1958 FÖRSTA KAMMAREN Nr (Riksdagens protokoll 1958:2)

RIKSDAGENS

»* ’

LiiiJ

PROTOKOLL

1958 FÖRSTA KAMMAREN Nr

21—22 januari

Debatter m. in.

Tisdagen den 21 januari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................. 3

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Tisdagen den 21 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1958/59, och nr 2, angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att
önska regeringen ett gott nytt år, i varje
fall ett bättre än vad begynnelsen utvisar.
Den nyligen framlagda statsverkspropositionen
betecknar nämligen ett sammanbrott
av hela den samhällsekonomiska
idévärld som regeringen förfäktat
under större delen av efterkrigstiden. Finanspolitiken
såsom återhållande faktor
inom samhällsekonomien är borta med
vinden. Dess inflytande har övergått från
att vara återhållande till att bli befordrande.
Drivkraften i den alltjämt pågående
inflationen är i dag framför allt att
söka i de offenliga utgifternas ansvällning.
De stora underskotten i statens
budget både innevarande räkenskapsår
och följande år, som propositionen gäller,
bidrar till att öka köpkraften och att
sålunda upprätthålla den alltför stora efterfrågan
på hemmamarknaden.

Det sorgliga är att denna utveckling
fortbestår i ett läge, där trenden på
världsmarknaden är vikande. Alla förskönande
omskrivningar till trots torde det
stå klart att Förenta staternas näringsliv
befinner sig i en betydligt sämre konjunktur
än förut. Under år 1957 har industriproduktionsindex
i nämnda land fallit
med omkring 7 procent. USA:s stålindustri
arbetar för närvarande med endast
70 procent av sin kapacitet. Men det allra

värsta är kanske den besvikelse och brist
på förtroende och förtröstan som den senaste
tiden anfäktat det amerikanska folket.
Flera gånger förr har denna sinnesstämning
starkt bidragit till att påskynda
en smygande depressionstendens med
följdverkningar i hela Västeuropa.

I Europa har den amerikanska avmattningen
hittills inte haft några mera kännbara
verkningar. Men hur det kommer att
gå, därest depressionstendensen i USA
skulle fortbestå, därom har man både i
Storbritannien och Västtyskland starka
farhågor.

I de flesta av Europas länder går myndigheternas
politik i dag ut på att bekämpa
inflationen. Räntesatserna är mestadels
höga, krediten stramas åt och sysselsättningen
är i färd med att minska.
Läget är i dag helt annorlunda än det var
åren 1953—1954, då den amerikanska avmattningen
ej nämnvärt rubbade Europas
ekonomi. Vid den tiden började det tyska
folket inbärga de första frukterna av en
klok återliämtningspolitik, samtidigt som
Benelux trädde i funktion och Storbritannien
var mitt uppe i en hektisk högkonjunktur.
Så många samverkande krafter,
ägnade att motverka en amerikansk
depressionsvåg, kan vi inte räkna med i
år. Den mer utvidgade gemensamma
marknad inom Benelux, som håller på att
träda i kraft, kan näppeligen avsätta några
verkningar under den närmaste framtiden.

Finansministern har därför rätt, när
han i inkomstbilagan skildrar läget såsom
varande labilt. Inte heller kan vi påräkna
samma snabba expansion av utrikeshandeln
som kännetecknat de senaste
åren. Den svenska utrikeshandeln har under
efterkrigsåren arbetat under sällsport
fördelaktiga villkor med ett för oss gynnsamt
förhållande mellan export- och importpriser.
Detta gynnsamma förhållande
håller för närvarande på att försämras,
ur många synpunkter beklagligt, men
framför allt därför att vi ej utnyttjat de

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

feta åren att bygga upp en guld- och valutareserv
som står i rimlig proportion
till vår betydande utrikeshandel.

Detta hindrar doek inte finansministern
från att berömma sitt verk. Dokumentet
är så tidstypiskt att jag, herr talman,
inte kan låta bli att göra ett litet
citat. Finansministern skriver i inkomstbilagan,
att »den ekonomiska politikens
olika komponenter varit tämligen väl avpassade
med hänsyn till de verksamma
krafterna». Litet längre fram i samma
stycke heter det: »Annorlunda uttryckt
har den ekonomiska politikens primära
uppgift att hålla tillbaka de överdrivet
expansionistiska krafterna kunnat lösas
samtidigt som politiken möjliggjort en
ändamålsenlig inriktning av de produktiva
resurserna.»

Man kan tvista om vad som utgör överdrivet
eller icke överdrivet expansionistiska
krafter. Men den, som genomlevde
sin tidiga ungdom i landet Idyllien före
det första världskriget med dess stabila
rättsordning, måste säga sig, att vi fortfarande
är långt från yttre och inre jämvikt
i vår ekonomi. Trots en kraftig utvidgning
av exporten i förhållande till
importen har vi inte lyckats med att förstärka
vår valutareserv. Och finansministern
beklagar ju själv att priserna i fjol
återigen steg med 4 procent i jämförelse
med medelnivån för år 1956. Det är en
tröst för ett tigerhjärta att bortemot hälften
av konsumentprisernas stegring förorsakades
av höjda indirekta skatter samt
upptaxerade statliga avgifter och taxor.
I den mån finanspolitiska överväganden
bär spelade in, så är det att konstatera,
att finanspolitiken gjort bankrutt.

Jag är ense med finansministern om att
kampen mot prisuppgången och penningvärdeförsämringen
måste fortsätta. Någon
verklig balans i samhällsekonomien
har inte uppnåtts. Jag är rädd för att talet
om återställd jämvikt i vår ekonomi
är ägnat att insöva svenska folket i säkerhet.
Finansministern vacklar i sina utläggningar,
och jag är glad att med gillande
kunna återge följande passus i hans
framställning: »Omsorgen om penningvärdet
måste därför också innevarande år
taga sig uttryck i oavlåtlig vakthållning

mot uppspringande inflationistiska störningskällor
i den inhemska ekonomien.
Sviktar denna vakthållning, så att ett efterfrågeöverskott
väller fram och ånyo
ger upphov till en inflationistisk flodvåg,
liar de senaste årens ansträngningar och
uppoffringar varit förgäves.» Litet längre
fram heter det: »En internationell konjunkturnedgång
av mera betydande omfattning
skulle redan i och för sig innebära
en avsevärd försvagning av våra
exportmöjligheter och medföra risker för
valutautflöde. Med hänsyn till vår begränsade
valutareserv skulle en sådan utveckling,
om den träffar oss i ett läge av
inhemsk överkonjunktur, kunna medföra
ett desto allvarligare hot mot vår ekonomi
och vår fulla sysselsättning. Vi har
därför under rådande förhållanden anledning
att med största uppmärksamhet
följa växlingarna i den internationella
konjunkturen.»

Detta är, herr talman, faktiskt mycket
kloka ord, och jag kan till fullo instämma
i detta finansministerns yttrande.
Men jag skulle vilja komplettera
hans skildring av inflationens skadeverkningar
med ytterligare en synpunkt,
som föga beaktats i svensk politisk
debatt. En värdig tillvaro förutsätter
att vissa moraliska principer sätts i
högsätet vid den mänskliga sammanlevnaden.
Till dessa principer hör, att
tro och loven blir bestämmande för alla
ekonomiska mellanhavanden. Men så är
icke fallet, så länge den värdemätare
för varor och tjänster, som pengarna
utgör, oavlåtligt förändras till det sämre.
Kanske rent av den alltmera påtagliga
uppluckringen av heder och rättskänsla,
som under efterkrigstiden kännetecknat
förhållandena i åtskilliga
länder i Europa och inte minst i vårt
land, i stor utsträckning har sin grund
i penningvärdets nedgång. Båda de stora
världskrigen har för de krigförande
länderna medfört en större eller mindre
inflation. Vi, som stått utanför
världskrigen, kan inte i samma grad
skylla på dessa, även om vår beredskap
nu under senaste världskriget och vår
relativt betydande utrikeshandel återverkat
på vårt penningväsens stabili -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

tet. Vi kan göra detta så mycket mindre
som penningvärdeförsämringen gått
längre i vårt land än i vissa av de krigförande
länderna. Jag kan anföra vad en
nationalekonom och före detta socialdemokrat,
professor Gårdlund, yttrade
efter uppfordran från finansminister
Sträng förra vintern i en skrift, »Recept
mot inflation», som han utgav tillsammens
med fem andra ekonomiprofessorer.
Han yttrade där att Sverige med
hänsyn till de av kriget drabbade ländernas
särskilda svårigheter »måste sägas
ha intagit den i fråga om penningvärdets
förstörande mest framskjutna
ställningen i den västra världen. Inflationen
har hos oss i genomsnitt varit
5 % per år, bortåt 60 °/o sedan 1945.»
Detta skrevs för över ett år sedan. Nu
är vi uppe i drygt 60 %. Kriget har
tydligen haft mindre betydelse som orsak
till denna utveckling än den ekonomiska
politik som regeringarna och centralbankerna
fört.

En penningvärdeförsämring är liktydig
med en legaliserad svindel. Den överför
blint och orättvist tillgångar till
vissa privilegierade grupper på bekostnad
av andra med mindre makt och
mindre inflytande. Inflationen verkar
som en beskattning, en hård, urskillningslös
och hänsynslös beskattning, där
särskilt de många små fordringsägarna
blir lidande. Detta begagnade sig de tyska
företagarna utav under 1920-talet, då
de befordrade en inflation ända till det
bittra slutet. Den tyska industrien trodde
sig ha gjort en lysande affär. Den hade
inte bara befriat sig från alla utländska
fordringsägare, utan den hade också lyckats
göra sig kvitt alla fordringsägare
inom Tyskland. Men det var en sådd
som blev en draksådd. Missnöjet hland
de förlorande kände inga gränser, och
på så sätt bereddes marken för Hitler
och nazismen, för det andra världskrigets
förbannelse och för alla de olyckor
som under de senaste 25 åren övergått
världen.

Allt detta är ju kända ting. Men det
kanske inte är ur vägen alt erinra härom
efter de deklarationer som förra året
kungjordes av vissa framträdande per -

Statsverkspropositionen m. in.

soner, representerade även i denna kammare.

Man vet, hur en inflation börjar men
inte hur den slutar — sedan må det
ordas aldrig så mycket om att man ej
rädes inflationen.

Den, som vill ha ett ytterligare exempel
på händelseförloppet, hänvisas till
vad som för närvarande utspelas i Finland
eller i Frankrike. Statsrevisorerna
har i år anmärkt på de många studieresorna
i statlig regi. Det oaktat skulle jag
vilja rekommendera regeringen att anvisa
medel till vissa inflytelserika herrar
i dess omgivning till studiefärder i vårt
östra broderland i akt och mening att
studera inflationsprocessernas mekanik
och slutliga utgång.

Enighet tycks på sista tiden ha varit
rådande inom såväl regeringen som oppositionen,
att i försvaret för den svenska
kronan måste en samverkan ske mellan
finans- och penningpolitiken. Nu har,
som sagt, finanspolitiken kollapsat, och
med den bild som statens finanser företer,
sedd mot bakgrunden av alla riksdagens
principåtaganden, torde det dröja
ganska länge, innan den återigen träder
i funktion. Vi har alltså att ty oss till
penningpolitiken såsom tills vidare den
enda återhållande faktorn.

Redan förra året kom den största påfrestningen
på vår samhällsekonomi från
den offentliga sektorn. Härom ger finansministern
besked i inkomstbilagan.
Om han dragit de riktiga slutsatserna
härav, låter jag vara osagt, men påfrestningarna
blir tyngre, då alla utställda
växlar skall infrias.

I inkomstbilagan meddelas, att de privata
investeringarnas ökning från år
1956 till år 1957 volymmässigt ej uppgick
till fullt en procent samt att den
privata konsumtionens ökning höll sig
inom en procent, medan de offentliga
investeringarna visade en uppgång med
sex procent och den offentliga konsumtionens
stegring var tre procent. Framför
allt var det kommunerna som pressade
hårt på.

Hur penningpolitiken fungerat de två
senaste åren, framgår hl. a. av bank- och
fondinspektionens sammandrag över af -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

färsbankernas in- och utlåning de senaste
tre åren. I själva verket har penningpolitiken
fungerat ganska effektivt men
ändå haft obehagliga återverkningar.
Framför allt på grund av inflationen
steg affärsbankernas sammanlagda inlåning
förra året med inte mindre än
1 173 miljoner kronor. Nästan hela den
ökade inlåningen i affärsbankerna hamnade
hos riksbanken i form av statspapper
av olika slag. Sedan byggnadskreditiven
frånräknats, återstod" för näringslivet
i övrigt obetydligt mer än 1956 samt
omkring 200 miljoner mindre än år 1955.
Men detta är inte hela sanningen. Vi har
ju haft en penningvärdeförsämring från
år 1955 till år 1957. Omräknas 1956 och
1957 års utlåningssummor med hjälp av
konsumtionsprisindex i pengar av 1955
års köpkraft, så visar det sig att utlåningen
till näringslivet sjönk med 691
miljoner kronor år 1956 samt med ytterligare
426 miljoner år 1957, vilket betyder
en minskad utlåning till näringslivet
i fast penningvärde under dessa två år
med 12 procent.

Affärsbankerna tjänstgjorde sålunda i
stor utsträckning såsom uppsamlare av
medel för staten. Till resultatet hör såsom
biprodukt, att medan insättarna i
affärsbankerna ökade sin behållning i
löpande penningvärde under dessa två
år med 10 procent, blev deras behållning
i fast penningvärde bara ökad med 2 procent.
Skillnaden 8 procent eller 1 426
miljoner kronor, bär gått förlorad för insättarna
dessa två år på grund av kronans
försämring. Man må sedan inte förundra
sig över att spararna knorrar.
Samma öde har drabbat insättarna i sparbanker
och andra med pengarna placerade
i löpande kronor.

Men näringslivet ställdes på inskränkning,
fastän produktionsökningen i verkligheten
borde ha krävt en ökad insats
av kreditmedel — för att nu ej resa problemet,
hur vårt näringsliv i längden
skall bli i stånd att i takt med det vetenskapliga
och tekniska fortskridandet hävda
sig i förhållande till andra länder,
om nuvarande ordning får fortbestå.

Så tillkommer ytterligare ett anmärkningsvärt
inslag i bilden, och det är

stegringen av den kortfristiga statsskulden.
Denna stegring torde i dag vara den
kraftigaste inflationsdrivande faktorn.
Av riksbankens rapport från årsskiftet
framgår, att skattkammarväxlarna för
tre år sedan utgjorde 11 procent av den
dåvarande statsskulden på 15 miljarder
samt att dessa endast till en del var placerade
i riksbanken. Den 31 december
1957 tangerade skattkammarväxlarna 25
procent av statsskulden på 19,1 miljarder,
men det värsta är att av skattkammarväxlarnas
belopp på 4 640 miljoner
kronor svarade riksbanken för inte
mindre än 3 230 miljoner kronor, medan
affärsbankerna stod för större delen av
resten och posten för en mindre del.

Riksgäldskontorets korta upplåning hos
riksbanken har så gott som oavbrutet
ökats under de senaste åren. Meningen
med skattkammarväxlarna är ju att lämna
kredit för korta perioder, men nu har
det blivit en alltjämt ökad kredit på lång
sikt. Jag kanske skulle nämna att förra
året ökade riksgäldskontorets placering
av skattkammarväxlar i riksbanken med
880 miljoner kronor. Till stor del är det
bär fråga om luftpengar, och så länge
denna trafik fortsätter, torde det vara
omöjligt att få bukt med penningvärdeförsämringen.

Finansminister Sträng fick förra året
uppbära mycken smälek för att han misslyckades
med att överbalansera den totalbudget,
som utlöpte sistlidna 30 juni. Inkomsterna
hade minskat på grund av vikande
skatteunderlag hos företagen, och
utgifterna hade svällt på ett skrämmande
sätt. Det beräknade överskottet på cirka
500 miljoner kronor hade förbytts i ett
underskott på 800 miljoner kronor. Jag
hade litet svårt att deltaga i skallet, ty
i själva verket fanns i budgeten dolda
reserver, som innebar att driftbudgeten
1956/57 gav ett icke ringa överskott. Totalbudgetens
underskott motsvarades av
en ökning av statens produktiva kapitaltillgångar
det året.

Men naturligtvis var ansvällningen av
utgifterna ägnad att inge allvarliga farhågor
för framtiden. Det hade ju också finansministern
klart för sig. Farhågorna
har besannats. Trots den enorma stats -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

skulden utgör statens lånebehov innevarande
budgetår 1 900 miljoner kronor, om
det nu stannar med det. Jag skall emellertid
inte fördjupa mig i vad som sker
detta budgetår. Riksstaten med dess
olycksaliga bihang av tilläggsstater är i
full gång, och vi får väl så småningom
se vart det barkar hän. Samma utveckling
har vi att emotse nästa budgetår.

Det utkast till en skiss av nästa års
budget, som den 10 januari 1958 förelädes
riksdagen, är en ganska bedrövlig historia.
Budgetförslaget är ofullbordat, och
riksdagen inbjudes i förtäckta ordalag
att hjälpa till att hyfsa verket. Såvitt jag
vet, har en liknande händelse endast en
gång tidigare inträffat i modern svensk
historia. Händelsen förekom i ett kritiskt
skede under första världskriget, då den
Hammarskj öldska regeringen år 1917 presenterade
riksdagen en ofärdig budget,
dock med den skillnaden, att dåvarande
finansministern aldrig ifrågasatte att
riksdagen måste rädda regeringen ur dess
penibla situation. Den uppgiften åtog sig
regeringen själv, fastän den icke blev så
långlivad, att den fick tillfälle att utföra
uppgiften. Den socialdemokratiska oppositionen
vid 1917 års remissdebatt leddes
av herr Värner Rydén. Efter att ha uttalat
sin förfäran över att totalbudgeten
rörde sig om närmare en halv miljard
kronor eller att de på den tiden två försvarshuvudtitlarna
utvisade en utgiftsökning
på den formidabla summan av 25
miljoner kronor, fortsatte herr Rydén:
»Men den föreliggande statsverkspropositionen
väcker framför allt min betänksamhet
genom vad den inte innehåller.
Det är ju så, att det är inte en finansplan
vi hava fått, utan det är ett fragment av
finansplan, en trasa av finansplan, som
förelägges riksdagen i detta ögonblick.»

Herr talmannen vet, att det aldrig skulle
falla oss inom nuvarande liberala opposition
in att använda dylika förklenande
omdömen om nuvarande svenska regering,
som vid ändå bar gjort sitt bästa,
gjort så gott den kunnat.

Regeringen har snubblat på försvarsfrågan.
Utgifterna för försvaret upptas
till 2 312 miljoner kronor eller omkring
71) miljoner kronor mer än i fjol, de se -

Statsverkspropositionen m. in.

nare nästan uteslutande av automatisk
natur. Hur vilseledande denna summa är,
framgår därav, att försvaret innevarande
budgetår beräknas dra en kostnad av åtminstone
2 500 miljoner kronor, sannolikt
mer, medan anslaget härför endast belöper
sig till 2 242 miljoner kronor. Även
om ingen som helst försvarsreform genomföres,
är försvarets stat i den nu förelagda
budgeten underbalanserad med
200 å 300 miljoner kronor. Att tala om ett
överskott på 48 miljoner kronor på driftbudgeten
saknar därför all kontakt med
verkligheten. Driftbudgeten för nästa år,
sådan den i dag skissartat föreligger, är
på grund härav klart underbalanserad.

Nu är det tydligen på vissa håll meningen,
att oppositionen skall föreläggas
uppgiften att anskaffa nya skatter, bland
annat för att redan nu existerande försvar,
som vi inte kommer ifrån, skall få
sitt. Sedan kommer det att heta under den
politiska s. k. upplysningsverksamheten,
att de nya skatterna har oppositionen
förvållat. Oppositionen vill lägga allt pa
försvaret. På tal om detta yttrade eu socialdemokratisk
riksdagskollega häromdagen:
»Nu har vi allt fått er i rävsaxen i
alla fall!» Det är den medeltida amoraliska
tänkaren Machiavellis spöke som
manas fram — men det är en ganska
ofarlig Machiavelli, en Machiavelli i barnkammarformat.

Regeringen resonerar väl inte på detta
sätt — den är klokare än så. Den är bara
rådvill och önskar assistans för att komma
ur dödläget. Och naturligtvis är vi villiga
att hjälpa till, om inte för regeringens
så för landets skull. Regeringens belägenhet
är alldeles särskilt tragisk, därför att
den principiellt — allt är ju så förfärligt
principiellt nu för tiden — borde vara så
stark och ensam borde ha förmågan att
överblicka och leda utvecklingen.

Det sorgliga tillstånd, i vilket statsfinanserna
plötsligt råkat in i, nödgar oss
alla till den yttersta återhållsamhet med
nya utgifter. I år borde det inte få ifragakomma,
att man kräver nya eller ökade
anslag; i stället borde regeln vara, att
man yrkar på nedsättning av anslagsposter.
Jag återkommer härtill senare.

Dock först några ord om inkomslpos -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

(erna! Den s. k. extra bolagsskatten —
275 miljoner kronor — har de två föregående
åren, som vi alla vet, det förra och
det nuvarande, avsatts på särskilt konto
i riksbanken för framtida pensionsändamal.
För nästa budgetår föreslås motsvarande,
då troligen mindre belopp, böra
inräknas såsom en »normal» post utan
någon avsättning för visst ändamål.

Den begynnande atomåldern har till
den grad influerat på herr Sträng, att
lian själv uppträder som reaktor. Enligt
riksdagens förra året fattade beslut skall
tilläggslån för bostadsproduktionen, beviljade
från och med år 1951, förräntas
och amorteras på 25 år från den 1 januari
1958. Genom att åberopa detta beslut
»reaktiviserar» han — som det heter;
allting är så lärt nu för tiden — dessa
äldre tilläggslån och tillför sålunda
budgeten, genom minskad avskrivning,
på ett bräde 300 miljoner kronor. Mot
detta förfarande torde, bokföringsmässigt
sett, ingenting vara att erinra. Den
enda fråga, som man skulle vilja ställa
i detta sammanhang, är vilka korresponderande
belopp som står till finansministerns
förfogande budgetåren efter det
nästa.

Trots den extra bolagsskattens inbakning
i budgeten och trots »reaktiviseringen»
av äldre byggnadslån föreligger,
om hänsyn tages till försvarsbudgetcns
underbalansering, ett avsevärt underskott
redan i driftbudgeten. Att under
sådana omständigheter försöka göra
gällande, att totalbudgetens balansering
fortfarande principiellt utgör riktpunkten
vid budgetens uppställning, är
val ändå ett ganska underligt tal. Det är
ju inte bara fråga om en viss underbalansering
av totalbudgeten, varom finansministern
talar, utan om eu total underbalansering
av hela kapitalbudgeten och
elt ganska avsevärt underskott därutöver
på driftbudgeten.

Den automatiska utgiftsökningen vid
nuvarande omslutning av statens affärer
tillsammans med gjorda utfästelser från
statens sida pekar hän mot ett ännu allvarligare
utgångsläge budgetåren 1959/
(10 och 1960/61. Jag vill endast nämna
sadana ting som folkpensionskostnader -

na, återbetalningen av premiesparmedlen
budgetåret 1960/61, för att nu inte
tala om den alltjämt förkovrade lönestaten
med fler och fler och flgr statstjänstemän.

Det kalla kriget mellan öst och väst
har mer och mer övergått till att bli en
tävlan på det intellektuella planet. Skada
bara att människornas moral ej hållit
jämna steg med det vetenskapliga och
tekniska fortskridandet. Destruktiva ändamål
har fått ange takten för staternas
befordran av vetenskap och teknik. Ett
litet folk som vårt kan göra föga liiiråt.
Under denna gigantiska kraftmätning,
som nu pågår, framstår allt tydligare
det faktum, att en stat, som försummar
att ta vara på begåvningarna i
tidig ålder, som försummar den högre
skolan, sackar efter i utvecklingen. Försummelser,
som här begås, kan inte senare
kompenseras genom aldrig så höga
anslag till vetenskapliga forskningsinstitutioner.
Ytterst gäller det dock personliga
resurser och att begåvningarna i tid
sättes in på kvalificerade uppgifter.

Matematiken och naturvetenskaperna
utgör i våra dagar fundamentet för
framåtskridandet, inte bara i materiellt
avseende. Alltså kommer det an på att
vi bär tillräckligt många och tillräckligt
kvalificerade lärare i dessa ämnen. Hur
har vi det nu ställt hos oss? I slutet av
år 1956 stod inemot hälften av de ordinarie
adjunktstjänsterna i två eller tre
av ämnena matematik, fysik och kemi
vakanta vid våra allmänna läroverk och
motsvarande läroanstalter. Vid samma
tidpunkt var en tredjedel av lektorstjänsterna
i dessa ämnen vakanta. De
olycksaliga följderna av denna skolornas
underbemanning belystes i fjol här i
kammaren, och jag skall inte upprepa
vad som då anfördes. Jag vill endast ge
ecklesiastikminister Edenman ett erkännande
för att han insett lägets allvar
och lyckats få regeringen med på en effektivisering
av lärarutbildningen vid
universiteten. De förstärkningar, som
föreslås under åttonde huvudtiteln, är
visserligen mestadels ett fullföljande av
riksdagens på initiativ av herr Ivar Persson
i hans tidigare egenskap av ecklesia -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

stikminister fattade beslut, men trots detta
bör man ge herr Edenman det erkännande
han förtjänar.

Vad det kommer an på är att ge varje
ungdom hans chans, att utnyttja begåvningsreserven
i landet. Man kan ha olika
mening om hur stor denna reserv är.
För halvannat år sedan, tror jag det var,
fördes en livlig diskussion härom. Somliga
menade, att det drällde av outnyttjade
begåvningar i det svenska samhället.
Andra förfäktade motsatsen. Dit hör
tydligen svenska regeringen. Att döma
av dess urval till förtroendeposter av
olika slag är dugligheten bland medborgarna
inskränkt till en ganska liten krets.
Från denna lilla krets hämtas samma
personer till alla möjliga och — jag kanske
inte skall säga det — omöjliga uppdrag.
Om nu vederbörande är i besittning
av den övermänskliga kapacitet,
som tydligen regeringen förmenar, kan
det ju gå bra. Men om så inte är fallet,
vad då? Ja, då går det som det går.

Elektroteknikens frammarsch har kännetecknats
av att kraftkonsumtionen fördubblats
på 10 å 12 år. Ingen konsumtion
har ökat tillnärmelsevis så hastigt
som energiförbrukningen. I själva verket
har denna förbrukning liksom legat
i botten av standardförbättringen. Tack
vare våra vattenfall bar den elektriska
energien varit relativt billig i Sverige.
Vad detta betytt för vårt tungt beskattade
näringslivs möjligheter att hävda sig i
den internationella konkurrensen borde
vara förtjänt av en särskild undersökning.
Till beskrivningen hör också, att
våra elektrotekniker under de senaste
decennierna hållit sig i täten och på olika
områden gått i spetsen, även internationellt
sett, för utvecklingen. Vill vi
befordra vår standard, kommer vi inte
ifrån en fortsatt utbyggnad av vattenfallen.
Vi bör också ha i minne, att efterfrågan
på elektrisk energi under det senaste
decenniet varit så betydande alt vi,
trots den stegrade takten i utbyggnaden
av vattenfallen, hela tiden legat på gränsen
till ransonering av den elektriska
energien. Tidvis har ju industrien varit
föremål för en sådan ransonering. I denna
kammare torde därför ingen inviind -

Statsverkspropositionen m. m.
ning komma att resas mot vad Kungl.
Maj:t här föreslås.

På initierat håll har man många gånger
frågat sig, om denna tillväxt kan fortsätta
eller om man inte snart stöter på
en övre gräns, ovanför vilken en ransonering
eller i varje fall en avsevärd stegring
av priset för den elektriska energien
inträffar. Kanske kan atomkraften rädda
oss från denna utgång. Därom vet vi
ännu ingenting säkert. I varje fall ställer
sig för närvarande den elektriska
energien, vunnen från atomkärnornas
bundna energi, dyrare än den som levereras
av våra vattenfall. På längre sikt
måste vi i alla fall repliera på atomkraften.
Under sjätte och framför allt under
tionde huvudtiteln äskar Kungl.
Maj:t avsevärda belopp för atomenergiverksamheten.
Såvitt jag kan förstå, kan
vi inte undgå dessa utgifter.

I övrigt skall jag inte ingå på de olika
huvudtitlarnas anslagskrav i annan mån
än att de s. k. automatiska utgiftsökningarna,
i år närmare 800 miljoner kronor,
håller på att växa oss över huvudet.
.lag vill bara ställa en fråga. Skulle
riksdagen förra året ha varit beredd att
sluka den kommunala ortsavdragsreformen
med dess betydande återverkan på
statens ekonomi i form av skadeersättning
till kommunerna, därest ledamöterna
fått klarhet om statsfinansernas prekära
läge?

Häromåret invigdes en statlig, inte alltför
stor institution, i själva verket eu
ganska ringa men betydelsefull sådan.
Akten övervars av förutom Hans Maj:t
Konungen ett 40-tal högre statsämbetsinän
— det var ett statsråd, en generaldirektör,
en lång rad med landshövdingar,
statssekreterare, generaler och överstar
in. fl. samt av naturliga skiil endast
en ärkebiskop. Enligt en uppmärksam
iakttagare var den ende närvarande ärkebiskopen
eu av de klokaste i hela församlingen,
i ty att lian hördes förklara,
att han inte begrep ett dyft av vad som
förekom. Fn i hast uppgjord beräkning
över för staten förlorad arbetstid pa
grund av denna invigning utvisade eu
summa på åtskilliga tusen kronor. Men
det värsta av alltihop var, att de närva -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
rande, som skulle delta i ett roligt evenemang,
tycktes ha förfärligt tråkigt.

Sedan år 1946 har statsutgifterna på
driftbudgeten, omräknade i oförändrat
penningvärde, mycket mer än fördubblats.
Men nationalinkomsten har ju stigit
under dessa år, invänder kanske någon.
Låt oss då se efter, hur statsutgifternas
andel av nationalinkomsten förhåller sig.
Statens andel av nationalinkomsten har
under denna period ökat från 16 till 23
procent. Medräknas även de utgifter,
som finansieras via kapitalbudgeten,
uppgår de totala statsutgifternas andel i
nationalinkomsten till 26 å 27 procent.
Men detta är inte allt. Vi har ju också
att räkna med de kommunala utgifterna.
Deras andel har under den period, det
här är fråga om, stigit från 8 till 12 procent
av nationalinkomsten.

De sammanlagda offentliga utgifterna
uppgår alltså för närvarande till över 38
procent av nationalinkomsten eller 50
procent mer än år 1956.

Totalantalet statsanställda har efter
kriget ökat från 253 600 till 297 800. Den
största kadern representeras av tjänstemännen,
vilkas andel under efterkrigsperioden
stigit från 173 100 till 220 900.
År 1938 var motsvarande antal omkring
150 000. I denna statistik ingår ändå inte
sådana kategorier, som avlönas enligt
statliga avlöningsreglementen, såsom
präster, lärarpersonal inom det ickestatliga
skolväsendet, exempelvis folkskoleväsendet
och det högre kommunala
skolväsendet m. fl. delvis rätt stora
verksamhetsområden. De statliga bolagens
personal ingår givetvis inte i statistiken.

De här anförda uppgifterna är ägnade
att inge betänkligheter, i synnerhet
som det inte tycks skönjas något slut
på denna statsverksamhetens förkovran.
Så gott som årligen väckes förslag om
inrättande av nya ämbetsverk. År 1938
hade vi 90 statliga verk och inrättningar.
Nu torde deras antal uppgå till minst
200.

Flertalet av de siffror, som här lämnats,
är hämtade ur en motion, som min
partigrupp avlämnat och sedan i går ligger
på kamrarnas bord och som utmyn -

nar i ett förslag om en allsidig översyn
av den statliga verksamheten och de statliga
utgifterna. Mot bakgrunden av det
verkligt allvarliga statsfinansiella läget
har man rätt att förvänta, att motionen
i sinom tid skall vinna riksdagens bifall.

Jag omtalade förut vad som inträffade
under remissdebatten för 41 år sedan,
då den unga, levnadsglada socialdemokratien
stod i skarp opposition mot
den blygsamma, ack så blygsamma byråkrati,
som då fanns i detta land. Herr
Rydén, socialdemokraternas banerförare
vid detta tillfälle, ordade till och med
om anarki i statsförvaltningen. »Det är,
och har i alla tider», yttrade han, »varit
självhärskardömets sätt att omgiva sig
med en grupp av oansvariga rådgivare.
.lag ger uttryck åt en mycket utbredd
uppfattning inom den svenska statsförvaltningen,
när jag säger, att man där
anser, att aldrig förr har gunstlingssystemet
florerat så, som det gör under
den nuvarande regimen.»

Herr Rydén slutade sitt anförande med
att yrka på systemskifte -— då såsom
nu stödde sig regeringen nämligen på
första kammaren — och anförde med eftertryck
följande:

»Det grundläggande härvid är en omläggning
av den inre politiken till förtroendefull
samverkan med riksdagen,
till ordning och reda i finanser och förvaltning
.. .

För en sådan politik står i främsta
rummet statsministerns person hindrande.
Till hans vilja eller förmåga att på
en sådan väg medverka till nationens
samling kunna vi ej, med hänsyn till de
vunna erfarenheterna, numera hysa det
minsta förtroende. Någon enighet kring
honom och hans politik är följaktligen
inte vidare att förvänta.»

Herr Rydén slutade med att understryka,
att socialdemokraterna i den
svenska riksdagen aldrig skulle svika
plikterna mot sin egen övertygelse.
Hans slutappell innebar kamp emot kvalen,
mot slarv med statens finanser, mot
nonchalans gentemot den direktvalda
folkrepresentationen, mot byråkrati och
gunstlingsvälde. Och den socialdemo -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

kratiska riksdagsgruppen nickade bifall.

Hur lika och dock hur olika mot nu!
Jag vill ännu en gång betona, att den
nuvarande oppositionen aldrig skulle
yttra sig på samma sätt som den unga
socialdemokratien en gång gjorde, i varje
fall aldrig yttra sig på det förklenande
sätt om Sveriges statsminister som
den unga socialdemokratien gjorde.

Ett obestridligt faktum står dock kvar.
Det är att ingen yrkesverksamhet innebär
så många vådor för de agerande
människorna som en långvarig och
ohämmad maktutövning.

Härmed, herr talman, yrkar jag remiss
av föreliggande statsverksproposition till
vederbörande utskott.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Det kan inte undvikas
att många av de siffror och tankegångar,
som förekom i herr Ohlons anförande,
också kommer att gå igen i vad jag har
att säga. Men det rör sig också om ting
som det är väl värt att inpränta.

Vi står nu inför mötet med herr
Strängs tredje budgetförslag, tredje akten
i ett drama som tycktes börja som ett
lustspel men som håller på att utveckla
sig till ett sorgespel. Första akten, statsverkspropositionen
1956, inleddes med
fanfarer om en totalbudget som var överbalanserad
med bortåt en halv miljard.
Samtidigt skulle en mindre skattesänkning
åstadkommas. Resultatet blev en ökning
av statsskulden under detta budgetar
med 1 341 miljoner.

I andra akten, statsverkspropositionen
1957, vidhölls totalbalansering som ett
»naturligt minimikrav» för undvikande
av nyupplåning. Trots energiskatt och
höjning av vissa indirekta skatter beräknades
dock i riksstaten för budgetåret
1957/58 uppkomma cn kassamässig brist
på totalbudgeten om 159 miljoner. Nu
förväntar finansministern, att denna
brist kommer att uppgå till 1 604 miljoner.
.lag fruktar — liksom för (ivrigt finansministern
själv antyder — att bristen
blir betydligt större. Upplåningen
under budgetårets första hälft bär nämligen
uppgått till 2 277 miljoner.

Statsverkspropositionen m. m.

I den nu inledda tredje akten serverar
finansministern redan i utgångsläget
en brist på totalbudgeten om lägst 1 600
miljoner. Finansministern säger, att detta
emellertid inte innebär att tanken på
en balansering på totalbudgeten övergivits.
Ingen förtänker finansministern att
totalbalanseringen vid det laget gått honom
på hjärnan. Han vidhåller sin mening
liksom gumman i sagan genom att
klippa med fingrarna över vattenytan
från brunnens botten.

1956 och 1957 var totalbalansering för
finansministern ett minimikrav. Nu 1958
resignerar han inför det omöjliga, gör
en dygd av nödvändigheten och förklarar
att »för närvarande anvisar tillståndet
i det ekonomiska livet en viss underbalansering
av totalbudgeten». Det
må nu vara hur som helst med detta
subtila resonemang. Vi har på vårt håll
aldrig godtagit finansministerns funderingar
om totalbalansering. Ett helt annat
intresse knyter sig till frågan om balansering
av driftbudgeten. I den högkonjunktur,
som rått och som trots en
viss uppbromsning alltjämt råder, borde
minimikravet vara en balansering av
driftbudgeten. Att i ett sådant läge låna
sig fram för att täcka driftutgifter och
därmed belasta framtiden är icke försvarligt.

Nu vill det sig så illa, att finansministern
med sina stränga krav på totalbalansering
ännu icke under den tid han
förvaltat sitt ansvarsfulla ämbete förmått
prestera ens en balanserad driftbudget.
För budgetåret 1956/57 redovisas
en brist på 571 miljoner, som står
fast, även om man kan åberopa att det
under detta år gjordes vissa extra avskrivningar,
som reellt kan sägas innebära
ett bättre resultat än dessa 571 miljoner
kronor i brist. För budgetåret
1957/58 beräknas nu en brist på 612
miljoner. Och hur kommer det att gå
med det budgetförslag vi nu dryftar? Redan
i starten föreligger en underbalansering
på 200 miljoner, om hänsyn tas
till beräknade reservationsmedelsförändringar
och avsättning till budgetutjämningsfonden
av kommunalskattemedel.
Erfarenhetsmässigt måste dessutom be -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. ni.

räknas, att anslagsöverskridanden och
anslag på tilläggsstater uppgår till åtskilliga
hundratal miljoner kronor, låt
oss säga lågt räknat 300 miljoner.
Skulle jag dessutom -— vilket det naturligtvis
inte finns utrymme till — ta hänsyn
till att den allmänna budgeten tar i
anspråk 332 miljoner av för vägändamål
reserverade automobilskattemedel, skulle
det framkomma en hrist på driftbudgeten
om minst 800 miljoner.

För försvarets del har uppförts ett
formellt anslag på 2 312 miljoner. Yad
därutöver kan tillkomma som resultat av
pågående överläggningar förutsättes bli
täckt med nya skatter. Alldeles oavsett
hur denna prövning utfaller, lär försvarskostnaderna
komma att redan för löpande
budgetår uppgå till minst 2 500 miljoner.
Det sätt, varpå finansministern funnit
lämpligt att sätta försvarskostnaderna
i gluggen genom att göra dem till en
restpost, sedan övriga både automatiska
och nya ändamål fått sitt, behöver jag
inte karakterisera — herr Ohlon har redan
gjort det.

På inkomstsidan har den år 1955 av
tillfälliga konjunkturpolitiska skäl motiverade
och för sterilisering avsedda extra
bolagsskatten nu fått vandra den vanliga
vägen till att bestrida löpande driftutgifter.
Till bottenskrapningen hör också, att
driftbudgeten, som det heter, förbättrats
genom en reaktivisering av tidigare gjorda
avskrivningar av tilläggslån med 300
miljoner ulan motsvarande faktiska inkomsttillskott.
Jag ryser vid tanken på
hur finansministern skulle ha behandlat
oss, om vi i våra skattesänkningsbryderier
skulle ha åberopat en inkomst av
detta slag, som ju förutsätter upplåning
av motsvarande belopp.

Innan ännu hänsyn tagits till den höjning
av försvarskostnaderna som är att
förvänta, innefattar budgetförslaget en
ökning av de egentliga statsutgifterna i
förhållande till riksstaten för löpande
budgetår med drygt en miljard. Jag räknar
då inte som en utgiftsminskning, att
den extra bolagsskatten icke längre skall
reserveras i riksbanken.

