1959 ANDRA KAMMAREN Nr 15 (Riksdagens protokoll 1959:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 15

5—12 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 5 maj

Sid.

Svar på fråga av herr Helén ang. utredningen om åtgärder i syfte att

skydda målsäganden mot skadeverkningar av brott............ 5

Svar på interpellationer av:

herr Andersson i Storfors ang. pensionärernas billighetsresor på

järnväg.............................................. 6

herr Cassel ang. Ingesunds folkliga musikskola och herr Sundström

ang. förverkligande av 1947 års musikutrednings förslag...... 7

Interpellationer av:

herr Ståhl i anledning av översvämningarna i Värmlands och

Kopparbergs län...................................... 12

herr Hagberg i anledning av planerna att släppa ut radioaktivt
avloppsvatten i sjön Magelungen.......................... 13

Onsdagen den 6 maj

Riksbankens sedelutgivning, m. m............................. 19

Stöd åt den mindre företagsamhetens kontakter med den internationella

marknaden ............................................ 20

Svensk anslutning till ett planerat västeuropeiskt frihandelsområde 22

Ändring av lagen om moderskapshjälp ........................ 27

Tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen............................ 30

Ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen .................. 36

Anslag till Fiskerilånefonden................................ 37

Riktlinjer för ungdomens etiska, moraliska och sociala fostran, m. m. 47
Ändrade riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten

in. m................................................. 49

Ytterligare ersättningar till förutvarande ombordanställda m. fl. å

motorfartyget Ningpo.................................... 50

Inrättande av eu lärarhögskola i södra Sverige.................. 50

1 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Sid.

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m........................................... 55

Främjande av småföretagsamhetens intressen .................. 74

Näringslivets lokalisering.................................... 78

Utredning i syfte att skydda Djurgårdens mark från exploatering .. 92

Fredagen den 8 maj

Minnesord över avliden ledamot av kammaren .................. 94

Svar på frågor av:

herr Mellqvist ang. de av Dalälvens översvämning orsakade skadeverkningarna
på kommunikationerna...................... 94

herr Mellqvist ang. de skador som drabbat enskilda genom Dalälvens
översvämning .................................. 94

herr Eliasson i Sundborn i anledning av översvämningarna i Dalarna,
Hälsingland och Värmland.......................... 94

Svar på interpellationer av:

herr Ståhl i anledning av översvämningarna i Värmlands och

Kopparbergs län...................................... 94

herr Lundberg ang. åtgärder till tryggande av fritids- och sonnnar stugeverksamheten.

................................... 100

Anslag för läkarutbildning .................................. 105

Anslag till socialattachéer .................................. 106

Ny organisation för civilförsvaret m. m......................... 109

Granskning av statsverket m. m.:

Handläggningen av visst låne- och bidragsärende.............. 140

Lantbruksnämnderna. Den centrala lantbruksadministrationen .. 142
Restitution av skatt å bensin för motorredskap inom skogsbruket och

sågverksindustrien ....................''.................. 149

Viss restitution av energiskatt på bränsle...................... 153

Obligatorisk ansvarighetsförsäkring för moped.................. 156

Riskförsäkring vid farligt räddningsarbete...................... 156

Den statsrättsliga ställningen för tidigare medborgare i de baltiska

länderna .............................................. 158

Översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader
................................................ 163

Interpellationer av:

herr Johansson i Stockholm ang. behandlingen av värnpliktiga, som

anses ha radikala politiska åsikter........................ 170

herr Larsson i Norderön i anledning av sysselsättningssvårigheterna
i skogsbygderna ...................................... 170

Innehåll

Nr 15

Tisdagen den 12 maj

Sid.

Svar på fråga av herr Bengtsson i Varberg ang. tolkningen av bestämmelserna
om uppförandebetyget........................ 174

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 maj

Bankoutskottets utlåtande nr 22, rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.................................................

— nr 24, om stöd åt den mindre företagsamhetens kontakter med

den internationella marknaden............................

— nr 25, ang. svensk anslutning till ett planerat västeuropeiskt fri handelsområde

........................................

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, om ändring av 7 § lagen om moderskapshjälp.
.........................................

— nr 16, om tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen................

— nr 20, om ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen........

— nr 22, om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen............

-—- nr 23, om införande i körkort av uppgift om innehavarens blodgrupp
................................................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. anslag till Fiskerilånefonden,
m. m.................................................

— nr 25, ang. försäljning av kronoegendomar, m. m.............

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21, ang. generell hyreshöjning
i saneringsmogna eller utdömda fastigheter..............

— nr 22, ang. näringsforskningen............................

—- nr 23, ang. riktlinjer för ungdomens etiska, moraliska och sociala

fostran, m. m...........................................

Statsutskottets utlåtande nr 72, ang. anslagsbehovet för sjöbefälssko lorna

m. m.............................................

—• nr 73, ang. avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet
in. m.............................................

— nr 74, ang. ändrade riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m...................................

■— nr 75, ang. understöd åt båttrafiken i Stockholms skärgård ....

— nr 76, ang. ytterligare ersättningar till förutvarande ombordan ställda

m. fl. å motorfartyget Ningpo (delvis återförvisat till utskottet)
..............................................

— nr 77, ang. inrättande av en lärarhögskola i södra Sverige......

-—• nr 78, ang. uppräkning av inkomsttiteln Statens bosättningslåne fond

................................................

— nr 79, ang. överlåtelse av vissa kronan tillhöriga fastigheter ....

-—• nr 80, ang. införlivande med statens järnvägar av Stockholm-Ros lagcns

järnvägar........................................

— nr 81, ang. förlängning av det skandinaviska luftfartssamarbetet

inom SAS m. in.........................................

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och lagertillgångar, in. in.............

— nr 44, om ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna

till 32 § kommunalskattelagen ............................

Nr 15

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. utredning av näringslivets betingelser
i Bohuslän, m. m............................... 74

— nr 26, ang. ändrad lydelse av 3 § förordningen om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, m. m. .. 74

— nr 27, om sådana riktlinjer för finans- och kreditpolitiken att små företagsamhetens

intressen tillgodoses...................... 74

— nr 28, ang. näringslivets lokalisering........................ 78

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24, om utredning i syfte

att skydda Djurgårdens mark från exploatering.............. 92

Fredagen den 8 maj

Statsutskottets utlåtande nr 82, ang. anslag för läkarutbildning...... 105

— nr 83, ang. anslag till socialattachéer........................ 106

— nr 84, ang. anslag till vattendomstolarna.................... 109

— nr 85, ang. ny organisation för civilförsvaret m. m............. 109

— nr 86, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (avskrivning av

nya kapitalinvesteringar) ................................ 140

— nr 87, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. granskning
av statsverket m. m................................. 140

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. antidumping- och utjämningstullar
m. m....................................... 149

Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang.
restitution av skatt å bensin för motorredskap inom skogsbruket
och sågverksindustrien .................................. 149

— nr 2, ang. viss restitution av energiskatt på bränsle .......... 153

Bankoutskoitets utlåtande nr 29, om pension åt Hilma Nilsson...... 155

Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. tillägg till konkurslagen .... 155

— nr 24, ang. ändring av lagen om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och adoption........ 155

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, om obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för moped...................................... 156

— nr 25, om riskförsäkring vid farligt räddningsarbete .......... 156

— nr 26, om allmänna barnbidrag för vissa blinda och döva barn .. 158

— nr 27, ang. den statsrättsliga ställningen för tidigare medborgare

i de baltiska länderna.................................... 158

— nr 28, om tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket...... 163

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, ang. kostnadsersättning i anledning
av ifrågasatt expropriation m. m....................... 163

— nr 19, om översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader
........................................ 163

— nr 20, om ändrad lydelse av 16 § folkbokföringsförordningen.... 169

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25, om utredning beträffande
alkoholen i den officiella representationen ............ 169

Tisdagen den 5 maj 1959

Nr 15

Tisdagen den 5 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 24 och
den 28 nästlidna april.

§ 2

Svar på fråga ang. utredningen om åtgärder
i syfte att skydda målsäganden
mot skadeverkningar av brott

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:

Herr talman! Herr Helén har frågat
mig, om jag vill inför kammaren lämna
en redogörelse för hur långt arbetet på
den av riksdagen begärda utredningen
om åtgärder i syfte att skydda målsäganden
mot skadeverkningar av brott
har fortskridit och när slutligt resultat
kan väntas föreligga.

Herr Helén torde med sin fråga närmast
åsyfta spörsmålet om tillämpning
av införselinstitutet i fråga om skadestånd
på grund av brott. Detta spörsmål
har vid flera tillfällen under senare
tid behandlats av riksdagen. Senast berördes
saken i det interpellationssvar
angående läget inom kriminalvården
som statsministern lämnade i denna
kammare den 2 december 1958. Därvid
framhöll statsministern, att det förelåg
ett nära samband mellan frågan om införselinstitutets
tillämpning i dessa fall
och utsökningsväsendets reformering,
varför regeringen ansett det mest ändamålsenligt
att frågan upptogs vid den
förestående revisionen av utsölcningslagen.
Statsministern erinrade vidare
om att riksdagen så sent som på våren
1958 uttalat sig i frågan och intagit samma
ståndpunkt. Slutligen nämnde han,

att en förberedande översyn av utsökningslagen
och därmed sammanhängande
lagstiftning numera igångsatts
inom justitiedepartementet och att det
var avsett att det fortsatta arbetet med
denna omfattande lagreform skulle anförtros
åt lagberedningen.

Utöver detta vill jag tillägga, att den
förberedande utredningen rörande utsökningslagstiftningen
för kort tid sedan
förstärkts med ytterligare en ledamot
i syfte att arbetet skall kunna intensifieras.
Om det finns några möjligheter
att till särbehandling utbryta frågan
om utbyggnad av införselinstitutet,
så att det även kommer att avse skadestånd
på grund av brott, kan inte bedömas
på detta stadium av utredningsarbetet.
Härvidlag måste erinras om att
det finns även andra krav, som inte får
eftersättas, t. ex. krav på underhållsbidrag
till hustru och barn. Över huvud
taget är utsökningsrätten ett komplex
av lagbestämmelser, som griper in i
varandra, och ett av de stora problemen
är just att väga olika fordringsägares
intressen mot varandra.

Härpå anförde

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min fråga,
ett svar som jag skulle vilja karakterisera
såsom något mindre negativt
än vad jag hade väntat mig och något
mindre formalistiskt än det svar som
statsministern under december lämnade
mig i samma ärende.

Frågan om möjligheterna att göra utsökningslagen
effektivare, så att de som
drabbas av brott verkligen känner att
samhället står på deras sida, är, såsom

Nr 15

Tisdagen den 5 maj 1959

Svar på interpellation ang. pensionärernas billighetsresor på järnväg

justitieministern antydde, mycket gammal.
För 15 år sedan uttalade sig riksdagen
mycket positivt i den anda som
jag har velat påminna om genom framställandet
av mina bägge frågor. Helt
nyligen gjorde förste stadsfogden i
Stockholm i anslutning till ett konkret
fall —• det gällde en utländsk studerande,
som blivit överfallen av en svensk
medborgare och ådömd ett skadestånd
på drygt 1 000 kronor men som cirka
två år efter överfallet fick veta att han
inte kunde få ut detta skadestånd på
grund av den svenska utsökningslagens
ineffektivitet —■ det uttalandet, att det
inträffade var ett typiskt exempel på
lagens ineffektivitet. Denna mer än åttioåriga
lag passar inte i vårt samhälle
och är i stort behov av revision.

Om den saken finns det nu inte några
delade meningar, men justitieministern
vill ändå inte ta ställning till huruvida
den speciella frågan om enskilt skadeståndsanspråk
till följd av brott skall
kunna brytas ut eller icke från revisionsarbetet.
Jag skulle vilja vädja till
justitieministern att på alla sätt bevaka
möjligheterna att göra en sådan utbrytning
av denna fråga. Jag har den bestämda
uppfattningen att, alldeles oavsett
hur samhället handlar i de övriga
lagfrågor som nu kan sägas befinna sig
i stöpsleven vad gäller brottsbekämpning
och brottsövervakning, så är det
viktigt att de enskilda medborgare, som
helt oförskyllt råkar illa ut, har en bestämd
känsla av att samhället försöker
att snabbt skapa rimliga förhållanden
på här berörda område. Om lagen nu
är drygt 80 år och det kommer, såsom
det sagts mig, att ta cirka 20 år att
göra en revision av den, så skulle man
alltså få vara med om att ett misslyckande
som detta upplever hundraårsdagen,
och det kan väl ändå inte vara
justitieministerns syfte. Med den kännedom
jag har om justitieministerns intresse
i övrigt för dessa spörsmål tror
jag tvärtom att det finns skäl hoppas,
att det fortsatta arbetet med den förbe -

redande undersökningen leder till en
särbehandling av denna fråga, så att
vi inte behöver återkomma till den här
i riksdagen nästa år, året därpå och så
vidare, ändå tills en ny utsökningslag i
sin helhet kan föreligga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. pensionärernas
billighetsresor på järnväg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Storfors
har frågat mig, om jag är villig
att medverka till att pensionärernas billighetsresor
vid årsskiftet utsträckes att
gälla även för viss tid under sommarperioden.

Som en huvudprincip för nedsättningar
i de allmänna taxorna på statens
järnvägar gäller, att nedsättningarna
skall vara järnvägsekonomiskt betingade.
Järnvägsstyrelsen har sedan år
1955 medgivit ålderspensionärer rätt att
vid årsskiftet företaga en tur- och returresa
till 50 procents nedsättning av
returpriset. Styrelsen har ansett denna
nedsättning vara järnvägsekonomiskt
motiverad, då trafikapparaten vid denna
tid dimensionerats för den stora
helgtrafiken kring jul-, nyårs- och trettondagshelgerna
och viss överkapacitet
därför regelmässigt föreligger under
mellandagarna. För att bättre utnyttja
vagnparken har därför nedsättningen
för pensionärerna i huvudsak begränsats
till dagar med lågtrafik.

Andra nedsättningar av kommersiellt
slag är bl. a. resor på semesterbiljetter,
där rabatten är mycket förmånlig för
resenärerna. Vidare finns billiga rundtursbiljetter
och säsongbetonade resenedsättningar,
s. k. ackordsresor.

Möjligheterna att resa till nedsatt pris
kommer att öka ytterligare, om det för -

Tisdagen den 5 maj 1959

Nr 15

Svar på interpellationer ang. Ingesunds folkliga musikskola och ang. förverkligande

av 1947 års musikutrednings förslag

slag till ny persontaxa, som järnvägsstyrelsen
framlagt, blir genomfört. Detta
förslag innebär nämligen rätt väsentliga
utökningar av nu gällande nedsättningsmöjligheter
för bl. a. semesterbiljetterna
och dessutom införande av en
ny typ av rabatterade resor på s. k.
partibiljett. Möjligheterna till kommersiella
nedsättningar synes därför väl
svara mot rimliga krav på differentierade
biljettpriser.

Huruvida en ytterligare differentiering
av biljettpriserna för bl. a. ålderspensionärerna
kan genomföras utan
ofördelaktig ekonomisk konsekvens för
statens järnvägar, är en fråga som i
första hand får bedömas av järnvägsstyrelsen.

Jag vill emellertid här kraftigt understryka,
att i det nya taxesystemets struktur
ligger, att taxorna i ökad utsträckning
genom kommersiella nedsättningar
skall anpassas efter konkurrenssituationens
krav. Järnvägsstyrelsen kommer
sålunda självfallet att pröva alla ytterligare
former för nedsättningar, som
kan anses lämpliga och motiverade såsom
ett medel att öka inkomsterna och
förbättra persontrafikens lönsamhet.

Härefter anförde

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Då svaret dröjde så pass länge hade
jag hoppats på att kommunikationsministern
förberedde ett glatt budskap
till pensionärerna om ökade möjligheter
för billighetsresor under sommartid.
Så var dock icke fallet. Statsrådet hänvisar
i stället till ålderspensionärernas
rätt att vid årsskiftet företa tur- och
returresor med 50 procents nedsättning
av returpriset, vidare till resor på semesterbiljett,
de billiga rundtursbiljctterna
och de säsongbetonade rescned -

sättningar som nu finns. Alla dessa förmåner
som nu åtnjutes är mycket tacknämliga,
men vad jag syftade till med
min interpellation var möjligheter till
lika billiga resor under viss tid på sommaren
som de, vilka pensionärerna nu
kan erhålla kring årsskiftena.

Av svaret framgår vidare att antalet
resor till nedsatt pris kommer att öka
ytterligare, om det framlagda förslaget
till ny persontaxa genomföres. Ett genomförande
av densamma skulle innebära
förmåner för oss alla och icke enbart
för pensionärerna. Jag är klart
medveten om de ekonomiska konsekvenser,
som en ytterligare billighetstrafik
skulle medföra, men jag förlitar
mig i likhet med statsrådet på att järnvägsstyrelsen
kommer att pröva alla
övriga former för nedsättning, som kan
anses lämpliga och motiverade. Min innerliga
önskan är dock att en eventuell
biljettrabattering först och främst
kommer pensionärerna till godo. De
är värda denna förmån, om den kan
genomföras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellationer ang. Ingesunds
folkliga musikskola och ang. förverkligande
av 1947 års musikutrednings
förslag

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har till mig riktats två interpellationer,
vilka båda gäller åtgärder
inom det fria och frivilliga musikbildningsarbetcts
område. De båda interpellationerna
är följande.

1) Herr Ccissel bar frågat, om jag avser
att inom den närmaste tiden ge
folkliga musikskolan i Arvika besked
om rätt till tredje årskurs för nu befintliga
elever vid skolan samt om jag

Nr 15

Tisdagen den 5 maj 1959

Svar på interpellationer ang. Ingesunds folkliga musikskola och ang. förverkligande

av 1947 års musikutrednings förslag

har för avsikt att medverka till att musikskolan
erhåller examinationsrätt.

2) Herr Sundström har frågat om jag
är beredd att vidtaga åtgärder för ett
förverkligande inom en snar framtid av
de i 1947 års musikutredning förekommande
förslagen och, om så inte är
fallet, om jag vill medverka till att
stödja provisoriska lösningar till musiklivets
fromma, som t. ex. musikfrämjandets
verksamhet.

Då utgångspunkten för båda interpellationerna
synes vara densamma, nämligen
behovet av flera och bättre utbildade
handledare och instruktörer i det
musikbildningsarbete, som i växande
omfattning bedrives inom folkbildningsorganisationer
och kommunala musikskolor
av olika slag, ber jag att få besvara
dem i ett sammanhang.

Som svar på herr Cassels första fråga
vill jag medela, att, sedan skolöverstyrelsen
den 10 april i år inkommit med
utlåtande över den av interpellanten
berörda ansökningen från folkliga musikskolan
i Arvika, så har Kungl. Maj:t
på mitt förslag den 24 april medgivit,
att statsbidrag till tredje årskurs vid
skolan må utgå för arbetsåret 1959/60.

Vad frågan om examinationsrätt vid
folkliga musikskolan beträffar förhåller
det sig ju på det sättet att den tvååriga
s. k. pedagoglinjen, som försöksvis anordnas
vid skolan sedan arbetsåret
1954/55, redan avslutas med examination
i viss omfattning. Om nu undervisningen
på denna linje enligt det
lämnade medgivandet att anordna tredje
årskurs utsträckes till att omfatta
ännu ett år, synes det stå skolan fritt
att fortsätta att pröva former för examination
som avslutning även på en
treårig utbildning. Jag vill emellertid
framhålla, att examina från folkliga
musikskolan inte har erhållit någon
statlig sanktion och att enligt min mening
förutsättningar ännu saknas för
att ta ställning till spörsmålet, om skolan
bör få en genom statliga bestäm -

melser särskilt reglerad examinationsrätt.
Denna fråga måste nämligen sättas
in och prövas i ett större sammanhang
och kan inte lösas innan bättre överblick
vunnits över de uppkomna förhållandena
inom musikbildningsarbetet.

I skrivelse den 16 april 1959 har
skolöverstyrelsen, med exemplifiering
av aktuella problem inom den folkliga
musikverksamheten, föreslagit, att en
utredning rörande olika med denna
verksamhet sammanhängande spörsmål
kommer till stånd. Bland de utredningsuppgifter,
som överstyrelsen i det sammanhanget
särskilt angivit, återfinnes
—• förutom frågan om folkliga musikskolans
framtida ställning och om examensrätt
för denna skola — frågorna
om förbättrad och ökad utbildning av
handledare och instruktörer inom det
folkliga musiklivet. Dessa spörsmål berör
bland annat också Musikfrämjandets
uppgifter. Jag har för avsikt att
föranstalta om en särskild utredning
beträffande de nu angivna frågorna.

Med vad jag här anfört torde herr
Cassels interpellation ha blivit besvarad.
Det sagda innebär också svar på
herr Sundströms interpellation, som i
första hand uppehåller sig vid det folkliga
musiklivets ökande behov av kompetenta
handledare och instruktörer.
Såsom interpellanten själv synes räkna
med i övrigt, är läget just nu inte sådant
att förutsättningar föreligger för
att förverkliga 1947 års musikutrednings
vittsyftande och kostnadskrävande
förslag i deras helhet. Emellertid är
jag, som sagt, beredd att medverka till
att nu i främsta rummet särskild uppmärksamhet
ägnas åt det som mot bakgrunden
av de senaste årens utveckling
inom det folkliga musiklivet synes
vara det mest trängande problemet,
nämligen lärarfrågan och därmed direkt
sammanhängande spörsmål.

Vidare anförde:

Tisdagen den 5 maj 1959

Nr 15

Svar på interpellationer ang. Ingesunds folkliga musikskola och ang. förverkligande

av 1947 års musikutrednings förslag

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta ett varmt tack
för svaret på min interpellation. Jag
är särskilt tacksam för att svaret är så
positivt och innehåller så många för
den folkliga musikskolan glädjande nyheter.
De elever som nu går på folkliga
musikskolan planerar alla -— med
något undantag — att bli musiklärare
inom frivillig kommunal musikundervisning.
Redan i fjol överenskoms mellan
Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund å ena sidan och Svenska
musikerförbundet å andra sidan att
examen från folkliga musikskolan skall
berättiga till kommunal musiklärartjänst
av andra klassen. Vad skolan nu framför
allt behöver är möjligheter att ge
sina elever en så grundläggande och
allsidig utbildning, inte minst i pedagogiskt
avseende, att de kan fullgöra
sina framtida arbetsuppgifter i kommunernas
tjänst. Härför krävs, enligt
vad de sakkunniga säger, tre års studier.
Detta önskemål har Kungl. Maj:t
tillmötesgått genom sitt beslut den 24
april 1959 att ge tillstånd till att utbildningstiden
utökas med ett tredje
skolår. Jag förutsätter att detta tillstånd,
som formellt naturligtvis bara kan avse
arbetsåret 1959/60, kommer att permanentas.

Vidare är det önskvärt att skolan kan
anordna examen med sina elever och
ge dem officiella betyg. Detta ligger i
elevernas intresse, och det ligger inte
minst i deras blivande arbetsgivares,
alltså landskommunernas och städernas
intresse. Även på den punkten synes det
mig att skolan har blivit ganska väl
bönhörd genom departementschefens
svar och hans löfte att tillsätta en utredning,
vilken bland annat skall få på
sin lott att behandla frågan om den
folkliga musikskolans examinationsrätt.
Statsrådet tänker även ta ett för skolan
viktigt initiativ genom att låta den ut -

redning, som han planerar, också överväga
den nog så intrikata och svårlösta
frågan om musikskolans framtida ställning.
Där kommer problemet om huvudmannaskapet
för musikskolan in i
bilden.

Herr talman! Efter ett så tillmötesgående
svar har jag ingen anledning
att besvära kammaren med ytterligare
reflexioner. Låt mig bara till slut få
uttala den förhoppningen att den blivande
utredningen inte tilldelas så stora
och så komplicerade arbetsuppgifter,
att risk uppstår för att folkliga musikskolans
i detta sammanhang tämligen
små problem druknar i det stora materialet.
För skolans fortsatta verksamhet
är det angeläget att dess arbetsförhållanden
så snart som möjligt blir klarlagda
och för framtiden ordentligt reglerade.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber också att få
framföra mitt tack till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation. Jag
skulle emellertid brista i uppriktighet
om jag förklarade mig nöjd med svaret.
Att 1947 års musikutrednings förslag
till framför allt amatörmusicerandets
förkovran ännu ligger på hyllan med
flera års damm över sig, anser jag vara
djupt beklagligt.

Visserligen är, som statsrådet säger,
utredningens förslag, helt genomförda,
relativt kostnadskrävande, men stora
delar därav, främst vad gäller amatörmusiken
skulle för rimliga kostnader
kunna förverkligas tack vare den medverkan
från kommunernas sida som
förutsättcs.

Dess bättre råder på det kommunala
planet på många håll stort intresse för
musiklivets utveckling inom respektive
kommuner. En stödjande och ledande
hand från statsmakternas sida skulle
vara ägnad att göra de kommunala insatserna
mera fruktbärande. Detta be -

Nr 15

Tisdagen den 5 maj 1959

Svar på interpellationer ang. Ingesunds folkliga musikskola och ang. förverkligande

av 1947 års musikutrednings förslag

styrkes av erfarenheter inom kommuner,
där man följt musikutredningens
intentioner, ehuru verksamheten bekostats
med enbart kommunala medel.

Men det är tyvärr alltför få kommuner
som har haft intresse för eller varit
i stånd att uträtta någonting. Det
är väl också så, att inom många kommuner
musiken är behandlad som kulturfamiljens
styvbarn. Jag är dock förvissad
om att det inte innebär någon
undervärdering av musiken som kulturfaktor
att statsrådet inte nu, av statsfinansiella
skäl, kan aktualisera 1947
års musikutrednings förslag. Men jag är
lika förvissad om att herr Edenman på
detta som på så många andra kulturområden
skulle ytterligare befästa sitt
anseende som föregångsman, om han
lät damma av utredningens slutbetänkande
och delutredningar, lät genomföra
en numera ofrånkomlig överarbetning
och uppgjorde t. ex. en femårsplan
för genomförande av utredningens
många, säkerligen beaktansvärda förslag.

Till sist vill jag gärna ta fasta på
statsrådets betonande av att det folkliga
musiklivets mest trängande problem
för dagen är att utbilda goda lärare
och ledare.

Då Musikfrämjandet inom ramen för
sina begränsade resurser gjort betydande
insatser för detta problems lösning,
dristar jag mig förutsätta att statsrådet
skall behandla Musikfrämjandets kommande
framställningar om ökat ekonomiskt
stöd med all den välvilja som förhandenvarande
resurser medger, så
mycket mer som Musikfrämjandets
verksamhet i övrigt är väl förtjänt av
stöd och uppmuntran.

Jag ber ännu en gång att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vad jag här har att anföra
hänför sig till statsrådets svar till

herr Cassel beträffande folkliga musikskolan,
och jag skall fatta mig så kort
som möjligt. Anledningen till att jag
tar till orda är den enligt min mening
välvilliga utfästelse statsrådet gav, att
en särskild utredning skall tillkallas
för att undersöka frågan om folkliga
musikskolans framtida ställning och
dess examensrätt. Jag vill här med ett
par ord kommentera just denna del av
svaret, närmast till orientering för kammaren.

Som naturligtvis herr statsrådet vet
har denna folkliga musikskola, som ligger
i anslutning till den av landstinget
ägda Ingesunds folkhögskola strax
utanför Arvika, ställning som folkhögskola.
Men den är inte någon folkhögskola.
Det är på ett vis den folkliga
musikskolans tragedi att den behandlas
helt och hållet som folkhögskola och
jämställes med sådan utan att vara det.

Det finns i detta sammanhang flera
olika utvägar att överväga. För några
år sedan skulle vi, som tillhör landstingets
förvaltningsutskott, kanske snarast
ha varit färdiga att tillråda att staten
skulle överta huvudmannaskapet
för den folkliga musikskolan. Huvudmannaskapet
innehas nu av en förening,
som naturligtvis inte är helt i
stånd att ensam stå för alla de utgifter
som kommer att vila på en dylik
skola. Men för dagen har situationen
förändrats så att detta knappast är något
primärt önskemål. Vi skulle nog
från landstingets sida lika gärna se att
skolan jämställdes med, låt oss säga
konstfackskolan eller någon annan specialskola
av detta slag, som har till
uppgift att utbilda till ett visst yrke och
ge viss kompetens. Det bör observeras,
att medan folkhögskolan icke leder fram
till någon formell kompetens är i varje
fall avsikten, att folkliga musikskolan
skall göra det, och den gör redan det.
Då faller ju närmast i blickpunkten som
parallell dels konstfackskolan, som utbildar
teckningslärare, och dels — för

Tisdagen den 5 maj 1959

Nr 15

Svar på interpellationer ang. Ingesunds folkliga musikskola och ang. förverkligande

av 1947 års musikutrednings förslag

att ta ett oss närliggande exempel ■—
bergsskolan i Filipstad, som också har
examensrätt på sitt område.

Vi skulle vara mycket tacksamma om
den kommande utredningen ville överväga
de olika möjligheterna. Om man
kan tänka sig en sådan ställning som
jag här förordat, skulle man, det tror
jag, från landstingets sida vara villig
att diskutera landstingets huvudmannaskap.
Men förutsättningarna måste då
vara andra än de som finns för den
folkhögskoletyp, som skolan från början
genom en malör, som jag väl vågar
säga, råkade få.

Jag skulle också vilja understryka
att denna skola i och för sig inte är
någon värmländsk skola i den meningen,
att den har huvudsakligen värmländsk
ungdom bland sina elever. Den
är genuint värmländsk i fråga om sitt
upphov. Att den kom att ligga vid Ingesunds
folkhögskola, beror på att dess
stiftare var dåvarande rektorn för därvarande
folkhögskola, och den har förts
fram på grund av det musikintresse
och det musikliv, som i eminent grad
lever inom det värmländska landskapets
gränser — jag tror därvidlag man
kan jämföra med vilken annan del av
landet som helst.

Men med åren har elevklientelet vid
denna skola till allt större del frekventerats
från andra delar av landet, varigenom
konkurrensen också har blivit
mycket stark. Detta har i sin tur lett
till att man med åren kunnat höja kompetenskravet
alltmer på de elever som
bevistar skolan. Samtidigt har emellertid
de värmländska skattebetalarna
i hög grad stått för denna skolas kostnader.
Jag kan upplysningsvis nämna,
att enligt en sammanställning, som jag
har framför mig, de bidrag som länets
landsting har lämnat till skolan sedan
1928 i direkta årliga eller extra
anslag har kommit att uppgå till G57 720
kronor. Därtill kommer emellertid att
landstinget har köpt en rektorsbostad

för 180 000 kronor, och därutöver har
landstinget bekostat en del reparationsarbeten,
så att av landstinget lämnade
anslag till skolan för närvarande uppgår
till i runt tal 870 000 kronor. Så
sent som vid förra veckans sammanträde
i landstingets förvaltningsutskott
förelåg en framställning om ett bidrag
på några tiotusental kronor till en särskild
liten byggnad med övningslokaler.

Jag har inte velat anföra dessa siffror
för att skryta med landstingets insatser,
herr statsråd, utan för att framhålla
vad man gjort hos oss, när man nu
på olika håll i landet börjat visa stort
intresse för musikskolor av med denna
jämförlig typ. Det senaste och kanske
friskaste skottet på det här trädet är
väl det initiativ som har tagits i Göteborg.
Det kanske kan synas som om
värmlänningarna inte driver fram sin
skola med samma energi och generositet
som göteborgarna stöder det nu aktuella
projektet. Men om herr statsrådet, såsom
jag hoppas, låter utredningen ta
del av de siffror som jag här har nämnt,
skall den nog märka, att intresset för
denna skola har förmått det värmländska
landstinget och de värmländska
skattebetalarna att göra ganska betydande
ekonomiska insatser.

Jag hoppas, herr talman, att den här
utredningen, som vi alla i hela länet
kommer att hälsa med stor tillfredsställelse,
tillsättes så snart som möjligt
och att den tar sikte på alla de omständigheter
som berör skolan. Jag hoppas
också att skolan genom utredningen
skall få en allt fastare grund och förankring
på den plats och i det län där
skolan har växt fram och visat sig
kunna leva med ett så friskt och starkt
liv.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Förcdrogos var för sig följande Kungl.

Nr 15

12 Nr 15 Tisdagen den 5 maj 1959

Interpellation i anledning av översvämningarna i Värmlands

Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 154, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319)
m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
155, med förslag till förordning med
föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar;
och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 156, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

§ 6

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner.
Därvid hänvisades

till jordbruksutskottet motionen nr
580;

till statsutskottet motionen nr 581;
och

till bevillningsutskottet motionen nr
582.

§ 7

Föredrogs den av herr Nilsson i
Bästekille vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående utbyggnad
av Hanö fiskehamn.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation i anledning av översvämningarna
i Värmlands och Kopparbergs

län

Ordet lämnades på begäran till

Herr STÅHL (fp), som yttrade:

Herr talman! Den plötsliga och häftiga
vattentillströmningen i Klarälvens

och Kopparbergs län

och Dalälvens vattenområden — förorsakad
i huvudsak av hastig snösmältning
jämte regn — har under loppet av
föregående vecka givit upphov till kraftiga
översvämningar inom stora områden
i Kopparbergs och Värmlands län.
I de norra delarna av flodområdena förefaller
vattentillrinningen f. n. vara i
avtagande. Fortsatta översvämningar
befaras däremot kunna inträffa i de
södra delarna. Översvämningarna har
fått en katastrofal omfattning och vållat
betydande skador inom näringsliv,
kommunikationer och bebyggelse i de
drabbade orterna. Skadornas totala omfattning
synes för närvarande vara
omöjliga att överblicka. Klart är dock
att de kommer att bli avsevärda.

Den stora omfattningen av skadorna,
vilka i enskilda fall torde vålla mycket
svåra ekonomiska förluster, gör det
nödvändigt för det allmänna att träda
hjälpande in. Omfattningen och utformningen
av dessa insatser från samhällets
sida kan självfallet inte bestämmas
förrän en mer exakt bild erhållits av
de inträffade skadorna. Angeläget synes
därför vara att en snabb registrering
sker av skadorna, i varje fall sådana
som uppenbarligen vållat svårt ekonomiskt
avbräck.

Det ligger i sakens natur att översvämningarna
i allmänhet vållat de svåraste
ekonomiska skadorna för jordbrukets
del. De särskilda insatser från
samhällets sida, som nu behövs, torde
därför i främsta rummet böra komma
av översvämningen drabbade jordbrukare
till del. Men även i fall där näringsidkare
inom andra verksamhetsområden
lidit svåra ekonomiska förluster
och där egna finansiella resurser är
uppenbart otillräckliga, bör hjälp från
samhällets sida kunna komma i fråga.

Även i de fall där svåra skador med
kännbara ekonomiska förluster för den
enskilde vållats på bostadsbebyggelse
synes ekonomisk hjälp från samhällets
sida böra komma i fråga. Det bör framhållas
att enligt gällande regler kan

Tisdagen den 5 maj 1959 Nr 15

Interpellation i anledning av planerna att släppa ut radioaktivt avloppsvatten i sjön

Magelungen

försäkring inte tecknas för ekonomiska
förluster i samband med naturkatastrofer
av det slag som här inträffat.

De statliga insatsernas utformning får
uppenbarligen bli beroende av närmare
överväganden. På sätt som skett i liknande
fall tidigare torde snabbt insatta
och förmånliga statliga stödlån vara en
lämplig form. En annan form för samhällets
stöd, som bör övervägas, är att
öppna rätt till avdrag för reparationskostnader
i anledning av genom översvämning
uppkomna skador. Detta gäller
givetvis i första hand sådana skattskyldiga,
där enligt nuvarande regler
avdrag för reparationskostnader inte
kan lämnas såsom för ägare av en- eller
tvåfamiljshus.

Särskilda problem erbjuder de skador,
som översvämningarna vållat på
vägnätet. Snabbt insatta åtgärder är
här av nöden. Det gäller inte endast
iståndsättande av raserade vägbanor
utan även förstärkningsåtgärder för
hotade vägförbindelser. Särskilda medel
torde behöva skyndsammast ställas
till förfogande för de berörda vägförvaltningarna
för dessa ändamål.

Då här berörda frågor berör olika
departement torde denna interpellation
få framställas till statsministern. Med
hänsyn härtill och under hänvisning
till det ovan anförda får jag således anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsministern få framställa följande
frågor:

1. Vill regeringen genom vederbörande
departementschefs försorg skyndsamt
kartlägga omfattningen av de skador
som genom översvämningarna i
Värmlands och Kopparbergs län drabbat
näringsliv, kommunikationer och
bebyggelse i berörda områden?

2. Vill regeringen, sedan en överblick
av skadornas omfattning erhållits, föreslå
lämpliga åtgärder i syfte att lämna
ekonomiskt stöd åt dem som genom
översvämningsskador lidit svåra ekonomiska
förluster?

3. Vill regeringen genom vederbörande
departementschefs försorg vidta
snabba åtgärder för att laga de skador
som genom översvämningen uppstått
och hotar att uppstå på vägnätet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation i anledning av planerna
att släppa ut radioaktivt avloppsvatten i
sjön Magelungen

Herr HAGBERG (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Meddelandet om att AB
Atomenergi, som skall driva det i samverkan
med Stockholms stad planerade
atomkraftvärmeverket i Ågestaområdet
strax söder om Farsta i Stockholm,
planerar att släppa ut radioaktivt avloppsvatten
från verket i sjön Magelungen,
bär framkallat oro bland befolkningen
i de intill sjön liggande stora bostadsområdena.
Dessa bostadsområden
är främst Södertörns villastad och Fagersjö
villaområde samt stadsdelarna
Hökarängen, Högdalen, Rågsved och
Farsta. Oron har bland annat tagit sig
uttryck i en interpellation i Stockholms
stadsfullmäktige och i samband med
svaret en längre debatt, där för belysning
av frågan viktigt material drogs
fram.

I borgarrådet Agrenius’ interpellationssvar
framhölls lugnande att »omkring
fem meter efter utflödet (i sjön)
en hundrafaldig utspädning skett, vilket
innebär en aktivitetsnivå av endast
tiondelen av den som är tolerabel i
dricksvatten» och att »årsmedelvärdet
i sjön av aktivitetskoncentrationen ej
skall tillåtas överstiga en femtiondel av
den maximala koncentrationen av radioaktiva
ämnen, som tillätes för
dricksvatten till personal, som arbetar
med radiologiskt arbete».

Gentemot dessa uppgifter framfördes
från läkarhåll under debatten, att de
tydligen syftar på den toleransgräns,

Nr 15

Tisdagen den 5 maj 1959

Interpellation i anledning av planerna att släppa ut radioaktivt avloppsvatten i sjön

Magelungen

som internationella strålskyddskommittén
för ett halvdussin år sedan ställde
upp för personer som sysselsattes i
radiologiskt arbete. Kommittén har
emellertid nyligen starkt reviderat normerna
och skärpt dem tiofaldigt för
denna yrkeskategori och trettiofaldigt
för personer som är bosatta i närheten
av en atomdriven anläggning.

Härmed sammanfallande uppgifter
har lämnats i en PM, utarbetad av Allmänna
Ingenjörsbyrån AB och daterat
den 13 januari 1959 samt ingående i
de skrifter, som ingivits till vattendomstolen
av jur. kand. Staffan Briem, ombud
för vattenledningsföreningarna
kring Magelungen. I denna PM heter
det sålunda bl. a.:

»Ett godkännande av utsläppet i enlighet
med ansökan av Stockholms stad
och AB Atomenergi skulle innebära, att
säkerhetsfaktorn mot överskridande av
den stråldoshastighet, som maximalt
rekommenderas av ICRP (internationella
strålskyddskommittén), enligt de nya
rekommendationerna skulle bli endast
1,7 och ej 50, vilket värde beräknats
i ansökan på basis av de gamla rekommendationerna
avseende personer,
som sysselsättas i radiologiskt arbete.»

Härutöver bör framhållas, att det nu
knappast finns mer än en uppfattning
bland de vetenskapsmän, som arbetar
med strålningens biologiska verkningar,
nämligen att det inte existerar någon
säkerlietsgräns. All strålning, även
de minsta doser, kan ha skadlig verkan.
Någon godtagbar grad av radioaktivitet
i dricksvatten finns alltså inte.

När man läser de uppgifter, som lämnats
av de sökande till vattendomstolen
kan man få intrycket att vattenomsättningen
är snabb i Magelungen. Men
Magelungens utlopp kan närmast betecknas
som ett stort dike. För flera
månader varje år är det tvivelaktigt,
om det över huvud taget rinner bort
något vatten alls ur sjön. Nästan överallt
vid dess stränder finns en frodig

vegetation. Undantag utgör stränderna
vid de bägge friluftsbaden Farstanäsbadet
och Ågestabadet.

Erfarenheterna från bl. a. Japan och
USA visar, att de radioaktiva isotoperna
i grunt vatten fastnar på partiklar
från botten, på döda och levande
organismer. Man kan förmoda att så
kommer att ske även i Magelungen med
en del av det farliga radioaktiva utfallet.
Dessa radioaktiva substanser kommer
att lagras upp och öka med varje
år och i praktiken göra sjöarna med
omgivningar så förgiftade att ingen vågar
använda dem för bad eller vattentäkt.
Ett av Stockholms mest attraktiva
friluftsområden kommer därmed att
spolieras.

Undanskaffandet av det radioaktiva
spillvattnet från det planerade Ågestaverket
kan ske på flera sätt. Ett alternativ
är dess utsläppande direkt i Saltsjön
på en plats öster om Henriksdal,
dit det skulle ledas genom en i tunnelsystemet
inlagd separat ledning. Enligt
jur. kand. Staffan Briems inlaga
till vattendomstolen har inget annat
skäl häremot anförts från AB Atomenergi
och Stockholms stad än att »den
till 1,2 miljoner kronor beräknade merkostnaden
för ledningarnas utförande
skulle vara oskälig».

Jag anser inte att detta pris kan betecknas
som högt, allra minst om man
sätter det i relation till att man då
helt skulle komma ifrån de risker, som
är förbundna med att leda det radioaktiva
spillvattnet ned i Magelungen.
Om Saltsjön alltså avgjort framstår som
ett bättre alternativ än Magelungen, betyder
inte detta att det förstnämnda
alternativet är rekommendabelt. Särskilt
när det finns ett tredje alternativ,
som framstår som det ojämförligt bästa,
nämligen att helt rena det radioaktiva
avloppsvattnet på platsen. Detta
är nämligen tekniskt möjligt genom
s. k. indunslning, och en anläggning
härför är under alla förhållanden pla -

Tisdagen den 5 maj 1959 Nr 15

Interpellation i anledning av planerna att släppa ut radioaktivt avloppsvatten i sjön

Magelungen

nerad vid ågestaverket för att användas
i de fall, när det blir nödvändigt,
att nedbringa radioaktiviteten bos spillvattnet
till gräns, som kan bli godkänd
för utsläpp i Magelungen. I detta sammanhang
ber jag att ur borgarrådet
Agrenius’ ovannämnda interpellationssvar
i Stockholms stadsfullmäktige få
citera följande:

»Det är möjligt att med tekniska
hjälpmedel i stort sett åstadkomma varje
önskad grad av rening av radioaktivt
avloppsvatten. Kostnaderna för reningen
är emellertid beroende av reningsåtgärdernas
omfattning.»

Och beträffande de planerade konkreta
förhållandena vid ågestaverket
hette det i samma svar:

»Skulle aktivitetsgraden i kontrollbassängen
vara för hög, överföres vattnet
i stället från denna till en höggradig
reningsanläggning, där genom s. k.
indunstning rening från radioktivitet
sker. Denna rening kan drivas så långt,
att när vattnet återföres till kontrollbassängen,
det är helt fritt från radioaktivitet.
»

Det har emellertid hittills varit omöjligt
att få en uppgift från ansvarigt håll
beträffande kostnaderna för höggradig
rening av avloppsvattnet från ågestaverket.
På en fråga under interpellationsdebatten,
om den uppgift är sann,
enligt vilken fullständig rening av spillvattnet
vid ågestaverket endast skulle
kosta 65 000 kronor om året, lämnade
borgarrådet Agrenius’ inget svar.

I en artikel med rubriken »Atomindustriens
avfallsproblem» (Vattenhygien
nr 1, 1957) refererar emellertid
civilingenjör S. Lindhc en åsikt, alt
den mest ekonomiskt och samtidigt
bästa metoden att bli av med radioaktivt
spillvatten är alt indunsta det och
bränna in det aktiva koncentratet i
olösligt keramiskt material, som sedan
lätt bör kunna ges en betryggande förvaringsplats.
Och i jur. kand. Staffan
Bricms inlaga till vattendomstolen fö -

reslås en utredning av detta problem
och tillägges: »Det kan nämligen tänkas,
att den tillfälliga driftsfördyringen,
som en sådan lösning (fullständig
rening, anm. av H. H.) medför, tills
det höggradiga reningsförfarandet hunnit
förbättras, så att det blir driftsekonomiskt
lönsamt, ej blir mycket större
än den totala inbesparing, som samtidigt
göres genom att särskilt i anläggningshänseende
rätt dyrbara anordningar
för det aktiva avloppsvattnets
disponering utanför verket jämte åtföljande
kontroll- och säkerhetsåtgärder
ej behöver vidtagas.»

Nu kan det naturligtvis sägas, att
man i den här frågan bör förlita sig
på den prövning och det utslag, som
Österbygdens vattendomstol genomför,
resp. kommer att fälla. Jag betvivlar
inte domstolens vilja och på expertutlåtande
grundade kompetens att fälla
ett i enlighet med vissa normer om toleransnivåer
riktigt utslag. Och jag vill
gärna ta för givet, att domstolen kommer
att förbjuda utsläpp av även svagt
radioaktivt vatten i Magelungen. Men
samtidigt tror jag det är nödvändigt,
att, om mot all förmodan domstolen
skulle bifalla ansökan, AB Atomenergi,
som är ett statligt bolag och som skall
driva det planerade ågestaverket, får
instruktioner att inte använda detta
tillstånd. Ty dels synes mig en del av
de undersökningar, som ligger till grund
för ansökan och som alltså också kan
komma att läggas till grund för ett för
sökandena posilivt utslag från vattendomstolen,
inte helt hållbara, och dels
framstår de normer för tolerabla gränsvärden
av radioaktivitet, som nu tillämpas
och som kan komma att användas
som motivering för ett domstolsutslag,
såsom icke fullt tillförlitliga, särskilt
när man ser dem i belysning av den
allt större enigheten mellan vetenskapsmännen
om att även den minsta strålning
iir farlig och kan åstadkomma
de fruktade sjukdomarna leukemi och

Nr 15

Tisdagen den 5 maj 1959

Interpellation i anledning av planerna att släppa ut radioaktivt avloppsvatten i sjön

Magelungen

sarkom samt, vilket är ännu väsentligare,
skador på arvsmassan.

Jag tror att vid sådan användning av
atomkraften ett fullständigt skydd kan
skapas mot den radioaktiva strålning,
som uppkommer vid kärnklyvning. Så
mycket nödvändigare är det att ett sä
fullständigt skydd som möjligt skapas
vid Sveriges första atomkraftsanläggning,
som samtidigt bör bli en verklig
mönsteranläggning. Det är endast utifrån
dessa synpunkter som jag framfört
ovanstående och som jag nu anhåller
om kammarens tillstånd att få ställa
följande frågor till statsrådet:

Hur stor kvantitet radioaktiva substanser
är det fråga om att släppa ut
i sjön Magelungen, och vilken speciell
karaktär har denna radioaktivitet?

Hur mycket skulle en fullständig rening
från radioaktivitet av ågestaverkets
avloppsvatten kosta?

Är statsrådet beredd att förorda sådana
instruktioner åt AB Atomenergi,
att det genomför fullständig rening av
avloppsvattnet från nämnda atomkraftverk,
innan det släpps ut i Magelungen
och med den sammanhängande sjösystem? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa kostnader för
läkarutbildningen jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 till vattendomstolarna,

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
för civilförsvaret m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
och

nr 87, i anledning av riksdagens år
1958 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna om
uttagande av antidumping- och utjämningstullar
in. m.;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å bensin,
som förbrukas vid användning av
motorredskap inom skogsbruket och
sågverksindustrien, och

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående viss restitution av energiskatt
på bränsle;

bankoutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning om pension åt städerskan
vid riksbankens sedeltryckeri Hilma
Nilsson;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
tillägg till konkurslagen, och
nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 kap. 5 och
8 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner

Tisdagen den 5 maj 1959

Nr 15

om obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för moped,

nr 25, i anledning av väckta motioner
om riskförsäkring vid farligt räddningsarbete,

nr 26, i anledning av väckt motion om
allmänna barnbidrag för vissa blinda
och döva barn,

nr 27, i anledning av väckt motion angående
den statsrättsliga ställningen för
tidigare medborgare i de baltiska länderna,
och

nr 28, i anledning av väckta motioner
om tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket; tredje

lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av motion angående
rätt till kostnadsersättning i anledning
av ifrågasatt expropriation m. m.,

nr 19, i anledning av motioner om
översyn av expropriationslagens bestämmelser
om rättegångskostnader,
och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr
469); samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning beträffande alkoholen
i den officiella representationen.

§ 11

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 208, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om handel med preventivmedel.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 150, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1959/60,
in. m., och

nr 157, angående godkiinnande av avtal
mellan Sverige och Förbundsrepubli -

ken Tyskland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet ävensom beträffande
vissa andra skatter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 147, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. in. motionerna:

nr 583, av herrar Nyberg och Börjesson,

nr 584, av herr Hedlund m. fl.,
nr 585, av herrar Nilsson i Bästekille
och Nilsson i Svalöv,

nr 586, av herrar Rimås och Ähman,
nr 587, av herr Hseggblom m. fl.,
nr 588, av herr Nilsson i Tvärålund,
nr 589, av herr Hseggblom m. fl.,
nr 590, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.,

nr 591, av herrar Hseggblom och Kollberg,

nr 592, av herrar Hansson i Skegrie
och Nilsson i Bästekille,

nr 593, av herr Hedlund m. fl.,
nr 594, av herr Elmwall m. fl.,
nr 595 och 596, av herr Lundmark
m. fl.,

nr 597, av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl.,

nr 598, av herrar Wahrendorff och
Pettersson i Norregård, samt

nr 599, av herr Wahrendorff m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, angående statligt stöd till
jordbrukets rationalisering, m. in. motionerna: nr

600 och 601, av herr Hseggblom
m. fl.,

nr 602, av herr Antby in. fl.,
nr 603, av herr Grebäck m. fl.,
nr 604, av herr Hedlund m. fl., och
nr 605, av herr Jonsson i Strömsund

m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts propo2
— Andra kammarens protokoll 195!). Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

sition nr 149, angående utformningen
av det särskilda stödet åt det mindre
jordbruket motionen nr 606, av herr
Ohlin m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 147, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. in. motionen nr 607, av herr Ohlin
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 149, angående utformningen
av det särskilda stödet åt det mindre
jordbruket motionerna:

nr 608, av herr Agerberg m. fl.,
nr 609, av herr Holmberg,
nr 610, av herr Wahrendorff,
nr 611, av herr Hedlund m. fl.,
nr 612, av herr Hseggblom m. fl., och
nr 613, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 147, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område

in. m. motionen nr 614, av herr Larsson
i Hedenäset m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, angående statligt stöd till
jordbrukets rationalisering, m. m. motionen
nr 615, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 152, angående statstjänstemannens
löner under år 1959 m. m. motionerna: nr

616, av herrar Svensson i Vä och
Börjesson, och

nr 617, av herr Senander m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.38.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 6 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 29
nästlidne april.

§ 2

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 150, angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1959/60, m. in. hänvisades
propositionen, såvitt angick det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig
inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär skatt,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Härefter föredrogs och remitterades
till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts

proposition nr 157, angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
ävensom beträffande vissa andra skatter.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
583—615; samt

till statsutskottet motionerna nr 616
och 617.

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 82—87, bevillningsutskottets
betänkande nr 41, sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, bankoutskottets
utlåtande nr 29, första lagutskottets
utlåtanden nr 23 och 24, andra
lagutskottets utlåtanden nr 24—28,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 18—
20 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25.

§ 5

Föredrogs den av herr Ståhl vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern i anledning
av översvämningarna i Värmlands
och Kopparbergs län.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Hagbergs vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
i anledning av planerna att släppa
ut radioaktivt avloppsvatten i sjön
Magelungen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Riksbankens sedelutgivning, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag trodde i min enfald
att riksbanken var ett riksdagens

Riksbankens sedelutgivning, m. m.

verk, som regeringen inte hade mycket
att göra med. Jag är därför förvånad
över vissa av de förslag, som regeringen
här lägger fram, framför allt då vad
beträffar sedlarnas inlösen med guld.
Jag har ännu i detta ögonblick inte fått
riktigt klart för mig, om inte den saken
är en riksdagens inre angelägenhet, som
regeringen inte hade behövt befatta
sig med. Jag är emellertid inte klar över
vad lagen säger i det avseendet.

Vad jag emellertid särskilt fäste mig
vid, när jag läste regeringens förslag,
var den passus där regeringen föreslår
att riksbanken inte skall behöva inlösa
sedlarna med guld, på sätt som ordalydelsen
på sedlarna anger. Nu är det givetvis
ingenting annat att göra än att
yrka bifall till förslaget, men som en
del av kammarens ledamöter väl förstår
hade jag gärna sett att regeringen
också föreslagit att riksbanken, i händelse
av att framställningen skulle bifallas,
också måtte åläggas att inte vidare
till allmänheten utlämna sedlar, med
mindre den nuvarande utfästelsen om
guldinlösen genom någon typografisk
åtgärd satts ur kraft.

Jag upprepar vad jag för en kort tid
sedan sade här i kammaren, nämligen
att det är i hög grad opassande att staten
lovar saker, som den inte sedan
håller. Den omröstning som företogs
förra gången visade, att ett stort antal
av kammarens ledamöter inte reagerade
särskilt kraftigt emot den omständigheten
att staten på sina banksedlar har
en lögnaktig utfästelse, och jag tog därför
omröstningen som en sorts test på
hur riksdagen reagerar beträffande frågan
om absolut ärlighet. Jag skall nu
inte utveckla den saken närmare, men
jag kommer att även nästa år motionera
i frågan och då föranstalta om en ny
omröstning. Kammaren liar då hunnit
tänka litet mera på saken, och då blir
det kanske ett bättre resultat.

Jag är fullt medveten om att vi är så
pass avtrubbade i dessa ting, att vi kanske
inte tar så stor skada av att den

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Stöd åt den mindre företagsamhetens kontakter med den internationella marknaden

oriktiga utfästelsen står på sedlarna
ännu ett år, men jag är däremot säker
på att om riksdagen toge ett krafttag
och beslöte att det nu finge vara slut
på de oriktiga utfästelserna, så skulle
detta inverka mycket starkt positivt på
svenska folket.

Den latinska sentens, som förra gången
var på tal, står på våra sedlar, enligt
utskottet som en dekoration, och
man kan väl inte göra mycket mera åt
den saken än att upphäva en liten suck
av vemod. Jag kan dock inte neka mig
nöjet att relatera vad min vän Gustav
Nilsson i Göingegården sade efter debatten
förra gången. Han sade ungefär,
att om man nu skall ha en klingande latinsk
devis på sedlarna, varför då inte
sätta »Sic transit gloria mundi» — som
ju betyder: Så förgår världens härlighet.
Jag tror att en sådan sentens på
sedlarna skulle som dekoration passa
lika bra som den nuvarande, men därtill
kommer att den skulle vara i hög
grad verklighetsbetonad, vilket den nuvarande
devisen »Hinc robur et securitas»
tyvärr inte är.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Herr Dicksons funderingar
omkring det föreliggande förslaget
har ju utvidgats till att även omfatta
den diskussion som fördes om hans
motion för bara någon vecka secjan. Eftersom
votering då företogs, finns det
väl inget skäl att i detta sammanhang
återigen ta upp en diskussion i det ämnet.

Herr Dickson sade vidare, om jag fattade
honom rätt, att eftersom riksbanken
är ett riksdagens verk är det förvånansvärt
att regeringen lägger fram en
proposition, som ger riksbanken rätt
att höja det s. k. sedeltaket med 200
miljoner samt sätter ur kraft den bestämmelse
som innebär att riksbanken
har skyldighet att inlösa sedlar med
guld. Dessa förslag har ju legat på riks -

dagens bord varje år, och eftersom herr
Dickson varit med här i lika många år
som jag, ända sedan 1941, har herr
Dickson alltså tidigare varit med om att
godkänna dessa åtgärder och, såvitt jag
kan minnas, gjort det utan några som
helst erinringar. Han har inte ens varit
-— som han säger att han är i dag —
förvånad över att regeringen lagt fram
förslag beträffande ett verk som är riksdagens.
Att så sker är ju emellertid i
överensstämmelse med befintliga författningar
på området. Därest herr Dickson
anser att en ändring i detta avseende
är påkallad, får han väcka motion och
begära en ändring. Under alla förhållanden
är det på det sättet att vi haft
och fortfarande har författningar som
reglerar förfaringssättet.

Herr talman! Eftersom inget yrkande
har framställts, hemställer jag om bifall
till vad utskottet här har föreslagit.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Stöd åt den mindre företagsamhetens

kontakter med den internationella
marknaden

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att stödja den
mindre företagsamhetens kontakter med
den internationella marknaden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr DARLIN (li):

Herr talman! Om allmän välvilja vore
nog, skulle småföretagarna ha anledning
att vara glada åt bankoutskottets utlåtande
nr 24. Såväl utskottet som alla de
instanser, som haft att yttra sig över
den motion som herr Nordgren och jag
väckt om underlättande av exportmöjligheterna,
har betonat hur betydelsefull
småföretagsamheten är och hur viktigt
det är att dess exportmöjligheter till -

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Stöd åt den mindre företagsamhetens kontakter med den internationella marknaden

varatages. En del av remissinstanserna
har också tillstyrkt motionen, bland annat
Sveriges hantverks- och småindistriorganisation,
Svenska företagares
riksförbund, Svensk industriförening
och Exportföreningen. Jag fäster
stort avseende vid att Exportföreningen
förordat tanken på att regeringen
skulle undersöka om man inte
på något sätt kunde underlätta möjligheterna
för småföretagare att deltaga
i utländska mässor och där visa upp
sina produkter. Trots detta utmynnar
bankoutskottets utlåtande i ett avstyrkande.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att vi motionärer inte yrkat
på subventioner. Vad vi har tänkt oss
är att staten skulle kunna ge kreditgaranti.
Några räntefavörer har vi inte
räknat med. Tvärtom ifrågasatte vi om
inte staten skulle kunna ta någon liten
särskild avgift för att på så sätt kunna
täcka den förlustrisk, som kunde uppkomma.
Det förefaller som om utskottet
inte tillräckligt beaktat just den saken.

Det anordnas årligen ett mycket stort
antal mässor och utställningar på olika
håll i världen. Den svenska expertisen
på exportfrågor understryker mycket
starkt den betydelse, som deltagandet i
internationella mässor och utställningar
har. Det är i första hand deltagandet i
branschspecialiserade mässor och utställningar
som anses ha det största värdet.
Det är enligt min åsikt viktigt i dagens
hårdnande konkurrensläge att åtgärder
vidtas, som underlättar företagarnas
exportoffensiver, framför allt då
för de mindre företagen, som inte har
storindustriens redan utbyggda filialer
och försäljningsorganisationer till förfogande.
Det företag jag leder har deltagit
i en hel del sådana utställningar,
och jag kan intyga att detta varit av stor
betydelse för att få ut våra varor på
den internationella marknaden.

Jag vill inte på något sätt förringa
värdet av vad som redan nu göres för
att underlätta för mindre och medelsto -

ra företagare i landet att få visa sina
produkter på utländska mässor. Men
det är faktiskt så att antalet svenska
företag, som under de senaste åren deltagit
i sådana mässor, får anses vara
alldeles för lågt.

Jag vill anföra några exempel när
det gäller det svenska deltagandet i ett
par västtyska mässor, nämligen i Köln
och Hannover. I Köln var Sverige representerat
1958 av 19 utställare och
1959 av 33 utställare. På Hannovermässan
1956 av 11, 1958 av 35 och 1959 av
50 utställare.

Det är naturligtvis flera omständigheter
som här spelar in, men kostnaderna
kan ofta ha en avgörande betydelse.
Dessa kan givetvis variera inom ganska
vida gränser. Man kan räkna med att
minimikostnaderna för deltagande i en
europeisk mässa ligger mellan 4 000 och
8 000 kronor. Hyran och kostnaderna
för en monterbyggnad uppgår till någonting
mellan 2 000 och 5 000 kronor,
och frakter, resor och uppehälle för
företagens representant kan beräknas
till 2 000 å 3 000 kronor.

Det måste emellertid understrykas att
man måste räkna med ett upprepat deltagande
i den eller de årligen återkommande
mässor som ett företag funnit
passa för sin produktion. Det är det
upprepade deltagandet som befäster de
försäljningsfördelar som mässan erbjuder.
Allt som allt kan alltså kostnaderna
för att få i gång en export bli ganska
betydande för en småföretagare. Med
de besvärligheter som finns på kreditmarknaden
och de likviditetssvårigheter
som det stora flertalet av våra
småföretagare brottas med i dagens Sverige,
skulle en form av kreditgaranti
kunna bli till stor nytta.

Jag ber, herr talman, att med några
ord få belysa Sveriges import och export
på Västtyskland föregående år. Sveriges
import uppgick till 2,3 miljarder
D-mark och dess export till cirka 1,2
miljarder D-mark. Vi importerade alltså
för 312 D-mark på varje svensk individ,

Nr 15

Onsdagen den G maj 1959

eller sex gånger mera än vad exempelvis
Frankrike importerade från Västtyskland
under samma tid.

Enligt min åsikt är det kategorien
små och medelstora företagare som bör
beredas möjligheter till en kraftig exportoffensiv
på bland annat Västtyskland
för att höja sysselsättningen och
öka vår valutareserv med några hundratals
miljoner D-mark. Jag bortser då
från den diskriminering vi kan komma
att bli utsatta för från sexstatsunionen.

Jag vill, herr talman, inte gentemot
ett enhälligt utskott yrka bifall till motionen.
Jag skall böja mig för utskottets
uttalande, att det kan finnas skäl att
avvakta slutförandet av den pågående
utredningen för översyn av kreditstödet
åt hantverk och småindustri. Jag vill
bara uttrycka den förhoppningen att
man vid denna översyn också tänker på
angelägenheten av att underlätta småföretagens
och hantverkets möjligheter
att komma ut på den internationella
marknaden.

Häri instämde herr Nilsson i Bästekille
(h).

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Eftersom herr Darlin
inte framställde något yrkande, skulle
väl jag kunna avstå från att tala om de
skäl som legat till grund för utskottets
ställningstagande.

Statsmakterna har redan vidtagit en
mängd åtgärder på olika områden för
att hjälpa småföretagen. Dessutom är
dessa frågor föremål för utredning genom
en av handelsministern tillsatt
kommitté, som skall försöka samordna
all sådan här verksamhet och då även
beakta dessa synpunkter.

Utskottet har under sådana förhållanden
inte ansett sig kunna tillstyrka den
föreliggande motionen, och jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Svensk anslutning till ett planerat västeuropeiskt
frihandelsområde

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående svensk anslutning till ett planerat
västeuropeiskt frihandelsområde

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 308 i första kammaren av herr
Mattsson samt nr 374 i andra kammaren
av herrar Brandt i Sätila och Hansson
i Skegrie, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
tillsättande av en allsidig utredning
för prövning av alla de problem som
sammanhänga med svensk anslutning
till ett planerat västeuropeiskt frihandelsområde.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 308 och II: 374 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Mattsson och Johnsson i Skoglösa, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till motionerna
I: 308 och II: 374, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om allsidig utredning
av de problem som sammanhänga
med svensk anslutning till ett vidgat
ekonomiskt samarbete i Västeuropa
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! I motionerna I: 308 och
II: 374 har till debatt upptagits en hel
del av de problem som kan uppstå,
framför allt för den mindre företagsamheten,
vid tillkomsten av ett västeuropeiskt
frihandelsområde. I motionerna
har man pekat på de svårigheter, framför
allt anpassnings- och omställningsproblem,
som kommer att uppstå. Det
kan uppkomma många stora problem
när det gäller frågan om anpassningen
utomlands men även på hemmamarknaden.
Kredit- och kapitalfrågorna blir

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Svensk anslutning till ett planerat västeuropeiskt frihandelsområde

också många gånger brännande och
svårlösta. Motionärerna ger ett flertal
exempel på de åtgärder som kan bli behövliga
och aktuella vid en nödvändig
omställningsprocess.

Jag skall här inte uppta kammarens
tid med att upprepa de exempel, som
motionärerna i detta sammanhang anfört.
Jag vill bara peka på att samtliga
de remissinstanser, som yttrat sig över
motionen, har framhållit att dessa problem
är de största och betydelsefullaste
som kan uppstå på detta område. Trots
den synnerligen välvilliga skrivningen
har emellertid remissinstanserna kommit
till den slutsatsen, att frågan för
närvarande inte skulle vara aktuell,
framför allt därför att man inte kan
säga när detta frihandelsområde kan
komma till stånd. Man har emellertid
menat, att dessa problem kontinuerligt
bör utredas av kommerskollegium och
att representanter för de berörda organisationerna
bör delta i detta utredningsarbete.

Bankoutskottet har avstyrkt motionen
och yrkat att den för närvarande inte
skall föranleda någon åtgärd. Jag har
inte kunnat dela utskottets uppfattning
utan har tillsammans med en medreservant
framfört en annan uppfattning,
som går ut på att, även om ett frihandelsavtal
mellan de olika staterna i
Västeuropa för närvarande inte är aktuellt,
så finns det i detta sammanhang
i alla fall otroligt många problem som
det kan vara av värde att överväga, inte
enbart genom den expertkommitté som
för närvarande arbetar utan kanske
framför allt genom en på parlamentariska
grunder tillsatt kommitté eller genom
en kommitté, där de nu arbetande
experterna förstärkes med representanter
från de politiska partierna i vårt
land.

Reservanterna anser att dessa frågor
och de åtgärder som kan behöva vidtas
är av betydelse inte bara för småindustrien
och hantverket utan även och
kanske framför allt för vårt lands hela

näringspolitiska struktur. Omställningsproblemen
kan komma att bli stora, och
de kan komma att beröra stora delar av
vår landsbygd. I samband med en sådan
omställningsprocess kommer riksdagen
att få ta ställning till vilka åtgärder
som behöver vidtas. Även om ett
frihandelsområde inte omedelbart kommer
till stånd kan det under en övergångstid
— alla räknar ju dock med att
ett frihandelsområde en gång skall komma
— bli fråga om åtgärder av betydande
omfattning. Vi anser därför att det
är angeläget att även representanter för
de demokratiska partierna är med i
denna utredning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Även om en del av de
remissinstanser, som haft att yttra sig
över denna motion, har fäst stor vikt
vid att förhandlingarna om frihandelsområdet
för närvarande är avbrutna och
kanske också låtit förstå att man inte
kan förutsätta att de inom en näraliggande
framtid kommer att återupptas,
så finns det åtskilligt som talar för att
Maudling-kommitténs misslyckande inte
får tas till intäkt för att detta ämnesområde
avlyses från fortsatt diskussion.
Det finns tvärtom mycket starka skäl
som talar för att debatten omkring frihandelsområdet
kommer att tas upp på
nytt.

De av kammarens ledamöter som har
följt denna fråga litet längre tillbaka
vet att den ingalunda har enbart handelspolitiska
aspekter, utan det finns
väsentligt mer vittomfattande orsakssammanhang
som ligger till grund för
integrationssträvandena i Europa. Dessa
bevekelsegrunder är ännu inte bortkopplade
ur sammanhanget, och de har
för närvarande inte mindre aktualitet
än de hade den gång de togs till intäkt
för alt integrationssträvandena skulle

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Svensk anslutning till ett planerat västeuropeiskt frihandelsområde

fullföljas och helst också till en början
ta form i antingen tullunioner eller frihandelsområden,
i varje fall en ekonomisk
integration, som senare kanske
skulle följas av andra former av integration,
t. ex. politiska.

Ett resultat av dessa strävanden till
samgående har också kommit fram: vi
har sexmaktsunionen. Vi ser också en
del konsekvenser av dess tillkomst och
funktion redan nu. Jag skulle tro att vi
inte alldeles bör bortse från den uppfattning
om sexmaktsunionens påverkan
som framkommer i ett särtryck er Kommersiella
meddanden nr 2:1959. Där
sägs: »Självfallet måste upprättandet av
en gemensam marknad som medför en
ytterligare expansion av den redan synnerligen
starka industrien hos De Sex
få återverkningar på den svenska produktionens
nuvarande och framtida inriktning.
Därför är i detta läge sannolikt
icke samma slags produktion företagsekonomiskt
och samhällsekonomiskt
utvecklingsbar som under tidigare förhållanden.
» Man räknar alltså med att
sexmaktsunionens tillkomst och närvaro
kommer att påverka den framtida planeringen
och inriktningen inom vår nu
fungerande företagsamhet.

Lägger man därtill att debatterna om
frihandelsområdet ganska säkert kommer
att tas upp på nytt, har man all anledning
räkna med en än mer omedelbar
påverkan på vår företagsamhets
struktur. Detta kommer att innebära
nya betydande investeringsbehov, en
väsentligt ändrad kurs i vår ekonomiska
politik •— en kurs som möjliggör
ett anpassningsskede inom företagsamheten
— det kommer att få befolkningspolitiska
konsekvenser och det kommer
utan tvivel också att korsa för närvarande
rätt starka intressen inom vårt
företagarliv. Vi kommer över huvud taget
att ställas inför en mycket påfrestande
anpassningsperiod.

Det förefaller, när dessa problem diskuteras,
som om många hänger sig åt
tanken, att om vi bara kommer med i

ett frihandelsområde, så är en stor del
av våra problem lösta, och om vi bara
kan få till stånd en nordisk sammarknad,
så har vi mycket starkt ökade förutsättningar
att lösa våra problem osv.
Detta skapar hos många av oss lekmän
den föreställningen att expertisen hitintills,
om den inte kan anses ha nonchalerats
så har den dock i alltför ringa
utsträckning givit oss en uppfattning om
vad slags anpassningsfas vi får och vad
slags påfrestningar på vårt näringsliv
som kommer. Det ledet har alltför litet
berörts här i denna kammare och över
huvud taget i den allmänna debatten.

Herr talman! Just detta ligger som
bakgrund till vår motion. Detta konsekvensområde
kan inte uteslutas, utan vi
måste också där skaffa oss vissa prognoser
och i god tid söka rusta oss för att
möta de problem som med all säkerhet
kommer att uppstå.

Vi tror också att detta inte är en
fråga, varav endast företagsamheten är
intresserad, utan den torde få sådan
räckvidd, att den bör intressera även
en parlamentarikergrupp. Fördenskull
påpekar vi i motionen, att vi föreställer
oss att ett mer eller mindre permanent
organ, vari även ett parlamentariskt
inslag skulle kunna tänkas, borde
komma till stånd för att fortlöpande
följa utvecklingen på detta område. Det
är ett intresse inte bara för storföretagsamheten
utan också och kanske i
ännu högre grad för vår mindre industri.
Låt oss komma ihåg, att vi har
en fantastisk benägenhet att i detta sammanhang
anlägga storföretagsmässiga
synpunkter, trots att vi är klart medvetna
om att Sverige är ett typiskt småföretagarland.
Då bör man inte härvidlag
diskutera enbart ur exportnäringarnas
synpunkter, ty hur viktig exporten
än är för vårt näringsliv, så är den likväl
i detta hänseende inte allt.

