1959 ANDRA KAMMAREN Nr 10 (Riksdagens protokoll 1959:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959 ANDRA KAMMAREN Nr 10

1—3 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 1 april

Interpellation av fru Löfqvist ang. husbockens skadeverkningar. . . .

Sid.

Fredagen den 3 april

Svar på interpellation av herr Lindahl ang. direktreferat i Sveriges

radio av viss boxningsmatch .............................. 8

Svar på fråga av herr Carlsson i Huskvarna ang. förslag rörande

yrkesutbildningens centrala ledning ........................ 27

Svar på interpellation av herr Andersson i Storfors ang. principerna
för fördelning av boställen vid ändringar i pastoratsindelningen . . 28

Ändring av kommunallagen ................................ 31

Ändringar i tulltaxan...................................... 36

Utvidgning av direktiven för textilutredningen, m. in............. 44

Ökning av den svenska bilproduktionen ...................... 49

Säkrande av full sysselsättning i Skåne........................ 57

Utnyttjande av naturtillgångar och arbetskraft i Norrbottens län, m. m. 57
Överförande i statlig ägo av Svenska Tändsticksaktiebolagets slip massefabrik

i Torpshammar .............................. 58

Överförande i statlig ägo av sulfitfabriken i Söråker ............ 60

Inköp av Stockholms Superfosfat Aktiebolags fabrik och bostadsbestånd
i Alby.......................................... 60

Statlig byggnadsämnesindustri i Ådalen ...................... 60

Sjukhuslag m. in......................................... 61

Interpellation av herr Elmwall ang. landskommunernas servicebehov 87

1 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 3 april

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang. ändrade bestämmelser

om kungörande av allmänna val, m. m..................... 31

— nr 15, om ändrad lydelse av 11 § andra stycket kommunallagen.. 31

Statsutskottets utlåtande nr 45, ang. beredskapsstat för försvars väsendet.

............................................. 35

— nr 46, ang. stat för försvarets fastighetsfond................ 35

— nr 47, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag för försvarsändamål
.............................................. 35

— nr 48, ang. anslag å kapitalbudgeten för finansdepartementet .. 35

Bevillningsutskottets betänkande nr 25, om ändringar i tulltaxan .... 36

Bankoutskottets utlåtande nr 9, om utvidgning av direktiven för textilutredningen,
m. m................................... 44

— nr 10, om ökning av den svenska bilproduktionen............ 49

— nr 11, ang. säkrande av full sysselsättning i Skåne............. 57

— nr 12, om särskild pension åt andra kammarens f. d. sekreterare,

statskommissarien Gunnar Britth ........................ 57

— nr 13, om utnyttjande av naturtillgångar och arbetskraft i Norrbottens
län, m. m....................................... 57

— nr 14, om överförande i statlig ägo av Svenska Tändsticksaktiebola gets

slipmassefabrik i Torpshammar........................ 58

— nr 15, om överförande i statlig ägo av sulfitfabriken i Söråker. . 60

— nr 16, ang. inköp av Stockholms Superfosfat Aktiebolags fabrik

och bostadsbestånd i Alby ............................. 60

— nr 17, ang. statlig byggnadsämnesindustri i Ådalen .......... 60

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. sjukhuslag m. m......... 61

Onsdagen den 1 april 1959

Nr 10

Onsdagen den 1 april

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 17,
den 18 och den 20 nästlidne mars.

§ 2

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid till

bevillningsutskottet propositionerna: nr

77, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m., och

nr 86, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 12 § 4 mom. och 86
§ 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521),
m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 92, angående utbildning av lärare
i manlig slöjd,

nr 93, angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa kostnader för
läkarutbildningen, och

nr 95, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.

§ 3

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om pension för städerskan
vid riksbankens sedeltryckeri
Hilma Nilsson.

§ 4

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid hänvisades -

till behandling av lagutskott motionerna
nr 496—498;
till statsutskottet motionen nr 499;
till behandling av lagutskott motionen
nr 500; och

till särskilda utskottet motionen nr
501.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14 och
15, statsutskottets utlåtanden nr 45—
48, bevillningsutskottets betänkande nr
25, bankoutskottets utlåtanden nr 9—
17, andra lagutskottets utlåtande nr 7,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 10
och 11 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 12, 13 och 17.

§ 6

Föredrogs den av herr Kellgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan:
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående sysselsättningsläget.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs herr Cassels vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående Ingesunds folkliga
musikskola.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr JO

Onsdagen den 1 april 1959

§ 8

Interpellation ang. husbockens skadeverkningar Ordet

lämnades på begäran till

Fru LöFQVIST (s), som anförde:

Herr talman! Alltmer alarmerande
meddelanden har under det senaste
tiotalet år framkommit angående husbockens
skadeverkningar i trävirket
inom det svenska byggnadsbeståndet.
Främst har denna förstörelseverkan hittills
visat sig i södra och östra Sverige
med stark koncentration i Malmöhus
och Blekinge län, Gotland och östra
Svealand. En påtaglig tendens har emellertid
gjort sig gällande till spridning
längre norr- och västerut.

Mest publicitet och uppmärksamhet
har de meddelanden fått som gällt husbocksskadorna
i kyrkor och andra offentliga
byggnader. Detta förringar
emellertid inte det faktum att förstörelsen
på grund av husbockens härjningar
i bostadshus — och därvid i
stor utsträckning nybyggda sådana —
är mycket svår.

Trots att någon organiserad forskning
beträffande husbockens levnadsbetingelser
och möjligheterna att bekämpa
denna skalbagge och dess träförstörande
larver inte existerar i vårt
land liksom att inte heller någon fullständig
utredning gjorts beträffande
förstörelsens hela omfattning, torde
dock tillräckliga beräkningsgrunder föreligga
för att man skall våga påståendet
att man bär har att göra med både bostadssociala
och nationalekonomiska
skadeverkningar av stora mått. 1951 års
liusbockskommitté, sammansatt av representanter
för statens skogsforskningsinstitut,
kungl. byggnadsstyrelsen,
kungl. bostadsstyrelsen m. fl. meddelade
i sitt betänkande 1953, att enbart i
Blekinge län vid den tiden ca 14 000
bostadshus var angripna av husbock.
Saneringskostnaderna för dessa beräknades
skola belöpa sig på omkring 5
miljoner kronor. Därtill kom att i samma
län offentliga byggnader samt en -

skilda ekonomibyggnader var angripna
i en omfattning som skulle kräva saneringskostnader
på 10 miljoner kronor,
varför fullständig sanering och reparation
av husbocksskadade byggnader enbart
i Blekinge län skulle draga kostnader
på i runt tal 20 miljoner kronor.
Kommitterade beräknade att kostnaden
för hela landet sannolikt skulle
belöpa sig till det tiodubbla.

Tidigare har man varit av den uppfattningen
att det i första hand skulle
vara äldre byggnader som genom husbockens
skadegörelser bleve helt förstörda.
Erfarenheten har emellertid visat
att även nybyggnader mycket snabbt
blir totalangripna, då betingelserna härför
föreligger, vilket de i oroande stor
utsträckning visat sig göra i de mest
angripna landsdelarna. Det ges sålunda
exempel på nybyggda egnahemshus som
sex år efter färdigställandet varit totalangripna.
Likaså finns det exempel
på gamla hus, i vilkas ursprungliga virke
inga tecken funnits på förekomst av
husbock, men som mycket snabbt efter
ombyggnad angripits — även i det gamla,
tidigare oangripna timret — av djur
som funnits i det nya virket.

Någon säker uppfattning om anledningen
till att husbockens skadeverkningar
hittills mest framträtt i de tidigare
angivna landsdelarna torde man
f. n. inte ha. Måhända kan en anledning
vara att det i dessa trakter använda
och avverkade byggnadsvirket är
lösare än i nordligare delar av landet,
eller att avverkning sker på tider som
skapar särskilt gynnsamma betingelser
för husbocken. Att skadedjuret håller
på att snabbt utbreda sig till hittills
oangripna områden i landet torde emellertid
vara säkert. Till detta kan måhända
bidraga att en hel del inredningsdetaljer
av trä, såsom fönsterkarmar

o. d., numera tillverkas i Sydsverige
för leverans till nordligare trakter. Om
dessa leveranser är angripna av husbock,
torde dennas spridning därigenom
ske snabbt, såvida man inte kan tillgripa
någon metod att oskadliggöra hus -

Onsdagen den 1 april 1959

Nr 10

Interpellation ang. husbockens skadeverkningar

bocken i desamma, innan de lämnar tillverkningsstället.

De försök som gjorts att skapa skydd
mot husbocken har lett till att det i dag
tillverkas saneringsvätskor, om vilkas
effektivitet man dock ännu icke har någon
absolut säker uppfattning. Dessa
vätskor sprutas in i det angripna trävirket
för att taga död på de skadegörande
larverna, men i vilken utsträckning
sådana vätskor kan hindra husbocken
att äta sig in i sanerat, tidigare
angripet virke eller i sålunda preparerat
oangripet trä torde man ännu icke erfarenhetsmässigt
ha kommit till klarhet
om. Det visar sig också att de garantier,
som olika saneringsföretag i branschen
lämnar, är högst varierande.

I enstaka fall har man kunnat följa
virkets leveransväg bakåt från en av
husbocken förstörd byggnad till den
såg, från vilken virket levererats. Därvid
har man kunnat konstatera att det
skjul, i vilket virket varit upplagrat vid
sågen, varit mycket starkt angripet av
husbock. Inför ett dylikt exempel uppställer
sig frågan, i vad mån det kan bli
praktiskt och ekonomiskt möjligt att
redan vid sågverket eller brädgården
preparera byggnadsvirket, så att det för
framtiden blir skyddat mot skadeinsekter
av det slag det här gäller.

I det föregående bär framhållits de
ökande bostadssociala och nationalekonomiska
vådor som förekomsten av
husbock innebär. Det förtjänar också
betonas att denna insekt för exempelvis
den enskilde egnahemsägaren eller lantbrukaren
kan åstadkomma rent katastrofala
privatekonomiska verkningar,
som det finns mycket starka skäl för
statsmakterna att med forskningens och
lagstiftningens hjälp söka bereda honom
skydd mot.

Herr talman! Med det sagda som bakgrund
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet rikta
följande frågor:

Vilka åtgärder har vidtagits eller kan

tänkas vidtagas för att i vårt land ordna
en tillfredsställande forskning för
att kartlägga husbockens skadeverkningar
och råda bot på dem i dag och
bereda skydd mot dem i framtiden?

Vilka möjligheter finns att genom
lagstiftning åstadkomma att dylika
skyddsåtgärder vidtages, att den drabbade
hålles ekonomiskt skadeslös för
åverkan som husbocken åstadkommit
på hans egendom, att av husbock angripet
virke icke levereras som byggnadsmaterial
samt att byggnadsvirke genom
preparering redan på sågningsplatsen
göres oangripbart för husbocken? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1959/60 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. m., och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1959/60 till
Överståthållarämbetet och landsstaten,
Polisväsendet, Brandväsendet och Diverse
jämte i ämnet väckta motioner
m. in.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående extra avdrag vid beskattning
av folkpensionärer m. fl.,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar

Nr 10

Onsdagen den 1 april 1959

inom taxeringsorganisationen i Stockholm,
såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckt
motion,

nr 23, i anledning av väckta motioner
om ändring av förordningen den 6 juni
1952 med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall,

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om allmän energiskatt, och
nr 29, i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för gåvor till
samhällsnyttiga ändamål, in. m.; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen om skyldighet att renhålla
gator m. m., och

nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra
stycket rättegångsbalken.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från andra lagutskottet:
nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmän
tjänstepliktslag, m. m.; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 131, i anledning av väckta motioner
angående militär nedsättningsbiljetts
giltighet på statens järnvägars
busslinjer.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 91, angående pension åt förre
tjänstemannen vid Shanghai Municipal
Council A. Th. Dahl,

nr 94, med förslag till förordning angående
villkoren för postbefordran av
tidningar (tidningsförordning),

nr 96, rörande godkännande av en
överenskommelse angående flyktingar
som äro sjömän,

nr 97, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m.,

nr 98, angående anslag till vattendomstolarna
för budgetåret 1959/60;

nr 99, angående anslag för budgetåret
1959/60 till Statens tekniska forskningsråd
och till Tekniskt-vetenskaplig forskning
m. m.,

nr 101, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård,

nr 102, angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.,

nr 103, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.,

nr 104, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207),

nr 105, angående ökat stöd åt forskning
m. m.,

nr 106, angående ombildning av
Stockholms högskola till universitet,
m. m.,

nr 107, angående anställningsformen
för vissa assistenter vid lantbruks-, veterinär-
och skogshögskolorna,

nr 108, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.,

nr 109, angående överförande till
Finland av visst gränsområde i Muonio
älv,

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1959/60 m. m.,
nr 111, angående inrättande av en
biblioteksdepå,

nr 114, angående ny organisation för
civilförsvaret, m. m.,

nr 115, angående vissa markförvärv
för försvaret,

nr 116, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946
(nr 469),

nr 117, angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret,

nr 118, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å

Onsdagen den 1 april 1959

Nr 10

allmän beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. m.,

nr 119, angående anslag till reglering
av prisstegringar på försvarshuvudtiteln
m. m„

nr 121, angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer,

nr 122, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § punkt 10 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
och

nr 125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 502, av herr Eliasson i Sundborn,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 44, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,
nr 503, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 67, med förslag till förordning
om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m.,

nr 504, av herr Johansson i öckerö
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 67,

nr 505, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr Ti, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2
§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. in.,

nr 506, av herr Slåhl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
82, angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till byggnadsarbeten
m. in. inom skolväsendet,

nr 507, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 83, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den

30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete,

nr 508, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 84, rörande statsbidragsgivningen
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp,

nr 509, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Nyberg, likaledes i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 84,

nr 510, av herr von Friesen, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr

87, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.
för budgetåret 1959/60,

nr 511, av fru Wallerius-Gunne m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 88, angående anslag för budgetåret
1959/60 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården
m. m.,

nr 512, av fröken Elmén m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 88,

nr 513, av fru Löfqvist och herr
Svensson i Kungälv, likaledes i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr

88,

nr 514, av herr Blidfors m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
89, angående inrättande av en lärarhögskola
i södra Sverige,

nr 515, av herr Dickson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
92, angående utbildning av lärare i
manlig slöjd, och

nr 516, av herr Lundqvist i Trollhättan
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 100, med förslag till lag
om försäkring för allmän tilläggspension
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens Andra Kammare.

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbctet under tiden
1—4 april för att i Haag deltaga

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

i en av Ford Foundation och International
Institute of Social Studies anordnad
konferens beträffande de europeiska
parlamentarikerförsamlingarna.
Stockholm den 29 mars 1959

Gunnar Heckscher
Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes här
efter kl. 14.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 3 april

Kl. 11.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att Riksdagsman Johannes
Antonsson i Dahla fr. o. m. den
31/3 och under minst en vecka framåt
på grund av sjukdom är förhindrad deltaga
i riksdagsarbetet.

Falkenberg den 31/3 1959

N. Strömberg
överläkare

Herr Antonsson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 31 nästlidne mars tills vidare.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fru
Eriksson i Ängelholm och herr Munktell,
som vid kammarens sammanträden
den 18 respektive 10 nästlidne mars
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrade att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sina
platser i kammaren.

§ 3

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid sammanträde
onsdagen den 15 innevarande april företaga
val av valmän och suppleanter

för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

§ 4

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren bestämma antalet
suppleanter för de valmän, som skulle
utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dessa fullmäktige, till tolv.

§ 5

Svar på interpellation ang. direktreferat
i Sveriges radio av viss boxningsmatch

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Lindahl till mig riktat följande två
frågor.

1. Anser statsrådet — oavsett den
principiella inställningen till boxningen
— att VM-matchen mellan Floyd
Patterson och Ingemar Johansson är
ett stort evenemang av nyhetsbetonad
karaktär?

2. Om så är fallet, vill då statsrådet
undersöka möjligheterna för Sveriges
radio att genom direktreferat av mat -

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

chen ge allmänheten en fullgod nyhetsbevakning? Som

svar härpå vill jag meddela följande.

Betydelsen av att Sveriges radio i sin
programproducerande verksamhet intar
en fri och oberoende ställning icke endast
gentemot kommersiella och liknande
intressen utan även i förhållande
till statsmakterna har åtskilliga gånger
framhållits i denna kammare. Jag kan
exempelvis erinra om att en av mina
företrädare som kommunikationsminister
den 17 mars 1953 med anledning av
en interpellation i en programfråga här
uttalade bl. a. följande:

»Med den organisatoriska utformning,
som rundradioverksamheten här i landet
sålunda fått, torde åtgärder från
Kungl. Maj:ts sida i anledning av anmärkningar
mot radioprogrammen i
princip kunna komma i fråga endast
sedan anledning givits till sådana erinringar
mot programverksamheten, att
förtroendet till bolagets styrelse kan
anses rubbat. Den självständighet, som
radion inom ramen för denna ordning
åtnjuter, betraktar jag som välavvägd
och riktig, och jag vill icke medverka
till att rubba eller kringskära den.»

Själv deklarerade jag i höstas med
anledning av en fråga av herr Helén en
liknande ståndpunkt.

Något ingripande från regeringens sida
i frågan om hur den av herr Lindahl
åsyftade boxningsmatchen skall bevakas
i svensk ljudradio och television är
därför inte att vänta. Det är alltså styrelsen
och ledningen för Sveriges radio
som självständigt har att avgöra, hur
nyhetsbevakningen av evenemanget skall
ske.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! .lag vill först tacka statsrådet
för svaret på min interpellation.
Visserligen hade jag väntat mig ett undvikande
svar, men mina farhågor har
till ocli med (iverträffats.

Även min första mycket oskyldiga
fråga om statsrådet anser VM-matchen
vara ett stort evenemang av nylietsbetonad
karaktär har lämnats obesvarad.
På den punkten tycker jag man kan begära
ett klart ja eller nej.

Jag vill erkänna att jag varit tveksam
om denna interpellation skulle framställas,
ty det är ju en allmänt accepterad
uppfattning att radions och televisionens
programverksamhet inte skall
bli föremål för korrigeringar i riksdagen.
Att jag likväl interpellerat beror
på att jag anser att man i det nu aktuella
fallet hamnat i en ohållbar situation.
Min tveksamhet har fått vika, sedan det
konstaterats att ledningen för Sveriges
radio liksom radionämnden i förväg —
vilket torde vara mycket ovanligt —
sagt nej, när frågan om direktreferat
från sommarens stora VM-evenemang
förts på tal.

Jag skulle tro att det i vårt land liksom
i denna kammare finns eu rätt stor
grupp som anser frågan om nyhetsbevakningen
från sommarens VM-matcli
komplett likgiltig. En annan, förmodligen
mycket större grupp har emellertid
den uppfattningen att det kommer
att skrivas idrottshistoria, när eu svensk
idrottsman i juni för första gången tävlar
om VM-titeln i tungviktsboxning.
Dessa anser att Sveriges radio i ett sådant
sammanhang gentemot licensinnchavarna
har skyldighet att ordna en
fullgod nyhetsbevakning. Oavsett den
principiella inställningen till boxningen
är det säkert många som förfäktar
denna mening.

Jag är nog inte den enda i denna
kammare som har starka personliga
minnen från ett ovanligt radiolyssnande
klockan 4.00 eu julinatt 1943. Vid
den tidpunkten befann sig en världsberömd
svensk idrottsman, Gunder
Ilägg, i Amerika, och Sveriges radio
ordnade — utan påstötningar — nattetid
direktsändningar. Tekniskt var det
på den tiden ett äventyr att ordna radiosändningar
över Atlanten — det var

Fredagen den 3 april 1959

10 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i

besvärliga atmosfäriska störningar och
censuren vakade i krigstid. Men det
som gick fram väckte bland lyssnarna
stor belåtenhet. Den natten slogs det
telefonförfrågningsrekord på tidningsredaktionerna
runt om i landet. Att in!e
heller riksdagsmännen var opåverkade
framgår av följande tidningsnotis. Jag
citerar: »De jämtländska riksdagsmännen
som farit hem lär samtliga sitta vid
sina högtalare, men statsrådet PehrssonBramstorp
meddelar till sin sorg att han
sitter på tåget vid tiden för loppet.»

Den svenska radion svarade för en
nyhetsbevakning som gladde och imponerade
och som med tanke på den tidens
tekniska svårigheter väckte stor
uppmärksamhet.

Det har gått 16 år sedan dess. På
nyhetsförmedlingens område har utvecklingen
varit fantastisk. Under efterkrigstiden
har den ständigt förbättrats,
och radion har nu helt andra tekniska
och personella resurser. Nyhets- och
aktualitetskraven har man alltid velat
tillgodose — ja, de har under senare år
givits prioritet. Programändringar i sista
stund har nästan undantagslöst motiverats
med just detta. Ibland kanske
man till och med haft anledning ställa
sig en smula frågande inför den nästan
flåsande nyhetsjakten. Man bevakar sådant,
som för större delen av vårt folk
ter sig som periferiskt. Men i stort har
nyhetsbevakningen varit god. Det erkännandet
vill jag gärna ge.

Nu — 16 år efter Gunder Häggs framträdande
i Amerika — är det en annan
svensk idrottsman som skall framträda
i ett över hela världen uppmärksammat
evenemang. Ingen kan förneka att detta
är en händelse av stort nyhetsvärde.
Ingen lär heller förneka att denna match
är av speciellt intresse för det svenska
folket. Hela världens press (inklusive
den svenska) och många radio- och TVföretag
— men med undantag för det
svenska — kommer att befinna sig på
plats, när evenemanget skall gå av stapeln.

Sveriges radio av viss boxningsmatch

Om Ingemar Johansson vinner matchen
— vilket jag livligt hoppas — så
får vi räkna med att det inom kort blir
nya VM-matcher. Tror någon att man
kan avstå från att sända direktreferat
om denne svenske idrottsman skulle
försvara sin VM-titel? Har aldrig Sveriges
radio räknat med att en sådan situation
kan uppstå? Jag vill erinra om det
gamla ordspråket att det är bättre att
stämma i bäcken än i ån.

Såvitt jag uppfattat saken rätt är det
en rent moralisk bedömning som ligger
bakom beslutet att Sveriges radio i detta
speciella fall skall avstå från sin
naturliga nyhetsbevakande roll. Svenska
folket skulle, säger man, ta skada av
att lyssna på ett direktreferat. Tidigare
har boxningsreferat förekommit i Sveriges
radio. Jag har mig inte bekant att
detta haft en förråande och moraliskt
nedbrytande inverkan på vårt folk. Inte
heller de beslutande organen inom Sveriges
radio har sökt bevisa något dylikt.

Kan det för övrigt vara radioledningens
uppgift att på detta sätt värna om
det svenska folkets moral? När blev det
praxis med en nyhetsförmedling med
skygglappar? På vilket sätt genomföres
i så fall denna stränga bevakning på
andra områden av verksamheten?

Den som sökt följa med vad som visas
i svensk TV frågar sig med förvåning
om ett direktreferat från en boxningsmatch
skulle vara mera moraliskt
nedbrytande än de filmer, som nu i
långa serier bjuds de yngsta och mest
påverkbara tittarna. Lördagskvällarnas
familjeprogram inrymmer råa slagsmål,
man binder fast folk, och vi får se en
hel del rent sadistiska inslag. Vilda
slagsmål, kännetecknade av en häpnadsväckande
brutalitet, förekommer ofta.

Omtanke om människorna och kulturen
har angivits ligga bakom detta beslut.
En ganska sent påkommen iver i
så fall och bristfälligt underbyggd i den
övriga programproduktionen!

Men våra tidningar inser nyhetsvärdet.
Man kan redan nu utgå ifrån att de

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

svenska tidningarna oavsett politisk och
kulturell inställning kommer att bjuda
läsarna inte bara stora text- utan också
fylliga bildreportage. Nyhetsbevakningen
lär få samma omfattning som vid en
olympiad. 3 000 å 4 000 svenskar kommer
att resa över för dyra pengar för
att med egna ögon se matchen.

Jag betvivlar inte att styrelsebeslutet
har tillkommit i bästa avsikt. Men inte
kan Sveriges radio beskyllas för någon
överdriven konsekvens i sitt handlande.
Ett aktuellt exempel visar detta.
Trots beslutet gör Sveriges radio allt
för att skapa intresse för matchen och
för boxaren Ingemar Johansson. Radiolyssnarna
matas nu med intervjuer och
aktuella uttalanden. Boxare och promotors
flyger och far, och senast på
påskaftonen blev tre av de medagerande
föremål för radions uppmärksamhet.
För ögonblicksbilder och uttalanden
kan man alltid bereda plats i dagens
eko, i journalen eller i televisionen.

TV-tittarna fick för en tid sedan bevittna
hur en reporter med darrande
hand lyfte telefonluren för att förmedla
direktintryck från en restaurang i New
York när kontrakten mellan boxarna
skrevs under. Man skapar på detta sätt
ett allt större intresse för evenemanget.
Det är bara själva matchen man känner
sig moraliskt förhindrad att sända. Vad
är det, om inte en sällsynt dubbelmoral,
som tar sig sådana uttryck!

Möjligheten återstår naturligtvis för
de utestängda att i vissa fall lyssna på
utländska radiostationer. Men detta är
inte tillfredsställande. Licensinneliavarna
kan också här med fog begära en
fullgod nyhetsbevakning.

Herr talman! Jag har interpellerat i
denna fråga uteslutande därför att jag
anser att Sveriges radio som monopolföretag
har skyldighet att på nyhetsbevakningens
område tillgodose olika intressen
och smakriktningar, både när
de omfattas av mindre grupper och när
som i detta fall en bred folkopinion
står bakom.

Som sammanfattning vill jag kort och
gott säga, att denna granskning inte har
gjorts i någon ond avsikt, och jag söker
inte sak med Sveriges radio eller dess
ledning. Vad jag med mitt inlägg velat
visa är endast att den självpåtagna moraliska
förmyndarrollen inte kan upprätthållas
då det gäller programmen i
övrigt och att den nyhetsbevakning, som
man annars med rätta är så stolt över,
inte rimligen kan förenas med ett uteblivande
från sommarens VM-match.
Den utgör dock en händelse och en nyhet
av världsformat, och det är ingen
oviktig roll den svenske representanten
skall spela. Runt om i världen anser
man att de stora och uppmärksammade
idrottsevenemangen har en goodwillskapande
betydelse. Jag skulle tro att
vi i Sverige har anledning att se på
idrotten på samma sätt.

I detta anförande instämde herrar
Lundberg (s), Johanson i Västervik (s),
Andersson i Ronneby (s), Nyberg (fp),
Henningsson (s), Ekström i Iggesund
(s), Brandt i Aspabruk (s), Fröding
(h), Allard (s), Edlund (h), Munktell
(h) och Hedquist (s).

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Även om jag självfallet
inte gör mig några illusioner om att
kunna rubba herr Lindahl i hans positioner,
så känner jag mig ändå uppfordrad
till en replik. Det slog mig redan
när denna till sitt ämnesval onekligen
ganska egenartade interpellation framställdes,
att den av många skäl gjorde
intryck av att ha tillkommit i hastigt
mod, även om det uppenbarligen kunde
finnas ett bakomliggande motiv, vilket
väl i så fall skulle vara att söka fånga
upp eu vind, som man bedömde vara
för tillfället speciellt gynnsam. Nu förstår
jag av interpellantens inlägg här i
dag, att hans aktion kanske inte var
tillkommen i hastigt mod utan tyvärr
underbyggd av eu övertygelse, som jag
finner ganska svårbegriplig. Efter att ha
lyssnat till honom i dag känner jag för -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

våningen ännu starkare än i det ögonblick,
då jag först tog del av interpellationen.

Först och främst måste man finna det
anmärkningsvärt att interpellanten sökt
sig till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
med sina bekymmer.
Det finns självfallet i denna
publicitetsfråga en ansvarig instans,
men såvitt jag förstår, skall statsrådet
här strikt hållas utanför och själv vinnlägga
sig om att stå utanför. Statsrådet
har ju också i dag i det fallet motsvarat
mina förväntningar. Hur kontroversiella
ämnen det än må röra sig om, så ankommer
det icke på denne ärade regeringsrepresentant
eller på någon regeringsmedlem
över huvud taget att blanda
sig i leken, d. v. s. i radions programverksamhet.
Denna princip om den politiska
ledningens obehörighet som någon
sorts högsta programråd har ju här
i kammaren så ofta och eftertryckligt
fastslagits, att man verkligen trodde,
herr Lindahl, att den principen var allmänt
omfattad och också skulle respekteras.
Så har alltså tyvärr inte skett.

Men när nu saken ändå bragts på tal
och ett konkret fall tagits upp till debatt,
må det tillåtas en företrädare för en
annan opinion än den som här genom
interpellanten kommit till uttryck, att
säga sin mening. Det finns kanske i och
för sig ingen anledning att här i dag
närmare analysera och karakterisera
den avart av sportutövning som heter
boxning, men jag skulle i alla fall helt
stillsamt vilja fråga herr Lindahl, om
han inte genomskådat vad det rör sig
om. Har man verkligen inte på alla håll
upptäckt, att det här helt enkelt är fråga
om ett jättelikt enskilt geschäftsmakeri,
där insatsen är människors fysiska och
psykiska hälsa och där det för de medagerande
i och utanför boxningsringen
framför allt gäller att tjäna pengar och
tjäna grova pengar? Låt mig slå fast, att
de idrottsliga värdena här lyser helt
med sin frånvaro. Någon har också med
lätt ironi gjort gällande, att hela denna

sak riktigast borde behandlas under
handelsnvheterna, på den merkantila
sidan, och inte under någon idrottsrubrik.

Vad den rent idrottsliga innebörden
beträffar, har tungviktsboxaren Ingemar
Johansson själv i ett uttalande givit
den bästa karakteristiken med orden,
att »ingen normalt funtad människa
tycker väl det är roligt slå en annan
människa sönder och samman».
Men varför skall då svensk radio åläggas
att fotografiskt återge någonting
sådant?

Nu vill jag säga, att inte annat än vad
jag kunnat förstå, är svensk radio och
svensk TV utomordentligt generösa, när
det gäller att ta sig an idrottens sak.
Ingen opponerar sig egentligen mot detta,
inte av principiella skäl i varje fall.
Att det som i alla avvägningsfrågor från
fall till fall kan uppstå diskussion är
en helt annan sak.

Men vad den av interpellanten åberopade
s. k. idrottshändelsen angår, måste
helt andra värderingar till, och jag
ber i det sammanhanget att få betyga
min högaktning för radioledningen, när
denna vägrar att stå till tjänst med någon
direktåtergivning av det råa spektakel,
som nu tydligen med reklamtrummornas
hjälp skall haussas upp till något
som det för vårt land rentav skulle
vara en berömmelse att ha en inteckning
i. Så totalt kan begreppen förvändas,
när psykosen griper omkring sig.

Nu vill jag säga, att av allt att döma
— så har jag uppfattat det hela — kommer
en nyhetsbevakning att ordnas, som
innebär ett mycket långt — många menar
helt visst alltför långt — tillmötesgående
av sensationshungern. Men nu
kommer man alltså och därutöver begär
att radions medverkan skall utsträckas
till att omfatta en rapportering, som för
lyssnarna berättar om hur slagväxlingen
i ringen den där junidagen förlöper i
varje moment, just i det ögonblick, i den
sekund eller bråkdel av en sekund,
då de hårda smällarna sätts in mot ögat

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

eller örat. En boxare siktar gärna mot
ögat och gör det med förkärlek, om ögat
redan är skadat. De där smällarna skulle
alltså sekund för sekund, moment för
moment refereras i radion. Det är så
man vill ha det.

Herr talman! Det finns all orsak i
världen att hålla de ansvariga i radioledningen
räkning för att man förskonar
svenska folket från den sortens nyhetsbevakning.

Låt mig bara därutöver tillägga att
många, många i detta land i radioledningens
hållning, som man verkligen
hoppas och förutsätter blir fast bestående
ända till slutet, gärna skulle vilja
inlägga något annat och mer än hänsynen
till den rent medicinska aspekten
och till de allvarliga mentalhygieniska
vådorna, även om dessa skäl i och för
sig är fullt tillräckliga för en restriktiv
hållning. Man vill också gärna se radiobeslutet
i detta fall som en protest mot
boxningen som sådan, helt enkelt därför
att den strider mot svenska kulturtraditioner
och mot i grunden omistliga
humanitära principer. Det är ytterst,
herr talman, respekten för livet och dess
okränkbara värden det gäller, och jag
tycker, som sagt, att svensk radio bör ha
tack och inte snubbor och utskällning
för att man söker hålla sin linje som
kulturinstitution.

Häri instämde herr Iloija (fp), fröken
Rergegren (s), herrar Pettersson i
Norregård (ep) och Carlsson i Huskvarna
(fp), fru Torbrink (s), fru
Eriksson i Ängelholm (s), herrar Nilsson
i Bästekille (h), Löfgreri (fp), Nelander
(fp), Königson (fp), Johansson
i öckerö (fp), Rubbestad (ep), Larsson
i Luttra (ep), Gustafsson i Borås (fp),
fru Svensson (s) och fröken Elmén
(fp) samt herrar Norén (s) och Åkerström
(s).

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill understryka och
något utveckla de synpunkter som herr
Hamrin nyss gjort sig till tolk för. Det

är viktigt att här även kommer till uttryck
den opinion som finns inom rätt
vida kretsar, där man är oroad över en
hel del av det som vunnit insteg i TV
och radio. Framför allt gäller detta TV,
som ju besitter en övertygelsekraft och
en förmåga att vara påträngande som
vida överstiger radions.

Då det gäller frågan om denna boxningsmatch
bör vi också, såsom herr
Hamrin sade, ha klart för oss att det
ligger mycket kalla affärsmässiga överenskommelser
bakom det hela. Ingemar
Johansson har själv uttryckligen förklarat
att han inte skulle fortsätta med
boxningen, om han inte var tvungen
därtill för att kunna skaffa sig en bättre
levnadsstandard.

Visserligen kan det sägas att det här
närmast gäller en enstaka nyhetsutsändning,
men i grund och botten är det hela
dock en principiell fråga. När nyhetsbyråerna
förmedlade upplysningar om
Ingemar Johanssons förra match, kunde
de meddela att avgörandet föll redan
under den första ronden. Trots att offret
genom ett hårt slag hunnit bli halvt
medvetslös, kunde han emellertid resa
sig så pass mycket från golvet, att Ingemar
Johansson måste ge honom nådastöten
i hans omtöcknade tillstånd.
Ingemar Johansson förklarade efteråt
att han fann det obehagligt att behöva
göra någonting sådant. Är det dylika råa
skådespel som man finner angeläget
visa för svenska folket? Kan vi inte
vara ganska tacksamma för att vi slapp
sc den matchen? Kanske något liknande
skall inträffa under den stora match
som nu är aktuell.

Parallellen med Gunder Hägg finner
jag ganska missvisande. Vi som själva
har varit — om än i blygsam skala —
idrottande vet att det är en mycket stor
skillnad mellan den fria idrotten med
dess övningar och tävlande och den
sport som det här gäller, vilken dock
går ut på att man skall slå ner och
skada motståndaren. Jag tycker att de
som önskar se sådana skådespel kan

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

hämta en viss tröst däri, att de ändå i
TV fått åskåda de ishockeymatcher som
för några veckor sedan gick av stapeln.
Man kan verkligen fråga sig, om matcher
som dessa medverkar till folkens
förbrödring. Vi fick nämligen en ganska
skakande bild av huru en idrottsgren,
om vilken man inte tidigare hade
trott att den rymde så många brutala
möjligheter, har utvecklats till något
slags sämre gladiatorspel. Vad hände
bland annat under dessa matcher, av
vilka svenska folket fick se större delen?
Jo, enligt en i dessa ting välunderrättad
tidning, Expressen, ingick däri
även bitandet av tysk tumme, vilket
vederbörande försäkrade inte smakade
väl! Efter matchens slut gick man
ner och spottade den svenske läkaren i
ansiktet, och i en kommentar till händelserna
försäkrade en tränare att det
hela inte var någon tillfällighet. »Brott
lönar sig», heter det om ishockeymetodiken.

Det är sådana här hårda och brutala
ting, som man från vissa håll tydligen
önskar bereda allt större utrymme i TV
och radio. Låt oss vara på det klara med
atl det i vårt samhälle finns människor
som gärna vill se sådana här saker —
ju råare dess bättre —• men när man
efter långa resonemang ändå enats om
att TV och radio bör vara statsägda, så
har ju såsom ett skäl alltid anförts att
vi under sådana förhållanden skulle
slippa se vissa osmakligheter. Den fördelen
bör man väl nu inte spela bort.

Jag har alltså velat framhålla att man
inte bör fortsätta på den vägen att låta
TV och radio återge matcher och uppgörelser,
som kallas idrott men som har
fått rätt mycket tycke av de antika gladiatorspelen.

I detta yttrande instämde herrar
Svenungsson (h), Gansmoe (h), Gustafsson
i Bogla (s), Norup (ep), Staxäng
(h), Svensson i Kungälv (s), Gustafsson
i Uddevalla (s), Johansson i
Torp (s), Svensson i Va (ep) och Hedlund
(ep).

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Innan jag ger mig in på
sakfrågan finner jag det angeläget att
avge en personlig deklaration om min
syn på Sveriges radio och dess sätt att
sköta sina mycket grannlaga uppgifter,
då det gäller att förse vårt lands medborgare
med hyggliga program och samtidigt
hålla dem å jour med vad som
händer på olika områden.

Jag vill då redan från början säga
att jag inte har någon förståelse för den
surhet som kommer till uttryck i tidningarnas
insändarspalter och även i
recensioner av radioprogrammen, utan
jag tycker att kritiken i allmänhet skjuter
över målet och är oberättigad.