Som jag redan nämnt, beräknas lånebehovet
för nästa budgetår till 1 600 mil -

joner kronor, men denna beräkning utgår
från den uppenbart orealistiska förutsättningen
av en i stort sett balanserad
driftbudget. Härtill kommer att riksgäldskontoret
i januari 1959 skall utbetala
142 miljoner i prisutjämningsavgifter.
Det faktiska lånebehovet kommer
med all sannolikhet att väsentligt överstiga
2 000 miljoner kronor.

Förhandsberäkningar för budgetåren
1959/00 och 1960/61 tyder på en fortsatt
oavbruten kraftig stegring av budgetunderskotten,
och likväl bygger denna
kalkyl på den hypotetiska förutsättningen
om en fortgående jämn stegring
av produktionen vid konstant prisnivå,
oförändrat god sysselsättning och gynnsamma
betingelser för utrikeshandeln,
om stegring i fysiska personers och bolags
inkomster med 4 procent årligen
och bibehållna skatter.

Vi har kommit in i en utveckling med
stagnerande statsinkomster och i accelererad
takt stigande statsutgifter. Mot
bakgrunden av de siffror vi har framför
oss iir det inte något överord att tala om
ett allvarligt statsfinansiellt krisläge. Det
föranleder finansministern till slutsatsen,
att det måste vara en av de mest angelägna
uppgifterna under de närmaste
åren att eliminera den på längre sikt hotande
klyftan mellan statens inkomster
och utgifter. Men är inte uppgiften lika
trängande i dagens läge? Varför alltid tala
om vad som bör göras som en uppgift
för kommande år? Motsvarar det budgetförslag,
som nu presenteras, vad som kan
och bör göras för närmaste budgetår?

Jag har väl observerat, att finansministern
på punkt efter punkt framhållit förslagets
preliminära karaktär och förklarat
sig avse att först i samband med
kompletteringspropositionen komma med
slutligt ställningstagande till olika frågor.
Det annonseras att en ökad skatteinkomst
måste beredas för täckning av
de utgifter för försvaret eller andra ändamål,
som kan tillkomma. Men uppenbarligen
betraktar finansministern de i
budgetförslaget upptagna utgifterna som
givna och anser sig icke ha behov av att
vid den förnyade avvägning, som skall
ske, när sikten bättre klarnat, kunna

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

inbegripa utgiftssidan i den nödvändiga
anpassningen. Jag erkänner att detta i
viss mån är en konsekvens av den stelbenta
budgetbeliandlingen i vår riksdag.
Här skall vi nu vecka efter vecka fatta
definitiva beslut om olika utgifter och
sedan vara bundna vid den totalitet, som
därur framgår, även om mot slutet av
vårsessionen modifikationer i helhetens
intresse skulle befinnas påkallade. Jag
hoppas att den s. k. budgetkommittén,
som, efter vad jag ser, beräknas avsluta
sitt arbete under detta år, skall kunna
komma till rätta med detta verkligt angelägna
tekniska problem.

Till vad som sägs i nationalbudgeten
och finansplanen om dragen i den ekonomiska
utvecklingen utomlands och
hemma är väl inte mycket att tillägga.
Det mynnar ut i slutsatsen, att en dubbel
beredskap måste upprätthållas i den
ekonomiska politiken, nämligen både
med hänsyn till riskerna i utlandskonjunkturen
och med hänsyn till faran för
en alltför stor efterfrågeökning inom
landet. Mig förefaller det emellertid som
om den föreslagna budgeten inte gärna
kan komma att verka mer än i en enda
riktning, nämligen såsom en starkt inflationsstimulerande
faktor. Redan genom
den »finansiella uppmjukning», som hittills
ägt rum och som man velat ge sken
av medveten åtgärd, har det bäddats för
en ny inflation, även om den internationella
konjunkturavmattningen i någon
mån motvägt effekten. Den stora statliga
upplåningen i riksbanken och affärsbankerna
under 1957 är den väsentliga
faktorn bakom den kraftiga inlåningsökningen
i affärsbankerna. Inlåningen steg
i fjol med inemot 1 200 miljoner, vilket
till betydande del representerar nyskapade
pengar, alstrade av kreditexpansionen
för statsfinansiella ändamål utan
täckning i ökade reala resurser. Det är
en fortsättning på denna väg i stegrad
takt, som budgetförslaget förutsätter. På
samma sätt som under åren 1953—1954,
bara i ytterligare förstorad skala, skapas
därmed ett penningmässigt underlag för
eu ny inflationsvåg, inte minst från lönesidan.

Alldeles oavsett de risker, som den

Statsverkspropositionen m. m.
stora statliga underskottsfinansieringen
medför, måste jag betvivla att den nu
förutsebara utgiftsstegringen på driftbudgeten
om bortåt 1 500 miljoner kronor
— jag lägger då in vad man kan räkna
med skall komma till på försvarsbudgeten
— låter sig rymmas inom ramen
för en balanserad ekonomi. Som jämförelse
kan nämnas att nationalbudgeten
beräknar hela produktionsökningen för
1958 till 1 250 miljoner kronor.

Den svenska samhällsekonomien karakteriseras,
såsom också framhålls av finansministern,
alltjämt av ett visst inflationstryck.
Det gångna året medförde
ju trots den sjunkande pristendensen på
den internationella marknaden en ny för,
sämring av penningvärdet om fyra procent.
Finansministern säger emfatiskt att
kampen mot prisuppgången och penningvärdeförsämringen
måste oeftergivligt
fortsättas och att omsorgen om penningvärdet
måste taga sig uttryck i en
oavlåtlig vakthållning mot uppspringande
inflationistiska störningskällor i den
inhemska ekonomien. Inte heller herr
Ohlon har velat undanhålla kammaren
dessa vältaliga uttryck. Finansministern
skildrar också riktigt vådan av en inflationsvåg
i ett läge, då man samtidigt har
att räkna med internationella avmattningstendenser,
och slutar med att det är
nödvändigt för statsmakterna att fullfölja
en fast stabiliseringspolitik. I allt detta
instämmer jag till fullo, men går herr
Strängs leverne ihop med hans lära?

Såsom jag sökt visa, kommer budgeten
att medföra en kraftig påspädning på
den inhemska konjunkturen. Vore det nu
så, att vi kunde räkna med ett outnyttjat
utrymme av reala resurser som skulle
tillåta en viss ekonomisk expansion i
det svenska samhället, då vore det väl
just med tanke på de internationella konjunkturerna
riktigare att låta näringslivet
få utnyttja det utrymmet för att därigenom
stärka sin ställning i den internationella
konkurrensen. I stället låter
man nu detta utrymme ätas upp av stigande
statsutgifter, om nu över huvud
laget utrymmet finns, samtidigt som man
på skatte- och kreditpolitik väg behåller
en hård press på näringslivets ex -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

pansionsmöjligheter. Mer än någonsin
behövs det ju nu produktiva investeringar
för att rationalisera våra kostnader
och stärka vår internationella konkurrenskraft.
Det är inte bara det internationella
konjunkturläget i och för sig
som gör detta påkallat, utan också den
snabba tekniska utvecklingen och de planer
på en ekonomisk integration i Västeuropa
som vi nu står inför.

Att finansministern är medveten om
att han presenterat en svag budget, framgår
av olika uttalanden, bland annat det,
att så länge vi är tvingade att på grund
av låsta utgiftsökningar föra en mindre
aktiv finanspolitik, framstår så mycket
mera kreditpolitikens centrala betydelse
för strävandena att bevara den samhällsekonomiska
jämvikten och motverka de
prisuppdrivande krafterna. Det är intressant
att höra för dem, som under
många år fick kämpa för att över huvud
taget bereda plats för penningpolitiken
i arsenalen. Vi fick ofta tillvitelsen att
penningpolitik för oss var det enda medlet,
trots att vi ständigt framhöll att finanspolitik
och penningpolitik måste
komplettera varandra. Nu förefaller det
som om våra dåvarande motståndare är
beredda att kasta finanspolitiken i sjön
för att uteslutande förlita sig på kreditpolitiken.
Tyvärr är det nog så, att den
svaga finanspolitiken undergräver möjligheterna
att göra kreditpolitiken verkligt
effektiv. Den starka likviditetsökning
i samhället, som blivit och i fortsättningen
ännu mer blir följden av underskottsfinansieringen,
gör ju att det blir gott
om pengar och att företagen blir mindre
beroende av bankkredit än tidigare. Kreditpolitiken
verkar ju via bankernas utlåning,
och den politiken blir effektivare,
ju knappare likviditeten i samhällsekonomien
är. Att strama åt bankernas
utlåning nyttar inte mycket till i ett läge,
där folk inte behöver låna pengar.
Det är klart att kreditpolitiken inte kan
avrustas, men jag vill ännu en gång understryka,
hur viktigt det är att finanspolitik
och penningpolitik är ordentligt
samordnade, så att man inte på den ena
vägen upphäver den åtstramningseffekt
som man vill vinna på den andra.

Låt oss nu göra en kort rekapitulation!
För jämnt två år sedan inledde finansministern
sin budgetära verksamhet med
uppställande av sitt minimikrav om budgetens
totalbalansering. Kreditmarknaden
skulle helt reserveras för bostadsfinansieringen
och för de större och mindre
företagens, hantverkarnas, jordbrukarnas,
städernas och landskommunernas
lånebehov. Den förföriska uppräkningen
är finansministerns egen. Samtidigt
stämplade han den finansiering via
riksbanken, som förekommit, såsom en
icke acceptabel påspädning av penningmarknadens
likviditet, vilket för övrigt
föranledde mig att i det årets remissdebatt
ge honom en särskild honnör. Ännu
förra våren vidhöll finansministern sitt
totalbalanseringskrav. Sedan starten av
hans första budget den 1 juli 1956 och
till den 1 januari i år, således under loppet
av ett och ett halvt år, har statsskulden
vuxit med 3 160 miljoner kronor netto
— således med avdrag av avsatta medel
— ett enormt belopp som överstiger
hela vår statsskuld vid tiden för andra
världskrigets utbrott och som utgör drygt
20 procent av hela statsskulden den 30
juni 1956, den tidpunkt då herr Sträng
tog vid med sin nya budget. Av detta belopp
har omkring 1 000 miljoner hamnat
i riksbanken och 1 200 miljoner i affärsbankerna
och utgör därför i allt väsentligt
nyskapade pengar utan motsvarande
reala resurser.

För nästa budgetår kommer statsskulden
att öka med minst 2 000 miljoner
kronor. Prognoserna för 1959/60 och
1960/61 pekar hän mot ökningar om
respektive 2 250 miljoner och 3 500 miljoner.
Jag behöver väl inte fortsätta med
denna sifferdans för att övertyga den
mest klentrogne om att vi inte kan hålla
på så här utan att det tar en ände
med förskräckelse. Detta sker ju till råga
på allt i en tid av i stort sett mycket
gynnsamma konjunkturer för vårt land
och i ett högt uppdrivet skatteläge.

Hur har vi kunnat hamna i denna situation?
Ja, ytterst beror det väl på att
den regerande generationen varit yverboren
nog att tro sig om att kunna på
kort tid tillfredsställa snart sagt alla

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

önskemål, särskilt på det sociala området.
Därigenom har reformerna kommit
att ligga hästlängder framför tillväxten
i resurserna och måst finansieras med
inflationspengar. Finansministern förklarar
också i finansplanen, att när totalbudgeten
nu är svagare än vad som
varit påkallat, beror det på att inkomsterna
stagnerar och alt tidigare beslutade
eller förutskickade reformer näppeligen
kan ryggas utan kräver sin ovillkorliga
tribut. Då det nu på ett ödesdigert
sätt framgår att de många reformerna utgör
ett hinder för en riktig avvägning
av budgeten, menar vi att man inte ens
får väja för att ompröva redan fattade
beslut. Reformverket är bättre betjänt
med att vi revar seglen än att vi ständigt
håller en kurs, där statsinkomsterna
inte får tillfälle att växa ifatt utgifterna.
Ofta får man böra, att alla partier
varit lika goda, eller kanske rättare sagt
lika dåliga, när det gällt att befordra den
utveckling, som nu kritiseras. Jag ber då
att få erinra om den oavlåtliga kamp för
minskade statsutgifter som det parti jag
företräder sökt föra under åratal. Mycken
smälek bar vi fått uppbära härför.
Låt mig ta några exempel ur högen.

Vi yrkade in i det sista att sjukförsäkringsreformen
skulle uppskjutas till
dess vi kunde genomföra den utan skattehöjning
och hunnit smälta den sociala
expansionen i övrigt. Vi har årligen haft
yrkanden på bostadsområdet, som statsfinansiellt
skulle ha betytt utgiftsminskningar
om hundratals miljoner om året
och samhällsekonomiskt sett skulle haft
cn betydelsefull sanerande verkan. För
att förklara sitt bryderi säger finansministern
på ett ställe i finansplanen
alt »statsmakterna måste nu i första
band klara finansieringen av de vittgående
reformer som redan beslutats, varvid
jag främst tänker på barnbidragen
och de kommunala ortsavdragen». Ja,
hur var det förra våren? Vi motsatte oss
böjningen av barnbidragen och föreslog
beträffande ortsavdragen eu takt i utbetalningen
av bidragen till kommunerna
som under bidragstiden skulle ha sparat
650 miljoner åt statsverket. På kapitalbudgeten
bar vi motsatt oss inlösen för

Statsverkspropositionen m. m.
statens räkning av LKAB-aktier, som under
en femårsperiod kräver lånemedel
på bortåt en miljard. Bara genom vidtagandet
av här uppräknade åtgärder
skulle vi haft ett radikalt förbättrat budgetläge.

Vi kommer inte att förtröttas i vår kamp
för en begränsning i statsutgifterna. Som
vi många gånger påpekat bar de snabbt
kommit upp till ett belopp som, alldeles
oavsett att inkomsterna inte räcker
till, är så högt att det i och för sig utövar
ett inflationistiskt tryck och gör
samhällsekonomien baktung.

Endast genom att få statsutgifterna under
kontroll blir det möjligt att lindra
vårt hårda och produktionshämmande
skattetryck, att ge det privata sparandet
rimliga betingelser, att återställa kapitalmarknadens
frihet, allt förutsättningar
för varaktig samhällsekonomisk balans
och ett fast penningvärde.

Vad som i den vägen kan och bör uträttas
i den allvarliga situation, som
budgetutkastet presenterar, är det för tidigt
att ange. Även om ansvaret för situationen
är regeringens kommer inte
heller ett opositionsparti ifrån att situationen
är som den är. Det är redan
nu uppenbart att kraftiga utgiftsminskningar
måste eftersträvas. I första hand
måste vad som därvid kan vinnas gå
till förstärkning av budgeten. Då regeringen
i avgörande hänseenden uppskjutit
sitt slutliga ställningstagande till våren
följer att oppositionen också måste
handla på samma sätt.

Jag bar funnit det naturligt att i denna
debatt i allt väsentligt begränsa mig
till att kommentera budgetläget, som denna
gång på ett eklatant sätt ställer frågan
om statsfinansernas sundhet i förgrunden.

Väl är jag medveten om att den politiska
debatten eljest främst behärskas av
försvarsfrågan och pensionsfrågan, men
i dessa frågor pågår alltjämt förhandlingar
på s. k. högsta nivå. I av.vaktan
på utgången härav tycks det mig föga
ändamålsenligt att nu ge mig in på dessa
problem. Ett starkt försvar bar för mig
alltid och alldeles särskilt under nu rådande
förhållanden i världen framstått

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
som en primär förutsättning för hela vårt
samhällsbygge och vår framtid som fri
nation. De offer, som härför krävs, måste
bringas utan sidoblickar på andra
önskemål och intressen. Vi skall inte
glömma att hela vår ställning i världen
och den respekt vi kan påräkna för vår
alliansfria politik beror av den försvarsvilja
vi mäktar lägga i dagen.

Vad pensionsfrågan beträffar är det
väsentligt för alla dem i nutid och framtid,
som vi har i tankarna, att den löses
på betryggande ekonomisk grundval.
Det läge, som vi konfronteras med i
statsverkspropositionen, manar till stor
försiktighet eller, såsom finansministern
mycket bättre uttrycker saken: Det tarvas
den största återhållsamhet i avseende
på beslut som innebär inteckningar i
hypotetiska framtida inkomstökningar.
Jag gläder mig, herr talman, åt enigheten
med finansministern på denna punkt
och skulle gärna önska, att den finge stå
som motto för våra beslut vid denna
riksdag och framför allt för finansministern
själv.

För att även understryka enigheten
med min ärade vän, herr Ohlon, ber jag
att få instämma i hans yrkande om remiss
av statsverkspropositionen till vederbörliga
utskott.

Herr ELIASSON (ep):

Herr talman! Denna remissdebatt äger
rum i en något ovanlig politisk atmosfär.
Sedan oktoberrevolutionen i kanslihuset,
när centerpartiet lämnade regeringsbestyren,
har vi en rent socialdemokratisk
regering, tillika en minoritetsregering.

Den statsverksproposition som regeringen
nu framlagt är också i vissa
hänseenden ett ganska ovanligt aktstycke,
och därtill kommer att de två huvudfrågorna
vid årets riksdag, pensionsfrågan
och frågan om försvarets framtida
organisation, är föremål för överläggningar
mellan de demokratiska partierna.

Särskilt när det gäller pensionsfrågan
spekuleras det livligt i pressen och bland
allmänheten om utgången av förhand -

lingarna. För egen del vill jag inte göra
några profetior. När sipporna ute i backarna
står — de kommer som bekant
ganska olika i landets skilda delar — lär
vi väl veta besked om vi i år även skall
få vara med om något så ovanligt som
ett extra riksdagsmannaval innan höstlöven
faller.

Tidningarnas tecknare brukar efter
den nådiga luntans avlämnande beskriva
budgeten som en mer eller mindre välmående
get. I år förefaller »geten» att
ha växt så snabbt, att den har svårt att
hålla balansen. Aptiten har växt oroväckande,
och finansministern har då försökt
klara »geten» med en hel del nödfoder;
och vad värre är, herr talman,
det ser ut att även för framtiden fattas
åtskilligt med »klöver». För dem som
hoppats på en ny skördetid måste väl
detta dystra faktum bli föremål för särskild
uppmärksamhet.

Den budget som presenterats för riksdagen
visar med all tydlighet, att det
statsfinansiella läget är ansträngt. Någon
balansering av den totala budgeten är
det inte längre fråga om, och det har inte
ens lyckats för finansministern att skapa
balans i driftbudgeten. Formellt redovisas
visserligen balans i driftbudgeten,
till och med ett litet överskott på 48
miljoner kronor, men detta är en balans
på papperet, som saknar täckning i verkligheten.
Genom bokföringsteknislca
grepp har finansministern trollat fram
inkomstposter, som inte motsvaras av
samma omedelbara tillflöde i pengar till
statskassan. Så är fallet med den s. k.
reaktiviseringen av vissa tilläggslån för
bostadsfastigheter. Dessa lån har, som
redan tidigare påpekats, avskrivits men
skall enligt beslut av fjolårets riksdag
efter hand återbetalas. Summan av dessa
lån, 300 miljoner kronor, har bokförts
som inkomst. Vidare har finansministern
som inkomstpost upptagit den extra bolagsskatten,
vilken tidigare förts utanför
budgeten. Tack vare dessa bokföringstransaktioner
har den formella balansen
av driftbudgeten kunnat uppnås,
men ändå har överskottet blivit så pass
litet som 48 miljoner kronor.

Hade svårigheterna att uppnå balans

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

i driftbudgeten stannat vid delta, hade
det inte varit så mycket att oroa sig för.
Herr Strängs budget är emellertid i likhet
med en av Schuberts mest kända
symfonier ofullbordad. Den ofullbordade
budgeten upptar ingenting till de ofrånkomliga
höjningarna av försvarets utgiftstitel,
höjningar som förefaller att
inte bli små. Det saknas i budgeten marginal
för tilläggsanslag, inte heller finns
pengar för eventuellt höjda löner åt de
statsanställda under första halvåret 1959.
Den bokföringsmässigt balanserade budgeten
är således i realiteten underbalanserad
med flera hundra miljoner.

Årets budget utgör därför en dyster
läsning, vilket vi nog alla kan vara överens
om. Den skulle bli mindre dyster,
om det läge, som nu inträtt i statsfinanserna,
vore en engångsföreteelse. Tyvärr
ser det inte ut som om det under de närmaste
budgetåren skulle bli väsentligt
lättare att få statens inkomster och utgifter
att gå ihop. Man grips av en nästan
kuslig känsla, när man i årets statsverksproposition
ser att de automatiska
ökningarna av statsutgifterna för nästa
budgetår uppgår till nära 800 miljoner
kronor.

De reformer, som vi gemensamt beslutat
eller utlovat, måste vi hjälpas åt att
finansiera. Men när det gäller nya reformprojekt
har vi sannerligen skäl att
noga tänka oss för. Det är lätt att skjuta
skulden på regeringen för det krisläge,
som statsfinanserna har råkat in i,
men jag tror att vi gör klokt i att dämpa
ner den kritiska tonen och tänka en
smula på hur vi kommit i detta läge. Vi
liar inom alla partier tagit för lätt på de
ekonomiska konsekvenserna av de reformbeslut
som vi fattat. Om vi inom alla
partier — vi må ha stått i regeringsställning
eller tillhört oppositionen — vill
rannsaka oss själva, så måste vi nog erkänna
detta. Så gott som alla stora reformer
under senare år har ju beslutats
i relativ enighet mellan alla partier. Nn
måste vi emellertid stanna ett tag och
sc till att inkomster och utgifter kan
komma någorlunda i kapp med varandra.

Det statsfinansiella klimatet tvingar

2 Första l:nn\marcris protokoll V.K>H. Nr 2

Statsverkspropositionen m. in.
oss att inte sträcka henen längre än
skinnfällen räcker. Under årens lopp har
partierna i allt väsentligt varit ense om
utgifterna. Nu bör vi försöka enas om
en nödvändig återhållsamhet. Centerpartiet
är för sin del berett att visa en sådan
återhållsamhet med nya utgifter, och
vi skall försöka se till, att de utgiftsökningar,
som vi föreslår på vissa punkter,
kommer att motsvaras av besparingar
på andra håll i den nu framlagda budgeten.
Detta skall vara ledstjärnan för
våra strävanden.

Jag vill i detta sammanhang peka på
att herr Älmeby föreslagit en förenklad
bostadslångivning, som skulle spara in
90 tjänster inom bostadsstyrelsens organisation
och minska statsutgifterna
med cirka 2 miljoner kronor per år.
Vi behöver flera sådana utredningar, och
jag är övertygad om att vi även inom
andra statliga verk och institutioner
skulle kunna göra besparingar. Nog finns
det möjligheter att spara här och var, om
man verkligen vill. Mera kan göras för
att avbyråkratisera förvaltningen och decentralisera
ärendenas handläggning.
Det finns också andra områden som behöver
synas närmare i sömmarna. I det
ansträngda statsfinansiella läge, som vi
nu har, är det önskvärt att partierna gemensamt
prövar möjligheterna till besparingar.
Därför kommer centerpartiet
även vid årets riksdag att motionsledes
föreslå att en parlamentarisk besparingsutredning
tillsättes.

När det gäller olika besparingsobjekl
har högerledaren i en tidningsintervju
för tre veckor sedan pekat på att man
kunde skära ned statsbidragen till kommunerna.
Närmast tänkte herr Hjalmarson
på statsbidragen i anledning av de
nu höjda kommunala ortsavdragen. Det
rör sig här om drygt 500 miljoner kronor
i statsbudgeten. Dessa bidrag kallar herr
Hjalmarson för subventioner. Och dessa
»subventioner» vill han tydligen avskaffa
för att genomföra en skattesänkning.
Men skulle det verkligen bli en
skattesänkning för »vardagsmänniskorna»,
för att använda ett något slitet uttryck?
Nej, tvärtom. Det skulle bara innebära
all statsutgifterna minskade och

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kommunalskatterna ökade i motsvarande
mån.

Det skulle dock bli en skillnad. De
cirka 4 procent av svenska folket, som
har mer än 20 000 kronor i inkomst, skulle
väl tjäna en del på att statsskatten
sänktes och kommunalskatten höjdes.
Men för övriga 95 å 96 procent av folket
skulle det i allmänhet bli en försämring,
eftersom kommunalskatten för de
flesta är högre än den statliga skatten.

Därtill kommer skatteutjämningsproblemet.
Statsbidragen till kommunerna
betyder naturligtvis inte lika mycket för
skattebetalarna t. ex. i Stockholm eller
Lidingö som i flertalet landskommuner
och städer. Dessa två städer har över
60 skattekronor per invånare. Vi har
samtidigt landskommuner och städer
med bara hälften så stort skatteunderlag
per invånare. Skulle man slopa alla statsbidrag
till kommunerna, bleve det en
orimlig skattebörda i många kommuner
i vårt land och en ännu snabbare avfolkning
av glesbygden.

Jag har, herr talman, tidigare här i
riksdagen motionerat om en utredning
för att få till stånd en mera effektiv
kommunal skatteutjämning, helst genom
ett allmänt statsbidrag. Riksdagen ställde
sig positiv till denna tanke, och
Kungl. Maj:t har nyligen tillsatt en utredning
i saken. Den skall överväga hur
man i samband med avvecklingen av de
bidrag, som nu utgår till kommunerna i
anledning av ortsavdragsreformen, skall
få till stånd en bättre kommunal skatteutjämning.
Jag vill begagna detta tillfälle
att till regeringen uttala min tillfredsställelse
över att denna utredning har kommit
till stånd, samtidigt som jag vill understryka
skatteutjämningsproblemets
betydelse för uppnående av social rättvisa,
bevarande av den kommunala självstyrelsen
och främjande av lokaliseringspolitiken.
Det är enligt min mening
orimligt — jag har sagt det förut, och
jag upprepar det nu — att en person som
förtjänar t. ex. 10 000 kronor och som
bor i kommun A skall behöva betala väsentligt
högre kommunalskatt än en inkomsttagare
med 10 000 kronor i kommun
B för att få samma förmåner. Jag

menar att detta är ett problem som mera
bör observeras.

Jag har mer än en gång förvånats över
hur intresserad man i detta land är av
att pilla med olika detaljer i beskattningen
för att nå millimeterrättvisa, samtidigt
som man ägnar föga uppmärksamhet
åt de betydligt grövre orättvisor i beskattningen
som har sin grund just i den
bristande kommunala skatteutjämningen.
Hur kan det komma sig att man i vårt
samhälle, trots alla energiska strävanden
mot större social, ekonomisk och
kulturell rättvisa, ändå ägnar så liten
uppmärksamhet åt behovet av en mera
effektiv skatteutjämning?

Det bör för övrigt tilläggas att kommunerna,
trots att de genom dessa så
kallade subventioner får kompensation
av staten för de höjda ortsavdragen, ändock
i allmänhet har tvingats att höja
sina utdebiteringar. I dagens läge är det
nödvändigt även för kommunerna att
noggrant planera sin ekonomi för framtiden
och att tillvarataga olika besparingsmöjligheter.
I annat fall kan vi få
en ytterligare, ovälkommen ökning av
de kommunala utdebiteringarna under
de närmaste två åren.

Efter denna parentes vill jag göra ytterligare
några kommentarer till budgetförslaget.
Som jag redan nämnt bar
finansministern nu räknat in den extra
bolagsskatten i driftbudgeten och sammankopplat
avvecklingen av denna skatt
med införandet av en »på arbetsgivarebidrag
baserad lagfäst tjänstepensionering».
Detta uttalande kan vi inom centerpartiet
icke godta.

För det första har denna extra beskattning
av bolag och ekonomiska föreningar
tillkommit av konjunkturpolitiska
skäl, och för det andra har centerpartiet
icke utlovat något stöd till en obligatorisk
tjänstepension. Inom centerpartiet
betraktar vi alltså frågan om en avveckling
av denna tillfälliga skatt på företagen
från helt andra utgångspunkter än
finansministern gör, och jag har velat
klargöra vår ståndpunkt.

När vi bedömer budgeten kan vi inte
blunda för att den är svag. Det tjänar
ingenting till att leka blindbock och på -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

stå något annat. Men det bör samtidigt
konstateras —• och jag tycker det är viktigt
att det görs — att det statsfinansiella
läget just nu hör samman med att vi under
de närmast föregående åren genomfört
sänkningar av stats- och kommunalbeskattningen,
vilka sammanlagt betyder
drygt 1 000 miljoner kronor för statskassan.
Som bekant har riksdagen inte
bara fattat beslut om höjning av de skattefria
beloppen vid den kommunala beskattningen.
Den statliga inkomstskatten
har också sänkts med tio procent, och
vissa andra skattelättnader har också
genomförts, bland annat högre avdrag
för kapitalinkomst.

Vad pensionsfrågan angår kan vi snart
emotse en proposition om höjning av
folkpensionerna från den 1 juli i år i
enlighet med pensionsberedningens enhälliga
förslag. Från centerpartiet har
vi anledning att hälsa detta med tillfredsställelse.
Liksom vi betraktar det
som nödvändigt att man nu håller igen
på nya kostnadskrävande reformprojekt,
anser vi det vara en hederssak för statsmakterna
att stå fast vid den målsättning
i fråga om folkpensionernas höjning
som alla partier har accepterat.
Inom centerpartiet betraktar vi denna
förbättring av den allmänna ålderspensionen,
liksom en förbättring av familje-
och invalidpensionerna inom folkpensioneringens
ram, såsom det väsentligaste
i pensionsfrågan. Genom en sådan
höjd folkpension skapas en bättre
grundtrygghet för alla medborgare.

I fråga om tilläggspensionerna pågår
ju alltjämt förhandlingar mellan de demokratiska
partierna, och som jag redan
tidigare har framhållit vill jag inte uttala
mig om det resultat som dessa förhandlingar
kan komma att ge. Från centerpartiets
sida är vi — som vi vid flera
tillfällen tidigare deklarerat — självfallet
beredda att diskutera en samförståndslösning
som är förenlig med huvudprinciperna
i linje 2 vid höstens folkomröstning.

När det gäller vägarna föreslås i budgeten
icke någon plan för byggnadsverksamheten
under de närmaste åren, vilket
är beklagligt. Fn viss höjning av

Statsverkspropositionen m. ni.
anslagen föreslås dock, men denna är
helt otillräcklig för att de i höstas uppgjorda
femårsplanerna skall kunna fullföljas.
Därtill kommer att höjningen också
innefattar medel för det forcerade
byggandet av motorvägen Stockholm—
Uppsala för underlättande av trafiken
till och från Halmsjöflygfältet. Det betyder
att vägarbetena ute i de olika länen
måste reduceras i motsvarande mån.
Vi får ju tillfälle att diskutera vägfrågorna
senare under riksdagen, och jag
skall därför nu nöja mig med dessa konstateranden.

På en annan punkt skulle jag emellertid
vilja rikta en fråga till kommunikationsministern.
I det officiella trycket
har jag funnit att 1953 års trafikutredning
beräknas fortsätta sitt arbete även
under innevarande år. Det betyder att
vi inte heller i år kan få ta ställning till
principerna för trafikpolitiken, kanske
inte ens år 1959. Utredningens arbete rör
ju synnerligen brännande problem för
allmänheten och näringslivet, bl. a. järnvägsnedläggandet,
taxepolitiken, busskommunikationerna
och frågan om traktorernas
utnyttjande för virkestransporter
utan att särskilt tillstånd skall krävas
härför.

För närvarande söker SJ på olika håll
i landet lägga ned eller begränsa trafiken
på s. k. trafiksvaga bandelar. Det
pågår också en livlig debatt om hur sådana
eventuella förändringar i järnvägstrafiken
lämpligen skall kompenseras,
t. ex. genom bättre landsvägar, förbättrade
busskommunikationer, reguljära
lastbilsturer för fraktgods o. s. v. Vidare
inbjuder kommunikationsministern riksdagen
att bevilja 100 miljoner kronor åt
SJ för att täcka förlusten på de svagast
trafikerade järnvägarna.

Med hänsyn till dessa omständigheter
förefaller det mig synnerligen beklagligt
att 1953 års trafikutrednings arbete inte
slutförts och att det inte heller ser ut att
bli slutfört under detta år. Jag är underkunnig
om alt vissa omständigheter kan
ha försenat utredningen, men fem år är
dock en ganska lång tid för en utredning
av denna karaktär, och jag tar mig friheten
att till min vän och tidigare kolle -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ga kommunikationsministern rikta frågan,
om lian har för avsikt att på något
sätt påskynda utredningens arbete. Jag
tror att det är ytterst angeläget att utredningens
resultat framläggs så snart
det över huvud taget är möjligt.

Frågan om dyrort ssystemet har åter
aktualiserats genom ett kommittéförslag,
vari föreslås att dyrortsgrupperingen nu
skall avvecklas. Beträffande skattegrupperingen
förordar utredningen att denna
helt skall avvecklas men att man av
finansiella skäl skall gå fram etappvis.
Till en början skulle enligt bestänkandet
ortsgrupp 2 flyttas upp till den närmast
högre. Från centerpartiets sida är vi
självfallet enbart glada över att vår mening
här har accepterats. Det finns enligt
vår uppfattning ingen rättvisa i den
nuvarande skattegrupperingen, och det
finns inte heller någon anledning att i
fortsättningen sammankoppla den med
lönegrupperingen.

När utredningen därtill föreslår att
dyrortsgrupperingen av lönerna för de
statsanställda skall avvecklas, borde ju
vårt parti vara ännu mer till freds. Om
även denna dyrortsgruppering skulle försvinna
— jag bortser nu från erforderliga
tillägg i Norrland — hade jag ingen
invändning att göra. Men det må vara
mig tillåtet att för egen del — jag understryker
det, för min personliga del —
ställa mig tveksam till utredningens förslag
att dyrortsgrupperingen nu skall ersättas
av s. k. marknadslöner.

Går det över huvud taget att definiera
begreppet marknadslön när det gäller
vissa grupper av statstjänstemän? En
s. k. baslön kan kanske vara lämplig inom
områden av näringslivet, där man
har riksavtal om mimimilöner och lokalt
förhandlar om tillägg. Men en sådan ordning
är väl knappast möjlig att genomföra
när det gäller staten. Och hur många
tillägg till baslönerna kan man räkna
med vid s. k. marknadslöner? Blir det
inte ett ännu värre lönekineseri än det
vi har i dag? Den som studerar hur mycket
det finns skrivet i författningar om
de statsanställdas löner, pensioner och
tjänsteförhållanden blir förbluffad över
de nästan oräkneliga detaljbestämmelserna.

Finns det dessutom inte en risk —- detta
är för mig den centrala frågan — för
att det nya systemet skall leda till ett
ännu större missgynnande av de statsanställda
i de s. k. lägre ortsgrupperna?
Här har man, tycker jag, anledning att
sätta ett frågetecken i marginalen. För
egen del är jag litet misstänksam på den
här punkten. Det kanske beror på att jag
erinrar mig att man från vissa håll tidigare
energiskt slog vakt om dyrortssystemet.
Det var på den tiden när spännvidden
mellan lönerna i olika dyrortsgrupper
var mycket större än nu. När
utredningar visat, att levnadskostnaderna
hade utjämnats, och lönespännvidden
krympte samman som en konsekvens
därav, då började man i stället tala om
behovet av marknadslöner. Det är ett
väldigt vackert uttryck, jag har en känsla
av att det liksom iir gratinerat: man
vet inte riktigt vad som ligger under. Jag
konstaterar emellertid att man på de
håll, där man tidigare slog vakt om dyrortssystemet,
nu är angelägen att avveckla
det och införa s. k. marknadslöner. Nu
passar inte det gamla systemet längre, nu
vill man inte längre ha lönerna baserade
på levnadskostnadsundersökningar, även
om var och en måste begripa att sådana
ändå blir nödvändiga, då det skall förhandlas
om vissa löneskillnader.

För egen del — jag understryker det
ännu en gång — är jag inte helt övertygad
av utredningens argumentation, men
vi får väl ytterligare diskutera den här
frågan vid en annan tidpunkt.

Låt mig bara tillägga en liten reflexion.
Man talar ofta om att staten inte kan
bjuda konkurrenskraftiga anställningsvillkor.
Jag är inte någon löneexpert, men
ibland har jag undrat, om det inte skulle
vara lättare att få frågan, huruvida
villkoren är konkurrenskraftiga eller ej,
sakligt prövad, om staten återgick till det
tidigare bruttolönesystemet, enligt vilket
avgiften till pensioneringen drogs av på
lönen, i stället för att de statsanställda
nu har s. k. nettolön. Bruttolönesystemet
medför en något ökad administration,
det är jag på det klara med, men det har
också fördelar. Det gav sålunda den anställde
—■ åtminstone förefaller det mig
så — större möjlighet att göra en säker

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

jämförelse med vad löntagare i enskild
tjänst med motsvarande arbetsuppgifter
hade i inkomst. Eftersom jag har hört att
även personer inom olika partier, som
är betydligt mer bevandrade i lönepolitiska
spörsmål än jag, då och då har uttryckt
samma mening, samma undran,
vill jag föra den här frågan på tal. Det
är väl utan tvivel så, att den som har
tjänstepension och nettolön ibland glömmer
bort hur mycket pensionen är värd
som löneförmån.

På det utrikespolitiska området har
naturligtvis planerna på att skapa en
ekonomisk integration i Europa ett mycket
stort intresse för oss. Sverige är en
del av Europa och vår utrikeshandel är
mycket omfattande. Därför kommer vårt
näringsliv att starkt påverkas av hur
dessa problem kommer att lösas. Den
s. k. sexstatsunionen, som syftar till en
långtgående samordning av både ekonomi
och politik i medlemsländerna, har
redan beslutats, medan planerna på att
åstadkomma ett europeiskt frihandelsområde
av OEEC-länderna, ännu befinner
sig på förhandlingsstadiet. Dessutom
föreligger som bekant ett förslag till gemensam
nordisk marknad. Hur det kommer
att gå med de båda sistnämnda projekten
vet man ännu inte, men skulle
båda gå i stöpet och de sex staterna i
Europas mitt skapa en gemensam marknad,
som kringgärdas med höga tullmurar,
kommer det att uppstå en besvärlig
situation för de övriga staterna i Europa.
I sexstatsunionen ingår ju Västtyskland,
med vilket vi har ett synnerligen livligt
handelsutbyte. Eftersom en stor del av
vårt exportöverskott av jordbruksprodukter
går till Västtyskland, skulle en
begränsning av exportmöjligheterna dit
bli mycket kännbar för det svenska jordbruket.
Nu får man hoppas att dylika
svårigheter inte skall behöva uppstå för
jordbruket och näringslivet i övrigt.

Helt naturligt känner man på jordbrukarhåll
en viss oro för att det europeiska
friliandelsområdet, om det kan komma
till stånd, skall utsätta det svenska jordbruket
för eu förödande konkurrens från
länder med helt andra produktionsbetingelser.
De hittills diskuterade planer -

Statsverkspropositionen m. m.
na rörande frihandelsområdets organisation
synes inte gå ut på att de deltagande
länderna måste avstå från det
skydd för det egna jordbruket, som de
finner erforderligt. Det är av utomordentlig
betydelse för oss, hur denna fråga
löses. För vårt parti finns här icke
rum för någon kompromiss. Vi kan aldrig
biträda en ordning, som kastar ut
jordbruket och dess folk i en ny depression
av 1930-talets typ. Ett konstaterande
av detta innebär inte att vi uppgivit hoppet
om att det europeiska frihandelsområdet
skall kunna komma till stånd på
godtagbara villkor.

Låt mig till sist, herr talman, säga
några ord om den ekonomiska utvecklingen
under fjolåret och hur den ter sig
just nu. Fjolåret var inget lyckosamt år
för jordbruket. Skördeskadorna vållade
många jordbrukare kännbara förluster,
som kommer att få återverkningar för
lång tid framåt, men för näringslivet i
övrigt var 1957 i varje fall ett ganska
hyggligt år. Fjolåret präglades också av
en relativt god stabilitet, vilket väl får
tillskrivas såväl den ekonomiska politiken
som konjunkturavmattningen utomlands.
Vissa tendenser till fortsatt konjunkturavmattning
finns både här hemma
och i utlandet, men det militära upprustningsprogrammet
i USA, som syftar
till att möta Sovjets sputnikframgångar,
kan måhända komma att stimulera en
konjunkturuppgång även i Europa. Vi
får vara beredda på både inflations- och
depressionstendenser, om vi skall hålla
en god beredskap. Den största risken för
oss ligger nog däri, att vi här hemma
kan få en ny inflation med stegrat kostnadsläge,
medan konjunkturen försvagas
utomlands. Detta skulle medföra försvårad
export och en allvarlig situation för
hela vårt folkhushåll.