En sammanslutning, vari parlamentariker
och företrädare för alla former av
vår företagsamhet ingår — alltså företrädare
för såväl stor- som småföretag -

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Svensk anslutning till ett planerat västeuropeiskt frihandelsområde

samhet — är det organ vi behöver, om
vi skall kunna förutse och framdeles
möta de konsekvenser, som en fortsättning
av integrationssträvandena i Europa
kommer att leda till. Jag vill därför,
herr talman, yrka bifall till motionen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Den föregående talaren
pekade på önskvärdheten att få prognoser
på detta område — prognoser, som
visar hur vi skall kunna anpassa oss
efter förhållandena ute i världen. Det
är ingen som motsätter sig att sådana
prognoser utarbetas. Frågan är bara om
man kan få fram dem på det sätt som
motionärerna föreslagit, något som utskottet
tillåtit sig att betvivla. Utskottet
har inte haft någon annan mening
än motionärerna om betydelsen av frågan
om det svenska näringslivets anpassning
efter samarbetstendenser ute i
världen. På den punkten råder full enighet.
Den negativa inställningen gentemot
motionärernas synpunkter gäller
en helt annan sak, nämligen motionärernas
förslag till en ny utredningsprocedur
på detta område.

Som herr Brandt i Sätila framhöll är
det inte blott en engångsutredning som
man vill ha, utan man vill ha ett permanent
sekretariat som skall arbeta med
dessa frågor. Därmed har herr Brandt
också belyst vad det är fråga om. Det
går inte att en gång för alla utreda
dessa frågor och komma till klarhet —
situationen är inte sådan att detta är
möjligt. Vi vet inte ens hur frihandelsområdet
kommer att se ut, om det över
huvud taget blir till. Det är alltså inte
enbart fråga om när det blir till utan
också om det över huvud taget blir till.
Ett permanent sekretariat som arbetar
med dessa ting finns inom kommerskollegium.
Där sitter företrädare för de
olika parterna inom näringslivet, även
för småföretagarna.

Också på den punkten råder full överensstämmelse
mellan de synpunkter som

utskottet hävdar och motionärernas. Det
skiljer sig bara så till vida som motionärerna
vill ha i gång ytterligare en utredning,
en parallellutredning med andra
ord. Men motionärerna har väl skrivit
sin motion i höstas, innan frihandelsförhandlingarna
avbröts; det förefaller
så. Nu för de in ett delvis nytt
resonemang och säger att man bör fortsätta
att utreda i alla fall, och visst kan
man göra det. Men om man skall utreda,
vore det då inte lämpligt att motionärerna
ändrade sig så att de sade,
att det som bör utredas är även de problem
det svenska näringslivet kan råka
ut för om vi inte kommer in i något
samarbete med den sexstatsgrupp, som
redan har inlett ett eget samarbete?

En rädsla finns, kan man förstå, på
en del håll för hur det skall gå om vi
går med i ett vidgat europeiskt samarbete,
men jag tror att det finns anledning
till ännu större oro för hur det
skall gå, om vi inte kan komma med i
det europeiska samarbete, som mer och
mer håller på att utvecklas. Den frågan
skulle kanske vara förtjänt av utredning,
och denna borde vara väl så omfattande
som den motionärerna velat ha
till stånd. Dessutom torde den vara väsentligare
för många delar av näringslivet
än den utredning som motionärerna
har föreslagit.

En anpassnings- och omställningsprocess
inför en anslutning till ett eventuellt
frihandelsområde är alltså inte
det enda som behöver utredas, utan vaå
det gäller är hur det svenska näringslivet
skall klara sig i konkurrensen på
världsmarknaden inför det skärpta läge
som där uppstår, delvis till följd av internationellt
samarbete inom sexstatsgruppen,
delvis till följd av den tekniska
utvecklingen. Det är inte en fråga
som är begränsad till de svenska småföretagens
betydelse, utan en fråga som
gäller sysselsättningen över lag inom
hela det svenska näringslivet, oberoende
av om det är fråga om storföretag
eller småföretag. Båda dessa grupper är

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Svensk anslutning till ett planerat västeuropeiskt frihandelsområde

emellertid representerade i kommerskollegii
kommitté.

Att nu tillsätta ytterligare ett permanent
sekretariat för denna fråga har
utskottet därför inte ansett lämpligt. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag vill börja med att
göra en rättelse. Jag avslutade mitt förra
anförande med att yrka bifall till
motionen. Jag menade bifall till reservationen.

Jag tror inte, att det finns några verkliga
skiljaktigheter mellan den uppfattning,
som herr Hagnell företräder och
den som jag hyser. Det gäller här utan
tvekan ett område, där all vår företagsamhet
har påtagliga och viktiga intressen
att bevaka. Man kan inte dra några
skiljelinjer mellan större och mindre företag
i detta sammanhang; området berör
dem båda.

Men det stannar inte där. Vi har ytterligare
ett konsekvensområde, som vi
kan kalla sekundärt men som är framför
allt samhällspolitiskt, befolkningspolitiskt
och socialpolitiskt orienterat. Och
det är den delen av konsekvenserna
som borde kunna bli bevakad med hjälp
av ett parlamentariskt inslag i det organ,
som är avsett att följa utvecklingen.

Låt gå för att vi har detta organ i
kommerskollegium och att där finns näringspolitisk
representation. Men är
detta organ absolut tabu? Kan det inte
möjligen kompletteras något eller tas
under översyn? Det må gärna ha samma
fadershus, men kanske detta organ,
som ju kan sägas vara i viss mån permanent,
skulle vara betjänt av ett visst
parlamentariskt inslag. Jag föreställer
mig att kommerskollegium har intresse
av att följa denna fråga så länge en
aktuell debatt föres på området, och då
vore det väl inte uteslutet att även parlamentariker
finge möjlighet att följa
den fortsatta debatten.

Även om motionen är avstyrkt finns
alltså alltjämt förutsättningar —- eftersom
remissinstanserna är eniga med
motionärerna om frågans vikt — att
uppnå en lösning. Jag tror att många
av kammarens ledamöter i likhet med
oss motionärer inte’ är fullt tillfredsställda
med den nuvarande sammansättningen
av det organ som finns inom
kommerskollegium.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! För att det inte skall
uppstå något missförstånd om att vi,
som står bakom utskottsutlåtandet, fäster
den allra största betydelse vid denna
fråga ber jag att få säga ett par ord.

När detta ärende behandlades i utskottet
i fjol ordnades en föredragning
av de ansvariga inom kommerskollegium,
och av denna framgick med all
önskvärd tydlighet, att man på det hållet
verkligen tar allvarligt på dessa problem
och har gjort de utredningar som
rimligtvis kan göras för närvarande.
Det har utförts ett betydande utredningsarbete,
och man torde säkerligen
inte kunna vinna något på att nu tillsätta
en parlamentarisk utredning sådan
som den som här har föreslagits.
Dessutom har ju som här tidigare sagts
denna delegation inom kommerskollegium
kompletterats med representanter
för den mindre företagsamheten. Denna
delegation har också knutit kontakter
med näringslivets och arbetsmarknadens
parter, och en intim samverkan
mellan näringsorganisationerna och en
rad myndigheter äger nu rum. Man kan
därigenom erhålla fortlöpande informationer
om vad som händer och sker på
detta område. Jag tror att man här har
gjort så mycket som över huvud taget
kan göras åt denna fråga för närvarande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Brandt i Sätila
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Brandt i Sätila begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 185 ja och 33 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Ändring av lagen om moderskapshjälp

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 7 § lagen om moderskapshjälp.

Andra lagutskottet hade till behandling
förchaft två inom riksdagen viickta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
320 i första kammaren av herr Lindahl
in. fl. samt nr 392 i andra kammaren
av fru Lindberg in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydan -

Ändring av lagen om moderskapshjälp

de, hade hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
en utredning rörande sådan ändring av
7 § i lagen om moderskapshjälp att även
nämnda kategori barnaföderskor kan
erhålla tilläggspenning under förutsättning
att de tillfredsställande kan styrka
att de under minst 270 dagar före nedkomsten
eller den beräknade tidpunkten
därför haft sådan förvärvsinkomst
som skulle berättigat dem att erhålla tillläggssjukpenning
samt att Kungl. Maj :t
efter verkställd utredning lämnar förslag
till riksdagen med denna innebörd».

Utskottet anmärkte:

Med »nämnda kategori barnaföderskor»
torde motionärerna avse de barnaföderskor,
som vid nedkomsten eller
den beräknade tidpunkten för denna
är försäkrade för tilläggssjukpenning
men som — trots att de haft inkomst av
tjänst om minst 1 800 kr. för år under
minst 270 dagar — på grund av att de
nyligen uppnått 16 års ålder inte kunnat
vara försäkrade för tilläggssjukpenning
under så lång tid.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:320 och 11:392, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beservation hade avgivits av fru
Eriksson i Ängelholm och fru Svensson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:320 och 11:392,
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till sådan ändring i lagen om moderskapshjälp
att kvinna, som vore försäkrad
för tilläggssjukpenning, skulle
vara berättigad till tilläggspenning, under
förutsättning att hon omedelbart
före nedkomsten eller den beräknade
tidpunkten därför under minst 270 dagar
i följd varit försäkrad för tilläggssjukpenning
eller haft inkomst, som i
och för sig skulle ha berättigat henne
att vara försäkrad för tilläggssjukpenning.

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ändring av lagen om moderskapshjälp

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! I anledning av andra
lagutskottets yttrande över motionerna
nr 320 i första kammaren och nr 392
i andra kammaren skall jag be att få
framföra några synpunkter. I motionerna
har anförts att tilläggspenningen har
tillkommit för att ersätta kvinnan för
det inkomstbortfall, som hon drabbas
av, då hon på grund av barnsbörd för en
tid måste lämna sitt förvärvsarbete.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt remissyttrande
icke ansett sig kunna föreslå
bifall till motionen. Den säger å ena
sidan att det skulle gälla ett så litet antal
mödrar att den inte anser att en
lagändring bör ske. Å andra sidan gör
den gällande att det skulle bli ett betydande
merarbete för sjukkassorna att
administrera handläggningen av dessa
frågor. Vidare säger riksförsäkringsanstalten
följande: »Företages sådan ändring
i moderskapshjälpslagen, som åsyftas
i motionerna, måste, när fråga uppstår
om tilläggspenning till kvinna, som
var havande vid försäkringspliktens inträde,
vederbörande sjukkassa verkställa
utredning om kvinnans inkomstförhållanden
under ett från fall till fall
växlande antal månader före hennes inskrivning
som sjukkassemedlem. Uppenbarligen
kommer sjukkassan i dylika
fall icke alltid att utan vidare kunna
godtaga de av den försäkrade lämnade
uppgifterna utan kommer att bli nödsakad
företaga närmare komplettering
till upplysning om förhållandena eller
kontroll. Det kan under sådana omständigheter
befaras, att handläggningen av
här ifrågavarande ärenden skulle åtminstone
i en del fall bli förhållandevis
arbetskrävande.»

Svenska sjukkasseförbundet anför
däremot i sitt yttrande att rättviseskäl
talar för en samordning av de båda tidpunkter
från vilka en sjukkassemedlem
blir berättigad till tilläggssjukpenning

respektive tilläggspenning. Svenska
Sjukkasseförbundet har därför intet att
erinra mot att en sådan ändring i 7 §
moderskapsförsäkringslagen som motionärerna
föreslagit kommer till stånd.

Socialstyrelsen anser att den grupp
av mödrar det gäller kan erhålla hjälp
exempelvis genom mödrahjälpen. Till
detta vill jag göra den invändningen att
mödrahjälpen är strängt behovsprövad
till skillnad från moderskapsförsäkringen.
Det innebär en väsentlig skillnad.

Administrativt skulle en lagändring
icke innebära några svårigheter för
sjukkassorna. Mellan den nya yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen
har en genomgripande samordning skett
för viss tid, den s. k. samordningstiden.
De som ej fyllt IG år kan mycket väl
vara anställda och ha förvärvsinkomst.
Det åligger då sjukkassan att, om sådan
person skadar sig i yrkesarbete,
infordra uppgifter om inkomst och anställningstid,
läkarintyg, skadeanmälan
och andra uppgifter som kan erfordras
för skadans bedömning och för bestämmande
av det belopp som skall utbetalas.
Handlingarna skall sedan översändas
till den försäkringsinrättning, där
den skadade enligt yrkesskadeförsäkringslagen
är obligatoriskt försäkrad.
På grundval av denna utredning och
de uppgifter som införskaffats utbetalas
sedan ersättning till den skadade.
Det bör därför enligt mina personliga
erfarenheter som sjukkassetjänsteman
bli en relativt lätt uppgift för sjukkassorna
att på samma sätt infordra uppgifter
om inkomst- och anställningsförhållanden
för de mödrar som avses i
motionerna. Det är anmärkningsvärt
att riksförsäkringsanstalten befarar, att
dessa utredningar skulle vara mera betungande
eller arbetskrävande för sjukkassorna
att utföra än de som gäller
yrkesskadorna. Jag tror för min del
att riksförsäkringsanstaltens farhågor
är betydligt överdrivna.

När man från remissinstanserna anför
att genomförandet av enhetsskolan

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

kommer att leda till att de unga mödrar,
som det här är fråga om, på grund
av skolgång icke blir i tillfälle att ta
anställning och få inkomst, kan man invända
att ingen exakt vet när enhetsskolan
blir genomförd. Den torde i varje
fall inte bli genomförd i hela landet
före 1965/66. Därför borde det enligt
min uppfattning inte möta något hinder
att intill dess låta de unga mödrarna
enligt motionärernas förslag komma i
åtnjutande av tilläggspenning.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen av fru Eriksson i Ängelholm
och fru Svensson.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Utskottet säger i sitt
utlåtande över denna motion att utskottet
inte vill bestrida att rättviseskäl synes
tala för motionärernas ståndpunkt.

Men resultatet av överläggningen blev
ändå ett avstyrkande av motionen. Man
motiverar detta dels med svårigheten
för sjukkassan att kontrollera uppgifter
angående inkomster, man talar om att
enhetsskolans genomförande kommer
att hindra ungdomarna från att skaffa
sig inkomster och man talar om att det
är en mycket liten grupp mödrar det
nu gäller.

Vi säger i vår reservation att meningen
med 270-dagarsregeln uppenbarligen
är, att kvinnan inte skall, genom att ta
anställning först sedan hon blivit gravid,
kunna göra sig berättigad till tillläggspenning.
Däremot saknas skäl att
låta regeln verka så att kvinnan inte
under några förhållanden får tilläggspenning,
om barnet råkar födas, innan
hon uppnått en ålder av 16 år 10 månader.

Utskottets motiv för avslag är tämligen
svaga, och fru Lindberg har här
på ett utomordentligt sätt bemött dem
med stöd av de erfarenheter hon har
som sjukkassetjänsteman.

.Tåg vill, herr talman, med hänsyn till
att första kammaren följt utskottet i

Ändring av lagen om moderskapshjälp

denna fråga inskränka mig till att instämma
i vad fru Lindberg här har
framhållit.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Då motionärerna här
har begärt att barnaföderskor, som fyllt
16 år men icke tillhört sjukkassa under
den tid som stadgas för erhållande av
tilläggssjukpenning, ändock skall erhålla
tilläggspenning enligt lagen om
moderskapshjälp, skall jag kanske lämna
en liten redogörelse för hur saken
ligger till.

Tilläggssjukpenningen utgår ju till
den, som varit inskriven i sjukkassa
från 16 års ålder och tillhört denna
minst 270 dagar. Det kan emellertid
uppkomma fall då en barnaföderska varit
med i sjukkassan bara några månader,
när hon skall föda sitt barn. Hon
erhåller i det fallet icke vare sig tillläggssjukpenning
eller tilläggspenning.
Motionärerna menar nu att man här
skall göra en uppluckring av den lag
som finns, så att hon kan få tilläggspenning.
När barnet fötts, skulle modern
lämna en uppgift om sina inkomster
under tiden innan hon gick in i sjukkassan.
Om hon tillhört sjukkassan 60
dagar, skulle hon alltså uppge de inkomster
hon haft under de övriga 210
dagarna.

I ett sådant fall måste sjukkassan göra
en mycket ingående undersökning om
huruvida moderns uppgifter stämmer
med det verkliga förhållandet, och riksförsäkringsanstalten
liar ansett att detta
skulle bli rätt arbetskrävande. Socialstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten
avstyrker således motionerna, och båda
remissinstanserna har också ett annat
argument för sitt avstyrkande. Anstalten
säger: »Det må vidare understrykas, att
den tilläggspenning, som skulle komma
att utgå i de här avsedda fallen, kan
antagas i regel bli låg, enär de försäkrade
ju på grund av sin ungdom

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen

knappast ha möjlighet förskaffa sig
några mera avsevärda arbetsinkomster.
Än mer begränsad blir möjligheten till
erhållande av sådan inkomst, när enhetsskolan
mer allmänt införts. Över huvud
taget torde antalet fall, där tillläggspenningen
skulle få nämnvärd betydelse,
vara ringa.»

Utskottet har således avstyrkt motionerna,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11

Tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 318 i första kammaren av herrar Lindahl
och Wirmark samt nr 390 i andra
kammaren av fru Lindberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en
utredning rörande sådant tillägg i 7 §
sjukförsäkringslagen att ogift kvinna
som sammanlever med barn under 16
år utan att ha förvärvsinkomst uppgående
till kr. 1 200 per år likväl skall
vara sjukpenningförsäkrad och erhålla
grundsjukpenning och att Kungl. Maj :t
efter verkställd utredning lämnar förslag
till riksdagen med denna innebörd».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 318 och II: 390, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Carl -

qvist, herrar Jacobsson i Tobo och
Fredriksson, fru Eriksson i Ängelholm,
fru Svensson och herr Svensson i Kungälv,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:318 och 11:390,
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till sådan ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring att ogift moder, som
sammanlevde med barn under 16 år,
skulle vara sjukpenningförsäkrad, även
om hennes inkomst av förvärvsarbete ej
uppginge till 1 200 kronor för år.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Då jag är motionär i
detta ärende ber jag att få säga några
ord.

I motionerna i första kammaren nr
318 och i andra kammaren nr 390 föreslås
sådan ändring av 7 § sjukförsäkringslagen,
att även ogift kvinna, som
sammanlever med barn under 16 år och
som icke har årsinkomst av förvärvsarbete
uppgående till 1 200 kronor per
år, likväl skall kunna erhålla grundsjukpenning,
vilken som bekant utgör 3
kronor per dag.

Till andra lagutskottet har inkommit
yttranden från riksförsäkringsanstalten,
socialstyrelsen och Svenska sjukkasseförbundet.

Riksförsäkringsanstalten anför i sitt
yttrande bland annat följande: »Det torde
icke råda något tvivel om att denna
grupp av kvinnliga sjukkassemedlemmar
med avseende på de ekonomiska levnadsförhållandena
är i viss utsträckning
oenhetlig. Man har därför att räkna
med att behovet av kontant hjälp
vid sjukdom icke är detsamma för alla
medlemmar tillhörande gruppen. I en
del fall kan måhända ett påtagligt behov
föreligga, men i flertalet fall är behovet
sannolikt icke särskilt framträdande.
»

Om man granskar 7 § i sjukförsäkringslagen
och ser efter, vilka som utan

Onsdagen den G maj 1959

Nr 15

att ha förvärvsinkomst omfattas av
grundsjukpenningförsäkringen, kan man
konstatera, att den första gruppen utgöres
av alla de kvinnor som är gifta
och sammanlever med sin man. Det är
en stor medlemsgrupp, och ingen kan
påstå alt inkomstförhållandena för denna
grupp är enhetliga, eftersom familjeförsörjarnas
inkomster sannolikt är
mycket skiftande. När denna grupp av
kvinnor medtogs i sjukpenningförsäkringen
har det tydligen icke skett enbart
av hänsyn till hjälpbehovet.

Sjukpenningförsäkrad är jämväl kvinnan,
om sammanlevnaden mellan makarna
hävts men hon sammanlever med
barn under 16 år, som tidigare varit
sjukvårdsförsäkrat antingen genom henne
eller mannen.

Det förefaller minst sagt egendomligt,
att riksförsäkringsanstalten hyser
den uppfattningen, att det hjälpbehov
som motionärerna har i tankarna på
grund av sin karaktär bör tillgodoses
inom socialhjälpens och icke inom sjukförsäkringens
ram.

Riksförsäkringsanstalten säger vidare,
att härför talar även den omständigheten
att det rör sig om en grupp personer,
för vilka avgifter i regel icke
skulle komma att erläggas. När riksförsäkringsanstalten
åberopar detta förhållande
beträffande avgifterna, bortser
man tydligen ifrån att många av de änkor
och frånskilda, som efter lagändringen
1955 omfattas av grundsjukpenningförsäkringen,
inte heller är i tillfälle
att erlägga någon avgift till försäkringen.
Enligt min uppfattning är
alltså riksförsäkringsanstaltcns resonemang
en smula inkonsekvent.

Såväl socialstyrelsen som Svenska
sjukkasseförbundet har i sina yttranden
över motionerna intagit en mera
positiv hållning. Enligt socialstyrelsens
mening föreligger vägande skäl för att
med avseende å rätten till grundsjukpenning
ställa denna grupp i samma
läge som de kvinnor, vilka tidigare tillerkänts
den förmån det här gäller. Sven -

Tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen

ska sjukkasseförbundet anser också att
rättviseskäl talar för att en ändring genomföres
och betonar i sitt yttrande, att
genomförandet av en sådan ändring icke
kan antagas vålla sjukkassorna några
större administrativa olägenheter. Såväl
sjukkasseförbundet som socialstyrelsen
tillstyrker för sin del bifall till
motionerna.

Herr talman! Jag beklagar att utskottets
majoritet inte ansett sig kunna biträda
de synpunkter som framförts i
motionen. Vid utskottsbehandlingen år
1955 av frågan om sjukpenning åt frånskilda
kvinnor och änkor yttrade andra
lagutskottet i fråga om de ogifta
mödrarna följande: »Utskottet vill emellertid
ingalunda bestrida att behov av
skydd genom sjukpenningförsäkring
kan föreligga i vissa fall, när en ogift
kvinna med minderåriga barn i hemmet
helt måste ägna sig åt hemmets skötsel.
Sådana fall torde inte vara särdeles
vanliga, och utskottet finner lämpligt
att någon tids erfarenhet av den allmänna
sjukförsäkringen avvaktas innan
ytterligare åtgärder vidtages på detta
område. Utskottet förutsätter emellertid
att denna fråga följes med uppmärksamhet.
»

I den undersökning, som socialstyrelsen
i maj 1956 redovisade och vilken
syftade till att belysa ensamstående
mödrars sociala och ekonomiska problem,
uppskattades de ogifta mödrarnas
antal till 25 400. Antalet mödrar, som
var frånskilda, utgjorde 23 200, medan
antalet änkor med minderåriga barn vid
samma tidpunkt var 20 400. Dessa tre
grupper är likställda så till vida, att
samtliga har vårdnaden om och lever
tillsammans med barn under 16 år. Av
utredningen framgår vidare, att ungefär
20 procent av de ogifta mödrarna
har mera än ett barn. Av de frånskilda
har ungefär 45 procent mera än ett
barn, och för änkorna är siffran ungefär
densamma som för de frånskilda.
Undersökningen ger också belägg för
att av de ogifta mödrarnas barn inte

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen

mindre än 58 procent är i åldern under

6 år och 23 procent mellan 7 och 10 år.
Då det gäller barn i åldern högst G år
är den procentuella andelen för frånskilda
mödrar 21 procent och för änkor
12 procent. Endast 19 procent av de
ogifta mödrarnas barn befinner sig i
åldern över 10 år.

Dessa siffror ger tydligt vid handen,
att den lägre genomsnittsåldern hos de
ogifta mödrarnas barn kräver större insatser
av modern när det gäller barnens
vård och tillsyn. Detta inskränker i väsentlig
grad hennes möjlighet att när
barnen är små kunna ha förvärvsarbete.
Socialstyrelsens redogörelse över förekomsten
av förvärvsarbete inom de tre
grupperna visar också en högre frekvens
av förvärvsarbetande för frånskilda
och änkor än för de ogifta mödrarna.
Procenttalen är följande: ogifta
60 procent, frånskilda 71 procent samt
änkor 63 procent. I samma undersökning
har man fått fram siffror på de tre
gruppernas inkomstförhållanden. De visar,
att 31 procent av de ogifta inte har
några inkomster alls.

Med ledning av de siffror som jag
nämnt skulle således antalet ogifta mödrar,
som — om reservanternas förslag
segrar — komme att omfattas av grundsjukpenningförsäkringen,
vara ungefär

7 000. Man kan med hjälp av samma
uppgifter från socialstyrelsen räkna ut,
att antalet frånskilda mödrar, som nu
har grundsjukpenning enligt bestämmelsen
i 7 § sjukförsäkringslagen, är
ungefär 5 500. Antalet änkor, vilka får
sjukpenning enligt samma paragraf, utgör
cirka 6 000. Att antalet ogifta mödrar
som skulle komma i fråga blir något
större än antalet änkor och frånskilda
sammanhänger med det faktum
— som jag nyss nämnde —• att de har
vårdnaden om det största antalet av de
yngsta barnen.

Med dessa siffror har jag velat belysa
hur likartade de tre gruppernas
levnadsförhållanden är och vad det är
som talar för att de därför i sjukför -

säkringshänseende bör behandlas lika.
Jag skall slutligen, herr talman, ta upp
tiden med att anföra ett par praktiska
exempel på hur vår sjukförsäkring verkar.

En frånskild kvinna som sammanlever
med ett barn under tio år blir sjuk
och intages på sjukhus. Hon har icke
inkomst av förvärvsarbete uppgående
till 1 200 kronor. Under den tid hon ligger
på sjukhus erhåller hon dels grundhempenning
med 3 kronor per dag och
dels -— eftersom hon har hemmavarande
barn under tio år —• också ett barntillägg
med 2 kronor per dag, alltså
sammanlagt 5 kronor om dagen. När
hon sedan utskrives från sjukhuset får
hon ett läkarintyg, som anger att hon
skall vara sjukskriven i fyra veckor.
Hon erhåller för denna tid sjukpenning
med 3 kronor per dag, eftersom hon är
vad man kallar helt arbetsoförmögen.

Ett annat exempel: en ogift kvinna
som sammanlever med ett barn under
tio år blir sjuk. Inte heller hon har en
arbetsinkomst uppgående till 1 200 kronor.
Hon blir inlagd på sjukhus. Liksom
den frånskilda kvinnan i mitt föregående
exempel får hon naturligtvis sjukhusvistelsen
ersatt av sjukkassan och
även resorna till och från sjukhuset.
När hon utskrives får hon ett läkarintyg
på att hon skall vara sjukskriven
på grund av fullständig arbetsoförmåga
under en tid av sex veckor. Vi som arbetar
på sjukkassan tycker att det är
ledsamt att behöva upplysa henne om
att hon inte har rätt till sjukpenning,
eftersom hon inte omfattas av sjukförsäkringen
annat än i vad gäller sjukvården.
Hon får inte ens ersättning för
läkarintyget, för vilket hon har betalat
3 eller 5 kronor, eftersom sjukkassan
inte har fordrat något sådant, då hon
enligt bestämmelserna icke är berättigad
att erhålla ens grundsjukpenning.

För den som är sjukkassetjänsteman
och har att praktiskt handlägga dessa
frågor ter sig det inträffade helt naturligt
fullständigt orimligt. Vi vet så väl,

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

att det inte är någon egentlig skillnad
mellan de båda kvinnornas situation annat
än att den ena är en ensam ogift mor
och den andra en ensam mor som är
frånskild.

I motionen har vi framhållit, att det
inte är någon större grupp det här rör
sig om. För gruppen som sådan är detta
emellertid en viktig fråga, som motionärerna
anser bör lösas. Enligt de beräkningar
jag med ledning av socialstyrelsens
uppgifter fått fram skulle saken
gälla ungefär 7 000 mödrar. Vi har också
understrukit i motionen, att man ur
rättvisesynpunkt borde finna det angeläget
att inordna denna grupp i sjukförsäkringslagens
7 §.

Herr talman! Jag vill därför till slut
under åberopande av de i motionen
framförda synpunkterna be att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde fru Ekendahl
(s), herr Carbell (s), herr Kellgren
(s), fru Eriksson i Ängelholm (s), herr
Svenning (s), fru Holmqvist (s), herr
Lundqvist i Trollhättan (s), fröken
Sandell (s), fru Renström-lngenäs (s),
herr Brandt i Aspabruk (s), herr Asp
(s), fru Thunvall (s), fru Eriksson i
Stockholm (s), herr Allard (s), herr
Persson i Tandö (s), herr Fredriksson
(s) och herr Mellqvist (s).

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Som reservant och medmotionär
vill jag bara med ett par ord
understryka vad reservationen gäller.

Första kammaren har ju även i detta
fall följt utskottet, så det nyttar till
ingenting att här föra några längre resonemang.
Men jag vill faktiskt påminna
kammaren om att majoriteten av
andra kammarens ledamöter i utskottet
faktiskt är reservanter och jag vill också
påminna om att när man 1955 utsträckte
rätten till sjukpenning till att
gälla även de gifta kvinnor som inte
längre sammanlever med make, så var

Tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen

motiveringen att behovet av sjukpenning
nog kunde vara större för en ensam
moder med små barn än för hemmafruar.

Andra lagutskottet uttalade vid behandlingen
av ärendet, som tidigare
här har omnämnts, att behov av hjälp
kunde föreligga-även för de ogifta mödrarna
och förklarade att frågan uppmärksamt
skulle följas. Det stod säkerligen
klart för utskottets ledamöter både
då och nu, att det enda som skiljer
dessa grupper av mödrar, det är att de
som tillhör den uteslutna gruppen inte
har varit gifta.

Vad motionärerna och reservanterna
nu föreslår är helt enkelt detta, att ogifta
mödrar, som sammanlever med sina
barn, i avseende på rätten till sjukpenning
jämställes med änkor och frånskilda
kvinnor som sammanlever med barn
under 16 år.

Det är, anser vi, ett rättvisekrav som
det skulle hedra riksdagen att bifalla.
Jag yrkar bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Såsom både fru Lindberg
och fru Svensson redan anfört,
har andra lagutskottet — och även riksdagen
— behandlat detta ärende vid ett
tidigare tillfälle. Det var år 1955 i samband
med att rätten till grundsjukpenning
utsträcktes till gift moder, som icke
sammanlever med mannen, samt till
änka och frånskild, vilka sammanbor
med barn under 16 år som vid tiden
för äktenskapets upplösande var sjukförsäkrat.

Vid det tillfället väcktes förslag om
att även ogifta mödrar med minderåriga
barn skulle erhålla rätt till grundsjukpenning.
Utskottet ansåg sig emellertid
kunna konstatera, att situationen
för de ogifta mödrarna ofta var en annan
än för iinkor samt hem- och frånskilda
kvinnor med minderåriga barn.
De ogifta mödrarna kunde i de flesta

3 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den C maj 1959

Tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen

fall antagas ha någon form av förvärvsarbete,
som gjorde dem berättigade till
sjukpenningförsäkring.

De ogifta mödrar det är fråga om
kan väl i stort sett hänföras till två kategorier.
Det är dels de ogifta mödrar,
som sammanlever med man under
äktenskapsliknande förhållanden, dels
de ogifta ensamstående mödrarna.

Beträffande dem som tillhör den första
gruppen — de sammanboende — har
man från sjukkassehåll sagt mig, att det
är ingenting som hindrar att dessa påföres
så stor inkomst av hushållsarbete,
att de blir berättigade till sjukpenningförsäkring.
I åtskilliga fall torde de på
så sätt bli berättigade inte endast till
grundsjukpenning utan även till tillläggssjukpenning,
låt vara en låg sådan.

Beträffande dem som tillhör den andra
gruppen — de ensamstående mödrarna

— torde dessa i de allra flesta fall ha
någon form av inkomstbringande arbete,
som gör dem berättigade till sjukpenningförsäkring.
Förutsättningen är
naturligtvis för dem som tillhör dessa
grupper densamma som för alla andra,
som är sjukförsäkrade, den nämligen
att de anmäler sig till sjukkassan och
betalar de avgifter, som gäller för kassan.

Utskottsmajoriteten anser sig alltså
alltjämt kunna konstatera, att situationen
för flertalet av de ogifta mödrarna
med minderåriga barn ofta är en annan
än för änkor samt hem- och frånskilda,
som bor tillsammans med barn under
16 år. Den redovisning som fru Lindberg
nyss lämnade här styrker detta antagande.
Den grupp som skulle stå helt
utan inkomstbringande arbete uppgick

— om jag minns rätt — till 7 000 personer.

Utlåtandet är kortfattat och har därigenom
måhända blivit mera negativt
än som är nödvändigt. När utskottsmajoriteten
framhåller, att den inte funnit
skäl att frångå den ståndpunkt, som
utskottet intog 1955, så får väl däri också
läggas den innebörden, att utskottet

alltjämt inte vill bestrida, att det finns
ogifta mödrar, som kan vara i behov av
hjälp, och att frågan alltjämt bör följas
med uppmärksamhet. Så uttryckte sig
utskottet vid föregående tillfälle då frågan
behandlades.

I olika sammanhang har uttalats angelägenheten
av att sjukförsäkringslagen
blir föremål för en översyn, sedan
den nu varit i tillämpning några år. Jag
tillåter mig att påminna om att socialministern
i propositionen nr 126 till
fjolårets riksdag aviserade en dylik
översyn av sjukförsäkringslagen. Det
förefaller åtminstone mig naturligt, att
det problem som motionärerna aktualiserat
upptas till behandling i detta sammanhang.

För övrigt finns det även andra grupper
än de som här berörs i motionen,
som bör uppmärksammas i samband
med en revision av sjukförsäkringslagen.
Dit hör t. ex. änkor och frånskilda,
som inte längre sammanbor med minderåriga
barn. Deras barn har fyllt 16
år och mödrarna har nått den ålder, då
det kan vålla stora svårigheter för dem
att skaffa sig ett förvärvsarbete. Även
för deras vidkommande finns ett behov
av att få omfattas av åtminstone grundsjukpenningförsäkringen.

Majoriteten i utskottet har alltså
ingenting att erinra emot att persongrupper,
som nu står utanför sjukförsäkringen,
kommer med i densamma.
Men sjukförsäkringen är, som namnet
anger, byggd på försäkringsprincipen.
Utskottsmajoriteten anser, att det är
angeläget att denna princip upprätthålles.
Detta innebär bl. a. att avgifter, som
svarar mot de tillförsäkrade förmånerna,
skall erläggas.

Det bör observeras, att reservanterna
gör avkall på denna princip i sitt förslag.
När reservanterna föreslår att de
ogifta mödrar det här är fråga om
skall bli berättigade till grundsjukpenning
förutsätter de — det framgår av
motiveringen — att denna förmån skall
utgå utan avgiftsbetalning.

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Nu har fru Lindberg åberopat att så
skulle vara fallet beträffande de grupper,
som blev berättigade till grundsjukpenning
genom beslutet 1955. Jag
tillåter mig påstå, att jämförelsen dock
inte är fullständigt riktig. När det gäller
t. ex. änkor med minderåriga barn
så har ju både änkan och barnen en
gång varit försäkrade och avgiften erlagts
för dem under tiden före äktenskapets
upplösande.

Utskottsmajoriteten håller alltså fast
vid försäkringsprincipen och menar,
att om nya grupper skall komma med i
sjukförsäkringslagen, så skall de också
betala de stipulerade avgifterna. Detta
är inte reservanternas mening.

Slutligen vill jag fästa kammarens
uppmärksamhet på att reservanterna i
sitt förslag går åtskilligt längre än motionärerna.
Motionärerna har nöjt sig
med att begära en utredning, medan reservanterna
föreslår att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skall anhålla om förslag
till ändring av sjukvårdslagen i berörda
del. Reservanternas förslag innebär
alltså en beställning av en lagändring
utan föregående utredning. Utskottsmajoriteten
har icke kunnat ansluta sig till
detta. Vi anser en sådan åtgärd knappast
nödvändig då, som jag nyss framhöll,
man kan förutsätta att bl. a. de
spörsmål som motionärerna pekar på
blir föremål för prövning i samband
med den revision av sjukförsäkringslagen,
som i varje fall undertecknad
hoppas kommer till stånd inom en ej
alltför avlägsen framtid.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Jag skulle vilja knyta
an till det sista som utskottets talesman
sade, om skyldighet att erlägga avgift.
Det står inte i motionen, att vi förutsatt
att de ogifta mödrarna inte skulle betala
avgift. Vi hade bara påpekat, att eftersom
man tagit med änkorna och de
frånskilda, så borde man kunna ta med

Tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen

även de ogifta kvinnorna med barn under
16 år. Man har i och med 1955 års
beslut knäsatt principen, att försäkringen
kan omfatta grupper som inte
har förvärvsarbete med en inkomst av
1 200 kronor eller mera per år. När avgifterna
debiteras, finns det ingen för
vilken sjukkassan underlåter att debitera
avgift. Debiteringslängderna upprättas
i god tid. Alla som omfattas av försäkringen
påförs avgift. Sedan är det en
annan sak, att avgiften inte kan tas ut
där inkomst inte finns. Det gäller vilken
grupp det än är fråga om. I princip är
det meningen, att alla som omfattas av
försäkringen skall betala avgift. De ogifta
mödrarna kommer därvid att behandlas
på precis samma sätt som frånskilda
och änkor.

Vad sedan beträffar reservanternas
begäran om en lagändring som utskottets
talman nämnde vill jag stillsamt påpeka,
att vi i motionen har föreslagit en
utredning. Men vi är naturligtvis väldigt
glada åt att reservanterna har tagit steget
fullt ut och direkt föreslagit en sådan
lagändring, att även denna grupp kommer
att innefattas i sjukförsäkringen,
vilket enligt mitt sätt att se kan ske på
mycket enkelt sätt, eftersom man redan
knäsatt principen att inte fordra inkomst
för att en person skall få del av
förmånen att erhålla grundsjukpenning.
I motionen har vi talat om att vi därmed
symboliskt uppskattat det arbete
som mödrarna lägger ned på att vårda
sina barn. Det borde väl vara mycket
blygsamt att värdera detta deras arbete
till 1 200 kronor om året, och vi tycker
att även de ogifta mödrarna obestridligen
gör rätt för en grundsjukpenning på
3 kronor.

Jag vill därför än en gång yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag framhöll i mitt förra
anförande, att för flertalet av dessa
ensamstående mödrar iir det ingenting
som hindrar att de anmäler sig till sjuk -

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen

kassan. Flertalet av dem har en inkomst
som berättigar dem till grundsjukpenning
och i vissa fall även till en mindre
tilläggssjukpenning.

Yad beträffar principen om avgiftsbetalning
har utskottsmajoriteten fäst
särskilt avseende vid denna princip.
För den grupp, som genom beslutet
1955 inneslöts i sjukförsäkringslagen,
har avgiften faktiskt betalats i varje fall
under någon tid — under den tid nämligen
då äktenskapet bestod. Nu skulle
det däremot gälla en grupp, för vilken
avgifter aldrig har erlagts. De skulle
få grundsjukpenningen utan avgiftsbetalning,
vilket innebär ett klart avsteg
från en enligt vår mening grundläggande
princip i sjukförsäkringslagen. När
det nu har ifrågasatts en revision av
sjukförsäkringslagen, anser vi att hela
problemet bör tas upp i samband därmed.

Jag vill till sist säga till fru Lindberg,
att vi inte längre diskuterar det yrkande,
som ställdes i motionen, utan yrkandet
i reservationen. Om reservanterna
hade inskränkt sig till att yrka bifall
till motionen, är det troligt, att det
yrkandet hade vunnit större anslutning
i utskottet än den beställning, som reservanternas
yrkande nu innebär.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! När herr Anderson i
Sundsvall säger, att för de år 1955 medtagna
grupperna avgifter en gång har
betalats, vill jag erinra om att sjukförsäkringsavgifterna
gäller för ett år i
sänder, och det kan inte ha varit meningen
att mannen betalar en avgift
för framtiden för sin hustru. Så är inte
avgiftssystemet upplagt, och det förutsätter
jag att utskottets talesman känner
till.

När det sedan gäller principen viil
jag erinra om att det är civilståndet som
har gjort att vederbörande har varit
försäkrade. Det har inget sammanhang
med avgiften.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Lindberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 57 ja och 141 nej, varjämte 23
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag får anmäla, att jag
vid voteringen om andra lagutskottets
utlåtande nr 16 råkade rösta på annat
sätt än jag hade avsett. Jag avsåg att
stödja utskottets förslag.

§ 12

Ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckt mo -

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

tion om ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! När det gäller motionsförslaget
om införande av stopplikt vid
korsande av järnväg har jag samma
uppfattning som utskottet, nämligen att
det icke skulle vara lyckligt att införa
stopplikt. Däremot har jag den uppfattningen,
att det i 42 § vägtrafikförordningen
icke bör stå, att man när man
passerar järnväg bör ha nedbringat hastigheten
till ungefär 40 kilometer i
timmen, utan att det bör stå, att hastigheten
skall nedbringas till 40 kilometer
i timmen.

På min egendom finns en järnvägsövergång
på sträckan Norsbron—Kil
vid järnvägen Kil—Göteborg och jag
har dagligen tillfälle att konstatera, att
det är ytterst få bilister som saktar ned
farten till 40 kilometer i timmen. Polisen
har heller ingen möjlighet att ingripa,
om någon kör med högre hastighet.

Om det stod i lagen, att hastigheten
skall nedbringas, skulle en sådan bestämmelse
säkerligen respekteras på
ett annat sätt än den nuvarande bestämmelsen.
Jag vill bara göra detta förtydligande,
herr talman. Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207), och

nr 23, i anledning av väckta motioner
om införande i körkort av uppgift om
innehavarens blodgrupp.

Anslag till Fiskerilånefonden

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Anslag till Fiskerilånefonden

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar rörande anslag till Fiskerilånefonden,
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen,
bil. 30 p. 7, föreslagit riksdagen
att dels till Fiskerilånefonden för budgetåret
1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 800 000 kr., dels godkänna vad
i propositionen föreslagits beträffande
räntan å lån ur fiskerilånefonden.

Vidare hade Kungl. Maj :t i den till
riksdagen den 13 mars 1959 avlåtna propositionen
nr 125 (bil. 6, s. 19) föreslagit
riksdagen att till Fiskerilånefonden
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 173 av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
likalydande med II: 441 av herr Johansson
i öckerö m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag, att fiskerilånefonden
skulle överföras från räntetyp
III c till räntetyp I;

2) 1:181 av herr Franzén och herr
Xilsson, Ferdinand, likalydande med
II: 228 av herrar Grebäck och Eriksson
i Bäckmora;

3) 11:440 av herr Hedin, vari hemställts
att riksdagen måtte uttala, att
Kungl. Maj:t vidtoge de ändringar i författningar
eller tillämpningsföreskrifter
som vore påkallade för att fiskerilån
skulle kunna beviljas på de villkor som
föreslagits i motionen.

Nr 15

Onsdagen den C maj 1959

Anslag till Fiskerilånefonden

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
till Fiskerilånefonden å tilläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1958/59
anvisa ett investeringsanslag av 5 000 000
kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
till Fiskerilånefonden å riksstaten
för budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 800 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 173 och 11:441 godkänna att fiskerilånefonden
överfördes från räntetyp

III c till räntetyp I;

B. att motionerna 1:181 och 11:228
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionen II: 440 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Eskilsson, Franzén, Uno Olofsson, Arweson,
Nilsson i Lönsboda, Nilsson i
Bästekille, Johansson i öckerö och Hedin,
vilka ansett att utskottet under
A. 3) bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 173 och
II: 441, avslå Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag, att fiskerilånefonden
skulle överföras från
räntetyp III c till räntetyp I;

2) av herrar Eskilsson, Nilsson i Bästekille
och Hedin, vilka ansett att utskottet
under C bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionen 11:440
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad dessa
reservanter i ärendet anfört.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Det är nu många år sedan
fiskerilånefonden bildades — den
inrättades efter ett beslut av 1891 års
riksdag. Man ansåg redan på den tiden,
att det svenska fisket hade stor bety -

delse, och man hade klart för sig att
denna näringsgren var så värdefull, att
den borde stödjas av staten. Eftersom
fiskare alltid har tillhört den fattigaste
befolkningen, var det helt naturligt att
anskaffande av kapital var ett av de
svåraste problem som de hade att brottas
med. Genom tillkomsten av fiskerilånefonden
skapades möjligheter för fiskare
att förfoga över så mycket pengar,
att de kunde skaffa sig nya båtar och
nya fiskredskap.

I dag är det också allmänt erkänt
vilken stor betydelse denna fond har
haft för det svenska fisket under årens
lopp. Ännu i dag har fonden stor betydelse
för våra fiskare, som räknar det
som en stor tillgång att fonden finns.
Genom att lämna ut lån på relativt goda
villkor har man också skapat möjligheter
för nya fiskare att starta inom näringen
och även möjliggjort för de äldre
att förnya och förbättra sina båtar
och redskap.

Visserligen har fondens medel varit
begränsade, så att alla inte har kunnat
få hela sitt lånebehov tillgodosett, men
bara den omständigheten, att fiskare
har kunnat få bottenlån på förmånliga
villkor har betytt mycket. Det är därför
med största oro man mottar förslaget
om höjd räntesats. Lönsamheten
inom fisket är inte så stor, att näringen
tål några extra kostnader. Vi vet
alla, att en statlig utredning håller på
att försöka finna vägar som gör det
möjligt för fiskarbefolkningen att uppnå
en levnadsstandard som är likvärdig
med andra befolkningsgruppers.

Vi har här i riksdagen för någon
vecka sedan behandlat en kungl. proposition
angående reglering av priserna
på fisk under nästa budgetår. Hela detta
förslag innebar, att nu gällande bestämmelser
skall gälla ännu ett år i avvaktan
på resultatet av 1954 års fiskeriutredning.
Vi måste därför reagera
när nu förslaget om en höjd ränta kom.
Varför kan man inte även i det här
fallet vänta tills utredningen blir fär -

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

dig? Har man i riksdagen varit överens
om en förlängning av bestämmelserna,
som gäller fiskarenas inkomster, så bör
man väl också knnna skjuta på ett beslut
som innebär höjda utgifter för dem.

Härtill kommer också den oro, som
man inom det svenska fisket känner
inför en förestående gemensam nordisk
marknad på fiskets område. Vi vet i
dag kanske inte helt och fullt vad den
kommer att betyda, men så mycket är
väl klart, att det svenska fisket då kommer
att få ta upp konkurrensen med det
norska fisket, och vi vet att norrmännen
har en modern fiskeflotta med
stora och bra båtar samt moderna redskap.
Vidare fiskar de på fiskrika vatten,
vilka är betydligt överlägsna våra
fiskeområden. De har därför större möjligheter
än vi att landa betydande kvantiteter
fisk. Vi får sålunda inte lätt att
hävda oss i den konkurrensen. Om vi
därtill får vidkännas ökade kostnader
på lånat kapital, så blir svårigheterna
säkerligen stora.

Det bör också nämnas, att norska staten
genom sin Statens Fiskebank lånar
ut betydande belopp till låga räntor för
att stödja norsk fiskerinäring. Vi bör
därför inte skynda på med att försämra
utgångsläget för våra svenska
fiskare. Den räntehöjning som nu är
föreslagen bör därför anstå, till dess
den pågående utredningen är klar, så
att vi kan överblicka hela fältet. Det
kan inte vara nödvändigt att här påskynda
denna försämring för fiskarena.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1)
till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Hedqvist (s), Andreasson (s), Gustafsson
i Uddevalla (s), Carlsson i Bakeröd
(ep) och Johansson i Torp (s).

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag instämmer helt i
herr Arwesons yttrande i anslutning till
reservation nr 1, vilken jag samtidigt
ber att få yrka bifall till.

Anslag till Fiskerilånefonden

Jag har väckt en motion nr 440 med
förslag att unga, driftiga fiskare, som
har svårigheter att erhålla borgen, skulle
beredas möjlighet att låna ur fiskerilånefonden
enbart med inteckning i
fartyget som säkerhet, varvid staten i
sista hand skulle stå för de eventuella
förluster, som därvid kan uppstå. Hushållningssällskapen
kräver som regel
mycket säker borgensförbindelse utöver
inteckning, vilket ofta är svårt att skaffa
för unga fiskare utan kapital. Gång
på gång har därför denna fråga tagits
upp av yrkesfiskare inom fiskerinämnden
i mitt län — Södermanlands — men
hushållningssällskapet har inte ansett
sig kunna mildra villkoren, vilket för
övrigt är helt naturligt.

Utskottet har inte såvitt jag kan förstå
varit helt negativt inställt till motionen
utan har genom formuleringen
»synes motionen icke påkalla någon
riksdagens åtgärd» antytt, att den bör
tagas upp i 1954 års fiskeriutredning.
Men i motiveringen har utskottet anfört
att låneförmedlarna — hushållningssällskapen
och Göteborgs och Bohus
läns landsting — har rätt och möjlighet
att i det enskilda fallet uppställa
mildare säkerhetskrav. På detta svarar
Hushållningssällskapens förbund i sitt
yttrande: »Då hushållningssällskapen

varken kunna eller böra svara för härmed
sammanhängande förluster, måste
ändringens konsekvenser vara i förväg
fullt klarlagda och beaktade. Sällskapen
torde t. ex. icke kunna ge avkall
på säkerhetskraven i fall det först i
efterhand skall beslutas, om en eventuell
låneförlust, som uppstått genom
den förordade uppmjukningen, skall
täckas med allmänna medel.» Det är
alldeles uppenbart att man inte kan begära
att hushållningssällskapen skall utsätta
sig för några som helst ytterligare
förlustrisker i samband med låneförmedlingen,
då de ej har någon fördel
av denna och i övrigt liar mycket begränsade
tillgångar.

Fiskeristyrclsen yttrar bland annat:

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Anslag till Fiskerilånefonden

»Ur rättvisesynpunkt talar emellertid
starka skäl för införande av de principer
inom fiskerilånegivningen, som föreslås
i den remitterade motionen, liksom
nuvarande på sina håll tillämpade
stränga fordringar på lånesäkerliet lägger
hinder i vägen för önskvärda rationaliseringar
inom fiskerinäringen.»

Jordbruket får för driftrationaliseringar
förmånliga lån med enbart inventarier
som säkerhet. Fisket är i
mycket stort behov av rationaliseringar,
och det är just för dessa som fiskerilånefonden
är avsedd. För att fonden
skall på rätt sätt fylla sitt ändamål och
även ur rättvisesynpunkt förefaller det
vara rimligt, att frågan om säkerhet i
vissa speciella fall löses på det sätt som
förelås i motionen. Med hänsyn till att
1954 års fiskeriutredning sysslar med
närliggande frågor bör lämpligen utredningen
kunna ta upp förslaget till
närmare behandling, vilket förordas i
reservation nr 2 av herr Eskilsson
m. fl., vilken jag härmed, herr talman,
yrkar bifall till.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att polemisera mot herr Arweson,
när han talar för fisket och fiskarena.
Jag tror att han i många stycken bär
rätt i att de inte lever på någon särskilt
hög standard. Jag tror inte heller
att riksdagen och jordbruksutskottet
har polemiserat häremot. Herr Arweson
säger, att fiskerilånefonden har varit
till mycket stort gagn. Den har existerat
sedan 1891, och jag kan tillägga att
den nuvarande räntesatsen — 3 procent
— har varat sedan 1937, alltså i
22 år. På dessa 22 år får man väl ändå
erkänna att det har skett en mycket
stor förändring av de ekonomiska villkoren,
även i fråga om räntesättningen.
Jag vill emellertid gärna från början
säga, att jag aldrig varit någon vän av
höglåneränta. Jag har så långt det varit
mig möjligt arbetat emot den. Nu

har emellertid diskontot stigit, och det
inverkar naturligtvis på alla områden.
För stödlån till jordbrukare, som tillfogats
skördeskador under 1957, alltså
yrkesutövare som får lån på grund av
minskade inkomstmöjligheter, är räntan
5,75 procent, vilket är avsevärt
högre än de 4,25 procent som Kungl.
Maj:t föreslår för lån ur fiskerilånefonden.

Det har varit en stort upplagd aktion
i riksdagen från högern och folkpartiet
och även delvis från annat håll för att
ganska avsevärt höja egnahemslåneräntan,
som väl också är av den naturen,
att den avser att stödja de mindre bemedlade.
Då förstår jag knappast att
man kan låta denna låneränta, som för
fiskerilånefonden uppgått till 3 procent,
vara oförändrad. Det råder väl
ingen tvekan om att därest vi följer
Kungl. Maj:t och utskottet och fastställer
en ränta på 4,25 procent, innebär
detta ändå en ganska stor subvention.

Reservanterna glömmer också, att
med bibehållande av nuvarande räntesats
skulle ett avskrivningsanslag på
240 000 kronor behöva anvisas. Som kammarens
ledamöter kanske har observerat,
står det nämligen i bilaga 19 till
årets statsverksproposition följande:
»Anslagen till fiskerilånefonden har tidigare
avskrivits med 25 procent. Chefen
för jordbruksdepartementet kommer
senare denna dag att föreslå, att utlåningen
från fonden skall ske till 4(4
procents ränta. Något särskilt avskrivningsanslag
för investeringar i fonden
torde därför icke erfordras för budgetåret
1959/60.»

Om riksdagen alltså skulle bifalla reservationen,
så måste vi också besluta
om att anvisa 240 000 kronor för att
fylla det gap som därmed uppstår. Det
tycker jag skulle verka underligt, när
det nu överallt i tidningarna och i utlåtanden
skrives och talas om nödvändigheten
att skära ned statsanslagen på
alla både möjliga och omöjliga ställen.
Med all sympati för fiskerinäringen och

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

dess utövare kan jag därför inte finna,
att vi har några möjligheter att bifalla
reservanternas yrkande att räntesatsen
på ifrågavarande lån skall kvarstå vid
3 procent.

Reservanterna — och särskilt då herr
Arweson •— har också framhållit, att en
utredning om dessa ting för närvarande
pågår och att vi därför bör låta räntehöjningen
anstå tills vidare. Reservanterna
har också pekat på följderna av
en gemensam nordisk marknad. Ja, det
är givetvis riktigt vad som i sistnämnda
avseende framhållits, men precis
samma argument kan med lika stort fog
anföras av alla andra näringsutövare.

Vad sedan beträffar reservation nr
2) av herr Eskilsson m. fl. kan man
säga, att reservanterna nog har något
fog för sitt resonemang, men utskottet
har ju där förklarat, att ingenting hindrar
att man uppställer mildare säkerhetskrav.
I mitt hemlän, Hallands län,
har vi en kommitté, i vilken landstinget
och hushållningssällskapet utser representanter
och där jag själv är ledamot.
Vi har där delat upp riskmomenten
så, att landstinget svarar för tre
fjärdedelar och hushållningssällskapet
för en fjärdedel av eventuella risker.
Långivningsverksamheten där har pågått
i många år, och jag känner inte
till ett enda fall där inte lånevillkoren
har uppfyllts. Och vi har ändå inte varit
några stränga kreditgivare, utan vi
har försökt att bedöma fallen individuellt
med utgångspunkt från föreliggande
lånebehov. Varje län har sålunda
möjlighet att på den vägen bifalla motionärernas
önskemål. Vi har också i
utskottet framhållit, att denna fråga
kommer att utredas av 1954 års fiskeriutredning
och att vi inte bör föregripa
resultaten av den utredningen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag kan i stort sett in -

Anslag till Fiskerilånefonden

stämma i vad herr Arweson sade i sitt
anförande, och jag skall bara tillägga
några synpunkter.

Jag delar helt och fullt uppfattningen
att fiskerilånefonden varit av stor
betydelse för vår fiskarkår. Det har på
detta område skett en glädjande utveckling
när det gäller rationaliseringen. Det
är däremot inte glädjande att fiskarkåren
minskat i så stor utsträckning
som varit fallet. Men trots detta har
västkustfångsterna kunnat öka, och det
har betytt en hel del. Men det är tyvärr
så att konkurrensen på detta område
liksom på andra områden inom näringslivet
har hårdnat. Föregående år
ökade importen med 20 miljoner kronor,
från i runt tal 86 miljoner till
106 miljoner kronor. Exporten har också
ökat något, nämligen med ungefär
10 miljoner kronor. Men det är här att
märka att det är direktlandningarna
som ökat, d. v. s. fiskvaror som sålts
direkt i Danmark och Västtyskland och
delvis även i England. De har ökat från
18 miljoner till 30 miljoner kronor,
alltså med 12 miljoner kronor.

Det är klart att utvecklingen av importen
är oroväckande, alldenstund vi
inte vet hur det kommer att bli med
våra försäljningar utåt. Det är vissa saker
som oroar. Vi har t. ex. den nordiska
samhandeln. Våra främsta konkurrenter
är egentligen norrmännen,
och de har mycket bättre låneförmåner
än vi. De har också närmare till
fiskevattnen än vi har. Vi behöver ett
helt annat båtmaterial och helt andra
resurser för att komma ut till de vatten
där de fiskar.

Det har varit en glädjande rationalisering
på västkusten. Men det räcker
inte med det. Ostkustfiskarna behöver
en upprustning av sitt båtbestånd, om
de skall kunna fortsätta med fisket.

Lånen har, som herr Arweson sade,
helt återbetalats. Vi erkänner villigt att
räntan varit human; man kanske rent
av kan säga att den varit låg, åtminstone
under de senaste åren. Men det är ett

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Anslag till Fiskerilånefonden

stöd som betytt en hel del för vårt
fiske. Lånebestämmelserna skall ju inte
vara sådana — i varje fall önskar inte
vi det —• att en man kan tillgodogöra
sig dessa förmåner. För att man på
västkusten skall få lån till en större
båt måste fiskelaget bestå av minst tre
delägare. Yi vill nämligen att dessa
förmåner skall komma så många som
möjligt till godo.

Vi anser att det är onödigt att nu
företa en höjning av räntan, alldenstund
1954 års fiskeriutredning håller på med
sitt arbete. Jag skulle tro att det inte
dröjer så länge innan den är färdig.

Jag skall inte länge uppehålla mig
vid det föreliggande utlåtandet. Jag vill
bara citera vad fiskeriutredningen säger
i sitt slutanförande:

»Inom utredningen har diskuterats
möjligheten att helt ersätta fiskerilånefonden
med ett system med statlig kreditgaranti.
Rörande lämpligheten av
en dylik övergång har dock meningarna
varit delade och slutlig ståndpunkt
i frågan har ännu ej tagits. Vid nu angivna
förhållande och med beaktande
av att det inför eventuella gemensamma
marknader med verkningar, som
ännu icke kan överblickas, knappast
kan anses lämpligt att genomföra en
åtgärd, som försämrar fiskarnas ställning,
får utredningen som sin mening
uttala, att med frågan om höjning av
ifrågavarande räntefot bör anstå.»

Utskottets ordförande sade, att det
behövs pengar för detta ändamål och
att det här gäller att spara. Visst är det
viktigt att spara, men jag anser det
vara ännu viktigare att vår näring får
möjligheter att i så stor utsträckning
som möjligt arbeta ostörd. Vilket betyder
arbete och inkomster för många
samt därmed skatteinkomster för staten.

Jordbruksutskottet avgav för inte så
länge sedan ett utlåtande beträffande
hästaveln. Den frågan ligger ju ganska
fjärran från den vi nu diskuterar. Jag
vill emellertid citera vad utskottet där

säger, nämligen att en avveckling av
statens lånefond för hästavelns befrämjande
och statens hästavelsfond enligt
utskottets uppfattning skulle, bl. a. genom
bortfallet av räntefria lån, innebära
en icke önskvärd försämring av
statsstödet.

En höjning av räntan på fiskerilånen
skulle medföra en försämring för fisket,
och jag ber att få yrka bifall till
reservation nr 1) av herr Nord m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Öckerö
är avundsjuk på hästaveln. Jag
undrar om det finns skäl att blanda
ihop den med den fråga vi nu diskuterar.
Jag är liksom herr Johansson i
öckerö medveten om att om fiskare
skall förvärva en båt, skall båtlagen vara
på minst tre man, men jag tror att
det många gånger är fem och kanske
fler. Det är ju egentligen en styrka att
det är några stycken arbetare som har
en båt tillsammans. Såvitt jag vet har
de fullgjort sina åtaganden ganska bra.

Det som fiskeriutredningen säger i
fråga om lånegarantien har vi haft till
behandling förut i utskottet och riksdagen,
och detta har representanterna
för fiskets utövare avvärjt, naturligtvis
med den motiveringen att de skulle förlora
på räntesättningen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag behöver kanske inte
lägga mig i det, men utskottets ordförande
säger i sin replik till herr Johansson
i öckerö, att herr Johansson
tycks vara avundsjuk på hästaveln. Det
kunde man kanske med samma skäl vända
på och säga att herr Pettersson i
Dahl är avundsjuk på fisket. Det förutsätter
jag ändå att han inte är. Det är
väl inte riktigt att man i detta sammanhang
skall göra jämförelser vare sig

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

med hästavelsfonden eller än mindre
med stödlånen till jordbruket. När
strömmingsfisket slog fel 1955 och 1956
begärde vi stödlån för norrlandskusten
efter samma regler som gäller för stödlånen
till jordbruket, men vi fick inga
stödlån. Då är det väl inte riktigt att
jämföra räntesatsen med den som gäller
för stödlånen till jordbruket. Det vore
precis lika rimligt att jämföra med
räntesatsen på lånen till hästaveln, som
ju är alldeles räntefria. Men det riktigaste
är väl att man jämför med de rationaliseringslån
som utgår till jordbruket
med sannerligen inte mindre förmåner
än för dessa lån.

Jag kan för min del tillstyrka vad utskottet
säger till två tredjedelar. Under
punkt 1 kan jag tillstyrka vad utskottet
föreslår, d. v. s. bifall till Kungl. Maj :ts
proposition om särskilt anslag på tillläggsstaten
över fiskerilånefonden för
att motverka arbetslösheten vid de
mindre varven. Jag kan också instämma
i vad utskottet skriver: »Med hänsyn
till att detta kapitaltillskott till fonden
motiveras av sysselsättningsskäl bör särskilda
regler uppställas beträffande dispositionen
av detsamma.» Jag kan också
hålla med utskottet om att det inte
finns något att invända emot vad Kungl.
Maj :t förordat beträffande ränte-, amorterings-
och övriga villkor för utlåningen
av ifrågavarande belopp. Jag tillstyrker
därför vad utskottet föreslår under
punkt 1.

Jag kan också tillstyrka vad utskottet
föreslår under punkt 2, d. v. s. att
det disponibla beloppet för den ordinarie
fonden bara skall vara 3 800 000 kronor
under innevarande budgetår, trots
att jag vet att lånebehovet är mycket
större. Med de begränsningar vi har i
möjligheterna att över huvud taget söka
lån — de är ju maximerade till 120 000
kronor — och med den sortering som
sedan sker genom hushållningssällskap
och landsting, har vi ändå för innevarande
budgetår ett sökt lånebelopp på
över 10 miljoner kronor. Där har vi

Anslag till Fiskerilånefonden

alltså 3 800 000 kronor att disponera för
ändamålet, men jag kan i varje fall i
dagens läge tillstyrka vad utskottet föreslagit.

Men när vi kommer till punkt 3 kan
jag inte vara med längre, då utskottet
föreslår att man skall höja räntan från
3 till 4,25 procent på ordinarie lån ur
fiskerilånefonden. Jag tycker att utskottet
självt har anfört rätt starka skäl däremot.
I sitt yttrande över motionerna
som gäller tillskapandet av en lånegaranti
vid sidan om fiskerilånen säger
utskottet att eftersom »frågan om statens
medverkan för att underlätta fiskerinäringens
kapitalförsörjning är föremål
för prövning av 1954 års fiskeriutredning,
synes förevarande motioner
icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd». Och om motion 11:440, som
gäller kravet på borgenssäkerhet, upprepar
sig utskottet och säger: »Då spörsmålet
om säkerheten vid långivningen
dessutom intimt sammanhänger med
frågan om tillgodoseendet av kapitalbehovet
på fiskets område, vilken fråga
såsom nämnts behandlas av 1954 års
fiskeriutredning, synes motionen enligt
utskottets uppfattning icke påkalla någon
riksdagens åtgärd.»

När man inom utskottet är på det klara
med att man när som helst kan vänta
ett förslag i ärendet från 1954 års fiskeriutredning,
d. v. s. ett förslag om hur
man skall ordna kapitalförsörjningen
för fiskerinäringen, är det då så nödvändigt
att skynda i väg just nu och begära
en räntehöjning? Varför inte avvakta
resultatet av utredningen?

Det finns ytterligare ett starkt skäl
som gör att vi nog inte bör skynda alltför
mycket, nämligen frågan om den
gemensamma nordiska marknaden på
fiskets område. Vi vet inte vad som kan
komma, men vi får väl ändå som en realitet
räkna med att det kan bli en gemensam
nordisk marknad på fiskets liksom
på andra områden. Då är det väl
inte rimligt att vi skyndar i väg och
ställer våra fiskare i ett alltför dåligt

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Anslag till Fiskerilånefonden

utgångsläge gentemot dem som vi kommer
att få som våra värsta konkurrenter,
i synnerhet Norge, som är den största
exportören av fisk till Sverige.

De norska fiskerilånen är konstruerade
på ett något annorlunda sätt än de
svenska. De lämnas ut genom fiskeribanken,
och man har första-, andraoch
tredjeprioritetslån med olika räntesatser.
Räntesatserna varierar mellan
2 och 3,5 procent. Dessutom har man
en särskild räntesats på 33/4 procent till
nät. Det är mycket stora belopp som utlämnas
i Norge över fiskeribanken. Man
har emellertid inte bara mycket generösa
och förmånliga räntevillkor utan
även borgensvillkor. Man behöver sålunda
inte ha någon annan borgen än
en inteckning i båt och redskap, och
på den kan man i vissa fall få låna ända
upp till 95 procent av anskaffningsvärdet.

Det norska fisket får emellertid inte
endast förmånliga lån, det har ställts
rikligt med lånemedel till dess förfogande
jämfört med vad fallet är i Sverige.
1957, det senaste år jag har någon statistik
ifrån, utlämnades lån till båtar
och redskap i Norge på 48 miljoner
norska kronor mot 3,8 miljoner kronor
som utlämnades här i Sverige. Jag tycker
som sagt att det inte kan vara rimligt
att vi, innan vi får se hur det kommer
att gå med den gemensamma nordiska
marknaden på fiskets område, försämrar
de svenska fiskarnas utgångsläge
i den utsträckning som här är ifrågasatt.
Det är sannerligen ingen orimlighet
när de svenska fiskarna begär
att räntefoten skall vara oförändrad.

Märk väl att det alltså inte gäller någon
ny förmån man vill ha. Det är icke
orimligt om vi begär att ingenting skall
beslutas härvidlag, förrän vi får se dels
fiskeriutredningens förslag beträffande
kapitalförsörjningen och dels resultatet
av förhandlingarna om den gemensamma
nordiska marknaden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i punkterna A 1

och 2 och vad beträffar punkt A 3 bifall
till reservationen nr 1.

I detta anförande instämde herrar
Staxcing (h) och Svensson i Krokstorp
(h).

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! För att ett ögonblick
återgå till hästavelsfonden kanske kammaren
kommer ihåg, att när riksdagen
behandlade detta ärende för lite sen
stannade kamrarna vid olika beslut.
Första kammaren biföll propositionen,
att fonden skulle ersättas med garantilån,
medan andra kammaren anslöt sig
till motioner, att den skulle bibehållas.
Vid den gemensamma voteringen beslöts
att hästavelsfonden skulle ersättas med
garantilån. Talet om räntefrihet i det
sammanhanget är således inte riktigt.

Herr Levin säger att när vi tänker
uppskjuta behandlingen av de andra
motionerna i hithörande ämnen, bör vi
också kunna göra det i det här fallet,
varför han begär oförändrade ränteförmåner.
Ja, det är många som under
årens lopp har begärt oförändrade förmåner,
men hur ofta ingriper inte riksdagen
och fattar beslut, som faktiskt
innebär en försämring för många yrkesutövare! Jag

tycker inte det är felaktigt när
jag jämfört räntesatsen för fiskerilån
med den som gäller för stödlån till
jordbruket. Den som får ett stödlån på
grund av skördeskador har ju mist sin
försörjningsmöjlighet, men han får betala
en ganska hög ränta på detta lån.
Jag tror att förhållandena inom dessa
områden är mycket jämförbara.

Att fisket är särskilt favoriserat i
Norge känner vi till, men det beror väl
på att fisket är ett av landets allra
största näringsfång. Med all respekt för
den svenska fiskerinäringen dominerar
den dock inte alls här i landet som den
gör i Norge. Jag tycker därför inte att
detta argument är värt att åberopa. Herr
Levin glömmer helt, liksom andra, att

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

skulle riksdagen besluta i enlighet med
reservationen, skulle vi nödgas anvisa
ett så stort belopp för detta ändamål
som 240 000 kronor, något som jag tror
blir ganska besvärligt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hör att utskottets
ordförande envisas med att jämföra lånen
ur fiskerilånefonden med jordbrukets
stödlån. Jag anser det vara precis
lika berättigat att envisas med att jämföra
dem med lån ur hästavelsfonden,
som är räntefria och som utskottet för
fjorton dagar sedan särskilt slog vakt
om; utskottet betonade just nödvändigheten
av denna räntefrihet.

Utskottets ordförande slutade med att
säga att de norska fiskerilånen är så
mycket rikligare tilltagna än de svenska
men att detta förhållande har sin
naturliga förklaring däri, att det norska
fisket är så ojämförligt mycket större
än det svenska. Tillåt mig att med några
ord påminna om några relationer
härvidlag som alla i kammaren förmodligen
inte känner närmare till.

Förstahandsvärdet av det svenska
fisket förra året var gott och väl en
tredjedel av det norska. När den norska
fångsten var uppe i rekordsiffror har
den haft mellan 3“/i och upp till 3l/2
gånger så stort värde som den svenska,
men det blir inte alls motsvarande relationer
mellan utlåningen i respektive
länder: 3,8 miljoner kronor i Sverige
mot 48 miljoner kronor i Norge.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag borde kanske inte
blanda mig i denna diskussion mellan
utskottets ordförande och fiskarrepresentanterna,
men dels är det trevligt att
för en gångs skull helhjärtat kunna instämma
med jordbruksutskottets ärade
ordförande, dels är det ett par saker som
jag tycker behöver läggas till rätta.

Anslag till Fiskerilånefonden

Får jag börja med det mest betydelselösa
i sammanhanget så vill jag erinra
herr Levin om att vad hästavelsfonden
beträffar har riksdagen korrigerat bestämmelserna.
Det beslut som fattades
vid den gemensamma voteringen nyligen
innebar, att lånen ur hästavelsfonden
inte längre är räntefria utan löper
med vanlig marknadsränta.

Beträffande själva sakfrågan är det
väl uppenbart att alla vi här, som känner
till fiskerinäringens problem, inte
har någon svårighet att förstå, att näringens
företrädare är angelägna att bevara
en förmån som funnits så länge
som sedan 1937. Att synpunkter av detta
slag anläggs är begripligt, vilket kårintresse
det än gäller. Men herr Levin,
och kanske även någon annan, frågade
vad det finns för skäl att just nu skynda
på med denna fråga och varför man
inte kan vänta ännu en tid. Ja, jag medger
att det kan finnas något fog för
denna fråga. Annars är det väl vid alla
sådana här justeringar så, att ingen tidpunkt
är riktigt lämplig — även nästa
år och påföljande år kan vara olämpliga.
Det är svårt att se bort från ett
dylikt argument när helst det anförs.