De som är anställda i Badiotjänst har
oerhört nervpåfrestande och grannlaga
arbetsuppgifter, varför man måste förstå
att dessa inte alltid kan bli helt tillfredsställande
utförda. Det är dock
skillnad mellan den som skall uppträda
i radio och kanske talar utan koncept
och den som skriver i tidningarna. Om
den som talar fritt i radio till äventyrs
gör ett uttalande, som kan förefalla
egendomligt eller mindre noga genomtänkt,
kan det vara förklarligt. Talaren
har självfallet en kolossal press på sig
genom vetskapen om att han har en
publik, som visserligen är osynlig men
många gånger kanske överstiger en miljon
människor. Detta är en psykologisk
faktor, som innebär en stor påfrestning
för dem, som framträder i radio. Jag
skulle föreställa mig att det redan för
många av oss inte alltid känns så behagligt
att tala här i kammaren, och då
är det ändå bara 230 åhörare.

De som utövar kritik i tidningarna
har däremot förmånen att få skriva ner
och läsa igenom sina synpunkter, varigenom
de många gånger kan undgå att
göra felaktigheter. Den skillnaden måste
man komma ihåg, när det gäller att bedöma
vederbörande radiotjänstemäns
insatser. Ett bekant uttalande säger att
ett sagt ord, en försutten chans och en
avskjuten pil kan man aldrig få tillbaka.

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

Däri ligger skillnaden mellan den som
talar och den som skriver.

Detta hindrar mig inte, herr talman,
från att anse, att Radiotjänst i vissa fall
uppträder om inte direkt klandervärt
så i varje fall egendomligt. Som ett
exempel kan jag nämna följande. Vi
har i många år diskuterat frågan om avskaffandet
av första kammaren. Hur
det kommer att gå därmed hör inte hit,
men när Radiotjänsts reportrar för allmänheten
redogjort för vad som förekommit
i riksdagen har de i sina referat
redan nära nog avskaffat första
kammaren. Vi här i andra kammaren
skall naturligtvis känna oss tacksamma
för den uppmärksamhet som ägnas oss,
men det kan inte vara rimligt att Radiotjänst
gör ett så ensidigt referat av
diskussionerna att vad som sagts i första
kammaren praktiskt taget utelämnas.

Vad sedan gäller den fråga, som här
är föremål för behandling, vill jag instämma
i vad herr Lindahl sagt och
göra ytterligare några reflexioner.

Herr Lindahl påvisade, hur Radiotjänst
genom att bl. a. i Dagens eko lämna
fortlöpande upplysningar om alla
förberedelser till den här boxningsmatchen,
som inte skall få direktrefereras,
bidragit till att haussa upp intresset för
densamma. Det sätt, på vilket radions
aktualitetsavdelning hittills bevakat matchen,
visar att styrelsen för Sveriges
radio har misslyckats med sitt försök
att mörklägga denna.

Att beslutet tillkommit i allra bästa
avsikt behöver man inte betvivla. Såvitt
jag kan förstå är det den tankegång,
som kommit till uttryck i herr Zetterbergs
i Stockholm anförande, som ligger
till grund för ställningstagandet.
Herr Lindahl nämnde emellertid nyss
om den råhet som förekommer i vissa
barnfilmer i TV. Därutöver vill jag erinra
om att det finns andra idrottsgrenar,
vilkas utövare sannerligen inte får
vara några veklingar och i vilka slagsmål
visserligen är förbjudna men ändå
förekommer. Man behöver bara ha sett

vissa ishockeymatcher i TV för att kunna
konstatera detta.

Nu har man kanske att förvänta att
ledningen för Sveriges radio kommer
att förbjuda även sådana sändningar.
Det är klart att vi som svenska medborgare
bör känna stor tacksamhet för den
omsorg radioledningen ägnar oss genom
att försöka tillse att vi inte konfronteras
med denna råhet, men tar inte
radioledningen därmed på sig ett ansvar
och en uppgift, som aldrig varit
avsedda att tillkomma den?

Vad vi nu upplever i samband med
denna match ger i varje fall ytterligare
belägg för vilken hopplös uppgift det
är att försöka mörklägga en sak. Jag
trodde för min del, att vi lärde oss detta
redan under kriget, men så tycks inte
vara fallet.

Sveriges radio har som herr Lindahl
tidigare understrukit i egenskap av monopolföretag
helt enkelt skyldighet att
se till, att händelser av allmänt intresse
blir refererade i radion. Jag är tämligen
övertygad om att man den 26 juni
på morgonen redan klockan halv sju
kan få en redogörelse för matchen. En
sådan redogörelse kommer säkert att
lämnas av TT i dessa nyheter. Radioledningen
invänder troligtvis häremot
att den inte råder över TT:s nyhetsutsändningar.
Bara detta visar väl hur
ohållbar radioledningens inställning
egentligen är. Därest matchen skulle direktutsändas,
skulle den i svensk radio
komma vid tretiden på natten. De människor
som är intresserade och vill lyssna
kommer säkert att göra det, de
andra kommer att sova, och på det sättet
kommer deras sinnesfrid inte att störas,
för så vitt de inte sätter på nyheterna
klockan halv sju eller åtta och då får
höra utgången.

När jag tog del av detta ärende tyckte
jag att det till sina konsekvenser i hög
grad påminde om vad som hände när
ledningen för en stor tidning i Stockholm
förbjöd att Karl Gerhards namn
nämndes i tidningens spalter. Orsaken

Nr 10

lfi

Fredagen den 3 april 1959

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

var att Karl Gerhards elakheter i en
revy riktat sig mot ifrågavarande tidnings
högsta ledning. Karl Gerhard kom
emellertid att delta i en uppvaktning
för Pauline Brunius under den tid detta
förbud gällde. Denna uppvaktning refererades
av TT, och i referatet nämndes
självklart även Karl Gerhards namn.
Fadäsen upptäcktes på tidningen först
sent på natten, strax innan tryckpressarna
skulle sättas i gång. Detta föranledde
de plikttrogna tjänarna på tryckeriet
att stickla bort Karl Gerhards
namn. Det blev då ett tomrum i referatet.
Om man jämförde med de andra
tidningarna kunde man se att det var
Karl Gerhards namn som sticklats bort.
Karl Gerhard kvitterade denna artighet
i sin revy med att säga: De är ju inte
alldeles obegåvade på den tidningen, ty
de har ju förmågan att radera. Löjets
vapen är ju som bekant farligt och jag
tycker att de herrar och damer som tillhör
vårt radiostyre inte skulle ha satt
sig i den situation de nu befinner sig i.
De är alla allmänt betrodda och högt
aktade för sina insatser på många områden
och vore värda ett annat öde än
det som de drabbas av på grund av vad
som inträffat nu. Radion skall skötas så
åt! alla smakriktningar blir tillgodosedda.
Radioledningen skall inte kunna
sitta och bestämma efter eget tycke och
smak utan måste ta hänsyn till den
svenska allmänheten.

För övrigt har Sveriges radios jakt
efter nyheter många gånger en tendens
som liknar den som finns på våra dagstidningar.
Man skall ovillkorligen vara
först och ingen annan skall kunna få
reda på vad som skall publiceras. Denna
iver har vid vissa tillfällen, tycker
åtminstone jag, föranlett vederbörande
alt göra vissa övertramp som jag betraktar
som beklagliga. Sådan sensationsjakt
tycker jag Sveriges radio borde
bespara sig och låta tidningarna
sköta, inte därför att tidningarna gör
det bättre men därför att det är någonting
som inte hör hemma i radions
verksamhet som jag ser den.

Kommunikationsministern har, herr
talman, alldeles nyss förklarat att regeringen
inte kan göra någonting åt saken.
Det är väl i och för sig ingen överraskning
och har redan förut understrukits
i debatten. Riksdagen kan heller
inte göra något, självklart är det radioledningen
som skall sköta detta
ärende enligt de riktlinjer som är uppdragna.
Men jag har ändå inte kunnat
underlåta att till den kraft och verkan
det hava kan vördsamt vädja till styrelsen
för Sveriges radio att ta sitt beslut
under omprövning. Det kan inte vara
rimligt att undanhålla våra radiolyssnare
en sak som har ett så allmänt intresse.
Det är uteslutande av detta skäl,
herr talman, som jag begärt ordet och
ansett det nödvändigt att hålla detta
anförande.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! I likhet med herr Lindahl
tycker jag att kommunikationsministerns
svar nog är i kortaste laget med
hänsyn till frågans principiella räckvidd.

.lag vill se bort ifrån den sida av saken
som herr Hamrin och herr Zetterberg
har gjort till huvudinnehållet, nämligen
ställningstagandet till boxningen
som sådan. Jag betraktar detta som ett
radionämndens ställningstagande mot
eu aktuell nyhetsbevakning som licensinnehavarna
har rätt till. Ur min synpunkt
sett är det av största principiella
betydelse att t. ex. riksdagen observerar
det beslut som ett monopolföretag av
servicekaraktär här har fattat. Jag anser
sålunda att vad herr Hamrin här
anförde om att det skulle vara på något
sätt olämpligt att behandla denna fråga
genom en interpellation i riksdagen är
helt felaktigt. När man av principiella
skäl vill hindra människor från att se
eller höra vissa saker i TV eller i radio
gör man ju ett ingrepp i friheten
som inte är särskilt tilltalande.

I det aktuella fallet är detta ingrepp
dessutom tämligen meningslöst. För det

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

första är det uppenbart att press och
andra nyhetsorgan som herr Hamrin
säger slår på reklamtrumman. I det
stycket kan utsändningen av själva matchen
inte ha något övrigt att ge. Det
kommer självklart att erbjudas allmänheten
möjligheter att dessutom se matchen
på film så småningom. Man kommer
att kunna få referat punkt för
punkt, sekund för sekund, i de morgontidningar,
som kommer något litet
senare.

Med dessa synpunkter vill jag, samtidigt
som jag beklagar att allenast 14
av radionämndens 24 ledamöter deltog

1 beslutet, uttala förhoppningen att man
beaktar den vädjan som min ärade företrädare
här i talarstolen riktade till radionämnden
om en omprövning av
frågan.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag beundrar personligen
inte boxningen, det vill jag redan
nu säga ifrån. Med stigande ålderdom
och en växande känsla av att man skulle
ha mycket svårt att hävda sig om det
gällde att argumentera med knytnävarna,
ökar kanske också avskyn för den
formen av sportutövning. Men jag kommer
inte ifrån det förhållandet att boxningssporten
har mycket stark resonans
hos folk. Vidare att det är en typisk arbetarsport
både här i landet och i
andra länder.

Inför försöken att mobilisera en känslosam
opinion mot boxningen vill jag
siiga att jag tror inte på, att det är dessa
argument som varit avgörande för radioledningen.
Jag ser och hör i radio
och TV nästan varje dag hur välvilligt
man argumenterar för atomvapen för att
förgöra hundratusentals och miljoner
människor. Därför har jag litet svårt
att förstå den indignation man ger uttryck
för över att det kan flyta litet
näsblod i en boxningsring och det är
märkligt om detta skulle få tjäna som
avgörande argument till viktiga principiella
ställningstaganden.

2 — Andra kammarens protokoll

Herr talman! Jag har inte heller något
till övers för den amerikanska
proffsboxningen. Det överflöd på korruption
som den rymmer känner nog de
flesta till genom många olika beskrivningar.
Men jag måste be att få instämma
med herr Lindahl i hans karakteristik
av radioledningens handlingssätt.
Den enda höger som man kan lita på
här i landet är Ingemar Johanssons,
sade en representant för regeringen i en
radiodebatt. Det var en klyftig replik
mot herr Hjalmarson, men den svarade
nog också psykologiskt mot en mycket
utbredd stämning här i landet, det är
jag ganska säker på. Men Ingemar Johansson,
han kan inte lita på regeringen,
det är alldeles uppenbart.

Det var närmast statsrådet Skoglunds
svar som uppkallade mig till ett principiellt
påpekande. Radioledningen arbetar
ju efter direktiv som har fastställts
av regeringen och riksdagen, och
dessa direktiv är mycket klara. Radioledningen
skall därjämte se till, att programmen
håller sig inom den goda smaken,
det är den marginal den har. Det
är med den förevändningen som man
försöker skapa sådana här särskilda lagar.
Jag menar att radioledningen där
är ute på farlig mark.

Det hade därför varit bra om regeringen
sagt ifrån den här gången.

Två gånger har radioledningen skapat
en särskild lag. Skall vi kalla den
första lex antikommunism. På den
grundvalen att en kommunistisk talare
i radion råkade göra dåvarande överbefälhavaren
ansvarig för ett citat som
denne inte själv utan en annan bar
ansvaret för, infördes en särskild undantagsbestämmelse
om att kommunister
icke får uppträda i radion utan att
man omedelbart har folk som kan polemisera
mot dem. Herr kommunikationsminister!
Svarar detta mot andan i de
direktiv som statsmakterna har fastställt?
I kväll skall de borgerliga particheferna
uppträda helt oemotsagda av
anhängarna till tjänstepensionen. Så -

1959. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Svar på interpellation ang. direktreferat

dana anledningar att ensidigt backa upp
borgerlig politik i Sveriges radio finns
det ganska många. Jag skall inte trötta
kammaren med några exempel. Men regeringen
finner sig i detta.

Nu har man skapat en ny lag — lex
Ingemar Johansson kanske vi kan kalla
den. Det är andra gången radioledningen
på ett påtagligt sätt försöker ställa
upp bestämmelser som inte har täckning
i de riktlinjer som statsmakterna
har uppdragit. Jag tycker det är ynkligt
att regeringen inte säger ifrån. För mig
får man ha vilken mening som helst
om boxningen, och man får, som många
i denna kammare gör, ogilla att det ges
så mycket publicitet i radio åt boxningen
— i verkligheten får den genom
sådana här åtgärder bara större utrymme,
även om det blir på andra vägar.
Jag kan alltså förstå och respektera att
man har skilda meningar i denna sak,
men jag kan inte förstå och inte respektera,
att man här formulerar sederegler
som inte har täckning i statsmakternas
beslut och ännu mindre i svenska folkets
rättsmedvetande. Det var denna
sida av saken som jag ansåg borde påtalas.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag tillåter mig först
konstatera, att den sak som vi nu behandlar
omfattas med stort intresse. I
varje fall var intresset mycket stort när
interpellationen skulle besvaras. Då befann
sig icke mindre än sju ledamöter
av Kungl. Maj :ts regering i kammaren,
och därtill var kammaren överfull. Hade
det pågått ett referat i radio eller TV
av ett idrottsevenemang — kanske rent
av eu boxningsmatch — hade, det är
jag övertygad om, intresset visat sig ute
i sammanbindningsbanan och inte här
inne i kammaren.

Jag vill först passa tillfället att lämna
ett par erkännanden. Det första erkännandet
riktar jag till herr Lindahl, som
varit modig nog att ta upp denna fråga
i Sveriges riksdag. Både han och jag

i Sveriges radio av viss boxningsmatch

och, som jag förmodar, de flesta av
kammarens ledamöter delar den uppfattningen
att Sveriges radios sätt att
sköta sin uppgift inte skall tas upp i
Sveriges riksdag, eftersom det finns
andra organ som skall kontrollera den
saken. Men jag tycker ändå att det är
tillfredsställande att vi kan diskutera
saken på detta sätt, när man nu har
prövat de vägar samhället bjuder för att
påverka den ansvariga radioledningen
och de vägarna inte räcker till för oss
som har en annan uppfattning än ledningen
för Sveriges radio.

Styrelsen för Sveriges radio fattade
någon gång på våren 1958 beslut om att
helt enkelt förbjuda direktreferat i radio
och TV av boxningsmatcher. Jag
är ledamot av radionämnden och tog
tillfället i akt att fråga, om det inte var
förhastat av styrelsen för Sveriges radio
att fatta ett sådant principbeslut,
och jag frågade också om det fanns något
mer beslut i den riktningen.

Jag vill här stanna inför den rent
principiella frågan, om det kan vara
riktigt av radiostyrelsen att fatta ett sådant
principbeslut, som gäller en verksamhetsgren
vilken är erkänd i landet
och nära nog världen över — jag säger
nära nog; det finns undantag. Vi har
t. o. m. haft tillfälle att i Sveriges riksdag
diskutera, huruvida det skall lämnas
något statligt stöd till amatörboxningen,
och vi har funnit anledning att
låta ett sådant stöd utgå även i fortsättningen.
Jag tycker därför att radiostyrelsens
beslut var förhastat och oövertänkt.

När jag sedan tänkt över situationen
ännu mer, använde jag min rätt att begära
att radionämnden skulle hemställa
till styrelsen att ompröva sitt tidigare
ställningstagande, men radionämnden
har nu avslagit den framställningen. Eftersom
det här ärendet omfattas med så
stort intresse, finner jag det tillfredsställande
att vi i riksdagen ändå får tillfälle
att ta upp frågan och ge till känna
vår mening, även om jag väl förstår att

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

statsrådet i det här fallet inte kan göra
något uttalande som kan uppfattas som
en pekpinne eller som ledning för radiostyrelsen.
Vi vill ju att radiostyrelsen
skall lia en fri och av statsmakterna
oberoende ställning — jag ger statsrådet
rätt på den punkten, även om jag
tycker att statsrådet kunde tillåtit sig
att tycka någonting — det har ju hänt
tidigare att så gjorts från statsrådsbänken.

Sedan vill jag helt kort säga, att jag
inte kan godta det principiella ställningstagande
som man här gör. Skulle
det visa sig att ett återgivande av boxningsmatcher
vore olämpligt, finns det
möjligheter att i efterhand ta upp frågan
till granskning, och på basis av en
sådan granskning kunde man möjligen
utfärda ett förbud. Någonting sådant
har inte varit aktuellt här, och jag tycker
att det är anmärkningsvärt att radiostyrelsen
förfar på detta sätt.

Jag finner det också anmärkningsvärt
att radioledningen har meddelat, att den
på alla tänkbara sätt skall bevaka
evenemanget nyhetsmässigt, ge förhandsintervjuer,
tala om alla detaljer
man kan spåra upp, och snabbt meddela
resultatet, men att man däremot har beslutat
att inte återge evenemanget. Det
verkar litet sjukt. Radioledningen går
som katten kring het gröt. Den vill försöka
hjälpa till att upprätthålla vår kultur
och se till att hålla de nedbrytande
elementen i samhället borta från det
som serveras i Sveriges radio. Men man
förstår ändå, att man måste bevaka
evenemanget, eftersom det finns en
stark opinion bland folket för detta. Ett
sådant ställningstagande väcker ändå litet
löje.

Sedan ett par ord till herr Hamrin
och herr Zetterberg. Jag tycker att de
tar i väl hårt när de försöker svärta ned
amatöridrotten, denna folkrörelse, med
vilken den nu ifrågavarande idrottsgrenen
inte har något att göra, och försöker
visa att det här är fråga om någonting
förråande som man inte bör pre -

sentera för svenska folket via moderna
kommunikationsmedel. Jag tycker att
dessa herrar borde försöka vara mer
toleranta. Om det finns en bestämd önskan
hos stora delar av folket att få ett
snabbt referat av vad som händer, skall
väl ett sådant referat serveras, även om
det är fråga om en boxningsmatch. Inte
tycker jag att man bör säga att man håller
radioledningen räkningen för att den
har förskonat det svenska folket från
ett evenemang av det här slaget. Både
herr Hamrin och herr Zetterberg är väl
tillräckligt mycket karlar för att i likhet
med den övriga delen av svenska
folket, som inte är intresserad av evenemanget,
stänga av sin apparat. Jag tror,
att det vi diskuterar är av sådant nyhetsvärde
att tidningsläsarna kommer
att ta del av referatet från matchen,
även om herr Hamrin skulle återge det
på handelssidan i Jönköpings-Posten —
de kommer ändå att söka reda på det.

Jag tycker att herr Zetterberg går för
långt när han, för att bevisa att boxningen
är en kulturfara, tar upp den
svenska amatöridrotten och börjar tala
om att brott lönar sig.

Jag har bara velat reagera emot det
principiellt farliga ställningstagande
som radiostyrelsen har gjort till en
verksamhet som är erkänd och utövas i
vårt land. Det skulle vara intressant att
få svar från de närvarande ledamöterna
i styrelsen för Sverige radio, om det
fattats några flera beslut i den här riktningen.
Jag tror det knappast.

Herr HAMRIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inför de sällsamma argument
som herr Hagberg och en del
andra talare här har anfört, känner jag
mig nästan stum, men jag måste konstatera,
att det på en punkt krävs ett
klart tillrättaläggande.

Här nämndes att svensk radio skulle
undanhålla lyssnarna en stor händelse.
Detta är ju inte med sanningen överensstämmande.
Här förbereds, såvitt jag
kan förstå, en minutiös nyhetsbevak -

Fredagen den 3 april 1959

20 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i

ning. Resultatet kommer att snabbt delges
lyssnarna. Vad radion vägrar — och
det har vi all anledning hålla den räkning
för — är en direktåtergivning av
vad som sker där borta.

Här har man tydligen dyrköpta erfarenheter
att falla tillbaka på. Såvitt jag
är riktigt underrättad, har man försökt
detta en gång, med mycket dåligt resultat.
Situationen var den, att den stackars
radioreportern helt enkelt icke förmådde
ge ett exakt referat av vad som
försiggick i boxningsringen. utan lyssnarna
fick ett friserat referat. Radiomedarbetaren
ansåg det icke med sitt
ansvar förenligt att sanningsenligt referera
inför lyssnarna vad som skedde.
Under sådana förhållanden, ärade kammarledamöter,
är det väl mer än förståeligt,
om Sveriges radio aktar sig för
att göra om försöket.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! I likhet med herr Stenberg
vill också jag rikta ett erkännande
till herr Lindahl för att han tagit upp
denna fråga interpellationsvägen. Det
finns ett stort allmänt intresse för den
förestående världsmästerskapsmatchen
i boxning, och radioledningens beslut
om att den inte skall direktrefereras
har rent av upprört många människor,
vilket bland annat tidningarnas insändarspalter
ger bevis för.

När herr Hamrin här i debatten ställer
sig bakom radioledningens beslut,
förstår man att hans ställningstagande
dikteras bland annat av att han är motståndare
till boxningssporten. Jag har
all respekt för att herr Hamrin har denna
uppfattning och att han driver den
så energiskt — om man på idrottsspråk
skulle karakterisera herr Hamrins energiska
inlägg här i riksdagen mot boxningen,
kunde man säga att han är en
ettrig fighter, som slåss för sin sak. Nu
skall jag emellertid inte ta upp någon
debatt med herr Hamrin om boxning;
vi får väl återkomma till den saken om
några veckor, när riksdagen skall be -

Sveriges radio av viss boxningsmatch

handla den motion som herr Hamrin
har väckt i frågan.

Jag anser det angeläget att här betona,
att professionell boxning inte hör
hemma inom Sveriges riksidrottsförbund,
det förbund som får statsanslag.
Om man skall karakterisera den professionella
boxningen, kan man väl lämpligen
säga, att den är en form av yrkesutövning
eller affär. En VM-match i
tungviktsboxning är emellertid en stor
händelse, som intresserar många människor
här i landet, framför allt då en
svensk är med. Intresset är starkt, och
det är ständigt stigande, bland annat
därför att radion genom sin nyhetsbevakning
påpassligt har följt med de olika
händelser som inträffat under förberedelserna
till VM-matchen. Jag skulle
tro att radion liksom pressen kommer
att följa dem uppmärksamt även i
fortsättningen när träningslägret så
småningom flyttas över till Amerika.

Vi har för närvarande här i Stockholm
besök av en förutvarande världsmästare
i boxning, Max Schmeling. I
går var det mottagning för honom på
tyska ambassaden, och enligt uppgift i
pressen var radio och TV vid denna
mottagning för en f. d. världsmästare
representerade av inte mindre än tolv
personer. Radiotjänst visar sålunda ett
mycket påtagligt intresse för boxningssporten,
ända fram till det avgörande
skedet, d. v. s. när matchen går av stapeln.
Då blir det emellertid inte längre
någon nyhetsbevakning, och då får
många licensbetalare, som prenumererar
på nyhetsförmedlingen, inte längre
nyheterna så snabbt som de skulle ha
fått, därest radion hade utnyttjat sina
möjligheter.

Som herr Lindahl påpekat finns det
ingen konsekvens i radions handlande.
Man följer upp ett evenemang fram til!
avgörandet, men sedan blir det stopp.
Det kan licensbetalarna inte förstå, och
det är begripligt att den stora allmänheten
reagerat på sätt som framgått av
de insändare jag här talat om.

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

Jag tycker att herrar Zetterberg i
Stockholm och Hamrin — och andra
som anser att radioledningen har handlat
riktigt i detta fall — inte borde förmena
alla dem, som har en annan uppfattning
och som gärna vill ha ett direktreferat,
möjligheterna att natten
mellan den 25 och 26 juni gå upp klockan
3 och lyssna på detta referat. Herrarna
själva kan ju sova lugnt. Barnen
behöver man nog heller inte tänka på.
De sover säkert. Men Idrotts-Sverige och
många utöver dem, som kan innefattas
i detta begrepp, har här så berättigade
anspråk på nyhetsförmedling, att jag
tycker att herrarna kunde tolerera att
alla de som så önskar får nyheterna om
matchen på snabbaste sätt.

Jag hoppas att denna interpellaticnsdebatt
skall leda till att radioledningen
tar sitt tidigare beslut under omprövning
och att man därvid kommer till
det resultatet, att det är konsekvent och
riktigt att ge en snabb nyhetsförmedling
och ett direktreferat från matchen.

Herr Jonsson i Strömsund (s) instämde
häri.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag ber att få instämma
med dem, som anser att det här gäller
ett stort nyhetsvärde för ett mycket
stort antal medborgare. Jag vill emellertid
också starkt betona, att jag personligen
inte har det bittersta intresse
för saken, och det skulle aldrig falla
mig in att stiga upp mitt i natten för
den här matchens skull. Vi har verkligen
tillräckligt med nattplena ändå.

Men det skall inte förnekas att för
denna fråga finns ett mycket stort intresse
i de vidaste kretsar. Och en sak
vill jag särskilt starkt betona, nämligen
den att jag inte kan dela den indignation
som här kommit till uttryck. Jag
har tidigare alltid i princip vänt mig
mot boxningen, och jag har även röstat
mot hoxningsanslagen, men jag vill nu
deklarera, att jag definitivt har ändrat

mening i det fallet. Detta beror främst
därpå, att när man sysslar med ungdomsvård
och ungdomskriminalitet, så
finner man att det råder hundraprocentig
samstämmighet bland ungdomsledarna
om att hård sport under kontroll
— jag betonar under kontroll -—■
är ett bland de bästa medlen att avleda
ungdomens naturliga önskan till aktivitet,
en önskan som annars lätt tar sig
uttryck i asociala handlingar. Det är
uppenbart att hård sport under kontroll
är av mycket stor betydelse, när det
gäller att avleda den aggressivitet, som
hos den asociala ungdomen och den
som är på väg att bli asocial annars tar
sig uttryck i brottsliga handlingar, det
må vara bilstölder, inbrott eller annat.
Mot den bakgrunden kan jag inte finna
det olyckligt med en direktutsändning
av matchen. Tvärtom anser jag det
lämpligt. Om expertisen nu är enig om
att hård sport är ett bra uppfostringsmedel,
så anser jag att vi bör arbeta
för en utbredning av detta sportintresse,
och då måste även en utsändning av
här ifrågavarande match vara lycklig,
eftersom den säkert skulle öka intresset
för denna sport.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag beklagar den radiostyrelse,
som skulle ha riksdagen som
högsta smakdomare i sådana här frågor.
Jag är inte säker på hur en votering i
denna fråga skulle utfalla här i kammaren,
men klart är att meningarna är
mycket delade.

När herr Stenberg förebrådde kommunikationsministern
för att han inte
uppträdde som smakdomare, så vill jag
påminna om att det inte är mer än några
månader sedan en annan folkpartist
förebrådde statsrådet Skoglund för att
han gjorde det. Jag frågar: Är det verkligen
kutym i riksdagen att gå ifrån instruktioner,
som riksdagen själv har
fastställt? Är det meningen att vi här
skall agera som högsta instans över sty -

22 Nr 10 Fredagen den 3 april 1959

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

relser, som har sina befogenheter utstakade?
Det skulle ju resultera i kaotiska
förhållanden för radions ansvariga.

En helt annan sak är, att både kommunisterna
och andra ju kan motionera
om nya instruktioner. Jag tror emellertid
att vi skall akta oss för att låta statsrådet
bestämma programmen.

Det är för övrigt inte alls så, att alla
»nyheter» förmedlas här i landet, och
det har aldrig varit så heller. Det råder
för övrigt en stark reaktion mot många
bilder, som anses verka nedsättande för
den goda smaken, och det har i snart
sagt alla världens länder förts diskussioner
om vilka bilder som skall publiceras
eller inte. Det är givet att olika
meningar måste göra sig gällande om
vad som är god smak. Men om vi ser
frågan ur principiella synpunkter, så
får väl riksdagen ändå inte gå ifrån de
principer som riksdagen själv har fastslagit.
Jag tycker det vore orimligt, om
man från denna talarstol kunde angripa
en instans, där man själv vore ledamot.
Jag vill inte därmed påstå att styrelsen
eller radionämnden alltid handlar riktigt.
Men här diskuterar vi en fråga i
vilken meningarna är till ytterlighet delade,
och det är sannerligen inte lätt för
radiostyrelsen att där tillgodose alla.
I allmänhet har vi väl ändå den uppfattningen
här i riksdagen, att om vi
tillsätter en styrelse eller en nämnd
med vissa befogenheter, så skall dessa
organs synpunkter respekteras. Om vi
vill ha nya instruktioner för sådana
organ, så måste ju fattas beslut därom
i vederbörlig ordning. Man skall givetvis
inte rikta kritik mot ett statsråd,
som följer de principer riksdagen själv
tillskapat.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Braconier har nog
inte uppfattat mitt anförande riktigt,
och det kan vara förlåtligt. Jag sade
att jag gav statsrådet mitt erkännande
för att han här har understrukit principen
att radion skall ha en fri och

obunden ställning gentemot statsmakterna.
Det tycker jag var rätt. Sedan
gjorde jag en liten utvikning och tillät
mig säga, att statsrådet kanske kunde
ha tyckt någonting själv denna gång,
eftersom han gjort det förut. Jag trodde
det var tillåtet för mig att tycka någonting
gentemot statsrådet. Herr Braconier
behöver inte uppfatta detta så allvarligt,
att han koncentrerar sitt anförande
på att vi här skall försöka införa någon
ny praxis för hur statsrådet skall
uppträda gentemot radiostyrelsen. Detta
var absolut inte min avsikt, och jag tror
inte någon annan än herr Braconier
uppfattade mig på det sättet.

Sedan gav jag till känna min glädje
över att man kunde få diskutera denna
fråga i Sveriges riksdag, när man vid
tidigare försök att göra sin röst hörd
via radionämnden icke fått den resonans
man trodde att man skulle kunna
få. Jag konstaterade därför med tillfredsställelse
att ett nytt tillfälle gavs
att ge uttryck härför i samband med
interpellationen.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är verkligen ingen
betydelselös fråga, att statsorganen håller
fast vid den ordning de själva fastställt.
Herr Stenberg hade ett uttryck
mot kommunikationsministern, som
tydde på en kritisk inställning. Frågan
om smak är ju en mycket kontroversiell
fråga, vilket vi alla nu erfar. Skulle
riksdagen uppträda som domare i den
frågan skulle det bli olidligt för de berörda
organen.

Herr Stenbergs senaste yttrande finns
det ingen anledning att anmärka på.
Jag uppfattade faktiskt hans uttalande
som ett angrepp mot radiostyrelsen, och
jag förstår inte annat än att organet
handlat helt enligt instruktionen och
att kommunikationsministern handlat
enligt de principer, som han konstitutionellt
är skyldig att handla efter. Det
är inte betydelselöst att detta fastslås i
den svenska riksdagen, när det gäller

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

förhållandet mellan självständiga styrelser
och riksdagen.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
jag så snabbt fick en ny bekräftelse på
att herr Braconier inte lyssnade på vad
jag sade i mitt första anförande. Jag
yttrade nämligen i mitt inlägg inte ett
ord om längden av statsrådets svar, och
jag rekommenderar herr Braconier att
i efterhand läsa mitt första anförande.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! I likhet med herr Stenberg
anser jag att det hade varit av
värde om statsrådet hade tyckt någonting.
Nu var svaret, som jag tidigare
sade, mycket försiktigt formulerat. Men
skulle jag likväl inte kunna få ett svar
på frågan, om statsrådet anser att detta
är ett stort evenemang av nyhetsbetonad
karaktär? För undvikande av alla missförstånd
vill jag bara tillägga, att jag
hoppas ingen skall tyda detta som att
jag på något sätt försöker komma med
otillbörliga påtryckningar.

Från flera håll i denna debatt har
man slagit vakt om radiostyrelsens frihet,
och jag har inte någon avvikande
mening på den punkten. Jag sade inledningsvis
i mitt första inlägg att det var
med en viss tvekan som jag hade tagit
upp denna fråga i riksdagen. Men jag
sade vidare att jag finner detta vara ett
undantagsfall. Även om jag yppat en
viss tveksamhet, tycker jag dock att de
som har cn annan mening i denna fråga
ser spöken på ljusa dagen. Måhända är
det inte formellt riktigt att ta upp denna
fråga, men i sakfrågan tror jag att
denna diskussion kan bli av ett visst
värde. Vi har inte — jag vill ytterligare
understryka detta — kommit med några
pekpinnar. Vi har blott på ett försynt
sätt velat vädja till dem som har inflytande
att också i denna fråga ordna en
fullgod nyhetsbevakning.

Kanske jag också kan få komma med
ett par mycket korta repliker.

Till herr Hamrin skulle jag vilja säga
att jag för min del icke har idealiserat
proffsboxningen, men jag tycker, att
herr Hamrin gör sig skyldig till väldiga
överdrifter, när han påtalar boxningens
faror. Skulle inte herr Hamrin och jag
på denna punkt kunna invänta den allsidiga
utredning riksdagen har beslutat
om och vars resultat vi väl så småningom
kommer att få ta del av.

Bara ett litet tillägg på tal om boxningens
faror. I höstas anordnades ett
stort boxningsevenemang på Ullevi. Den
gången avstod Sveriges radio från att
göra något direktreferat, men det togs
upp en film vid tillfället, en film som
denna vinter har visats över hela landet.
Filmen har naturligtvis på sedvanligt
sätt granskats. Det har emellertid
berättats för mig att denna film om
Ingemar Johanssons match i Göteborg
i september förra året har varit barntillåten.
Detta är intressant att notera,
då boxningens motståndare anfört sådana
argument som här varit fallet.

Det skulle vara frestande att också
bringa i erinran några andra utslag av
den nyhetsiver som utmärker Sveriges
radio-TV. I dag ser jag i en tidning,
att man sänt ut två eller tre reporters
söderut för att möta våren. Jag opponerar
mig inte mot detta, men dels brukar
ju våren komma smygande så här års,
dels kommer den normalt tidigare söderut
och dels har man år efter år låtit
radions utlandskorrespondenter i hänförda
ordalag skildra kung Bores nederlag
mot den värmande och livgivande
solen. Jag accepterar en hel del av denna
kanske en aning flåsande nyhetsiver.
Jag tycker bara att den också bör
äga sin tillämpning på det område vi
i dag diskuterar.

Jag hyser självfallet den djupaste respekt
för den personliga mening herr
Zetterberg framför, men skulle inte herr
Zetterberg och jag kunna komma överens
om att ett stort mått av tolerans i
detta som i så många andra fall är lyckligast.
Visst är det många som inte tyc -

Fredagen den 3 april 1959

24 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i

ker om boxning. Jag hyser också respekt
för deras uppfattning och hoppas
att dessa mina vänner skall sova lika
gott som vanligt, även om uppskattningsvis
tre eller fyra miljoner medborgare,
som har en annan mening, kommer
att ställa klockan på tidig väckning
en natt i juni månad innevarande år.
Jag ber alltså att få tillönska herr Zetterberg
och andra som delar hans mening
en mycket god midsommarnattssömn,
därest evenemanget kommer att
infalla vid just den tidpunkten.

Låt mig ge ytterligare ett exempel på
den dubbelmoral jag pekat på. Jag läser
i dag i en stor stockholmstidning, att
en pressvisning i går ordnades på tyska
ambassaden, där man fick träffa den
tyske boxaren Max Schmeling och Ingemar
Johansson. Och det står i denna
tidning, att enbart från Sveriges radioTV,
som ju inte är intresserade av att
sända någon boxning, kunde man räkna
tolv personer som deltagare i konferensen.
Det är väl en märklig nyhet. Är avsikten
nu att man inför hela svenska
folket skall visa att dessa idrottsmän är
fullständigt oskadade och i ypperlig
kondition? Kan det vara bevekelsegrunden?
Vad jag gång på gång velat understryka
är, att här bygger man upp ett
stort intresse. Då frågar jag mig: Har
man denna principiella uppfattning —
det kan man mycket väl ha, och vi kan
också hysa respekt för den — så borde
väl konsekvensen bjuda, att man uteblir
i sådana här sammanhang? I annat fall
tycker jag man hamnar i en ohållbar
situation.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! I likhet med flera andra
talare har jag den uppfattningen, att
detta meningsutbyte varit nyttigt. Även
om diskussionen inte föranleder något
beslut, är det värdefullt att vi har fått
tillfälle att överlägga om denna sak,
som har väckt så stort intresse i vårt
land. I så måtto är jag alltså herr Lindahl
tacksam för att han get! oss till -

Sveriges radio av viss boxningsmatch

fälle att framföra vår uppfattning på
denna punkt.

Låt mig börja med att belysa ett par
vackra ord som förekommit i resonemanget.
Det ena ordet är tolerans och
det andra är frihet.