Herr talman! Med tanke på de reformer
som vi redan bundit oss för och
möjligheterna till en hårdnande internationell
konkurrens är det av vikt alt vi
söker främja produktionen i vårt eget
land. Vi bör så långt som möjligt söka
eftersträva en sådan avvägning, att de
produkt ionsstegrande investeringarna
inte eftersältes. Om vi politiker skall

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

handla med ansvar för framtiden, får vi,
som någon uttryckt det, tänka mera på
nästa generation än på nästa val. Det
sistnämnda har vi anledning att besinna
i mer än ett avseende i nuvarande
politiska situation.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Ewerlöf började
sitt anförande med att förklara, att en
del av de siffror som fanns i anförandet
komme att innebära en upprepning
av vad lierr Olilon redan hade tagit
med i sitt anförande, men det var ingenting
att göra åt det; det kunde inte undvikas.
Detta erinrar mig om en historia
från skolan. Två bröder hade skrivit en
uppsats om en hund. De var exakt lika,
och läraren anmärkte på detta och tyckte
att det var egendomligt. »Det är väl
inte så märkvärdigt,» sade pojkarna,
»det är ju samma hund vi har skrivit
om.» Så är det också här. Det är om
samma budget och samma siffror, som
herr Ewerlöf och herr Ohlon utarbetat
sina uppsatser, och de är ju utarbetade
i samma syfte, nämligen att kritisera
budgeten så långt det anständigtvis kan
ske. Herr Ohlon ursäktade sig med att
den unga socialdemokratien för 41 år
sedan kritiserade i ordalag, som oppositionen
i dag inte ville lägga i sin mun,
men varför inte, herr Ohlon! Använd
de kraftiga orden! Det kanske lättar och
tar bort en del av magsyran.

Herr Ewerlöf uttalade, att han fruktade
att utvecklingen skulle ta en ände
med förskräckelse. Ja, det är många som
föredrar en ände med förskräckelse
framför en förskräckelse utan ände, som
oppositionen fortfarande lider av och
har lidit av i många Herrans år.

Nu håller jag med om att utvecklingen
under de senaste åren inte gått precis
efter beräkningarna, och det kan väl
vara ett underlag för ett uttalande, innebärande
att det gått dåligt. Men så dåligt,
som herr Ohlon och herr Ewerlöf
vill beskriva det, är det ändå inte, och
jag tror inte heller att de själva tror på
det.

Visserligen har riksbanken tillskjutit
medel åt riksgäldskontoret för att finansiera
vissa statsutgifter, som icke har
täckts av tillgängliga medel på lånemarknaden
eller genom statsinkomster.
Men, herr Ohlon, det är inte 880 miljoner
kronor som på det sättet skall föras
över på debetsidan under närmast föregående
år. Det skall nämligen räknas
bort 459 miljoner kronor, som är avskrivningsmedel
eller steriliserade medel
och som finns i riksbanken. Dessutom
har kassaställningen förbättrats i
någon mån, och det verkliga tillskottet
från riksbankens sida är 300 miljoner
kronor, inte 880 miljoner kronor. Det är
visserligen sant som herr Ewerlöf säger,
att dessa 275 miljoner kronor, som hade
satts på ett särskilt konto i riksbanken,
var medel som skulle steriliseras och
följaktligen inte användas för de statliga
utgifterna. Men när man skall bedöma
hur det rent finansiellt ter sig, måste
man väl ändå säga att det är en inkomst
för staten, som icke riksbanken bär tillskjutit
utan som tagits i anspråk men
som ändå är täckt. Det är klart att det är
ett avsteg från beräkningarna, men det
innebär inte att riksbanken tillskjutit
medel för att finansiera utgifterna.

Herr Ewerlöf säger att bakom dessa
riksbankens tillskott inte står några reella
resurser — om jag nu fick tag i det
rätta uttrycket; det kan hända att han
använde något annat —• men jag tycker
inte att det är i och för sig självklart
att han har rätt, ty visst finns det reella
värden bakom de utgifter, som staten
gör på kapitalbudgeten. Utbyggnaden av
kraftverken, lånen till bostadsbyggandet
och mycket annat är ju verkliga värden,
och jag tycker därför inte att man så där
utan vidare kan konstatera, att det som
riksbanken tillskjuter är sådant som är
borta med vinden. Så enkelt är det
inte. Det är möjligt att man kan inbilla
folk att det är särskilda besvärligheter
eller risker förknippade med ett sådant
förfarande, men de ligger inte på det
planet, att man kan säga att det inte
skulle finnas värden bakom de utgifter
som göres. Riskerna kan möjligen ligga
däri, att statsutgifterna finansieras med

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

pengar, som kan innebära ett sådant tillskott
i fråga om köpkraft, att inflationstendenserna
får en särskild stimulans.

.lag tycker inte heller att herr Ohlon
hade fått tag i något särskilt starkt argument,
när han gjorde en jämförelse
mellan statens utgifter för ett antal år
sedan, jag tror det var från år 1946, och
till nu. Han säger att det skett en ökning
av nationalinkomsten från dåvarande
16 procent till 23 procent och, om
man tar hänsyn också till utgifterna på
kapitalbudgeten, till 26 å 27 procent. Jag
tror inte att denna jämförelse är så
självklar, att det är riktigt att bara göra
jämförelsen utan att kommentera den.
1946 års budget innehöll ganska litet
av sådant som vi i dag vill betrakta såsom
rena omfördelningskostnader. Staten
tar i budgeten för innevarande år,
även för nästkommande år, in mycket
pengar, som utbetalas till medborgarna
på nytt; det gäller folkpensionerna, sjukförsäkringen,
barnbidragen och väl också
i mycket stor utsträckning de särskilda
bostadsbidragen. Totalt utgör dessa
utgifter, som alltså går tillbaka till
medborgarna och kan användas för konsumtionsändamål,
stora belopp, och om
man bortser från dem är jag inte säker
på att inte statens utgifter i år, relativt
sett, skulle uppgå till samma eller kanske
t. o. m. ett lägre belopp än de angivna
16 procenten. Det är alltså inte så
där utan vidare självklart att man —• om
man gör en jämförelse från det ena
året till det andra, i synnerhet om det
är många år emellan — får ett riktigt
resultat bara genom att ta totalbeloppen
eller de procentuella siffrorna. Det kan
mycket väl hända att jämförelsen blir
missvisande, om man inte presenterar
någonting som gör det möjligt för lyssnarna
— eller läsarna, om det nu sker i
skriftlig form — att också bilda sig en
uppfattning om vad som i verkligheten
skett under den tid, som förflutit mellan
de perioder då jämförelserna göros.

Nu förstår jag mycket väl, alt en sådan
objektiv presentation av vad som skett
inte har legat i herr Olilons intresse; det
är också möjligt att han kan krypa bakom
att tiden inte medgivit cn utförlig

Statsverkspropositionen m. m.

presentation. Men i så fall kunde han ju
också ha avstått från jämförelserna. Om
de egentligen inte ger något verkligt resultat
för bedömningen, borde de inte
heller presenteras.

Jag är alldeles säker på att remissdebatten
i år har motsetts med starkare intresse
än vanligt, dels därför att propositionen
framlagts av en minoritetsregering
och alltså inte har samma utsikter
till en välvillig prövning i riksdagen som
en budget, vilken har i varje fall en principiell
förankring i riksdagsmajoriteten,
dels därför att propositionen utarbetats
under trycket av en utveckling, som enligt
erfarenheterna från innevarande och
föregående budgetår icke ger anledning
till alltför stark optimism i fråga om
stegringen av inkomsterna i samhället
och därmed av skatteunderlaget för statlig
och kommunal inkomstskatt.

Men det är väl inte uteslutande den
nya situationen i politiskt avseende och
vad den kan komma att ge av nya synpunkter
i dagens remissdebatt och i den
fortsatta riksdagsbehandlingen av budgetförslaget,
inte heller det kärvare klimat
som är statsverkspropositionens förutsättning,
som särskilt fångar intresset
i dag. Det nya och för oppositionen troligen
förväntansfulla, som inträtt i den
parlamentariska situationen, kan nog inte
helt överskugga den förändring i det
ekonomiska läget, som utvecklingen själv
anmäler såsom ett streck i räkningen för
de antaganden, vilka legat till grund för
såväl föregående som innevarande års
statsverksbudget. Visst är det beklagligt
att beräkningarna inte hållit, särskilt
med tanke på de konsekvenser detta fått
såväl för budgetutfallet som för produktionen.
Ett beräknat överskott i budgeten
för 1956/57 på 500 miljoner har förbytts
i ett underskott på 800 miljoner, och
samtidigt liar produktionsökningen blivit
något lägre än beräknat. Jag tror att
vi tidigare haft Jillfälle att diskutera det
förhållandet, att om man lyckas med alla
de åtgärder som sättes in för att dämpa
expansionstakten, så blir en av konsekvenserna,
även om syftet är att dämpa
en alltför hög takt, att också produktionen
sjunker. Man vinner alltså inte en -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

bart fördelar genom sådana åtgärder;
varje åtgärd av det slaget har alltid någon
nackdel i följe.

Nu tror jag att vi med jämnmod skulle
kunna bära både försämringen i budgetutfallet
och den försämring av produktionsutvecklingen
som man konstaterar.
Vi skulle väl också utan veklagan kunna
möta den kärvare tid, som man nu väntar
skall komma inom nästa budgetår, om
den ekonomiska sakkunskapen vore
överens om att inflationstendenserna i
varje fall icke kommer att finna något
livsrum i ett sådant kärvare klimat, varför
en av de viktigaste punkterna i efterkrigstidens
målsättning för den ekonomiska
politiken, nämligen att söka
ta död pa inflationstendenserna, skulle
''ara förverkligad, även om man tycker
att priset blivit relativt högt. Nu är
det ganska orealistiskt att räkna med
något så verklighetsfrämmande som en
möjlighet för den ekonomiska sakkunskapen
att kunna ena sig om någonting
så utpräglat politiskt som bedömningen
av konsekvenserna av en spårad förändring
i den ekonomiska utvecklingen för
bland annat de hittills besvärande inflationstendenserna.
Det vore också för
mycket begärt, att en sådan enighet skulle
kunna åstadkommas. Tv även om det
finns automatiskt verkande krafter i den
ekonomiska utvecklingen, så finns det
också ganska mycket i denna utveckling,
som kan påverkas i ena eller andra riktningen
genom åtgärder av olika slag.
Följaktligen skulle väl ingen av de sakkunniga
kunna ge ett entydigt svar på
frågan utan att förknippa det med ganska
starka reservationer angående de förutsättningar,
på vilka svaret vilar.

Det är heller inte ett reservationslöst
svar på själva frågan jag är ute efter.
Snarare är det de meningsskiljaktigheter
i dessa ting, som tid efter annan kommit
till uttryck både i olika debatter mellan
framträdande auktoritet^- på det ekonomiska
området och även i tidningspressen,
som föranlett mina funderingar. Meningsskiljaktigheterna
angående de sannolika
verkningarna på samhällsekonomien
av överbalansering respektive underbalansering
av statsbudgeten består

fortfarande, såvitt jag kan förstå, mellan
de i dessa ting mångkunniga. Under sådana
förhållanden är det knappast märkvärdigt,
om lekmannen tycker sig inte
kunna komma längre än till ett konstaterande
av att det är ganska besvärliga
och kniviga frågor det gäller, som varken
kan lösas eller tillfredsställande besvaras
enbart genom en hänvisning till
det ekonomiska vetandet.

Vetskapen och i all synnerhet vetenskapen
på detta område är ofta beroende
av politiska överväganden och beslut,
och effekten av vidtagna åtgärder beror
i mycket stor utsträckning också av det
förtroende med vilket åtgärderna mottas.
Utfallet är sällan på förhand givet.

När finansminister Sträng körde som
hårdast med kravet på en totalbalanscring
av budgeten, var det naturligtvis i
den fasta förvissningen att med totalbalanseringen
skulle följa en neddämpning
av den alltför starka aktiviteten i samhällsekonomien.
Under den då framträdande
överkonjunkturen föreföll också
en indragning av köpkraften genom en
något hårdare beskattning, än som eljest
skulle vara motiverad, försvarbar ur rent
allmänna ekonomiska synpunkter. Men
den uppfattningen delades inte helt av
oppositionen. Totalbalanseringen var
ingenting annat än en omskrivning av
vad som tidigare benämnts vara överbalansering.
Om jag inte minns fel, sade
bland andra professor Ohlin, att meningarna
alltid varit mycket delade om verkningarna
av en sådan överbalansering.
Rent teoretiskt är resonemanget riktigt,
nämligen att en överbalansering av budgeten
innebär en indragning av köpkraften
hos allmänheten, och en sådan åtgärd
borde därför vara ett verksamt medel
mot inflationstendenserna. Men i en sa
stark överkonjunktur som den nuvarande,
skulle det mycket väl kunna tänkas
att såväl företagare som löntagare ville
kompensera sig för de högre skatterna
företagarna genom att ta ut högre pris
än de eljest skulle ha gjort och löntagarna
genom att kräva högre löner, överbalanseringen
borde vara dämpande på inflationstendenserna,
men det mest troliga
skulle ändå vid den tidpunkten vara att

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

den skulle komma att verka i motsatt
riktning, d. v. s. främjande för inflationstendenserna.

Nu kan det hända att jag har refererat
det hela något felaktigt, men jag har i alla
fall försökt återge vad jag minns. Det
kan tänkas att argumenten presenterades
i något andra ordalag än jag här nämnt,
när finansministern på sin tid talade om
den planerade totalbalanseringen av budgeten.
Det må nu vara hur som helst därmed.
Hur hälsobringande en sådan överbalansering
skulle ha blivit eller hur
skadlig den skulle ha blivit i sin verkan
beträffande tendenserna till inflation har
vi inte fått någon erfarenhet av. Beräkningarna
slog fel. Inkomsterna räckte inte
ens till driftbudgetens balansering.
Budgetåret 1956/57 visade ett underskott
-—■ såsom herr Ewerlöf tidigare nämnt —
på 571 miljoner kronor. För innevarande
budgetår beräknas underskottet på driftbudgeten
till 612 miljoner kronor. De
preliminära beräkningarna för budgetåret
1958/59 förutsätter visserligen en balanserad
driftbudget men också ett lånebehov
på kapitalbudgeten som i varje
fall inte blir lägre än 1 600 miljoner. I
dag är det alltså ingen som ifrågasätter
en totalbalansering. Finansministern har
skurit ned sina anspråk till att gälla en
balanserad driftbudget, och han har särskilt
understrukit detta genom att uttala,
att därest försvarskostnaderna i det slutliga
avgörandet blir högre än de i budgeten
intagna, 2 312 miljoner kronor, måste
kostnadshöjningen täckas genom en
motsvarande höjning av de statliga inkomsterna.

Det föreliggande budgetförslaget kan
diskuteras från skilda utgångspunkter.
En fråga som ger sig själv är, hur realistiskt
förslaget är uppgjort med hänsyn
till den tid det avser — det ligger
ju ändock 18 månader fram i tiden innan
budgetåret gått till ända. Det är alltid
vanskligt att göra antaganden för
kommande tider, och växlingarna i utvecklingen
gör det inte lättare att finna
det rätta och riktiga. Detta visar de
niirmast föregående åren. Om det är eu
svag eller stark budget, kan man alltså
inte definitivt avgöra i (lag. Utfallet och

Statsverkspropositionen m. m.
verkningarna kan bättre bedömas, sedan
budgeten kommit i tillämpning. Men
frågan, om det är en budget som främjar
stabilitet i samhällsekonomien, penningvärde
och sysselsättning eller är ett
uttryck för att vi nått kullens högsta
topp, har alltid sin aktualitet. Att vi skulle
ha nått kullens högsta topp skulle innebära
att vi antingen vandrar på slät
mark eller också har att rutscha utför.
Herr Ewerlöf talar om en ände med förskräckelse,
och jag förmodar, att han
inte menar annat än att vi kommer att
rutscha utför, om vi inte finner några
verksamma medel för att hindra en utveckling
i samma riktning som den vi
kan blicka tillbaka på under det förra
budgetåret och den nu gångna delen av
innevarande budgetår.

Att det är en svag budget med hänsyn
till att täckningen för beräknade utgifter
är så jämnt efter ryggen och att
risken för kostnadshöjningar är väsentligt
större än utsikten till inkomstförbättringar,
står nog klart för de flesta.
Den hårda nedskärningen av anslagsäskandena
är väl också ett uttryck för att
tillgängliga resurser icke svarar mot alla
i och för sig väl motiverade anspråk och
önskemål. Dessa brister i budgeten får
vi många tillfällen att diskutera i såväl
utskott som kammare, innan vårriksdagen
slutgiltigt fastställer budgeten.

Men är det bortsett från detta en stark
budget? År den eller blir den en stabiliserande
faktor i samhällsekonomien, eller
kan den befaras verka stimulerande
på de nu till synes starkt undanträngda
inflationstendenserna? Läser man finansplanen
och nationalbudgeten för
1958, känner man sig lugnare, om man
hyser sådana farhågor. Så rikligt flödande
köpkraft att något behov av upptorkning
— för att använda finansministerns
ordalag — skulle uppkomma,
räknar man inte med, snarare då med
någon påspädning här och var för att
hålla sysselsättningen. Jag har emellertid
läst ett uttalande av en framstående
bankman, enligt vilket stora inflationsrisker
skulle vara förknippade med de
väldiga .statliga utgiftsöverskotten. Och
så är vi där igen. Uppfattning står mot

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

uppfattning som alltid i dessa ting, men
livet måste ju gå vidare trots dessa motsättningar
och olika bedömningar av
den situation vi är eller kan komma i.
Efterklokheten får väl sedermera på
grundval av utvecklingen söka avgöra
så långt det nu går vad som varit rätt
och riktigt i de alternativ som har stått
till buds.

I nationalbudgeten för 1958 angives
bruttoinvesteringarna ha ökat med 3 procent
från 1956 till 1957, den privata konsumtionen
med 1 procent och den offentliga
konsumtionen med 3 procent.
Bytesbalansen har förbättrats till följd
av en starkare utveckling av exporten
än av importen, vilket pekar på en utveckling
mot bättre balans i samhällsekonomien,
säges det i nationalbudgeten.
Under de tre senaste åren beräknas lagerökningen
uppgå till över 21/4 miljarder
kronor. Även om valutareserven
sålunda har tunnats ut något under dessa
tre år — det är ganska obetydligt,
jag tror inte den synliga minskningen
uppgår till mer än 70 miljoner — har det
inte sin grund i en ökad konsumtion
inom landet utan i en starkt ökad lagerhållning.
Det måste väl ändå tolkas som
en avsevärd förstärkning av beredskapen
inför den kärvare tid vi möjligen har att
emotse under kommande budgetår.

Det har sagts att det har skett vissa
förskjutningar i betalningsterminerna
inom utlandshandeln, som måste tolkas
så, att det är vi som har fått kredit och
att försämringen av valutareserven följaktligen
inte kan utläsas vare sig av riksbankens
eller affärsbankernas redovisade
valutabehållningar. Jag tror det är
riktigt, att en sådan förskjutning har förekommit.
Hur stor den är, vågar jag inte
ha någon mening om, men den går
absolut inte tillnärmelsevis upp till det
belopp som lagren beräknas ha ökat med.
Följaktligen skulle den utveckling vi varit
med om de senaste tre åren inte vara
så oroande, nämligen om den synliga eller
redovisade valutareserven har minskat
med 70 miljoner eller däromkring och
vi skulle ha ökat varulagren med över
2 1/4 miljarder. Om bara hälften av sistnämnda
belopp hade legat synligt bland

valutareserven, förmodar jag att oppositionen
skulle ha fått något av tunghäfta,
när de skulle tala om den försämring
som ägt rum under de senaste åren.
Det förefaller faktiskt som om en sådan
försämring icke har ägt rum utan tvärtom
en ganska avsevärd förstärkning av
vårt ekonomiska läge, även gentemot utlandet,
har skett.

Produktionen beräknas ha ökat med 2
procent från 1956 till 1957, vilket är 1
procent mindre än den genomsnittliga
ökningen under 1950-talet. Det är väl
ett resultat av den dämpning, som otvivelaktigt
ägt rum till följd av de starka
kreditrestriktionerna. Den genomsnittliga
lönehöjningen för industriarbetare
under 1957 beräknas uppgå till 6 procent,
och tar man hänsyn till samtliga löneanställda,
utgör ökningen i genomsnitt
7 1/2 procent, vilket är ett relativt
högt tal. Konsumentprisnivån har stigit
med 4 procent. För vissa råvaror är däremot
tendensen nedåtgående.

Det sägs också i nationalbudgeten att
utvecklingen på arbetsmarknaden har
gått mot bättre balans. Konjunkturdämpningen
har medfört en minskad efterfrågan
på arbetskraft, samtidigt som tillgången
ökat genom den starka tillväxten
i de yngre arbetsåldrarna. Dessa uppgifter
måste också verka lugnande, framför
allt på alla dem som hyser farhågor för
fortsatt inflationistisk utveckling, men
också verka avkylande på dem som möjligen
skulle ha intresse av att spekulera
i en sådan utveckling.

Vad utrikeshandeln beträffar är det
naturligtvis svårare att bilda sig en bestämd
uppfattning om vad framtiden
kan ha att erbjuda. Visserligen har vi
väl rätt att räkna med att vårt lands export,
som till det väsentliga består av
goda stapelvaror, skogsprodukter och
järnmalm samt högvärdiga produkter
från verkstadsindustrien, sannolikt kan
påräkna god efterfrågan på världsmarknaden.
Men samtidigt måste vi nog också
konstatera, att vår utrikeshandel har
så stor omfattning, att även relativt små
förskjutningar mellan export och import
i fråga om volym eller priser får
stor vikt i försörjningsbalansen. Det är

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

emellertid ingenting som tyder på att
impulserna utifrån skulle få ett sådant
innehåll, att de skulle påverka utvecklingen
i ogynnsam riktning och därmed
försvåra strävandena att hålla balans i
samhällsekonomien.

Vi har ju också ett par andra ting att
tänka på i detta sammanhang. Det är
de pågående förhandlingarna i Paris om
ett europeiskt frihandelsområde. Det är
också våra egna förhandlingar här i Norden
om gemensam marknad och nordisk
tullunion, som tilldrar sig intresse. Men
ingendera av dessa förhandlingar kan
väl avancera så snabbt eller så långt, att
ett resultat kan väntas som påverkar förhållandena
under den tid som den nu föreliggande
statsbudgeten omspänner. Det
är emellertid självklart att en så vittgående
integration, som planerna för såväl
de västeuropeiska länderna som samarbetet
i Norden syftar till, kommer att
medföra betydande problem under övergångstiden.
Dock är det knappast troligt
att något av de problem, som här kan
tänkas uppkomma, blir en stimulans för
inflationen. Tvärtom måste man väl räkna
med att om de planerade åtgärderna
kan genomföras, så skapas därigenom en
större ekonomisk enhet och därmed också
ett kraftigare motstånd mot tendenser
i inflationistisk riktning.

Alla tecken tyder sålunda på en utveckling
mot stabilitet och samhällsekonomisk
balans. Detta är kanske i och för
sig oroande, tv det skulle kunna inbjuda
till bristande vaksamhet mot faror som
hotar även vid färder på goda vägar eller
jämna fält.

Driftbudgeten balanserar på en summa
av 12 266 miljoner kronor. Kapitalbudgeten
visar ett underskott på tidigare
nämnda 1 600 miljoner, avsett att täckas
av lånemedel. Vid budgetbehandlingen
har icke mindre än cirka 2 000 miljoner
prutats bort i föreliggande anslagsäskanden.
Med dessa siffror för ögonen
är det inte så lätt att komma med förslag
vare sig till en annan fördelning än
propositionen innebär av de resurser
som står till förfogande eller till rcaktivcring
— för att använda ett ord som
herr Olilon inte tyckte vara bra; man

Statsverkspropositionen m. m.
kanske skulle kunna ersätta det med »att
blåsa liv i» — helt eller delvis av de refuserade
eller nedprutade anslagskraven.
Man grips nog av respekt inför beloppens
storlek i budgeten, men har svårt
att riktigt fatta differensen mellan äskandena
och vad som är möjligt att tillgodose,
liksom också förutsättningarna
att i en sådan nedpressning få med det
angelägna och sålla bort det som man
utan betänkligheter kan låta anstå.

Herr talman! Jag skall inte ta upp tiden
med att ge uttryck för min egen besvikelse
över en utebliven anslagshöjning
för trafiksäkerhetsforskning — den rörde
sig om mindre än en tusendel av vad
som totalt befunnits nödvändigt att stryka,
och saken kan väl under sådana förhållanden
inte vara så mycket att tala
om!

lag har ingen erinran, herr talman,
mot remiss av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mig föranledd
att söka rätta till ett missförstånd
från herr Strands sida. Jag har försökt
göra gällande, att det allvarligaste inflationistiska
draget i budgeten är just den
stora underbalanseringen, som framtvingar
en upplåning i riksbanken och
affärsbankerna, och jag har försökt framhålla
att det beror på att det inte är
äkta sparmedel, som tas i anspråk, utan
pengar som skapas genom själva metoden
för upplåningen. I de fallen har man
inte anledning att göra någon egentlig
skillnad mellan upplåning i riksbanken
och upplåning i affärsbankerna. Det
verkar precis på samma sätt.

Nu gjorde herr Strand gällande, att
det inte är riktigt att säga, att det inte
står några verkliga resurser bakom dessa
pengar, eftersom de ändamål, för vilka
pengarna används, skapar resurser —
staten använder jo pengarna till investeringar.
Men det är inte (let som frågan
gäller. Vi känner alla till att en förutsättning
för balans är att sparandet och
investeringarna täcker varandra. Men i
detta fall gör man investeringar, som går

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vida utöver vad sparandet ger, eftersom
de pengar man får i riksbanken och affärsbankerna
inte har verklig sparkaraktär
utan skapas genom formen för
upplåningen. Det gör att det monetära
utrymmet i samhället ökas med dessa
belopp utan motsvarande ökning av sparandet.
Det är däri den stora risken ligger
att budgeten skall verka inflationistisk
— man skapar pengar i stället för
att hålla sig inom sparandets ram. Alldeles
särskilt framstår risken när upplåningen
inte gäller kapitalutgifter utan löpande
utgifter på driftbudgeten.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Strands yttrande
var ungefär vad man kunde vänta. Jag
skall därför inte gå in på något närmare
bemötande, eftersom en sådan diskussion
har förts så många gånger förr. Jag skulle
bara vilja beröra en detalj i herr
Strands anförande.

Herr Strand anser, att mina siffror angående
driftbudgetens ansvällning under
efterkrigstiden egentligen inte sade någonting,
eftersom de stora summorna representerades
av transfereringskostnader,
d. v. s. staten fungerade såsom en
förmedlare av pengar från skattebetalarna
till vissa medborgare. Han utgick tydligen
från resonemanget, att i en sådan
expanderande statsbudget med ökade sociala
utgifter av transfereringsnatur
skulle förvaltningskostnadernas andel av
statsbudgeten vara mycket mindre än
förr. I själva verket är motsatsen fallet.
Rent teoretiskt skulle man kunna vänta
sig, att herr Strands resonemang vore
riktigt, men enligt riksräkenskapsverkets
beräkningar uppgick kostnaderna för de
civila myndigheterna -— försvaret således
frånräknat — budgetåret 1948/49
till 623 miljoner och budgetåret 1955/56
till 1 142 miljoner kronor, innebärande
en ökning med 83 procent. Förvaltningskostnaderna
har alltså relativt sett
inte sjunkit nämnvärt, trots budgetens
ansvällning med transfereringsutgifter.
Slutsatsen blir, att förvaltningskostnaderna
i nationalbudgeten under efterkrigstiden
har ökat högst väsentligt. Det är

här som staten enligt min mening borde
söka spara.

För övrigt tycktes hela den ekonomiska
apparaten te sig mycket mystisk
för herr Strand. Han gjorde gällande att
den minskade valutareserven — som jag
dock inte närmare berörde i mitt yttrande
— skulle kompenseras av en betydligt
ökad lagerhållning. Jag vill då
påpeka, att den ökade lagerhållningen
enligt nationalbudgeten till stor del består
av produkter som inte har kunnat
säljas på världsmarknaden. Jag kan där
inte dela herr Strands uppfattning, även
om naturligen en sådan ökning av lagerhållningen
är en tillgång för landet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att herr
Ewerlöf i en replik fick tillfälle att närmare
klargöra vad han menade i sitt
första anförande. Det ger en helt annan
bild än man kunde få av det första anförandet,
och jag har ingenting att anmärka
mot den sista framställningen.
Jag vill bara erinra om att den inte alls
går ihop med herr Ohlons första anförande,
i vilket han försökte komma
fram till att av de 1 175 miljoner, varmed
insättarna i affärsbankerna ökat sina
tillgodohavanden under år 1957, skulle 8
procent ha gått bort genom inflation och
endast 2 procent skulle stå kvar. Är
herr Ewerlöfs sista framställning riktig,
är det inga sparmedel. Då har följaktligen
inga sparare förlorat någonting på
den transaktion som har ägt rum genom
riksbankens tillskott, affärsbankernas insättningsöverskott
och senare placering
på nytt i statspapper.

Sedan har jag inte något annat att
säga herr Ohlon än att jag inte på något
ställe sett en sådan framställning som
att den ökade lagerhållningen skulle hänföra
sig till sådana produkter, som icke
har kunnat säljas till utlandet. Det måste
vara herr Ohlons egna funderingar.
Det nämns ingenting om den saken i nationalbudgeten,
och jag har inte heller
på annat håll hört talas om att sådana
svårigheter skulle ha inträffat för expor -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

törerna, att de skulle ligga inne med
två och en kvarts miljarder i färdiga
produkter som icke kunnat exporteras.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När man hör de borgerliga
oppositionsledarna tala om budgetläget,
får man närmast det intrycket att
ganda Sverige nu befinner sig på ruinens
brant. En sådan svartmålning bar naturligtvis
sina särskilda syften. Den skall
tjäna vissa partiintressen. Men målningen
har, såvitt jag kan förstå, icke något
som helst stöd i den levande verkligheten.
Jag menar i motsats till företrädarna
för de borgerliga partierna, att det program
som regeringen nu presenterar är
i några betydelsefulla avseenden ganska
positivt. Jag fäster mig särskilt vid löftena
att man skall höja folkpensionerna,
att man skall genomföra den lagstadgade
tjänstepensionen, att man skall sätta i
gång en upprustning av den högre undervisningen
och att man inte, i varje
fall inte ännu, förebådar några skattehöjningar.
Jag tror att det är ett program
som kan bilda en grundval för en saklig
samverkan åtminstone mellan arbetarrörelsens
politiska partier.

Men denna vår ståndpunkt innebär inte,
att vi avger något slags nöjdförklaring
till statsverkspropositionen i dess
helhet. Den har också enligt mitt sätt att
se många svaga punkter, som man inte
idan vidare är beredd att acceptera.

Den finansplan som framlägges är i
själva verket ingen plan. Det är snarare
ett antal gissningar dels om vad regeringen
tror har försiggått på det ekonomiska
området, dels om vad regeringen
förmodar kommer att ske. Det är i och
för sig inte så märkvärdigt att det blir
på det sättet i ett samhälle som vårt, där
de privata monopolen är förhärskande
inom produktionen, i bankerna och i försäkringsväsendet.
Då kan ju ingen regering
framlägga en hållbar plan för den
samhällsekonomiska utvecklingen. För
att kunna lägga fram en sådan plan
fordras att regeringen och folkrepresentationen
har ett fast grepp över produktionslivet,
över naturrikedomarna och

Statsverkspropositionen in. in.
över utrikeshandeln. Endast under sådana
förutsättningar är det möjligt att
verkligen planera och göra hållbara beräkningar.
Men det förutsätter, som sagt,
ett annat samhälle än det vi har nu; det
förutsätter att storfinansen drivs bort
ifrån sina maktpositioner, att samhällslivet
grundligt demokratiseras och att
folket blir bestämmande på alla områden.

Som en annan förmildrande omständighet
till finansplanens löslighet vill
jag peka på att två mycket avgörande
frågor, militärfrågan och tjänstepensioneringen,
fortfarande är föremål för
mangling mellan en del av riksdagens
partier. Det ter sig därför svårt att göra
en verkligt slutgiltig bedömning av regeringens
politik innan den har redovisat
sin ställning till dessa betydelsefulla
frågor.

Det svenska försvaret, dess utformning
och kostnader bör inte bedömas som om
det enbart gällde en fråga om hur många
miljoner eller miljarder som folket skall
offra. Man måste se på försvarsfrågan,
den militära apparatens utbyggnad, vapenanskaffningen
och personalbehovet i
belysning av det allmänna politiska läget
i världen.

I årets trontal hävdar man att det allmänna
internationella läget »icke har
undergått förbättring under det gångna
året». Det är enligt min mening ett alltför
pessmistiskt uttalande. Visst har läget
förbättrats. Jag vill erinra om att vi
strax före förra årets remissdebatt hade
upplevt överfallet mot Egypten och försöken
att förvandla Ungern till eu bastion
för Atlantpakten. Då var krigsfaran
verkligen akut, men organisatörerna av
dessa händelser led som bekant nederlag,
och de som kämpade för freden visade
sig vara starkare än krigets krafter.
Läget har sedan dess inte förändrats till
krigsmakarnas förmån, utan den förändring
som skett har gått i motsatt riktning.

Det är väl ändå ett faktum att företrädarna
för styrkans politik numera har lidit
bankrutt. Jag bortser därvidlag inte
ifrån att det ännu finns rätt starka krafter,
som spekulerar i krig ocli som satsar
på att åstadkomma oroligheter och

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

konflikter. Vad som är väsentligt härvidlag
är emellertid att dessa människor
inte har folket med sig i något enda land.
Däri ligger hoppet och där ligger också
de reella möjligheterna för mänskligheten
att hindra ett kommande världskrig.

Är det inte vidare så, att insikten om
att människor, som lever under olika sociala
och ekonomiska samhällssystem,
ändå befinner sig på samma planet och
därför måste tolerera varandra, tävla och
samverka, växer i styrka för varje dag
som går? Därför vågar jag hävda att vi
nu går mot en tid, som kommer att leda
till internationell avspänning. Naturligtvis
är det många hinder som måste övervinnas
innan vi kommer fram till en
värld av trygghet, men tendensen i utvecklingen
tycker jag är ganska entydig.

Utifrån den övertygelsen bedömer jag,
och jag tror jag också kan säga det parti
jag representerar, den svenska försvarsfrågans
läge. Därför vänder vi oss bestämt
emot att ÖB-planen, som bygger på
styrkepolitiken, läggs till grund för vårt
försvars utformning. Vi får ju senare tillfälle
här i riksdagen att ta ställning till
försvarsberedningens förslag, men då
vårt parti på ett odemokratiskt sätt har
utestängts från deltagande i beredningens
arbete, vill jag använda detta tillfälle
till att med några ord deklarera vår uppfattning
i denna betydelsefulla fråga.

Vi anser, som sagt, att ÖB-planen inte
bör läggas till grund för den svenska försvarsorganisationens
uppbyggnad. Vi anser
att denna plan i sina grundtankar
strider emot vårt lands alliansfria politik.
Vi menar att den medför sådana
kostnader, som folket inte förmår bära i
längden. Den tar sikte på att anpassa våra
försvarskrafter till A-paktens behov
och den fordrar att atomvapen skall införas
i vår krigsmakt och därmed ge en
eventuell angripare moralisk rätt att förinta
vårt folk med vätebomber.

Vi anser att det skulle vara i högsta
grad ansvarslöst om riksdagen skulle lägga
denna plan till grund för vårt lands
militära försvar. Våra grannländer Norge
och Danmark, som ju tillhör Atlantpakten,
vägrar numera att ta emot atomvapen
och att upplåta sina territorier för

anläggning av raketbaser. Skulle då vi,
vilket den militära ledningen vill, vi som
är ett alliansfritt land, gå den motsatta
vägen och införliva med vår försvarsorganisation
atom- och vätevapen? Ja,
jag tycker nästan att det är genant för
Sveriges riksdag att en sådan fråga måste
ställas, men det är tyvärr nödvändigt.

Jag skulle vilja vädja till de atornbombfrälsta
i denna kammare, som väl
glädjande nog inte är många, att försöka
ta sitt förnuft till fånga och betänka sitt
ansvar inför den nu levande generationen
och inför kommande.

Frågan om atomvapen eller inte till
vårt svenska försvar är en livsfråga för
hela vår nation. Vi anser inte att 382
rpresentanter för Sveriges folk ensamma
skall bestämma i denna sak. Därför kommer
vi från vårt håll att hemställa om
att frågan om atomvapen eller inte till
det .svenska försvaret skall underställas
folket genom en allmän folkomröstning.
Högern och folkpartiet har ju — i varje
fall fram till den 13 oktober förra året —
ivrat för att folkomröstningsinstitutet
skulle komma till flitigare utnyttjande.
Nå, är ni nu med på att ställa denna viktiga
fråga om atomvapen eller inte till
folkets direkta prövning och avgörande?
Det är en fråga som angår varje enskild
människa i detta land, och därför bör
också den enskilde få vara med och bestämma
hur det skall bli.

Den andra stora fråga, som inte redovisats
i statsverkspropositionen, är frågan
om tjänstepensionen. Den manglas
ju också mellan fyra av riksdagens partier.
Vi är också där utestängda, och jag
vill därför med några ord framlägga vår
ståndpunkt.

Folkomröstningen den 13 oktober gav
ett övertygande besked om att löntagarnas
stora majoritet —■ och det är dem
frågan i första hand gäller — kräver
lagstadgad tjänstepension, att pensionen
skall uppgå till 65 procent av inkomsten
under de 15 bästa åren, att avgiften skall
finansieras av företagen och att fonderna
skall läggas under samhällets förvaltning
och kontroll.

Nu har man efter folkomröstningen
fört långvariga förhandlingar mellan fy -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

ra av riksdagens partier i syfte kanske
att sammanjämka ståndpunkterna. Dessa
långvariga förhandlingar liar emellertid
skapat oro ibland stora löntagargrupper
för att de grundläggande principerna i
förslag nr 1 skall kompromissas bort.
Jag vet inte om denna oro är berättigad,
men jag tycker den är förklarlig.

Vår mening är kort och gott att regeringen
skall lägga fram en proposition
som överensstämmer med förslag nr 1
vid folkomröstningen, så kompletterat,
att småföretagare och bönder kommer i
samma läge som löntagare i fråga om
pensionsförmåner. Om en borgerlig front
skulle fälla ett sådant förslag i andra
kammaren, där de borgerliga för tillfället
har majoritet, bör riksdagen upplösas
och nyval till andra kammaren företas.
Det är vår bestämda övertygelse att en
valrörelse på pensionsfrågan skulle återställa
arbetarmajoriteten bland väljarna
och i andra kammaren. Att folkpartiet
vid ett sådant val skulle sopas bort ifrån
de inbrytningar de nu bar bland arbetarväljare
är lika klart som det är välgörande
för den politiska utvecklingen i vårt
land.

Herr talman! Jag anknyter till vad jag
inledningsvis sade om finansplanen och
de närmaste konjunkturutsikterna. De
försök som görs till prognoser präglas av
stor försiktighet, av en stor ovisshet inför
framtiden. Står den kapitalistiska
världen inför en ny ekonomisk kris? Ingen
vågar uttala sig med bestämdhet men
de påtagliga krissymptom som finns
varslar om ett bistrare ekonomiskt klimat.
I en rad länder sjunker produktionen,
priserna på råvaror sjunker också.
Finanskrisen är uppenbar i länder som
exempelvis Frankrike. Valutasituationen
hårdnar till. Guld, dollar och annan hårdvaluta
strömmar ut från flertalet västeuropeiska
länder till Förenta staterna.
Allt detta påverkar vårt läge då Sverige
på grund av sin handelspolitik och på
grund av storfinansens ekonomiska samarbete
med stormakterna i väster är ytterst
känsligt för vad som sker i dessa
länder. Det finns också bär vilket erkänns
i statsverkspropositionen och finansplanen
redan tecken på stagnation,

Statsverkspropositionen m. m.
särskilt inom vissa av de industrier, som
är beroende av exporten. Man kan egentligen
inte längre tala om att vi har full
sysselsättning. Säsongarbetslösheten är
större än tidigare, många företag permitterar
eller avskedar, och i vissa landsdelar
och orter är arbetslösheten redan
ett allvarligt problem.