Men ett av skälen till att frågan aktualiserats
nu är att när jordbruksutskottet
förra året hade ärendet till behandling,
så erinrades om vad statskontoret
uttalat, nämligen att denna räntefot
rimligtvis borde korrigeras. Jag vill
inte ett ögonblick uppfatta detta som en
beställning, men den dåvarande utskottsmajoriteten,
som nu i stora delar
återfinns bland reservanterna, ansåg
den gången att det fanns anledning att
erinra om statskontorets uttalande att
man inte fann det rimligt att fortsätta
med den form av räntesubvention, som
ett bibehållande av 3-procentsräntan
skulle komma att innebära. Jämför jag
den justering till 4''/i procent, som bär
är föreslagen, med den 3-procentiga
räntesatsen vid nyssnämnda tidpunkt,
tvekar jag inte att påstå, att stödet härvidlag
även efter justeringen till 4>/t

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Anslag till Fiskerilånefonden

procent är större, räknat efter nuvarande
penningvärde och jämfört med nu
gällande marknadsränta, än det var tidigare.
Det måste därför enligt min mening
anses rimligt att räntefoten justeras
på detta område.

Tillika bör kanske framhållas, att alldenstund
behovet av lån ur fiskerilånefonden
är utomordentligt stort — här
föreligger kanske ett problem som är
större än det som gäller räntefoten —
måste de fiskare, som behöver investera
i sitt båtmaterial och söker erhålla lån
ur fiskerilånefonden, dessutom skaffa
sig krediter även på annat håll. I och
för sig betyder alltså justeringen av
räntefoten för den andel av fiskerilånefonden,
som det här är fråga om, utomordentligt
litet.

Jag kan underlåta att gå in på jämförelserna
med de norska förhållandena
— herr Pettersson i Dahl har redan påpekat
att sådana jämförelser inte är riktigt
användbara på grund av näringens
olika position i Norge och Sverige. Detta
utesluter naturligtvis inte alls att statsmakterna
är förpliktade att ge den svenska
fiskenäringens utövare ett stöd.

Men ett sakskäl slutligen, bland alla
dem som anförts, är det tillskott till avskrivningsanslaget
som tarvas redan vid
denna riksdag, för den händelse denna
kammare, i motsats till första kammaren,
skulle avvisa utskottets förslag. Det
rör sig faktiskt om en påfyllnad med
240 000 kronor. Det är naturligtvis enkelt
att hänvisa statsutskottet till att
lösa det problemet, men jag tror inte
att det vore välbetänkt att på de grunder,
som här anförts, rekommendera en
sådan linje. Därför vill jag för min del,
herr talman, anbefalla kammaren att
följa jordbruksutskottets förslag.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det finns kanske inte
så mycket att säga med anledning av
vad statsrådet framhöll, ty naturligtvis
kan det råda olika uppfattningar. Men
statsrådet sade i slutet av sitt anförande,

att ett avvisande av utskottets förslag
skulle leda till att 240 000 kronor måste
anvisas. Jag har förgäves sökt fundera
ut hur man härvidlag kan fixera ett belopp,
när lånen utlämnas för fyra, fem,
sex, sju, åtta, nio eller tio år. Det är för
mig obegripligt, men jag kanske kan fä
reda på hur man kunnat räkna ut att det
blir just 240 000 kronor.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill gärna begagna
tillfället att försöka ge den förklaring
herr Levin efterlyser. Först och främst
är avskrivningsbeloppet helt oberoende
av den tid lånet löper. Under de senaste
20 åren har statens förräntningskrav
varit fyra procent. Avskrivningsbehovet
för respektive lån — inte bara
för lån ur fiskerilånefonden utan för
lån från samtliga lånefonder som här
kommer in i bilden — har fastställts
med hänsyn till just detta förräntningskrav.
Eftersom lånen ur fiskerilånefonden
har löpt med tre procents ränta har
investeringsanslaget till den fonden avskrivits
med 25 procent.

Jag har här en tablå som jag gärna
ber att få överlämna till herr Levin senare,
en tablå upptagande investeringsoch
avskrivningsanslagen budgetåren
1955/56—1958/59. Om man beräknar det
investeringsanslag, som det här gäller
för fiskerilånefonden, till 800 000 kronor
för budgetåret 1959/60, skulle alltså
vid oförändrade förhållanden ha krävts
ett avskrivningsanslag på precis 200 000
kronor efter den nyssnämnda 25-procentiga
avskrivningsregeln. Om man
justerar detta belopp med hänsyn till
en höjning av räntan från 4 till 4,25
procent, innebär det ett avskrivningsbeliov
på 240 000 kronor. Det är exakt efter
de regler, enligt vilka övriga avskrivningsanslag
på samtliga statens lånefonder
beräknas.

Jag hoppas med detta ha kunnat förklara
att den ifrågavarande siffran inte
är konstruerad. Det är en verklig siffra,

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Riktlinjer för ungdomens etiska, moraliska och sociala fostran, m. m.

som man vid anslagsberäkningen måste
fylla ut för den händelse riksdagen mot
förmodan skulle gå emot utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. Al) och A 2)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. A 3)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av herr Nord
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Arweson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
A 3) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 96 ja och 123 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen 1) av
herr Nord m. fl.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 2) av herr Eskilsson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogos vart efter annat

jordbruksutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar,
m. in.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående generell hyreshöjning i saneringsmogna
eller utdömda fastigheter,
och

nr 22, i anledning av väckta motioner
om utredning angående näringsforskningen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Riktlinjer för ungdomens etiska, moraliska
och sociala fostran, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
väckta motioner angående riktlinjer för
ungdomens etiska, moraliska och sociala
fostran, m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Såsom en av dem som
undertecknat centerpartiets motion angående
utredning om riktlinjer för ungdomens
etiska, moraliska och sociala
fostran m. m. ber jag att få uttala min
tillfredsställelse över allmänna beredningsutskottets
positiva ställningstagande
till denna motion.

Utskottet understryker i sin skrivning

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Riktlinjer för ungdomens etiska, moraliska och sociala fostran, m. m.

vikten av en förebyggande verksamhet
för att komma fram till åtgärder, varigenom
man kan klarlägga och påverka
de djupare liggande orsakerna till
de anpassningssvårigheter som ett allt
större antal ungdomar i vårt samhälle
företer, något som bl. a. tar sig uttryck
i en allmän slapphet och hållningslöshet,
hänsynslöshet i uppträdandet
mot andra, avsaknad av respekt för
andra människors liv och egendom och
över huvud taget brist på känsla av samhörighet
och solidaritet med samhället.
Men även ett positivt utskottsutlåtande
kan, herr talman, föranleda vissa reflexioner
från motionärernas sida.

I motionen framhålles att de ungas
miljöer i många fall kännetecknas av
allmän rotlöshet och avsaknad av fasta
föreställningar och normer och att hemmen
härvidlag i första hand kommer i
blickpunkten. Från olika håll omvittnade
förhållanden tyder på att hemmen i
många fall inte mäktar fylla de krav
som vår tid med dess stora påfrestningar
ställer på ungdomen. Samhällsomvandlingen
har medfört att vårt nutida
samhälle ter sig splittrat i jämförelse
med gångna tiders. Utan att försöka
värdera de förändringar som skett kan
man väl ändå konstatera att det nutida
samhället inte ger samma intryck av att
ha en samlande institution i vid bemärkelse
som fallet var förr. I gångna tider
fanns en sådan institution i kyrkan.
Dess inflytande var mycket stort och
omfattade mer än det som utgör tron på
Guds ord. Sockengemenskapen var påtaglig,
och man tog hänsyn, eftersom alla
kände alla i bygden. I större samhällen
blir människorna mer anonyma och
i och med detta mindre angelägna om
att visa hänsyn mot andra. Även om
samhällsomvandlingen sålunda kan negativt
påverka samlevnadsproblemen,
får den därför inte rubba grunden för
den gemenskap, som vi alla ytterst är
beroende av.

I motionen påpekas att de kristna
grundtankarna fortfarande är en god

grundval för den vägledning och fostran
som hem, skola och kamratkrets bör
eftersträva även i vår hektiska omvandlingstid,
en fostran som utan själlöst
befallande och utan våld bygger
på samarbete och samförstånd och förtroliga
relationer mellan barn, föräldrar
och lärare. Den samlande institutionen
kan fortfarande vara kyrkan för
både stad, samhälle och landsbygd. Det
är också tänkbart att skolan, rätt utvecklad
och förvaltad, kan bli en sådan
auktoritet. Under den förverkligandetid,
som inom kort förestår för enhetsskolans
del, kan det vara angeläget att
på ett konkret sätt fullfölja sådana tankegångar.
Det är vidare angeläget att
knyta fastare kontakter med ungdomsorganisationer,
föreningsliv och folkbildningsarbete.
Samhällsomvandlingen
kommer inte att avstanna. Även om nuvarande
anpassningsproblem kan komma
att lösas kommer andra i deras ställe.
Framför allt måste man bekämpa
tendensen att betrakta samhället som en
serviceinstitution, som allt skall bestyra,
och belysa det primära, att samhället
bygger på medborgarna själva och
gemenskapen dem emellan.

Utskottet anser med hänsyn dels till
redan pågående utredningar och dels
till risken att för stor tidsutdräkt skulle
förhindra praktiska resultat, att i motionen
föreslagen utredning om riktlinjer
för ungdomens etiska, moraliska
och sociala fostran icke kan biträdas.
Även om motionärerna menat, att en
sådan utredning skulle kunna ge ett
säkrare utgångsläge för att utifrån kunna
angripa orsakerna, delas dock till
fullo utskottets synpunkt att onödig
tidsförlust bör undvikas. I förhoppning
att utskottets förslag bifalles är det,
herr talman, för motionärerna angeläget
att framhålla en önskan om att utredningen
måtte få en sammansättning,
som förutsätter ett objektivt sökande av
enhetliga linjer för en allmänt upplagd
upplysningskampanj, förmedlad via våra
jmoderna kommunikationsmedel,

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Ändrade riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten ni. m.

press, radio och television, i denna för
vår nation så betydelsefulla fråga, som
vi alla bär ansvaret för och för vars lösande
allas medverkan är erforderlig.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslagsbehovet
för budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna
m. m., och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Ändrade riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
74, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ändrade riktlinjer för
den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! I denna fråga har vi
från vårt håll väckt en motion, där vi
har sagt, att man kanske skulle försöka
ta ännu större hänsyn till den mindre
företagsamheten och dess problem att
kunna göra sig gällande på utlandsmarknaderna.
Man har ifrån exportkreditnämnden
yttrat, att denna grupp
av näringsidkare hittills inte i så stor
utsträckning har använt sig av de möjligheter,
som står till buds genom exportkreditnämnden,
och därför har
man trott, att det inte föreligger så sär4
— Andra kammarens i>rotokolI 1059. Nr

skilt stort intresse för denna grupp att
komma i fråga. Jag tror, att orsaken är
dels att vi har haft rätt restriktiva bestämmelser
och dels att man inom denna
grupp inte har haft tillräcklig kännedom
om hur man kunde utnyttja
möjligheterna för att få hjälp via exportkreditnämnden.
I en framtid får vi
kanske anledning att ha större uppmärksamhet
riktad på att hjälpa dessa
näringsidkare. Därför hälsar vi nu med
tillfredsställelse att man effektiviserar
själva garantiformerna och samtidigt
förstärker garantiskyddet i olika avseenden.

Man gör i det nu framlagda förslaget
en uppdelning, så att bara vissa mera
principiellt betydelsefulla frågor skall
behöva underställas riksdagen medan
Kungl. Maj:t i andra fall får lämna direktiv.
Jag tror att detta är en lämplig
lösning för att få en smidig handläggning
av ärendena. Det är också särskilt
tillfredsställande att möjlighet här
lämnas till garantier för s. k. handelsfirmor
som hos olika företag lägger ut
beställningar som avser viss export
men som, om denna export sedan inte
kan komma till stånd, är i behov av det
stöd som ett garantiskydd lämnar. Detta
är av speciell vikt just för den grupp
näringsidkare som vi bär särskilt har
velat ta hänsyn till, nämligen småföretagarna,
och därför tycker jag att det
är särskilt glädjande att man har gjort
på detta sätt.

Jag skulle slutligen bara vilja säga,
herr talman, att jag hoppas att när man
nu är beredd att förlänga garantiramen
ytterligare tre år och när man nu har
infört bestämmelser om att Kungl. Maj :t
från fall till fall skall kunna reglera dessa
förhållanden, så skall Kungl. Maj:t
göra det så, att Kungl. Maj:t fortlöpande
följer de krav och önskemål som
kan ställas från de mindre företagarna
för att dessa skall kunna göra sig bättre
giillande på utlandsmarknaden. När utskottet
sagt att de synpunkter vi bär
anfört i vår motion är så självklara, att
15

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Ytterligare ersättningar till förutvarande ombordanställda m. fl. a motorfartyget
Ningpo — Inrättande av en lärarhögskola i södra Sverige

Kungl. Maj:t säkert kommer att ta hänsyn
till dem, är vi med nuvarande utformning
av bestämmelserna tillfredsställda
med detta svar. Jag uttalar bara
förhoppningen att man uppmärksamt
skall följa frågans vidare utveckling.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Ytterligare ersättningar till förutvarande
ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda m. fl.
å motorfartyget Ningpo jämte i ämnet
väckt motion.

I propositionen nr 113 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 20 mars 1959, föreslagit
riksdagen medgiva, att ett belopp
av högst 300 000 kronor av statens krigsförsäkringsnämnds
överskottsmedel måtte
få användas enligt av departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll angivet
förslag.

Vidare hade i en inom första kammaren
av herr Hagberg väckt motion
(1:447) hemställts, att riksdagen måtte
besluta att ett belopp av 123 195 kronor
av statens krigsförsäkringsnämnds över -

skottsmedel skulle utgå såsom ersättning
åt Aktiebolaget Svenska ostasiatiska
kompaniet för de av bolaget gjorda
utläggen till besättningen på det vid
Hongkong 1941 sänkta motorfartyget
Ningpo.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte medgiva, att ett
belopp av högst 300 000 kronor av statens
krigsförsäkringsnämnds överskottsmedel
måtte få användas enligt av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 20 mars
1959 angivet förslag;

b) att motionen 1:447 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! På grund av upplysningar
som framkommit efter det att
ärendet behandlades i statsutskottet,
ber jag att beträffande moment b) få
yrka återremiss till utskottet. Beträffande
moment a), som innehåller utskottets
hemställan vad angår stora
anslaget, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej.

Mom. a)

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b)

Visades åter till utskottet för ny behandling.

§ 21

Inrättande av en lärarhögskola i södra
Sverige

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
77, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående inrättande av en lärarhögskola
i södra Sverige jämte i ämnet
väckta motioner.

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Inrättande av eu lärarhögskola i södra Sverige

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t beträffande kapitalbudgeten (bilaga
29, punkt 12) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, till Nybyggnad för lärarhögskola
i södra Sverige för budgetåret
1959/60 beräkna ett investeringsanslag
av 200 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 89, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 6 mars
1959, föreslagit riksdagen att

a) besluta, att i Malmö skulle upprättas
en lärarhögskola med i huvudsak
de uppgifter och den organisation, som
departementschefen förordat;

b) besluta, att utbildningsverksamheten
vid nämnda lärarhögskola skulle
taga sin början höstterminen 1962, dock
att utbildning av ämneslärare provisoriskt
skulle anordnas från och med höstterminen
1960;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen förordat sluta avtal
med Malmö stad m. m. ävensom i övrigt
fatta de beslut och vidtaga de åtgärder,
som i samband med upprättandet kunde
erfordras;

d) till Nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö för budgetåret 1959/60 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 200 000 kronor.

1 samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Edström m. fl. (1:417)
och den andra inom andra kammaren
av herr Blidfors m. fl. (II: 514), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte, med avslag
på Kungl. Maj ds proposition nr 89,
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte ompröva
frågan om den föreslagna lärarhögskolans
förläggning och på grundval
härav snarast möjligt framlägga nytt
förslag för riksdagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 417 och II: 514,

a) besluta, att i Malmö skulle upprättas
en lärarhögskola med i huvudsak
de uppgifter och den organisation, som
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 6
mars 1959 förordat;

b) besluta, att utbildningsverksamheten
vid nämnda lärarhögskola skulle taga
sin början höstterminen 1962, dock
att utbildning av ämneslärare provisoriskt
skulle anordnas från och med
höstterminen 1960;

c) bemyndiga Kungl. Majd att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen förordat sluta avtal
med Malmö stad angående upprättande
av en lärarhögskola i Malmö m. m.
ävensom i övrigt fatta de beslut och
vidtaga de åtgärder, som i samband med
upprättandet kunde erfordras;

d) till Nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö för budgetåret 1959/60 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström och Blidfors, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt i anledning av motionerna
I: 417 och II: 514, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte ompröva
frågan om den föreslagna lärarhögskolans
utbildningskapacitet och förläggning
i enlighet med vad reservanterna
angivit ävensom på grundval härav
snarast möjligt för riksdagen framlägga
nytt förslag i ämnet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet
är vi två reservanter,
som önskar en omprövning av frågan
om den här föreslagna andra lärarhög -

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Inrättande av en lärarhögskola i södra Sverige

skolans utbildningskapacitet och förläggning.

De sakkunniga som prövat denna fråga
om en andra lärarhögskola har i
första hand föreslagit en utbildningskapacitet
på 60 ämneslärarkandidater
och 96 klasslärarkandidater, alltså samma
kapacitet som lärarhögskolans i
Stockholm. Vid remissbehandlingen uttalade
flera instanser -—- jag kan bara
erinra om humanistiska fakulteten i
Lund, universitetskanslern, Läroverkslärarnas
riksförbund och Svenska seminarielärarföreningen
— att kapaciteten
inte borde göras större med hänsyn
till bl. a. pedagogiska och administrativa
synpunkter. Några remissinstanser
förordade en ökning av antalet
klasslärarkandidater men ingen — om
jag bortser från skolöverstyrelsen, som
på denna punkt har använt en elastisk
formulering — har rekommenderat en
uppräkning av antalet ämneslärarkandidater.

Nu föreslås emellertid i propositionen
en uppräkning av ämneslärarkandidaterna
från 60 till inte mindre än 90 och
en uppräkning av klasslärarkandidaterna
från 96 till 144. Förslaget som det
nu ser ut skulle, det är jag alldeles
övertygad om, ha mött mycken kritik,
om remissinstanserna varit i tillfälle
att bedöma det.

Jag anser alltså, herr talman, att det
inte är tillfredsställande utrett, huruvida
en lärarhögskola av denna storleksordning
verkligen kan uppfylla alla
de pedagogiska och administrativa
krav, som enligt min mening bör ställas
i ett sådant här sammanhang. Inte ens
skolkommissionens förslag, med 80 ämneslärarkandidater,
gick så långt som
propositionen. Detta blir, enligt min
mening, en utbildningsanstalt av jätteformat
med inte mindre än cirka 500
lärarkandidater som ständigt är knutna
till skolan. Lägges till detta övriga
anställda, de samverkande läroverkens
lärare och elever jämte behövligt antal
folkskoleavdelningar, blir man lindrigt

sagt tveksam om det kan vara riktigt
att skapa en läroanstalt av sådana jättelika
dimensioner. Jag menar att lärarutbildningsbehovet
snarare borde
tillgodoses genom tillkomsten av ett
flertal mindre sådana institutioner och
inte genom tillkomsten av en lärarhögskola
av denna storlek.

Den andra frågan gäller förläggningen.
När skolan nu kommer att utbilda
ända upp till 90 ämneslärare, finns det
skäl att anta — jag skall inte gå in på
några mera tekniska beräkningsmetoder
—- att gymnasieklasserna i Malmö
inte räcker som övningsklasser utan att
gymnasieklasser i Lund så småningom
också får tas i anspråk. I och för sig
är det inget fel i att både klasser i
Malmö och Lund får bilda underlag för
lärarhögskolan. Tvärtom borde det vara
så att gymnasieorganisationen i Malmö
och Lund betraktades som en enhet.
I så fall bortfölle emellertid också det
enda skäl som talar för en förläggning
till Malmö — Malmös större antal
statliga gymnasieklasser. Alla andra
skäl talar för Lund, enligt skolöverstyrelsens
eget remissvar.

Låt mig bara peka på två sådana
skäl. I Lund finns redan en psykologiskpedagogisk
institution. En självständig
och ny sådan skulle nu —■ enligt detta
förslag — upprättas i Malmö. En förläggning
till Lund hade emellertid på
ett helt annat sätt medgett en samordning
av de ekonomiska och personella
resurserna för forskningen. I Lund ligger
också universitetsbiblioteket. Där
finns seminarie- och institutionsbibliotek.
Visserligen har Malmö ett av landets
bäst utrustade stadsbibliotek, men
just ur högskolesynpunkt kan givetvis
inte stadsbibliotekets resurser mäta sig
med universitetsbibliotekets.

Detta är, herr talman, de skäl jag vill
anföra för behovet av en omprövning
av dessa två frågor — utbildningskapiciteten
och förläggningen. Jag ber att
få yrka bifall till den bifogade reservationen.

Onsdagen den C maj 1959

Nr 15

Inrättande av en lärarhögskola i södra Sverige

Herr förste vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Även om det givetvis är
väl tidigt att nu med bestämdhet yttra
sig över hur organisationen av de kommande
lärarhögskolor, som riksdagen
under tidigare år har fattat beslut om,
skall utformas, har man dock under
de år som lärarhögskolan i Stockholm
verkat hunnit få en viss för att inte
säga ganska vidsträckt erfarenhet av
vad som i åtskilliga hänseenden krävs
för att en lärarhögskola skall vara funktionsduglig
med de mål i sikte som man
tidigare har uppställt för en skola där
de lärare skall utbildas som behövs
för att vi skall kunna så småningom
förverkliga den skolreform vi här i
landet vill genomföra.

De båda ärade reservanterna pekar
på att antalet lärarkandidater i den
föreslagna lärarhögskolan i Malmö väsentligt
uppräknats i jämförelse med
det antal man tidigare resonerat om
utan att remissinstanserna fått tillfälle
att yttra sig om förslaget i dess nya
form. Remissinstanserna hade heller
inte klart för sig att förslaget skulle
få den omfattning som nu föreslås. Det
förefaller mig att skolöverstyrelsen,
som ju har yttrat sig positivt i det här
hänseendet, har speciella möjligheter
att bedöma behovet av lärare. Vi är
väl alla medvetna om att det finns ett
stort och trängande behov av lärare
för den kommande skolreformen, och
därför måste antalet lärarkandidater
utökas.

Nu säger herr Blidfors, att den detaljen
inte är tillräckligt utredd liksom
han, enligt vad jag förstod, menade att
hela förslaget om lärarhögskolan tarvar
en ytterligare utredning måhända även
i annat avseende. Utskottet har inte velat
ta på sitt ansvar att gå med på
ett uppskov för en ytterligare utredning,
med hänsyn till alt tillkomsten
av skolan då fördröjes, till skada med

hänsyn till bristen på lärare. Det är
detta som har gjort att utskottet har
stannat för Kungl. Maj:ts förslag även
i vad gäller det omedelbara igångsättandet.

Vidare säger herr Blidfors att en utredning
också kunde ge klart besked
om förläggningsorten. Givetvis kan man
diskutera en annan förläggningsort än
Malmö, men med hänsyn till att den
utbildningskapacitet det här är fråga
om kräver tillgång på ett stort antal
skolklasser för övningsundervisningen,
tror jag att det är riktigast att här
stanna för Malmö stad, som har kapaciteten
i fråga. I reservationen säger herr
Blidfors att det inte alls är säkert att
ens Malmö kommer att räcka, utan att
man kanhända får vända sig även till
Lund för att få ett tillräckligt underlag.
Ja, om så möjligen skulle bli fallet —
utskottet har dock under hand inhämtat
från skolchefen i lärarhögskolan
här i Stockholm, att Malmö har tillräcklig
kapacitet i detta hänseende ■—
vill jag påpeka att Lund inte ligger så
långt borta. Det är väl ändå klokare att
lägga lärarhögskolan i Malmö och vid
behov ta stöd från Lund än att lägga
den i Lund, som bär betydligt färre
klasser för övningsundervisning, och ta
stöd från Malmö.

Jag tror att utskottets ställningstagande
här är riktigt, att lärarhögskolan
bör förläggas till Malmö. Det föreligger
stort behov av att snart få fram skolan,
och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Just därför att Malmös
gymnasieunderlag så småningom troligen
inte kommer att räcka till utan även
Lunds skolor får användas har, såsom
jag framhöll i mitt första anförande, det
enda skäl bortfallit som talar för en förläggning
till Malmö. Om Malmö och
Lund sålunda så småningom bildar ett
gemensamt gymnasieunderlag, hade
andra skiil bort inverka på förläggnings -

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Inrättande av en lärarhögskola i södra Sverige

frågan, skäl av den typ som jag här
nämnde.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Statsutskottet har i sitt
yttrande över Kungl. Maj:ts förslag om
den andra lärarhögskolan tagit upp
vissa principfrågor om erfarenheterna
från lärarutbildningen i de nya formerna,
och det gör att jag skulle vilja knyta
några reflexioner till statsutskottets utlåtande.

När den första lärarhögskolan startade
i Stockholm, hade man ingen erfarenhet
av den s. k. praktiktermin som
nu har kommit att ingå som ett viktigt
led både i ämneslärarnas och i klasslärarnas
utbildning, men det förutsattes
redan från början, att de unga läraraspiranternas
vistelse i skolor skulle
vara en mycket central del i deras metodiska
utbildning. Det förutsattes också
att de under denna termin skulle noggrant
följas av sina ordinarie handledare
och metodiklärare på lärarhögskolan.

När statsutskottet nu har hört ledningen
för den första lärarhögskolan, i
Stockholm, visar det sig att man på
grund av medelsknapphet och trängsel
i fråga om olika arbetsuppgifter inte har
lyckats att förverkliga dessa intentioner.
Det förekommer fortfarande att elever
från lärarhögskolan under sin praktiktermin
får ett mycket hastigt och improviserat
besök någon av de sista dagarna
i terminen, och de är i många fall
helt beroende av de lärare ute i skolorna
hos vilka de råkat bli placerade.
Ofta får de naturligtvis även av dem
en god handledning, men den skiljer sig
föga från den traditionella utbildningen
vid t. ex. provårsläroverk.

Jag vill fästa statsrådets uppmärksamhet
vid denna brist liksom vid de
stora olägenheter de två samverkande
läroverken här i Stockholm har haft av
det sätt, på vilket samarbetet till att
börja med var upplagt från lärarhögskolans
sida. Trots ansträngningar av

en skicklig ledning och skickliga lärare
har arbetsbördan på dessa samverkande
läroverk blivit onormalt stor, och det
är häpnadsväckande att Stockholms
stad och staten inte på ett par år har
kunnat komma överens om eller ens ta
initiativet till en så elementär sak som
att ge de många tiotal lärarkandidaterna
vid dessa skolor någon plats där de
kan förbereda sina lektioner och hålla
till mellan lektionerna. Från ett av de
berörda läroverken har det mycket träffande
sagts, att kollegierummet mera
liknar en tunnelbanestation under rusningstid
än en uppehållsort för yrkesverksamma
människor.

Över huvud taget är det viktigt att
den lärarreform, som betyder så mycket
för den obligatoriska skolans utveckling,
inte förfuskas. Den får inte
förfuskas på grund av att man onödigt
snålt bevakar gällande tjänstgöringsförpliktelser,
och den får heller inte förfuskas
genom att de som vid lärarhögskolan
skall utöva handledning förlorar
möjligheterna att följa sina adepter
när dessa tjänstgör ute i skolorna under
praktikterminen.

Till detta skulle jag också vilja foga
en bestämd önskan att man, när man nu
går vidare efter beslutet om den andra
lärarhögskolan, inte dröjer mer än
högst några veckor innan man inom
ecklesiastikdepartementet tar initiativ
till tillsättande av den utredning som
väl blir nödvändig för en tredje och så
småningom en fjärde lärarhögskola. Det
förefaller uppenbart, efter det beslut
som vi nu kommer att fatta i dag, att
dessa lärarhögskolor måste lokaliseras
till eller i nära anslutning till universitetsorter.
Jag skall här inte gå in i någon
polemik mot herr Blidfors, men jag
vill notera att han fäster stor vikt vid
det förhållandet, att vissa gymnasieklasser
i Lund i framtiden kan komma att
anlitas som underlag för en ny lärarhögskola,
men att han inte alls fäste någon
vikt vid att, om lärarhögskolan hade
placerats i Lund, ännu fler gvmna -

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

sieklasser i Malmö måste anlitas. Där- skandinaviska luftfartssamarbetet inom
med blir väl en del av hans argument SAS m. m.

åtskilligt tunnare. Kammaren biföll vad utskottet i dessa

Jag ber med dessa ord att få yrka bi- utlåtanden hemställt,
fall till utskottets hemställan.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Det sista som herr Helén
sade uppkallar mig till en liten gensaga.

Jag har lojalt rättat mig efter propositionens
bedömning av antalet gymnasieklasser
i Lund och Malmö, där man
förutsätter att endast statliga gymnasieklasser
skall användas. Vad herr Helén
nu senast sade tvingar mig emellertid
att erinra om att vi i Lund har även ett
annat läroverk. Om vi medräknar även
icke-helstatliga gymnasieklasser, har
Lund lika stor gymnasieorganisation
som Malmö.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels oek på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 22

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 78, i anledning av väckta motioner
angående uppräkning av den under Inkomster
av statens kapitalfonder upptagna
inkomsttiteln Statens bosättningslånefond,

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående införlivande med
statens järnvägar av Stockholm—Roslagens
järnvägar, och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förlängning av det

§ 23

Särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 37, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och lagertillgångar,
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den C februari 1959 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 67, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier
och lagertillgångar;

2) förordning angående ändring i
förordningen den 19 februari 1954 (nr
40) med provisoriska bestämmelser om
särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg; samt

3) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet:

Avdrag för avsättning enligt 1951 års
förordning om s. k. eldsvådefonder och
1954 års förordning om fartygsfonder
får göras sista gången vid 1959 års taxering.
I propositionen föreslås, att bestämmelserna
i fråga skall få permanent
karaktär. I samband därmed förordas
vissa ändringar, bl. a. i fråga om
den tid inom vilken fonderna skall tagas
i anspråk. Möjligheten att göra avsättning
till eldsvådefonder skall enligt
förslaget stå öppen även för jordbrukare
med bokföringsmässig redovisning.

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

Slutligen föreslås, att vissa specialregler
i kommunalskattelagen om fartygslikvider
och försäkringsersättningar för fartyg
skall upphävas.

De genom propositionen framlagda
författningsförslagen voro i nedan intagna
delar så lydande.

Förslag

till

förordning om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och
lagertillgångar
5 §.

Hava till investeringsfond avsatta medel
icke tagits i anspråk senast under
det beskattningsår, för vilket taxering
sker under tredje taxeringsåret efter
det, då avdrag för avsättningen ägt rum,
skola medlen upptagas såsom skattepliktig
intäkt av förvärvskällan för nämnda
beskattningsår. Visar skattskyldig, att

svårigheter föreligga att taga medlen i
anspråk inom tid som nu sagts, må riksskattenämnden
förlänga denna tid, dock
längst till och med det beskattningsår
för vilket taxering sker under sjätte
taxeringsåret efter det, då avdrag för
avsättningen ägt rum. Till avsatta medel,
som återföras till beskattning, skall
läggas ränta, beräknad efter tre procent
om året för det antal taxeringsår
som förflutit efter det då avdraget för
avsättningen skett, till och med det då
beloppet taxeras.

Vid den taxering, då återföring till
beskattning sker, må varken nettointäkten
eller den till kommunal inkomstskatt
uppskattade inkomsten av den förvärvskälla,
varom fråga är, upptagas
lägre än den till beskattning återförda
fondavsättningen jämte ränta.

Mot riksskattenämndens beslut i ärende
som avses i första stycket må talan
ej föras.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 19 februari 1954 (nr 40) med
provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av

avyttrat

(Nuvarande lydelse)

Förordning med provisoriska bestämmelser
om särskild investeringsfond för
ersättande av avyttrat fartyg
6 §.

Ha till--— beloppet taxeras.

Ha till investeringsfond avsatta medel
icke tagits i anspråk eller endast delvis
tagits i anspråk senast under det beskattningsår,
för vilket taxering sker
under sjätte taxeringsåret efter det, då
avdrag för avsättningen ägt rum, skola
å investeringsfonden kvarstående medel
upptagas såsom skattepliktig intäkt av
rörelse för nämnda beskattningsår. Till
beloppet skall därvid läggas ränta, beräknad
enligt i föregående stycke angivna
grunder.

fartyg

(Föreslagen lydelse)
Förordning om särskild investeringsfond
för avyttrat fartyg

6 §.

Ha till---beloppet taxeras.

Ha till investeringsfond avsatta medel
icke tagits i anspråk eller endast delvis
tagits i anspråk senast under det beskattningsår,
för vilket taxering sker
under tredje taxeringsåret efter det, då
avdrag för avsättningen ägt rum, skola
å investeringsfonden kvarstående medel
upptagas såsom skattepliktig intäkt av
rörelse för nämnda beskattningsår. Visar
skattskyldig, att svårigheter föreligga
att taga medlen i anspråk inom tid
som nu sagts, må riksskattenämnden
förlänga denna tid, dock längst till och
med det beskattningsår för vilket taxering
sker under sjätte taxeringsåret ef -

Onsdagen den C maj 1959 Nr 15

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ter det, då avdrag för avsättningen ägt
rum. Till avsatta medel, som återföras
till beskattning, skall läggas ränta, beräknad
enligt i föregående stycke angivna
grunder.

Mot riksskattenämndens beslut i ärende
som avses i andra stycket må talan
ej föras.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 28 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 ävensom punkt 1 av anvisningarna till 28 § samt punkt 3 d av anvisningarna
till 29 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)
Anvisningar
till 28 §.

1. Till intäkt---stadgade grun der.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och andra
inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag hänföras till
byggnad (se punkt 7 av anvisningarna
till 29 §), hänföres till intäkt av rörelse.
För annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank skall dock
beträffande intäkt vid avyttring av fartyg
följande gälla. Har nu avsedd skattskyldig
vid något tillfälle tillgodonjutit
räkenskapsenlig avskrivning vid inkomstberäkningen
för förvärvskällan i
fråga, skall intäkten hänföras till intäkt
av rörelse; i annat fall skall intäkt, varom
nu är fråga, upptagas såsom intäkt
av rörelse endast i den mån sådan följer
av punkt 3 d andra stycket av anvisningarna
till 29 § men i övrigt såsom
intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
i den män enligt 35 § förutsättningarna
för skattepliktig realisationsvinst
föreligga.

Vid avyttring — — — realisationsvinst
föreligga.

I enlighet — — — realisationsvinst
föreligga.

(Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 28 §.

1. Till intäkt---stadgade grun der.

Vid avyttring ----realisations vinst

föreligga.

I enlighet — — — realisationsvinst
föreligga.

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

(Nuvarande lydelse)

Då skattskyldig---för överlå taren.

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen obrukbar
utrangeras, får avdrag ske för vad
som i beskattningsavseende återstår
oavskrivet av anskaffningsvärdet, men
skall — därest annat icke föranledes av
vad i nästfoljande stycke sägs — å andra
sidan belopp, som erhålles vid avyttring
av tillgången, i sin helhet upptagas
såsom intäkt av rörelse (se punkt
1 andra stycket av anvisningarna till
28 §).

Har annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank avyttrat eller
utrangerat fartyg och har den skattskyldige
icke vid något tillfälle tillgodonjutit
räkenskapsenlig avskrivning vid
inkomstberäkningen för förvärvskällan
i fråga, må avdrag ske för vad som i
beskattningsavseende återstår oavskrivet
av anskaffningsvärdet, i den mån
detta belopp överstiger vad som influtit
vid avyttring av fartyget, men skall å
■andra sidan såsom intäkt av rörelse
upptagas endast vad som vid dylik avyttring
må hava återbekommits av belopp,
för vilket avdrag i beskattningsavseende
åtnjutits.

Med avyttring likställes det fall, att
tillgång uttages ur rörelsen för att tillföras
annan rörelse, som utgör särskild
förvärvskälla, eller för att nyttjas för
annat ändamål.

(Föreslagen lydelse)

Då skattskyldig---för överlå taren.

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen obrukbar
utrangeras, får avdrag ske för vad
som i beskattningsavseende återstår
oavskrivet av anskaffningsvärdet, men
skall å andra sidan belopp, som erhålles
vid avyttring av tillgången, i sin helhet
upptagas såsom intäkt av rörelse
(se punkt 1 andra stycket av anvisningarna
till 28 §). Med avyttring likställes
det fall, att tillgång uttages ur rörelsen
för att tillföras annan rörelse, som utgör
särskild förvärvskälla, eller för att nyttjas
för annat ändamål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen icke skall
gälla i fråga om 1959 års taxering eller i fråga om eftertaxering för år 1959 eller
tidigare år. I samband med ikraftträdandet av denna lag skall iakttagas, att bestämmelserna
i 28 § 2 mom. i deras äldre lydelse fortfarande skola gälla i fråga
om beskattningen av sådan ersättning för förlust av fartyg, som influtit under
beskattningsår, för vilket taxering skett år 1959 eller tidigare år, samt att punkt 1
av anvisningarna till 28 § och punkt 3 d av anvisningarna till 29 § i deras äldre
lydelse alltjämt skola äga tillämpning i fråga om avyttring av fartyg som förvärvats
före den 1 januari 1951.

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgangar, m. m.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:421
av herrar Spetz och Gunnar Pettersson
samt II: 504 av herr Johansson i öckerö
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition
i vad den avsåge ändring av
anvisningarna till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen
samt att som följd härav
de sista raderna i övergångsbestämmelserna
från och med orden »samt
att...» till slutet av meningen måtte
utgå;

II) de likalydande motionerna 1:422
av herrar Wolgast och Nils-Eric Gustafsson
samt 11:503 av herr Eriksson i
Bäckmora in. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 67 måtte besluta

1) att i förordningen om särskild investeringsfond
för avyttrat fartyg G §
måtte erhålla följande lydelse:

Ha till---beloppet taxeras.

Ha till investeringsfond avsatta medel
icke tagits i anspråk eller endast
delvis tagits i anspråk senast under det
beskattningsår, för vilket taxering sker
under sjätte taxeringsåret efter det, då
avdrag för avsättningen ägt rum, skola
å investeringsfonden kvarstående medel
upptagas såsom skattepliktig intäkt av
rörelse för nämnda beskattningsår. Till
avsatta medel, som återföras till beskattning,
skall läggas ränta, beräknad enligt
i föregående stycke angivna grunder; 2)

att nuvarande bestämmelser i
punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen
samt i punkt 3 d av
anvisningarna till 29 § samma lag måtte
äga fortsatt giltighet; ävensom

III) motionen 1:420 av herrar Mattsson
och Nils Theodor Larsson, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 67 måtte besluta,
att i förordningen om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier

och lagertillgångar 5 § måtte få följande
lydelse:

Hava till investeringsfond avsatta medel
icke tagits i anspråk senast under
det beskattningsår, för vilket taxering
sker under sjätte taxeringsåret efter
det, då avdrag för avsättningen ägt rum,
skola medlen upptagas såsom skattepliktig
inkomst av förvärvskällan för nämnda
beskattningsår. Till avsatta medel,
som återföras till beskattning, skall läggas
ränta, beräknad efter tre procent
om året för det antal taxeringsår som
förflutit efter det, då avdraget för avsättningen
skett, till och med det då
beloppet taxeras.

Vid den taxering---fondavsätt ningen

jämte ränta.

Utskottet hemställde, att riksdagen —
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 67, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas samt
med bifall till de likalydande motionerna
I: 421 av herrar Spetz och Gunnar
Pettersson samt II: 504 av herr Johansson
i öckerö in. fl., de likalydande motionerna
I: 422 av herrar Wolgast och
Nils-Eric Gustafsson samt II: 503 av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl. ävensom
motionen I: 420 av herrar Mattsson
och Nils Theodor Larsson — måtte

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskilda
investeringsfonder för förlorade inventarier
och lagertillgångar med den
ändring av 5 §, som framginge av utskottets
hemställan;

2) antaga i utskottets hemställan intaget
förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 19 februari
1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser
om särskild investeringsfond för
ersättande av avyttrat fartyg;

3) för sin del antaga i utskottets hemställan
intaget förslag till lag om ändring
av 28 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Beservation hade avgivits av herrar
Ericsson i Kinna, Eriksson, Snygg,

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

Jansson, Oscar Carlsson, Wirmark,
Branclt i Aspabruk, Allard, Kärrlander
och Andersson i Essvik, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
— med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 67 och med avslag
å de likalydande motionerna I: 421
av herrar Spetz och Gunnar Pettersson
samt II: 504 av herr Johansson i öckerö
m. fl., de likalydande motionerna I: 422
av herrar Wolgast och Nils-Eric Gustafsson
samt II: 503 av herr Eriksson i
Bäckmora m. fl. ävensom motionen
I: 420 av herrar Mattsson och Nils
Theodor Larsson — måtte antaga de
vid propositionen fogade förslagen till

1) förordning om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier
och lagertillgångar;

2) förordning angående ändring i
förordningen den 19 februari 1954 (nr
40) med provisoriska bestämmelser om
särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg; samt

3) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets
föreliggande betänkande handlar om
förordning om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och lagertillgångar,
förordning om särskild
investeringsfond för avyttrat fartyg
samt lag om ändring i kommunalskattelagen.
Alla dessa tre förordningar kan
sägas vara av provisorisk karaktär. Syftet
med lagstiftningen var ursprungligen
att åstadkomma möjligheter för den
som förlorat inventarier och lagertillgångar
att slippa att omedelbart skatta
för de summor vederbörande får ut i
ersättning. Även beträffande fartygen
har syftet varit detsamma, nämligen att
skapa en särskild fond för att mildra
beskattningen.

Om själva principen att genom avsättning
till fonder mildra den progres -

siva beskattningens verkningar råder
väl inga delade meningar. Som framgår
av utskottets betänkande gäller det
beträffande de två första förordningarna
vilken tid pengarna skall få stå inne
i fonden, innan de blir föremål för beskattning.
Kungl. Maj:t har där föreslagit
tre år, men utskottsmajoriteten har
följt motionens yrkande att bibehålla
den nuvarande regeln om sex år. Där
föreligger sålunda skilda uppfattningar.
Vidare har utskottets majoritet frångått
propositionens förslag till förordning
om särskild investeringsfond för
ersättande av avyttrat fartyg.

I och för sig är alla dessa tre frågor
betydelsefulla, men det största spörsmålet
är hur det i beskattningshänseende
skall förfaras vid försäljning av fartyg.
Om en enskild person skaffar sig
en rörelse och i samband därmed köper
ett fartyg — t. ex. för att bedriva
fiske eller något slag av rederiverksamhet
— så har hittills speciella regler
gällt härför. Förklaringen härtill är, att
det under högkonjunkturen 1952 var
svårt att köpa fartyg. Därför infördes
bestämmelsen, att man skulle kunna
sätta undan pengar när man sålt ett fartyg
i avsikt att skaffa ett nytt i stället.
Det var då naturligt att ha en sådan bestämmelse,
men nu har en förändring
inträtt inom vår varvsindustri, och nu
har riksdagen tvärtom fått vidtaga särskilda
åtgärder för att öka beställningarna
vid våra varv. Det gamla skälet
kan då givetvis inte gälla.

Utskottsmajoriteten har framhållit,
att om ett fartyg säljes till ett högre pris
än det som erlades, när det köptes, så
beror detta dels på penningvärdeförsämringen
och dels på speciella konjunkturförhållanden
inom sjöfarten och
fisket. Vidare säger utskottet — och det
vill jag gärna poängtera — att det inte
är ovanligt att fartyg säljes till avsevärt
högre pris än som erlades, när de köptes.
Det råder sålunda mycket gynnsamma
konjunkturer på det området. Tidigare
har jag dock levat i den föreställ -

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

ningen, att det inte gick att sälja fartyg
till överpriser, och när vi här i kammaren
har diskuterat fiskets lönsamhet, så
har jag alltid tyckt mig märka, att det
inom den delen av vårt näringsliv råder
mycket hårda villkor. Nu säger utskottet
att man kan sälja fartyg med god
förtjänst. Detta måste då också gälla
med den reservation som skall fogas
till resonemanget, nämligen att Kungl.
Maj :t föreslagit att för fartyg förvärvade
före 1951 — alltså före den händelse i
vårt ekonomiska liv, som vi brukar benämna
engångsinflationen — skall de
gamla reglerna gälla. Kungl. Maj:ts förslag
att skatt skall erläggas vid försäljning
av fartyg till överpris gäller endast
sådana fartyg som förvärvats efter
1951, alltså under den tid då de högre
priserna har rått. För att drabbas av beskattning
vid sådan fartvgsförsäljning
skall man sålunda ha fått alldeles särskilt
bra betalt för fartyget.

Nu hävdar utskottsmajoriteten att det
här inte gäller någon rörelse för utövande
av fiske och fartygsförsäljning
därför inte kan behandlas på samma
sätt som försäljning av inventarier i allmänhet,
utan att här måste gälla speciella
regler.

Man kan naturligtvis driva ett sådant
resonemang, men jag förstår inte att det
kan vara hållbart. Om vi har haft en
provisorisk lagstiftning med hänsyn till
de speciella förhållanden som gällde under
viss tid och vi nu står i begrepp att
besluta att göra denna lagstiftning permanent,
kan vi inte ha några särregler,
där t. ex. fisket betraktas på ett alldeles
speciellt sätt.

Det står i betänkandet att om man
beskattar mervinsterna, medför detta
felräkningar därför att dessa mervinster
betraktas som sparat kapital, på vilket
skatt inte skulle utgå. Om vederbörande
fartygsägare har den stora förmånen att
kunna få ut högre köpeskilling än han
betalade, när han förvärvade fartyget
som nytt, är det en alldeles speciell favör.
Sparare i allmänhet har inte den

förmånen, möjligen med undantag för
dem som sparar i aktier. Aktiesparandet
är dock betydligt mera riskfyllt än
att spara i fartyg, ty enligt utskottet är
det en vanlig företeelse att man får ut
merpriser för fartyg.

Går det då att försvara dessa undantagsbestämmelser
med hänvisning till att
hela mervinsten inte skulle få behållas?
Penningvärdeförsämringen har tyvärr
inte spararna i allmänhet garderat
sig mot — i varje fall inte penningspararna.
Den är alltså en olycka som
drabbat alla som sparat, och vi kan inte
rimligen säga att en speciell grupp skall
få en favör som inte alla får.

Det säges att dessa förmåner har existerat
så länge, att de inte skall ändras.
Jag anser det emellertid inte riktigt att
säga att därför att vi vid en viss tidpunkt
beslöt att hjälpa en näringsgren,
dessa bestämmelser under alla omständigheter
skall bli bestående, om denna
lagstiftning får permanent karaktär.

Jag är medveten om att det går att
föra långa resonemang om avskrivningsregler
och göra jämförelser med
vad t. ex. dessa småredare eller fiskerinäringsutövare
har för möjligheter till
avdrag i beskattningen, men jag skall
avstå härifrån, ty jag misstänker att finansministern
kommer att redogöra
härför. Jag har bara i all enkelhet velat
säga att här råder speciella förhållanden,
föranledda av en provisorisk lagstiftning,
som avviker från de regler
som gäller för rörelse i allmänhet. Skall
man stödja en speciell del av näringslivet
— som vi t. ex. beslutat beträffande
fisket i dag — då frågar jag mig om
det kan vara rimligt att hävda de förmånliga
regler som gäller för merinkomst
på inventarier. Från statens sida
hävdas nämligen faktiskt, att på detta
område speicalregler skall gälla som
avviker från reglerna för annan näringsverksamhet.

Vi reservanter har kommit till den
uppfattningen att detta är vid avvägt.
Vi tveker vi bör alldeles särskilt fram -

62 Nr 15 Onsdagen den 6 maj 1959

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

häva att Kungl. Maj:t tagit så mycket
hänsyn man rimligen kan ta genom att
det i övergångsbestämmelserna finns
regler om att fartyg, som köptes billigare
före år 1951, skall beskattas efter
de gamla reglerna, d. v. s. det blir ingen
särskild skatt på mervärdet. Om fartyg,
som är förvärvade därefter och
alltså betalda med högre pris, vid försäljning
trots allt ger ett mervärde, är
det emellertid rimligt att detta mervärde
beskattas.

Reservationens yrkande går ut härpå,
herr talman, och jag ber att få yrka bilfall
till reservationen.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I den föreliggande propositionen
har föreslagits att de bestämmelser,
som nu gäller rörande investeringsfonden
för ersättning av förlorade
inventarier och lagertillgångar och rörande
särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg, skall permanentas.
Bevillningsutskottet är enigt om
att en sådan permanentning är välkommen.
Jag hälsar också med tillfredsställelse
att i och med denna permanentning
har vi fått eri* utvidgning av bestämmelserna
så till vida att de s. k.
eldsvådefonderna även kommer att gälla
jordbrukare med bokföringsmässig redovisning.

Om permanentningen är vi sålunda
ense. Däremot har utskottet och reservanterna
olika uppfattning på två punkter.
För det första gäller det den tid,
inom vilken till investeringsfond avsatta
medel senast skall ha tagits i anspråk
för att ej bli föremål för beskattning.
För det andra gäller det vilket
belopp som skall bli föremål för beskattning,
när ett fiskefartyg i en fysisk
persons ägo försäljs.

Utskottsmajoriteten har hävdat att vi
skall behålla den tidsfrist, som gällde
för provisoriet, nämligen sex år. Reservanterna
vill att tiden i enlighet med
propositionens förslag skall sättas till

tre år. Jag vill erinra om att det till
grund för propositionen ligger en promemoria,
där tiden är satt till sex år.
En del av de remissinstanser som yttrat
sig har föreslagit sex år, medan andra
gått på en kortare tid. Riksskattenämnden
har föreslagit en kortare tid, kompletterad
med en viss dispensgivning.

Utskottsmajoriteten håller på att tiden
skall vara sex år. Om en eldsolycka
inträffar är det ofta så, att normallagret,
om jag får uttrycka mig på det sättet,
inte kan anskaffas på en gång. För att
ett normallager skall kunna återanskaffas
måste först de eldhärjade lokalerna
återställas; maskiner och inventarier
måste återanskaffas och genom driftstoppet
förlorad kundkrets måste återvinnas,
innan man kan ha den stora lagerhållning
som man tidigare hade. Vi
menar därför att det många gånger behövs
mer än tre år. Visserligen skulle
det enligt förslaget finnas möjligheter
till dispens. Men att söka dispens kräver
ju ett visst arbete både av den som
drabbas av olyckan och av dem som
skall handlägga dessa frågor. Eftersom
vi försöker rationalisera på olika områden,
anser jag att vi inte skall skapa mer
arbete än som verkligen är erforderligt
vare sig för den enskilde eller för olika
verk.

Med dessa få ord har jag velat motivera
varför vi stannat för sex år.

Jag kommer sedan över till den andra
frågan där vi är oense, nämligen frågan
om vilket belopp som skall bli föremål
för beskattning när ett fiskefartyg säljs.
Jag vill först erinra om att det här endast
gäller fartyg i fysiska personers
ägo; för juridiska personer är ju saken
inte aktuell. Utskottsmajoriteten menar
att vi bör hålla på de gamla bestämmelserna.
Den näring som skulle drabbas
av den utvidgning av inkomstbegreppet,
som propositionens förslag
egentligen medför, är nämligen av så
säreget slag, att de gamla bestämmelserna
bör fortsätta att gälla. I förstakammardebatten
i denna fråga sade

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

finansministern, utan att någon annan
berört den saken, att fisket till mycket
stor del är att jämföra med jordbruket.
Detta är ett motiv för att vi behåller
samma inkomstbegrepp för fisket som
för jordbruket. Jag förmodar att finansministern
kommer att närmare utveckla
den saken här, och jag kan därför vänta
till en kommande replik med att ytterligare
utveckla mina synpunkter på
frågan om fiskerinäringens likställdhet
i detta avseende med jordbruksnäringen.
Detta är för övrigt så klart belyst
i ett remissyttrande som är återgivet i
den kungl. propositionen, att jag egentligen
bara behöver hänvisa till vad som
sagts där.

Jag vill sedan endast med ett par ord
ange skälet för att jag inte velat gå med
på en utvidgning av inkomstbegreppet
för de fartyg som det här är fråga om.
Jag är av den uppfattningen att dessa
fartyg är, om jag så får uttrycka mig,
att räkna som fasta anläggningstillgångar,
och fasta anläggningstillgångar
i handelsrörelse eller industrirörelse är
inte föremål för annan beskattning än
realisationsvinstbeskattning. På industrifastigheter
har vi många gånger upp
till fem procents avskrivning. Trots detta
blir fastighetens försäljningssumma
inte föremål för någon beskattning, om
fastigheten försäljes efter tio år. På samma
sätt förhåller det sig med jordbruksfastighet.
För dessa har vi ett årligt värdeminskningsavdrag,
som visserligen i
procent räknat inte är så högt men som
ändå under den tid en jordbrukare vanligtvis
innehar fastigheten kommer att
uppgå till ett väsentligt belopp. Det
merbelopp jordbrukaren får ut för fastigheten
blir inte föremål för beskattning,
om han innehaft fastigheten i mer
än tio år.

Ett fiskefartyg har kanske inte lika
lång livstid som fabriksbyggnader och
jordbrukets ekonomibyggnader, men
skillnaden är inte så stor. Detta har
gjort all jag personligen anser, alt vi
inte gynnar fiskerinäringen mera lin

andra grupper av näringsidkare — om
man nu kan tala om ett gynnande i
detta fall — om realisationsvinstbeskattningen
tillämpas för dessa fiskefartyg
även i fortsättningen.

Herr talman! Jag får kanske tillfälle
att återkomma i en replik och vill nu
yrka bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Med den utförliga motivering
för utskottets förslag som herr
Nilsson i Svalöv lämnat skulle jag i
stort kunna nöja mig med att instämma
i vad han sagt. Det är endast ett par ytterligare
synpunkter jag vill anlägga på
frågan.

Den tidsfrist, inom vilken man har
att ta i anspråk medel avsatta till fartygsfonden,
har propositionen föreslagit
— som reservanten redogjort för —
begränsad till högst tre år. I motionerna
I: 422 och II: 503 har vi yrkat att de
nuvarande bestämmelserna om sex år
skall kvarstå, vilket också utskottet har
tillstyrkt. Reservanterna yrkar i detta
fall på propositionens förslag om tre år
och menar att det skall finnas möjligheter
att inom den tidsfristen anskaffa
ett nytt fartyg i stället för det som försålts.
Reservanterna hänvisar för övrigt
till möjligheten att i särskilt fall erhålla
dispens från riksskattenämnden. Vi har
emellertid en annan syn på denna möjlighet.
Med de långa leveranstider som
ofta förekommer för nybeställda fartyg
måste man förutsätta att dispens för
förlängd giltighetstid måste tas i anspråk
i ett så stort antal fall, att det administrativa
förfarandet onödigt kommer
att betunga riksskattenämnden. Det
kan också finnas andra skäl som nödvändiggör
en tidsfrist på sex år.

I fråga om specialreglerna i kommunalskattelagen
om försäljning av fartyg
som man inte ersätter med ett nytt finner
utskottet det synnerligen påkallat,
alt de nuvarande gynnsamma reglerna

64 Nr 15 Onsdagen den 6 maj 19o9

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

får behållas. Den värdestegringsvinst
som enligt propositionen avses att beskattas
är vad jag skulle vilja kalla endast
fiktiv vinst, som uppkommit på
grund av penningvärdeförsämringen.
En beskattning av detta nominella övervärde
innebär för fiskaren en reell
minskning av det sparkapital som han
har räknat med att kunna ta i anspråk.

Här företräder reservanterna den meningen,
att samma regler som gäller för
beskattning av lösa inventarier också
skall tillämpas i fråga om fartyg. Att
på det sättet jämställa fartyg med lösa
inventarier måste väl ändå vara att införa
ett skattebegrepp som har föga
motsvarighet i praktiken. Ett fiskefartyg
får ju i mycket stor utsträckning
fungera som bostad för fiskaren, och
jag kan inte komma ifrån att ett fiskefartyg
har mera karaktär av fastighet
än lösa inventarier. Det bör således ur
skattesynpunkt behandlas på samma
sätt som en fastighet. Men, herr talman,
det alldeles avgörande skälet för bibehållande
av specialreglerna i kommunalskattelagen
anser jag vara, att det
här är fråga om en fiktiv vinst, föranledd
av penningvärdeförsämringen,varför
det skulle vara orättvist att beskatta
densamma på det sätt, som föreslås i
propositionen.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Såsom de föregående talarna
sagt är det egentligen två frågor
vi har att ta ställning till. Dessa är inte
på något sätt beroende av varandra.
Den ena gäller avsättningstiden för
eldskadefonden och fartygsfonden och
den andra avser en ändring av beskattningsreglerna
vid försäljning av fartyg
i vissa fall. Beträffande beskattningen
avser man nu att införa en skärpning.

Först några synpunkter på fonderna.
Därvidlag gäller det närmast en tvist i
fråga om tiden, tre eller sex år. Jag

skulle först och främst vilja erinra om
att i den nuvarande lagstiftningen är
tiden satt till sex år. Det finns väl ingen
orsak att göra någon ändring på den
punkten bara av den anledningen att
man nu skall permanenta denna lagstiftning,
som tidigare haft provisorisk
karaktär. Vidare tycker jag det är anmärkningsvärt
att man från Kungl.
Maj:ts och reservanternas sida är beredd
att acceptera sex år, visserligen
först efter särskild prövning av riksskattenämnden.
Men denna prövning,
säger man, får inte vara restriktiv.

Detta betyder alltså att man i alla fall
anser att bestämmelsen om sex år skall
få tillämpas, ehuru man inte är beredd
att skriva in en längre tidsperiod än tre
år i lagen. I praktiken måste detta innebära
ett merarbete för administrationen.
Riksskattenämnden måste alltså
ta hänsyn till synpunkter som framföres
i detta sammanhang men skall ändå
inte tillämpa någon restriktiv prövning.

Jag finner detta tillvägagångssätt meningslöst,
och dessutom medför det mer
krångel för dem som skall ansöka om
förlängning. Det hela strider på något
sätt mot en förenkling, som vi väl alla
är intresserade av att försöka åstadkomma.
Jag tycker att både Kungl.
Maj :t och reservanterna egentligen
"kommit till samma slutsats som motionärerna,
som vill att man skall bibehålla
nu gällande regler, ett förslag som
utskottet anslutit sig till. Från Kungl.
Maj:ts och reservanternas sida är man
emellertid tydligen ändå inte beredd att
låta reglerna gälla, utan man vill
krångla till det hela, som jag ser saken.

När det gäller beskattningsreglerna
innebär förslaget en skärpning, och av
propositionen att döma förefaller anledningen
närmast vara den att man
vill uppnå en viss uniformitet, en viss
likhet med beskattningen på andra områden.
Därvidlag finns dock vissa skillnader;
man kan exempelvis peka på bolagsbeskattningen
och den progressiva

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

Särskilda investeringsfonder

inkomstbeskattningen för den enskilde
medborgaren m. m. Det som väl är viktigast
är frågan, hur ett fartyg — inte
bara ett fiskefartyg — skall betraktas,
om det skall betraktas såsom och jämställas
med ett inventarium när det gäller
den eventuellt uppkomna vinsten
vid försäljningen eller om det skall
jämföras med en fastighet.

Det är här man måste försöka dra
upp en principiell skiljelinje. Då vill
jag gärna ansluta mig till utskottsmajoriteten
och motionärerna, som hävdar
att en båt närmast är att jämställa med
en fastighet. En båt är ju samtidigt arbetsplatsen,
lagerutrymmen och i
många fall också bostad. Därför måste
det väl vara riktigt att man får jämföra
den med en fastighet, och då skall inte
den eventuella vinst som uppkommer
vid en försäljning beskattas.

Beträffande vad som anfördes av utskottets
ärade ordförande, som nu företrädde
reservanterna, är det bara ett
par saker jag ville fästa uppmärksamheten
vid. Herr Ericsson i Kinna säger
att bakgrunden till nuvarande lagstiftning
är att man skall få avsätta pengar
till investeringsfonderna för nyanskaffning.
När frågan behandlades 1952 var
det ingenting, vare sig i de motioner
som förelåg eller i det utskottsbetänkande
riksdagen antog, som gav vid
handen att bestämmelserna uteslutande
haft till syfte att underlätta återanskaffning
av fartyg. Tvärtom har det uttryckligen
framhållits, att det i lika hög
grad gäller själva inkomstbegreppet.
Jag tror att man har fäst för stor vikt
vid uppfattningen att syftet endast
skulle vara att underlätta en nyanskaffning.

Herr Ericsson i Kinna förvånade sig
mycket över att utskottsmajoriteten i
betänkandet skrivit att det iir en relativt
vanlig företeelse, att man vid försäljningen
får ut ett högre pris än anskaffningspriset.
.lag tycker inte detta
är så mycket att förvåna sig över, eftersom
man vet att detta förhållande
5 — Andra kammarens protokoll

sammanhänger med förskjutningar i
konjunkturen och med penningvärdeförsämringen.
Ty det är denna penningvärdeförsämring
— som alla visserligen
måste ta hänsyn till — som är
anledningen till uppkomsten av denna
vinst; i själva verket är den vad vi kallar
en fiktiv vinst, som det inte kan vara
riktigt att beskatta.

När man nu behållit denna form avlättnad
i beskattningen under 20 år
finns det ingen anledning till att man
nu helt plötsligt skall införa en skärpning.
Några uppenbara olägenheter eller
missbruk av reglerna har inte heller
under denna 20-årsperiod kunnat påvisas.
Därför tycker jag att alla skäl talar
för ett bibehållande av de gällande
beskattningsreglerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ERICSSON i Kinna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Stenberg hävdar
att det inte föreligger någon större skillnad
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
när det gäller denna tidsgräns
på tre respektive sex år, och han
säger, att reservanterna går ju i stort
sett med på periodens längd — det är
bara det att vi vill krångla till det hela
genom att riksskattenämnden skall få ge
dispens.

Men herr Stenberg är medveten om att
vi säger, att i normalfallet bör tre år
räcka till. Dispens skall kunna begäras
om alldeles speciella skäl föreligger.
Bedömningen skall då inte vara restriktiv,
men det skall finnas bärande
skäl. Och herr Stenberg har väl inte
den uppfattningen, att det nu i allmänhet
är så ont om varor eller att våra
varv är så överbelagda, att det kommer
att ta så här lång tid, ty det strider ju
mot den mening vi har så att säga till
vardags. Det är tydligen bara när det
gäller denna speciella skattefråga som
man vill anlägga dessa synpunkter.

11)59. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m

Vidare säger herr Stenberg, att nog är
fartyg mera att jämföra med en fastighet
än med inventarier i allmänhet —
man bor ju ombord på fartyget. Ja, visst
finns det fiskare som bor ombord på
fartygen. Men skall man ha speciella
regler, att fartygen skall utgöra bostad,
för att skattefrihet skall få åtnjutas? Menar
herr Stenberg att redare ovillkorligen
måste bo på sina fartyg, om de
skall få dessa förmåner? Nej, det kan
han väl inte mena.

Och nog är det många ägare till fartyg
som inte bor på sina fartyg. Det går
helt enkelt inte att driva denna jämförelse
hur långt som helst.

Herr Eriksson i Bäckmora sade, att
vi vet ju hur långa leveranstider det är
för fartyg. Ja, är det så långa leveranstider
för fartyg av denna typ? Jag tror
inte det. I varje fall har ju riksdagen
sanktionerat en annan mening, nämligen
att de mindre varven behöver stöd
och att vi skall lägga ut nya order, så
att de kan upprätthålla sysselsättningen.

När det gäller de s. k. fiktiva vinsterna
har det kanske sitt intresse för kammaren
att få klarhet i, att den merbeskattning
man här talar om aldrig kommer
till stånd. För den händelse vederbörande
båtägare köper ett nytt fartyg,
så snart han säljer ett som han innehar,
går — oavsett priset och merinkomsten
— ingenting till beskattning.
Det är endast under den förutsättningen
att han avvecklar rörelsen och sedan
inte skaffar nytt fartyg som han måste
ta upp vinsten till beskattning under
tre taxeringsår — d. v. s. progressionen
mildras enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Utskottets talesmän har
i denna kammare inte varit så utförliga
i sin plädering som i första kammaren,
medan reservanternas talesman här
ganska ingående utvecklat reservanter -

nas och Kungl. Maj:ts syn på frågan.
Jag kan därför inskränka mig till några
kommentarer med anledning av inläggen
från utskottsmajoritetens företrädare.

Herr Nilsson i Svalöv sade att utredningsmannen
accepterat de sex åren
som lämplig tidsperiod för skattefrihet
när det gäller eldskadefonder och fartygsfonder.
Det är nu inte ett korrekt
återgivande av vad utredningsmannen
anfört. Han har visserligen föreslagit
sex år men kompletterat detta med ett
förslag om skärpta ränteregler. Vid remissbehandlingen
gick man emot tanken
på skärpta ränteregler, och utredningsmannens
förslag på den punkten
mötte alltså kritik. Riksskattenämnden
föreslog i stället att tidsperioden borde
vara tre år men att man, när det finns
skäl därtill, skall kunna förlänga tiden
till sex år.

Erfarenheten säger oss, att den nuvarande
bestämmelsen om sex år inneburit
omotiverade skattepreferenser till redare
och innehavare av fartyg. Och kammarens
ledamöter måste ju ändå alltid
komma ihåg, att ges det omotiverade
skattefavörer för vissa grupper av medborgare,
så är det andra som skall betala,
d. v. s. skattedragarna i allmänhet.
Den omständigheten att utredningsmannen,
med accept från remissinstanserna,
konstaterat att här har bedrivits
ett omotiverat skatteundanhållande, bör
väl vara tillräckligt skäl för att antaga ett
på erfarenheten byggt ändringsförslag,
som innebär att man kommer ifrån det
omotiverade skatteundanhållandet men
ändå kan tillgodose de rimliga anspråken
att få hålla fonderna skattefria
längre än tre år genom ett särskilt beslut
in casu.

Herr Nilsson i Svalöv säger vidare,
att näringen drabbas av skärpningarna
enligt propositionen i förhållande till nu
gällande regler. Det är en helt missvisande
presentation av läget. Näringen
drabbas inte. Säljer man ett fartyg
har man sedan 1954 — det har varit

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

för förlorade inventarier och lagertillgångar, ni. m.

Särskilda investeringsfonder

provisoriska bestämmelser, men de föreslås
nu bli permanenta — rätt att avskriva
hela försäljningssumman på det
nya fartyget. Man betalar således ingen
skatt för försäljningssumman. När man
talar om »näringen» måste man väl fatta
detta begrepp så att det är en verksamhet
som fortsätter. Säljer man en gammal
båt och ersätter den med en ny, kan
man göra anspråk på att vara talesman
för näringen, för driften som sådan.
Då klaras problemet genom fartygsfonderna,
eftersom hela försäljningssumman
blir fri när den användes till avskrivning
av det nya fartyget.

Det var ju denna synpunkt som låg
bakom när man 1952 införde den bestämmelse
som nu åberopas av herr
Nilsson i Svalöv. Man motiverade bestämmelsen
med att den som sålde sin
båt borde ges möjlighet att avskriva
köpesumman i form av placering i den
nya båten. 1952 hade vi icke fartygsfonderna,
eftersom de tillkom först
1954. Det var då bevillningsutskottet
föreslog, att man i stället skulle införa
rätt till »återvunna värdeminskningsavdrag»
vid beskattningen men ingenting
därutöver. Man fick med andra ord
skatta för det belopp som man tidigare
hade avskrivit, men man var fri
från beskattning på den andra delen
av försäljningssumman.

När bevillningsutskottet lade fram
detta förslag, motiverades medgivandet
med att det var erforderligt för näringens
bestånd. Det motiverades inte som
någon speciell skattepreferens för de
fysiska personer, de redare, fartygsägare
eller fiskare, som säljer sina båtar
och som skall ha försäljningssumman
och försäljningsvinsten som tillskott till
sin ålderdomsförsörjning utan att i fortsättningen
vara yrkesmän.

När herr Nilsson i Svalöv talar om
att man får se till att man inte försämrar
för näringen, blandar herr Nilsson
ihop två olika begrepp. Sedan fartygsfonderna
kom till 1954 kan man inte
försämra för näringen. Däremot ger jag

herr Nilsson rätt i att man kan försämra
för den fysiska person, som slutar upp
med näringen och vill ha dessa pengar
skattefritt för att dryga ut sin ålderdomsförsörjning.
Men ingen annan får
någon skattebefrielse ifall han avyttrar
inventarier och avvecklar sin rörelse för
att använda pengarna för sin ålderdomsförsörjning.
Utifrån den enkla principen,
att medborgarna i skattehänseende
skall behandlas lika, kan man givetvis
fråga sig varför denna speciella grupp
av fysiska personer — redare, fartygsägare
och fiskare — skall ha en speciell
skattepreferens när de drar sig tillbaka.
Det är det som herr Nilsson argumenterar
för, och det har ingenting med näringen
att göra. Med begreppet »näringen»
avser man dem som fortsätter verksamheten
och rörelsen.

Nu har, herr talman, denna dubbla
favör gällt sedan 1954. Vi beslöt 1952
den favören, att de som sålde sin båt
endast behövde skatta för det belopp,
som motsvarade genomförda avskrivningar.
Man motiverade detta ur näringens
synpunkt, och riksdagen beslutade
denna regel såsom en förmån för näringen.
1954 kom den provisoriska bestämmelsen
om fartygsfonderna. Då hade
den gamla motiveringen inte längre
någon betydelse, men så länge fartygsfonderna
bara varit ett provisorium har
den fått släpa kvar och följaktligen blivit
ett prerogativ för de speciella fysiska
personer jag här omnämnt: fartygsägare,
redare och fiskare. När vi nu gör
fartygsfonderna permanenta, har jag
mycket svårt att förstå varför vi skulle
ha kvar denna inadvertens, som blev
en följd av att man 1952 genomförde
denna bestämmelse »för näringens vidkommande»
och icke korrigerade den
när fartygsfonderna tillkom 1954.

Nu skall fiskare, fartygsägare och redare
enligt kommunalskattelagen beskattas
såsom rörelseidkare. Det innebär
bland annat att så fort de har skaffat sig
sitt redskap — i detta fall fartyget —
har de rätt att tillämpa de avskrivnings -

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

regler, som gäller för rörelseidkare. I
allmänhet bestämmer man sig för en
planmässig avskrivning, vilket innebär
att man skriver av tio procent per år.
Efter tio år har man då skrivit av hela
köpesumman för fartyget eller, rättare
sagt, man är skattebefriad efter tio år
för fartygets hela köpesumma. Man har
ansett det vara riktigt att rörelseidkarcn
har en sådan preferens. Om rörelseidkaren
sedermera säljer sin rörelse och
sina inventarier, får han ta upp vinsten
till beskattning i vanlig ordning.

