack lönekurva och skall betala
avgifter under hela sin arbetsföra
ålder, 16—66 år.

Tjänstemännen har givetvis tagit fasta
på regeringens upprepade försäkringar
att »ingen skall få det sämre genom
obligatoriet». De skulle tvärtom få bättre,
billigare och värdesäkra pensioner.
Tjänstemännen har resultatet av den
obligatoriska sjukförsäkringen i gott
minne och vad som hänt i årets löneförhandlingar
då det gäller arbetstidsförkortningen.
De hyser berättigad oro
för att obligatoriet kommer att medföra
ännu ett steg på nivelleringens väg. De
kanske erinrar sig prästen Laokoons
varning, då trojanerna rusade ut till den
trähäst som danaerna, dvs. grekerna,
kvarlämnade, då de låtsades avsegla
från Troja: »Vad det än må vara fruktar
jag danaerna, även när de komma
med gåvor.»

Regeringen kan inte ge någon garanti
för att ingen försämring kommer
att inträffa, lika litet som den kan garantera
obligatoriets pensioner, avgif -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

163

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ter och värdebeständighet i framtiden.
Lagrådet, som yttrat sig, synes ha hyst
större oro för att arbetsgivarna vid en
samordning skulle belastas med oskäliga
kostnader än för själva samordningsproblemet.
För exempelvis de SPPförsäkrade
är pensionsåldern vanligen
65 år för män och 60 för kvinnor.
Många har lägre pensionsålder. Tvingas
man in i obligatoriet blir lägsta pensionsåldern
63 år. Men då reduceras
pensionen med 28,8 procent. Går man i
pension vid 65 år reduceras den med
14,4 procent.

Avgifterna till enskilda pensionskassor
dras från lönen, och därigenom
minskas den pensionsgrundande inkomsten
i obligatoriet. Jag skall be att
få exemplifiera hur det verkar i praktiken:
En 45-årig anställd som har

15 000 kronor i lön och av denna betalar
1 000 kronor om året i avgift för
en pension som skall börja utgå från
65 års ålder, skulle få tillgodoräkna sig
överkompensation endast som om han
hade 14 000 kronors inkomst. Om han
däremot tar fribrev på sin pensionsförsäkring
skall han få överkompensation
beräknad efter en årslön på 15 000 kronor.
En mera genomtänkt sparhindranrande
åtgärd torde inte någonsin ha
förelagts den svenska riksdagen. Tanken
synes vara att de anställda skall göras
ointresserade av att få kompletteringspensioner,
exempelvis mellan 66
och 67 eller 60 och 67. Företag som har
många kvinnliga anställda med pensionsåldern
60 år blir ointresserade av
att ordna pensioner för dem.

Jag fäste mig vid herr Kellgrens argumentering
i går, då han sade, att SPPpensionen
är för dyr: avgiften uppgår
vanligen till sammanlagt 24 procent av
lönen. Socialministern sade att SPP är
ett viilskött företag — jag är inte säker
om det var hans egen åsikt eller om han
menade, att företaget ansågs vara välskött.
Hur kan då obligatoriet klara pensionen
med bara 10 procents avgift?
Jag vill inskjuta att de pensionsgrun -

dande inkomsterna i SPP och obligatoriet
icke är desamma. Men man kan
likväl jämföra de bägge systemens avgifter.
Vem betalar egentligen resten?
Vi kan väl ändå inte komma ifrån att
någon ytterst måste betala pensionen.
Och hur kan regeringen lova pensioner
för just inte mer än halva kostnaden
flera år innan systemet ens prövats
i praktiken?

Det verkar som om det gick troll i
pengarna så fort de kommer i statens
hand. De blir inte vanliga svenska kronor
utan något slags kromosomkronor.

Regeringen tar lätt för att inte säga
lättvindigt på dessa frågor; den ägnar
ett närmast förstrött intresse åt hur de
skall klaras upp. SIF och TCO har i en
skrivelse till socialministern i höstas
understrukit vikten av att en undersökning
göres. I propositionen finns skrivelsen
inte omnämnd med ett ord. Enligt
departementschefens uppfattning
torde det »i princip inte föreligga några
frågor av annan art än sådana som redan
funnits och vid behov bragts till
olika lösningar . .. Mot bakgrunden av
den trygghetsreform som nu förestår
för vårt folk, får de för vissa grupper
ännu kvardröjande samordningsfrågorna
inte någon större räckvidd.»

Den något nonchalanta attityd som
regeringen intagit när tusentals tjänstemän
vid L. M. Ericsson och SAAB krävt
klara och bindande besked kan inte förklaras
med annat än att ett parti, som
suttit så länge vid makten, gripes av
självtillräcklighet och maktfullkomlighet.
Oron över obligatoriets konsekvenser
är icke begränsad till dessa privatanställda
tjänstemän. Deras skrivelser
är ett uttryck för den indignation, som
allt fler känner inför regeringens brist
på hänsyn till deras läge. Regeringens
eget uppträdande har bidragit till att
pensionsdehatten blivit så inflammerad.
Om vi hade haft litet mer av det relativt
soliga humör, som socialministern
hade i går, skulle det ha sänkt tempe -

164

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

raturen i denna heta debatt. Socialministern
slår emellertid bort frågorna
genom att i överlägsen ton tala om
denna »tolftedel» av löntagarna, vars
problem för honom av allt att döma är
av underordnad betydelse.

Jag skall be att få citera en del av
vad socialministern yttrade vid en distriktsstämma
i Luleå den 13 april, om
referatet i Norrländska Social-Demokraten
är riktigt — man bör då också försöka
höra den ton, som socialministern
troligen använde: »Ett antal SPP-försäkrade
tjänstemän hos L. M. Ericsson
har under tvivel på sin fackliga organisations
förmåga att föra förhandlingar
vänt sig till statsministern med begäran
om handledning.»

Har inte socialministern vänt sig åt
fel håll? Borde inte adressen i stället
vara Landsorganisationen, som uppenbarligen
tvivlat på sin förmåga att föra
förhandlingar och inte nöjt sig med att
begära statsministerns handledning?
Den föreliggande propositionen är ett
uttryck för detta. Regeringen hänvisar
till förhandlingar. Det är ett bekvämt
sätt att komma ifrån problemen genom
att helt enkelt vältra över dem på organisationerna.
Regeringens mening är
uppenbarligen den, att tjänstemännen
skall förhandla en gång till om en arbetsersättning,
som de redan har förhandlat
sig till!

Samordningen gäller inte enbart pensionen.
Starka krav på lönehöjningar
kommer att resas icke bara av de privatpensionerade
utan även av stats- och
kommunalanställda. Hur tänker civilministern
och finansministern -— och kommunalmännen
ute i de beslutande församlingarna
— möta dessa krav? Enligt
uppfattningen i tjänstemannakretsar
bör utgångsläget vara detsamma för alla
löntagare, när obligatoriet börjar tilllämpas.
Det skall först bli en verklig
nollställning.

Alla dessa tjänstemän har en känsla
av att det varit skäligen meningslöst
att de under årens lopp avstått en del

av kontantlönen för att säkra sitt ålderdomsskydd.
Förtänksamhet och sparande
för ålderdomen lönar sig inte.
Det är bättre att leva för dagen och ta
ut mesta möjliga kontant.

Möjligen kan regeringen åberopa
tjänstemännens rätt till utträde. Den är
dock omgiven av så höga taggtrådsstängsel,
att få torde reflektera på att
klättra över.

Inte ens socialministern tror — det
framgår av propositionen — att någon
kommer att ge sig på detta försök. En
del tjänstemän kommer naturligtvis att
lockas av den mycket goda affär som
överkompensationen innebär.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ställa en fråga. Socialministern är tyvärr
inte närvarande, men någon annan
kanske kan ge mig svar. Kan statstjänstemännen
ställa sig utanför obligatoriet?
År exempelvis TCO:s statstjänstemannasektion
en huvudorganisation
som kan fatta beslut om att ställa
sig utanför obligatoriet? Kan statstjänarkartellen
inom LO, Statstjänstemännens
riksförbund eller Statstjänstemannaförbundet,
som herr Nihlfors representerar,
såsom huvudorganisationer
besluta att ställa sig utanför obligatoriet?
Det är inte oväsentligt att detta
klarlägges inför de förhandlingar
som så småningom skall äga rum.

Såsom nämnts i högerpartiets motion
i anledning av regeringens proposition
pågår sju olika utredningar, vilkas resultat
borde ha förelegat för att möjliggöra
en mera fullständig bedömning
av obligatoriets konsekvenser. Det förefaller
som om även anhängarna av
obligatoriet skulle finna propositionen
ganska ofullgången. I den reservation,
som socialdemokraterna avgivit till utskottsutlåtandet,
begäres fortsatta utredningar
på icke mindre än nio olika
punkter — måhända är det flera, men
jag har fått dem till nio. Man vill sålunda
ha utredning om s. k. beroende
uppdragstagare, om 300-kronorsregeln,
om att löneavdrag för avgifter till exem -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

165

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pelvis STP icke blir pensionsgrundande,
om möjlighet till lägre pensionsålder
för vissa yrkesgrupper, om förtidspensionen,
om pensionspoäng under
sjukdom och arbetslöshet, om familjepensioneringen,
om sammanträffande
pensionsförmåner inom obligatoriet
och om pensionsförsäkring för ålderspension
under mindre än fem år som
icke överstiger 3 000 kronor.

En del av dessa utredningar är redan
i arbete — men åtskilliga andra
bör tydligen nu sättas i gång. Det förefaller
som om utskottsreservanterna
finner propositionen om obligatoriet
lika ofullbordad som finansministerns
statsverksproposition och kompletteringsproposition.

Rättfärdighet är ett ord som obligatoriets
anhängare flitigt har använt
under denna debatt och många gånger
tidigare vid diskussionen om pensionsfrågan
— statsministern använde ordet
minst tre gånger i sitt anförande under
gårdagen. Det är märkligt att vi kan
ha så olika meningar om vad ordet
rättfärdighet egentligen innebär, trots
att vi talar samma språk. Är det särskilt
rättfärdigt att genom en lag ålägga
människorna att avstå en med varje
år stigande del av sina inkomster för
att utöver folkpensionens grundskydd
säkra ett tilläggsskydd på just det sätt
regeringen anser vara det enda riktiga
och det som skall gälla för alla? Är det
särskilt rättfärdigt att överkompensera
en del på andras bekostnad? Är det
särskilt rättfärdigt att missgynna dem
som tidigt får arbetsinkomster och gynna
dem som sent går ut i förvärvslivet?
Skall de, som nu betalar en del av sina
egna pensioner, t. ex. genom avdrag på
lönen, behöva ha cn känsla av att de
tillhör de orättfärdigas skara därför att
de går emot obligatoriet? Vad som för
den ene ler sig som högsta rättfärdighet
är för den andre djup orättfärdighet.

Herr talman! För några år sedan var
Bertrand Russell på besök i Stockholm

och han yttrade då i ett föredrag några
ord, som vi borde ha i minnet och som
jag skulle vilja sätta som motto över
obligatoriet: »Med varje statligt in grepp

går ett stycke mänsklig frihet
förlorad.» Det, herr talman, är skäl
nog för mig att rösta mot förslaget.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag hade tänkt ägna
min lilla föreläsning åt två ting. För det
första ville jag sätta in pensionsfrågan
i sitt socialpolitiska sammanhang, och
för det andra vilie jag ta upp talet om
rättsosäkerheten i regeringens pensionsförslag.

Innan jag gör det vill jag emellertid
gärna kommentera gårdagens övningar,
då herr Eliasson i Moholm anförde
ett exempel på hur regeringsförslaget
kan komma att verka. Jag lyssnade speciellt
till herr Eliasson, därför att han
var dels en framstående ledamot av
pensionsutskottet och dels är en mycket
betrodd medarbetare i den Strandska
kommittén. Hans exempel gick ut
på att en gatuförsäljare — »nasare» uttryckte
han sig — står och säljer sina
apelsiner och blommor. Han deklarerar
ingen inkomst och har ingen skatt, men
så läser han regeringsförslaget — vi
får bortse från att dess läsekrets är tämligen
begränsad — och finner, att
om han deklarerar för 30 000 kronor
om året utan att betala avgift eller skatt
får han en pension på 11 000 kronor.
Tyvärr måste jag göra herr Eliassons
gode vän ledsen; han får ingen pension,
eftersom han inte betalar avgifter.
Jag är medveten om att herr Eliasson
är på det klara med detta och kommer
att deklarera, att hans exempel
var felaktigt.

Jag har inte haft tillfälle att kontrollera
alla de sifferexempel, som har anförts
av herr Björkman — tiden har
varit något knapp — men jag föreställer
mig, att många av dem är av den
karaktären, att man, när man tittat li -

166 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tet närmare på dem, får be herrarna
att läsa utskottsutlåtandet litet noggrannare.

.lag kommer så till de två huvuduppgifterna
med mitt anförande.

I varje folkpartiinlägg och högeranförande
har det talats om grundtrygghet
och grundskydd. Ett genomgående
tema har varit att samhället skall garantera
ett grundskydd. Hur medborgarna
i övrigt skall ordna för sig, får
bli deras ensak. Då ställer jag den frågan:
Hur långt är man nu ense i socialpolitiskt
hänseende? Svaret tycks bli
att man är ense om att när inkomsten
uteblir på grund av sjukdom, arbetslöshet,
moderskap eller invaliditet liksom
på ålderdomen, skall samhället
träda till. Det kan inte få bli tal om någon
frivillighet för den enskilde. Ingen
får mäla sig ut ur kollektivet, utan alla
måste vara med i samhällets olika sociala
anordningar. Varför skall då inte
medborgarna klara sig själva under
dessa perioder? Ja, den frågan är i
dag fullständigt meningslös, eftersom
alla är ense om att medborgarna skall
vara tillförsäkrade denna trygghet, därest
inkomsten uteblir. Men om man
litet närmare studerar socialpolitiken,
skall man finna att frågan på fullt allvar
ställts här i riksdagen för inte så
länge sedan.

Den av samhället garanterade grundtryggheten
är en tämligen modern företeelse.

Erfarenheten har visat oss att social
trygghet inte kan grundas på frivilliga
anordningar. Det var för övrigt detta
som var vägledande för riksdagen år
1953 när den allmänna sjukförsäkringen
genomfördes. Det skall erkännas att
vi då gjorde ett misstag genom att låta
företagarna stå utanför den obligatoriska
tilläggssjukpenningen. Men vi
trodde ju att man genom propaganda
och ekonomisk stimulans skulle kunna
förmå gruppen att ordna sitt försäkringsskydd.
Alla känner till vad resultatet
blev. Riksdagen har ju för öv -

rigt härförleden enhälligt beslutat att
man skall utreda frågan och inkomma
med förslag om åtgärder för att förbättra
sjukförsäkringen för denna
grupp.

Min uppfattning när det gäller denna
sak är fullständigt klar: den enda
möjligheten är att låta den obligatoriska
försäkringen även omfatta denna
grupp. Jag tror att erfarenheterna från
sjukförsäkringen redan har givit oss
svaret på frågan, hur det skulle gå med
en frivillig tilläggspensionering.

Då är alltså alla överens om att inkomstlösa
perioder skall täckas av samhället.
Frågan blir då hur stor del av
inkomsten som skall täckas och hur
höga inkomster samhället skall täcka.
Hela inkomsten skall inte täckas. Man
skall tjäna på att arbeta. Kompensationsgraden
bör vara 70—80 procent.
Hur höga inkomster skall då täckas?
Det är väl detta som dagens diskussion
i själva verket rör sig om.

Den socialpolitiska målsättningen har
förändrats och den förändras oavbrutet
i vårt samhälle. Man kan ta 1920- och
1930-talen som exempel. Vilka krav ställde
man då på samhället? Jo, man ville
att samhället skulle se till, att svälten
och nöden hölls borta. Men det infördes
någonting nytt i socialpolitiken. Det nya
var, att man automatiskt skulle få ersättning.
Man skulle slippa ifrån fattigvårdens
förödmjukande individuella behovsprövning.
Samhället skulle garantera
det som hörde till livets nödtorft.
Det var då grundtryggheten och minimistandarden
kom till som sociala begrepp.
Detta rönte emellertid motstånd
och omfattades visst inte av alla meningsriktningar
i denna församling på
sin tid. Målsättningen accepterades dock
av majoriteten.

Minimistandarden skulle vara i nivå
med de allra lägsta inkomsterna. Den
som hade en högre inkomst fick finna
sig i att vid sjukdom eller annat inkomstbortfall
inrätta sig efter den nya
situationen.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

167

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Det var på sin tid en enorm framgång
att man kom ifrån fattigvårdens behovsprövning
och kom fram till automatiken
genom socialförsäkringen. Jämfört
med vad man hade tidigare var det en
stor framgång. Det skedde exempelvis
en förbättring på 1940-talet på familjeskyddets
område, hur ofullständig den
än var. När en familjeförsörjare gick
bort i slutet på 1930-talet kom det eu
representant för fattigvården med en
liten slant. Numera utgår det automatisk
ersättning, även om den är mycket
ofullständig och bristfällig.

Nu har under allmän uppslutning
målsättningen förändrats. Den har fått
en annan innebörd. Man har övergett
minimistandardresonemanget. Flera socialdemokratiska
talare har sagt: Titta
på sjukförsäkringen. Från denna försäkring
utgår ersättning efter inkomstgradering.
Ja, men sjukförsäkringen avser
ett korttidsskydd. Titta då på yrkesskadeförsäkringen.
Även från denna försäkring
utgår ersättningen efter inkomstgradering
— och utan begränsning
i tiden.

Vi har alltså kommit överens om att
vi genom socialpolitiken inom rimliga
gränser skall bevara den uppnådda levnadsnivån.
Naturligtvis kan man alltid
diskutera var den rimliga gränsen skall
anses gå. Vi har sagt, att för yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen skall
maximigränserna vara 15 000 respektive
14 000 kronor. Jag anser nog att vi snart
bör höja dessa gränser — detta vill jag
varmt rekommendera: socialministern
att tänka på.

När det gäller pensionerna har man
stannat vid gränsen 30 000 kronor. Man
har diskuterat detta en hel del. Somliga
har menat, att det är alldeles för högt
att gå till 30 000 kronor. Får jag då göra
två påpekanden. När det gäller pensionen
får man se litet framåt i tiden! Och
sedan — det väsentligaste: praktiskt taget
alla löntagare med inkomster om
30 000 kronor har redan nu pensionsfrågan
ordnad. Jag tror att kammarens

ledamöter får leta länge i sin bekantskapskrets
för att finna en person med
25 000—30 000 kronors inkomst som
inte redan nu har pensionsfrågan ordnad.
För oss är det fullt naturligt att
låta denna målsättning inom socialpolitiken
gälla även pensionerna. Det är alldeles
tydligt, att folkpartiet menar precis
samma sak, annars vore det ingen
mening med deras tal om lagfäst tillläggspension
med den utformning man
tänkt sig.

Enligt min mening finns det inga
som helst motiv att låta ersättningen vid
sjukdom påverkas av sjukdomens namn!
Det är dock vad som sker nu. Det finns
inga som helst motiv för att låta ersättningen
till efterlevande påverkas av
försörjarens dödsorsak! Detta sker
emellertid nu. Det finns inget motiv för
att låta storleken av en ålderspension
bli beroende av vilken arbetsgivare man
haft! Så är det dock nu. Regeringsförslaget
är alltså ett nytt steg framåt på
en redan beträdd socialpolitisk väg.

Jag skall sedan fatta mig kort i den
andra fråga jag tänkte ta upp. Den frågan
har ganska ofta återkommit i pensionsdiskussionen.
Jag tänker här på
talet om rättsosäkerheten i regeringsförslaget.
Man har från visst håll befarat,
att man skulle riva upp det beslut
riksdagen fattar. I denna vecka
har detta tagits upp i tvenne publikationer.
Det är RLF-bladet samt extranumret
av Sunt Förnuft, där man är litet
bekymrad — inte för pensionsfrågan
som sådan — utan för att beslutet rivs
upp vid en ändrad politisk konstellation.
Hur stora är nu dessa risker? I det
politiska livet skali man väl, liksom
annars, tillmäta människorna ärliga avsikter.
Naturligtvis även här — herr
talman — inom rimliga gränser.

Nu säger centerpartiet och högern att
de inte vill ha någon tilläggspension.
De tävlar för övrigt om vem som är
den värsta motståndaren till tilläggspensionen.
Vi får väl då tro på dem
att de inte vill ha någon sådan pen -

168

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag; om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

sion. Däremot vill folkpartiet ha en
tilläggspensionering. De folkpartister
som har yttrat sig måste bli trodda när
de säger att de vill att pensionsfrågan
skall ordnas. Inte bara herr Königson
har den uppfattningen; det finns många
andra som önskar en lösning. Högern
har låtit förstå att den kommer att försöka
få beslutet upprivet liksom högern
har försökt för sjukförsäkringens vidkommande.
Min fråga är nu: Hur kommer
folkpartiet att ställa sig till ett förslag
att riva upp pensionsbeslutet? Jag
hade tänkt ställa frågan till herr Ohlin,
även om det är förmätet av en backbencher,
men oss utskottssuppleanter
emellan kan det kanske vara tillåtet.
Han är inte här och jag låter därför
frågan gå vidare till någon annan. Hur
kommer folkpartiet att ställa sig till ett
sådant förslag från högern? Blir svaret
på denna fråga, det jag tror, nämligen
att man inte kommer att medverka till
att beslutet rivs upp utan tar det nederlag
man kommer att lida för att i fortsättningen
slå vakt om den reform vi i
dag genomför, då kan talet om rättsosäkerhet
definitivt avföras från diskussionen.

Herr talman! Det var dessa två saker
jag ville beröra i mitt lilla anförande.
Sedan vi dryftade pensionsfrågan förra
gången har ju ingenting hänt som föranleder
någon tveksamhet från min sida.
Jag yrkar därför bifall till reservationen
vid alla de punkter där herr
Strand har reserverat sig.

Häri instämde fru Svensson (s).

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Mitt av herr Bengtsson
påtalade exempel tycks ha varit
olyckligt valt. Jag åsyftade övergångsbestämmelserna
i 57 §, där undantag
görs från vad som stadgas i tredje stycket
i 12 § för dem som är födda före
år 1915. Detta fattade jag som om man
gav dispens från 9:e paragrafens be -

stämmelser angående avgiftsbetalning.
Nu är jag inte jurist och jag tycks ha
misstolkat bestämmelserna på denna
punkt. Lagtexten är inte så kristallklar
och inte lätt att tolka. Exemplet blir
emellertid fullt hållbart, om min »nasare»
gör upp med en uppdragsgivare,
en kollega t. ex., så att han deklarerar
beloppet som inkomst av anställning
och om han tar upp inkomsten till
30 000 kronor. Myndigheterna tvingas
sålunda i en mängd fall att försöka
se till, att det inte deklareras för hög
inkomst.

Kvar står vidare alla mina andra exempel
på orimligheter som är oemotsagda,
och de ger tillräckligt belägg för
min uppfattning.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Socialministern beklagade
under gårdagens debatt, att pensionsfrågan
kommer att avgöras i splittringens
tecken. Det är också ett dramatiskt
politiskt spel, som rullas upp på
Helgeandsholmen, när man skall spela
krona och klave om en livsviktig fråga.

Under fjolårets pensionsdebatt i denna
kammare ifrågasatte jag en återremiss
av de föreliggande tilläggspensionsförslagen.
Det hade säkerligen varit
en politiskt klok åtgärd att följa
denna hänvisning i stället för att genomföra
en riksdagsupplösning. En remissprövning
av pensionskomplexet hade
sakligt sett inneburit en realistisk
linje — i stället blev det en partipolitisk
fråga av stora mått. Genom upplösningen
av andra kammaren och den
därpå följande valrörelsen blev läget i
stället det, att partierna till höger och
vänster bundit sig och en demokratisk
samförståndslösning har spolierats.

Upplösningen av andra kammaren
löste inte pensionsfrågan parlamentariskt,
tvärtom. Halva nationen är för
och andra hälften emot obligatorisk
tilläggspension. I riksdagen avgöres frågan
av allt att döma genom slumpens

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

109

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. in.

skickelse eller den mänskliga faktorn
t. ex. olyckshändelse eller tryck på fel
knapp. Det nya lagförslaget har blivit
föremål för allvarlig kritik, speciellt
från tjänstemannaorganisationernas sida.
De privatanställdas samordningsproblem
har inte klarats upp, arbetstagarbegreppet
är fortfarande olöst, och
den statliga fondbildningen kommer att
verka oförmånligt på sparandet.

När det gäller arbetstagarbegreppet
har regeringen försummat att påskynda
den av riksdagen enhälligt begärda
utredningen. Det av regeringen föreslagna
obligatoriska tilläggspensionssystemet
bygger därför i detta hänseende
på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
Socialministerns försummelse
är så mycket mera anmärkningsvärd
som fjolårets riksdag i anledning av en
i ämnet väckt motion uttryckligen uttalade
att berörda spörsmål skulle behandlas
i det fortsatta utredningsarbetet.
Det är med tillfredsställelse jag noterar
att folkpartiet och socialdemokraterna
i sina reservationer påyrkat att
arbetstagarbegreppet bör utredas. Till
pensionsutskottet har framställningar
gjorts — som syftar på min motion —
om frågans lösning av bland andra TCO,
Bensinhandlarnas riksförbund och Försäkringsfunktionärernas
förbund.

I arbetsfredslagstiftningen har arbetstagarbegreppet
vidgats, och beroende
uppdragstagare jämställes med arbetstagare
i civilrättslig mening. I riksdagen
har påyrkats, att liknande definition
skulle inskrivas i semesterlagen,
lagen om allmän sjukförsäkring samt
lagen om ersättning för yrkesskada.

Arbetstagarbegreppet har stor betydelse
för hela vår sociallagstiftning.
Byråchef C. Wredmark i riksförsäkringsanstalten
skildrar i Svensk Sjukkassetidning
den obligatoriska sjukförsäkringslagens
besvärsfrekvens, som är
mycket stor, men lian framhåller att
de största svårigheterna gäller tolkningen
av arbetstagarbegreppet.

Sjukförsäkringslagen bygger, skriver

herr Wredmark, som bekant liksom yrkesskadeförsäkringslagen
på det s. k.
civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Stor
oklarhet råder emellertid för närvarande
angående innebörden av detta begrepp.
Gränsdragningssvårigheterna är
därför betydande, och tolkningstvister
har visat sig lätt uppstå. Den försvårade
tillämpningen av arbetstagarbegreppet
har visat sig medföra att sjukkassorna
— vilka givetvis saknar erforderlig
expertis och möjlighet att följa
med rättsutvecklingen och förekommande
facklitteratur på området —
inte kan bemästra de ofta uppkommande
tolkningssvårigheterna. Att det under
sådana förhållanden föreligger allvarliga
risker för oenhetliga avgöranden
med därav följande rättsosäkerhet,
är uppenbart. Icke desto mindre, fortsätter
herr Wredmark, vill jag dock för
min del ej sluta att hoppas på att rättsutvecklingen
på området kommer att
gå i sådan riktning, att det blir möjligt
för sjukkassorna själva att i praktiken
bemästra tillämpningen av arbetstagarbegreppet.
I annat fall kan försäkringen
inte fungera på ett tillfredsställande
sätt, konstaterar byråchefen.

Samma problem kommer att uppstå,
om det nu föreliggande förslaget till
obligatorisk pensionering genomdrives.
Det blir orättvisor och svårigheter med
tolkningen av denna lag, och framför
allt kommer det att bli en mängd av
processer.

Herr Adamsson citerade ett anförande
av mig förra året där jag berörde
pensionsfrågan, och han frågade efter
min inställning till regeringsförslaget.
Jag anser, herr Adamsson, att pensionsfrågan
bör lösas etappvis. Först borde
man t. ex. klara upp arbetstagarbegreppet,
som jag nu har redogjort för — det
är en mycket viktig detalj i lagstiftningen.
Det är också viktigt att samordningssvårigheterna,
som herr Björkman
i Stockholm ingående berörde,
klaras upp innan lagstiftningen genomföres.
.lag kan nämna för herr Adams -

170 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

son, att jag så tidigt som 1951 motionerat
om en utredning av arbetstagarbegreppet.

Det föreliggande lagförslaget har inte
remissbehandlats — endast lagrådet
har formellt granskat förslaget. Vi är
ju inte vana här i riksdagen vid att
viktiga lagstiftningsfrågor behandlas
på detta vis, utan de bör sändas ut på
remiss innan riksdagen tar ställning till
så vidlyftiga lagstiftningskomplex som
i detta fall.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
debatten med detaljspörsmål, utan nöjer
mig med några reflexioner.

Från centerpartihåll har man varnat
för den dispositiva lagstiftning som
folkpartiet har föreslagit, men detta är
ingen lagstiftningsnyhet. Herr Hedlund,
som är jurist, känner säkerligen
till kommissionslagen, vilken fungerat
sedan 1914 och reglerar viktiga avtalsförhållanden
inom ett vidsträckt område.
Jag har inte hört att företagen i
vårt land har protesterat mot lagen eller
anser den vara en belastning för
företagen från avtalssvnpunkt.

På företagarhåll är stämningen dyster
inför nya bördor, vare sig det gäller
livsmedels- eller pensionsskatter.
Näringslivet befinner sig i en konkurrenshård
och oviss internationell affärsmarknad.
Det värsta som kan hända
de anställda och sysselsättningen är,
att olust och pessimism tränger in i
leden bland näringslivets folk. Pensionsfrågans
lösning i obligatorisk riktning
kan ur trivsel- och initiativandans
synvinkel få psykologiska aspekter.

Enligt regeringsförslaget skall pensionsavgifterna
tas ut med 3 procent av
basbeloppet redan under 1960. Därtill
kommer av allt att döma under samma
år omsättningsskatt. Man kan också befara,
att folkpensionsavgifterna blir
höjda. Genom höjda skatter och pensionsavgifter
framkallas prisstegringar,
vilka främst drabbar löntagarna. Hur
skall det gå för löntagarna, om kompensation
inte kan fås ut i form av

lönehöjningar. Konjunkturinstitutets
chef, professor Hansen, har varit inne
på tankegångar om sänkta löner. Jag
tror att en rätt stor oro förekommer
bland de enskilda LO-medlemmarna
inför år 1960.

Till sist vill jag apostrofera ålderspresidenten
Halléns hälsningstal i denna
kammare den 10 januari 1958. Herr
Hallén antydde att förr i tiden lyste
där ofta en storsint och generös anda,
när stora samhällsproblem stod på dagordningen.
Så var fallet, sade herr
Hallén, vid den stora författningsuppgörelsen,
så var det när grunden lades
till folkpensionen. Han gav en rörande
skildring av hur det var när folkpensionen
år 1913 genomfördes, hur han
och hans kamrater betedde sig efter
detta beslut. De tog enligt herr Hallén
upp en tacksamhetens sång på altanerna
mot Norrbro i glädjen över reformens
fastställande. Tänk om socialministern
år 1959 efter denna debatts slut
kunde samla herrar Ohlin, Hjalmarson
och Hedlund till en gemensam allsång
i samförståndets och glädjens tecken.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Efter att ha kritiserat
att socialministern inte beaktat herr
Christensons motion i fjol, förklarade
sig herr Christenson nu tillfredsställd
med reservanternas ställningstagande.
Min fråga till herr Christenson var, hur
herr Christenson kan rösta emot en lösning
av en fråga, om vilken han har
motionerat. Den frågan gav herr Christenson
icke något svar på, och det är
vältaligt nog.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Adamsson
säga, att jag i mitt anförande har
skisserat den lämpligaste vägen att klara
pensionsfrågan, nämligen att successivt
och etappvis genomföra olika förslag.
Hade man gått den vägen, kanske
ställningen och stämningen i denna

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

171

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

kammare hade varit annorlunda än
i dag.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag vill börja med ett
par reflexioner i anslutning till herr
Björkmans anförande.

Herr Björkman ställde en fråga om
statstjänstemännen kan ställa sig utanför
det system som vi nu diskuterar.
Svaret på den frågan kom enligt min
mening till synes på ett utomordentligt
effektfullt sätt under höstriksdagen,
när vi hade att behandla en motion från
centerpartiet. Den motionen hade ganska
eftertryckligt avstyrkts av alla remissinstanser,
och såvitt jag kan erinra
mig anslöt sig även högern och
folkpartiet till detta avslagsyrkande.

Att statstjänstemännen har förhandlat
sig till sina pensioner är väl sanning
i vissa stycken, men det är nog
ändå en sanning med modifikationer.
Det var väl ändå från början arbetsgivarna
som tog initiativet till pensionsförsäkring
för tjänstemännen. — SPP
bildades ju på sin tid av arbetsgivarna.

Jag vill så med några ord kommentera
ett yrkande i en av högermotionerna,
där det föreslås en utredning som
skulle syfta till skattefrihet för inkomster
upp till 1 500 kronor, i den mån de
intjänats för vård av äldre människor
i deras hem. Utskottets borgerliga hälft
har tillstyrkt motionen.

Jag tror att det skulle vara farligt
att ge sig in på denna väg. Visserligen
är det önskvärt att få så många frivilliga
krafter som möjligt att ägna sig åt
vården av gamla, även om det för närvarande
inte tycks råda någon överhängande
brist på arbetskraft på detta
område, men varför skall man begränsa
sig til! just detta speciella arbetsfält?
Här finns säkerligen andra områden
som är fullt jämförbara och lika behjärtansvärda
som åldringsvården och
där svårigheterna att få arbetskraftbehovet
tillgodosett är minst lika stora.

Ett genomförande av det ifrågasatta
systemet med skattefrihet för en viss
del av inkomster skulle leda till konsekvenser,
som säkerligen skulle visa sig
vara allt annat än önskvärda. Skall
samhället lämna subventioner — något
annat är det inte fråga om -—• bör
dessa lämnas i direkt form efter samma
principer som numera tillämpas
av ett flertal landsting beträffande
vården av kroniskt sjuka. Då det gäller
undantag från beskattning är det
enligt min mening nödvändigt att vara
mycket restriktiv och framför allt att
inte göra åtskillnad mellan olika slag
av förvärvskälla.

Vad beträffar det föreliggande utskottsutlåtandet,
som avser ställningstagandet
till principerna i propositionen,
så är detta så knapphändigt det
gärna kan vara. Man har enat sig om en
sak, nämligen att säga nej till regeringens
förslag till pensionsfrågans lösning.
Folkpartiet har emellertid tillfogat en
brasklapp genom att man i en reservation
till en annan punkt i utskottsutlåtandet
presenterat sitt förslag. Det är en
rätt underlig inställning, som jag förmodar
måste bli svår att helhjärtat omfatta
för många av partiets ledamöter,
alltså även för andra än herr Königson.
Å ena sidan säger man sig vilja lösa
pensionsfrågan, och i de senaste valrörelserna
har det inte rått någon tvekan
om ambitionen på den punkten. Å andra
sidan har man förenat sig med högern
och centerpartiet genom att i likhet
med deras ställningstagande vid den
avgörande voteringen förra året säga
nej till frågans lösning. Visserligen envisas
man med att hänvisa till sitt eget
förslag. Men utan att ingå på dess innehål!
kan man konstatera att såväl de
stora intresseorganisationerna som folket
i val så klart underkänt detta, att
det väl knappast kan råda någon tvekan
om den saken. Då det dessutom inte går
att vinna någon anslutning till folkpartiets
förslag från något av de övriga
partierna, innebär ett kvarhållande vid

172 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

folkpartiets linje oförändrad enbart en
demonstration.

Det har av flera talare såväl här i
kammaren som i den allmänna debatten
i övrigt ansetts lämpligt att skjuta
på frågans avgörande, dels eftersom den
inte skulle vara tillräckligt utredd och
mogen för ett genomförande och dels
eftersom man anser, att tider, då produktionsbetingelserna
är bättre, bör avvaktas.

•Tåg måste erkänna att jag har svårt
att förstå dessa tankegångar. En fråga
som i olika sammanhang och av olika
organ har utretts sedan 1947 kan man
väl knappast påstå vara dåligt utredd.
Visserligen kan man, som ju också har
gjorts, säga att en hel del punkter står
öppna och hänvisa till utredning. Delta
är sant, men de flesta av dessa punkter
är sådana som har sitt samband med
samordningen till folkpensioneringen
och som av denna orsak redan håller
på att utredas. I övrigt måste man nog
konstatera att detta är ett stort lagstiftningskomplex.
Och hur bra det än synes
vara utformat, vinner man säkerligen
ändock vid den praktiska tillämpningen
erfarenheter, som inte kan förutses
och som motiverar att en eller
annan punkt framdeles måste omprövas.
Detta kommer man inte ifrån vid
vilken tidpunkt man än fattar beslut.