Regeringen anvisar egentligen inga
andra åtgärder inför hotet om ekonomisk
stagnation eller kanske kris, än aktiv arbetsmarknadspolitik,
som det heter,
d. v. s. omflyttning och omskolning av
arbetskraft och anordnande av beredskapsarbeten.
Men räcker dessa åtgärder
till? Är det inte nödvändigt att härvidlag
börja planera på litet längre sikt, inte
minst i fråga om Sveriges handelspoltiska
orientering?

De förändringar som skett i världen
efter andra världskriget berör i hög grad
också vårt land. Tidigare behärskade de
kapitalistiska länderna marknaderna i
praktiskt taget hela världen, men nu är
situationen i grunden förändrad. Genom
den amerikanska blockadpolitiken på
handelns område har det uppstått två
världsmarknader, en kapitalistisk och
en socialistisk. Den förra krymper och
den senare vidgas genom att till den ansluter
sig tidigare koloniala och beroende
länder i allt större utsträckning. Sverige
underordnar sig emellertid, såvitt
man kan förstå, tämligen lojalt de amerikanska
diktaten på handelns område
och gör, såvitt man kan se utifrån i varje
fall, praktiskt taget ingenting för att
söka marknader i de socialistiska länderna.
Nio tiondelar av vår utrikeshandel
går till de kapitalistiska marknaderna,
där konkurrensen hårdnar alltmer
och där tydliga kristecken nu börjar ge
sig till känna. Vi har tidigare upprepade
gånger betecknat detta som en ytterst
kortsynt politik. Det läge, som nu kan
tydligare skönjas än tidigare, bevisar
hur befogad vår ståndpunkt har varit.

För Sverige med dess högtstående industri
och gynnsamma geografiska läge
skulle det säkerligen finnas stora möjligheter
att utveckla handelsförbindelserna
med de socialistiska länderna och
därmed på ett avgörande siitl minska

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
landets beroende av kriser i den kapitalistiska
världen.

Tyvärr ser det inte ut som om regeringen
marscherade i den riktningen.
Allvarliga planer föreligger däremot att
ytterligare binda Sverige vid de kapitalistiska
västmakterna. Det föres nu livliga
förhandlingar om upprättandet av
ett s. k. europeiskt frihandelsområde.
Regeringen signalerar en proposition om
vårt lands deltagande i detta s. k. frihandclsområde.
Det blir säkert anledning
att återkomma till denna fråga vid
ett senare tillfälle. Jag skall därför nu
endast beröra en av de sannolika konsekvenserna
för vårt land.

Man får väl räkna med att bestämmelserna
för inträde i det s. k. friliandelsområdet
blir desamma som tillämpas
i den sexmaktsunion som redan nu
existerar. De innebär bl. a. att medlemsstaternas
suveräna rättigheter överflyttas
till en överstatlig myndighet. Jag vill
i detta sammanhang bara hänvisa till det
uttalande som statssekreteraren i det belgiska
handelsdepartementet för ett par
månader sedan gjorde för arbetsgivarföreningens
tidskrift Industria. Han uttalade:
»Unionen kommer att styras med
fast hand. En unionsmedlem kan inte
föra en politik i strid med det samfällda
intresset och kan inte tredskas inför
myndighetens rekomméndationer när
det gäller att lösa interna ekonomiska
svårigheter som kan äventyra samarbetet.
» Han tillfogade, att »fördraget var
oryggligt; man har inte förutsett någon
uppsägningsrätt».

Jag vet inte i vilken mån förhandlarna
om det s. k. ekonomiska frihandelsområdet
har tagit ståndpunkt till sådana
här bestämmelser och i så fall vilken
mening den svenska regeringen har. Jag
skulle emellertid bestämt vilja varna för
att vi sticker in armen i detta maskineri,
där det är svårt att förutse var man till
slut hamnar.

Projektet har också andra sidor, även
om upphävandet av de enskilda ländernas
suveränitet när det gäller handel,
produktion och ekonomisk politik kanske
är det mest avgörande. Det blir på
detta sätt, kan man förutse, den starkaste

eller de starkaste makterna som blir bestämmande
inom blocket och i den överstatliga
myndigheten, medan Sverige och
andra små länder blir brickor i stormakternas
spel.

Man bör därför tänka sig för mer än
en gång innan man tar ett sådant steg.
Vårt intresse som alliansfritt och fredligt
land är väl ändå att söka bidra till
ett enande av Europa, fri handel över
alla gränser och vidgat kulturellt och
vänskapligt umgänge mellan folken i
alla länder.

Herr talman! Regeringen beklagar i
statsverkspropositionen att den inte lyckats
hindra en fortsatt prisstegring och
penningvärdeförsämring. Den genomsnittliga
stegringen för konsumentpriserna
under fjolåret uppgick till 4 procent,
och för detta år förutses nya prisstegringar.
Mjölkpriset har redan höjts, så
att en trebarnsfamilj får punga ut med
hälften av höjningen på barnbidragen
enbart för det höjda mjölkpriset. Samtidigt
är löntagarna bundna vid det tvååriga
avtalet, och löneglidningen håller
på att upphöra på grund av det kärvare
klimatet på arbetsmarknaden. Stora
grupper av löntagare har redan fått reallönesänkning,
och andra hotas av att
få det. De kan sannerligen inte känna
någon tröst i att regeringen erkänner,
att hälften av prisstegringarna »förorsakats
av höjda indirekta skatter samt
uppjusterade statliga avgifter och taxor».

De tycker inte heller att det är rättvist
att bolagen tack vare de generösa
bestämmelser, som gäller för avskrivningar
och avsättningar till fonder, kunnat
nedskriva sina taxerade inkomster
med 12,5 procent trots produktionsökning
och trots att de faktiskt ökat vinsterna.
Sådana regler gäller sannerligen
inte för andra inkomsttagare. Men i
statsverkspropositionen beskrives dessa
manipulationer som »en tillfällig förskjutning
av sparandet från den offentliga
sektorn till företagssektorn».

Det är verkligen artigt sagt om skattefiffel! En

betydande del av fjolårets prisstegringar,
och i ännu högre grad blir väl
detta fallet med årets, förorsakas av rån -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

tehöjningen. Regeringen protesterade när
riksbanken i juli månad förra året höjde
diskontot med 1 procent, men i praktiken
skedde ingenting. Skall det tolkas
så att regeringens protest bara var munväder,
medan regeringen i verkligheten
var enig med riksbankens åtgärd?

Vi kommunister anser inte att man
bör driva denna räntepolitik. Vi vidhåller
att räntepolitiken måste ändras. En
återgång till lågränta och en sänkning
av hyresnivån och de priser, som har
stigit på grund av räntehöjningen, är
enligt vår mening en riktig ekonomisk
politik i nuvarande läge.

Till sist, herr talman, några andra reflexioner.
Det talas rätt ofta om att vi
har en hög ekonomisk standard i vårt
land, att vårt skolväseh ligger på en hög
nivå, att sjukvården är föredömlig o. s. v.
Jag skall inte bestrida att vi i fråga om
ekonomisk standard ligger i täten bland
de kapitalistiska länderna i Europa. Men
det beror inte minst på att vi har sluppit
undan två världskrig och på stor yrkesskicklighet
och arbetsskapacitet bland
löntagarna. Någon anledning att skryta
med den höga standarden finns det faktiskt
inte.

I Statistisk Tidskrift nr 12 år 1957
kunde man läsa en mycket intressant
studie i inkomstfördelningen här i vårt
land. Den visade att av hela antalet inkomsttagare
något över 40 procent hade
inkomster som understeg 6 000 kronor.
Nära 50 procent hade inkomster mellan
G 000 och 15 000 kronor. Endast 10 procent
av inkomsttagarna kom över 15 000
kronor, och inte fullt 4 procent hade
inkomster som översteg 20 000 kronor.
Jag tycker inte att dessa uppgifter, vilkas
sakliga riktighet jag inte har anledning
att betvivla, vittnar om något överdrivet
välstånd här i landet. De som brukar
tala om vår höga ekonomiska standard
borde kanske ha dessa siffror i
åtanke. I regel är det ju för övrigt folk
som tillhör detta lilla skikt på 4 procent
med högre inkomster som talar om
den höga standarden.

Till frågan om standarden hör emellertid
inte bara de inkomster folket får

g 1''örsht kammarens protokoll Xr 2

Statsverkspropositionen m. m.
i pengar räknat. Dit hör också skolväsendet,
den högre utbildningen, sjukvårdsmöjligheterna
och liknande ting.

Regeringen signalerar nu vissa åtgärder
på dessa områden, i första hand i
fråga om den högre utbildningen, vilket
naturligtvis är mycket tacknämligt. Men
det är mitt intryck att de hittills företagna
åtgärderna inte på långt när är tillräckliga
för att lösa de problem som här
reser sig. Vårt land, som tidigare betraktades
som ett föregångsland i fråga om
skolväsen, har blivit akterseglat av en
rad länder i fråga om utbildningen av
tekniker, läkare, tandläkare o. s. v.

Här behöver vi verkliga krafttag för
att inhämta eftersläpningen, och då
måste man börja från grunden. Man
måste ge enhetsskolan de nödvändiga
resurserna, och härvid handlar det inte
minst om någonting så elementärt och
grundläggande som tidsenliga undervisningslokaler.
I storstäderna och på
många andra orter i landet råder det en
skriande brist på skollokaler. Enbart i
Stockholm var man för någon tid sedan
tvingad att utnyttja inte mindre än 600
provisoriska och i många fall helt undermåliga
undervisningslokaler. Liknande
exempel finns på många andra håll.

Bristen på lärare liksom på lämpliga
läroböcker samt klassernas storlek —-elevantal på 40 är inte ovanliga — gör
att enhetsskolans idé håller på att förfuskas
och att det önskade bredare underlaget
för rekryteringen till högre
studier inte kommer fram.

I fråga om teknikerutbildningen, som
har så avgörande betydelse nu när vi
står inför en teknisk revolution, är läget
också mycket allvarligt. Vi ligger på detta
område efter andra utvecklade liinder.
Låt mig bara nämna ett par exempel.
I Sovjetunionen utexamineras årligen
280 högskoletekniker per miljon
invånare, i Förenta staterna 136, i Västtyskland
8(5 men i Sverige bara 68. Eftersläpningen
är alltså mycket stor, och
man får hoppas att den nye ecklesiastikministern,
som kanske till skillnad från
sin föregångare, hyser" stort intresse för
dessa frågor, får de nödvändiga resor -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
serna till förfogande för att i snabb takt
kunna reparera de begångna försummelserna.

Sjukvården tillhör också de sorgliga
kapitlen. Brist på läkare och brist på
sjukhusplatser kännetecknar bilden. Sverige
tävlar nu med Finland om jumboplatsen
bland alla utvecklade länder i
fråga om antalet läkare i förhållande
till invånarantalet. Resultatet har också
blivit att provinsialläkarorganisationen,
åtminstone i vissa landsdelar, hotar att
ramla sönder på grund av läkarbrist och
på grund av de många gånger olidliga
arbetsförhållanden som provinsialläkarna
har att kämpa emot.

Inom flera län är sjukhusbyggen sedan
länge planerade och klara, pengar finns,
arbetskraft finns, byggnadsmaterial
finns. Det enda som fattas är byggnadstillstånd,
som regeringen vägrar att ge.
Det är den s. k. samhällsekonomiska balansen
som skall klaras, bland annat på
de sjukas bekostnad. Väntelistorna ökar,
och väntetiden för patienter, som behöver
sjukhusvård, går i vissa fall upp till
ett och ett halvt år.

Om förhållandena på sinnessjukhusen
slutligen lämnade häromdagen medicinalrådet
Rolf Bergman vissa interiörer
som ter sig mycket ruskiga. Jag skall be
att få läsa in i kammarens protokoll ett
avsnitt av hans rapport som publicerats
i pressen. Uppgifterna gäller först och
främst S:ta Gertruds sjukhus i Västervik.
Jag citerar:

»Vintertid måste de sjuka tillbringa
sin dag i svag belysning vid en rumstemperatur
som inte kan godtas. Dagrummet
på en avdelning, vilket under
dagarna är enda uppehållsplatsen inomhus
för 57 patienter, har en golvyta av
109 kvm. Utrymmet blir alltså 1,9 kvm
per person och luftkubiken 6,6 kbm. I
medicinalstyrelsens tillämpningsanvisningar
till hälsovårdsstadgan krävs 4,5
kvm respektive 12 kbm per boende. I
de äldre byggnaderna vid Restads sjukhus
i Vänersborg har varmluftsystemet
otillräcklig kapacitet. De uppmätta temperaturerna
under februari 1956 varierade
t. ex. från 4 till + 14 grader,

med de flesta dagstemperaturerna under
+ 10 grader.»

Man måste ändå betänka att det är
människor, levande människor, även om
de råkar vara mentalt sjuka, som skall
vistas i dessa lokaler. Jag tycker det är
en skamfläck för vårt land att vi inte
har kommit längre på detta område. När
man skall bedöma vår levnadsstandard
bör man nog också ha sådana förhållanden
med i bilden. Då ser vi att det återstår
mycket innan vi har fått det goda
folkhem som man på sina håll så gärna
brukar tala om.

Herr talman! Vi kommunister kommer
att göra allt vad vi kan för att få bristerna
undanröjda och för att skapa ett
gott samhälle för alla svenska medborgare.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det finns många ting
i herr öhmans anförande som man skulle
kunna rikta berättigade invändningar
emot. Jag skall emellertid nu nöja mig
med att ta upp endast en passus i hans
anförande.

Herr öhman gör gällande, att Sverige
i sin handelspolitiska orientering i stor
utsträckning följer Amerika och har försummat
tillfällena att öka handeln med
vad han kallar de socialistiska staterna.
Han beklagar detta. Som ett exempel på
vår inställning anförde han, om jag fattade
honom rätt, att vi med liv och lust
deltar i de nu pågående förhandlingarna
om att etablera ett europeiskt frihandelsområde.

Ingen av dessa anklagelser vilar på
saklig grund, herr öhman. Först och
främst har vi ansträngt oss att få en vidgad
volym för vår handel överhuvudtaget.
Vi för varje år handelsförhandlingar
med en rad av de stater, som herr
öhman nämnde, med Sovjetunionen, Polen
och andra öststater. Vi har ett mycket
stort intresse av att få sälja också
till de länderna. Det finns starka svenska
exportintressen att bevaka därvidlag.
Men ramen för vår handel är beroende
av vad vi själva kan köpa från dessa

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

stater. Vi kan ju inte vara betjänta med
att bara sända dit varor, vi vill ha betalt
också, det borde till och med herr Öhman
förstå. Det svenska köparintresset
är emellertid avhängigt av till vilka priser
de produkter erbjuds, som vi kan
tillhandla oss därifrån. När det exempelvis
gäller Sovjetunionen är de varor,
som väsentligen kan komma i fråga för
import till Sverige, oljan och kanske i
viss mån andra fossila bränslen. Men hittills
har priserna på de produkterna legat
avsevärt mycket högre än motsvarande
priser på andra håll, och detta har
gjort att handeln med Sovjetunionen inte
utvecklat sig riktigt på det sätt som herr
Öhman önskat. Skulle man följa en annan
politik härvidlag och tvinga vissa
företag — vi har ju inget utrikeshandelsmonopol
här i landet — att verkställa
inköp från länder, där marknadsförhållandena
är ogynnsamma, så skulle
det, herr Öhman, bli de svenska konsumenterna
som i sista hand fick betala
högre priser, t. ex. för uppvärmningen
av sina bostäder och för produkter som
kan erhållas till billigare priser från andra
länder. Det är detta som är anledningen
till att vår handel öster ut inte expanderat
i den omfattning som herr öhman
finner lämplig.

Vad sedan beträffar hans uppfattning
att vår handelspolitiska orientering synes
påverkad av amerikanerna, tror jag
den faller på sin egen orimlighet. Amerika
söker på intet sätt dirigera vår handelspolitik
i en viss riktning. Jag vet inte
ens hur det skulle tillgå.

Att vi deltar i förhandlingarna om ett
europeiskt frihandelsområdc är ju ingen
hemlighet för någon i denna kammare.
Det har klargjorts förut, och jag tror att
skälen för detta deltagande är så goda,
att till och med herr öhman skulle godkänna
dem om han satte sig in i frågan.
Därmed har jag inte ett ögonblick sagt,
att det speciella fördrag, som slutits mellan
de sex makterna på den europeiska
kontinenten genom Romfördragets undertecknande
och ratifikation, bör tjäna
som mönster för det ekonomiska samarbete
som vi hoppas skall kunna förverkligas
i en kommande överenskommelse

Statsverkspropositionen in. m.
beträffande ett europeiskt frihandelsområde.
Men jag tror att herr Öhman också
bör betänka, att cirka 35 procent av vår
export för närvarande går till de sex länderna
och att vi inte kan overksamma
åse, att dessa länder bildar en sluten
marknad, som kan medföra stora svårigheter
för oss att upprätthålla väsentliga
marknader för våra stora exportprodukter.

Detta utgör en av de huvudsynpunkter,
som bestämt vårt deltagande i dessa
överläggningar, och som jag nyss antydde
tror jag att även herr öhman har
svårt att bestrida riktigheten och klokheten
härav.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för den lilla orientering
om handelspolitiken som mitt anförande
inspirerade till. Handelsministern
påstod att vi här i landet i vår utrikeshandel
inte alls är inspirerade av
Amerika. Jag skulle hoppas att så vore
fallet, och jag skulle i så fall vara mycket
glad åt det. Men hur är det i alla
fall, herrr handelsminister! Är det inte
ännu så att det för Sverige gäller bestämmelser
om s. k. strategiska varor,
och kan inte detta vara en anledning —
jag ställer bara den frågan — till de
svårigheter som handelsministern här
talar om när det gäller att utveckla handeln
med östländerna?

Jag är naturligtvis inte sakkunnig och
kan inte bedöma de diskussioner om
priser som förekommit vid handelsöverläggningarna
— det är ju saker som inte
allmänheten ocli inte ens de flesta riksdagsmännen
kan få någon inblick i —
men jag har riktat uppmärksamheten på
frågan speciellt ur den synpunkten, att
det i ett läge, där vi kan riskera en stegrad
konkurrens och starka kristendenser
på västinaktsliåll, bör ligga i vårt intresse
att söka komma in på de väldiga marknader
som finns i öster. Jag tänker då
inte bara på Sovjetunionen; jag tänker
även på det väldiga Kina, med vilket
land vi nu äntligen i slutet på förra
Aret fick upprättat ett handelsavtal.

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Beträffande det europeiska frihandelsområdet
har jag för min del inte tagit
slutgiltig ståndpunkt. Jag har bara velat
peka på några av de konsekvenser
som kan befaras, och jag har sagt att
vi borde tänka oss för både en och två
gånger, innan vi sticker in handen i detta
maskineri.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Att vi visar en viss försiktighet
när det gäller handeln med
strategiska varor, tror jag nog kan vara
riktigt, men vi gör det i eget vällovligt
intresse. Sverige har ingen önskan att
delta i en allmän upprustning i världen.
Vi har visat en viss försiktighet därvidlag,
inte som ett resultat av några påbud
från t. ex. amerikansk sida, utan
därför att vi själva funnit en viss försiktighet
vara förståndig och ansett oss därigenom
rätt tillvarata våra egna intressen.

Jag är glad över att herr öhman nämnde
Kina. Det är ju ett exempel på att
vi ingalunda försummar att tillvarata
möjligheterna att få en vidgad handel
och en vidgad marknad för svenska exportprodukter,
att vi efter cirka två års
diskussioner har slutit ett goodwill-avtal
med Kina.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Herr Ohlon hade vänligheten
att börja sitt anförande med en
välgångsönskan till regeringen. Jag tackar
honom för den vänligheten, och jag
vill gärna kvittera den med en lyckönskan
till att han numera har slutat med
att citera vad herr Ohlin och jag har
sagt under den politiska debatten och
sökt sig tillbaka så långt som till 1917
års remissdebatt. Framför allt lyckönskar
jag honom till att han så slaviskt
följde de socialdemokratiska auktoriteterna
i den remissdebatten. Fortsätt med
studierna, så kanske herr Ohlon så småningom
också närmar sig dagens verklighet.

Jag hade nämligen litet svårt att rik -

tigt känna igen dagens verklighet i den
skildring, som både herr Ohlon och herr
Ewerlöf lämnade från denna talarstol.
Det kan väl ändå inte vara ett så dåligt
tillstånd i vårt land, som man skulle
kunna tro, om man som enda informationsmaterial
hade inläggen ifrån oppositionens
sida. Den som tittar på praktiskt
taget vilken sifferserie som helst,
som belyser vår ekonomiska situation,
måste fråga sig om det är något annat
land, som herrar Ohlon och Ewerlöf talar
om. Ett folk som i fjol ansåg sig ha
råd att köpa exempelvis 150 000 nya bilar
— för att nu inte tala om de 80 000
nya TV-apparaterna — kan ju ändå inte
ha det så förfärligt dåligt.

Men man säger kanske: »De där bilarna
och den höga standard, som Sveriges
folk hade i fjol, fick vi betala genom att
inte offra på framtiden vad man skall
göra, om man vill fullfölja framstegsarbetet.
» Ja, hur är det med den saken?
I fjol byggdes mera för framtiden än
under något tidigare år — bostadsbyggandet
slog ett rekord med 62 000 nya
lägenheter. Samtidigt var det personliga
sparandet i vårt land förra året omkring
350 miljoner kronor större än året innan.
över huvud taget har det, som oppositionen
brukar angripa oss för, förlorat
huvudparten av sin slagkraft. Den
ekonomiska balansen, balansen i fråga
om utrikeshandeln, sparandet — allt ter
sig jämfört med föregående år gynnsammare.
Det mörka inslaget i bilden är
farhågorna för hur det kan gå i framtiden
och att vi inte lyckats hejda prisstegringarna.

När man diskuterar budgeten, tror
jag att det måste ske så som herr Strand
nyss gjorde. Vilken inverkan kommer
denna budget att få på våra strävanden
att ordna det hyggligare för vårt folk,
att upprätthålla en tillkämpad ekonomisk
balans och förhindra att arbetslöshet
uppstår? Det är givetvis en ekonomisk
debatts centrala fråga. Vad betyder
statsbudgeten i dessa hänseenden: Inverkar
den fördelaktigt, eller har regeringens
utformning av budgeten gett den
en tendens att rubba den ekonomiska
balansen, öka riskerna för sysselsätt -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

ningssvårigheter eller skärpa prisstegringstendenserna?
Jag tror att det är
ganska typiskt att den av talarna i dagens
remissdebatt, som för in denna fullständigt
avgörande synpunkt i sammanhanget,
är den man som under många
år stått såsom Landsorganisationens ordförande
och som därför vant sig — kanske
mer än de flesta av oss andra -— vid
att se de ekonomiska spörsmålen i sitt
reella sammanhang: Hur påverkar det
man gör de breda lagrens möjligheter
att få ut vad vi anser att de skall ha rätt
att få ut av den alltjämt fortgående tekniska
utvecklingen?

Herr Olilon avsåg kanske, med ett
enda kort avsnitt av sitt inlägg, att beröra
denna den ekonomiska debattens
kärnfråga. Han skildrade nämligen hur
förfärlig inflationen var. Det kan ju
hända att hans skildring var något överdriven;
men jag tror att den var nyttig.
Och om jag, herr Ohlon, finge betrakta
denna målning såsom avsedd att bli en
bakgrund, mot vilken vi har att vänta
nya riktlinjer för folkpartiets uppträdande
i de ekonomiska debatterna, då
skulle det verkligen ha hänt någonting
mycket glädjande. Har man uppfattningen
att inflationen är så fruktansvärd,
som herr Ohlon här skildrade, då skall
vi nog kunna komma överens om de krafttag
som fordras för att bekämpa en så
ondskefull makt. Jag väntar därför med
stort intresse att få se, hur folkpartiet
vid årets riksdag kommer att bryta med
sin tidigare, enligt min mening åtskilligt
lättsinniga ekonomiska politik.

Om jag ytterligare ett ögonblick får
uppehålla mig vid herr Ohlon, så tyckte
han att man visserligen skall spara, men
inte på nödvändiga studieresor. Han
ville att vi skulle resa utomlands — han
angav inte för hur lång tid, men jag hoppas
att han vill ha oss tillbaka igen! —
och att vi då skulle ägna oss åt studier
av inflationens verkningar i Finland och
i Frankrike. Ja, när nu herr Ohlon är
på det spendersamma humöret, kunde
han vid låta oss resa litet längre: Varför
inte fortsätta till Australien? I)ct iir ett
mycket trevligt land, säger många. Där
har eu liberal regim varit ansvarig för

Statsverkspropositionen in. m.
den största prisstegringen och den värsta
inflationen som förekommit i något
av de länder, som räknar sig ha en något
så när stabil ekonomi •—• en långt
våldsammare inflation än den vi har
möjligheter att studera i vårt eget land.

Och vill herr Ewerlöf följa med på
den av herr Ohlon bekostade studieresan,
så kan vi ju ställa färden till England.
Man skall alltid välja en miljö
som passar studieresans deltagare: herr
Ohlon till Australien, som har liberal
regim, och herr Ewerlöf till England,
som har en högerregering. Den konservativa
regeringen i England har suttit
sedan 1951. Studera där hur en strikt
tillämpning av högerns principer, med
löften om skattesänkningar och infriande
av dess löften, har lett fram till en
prisstegring, som jag tror att engelsmännen
för närvarande är rätt bekymrade
över och som sannolikt inte står den
svenska prisstegringen efter.

Herr Ohlon ville emellertid att vi
skulle resa just till Frankrike och Finland,
ty då skulle vi kunna konstatera
hur inflation håller på att driva ett samhälle
till sönderfall. All right, det kan
ligga mycket i det. Tilliten till ingångna
avtal är så värdefull, att när den rubbas
kan det föra med sig ödesdigra verkningar,
ehuru kanske inte av så allvarlig beskaffenhet
som herr Ohlon ville göra
gällande. Jag vill inte förneka att här
finns en risk.

Men vad man framför allt skulle använda
tiden till i Frankrike och Finland
vore ju att analysera vad det är som har
gjort, att dessa två länder icke har kunnat
skapa stabila riksdagsmajoriteter,
som har varit beredda att ta ansvar för
en ekonomisk politik över huvud taget.
Här leker de med varandra, vare sig de
sitter i koalitionsregeringar eller i minoritetsregeringar.
Hoten och upphovet till
dessa svårigheter och även till inflationskatastroferna
iir ju att man icke har lyckats
mobilisera riksdagsmajoriteter, som
tagit ut de skatter som partierna gjort
nödvändiga genom de utgifter som parlamenten
har beslutat. Om oppositionen
reser tillbaka från eu studieresa i Finland
och Frankrike med de lärdomarna,

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

vore det sannerligen väl använda pengar.

— Jag tror att vi här kan lämna herr
(Ullons resonemang för stunden, så får
vi sedan se om det finns anledning att
återkomma.

Skulle vi inte nu kunna medge, att det
har varit riktigt och nödvändigt att föra
en stram ekonomisk politik? Det är klart
att vi inte har undgått att göra misstag,
men lägg märke till, vari dessa misstag
består. Vad vi just nu anklagas för är
att vi inte med tillräcklig styrka har
hävdat våra egna principer, att vi icke
liar drivit stabiliseringspolitiken så hårt
som vi bort göra. Men vi har under hela
den tid, som vi nu kritiseras för, varit
hårt ansatta av oppositionen därför att
vi drivit stabiliseringspolitiken för hårt

— vi har varit utsatta för ständiga angrepp
för att vi icke har släppt efter
skatterna. Högern har försökt att hålla
tillbaka sina önskemål om utgiftsstegringar;
folkpartiet har däremot icke
ålagt sig några hämningar i den riktningen.
Folkpartiet har ingivit det svenska
folket en nära nog fantastisk föreställning
om vår ekonomiska styrka men
samtidigt begärt skattesänkningar och
ökade utgifter. Vill herr Ohlon ha exempel
på denna enligt min mening för demokratien
ödesdigra överbudspolitik,
skall jag gärna stå till tjänst.

Herrar Ohlon och Ewerlöf har här
talat om det ekonomiska lägets ovisshet
ocli om nödvändigheten för oss att med
uppmärksamhet följa vad som händer
överallt ute i vår värld, och jag behöver
väl inte säga kammarens ledamöter, att
jag på det livligaste instämmer häri. Vår
budget är uppgjord just för att möjliggöra
en vakthållning åt de olika håll, där
man kan behöva hålla vakt. Depressionstendenser
och inflationstendenser bryter
sig för närvarande, och det är alldeles
riktigt som herr Ewerlöf nyss sade:
Ingenting skulle vara farligare än om inflationstendenserna
i Sverige finge ohämmat
fortgå, medan depressionstendenser
toge överhand därute. Vaksamhet inför
den internationella utvecklingen är
i alla fall en punkt, där vi odelat instämmer
i vad vi har sagt varandra.

Det kan alltså inte — och det har jag

försök att visa med dessa korta ord
— vara den hittillsvarande utvecklingen
i vårt land, som oroar, utan risker som
kan komma utifrån. Dessutom har vi
statsfinansernas läge. Självklart är den
saken betydelsefull, eftersom statsfinanserna
spelar en så stor roll för vår ekonomi;
jag har redan i anslutning till
herr Strands anförande tillåtit mig framhålla
det. Det är mycket viktigare att
man tar den roll, som statsfinanserna
spelar, i beaktande än dessa ändlösa
strider om budgettekniska detaljer. Det
är uppriktigt sagt komplett likgiltigt om
en utgift kommer på driftbudgeten eller
på kapitalbudgeten. Det har varit ett
stort framsteg i den ekonomiska debatten,
att man efter 1956 års budget har
börjat att mera räkna statens utgifter
som en enhet utan alltför mycket sysslande
med budgetkineseriet.

Nu säger man: »Inkomsterna har inte
stigit i samma takt som utgifterna, och
• let är det som nu inger oro för framtiden.
» Ja, till en del kan man ju säga
att den omständigheten, att inkomsterna
redovisas med lägre belopp i årets budget
än man tidigare haft anledning att
räkna med, beror just på att vi har fått
en lugnare ekonomisk utveckling. Till
den del spaningen beror på den omständigheten,
föreställer jag mig, att vi
alla gläder oss åt att statsinkomsterna
inte flödar lika rikt som förut. Men utgifterna
är boven i inflationsdramat. Och
de saknas inte — framför allt utanför
denna kammare — som hårt angriper
inte bara regeringspartiet utan alla politiska
partier för att de söker draga röster
till sig genom att strö löften som,
när de skall infrias, ovillkorligen leder
till ökade statsutgifter.

Vi har all anledning att lyssna till den
kritiken. Det finns ingenting som vore
dummare än om de, som har att företräda
folket i riksdagen, skulle säga, att
det betyder ingenting att det utanför
riksdagen växer upp en opinion, som
anser att vi gör av med för mycket
pengar. Vi kan inte slå oss till ro med
att hänvisa till att vi är överens. Vi måste
som sagt bekväma oss till att lyssna till
kritiken och se efter, om det ligger nå -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

gonting i påståendet, att vi söker draga
till oss röster genom att lova utgifter,
som vi sedan får svårt att täcka med inkomster.
Men om jag finge ge ett råd
till dem, som här angriper de politiska
partierna och politikerna, så skulle det
vara: Tag reda på hur det förhåller sig!
Ty den kritik, som icke har en saklig
grund, fyller ingen uppgift. Den är för
lätt att slå tillbaka för att ha någon
effekt.

Jag tillåter mig att anföra ett par siffror,
som kanske kan ge en tankeställare.
Vi har under de sju åren mellan 1948
och 1955 haft en stegring av de statliga
utgifterna med 5 miljarder. Det är ju en
fruktansvärd siffra, tycker man, och det
är klart att man frågar sig, om det var
nödvändigt att från 1948 till 1955 låta
statsutgifterna stiga med detta belopp.
Herr Strands analys var också härvidlag
välgörande, ty det är omöjligt att säga,
om det är en faktisk belastning, förrän
man vet, hur mycket av stegringen som
är en överflyttning av inkomsterna. Jag
skall inte uppehålla mig vid den sidan,
men det är en väsentlig sak, som herr
Strand där tagit upp till diskussion. Jag
skall ta upp siffrorna från en annan
utgångspunkt.

Av utgiftsstegringen på 5 miljarder
hänför sig nära en tredjedel till försvaret.
Vi kan beklaga, att försvaret
under det åttonde av dessa år kostar
1,4 miljarder mer än strax efter kriget.
Men finns det många i denna kammare,
som vill påstå, att den utgiften har politikerna
dragit på staten i deras kamp
om väljarna? Det är väl ändå uppenbart,
att denna utgiftsstegring har skett, trots
att politikerna vetat att för var hundrade
miljon som här anvisas, får de lägga
ned mycket arbete på att övertyga folket
om riktigheten i vår sats att utgifterna
varit nödvändiga. Politikerna har ingen
anledning att för dessa utgifters skull ta
emot beskyllningar för att de sitter och
beslutar utgifter för att draga väljare till
sig.

Ett belopp av G50 miljoner, alltså en
bra hit över It) procent, har gått till
forskning, utbildning och dylika ting.
Finns det någon i denna kammare, som

Statsverkspropositionen in. m.
skulle vilja gå upp och säga att dessa
11—12 procent av utgiftsstegringen är
uttryck för politikernas vilja att genom
lättköpta reformer draga väljare till sig?
Det är klart att väljarna kräver av oss
att vi skall planera för framtiden. Men
utgifterna för vetenskap, forskning, utbildning
m. m. gäller ju ting som mognar
så småningom. Det är vår uppgift att
sköta om dem, men det är orättfärdigt
att angripa oss genom att påstå, att dessa
650 miljoner skulle ingå i ett köp av
röster.

Litet större är den summa som går
till vägarna och kommunikationsmedlen.
Visserligen närmar vi oss här mera populära
områden, men det är väl uppenbart
att ingen av oss vill gå upp och
säga, att vi under dessa åtta år har byggt
för mycket på kommunikations- och vägväsendets
område.

Då återstår den utgiftsökning som gått
till folkpensioner, barnbidrag och till utbyggnad
av administrationen och några
andra ting.

Jag vågar fråga: År vi inte överens om
att det var en stor sak, när vi i enighet
beslöt 1948 års folkpensionsreform? Det
var ju dock en revolution för de gamla
som då inträffade, det är klart att det kan
hända att några röstar på oss för den
sakens skull. Men vi var där alla överens,
och ingen kunde räkna sig det till godo
framför den andre. Barnbidragen var det
kanske något mera strid om, men att
göra en reduktion av barnbidragen har
<iock ännu inte någon vågat föreslå.

Vi hörde nyss från denna talarstol en
skildring av hurudana förhållandena är
på sinnessjukhusen. Är vi verkligen beredda
att ta emot beskyllningar för att
de tiotals miljoner kronor av dessa siffror,
som avsetts till upprustning av sinnessjukhusen,
är ett lättsinnigt slöseri,
när vi vet vilka behov som nu får eftersättas,
därför att vi inte bär anslagit
tillräckligt mycket.

Vi hör lyssna till kritiken, visst bör vi
det, men vi bör för det första, herr
Ohlon, tala om för Sveriges folk att de
flesta åtgärderna har vi allihop varit
med om och är solidariskt ansvariga för,
och för det andra bena upp de väldiga

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
utgiftssiffrorna, så att man får klart för
sig vad det är som har kostat så mycket
pengar.

Nå, men investeringarna har vi väl alldeles
glömt bort? Jag skall inte, om det
inte blir nödvändigt, i detta fall dra
några siffror. Det föreligger samma proportioner
med kraftiga ökningar av de
statliga utgifterna på praktiskt taget alla
områden som har betydelse för landets
styrka i framtiden: vägarna, försvaret,
kraftverken, skolorna och sjukhusen. Jag
tror uppriktigt sagt, herr Olilon, att vi
inte har någon anledning att skämmas
för att de statliga investeringarna har stigit
så som de gjort.

Men det är klart att de 12 miljarder
kronor, som årets budget slutar på, är
en väldig siffra och den stämmer till eftertanke.
Jag tror att jag vågar försäkra
kammarens ledamöter, att regeringen har
granskat varenda utgiftspost med utomordentlig
noggrannhet för att se, om det
ändå inte fanns en möjlighet att få siffran
att bli mindre. Yi har inte vågat göra
någon minskning, utan vi har t. o. m. föreslagit
vad kanske herr Ohlon hade
tyckt vara ekonomiskt lättsinne. Vi har
t. o. m. vågat öka utgifterna på vissa
punkter. Vi har ökat anslagen för kraftverksbyggnader,
för utbyggnader av
atomkraften. Ingendera av dessa åtgärder
innebär något publikfrieri. Atomkraften
kommer att användas först när
åtskilliga av oss försvunnit, i varje fall
från den politiska vädjobanan. Först på
1970-talet börjar på allvar verkningarna
av de insatser, som regeringen nu inbjuder
denna kammare att besluta om.
På skolans och forskningens områden
har vi också gått fram med ökade anslag.
Inte på något av dessa fält gäller det annat
än ett planerande för framtiden. Det
kan möjligen sägas, att det för närvarande
är orimligt att bygga så mycket bostäder.
Vi anser att även detta ingår såsom
ett led i planerandet för framtiden.
Vi tror inte att man kan säga att det
innebär ett slöseri med våra resurser på
bostadspolitikens område om vi bygger
62 000 lägenheter, såsom vi byggde i fjol,
och försöker pressa upp den siffran.

Det var en klok industriman som här -

omdagen sade, att när ett företag befinner
sig i en dålig situation, är företaget
frestat att söka pressa ned sina utgifter,
och framhöll, att företaget bör
akta sig för att pressa de dynamiskt inkomstökande
utgifterna. Regeringen har
handlat precis på det sättet. När det
gäller byggandet av kraftverk, atomkraft
och utbyggandet av vår forskning
och när det gäller fostran av våra unga
och bostadsbyggande har vi redovisat
anslagsstegringar. Jag vågar fråga oppositionen:
Är det inte rimligt att vi skulle
kunna samsas om dessa åtgärder och
samsas om dem utan att vi från denna
talarstol skall ge ökad spridning åt talet
om de lättsinniga politikerna, som
strör löften omkring sig som man sedan
har svårt att realisera?

Herr Ewerlöf svor sig så att säga fri
från denna utgiftsstegring. Detta kan ju
inte herr Ohlon göra — hur formuleringsskicklig
han än är; då får han komma
med ännu längre tillbaka liggande
citat, om det skall gå bra. Men herr
Ewerlöf sade sig ha gjort vad han kunnat
för att förhindra utgiftsstegringarna,
han ville inte ta sjukförsäkringen
vid den tidpunkten, då reformen genomfördes,
han ville att bostadspolitiken
skulle föras på ett annat sätt, han motsatte
sig barnbidragens höjning, han
tyckte inte att det var lämpligt att kommunerna
fick tillbaka så mycket pengar
i samband med den kommunala
skattesänkningen, och han angrep de
100 miljoner kronor till LKAB, som
nu är upptagna i budgeten. Det är
klart, herr talman, att här möter en
motsättning, därför att det finns en annan
sida av herr Ewerlöfs insatser som
han, blygsam som han är, helt glömde
bort att tala om. Skulle Sveriges ekonomiska
och statsfinansiella läge varit en
enda krona bättre, om högern fått diktera
finanspolitiken? Vi hade då inte
gjort alla de här sakerna, men vi hade
gjort någonting annat: varje krona, som
herr Ewerlöf och högern har velat spara,
har ju herr Ewerlöf och högern velat
dela ut till skattebetalarna. Icke en enda
krona bättre hade Sveriges statsfinansiella
läge varit, om herr Ewerlöf och

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

högern regerat. Det hade bara varit svårare
för barnfamiljerna, det hade varit
högre hyror för de bostadssökande, det
hade varit besvärligare för kommunerna
att få sin ekonomi att gå ihop o. s. v.
Vad sjukförsäkringen angår skulle den
väl ändå inte ha fått vänta så länge, att
vi ännu inte skulle haft den, utan det
var ett eller två års uppskov som högern
propagerade för. Där är alltså skiljelinjen.