Här tycks man nu från utskottets sida
driva en ganska orimlig argumentering.
Man är helt på det klara med att
redaren, fartygsägaren och fiskaren i
detta avseende skall betraktas som rörelseidkare,
så att han får behålla sin
rätt till tio procents avskrivning varje
år. Men man vill inte vara konsekvent
och betrakta honom som rörelseidkare
när han slutar med verksamheten, säljer
sin båt och gör en vinst på försäljningen.
Då skall man betrakta honom
som fastighetsägare, eftersom en fastighetsägare,
som haft sin fastighet längre
tid än tio år och följaktligen icke drabbas
av någon realisationsvinstbeskattning,
slipper skatta för förtjänsten på
mervärdet.

Men märk väl, denne fastighetsägare
har inte haft rättighet att avskriva 10
procent. Han har inte fått skattebefrielse
med 10 procent av fastighetens
värde varje år eller, låt mig säga, åtnjutit
skattefrihet för fastigheten under
en tioårsperiod. En fastighetsägare har
i allmänhet för en fastighet av sten fått
tillgodoräkna en avskrivning av en halv
procent, vilket betyder 200 års avskrivning.
För en fastighet av trä är avskrivningen
en procent, vilket motsvarar 100
års avskrivning. I fråga om industrifastigheter
kan man vara litet mera generös.
Då kan avskrivningen röra sig om
ett par, tre procent.

I detta fall har man jämfört fiskarens
båt med den civile mannens fastighet,
en jämförelse som enligt mitt förmenan -

de är rent horribel. Den omständigheten,
att fiskaren sover ett ganska respektingivande
antal nätter på båten,
kan ju inte göra båten till en fastighet.
Långtradarchauffören sover förmodligen
flera nätter om året i förarhytten
än han sover hemma i sin säng. Skall
vi kalla även långtradarbilen för fastighet
för att vara riktigt konsekventa?

Här har inte jordbruket tagits upp
till diskussion som jämförelseobjekt.
Att jag gjorde det i första kammaren
berodde på att i det remissyttrande, som
utskotlsinajoriteten har följt, nämligen
Fiskarnas fackliga riksorganisations
yttrande, fiskarna från sina fackliga
intressesynpunkter tar upp jämförelsen
med jordbruket. De gör inte som utskottet,
vilket jämför båten med en fastighet,
utan de jämför båten med ett jordbruk.
Men även det är enligt min mening
lika galet, om man undersöker hur
det i verkligheten ligger till. Den som
startar ett jordbruk och köper inventarier
till detta för något hundratusental
kronor får inte göra avskrivningar
på detta inventariebestånd. När han ersätter
inventariebeståndet, när han t. ex.
slitit ut en traktor och ersätter den med
en ny, får han visserligen göra avskrivning
på den nya traktorn för att inventariebeståndet
skall vara likartat hela
tiden. Men på sitt ingående inventariebestånd
får han inte göra några avskrivningar.
Fiskaren, båtägaren och redaren
får däremot göra avskrivningar på
sitt ingående inventariebestånd, när de
köper en båt, efter samma regler som
gäller för rörelseidkare. Om man har
de ringaste anspråk på konsekvens, kan
man inte göra jämförelser mellan å ena
sidan redarens och fiskarens båtar samt
å andra sidan vare sig fastigheter eller
jordbruk.

Nu vill man sitta på två stolar på en
gång. Man vill ha rörelseidkarens möjlighet
att skriva av och samtidigt fastighetsägarens
eller jordbrukarens möjlighet
att slippa skatt på försäljningsvinsten,
när man realiserar båten. Man får

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

väl då bestämma sig för det ena eller
det andra. Jag är tämligen övertygad
om att ingen av utskottets talesmän är
beredd att gå upp här i talarstolen och
kräva, att man skall betrakta fiskaren,
redaren eller fartygsinnehavaren som
fastighetsägare eller jordbrukare i fråga
om avskrivningsreglerna. Det finns ingen
av utskottets talesmän som gör sig
till tolk för den uppfattningen.

Herr talman! Efter dessa kommentarer
till de inlägg som här har gjorts
kan man inte, om man vill vara konsekvent,
komma till någon annan ståndpunkt
än den som Kungl. Maj :t och reservanterna
har stannat för. Vill man
tala för näringen — vilket jag är den
förste att vara lyhörd för — så får man
göra det i andra sammanhang och inte
i denna skattefråga, ty detta förslag att
ge preferenser åt fartygsinnehavare har
ingenting med fiskerinäringen att
göra; det har ingenting med kustfarten
eller rederinäringen att göra. Det är ett
förslag som innebär, att fysiska personer,
som slutar upp att vara näringsidkare,
får en skattefördel, som inga
andra motsvarande grupper i landet åtnjuter.
När man nu gör denna lagstiftning
permanent, finns det, som jag ser
det, ingen anledning att acceptera den
inadvertens som ett sådant här mätande
med olika skedar skulle innebära, när
man sorterar upp företagarna.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Herr finansministern
använde inledningsvis det uttrycket, att
om vi följde utskottsmajoriteten, så
skulle vi ge vissa skattepreferenser åt
den grupp människor det här är fråga
om, vilket andra fick betala genom högre
skatter.

Ja, herr finansminister, det är nog
riktigt, att om de får några preferenser,
alltså lindring i sina skatter, kommer
andra att få betala det, men om vissa
personer genom inadvertenser i skattelagstiftningen
får betala för hög skatt,

så får andra genom detta något mindre
skatt, såvida inte finansministern tar
hand om ifrågavarande merinkomster
utan att minska skatten hos de andra.
Jag menar alltså att här får nog det ena
jämna ut det andra. Som jag sade i mitt
första anförande, är jag av den uppfattningen
att det inte blir orättmätiga
skattelättnader för fiskarna om utskottets
förslag bifalles.

Finansministern sade vidare att det
inte var rätt av mig att tala om fiskerinäringen
i detta sammanhang. Ja, herr
finansminister, det beror på vad man
lägger in i uttrycket »näringen».

Jag sysslar mest med jordbruksnäringen,
och när jag talar om den brukar
jag till jordbrukarna räkna både
dem som är aktiva, dem som har gjort
sitt dagsverke färdigt, alltså åldringarna,
och den kommande generationen av
jordbrukarungdomar som skall ta vid.
Precis på samma sätt förhåller det sig
med fiskerinäringen. Där har vi de
unga, som skall komma till och överta
båten, vi har dem som nu använder den
och vi har dem som har brukat den
och som trott, att de genom sparsamhet
skulle få ett kapital över när de
sålde båten. Men de kommer att få detta
sparkapital betydligt reducerat, om reservanternas
förslag antas.

Finansministern sade också: »Det är
väl inte meningen att dessa fiskare skall
ha pengarna skattefritt. Inga andra får
det, när de avyttrar något från sin rörelse.
» Jo, herr finansminister, det finns
personer som får det, exempelvis jordbrukare,
industriägare och alla andra
företagare som har fastigheter. Har de
ägt fastigheten i mer än tio år får de
det belopp skattefritt, som de när de
säljer fastigheten erhåller utöver vad de
själva givit för den. Denna grupp är bra
mycket större än fiskarbefolkningen.

Finansministern påpekade, att fiskarna
enligt vår kommunalskattelag tillhör
gruppen rörelseidkare. .lag kan inte bestrida
detta. När vi behandlade frågan
i utskottet var emellertid en av mina

70 Nr 15 Onsdagen den 6 maj 1959

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

motiveringar för att vi skulle behålla
den lagstiftning, som vi nu haft i ett 20-tal år, i oförändrat skick, att vi borde
ha en utredning rörande inkomstbegreppet,
dvs. under vilken förvärvskälla
som en viss inkomst skall föras.
Om jag inte tar fel föres i all statistik
jordbruket och fisket tillsamman. Vi
borde, innan vi ändrar på en 20-årig
lagstiftning, ha tagit upp hela inkomstbegreppsproblemet
till översyn.

Jag förstår inte varför finansministern
har bitit sig fast vid att man har
en tioprocentig avskrivning på fiskefartyg.
Jag kan i varje fall inte finna att vi
har någon lagbestämmelse, och jag tror
inte heller att det finns några direkta
anvisningar om dessa tioprocentiga avskrivningar.
Enligt vad jag erfarit är åtminstone
i vissa län den allra högsta
avskrivning som tillämpas 7 procent
när det gäller själva fartygsskrovet och
10 procent när det gäller motorerna.
Det finns också fall, då man på grund
av den långa ekonomiska livslängd som
ett fartyg har inte vill godkänna högre
avskrivning än 5 procent. Då är vi inne
på ungefär samma avskrivningsprocent
som beträffande vissa industrifastigheter.

Finansministern gjorde även en jämförelse
med fastighetsägarna och sade,
att de inte har några 10 procent. Nej,
det har inte alla fiskare heller — åtminstone
inte vad jag vet — utan siffran
är lägre. För att belysa skillnaden
mellan de grupper vi här nämnt — exempelvis
jordbrukare och fiskare — påstod
finansministern, att jordbrukarna
bara har 1 procents avskrivning och att
det tog hundra år att få fastigheten avskriven.
Herr finansminister, jag vet en
person, som köpte en egendom för 30
år sedan till taxeringsvärdet som då var
100 000 kronor. Han gjorde 1 procents
avskrivning. I dag är taxeringsvärdet
325 000 kronor på samma egendom. Han
får göra 1 procents avskrivning på detta
belopp. Det blir 3‘/i procents avskrivning
på anskaffningsvärdet. På samma

sätt skulle man kunna ta upp fall som
gäller andra grupper, för vilka fastigheter
ingår i rörelsen.

Finansministern hävdade, att det är
alldeles felaktigt att göra jämförelser
med jordbrukarna, eftersom de i regel
deklarerar efter kontantprincipen och
därigenom inte har någon avskrivning.
Fiskarna deklarerar däremot efter den
princip som gäller för rörelseidkare
och har då avskrivningsrätt. Oftast har
de planenlig avskrivning — dvs. de avskriver
samma belopp varje år — men
de kan också ha räkenskapsenlig avskrivning.

Jag vill påstå, att även jordbrukaren,
om han deklarerar efter kontantprincipen,
har avskrivningsrätt. Det förhåller
sig bara så, att avskrivning inte sker
med samma belopp år efter år utan den
samlas till ett tillfälle. Jag tar samma
exempel som finansministern: en jordbrukare
köper inventarier för 100 000
kronor. Det är riktigt att han inte får
10 000 kronors avskrivning per år. Om
däremot samma inventarier är förslitna
efter tio år och han då köper nya
inventarier för 100 000 kronor har han
100 000 kronors avskrivning vid detta
tillfälle för ersättningsköp som det
kallas.

Men, säger finansministern, då har
han lagt ut 200 000 kronor. Ja, ursprungligen
hade han 100 000 kronor,
och om han skulle avlida dagen efter
det han gjort detta ersättningsköp och
dödsboet sedan säljer de nyanskaffade
inventarierna för anskaffningssumman,
finns det 100 000 kronor kvar — alltså
samma belopp som han ursprungligen
hade för inventarieköp — det kommer
vi inte ifrån.

Finansministern framhöll att andra
företagare inte fick någonting skattefritt;
framför allt var det inte fallet
med jordbrukarna, eftersom det inte för
dem finns några avskrivningsregler. Jag
tror att jag har bevisat att så är fallet,
men jag skall gärna ta ett exempel till.
En jordbrukare har 30 000 kronor

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

stående på bank och han köper så för
dessa pengar en självgående skördetröska.
Sedan han använt denna i sex
år är den försliten, och han köper då
en ny. På grund av det sätt, varpå vårt
penningvärde skötes, kostar denna nya
skördetröska av samma typ som den
gamla 40 000 kronor, och han får alltså
i sin deklaration göra avdrag för 40 000
kronor. Vederbörande kanske sedan av
ålersskäl avyttrar sitt jordbruk eller avlider,
varvid skördetröskan säljs på auktion
och då inbringar 40 000 kronor.
Det kan alltså sättas in 40 000 kronor
på hans bankkonto i stället för de
30 000 som han ursprungligen hade
stående där. Han får inflationsvinsten
10 000 kronor skattefri.

Om man tar hänsyn till sådana fall
måste man konstatera, att det inte införes
några speciella regler för fiskarna,
därest riksdagen här beslutar bifalla
utskottsmajoritetens förslag.

Herr Ericsson i Kinna sade i sitt
första anförande att anledningen till att
denna provisoriska lagstiftning, som
kom till år 1952, blev sådan den blev,
helt och hållet sammanhängde med
svårigheterna att vid denna tidpunkt
anskaffa nya fartyg. Jag tror inte att
detta är fullt riktigt, utan orsaken till
lagstiftningens utseende var nog — såsom
då också framhölls från flera håll
— de speciella förhållanden som råder
för fiskerinäringen.

Allra sist vill jag framhålla att såväl
finansministern som reservanterna nog
själva tycker att deras förslag är litet
väl hårt. De gör ju en viss uppmjukning,
då de föreslår att endast fartyg,
som inköpts efter 1951, skall drabbas
av utvidgningen i fråga om inkomstbegreppet.
De andra fartygen skall fritas
därifrån. För min del anser jag att alla
skall fritas. Motiveringen till att finansministern
och reservanterna vill sätta
en gräns vid år 1951 är — enligt vad
de själva säger — Koreakrisen och den
engångsinflation som följde efter denna.
Ja, därmed har ju finansministern

och reservanterna erkänt att inflationsvinster
är fiktiva vinster, som inte bör
bli föremål för beskattning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Endast några korta ord!
För egen del vill jag nog bland fiskerinäringens
utövare endast räkna in de
fiskare som driver fiske. Herr Nilsson
i Svalöv ville bland dem räkna in även
gamla fiskare, som definitivt slutat upp
att driva fiske och slagit sig till ro i
land för att leva på sina pengar och sin
folkpension. Jag tror att min tolkning
mera överensstämmer med det sätt, varpå
man i allmänhet uppfattar begreppet
näringsutövare.

Herr Nilsson i Svalöv kan ha rätt
däri, att det inte i lagen finns några bestämmelser
om 10 procents avskrivning
för företagare, men det är en allmänt
godtagen praxis bland skattemyndigheterna
att tillämpa en sådan regel då
det gäller rörelseidkare, som företar
planmässig avskrivning.

Vidare gjorde herr Nilsson i Svalöv
gällande att Kungl. Maj:t och reservanterna
tagit en viss hänsyn till den mycket
avancerade ståndpunkt som han företräder,
när de sagt att för båtar, som
är anskaffade före år 1951, skall tilllämpas
de gamla dubbelreglerna. Ja,
anledningen till att så skett är — såsom
herr Ericsson i Kinna uttryckte det —-den engångsinflation som på ett tag
höjde prisläget med i runt tal 30 procent.
Vilka beskärmelser herr Nilsson
än kostar på sig då det gäller det sätt,
varpå den ekonomiska politiken här i
landet föres, så har jag den uppfattningen
att vi inte skall behöva råka ut
för något liknande inflationslyft, därest
världen i övrigt präglas av något så när
lugna förhållanden på det utrikespolitiska
området.

F’ör att leda i bevis likställigheten
mellan fiskare, fartygsägare och redare
å ena sidan samt jordbrukare å andra

72 Nr 15 Onsdagen den 6 maj 1959

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

sidan, när det gäller avskrivning av inventarier,
måste herr Nilsson konstruera
upp ett sådant fall som att en jordbrukare
först köpte en skördetröska och
slet ut den på sex år, varefter han köpte
en ny skördetröska och så dog dagen
efter det att han köpt den andra
skördetröskan, som sterbhuset sedan
kunde sälja till anskaffningsvärdet. Jag
vägrar att lägga ett sådant exempel till
grund för likställighetsjämförelser mellan
dessa båda grupper och att sedan
med utgångspunkt därifrån göra upp en
regel.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag vill bara ha fastslaget,
att finansministern gick med på
att undanta fartyg som var köpta före
1951 och att det berodde på den inflation
som vi hade i samband med Koreakriget,
den s. k. engångsinflationen.
Därmed erkände han att inflationsvinster
inte borde beskattas. Jag tror nog
att vi alla i denna kammare har på
känn, att vi efter 1951 haft en fortgående
inflation. Den kallas dock inte engångsinflation
utan benämns fortgående
inflation.

Till sist vill jag säga, herr talman, att
mitt exempel inte alls var konstruerat.
Jag höll mig icke endast till det fall, då
vederbörande jordbrukare dog. Jag
nämnde också att fallet blev analogt, då
jordbrukaren på grund av ålder lämnade
sitt jordbruk. Den vanliga gången
vid ett jordbruk är, herr finansminister,
att inventarier som man anskaffar
efter hand ersättes på sätt som jag
nämnt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att särskilda propositioner komrne
att framställas på vart och ett av de tre
författningsförslagen.

Förslaget till förordning om särskilda
investeringsfonder för förlorade inventarier
och lagertillgångar.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen i
motsvarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ericsson i Kinna begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 37, såvitt angår
förslaget till förordning om särskilda
investeringsfonder för förlorade inventarier
och lagertillgångar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Ne i;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 110
ja och 110 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Då följaktligen de avgivna rösterna
voro lika delade, nedlade herr förste
vice talmannen i rösturnan en ja-sedel
och en nej-sedel, varefter på herr förste
vice talmannens anmodan fröken Olsson
ur urnan upptog den ena av dessa
båda sedlar; och befanns den upptagna
sedeln innehålla nej.

Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med nej-propositionens innehåll.

Onsdagen den 6 maj 1959 Nr 15

Särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.

Ordet lämnades härefter på begäran rens ledamöter förklarade sig avstå från
till att rösta.

Herr HAMILTON (h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag råkade rösta fel. Min avsikt var
att rösta ja.

Förslaget till förordning angående
ändring i förordningen med provisoriska
bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avgttrat
fartyg.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 37, såvitt angår
förslaget till förordning angående ändring
i förordningen med provisoriska
bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst'',
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgå vos 110
ja och 111 nej, varjämte en av kamma -

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen i förevarande
del.

Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen i
motsvarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Ericsson i Kinna begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 37, såvitt angår
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

båda sedlar; och befanns den upptagna
sedeln innehålla nej.

Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 24

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag får meddela, att plena fredagen
den 8 maj kommer att fortsättas på
kvällen. Om icke alla ärenden medhinnes
nämnda dag kommer, såsom tidigare
meddelats, arbetsplena att anordnas
även lördagen den 9 maj.

I nästa vecka kommer bordläggningsplena
att hållas måndagen den 11 och
tisdagen den 12 maj, båda dagarna med
början kl. 16.00. Arbetsplena anordnas
onsdagen den 13, torsdagen den 14 och
fredagen den 15 maj och kommer med
all sannolikhet att fortsättas på kvällen
samtliga dessa tre dagar.

§ 25

Föredrogos vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;
samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående utredning av näringslivets
betingelser i Bohuslän, m. m., och
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 26

Främjande av småföretagsamhetens
intressen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om sådana riktlinjer för finans- och
kreditpolitiken att småföretagsamhetens
intressen tillgodoses.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 304 i första kammaren av
herrar Torsten Andersson och Franzén
samt nr 375 i andra kammaren av herr
Elmwall m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om undersökning av hur finansoch
kreditpolitiken under senare tid inverkat
på driften inom småföretagsamheten
samt på grundval härav om utredning
om sådana riktlinjer för den
framtida finans- och kreditpolitiken i
olika konjunkturlägen, att småföretagsamhetens
intressen kunde tillgodoses
på tillfredsställande sätt.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 304 och II: 375 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Larsson, Nils Theodor, och Johnsson i
Skoglösa, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte •—• med
bifall till motionerna I: 304 och II: 375
— i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om undersökning av hur finans- och
kreditpolitiken under senare tid inverkat
på driften inom småföretagsamheten
samt på grundval härav om utredning
om sådana riktlinjer för den framtida
finans- och kreditpolitiken i olika
konjunkturlägen, att småföretagsamhetens
intressen kunde tillgodoses på tillfredsställande
sätt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 27 är fogad en reservation
av bland andra undertecknad, och jag

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Främjande av småföretagsamhetens intressen

skall därför be att få anföra några synpunkter
på nu ifrågavarande problem.

I de motioner som ligger till grund
för utlåtandet betonas den stora betydelse
som finans- och kreditfrågor har
för vårt näringsliv, framför allt för de
mindre företagen. När frågan behandlades
under B-riksdagen 1958 tillstyrkte
samtliga de hörda småföretagarorganisationerna
en utredning i enlighet
med motionärernas önskemål.

Den utveckling som har skett för vårt
näringsliv har medfört ett väsentligt
ökat behov av kapital, ej minst för de
mindre företagen. Kostnaderna har
ständigt stegrats, krediten har fördyrats
och lånemöjligheterna har minskat.
Många småföretagare ser med bekymmer
och pessimism på framtiden. En
utredning, i vilken representanter för
småföretagarna kunde vara med, skulle
säkerligen allra bäst påvisa de verkliga
förhållanden som råder på dessa områden.
De av bankföreningen anförda
uppgifterna må vara hur sakliga och
hur statistiskt oantastliga som helst,
men de återspeglar säkerligen inte lånebehovet
hos våra småföretagare.

Jag har som nämnts varit med om en
reservation till bankoutskottets utlåtande,
i vilken yrkas bifall till motionerna
och begärs en utredning.

Bankföreningen har anfört, att småföretagen
har kunnat få låna procentuellt
lika mycket och kanske mer än
tidigare, men jag vill poängtera att detta
inte återspeglar behoven i detta sammanhang.
Det är nog snarare tvärtom
så, att behovet har växt kolossalt
snabbt. När utlåningen till de mindre
företagen ställes i relation till utlåningen
till storindustrien, såsom bankföreningen
har gjort, bör man dessutom
inte glömma att den större industrien
under många år har haft betydligt större
möjligheter till självfinansiering än
småföretagen och den mindre industrien.

Med hänvisning till dessa synpunkter
— många fler skulle här kunna an -

föras — ber jag att få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Den undersökning som
motionärerna här har begärt skulle med
all säkerhet klarlägga många problem.

Den kreditbegränsning som småföretagsamheten
fått vidkännas är synnerligen
kännbar. Vad som har anförts av
remissinstanserna visar endast, att företag
med upp till 50 anställda har erhållit
en viss ökning av kreditvolymen.
Hade man sett på förhållandena hos
företag med t. ex. bara 10 anställda, är
jag övertygad om att man skulle ha fått
ett annat resultat. Hur t. ex. räntehöjningarna
har påverkat småföretagsamhetens
utveckling har man heller ingen
klar överblick över. Övergången till högräntan
har medfört påfallande svårigheter
för många småföretag. Penningvolymen
påverkas ju inte av ränteförändringar
— vad som sker är att pengar
överförs från den ene till den andre.
Hur allt detta har påverkat småföretagens
utveckling vet vi strängt taget
mycket litet om. Det finns många andra
omständigheter, som har påverkats av
den förda kredit- och räntepolitiken och
som det skulle ha varit bra att få klarlagda,
men utan en undersökning kan
man inte få en klar bild av utvecklingen.
Av remissinstanserna åberopade utredningar
har i varje fall icke ännu
kommit med något klarläggande härvidlag,
som kan läggas till grund för en
framtida kreditpolitik som är mera
gynnsam för småföretagen. Småföretagarnas
organisationer tillstyrkte förra
året en undersökning, och jag är övertygad
om att de skulle ha avgivit samma
tillstyrkande, om de hade blivit tillfrågade
nu.

Herr talman! .lag skall inte uppehålla
mig längre vid detta ärende i dag, men

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Främjande av småföretagsamhetens intressen

det kanske finns skäl att återkomma så
småningom. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det är inte mycket mer
än två månader som ligger mellan det
datum då riksdagen i höstas behandlade
exakt samma frågor och det datum som
står under motionen, som lämnades i
januari i år. Det finns väl därför inte
så många nya synpunkter att anföra,
men en och annan randanmärkning kanske
ändå kan göras.

Om man jämför den reservation som
avgavs i höstas och den reservation som
har avgivits i år, finner man en viss
ändring. I den i år avgivna reservationen
talas det inte längre om att det är
ett ofrånkomligt faktum, att småföretagsamheten
har haft avsevärt sämre villkor
än företagsamheten i övrigt. Det gör
i och för sig, anser jag, att reservationen
är mera acceptabel än den var tidigare,
när man i direkt motsättning mot föreliggande
fakta framförde ett påstående,
som inte kunde underbyggas.

Det återstår dock ett och annat i själva
motionen, som jag finner sakna inre
sammanhang. Det talas i motionen fortfarande
om att kreditvillkoren har varit
särskilt ogynnsamma för den mindre
företagsamheten — det skulle innebära
att kreditvillkoren har varit gynnsammare
för den större företagsamheten —
men omedelbart efter detta första påstående
sägs det, att räntebördan har
varit mera besvärande för de mindre
företagen, eftersom de större företagen
i stor utsträckning arbetar med eget
kapital. Här säger man alltså — till
skillnad från vad man sagt förut — att
de större företagen icke i nämnvärd
utsträckning har arbetat med lånat kapital.

Sedan finner jag även andra motsättningar,
som står kvar också i reservationen,
där det på en gång klagas över
det höjda ränteläget och över att hypo -

teksbanken inte fått emittera obligationslån
i tillräcklig utsträckning. I ett
läge av knapphet på sparande kan man
väl inte samtidigt kräva att priset på
varan skall sänkas och att den skall
ställas till förfogande i större utsträckning.
När sparandet är otillräckligt,
kan man givetvis inte till låga räntesatser
placera ett stort antal skuldförbindelser
på marknaden.

Vidare vill jag också påpeka en
oegentlig terminologi, som man både i
motionen och i reservationen arbetar
med men som läsaren kanske inte i
första hand lägger märke till. Det talas
där dels om »undersökning» och dels
om »utredning». För min del vet jag
inte om det finns någon praxis, enligt
vilken man kan skilja mellan dessa båda
begrepp. Motionärerna och reservanterna
har använt ordet utredning när de
påpekat, att småföretagsamhetens företrädare
ställt sig positiva till kravet på
en utredning. Ja, om man begränsar innebörden
av ordet utredning till att gälla
den del av kravet, som avser en utredning
om riktlinjerna för framtidens
finans- och kreditpolitik, så är det riktigt.
Men det är inte riktigt, om man —
som språkbruket väl vanligen är — med
utredning avser också vad motionärerna
kallar undersökning, d. v. s. ett ytterligare
hopbringande av fakta. Sådant
ytterligare hopbringande av fakta har
nämligen icke ansetts nödvändigt av de
hörda småföretagarinstanserna. Däremot
är det fullt förståeligt, att dessa
småföretagarinstanser är intresserade
av en utredning, som siktar till en ny
finans- och kreditpolitik, inom vars
ram dessa småföretagarintressen skulle
bättre kunna tillgodoses. Det som till
sist är det enda väsentliga för dessa intressen
är nämligen, att det föres en
riktig finans- och kreditpolitik här i
landet. En sådan innebär bl. a. att staten
inte tar i anspråk så stor del av de
medel som utbjudes på kapitalmarknaden,
att ingenting blir kvar för de övriga,
och att de statliga utgifterna be -

Onsdagen den C maj 1959

Nr 15

Främjande av småföretagsamhetens intressen

gränsas och inte tillätes växa i sådan
omfattning, att de kräver uttagande av
allt större och större skatter.

När vi i utskottet inte har ansett oss
kunna tillmötesgå motionärernas önskemål,
så har det berott på att vi i likhet
med de hörda instanserna haft den uppfattningen,
att någon ytterligare undersökning
inte behöver göras. Vi har tillräckligt
med fakta både från statliga
undersökningar och sådana undersökningar
som utförts i de intresserade organisationernas
egen regi.

Vad sedan beträffar den del av utlåtandet,
som avser yrkande om utredning
rörande en annan finans- och kreditpolitik,
så anser vi att det är en fråga,
som icke kan lösas inom ramen för en
fristående utredning utan som sammanhänger
med den allmänna politik som
föres.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag har aldrig förutsatt,
att herr Regnéll och jag skulle komma
på samma linje i dessa frågor — därtill
representerar vi nog alltför skilda intressegrupper.
Det är ur småföretagarnas
synpunkt som vi anser att det behövs
både utredning och undersökning
av hur den förda finans- och kreditpolitiken
har påverkat företagens utveckling,
och det är med hänsyn till det resultat,
som vi har väntat av en sådan
utredning och undersökning, som vi har
velat ha åtgärder i den riktning som
undersökningen skulle ha visat vara
lämplig. Vi har sålunda handlat helt i
småföretagarnas intresse.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Elmwall och jag
bytte ord beträffande denna motion även
i höstas. Då framförde herr Elmwall
samma synpunkt, att jag skulle vara
mindre lämplig att tala i detta sammanhang,
eftersom jag representerar intressen,
som herr Elmwall anser vara

helt skilda från småföretagarintressena.
Den gången sade jag inte så mycket,
men när nu samma påstående framföres
på nytt kan jag inte underlåta att framhålla,
att efter vad jag förstår råder det
inte någon motsättning mellan intressena
hos banker och hos företag, antingen
företagen är stora eller små. Går man
så långt ned i storleksordning — som
herr Elmwall gjorde nyss när han ville
definiera vad ett småföretag är — som
till företag med maximalt tio anställda,
tar väl dessa företag i allmänhet sina
krediter i sparbanker. Sparbankernas
huvudmän är i mycket stor utsträckning
lantbrukare och mindre företagare. Ur
skaran av huvudmän rekryteras också
sparbankernas styrelse. Det innebär att
man i ledningen för finansinstituten har
representanter för just de intressen, som
herr Elmwall menar att han skulle ha
någon sorts monopol på att företräda.

Att söka skapa en motsättning mellan
bankerna — alltså de institut som uppsamlar
sparmedlen och sedan distribuerar
dem till låntagarna — och låntagarna
kan inte vara till fördel för någon
part. Att ett sådant motsatsförhållande
skulle föreligga är absolut felaktigt.
Detta hävdar jag med stor bestämdhet.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag vet faktiskt inte att
jag varken förra året eller nu uttalat mig
om herr Regnélls lämplighet att diskutera
dessa frågor.

I sakfrågan måste jag emellertid vidhålla
att det behövs en undersökning för
att kartlägga hur finans- och kreditpolitiken
påverkat småföretagsamheten, och
den uppfattningen, herr talman, kan jag
inte frångå.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johnsson i
Skoglösa begärde emellertid votering,

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Näringslivets lokalisering

i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Johnsson i Skoglösa begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 175 ja och 34 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 27

Näringslivets lokalisering

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
angående utredning om näringslivets
lokalisering.

Bankoutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen nr 302 i första
kammaren av herrar Torsten Andersson
och Mattsson och nr 371 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Kårby, likalydande,
samt nr 303 i första kammaren
av herr Boo m. fl. och nr 372 i andra
kammaren av herr Persson i Appuna
in. fl., ävenledes likalydande. I samtliga
motioner hemställdes, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam utredning och förslag till
lagstiftning med bestämmelser för näringslivets
lokalisering.

Utskottet hemställde, att riksdagen —
i anledning av förevarande motioner
I: 302 och II: 371 samt I: 303 och II: 372
— måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning och
förslag rörande statsmakternas möjligheter
att påverka näringslivets lokalisering.

Reservation hade avgivits av herrar
Eiuertöf, Schmidt, Domö, Regnéll, Löfgren
och Bohman, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att motionerna
I: 302 och II: 371 samt I: 303 och II: 372
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! En diskussion just nu
om vi behöver en statlig reglering av
företagens lokalisering borde egentligen
inte förekomma. Vi har i dagens läge
andra problem att syssla med. I stället
för att ge staten medel att dirigera
näringslivet borde vi inrikta
våra krafter på att positivt stimulera
näringslivet och stärka konkurrenskraften.
Den utredning, som motionärerna
önskat och som bankoutskottets majoritet
ställt sig bakom, är onödig, och i
varje fall är den alltför tidigt väckt. I
själva verket hör väl frågan om en lagstiftning
om dirigering av företagens
lakolisering till de många andra hugskott,
som föddes under de första efterkrigsårens
regleringsklimat och av vilka
de flesta numera lagts på is.

Kraven på en långtgående reglering
av näringslivets lokalisering reducerades
som bekant till mera rimliga proportioner
genom den utredning, som
tillsattes 1947 och som fyra år senare
gav ut ett digert betänkande i ämnet.
I den utredningen var de politiska par -

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

tierna, berörda statliga myndigheter,
näringslivet och arbetsmarknadens parter
representerade. Även om utredningen
inte ledde till så viktiga konkreta
resultat, var den värdefull genom det
enhälliga konstaterandet av hur komplicerat
lokaliseringsproblemet egentligen
är och hur stort behovet är av ökade
kunskaper om de olika lokaliseringsbestämmande
faktorerna och av vidgad
forsknings- och utredningsverksamhet
över huvud taget. Särskilt betydelsefullt
var också, att utredningen ansåg,
att »starka betänkligheter» kunde anföras
mot en tillståndsgivning som lokaliseringspolitiskt
instrument. Men utredningen
ville inte ta slutlig ställning till
tillståndsgivningen utan ansåg att den
borde ytterligare övervägas, sedan erfarenheter
vunnits av den allmänt rådgivande
och samordnande lokaliseringspolitiska
verksamhet som utredningen
föreslog.

Som bekant har näringslivets lokalisering
under efterkrigstiden indirekt
påverkats av byggnadsregleringen. Sedan
1956 har de lokaliseringspolitiska
syftena ansetts böra speciellt beaktas
i samband med byggnadstillståndsgivningen.
Men vad som under denna tid
varit av värde har varit den allmänt
upplysande och rådgivande verksamhet,
som bedrivits av arbetsmarknadsstyrelsen
i samarbete med Industriens produktionsråd,
ett organ som bildats av
Arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund. Det finns i och för sig
ingen orsak varför inte den samverkan
skulle kunna fortsätta till fördel både
för stat och näringsliv även sedan
byggnadsregleringen nu upphört att
fungera som lokaliseringspolitiskt instrument.

Under 1950-talet är det framför allt
en synpunkt på lokaliseringspolitiken,
som skjutits i förgrunden och som aktualiserats
riksdag efter riksdag genom
motioner från centerpartiets sida, nämligen
de förmenta olägenheterna av den
pågående urbaniseringen. Samhället

Näringslivets lokalisering

måste ges medel, har man gjort gällande,
att begränsa storstädernas tillväxt
och hindra landsbygdens avfolkning.
Kritiken mot statsbildningarna har ofta
varit våldsamt överdriven. De förmenta
olägenheterna har i regel inte stått sig
vid en kritisk granskning. Riksdagen
har också år efter år -—- 1954, 1955,
1956 och senast 1958 — avvisat krav på
ytterligare utredningar angående lokaliseringsfrågorna
baserade på dessa
syften. Riksdagen har också påmint om
det omfattande forsknings- och utredningsarbete,
som pågår såväl inom arbetsmarknadsstyrelsen
som i landstingens
och olika kommuners regi. Nya utredningar
borde inte igångsättas, har
riksdagen menat, förrän dessa utredningar
och inventeringar slutförts.

Att de nu motionsledes framförda
önskemålen lett till det resultatet, att
bankoutskottets majoritet inte desto
mindre förordat en ny utredning beror
på att en grupp socialdemokrater nu
förenat sig med centerpartiet — låt
vara att de båda grupperna utgått från
helt olika bevekelsegrunder. Gemensamt
för dem båda är emellertid att
den frivilliga upplysnings- och rådgivningsverksamheten
inte ansetts vara
tillräcklig. Den måste, menar man,
kombineras med tvångsåtgärder.

Byggnadsregleringen har upphört
som lokaliseringsinstrument. Vi har
alltså blivit av med ännu en av kristidens
regleringar. I stället för att hälsa
ett sådant resultat med glädje skyndar
sig nu regleringspolitikens anhängare
att försöka täppa igen tomrummet. Staten
måste nu ges nya möjligheter att
på ett eller annat sätt påverka företagens
lokalisering.

Om man bortser från det rent formella
motivet, nämligen byggnadsregleringens
hävande, är det svårt att finna
några verkligt bärande sakliga skäl för
utredningskravet. Den påverkan som
hittills ägt rum med hjälp av byggnadsregleringen
har, såvitt jag kunnat finna,
varit begränsad till nyetableringar och

Nr 15

Onsdagen den 6 inaj 1959

Näringslivets lokalisering

utbyggnader av industriföretag i de
stora städerna. Jag tror att arbetsmarknadsstyrelsen
haft ganska klart för sig,
att möjligheten att påverka andra grenar
av näringslivet varit mycket begränsad.
De motiv som särskilt framdragits,
då man velat hindra en expansion
av industriföretag i städerna, har
varit att industrien i allt högre grad
koncentrerats till storstäderna och att
detta i sin tur lett till expansion av
dessa. Efersom den uppfattningen lär
vara rätt allmänt spridd, skulle jag
här vilja stryka under att den inte är
riktig och att den helt vederlägges av
statistiken.

Den svenska industrien har av ålder,
i motsats till vad som är fallet i andra
länder, varit väl utspridd, och många
stora företag har växt upp på förhållandevis
små platser. Småindustrien är
i stor omfattning lokaliserad till landsbygden
och dess tätortsbildningar. Någon
tendens till koncentration av företagsbildningen
till de större städerna
har inte alls kunnat konstateras
under mellankrigstiden. Sedan mitten
av 1940-talet har tvärtom en alldeles
klar tendens till utspridning av industriföretagen
framträtt. Den har lett till
en minskning av antalet industriarbetare
i våra större städer.

Sveriges industriförbund redovisar i
sitt remissyttrande över motionen vissa
siffror som belyser denna utveckling. I
Stockholm och Göteborg med förortsområden
och i övriga städer med mer
än 50 000 invånare gick antalet industriarbetare
mellan åren 1946 och 1956
tillbaka med 1 300. För landet i övrigt
förelåg däremot en ökning med inte
mindre än 40 000 arbetare eller med
mer än 8 procent. Betecknande var utvecklingen
i de mindre och medelstora
tätorterna. I städer med mellan 5 000
och 20 000 invånare sysselsatte industrien
år 1956 15 000 arbetare mer än
10 år tidigare, d. v. s. antalet hade ökat
med 15 procent. I de allra minsta städerna
och köpingarna var motsvarande

ökning 9 000 eller 23 procent. Förklaringen
härtill är naturligtvis, att en
utflyttning av industrianläggningar ägt
rum i stor utsträckning från större till
mindre städer under just denna tidsperiod.

Denna utveckling beror inte på byggnadsregleringen.
Den har faktiskt i detta
hänseende spelat en alldeles underordnad
roll. I det övervägande antalet
fall av omlokaliseringar — det rör sig
om 200 å 300 anläggningar med tillsammans
avsevärt mer än 20 000 arbetare
och ett stort antal tjänstemän — har
initiativet kommit från företagen själva.
Den informations- och allmänna
rådgivningsverksamhet, som under denna
tid utövats av Industriens produktionsråd
och arbetsmarknadsstyrelsen,
har naturligtvis varit av stor betydelse.
Därigenom har kunskaper kunnat vinnas
om arbetsmarknadspolitiska och
andra företagsekonomiska förutsättningar
på olika orter, vilket givetvis varit
ägnat att underlätta för företagen
att planera sin utbyggnad.

Detta förhållande bekräftas indirekt
av arbetsmarknadsstyrelsen själv, som
i sitt remissyttrande över motionerna
erinrar om att företagslokaliseringen i
det alldeles övervägande antalet fall
kunnat ske i samförstånd. Bara »i ett
fåtal fall», säger arbetsmarknadsstyrelsen,
»då företagslokaliseringen uppenbart
stod i strid mot samhällets lokaliseringspolitiska
strävanden, avstyrktes
byggnadstillståndsärendet av lokaliseringsskäl».

Även om antalet sådana fall var litet
och även om byggnadsregleringen använts
med stor försiktighet, är det fördenskull
inte klarlagt, att det hittillsvarande
på tvångsmedel ytterst grundade
förfarandet inte medfört olägenheter.
Förhandlingarna med myndigheterna
har många gånger varit hårda, likaså
de påtryckningar som många gånger
utövats. Att resultaten blivit obetydliga
måste alltså ha berott på att företagen
haft så starka skäl för sina lokalise -

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

ringsbeslut, att myndigheterna helt enkelt
inte kunnat förbigå dem. I de fall
då industriföretag sökt lokalisering i
de större städerna har i regel så vägande
motiv förelegat, att andra platser
inte kunnat komma i fråga. I själva verket
har ju företagen själva, vilket statistiken
visar, eftersträvat en decentralisering
i alla de fall då så varit möjligt
med hänsyn till tillverkningens art
och företagets administration.

Vad man lätt glömmer bort då man
diskuterar fördelar och nackdelar av
av lokaliseringspåverkan grundad på
tvångsmedel är hela den administrativa
omgång, de besvär och tidsförluster,
som förhandlingar med myndigheterna
förutsätter. Förhandlingarna har många
gånger, som jag nyss framhöll, varit
hårda och komplicerade och lett till
onödiga förseningar av byggnadsföretag
med därav betingade förluster både
för företaget och för det allmänna. Man
får inte heller glömma bort, att blotta
vetskapen om att myndigheten vid dessa
förhandlingar har maktmedel i sin
hand att hindra en lokalisering som
företaget självt anser lämpligast och
att ailtså ett angeläget byggnadstiflståndsärende
skulle kunna avslås eller
försenas, många gånger måste ha lett
till att företaget funnit sig tvunget att
acceptera en lokalisering som ur ekonomiska
synpunkter varit mindre lämplig.
I en högkonjunktur och under en
säljarens marknad behöver detta kanske
inte medföra några nämnvärda risker,
men då marknadsförhållandena
blir hårdare blir riskerna akuta. Den
lokalisering myndigheten genomdrivit
kan därför på lång sikt vara en direkt
fellokalisering. Ju mer brådskande den
industriella utbyggnaden varit för vederbörande
företag, desto större är naturligtvis
riskerna för att vederbörande
fallit undan för lokaliseringsmyndighetens
krav.

Vad man inte heller vet iir vilken
effekt lokaliseringsmyndighetens beslut
medför för de som det heter »fåtal
(J — Andra kammarens protokoll 195!). ?

Näringslivets lokalisering

fall», för vilka byggnadstillstånd avstyrkts.
Så mycket kan man väl i varje
fall i dag anta, att om projektet helt
eller delvis fått förfalla, detta måste ha
hindrat en utbyggnad som säkert skulle
ha inneburit rationalisering och ökning
av produktionen. Man borde alltså kunna
dra den slutsatsen av vad som hittills
skett, att effekten sett på lång sikt
borde bli bättre om rådgivnings- och
upplysningsverksamheten inte underbyggs
av tvångsmedel. En rådgivningsverksamhet
ytterst grundad på tvång är
ingen verklig rådgivning.

Det svenska näringslivet har såvitt
jag förstår med rätta hittills bestämt
motsatt sig varje form av statliga tvångsåtgärder
på detta område, oavsett om
det skett med hjälp av byggnadsreglering
eller genom en särskild lagstiftning.
Valet av förläggningsplats för en
industrianläggning eller en enhet inom
varudistributionen måste liksom andra
kommersiella åtgärder grundas på företagsekonomiska
synpunkter. Här liksom
i andra sammanhang måste man göra
en avvägning mellan alla de olika faktorer,
som påverkar kostnaderna för
transport av råvaror, bränsle m. m. till
produktionsstället och för distributionen
av de färdiga produkterna till olika
avnämare samt slutligen själva produktionskostnaderna.
En sådan avvägning
kan inte ske enbart med hänsyn till
dagsläget. Företaget måste också utgå
från en prognos om framtidsutsikterna
och slutligen välja det alternativ, som
med hänsyn till både dagssituationen
och företagets framtid bedöms vara det
rikliga.

I det alldeles övervägande antalet fall
lär man kunna utgå från att de företagsekonomiska
och de samhällsekonomiska
intressena sammanfaller. En
lokalisering som är uppenbart olämplig
ur samhällsekonomisk synpunkt är
i regel också olämplig ur företagsekonomisk
synpunkt. Det är ofta
svårt att göra den företagsekonomiska
kalkylen, men det är långt mera vansk Ir

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Näringslivets lokalisering

ligt att göra den samhällsekonomiska.
Den sistnämnda bedömningen blir också
ofta påverkad av subjektiva eller politiska
hänsynstaganden, och rent tillfälliga
växlingar i arbetsmarknadsläget
tillmäts också lätt en alltför stor betydelse.
En fullt objektiv och fullt rättvis
avvägning mellan företagsekonomiska
och samhällsekonomiska synpunkter är
såvitt jag förstår helt enkelt en omöjlighet.

En myndighet — den må vara aldrig
så samvetsgrann och ha aldrig så stor
sakkunskap — kan inte göra de komplicerade
bedömningar, som det här
ibland kan bli fråga om, och även om
myndigheten skulle lyckas och det
skulle visa sig att de samhällsekonomiska
skälen för en viss lokalisering
väger över de företagsekonomiska, kan
man väl inte begära att företaget därför
skulle uppoffra sina intressen och acceptera
en lokalisering, som för företaget
är sämre. Det skulle ju innebära att
företaget skulle försätta sig i ett sämre
konkurrensläge än andra därför att vissa
samhällsintressen kommit in i bilden.
Det måste dessutom vara en så gott
som olöslig uppgift för en utomstående
att emot en företagare hävda, att företaget
kan bedriva sin produktion med
lika gott resultat på en annan plats än
den företaget självt utvalt.

Och om ett företag inför lokaliseringsmyndighetens
maktspråk skulle
vara tvunget att ge upp de företagsekonomiska
kraven löper ett sådant företag,
som jag nyss framhöll, risken att
inte kunna stå sig i konkurrensen med
andra företag, i varje fall så snart marknadsläget
skärpts. Erfarenheten har redan
visat, att en rationalisering och anpassning
av företagsamheten under hårdare
tider ofta leder till en koncentration
av enheterna. Det blir då ofta i
första hand de små, osjälvständiga filialerna
som läggs ned och tillverkningen
flyttas över till de större enheterna,
där teknikens och automationens möj -

ligheter bättre kan tillvaratagas och där
de långa serierna kan framställas.

Inte är väl den statliga lokaliseringsmyndigheten
beredd att bära ansvaret
för en ur ekonomiska synpunkter felaktig
utveckling inom näringslivet? En
lokaliseringspolitik som leder till sådana
resultat går ut över inte bara företaget
och de anställda utan också de
kommuner, i vilka företagen gjort ett
mer eller mindre kort gästspel.

Vi reservanter vidhåller, att de företagsekonomiska
skälen måste bedömas
av företaget och att det måste vara företaget
självt som får bära ansvaret för sin
lokaliseringspolitik. Felbedömningar
kan naturligtvis alltid göras. Riskerna
härför och konsekvenserna av sådana
bedömningar blir emellertid långt
mindre allvarliga, då det är ett enskilt
företag som gör sig skyldig till dem än
då det är en lokaliseringsmyndighet,
som ligger bakom och som kanske konsekvent
drivit en viss linje, som efter
några år visar sig vara helt felaktig.

Med hänsyn till bl. a. näringslivets
konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter
kan minoriteten inom bankoutskottet
alltså inte acceptera den dirigering
av företagsamheten, som i varje
fall ligger på botten av motionerna. Det
är ett samhällsintresse, att företagen bedriver
sin verksamhet på den plats som
är lämpligast ur ekonomiska synpunkter.
Bara i de fall då det ur ekonomisk
synpunkt är möjligt att tänka sig olika
lokaliseringsalternativ, som ur företagets
synpunkt är i stort sett likvärdiga
men där samhällseffekten är väsentligt
olika, kan i realiteten en påverkan över
huvud taget diskuteras. Men i det fallet
föreligger inte något som helst motsatsförhållande
och då behövs alltså
inga statliga tvångsmedel för att nå ett
gott resultat. I sådana fall fordras bara
en utvidgad upplysnings- och rådgivningsverksamhet,
och den bör bedrivas
i samverkan mellan näringslivet och
statsmakterna.

Det finns över huvud taget få områ -

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

den av det ekonomiska livet, som är så
lämpade för samarbete som just det vi
nu talar om. Erfarenheterna från gångna
år har också visat, att företagarna är
både lyhörda och tacksamma för de
skäl och upplysningar som lämnas från
myndigheternas sida. Och i allt väsentligt
har den pågående decentraliseringen
av näringslivets enheter, som jag talade
om nyss, skett i samförstånd mellan
stat och näringsliv.

Det finns också all anledning tro, att
dessa tendenser kommer att fortsätta
även framdeles och att rådgivnings- och
upplysningsverksamheten kommer att
få en om möjligt ännu större betydelse.
Men en absolut förutsättning är, att det
är fråga om frivillig samverkan och icke
om samverkan under tvångshot. Det
finns därför inte något som helst skäl
att nu komplettera rådgivningsverksamheten
med en lagstiftning, som ger samhället
möjligheter att förhindra en viss
lokalisering. Ur såväl sakliga som psykologiska
synpunkter skulle en sådan
lagstiftning bli direkt skadlig. Och vi
får inte glömma bort, att en sådan lagstiftning
endast kan få rent negativa
konsekvenser. Man kan visserligen förhindra
en viss etablering, men man kan
aldrig någonsin — i varje fall inte i ett
demokratiskt samhälle — tvinga ett företag
att etablera sig på en viss plats.

I reservationen till bankoutskottets
utlåtande har vi reservanter strukit under,
att lokaliseringspolitiken förutom
genom rådgivning bör inriktas på produktionsfrämjande
åtgärder. Det allmänna
bör alltså genom positiva insatser
öka förutsättningarna för industriell
verksamhet i sådana områden, där en
expansion av näringslivet är särskilt
motiverad av samhällsekonomiska eller
sociala skäl. Staten och kommunerna
har ju stora möjligheter att på det sättet
påverka utvecklingen — genom kommunikationspolitiken,
bostadspolitiken
och genom åtgärder på yrkesutbildningens
och skolväsendets områden.
Och 1917 års byggnadslagstiftning ger

Näringslivets lokalisering

samhällsplanerarna i vårt land långt
större möjligheter än i flertalet andra
länder att reglera markens användning.
Genom region-, general- och stadsplaner
kan strukturen i ett område eller
en tätort i hög grad bestämmas. Ingen
kan alltså med fog påstå, att samhället i
dag saknar resurser att påverka företagslokaliseringen.

Svårigheterna ligger på ett annat plan,
nämligen i våra bristande kunskaper
om lokaliseringsproblemet som sådant.
Vi har inte ens gjort klart för oss vad
som ur samhällsekonomiska synpunkter
egentligen är riktigt och vilket mål
som bör uppställas för en statlig lokaliseringspolitik.
När arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt remissyttrande säger, att
styrelsen avstyrkt byggnadstillstånd, då
lokaliseringen stått i uppenbar strid
»mot samhällets lokaliseringspolitiska
strävanden», kan man fråga sig: Vilka
är egentligen dessa strävanden och hur
är de egentligen motiverade? Vi behöver
bara granska de nu aktuella motionerna
för att finna hur förvirrat läget
är. Motivet för en ny lagstiftning är i
centerpartiets motion att förhindra en
industriell expansion i de stora tätorterna
för att motverka folkomflyttningen
från glesbygderna, trots att det kan diskuteras
om inte just en sådan omflyttning
är rationell ur samhällsekonomisk
synpunkt. Påståendet att våra städer är
oekonomiska är i varje fall hittills obevisat.
I de socialdemokratiska motionerna
däremot erkänner man, att målsättningen
för lokaliseringsverksamheten
ännu inte utformats, men man hävdar
ändå att vad som bör eftersträvas
är en differentiering av näringslivet. Såvitt
jag förstår finns särskilt goda betingelser
för ett differentierat näringsliv
just i de större städer, som enligt centerpartimotionen
är olämpliga.

Tar man del av LO:s remissyttrande
över motionerna finner man, att även
LO tar avstånd från tanken att folkomflyttning
från landsbygd till städer
är av ondo. Också DO anser, att vi måste

Nr 15

Onsdagen den G maj 1959

Näringslivets lokalisering

söka finna en målsättning för näringslivets
lokaliseringspolitik. Men LO är
fullt klar över att en sådan utredning är
»mycket tidsödande och svåröverskådlig».
Erfarenheterna från tidigare lokaliserings-
och strukturutredningar är sådana,
säger LO, att man har anledning
befara, att »de praktiska resultaten
knappast kommer att stå i rimlig proportion
till det nedlagda arbetet». En
förutsättningslös utredning bör ändå —
menar LO resignerat — komma till
stånd. Även i andra remissyttranden
finner man denna motsägelse mellan
motiv och yrkanden.

Då reservanterna i hankoutskottet nu
satt sig emot utredningen har detta
skett dels därför att tanken på en tvångslagstiftning
inte kan accepteras, men
dels därför att reservanterna ansett att
frågan om själva målsättningen för lokaliseringspolitiken
bör klarläggas, innan
man över huvud taget diskuterar
vilka medel som skall komma till användning.
Reservanterna har pekat på
den ståndpunkt riksdagen tidigare intagit,
då riksdagen inte velat ha någon
ny utredning, eftersom utredningar och
inventeringar angående lokaliseringsfrågorna
sedan åtskilliga år tillbaka pågår
inom arbetsmarknadsstyrelsen och
i landstingens och kommunernas regi.

Först då hela detta utredningsmaterial
sammanställts och offentliggjorts bör det
vara möjligt att få en så klar bild av
läget, att en diskussion om själva målsättningen
kan tas upp till debatt. Det
borde då också vara möjligt att få en
fullständig redovisning av erfarenheterna
av de hittillsvarande lokaliseringspolitiska
försöken. Hur har egentligen
de företag utvecklats, som lokaliserats
med hjälp av arbetsmarknadsstyrelsens
rådgivningsverksamhet — utövad med
byggnadsregleringsvapnet i bakgrunden
— och vad har skett med de företag,
som av lokaliseringspolitiska skäl förvägrats
byggnadstillstånd? En redovisning
av detta material och ett försök
att analysera resultatet skulle säkerli -

gen vara av värde vid de fortsatta diskussionerna
om målsättningen. Först
därefter bör man kunna på allvar diskutera
vilka medel som bör tillgripas.
Att tvångsdirigering inte kan komma i
fråga är dock enligt reservanternas mening
alldeles klart.

Herr talman! Jag beklagar, om jag
varit mångordig. Men lokaliseringsproblemet
har en så väsentlig betydelse för
näringsliv och samhälle, att det vore felaktigt
att inte här i kammaren uttala
en bestämd varning för de tankar, på
vilka dessa motioner ytterst bygger och
som lett till att majoriteten i bankoutskottet
föreslagit en utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid bankoutskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herrar Rydén (fp) och Gezelius (h)
instämde häri.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Den ståndpunkt som utskottsmajoriteten
och jag själv intagit
i denna fråga är ju så pass lättförståelig,
att jag inte tror att jag behöver förbruka
så lång tid som herr Bohman.

Jag tycker det verkar litet överdrivet
att i resonemanget föra in angelägenheten
av att nu stärka näringslivets konkurrenskraft
på ett sådant sätt, att man
får en känsla av att detta är avgörande
för om vi t. ex. skall kunna konkurrera
inom ett frihandelsområde. Är inte detta
att ge frågan proportioner som den
inte har? Man skall väl ändå inte dra
upp en skiljelinje mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna när det gäller
intresset för den frågan. Jag är inte
mindre intresserad än herr Bohman av
dessa ting. Men ibland får man ett intryck
av att den senare tidens låt mig
säga manchesterliberaler är mera liberala
än liberalerna själva. Jag har
nästan en känsla av att man tar djungelns
lag som riktpunkt och anser, att

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

var och en som gör något avsteg från
den är anhängare av regleringspolitik
och vill att företagsamheten skall dirigeras.
Man ser framför sig ett stort ämbetsverk
av Råckstas omfattning med
3 000 ä 4 000 människor som sitter och
bestämmer, var företagen skall ligga
och hur de skall utvecklas. Att föra en
argumentering, som kan ge kammaren
en sådan bild, är väl inte realistiskt i
detta sammanhang.

De motioner som väckts har ju tagit
sikte på en skyndsam utredning angående
statsmakternas möjligheter att påverka
näringslivets lokalisering. Som
motiv för en sådan utredning har anförts,
att det allmänna saknar möjligheter
att direkt påverka lokaliseringen,
när nu byggnadsregleringen inte längre
tillämpas. Motionärerna menar, att eftersom
den lokaliseringsverksamhet,
som bedrivits fram till årsskiftet 1958/
59, givit så pass goda erfarenheter —
det har inte alls i den offentliga debatten
framförts några så allvarliga erinringar
som herr Bohman vill göra gällande
— så finns det anledning se till,
att en liknande verksamhet kan bedrivas
också i framtiden. Det är ju för övrigt
som herr Bohman sade endast i ett
ytterst ringa antal fall arbetsmarknadsstyrelsen
vägrat byggnadstillstånd, när
man ansett, att det varit fråga om en
uppenbart olämplig lokalisering. Herr
Bohman påpekade även att det inte är
många fall som arbetsmarknadsstyrelsen
vägrat tillstånd, när det gällt förläggning
av företag till Stockholm eller
Storstockholm och man anfört klara
företagsekonomiska skäl för det. Det
visar ju också att man tillämpat bestämmelserna
på området med förstånd. Man
kan fråga sig varför det inte skulle
kunna bli så även i framtiden.

Arbetsmarknadsstyrelsen har ju som
främsta medel i lokaliseringspolitiken
använt råd och upplysning. Man har
närmast tagit sikte på större och medelstora
företag. Styrelsen har hafl tillfälle
att diskutera igenom frågan om

Näringslivets lokalisering

förläggningen av nya företag och kunnat
föra fram till övervägande orter
och områden med ensidigt och konjunkturkänsligt
näringsliv. Det är viktigt
att en sådan rådgivnings- och upplysningsverksamhet
kunnat bedrivas i
samverkan med näringslivet. Härigenom
har också åtskilliga värdefulla resultat
kunnat nås- för att å ena sidan motverka
en avfolkning av landsbygden och dess
tätorter och å andra sidan motverka en
icke önskvärd koncentration av näringsliv
och bebyggelse till storstäderna.
Men verksamheten har också varit
av betydelse för att komplettera näringslivet
i orter med ensidig manlig
eller ensidig kvinnlig sysselsättning.
Åtgärderna har inte minst inriktats på
att söka få till stånd nya arbetstillfällen
på orter som drabbats av industrinedläggelse.

Utskottet har, liksom även herr Bohman,
erinrat om att den utredning om
näringslivets lokalisering, som framlade
sitt betänkande 1951, var enig. Ja,
den var enig inte bara om att peka på
att tillståndsfrågan var komplicerad,
utan den var också enig om att man
kunde ifrågasätta sådana åtgärder som
det talas om i ntskottsutlåtandet och
även i motionerna. Då framförde liögeroch
folkpartiledamöterna ingen reservation.
Vill man kalla detta för ett hugskott,
är det herr Bohmans dom över
bland andra en tidigare liögerriksdagsman.

När man nu säger att motionerna har
olika målsättning beträffande lokaliseringspolitiken,
undrar jag om inte herr
Bohman överdriver den saken. Man kan
i motioner mer eller mindre utförligt
redovisa alla skäl. .lag tror att jag tolkar
den uppfattning som finns både bland
motionärerna och de övriga i centerpartiet
riktigt, om jag säger, att båda
de saker man berört i dessa motioner
måste bli med i bilden, både att motverka
en koncentration av näringslivet
och eu bebyggelse till vissa centra och
samtidigt motverka avfolkning av gles -

Nr 15

Onsdagen den C maj 1959

Näringslivets lokalisering

bygder och söka komplettera näringslivet
i en stad med t. ex. ensidigt kvinnlig
arbetskraft med manlig industri och
tvärtom. Detta innefattas ju i lokaliseringspolitikens
nuvarande målsättning.

Höger- och folkpartireservanterna i
utskottet har ju direkt motsatt sig att
man i fortsättningen skulle ha en dylik
möjlighet, när nu byggnadsregleringen
inte längre tillämpas. Det har ju dock
hittills varit så — och bör också enligt
utskottets mening för framtiden bli så
— att samhällets strävanden i första
hand i allt väsentligt måste avse positiva
åtgärder för att stimulera företag
att etablera sig på orter, där det är angeläget
att främja ett rikare och mera
differentierat näringsliv. Det är endast
som en sista utväg man skall ha möjlighet
att vägra nyetablering, märk väl,
om detta är uppenbart olämpligt. Men
givetvis måste, vilket också understryks
av utskottet, de företagsekonomiska
synpunkterna tillmätas en avgörande
vikt vid sådana bedömanden. Detta
måste ju vara det primära.

Jag har svårt att förstå reservanternas
svartmålning av de konsekvenser
som en lokaliseringspolitik efter dessa
riktlinjer skulle få. För det första är
det ju, som jag redan sagt, allmänt omvittnat,
att den lokaliseringspolitik som
hittills bedrivits nått mycket gynnsamma
resultat och inte föranlett allvarliga
erinringar. För det andra är de tankegångar,
som utskottet ger uttryck åt,
ingalunda någonting som har aktualitet
enbart i vårt land. I England, där man
har en högerregering sedan några år,
ser man tydligen problemet principiellt
på samma sätt. Där gäller enligt lag att
det i vissa större orter krävs byggnadstillstånd
av handelsdepartementet för
uppförande av byggnader över en viss
storlek. Sådana tillstånd kan vägras av
handelsdepartementet. Vidare lämnar
man i England ekonomisk hjälp till områden
med mindre utvecklat näringsliv.
Jag undrar om herr Bohman vill

karakterisera högerregimen i England
som anhängare av regleringspolitik?

I Frankrike fordras i Parisområdet
likaledes byggnadstillstånd för etablering
av nya företag och därtill beviljas
skattelättnader och krediter för lokalisering
av företag till mindre utvecklade
områden. Det är ungefär samma regler
som gäller för England.

Jag understryker ännu en gång att
enligt utskottets mening måste de åtgärder
man tillgriper i sista hand gälla
endast en uppenbart olämplig lokalisering.
De viktigaste medlen måste vara
positiva åtgärder. Det viktigaste för
en framgångsrik lokaliseringspolitik är
ju, att man skapar de allmänna förutsättningarna
för ett mera differentierat
näringsliv på de orter där detta behövs.
Det gäller t. ex. vägar, kommunikationer,
elkraftförsörjning, krediter på
rimliga villkor, tillgång till god undervisning,
bostäder m. m.

Utskottet har inte velat ta ställning
till de skilda lokaliseringspolitiska medlen.
Vi som tillhör utskottets majoritet
anser, att Kungl. Maj :t bör tillsätta en
skyndsam utredning för att söka fastställa
den lokaliseringspolitiska målsättningen
och lägga fram förslag till
hur de olika samhälleliga åtgärderna på
detta område skall utformas.

Jag vill tillägga — vilket också framgår
av utskottsutlåtandet — att en utredning
på detta område tillstyrkts av
flertalet remissinstanser, bland annat
RBF, Landskommunernas förbund, arbetsmarknadsstyrelsen
och LO.

Reservanterna har också, som herr
Bohman anförde, pekat på att bankoutskottet
1954, 1955 och 1956 i anledning
av motioner från centerpartihåll har
ansett, att en ytterligare utredning om
de lokaliseringspolitiska frågorna borde
anstå i avvaktan på den inventering av
olika förslag på detta område, som pågår
inom arbetsmarknadsstyrelsen. Men
är det inte ändå, herr Bohman, en ganska
mager spik att hänga upp reservationen
på? Vi har fått ett helt nytt läge

Onsdagen den C maj 1959

Nr 15

genom att byggnadstillståndsfrågan väsenligt
förändrats från och med årsskiftet,
då man inte längre tillämpar
byggnadstillståndslagen. Det är ju detta
nya läge som aktualiserat motionerna
och som också har gjort att utskottsmajoriteten
funnit sig böra tillstyrka en
utredning med den mera allmänna inriktning,
som framgår av utskottets
kläm.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr Eliasson ville bagatellisera den
föreslagna lagstiftningens räckvidd. Jag
tror inte att man inom näringslivet är
villig att göra det. Här är det fråga om
att i realiteten skapa en lagstiftning,
som i sista hand kan tvinga företag att
avstå från den etablering företagen anser
vara ur ekonomiska synpunkter riktig.
Det är, herr Eliasson, en väsentlig
skillnad mellan detta och en frivillig
rådgivnings- och upplysningsverksamhet,
bedriven i samarbete mellan stat
och näringsliv. Den senare verksamheten
har ingen någonting emot. Tvärtom
har den mycket stora fördelar, och
det är min förhoppning att den verksamheten
skall kunna utbyggas. En helt
annan sak är att utöva en påverkan,
som ytterst är grundad på tvångsmedel.

Herr Eliasson sade att tvånget bara
skall tillgripas i sista hand, då etableringen
är uppenbart olämplig. Pistolen
skall alltså ligga under hordet och tas
fram först då myndigheterna finner det
påkallat! Detta skapar inte ett gott rådgivnings-
och förhandlingsklimat. Och
vad är uppenbart olämpligt? Vem kan
påstå att en lokalisering är uppenbart
olämplig, när man skall ta hänsyn till
inte bara dagens situation utan även
den utveckling, som ett företag måste
räkna med? Vad som i går kanske var
olämpligt iir kanske inte olämpligt i

Näringslivets lokalisering

morgon. Jag är övertygad om att ingen
myndighet på ett objektivt och rättvisande
sätt kan klart påstå, att en viss
lokalisering är uppenbart olämplig.

Herr Eliasson tog exempel från England
och Frankrike. Jag tycker nu inte
att förhållandena i de länderna kan jämföras
med de svenska förhållandena.
Här hemma är industrien spridd över
hela landet, men så är det inte i de länder
herr Eliasson nämnde. I Frankrike
tillkom ifrågavarande lagstiftning 1955
för att hindra en utbyggnad av industrien
i själva Paris-området och i några
få andra städer. I Frankrike var nämligen
koncentrationstendenserna just i
dessa områden så påfallande, att man
ansåg sig böra tillgripa dylika åtgärder.
Inte mindre än 2/3 av all nyetablering i
hela Frankrike 1949—1953 förlädes just
till Paris-området och till några andra
stora städer. Men avgörande i Frankrike
var de rent positiva åtgärderna.
Man skapade särskilda fonder och gav
långfristiga lån till fördelaktiga räntor
för de investeringar, som en utflyttning
från storstadsområdet skulle föra med
sig. Företagen befriades från transportavgifter
och fick partiella lättnader i
beskattningen, om de gick med på en
utflyttning.

De åtgärder, som vidtas i England, är
beroende av den mycket stora strukturella
arbetslöshet som där uppkom under
30-talet till följd av särskilt krisen
inom textilindustrien. Det är framför
allt en arbetslöshets- och lokaliseringspolitik
man där bedriver. I de särskilt
utsatta områdena, »development areas»,
försöker man med hjälp av en lagstiftning,
som tillkom omedelbart efter kriget,
»Distribution of Industry* Act»,
ställa mark och industribyggnader till
förfogande för dem som är intresserade
av att flytta ut. Man ger också lån
och finansiellt stöd för att förmå företagen
att slå sig ned i dessa områden.
Men man avvisade vid lagens tillkomst
den ursprungligen väckta tanken på
förbud för företagen att etablera sig på

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Näringslivets lokalisering

de platser de önskade. Man begränsade
sig till att införa en allmän anmälningsskyldighet.
Inte ens i England med
dess väldiga arbetslöshetsproblem ville
man alltså gå så långt som till särskild
tillståndsgivning. Den tillståndsgivning,
som herr Eliasson talar om, är baserad
på den engelska region- och stadsplanelagstiftning
som tillkom år 1947 för att
reglera exploatering av obebyggd mark.
Lokaliseringsfrågan kommer in i bilden,
då vederbörande begär att få exploatera
mark för industribebyggelse. Det är inte
i första hand fråga om lokalisering av
industrier ur de synpunkter vi här diskuterar.

Vi kan emellertid peka på Danmark.
Där har detta problem även uppmärksammats,
och koncentrationstendenserna
är i Danmark betydligt större än
hos oss. Nära hälften av alla industriens
arbetare var år 1955 sysselsatta i Storköpenhamn.
Det gjordes en utredning
i frågan, som utmynnade i ett förslag
till rent positiva lösningar. Man skulle
bilda en organisation, avsedd att lämna
råd och upplysningar i lokaliseringsfrågor
åt enskilda, kommuner och staten.
I denna organisation skulle ingå representanter
för näringslivet och arbetstagarna.
Även där var det alltså fråga om
en rent frivillig verksamhet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara göra några
korta kommentarer. Först och främst
vill jag säga till herr Bohman att lokaliseringsutredningen
enhälligt var av
den uppfattningen att tillståndsgivning
endast kunde ifrågasättas för följande
syften. För det första då samhället i
enstaka fall skulle vilja förhindra sådan
lokalisering, som är uppenbart olämplig
ur lokaliseringssynpunkt oberoende
av vad slags verksamhet det är fråga om
eller var i landet den olämpliga förläggningen
blir aktuell. För det andra då
samhället skulle vilja genom kontroll av

företagsetableringen inom en viss ort
— eller en region — inverka på inflyttningen
till eller utflyttningen från orten
och därigenom förhindra en expansion
som för orten eller för landet i övrigt
bedömes som skadlig.

Utskottsmajoriteten och jag har inte
talat för en längre gående tillståndsgivning
än den, varom utredningen år 1951
alltså var enig.

Såsom jag i utskottet försökte klargöra
för herr Bohman har det aldrig varit
fråga om — därest arbetsmarknadsstyrelsen
skulle äga att i sista hand ingripa
mot uppenbart olämpliga lokaliseringar
— att myndigheterna skulle säga,
var företaget i fråga skulle placeras. Så
har ju inte heller nu skett. Man skulle
bara ha möjlighet att i sista hand säga,
var företaget icke skall ligga. Det är en
skillnad som vi i detta sammanhang inte
bör glömma.

Det kan ju inte vara så anmärkningsvärt,
om herr Bohman och jag ser litet
olika på lokaliseringsfrågorna. Jag vill
inte beröva Storstockholm någon industriell
verksamhet, men i atom- och
vätebombens tidevarv är det dock ett
problem att snart en sjättedel av landets
befolkning är samlad inom detta
begränsade område, medan det å andra
sidan finns orter, där man har stora sysselsättningssvårigheter
och ett ensidigt
inriktat näringsliv. Detta är inte något
som behöver vara en stridsfråga för
Stockholm och landsorten, utan det bör
vara ett gemensamt intresse för både
storstaden och landet i övrigt att komma
till rätta med dessa förhållanden.
För övrigt var det inte, herr Bohman, så
länge sedan man ute vid järnvägsstationerna
i landet kunde se en affisch
där det stod: »Res inte till Stockholm!»

Det är här alltså inte fråga om ett
problem som bör ensidigt angripas,
utan det gäller att åstadkomma vad som
är den naturliga utvecklingen inom
olika områden.

Jag förstår mycket väl att herr Bohman
inte gärna vill tala om England i

Onsdagen den C maj 1959

Nr 15

detta sammanhang. Där har man en
högerregering, som suttit sedan 1951
men som dock behållit en lagstiftning
av det slag det här gäller. Och även om
det finns vissa skillnader som kan diskuteras,
så är den principiella frågeställningen
exakt densamma i England
som i Sverige: Bör man utöver de positiva
åtgärder, varmed man i första hand
vill arbeta och som är det väsentliga,
behålla möjligheten att i sista hand
stoppa en etablering som är uppenbart
olämplig?

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! De båda föregående talarna
var inriktade på att fatta sig kort.
Herr Bohman bad sålunda om ursäkt
för att han talat ganska länge, och herr
Eliasson sade i början av sitt anförande
att han inte skulle bli mångordig, men
av någon anledning blev han det. Jag
lovar att fatta mig kort och jag skall
också hålla det löftet.