Det andra motivet, det ekonomiska,
verkar inte heller övertygande på mig.
Det är väl ingenting som allvarligt tyder
på att näringslivets blomstrande
utveckling just nu skulle stagnera och
att utrymme inte skulle finnas för en
ordnad trygghet åt medborgarna. Vi har
hört de där tongångarna förr när det
gällt att genomföra reformer. Men trots
alla dystra spådomar har utvecklingen
ändock varit gynnsam.

I samband med pensionsfrågans genomförande
nästa år avses att ta ut en
avgift, som på hela lönesumman uppskattas
till 1,9 procent. Herr Eliasson i
Sundborn ansåg i sitt anförande för en
stund sedan att detta tillsammans med

andra avgifter skulle bli en alltför hård
belastning för näringslivet. Han pekade
bland annat på den arbetstidsförkortning
som genomföres även nästa år. Vidare
pekade han på en ifrågasatt omsättningsskatt
och i ett annat sammanhang
också på den extra företagsbeskattningen.
Han frågade hur man från
dessa utgångspunkter skall kunna undgå
en standardsänkning. Jag vill starkt
ifrågasätta om det behöver bli någon
standardsänkning. Standarden kan ju
inte mätas enbart i materiella ting.
En arbetstidsförkortning, som beräknas
motsvara cirka 2 procent av inkomsten,
är väl uttryck för en standardhöjning.
Ingen kan väl heller göra gällande att
det skydd mot inkomstbortfall vid ålderdom,
invaliditet och dödsfall, som
förslaget till tilläggspensionering innebär,
medför en standardsänkning. Inte
heller ett eventuellt genomförande av
en skattehöjning vill jag påstå innebär
en standardsänkning. I stället finansierar
våra skatter kollektiva anordningar
såsom sjukvård, hälsovård, skolväsende,
sysselsättningsskapande åtgärder
och mycket annat, som herr Eliasson i
Sundborn och jag i allmänhet är fullständigt
överens om. Om vi inte hade
dem, skulle det innebära en verklig
standardsänkning för stora folkgrupper.

Man hör understundom att vi inte har
råd att genomföra denna reform. Visst
kan man väl konstatera att det ekonomiska
läget är ansträngt på åtskilliga
områden och att våra resurser ter sig
knappa i förhållande till våra behov
och önskningar. Men trots detta vill jag
påstå att vi lever i ett rikt land. Vårt
näringslivs produktionskraft står på
toppen och undergår en gynnsam utveckling.
Vårt folks levnadsstandard är
bland de högsta i världen.

Viljan att värna om människornas
trygghet är numera djupt rotad inom
vårt folk. På ett område är denna
trygghetsfråga hittills inte tillfredsställande
löst för alla grupper. Det gäller

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

173

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

skyddet mot ålderdom, mot invaliditet
och för familjen i händelse av familjeförsörjarens
frånfälle. Detta är löst för
en begränsad del av folket. Nu gäller
det att ge alla förvärvsarbetande samma
skydd mot det inkomstbortfall, som
uppstår på grund av de anförda omständigheterna.
När nu fackföreningsrörelsen
så helhjärtat givit uttryck åt
sin vilja att bygga ut detta sociala reformverk,
så att tryggheten också omfattar
de pensionslösa grupperna och
därmed visat sin beredvillighet att ta
de ekonomiska konsekvenserna härav,
är det beklagligt att inte detta trygghetskrav
kan vinna resonans hos andra
demokratiska partier än det socialdemokratiska
när det gäller att fatta det
verkligt avgörande beslutet.

Det är angeläget att frågan avgöres
nu, vilket jag är förvissad om kommer
att ske, när vi om några timmar går till
votering, så att den inte ytterligare
skjuts på en oviss framtid. De ekonomiska
betingelserna kommer då liksom
nu att vara lika goda eller lika ogynnsamma,
beroende på hur man ser det.
Det för mig avgörande år att varje års
uppskov innebär att hundratusen medborgare
går miste om en pension, som
anses berättigad och välmotiverad för
vissa medborgargrupper i vårt land.
Detta kan i varje fall inte jag ta ansvaret
för, och därför, herr talman, ber jag
att få instämma i de yrkanden om bifall
till samtliga reservationer av herr
Strand in. fl., som tidigare har gjorts i
denna kammare.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Uddevalla
sökte ge ett slags svar på den
fråga jag ställt, om statstjänstemannen
kunde ställa sig utanför obligatoriet.
Herr Gustafsson hänvisade därvid till
en motion av centerpartiet i höstas.
Den gällde att man skulle undersöka
om statstjänsteinännen kunde få välja
att ta ut antingen allt i kontantlön eller
en del i form av pension. Den giillde

däremot inte alls frågan om huruvida
de skulle kunna ställa sig utanför obligatoriet.
Statsutskottet avstyrkte denna
motion, men jag vill erinra herr Gustafsson
om att högerledamöterna i utskottet
hade en särskild reservation,
där de förklarade att det vore av intresse
att få ett närmare klargörande av
frågan.

Vidare sade herr Gustafsson att påståendet,
att tjänstemännen fört förhandlingar
för att få pensionsrätt, var
en sanning med modifikation. Om herr
Gustafsson frågar t. ex. arbetsledareförbundet
och industritjänstemannaförbundet,
tror jag att herr Gustafsson
kommer att bli övertygad om att inte
har pensionerna kommit som manna
från himlen till tjänstemännen. Det har
varit ganska hårda förhandlingar därom.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att den
motion, som herr Björkman här åberopar
och även jag åsyftade, gick ut på
valfrihet. Men remissinstanserna, alltså
organisationerna själva, var fullständigt
entydiga i sina svar, och det är därför
uppenbart att de väljer pensionen. Om
de emellertid mot förmodan skulle vilja
utträda ur obligatoriet, så finns det ju
en utträdesrätt i enlighet med den bestämmelse
om undantag som förutsättes
i propositionen.

Vad sedan gäller påpekandet, att
tjänstemännen har fått förhandla om
sina pensioner, så bestrider jag inte
detta. Det har de säkert fått göra i åtskilliga
fall. Men å andra sidan är det
felaktigt att påstå, alt de alltid har fått
kämpa sig till pensionerna. I många
fall har det nämligen också varit ett
arbetsgivarintresse att ge tjänstemännen
goda pensioner.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var en intressant
upplysning herr Gustafsson i Uddevalla

174

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

kom med, när han sade att statstjänstemannen
skulle kunna ställa sig utanför
obligatoriet. Det var den saken min fråga
gällde. Jag vet inte om vi kan ta
fasta på detta uttalande eller hur pass
vittnesgill herr Gustafsson i detta fall
är. Om statstjänstemännen kan ställa sig
utanför obligatoriet, så behöver de inte
erlägga några avgifter till obligatoriet
utan kan i stället ta ut dem i form av
kontantlön.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! I denna debatt mellan
herr Björkman och herr Gustafsson i
Uddevalla rörande möjligheterna för
tjänstemännen att utträda ur obligatoriet
vill jag erinra särskilt herr Björkman
om att vi med bl. a. hans medverkan
har accepterat en uppgörelse om ett
statligt pensionssystem, som faktiskt ligger
vid sidan om obligatoriet. I det
systemet har man andra pensionsåldrar,
och även i många andra detaljer
avviker det från obligatoriet, som regeringen
här vill genomföra. Det finns
sålunda ett system vid sidan om.

Avsikten med den i detta system införda
s. k. bruttometoden är, att man vid
uppnådd pensionsålder skall kunna räkna
ut vilken pension som är den bästa
för vederbörande. Om en tjänsteman
haft olika anställningsformer, t. ex. både
statlig och privat tjänst, så skall han
enligt denna metod kunna erhålla den
pensionsnivå som är den bästa.

Jag fick den uppfattningen att herr
Gustafsson ansåg att tjänstemännen i
privat tjänst har fått sina pensioner
lättvindigt, nästan gratis, därför att arbetsgivarna
har haft intresse av att ge
dem pension. Om det är ett intresse från
arbetsgivarsidan, så ligger ju där bakom
en situation som väl innebär att
man resonerat så här: Vi kan möta
krav på kontantlönehöjningar genom
att kanske i vissa fall utan någon avtalsuppgörelse
erbjuda en förbättrad pensionsrätt
eller ge löften om framtida

pension. Just dessa mera patronagebetonade
pensionsförpliktelser som en
gång i världen kom till framför allt vid
bruken har ju varit ursprunget till de
pensionssträvanden som förekommit
inom tjänstemannarörelsen. Arbetsgivarsidans
intresse för pension är naturligtvis
hopkopplat med ett intresse att hålla
tillbaka kontantlöneförmånernas stegring
och att också behålla duktiga tjänstemän
hos sig genom löften om pension.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Under gårdagens och
dagens debatt här i kammaren har ofta
orden hantverkare och småföretagare
nämnts. Flera av talarna har visat dessa
grupper ett visst om än i en del fall
ganska tvivelaktigt intresse. Må det tilllåtas
mig, som kanske kan anses representera
en del av dem, åt! göra några
reflexioner kring pensionsfrågan, sedd
ur en hantverkares, en småföretagares
synpunkt.

Släktled efter släktled av idoga män
och kvinnor har byggt upp det svenska
hantverket och den mindre industrien
till en kulturell och ekonomisk faktor
i vårt samhälle. Den betydelse hantverket
och den mindre industrien har i
vårt moderna samhälle har ofta understrukits
såväl från denna talarstol som
från många andra talarstolar runt om
i vårt land både av regeringsledamöter
och av representanter från samtliga politiska
partier. Vi har som bekant inom
hantverket och småindustrien cirka
113 000 företag, av vilkas verksamhet
omkring 1,2 miljoner av vårt lands invånare
får sin bärgning. Lägger vi till
dessa alla andra småföretagare inom
jordbruk, handel, fiske o. s. v. får vi en
imponerande siffra av människor som
är beroende av den mindre företagsamheten.
Flertalet av dessa gör väl i den
alltmera hårdnade konkurrensen inga
stora insatser, inga stora inkomster,
men tack vare en smidig anpassning har
de ändå haft förmåga och kraft att klara

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

175

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, sn. m.

sig, och de har på sitt sätt dragit sitt
strå till den svenska standardökningen.

Det är emellertid inte bara den hårdnande
konkurrensen som skapar svårigheter
för hantverket och småföretagen.
En mängd av åtgärder från statens sida

— regleringar och olika sociala pålagor

— har visat sig verka särskilt hårt för
de mindre företagen, kanske främst ur
ekonomisk synpunkt. Om vi nu till detta
lägger de bekymmer en tilläggspensionering
kommer att föra med sig för den
gren av näringslivet som jag talar om,
riskerar vi enligt min uppfattning att
många kommer att anse det för betungande,
för meningslöst att fortsätta,
för svårt att konkurrera.

Även om vi från småföretagarhåll kan
notera, att den kritik, som riktats från
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
eller småföretagarna över
huvud taget mot tidigare pensionsförslag,
medfört vissa justeringar i det
nuvarande förslaget, så måste vi konstatera
att även det nuvarande förslaget
sätter oss i viss särklass, i viss strykklass.
Jag tänker då närmast på sättet
att beräkna de pensionsgrundande beloppen.
Det är ju inte bara det, att inkomst
över 8 000 kronor skall medräknas
bara till två tredjedelar när det gäller
företagare, utan det är också ordnat
så, att den maximala pensionsgrundande
inkomsten skall fastställas till 18 600
kronor för företagaren men till 26 000
kronor för anställda inom samma företag.
Änd; ’’ '' < inte egentligen ut formningen

an uvb’ till* ^pension vi
småföretagare eventuellt kart sivana oss,
om vi får råd därtill och om förslaget
med herr Königsons hjälp eventuellt
går igenom, som bekymrar oss allra
mest, utan det är i första hand den inverkan
obligatoriet får på vår näringsverksamhet.
Det heter visserligen nu i
det här förslaget inte, att vi skall betala
utan inbetala avgifterna. Däri ligger
onekligen en viss skillnad mot det tidigare
förslaget. Men alltjämt skall det
åvila företagaren att so till alt pengarna

betalas in, var han nu skall ta dem;
detta i en tid då konkurrensen hårdnar
och då vi alla är eniga om att det är
nödvändigt med ett näringsvänligt, för
att inte säga näringsvänligare klimat.
I en sådan tid skall vi tvingas att inleverera
belopp som motsvarar upp till
10—15 procent, kanske mer, av de utbetalade
lönebeloppen. Det är risk att
detta för mindre företagare i många
fall bli för betungande och i stället för
att höja den sociala standarden kan det
medföra att företagarna måste minska
antalet anställda, i vissa fall kanske
t. o. in. avveckla sin rörelse med ty åtföljande
arbetslöshet.

Jag kan inte förstå annat än att ett
genomförande av pensionsförslaget innebär
ett direkt slag mot hantverket och
den mindre industrien. Det slaget drabbar
så mycket hårdare som vi vet att de
inbetalade beloppen skall samlas i stora
fonder, vilkas nödvändighet för pensionssystemet
vi inte fått någon saklig
motivering för. I bästa fall kan en mindre
del av de inbetalade beloppen komma
företagen till godo i form av lån mot
bankmässiga säkerheter. Fonderna kan
också användas till att helt omdana samhället
och den företagsamhet som vi
under många generationer byggt upp.
Det är fråga om fonder som kan komma
att utgöra ett direkt hot mot den
mindre företagsamheten, fonder som i
tider av besvärligt statsfinansiellt läge
rentav skulle kunna användas till helt
andra ändamål än de avsedda.

Så sent som i tisdags hörde vi i radio
en socialdemokratisk debattör, näm,
;gen Gösta Rclin. Han citerades för
övrigt i går i denna talarstol. I sitt radioanförande
talade han om att tjänstepensionsavgifterna
skulle kunna användas
till en välbehövlig finansiering
av vad han kallade oumbärliga offentliga
investeringar.

Vi hantverkare och småföretagare vill
inte vara med om att bygga upp ett
vapen, som kan vändas mot oss själva.
Vi vill inte vara med om en sådan in -

176 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

direkt socialisering. Detta vill väl för
övrigi inte heller majoriteten av svenska
folket. Låt oss i stället bygga ut vår
folkpension i föreslagen takt och se till
att den betalas ut i pengar som behåller
sitt värde, i motsats till vad sannolikt
blir fallet om vi accepterar tillläggspensioneringen
med de kompensationskrav
den kan föra med sig och
de risker för fortsatt inflation som vi
måste räkna med.

Ett skydd behöver vi på gamla dar;
inte minst den grupp jag representerar.
Låt oss få ett sådant skydd i form av
en ordentlig och för alla medborgare
lika stor folkpension, vilken vi alla solidariskt
är ansvariga för. Skapa i övrigt
förutsättningar för var och en att
frivilligt ordna sitt ålderdomsskydd så
som det bäst passar honom eller henne.
Låt oss småföretagare få samma möjligheter
att skattefritt avsätta medel för
vår egen ålderdom som de anställda redan
nu har utan att avsatta medel dras
bort ur rörelserna. Detta är inte bara
ett personligt intresse. Det är av betydelse
för att vi skal! kunna driva och
utveckla våra företag och därigenom
medverka till att öka arbetstillfällena
och att öka produktionen. Detta vill vi
göra, och jag tror också att vi kan göra
det och däri ligger vår samhällsinsats.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i de tidigare gjorda avslagsyrkandena
beträffande förslaget om tillägsspension
och yrkar bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Darlin (h), Magnusson i Borås (h), Ni/sson
i Bästekille (h) och Stiernstedt (h)‘.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Sedan vi nu debatterat
i snart två dagar, är det kanske inte
möjligt att avvinna detta stora problem
några nya synpunkter. Jag har dock, när
jag suttit här och lyssnat, reagerat emot
en sak. Jag tycker nämligen att det är
ganska underligt att högern och fram -

för allt centerpartiet här försöker intala
människorna att folkpensionen skulle
utgöra en mera slutgiltig lösning av de
äldre människornas försörjningsproblem
och även skänka trygghet åt de
unga familjerna. Är det verkligen möjligt
att fastslå en sådan negativ linje
efter alla utredningar vi haft, där vi sedan
1947 anlitat rikets främsta experter.
Jag förstår folkpartiets dilemma i
ett sådant här sällskap. De frostiga högervindar
som nu sveper fram måste
självklart gå folkpartiet genom märg
och ben.

Det går dock en vattendelare mellan
socialdemokrati och folkparti i detta
hänseende och mellan center och höger.
Folkpartiet tror i alla fall inte på
att det är möjligt att ordna ett rimligt
pensionssystem här i riket utan statens
medverkan. Och tror någon att vi
skall kunna ordna ett effektivt pensionssystem
med hundratals, för att
inte säga tusentals olika utformningar?
Tror ni att det svenska kultursamhället
i längden kan upprätthålla en sådan
skillnad mellan medborgarna i pensionshänseende?
Räcker det inte att
vi hela vårt liv tvistar om löner och
förmåner? Är det nödvändigt att när
arbetstiden är slut vi också skall tvista
om efter vilken procent dessa förmåner
skall utgå på den livsinsats alla
människor har gjort? Jag tycker att de
frågorna bör få ett svar.

Jag skall inte gå närmare in på herr
Nordgrens anförande ^ h:h "T, tdn i sin
kammare, he>*?-''Noi ..gre^, och overvag
noga problemet, huruvida småindustriens
ställning i konkurrensen med
storindustrien om människornasl arbetskraft
befrämjas av det resonemang
som herr Nordgren här förde.

Vi står inför ett historiskt avgörande.
Det är kanske inte på det sättet,
att under behandlingen av denna tekniska
fråga historiens vingslag går igenom
kammaren, men de har svept flera
gånger förut här, och det är ganska
förunderligt hur argumenteringarna,

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16 177

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hur tongångarna är sig exakt lika. Jag
har roat mig med att se efter hur det
gick till när riksdagen beslutade om
folkpensionen 1913. Pensionernas storlek
var då ingenting att tala om, men
det var ett viktigt principbeslut som
fattades. Det är klart att en pension
på 5:87 för kvinna och 6:25 för man
i månaden var inga pengar, men det
var en princip, varigenom staten fastställde
att pensioner skulle skapas åt
människorna. Socialdemokratien instämde,
även om man protesterade
mot förslagets utformning.

Men vad hade man då för tiden att
invända? Jo, man sade att pensionerna
komme att ställa samhällsekonomien
och den samhällsekonomiska balansen
inför utomordentliga påfrestningar. Yi
känner igen det där talet, och nog tyckte
jag att herr Björkmans historieskrivning
här i dag, liksom den ton hans
anförande framfördes i, passade utomordentligt
väl samman med vad herrar
Cassel och Hjalmarson haft att säga.
Allt var gamla kända högertoner som
framfördes i ett hårt tempo för att man
lättare skulle kunna glida förbi sakfrågorna.

Herr Björkman sade att man inom
alla partier verksamt bidragit till folkpensioneringen
och framställde vad
som hände 1936 på det sättet, att socialdemokratien
och våra främsta företrädare
på detta område — exempelvis
dåvarande statsministern Per Albin
Hansson och socialministern Gustav
Möller — inte alls skulle haft en avgörande
betydelse, utan att man faktiskt
var ganska enig om saken. Ja, 1935—
1936 var inte folkpensionen så hög heller.
Den var ungefär 25 kronor i månaden.
Och då, herr Björkman, var det
endast 30 procent av människorna som
dyrortstilläggen berörde i städerna.
Kanske detta för herr Björkman inte
tedde sig som så mycket, men av de
människor det gällde fick dock huvuddelen
gå till fattigvården, som det het -

te förr, för att över huvud taget kunna
bo kvar i sina bostäder.

Jag skulle tro att vi har all anledning
vara stolta över den fortsättning
som sedan följt: 1946 års folkpensionsreform
och 1953 års standardförbättring
för folkpensionärerna och den nödvändiga
komplettering som skett genom de
kommunala bostadstilläggen. Men detta
kunde ändå inte få bli någon slutgiltig
lösning i ett progressivt samhälle
som det svenska, som i hög grad velat
visa vägen till det solidariska samhället,
och ingen har väl heller velat att
vi i dag skulle ha stannat kvar där.
Utan de kommunala bostadstilläggen
skulle folkpensionen te sig än mer torftig
än den i dag är, och inte heller vårt
beslut om pensionerna fram till 1968
ger vad äldre människor har rätt att
göra anspråk på.

Jag förstår inte centern riktigt härvidlag.
Det blir inte så lätt att avskaffa
de kommunala bostadstilläggen, de är
behovsprövade. Skillnaden mellan den
minst bärkraftiga kommunen i dag, kanske
också den minst generösa, och
Stockholm uppgår till cirka 2 000 kronor
för folkpensionärerna. Dessa har
nära 2 000 kronor mer i Stockholm än
ute i en landsbygdskommun med små
resurser. Ändå får kommunerna i Sverige
i dag till folkpensionsändamål betala
mellan en och tre skattekronor
till folkpensionen.

Är detta ett så strålande resultat att
vi skulle kunna sätta oss ned och vara
nöjda? Nej, jag tror det är skäl att säga
att det inte förhåller sig så. Tilläggspensioneringen
kommer att lösa en rad
av dessa problem, och utan tilläggspensionen
är folkpensionen inte tillräcklig
— de är två delar av samma
system. Säger man nej till den ena
delen, säger man också nej till den
rimliga utveckling som bör ske på området.

Vi bar många äldre människor i vårt
land, och vi får allt fler för varje år

12 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 16

178

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

som går. Vi får nya folkpensionärer
varje år, en ökning med 15 000 för vart
år som går. Framemot 1990 har vi
1 239 000 folkpensionärer — minst, skulle
jag vilja säga. Alla beräkningar vi
tidigare gjort i sammanhanget har i regel
överskridits med 10 procent.

Dessa människor har gjort sina insatser
och har rätt att få del av den stigande
levnadsstandarden här i landet,
men också alla de andra har samma rätt
till trygghet för sig och sina familjer
under de produktiva åren. Det finns
praktiskt taget ingen möjlighet för någon
människa att själv ordna detta. I
varje fall är det endast utomordentligt
privilegierade människor som i livets
alla skiften kan sörja för sig och sin
familj. Det duger vi inte till ensamma,
men gemensamt kan vi ordna förhållandena
på detta område i vårt samhälle.

Jag tror att det sköljer fram en bred
våg av tacksamhet från de äldre människorna
ute i landet för vad riksdagen
gjort hittills. Men tacksamheten
blir ännu större, om vi söker ordna ett
pensionssystem, där de gamla klassgränserna
inte upprätthålles. För övrigt
torde det inte vara möjligt att i
längden bibehålla en ordning, där huvuddelen
av landets löntagare inte har
rimlig trygghet för sin familj och för
sin ålderdom. Löntagarna är helt ense
om detta.

De utomordentligt goda möjligheter
vi under åren haft att lösa denna fråga
i bättre samförstånd har av flera
skäl inte kunnat tillvaratagas, utan vi
har misslyckats med att nå en lösning
i enighet. Det framstår egentligen inte
som så underligt, när man följer frågan.

Jag erinrar mig hur herr Ohlin, då
vi skulle gå ut till folkomröstningen,
sökte testa de övriga borgerliga partiledarna.
Han frågade herr Hjalmarson,
vad herr Hjalmarson tänkt att de äldre
människorna skulle ha 1968. Herr
Hjalmarson svarade, att han tänkt sig
5 400 kronor. Och när herr Ohlin frågade
herr Hedlund, vad denne tänkt

sig, fick han svaret: »Cirka 6 000 kronor.
» Herr Ohlin, som är en framstående
frågare, fortsatte: »Gäller detta ensamstående
eller äkta makar?» »Det
har vi inte tagit ställning till», sade
herr Hedlund. Mycket av det spel som
bedrivits i pensionsfrågan är inte särskilt
uppbyggligt.

Det är alldeles uppenbart att sådana
uttalanden inte gjort det lättare att för
människorna förklara den utomordentligt
komplicerade lagstiftning som reglerna
för folkpensioner, bostadstillägg
och tilläggspensioner utgör. Men uppenbart
är att arbetet under dessa 10
—15 år inte varit bortkastat. Människorna
i vårt land kan nu pensionerna.
De känner till konsekvenserna härvidlag
och är beredda att ta dem, men de
är inte beredda att avstå från den
trygghet, som alla har rätt att fordra
i vårt svenska samhälle.

Vi brukar säga att kultursamhället
i hög grad präglas av hur vi sköter
barnen och de äldre människorna. Jag
tror trots allt att det finns en sådan
solidaritetskänsla i det svenska samhället,
att när vi nu står inför ett beslut
i denna fråga, kommer det beslutet
att utgöra en mera slutgiltig lösning
på problemet om de äldre människornas
försörjning och familjernas trygghet.
Att härvidlag spela ut generationerna
mot varandra synes mig föga uppbyggligt.
Det är väl ingen som i dag
gör gällande, att de äldre människorna
har för mycket, och det är väl heller
ingen som påstår, att de yngre inte
skulle vilja sörja för folkpensionerna
till en äldre generation. Det är väl
tvärtom så att många — jag tror flertalet
— av de yngre människorna säger,
att det tyvärr tycks vara omöjligt
att med folkpensioneringssystemet ge
de äldre människorna vad de skall ha
och att vi följaktligen bör bygga upp ett
nytt system. Det skulle vara felaktigt
att stanna på halva vägen. Ett genomförande
av förslaget om tilläggspensioner
kommer inte att påverka samhälls -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

179

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ekonomien så, att det kan sägas att vi
överansträngt våra resurser. Skulle
svensk socialdemokrati i dag vika för
dem som vill säga nej, skulle den beträda
en väg som den aldrig förut varit
inne på, när det gällt att värna medborgarnas
rätt i samhället. Vi ser detta, om
vi vandrar vägen tillbaka över åttatimmarsdagen,
semesterlagen, sjukförsäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen.
Vi kan erinra högern om den bittra
strid som föregick beslutet om sjukförsäkringen.
Ingen hävdar väl i dag
att vi skall upphäva sjukförsäkringen.
Högern vill visserligen nagga den i kanten
genom att försämra dess förmåner
och höja avgifterna, men alla anser att
systemet med sjukförsäkring är riktigt.

Varje gång man gått emot ett reformförslag
har motiveringen varit exakt
densamma, och det är alltså inga nyheter
vi i dag ställs inför. Detta har dock
inte hindrat oss att skapa det trygghetssamhälle,
som i hög grad utgör grunden
för det svenska samhällets stabilitet.

Att efter allt som förevarit och efter
dessa långa utredningar säga nej till
de stora pensionslösa grupperna i landet
är en utmaning. Det kan aldrig leda
till något gott resultat för ett samhälle,
som vi alla söker göra starkare och bättre,
och det skulle komma att skärpa de
politiska motsättningarna i en grad som
ingalunda är önskvärd i det samarbete
som vi på många plan haft och har med
de borgerliga partierna.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter, då jag tror att det är
väsentligt att inte skapa motsättningar
mellan generationerna. Att säga att de
yngre människorna inte vill vara med
här, är att säga till dem, att de inte vill
ta hand om sina fäder som skapat
en utmärkt produktionsapparat och ett
samhälle i full sysselsättning. Jag tror
på pensionsreformen och är övertygad
om att motsättningarna kommer att
minska, så att vi efter något år inte alls
skulle vilja vända tillhaka till det system
vi i dag har med påfallande orättvisor.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till de av herr Strand m. fl. avgivna
reservationerna.

I detta anförande instämde fröken
Olsson (s), fru Lewén-Eliasson (s),herr
Gustafsson i Bogla (s), fru Lindberg
(s), fru Thunvall (s), herrar Blidfors
(s), Bengtsson i Landskrona (s), Henningsson
(s), Svenning (s), Landgren
(s), Arweson (s), Fredriksson (s), Jacobsson
i Sala (s) och Johansson i
Torp (s).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Säkerligen menar
många, att denna riksdagsdebatt i tillläggspensionsfrågan
är tämligen onödig,
eftersom positionerna är så fastlåsta.
Jag tycker dock att åtskilliga av
de deklarationer som har gjorts under
dessa dagar har varit av ett visst värde.
Vidare har debatten i tidningspressen
inte minst under den sista tiden varit
ganska häftig. Den kommer säkerligen
också att fortsätta under en lång tid
framöver.

Bland mycket stora grupper i vårt
folk beklagas djupt, och det har gjorts
också i denna debatt, att denna för
alla medborgare så betydelsefulla fråga
skall avgöras efter en upprivande strid
och med någon rösts övervikt. Här skall
inte några dömande ord riktas åt något
håll. Jag tror det finns anledning till
rannsakan inom alla partier.

Från vårt håll har hela tiden deklarerats,
att denna stora fråga borde ha
lösts i enighetens och naturligtvis ytterst
också i kompromissens tecken. Att
så inte kunnat ske måste bottna i ovillighet
att ge avkall på några av de egna
ståndpunkterna. Den ärlige och opartiske
bedömaren kan väl inte gärna förneka,
att folkpartiets positiva förslag
vore ägnat att bli en diskussionsbas
för en samförståndslösning. Den hade
kunnat bli det också, om inte ytterlighetsståndpunkterna
så starkt förfäktats.
För att nå ett sådant samförstånd har

180 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

vi gjort uppoffringar, och vi har också
måst vidkännas stora röstförluster.
Orimligt vore det väl dock att begära,
att vi skulle ge avkall på de viktigaste
grundprinciperna i vårt förslag,
som vi två gånger har gått ut med till
folket i val.

De sista veckornas pressdebatt har
också dragit in Gud och kristendomen
i denna fråga. Har nu detta med pensionsfrågan
att göra?

Tillåt mig då först att härvidlag få
göra en rent personlig deklaration: jag
förmenar att en personlig kristen tro
måste alltid influera på hela vår handel
och vandel. Medvetet eller omedvetet
kommer säkerligen också ett sant kristenliv
att vara vägledande för ståndpunkter
och beslut.

När den socialdemokratiska broderskapsrörelsen
i en resolution betecknar
lösandet av frågan om ålderstryggheten
som ett kristet motiverat rättfärdighetskrav,
så ligger det åtskilligt häri.
Allt beror på vad man lägger in just
i detta ord ålderstrygghet. Jag skulle
vilja gå ett stycke längre och säga, att
hela vår sociala omvårdnad om människan
har enligt min mening inspirerats
och påverkats av det kristna evangeliet
och budet om kärleken till nästan.
Glädjande har —■ inte minst ur
denna synpunkt — varit den enighet,
med vilken de stora sociala reformerna
har genomförts i vårt land, då också
exempelvis grundtryggheten för ålderdomen,
vår folkpension, om vilken
ingen oenighet har rått. Jag hoppas att
denna enighet skall bestå också i fortsättningen.

När det sedan gäller att bygga vidare
på denna grundtrygghet, så kommer
emellertid de stora meningsskiljaktigheterna.
Folkpartiet har framlagt ett
klart positivt förslag i frågan. Herr
Carbell och andra har en annan mening,
men till och med socialministern erkände
ju under gårdagsdebatten tydligt
och klart detta. Vi kunde väl ändå
vara överens om att om en påbyggnad

skall göras på grundtryggheten, på
folkpensionen, måste man gå avgiftsvägen.
Annars kommer man faktiskt
ingen vart. Möjligheter bör enligt vår
mening skapas för ett system, i vilket
alla som så önskar skall kunna — enskilt
eller kollektivt — gå med. Även om
man från olika håll gjort allt för att slå
ner det och även om det för närvarande
inte gått att få uppslutning kring det,
så tror jag att den dag kommer, då
man skall erkänna det riktiga och rättvisa
i detsamma.

Varför vi anser obligatoriet vara en
oriktig och dålig lösning har utförligt
motiverats av tidigare talare från vårt
håll. Bl. a. kommer ju här in den viktiga
frågan, vem det är som skall betala
denna nya förmån. Eftersom det till
syvende og sidst är pensionstagaren
själv, så bör han enligt vår mening också
själv i görligaste mån få bestämma
om utformningen av sin pension.

Att som tidningen Broderskap låta
det kristna rättfärdighetskravet representeras
av just den av socialdemokraterna
drivna linjen i tilläggspensionsfrågan
och nonchalera eller utdöma
exempelvis vårt klart utformade förslag
såsom något mindre kristligt, det
är inte bara absurt — det är också sårande.
Vi må akta oss för att döma
varandra. Vi ser bara endels —■ och
framför allt ser vi inte det inre motivet.

Vi i folkpartiet menar, att vårt förslag
bäst gagnar hela folket, att det
skulle kunna bli grunden för en lycklig
utveckling av vårt näringsliv och att
det slår vakt om den enskildes frihet
och ansvar. Majoritetspartiet har här
en annan åsikt. Det må så vara. Men
jag frågar: Är vårt förslag sämre därför
att andra partier av olika åsikter inte
vill gå med på det? Tillåt mig blott få
framhålla, att vi bland våra 6—700 000
väljare också har en mycket stor skara
aktivt engagerade kristna personer —
kanske fler än i något annat parti, som
sluter upp kring vårt förslag. Låt oss
alltså också i denna sak akta oss för att

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

181

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

använda moraliska slagträn mot varandra! När

det i övrigt gäller stämningen ute
i landet, så är den senast publicerade
SIFO-undersökningen, som också apostroferats
av någon tidigare talare, intressant
ur flera synpunkter. Även om
man inte kan vara säker på att en sådan
är så exakt rättvisande, så kan
dock en viss tendens skönjas. Enligt
denna undersökning var det knappt
mer än var tredje svensk, som förklarade
sig vilja ha obligatoriet. Och av
de tillfrågade arbetarna var det bara
54 procent som gjorde samma val. Folkpartiets
frivilliglinje, garanterad i en
dispositiv lag, samlade 22 procent. Jag
skulle tro, att när avgifterna skall betalas
och kanske t. o. m. en reallöneminskning
inträder, kommer än fler att
få upp ögonen för svagheten i obligatoriet.

Åtskilligt kunde naturligtvis tilläggas.
Men det sagda må vara nog. Jag ber att
få yrka bifall till folkpartiförslaget
enligt reservation 4) och till utskottsmajoritetens
förslag i vad det gäller
avslag på obligatoriet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vid denna tid skall jag
inskränka mig till några kommentarer
till vissa uttalanden, som gjorts tidigare
i debatten.

Efter licrr Königsons anförande i
går är väl utgången i denna fråga nära
nog så klar som den kan vara, och
sannolikt kommer väl den tilläggsförsäkring,
som han därigenom tryggar,
att också bestå för framtiden. Genom
detta herr Königsons ställningstagande
räddas ju även folkpartiet från risken
att behöva uppleva ett val 19G0 med
denna fråga som huvudämne. Därigenom
räddas partiet från en sannolikt
ännu större katastrof än vad man hittills
varit utsatt för. Därför kommer
det framöver sannolikt att finnas så
många röster från folkpartiet, att det
räcker för att trygga en en gång införd

tilläggsförsäkring. Vi har förmodligen
att utgå från detta som ett faktum.

Efter herr Königsons deklaration
skulle vi kanhända ha kunnat använda
tiden på ett bättre sätt genom att diskutera
de problem, som kommer att
anmäla sig när tilläggsförsäkringens
genomförande är ett faktum. Jag skall
för min del försöka knyta några tankar
till sådana framtidsperspektiv i anslutning
till ett uttalande av socialministern.
Han gjorde nämligen i går en
jämförelse mellan stats- och kommunaltjänstemännens
rätt till pension och
den avsaknad av pension, som råder
bland privatanställda. Det är ju en mycket
ofta använd jämförelse, och jag
skall inte bestrida att man ur vissa synpunkter
kan göra en sådan. Men det
beror i viss mån på hur man ser problemet.
Man kan nämligen inte utan
vidare utgå ifrån en sådan jämförelse,
eftersom såväl staten som kommunerna
genom sin beskattningsrätt har möjligheter
att själva bestämma sina inkomster
så, att de i alla tidslägen kan medge
utrymme för pensionskostnaderna utan
att detta behöver inskränka på andra
önskvärda utgifter. Denna förmån har
inte de företag, som skall erlägga premierna
till obligatoriet. För att en jämförelse
mellan statsanställdas och privatanställdas
pensioner skall vara relevant
måste man samtidigt förklara sig
beredd att ge näringslivet helst lika
stora möjligheter som staten och kommunen
att bära dessa utgifter.