Mellan herr Ohlon och mig finns ingen
skiljelinje när det gäller utgifterna.
Herr Ohlon är mera förtjust i statsutgifter
än jag är, men mellan herr Ewerlöf
och mig finns det en bestämd skiljelinje.
Han vill sänka och nedrusta Sveriges
sociala standard för att med dessa
pengar företa en skattesänkning. Detta
är all right, men då är det en saklig
motsättning; vi kan föra strid därom mellan
högern och regeringspartiet. Man
skall dock inte här blanda in Sveriges
ekonomiska läge, ty detta hade ju varit
precis likadant, om vi delat ut pengarna
till barnbidrag eller använt dem
till en skattesänkning. Vi hade haft precis
samma möjligheter till dåliga finanser,
om herr Ewerlöf regerat som då jag
regerat. Jag bär för övrigt mina tips
om att det hade varit värre, om herr
Ewerlöf regerat, men det är en sak som
jag inte vill dra in i debatten.

Nej, så lätt kommer inte oppositionen
från det här, som den sökt göra i början
av debatten. Det är alltid lättare,
innan någon annan diskuterar. Vad vi
har att fästa uppmärksamheten på är
alltså att Sveriges statsfinansiella läge
varit likadant även med högerns linje,
och det hade otvivelaktigt varit mycket
värre med folkpartiets, om nu det är en
tröst för högern.

I fjol, alltså så sent som 1957, föreslog
representanterna för (let parti, som
nu angriper oss för att vi skulle ha en
bankrutterad budget, skattesänkningar
på 700 miljoner kronor. Med 700 miljoner
kronor skulle alltså löpande års
budget ha varit sämre, om folkpartiet
haft ansvaret för dess utformning. Om
vi har gjort bankrutt, herr Ohlon, hur
står då till med affärerna på göteborgs -

Statsverkspropositionen m. m.

bänken? Där måste det ändå vara en kolossal
kassabrist och ett oerhört upplåningsbehov.
En annan sak är, om man
som herr Ewerlöf vill stryka barnbidragen,
låta bostadspolitiken bli hårdare
och hyrorna stiga. Då kan man åtminstone
säga att man har hållit det hela
flytande, men man har inte gjort läget
bättre statsfinansiellt.

Låt oss gå tillbaka till 1956! Då lades
det fram en budget som man sade var
väldigt stark. De som varnade för att
betrakta den budgeten som så stark
var inte högern och folkpartiet, utan
det var vi på regeringsbänken. Det var
herr Sträng som varnade för julgransplundring.
Det var han som sade: »Det
ser mycket ut, och det kommer att glittra
i ögonen, när det är så stort överskott
på pengar, men det kan hända
mångahanda ting, och man hör vara försiktig.
» Varningarna för att här slösa
bort pengarna, antingen på nya reformer
eller på skattesänkningar, kom från
regeringsbänken.

1956 års val blev ett skatteval, där
höger och folkparti gjorde sitt yttersta
för att skildra, hur socialdemokrater
och bondeförbundare utan motivering
och utan anledning plundrade de svenska
skattebetalarna. Det fanns utrymme
i budgeten för nästan hur stora skattesänkningar
som helst. I medkammaren
sitter det 100 högermän och folkpartister
som är valda på ett skattesänkningsprogram.
Jag undrar, om någon av dem
känner det så, att han anser att det skulle
vara roligt, om förslaget till uppmjukningar
av 1956 års hudget hade haft
möjlighet att bli en politisk realitet.
Jag undrar, om inte många av dem i
dagens situation livligt gläder sig åt att
valet ändå inte blev bättre än att det
kom in 106 socialdemokrater mot de 100
som valts på skattesänkningsprogrammet.
Jag tror att de 100 i dag har anledning
alt tala ganska försiktigt och ganska tyst
om den offensiv med vilken de gick ut
i 1956 års valrörelse.

Om man nu har nyktrat till från alla
håll och om vi säger oss så här: »Stora
reformer iir bra, om de utarbetas förståndigt,
så hjälper de många miinni -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

skor, men det finns ett samband mellan
utgifter och inkomster, om många får
hjälp av en reform, så är det också
många som skall vara med om att betala»
— då har den politiska debatten i
vårt land fått ett tillskott av realism som
kommer att göra det mycket lättare att
nå fram till förnuftiga beslut än om
man försöker att inför väljarna ge den
föreställningen att Sverige är ett land,
där de ekonomiska resurserna är praktiskt
taget obegränsade och där man har
råd både till att besluta dyra reformer
och till att samtidigt sänka de skatter,
varmed reformerna skall betalas. Om det
blir en viktig uppgift för oss alla, vi
som sysslar med politik, att göra klart
för väljarna att här finns ett obönhörligt
sammanhang emellan utgifter och inkomster,
då, herr talman, tror jag att
den politisk-ekonomiska debatten i vårt
land kan föras med utsikt till att ge
vägledning och upplysning åt medborgarna,
och det är väl vad den skall göra
i en demokrati.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett högst förbryllande
anförande som statsministern nu
har uppbyggt oss med. Han inledde det
med att säga, att herr Ohlon och jag
egentligen inte alls hade förstått vår uppgift,
eller vad det i själva verket var fråga
om i den här debatten, men det hade
herr Strand gjort, och han harangerades
för det. Vad innebar det? Jo, herr Strand
hade insett att den fråga det nu här
framför allt gällde var den inverkan, som
den nu föreslagna budgeten kunde tänkas
komma att få för den tid som budgeten
avser.

Jag vädjar till kammaren. Jag har från
början till slut begränsat mitt anförande
till att vara just en analys av hur den nu
föreslagna budgeten skulle kunna tänkas
komma att influera på vårt ekonomiska
liv. Hela anförandet, från första början
till slut — med avstående från varje demagogisk
utflykt i andra rymder — gällde
denna av statsministern såsom det
centrala i dagens debatt betecknade fråga,
om vilken inverkan den framlagda
budgeten kan tänkas komma att få.

Ehuru detta enligt statsministern var
den centrala frågan har jag förgäves i
hela hans långa anförande försökt upptäcka
någon enda sats som var ägnad
att belysa, hur man från regeringens sida
anser att detta budgetförslag skall
komma att återverka på vår ekonomi.
Det har i stället blivit en de stora reformernas
och de stora utgifternas höga
visa och ingenting annat, under det att
vad jag i min blygsamhet — som statsministern
harangerade mig för —- har
sökt att visa upp är, att det just är dessa
stora reformer och dessa stora utgifter
som är anledningen till att vi har skäl
att se ganska mörkt på den framtid som
dagens budgetförslag täcker. Det gör att
jag saknar varje anledning att nu gå in
på allt vad herr statsministern har velat
— tydligen enligt sin egen mening vid
sidan om den centrala frågan —■ utveckla
i fråga om innebörden och betydelsen
av desa reformer i och för sig. Nu är
det fråga om vad vi orkar med och vad
som ligger i folkets intresse, även de
människors intresse som utnyttjar de sociala
reformerna. Vi har den meningen
att sociala reformer, som inte är tillräckligt
underbyggda, inte blir av det värde
som avsetts.

Det enda statsministern sade om budgeten
var att det skulle vara en vakthållning
åt två håll. Det är ett uttryck som
används både i nationalbudgeten och i
finansplanen. Jag har just försökt ägna
ett långt stycke i mitt anförande åt att
visa upp att jag inte har kunnat finna
att det förekommer någon vakthållning
åt två håll. Jag kom till det resultatet, att
denna budget icke kan verka åt mer än
ett håll, nämligen i inflationsstimulerande
riktning. Detta har jag försökt belägga
genom att visa upp förloppet med underbalanseringen
och den stora upplåningen
samt omöjligheten att placera
denna upplåning på kapitalmarknaden,
varför man måste hämta den på ställen
där det är liktydigt med att man nyskapar
pengarna med de konsekvenser det
kan väntas föra med sig för penningvärdet.

Jag ber att få erinra om att vi hade en
liknande situation som denna, om också

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

inte lika uttalad, år 1953. Då konstaterades
att allting var gott och väl; vi hade
balans, det var lugnt på arbetsmarknaden
och det ena med det andra. Det är
en beskrivning som är ungefär densamma
som den vi nu får höra gång efter
annan av det läge som vi har i dag. Jag
tillät mig då, på hösten 1953, att fästa
uppmärksamheten just på innebörden av
en mycket stor upplåning i affärsbankerna
som då hade skett. Jag vill minnas
att den var på 900 miljoner kronor. Jag
gjorde gällande att genom denna upplåning
hade man skapat ett monetärt utrymme
för en inflationsutveckling som,
så fort anledning fanns, skulle komma att
knyta an till dessa pengar. Det var i
själva verket precis vad som skedde mellan
1953 och 1954, och jag har trott mig
med en viss tillfredsställelse kunna konstatera
i andra sammanhang, där vi diskuterat
dessa saker, att man även på herr
statsministerns politiska sida har kommit
underfund med att det verkligen
finns ett sådant sammanhang och att
man följaktligen erkänner att risken för
en inflationsutveckling är utomordentligt
stor vid en upplåning av samma natur
som den vi har haft under detta budgetår
och som vi i förstorad skala kommer
att få under nästa budgetår. Detta
är, herr statsminister, en väsentlig fråga
när det gäller att bedöma budgeten
iför nästa år, och allt det andra, som
statsministern har uppbyggt oss med,
ligger vid sidan av saken.

Till sist några ord om den direkta
apostroferingen av högerpartiet. Vi har
fått det erkännandet att vi i alla fall bär
föreslagit minskningar av utgifterna,
men vad ville vi göra med dem? Jo, någonting
så orimligt som att lämna tillbaka
motsvarande belopp i form av skattesänkning,
och skulle vi således ha fått
vårt igenom, skulle vi inte alls ha förbättrat
situationen, utan den skulle i stället
ha varit värre. Ja, jag hävdar tvärtom
att även om vi fått igenom både vår
utgiftssänkning och vår skattesänkning,
skulle dagens läge varit betydligt gynnsammare.
Vi har den uppfattningen, herr
statsminister, att de höga statsutgifterna
och de därav föranledda höga skatterna

Statsverkspropositionen m. m.
här i landet i och för sig utgör en inflationsdrivande
faktor.

Vi tror inte på möjligheten att komma
i verkligt betryggande samhällsekonomisk
balans med mindre vi får ned
skattetrycket. Därtill kommer, herr statsminister,
att vi räknar med att en påtaglig
skattesänkning skulle inom kort
tid återvinnas genom ökade inkomster i
landet — särskilt gäller detta den extra
bolagsskatten som jag tror att staten förlorar
mera på än den har vunnit.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av statsministerns anförande
fick man det intrycket att han
ville göra gällande att regeringens politik
har varit ägnad att befordra den ekonomiska
balansen. Vi vet ju alla i denna
kammare att raka motsatsen är förhållandet,
att penningens värde har sjunkit
med 60 procent eller mer under den tid
statsministern och hans parti har suttit
vid makten.

Statsministern var obehagligt berörd
av de interiörer jag drog fram ifrån den
svenska socialdemokratiens ungdom. Han
ville i stället att vi skulle tala om partiets
mandom och ålderdom. Ja, låt gå
för det! Herr Erlander och hans parti
har haft makten sedan år 1945. Regeringen
och hans parti har därför själva kunnat
förhindra inflationen utan medverkan
av andra. Skyll alltså inte på oppositionen!
Varför har inte regeringen
handlat exempelvis så, som den lovade
att göra i partiets efterkrigsprogram, där
det hette att den skulle sätta stopp mot
inflationen?

När statsministern ger sig in på dessa
frågor, kommer som ett brev på posten:
situationen skall räddas genom högre
skatter. Det är hans recept mot inflationen.
Skatter och återigen skatter! Varför
har inte regeringen i tid samordnat finanspolitiken
med en förnuftig penningpolitik?
Jag vill erinra om statsministerns
uppträdande i somras, när riksbanken
ingrep i en mycket kritisk situation, och
om på vilket sätt statsministern yttrade
sig. Statsministerns ståndpunkt innebar
ett fullföljande av den politik, som förts

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

under efterkrigsåren och som lett oss till
det läge, i vilket vi i dag befinner oss.

Herr statsministerns redogörelse för
folkpartiets ekonomiska politik var fullkomligt
snedvriden. När vi i vissa situationer
har förutsatt skattesänkning, har
vi också varje gång anvisat, hur denna
skulle kunna finansieras. En gång — eller
kanske det var två år å rad — påpekade
vi en mindre avskrivning på byggnadslån.
Vad blev svaret? Jo, statsministern
stämplade uttrycket: »Vad folkpartiet
är lättsinngt, folkpartiet vill låna
till skatten!» Denna paroll fördes runt
landet på gator och torg under den senaste
valrörelsen. Men om det var riktigt
beträffande folkpartiet, måste det väl
vara riktigt nu för regeringens vidkommande,
när regeringen på en gång vill
»reaktivisera» 300 miljoner av avskrivna
byggnadslån och i stället måste låna
upp de 300 miljonerna.

Herr statsministern drog fram England
och Australien och menade att exexempelvis
i Australien, som haft en liberal
regim under en längre period,
hade inflationen gått mycket längre än
i vårt land. Men kom ihåg, att både
Australien och England var med i kriget!
Detsamma gäller också beträffande
Frankrike och Finland, som berörts i
dag. Dessa länder hade ett betydligt
sämre utgångsläge än Sverige för tolv
år sedan.

Statsministern lever i den bästa av alla
världar, i det av honom styrda Sverige.
Se, hur vi ökar antalet TV-apparater,
se, hur vi ökar antalet bilar! Tidigare
var det fråga om antalet telefonapparater,
och i fjol steg sparandet med 350
miljoner kronor, men vad för sorts kronor?
Jo, deprecierade kronor, som inte
hade samma värde som förut. Hur stort
sparandet ändå var, räckte det inte för
den finansiering, som det nuvarande
samhället kräver.

Att resa till andra länder och studera
förhållandena är för herr statsministern
tydligen en styggelse. Där råder inte
den partipolitiska enighet, som är herr
Erlanders ideal, och därför har det
gått som det har gjort. Statsministern
reducerar Finlands ekonomiska pro -

blem till att de beror på partimotsättningarna.
Men, herr statsminister, är
detta riktigt? År det inte så, att vissa
fundamentala fel begåtts i penningpolitiken
och drivit landet därhän det i dag
befinner sig och där inte minst socialdemokratien
blivit klämd emellan sköldarna? -

Hans excellens herr .statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag är inte på något sätt
illa berörd av citaten från socialdemokratiens
ungdom. Jag tycker det var
kloka ord som Rydén sade 1917, och jag
lyckönskade till och med herr Ohlon
för att han lyckats få tag i en så god
auktoritet i finansiella frågor som Värner
Rydén och hoppades att han skulle
fortsätta studierna och komma fram till
dagens verklighet. Det var mitt enda
önskemål, och någon kritik av herr Rydén
som auktoritet har inte framförts
av mig.

Herr Ewerlöf hade inte funnit någonting
i mitt anförande, som berörde budgetsituationen.
Vad är då ändamålet med
dagens debatt? Det kan ju inte vara att
stå här i talarstolen och tala om att vi
inte tycker om inflationen. Det är i och
för sig nyttigt och bra att tala mot inflationen,
men det finns väl ingen här
i denna kammare eller ens någon i landet
som skulle vilja stå upp och försvara
inflationen. Alla dessa skildringar
av inflationen gör merendels en viss nytta,
om de tas som utgångspunkt för en
vettig ekonomisk politik.

Men dagens debatt skall, enligt vad
jag tillät mig säga, röra frågan: Hur påverkar
budgeten vårt ekonomiska läge?
Jag skildrade först, att vårt ekonomiska
Jäge är relativt hyggligt, och sade att
följaktligen måste det samspel mellan
finanspolitik och kreditpolitik, som hittills
ägt rum, ha bekommit det svenska
näringslivet ganska väl. Det var den ena
konklusionen jag gjorde.

Reträffande farhågorna för framtiden
sade jag uttryckligen, att de stora statsutgifterna
givetvis skall följas med den

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

största uppmärksamhet men att vi gagnar
ingen — allra minst dem, som har
sänt oss till denna riksdag — genom att
framställa saken så, som att statens finanser
skulle handhavas av en serie politiska
partier, som inte har något intresse
för helheten, utan som i sin jakt
efter väljarnas röster är beredda att ge
vilka bud som helst.

Jag kan försäkra herrar Olilon och
Ewerlöf, att detta är en mycket viktig
synpunkt på den statsfinansiella situationen.
Vi får inte låta sådana anklagelser
stå oemotsagda, om de är felaktiga;
och är anklagelserna riktiga, då hör vi
gå in i våra kammare och rannsaka oss
själva och bättra oss. Det får inte bli så,
att man utanför riksdagen får den uppfattningen,
att de politiska partierna allihop
är lika goda kålsupare, att de slösar
med väljarnas pengar, att den budget
som är framlagd är uttryck för ekonomiskt
lättsinne, allt bara för att få
väljarnas röster.

Det är ingen oväsentlig synpunkt att
man försöker bena upp och ta reda på
varav budgeten består och vari dessa
anklagelser beslår för att se hur mycket
av dem som manar till försiktighet och
hur mycket av anklagelserna som saknar
verklighetsunderlag.

Det tredje, som jag tillät mig säga om
budgeten, var följande. Hur hade det
gått, om högern hade stått för rusthållet?
Jag upprepar, herr Ewerlöf, att
även om herr Ewerlöf hade kunnat
stoppa sjukförsäkringen och höjningen
av barnbidragen, åstadkommit en hiijning
av bostadshyrorna och minskat anslagen
till kommunerna för kommunalskattereformen,
hade statens ekonomi
ändå inte varit bättre. De anklagelser
herr Ewerlöf riktar mot oss kan riktas
mot honom själv, eftersom han skulle
ha använt varje sparad krona till
skattesänkningar.

Nu för herr Ewerlöf in ett annat resonemang.
Han säger, att en skattesänkning
är i och för sig ett gott. Men herr
Ewerlöf, anklagelsepunkten var ju, att
vi hade förstört statens finanser, och till
det svarar jag att precis detsamma skulle
herr Ewerlöf ha gjort; besparingarna

Statsverkspropositionen m. m.

skulle ha motvägts av inkomstminskningar
genom dessa skattesänkningar.

Herr Ewerlöf försöker alltså föra in
i diskussionen frågan, huruvida skattesänkning
är något gott i och för sig.
Ja visst är den det! Skattesänkningen har
värde i och för sig på samma sätt som
barnbidrag, lägre hyror eller folkpensioner
har det. Skattesänkningar möjliggör
ett rikare och bättre liv för dem
som får sänkningarna, likaväl som man
möjliggör ett rikare och bättre liv för
dem som kommer i åtnjutande av de
sociala reformerna.

Men då är det en annan diskussion
som skall föras, och den har ingenting
att göra med en budgetdiskussion, eftersom
herr Ewerlöf då inte på något sätt
har förbättrat den statsfinansiella situationen
här i landet. Om herr Ewerlöf
vill att vi skall fortsätta den diskussionen,
måste jag ta tillbaka ett vänligt
uttalande som jag gjorde i mitt förra
anförande. Högerns förslag hade nämligen,
om det förverkligats, inte bara
medfört att vi hade haft lika dåliga statsfinanser
som den socialdemokratiska
budgeten —- om nu våra statsfinanser
i realiteten är dåliga — utan också att
budgetutfallet hade visat en sänkning
med 350 miljoner kronor i år, varjämte
utgångsläget för nästa budgetår skulle
ha varit 500 miljoner kronor sämre än
vad det nu är. Vilken effekt skulle det
ha fått på samhällsekonomien att man
dels hade genomfört en skattesänkning,
för vars genomförande man måste tillgripa
nedskärning av den sociala standarden,
och dessutom ändå gett ut 350
miljoner kronor mer än vi bär gjort i
vår budget?

Med herr Ewerlöf som finansminister
hade vi haft ett ännu större upplåningsbchov
än det som nu redovisas.

Hör dessa fakta inte heller till budgetdebatten?
Hör till denna debatt bara,
att vi nu befinner oss i ett läge, där
upplåningsbehovet är betydande? Hetyder
det ingenting, att högern icke på
någon punkt skulle ha haft möjlighet
att komma fram till ett lägre uppläningsbchov
än det som redovisas i budgeten?

Folkpartiet befinner sig i eu ännu

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
mycket sämre situation än högern. Ännu
så sent som vid 1957 års riksdag föreslog
folkpartiet reduceringar som nu
skulle ha framtvingat ett ökat upplåningsbehov
på 700 miljoner kronor. Den
budgeten skulle alltså ha varit 700 miljoner
kronor sämre än den, som herr
Ohlon nu tillåter sig säga utgör en bankruttförklaring.

Men, säger herr Ohlon, folkpartiet
hade täckning för de av partiet föreslagna
skattesänkningarna. Ja, genom
bokföringsåtgärder ville man möjliggöra
en ökning av den statliga upplåningen
för att därigenom kunna få till stånd
en skattesänkning. Herr Ohlon kryper
nu bakom dagens finansminister och säger,
att han tillgripit bokföringsåtgärder
för att klara sig. Den oerhörda skillnaden,
herr Ohlon, är att i fjol ville folkpartiet
tillgripa dessa avskrivningar och
därigenom öka statens upplåning för att
på så sätt kunna sänka skatterna. Vi
stöder oss nu för vår del på de beslut,
som fattades i fjol, för att kunna klara
oss med en så liten skattestegring som
möjligt. Är inte detta en oerhörd skillnad
och något som herr Ohlon borde
kunna medge hör till en debatt om budgeten? -

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag efterlyser fortfarande
statsministerns inställning till vilken
inverkan de förhållanden, som jag
har tillåtit mig att kritisera, kommer
att få på budgeten under det kommande
budgetåret.

Jag har gjort gällande, att på grund
av de stora underskotten i fråga om utgifternas
täckning och den upplåning,
som detta drar med sig, har vi att vänta
en utveckling i inflationistisk riktning.
Jag har försökt framhålla, att den finanspolitiska
effekt, som denna budget
kommer att få, kommer att gå i negativ
riktning.

När det sedan säges, att kreditpolitiken
skall få bära bördan i en i motsvarande
mån ökad utsträckning, har
jag tillåtit mig framhålla olika synpunkter
för att visa, att kreditpolitiken i

själva verket är så avhängig av finanspolitiken,
att vi får räkna med att med
denna svaga finanspolitik kommer även
kreditpolitikens effekt att försämras.

Detta är ju väsentliga frågor för att
bedöma, hurudan budgeten är beskaffad.
Om detta hade statsministern inte
ett ord att säga.

Tillåt mig sedan gå tillbaka till skatterna!
Därvidlag är vi såsom oppositionsparti
handikappade av att vi varit
hänvisade till att utgå från att de av
regeringen serverade utgångspunkterna
har varit riktiga. Från dessa utgångspunkter
har vi föreslagit vissa utgiftsnedsättningar
och en motsvarande skattesänkning.
Dessa skattesänkningar gick
dock inte längre än som motsvarades
av utgiftssänkningar. Vad särskilt kapitalbudgeten
beträffar — jag skall inte
trötta kammaren med att redovisa något
utförligare siffermaterial — låg vårt yrkande
i fjol i själva verket 77 miljoner
kronor lägre än vad som slutligen blev
fastställt i staten. Man kan därför inte
påstå att vårt förslag innebar en försämring.
Jag gör tvärtom gällande att
vårt läge i dag skulle ha varit bättre redan
därigenom, att hela budgetnivån då
hade legat så pass mycket lägre som
motsvarades av vårt besparingsförslag.
Det hade inneburit en fördel ur statsfinansiell
synpunkt, åtminstone sett med
deras ögon som anser att just det faktum,
att budgeten kommit så i höjden,
utgör en fara för vår ekonomi. Därtill
kommer, vilket statsministern helt vill
bortse ifrån, att en skattesänkning, om
den är påtaglig, brukar så att säga återvinnas
inom ett eller annat år genom
de gynnsamma verkningar på de enskildas
ekonomi som den medför. Detsamma
gäller självfallet även i fråga om näringslivets
beskattning. Jag blev avbruten
i min förra replik av tidsskäl. Jag
nämnde att man redovisat den extra bolagsskatten
med 275 miljoner kronor.
Man säger sig nu i budgeten för nästa
år överföra dessa pengar till den ordinarie
budgeten. Jag skulle vilja fråga
herr statsministern, om det överensstämmer
med regeringens upplysningar
att den extra bolagsskatten verkligen gi -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

vit 275 miljoner kronor i inkomst för
staten?

Om jag inte är oriktigt underrättad,
har faktiskt denna merbeskattning,
som lades ovanpå den redan förut höga
bolagsbeskattningen, kommit att återverka
därhän, att man visst inte har
fått ut en höjning av den totala bolagsbeskattningen
med 275 miljoner kronor,
utan bolagen har i samband med sina
bokslut tvingats till dispositioner som
torde ha lett till att man i själva verket
fått in en jämförelsevis ringa förtjänst i
förhållande till det belopp man skulle
ha fått, om höjningen inte hade kommit
till stånd. Detta är mekaniken i skattesänkningar,
och det gör att jag fortfarande
anser mig med all rätt kunna vidhålla
att det statsfinansiella läget, om
vårt alternativ hade antagits, skulle ha
varit icke obetydligt förbättrat i förhållande
till det som nu redovisas.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Från ledande socialdemokratiskt
håll hördes under tiden närmast
efter kriget talet om att man medvetet
valde en inflation — låt vara en
begränsad sådan — för att kunna uppehålla
den fulla sysselsättningen. Man
gick hela tiden och lekte med tanken
på att en depressionsvåg var i antågande,
medan vi i själva verket befann
oss i en högkonjunktur. Och nu försöker
statsministern ge kammaren det intrycket,
att han och regeringen alltid
har bekämpat inflationen med alla medel.
Detta är, herr statsminister, en icke
korrekt historieskrivning.

Statsministern talar fortfarande om
samspelet mellan finans- och penningpolitiken.
Har det undgått herr statsministern
att finanspolitiken har lidit
bankrutt och att den för närvarande och
sannolikt för ganska lång tid framåt är
satt ur funktion? Vi har alltså endast
penningpolitiken att lita till såsom återhållande
faktor.

När vi yrkar på att avskrivna medel
skall tillföras budgeten, håller statsministern
före, att detta är höjden av lättsinne,
men när regeringen tillgodogör

Statsverkspropositionen m. m.

budgeten långt större summor av avskrivna
medel och får gå ut på låncmarknaden
för att hämta upp motsvarande
belopp, då är det eu klok statsmannagärning.
»När jag super, är det
rätt», tycks vara statsministerns paroll.
Har det aldrig fallit herr statsministern
in, att en skattesänkning för näringslivets
vidkommande är ägnad att höja produktionen,
att befordra produktionsutvecklingen
och att ge samhället som sådant
mångfaldigt igen?

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Både herr Ewerlöf och
herr Ohlon försöker nu föra in diskussionen
på andra ting än dem som gjorde
att mitt inlägg fick den utformning
det fick. Jag vill erinra kammaren om
vad som har inträffat här, och det är
ganska nyttigt att man har detta klart
för sig. Här läggs fram en budget som
redovisar ett stort upplåningsbehov. Jag
trodde det skulle vara alldeles onödigt,
herr Ewerlöf, att säga att ett stort upplåningsbehov
i allmänhet inte är någon
fördel. Det kan emellertid vara en fördel
under en enda förutsättning, nämligen
att vi har vikande konjunkturer.
Då är det naturligtvis bra att staten går
ut och lånar pengar, men ju närmare
toppen av en högkonjunktur vi befinner
oss, desto farligare är det med ett stort
upplåningsbehov. Vi säger inte att del,
som vi har föreslagit, är höjden av visdom
eller klokhet; vi har bara konstaterat
att vi i dag har ett från konjunktursynpunkt
mindre ansträngt läge än
tidigare och att det därför inte är riktigt
lika farligt som förut att gå ut med
ett betydande lånebehov.

Men om herrar Ewerlöf och Ohlon är
villiga att hjälpa oss pressa ned detta
lånebehov genom att tillföra staten nya
inkomster, så är ju detta alldeles utmärkt.
Om herr Ohlon vill dra någon
som helst konsekvens av sina anföranden
här, måste det ju bli denna: lål
oss öka de statliga inkomsterna, sä all
vi kan minska på upplåningsbehovet!
Eller finns det någonting dolt bakom

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
herr Ohlons ordridåer? När en så lärd
och insiktsfull man som herr Ohlon talar,
vill man ju alltid tro att han döljer
något klokt bakom ridån. Herr Ohlon
kanske har några besparingsallernativ
i bakfickan? Han nickar instämmande,
och det gläder mig mycket. Vad är det
då som herr Ohlon vill spara på?

När herr Ohlon på detta sätt har besparingsmöjligheter
att komma med, er
det klart att vi återigen kan komma in
i ett förnuftigt resonemang, men herr
Ohlon har tidigare inte antytt att han
har haft någonting sådant i tankarna.
Han har bara sagt att denna budget är
omöjlig, därför att den innebär ett så
stort upplåningsbehov, att det medför
fara. Men hur skulle upplåningsbehovet
ha sett ut, om herr Ohlon hade regerat?
Vi hade behövt låna upp åtminstone
en miljard till.

Jag vidhåller att en kritik från folkpartiets
sida för att budgeten är dålig
måste innebära en mördande kritik mot
folkpartiet självt, som i sin politik företräder
en inriktning, vilken skulle ge
oss en ännu svagare och ännu bedrövligare
budget.

Herr Ohlon drog upp ett yttrande,
som skulle ha fällts från socialdemokratiskt
håll om att vi skulle medvetet
ha valt den fulla sysselsättningens politik.
När fälldes det yttrandet, herr
Ohlon? Det var 1951, då Sverige stod
inför följande alternativ: att acceptera
Koreakrigets prisstegringar, som vräkte
över vår exportindustri massor av
inkomster, som skulle ha möjliggjort för
exportindustrien att snedvrida hela vårt
ekonomiska läge på bekostnad av hemmaindustriens
möjligheter, på bekostnad
av jordbruket, på bekostnad av alla dem
som behövde låna pengar. Det var då,
som dåvarande finansministern och
statsministern sade: »Vi kan icke vältra
över de bekymmer, som Koreakrisen vållar,
på jordbrukarna och hemmamarknadsindustrierna,
utan vi får finna oss
i att en del av de prisstegringar, som
exportindustriernas högkonjunktur ger
åt vårt näringsliv, också får följder på
hemmamarknadens prisnivå.» Men vad
vi sade — och jag föreställer mig att

det nu efteråt inte finns någon som inte
har konstaterat det — var, att det hade
varit orimligt att låta hemmamarknadsindustrierna
och jordbruket bära följderna
av en prisstegring som kom helt
och hållet utifrån. Däremot känner jag
inte till något uttalande av detta
slag från början av efterkrigstiden —
det är nyheter för mig. Men kvar står
— och det skall inte herrar Ohlon och
Ewerlöf förvåna sig över att jag upprepar
— att regeringen har lagt fram
en budget, som kräver en betydande
statlig upplåning, men att folkpartiets
ekonomiska politik skulle ha krävt en
ännu större upplåning. Är vår budget
urusel, så skulle ju den, som folkpartiet
svarat för, varit ännu sämre.

Till högern har jag sagt: Högern har
visserligen täckning för sina skattesänkningar,
och högern kan alltså säga, att
om högern hade suttit vid regeringsmakten,
hade det inte varit sämre med
vår ekonomi än det nu är under socialdemokratisk
ledning. Då svarar jag: Det
hade heller inte varit bättre, ty högern
har fått täckning för sina skattesänkningar
genom de besparingar som högern
har föreslagit, men statsfinansiellt
blir det en minskning både på inkomstoch
utgiftssidan, och upplåningsbehovet
hade varit exakt detsamma.

Om vi kunde gå ifrån denna remissdebatt
efter att ha lämnat den upplysningen
till Sveriges folk, att man kan
kritisera den nuvarande budgeten men
att vi med folkpartiets budgetpolitik
skulle haft ett ännu större upplåningsbehov
och med högerns politik exakt
samma, då hade verkligen denna debatt
gjort den ekonomiska upplysningen en
tjänst, och det hade ju varit en stor
fördel.

Sedan den första anfallslinjen sönderbrutits,
söker man nu från herrar
Ohlons och Ewerlöfs sida föra fram tanken
på att det alltjämt är en fördel att
kunna åstadkomma skattesänkningar. Ja
visst, men skattesänkningar, som man
köper genom att öka den statliga upplåningen,
är inte förknippade med några
realekonomiska fördelar — det tror jag
vi kan vara överens om.

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! För att anknyta till det
sista statsministern sade är det väl ingen,
i varje fall inte jag, som gjort gällande
att skattesänkningar, som köpts genom
upplåning, skulle innebära någon fördel.

Jag vill bara återkomma till en fråga,
som statsministern inte besvarat, och det
är, hur man nu bedömer den budget man
lagt fram, där man uttryckligen säger att
man har vakthållning åt två håll. Jag gör
gällande, att jag inte anser att man har
vakthållning åt två håll, utan att budgeten
går i rent inflationistisk riktning och
inte har förutsett den situation som skulle
uppkomma, om det blir en inflation,
att man tydligen utgår från att det blir
en depression och säger att det är detta
som är anledningen till att man kan släppa
efter på finanspolitiken. Men om det
inte går på det sättet, herr statsminister,
om det visar sig att det inte blir de depressiva
tendenserna som får övertaget,
i varje fall inte på hemmamarknaden,
utan, som jag tillåtit mig förmoda, att
det blir inflationstrycket som med budgetens
hjälp behärskar situationen, vad
finns det då i budgeten som tar hänsyn
till detta alternativ? Är det mennigen att
man under sådana förhållanden skall
underlåta att göra denna stora upplåning,
eller är det inte så, som erfarenheten
tidigare har visat oss, att sedan man
en gång har satt den här stora statskarossen
på lerföttcr i gång, så går den utan
vidare sin väg fram, oavsett hurdana
konjunkturerna blir? Man försökte ett år
att göra hela kapitalbudgeten alternativ.
Man talade om tre alternativ, det stora
alternativet, ett mellanalternativ och ett
som var mindre. Det var i alla fall ett
försök att få en beredskap åt det hållet,
men det har man inte hört talas om nu,
kanske beroende på att det visade sig att
då man hade denna beredskap, kunde
man inte utnyttja den, därför att utvecklingen
bara rullade vidare genom sin
egen tyngd.

Hans excellens herr statsministern ERI,
A NI) ER:

Herr talman! Jag vill inte gärna utnyttja
det övertag i debatten, som jag onekli Första

kammarens protokoll 1!)58. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
gen har genom att herr Ewerlöfs replikrätt
är begränsad; annars skulle det ha
varit frestande att fråga honom: Är högern
beredd att ta konsekvenserna av
vad herr Ewerlöf nyss sade och om vi
kommer i ett läge, där inte depressionstendenserna
utan inflationstendenserna
överväger, hjälpa till att tillföra statskassan
de inkomster som skulle minska
lånebehovet? Det är en väsentlig fråga i
denna diskussion. Kanske högern, om
socialdemokraterna tvingas att lägga
fram förslag i den riktningen för att
minska lånebehovet, i stället kommer att
framhärda i sin gamla demonstrationspolitik
och lova folket skattesänkningar i
ett läge som kräver skattehöjningar.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr HAGBERG (h):

I början av sitt anförande tecknade
herr statsministern en bild av de anföranden
som. herrar Ewerlöf och Ohlon
strax dessförinnan hade hållit. Herr
statsministern förmenade, att om den
svenska allmänheten skulle bilda sig en
uppfattning om tillståndet i detta land
med ledning av vad dessa talare hade
anfört, så skulle den få en mycket underlig
föreställning. Den skulle komma till
den uppfattningen att tillståndet här i
landet var utomordentligt dåligt, att vi
i det närmaste stode på ruinens brant
o. s. v. Så är ingalunda fallet, menade
herr statsministern. Tvärtom, han tecknade
en mycket gynnsam bild av det aktuella
läget. Han talade om att vi haft
råd att köpa så och så många bilar, så
och så många televisionsapparater o. s. v.
o. s. v. — allt, såvitt jag förstår, i syfte
att i någon mån försöka ta bort intrycket
av den kritik som tidigare här hade
framförts.

Men så kom statsministern att tänka
på en sak — jag vet inte, om kammarens
ledamöter observerade det tvära kastet i
anförandet. Herr statsministern kom att
tänka på att vi haft och fortfarande har
en betydande prisstegring, en betydande

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
penningvärdeförsämring. Herr statsministern
kunde självfallet inte bortse från
detta faktum — han medgav det, men sökte
tröst i ett konstaterande av att Australien
hade en ännu mycket större penningvärdeförsämring
än Sverige. Det är
klart att detta kan vara en tröst för herr
statsministern, men jag vet inte, om
svenska folket därutinnan finner någon
tröst. Jag blev en liten smula besviken,
tv jag trodde verkligen att herr statsministern,
när han berörde frågan om penningvärdeförsämringen,
skulle något
mer fördjupa sig i den, eftersom den
dock, ärade kammarledamöter, är det
centrala problem vi har framför oss i
denna kammare i dag. Debatten må syssla
med precis vad som helst, med upplåningsbehov
eller budgetteknik eller annat
— på botten av det hela ligger ju
penningvärdeförsämringen och rädslan
för en fortsatt inflation och allt vad den
har i sitt släptåg.

Jag trodde att statsministern mot bakgrunden
därav skulle något fördjupa sig
i saken. Han gjorde inte det. Jag trodde
att han skulle göra det också med hänsyn
till vad som i dessa hänseenden uttalats
i ingressen till finansplanen.

På s. 8 i finansplanen får vi veta att
vi vid årsskiftet kunde glädja oss åt, såsom
det heter, »att det ekonomiska livets
puls nu slår lugnare». Men, fortsätter finansministern
— jag föreställer mig
nämligen att det är han som är författaren
— det måste »samtidigt med beklagande
konstateras att vi på en fundamental
punkt icke lyckats förverkliga
det för den ekonomiska politiken uppställda
målet, nämligen med avseende på
strävandena att förhindra fortsatt prisstegring
och penningvärdeförsämring.
Priserna fortsatte tyvärr i fjol att stiga
och drev därigenom upp årsgenomsnittet
för konsumentprisnivån med fyra
procent jämfört med medelnivån för år
1956».

Innehållet i detta citat ur finansplanen
överensstämmer ju med verkligheten,
det är ett beklagligt, ett pinsamt
faktum. Men finansministern har i finansplanen
en förklaring till reds, en
tröst för dem som eventuellt behöver en

sådan, »Det bör emellertid betonas», heter
det, »att närmare hälften av ökningen
av konsumentpriserna förorsakats av höjda
indirekta skatter samt uppjusterade
statliga avgifter och taxor.» Observera
terminologien, ärade kammarledamöter!
Det heter numera inte att man »ökar» statliga
utgifter och taxor. Man »uppjusterar»
dem. Det känns på det sättet liksom
litet lenare, som man säger på skånska.
»Och detta är», tillägger finansministern,
»en viktig modifikation av statistiken.
» Förvisso, förvisso, herr talman!

Vad får vi vidare veta? Jo, prisstegringarna
sägs sålunda ej ha »varit uttryck
för en inflationistisk feber i samhällskroppen»
— man skriver så dramatiskt
i finansplanerna nu för tiden —
»utan till stor del bestått i direkta återverkningar
av åtgärder i syfte att stärka
statsbudgeten och finanspolitiken och
därigenom minska inflationstrycket».

Vad betyder nu dessa rader? Såvitt jag
begriper, kan de inte betyda någonting
annat än att det finns två sorters prisstegringar:
en sort, som är inflationistisk
och olämplig, och en annan, som beror
på antiinflationistiska åtgärder och
därför är tolerabel. Det är en märklig
upptäckt som man här har gjort i finansplanen,
och jag tror att den med intresse
kommer att emottagas av den nationalekonomiska
vetenskapen i de vidaste
kretsar.