Herr Bohman säger att ingen myndighet
i världen kan med någon grad
av säkerhet avgöra, vilka företagsekonomiska
synpunkter som bör anläggas
i fråga om lokaliseringen av ett företag.
Med detta ville herr Bohman göra
gällande att endast Sveriges industriförbund
och reservanterna, med herr Bohman
i spetsen, var kapabla att bestämma
detta. Är det verkligen riktigt? Så
gott som varje år kommer det från olika
håll här i riksdagen motioner, som sammanhänger
därmed att företagare av
olika orsaker måste lägga ned företag,
som de själva placerat på en viss ort,
och så vill man att samhället skall ta
hand om den arbetskraft som blivit
utan sysselsättning.

Herr Bohman ville framställa det så,
som om DO skulle ha intagit en ganska
tveksam hållning till lämpligheten av en
lagstiftning. Om herr Bohman hade litet
bättre läst L():s yttrande, skulle han
inte ha fått den uppfattningen. DO instämmer
med motionärerna däri, att det

Näringslivets lokalisering

behövs en utredning, sådan som den
ifrågasatta, och man säger inledningsvis
att frågan om näringslivets strukturella
utformning och lokalisering är
alltför väsentlig för att kunna helt överlåtas
åt de privata intressena. Det hade
varit riktigast, att herr Bohman tagit
med även denna del av yttrandet.

Herr Bohman säger att det är de regleringsvänliga
partierna som här vill ha
en ny lagstiftning och att det i viss mån
är fråga om en kvarleva från efterkrigstidens
regleringar. Jag vill då fråga:
anser herr Bohman att Svenska Stadsförbundet,
Svenska landskommunernas
förbund och arbetsmarknadsstyrelsen,
vilka samtliga har förordat en utredning,
också har den regleringsmentalitet
som enligt herr Bohmans mening
präglar de båda partier som föreslagit
denna utredning?

Det är inte alldeles nödvändigt, säger
herr Bohman, att ordna lokaliseringsfrågorna
med hjälp av en lagstiftning, utan
man kan låta staten och kommunerna
på annat sätt genom positiva åtgärder
bidra till att företagsamheten blir mera
spridd. Det kan exempelvis ske genom
insatser på kommunikationernas, bostädernas
och yrkesundervisningens
områden. Jag skall gärna tillstå att det
kan i viss mån vara möjligt att gå denna
väg, så länge högern inte har något
att säga till om, ty högern vill ju beröva
staten och kommunerna alla möjligheter
att utöva något inflytande på dessa
områden.

Inom arbetsmarknadsstyrelsen pågår
en del regionala utredningar angående
näringslivet och vi har i bankoutskottet
haft tillfälle att titta litet närmare på en
av dessa utredningar, som avser Vararegionen
i Skaraborgs län. Jag vill därför
ta den som ett exempel.

Utredningen påvisar, att när behovet
av arbetskraft inom denna region är
fyllt, finns det 1 400 människor som
inte kan få sysselsättning utan tvingas
att flytta därifrån. En omfattande utflyttning
från detta område äger också

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Näringslivets lokalisering

rum. Utredningen frågar vidare: Vad är
det som påverkar företagsamheten att
förlägga sina industrier till en bestämd
plats? Man har pekat på tre orsaker:
företagsekonomiska skäl, närhet till råvarorna
och även vederbörande företagares
bostadsort. Jag vill minnas, att
herr Domö i första kammaren sade, att
där företagaren har släkt och vänner,
där placerar han sitt företag. Skulle det
vara så orimligt, om denne företagare
i stället för att placera rörelsen i Skövde
— i den mån han gör en nyetablering
— fick flytta över denna till det
område, där 1 400 människor behöver
sysselsättning? Vi menar, att det i ett
sådant läge inte skulle vara så farligt
om man ser till, att statsmakterna får
möjligheter att påverka lokaliseringen.

Jag vill bara säga några ord om en
annan sak. Man förflyttar arbetskraft i
vårt land. Det är inte möjligt för alla
människor att vid varje tillfälle få arbete
på samma plats där de dittills
bott. De tvingas av vissa orsaker att
flytta. Det finns visserligen ingen lagstiftning
som gör att människor måste
flytta från t. ex. Norrland till Grängesberg
för att få arbete och sin försörjning,
men tas inte detta arbete, blir vederbörande
avstängda från ersättning
från arbetslöshetsförsäkringen. Kan detta
tolereras bör vi kunna göra det också
när det gäller de svenska företagarna,
så att även dessa får finna sig i att staten
har ett organ som vid något tillfälle
ser till, att deras rörelse får en
ur företagsekonomiska och samhällsekonomiska
synpunkter lämplig lokalisering.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag skall försöka inskränka
mig så mycket som möjligt,
eftersom denna debatt ändå har hållit
på ganska länge, men jag tror att det
kan vara viktigt, att även någon som

har kommit i kontakt med dessa problem
i praktiken får framlägga några
synpunkter på dem.

Jag har sysslat med ett företag, som
av olika orsaker så småningom bär kommit
att placera avdelningar på fyra
olika ställen. Därför har jag kanske
vissa praktiska erfarenheter av hur det
hela fungerar i verkligheten. Av den
anledningen vill jag ganska bestämt
vända mig mot herr Eliassons — liksom
utskottsmajoritetens — framhävande
av förhållandena hittills. Man talar
så mycket om att det har gått bra
hittills, att ingen allvarlig erinran har
gjorts mot situationen och att det bara
i ett fåtal fall har förekommit att byggnadstillståndsärenden
har avstyrkts av
lokaliseringspolitiska skäl. Jag tror, att
detta bevisar mycket litet. En företagare,
som vet att han är beroende av
regleringarna på byggnadsområdet och
att han, om han skall ha någon chans,
måste ta det råd han får, begär tillstånd
för att bygga exempelvis en fabrik.
Då säger kanske myndigheterna:
»Här får ni inte tillstånd, men kan vi
inte resonera om saken? Skulle ni inte
kunna bygga där eller där? I så fall
får ni tillstånd.» Så träffas en frivillig
uppgörelse. Bevisar detta att man därmed
har anlagt samhällsekonomiska
och företagsekonomiska synpunkter?

Under den tid då vi hade en hård
byggnadsreglering och samtidigt priskontroll
flyttades industrier ut på en
hel mängd olika orter. Man kunde då
i kalkylerna visa priskontrollnämnderna
hur stora kostnaderna blev och
fick ta betalt för varorna därefter.
Då spreds industrierna ut med filialer
litet varstans. Vad har hänt sedan? När
konkurrensen skärps och man inte
längre kan få ut motiverade priser, så
börjar man lägga ned det ena företaget
efter det andra. Det finns t. o. m.
de som klandrar att man lägger ned
industrier, som de anser borde drivas
även om det inte vore företagsekonomiskt
berättigat.

Onsdagen den C maj 1959

Nr 15

Man har hävdat, att lokaliseringen
har varit frivillig. Det har dock funnits
en lagstiftning bakom som kanske inte
har tillämpats, men det är alldeles
självklart att läget varit ett helt annat
när företagen fått bedöma situationen
ur rent företagsekonomisk synpunkt.
Jag vill starkt understryka att vad som
är företagsekonomiskt riktigt också
måste vara samhällsekonomiskt riktigt.
Jag tänker nu särskilt på bakgrunden
till herr Eliassons intresse för frågan.
Det är givet att centerpartiet kan ha
starkt intresse för att få till stånd en
utveckling av näringslivet på sådana
orter som avfolkas och där — låt oss
säga det uppriktigt — röstunderlaget
sjunker. För vederbörande kommun
är en utveckling av näringslivet mycket
önskvärd, men ur samhällsekonomisk
synpunkt måste vi hålla på att
den också skall vara företagsekonomiskt
grundad. I annat fall står vi oss inte i
längden.

När vi nu får bort byggnadsregleringen
har motionärerna från socialdemokratiskt
och centerpartistiskt håll
föreslagit en utredning, som skall leda
till förslag till lagstiftning.

Man vill alltså ha en ny lagstiftning
angående näringslivets lokalisering.
Visserligen sägs inte något direkt om
lagstiftning vare sig i utskottsmajoritetens
utlåtande eller i själva klämmen,
men om vi får en lagstiftning som ger
oss ett nytt regleringsorgan i stället för
byggnadsregleringen, kommer det säkerligen
även i framtiden att heta att
det inte användes annat än i yttersta
nödfall. Vi som har sysslat med dessa
frågor i praktiken inser dock att man
med en sådan lagstiftning bakom sig
såsom stöd vid frivilliga och rådgivande
diskussioner kommer att åstadkomma
en helt annan lokalisering än den
som vore den absolut riktigaste ur företagsekonomisk
synpunkt. Det är därför
jag ansluter mig till reservanterna som
klart säger ifrån, att det är angeläget
att även i fortsättningen bedriva upp -

Näringslivets lokalisering

lysningsverksamhet och att det blir tillfälle
till ett rådslag, men som motsätter
sig en lagstiftning, därför att en sådan
skulle göra rådgivningen till något helt
annat än enbart rådgivning.

Jag vill med dessa ord ansluta mig
till reservanterna, ty jag tror att reservanternas
förslag är det lyxkligaste
för vårt land och vårt näringsliv.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! För undvikande av
missförstånd vill jag deklarera att min
personliga uppfattning är att investeringskontrollen
enbart bör avse de tre
storstäderna. Jag vill inte vara med om
prövning av om ett företag skall ligga
i Falun, Orsa, Mora, Lima eller Transtrand.
Det är vad storstäderna beträffar
det skall finnas en möjlighet att
vägra i sista hand. Därmed har jag klargjort
den saken, så att vi vet var vi har
varandra.

Sedan vill jag säga till herr Löfgren:
Inte skall vi behöva diskutera våra motiv
i detta sammanhang! Det är ju orimligt
att centerpartiets intresse av en
aktiv lokaliseringspolitik skulle bero på
vår vilja att värna om vårt röstunderlag.
Snarare vore det väl i så fall herr
Löfgrens parti som med iver skulle arbeta
för en aktiv lokaliseringspolitik.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Det jag ville säga gällde
närmast vad herr Eliasson här tog upp,
nämligen huruvida man är intresserad
av att föra ut företagen på landsbygden
för att därmed få flera röster, .lag skulle
vilja ställa en fråga till herr Löfgren,
som drog fram den synpunkten: Är det
efter sådana principer som folkpartiet
handlar när det tar ställning till lokaliseringsfrågorna? Herr

LÖFGREN (fp):

Herr talman! Om herr Persson hade
lyssnat uppmärksamt på vad jag sade
skulle han nog inte med bästa vilja ha

Nr 15

Onsdagen den 6 maj 1959

Utredning i syfte att skydda Djurgårdens mark från exploatering

kunnat utläsa sådana motiv i mina ansträngningar
att tillvarata företagens
och landets ekonomiska intressen.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag lyssnade faktiskt
noga på vad herr Löfgren sade. Jag
skall återge vad han anförde från talarstolen
: »Det är klart att herr Eliasson
ur sina synpunkter i sin önskan att få
ut industri på landsbygden för att därmed
skapa sig större röstunderlag kan
ha motiv för sitt ställningstagande.»
Jag frågade honom då: »Herr Löfgren!
Är det sådana motiv som föresvävar
folkpartiet när det tar ställning till lokaliseringsfrågorna?» Herr

LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag förstår inte att herr
Persson kan envisas med att framställa
frågor till mig av detta slag. Det finns
väl ingenting i mitt anförande som på
något sätt kan ge honom anledning att
tänka att vi anlägger sådana partitaktiska
synpunkter. Men jag vill gärna
vara uppriktig och säga, att jag har
full förståelse för att centerpartiet drar
in också sådana synpunkter i denna
frågas bedömning.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bohman begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 135 ja och 75 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 28

Utredning i syfte att skydda Djurgårdens
mark från exploatering

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
väckta motioner om utredning i syfte
att skydda Djurgårdens mark från exploatering.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall först och
främst lugna de närvarande kammarledamöterna
med att säga, att jag kommer
att fatta mig mycket kort.

Det föreliggande ärendet grundar sig
på en motion som herr Nihlfors och
jag väckt i denna kammare. Den avser
att skapa ett skydd för de kvarvarande
delarna av norra Djurgårdens mark.

Vi har ansett detta mycket väsentligt.
Under en följd av år har den ena institutionen
efter den andra förlagts dit.
Man har inte tagit tillbörlig hänsyn till
följdverkningarna och de kommande
markanspråken. Resultatet har blivit att
när dessa anspråk, som i och för sig
varit berättigade, har framställts, har

Onsdagen den 6 maj 1959

Nr 15

Utredning i syfte att skydda Djurgårdens mark från exploatering

det lett till att nya avsöndringar av
denna mark liar skett.

För att man skall kunna få stopp på
denna utveckling — ett stopp som vi
anser vara nödvändigt — och för att
kunna bevara någon del av den inte endast
för Stockholm utan även för landet
i övrigt ganska värdefulla marken,
så bör man få fram en planläggning av
vad som skall bevaras för framtiden av
den ursprungliga djurgårdsnaturen.

Utskottet har avstyrkt den utredning
vi motionärer hemställer om, men man
har gjort det med en tillstyrkande motivering.
Man har nämligen understrukit
nödvändigheten av att man bevarar
så mycket som möjligt av denna mark.
Anledningen till att man inte kunde bifalla
motionerna var, att djurgårdsnämnden
under utskottsbehandlingen
meddelat, att man nu satt i gång med en
planläggning av marken på Djurgården
och alt man även skall beräkna vilket
område som skall bevaras som naturreservat.
Djurgårdsnämnden tillkom för
12 år sedan, och det är inte en dag för
tidigt att man börjat med detta arbete.
Vi är glada över att arbetet kommer till
stånd. Det finns således inte längre något
skäl för en utredning i detta ärende.

Utskottet uttrycker sin tillfredsställelse
med att man nu börjat med planläggningen
och understryker vikten av
att arbetet fortskrider i en takt som
medger, att resultatet i en snar framtid
kan framläggas och, om så befinnes
lämpligt, underställas riksdagens prövning.

Allt detta är i stil med vad vi syftat
till i motionen. Vi vill att detta skall
ske snart, om vi skall kunna bevara någonting
av marken. Vi får hoppas att de
gränser som dras upp även i framtiden
kommer att respekteras. Jag vet inte

huruvida det skall behövas ett riksdagsbeslut
på den punkten eller om
gränserna ändå kan respekteras. Den
frågan får vi kanske ta upp när denna
planläggning är klar.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 29

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, in. m.; samt

från första lagutskottet:

nr 207, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om utlämning
för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge m. in.

§ 30

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 158, med förslag till förordning
om förbud mot innehav av
vissa stiletter m. m. överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 31

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.47.

In fidem
Sune K. Johansson

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Fredagen den 8 maj

Kl. 11.00

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Budet om Elis Håstads bortgång kom
som ett svårt och smärtsamt slag för
den svenska riksdagen. Det är icke endast
en osedvanligt begåvad, kunnig och
självständig riksdagsledamot som lämnat
vår krets. Vi har också förlorat en
kamrat, som genom sitt öppna och vänliga
väsen, sin smittande entusiasm och
sin aldrig svikande hjälpsamhet tillvunnit
sig allas varma tillgivenhet. Det är
allmänt känt och omvittnat att Elis Håstad
möttes med samma sympati på alla
de områden, där han varit verksam. Han
var bl. a. en av studenterna vid Stockholms
högskola mycket beundrad, uppskattad
och avhållen lärare, och hans
utnämning till landshövding hälsades
med tillfredsställelse och glädje inom
alla läger.

Att med några korta ord redogöra för
Elis Håstads insatser i riksdagen, vars
andra kammare han tillhörde sedan år
1941, är självfallet omöjligt. Det kan heller
inte anses påkallat, ty vad han betytt
för riksdagens arbete, såväl i debatterna
som i arbetet inom utskott och
kommittéer, är väl bekant. Han hörde
till dem som gjorde sig bemärkta bland
oss, som vi villigt lyssnade till och som
vi hade skäl att vara stolta över att ha
i vår krets.

Elis Håstad var en sann demokrat
med stark känsla för det folkliga styrelsesättets
betydelse och krav. Riksdagens
värdighet hade i honom en stark
försvarare, och känslan för riksdagens
och riksdagsledamöternas ansvar inför
den allmänna opinionen var likaledes
utmärkande för honom. Sin vetenskap -

liga mångkunnighet och skicklighet var
han ständigt beredd att ställa till vårt
förfogande.

Vi sörjer över att Elis Håstads gagnerika
gärning alltför hastigt avslutats. Vi
minns honom med tacksamhet och saknad
och lyser frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Svar på frågor och interpellation i anledning
av översvämningarna i Dalarna,
Hälsingland och Värmland

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Ståhl har i en interpellation
till mig frågat:

1) Vill regeringen genom vederbörande
departementschefs försorg skyndsamt
kartlägga omfattningen av de skador
som genom översvämningarna i
Värmlands och Kopparbergs län drabbat
näringsliv, kommunikationer och
bebyggelse i berörda områden?

2) Vill regeringen, sedan en överblick
av skadornas omfattning erhållits, föreslå
lämpliga åtgärder i syfte att lämna
ekonomiskt stöd åt dem som genom
översvämningsskador lidit svåra ekonomiska
förluster?

3) Vill regeringen genom vederbörande
departementschefs försorg vidta
snabba åtgärder för att laga de skador
som genom översvämningen uppstått
och hotar att uppstå på vägnätet?

Vidare har herr Mellqvist för Kopparbergs
läns del till inrikesministern och
kommunikationsministern ställt frågor
av enahanda innebörd.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Svar på frågor och interpellation i anledning av översvämningarna i Dalarna,

Hälsingland och Värmland

Slutligen har herr Eliasson i Sundaorn
riktat två frågor till mig i anledning
av översvämningarna.

Då interpellationen och de enkla frågorna
avser samma spörsmål torde de
få besvaras i ett sammanhang.

Vad angår frågan om ekonomisk gottgörelse
till dem som drabbats av skador
i anledning av översvämningarna
vill jag framhålla, att innan regeringen
kan ta ställning till om bistånd kan ges
från det allmänna måste den ha klarhet
rörande omfattningen och arten av skadorna.
Länsstyrelserna i de berörda länen
har på eget initiativ och i anslutning
till kontakter med vederbörande
departement omedelbart igångsatt utredningar
härom. Vi emotser rapporter
om resultatet så snart läget klarnat så
pass, att sammanfattande redogörelser
kan lämnas. Frågan om bistånd från det
allmänna kommer sedan att behandlas
i enlighet med den praxis som tidigare
tillämpats vid liknande naturkatastrofer.

Beträffande skadorna å vägar och
broar vill jag meddela, att kommunikationsministern
redan i måndags föranstaltade
om att en delegation, bestående
av representanter för kommunikationsdepartementet
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
reste till Värmland
och Dalarna för att inspektera vägarna
i de områden, som blivit svårast
hemsökta av de senaste dagarnas vårflod
i Klarälven och Västerdalälven.
Delegationen har även i uppdrag att
överlägga med vederbörande länsmyndigheter
om erforderliga åtgärder i den
mån man redan nu kan bilda sig eu
uppfattning härom. Efter återkomsten
till Stockholm kommer delegationen att
avge rapport till kommunikationsministern.

Det ankommer i första hand på de berörda
länsmyndigheterna att se till, att
de skador på vägar och broar, som
uppkommit genom översvämningarna,
avhjälpes med största möjliga skynd -

samhet. Både kommunikationsdepartementet
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är självfallet också beredda
att medverka därtill. Då en närmare
bedömning av skadornas omfattning
inte kan ske förrän vattnet i översvämningsområdena
sjunkit undan, är det
icke möjligt att nu uppskatta kostnaderna
för erforderliga iståndsättningsarbeten.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat de framställda frågorna.

Härefter anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
hans excellens herr statsministern för
svaret på min interpellation. Det kan
tyckas som om det inte innehåller några
konkreta löften eller utfästelser om
stöd- och hjälpåtgärder åt dem som
drabbats av dessa svåra översvämningar,
men det hade jag heller inte direkt
väntat. Jag ser emellertid redan i den
snabbhet varmed interpellationssvaret
lämnats ett bevis på att statsministern
personligen, och jag hoppas också den
övriga regeringen, vill göra sitt bästa
för att bispringa de av översvämningarna
drabbade.

Det är nu andra gången på ett och
ett halvt år som mycket svåra vattenskador
drabbat inte bara jordbrukarna
utan praktiskt taget alla som bor utmed
Klarälvens stränder, och det är givet
att de uppkomna skadorna blir ekonomiskt
mycket kännbara för dem —
för att här inte tala om det personliga
obehag och lidande som drabbat åtskilliga
människor i berörda områden.

Naturligtvis måste man — som statsministern
framhåller — först få klarhet
om skadornas omfattning, innan
man kan ta ställning till ersättningsfrågan.
Jag vill emellertid från denna plats
uttala den förhoppningen, att vi så snart
som möjligt skall kunna få en uppfattning
om skadornas omfattning. Jordbru -

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Svar på frågor och interpellation i anledning av översvämningarna i Dalarna,

Hälsingland och Värmland

karna i dessa trakter har under de senaste
dåliga skördeåren åsamkats förluster,
och när det nu dessutom har tillstött
naturkatastrofskador, först på hösten
1957 och nu våren 1959, är det givet
att läget blivit mycket bekymmersamt
för ett stort antal jordbrukare.

Vad själva skadeersättningen beträffar
har jag räknat med att man i detta
som i liknande fall kommer att gå efter
behovsprövningsprincipen, och då brukar
det inte höra till vanligheten att
särskilt generösa ersättningar utmäts.
•lag hoppas emellertid att man här försöker
att ge en ordentlig hjälp till de
särskilt behövande, med hänsyn till att
detta är andra olyckan som drabbat
dem på mycket kort tid.

I min interpellation har jag även antytt
ett annat stöd, som jag tror skulle
vara till god hjälp för särskilt de många
ägarna av små fastigheter som blir berörda.
Innehavarna av större fastigheter,
som i sina taxeringsdeklarationer
tar upp kostnaderna för gjorda reparationer,
får göra avdrag för dessa. De
blir därmed i viss mån hjälpta. Men enligt
gällande skattebestämmelser blir
ägare av en- och tvåfamiljsfastigheter
schablontaxerade, och därmed har de
ingen möjlighet att göra avdrag för de
betydande kostnader som åsamkats dem
genom översvämningarna. Jag vill därför
hemställa till statsministern, att han
personligen undersöker huruvida inte
de som här tvingas göra reparationer
på källar- och undervåningar samt värmeanläggningar
o. s. v., kan få göra
extra avdrag vid taxeringen för de kostnader
som åsamkats dem genom vattenskador,
och vilka kostnader kan verifieras
med vederbörliga fakturor. Om
man sålunda inte kan bevilja direkt stöd
åt de drabbade — vilket givetvis skulle
vara det bästa — hemställer jag att
statsministern gör vad han kan för att
möjliggöra en sådan avvikelse från de
formella skattereglerna. Jag är dock
medveten om att detta är svårt, och att

åtgärden för att kunna vidtagas måste
ha stöd från högsta ort.

Många av oss, som är bosatta i översvämningsområdena,
har ytterligare en
synpunkt, som jag gärna vill föra fram
till vederbörande myndigheter från denna
plats. De översvämmande vattenmassorna
börjar nu sjunka undan, men det
är åtskilligt med vatten kvar innan det
sjunkit till normal nivå. Nu är det så
att vattenmagasinen i tillflödesområdena
har varit fyllda. Kraftverksägarna
har velat ha det så för att vara på den
säkra sidan inför sommarens kraftförsörjning
— och det är ju helt naturligt.
Men förra gången översvämning ägde
rum, alltså på hösten 1957, var Vänern
fylld till högsta dämningsgränsen, vilket
gjorde att det för Klarälvens del
inte blev den avrinning som det skulle
ha blivit, om Vänerns vattenstånd hade
varit lägre. Jag förstår mycket väl att
vattenfallsverket vill ha vattenmagasinen
i sådant skick att man har största
möjliga kraftresurser att tillgå. Emellertid
är det klart att det i detta läge hade
varit till fördel, om vattenmagasinen
kunnat ge rum åt den extraordinära
högflod, den förtidiga »häggflod», som
man säger i Värmland, vilken nu kom
redan på detta tidiga stadium i maj.
Därför frågar man: Vore det inte möjligt,
med det högt utvecklade väderprognosarbete
som vi nu har, att få till
stånd ett samarbete av annat slag än
hittills mellan å ena sidan ägarna av
vattenmagasinen, främst då vattenfall,
och å andra sidan meteorologerna och
hydrologerna? Det förefaller som om
meteorologiska prognoser, exaktare och
intensivare uppgifter om snömängden,
förutsägelser om kommande blidväder
o. s. v. skulle kunna möjliggöra en bättre
anpassping av avtappningen av magasinen
än vad som hittills tillämpats. Jag
är inte fackman på detta område och
vågar inte ha någon bestämd mening.
Men jag har haft ingående resonemang
både med meteorologiska experter och

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Svar på frågor och interpellation

Hälsingland och Värmland

kraftexperter, och de säger att det numera
borde finnas bättre möjligheter
till sådant samarbete och sådan anpassning
än vad man tidigare hade, när kännedomen
om snöförhållandena och även
väderleksprognoserna var mindre utvecklade
än nu.

Herr talman! Jag skulle vara mycket
tacksam om dessa tankegångar kunde
bli föremål för allvarligt övervägande
och noggrann prövning. Jag vet att jag
ger uttryck för en ganska stark opinion
inte bara bland dem som drabbas av
vattenolyckorna utan även bland fackmännen,
vilka anser att detta vore en
tänkbar utväg.

Jag vill understryka att i synnerhet
för Klarälvens vattenområde betyder avtappningen
vid Trollhättan ofantligt
mycket. Sedan Vänern nu blivit så effektivt
reglerad som den är, är det viktigt
att avtappningen sker med effektiv
anpassning efter olika väderleksförhållanden
och att man inte håller ett så
högt vattenstånd, att man onödigtvis
riskerar svåra högvatten med lidanden
och förluster för så många människor
som nu blivit drabbade.

Jag vill till sist säga, att det är högst
behjärtansvärt att hjälpa dem som har
det svårast, och jag uttrycker ännu en
gång förvissningen, att statsministern
och regeringen i övrigt skall göra det
yttersta för att komma dem som drabbats
av ekonomiska och andra förluster
till så effektiv hjälp som möjligt.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
statsministern få framföra mitt
tack för det positiva svar jag i dag fått
på mina enkla frågor angående de skador,
som uppkommit genom Dalälvens
översvämning och som drabbat framför
allt vägnätet men även enskilda personer
inom Kopparbergs län. Jag vill
även uttala ett tack till herr kommunikationsministern
för de snabba åtgärder
som vidtagits för att på kortast
7 — Andra kammarens

anledning av översvämningarna i Dalarna,

möjliga tid sätta vägarna i trafikdugligt
skick igen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag her först att till
hans excellens statsministern få framföra
ett tack för svaret på mina frågor.

Jag måste konstatera att svaret är
överraskande allmänt hållet. Men det
har kanske sin förklaring i att undersökningar
alltjämt pågår och att uppgifter
ännu inte hunnit samlas in i tillräcklig
omfattning. Jag ser emellertid i
den snabbhet, varmed regeringen besvarat
dessa frågor, ett uttryck för regeringens
positiva vilja att snabbt söka
gripa in.

De omfattande översvämningarna under
senare tid i Dalarna, Hälsingland
och Värmland har vållat stora förluster
för enskilda och företag och även medfört
betydande skador på vägarna. Det
är naturligtvis omöjligt att redan nu
kunna beräkna skadornas omfattning,
eftersom vattenståndet fortfarande är
relativt högt och någon sammanställning
av uppgifterna inte kunnat göras
av länsmyndigheterna. Men jag vill understryka
att det är angeläget, att befolkningen
och länsmyndigheterna så
snart som möjligt får besked om på vilka
grunder ekonomisk hjälp kan erhållas
från det allmänna, varigenom i varje
fall svårare förluster skulle undgås,
och i vad mån särskilda medel snabbt
kan ställas till vägmyndigheternas förfogande
för en upprustning av vägar
och broar.

Det är mot den bakgrunden jag framställt
mina frågor. Därtill kommer att
vi i vårt land inte har någon särskild
fond för naturkatastrofer och dylikt.

Vi vet redan, att översvämningarna
har vållat skador inte bara för jordbrukarna
i de berörda bygderna utan även
för många villa- och fastighetsägare
ävensom för affärsidkare och andra fö -

retagare. Jag noterar därför med tillprotokoll
1959. Nr 15

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Svar på frågor och interpellation i anledning av översvämningarna i Dalarna,

Hälsingland och Värmland

fredsställelse att man av svaret kan läsa
ut, att statsmakterna är beredda att pröva
frågorna om ekonomisk ersättning,
och jag hoppas att ett avgörande skall
kunna ske utan dröjsmål.

Jag vill också notera min tillfredsställelse
med den snabbhet varmed kommunikationsministern
föranstaltat, att
representanter för departementet och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen besökt
de översvämmade områdena i Dalarna
och Värmland. Jag utgår från som
självklart att det allmänna kommer att
ställa tillräckligt med medel till förfogande
för vägarnas upprustning. Det är
här fråga om län där — det vet också
kommunikationsministern — vägväsendet
i många hänseenden i övrigt sannerligen
inte är fritt från brister.

Slutligen vill jag, herr talman, understryka
vikten av att länsmyndigheterna
gör ingående undersökningar om orsakerna
till att översvämningarna fått
denna omfattning. Jag tror att det är
viktigt att man, i syfte att så långt det
är möjligt förhindra en upprepning, inte
minst undersöker i vad mån vattenregleringarna
kan ha bidragit till att
översvämningarna fått denna storlek.

Med detta ber jag, herr talman, att
än en gång få framföra mitt tack för
svaret.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! De reflexioner som
gjorts med anledning av mitt interpellationssvar
föranleder mig bara till ett
par mycket korta bemärkningar.

Det är riktigt som här framhållits, att
vägmvndigheterna ingripit med kraft
och snabbhet, och jag tror jag kan försäkra
att de kommer att göra det även
i fortsättningen. Någon risk för att de
inte skulle ha medel till sitt förfogande
finns inte. över huvud taget har vi från
regeringens sida ett intryck av att länsstyrelserna
under respektive landshöv -

dingars ledning med stor kraft och
snabbhet har ingripit både för att bilda
sig en uppfattning om skadornas omfattning
och väl också om vad som kan
göras i fortsättningen för att förhindra
ett upprepande.

Herr Ståhl hade ett par synpunkter
som jag vill säga några ord om. Det är
riktigt att en av anledningarna till att
katastrofen i Värmland inte blev lika
omfattande och lika besvärlig som 1957
är, att Vänerns vattenmagasin inte är
fyllt på samma sätt just nu som det var
då. Det var för det första en annan tidpunkt
på året då översvämningen 1957
inträffade, och för det andra hade vi
då besvärligheter med Göta älv som
gjorde det nödvändigt att vara försiktigare
med avloppet från Vänern. Sådana
omständigheter förelåg inte nu, utan
Vänern hade ett lägre vattenstånd, vilket
givetvis var en stor fördel för avloppet
från Klarälven.

Herr Stålils uppslag, att man skulle
sätta vederbörande vattenreglerare i
tillfälle att genom meteorologiska undersökningar
bilda sig en uppfattning
om huruvida det kan vara nödvändigt
att ha vattenmagasinen fyllda i varje situation,
skall jag naturligtvis låta gå vidare.
Inom parentes vill jag säga att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inte
har någon kraftstation i norra Värmland,
utan det är Uddeholmsbolaget.
Men det är givet att man bör undersöka
även detta. Jag kan emellertid väl förstå,
att vare sig det är en statlig eller en
privat vattenreglerare, hyser han stor
oro för att ställa sig i en sådan situation,
att vattenmagasinen inte skulle
räcka till för den kommande vinterns
kraftförsörjning. Men uppslaget kan som
sagt kanske prövas av dem som förstår
sig på saken.

Däremot måste jag säga att herr
Ståhls andra uppslag, att man genom
skatteavdrag skulle hjälpa dem som fått
sina bostäder skadade, inte är riktigt så
lyckat som det vid första påseende kan

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

Svar på frågor och interpellation i anledning av översvämningarna i Dalarna,

Hälsingland och Värmland

te sig. Regeringen hade anledning att
ta ställning till frågan 1957, då precis
samma förslag kom fram. Då svarade
regeringen via jordbruksministern att
en sådan hjälp ju går rakt emot den
princip som vi och även herr Ståhl nu
är överens om att vi i regel skall tilllämpa,
nämligen att hjälpen skall gå ut
efter behovsprövning. En hjälp via
skatteavdrag innebär ju i själva verket,
att den som har det svagast ställt också
skulle få den svagaste hjälpen. Det kan
ju inte vara riktigt att blanda in denna
metod i åtgärder som både lierr Ståhl
och jag är fullt överens om skall vidtas
efter behovsprövningsprincipen. Jag
tror därför att regeringen nödgas vidhålla
sin inställning från 1957, att man
får försöka finna andra vägar att hjälpa
dem som hårdast har drabbats av
översvämningsskadorna.

Herr ÅGREN (fp):

Herr talman! Eftersom jag representerar
en av de bygder som kanske blivit
hårdast drabbade genom Dalälvens
översvämningar, skulle jag vilja säga ett
par ord om detta. Jag vill först uttrycka
min tacksamhet över det positiva svar
som lämnats på de frågor och den interpellation
som framställts i anledning
av översvämningarna. Men jag vill också
påpeka att mitt inlägg inte i största
utsträckning gäller skador på privat
egendom, utan skadorna på sådant som
är under statens förvaltning. Vägarna
har blivit mycket illa utsatta.

Från mitt hemlän kan jag nämna •—•
det är kanske ett bevis för att myndigheterna
hyser mycket stort intresse för
denna fråga — att vår landshövding
själv blev sittande mitt i vårfloden med
sin bil utan att kunna komma någonstans.
Konungens troman fick alltså under
mycket realistiska förhållanden
uppleva förstörelsen, och vi tror att
man för vår del skall komma fram till
eu god lösning av frågorna.

Vad jag särskilt vill ta upp är frågan
om vägarna. Jag försäkrar kammarens
ledamöter, att det är inga breda
autostrador och fina asfalterade vägar
— om jag bortser från en liten stump
inom det centrala Malung — som här
spolierats. Nej, det är vägar som redan
före översvämningen var ganska svåra
att befara. Nu är läget givetvis ännu
mycket besvärligare, och det är naturligt
att befolkningen gärna vill ha en
upprustning av vägnätet till stånd. En
sådan upprustning har vi väntat på i
många år, och det finns också planer
uppgjorda, men man åker ju mycket dåligt
på planer, hur bra de än må vara.
Ser vi på vägarna från Malung ned mot
Djurås liksom mot Värmland — jag vill
beröra saken fastän den inte direkt tagits
upp i frågorna eller interpellationen
— finner vi att de ligger så långt
under den allmänna standarden, att
man verkligen måste fråga sig, om inte
statsmakterna får lov att ta krafttag och
åstadkomma en förbättring.

Vad gäller den privata egendomen
skulle jag tro att de största skadorna
bl. a. drabbat dem som hade upplagt
otummat virke, som nu kommit på drift
och som det blir mycket svårt att återfå.
I detta fall blir det en mycket grannlaga
uppgift att komma fram till en bra
lösning, men liksom i andra skadefall
förlitar jag mig på de positiva uttalanden
som statsministern här gjort.

Som representant för dessa bygder
vill jag avslutningsvis säga, att vi hoppas
att när reparationen av våra vägar
ägt rum, skall vägarna vara litet bättre
än de var före översvämningen. I så fall
har denna katastrof, som vi naturligtvis
hoppas inte skall upprepas på många
år, varit till nytta för en sak som vi
mycket länge arbetat för. Jag uttrycker,
herr talman, den förhoppningen, att
från regeringens sida allt skall göras
för att förbättra våra dåliga kommunikationer.

100

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Utan att på något sätt
vilja förringa värdet av det positiva innehållet
i statsministerns svar, som jag
nyss uttalat min erkänsla för, vill jag
bara göra en kortfattad reflexion till
statsministerns avvisande av tanken på
en tillfällig skattelättnad för de ägare
av mindre fastigheter, som lidit bevisliga
översvämningsskador. När jag för
ett år sedan framförde denna tanke och
regeringen avvisade den, tog jag detta
med jämnmod, men när det nu sker för
andra gången måste jag upprepa, att
denna utväg ändå borde kunna prövas.
Ägare till fastigheter, som är helt eller
delvis översvämmade, men som inte har
drabbats av förstörelse av åkerjord eller
virke, utan där skadan gäller rena bostadsfastigheterna,
torde väl inte ha
några större möjligheter att erhålla del
av den kontantersättning som kan komma
att utgå.

Jag skulle då vilja säga till herr statsministern,
att bland dessa fastighetsägare
ju befinner sig ett stort antal ägare
av små villor och egnahem. De är
visserligen officiellt ägare till sina fastigheter,
men de har ganska betydande
skulder på byggnaderna och relativt
små tillgångar och är därför i ungefär
samma behov av hjälp som många andra,
som nu får ersättning.

Jag ifrågasätter då, om man inte, dels
med tanke på den kategori av människor
som äger dessa fastigheter och
dels med tanke på att det är andra
gången dessa bygder utsättes för katastrof,
borde ta skatteutvägen i betraktande.
Jag har ingenting emot en viss
gränsdragning, så att åtminstone fastigheter
under ett visst taxeringsvärde
skulle kunna hjälpas på detta sätt.

Jag har med detta främst velat bidraga
till att denna tanke inte utan vidare
avföres. Jag vet nämligen att
många sätter sitt hopp just till att en
lösning skall kunna åstadkommas denna
väg.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder till
tryggande av fritids- och sommarstugeverksamheten Chefen

för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Lundberg frågat mig
om jag uppmärksammat de sociala och
ekonomiska svårigheter som sommarstugebyggare
möter, när de gentemot en
del markägare skall hävda sin rätt och
skydda sig mot oskäliga arrendevillkor
och tomtpriser. I anslutning härtill har
herr Lundberg i interpellationen efterlyst
åtgärder i vissa närmare angivna
avseenden.

Den fråga som herr Lundberg i främsta
rummet vill ha svar på är om det
kan förväntas, att förslag kommer att
framläggas för riksdagen om sådan ändring
av gällande lagstiftning, att ökat
skydd beredes innehavare av sommarstugearrende
i hans besittning av arrenderat
tomtområde. Denna fråga har
redan tidigare uppmärksammats i riksdagen
genom motioner vid 1955 års
riksdag. Motionerna resulterade i en
framställning från riksdagen till Kungl.
Maj:t, att reglerna om lägenhetsarrende
i lämpligt sammanhang skulle överses
i syfte att öka arrendatorns skydd mot
uppsägning. Riksdagen uttalade därvid,
att frågan lämpligen kunde upptagas i
samband med en mera allmän översyn
av arrendelagstiftningen. Någon utredning
för en dylik översyn har ännu
ej tillsatts, men förberedelser pågår
inom jordbruksdepartementet för att
tillsätta en dylik utredning. Det kan
nämnas att saken aktualiserats av årets
riksdag, som nyligen hos Kungl. Maj:t
begärt en allmän och skyndsam översyn
av arrendelagstiftningen.

I anslutning till frågan om bättre
skydd för lägenhetsarrendatorer hävdar
herr Lundberg, att stagnation hotar
sommarstugebyggandet till följd av att
jordägarna visar sig alltmer obenägna
att på rimliga villkor sälja eller utar -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

101

Svar på interpellation ang. åtgärder till
verksamheten

rendera erforderlig tomtmark. Herr
Lundberg anser därför, att en snabbinventering
bör göras av sådan under
offentlig rådighet befintlig mark som
är lämplig att upplåtas som tomtmark
för fritidsbebyggelse och därför icke
bör försäljas till enskilda, som bedriver
tomtspekulation, ävensom att bestämmelser
bör införas om förköpsrätt för
stat och kommun vid enskildas försäljning
av sådan mark och om skyldighet
för bolag och större jordägare att utan
ersättning ställa lämpliga fritidsområden
till särskilt inrättade fritidsnämnders
bruk och disposition.

Vi är väl alla ense om att den svenska
naturen utgör en tillgång av oskattbart
värde för hela vårt folk. Det har också
sedan länge ansetts naturligt, att det
allmänna i viss utsträckning genom lagstiftning
eller på annat sätt bidrar till
att öka möjligheterna för den stora allmänheten
att under fritiden komma i
stimulerande kontakt med naturen. Ett
av de mest framträdande uttrycken härför
är tillkomsten av 1952 års strandlag.
Som bekant har man genom denna lagstiftning
velat tillgodose allmänhetens
behov av i möjligaste mån fri tillgång
till våra stränder. Detta syfte har man
sökt uppnå genom införandet av förbud
mot ytterligare bebyggelse i vissa
fall inom högst 300 meters avstånd från
strandlinjen. Strandlagen har sålunda
haft en effekt som snarast är motsatt
den som herr Lundberg nu åsyftar. Genom
denna lag har i själva verket
markområden, som ur sommarstugebyggares
synpunkt är synnerligen
åtråvärda, i väsentlig utsträckning undandragits
marknaden. När kommuner
och företag tillskapat fritidsreservat av
mången gång betydande omfattning har
effekten varit densamma. Markområden
som lämpar sig för fritidsbebyggelse
torde likväl finnas i mycket stor omfattning
i vårt land med dess i förhållande
till befolkningsmängden stora
ytvidd. Det torde generellt sett icke

tryggande av fritids- och sommarstuge med

fog kunna göras gällande, att i
dagens läge mera beaktansvärda svårigheter
föreligger att förvärva tomtmark
för fritidsbebyggelse på rimliga villkor.
En annan sak är, att det i trakter med
stor befolkningsanhopning, såsom exempelvis
i stockholmsregionen, numera
kan visa sig nödvändigt att söka sig
ganska långt ut i periferien för att man
skall finna tomter, som har tillräckligt
avskilt läge och i övrigt tillfredsställer
de anspråk en sommarstugebyggare i
allmänhet har. Givet är, att vederbörande
planmyndigheter inom ramen för
gällande lagstiftning i sin planeringsverksamhet
bör beakta, att de föreliggande
behoven av mark för olika ändamål
i görligaste mån blir tillgodosedda.
Men det synes icke kunna göras
gällande, att förhållandena för närvarande
skulle vara sådana, att tvångsåtgärder
i form av bestämmelser om
förköpsrätt för stat och kommun eller
liknande är påkallade för att säkra tillgången
på mark för enskild fritidsbebyggelse.

Herr Lundberg uppger i interpellationen,
att det förekommit att bolag
»ockuperat» s. k. ödeskär, som tidigare
icke tillhört någon utan nyttjats av allmänheten,
och önskar en utredning hur
detta kunnat ske. Det är givet, att i den
mån det finns anledning antaga att
olagligt besittningstagande förekommit
från vederbörande bolags sida kan rättelse
sökas genom domstolsprövning i
vanlig ordning. I övrigt vill jag på denna
punkt endast nämna, att inom kammarkollegiet
för närvarande pågår en
utredning om det allmänna vattnets
rättsliga ställning och att i samband
med denna utredning jämväl torde komma
att uppmärksammas frågor som
sammanhänger med dispositionsrätten
över sådana mindre holmar och skär
som är belägna i allmänt vatten.

Slutligen har herr Lundberg i sin
interpellation framställt den frågan, om
det kan förväntas, atl åtgärder vidtages

102 Nr 15 Fredagen den 8 maj 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder till tryggande av fritids- och sommarstuge
verksamheten

för att hindra förstöring av gamla
bruks- och godsarkiv och för att göra
dessa arkiv tillgängliga för öppen och
fri forskning. Denna fråga har tidigare
behandlats i riksdagen; jag kan hänvisa
bl. a. till ett utlåtande av allmänna beredningsutskottet
vid 1955 års riksdag
(nr 3). Frågan faller inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. Jag
har inhämtat, att det är avsett att vid
tillfälle igångsätta en utredning om
saken.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation. Tyvärr förefaller svaret
åtminstone mig vara så diplomatiskt avfattat,
att endast framtiden kan utvisa,
om det innehåller en positiv vilja att
med kraft komma tillrätta med fritidsproblemen
eller ej. Den diplomatiska
skrivningen måste jag tyda som ett
skydd för jordbruksministerns företrädare,
som ju över hövan visat oförmåga
att kunna komma sig för med att göra
något på detta för medborgarna synnerligen
viktiga område.

Jag vill därför tolka svaret så, att den
av 1955 års riksdag beslutade utredningen
kommer att tillsättas per omgående
och att den del, som avser att
trygga fritids- och sommarstugeverksamheten,
blir föremål för en snabbutredning
och därav följande åtgärder.
Om jordbruksministern med samma
kraft som Gustav Möller presterat på
socialpolitikens område, griper sig an
med dessa viktiga problem, kommer huvuddelen
av vårt folk att med tacksamhet
stödja honom.

Då statsrådet understryker, att den
svenska naturen utgör en tillgång av
oskattbart värde, är vi fullt ense med
honom. Men att påstå att 1952 års
strandlag skulle vara ett uttryck för
statens vilja att öka möjligheterna för

den stora allmänheten att under fritiden
komma i stimulerande kontakt med
naturen, är väl inte fullt riktigt. Lagen
tillkom ju närmast för att skydda allmänhetens
urgamla rätt till naturen så
att den inte skulle bli helt spolierad.
Tillgång till strandområden ökar enligt
min mening möjligheterna till en vidgad
sommarstugeverksamhet.

Statsrådets uttalande, att man inte
med fog kan göra gällande att i dagens
läge mera beaktansvärda svårigheter
föreligger att förvärva tomtmark
för fritidsbebyggelse på rimliga villkor,
är tyvärr felaktigt, om man sätter rimligheten
i relation till arbetares och
mindre inkomsttagares ekonomiska
möjligheter. Det kanske ansågs rimligt
när exempelvis Malmö stad vid ett expropriationsmål
fick betala 550 000
kronor för en fastighet, som säljaren
haft i fyra år och betalat 210 000 kronor
för, varigenom säljaren alltså fick
en avans på 340 000 kronor eller 162
procent i arbetsfri inkomst. Och att
en markägare begär 59 miljoner kronor
för ett område, som är taxerat för
7 miljoner, kan synas vara vanligt i
städerna. Dessa obskyra affärer får tydligen
fortsätta. Men det kan inte motivera
att jobberiet skall utsträckas till
att omfatta också fritids- och sommarstugeverksamheten.

Det är därför enligt mitt sätt att se
nu hög tid att kraftåtgärder vidtas för
att förhindra att jättelika spekulationsvinster
inhöstas enbart på grund av
samhällets utveckling och på medborgarnas
bekostnad. I dag är faktiskt tusentals
småstugeägare eller småstugebyggare
rättslösa och utsatta för en
systematisk utpressning. Vardagsmänniskorna,
som i varje fall ett parti vid
högtidliga tillfällen brukar tala om, vill
helt enkelt slippa denna hutlösa skatt
på enskilda, som jordvärdestegringen
innebär. Att det måste bli en lagstiftning
snarast möjligt och att markområden
som ägs av stad och kommun,

103

Fredagen den 8 maj 1959 Nr 15

Svar på interpellation ang. åtgärder till tryggande av fritids- och sommarstugeverksamheten -

universitet o. s. v. skall användas till
fritidsändamål är både nödvändigt och
naturligt.

Jag vill erinra om att domänstyrelsen
redan 1940 var inne på tanken att
viss mark tillhörande domänstyrelsen
skulle avsättas just för byggnadsändamål
och för fritidsverksamhet. Men
trots att en framställning om detta
gjordes redan på 1940-talet har den
ännu inte resulterat i något förslag eller
något avgörande.

När jag i interpellationen påpekar
att bolag och andra ockuperat s. k.
ödeskär, som tidigare helt nyttjats av
allmänheten, har jag tyvärr alltför
många exempel på dessa förhållanden
i allra högsta grad upprörande exempel.
Jag skall dock inte anföra dem.
Statsrådet säger i detta sammanhang,
att i den mån det finns anledning antaga
att olaga besittningstagande förekommit
från vederbörande bolags sida,
kan rättelse sökas genom domstols
prövning i vanlig ordning. Tyvärr är
det så att vanlig ordning inte existerar
på detta område, och jag vill därför
fråga statsrådet: Kan statsrådet anvisa
vem som skall föra talan i ett dylikt
mål och vem som skall betala kostnaderna?Att
ockupation kunnat ske har
ofta berott på att allmänheten stått i
beroendeställning och inte vågat protestera,
samtidigt som bolagsjurister
och tjänstemän förfarit på ett sådant
sätt att allmänheten överrumplats och
ställts inför ett fullbordat faktum. Dessa
anställda tjänstemän har inte skytt
några kostnader eller medel, då samhället
ytterst får betala.

Erfarenheten av ersättning för s. k.
intrång i fiskerätt utgör ett talande bevis
för hur bolag och andra brandskattar
skattebetalarna, om bara tillfälle
ges. Enligt en tidningsuppgift begär
exempelvis Korsnäs AD i ersättning
för s. k. intrång i fiskerätt på en
säterigård, till vilken bolaget har viss
strandmark, 500 000 kronor, trots all

detta bolag mig veterligt aldrig fiskat
och inte heller mig veterligt betalat någon
skatt för inkomst på fiske. Eftersom
säterigården som helhet knappast
kostade en halv miljon kronor, är det
upprörande att stora bolag så kan missbruka
sin makt. Och nu håller samma
tendenser på att smyga sig in på området
för sommarstugorna och allmänhetens
möjligheter att idka friluftsliv.

Jag vill påpeka att det bolag jag
nämnde äger markområden på cirka 43
kvadratmil. När jag talar om att bolagen
har denna möjlighet att på olika
sätt förorsaka obehagligheter för de
människor som måste leva inom området,
skall jag också villigt erkänna att
jag för många år sedan var motståndare
till att man skulle splittra råvarutillgångarna
hos bolag och andra
större produktiva enheter. Men om inte
bolag eller andra visar förståelse för
berättigade intressen, anser jag det
nödvändigt att man verkligen vidtar
åtgärder för att skilja dispositionen av
skogen eller råvaran från nyttjanderätten
till dessa stora markområden. Jag
skulle vilja vädja till statsrådet, att han
försöker påskynda denna utredning och
att han också ser till att utredarna i
fråga om gränsdragning och äganderätt
beaktar de ursprungliga förhållandena
och inte följer de under senare
tid av slentrian och välvilja tillrättalagda
gränserna. Den, som har sysslat
med gränsdragningar och har områden
som gränsar till dessa större bolags
mark, vet mer än väl hur underliga
och vaga gränsdragningarna blivit.
De har ofta skett på en slump, och
därför att ingen har protesterat har
man lagt beslag på vissa områden.

Till sist skulle jag vilja vädja till
ecklesiastikministern, att han snarast
möjligt igångsätter en utredning om att
skapa ett skydd för de gamla bruksoch
godsarkiven och göra dem tillgängliga
för fri forskning, innan de hinner
bli alldeles förstörda. Anledningen till

104 Nr 15 Fredagen den 8 maj 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder till tryggande av fritids- och sommarstuge''
verksamheten

att jag är angelägen om att dessa dokument
inte skall förstöras i alltför
stor utsträckning är att jag tror, att i
dessa arkiv, som inte är öppna för offentlig
insyn, finns handlingar, som
man systematiskt för bort för att dölja
vissa affärstransaktioner under gången
tid, något som gäller inte minst dylika
arkiv i Uppland.

Med det anförda ber jag att än en
gång få tacka herr statsrådet för svaret
och uttala den förhoppningen, att
det visas positiv inställning till dessa
frågor och framför allt, att man handlar
så snabbt, att man kan rädda det
mesta möjliga av de värden som finns
på detta område. Sociallagstiftningen
förutsätter nämligen att jordlagstiftningen
kompletterar den. Eftersom fritidsfrågorna
nu är aktuella för många
människor och spelar en stor ekonomisk
roll, hoppas jag verkligen, att vi
i den nuvarande jordbruksministern
skall få en ny Gustav Möller på detta
område.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag förmodar att det
kanske inte är välbetänkt att ens försöka
gå in på hela den råd av mycket
stora och komplicerade lagstiftningsfrågor
beträffande vilka herr Lundberg
med känt intresse skaffat sig respektingivande
insikt och dessutom besitter
en enastående lidelse för. Jag kanske
kan nöja mig med att besvara den fråga
han ställde, nämligen vilken som
skall föra talan i sådana fall där det
gäller vad som i interpellationen och
interpellationssvaret har betecknats
som ödeskär, som bolag lagt beslag på.
Jag tvekar i och för sig inte ett ögonblick
att ge herr Lundberg rätt i att det
förhåller sig precis på det sätt som han
beskriver. Men jag kanske bör komplettera
svaret med att säga, att eftersom
det här är fråga om ett regelrätt

civilrättsligt förfarande, föreställer jag
mig, att det inte finns andra utvägar
att komma tillrätta med det än i de
former den allmänna process- och civilrätten
anvisar. Jag har också i svaret
i detta sammanhang åberopat den
pågående utredningen inom kammarkollegiet.
Därifrån har försports, att resultatet
av dess överväganden i frågan
är att vänta mot slutet av detta år.

Vad sedan beträffar den utredning,
som herr Lundberg önskar snabbt måtte
komma till stånd, kan jag bara hänvisa
till interpellationssvaret. Jag kan
nog säga herr Lundberg att jag inte
tror att hans väntan kommer att bli
lång. Utredningen kommer att följa den
anvisning tredje lagutskottet lämnade
i sitt utlåtande 1955, nämligen att den
bör ske med beaktande av sommarstugearrendatorernas
speciella läge i anslutning
till frågan om arrendelagstiftningen
över huvud taget. Men givetvis
är det ingenting som hindrar, att just
den fråga herr Lundberg fört på tal
tas upp särskilt och att lösningen av
denna fråga påskyndas i den mån den
tilltänkta utredningen finner det lagtekniskt
eller eljest möjligt att göra
det.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Just frågan om vem
som skall föra talan är mycket viktig i
detta sammanhang. Osäkerheten härvidlag
har medfört att samhället har
gått miste om åtskilliga ödeskär som
man lagt beslag på. Ödeskären är att
betrakta som en samhällets egendom,
som fritt hör få disponeras av allmänheten.
Därför måste det ytterst vara
samhället som bör ta initiativ i detta
sammanhang.

Jag kan tala om hur det kan gå till.
Vi har inom min släkt nyttjat ett skär
i några hundra år. Vi kunde inte neka
någon att vara där enligt den uppfattning
jag har, alldenstund det var öde -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15 105

skär. För några år sedan kom emellertid
det bolag, som jag förut nämnt, och
krävde 90 kronor i hyra av var och en
som byggt en liten stuga där, trots att,
om man skulle iaktta regeln om förvärv
genom hävd, vi närmast skulle ha
varit ägare. Vi äger visserligen inte området,
men vi har brukat det i många
hundra år. Så går det till i verkligheten.
Eftersom jag råkar syssla med dessa
frågor, ansåg jag det alldeles uteslutet,
att man skulle avstänga människor
från att utnyttja området för fritidsändamål,
då vi inte ägde området men
i enlighet med sed hade nyttjat det i
många år.

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s):

Herr talman! I anslutning till ett avsnitt
av herr Lundbergs interpellation
skulle jag vilja understryka nödvändigheten
av snabba åtgärder, nämligen i
fråga om ersättningsförhållandena för
de på ofri grund uppförda sommarstugorna.

Det förekommer i rätt stor utsträckning,
att folk uppför sommarstugor på
ofri grund med kontrakt på mycket kort
arrendeperiod. Följden blir att sedan
stugan har uppförts och arrendeperioden
har gått ut ställs dessa arrendatorer
inför kravet att endera bortföra sin
stuga eller också betala ett av markägaren
åsatt, ofta högt pris. Då nu denna
fråga har aktualiserats på detta sätt
skulle jag vilja vädja till jordbruksministern
att sedan den planerade utredningen
har slutförts så snart som möjligt
framlägga sådana förslag, som kan
komma att skydda sommarstugeägarna i
här berört avseende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensam
omröstning avseende frågan i statsutskottets
memorial nr 71 kommer att an -

Anslag för läkarutbildning

ställas vid början av kamrarnas sammanträden
onsdagen den 13 innevarande
maj.

§ 5

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 158, med
förslag till förordning om förbud mot
innehav av vissa stiletter m. m.

§ e

Anslag för läkarutbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa kostnader för läkarutbildningen
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! I anslutning till proposition
nr 93 angående vissa kostnader
för läkarutbildningen har herr Björkman
och jag motionerat om vissa åtgärder
syftande bland annat till att främja
svenska ungdomars möjlighet att vinna
tillträde till eller fullfölja medicinska
studier i Sverige.

Dessa förslag har ej vunnit statsutskottets
förståelse. Jag har klart för mig,
herr talman, att det måhända ej hör till
god ton att när ett enhälligt utskott avslagit
en motion ändå plädera för densamma,
men jag har ej velat underlåta
att med några få ord kommentera statsutskottets
utlåtande mot bakgrunden av
innehållet i motionen. Jag vill emellertid
förutskicka, att jag ej kommer att
ställa något yrkande i ärendet.

Den föreslagna utökningen av antalet
kliniska utbildningsplatser med vardera
20 i Uppsala och Lund har i propositionen
föreslagits skola i första
hand utnyttjas för utbildning av sådana
svenska eller utländska medicine stude -

106 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Anslag till socialattachéer

rande, som i utlandet genomgått medicinsk
grundutbildning.

I motionen liksom även från Sveriges
förenade studentkårers sida har framhållits,
att svenska medicine studerande
för närvarande får ställa sig i ko för att
erhålla den erforderliga kliniska utbildningen.
Studiesekreteraren vid den medicinska
fakulteten i Uppsala meddelar,
att från höstterminen 1960 de föreslagna
extra platserna knappast kommer
att räcka ens för det inhemska behovet.
Från Lund reserverar man sig
för ett visst inhemskt behov av de extra
platserna höstterminen 1960, och i
Stockholm räknar man med ett primärt
behov av 40 platser, vilket skulle motsvara
den nuvarande eftersläpningen.
Därtill kommer de köer, som väntas
uppstå efter den 1 januari 1960.

Det är mot bakgrunden härav som
man ställer sig frågande till uttalandet
i propositionen, att den föreslagna utökningen
av de kliniska utbildningsplatserna
i första hand skulle utnyttjas
för utbildning av sådana medicine studerande
av svensk eller annan nationalitet,
som i utlandet genomgått en medicinsk
grundutbildning. I statsutskottets
utlåtande anföres, att utskottet i anledning
av departementschefens uttalande
vill framhålla, att »givetvis också studerande,
som erhållit sin prekliniska och
propedeutiska utbildning här i landet,
skola kunna få tillträde till dessa utbildningsplatser,
i den mån behov därav
skulle befinnas föreligga».

Enligt min uppfattning hade utskottet
klart bort uttala, att ifrågavarande
utbildningsplatser i första hand skulle
få utnyttjas av studerande vid våra medicinska
fakulteter för att därigenom
eliminera nu befintliga köer och att
först i andra hand medicine studerande
med utländsk medicinsk grundutbildning
skulle komma i fråga. En egendomlig
konsekvens av förslaget, sådant det
nu ligger på riksdagens bord, blir —
förutom att utlänningarna prioriteras —
att svenska ungdomar med otillräcklig

betygspoäng men med ekonomiska förutsättningar
att skaffa sig en medicinsk
grundutbildning utomlands prioriteras i
förhållande till studerande vid svenska
lärosäten. Detta rimmar illa med den
självklara principen om lika rätt till
studier för lika meriterade och innebär
dessutom en fördel för de ekonomiskt
mer välsituerade. Utskottet hade därför,
såsom jag ser saken, bort säga ifrån, att
platserna i första hand skulle disponeras
av studerande med svensk medicinsk
grundutbildning.

I propositionen har vidare föreslagits,
att —• därest riksdagen icke riktar någon
erinran häremot — medel får disponeras
för bidrag till resekostnader
och språkstudier för utländska medicine
studerande, vilka ämnar sig till
Sverige. Statsutskottet har inte haft något
att erinra häremot utan utskottet
säger, att för ändamålet tillgängliga medel
bör få disponeras på sätt i propositionen
föreslagits. Är det verkligen, herr
talman, principiellt riktigt att anslå medel
till resekostnader och språkundervisning
åt utländska medicine studerande
samtidigt som vi vet att hundratals
svenska studenter med studiebegåvning
måste på grund av platsbrist avvisas
från de svenska medicinska fakulteterna?
Jag är övertygad om att svenska
ungdomar och deras föräldrar skulle anse
det rimligare, att tillgängliga medel
i stället kom den svenska ungdomen
till godo.

Omsorgen om den svenska ungdomen
och dess utbildningsbehov måste enligt
min mening gå före understödjandet av
utländska studerande.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till socialattachéer

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
83, i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

107

sition angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 121 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 13 mars 1959, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordat förslag om
anställande av socialattachéer inom utrikesrepresentationen,
dels ock till Socialattachéer
å riksstaten för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 230 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Boheman (I: 457) och den andra
inom andra kammaren av herrar Ståhl
och R[/länder (II: 568), vari hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av propositionen
nr 121 angående inrättande
av tjänster för socialattachéer måtte dels
uttala att ifrågavarande tjänster borde
inrättas så snart det statsfinansiella läget
förbättrats, dels ock avslå Kungl. Maj :ts
begäran om ett förslagsanslag av 230 000
kronor för inrättande av två befattningar
som socialattachéer under budgetåret
1959/60,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg (1:458) och den andra inom
andra kammaren av herr Björkman
m. fl. (II: 567), vari hemställts att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 121,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Thorsten Larsson m.fl. (I: 459) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wahrendorff m. fl. (11:566), vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj ds förslag om anställande av
socialattachéer inom utrikesrepresentationen
och det härför äskade förslagsanslaget
av 230 000 kronor,

Anslag till socialattachéer

dels ock en inom andra kammaren
av herr von Friesen väckt motion
(11:532), vari föreslagits, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj ds proposition nr
121.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:457 och 11:568, 1:458 och 11:567,
I: 459 och II: 566 samt II: 532,

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 13 mars 1959 förordat förslag
om anställande av socialattachéer
inom utrikesrepresentationen;

b) till Socialattachéer för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 230 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Nestrnp, Skoglund i Doverstorp, Rubbestad,
Ståhl, Svensson i Stenkyrka och
Nilsson i Göingegården, fröken Elmén
samt herrar Cassel och Nihlfors, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:457 och 11:568, 1:458 och
11:567, 1:459 och 11:566 samt 11:532,
avslå propositionen nr 121.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Med anledning av en reservation
som är knuten till detta utskottsutlåtande
och i vilken man yrkar
avslag på propositionen om socialattachéer
skulle jag vilja säga några ord,
då jag befinner mig bland reservanterna.
.lag hör dock till dem som förstår,
att den kunnighet när det gäller sociala
frågor och arbetsmarknadsfrågor, som
saknas inom vår utrikesrepresentation,
väl behövs, men jag är inte beredd att
i nuvarande läge tillstyrka inrättandet
av dessa tjänster. Jag avstyrker förslaget
framför allt med anledning av det
ekonomiska läge, som vi för närvarande

108 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Anslag till socialattachéer

befinner oss i. Vi har ju, herr talman,
fått säga nej till anslag för att tillgodose
mycket angelägna behov på grund av
den ekonomiska situationen. Det blir
bär fråga om avvägning; man får inskränka
sig till att tillstyrka de förslag
som verkligen är de allra mest angelägna.

Man kan också ifrågasätta, om det är
nödvändigt att inrätta speciella socialattachétjänster.
Förslaget gäller inrättandet
av två sådana, en förslagsvis i
Washington och en i Europa — i Bonn
eller London. Man kan undra, om inte
utbildningen för de tjänster, som för
närvarande finns inom ambassaderna,
skulle kunna breddas till att omfatta
även det område, som vi här talar om,
dvs. arbetsmarknadsfrågor ocli sociala
frågor i allmänhet. Visserligen bar det
skett en revidering och modernisering
av attachéernas utbildning, men den har
tydligen inte kommit att omfatta även
detta område, något som är nödvändigt
med hänsyn till den utveckling som
försiggått. Jag ifrågasätter emellertid,
om inte kunskaper även på detta område
i fortsättningen skulle kunna ingå i
utbildningen av dem, varmed redan befintliga
tjänster skall rekryteras, så att
man inte behöver ha några särskilda
tjänster såsom socialattachéer.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att 1920 inrättades en del socialattachétjänster
vid de svenska beskickningarna.
En del av dem indrogs 1923
och en del senare — den sista tjänsten
år 1933 — detta på grund av de ekonomiska
förhållandena.

Vidare vill jag påpeka, att vi här i
Sverige inte är ensamma om att diskutera
frågan om socialattachéer. Så sent
som i onsdags beslöt stortinget i Norge
med stor majoritet att dra in en tjänst
som socialattaché i London. Den norske
utrikesministern framhöll därvid att de
tjänstemän, som i övrigt fanns inom
ambassaderna, borde kunna fullgöra de
uppgifter som åligger en socialattaché.
Det åberopades därvid ekonomiska skäl.

Man anser sig i Norge tvungen att göra
besparingar, och därvid har man funnit
det lämpligt att dra in en befattning
som denna.

Herr talman! Då jag anser att vi av
ekonomiska skäl för närvarande inte
bör inrätta de tjänster som här föreslagits,
ber jag att få yrka bifall till den
reservation som är knuten till utskottsutlåtandet.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är riktigt såsom fröken
Elmén redan från början framhöll,
att det i dagens läge måste föreligga
mycket starka skäl, därest man skall gå
med på inrättandet av nya tjänster. För
vederbörande utskott gäller det därför
att försöka göra en bedömning av angelägenhetsgraden
i olika fall. Och vi som
står för utskottets förslag har ansett
denna fråga vara så pass angelägen, att
vi trots det statsfinansiella läget säger
ja till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet
har inte funnit anledning att förorda
någon höjning av det särskilda anslaget
till dessa befattningar för budgetåret
1959/60. Bakom detta utskottets ställningstagande
ligger den tanken, att
finns det möjligheter att göra besparingar
så skall de göras. Själv skulle
jag vilja föreslå, att man undersöker
möjligheterna att skära ned kostnaderna
för militärattachéer och flyttade över
eventuellt inbesparade medel till det
här området.

Som fröken Elmén sade har vi tidigare
haft ett antal socialattachéer.
Dessa befattningar avvecklades successivt
av statsfinansiella skäl. Sedermera
kom emellertid framställningar gemensamt
från arbetsmarknadens huvudorganisationer,
Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen, att dessa befattningar
måtte återinföras. Kungl.
Maj:t har funnit innehållet i dessa
framställningar vara tillräckligt bärande
för att lägga fram det här förslaget.
I utskottsutlåtandet står det att vi, inte
minst med hänsyn till utrikeshandelns

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

109

betydelse för vår ekonomi, behöver få
sakliga och initierade upgifter om utvecklingen
på arbetsmarknaden inom
andra länder och att det är ett väsentligt
intresse att fortlöpande kunna följa
utvecklingen utomlands på detta område.
I utlåtandet står tillika, att såväl
Amerikas förenta stater som Storbritannien
och Förbundsrepubliken Tyskland
har specialattachéer med liknande
uppgifter anställda vid sina beskickningar
i Stockholm.

Herr talman! Jag anser att det räcker
med vad jag anfört. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Herr Åkerström vill föreslå,
att man skall kunna dra in exempelvis
militärattachéer och ersätta dessa
med socialattachéer. Något sådant
har inte diskuterats vare sig i utlåtandet
eller i propositionen. Herr Åkerström
för in någonting alldeles nytt i
diskussionen.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.
Det gäller dock 230 000 kronor.
Det finns fler frågor vilka också varit
ytterst angelägna men inte kunnat lösas
på det sätt som varit önskvärt, därför
att den ekonomiska situationen är
svår.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 83, röstar

Ja;

Ny organisation för civilförsvaret

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fröken
Elmén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 110
ja och 107 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
84, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
angående anslag för budgetåret
1959/00 till vattendomstolarna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Ny organisation för civilförsvaret

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ny organisation för civilförsvaret
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 under elfte huvudtiteln, punkterna
171—180, och beträffande kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond,
bilaga 32 punkterna 12 och 13, i
avbidan på särskild proposition i ämnet,
upptagit anslag för budgetåret
1959/00 till civilförsvaret med allenast
preliminärt beräknade belopp, hade
Kungl. Maj :t i propositionen nr 114, un -

Ilo

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

der åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 13 mars 1959, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna av departementschefen
angivna grunder för organisationen av
civilförsvaret,

dels besluta, att civilförsvarsstyrelsen
skulle organiseras efter i huvudsak de
riktlinjer som angivits av departementschefen,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen, som
föranleddes av vad departementschefen
föreslagit,

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1959/60,

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas
under budgetåret 1959/60,

dels under elfte huvudtiteln för budgetåret
1959/60 anvisa

1) till Civilförsvarsstyrelsen:
Avlöningar ett förslagsanslag
av............

2) till Civilförsvarsstyrel sen:

Omkostnader ett förslagsanslag
av ..........

3) till Civilförsvarsområdenas
administration: Avlöningar
ett förslagsanslag av

4) till Civilförsvarsområ denas

administration: Omkostnader
ett förslagsanslag
av ......................

5) till Utbildnings- och

övningsverksamhet ett förslagsanslag
av............

6) till Inspelning av in struktionsfilm

ett reservationsanslag
av ..........

7) till Bidrag till vissa

frivilliga organisationer ett
anslag av................

8) till Försöksverksamhet
ett reservationsanslag av . .

2 858 000

715 000

5 770 000

1 420 000

5 760 000

40 000

322 000
400 000

9) till Engångsanskaff ning

av materiel ett reservationsanslag
av ..........

10) till Anskaffning av
viss förbrukningsmateriel
ett reservationsanslag av . .

11) till Förvaring och underhåll
av viss materiel
m. m. ett förslagsanslag av

12) till Vissa löpande

kostnader för civilförsvarets
verksamhet inom civilförsvarsområdena
ett förslagsanslag
av ..........

13) till Bidrag till kom muner

för anordnande av
branddammar för civilförsvarsändamål
ett reservationsanslag
av ..........

14) till Kostnader för an ordnande

av allmänna
skyddsrum m. m. ett reservationsanslag
av ........

15) till Bidrag till kommuner
för anordnande av
vissa trafik- och skolskyddsrum
ett förslagsanslag av . .

16) till Viss sambands verksamhet

ett förslagsanslag
av ..................

17) till Anskaffning av
viss sambandsmateriel ett
reservationsanslag av ....