Jag är ofta invecklad i resonemang
om ordet tolerans. De som talar om
tolerans gOr det emellertid för det mesta
i det sista och vackra avsnittet av sina
anföranden. Dessförinnan har de sagt
ting som inte inbjuder till överläggningar
i toleransens anda. En del talare i debatten
i dag har efterlyst tolerans från
deras sida som ogillar boxningssporten,
i varje fall den professionella. Men de
har samtidigt låtit förstå, att det är något
löjeväckande i ståndpunkten att
inte vilja ha ett evenemang av detta
slag detaljerat återgivet i TV och radio.
Det är väl inte riktigt så förståndigt att
antyda, att denna ståndpunkt är löjeväckande
och samtidigt inbjuda till diskussion
i en atmosfär av tolerans.

Någon brukade även det sköna ordet
frihet och lät förstå, att det var ett slags
frihetsberövande att inte tillåta att ett
evenemang, som intresserar så många
människor, får framföras i full frihet.
Det finns emellertid i verkligheten ingen
möjlighet för någon radio eller TV att
så totalt tillämpa frihetstanken, att allting
kan återges. Om inte annat så sätter
den goda smaken vissa gränser. Jag
vill instämma med herr Braconier som
sade, att vi här befinner oss i ett gränsområde
där vi får vara glada över att
riksdagen inte direkt skall fatta beslut.
Låt oss alltså inte använda ett så högtidligt
ord som frihet i detta sammanhang.

Om vissa ting är vi eniga. Mig veterligt
har varken herr Hamrin eller någon
annan påstått, att detta evenemang inte
skulle få nyhetsmässigt bevakas. Alla
intresserade, som vill sova om nätterna
och som nöjer sig med att lyssna till
första TT-sändningen på morgonen, har
möjlighet att få mycket ingående skildringar
av vad som händer.

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsraatch

Jag har den meningen att TV och radio
skall vara påpassliga när det gäller
nyheter. Men därmed är inte sagt att
alla ruskigheter som ingår i nyhetsmaterialet
skall återges. Så sker inte heller.
Detta bör iakttagas i än högre grad inför
de ruskigheter i dagskrönikan som
är av den arten, att radio och TV måste
betala för att få sända ut dem. Nyhetsreferat
är en sak, en annan sak är ett
detaljreferat, där man sekundvis beskriver
de skador som de bålda kämparna
får.

Jag vill instämma i vad som sagts om
den hårda sportens nytta. Jag har sett
många exempel på att en kraftig och uttröttande
sport har god verkan, särskilt
om det finns ett tävlingsmoment i
den. Men det finns så många andra slag
av hård sport, som har samma välgörande
inverkan och där det även finns
ett element av laganda. Jag vill till herr
Allard, herr Stenberg och andra idrottsvänner
säga, att jag gärna skall vara
med och ge ett starkare stöd åt de idrotter,
beträffande vilka vi kan enas om
att de är av uppbyggande natur. Jag
tror att de flesta ledamöterna i riksdagen
i detta avseende skulle kunna enas
om 99 procent av alla idrottsgrenar.

Jag har fått en liten anmärkning för
att jag dragit in ishockeyn i detta sammanhang.
Det skedde därför att jag
ville belysa, att det finns en tendens till
ökad hårdhet, eller säg brutalitet, inom
de publika sporterna. Jag tror att det
finns skäl för idrottens vänner att observera
den tendensen, som ju onekligen
gör att idrotten hos många medborgare
kommer att framstå i en föga god dagcr.

Jag är optimist rörande framtiden.
Jag tror alltså att vi om än långsamt
håller på att växa bort från råheten och
önskan att se råa skådespel. Från historien
vet vi, att människor i gångna tider
hade tillfällen att se varjehanda brutala
uppgörelser i olika former och betraktade
dylikt som legitim underhållning.
Men vi är på viig bort därifrån. Vi

är också på väg mot en större respekt
för andra människor och deras kroppsliga
integritet. Den professionella boxningen
hindrar eller fördröjer en sådan
utveckling.

Vi som prisar radions och televisionens
ledning för dess goda omdöme har
således även här i riksdagen velat ge uttryck
för den opinion som står på radiooch
televisionsledningens sida.

Herr HAMRIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte med särskilt
inånga ord förlänga debatten, men
jag tvingas notera, att herr Munktell
presterade ett inlägg som nog tål att synas
närmare. Jag tror också vi får anledning
till det längre fram i annat sammanhang
under riksdagens lopp. När
herr Munktell framställer sig som försvarare
av boxningen på den grundvalen,
att det här skulle kunna vara fråga
om ett hjälpmedel i ungdomens fostran,
så måste jag få lov att sätta både
ett och flera frågetecken efter en dylik
argumentation. Om jag inte är fel
underrättad, tillätes på ungdomsvårdsanstalten
Roxtuna, där man ju arbetar
efter de modernaste principer, all idrott
utom boxning. Jag föreställer mig, att
detta inte kan vara någon tillfällighet,
utan att man bygger på vissa erfarenheter.

Det är en iakttagelse därutöver som
jag inte kunnat neka mig att göra. När
vi här i kammaren under årens lopp
debatterat boxningen, har man från aktivt
idrottshåll fått höra, att vi skall
noga skilja mellan amatörmässigt bedriven
boxning och professionell boxning.
1 dag synes det mig, som om man
inte längre vore så intresserad av att
hålla dessa begrepp isär. I dag gäller
det ju ingenting annat än den professionella,
den yrkesmässigt bedrivna boxningen.
Det är alltså denna boxning
man står och försvarar i ett speciellt
sammanhang.

Jag har inte heller från herr Lindahl
fåtl något svar på frågan, om möjligen

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Svar på interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

inte herr Lindahl ändå upptäckt, att
det här mindre eller inte alls rör sig
om idrott i verklig mening utan om ett
i högsta grad privatekonomiskt geschäft
och ingenting annat.

Till sist vill jag bara konstatera, att
jag föreställer mig att Sveriges radio
dag efter dag arbetar under den pressen,
att man måste överväga från fall till
fall, hur mycket av publicitet som bör
tillkomma det ena eller det andra.

Här är det fråga om avvägningsspörsmål,
fortlöpande. Är det då så underligt,
att man vid omprövningen av denna
speciella fråga har kommit till det resultatet
att man av, låt mig säga elementärt,
humanitära och kulturella skäl
måste säga nej till en direktåtergivning?

Herr CARBELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner herr Zetterberg
i Stockholm så väl att jag förstår
att hans uppfattning i denna fråga bygger
på sådana ståndpunktstaganden,
som jag respekterar. Men jag kan ändå
inte underlåta att ställa en fråga till honom:
Låt oss rent teoretiskt anta att vi
skulle få en radioledning, som förbjöd
utsändandet av gudstjänster i radio —
ett ställningstagande som jag självklart
skulle anse helt oriktigt — skulle man
då inte få lov att tycka att det vore
plats för en, skall vi säga, opinionsyttring
gentemot ett sådant ställningstagande.

Jag vill understryka vad jag sade i
mitt tidigare anförande, nämligen att
radioledningen genom sitt ställningstagande
har hindrat en nyhetsbevakning
för många licensinnehavare, som betraktar
det som en legitim rätt att få
denna nyhetsförmedling. Det var i detta
sammanhang som jag alltså ansåg att
jag borde påpeka att frihet nog skulle
råda, såväl för dem som vill sova gott
på midsommarnatten och låta bli att
koppla på radioapparaten som för dem
som till äventyrs vill höra på programmet.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan gott instämma
med herr Zetterberg i Stockholm i att
det kan vara mycket bra med hård
sport, där laganda befrämjas o. s. v. Jag
frågar emellertid: Är en under kontroll
pågående boxningsmatch mellan ungdomar
råare än en fotbollsmatch med
massor av brutna ben och söndersparkade
ansikten? Jag kan absolut inte
förstå att den ena av dessa sportgrenar
skulle ha något större etiskt värde än
den andra. Man får väl välja det som
man har minsta invändningarna mot.
Nog har jag mycket mindre att invända
emot, låt vara ganska hårda fotbollsoch
boxningsmatcher än mot ungdomsasocialitet
och ungdomskriminalitet.
Riktigheten av detta betraktelsesätt är
säkert alla i denna kammare helt och
hållet ense om. Men det är naturligtvis
— det understryker jag — lyckligt i
den mån dessa sporter kan utövas i
lagandans tecken.

Till herr Hamrin skulle jag vilja säga
att jag vet faktiskt inte hur det är på
Roxtuna. Jag återgav bara vad jag hört
från många håll, bland annat från polishåll
i Stockholm.

Till slut vill jag säga att om mitt anförande
på något som helst sätt skulle
ge intryck av kritik mot radioledningen
eller av önskan att denna ledning inte
skulle få vara självständig, ber jag få
betona att det vore ett felaktigt intryck.
Jag anser absolut att radioledningen
bör vara självständig.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag gissar att det som
herr Carbell sade om gudstjänsterna
visavi proffsboxningen i radio mera var
ett uttryck för hans skämtlynne än så
menat att han krävde något mera utförligt
svar på sitt anförande. Det kanske
räcker med att jag säger att även bland
de människor i detta land som inte
själva brukar lyssna på gudstjänsterna,

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Svar på fråga ang. förslag rörande yrkesutbildningens centrala ledning

99 procent torde anse gudstjänster tillhöra
de uppbyggande och liuinaniserande
inslagen i vårt samhälle. Däremot
är det väl åtminstone tveksamt
vart man skall hänföra program av
här ifrågavarande slag.

Till herr Munktell skulle jag vilja
ställa frågan: Är det icke så, att ju
sämre en fotbollsspelare är, desto mer
sparkar han på motståndarnas ben och
andra kroppsdelar, under det att ju
bättre en boxare är desto fortare och
bättre slår han sönder sin motståndare?
Det är tydligen det som är skillnaden.

Herr CARBELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ville med mitt exempel
bara göra klart, att det sannolikt
är många, många människor som skulle
vilja höra ett direktreferat från VMmatchen.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av herr Braconiers
anförande.

Vi har inte i detta sammanhang krävt
att instruktionerna för Radiotjänsts ledning
skall ändras, men vi har begärt
att de gällande instruktionerna skall
följas och att inte radioledningen skall
skriva sederegler för svenska folket.
Jag måste beklaga att kommunikationsministern
deklarerar regeringens hjälplöshet
inför radioledningens tilltag. Det
är ju ganska egendomligt att regeringen
inte anser sig kunna ingripa mot radioledningen,
när regeringen utfärdat direktiv
för denna och det faktiskt kan
konstateras, att radioledningen överträtt
sina befogenheter och inte följt
direktiven. Vi anser nämligen att radioledningen
inte följt direktiven i detta
fall, trots att de är ganska klara.

Det har talats om dubbelmoral, och
jag instämmer med dem som använt detta
omdöme om radioledningen. Om man
nu tiinker på hur vissa televisionsprogram
nu iir upplagda måste man anse, att
när radioledningen tar den ställning

den tagit i fråga om en boxningsmatch,
så borde radioledningen i ännu mycket
högre grad tillämpa sitt moraliska betraktelsesätt
på en hel del program som
framföres under dess kontroll. I televisionen
går, om jag inte tar fel, »Greven
av Monte Christo», där det levereras en
värjstöt i magen på människor ungefär
en gång i kvarten. Det vore väl lämpligt
att radioledningen, för att förhindra
den förråande inverkan som kan
uppstå härav, ingrepe och tillrättaläde
programmet för televisionen.

Jag menar att regeringen ändå skulle
kunna göra något gentemot radioledningens
självsvåld. Sådant självsvåld
förekommer i många avseenden. Det
vore riktigare att regeringen skrev sederegler
för radioledningen än att denna
skall skriva sederegler för svenska
folket.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förslag rörande yrkesutbildningens
centrala ledning

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Carlsson i Huskvarna
har frågat, om jag är i tillfälle
att meddela när den utredning om yrkesutbildningens
centrala ledning, varom
hemställan gjordes av 1952 års riksdag
och som tillsattes år 1955, kan väntas
bli färdig och när förslag kan väntas
bli förelagt riksdagen.

Den avsedda utredningen — som kallas
1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning och viss lärarutbildning
— har som framgår av benämningen
två huvuduppgifter. Beträffande
lärarutbildningen kommer de
sakkunniga inom kort att framlägga betänkande
angående utbildning av lärare
i yrkesämnen för industri, hantverk,
detaljhandel och kontorsarbete.
Under våren 19f>0 torde utredningen
komma att avge betänkande om lärar -

28 Nr 10 Fredagen den 3 april 1959

Svar på interpellation ang. principerna för fördelning av boställen vid ändringar i
pastoratsindelningen

utbildning för vissa andra yrkesområden.
Förslag till riksdagen i anledning
av dessa betänkanden synes alltså kunna
komma i fråga tidigast till 1960 och
1961 års riksdagar.

Den andra huvuduppgiften, frågan
om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen
och därmed sammanhängande
spörsmål, är utomordentligt
vittomfattande och komplicerad. Såvitt
nu kan bedömas torde de sakkunnigas
betänkande i denna fråga inte vara att
vänta förrän mot årsskiftet 1960—61.
Med hänsyn härtill torde förslag i ämnet
till riksdagen kunna komma i fråga
tidigast till 1962 års riksdag.

Härpå anförde

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min enkla
fråga.

Båda de uppgifter, som den ifrågavarande
utredningen fått sig anförtrodda,
är nog så viktiga. Då jag emellertid
får lov att begränsa mitt anförande skall
jag inskränka mig till några få erinringar.

Riksdagen beslöt 1943 om ett särskilt
ämbetsverk för yrkesundervisningen,
benämnt överstyrelsen för yrkesutbildning.
Ämbetsverket bestod då av tre byråer
men har sedan utökats. Splittringen
av den centrala ledningen på ett
stort antal ämbetsverk, sorterande under
särskilda departement, består. I
olika sammanhang har pekats på lämpligheten
av en samordning av yrkesutbildningens
centrala ledning. Yrkesundervisningen
och yrkesutbildningen är
under kraftig utbyggnad och kommer
att öka allteftersom den nioåriga skolan
genomföres. I kommunerna har ju
en samordning skett för hela skolväsendet
genom inrättandet av en gemensam
styrelse. En samordning i toppen
vore enligt min mening också att före -

draga — jag menar alltså en samordning
mellan skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning. En viss
samordning skulle vara av betydelse för
många frågor. Jag skall här bara nämna
ett par.

När det gäller byggnadsfrågorna, som
är nog så viktiga, ges bidrag för vanliga
skolbyggnader via länsskolnämnden till
skolöverstyrelsen, men bidrag till yrkesskolebyggnader
via överstyrelsen för
yrkesutbildning. Här skulle en samordning
vara av väsentlig betydelse för såväl
planeringen som utvecklingen av
skolväsendet. — Ett annat viktigt område
är lärartillsättningen, för att nu
inte nämna många andra.

Frågan om den centrala ledningen av
hela yrkesutbildningen och därmed
sammanhängande spörsmål är naturligtvis,
som statsrådet framhåller, utomordentligt
vittomfattande och komplicerad,
och den kräver tid för sin lösning.
Vad som skett och håller på att ske
inom vårt skolväsende — med betoning
på yrkesundervisningen — gör att jag
finner denna fråga synnerligen aktuell,
och jag hoppas att utredningen i sitt
svåra värv finner lösningar, som blir
till gagn för hela skolväsendet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. principerna
för fördelning av boställen vid ändringar
i pastoratsindelningen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Andersson i Storfors
frågat, om jag vill klargöra vilka principer
jag ämnar följa vid blivande beslut
i pastoratsindelningsfrågan. Interpellanten
avser därvid tydligen endast
principerna för den ekonomiska upp -

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

Svar på interpellation ang. principerna för fördelning av boställen vid ändringar i
pastoratsindelningen

görelsen mellan pastoraten, framför allt
beträffande boställstillgångar.

Med anledning härav vill jag framhålla,
att pastoratsindelningssakkunniga
i sitt år 1953 avgivna betänkande lämnat
en redogörelse för de regler, som i
enlighet med tillämpad praxis kan tänkas
bli följda vid sådana ekonomiska
uppgörelser. Då frågan om en reform av
pastoratsindelningen år 1957 förelädes
riksdagen, anförde min företrädare i
ämbetet, att han inte fann någon anledning
att vid nämnda ekonomiska
uppgörelser frångå dittills tillämpad
praxis och att han därför anslöt sig till
vad de sakkunniga anfört. Även riksdagen
anslöt sig till vad de sakkunniga
anfört i frågan.

Som svar på herr Anderssons interpellation
får jag därför hänvisa till de
utförliga redogörelser, som i sakkunnigbetänkandet,
kyrkomötestrycket och
riksdagstrycket lämnats för de principer,
vilka enligt statsmakternas beslut
avses skola ligga till grund för de ifrågavarande
ekonomiska uppgörelserna. Något
skäl för regeringen att ifrågasätta
ändring i nämnda principer har inte
aktualiserats.

Härefter anförde

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för eckesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Jag måste
dock erkänna, att jag hade hoppats på
ett annat svar. Nog borde enhetliga linjer
i ett ärende som detta vara naturliga.

Statsrådet framhåller i sitt svar, att
pastoratsindelningssakkunniga i sitt år
1953 avgivna betänkande lämnat en
redogörelse för de regler, som i enlighet
med tillämpad praxis kan tänkas bli
följda vid sådana ekonomiska uppgörelser.
Vidare framhålles i svaret, alt då
frågan om en reform av pastoratsindelningen
år 1957 förelädes riksdagen, an -

förde dåvarande ecklesiastikministern,
att han inte fann någon anledning att
vid nämnda ekonomiska uppgörelser
frångå dittills tillämpad praxis.

Det är just mot detta praxissystem jag
reagerat. Praxis på området har, såsom
jag i interpellationen framhållit,
varit vacklande, i det att bostället ibland
har tilldelats det pastorat, inom vilket
det kommit att bli beläget, och detta
utan kompensation till den eller de församlingar,
som nödgats avstå sin del i
bostället. I andra fall har man givit
kompensation eller tilldelat bostället
annat pastorat än det, där det ligger,
eller rent av delat bostället.

I särtryck ur Förvaltningsriittslig tidskrift
gällande prästboställena och pastoratsregleringen
har juris doktor Gunnar
Prawitz påvisat, hur tveksamheten
gjort sig gällande vid många tillfällen
vid delningarna.

År 1910 tog man för givet att boställena
tillföll de pastorat, inom vilka de
låg, och några föreskrifter om ersättning
från de därigenom gynnade pastoraten
till de missgynnade meddelades
ej. I en lång rad av resolutioner tilllämpades
detta förfarande.

År 1920 synes dock visst tvivel på riktigheten
av denna praxis ha vunnit insteg.
Kammarkollegiets utlåtande rörande
delningen av Undersåkers pastorat
i december 1924 pekar på att lagrumstolkningen
ej var fullt riktig.
Kungl. Maj :t ville dock icke frångå den
tidigare grundsatsen.

I ett annat ärende, angående Revsunds
och Bräckes två pastorat, vidhöll
emellertid kammarkollegiet sin tidigare
mening och föreslog, att viss del av ett
boställe i ett av pastoraten skulle säljas
och att med köpeskillingen skulle gäldas
75 procent av kostnaden för uppförande
av ny prästgård i det andra
pastoratet. Återstoden av köpeskillingen
skulle utgöra prästlönetillgång för sistnämnda
pastorat. Detta förslag bifölls
av Kungl. Maj:t den 4 december 1931.

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Svar på interpellation ang. principerna för fördelning av boställen vid ändringar i
pastoratsindelningen

År 1952 vid delningen av Västra Frölunda
och Askims församlingars pastorat
följde man åter reglerna att bostället
tillföll det pastorat där det var beläget.

Jag har velat föra dessa saker på tal
då delningsfrågan är högaktuell i landet.
Det borde enligt min mening varit
möjligt att skapa enhetliga linjer vid
boställsfrågans behandling.

Statsrådet kommer säkerligen att bli
uppvaktad av de pastorat, som anser sig
missgynnade, och det är bara att hoppas
att praxis blir sådan, att rättvisa
skapas från fall till fall, så att stridigheter
undvikes vid det slutliga avgörandet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner.
Därvid hänvisades

till statsutskottet propositionen nr
91, angående pension åt förre tjänstemannen
vid Shanghai Municipal Council
A. Th. Dahl;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 94, med förslag till förordning angående
villkoren för postbefordran av
tidningar (tidningsförordning); och
till utrikesutskottet propositionen nr
96, rörande godkännande av en överenskommelse
angående flyktingar som
äro sjömän.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 97, med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. m. hänvisades
propositionen, såvitt angick det
under 1) upptagna förordningsförslaget,
till bevillningsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogos var efter annan
följande propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 98, angående anslag till vattendomstolarna
för budgetåret 1959/60,
nr 99, angående anslag för budgetåret
1959/60 till Statens tekniska forskningsråd
och till Tekniskt-vetenskaplig
forskning m. m.,

nr 101, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård,

nr 102, angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m., och

nr 103, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 104, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr
207);

till statsutskottet propositionerna:
nr 105, angående ökat stöd åt forskning
m. m.,

nr 106, angående ombildning av
Stockholms högskola till universitet,
m. m., och

nr 107, angående anställningsformen
för vissa assistenter vid lantbruks-, veterinär-
och skogshögskolorna;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 108, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr
109, angående överförande till Finland
av visst gränsområde i Muonio älv;

till statsutskottet propositionerna:
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1959/60 m. m.,
nr 111, angående inrättande av en
biblioteksdepå,

nr 114, angående ny organisation för
civilförsvaret, m. m., och

nr 115, angående vissa markförvärv
för försvaret;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 116, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 § folkbok -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Ändrad lydelse av 11 § andra stycket kommunallagen

föringsförordningen den 28 juni 1946
(nr 469);

till statsutskottet propositionerna:
nr 117, angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret,

nr 118, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. m„

nr 119, angående anslag till reglering
av prisstegringar på försvarshuvudtiteln
m. m., och

nr 121, angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer; samt
till bevillningsutskottet propositionen
nr 122, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § punkt 10 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 125, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1958/59, hänvisades
propositionen, såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

§ 9

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner.
Därvid hänvisades

till bevillningsutskottet motionerna
nr 502—505;

till statsutskottet motionen nr 506;
till behandling av lagutskott motionen
nr 507;

till statsutskottet motionerna nr 508—
515; och

till särskilda utskottet motionen nr
516.

§ 10

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 6, 49 och 50,
bevillningsutskottets betänkanden nr
11, 21, 23, 26 och 29 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 17 och 18.

§ 11

Föredrogs den av fru Löfqvist vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående husbockens
skadeverkningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att bevillningsutskottets
betänkande nr 21 måtte uppföras
närmast efter statsutskottets utlåtande
nr 49 bland två gånger bordlagda ärenden
på kammarens föredragningslista
nästkommande tisdag den 7 april.

Kammaren biföll denna hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 13

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta
motioner angående ändrade bestämmelser
om kungörande av allmänna val,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Ändrad lydelse av 11 § andra stycket
kommunallagen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta
motioner om dels ändrad lydelse av
11 § andra stycket kommunallagen, dels
ock utredning angående samma sak.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft
dels de likalydande motionerna nr 3
i första kammaren av herrar Arvidson
och Yngve Nilsson och nr 7 i andra
kammaren av herr Magnusson i Tumliult
m. fl., dels ock motionen nr 15 i

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Ändrad lydelse av 11 § andra stycket kommunallagen

andra kammaren av herrar Ekström i
Iggesund och Eriksson i Bäckmora.

I motionerna 1:3 och 11:7 hemställdes,
att riksdagen för sin del måtte antaga
ett i motionerna intaget förslag till
ändrad lydelse av 11 § andra stycket
kommunallag den 18 december 1953
(nr 753).

Utskottet hemställde

1) att motionerna I: 3 och II: 7, samt

2) motionen II: 15

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Magnusson i Tumhult och
fru Sjöqvist, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen för sin del,
med bifall till motionerna I: 3 och II: 7,
måtte antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av 11 § andra stycket
kommunallag den 18 december 1953
(nr 753).

Härigenom förordnas, att 11 § andra
stycket kommunallag den 18 december
1953 (nr 753) skall erhålla följande ändrade
lydelse.

11 §.

Fullmäktige välja---i länskun görelserna.

För året näst efter det, då val av fullmäktige
ägt rum, skall ordförandevalet
hållas i januari månad, dock att ordförandevalet
må hållas i december månad
året dessförinnan, därest sammanträde
för förrättande av val enligt lag
om kommunalförbund då hålles. Intill
dess ordförande blivit vald utövas ordförandeskapet
av den som fullmäktige
därtill särskilt utsett.

Äro både ordförande---till lev nadsåldern

äldst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (li):
Herr talman! Jag har i utskottet tillsammans
med herr Sveningsson i första
kammaren och fru Sjöqvist i denna
kammare anfört reservation mot utskottets
beslut att avstyrka motionerna nr
I: 3 och II: 7. Dessa motioner syftar till
sådan ändring i 11 § andra stycket kommunallagen,
att de år, då nya fullmäktigeledamöter
kallas att förrätta kommunalförbundsval
i december månad,
må ordförande och vice ordförande i
fullmäktige utses vid ifrågavarande
sammanträde.

Motionerna innebär alltså en förenkling
av bestämmelserna. Under förra
året vållade 11 § i kommunallagen med
sin nuvarande lydelse vissa tolkningssvårigheter,
och det förrättades också
val utan att det skedde i laga ordning.
Bland kommunalmän har sålunda nuvarande
bestämmelse väckt irritation,
och på flera håll har man framhållit
önskvärdheten av en ändring, vilket
skulle vara en rent praktisk åtgärd.

Det är också ganska anmärkningsvärt
att inom en fyraårsperiod presidievalet
skall förrättas i december månad
under tre år, och man frågar sig då,
varför inte valet skulle kunna ske i
december även det fjärde året.

Vidare vill jag framhålla, att kommunalförbunden
undan för undan ökar
i antal. Detta styrker också behovet av
en ändring. Man bör heller inte bortse
från att ett sammanträde numera alltid
är förenat med kostnader, och sammanträden
bör därför inte hållas i onödan.

Svenska stadsförbundet har delvis uttalat
sig positivt i frågan och förklarat,
att förbundet inte motsätter sig en ändring
i enlighet med vad som föreslagits
i motionerna. Däremot har jag svårt att
förstå Landskommunernas förbunds negativa
inställning, särskilt som denna
fråga är en typisk angelägenhet för
landskommunerna. Bl. a. framhåller
förbundet: »Eftersom flertalet av äldre
fullmäktige regelmässigt omväljas, inskränker
sig olägenheten med den sär -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Ändrad lydelse av 11 § andra stycket kommunallagen

skilda valförrättningen till att de nyvalda
få infinna sig och bekanta sig
med de omvalda.» Det är visserligen
gott och väl, att fullmäktigeledamöterna
får stifta bekantskap med varandra, men
det är väl ändå inte meningen, att det
skall behöva ske i kommunal regi och
hör inte hemma inom författningens råmärken.

Utskottsmajoriteten har hävdat den
meningen, att lagen ännu är alltför ny
för att man skall ha fått tillräcklig erfarenhet
av huruvida en omedelbar
ändring är nödvändig. För min del anser
jag, att kommunalmännens allmänna
missnöje med den nuvarande ordningen
säger tillräckligt. Även i övrigt föreligger
starka skäl för en ändring i enlighet
med vad som föreslagits i motionen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Vid 1953 års riksdag
fick vi den nya kommunallag som bl. a.
innebar ett bibehållande av det tidigare
tillämpade systemet, att val av ordförande
för året näst efter det att allmänna
kommunalval ägt rum skulle förrättas
i januari månad. Den proposition,
som föranledde riksdagens beslut, innehöll
någonting annat. Departementschefen,
som hade följt 1946 års kommunallagkommitté,
ansåg att man skulle förrätta
detta val i december månad och
då även förrätta val till kommunens
styrelse.

1957 fick vi den nya kommunalförbundslagen,
som skulle reglera förhållandena
för specialkommunerna. Våra
kommunalförbund har aldrig varit särskilt
populära, eftersom de inneburit en
sammanslagning av den beslutande och
den verkställande myndigheten. Dessutom
har kommunalförbunden inte varit
underställda offentlig kontroll på det
sätt som man tyckt borde vara fallet i

stämmelsen, att — såsom här framhållits
— den nya fullmäktigeförsamlingen
skall sammanträda i december för att
förrätta val av förbundsfullmäktige.

Herr Eriksson i Bäckmora och jag
har i motion nr 15 i denna kammare
påpekat, att riksdagen nog borde granska
kommunalförbundslagen i detta stycke.
Vi anser att det inte går att förrätta
det förenämnda valet i behörig ordning.
Med den erfarenhet vi fått av
kommunalvalen under fjolåret har vi
all anledning att påstå detta. I de flesta
fall erhöll kommunerna sammanräkningsprotokollen
först i slutet av november
eller i december månad, då man
alltså fick veta vilka som valts i den
nya fullmäktigeförsamlingen. Vi anser
att man först då kan utse den sammankallande
ledamoten. Landskommunernas
förbund har där anfört några, som
jag tycker, underliga synpunkter. Jag
vill också helt understryka vad herr
Magnusson i Tumhult framhöll. Jag citerar
Landskommunernas förbund: »Med
ledning av den preliminära röstsammanräkningen
och använda röstsedlar är
det som regel lätt att i stora drag förutse
utfallet av personvalet».

Jag undrar om man verkligen kan
gå fram så i den kommunala förvaltningen,
att man på grundval av en preliminär
sammanräkning — det är ju
en sådan som sker i vallokalen och ger
de uppgifter man lämnar till TT — säger
att den och den är vald och kan på
förhand utses till sammankallande i
fullmäktige. Jag tycker att detta är
oformligt. Landskommunernas förbund
säger sedan att detta går mycket lätt att
ordna. Det nya fullmäktigesammanträdet
i december kan hållas en halvtimme
före det gamla. Varför en halvtimme
före? Det vet jag inte. Sammanträdet
kan ju även hållas en halvtimme efter
det gamla så att de nyvalda kan
vara med och lyssna.

Jag tycker det är betänkligt med ett
sådant preliminärt sammanträde före
mandattiden. Vi, som i högtidliga sam -

den kommunala förvaltningen. Kommunalförbundslagen
innehåller den be3
— Andra kammarens protokoll 1!),r>9. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Ändrad lydelse av 11 § andra stycket kommunallagen

manhang talar så högt om kommunal
självstyrelse på vilken all demokrati
vilar, bör väl i alla fall se till att inte,
som nu är fallet, en tredjedel av ledamöterna
första gången de får kontakt
med sitt nya ansvarsfulla uppdrag kommer
till ett sammanträde, som är provisoriskt,
före mandatperiodens början,
ett sammanträde där ingen direkt kan
hälsa dem välkomna, ge en liten resumé
över vad som förekommit i kommunen
och staka ut vilka arbetsuppgifter
som förestår dem.

Jag har emellertid ändå beslutat mig
för att avstå från att yrka bifall till
motionen om en utredning på denna
punkt. Jag vill i stället förena mig med
den reservation som bär har fogats till
utskottsutlåtandet och inskränker mig
alltså till att yrka på en ändring av It §
kommunallagen.

Konstitutionsutskottet säger, att vi
kommit i ett nytt läge beträffande tidpunkten
för presidieval till fullmäktige,
vilket ju otvivelaktigt skett genom kommunalförbundslagen.
Utskottet säger:
»Såvitt erfarenheten visat, har emellertid
det hittillsvarande systemet för
presidieval fungerat tillfredsställande».
Ja, skulle man kunna vänta någonting
annat? Nog torde det fungera tillfredsställande,
ty den ambitionen och det ansvaret
känner väl kommunalfullmäktiges
ledamöter, att när de blir kallade
till ett sammanträde så kommer de. Det
har fungerat väl, men frågan är om det
är praktiskt att t. ex. i mindre landskommuner
fullmäktigeledamöterna skall
göra personliga, ekonomiska uppoffringar
för att delta i ett obetydligt sammanträde
i december månad och sedan ett
i januari månad.

Detta kostar pengar!

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre debatt om denna fråga.

Utskottet har ju redovisat sin mening,
och motionerna har varit remitterade
till Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund. Visserligen har Landskommunernas
förbunds yttrande hör kritiserats
av motionärerna, men man får
väl förutsätta att förbundet har bättre
kontakt med kommunerna i stort än
motionärerna har, och enligt förbundets
mening har ju inte tolkningen av de nuvarande
lagbestämmelserna medfört
några större svårigheter. Förbundet anser
därför, att det inte finns något fog
för att göra en ändring, innan lagen
prövats någon längre tid. Det är väl
inte heller vanligt att riksdagen, året
efter det vi antagit en lag och den nya
lagen inte har, såsom fallet här varit,
prövats vid mer än ett tillfälle, ändrar
lagen. Praxis här i riksdagen har alltid
varit, att man inte gör någon sådan
ändring förrän man fått tillräcklig saklig
kännedom om att lagens tillämpning
medfört svårigheter. Om det i
detta fall uppstått tolkningssvårigheter
i någon kommun, behöver ju inte detta
bero på lagen, utan felet kan ligga på
annat håll.

Herr Magnusson i Tumhult påstod,
att Stadsförbundet hade ställt sig positivt
till en lagändring i den riktning
det här gäller. Jag kan inte se att man
får det intrycket, om man grundligt läser
förbundets yttrande. Förbundet motsätter
sig visserligen inte en lagändring,
eftersom man anser att den inte skulle
få några större konsekvenser, men å
andra sidan har man inte varit positivt
inställd till en lagändring. Man anser
helt enkelt att en sådan ändring inte
har någon betydelse i all synnerhet för
stadskommunernas del, eftersom avgörandet
om valet vanligen träffas redan
på höstmötet.

Anledningen till att departementschefen
och tidigare även kommunalförbundskommittén
gick in för den nu gällande
bestämmelsen var att fullmäktige
i kommunen och kommunalförbundsfullmäktige
skulle få samma mandat -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Ändrad lydelse av 11 § andra stycket kommunallagen

period. I annat fall kunde det ha varit
enklare att låta valet av förbundsfullmäktige
sammanfalla med kommunens
regeringsval och alltså ske året efter
det att kommunalfullmäktigevalet ägt
rum. Då hade inte den nu påtalade komplikationen
uppstått. Men det är kanske
lyckligare att mandatperioden blir densamma
för dessa båda fullmäktiginstitutioner.
Därtill kommer en annan olägenhet.
Kommittén hade ju föreslagit,
att valet av förbundsfullmäktige skulle
ske i januari. Följden därav skulle ha
blivit, att det inte fanns några förbundsfullmäktige
under en viss tid fram till
februari. Kommittén tyckte nu inte att
detta skulle vara så farligt. Kommunalförbunden
har ju speciella frågor att
behandla, och det borde alltså ha gått
att ha det ordnat på detta sätt.

Departementschefen valde emellertid
en annan väg, nämligen den som anvisats
i remissyttrande från länsstyrelsen
i Västernorrlands län och från något
annat håll, och så blev lagen formulerad
på det sätt som nu är fallet.

Jag tror inte att jag behöver gå närmare
in på dessa saker, utan jag ber
att med det sagda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson
i Tumhult begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 1) i utskottets utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Tumhult begärde
dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 141 ja och 49
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1959/60,

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1959/60,

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål,
och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i
vad avser finansdepartementets verksamhetsområde,
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

§ 16

Ändringar i tulltaxan

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 25, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i tulltaxan.

Utskottet hade i ett sammanhang behandlat
ett antal motioner, bland annat motionen

11:212 av fröken Karlsson
och herr Regnéll, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att tull icke
skulle utgå för torkade eller eljest för
transporten konserverade adiantumblad,
som infördes för vidare yrkesmässig
bearbetning; samt

de likalydande motionerna 1:162 av
fru Segerstedt-Wiberg och 11:211 av
fru Johansson m. fl., vari yrkats, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj hemställa, att införselavgifterna
på UNICEF:s s. k. greeting cards slopades.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, i anledning
av motionen 11:212 av fröken Karlsson
och herr Regnéll, antaga ett i
utskottets hemställan intaget förslag till
förordning om ändring i tulltaxan den
12 september 1958 (nr 475);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:162
av fru Segerstedt-Wiberg och 11:211
av fru Johansson m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:298
av herrar Birger Andersson och NilsEric
Gustafsson samt 11:368 av herr
Nilsson i Tvärålund,

3) motionen 11:212 av fröken Karlsson
och herr Regnéll, ävensom

4) motionen 11:423 av herr Hagnell,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Söclerquist och Gustafson i Göteborg,
vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 162 och
II: 211 hemställt, att riksdagen måtte,

med bifall till nämnda motioner, medgiva
att tullfrihet tills vidare finge åtnjutas
för UNICEF :s s. k. greeting cards.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I detta betänkande behandlas
en rad olika frågor. Jag skall
nu endast uppehålla mig vid den motion,
som i denna kammare väckts av
fru Johansson i Skövde och som behandlar
frågan om tullfrihet på de kort,
som Förenta Nationernas barnfond ger
ut och som i stor utsträckning används
som julhälsningar här i landet.

Vikten av den internationella barnfondens
arbete behöver inte närmare
beröras. Jag vet att fru Johansson, som
aktivt arbetar i denna organisation, här
kommer att ge oss en inblick i detta arbete.
Riksdagen har ju också visat sitt
intresse för denna verksamhet genom
att höja det anslag som utgår från svenska
staten.