Debatten här i dag har ju, som sig bör
vid tillfällen som detta, haft en utpräglat
ekonomisk karaktär. Den har emellertid
— och jag tror det är åtskilliga
som observerat detta — i huvudsak gällt
den sida av samhällsekonomien vilken,
om jag så får säga, hör hemma inom den
statliga sektorn, som direkt eller indirekt
påverkas av de statliga föranstaltningarna.
Men det finns också den kommunala
sektorn. På något underligt sätt kommer
inte så sällan den kommunala sektorn
något i skymundan vid överläggningar
av den art som vi i dag är inne på. Jag
kan inte förklara detta förhållande — jag
har iakttagit det flera gånger här i riksdagen
— på något annat sätt än att
många människor också här i kamrarna
kanhända inte gjort riktigt klart för sig

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

att den kommunala hushållningen numera
på det hela taget spelar samma roll i
den samlade samhällsekonomien som hela
den statliga hushållningen.

Det är dock ett utslagsgivande faktum,
som jag tycker, att man inte borde tappa
bort. Ja, läser vi mera ingående nationalbudgeten
för i år, finner vi där, att man
gör gällande, att kommunerna numera
sammanlagt skulle ta en större del av
samhällets resurser i anspråk än staten!

Man bär här i dag riktat tungt vägande
anmärkningar mot den statliga
utgiftsexpansionen, och de är enligt min
mening riktiga. Å andra sidan har man
— och det är ett intressant faktum —
i statsverkspropositionen under de senare
åren riktat väl så starka anmärkningar
mot den kommunala utgiftsexpansionen.
Dessa anmärkningar har
gjorts av den nuvarande finansministern
vid upprepade tillfällen och även
av hans företrädare, men tyvärr fortsätter
utgiftsexpansionen på det kommunala
fältet.

Av finansplanen får vi sålunda veta,
att från år 1956 till år 1957 de offentliga
investeringarna steg med 6 procent.
De kommunala investeringarna uppvisade
en väsentligt snabbare ökningstakt
än de statliga; ökningen uppgick till 8
procent i fasta priser mot 5 procent för
de statliga investeringarna. Den offentliga
konsumtionens ökning var totalt
sett av en 3-procentig volym, varvid
den kommunala konsumtionen steg betydligt
mer än den statliga — 4 respektive
1 procent. Allt detta enligt finansplanen.

Det finns i nationalbudgeten ett par
diagram. Jag vet inte, om kammarens
ärade ledamöter har haft tillfälle att
närmare ta del av dem, men, om det
inte har skett, skulle jag gärna vilja
rekommendera dem till studium, framför
allt av de många av kammarens ledamöter,
som samtidigt är kommunalt
verksamma. Diagrammen återfinns på sidorna
6 och 7 i nationalbudgeten. Det
ena diagrammet har till rubrik »Bruttoinvesteringarnas
volymmässiga utveckling
1949—1957». Där leder de kommunala
investeringarna stöld - som < 1 c t

Statsverkspropositionen m. m.
heter på idrottspråket. Som nummer två
kommer de statliga investeringarna och
först på tredje plats — ett gott stycke
efter tvåan — de privata investeringarna.
Det andra diagrammet åskådliggör
»Konsumtionens volymmässiga utveckling
1949—1957». Här har den kommunala
indexkurvan frejdigt lämnat både
den statliga och den privata sektorn
långt bakom sig.

Nu vet jag naturligtvis precis vad som
kommer att invändas mot varje kritik
— hur varsam den än är och hur försiktigt
den än är framförd — när det gäller
kommunernas utgiftsexpansion. Man
hänvisar till den fortgående urbaniseringen
med de krav på gator och vägar, kommunikationer,
ledningar, skolor och sjukhus
och anläggningsverksamliet av alla
de slag, som inströmningen av folk till
städer och tätorter kräver. Man hänvisar
till statliga åtgärder, som påverkar
kommunernas ekonomi och i regel till
det sämre. Man hänvisar till en statlig
inspektion och övervakningsverksamhet,
som inte sällan förefaller ha blivit något
av ett självändamål o. s. v. Ja, herr talman,
jag vill ingalunda bestrida betydelsen
av dylika argument. Men, tyvärr,
de säger blott en del av sanningen. En
starkt bidragande orsak till utgiftsexpansionen
är nämligen att finna i en
ofta, jag skulle nästan vilja säga grotesk
tävlan kommunerna emellan i fråga om
både kvantitet och kvalitet. En i och
för sig naturligtvis högst respektabel
strävan hos kommunalfolket att ställa
det så bra som möjligt för medborgarna
har flerstädes — det finns lyckligtvis
lysande undantag —• lett till ett egendomligt
tidsfenomen, som jag skulle vilja
kalla den kommunala överambitionen.
Och denna har i sin tur lett till den
kommunala överstandarden. »EU pampigt
sjukhus», »En pampig skola», »Ett
pampigt medborgarhus», »lin pampig
simhall», »EU pampigt idrottshus». Ja,
kammarens ledamöter känner väl till
rubrikerna i lokalpressens invigningsreferat.
Pampigheten har på många håll
tagit försteget framför ändamålsenligheten
och den ekonomiska omsikten. Inte
vore det, hen- talman, någon riksolveka

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
om man något litet knappade in på
marmorn och de italienska mosaikerna
i kommunalbyggena. Är det nödvändigt,
ärade kammarledamöter, att bygga ett
stadshus i Västerås för 14 miljoner kronor
eller en motsvarande institution i
Luleå för 9 miljoner kronor eller ett
skattehus i Stockholm för över 30 miljoner
kronor o. s. v.?

På tal om de här mosaikerna, som
tycks ha blivit så på modet i den kommunala
byggnationen, vet jag inte om
kammarens ledamöter observerat en notis
i tidningarna häromdagen om ett
skolbygge i Stockholm; det gäller en
skola som heter Högdalens skola. I denna
skola finns det en korridor, som är
70 meter lång. Den skall naturligtvis
dekoreras med mosaik. Enligt konstnärens
uttalanden i huvudstadspressen
skall han i denna mosaik använda »ett
relativt lågmält formspråk, där blott en
del ytor fått en rikare utformning och
mellanliggande partier fyllts med en dekor
av mera statisk karaktär». »Ett lågmält
formspråk.» »En dekor av mera
statisk karaktär», ja, det blir nog de
små barnen väldigt glada åt.

Ännu ett exempel på den kommunala
utgiftsexpansionen. Kommunerna anses
nu — jag vet inte om kammarens ledamöter
känner till det — ha över 200 000
anställda. I nationalbudgeten — där det
finns många trevliga ting att hämta, om
man läser den noga — lämnas också
några uppgifter om landstingens, landskommunernas,
städernas och köpingarnas
beräknade utgifter under år 1958
för löner och pensioner till sina anställda.
Dessa kostnader uppgår 1958 för
kommunerna till 2 835 miljoner, innebärande
en ökning från i fjol med ungefär
240 miljoner. Man behöver bara
nämna en sådan siffra för att vi skall
förstå vilken enorm roll kommunerna
numera spelar för samhällsekonomien i
dess helhet.

Vi känner alla till de skattehöjningar,
som en lång rad kommuner beslutat för
år 1958; den saken har för övrigt, låt
vara en passant, berörts tidigare i debatten.
I genomsnitt ligger den kommunala
utdebiteringen 1958 närmare 14

kronor, noga räknat 13: 70, per skattekrona
mot 12:60 året före. Det finns
emellertid de som menar, att detta endast
skulle vara inledningen till en lång
rad nya, mycket snabba höjningar, som
i början av 1960-talet hotar att driva
upp kommunalskatterna till sådan höjd,
att uttaxeringar på 18, 20 kronor förmodas
bli ganska vanliga — ett rätt
avskräckande perspektiv, får vi väl allesammans
säga.

Jag har redan nämnt att både herr
Sträng och hans företrädare i ämbetet
haft hårda, men enligt min mening riktiga
ord att säga om den kommunala
utgiftsexpansionen. De har varnat och
förmanat. Inte minst erinrar jag mig
mycket bestämt från remissdebatten i
fjol här i kammaren, hur finansministern
tog i synnerligen hårt på denna
punkt och från statsrådsbänken betecknade
den kommunala utgiftsexpansionen
såsom våldsam. Jag kan inte finna, att
det omdömet innebar något överord.

I år har emellertid en högst märklig
förändring inträffat. I finansplanen anföres
de fakta och diagram, som jag nyss
har talat om, men det underliga inträffar,
om man tänker på finansministrarnas
inställning under de närmast föregående
åren, att herr Sträng denna gång
inte drar några konklusioner av dessa
fakta. Han presenterar dem, men knyter
inga som helst kommentarer till dem.
Vad betyder nu detta? Innebär det, att
herr Sträng har gett upp spelet, att han
har kastat yxan i sjön och låter det hela
basa? Har den defaitism, som enligt min
mening sätter sin prägel på så många
avsnitt av budgetresonemangen i år,
spritt sig även till det område som jag
här uppehåller mig vid, ett område där
finansdepartementet tidigare dock lagt
i dagen ganska friska takter?

Man har här under debatten ett par
gånger snuddat vid det viktiga beslut,
som riksdagen i fjol fattade om kompensation
till kommunerna för höjningen
av ortsavdragen, den s. k. ortsavdragsreformen.
Jag undrar om vi inte
skulle kunna säga varandra — mot bakgrunden
av de nya fakta rörande situationen
inom våra kommuner, som fram -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

lägges i finansplanen och nationalbudgeten
— att det beslutet nu framstår i ännu
betänkligare dager än i fjol, självfallet
tänker jag då på kompensationens omfattning
och utformning. Finansministern
hade dock i fjol — enligt min bestämda
mening, som jag också då gav
uttryck åt — en verklig chans att ge
åtskilliga kommuner en tankeställare.
Men han tovade, han missade det psykologiska
ögonblicket. Även han föll uppenbarligen
offer för detta olycksaliga
kompensationstänkande, som nu på något
sätt tycks ha gått hela vårt folk i
blodet.

De, som har en annan uppfattning än
jag i dessa stycken, kommer naturligtvis
att invända ungefär: »Ja, men just
dessa prognoser i fråga om den kommunala
utdebiteringens våldsamma stegring
framöver, som talaren själv anfört, är
väl det bästa argument, som tänkas kan,
för kompensationssystemets berättigande.
» Det kan låta bestickande, men icke
dess mindre undrar jag, om det är riktigt
resonerat. I första omgången hade
givetvis ett bortfall av eller en väsentlig
reducering i kompensationen inneburit
en tämligen besk medicin — det kan
jag medge — men i det långa loppet
skulle verkningarna troligen ha blivit
ganska välgörande. Med all sannolikhet
hade nämligen — vi kommer nog tillbaka
till denna fråga, under de närmaste
åren — åtskilliga kommuner därigenom
föranletts att tänka om, att överväga revidering
av planer och projekt och -—
i den mån detta är möjligt — ompröva
redan fattade beslut för att bromsa alltför
kraftiga skattehöjningar.

Såvitt jag förstår, måste det nu knäsatta
kompensationssystemet, åtminstone
på åtskilliga håll — jag medger att det
finns undantag — få motsatt effekt. Uppenbarligen
var det också farhågor av
denna art — det kan ju inte vara ur
vägen att nu påminna om detta — som
en rad remissinstanser gav uttryck åt,
då ilo på sin tid hade att granska kommunalskatterevisionens
förslag. De anförde,
att ful] kompensation till kommunerna
samhällsekonomiskt måste medföra
stora risker, eftersom kommunerna

Statsverkspropositionen ni. m.
— såsom det hette i åtskilliga av remisssvaren
— stimuleras att öka sin verksamhet,
d. v. s. ytterligare intensifiera
vad man kanske med någon överdrift
brukar kalla den kommunala kapprustningen.

Jag är ledsen över att behöva trötta
kammarens ledamöter med en rekapitulation
av vad som hände i fjol, men jag
skall göra den så kort som möjligt. Det
beslut, som vi då fattade, innebar som
bekant att kommunerna under de tre
första åren efter det att de höjda avdragen
börjat tillämpas skulle erhålla
full kompensation för inkomstbortfallet.
Under de därpå följande fem åren skulle
viss avveckling av statens bidrag förekomma,
så att den sammanlagda bidragssumman
under det sista av dessa
avvecklingsår nedbringades till ca 44
procent av det ursprungliga beloppet.
Det statliga bidraget till kommunerna
under åttaårsperioden rörde sig om sammanlagt
ca 3 300 miljoner kronor —
kammarens ledamöter känner säkerligen
igen den siffran från fjolårets debatt.
För att om möjligt vinna enighet om åtminstone
någon reduktion i beloppet
tillät vi oss föreslå en sexårig avveckling
i stället för en åttaårig. Detta skulle
ha betytt — med utgångspunkt från propositionens
då givna siffror -— en besparing
av ca 600 miljoner kronor för perioden.
Men tyvärr sade riksdagsmajoriteten
nej. Och vad får vi uppleva i dag?
Jo, vi får uppleva att propositionen och
riksdagsbeslutet inte håller. De uppgifter,
som lämnats, har varit felaktiga, kalkylerna
var oriktiga och står sig inte i
dag. Kostnaderna för kompensationen
var beräknade i underkant. Redan när
denna mycket uppreklamerade reform
skall föras ut i livet tvingas finansministern
att här i finansplanen redovisa
andra och högre belopp än han förespeglat
riksdagens kamrar, när de fattade beslut
i fjol.

I förbigående vill jag i detta sammanhang
erinra om att det onekligen
var gott om felbedömningar från finansdepartementets
sida i fjol. Låt oss påminna
oss ett av de mera remarkabla
misstagen, som underligt nog inte nämnts

Nr 2

Tisdagen dun 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
här i debatten. .lag syftar pa den nu
konstaterade försämringen i utfallet av
taxeringen år 1957 i förhållande till vad
som förutsågs för ett år sedan. När vi i
dessa dagar för ett år sedan diskuterade
dessa ting, rörde vi oss med helt andra
siffror än som i dag är aktuella. Enligt
riksräkenskapsverkets numera företagna
nya beräkning skulle driftbudgetens
inkomster under budgetåret 1957/
58 — den budget alltså som nu löper •—
komma att ligga ca 550 miljoner kronor
lägre än den riksstat vi fastställde här
i riksdagen förra året. Det är alltså fråga
om ett misstag på en halv miljard kronor.
Medan den taxerade inkomsten för
bolagen — för att nu peka särskilt på
dem — hade beräknats öka med två procent
— man meddelade oss att man
ansåg denna utveckling vara sannolik -—
nödgas man i dag konstatera att i stället
för en ökning med två procent blir
det en nedgång med 12,5 procent. Denna
försämring har ju fått konsekvenser
för en bedömning av statsinkomsterna
under nu löpande och nästa budgetår.
Dessa konsekvenser tar sig uttryck på
mångahända sätt. De tar sig exempelvis
uttryck i riksgäldskontorets lånebehov
för budgetåret 1957/58. Jag vet inte, om
kammarens ledamöter kunde följa med
i den sifferdans, som här tidigare i dag
— jag syftar på statsministerns diskurs
med gruppordförandena — spelades
upp. Jag skall inte använda så många
siffror; jag skall bara använda två sammanställningar.
Enligt nu löpande riksstat
— den som slutar den sista juni
i år och som vi alltså beslöt i slutet av
maj i fjol — är riksgäldskontorets lånebehov
upptaget till 534 miljoner. Den
siffran kan vara intressant att komma
i håg, tv det var vad vi en gång presenterades.
I den nya statsverkspropositionen
har man nu nödgats justera siffran
till 1 879 miljoner — alltså en differens
på 1 345 miljoner. Även om vi så småningom
har kommit att vänja oss vid
astronomiska siffror i dessa sammanhang,
får vi dock vara nog ense om att
det här rör sig om en ganska bra peng.
Jag tycker för övrigt knappast att upptäckter
av den arten går riktigt bra ihop

med finansplanens beskrivning av vår
samhällsekonomi i fjol såsom innebärande
»en lugn och harmonisk utveckling»
— som det smått poetiskt heter på
ett ställe i aktstycket.

Jag återgår emellertid till ortsavdragsreformen.
I fjolårets riksdagsbeslut beräknades
kostnaderna för denna reform
för ettvart av åren 1958—1960 till 526,6
miljoner kronor. Såsom framgår av statsverkspropositionen
beräknas bidraget
för 1958/59 nu till 581,4 miljoner kronor,
d. v. s. 54,8 miljoner kronor mer
än man hade tänkt sig i fjol. Vid ett bibehållande
av samma utdebitering under
åren fram till och med 1965 skulle den
totala skatteersättningen utgöra nära 3 680
miljoner mot tidigare beräknade 3 330
miljoner. När vi fattade beslutet, fick
vi oss som sagt meddelat, att det skulle
kosta ca 3 300 miljoner. I dag skulle reformen
alltså kosta 3 680 miljoner. Vad
vi får veta nästa år, vill jag låta vara
osagt. Den nu föreslagna utdebiteringshöjningen
inom kommunerna skulle, såsom
ortsavdragsreformen och kompensationsförfarandet
är konstruerat, leda
till en ökning av statens utgifter på
detta och enda område med ca 350 miljoner
kronor. Jag tycker att konstaterandet
av ett sådant faktum knappast skulle
vara ägnat att förbättra varken finansministerns
eller riksdagens humör.

På tal om den framtida utgiftsutvecklingen!
Finansministern talar om att han
finner en vad han kallar »normal» automatisk
årlig utgiftsökning på driftbudgeten
med minst 300 miljoner kronor
vara sannolik. Men, tyvärr, delta belopp
— 300 miljoner i ökade automatiska utgiftsstegringar
per år — är ett minimibelopp.
Finansministern meddelar nämligen
själv, att man kommit fram till
den siffran bortsett från effekten av prisstegringar
och teknisk utveckling. Till
dessa automatiska stegringar får läggas
de stigande utgifterna för förräntning av
statsskulden. Statsskulden är nu, mina
damer och herrar, över 20 miljarder —
om det kan intressera någon. Vidare
måste man räkna med sannolika framtida
förändringar i de statsanställdas
löne- och pensionsförmåner. Det finns i

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

finansplanen på denna punkt eu liten
upplysning, som man tycker kunde vara
en tankeställare för många människor.
Där omtalas nämligen, att varje procent
stegring av de statsanställdas löne- och
pensionsförmåner representerar ett belopp
av omkring 50 miljoner kronor. Vi
får alltså inte bli förvånade om dessa
300 miljoner kronor i praktiken kommer
att omvandlas till kanske det dubbla beloppet.

Så till slut bara ett par ord om budgetförslaget
i allmänhet.

I finansplanen förklaras att »en av de
mest angelägna uppgifterna under de
närmaste åren blir att eliminera den på
längre sikt hotande klyftan mellan statens
inkomster och utgifter». Ja, det är
intressant att läsa detta i statsverkspropositionen.
Det är intressant också mot
bakgrunden av statsministerns anförande
tidigare här i dag. Man förklarar alltså
bär, att en av de mest angelägna uppgifterna
under de närmaste åren blir att
eliminera den på längre sikt hotande
klyftan mellan statens inkomster och
utgifter. Men, ärade kammarledamöter,
det har verkligen inte saknats förespråkare
för den uppfattningen här i
riksdagen under de senaste åren. De har
brukat formulera saken så — kanske en
smula rättframt — att man äntligen
måste lära sig att inte sträcka benen
längre än skinnfällen räcker. Men hur
har den förkunnelsen mottagits på bestämmande
håll? Herr Ewerlöf har tidigare
erinrat om det. Jag vill tillägga att
sådana sparsamhetsparoller här har
övermodigt, ibland snäsigt, avvisats. De
som har dristat sig ifrågasätta rimligheten
av vissa utgiftsposter under exempelvis
femte huvudtiteln liar från denna
talarstol förklarats vara socialt oförstående,
när man nu inte tagit till ännu
kraftigare tillhyggen. När riksdagens
andra kammare genom majoritetsbeslut
i fjol begärde en besparingsutredning,
avfärdade finansministern detta såsom
»ett propagandanummer». Har man nu
börjat tänka om på den punkten, så är
ju det bara bra. I.igger det något allvar
bakom formuleringen »en av de mest
angelägna uppgifterna under de när -

Statsverkspropositionen m. m.
maste åren blir att eliminera den på
längre sikt hotande klyftan mellan statens
inkomster och utgifter», så är detta
väl att fatta som en tillnyktring i den
allmänna bedömningen från regeringens
sida.

Jag såg häromdagen en regeringen närstående
tidning här i huvudstaden, som
ansåg sig böra beteckna budgetläget såsom
»alarmerande». Det är en karakteristik
som nog inte riktigt går ihop med
den som statsministern här för någon
timme sedan lämnade, men i varje fall
vill inte jag bestrida riktigheten i denna
beskrivning. Det, som enligt min mening
är mest oroande, är dock inte ■— paradoxalt
nog — situationen i dag, den må
vara hur prekär som helst, utan det mest
oroande, som jag förstår det, är de perspektiv
på framtiden som den upprullar.
Att det numera inte finns ett spår kvar
av »totalbalanseringspolitiken» -— »den
lägsta riktpunkten», som det hette i finansplanen
på den tiden det begav sig
—• det vet vi alla, och jag skall inte tala
mer om den snö, som föll i fjol. I statsverkspropositionen
framhålles nu utan
omsvep — och jag vill gärna skänka
finansministern mitt erkännande för att
han i det hänseendet inte dragit sig för
att lägga papperen på bordet — att man
måste räkna med minst samma underskott
under budgetåret 1959/60 som kalkylerats
för nästa budgetår och att,
såvitt nu kan bedömas, totalbudgetsaldona
för de därefter följande budgetåren
torde komma att utvisa ännu större
underskott — detta är finansministerns
egna ord. Jag kan, herr talman, inte finnan
någon linje mellan statsministerns
anförande här tidigare och dessa uttalanden
av finansministern i statsverkspropositionen.
Jag måste säga att finansministerns
deklarationer är betydligt
mer realistiska än statsministerns uttalanden.
Men när man liiser finansministerns
egen deklaration, måste man fråga
sig: Om vi nu går mot sämre tider, om
konjunkturavmattningen kommer att bli
ännu mer markerad, om sådana driftinställelser,
som vi läser om varje dag i
tidningarna, blir ännu mer omfattande
— man stoppar här och stoppar där —

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

hur skall vi då gå till väga? Jag förstår,
att man från regeringens sida kanske
inte gärna vill uppehålla sig vid dessa
dystra perspektiv för framtiden. Emellertid!
Vi måste fråga oss: Var finns reserverna,
var finns marginalerna att
möta eventuellt sämre tider med? Den
nakna och kalla sanningen är att de
inte finns. Det enda som finns är underskott.

När vidare framtidsutsikterna tecknas
på detta sätt av finansministern själv,
hur skall man då förklara att regeringen
icke desto mindre presenterar en budget
sådan som den vi har framför oss, en
starkt expansiv budget med vittgående
inteckningar i en ytterligt oviss framtid.
Man är medveten om nya utgiftsexplosioner.
Vi har svart på vitt på detta i
finansplanen. Man är medveten om sådana
utgiftsexplosioner, och man är
medveten om att de med all sannolikhet
blir värre än dem, som nu chockerar så
många medborgare. Men man gör föga
för att, medan tid är, söka avvärja eller
åtminstone begränsa dem. Redan i fjol
var finansministern på det klara med att
de automatiska ökningarina på utgiftssidan
—• vilka varje år spädes på genom
nya reformer och nya principbeslut —
har en klar tendens att ske snabbare än
inkomsternas stegring. Jag skulle vilja
fråga: Varför handlar man inte i överensstämmelse
med de krav som situationen
enligt ens egen uppfattning ställer?
Varför tvekar man? Varför denna defaitism? När

jag sålunda läser finansministerns
resonemang i statsverkspropositionen
kan jag inte, herr talman, hjälpa att jag
kommer att erinra mig den villrådige
Peer Gynt och hans ryktbara bekännelse:
»Ja, tänka det, önska det, vilja det
med, men göra det — nej det mäktar jag
icke.»

Jag anhåller, herr talman, om remiss
av förevarande proposition till vederbörande
utskott.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Jag vill i korthet beröra
några av de frågeställningar som är ak -

tuella här och som har direkt anknytning
till arbetsmarknaden.

I den här debatten liksom vid varje
tidigare remissdebatt som jag har åhört
har näringslivets investeringar spelat
en framträdande roll. Regeringen har
anklagats för att inte ha tillgodosett näringslivets
behov av investeringar i tillräcklig
utsträckning, och man har kanske
kunnat få den uppfattningen att regeringen
ansett att detta icke ens har
varit nödvändigt. Ja, även fackföreningsrörelsen
i vårt land har ibland
anklagats för att ha velat tillgodose offentliga
investeringar på bekostnad av
näringslivets inköp av maskiner och
byggande av nya fabriker. Jag skulle
vilja säga att det varken är okunnighet
eller ovilja som tar sig uttryck i att
man uttalar att näringslivets investeringar
får lov att avvägas inom ramen
för de möjligheter som finns. Frågan
om det enskilda näringslivets utbyggnad
i förhållande till de offentliga investeringarna
får väl vara en avvägning
med hänsyn till inte bara önskemålen
utan också behoven på olika områden.
Det är ju ett välbekant faktum att
många av de offentliga investeringarna
är lika angelägna som investeringar i
den privata industrien. Kraftverksbyggena
har ju därvid många gånger
nämnts som exempel. Andra exempel
finns också.

Låt mig för min del säga att jag bär
full förståelse för näringslivets investeringar,
ja, inte bara förståelse, utan jag
är fullt på det klara med att de är en
av förutsättningarna för en fortsatt förbättring
av den ekonomiska standarden
här i landet. För löntagarnas vidkommande
är de en av grundförutsättningarna
för att man skall kunna räkna med
en fortsatt standardförbättring. Det är
inte bara så att vi har förståelse för investeringar,
vi helt enkelt ställer det anspråket
på industrien, på näringslivet
som helhet, att investeringarna skall
ligga på en så hög nivå som vår ekonomi
över huvud taget tillåter. Men
dessa krav om höga investeringar har
kommit från näringslivets sida under
en rad år då utvecklingen har känne -

Nr 2

Tisdagen den 21

tecknats av hög konjunktur. Det är inte
alldeles säkert att investeringsintresset
inom näringslivet kommer att bli lika
framträdande när konjunkturen blir
lägre och annorlunda. Jag skulle vilja
säga att det är lika angeläget att hålla
investeringarna på en hög nivå i en vikande
konjunktur som det är i en högkonjunktur.
Därest konjunkturen viker
kan man räkna med att konkurrensen
på det internationella området blir ännu
starkare än den är för närvarande
och än den har varit, och då är det angeläget
att näringslivet också ser till att
man investerar så mycket som möjligt
och därmed håller konkurrenskraften
uppe.

Men all hittillsvarande erfarenhet säger
oss att näringslivet i en vikande
konjunktur uppskjuter eller inställer
planerade investeringar. Vi behöver inte
gå så många år tillbaka i tiden för
att se exempel på detta. Så inträffade
1953—1954. Det är självklart att företag
i en sådan situation kan nödgas
uppskjuta investeringar, ty kapitalfrågor
och annat kommer in i bilden som
kanske inte kan klaras på samma sätt
då som i en hög konjunktur. Men jag
tror nog att det är viktigt att säga att
många av de investeringar som inställdes
eller uppsköts 1953—1954 hade
kunnat genomföras, om man bara hade
fullföljt de ursprungliga planerna. Om
vi nu skulle komma i ett konjunkturläge
som är sämre än det vi har haft
under senare år, räknar jag faktiskt
tyvärr med att industrien kommer att
betrakta investeringspolitiken på ett
likartat sätt. Vad jag vill komma till
är att det är angeläget för samhället
liksom för löntagarna att i en sådan situation
ställa det anspråket på näringslivet,
att man då skall hålla investeringarna
på en hög nivå, ty det innebär
att man håller sysselsättningen uppe
och samtidigt att man stärker näringslivets
förmåga att göra sig gällande, inte
minst internationellt, där kampen har
varit, är och kommer att förbli hård i
förhållande till andra länder.

.lag tillmäter alltså investeringspolitiken
den allra största betydelse. Det

januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

är angeläget att vi håller investeringarna
på ett högt plan i en låg konjunktur
liksom i en hög konjunktur, och angelägenheten
av att i en låg konjunktur
hålla de offentliga investeringarna uppe
är naturligtvis också självklar.

Arbetsmarknadens parter har stort
intresse av detta, och från löntagarnas
sida kan man inte nog understryka vikten
av att industrien inte bara betraktar
det som angeläget att investera när konjunkturen
går uppåt, utan också har
klart för sig att investeringar måste ske
även i ett sämre konjunkturläge.

Hur är det för närvarande? Har vi
en hög konjunktur eller inte? Allmänt
sett kan vi väl säga, att vi har en hög
konjunktur. Vi har upplevat och upplever
en åtstramning internationellt. Det
gäller Europa liksom andra delar av
världen. Frågan är bara: Är denna åtstramning
eller konjunkturförsämring
av tillfällig art, eller kommer den att
bestå? Jag hoppas och tror att den är
av mera tillfällig art och icke är inledningen
till en mera djupgående depression.
Många tecken tyder på att det förhåller
sig på det sättet. Men vi skulle
kunna få en mera djupgående depression
— förr eller senare får vi väl uppleva
även delta. Jag utgår ifrån att konjunkturen
är avdiängig av den politiska
utvecklingen i världen, och så länge
den politiska spänningen är så stark
som den alltjämt är kommer också den
ekonomiska konjunkturen att hålla sig
uppe. Vi må beklaga att den ekonomiska
utvecklingen, den internationella
aktiviteten, är bunden till de politiska
spänningarna i världen. Men förhållandet
är sådant, och det är bara att konstatera
det som ett faktum.

Men om det blir ett försämrat konjunkturläge,
kommer vi ganska snart
att påverkas av detta med den stora
utrikeshandel som vårt land upprätthåller.
Om det blir en påverkan utifrån
och denna minskar vår .sysselsättning,
då är min frågeställning: Är vi även då,
när vi kommer in på de praktiska frågorna,
beredda alt driva den fulla sysselsättningens
politik, som alla grupper
och alla partier principiellt har anslu -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tit sig till? Jag betraktar det som en
framgång, att de politiska partierna nu,
i motsats till vad som var fallet i början
av 1930-talet, anslutit sig till tanken att
hålla en hög sysselsättning och en full
sysselsättning. Men därifrån och till att
tro, att vi i ett sämre konjunkturläge
icke skulle få en strid om sysselsättningspolitiken,
är nog steget alltför långt.
När man kommer till de praktiska åtgärder
som måste vidtagas i en sådan
situation, vågar jag faktiskt inte tro på
att vare sig högerpartiet eller folkpartiet
är berett att vidtaga de dispositioner
som då är nödvändiga för att verkligen
ge arbete och försörjning åt det
svenska folket.

Jag vill understryka just betydelsen
av sysselsättningspolitiken, även om
konjunkturen alltjämt är hög. Men vi
skall inte inbilla oss att vi i dag har full
sysselsättning. Vi har en hög sysselsättning,
och ser vi på landet som en helhet
är läget ganska gott. Men det verkliga
förhållandet är att vi har en arbetslöshet,
som är ganska besvärande inom
vissa branscher och inom vissa geografiska
områden. Den arbetslösheten är
ganska tung att bära för de grupper
som är utsatta för den. Det finns ett
annat slag av arbetslöshet, som vi har
sett något av under senare tid, och det
är de tillfälliga driftstoppen, som löntagarna
inte är glada åt och som vi anser
att man borde försöka komma ifrån.

Någon kanske frågar: Vad tjänar det
till att tala om sysselsättningspolitiken,
när vi inom vissa branscher kanske
alltjämt har brist på arbetskraft? Jag
vill med denna fråga betona allvaret i
den situation som kan uppstå. När denna
situation infinner sig, kan den komma
ganska raskt, och då är det nödvändigt
att man från samhällets sida
också sätter in de åtgärder som behöver
vidtagas.

En sak som icke har påverkat remissdebatten
till skillnad mot tidigare är läget
på arbetsmarknaden. Läget på arbetsmarknaden
när det gäller löneutvecklingen
är mera stabilt nu än tidigare. Jag
skulle vilja uttrycka mig på det sättet,
att löntagarna själva bär givit ett bety -

dande bidrag till en ökad stabilitet genom
de längre avtalsperioder som nu
tillämpas. Löntagarna ställde förväntningar
på att detta bidrag till ökad stabilitet
skulle innebära ökade bidrag även
från andra håll i det svenska samhället,
inte bara från samhället som sådant utan
även från andra kategorier i samhället.
Jag skulle göra mig skyldig till en överdrift
om jag påstod att löntagarnas förväntningar
har blivit infriade. Även om
inte utvecklingen kännetecknats av alltför
stora förändringar i prishänseende i
förhållande till löneutvecklingen har
dock utvecklingen blivit sämre än vad
löntagarna räknade med och hoppades
på då ett tvåårsavtal ingicks nu för
jämnt ett år sedan.

.Tåg beklagar om utvecklingen under
1958 skulle leda dithän, att vi icke skulle
kunna fortsätta med de längre avtalsperioder,
som vi har börjat med 1957/58.
Jag skulle tro att detta är ett av de allvarligaste
hoten mot den kommande stabiliteten
i svensk samhällsekonomi om
så icke kan ske. Det är givet att löntagarnas
organisationer får lov att väga
sina insatser i förhållande till vad som
sker på andra områden inom den svenska
ekonomien när man nästa gång skall
ta upp dessa frågor till behandling. Jag
vill endast på detta sätt understryka allvaret
i den situation som vi står inför,
samtidigt som så många människor offentligt
och på annat sätt prisar den stabilitet
på lönemarknaden som har uppstått
genom längre avtalsperioder.

Jag skall inte ge mig in på debatten om
budgetläget. Det har diskuterats ganska
ingående tidigare. Men låt mig i stället
säga några ord om ett par andra ting.

Det ena gäller pensionsfrågan. Jag beklagar
att det i varje fall hittills icke har
varit möjligt att uppnå enighet om pensionsfrågan
vid de förhandlingar som
ännu är i gång, såvitt man har kunnat
förstå. Det förefaller som om de borgerliga
partierna till avgörande del betraktade
pensionsfrågan som en politisk-taktisk
angelägenhet och bortsåge ifrån att
det ändock är försörjningen om de gamla
som det i grunden gäller. Är det inte
riktigt detta, att när det gäller försörj -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

ningen på ålderdomen bör alla löntagare
ha rätten i ett välordnat samhälle att få
känna den trygghet, som vissa kategorier
inom den svenska gemenskapen redan
nu kan känna. Vi ställer helt enkelt anspråket
på samhället att man skall genomföra
en ordning som säkrar ålderdomsförsörjningen
på ett helt annat sätt
än tidigare. Jag tycker att de borgerliga
partierna borde sätta försörjningsfrågan
och åldringsvården före de politisk-taktiska
spekulationer, som tydligen bedrivs
i denna angelägenhet, och därmed åstadkomma
en enhetlig lösning av pensionsfrågan
vid detta års riksdag.

Jag vill understryka att löntagarnas organisationer
har en bestämd önskan om
detta. Det gav för övrigt också folkomröstningen
klart utslag för, och det skulle
vara en besvikelse av stora mått om denna
fråga icke skulle kunna lösas vid innevarande
års riksdag. Det är detta som
jag vill att de borgerliga partierna skall
besinna när man diskuterar utvecklingen
av denna viktiga angelägenhet och
tar ställning till vad som skall ske i form
av uppträdande då frågan skall föras
upp till riksdagen. På detta stadium skall
jag icke längre stanna vid pensionsfrågan.
Det skulle vara angeläget att återkomma
till den i många olika avseenden,
men jag får kanske tillfälle till det längre
fram under riksdagen.

Allra sist skulle jag vilja beröra en
sak som kanske många betraktar som en
liten och obetydlig angelägenhet. Jag
har full förståelse för finansministerns
problem att få statsverkspropositionen
att gå ihop, men när det gäller den svenska
arbetsmarknaden har parterna på
denna kommit överens om en sak — det
ges även tillfälle då DO och Arbetsgivareföreningen
kan vara överens. Båda uppvaktade
nämligen under 1957 regeringen
och hemställde att man skulle inrätta
vad som kan kallas för arbetsmarknadsattachéer
vid några av de viktigaste beskickningarna
för att på så sätt från
vårt lands sida bättre kunna följa arbetsmarknadsfrågornas
utveckling i andra
länder och över huvud taget den sociala
utvecklingen. Det svenska näringslivet är
så utåtriktat, att vi anser att detta skulle

Statsverkspropositionen m. m.

vara önskvärt. Det har nu icke kunnat
tillgodoses. Det finns inga medel föreslagna
för ändamålet, även om man kanske
från regeringens sida erkänner riktigheten
och angelägenheten av önskemålet.
Ja, man kan ha förståelse för finansministerns
bekymmer, men från de utgångspunkter
som arbetsmarknadsparterna
har att se denna fråga kan vi ställa
oss frågan: Hur kan det komma sig att
man icke har utrymme från svensk sida
för en så rimlig och angelägen hemställan,
när man samtidigt för andra områden
har en mycket riklig representation
av samma art''? Hur är då läget när det
gäller representation av annan art i de
fyra städer som vår anhållan gällde,
Washington, London, Bonn och Paris?
Jo, det militära området är tillgodosett
på ett sätt som gör en förvånad när man
får fram uppgifter. Är det bekant för
ärade riksdagsledamöter, att vi i Washington
för närvarande har inte mindre
än sex militärattachéer? Vi har i London
fem stycken, i Bonn två och i Paris två!
Ändå har jag inte räknat med Moskva
och andra städer. Vad gör fem militärattachéer
i London och sex i Washington?
Det är en fråga, som herrar riksdagsledamöter
kan försöka lista ut svaret
på. Men det finns tydligen inga möjligheter
och inget behov av en enda
attaché som följer arbetsmarknad och social
utveckling.

Om nu det ekonomiska utrymmet varit
och är så knappt, frågar vi oss på arbetsmarknaden:
Hade man icke kunnat
göra ett utbyte av vissa militära attachéer?
Jag är övertygad om att fem militärattachéer
i Washington skulle göra
precis samma arbete som sex gör nu,
och att i London fyra skulle göra samma
arbete som fem gör nu, för att nu
nämna dessa exempel. Om man hade gått
den vägen, hade utrymmet funnits, och
det skulle icke ha inneburit någon ökad
belastning på den .svenska statskassan.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Helt säkert är det en
allmän mening, att den budget som finansministern
i år framlägger är gan -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ska märklig. Inte därigenom alt den
ger uttryck för högre finanspolitisk visdom,
utan därför att den är överraskande
klargörande om resultatet av den
ekonomiska politik, som förts under
den mer än tolv år gamla socialdemokratiska
regimen. Det är en del av räkningarna
för denna politik som nu presenteras
i budgeten, och fler kommer
väl under riksdagens lopp. Knapphetens
kalla stjärna lyser fram nästan överallt
i statsverkspropositionen trots den
stora omslutningssumman. I fråga om
denna är budgeten märklig.

Märklig är den kanske också i det
avseendet, att den inte är någon budget
i egentlig mening, endast ett utkast. Huruvida
den är så viktig som här tycktes
framgå av herr Strands och statsministerns
tal, vet jag inte. Man gjorde
gällande, att det avgörande är hur budgeten
inverkar på den ekonomiska
gången i det hela. Det är klart att detta
är högst betydelsefullt, men jag tror inte
man får överskatta budgeten i det
hänseendet heller. Vad den har för inverkan
vet vi inte. Hitintills är det sannolikt,
att den har utövat inflytande på
aktiebörsen och lett till den högre kurs
som har rått där sedan budgeten lades
fram. Det kanhända beror på att man
anser, att budgeten visar att läget är sådant,
att det är så gott som omöjligt att
undvika inflation.

Finansministern skall ha erkännande
för en sak: han är öppenhjärtig i stora
delar av sin skildring av vårt statsfinansiella
och samhällsekonomiska läge.
Men det är omöjligt att finna täckning
för finansministerns påstående, att vi
återvunnit balans i vår ekonomi och
att vi med tillförsikt kan emotse kostnadsutvecklingen
under år 1958. Det
har talats mycket om den saken i dag,
och jag skall därför inte ytterligare gå
in på den. Det är emellertid svårt att
förstå eller i varje fall att underlåta
att rikta stark kritik emot att finansministern
omväxlande å ena sidan ger
uttryck för att den förda ekonomiska
politiken varit riktig och å andra sidan
konstaterar brist på medel för de
mest angelägna ändamål. Självberöm -

met stämmer illa med de redovisningar
man måste göra av de verkliga förhållandena.
Jag tycker det skulle vara svårt
för regeringens talesmän att få fram sin
förklaring hur bra ekonomien har
skötts samtidigt som de måste visa upp
en svår brist på pengar för de mest angelägna
uppgifter trots en högkonjunktur.