1 500 000

100

4 500 000

620 000

500 000

3 100 000

1 500 000

273 000

550 000

Summa kronor 29 828 100;
dels ock under statens allmänna fastighetsfond,
inrikesdepartementet, för
budgetåret 1959/60 anvisa

1) till Vissa skyddsrumsanläggningar
ett investeringsan slag

av .................... 1 900 000

2) till Anordnande av en

civilförsvarsskola m. m. ett
investeringsanslag av ...... 1 300 000

Summa kronor 3 200 000

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft bl. a.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

111

Sundelin (1:267) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl in. fl.
(11:329), i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, bil. 13, till Civilförsvarsstyrelsen:
Omkostnader och Civilförsvarsområdenas
administration: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 måtte anvisa förslagsanslag
om 643 500 kronor respektive
1 278 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Osvald och Ewerlöf (I: 439) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Heckscher och Thapper (11:535),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta om inrättande av en personlig
tjänst som civilförsvarsöverläkare i
Bp 1 för med. lic. Walo von Greyerz och
att — därest riksdagen beslutade om
inrättande av befattningen i Ae 25 —
sistnämnda befattning skulle hållas vakant
så länge von Greyerz utövade den
förstnämnda tjänsten,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Domö m. fl. (I: 448) och den andra
inom andra kammaren av herr Sehlstedt
m. fl. (II: 553), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att ansvaret
för civilförsvarets utbildningsverksamhet
liksom hittills skulle vila på civilförsvarsstyrelsen
och — under denna
— på länsstyrelserna, att i enlighet härmed
den föreslagna övningssektionen
i civilförsvarsstyrelsen skulle organiseras
som en utbildnings- och övningsbyrå,
att ytterligare erforderlig pedagogisk
expertis skulle ställas till civilförsvarsstyrelsens
förfogande genom
antingen en rådgivande nämnd eller
ökat antal lekmannarepresentanter samt
att länsstyrelsernas personalorganisation
enligt 1953 års civilförsvarsutrednings
förslag borde förses med eu administrativt
kunnig befattningshavare,
som dessutom besutte lämplighet och
utbildning att delta i civilförsvarsutbildningen
och att planlägga och ge -

Ny organisation för civilförsvaret

nomföra erforderliga övningar och spel
inom länets civilförsvarsområden,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jacobsson m. fl. (1:449) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsson
i Huskvarna m.fl. (11:557), i vilka hemställts
att i motionerna påyrkad utredning
om samordning av propagandaoch
upplysningsverksamhet inom totalförsvaret
gjordes, innan medel anvisades
till de frivilliga civilförsvarsorganisationerna
för sådan verksamhet, att
fortbildningen av den inskrivna civilförsvarspersonalen
skulle handhas av
den föreslagna utbildningsnämnden, att
en fast tidsplan för civilförsvarsorganisationens
uppbyggnad fastställdes
samt att riksdagen i övrigt måtte beakta
i motionerna anförda synpunkter,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m.fl. (1:452) och den andra
inom andra kammaren av herr Lassinantti
m.fl. (11:554), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 114
måtte besluta att i motionerna anförda
synpunkter lämpligen beaktas vid de
ytterligare överväganden och utredningar
som kommer till stånd inom
civilförsvarets område,

dels en inom andra kammaren av
herrar Adamsson och Bengtsson i
Landskrona väckt motion (11:558),
vari hemställts att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj :ts förslag härutinnan
måtte besluta att den frivilliga utbildningen
av inskriven och obligatoriskt
utbildad civilförsvarspersonal
skulle anförtros åt utbildningsmyndigheterna.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

I. avslå i motionerna 1:450 och
11:559 samt 11:560 framställda yrkanden
beträffande beväpning av undsiittningskårerna; II.

beträffande (let allmänna civilförsvarets
organisation och omfattning

112

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

samt enskilda civilförsvarsåtgärder med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionen II: 560, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

III. beträffande den centrala ledningen
av civilförsvarets utbildningsverksamhet
i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:448 och
II: 553, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört;

IV. beträffande länsstyrelsernas befattning
med utbildning av civilförsvarspersonal
med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 448 och II: 553, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

V. beträffande frivillig fortbildning
av civilförsvarspersonal med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna II: 558 samt I: 449
och II: 557, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

VI. beträffande anordnande av till
civilförsvarsskolan anknutna fältavdelningar
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 451 och II: 555 godkänna vad utskottet
anfört;

VII. beträffande civilförsvarsstyrelsens
organisation för utbildningsfrågor
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 448
och 11:553 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

VIII. avslå i motionen II: 556 föreslagen
utökning av civilförsvarsstyrelsens
personal för informationstjänst;

IX. avslå i motionerna I: 439 och
II: 535 framställt förslag om inrättandet
av en personlig tjänst som civilförsvarsöverläkare
i Bp 1;

X. beträffande civilförsvarets administration
i länen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt i anledning av motionerna
I: 452 och II: 554 godkänna
vad utskottet anfört;

XI. avslå i motionerna I: 449 och
II: 557 framställt yrkande om utredning
rörande samordning av propaganda-
och upplysningsverksamhet
inom totalförsvaret;

XII. beträffande kostnadsberäkningar
och tidsplan för uppbyggnaden med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 449 och II: 557,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

XIII. beträffande organisationen av
civilförsvaret och civilförsvarsstyrelsen,
i vad den ej behandlats under I.—
XII., med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och under erinran om vad utskottet
anfört godkänna i statsrådsprotokollet
förordade grunder och riktlinjer;

XIV. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet och utskottet föreslagit; XV.

godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

XVI. godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas under
budgetåret 1959/60;

XVII. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 267 och II: 329, såvitt nu vore i fråga,
till Civilförsvarsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
715 000 kronor;

XVIII, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:267 och 11:329, såvitt nu vore i
fråga, till Civilförsvarsområdenas administration:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 420 000 kronor; XIX.

för budgetåret 1959/60 under
elfte huvudtiteln anvisa

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

113

1) till Civilförsvarsstyrel sen:

Avlöningar ett förslagsanslag
av ................ 2 858 000

2) till Civilförsvarsområdenas
administration: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 770 000

3) till Utbildnings- och öv ningsverksamhet

ett förslagsanslag
av ................ 5 700 000

4) till Inspelning av in struktionsfilm

ett reservationsanslag
av ............ 40 000

5) till Bidrag till vissa fri villiga

organisationer ett anslag
av .................. 322 000

0) till Försöksverksamhet
ett reservationsanslag av . . 400 000

7) till Engångsanskaffning

av materiel ett reservationsanslag
av ................ 1 500 000

8) till Anskaffning av viss

förbrukningsmateriel ett reservationsanslag
av ...... 100

9) till Förvaring och underhåll
av viss materiel m. m.

ett förslagsanslag av ...... 4 500 000

10) till Vissa löpande kost nader

för civilförsvarets
verksamhet inom civilförsvarsområdena
ett förslagsanslag
av ................ 620 000

11) till Bidrag till kommuner
för anordnande av branddammar
för civilförsvarsändamål
ett reservationsanslag

av ...................... 500 000

12) till Kostnader för an ordnande

av allmänna
skyddsrum m. m. ett reservationsanslag
av .......... 3 100 000

13) till Bidrag till kommu ner

för anordnande av vissa
trafik- och skolskyddsrum ett
förslagsanslag av ........ 1 500 000

14) till Viss sambandsverksamliet
ett förslagsanslag av 273 000

Ny organisation för civilförsvaret

XX. för budgetåret 1959/60 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa

1) till Vissa skyddsrumsanläggningar
ett investerings anslag

av ................ 1 900 000

2) till Anordnande av en

civilförsvarsskola m. m. ett
investeringsanslag av ...... 1 300 000;

XXI. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit under punkterna I.—•
XX. särskilt berörda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Svensson i Stenkyrka beträffande
beväpning av undsättningskårerna; 2)

beträffande den centrala ledningen
av civilförsvarets utbildningsverksamhet a)

av herrar Åkerström, Karlsson i
Olofström, Blidfors och Almgren, vilka
ansett att utskottet under III bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
den centrala ledningen av civilförsvarets
utbildningsverksamhet med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 448 och II: 553, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av fru Wallentheim;

3) av herr Ståhl beträffande länsstyrelsernas
befattning med utbildning av
civilförsvarspersonal;

4) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Nestrup, Åkerström, Ståhl
och Karlsson i Olofström, fröken Elmén
samt herrar Blidfors och Nihlfors, vilka
ansett att utskottet under V bort
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
frivillig fortbildning av civilförsvarspersonal
i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med bifall till
motionerna 11:558 samt 1:449 och
11:557, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad dessa

15) till Anskaffning av viss
sambandsmateriel ett reser- reservanter anfört;

vationsanslag av .......... 550 000; 5) av herr Lassinantti beträffande an 8

— Andra kammarens protokoll 1959. Nr 15

114

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

ordnande av till civilförsvarsskolan anknutna
fältavdelningar;

6) av herr Lassinantti beträffande civilförsvarets
administration i länen;

7) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Nestrup och Stähl, fröken
Elmén och herr Nihlfors, vilka ansett
att utskottet under XI bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 449 och II: 557, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning rörande
samordning av propaganda- och upplysningsverksamhet
inom totalförsvaret;

8) av herrar Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Jacobsson, Nestrup,
Skoglund i Doverstorp, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt
herrar Cassel och Nihlfors, vilka ansett
att utskottet under XVII och XVIII bort
hemställa, att riksdagen måtte

XVII. i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt med bifall till motionerna
I: 267 och II: 329, såvitt nu vore i fråga,
till Civilförsvarsstyrelsen: Omkostna der

för budgetåret 1959/60 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
643 500 kronor;

XVIII, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt med bifall till motionerna
I: 267 och II: 329, såvitt nu vore i fråga,
till Civilförsvarsområdenas administration:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 278 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
är resultatet av flera
utredningars mångåriga arbete jämte
det arbete som nedlagts på frågan i
inrikesdepartementet.

Vi som sysslat med frågorna på utredningsstadiet
är liksom säkerligen
vederbörande statsråd övertygade om
att vi nu har kommit fram till ett förslag,
som bättre motsvarar de anspråk
och förväntningar som kan ställas på

ett någorlunda välordnat och effektivt
civilförsvar.

Emellertid visar det sig nu, att utskottets
majoritet på en punkt inte har
velat följa Kungl. Maj:t. Det gäller vem
som i fortsättningen skall ha hand om
utbildningsfrågorna. På denna punkt
finns en reservation. Vi som står bakom
denna har funnit utredningarnas
och propositionens förslag bättre.

Eftersom det är tillåtet att nu i ett
sammanhang sysselsätta sig med hela
detta utlåtande, vill jag säga några ord
om denna punkt. Jag behöver inte bli
utförlig, ty efter mig kommer den som
har haft huvudansvaret för den särskilda
utredningen att ta till orda.

Själv har jag brukat säga, att mitt intryck
är att den impopularitet, som tyvärr
under många år har drabbat det
svenska civilförsvaret, hör ihop med
flera omständigheter men att en av
dessa varit särskilt framträdande, nämligen
civilförsvarets sätt att klara utbildningsfrågorna.
Det har rapporterats
resultat av utbildningen som varit
ganska nedslående. Här är det enligt
vår mening ofrånkomligt att ta ett krafttag.
Det består däri, att man lyfter utbildningsfrågorna
ur civilförsvarsstyrelsen
men ändå behåller kontakten
med denna myndighet genom att dess
chef, generaldirektören, skulle vara
ordförande i den tänkta utbildningsnämnden.
Vi vet ju hur det är med de
av våra verk och inrättningar där det
finns generaldirektörer. Generaldirektörerna
är tämligen suveräna, och de
andra befattningshavarna i ledningen
är mera att betrakta som rådgivare. Vi
som här står för reservationen, vilken
överensstämmer med Kungl. Maj ds förslag
och återfinnes på s. 62, anser, att
om riksdagen i dag skall fatta ett beslut
som på lång sikt är gagneligt för
civilförsvaret bör riksdagen följa Kungl.
Maj ds förslag.

Utskottets majoritet har tagit en
ståndpunkt, som majoritetens medlemmar
själva väl betraktar som en kom -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

115

promiss mellan motionernas och Knngl.
Maj ds förslag. De har sagt sig: »Vi bör
nog lia kvar utbildningsfrågorna i civilförsvarsstyrelsen.
Vi tror att det är
bättre så.» Denna ställning tar utskottsmajoriteten
utan att veta så mycket om
dessa frågor. Man tror. Vi som har sysslat
med utredningarna inte bara tror,
utan vi har kommit till en bestämd slutsats,
grundad på det material som har
inhämtats under utredningarna.

Nu föreslår utskottsmajoriteten, att
»ledamöter» som representerar folkbildningen
skall ha säte och stämma i
civilförsvarsstyrelsen när frågor rörande
utbildning behandlas. Det sägs inte
hur många de skall vara, men eftersom
det talas om »ledamöter» tänker man
sig väl ett par stycken.

Vidare skall det införas någonting
nytt, nämligen beslut efter omröstning
i viktigare utbildningsfrågor. Man har
dock inte gjort minsta försök att tala
om, vad som menas med viktigare frågor
på det här området. Mig förefaller
det vara omöjligt att spalta upp ärendena
på det sätt som utskottsmajoriteten
tänker sig. Man säger visserligen,
att Kungl. Maj:t bör få utfärda en instruktion
— och menar väl då en instruktion
som passar ihop med de funderingar
som ligger bakom förslaget -—
men det skulle väl ha varit riktigast att
föreslå, att omröstning skall ske i alla
frågor som rör utbildning. Nu har man
i stället sagt, att omröstning skall ske
i viktigare frågor. Det kommer att bli
svårt att tillämpa en sådan ordning i
praktiken, och jag tror inte att den som
skall göra upp instruktionen kan ha
någon utsikt att helt lyckas härvidlag.

Jag nöjer mig med att anföra detta på
den här punkten. Jag är sålunda inställd
på att rösta för reservationen på denna
punkt, som överensstämmer med Kungl.
Maj ds förslag.

Denna reservation gällde punkt III i
utskottsutlåtandet. Nästa reservation
där jag är med gäller punkt V, som avser
fortbildning av inskriven och obli -

Ny organisation för civilförsvaret

gatoriskt utbildad personal. Man räknar
dock med att det kan bli fråga om
fortbildning även av icke obligatoriskt
utbildad personal. Vi reservanter anser,
att fortbildningen av redan obligatoriskt
utbildad personal bör bedrivas av
de ordinarie utbildningsmyndigheterna.
Vi har den uppfattningen, att en fortbildning
som skall bedrivas av civilförsvarsförbundet
i praktiken kommer
att bli ett självändamål. Någon kanske
frågar, om det inte blir dyrare att följa
reservationen än att följa Kungl. Maj ds
förslag. Vi tror motsatsen. Om riksdagen
nu förklarar, att civilförsvarsförbundet
skall ha hand om denna speciella
fortbildning, kommer riksdagen
att anses ha förklarat sig beredd att
lämna det ekonomiska stöd som kan
visa sig nödvändigt för fortbildningen.
Tidigare erfarenheter ger klart besked
om att vederbörande kommer att säga,
att riksdagen har gått med på att organisationen
skall sköta utbildningen
och att organisationen därför måste få
statsbidrag för ändamålet.

Nu har Kungl. Maj :t ökat antalet instruktörer
betydligt i förhållande till
vad vi hade föreslagit i utredningen.
Jag hör till dem som menar, att någon
fortbildning på det här området knappast
är nödvändig i fortsättningen, men
om en fortbildning ändå skulle visa sig
erforderlig bör antalet instruktörer räcka
om riksdagen bifaller det föreliggande
förslaget — det finns ju ingen reservation
på den punkten.

Herr talman! På de två punkter jag
här har nämnt ber jag att få yrka bifall
till reservationerna. I övrigt yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Civilförsvaret har sedan
flera år tillbaka befunnit sig i stöpsleven.
Genom 1950 års beslut påbörjades
emellertid en nydaning av civilförsvaret
genom att riktlinjer uppdrogs för
utrymning och planläggning av det fort -

Ilo Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

satta skyddsrumsbyggandet. Genom den
proposition som nu föreligger och som
utskottet bär behandlat framlägges principerna
för en reformering av civilförsvaret
i övrigt, däribland den skadeavhjälpande
verksamheten, organisationen
och utbildningen. Rent allmänt skulle
jag vilja säga, att man nu genom de
här föreslagna åtgärderna har anledning
att tro, att det skall bli möjligt att få
ett effektivt civilförsvar.

I det stora hela tillstyrker också utskottet
vad departementschefen har föreslagit,
men på en punkt, om vilken
herr Åkerström redan har erinrat, har
utskottet avvikit från propositionen,
nämligen i fråga om den centrala ledningen
av utbildningsverksamheten.
Denna åsiktsskillnad mellan reservanterna
och utskottet får emellertid enligt
min mening icke skymma det förhållandet,
att utskottet och departementschefen
är ense om det mesta i övrigt i
fråga om en nydanad utbildningsverksamhet.
I själva verket är det inte så litet
som de är överens om.

Låt mig, herr talman, bara peka på
några av de ting som såväl utredningar,
Kungl. Maj:t och utskott som reservanter
är överens om.

I princip skall inte några andra inskrivas
än de som i fredstid skall genomgå
utbildning. Dessa skall bilda själva
stommen av det civilförsvar som
skall vara verksamt under beredskap
och krig. Vissa grupper, som i sitt civila
yrke fullgör uppgifter av i stort sett
samma slag som i civilförsvaret, skall
inte utbildas. Skyldigheten att undergå
utbildning bör grundas på civilförsvarsplikt,
som föreslås bli högst 30 dagar
men för vissa befälsgrupper och specialister
högst 60 dagar. Inom ramen
för civilförsvarsplikten bör alltså Kungl.
Maj:t bestämma utbildningstiden för de
olika personalgrupperna. För det helt
övervägande antalet utbildningspliktiga
kommer emellertid utbildningstiden att
bli väsentligt kortare än vad ovan anförda
maximitider anger, för det lägre

befälet en till två veckor och för manskapet
ca 40—50 timmar. Ett strängt
urval kommer också att ske vid själva
inskrivningen, så att vederbörandes civila
yrke kommer att kunna tillgodogöras
inom civilförsvaret.

Utbildningen på skolplanet kommer
att vara av engångskaraktär och inte
som hittills knuten till kalenderår, vilket
vållat avbrott och en massa trassel
för utbildningen. Den hittillsvarande
repetitionsutbildningen skall upphöra,
men däremot skall periodvis återkommande
tillämpningsövningar äga rum i
länsstyrelsernas regi, varigenom de utbildningspliktiga
intrimmas i sina funktioner
på hemmaplan. Till dessa övningar
skall inte bara de utbildningspliktiga
utan alla civilförsvarspliktiga
kallas under ett visst antal timmar under
treårsperioden.

En permanent statlig civilförsvarsskola
med tillhörande fältavdelningar
för utbildning av instruktörer och högre
befäl kommer äntligen att upprättas,
och till denna anknytes en anstalt för
utbildningen av de föreslagna undsättningskårerna.
Undervisningen vid centralskolan
kommer att meddelas av civilförsvarslärare,
varav ett mindre antal
med heltidsanställning. Instruktörsutbildningen
kommer att förstärkas,
framför allt då det gäller att bibringa
instruktörerna pedagogiska insikter.

Herr talman! Detta var bara ett litet
axplock av allt det som vi är överens
om, och enligt min mening är alla dessa
ting mycket väsentliga. I fråga om den
centrala ledningen för utbildningsverksamheten
går — som herr Åkerström
redan påpekat — meningarna isär. När
vi reservanter har anslutit oss till departementschefens
förslag i fråga om
den föreslagna utbildningsnämnden, beror
det på att vi ser saken på följande
sält.

Bristerna i utbildningen har under
de gångna åren varit mycket stora både
när det gäller organisationen och utbildningens
innehåll liksom när det gällt

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

117

förmedlingen av detta innehåll. För
några år sedan levererades en hård kritik
både från pressen, kursdeltagare och
civilförsvarets egna företrädare, exempelvis
från den utbildningsinspektör
som var anställd av civilförsvarsstyrelsen.
Jag skall icke sticka under stol med
att denna kritik i många och långa stycken
enligt min mening var berättigad.
För några år sedan hade vi även här i
kammaren utbildningsfrågorna uppe till
diskussion.

En brett upplagd utbildning bedrevs
fram till budgetåret 1955/56, men från
och med det året måste — jag använder
nu civilförsvarsstyrelsens eget uttryckssätt
så att kammarens ärade ledamöter
själva kan göra lämpliga kommentarer
— utbildningsuppgifterna med hänsyn
till den begränsade medelstilldelningen
angelägenhetsgraderas. Utbildningsvolymen
har sedan skurits ned till att i
stort sett gälla befäl och specialister.
Det är då enligt min mening ganska
naturligt, att klagomålen har avtagit
allteftersom ett mindre antal människor
har tagits i anspråk för utbildningen.
En av de mest iögonenfallande bristerna
har emellertid avhjälpts genom att det
numera föreligger likformiga utbildningsplaner
för hela landet. Tidigare
kunde dessa växla från län till län.

Men nog om detta. Vi står nu inför
en genomgripande omdaning av hela
vårt civilförsvar, och denna omdaning
gäller även utbildningen. Utbildningsverksamheten
kommer åtminstone under
civilförsvarets uppbyggnadsperiod
att ställas inför mycket svårbemästrade
arbetsuppgifter. Det gäller — detta är
mycket väsentligt — att även bygga
upp allmänhetens förtroende till det
som nu äntligen skall ske. Eventuell
misstro bör enligt min mening inte få
minsta chans att spira upp igen. Uppgifterna
är, som jag nämnde, verkligen
svårbemästrade. .lag behöver bara erinra
om vad jag inledningsvis sade, om
vad vi är överens om och vad det gäller
att nu bygga upp.

Ny organisation för civilförsvaret

Låt mig dessutom tillägga att för några
viktiga grupper inom det allmänna
civilförsvaret — visserligen begränsade
till sin numerär — kommer utbildningstiden
att bli lång, en och en lialv ä två
månader, för lägre befäl betydligt kortare,
och för manskap rör det sig om
ca 40—50 timmar som redan nämnts.
Men det betyder också att utbildningen
kommer att forceras. Fler människor
kommer att tas i anspråk än vad som
skett under de senaste åren. Jag skulle
tro, att det bär rör sig om en utbildning
av cirka 20 000 människor om året. Utbildningen
skall ske under olika långa
tider och, som vi hoppas, på ett helt
annat sätt än förut.

Vad är det då för människor som
skall utbildas? Ja, det är inte ungdomar
utan vuxna människor, människor som
kommit till mogen ålder. Det är alltså
fråga om personer som i sitt civila yrke
skolats till omdömesförmåga och
kritisk förmåga, och de kommer sannerligen
inte att acceptera vare sig slentrian
eller ineffektiva utbildningsmetoder.

Detta är vad som ligger bakom departementschefens
utryck som jag uppfattat
det, att vi har verkligt svårbemästrade
arbetsuppgifter framför oss. Vuxenutbildningen
är ett besvärligt problem.
Den skiljer sig i många avseenden
från utbildningen av ungdomar. Därtill
kommer att undsättningskårer skall byggas
upp successivt till 10 000 man med
utbildningstider på 60 dagar, d. v. s.
motsvarande två repetitionsövningar.
Den kontakt som allmänheten får med
civilförsvaret får den genom denna utbildning.
Efter de erfarenheter allmänheten
gör av utbildningen, dömer den
helt naturligt inte bara utbildningen
utan hela civilförsvaret.

Departementschefen bar föreslagit,
att den centrala ledningen och utbildningsverksamheten
under uppbyggnadstiden
skall anförtros åt eu utbildningsnämnd
med den sammansättning som
herr Åkerström redogjort för. Mening -

118

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

en är alltså, att vi skall få ett för utbildningen
specialiserat organ. Genom
de två representanter, som automatiskt
skall ingå i utbildningsnämnden, d. v. s.
generaldirektören i civilförsvarsstyrelsen
som ordförande och organisationsbyråns
chef som vice ordförande, anser
vi reservanter i reservation nr 2 a), att
det är sörjt för att utbildningsverksamheten
och civilförsvarsstyrelsen inte avskärmas
från varandra.

.lag är medveten om att andra vägar
är tänkbara. Utskottet delar inte propositionens
uppfattning utan vill, som herr
Åkerström antydde, i stället tillföra civilförsvarsstyrelsen
ett antal nya representanter
för pedagogisk sakkunskap
och folkbildningsarbete. Låt mig säga
uppriktigt, att jag inte tror ett dugg på
den saken. Jag hyser emellertid ingen
tvekan om att just ett på utbildningen
specialiserat organ har ett bättre utgångsläge
och det utgångsläge som vi
nu önskar för uppbyggnaden av det pedagogiska
reformarbete, som nu förestår.

Under remissbehandlingen kritiserades
förslaget om en utbildningsnämnd
helt naturligt av civilförsvarsstyrelsen
och länsstyrelserna, men man bör även
minnas, vilka som tillstyrkt förslaget
om utbildningsnämnd. Låt mig peka på
vilka de är. Statens organisationsnämnd
har tillstyrkt, likaså statskontoret, och
arbetsmarknadsstyrelsen har tillstyrkt
ur sina synpunkter. Vidare har Civilförsvarsinstruktörernas
riksförbund tillstyrkt,
vilket inte är alldeles betydelselöst
i sammanhanget. Dessa remissinstanser
kan väl knappast frånkännas
betydelse i detta fall.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservation nr 2 a) av herr
Åkerström m. fl. Jag yrkar även bifall
till reservation nr 4 med den motivering
som har anförts i fråga om fortbildningsverksamheten.
I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig ganska kort. Vad som skiljer reservanterna
från utskottsmajoriteten är
reservanternas förslag om utbildningsnämnd.
På den punkten har vi haft åtskilliga
motioner, bland annat av vissa
landshövdingar, som ju också bör vara
ganska sakkunniga på detta område.
De har framhållit, att utbildningsnämnden
kan befaras försvåra den erforderliga
samordningen av organisationen
och utbildningsverksamheten, och de
har därför ansett att det borde vara effektivare
att civilförsvarsstyrelsen får
bli utbildningsmyndighet. På den linjen
har utskottsmajoriteten också gått.

I likhet med herr Blidfors anser vi,
att utbildningsverksamheten förut visat
sig ha vissa brister. Vi har därför uttalat,
att vi finner det ofrånkomligt att
denna utbildning utformas så, att såväl
pedagogiskt som lekmannamässigt
inflytande gör sig mera gällande än
som tidigare varit fallet. Detta finner
vi vara möjligt genom den anordning
som utskottet gått in för. Vi har därvid
ansett, att generaldirektören inte —
såsom i allmänhet brukar vara fallet —
skall vara ensam bestämmande i fråga
om utbildningens uppläggning, utan att
i civilförsvarsstyrelsen skall finnas pedagogiskt
utbildade personer, som kan
ge impulser beträffande hur utbildningen
bör läggas upp. Om det skulle råda
delade meningar i civilförsvarsstyrelsen,
skall frågorna avgöras genom omröstning
och inte genom dekret av generaldirektören.

Detta är den linje som utskottet förordat
och jag tror att den, även om den
något avviker från Kungl. Maj :ts förslag,
dock bör kunna accepteras. Den
är en kompromiss mellan olika framlagda
motioner och Kungl. Maj :ts förslag.
Jag tror att det skulle vara lyckligt,
om riksdagen går in för att följa
utskottet på denna punkt.

Beträffande alla övriga punkter ber

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

119

jag att få yrka bifall till vad utskottet
förordat.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det är glädjande att vi
nu kan behandla den länge väntade propositionen
om civilförsvarets organisation.
Då jag är bland reservanterna på
några punkter i utskottets utlåtande, vill
jag här säga några ord i anslutning till
dessa reservationer.

Vad först gäller frågan om civilförsvarsutbildningens
centrala ledning,
har herr Rubbestad talat för utskottet,
och jag instämmer i vad han anförde.

Beträffande reservation 4), som rör
frågan om frivillig fortbildning i civilförsvaret,
kan jag instämma i vad herr
Åkerström här anfört. Man räknar med
att denna fortbildning kommer att bli
ett avsnitt av den obligatoriska civilförsvarsutbildningen,
och därför anser vi
reservanter att det är mera rationellt
att lägga fortbildningen under den
myndighet som har hand om den obligatoriska
utbildningen. Med den utökning
av bl. a. instruktörer, som Kungl.
Maj:t därvidlag föreslagit, måste det
också ur enhetlighetssynpunkt vara riktigare
att utbildningen samlas på en
hand, både vad beträffar övningarna
och den teoretiska delen av utbildningen.

Vad sedan gäller reservation 7), som
rör upplysningsverksamhet om civilförsvaret,
så går vi reservanter där på
civilförsvarsutredningens förslag, enligt
vilket statsbidrag tills vidare icke
skall lämnas till den frivilliga upplysningsverksamheten.
Vi ställer oss inte
avvisande till att denna upplysningsverksamhet
delvis skötes av frivilligorganisationer,
men vi anser att frågan
om upplysningsverksamhetens samordning
inom totalförsvaret först bör bli
föremål för utredning. Vi vill sålunda
avvakta vad en sådan utredning kommer
till för resultat samt förordar att
medel för upplysningsverksamheten bör
anvisas under samma huvudtitel.

Ny organisation för civilförsvaret

Till sist vill jag också yrka bifall till
reservation 8), i vilken vi yrkar på ett
lägre anslag till Civilförsvarsstyrelsen:
Omkostnader och Civilförsvarsområdenas
administration: Omkostnader.

Herr talman! Med det anförda ber jag
sålunda att få yrka bifall till reservationerna
4), 7) och 8).

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Det som framför allt
går som en grundton genom såväl utredningarna
som propositionen är behovet
av stadga och fasthet i civilförsvarets
organisation. Inte minst med
hänsyn till vad herr Blidfors anfört
tror jag det är på sin plats att här gratulera
utredningarna -— också den Blidforska,
även om jag på några punkter
har en från Blidfors avvikande mening
— till de resultat som de under sitt
arbete kommit fram till och på vilka
propositionen i allt väsentligt bygger.

Jag skulle emellertid vilja säga några
principiella ord innan jag tar upp
till behandling det som är kontroversiellt.
Den nya organisationen, som jag
fattat den, krymper kvantiteten, framför
allt på personalsidan, koncentrerar
det organisatoriska ansvaret till länsstyrelserna
genom civilförsvarssektionerna,
förstärker dessutom civilförsvarsstyrelsen
och ger en fast grund åt
utbildningen. Den utgör en kraftig förstärkning
av kvaliteten inom civilförsvaret.
Det kvalitetsmässiga kravet präglar
alltså i hög grad de nya principerna
för civilförsvarets utformning. Årets eivilförsvarsplan,
om jag så får kalla den,
utgör, om den ställes in i det sammanhang
som fruktan för det totala kriget
obönhörligen anvisar, ett gott komplement
till den militära försvarsplan som
riksdagen tog förra året. Även den var
ett uttryck för behovet att begränsa
kvantiteten och höja kvaliteten. Man
törs kanske till och med säga att den
nya civilförsvarsorganisationen på sitt
sätt utgör en riktigare och konsekventare
anpassning till den moderna krigs -

120 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

teknikens utveckling än vad man vågade
acceptera i försvarsplanen med hänsyn
till det militära försvarets roll. Det
civila skyddskravets anpassning till det
totala krigets risker ser dess bättre ut
att vara höjd över varje slag av tvekan
inom riksdagen.

I de delar den nya organisationen
försöksmässigt har prövats — Södermanland
har som bekant utgjort försöksdistrikt
— har utfallet såvitt jag
kan förstå blivit i hög grad positivt.
Cenraliseringen till länsstyrelsernas
civilförsvarssektioner av planläggningsarbetet,
omfattande organisationsplaner,
specialplaner m. m., har visat sig vara
till fördel. Den centraliserade formen
för inskrivning och registrering av personal
har också lämnat mycket positiva
resultat. Även i fråga om utbildningen
har goda rön gjorts under försöksverksamheten.
Alla dessa erfarenheter
har redovisats för utredningen
som också delgivits en del önskemål.

Även om det inom ramen för den nya
principskissen finns rum för vissa
önskemål, skall jag för mitt vidkommande
endast ta fasta på ett par, som
enligt min mening rör ganska väsentliga
avsnitt. De har redovisats i motionerna
1:448 och 11:553. Det gäller
dels förslaget om en särskild utbildningsnämnd
och dels länsstyrelsernas
ställning på utbildningsplanet. Här gäller
det såvitt jag förstår på två principer
som har mycket stor betydelse för
den fortsatta utvecklingen.

Jag understryker till en början liksom
herr Blidfors att det inte är så
litet — han använde det uttrycket —■
som vi är eniga om. Jag höll på att säga
att det egentligen är ganska mycket som
vi är eniga om med avseende på propositionens
innehåll. Herr Blidfors slog
fast att bristerna i utbildningen i varje
fall har varit stora, och han erinrade
om att det har brustit i organisationen,
det har brustit i innehållet i utbildningen
och det har brustit i förmedlingen
av denna utbildning till dem som skulle

ta del av den. Jag tror inte att jag begår
någon överdrift om jag säger att
jag på många punkter, ehuru jag har
en annan mening än herr Blidfors beträffande
lösningen, är villig att ge
honom rätt i den kritik som riktats mot
utformningen av utbildningen inom civilförsvaret.
Jag har själv i varje fall
fram till den tidpunkt som herr Blidfors
nämnde, nämligen 1955—1956, tillhört
dem som livligt kritiserat innehållet
i civilförsvarsutbildningen. Jag har
tillsammans med många andra mottagit
klagomål från massor av människor som
jobbat med svabbar och hinkar i civilförsvaret,
och jag tror jag kan säga att
jag på den punkten har haft i sak samma
erfarenheter som herr Blidfors och
många med honom haft och som herr
Blidfors lagt till grund för det förslag
till en särskild utbildningsnämnd som
presenterats.

Det som jag tagit fasta på är ändå
den iakttagelsen, att det väl är ganska
orimligt, efter det att vi under ett antal
år fått fortlöpande förbättringar i
utbildningen, bristerna mer och mer
har undanröjts och civilförsvarsstvrelsen
visat ett större, bättre och mera
kvalificerat intresse för utbildningen
än tidigare, att vi just i det skedet i
utvecklingen skulle dra ner rullgardinen
för civilförsvarsstvrelsens fortsatta
insatser och säga: Nu är det stopp,
nu skall vi ha ett annat organ för att
genomföra utbildningen på civilförsvarets
område! Det är detta som gjort att
jag för mitt vidkommande yrkar avslag
på propositionens förslag att ge en
särskild utbildningsnämnd i uppdrag
att sköta detta. Jag måste säga att herr
Åkerström tydligen har en osedvanlig
tilltro till de suveräna generaldirektörerna.
Även om man har försökt rädda
ansiktet genom att placera civilförsvarsstyrelsens
generaldirektör som ordförande
i utbildningsnämnden, så tror
jag inte att det blir tillräcklig kontakt
med civilförsvarsstyrelsen, särskilt den
avdelning som sysslar med upplägg -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

121

ningen av beredskapen både i fred och
i krig och som väl egentligen bör vara
den som bör ha mera bestämda, mera
klargjorda uppfattningar om hur själva
civilförsvarsutbildningen bör drivas
och vilka kvaliteter man skall fordra
av utbildningen för att man skall stå sig
i händelse något sker.

Jag tycker att det är ganska orimligt
att i den situationen avbörda dem som
bär huvudansvaret för civilförsvarsberedskapen
här i landet allt ansvar för
utbildningen, så när som på den kontakt
som skulle ligga däri att civilförsvarschefen
vore ordförande i den särskilda
utbildningsnämnden. Jag tror att
herr Åkerström överdriver en aning när
han gör den iakttagelsen, att utredningen
efter sitt arbete kommit till vissa
bestämda slutsatser, medan han å andra
sidan ger majoriteten i statsutskottet
den mycket svaga positionen, att den
bara tror att dess linje i fråga om utbildningen
är den riktiga och rätta. Jag
vågar tro att utskottsmajoriteten inte är
så okunnig om vad det här gäller utan
att man rimligen bör tillmäta dess uttalande
ett visst värde.

Jag medger att hela utbildningsfrågan
är ett svårbemästrat problem, men
jag tror att det lika väl och kanske ännu
bättre kan lösas, om de som bär ansvaret
för civilförsvarsberedskapen också
får huvudansvaret för utbildningen.

Om man vill tillgodose kravet på pedagogisk
och annan sådan kunskap för
civilförsvarsutbildningen, kan det väl
ske på det enkla sätt som vi föreslagit,
nämligen genom att förse civilförsvarsstyrelsen
med den kompetens som den
nu eventuellt inte har. .lag skulle kunna
sträcka mig ännu längre och säga, att
om civilförsvarsstvrelsen inte har den
kompetens den behöver, så vore det angeläget
att gå till grunden och rätta till
det som behöver rättas till i det avseendet.
Personligen sträcker jag mig inte
så långt, men jag tycker alt denna motivering
för en särskild utbildningsnämnd
tyder på eu viss misstro mot ci -

Ny organisation för civilförsvaret

vilförsvarsstyrelsens verksamhet. Jag
skulle vilja uttrycka det så — och det
gör jag som en replik till herr Blidfors
— att allmänhetens förtroende för utbildningen
inte får eftersträvas genom
sådana metoder, att förtroendet för civilförsvarsledningen
mer eller mindre
spolieras. Det är angeläget att man försöker
bibehålla det växande förtroendet
för civilförsvarsledningen genom att till
dess ansvar för civilförsvarsberedskapen
även lägga ansvaret för utbildningen.

Den omständigheten, att åtskilliga
länsstyrelser och även flera andra remissorgan
förordat en lösning efter de
riktlinjer som föreslås i motionen skall
jag inte använda som argument i denna
diskussion. Herr Blidfors nämnde några
remissinstanser som gått på den linje
han företräder, bl. a. statskontoret, något
som i och för sig inte säger så mycket.
Jag tror att den omständigheten, att
många av länsstyrelserna, vilka ju är de
som haft den praktiska erfarenheten av
detta, förordat den linje som motionen
representerar, kanske säger en del i
sammanhanget.

Får jag också säga ett par ord om
länsstyrelsernas ställning. Jag har ingen
anledning att vara otillfredsställd, eftersom
statsutskottet i princip tillstyrkt
vad motionen föreslagit beträffande den
s. k. utbildningsnämnden. I fråga om
länsstyrelsernas ställning har statsutskottet
en skrivning som i princip innebär
ett godtagande av den linje som
motionen företräder. Jag har tagit fasta
på vad som sagts i propositionen beträffande
länsstyrelsernas ställning på utbildningsavsnittet.
Jag accepterar helt
och fullt den centraliserade utbildningen.
Jag tror det är riktigt och klokt att
man via en civilförsvarsskola och via
civilförsvarsstyrelsen får generella kunskapsfordringar
på de områden, som
praktiskt taget alla civilförsvarare skall
syssla med. Jag är alltså helt överens
med departementschefen om den lösningen
av utbildningsproblemet. Vad

122

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

jag varit litet ängslig för — och det har
jag framhållit i vad man med en viss
ironi kallat för »landshövdingemotionen»
— är att länsstyrelserna i utbildningssammanhang,
såvitt jag kunnat
tolka propositionen, mer eller mindre
frigörs från kontakten med den egentliga
utbildningen. Jag har baserat den
uppfattningen på ett omdöme i propositionen
på s. 1G6 där departementschefen
uttalat, att det torde »böra ankomma
på länsstyrelserna att fullgöra de
uppgifter som hänför sig till administrationen
av utbildningsverksamheten i
länen, varmed jag bl. a. avser uttagning
av den personal som skall utbildas, tillhandahållande
av lokaler för utbildningen,
anskaffande av instruktörer och
undervisningsmateriel, handläggning av
kostnadsfrågor i samband med utbildningen
och dylikt».

Det är alltså ett konstaterande av att
länsstyrelserna skall ha hand om den
administrativa sidan. Dessutom lämnas
en beskrivning av vad man avser med
administrationen på länsstyrelsesidan.
Jag har när jag läst propositionen inte
vågat tolka detta på annat sätt än att
länsstyrelsernas direkta medverkan på
utbildningsområdet mer eller mindre
stryks bort och att man överlåter åt den
centrala utbildningen att sköta även all
utbildning på de regionala och lokala
avsnitten, varigenom länsstyrelserna
inte skulle få någon möjlighet att påverka
innehållet i utbildningen och att försöka
anpassa den till den verklighet
som varje län och varje lokalt område
befinner sig i.

Nu säger statsutskottet: »Länsstyrelserna
måste alltjämt följa utbildningsverksamheten
och kunna påkalla, att de
för verksamheten tid efter annan mest
angelägna utbildningsbehoven tillgodoses
och att utbildningen vid civilförsvarsskolan
och dess fältavdelningar
samt direktiven för utbildningen i länen
utformas med hänsyn till länsstyrelsernas
bedömning av utbildningsbehoven.
» Detta har utskottet tydligen

uppfattat på det sättet, att det var mer
eller mindre klart redan i propositionen.
Eftersom jag inte funnit det, är
jag tacksam för att statsutskottet givit
uttalandet i propositionen denna tolkning,
som såvitt jag förstår inrymmer
en viss medverkan från länsstyrelsernas
sida på utbildningens område. Och jag
är så mycket mer tacksam som jag vet,
att det inom länsstyrelsernas civilförsvarssektioner
faktiskt redan finns en
ganska betydande sakkunskap ackumulerad
i fråga om utbildningen. Den del
av personalen, som ägnat sig åt denna
verksamhet, kommer med andra ord
även i fortsättningen att kunna deltaga
i och påverka utbildningen med hänsyn
till de rent lokala förhållandena. På
det sättet försvinner alltså den administrativa
begränsningen, och länsstyrelserna
får möjlighet att vara delaktiga
i utbildningen. — Om jag missförstått
propositionen på denna punkt beklagar
jag det, men jag är glad över att statsutskottet
enligt vad jag kan se dragit
upp den rullgardin, som föreföll att
vara neddragen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! På de få minuter jag har
till förfogande kan jag inte gå in på mer
än ett par av de ting som herr Sehlstedt
berörde. Men låt mig inledningsvis
säga, herr Sehlstedt, att det förhållande
som jag erinrat om i mitt första
anförande, nämligen att klagomålen nu
är färre än tidigare, bör herr Sehlstedt
inte ta till intäkt för påståendet, att allting
skulle vara så påfallande mycket
bättre än vad det var under själva utredningstiden.

Sedan sade herr Sehlstedt någonting
som i viss mån chockerade mig. Han använde
ungefär de orden, att skall vi här

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

123

förbättra och reformera, bör det inte få
leda till att allmänhetens förtroende för
den ansvariga myndigheten minskas. Ja,
herr Sehlstedt, för mig är inte detta det
väsentliga, utan det väsentliga är att allmänhetens
förtroende för civilförsvaret
inte minskas. Så skulle jag vilja uttrycka
saken.

Vad beträffar frågan om att ta ansvaret
för utbildningen från den centrala
instansen vill jag erinra om ett analogt
fall, som jag tycker vi bör påminna oss
i detta sammanhang. När vi startade
den första lärarhögskolan här i Stockholm
genom riksdagsbeslut 1954, inrättade
vi också en särskild styrelse för
denna lärarhögskola, och den styrelsen
var inte skolöverstyrelsen i gängse sammansättning
utan skolöverstyrelsen med
en speciell sammansättning som styrelse
för lärarhögskolan. Det är ingenting
annat som här sker. Förslaget om den
särskilda styrelsen för lärarhögskolan
möttes inte av några invändningar som
gick ut på, att vi höll på att ta ansvaret
från skolöverstyrelsen. Om jag inte
missminner mig, väcktes 1954 inga motioner
och förekom ingen diskussion i
den frågan. Naturligtvis visade sig skolöverstyrelsen
vid remissbehandlingen,
liksom civilförsvarsstyrelsen nu, litet
stött, men det får man väl ha överseende
med.

Det har talats om, huruvida bristerna
är avhjälpta vid det här laget. Ja, jag
försökte i mitt första anförande — på
ett sätt som jag själv tyckte var lämpligt
— framhålla, att vad det gäller är inte
den tid som varit utan det som komma
skall. Det är fråga om det stora reformpedagogiska
arbete som nu skall sättas
in, och det är där vi reservanter menar
att ett speciellt organ behövs. Gamla
traditioner, förlegade utbildningsmetoder
och, om herr talmannen tillåter uttrycket,
»det-här-begriper-ni-er-inte-påinställningen»
måste väck, om vi skall
få något nytt och något som allmänheten
har förtroende för. Det får inte finnas
ett spår av den mentalitet, som man

Ny organisation för civilförsvaret

möter i någonting som kallas för »Förslag
till pedagogiska anvisningar för civilförsvaret»,
där det i punkt 56 bland
annat heter: »Du måste göra klart för
Dig, att vid tjänsteutbildning och lägre
befälsutbildning är elevernas genomsnittliga
intelligens icke särskilt hög,
elevernas förmåga att göra anteckningar
nästan obefintlig och elevernas förmåga
att omsätta ord i föreställning
ringa.»

Dylika betraktelsesätt måste vi göra
rent bord med.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Tror inte herr Blidfors
att det går att göra rent bord med
möjliven förlegade föreställningar på utbildningsområdet,
därest herr Blidfors
får sin åsyftade sakkunskap meddelaktig
i civilförsvarsstyrelsens handläggning
av frågorna, som man skulle få i
den utbildningsnämnd herr Blidfors
önskar? Jag har för mitt vidkommande
hela tiden resonerat uteslutande med
utgångspunkt från vad alla de som nu
sysslar med civilförsvaret skulle säga
och vilka reflexioner den stora allmänheten
skulle göra, om först utredningen,
sedan departementschefen i propositionen
och slutligen riksdagen skulle säga:
Eftersom detta är så illa skött kan vi
inte låta civilförsvarsstyrelsen ha hand
om det i fortsättningen — vi måste ha
en särskild utbildningsnämnd. Jag frågar:
Är det antagligt att man stärker
allmänhetens tilltro till civilförsvaret?
Är det inte i stället antagligt, att man
kommer att väcka till liv föreställningar
om civilförsvaret, som egentligen vid
denna tidpunkt kan anses skrinlagda?

Den opposition gentemot civilförsvaret,
som herr Blidfors har byggt en stor
del av sin utredning på, stammar från
en tidigare utveckling, låt mig säga
fram till 1955/56, kanske 1957. Jag tror
att de flesta som sysslar med detta problem
måste säga sig, att åtskilligt har
skett efter denna tid, att utbildningen

124 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

nu bedrivs på andra och bättre grunder,
fastän den inte kan vara och heller inte
är fullständig i alla avseenden, samt att
åtskilligt kommer att ske med stöd av
den centraliserade utbildning som herr
Blidfors är målsman för. Konsekvensen
av denna centralisering skall dock inte
dras för långt. Jag tror att civilförsvaret
i hög grad riskerar att mista allmänhetens
förtroende, om vi avskärmar
det organ, som svarar för beredskapen,
ifrån den utbildning, som är
nödvändig för att beredskapen skall
kunna upprätthållas både i fred och
krig.

Jag tror dessutom, herr talman, inte
att jämförelsen med lärarhögskolan och
den särskilda styrelsen för lärarhögskolan
går att göra. Den situation i
vilken vi här befinner oss är inte densamma.
En sådan särskild styrelse, som
vi 1954 inrättade för lärarhögskolan,
är nog lämplig på det området. Men
när det gäller civilförsvaret befinner
vi oss enligt min mening inte i samma
situation.

Då det gäller frågan om vad som skall
ske i fortsättningen, håller jag med herr
Blidfors helt och hållet. Det underliga
är, att herr Blidfors och jag, ehuru vi
har rakt motsatta meningar om hur utbildningsverksamheten
skall skötas, baserar
våra önskemål på precis samma
sak, nämligen angelägenheten av att utbildningen
skall bli så bra som möjligt.

Fröken WETTERSTRÖM (li):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
de frågor som har berörts av de tidigare
talarna. Låt mig endast få säga,
att jag såsom medmotionär till herr
Sehlstedt givetvis delar hans uppfattning
när det gäller den centrala ledningen
av utbildningsverksamheten.

I den framlagda propositionen, som
utskottet nu behandlat och som riksdagen
i dag har att taga ställning till, är
det en sak, som har förvånat mig. Det
är nämligen så, att det arbete, som se -

dan 1951 bedrivits av civilförsvarsstyrelsens
kvinnoutskott och dess regionala
motsvarigheter, kvinnornas civilförsvarskommittéer
under länsstyrelserna,
har förbigåtts med så gott som fullständig
tystnad. Kvinnoutskottet och kommittéerna
omnämnes visserligen, men
några förslag rörande deras ställning,
verksamhet och medelsbehov framläggs
inte. Detta har bl. a. medfört att medel
inte har äskats på civilförsvarsstyrelsens
stat för den heltidsbefattning inom
civilförsvarsstyrelsen som krävs för detta
arbete, en befattning som för övrigt
riksdagen själv har inrättat. Det går
över huvud taget inte att utläsa ur propositionen
hur Kungl. Maj:t tänker sig
att kvinnoutskottet och kommittéerna
skall fullgöra sin verksamhet. Det må
därför vara förklarligt, om de, som under
årens lopp helhjärtat har arbetat
inom dessa organ för att söka väcka
kvinnornas intresse för civilförsvaret
och för att få dem att ta på sig sin del
av ansvaret härför, känner sig besvikna.

Det är av väsentlig betydelse, att vår
nations motståndsvilja bärs upp inte
minst av kvinnorna. Att det fordras en
speciellt till kvinnorna riktad försvarsupplysning
har framgått inte minst av
de undersökningar som på senare tiden
gjorts om vårt folks vilja till motstånd.
Det självskydd, som nu skall ersätta
hemskyddet, ställer ju dessutom
— och det enligt samstämmiga uttalanden
från såväl utredningen som departementschefen
— betydligt större krav
än tidigare på den enskilda människans
förmåga till initiativ och till självverksamhet
i en mängd olika hänseenden,
såsom utrymning, skydd mot stridsgaser,
radioaktiv strålning och biologisk
krigföring samt räddning av skadade.

Genom länskommittéerna når man
kontakt med praktiskt taget alla kvinnoorganisationer
— ideella, fackliga och
politiska — som finns i landet. Det är
därför enligt min mening viktigt, att
dessa kommittéer får ett aktivt stöd av
statsmakterna. Detta så mycket mer, som

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

125

det här är fråga om förhållandevis mycket
blygsamma kostnader. För att kommittéerna
skall kunna verka, fordras
ju endast att de får möjligheter att betala
de rese- och traktamentskostnader
som uppstår i samband med kommittéernas
sammanträden och till kostnader
för verksamheten i övrigt. Vid den
verksamhet som hittills har förekommit
har kommittéerna i mycket stor
utsträckning fått lita till gåvor och bidrag
från enskilda, från kommuner och
företag samt från civilförsvarsförbunden
inom länen o. s. v., vilket inte kan
anses vara tillfredsställande. Såväl det
centrala utskottet som länskommittéerna
har ju ändå kommit till på initiativ av
myndigheterna, d. v. s. civilförsvarsstyrelserna
och länsstyrelserna. Tanken
har varit att dessa myndigheter skall
kunna betrakta utskottet och kommittéerna
som sina kontaktorgan till kvinnorna
med möjligheter bl. a. att kunna
inhämta kvinnornas synpunkter på civilförsvarsfrågor
som direkt eller indirekt
berör dem. Därför förefaller det
mig både rimligt och riktigt att myndigheterna
får möjligheter att disponera
medel inom vissa uppdragna gränser för
dessa organs verksamhet.

Det vore, tycker jag, av största intresse
för kommittéerna i deras fortsatta
verksamhet och för kvinnorna i
allmänhet att få veta hur inrikesministern
ser på betydelsen av dessa frågor.
Jag tror att det inte minst ur psykologisk
synpunkt är angeläget med ett
uttalande från departementschefens
sida.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Den föreliggande propositionen
om utvidgande av vår civilförsvarsorganisation
möts i allmänhet
med tillfredsställelse. Statsutskottet
har ju också tillstyrkt propositionen
med några särmeningar. .lag har lämnat
en blank reservation beträffande punk -

Ny organisation för civilförsvaret

ten I, som berör undsättningskårernas
utrustning och beväpning. Den blanka
reservationen syftar närmast till ett understrykande
av motionerna 1:450 och
11:559, där man begärt en skrivelse till
Kungl. Maj:t angående omprövning av
frågan om undsättningskårernas beväpning.

Utskottet har inte velat tillmötesgå
motionernas yrkande men skriver på
s. 52 följande: »Då det uppenbarligen
är av vikt, att särskilt de regionala undsättningskårerna
icke alltför lätt skall
kunna förhindras att fullgöra sina uppgifter,
förutsätter emellertid utskottet,
att frågan om väpnat skydd av framför
allt dessa förband, med utgångspunkt
från folkrättsliga förhållanden
och civilförsvarets verksamhet, ägnas
fortsatt uppmärksamhet i samband med
den närmare utformningen av organisationen.
» Därmed är ifrågavarande motioner
i rätt väsentliga delar tillgodosedda,
och jag vill ytterligare endast
understryka att Kungl. Maj:t, när denna
organisation efter hand byggs ut, också
tar hänsyn till vad utskottet här sagt
och vad i motionerna framförts.

Det är alldeles klart att departementschefen
liksom civilförsvarsutredningen
tar hänsyn till de humanitära och folkrättsliga
synpunkterna. Men det förefaller
mig som om man kan lösa denna
fråga genom en annan gränsdragning,
som gör det möjligt att även med beaktande
av de folkrättsliga och humanitära
synpunkterna se till alt denna undsättningskår
blir försedd med lämplig
utrustning. Här gäller det ändå 10 000
vapenutbildade värnpliktiga, som man
inte gärna kan fråntaga vapnen i händelse
av en krigssituation. Man har ju
härvidlag gjort undantag för civilförsvarspolis,
och jag förutsätter också
att det skall bli möjligt för Kungl. Maj:t
och vederbörande departementschef att
när det gäller dessa undsättningskårer
skapa någon form som inte strider mot
de folkrättsliga synpunkterna.

Jag har intet yrkande.

126 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Låt mig till att börja
med säga, att frågan huruvida vi skall
ha ett civilförsvar eller inte är nu icke
en kontroversiell fråga. Den anda, i vilken
utredningens förslag och propositionen
har mottagits, är utomordentligt
glädjande. Vi behöver en allmän förståelse
för civilförsvarets uppgifter
och för dess utomordentliga betydelse i
det moderna totalförsvaret. Vill vi ett
försvar av vårt land — och det har vi
sagt att vi vill — måste vi också ha
klart för oss, att om hemmafronten
bryter samman blir de militära ansträngningarna
meningslösa.

Den tveksamhet, som varit rådande
från mångas sida gentemot civilförsvaret,
kan i viss mån ha berott på att
man inte kunnat acceptera karaktär
och former för utbildningen. Vi skall
emellertid inte blunda för att civilförsvarsstyrelsen
här har ställts inför besvärligheter
som bland annat bestått i
att den organisatoriska uppläggningen
haft en sådan omfattning, att det inte
varit möjligt att nå alla dem som skulle
erhålla utbildning och att någon ändring
av organisationen icke kunnat göras
i avvaktan på utredningarna. Jag
erinrar om vad jag sagt i propositionen
på s. 102, att »personalramen för
det lokala allmänna civilförsvaret enligt
de nuvarande planerna upptar, inberäknat
de kommunala tekniska verken,
omkring 450 000 personer, ett antal
som icke kunnat vare sig rekryteras
eller administreras eller tillräckligt
utbildas och utrustas».

Uppgiften har nu varit att åt civilförsvaret
söka ge en fast grund och en
plan att arbeta efter. Utöver 1956 års
riksdagsbeslut om utrymning och
skyddsrumsbyggande gäller nu att
fastställa principerna för den skadeavhjälpande
verksamheten och den organisation,
som är nödvändig härför.

Sikte har tagits på att söka ersätta
kvantitet med kvalitet liksom också på

att avlasta civilförsvaret uppgifter, som
väl kan skötas av andra organ. Jag tänker
närmast på att åt militären nu överlämnas
att svara för bombröjning under
krig och att åt de kommunala organen
överlämnas att svara för renhållningsocli
reparationsarbeten och en rad andra
uppgifter. Över huvud taget skall inte
civilförsvaret belastas med uppgifter
som i fred fullgöres av andra samhällsorgan,
vilka är mest lämpade för
att fullgöra dem, om vi skulle komma
i ett krigsläge.

Herr talman! Jag ämnar inte lämna
någon beskrivning av organisationen i
stort. Men jag vill gärna erinra om det
goda samarbete, som uppnåtts med militären
i arbetet beträffande undsättningskårerna
och den militära personal
som skall engageras i dessa kårer.
De kommer ju att bliva ett utomordentligt
komplement till och ett värdefullt
stöd åt den lokala organisationen.

I övrigt skall jag ta upp några spörsmål
som har varit föremål för debatt
här. Det är självklart att jag då i första
hand vill något beröra frågan om utbildningsnämnden,
beträffande vilken
meningarna har brutit sig. Man har nog
härvidlag spetsat till diskussionen mer
än nödvändigt. Det är ju inte så förfärligt
mycket som skiljer uppfattningarna
åt. Jag tror att herr Sehlstedt
drev resonemanget för långt, när han
ville göra gällande, att man ifrån utredningens
sida, vilket jag har godtagit
i propositionen, hade tänkt sig att
fjärma utbildningsverksamheten ifrån
civilförsvarsstyrelsens övriga arbete, så
att man här skulle dra ned en rullgardin,
som skulle helt skymma sikten
mellan civilförsvarsstyrelsen och det
speciella organ som skulle sköta utbildningen.

Vad är det vi har velat göra? Vi har
sagt oss ungefärligen följande. Här ger
vi oss nu i kast med en utomordentligt
omfattande omorganisation av civilförsvaret,
där civilförsvarsstyrelsen
får väsentligt utökade uppgifter, inte

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

127

minst med hänsyn till undsättningskårerna
och den nya lokala civilförsvarsorganisationen
i övrigt. De första ansträngningarna
måste då självfallet sättas
in på att organisera den centrala
ledningen och bygga upp verksamheten.
Vi har då velat säga att i det sammanhanget
kommer utbildningsuppgifterna
att bli så betydelsefulla att det
är väl försvarligt, att man under de
första åren, då civilförsvarsstyrelsen
under alla omständigheter är upptagen
med att framför allt bygga upp den nya
organisationen, har ett organ som uteslutande
ägnar sig åt utbildningsuppgiften.
Detta organ skall självfallet ha
kontakt med civilförsvarsstyrelsen, vilket
sker genom att generaldirektören i
styrelsen skall delta i utbildningsnämndens
arbete.

Det föreligger ingen skillnad i fråga
om vad som beträffande den pedagogiska
sakkunskapen föreslagits ifrån
utskottets sida av utredningen och i
propositionen. Man må göra vilken värdering
man vill av det arbete civilförsvarsstyrelsen
tidigare har utfört i fråga
om utbildningen, så är vi nu i alla
fall fullt överens om att pedagogisk
sakkunskap skall tillföras civilförsvarsstyrelsen
eller den speciella utbildningsnämnden.
Herr Sehlstedt har ju
inte riktat någon anmärkning mot förslaget
att tillföra pedagogisk sakkunskap,
och han har inte heller föreslagit,
att så inte skulle ske, om man följer
utskottets förslag. Vi är överens om
detta och att man tar krafttag på detta
område och fastställer en ny utbildningsorganisation,
som svarar mot de
intentioner, vilka varit vägledande för
utredningen och följts i propositionen
och diskussionen här. Detta innebär ju
inte på något sätt ett underkännande
av civilförsvarsstyrelsen.

.lag delar herr Blidfors’ uppfattning
att det vid nu gäller att so framåt och
försöka göra det bästa möjliga av situationen.
Utskottets förslag innebär
egentligen att civilförsvarsstyrelsen

Ny organisation för civilförsvaret

skall göras till en nämnd, när man sysslar
med utbildningsuppgifterna, och
alltså då få en annan ställning än när
den sysslar med andra uppgifter. Det
skall på detta sätt tillskapas en särskild
utbildningsledning, som också skall
tillföras pedagogisk sakkunskap.

Jag vill också något beröra frågan
om fortbildningen, som har tagits upp
i resonemangen här, varvid man riktat
kritik både mot propositionens förslag
och det förslag utskottet har stannat
inför.

Vad avser då denna fortbildning? Jo,
det gäller frivillig utbildning av inskriven
civilförsvarspersonal, som obligatoriskt
undergår utbildning men som
av eget intresse önskar förkovra sig genom
att delta i frivillig utbildning. Deltagandet
i denna fortbildning, som alltså
ligger utom ramen för den obligatoriska
utbildning vilken utbildningsmyndigheten
har att svara för, är helt
beroende av den stimulans som på frivillig
väg kan åstadkommas. Det bör
därför vara ganska naturligt att fortbildningen
får handhas av de frivilliga
organisationerna, givetvis med erforderligt
stöd av utbildningsmyndigheterna
och under deras överinseende
i den mån det gäller statsbidragsberättigad
verksamhet. Organisationerna bör
alltså få medel för denna verksamhet,
men den behöver nog inte bli så komplicerad
och därför inte heller så kostnadskrävande.

Jag delar utskottets mening att det
inte bör föreligga några hinder för utbildningsmyndigheterna
att låta inskriven
personal frivilligt delta i obligatoriska
kurser, om detta visar sig lämpligt
ur organisatoriska och ekonomiska
synpunkter. Det kan vara fråga om
t. ex. frivilligt deltagande i övningar
inom ledningscentral eller utbildningskurser
som anordnas för personal i
speciella befattningar. Just denna form
av fortbildning är mycket lämpad alt
genomföras på frivillig grund, själv -

128 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

fallet med stöd från statsmakternas
sida.

Det har i propositionen skrivits mycket
välvilligt och uppskattande om de
frivilliga organisationerna, men man
har inte särskilt omnämnt någon av
dessa organisationer. Det omdöme, som
härvidlag uttalas, ges åt alla som har
visat ett mycket aktivt intresse för de
uppgifter det här gäller, alltså även åt
kvinnoorganisationerna. Jag förstår väl
att fröken Wetterström här velat ta upp
frågan om kvinnoorganisationerna, eftersom
dessa organisationer har en
speciell ställning i dessa sammanhang
på grund av sina möjligheter till en
annan kontakt med civilförsvarsstyrelsen
än kanske en del av de övriga frivilliga
organisationerna har. När vi i
propositionen dragit upp riktlinjerna i
stort för den nya civilförsvarsorganisationen,
så har vi inte funnit anledning
att inför riksdagen föra fram en sådan
detalj som frågan om kvinnoorganisationernas
ställning i framtiden. Detta
spörsmål sammanhänger med dem som
skall lösas i samband med utarbetandet
av instruktioner för civilförsvarsstyrelsens
fortsatta verksamhet, ett arbete
som kommer att påbörjas i Kanslihuset
så snart riksdagens beslut föreligger.
Vi räknar med att det därvid inte
skall bli fråga om några större förändringar
då det gäller de frivilliga
organisationerna och deras kontakt
med civilförsvarsstyrelsen.

Jag tror alltså att jag på denna punkt
kan lugna fröken Wetterström. I propositionen
har ju givits uttryck för
statsmakternas uppskattning av kvinnoorganisationernas
arbete liksom för
den uppfattningen att detta arbete kommer
att behövas även i framtiden och
då kanske få ännu större omfattning
än tidigare, eftersom det huvudsakligen
överlämnas åt de frivilliga organisationerna
att syssla med den utbildning
som exempelvis självskyddet kräver.
Det finns de som betraktar det såsom
en stor brist att denna utbildning

inte infogats i civilförsvarsstyrelsens
ordinarie verksamhet. Men vi har stor
tilltro till de frivilliga organisationernas
förutsättningar att handha denna
utbildning, särskilt med hänsyn till deras
möjligheter att appellera till människornas
instinktiva vilja att skydda
sig själva.

Jag behöver kanske inte så mycket
uppehålla mig vid frågan om beväpningen,
eftersom herr Svensson i Stenkyrka
sagt att han i stort sett delar utskottets
uppfattning och att man ju kan
räkna med att frågan i fortsättningen
ägnas uppmärksamhet. Jag vill bekräfta
att så kommer att ske. Denna fråga
måste bedömas framför allt ur rent
folkrättsliga synpunkter. Det finns ett
par internationella konventioner, Haagkonventionen
och Genévekonventionen,
som reglerar förhållandena härvidlag.
Givetvis kan man ställa sig tveksam till
värdet av sådana internationella konventioner,
men så länge som de finns
och även i viss omfattning respekteras,
måste ju organisationerna inom civilförsvaret
uppbyggas under hänsynstagande
till vad konventionerna föreskriver.

Nu har ju den internationella civilförsvarsorganisationen
tagit upp frågan
om beväpningen och det pågår i
internationella sammanhang en debatt
därom.

Vid en överläggning, som skall hållas
i september i år, kommer man att ägna
detta spörsmål speciell uppmärksamhet.
Vi anser, att vi bör avvakta vad som
kommer ut ur dessa diskussioner. Visar
det sig att man inte kommer någon
vart är det möjligt att vi i framtiden
får ta saken delvis under omprövning.

Det kan dock vara besvärligt att ge sig
in i en alltför långt gående debatt, eftersom
det redan har blivit tydligt att
meningarna i vårt land delar sig ganska
väsentligt. Det finns de som anser, att
de undsättningskårer, som vi nu skulle
vara beredda att sätta upp, egentligen
borde organiseras så, att de under vis -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

129

sa omständigheter skulle kunna ges
rent militära uppgifter. Det hävdas, att
kårerna väl under alla förhållanden
skall ha sådan beväpning, att de skall
kunna slå sig fram till den plats, där
deras bistånd är påkallat. Det är klart
att man kan föra en sådan diskussion,
men frågan blir då: I vilken omfattning
skall dessa undsättningskårer vara
beväpnade, vilka vapen skall de ha
o. s. v.? Då är vi inne på ett mycket
ömtåligt spörsmål. Utskottet har behandlat
saken med försiktighet. Det har
talat om att ett självskydd kan vara
nödvändigt och att man i övrigt måste
följa ärendet med största uppmärksamhet.
Utskottet lämnar alltså frihet till
ett övervägande i framtiden, och denna
ståndpunkt vill också jag gärna ställa
mig bakom.

Låt mig sedan ta upp spörsmålet om
länsstyrelserna, som herr Sehlstedt ägnade
särskild uppmärksamhet åt. Han
tyckte att propositionen ingav bekymmer,
därför att den liksom ville avskärma
länsstyrelserna från utbildningsverksamheten.
Om man ur propositionens
skrivning har kunnat läsa ut en
kärvare inställning än den som kommit
till uttryck hos statsutskottet vill
jag gärna framhålla, att vi egentligen
har avsett ungefärligen detsamma som
kommit fram i statsutskottets skrivning.
Jag hoppas herr Sehlstedt kan
vara nöjd med detta besked. Länsstyrelserna
skall inte behöva utarbeta egna
kursplaner eller bestämmelser som
berör utbildningens innehåll eller metoderna
för deras delgivande, när vi
tillskapar ett centralt organ, som särskilt
skall ha hand om dessa uppgifter.
Givetvis måste det ständigt finnas korrespondens
och kommunikation mellan
länsstyrelserna och detta utbildningsorgan,
vilket det nu än blir. Den centrala
ledningen måste och — det är jag
alldeles övertygad om — kommer att
ta hänsyn till vad länsstyrelserna kan
anföra utifrån lokala erfarenheter och
9 — Andra kammarens protokoll

Ny organisation för civilförsvaret

hänsynstaganden och därför kan vara
av stor betydelse.

Frågan om kostnadsramen för civilförsvaret
har ju i den tidigare debatten
— under alla omständigheter utanför
riksdagen —- ägnats mycket stor uppmärksamhet.
Man har kritiserat oss för
att vi inte nu har kunnat föreslå riksdagen
att fastställa en ram, som ger
civilförsvaret anvisning om hur mycket
pengar som under de närmaste åren
kommer att stå till förfogande. Jag vill
erinra om att när vi har behandlat denna
fråga i propositionen har vi sagt,
att vi finner det angeläget att man nu
får ramen för organisationen fastställd.
Vi framhåller vidare, att det närmaste
målet blir att bygga upp civilförsvarsstyrelsen
så att den kan ta hand om
de nya uppgifterna — ett arbete som
för övrigt redan är påbörjat. När nu
civilförsvaret organisatoriskt sett är en
betydelsefull del av totalförsvaret skall
man också behandla det såsom en sådan
för framtiden. Vi räknar med att
vi om ett år eller högst två — jag skulle
förmoda i slutet av år 1960 — på nytt
måste ta upp frågan om kostnaderna
för vårt försvar i allmänhet för den
närmaste tiden framåt, och då skall
civilförsvaret komma med i diskussionen
och behandlas såsom den del av
det totala försvaret, som det verkligen
utgör.

Från vår sida sett var det naturligtvis
enbart att beklaga, att vi inte hade
utredningarna färdiga så tidigt att de
kunde komma med i den diskussion,
som föregick försvarsuppgörelsen i
fjol. Nu är vi emellertid — som vi tror
— ute i god tid.

Varken i propositionen eller i utskottsutlåtandet
har det sagts annat
än att vad utredningen föreslagit i fråga
om den framtida kostnadsramen är
vi beredda att godtaga.

Skulle utvecklingen i världen göra
att vi måste bygga upp organisationen
snabbare än över de tio år, som utred -

1959. Nr 15

130 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

ningen förutsatt, finns den möjligheten,
men vi kan också överväga ätt tänja
ut uppbyggnaden över en längre tidsperiod,
om det skulle befinnas vara
nödvändigt. Jag anser det emellertid
väsentligt, att vi nu kan samlas kring
det förslag till ny civilförsvarsorganisation,
som ligger på riksdagens bord.
Den debatt som hittills har förts bådar
ju gott i detta avseende.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för hans uttalande beträffande
kvinnoutskottet och civilförsvarskommittéerna.
Uttalandet visade
att det inte på något sätt föreligger någon
underskattning av det arbete som
gjorts under årens lopp. En sådan underskattning
har således inte varit anledningen
till att frågan inte tagits upp
i propositionen. Jag ber herr statsrådet
vara förvissad om att jag inte dragit
upp denna fråga för att vi på kvinnohåll
skulle fika efter beröm. Det vare
oss fjärran. Jag är dock tacksam över
att ha fått veta att departementschefen
anser arbetet vara viktigt och att det
är önskvärt i fortsättningen.

Nu säger statsrådet att kvinnoutskottets
och kommittéernas arbetsformer
inte anses vara en riksdagsfråga och att
man därför ämnar ta upp frågan i samband
med de instruktioner, som skall
utarbetas för civilförsvarsstyrelsen. I och
för sig är jag glad över de riktlinjer, som
är att förvänta och hoppas därmed att
fastare arbetsformer skall bli ordentligt
fastslagna när det gäller kvinnoutskottet
och de kvinnliga civilförsvarskommittéerna
i länen. Jag måste emellertid
säga att jag har svårt att förstå att
detta icke bör vara en riksdagsfråga.
Om alla är besjälade av att göra så stora
insatser som möjligt går det ändå inte
att komma någon vart utan ekonomiska
möjligheter. Enligt min mening kan det
inte vara riktigt att man skall vara

hänvisad till vädjanden åt än det ena
än det andra hållet för att få in erforderliga
medel, i synnerhet som dessa
organisationer ligger under en statlig
institution. Jag tycker att det då
bör vara departementets och riksdagens
sak att se till, att de mycket blygsamma
medel det här är fråga om ställs
till förfogande.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt överens med
statsrådet om att det som nu föreslås
och som vi i dag skall fatta beslut om
beträffande civilförsvaret innebär ett
nytt och djärvt grepp både med avseende
på organisationen, innehållet i den
nya civila försvarsberedskapen samt
den utbildning man nu skall ordna
centralt. Vi är helt eniga om detta. Jag
har ingen som helst anledning att rikta
någon invändning mot de reflexioner
statsrådet gjorde på den punkten.