Nu vet jag, att det är praktiskt omöjligt
att göra detta. Men när man beslutar
en så genomgripande reform som
denna bör man i varje fall sträcka sig
så långt, att man ser till att näringslivets
möjligheter att bära såväl denna
som andra pålagor göres så stora som
det med politiska medel är möjligt.

Därför måste till kravet på genomförande
av en så genomgripande reform
som den det här är fråga om samtidigt
knytas ett sådant ansvar inför näringslivet.

182

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Man kan inte med bästa vilja i världen
säga, att tidpunkten just nu är
idealisk eller ens försvarbar för införandet
av ytterligare bördor på produktionslivet.
Det går ju inte att förneka,
att de närmaste åren sannolikt kommer
att innebära väsentliga påfrestningar på
samhällsekonomien, inte minst därigenom
att vi står inför en handelspolitisk
omläggning i Europa, som — hur den
än utfaller — inte kommer att gå oss
spårlöst förbi. Antingen vi kommer med
eller inte torde den åstadkomma ganska
ovissa förhållanden — i varje fall
under några år framåt — för det svenska
näringslivet. Det går inte att blunda
för den saken. Som jag ser det innebär
det därför en viss risk att under sådana
omständigheter försvaga vår konkurrenskraft
gentemot utlandet.

Enligt vår uppfattning inom centerpartiet
tar man genom denna pålaga
på näringslivet ett slags inteckning i
framtiden, för vilken säkerheten åtminstone
i dagens läge tycks vara något
vacklande, lindrigt sagt. När vi har
bestämt fasthållit vid avslagslinjen har
det varit inte bara därför att vi har velat
försvara den individuella friheten
utan också och inte minst emedan vi
ser på denna osäkerhet i det ekonomiska
underlaget med ett visst bekymmer.

Ansvaret för denna reform bör emellertid
bäras av dem, som är beredda att
ta detsamma. Framtiden får utvisa, om
våra resurser kommer att räcka eller
inte. Skulle en regering — vilken som
helst — försumma att underbygga
grundvalarna för ett starkt näringsliv
och i stället frestas att finansiera en
tillägspension genom sänkt penningvärde
— vilket egentligen betyder en
ändrad fördelning av sparande och kapital
— då har den underlåtit att upprätthålla
förutsättningarna för det beslut,
som sannolikt här kommer att föras
igenom. En sådan regering måste i
framtiden finna sig i justering av ett
beslut, som kanske sträcker sig längre

än de dåvarande resurserna kan medge.
Jag förutsätter, att initiativtagarna är
beredda på en sådan utveckling.

Skulle alltså regeringsförslaget vinna
i dag — vilket ju tycks vara klart genom
folkpartiets oförmåga att hålla ihop —
bör vi, som är betänksamma mot det,
med samma energi som när vi har bekämpat
det kräva en sådan näringspolitik,
som gör det möjligt att bära upp
reformen utan att — som jag nämnde
— den skall tangera penningvärdet. Det
räcker inte med det lockbete, som man
nu har fört fram, nämligen att slopa
den extra företagsbeskattningen. Det
vill nog till väsentligt mera än så. Jag
tror, att vi allesammans — vilken uppfattning
vi än har om näringslivet och
dess problem — tvingas att se denna
fråga gemensamt ur de stora aspekterna.

Vi får nog dessutom göra en annan
fördelning av de tillgängliga kapitalresurserna,
som nu -— åtminstone enligt
centerpartiets mening — i alltför
stor utsträckning ledes från de produktiva
investeringarna till de konsumtionsbetonade.
Den prioritet, som nu
t. ex. krediterna till bostadsbyggande
har, får vi troligen inte råd att bibehålla
i framtiden; i varje fall bör vi
inte göra det, utan skall det förekomma
någon prioritet tror jag att den får ges
åt investeringarna i det produktiva näringslivet.
Vi måste se till, att alla kategorier
av företag får möjlighet att hållas
på toppen när det gäller produktion
och sysselsättning.

Vi har i år från vårt håll fört fram
frågan om långtidsplanering. Jag tror,
att det är nödvändigt att gå in för en
sådan. Om vi hade haft en dylik sedan
några år tillbaka och i god tid åtminstone
kunnat skönja tendenserna mot det
finansiella läge vi har i dag, är det möjligt
att pensionsfrågan inte hade varit
aktuell just nu. Jag tror, att vi framöver
får ha litet bättre klart för oss
vad vi har tagit på oss, innan vi sträcker
oss till ännu mera av konsumtions -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

183

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

betonade utgifter inom samhällsekonomien.

Såsom jag ser det måste en seger för
obligatoriet föra med sig en mera näringsvänlig
politik i fråga om både
effektiviteten och omfattningen. Vi får
enligt min mening inte väja för att företa
mera av produktiva investeringar,
även om det skulle komma att innebära
minskat utrymme för konsumtionen i
det ena eller andra avseendet. Från centerpartiets
sida kommer vi inte att förtröttas
då det gäller att noga bevaka näringslivets
möjligheter att bära såväl
denna som andra pålagor. Vi kommer att
göra påminnelser, därest en bristande
förmåga i detta avseende skulle visa sig.

För min del anser jag centerpartiets
främsta uppgift på pensionsområdet —
därest nu en tilläggspensionering genomföres
— vara att i fortsättningen
med all makt hävda folkpensionärernas
rätt och folkpensionens ställning som
en grundtrygghet för alla medborgare.
Vi kommer bestämt att kräva, att folkpensionen
inte får eftersättas därför att
de ekonomiska resurserna tas i anspråk
för en särskild tilläggspension åt vissa
medborgare. Jag säger detta, eftersom
herr Carbell här tidigare i dag gjorde
ett uttalande, som kunde inge vissa farhågor
för att det finns ganska många
som gärna skulle se, att det blir tillläggspcnsionen
som växer och folkpensionen
som står stilla. Jag vill deklarera,
att vi inom cetnterpartiet har den
motsatta uppfattningen. Enligt vår mening
är folkpensionen den fasta delen
av ålderstryggheten, medan en eventuell
tilläggspension bör utgöra den rörliga
delen, som får anpassas efter de ekonomiska
betingelser som föreligger sedan
grundtryggheten har säkrats.

Jag vill minnas, att herr Kellgren
gjorde ett uttalande av ungefär samma
innebörd. Jag hoppas att detta uttalande
var ärligt menat och att herr Kellgren
kommer att ha eu sådan ställning inom
sitt parti, att det blir dessa linjer som
1 framtiden följes. För vår del har vi

rätt att hävda uppfattningen om folkpensionen
såsom den fasta grunden just
därför att vi —■ hur det än går med tillläggspensionen
— kommer att behålla
vår åsikt om den individuella frihetens
företräden.

Herr talman! Till sist vill jag bara
beröra ytterligare en sak. Den debatt,
som här förts efter den tidsgräns jag
tidigare nämnt har haft ganska liten betydelse
för pensionsfrågans lösning —
jag lämnar därhän, om den tidigare delen
av debatten haft någon betydelse
för den saken — men i ett annat avseende
har inte debatten varit betydelselös,
särskilt inte för oss inom centerpartiet.
Under denna debatt har dock
klarlagts sanningshalten och den verkliga
innebörden i de uttalanden, som av
de båda övriga oppositionspartierna
gjorts beträffande centerpartiet. Man
har i flera versioner påstått, att centerpartiets
hållning skulle vara orsaken till
att obligatoriet nu skulle vinna. Det positiva
med denna debatt för vår del är
att när man nu inför öppen ridå skulle
svara för dessa påståenden, så har ingen
vågat vidhålla beskyllningarna utan
man har måst tillstå, att avsikten med
dem varit att söka locka centerpartiet
att acceptera folkpartiets lagförslag.
Den talande tystnad, som man i detta
avseende visat, kan kanske vara av ett
visst värde för forskare, som i en framtid
eventuellt ger sig på uppgiften att
försöka klarlägga, på vilken nivå debatten
i pensionsfrågan har förts.

Nu skiljer sig ju inte denna debatt
så mycket från den politiska debatten
i övrigt här i vårt land. Jag vill för min
del gärna beklaga den dekadens som
präglar den allmänna politiska debatten.
I ett land med fri debatt är det en
naturlig sak att man bekämpar varandra
från talarstolar och i tidningsspalter,
men det måste ovillkorligen
krävas alt kampen föres med blanka vapen
och på öppna fältet. Om den svenska
politiska debatten i framtiden kan
i ökad utsträckning ske inför öppen

184 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ridå, i radio och TV, så hoppas jag att
det därigenom skall komma till stånd
en behövlig sanering av denna debatt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Frågan om den allmänna
tjänstepensionen har nu diskuterats
länge och ur många olika synpunkter.
Jag skall inte försöka göra någon översikt
över hela fältet men vill ta upp
några ekonomiska frågor i anslutning
till förslaget om tilläggspension.

Ett intressant förhållande som man
har anledning att hålla i minnet är, hur
tjänstepensionen betalas i jämförelse
med folkpensionen. Vi vet, att folkpensionen
betalas genom en folkpensionsavgift,
som tas ut på skattsedeln. Den
motsvarar en tredjedel av kostnaderna
för folkpensionen. Resten av folkpensionskostnaderna
betalas med andra
skatter — direkt på skattsedeln eller
i annan form. Slutresultatet är emellertid,
att folkpensionen helt betalas av
skattemedel.

När man därför beslutar en höjning
av folkpensionerna med ungefär 2 000
miljoner kronor om året innebär det
att skatterna skall höjas med 2 000 miljoner
kronor om året. Man kan ha uppfattningen,
att skatterna bör höjas med
ett sådant belopp, men man bör inte
förena ett beslut i den riktningen med
löften om några väsentliga skattesänkningar,
särskilt som det finns andra utgiftshöjningar
som också pockar på sin
lösning.

Man har när det gäller folkpensioneringen
bestämt hur pengar skall användas
i framtiden. Herr Hjalmarson i
högerpartiet säger, att det är fråga om
bördor på nästa generation, men låter
det begreppet gälla enbart tilläggspensioneringen.
Det är en alltför snäv tolkning
av realiteterna. All pensionering,
även det tidigare folkpensionsbeslutet,
innebär bördor på nästa generation

eller, om man vill se det från en annan
utgångspunkt, en omfördelning av inkomsten
under en människas liv, från
de aktiva till de icke aktiva åren. Hur
dessa bördor skall bäras ■—• vare sig
man beslutar om tjänstepension eller
folkpension — kan diskuteras. Herr
Hjalmarson nämnde att man kan behöva
lita till sedelpressarnas produktion.
Härmed avsåg han kanske den
pension som han mest ogillade. Men
när man skall betala avgifter på 2 000
miljoner kronor om året och inte är
pigg på skattehöjningar, så kan det leda
till att sedelpressarnas produktion får
betala detta i första omgången. Resultatet
blir emellertid ett annat i nästa
omgång.

Tilläggspensionen kommer inte på
skattsedeln. Den betalas på samma sätt
som semesterersättningen. Vem betalar
semesterersättningen? Det gör arbetsgivaren,
säger man. Men gör han det?
Varifrån tar han de pengarna? Han har
dem inte någonstans. Han får dem när
han säljer de produkter som löntagaren
är med om att tillverka. Med dessa
pengar betalas semesterersättningen. På
samma sätt är det när det blir fråga
om livets semesterersättning. Den betalas
— när det gäller tilläggspensioneringen
—• av löntagaren i det arbete
han utför under sin aktiva del.

Det är intressant att observera också
en sak när det gäller den ekonomiska
sidan av tjänstepensioneringen. Intresset
för fonderna och för inflytandet
över fonderna är på många håll större
än intresset för själva pensionerna.
Man har ingenting emot att kombinera
ett negativt intresse för tjänstepensionen
med ett markant positivt intresse
för inflytandet över tjänstepensioneringens
fonder. Man vill lägga hinder
i vägen för pensionssystemet, men sedan
det väl har trätt i kraft vill man
gärna ha makt över de fonder som
skapas.

Mot den bakgrunden är det intressant
att se på den motion, som högerpartiet

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

185

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

med tio namn, med herr Hjalmarson i
spetsen, lade fram vid årets riksdag.
Det är motion nr 30 i andra kammaren,
där man tar upp ett förslag om att de
pensionsförpliktelser, som staten redan
har gentemot sina anställda, bör betalas
via ett system av pensionsfonder.
Högerpartiet räknar i sin gruppmotion
med att de pensionsförpliktelser, som
redan finns, uppgår till tio miljarder
kronor. Dessa medel bör finnas i särskilda
fonder så att man kan beräkna
räntan och belasta de statliga affärsverken
och statsförvaltningen i övrigt
med de verkliga kostnaderna. I det
sammanhanget sägs det från högergruppens
sida, att pensionspengarna är
löntagarnas pengar, att pension är uppskjuten
lön och pensionsfordringar är
lönefordringar. Man är alltså på det
klara med, numera åtminstone, att pensionspengarna
är löntagarnas pengar.

Vem skall ha makten och inflytandet
över löntagarnas pengar? Det svar som
ligger närmast till hands är väl det,
som framförts i en socialdemokratisk
motion i både första och andra kammaren
och som folkpartisten Königson
instämde i när han i går betonade att
pensionspengarna är löntagarnas pengar.
Om dels högern i motion nr 30,
dels herr Königson och dels vi på socialdemokratiskt
håll har uttalat att
pensionspengarna är löntagarnas, borde
slutsatsen att makten över dessa medel
bör ligga hos löntagarna kunna dragas
under enhällighet.

Den Åsbrinkska kommittén, som hade
en ganska underlig sammansättning
från löntagarsynpunkt sett, kom till
resultatet, att pensionspengarna skulle
vara fördelade på tre fonder. Den första
skulle avse stats- och kommunalanställda,
den andra övriga anställda och den
tredje fristående yrkesutövare. Regeringspropositionen
innehöll en hd del
ändringar i detta förslag, framför allt
rörande den andra och den tredje fonden.
En ny bestämmelse infördes som
innebär att cirka trekvarts miljon lön -

tagares avgifter skall överföras till den
tredje fonden, som avser fristående
företagare. Den ändringen medför en
förstärkning av den fonden med cirka
10 miljarder kronor när systemet är
utbyggt. Den tycks också innebära, så
långt man vågar bedöma, att löntagarna
kommer att utgöra majoriteten i den
fonden och deras pengar utgöra den
övervägande delen av behållningen i
fonden. Men ändå skulle enligt regeringspropositionen
bara två av de tio
styrelseplatserna komma på löntagarnas
lott. Därför ser man med intresse
reservanternas förslag, att löntagarna
skall få en starkare ställning och få
antalet företrädare i styrelsen ökat till
fyra. Reservationen innebär också att
utöver statens representant i den andra
fondens styrelse fyra skall komma från
löntagarhåll och fyra från arbetsgivarhåll.
Av representanterna från arbetsgivarna
skall en komma från kooperationen.

Det finns sålunda goda förutsättningar
för ett markant löntagarinflytande
i den andra fondens framtida förvaltning.
Något sämre ligger det till beträffande
den tredje fonden, där löntagarna
inte kan komma i majoritetsställning
trots att det mesta av de medel
som finns i fonden härrör från löntagarna.
Men man kanske inte skall
begära för mycket. Man får väl vara
till freds på löntagarhåll med reservationsförslaget
och knyta an till vad som
står i propositionen och som framhölls
av den Åsbrinkska kommittén, nämligen
att fondförvaltningen bör tas upp
till förnyad prövning senast under slutet
av 1960-talet.

Dessa fonder har nog varit eu av
stötestenarna i pensionsfrågan. Jag
skulle tro, att de är den direkta orsaken
till att pensionsfrågan blivit en så
hård politisk fråga. Folkpartiet och
högern liksom Arbetsgivareföreningen
och representanter för industrien har
talat om att fonderna innebär eu statlig
maktkoncentration, .lag antar att

18C Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

man i de kretsarna med tillfredsställelse
sett den socialdemokratiska reservationen
i särskilda utskottet. Om den
bifalles har beskyllningarna ännu mindre
grund än tidigare. Med endast en
representant för staten i styrelsen blir
det inte fråga om några statliga fonder.

På fackligt håll sades det vid flera
tillfällen att man var villig att förhandla
om dessa fonder. Detsamma framhöll
också herr Königson i en artikel i Göteborgs
Handels-och Sjöfarts-Tidning den
22 januari i år, där han framhöll att
man på socialdemokratiskt håll var
beredd att göra stora eftergifter. De
förhandlingar som pågick i höstas ledde
inte någonstans trots att socialdemokraterna
var villiga att förhandla. Det
förefaller därför som om folkpartiet
och högern har nöjt sig med att kritisera
det först framlagda förslaget och
anmärka på den stora statliga maktkoncentrationen,
men när man har fått
erbjudanden att förhandla härom har
man inte varit intresserad på allvar att
ta upp frågan vid förhandlingar.

Reservationsförslaget innebär sålunda,
att arbetsgivarna erbjuds inflytande
i dessa fonders styrelse. Man kan jämföra
detta med löntagarnas representation
på andra håll där pengarna brukar
betecknas såsom arbetsgivarnas.
Man upptäcker då en väsentlig skillnad.
Först efter omfattande politiska
strider blev det möjligt med en representation
i försäkringsbolagens styrelser.
Där har löntagarna fått in en man,
en av nio, inte tre av nio. Man är på
högerhåll enligt motion nr 30 medveten
om att det i fråga om pensionsfonden
är fråga om löntagarnas pengar. Detta
öppnar perspektiv till en parallell bebeliandling
av löntagarna i försäkringsbolagens
och bankernas styrelser. Om
arbetsgivarna accepterar regeringens
inbjudan att ha med tre man i styrelsen
för fonden, som enligt vad man
själv äir medveten om inte består av ens
egna pengar, borde det kunna leda till
att löntagarna får samma proportio -

nella inflytande i försäkringsbolagens
och bankernas styrelser. Det vore att
ställa parterna på lika grund, särskilt
som vi har anledning räkna med att
det kapital som samlas i pensionsfonden
blir av samma storlek som det kapital,
som vid samma tidpunkt kommer
att finnas i försäkringsbolagen och affärsbankerna.
På lika grunder skulle
man därför kunna byta styrelseplatser
de två grupperna emellan och icke låta
den ena gruppen sitta exklusivt vid
makten på ena stället och dessutom ha
inflytande på det andra, medan den
andra gruppen bara får sitta med en
svag minoritet eller obetydlig majoritet
på ett håll.

Om Arbetsgivareföreningen accepterat
det här förslaget att sätta folk i
dessa fondstyrelser hoppas jag man är
medveten om att man därigenom skapar
ett intressant prejudikat för framtiden,
som jag antar att löntagarna inte
kommer att underlåta att åberopa i den
framtida politiska debatten.

Många av talarna har varit inne på
fondens betydelse för näringslivets utbyggnad,
och det finns ingen anledning
för mig att gå närmare in på den saken.
Jag vill bara understryka det angelägna
i att vi med hjälp av fonden kan investera
i de mest produktiva delarna
av näringslivet, så att näringslivet blir
ännu effektivare, och kan ge mer varor
till dem som är i aktiv ålder och mera
varor till dem som icke längre är i aktiv
ålder. Detta är fondens mening och
betydelse i det här sammanhanget.

Därför blir fondplaceringsfrågorna
också av väsentligt intresse. Det finns i
lagen om förvaltning av den allmänna
pensionsfonden en bestämmelse i 12 §
om hur pengarna skall placeras: till
övervägande del i obligationer, till viss
del i några andra värdepapper. Det äc
möjligt att en något friare placering än
den som 12 § ger möjlighet till skulle
vara angelägen, men den saken får väl
bli föremål för erfarenhetsmässig prövning
och sedermera revision i samband

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16 187

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

med den revision i övrigt, som är utlovad
senast under 1960-talets senare del.

Om vi på det här sättet får en fondbildning
som löntagarna har ett visst
inflytande över, får vi en intressant
uppbyggnad av det svenska samhället.
Om vi ser på den ekonomiska makten
i det samhälle som vi i dag lägger grunden
till, finner vi först, att det redan
på förhand förekommer en koncentration
av ekonomisk makt till banker,
försäkringsbolag, industri- och handelsföretag.
Den gruppen är i vissa sammanhang
ganska väl sammanhållen. En
annan del av den ekonomiska makten
ligger i statsapparaten, vem som än behärskar
denna. När vi genomfört det
förslag som vi diskuterar i dag, skulle
en tredje makt — visserligen inte lika
stark som någon av de andra — skapas
i löntagarnas händer. Det betyder
att vi får tre maktcentra i samhället,
även om löntagarna fortfarande kommer
att vara i underläge, ehuru inte i
lika hög grad som de för närvarande
är. En sådan spridning av makten på
tre centra i stället för två är ett led i
utveckling av samhället och innebär
en ökning av det demokratiska inflytandet
på det ekonomiska området. Vi
får ett samhälle som inte är dominerat
av staten. Vi får ett samhälle som inte
är dominerat av enskilda större grupper
inom näringslivet. Vi får ett samhälle
som består av såväl de grupperna
som löntagargruppen. Det är ett intressant
samhälle, som gör skäl för beteckningen
»Sweden — the middle way»,
ett studieobjekt också för folk i andra
länder som har intresse för det svenska
ekonomiska systemets utveckling.

Att man med en tredelning på detta
sätt kan uppnå en vidare bedömning
av olika frågor iir väl uppenbart. Om vi
t. ex. skulle få en konservativ regim
som vill driva en arbetslöshctspolitik,
kan det vara nyttigt att löntagarna har
inflytande åtminstone över en del av
den ekonomiska makten i samhället,
även om de liar förlorat den ekono -

miska makten inom statsmaskineriet
och inte har inflytande inom näringslivet.

Jag tror, herr talman, att vi gott kan
se de ekonomiska problemen i samband
med tilläggspensionen också från denna
vidare synpunkt. Det förslag som
här är framlagt innebär en ökad ekonomisk
demokrati i samhället, och det
ligger i löntagarnas eget intresse att
använda resurserna till att bygga ut näringslivet
så, att det ger bättre levnadsförhållanden
både för de aktiva och för
de icke längre aktiva grupperna. Jag
tror det är en god ställning som framtidens
löntagare kommer att sättas i när
de får ett väsentligt större medinflytande
över näringslivets utbyggnad än
de i dag har.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Det nya förslag, som nu
föreligger från regeringens sida i pensionsfrågan,
är ju som vi hört i debatten
likt sina föregångare. De gjorda
förändringarna har varit för små för
att förslaget skulle kunna skapa någon
större samling kring pensionsfrågan.
Jag vill djupt beklaga, att regeringen
icke har mäktat företaga sådana modifikationer,
att förslaget kunnat accepteras
ens av något av oppositionspartierna.
Jag vill här, herr talman, beröra
tre frågor i det sammanhanget.

Utgår man från att regeringsförslaget
blir lag, är det bl. a. för dem som har
sin pensionsfråga ordnad anledning att
noga studera konsekvenserna och då
närmast de förändringar som får betydelse
för de framtida pensionsförhållandena.

Såsom framgått av pressen har inom
stora tjänstemannagrupper en rätt stor
oro förmärkts bl. a. när det gäller samordningsproblemen,
och jag tror att det
iir med all riitt som denna oro har
kommit till uttryck. Jag vet atl socialministern
inte har så stort intresse för
denna grupp i samhället, eftersom den

188 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

relativt sett är liten. Jag tillåter mig
ändå att ett ögonblick beröra den här
frågan.

Från TCO:s sida har framställning
gjorts till socialministern att beakta de
besvärliga samordningsproblem som
uppstår om obligatoriet genomföres.
Gruppen är som sagt liten, och socialministerns
intresse står tydligen i relation
därtill. Någon hänsyn till TCO:s
framställning har, såvitt jag vet, inte
tagits.

De olika problem som aktualiserats
i TCO:s skrivelse var:

1) Säkerställande av redan intjänt
pensionskapital;

2) Utformningen av lämpliga kompletteringsanordningar
till en allmän
pensionsförsäkring; och

3) Återverkningarna på lönenivån i
samband med pensionsreformens genomförande.

Det torde vara fullt klart, att medel
som samlats upp i försäkringsanstalter
av SPP-typ är de försäkrades egendom,
som alltså i form av fribrev eller på
annat sätt kan komma de försäkrade
till godo. Hur det däremot kommer att
gå med pensionsanordningar, som icke
är försäkringsmässigt säkerställda eller
saknar klar civilrättslig grund, är ovisst.

I den allmänna diskussionen har
värdebeständighetsproblemet tilldragit
sig stor uppmärksamhet. Frågan om
värdesäkring av den frivilliga tjänstepensionen
har länge diskuterats. Det
skulle vara intressant att höra om socialministern
är beredd att medverka
till att denna fråga snarast löses på ett
för försäkringstagarna tillfredsställande
sätt.

Hittills har intresset varit ganska
svalt, kanhända av orsaker som herr
Ohlin berörde under gårdagens debatt.
Att man i andra länder icke heller har
ägnat detta problem någon större uppmärksamhet
— detta enligt vad socialministern
yttrade i går — är ingen
anledning till att vi här i Sverige inte
skulle söka komma till rätta med frå -

gan så långt som det nu kan vara
möjligt. Inte heller regeringens värdesäkring
av den obligatoriska försäkringen
torde ge full trygghet under
alla förhållanden, om man får tro vad
pensionsberedningen säger i sitt betänkande.
Jag ber att få citera några
rader:

»Det statliga pensionssystemet innehåller
inte någon rättsligt bindande utfästelse
om pensionernas värdebeständighet
men anses likväl vara mycket
tillfredsställande. I själva verket torde
redan den omständigheten, att ett pensionssystem
i lag är utformat så att förmånerna
satts i relation till tidigare inkomster
och så att systemet därtill blir
värdebeständigt, utgöra en ur rättssäkerhetssynpunkt
stark garanti. Givetvis
förstärkes denna garanti genom att
de kategorier, som tillförsäkrats förmåner
genom lagstiftningen, haft att
vidkännas mera betydande uppoffringar
härför. Om de ekonomiska förhållandena
i landet skulle bli sådana,
att det inte är möjligt att bära pensioner
av avsedd storlek och värde,
torde pensionsrätten få begränsas vilket
finansieringssystem som än kommit
till användning.»

Beträffande kompletteringsförsäkringarna
förutsätter TCO, att även vid införande
av lagstadgad tjänstepension
möjligheter bibehålies att genom skattefria
avsättningar bygga upp kompletteringsförsäkringar.

Ett genomförande av obligatorisk
tjänstepensionering måste komma att
medföra väsentliga förändringar i gällande
pensionssystem och naturligtvis
få återverkningar på gällande löneförhållanden.
Eftersom statsmakterna här
nu vill införa ett tvingande pensionssystem,
bör statsmakterna också medverka
till att undanröja de övergångssvårigheter
som här kan komma att
uppstå.

Från regeringens sida har man som
sagt icke tagit upp TCO:s synpunkter
utan i likhet med pensionsberedningen

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16 189

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hänvisat till förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. Detta tror jag
i och för sig kan vara riktigt. Jag tror
också, att det skall gå att förhandla
om dessa problem. Jag tror dessutom,
att vi skulle ha kunnat förhandla om
hela pensionsfrågan och kunnat nå
fram till hyggliga resultat såväl för
grupper av anställda som för enskilda
människor. Denna tvingande lagstiftning
kommer i många sammanhang att
visa sig synnerligen olycklig. Det är
dock inkonsekvent av regeringen att i
ett fall kräva lagstiftning men i andra
fall hänvisa till förhandlingar.

Värdefullt skulle det vara att i denna
debatt från regeringsbänken få ett klart
och bindande besked om att för det
första gällande pensionsrätter inte kommer
att beröras av det nya pensionssystemet;
för det andra att befintliga
fonder och tillgodohavanden i enskilda
försäkringsbolag inte kommer att konfiskeras
av staten; för det tredje att
snabba åtgärder vidtages för att så långt
som möjligt kunna trygga värdebeständigheten
av enskilda pensioner.

För det andra skulle jag vilja beröra
ett annat problem, nämligen frågan om
anpassning av den äldre arbetskraften
till de nya förhållanden som har inträtt
inom näringslivet i och med teknikens
snabba utveckling, en utveckling
som kommer att gå allt snabbare i
den s. k. automationens tidsålder. De
äldre har av olika skäl inte möjlighet
att följa med i det allt hastigare tempo
som den nya tekniken kräver. Här har
uppstått ett problem som är brännande
aktuellt. Inom näringslivet gör vi ofta
den erfarenheten att många människor,
som kommit upp i 55—60-års åldern,
inte längre stoppar för det ökade tempot.
De kan som regel inte heller omskolas
och kommer därför att i jämförelse
med sina yngre och snabbare
arbetskamrater göra en betydligt mindre
arbetsprestation. Det finns i dag
många exempel på att där normalinsatsen
är låt oss säga 1 000 enheter

inom en viss produktion kommer den
äldre arbetskraften endast upp till hälften
eller däromkring — det varierar
givetvis. Vad detta innebär ur kostnads-
och produktionssynpunkt torde
vara fullt klart.

Det är alltså ett mänskligt och ekonomiskt
problem, som i framtiden kan
komma att få helt andra proportioner
än det har i dag, och det kan utvecklas
till en besvärlig sysselsättningsfråga.

Näringslivet måste naturligtvis överväga
i vad mån det kan vara lämpligt
och ekonomiskt försvarbart att behålla
sådan arbetskraft, hur positivt inställd
man än är till människan i produktionen.
Jag hoppas att det inte skall bli
nödvändigt att, som nu tycks ha genomförts
inom byggnadsarbetarkåren,
fastställa en maximal anställningsålder
av 45 år. Denna tendens på arbetsmarknaden
kan kanske vad det lider
komma att kompletteras med en bestämd
ålder, då vederbörande måste
lämna sitt arbete, därför att han inte
orkar följa med längre. Personligen
tycker jag att detta pekar mot en utveckling
som öppnar kusliga perspektiv
för oss alla.

Konkret uttryckt kan man i dag konstatera
att av orsaker som jag här i
någon mån berört går i dag en stor
grupp människor arbetslösa. Att detta
är påfrestande för den enskilda människan
är alldeles uppenbart. Det medför
också mycket stora kostnader för stat
och kommun. Och det värsta är — såvitt
jag kan se — att om inte lämpliga
åtgärder vidtages i samarbete mellan
näringslivet och de statliga och kommunala
myndigheterna, kommer denna
skara att öka väsentligt.

Man frågar sig kanske vad detta
problem har med dagens stora pensionsfråga
att göra. Allt eftersom jag
under senaste tiden konfronterats med
detta spörsmål har det stått klart för
mig att en väg bland många andra för
lösande av de äldres sysselsättningsproblem
kanske skulle kunna vara en

190 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

kombination av arbete och pension.
Härigenom skulle denna arbetskraft,
vars antal, som jag nyss nämnt, alldeles
säkert kommer att stiga, kunna få känna
glädjen av att utföra ett visst arbete
och känna tillfredsställelse av att deltaga
i den gemensamma produktionen
för land och folk. Näringslivet skulle
få ett visst arbetskrafttillskott, och
kostnaden för det allmänna i form av
arbetslöshetsersättning och sociala utgifter
skulle kunna minska.

Jag är medveten om att här uppstår
många frågor som måste lösas i sammanhanget,
bland annat frågan om pensionsåldern,
som ju i regeringens förslag
är ganska fastlåst. Skulle det vara
så, som herr Kellgren i går sade, att
alla tänkbara möjligheter skulle finnas
till elasticitet i regeringens system, skulle
jag hälsa det med glädje. Såvitt jag nu
kan se finns i regeringens förslag ingen
möjlighet till en sådan kombination,
och det är beklagligt. Skulle någon av
någon anledning behöva begära förtidspension,
kommer pensionsbeloppet enligt
regeringens förslag att för all framtid
nedskäras så väsentligt att jag föreställer
mig att man knappast annat än
i yttersta nödfall kommer att utnyttja
denna möjlighet.

Enligt folkpartiets förslag skulle en
smidig anpassning till ett system av
arbete och pension mycket väl kunna
genomföras. Hela premiereservmetoden
är ju av den art, att den gör en sådan
anordning möjlig — för att inte tala
om den smidiga anpassningen till andra
önskemål, som den enskilda människan
eller gruppen av människor gärna skulle
vilja se förverkligade.

Socialministern tycker kanske att
detta är ett litet problem, att det rör
en minoritet av människor som han
anser sig inte behöva ta så stor hänsyn
till. Men jag kan försäkra alt vi, som
arbetar inom näringslivet och har hand
om personalfrågor och därmed sysselsättningsproblemen,
är allvarligt be -

kymrade över hur denna fråga slutgiltigt
skall kunna lösas.

Om jag inte är fel underrättad, har
en kommitté inom Ingenjörsvetenskapsakademien
(IVA) tagit upp dessa spörsmål,
och det är möjligt att man från
statsmakternas sida skulle kunna ta
kontakt med den kommittén. Jag har
velat beröra detta problem i dag, för
att det om möjligt skulle kunna beaktas,
om det går, som man nu allmänt förutsätter,
att regeringen med en rösts
majoritet vinner voteringen i denna
fråga och sedan skall föra ut sitt förslag
i praktiken.

För det tredje vill jag säga några ord
i den sak, som herr Nelander tidigare
var inne på, nämligen den att man från
visst håll betraktat pensionsfrågan som
en rättfärdighetsfråga. Det påståendet
har vi mött från socialdemokratiskt
håll under folkomröstningen, vid junivalet
och under denna debatt. Jag tror
att till och med statsministern antydde
något liknande under sitt anförande
här i går. Man har för övrigt gått ännu
ett steg längre och påstått att endast
regeringens förslag skulle vara rättfärdigt
ur kristen synpunkt. Jag har personligen
reagerat mot detta påstående.
Man kan knappast tala om att detta är
en rättvisefråga, än mindre en rättfärdighetsfråga.
Vad är för övrigt kristen
rättfärdighet? Det kan väl inte vara det
att hälften av svenska folket skäll
tvinga på den andra hälften ett pensionsförslag
av t. ex. regeringsförslagets
typ? Var finns där den kristna friheten
och hänsynen till nästan? Den är
obefintlig.

Såvitt jag vet står det heller ingenstans
skrivet att pensionsfrågan skall
lösas just på det sätt regeringen föreslagit,
för att uppfylla någon sorts rättfärdighet.
Vi måste komma ihåg att frihetsbegreppet
är något mycket — för
att inte säga helt — dominerande i den
kristna gemenskapen. Tvång förekommer
inte i det sammanhanget. Jo, det
skall medges att det kanske finns något

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

191

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

av tvång t. ex. i uttrycket »Kristi kärlek
tvingar oss» — men det förutsätter då
att den enskilda människan frivilligt
ställer sig under denna kärleks tvång,
ett förhållande som icke torde föreligga,
när det gäller regeringens eller
något annat pensionsförslag. Kristen
rättfärdighet är, som jag har uppfattat
den, ett förhållande mellan Gud och en
enskild människa, och det skall inte
blandas ihop med pensionsförslag eller
något annat. Klart är emellertid — som
herr Nelander tidigare understrukit —
att det finns samhällsfrågor, där skäl
talar för att de starka i samhället hjälper
de svaga. Där måste samhällssolidariteten
och den kristna kärleken träda
till — men det är ju inte en sådan
fråga vi i dag behandlar. Jag menar
sålunda att det är orätt, när man från
Broderskapsrörelsen söker framhålla
att det ena pensionsförslaget är mer
»rättfärdigt» än det andra eller att vissa
människor och även medlemmar av
denna riksdag är mer eller mindre
kristna därför att de stöder det ena eller
det andra pensionsförslaget.

Jag vill också understryka vad herr
Nelander sade om att det torde vara
välbetänkt att inte döma människorna
i en sådan här fråga. Det kan också
ifrågasättas, om regeringens förslag är
särskilt rättvist eller »rättfärdigt». Är
det rättvist att halva svenska folket
skall tvinga på den andra hälften en
pensionslagstiftning av viss typ, eller
att en överkompensation exempelvis
till mig personligen skall innebära
10 000 å 11 000 kronor, som utgår alldeles
gratis och betalas av kommande
generationer? Det är ju nästan genant
med en sådan lagstiftning.

Det finns här i Sveriges riksdag en
stor majoritet, som vill ha en positiv
lösning av denna viktiga fråga. Det är
då beklagligt att regeringen inte haft
vilja eller förmåga att manövrera så, att
denna majoritet kunnat säkras för eu
god och effektiv lösning i samförståndets
tecken. Om jag fattade herr Kell -

gren rätt i går, så förfäktade han den
meningen att om folkpartiförslaget hade
framförts tidigare, så skulle vi ha kunnat
uppnå en samförståndslösning och
därmed undvikit uppslitande strider.
Ja, men vårt förslag har ju varit tillgängligt
i många månader. Är det nu
uteslutande av prestigehänsyn som man
inte vill ändra på någonting för att
uppnå samförstånd? Om samförstånd
hade kunnat uppnås, så hade vi givetvis
undgått de strider, som i varje fall
inte har gagnat frågan som sådan, utan
som gjort att svenska folket i stor utsträckning
förlorat aktningen för riksdagen
och många av dess ledamöter
samt för den svenska demokratiens
funktionsduglighet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Aastrup m. fl.