När den internationella barnfonden
bildades, fäste man stort avseende vid
att den i första hand icke skulle vara
ett organ där de olika staterna engagerade
sig ekonomiskt utan att den i stor
utsträckning skulle stödja sin verksamhet
på frivilliga bidrag. Detta har tydligt
kommit till synes när det gäller de
kort som sänts ut. Dessa kort ritas av
internationellt kända konstnärer och
utan någon som helst ersättning. De
säljs här i landet på en icke kommersiell
basis. Sveriges husmödrars riksförbund,
som har i uppdrag att sköta
distributionen, gör en förlust på detta
för den goda sakens skull.

Dessa kort har en dubbel uppgift. För
det första sprider de kunskap om den
internationella barnfondens arbete, och
för det andra blir intäkterna till en
icke betydelselös hjälp vid finansieringen
av barnfondens viktiga arbete.

Nu kan man fråga sig om det kan ligga
i svenska statens intresse att med en
tull försvåra denna verksamhet. Man
tycker att staten borde ha ett intresse

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

av att stimulera till enskilt bidragsgivande.
Utskottet har också sagt att det
finner det naturligt, att såväl staten som
enskilda lämnar bidrag till detta arbete.
När nu de enskilda lämnar bidrag tycker
man att det är onödigt, att staten
genom tullavgifter lägger hinder i vägen
för denna verksamhet eller i varje
fall försvårar den.

I Norge har man infört tullfrihet på
dessa kort. Vi som talar så mycket om
nordiskt samarbete borde kunna gå
samma väg.

Herr talman! När jag nu yrkar bifall
till den reservation som är fogad till
detta betänkande hoppas jag att kammaren
skall finna, att denna motion är
mycket motiverad. Denna tullfrihet borde
kunna träda i kraft samtidigt som
ikraftträdandet av den förordning som
i fråga om en annan punkt föreslås av
utskottet, alliså den 1 juli 1959. Jag
yrkar således, herr talman, bifall till
reservationen.

Häri instämde fröken Elmén (fp).

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det finns många principer
att följa, om man vill genomföra
en tullreform. En möjlighet är att utgå
från de tullar, som redan existerar, och
vidta tullförändringar i avsikt att uppnå
vissa verkningar inom näringslivet.
Det innebär, att man medvetet och uppenbart
beslutar sig för att göra det
lättare för vissa delar av näringslivet
att vidmakthålla eller öka sin verksamhet,
medan man i stället skärper den
utländska konkurrensen för andra delar
av näringslivet. En förbättring på
ett håll inom näringslivet måste alltid,
åtminstone på kort sikt, betalas genom
ett försvårat läge inom en annan del av
näringslivet.

En annan principiell uppläggning för
en dylik reform är att knyta an den till
en teoretisk princip, såsom att tullskyddet
i princip skall vara lika högt på alla
sorters varor. Om den principen införes
och man tidigare haft ett oenhetligt

Ändringar i tulltaxan

tullskydd olika näringsgrenar emellan,
medför principen stora omläggningar
inom näringslivet, omläggningar vilkas
verkan inom industrien och på den
sysselsatta arbetskraften inte motiveras
med utgångspunkt från de praktiska
förändringar man eftersträvar inom näringslivet
utan med utgångspunkt från
den teoretiska principen om att alla
näringsgrenar bör ha samma tullskydd.

I samband med den nya tulltaxans
tillkomst — den tulltaxa som gäller från
den 1 januari i år — gick vi över från
ett system av vikttullar, vilket gav ett
oenhetligt tullskydd näringsgrenarna
emellan, till principen om ett enhetligt
tullskydd över hela linjen, baserat på
värdetullar. Följden av den nya tullprincipen
börjar visa sig här och var
inom näringslivet, och den fråga som
nu uppstår är om de verkningar, som
nu kommer, är de som vi bör eftersträva
i samhället med avseende på näringslivets
utveckling och arbetskraftens
sysselsättning.

Det är glädjande att bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 25 i anslutning
till motion nr 11:423 framhåller,
att verkningarna av den nya tullprincipen
av naturliga skäl inte kunnat
överblickas och att utskottet därför förutsätter,
att Kungl. Maj :t ägnar dessa
frågor fortsatt uppmärksamhet.

I den berörda motionen har behandlats
den nya tullprincipens verkningar
gentemot kondensatorindustrien. För de
flesta av oss är det en industri, som vi
känner ganska litet till, trots att alla av
oss utnyttjar den industriens produkter
ganska mycket. Fin familj, som har radio,
telefon och TV-apparat, använder
i den utrustningen ca 120 kondensatorer.

Den svenska kondensatorindustrien
sysselsätter ca 400 personer, och produkterna
går främst till radio, TV och
telefon. Vår totala årliga konsumtion av
små kondensatorcr uppskattas till cirka
14 miljoner kronor, varav inom landet
tillverkas omkring s/3. Den inhemska

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Ändringar i tulltaxan

tillverkningen bygger emellertid till
stor del på import av både material och
halvfabrikat för kondensatorerna. Det
är här den nya tullprincipen medfört
starka förändringar. Som material vid
kondensatortillverkningen ingår tunt
papper, s. k. kondensatorpapper av
några tusendels mm tjocklek. Tullen på
det papperet var förut 10 öre per kg
och har i och med den nya tullprincipen
blivit 6 procent på pappersvärdet,
vilket innebär cirka 00 å 80 öres
tull per kg när papperet införes i rullar
med högst 15 cm bredd, d. v. s. åtminstone
sex gånger dyrare tull. Som jämförelse
kan nämnas, att enligt av den
danska riksdagen helt nyligen fastställda
tullbestämmelser får kondensatorpapper
införas tullfritt till Danmark.
Också i Finland råder tullfrihet. Den
norska tullen ligger lägre än hälften av
den svenska.

Till bilden hör, att det finns ett omfattande
internationellt prissamarbete
när det gäller pappersleveranser. Det
innebär, att Sverige i fråga om tunt
papper, som användes inte bara för
kondensatorer utan också för tillverkning
av karbonpapper, cigarrettpapper
och psalmböcker, är tilldelad den finska
industrien. Detsamma gäller Danmark,
medan Norge tydligen betraktas
som marknad för den franska tunnpappersindustrien.
Någon inhemsk tillverkning
av betydelse förekommer inte i
fråga om kondensatorpapper, och den
totala förbrukningen av olika slags kondensatorpapper
på den svenska marknaden
uppgår till cirka 5 miljoner kronor.
Tullen för det arbetsmaterialet har
höjts från sammanlagt 40 000 kronor
per år till ca 155 000 kronor.

Det finns en lägre tullsats på kondensatorpapper,
nämligen i de fall papperet
importeras i bredder större än 15
cm. Då är tullen 3 procent. Den högre
tullen, 6 procent, har motiverats av att
det är fråga om en mera bearbetad
vara. Generaltullstyrelsen har dock i
sitt utlåtande till bevillningsutskottet

sagt: »I regel torde nedskärning av
papper i rullar innebära en så ringa
bearbetning, att det i och för sig knappast
kan anses motiverat med högre
tullsats för papper i denna form än för
annat papper.» Det är kanske skäl att
komplettera det uttalandet med uppgiften,
att bearbetning till smalare bredd
än 15 cm i de flesta fall inte är förenad
med högre pris på varan.

Generaltullstyrelsen har framhållit,
att det synes »vara vanskligt att i den
nordiska frågans nuvarande läge ändra
de svenska bestämmelserna i den riktning
motionären påyrkar». Den delen
av generaltullstyrelsens utlåtande förefaller
diskutabel mot bakgrund av bland
annat den nya bestämmelse om tullfrihet,
som danska riksdagen har antagit
helt nyligen.

Generaltullstyrelsen har dock anvisat
en utväg, nämligen att man skulle kunna
införa en särskild underrubrik för
kondensatorpapper och fastställa en
viss tullsats för den varan.

Vad beträffar ett annat råmaterial
som användes inom kondensatorindustrien,
aluminiumfolie, gäller det den
etsade folien, och importvärdet av den
beräknas till cirka 350 000 kronor per
år. Tullen har förut varit 25 öre per
kilo mot att den nu fastställts till 5 procent
av värdet, vilket för de liögrena
kvaliteter, som det här är fråga om, tas
ut på ett pris av cirka 30 kronor per
kilo. Det innebär, att tullen blir omkring
1: 50 per kilo mot förut 25 öre.
Den nya tullen innebär totalt sett en
tullavgift på ca 17 500 kronor mot tidigare
ca 3 000 kronor per år. Fn egendomlighet
i den nya tulltaxan är, att
t. ex. aluminiumrör vid införsel beläggs
med en tull på 3 procent, men om
samma aluminiumrör skall användas
som material inom kondensatorindustrien
beläggs de med en cirka 6 gånger
högre tull eller närmare bestämt en tull
motsvarande 17 procent av värdet. Den
bestämmelsen går tillbaka på en punkt
i tulltaxan, som generaltullstyrelsen har

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

fastställt, nämligen en särskild tullrubrik
för delar till kondensatorer. I
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till ny tulltaxa fanns inte den rubriken
upptagen, utan den bar tillkommit i
samband med generaltullstyrelsens närmare
utformning av tulltaxan.

Principen om att en vara skall tullbeläggas
inte efter vad den i och för sig
är utan vartill den skall användas förekommer
också i en del andra sammanhang,
men den har det orimliga med sig,
att tullverket skall följa ett varupartis
gång inom industrien för att se efter
vartill varan används och därefter sätta
tullsatsen. Om ett aluminiumrör eller
en nit skall användas för en kondensator,
skall tullen alltså sättas till 17
procent, men om niten eller aluminiumröret
skall användas för något annat
ändamål, blir tullen 8 respektive 3 procent.
Sådana grunder för tulltaxan måste
bidra till en ökad byråkratisering
genom det detaljarbete den måste medföra
inom en tullförvaltning. Om en
grossist importerar ett parti halvfabrikat
och i samband med importen betalar
en tull av t. ex. 3 procent och sedan
i sin tur säljer till sina kunder, måste
han också ta reda på vad kunderna
skall använda råvaran eller halvfabrikaten
till, annars kan komplikationer
uppstå i relationerna till generaltullstyrelsen
och domstolsväsendet.

Med de här synpunkterna som bakgrund
vill jag livligt instämma i vad
bevillningsutskottet i sitt betänkande
nr 25 har framhållit på s. 15: »I detta
sammanhang vill utskottet framhålla,
att den genomgripande omarbetningen
av tulltaxan med övergång från vikttullar
till värdetullar medfört såväl tullhöjningar
som tullsänkningar, vilket
föranlett förändrade förhållanden inom
näringslivet i åtskilliga hänseenden.
Verkningarna härav har av naturliga
skiil inte kunnat överblickas, och utskottet
förutsätter därför, att Kungl.
Maj:t ägnar dessa frågor fortsatt uppmärksamhet.
»

Ändringar i tulltaxan

Inte minst mot bakgrund av de här
relaterade, i vissa fall sexdubblade tullarna
på kondensatorindustriens halvfabrikat
och råvaror förefaller utskottets
hemställan till Kungl. Maj :t vara
väl motiverad. Utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj:t skall ägna dessa frågor
fortsatt uppmärksamhet. Det är att hoppas,
att det kan ske utan onödigt dröjsmål
och helst få formen av en utredning,
som omedelbart kan sättas i verksamhet
och successivt behandla frågor,
hur man skall undgå icke önskade verkningar
gentemot näringslivet och sysselsättningen
till följd av den generella
princip, som förverkligats i och med
den nya tulltaxan.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Innan jag går in i detalj
på bevillningsutskottets betänkande
vill jag erinra om att den nya tulltaxan
trädde i kraft den 1 januari i år och följaktligen
inte har gällt mer än några
månader.

Jag kanske får börja med att säga några
ord om kondensatorpapper och aluminiumfolier,
som den senaste ärade talaren
uppehöll sig vid. Det är kanske
skäl att erinra om att tullen på kondensatorpapper
enligt den nya tulltaxan utgör
3 procent av värdet, medan papper
i remsor eller rullar av högst 15 cm
bredd räknas till ett annat tulltaxenummer
under rubriken »Annat papper
och annan papp, tillskurna för bestämt
ändamål». För sådant papper utgör tullen
C procent av värdet. Kondensatorpapper
med en bredd, understigande 15
cm, blir därför hänförligt till den sistnämnda
gruppen och belagt med 6 procents
tull. Nu vill motionären att kondensatorpapper,
oavsett bredden, skall
vara tullfritt eller alternativt att kondensatorpapper,
oavsett bredd, skall beläggas
med endast 3 procents tull, och
vidare yrkar motionären tullfrihet för
etsade aluminiumfolier för kondensatortill
verkning.

Vad först beträffar kondensatorpap -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Ändringar i tulltaxan

per vill jag säga, att de nya tullsatserna
överensstämmer med tulltaxekommitténs
förslag. Kommittén motiverade sitt
förslag med att tullsatsen för denna sorts
papper enligt GATT-avtalet är 3 procent.
För papper med större bredd än
15 cm föreslog kommittén samma tull
som för papper i allmänhet, nämligen 5
procent av värdet. Nordiska ekonomiska
samarbetsutskottet föreslog som gemensam
nordisk tullsats för kondensatorpapper
3 procent, under det att man för
papper, tillskuret för särskilt bestämt
ändamål, som det här är fråga om, föreslog
8 procent mot i vår tulltaxa 6 procent.
I avvaktan på prövningen av detta
nordiska förslag föreslog departementschefen
i propositionen om tulltaxan 6
procent, vilket också riksdagen biföll.
Frågan om papper i rullar eller kondensatorpapper
i allmänhet berördes aldrig
vid riksdagsbehandlingen.

Jag kanske också bör tillägga, att
kondensatorpapper enligt den internationella
överenskommelse rörande nomenklaturen
för klassificering av varor
i tulltarifferna — den s. k. Brysselnomenklaturen
— som Sverige har anslutit
sig till, inte hänföres till den tulltaxeposition
som anger 3 procent, om
bredden är högst 15 cm, utan till den
tulltaxeposition som anger 6 procent.

Vad sedan beträffar motionärens yrkande,
att etsade aluminiumfolier för
kondensatortillverkning skall bli tullfria
— tullen utgår nu med 5 procent
av värdet — bör man observera, att nordiska
ekonomiska samarbetsutskottet
liade kommit med förslag även beträffande
detta. Förslaget innebar en tullsats
av 7 procent av värdet för folier
med en viss bearbetning och 5 procent
för andra folier. Tulltaxekommittén hade
föreslagit 3 procent, men departementschefen
föreslog 5 procent under
hänvisning till det nordiska tulltaxeförslaget.
Inte heller på denna punkt
förelåg någon motion när tulltaxan behandlades,
och det förekom heller ingen
diskussion i riksdagen.

Utskottet har framhållit vad jag här
rent allmänt har erinrat om, nämligen
att 1958 års tulltaxerevision endast har
gällt några månader. Utskottet understryker,
att tulltaxan är att betrakta som
en förberedelse till det planerade nordiska
ekonomiska samarbetet och att
den i enlighet därmed utarbetats i nära
överensstämmelse med det framlagda
förslaget till gemensam nordisk tulltaxa.
Tullsatserna på såväl papper i
rullar som folier är sålunda fastställda
till nuvarande nivå just i avsikt att få
den svenska tulltaxan i så nära anslutning
till det nordiska förslaget som möjligt.
Det förhåller sig följaktligen på
det sättet, att om man bifaller motionären
herr Hagnells yrkande, avlägsnar
man helt enkelt de svenska bestämmelserna
från förslaget till en gemensam
nordisk tulltaxa, och inte minst därför
har utskottet inte ansett sig kunna tillstyrka
motionen.

Vad som i motionen yrkas i andra avseenden
finns det väl ingen anledning
för mig att beröra, eftersom motionären
inte nämnde de tingen och inte heller
ställde något yrkande, men kanske även
jag bör hänvisa till det uttalande på
s. 15 i utskottets betänkande som herr
Hagnell citerade. Utskottet säger där, att
»den genomgripande omarbetningen av
tulltaxan med övergång från vikttullar
till värdetullar medfört såväl tullhöjhöjningar
som tullsänkningar på olika
varor, vilket föranlett förändrade förhållanden
inom näringslivet i åtskilliga
hänseenden». Att man ännu inte har
kunnat överblicka verkningarna härav
är förklarligt, men utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t ägnar dessa frågor
uppmärksamhet. Det torde väl vara riktigt
att initiativet här skall komma från
Kungl. Maj:t.

Jag kanske får sluta med att beröra
motionerna om tullfrihet för s. k. greeting
cards. Jag vill här gärna understryka,
att utskottet är helt ense med motionärerna
om angelägenheten av att
vårt land stöder den internationella

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

hjälpverksamheten på olika områden,
och alla vet att det finns ett stort hjälpbehov.
Utskottet har emellertid flerfaldiga
gånger uttalat — och utskottet vill
ånyo understryka det — att det statliga
stödet, hur litet det än är, bör ges
genom direkta bidrag och icke genom
tull- och skattelättnader. Det måste väl
vara en riktig princip, som vi har anledning
att slå vakt om.

Nu erinrar generaltullstyrelsen om att
tullen på kort o. d. inte har tillkommit
i fiskaliskt syfte utan för att skydda
den inhemska industrien. Generaltullstyrelsen
säger, att även greeting
cards torde säljas i konkurrens med
andra kort, och även om vinsten används
för hjälpverksamhet får man nog
anse att försäljningen har kommersiell
karaktär. För kort i allmänhet utgör
tullen 8 procent av värdet enligt den
nya tulltaxan. Från principiell synpunkt,
säger generaltullstyrelsen, torde
det vara riktigt att även den försäljningsverksamhet
som gäller greeting
cards får bedrivas under samma betingelser
som eljest gäller för kommersiell
verksamhet av motsvarande slag.
Nu har riksdagen, såsom utskottet har
erinrat om, redan höjt anslaget till Förenta
Nationernas barnfond för nästa
budgetår med omkring en fjärdedel eller
med 250 000 kronor till 1 350 000 kronor.
Man kan tycka att detta är ett alldeles
för litet belopp, men det är väl
ändå den rätta vägen att gå, när det
gäller att medverka till denna hjälpverksamhet:
en bättre väg än att tillgripa
lättnader i tull eller beskattning.

1 motionen nr 211 rörande slopandet
av införselavgifterna på s. k. greeting
cards har motionärerna gjort en sammanställning
av dels antalet försålda
kort, dels nettovinsten och dels tullavgifterna.
Av denna sammanställning
framgår att det förra året såldes cirka
250 000 kort i Sverige och att nettovinsten
på denna försäljning uppgick till
ungefär 95 000 kronor. Tullavgiften utgjorde
i runt tal 2 000 kronor. Detta be -

Ändringar i tulltaxan

tyder sålunda, att om man kan komma
upp till en försäljning av en miljon kort,
så blir nettovinsten på denna försäljning
ungefär 400 000 kronor. Tullen blir
8 000 kronor, d. v. s. två procent. Om
man jämför dessa siffror med det anslag
riksdagen beviljat, 1 350 000 kronor och
en höjning av det beloppet med 250 000
kronor i år, så är ju tullavgiften ganska
obetydlig och kan givetvis inte spela
någon som helst roll ur statsfinansiell
synpunkt; det medges gärna. Men med
hänsyn till principen och den ringa
betydelse som ett borttagande av tullavgiften
skulle få för försäljningen av
dessa kort har utskottet ändå ansett att
man inte bör vidta någon förändring i
tullavgiftshänseende.

Herr Gustafson i Göteborg sade att
staten genom uttagande av tullavgift
försvårar försäljningen av korten. Jag
tycker dock, att om man ser frågan i
sammanhang med det bidrag som lämnas
och med hänsyn tagen till den obetydliga
tull som ändå utgår, så är väl
detta tal bra överdrivet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i dess
helhet.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag kan helt instämma i
de synpunkter som tidigare framförts
här av herr Gustafson i Göteborg, i
vad gäller motionen nr 211. Därmed
skulle man kanske kunna tycka att det
kunde vara nog sagt, när nu tiden är så
knapp. Jag vill emellertid för en kort
stund ta kammarens tid i anspråk för
att ytterligare poängtera, att denna motion
faktiskt hade varit värd ett bättre
öde.

Jag skall här inte närmare ingå på
frågan om kortförsäljningen. Den har
redan berörts. Jag vill dock framhålla
vilket värde det har för sådan verksamhet,
i vilken man anlitar frivilliga krafter,
alt tullavgift icke utgår på försäljningsobjekten.
Den tullavgift vi nu betalar
för dessa kort har otvivelaktigt en

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Ändringar i tulltaxan

deprimerande verkan på försäljarna.
Om man skall göra en insats på något
område, blir man ju gärna stimulerad
av den förståelse som verksamheten röner,
och därför har frågan om tullavgift
i detta fall en stor psykologisk betydelse.

I och med att de medel, som inflyter
till UNICEF :s verksamhet, stiger, så stiger
också möjligheterna för vårt land
atl sälja varor till utlandet. Ty det är ju
på det sättet att de medel vi får in till
UNICEF :s verksamhet, går ut till de bidragserhållande
länderna i form av
svenska varor.

Herr Brandt i Aspabruk framhöll att
försäljningen av dessa greeting cards
bör ske i konkurrens med andra kort
ute i marknaden. Jag måste då säga att
det antal kort vi försäljer till förmån
för UNICEF:s verksamhet är så försvinnande
litet i jämförelse med de övriga
kort som finns ute i handeln, att någon
konkurrens kan det i detta fall inte bli
fråga om.

I likhet med motionärerna har utskottsmajoriteten
funnit det vara angeläget
att vårt land stöder den internationella
hjälpverksamheten på olika områden,
men utskottet har, som herr
Brandt framhållit, ändå ansett, att den
hjälp som utgår inte bör givas i form
av tullfrihet, utan att den bör lämnas
genom direkta anslag. Här är det emellertid
fråga om två skilda saker. Även
om anslaget höjes i år — vilket jag hoppas
— så anser jag ändå, med risk att
verka oförnöjsam, att dessa greeting
cards bör vara befriade från tullavgift.
Jag noterar givetvis med tillfredsställelse
att den av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
föreslagna höjningen av
bidraget till UNICEF :s verksamhet för
budgetåret 1959/60 har tillstyrkts av
statsutskottet. Men var och en förstår
säkerligen att UNICEF :s resurser, även
med denna höjning av anslaget, blir
mycket begränsade, med hänsyn till det
stora hjälpbehov som för närvarande
föreligger och som växer dag för dag.

Jag hade för några veckor sedan tillfälle
att i ett av de länder, som erhåller
bidrag genom UNICEF, se den verksamhet
som bedrives, och därvid blev jag
övertygad om att de medel som anslås
till hjälpen åt de underutvecklade länderna
är väl använda pengar. Ärade
kammarledamöter! När jag såg barn i
långa rader stå uppställda i väntan på
behandling för ögonsjukdomen trachoma,
när jag såg de unga mödrarna
vid UNICEF:s centraler avhämta sin
ranson av torrmjölk, när jag såg de
överfyllda sjukhusen med tuberkulösa
barn, som låg säng vid säng i stora salar
med 60—70 sängar i varje sal, när
jag såg läkarens glädjestrålande ögon då
han berättade om lyckade operationer
som han hade företagit på ett par lungsjuka
barn, när jag såg och hörde den
entusiasm och den hängivenhet av vilken
personalen var besjälad, då förstod
jag till fullo vad UNICEF:s verksamhet
betyder. Jag fick också en stark känsla
av att här betyder en enda svensk krona
helt enkelt livet för det barn det gäller.

När vi motionärer nu anhåller att
riksdagen ville besluta om tullfrihet för
dessa greeting cards, innebär det att
UNICEF skulle få ett tillskott på 2 000
kronor. Det är kanske många som frågar
sig om detta är så mycket att bråka
om. Ja, sanningen att säga var det inte
utan att jag själv, när vi framlade motionen,
frågade mig om det var så mycket
att motionera om. Men i dag, ärade
kammarledamöter, sedan jag varit i ett
av de länder som får dessa bidrag och
sedan jag med egna ögon sett hur oerhört
mycket denna hjälp betyder, hur
mycket som kan åstadkommas med så
begränsade medel, ja, då har dessa 2 000
kronor fått mångdubbelt värde. Jag
skulle inte med rent samvete kunna underlåta
att vädja till er om stöd åt den
motion som bär föreligger. Jag är förvissad
om att ingen i denna kammare
är likgiltig för den fråga som här behandlas,
men tyvärr räcker det inte
med sympatiuttalanden, hur välmenta

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

de än är, utan bär gäller det kalla pengar.
Det gäller 2 000 kronor, som är en
futtig summa för oss i Sverige men som
betyder oerhört mycket i dessa länder.
Det är av den anledningen som jag ber
att få yrka bifall till den reservation som
har bifogats utskottets utlåtande av herrar
Söderquist och Gustafson i Göteborg
och vilken för övrigt helt sammanfaller
med motion nr 211.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Jag vill endast understryka
att det inte har varit fråga om
att konkurrensen skulle vara det viktigaste
här, utan det är principen som är
avgörande. Gör man ett undantag, kommer
snart andra med önskemål som de
finner kanske ännu mera angelägna än
detta, och vill att vi skall göra andra
varor tullfria. Bevillningsutskottet har
tidigare gjort den erfarenheten, att börjar
man rucka på en princip, får man
sedan varje år syssla med sådana frågor,
och det blir svårt att rent subjektivt
bedöma dem. Är det då inte riktigare
att, som fru Johansson gör, rikta
in strålkastarna på dessa problem men
därvid höja bidragen ytterligare? Vi har
höjt detta bidrag med 250 000 kronor,
men kanske det kan höjas mera, så att
det väger upp de tullavgifter det här är
fråga om och vilka ur statsfinansiell
synpunkt inte spelar någon större roll
och ej heller för själva saken har någon
väsentlig betydelse. Det är viktigt att
man inte rubbar på en princip för några
fattiga kronors skull.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Låt mig först beträffande
herr Hagnells motion understryka
vad bevillningsutskottet sagt överst på
s. 15, att Kungl. Maj :t bör ägna denna
och liknande frågor fortsatt uppmärksamhet.

Sedan vill jag övergå till frågan om

Ändringar i tulltaxan

barnfondens kort. I herr Brandts i Aspabruk
sista anförande fann jag mycket
stor sympati både för barnfondens arbete
och för den verksamhet som utgivandet
av dessa kort innebär. Herr
Brandt var emellertid rädd för att om
man nu skulle bevilja tullfrihet för dessa
kort skulle man riskera att det kunde
få prejudicerande betydelse. Denna åtgärd
står dock i en särklass, eftersom
det är fråga om ett FN-organ och FNorganen
har i princip tullfrihet för sina
artiklar. Dessa kort står på gränsen och
därför är det tveksamt hur de skall behandlas
rent formellt sett. Norge har
emellertid infört tullfrihet på detta område.
När vi nu eljest talar om nordiskt
samarbete skall vi inte, om ämnet är så
behjärtansvärt, av rent principiella skäl
säga nej, då vi ju ser hur man i Norge
beviljat tullfrihet.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag hade begärt ordet
för replik, men efter herr Gustafsons i
Göteborg anförande kan jag avstå.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Johansson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 1) i utskottets betänkande nr
25, röstar

Ja;

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Utvidgning av direktiven för textilutredningen, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Johansson begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
122 ja och 66 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna B 2—B 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Utvidgning av direktiven för textilutredningen,
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion om
viss utvidgning av direktiven för textilutredningen,
m. m.

I en inom andra kammaren under
nr 380 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottet, hade herr Nilsson i
Gävle m. fl. föreslagit, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om utvidgning av direktiven till
textilutredningen att jämväl omfatta
förslag till åtgärder, ägnade att förhindra
att viktigare textilfabriker lade
ner verksamheten utan statliga myndigheters
godkännande, samt att textilutredningen
samtidigt skyndsamt utredde
och utformade förslag till fortsatt
drift vid MYA, eventuellt genom
förstatligande av hela MAB—MYA-koncernen.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 380 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Krisen inom textilindustrien
och den otrygghet som den skapat
för de anställda måste ju ytterligare
växa inför hotet av att flera stora fabriker
signalerar sin nedläggning. Ingen
kan heller känna sig oberörd inför hotet
att 800 arbetare och tjänstemän helt
plötsligt skall kastas ut på gatan i arbeteslöshet
och ekonomiska bekymmer.
Denna allmänna konjunkturavmattning
ställer ju inte bara textilarbetarna i ett
ogynnsamt läge. Även anställda inom
andra näringsgrenar brottas mer eller
mindre med samma problem.

I en annan motion som behandlas under
bankoutskottets utlåtande nr 11 och
som också berör sysselsättningsproblemen,
främst i Skånelänen, söker vi
väcka statsmakternas intresse för såväl
aktuella som mera långsiktiga åtgärder
mot konjunkturavmattningen. Utskottet
yrkar emellertid avslag på alla våra förslag
till åtgärder, och jag vill i anledning
därav framföra några principiella
synpunkter.

Har vi för det första att förvänta en
allmän konjunkturuppgång eller en fortsatt
avmattning? Ett klart svar på den
frågan är kanske svårt att ge. En sak
är emellertid klar. Den kris som nu
skakar hela den kapitalistiska världens
ekonomi och därmed också dess
system, kommer att fördjupas. Detta
faktum hindrar inte en eller annan tillfällig
uppgång inom ett eller annat område
av den kapitalistiska ekonomien.
Vid lösningen av de problem, textilkriser,
jordbrukskriser och andra kriser,
som den allmänna utvecklingen ställer
på dagordningen, kommer en konflikt
mellan två helt olika ekonomiska principer
att göra sig gällande. Det blir de
krafter som stöder sig på de mest pro -

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

Utvidgning av direktiven för textilutredningen, m. m.

gressiva teorierna som kommer att avgå
med segern i denna konflikt.

Till bankoutskottets utlåtande nr 9
i anledning av vår motion nr 380, i vilken
vi önskar en utvidgning av direktiven
till textilutredningen till att jämväl
omfatta förslag till åtgärder ägnade
att förhindra, att viktiga textilfabriker
läggs ner, samt förslag till fortsatt drift
vid MYA — eventuellt förstatligande av
hela MAB—MYA-koncernen — har LO
avgivit ett yttrande. Däri sägs bland annat:
»Den konjunkturuppgång som man
kan förvänta för den närmaste tiden
bör underlätta en fortsatt relativ
krympning av den svenska textilindustrien.
»

Denna enda mening rymmer i sig två
tankegångar. Den ena är att konjunkturerna
skall förbättras, t. o. m. inom
den närmaste tiden. Den andra tankegången
är att vårt land har nytta av
en relativ krympning av textilindustrien.

Den första tankegången, som innehåller
en förhoppning om konjunkturuppgång,
slås ihjäl av en annan framstående
instans, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen,
vars direktör Bertil Olsson
i nummer 3 av tidskriften Arbetsmarknaden
med hänvisning till de sjunkande
arbetslöshetssiffrorna och arbetsmarknadsstyrelsens
ingripanden förklarar:
»Av detta kan vi med skäl dra den slutsatsen,
att expansionen framkallats helt
av de åtgärder, som vidtagits i arbetslöslietsbekämpande
syfte. Några andra
tecken på expansion får man förgäves
spana efter.»

Att LO:s och direktör Olssons uppfattningar
rörande de framtida konjunkturerna
inte rimmar med varandra
behöver jag väl knappast framhålla.
När arbetarrörelsens toppar inte kan
samsas i bedömningarna av den framtida
utvecklingen avslöjar detta att man
saknar en gemensam ekonomisk teori.
Eller också stöder man sig på de borgerliga
ekonomiska teorierna, vilkas

förnämsta värde är att de representerar
en förgången och utlevad tidsepok.

Utifrån detta måste ju varje åtgärd
man avser att vidtaga gentemot krisbetonade
områden inom näringslivet bli
vacklande, osäkra och därtill kortfristiga.

LO:s andra tankegång, att vårt land
och folk skulle ha nytta av en relativ
krympning av textilindustrien, måste
väl innebära att vårt land inte längre
kan uppehålla och utvidga en produktion,
som snart har en 200-årig tradition
att bygga på. Det skulle alltså uttrycka
ekonomisk visdom och ekonomisk
sundhet när Skandinaviska banken beslutar
lägga ner en av landets modernaste
yllefabriker och genom sitt beslut
ställer 800 arbetare och tjänstemän på
gatan. Det är alltså denna ekonomiska
visdom som ligger till grund för utskottets
avslagsyrkande på den kommunistiska
motionen. Samhället kan ej ingripa,
ty, säger LO, det är ekonomiskt
fördelaktigt att låglönebranscherna får
vika för de mera lönsamma branscherna
med högre lönenivå.

Här tycks man ha glömt bort den
allra enklaste matematiken. Om 800 arbetare
och tjänstemän lämnar en fabrik,
450 arbetare och tjänstemän en annan
fabrik — det är osäkert i Kristianstad
— och 250 arbetare och tjänstemän
lämnar en tredje fabrik, måste väl dessa
1 500 anställda söka sig till de redan
tidigare befintliga fabrikerna. Konkurrensen
om ett minskat antal arbetstillfällen
måste öka, och det hela leder
till lägre löner för de tidigare höglöneanställda.
Denna slutledning är sakligt
oantastlig.

Det kan, såvitt jag förstår, således
icke här vara fråga om principer, utan
avslagsyrkandet på vår motion måste
vara politiskt-taktiskt betingat. Men vad
värre är, det grundar sig därutöver på
eu borgerlig politisk teori. Därom vittnar
för övrigt den enighet, som utskottet
lyckats samla kring sitt avslags -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Utvidgning av direktiven för textilutredningen, m. m.

yrkande. De borgerliga ledamöterna
bar sannerligen inte haft det svårt.

Textilutredningens arbete avser branschens
mera långsiktiga problem, förklarar
textilutredningen i sitt utlåtande,
och den anser sålunda att frågan
om fortsatt sysselsättning vid MYA inte
kan ligga inom dess arbetsfält.

Det är för oss kommunister svårt att
förstå, hur en utredning om framtidsutsikterna
för en viss bräsch kan känna
sig så oberörd, när en av branschens
största yllefabriker under utredningens
gång helt plötsligt beslutar lägga ner
sin verksamhet. Berör detta verkligen
inte textilutredningens ledamöter? Under
alla förhållanden borde de senaste
nyheterna från ylleindustrien leda till
en forcering av utredningsarbetet. Det
vore ju förargligt, om hela ylleindustrien
skulle vara borta när utredningen
blir färdig.

Frågan om textilindustriens framtid
och lönsamhet är emellertid en mycket
viktig fråga. Rationaliseringsfaktorerna
stannar numera inte längre inom en
fabrik utan slår igenom för hela branschen.
Det är alltså fråga om en
branschrationalisering. De borgerliga
ekonomerna talar då gärna om konkurrensfaktorn.
Konkurrensteorien är de
borgerliga ekonomernas främsta vapen.
Den fria konkurrensen är tydligen den
fria världens heliga moder.

Uttrycket »den fria konkurrensen»
spelar numera bara rollen av en vacker
fras. Alla som sitter i denna kammare
vet att den fria konkurrensen inte existerar
i verkligheten. Koncerner, truster
och karteller har sannerligen sett
till att den fria konkurrensen försvunnit.
Men just därför att den gjort det,
just därför att man inte vet var en rationaliseringsåtgärds
verkningar börjar
och slutar, just därför kan vi inte i
vårt utvecklade samhälle tillåta att privat
äganderätt och privat vinstbegär
skall få avgöra, om en fabrik skall
hållas i gång eller inte. Vi anser att
staten måste ingripa. Men om staten

ingripit utifrån alla samhällsmedborgares
intressen, utifrån samhällets intresse,
då skulle inte utskottet kunnat bli
enigt. Då hade de borgerliga stämt upp
cn kör av förtrytelse och indignation.
De borgerliga säger nämligen: Ingen
statlig dirigering! Ni får gärna hjälpa
oss, ni får gärna ge oss utredningar,
som kan vara till vår hjälp, och betala
dem, men lägg inte näsan i blöt i
övrigt!

Jag frågar: Är vi nu intresserade av
att krympa textilindustrien? Har LO
rätt när man säger, att detta är ett samhälleligt
intresse? Svaret på frågan ges
bäst genom en motfråga: Är den svenska
textila marknaden mättad? Är det
svenska folkets garderober välfyllda
med kläder? Naturligtvis inte. Det finns
ännu en stor omättad marknad inom
vårt land.

I tider av vikande konjunkturer är
det viktigt att öka folkets köpkraft. Det
står ju också inskrivet i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Det är viktigt
att öka lönerna, att öka arbetstillfällena
— detta är den enda utväg som samhället
kan rekommendera i ett sådant
läge. Då säger LO, textilutredningen och
Svenska arbetsgivareföreningen, att det
åligger arbetsmarknadsstyrelsen att
vidtaga de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Nå, låt gå för det. Men då
måste man väl ge arbetsmarknadsstyrelsen
de resurser den behöver. Vilka
resurser har nu arbetsmarknadsstyrelsen?
Vad skall de 800 textilarbetarna
och tjänstemännen göra, sedan de blivit
arbetslösa? De kan på sin höjd bli viigarbetare
på något beredskapsarbete —
det är vad samhället för närvarande i
huvudsak har att bjuda.

Det sägs i ett av utlåtandena, att Sverige
är ett litet land som ej bör eftersträva
att bli självförsörjande inom
varuproduktionen på praktiskt taget
alla områden. Ja, jag kan även häl
säga: Låt gå för det. Vi är beroende av
omvärlden, men låt oss då ordna så att
vi kan sälja så mycket som möjligt. Riv

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Utvidgning av direktiven för textilutredningen, m. m.

de politiska handelsbarriärerna mot öster!
Sluta med klappjakten på folk som
påstås ha sålt koppar och nickel till
öststaterna och sänd i stället handelsfolk
till öst, där man vill köpa och
sälja!