Innan jag skiljer mig från debatten
vill jag emellertid ha sagt, att den del
av organisationen som byggs upp till
förmån för utbildningen bör bli en del
av civilförsvarsstyrelsen och inte ett
instrument vid sidan om. Civilförsvarsstyrelsen
bör med andra ord få de resurser
som propositionen vill ge ett särskilt
sidoordnat organ. Låt resurserna
gå dit där ansvaret skall ligga. Vi är
eniga om att resurserna skall tilldelas
civilförsvaret. Motionärerna och utskottet
vill att resurserna skall tilldeles de
organ som bär ansvaret för beredskapen,
de organ som med avseende på civilförsvarets
behov av befäl och manskap
också bäst måste känna grunden
för de generella kvalifikationer som behövs
och som just därför även bör begrunda
arten av den utbildning, som
är erforderlig. Jag vet inte, herr statsråd,
om vi slåss om påvens skägg. Vi
vill bägge förverkliga en plan, men vi
skiljer oss i någon mån med avseende
på organisationens uppbyggnad.

Till slut ett ord om länsstyrelserna.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

131

Jag har med tillfredsställelse noterat
vad utskottet skrivit och med ännu
större tillfredsställelse hör jag nu att
statsrådets skrivning i propositionen
täcks av de synpunkter som motionärerna
och utskottet framfört. Detta är
alltså en förstärkning, som jag tycker
att vi bör hälsa med tillfredsställelse.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag skall be att först
med några ord få knyta an till det som
sagts av både departementschefen och
herr Sehlstedt om civilförsvarets allmänna
ställning och uppgifter.

Under senare år har det väl kommit
att stå mer och mer klart för oss alla
som diskuterat försvarsfrågan, att det
här i landet bara råder en mening om
att försvarets uppgift är att skapa ett
sådant läge, att försvaret inte skall behöva
användas. Försvarets uppgift är
i första hand att försöka åstadkomma
ett sådant läge, att ingen motståndare
får lust att angripa vårt land. Det resonemanget
har vi redan ganska länge varit
ense om när det gällt det militära
försvaret. Detsamma håller i allt högre
grad på att bli förhållandet även när
det gäller andra sidor av totalförsvaret.
Gränsdragningen mellan det i egentlig
mening militära försvaret och de
andra grenarna av totalförsvaret blir
mer och mer oklar.

Vi måste inte endast räkna med vad
som skulle kunna inträffa om vi blev
anfallna. Vi måste även räkna med de
försök som den angripande sidan kan
komma att göra för att försöka betvinga
det svenska folket genom hot. Ett sådant
försök att betvinga oss genom hot
skulle med ganska stor säkerhet just
inriktas på att tala om civilbefolkningens
ställning under ett krig och vår
eventuella oförmåga att avvärja hot,
särskilt från luften, vid anfall med kärnvapen
mot det svenska folket. Endast
om vi har en sådan organisation och
ett sådant totalförsvar att vi med någon

Ny organisation för civilförsvaret

grad av säkerhet kan säga att civilbefolkningen
kan skyddas även vid ett
anfall med kärnvapen från luften — endast
i den situationen har vi möjligheter
att skapa de naturliga förutsättningarna
för den motståndsvilja som vi alla
känner i dag, och som vi måste vara
angelägna om att bevara och förstärka
inför en situation, då den verkligen kan
komma att sättas på prov. Ur dessa
synpunkter är inte minst civilförsvaret
av snart sagt avgörande betydelse.

Nu har man under åtskilliga år riktat
hård kritik mot svenska civilförsvaret,
dess organisation och dess verksamhet.
Vissa antydningar till sådan
kritik har kommit även i dagens diskussion.
Jag skall gärna erkänna att kritiken
i vissa lägen inte varit helt obefogad.
Det svenska civilförsvaret var under
åren närmast efter kriget en organisation
som i hög grad famlade och
där de medverkande inte hade klart för
sig vilken karaktär uppgifterna borde
ha. Jag tror att detta i viss mån sammanhänger
med att varken statsmakterna
eller allmänheten verkligen prövat
vad som måste vara civilförsvarets uppgift
i den nya situationen. Om man inte
har uppgifterna bestämda framför sig,
kan man inte heller skapa en administrativ
organisation som arbetar tillfredsställande.
Man kan inte lösa uppgifterna
om man inte vet vilka uppgifterna
skall vara.

Man kan emellertid inte komma ifrån
att kritiken i viss mån saknat sinne för
proportioner. Detta får man kanske bäst
klart för sig om man jämför vad som
har sagts om det svenska civilförsvaret
av svenska bedömare med vad som har
brukat sägas av utländska bedömare. De
som har kommit hit för att studera
svenska civilförsvaret, också de som har
kommit från länder med betydligt större
krigserfarenhet än vårt, såsom England
eller Amerika, har i många fall talat
med utomordentligt stort intresse
och respekt om det svenska civilförsvarets
utbyggnad och i eu del fall rent av

132 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

här velat söka mönster för hur de i
framtiden skulle vilja utforma sin egen
verksamhet.

Detta beror kanske delvis på geologiska
förhållanden snarare än på något
annat. Vi har här i Sverige haft möjlighet
att skapa skyddsrum i berg, vilket
man i en rad andra länder inte kunnat
göra. Intresset har då knutit sig till
vad vi har lyckats göra på det området.
Men på den allra senaste tiden har
vi kunnat konstatera att bedömare utifrån
också på en annan punkt med
stort intresse följer vad som håller på
att hända inom det svenska civilförsvaret,
nämligen vår utrymningsplanering.
Vårt land kan ur vissa synpunkter sägas
befinna sig i främsta ledet bland de
länder som på allvar har gripit sig an
med de nya civilförsvarsproblemen i
kärnvapnens tidsålder. Planläggningen
har hos oss på den punkten hunnit väl
så långt som någon annanstans. Det är
ett stort ansvar att se till att det arbetet
fullföljes på rätt sätt.

Med denna utgångspunkt skulle jag
gärna vilja sälla mig till dem som här
lyckönskar departementschefen och för
övrigt också statsrådet af Geijerstam för
deras insatser för att få fram detta förslag.
Det är ur många synpunkter ett
väl avvägt förslag, låt vara att vi kan
hysa delade meningar om en eller annan
detalj. Men vi måste framför allt
komma ihåg, att civilförsvaret är ett led
i det totala försvaret. Det är inte en fristående
verksamhet som kan bedömas
ur andra synpunkter än exempelvis den
militära verksamheten. Den allra viktigaste
uppgiften när det gäller att utforma
organisationen är därför att få en
stark och fast ledning, som kan ta ansvaret
för den egentliga civilförsvarsverksamheten
i alla dess detaljer. Försvarsplanläggningen
kan inte genomföras
utan en sådan fasthet i ledningen,
utan fasthet i de administrativa linjerna.

Vi måste också vara beredda att offra
något på det arbete som här skall göras

i civilförsvarsstyrelsen och de lokala
civilförsvarsorganen. Jag vill i förbigående
säga att jag just på den punkten
personligen inte kan följa reservation
nr 8 med dess krav på nedsättning av
omkostnadsanslaget. Jag tror att man
när det gäller civilförsvaret måste räkna
med i stort sett de omkostnader som
i propositionen är förutsatta. Här måste
jag alltså skilja mig från de vänner i
kammaren med vilka jag i allmänhet
brukat få tillfälle att samverka.

Det är emellertid särskilt två aspekter
jag skulle vilja ta upp i detta sammanhang.

Den ena är den medicinska aspekten.
Om man ser civilförsvaret som ett led
i totalförsvaret kan man nämligen inte
bortse ifrån att även de medicinska synpunkterna
därvidlag är av väsentlig betydelse.
Civilförsvaret behöver en ordentlig
medicinsk planläggning lika väl
som en sådan är nödvändig i det militära
försvaret. Jag har en känsla av att
både propositionen och utskottets utlåtande
har fäst alltför litet avseende vid
den saken. Den som skall kunna planlägga
och leda den medicinska verksamheten
inom civilförsvaret måste vara
en befattningshavare med tillräckligt
stark ställning och tillräckligt stor erfarenhet
av krigsförhållanden och av
vad som kan inträffa, om civilförsvaret
en gång skall träda i verksamhet.

Det förhåller sig nu så, att den nuvarande
civilförsvarsöverläkaren har den
erfarenheten. Med tanke på angelägenheten
av att vi får en garanti för alt
kunna behålla en befattningshavare
med tillräckligt stor kapacitet förefaller
det mig som om den ifrågasatta lönesättningen
skulle vara helt otillräcklig.
Man skulle i och för sig mycket väl kunna
jämföra civilförsvarsöverläkaren med
generalläkaren. På samma sätt som generalläkaren
skall svara för den allmänna
medicinska planläggningen på det
militära området borde civilförsvarsöverläkaren
ha en sådan ställning, att
han kunde svara för motsvarande plan -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

133

läggning inom den civila delen av totalförsvaret.
Det har nu inte ifrågasatts
att han skulle placeras i en sådan ställning,
men att civilförsvarsöverläkaren
inte ens skulle jämställas med arméöverläkaren,
marinöverläkaren och flygöverläkaren
förefaller dock vara orimligt.
Skall det civila försvarets främste
medicinska representant inte ens inta
samma ställning som försvarsgrenarnas
medicinska representanter? Jag tror,
herr talman, att detta är olyckligt, och
jag befarar att det skulle medföra olyckliga
konsekvenser om riksdagen här
följde regeringen och utskottsmajoriteten.
Jag ber därför, herr talman, att på
den punkten få yrka bifall till motion
535 i denna kammare.

Sedan kommer vi till frågan om utbildningens
organisation. Där har det
redan förekommit en hel del diskussion,
och jag skall inte förlänga överläggningen
alltför mycket. Jag skall gärna
erkänna, att jag i likhet med herr Blidfors
och andra finner att utbildningen
inom civilförsvaret under låt oss säga
årtiondet efter kriget var helt otillfredsställande.
Jag tror emellertid att den
främsta orsaken till detta icke låg på
det organisatoriska planet utan låg däri,
att man inte visste vad målsättningen
skulle vara. Man fortsatte en utbildningsverksamhet
som inte hade verklighetsanknytning
i det rådande läget och
kom därför in i en fullständigt orimlig
situation. Att därav dra den slutsatsen,
att man nu, när linjerna har klarnat
och man har bestämt sig för vad utbildningen
skall syfta till, plötsligt bör
ta bort utbildningen från det administrativt
ansvariga civilförsvarsorganet förefaller
orimligt.

Herr Blidfors har fullkomligt rätt när
han talar om att det är angeläget alt under
denna onnlaningsperiod undvika
allt som kan skapa misstroende, att det
är svårt att utbilda vuxna människor
och att man inte får acceptera slentrian,
men, herr talman, det synes mig vara
en lucka i resonemanget om man därav

Ny organisation för civilförsvaret

drar den slutsatsen, att vi skulle behöva
ha en särskild nämnd för detta ändamål.
Detta vittnar om en övertro på
nämnder. Blir en sak bättre skött bara
därför att det är en nämnd i stället för
ett ämbetsverk som sköter den? Blir
civilförsvarsutbildningen bättre skött
bara därför att de pedagogiskt sakkunniga
som det här är tal om att använda
skall samarbeta med civilförsvarsstyrelsens
generaldirektör i hans egenskap
av nämndordförande i stället för i hans
egenskap av generaldirektör? Det är
svårt att förstå, att det kan ligga någonting
i ett sådant resonemang.

När departementschefen i sitt anförande
här sade någonting om att det
kunde vara lämpligt att under de första
åren, då civilförsvarsstyrelsen är så
starkt upptagen med organisationens
genomförande, ha en särskild nämnd
som sysslar med utbildningen, undrar
jag, herr talman, om vi inte bör utföra
resonemanget i motsatt riktning: organisationen
och utbildningen måste byggas
upp tillsammans, och det är under
sådana förhållanden angeläget att den
som sysslar med organisationens utbyggnad
också kan få principerna tilllämpade
i samband med den nya och
såsom vi hoppas bättre utbildning som
skall komma till stånd.

Avslutningsvis vill jag säga, herr talman,
att det väl är mycket angeläget att
de frivilliga organisationernas intresse
för det här arbetet utnyttjas. Jag har litet
svårt att förstå, varför fortbildningen
på det bär området inte skall få ligga
kvar hos de frivilliga organisationer som
ändå har gjort en rätt avsevärd insats
hittills. Om fortbildningsverksamheten
toges ifrån dem, skulle sannolikt möjligheterna
att få frivilliga insatser också
från de personers sida som skall delta
såsom utbildade att minska snarare än
att öka.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag
i samtliga punkter utom punkt IX, där

134 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

jag i stället ber att få yrka bifall till
motion 535 i denna kammare.

Häri instämde herr Gansmoe (h).

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle kunna säga
mycket i anledning av herr Heckschers
anförande nu. Framför allt skulle det
vara frestande att fortsätta parallellen
med lärarhögskolans styrelse och återge
debatten i utredningen om denna
sak och propositionens redogörelse för
skälen till att styrelsen för lärarhögskolan
fick den sammansättning som den
fick, men jag skall avstå från det, herr
talman, eftersom jag redan tidigare har
snuddat vid det.

Jag vill däremot, när herr Heckscher
påstår att det skulle vara olämpligt att
ta ansvaret bort från civilförsvarsstyrelsen,
erinra om att beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, där herr
Heckscher är ordförande, har avgivit
yttrande över utbildningsutredningens
förslag. I yttrandet diskuteras ingående
kursplanernas innehåll och en del andra
saker som har direkt med utbildningen
att göra. Man skulle då ha väntat en
fortsättning, men där heter det bara:
»I övrigt har betänkandet inte givit
nämnden anledning till invändning eller
yttrande.» Undertecknat: Gunnar Heckscher,
ordförande.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Blidfors åberopar
mig mot mig själv, vilket ju är omtyckt.
Det förhåller sig emellertid på det sättet
att beredskapsnämndens yttrande
icke avsåg hela frågan om utbildningsverksamhetens
organisation, utan att
nämnden endast yttrade sig angående
utbildningsverksamhetens innehåll.

Vad sedan beträffar jämförelsen med
lärarhögskolans styrelse vill jag säga,
att det faktiskt är en rätt avsevärd skillnad
mellan utbildningsproblemen på totalförsvarets
område och utbildningsproblemen
på det rent pedagogiska om -

rådet. En sådan jämförelse är över huvud
taget inte möjlig att göra. Det skulle
i så fall ligga betydligt närmare till
hands att göra en jämförelse med den
militära utbildningen. Anser herr Blidfors
att man också på det militära området
bör beröva försvarsgrenarnas företrädare
det egentliga ansvaret för utbildningen
och lägga ansvaret för den
militära utbildningen på en särskild pedagogisk
nämnd?

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Parallellen med lärarhögskolans
styrelse är inte alls så omöjlig.
Skolöverstyrelsen i sin vanliga sammansättning
har bl. a. ansvaret för läroverkslärarnas
tjänstgöring och läroverken
i allmänhet, men för utbildningen
vid lärarhögskolan där en del av dessa
lärare utbildas svarar en speciell sammansättning
av skolöverstyrelsen, nämligen
lärarhögskolans styrelse. Parallellen
är fullständig.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Liksom alla andra som
här har yttrat sig om det föreliggande
förslaget anser jag att det kan bli grunden
för en avsevärd förstärkning och
förbättring av civilförsvaret och därmed
vårt totala försvar. I vissa avseenden
anser jag dock att man med i och
för sig rätt obetydliga ändringar i den
praktiska utformningen av olika detaljer
skulle kunna nå väsentligt längre.

Av både civilförsvarsutredningen och
statsrådet framhålles starkt det moderna
krigets totala natur och blixtkrigföringens
speciella problem, men enligt
min uppfattning har båda underlåtit
att tillräckligt draga konsekvenserna
därav.

I propositionen står på sidan 125:
»Karakteristiskt för det moderna krigets
metoder för hemortsbekämpning är
emellertid den blixtsnabba, totala för -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

135

störingen av mycket stora områden och
den samtidiga partiella skadegörelsen i
ännu större områden.» Vidare heter det:
»I sådana lägen träder den enskildes
förmåga att oberoende av en organisation
hjälpa sig själv och bispringa andra
i förgrunden.»

Ja, detta är naturligtvis alldeles riktigt.
I ett modernt krig kan förkrossande
hårda slag drabba såväl militär som
civilbefolkning blixtsnabbt och totalt
överraskande. Konsekvensen av detta
borde väl vara, att man redan i fred
försökte bibringa alla de medborgare,
som är mottagliga för undervisning, de
elementära grunderna för självskydd.
En sådan undervisning borde vara relativt
enkel att åstadkomma i samband
med skolornas undervisning i brand--skydd och olycksfallsvård.

Statsrådet anser det angeläget alt förutsättningar
skapas för en sådan självskyddsverksamliet
av de enskilda men
finner åtskilliga skäl tala emot att en
särskild organisation i fred uppbygges
för denna verksamhet. Det skulle räcka
med att ordna detta under beredskap
och krig men i fred överlåta saken till
frivilliga organisationer. Jag anser detta
vara ett farligt önsketänkande, som kan
få allvarliga konsekvenser. En angripare
kommer inte att rätta sina betvingelsemetoder
efter vad som passar
oss utan i stället efter vad som inte
passar oss, och han kommer med tacksamhet
att notera och uinyttja alla svagheter
och försummelser inom olika grenar
av vårt totalförsvar. Det är ofrånkomligt
att bristen på utbildning i självskydd
är en allvarlig svaghet. Självfallet
kommer den del av civilbefolkningen,
som överlever de första anfallen,
snart att lära sig av den grymma verkligheten,
men många människoliv kommer
att spillas i onödan till dess att
människorna bar lärt sig självskydd.

Ett kännetecknande drag i den moderna
blixtkrigföringen är att anfall kan
genomföras utan att den angripne alls
blir förvarnad. Anfall kan komma innan

Ny organisation för civilförsvaret

civilförsvaret över huvud taget hunnit
mobiliseras och utrymning genomföras,
men även om detta har hunnit göras
kommer alltid en stor mängd medborgare
att vara kvar i våra tätorter för
arbete inom industrien, i verkstäder,
i kommunikationsverken, inom sjukvård
och polisväsende o. s. v. Denna kvarvarande
befolkning måste givetvis försöka
leva ett såvitt möjligt normalt liv
och människorna torde som regel uppehålla
sig antingen i bostäderna eller på
arbetsplatserna eller på gator och vägar
däremellan. Var de än må vara bör
de ha möjlighet att, om överraskande
anfall kommer, snabbt nå ett provisoriskt
skydd och vidare att vid skada få
snabbast möjliga hjälp. Vad det snabba
skyddet beträffar kan sägas att varken
våra befolkningsskyddsrum eller våra
normalskyddsrum ger tillfredsställande
möjligheter, eftersom så ytterligt få av
de människor, som vid anfall befinner
sig annorstädes, hinner dit. Åt alla dem,
av vilka man kräver arbete på platser
som kan beräknas bli anfallsmål, måste
man också bereda rimliga chanser att
överleva vid överraskande anfall. Tyvärr
torde möjligheter därtill saknas
på alltför många håll, och gällande principer
för skyddsrumsbyggande torde
inte ge tillfredsställande lösning.

Kravet på snabbast möjliga hjälp och
räddningsinsatser försökte man tidigare
tillgodose med hemskyddsorganisationen,
vilken dock, såsom på många håll
påtalats, otvivelaktigt var behäftad med
stora brister. Där den fungerade ordentligt
svarade den dock mot kravet på
snabbhet i insättandet och hade god
effektivitet bland annat tack vare lokalkännedom.

Att de konstaterade bristerna hos organisationen
föranlett dess slopande synes
vara olyckligt. Under den kritiska
period intill dess de föreslagna lokala
och regionala kårerna mobiliserats och
hunnit träda i verksamhet kommer nu
inte att finnas någon verksam motsvarande
organisation.

136 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

I delar av städer och tätorter, där
människor skall bo och arbeta även
under krig, kommer alltid att kvarstå
sådant krav på snabb hjälpinsats, att
kårerna sällan torde kunna uppfylla
dem. Kårer och hemskydd kan inte ersätta
utan borde i stället komplettera
varandra. Hemskydd med lämplig utbildning,
organisation och utrustning
kunde ha blivit en verklig styrka och
tillgång för försvaret. Genom sin vakthållning
överallt i bebodda delar av städer
och tätorter och sin överlägsna lokalkännedom
borde det ha de bästa
möjligheterna att snabbt gripa in och
i tid begränsa smärre bränder samt att
snabbt lokalisera och påbörja räddning
av instängda eller skadade människor.
Det är ju allmänt känt att det är de
första minuterna efter ett anfall som är
de viktigaste. Kan man inte snabbt komma
människorna i instörtade byggnader
och skyddsrum till hjälp, ökas förlusterna
i människoliv mycket fort. Människorna
krossas eller kvävs under rasmassorna,
en del drunknar eller skållas
ihjäl på grund av brustna ledningar,
och kommer inte hjälp i tid riskerar
man att de från början överlevande
bränns ihjäl av den alltmer omfattande
elden.

Räddningskårerna torde sällan vara
lika väl orienterade som hemskyddspersonalen
vare sig om var instängda eller
skadade människor befinner sig eller
hur man enklast och snabbast kan nå
dem. Vidare riskerar kårerna lika mycket
som hemskyddet att själva stängas
inne, och dessutom hindras kårernas
möjlighet till förflyttning i hög grad av
blockerade gator och vägar.

Mot förslaget att civilförsvaret i princip
skall vara eu civil organisation, som
inte bör vara beväpnad, torde med hänsyn
till rekrytering, organisation och
verksamhet ingen invändning kunna
göras, och där är jag helt överens med
inrikesministern. Vad däremot beträffar
de regionala undsättningskårerna är
förhållandena helt annorlunda än be -

träffande andra delar av civilförsvaret.
All personal i de regionala kårerna är
sålunda militärt utbildad, och befälet
utgöres av reservofficerare och värnpliktiga
underofficerare och underbefäl.
Kårerna uppträder i förband och kommer
såväl på sina förläggningsplatser
som vid transporter, särskilt i samband
med räddningsaktioner, att utsättas för
planlagda anfall från luften. Om fienden
i samband med storanfall lyckats
nå överlägsenhet i luften och man saknar
luftvärn, kan de anfallande flygarna
tämligen riskfritt uppträda hur fränt
som helst och i hög grad försvåra, troligen
ofta helt förhindra, insatser. Att
t. ex. skjuta kårens fordon i brand eller
få dem kvaddade på annat sätt synes
■mig vara något av en önskeuppgift för
en attackflygare. Vid markstrider i samband
med invasion kommer en oförsvarad
dylik kår dessutom att tas till fånga
eller nedgöras av även mycket underlägsna
styrkor. De folkrättsliga skäl som
åberopats för att inte beväpna kårerna
synes helt verklighetsfrämmande. Under
andra världskriget torde ingen av de
krigförande någonsin ha låtit något förband
av denna art gå fritt, och att hoppas
på välvilligare behandling i kommande
krig är orealistiskt.

Att vapenföra, vapenutbildade värnpliktiga,
som kan och säkerligen också
vill försvara sig, inte skall få göra detta
utan i stället utsätts för risken att motståndslöst
mejas ner eller släpas i krigsfångenskap,
måste betecknas som rent
av upprörande ur militär synpunkt.

Som jag sade förut, anser jag liksom
de flesta andra att det framlagda förslaget
innehåller mycket av verkligt värde.
I vissa delar synes mig dock kontakten
med verkligheten och krigserfarenheten
inte i alla avseenden lika tillfredsställande.
Risk synes faktiskt föreligga
att civilförsvaret alltjämt blir huvudsakligast
en pappersorganisation — utan
tvivel en förnämlig sådan — utan erforderlig
hållfasthet inför det moderna
krigets fasansfulla påfrestningar.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

137

Mycket kommer att bero på hur organisationen
utformas i praktiken. Mycket
skulle otvivelaktigt kunna nås i
ökad styrka med mycket små ändringar.

Herr talman! Jag ställer inget yrkande
men jag vädjar till inrikesministern
att — som det brukar heta — verkligen
följa utvecklingen med uppmärksamhet,
och jag vill därvid särskilt understryka
två saker, nämligen dels den
stora betydelsen av att utbildningen i
självskydd utformas på ett realistiskt
och verklighetsbetonat sätt och dels att
de frivilligorganisationer, som engageras
i utbildningen, verkligen får ordentligt
stöd i sitt behjärtansvärda arbete.

Slutligen understryker jag nödvändigheten
av att de regionala undsättningskårerna
utrustas och organiseras så att
de verkligen kan försvara sig själva.

Herr Braconier (h) instämde häri.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag är i huvudsak till
freds med propositionens förslag till
civilförsvarets organisation. Det är endast
på en punkt som jag har en annan
mening, och det har utskottet i sitt
förslag rättat till, nämligen den särskilda
utbildningsnämnd som här tidigare
rätt utförligt debatterats. Enligt
min uppfattning kan det inte vara riktigt
att skapa en särskild institution för
utbildningen, utan denna bör ligga i
civilförsvarsstyrelsen.

Visst är även jag medveten om att
det funnits anledning till kritik mot
den hittillsvarande utbildningen, men
jag skulle vilja understryka att som så
ofta är fallet har kritiken skjutit över
målet. Svabben och hinken är ett längesedan
passerat stadium, fast de ännu
figurerar i debatten.

Ärade kammarledamöter! Det är så
med civilförsvaret att populariteten
sjunker och stiger med hur kritiskt vårt
läge är, och säkerligen är detta också
fallet när det gäller villigheten att un -

Ny organisation för civilförsvaret

dergå utbildning. Det bör finnas alla
förutsättningar att de pedagogiska förstärkningar
som sker i civilförsvarsstyrelsen
enligt detta förslag också
skall medföra resultat, även om utbildningen
förläggs dit.

Vi motionärer har ansett att tillskapandet
av en helt ny organisation för
utbildningens centrala ledning vid sidan
av civilförsvarsstyrelsen är orationellt.
Det måste vara smidigare och
effektivare att civilförsvarsstyrelsen
står som huvudman för utbildningen,
eftersom den av beredskapsskäl måste
följa och avväga utbildningen efter
planläggningen av organisationen.

Detta gäller även om man beaktar
vad som föreslagits av den sakkunnige,
att i utbildningsnämnden skulle ingå
generaldirektören som ordförande.

Saken har också beaktats i det föreliggande
utskottsutlåtandet och i utskottets
förslag om att dessa ärenden
skall behandlas i plenum och avgöras
efter omröstning samt att vid behandling
av dessa ärenden skall ingå representanter
för pedagogisk verksamhet
och med erfarenhet från folkbildningsarbetet.
Detta synes mig vara det enda
riktiga. Det måste, som jag förut sade,
vara orationellt att tillskapa ett fristående
organ för dessa frågor. Utskottets
förslag innebär enligt mitt förmenande
en praktisk och realistisk
lösning av utbildningsverksamheten.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är bara eu punkt
i fröken Wetterströms anförande som
jag vill uppehålla mig vid.

Fröken Wetterström sade att man i
propositionen har gålt förbi civilförsvarsstyrelsens
kvinnokommitté med
tystnad. Ja, det borde vi egentligen vara
tacksamma för, och det är beklagligt
att fröken Wetterström bär drar

138 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Ny organisation för civilförsvaret

upp den saken. Den kommittén har
nämligen inte enbart sett som sin uppgift
att bland kvinnorna väcka intresse
för civilförsvaret. I det avseendet har
det tvärtom brustit i hög grad. Att
konstatera det innebär emellertid inte
något nedsättande omdöme om kvinnokommittéerna
ute i landet, i vilka
många krafter har nedlagt ett gott arbete.
Det intresse som där finns bör vi
även i fortsättningen bygga på.

Det har uppgivits, att civilförsvarschefen
inte har ansvaret för civilförsvarsstyrelsens
kvinnokommitté, utan
att denna har en helt fristående ställning.
Det är kanske denna ställning
som gjort att den kunnat utnyttjas för
personliga utfall och för misstänkliggörande
av bl. a. den kvinnoorganisation
som jag tillhör, socialdemokratiska
kvinnoförbundet, med dess 70 000
medlemmar. Vi har utsatts för otrevliga
insinuationer om att inte vara fullt
pålitliga, om förhållandena blir kritiska
här i landet. Det är mycket beklagligt
att civilförsvarsstyrelsens kvinnokommitté
velat utnyttja sin fria ställning
för att genom sitt organ väcka
''misstro mot civilförsvarsuppgifterna
som fallet varit.

Eftersom det ännu inte bestämts vilken
organisation civilförsvaret skall ha
och hur ansvaret för en sådan kommitté
som kvinnokommittén skall fördelas,
så hoppas jag bara att organisationens
slutliga utformning blir sådan,
att vi inte får någon splittring som
kan skada civilförsvarets intressen. Det
är nämligen en försvarsgren, kring vilken
vi säkert kan samla kvinnor från
alla läger till att göra en insats och ta
på sig uppgifter, som kräver både uppoffringar
och utbildning. Jag hoppas
sålunda på en kvinnokommitté eller annat
organ för arbetet i kvinnoorganisationerna
— alltså även sådana som
inte tillhör försvaret — som framdeles
möjliggör ett bättre och mera friktionsfritt
arbete. Jag tror att intresse
härför förefinns på alla håll.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det är verkligen en
ganska besynnerlig metod fru Eriksson
i Stockholm använder sig av för att befrämja
civilförsvarets intressen och att
stimulera det intresset bland kvinnorna.
När fru Eriksson säger att kvinnoutskottet
inte har arbetat på rätt sätt,
så är detta något fullständigt främmande
för mig, och jag hoppas att fru Eriksson
är ensam om sin uppfattning i det
avseendet. Det har nämligen från många
håll omvittnats, att ett mycket gott arbete
har uträttats både från centralt håll
och ute i länen — och detta trots alla
pågående utredningar — och jag beklagar
djupt att fru Eriksson i Stockholm
har fått en så avog inställning till
det arbetet.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 2 a); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Åkerström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III i
utskottets utlåtande nr 85, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 2 a)
av herr Åkerström in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

139

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens utgång, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 128 ja och 77 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. V

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 4); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. V i
utskottets utlåtande nr 85, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 4)
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Åkerström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
147 ja och 60 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Ny organisation för civilförsvaret

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI—VUI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IX

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna I: 439 och II: 535;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. X

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. XI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 7) av herr
Axel Johannes Andersson m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. XII—XV/

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XVII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 8) av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. i förevarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. XVIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 8) i förevarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. XIX—XXI

Vad utskottet hemställt bifölls.

140 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Handläggningen av visst låne- och bidragsärende

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Granskning av statsverket m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
87, i anledning av riksdagens år 1958
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. in.

Punkterna 1, 6—8 och 12

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—5 och 9—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Handläggningen av visst låne- och
bidragsärende

Efter punktens föredragning anförde:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har till denna punkt
i statsutskottets utlåtande fogat en blank
reservation. Anledningen därtill är att
uskottet på förslag av statsrevisorerna
vill tillerkänna Fellingsbro kommun ett
ersättningsbelopp på 27 000 kronor.
Bakgrunden är att kommunen gått i
borgen för ägaren av en jordbruksfastighet
och att detta skulle ha skett på
grundval av felaktiga uppgifter från vederbörande
statliga myndighets sida.
Revisorerna och statsutskottet anser
därför att statsverket bör ersätta den
förlust kommunen lidit genom sitt åtagande.

Jag har tagit till orda närmast därför
att jag nog menar att kommuner i

dylika sammanhang själva bör kunna
bedöma och borde ha skyldighet att
bedöma de åtaganden de ikläder sig.
Skall detta få den konsekvensen att det
sättes i princip att staten skall betala,
kan ju faktiskt kommunerna ikläda sig
borgensförbindelser som de sedan utan
vidare övervältrar på staten. Och det
är en ordning som inte kan vara tillfredsställande.

Frågan har också prövats av Kungl.
Maj:t och inte föranlett någon åtgärd.
I revisorernas och utskottets utlåtande
säger man att då frågan bedömdes av
Kungl. Maj :t var inte alla förhållanden
bekanta i detta ärende. Jag skulle vilja
ställa den frågan till statsutskottets talesman,
i vilket avseende som inte
Kungl. Maj:t vid sin prövning av ärendet
kände till alla fakta i målet. Jag
har förgäves sökt efter svar på den
frågan i utlåtandet. Jag har inte kunnat
finna att man på något sätt verifierat
påståendet att inte alla fakta i
målet var bekanta för Kungl. Maj :t vid
tidpunkten för Kungl. Maj:ts ställningstagande
till ärendet.

Herr talman! Det är på grund av de
konsekvenser jag befarar av detta ärendes
handläggning som jag begärt ordet.
Jag har inget yrkande.

Herr NORUP (ep):

Herr talman! Jag bär inte någon anledning
att ställa annat yrkande än det
som utskottet kommit till. Jag anser
dock att vissa uttalanden av statsrevisorerna
inte kan få stå oemotsagda.
Jag kan inte godta den motivering som
anförs, då de anger anledningen till att
statsmakterna skall betala ersättning till
kommunen för den förlust den lidit.
Statsrevisorerna hade väl inte orsak
att fälla omdömen om människor, som
inte är anställda vid den centrala organisationen
utan i lantbruksnämnderna,
som ju lantbruksstyrelsen är huvudman
för.

Det föreliggande ärendet är gammalt.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

141

Handläggningen av visst låne- och bidragsärende

Det behandlades av lantbruksnämnden
redan 1952. Det behandlades av riksdagen
1954, då riksdagen inte ansåg annat
än att kommunen skulle få betala.
Statsrevisorerna har nu åter tagit upp
detta ärende. De säger att statsverket
får bära denna förlust, eftersom den
uppkommit genom felaktiga upplysningar
från lantbruksnämnden.

Det finns all anledning att lämna en
redogörelse för händelseförloppet. Den
fastighet som det är fråga om omfattar
50 hektar, varav 15 hektar är åkerjord,
6 hektar äng, 23,5 hektar skog och 5,5
hektar övrig mark. Byggnaderna var
inte i bästa skick. Lantbruksnämnden
tillstyrkte nybyggnad och gav lån därför.
Belåningsvärdet rörde sig om 49 000
kronor. Den skog som hörde till fastigheten
var av skogsvårdsstyrelsen uppskattad
till 23 125 kronor. Om jag nämner
ett så lågt värde som 800 kronor
per hektar för jordbruksjordarna blir
resultatet 16 800 kronor. Husen var väl
värda 9 000 eller 10 000 kronor. Jag har
ingen anledning att yttra mig över eventuell
feluppskattning av fastighetens
värde.

Den som köpte fastigheten ansåg att
han, då han haft den något år, skulle
försöka restaurera den. Han ville börja
med ekonomihusen, men då kom länsbostadsnämnden
emellan och påstod att
bostadshuset först skulle upprustas. Fn
beräkning av reparationskostnaderna
gjordes och uppgick till 39 000 kronor,
varefter byggandet sattes i gång. Man
kom då på att man även skulle ha källare
under boningshuset. Under lcällargrävningen
råkade man på berg. Det
kostade därför inte mindre än 20 000
kronor alt spränga en källare till ett litet
jordbrukaregnahem. Detta hindrade
emellertid inte att byggandet fortsatte.
Kostnaderna uppgick till betydande belopp,
och innehavaren av fastigheten
förklarade, att han inte längre kunde
klara ekonomien. Följden blev en förlust
för kommunen, som gått i borgen
och nu fick lov att betala.

Jag anser det i detta fall egentligen
felaktiga vara, att det är två myndigheter
som bestämmer bebyggelsen på
de jordbruksenheter som är föremål för
långivning. Det är givetvis på grund
härav som missförståndet har uppkommit.
Jag kan dock konstatera, att lantbruksstyrelsen
haft ett mycket gott
samarbete med lantbruksnämnden och
med länsbostadsnämnden i Örebro län.
Men det är klart att misstag ibland kan
göras. Jag protesterar emellertid på det
bestämdaste mot att skulden lägges på
lantbruksnämnden. Varför kunde man
inte vid denna jordbruksenhet ha byggt
ett s. k. Linnerohus, som hade kunnat
uppföras för den summa som var beräknad?
Den uppgick till 35 000 kronor.
I varje fall kunde på den tiden
ett Linnerohus uppföras för den summan.
Emellertid kunde nu inte ett sådant
hus godkännas, trots att det är
konstruerat av en man, som senare i
statsrevisorernas berättelse har fått möjlighet
att yttra sig och fälla omdömen
om en tjänsteman och ett byråorgan
inom den centrala förvaltningen, något
som är ganska märkligt. Det borde i
detta fall ha byggts ett Linnerohus.

Jag anser, att då vi nu går in för
att bedöma skuldfrågan, skall vi ställa
dem till svars, som är skyldiga till denna
tråkiga affär. Enligt min mening
är det icke lantbruksnämnden, som är
den skyldige, utan länsbostadsnämnden.
Om det sedan sägs att man inte handlat
rätt i Örebro läns lantbruksnämnd
vill jag framhålla, att där sitter mycket
ansvarskännande människor. Men jag
medger, alt under en viss tid hade man
en något sangvinisk syn på saker och
ting inom lantbruksnämnden i Örebro
liin. Detta observerades emellertid av
lantbruksstyrelsen, och 1954 eller 1955
tog lantbruksstyrelsen initiativ som
medförde en ändring av ledningen i
lantbruksnämnden — det gällde direktören
och, tror jag, även kamreraren.
Lantbruksstyrelsen har följaktligen ta -

142

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Lantbruksnämnderna. Den centrala lantbruksadministrationen

git initiativ till att ordna saken på bästa
sätt.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
då jag menar, att när statsrevisorerna
gör sina bedömningar och fäller en
dom, har de väl anledning att lägga
ansvaret där det skall läggas.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! De båda föregående
ärade talarna har framfört vissa kritiska
synpunkter såväl på revisorernas berättelse
som på statsutskottets hemställan.
Något yrkande har dock inte ställts,
och med hänsyn därtill finns det ingen
anledning för mig att nu närmare belysa
innebörden av utskottets skrivning,
utan jag ber kort och gott att få yrka
bifall till vad utskottet hemställt.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 14—20, 22, 24, 31—37 och
39

Lades till handlingarna. Vid föredragning
av punkten 33,

Lantbruksnämnderna. Den centrala lantbruksadministrationen yttrade: Herr

von SETH (h):

Herr talman! I denna punkt, som rör
lantbruksnämnderna, behandlas två
frågor — dels den regionala lantbruksorganisationen,
dels den centrala ledningen.
Då jag under ett par år tillhört
riksdagens revisorer och är en av undertecknarna
av den berättelse, som
överlämnades av riksdagens revisorer
den 15 december förra året, och då jag
dessutom sitter i den avdelning, som
behandlat dessa saker mycket noga i
flera års tid, vill jag säga några ord.

Var och en bör ju känna till, att sedan
mer än tio år finns det inom varje
län tre olika organisationer på detta område.
Vi har en gammal organisation

som hushållningssällskapen, vi har lantmäteriorganisationen,
som är ännu
äldre, och vi har lantbruksnämnderna.
Utan att använda ordet dubbelarbete
kan man säga, att dessa organisationers
arbetsuppgifter i många hänseenden är
mycket likartade och delvis griper in i
varandra. Det är därför naturligt att
röster tid efter annan höjts för en översyn
av organisationen i besparingssyfte.

Redan vid 1952 års riksdag väcktes
motioner om utredning angående sammanslagning
av hushållningssällskap
och lantbruksnämnd. Lantbruksstyrelsen
yttrade då att det »torde bli ofrånkomligt,
att den statliga lantbruksorganisationen
översåges, därvid även sådana
frågor som fördelningen av arbetsuppgifterna
och samverkan mellan sällskap
och nämnd ånyo borde övervägas».
Styrelsen för hushållningssällskapens
förbund framhöll särskilt att
kostnaderna för rationaliseringsverksamheten
i viss utsträckning kunde begränsas.
Vidare konstaterade styrelsen,
liksom motionärerna hade gjort, att
»med nuvarande förhållanden befattningshavare
från två organ ofta måste
fara till samma gård för att handlägga
likartade och sammanhängande ärenden».

Jag skall inte gå in på frågan om
lantbruksnämndernas vara eller inte
vara — den anser jag inte hör hit —
men jag har velat peka på dessa yttranden
från lantbruksstyrelsen och från
styrelsen för hushållningssällskapens
förbund, där man helt och fullt är
inne på att cn översyn bör göras, liksom
att det framför allt för de två närbesläktade
organen lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen ofta kan
bli fråga om dubbelarbete och alltså
onödigt höga kostnader. Det var inte
utan vidare som statsrevisorerna under
1958 kom till det enhälliga resultatet, att
det var nödvändigt att se över lantbruksnämndsorganisationen,
då det
inom lantbruksnämnderna gjordes arbeten,
som drog mycket stora kostnader

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

113

Lantbruksnämnderna. Den centrala lantbruksadministrationen

■— kostnader som borde kunna nedbringas.
Att jag personligen hyser en
särskild åsikt angående lantbruksnämndernas
arbete hör inte hit. Statsutskottet
har också i sitt utlåtande klart och
koncentrerat redovisat de synpunkter
som statsrevisorerna anfört och som talar
för en mera allsidig översyn av denna
statliga organisation och av den
statliga organisation över huvud taget
som sysslar med jordbrukets rationalisering
och strukturomvandling.

Man hade nästan väntat sig en mera
positiv skrivning efter detta ställningstagande
av fjärde avdelningen, som haft
att behandla denna sak. Emellertid har
utskottet efter denna mycket klara och
koncisa redogörelse stannat för en kort
omförmälan. Motiveringen är, såsom redovisas
i utskottsutlåtandet, den omständigheten
att, sedan statsrevisorerna avlämnat
sin berättelse i december månad,
nu i riksdagens slutskede framlagts
den kända propositionen nr 148 i
jordbruksfrågan, där förevarande ämne
berörts. Utskottet har därför inte velat
föregripa behandlingen av denna proposition.
Det verkar som om utskottet helt
och hållet hade anammat denna synpunkt.

Med anledning därav frågar man sig:
Vad sägs då i propositionen om lantbruksnämndernas
organisation? För
min egen del har jag bläddrat i propositionen.
Där sägs exempelvis på sidan
240, att det behövs ett intimare och mera
fast organiserat samarbete mellan de
skilda lokala organen. På sidan 246 i
propositionen står det, att åtgärder är
påkallade för att få en effektivare organisation.
Vissa förändringar anses kunna
företas redan nu. Viss personal som
nu inom nämnderna sysslar med inre
rationalisering bör sålunda användas
för den yttre rationaliseringen. En viss
minskning bör vidare ske av lantbruksstyrelsens
ingenjörsavdelning. I övrigt
sägs att det arbete som pågår inom lantbruksstyrelsen
för att få till stånd en
effektivare lantbruksorganisation torde

komma att föranleda förslag till 1960
års riksdag.

Herr talman! Ingenting tyder emellertid
på att denna interna översyn även
kommer att pröva de frågor som statsrevisorerna
lagt största vikt vid, nämligen
möjligheten att i besparingssyfte
få utredningen att sikta utöver lantbruksnämndernas
ram för att undersöka
om en koncentrering av den regionala
organisationen skulle vara möjlig. Det
som framskymtar om utredningen gäller
i stället huvudsakligen ett intensivare
arbete inom nämnderna och eventuellt
även vidgade arbetsuppgifter för dessa.

Vi kan alla — även jag — instämma i
utskottets synpunkt, att behandlingen
av propositionen nr 148 inte bör föregripas.
Men det hade varit synnerligen
önskvärt, att det i utskottets utlåtande
hade uttalats en förhoppning om att det
fortsatta utredningsarbetet kunde få den
vidare syftning jag här antytt. När så
inte är fallet föreligger det risk för att
dessa synpunkter kommer i bakgrunden
vid detta utredningsarbete.

Jag kan inte påfordra att de här närvarande
ledamöterna av kammaren skall
ha studerat revisorernas berättelse eller
komma ihåg allt som står där, men jag
vill understryka vad revisorerna sagt
om den påtagliga skillnad som föreligger
mellan olika län. Det finns län där
lantbruksnämnderna liar en mycket begränsad
omfattning och där deras arbete
knappast behövs. Men jag skall
ingalunda fördölja att det finns län där
de ännu har mycket arbete, vilket också
revisorerna omvittnar. Revisorerna
har inte velat gå till storms mot lantbruksnämnderna
som sådana, men de
har exempelvis beträffande Kalmar län
påpekat, att redan 1954 de dåvarande
statsrevisorerna — ingen av 1958 års
revisorer var med då — föreslagit att
man skulle överväga frågan om en sammanslutning
av de båda lantbruksnämnderna
i detta län. I den nu framlagda
propositionen 148 erhåller man upplysningen,
att utredning i denna jämfö -

144

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Lantbruksnämnderna. Den centrala lantbruksadministrationen

relsevis begränsade fråga alltjämt pågår
och att förslag i saken kan beräknas
bli framlagt år 1960. Om man nu förbereder
en översyn av lantbruksnämnderna
i större sammanhang, är det troligen
ingalunda någon risk för att man
förhastar sig.

Herr talman! Vi har bland de gamla
statsrevisorerna resonerat om denna
sak, och det skulle ha legat nära till
hands att yrka återremiss av detta ärende.
Men jag skall inte göra det nu, tv
jag tror inte att det gagnar saken. Men
både jag och många andra, som är intresserade
av statsrevisorernas utlåtande
och lantbruksnämndernas verksamhet
över huvud taget, skulle gärna vilja
höra någon talesman från statsutskottets
fjärde avdelning komma med en redogörelse
för vad som har förevarit i avdelningen
och en förklaring till att en
enig avdelning har kunnat göra denna
enkla omförmälan angående statsrevisorernas
yttrande i denna sak.

Häri instämde herr Ståhl (fp).

Herr NORUP (ep):

Herr talman! Om det under denna
punkt 33, som gäller lantbruksnämnderna,
endast varit fråga om det som
herr von Seth sade sig vilja instämma
med utskottet i, så hade jag inte haft
anledning att begära ordet. Men under
punkten förekommer någonting före det
som statsrevisorerna har behagat skriva
in i sin berättelse, som jag inte kan låta
stå oemotsagt.

Frågan om lantbruksnämnderna och
hushållningssällskapen är ju en gammal
tvistefråga. Ifrån viss principiell inställning
idkar man något sorts klappjakt
på lantbruksnämnderna. Även om statsrevisorerna
är eniga om att en översyn
är nödvändig av lantbruksnämndernas
och lantbruksstyrelsens olika uppgifter
och organisation, så är jag övertygad
om att det inte går att överföra lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter till
hushållningssällskapen. Jag tror att de

flesta som handlagt dessa frågor måste
instämma med mig på den punkten. För
oss som under många år har varit intresserade
av hushållningssällskapens
verksamhet gäller det att slå vakt om
dessa såsom de är organiserade i dag.
Om man skulle överföra lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter till hushållningssällskapen,
skulle — det är jag rädd för
— hushållningssällskapens frihet beskäras.
I så fall kom me säkerligen den sista
villan att bli betydligt värre än den
första.

Hushållningssällskapens förbund, som
yttrat sig i frågan, säger, att om man
skulle sammanslå lantbruksnämnder
och hushållningssällskap, så föreligger
det risk för att båda dessa organ måste
ändras om. Den frihet hushållningssällskapen
har skulle då alldeles säkert bli
beskuren.

Lantbruksnämnderna har nu arbetat
under tio år, och det skall villigt medges,
att det skapats erfarenheter i fråga
om deras organisation, vilka erfarenheter
ger vid handen, att kanske inte
allt bör vara organiserat på samma sätt
som det varit från början. Men är det
inte så på alla områden att det efter
tio års verksamhet behöver företas justeringar?
Från lantbruksstyrelsens sida
har ju också anmälts till Kungl. Maj:t,
att vi vill företa en översyn i fråga om
lantbruksnämndernas olika arbetsuppgifter.
Innan man kan göra det, måste
man emellertid veta, hur arbetsuppgifterna
skall vara fördelade. Därom lämnas
nu ganska klara besked i den proposition
som herr von Seth talade om.
Följaktligen kan lantbruksstyrelsen, när
riksdagen tagit ställning till denna proposition,
genomföra en sådan översyn.
Jag har för min del ingenting att invända
emot att dessa organisationer
blir föremål för översyn. Men när man
nu har hushållningssällskapens organisation
med dess verkställande ledning
och lantbruksnämndernas organisation
med dess verkställande ledning, skulle
det väl ändå vara felaktigt att samman -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

145

Lantbruksnämnderna. Den centrala lantbruksadministrationen

slå dessa. Jag kan dock konstatera, att
det måste finnas två avdelningar. Skulle
det vara en s. k. överdirektör inom den
lokala organisationen? Det tror jag
skulle vara olyckligt.

Beträffande de olika remissinstanserna
vill jag framhålla, att hushållningssällskapens
förbund avstyrkt sammanslagning.
Angående statsrevisorernas
förslag, att den yttre rationaliseringen i
viss mån skulle överföras till lantmäteristyrelsen,
säger hushållningssällskapens
förbund, att det inte ligger någon realitet
bakom. Jag kan instämma i detta
yttrande, ty jag tror inte att det går att
överlåta arbetet med att rationalisera
fastigheter, att köpa och sälja. Skulle
dessa uppgifter övergå till lantmäteristyrelsen,
finge där byggas upp en organisation
liknande den som finns i de
nuvarande lantbruksnämnderna, och
vad sparar man då? Jag tror det är fel
att ta ställning till denna fråga enligt
statsrevisorernas förslag.

Vad gäller detaljfrågan om överlantmätarens
ställning i lantbruksnämnd avstyrkte
departementschefen 1948 att
överlantmätaren skulle vara självskriven
ledamot i lantbruksnämnd, och det
är ganska märkligt att överlantmätarna,
som nu yttrat sig, har avstyrkt förslaget
att de skulle få denna ställning.

Statsrevisorerna har vidare rekommenderat
att inte bara lantbruksnämnderna
utan även lantbruksstyrelsens
lantbruksavdelning skall överflyttas till
jordbruksnämnden. Jordbruksnämnden
har yttrat sig över detta, och generaldirektör
Nordlander, som tidigare tillhört
lantbruksstyrelsen och givetvis
känner till dessa ting, avstyrker förslaget.
Jag tror för min del att det skulle
vara alldeles för tidigt att ta ställning
till det förslag statsrevisorerna här har
framlagt.

Man blir ganska förvånad när man
finner, att det bland statsrevisorerna
sitter en del personer, som så sent som
i november och december år 1958 i
jordbruksutskottet tog ställning för ett
10 — An<lr<r kammarens protokoll 1959.

avstyrkande av motionen om sammanslagning
av hushållningssällskapen och
lantbruksnämnderna men som ett par
tre månader därefter är beredda att
skriva under statsrevisorernas berättelse,
där det sägs att detta inte var
riktigt. Man ställer sig närmast frågan:
Har revisorerna fattat som sin uppgift
att se efter vad som bör rättas till inom
statsförvaltningen, eller håller statsrevisorerna
på att bli ett politiskt instrument,
där representanterna för olika
meningsriktningar framför olika synpunkter?
Tyvärr finns här ledamöter
från olika partier, som har intagit två
ställningar till sammanslagningen av
dessa organ, en på hösten 1958 och en
på våren 1959. Jag skulle för min del
tro, att riksdagen gör klokast i att inte
följa statsrevisorerna utan i stället utskottets
förslag om att en utredning bör
företas på detta område. Vi har från
lantbruksstyrelsens sida ingenting att
erinra mot en sådan.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Generaldirektör Norup
spetsade till det hela och undrade, om
satsrevisorerna hade så politiserats att
vissa av dem, vilka strax tidigare inom
jordbruksutskottet varit med om att avstyrka
en motion om avskaffande av
lantbruksnämnderna, inom statsverksrevisionen
underskrev ett önskemål om
lantbruksnämndernas avskaffande. Jag
tycker att när man här lyssnat till herr
Norups anförande, kan man inte undgå
att i stället göra den reflexionen:
Har herr generaldirektören och chefen
för lantbruksstyrelsen blivit så politiserad
att han inte vill ta hänsyn till
sakskäl i denna fråga?

När 1957 och 1958 års riksdag behandlade
frågan om lantbruksnämnderna
hänvisade man i båda fallen till
det uttalande som gjordes 1952. Siatsrevisorerna
säger beträffande denna
sak: »Motionerna blev emellertid avslagna
av riksdagen under hänvisning
Nr 15

146 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Lantbruksnämnderna. Den centrala lantbruksadministrationen

till den tidigare intagna ståndpunkten.»
Jag tillhör nu inte de statsrevisorer,
som suttit i jordbruksutskottet. Men
man har väl vid behandlingen i utskottet
funnit att man kunnat, med den kutym
som finns här i riksdagen, nöja
sig med att hänvisa till utskottets tidigare
yttrande om att en utredning
bör komma till stånd.

Vidare vill jag framhålla att statsrevisorerna
ingalunda ansett, att en sammanslagning
av lantbruksnämnder och
hushållningssällskap skulle äga rum
över hela riket. Såsom statsrevisorerna
säger på s. 275 i sin berättelse bör en
sammanslagning kunna prövas som
försöksorganisation inom några län, men
det bör icke betraktas som självskrivet
att en eventuell sammanslagning av
vissa lokala organ måste äga rum samtidigt
och likformigt över landet. Man
har alltså velat peka på lämpligheten
av att inom vissa län på försök sammanslå
nämndernas och hushållningssällskapens
verksamhet.

Till sist skulle jag, herr Norup, vilja
understryka att den statsfinansiella situationen
i dag gör det nödvändigt att
vidta alla tänkbara inskränkningar och
beskarningar för att kunna pressa ner
statens utgifter. Det är sedan många år
omvittnat att det pågår ett dubbelarbete
på det område där lantbruksnämnderna
har sin verksamhet — detta är
inte något påstående som jag kommer
med, utan det har erkänts även av
lantbruksstyrelsen, innan herr Norup
blev generaldirektör. Kostnaderna för
lantbruksnämndernas verksamhet, vilka
för närvarande uppgår till 14 miljoner
kronor, bör kunna väsentligt nedskäras
och skattebetalarna få större valuta
för sina pengar.

Herr NORUP (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr von Seth talar om
dubbelarbete, men jag tror inte att man
kan påvisa att sådant förekommer i
större utsträckning nu än vad som skul -

le bli fallet, om det förslag som föres
fram av statsrevisorerna ginge igenom.

Vad beträffar dessa uppgifter, som
ligger så nära varandra, vill jag säga
herr von Seth, att vi inom lantbruksstyrelsen
skall försöka göra allt vi kan
för att få klarlagt, om den inre rationaliseringen
bör läggas på ett håll och
den yttre på ett annat. Lantbruksstyrelsen
har själv hemställt hos Kungl. Maj :t
om att en översyn härvidlag måtte ske.

Vad politiseringen anbelangar har
jag inte alls försökt politisera. Jag har
bara försökt nämna de erfarenheter
som jag dagligen får. Jag måste på det
bestämdaste avråda från den förändring,
som i dag aktualiseras. Jag har
föreslagit, att en utredning skall ske.
Därefter får vi se vad som bör göras.

Herr PERSSON i Växjö (sk

Herr talman! Herr von Seth har efterlyst
vad som förevarit i fjärde avdelningen
när vi behandlade denna
fråga. Jag trodde, att vi hade redovisat
det i det utlåtande, som är framlagt
här. Det kan inte vara meningen
att jag skall stå och i detalj redogöra
för hur förhandlingarna gick till i fjärde
avdelningen. Medan vi handlade
frågan kom emellertid propositionen
nr 148, som har nämnts tidigare. Även
herr von Seth får väl erkänna, att situationen
därigenom blev något annorlunda
än den var, när statsrevisorerna
undersökte dessa problem och skrev
sitt utlåtande om dem.

Statsrevisorerna föreslår t. ex., att
man skall sammanföra hushållningssällskapen
och lantbruksnämndernas avdelningar
för inre rationalisering. Ingen
kan väl förneka, att denna fråga kommer
att få minskad betydelse, om man
går in för vad som nu föreslagits i proposition
nr 148, vilket leder till en
kraftig begränsning av den inre rationaliseringen.
Dels ställes mindre pengar
till förfogande, och man får överföra
personal till andra uppgifter, dels kom -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

147

Lantbruksnämnderna. Den centrala lantbruksadministrationen

mer arbetet med yttre rationalisering
och skogsarrondering att ökas betydligt.
Dessa omständigheter fanns inte med i
bakgrunden, när statsrevisorerna behandlade
detta spörsmål. Detsamma gäller
vad statsrevisorerna nämner om att
till lantmäteriorganisationen skall överföras
de delar av lantbruksnämnderna,
som handhar den yttre rationaliseringen.
Det finns också förslag om att
lantbruksstyrelsens lantbruksavdelning
och statens jordbruksnämnd skall sammanslås.
Såvitt jag förstår måste situationen
vara en annan efter det att vi
har fått nämnda förslag från Kungl.
Maj:t. Jag vet inte hur det går med detta,
men det behandlas för närvarande av
vederbörande utskott. I denna proposition
föreslås helt enkelt en anpassning
av lantbruksorganisationen till de förändrade
uppgifter, som man vill lägga
på den. Man säger t. ex., att verksamheten
skall få en mera tidsenlig inriktning.
Med ledning av detta utformar
man sedan också personalorganisationen.

Inom lantbruksstyrelsen pågår också
cn översyn av styrelsens och lantbruksnämndernas
organisation. För min del
tror jag, att det är rimligt att man med
hänsyn dels till vad som föreslagits av
Kungl. Maj:t i propositionen nr 148
och dels till att denna översyn nu pågår
begränsar sig till att säga precis
vad vi sagt i detta utlåtande. Man bör
nog vänta en smula. Man får mycket
bättre hållpunkter för en översyn av
organisationen, om man ser vad erfarenheterna
blir av de nya uppgifter,
som denna organisation skall svara för.
Att i nuvarande läge gå in för en så vidlyftig
översyn, tror jag inte är att rekommendera.

För övrigt kan varken jag, herr von
Seth eller någon annan säga någonting
bestämt om hur det skulle ställa sig i
kostnadshänseende vid en sammanslagning
av lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen.
Herr von Seth har
här åberopat den statsfinansiella situa -

tionen. Kan herr von Seth på något sätt
bevisa att organisationen skulle bli billigare
och kostnaderna alltså begränsas,
om vi nu utan vidare skulle gå med på
statsrevisorernas förslag? Nej, det kan
inte han och inte heller någon annan
göra, och därför tycker jag att detta
argument inte har så stor relevans i
det här sammanhanget.

Jag kan, herr talman, nöja mig med
detta och her att få yrka bifall till vad
utskottet anfört.

Ilerr VIGELSBO (ep):

Herr talman! När riksdagen år 1948
fattade beslut om den nya lantbruksorganisationen
tillät jag mig uttala starka
tvivel om att det var riktigt att tillskapa
en sådan institution som lantbruksnämnderna
vid sidan om hushållningssällskapen
och på så sätt åtskilja
frågan om driftsrationaliseringen från
frågan om den inre och yttre rationaliseringen.
Det föreföll emellertid den
gången att finnas — det kan nog också
utläsas ur protokollen — mycket stor
entusiasm här i kammaren för att dessa
lantbruksnämnder skulle komma till
stånd. Följaktligen vann inte vid det
tillfället mina farhågor något gehör.

Nu har vi fått en del erfarenhet på
detta område. Lantbruksnämnderna har
kommit till, och de har skaffat sig
självständiga arbetsformer vid sidan
om hushållningssällskapens. Om det år
1948 ansågs vara svårt att inte inrätta
lantbruksnämnderna, måste det i dag
vara lika svårt att bryta sönder organisationen
och avveckla lantbruksnämnderna,
när de en gång skaffat sig
en självständig ställning och egna arbetsformer.
För övrigt bör vi väl inte
ingripa på det här området, då hela
organisationen är föremål för översyn.
Vi bör i stället avvakta och se, vart
denna översyn kommer att leda.

Jag vidhåller att vi borde ha sett upp
år 1948. Det är emellertid för sent att
år 1959, när organisationen är klar och

148

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Lantbruksnämnderna. Den centrala lantbruksadministrationen

arbetar under fasta former, begära att
lantbruksnämnderna utan vidare skall
avskaffas.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Jag skall inte ge mig
in på någon fight med herr Vigelsbo,
men jag kan inte underlåta att säga ett
par ord till herr Persson i Växjö.

Jag har redan i mitt första anförande
framhållit att jag kan instämma i
utskottets uttalande om att behandlingen
av proposition nr 148 inte bör föregripas.
Men man hade väntat sig att
ledamöterna av fjärde avdelningen hade
tolkat detta uttalande på så sätt,
att inte heller den ifrågasatta utredningen
bör föregripas. Så har inte skett
här i kammaren. Jag lyssnade emellertid
till debatten i första kammaren beträffande
denna fråga, och där deklarerade
en av företrädarna för herr
Perssons parti, vilken sitter i statsutskottets
fjärde avdelning, att man ingalunda
ville föregripa den av statsrevisorerna
omtalade utredningen.

Av självklara skäl är inte jordbruksministern
nu här närvarande, men i
annat fall skulle jag ha vädjat till honom
att låta företa denna utredning.

Det råder så mycken oklarhet angående
lantbruksnämnderna, det dubbelarbete
som äger rum och huruvida inte
nämndernas kostnader kan skäras ner.
Därför hade vi från revisorernas sida
väntat oss en dylik tolkning av fjärde
avdelningen. I första kammaren har
man fått otvetydigt bevis för att man
inte går emot en utredning.

Efter vad jag hört berättas var man
i fjärde avdelningen vid den första föredragningen
tämligen ense om att det
skulle bli ett positivt utlåtande. När så
ärendet kom upp andra gången förelåg
en skrivning, där man inskränkte sig
till den omförmälan som nu står inskriven
i statsutskottets utlåtande. Det är
alldeles självklart att denna sak inte får
falla. Jag vill bara göra herr Persson i
Växjö den frågan: Har utskottet en helt

negativ inställning, som herr Persson
vill göra gällande, eller skall man tyda
det så, att det finns en icke negativ inställning
i utskottet, såsom framkommit
i debatten i första kammaren?

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Jag vet inte om herr
von Seth lyssnade till mig. Jag sade annars
att med hänsyn till vad som har
hänt efter det att statsrevisorerna skrev
sitt utlåtande i denna fråga, ansåg jag
att man bör avvakta erfarenheterna
och beakta de förändrade arbetsuppgifter
som kan komma att åvila lantbruksnämnderna
och lantbruksstyrelsen,
innan man vidtar någon vidare
översyn av organisationen. Detta är inte
detsamma som att säga att jag inte skulle
vilja vara med om någon översyn.

Sedan har herr von Seth på nytt tagit
upp frågan om behandlingen i avdelningen.
Vi fick vid det första sammanträdet
ett förslag till skrivning, som
vi inte helt gillade och därför ville ändra
på. När vi sedan skulle ha vårt andra
sammanträde om samma ärende, hade
vi fått klart för oss att propositionen
omedelbart skulle komma. Det var då vi
beslöt att skriva som vi nu har gjort i
utlåtandet.

Jag vet inte vad som har sagts i första
kammaren, men jag tror inte att någon
kan förneka att det har gått till på detta
vis.

Jag skulle fortfarande vilja framställa
som min uppfattning, att det är bättre
att samla erfarenheter av det som
är nytt, innan man går vidare. Om jordbruksministern
hade varit inne, skulle
jag ha velat vädja till honom att avvakta
de erfarenheter man nu kan vinna,
innan han tillsätter denna vidare utredning.

Överläggningen rörande denna punkt
var härmed slutad.

Övriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

149

Fredagen den 8 maj 1959 Nr 15

Restitution av skatt å bensin för motorredskap inom skogsbruket och sågverks''
industrien

§ 12

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att
förordna om uttagande av antidumpingoch
utjämningstullar m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Restitution av skatt å bensin för motorredskap
inom skogsbruket och sågverksindustrien Föredrogs

sammansatta bevillningsoch
jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av väckta motioner angående
restitution av skatt å bensin, som
förbrukas vid användning av motorredskap
inom skogsbruket och sågverksindustrien.

Till jordbruksutskottet liade hänvisats
följande inom riksdagen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 351
av herrar Sundin och Nils-Eric Gustafsson
samt 11:418 av herr Larsson i
Hedenäset in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

1) hesluta om restitution från och
med budgetåret 1960/61 av skatt å bensin
som förbrukades av motorsågar och
andra jämförbara motorer och redskap
i skogsbruket, i enlighet med vad i motionerna
anförts, samt

2) i .skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om härför erforderliga dctaljförslag
till 1960 års riksdag; ävensom

11) de likalydande motionerna 1:352
av herr Einar Persson in. fl. samt II: 419
av herrar Persson i Tandö och Nilsson
i Östersund, vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning, syftande till att
bestämmelser angående restitution av
skatt å bensin, likvärdiga med dem som
nu gäller för jordbruket, fiskerinäring -

en och trädgårdsnäringen, jämväl blir
gällande beträffande motorredskap inom
skogsbruket och sågverksindustrien».

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet
och jordbruksutskottet
hade förenämnda motioner hänskjutits
till behandling av sammansatt bevillnings-
och jordbruksutskott, vilket
hemställde

1) att de likalydande motionerna
I: 351 av herrar Sundin och Nils-Eric
Gustafsson samt II: 418 av herr Larsson
i Hedenäset m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 352 av herr Einar Persson m. fl. samt
11:419 av herrar Persson i Tandö och
Nilsson i Östersund icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Pettersson i Dahl, Hagberg, Gustaf Elofsson,
Stiernsledt, Franzén och Hseggblom,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa

I) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:351 och 11:418 samt i
anledning av motionerna 1:352 och
11:419 besluta,

1) att medgiva skogsbruket gottgörelse
för skatt å bensin, som förbrukades
vid användning av motorredskap
inom näringen, från och med den 1 juli
1960 i överensstämmelse med de grunder
som reservanterna förordat;

2) att föreskriva, att till näringen
återburna bensinskattemedel skulle tillföras
en särskild fond, benämnd Skogsbrukets
bensinskattefond, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

3) att antaga ett i reservationen intaget
förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt
å bensin och motorsprit, enligt vilket
restitution av dylik skatt skulle få åtnjutas
jämväl för bensin eller motorsprit,
som med eller utan tillsats av
annat ämne användes av inom skogs -

150 Nr 15 Fredagen den 8 maj 1959

Restitution av skatt å bensin för motorredskap inom skogsbruket och sågverksindustrien -

bruket nyttjade motorsågar och därmed
jämförbara motorer och redskap;

4) att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna i övrigt
anfört; samt

II) att de likalydande motionerna
I: 352 och II: 419 måtte, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
reservanterna anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Då riksdagen år 1956
beslöt att medge trädgårdsnäringen restitution
av skatt å bensin som användes
för framdrivande av jordfräsar och
liknande redskap, anförde sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet
bl. a. följande:

»Med hänsyn till att de genom bensinbeskattningen
inflytande skattemedlen
är avsedda att bidraga till kostnaderna
för vägväsendet anser utskottet att kompensation
bör lämnas trädgårdsnäringen
för de särskilda kostnader, som uppkommer
till följd av beskattningen av
bensin, nyttjad för näringsgrenens maskiner
och redskap.»

Detta utskottets uttalande blev även
riksdagens beslut. Tidigare hade dessutom
beslutats om restitution av bensinskatt
till jordbruket och fisket. I
dag är frågan om — i konsekvens med
vad dessa näringar beviljats — skogsbruket
och skogsarbetarna skall medges
restitution av bensinskatt, som nu får
erläggas vid driften av motorsågar och
andra näringens motorredskap samt
dess icke väggående motorfordon.

Det är i och för sig glädjande när utvecklingen
lett fram till att vi nu har
motorsågar och andra motorredskap,
med vilkas hjälp det blivit möjligt att
underlätta och samtidigt effektivisera
det synnerligen tunga arbete som skogsarbetet
utgör. Att en extra vägskatt sam -

tidigt skall ha måst erläggas framstår
dock som oriktigt. Det är — som av
skogsstyrelsens remissyttrande framgår
— fråga om ett belopp som kan uppskattas
till 2,9 miljoner kronor för innevarande
år i sådan extra vägskatt.
Då vi motionärer har funnit detta vara
orättvist, har vi föreslagit att restitution
av denna bensinskatt skulle beslutas.
Denna har vi då tänkt oss — i likhet
med vad fallet är i fråga om fiske och
trädgårdsskötsel — skulle utgå i form
av kollektiv restitution. Härigenom
skulle det även bli möjligt att ge ett
verksamt stöd åt olika underförsörjda
angelägna forsknings-, försöks- och undervisningsuppgifter
på skogens och
skogsarbetets viktiga områden.

Som av utskottsutlåtandet framgår
har de föreliggande motionerna tillstyrkts
av skogsstyrelsen. Utöver detta
finns det anledning påpeka, att det här
aktuella förslaget även har stöd av
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Sveriges skogägareförbund,
d. v. s. att vad som här föreslås
är uttryck för en uppfattning som
även delas av det svenska skogsbrukets
stora organisationer. Skogsarbetarnas,
bondeskogsbrukets och storskogsbrukets
sammanslutningar biträder förslaget.

Som stöd för sitt avslagsyrkande anför
utskottsmajoriteten att »skogsbruket
erhåller en viss återbäring av bensinskatt
i form av anslagsanvisning under
nionde huvudtiteln till vägbyggnader
å skogar i enskild ägo».

Jag vill ingalunda försöka förneka att
en sådan anslagsgivning om i år 7,7
miljoner kronor sker men tillåter mig
påpeka att detta inte har något som
helst att göra med den fråga vi här diskuterar.
Den anslagsgivning som utskottet
åberopar är motiverad av den
bensinskatt som skogsbruket får erlägga
vid virkestransporter å vägar som
icke underhålles av det allmänna. Det
är bensinskatten för transporter på oli -

151

Fredagen den 8 maj 1959 Nr 15

Restitution av skatt å bensin för motorredskap inom skogsbruket och sågverksindustrien -

ka typer av skogsbilvägar som har motiverat
denna anordning. Då därtill den
kommitté som utredde frågan ansåg,
att det av dessa skäl vore motiverat med
en anslagsgivning om 12,5 miljoner
kronor och anslaget endast utgår med
7,7 miljoner, finns det väl ingen anledning
att med detta som skäl motsätta
sig en restitution av den skatt,
som skogsbruket får erlägga i samband
med driften av motorsågar och icke
väggående motorfordon, alltså en helt
annan typ än den som har legat till
grund för anslagsgivningen och som utskottet
åberopar.

Det framstår som angeläget att på allt
sätt hjälpa skogsbruket. Här finns en
möjlighet att ge hjälp på så sätt att
rättvisa skipas. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr PERSSON i Tandö (s):

Herr talman! Jag finner ingen anledning
att göra en återblick på vad som
tidigare förevarit i denna fråga. Alla
kammarledamöter torde vid det här laget
ha klart för sig vad saken gäller.

Vi har i vår motion kort och gott
hemställt, att riksdagen måtte medge
restitution av bensinskattemedel, som
inbetalats för bensin till skogsindustriens
maskiner och motorsågar, och
detta efter samma grunder som gäller
för bensinskatterestitution till jordbruket,
trädgårdsnäringen och fisket. I
dessa fall har ju återbetalning skett efter
något olika normer. Beträffande
skogsnäringen har vi emellertid sagt
oss, att återbäringen bör kunna utgå
kollektivt och användas för ändamål
vartill anslag icke utgår ur den statliga
budgeten.

Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
har, som framgår av det
utskottsutlåtande som nu behandlas,
som sin uppfattning uttalat, att restitution
av bensinskatt endast bör med -

ges då synnerligen starka skäl kan åberopas
därför. Detta uttalande gör utskottet
trots att både utredning, kommittéer
och finansministrar förklarat
att det är principiellt riktigt, att skatten
på bensin som använts som drivkraft
för maskiner som icke sliter på vägarna
bör återbetalas. Sedan fortsätter utskottet
med påståendet, att skogsnäringen
redan genom anslag på riksstaten
erhåller återbäring av skatt på bensin
som använts för annat än motorfordon.