Herr Strand uttrycker det så, att det
väl inte i alla avseenden gått alldeles
som regeringen velat, men så dåligt som
man vill göra gällande från oppositionens
sida är det sannerligen inte. Hans
betygsättning av budgetutfallet är således
något modererad.

Nu gäller det för regeringen att förklara
sin hushållning för det svenska
folket. Kan den det? Näppeligen. Och
därför talar man helst om annat, om
allt det som man har gett — och framdeles
skall ge. Och så kanske man tröstar
sig med att svenska folket haft det
bra och roligt, så länge ruljansen varat,
och nöjer sig med det. Man talar nu
från socialdemokratiskt håll särskilt om
den trygghet som man skall åstadkomma
genom värdebeständiga pensioner, vilka
arbetsgivarna skall betala för. Att talet
om värdebeständighet skorrar illa
just nu i många öron tycks inte genera.
Men inte kan regeringen befinna sig i
någon trevlig situation just nu.

Herr talman! Det är inte heller någon
angenäm situation som den svenska
riksdagen befinner sig i. Bristen på erforderliga
medel hindrar även mycket
angelägna investeringar, bl. a. för rationalisering
och utbyggande av vår produktionsapparat.

Herr Geijer talade i detta sammanhang
på ett sådant sätt att jag måste ge
uttryck för mina tvivel att det går att
ordna det så enkelt som han hade för
sig. Han menade att det bara gäller alt
påfordra att näringslivet sköter investeringarna
på sådant sätt att den produktionsökning
som vi måste ha också
kommer till stånd. Ja, nog gör företagarna
vad de kan, men fordringarna på
dem kan ju sättas så högt att det ligger
över deras förmåga att uppfylla
dem. Företagarna skall, menade herr

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Geijer, investera även i dåliga tider. Ja,
det gör de väl också, men man kan ju
lägga sådana bördor på näringslivet att
företagarna till slut varken har lust eller
förmåga att fullgöra även rimliga
pretentioner i fråga om ökade investeringar.

Herr Geijer säger vidare, att det är
en fråga om avvägning vilka resurser
man vill att näringslivet skall få behålla
för att kunna göra erforderliga investeringar.
Ja, visst är det så, men det
gäller att göra den avvägningen på ett
sådant sätt att näringslivet inte får alltför
små möjligheter att verkligen göra
nödvändiga investeringar. Det är, tycker
jag, ett av de mest uppmärksammade
dragen i vår statsekonomi att man inte
tillräckligt tillgodoser produktionsapparatens
upprustning. Det är i alla fall genom
ökad produktion som vi skall
åstadkomma de bättre förhållanden som
alla går och väntar på.

Vi står nu, herr talman, inför den
nödvändiga men mycket kostnadskrävande
uppgiften att upprusta vår produktionsapparat,
så att vi får till stånd
erforderlig ökning av produktionen,
särskilt för export. Vi måste ha balans
mellan våra inkomster och utgifter. Nu
är vi i det läget att vi inte kan — för
att ta ett par exempel —- bygga ut kraftverk
i erforderlig takt, inte upprusta
vårt vägväsen — trots de flödande bilskattemedel,
som i hög grad används
till annat — och inte heller hålla järnvägarna
i fullgott skick. Utgifterna stiger
i en rasande fart, långt fortare än
inkomsterna.

Vad är då att göra? Ingenting annat
— så vitt jag kan se — än att fördomsfritt
ompröva vår ekonomiska politik.
Omprövningen torde inte bara behöva
gälla metoder och linjer vid fattande av
nya beslut om framtida kostnadskrävande
åtgärder, utan även tidigare beslutade
eller utlovade. Sä allvarligt tror jag
att värt stats finansiella läge är. Ej minst
viktigt förefaller det mig vara att ompröva,
huruvida inte det omfattande
subventionsförfarandet kan minskas på
grund av det höjda allmänna inkomstläget.
En allmän översyn, syftande till en

Statsverkspropositionen m. m.
genomgripande rationalisering av statens
verksamhet och utgiftspolitik, förefaller
nödvändig. Statens åtaganden
gentemot den enskilde medborgaren
skulle väl i åtskilliga avseenden kunna
minskas, särskilt om skattebelastningen
sänkes. Jag tror att vi kommit alldeles
för långt i fråga om statens styrande av
den enskildes ekonomi och åtgöranden.
Låt den enskilda människan få mera
svängrum för sitt handlande, på eget
ansvar få handha så stor del som möjligt
av sina inkomster. Därmed inte sagt
att inte staten skall göra vad som skäligen
kan påfordras av allmänna åtgärder
för de enskildas väl och svara för
erforderliga gemensamma och samhälleliga
uppgifter. Men gränsen därför
får inte dras så vid för det allmännas
bestämmande och så snäv för den enskildes
att den enskilde medborgaren
känner sig stå under förmynderskap och
hans handlingslust och ansvarskänsla
trubbas av.

I statsverkspropositionen talas åtskilligt
om åtgärder för skydd av penningvärdet.
Ja, det är nog bra att man sent
omsider fått klart för sig vart det pekar
hän. Men, ack så sent, obeslutsamt
och ryckigt vår »förträffliga» regering
gripit in. Därför har det hela blivit
rätt tilltrasslat. Följderna av brist på
målmedvetenhet i kampen mot inflationen
har blivit svåra. Inflationen i
Sverige är lika envis, svårberäknelig
och ihållande som den socialdemokratiska
regeringen. Dessa två storheter
tycks ha samband med varandra; de
härjar på samma gång.

Det är kanske något obarmhärtigt,
men inte obefogat, att erinra dagens
makthavande om vilka medel de har använt
vid de politiska valen alltsedan
194C för att kunna behålla sin maktställning.
På grund av statsministerns
uttalande här förut i dag vet jag att han
känner sig illa berörd av sådant tal,
men jag måste i alla fall göra mig skyldig
att föra fram det. Personligen minns
jag mycket väl den debattkonst som
blommade 1948 i diskussionen om rörlig
ränta såsom medel i inflationskampen.
Jag erinrar mig också hur man

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

från socialdemokratiskt, men också från
andra håll, bemötte varningarna från
liögerhåll för risken av inflation och
av en penningvärdeförsämring som
man borde möta med hårda medel redan
från början. Misstänkliggörande av
oppositionens väntade ekonomiska politik
och skrämsel för de penningpolitiska
åtgärder som skulle komma att
vidtagas om socialdemokraterna inte
kunde behålla regeringsmakten, det är
metoder som vi alla nog känner igen
från de politiska valen under den socialdemokratiska
storhets- och skördetiden
från och med 1945. Och nu har man
hamnat i alltihop som man då skrämde
med, till och med i en räntepolitik där
det inte så mycket är fråga om en rörlig
ränta som om en hög ränta.

Det vore frestande att hänvisa regeringen
till det gamla ordspråket »som
man bäddar får man ligga», men det passar
inte helt in på dagens situation. Ty
det är mest andra, och oskyldiga, som
får ligga illa på grund av regeringens
dåliga bäddning. Tyvärr är det väl också
så att socialdemokraternas väljare
inte för sig själva klargör sin medskyldighet
i den dåliga biiddningen och i
penningvärdeförsämringen.

Herr talman! Jag skall nu inte uppehålla
mig längre vid socialdemokraternas
felaktiga bruk av makten och deras
underlåtenhet i fråga om tillräckligt
skydd för penningvärdet och i fråga om
ordnande av statsekonomien. Jag vill nu
bara med några ord beröra det anförande
som statsministern höll här fölen
stund sedan.

Det var ganska egendomligt att höra
diskussionen mellan statsministern och
herr Ewerlöf. Det var två skilda röster
som inte gick in på samma problem.
Herr Ewerlöf sökte envist hålla sig fast
vid budgeten och de ekonomiska förhållandena,
men statsministern lät sitt
tal svepa över helt andra områden, och
han undvek — jag skall inte säga skickligt,
men mycket målmedvetet —- att
komma in på de ömma punkter som det
resonerades om. Jag är ledsen, men jag
kan inte undgå att säga att jag tycker
att statsministerns tal. lians inställning

till problemen och hans sätt att utveckla
sin syn på saken gav ett mycket olyckligt
intryck. Hans anförande var inte
ett försök att reda upp en besvärlig situation.
Han sökte inte efter möjligheter
till enande om vissa åtgärder som
vi skulle behöva vidtaga för att komma
ut ur ett besvärligt läge. Det var inte
heller den finanspolitiska expertens,
utan framför allt dialektikerns prestation
man fick höra på. Jag tyckte mig
nästan se in i framtiden och förnimma
att detta var det ämne han höll på att
förbereda för valtalen litet längre fram
på våren, och jag funderade på om det
över huvud taget fanns någon anledning
att syssla med problemet om möjligheterna
att komma överens om vissa viktiga
ting. Jag tänkte på detta också när
herr Geijer beklagade sig över att man
inte kunde komma fram till enighet i
pensionsfrågan. Jag deltar i hans beklagande
av detta. Jag tycker det är bevis
på en ganska stor oförmåga hos dem
som bär ansvaret för att det går som det
tycks gå med dessa förhandlingar, att
man inte skall kunna komma fram till
en lösning som passar in i det allmänna
schemat och rimmar med de möjligheter
som nu är för handen för ett fullföljande
av pensionsfrågans lösning.

Jag skall litet senare, herr talman, i
alla fall söka komma fram till en politisk
bedömning av läget sådant jag ser
det. Först vill jag emellertid beröra några
allmänna problem.

Dröjsmålet med den nödvändiga omläggningen
av den ekonomiska politiken
medför ett osäkerhetstillstånd och förhindrar
eller försenar högst angelägna
åtgärder. Vi vet alla hur nödvändigt det
är att rationalisera kommunikationsväsendet,
bygga nya vägar för att få en
ordentlig samordning emellan ett troligen
nedbantat järnvägsnät och ett nytt
vägsystem, där de slösaktigt dyra grusvägarna
ersätts av permanentade. I åtskilliga
delar av landet utgöres järnvägsnätet
till stor del av smalspårsjärnvägar,
som bär sig dåligt och ej heller är fullt
lämpliga ur transportsynpunkt. Ur rationell
synpunkt bör en del av dem breddas
till normalspåriga, andra läggas ned

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

<>3

eller användas endast för godstrafik.
Förutsättning för denna järnvägsrationalisering
är emellertid, t. ex. i Skaraborgs
län, som är min hemtrakt, att förändringen
sker efter en noggrant uppgjord
plan, att erforderliga och goda ersättningsvägar
iordningställes före järnvägsnedläggandet
och att de för tunga
och genomgående transporter angelägna
järnvägssträckorna med det snaraste
breddas till normalspåriga. Det är ingen
tvekan om att sådan rationalisering är
både ekonomisk och nödvändig. Men
det är viktigt att resolut och på allvar ta
itu med förändringen, att snarast göra
upp en någorlunda fullständig plan och
genomföra denna. Ovissheten om hur det
framdeles skall bli hindrar eller fördröjer
den anpassning av näringslivet till
ny verksamhet som minskningen av arbetskraften
i jordbruket nödvändiggör.
Dröjsmål åstadkommer allt större skada
för varje år som går. Befolkningsminskningen
på landsbygden fortsätter i ökad
takt inför ovissheten om kommunikationsväsendets
utformning i respektive
bygder.

För att åstadkomma förutnämnda modernisering
av kommunikationerna
krävs samordning av åtgärder genom
olika myndigheter. I det samarbete härvidlag
emellan SJ och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som nämnes av generaldirektör
Upmark i hans intressanta
artikel i Från Departement och Nämnder
(nr 23/1957) borde lämpligen —
åtminstone när det gäller Skaraborgs
län — även under planläggningen inkopplas
arbetsmarknadsstyrelsen och
riksnämndcn för ekonomisk försvarsberedskap.
I nämnda län föreligger särskilda
skäl för den av mig förordade
utvidgningen av samordningen i planarbelet,
dels därför att sysselsättnings- och
befolkningsförhållandena kräver särskild
uppmärksamhet och dels på grund
av aktuella beredskapsfrågor i transporthänseende.

Och så, herr talman, återkommer jag
till det som jag nyss var inne på, samarbete
emellan partierna i svåra lagen.
Det hör till det politiska livet och vår

Statsverkspropositionen in. in.
parlamentariska ordning att ta och ge
hugg, att varje åsiktsriktning kämpar
för sina uppfattningar och förslag och
för att få makt att genomföra dem. Därför
är hårda politiska strider inget att
förfasa sig över, även om man ibland
kan tycka att gränserna för det lämpliga
tangeras eller överskrides. Men det
ges tillfällen och förhållanden, då partistriderna
bör upphöra eller skjutas undan
för en tid för att partierna gemensamt
skall kunna ta itu med och lösa
för nationen livsviktiga frågor.

Enligt min mening är det anledning
att överväga, om ej ett sådant läge och
tillfälle nu föreligger. Spänningen i världen
är stor, och emellan öst och väst
råder fortfarande kallt krig. Detta världsläge
manar till samling för ett starkt
försvar. Den svenska statens ekonomi
är hårt ansträngd. Inflationstrycket är
fortfarande mycket starkt, troligen kommer
det att ökas igen. Svårigheterna att
fullfölja planerade reformer på det sätt
och i den takt som tänkts är påtagbara,
kanske på längre sikt oöverkomliga. Del
är många svåra uppgifter som det svenska
folket och dess representanter nu
har att lösa.

Vi kan tvista om varför det är så,
vem som har största skulden till vårt
dilemma. Men kvar står allas vårt ansvar
och vår plikt att göra vårt bästa
i en svår situation. Jag tror att svenska
folket gärna skulle se en avspänning i
den heta politiska striden och en samling
kring lösandet av våra särskilt viktiga
frågor. Jag skulle vara tacksam, om
herr handelsministern, som är den ende
jag ser på regeringsbänken, ville framföra
en hälsning jag nu skall lämna.

Jag säger, alt det finns särskilt svåra
frågor, som kräver att man samlas
kring dem för att lösa dem, samlingen
må sedan ske på ena eller andra sättet.
•lag har ingen fullmakt, inget uppdrag
att tala å mer än egna vägnar, men jag
vill ändå rikta en öppen och uppriktig
fråga till regeringen. Jag ställer den nu
till herr handelsministern och ber att
han överbringar den till statsministern.
Den Ivder: Vill regeringen samarbeta

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
om en sådan justerad politisk linje, som
kan samla eller biträdas av de fyra demokratiska
partierna?

Detta skulle kräva eftergifter av alla.
Men — och det är det som är avgörande
— finns viljan hos regeringen och hos
de övriga partierna? Det avgörande ordet
kan endast statsministern och hans
parti uttala.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja börja detta
mitt inlägg i remissdebatten med att
göra en kommentar till vad statsministern
anförde i sin diskussion med herrar
Ohlon och Ewerlöf.

Om jag inte hörde fel, sade herr statsministern
att ifall herrar Ewerlöf och
Ohlon sutte i regeringen så skulle naturligtvis
varenda krona, som kunde sparas,
återgå till skattedragarna. Jag drog den
slutsatsen av statsministerns anförande
att han för sin del inte alls hade för avsikt
att lätta på det mycket betungande
skattetrycket, utan han ansåg att de
pengar, som kom in, skulle användas till
sociala reformer. Det är självklart att det
kan vara mycket angenämt att ordna så,
att människorna får det bra. Men någon
måste ju betala. Och man kan väl ändå
inte pressa medborgarna med hur höga
skatter som helst. Jag tror att alla medborgare
i vårt land, vilket parti de än
tillhör, anser att skattetrycket för närvarande
är alldeles för hårt.

Om vi tittar på den statsbudget, som
nu är framlagd, finner vi att herr Sträng
visserligen har sparat på en hel del poster,
men endast med mycket små belopp.
Han har inte alls rört vid de poster, där
det skulle kunna bli fråga om besparingar
som märktes litet grand, utan dem
låter han vara i fred.

Jag pekar exempelvis på förhållandena
på bostadsmarknaden. I statsverkspropositionen
äskar finansministern anslag till
bostadsrabatter med 160 miljoner kronor,
till täckande av kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter med 155 miljoner;
därtill kommer bostads- och bränslebidrag
med stora belopp. Jag vill här förutskicka
att jag inte har någonting emot

att de, som behöver en bostad och inte
själva kan skaffa sig en sådan, får hjälp
med det. Men den bostadspolitik, som vi
har fört under en lång följd av år, tror
jag inte vårt land har möjlighet att fortsätta
med i längden.

Låt oss se ett litet tag på Stockholms
stad. Här har man rivit ned flera fastigheter,
jag kan inte säga hur många, men
nog rör det sig väl om en trettio, fyrtio
stycken, i vilka flera tusen människor
har haft godtagbara bostäder. Dem har
man rivit ned för att sanera staden och
för att anlägga underjordiska järnvägar.
Så har Stockholms stad anordnat bostäder
på annat håll. Vi kan se på Vällingby,
vi kan se på Bagarmossen och andra nyuppförda
stadsdelar. Till alla de lägenheter,
som iordningställts där, har utgått
statssubventioner; förut uppgick
dessa till 8 000 kronor per lägenhet, numera
utgår subventionerna med 4 000
kronor per lägenhet. Allt detta har tillkommit
inte på grund av att det var bostadsbrist,
utan på grund av att Stockholms
stad skulle ordna sina järnvägsförbindelser
och sin trafik, och jag riktar
kritik emot att hela svenska folket
skall hjälpa till med detta. Till följd av
de stora förmåner som kommer dem till
del, som flyttar in till Stockholm, blir
det överbefolkning i staden, och sedan
ser vi hur det går.

Jag tror att det måste ske en besparing
när det gäller bostadsbyggandet, och den
besparingen bör komma till stånd fort,
om vi skall ha någon möjlighet att klara
oss undan ytterligare höjda skatter.

Låt oss se ett tag på hur det går till.
Man talar ju om att det är ett fel att räntan
inte är rörlig, och det har sagts här
i dag att det var ett fel att räntehöjningen
inte skedde tidigare. Om räntan hade
höjts i ett tidigare skede skulle den inte
ha varit så hög som den är i dag, har
man framhållit.

Jag skall inte nu ta upp någon större
debatt om den frågan. Jag vill bara säga
att jag tycker det är ganska dåligt av en
regeringschef att inte våga gripa in i ett
sådant fall, när han själv offentligen har
uttalat, att vad som skett var oriktigt.
Jag anser det inte vara hållbart att höja

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

räntan, när vi för en politik som kan sägas
vara baserad på subventioner i stor
utsträckning. Förr i tiden sades det alltid
att ränteläget skulle reglera sig självt.
Ja, det gjorde det också, men då förekom
inga statliga ingripanden på vare sig det
ena eller andra området. På den tiden
kunde man låta räntan reglera sig själv.
Men jag vill än en gång påminna — jag
har gjort det vid flera andra tillfällen

här _ om den överenskommelse som

träffades mellan alla partierna — både
högern och folkpartiet var med om den
_ enligt vilken det skulle föras en lågräntepolitik,
så att man såg till att man
inte fick tillbaka 1930-talets arbetslöshet.
Vad har nu skett? Jo, man för fortfarande
den fulla sysselsättningens politik,
den står kvar, men alla de andra löftena
är svikna.

Såsom jag sagt vid flera tidigare tillfällen
är jag motståndare till den höga
räntan så länge man inte släpper alla
regleringar. Gör man det, rättar nog ekonomien
fort till sig i samhället. Vi såg
hur det gick på 1930-talet. Men skall man
uppehålla en reglering på konstlad väg
på ett håll och sedan låta räntesatserna
få fritt spelrum på ett annat, är det
otänkbart att kunna hävda sig i fortsättningen.

Situationen på den svenska landsbygden
och bland de enskilda företagarna
är för närvarande mycket prekär på
grund av den oskäliga ränta som tas ut.
Här talas om fem procent, men, mina
damer och herrar, ni kan ju gå in i en
bank med en växel, så får ni se vad den
kostar; det är inte fem procent utan åtta
procent, och för omsättningarna ändå
högre. Jag anser att man inte kan fortsätta
på detta sätt utan tycker att man
skulle kunna förvänta att regeringen
fortast möjligt sade ifrån, att antingen
skall vi fortsätta med högräntepolitiken
ocli låta det gå som det går eller också
lätta till det hela.

Jag sade i remissdebatten i höstas, att
statsministern väl ansåg att han rättfärdiggjort
allting när lian lät dåvarande
ordföranden i riksbanken avgå. Jag riktar
ännu eu gång frågan till honom, om
han anser att de andra, som var medvål 5

Forsla kammarens [trolokoll 1058. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
lande i denna sak, är så heliga att de bör
sitta kvar? Jag tror att det är skäl att
titta på det där litet närmare. Från regeringens
sida säger man, att den inte alls
har med riksbankens ställning att göra.
Men hur kunde då hans excellens statsministern
medverka till att dåvarande
ordföranden fick avsked — det skulle
jag vilja fråga — om inte regeringen lägger
sig i riksbankens åtgöranden?

Jag har med mycket stor uppmärksamhet
följt debatten här i kammaren i dag,
men det har inte förrän nu på eftermiddagen
sagts någonting om omröstningsresultatet
av det nya pensionssystemet.
Vi vet ju att det har förts underhandlingar
och att dessa för närvarande pågår.
Men om vi slår upp tidningarna i dag,
ser vi att inrikesministern har sagt att
det om en vecka eller fjorton dagar skall
komma en proposition om en lagfäst
pension enligt linje 1. Och likväl håller
företrädarna för linje 2 och linje 3 på
att underhandla. Jag får ju verkligen säga,
att jag finner det egendomligt; det är
ungefär som att spela på en cirkus. Det
enda raka hade väl ändå varit att man
inom linje 2 och linje 3 — jag har också
sagt det till min partiledare — ställer
frågan direkt: Om man från det socialdemokratiska
partiets sida säger, att man
inte går med på någon annan linje än
linje 1, är det väl ingen mening att fortsätta
underhandlingarna. Det kanske kan
se vackert ut utåt, men man kommer ju
ändå till det resultatet, att det bara är
för skenets skull och att det inte är något
allvar bakom. Detta har man ju också
fått bekräftat genom inrikesministerns
uttalande. Jag kan väl inte tänka mig att
han gjort detta uttalande om att propositionen
skall komma om några dagar utan
att ha sina kolleger i regeringen bakom
sig. Jag skulle därför vilja fråga, om herr
Ewerlöf och herr Ohlon känner till om
de skall fortsätta underhandlingarna; i
så fall bär de väl gått med på linje 1. .lag
kommer i alla fall att ställa frågan till
min partichef, om så är förhållandet för
lians del.

Jag undrar i alla fall, om vi inte bör
vara litet mera uppriktiga mot varandra.
Här talas om att man lägger fram det ena

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
och det andra för att samla väljare —
och därvidlag är vi väl alla lika goda kålsupare
— men jag tror ju också att man
från regeringspartiets sida ger vallöften,
som man försöker infria utan att ta någon
hänsyn till vad det kostar svenska
folket. Jag tror inte att vi har någon möjlighet
att kunna finansiera en lagstadgad
pension enligt linje 1, utan jag tror att
det vore lyckligast om vi i stället kunde
enas om en påbyggnad av folkpensionen
till en sådan storlek, att folk kunde klara
sig på den.

Herr Geijer sade att arbetarna har
rätt att kräva, att denna fråga löses, och
det är ju alldeles riktigt. Han sade
emellertid inte ett ord om de 600 000
enskilda företagare, som inte är med
vare sig i linje 1 eller linje 3 utan som
skall ställas utanför. Jag tycker att det
skulle vara angeläget att få ett svar på
frågan: Om nu en proposition skall

framläggas, bör väl i rimlighetens namn
alla tagas med? Jag tror att de andra
har lika stor rätt att kräva pension som
arbetarna har rätt att kräva det. Det är
sannerligen inte så lysande tider för företagarna,
att man kan säga att de skall
klara sig själva utan någon som helst
medverkan från det allmänna.

Jag skulle också här vilja säga något
om jordbrukets förhållanden. Man har i
dag talat om att vi borde gå med i ett
frihandelsområde, och man har talat
om vårt förhållande till sexmaktsgruppen.
Jag vill bara säga en sak: för jordbrukets
del har det i alla tider varit så,
att om ett land skall kunna nå ett gott
resultat, så att medborgarna känner en
viss trygghet, så beror allt på om detta
land har en god livsmedelsförsörjning
för den händelse någonting skulle inträffa
ute i världen, som avstänger möjligheterna
till import. Den regeln gäller
enligt min mening fortfarande. Vi måste
se till att vi upprätthåller vårt jordbruk
på en sådan nivå, att vi har möjlighet
att själva försörja svenska folket
med livsmedel, om någonting skulle inträffa.
Men skall man göra som det nu
talas så mycket om — låta gränserna
sta öppna för jordbruksprodukter från
länder, där löner och omkostnader på

alla områden är vida lägre än hos oss
— då blir det omöjligt för det svenska
jordbruket att stå emot påfrestningarna.

Jag anser därför att man noga bör se
till hur det verkliga läget är, innan man
går in för sådana överenskommelser.
Har vi möjligheter att klara oss i händelse
av ett avtal om frihandelsområde,
eller bör vi förbehålla oss rätten att
själva bestämma hur mycket livsmedel
som skall införas, på samma sätt som en
hel del andra länder gör? De är visserligen
stora makter, men man skall ju
inte tänka bara på deras intressen, utan
också på de mindre länderna. Jag tror
att även från vår sida bör göras sådana
reservationer, om vi skall kunna hoppas
på någon effekt.

Jag kan inte underlåta att säga, innan
jag slutar, att jag i fjol antecknade finansministerns
yttrande här i kammaren,
att det var nödvändigt att ha en
balanserad budget och att staten inte
borde gå ut på den allmänna marknaden
och låna pengar, därför att det kapital
som fanns tillgängligt där borde
disponeras för näringslivet i övrigt. Ja,
hur gick det sedan under fjolåret? Bara
ett par månader senare släppte man ut
det ena lånet efter det andra. Och i år
säger finansministern, att vi inte kan
ha en balanserad budget, utan att 1 600
miljoner måste lånas upp. Jag bara frågar:
Är det någon som tror på vad regeringen
säger? Gör man det, så är förklaringen
kanske att man inte tänker
så mycket på sådana frågor. Men det
ena året säger regeringen ett och det
andra året ett annat. Det verkliga förhållandet
talar man inte om. Jag tror
att det skulle vara mycket nyttigt, om
man från regeringens sida verkligen tog
en överblick av hela läget, sådant det
nu är beskaffat. Och låt svenska folket
få veta verkligheten. Då blev kanske
pretentionerna litet mindre. Då skulle
man kanske tänka sig för mer än en
gång, innan man beslutade utgifter. Hur
skulle det se ut för den enskilde medborgaren
i detta land, om han först
gjorde väldiga inköp och försökte att i
alla avseenden få det bästa möjliga,
men först därefter frågade sig, om han

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

kunde klara alltsammans? Jag tror ju
att den enskilde medborgaren får göra
tvärtom. Han måste börja med att se
efter hur mycket han har råd att skaffa
sig och hur mycket han kan kosta på
det eller det. Men så gör inte regeringen.
Den beslutar utgifterna först, och räcker
inte skatterna till för att täcka utgifterna,
tar man ut nya skatter. Detta
system har enligt min mening tillämpats
alldeles för länge, och det bör nog
fortast möjligt ske en ändring på den
punkten.

Herr talman! Jag har med några ord
försökt belysa hur man kan se på de
förhållanden som nu råder. När vi ett
kommande år diskuterar en ny statsverksproposition,
tror jag att situationen
kan visa sig vara ännu sämre än
den är i dag. Jag tror inte att vi har
att räkna med den högkonjunktur, som
man hoppas på även i fortsättningen. Vi
får enligt min mening räkna med sämre
konjunkturer på alla områden. Och då
har man sannerligen heller ingen möjlighet
att ge sociala förmåner i den utsträckning
vi för närvarande gör. Här
behöver sparas, och sparsamheten bör
sättas in på sådana utgifter, där den
verkligen har någonting att betyda. Enligt
mitt sätt att se har vi inte råd att i
fortsättningen skänka bort fem, sex
hundra miljoner kronor om året. Det
kan inte gå i längden, utan vi måste
iaktta en större sparsamhet. Jag vädjar
till regeringen att låta se över de sociala
problemen i hela deras vidd och att
även se framåt och tänka på vad vi kan
ha att räkna med i konjunkturhänseende.
Siffrorna kommer troligen att
visa sig bli sådana, att man även från
regeringens sida måste vidta åtgärder
för sparsamhet i framtiden.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Det är ju tradition att
strålkastarljuset under en remissdebatt
skall bcstryka olika problemställningar
inom vårt samhälle. Herr Elofsson i Va
kom i sitt anförande bl. a. in på frågan
om bostadsbyggandet i tätorterna. Om
jag inte missförstod honom, menade han

Statsverkspropositionen m. m.
att man borde försöka sig på en begränsning
av detta bostadsbyggande. Jag
kan inte finna att denna uppfattning hos
herr Elofsson kan bero på annat än att
avståndet från Vä till bostadsköerna i
Stockholm, Göteborg och Malmö är så
pass långt, att herr Elofsson inte ser
den brist på bostäder, som de facto föreligger
i våra tätorter. Herr Elofsson
är efter att ha varit bondeförbundare
från och med i år centerpartist, och om
jag inte fattat centerpartiets program alldeles
fel har partiet för avsikt att även
ömma en smula för tätorternas befolkning.
Jag har den känslan att det bostadsbyggnadsprogram,
som skisserades
av herr Elofsson i Vä i hans anförande,
inte är något program, som kommer att
göra lycka i våra tätorter.

Om jag bortser från herr Elofssons
anförande kan jag säga, att det som varit
karakteristiskt för den hittills tilländalupna
delen av denna kammares
debatt är det förhållandet, att debatten
mer än vad som brukar vara vanligt rört
sig om det samhällsekonomiska läget.
I någon mån beror kanske detta på att
vissa stora frågor — jag kan nämna
försvarsfrågan och pensionsfrågan; herr
Elofsson har dock varit inne på pensionsfrågan
— tills vidare förts utanför
stridslinjen. Men man kan inte värja sig
för det intrycket, att bakom de flesta
talarnas begränsning av sina anföranden
till den ekonomiska delen ligger
en allvarlig oro i fråga om det statsfinansiella
läget.

Jag tycker att herr Eliasson, centerpartiets
gruppledare i denna kammare,
har rätt när han säger, att man inte här
skall försöka trolla bort det som måste
vara uppenbart för alla. Herr Strand
liksom senare statsministern svävade
emellertid i det avseendet inte så litet
på målet. Herr Strand medgav att de
senaste årens budgetberäkningar inte
hållit, men han ville inte medge att läget
skulle vara så dåligt som oppositionens
talare velat göra gällande. Jag kan
då inte underlåta en stilla undran, herr
talman, hur dåligt det statsfinansiella
läget skall behöva bli för att herr Strand
skall rubbas i sitt kallblodiga lugn och

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
förvissning om att allting kommer att
ordna sig. Jag tycker att det hade varit
bättre om herr Strand med stark emfas
hade tagit fasta på de uttalanden, som
gjordes av herrar Ewerlöf, Eliasson och
Ohlon på respektive partigruppers vägnar,
nämligen att man på dessa håll är
fullt beredd att hjälpa till med att hålla
nere statsutgifterna. Även om jag något
senare skall återkomma till denna oppositionens
beredvillighet att under riksdagsbehandlingen
av statsverkspropositionen
beakta, att vi under en tid framåt
kommer att leva under knapphetens
stjärna, skulle jag i huvudsak vilja uppehålla
mig vid några aspekter på den
internationella handeln, en så viktig
grund för vår försörjningsbalans.

Finansministern har i finansplanen i
fråga om det internationella konjunkturläget
under år 1958 framhållit, att
det knappast finns skäl att dramatisera
utvecklingsperspektiven, även om
många faktorer pekar i riktning mot en
dämpning av de allmänna expansionstendenserna
ute i världen. Det är nog
alldeles riktigt, att det inte finns något
som tyder på att vi skall gripas av något
slag av panikstämning. Å andra sidan
är det inte svårt att konstatera ett
stämningsomslag sedan något år tillbaka
inom den internationella handeln. Optimismen
har förbytts inte i pessimism,
utan mera i en avvaktande och försiktigare
hållning. Man köper inte lika
friskt. De långfristiga engagemangen
övervägs noggrannare. Lagerhållningen
— som var under diskussion tidigare
här i dag — hålls under strängare observation.
Kostnadssidan uppmärksammas
mera. Administrationens omfattning
omprövas. Nyinvesteringarnas räntabilitet
undersökes under beaktande av att
ett högre ränteläge än hittills kan komma
att kvarstå under en relativt sett
långvarig period. Omsorgen om likviditeten
— den sida av verksamheten som
jämte sysselsättningsgraden i betryckta
lägen kan bli företagsledningarnas mardröm
— är väsentligt större nu än bara
för något år sedan.

Detta stämningsläge återfinner man
vare sig man talar med tyskar, engels -

män, schweizare, amerikaner, italienare,
fransmän, finnar, danskar eller norrmän.
Visserligen skiftar omdömena något
från bransch till bransch, från land
till land. Var och en har sina speciella
problem som gör bilden ljusare eller
mörkare. Man kan ju fråga sig, om sådana
allmänna intryck är något att fästa
avseende vid. Det gäller dock subjektiva
omdömen, svåra att underbygga
med en lätt överskådlig och allomfattande
statistik. Framför allt omfattar
dessa omdömen med naturnödvändighet
endast den allra närmaste framtiden och
kan inte gärna ge några anvisningar om
utvecklingen på lång sikt.

Men, herr talman, är det egentligen
någon — nationalekonom, finansminister
eller affärsman — som vågar sig på
att uttala sig med någon större grad
av säkerhet om den ekonomiska utvecklingen
— säg om två år, och ännu mindre
om fem eller tio år.

Jag beundrar den skicklighet och noggrannhet,
med vilken våra ekonomiska
experter försöker göra prognoser för
framtiden. Men — och detta kan kanske
tyckas vara hädiskt — nog liknar uttolkningen
av tecknen den verksamhet,
som utövades av forntidens augurer,
som genom noggrant beskådande av ben
och liknande saker gav sig sken av att
blicka in i kommande tider.

Jag vill gärna understryka ordet »uttolkning».
Man har så lätt att på det politiska
planet knäsätta som postulat resultaten
av de resonemang, som den ekonomiska
expertisen omgett med allsköns
reservationer.

Låt oss ta som exempel produktionens
och produktivitetens ökning. Det anses
snart som ett axiom, att stegringstakten
allt framgent skall ligga omkring 3, 4
eller 5 procent om året. Man rör sig
vidare i sitt tänkande med en geometrisk
serie, som om man betraktar det
förutsedda förloppet inte bara för några
år framåt utan på decenniers sikt ger
oöverblickbara resultat.

Man kan självfallet tillåta sig inom
den politiska sfären att bygga upp t. ex.
en stor socialreform, vars fullfunktionsstadium
ligger 30 eller 40 år framåt i

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

tiden, på sådana prognoser. Men man
frågar sig, om det är så klokt att välja
en konstruktion, som sviktar om det
ekonomiska systemet inte fungerar på
det sätt, som man just nu inbillar sig.
Dagens statsfinansiella läge kan måhända
ge oss en tankeställare i det fallet
— vad som kan hända om inkomstökningarna
stagnerar men utgifterna automatiskt
fortsätter att stiga.

För att återkomma till konjunkturläget,
så får man kanske inte lägga alltför
stor vikt vid enstaka intryck från
internationella kontakter. De får ingå
som en bit i den bild av läget, som man
skapar sig utifrån informationer från
olika håll.

Finansministern säger bland annat, att
trenden i Västtyskland fortfarande pekar
rakt uppåt. Mot denna uppfattning
talar stegringen av antalet arbetslösa i
Västtyskland, nämligen med över 700 000
från slutet av november till slutet av december.
Denna stegring kan till viss del
vara säsongbetonad, men den är otvivelaktigt
även ett tecken på den minskade
exporthandeln. Västtyska centralbanken
har också häromdagen beslutat sänka
diskontot från 4 till 3,5 procent för att
stimulera konsumtionen på den inhemska
marknaden.

Den västtyska utvecklingen får nog i
nuvarande läge betraktas som en ganska
god konjunkturmätare med hänsyn till
landets starka position inom den internationella
handeln.

Utan att trötta kammarens ledamöter
med ytterligare analyser från andra länder
skulle jag därför vilja hävda, att
tecknen snarare ger anledning till val
av väsentligt mörkare nyanser vid målningen
av bakgrunden till årets finansplan
än det som finansministern sökt
ut på sin palett.

Det må nu förhålla sig därmed hur
som helst. Man torde vara överens om
att läget är labilt. Det föreligger risker
för att det blir sämre; i gynnsammaste
fall — såvitt man nu kan bedöma —
stabilisering på nuvarande nivå.

Hur påverkar detta sedan näringslivet?
Det är den frågan man ställer sig. Bland
de gynnsammare faktorerna kan man

Statsverkspropositionen m. m.
peka på den rationalisering och modernisering
av vår industriella och kommersiella
apparat som genomförts under 50-talet. Detta ger oss inte något överläge
gentemot andra starkt industrialiserade
länder, eftersom de undergått samma
process, men ger förhoppningar om att
vi i detta avseende skall kunna hävda
oss. Likartad är bedömningen av dugligheten
och skickligheten hos de inom
näringslivet verksamma. Det tvååriga avtalet
på arbetsmarknaden är, såsom
framhålles i finansplanen, ett stabiliserande
moment, även om vårt löneläge
jämfört med exempelvis det västtyska
är mycket högt.

Bland de faktorer, som kan försvåra
vår anpassning i ett internationellt mer
pressat läge, kan man peka på den
minskning i företagens finansiella konsolidering,
som kännetecknat de senaste
årens utveckling. Vinstmarginalerna
har blivit mindre, påverkade som de
varit av ett mera pressat prisläge samt
stegrade kostnader, bland annat för löner,
skatter och räntor. Med stagnerande
eller minskad omsättning sjunker inte
bruttovinsterna i samma takt utan
relativt sett väsentligt mera. Detta besvärliga
förhållande kan i viss mån
motverkas genom en kontraktion av den
administrativa apparaten, minskad lagerhållning
o. s. v., men sådana åtgärder
måste tillgripas med stor försiktighet
för att inte skador för framtiden
skall uppkomma. I själva verket är det
faktiskt så —- vilket lätt inses —- att en
strävare marknad kräver större insatser
både i fråga om nykonstruktioner, förnyat
varusortiment och försäljningsaktiviteten.

Statsministern talade här tidigare i
dag om dynamiskt inkomstgrundande
utgiftsökningar. Därmed avsågs väl en
helt annan sak, men detta statsministerns
uttalande är gällande iiven för det
enskilda näringslivet. Nu kommer det
statsfinansiella liiget in i blickfältet. Det
är knappast lyckligt — jag tror att ingen
av de tidigare talarna tagit upp detta
till diskussion — att vi måste möta en
troligen hårdnande utlandsmarknad med
beträngda statsfinanser, som — därom

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

råder väl ingen tvekan — kräver högre
skatter och större anspråk på penningoch
kapitalmarknaden. Betänkligheterna
gäller självfallet också de kommunala
finanserna.

Vad vi nu skulle behöva är en lägre
beskattning av näringslivet, lättare kreditmarknad
och lägre räntor. På grund
av de offentliga finansernas läge — man
skulle också kunna säga finanspolitikens
sammanbrott — måste vi för att hålla
penningvärdet i schack i högre grad än
eljest varit nödvändigt lita till de penningpolitiska
medlen. Det är Scylla och
Charybdis i dagens ekonomiska seglats.
Å ena sidan fruktar vi höjda löner och
priser och därmed minskad konkurrenskraft.
För att möta detta hot måste vi i
brist på en med penningpolitiken väl
samordnad finanspolitik — såsom påpekats
flera gånger här i dag — hålla
penningmarknaden under stark kontroll
med tillgängliga medel. Jag instämmer i
detta avseende helt med herr Ewerlöf. Å
andra sidan behöver företagen sänkta
kostnader och lättare tillgång till rörelsekapital,
vilket hindras av de penningpolitiska
åtgärderna.