Enligt officiella siffror uppgår värdet
av införda och utförda varor samt
grupper av varuslag, t. ex. »Spånadsämnen
samt arbeten därav», för år 1955
till följande. Sverige importerade sådana
varor för sammanlagt 1 152 miljoner
kronor och exporterade samma
år för 129,6 miljoner kronor. Från Polen,
Sovjetunionen, Tjeckoslovakien,
Tyska demokratiska republiken samt
Kina importerade Sverige för sammanlagt
28 853 000 kronor eller ett belopp
som motsvarar 2,6 procent av hela importen
av spånadsämnen eller arbeten
därav. Exporten till dessa länder uppgick
till sammanlagt 2 936 000 kronor
eller till 2,3 procent av den svenska
textiiexporten. Dessa länder med en
sammanlagd befolkning av omkring
900 miljoner människor exporterar inte
ens så mycket spånadsämnen till vårt
land som det lilla Danmark, endast omkring
hälften av spånadsinförseln från
Italien, omkring fjärdedelen av den
från Nederländerna och endast tiondelen
av den västtyska textilexporten till
Sverige. Att under sådana förhållanden
påstå att införseln av textilvaror från
de socialistiska länderna skulle inverka
på sysselsättningen inom den svenska
textilindustrien är väl att underskatta
svenska folkets omdömesförmåga.

Vill man anföra exempel på textilimport
som kan verka hämmande på
den svenska textilindustrien bör det
framhållas att Västtyskland exporterar
textilprodukter till vårt land för 242
miljoner kronor eller till ett belopp,
som uppgår till 21 procent av Sveriges
hela textilimport men köper endast för
12,8 miljoner eller It) procent av vår
blygsamt lilla textilexport. Storbritannien
säljer till oss för 186 miljoner
kronor men köper endast för 4,6 miljo -

ner, medan Frankrike säljer hit för 99
miljoner kronor men köper för blygsamma
1,7 miljoner kronor.

Dessa exempel visar, att genom en
viss omläggning av importen från länderna
i Västeuropa skulle Sverige kunna
importera råvaror från de socialistiska
länderna och kunna exportera färdigvaror
dit i långt större utsträckning
än vad som nu är fallet. Med de anförda
siffrorna har jag velat visa, att
med en riktigare handelspolitik — handel
i alla väderstreck — skulle sysselsättningen,
i detta fall inom textilindustrien,
kunna säkras.

Det är också synnerligen viktigt att
man stoppar nedläggningen av dessa
fabriker i Skåne. I december månad
fanns där omkring 5 000 arbetslösa registrerade,
varav 1 500 i Kristianstads
län och 3 300 i Malmöhus län. Det var
en ökning sedan föregående år med 300.
I Malmö stad finns 350 arbetslösa som
redan är utförsäkrade från sina arbetslöshetskassor.
Under dessa förhållanden
är det anmärkningsvärt att utskottet
kunnat ena sig om att inte vidtaga
några som helst åtgärder gentemot de
planer som Skandinaviska banken har
beträffande yllefabrikerna nere i Skåne.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
nr II: 380.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
har ju redogjort för vad som framkommer
i motionen. Där föreslås att åtgärder
skall vidtas för att förhindra
att viktigare textilfabriker lägger ned
sin verksamhet utan statliga myndigheters
godkännande. Vidare vill man
i motionen att textilutredningen skyndsamt
skall utforma förslag till fortsatt
drift vid MYA, eventuellt genom förstatligande
av hela MAB-MYA-koncernen.

Textilutredningen skall enligt sina
direktiv utreda förutsättningarna för
samhällets medverkan för att påskynda

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Utvidgning av direktiven för textilutredningen, m. m.

rationaliseringsprocessen inom textiloch
beklädnadsindustrien och därigenom
bidraga till att göra vår textilproduktion
konkurrenskraftig. Men det sägs
uttryckligen ifrån att inga stödåtgärder
i ekonomiskt avseende skall vidtas från
statens sida för att hjälpa textilindustrien,
utan att branschen själv skall
klara de här problemen. Hur egendomlig
herr Nilsson än finner utskottets slutsats,
har vi grundat den därpå att vi betraktar
den här nedläggelsen av driften
vid MYA som ett arbetsmarknadsproblem,
och därför har vi inte kunnat finna
det rimligt att göra en framställan
om att den här saken skulle hänskjutas
till textilutredningen, som föreslagits
i motionen.

Den här motionen har varit på remiss
även hos LO, som anfört mycket
intressanta synpunkter på det förslag
som motionen innebär. LO konstaterar
att det är riktigt, som anförts i motionen,
att under 1950-talet omkring 150
fabriker eller avdelningar inom textilindustrien
lagts ned samt att arbetsstyrkan
inom vår textilindustri därigenom
minskats med i runt tal 13 000
arbetare. LO säger emellertid att denna
utveckling är ur samhällsekonomiska
synpunkter fördelaktig, eftersom de
människor, som därigenom har blivit
friställda, har fått sysselsättningar inom
andra områden med högre lönenivå
än de haft inom textilindustrien. LO
konstaterar vidare att arbetslösheten
inom textilbranschen är mindre än inom
de andra verksamhetsgrenarna av vårt
näringsliv, och man åberopar härvid
antalet anmälda arbetslösa i arbetslöshetskassorna.
Inom textilbranschen
skulle man enligt LO:s remissyttrande
ha 3 procent arbetslösa, under det att
övriga branscher skulle ha 4,3 procent
arbetslösa.

LO säger också att det är arbetsmarknadsmyndigheternas
sak att se till att
nedläggandet av ett företag försiggår,
som man uttrycker sig, »under socialt
godtagbara former». Man erinrar också

om att vårt lands industri har varselplikt
om nedläggande av företag.

LO anför en annan sak, som jag tycker
det finns anledning att tala om. LO
säger att ett fullföljande av förslaget om
ett förstatligande enligt motionärernas
intentioner skulle innebära att de ekonomiskt
svagaste företagen skulle komma
att samlas i statens ägo, som sannolikt
efter en tid skulle nödgas lägga
ned dem i större eller mindre utsträckning.
Det är inte bara denna motion
från kommunistiskt håll som tagit upp
dessa problem, utan även längre ned på
föredragningslistan finns likartade förslag
Det kan väl inte anses rimligt att
företag, som har svårt att fortsätta sin
drift skulle bli statsägda, för att inte
säga socialiserade. En sådan åtfärd skulle
jag nog betrakta som oklok ty för det
första skall väl staten självklart vara
mönsterarbetsgivare och för det andra,
om staten skall lägga sig till med företag,
bör det vara företag med goda ekonomiska
förutsättningar och inte motsatsen.

Vid läsningen av den här motionen
erinrar jag mig att Gustav Möller på
1920-talet skrev en broschyr om hur det
skulle gå till om vi skulle socialisera den
svenska industrien. Möllers förslag gick
ut på att därest den svenska industrien
skulle överföras i statens ägo, skulle
staten självklart betala vad ifrågavarande
företag kostade marknadsmässigt. Vi
hade på den tiden inget kommunistiskt
parti här i landet men vi hade ett vänstersocialistiskt
parti, och jag vill minnas
att det var Z. Höglund som skrev ett
svar på Möller förslag under rubriken
Humoristernas socialisering. Anledningen
till att han tyckte, att det var så väldigt
humoristiskt, var att staten skulle
betala för företagen. Nu anser man tydligen
inte att det är en humoristisk
ståndpunkt. Man vill nu att staten skall
betala också för företag som är mindre
lönande. Jag tror inte att man befrämjar
de intressen, som motionärerna säger

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

sig vilja förfäkta, genom att beträda en
sådan väg.

I likhet med samtliga remissinstanser,
vilka har kommit till samma ståndpunkt,
nämligen att det inte går att biträda
vad som föreslagits i motionen,
har utskottet beslutat föreslå, att den
skall lämnas utan bifall.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till vad utskottet här har föreslagit.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Med statistik kan man
ju bevisa nästan vad som helst. Om
arbetslöshetssiffran i textilindustrien nu
är 3 procent och i andra industrier 4,3
procent, så är det bara en följd av den
fortlöpande avgången av arbetare från
textilindustrien. De arbetslösa där blir
utstämplade och kommer sålunda inte
med i statistiken.

Herr Sköldin säger att sammanförandet
av svaga företag under statens ledning
skulle vara kommunisternas linje.
Nej, herr Sköldin, det är det inte alls.
Det råkar vara så att MYA är ett företag,
som inte alls går med förlust. Skandinaviska
banken vill lägga ner MYA,
därför att den anser sig få för liten utdelning
på sitt kapital. Enligt vad jag
kan finna vill man inte fortsätta med
detta företag, därför att man lägger
politiska synpunkter på sitt handlande.
Tv om man ville följa kommunisternas
rekommendationer och handla i alla
väderstreck skulle man också kunna få
en större produktion på detta område.

Med anledning av herr Sköldins tal
om vad som hände på 20-talet vill jag
erinra om att det fanns ett kommunistiskt
parti redan då — det bildades
1917. Men jag vill inte nu närmare beröra
den saken, ty den har ingen aktualitet
i detta sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.
4 — Andra kammarens

§ 18

Ökning av den svenska bilproduktionen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion om
åtgärder för en ökning av den svenska
bilproduktionen.

I en inom andra kammaren under
nr 26 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottet, hade herrar Holmberg
och Hagberg föreslagit, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om åtgärder snarast för eu ökning
av svensk bilproduktion antingen
genom ett statligt företag i branschen
eller genom samverkan mellan staten
och privata företagare samt att därvid
särskilt beaktades behovet av ett bättre
differentierat näringsliv i Norrland.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 26 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! För den kommunistiska
riksdagsgruppen har det framstått som
självklart, att årets riksdag måste befatta
sig med arbetslöshetsfrågorna på
ett annat sätt än hittills. Dit hör då också
frågorna om att ge Norrland ett bättre
differentierat näringsliv. Det räcker
nämligen inte med reservarbeten
och liknande. En riksdag med arbetarmajoritet
har enligt vår mening inte
bara rätt och möjlighet utan också skyldighet
att ingripa mot arbetslösheten
och lösa de problem som är förbundna
därmed. Det handlar därvidlag, som vi
ser det, på längre sikt om en allvarlig
syftning att åstadkomma ett ekonomiskt
system, som utesluter alla risker för
arbetslöshet. Det innebär naturligtvis
inet, att vi tror på en definitiv lösning
från den ena dagen till den andra, men
vi eftersträvar en helt annan målmedvetenhet
och kraft i de åtgärder, som
skall vidtas för dagen, och att de skall
ligga i linje med den större målsätt -

protokoll 1:95.9. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Ökning av den svenska bilproduktionen

ningen. Det gäller ett bättre utnyttjande
av arbetarrörelsens resurser för att förverkliga
en sådan rationell ekonomisk
ordning som arbetarrörelsen har föresatt
sig att åstadkomma.

I efterkrigsprogrammet tog också regeringen
och hela arbetarrörelsen sikte
på en sådan linje i fråga om behandlingen
av arbetslöshetsfrågorna. Vi har
i en av våra motioner citerat utgångspunkten
för det betraktelsesätt man anlägger
och de åtgärder man förordar i
efterkrigsprogrammet. Det heter där:
»Förkrigstidens ekonomiska system
kommer icke att kunna lösa de problem
framtiden ställer oss inför.» Från den
utgångspunkten föreslog efterkrigsprogrammets
författare en lång rad av åtgärder
helt i linje med vad vi föreslagit
i den motion som nu behandlas.

Det finns emellertid inte en viskning
av denna anda i den behandling som
utskottet liar bestått våra motioner rörande
arbetslöshetsbekämpande och näringspolitiska
åtgärder i dag. Det hela
är ett ängsligt kringgående av de viktigaste
frågeställningarna. Alla utskottets
s. k. argument är egentligen bara
avskrivna ur yttranden av bolagsstyrelser
och institutioner, som är klart fientliga
mot arbetarrörelsens alla strävanden.
Det är helt begripligt att de borgerliga
utskottsrepresentanterna har
funnit det till fyllest. Men har verkligen
ingen av arbetarmajoritetens representanter
kunnat prestera något bättre?
Hur man löser arbetslöshetsproblemen
i vår tid är nämligen inte någon teoretisk
fråga, i varje fall inte bara en teoretisk
fråga, utan nu finns det praktiska
bevis sedan 40 år tillbaka. Det finns numera
socialistiska stater med sammanlagt
en miljard invånare, som har löst
dessa frågor. Även i Sverige är arbetarrörelsen
så stark, att den inte behöver
tolerera arbetslöshet, om bara viljan
finns att åstadkomma en förnuftig ordning.

Herr talman! Jag har ansett det nödvändigt
att framhålla dessa allmänna

och principiella synpunkter även vid
behandlingen av förslag som avser ganska
begränsade ingripanden på det ekonomiska
området. Vi anser det tämligen
vara viktigt att man även i sådana fall
handlar med en planmässig inriktning.

På dagens föredragningslista har sammanförts
inte mindre än sex olika ärenden
som alla rör Norrland och är av
den typ jag här behandlat. Jag förmodar
att detta sammanförande skett för att
möjliggöra en gemensam diskussion om
alla frågorna, och det har jag för min
del ingenting emot; dessa frågor har
ju också mycket gemensamt.

Beträffande det ärende vi just nu behandlar,
förslaget om en ökad svensk
bilproduktion, har heller inte vi motionärer
gjort några försök till bestämd
lokalisering till visst län eller viss plats.
Våra synpunkter är tillämpliga för vilken
del av Norrland som helst, och detsamma
gäller några andra av norrlandsmotionerna.
Sedan jag behandlat denna
del av utskottsförslaget kan jag därför
inskränka mig till att bara ställa yrkanden
vid föredragningen av varje särskild
motion.

Det är nu andra gången förslaget om
en statlig bilproduktion i Norrland behandlas
av riksdagen. Det kan då vara
värdefullt att göra jämförelser för att
so om utvecklingen gått i rätt riktning
i något hänseende. Dess bättre tror jag
man kan säga att det förhåller sig så.
Det gäller t. o. m. den betydelsefulla
frågan om det går att öka bilproduktionen
väsentligt, frågan om det går att
tillgodose hemmamarknaden i större utsträckning
än man nu gör eller tidigare
har gjort, frågan om det är möjligt att
ta upp konkurrensen också med andra
hilproducerande länder på den internationella
marknaden.

Utskottet verifierar nu denna utveckling
inom den svenska bilindustrien med
siffror framför allt för tiden från 1956
och till nu. Det kan finnas anledning
erinra om att det var just 1956 som
riksdagen senast behandlade denna frå -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

ga, även då med anledning av en kommunistisk
motion. Men då gjorde utskottet
invändningar, som inte bara
riktade sig mot idéen om en statlig bilindustri
i Norrland utan också innebar
en skeptisk för att inte säga helt avvisande
hållning till frågan om möjligheterna
att över huvud taget öka den
svenska bilproduktionen. Jag vill kort
påminna om vad utskottet då skrev,
dels med egna formuleringar och dels
med hänvisning till vad remissinstanserna
hade anfört.

För det första påstods att proportionen
mellan import och svensk tillverkning
inte var mycket att göra åt. Nu visar
det sig att det gått att genomföra
en ganska kraftig förskjutning till förmån
för svensk bilproduktion.

För det andra råddes riksdagen att
inte fästa avseende vid att den statliga
franska och tyska bilindustrien,
som vi hade åberopat, uppnått en mycket
stark ställning på hemmamarknaden.
Utskottet påstod att en sådan ställning
förutsatte att man höll extremt
höga tullar på bilar. Utskottets egna
uppgifter om vad som därvidlag förekommit
i Sverige under de senaste åren
visar att en ganska starkt ökad grad av
svensk självförsörjning i fråga om bilar
kunnat ske utan tullhöjningar.

För det tredje påstods att en stark
expansion inom bilindustrien förutsatte
så betydande investeringar att det redan
av den anledningen var utopiskt att tala
om den saken.

Nu visar det sig att man har klarat
en betydande sådan investering på kort
tid och därtill under en period när
statsmakterna fört en mycket restriktiv
politik i fråga om alla slag av investeringar.

För det fjärde gjorde utskottet gällande
att det var svårigheter att vidmakthålla
den svenska bilindustrien bara
på dåvarande nivå därför alt det inte
skulle finnas tillräckligt med kvalificerad
arbetskraft att tillgå. Även det
är vederlagt genom den faktiska utveck -

Ökning av den svenska bilproduktionen

lingen på området, och allt detta har
skett under loppet av två å tre år.

Den svenska bilindustriens expansionsmöjligheter
är alltså bevisade, i
rak motsats till vad utskottet velat göra
gällande. Jag vet inte om utskottet vill
påstå att detta varit möjligt bara på
grund av att den nuvarande bilindustrien
ägs av privatkapitalister ■— det
kan vi ju lämpligen fråga herr Sköldin
om — och att något motsvarande inte
skulle ha varit möjligt att genomföra
om denna expanderande bilindustri legat
i statens händer. Jag har i varje
fall svårt att tro att utskottets socialdemokratiska
ledamöter skulle vilja göra
ett sådant påstående. Det är nämligen i
så fall ett argument av precis samma
slag som dem man från borgerligt håll
även vid denna riksdag har anfört emot
skapandet av Statens Skogsindustrier
och Norrbottens järnverk.

Varför skall man då ha en statlig bilindustri,
när det bevisligen går att öka
produktionen vid de företag som redan
finns i branschen? Jag vill erinra om
att vi föreslagit en statlig bilindustri i
Norrland. Argumenten för en sådan industri
är av precis samma slag som de
skäl vi anfört för statlig trä- och järnförädling
i Norrland.

Ingen har påstått att det för den svenska
industriproduktionens omfattning
är nödvändigt med järnverk i Luleå
och statliga träförädlingsföretag litet
varstans i Norrland. Naturligtvis kan
man i och för sig tänka sig att all avverkad
skog i Norrland flottas eller på
annat sätt fraktas söder ut och att man
på samma sätt fraktar järnmalm från
Kiruna och Malmberget för att förädlas
annorstädes i stället för vid statliga
järnverk i Norrland. Men då återstår den
väsentliga frågan i våra motioner: Hur
går det med Norrland? Hur går det med
dom som är bosatta i Norrland och som
vill bo där? Hur går det med en gammal
kulturbygd i Norrland som tillskapats
under hårda mödor och som nu skulle
i betydande utsträckning ödeläggas på

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Ökning av den svenska bilproduktionen

grund av bristfälliga åtgärder på det
näringspolitiska området? Hur går det
med jordbruk, hantverk och andra näringar,
som också är beroende av att
man upprätthåller näringslivet i dess
nuvarande omfattning och möjliggör
expansion på olika områden?

Hur går det över huvud taget, om man
skall låta privatkapitalisterna döma en
stor landsdel till successiv ödeläggelse?
Det är ju i verkligheten detta som är
utskottets linje. Privatkapitalisterna har,
säger utskottet, ordnat bilproduktionen
så bra och låt dem då också i fortsättningen
få bestämma därom! Men vi har
inte glömt, hur privatkapitalisterna på
sin tid ordnade träförädlingen i Norrland
på sitt eget vis. Allt skulle ha varit
ungefär likadant som det för närvarande
är i Töre — en ort som är riksbekant
för den ödeläggelse som där åstadkommits
— om inte staten ingripit efter de
linjer vi förordar att staten nu skall
följa även på andra områden. Om privatkapitalisterna
och högern fått bestämma,
hade det inte heller funnits någon
statlig järnförädling eller över huvud
taget någon järnförädling i Norrbotten.

Det bolag, som låtit riva sina anläggningar
i Karlsvik, skulle mycket väl
ha kunnat använda bankoutskottets
principresonemang såsom ett försvar för
sina åtgärder. Detsamma gäller om nedskrotningen
av smältverket i Porjus.
Det kunde bedrivas en lönande verksamhet
också i Norrland vid företag av
detta slag, men det var ännu mer lönande
för privatkapitalisterna att riva anläggningarna
och koncentrera driften
till södra Sverige. Hur det blev med befolkningen
i trakten omkring de raserade
industrierna, brydde sig privatkapitalisterna
inte alls om. Sådant räknar
man inte in i kalkylerna, ty det kommer
på samhällets konto.

Det måste därför komma till stånd
statliga ingripanden inom näringslivet,
statsingripanden som i fråga om lokaliseringar
av industrier sker under hän -

synstagande även till åtgärdernas sociala
och befolkningspolitiska verkningar.

Vid ett tidigare tillfälle när vi här
i kammaren diskuterade användningen
av en övergiven fabriksbyggnad i Norrland
— det gällde i detta fall Jämtland
— tröstades norrlänningarna med att
myndigheterna kanske skulle utnyttja
anläggningen till fängelse. Det finns liknande
försök att avfärda norrlänningarnas
krav på en utbyggnad av industrien
i Norrland. Beträffande fabriksbyggnaden
i Torpshammar, vilken blev
färdig för sju år sedan men som aldrig
använts, får vi efter dessa sju år veta
att det fortfarande pågår förhandlingar,
om vilkas resultat man i dag inte kan
säga någonting. Skall denna byggnad
kanske också användas till fängelse?

Då det gäller förhållandena i Torpshammar
förekommer det för övrigt en
annan typisk undanglidning i utskottets
sätt att framställa saken. Utskottet
refererar myndigheterna där uppe, som
säger att det har funnits arbete för alla
under de senaste åren. Men så kommer
ett betydelsefullt tillägg: »De allra sista
åren har dock medfört en försämring
av sysselsättningen.» Ja, så är det ju i
hela landet. Under högkonjunkturen
kunde också de flesta norrlänningar
få arbete. I många tusen fall skedde det
emellertid därigenom att de fick flytta
söderut, något som ofta medförde stora
kostnader för dem, eftersom de skaffat
sig ett egethem eller på annat sätt var
bundna till hembygden. Men nu finns
det inte heller denna möjlighet för norrlänningarna
att resa till de södra landsdelarna
för att få arbete, ty för närvarande
är det ju arbetslöshet över allt
i landet.

I Söråker får en stor del av arbetarna
försöka dra sig fram med arbeten långt
ifrån hembygden, och i många fall får
de underkasta sig det besvär och de
kostnader som är förenade med 6 mils
resa per dag från och till arbetet. Det
uppges att 60 procent av dem som blivit

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

sysslolösa har egnahem eller på andra
sätt är bundna till hembygden, så att en
definitiv flyttning skulle åsamka dem
mycket stora förluster. I Norrbotten har
vi förresten ännu värre förhållanden i
detta avseende, något som utgjort en
väsentlig anledning till vårt förslag om
en planmässigare ordning i fråga om
lokaliseringen av näringslivet.

När smältverket i Porjus nedlades,
sade regeringen som svar på min interpellation
i frågan, att de som avskedades
och blev arbetslösa kunde söka sig till
gruvorna. Men det är många mil från
Porjus till gruvorna, och arbetarna har
sina egnahem i Porjus. Det är därför
förenat med mycket stora besvär och
kostnader för dem att flytta från Porjus
till gruvkommunerna. Över huvud
taget var hänvisningen till gruvdriften
det enda, som myndigheterna även under
högkonjunkturen hade att komma
med när det gäller sysselsättningsförhållandena
i Norrbotten.

Även från Tornedalskommunerna har
flera hundra människor måst söka sig
till gruvorna för att över huvud taget
kunna få något arbete. De kan naturligtvis
inte resa hem varje dag — det handlar
här om färder på 10—15 mil — utan
får bo provisoriskt i Kiruna och möjligen
fara hem någon gång i veckan.

När utskottet nu redovisar, hur bra
myndigheterna har ordnat förhållandena
för de arbetare i Söråker som blivit
avskedade — det är alltså fråga om
de åtgärder som anses utgöra motivet
för att våra motioner skall avslås —
meddelar utskottet bland annat att en
tredjedel av den förutvarande arbetsstyrkan
vid fabriken i Söråker är sysselsatt
med rivningsarbete. Det heter alltså
att man ordnat sysselsättningsfrågan,
när en tredjedel av den avskedade styrkan
vid en nedlagd fabrik får sysselsätta
sig med att riva ned byggnaderna
på sin gamla arbetsplats. Det är ett typiskt
exempel på hur sysselsättningsfrågorna
i Norrland löses.

Efter alla dessa trista bilder av prak -

Ökning av den svenska bilproduktionen
tiskt taget total handfallenhet när det
gäller lösningen av Norrlands näringspolitiska
problem — i varje fall beträffande
ingripanden i större stil — är det
trots allt med en viss tillfredsställelse
jag kan erinra om vissa företeelser i
Norrbotten såsom förebild för vad som
borde ske även på andra håll. Jag avser
naturligtvis den statliga industrien i
Norrbotten och de förslag om ytterligare
utbyggnad som nu ligger på riksdagens
bord och som vi väl så småningom får
behandla. Vi vill emellertid att man
skall gå vidare på den vägen även i
Norrbotten, ty vi har dock trots dessa
åtgärder flera tusen arbetslösa och vi
har ett ekonomiskt tillstånd, som på
många områden kan betecknas som ytterligt
prekärt. Det räcker inte med vad
som hittills skett i form av industriell
utbyggnad och beredskapsarbete för
Norrbottens del.

Vi har i en motion närmare utvecklat
skälen för ett ingripande i stor stil. Vi
anser att tiden nu är inne för en hela
länet omfattande statlig planmässig hushållning.
Med ett enda undantag äger
staten praktiskt taget allt som är avgörande
för ett planmässigt utnyttjande
av naturtillgångar och arbetskraft.
Men utskottet säger nej också på den
punkten. Det går visserligen i den riktning
vi har föreslagit trots riksdagens
och utskottets obenägenhet att tillämpa
tidsenliga metoder.

För några år sedan sade en utskottsordförande
vid behandling av en tidigare
sådan här motion — en motion om
planmässigare ekonomisk politik — att
man inte ville vara med om något sådant,
tv det är bara kommunisterna som
tänker i femårsplaner. Dess bättre är
det inte så, i varje fall inte nu. Men
kommunisterna är självfallet och otvivelaktigt
de främsta företrädarna för
nya produktionsformer, för en planmässig
hushållning. Just nu rubbar
kommunisterna alla invanda föreställningar
genom en sjuårsplan, som san -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Ökning av den svenska bilproduktionen

nerligen ingen numera tar sig för att
gyckia över.

Också här i landet skulle det kunna
göras mycket. Men utskottet intar fortfarande
ståndpunkten att man inte kan
tillämpa planmässighet, inte ens i ett
län där staten äger allt. Utskottet är ute
i den lönlösa sysselsättningen att bygga
dammar av is om våren. Det rör sig
nämligen på detta område. Utskottet
har självt hänvisat till en framställning
från länsstyrelsen i Norrbotten, vari begärs
att statsmakterna för vissa områden
av kommunikationer och näringsliv
skall upprätta en tioårsplan för att
snabbt och systematiskt få en reform
genomförd. Denna länsstyrelsens framställning
ligger helt i linje med de kommunistiska
motionerna. Utskottet vill
självt inte säga någonting om den saken.
Det förbigår det och bara refererar
till det. Frågan skall väl utredas, utredas
och åter utredas, under det att förhållandena
blir värre och värre för de
arbetslösa och kommunerna.

Herr talman! Vi har med våra motioner
sökt vinna gehör för förslag om åtgärder,
dels förslag som vi upprepat
många gånger tidigare och dels sådana
som är nya. Sammanfattningsvis gäller
det åtgärder som bör vidtagas för att
Norrland åtminstone så långt det ligger
i statsmakternas möjligheter skall kunna
undgå svårigheter på det ekonomiska
området — arbetslöshet och annat —
som vi sannerligen har fått tillräckligt
av i denna landsdel.

Herr talman! Jag ber i första hand att
få yrka bifall till motion nr 26.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Den mera rationella
arbetsordning, som kommit till stånd
genom att alla motioner har sammanförts,
är väl uteslutande glädjande för
både herr Holmberg och mig samt för
alla andra, som inte behöver lyssna till

alltför långa diskussioner. Jag skall försöka
vara mycket kortfattad.

I den motion som behandlas i bankoutskottets
utlåtande nr 10 är det ju
fråga om att åstadkomma en ökning av
den svenska bilproduktionen, vilket
skulle ske antingen genom ett statligt
företag eller genom ett företag i samverkan
mellan staten och privata företagare.
Ett sådant företag borde enligt
förslagsställarnas mening förläggas till
Norrland. Därigenom skulle man åstadkomma
ett mera differentierat näringsliv
i denna del av landet. Motionärerna
anför att av de bilar som försäljs här i
landet är den övervägande delen importerade
vagnar. De anser därför att en
större inhemsk bilproduktion i sin tur
skulle kunna medföra en större användning
av inom landet tillverkade bilar.
Om man ser på den statistik som redovisas
i remissvaret, finner man, att det
ändå inte är riktigt vad som här har
sagts, att det inte finns möjligheter att
genom inhemsk produktion öka försäljningen
av inom landet tillverkade bilar.

1958 tillverkades det ju 68 000 nya
bilar i landet, varav 38 000 fick köpare
inom landet och 30 000 exporterades.
Det finns alltså en marginal. Om den
svenska allmänheten skulle visa intresse
för att köpa inhemska bilar, är den produktionskapacitet
som råder inom den
svenska bilindustrien tillräcklig för att
mycket väl kunna tillgodose efterfrågan.

Ser vi på produktionen i dess helhet,
så exporterar vi 44 procent av personbilarna,
88 procent av bussarna och 42
procent av lastbilarna. Detta vittnar om
att produktionskapaciteten är större än
vad hemmamarknaden kan konsumera.

En sak är vi väl överens med motionärerna
om: önskvärdheten av att få ett
bättre differentierat näringsliv i Norrland.
Härom råder inga delade meningar.
När vi behandlade denna motion
kunde vi inte undgå att ta del av
de synpunkter som remissinstanserna
anförde. Vi har då funnit att det inte

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

vore förnuftigt att göra ingrepp i denna
produktion på det sätt som motionärerna
föreslagit. Därför har vi inte
kunnat bifalla motionen. Vi bär ansett
den vara besvarad med vad som anförts.
Jag hemställer således, herr talman,
om bifall till bankoutskottets förslag
i dess utlåtande nr 10.

Sedan får jag väl, herr talman, vara
lika rationell som herr Holmberg och
på en gång tala om de andra utlåtandena.
I utskottets utlåtande nr 13 föreslås
det, att man i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall begära en utredning för att
allsidigt utnyttja naturtillgångar och
arbetskraft i Norrbottens län samt
åstadkomma en samordning av statsföretagens
verksamhet för att få till
stånd en så rationell drift som möjligt
och på detta sätt ett mera differentierat
näringsliv, vilket skulle skapa större
förutsättningar för en full sysselsättning.

Om jag förstår herr Holmbergs anförande
rätt är han och jag överens om
att det är det allmänna konjunkturläget
som i hög grad påverkat avmattningen
även i Norrland. Trots allt vad som
gjorts fanns det 5 500 arbetslösa i januari
i år här uppe. Är vi alltså på det
klara med att det förhåller sig så kan
väl dock ingen bestrida — hur önskvärt
det än vore om man kunde göra
mera för att åstadkomma hyggliga förhållanden
i Norrland — att stora insatser
gjorts på näringslivets område
från statens sida, framför allt inom
gruv-, metall- samt skogsindustrien. Anslagen
till beredskapsarbeten och skattelindringsbidrag
har också varit ganska
betydande. Under åren 1950—1957
har de uppgått till 30 miljoner kronor
om året.

Orsakerna till arbetslösheten kan vi
bl. a. söka i den betydande befolkningstillväxten,
samtidigt som självfallet rationaliseringen
här, som på andra platser
inom både jordbruk och skogsbruk,
har påverkat sysselsättningsgraden.
Länsstyrelsen i Norrbottens liin är

Ökning av den svenska bilproduktionen

mycket aktiv när det gäller att försöka
få till stånd ett rikare näringsliv
på olika områden och skapa arbetstillfällen.
Det finns förslag i årets statsverksproposition
om en utbyggnad av
Statens Skogsindustrier samt en utvidgning
av Norrbottens järnverk i Luleå.
Utskottet har också ansett att man med
uppmärksamhet bör följa dessa frågor.
Åtgärder utöver de som redan vidtagits
och som man står beredd att vidta betraktar
vi som onödiga. Vi har därför
kommit till det resultatet att motionen
inte skall bifallas.

Jag går sedan över till tändsticksfabriken
i Torpshammar och sulfatfabriken
i Söråker. Herr Holmberg sysselsatte
sig även med dessa frågor. Det
är klart att om tio man sysslar med en
nedmontering av maskiner i en fabrik,
så kan detta inte vara någon tillfredsställande
sysselsättning, även om arbetsinkomsten
är densamma som vid
ett vanligt arbete. Därutöver har dock
en glasullsfabrik uppförts, som har gett
arbete åt ett 30-tal arbetare. Man tror
sig även kunna starta en mekanisk
verkstadsindustri inom dessa lokaler.
Man beräknar att denna skall kunna
sysselsätta omkring 40 man. Inför dessa
utsikter har utskottet funnit, alt man
inte bör bifalla motionen.

Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta
med att räkna upp olika argument
för utskottets ställningstaganden,
men i likhet med herr Holmberg kommer
jag nu endast att vid påropandet av
de olika punkterna på föredragningslistan
yrka bifall till utskottets hemställan.

Jag hemställer nu om bifall till vad
utskottet föreslagit i det nu föreliggande
utlåtandet.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Sköldin vidhåller
att man inte kan göra någonting utöver
vad utskottet förordat. Vad vill då utskottet?
Utskottet vill inte biträda en

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Ökning av den svenska bilproduktionen

enda praktisk åtgärd i de sex motionerna.
Ingenting vill utskottet understödja
som verkligen ger sysselsättning
och inkomst inom en överskådlig
tid. Man säger att man mycket väl kan
förstå att det behöver göras någonting,
men när man sedan kommer till de konkreta
åtgärderna, då säger utskottet att
detta kan vi inte vara med om. Det är
en metod, som nu använts i årtionden.

När utskottet — trots de medgivanden
som man måste göra beträffande
behovet av en planmässigare ordning i
Norrbotten — inte ens kan vara med
om att tillstyrka en översyn på grundval
av de praktiska åtgärder vi föreslagit
för att bättre utnyttja naturtillgångar
och arbetskraft i Norrbotten, då
är det väl i alla fall de obotfärdigas förhinder
vi bevittnar. Jag kan i varje fall
inte förstå hur arbetarrepresentanterna
i utskottet kan vara till freds med en
sådan undfallenhet inför de enorma
svårigheter som de arbetslösa och kommunerna
nu utsättes för i olika delar
av Norrland.

Eftersom herr Sköldins yttrande i
övrigt endast var en upprepning av
vad vi redan läst om i utskottsutlåtandet
är det inte mycket mer att säga. Jag
har ju berört detta utförligt i mitt första
anförande. Jag får kanske dock ge herr
Sköldin en replik i anledning av ett
yttrande i en tidigare debatt. Herr
Sköldin sade att hans resonemang kan
tillämpas även på dessa motioner, och
därför vill jag säga några ord om detta.

Herr Sköldin sade att det inte kan
vara riktigt att staten bara skall ta
hand om svaga företag — det var alltså
underförstått att privatkapitalisterna
skulle driva de lönande och bra företagen.
Naturligtvis inte, herr Sköldin.
Herr Sköldin var för två veckor sedan
med om att rösta emot en kommunistisk
motion som avsåg att förstatliga oljehandeln.
Ett sådant förstatligande skulle
inte bara vara till fromma för vårt
land på många sätt utan också tillföra
staten stora inkomster. Herr Sköldin

vill väl ändå inte påstå att oljehandeln
är någon dålig affär.

Jag vill också erinra om att det tog
årtionden innan vi kommunister lyckades
förmå herr Sköldin och andra att
stödja våra upprepade krav här i riksdagen
på ett förstatligande av järnmalmsgruvorna.
Det var väl i alla fall,
herr Sköldin, en god affär! Vi kunde ha
gjort denna goda affär mycket tidigare
och på ett mycket bättre sätt än vad
som nu blev fallet.

Vi är inte alls av den meningen att
staten bara skall lägga sig till med dåliga
företag. Staten måste dock även ur
de sociala och befolkningspolitiska synpunkter
jag här berört ta hand om områden
där privatkapitalisterna driver
ett ekonomiskt vanstyre och därmed utsätter
befolkning och kommuner för
stora svårigheter. Staten måste ha skyldighet
att ingripa på sådana områden.
Om man då också gav staten bättre ekonomiska
möjligheter för ingripanden av
denna typ jag här talat om skulle det
hela underlättas.

Eftersom slutligen herr Möller apostroferades
i herr Sköldins yttrande
tidigare kan det kanske vara anledning
att erinra om att det just var herr Möller
som på sin tid förklarade, att om
man förstatligade hela träindustrien
skulle man därmed kunna ge staten så
stora inkomster, att man skulle kunna
finansiera hela socialhuvudtiteln. Nog
finns det hos oss, herr Sköldin, förståelse
för synpunkten att också ge staten
inkomster genom förstatligande av
sådana företag. Men nu handlade det i
första hand om att bekämpa arbetslösheten
inom områden, där de privatkapitalistiska
företagen drivit det hela
till bankrutt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

§ 19

Säkrande av full sysselsättning i Skåne

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder för säkrande
av full sysselsättning i Skåne.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 10 i första kammaren av
herr Öhman och herr Persson, Helmer,
och nr 24 i andra kammaren av herr
Hagberg m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam utredning och
förslag i syfte att åstadkomma en genomgripande
förbättring av vägnätet
och för uppförande av anläggningar
för höggradig rening av avloppsvattnet
i Malmöhus och Kristianstads län.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:10 och 11:24 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
motionen nr 24 av herr Hagberg in. fl.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckt motion om
särskild pension åt andra kammarens
f. d. sekreterare, statskommissarien
Gunnar Britth.

§ 21

Utnyttjande av naturtillgångar och arbetskraft
i Norrbottens län, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för utnyttjande av naturtillgångar
och arbetskraft i Norrbottens
län, m. m.