Herr Rimmerfors (fp) instämde i
detta anförande.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! När nu så många talare
framsagt sin mening om denna fråga
skall jag inskränka mig till att beröra
endast en liten detalj i det väldiga
komplex som ju pensionsfrågan utgör.
En förutsättning för att detaljerna skall
kunna lösas är helt naturligt att huvudfrågan,
den stora principfrågan, kan
föras i hamn. Om så kan ske, kan säkerligen
också detaljerna så småningom
få en tillfredsställande lösning.

Pensionsreformen är lika viktig och
betydelsefull för alla yrkesgrupper som
nu saknar tilläggspension, men det
finns ju också grupper av arbetstagare
för vilka förslagets detaljutformning är
mycket väsentlig. En viktig detalj är
hland annat möjligheten till ett tidigare
pensionsuttag med oreducerad pension
för yrkesgrupper som har behov
därav. En sådan yrkesgrupp är utan
tvivel gruvarbetare under jord. I en
socialdemokratisk motion som väckts
både i första och andra kammaren har

192

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

vi föreslagit att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa att
förslag till lag om sänkt pensionsålder
för gruvarbetare förelägges riksdagen
snarast möjligt samt att pensionsåldern
därvid fastställes till 63 år efter 30 års
arbete under jord eller vid dagbrott
norr om polcirkeln. Den ena hälften
av utskottets ledamöter, den som fru
Fortuna gjort till reservanter, har tillstyrkt
denna motion så till vida att
de uttalat sin förståelse för de i motionen
framförda synpunkterna samt
tillstyrkt en utredning som skall omfatta
alla yrkesgrupper med tungt och
pressande arbete. Helt naturligt skulle
jag helst ha sett att reservanterna i utskottet
hade gått på motionen och beställt
ett lagförslag, men jag känner mig
tacksam och vill ge uttryck för denna
min känsla, för att reservanterna i
motiveringen visat så stor förståelse
för de framförda önskemålen och i sin
hemställan uttalat att utredningen bör
ske skyndsamt. Jag kommer sålunda
icke, herr talman, att yrka bifall till
motionen.

Anledningen till att vi motionärer
ansett att förslag till lägre pensionsålder
för gruvarbetare bort kunna framläggas
utan utredning är att behovet
därav tidigare är så väl dokumenterat.
De problem som hänger samman med
gruvarbetet har grundligt penetrerats
av två tidigare utredningar, för det
första 1942 års semesterkommitté, som
föreslog att gruvarbetarna skulle få tre
veckors semester — tidigare än andra
arbetstagare fick den — och för det
andra 1947 års arbetstidsutredning,
som fann gruvarbetet vara så pressande
att den föreslog att dess utövare
borde tillförsäkras 40 timmars arbetsvecka.
Nu har det visserligen förflutit
åtskilliga år sedan dessa båda utredningar
redovisat sina synpunkter, och
man träffar ibland folk som menar att
förhållandena i våra gruvor på grund
av den tekniska utvecklingen så i grunden
förändrats, att de motiv som fram -

förts för att gruvarbetarna borde gå i
spetsen vad gäller sociala reformer inte
längre existerar. Till dessa synpunkter
skulle jag vilja säga att den, som liksom
jag har tillfälle att någorlunda regelbundet
komma i kontakt med dessa
problem och så att säga uppleva gruvarbetarnas
vardag, kan konstatera att
så ingalunda är förhållandet. Arbetet
är fortfarande tungt och pressande,
och det måste alltjämt —- det kan inte
ändras — fortgå under jord, ofta i mörker,
damm och fukt.

67 år är ju en relativt hög pensionsålder.
Långt dessförinnan börjar det
naturliga avtagandet av krafterna. De
verkningar som följer av att krafterna
tryter blir helt naturligt hårdare för
dem som har tungt arbete, arbete som
kräver goda krafter, god kondition och
bra fysik. Det är därför med tillfredsställelse
jag noterar att reservanterna
i utskottet föreslagit att utredningen
skall utsträckas till att omfatta alla
grupper av arbetstagare som har pressande
arbete. Sådana grupper finns
naturligtvis på många områden inom
vårt näringsliv.

Låt mig, herr talman, också anföra
några synpunkter beträffande vårt förslag
om att gruvarbetare med 30 års
arbete under jord bör få en oreducerad
pension från och med 63 års ålder. Det
gamla kravet har varit pension vid 60
år. Som stöd härför har bland annat
åberopats förhållandena i andra länder,
där gruvarbetarna i regel åtnjuter
pension avsevärt tidigare. I enstaka
länder som Belgien och Frankrike är
pensionsåldern så låg som 50 år efter
15 respektive 20 års arbete under jord.
Enligt pensionsförslaget har nu en rörlig
pensionsålder införts. Det innebär
att pension kan uttas vid 63 års ålder,
men beloppet utgår reducerat med hänsyn
till det tidigare uttaget. Vi har
inte envist velat hålla fast vid 60-årsgränsen
och har i varje fall i första
omgången ansett oss kunna acceptera
den föreslagna åldersgränsen 63 år. Vi

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

193

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

har däremot inte kunnat acceptera ett
reducerat pensionsbelopp för gruvarbetarnas
del. Vi tycker att den som arbetar
30 år under jord borde ha rätt
till full pension vid 63 års ålder. Det
får anses vara ett mycket rimligt krav.

Jag vill till slut, herr talman, liksom
så många andra under denna debatt
uttrycka den förhoppningen att förslaget
skall godtas även i denna kammare.
Även gruvarbetarna, fröken Höjer,
hoppas på detta. Fröken Höjer frågade
i går vad gruvarbetarna tyckte
om förslaget och om att de skall behöva
arbeta till 67 års ålder. Vi tycker
inte alls om det. Vårt missnöje har tagit
sig uttryck i upprepade framställningar
och ett stort antal förhandlingar
dels om sänkt pensionsålder och dels
om bättre pensioner, men vi har inte
lyckats. Det är ju fortfarande på det
sättet att vi får arbeta till 67 år vid
många gruvor. Vid vissa gruvor är
pensionsåldern satt till 65 år. Men oavsett
om pensionsåldern är 65 eller 67
år har vi ändå icke en tillfredsställande
pension, utan vi hoppas att en utredning
så småningom kommer att resultera
i ett förslag om sänkt pensionsålder
för dessa grupper med oreducerad
pension. Förslaget kommer väl att
gå till andra lagutskottet, och det är
med tillfredsställelse jag noterar att
fröken Höjer är intresserad av saken.
Hon kan säkert göra ett gott arbete
när den kommer till utskottet.

De pensionslösa väntar med spänning
på att denna fråga skall kunna
lösas. Det skulle säkerligen vara till
stort gagn för land och folk om dessa
förhoppningar nu kan uppfyllas. Det
skulle vara till stor skada om de skamligt
skulle grusas. Denna fråga har ju
varit föremål för utredningar ett tiotal
år, en folkomröstning, en dramatisk
riksdagsupplösning och ett uppslitande
extraval. Det är på tiden att den
löses.

Herr talman! Med den positiva inställning
till förslaget om tidigare pcn -

sionsuttag för vissa grupper, som socialministern
har givit uttryck åt i
propositionen, är det väl en överloppsgärning
att försöka skynda på honom.
Jag är i motsats till vad herr Boija
nyss anförde säker på att han visar intresse
för denna grupp, även om den
är liten, och att intresset alltså inte
står i relation till gruppens storlek.
Jag är övertygad om att den utredning
kommer att tillsättas — som reservanterna
i utskottet hemställt om —■
snarast.

I detta anförande instämde herr Lassinantli
(s), fru Jäderberg (s) och herr
Bark (s).

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Först vill jag tacka herr
Hagnell för den uppriktighet han visade
i slutet av sitt anförande. Han
framhöll där, att om pensionsreformen
går igenom, så får socialdemokratien
större inflytande över näringslivet än
vad tidigare varit fallet. Det har vi
från borgerligt håll förstått länge, men
det har tidigare inte direkt uttalats
från socialdemokratiskt håll.

Många socialdemokratiska talare har
framhållit det stora ansvar de har mot
1 800 000 väljare. Det har talats om
demokrati och demokrati. Jag anser att
det största måttet av demokrati vore
att låta de mer än 1 800 000 personer,
som utgör det borgerliga väljarunderlaget
här i landet, själva sköta om sin
ålderdomstrygghet — om de så önskar
genom att spara till ett eget hem, genom
att själva ta en försäkring eller
genom banksparande. Jag anser inte
att det är demokrati att en minoritet
påtvingar majoriteten ett tvångssparande,
som går under namnet obligatorisk
tjänstepension.

Herr Andersson i Ronneby hoppade
från det förkättrade 30-talet, som socialdemokratiska
talare vid politiska
valmöten annars alltid brukar använda
i sin argumentering mot borgerlighe -

13 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 16

194 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ten, till 1913. Han säger, att högern då
som nu försökte gå emot de sociala
reformerna. Tongångarna känns igen,
sade herr Andersson. Han ansåg att socialdemokraterna
var de som så att
säga hade »monopol på att värna medborgarnas
rätt i samhället». Herr Andersson
hävdade, att vi nu har råd att
genomföra tilläggspensioneringen och
att folkpensionen inte var till fyllest.
Det står i bjärt kontrast mot vad en
socialdemokratisk tidning skrev för en
tid sedan, nämligen att vi för närvarande
inte har resurser att utbygga
folkpensioneringen i den takt som redan
är bestämd.

I sitt anförande i går yttrade herr
Kellgren bl. a.: »Det är ett företagarintresse
för tiotusentals handlare, hantverkare
och andra småföretagare att
obligatoriet blir en realitet, ty därmed
har en fråga lösts som företagarna ej
själva har kunnat gå i land med. Detta
enhetliga system gynnar de mindre
företagarna, enär de nu har möjlighet
att erbjuda samma sociala förmåner
som de stora, väl konsoliderade företagen
vid anställning av arbetstagare.
Småföretagarna har också ett ansvar
mot sina familjers ålderstrygghet.»

Allt detta skulle enligt herr Kellgren
bli ett Sesam öppna dig! för en halv
miljon företagare, som enligt herr Kellgren
nu saknar pension. Vidare pekade
herr Kellgren på rätten att återlåna
50 procent av de under föregående år
inbetalade premierna.

Känner inte herr Kellgren till småföretagarnas
svårigheter: det höga

skattetrycket, det höga kostnadsläget
och en desorienterad kreditmarknad?
Känner inte herr Kellgren till att så
gott som alla företag oavsett storlek —
men kanske framför allt de mindre —
brottas med svåra kapitalproblem? På
exportmarknaden är konkurrensen allt
hårdare. År det då en vettig politik
att mot en majoritet hos folket genomtrumfa
en pensionsreform, som kommer
att belasta näringslivet i allmänhet

och småföretagsamheten i synnerhet?
Visserligen har socialministern framhållit,
att den extra bolagsskatten kommer
att slopas från och med den 1 januari
1960 och att detta för många
företag kommer att innebära en avsevärd
lättnad. Men varför blandar han
in denna tillfälliga skatt i diskussionen
om införandet av en permanent kostnad
för företagen i gemen? Man har ju
tidigare på socialdemokratiskt håll
framhållit, att lageravskrivningar och
bolagsskatten inte har någon inverkan
för de mindre företagen. Hur skall då
borttagandet av den extra bolagsskatten
kunna bli någon lättnad för småföretagarna? Granskar

man lagförslaget ur de
mindre företagarnas synpunkt, framstår
det som i högsta grad orättvist.
Herr Kellgren pekar, liksom departementschefen
i propositionen, på återlåningsrätten.
Men vad kommer denna
att betyda i praktiken för företagare
med tre eller färre anställda och med
lönekostnader understigande 50 000 kronor
per år? Först efter tre år har denna
kategori någon som helst möjlighet
att få återlåningsrätt. Och den kategori,
som har en lönesumma av 40 000—
30 000 kronor per år, får återlåningsmöjligheter
först efter fyra respektive
fem år. Det betyder att cirka 500 000
småföretagare och jordbrukare de närmaste
åren ställs helt utanför varje
möjlighet att återlåna något av de inbetalda
premierna. Men det undviker
herr Kellgren att säga någonting om.

Nej, herr talman, vad herr Kellgren
i går yttrade inför kammaren i denna
fråga bygger inte på realiteter. Det är
inte så att man löser småföretagarnas
ålderstrygghet genom att införa obligatoriet.
Varje småföretagare vill själv
lösa sin och sina anställdas pensionsfråga,
och det kan han och kommer
också att göra, om vi får en mera företagsvänlig
politik i vårt land.

Det borde kanske räcka med de nyssnämnda
siffrorna för att klargöra för -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

195

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

slagets orimliga konsekvenser. Men jag
skall be att få anföra ytterligare några
synpunkter. Under 1960 kommer den
grupp av företagare, som jag tidigare
nämnt, att få betala in 90 miljoner kronor,
som de inte har någon möjlighet
att återlåna. Lägges härtill de företagare,
som har mellan tre och fem anställda,
betyder det att ytterligare 25
miljoner kronor tas ifrån småföretagarna.
Mot dessa siffror kan ställas det
belopp, som riksdagen i annat sammanhang
anvisat som stöd åt småföretagsamheten.
Det framgår då att staten de
närmaste åren kommer att ta ifrån
småföretagarna ett ungefär tre gånger
så stort belopp som de nu i olika former
genom statlig eller annan allmän
förmedling har tillgång till.

Ingen bör med dessa siffror som bakgrund
förvåna sig över den förbittring
de mindre företagarna känner inför det
beslut, som regeringspartiet nu med
hjälp av kommunisterna och herr Königson
är beslutet att genomföra. På
tal om kommunisterna måste jag säga,
att det skulle väl ha varit en heder för
svensk socialdemokrati, om pensionsreformen
kunnat genomföras utan hjälp
av representanter för det parti, som är
demokratiens fiende nummer ett.

Jag vill så, herr talman, något beröra
de påståenden, som socialministern har
gjort i propositionen. Han säger nämligen
att verkningarna på företagens
kostnadssida kommer att te sig relativt
små i jämförelse med de årliga »kostnads-
och produktivitetsändringar som
normalt inträffar». Detta är ju en helt
felaktig förutsättning, eftersom den
bygger på tidigare normala produktionsökningar.
Att dessa inte längre föreligger
borde ha varit bekant för socialministern,
när propositionen skrevs.

Det är emellertid en punkt i socialministerns
yttrande som jag vill ställa
mig bakom, nämligen hans uttalande
att det är av »väsentlig betydelse för
framtiden och därmed också för pensionsreformens
genomförande, att vi

får en fortsatt snabb tillväxt av den
produktionsapparat, som utgör grunden
till dagens och morgondagens välstånd,
och en ökning av den produktion
som ytterst bär kostnaderna för
våra pensioner». När departementschefen
är i stånd att yttra så kloka ord
förefaller det mig minst sagt underligt,
att han genom införandet av tilläggspensioneringen
vill belasta företagen
så hårt, att grunden för dagens och
morgondagens välstånd ryckes undan.

Varken socialministern eller herr
Kellgren har i sina anföranden berört
de kostnadsstegringar, som företagarna
måste räkna med nästa år. Dessa är
bl. a. kravet på kompensation för arbetstidsförkortningen
med cirka 2 procent,
till obligatoriet cirka 2 procent,
ökade folkpensionsavgifter och slutligen
den av herr Sträng bebådade omsättningsskatten
med 3 å 4 procent. Jag
frågar: Är det regeringens avsikt att
arbetare och tjänstemän år 1960 skall
finna sig i en reallöneminskning med
7 å 8 procent för att täcka dessa obligatoriska
merutgifter? Eller är det meningen
att arbetstagarna med LO:s
hjälp skall tilltvinga sig en löneökning
på 7 å 8 procent? Det gäller en lönesumma
på 32 miljarder kronor, och
med 7 å 8 procents ökning blir det i
realiteten över 2 miljarder kronor i
löneförhöjningar som företagarna nästa
år skall punga ut med.

Om det senare blir fallet kommer
detta att betyda kraftigt ökade varupriser,
minskade exportmöjligheter,
ökad arbetslöshet och en ytterligare
åderlåtning av vår redan svaga valutareserv.
Då kan man inte säga som herr
Sträng under remissdebatten 1958, att
»vi har valt att höja vår standard
framför att skaffa oss ekonomiska reserver».

Det regeringen nu tänker genomföra
kan helt enkelt bli att man offrar medborgarnas
trygghet till inkomst under
den aktiva tiden för att på papperet
ge dem trygghet på ålderdomen. Är det

196

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

regeringens avsikt att vi nästa år skall
få vidkännas så enorma löneökningar
som jag nu anfört — ja, då blir det
ett verkligt dråpslag mot landets redan
nu hårt trängda småföretagare.
Varför denna brådska med att genomtrumfa
obligatoriet? Är det månne så
som en socialdemokrat för en tid sedan
yttrade till mig: »Vi vill hellre att den
svenska industrien skall bestå av ett
mindre antal storföretag än av en
massa småföretag»? Detta yttrande är
lättförståeligt, ty var och en är väl på
det klara med att det är lättare att
förstatliga och socialisera några stora
koncerner än hundratusentals småföretag.

Vidare, herr talman, bör väl regeringen
öppet erkänna, att obligatoriet
innebär ett tvångssparande och är en
av de sista utvägarna för regeringen
att hålla sig kvar vid taburetterna. En
riksdagsman erkände nyligen öppet för
mig följande: »Kalla du obligatoriet
tvångssparande eller vad som helst,
men du vill väl att folkpensionärerna
skall få sina pensioner utbetalade i den
takt som vi redan beslutat? Jag ser
ingen möjlighet till detta, utan att använda
de pengar som influtit till tillläggspensionsfonden.
» Är detta verkligen
den allmänna uppfattningen inom
det socialdemokratiska partiet? Det
skulle vara intressant att få veta.

Jag framställde efter detta yttrande
en stilla undran: »Var skall vi då ta
pengar för utbetalningarna av tilläggspensionerna?»
Svaret på den frågan
blev: »Ja —• den dagen den sorgen!»

Till sist vill jag till herr Königson
säga: Ni bör besinna att Ert ställningstagande
kommer att betyda enorma svårigheter
för hundratusentals småföretagare,
för deras familjer och anställda.
Er röst till förmån för obligatoriet
kommer att medföra ökad arbetslöshet,
ökad socialisering och fortsatt centraldirigering.
Det kommer också att utlösa
en bitterhet hos majoriteten av

det svenska väljarunderlaget som sent
kommer att glömmas.

Jag anser att tilläggspensioneringen
borde ha lösts vid förhandlingsbordet
mellan arbetsmarknadens parter och i
den takt, som den svenska produktionsapparaten
kan orka med.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste beklaga småföretagarna
och småindustriidkarna i
detta land, om de anser sig ha herr
Darlin som sin talesman i sociala och
ekonomiska frågor, framför allt i pensionsfrågan.
Herr Darlins inlägg nyss
förrådde ju knappast några egentliga
kunskaper i själva pensionsfrågan, och
minst av allt ådagalade herr Darlin någon
vilja att tillvarataga småföretagarnas
intressen. Han gjorde sig bland annat
skyldig till det påståendet, att småföretagarna
inte hade någon nytta av
återlånerätten. Återlånerättens undre
gräns är satt vid 500 kronor, vilket innebär
att om pensionspremierna inte
uppgår till 500 kronor har man inte
rätt att återlåna någonting. Detta har ju
endast rent administrativa orsaker,
d. v. s. att bankerna eller de olika fondförvaltningarna
inte skall behöva ha
alltför mycket besvär med olika slags
smålån.

Hade herr Darlin verkligen velat inverka
på frågan, skulle han ha ställt sig
positiv och sökt se till att gränsen kunnat
sättas vid ett lägre belopp än 500
kronor. Jag vill dock framhålla, att
många anser att redan gränsen vid 500
kronor är satt för lågt.

Det väsentliga är dock herr Darlins
uppfattning om småföretagens ställning
i vårt land. Det sämsta som kunde
hända småföretagen vore att de inte fick
med de större företagen likvärdiga konkurrensförhållanden.
Skulle det bli en
splittring i pensionsliänseende mellan
små och stora företag, så att de stora
kunde erbjuda en mycket god och kvalitativt
bättre pension än de små, skulle

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

197

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

detta ganska snart leda till att småföretagen
inte fick möjlighet att konkurrera
om kvalificerad arbetskraft, och
småföretagen skulle efter hand råka i
en mycket ogynnsam ställning i den
allmänna konkurrensen om arbetskraft.
Det är sålunda bland annat med tanke
på att småföretagen skall ha möjlighet
att konkurrera helt och fullt med de
större företagen om arbetskraften som
denna lagstiftning kommer till.

Man skall också ha klart för sig att
småföretagarna just vid förhandlingsbordet
på åtskilliga områden kommer
att befinna sig i ett mycket starkt underläge.
Om de ensamma skulle vid
förhandlingsbordet söka klara pensionsfrågan,
skulle de nå mycket sämre resultat
än om de kan lita till en lagstiftning,
som löser pensionsfrågan också
för deras del.

Allra sist, herr talman, måste jag konstatera,
att herr Darlin var ganska cynisk
när han på sitt sätt ville rekommendera
hantverkarna, handlarna, småföretagarna
och småjordbrukarna att
icke ansluta sig till regeringsförslaget
om tilläggspensionerna även för företagarna
och deras familjer. När vi alla
vet vad det kostar att teckna försäkringar
i privata försäkringsbolag och
hur svårt det i själva verket är för
många företagare att komma ut med
dessa dryga försäkringspremier, måste
jag säga att herr Darlin är en ovanligt
dålig talesman för de grupper han här
vill företräda.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Darlin sade att jag
hade en annan uppfattning än en socialdemokratisk
tidning, som han refererade
till. Jag behöver inte yttra mig
om den saken, men jag skulle vilja säga
till herr Darlin att det uppenbarligen
inte skulle skada om han klargjorde
för sig skillnaden mellan folkpensionen,
som i huvudsak betalas över skatt -

sedlarna, och en tilläggspension uppbyggd
med avgifter som skall börja tagas
ut 1960. De tre första åren utbetalas
inga pensioner. Hur det skulle belasta
samhällsekonomien är svårt att
förstå.

För övrigt tycker jag det är ganska
underligt att höra ordföranden i Företagarnas
riksförbund med sådan pessimism
se på småföretagens ställning i
vårt land. Jag tycker att herr Darlins
inställning på den punkten påminner
om den som var rådande på den tiden
när storföretagen bröt igenom. Då sade
man att det var slut med småföretagen,
men dessa har blivit flera och starkare
under årens lopp. Jag tror att det i
många hänseenden är en utmärkt företagsform,
som väl kommer att hävda sig
i det svenska samhället. När jag efter
herr Nordgrens anförande bad honom
gå in i sin kammare och tänka igenom
dessa problem och vad det innebär för
småföretagen om de inte kan konkurrera
och hävda sig bredvid storindustrien,
vilket de gjort utomordentligt
väl i vårt samhälle, hade jag alltså en
viss anledning.

Genom tilläggspensionen är det också
många småföretagare som kan ordna
det tillfredsställande för sig och sina
familjer. Icke sällan står de i ungefär
samma ställning som de anställda,
många gånger med hårt arbete och lång
arbetstid och ungefär samma otrygghet.
Jag tror alltså inte att vi behöver se
på småföretagarna ur dessa destruktiva
synpunkter, utan vi bör snarare betrakta
dem som en livgivande del av det
svenska samhället, inte minst i fråga
om sysselsättningen. Detta pensionsförslag
är alltså inte på något sätt fientligt
mot småföretagsamheten. Man får
ha utomordentligt sniiva synvinklar för
att komma till ett sådant resultat.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Andersson i Ronneby
anser att ju större bördor vi las -

198 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tar på småföretagarna, desto bättre är
det. På annat sätt kan jag ej tolka hans
anförande. Det är dock självklart att
om småföretagarna skall betala 7 å 8
procent i löneökning blir det minskade
möjligheter för dem att utveckla sin rörelse.

Herr Kellgren gör gällande att de privata
försäkringsbolagens premier är för
dyra. Vem betalar premierna i det statliga
försäkringsbolaget? Kostar inte premierna
lika mycket i vilken välskött
försäkringsanstalt som helst, statlig,
kooperativ eller privat? Det är bara
en demagogisk propaganda att påstå
motsatsen.

Det talas om företagarnas möjlighet
att trygga de efterkommande med försäkringar
i det statliga bolaget. Där har
ju företagarna satts i strykklass i jämförelse
med tjänstemännen, vilket herr
Kellgren känner till. De får mindre
möjligheter, och som herr Hedlund påpekade
i går får många småföretagare
kanske i första hand betala ut så höga
löner och pensionspremier till de anställda,
att de inte har råd att pensionera
sig själva.

Beträffande återlån vill jag säga, att
jag inte är så skicklig läskarl som herr
Kellgren, men jag har ändå läst så mycket
att jag sett vad som står i betänkandet,
att man får låna högst 50 procent
av föregående års inbetalda premier.
Om lönesumman understiger
50 000 kronor, får man inte låna förrän
efter tre år. Vid 40 000 tar det längre
tid, och vid 30 000 ännu längre tid. Vad
jag har uppgivit beträffande återlånemöjligheterna
de första åren är riktigt,
herr Kellgren.

Så säger herr Kellgren att småföretagen
kan konkurrera på likvärdiga villkor
med de stora företagen under förutsättning
att pensionsreformen går igenom.
Anser ni att småföretagarna befinner
sig i ett bättre läge och att de
kan erbjuda större konkurrenskraft när
de får större kostnader och mindre
möjlighet att hävda sig och mindre

möjlighet att sälja sina varor? Anser
herr Kellgren att småföretagarna får
större konkurrenskraft genom att staten
tar hand om tiotals och åter tiotals
miljarder av företagarnas pengar?

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Darlin talade om
att det blir så litet för småföretagarna
att återlåna. Han tar även ett exempel
på företagare med lönekostnader understigande
50 000 kronor och säger att
de inte får återlåna något. Märker inte
herr Darlin, hur han slår ihjäl sin egen
argumentation? Det är ju bevis för att
många småföretagare eller medelstora
företagare inte blir nämnvärt belastade
av pensionssystemet, därför att den procentuella
avgiften är så låg. Man kan
inte föra detta resonemang, att företagarna
blir väldigt pressade och samtidigt
att de inte får någonting att återlåna.
Det går inte ihop.

Anledningen till att de privata försäkringsbolagen
måste ta ut så dryga
pensionsavgifter av företagare och andra
är ju, att man oftast först när man
kommit upp i jämförelsevis hög ålder
börjar intressera sig för pensionsproblemet
och av familjeskäl känner sig
tvingad att skaffa sig en försäkring.
Det är just på grund av åldersfaktorn
som premierna blir så dryga, speciellt
dryga av naturliga skäl för en familjeförsörjare,
som vill skaffa sig ett tillräckligt
högt skydd. Enligt regeringens
pensionssystem, herr Darlin, sker
en absolut åldersutjämning mellan de
olika åldersgrupperna, omfattande hela
svenska folket. Därför har man möjlighet
att väsentligt sätta ned pensionspremierna.
Tack vare att riksdagen tidigare
har beslutat höja folkpensionen så
kraftigt, kan man också begränsa omfattningen
av och därmed kostnader ocli
avgifter för tilläggspensioneringen, så
att de inte blir så stora som de eljest
skulle ha blivit.

Det finns ytterligare en faktor som

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16 199

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

påverkar avgifternas storlek, nämligen
administrationskostnaderna. I privata
försäkringsbolag har man i dag administrationskostnader
och anskaffningskostnader,
som sammanlagt uppgår till
15 å 20 procent av de premier som inbetalas
till försäkringsbolagen. I det
system, som riksdagen nu, hoppas jag,
kommer att anta, blir administrationskostnaderna
väsentligt lägre.

Att administrationskostnaderna är så
mycket lägre i den allmänna pensioneringen
är ytterligare en förklaring till
att premierna kan hållas så låga till förmån
för alla, icke minst företagare. Jag
vill starkt understryka detta pensionssystems
företagarvänlighet. Om det är
några som skall uppmärksamma, att
detta pensionssystem är till fördel för
dem själva som företagare, personligen
och i egenskap av ledare för sina företag,
så är det just alla hantverkare,
handlande och industriidkare. Denna
reform kommer ganska snart att visa
sig vara till verkligt stor fördel för dem.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr Kellgren
för att han erkände, att de företagare
som vill pensionera sig vid en
ganska hög ålder får en billigare pensionspremie
och att ungdomen skall
betala pensionerna för dessa företagare.
Det har vi fått klarlagt.

Sedan sades det att det statliga pensionsbolaget
har betydligt billigare premier
än de privata försäkringsbolagen.
Och om så är fallet är det ungdomen
som måste betala mellanskillnaden. Hur
mycket billigare är i de kooperativa
försäkringsbolagen premierna då det
gäller pensions- och livförsäkringar än
i de privata försäkringsbolagen och vilka
omkostnader har de kooperativa
försäkringsbolagen?

Herr Kellgren sade att premierna var
eu bagatell för en småföretagare med
50 000 kronor i arbetslöner. Det har
sagts i propositionen, all vi i varje fall

måste betala 10 procent av den utbetalda
arbetslönen i premier. I realiteten
kan det bli 18 till 24 procent. Småföretagarna
anser inte att dessa belopp
är småpotatis, herr Kellgren.

Till slut vill jag säga att en kostnadsökning
av 7 å 8 procent för den företagare
som har en lönesumma på 50 000
kronor kan bli droppen som kommer
bägaren att rinna över.

Herr LUNDKVIST i Eskilstuna (s):

Herr talman! Det kan väl sägas att
denna diskussion pågått länge nog och
att kammaren nu kunde vara redo att
gå till beslut. Men jag har känt ett behov
av att dessförinnan få säga några
ord i anledning av att så många, som
redan har sin egen pensionsfråga tillfredsställande
löst, varit så aggressiva
i uppgiften att försvåra för andra att
komma i samma förmånliga ställning.

Vad som särskilt förvånar mig är att
man just från deras håll påtar sig uppdraget
att göra värderingar åt den pensionslöse
om hur han eller hon bör betrakta
rätten till pension ur frihetsoch
trygghetssynpunkt. När man efter
den kraftiga uppslutning, som skett av
de pensionslösas organisationer bakom
kravet på att denna fråga måste
lösas nu, envisas med att tro sig kämpa
för de pensionslösas frihet, när man
motarbetar den lösning de själva önskar,
ja då påtar man sig ett ansvar gentemot
dessa människor som man — så
förefaller det mig — inte tycks fatta
innebörden av. Det måste såvitt jag
kan förstå bero på bristande kontakt
med de grupper det här gäller, brist på
insikt om hur starkt detta krav just ur
trygghets- och frihetssynpunkt är underbyggt
bland dem. Man har inte lyckats
tänka sig in i hur exempelvis den
löntagare, som inte har familjen tryggad
i händelse av sin bortgång eller som
inte kan se fram emot en någorlunda
bevarad standard på ålderns dagar, ser
på sin situation. Man har inte lyckats

200 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tränga in i hans eller hennes föreställningar
om vad som i detta sammanhang
menas med frihet och trygghet.

Man har också i varje fall enligt min
uppfattning, grundad på det faktum
att jag själv har pensionsfrågan ordnad
för mig och min familj, ett ganska
underligt perspektiv på vad den trygghet
man själv åtnjuter är värd för den
egna personliga friheten. Eller är det
verkligen så illa ställt att man uppfattar
sin egen pensionsförmån som ett
tvång, som man helst skulle önska sig
bli löst ifrån? Varför går man i så fall
inte till aktion för att bereda sig själv
den frihet, som man nu så generöst vill
erbjuda andra?

Det skulle ha varit ytterligt beklämmande
om alla löntagare med pensionsfrågan
löst för egen räkning skulle ha
haft samma negativa inställning till en
lösning för alla medborgare av denna
fråga som den, som kommit till uttryck
från flera i pensionshänseende välförsedda
riksdagsmän i denna debatt.

Dess bättre har stora grupper tjänstepensionsberättigade
löntagare helhjärtat
slutit upp bakom regeringens förslag.
Så har exempelvis alla de LO-organiserade
stats- och kommunalanställda
gjort. De har också insett värdet
ur deras egen synpunkt av att denna
fråga löses för alla. Den ökade friheten
på arbetsmarknaden, som skapas genom
möjligheten att kunna ta intjänta
pensionsförmåner med sig från en anställning
till en annan oavsett vem som
är arbetsgivare, är en fördel med regeringens
förslag, som inte minst de samhällsanställda
understrukit vikten av.
Många återstående pensionsproblem på
det statliga området kan också lösas
inom ramen för samordningen mellan
den statliga tjänstepensionen och en
allmän tilläggspension.

På en punkt, herr talman, skulle jag
emellertid ha önskat en ändring i utskottsreservanternas
förslag, nämligen
i fråga om sammansättningen av fondstyrelserna.
Antalet löntagarrepresen -

tanter har ju av utskottsreservanterna
föreslagits till fyra i såväl den andra
som den tredje fonden. Jag har självfallet
ingenting emot att löntagarrepresentationen
har stärkts i dessa bägge
fonder, men jag har den uppfattningen
att löntagarrepresentationen även i den
första fonden, den som har att förvalta
de samhällsanställdas pensionspengar,
borde vara lika stark, alltså utökas från
tre till fyra ledamöter. Jag ser inte något
skäl att i avseende på löntagarrepresentationen
göra någon skillnad mellan
fondstyrelserna. Då jag emellertid, herr
talman, inte vill ta risken av att försvåra
ett positivt beslut i denna fråga
skall jag inte ställa något yrkande på
denna punkt vid detta tillfälle, men jag
vill redan nu ha sagt, att om — som
jag livligt hoppas — de socialdemokratiska
utskottsreservationerna vinner
kammarens bifall, avser jag att på punkten
rörande löntagarrepresentationen
i första fondstyrelsen återkomma motionsvägen.
Jag yrkar sålunda bifall till
de av herr Strand m. fl. avgivna reservationerna.

I detta anförande instämde herrar
Carbell (s), Fredriksson (s), Andreasson
(s) och Mellqvist (s).

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! På sidorna 27—28 i särskilda
utskottets utlåtande redovisas den
långa rad av utredningar m. m., som
föregått den proposition kammaren nu
har att ta ställning till.

Det dröjsmål med pensionsfrågans
slutliga lösning, som orsakades av att
andra kammaren förra året fällde regeringens
principförslag, har icke hindrat
att under tiden arbetet fortskridit
med att ytterligare förbättra det tidigare
förslaget.

Bland de förbättringar som skett jämfört
med det förslag i pensionsberedningens
betänkande, som blev linje 1
i folkomröstningen, kan nämnas de förmånligare
villkoren för egenföretagarna

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

201

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

och de fria yrkesutövarna. Hur förmånliga
dessa villkor är har herr Kellgren
nyss omtalat. Årets lagförslag utgör
därvidlag en ytterligare förbättring.
Det är också tillfredsställande att det
i årets lagförslag har öppnats möjligheter
till att ta ut pension tidigare eller
också uppskjuta uttaget till efter 67 års
ålder. Det är naturligtvis ofrånkomligt
att ett förtidsuttag även måste föra med
sig en sänkt pensionsnivå. En annan sak
är att det — såsom också i reservationen
nr 1 av herr Strand m. fl. påpekas
— skulle vara önskvärt med en utredning
rörande möjligheterna att bereda
vissa, hårt pressade yrkesgrupper
rätt till ålderspension vid lägre ålder
utan reducering av pensionen.