Jag har ställt mig den frågan: Hur vet
utskottet detta? I 1955 års skogsutredning
beräknades det bensinskattebelopp
som fordonen på de enskilda vägarna
hade att fordra, till 12 miljoner kronor.
Man får nu över budgeten 7 700 000
kronor. Hur vet då utskottet att även
motorsågsbensinens skatt ingår i detta
belopp? Jag trodde för min del att
återbetalningen till det enskilda vägunderhållet
skedde därför att motorfordonen
kör på de enskilda vägarna.

Sedan var det en annan sak: Det kan
väl inte vara utskottets mening att
skogsarbetarna genom skatten på motorsågarnas
bensin skall lämna bidrag
till utbyggandet av vägnätet? Det är väl
i så fall den enda arbetargrupp i detta
land som lämnar särskilt bidrag till
vägarna till dess olika arbetsplatser.
Jag kanske här bör påminna om att
denna arbetargrupp har investerat en
ganska stor summa för verktyg till det
svenska skogsbruket. Det har beräknats
att det för närvarande torde finnas omkring
70 000—80 000 motorsågar inom
det svenska skogsbruket. Om man räknar
med att en såg kostar mellan 1 200
och 1 500 kronor, betyder detta att de
svenska skogsarbetarna har investerat
omkring 100 miljoner kronor för sina
verktyg. Lägger man så till detta, att
denna arbetargrupp icke lyckats hålla
sina reallöner under de senaste åren,
måste det anses rimligt och rättvist att
en återbetalning sker av erlagd bensin -

152 Nr 15 Fredagen den 8 maj 1959

Restitution av skatt å bensin för motorredskap inom skogsbruket och sågverks''
industrien

skatt. Jag anser det vara ett rättvisekrav,
att skogens folk behandlas på
samma sätt som de som arbetar inom
fisket, jordbruket och trädgårdsnäringen.

Helt naturligt vore det bäst om individuell
återbäring av skatten kunde
ordnas. Detta får dock anses som en
teknisk omöjlighet. Skogsstyrelsen har i
sin skrivelse till regeringen av den 12
juni 1957 och i yttrande över motionerna
framställt förslag om medlens
användning och om den organisation
som bör tillskapas för handhavande av
desamma.

Då den till utskottets utlåtande fogade
reservationen innehåller ett tillstyrkande
av detta förslag, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till densamma.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Man kan väl ifrågasätta
om vi nu skall ta upp en principdiskussion
om vilka näringar som skall ha
restitution av bensinskattemedel, i all
synnerhet som 1953 års trafikutredning,
som också har att pröva de här frågorna,
troligtvis redan nästa år kommer
med sitt betänkande. Man kan då diskutera
frågan från en vidare synpunkt
och behöver inte ta upp frågan för enbart
en näring.

Reservanterna säger att de vill skapa
rättvisa genom att även låta skogsbruket
få återbäring av bensinskattemedel,
men den rättvisan når man ändå inte,
eftersom det finns andra näringar som
också betalar bensinskatt för maskiner
som inte sliter på vägarna. Vill man
hävda rättvisesynpunkter, bör man väl
för konsekvensens skull säga att alla näringar
som använder bensin till annat
än motorredskap som sliter på vägarna
skall ha återbäring av bensinskattemedel.

Herr talman! De motionärer som här
har uppträtt har tydligt sagt ifrån, att
det inte kan bli fråga om någon indi -

viduell återbäring till skogsarbetarna
utan endast om en kollektiv restitution,
som skall användas för vissa utbildningsändamål.
Jag förstår då inte varför
herr Persson i Tandö drar in frågan om
skogsarbetarnas reallöner. Det är mycket
möjligt att skogsarbetarna inte har
kunnat följa med i reallöneutvecklingen
som herr Persson framhåller — det vågar
jag inte ha någon mening om —
men det är väl ändå orimligt att dra in
den frågan, när det icke gäller en individuell
återbäring till skogsarbetarna.

Jag skall inte längre ta tiden i anspråk,
herr talman. Jag anser att vi när
1953 års trafikutredning kommer med
sitt förslag får tillfälle att senare diskutera
den här frågan. På så sätt slipper vi
att ta en näring det ena året och nästa
år ytterligare en näring, utan vi får diskutera
problemet ur mera enhetliga synpunkter.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag kan helt ansluta mig
till den argumentering, som herr Larsson
i Hedenäset och herr Persson i
Tandö har anfört.

Herr Johanson i Västervik hänvisar
liksom utskottet har gjort till 1953 års
trafikutredning. Samma sak gjorde utskottet
också föregående år, men jag
må säga, att det förefaller ganska underligt
att hänvisa till denna utredning.
Trafikutredningen har nämligen kommit
till för helt annat ändamål, för att
utreda om några järnvägar eventuellt
kan bli överflödiga och om deras trafik
kan gå på landsvägen i stället. Naturligtvis
kan den samtidigt ta upp även problem
av det slag vi här behandlat, men
jag skulle tro att det kommer i andra
hand.

Vidare säger herr Johanson i Västervik,
att om restitution skall lämnas
för skogsarbetarnas motorsågar, bör alla

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

153

som använder bensin till maskiner som
inte sliter på vägarna få restitution. Ja,
herr Johanson i Västervik, det är just
vad jag tycker att vi skall göra. Har vi
godtagit principen, att bensinskattemedlen
skall användas för vägarna,
skall de få restitution som betalar bensinskatt
men inte sliter på vägarna. Är
principen riktig när det gäller fiske,
jordbruk och trädgårdsnäring, är den
väl också riktig när det gäller skogsbruk,
eftersom motorsågarna inte rimligen
kan slita på vägarna.

Herr talman! Jag tycker det finns
starka skäl att bifalla reservationen, och
jag yrkar bifall till densamma.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu eu gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 129 ja och 79 nej, varjämte

Viss restitution av energiskatt på bränsle

4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Viss restitution av energiskatt på bränsle

Föredrogs sammansatta bevillningsoch
jordbruksutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av väckta motioner angående
viss restitution av energiskatt på
bränsle.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 350 av herr Hermansson
m. fl. samt II: 417 av herr Grebäck
m. fl., hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta dels att i princip medgiva
att ett belopp, motsvarande hälften av
vad vid yrkesmässigt bedriven växthusodling
under 1958 erlagts i energiskatt
på bränsle, måtte få kollektivt restitueras
till näringsutövarna, dels att hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag angående dels det belopp som
skäligen borde ifrågakomma och dels
de ändamål vartill medlen måtte få
disponeras med beaktande av de i motionerna
framförda synpunkterna.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet
och jordbruksutskottet
hade förenämnda motioner liänskjutits
till behandling av sammansatt
bevillnings- och jordbruksutskott.

Sammansatta utskottet hemställde, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 350
och II: 417.

Reservation hade avgivits av herrar
Pettersson i Dahl, Hagberg, Gustaf Elofsson,
Kollberg, Stiernstedt, Nord, Antby,
Franzén och Hteggblom, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1: 350 och
11:417, måtte

1) besluta att i princip medgiva att
ett belopp, motsvarande hälften av vad

154 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Viss restitution av energiskatt på bränsle

vid yrkesmässigt bedriven växthusodling
under 1958 erlagts i energiskatt på
bränsle, måtte få kollektivt restitueras
till näringsutövarna;

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag angående
dels det belopp som skäligen borde
ifrågakomma och dels de ändamål vartill
medlen måtte få disponeras med
beaktande av de i motionerna framförda
synpunkterna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
behandlar en motion angående restitution
av energiskatt på bränsle som användes
vid yrkesmässig växthusodling.

Sådana företag som i stor utsträckning
använder energi i form av bränsle
kan till viss del få restitution av energiskatten
för det bränsle de använder.
Sveriges liandelsträdgårdsmästareförbund
ingav den 15 juli 1957 till Kungl.
Maj:t ansökan om nedsättning av energiskatten
på bränsle. Det tog ett och ett
halvt år, till den 30 december 1958, innan
förbundet fick besked. Andra särskilt
bränslekrävande förbrukare hade
då för länge sedan fått besked om nedsättning.
Från den 1 januari 1959 erhåller
emellertid trädgårdsnäringen 50
procents nedsättning av energiskatten.

Över motionen har yttranden inhämtats
från kontrollstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och trädgårdsnäringsutredningen.
Kontrollstyrelsen säger, att den inte har
någon erinran mot restitution för tiden
intill den 1 januari 1959. Lantbruksstyrelsen
erinrar om att trädgårdsnäringens
bränslekostnad uppgår till 25 å 30
procent av produktionskostnaderna, och
trädgårdsnäringsutredningen har enhälligt
tillstyrkt motionärernas yrkande.

Utskottsmajoriteten motiverar sitt avslagsyrkande
med att bränslepriserna
fallit kraftigt och att växthusen producerar
föga priskänsliga varor. Ja, herr

talman, det är väl inte bara det bränsle
som går åt till trädgårdarna som har
gått ned i pris, och det är väl inte bara
trädgårdarna som producerar varor, vilka
inte är särskilt priskänsliga. Det
måste ju skipas rättvisa även för trädgårdarna.

Slutligen frågar utskottsmajoriteten i
vad mån det är motiverat att med allmänna
medel förstärka stödet till trädgårdsnäringen.
Detta kommer att redovisas,
säger man, av den nu pågående
trädgårdsnäringsutredningen. Men det
är ju denna utredning som enhälligt tillstyrkt
restitutionen. För övrigt kan det
väl inte vara tal om något speciellt stöd,
utan det är endast fråga om ett rättvisekrav.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Pettersson i Dahl
m. fl., som går ut på att man i princip
skall ge trädgårdsnäringens utövare restitution
på energiskatt på bränslekostnader
för 1958 och som hemställer hos
Kungl. Maj:t om utredning och förslag
angående det belopp som skäligen bör
ifrågakomma för denna restitution.

I detta yttrande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Kungl. Maj:t har ju gått
med på att trädgårdsnäringens utövare
skall få viss återbäring för den skatt
som de erlagt på bränsle från och med
den 1 januari 1959. Fn del motionärer
har inte nöjt sig med att acceptera detta
utan vill också att skattenedsättningen
ges retroaktiv karaktär, så att en del av
den skatt som erlagts för 1958 restitueras.

Det är väl ändå så, ärade kammarledamöter,
att den erlagda skatten är en
kostnadsfaktor, och då har väl också
trädgårdsnäringens utövare tagit ut den
kostnaden i de priser de åsatt sina
varor.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

155

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
säger att den erlagda energiskatten
är en kostnadsfaktor, som vederbörande
trädgårdsägare räknat med. Naturligtvis
är den en kostnadsfaktor, men
sedan kan man väl ifrågasätta huruvida
den är rättvis. Kungl. Maj :t har beslutat
att dessa näringsutövare skall ha restitution
med 50 procent av energiskatten
från och med den 1 januari 1959. Då
är det väl lika rättvist att de även får
sådan restitution för 1958.

Som herr Stiernstedt sade har förmodligen
inte alla haft möjlighet att ta
ut denna energiskatt i sina priser, varför
denna utgift varit mycket betungande
för dem. Om man erkänner det rättvisa
i en restitution för denna yrkesgrupp,
kan jag inte förstå hur någon
kan argumentera så som herr Johanson
i Västervik gjorde nyss. Det förvånar
mig, att inte herr Johanson i Västervik
liksom utskottet gjorde i det förra ärendet
drog fram 1953 års trafikutredning,
ty det kunde vara lika motiverat i detta
fall som i det andra fallet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott säga, att Kungl. Maj:t ju genom ett
beslut har bekräftat, att trädgårdsnäringens
utövare är en restitutionsberättigad
grupp, och i de fall då industriföretag
har erhållit nedsättning, så bär
medgivandet härom regelmässigt givits
retroaktiv verkan.

Jag tycker därför att det finns alla
skäl för riksdagen alt i detta fall gå
samma väg och låta restitutionen få den
omfattning som reservanterna har föreslagit.

Viss restitution av energiskatt på bränsle

med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i utskottets utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
.omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 102 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från afl rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogos vart efter annat

bankoutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning om pension åt städerskan
vid riksbankens sedeltryckeri Hilma
Nilsson; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
tillägg till konkurslagen, och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§
lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden

156 Nr 15 Fredagen den 8 maj 1959

Obligatorisk ansvarighetsförsäkring för moped — Riskförsäkring vid farligt rädd
ningsarbete

rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Obligatorisk ansvarighetsförsäkring för
moped

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för moped.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
i denna fråga noterar jag med tillfredsställelse,
att två fördelar vunnits
med utskottets skrivning i föreliggande
utlåtande. Den ena är, att utskottet
allmänt och principiellt delat uppfattningen,
att det är på sin plats med någon
form av obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för mopeder, i varje fall om
olycksfrekvensen skulle öka. Man kan
givetvis ha delade meningar om denna
frekvens, och uppenbart är att utskottet
har hyst en något mera dämpad
oro än jag beträffande de olyckor
som inträffar genom mopedernas förvållande.

Den andra fördelen är, att det nu
har fastslagits, att det utan något slag
av registrering av mopederna är möjligt
att åstadkomma en obligatorisk ansvarighetsförsäkring.
Utskottet påpekar
nämligen att det särskilt i Danmark
har prövats ett system, som inte
bara har varit framkomligt utan också
fördelaktigt. Utskottet hänvisar emellertid
till det förhållandet, att allt fler
mopedägare visar omtanken att teckna
en frivillig försäkring — vilket jag
också anser vara mycket värdefullt och
vill uppmana alla mopedägare att göra
— samt att mopedfabrikanterna har

för avsikt att söka åstadkomma en engångsförsäkring
i samband med att
fordonen försäljes. Ja, det är möjligt, att
man i det fallet kan hysa en sådan
grad av optimism som utskottet gör.
Jag skall inte uttala mig på den punkten.

Så som ärendet ligger till för dagen
kan jag självfallet inte ställa något yrkande,
men jag uttalar förhoppningen
att utvecklingen på detta område skall
gå i sådan riktning, att en obligatorisk
försäkring inte blir nödvändig. Samtidigt
vill jag emellertid understryka
vad jag i min motion givit flera exempel
på, nämligen att mopedolyckorna
är av så allvarlig och oroväckande karaktär,
att man har anledning att noggrant
följa utvecklingen på området.
Om någon förbättring i det hänseendet
inte kommer till stånd, finns det
enligt min mening också anledning att
återkomma i frågan och därvid resa
starkare krav på försäkring än denna
gång.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Riskförsäkring vid farligt räddningsarbete Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om riskförsäkring vid farligt
räddningsarbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 328 i första kammaren av herr Mattsson
samt nr 400 i andra kammaren av
herrar Gustavsson i Alvesta och Jansson
i Benestad.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om
utredning av frågan rörande riskför -

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

157

säkring vid farligt räddningsarbete i
samband med katastrofrisk».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 328 och II: 400, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:328 och 11:400, måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om riskskydd för dem som
deltaga i farligt räddningsarbete.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det var den katastrofartade
olyckan vid Moheda förra året
som gav oss anledning att i motion begära
en utredning rörande riskförsäkring
vid farligt räddningsarbete. Utskottet
har avstyrkt motionen, bland
annat med den motiveringen att de som
i egenskap av anställda deltar i räddningsarbete
i allmänhet är försäkrade
genom yrkesskadeförsäkringslagen.
Men när en katastrof liknande den som
inträffade i Moheda händer, är det angeläget
att räddningsarbetet organiseras
snabbt och effektivt. För att det
skall kunna ske erfordras största möjliga
insats från personer som bor intill
olycksplatsen. Bland dessa finns
då i regel även s. k. icke anställda. Det
är egna företagare av olika kategorier.
Denna grupp saknar ekonomiskt skydd,
eftersom de inte omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen.

Utskottet åberopar riksförsäkringsanstaltens
yttrande och framhåller, att
den enda möjliga lösningen är att statsmakterna
eller statlig myndighet från
fall till fall prövar ersättningsfrågan,
vore det inte då lämpligt med vissa föreskrifter
om hur dessa ersättningsfrågor
bör lösas? Riksförsäkringsanstalten
är i sill remissyttrande över motionen
till synes inte främmande för att

Riskförsäkring vid farligt räddningsarbete

i yrkesskadeförsäkringen gällande normer
skulle kunna tillämpas även i dessa
fall. Vi har erfarenheter från Mohedakatastrofen
av hur svårt det är att
få ersättning i efterhand. Trots att denna
katastrof inträffade föra sommaren
har man ännu inte erhållit någon ersättning
i de fall där sådan ansetts böra
utgå av statsmedel.

Herr talman! Med hänsyn till dels att
s. k. icke anställda ej omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen,
dels att det
inte finns föreskrifter för myndigheterna
om efter vilka principer ersättningsfrågan
i efterhand skall prövas
anser jag, att tillräckliga motiv föreligger
för en utredning av frågan i enlighet
med den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Utskottet har grundat
sitt utlåtande bland annat på riksförsäkringsanstaltens
remissyttrande över
motionen, där svårigheterna att skilja
mellan katastroffall och andra fall påpekats.
Man skulle enligt riksförsäkringsanstaltens
uppfattning ha svårt att
tillgodose motionens syfte genom någon
anordning av försäkringsmässig karaktär.
Ersättning utgår ju enligt en
särskild kungl. kungörelse till dem som
biträder vid bekämpande av brand. Där
gäller i huvudsak de regler för ersättning
som gäller för yrkesskadeförsäkring.
Vi har också i utlåtandet framhållit,
att om något skal! göras åt detta
bör det bli något liknande, så att ersättning
utgår av allmänna medel.

Utskottet har sålunda inte ansett sig
för närvarande kunna tillstyrka motionsyrkandet.
Jag yrkar, herr talman,
bifall till andra lagutskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall til! utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fo -

158

Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Den statsrättsliga ställningen för tidigare

gade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckt motion
om allmänna barnbidrag för vissa
blinda och döva barn.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Den statsrättsliga ställningen för tidigare

medborgare i de baltiska länderna

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckt motion
angående den statsrättsliga ställningen
för tidigare medborgare i de baltiska
länderna.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 313 i första kammaren av fru Segerstedt-Wiberg
och fru Hamriri-Thorell
samt nr 385 i andra kammaren av herrar
von Friesen och Munktell.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla om utarbetande
av bestämmelser, enligt vilka
f. d. medborgare i de baltiska länderna
kunde få ställning som statslösa.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:313 och 11:385 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ringaby och Lothigius samt fröken
Höjer, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, i anledning av
motionerna 1:313 och 11:385, ville i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
en utredning rörande en lagstiftning,
som öppnade möjlighet för utländsk
medborgare att under vissa förutsättningar
här vinna befrielse från sitt utländska
medborgarskap.

medborgare i de baltiska länderna

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Motionärerna har här
hemställt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla om utarbetande
av bestämmelser, enligt vilka
f. d. medborgare i de baltiska länderna
kan få ställning som statslösa. Som
vi i reservation till andra lagutskottets
utlåtande nr 27 framhåller, uppehåller
sig den svenska medborgarskapslagstiftningen
främst vid frågan om förlust
och förvärv av svenskt medborgarskap
och inlåter sig inte på frågan om
hur medborgarskap i andra länder vinnes
eller förloras annat än i samband
med förvärv eller förlust av svenskt
medborgarskap. Rent allmänt sett accepterar
vår rättsordning resultatet av
de i främmande land gällande reglerna
angående medborgarskap i landet i
fråga. Även beträffande dem som innehar
ett medborgarskap som är av sådan
art, att vederbörande ej åtnjuter
sitt hemlands skydd, eller om han uppehåller
sig här på grund av erhållen
asyl, anses dock att vederbörande ur
ordningssynpunkt bör bibehålla detta
sitt tidigare medborgarskap.

Vi reservanter kan inte finna, att skäl
framlagts för att ovannämnda synpunkter
i varje läge bör få utslagsgivande
betydelse för ärendets behandling. Vi
anser att hänsyn i vissa fall bör kunna
tas till individens egna önskemål. I
Sverige kan Kungl. Maj:t enligt 9 §
medborgarskapslagen under vissa omständigheter.
efter ansökan befria den
som är svensk medborgare från hans
medborgarskap. I analogi härmed bör
det vara möjligt att under vissa förutsättningar
tillåta personer som stadigvarande
vistas i vårt land att avsäga
sig sitt medborgarskap även om de
därigenom skulle bli statslösa. Av humanitära
skäl bör detta tillåtas. Enligt
engelsk rätt är det möjligt, varför då
inte även enligt vår? Det synes mig

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

159

Den statsrättsliga ställningen för tidigare medborgare i de baltiska länderna

verkligen nu vara på tiden, att vi får
i gång en utredning angående en lagstiftning,
som öppnar möjligheten för
utländsk medborgare att under vissa
förutsättningar vinna befrielse från sitt
utländska medborgarskap.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Som fröken Höjer sade
är detta utlåtande föranlett bl. a. av en
motion av herr von Friesen och herr
Munktell i denna kammare. Motionen
behandlar den statsrättsliga ställningen
för tidigare medborgare i de baltiska
länderna. Det måste, heter det i motionen,
te sig som ytterst stötande för människor,
som tagit sin tillflykt till vårt
land just för att undgå att bli medlemmar
av Sovjetunionen, att de skall stå
som sovjetryska medborgare, såvida de
icke erhållit annat medborgarskap. För
oss i riksdagen borde det vara en hederssak,
säger motionärerna, att vi uttalar
oss för att dessa 7 000 balter i vårt
land, vilka icke är svenska medborgare,
får möjlighet att erhålla ställning som
statslösa.

På detta har det i vanliga fall förnämliga
andra lagutskottet, som i så många
andra sammanhang sätter en ära i att
tala för humanitet och rättvisa, svarat
med några knappa rader på ett sätt, som
jag tycker vida skiljer sig från den tradition
man säger sig vilja slå vakt om.
Utskottet har kort och cyniskt svarat
att (let synes »icke ur internationell
rättssynpunkt försvarligt att frångå den
inställning, som Kungl. Maj:t har intagit
genom sitt ovannämnda beslut den 4
april 1941», och utskottet avstyrker med
detta motionerna.

Vad är detta då för ett beslut? Jo, det
är ett beslut, som grundar sig på att Sverige
har erkänt de jure Sovjetunionens
införlivande av de baltiska staterna.
Därvid har vi också erkänt, resonerar
man, eu lag i Sovjetunionen av den 7

september 1940, där balter som varit
i Sverige före detta datum skall anses
som statslösa och de som kommit till
Sverige efter detta datum som sovjetmedborgare.
Har man nu intagit den
ståndpunkt som Sverige i detta fall har
gjort — en ståndpunkt som jag med
mina utgångspunkter dock står helt
oförstående inför — måste man, menar
utrikesdepartementet och utskottet, ta
konsekvenserna av detta.

Vi har tytt ställningstagandet så, att
den uppfattning som man stöder sig på
här i landet är den, att vår rättsordning
accepterar resultatet av de i varje främmande
land gällande reglerna avseende
medborgarskap i landet i fråga. Om sålunda
en person enligt sitt ursprungliga
hemlands rätt anses som medborgare
eller som icke medborgare i det
landet, torde vi i Sverige i allmänhet
även för vårt vidkommande godta den
främmande ståndpunkten i ifrågavarande
avseende. Befrielse från medborgarskap
i vederbörande land skall då
kunna erhållas här endast om och i den
mån den främmande rätten medgiver
detta ävensom allenast på det sätt vederbörande
land föreskriver. Sverige skulle
sålunda som ovan antagits för närvarande
sakna möjligheter att låta en person
med icke svenskt medborgarskap men
med hemvist här i landet avsäga sig
detta medborgarskap för att övergå till
att vara statslös.

Den nuvarande ordningen är, har
man sagt, motiverad av fyra hänsyn.
För det första av behovet av ordning
och reda i förhållande länderna emellan.
För det andra av nödvändigheten
av internationell samfärdsel. För det
tredje av internationell hövlighet. För
det fjärde av en strävan att i medborgarskapslagstiftningen
undvika att någon
blir statslös.

Men, herr talman, det finns ett skäl
som vida överstiger dessa: det är hänsynen
till den enskilda människans önskemål.
Enligt svensk rättspraxis brukar
det i andra sammanhang tas .myc -

160 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Den statsrättsliga ställningen för tidigare

ket stor hänsyn just till detta. Är detta
inte ett utmärkande drag för det svenska
rättsmedvetandet, som vi här i landet
är särskilt stolta över och som gör
att vi vid högtidliga tillfällen kan tala
om att vårt land är frihetens stamort på
jorden? Ändå vill man med dessa starka
ord tvinga människor att behålla medborgarskap
som de inte önskar behålla.

Det finns tre huvudståndpunkter till
den folkrättsliga frågan om de baltiska
staternas ställning efter införlivandet
med Sovjetunionen. Den första är den,
som företrädes av Amerikas förenta stater
och en del andra länder, som icke
erkänt någon ändring av de baltiska
ländernas internationella ställning och
följaktligen betraktar flyktingar därifrån
som respektive ester, letter och
litauer.

Den andra ståndpunkten är den, som
Sverige tyvärr anslutit sig till. Vi har
gett vårt erkännande de jure till införlivningen.
Som följd härav behandlas
som regel balter som har lämnat sitt
land såsom sovjetmedborgare till dess
att de vunnit annat medborgarskap.

Så har vi till slut den tredje ståndpunkten,
som företräds av dem som de
facto erkänt införlivningen. Hit hör
t. ex. England, som anser dessa flyktingar
såsom statslösa i den mån de inte
har vunnit annat medborgarskap.

För mig liksom för fröken Höjer är
det ofattbart, att vi inte skulle kunna
följa Englands exempel vad beträffar
erkännandet av balternas statslöshet.
Detta kan inte möta något folkrättsligt
hinder.

Jag skall inte här gå in på familjerättsliga
förhållanden; det kommer säkerligen
någon annan här i kammaren
att göra.

Vi reservanter begär endast en utredning
rörande lagstiftningen. En utredning
kan väl inte skrämma utrikesdepartement,
regering eller riksdag. Gör
den det är det ett bevis, tycker jag, på
dåligt samvete. Det är också ett skäl till
att man skall slå in på den humanare

medborgare i de baltiska länderna

väg som man för länge sedan borde ha
beträtt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Braconier (h), von Seth (h), Hedin (h),
Gansmoe (h) och Darlin (h).

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
med fröken Höjer och herr
Lothigius och skall sedan bara helt kortfattat
tillägga ett par synpunkter.

Detta sovjetryska s. k. medborgarskap
för de baltiska flyktingarna i Sverige
har helt enkelt påtvingats dem efter deras
egna hemlands rättsvidriga införlivande
med Sovjetunionen. Det återverkar
ju här i Sverige på det sättet, att
dessa människor i vår folkbokföring
alltjämt betecknas som sovjetryska medborgare,
fastän varken de eller vi svenskar
— med undantag av kommunisterna,
förstås — betraktar dem som ryssar.
I praktiken skulle det också leda till
fullständiga orimligheter, om man konsekvent
betraktade dessa människor
som sovjetryska medborgare. Det finns
ett mycket uppmärksammat rättsfall
härvidlag — det är en högstadomstolsdom
från 1949 angående skilsmässa
mellan två estniska makar. Högsta domstolen
konstaterar där dels att dessa makar
kom till vårt land som politiska
flyktingar, dels att de varken åtnjöt sovjetryskt
skydd eller hade för avsikt att
återvända till Ryssland. Eller som majoriteten
i högsta domstolen uttrycker
det: »Det sovjetryska medborgarskap,
vilket som följd av Estlands införlivande
med Sovjetunionen makarna må hava
förvärvat är över huvud av helt formell
natur.»

Jag skulle också vilja dra en parallell.
Antag att Sverige blev ockuperat av
Ryssland och att ett stort antal svenskar
— kanske många i denna kammare —
hade flytt till England. Det är självfallet,
att dessa svenskar skulle vara djupt

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

1G1

Den statsrättsliga ställningen för tidigare medborgare i de baltiska länderna

sårade i sin nationella känsla, i sitt
rättsmedvetande och som människor,
om de brittiska myndigheterna betraktade
dem som ryssar.

Detta tankeexperiment säger en hel
del om hur balterna ser på problemet. I
praktiken skulle ju inte förhållandet bli
detta i England, tv där betraktar man
inte saken på detta sätt, såsom tidigare
framhållits här i debatten. Men vi motionärer
och reservanterna anser, att i
ett demokratiskt land fordrar respekten
för människovärdet, att man inte av
byråkratiska eller andra skäl påtvingar
en individ ett medborgarskap, som han
av lättförklarliga skäl inte önskar bibehålla
— ja, som är honom djupt avskyvärt.

Med dessa ord ber jag att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till reservationen.

Häri instämde fröken Vinge (fp).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Frågan kan naturligtvis
anses vara av ringa vikt. Dock tror jag
att den för dessa människor är så pass
allvarlig, att vi borde kunna kosta på
oss den utredning, som motionärerna
här föreslagit och som reservanterna för
sin del tillstyrker.

Jag har själv kontakt med dessa människor,
och jag har gång på gång mött
deras personliga bekymmer på detla
område. Jag tog för några år sedan interpellationsledes
upp delta i kammaren
i samband med kyrkobokföringsfrågorna.
Det har nämligen visat sig vara
rätt oangenämt och i vissa fall helt enkelt
skadligt för dessa flyktingar att
förete ett åldersbetyg, där det står sovjetisk
medborgare. Häremot kan man visserligen
invända, att det i sak inte förändrar
deras status. Jag instämmer dock
helt med herr Munkteli — och andra
som talar för reservationen — i argumentet,
att vi ändå måste tillmäta dessa
människors egna önskemål avsevärd be -

Jag vill sålunda mycket kortfattat
men med allt allvar stödja reservationen
och hemställa att kammaren måtte besluta
om en utredning, huruvida man
inte skulle kunna ge dessa människor
rätt att bli befriade från ett medborgarskap,
som de inte har haft och som de
inte vill ha kvar, och låta dem i avvaktan
på eventuellt svenskt medborgarskap
— om de nu söker det — stå som
statslösa. Med den behandling, som vi
i Sverige ägnar de statslösa, sker dem
därmed ingen orätt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Det är först anledning
att något beröra de internationella principer,
som av bl. a. Sverige tillämpas för
bestämmande av en persons medborgarskap.
Genom svensk lagstiftning bestämmer
vi vilka som är svenska medborgare
— det är självklart. När det gäller
vilka personer som är utländska medborgare
är saken mera komplicerad.
Det är nämligen så, att de olika ländernas
medborgarskapslagstiftning i
viss mån vilar på olika principer, så
att det finns personer, som enligt de
särskilda ländernas lagstiftning kan
vara medborgare i flera länder, medan
det också finns sådana, som inte är
medborgare i något land alls. På det internationella
planet har pågått och pågår
fortfarande ett energiskt arbete att
komma till rätta med dessa problem,
varvid naturligtvis en riktpunkt är, att
varje människa skall anses som medborgare
i ett land. Dessa strävanden
synes i princip godkännas också av reservanterna.

I avvaktan på att en internationell
överenskommelse kommer till stånd tilllämpar
Sverige sedan lång tid tillbaka
den ordningen, att vi godkänner mcdborgarskapslagstiftningen
i alla de länder
vi erkiint, och att göra undantag
för något visst land, t. ex. Sovjetunionen,
är naturligtvis känsligt ur intcrna -

tydelse.

11—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 15

162 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Den statsrättsliga ställningen för tidigare medborgare i de baltiska länderna

tionell synpunkt. Eftersom Sverige 1940
erkänt Sovjets annektering av Balticum,
har Sverige också att godkänna Sovjets
medborgarskapslagstiftning. Detta gjorde
också samlingsregeringen redan 1941.
Sedan dess har ingen ändring skett. Detta
medför, att de hit flydda balter, som
ännu inte blivit svenska medborgare,
betraktas som sovjetryska.

Motionärerna vill att balterna skall
betraktas som statslösa. Som jag tidigare
nämnt undersöker man nu på det internationella
planet möjligheterna att undvika
att personer skall vara sådana. Reservanterna
vill försöka åberopa en paragraf
i den svenska medborgarskapslagstiftningen,
som säger att Konungen
kan befria svensk medborgare från hans
svenska medborgarskap. Det motionärerna
inte påpekar är emellertid att förutsättning
härför just är, att personen
icke blir statslös. Den ståndpunkt utskottet
intagit är således i överensstämmelse
med de internationella principer
vi i Sverige har anslutit oss till.

Nu kan det sägas, att det förda resonemanget
verkar hjärtlöst och överdrivet
juridiskt. När man ser till realiteterna
är så ej fallet. Det må sålunda
framhållas, att frågan om medborgarskap
har ringa betydelse för den faktiska
behandling som balterna får här i
Sverige, t. ex. i näringsrättsligt och socialrättsligt
hänseende. Något annat påstår
ej heller reservanterna. Det hela är
alltså bara en ren kyrkobokföringsfråga.
Och även om man gärna ville
ändra här, så har denna fråga som
framhållits i hög grad internationella
aspekter.

Om kyrkobokföringsfrågan skall lösas
finnes ett mycket enkelt sätt härtill,
nämligen att bevilja dessa balter svenskt
medborgarskap på generösa villkor. Så
sker också nu, och man skulle ha haft
mycket större sympati för ett motionsyrkande
om att svenskt medborgarskap
skulle beviljas balterna på ännu generösare
grunder än att de skulle anses
som statslösa.

Med dessa ord vill jag uttrycka, att
utskottets ståndpunkt i intet avseende
har sin grund i kallsinnighet för balternas
problem — tvärtom, den är en direkt
följd av tillämpning av internationella
rättsprinciper och den utesluter
inte på något sätt en humanitär inställning
i frågan.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Herr Jacobsson i Tobo
tryckte mycket hårt på principerna.
Men det är väl uppenbart att om en
princip — låt vara vedertagen för de
flesta fallen — i vissa fall kommer i den
mest diametrala motsättning såväl till
vårt eget rättsmedvetande som till rättsmedvetandet
hos dem som tillämpandet
av principen gått ut över, så skall man
kunna göra undantag från principen.
Jag kan inte alls inse, att det skulle
vara så förfärligt känsligt ur internationell
synpunkt att göra som vi motionärer
föreslagit. Sovjetryssland är säkert
övertygat om att man —- under fredliga
förhållanden i alla fall — aldrig får
tillbaka dessa personer. Och jag vill
betona, att enligt expertisen utanför utrikesdepartementet
—- ty det finns förnämlig
expertis utanför utrikesdepartementet
— är det ur folkrättslig synpunkt
ingenting som hindrar att man vidtar
åtgärder i den riktning som här föreslagits.

Jag antecknade att herr Jacobsson vidare
sade, att detta endast är en folkbokföringsfråga.
Det är fel, ty i en rad
olika fall spelar medborgarskapet en
roll för den utlänning som vistas här. I
viss mån bestäms hans familjerättsliga
förhållanden — möjligheten att ingå
äktenskap, ta arv o. s. v. — med hänsyn
till hans nationalitet. Medborgarskapet
inverkar vidare beträffande vissa sociala
förmåner, beträffande rätten att driva
näring o. s. v. — utlänningar behandlas
stundom i dessa hänseenden

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15 16?

Översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader

olika med hänsyn till sitt medborgarskap.
Det är alltså — jag fastslår det —
fel att säga, att detta bara är en folkbokföringsfråga.
Frågan kan ha en mycket
stor praktisk betydelse vid sidan av
den humanitära.

I detta anförande instämde herr Svenungsson
(h).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Lothigius
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 78
nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av väckta motioner om till -

stånd för utövande av fastighetsmäklaryrket;
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 18, i
anledning av motion angående rätt till
kostnadsersättning i anledning av
ifrågasatt expropriation m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Översyn av expropriationslagens bestämmelser
om rättegångskostnader

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om översyn av expropriationslagens bestämmelser
om rättegångskostnader.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 330 i första
kammaren av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl. och nr 401 i andra kammaren av
herr Lundmark m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om översyn
av expropriationslagen av den 21
december 1949 i vad den avser bestämmelserna
om rättegångskostnaderna».

Utskottet hemställde, att riksdagen:
med bifall till motionerna 1:330 och:
11:401 måtte i skrivelse till Kungl..
Maj:t anhålla om en översyn av expropriationslagens
bestämmelser om rättegångskostnad.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson,
Gunnar Pettersson, von Seth, Nyberg,
Jansson i Benestad och Wachtmeister,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att motionerna 1:330 och 11:401
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) av herr Ferdinand Nilsson, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

164 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader

Herr von SETH (h):

Herr talman! Som framgår av föredragningen
tillstyrker tredje lagutskottet
ifrågavarande motioner angående
översyn av bestämmelserna om rättegångskostnader
enligt expropriationslagen.

Jag vill först och främst framhålla att
expropriation är en form av tvångsförvärv
av äganderätt eller nyttjanderätt
till fastighet. Ersättningsfrågan löses
på olika sätt i skilda med expropriationslagen
besläktade lagar t. ex. vattenlagen,
byggnadslagen, väglagstiftningen
och lagen om ersättning för mistad fiskerätt.

I yttranden över motionerna har hovrätterna
i Jönköping och Stockholm,
alltså Göta hovrätt och Svea hovrätt,
intagit olika ståndpunkter. Göta hovrätt
har tillstyrkt utredning, under det att
Svea hovrätt med en lång motivering för
sin ståndpunkt anser, att motionerna
inte bör föranleda någon åtgärd.

Utskottets majoritet har, såsom framgår
av utlåtandet sid. 19 ansett, att det
föreligger starka skäl för att bifalla motionärernas
yrkande om en utredning,
och åberopar därvid tre omständigheter,
nämligen för det första att expropriationen
fördröjes, för det andra att
den fördyras och för det tredje att
tyngdpunkten i rättegången förskjutes
från underrätterna till överrätterna.

Vi reservanter kan inte dela utskottets
uppfattning. Göta hovrätt, som har förordat
en översyn av de nuvarande bestämmelserna,
har inte så många sådana
mål och alltså inte så stor erfarenhet
på området, vilket däremot Svea
hovrätt har. Jag tillåter mig för att inte
dra ut på tiden för mycket citera en
del av vad Svea hovrätt säger i sitt yttrande,
vilket redovisas på sid. 14 i utskottsutlåtandet:
»Det nu redovisade

materialet ger vid handen, att antalet
mål, som fullföljes från expropriationsdomstol
till hovrätt, är mycket litet och
icke ens torde uppgå till 8 procent av
hela antalet i första instans avgjorda

mål. Det framgår också att i de 56 mål, i
vilka expropriat klagat, hans talan helt
eller delvis bifallits i 21 fall eller 37,5
procent, medan motsvarande antal för
expropriand är 35 resp. 14, vilket innebär
att expropriand fått bifall, helt eller
delvis, till sin talan i 40 procent av de
av honom fullföljda målen.»

Vad beträffar utskottsmajoritetens
påpekande, att expropriationen fördröjes,
kan man självfallet inte neka
till det. Det sker ju i varje rättegångsförfarande,
när man går till högre rätt.
Däremot har vi reservanter inte fått
några belägg för att överklaganden sker
av okynne. För den som behöver pengar,
har det ju också betydelse, att samtidigt
som expropriationsförfarandet fördröjs,
blir också utbetalningen av pengarna
uppskjuten. Denna omständighet torde
väl i en del fall avskräcka från ett överklagande.
Vi anser emellertid att detta
ingalunda är ett tillräckligt skäl för en
utredning.

Vad beträffar det tredje skälet som utskottet
anfört, nämligen att tyngdpunkten
förskjuts från underrätterna till
överrätterna, ger ju det redovisade materialet
vid handen, att man knappast
kan påstå detta. Svea hovrätt säger följande
om rättegångskostnaderna: »Beloppet
av de rättegångskostnader för
hovrättsprocessen, som under de nu
förflutna nära nio åren tillerkänts expropriater,
uppgår i genomsnitt till
2 030 kronor per mål i 66 mål; i två
fall har sådan ersättning ej begärts; i ett
fall ha kostnaderna kvittats.»

Åsikterna kan naturligtvis vara delade,
framför allt som det inte gäller annat
än en översyn. Men när det gäller
expropriation, som är så genomgripande
i människornas äganderätt, vilket jag
nämnde redan i början av mitt anförande,
bör man ha möjlighet att gå till
överrätt. När det nu också har visat
sig att det i regel ingalunda är av okynne
man överklagar och att det inte är
fråga om så många mål, bör denna rätt
stå kvar.

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

165

Översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader

Till sist, herr talman, skulle jag också
vilja säga att det vid rättegångar är betydelsefullt
för båda parter att man har
en viss rättssäkerhetsgaranti. Vi reservanter
har ju även i vårt yttrande pekat
på att det här gäller en betydelsefull
rättssäkerhetsgaranti, som vi vill slå
vakt om. Det är av den anledningen,
herr talman, som jag vill yrka bifall till
den av herr Osvald m. fl. till utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Herr von Seth har gjort
gällande, att det inte finns anledning till
antagande att fastighetsägarna missbrukar
sin rätt till kostnadsfri fullföljd vid
expropriationsmål. Han stöder sig därvid
på den statistik, som Svea hovrätt
fogat till sitt remissyttrande och enligt
vilken endast 8 procent av dömda mål
fullföljts.

Denna statistik ger dock icke en riktig
bild av det problem, som man här
vill komma till rätta med. De 770 mål,
som under en 7-årsperiod avdömts av
expropriationsdomstolar under Svea
hovrätt, består alldeles säkert till största
delen av expropriation av ledningsgator
och dylikt, där värderingen i stor
utsträckning sker efter enhetliga normer,
som allt mer fått vitsord. Det är
mycket sällsynt att dylika mål överklagas,
vilket också vattenfallsstyrelsen
vitsordat i sitt yttrande till föregående
ärende, som också berörde expropriationslagstiftningen.

När det giiller expropriation för tätbebyggelse
eller mark för allmänna inrättningar
har emellertid markägaren
oftast måttlösa förväntningar på stegrade
priser. Håller man sig till denna
grupp av expropriationsmål —• och det
är närmast den gruppen som aktualiserat
frågan — blir statistiken en helt annan.
.lag har från en domsaga fått uppgifter,
som kan belysa detta: vid denna
domsaga har efter den nu gällande expropriationslagens
tillkomst avdömts 60

mål. Av dessa har fem överklagats. Man
har alltså liksom Svea hovrätt fått 8
procent överklaganden. Men av de 60
målen var det endast åtta mål som gällde
mark för byggnadsändamål, och i
den gruppen fanns samtliga fem besvär.
Det betyder att 60 procent av de mål,
som gällde mark för bebyggelse, fullföljdes.

Hur måttlösa förväntningarna kan bli,
när det allmänna uppträder som köpare,
kan illustreras av följande. En person
köpte en tomt i ett samhälle 1942
för 9 700 kronor. Enligt då gällande
stadsplan fick tomten bebyggas med tvåvåningshus.
Vid senare stadsplaneändring
kom tomten att reserveras för allmänt
ändamål, d. v. s. den blev A-märkt.
När kommunen 1957 ville lösa in tomten,
begärdes ett pris på 84 000 kronor.
Vid expropriation under fjolåret utdömdes
en ersättning av 37 500 kronor för
tomten och 7 025 kronor för ägarens
kostnader i målet. Målet har emellertid
gått vidare, och innan det har passerat
sista instansen kan man räkna med att
enbart expropriationskostnaderna kommer
att en och en halv eller två gånger
överstiga vad marken ursprungligen
kostat. Exemplen av dylikt slag kan
mångfaldigas.

Enligt min mening får omtanken om
den enskildes rättssäkerhet inte drivas
därhän, att den fostrar till godtycke.
Att Advokatsamfundet avstyrkt motionen
är förståeligt; dess medlemmar har
självfallet intresse av ett livligt processande.
Däremot var det inte lika
självklart, att RLF skulle göra det. Jordbrukarna
är knappast den kategori fastighetsägare
som mest berörs. Den grupp
det här är fråga om torde i huvudsak
höra hemma i Fastighetsägareförbundet,
som också har avstyrkt förslaget.

Som tidigare sagts, har Svea hovrätt
avstyrkt en partiell reformering av fullföljdsbestämmelserna.
Hovrätten har
dock bejakat motionens påstående att
67 § expropriationslagen är ett otillräckligt
korrektiv mot missbruk. Den säger:

166 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader

»Såsom även i andra sammanhang framhållits
synes bestämmelsen i 67 § expropriationslagen
lämna möjlighet för
expropriat att på expropriandens bekostnad
utan fog fullfölja talan; och det
har likaså gjorts gällande, att expropriat
kunnat på expropriandens bekostnad
företaga onödiga och dyrbara utredningar.
Vad angår 18 kap. 6 § rättegångsbalken
måste nog anses, att detta
lagrum, med hänsyn till de stora krav
som uppställas för dess tillämplighet,
är av mera teoretisk än praktisk betydelse.
Stadgandet i 18 kap. 8 § rättegångsbalken
däremot torde i högre grad
fylla en praktisk funktion. Att det enligt
hovrättens erfarenhet dock hittills ej
vunnit någon avsevärd tillämpning i
expropriationsmål synes snarast tyda
på att sådana missförhållanden i avseende
på utredningen, vilka lagrummet
avser att stävja, förekommit endast i undantagsfall.
Otvivelaktigt förhåller det
sig emellertid så, att de inskränkningar
i expropriatens rätt till ersättning för
sina kostnader, som föreligga på grund
av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,
äro av ganska ringa betydelse. Det skulle
därför kunna synas önskvärt med en
regel, vilken förhindrade onödig fullföljd
av talan och begränsade expropriatens
benägenhet att på expropriandens
bekostnad verkställa onödigt omfattande
och dyrbara utredningar.»

Sedan kommer den statistik, som jag
tidigare har analyserat, och hovrätten
drar därav den slutsatsen, att denna
fråga om expropriationskostnadernas
fördelning är en mindre sak i det stora
sammanhanget. Som jag förut angivit,
har man tydligen undervärderat nackdelarna
av fullföljdstalan.

Göta hovrätt har tillstyrkt motionen
utan reservation, såsom herr von Seth
här redovisade. Landskommunernas förhund
och Stadsförbundet argumenterar
med oss motionärer och tillstyrker föreslagen
korrigering av kostnadsbestämmelserna.
Dessa två organisationers mening
borde vara god vägledning, då de i

sin verksamhet mycket ingående får del
av kommunernas besvär i markfrågor.
Borde inte deras ställningstagande uppfordra
»landstingspartiet» till en positiv
insats? Jag kan rapportera, att det i
första kammaren var en betydande majoritet
för utskottets förslag.

Herr talman! Jag har med detta velat
ytterligare belysa skälen för föreslagen
korrigering av expropriationslagen, och
jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundmark har läst
upp en del av vad Svea hovrätt har yttrat
på sid. 12 i utskottsutlåtandet. Jag
skulle vilja påpeka för honom, att om
han fortsätter på nästa sida säger hovrätten
följande: »Ehuru de genom 1949
års lagstiftning införda nya värderingsreglerna
nu hunnit prövas i många mål,
uppkomma enligt hovrättens erfarenhet
alltjämt ofta vanskliga problem, och
med hänsyn till önskvärdheten av en
enhetlig rättstillämpning måste det anses
vara en fördel att sådana problem
bringas under högre instansers prövning.
»

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! I fråga om likartad prövning
får vi väl säga, att just expropriationslagen
på detta område är generösare
än någon motsvarande lag, som har
expropriationsrättslig karaktär. Den som
i detta avseende kommer närmast är den
lag, som reglerar rätt till ersättning för
förlorat fiske. Enligt denna tillämpas i
fråga om rättegångskostnaderna den
ordning som utskottet här rekommenderat,
alltså att fastighetsägaren skall ha
fri rättegång i expropriationsdomstolen
och även i högre instans när det gäller
svarandetalan men däremot icke om
han själv klagar och förlorar. Det är
väl en ganska rimlig och generös regel.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Denna frågas lösning

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

167

Översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader

är synnerligen angelägen för kommunerna.
De krav, som exempelvis den
växande bilismen i olika sammanhang
ställer på kommunerna i fråga om gaturegleringar,
parkeringsplatser och
andra utrymmen, tvingar fram markoch
fastighetsförvärv. Det betyder stora
kostnader, som nästan helt måste
betalas av kommunerna själva, då bilskattemedel
endast kan påräknas till
huvudleder.

Även andra markinköp är nödvändiga
för att tillfredsställa de många
växande behoven i våra städer och
tätorter.

När kommunerna nödgas göra dessa
förvärv, möts de ofta av höga krav
från den säljande parten, som räknar
med att just tvånget för kommunen i
fråga att skaffa sig den erforderliga
marken skall förmå dem att betala ett
högt pris. Dessa förväntningsvärden
kan ofta vara ganska orimliga, eftersom
det många gånger är kommunerna
själva som genom sina åtgärder i fråga
om utbyggnad, kommunikationer
m. m. åstadkommit de högre värdena.

Den gällande expropriationslagens
bestämmelser i fråga om rättegångskostnadsersättning
har ensidigt gynnat
expropriaterna, vilka kan kostnadsfritt
föra talan ända upp i högsta rätt
och därigenom har möjlighet att dra
ut på ett avgörande och göra kostnaderna
synnerligen betungande för
kommunerna. Det har gått så långt att
man från expropriatcrnas sida med
största tillfredsställelse hälsar en expropriation,
eftersom man har alla
utsikter att få en god ersättning för
sin mark. Man räknar med att kommunerna
hellre tar en dyr uppgörelse
än låter det hela gå till expropriation,
då detta kan medföra saltade och dryga
rättegångsersättningar. Förklaringen
till att expropriationsmålen inte är
så många ligger nog just däri, att parterna
ofta frivilligt gör upp saken.
Jag har både i min egenskap av fastighetsnämndens
ordförande i min

hemort och på andra sätt varit med
om åtskilliga expropriationsärenden,
och jag vet att kommunerna hellre tar
en frivillig uppgörelse, även om denna
är oförmånlig, än en kostbar rättegång
med ovisst resultat. Det är ju
kommunernas skattebetalare, som får
betala dessa inlösningskostnader, och
det kan därför inte mycket längre fortgå
på samma sätt som nu. Redan är
många kommuner hårt skattetyngda
och måste noggrant pröva sina utgifter.
Samtidigt står de vanligen mitt uppe i en
sjudande utveckling, som tvingar dem
att göra en mängd markförvärv för att
i olika avseenden kunna lösa sina uppgifter.

Såväl Göta hovrätt som Stadsförbundet
och Landskommunernas förbund
har tillstyrkt motionerna och dessa institutioner
måste ju sägas ha god erfarenhet
på området. Jag skulle vilja citera
en del av vad Stadsförbundet skriver:
»I praktiken har det visat sig att
det nuvarande systemet i många fall
leder till onödigt omständliga och kostsamma
utredningar i expropriationsmålen.
Vidare vill styrelsen vitsorda riktigheten
av motionärernas påstående
att de beräknade kostnaderna för en
expropriationsrättegång ofta spelar en
betydande roll när kommunerna bedömer
vilket pris som skall kunna betalas
vid frivilliga markförvärv.» Landskommunernas
förbund anför bl. a. följande:
»Expropriationsmöjligheten blir
därför icke sällan illusorisk för en
kommun, som anser sig icke kunna taga
risken av ett tidsödande och kostsamt
expropriationsförfarande, med
vilket kommunen med hög grad av sannolikhet
kan räkna med hänsyn till
utformningen av expropriationslagens
regler om expropriationskostnaden. Expropriatens
möjligheter att kostnadsfritt
kunna fullfölja ett expropriationsmål i
högre inslåns kunna lätt utnyttjas för
spekulationer i en markvärdestegring,
vilka torde te sig främmande för expropriationslagens
intentioner.»

168 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader

Det är inte något avgörande av frågan
som i dag kräves. Motionärerna begär
en översyn av lagens bestämmelser,
och utskottet har tillstyrkt detta under
framhållande av att det bör tillkomma
Kungl. Maj:t att på ett mer fullständigt
sätt, än vad som i motionen
kunnat ske, utreda frågan om vilka ersättningsregler
som skall tillämpas för
att inte diskriminera den ena parten i
expropriationsmål.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! När vi från de borgerligas
sida har reserverat oss mot den
motion som här föreligger, har det helt
enkelt skett därför att ett expropriationsförfarande
ändå i regel innebär
överförande av enskild egendom till det
allmänna, staten och kommunerna, med
hjälp av, låt mig säga, lagliga tvångsmedel.
Det är ju en allvarlig sak, och
man måste fråga sig, om gällande bestämmelser
verkligen bör uppmjukas.

Numera betalas i alla instanser expropriaternas
rättegångskostnader av
det allmänna. Motionärerna menar att
efter första instans skulle den som vill
värja sig, d. v. s. fastighetsägaren, själv
betala rättegångskostnaderna. Man anser
att därigenom skulle kunna förhindras
sådana okynnesöverklaganden som
nu sker. Herr von Seth har här redovisat
Svea hovrätts uppfattning beträffande
denna sak, och jag skall därför
inte gå närmare in därpå. Jag vill bara
tillägga att när herr Lundmark säger
att 60 procent av målen är rena jordägarmål,
så ger detta belägg för att jordägare,
som vill skydda sig, nu verkligen
för sina mål vidare. Skulle man inte ha
kunnat räkna med ersättning från det
allmänna för sina kostnader, skulle man
kanske inte haft möjlighet att gå vidare.
Ett genomförande av motionens förslag
skulle kunna i väsentlig grad begränsa
möjligheterna för den enskilde att full -

följa sin talan, eftersom han är rädd
för de kostnader detta medför.

Sedan vill jag bara till herr Svenning
säga att jag tror att han överdriver
då han gör gällande att de höga
tomt- och jordpriserna skulle ha rönt
någon påverkan i detta sammanhang.
Jag tror inte man kan få ner värdena
så mycket, även om man får igenom
denna ändring. Det är ju inte fråga om
att ge det allmänna större rättigheter,
och några mera betydande prisförskjutningar
neråt är inte möjliga. Om förslaget
skulle få den följden, att skattetyngda
kommuner kan få lägre utdebitering
därför att de kan köpa mark
billigare, får man gå mycket långt när
det gäller att kränka den enskildes
äganderätt till jord.

Vi reservanter förmenar, att den nuvarande
lagstiftningen är till fyllest.
Man behöver enligt vår mening inte
göra några nya ingrepp eller utredningar,
eftersom det tillstånd vi nu har
är i stort sett tillfredsställande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Den domsaga för vilken
jag råkar vara häradshövding torde
vara en av rikets största expropriationsdomsagor.
Vi har ungefär 60 nya expropriationsmål
per år. Visserligen
görs flertalet upp antingen av parterna
själva eller under rättens medverkan,
men ändå går 15 å 20 sådana här mål
till dom varje år. Det är detta förhållande
som ger mig anledning att här
göra några uttalanden.

Utskottsmajoriteten har under tre
punkter motiverat sin inställning. För
det första har den sagt, att det skulle
förekomma okynnesöverklaganden och
att detta skulle fördröja expropriationen.
För min egen domsagas del får jag
meddela, att vi inte har haft några som
helst överklaganden i värderingsfrågor
och att det endast ytterst sällan kan in -

Nr 15

169

Fredagen den 8 maj 1959
Översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader

träffa att expropriationen fördröj es på
grund av ett överklagande, eftersom
det, så snart ett expropriationsmål är
brådskande, ges beslut om förhandstillträde.

För det andra motiverar utskottsmajoriteten
sitt ställningstagande med att
de frivilliga överenskommelserna skulle
fördyras av att den, som vill expropriera,
riskerade att få betala kostnader
även i överrätt. Detta tror jag är en
kraftig överdrift, eftersom den väsentliga
delen av rättegångskostnaderna
hänför sig till underrätten och inte
alls till överrätterna.

För det tredje har det sagts, att det
nuvarande systemet skulle hota att förlägga
tyngdpunkten av expropriationsmålen
till överrätterna. Detta torde inte
heller vara riktigt, eftersom i de allra
flesta fall förhållandena på marken plånats
ut sedan underrätten gjort sina bedömanden,
husen har rivits och skogen
har fällts, överrättsförfarandet måste
därför oftast bli ett bedömande på handlingarna.

Jag delar också den mening som här
har uttalats av representanter för reservanterna
nämligen att den som utsattes
för expropriationsförfarande bör
våga klaga utan att riskera att det skall
kosta honom någonting. Även om expropriationsdomstolen
anser att den har
dömt ut de belopp som är riktiga, måste
jag tyvärr erkänna att den ibland ändå
har fullt klart för sig att expropriationsförfarandet
kan medföra en avsevärd
förlust för fastighetsägaren. Vi kan exempelvis
tänka oss att det är fråga om
rivning av ett bostadshus. Ägaren kan
naturligtvis inte få mer än vad huset
skulle kunna ge honom vid försäljning
i marknaden, men om han inte kan få
köpa något annat hus av samma standard,
kan det hända att han är tvungen
att bygga nytt, och det blir bra mycket
dyrare, låt vara att han får ett nytt hus.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 1); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
von Seth begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Osvald m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr von
Seth begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 103 ja och
96 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Föredrogos vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 16 § folkbokföringsförordningcn
den 28 juni 1946 (nr 469);
och

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning beträffande alkoholen
i den officiella representationen.

170 Nr 15

Fredagen den 8 maj 1959

Interpellation ang. behandlingen av värnpliktiga, som anses ha radikala politiska
åsikter — Interpellation i anledning av sysselsättningssvårigheterna i skogsbygderna -

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 23

Interpellation ang. behandlingen av

värnpliktiga, som anses ha radikala
politiska åsikter

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Stabschefen på 110 i
Strängnäs har bekräftat de uppgifter,
som lämnats i pressen, att fyra värnpliktiga,
som varit inkallade till repetitionsövning
vid nämnda förband, på grund
av sina radikala politiska åsikter avstängts
från deltagande i förbandets
slutmanöver under repetitionsmånaden.
Enligt tidningsuppgifter är en av de avstängda
medlem i sin hemorts socialdemokratiska
arbetarkommun. En annan
uppges för länge sedan ha tillhört
en kommunistisk organisation under tre
månader.

Ovannämnde stabschef har meddelat,
att avstängningen är »ett resultat av de
fyras åsikter kontra statens intressen
att skydda vissa saker».

Med anledning av det inträffade ber
jag att få rikta följande frågor till försvarsministern: År

det på försvarsministerns uppdrag
eller med försvarsministerns vetskap
och gillande, som de militära myndigheterna
särbehandlar värnpliktiga, som
anses ha radikala politiska åsikter?

Anser försvarsministern, att sådana
förhållanden inom försvaret, som avslöjats
genom ovannämnda händelse vid
110, står i överensstämmelse med de
demokratiska principer, som regeringen
deklarerat sig vilja hävda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

Interpellation i anledning av sysselsättningssvårigheterna
i skogsbygderna

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Norderön (ep), som
anförde:

Herr talman! Såväl under föregående
sommar som under den gångna vintern
har avverkningarna i våra skogar varit
begränsade på grund av minskad efterfrågan
på virke. Man torde få räkna
med att avverkningarna även under
stundande sommar kommer att bli av
mindre omfattning än vanligt.

Det är då av stor vikt att den arbetskraft
i skogsbygderna, som inte kan få
arbete med avverkningar, i stället får
sysselsättning med röjningar, gallringar,
dikningar, vägbyggnader och dylikt.
Som sysselsättningsobjekt vid arbetslöshet
är sådana arbeten de för det allmänna
minst kostnadskrävande, samtidigt
som det här gäller för näringslivet
produktiva och angelägna investeringar.
Sådana skogsvårdsarbeten som här har
nämnts synes i hög grad kunna hänföras
till den produktiva sysselsättning,
som enligt vad socialministern i ett
interpellationssvar här i kammaren för
kort tid sedan framhöll är syftet med
regeringens åtgärder mot arbetslösheten.

Lämpliga förberedelser för att få i
gång arbeten i skogarna av det slag
jag nämnt bör emellertid vidtas i god
tid. I fjol ställdes vid skilda tillfällen i
utsikt att det allmänna, om så behövdes,
för innevarande år skulle ägna stor uppmärksamhet
åt dessa problem. Sysselsättningssvårigheterna
har varit stora
i skogsbygderna, och det kan befaras,
att de blir betydande under den kommande
avverkningssäsongen. Det synes
därför nödvändigt att åtgärder mot en
sådan utveckling planeras och vidtas i
god tid.

Under åberopande av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet ställa följande fråga: Är

herr statsrådet i tillfälle att ge

Fredagen den 8 maj 1959

Nr 15

171

Interpellation i anledning av

kammaren en redogörelse för vilka förberedelser
som vidtagits för att i sysselsättningsfrämjande
syfte få i gång
arbeten med röjningar, gallringar, dikningar,
vägbyggnader och dylikt i våra
skogar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln
till seminarier för huslig utbildning
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande
av staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.,

nr 91, i anledning av väckta motioner
angående ändrade övergångsbestämmelser
rörande statsbidragen till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet,
nr 93, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar,
nr 94, i anledning av väckta motioner
om redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande två budgetår,
nr 95, i anledning av väckta motioner
angående alternativa anslagsäskanden
från myndigheterna, och

nr 96, i anledning av väckta motioner
angående planering på längre sikt
av statens utgifter och inkomster;

sysselsättningssvårigheterna i skogsbygderna

bevillningsutskottets betänkande nr
40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning angående fullföljande av
påbörjad ombyggnad av värmesystemet
i riksbanksliuset i Stockholm, och
andra lagutskottets utlåtande nr 29,
i anledning av väckta motioner om utredning
rörande tillfälliga utförsäljningar
och realisationer.

§ 26

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslagsbehovet
för budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna
m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av svenska träforskningsinstitutet
m. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade riktlinjer
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. in.;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
lärarhögskola i södra Sverige;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter in -

172

Nr 15

Måndagen den 11 maj 1959

om kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående införlivande med
statens järnvägar av Stockholm—Roslagens
järnvägar; och

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av
det skandinaviska luftfartssamarbetet
inom SAS m. m.;

från andra lagutskottet:
nr 221, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207); samt

från jordbruksutskottet:
nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar, m. m.

§ 27

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till
utskottet inkommit framställningar från
delegerade för riksdagens verk

dels angående tjänstemännens vid
riksdagens verk löner under år 1959,
m. m.,

dels ock angående pensionsreglering
för anställningshavare vid riksdagens
verk.

Denna anmälan bordlädes.

§ 28

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 618, av herr Hansson i Skegrie, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
156, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

Denna motion bordlädes.

§ 29

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.46.

In fidem

Sune K. Johansson

Måndagen den 11 maj

Kl. 16.00

§ 1

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet inkommit
framställningar från delegerade för
riksdagens verk

dels angående tjänstemännens vid
riksdagens verk löner under år 1959,
m. m.,

dels ock angående pensionsreglering
för anställningshavare vid riksdagens
verk.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 618.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 88—96, bevillningsutskottets
betänkande nr 40, bankoutskottets
utlåtande nr 31 och andra
lagutskottets utlåtande nr 29.

Måndagen den 11 maj 1959

Nr 15

173

§ 4

Föredrogs herr Johanssons i Stockholm
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående behandlingen
av värnpliktiga, som anses ha
radikala politiska åsikter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Larsson i
Norderön vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet i anledning av
sysselsättningssvårigheterna i skogsbygderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens
organisation, m. m.,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statliga lånegarantier
till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens

elnät, in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 32, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om överförande
av fiskerilånefonden från räntetyp
III c till räntetyp I; samt

särskilda utskottets utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 7

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 222, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar,
m. m.; och

nr 223, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

174 Nr 15

Tisdagen den 12 maj 1959

Tisdagen den 12 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
maj.

§ 2

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 12 maj 1959.

Till justitiedepartementet hade den 11
maj 1959 från överståthållarämbetet inkommit
fullmakt för direktören Sten
Källenius, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens andra kammare i stället för
avliden ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den
däri avsedda fullmakten för direktören
Sten Källenius att inträda såsom ledamot
av kammaren för tiden till den 1
januari år 1961 efter herr Håstad.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Sundelin, som vid kammarens sammanträde
den 29 april med läkarintyg styrkt
sig tills vidare vara hindrad att deltaga

i riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 4

Svar på fråga ang. tolkningen av bestämmelserna
om uppförandebetyget

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
har frågat, om jag anser att tveksamhet
kan råda rörande tolkningen av
bestämmelserna om uppförandebetyget
med avseende på elevernas uppförande
utanför skolan och vilka åtgärder jag i
så fall ämnar vidta.

Enligt gällande skolstadgor skall eleverna
även utanför skolan iaktta vårdat
uppförande -— eller anständigt uppförande,
som det står i en stadga. Däremot
finns det inga särskilda föreskrifter
rörande vilka hänsyn man vid bestämmande
av vitsordet i uppförande
skall ta till skolans iakttagelser om hur
en elev har uppfört sig utanför skolan
eller om hur han har det i sitt hem, sin
kamratkrets och sina personliga förhållanden
i allmänhet. Klart är, att dessa
iakttagelser kan vara av stor betydelse
vid bedömningen. I praxis torde vissa
gemensamma grundsatser tillämpas vid
flertalet skolor, men jag är medveten om
att tvekan och osäkerhet ibland har
gjort sig gällande. Det är över huvud taget
en svår och känslig uppgift att bestämma
vitsorden i uppförande. Enligt
min mening bör dock skolan undvika
att en elev genom nedsatt uppförandebetyg
utsättes för dubbel bestraffning
från samhällets sida för förseelser som
begåtts utanför skolan. Enligt vad jag
har inhämtat från skolöverstyrelsen

Tisdagen den 12 maj 1959

Nr 15 175

Svar på fråga ang. tolkningen av bestämmelserna om uppförandebetyget

kommer hithörande frågor att ingående
behandlas i de allmänna anvisningar
för skolans undervisning och fostran
som för närvarande är under utarbetande
inom överstyrelsen. Det är inte
aktuellt för mig eller för regeringen att
vidta några åtgärder i detta sammanhang.

Härpå anförde

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min fråga.
Anledningen till att jag besvärade herr
statsrådet var att jag hade erfarit, att
uppförandebetyget i vissa skolor påverkades
av elevernas uppförande utanför
skolan, medan man i andra skolor menade
att vitsordet enbart skulle påverkas
av elevens uppförande vid skolan
och i skolarbetet.

Vilken uppfattning man än har i sakfrågan,
är det angeläget att man får till
stånd en enhetlig bedömning av denna
mycket viktiga fråga. Det är angeläget
inte minst av den anledningen, att
många människor tillmäter uppförandebetyget
ett mycket stort värde, i synnerhet
vid elevernas inträde i arbetslivet.

Nu delar jag helt statsrådets uppfattning,
att det är en svår uppgift att bestämma
uppförandebetyget. Jag tror
inte heller att det är möjligt att nämnvärt
underlätta uppgiften genom några
föreskrifter. Subjektiva värderingar
spelar här en mycket stor roll, större
roll än vid annan betygssättning. Vissa
lärare menar för övrigt, enligt vad jag
sett, att man helt bör avskaffa uppförandebetyget,
något som väl i viss mån
hör samman med svårigheten att sätta
uppförandebetyg.

Även på den andra punkt, där statsrådet
tillkännagivit sin mening, är jag
fullt med på noterna. Statsrådet säger:
»Enligt min mening bör dock skolan
undvika att en elev genom nedsatt uppförandebetyg
utsättes för dubbel be -

straffning från samhällets sida för förseelser
som begåtts utanför skolan.» Jag
ser häri ett uttryck för statsrådets principiella
uppfattning i den aktuella
frågan.

Nu är skolöverstyrelsen i färd med
att utarbeta allmänna anvisningar för
skolans undervisning och fostran, och
statsrådet har sagt, att man därvid kommer
att ta vederbörlig hänsyn till de
frågor jag aktualiserat. Jag är därför
tills vidare nöjd med svaret. Jag hoppas
bara att skolöverstyrelsen vid utarbetandet
av de kommande allmänna
bestämmelserna tar intryck av statsrådets
principiella deklaration.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets
utlåtanden nr 26 och 27.

§ 6

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 32, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om överförande
av fiskerilånefonden från räntetyp
III c till räntetyp I.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att memorialet
måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, varefter
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr talmannen meddelade, att ifrågavarande
omröstning komme att äga rum
vid början av morgondagens plena.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter särskilda
utskottets utlåtande nr 1.

§ 8

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande föredragningslistan för
morgondagens sammanträde hemställer
jag, att kammaren måtte besluta dels att

176

Nr 15

Tisdagen den 12 maj 1959

särskilda utskottets utlåtande nr 1 skall
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden, dels att statsutskottets
utlåtande nr 92 skall uppföras närmast
efter bevillningsutskottets betänkande
nr 40 bland två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1958 och 1959 vid
dess tionde ordinarie möte fattade beslut; statsutskottets

utlåtanden:
nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1959/60 till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet jämte
motioner i atomvapenfrågor,

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1959/60 m. in.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 100, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ett neutralitetsförsvar,

nr 101, i anledning av väckt motion
angående rikshemvärnschefens tjänstegrad,

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anordningar för
forskning och utbildning i psykiatri vid
vissa sinnessjukhus,

nr 103, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ombildning av
Stockholms högskola till universitet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 104, i anledning av väckta mo -

tioner om vissa tilläggsdirektiv för socialpolitiska
kommittén,

nr 105, i anledning av väckta motioner
om anslag till Svenska livräddningssällskapet,

nr 106, i anledning av väckta motioner
om anslag till Riksförbundet mot tobaken,

nr 107, i anledning av väckt motion
om utredning angående en central för
paraplegivård, och

nr 108, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1959/60;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående villkoren för postbefordran
av tidningar (tidningsförordning) jämte
i ämnet väckta motioner, och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 14 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

bankoutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående ökning av de svenska insatserna
i Internationella valutafonden och
Världsbanken, jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni
1939 (nr 314) om villkorlig dom, dels
ock i ämnet väckta motioner ävensom
motioner om vissa åtgärder i syfte att
bekämpa brottsligheten,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 72 § lagen den 14
september 1944 (nr 705) om aktiebolag,
och

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
om lagfäst rätt till arbete, in. m.,

Tisdagen den 12 maj 1959

Nr 15

177

nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner,

nr 33, angående väckta motioner om
viss ändring i bidragsförskottslagen,
nr 34, i anledning av väckta motioner
om ändring i lagarna om allmänna
barnbidrag och särskilda barnbidrag,
och

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen om
allmän sjukförsäkring, m. m.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 240, i anledning av väckta motioner
om ändring i kommunala vallagen,
i vad gäller utseende av suppleant
för landstingsman;
från statsutskottet:
nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa kostnader för
läkarutbildningen;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 till vattendomstolarna; nr

233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
för civilförsvaret in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 235, i anledning av riksdagens år
1958 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
in. in.;

från bevillningsutskottet:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar m. in.; samt
från andra lagutskottet:
nr 238, i anledning av väckt motion
om allmänna barnbidrag för vissa blinda
och döva barn.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

192, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter;

nr 197, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;
och

nr 202, angående val av en suppleant
i styrelsen över riksdagsbiblioteket;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 193, för herr Nils Gunnar Svärd
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 194, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 195, för herr Otto Ragnar Sundén
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 196, för herr Gösta Tore Edvin
Rengtsson att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 198, för herr Waldemar Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 199, för herr Axel Gustav Birger
Yndersson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

200, för herr Lars Arthur Widén
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret;

nr 201, för herr Hans Lennart Gustafsson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 203, för herr Sigfrid Larsson att
vara suppleant för ledamot av styrelsen
över riksdagsbiblioteket.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.13.

In fidem

Sune K. Johansson

12 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 15

IDUNS TRYCKERI. UflSRLTI. STHI