I två; inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 11 i första kammaren av
herr Persson, Helmer, och herr Öhman
och nr 25 i andra kammaren av herr
Hagberg m. fl., hade föreslagits, »att
riksdagen beslutar att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder för
att allsidigt utnyttja naturtillgångar och
arbetskraft i Norrbottens län samt
åstadkomma en samordning av statsföretagens
verksamhet för att få till
stånd en så rationell drift som möjligt,
ett bättre differentierat näringsliv och
full sysselsättning».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:11 och 11:25 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få hemställa
om bifall till motion nr 11.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vad utskottet har anfört.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

§ 22

överförande i statlig ägo av Svenska
Tändsticksaktiebolagets slipmassefabrik
i Torpshammar

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion om
överförande i statlig ägo av Svenska
Tändsticksaktiebolagets slipmassefabrik
i Torpshammar.

I en inom första kammaren under
nr 372 väckt motion, vilken hänvisats
till bankoutskottet, hade herrar
Öhman och Persson, Helmer, föreslagit,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa om åtgärder för
att i statlig ägo överföra fabriken i
Torpshammar samt att därefter skapa
lämplig industriproduktion för att ge
sysselsättning åt folket i orten.

Utskottet hemställde, att motionen
1:372 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Nedläggandet av industrierna
vid de tre bruk, som behandlas
i hankoutskottets utlåtanden nr 14, 15
och 16, har, såsom tidigare påpekats,
medfört stora olägenheter för arbetare
och tjänstemän samt för berörda kommuner.
Med talmannens tillåtelse skall
jag på denna punkt göra några korta
kommentarer även beträffande punkterna
15 och 16.

Driften vid Torpshammars slipmassefabrik
upphörde för omkring tjugo år
sedan. Ett av skälen uppgavs vara bristande
tillgång på råvara och Svenska
Cellulosaaktiebolagets strävan att koncentrera
fabrikationen till större och
ekonomiskt lönande enheter. Bolaget
skänkte Torps kommun fabrikslokalerna
under förbehåll att industrier inte
installerades, vilka kunde konkurrera
med SCA om råvaran — skogen. Kommunen
tillsatte en kommitté som nedlagt
ett förtjänstfullt arbete för att söka
få nya industrier till Torpshammar. Det

såg ett tag ut som om det skulle lyckas.
För snart tio år sedan visade sig Svenska
Tändsticksaktiebolaget intresserat
för anläggandet av en tändsticksfabrik
på platsen. Bolaget gjorde betydande
investeringar, men någon drift kom
aldrig till stånd. Det försämrade världsmarknadsläget
uppgavs vara orsaken
därtill. Sedan dess har flera nya försök
gjorts för att få industrier till
Torpshammar, men utan resultat.

Den nya spekulant, som länsarbetsnämnden
erinrar om i sin promemoria,
som skulle kunna sysselsätta 50—100
man, förefaller även ha dragit sig tillbaka.
Enligt uppgift har de kommunala
myndigheterna i Torp fått besked från
vederbörande industri om att projektet
inte längre är aktuellt.

För Albys vidkommande som behandlas
i nästa motion ägde den första
större avtappningen av industrifolk
rum omkring 1939, när Stockholms Superfosfataktiebolag
körde i gång sin nya
stora industri i Stockviksverken. Fabrikationen
vid Alby fortsatte dock fram
mot tiden för krigsslutet.

Borgsjö kommun, där Alby är beläget,
har inte sparat någon möda när det
gällt att söka få nya industrier till Alby.
Bolaget har sökt underlätta arbetet genom
att ställa välbelägen industrimark
till förfogande. Resultatet av ansträngningarna
är ganska lika resultatet vid
Torpshammar. Olika industrier, bland
andra Wedevågs Bruks AB och Mo och
Domsjö Aktiebolag har visat sig vara
intresserade. De har även investerat
betydande belopp. De ljusa förhoppningarna
om att dessa skulle sätta i gång
en varaktig industri har grusats och det
förut livaktiga industrisamhället ligger
fortfarande tyst och öde.

I likhet med de två nyssnämnda bruken
behandlades även nedläggandet av
driften vid Söråkers sulfitfabrik vid
1956 års riksdag. Vi hade inom pappersdistriktet
i Sundsvall länge på
känn, att driften vid en av de medelstora
fabrikerna skulle nedläggas.
Svenska Cellulosa Aktiebolaget motiverade
även i detta fall sin åtgärd med

Fredagen den 3 april 1959 Nr 10

överförande i statlig ägo av Svenska Tändsticksaktiebolagets slipmassefabrik i
Torpshammar

nödvändigheten av större produktionsenheter,
där driften helst bör vara kontinuerlig.
Den dyrbara maskinutrustningen
vid fabrikerna skulle därigenom
kunna utnyttjas mer effektivt. Pappers
fackföreningar i distriktet har även
medverkat till denna driftform vid
samtliga massafabriker.

Den friställda arbetskraften har till
stor del beretts anställning vid östrands
sulfatfabrik, där man övergick till kontinuerlig
drift vid samma tidpunkt. En
del av dem har erhållit arbete vid Ortviken
och Johannedal. Omkring femtio
man, mest folk i 60-årsåldern och däröver,
arbetar med rivningsarbeten i
Söråker. En del kommer att förtidspensioneras
med efter förhållandena relativt
hyggliga pensionsbelopp.

Kommunens förtroendemän i samråd
med Svenska Cellulosa Aktiebolaget har
intresserat Höganäs-Billesholms AB för
att anlägga en glasullfabrik i Söråker.
Den har varit i drift något år och sysselsätter
omkring 30 man.

Det är klart att alla dessa driftnedläggelser
har skapat oro och irritation
inte enbart i de berörda bruken utan i
hela distriktet. Och ändå är vi väl ganska
garvade på detta område. Jag vill
erinra om att vi en gång hade ett fyrtiotal
sågverk i sundsvallsdistriktet.
Med ett par undantag är nu alla nedlagda.

Jag kan till alla delar instämma i den
beskrivning av olägenheterna för kommunerna
och för människorna vid bruken,
som motionärerna liar lämnat. Ett
brukssamhälle blir något av en kyrkogård
när industrien har tystnat. Många
har egnahem, som det är svårt att avyttra.
Följden blir långa och tidsödande
resor till de nya arbetsplatserna.

Jag måste tyvärr konstatera att motionärerna
är lika famlande som alla övriga
när det gäller effektiva åtgärder.
De har i de tre motionerna föreslagit,
att åtgärder vidtages för att till statsmakternas
ägo överföra fabrikerna och

skapa lämplig industriproduktion. Just
det! Löses problemet därigenom? Det
är ju lämpliga, ekonomiskt bärande industrier
som alla, kommunerna, länsstyrelsen
och företagarföreningen, jagar
efter. Motionärerna har ej kunnat ge
anvisning på någon dylik.

För de olika kommittéerna finns det
väl endast en sak att göra, nämligen att
fortsätta sitt arbete. Jag har all anledning
att förmoda, att det stöd de behöver
i sitt arbete kommer de att få av
statsmakterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är inte riktigt som
den föregående talaren sade, att vi inte
har föreslagit några åtgärder. Jag antar
att han själv har röstat emot vår motion
om åtgärder för att få till stånd en
bilindustri i Norrland — det finns
ingenting som talar emot att åtminstone
någon del av en sådan bilindustri
skulle kunna ligga i det område som det
här gäller. Vi är alltså inte famlande,
men vi möter ingen förståelse för vidtagande
av några praktiska åtgärder.

Jag ber att få yrka bifall till den kommunistiska
motionen.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vad utskottet har föreslagit.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag menar att man är
famlande när man inte kan peka på det
som alla är på jakt efter: en industri
som är ekonomiskt bärig. Motionärerna
föreslår här, att staten skall köpa fabrikerna
och sätta i gång en varaktig industri.
Det är väl ingen lösning av sysselssättningsfrågan
för berörda. Saken
är lika oklar som tidigare, när motionärerna
inte kan peka på det som är det
väsentliga, nämligen en varaktig, ekono -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

överförande i statlig ägo av sulfitfabriken i Söråker — Statligt inköp av Stockholms
Superfosfat Aktiebolags fabrik och bostadsbestånd i Alby — Statlig bvggnadsämnesindustri
i Ådalen

miskt bärkraftig industri som kan ge
bygdens folk försörjning i hemorten.

§ 23

överförande i statlig ägo av sulfitfabriken
i Söråker

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion om
överförande i statlig ägo av sulfitfabriken
i Söråker.

I en inom första kammaren under nr
373 väckt motion, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade herrar Öhman och
Persson, Helmer, yrkat, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att åtgärder vidtoges för att i statsmakternas
ägo överföra sulfitfabriken i Söråker
samt att skapa lämplig industriproduktion
i denna.

Utskottet hemställde, att motionen
1:373 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen 373 i första kammaren.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

§ 24

Statligt inköp av Stockholms Superfosfat
Aktiebolags fabrik och bostadsbestånd
i Alby

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion angående
statligt inköp av Stockholms Superfosfat
Aktiebolags fabrik och bostadsbestånd
i Alby.

I en inom första kammaren under nr
374 väckt motion, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade herrar öhman och
Persson, Helmer, yrkat, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att statsmakterna inledde förhandlingar
med Stockholms Superfosfat Aktiebolag,
åsyftande att inköpa bolagets
fabrik och bostadsbestånd i Alby, samt
att efter denna affärs avslutande ombesörja
att industriproduktion igångsattes
som tryggade sysselsättning för folket
på platsen.

Utskottet hemställde, att motionen
1: 374 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen 374 i första kammaren.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till vad
utskottet har föreslagit.

§ 25

Statlig byggnadsämnesindustri i Ådalen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion angå -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Öl

ende startande av en statlig byggnadsiimnesindustri
i Ådalen.

I en inom första kammaren under nr
375 väckt, till bankoutskottet hänvisad
motion hade herrar öhman och Persson,
Helmer, föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om skyndsam utredning och förslag om
startande av en statlig byggnadsämnesindustri
i Ådalen.

Utskottet hemställde, att motionen
1:375 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till motionen 375 i första kammaren.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till vad utskottet här har föreslagit.

§ 20

Sjukhuslag- m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till sjukhuslag
in. in., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 19 december 1958 dagtecknad
proposition, nr 19 år 1959, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärcnden, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

Sjukhuslag m. m.

1) sjukhuslag; samt

2) lag om ändring i epidemilagen den
19 juni 1919 (nr 443).

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anfördes följande:

I propositionen framlägges förslag till
ny sjukhuslag och till lag om ändring
i epidemilagen.

Den nya sjukhuslagen föreslås skola
avse all sjukvård på landstingskommunala
och kommunala sjukvårdsanstalter
— såväl kroppssjukvård, inbegripet epidemivård,
som mentalsjukvård — med
undantag för vård av psykiskt efterblivna.
Landstingskommunerna och de
landstingsfria städerna blir skyldiga
att ombesörja anstaltsvård för sjukdom,
skada, kroppsfel och barnsbörd, i den
mån icke annan drager försorg om sådan
vård. Detta innebär en utvidgning
i förhållande till vad som nu gäller, såtillvida
att skyldigheten kommer att avse
även vissa psykiskt sjuka samt konvalescenter
och barnbördspatienter.
Skyldigheten att ombesörja anstaltsvård
gäller gentemot dem, som är bosatta
inom sjukvårdsområdet eller som eljest
under vistelse där blir i behov av
omedelbar vård. Huvudmännen skall i
princip även svara för transportkostnaderna
vid överflyttning av patienter
mellan olika sjukvårdsanstalter.

Enligt den nya sjukhuslagen får huvudmännen
jämväl ansvaret för öppen
sjukvård vid sjukvårdsanstalterna. I lagen
fastslås sålunda att vid sjukhus, som
befinnes lämpligt för ändamålet, skall
sjukvård jämväl beredas vårdsökande,
som icke är i behov av intagning på
sjukhuset. Vissa begränsningar — betingade
framför allt av hänsyn till den
slutna vården — skall dock gälla i fråga
om skyldigheten att meddela öppen
vård. Vad angår sjukhusläkarnas ställning
göres icke någon åtskillnad mellan
sluten och öppen vård. Läkarna anställes
sålunda för att fullgöra den .sjukvård
som bedrives på sjukhuset, vare
sig den avser sluten eller öppen vård
eller båda vårdformerna. Frågan om lä -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

karnas ersättning regleras icke i lagen
utan förutsätts skola lösas genom förhandlingar
mellan parterna. För öppen
vård skall läkare efter överenskommelse
med huvudmannen äga uttaga ersättning
direkt av patienten.

Ledningen av sjukhus under sjukvårdsstyrelse
och direktion föreslås skola
enligt sjukvårdsstyrelsens bestämmande
utövas antingen av en särskilt
tillsatt sjukhusdirektör eller av överläkare
som styresman. I sistnämnda fall
skall dock en sjukhusintendent ha ledningen
över den ekonomiska förvaltningen.
Sjukhusdirektör som inte är läkare
skall biträdas av chefsläkare. Sjukvårdsstyrelsen
eller direktionen tillsätter
så gott som alla befattningshavare
på sjukhus utom överläkare, som utnämnes
av Kungl. Maj :t.

De föreslagna ändringarna i epidemilagen
är föranledda av utformningen av
den nya sjukhuslagen och den nya hälsovårdsstadgan.

Lagförslagen är avsedda att träda i
kraft den 1 januari 1960.

De vid propositionen fogade lagförslagen
voro i nedan intagna delar av följande
lydelse:

Sjukhuslagen

4 §.

Vid sjukhus, som befinnes lämpligt
för ändamålet, skall sjukvård jämväl beredas
vårdsökande, som icke är i behov
av intagning på sjukhuset (öppen vård).
Öppen vård skall företrädesvis avse sådan
vård, som icke lämpligen kan erhållas
annorstädes än på sjukhuset, och
må bedrivas endast i den utsträckning,
som med hänsyn till den slutna vården
och övriga omständigheter bedömes skälig Utan

inskränkningar som nu sagts må
vid sjukhus eller i anslutning till sjukhus
inrättas särskild avdelning avsedd
enbart för öppen vård.

5 §.

6 mom. Sjukhus benämnes sjukhem

om det till huvudsaklig del är inrättat
för vård av

a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro
i behov av sjukhusvård främst i form av
personlig skötsel men icke lida av tuberkulos,

b) lättskötta psykiskt sjuka,

c) konvalescenter, eller

d) vårdbehövande, jämförliga med
de i a)—c) nämnda.

Såsom avdelning av sjukhem må förlossningshem
inrättas.

9 §■

2 mom. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse,
vid vilket ärende av större
vikt angående sjukhusväsendet är avsett
att förekomma, skall kallas en av
styrelsen därtill för viss tid utsedd överläkare
vid styrelsen underställt sjukhus
med rätt för honom att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten samt
att få sin mening antecknad till protokollet.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse
i stad som ej tillhör landstingskommun
skola vidare kallas sjukvårdsdirektör,
om sådan finnes, samt förste
stadsläkaren eller motsvarande läkare,
så ock efter stadsfullmäktiges bestämmande
annan, som har att inför stadens
styrelse föredraga sjukvårdsärenden. De
äga deltaga i överläggningarna men ej i
besluten samt få sin mening antecknad
till protokollet.

12 §.

Till sammanträde med direktionen
skola sjukvårdsdirektör samt sjukhusdirektör,
styresman, chefsläkare och
sjukhusintendent kallas med rätt att deltaga
i överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad
till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer ock
överläkare, sjukstuguläkare och sjukhemsläkare,
envar såvitt angår sjukvården
å det sjukhus eller den avdelning
därav som anförtrotts honom, ävensom,
såvitt angår sjukvårdspersonalen, den
som närmast under sjukhusdirektör el -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

ler styresman handlägger frågor rörande
denna personal.

Vad sålunda stadgats skall äga tilllämpning
jämväl då sjukvårdsstyrelse
fullgör åliggande som direktion.

13 §.

1 mom. Ledningen av sjukhus utövas
under direktionen av en särskilt tillsatt
sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset
såsom styresman. Vid sjukhus
med styresman skall dock ledningen av
den ekonomiska förvaltningen tillkomma
en sjukhusintendent. Utses annan än
läkare till sjukhusdirektör, skall en läkare
vid sjukhuset förordnas att såsom
chefsläkare biträda sjukhusdirektören i
medicinska angelägenheter.

Sjukhusdirektör och sjukhusintendent
tillsättas och entledigas av sjukvårdsstyrelsen
efter direktionens hörande. Styresman
är den läkare, som ansvarar för
sjukvårdens liandhavande å sjukhuset,
eller, om flera sådana läkare finnas, den
av dem som förordnas till styresman.
Dylikt förordnande meddelas, efter förslag
av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen
för viss tid eller tills vidare. I samma
ordning utses chefsläkare för viss
tid, högst fyra år, varvid dock sjukhusets
överläkare, om flera sådana finnas,
skola beredas tillfälle att yttra sig över
direktionens förslag.

2 mom. Om särskilda skäl äro därtill,
må flera sjukhus ställas under ledning
av en sjukhusdirektör eller en styresman.
Sjukhusintendent må ock vara gemensam
för flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att
sjukhusintendent icke skall tillsättas vid
sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga,
förlossningshem eller sjukhem.
Finnes icke sjukhusintendent vid
sådant sjukhus, ankommer på sjukvårdsstyrelsen
att bestämma, huru de åligganden
som eljest tillkomma sjukhusintendent
skola fullgöras.

14 §.

1 mom. I stad som ej tillhör landstingskommun
må såsom högsta chef niir -

Sjukhuslag m. m.

mast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning
av de av staden drivna sjukhusen
anställas en sjukvårdsdirektör. Där
sjukvårdsdirektör finnes, skola sjukhusdirektör,
styresman och sjukhusintendent
handhava sin förvaltning under
sjukvårdsdirektörens ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning
och ordning Konungen bestämmer
tilläggas uppgifter, som eljest ankomma
på direktion, sjukhusdirektör, styresman
eller sjukhusintendent.

22 §.

1 mom. Å sjukhus må endast intagas
den som är i behov av vård eller observation
på sjukhus.

Intagning må ej äga rum för annan
vård eller observation än sådan, varför
sjukhuset är avsett, med mindre särskilt
trängande omständigheter äro därtill.

Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande
må å sjukhus ej heller intagas annan än
den, för vilken huvudmannen jämlikt
denna lag eller enligt avtal har att ombesörja
sluten vård.

26 §.

Läkare eller annan vid sjukhus anställd
befattningshavare må icke mottaga
särskild ersättning för undersökning,
behandling eller skötsel av där intagen
person.

Läkare må ej heller mottaga särskild
ersättning för åtgärd, som står i omedelbart
samband med intagning å eller utskrivning
från sjukhuset.

För öppen vård å sjukhus må läkare
efter överenskommelse med huvudmannen
uttaga särskild ersättning av den
vårdsökande.

Överyåny sbestämmelser

4. På framställning av sjukvårdsstyrelse
äger Konungen medgiva, att lasarettshikare,
överläkare eller sjukstuguläkare
må mottaga frivilligt tillbjuden
ersättning för undersökning, behandling
eller skötsel av person, som intagits
å halvenskilt eller enskilt rum.

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

a) långvarigt kroppsjuka,

Sjukhuslag m. m.

Lag

om ändring i epidemilagen den 19 juni
1919 (nr U3)

9 §.

Har fall av sjukdom, som i 2 § 1
mom. avses, inträffat inom kommun,
skall, om hälsovårdsnämnden så påfordrar,
å näst inträffande sön- eller
helgdag från predikstolen kungöras att
sådan sjukdom utbrutit samt därjämte
lämnas uppgift om platsen för sjukdomsfallet
ävensom kort anvisning om
nödiga försiktighetsmått.

I anslutning till propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 88
i första kammaren av herr Åman och
nr 124 i andra kammaren av fröken
Höjer;

2) de likalydande motionerna nr 164
i första kammaren av herr Söderberg
och nr 215 i andra kammaren av herr
Jacobsson i Sala;

3) de likalydande motionerna nr 314
i första kammaren av herr Bergh, Ragnar,
och nr 386 i andra kammaren av fru
Kristensson m. fl.;

4) de likalydande motionerna nr 315
i första kammaren av herr Kaijser och
nr 387 i andra kammaren av herr von
Friesen;

5) de likalydande motionerna nr 316
i första kammaren av herr Bergman
och fröken Mattson samt nr 388 i andra
kammaren av fru Sjövall och herr Krisle
nson i Göteborg; samt

6) motionen nr 429 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl.

I motionerna 1:164 och 11:215 hemställdes,
att riksdagen måtte — med
frångående av Kungl. Maj :ts förslag i
dessa delar — besluta

dels att 5 § 6 mom. i den nya sjukhuslagen
skulle ha följande lydelse:

»Sjukhus benämnes sjukhem om det
till huvudsaklig del är inrättat för
vård av

förlossningshem inrättas.»;

dels att 9 § 2 mom. samma lag skulle
ha följande lydelse:

»Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse
i stad, som ej tillhör landstingskommun,
skola kallas sjukvårdsdirektör---till
protokollet.»;

dels att 12 § samma lag skulle ha följande
lydelse:

»Till sammanträde med direktionen
skola sjukvårdsdirektör samt sjukhuschef
och chefsläkare kallas med rätt att
deltaga i överläggningar men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad
till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer ock
överläkare, sjukstuguläkare och sjukhemsläkare,
envar såvitt angår sjukvården
å det sjukhus eller den avdelning
därav som anförtrotts honom.

Vad sålunda---som direktion.»;

dels att 13 § samma lag skulle ha följande
lydelse:

»1 mom. Ledningen av sjukhus utövas
under direktionen av en särskilt
tillsatt sjukhuschef. Utses annan än läkare
till sjukhuschef, skall en läkare vid
sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare
biträda sjukhuschefen i medicinska
angelägenheter.

Sjukhuschef tillsättes och entledigas
av sjukvårdsstyrelsen efter direktionens
hörande. Chefsläkare utses, efter förslag
av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen
för viss tid, högst fyra år. Sjukhusets
överläkare, om flera sådana finnas,
skola beredas tillfälle att yttra sig över
direktionens förslag.

2 mom. Om särskilda skäl äro därtill,
må flera sjukhus ställas under ledning
av en sjukhuschef. Sjukvårdsstyrelse må
besluta, att sjukhuschef icke skall tillsättas
vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga,
epidemisjukstuga, förlossningshem
eller sjukhem. Finnes icke sjukhuschef
vid sådant sjukhus, ankommer på sjukvårdsstyrelsen
att bestämma, huru de
åligganden som eljest tillkomma sjukhuschef
skola fullgöras.»;

Nr 10

Fredagen den

dels att 14 § 1 mom. samma lag skulle
ha följande lydelse:

»I stad som ej tillhör landstingskommun
må såsom högsta chef närmast
sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av
de av staden drivna sjukhusen anställas
en sjukvårdsdirektör. Där sjukvårdsdirektör
finnes, skall sjukhuschef handhava
sin förvaltning under sjukvårdsdirektörens
ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning
och ordning Konungen bestämmer
tilläggas uppgifter, som eljest ankomma
på direktion eller sjukhuschef.»;

dels att punkt 4 i förslaget till övergångsbestämmelser
till den nya sjukhuslagen
skulle utgå med härav följande
omnumreringar av efterföljande punkter; dels

ock att i lag om ändring i epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) skulle
förordnas, att jämväl 9 § sistnämnda
lag upphörde att gälla.

I motionerna I: 315 och II: 387 hemställdes
under 3), att riksdagen måtte
uttala sig till förmån för en väsentlig
ökning av antalet biträdande överläkare.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition nr 19;

B. att yrkandet under 3) i motionerna
1:315 och 11:387 måtte anses besvarat
genom vad utskottet anfört; samt

C. att motionerna I: 315 och II: 387, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt,
ävensom motionerna 1:88 och 11:124,
1:164 och 11:215, 1:314 och 11:386,
I: 316 och II: 388 samt II: 429 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen yttrade utskottet bland
annat

dels under V. Omfattningen au landstingens
värdskyldighet. A. Sluten vård:

Landstingskommuners vård skyld igliet
omfattar härigenom i allmänhet icke
svenska medborgare, som är bosatta
utomlands, även om de — såsom fallet
är med dem som på grund av offentlig

3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

tjänst är bosatta utomlands — är kyrkobokförda
här i riket. Direktionen för de
statliga sjukhusen i Stockholm (karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet)
har emellertid åtagit sig att tills vidare,
i mån av tillgång till vårdplatser
bereda utomlands bosatta svenska medborgare
vård. Därvid skall för närvarande
tillämpas en taxa om fem kronor
om dagen för vård å allmän sal;

dels ock under IX. Förvaltningsorganen: Mot

de i propositionen föreslagna reglerna
om direktion har utskottet i princip
intet att erinra. Emellertid anser utskottet,
att de, som enligt 12 § andra
stycket äger rätt att deltaga i direktionens
sammanträden, också bör kallas
till ifrågavarande sammanträden.

Reservationer hade avgivits

I. vid 4 § sjukhuslagen

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström,
Jacobsson i Tobo, Hamilton och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett att
utskottet bort hemställa att 4 § andra
stycket måtte få följande lydelse:

Öppen vård må anordnas jämväl å
särskild avdelning vid eller i anslutning
till sjukhus.

II. vid 22 § sjukhuslagen

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström,
Jacobsson i Tobo, Hamilton och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att 22 § 1 mom.
tredje stycket måtte få följande lydelse:

Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande
må å sjukhus ej heller intagas annan
än den, för vilken huvudmannen jämlikt
denna lag eller enligt avtal har att
ombesörja sluten vård. Undantagsvis må
intagning dock ske jämväl i andra fall,
där läkare som i 21 § första stycket
sägs finner synnerliga skäl därtill föreligga.

III. vid 2/1 § sjukhuslagen

av herr Hamilton, som ansett att utskottet
bort hemställa, att 26 § måtte utgå
ur förslaget till sjukhuslag.

IV. i anledning av utskottets yttrande

5 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

vid avsnittet »V. Omfattningen av landstingens
vårdskyldighet. A. Sluten vård»

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström,
Jacobsson i Tobo, Hamilton och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett att
till det stycke, som började med orden
»Landstingskommuners vårdskyldighet»
och slutade med orden »allmän sal»,
bort fogas text av följande lydelse:

Dessa möjligheter till vård utgör enligt
utskottets uppfattning ett mindre
tillfredsställande provisorium. De svenska
medborgare, som på grund av offentlig
tjänst är bosatta utomlands, samt
medlemmar av deras familjer, som sammanbor
med dem i utlandet, borde ha
möjlighet att erhålla sjukhusvård inom
ett landstingsområde, där de har något
slag av personlig anknytning. Samma
borde gälla även för andra svenska medborgare,
som är anställda hos nämnda
utlandssvenskar och är medlemmar av
dessas hushåll. Antalet personer, som
kan komma i fråga för sådan sjukhusvård,
är mycket begränsat, och de ekonomiska
konsekvenserna av en bestämmelse
om dylik rätt till vård torde för
landstingskommunerna bli obetydliga.
Utskottet förväntar sig därför att Kungl.
Maj :t snarast utreder denna fråga och
framlägger förslag i ämnet. Frågan om
vårdskyldighet mot utlandssvenskar i
allmänhet torde däremot böra lösas i
annat sammanhang.

Vidare hade herrar Sunne, Mannerskantz,
Edström, Jacobsson i Tobo, Hamilton
och Anderson i Sundsvall avgivit
ett särskilt yttrande, avseende ifrågasatt
utbyte av benämningen »underläkare»
mot »avdelningsläkare».

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Efter fem timmars överläggning
är vi i dag framme vid den
fråga, som otvivelaktigt måste anses
som detta plenums huvudfråga, en fråga
om vilken jag vågar påstå att den för

den svenska allmänheten har ett minst
lika stort intresse som frågan om direktreferat
av boxning. Efter överenskommelse
med utskottets ärade talesman
har jag tillåtit mig att anteckna
mig först på talarlistan för att anföra
några synpunkter.

Det torde vara bekant att den proposition,
som nu är framlagd av inrikesministern,
har föregåtts av mångfaldiga
och mycket vidlyftiga utredningar
och undersökningar. Vi hade en kommitté,
sjukhuslagstiftningskommittén,
som bl. a. framlade ett lagförslag som
på läkarhåll väckte en alldeles särskild
bestörtning och oro. Man befarade att
därest vad denna kommitté föreslagit
skulle bli lag, så skulle den på ett alldeles
påfallande sätt kringgärda läkarnas
yrkesverksamhet i fortsättningen
och de skulle berövas det mått av frihet
som de hittills har åtnjutit. Jag erinrar
om den mycket livliga för att
att inte säga hetsiga debatt som har förts
i denna fråga, en debatt som nu torde
ha stillnat, sedan det av den nuvarande
regeringen och den nuvarande inrikesministern
framlagda lagförslaget
kommit på riksdagens bord. Det innebär
en i hög grad nedskuren lagstiftning,
en lagstiftning som så till vida är
mönstergill att den i regel inte i onödan
använder sig av lagens föreskrifter på
en hel rad olika områden utan i överensstämmelse
med den praxis som har
utbildat sig på förhandlingsområdet
överlämnar en mycket stor del av avgörandena
till förhandlingar mellan vederbörande
fackorganisationer. Jag har
därför med stor glädje noterat det förslag
som här föreligger, och i mycket
väsentliga delar kan jag ansluta mig
till detsamma.

Det är emellertid ofrånkomligt att en
del invändningar beträffande både större
och smärre detaljer blir nödvändiga,
och jag skall strax komma till dem.
Framför allt gäller det den fjärde paragrafen
i lagen, vilken paragraf talar
om den öppna vården. Jag har i denna

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

kammare väckt en motion här och samma
motion är väckt i första kammaren
av herr Kaijser. Jag vill inte dölja att
bakom denna motion ligger överläggningar
mellan motionärerna och läkarförbundets
nuvarande ledning. Jag har
så mycket större anledning att fästa
kammarens uppmärksamhet på just detta
faktum som man väl torde få betrakta
dessa motioner i allt väsentligt som ett
uttryck för läkarförbundets uppfattning
beträffande lagen. Jag har själv ett förflutet
i läkarförbundet. Jag har tillhört
läkarförbundets centralstyrelse i 14 år
och är fortfarande ordförande i en av
de större delföreningarna, den i Göteborg.

Jag skall så övergå till en kommentar
av motionen i vad det gäller fjärde paragrafen
andra stycket, som är det
mest väsentliga i detta sammanhang.
Om jag skall uttrycka mig mycket kort,
så är min motivering för ett yrkande
att detta andra stycke skall utgå den,
att själva formuleringen här är onödig.
Den förefaller inte behövlig i sammanhanget.
Vi kan utan tvekan nå samma
resultat, även om momentet blir uteslutet.
Andra lagutskottet har inte gått
med härpå. Det fasthåller vid paragrafens
formulering. En reservation föreligger
emellertid i detta sammanhang
av ett antal ledamöter i kammaren —
en reservation som jag inte restlöst skulle
vilja instämma i. Jag tycker emellertid
att den är något bättre än Kungl.
Maj:ts förslag, även om jag personligen
tycker att förslaget att utesluta paragrafen
är ändå bättre. Men då jag förmodar
att det inte finns någon utsikt
att vinna bifall till ett sådant yrkande,
skall jag nöja mig med att yrka bifall
till den med nr I betecknade reservationen.

Ett par ord kanske inte skulle vara
ur vägen att säga om den debatt som
har förts både från läkarförbundets
sida och från andra håll, inte minst
från pressen, beträffande dessa frågor.
Uttalanden har gjorts från båda håll,

Sjukhuslag m. m.

som otvivelaktigt har varit ganska tillspetsade
för att inte säga hetsiga, och
jag noterar att statsrådet i motiveringen
med en inte alltför väl dold förtjusning
tar upp en del av läkarförbundets uttalanden.
Jag skall emellertid inte söka
sak med honom i detta sammanhang.
Han kan naturligtvis säga som barn
brukar säga, när de har lekt en något
våldsam lek, att »det var han som började».
Nu är emellertid denna hetsiga
diskussion avblåst, hoppas jag. Från
läkarförbundets sida kan vi i stort sett
godta denna paragraf, isynnerhet efter
de motiveringar som inrikesministern
har lämnat.

Det är ganska egendomligt med denna
allmänhetens inställning till läkarna.
Å ena sidan utmålas de i ett romantiskt
skimmer som »männen i vitt», vilka är
föremål för en nästan passionerad dyrkan,
och å andra sidan — i samma
ögonblick som de efter känt mönster
sammansluter sig i fackföreningar för
att tillvarata sina intressen — blir de
någonting av brutala rovriddare, som
bara vill se till sina egna intressen. Jag
är fullt på det klara med att mönstret
för denna läkarnas organisation har varit
av fackföreningsrörelsen uppbyggda
motsvarande organ. Jag vill emellertid
tillägga, för att jämförelsen inte skall
kunna pressas alltför mycket, att läkarförbundet
dock har en hel del uppgifter,
som ligger vid sidan av dem som
gäller för de mera vanliga fackföreningarna.
Jag tänker t. ex. här på en sådan
sak som specialitetskontrollen. Den bedrives
inte av staten, utan den har läkarförbundet
hand om sedan många år
tillbaka. Det är en mycket fordrande
kontroll. Ja, den är så sträng, att den
säkerligen inte skulle ha varit hårdare,
om den överförts t dl något offentligt
organ, t. ex. medicinalstyrelsen eller
annan myndighet.

Jag vill i detta sammanhang också erinra
om att läkarförbundet och dess lokalavdelningar
utom att tillvarata medlemmarnas
ekonomiska intressen även

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

har att syssla med en hel rad läkaretiska
frågor, t. ex. ingripanden mot
läkare som uppträder på ett sätt som
inte är förenligt med god läkarsed. Allt
detta står inte i tidningarna på samma
sätt som de romantiserade skildringarna
av hur man borrar i hjärnan med protonstrålar
och liknande, utan här är det
fråga om saker som tilldrar sig mera i
det tysta, men som vi som deltar i arbetet
kan omvittna är både omfattande
och väsentliga.

Herr talman! Detta var en mera allmän
kommentar som bakgrund till majoritetens
i läkarförbundet inställning
till dessa frågor. Att det riktas kritik
mot läkarförbundet och dess ledning får
vi ta som en prövning, och vi fäster
inte alltför stort avseende vid det. Vi
försöker att tillgodose kårens intressen,
men vi försöker också efter förmåga
att tillgodose sjukvårdens — på grundval
av den sakkunskap som läkarna
obestridligen måste anses besitta i dessa
frågor.

Härefter ber jag att mycket kort få
uppehålla mig vid de reservationer som
avgivits till utskottets utlåtande.

Vad reservation II. angår, så rör den
22 § sjukhuslagen, och den reservationen
är förestavad av rent humanitära
skäl. Det gäller att inte skriva lagen på
sådant sätt att det blir omöjligt för läkarna
att i särskilda fall på sjukhus
lägga in personer, för vilka huvudmannen
kanske inte är vårdskyldig. Jag tycker
att de små undantag som föreslås i
denna reservation är av sådan beskaffenhet
att kammaren mycket väl skulle
kunna bifalla dem.

Reservation III. beträffande 26 § sjukhuslagen
har avgivits av herr Hamilton.
Jag medger gärna att det ligger en hel del
i den reservationen, och reservanten ansluter
sig där till synpunkter som anförts
i den av fru Kristensson in. fl.
väckta motionen, och i vilken föreslås
att vissa frågor om ersättning till läkarna
skall undantagas från lagens föreskrifter
och bli föremål för förhandling.

Ja, det där låter ju säga sig. Att jag
inte är beredd att yrka bifall till reservationen
beror på att misstanke skulle
kunna uppstå att läkarna vill slå vakt
om den gamla och enligt min uppfattning
nu föråldrade metoden att utkräva
särskild ersättning av patienter, som
vårdas under speciella förhållanden. Jag
är emellertid övertygad om att herr
Hamilton och flera med honom kommer
att ytterligare utveckla sina synpunkter
på den frågan, och efter vad jag kunnat
finna är det inte stor idé att hör
yrka bifall till den reservationen.

Beträffande reservation nr IV., som
rör omfattningen av landstingens vårdskyldighet,
så har reservanterna med
herr Sunne i spetsen ömmat för vissa
utomlandssvenskar — det är sålunda
även där humanitära skäl som gör sig
gällande. Reservanterna tänker där alldeles
särskilt på diplomaterna, vilka ju
kan komma i ekonomiskt besvärliga situationer,
om de eller deras anhöriga
behöver utge de höga sjukhusavgifter,
som det för deras del kan bli fråga om.
Även här tror jag de humanitära skälen
talar för ett bifall till reservationen, till
vilken jag också ber att få yrka bifall.

Till sist, herr talman, förekommer
ett »särskilt yttrande» av herr Sunne
m. fl. till vilket jag självfallet inte kan
yrka bifall. Det rör en fråga som ju inte
behöver eller kanske inte kan lösas av
riksdagen och som kanske skenbart är
en ganska liten, terminologisk fråga. Det
gäller att få bort den gamla benämningen
»underläkare» och ersätta den
med beteckningen »avdelningsläkare».
Detta är ett gammalt önskemål från de
s. k. underläkarnas sida, som jag för min
del finner i hög grad befogat. Den
gamla terminologien »över»- och »underläkare»
är en rest från det starka
tyska inflytandet på vårt kultur- och
samhällsliv, som det nog säkert nu borde
vara på tiden att utrota. Inrikesministern
är inte här, men jag ser att
statsrådet af Geijerstam är närvarande.
Jag skulle till honom vilja rikta den

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

uppmaningen att i varje fall ta hänsyn
till detta önskemål. Det borde finnas
möjligheter för Kungl. Maj:t att beakta
detta ganska rimliga krav beträffande
terminologien från de nuvarande s. k.
underläkarnas sida. Det är ju landstingen
som är huvudmän, och även här
kan det naturligtvis bli fråga om förhandlingar
med vederbörande. Med det
goda handlag man inom inrikesdepartementet
i övrigt visat i den större frågan
tror jag inte att det skall stöta på
oöverstigliga hinder att lösa denna skenbart
lilla men för den berörda kategorien
betydelsefulla fråga.