En ytterligare förbättring jämfört med
pensionsberedningens och linje 1 :s förslag
skulle jag särskilt vilja understryka,
nämligen att den s. k. 40-årsregeln
borttagits. Enligt denna regel skulle som
bekant för rätt till full ålderspension
krävas inte bara en 30-årig intjänandetid,
utan 15 av dessa år skulle ligga efter
den tid då pensionstagaren fyllt 40 år.
Denna regel skulle speciellt komma att
drabba de gifta, förvärvsarbetande kvinnor,
som under längre eller kortare tid
ansåge sig böra eller nödsakades lämna
sitt yrkesarbete för att ägna sig åt
uppgiften som vårdare och fostrare av
sina barn. De förmenades genom denna
bestämmelse komma att få svårt att intjäna
full pensionsrätt. Det är intressant
att notera, att denna bestämmelse
under folkomröstningsdebatten hårt kritiserades
speciellt från folkpartihåll,
där man gjorde sig till de förvärvsarbetande
gifta kvinnornas speciella riddare.
När så regeringen fann kriliken i
viss mån berättigad och vidtog denna
mycket förmånliga ändring, finner man
till sin häpnad, att folkpartiet i sitt alternativa
förslag till lösning av frågan
om tilläggspensioneringen såväl förra
året som i år tänkt sig som villkor för
erhållande av fidl pension en intjänandetid
av 40 år. Därigenom omöjliggöres

praktiskt taget för den, som någon tid
lämnar sitt förvärvsarbete, att någonsin
intjäna full pension.

Men, säges det, intet hindrar givetvis,
att man skaffar sig rätt till full pension
på en kortare intjänandetid, t. ex. 30
eller 25 år. Nej, naturligtvis inte om man
accepterar det resonemang, som föres
i reservationen nr 4 av herr Aastrup
m. fl., där det säges: »Förutsättningarna
är då givetvis att de är beredda
bära de ökade kostnaderna härför.»
Vad kostnaderna kan bli torde vara
svårare att tala om, och lika svårt är
det att säga vad pensionen kan komma
att bli.

Man frågar sig onekligen inför detta:
Om kritiken mot 40-årsregeln var allvarligt
menad, hur kan folkpartiet nu
framlägga ett förslag, som är så mycket
oförmånligare än pensionsberedningens
ursprungliga förslag?

Detta, herr talman, är ett av de många
exempel, som skulle kunna visa varför
det varit så omöjligt att finna en väg
till kompromiss mellan regeringens och
folkpartiets linjer.

I detta skede av debatten finns det
icke någon anledning för mig att ytterligare
redogöra för varför jag ansluter
mig till de vid utskottets utlåtande fogade
reservationerna av herr Strand
in. fl. Dock skulle jag vilja göra den
lilla anmärkningen, att jag finner de
av fröken Sandell i motion nr 518 i
denna kammare anförda synpunkterna
värda alt beaktas, men jag bar icke nu
något yrkande.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Fröken Höjer satte i går
kväll åtskilliga frågetecken inför det
faktum att den största delen av de inom
LO fackligt organiserade löntagarna
inte bar kunnat ordna sin pensionsfråga,
och bon insinuerade att orsaken
härtill bl. a. skulle vara att dessa löntagare
i första band hade velat lia högre
lön, bättre övertidsersättning in. in.

202

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

När man hör detta, ställer man sig
onekligen frågan: vid vilken tidpunkt
började statstjänstemannen intressera
sig för lönehöjningar? Vi vet ju att
man på det hållet inte i dag håller igen
beträffande löneanspråken. Att man nu
kräver lönehöjningar i takt med löneökningarna
på andra områden inom
samhällslivet, är kanske ett bevis för
att när pensionen en gång är säkrad
vill löntagarna ta ut sin del av den
produktionsökning som uppkommer.
Det är precis vad vi tror skall hända
beträffande övriga löntagare, när pensionsobligatoriet
har genomförts.

Fru Wallerius-Gunne förklarade att
hennes avståndstagande från regeringens
pensionsförslag var grundat på
egna erfarenheter, när hon såsom ung
industritjänsteman säkrade sin egen
pension genom att offra en hel del av
en lön som var mindre än vad industriarbetarungdomen
nu i många fall förfogar
över. Hon ville ge dagens ungdom
frihet attt göra på samma sätt. Det är
kanske tillåtet att även jag deklarerar
mitt ställningstagande till pensionsfrågan
utifrån de erfarenheter som jag
har från den yrkesgrupp jag tidigare
tillhört, nämligen hembiträdeskåren,
en av de minoriteter på arbetsmarknaden
vilken aldrig har haft och aldrig
kommer att få en chans att avtalsvägen
skapa trygghet för ålderdomen. Vi vet
mycket väl att utan ett kollektiv kan
icke pensionsfrågan lösas för större delen
av löntagarna, och ju större kollektivet
är, desto enklare blir administrationen
och desto mindre påfrestningar
för den enskilde individen. Hembiträden
och andra, som arbetar inom små
enheter, skulle aldrig få sin pensionsfråga
löst, om riksdagen nu skulle avslå
proposition nr 100.

En annan grupp människor, som vet
att de aldrig skulle kunna få någon
trygghet på ålderdomen, om inte deras
pensionsfråga i dag blir ordnad, är
skogsarbetarna, en ganska betydande
grupp löntagare som arbetar inom ett

område av näringslivet med stor betydelse
både för vår export och inhemska
försörjning. Det är en arbetarkår som
sliter hårt under besvärliga förhållanden
och som för sin utkomst är oerhört
beroende av konjunkturerna. Skogsarbetarna
hör liksom gruvarbetarna till dem
som behöver en lägre pensionsålder än
67 år och som har så riskfyllt arbete,
att inte bara egenpensionen utan kanske
ännu mer familjepensionen är för
dem av oerhört stort värde.

Den skrivelse, som Nordvärmlands
distrikt av skogs- och flottningsarbetarförbundet
— ett distrikt som omfattar
2 300 fackligt organiserade skogsarbetare
— inför denna omröstning har tillställt
Värmlands folkvalda ombud, borde
enligt min mening ligga som glödande
kol på herr Cassels huvud, när han
här deklarerat att han går emot vad
han kallar tvångspensioner. Skogsarbetarna
i Värmland ser det inte som ett
tvång att bli tillförsäkrade trygghet för
sig och sina familjer.

I anledning av herr Cassels resonemang
om att det skulle vara så odemokratiskt
att en minoritet här framtvingar
beslut om en lagstiftning, så vill jag
påminna herr Cassel och andra om att
i Värmland röstade vid junivalet 1958
mer än hälften av väljarna med socialdemokraterna.
När vi socialdemokrater
på Värmlandsbänken går att votera för
regeringens pensionsförslag, har vi alltså
mer än hälften av väljarkåren bakom
oss.

Det är sålunda med stöd av en stark
välj aropinion och med erfarenheter både
från minoriteter med socialt handikapp
och från min nuvarande trygghet som
statstjänsteman med s. k. tvångspension
som jag nu yrkar bifall till de reservationer
som i denna fråga avgivits av
herr Strand m. fl.

Därutöver vill jag bara beklaga den
negativa hållning som både utskottet
och reservanterna intagit till min motion
nr 518 i denna kammare angående
borttagande av 60-årsgränsen i bestäm -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16 203

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

melserna om rätt till änkepension. Fru
Eriksson i Stockholm sade i går någonting
om att gammal kärlek, som blir
ny efter 60-årsåldern, ingenting ger.
Det var ju ett tvetydigt uttalande, och
om fru Eriksson menade att den inte
ger pension, så beklagar jag att hon är
nöjd därmed.

Men om hon avser den rent känslomässiga
aspekten, vill jag bara säga att
den har inte vi i riksdagen anledning
att uttala oss om. Det vare den resandes
ensak. Det rent sakliga argument
som fru Eriksson anförde, nämligen
att bifall till min motion skulle ha
medfört förbättring med endast två år
i änkors möjlighet att få pension tycker
jag lika väl kan användas för ett
bifall till motionen.

Eftersom jag, kanske redan om några
dagar, i samband med behandlingen av
slatstjänstemännens pensionsreglemente,
får tillfälle att återkomma till frågan
om 60-årsgränsen, anser jag mig i dag
inte ha anledning att på denna punkt
ställa något yrkande.

Herr Hallén (s) instämde häri.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Broderskapsrörelsen har
nämnts vid ett par tillfällen under denna
debatt. Vår rörelse har också tidigare
under de sista 14 dagarna varit
invecklad i en tidningspolemik, som gått
genom hela den svenska pressen. Denna
polemik innehåller många intressanta
inlägg. Jag skall därför börja med
ett par ord av historik. Man har nämligen
gjort gällande att broderskapsrörelsen
rent av i efterhand skulle ha bidragit
med ideologiskt material som
stöd för regeringspropositionen.

Redan 1941 förelåg vid en kongress i
Jönköping en motion, vari yrkades
framställning till partistyrelsen i denna
fråga. Denna motion var inte så klart
utformad, men det hävdades dock att
arbetarna borde få en pension av samma
slag som utgår till stats- och kom -

munalanställda. Kongressen ställde sig
positiv till detta förslag. Såvitt jag vet
var detta första gången en politisk riksorganisation
så tydligt engagerade sig
för en utformning av ålderstryggheten
i den riktning som det nu föreligger
förslag om. Vid samma tid hade en av
motionärerna, som också var medlem
i Missionsförbundets församling på platsen,
gjutaren Hugo Blomquist i Norrahammar,
börjat arbeta för samma sak
inom Gjuteriförbundet. Från 1944 ställdes
yrkanden mer preciserat. Detta
år krävdes nämligen en sådan form av
avgiftsbetalning som nu föreslagits. Sedan
dess har vid nästan varje kongress
och i en rad uttalanden broderskapsrörelsen
ställt sig bakom strävandena
att nå fram till en tjänstepensionering
— naturligtvis inte från början i den
form som nu föreslås men av samma
typ. I Sandviken beslöt man 1948 att
försöka få pensionsinbetalningar av
obligatorisk karaktär.

Det torde alltså vara tillåtet att fastslå
att i den mån motiveringar anförts,
dessa just understrukit reformens innebörd
av likställighet mellan pensionsförsedda
och pensionslösa. I vår rörelse,
som består av kristet engagerade människor,
har detta anknutits till ett krav
på rättfärdighet i samhället och fotats
på kristna principer. Jag ber här få
understryka att detta självklart icke
innebär att någon medlem av denna
kammare eller någon annan i samhället
skulle vara förhindrad att vid läsning av
samma bok som vi läser till äventyrs
komma till annat resultat. I grund och
botten är det här fråga om ett samvetsavgörande,
där ingen av oss kan vara
domare över den andre. Jag tycker att
många av de egendomliga vändningar
som förekom i t. ex. herr Boijas anförande
verkligen kunde ha förblivit outtalade
utan all de lämnat någon större
lucka.

1 våra tidningar har eu rad arbetare,
som är engagerade i kristet arbete i
församlingarna, skrivit insändare och

204 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

sagt att de inte kan förstå att deras likaledes
kristet engagerade vänner i folkpartiet
inte vill medverka vid lösningen
av den här frågan. Jag tycker inte
att det är så svårt att sätta sig in i att
frågor av denna innebörd ställts i en
arbetarstad som t. ex. Huskvarna där
•— om jag är riktigt underrättad — majoriteten
av medlemmarna i Svenska
missionsförbundets församling på platsen
torde vara för regeringsförslaget.
Vad Broderskapsrörelsen har velat understryka
är att för den har den kristna
tanken verkligen blivit ett incitament
och en inspiration i denna fråga.
Så har varit fallet i många reformrörelser
världen runt alltsedan kristendomens
tillkomst. Den som intresserar sig
för kyrkohistoria kan av en rad kyrkohistoriker
lära sig att de första kristna
församlingarnas snabba tillväxt i icke
ringa grad sammanhängde med just
den sociala organisation och den tonvikt
på omsorg om medmänniskor som
fanns i dessa församlingar. Detta är
nu inte något som kommer till uttryck
bara i vår rörelse, utan många andra
har kommit till liknande slutsatser. Den
intervju, som herr Königson gav i tidningen
Broderskap för 14 dagar sedan
och som gav upphov till denna debatt,
innehöll detsamma som jag här, låt vara
något utförligare, har försökt utveckla.

Det skall inte fördöljas att det inom
Broderskapsrörelsen funnits meningsskiljaktigheter
rörande hur en tjänstepensionering
skall utformas för att motsvara
de uppställda principerna. Det är
uppenbart att dessa meningsmotsättningar
och debatter, som ofta krävt lång
tid på våra sammankomster och kongresser,
har gällt även ganska många
förslag och variationer. En av de meningar
som man ofta gav uttryck för har
sålunda varit den, att den övre gränsen
borde sänkas från 30 000 till 20 000
kronor. Man har anfört starka motiv
härför, bl. a. att man därmed finge en
starkare utjämningseffekt, men vi har
likväl kommit att acceptera den gräns
som nu är föreslagen. Det är enligt min

mening två fullgoda skäl som talar härför.

För det första måste man säga sig,
även om man som vi är inställd på en
utjämning, att denna inte bör vidtagas
när människor är i 67-årsåldern eller
där omkring. Den bör inträffa tidigare
och därmed kommer den att avspegla
sig också i jämnare pensioner. Vi har
ansett det vara ett drag av billighet av
motsvarande typ som i sjukförsäkringen,
att en människa som har haft en
viss standard inte skall få en alltför
häftig standardförändring, när hon inträder
i pensionsåldern.

Det andra skälet som har medverkat
till vårt ställningstagande är att vi har
önskat ett så allmänt tjänstepensionssystem
som möjligl. Genom att väsentligt
sänka gränsen skulle stora tjänstemannagrupper
ställas utanför systemet. Det
är intressant att iaktta hur det gamla
ordet »arbetarpension», som förr var
den gängse beteckningen på denna reform,
har kommit att utbytas mot ordet
»tjänstepension». Därmed har man velat
ge uttryck åt en önskan att reformen
skall komma så stora grupper som
möjligt till godo.

Så ytterligare ett par ord om vad
några talare har sagt om den s. k. kristna
motiveringen.

Om vi i dag diskuterar huruvida folkpartiets
förslag gav uttryck för idéer
som hade med utjämning och likställighet
att göra, skulle läget vara ett helt
annat. I dag står vi inför det faktum att
i första kammaren, om jag räknat rätt,
en femtedel av ledamöterna är folkpartister
och i denna kammare en sjättedel.
Såvitt jag är underrättad har inga
fackliga organisationer givit sitt bifall
till folkpartiets förslag. Detta har visserligen
icke varit ute på remiss, men
organisationerna har haft rikliga tillfällen
att under mellantiden ila fram och
förklara att detta förslag är just det
de vill ha. Under sådana förhållanden
finns inte någon möjlighet så långt vi
kan överblicka att förverkliga folkpartiets
förslag. Därför har många av oss

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16 205

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ställt frågan: Vore det inte i det nu
uppkomna läget motiverat att folkpartiets
representanter övervägde om de
inte nu skulle kunna ta sin ståndpunkt
under omprövning?

Det har beklagats att det blivit så hårda
tag i debatten, och det har onekligen
gått hett till i denna överläggning, vars
första och avgörande skede väl ligger
bakom oss. Jag tror att den fridsamme
ordföranden i den kristna gruppen här
i riksdagen, herr Nelander, skulle ha
velat medverka till en mildring. Men
är sådana saker avgörande för det som
sker här? När väsentliga ting är på tal,
kommer starka känslor in. Att däri se
någonting som det vore värt att offra
många funderingar på kan jag inte finna
skäl till. Här är det en väldig reform
som vi står inför. Personligen hör jag
till dem som tror att när vågorna har
lagt sig, och det sker val i varje fall
efter 1960 års val, så kommer vårt folk
att inräkna denna reform bland de
förändringar som uppfattas som mycket
naturliga. Jag är övertygad om att
förbättringar i lagen redan under de
närmaste åren kommer att föreslås och
även vinna bifall, men i sina stora huvuddrag
torde pensionssystemet komma
att ligga fast. Metoden har tidigare prövats
beträffande stora grupper medborgare.

Jag skulle till sist bara vilja uttrycka
en önskan, om den skall kallas from
eller inte vet jag ej, nämligen att i varje
fall inte våra kristna bröder inom
folkpartiet om tio år skall försäkra
att det i själva verket var folkpartiet
som genomförde denna utmärkta reform
till svenska folkets gagn.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Kungälv (s) och fru Lindskog
(s).

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Den här debatten har
väl inte bjudit på några nya argument,
och den har väl egentligen bara tjänat
partipolitiska och personliga syften och
intressen. Tyvärr har den bidragit till

att ytterligare förbittra atmosfären här
i landet. Det hade varit ganska skönt om
vi hade sluppit den; jag tror inte den
har varit till nytta för landet.

Skulle det inte vara en utmärkt sak
om man kunde anslå 100 miljoner —
ursäkta mig, herr finansminister — som
pris åt den människa som uppfann ett
spel eller någon annan sorts sysselsättning
som är lika spännande som de här
riksdagsdebatterna och som ledamöterna
kunde avreagera sig på, ett spel
där insatsen inte var landets väl? Då
skulle man kanske sedan i lugn och ro
kunna koncentrera sig på det som verkligen
är landets väl, och jag tror vi skulle
finna, att ståndpunkterna då skulle
komma varandra betydligt mycket närmare.
Som det nu är får partierna i
stor utsträckning vara självändamål,
och så har ju den här frågan låst fast
sig så ohjälpligt i prestigehänsyn och
sådant.

Jag hörde en gång helt nyligen talas
om ett statsråd — jag minns inte längre
vem det var — som hade sagt: »Jag har
aldrig tid att tänka.» Det har slagit mig,
att de här båda dagarna hade kunnat
användas för ett sådant ändamål. Det
är nog så med många av oss, att vi inte
har tid att tänka, och det är ofta skada
— man blir till slut så jäktad att det
tar på humöret och generositeten, och
så blir man fastlåst i prestigehänsyn.

Jag skulle så vilja säga en sak om herr
Königson. Jag vet inte om han har handlat
riktigt, och det gör detsamma i detta
sammanhang, men jag tror att han själv
tror att han har gjort det, och jag vill
ge honom en eloge för det civilkurage
han har visat. Det är sällan vi träffai
på modiga män. Han må sedan kritiseras
från många håll, men det är svårare
att vara modig på det här sättet än i
krig och slagsmål.

När det gäller pensioner vill jag säga,
att jag inte har någonting emot att alla
människor får sådana, men såsom har
framhållits av andra talare många gånger
förut här i dag anser jag att frågan
inte bör lösas på det här sättet.

206 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Ändå tycker jag det är skönt att den
kommer ur världen. Den är nu så hopplöst
fastlåst, att det vore bra om det
nu äntligen stacks hål på blåsan. Vi
får väl så småningom justera det resultat,
som kommer fram, på det sätt
som vi sedermera finner vara riktigt;
ingen kan ju komma med ett fullödigt
förslag från början.

Slutligen vill jag ta upp ett litet yttrande
av herr Carbell som gjorde mig
bekymrad. Han sade att högerns melodi
är den privata egoismens evangelium.
Jag förstår att herr Carbell känner det
så, och jag är rädd att det finns många
som känner det på detta sätt. Jag är
själv litet illa berörd av detta. Det är
klart att jag har mycken egoism i mig,
fastän jag försöker bekämpa den, och
jag känner många av mina partikamrater,
som naturligtvis inte heller är fria
från egoism,men jagkänner också många
ur andra partier, och jag tror skillnaden
inte är så stor. Det är nog inte sådana
motiv, herr Carbell, som ligger bakom
ställningstagandet, utan det är andra
överväganden. Jag vet själv hur lätt det
är att se andras fel och kanske släta
över sina egna, och det gör vi ganska
gärna även i det politiska spelet.

När jag nu kommer att rösta för utskottets
förslag, är det i känslan av att
frågan inte är mogen att lösas. Jag ser
sålunda detta såsom ett försök — som
jag vet inte kommer att lyckas — att
få ett uppskov, så att vi i en annan
atmosfär och i större enighet kan lösa
den här frågan, som jag förstår är av
stor betydelse för många människor.
Jag har själv känt här, att jag helst
skulle ha velat vara av med mina egna
pensionsförmåner för att kunna stå riktigt
objektiv i den här frågan utan att
känna denna belastning, men jag tror att
jag även om jag inte kunnat falla tillbaka
på någon pensionsrätt ändå skulle
ha intagit samma ståndpunkt som jag
nu gör.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr CARBELL (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber allenast att till
herr Dickson få säga, att jag självfallet
icke i mitt uttalande identifierade herr
Dickson med högerpartiet.

Herr LUNDQVIST i Trollhättan (s):

Herr talman! Det har varit en viss
fränhet över debatten, men det är alltid
så när stora avgöranden träffas. Vi befinner
oss nu ett sådant läge, att vi kan
anse oss passera en milstolpe när vi
löst den föreliggande frågan.

Att jag har begärt ordet beror på att
jag har undertecknat en motion som rör
konsumentkooperationens ställning i det
här sammanhanget. Vår rörelse bygger
ju på självfinansieringsprincipen. Vi
anlitar inte hjälp från stat eller kommun,
och vi försöker att i möjligaste
mån undvika att ordna våra kreditfrågor
utom rörelsen.

Vår rörelse är ganska betydande. Vi
har ett medlemsantal i föreningarna på
1 132 000. Inom föreningarna försäljer
man varor för tre miljarder kronor. Vi
har dessutom inom RF en egen pensionskassa,
varur vi bl. a. kan låna
pengar för att driva vår företagsamhet.
I kassan har vi en kapitalbehållning på
260 miljoner, och i kassan finns i övrigt
värden för 133 miljoner, sammanlagt
alltså 393 miljoner kronor.

Vår pensionskassa arbetar enligt premiereservsystemet.
När den här föreliggande
frågan har behandlats på Kooperativa
förbundets kongresser ute i distrikten
och på rikskongressen, då har
man utan att tveka ansett sig kunna
ställa sig bakom det förslag som här
föreligger till en lösning av pensionsfrågan,
och naturligtvis kommer också
vår kassa att så småningom omfattas av
den obligatoriska lösning av pensionsfrågan
som vi hoppas här skall bli antagen.

Men våra bekymmer gäller att det enligt
vår mening skulle vara orättvist att
vi, som företräder en stor folkrörelse

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16 207

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

som har gjort goda samhällsinsatser,
skulle vara utestängda från representation
i pensionsfonderna. Jag hälsar därför
med tillfredsställelse att utskottets
reservanter har visat förståelse för vår
motion i detta stycke och att vi för den
händelse förslaget blir bifallet får representation
i andra fonden och kanhända
också i tredje fonden. Från den synpunkten
är jag belåten med det föreliggande
förslaget och har alltså ingen
anledning att ställa något annat yrkande
än om bifall till reservationen av herr
Strand m. fl.

Men det må förlåtas mig om jag också
gör en annan liten reflexion i dag. Man
har försökt spetsa till debatten genom
att säga att ungdomen skulle anse det
vara orättvist att de äldre får sin pensionsfråga
löst. Är det nu riktigt att pensionsfrågan
bara angår de äldre? Är det
inte lika mycket en trygghetsfråga för
de yngre? Om jag tar en livförsäkring
eller en brandförsäkring, räknar jag väl
inte ut hur mycket jag får när försäkringstiden
är slut. När det gäller brandförsäkringen
hoppas jag att jag inte får
någonting för premierna och när det
gäller livförsäkring vill jag få ut det
som är utlovat. Jag värdesätter helt naturligt
tryggheten under mellantiden.

Det här förslaget gäller icke enbart
ålderspensionen, utan även en familjeförsäkring,
som jag vågar påstå kan
innebära större trygghet och större välsignelse
i många fall för familjer som
av vissa orsaker under sin aktiva levnadsålder
kan råka illa ut. I det statliga
pensionssystemet inträder många i
tjänst vid 18 eller 20-årsåldern. Många
kanske då får intjäna 35—37 tjänsteår,
medan en och annan kanske inte får
mer än 30 år, men jag har dock aldrig
funnit att dessa s. k. tvångspensioncrade
befattningshavare gör upp ett sådant
räkneexempel som andra talare anfört
och anser sig orättvist behandlade. Här
har man med andra ord försökt skapa
eu motsättning mellan ungdomen
och de äldre, men jag anser att ungdo -

men har lika stor anledning som de äldre
att hälsa pensionsfrågans lösning med
tillfredsställelse.

Jag vill ta bara ett enda exempel. Jag
känner till en reparatör vid statens vattenfallsverk
som råkade förolyckas i
unga år. Han efterlämnade familj, hustru
och tre barn. Med ledning av de bestämmelser
som gäller för den statliga
pensionsregleringen utgår pension för
den efterlämnade familjen, och det har
beräknats inom vattenfallsstyrelsen att
denna pension motsvarar en kapitalutgift
på 250 000 kronor. Detta är någonting
som jag anser vi bör tala om för
ungdomen. Vi bör alltså inte försöka
skapa en motsättning mellan de äldre
och de yngre, utan tvärtom visa att ungdomen
har lika stor anledning att med
tillfredsställelse hälsa den lösning av
pensionsfrågan som vi skall besluta om
i dag.

I övrigt bör vi beakta att våra pensionärer
under alla förhållanden måste
existera även nu, hur det än sen skall
klaras. För närvarande klaras detta i
många fall med hjälp av socialvården.
Ute i primärkommunerna försöker vi
ordna hjälp genom hemvårdarinnor, och
i landstingen försöker vi med ekonomisk
hjälp bereda vederbörande möjlighet
att få bo kvar i sina hem, men då
skall ärendena gå via tjänstemännen
inom socialvårdsbyrån, som prövar huruvida
vederbörande åldring kan få
hjälp att få vistas kvar i sitt hem. Om vi
nu genom ett beslut kan lösa familjepensions-
och ålderspensionsfrågan för de
människor i landet som f. n. inte har
den saken klarad, då får dessa själva
möjligheter att avlöna en hemhjälp, och
samhället kommer helt naturligt också
ifrån en del av de kostnader som nu
måste betalas på ett eller annat sätt vid
behovsprövning, exempelvis genom socialvården.

Det finns alltså ingen anledning att i
denna fråga måla med så mörka färger
som man gjort här i dag. Det var samma
resonemang när arbetstidslagen och de

208 Nr 16 Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Interpellation ang. riksdagens möjligheter att deltaga i beredning och beslut beträffande
vissa frågor

övriga sociallagarna genomfördes. På
1930-talet måste vi bl. a. gå omkring i
husen och samla in namn för att genom
en opinion bland folket skapa en möjlighet
att kunna genomföra en förbättring
av folkpensionerna, men i dag slåss
alla partier om äran att ha löst problemen
genom denna grundförsäkring eller
vad man nu vill kalla den. Det går alltså
numera inte att dupera svenska folket
med tal om att det var en olämplig lösning
vi den gången kom fram till beträffande
folkpensionerna. Jag har den bestämda
uppfattningen — och den har
framförts även av andra talare i dag
— att när vi har tillämpat pensionsreformen
några år, så kommer alla att
slåss om äran att ha varit med om att
genomföra densamma. Herr Ohlin brukar
ibland berömma sig av att han på
1930-talet var med om att lösa frågan
om den fulla sysselsättningen. Jag hoppas
och tror att den dagen kommer,
då folkpartisterna kommer att hävda,
att det var tack vare herr Königson som
vi nu kunde lösa denna stora sociala
reformfråga.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Strand in. fl.

Häri instämde herr Alemyr (s).

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr andre vice talmannen
att uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 3

Interpellation ang. riksdagens möjligheter
att deltaga i beredning och beslut
beträffande vissa frågor

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Den starka ställning

riksdagen vunnit i den politiska beslutsprocessen
är en hörnsten i vårt demokratiska
styrelsesätt. På grundval av
regeringsform och praxis har riksdagens
beslut blivit avgörande i alla frågor av
vikt för medborgarna och rikets allmänna
hushållning. Det starka riksdagsinflytandet
har även kommit till uttryck
vid regeringens beredning av ärendena
och här funnit sin form i skrivelser från
riksdagen till regeringen och i parlamentariska
utredningar. Det har blivit
praxis, att regeringen inte bör lägga
fram förslag för riksdagen i en viktig
fråga, innan ärendet beretts genom en
sådan utredning. Det har också blivit
en grundval i vår parlamentariska demokrati,
att riksdagsbeslut inte får upphävas
eller ändras i annan ordning än
den i vilken de tillkommit. Det synes
angeläget att denna riksdagens ställning
i beslutsprocessen värnas.

Riksdagsbeslutet 1947 om riktlinjerna
för jordbrukspolitiken tillkom på
bär nämnt sätt efter en grundlig parlamentarisk
utredning av 1942 års jordbrukskommitté.
Beslutet gällde såväl inkomstlikställigheten
för den i jordbruket
arbetande befolkningen som stödet
till jordbrukets rationalisering. När vid
1955 års riksdag ett nytt prissättningssystem
för jordbruket antogs och härvid
jordbruksprisavvägningen särskilt
anknöts till förhållandena i storleksgruppen
10—20 hektar inom slättbygdsområdena,
skedde det på samma sätt efter
ingående prövning av jordbruksprisutredningen.

Då riktlinjerna för jordbrukspolitiken
fastställts i gemensamma beslut av
regeringen och riksdagen, är det angeläget
för statsmakterna att medverka
till målsättningens förverkligande. Detta
måste sålunda vara en riktpunkt för
regeringen och det statliga förhandlingsorganet
vid förhandlingar med
jordbrukets förhandlingsdelegation. Det
är mot bakgrunden härav anmärkningsvärt,
att i den uppgörelse som i år träf -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm. Nr 16 209

Interpellation ang. riksdagens möjligheter
fande vissa frågor

fats mellan jordbruksnämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation om
jordbruksprissättningen m. m. under
den framförliggande sexårsperioden beslut
intagits om att efter nämnda period
övergång skall ske till storleksgruppen
20—30 hektar i slättbygdsområdena
som underlag för den allmänna
avvägningen av jordbrukspriserna, innan
konsekvenserna härav utretts i fråga
om såväl inkomstlikställigheten för
den i jordbruket arbetande befolkningen
som utvecklingen ur de beredskapspolitiska,
närings- och befolkningspolitiska
samt sociala synpunkter, som vid
principbeslutet 1947 även lades till
grund för jordbrukspolitiken.

Det beslut som riksdagen 1947 efter
utredning av 1942 års jordbrukskommitté
fattade om att storleksgruppen
10—20 hektar skulle vara jämförelsegrupp
inom jordbruket, måste sägas utgöra
en väsentlig del av de riktlinjer
som då fastställdes. Vid 1947 års riksdag
diskuterades visserligen att den pågående
strukturrationaliseringen inom
produktionen i allmänhet syntes leda
till större företagsenheter. Varken departementschefen
eller riksdagen tog
emellertid ståndpunkt i denna fråga,
utan den ställdes öppen för ett framtida
parlamentariskt avgörande. Då vår parlamentariska
praxis synes kräva, att beslut
inte ändras i annan ordning än den
i vilken de tillkommit, följer härav, att
frågan om en ny arealgräns vid jordbruksprisavvägningen
är en fråga, där
riksdagen bör äga deltaga i beslutsprocessen,
särskilt vid det faktiska avgörandet.
Frågan synes sålunda icke böra
avgöras de facto genom avtal. Det förslag
om ny arealgräns för jordbruksprisavvägningen
som nu förelagts riksdagen
på grundval av uppgörelsen mellan
jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation
har inte beretts genom
någon sådan utredning, som föregick
exempelvis de här nämnda riksdagsbesluten
1947 och 1955. Då praxis

att deltaga i beredning och beslut beträf utvecklats

därhän att riksdagen anses
böra acceptera vad jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
avtalat, synes riksdagen ha satts i efterhand
i en fråga, där den tidigare i beredning
och beslut tillsammans med regeringen
dragit upp riktlinjerna.

Det i en annan proposition framlagda
förslaget att rationaliseringsorganen på
jordbrukets område skall åläggas att
verka för bildande av tvåfamiljsjordbruk
inom storleksgruppen 25—45 hektar
har inte berörts i jordbruksuppgörelsen.
Desto anmärkningsvärdare synes
det då vara, att även detta förslag,
som innebär en väsentlig förändring av
jordbruksrationaliseringens målsättning,
förelagts riksdagen utan att konsekvenserna
av detsamma ur sociala, näringspolitiska
och andra synpunkter prövats
av någon utredning. När målsättningen
för jordbrukets rationalisering fastställdes
1947, skedde det på grundval av
1942 års jordbrukskommittés utredning
av frågan.

Handläggningen av de här berörda
jordbruks- och jordpolitiska frågorna,
i vilka förslag nu förelagts riksdagen,
synes inte vara tillfredsställande ur parlamentarisk
synpunkt. Riksdagens rätt
att på ett avgörande sätt deltaga i beslutsprocessen
synes icke ha tillgodosetts
i tillbörlig utsträckning. Liknande
utvecklingstendenser kan sägas ha framträtt
även inom andra områden, särskilt
där gränsdragningen mellan å ena sidan
parlamentariskt beslut och å andra
sidan avtal mellan staten och organisationer
inom näringslivet eller på arbetsmarknaden
utgör ett svårbemästrat problem.
Dessa organisationer spelar inte
minst genom sin avtalsfunktion en betydelsefull
roll i vårt moderna samhälle.
Det är därför angeläget att avtalsfriheten
på arbetsmarknaden och inom
näringslivet i övrigt värnas. Men vi har
genom den ställning, som niiringslivsoch
arbetsmarknadsorganisationerna
vunnit i vårt samhälle, kommit därhän,

14 — Andra kammarens protokoll 195!). Nr 16

210

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

att det synes angeläget att principiellt
klargöra gränslinjen mellan riksdagens
befogenheter och de uppgifter, som kan
lösas genom avtal mellan staten och organisationerna.
Det framstår som angeläget,
att utvecklingen följes med uppmärksamhet
i det syftet, att riksdagen
skall beredas möjligheter att deltaga i
beslutsprocessen på det sätt vårt parlamentariska
styrelseskick kräver.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern rikta
följande fråga:

Är regeringen villig att vid handläggningen
av sådana frågor som här be -

rörts, särskilt där gränsdragningen mellan
parlamentariskt beslut å ena sidan
och avtal mellan staten och näringslivseller
arbetsmarknadsorganisationer å
andra sidan utvecklats till en fråga av
principiell vikt, för framtiden söka medverka
till att riksdagens möjligheter att
deltaga i beredning och beslut tillgodoses
på ur parlamentarisk synpunkt mera
tillfredsställande sätt?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.49.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 14 maj

KI. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Lag om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande särskilda
utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
enligt förut gjord anteckning, till

Herr FÄLLDIN (ep), som yttrade:

Herr talman! Det kan synas som om
tilläggspensionsfrågan vore diskuterad
ur alla synvinklar. Det råder också en
utbredd uppfattning om hur beslutet
kommer att falla. Emellertid vill jag som

denna kammares yngste ledamot, innan
vi skrider till beslut, sammanfatta hur
betydande grupper av dagens ungdom
ser på denna fråga.

Under de två åren av intensiv debatt
kring pensionsfrågan har jag inte någon
gång bland de unga mött negativism
mot en förbättrad pensionering.
Hur skulle för övrigt ungdomen kunna
vara negativ i det avseendet? Det är ju
deras egna föräldrar, far- och morföräldrar
det gäller. Att ungdomen skulle
vara negativ till de äldres försörjning
är en tankekonstruktion som saknar all
naturlig grund.

Det är lika orimligt att de äldre i själ
och hjärta vill skaffa sig orättmätiga
fördelar eller favörer. Det är de egna
barnen och barnbarnen man i så fall
ställer ut kraven på. En förvillande
propaganda har emellertid lagt dimridåer
kring de verkliga frågeställningarna.
Det finns ingen grund för antagandet,
att det inte skulle gå att nå en avvägning
som kan få mycket stor tillslut -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16 211

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ning. Tv det är inte fråga om annat än
en avvägning. Det är en avvägning mellan
generationerna, mellan de aktiva
och de som inte längre är och kan
vara aktiva. Det är också en fråga om
avvägning mellan individer, mellan olika
enskilda inom samma generation.

I varje skede har vi vissa tillgängliga
resurser att fördela. De gamla och andra
som är oförmögna till egen försörjning
skall ha sin del, de aktiva och de barn
de skall försörja skall ha sin del. För
mig som ungdom framstår det inte som
en huvudfråga i denna debatt hur stor
del de gamla skall ha. Personligen är
jag liksom centerpartiet i sin helhet beredd
att gå mycket långt när det gäller
folkpensionen. Vad som för mig blivit
en väsentlig fråga är frågan om hur
de resurser som vi tillerkänner de gamla
skall fördelas mellan olika individer,
mellan olika människor som uppnått
eller kommer att uppnå pensionsåldern.