Med detta, herr talman, skall jag med
hänsyn till den långt framskridna tiden
avsluta mitt anförande efter att ha ställt
de yrkanden jag alldeles nyss gjorde.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! I förarbetena till och
remissyttrandena kring den nya sjukhuslagen
understrykes från olika håll,
att den öppna sjukvården vid lasaretten
tagit sådan omfattning, att risk föreligger
för att den slutna vården blir lidande.
Man befarar även att denna snedbelastning
till nackdel för den slutna vården
kan ytterligare skärpas i framtiden.
Av detta har man dragit slutsatsen
att den öppna vården bör bort från
sjukhusen eller i varje fall skäras ned
väsentligt. Utanför sjukhusen skulle den
tas om hand främst av praktiker. Med
en sådan utveckling skulle samhället
som huvudman för den öppna sjukvården
ställas åt sidan, en utveckling som
departementschefen både i kommentarerna
till lagtexten och i formuleringen
av 4 § synes ha godtagit.

För att få problemet om den öppna
sjukvården debatterat framlade vi vår
motion om ändrad formulering av denna
paragraf. Motionen kommenteras i
Läkartidningen sålunda (då): »är fältet
otvivelaktigt fritt för en utveckling
i strid mot den som läkarförbundet, medicinalstyrelsen
och inrikesdepartemen -

Sjukhuslag m. m.

tet gemensamt torde eftersträva, en utveckling
där subventionerade polikliniker
konkurrerar ut familjeläkare och
fritt praktiserande specialister». Herr
von Friesen har framlagt en motion som
strävar efter det rakt motsatta, nämligen
att avsevärt försvåra utbyggnaden
av poliklinikerna, särskilt de fristående.
I sak är detta innebörden av hans
ändringsförslag.

Ingen torde i dag kunna svara på frågan
hur den öppna sjukvården slutgiltigt
bör gestaltas. Ytterst få faktiska
data om densamma finns, till och med
där den är knuten till sjukhusen. Endast
i Göteborg, Falun och Nyköping har
man försökt specialanalysera detta problem,
tills vidare övervägande ur ekonomisk
synpunkt. Än mer fåtaliga är
de faktiska uppgifterna om sjukvården
i privat regi.

Huvudprincipen för den öppna sjukvården
kan dock redan nu slås fast. Den
skall till sin karaktär vara likartad med
den slutna vården, och samma grundsyn
skall gälla: den sjuke skall inte
belastas med dryga utgifter på grund
av sin sjukdom och han skall beredas
bästa möjliga vård. Enligt min mening
kan detta icke ske utan att samhället
träder emellan, såväl i den öppna som
i den slutna vården. Jag tror därför att
det är eu förhastad slutsats att tro, att
man kan lösa den öppna vårdens problem
genom att avlägsna den från sjukhusen
respektive befria huvudmännen
från ansvaret för den genom en stark
utbyggnad av praktikerkåren. Till sist
kommer den sjuke att bli lidande. Avvägningen
mellan den slutna och den
öppna vårdens resurser vid de enskilda
lasaretten får göras på annat sätt än genom
ett avvisande av stora delar av
klientelet inom den öppna vårdsektorn.
Enligt min bestämda mening övervärderar
läkarförbundet de privatpraktiserande
läkarnas resurser att ta hand om
detta klientel.

1953 gjorde medicine doktor Sven
Lundberg i Göteborg eu bearbetning av

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

materialet från de fristående poliklinikerna
där och han gjorde en jämförelse
mellan denna öppna vård och praktikernas.
Hans slutsats blev att kostnaderna
för öppen vård tenderade att stiga så
snabbt att den enskilde läkaren inte
hade råd att utrusta en egen praktik,
om inte samhället trädde emellan med
subventioner. Skedde inte detta, skulle
han tvingas hålla sådana taxor, att
patienterna inte hade råd att söka honom.

Materialet från Göteborgs sjukhusdirektion
under senare år stöder till alla
delar doktor Lundbergs slutsatser. Ett
besök vid polikliniken på Sahlgrenska
sjukhuset exempelvis kostar i dag i genomsnitt
27 kronor per patient. Kostnaden
svänger mellan 20 och över 100
kronor. Därtill kommer den ersättning
patienten enligt sjukkassetaxan betalar
direkt till läkaren. Denna kommer ofta
att ligga vid 30 kronor och däröver.
Totalkostnaden för ett besök rör sig
alltså genomsnittligt om 50 å 60 kronor.

Läkarna, speciellt sjukhusläkarna,
glömmer ofta bort den mycket starka
subventionering av deras öppna vård
som sker vid sjukhusen och drar därför
enligt min mening felaktiga slutsatser
om de privatpraktiserande läkarnas
möjligheter.

Skall samhället subventionera all
sjukvård — och jag kan inte se annat
än att detta är riktigt och nödvändigt
ur den enskilde sjukes synpunkt, om vi
vill slå vakt om kungstanken inom
svenskt sjukvårdsväsen — måste dock
samhället ha rätt att resa bestämda krav
mot läkarna i utbyte för dessa subventioner.
Dessa krav faller framför allt
inom två områden: taxebundenhet och
läkarnas kompetens.

Utvecklingen på detta område befinner
sig för närvarande i två olika skeenden,
det ena håller på att utkristallisera
sig i Göteborg och det andra i
Stockholm. Stockholms stad godtog i
december 1958 principer för en öppen
sjukvård, som står i rak motsats till de

principer som tillämpas i Göteborg. I
Stockholm har man överlåtit åt läkarförbundet
att driva den öppna sjukvården.
Det principbetänkande som ligger
bakom rymmer en rad frågetecken och
är på många väsentliga punkter synnerligen
vagt formulerat. Inte minst gäller
detta tjänsteläkarnas åligganden — de
skall inrymmas i detta nya stockholmssystem.

Det väsentliga är dock att man förbehåller
sig glidande taxesättning, om
förändringar i penningvärdet uppkommer.
Redan nu ligger de privatpraktiserande
läkarnas taxor avsevärt över sjukhusläkarnas.
Ej heller har man i detta
principbetänkande diskuterat de anställda
läkarnas kompetens; läkarförbundet
skall i sinom tid tillsätta tjänsterna.

Med den erfarenhet vi har i Göteborg
betraktar vi detta som en olycklig utveckling,
och vi anser att detta system
inte löser den öppna vårdens problem.
Framför allt tror jag att det föreligger bestämda
risker för de områden inom medicinen,
som i dag kan betraktas som
underutvecklade, främst då psykiatrien.
Även om den öppna vården på detta
område utrustningsmässigt är förhållandevis
billig, blir den i längden mycket
dyrbar, eftersom varje besök tar så lång
lid. Man räknar med en till en och en
halv timme för nybesök samt en halv
till en timme för återbesök, medan man
t. ex. på kirurgiska avdelningar eller
t. ex. en öronavdelning kan klara ett
nybesök eller återbesök på i genomsnitt
4 till 5 minuter. Det gör att antingen en
privatpraktiserande psykiater själv måste
betala kostnaderna eller också måste
patienterna betala sådana avgifter, att
de inte har råd att söka psykiatriker.

Det är alltså utvecklingen sådan vi
sett den utformas som legat bakom vår
önskan att få till stånd en diskussion
om den öppna vårdens problem. Vi anser
att lagtexten har fått en olycklig
formulering. Vi menar att lagtexten är
sådan, att den kan låsa fast utveckling -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

en i en bestämd riktning och omöjliggöra
utbyggandet av den öppna sjukvården
vid lasaretten eller andra sjukvårdsinrättningar
i kommunal regi. Genom
den överarbetning av lagtexten
som utskottet gjort och i den kommentar
som utskottet lämnat bär utskottet
givit till känna sin uppfattning, att den
öppna vården liksom hittills skall stå
utanför lagen.

Om detta är lyckligt eller inte, vågar
jag inte ta ställning till. Visar utvecklingen
att det är olyckligt, får vi väl
återkomma. Det väsentliga har vi motionärer
i alla fall lyckats slå vakt om,
nämligen att denna utvecklingsform
fortfarande står öppen och kan utbyggas.
Vi har därför ingen anledning att
göra något yrkande i detta sammanhang.
Även privatpraktiserande läkare
har, såsom lagen är utformad, möjligheter
att utbygga sin vård. Jag tror att
det väsentliga med lagen måste vara, att
den lämnar alla vägar öppna. Så småningom
får alltså det växa fram som
samhället önskar på detta område.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min värderade kollega
på göteborgsbänken doktor Elisabet Sjövall
har kommit med synpunkter, som
var rätt väntade och som uttryckts i
hennes motion, synpunkter vilka hon
mycket riktigt karakteriserar som diametralt
motsatta den mening jag och
läkarförbundet företräder i denna fråga.
Jag skulle här vilja göra det lilla
tillägget med adress till en annan ledamot
på göteborgsbänken, att det inte
skulle falla oss inom denna fackförening
in att utslunga ordet förrädare
mot doktor Elisabet Sjövall. Det är alldeles
främmande för våra tänkesätt i
denna så hårt kritiserade fackförening,
där vi naturligtvis inte heller umgås
med tanken på kollektivanslutning eller
något liknande.

Tiden medger mig inte att i detalj bemöta
vad doktor Sjövall sagt. Vad hon

Sjukhuslag m. m.

egentligen syftar till med sin motion är
en utvidgning av det poliklinikväsende,
som existerar i de stora städerna, till
även de svenska landsortslasaretten. Då
jag här ser många framstående representanter
för sjukvårdsförvaltningarna
ute i landet, skulle jag i all stillsamhet
vilja rikta en liten varning till dem för
att slå in på dessa vägar, inte därför att
denna sjukvård är dålig — det tror jag
visst inte att den är — men därför att
den är mycket dyr. Landstingen dignar
redan nu under kostnaderna för sjukvården.
Det vore mycket oklokt att slå
in på dessa vägar, och jag skulle känna
landstingens representanter illa om jag
trodde, att de i storstadspoliklinikerna
såg någon förebild på detta område.

Jag hade ett alldeles särskilt tillfälle
som ledamot i en statlig kommitté att
i går se på den öppna sjukvården på
Södersjukhuset. Den var förträffligt ordnad
— det vill jag gärna erkänna —
men den måste vara mycket dyr för det
allmänna — däremot inte för den enskilda
människan i Stockholm, som betalar
endast två kronor för att få en
förstklassig läkarvård. Om jag jämförde
med priset på en liter brännvin, skulle
kanske någon känna sig stött, och jag
skall därför jämföra med kostnaden för
att få ett par skor halvsulade. Det framgår
då klart hur litet denna förstklassiga
och högkvalificerade vård kostar
den enskilde. Men den kostar det allmänna
och skattebetalarna en hel del
pengar.

Vi har en mycket god atmosfär i Göteborg
när det gäller sjukvården —-det skall jag gärna instämma med doktor
Sjövall i. Men att den där i den offentliga
sektorn bedrivna sjukvården är
så anmärkningsvärt bra som doktor Sjövall
gjorde giillande skulle jag inte vilja
skriva under på. Ett anmärkningsvärt
slöseri har även här gjort sig gällande.
.lag tänker på t. ex. den s. k. Kortedalapolikliniken
för kirurgisk behandling,
där vi inom läkarföreningen räknade
med att i början varje patient kostade

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

närmare 200 kronor per besök, detta
därför att man i byggnadshänseende —
alltså doktor Sjövalls partivänner och
ledningen för sjukhusförvaltningen —
tagit sig orådet före att bygga operationssalar,
som inte alls var avsedda för
den lilla kirurgi det här gäller.

Herr talman! Mycket mera skulle vara
att säga i detta sammanhang. Jag är glad
över att andra lagutskottet inte har fastnat
för denna motion; det har utskottet
utan tvivel gjort mycket klokt i. Eftersom
det föreligger vad som skulle kunna
kallas två extrema yrkanden, har utskottet
tydligen stannat för någonting mitt
emellan d. v. s. Kungl. Maj :ts förslag.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad vi avsett är närmast
att lämna alla vägar öppna för den
utbyggnad av den öppna vården som
skall ske i framtiden. Att jag personligen
tror att den vård, som är knuten
till sjukhusen och den som bedrives i
kommunal regi, måste bli nödvändig
och måste byggas ut mer än vad läkarförbundet
anser, bottnar bl. a. i att
kraven på den öppna sjukvården ju
kommer att öka. Man måste därför se till
att de läkare, som tjänstgör inom den
kommunalt anslutna sjukvården, äger
en hög kompetens.

Om den öppna sjukvården handhas
av läkare som icke är kompetenta, kan
det enligt vår mening befaras att sjukhusen
kommer att kraftigt belastas: dels
kommer dessa läkare att remittera patienter
dit, dels kommer patienterna
själva att söka sig till dessa sjukhus, om
de känner att de inte undersökts eller
behandlats på bästa sätt. Även på den
punkten har kraven på höjd standard
ökats och ligger kanske t. o. m. för högt,
men de måste mötas på något sätt. Framför
allt, herr von Friesen, kan vi väl
enas om att det inte skall vara patienten
som betalar de ökade kostnaderna.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall för min del

avsluta detta lilla replikskifte med att
säga till min värderade vän doktor Sjövall
att jag är överens med henne om
att alla vägar skall vara öppna. Det är
också det väsentliga i den proposition
och det utskottsutlåtande som föreligger,
att det överlämnas åt huvudmännen,
d. v. s. landstingen, att klara denna
sak på egen hand efter bästa förstånd
och på ett sätt som gagnar sjukvården.
Personligen har jag ett så stort förtroende
för landstingen i detta avseende,
att jag tror att också läkarförbundets
majoritet med ett visst lugn kan se mot
framtiden.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Jag delar herr von Friesens
uppfattning, att det nyttar ingenting
till att blicka tillbaka på vad som
hänt, innan detta förslag kom på bordet.
Men jag vill passa på att betyga
min tillfredsställelse över att departementschefen
med kraft beskurit och
ansat sjukhuslagstiftningskommitténs
ganska yviga och vildvuxna planta. Ett
och annat vildskott återstår emellertid
fortfarande och inte enbart i form av
skönhetsfläckar. I de avlämnade reservationerna
har ett antal utskottsledamöter,
till vilka jag hör, pekat på de
mest uppseendeväckande.

4 §, som herr von Friesen och fru Sjövall
i huvudsak sysselsatt sig med, har
av någon anledning fått en utomordentligt
oklar formulering i vad gäller att
ange omfattningen av den öppna vården,
vilken det i fortsättningen skall
åligga huvudmännen att bereda. Oklarheten
är så stor, att den resulterat i
fullkomligt konträra motioner och dessutom
inte passat vare sig herr von Friesen
eller fru Sjövall. Departementschefens
och utskottets ganska omfattande
motiveringar i denna fråga tyder på att
de haft detta klart för sig. Det är tillfredsställande
att det av dessa motiveringar
såväl från departementet som
från utskottet klart framgår, att den
öppna vården vid sjukhusen varken

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

skall bedrivas i konkurrens med annan
öppen vård eller i en sådan omfattning,
att den slutna vården blir lidande. Något
slags handelsbodar för dussinsjukvård
skulle vi alltså bli besparade genom
dessa motiveringar. Att de s. k. fristående
poliklinikerna med deras värdefulla
verksamhet inte berörs av lagförslaget
synes mig fullt riktigt.

Nu står emellertid inte någonting i
andra stycket av 4 § som täcker departementschefens
eller utskottets motiveringar.
Vid en tolkningstvist i framtiden
synes man i själva lagtexten inte kunna
hämta stöd för någon uppfattning. Det
är därför, anser reservanterna, lämpligt
att i klargörande syfte lagtexten
får den formulering som reservanterna
föreslår, nämligen: »Öppen vård må
anordnas jämväl å särskild avdelning
vid eller i anslutning till sjukhus.»

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
nr I.

Jag övergår så till reservation nr II.,
som gäller 22 §, intagning å sjukhus av
vårdsökande, för vilken vederbörande
huvudman inte är vårdskyldig. I denna
paragraf står nu att sådan person inte
får tas in av vederbörande läkare annat
än efter sjukvårdsstyrelsens medgivande.
Denna bestämmelse har framkallat
en hel del kritik, men både departementschefen
och utskottet viftar sangviniskt
undan betänkligheterna med allmänna
förhoppningar om att dessa
sjukvårdsstyrelser kommer mer eller
mindre generellt att delegera sin rätt
på vederbörande direktion eller läkare.
Dessa förhoppningar må stå för departementschefens
och utskottsmajoritetens
räkning; jag kan tyvärr inte dela
dem.

Genom den mvcket kategoriska utformning,
som formuleringen har, tummar
man på viktiga principer av såväl
medicinsk som humanitär art. En uppmjukning,
tycker jag, skulle inte medföra
några som helst nackdelar, vare
sig för huvudmännen eller för läkarna,
men däremot betydande fördelar för

Sjukhuslag m. m.

de vårdsökande. Det är väl i alla fall
för dem som sjukhuslagen i första hand
är till. Även om nu det s. k. fria läkarvalet
i många stycken hotar att bli en
chimär, är det av högsta vikt att inte i
onödan beskära en vårdsökande persons
möjligheter. En undantagsmöjlighet,
enligt den restriktiva utformning
som föreslås i reservationen, synes mig
väl lämpad att tillgodose vissa både medicinska
och humanitära krav. Låt mig
ta ett par konstruerade exempel.

En läkare — fru Sjövall t. ex. — står
i ett nära personligt förhållande till den
vårdsökande, som råkar vara bosatt
inom ett annat sjukvårdsområde än läkarens.
Det kan vara en nära anhörig,
vars krämpa vederbörande läkare sedan
många år följt på annan ort. Behandlingen,
som är en livsviktig operation,
kan vara helt avhängig av att patientens
motståndskraft och livsvilja stimuleras
av en absolut tillit just till den aktuella
läkaren.

Ett annat exempel. En sjuksköterska
på ett litet lasarett i landsorten, där
alla känner varandra ganska väl, skall
undergå en abort. Det förefaller inte
otroligt att denna sköterska skulle kunna
åstunda, trots den högre vårdavgift
detta skulle betyda för henne, att få ingreppet
utfört på ett annat lasarett och
förmodligen helst utanför sjukvårdsområdet.
Det vore hänsynslöst grymt att
inte kunna tillmötesgå ett sådant önskemål.

Ännu ett exempel. En landstingsdirektör
— eller varför inte en betrodd riksdagsman
och kommunalpamp som sitter
i sitt läns sjukvårdsstyrelse — har för
mycket att göra. Krafterna räcker inte
till, han får en psykisk depression, för
vilken han tvingas söka vård. Jag tycker
det vore ganska naturligt om denne
riksdagsman-sjukvårdsstyrelseledamot
skulle föredra att t. ex. vända sig till
grannlänets psykiatriker framför att gå
till den läkare i hemorten, som är hans
underordnade.

Skulle lagen gå igenom i föreslaget

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

skick kan jag omöjligt förstå, hur det
— i varje fall i de två senaste exempel
jag omnämnt — skall gå att inhämta
tillstånd från grannlänets sjukvårdsstyrelse
utan att vederbörande läkare nödgas
åsidosätta tystnadsplikten gentemot
sina överordnade. Nu har naturligtvis
även hans överordnade tystnadsplikt,
men det är ju just gentemot dem läkarens
tystnadsplikt i dessa fall bör gälla.
De vårdsökande är inga hjon som skall
motas in i vissa geografiska fållor.
Spörsmålet här gäller helt enkelt: bästa
vård av rätt läkare.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
II.

26 §, som säger att personal vid sjukhus
inte får ta emot ersättning för sluten
vård, respektive att läkare får ta
emot ersättning för öppen vård direkt
av den vårdsökande, har inte ett enda
dugg, herr talman, i denna lag att göra.
Dess innehåll förefaller mig vara en
rest av ett föråldrat tänkesätt från den
tid, då personalen inom den offentliga
sektorn av arbetsmarknaden fick sina
arbetsförhållanden reglerade genom ensidiga
arbetsgivardiktat. Den tiden är
förbi; i dag sköter man sådant genom
förhandlingar. Det är beklagligt att
inte departementschefen, som i alla
andra hänseenden klart redovisat sin
principiella ståndpunkt till förmån för
förhandlingsvägen, rensat ut denna paragraf
ur det ursprungliga förslaget.
Till yttermera visso har departementschefen
beträffande huvudmännens ansvar
för vården klart uttalat, att det
rimligtvis icke finnes någon principiell
skillnad mellan sluten och öppen vård.
Låt då också huvudmännen och personalen
klara av förhållandena i bägge
fallen!

Departementschefen stod för en halvtimme
sedan i första kammaren och
genmälde till ett liknande resonemang,
att man måste ha kvar paragrafens sista
del, som säger att läkare har rätt att
ta emot ersättning för öppen vård, därför
att det principiellt är statstjänste -

män förbjudet att ta emot sådan privat
ersättning. Det är nog alldeles riktigt,
men det finns ingenting som säger att
en sådan bestämmelse måste stå i sjukhuslagen.
Den kan lika gärna av staten
skrivas in i förhandlingsprotokollet och
då bli precis lika giltig.

Vad denna paragraf beträffar skulle
jag dessutom vilja erinra kammarens
ärade ledamöter om att det inte är så
många dagar sedan vi diskuterade en internationell
konvention angående likalönsfrågan,
där riksdagen bestämt och
med stor majoritet uttalade, att vi här i
landet inte är vana vid någon lagstiftning
i lönefrågor, och beslutet beträffande
denna konvention blev därefter.
Jag kan inte se att det finns anledning
att behålla paragrafen, och jag yrkar,
herr talman, bifall till reservation nr III.

Den fjärde reservationen gäller omfattningen
av landstingens vårdskyldighet
i vissa fall. I 3 § står nämligen att
vårdskyldighet föreligger endast för
personer bosatta inom sjukvårdsområdet.
Den lilla gruppen svenska medborgare
i offentlig tjänst jämte familjer,
som verkar utomlands, har i detta avseende
kommit att hänga i luften. Det
gäller huvudsakligen personal anställd
i utrikesdepartementet, men inte, som
herr von Friesen sade, enbart diplomater.
Det gäller här ungefär tusen personer
anställda av UD, varav hälften är
kanslipersonal och hälften vad man i
normalt tal kallar diplomater, jämte deras
familjer. Dessutom är det ju en hel
del personer anställda i olika internationella
organ.

Dessa personer kan ju, i varje fall de
som är i UD:s tjänst, inte under några
som helst förhållanden betecknas som
utlandssvenskar i allmänhet. De är i regel
kyrkobokförda i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm och betalar skatt i
vanlig ordning här i landet — med undantag
av kommunalskatt. De tjänstgör
på beskickningar och konsulat som enligt
internationell rätt är svenskt territorium.
De kan inte själva välja bo -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

ningsort, utan staten-arbetsgivaren bestämmer
både arbetsplats och boningsort,
samtidigt som staten stiftar en ny
sjukhuslag utan ringaste tanke på dessa
sina tjänare. Redan med de gamla bestämmelserna
har dessa människor sedan
flera år råkat illa ut, och nu blir det
ännu värre. Jag skall ta ett par tänkta
exempel.

En gravid hustru till en tjänsteman i
ett mindre civiliserat, tropiskt land, där
förhållandena är omöjliga för spädbarn,
reser hem för att föda sitt barn. Hon råkar
ha sin mor bosatt t. ex. i Boden.
Frun kommer alltså i laga tid hem till
sin mor, som är den enda släktning som
kan ta hand om henne. När barnet skall
födas far hon ned till Stockholm, till
karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet,
där hon eventuellt och i mån
av tillgång på vårdplats blir omhändertagen.
Går det så bra, är det bara att
på egen bekostnad — liksom vid nedresan
— åka hem till Boden igen. Sjukhuset
i Boden är nämligen inte alls skyldigt
alt ta emot henne, och om hon
lyckas övertala sjukhusstyrelsen att ta
hand om henne, får hon under alla omständigheter
betala utomlänsavgifl.
Barnafödelsen betraktas nämligen inte
som någon akut åkomma.

Jag tar ett annat tänkt exempel. En
sekreterare på ambassaden i Köpenhamn
tankes tillbringa sin semester hos
en släkting, som är lantbrukare i Halland.
Ett av hans barn har fula polyper
i näsan, och operation är tillrådd. Det
är önskvärt att barnet behålles någon
dag för observation efter skrapningen.
I stället för att åka in till Varberg eller
annan närbelägen ort skall någon av
föräldrarna resa med barnet ända till
Stockholm för detta ganska obetydliga
ingrepp. Det betyder: tid, kostnader
och smittorisker. Det besynnerliga är,
att dessa bestämmelser iiven gäller barn
som vistas hela året i Sverige och går i
skolan här.

Nu vill jag, herr talman, inte ett ögonblick
påstå att del skulle vara någon

Sjukhuslag m. m.

sorts vrånghet hos departementschefen
eller hos utskottet som gjort att dessa
tjänstemän och deras hushållsmedlemmar
kommit bort i hanteringen. Det är
väl snarare den gamla vanliga visan:
Små grupper passar inte in i det stora
schemat. Det har varit brådska vid utrednings-
och lagstiftningsarbetet och
bokstavstolkning av lagtexten. Ja, herr
talman, det är nog just bokstavstolkningen
som åstadkommit bekymren denna
gång. Man permanentar hellre nödlösningar
än man ändrar lagtext. Resultatet
är att somliga kommer i kläm. Det
är, herr talman, en hederssak att hjälpa
de människor, som här alldeles oförskyllt
kommit i kläm.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr IV, men jag hoppas därutöver
att departementschefen redan i
dag vill ge uttryck för en välvillig inställning
till den sist berörda frågan.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag skall något beröra
reservationerna II och III och skall
först uppehålla mig vid den förstnämnda.

Som herr Hamilton redan framhållit
gäller det att i denna del av sjukhuslagen
tillgodose två konkurrerande intressen.
Det ena intresset kan man beteckna
som det administrativa intresset,
nämligen huvudmannens intresse att
kunna disponera sitt sjukvårdsområde
på ett tillfredsställande sätt. Den synpunkten
har utan tvekan blivit tillgodosedd
genom lagförslaget.

Däremot har enligt min och mina
medmotionärers mening icke den vårdsökande
allmänhetens intresse tillbörligt
beaktats. För att en person skall
få intagas på sjukvårdsanstalt, belägen
inom det egna sjukvårdsområdet, skulle
således erfordras sjukvårdsstyrelsens
medgivande. Några större problem torde
ej uppstå när det gäller patienter,
som erhållit remiss från läkare till ett
annat sjukvårdsområde. I stor utsträckning
har nämligen huvudmännen genom

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

avtal förbundit sig att även ombesörja
vården av dylika utomlänspatienter.
Frågan synes därför bli aktuell huvudsakligen
i de fall, då en patient av olika
skäl ej kan erhålla remiss — antingen på
grund av vägran från vederbörande läkares
sida eller på den grund, att patienten
inte genom att begära remiss
vill ifrågasätta vederbörande läkares
kompetens. Orsakerna till att patienten
vill komma under behandling av läkare
utanför det egna sjukvårdsområdet kan
vara av skiftande slag. Jag tycker herr
Hamilton ganska vältaligt redogjort för
några av de variationer man här kan
tänka sig, och jag skall därför inte uppehålla
mig vid det. För patienten måste
det framstå som omänskligt att i sådana
och liknande situationer icke kunna
få rätt att själv välja läkare, då sjukdomen
blivit akut. Enligt lagförslaget erfordras
i dessa fall sjukvårdsstyrelsens
medgivande för intagning. I praktiken
kommer det dock säkerligen inte att bli
sjukvårdsstyrelsen som får träffa avgörandet.
Utskottet påpekar också de
påtagliga olägenheter som det skulle innebära,
om avgörandet av dylika frågor
fick anstå till nästkommande sammanträde
med sjukvårdsstyrelsen. Detta utskottets
uttalande talar enligt min uppfattning
otvivelaktigt för ett bifall till
motionen.

Motionärerna har också ansett, att
alla skäl talar för att i lagtexten inskriva
en rätt för läkare att i de undantagsfall,
varom här är fråga, själv få träffa
avgörande om intagning även av utomlänspatienter.
Det synes således motionärerna
mera tilltalande, att man redan
i lagtexten ger bestämmelserna en
utformning som tillgodoser redan förutsebara
praktiska behov, än att man skall
behöva gå vägen via en i detta avseende
på grund av sina arbetsformer olämplig
administrativ institution, som måste delegera
uppgifterna antingen på osakkunniga
administratörer eller på den, som
verkligen kan avgöra frågan — läkaren.

Det är enligt min uppfattning stötan -

de att införa bestämmelser i modern lagtext,
som ger upphov till onödigt administrativt
krångel. En sjukhuslag bör
dessutom inte vara endast en administrativ
lagstiftning, utan den bör så
långt som möjligt utformas så att den
tillgodoser rent humanitära intressen.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservation II av herr Sunne m. fl.

Jag skall sedan med herr talmannens
tillstånd övergå till att nämna något om
reservation III.

I propositionen har departementschefen
uttalat sin anslutning till principen,
att man inte bör lagstifta om sådana
frågor, som bör lösas genom avtal
mellan arbetsmarknadens parter. I konsekvens
härmed har också ur det av
sjukhuslagstiftningskommittén i dess
betänkande framlagda lagförslaget uteslutits
flertalet av de bestämmelser, som
skulle verka ingripande på det fria förhandlandet.

Emellertid har i det i propositionen
framlagda lagförslaget gjorts ett betydande
avsteg från denna princip, en
princip som här i riksdagen närmast
brukar betraktas som sakrosankt. 26 §
lagförslaget innehåller nämligen bestämmelser
som utgör ett klart ingrepp i förhandlingsrätten,
något som jag och mina
medmotionärer icke ansett oss kunna
godtaga. Sålunda stadgas, att läkare
eller annan personal icke må mottaga
särskild ersättning av på sjukhus intagen
patient, att läkare icke må uppbära
särskild ersättning för åtgärd som står
i samband med in- och utskrivning av
patient, men att läkare efter överenskommelse
med sjukvårdshuvudmannen
må kunna uppbära särskild ersättning
för öppen vård å sjukhus. Herr von
Friesen sade, att det här gäller ersättning
till läkare. Jag vill understryka
att det också gäller annan personal,
fastän man i detta sammanhang tycks ha
en viss benägenhet att mest tänka på
läkarna. Om jag läst lagtexten på rätt
sätt, föreligger enligt denna hinder för
de förhandlande parterna att, om dessa

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

skulle finna så vara ändamålsenligt,
träffa överenskommelse om att annan
personalgrupp än läkare skulle äga som
vederlag för arbetsprestationer uppbära
ersättning av den vårdsökande i öppen
vård. Det får väl icke anses helt uteslutet,
att parterna, om förbudet ej förelåge,
kunde träffa överenskommelse om
att avtalen för exempelvis sjukgymnaster,
preparatriser, laboratriser, ortopeder
in. fl. skulle utformas så, att
viss del av arbetsersättningen kunde uttagas
direkt av den vårdsökande.

Jag bar mig bekant, att t. ex. laboratoriesköterskor
av läkare erhåller viss
ersättning för provtagningar på patienter
i öppen vård. Ingenting har hittills
hindrat att denna ersättningsform reglerats
avtalsvägen på sådant sätt, att vederbörande
personalgrupp direkt av patienten
fått uppbära denna ersättning
utan att ha varit hänvisad till läkarens
välvilja. Frågan synes hittills icke ha
varit aktuell men kan givetvis komma
att bli det. Den föreslagna bestämmelsen
hindrar emellertid att frågan aktualiseras
förhandlingsvägen. Jag har
nämnt förhållandet för att visa den föreslagna
bestämmelsens avtalsingripande
funktion.

I fråga om bestämmelsen att läkare
eller annan personal ej får uppbära ersättning
av å sjukhus intagen patient
har densamma en liknande funktion,
till och med så långtgående, att redan
nu gällande avtal direkt påverkas härav.
Jag bortser här ifrån den blombukett,
tårta eller slant till kaffekassan, som
väl många av oss som har vårdats på
sjukhus lämnar vårdpersonalen som
naturliga och fullt legitima uttryck för
tacksamhet och uppskattning. Avsikten
med bestämmelsen måste vara att förhindra
att någon del av arbetsersättningen
skall utgå i form av vederlag
direkt från patient. Mig veterligt är det
endast vissa läkare som nu uppbär
dylik ersättning. Lasarettsläkarnas arbetsersättning
bar sedan lång tid tillbaka
bestått dels av en mindre kon -

Sjukhuslag m. m.

tantlön, dels av ersättning från privatrumsklientelet,
dels av ersättning för
mottagning i öppen vård å sjukhuset.

Privatrumsersättningen förekommer
för närvarande endast vid sjukhusen i
vissa större städer och vid universitetsklinikerna
med undantag för Umeå, och
frågan är i dessa fall avtalsmässigt reglerad.
Vid landstingssjukhusen är rätten
att uppbära ersättning från privatrumspatienter
avskaffad genom en år
1955 träffad förhandlingsöverenskommelse,
genom vilken lasarettsläkare som
kompensation för avstående från dessa
förmåner erhöll en lönegradsförhöjning
med 7 lönegrader enligt då gällande lönesystem,
inkluderande pensionsrätt.
Inom vissa specialiteter fastställdes
dessutom, att viss ersättning per vårdplats
och år skulle utgå. Ingenting hindrar
för närvarande att parterna efter
nya förhandlingar återgår till samma
eller liknande ersättningssystem.

Nämnas bör i detta sammanhang, att
i vår vid den nya thoraxkirurgiska kliniken
på karolinska sjukhuset kommer
att tagas i bruk en privatrumsavdelning
om ej mindre än 20 vårdplatser, givetvis
från såväl statsmakternas som av
frågan berörda personalorganisationers
och befattningshavares sida under den
klara förutsättningen, att vederbörande
läkare skulle äga uppbära särskild
ersättning för där intagna patienter.
Skall denna rätt avlösas bör detta ske
och kan även ske som erfarenheten ger
vid handen genom förhandlingar mellan
berörda parter utan det tvångsläge, som
en bestämmelse av denna karaktär otvivelaktigt
skapar.

Med visst fog kan man emellertid påstå,
att rekryteringen till exempelvis
denna klinik kommer att försvåras om
privatrumsersättningarna avskaffas och
detta även om den s. k. evalvcringsersättningcn
sättes tämligen hög. Det
påstås sålunda att det i praktiken redan
nu har visat sig en markant försämring
i rekryteringen till vissa kirurgiska,
obstetrisk-gynekologiska avdelningar

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

vid de större tungarbetade landstingssjukhusen
och detta såsom en följd av
privatrumsersättningarnas avskaffande.
På längre sikt kan man därför befara
en försämring i den svenska sjukvårdens
standard och att våra nu världsberömda
kliniker förlorar denna sin
rangställning. Något som helst skäl att
lagstiftningsvägen uppställa hinder mot
en smidig anpassning av avtalen med
beaktande av tidens krav föreligger
icke.

Skulle en obligatorisk pensionsförsäkring
genomföras och därmed alla slag
av inkomster bli pensionsgrundande är
det väl icke alldeles uteslutet att många
löntagargrupper i vårt samhälle önskar
helt eller i viss utsträckning övergå till
ett prestationsersättningssystem. Detta
gäller kanske främst kvinnliga yrkesutövare
— inom sjukvårdens område finnes
det många sådana — som därigenom
på ett smidigt sätt kan anpassa yrkesarbetet
efter de krav hemmet ställer på
vederbörande. Genom den här föreslagna
lagtexten omöjliggöres definitivt
alla dylika avtalsbestämmelser. Det är
emellertid, herr talman, ej nog med att
bestämmelsen ingriper på avtalsområdet,
den utgör även till sin natur ett ingrepp
i den kommunala självbestämmanderätten
och pålägger sjukvårdshuvudmännen
kostnader som dessa eventuellt
skulle vilja övervältra på de patienter,
som gör anspråk på att få ligga
på privatrum. För att undvika allt missförstånd
vill jag särskilt framhålla, att
det här inte gäller om läkare skall ha
rätt till ersättning för privatrumsklientelet
eller ej, utan det gäller om man
verkligen skall lagstifta om frågor som
kan lösas avtalsvägen.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört och med vidhållande av
den även av departementschefen omfattade
principen, att förhandlingsfrågor
skall uteslutas ur lagstiftningen, yrkar
jag bifall till den vid utlåtandet fogade,
med III betecknade reservationen.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Den fråga vi här har att
behandla kan ge anledning till ganska
stora utsvävningar, om man vill gå
igenom den helt och hållet. Jag har
emellertid varit så länge i kammaren,
att jag förstår att jag måste koncentrera
mig på de väsentliga punkter, som jag
tagit upp i motion nr 215 i denna kammare.

Det som jag väl närmast fäst mig vid
i detta lagförslag, som jag i likhet med
flera av de föregående talarna måste
beteckna som ett i stort sett utomordentligt
bra lagförslag, är 5 § mom. 6 med
definition på sjukhem för långvarigt
sjuka.

Definitionen på denna form av sjukhusvård
har i så många fall givit anledning
till irritation, att det måste anses
vara mycket hög tid att åstadkomma
ett klarare uttryck för vad som avses
med denna vårdform. I den nu gällande
lagen heter det att det är fråga om
»långvarigt sjuka, vilka äro i behov av
personlig skötsel men icke lida av tuberkulos».