Det är självklart att det man personligen
sparat för ålderdomen — det må
ha skett genom pensionsförsäkring eller
på annat sätt — det skall man få
behålla på gamla dagar. Men det räcker
inte. Varje generation har gjort insatser
som vi yngre njuter frukterna
av. Då är det inte mer än rätt att de
yngre och aktiva ser till, att de gamla
får sin del av den allmänna standardhöjningen.
För min del anser jag att
detta är en självklar plikt för varje ungdomsgeneration.
Jag vågar också säga
att ett absolut överväldigande flertal
av svensk ungdom ser saken på samma
sätt.

Men så kommer vi till fördelningsfrågan.
Den fördelning av bidragen från
de yngre som föreslås i det socialdemokratiska
förslaget är orättvis. Den bygger
inte på en sund solidaritetsprincip.
Den s. k. överkompensationen gäller
inte en enda av dem som är födda
1890 eller tidigare. Vid det födelseåret
går tydligen en skarp gräns för solidariteten.
Är man född 1914 däremot, får
man med av överkompensationen i rikt

mått. För halv avgift får man full pension
eller med andra ord: halva tilläggspensionen
utgör ett rent bidrag från de
yngre generationerna. Den som haft en
medelinkomst på 30 000 kronor får ett
bidrag på cirka 7 800 kronor. Den däremot
som haft en medelinkomst på
12 000 kronor får nöja sig med cirka

2 400 kronor i bidrag. Hög inkomst =
stort bidrag, liten inkomst = litet bidrag.

Här reagerar ungdomen. Man får förstå
om en ung människa vars föräldrar
haft relativt blygsamma inkomster börjar
fundera över varför föräldrarna
skall ha ett så litet bidrag till pensionen.
Grannen, som kanske haft mycket
goda inkomster, får ju ett kraftigt,
ett rikligt bidrag till sin pension. Han
borde ju rimligen haft större förutsättningar
att klara sig med ett mindre
bidrag.

För min del tror jag inte att det går
att få en god lösning på detta problem,
om man inte lägger bidragsgivningen
generationerna emellan på folkpensionen.
När folkpensionen utgår frågar
man inte efter hög eller låg, frågar man
inte efter stora eller små inkomster. Den
utgår lika till alla. För den ungdom jag
känner framstår den som den absolut
mest rättvisa och mest solidariska av
alla de diskuterade pensionssystemen.
Genom den är ungdomen villig att göra
sin insats.

Hela den trygghetsgaranti som innefattas
i det socialdemokratiska förslaget
framstår för mig som ungdom som oproportionell.
Fn ensam inkomsttagare som
haft höga inkomster kan garanteras —
märk det, garanteras — en inkomst av
tilläggspensionen på 15 600 kronor årligen.
Men familjeförsörjaren med en vanlig
sysselsättning som har hustru och
tre barn att försörja finner att levnadsnivån
i hans familj utgör mindre än

3 000 kronor per konsumtionsenhet och
År. Kanske är den mannen kroppsarbetande.
Efter 50 års intjänandetid får
han tilläggspension, men hans tilliiggs -

212 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pension blir mindre än tilläggspensionen
för den som haft 30 års intjänandetid
men en hög inkomsttopp. Låt mig
åberopa några kalla siffror. 1 000 kronor
årligen avsatta under 50 år utgör
vid periodens slut med ränta på ränta
efter 4 procent cirka 158 000 kronor.
1 000 kronor årligen under 30 år och
på samma villkor utgör vid den periodens
slut cirka 58 000 kronor. Av dessa
siffror kan man bara dra en slutsats: de
som har lång intjänandetid och flack
lönekurva — och det är de kroppsarbetande
— missgynnas av det socialdemokratiska
systemet. Går man efter sådana
linjer, är den sociala motiveringen
borta. Den omständigheten, att en
person gjort sin insats som kroppsarbetare
och i en låglönegrupp, får inte
medföra att han hela sin levnad ut skall
betraktas ha gjort en mindervärdig insats
och ha betytt mindre för vår välståndsutveckling.

Ålderdom, invaliditet och liknande
är inte de enda tillfällen då samhället
måste lämna trygghetsgarantier. Dit hör
också arbetslöshet, sjukdom och liknande,
dit hör vidare uppväxtåren och utbildningen,
dit hör barnfamiljerna. Om
man jämför situationen och levnadsstandarden
vid dessa tillfällen med de
ekonomiska garantier man nu vill ge
höga inkomsttagare på ålderdomen, blir
man som ungdom fundersam. Det är ju
ändå samma resurser, samma givna resurser
som skall fördelas. För min del
kan jag inte med öppna ögon acceptera
ett system som direkt favoriserar vissa
grupper. Om det är yrkesgrupper, åldersgrupper
eller andra kan vi lämna
därhän. Men borde man inte ställa detta,
som vi alla tycks kunna sammanfatta
i ordet grundtrygghet, främst? Borde
det inte vara angeläget att i första
hand förbättra grundtryggheten vid olika
tillfällen?

Herr talman! Detta är för mig till avsevärd
del en etisk fråga. Alltsedan mina
första ungdomsår har jag varit verksam
inom vårt lands största politiska

ungdomsorganisation. Där har vi om
och om igen diskuterat dessa problem.
Vi har inte kunnat finna någon annan
lösning på jämlikhetens och trygghetens
problem än att söka förbättra grundtryggheten.
En standardbeständig
grundtrygghet vid olika tillfällen i livet
har vi satt som vårt mål. Vårt samhälle
är sådant, att skillnader i inkomster
inte kan eller bör undvikas,
men vi kan undvika att samhällets förmåner
och garantier graderas efter inkomst.

Det är naturligt för ungdomen att
sträva efter ideal. Den lösning av ålderstrygghet
som för mig framstår som
den bästa vill jag sammanfatta i följande:
kraftiga bidrag från de yngre,
likvärdigt och rättvist fördelade genom
folkpensionen, samma trygghetsgaranti
till alla, oavsett yrke, ålder och samhällsställning,
ett bruttolönesystem och
frihet för envar personligen att avsätta
medel för en ytterligare trygghet på
ålderdomen, stimulans och sparfrämjande
åtgärder från samhällets sida för
att underlätta en sådan strävan. Då en
utveckling i den riktningen är helt
utesluten med regeringsförslaget, kommer
jag att följa min personliga övertygelse
och rösta mot regeringens förslag.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Hjalmarson sade
i sitt anförande, att obligatoriet är en
reform utan rötter i rimlighet och rättfärdighet.
Ja, herr talman, livets nyckfullhet
har jag alldeles nyss erinrats om.
När herr Hjalmarson kallar en av de
största sociala reformerna i vårt land
för en orimlighet och ett uttryck för
brist på rättfärdighet, är det en farlig
lek med ord.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
framföra ett varmt tack till regeringen
från alla pensionslösa i det här landet.
Till de herrar som här har talat om att

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16 213

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pensionen skulle vara en tung börda
i det ena eller andra avseendet — även
den senaste talaren var inne på den saken
— skulle jag vilja Säga: Varför har
inte herrarna resonerat på samma sätt
när det gällt stats- och kommunalanställda,
när det gällt direktörer i mejeriföreningar
och andra jordbrukskooperativa
föreningar m. m.? Där har det
ansetts vara rätt och rimligt att införa
pension.

De pensionslösa väntar på att riksdagen
i dag skall säga ifrån på ett tydligt
sätt vad den anser i den här frågan.
Jag vill också beklaga, att denna stora
reform inte kan genomföras i enighetens
tecken. Speciellt tråkigt har det
varit att se, att svensk industri och övrig
företagsamhet icke har slutit upp
kring regeringens för landet och dess
befolkning så viktiga reformförslag. Jag
beklagar att även industrien har följt
oppositionens politiska taktik och intagit
en ställning som inte alls bygger på
verkligheten.

För industrien och dess kapitalförsörjning
är denna reform av allra största
betydelse. Här har sagts att reformen
kommer att innebära att lönerna skall
sänkas. Innebär den då att industrien
skall behöva få ökade pålagor? Låt mig
här tala som styrelseledamot i ett företag,
låt vara ett litet företag, med cirka
43 miljoner kronor i omsättning. För
ett år sedan beslutade det företaget att
göra vissa prissänkningar, lönerna för
de anställda har genom ett nytt lönesystem
stigit med ända upp till 10—15
procent i jämförelse med kollektivavlalslönerna.
Inom det företaget tillämpar
man priser som ligger två enheter
lägre än år 1956. De ligger tio enheter
under socialstyrelsens index och, mina
damer och herrar, hurudant är bokslutet
efter denna affärsmässiga transaktion?
I företaget har vi principiellt genomfört
pensionerna, men i avvaktan
på dagens beslut bär vi avsatt en mycket
stor summa för att kunna betala de avgifter
som skulle följa med obligatoriet.

Bokslutet visar ett mycket gott resultat
och att lönekontot inte alls stigit; det
har tvärtom sjunkit, med ca 1,4 procent!
Detta bör väl ändå visa hur ihåligt
resonemanget är om att en pensionsreform,
som innebär att arbetarna får
trygghet, skulle behöva medföra en reallönesänkning.

Sedan skulle jag till dem som talar
om ungdomen vilja säga, att det tal om
skattläggning av ungdomen, som herr
Hjalmarson fört till torgs, är av den art
att det endast torde vara herr Hjalmarson
som kan prestera något sådant.
Ty om vi skall vara ärliga är det väl på
det sättet, att dagens ungdom kan dra
nytta av en gången generations fattigdom
och uppoffringar i olika avseenden.
Det är då rimligt att den ungdom,
som industriellt kan dra nytta av en
ökad produktivitet, också kan vara med
om att ge de gamla ökad trygghet i form
av en lagfäst rätt på detta område.
Alla de som talat om den lagfästa rättens
farlighet vet, att detta är ord utan
täckning. Och när man talar om sparande
skall man ha klart för sig att vi
väl i framtiden kommer att vara hänvisade
till att utforma de sociala reformerna
så att de dels är inkomstutjämnande
och skapar trygghet, dels även
skapar möjligheter för ett sparande, som
kommer alla inom svensk företagsamhet
till del.

Jag tror att denna reform, när den
blir genomförd, för vår industri och
för hela vårt land kommer att få den
allra största positiva betydelse. Jag beklagar
att vi nu inte kan nå enighet, och
alldeles särskilt beklagar jag att svensk
industri, som ändå kan föra ekonomiska
resonemang och göra ekonomiska beräkningar,
har låtit sig engageras på
ett ensidigt sätt i det politiska spel, som
de s. k. oppositionspartierna bedriver.

Herr talman! Jag vill sluta med att
än eu gång framföra ett tack till regeringen,
samtidigt som jag uttalar förhoppningen,
alt vi i dag skall kunna fatta
ett av de största sociala beslut som

214

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

svensk riksdag har fattat. Gör vi det
stärker vi demokratien, känslan för
gemenskap och känslan för att Sverige
är till för alla och inte bara för en privilegierad
klass.

Herr GANSMOE (h):

Herr talman! När regeringen i dag tar
på sitt ansvar att söka genomföra en
reform, för vilken det inte finnes vad
man i allmänhet brukar mena med en
betryggande majoritet i andra kammaren,
väcker detta steg mycken förvåning
landet över, men åtgärden är naturligtvis
fullt i linje med samma ambition
som inte tillät linje 3 att bestämma
sin egen förslagsformulering.

Inte minst bland den generation som
kommer och som får betala de höga avgifter
våra förmåner kommer att betinga
är meningarna synnerligen delade, huruvida
detta steg verkligen skall bli en
förmån för alla eller en ytterligare börda
för somliga. Skulle denna generation
haft tillfälle att säga sin mening här i
dag, skulle det inte blivit några erkänsamma
ord vi hade fått höra. Dessa som
skall hära den verkliga bördan av denna
reform har ju inte heller något tillfälle
att valmansvägen säga sitt hjärtas
mening om vad vi i riksdagen nu håller
på att ställa till med.

Jag har därför, herr talman, för riksdagens
egen skull i min motion 11:526
velat säga ut, att om obligatoriet dock
skulle genomföras, bör enligt vår mening
i varje fall en sådan ändring vidtagas
i förslaget till lag om försäkring
för allmän tilläggspension, att det infe
med fog kan sägas, att riksdagens ledamöter
beviljar sig själva otillbörliga förmåner.
I varje fall synes det böra vara
en angelägen skyldighet för riksdagsledamöterna
att för egen del begränsa
överkompensationen.

För den kommande historieskrivningens
skull och med hänsyn till möjligheten,
att kammaren kommer att besluta
genomföra en lagstadgad försäkring för

allmän tilläggspension samt då 12 § i
Kungl. Maj:ts förslag till lag i vart fall
icke bör genomföras oförändrad, yrkar
jag, med framhållande av att jag motsätter
mig obligatoriet, beträffande 12 §
att denna måtte erhålla den lydelse som
angivits i min motion II: 526.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är klart att det är
otacksamt att komma upp i denna fråga
så här i debattens elfte timme. Man kan
ju inte tillföra den några nya argument,
i varje fall inga som kan påverka
voteringen. Men, herr talman, jag har
begärt ordet bara för att få ge till känna
min egen syn på denna fråga och för
att framföra de motiv som ligger till
grund för min uppfattning. Jag anser
detta vara lämpligt också med hänsyn
till allt som skrivits om folkpartiets arbetarriksdagsmän
och deras inställning
till denna fråga och som kommit fram
både i pressen och på annat sätt —- senast
i dag i Aftonbladet. Jag vill emellertid
understryka att vad jag kommer
att säga naturligtvis står helt för min
egen räkning; jag har inget uppdrag att
tala för någon av mina riksdagskamrater.

Jag vill då börja med att uppriktigt
beklaga att det gått så mycket partipolitik
i en fråga av detta slag, som det borde
ha varit riksdagens självklara plikt
att lösa med bredast möjliga röstunderlag.
Det länder riksdagen till föga heder,
att den ansett denna fråga lämplig
för partitaktiska finter. Man har spekulerat
i sjukdom, i frånvaro och annat.
Jag har även ett minne av förra årets
motsvarande debatt, då man kom hit
till riksdagen trots sjukdom och svåra
kroppsskador. Det vilar förvisso ingen
heroism över detta, men jag beklagar
som sagt att man skall behöva genomföra
denna fråga med så svagt röstunderlag.

Det må tillåtas mig, herr talman, att
göra en liten utvikning från själva äm -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16 215

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

net. En äldre ledamot av denna kammare
uttryckte för något år sedan under
kammarens avmarsch till riksdagen vid
riksdagens öppnande sin förvåning över
det ringa intresse, som medborgarna
numera visade för riksdagen och dess
förehavanden. När han på sin tid gjorde
sitt inträde i riksdagen var det helt annorlunda.
Då var det massor av folk ute
för att titta på riksdagsmännen.

Förändringen kan naturligtvis tolkas
som ett uttryck för vår tids mindre vördnad
för överheten, och ur den synpunkten
har jag ingen anledning att i det
här sammanhanget klaga över bristande
aktning. Men om riksdagens minskade
anseende beror på dess eget uppträdande
och dess handlingar, då ser jag ytterst
allvarligt på utvecklingen. Då är
nämligen demokratien i fara. Tyvärr
måste jag säga att riksdagen även i
andra angelägenheter än i pensionsfrågan
ibland har en viss benägenhet att
vilja avgöra frågor på sådana bedömningsgrunder,
att beslutet kan få allvarliga
följdverkningar av icke avsett slag.
Det är kanske en parlamentarismens
belastning, att den medfört en total
sammansmältning av riksdagspartierna
och deras valorganisationer, såsom skett
under det senaste halvseklet i vårt land.
Därigenom har den taktiska valpropagandan
förts in i riksdagen, vilket är
illa nog. Men värre är att frågor som
riksdagen bör avgöra på helt sakliga
bedömningsgrunder förs ut till folket
genom partiernas propagandaorganisationer
på ett sådant sätt att det försvårar
eller rent av förhindrar denna sakliga
bedömning.

För att inte detta påstående skall stå
helt utan exemplifiering vill jag nämna
kärnvapenfrågan, som just nu är aktuell.
Den har på ett ganska hämningslöst sätt
förts ut till folket genom politiska organisationer
och gjorts till föremål för
känslomättade reaktioner av en art som
inte främjar frågans fortsatta handläggning.
Även försvarsfrågan i dess större
sammanhang har på detta sätt genom

partitaktiska aktioner gjorts överkänslig Det

finns även frågor av för landet
ringa betydelse som man gärna vill spela
ut valtaktiskt i den mån det går. Jag har
här i tankarna en fråga som under den
närmaste tiden skall avgöras och där
enighet visserligen nu uppnåtts, enligt
vad som försports, men först efter diverse
krumbukter, trots att frågan närmast
är av för riksdagsledamöterna intern
betydelse.

Herr talman! Det historiska förloppet
visar, att när ett parlament i alltför
stor utsträckning hemfaller åt partitaktiska
ställningstaganden, innebär detta
en försvagning av demokratien, som
i värsta fall kan leda till katastrof. Jag
skall med hänsyn till den långt framskridna
tiden inte gå närmare in på frågan.
Den är så intressant, att det skulle
föra för långt att ta upp detaljer. Jag
vill bara föra tanken till vad som hände,
när frihetstidens riksdag lät sig influeras
av alltför mycket partitaktiskt
tänkande och då man i alltför stor utsträckning
såg till förhållanden utanför
riksdagen och meningsyttringar, som
där kunde ge sig till känna. Jag kan
också nämna Weimarrepubliken och
vart det dåvarande systemet med Tysklands
omkring 30 olika partier och meningsyttringar
ledde. Och det färskaste
exemplet är ju Frankrike.

Jag tror inte vi behöver frukta en
sådan utveckling i Sverige, men jag vill
uppmana riksdagens ledamöter att tänka
litet på dessa saker i fortsättningen
och inte låta partitaktiken få alltför
fritt spelrum vid frågornas behandling.
Det kan medföra allvarliga konsekvenser.
Det kan bli en rad olyckor för landet,
om man låter intressegrupper få
alltför stort spelrum vid sidan av parlamentet.

Det länder inte heller partierna till
någon framtida berömmelse att man nu
under flera valrörelser har vädjat till
egoismen hos skilda samhällsgrupper
för alt därigenom skaffa sig tillfiilliga

216 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

framgångar — mer än tillfälliga lär de
väl knappast kunna bli. Sedan känslosvallet
lagt sig kvarstår de praktiska
konsekvenserna, och dem kommer man
inte ifrån genom affektbetonade ord och
handlingar. De meningsriktningar, som
tror att pensionsfrågan kan förbli olöst,
kommer att inse sitt misstag och med
dem de medborgargrupper, som i känslan
av sin egen ekonomiska trygghet
valt att stödja denna mot majoriteten
av landets löntagare riktade negativism.
Jag ber om ursäkt, herr talman, om jag
tar i min mun detta ord, som användes
så mycket under gårdagen. När jag gör
det slår mig en annan tanke.

Det har deklarerats från regeringens
sida, främst av hans excellens statsministern
men även av socialministern,
att det var negativismen som hade styrt
högerpartiet. Även folkpartiet fick sin
beskärda del, trots att vi har framlagt
ett positivt förslag. Däremot nämndes
inte centerpartiet. Med hänsyn till att
centerpartiet skördat en del framgångar
politiskt på sin negativism kan jag knappast
tro, att anledningen till att regeringen
glömt bort att kritisera centerpartiet
skulle vara, att man från regeringens
sida ansett detta parti vara politiskt betydelselöst.
Eftersom jag ser, att herr
statsministern befinner sig i kammaren,
skulle jag vilja rikta en fråga till honom:
Varför fick inte också centerpartiet
sin beskärda del av den kritik, som
i övrigt strötts med så generös hand
över folkpartiet och högerpartiet?

Lika motbjudande som negativism är
det att den andra ytterlighetsriktningen
begagnat frågan om tjänstepensionen
som ett medel att blåsa liv i en döende
klasskamp, som i dagens läge vill mana
till en politisk uppdelning efter linjer
som ännu för ett kvartssekel sedan var
vanliga och kanske berättigade, men
som i dagens läge är inte bara oberättigade
utan även för utvecklingen direkt
skadliga. I ett modernt, progressivt samhälle
måste man nämligen räkna med
ett djupgående samarbete mellan före -

tagare och anställda, och därför är alla
försök att skapa motsättningar eller
skärpa ännu bestående motsättningar ett
bakåtsträveri.

Parterna på arbetsmarknaden har beaktat
dessa ändrade förhållanden och
vidgat möjligheterna att genom avtalsuppgörelser
undvika konflikter. Motsättningar,
som i ett tidigare skede har lett
till konflikter med vittgående politiska
verkningar, avgörs numera på ett smidigt
sätt av organisationerna. Saltsjöbadsavtalen
är ett bevis för att det verkligen
finns samarbetsvilja hos parterna.
Det är därför närmast förbluffande
att regeringen och det socialdemokratiska
partiet, som alltid framhåller sin
nära samhörighet med arbetarrörelsen,
helt saknar tilltro till dess förmåga att
avtalsvägen ordna ålderstryggheten för
sina medlemmar. Efter decenniers kamp
för föreningsrätt och avtalsrätt och efter
att ha uppnått en position i samhället
som inger allmän respekt förklaras
nu fackföreningsrörelsen ur stånd
att tillvarata sina egna intressen när det
gäller tjänstepension, som ju i alla fall
utgör en del av den totala livslönen. En
lönefråga alltså — ingenting annat.

Gentemot detta framhålls det att löneavtalen
trots allt inte ännu omfattar
alla löntagare, att långt ifrån alla är
organiserade, men att det är av största
vikt inte bara för den enskilde individen
utan för hela samhället, att alla
har en någorlunda jämförbar ålderstrygghet.
Det är riktigt. Jag tror därför
att det inte går att undkomma en
lagstiftning om tjänstepension, även om
det ur andra synpunkter kanske varit
bättre om den kunnat undvikas. Men det
är väl fördenskull inte nödvändigt att
göra en sådan lagstiftning så snäv, att
den knappast lämnar något som helst
utrymme för avtalsmässiga uppgörelser.
Jag betraktar nämligen inte den respittid
på halvtannat år, varunder man har
rätt att ingå avtal, om man så önskar,
som någon verklig avtalsfrihet.

Det bör understrykas att det förelig -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16 217

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

gande lagförslaget visserligen ger de nu
verksamma inom fackföreningarna en
viss om än mycket begränsad möjlighet
till avtalsmässiga uppgörelser om pensionen,
men att kommande generationer
helt kommer att sakna denna möjlighet.
Utträde ur pensionssystemet kan för
löntagarorganisationernas del inte ske
sedan man en gång kommit med. Den
rätten finns endast för företagarna. Jag
tycker nog att de representanter för
fackföreningsrörelsen som medverkat
till lagförslaget har tagit på sig ett mycket
stort ansvar inför kommande släkten.

Ansvaret blir inte mindre av att den
enda motiveringen för en så snäv lagstiftning
är, att den skall passa in i det
föreslagna finansieringssystemet — fördelningsmetoden.
Enligt den har avgifterna
till pensionen intet egentligt
samband med de utbetalade pensionsbeloppen.
Detta har ju en del talare i
denna kammare ansett vara en fördel
— jag kan emellertid inte se det så. Någon
laglig rätt till en viss inbetald pensionssumma
finns inte. Man kan också
uttrycka det så, att vad vi nu står i begrepp
att lagstifta om är i första hand
inbetalningen av avgifterna för de närmaste
åren. Vad vi kommer att få i pension,
det får kommande generationer
riksdagsledamöter besluta.

När pensionsbeloppen skall utbetalas,
får man ta dem av de under året inflytande
avgifterna, men finns det några
garantier för att den ekonomiska situationen
här i landet alltid kommer att
vara sådan, att det kan vara försvarligt
att utbetala pensioner enligt de generösa
förhandslöften, som regeringen nu
vill att riksdagen skall ge? Jag är långt
ifrån övertygad om det. Nog kommer det
även i framtiden att finnas risker för
att vi kan råka in i ekonomiska besvärligheter.
Är det då realistiskt att tänka
sig, att de verksamma åldrarna utan
knot skall finna sig i att få sin egen
standard sänkt genom höga avgifter
som skall hålla pensionärernas standard

orubbad. Det är naturligtvis en hög och
vacker tanke att tilltro kommande släkten
en sådan uppoffrande solidaritet,
men man lever inte på sköna tankar —
tyvärr. Jag är ganska övertygad om att
en tjänstepension enligt fördelningsmetoden
även i framtiden kommer att ge
upphov till hårda politiska strider, där
pensionärerna själva ofta kommer att
få sitta emellan. En sådan framtid vill
jag som ansvarig folkrepresentant inte
vara med om att skapa förutsättningar
för.

Det finns naturligtvis också andra
orsaker till att de ansvariga representanterna
för fackföreningsrörelsen anslutit
sig till en lagfäst tjänstepension
enligt fördelningsmetoden, men jag tror
att den förnämsta anledningen dock har
varit den snabba uppbyggnaden av pensionerna
som den metoden medger. Och
visst är det sant. Regeringsförslaget
medger att man mycket snabbt kommer
upp till en pensionsnivå som är av verklig
betydelse. Men frånsett den avsaknad
av garantier för framtiden som jag nyss
berört medför regeringsförslaget även
andra konsekvenser till nackdel främst
för kroppsarbetarna. Dessa, som i regel
har en tjänstgöringstid på 40 å 50 år,
får ju samma pension som en löntagare
med samma inkomst men med endast
30-årig tjänstgöringstid. Under 15 å 20
år får de förstnämnda betala avgifter
som inte är på minsta sätt till gagn för
deras egen pension. Inom fackföreningsrörelsen
har man tidigare energiskt bekämpat
oberättigade förmåner, men i
den här frågan är man plötsligt beredd
att kasta sina principer över bord. Jag
tror att det längre fram kommer att bli
eu belastning för solidaritetskiinslan.
Inom all vår verksamhet är det nog ofta
så, att om vi vinner tid, sker det på bekostnad
av kvalitet, och det gäller även
vid producerandet av ett pensionssystem.

Herr talman! Därmed är jag tillbaka
vid utgångspunkten, den politiska bedömningen.
Av vad jag nu har anfört

218 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

framgår det, att jag inte för min del
kan medverka till att en tjänstepension
enligt regeringens förslag genomförs,
hur gärna jag än ser att pensionsfrågan
löses nu och hur nödvändigt jag än anser
det vara att de pensionslösa arbetarna
erhåller den ålderstrygghet, som andra
grupper i samhället sedan länge haft.
Men jag tror därför inte att frågan om
en allmän tjänstepension kan förbli
olöst under någon längre tid. Det har
från en del håll sagts, att här finns det
i verkligheten bara en väg att gå om
man vill lösa denna fråga, nämligen regeringens.
Folkpartiets förslag har ju
vid valen endast fått så och så många
röster. Har det egentligen någon som
helst betydelse att en massa delvis osunda
valtaktiska spekulationer kring pensionsfrågan
lett till önskat resultat och
att folkpartiet har gått tillbaka? Har förslaget
som sådant blivit sämre för det?
Nej, det har snarare blivit bättre. Folkpartiet
har bemödat sig om att skapa
fram ett förslag till lösning av pensionsfrågan,
där det har tagits hänsyn såväl
till den framtida säkerheten som till personlig
frihet och facklig integritet. Det
har också varit väsentligt för oss, att
var och en har personlig rätt till sina
hopsparade pensionsmedel samt att pensionsreformen
genomförs på ett sätt
som inte skadar sparandet och därmed
landets ekonomi. Det är visserligen ett
ganska väl utarbetat förslag som folkpartiet
lagt fram i sin motion men i alla
fall endast ett principförslag, som mycket
väl tål vid en justering på åtskilliga
punkter, om man bara kan enas om de
huvudsynpunkter jag nyss nämnde.

Det finns fortfarande förhandlingsmöjligheter
och om regeringsförslaget i
dag skulle falla, är det trots allt kanske
bara till nytta med ett eller annat
års uppskov. Kanske de politiskt upphettade
sinnena då hinner svalna och vi
kan se mera sakligt på tingen. Någon,
jag tror det var herr Zetterberg, har tidigare
i dag sagt, att han ville ge folkpartiets
ledamöter ännu en chans att

tänka om, att det fanns ytterligare en
tid till omprövning, innan votering skulle
ske. Men den möjligheten, herr talman,
finns även för den andra sidan.
Man har här en längre tid spekulerat i
eventuella röstförskjutningar.

Man har talat om nyckelmän på det
ena hållet, men vi får inte glömma bort,
att nyckelmännen lika gärna kan finnas
på den andra sidan. Vi kanske då kan
komma fram till en lösning av pensionsfrågan
på en bredare basis än vi kan få
i dag.

Herr talman! Jag ställer dessa möjligheter
öppet till kammarledamöternas
förfogande, och med den motiveringen
tvekar jag inte att nu i likhet
med utskottet yrka avslag på Kungl.
Maj:ts pensionsförslag.

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h):

Herr talman! Det jag har på hjärtat
tar inte många minuter att säga. Jag
begärde ordet i eftermiddags med anledning
av herr Zetterbergs i Stockholm
anförande. Han gav bl. a. en nödvändig
och välkommen förklaring i den
kristna ekumenikens anda. Den var
nödvändig med hänsyn till de antydningar
som tidigare gjorts, även av herr
Zetterberg, och jag är tacksam för detta
uttalande och ber att få instämma i det.

Hela den tankevärld, som har sitt ursprung
i kristendomen, är så rik och
skiftande, att den enskilda människan
inte kan uppleva eller fatta mer än en
ringa del. För Broderskapsrörelsen har
likställighetskravet framstått som en av
de viktigaste slutsatserna av det kristna
budskapet. Tiden bleve mig för knapp,
om jag skulle återge alla de delar av
helheten, som inspirerat människor till
livsinsatser, till att troget arbeta i sin
jordiska kallelse, att vara trogna också
i den lilla uppgiften, att förvalta och
föröka anförtrodda pund och mycket
annat med olika aspekter och med olika

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

219

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

inriktningar. Alla är vi besjälade av
föresatsen att hjälpa och bistå vår nästa
i alla faror och levnadsbehov, även om
vi ledes till olika ställningstaganden.
Det erkännandet skall vi ge varandra.
Vi vill inte med vett och vilja bära
falskt vittnesbörd mot vår nästa.

Till slut vill jag, då jag ändå vågat ta
upp frågan om kristendom och politik,
personligen deklarera att jag i allmänhet
inte i rent politiska sammanhang
drar fram de kristna motiveringar som
jag bär inom mig, dels därför att den
kristna ståndpunkten kan för olika
människor leda till olika ställningstaganden,
dels av följande anledning. Vid
min sida i samhället arbetar människor
som inte delar min tro. Vet jag då så
bestämt att deras motiv inte emanerar
ur kristna ideal? Fäller jag inte genom
etiketterande en dom som det inte tillkommer
mig att fälla?

Det står också klart för mig att våra
motiv, även då vi själva menar dem
vara alldeles rena, kan vara bemängda
med mänskliga beräkningar.

Herr talman! Jag vet att mina reflexioner
intet omedelbart har att skaffa
med särskilda utskottets utlåtande nr
1, men problemet kristendom och reformer
ventilerades så pass flitigt på
eftermiddagen att jag har ansett mig ha
en viss rätt att göra detta inlägg.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten A. Förslaget till lag om försäkring
för allmän tilläggspension
1—11 §§

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
om avslag å dessa paragrafer, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen 1) av herr Strand m. fl.,
innebärande godkännande av det genom
propositionen framlagda förslaget
till paragrafernas lydelse; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning varav

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med särskilda utskottets hemställan
i punkten A) i utskottets utlåtande nr 1
avslår §§ 1—-11 i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om försäkring
för allmän tilläggspension, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren med bifall
till den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Strand m. fl. godkänt
ifrågavarande paragrafer.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 115 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså med bifall till
den vid punkten fogade reservationen
godkänt ifrågavarande paragrafer.

12 §

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan om
avslag å paragrafen; 2:o) bifall till den
av herr Strand m. fl. avgivna reservationen
1); samt 3:o) antagande av det
förslag till paragrafens lydelse, som
innefattades i motionerna I: 434 och
11:526; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Stockholm begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna

220

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade dock
herr Gansmoe votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
12 § i förevarande lagförslag antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Strand m. fl. avgivna reservationen
1), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag till paragrafens lydelse,
som innefattas i motionerna I: 434 av
herr Ringaby och II: 526 av herr Gansmoe
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gansmoe begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
114 ja och 48 nej, varjämte 68 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med särskilda utskottets hemställan
i punkten A) i utskottets utlåtande nr 1
avslår 12 § i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om försäkring
för allmän tilläggspension, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren med bifall
till den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Strand m. fl. godkänt
ifrågavarande paragraf.

Kammaren hade alltså med bifall till
den vid punkten fogade reservationen
godkänt ifrågavarande paragraf.

Övriga delar av lagförslaget

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
om avslag å dessa delar av förslaget,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 1) av herr Strand
in. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med särskilda utskottets hemställan
i punkten A) i utskottets utlåtande nr
1 avslår övriga delar av det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
om försäkring för allmän tilläggspension,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren med bifall
till den vid punkten fogade reser -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

221

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

vationen 1) av herr Strand m. fl. antagit
lagförslaget i dessa delar.

Kammaren hade alltså med bifall till
den vid punkten fogade reservationen
antagit lagförslaget i dessa delar.

Punkten B. Förslaget till lag angående
procentsatsen för avgiftsuttaget under
åren 1960—196b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
om avslag å lagförslaget, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Strand m. fl., innebärande
antagande av nämnda förslag;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren i enlighet
med särskilda utskottets hemställan
i punkten B) i utskottets utlåtande nr
1 avslår det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående procentsatsen
för avgiftsuttaget under åren
1960—1964, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren med bifall
till den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Strand in. fl. antagit
ifrågavarande lagförslag.

Kammaren hade alltså med bifall till
den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Strand m. fl. antagit förevarande
lagförslag.

Punkten C. Förslaget till reglemente
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
om avslag å detta förslag, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen
3) av herr Strand m. fl., innebärande
antagande av nämnda förslag
med vissa ändringar; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med särskilda utskottets hemställan
i punkten C) i utskottets utlåtande nr 1
avslår det genom propositionen framlagda
förslaget till reglemente angående
allmänna pensionsfondens förvaltning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren med bifall
till den vid punkten fogade reservationen
3) av herr Strand m. fl. antagit
ifrågavarande förslag med vissa ändringar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

222

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 116 nej.

Kammaren hade alltså med bifall till
den vid punkten fogade reservationen
antagit förevarande förslag med vissa
ändringar.

Punkten D. Skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till tillläggspensioneringens
ordnande i enlighet
med i motionerna I: t33 och II: 523
angivna riktlinjer

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen

4) av herr Aastrup m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Wedén
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
D) i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

4) av herr Aastrup m. fl.

Innan omröstningen förklarats avslutad
lämnades på begäran ordet till

Fröken VINGE (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att jag råkade rösta fel.

Vid i anledning härav företagen ny
omröstning avgåvos 192 ja och 38 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten E, avseende uttalande rörande
folkpensionsförmånerna efter år
1968

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 5)
av herr Bengtson m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wahlund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
E) i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

5) av herr Bengtson m. fl.

Innan omröstningen förklarats avslutad
erhöll herr PETTERSON i Degerfors
(s) på begäran ordet och anförde:

Torsdagen den 14 maj 1959 ein.

Nr 16 223

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att jag råkade rösta fel.

I anledning härav verkställdes förnyad
omröstning. Därvid avgåvos 154
ja och 71 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten F, avseende sparfrämjande
åtgärder

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen

6) av herr Strand m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
F) i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
6) av herr Strand m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 115 nej.

Då följaktligen de avgivna rösterna
voro lika delade, nedlade herr talmannen
i rösturnan en ja-sedel och en nejsedel,
varefter på herr talmannens anmodan
herr Italien ur urnan upptog

den ena av dessa båda sedlar; och befanns
den upptagna sedeln innehålla ja.

Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med ja-propositionens innehåll.

Punkten G, avseende åtgärder för viss
värdesäkring

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 7) av
herr Strand m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
G) i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

7) av herr Strand m. fl.

Då följaktligen de avgivna rösterna
voro lika delade, nedlade herr talmannen
i rösturnan en ja-sedel och en nejsedel,
varefter på herr talmannens anmodan
herr Hallén ur urnan upptog den
ena av dessa båda sedlar; och befanns
den upptagna sedeln innehålla ja.

Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med ja-propositionens innehåll.

224 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Punkten H, avseende skattefrihet för
inkomst av visst deltidsarbete

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 8) av
herr Strand m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
H) i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

8) av herr Strand m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.