Redan 1951, då denna definition fastslogs
och intogs i sjukhuslagen, hade
den blivit starkt kritiserad bl. a. i remissvaren,
och den dåvarande departementschefen
förklarade, att den utredning
som föregått propositionen hade
väl starkt betonat behovet av personlig
skötsel i förhållande till det grundläggande
behovet för kroniker av diagnostik
och terapi. Han delade även läkaruppfattningen
att de kroniskt sjuka ofta
är i lika stort behov av terapi som de
kroppssjuka på ett lasarett.

Vad jag nu närmast önskar är att få
en klar gränsdragning mellan vårdbehövande
med kroniskt lidande och dels
dem, som behöver andra former av sjukhusvård,
och dels dem, som bör erhålla
åldringsvård i vanlig ordning. Det är
i det senare fallet, alltså i fråga om
gränsdragningen mellan de långvarigt
sjuka som behöver sjukhusvård och dem

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

som behöver åldringsvård som oklarheten
vållat så stora konflikter mellan
sjukhem och socialvårdsmyndigheter.
Även om det är svårt att dra en gräns
mellan kroniskt sjuka och normalt ålderdomssvaga,
kan ändå det hela göras
betydligt klarare genom den formulering
som föreslås i motion nr 215 i denna
kammare.

Vad som gör det ännu nödvändigare
med klarare linjer i detta hänseende är
den starkt förändrade karaktär, som
dessa sjukhem har erhållit och kommer
att erhålla i takt med den medicinska
vetenskapens utveckling och de ökade
möjligheterna att ytterligare begränsa
de sjukdomsområden som brukar betecknas
såsom kroniska sjukdomar.
Sjukhemmen får därför inte beläggas
med rena åldringsvårdsfall, som skulle
hindra att långvarigt sjuka kunde mottas
för behandling och därigenom förbättras
så mycket att de hjälpligt kunde
klara sig själva. Genom att konservera
uttrycket »personlig vård» bibehålies
fullkomligt i onödan dessa konfliktanledningar.

Andra lagutskottet har vid sin behandling
av denna fråga först refererat
de betänkligheter som departementschefen
år 1951 anfört beträffande oklarheten
i denna definition och som jag
här förut omnämnt. Vidare säger utskottet
att det är, såsom också motionärerna
framhållit, behovet av sjukhusvård som
skiljer kronikervården från den sjukvård,
vilken lämnas på ålderdomshem,
samt att rekvisitet »behovet av vård
främst i form av personlig skötsel» bör
uppfattas såsom avsett att skilja kronikervården
från den vård som skall lämnas
på andra sjukhem. Om denna tolkning
kommer nog tyvärr — får man
säga —■ utskottet att bli tämligen ensamt.
Förtroendemännen och tjänstemännen
inom socialvården kommer alldeles
säkert i fortsättningen liksom hittills
att främst hålla sig till definitionen
»behov av vård».

Sedan utskottet har medgivit att den

Sjukhuslag m. m.

nu gällande definitionen inte är entydig,
konstateras emellertid att den är
överlägsen den av motionärerna föreslagna,
eftersom den senare dels inte
undantar de tuberkulossjuka från kronikervården,
dels saknar avgränsning
till andra områden av sjukhusvård för
långvarigt sjuka. Härtill vill jag invända
att då det gäller ett lagförslag, som i
så hög grad präglas av klarhet, förenkling
och tydlighet som i stort sett är
fallet med det föreliggande förslaget,
där självklara saker uteslutits ur lagtexten,
så kan man såsom en sådan
självklarhet utgå ifrån att ingen sjukhemsläkare
skulle lägga in smittosamma
tuberkulospatienter på ett kronikerhem.
Inte heller möter det några svårigheter
med avgränsningen till andra former av
sjukhusvård för långvarigt sjuka. Däremot
tillgodoses det väsentliga syftet,
nämligen att eliminera oklarheten i
fråga om sjukhusvård och sjukhem och
vård på ålderdomshem.

I § 9, mom. 2, har intagits en bestämmelse
om skyldighet för sjukvårdsstyrelse
att kalla lasarettsläkare till sina
sammanträden. Mot en sådan skyldighet
vill jag helt kort göra några invändningar
ur både principiella och praktiska
synpunkter.

Principiellt kan det mycket väl hävdas
att det bör överlåtas åt huvudmännen
att själva avgöra sådana frågor
utan att vara bundna av lagstiftningen.

I praktiken är det ju ändå så att man,
utan att det finns några föreskrifter,
anlitar den medicinska sakkunskapen i
all den utsträckning som kan anses erforderlig.
Det är givetvis också viktigt
att just den läkare anlitas som är den
mest kompetente att bedöma den fråga
som skall behandlas. Jag vill i detta
sammanhang citera vad sjukhuslagstiftningskommittén
anfört: »Med den utveckling
den slutna sjukvården undergått
är det icke möjligt för en enda läkare
att vara sakkunnig i alla hänseenden.
Fn lasarettsläkare är numera sällan
tillräckligt sakkunnig inom andra

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

specialiteter än den han själv representerar.
Vilken läkare som än knytes till
sjukvårdsstyrelserna måste likväl alltid
andra läkarexperter i en mängd fall
konsulteras. Och det är mindre betydelsefullt
vem den faste läkarrepresentanten
är än att den läkare rådfrågas som
besitter den bästa expertisen i den fråga
som är under prövning.»

Dessutom kan man fråga sig, vad som
i lagtexten avses med »ärende av större
vikt angående sjukhusväsendet». Det är
ju så många saker som kan bli aktuella
härvidlag. Frågan om uppförande av en
panncentral för ett par miljoner kronor
är exempelvis en fråga av mycket stor
vikt för sjukhusväsendet, men den kräver
en helt annan sakkunskap än läkarens.
Planerandet och byggandet av ett
nytt lasarett måste ju bedömas även av
den medicinska sakkunskapen, som ju i
regel också tillkallas, och självklart är
att man då vänder sig till den läkare
eller styresman som redan i direktionen
har fått möjlighet att ta ställning till
byggnadsföretaget och att påverka dess
utformning.

När det inte heller i övrigt har framkommit
någonting som motiverar en
ändring av statsmakternas tidigare inställning
på denna punkt, har vi i motionen
föreslagit att ifrågavarande bestämmelser
måtte utgå ur lagförslaget.

I ännu högre grad än då det gäller
bestämmelsen om medicinsk expertis
i sjukvårdsstyrelse synes det vara överflödigt
med en bestämmelse om närvaro
vid direktionssammanträdena av den
som närmast under sjukhusdirektören
eller styresmannen handlägger personalfrågor.

För sjukhushuvudmännen är det svårt
att inse, att det skall finnas något intresse
från statsmakternas sida att införa
tvingande bestämmelser i detta avseende.
En direktion är väl alltid angelägen
att hålla sig informerad i personalfrågor
genom hörande av husmor,
ekonomiföreståndarinna, maskinmästare
o. s. v. utan att mellan dessa markera

någons särställning. Därför kan den föreslagna
föreskriften utgå. Därmed behöver
man säkerligen inte befara, att
den saken skall inträffa som Svensk
sjukskötersketidning rubricerade som
ett utraderande av husmor. Den direktion
som vid sina sammanträden inte
tar husmor till råds existerar knappast.

Beträffande sjukhusledningen har det
i lagförslaget anvisats två alternativ.
Den ena formen — med en sjukhusdirektör
— förutsätter, att denne helt ska
ägna sig åt ledningen av sjukhuset. Den
andra, som motsvarar det nu vanliga
systemet, innebär att ledningen utövas
av en läkare som styresman. Den ekonomiska
ledningen handhas då av en
sjukhusintendent. Enligt min mening
talar de praktiska erfarenheterna för
att lagstiftningen endast bör anvisa systemet
med en särskild sjukhuschef och
att 13 § 1 mom. första stycket får den
lydelse, som finns angiven i motionen
nr 215.

Även om det skulle vara intressant att
fortsätta att tala i detta ämne skall jag
endast med några ord beröra ett par
andra saker. Det gäller främst punkten
4 i övergångsbestämmelserna. Vi har
yrkat, att även denna punkt skulle utgå
ur lagförslaget. Anledningen är närmast
den, att vi vill begagna detta tillfälle
att i någon mån peka på ett av de
besvärligaste problemen vi har i vårt
svenska sjukhussystem. Det gäller möjligheterna
för läkarna att motta ersättning
vid vissa tillfällen. Jag vill här
nämna två fall.

Följande fall är hämtat från min egen
erfarenhet. En kvinna var på grund av
lungtuberkulos intagen på sanatorium
för viss tid. På grund av restkavern
förordades operation, men denna operation
kunde inte utföras vid sanatoriet.
Man sökte sig till ett specialsjukhus. På
grund av att kvinnan också var gravid
och väntade en nedkomst inom kort
var skyndsamhet av nöden. Det förklarades
då, att hon inte kunde opereras
på sjukhuset såvida hon inte lades in

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

som privatpatient. Då skulle operation
kunna ske omedelbart. Det kostade ungefär
3 000 kronor sammanlagt för att
rädda livet på två människor. Pengarna
kunde anskaffas genom en insamling.

I det andra fallet gällde det eu kvinna
med misstänkt hjärntumör. Hon remitterades
till ett centrallasarett, där diagnosen
fastställdes till tumor cerebri.
Läkaren remitterade patienten till ett
specialsjukhus i Stockholm för operation.
Patienten fick beskedet att hon
inte kunde beredas plats förrän tidigast
om ett halvår, eftersom man hade en
avdelning stängd på grund av semester.
Patienten flyttades över till ett annat
sjukhus i Stockholm, vilket var det enda
i Mellansverige som hade en neurokirurgisk
avdelning öppen. Inte heller
här kunde man ge bestämt besked om
hur snart patienten skulle kunna intas
på allmän sal. Däremot kunde hon få
ett helenskilt rum omgående. Operationen
betecknades av läkaren såsom
brådskande. Patienten hade inget annat
val, trots att hon befann sig i små omständigheter,
än att ta rummet och betala
vad läkaren begärde för operationen,
1 000 kronor.

Jag har inte relaterat dessa båda
fall därför att jag tror att yrkandet i
motionen kommer att bifallas. Jag vill
i stället fästa uppmärksamheten på den
kvarleva vi har i vårt sjukvårdsväsende,
att den som inte kan betala tillräckligt
ofta inte har möjligheter att kunna räddas
till livet.

Till sist vill jag, herr talman, endast
tillägga ytterligare en liten sak. Det
giiller den ändring i epidemilagen, som
blir en följd av antagandet av detta lagförslag.
Jag får säga att andra lagutskottets
respekt för Kungl. Maj:t har
varit väl stor. Det iir ändå en reminiscens
från gångna tider, niir man fortfarande
anser att meddelandet om att
en epidemi utbrutit samt meddelande
om åtgärder för dess hejdande skall ske
genom eu kungörelse från predikstolen.

Sjukhuslag m. m.

Vi tycker dock att detta kunde ha tagits
bort i den nya sjukhuslagen även
om, som utskottet säger, inrikesministern
har för avsikt att senare komma
med ett förslag till ny epidemilag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till samtliga de punkter, som finns
upptagna i motionen nr 215.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Utan att bli beskylld
för att vara oartig vill jag säga, att det
är en bra prestation att kunna ödsla
så många ord på ett utskottsförslag, där
divergenserna mellan utskottet och reservanterna
är så ringa som i detta fall.

De delvis kritiska röster, som här
har höjts över vissa delar i utskottets
förslag, ger åtminstone mig det intrycket,
att meningsmotsättningarna inte är
alltför stora. I varje fall har reservanterna
inte föreslagit några påtagliga avvikelser
från utskottets förslag, vilket
åtminstone jag tolkar på det sättet, att
det inte varit möjligt att finna några mera
allvarliga angreppspunkter i Kungl.
Maj:ts proposition. Detta tyder sålunda
på att departementschefen har lyckats
på ett skickligt sätt sätta den nya lagens
bestämmelser i god samklang med
den utveckling, som under senare år
har försiggått på sjukvårdens område.
Reservationerna till trots vågar jag säga,
att utskottet rent allmänt anser att
förslaget till ny sjukhuslag är ett gott
verk.

Behovet av en översyn av sjukhuslagstiftningen
har gjort sig påmint sedan
länge. Nödvändigheten av denna
översyn har för övrigt herr von Friesen
i sin motion vitsordat. Däremot har han
ifrågasatt, om tidpunkten är väl vald
att lagfästa sjukhushuvudmännens skyldighet
att tillgodose den öppna vårdens
behov. Men när, som herr von Friesen
säger i motionen, »tiden är mogen att
genomföra en systematisering av författningsbestämmelserna
på sjukhuslagstiftningens
område», skulle det vara
föga rationellt om man hade lämnat reg -

(i — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

leringen av den öppna vården utanför.

Jag skall, herr talman, inte tynga protokollet
med för många sidor. Jag kommer
inte heller att ta upp alla de hugskott,
exempelsamlingar och hypoteser
som förut har anförts, utan jag skall
gå in på ett par av de reservationer,
som jag anser vara väsentliga, och något
beröra utskottets synpunkter på
dessa.

Jag kommer då först in på den reservation
som avser 4 § i den nya lagen,
som herr von Friesen för övrigt
har riktat kritik emot. Även herr Hamilton
har anfört kritiska synpunkter
mot denna paragraf. Enligt 4 § kan öppen
vård vid sjukhus bedrivas antingen
i anslutning till den slutna vården
eller på särskild avdelning av sjukhuset.
Att den öppna vården bedrives i
anslutning till den slutna vården torde
vara det vanligaste. På det sättet bedrives
den öppna vården på praktiskt
taget alla landsortslasarett. Systemet
med öppen vård på särskild avdelning
av sjukhuset (lasarettspolikliniker) förekommer
företrädesvis i Stockholm och
Göteborg.

Enligt utskottets mening — liksom
enligt propositionen —- skall öppen
vård få bedrivas såväl i anslutning till
den slutna vården som på särskilda avdelningar
av sjukhusen. Därför har utskottet
inte kunnat biträda yrkandet i
motionerna I: 315 av herr Kaijser och
II: 387 av herr von Friesen om att andra
stycket i 4 § skulle utgå. Detta stycke
ger just en anvisning om att öppen vård
får bedrivas även vid särskild avdelning
på sjukhuset. Om man tog bort det stycket,
skulle detta kunna tolkas som om
öppen vård bara skulle få bedrivas i
anslutning till den slutna vården.

Utskottet anser att öppen vård vid
sjukhus inte skall få bedrivas i obegränsad
omfattning. Den skall sålunda inte
få bedrivas i sådan utsträckning, att
den slutna vården blir lidande därpå,
t. ex. så, att läkare och övrig sjukvårdspersonal
i olämplig omfattning dirige -

ras från den slutna vården till den öppna.
Vidare bör den öppna sjukhusvården
inte anordnas i sådan omfattning,
att den konkurrerar ut den öppna vård,
som på godtagbara villkor kan erhållas
utanför sjukhusen. Jag avser här alltså
sådan öppen vård, som lämnas av exempelvis
provinsialläkare och privatpraktiserande
läkare. I dessa stycken föreligger
— såvitt jag kan finna — enighet
mellan utskottet och reservanterna.
Jag har därför svårt att förstå vad reservanterna
har för anledning till sin
reservation.

Beträffande motionerna I: 316 av fröken
Mattson och II: 388 av fru Sjövall
och herr Kristenson i Göteborg rörande
mottagningar för öppen vård, som av
sjukhushuvudmannen anordnas utan
samband med sjukhuset, s. k. fristående
polikliniker, vill jag säga att dessa faller
inte under sjukhuslagen. Lagen lägger
således inga hinder i vägen för anordnande
av fristående polikliniker. Vidare
kan nämnas, att det enligt lagen
inte skall föreligga hinder för att förlägga
en sjukhuspoliklinik utanför sjukhusets
område. Orden »i anslutning till»
i andra stycket i 4 § skall inte uppfattas
såsom en geografisk anknytning, utan
såvitt utskottet uppfattar såsom en organisatorisk
anknytning. De intressen
och önskemål som ligger bakom dessa
motioner kan således inte anses trädda
för nära genom den nya sjukhuslagen.

Den andra reservationen gäller frågan
om beredande av sluten vård för
andra än sådana, som är bosatta inom
landstingsområdet eller vid vistelse där
blir sjuka. Om ytterligare personer skall
erhålla vård på landstingets sjukhus,
så får det ske med landstingets medgivande.
Enligt motionerna I: 314 av herr
Ragnar Bergh och II: 386 av fru Kristensson
m. fl. skulle det kunna läggas
helt i den ansvarige läkarens hand att
ta in personer, för vilka huvudmannen
inte är vårdskyldig enligt lag. Även i
fall där huvudmannen inte är villig att
bereda vård åt en viss person, för vil -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

ken han inte är vårdskyldig, skulle läkaren
kunna bestämma att vård skall
meddelas. Detta måste dock vara principiellt
oriktigt. Det måste alltid i sista
hand vara huvudmannen som avgör,
om personer för vilka han inte är vårdskyldig
skall få vårdas på sjukhuset.

En annan sak är att huvudmannen
bör i största möjliga utsträckning tilllåta,
att även utomlänspatienter som
så önskar skall få vårdas på sjukhuset.
För att man vid intagning av sådana
patienter skall slippa vänta på beslut
i frågan av sjukvårdsstyrelsen synes
det lämpligt, att beslutanderätten i största
möjliga utsträckning delegeras till
sjukhusdirektionen eller till den ansvarige
läkaren. Praxis torde för närvarande
på de flesta sjukhus vara den, att
läkaren har fått till sig delegerad rätten
att träffa avgörande i sådana frågor.
Denna praxis torde lämpligen kunna
fortsätta även enligt den nya lagen, men
det hör under alla omständigheter vara
så, att det är sjukvårdsstyrelsen och
inte läkaren som ytterst bestämmer, om
en patient, för vilken huvudmannen
inte är vårdskyldig enligt lag, skall
erhålla vård på sjukhuset.

Jag kan inte föreställa mig att lagens
regler skulle vara till nackdel för de
vårdsökande. Det lär hittills aldrig ha
förekommit, att en utomlänspatient som
velat betala de med vården förenade
kostnaderna vägrats vård i de fall då
huvudmannen haft vårdplatser tillgängliga.
Något fog för att tänka sig att
huvudmannen kommer att ändra uppfattning
i och med den nya sjukhuslagens
ikraftträdande finns enligt min
mening inte.

Jag vill ta upp även reservation III,
som innehåller förslag om att 26 §
måtte utgå ur förslaget. Det skulle kunna
räcka med att hänvisa till vad utskottet
har anfört i det stycket, att
det inte finns något principiellt hinder
att i författning stadga förhud för befattningshavare
i offentlig tjänst att
mottaga ersättning för prestationer som

Sjukhuslag m. m.

utförs i tjänsten, men jag vill också
hänvisa till att herr von Friesen i egenskap
av läkare inte alls ville acceptera
den tankegång som framförs i reservationen.

Det skulle kanske finnas åtskilligt
mer att säga, men jag undrar om det
skulle tjäna någonting till att bemöta
alla de talare som här har framträtt tidigare.
Med vad jag här har anfört och
med hänvisning till de motiveringar som
återges i utlåtandet ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till lagutskottets
utlåtande i dess helhet.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag är i stort sett ganska
nöjd med utskottets utlåtande i det här
ärendet, men när det gäller motiveringen
finns det en punkt, där jag tycker
att utskottet inte har handlat praktiskt;
det gäller 12 §, där det talas om vilka
som äger rätt att närvara vid direktionens
sammanträden.

Utskottet säger i andra stycket på s.
65: »Mot de i propositionen föreslagna
reglerna om direktion har utskottet i
princip intet att erinra. Emellertid anser
utskottet, att de, som enligt 12 §
andra stycket äger rätt att deltaga i
direktionens sammanträden, också bör
kallas till ifrågavarande sammanträden.»
Det där tycker jag är opraktiskt, och
det leder såvitt jag förstår till orimliga
konsekvenser. Om jag som exempel
nämner det största centrallasarettet i
mitt eget landsting — i Linköping —•
kommer det alt betyda att vi får kalla
15 läkare till varje direktionssammanträde,
och det kan ju inte vara rimligt.
Vid de större sjukhusen i Stockholm
föreställer jag mig att det blir ännu
orimligare.

Här har departementschefen enligt
min mening i betydligt större utsträckning
än utskottet företrätt det sunda
förnuftet. Han säger nämligen i ett uttalande,
som citeras på s. 63 i andra
lagutskottets utlåtande: »Den sålunda
förordade närvarorätten skulle, särskilt

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

i de större städerna, kunna få orimliga
konsekvenser, om alla med sådan rätt
regelmässigt infann sig till direktionssammanträdena.
Jag förutsätter emellertid
att denna rätt liksom hittills kommer
att nyttjas med urskillning. I regel torde
styresmannen eller chefsläkaren ensam
kunna företräda den medicinska sakkunskapen
vid sammanträdena, men i
vissa ärenden kan han behöva biträde
av överläkaren för den klinik ärendet
angår och bör då vara oförhindrad att
medtaga denne.» Det tycker jag är ett
förnuftigt arrangemang. Jag har svårt
att förstå vilka motiv som har föresvävat
utskottet när det i sin motivering
utvidgat detta till att man skulle kalla
samtliga, som har rätt att närvara vid
direktionssammanträdena.

Med vad jag här har anfört, herr talman,
ber jag att få yrka, att den mening
i utskottets utlåtande i motiveringen på
s. 65 som lyder: »Emellertid anser utskottet,
att de, som enligt 12 § andra
stycket äger rätt att deltaga i direktionens
sammanträden, också bör kallas
till ifrågavarande sammanträden», måtte
utgå.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag känner med mig att
de upplysningens korn jag skulle vilja
så inte kommer att falla i särskilt grobar
mylla, och jag skall därför inte ge
mig in på något vidlyftigare resonemang.

Jag är mycket tillfredsställd med andra
lagutskottets behandling av den föreliggande
propositionen, och jag hoppas
att andra kammaren kommer att följa
utskottet i dess yrkanden och därmed
också avslå de föreliggande reservationerna,
som jag i övrigt inte skall gå
in på.

Låt mig säga till herr Hamilton, att
vi genom överläggningar med Svenska
landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet
under hand helt har klarlagt,
att utlandssvenskarnas intressen kom -

mer att tillgodoses. Utskottets utvidgade
skrivning på denna punkt har lett till
en del missförstånd. Ingen utlandssvensk
har förvägrats sjukvård på de svenska
sjukhusen, och ingen utlandssvensk
kommer heller i fortsättningen att förvägras
vård om så är möjligt. Betalningsfrågan
är reglerad för de tjänstemän,
som i utlandet representerar vårt
land, när de vistas hemma i Sverige.
Den är också reglerad för de utlandssvenskar
som bor i länder med vilka vi
har konventionsöverenskommelser, och
en slutlig reglering skall efter nya förhandlingar
klaras också för de svenskar
som bor utomlands i länder, där de
inte kan få en tillfredsställande vård.

I fråga om resonemangen i anslutning
till reservation II skulle jag bara vilja
säga, att vi inte anser att vi kan avhända
huvudmännen, som ytterst är de
betalningsansvariga, ett inflytande över
intagningen av patienter från andra
områden än det för vilket de är huvudmän.
Det måste ligga i huvudmännens
skön att bestämma om det. Vi har därför
sagt att vi förväntar, och jag vågar
säga att jag är övertygad om att sjukvårdsstyrelserna
inte kommer att lägga
hinder i vägen för intagningar som kan
motiveras av humanitära skäl. Genom
att lämna ett generellt medgivande kan
sjukvårdsmyndigheterna också möjliggöra
sådan intagning utan att beslut av
styrelsen behöver avvaktas. Det är detta
som vi har talat om i vår motivering.

Jag vill slutligen rekommendera kammaren
att följa herr Thappers yrkande
i fråga om administrationen och kallelseförfarandet.
Det är en rationell anordning
som vi har föreslagit i propositionen,
och jag tror att den utvidgning
som utskottet har angivit är onödig.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Jag är naturligtvis departementschefen
mycket tacksam för
att han nu talar om att han tror att frågan
om de aktuella utlandssvenskarna
kommer att lösas, men jag har dock

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

svårt att tro på något snabbt resultat av
de förhandlingar som pågår. De bär
nämligen i realiteten pågått sedan hösten
1954, och ärendet har varit mycket
bekymmersamt. Det har behandlats i
utrikesdepartementet, jordbruksdepartementet,
försvarsdepartementet, civildepartementet
och socialdepartementet i
olika hänseenden ■— om också inte i
hela sin vidd. När nu äntligen den knut
som där har bildats har kommit under
departementschefens behandling, säger
han — och jag hoppas att jag får ta
fasta på det — att ingen kommer att
avvisas från ett landstingssjukhus. Så
fattade jag statsrådet! Tillåt mig uttrycka
min utomordentliga glädje över
att statsrådet nu som en Alexander har
avhuggit den gordiska knut, som fem
departement inte har kunnat lösa upp.
Jag hoppas att det blir en bra lösning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Hamilton, att de här frågorna togs upp
i fjol när socialdepartementet förberedde
förslaget om en höjning av sjukförsäkringsersättningen
för vård å allmän
sal från tre till fem kronor. Då framställde
man till huvudmännen det önskemålet,
att de skulle åtaga sig att mot
inomlänspatientavgift bestrida vård dels
för utomlands bosatta svenska medborgare,
som under vistelse i hemlandet
blivit i behov av sjukhusvård, dels för
sådana utlänningar, för vilka allmän
sjukkassa på grund av gällande konventioner
med främmande makt är skyldig
att betala ersättning för sjukhusvård.
Den grupp som det inte är reglerat för,
nämligen utlandssvenskar, vilka insjuknat
i främmande land, där möjlighet att
erhålla tillfredsställande sjukhusvård
icke finnes, råkade komma bort i sammanhanget.
Landstingsförbundet har nu
sagt, att man skall uppta denna fråga
till diskussion vid ett kommande sammanträde
med den s. k. utomlänsdelega -

Sjukhuslag m. m.

tionen, och där hoppas vi att frågan
kommer att bli reglerad.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen tillkännagav, att propositioner
först komme att ställas beträffande
utskottets under punkten A) gjorda
hemställan att riksdagen måtte bifalla
den förevarande propositionen nr
19, varvid till en början upptoges varje
stadgande i de framlagda lagförslagen,
beträffande vilket under överläggningen
framställts annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag, samt de delar av
utskottets yttrande, i fråga om vilka
ställts annat yrkande än om godkännande
av utskottets uttalande, och därefter
upptoges vad utskottet i övrigt
hemställt under punkten A). Slutligen
komme propositioner att ställas beträffande
utskottets hemställan under punkterna
B) och C).

Förslaget till sjukhuslag

4 § 2 stycket

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till lagrummets avfattning,
dels ock på godkännande av detta i den
lydelse, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen I); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr von Friesen begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
4 § 2 stycket i andra lagutskottets
föreliggande lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen
I) av herr Sunne in. fl.

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Sjukhuslag m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr von Friesen begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 57 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 4 §
2 stycket i utskottets förslag.

ä § 6 mom.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna I: 164 och
11:215; och godkände kammaren utskottets
förslag.

9 § 2 mom.

12 §

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna 1:164 och
11:215; och godkände kammaren utskottets
förslag.

13 §

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna 1:164 och
II: 215; och godkände kammaren utskottets
förslag.

14 § 1 mom.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna I: 164 och
II: 215; och godkände kammaren utskottets
förslag.

22 § 1 mom. 3 stycket

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till lagrummets avfattning,
dels ock på godkännande av detta i den
lydelse, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen II); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamilton begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
22 § 1 mom. 3 stycket i andra lagutskottets
föreliggande lagförslag, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen
II) av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hamilton begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 54 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lagrummets lydelse.

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Interpellation ang. landskommunernas servicebehov

26 §

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning,
dels ock på bifall till den med III) betecknade
reservationen av herr Hamilton;
och godkände kammaren utskottets
förslag till paragrafens avfattning.

Övergångsbestämmelserna, punkt 4

Förslaget till lag om ändring i epidemilagen
9 §

Utskottets yttrande under »V. Omfattningen
av landstingens vårdskyldighet.
A. Sluten vård»

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande,
dels ock på godkännande av utskottets
berörda yttrande med det tilllägg,
som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen IV) av herr
Sunne m. fl.; och godkände kammaren
utskottets yttrande oförändrat.

Utskottets yttrande under »IX. Förvaltningsorganen» Herr

talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande,
dels ock på bifall till det av herr
Thapper under överläggningen framställda
yrkandet att sista meningen i
ovan intagna stycke av berörda yttrande
skulle utgå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med

övervägande ja besvarad. Herr Thapper
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets yttrande under
avsnittet »IX. Förvaltningsorganen» i
utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
herr Thappers under överläggningen
framställda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 24 ja och 113
nej, varjämte 23 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit herr
Thappers under överläggningen framställda
yrkande.

Utskottets hemställan i övrigt under
punkten A

Bifölls.

Punkterna B och C

Vad utskottets hemställt bifölls.

§ 27

Interpellation ang. landskommunernas
servicebehov

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! Det har många gånger
framhållits — såväl i riksdagen som i
olika officiella utredningar men även

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Interpellation ang. landskommunernas servicebehov

eljest i den allmänna debatten om landsbygdens
befolkningsproblem — att
landskommunerna måste sträva efter att
bygga upp centrala tätortsbildningar inom
sina respektive områden. Till dessa
skulle koncentreras alla de serviceinstitutioner,
vilkas förekomst och goda
standard är en av huvudförutsättningarna
för att bygdens näringsliv skall utvecklas
och ge upphov till nya arbetstillfällen
i ersättning för vad som går
förlorat genom jordbrukets fortgående
rationalisering.

Huvudansvaret för en lokal utveckling
av här nämnt slag åvilar kommunerna,
men skall de kommunala åtgärderna
få bästa möjliga effekt behövs också en
landsbygdsvänlig strukturpolitik från
statsmakternas sida. De statliga myndigheterna
kan göra en betydande insats
främst på grund av sitt dominerande
inflytande på kommunikationsområdet,
där några av de förnämsta
instrumenten för en aktiv strukturpolitik
är att finna, bl. a. post och telegraf
samt järnvägs- och landsvägsnät. Det
är därför synnerligen betydelsefullt att
berörda myndigheter har en positiv inställning
till landskommunernas strävanden
att skapa nya och bättre existensbetingelser
för bygden och dess
befolkning. I vart fall måste det vara
ett oavvisligt krav, att statsmakterna
inte — t. ex. genom att försumma angelägna
investeringar eller genom missriktad
sparsamhetspolitik -— medverkar
till att landskommuner får ett försämrat
konkurrensläge i förhållande till
näraliggande stadskommuner. Dess värre
måste konstateras, att statliga myndigheter
bedriver en politik, vars lokala
yttringar motverkar kommunala
strävanden att förbättra bygdens befolkningsunderlag.

Belysande exempel på hur det enligt
min uppfattning inte bör gå till kan
hämtas från en kommun i Sörmland,
nämligen Tystberga storkommun. Den
har omkring 3 000 innevånare. Kring
järnvägsstationen i Tystberga har ett

litet samhälle börjat växa upp och utvecklas
i riktning mot en centralort
för den omgivande landsbygden. Dit
har förlagts sociala och kulturella institutioner.
Man har också löst vattenoch
avloppsfrågan, planerat för ett egnahemsområde
samt byggnader, där
post, bank, sjukkassa, kommunalexpedition
m. in. skall kunna inrymmas.

Den kommunala aktiviteten har stimulerats
av den omständigheten, att AB
Atomenergi håller på att uppföra sin
anläggning vid Studsvik, för vilken ort
Tystberga är närmaste järnvägsstation.
Helt naturligt strävar de lokala myndigheterna
efter att skapa sådana förhållanden
i kommunen, att i varje fall en del
av de anställda vid Studsviksanläggningen
kommer att bosätta sig där. Men ansträngningarna
motverkas av den politik
olika statliga myndigheterna för.

När det gäller postverket kan nämnas,
att de nuvarande lokalerna är helt
otillfredsställande — ja, de är under
all kritik. För några år sedan fick kommunen
en förfrågan om postverket kunde
få räkna med utrymme i någon kommunal
byggnad. Man har svarat jakande
och erbjudit nya och tidsenliga lokaler
i det planerade kommunalhuset,
där kostnaden skulle bli ca 60 kronor
per kvm. Men myndigheterna har betecknat
denna hyra som för hög och
planerar nu att hyra en bostadslägenhet
för ändamålet. Denna har dock inte
samma centrala läge som kommunalhuset
får och saknar dessutom parkeringsmöjligheter,
under det att rymlig
parkeringsplats skall iordningställas vid
den kommunala byggnaden.

Vad postverket nu tänker gå in för
måste anses som en nödlösning och innebär
en ur servicesynpunkt avsevärt
sämre lösning än den kommunen kan
tillhandahålla. Redan detta är betänkligt,
men ur principiell synpunkt måste
man reagera mot att en rimlig kostnad
för en god lösning av lokalfrågan betecknas
som oantagbar. Jämfört med
vad postverket i andra och jämförbara

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Interpellation ang. landskommunernas servicebehov

sammanhang betalar, t. ex. i Vällingby,
är priset inte högt. Där får posten betala
en hyra som inte understiger 70
kronor per kvm för lokaler, som är inrymda
i byggnader, som uppfördes innan
Vällingby hunnit bli belastad med
speciella storstadskostnader. Att det i
ena fallet är fråga om Stockholm och i
andra fallet en landskommun bör enligt
min bestämda mening inte få spela någon
roll. Å andra sidan är det riktigt
att största möjliga sparsamhet iakttages
med kommunikationsverkens medel,
men det finns möjligheter att spara
utan att låta servicestandarden bli lidande
därpå, t. ex. genom att avstå
från sådan lyx som flaggstången för
ca 6 000 kronor utanför televerkets hus
i Strängnäs representerar.

Vägen mellan Tystberga station och
Studsvik är krokig och smal. Då alla
tyngre transporter till Studsvik, t. ex. av
grus och singel till anläggningsarbetet,
sker på denna väg, har den blivit hårt
nedkörd och befinner sig i miserabelt
skick. Men trots klagomål från ortsbefolkningen
har vägmyndigheterna inte
vare sig förbättrat vägbanans skick
eller verkställt behövlig breddning och
uträtning. Att märka är att all tung trafik
även i fortsättningen till Studsvik
kommer att gå över Tystberga, bl. a.
med erforderliga bränsleelement till
reaktoranläggningen. Däremot har vägmyndigheterna
investerat i en ny väg
från Nyköping till Studsvik som till stor
del hel- och halvpermanentats, detta
uppenbarligen för att underlätta persontransport
mellan Nyköping och Studsvik.
Atomenergi har också sedan lång
tid tillbaka i Nyköping konkurrerat om
bostäderna.

Ett rimligt krav i detta sammanhang
borde vara, att Tystberga kommun bereddes
likvärdiga förutsättningar att
konkurrera med Nyköpings stad när det
gäller personalen vid reaktoranläggningen
i Studsvik. Frågans principiella sida
är av intresse inte endast för bär nämnd
kommun utan för alla de landsbygds7
—Andra kammarens protokoll l!).r>9.

kommuner, där nytillkommande och utflyttande
företag etablerar sig.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat
svårigheterna i här berörda och
andra fall att få tillfredsställande service
för framväxande landsbygdstätorter
i fråga om t. ex. postlokaler och
vägar?

2) Om så är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att vidtaga sådana åtgärder,
att landskommunernas legitima behov
av tillfredsställande service tillgodoses
och att de problem, som uppstår vid lokalisering
till landskommuner av olika
företag, löses med hänsyn till berörda
kommuners intressen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets memorial nr 35,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande av
sparandet m. m.;

jordbruksutskottets memorial nr 19, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till bidrag till
plantskolekontroll; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

10, i anledning av väckt motion om
visst förbud för ungdom att förvärva
motorfordon,

nr 11, i anledning av väckt motion om
viss utvidgning av AB Tipstjänsts verksamhet,

nr 12, i anledning av väckt motion om
tillskapande av en trafiksäkerhetsorganisation,
och

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående meritvärdet av militär utbildning.

AV 10

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

§ 29

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

117, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 54 § lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
m. m.;

nr 122, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.;
och

nr 123, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 132, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60;

nr 134, i anledning av dels Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag för budgetåret
1959/60 till Statens växtskyddsanstalt:
Avlöningar och Omkostnader

ävensom till Bekämpande av växtsjukdomar
jämte i anslutning därtill väckta
motioner, dels Kungl. Maj ds proposition
angående vissa frågor rörande bekämpandet
av växtsjukdomar m. m.;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande anslag för budgetåret
1959/60 till avlöningar, omkostnader
och byggnadskostnader vid statens
skogsskolor ävensom till förberedande
skogskurser jämte i ärendena väckta
motioner, m. m.; och

nr 136, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. m.

§ 30

Anmäldes följande Kungl. Maj ds till
kammaren avlämnade propositioner:

nr 112, angående ändrade riktlinjer
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m.,

nr 113, angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo,
nr 123, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde,
och

nr 126, angående ökning av de svenska
insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 31

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner,
nämligen

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 92, angående utbildning av lärare
i manlig slöjd, motionen nr 517,
av herrar Larsson i Stockholm och Petterson
i Degerfors; samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 100, med förslag till lag om
försäkring för allmän tilläggspension
m. in., motionerna:

nr 518, av fröken Sandell,
nr 519, av herr Hedlund m. fl.,
nr 520 och 521, av herr Hjalmarson
m. fl.,

nr 522, av herr Kellgren m. fl.,
nr 523, av herr Ohlin m. fl.,
nr 524, av herr Fredriksson m. fl.,
nr 525, av herr Senander m. fl.,

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

nr 526, av herr Gansmoe m. fl., och
nr 527, av herr Christenson i Malmö.

Dessa motioner bordlädes.

§ 32

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.57.

In fidem

Sune K. Johansson