Punkten I, angående motionsvis framförda
yrkanden om utredning rörande
vissa frågor avseende tilläggspensioneringen 1)

Motionerna I: 428 av herr Grym
m. fl. och II: 524 av herr Fredriksson
m. fl.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 9) av herr Strand

m. fl. i förevarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i fråga
om de under punkten I 1) upptagna
motionerna 1:428 av herr Grym m. fl.
och 11:524 av herr Fredriksson m. fl.
bifaller utskottets hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i detta avseende
bifallit yrkandet i reservationen

9) av herr Strand m. fl.

Kammaren hade alltså i nu förevarande
avseende bifallit den vid punkten
fogade reservationen,

2) Motionerna I: 430 av herrar Öhman
och Helmer Persson samt II: 525
av herr Senander m. fl.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Strand m. fl.
avgivna reservationen 9) i förevarande
del; samt 3:o) bifall till motionerna
1:430 och 11:525 i förevarande del;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson
i Stockholm begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen följande vote -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

225

Anslag till seminarier för huslig utbildning

ringsproposition efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i fråga
om de under punkten I 2) upptagna
motionerna I: 430 av herrar Öhman och
Helmer Persson samt 11:525 av herr
Senander m. fl. bifaller utskottets hemställan,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i detta avseende
bifallit yrkandet i reservationen

9) av herr Strand m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 114 ja
och 116 nej.

Kammaren hade alltså i detta avseende
bifallit det i reservationen gjorda
yrkandet.

3) och 4) Motionen II: 522 av herr
Kellgren m. fl. samt motionen II: 527 av
herr Christenson i Malmö

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 9) av herr Strand
in. fl. i förevarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren i fråga
om den under punkten I 3) upptagna
motionen II: 522 av herr Kellgren m. fl.
samt den under punkten I 4) upptagna
motionen 11:527 av herr Christenson i
15 — Andra kammarens protokoll 195!).

Malmö bifaller utskottets hemställan,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i detta avseende
bifallit yrkandet i reservationen
9) av herr Strand m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 117 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså i förevarande
avseende bifallit yrkandet i reservationen.

Punkten J, avseende vissa motionsvis
framförda yrkanden

Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 2

Anslag till seminarier för huslig
utbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln
till seminarier för huslig utbildning
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Både Kungl. Maj:t och
utskottet har motiverat sitt ställningstagande
att inte lägga fram förslag till
lärarutbildning på det husliga områIr
16

226

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Anslag till seminarier för huslig utbildning

det i anslutning till 1953 års lärarinneutbildningskommittés
betänkande enbart
med ekonomiska skäl.

I både propositionen och utskottsuilåtandet
framhålles vikten av att frågan
blir löst fortast möjligt. Vi är några
ledamöter som har motionerat i frågan.
Vi har inte velat gå längre än till ett
förslag om att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall begära proposition
till nästa års riksdag. Utskottet har inte
ens velat gå med på detta utan har nöjt
sig med att begära åtgärder så snart
det befinnes möjligt.

Vi motionärer är lika medvetna som
utskottet om de ekonomiska svårigheterna,
och vi förstår att man måste böja
sig för dem. Å andra sidan har man
skjutit på denna fråga mycket länge. Vi
håller nu på att mycket hastigt bygga
ut yrkesutbildningen. Vi kommer snart
att ha genomfört enhetsskolan i full utsträckning,
i vilken på linje 9 y husligt
arbete blir obligatoriskt ämne i samtliga
skoldistrikt. Vi kan inte genomföra
denna utbyggnad, om vi inte har lärare
till alla grenar av yrkesutbildningen.
Därför är det nödvändigt att
denna fråga äntligen kommer ur det
dödläge som den så länge befunnit sig i.

Vi kan nu inte ställa något yrkande
utan vill bara uttala förhoppningen, att
Kungl. Maj:t nästa år måtte finna det
möjligt att lägga fram förslag till en
mera definitiv lösning av denna för
yrkesutbildningen så viktiga fråga.

I detta anförande instämde fru Lewén-Eliasson
(s), fröken Vinge (fp),
fröken Elmén (fp), fru Eriksson i
Ängelholm (s) och fru Thunvall (s).

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det är välbekant, att
statsbudgeten är ansträngd och att därför
synnerlig sparsamhet måste iakttas
i många sammanhang. Det är kanske
därför inte ägnat att förvåna, att departementschefen
när han framlagt propositionen
om den husliga utbildningen

har nödgats ta särskild hänsyn till den
ekonomiska situationen.

Departementschefens förslag liksom
även utskottets utlåtande ger emellertid
uttryck för en alltför stor restriktivitet
när det gäller realiserandet av
angelägna reformkrav. Den husliga utbildningen
står i strykklass och har
gjort det under alltför många år. Jag
har en bestämd känsla av att man på
ansvarigt håll inte tillmäter denna utbildning
den vikt som vore önskvärt.
Det råder redan nu en kännbar brist på
lärare inom detta område, och denna
brist kommer att ytterligare accentueras
om inte snabba åtgärder vidtas. Jag
vill erinra om riksdagens beslut om enhetsskolan
och de konsekvenser detta
beslut kommer att få just när det gäller
efterfrågan på lärare. Det är vår förhoppning,
att departementschefen när
han lägger fram förslag till anslagsäskanden
under åttonde huvudtiteln för
budgetåret 1960/61 skall ge denna sektor
verklig prioritet, detta bl. a. med
hänsyn till behovet av lärare inom skolväsendet
liksom också med hänsyn till
de yrkesmedvetna ungdomar som står
i ko för att vinna inträde vid dessa utbildningsanstalter.

I fråga om en specialgren inom detta
område, nämligen ekonomiföreståndarutbildningen,
är eftersläpningen speciellt
stor. Yrkesutbildningen startade
för 40 år sedan och har därefter i stori
sett varit oförändrad.

Ekonomiföreståndarna har att svara
för att kosten vid våra storkök, vid
sjukhus, regementen och dylikt är ur
näringsfysiologisk synpunkt fullvärdig
och att utgifterna håller sig inom anslagets
ram. Anslagen till dessa storkök
rör sig många gånger om miljonbelopp.
Att som i motion II: 481 föreslagits utöka
den teoretiska utbildningen för
ekonomiföreståndarna från ett till två
år i enlighet med 1953 års lärarinneutbildningskommittés
förslag skulle med
all sannolikhet innebära besparingar
på längre sikt. Ytterligare kunskaper

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16 227

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

om näringsfysiologien — inom detta
område har det hänt mycket under det
senaste decenniet, för att inte tala om
utvecklingen inom dietläran — parade
med ekonomiskt kunnande kan måhända
för våra storköks vidkommande innebära,
att vi får en mera fullvärdig
kost till lägre pris. En efter olika sjukdomar
avpassad diet skulle säkerligen
också i många fall leda till snabbare rehabilitering
med kortare vårdtider vid
sjukhusen som följd.

Utskottet har när det behandlat detta
ärende menat, att frågan om utbildningen
av ekonomiföreståndare borde prövas
i samband med ställningstagandet i
övrigt till kommitténs förslag. Det saknas
enligt min uppfattning skäl för en
dylik sammankoppling av utbildningen
av ekonomiföreståndare med utbildningen
i övrigt inom detta område. Med
endast små ändringar i organisationen
skulle den här avsedda förlängningen
av ekonomiföreståndarutbildningen
kunna genomföras. Både Fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala och statens
skolköksseminarium har ansett det möjligt
att separat genomföra denna ökade
utbildning. Remissinstanserna har också
i stort sett varit eniga i vad avser
kommitténs förslag i denna del, och någon
ytterligare utredning synes därför
inte påkallad.

Utan att ha något direkt yrkande vill
jag endast hemställa, att departementschefen
vill med all möjlig skyndsamhet
framlägga förslag om en förbättring
av utbildningen av ekonomiföreståndare.

I detta anförande instämde fröken
Wetterström (h), fröken Karlsson (h),
herr Nilsson i Svalöv (h), fru Sjöqvist
(h) och herr Nordgren (h).

Efler härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 3

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande
av staten tilldömd ersättning för släckningslcostnad
vid skogsbrand,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m., och

nr 91, i anledning av väckta motioner
angående ändrade övergångsbestämmelser
rörande statsbidragen till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten
av anslag till avlöningar

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf in. fl. (1:121) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. (II: 140), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte
vid uppgörandet av statsverkpropositionen
för budgetåret 1960/61 och för
följande budgetår för ifrågakommande
fall uppföra å förslagsanslag avlöningar
till ordinarie och extra ordinarie tjänstemän
— under bifogande av vederbörliga
uppgifter rörande personalförteckningen
avseende samtliga ordinarie och
extra ordinarie befattningar — samt å
obetecknat anslag avlöningar till extra
tjänstemän, ävensom att härvid måtte
lämnas uppgift om behovet av extra
befattningar i 20 :e lönegraden och däröver.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 121 och II: 110 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

228 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Staxäng, Nilsson
i Göingegården och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:121 och 11:140, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att
Kungl. Maj:t måtte vid uppgörandet av
statsverkspropositionen för budgetåret
1960/61 och för följande budgetår för
ifrågakommande fall uppföra å förslagsanslag
avlöningar till ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän — under
bifogande av vederbörliga uppgifter
rörande personalförteckningen avseende
samtliga ordinarie och extra ordinarie
befattningar — samt å obetecknat
anslag avlöningar till extra tjänstemän,
ävensom att härvid måtte lämnas
uppgift om behovet av extra befattningar
i 20 :e lönegraden och däröver.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag förmodar att det
skulle vara en fullkomligt fåvitsk förhoppning,
att kammarens ledamöter nu
skulle ha så särskilt stort intresse för de
relativt tekniska frågor som beröres
i denna motion och i en rad följande.
Jag skall därför fatta mig så kort som
möjligt men skulle i alla fall vilja säga
ett par ord om de tankar, som ligger
bakom de olika förslagen.

Jag vill först erinra om motion nr
139, som behandlades tidigare denna
riksdag och som avsåg sammanförande
av en mängd småanslag till större enheter.
Gentemot förslag av denna typ
har det vid en rad tillfällen invänts, att
det skulle vara orimligt att sammanföra
sakanslagen till större enheter men däremot
lämna personanslagen helt orubbade.
I detta fall, när det gäller de motioner
om vilka statsutskottets utlåtande
nr 93 handlar, har däremot avlöningsanslagen
upptagits till behandling.

Det förhåller sig som bekant för närvarande
så, att man har i huvudsak tre

anställningsformer i den offentliga förvaltningen:
ordinarie, extra ordinarie
och extra. Men beträffande anslagen och
uppförandet av befattningarna i statförslag,
som riksdagen skall behandla,
drar man huvudsakligen en gräns mellan
å ena sidan de ordinarie befattningarna
samt å andra sidan de extra
ordinarie och de extra, vilka sammanföres.
Denna uppdelning är emellertid
numera ganska orealistisk.

De extra ordinarie befattningshavarna
intar nämligen i praktiken en så gott
som lika fast ställning som de ordinarie
befattningshavarna. Det finns inte
längre någon rimlig anledning att i budgethänseende
upprätthålla en avgörande
skillnad mellan ordinarie och extra
ordinarie befattningar. Däremot är det
alldeles klart att de extra befattningarna
hos verk och myndigheter är avsedda
för sådana personalbehov, som inte
äger bestånd under någon särskilt lång
lid eller som i varje fall inte kan med
visshet förutses för någon särskilt lång
tid, varför man måste ha möjlighet att
vidta förändringar allteftersom händelserna
utvecklar sig.

Det är därför enligt vår uppfattning
rimligare att dra den avgörande gränsen
icke mellan ordinarie samt extra
ordinarie befattningar utan mellan ordinarie
och extra ordinarie å ena sidan
samt de extra befattningarna å den
andra. Om man gör det kan man på ett
helt annat sätt inför riksdagen redovisa,
vilket personalbehov som har permanent
karaktär och vilket som är rent tillfälligt.
Det är det senare som skall upptagas
under rubriken Extra. Man kan då
också närma sig frågan om rationalisering
på ett annat sätt än man nu gör.
Det är nämligen inte givet att personalbehov
under alla omständigheter kan
skiljas från de behov, som förekommer
under sakanslag. I åtskilliga fall kan
man tänka sig att sakanslag och anslag
till extra personal skulle kunna avvägas
mot varandra, men för närvarande
har riksdagen ingen som helst möj -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

229

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

lighet att bedöma, vilken avvägning som
i det hänseendet företages, eftersom de
extra personalanslagen icke är skilda
från de extra ordinarie. Man kan alltså
inte av statsverkspropositionen —
ofta inte ens av statsliggaren — få fram
hur mycket extra personal ett verk eller
en mydighet har.

En gränsdragning av annan typ skulle
göra möjligt för riksdagen att på ett
helt annat sätt än nu bedöma personalbehovens
karaktär hos verk och myndigheter
och även göra det möjligt att
komma längre när det gäller ett sådant
sammanförande av olika anslag, som
kan leda till nödvändiga rationaliseringar
inom förvaltningen.

Ett särproblem som i det sammanhanget
kommit upp är frågan om anslagsbeteckningen
och den därmed sammanhängande
frågan om vilka befattningar
som skall upptagas i en riksdagen
underställd personalförteckning.
För närvarande är anslagen till ordinarie
befattningar förslagsbetecknade, medan
däremot icke ordinarie befattningar
ibland är förslagsbetecknade men oftare
är obetecknade. Eftersom anslagen
till ordinarie befattningar är förslagsbctecknade,
har man tagit upp en personalförteckning
som riksdagen godkänner
för att därigenom kunna överblicka
och ta ställning till de befattningar
som inrättas. När det gäller extra ordinarie
tjänster har man emellertid, med
undantag för de högre tjänsterna, inte
någon sådan personalförteckning. Där
ger man alltid verk och myndigheter
möjlighet att fritt inrätta icke blott extra
utan även extra ordinarie befattningar,
detta trots att de senare i realiteten oftast
har lika permanent karaktär som
de ordinarie. Denna gränsdragning är
enligt motionärernas och reservanternas
uppfattning icke riktig.

Det har nu från utskottets sida invänts,
att ett bifall till motionärernas
förslag, som går ut på att man skall ta
upp också de extra ordinarie tjänsterna
i samma utsträckning som de ordinarie,

skulle komma att skärpa riksdagens
kontroll över myndigheterna och minska
myndigheternas handlingsfrihet.
Även i en rad av de avgivna remissyttrandena
har detta argument anförts.

Argumentet förefaller mig en smula
egendomligt. Varför skall det vara så
att verkens och myndigheternas rörelsefrihet
nödvändigtvis anknyter just till
extra ordinarie befattningar? Kan man
inte snarare tänka sig att denna rörelsefrihet
bör anknyta till de extra tjänsterna
enbart? Och vidare: Om det skulle
vara oriktigt att låta riksdagen ta ställning
exempelvis till inrättande av extra
ordinarie tjänster i de lägsta lönegraderna
-— vaktmästartjänster o. s. v. —
varför är det då inte lika orimligt att
låta riksdagen ta ställning till ordinarie
tjänster av den typen, vilka ju i grunden
inte har mera permanent karaktär
än extra ordinarie?

Med den utveckling som ägt rum i
fråga om tjänsternas karaktär måste
man enligt vår uppfattning också i detta
hänseende likställa de extra ordinarie
och de ordinarie befattningarna. Skall
man ta upp de ordinarie i personalförteckningen
i viss utsträckning bör man
göra detsamma också med de extra ordinarie;
skall man undantaga extra ordinarie
befattningar från personalförteckningen,
måste man göra det också
med motsvarande ordinarie. Och det
torde inte vara någon större svårighet
att finna en lösning, varigenom man
skulle kunna hindra ett nyinrättande
av tjänster i orimlig utsträckning inom
ramen för de förslagsbetecknade avlöningsanslagcn.

På dessa grunder, herr talman, har vi
i motionerna och även i reservationen
velat hemställa, att man framdeles måtte
få en annan redovisning i statsverkspropositionen
av avlöningsanslag och
tjänster än den som för närvarande förekommer.
Även om det i remissyttrandena
riktats en del riitt befogade invändningar
mot detaljer i motionerna,
kvarstår huvudargumenteringen ändå

230

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

orubbad. Därför, herr talman, finner jag
mig utan någon som helst svårighet
kunna yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande nr 93 fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som herr Heckscher
sade är denna fråga om avlöningsanslagens
uppförande i budgeten mycket
tekniskt betonad. Jag tror heller inte
det lönar sig att inför en i det närmaste
tom kammare ta upp någon mera ingående
diskussion om uppställningen
av avlöningsanslagen. Jag skall emellertid
säga några ord med anledning av
vad herr Heckscher anförde.

Högerpartiet väckte, som herr Heckscher
framhöll, vid riksdagens början
en motion, vari yrkades ett sammanförande
av vissa sak- och omkoslnadsanslag
för diverse utgifter under varje huvudtitel.
Ett bifall till förslaget skulle,
menade vi, medföra en minskning av
riksdagens kontrollmöjlighet över budgeten.
Personligen har jag ändå haft
vissa sympatier för den tankegången,
att det i vissa avseenden ändå kunde
vara klokt att ha i varje fall mera sammanfogade
poster i budgeten än för
närvarande.

I den motion som nu föreligger till
behandling vill, som det sägs i något
remissyttrande, i stort sett samma motionärer
skärpa riksdagens kontroll
över en del av anslagen i budgeten.
Båda dessa yrkanden anges nu syfta
till en effektivisering av budgetarbetet,
men ett bifall till yrkandena skulle ändå
medföra, att man komme till ganska
motsatta resultat då det gäller de olika
anslagstyperna. Jag vet inte hur högern
för sin del förklarar den motsättningen.

Jag vill också påpeka, att det i den
nu föreliggande motionen finns en del
rena felaktigheter, som man väl ändå

kunde begära att de inte skulle ha varit
med. Vad gäller t. ex. posten »rörligt
tillägg» tycks motionärerna ha för sig,
att den utnyttjas på ett annat sätt än
som verkligen är fallet. Motionärerna
tror tydligen att den posten bara anlitas
för ordinarie tjänster. Tilläggsförmåner
utgår från den posten även till
icke-ordinarie befattningshavare.

Ett av motionärernas motiv tycks också
enligt motionen vara att få till stånd
en bättre kontroll över statens pensionskostnader.
Man har där tydligen
förbisett den uppgörelse som träffats
med personalorganisationerna om att
även extra personal skall äga pensionsrätt.
I och med det bortfaller ju den delen
av argumenteringen. Till yttermera
visso kan nämnas att en mycket stor
del av de statligt anställda arbetar enligt
kollektivavtal och har pensionsrätt.
I fråga om dessa har riksdagen inte någon
möjlighet att granska förhållandena.

Om man tar del av de remissyttranden,
som finns bifogade dessa utlåtanden,
så kommer man väl ändå fram till
att denna motion är tämligen effektivt
sönderskjuten. Jag skulle kunna citera
en hel del av dessa utlåtanden som belägg
för detta. Jag skall emellertid inte
trötta kammaren med dylika citat. Var
och en som är intresserad kan återfinna
dem i yttrandena av statskontoret,
riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten,
som avgivit ett omfattande
yttrande i detta ärende, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens organisationsnämnd,
generaltullstyrelsen och ytterligare
något ämbetsverk. Vi inom utskottet,
som står för dess förslag i detta
ärende, tror inte, att en sådan här ändrad
ordning för avlöningsanslags uppförande
i budgeten medför förbättringar
eller besparingar, utan anser, att det
till och med kan riskeras, att motsatsen
kan bli fallet, om man skulle biträda
yrkandet i motionen.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

231

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag ser mig nödsakad
att komma med några kompletteringar
till vad herr Gustafsson i Stockholm
här anförde. Jag har samma uppfattning
som han, nämligen att denna motion
måste avslås.

Jag vill bara påpeka inte bara för motionärerna,
som väl redan har sett det,
utan även för kammarens ledamöter,
att det problem som tagits upp i motionen
har riksdagen 1950 fått för sig redovisat,
nämligen i bilaga 2, Gemensamma
frågor, i statsverkspropositionen
för det året.

I denna redovisning hänvisas till en
utredning inom vederbörande departement,
vilken varit föremål för remissbehandling,
där ett flertal remissinstanser
mer eller mindre bestämt avvisat
förslaget såsom icke lämpligt. Det är
denna, som man trodde, relativt väl begravda
idé, vilken nu har återuppväckts
av högerpartiet. Det framgår av denna
redovisning i 1950 års statsverksproposition,
att regeringen då ansåg, att den
skulle kunna begära av de olika myndigheterna,
att de varje år skulle lämna
en förteckning över de tjänster som
fanns på icke-ordinarie stat. Delta var
alltså ett slags kompromiss.

Sedan den tiden har faktiskt myndigheterna
lämnat förteckningar till
Ivungl. Maj :t inte bara på ordinarie
tjänster, vilket alltid varit fallet, utan
även på icke-ordinarie tjänster. Detta
material har riksdagen givetvis haft
möjlighet att ta ställning till. Det finns
alltså, kan man säga, redan en redovisning,
som borde vara till fyllest även
för motionärerna.

Det har sagts i motionen, att det
skulle finnas synnerligen många förslagsanslag
för icke-ordinarie personal,
varför det alltså skulle föreligga risk
för ganska väsentliga överskridanden.
Av riksräkenskapsverkets yttrande finner
man emellertid att verket gått igenom
statsliggaren för innevarande budgetår
och konstaterat att det är en myc -

ket stark begränsning av sådana förslagsanslag.
Endast undantagsvis finns
det möjlighet att överskrida anslaget,
och då måste i regel medgivande härtill
inhämtas av Kungl. Maj:t; det finns
alltså en spärr. Självfallet är att behovet
av icke-ordinarie personal fluktuerar
på vissa områden av förvaltningen.
Sålunda behövs i fråga om sjukvården,
läroanstalterna och försvarsväsendet
smidig anpassning, om verk och institutioner
skall kunna sköta sina åligganden
på ett rationellt sätt.

Rilcsförsäkringsanstalten har påpekat,
att motionärerna i sitt krav på detaljreglering
av extra-ordinarie tjänster
i 19 lönegraden och därunder varit inkonsekventa,
eftersom de i samma motion
påtalar, att personalanslagen i
många fall är föremål för onödig specificering,
men samtidigt vill de tydligen
få till stånd ytterligare specificering
utöver den som alltså redan är anbefalld.
Motionärerna kanske inte haft
riktigt klart för sig, att tillräcklig specificering
i detta hänseende förefinns.

Jag tycker att motionen innehåller
så många felaktigheter, att det inte är
riktigt smakligt, att högerpartiet försvarar
den, såsom man här har gjort. Jag
måste faktiskt meddela, att det inom
tjänstemannavärlden väckt ett visst
uppseende, att motionen presenteras i
det nu föreliggande skicket. Det är alltså,
tror jag, inte uttryck för någon allmän
konservatism att inte vilja rubba
sina cirklar, som ligger bakom ämbetsverkens
avvisande av denna tanke, utan
det är helt enkelt ett reellt konstaterande
att motionen i alltför stor omfattning
grundas på missuppfattningar,
bristande kännedom om verkliga förhållanden
och överdrifter i fråga om
bedömningen av de missförhållanden
som man tror sig ha upptäckt och vil!
ha rättelse på. Motionärerna har alltså
i mycket stor utsträckning slagit in
öppna dörrar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

232 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ändrad ordning- för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag måste tyvärr konstatera,
att både herr Gustafsson och
herr Nihlfors i sina försvarstal för utskottet
bär uppehållit sig huvudsakligen
vid detaljfrågorna och inte vid den
grundläggande frågan. Det grundläggande
är alltså, att gränsdragningen mellan
å ena sidan ordinarie samt å andra
sidan extra ordinarie och extra tjänster
inte längre är rimlig, utan att den rätta
gränsen bör dras mellan ordinarie och
extra ordinarie å ena sidan samt extra
tjänster å den andra sidan.

När herr Nihlfors här talar om specificeringen
kan jag förstå honom. Det
är klart att det här skenbart föreligger
en motsättning, men om herr Nihlfors
haft tillfälle att uppmärksamma vad jag
sade i mitt första anförande, hade han
märkt att jag just försökte framhålla
att samma argument, som man kan använda
mot specificering av extra ordinarie
tjänster, kan användas mot specificering
även av motsvarande ordinarie
tjänster. Så länge vi har specificering
av ordinarie tjänster i lägre
lönegrader, är det orimligt att i det hänseendet
låta — jag höll på att säga —
tillfälligheten att en tjänst är extra ordinarie
bli avgörande för frågan i vad
mån riksdagen skall pröva dess behövlighet.

Att sedan verken till Kungl. Maj :t inger
förteckningar över sina extra befattningar
är inte alldeles obekant. Men
dessa förteckningar redovisas ju aldrig
av Kungl. Maj:t inför riksdagen, och
med den oerhört begränsade tid denna
har till sitt förfogande när det gäller
granskning av budgetförslagen vore det
sannolikt omöjligt — jag har aldrig sett
att det förekommit — för vederbörande
riksdagsutskott att gå in i detalj beträffande
dessa till Kungl. Maj :t överlämnade
men hos riksdagen icke redovisade
förteckningar.

Den enda invändning av någon verklig
tyngd, som kommit fram beträffande
motionärernas och reservanternas krav

på en gränsdragning av annan typ än
den nuvarande, rör i själva verket denna
fråga om pensionsrätter!, som herr
Gustafsson i Stockholm tog upp. Han
talade om alt numera också extra tjänstemän
har viss pensionsrätt. Det är
riktigt, men det är samtidigt ett faktum,
som herr Gustafsson nog inte vill
förneka, att denna pensionsrätt för extra
tjänster inte inträder omedelbart.
Här finns fortfarande i det hänseendet
en viss skillnad, medan däremot, när
det gäller fastheten i anställningen, i
realiteten skillnaden är högst betydande.

Vad slutligen beträffar remissyttrandena
är det kanske inte särskilt överraskande
att man i budgetfrågor är
konservativ — det har ju våra myndigheter
alltid varit. De är vana vid ett
visst budgetförfarande och tycker att
det skulle vara besvärligt att gå över
till någonting annat. Den sakprövning,
som förekommer i remissyttrandena,
avser dessutom, såvitt jag förstår, detaljerna
snarare än själva det grundläggande
i förslaget.

Jag ber därför, herr talman, fortfarande
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Det är riktigt att riksdagen
inte från Kungl. Maj :t får förteckningar
över beståndet i skilda verk
av icke ordinarie tjänster, men riksdagen
får numera inte heller i större utsträckning
någon fyllig detaljredovisning i
fråga om de ordinarie tjänsterna. Det
finns självfallet möjlighet för riksdagens
utskott att när det så önskar ta
del av dessa förteckningar, om det nu
skulle vara till någon glädje.

Sedan vill jag återigen — kanske litet
för lokalpatriotiskt — referera vad
riksförsäkringsanstalten sagt just i den
fråga, som herr Heckscher ansåg att jag
inte nämnvärt berörde. Riksförsäkringsanstalten
säger eu hel del — och

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

233

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

jag hänvisar till dess utlåtande — men
framhåller också speciellt, att om man
skulle gå över till ett sådant system som
motionärerna förordat, skulle nya problem
uppstå. Ordagrant säger anstalten
på s. 18: »Genom dylika åtgärder skulle
emellertid samtidigt den av motionärerna
förordade omläggningen mista
den verkan, som de åstundat. Därest
man skulle välja den sist nämnda anordningen,
dvs. överskridande av extraposten»,
— det finns omedelbar risk
för att den med herr Heckschers system
ofta skulle överskridas — »komme
myndigheterna att betungas med en
ytterst detaljerad fortlöpande bokföring
och registrering av de belopp och
de andra faktorer, som vid framställningar
om överskridanden måste tagas
i beräkning. Myndigheterna skulle vidare
pressas till att i större utsträckning
än måhända i och för sig vore
rimligt utnyttja extra ordinarie anställningsform
i stället för extra.» Man kan
härtill kommentera, att det kanske inte
alltid vore det lyckligaste om man skall
ta hänsyn till förvaltningens behov av
att använda extra personal för att klara
vissa toppar.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Heckscher
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Heckscher yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 172 ja och 45 nej,
varjämte C av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Redovisning i statsverkspropositionen för
visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande två budgetår

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
94, i anledning av väckta motioner om
redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande två budgetår.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 122) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 141), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att fr. o. m. statsverkspropositionen
för budgetåret 1960/61 måtte
för varje anslag upptagas jämväl uppgift
om det ungefärliga belopp, som
kunde beräknas bli erforderligt för motsvarande
ändamål under de två närmast
därefter följande budgetåren.

Utskottet hemställde

1. att motionerna 1:122 och 11:141
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. alt riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskot -

234

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

tet anfört angående kostnadsberäkningar
i kommittébetänkanden.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Staxäng, Nilsson
i Göingegården, Heckscher och Helén,
vilka ansett att utskottet under 1. bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 122 och II: 141, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
från och med statsverkspropositionen
för budgetåret 1900/01 måtte för varje
anslag upptagas jämväl uppgift om det
ungefärliga belopp, som kunde beräknas
bli erforderligt för motsvarande ändamål
under de två närmast därefter
följande budgetåren.

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
finge omfatta jämväl statsutskottets
utlåtanden nr 95 och 90.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Statsutskottets utlåtanden
nr 94 och 95 innehåller förslag i
anledning av två motioner från högerhåll.
Dessa motioner, som berör olika
delar av statens budgetarbete, måste ses
i ett större sammanhang. De är en realistisk
följd av den allvarliga kris som
statens ekonomiska förvaltning nu genomgår,
en kris som framkommit genom
att den statliga verksamheten inom
olika områden, från att ursprungligen
ha varit i hög grad begränsad till en
hjälp till självhjälp, alltmer har svällt
ut, i många fall till en fullkomligt servicebetonad
verksamhet. Följden har
också blivit att riksdagen, som dock
skall besluta de olika anslagen, icke har
haft den nödvändiga översikten över
de statliga utgifterna. Även om Kungl.
Maj :t har företagit prutningar av de
äskanden som gjorts från myndigheternas
sida, kan man inte fria sig från den
känslan, att statsmakterna i hög grad
förlorat greppet om kostnadsutvecklingen
inom det statliga området.

Så länge inkomsterna i den statliga
budgeten höll någorlunda jämna steg
med utgifterna, var det som om man
ansåg att stegringen av statens utgifter

— även när den blev överraskande stor

— representerade en viss naturnödvändig
utveckling, som man måste resignera
inför. Denna, jag skulle nästan
vilja säga, apatiska inställning har vid
vissa tillfällen haft till resultat, att mycket
befogade anslagsbehov fått stå tillbaka
för de s. k. automatiska utgiftsstegringarna.
Dessa har varit så stora
att de helt enkelt inte medgivit några
nya utgifter.

Men då krubban börjar bli tom, bits
hästarna. När de ekonomiska resurserna
nu inte längre räcker, blir det allt
tydligare vid behandlingen här i riksdagen
av olika anslag, att det ofta är
fråga om ett allas krig mot alla, där de
olika verksamhetsgrenarna, inte minst
inom det statliga området, med näbbar
och klor försvarar sin del.

Nu är emellertid läget sådant att om
vi skall kunna undvika att öka beskattningen,
som redan är för hög, måste vi
på allvar försöka få till stånd en minskning
av statens utgifter. Den grupp, som
jag tillhör, har därför också detta år
stött folkpartiets förslag om en generell
sänkning med cirka 10 procent av omkostnadsanslagen
för de flesta institutioner,
detta trots att man skulle ha önskat
ett fylligare material från institutionernas
sida för ett bedömande av den
önskvärda anslagsminskningen.

Det är också att märka att när högern
föreslog en sammanföring av de
mindre anslagen till klumpanslag och
en genomsnittlig prutning med cirka
20 procent, så förutsatte vi att denna
prövning skulle i främsta hand företas
av Kungl. Maj :t, som hade större möjligheter
att bygga sitt bedömande på ett
vederhäftigt material.

Då det är ofrånkomligt att riksdagen
får ett fastare grepp om statens budget,
bör riksdagen också ges möjlighet till

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

235

Redovisning i statsverkspropositionen för visst ar jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

en bättre översikt och bedömning av
kostnadsutvecklingen i fråga om statens
utgifter. Detta är syftet med de högermotioner
som ligger till grund för
statsutskottets utlåtande nr 94. Enligt
dessa motioner bör i kommande statsverkspropositioner
för varje anslag upptas
jämväl uppgifter om de ungefärliga
belopp som kan beräknas bli erforderliga
för motsvarande ändamål under
de två budgetåren närmast efter det
anslagsäskandena avser. Förslaget innebär
alltså att för varje anslag i budgeten
skulle i statsverkspropositionen
för visst år göras tre anslagsberäkningar,
en exakt beräkning för det kommande
budgetåret och två ungefärliga
för de båda budgetåren därefter. Syftet
härmed är att riksdagens budgetarbete
skall kunna grundas på en mera långsiktig
bedömning av anslagsbehovet.
Det kan inte bestridas att riksdagen därigenom
skulle få en klar bild av de
kommande utgifterna, som den hittills
har saknat. I utlandet förekommer det
att en sådan redovisning infordras i
samband med budgetarbetet. Enligt vår
mening bör en dylik stå till förfogande
även för den svenska riksdagens budgetutskott,
ty budgetmakten ligger ju
i princip hos riksdagen.

I sitt remissyttrande har statskontoret
framhållit, att i de särskilda utredningarnas
betänkanden »torde som regel
kostnadssidan ha belysts även på
längre sikt», men det har samtidigt anfört,
att »kostnaderna för framlagda
projekt icke alltid utretts med tillbörlig
omsorg, varigenom möjligheterna att
bedöma de ekonomiska konsekvenserna
av förslagen starkt försvårats». Riksräkenskapsverket
anför liknande synpunkter.
Utskottet föreslår, att riksdagen
i anledning härav i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger till känna »angelägenheten
av att i kommittébetänkanden,
där förslag framställes angående nya eller
utvidgade verksamhetsområden, noggranna
kostnadsberäkningar görs med

avseende på den framtida utvecklingen
och att sådana prognoser utförligt redovisas
för riksdagen i samband med
framläggandet av på belänkandena
grundade förslag».

Givetvis noterar reservanterna denna
kraftansträngning från utskottsmajoritetens
sida med tillfredsställelse. Jag
vill inte heller underskatta betydelsen
av detta utskottets uttalande, som vi
också i reservationen har anslutit oss
till. När utskottet inte vågar gå längre
drar det dock alltför stora växlar på
remissvarens påpekande, att den redovisning,
som motionärerna önskar, redan
ägnats stor uppmärksamhet under
senare år genom särskilda utredningar
och undersökningar. I remissvaren omnämnts
t. ex. den Nothinska utredningen
av år 1953 liksom 1958 års besparingsutredning.
Trots att här värdefulla
utredningsresultat har redovisats, föreligger
i alla fall en väsentlig skillnad
mellan att en utredning bygger på en
vid viss tidpunkt infordrad uppgift och
att myndigheterna förpliktas att årligen
lämna en sådan budgetredovisning. Värdet
ligger inte endast däri att redovisningen
sker årligen utan även i att riksdagen
genom att jämföra de olika årens
redovisningar kan få en viss kontroll
över om dessa sker på ett vederhäftigt
sätt.

Varken statskontoret eller statens organisationsnämnd
har velat bestrida
värdet av anslagsberäkningar på längre
sikt enligt motionärernas förslag. De
invändningar som de har gjort bör enligt
vår mening inte hindra att motionärernas
förslag realiseras.

Utöver denna ökade budgetöversikt
— som jag nu redogjort för — har högern
i motionerna 1:123 och 11:142
föreslagit, att myndigheterna anmanas
framlägga alternativa förslag till sin
verksamhets ordnande, varvid det liigre
alternativet för varje myndighet skall
resultera i sammanlagda anslagsäskanden,
som med skälig differentiering

236 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

understiger anslagen för budgetåret
1959/60 med i genomsnitt 5 procent.
Vi som anslutit oss till denna motion
framhåller tillika i vår reservation att
den slutliga prövningen givetvis ankommer
på Kungl. Maj :t och riksdagen,
vilka därvid har att ta hänsyn till alla
förekommande omständigheter.

När den föregående motionen vilie
bereda riksdagen bättre möjligheter att
följa kostnadsutvecklingen, syftade den
senare till krav på de underställda myndigheterna
att redovisa besparingsmöjligheter.
Att sådana nu är ofrånkomliga
börjar alltmer tränga in i medborgarnas
medvetande. Kostnadsökningarna på
driftbudgeten är mycket allvarliga, och
jag vill här anföra vad motionärerna
inledningsvis i sin motion på denna
punkt har anfört: »Av textbilagan till
regeringens mycket preliminära statsfinansiella
kalkyler för budgetåret
1959/60 synes framgå, att myndigheter
och förvaltningar planerat sin löpande
verksamhet på ett sätt, som sammanlagt
skulle ha medfört i kostnadsökningar
på driftbudgeten för statsverket någonting
mellan 1 500 och 2 000 miljoner
kronor, att de därutöver förutsatt utvidgade
statliga investeringar, vilka
skulle ha höjt statens kapitalutgifter med
mer än 500 miljoner kronor. Den statliga
verksamhetens omfattning skulle
alltså vid bifall till de ansvariga myndigheternas
förslag ha föranlett ett behov
av nyupplåning i storleksordningen
4 000 miljoner kronor på ett år, varav
ej mindre än ca 2 500 miljoner kronor
för att täcka mellan två budgetår
förutsatta merutgifter. Nyuppl&ningen
under ett år skulle motsvara 20 % av
den totala statsskulden. Den skulle belägga
ett belopp, som är ungefär dubbelt
så stort som det, vilket under 1958
fanns placerat på den svenska obligationsmarknaden.
» Man har vidare anfört:
»Alldeles oavsett motsatta politiska
värderingar föreligger just nu, och
med all säkerhet för den framtid som

nu kan överblickas, omständigheter vilka
med sådan kraft talar för nödvändigheten
av en återhållsamhet med statsutgifter,
att några delade meningar icke
kan råda om det ofrånkomliga i en koncentration
på besparingsarbetet. Det är
förenat med så stora samhällsekonomiska
risker — för pris- och kostnadshöjningar,
för bestående sysselsättningshinder
— att bara registrera 10—15
procent årlig stegring i statens löpande
utgifter, att bred parlamentarisk samling
borde vara möjlig kring olika effektiva
metoder att bringa denna utveckling
under kontroll.»

När utskottsmajoriteten såväl beträffande
den förra motionen som denna
sökt komma undan med en hänvisning
till 1958 års besparingsutredning, har
jag redan förut framhållit att dessa åtgärder
inte räcker till.

Utöver detta vill jag hänvisa till vad
statskontoret hävidlag har framhållit i
sitt yttrande. Statskontoret, som visserligen
också i avvaktan på 1958 års besparingsutredning
anser sig icke kunna
tillstyrka högermotionen, framhåller
dock samtidigt följande, vilket i hög
grad korresponderar med motionernas
syfte: »Såsom ovan anförts ha vid skilda
tidpunkter särskilda utredningar tillsatts
för att nedbringa statsutgifterna eller
förhindra en ansvällning av dessa.

Det torde emellertid vara uppenbart,
att vissa olägenheter vidlåda det nuvarande
systemet med tillfälliga utredningar.
En avsevärd nackdel består däri, att
besparingsaktionerna hittills erhållit
endast temporär betydelse. Skall besparingsarbetet
bedrivas effektivt fordras
ingående kontinuerliga undersökningar.
Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas,
om icke önskemålet att åstadkomma
erforderliga besparingar å statsbudgeten
bör tillgodoses genom insatser
av ett härför lämpligt, permanent
organ».

Det ganska intressanta i statskontorets
yttrande är just att särskilda utred -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

237

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

ningar härutinnan inte är till fyllest,
utan skall besparingsarbetet bedrivas
effektivt fordras ingående kontinuerliga,
märk väl kontinuerliga, undersökningar.

Det är just detta samtliga högermotioner
avser. 1 en av motionerna görs
ett uttalande som också i mycket hög
grad syftar på detta. Jag anser detta
uttalande vara så pass viktigt att det
bör föras till kammarens protokoll: »Ett
besparingsarbete, som skall ha utsikt
att ge resultat av sådan storleksordning,
att de stora avvägningsfrågorna kan påverkas,
måste alltså engagera förvaltningsapparaten
i alla dess förgreningar,
ut till sista instans på arbetsfältet.
Det räcker därvidlag icke med ett lojalt
accepterande av angivna målsättningar,
vilket man utan vidare kan förutsätta.
Människorna i förvaltningen
måste — oavsett den innehavda befattningens
art — vinnas för positiv medverkan
i en strävan efter lägre utgifter.
»

Vi reservanter beklagar att utskottet
icke kunnat följa och tillstyrka dessa
motioner. Vi måste övergå till handling.
Rent överslagsmässigt kan man räkna
med statsutgifter som om ingenting göres
under de närmaste åren kommer
att stiga med minst 1 000 miljoner kronor
om året. Statens inkomster kan icke
beräknas gå upp med mer än hälften av
detta belopp. Skall detta kunna klaras
och skall vi kunna undvika en ökad
skattebelastning borde det vara en verklig
beredskapsåtgärd för oss här i riksdagen
att vid nästa års budgetbehandling
ha ett av underställda myndigheter
berett budgetalternativ.

Jag vill med detta yrka bifall till den
reservation, som är fogad till statsutskottets
betänkande nr 94, och återkommer
sedan med särskilt yrkande beträffande
statsutskottets utlåtande nr 95.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! De tre motioner som

vi här behandlar är ju likartade till sitt
syftemål, att vi skall söka begränsa
statsutgifterna och planera på längre
sikt. Det önskvärda i att fullfölja den
uppgiften är vi stort sett överens om,
och frågan gäller vilka vägar man skall
följa för att nå bästa resultat. I de i
utlåtande nr 94 behandlade motionerna
i första kammaren nr 122 och i andra
kammaren nr 141 föreslås att vid planeringen
inte bara skall göras upp en
budget för det år som ligger omedelbart
framför utan också i den mån det är
möjligt budgeter för de två år som
följer närmast efter det aktuella budgetåret.
Detta kanske är lättare sagt än
gjort. Alla känner ju till att ämbetsverken
normalt gör upp sin budget ett
och ett halvt eller två år före den tid
då ifrågavarande utgifter blir aktuella.
Det är naturligtvis inte lätt att så lång
tid i förväg uppställa en budget som är
något så när hålifast.

Nu är frågan först den, om vi över
huvud taget har möjligheter till detta,
framför allt om vi har arbetskraft, som
kan sitta och utarbeta budgetalternativ
inte bara för nästkommande budgetår
utan även för därpå följande år. I den
mån planhushållning är möjlig har väl
ingen mycket emot den, i varje fall
icke någon inom utskottsmajoriteten.
Jag vill hänvisa till vad utskottet har
skrivit i det sista stycket på sidan 30
i sitt utlåtande nr 94: »I anslutning till
vad i vissa remissyttranden anförts
vill utskottet understryka angelägenheten
av att i kommittébetänkanden, där
förslag framställes angående nya eller
utvidgade verksamhetsområden, noggranna
kostnadsberäkningar görs med
avseende på den framtida utvecklingen
och att sådana prognoser utförligt redovisas
för riksdagen i samband med
framläggandet av på betänkandena
grundade förslag. Utskottet föreslår alt
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ger till känna vad utskottet i sistnämnda
hänseenden anfört.» Utskottsmajori -

238

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Redovisning i statsverkspropositionen

under kommande två budgetår

teten anser att den härmed har gått så
långt man vågar gå då det gäller den
tekniska uppställningen av budgeten.

Också nästa ärende, herr talman, har
anknytning till budgetarbetet. De föreliggande
motionerna föreslår att man
skall göra upp två alternativ, ett enligt
de ekonomiska möjligheter som man
räknar med och ett annat som är nedskuret
med i genomsnitt ca fem procent.
Detta skulle betyda att för varje
år skulle behöva utarbetas inte mindre
än tre, möjligen fyra, fem olika budgetförslag.
Vi har ställt oss mycket tvivlande
till möjligheterna att genomföra
sådana beräkningar. I de yttranden,
som medföljer utskottsutlåtandet, har
grundligt penetrerats vilka möjligheter
som finns. Man har också klart sagt
ifrån att så långt som man kan ställa
ekonomiska kalkyler till riksdagens förfogande,
gör man det. Jag vill, herr talman,
yrka bifall till utskottets utlåtanden
nr 94 och 95. Men tillåt mig, herr
talman, att även säga ett ord om utlåtande
nr 96, eftersom vi nu också talar
om det.

Utskottet har där gjort en mycket välvillig
skrivning och säger, att det »självfallet
i och för sig inte har någonting
att erinra mot att en planering för
viss tid sker av statens utgifter och
inkomster. En dylik planering — som
redan nu sker i icke obetydlig omfattning
— torde vara nödvändig, inte
minst med hänsyn till angelägenheten
av att åstadkomma en turordning när
det gäller ställningstagandet till olika
föreliggande anspråk och tidpunkten
för deras förverkligande». Utskottet
hänvisar här till möjligheten att få en
framtida bedömning av det slag som
närmast utförts av 1955 års långtidsutredning.

På den här punkten, herr talman,
tror jag att vi i stort sett är överens om
att en långtidsplanering är önskvärd.
I motionen har hänvisats till att kommunerna
har s. k. rullande budgeter,

för visst år jämväl av beräknade utgifter

och det är alldeles riktigt, men de göres
upp på ett helt annat sätt. Man försöker
göra prognoser över inkomsterna
för de närmaste fyra eller fem åren
och räknar med kanske tre eller fyra
olika alternativ, t. ex. en sänkning med
1,5 procent, med status quo i fråga om
inkomsterna, en ökning med 1,5 eller
med 3 procent. Därefter har man möjlighet
att göra upp en turordning för
arbetsuppgifterna. Om sedan på grund
av andra omständigheter angelägna
uppgifter måste komma emellan, innebär
det att man måste skjuta på vissa
andra saker.

Det är emellertid en helt annan sak,
som föreslås här. Utöver detta föreslås,
att det skall göras en planering på längre
sikt av både utgifter och inkomster
med fem års intervall. Jag vill här hänvisa
till att stabiliseringsutredningen
i sitt yttrande har anmält, att de i motionen
behandlade problemen kommer
att beaktas i utredningens arbete.

Det finns, herr talman, många institutioner
som redan nu sysslar med de
ekonomiska problem som här ställes
upp, och jag tror knappast att det är
möjligt att för dagen komma längre.
Därför tar jag mig friheten, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan
även i utlåtandet nr 96.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord med anledning av statsutskottets
utlåtande nr 96, som ju behandlar
ting som de senaste talarna här berört.

Det framgick ganska klart att herr
Petterson i Degerfors hade en viss tilllit
till reservationen som gäller utskottets
utlåtande nr 96. Detta utlåtande behandlar
ett motionspar som går ut på
att man vid budgetarbetet skall, utöver
den årliga budgeten, göra upp en mera
långsiktig planering och presentera resultatet
av den planeringen samtidigt
som den ordinarie årsbudgeten behand -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

239

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

las. Herr Petterson i Degerfors påminde
om att en planering av ungefär samma
typ användes i det kommunala budgetarbetet,
där det då talas om s. k. rullande
budget.

Meningen skulle vara att vi skulle få
en bättre överblick över läget på längre
sikt. Reservanterna talar i detta sammanhang
om fem år som en lämplig tidrymd
att arbeta med. Gången skulle bli
den, att man vid uppläggandet av ettårsbudgeten
skulle anpassa inkomstoch
utgiftssidan till de förutsättningar
som ligger till grund för långtidsplanen.
På så sätt skulle också en turordning
kunna komma till stånd när det gäller
att ta ställning till nya anspråk på statskassan.
En sådan långtidsbudget, som
hölles aktuell och som ständigt studerades,
skulle säkert också medverka
till att nya och högljudda formkrav tidigt
skulle sättas in i sitt finansiella
sammanhang. Det finns säkert många
människor både i och utanför riksdagen
som har en känsla av att en bättre
redovisning av kommande kostnader
skulle sortera något bland alla de förslag
som vi här i riksdagen funderar
över och beslutar om.

Nu är det märkliga, att utskottets utlåtande
och reservationen i många avseenden
överensstämmer. Då det gäller
behovet av en planering på längre
sikt föreligger egentligen ingen åsiktsskillnad
mellan majoriteten och reservanterna,
och remissinstanserna har
också framhållit önskvärdheten av en
sådan planering. Utskottsmajoriteten
understryker t. o. m. att en dylik planering
torde vara nödvändig inte minst
med hänsyn till angelägenheten av —
som det står — att åstadkomma en turordning
när det gäller ställningstagandet
till olika föreliggande anspråk och
tidpunkten för deras förverkligande. Utskottsmajoriteten
påminner vidare om
de långtidsutredningar som verkställes
alltemellanåt och rekommenderar att
man fortsätter på den vägen.

Men därefter övergår utskottet till
att lyssna hängivet till remissinstanserna.
Vi finner att remissinstanserna
har en otrolig uppfinningsförmåga när
det gäller att hopa svårigheter för tillkomsten
av en långtidsbudget.

Utskottet har antagligen också funnit,
att avslagsmotiveringarna på flera håll
har varit något väl agiterade och rundar
därför av det hela med omdömet, att det
inte torde vara av något större värde att
igångsätta en sådan långtidsplanering,
i varje fall av den omfattning som åsyftas
i motionerna. Herr Petterson i Degerfors
sade, att man för dagen inte kan
gå med på reservanternas yrkande. Jag
vet inte om det skall tolkas så att herr
Petterson längre fram kommer att biträda
ett yrkande av samma innebörd
som motionernas. Tiden får väl utvisa
vad som kan komma.

Utskottsmajoriteten hänvisar också
till remissyttrande från den utredning
som har fått namnet stabiliseringsutredningen.
Det är klart att stabiliseringsutredningen
måste kunna göra framtida
bedömningar — det som remissinstanserna
inte tror så mycket på — i annat
fall kan stabiliseringsutredningen inte
komma till något vettigt resultat. Majoriteten
har därför också häktat på stabiliseringsutredningens
uttalande, att
den skall beakta det föreliggande förslaget
i sitt utredningsarbete.

Vi kan i de avstyrkande remissvaren
finna två linjer som ständigt kommer
tillbaka. Det gäller först att en sådan
här långtidsbudget blir utan värde —
det argumentet återkommer rätt ofta —
och för det andra att den statliga budgetplaneringen
är avliängig -— som det
står i konjunkturinstitutets remissyttrande
— av politiska beslut och sålunda
svår att överblicka på sikt.

Denna sista synpunkt är ju rätt intressant.
Man resonerar här bl. a. om att
regeringsmakten kan komma att övergå
från en gruppering till eu annan — det
är ju inte otroligt — med de konsekven -

240

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

ser det kan ha för den ekonomiska målsättningen.
Utöver detta säger institutet
att de olika partiernas program och
målsättningar är underkastade ständiga
revideringar och omvandlingar. Institutet
går sedan över till en exemplifiering
av hur skiftningar i de politiska
målsättningarna har lett till att man har
kommit till andra bedömningar i vissa
konjunkturfrågor och ställningstaganden.

Det går självfallet inte att förneka,
att en långtidsbudget som upprättas av
en meningsriktning eller av en grupp
politiker som anser att statsverksamheten
skall ha en begränsad omfattning, få
en annan utformning än om en meningsriktning
med långtgående önskemål
på den punkten gör upp budgeten.
Jag tror dock för min del att alla partier
som har en god statshushållning
som riktmärke i fortsättningen kommer
att nogsamt betänka sig innan de snurrar
alltför ivrigt på roformsnurran.
Marginalerna är nämligen numera så
små, att varje utvidgning av statsverksamheten
slår igenom på skattesidan,
och trängtan bland folket efter högre
skatter och högre obligatoriska avgifter
är inte så stor som man måhända skulle
kunna tro efter beslutet i dag.

Reservanterna tror sålunda att det
skulle vara möjligt att lägga upp en
långtidsbudget enligt vad som anföres x
reservationen. Vi tror att om den komnxe
i verksamhet, fullföljdes och hölles
aktuell skulle det innebära fördelar för
budgetarbetet och möjliggöra en bättre
översikt över det finansiella läget. Det
är klart att det också skulle kunna ha
sin effekt när man vill arbeta planmässigt
för sparande i statsverksamheten.

Jag kommer senare, herr talman, att
yrka bifall till den reservation av fröken
Andersson in. fl., som är fogad till statsutskottets
utlåtande.

Herr andre vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Både herr Staxäng och
herr Gustafsson i Kårby har här talat
om behovet av en bättre planering av
statens budget.

Såsom jag sagt förut är det väl ingen
som i och för sig har någonting att invända
emot att man försöker utnyttja
alla de möjligheter som finns att få
en bättre planering på det här området.
Jag har nog ändå en känsla av att man
kanske skjuter litet över målet i det
här avseendet. Det pågår ju försök att
bedöma och beräkna utvecklingen framöver
i olika sammanhang — låt mig
hänvisa till att det i finansplanen i
statsverkspropositionen numera i allmänhet
göres ett försök till en bedömning
i varje fall två år framåt utöver
det aktuella budgetåret. Det bär även
sagts här tidigare, och jag vill understryka
det, att det med olika mellanrum
har igångsatts långtidsutredningar,
som sysslar med bedömning av den
ekonomiska utvecklingen på längre sikt.

Vi har alltså inga delade meningar
om behovet av en planering, men jag
tillåter mig ändå vara litet skeptisk
beträffande möjligheterna att åstadkomma
något strålande resultat på det här
området.

Det finns många faktorer som man
måste ta hänsyn till när man skall försöka
göra en långtidsplanering. Bland
annat gäller detta konjunkturutvecklingen
som är tämligen svår att beräkna
fem år framåt i tiden.

Jag vill också erinra om att det inte
bara är den s. k. stabiliseringsutredningen
— som utrett den fråga som
behandlas i denna motion — som säger
att man redan har detta spörsmål under
behandling. Även besparingsutredningen
har enligt sina direktiv att
följa den problematik som vi här är
inne på.

Herr Staxäng säger att man behöver
ha en bättre bedömning av statsutgifterna.
Ja, det är alldeles uppenbart att

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

241

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

detta vore önskvärt, men vi bör ändå
inte glömma bort att de utgifter som
staten har och får till alldeles övervägande
delen är beroende av politiska
beslut som vi fattar bär i riksdagen.
Att med en eller annan teknisk anordning
åstadkomma några större besparingar
i det avseendet tror jag inte
ens motionärerna själva är så särdeles
övertygade om att det är möjligt. Vidare
tror jag inte att man skall ålägga
myndigheterna att komma med alternativa
budgetförslag, som det talas om
i högermotionerna och som skall ligga
fem procent under det budgetförslag
som skall ligga till grund för en mera
—• man får väl uttrycka det så — realistiskt
bedömd budget.

Jag tror inte man skall lägga i myndigheternas
hand att göra nedskärningar.
Skall man kunna komma fram på
den vägen bör det åligga statsmakterna
att bestämma omfattningen av myndigheternas
verksamhet och på så sätt
åstadkomma besparingar. Att ålägga
myndigheterna ett visst arbetspensum
och sedan säga att »nu skall ni göra
detta jobbet, men ni skall göra det fem
procent billigare än ni kunnat göra
tidigare», det är ändå tämligen orimligt.

Herr Staxäng talade om budgetunderskott
och behovet av förstärkning av
statens inkomster. Jag skall inte låta
mig provoceras till någon större ekonomisk
debatt i detta sammanhang. Vi
kommer att få tillfälle till sådan debatt
om inte alltför många dagar här i kammaren,
och jag tror det är lika bra att
vi sparar oss till dess.

Med den verksamhet som bedrivs på
detta område och genom de påpekanden
från finansdepartementet, vilka såväl
nu som förra året och iivcn tidigare
sänts ut till myndigheterna om att de
skall iaktta den allra största restriktivitet,
och med de försök till bedömningar
på längre sikt som göres, samt
med de utredningar som redan sysslar

med problemet, tror jag att den största
sparsamhet som riksdagen nu kan visa
är att avslå detta förslag om ytterligare
eu utredning, som framföres i reservationen
till statsutskottets utlåtande
nr 96.

Herr talman! Jag ber med detta få
yrka bifall till utskottets utlåtande nr 94
och återkommer med yrkanden beträffande
utlåtandena nr 95 och 96.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Från många håll har jag
blivit uppmanad att hålla ett kort anförande,
och jag skall göra så gott jag
kan. Men herr Gustafssons i Stockholm
senaste inlägg måste nog ändå på ett
par punkter besvaras.

Det är alldeles självklart att det är
rätt som herr Gustafsson säger att statens
utgifter till stor del beror på de
politiska besluten och inte på administrativa
åtgärder. Men vem skall bedöma
de administrativa och statsfinansiella
konsekvenserna av våra politiska beslut?
Det är väl där man i hög grad
har anledning att utnyttja den administrativa
sakkunskapen.

Vidare säger herr Gustafsson i Stockholm
när det gäller förslaget i reservationen
till utlåtande nr 96 att det är
mycket svårt att säga hur det kommer
att se ut fem år framåt i tiden. Det är
mycket intressant att höra detta nu.
I den förra debatten, den som avsåg
pensionsfrågan, hade herr Gustafsson
i Stockholm inte särskilt svårt att företa
bedömningar ganska långt fram i tiden.
När det gäller statens utgifter
kan man inte ens få räkna fem år
framåt, iinnu mindre tydligen — som
i fråga om pensionerna — inpå nästa
årtusende.

Behovet av en ekonomisk långtidsplanering
är utomordentligt stort. Vi
har i detta land på punkt efter punkt
— vilket framgått inte minst av våra
statsverkspropositioner — räknat fel i

16 — Andra kammarens protokoll Nr 16

242

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

fråga om utgifter. Vi har kommit att
röra oss med en automatik som plötsligt
ökat belastningen på statens finanser
långt utöver vad man kunnat förutse.
Allt som kan göras för att i det hänseendet
skydda oss mot den sortens
överraskningar måste också göras.

Jag har svårt att förstå att man inte
också när det gäller de särskilda anslagsposterna
skall kunna göra anspråk
på liknande överväganden. Herr Petterson
i Degerfors talade om att han
visserligen i och för sig var anhängare
av planhushållning men inte på denna
punkt. Han sade att myndigheterna inte
hade tillräckligt med arbetskraft för aft
göra upp budgetalternativ för flera år
framåt. Jag tror att det är alldeles tvärtom.
Om myndigheterna får anledning
att räkna litet längre framåt i tiden och
inte bara med vad de händelsevis kan
hoppas på att få igenom ett visst budgetår,
kommer deras eget arbete att underlättas,
samtidigt som de också får
anledning att tänka över sitt arbete i ett
större ekonomiskt sammanhang.

Vad slutligen beträffar dessa alternativa
förslag, som berörs i reservation
till utlåtande nr 95, är det naturligtvis
alldeles fel att säga som herr Gustafsson
i Stockholm att det skulle betyda
att man sade åt myndigheterna, att de
skulle göra precis samma arbete men
göra det fem procent billigare. Det är
inte alls detta det är fråga om, utan det
är fråga om att myndigheterna skall
klargöra för sig vilken begränsning i
deras verksamhet som skulle bli följden,
om anslagen till myndigheternas
verksamhet minskade.

Det är detta man skall försöka att få
fram, och det kan myndigheterna själva
bedöma mycket mera i detalj och på
ett betydligt mera upplysande sätt än
vad som kan ske i en allmän politisk
diskussion.

Det har gång på gång i diskussionerna
under de senaste åren klagats över
att man gör generella nedprutningar i

riksdagen, och man har sagt, att om
man skall få veta vad det finns för möjligheter
att begränsa statsutgifterna, så
måste myndigheterna själva framlägga
alternativ och visa vad som inträffar,
om man gör den ena eller andra förändringen
i deras anslagsäskanden. Då
kommer myndigheterna också att göra
det, som de inte nu vågar göra i många
fall, nämligen meddela vilka av deras
anslagsframställningar som enligt myndigheternas
egen uppfattning är den
viktigaste. Nu är de många gånger benägna
att anse alla äskanden som lika
viktiga, ty på det sättet hoppas man
få igenom åtminstone någonting i budgetlotteriet.
Om myndigheterna tvingas
framlägga alternativa förslag, så kommer
både regeringen och riksdagen att
erhålla större möjligheter att bedöma
vad som ur myndigheternas egen synpunkt
är viktigast och vad som möjligen
kan ställas på framtiden.

Herr talman! De förslag som här är
framlagda, och som i grund och botten
har mycket litet med partipolitik
att göra, kommer säkerligen tillbaka till
riksdagen, om de inte blir bifallna nu.
Då får vi säkert anledning att diskutera
dem många gånger framdeles. Utan att
vidtaga åtgärder av här ifrågasatt slag
på det budgettekniska området tror jag
inte det blir möjligt för oss att driva den
besparingspolitik, som de flesta av oss
åtminstone med läpparna bekänner sig
till, men som kräver en hel del åtgärder
innan den kan förverkligas.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Hecksclier frågade
vem som skall bedöma konsekvenserna
av våra politiska beslut. Ja, enligt min
mening skall i varje fall inte myndigheterna
göra det. Det är regering och
riksdag som skall bedöma dessa konsekvenser.

Sedan sade herr Heckscher att det var
lätt för mig att bedöma utvecklingen

Torsdagen den 14 maj 1959 cm.

Nr 16

243

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

när det gällde pensionerna. Jag vet inte
varför herr Heckscher gör en sådan
sammanställning, och jag har svårt att
tro att han egentligen menade att de
båda sakerna kunde jämställas. Utan
att dra ut alltför långt på tiden här vill
jag säga, att statens inkomster i framtiden
ju är i hög grad beroende av
konjunkturutvecklingen — och det är
väl ändå en helt annan sak än frågan
om pensionerna. I en långsiktig prognos
kan vi väl räkna med att vi på
längre sikt kommer att få en fortskridande
uppgång och förbättring av våra
ekonomiska möjligheter, och det är utifrån
den bedömningen som vi bär tagit
ställning i pensionsfrågan. Jag tycker
det är litet billigt av herr Heckscher
att här slå mig i huvudet med det argumentet
i samband med denna diskussion.

Sedan sade herr Heckscher, att om
motionerna avslås nu, så kommer de
helt säkert tillbaka ett annat år. Ja, det
är jag alldeles övertygad om, ty vi är
vana vid högerns följetonger i alla möjliga
avseenden.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Först några ord i anledning
av de motioner som behandlas i
statsutskottets utlåtande nr 95.

Man kan säkerligen inte räkna med
någon fördel av att myndigheterna lägger
fram alternativa äskanden. På goda
grunder kan vi anta, att några resultat
inte står att vinna den vägen. Verken
har nämligen inte någon provision på
de besparingar de kan göra — om jag
så får säga — utan man har där en
ambition att utöka verksamheten. Om
det bara blir tillräckligt med folk i ett
verk, så får man snart en ny byråchef
också. .Tåg vill därför anmäla min skepsis
på den punkten. Om vi går den vägen,
så tror jag att verken bara kommer
att förklara, alt det inte finns några anslag,
som man kan pruta på, annat än

på sådana känsliga punkter där man
vet att man ändå kommer att erhålla anslag,
kanske till och med höjda sådana.
Detta är en beskyllning, som visserligen
inte är vacker, men om man läser petitamaterialet
från verk och myndigheter,
så skall man se att det finns en
viss grund för påståendet att besparingssträvandena
inte alla gånger är
vad de borde vara.

Nej, jag tror inte man kommer någon
vart på andra vägar än genom besparingar
i departementen och vid riksdagsbehandlingen
och — kanske det
väsentligaste — genom att tillsätta besparingsutredningar
och göra rationaliseringsundersökningar.
För närvarande
pågår också en översyn av den statliga
rationaliseringsverksamheten, och
en besparingsutredning håller på med
sitt arbete. Jag tror att det är de vägarna
vi närmast har att lita till.

I utlåtandet nr 96 säger utskottet:
»Utskottet har självfallet i och för sig
inte något att erinra mot att en dylik
planering för viss tid sker av statens
utgifter och inkomster. Fn dylik planering
— som redan nu sker i icke obetydlig
omfattning — torde vara nödvändig,
inte minst med hänsyn till angelägenheten
av att åstadkomma en turordning
när det gäller ställningstagandet
till olika föreliggande anspråk och
tidpunkten för deras förverkligande.»

Jag tycker att detta borde ha lett till
att utskottet tillstyrkt motionernas yrkande
på denna punkt.

Den statliga verksamheten har nu en
helt annan omfattning än för, låt oss
säga, 30 eller 40 år tillbaka. Den statliga
verksamheten har med sin nuvarande
omfattning ett utomordentligt stort inflytande
på hela vår samhällsekonomi
och på dispositionen av de resurser,
som totalt finns tillgängliga i samhället.
Därtill kommer att vi har ett mycket
ansträngt statsfinansiellt läge. Jag menar
alltså att vi vid sidan av de siffror,
som kommer från riksräkenskapsverket

244 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

och som finansministern redovisar, förutom
vissa beräkningar närmast av
automatiska utgifter, måste få mera detaljerade
uppgifter, inte för varje anslag
i budgeten men för varje huvudtitel.
Där bör man också kunna dra ut
de större posterna och undersöka vad
man har att räkna med, vilka utgiftsökningar
som kan bli följden av vissa
reformbeslut som fattas av riksdagen
och vilka automatiska utgiftsstegringar
det kan bli fråga om. På det sättet skulle
det bli möjligt att på litet längre sikt
bedöma vilket utrymme vi har för att
genomföra nya reformer och, vilket utskottet
framhåller, att bättre än för närvarande
kunna fastställa en turordning.

Det skulle alltså vid sidan av den
vanliga riksstaten föreligga en flerårsplan,
där man redovisade detta material
utförligare än vad som nu sker — det
är för närvarande mycket ofullständigt.

Jag vill sedan, herr talman, bara understryka
vad som här redan sagts, nämligen
att besparingsutredningen, vilken
jag själv tillhör, har anledning att studera
detta problem, eftersom vår huvuduppgift
är att överväga besparingsmöjligheterna
på längre sikt. Det hindrar
emellertid inte att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t understryker angelägenheten
av att man snarast gör upp sådana
här planer, vilka naturligtvis på
grund av den osäkerhet som föreligger
beträffande utgiftsutvecklingen och naturligtvis
även inkomstutvecklingen
måste bygga på olika alternativ. Att vi
får en sådan plan är emellertid nödvändigt.
Det är också viktigt — och det understryks
i detta uttalande — att de utredningar
som framlägger sina förslag
inte t. ex. bara rekommenderar en försöksverksamhet
för de närmaste åren
utan att samtidigt redovisa vad det
skulle kosta, om den ifrågavarande reformen
bleve allmänt genomförd. Den
nuvarande ordningen för riksdagens beslut
i viktiga ekonomiska frågor är inte
tillfredsställande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid statsutskottets utlåtande
nr 96 fogade reservationen.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag tror att herr Eliassons
i Sundborn framställning om myndigheternas
sätt att göra upp sina petita
inte är alldeles riktig. Visst vill myndigheterna
utvidga sin verksamhet om
det är möjligt. Men myndigheterna vill
inte kasta bort pengar, och genom en
förnuftig uppställning och genom alternativa
yrkanden bör vi kunna intressera
myndigheterna i högre grad än nu
för att verkligen anlägga sparsamhetssynpunkter
på sin verksamhet.

I många hänseenden tror jag att man
kan säga, att den nuvarande budgetproceduren
i detta land är ägnad att avskräcka
myndigheterna från att visa någon
sparsamhetsvilja. Det är det som
dessa olika förslag och vissa andra förslag
som vi lagt fram skall försöka att
avhjälpa.

Det måste för myndigheterna vara
utomordentligt frestande att skjuta utgifterna
framför sig, att inte ta upp utgifterna
för det närmaste budgetåret
men försöka få statsmakterna att binda
sig för någonting som skall göras nästa
år. Ur den synpunkten är det angeläget
att redovisningen av det framtida anslagsbehovet
sker inte bara i stort utan
också vid de olika posterna.

Jag vill också säga ett par ord till herr
Gustafsson i Stockholm.

Herr Gustafsson säger, att det inte är
myndigheterna utan regering och riksdag
som skall bedöma reformernas verkan.
Ja, när det gäller de politiska och
sociala verkningarna är det säkert i
mycket stor utsträckning på det sättet,
men när det gäller verkningarna på förvaltningsapparaten
och därmed också
verkningarna på medelsbehovet har
myndigheterna i många fall större förutsättningar
än riksdag och regering att

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

245

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

göra en sådan bedömning. I varje fall
vore det mycket oklokt att i detta sammanhang
inte utnyttja deras sakkunskap.

När herr Gustafsson säger att vi inte
kan göra jämförelser med pensionsbeslutet,
därför att man där tillgodoräknar
sig en fortskridande förbättring av
det ekonomiska läget, medan man i
andra fall rör sig med statens inkomstutveckling,
undrar jag om lian inte bortser
från att dessa båda saker har ett
mycket nära samband. Endast om man
kan bedöma den ekonomiska utvecklingen
i stort och därmed även statens
inkomstutveckling, kan man över huvud
taget våga dra några växlar på
framtiden.

Att herr Gustafsson slängde ett litet
glåpord om högerns följetonger, skall
jag inte ta illa upp. Jag föreställer mig
ändå att det minsta man kan tillåta ett
oppositionsparti är att det skall få upprepa
sina förslag, när de blir nedröstade
av majoriteten på grunder, som enligt
vår uppfattning är helt oriktiga.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall bara tillägga
ett par ord. Jag har en viss, om än begränsad
erfarenhet från kanslihuset av
hur det går till på detta område. Man
får faktiskt den känslan inför anslagsäskandena,
att ju hårdare budgetläge vi
har, desto mera känsloladdade och starka
uttryck tillgriper verk och myndigheter
för att få igenom sina anspråk.
Tycker herr Heckscher att de anslagsäskanden
som föreligger för budgetåret
1959/60 visar, att verken tar hänsyn till
det oerhört ansträngda statsfinansiclla
läge vi har? Jag har faktiskt det intrycket,
att ju svårare det statsfinanisella
läget är och ju större prutningsrisker
som finns, desto fler tycks de verkschefer
vara som resonerar som så: Nu
är det bäst att ta till ordentligt, ty de
kommer säkert att pruta med minst 60,
70 procent.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det enda herr Eliassons
yttrande visar är, att man med det nuvarande
budgetförfarandet inte har lyckats
uppmuntra verken till någon större
sparsamhet. Uppenbarligen lyckades
inte heller herr Eliasson göra det, när
han satt i kanslihuset. Det är av den
anledningen som vi tycker att er. ändring
i förfarandet skulle vara på sin
plats.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav beträffande
moment 1) propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 94, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Staxäng yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 152 ja och 58 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i inom. 1.

246 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Alternativa anslagsäskanden från myndigheterna

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Alternativa anslagsäskanden från myndigheterna Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
95, i anledning av väckta motioner angående
alternativa anslagsäskanden från
myndigheterna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 123) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 142), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl.
Maj :t med beaktande av vad i motionerna
anförts ville anmana underställda
myndigheter att framlägga alternativa
förslag till sin verksamhets ordnande,
varvid det lägre alternativet för
var myndighet skulle resultera i sammanlagda
anslagsäskanden som med
skälig differentiering understege anslagen
för budgetåret 1959/60 med i genomsnitt
cirka fem procent.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 123 och II: 142 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Staxäng, Nilsson
i Göingegården och Heckscher, vilka
ansett att utskottet hort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 123 och II: 142, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t
med beaktande av vad i motionerna anförts
ville anmana underställda myndigheter
att framlägga alternativa förslag
till sin verksamhets ordnande, varvid
det lägre alternativet för var myndighet
skulle resultera i sammanlagda
anslagsäskanden som med skälig differentiering
understege anslagen för budgetåret
1959/60 med i genomsnitt cirka
fem procent.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anförde i mitt inlägg angående statsutskottets
utlåtande nr 94, ber jag nu
alt få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till statsutskottets utlåtande
nr 95.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 95, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Staxäng yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 172 ja och 45 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Torsdagen den 14 maj 1959 em. Nr 16 247

Planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Planering på längre sikt av statens utgifter
och inkomster

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
96, i anledning av väckta motioner angående
planering på längre sikt av statens
utgifter och inkomster.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:230) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 291), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta alt i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en planering
på längre sikt av statens utgifter
och inkomster.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:230 och 11:291 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Anders Johansson, Nestrup,
Thorsten Larsson, Staxäng, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar Nihlfors,
Heckscher, Gustafsson i Kårby och
Helén, vilka ansett att utskottet hort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:230 och 11:291,
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om planering på längre sikt av statens
utgifter och inkomster i enlighet med
reservanterna anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr PETTEllk\9N i Degerfors (s):

Herr talman! JagVmr att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Kårlty (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till i *
servat ionen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Kårby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 96, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafsson i Kårby
yrkade likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 110
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.21.

In fidem

Sune K. Johansson