Är det att undra på att man på många
håll, bland annat även inom näringslivet,
ser med oro på det uppkomna läget och
tvivlar på statsmakternas förmåga att
på ett tillfredsställande sätt bemästra situationen? Finansministern

vacklar i sin bedömning
av den ekonomiska utvecklingen
inom landet. När det gäller föregående
år talar han om en »lugn och harmonisk
utveckling». Det är svårt att tro på allvaret
bakom ett sådant uttalande. Spänningen
i svensk ekonomi framträdde i
somras i hjärt dager i regeringens konflikt
med riksbanksledningen.

Däremot kan man reservationslöst instämma
med finansministern när han
säger, att vi inte får insöva oss i falsk
säkerhet. Den oro man på många håll
hyser skulle förvisso minska, om man
vore säker på att regeringen inte behärskas
av en sådan falsk säkerhet.

Men även om regeringen ser klart på
läget, förefaller det som om man utåt
inte vill liksom erkänna det allvarliga i

den statsfinansiella situationen. I det avseendet
kan man väl säga, att statsministerns
anförande här i kammaren tidigare
i dag var en besvikelse. Finansministern
kräver riksdagens medverkan
att hålla tillbaka statsutgifterna. Det är
en riktig tanke. Men varför avvisade då
herr Sträng för endast två månader sedan
oppositionens förslag om en besparingskommission?
Och varför har socialdemokraterna
förhållit sig så kyliga
till förslaget om en i detta läge rätt naturlig
allmän demokratisk samling?

Det blir — trots det ljumma intresset
hos regeringspartiet att skapa en gynnsam
jordmån för samförståndslösningar
inte minst på det ekonomiska området
— oppositionens uppgift att bidra till
en så noggrann prövning av budgetförslagen,
att svenska folket får klart för
sig att riksdagen genom att försöka hålla
statsutgifterna nere är medveten om lägets
allvar. Men detta förutsätter, herr
talman, en av prestige obunden insats
även från deras sida som representerar
regeringspartiet i utskotten.

Herr Ewerlöf var tidigare i dag inne
på den stelbenta budgetbehandlingen i
den svenska riksdagen. I detta kan man
förbehållslöst instämma. Men just på
grund av den metodik som tillämpas när
riksdagen fattar beslut i anslagsfrågor
förefaller det mig vara den enda framkomliga
vägen att stats- och jordbruksutskotten
prövar varje anslag ur totalitetens
synpunkt. Vi vet nämligen i år en
sak, och det är att driftbudgeten med
nu utgående skatter är underbalanserad.
Varje reducering av statsutgifterna —
hur liten den än må synas just i det
sammanhanget — kan, adderad till andra
sänkningar, totalt sett bli av betydelse
för utvecklingen av samhällsekonomien
under nästa budgetår.

Låt oss alltså hoppas, herr talman, att
utskottsbehandlingen av de många svåra
och ekonomiskt betydelsefulla frågor,
som kommer att föreligga vid årets riksdag,
skall bana väg för samförståndslösningar.
I den förhoppningen yrkar jag,
herr talman, remiss av budgetförslaget
till utskotten.

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstod att jag kanske
trampade herr Aastrup på tårna en smula
när jag talade om bostadsförhållandena
i Stockholm och sade, att man river
ned värdefulla och fullgoda bostäder
för att kunna dra fram en underjordisk
järnväg, och sedan får hela folket
hjälpa till att bygga upp nya hus.
När han säger att vårt parti brukar ömma
även för dem som bor i förorter och
städer kan jag svara, att när det gäller
att bygga vanliga bostäder, som behövs
för att folk skall få tak över huvudet,
så har jag ingenting att anmärka, men
i detta fall, herr Aastrup, gäller det ju
att bostäder har funnits, men av skäl som
jag förut anfört har man måst riva ned
dem.

Sedan undrar jag om herr Aastrup anser
att det är rätt att dessa lån och anslag
utgår oavsett vilken förmögenhet
eller inkomst vederbörande har. Vid byggande
av egnahem låter vederbörande
sina egna pengar stå kvar på banken,
där han får en högre ränta än han får
betala på de lån som han upptar av staten.
Är det en politik som man kan säga
är gagnelig för landet? Jag tycker att
man bör hjälpa dem som behöver det,
men de som kan klara sig själva bör
också få göra det. När anslaget per lägenhet
sänktes från 8 000 kronor till
4 000 blev det ett väldigt hallå om detta,
men det visade sig att det klarades överallt
utom i Stockholm, där det kommunala
bidraget höjdes så att skillnaden
inte skulle bli så stor. Jag menar att det
nog finns anledning att titta på de här
sakerna, och jag vädjade också till finansministern
att göra det. Jag tror att
tiden är inne att avveckla en stor del
av detta system och ge hjälp endast åt
dem som behöver det men inga andra.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Nej, herr Elofsson, man kan inte bortse
från föreliggande fakta. Jag skall bara
tala om Stockholm, eftersom jag inte
känner så väl till Göteborg och Malmö.
[ Stockholm finns det en mycket stor

Statsverkspropositionen in. m.
bostadskö, och stadens myndigheter
måste tillse att dessa bostadssökandes
behov av bostäder tillfredsställs. Vi har
över 100 000 människor i Stockholm som
väntar i bostadskön, och minst hälften
av dem saknar direkthyrd bostad. Enbart
för att kompensera rivningsfärdiga
fastigheter i Stockholm krävs flera tusen
nya lägenheter årligen. Jag vill säga herr
Elofsson, att vissa av dessa rivningslägenheter
är i ett sådant skick att de
aldrig skulle godtas i Vä som lämpliga
bostäder.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes

dels följande till kammaren överlämnade
kungl. propositioner:

nr 27, angående ändring av vissa avtal
rörande lån till Föreningen för skidlöpningens
och friluftslivets främjande

1 Sverige för utbyggnad av turiststationen
Högfjället vid Storlien;

nr 31, angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter, m. m.;

nr 36, angående fortsatt disposition av
visst äldre reservationsanslag, avseende
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

37, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket;
samt

nr 38, angående ersättning till Rut
Britta Marianne Eek m. fl.;

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 34, med redogörelse
för de åtgärder som vidtagits på
grund av riksdagens skrivelser den 26
maj 1956, den 8 mars, den 29 mars, den

2 maj, den 14 maj och den 6 december
1957, nr 291, nr 2, nr 5, nr 6, nr 249
respektive nr 382, i anledning av, såvitt
nu är i fråga, riksdagens år 1956 församlade
revisorers berättelser.

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Anmäldes och bordlädes riksdagens
revisorers berättelse om den år 1957 av
dem verkställda granskningen av riksbanken.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial och utlåtande:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse;

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 32, av herr Bergh, Ragnar, om utredning
angående ändrad ordning för
val av statsrevisorer;

nr 33, av fru Carlqvist m. fl., angående
viss form av hjälpverksamhet till
förmån för alkoholskadade och deras
familjer;

nr 34, av herr Lindahl m. fl., angående
sjuksköterskeskolornas inordnande i
yrkesskolväsendet;

nr 35, av herr Mogdrd, angående kristendomsämnets
ställning i skolväsendet;

nr 36, av herr Edström, om inrättande
av en lärostol i oligofreni vid något
av rikets universitet eller karolinska institutet; nr

37, av herr Wärnberg m. fl., om införande
av skatt å vissa traktorer;

nr 38, av herr Sundin m. fl., om beredande
av möjlighet för hantverkare

och småindustriföretagare att erhålla
långfristiga krediter;

nr 39, av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl., angående ändrad lydelse av 11 §
lagen om religionsfrihet;

nr 40, av herr Edström, om skyldighet
att förse bilar och motorcyklar med
registrerande hastighetsmätare; samt
nr 41, av herr Söderquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående
fiskerilånefonden.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen
och herrar vice talmän i
riksdagens första kammare
samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att
jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
den 21 januari 1958.

Beträffande tjänsten som kanslist, tilllika
registrator, hos kammaren, till vilken
tjänst ingen sökande anmält sig, beslöto
herrar deputerade, att densamma
skulle, räknat fr. o. m. den 17 innevarande
månad, tills vidare uppehållas av
kanslisten hos kammaren F. af Petersens.
Till vikarie å den sistnämndes
kanslisttjänst fr. o. in. innevarande dag
tills vidare antogs herr Bo Gunnar Holmberg.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren

Kammaren åtskildes kl. 17.12.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

Tisdagen den 21 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Elofsson i Va uttryckte
farhågor för de negativa verkningar,
som ett eventuellt europeiskt frihandelsområde
skulle kunna få för det
svenska jordbruket. Jag tror att det finns
skäl för att hysa dylika farhågor. Äver
om man bortser från ett eventuellt frihandelsområde,
står väl det tämligen
klart att främst småjordbruket går emot
hårda tider, såvida inte tillräckliga samhälleliga
resurser sätts in för att hjälpa
detsamma. Det är endast någon vecka
sedan chefen för jordbrukets utredningsinstitut
meddelade att jordbruksbefolkningen
i vårt land minskat med en halv
miljon under den senaste 20-årsperioden,
att åkerarealen minskar med 10 000
hektar per år, att 10 småbruk försvinner
för varje dag som går, att medelåldern
på en svensk bonde är 52 år och att
medelåldern på innehavarna av de mindre
jordbruken är betydligt högre. Han
förutsade att jordbruksnäringen under
nästa generation kommer att få en helt
annan struktur än den har för närvarande,
d. v. s. att jordbruken helt kommer
att försvinna, att animalieproduktionen
kan komma att bedrivas industrimässigt
och att foderproduktionen till
avsalu då skulle bli en av jordbrukets
huvuduppgifter. Jordbruksbefolkningen
skulle bara bli hälften mot vad den är
i dag.

En hel del cyniker menar att vad som
nu försiggår inom den svenska jordbruksnäringen
enbart är en lagbunden
utvecklingsprocess. Men är nu detta med
sanningen överensstämmande? Är det
inte i stället på det sättet, att väldiga re -

surser satts in för att påskynda denna
utveckling? Ja, så är det utan tvivel.
De, som äger storindustrierna och bankerna,
anser att småjordbruket utgör en
belastning, att det måste försvinna och
i övervägande grad uppgå till större enheter.
Konsekvenserna härav blir givetvis
att majoriteten av landets jordbrukare
skiljes från jorden, att de blir egendomslösa
och att egendomen koncentreras
på ett fåtal händer.

Vi är inga småbruksromantiker. Men
vi hävdar bestämt att det svenska jordbrukets
framtida struktur, nämligen stordriften,
inte alls behöver uppstå på det
sätt storkapitalet önskar och som storkapitalet
dikterar. Att först skilja majoriteten
av jordbrukarna från jorden är
den kapitalistiska vägen mot stordriften
inom jordbruket; att genomföra en
politik, som säkrar böndernas äganderätt
till jorden, och samtidigt genom
samhälleliga stödåtgärder göra det möjligt
att via kooperationen vinna stordriftens
fördelar är den folkliga vägen
till det svenska jordbrukets struktuella
omdaning. De, som verkligen menar allvar
med talet om en levande landsbygd,
måste givetvis ge den folkliga linjen sitt
fulla understöd.

Vad jag nu här yttrat får inte tolkas
som ett påstående att ingenting uträttats
från statsmakternas sida för att
stödja även de mindre jordbrukarna. Alla
känner ju till främst det prisstöd staten
under många år har lämnat jordbruket,
däribland också det mindre jordbruket.
Även andra former av stödåtgärder har
som bekant genomförts av statsmakterna,
men trots detta har det mindre jordbruket
i allmänhet haft svårt att hävda sig,
jämfört med det större jorcjjjruket och
med andra näringsgrenar inom det
svenska näringslivet.

Att nu en del mycket små jordbruk
har försvunnit är inte så mycket att
säga om, men om utvecklingen skall gå
så långt, att praktiskt taget alla små -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

bruk försvinner, då kommer detta att
få så pass omfattande sociala verkningar,
att man med skäl måste ställa frågan:
Måste det gå dithän, att det svenska
jordbruket inom en generation kommer
att befinna sig i ett fåtal händer och
att hälften av de nuvarande ägarna till
jordbruk inom ett par årtionden successivt
blir förvandlade till egendomslösa
och flyttar bort från landsbygden
för att söka utkomst i städerna? Dithän
behöver det enligt min mening inte gå.

Man kan inte skapa vad som benämnes
en levande landsbygd, om man genomför
en politik som leder till att hälften
av dem, som nu sysselsätts inom jordbruksnäringen,
tvingas lämna densamma.
De extrema rationalisterna rycker
på axlarna och menar, att mot utvecklingens
lagar kan ingen kämpa. Men de
glömmer bort att denna utveckling påskyndats
av främst de subjektiva krafter
som har intresse av att det svenska
jordbrukets rationella utveckling sker
till priset av en död och inte en levande
landsbygd.

Det perspektiv, som nu öppnas allt
vidare i fråga om utvecklingen av vårt
lands jordbruksnäring, är på sitt sätt
alarmerande. Detta har man sagt tidigare
här i riksdagen, men några verkliga radikalåtgärder
har ännu inte kommit till
stånd, avseende att genom samhälleliga
åtgärder hindra den svenska bondeklassens
upplösning och landsbygdens utarmning.

Visst har man talat om hur nödvändigt
det är, att åtgärder vidtages för genomgripande
stödåtgärder till det mindre
jordbruket, och så småningom får vi
väl i riksdagen ta ställning till ännu
ett utredningsförslag om småjordbruket
och dess framtida utveckling. Många dylika
utredningar har ju sett dagens ljus.
Nu är emellertid frågan: Kommer man
med några förslag, som avser att verkligen
föra ut det svenska småbruket från
dödsvandringen till livsbejakelsens väg?
Kommer det bara att bli lappverk, som
i någon mån kan uppskjuta dödsstöten,
eller kommer man med en helt ny giv
när det gäller småbruket och den framtida
utvecklingen på landsbygden? Än
så länge tvivlar jag på den saken.

Enligt min mening är det nödvändigt
att komma med en helt ny giv när det
gäller jordbruksnäringen och utvecklingen
över huvud taget på den svenska
landsbygden. Denna nya giv kan med
fördel innehålla uppfyllandet av årtionden
gamla löften att komplettera de
mindre jordbruken med skog och i en
del fall också med mera jord. Vi har
ofta understrukit, att det gäller inte bara
att småbrukarna får rätt att förvärva
skog, det avgörande är att detta kan ske
till ett sådant pris, att det kommer att
innebära ett verksamt medel att göra
de mindre jordbruken bärkraftigare.

Kan inte en ny giv för jordbrukspolitiken
innehålla en bestämd kurs på att
höja det svenska jordbruket, främst småjordbruket,
upp till ett högre kooperativt
plan? Många säger: »Det går inte; den
saken stöter på motstånd från jordbrukarnas
sida.» Men jag tror, att det finns
många som söker dölja sin motvilja mot
utvecklingen av bondekooperationen
bakom vad de benämner bondekonservatismen.
Jag tror emellertid att det är på
tiden att man slutar upp med att tala
om bönderna så där i allmänhet som varande
konservativa. Det finns givetvis
konservativa bönder, och sådana finns
ju också i denna kammare, men i övervägande
grad är inte bönderna numera
konservativa, åtminstone inte när det
gäller att söka tillgodogöra sig teknikens
och vetenskapens framsteg. Möjligheterna
för de mindre jordbrukarna att med
teknikens hjälp och genom samverkan
utvinna stordriftens fördelar begränsas
emellertid främst av bristande ekonomiska
resurser.

Man talar redan om nästa generations
mjölkproduktion och köttproduktion som
något som kommer att bedrivas industrimässigt
och om att storjordbrukets roll
— det mindre jordbruket menar man
har då försvunnit — skall vara att sälja
fodergrödor till de kapitalistiskt bedrivna
kött- och mjölkproduktionsanläggningarna.
Nå, ligger det då någonting
skrämmande i en dylik utveckling? Enligt
min mening inte i den form man
avser att driva fram, stordriften, däremot
i karaktären av innehållet, där kapitalet
får ett ändå vidare grepp över jordbru -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

ket och där majoriteten av jordbrukarna
drivs från jorden.

Man kan gå en annan väg, nämligen
kooperationens väg. Det måste vara bönderna
själva och deras ekonomiska organisationer
som har hand om ruljangsen.
Men det fordras ett helhjärtat stöd
från statsmakternas sida för att man radikalt
skall kunna befordra bondekooperationen
upp på ett nytt och högre
plan. Om svenska staten inom loppet
av, låt oss säga, 15 år satsar en miljard
kronor för att befordra denna utveckling,
så är detta inte bortkastade pengar,
utan en investering av utomordentligt
värde, en samhällelig insats vilken
mångfaldigt kommer att betala sig.

Jag har här velat fästa uppmärksamheten
vid några avgörande frågor som
enligt min mening spelar en utomordentligt
stor roll när det gäller den
svenska jordbruksnäringens framtid. Det
måste anses angeläget att ge de arbetande
svenska bönderna en ljusare syn
på framtiden, och vad som måste anses
som inte minst angeläget är att skapa
den känslan hos landsbygdens ungdom,
att den kan bygga upp sin framtid inom
jordbruket elier andra yrken på landsbygden.

Ty en levande landsbygd i vår tid
förutsätter inte bara ett jordbruk och
självständiga bönder. I ord är alla överens
om att man måste få till stånd ett
mångsidigare näringsliv på landsbygden.
Ja, hur många gånger har man inte här
i riksdagen diskuterat problemet om näringslivets
lokalisering! Men nog måste
man säga att det finns en djup klyfta
mellan de styrandes löften och deras
handlingar. Under årtionden har olika
regeringar lovat att exempelvis Tornedalen
skulle erhålla industrier. Utredningar
har lagt fram konkreta förslag,
men ännu liar ingen industri sett dagens
ljus inom detta geografiskt stora
område med dess 40 000 människor, och
ingenting, märk vät ingenting, kommer
att inträffa i fråga om Tornedalens industrialisering,
förrän man gör slut på
generalernas 1700-talsinspirerade politik.
Om det är på det sättet att militären
i fortsättningen skall få det bestämman -

Statsverlcspropositionen m. m.
de ordet när det gäller folkförsörjningen
i Tornedalen, var då så goda att tala
om detta för folket, och sluta upp med
den bedrägliga illusionspolitiken! Man
kan inte fortsätta årtionde efter årtionde
med att bara prata och prata. Man kan
med fördel börja gruvbrytning i övre
Tornedalen, man kan — om man vill
— uppföra en större skogsindustrianläggning
inom nämnda område, och
man kan ge sysselsättning åt en massa
folk inom skogsbruket. Med fördel kan
man även ge kvinnorna lämplig sysselsättning
i skogsvårdande arbete. För allt
detta behövs det pengar. Hela vägnätet
i Tornedalen behöver breddas, men ytterst
litet av detta sker, trots att vi där
för närvarande har en omfattande arbetslöshet.

De statliga myndigheterna säger sig
vara mycket måna om industriens lokalisering.
Jag hävdar emellertid att i detta
avseende åtskilligt brister. Kan det
verkligen från arbetsmarknadssynpunkt
finnas något försvar för att Grängesbergsbolaget
erhåller tillstånd att bygga
ett stort grovplåtvalsverk i Oxelösund,
dit man måste importera praktiskt taget
all arbetskraft från andra delar av
landet och främst ifrån Norrland? Och
märk väl att Grängesbergsbolaget formligen
föste Norrbottens Järnverk åt sidan
när det gällde tillstånd att bygga
ett grovplåtvalsverk. Koalitionsregeringen
föll undan för den mäktiga Grängesbergskoncernen.
Men statens eget järnverk
i Luleå, som minst ett år före
Grängesbergsbolaget inför regeringen
hade lagt fram sina planer på att uppföra
ett grovplåtvalsverk, får nu brottas
med alla de svårigheter ett ofullständigt
utbyggt järnverk alltid har att
dras med. Folk från Norrbotten får dra
åstad till Oxelösund i stället för till Luleå.
Och det finns ingen annan förklaring
iin storfinansens egoism till att man
placerar grovplåtvalsverket i Oxelösund
i stället för att låla bygga ett dylikt i
anslutning till statens eget järnverk i
Luleå.

I det sammanhanget vill jag fästa regeringens
uppmärksamhet vid nödvändigheten
av att bistå Norrbottens Järn -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
verk med nödiga medel för fullföljande
av utbyggnadsprogrammet. Det torde
vara uppenbart att nedgången i konjunkturerna
på järn- och stålmarknaden
gör det ytterst svårt för Norrbottens
Järnverk att med egna medel inom rimlig
tid slutföra det utbyggnadsprogram
som är så nödvändigt inte minst med
tanke på att göra verket mera räntabelt
och bereda mera folk sysselsättning.

Tobaksmonopolet har meddelat Gävle
stad att tobaksfabriken därstädes skall
nedläggas om ett år. Samtidigt skall Tobaksmonopolet
bygga ut sina anläggningar
i Malmö för i första hand 14
miljoner kronor. Kursen är lagd på alt
hela landets tobaksfabrikation skall föiläggas
till Malmö. Anläggningen i Gävle
är modern och sysselsätter nära 200 personer.
En av de huvudmotiveringar, som
Tobaksmonopolet anför för sina åtgärder,
är den s. k. gemensamma europeiska
marknaden. Skall nu konsekvenserna
av en eventuell gemensam marknad bli
lika drastiska över hela linjen är det
inte minst ur den synpunkten bäst att
be gudarna bevara oss för en dylik ekonomisk
samordning.

Regeringen skulle handla klokt och
mera i linje med bl. a. en förnuftig
lokaliseringspolitik, om den meddelade
Tobaksmonopolets ledning att den ännu
i många år bör skrinlägga sina drastiska
centraliseringsplaner för sin tobaksfabrikation.
Under alla förhållanden borde
det vara en plikt för staten att se till,
att någon annan industri ersätter tobaksfabriken
i Gävle, om den nu nödvändigtvis
måste nedläggas. Jag hävdar
dock att det är ett överdrivet centraliserings-
och rationaliseringsnit som ligger
bakom beslutet att nedlägga fabriken
i Gävle.

Till sist några ord om utbyggnaden
av vattenfallen i Norrbotten. I allmänhet
är väl norrbottningarna inte glada
över att mycket av den vackra naturen
försvinner genom kraftverksbyggena.
Men å andra sidan vet länsbefolkningen
vad som är ekonomiskt nödvändigt både
för länet och landet i dess helhet. Därför
menar nog den allmänna opinionen,
att vattenfallsstyrelsens utbyggnadspro -

gram måste fullföljas utan onödiga
dröjsmål. Det må väl framstå som en
plikt för staten att hålla människorna
skadeslösa för den förstörelse som oundvikligen
följer sjöregleringarna i spåren
och att så mycket som möjligt skona
naturen. Vad länet förlorar av skönhetsvärden
kan i viss mån kompenseras
bl. a. genom att göra den norrbottniska
fjällvärlden åtkomlig i större utsträckning
iin nu är fallet. Man måste bygga
vägar in i länets fjällvärld, vilket kommer
att bli till glädje för människorna
inte bara i Norrbotten utan i hela landet
och vilket också kommer att göra landskapet
till en turistattraktion av stora
mått.

Men även här kommer militärens
1700-talstänkande in i bilden. Det vackra
i Norrbotten skall enligt deras mening
vara avsett för krigiska bedrifter.
Så har man sagt i 150 år, och ännu har
ingenting krigiskt inträffat i Norrbotten.
Man måste göra slut med karolinertänkandet,
man måste låta sunt förnuft
bli vägledande för handlingarna och
låta vetenskapen och inte knektandan
bestämma vad som skall göras år 1958.

Personligen tycker jag bra om kungl.
vattenfallsverket. Det ledes av folk med
stora vyer och inställningen att göra
någonting stort i det fredliga skapandet.
Men tyvärr är det så, att just detta verk
tycks vara det som blir mest utskällt.
Jag syftar nu på de många vreda ord
som naturentusiasterna slungat ut. Men
om dessa naturbevarare närmare tänker
efter, skall de finna, att vattenfallsstyrelsen
är änglar jämfört med en del
andra. Den stora faran för Norrbottens
skönhetsvärden kommer inte från vattenfallsstyrelsen,
utan från de kretsar
i vårt land som tydligt har sagt ut, alt
experiment med atombomber skall försiggå
i den norrbottniska fjällvärlden.
Ena dagen kan höger- och folkpartipressen
innehålla artiklar, där man
framhåller nödvändigheten av att bevara
fjällvärldens skönhet, andra dagen
pläderar samma press för att man skall
förstöra fjällvärlden och hela länet genom
att låta svenska atombomber krevera
där. Vi har i hård kamp besegrat

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

fattigmanssjukdomen lungsoten där uppe,
och vi vill inte att äventyrare skall
komma dit och sprida de sjukdomar
atomaskan alstrar. Den dag, då man
eventuellt startar med ett så ont anslag
mot den norrbottniska befolkningen —
och mot hela det svenska folket — den
dagen skall vederbörande sannerligen få
uppleva en folkstorm som de aldrig har
drömt om.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag har för avsikt att
— till omväxling i repertoaren här —
belysa några aktuella problem på skolans
område, och då främst i fråga om
yrkesundervisningen.

Ungdomens arbetsmarknad har under
det senaste året mer än tidigare
stått i centrum för den allmänna diskussionen.
Med utgångspunkt från de
siffror, som, arbetsmarknadsstyrelsen
publicerat för förra vinterhalvårets arbetsmarknadsläge,
har man fört en principdiskussion
kring tendenserna till
ungdomsarbetslöshet och möjligheterna
att motarbeta dessa. Huvudintrycket av
den förda debatten är att man i allmänhet
har dragit pessimistiska slutsatser
och samtidigt krävt snabba åtgärder
för att genomföra den planerade utbyggnaden
på yrkesutbildningsområdet.

Antalet arbetslösa ungdomar var i
februari 1957 inte mindre än 3 000.
Denna toppsiffra föranledde arbetsmarknadsstyrelsen
att under hösten
1957 genomföra en intensivundersökning
för att närmare karakterisera de
under den tiden arbetslösa ungdomsgrupperna.
De aktuella frågeställningarna
har varit: Vilka årsklasser dominerade?
Vilken yrkesutbildning hade de? Hade
de över huvud taget yrkesutbildning?
Var ungdomsarbetslösheten lokaliserad
till vissa områden?

Undersökningen har preliminärt visat
att under november månad 4 000
ungdomar var arbetslöshetsanmälda.
Man kan dock av denna siffra icke definitivt
säga, hur många »rena» arbetslöshetsfall
som förekom. Ett ganska
stort antal ungdomar, som anmäler sig
som sökande till ett visst yrkesområde,

Statsverkspropositionen m. m.
har under tiden ett annat arbete, där
de visserligen inte tänkt stanna men där
de i varje fall har försörjning. Å andra
sidan vet man att många arbetssökande
ungdomar över huvud taget inte tar
kontakt med arbetsförmedling.

Av de drabbade ungdomarna tycks de
allra flesta komma från de årsklasser
som just har lämnat skolan. De något
dämpade konjunkturerna påverkar företagens
utbildningskapacitet, och vid
åtstramningen är det 14-, 15-åringarna
som får sitta emellan, när deras något
äldre kamrater inte kommer in i industrien
utan tar de korttidsanställningar
som finns att få. Åldersfördelningen
på de anmälda landsbygdsungdomarna
visar en något högre genomsnittsålder.
Det förhållandet sammanhänger med
att dessa ungdomar ofta stannar hemma
på gården och blir familjen behjälpliga
med jordbruksarbetet några år
efter avslutad skolgång, även om de planerar
att senare ägna sig åt annan verksamhet.

Man har också kunnat finna att arbetslösheten
delvis är lokalt betonad.
Det visar sig nämligen att ungdomar,
som är bosatta i randkommuner till industriorter,
har svårast att få anställning.
Den, som är bosatt på industriorten
i fråga, har alltid lättare att ta de
kontakter som behövs med arbetsgivaren.
Den, som måkte söka anställning
på främmande ort, har ofta svårt att ge
sig av förrän anställningen är definitiv.
Här har alltså den på orten boende
en obestridlig fördel.

Det är givetvis så, att de anställningar,
som leder vidare ut till mer kvalificerade
yrken, är mest eftertraktade,
och här är också bristsituationen störst.
Men knappheten i tillgången på tillfällighetsarbeten
av budnatur har också
visat tendenser att öka. Detta hänger
väl närmast samman med den fortgående
rationaliseringen inom handeln.
När bristen på sådan arbetskraft för
några år sedan var som störst, övergick
man allmänt till andra varudistributionstyper
än den som representerades
av springpojken.

Vissa andra upplysningar kan man

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

också få av den omnämnda undersökningen.
Så bekräftas förhållandet att de
handikappade ungdomarna nu mer än
förr får lida för att de i vissa avseenden
inte är fullt arbetsföra. Man har
också konstaterat att orter med ett rikt
differentierat näringsliv har ett gynnsammare
arbetsmarknadsläge än platser
med stark koncentration på exempelvis
järn- eller träindustri.

Läget är dock inte katastrofalt. Rapporterna
ger nämligen vid handen att
arbetslöshetsperioderna i allmänhet är
ganska korta och att tillgången på tillfälliglietsarbeten
visserligen är mindre
men dock ännu ger ett ganska stort utrymme
för en elastisk arbetsmarknad.

En av de viktigaste faktorer, som ligger
bakom det här skildrade tillståndet
på ungdomens arbetsmarknad, är naturligtvis
de stora ungdomskullar som föddes
under förra hälften av 1940-talet
och som nu kommit upp i den ålder, då
de börjar söka yrke. Detta förhållande
har länge varit känt, fast åtgärder för
att möta det akuta behovet tyvärr har
uppskjutits så länge, att man nu måste
frukta att den planerade utbyggnaden
av yrkesskoleväsendet inte blir klar i
tid för att kunna ta emot de stora ungdomsårgångarna.
Följden blir lokala
stockningar, som för att inte få svårartade
följder måste mötas med god planering
både från samhälle och näringsliv.
Om de godartade konjunkturerna
står sig, vågar man dock på längre sikt
vara mer optimistisk. Befolkningsstrukturen
visar att nytillskottet av ungdomsarhetskraft
kommer att krympa mot
slutet av 1960-talet. Samtidigt kommer
avgången av äldre arbetskraft att snabbt
tillta och medföra att behovet av yrkesutbildad
arbetskraft fortfarande
kommer att vara stort.

Fn annan, inte heller oviktig orsak
till arhetslöshetstendenserna är det faktum,
att den nuvarande bristen på kvalificerad
arbetskraft inom vissa fack
har medfört sysselsättningssvårigheter
även för den icke yrkesutbildade personalen
inom facket. Detta förhållande
visar vilken betydelse lösningen av yrkesutbildningsproblemen
har för hela

arbetsmarknadssituationen. Det har
ibland framhållits att ett differentierat
yrkesutbildningsväsende lätt kan överdimensioneras
och på så sätt utgöra en
allvarlig ekonomisk belastning för samhället.
Mot detta kan endast invändas
att en underdimensionering får än allvarligare
följder för den aktuella näringsgrenen
och kanske också ger återverkningar
inom närliggande områden.

Ungdomarna har, som tidigare visats,
det mest utsatta läget, då en minskad
efterfrågan på arbetskraft först går ut
över nyrekryteringen och över de arbetare
som ej har lång yrkeserfarenhet.
På det sättet kan ganska små konjunkturförändringar
få en stor effekt på
arbetsmarknadsläget för ungdomen.

Yrkesutbildningen under en viss, begränsad
tid kommer också att påverka
utvecklingen på mycket lång sikt. Förmodligen
är den brist på kvalificerade
yrkesarbetare, som varit markant under
1950-talet, ganska mycket avhängig
av den stora ungdomsarbetslösheten på
1930-talet. Det gäller därför nu att ta
till vara så stor del som möjligt av de
stora årskullarnas resurser. Det permanenta
utrymmet inom skola och yrkesutbildning
bör ju vara avpassat efter
ett någorlunda konstant antal elever.
Detta är bland annat en av anledningarna
till att enhetsskolans högstadium
inte kommer att vara fullständigt utbyggt
över hela landet, förrän de stora
årskullarna är över skolåldern. Andra
åtgärder måste vidtagas för att inte samhället
skall gå förlustigt en så stor ungdomsgrupp,
som det går att ge kvalificerad
yrkesutbildning.

Behovet av skolmässig yrkesutbildning
har också vuxit i hög grad på senare år.
Dels beror detta på att näringsgrenar,
som traditionellt bär haft sådan utbildning,
kraftigt expanderat och dels på
att många andra yrkesområden genom
den tekniska utvecklingen fått behov av
att ge sina anställda en mer kvalificerad
utbildning. Denna tendens har också
kraftigt bidragit till att möjligheterna
att ge ungdomarna den utbildning de
behöver direkt på arbetsplatsen har beskurits.

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

De ungdomskullar som är av största
intresse i sammanhanget är femtonåringarna.
Antalet femtonåringar var
93 000 år 1955 men kommer 1960 att
uppgå till cirka 129 000. Detta innebär
alltså en ökning med inte mindre än
36 000.

Kan då samhället klara yrkesutbildningen
för dessa? På detta måste man
svara, att det kan det nog inte ensamt
göra. År 1956, alltså näst föregående år,
måste ungefär hälften av de sökande
avvisas från yrkesskolorna. Och man
förstår, hurudant läget kommer att vara
1960, om kraftåtgärder inte vidtas nu.
Visserligen har man beräknat en nedgång
1965 till ungefär 112 000 femtonåringar,
men det är ändå nära 20 000
mer än 1955. Här måste krafttag vidtas
från både samhälle, näringsliv och enskilda
för att så många som möjligt
skall kunna få den yrkesutbildning, som
de skulle kunna tillgodogöra sig och som
samhället senare kommer att få nytta av.

En väsentlig utväg har anvisats av
riksdagen i och med 1955 års principbeslut
om yrkesskolväsendets utbyggnad.
Detta beslut innebär en fördubbling av
utbildningskapaciteten inom en femtonårsperiod,
ökning av statsbidragen till
såväl enskilda som kommunala skolor
samt vissa nya utbildningsformer, där
en arbetsfördelning mellan skolor och
företag kommer att prövas. Även om denna
storslagna utbyggnad skulle kunna
komma till stånd omedelbart, vore den
dock inte tillräcklig att möta det behov
som de stora ålderskullarna ställer. Tyvärr
visar riksdagsbeslutets tidsmarginal
redan nu, alt man inte kan vänta att
på denna väg nå en tillfredsställande lösning
av dessa gruppers problem.

En snabb utbyggnad av det obligatoriska
skolväsendet till nioårig skola
skulle kunna ge andrum för planeringen
av yrkesutbildningen och en jämnare
fördelning av de stora årskullarnas tryck
på näringslivets utbildningskapacitet. Vidare
skulle en sådan åtgärd kunna ge en
betydligt utvidgad undervisning i yrkesorientering
och yrkeskunskap. Att
eleven med dessa ämnen får börja granska
sina egna utbildningsproblem och

Statsverkspropositionen m. m.
ges en vidgad horisont i sin syn på arbetslivet
är en god början på yrkesutbildningen.

Om man då först ser till den redan
befintliga utbildningsapparaten, måste
denna användas rationellt. Tillgängliga
lärarkrafter och lokalresurser kan på
vissa håll utnyttjas intensivare. Därtill
bör man diskutera, om inte yrkesutbildning
i skift, förkortad utbildningstid
och ytterligare utnyttjande av provisoriska
utbildningslokaler för den närmaste
framtiden kan ge acceptabla lösningar
på problemen. Dessa alternativa
förslag är inte fullt godtagbara i en
framtida utbyggd organisation, men kan
man med små inskränkningar i den skolhygieniska
målsättningen rädda stora
ungdomsgrupper till en godtagbar utbildning,
bör inga tillfällen försittas och
inga formella hinder få stå i vägen.

Samhället måste också vara redo att
sätta in beredskapskurser av olika slag
för att bekämpa den krisartade situation
som kan uppstå. Möjligheter finns
att organisera särskilda nybörjarkurser.
Fortbildnings- och omskolningskurser
kan även ifrågakomma. Anslag finns redan
disponibla för en sådan verksamhet,
och det bör vara en viktig uppgift
för respektive myndigheter att avgöra
var och när denna hjälp skall igångsättas.

Svårigheterna med att nå tillräcklig
effekt medelst de samhälleliga åtgärderna
har här nämnts. Näringslivet måste
därför under den kommande tiden ta
på sig en betydligt större del av ansvaret
för ungdomarnas utbildning. En
snabb utvidgning av företagens utbildningskapacitet
är nödvändig. För att
kunna använda yrkesskolorna för allt
fler elever bör man inte dra sig för att
förkorta dessa skolors utbildningstid.
Detta under förutsättning att man mer
allmänt kunde räkna med att yrkesskoleundervisningen
blev av kort men intensivt
gedigen karaktär och att den speciella
vidareutbildningen överläts åt industrien.
Delta innebär att företagen
mycket mer genomgående än nu måste
räkna med yrkesutbildningen som ett
naturligt led i produktionen. Trots öka -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
de statsbidragsmöjligheter kommer säkert
många industrier ändå att dra sig
för de höga kostnader undervisningen
för med sig. För att underlätta för företagen
att ändå ställa sig solidariska till
denna utveckling bör man undersöka
möjligheterna att utvidga skolplikten, så
att ungdomarna även under det skisserade
specialundervisningsåret stode under
skolans administration, under det
att respektive industri svarade för utbildningen.

Det framgår alltså att industriens behov
av inom företaget utbildad arbetskraft
i viss mån är beroende av utbildningskostnaden.
En av arbetsmarknadsorganisationerna
för någon tid sedan
framlagd utredning tar speciellt upp
dessa problem till behandling. Lönesättningens
betydelse som stimulans för yrkesutbildningen
uppmärksammas även.
Man har funnit att den utjämning som
skett mellan lönesättningen för arbete,
som fordrar lång utbildningstid, och annat
arbete har haft en menlig inverkan
på intresset för yrkesutbildning. På
samma sätt aktualiserar man förhållandet
att yrkesutbildningstid i flera fall
inte ens räknas som »år i yrket», när
lönesättningen sker. Man rekommenderar
därför arbetsmarknadens parter att
till behandling ta upp frågan om den
allmänna lönepolitikens återverkan på
yrkesutbildningen.

Lönesättningen under lärlingstiden
och det ekonomiska resultatet av utbildningen
står i ett visst balansförhållande
till varandra. Resulterar inte lärlingsutbildningen
i bättre sociala och
ekonomiska villkor, måste lärlingen
kunna räkna på en relativt hög utbildningslön.
Om å andra sidan en lönedifferentiering
skulle föra med sig att
lärlingsutbildningen öppnade möjligheter
till en mer kvalificerad och bättre
betald tjänst, skulle detta dels stimulera
ungdomen att söka denna utbildning
och dels intressera företagen att lättare
kunna utvidga sin utbildningskapacitet
av samhällsekonomiska hänsyn. Man
vill gärna önska att dessa principer
måtte av arbetsmarknadens parter tas
upp till noggrann prövning inom en
nära framtid.

En mycket viktig fråga i dessa sammanhang
är, hur skolväsendet lyckas
med att utforma utbildningen så att samhället
på längre sikt får sina behov
täckta, på samma gång som man låter
elevens anlag och intresseinriktning få
komma till sin rätt. För att i någon mån
minska denna delvis skenbara motsättning
håller man inom skolan på med
att bygga ut en verksamhet, yrkesorienteringen,
som på samma gång som den
ger eleven vidgade vyer över yrkesvärlden
ger honom större möjligheter att
bedöma sin egen kapacitet i relation till
denna omgivning.

Tonåringen är oftast fortfarande vid
skoltidens slut mycket villrådig om hur
den framtida levnadsbanan skall se ut.
Inget yrke är »det rätta». Detta leder
ofta till ett ganska intensivt yrkesbyte
under dessa år. Det är ur yrkesanpassningssynpunkt
naturligtvis inte förkastligt
att man känner sig för, innan man
gör ett kanske livsavgörande val.
Många gånger skulle mycket stå att vinna
både för den enskilde individen och
för samhället, om yrkesmognaden kunde
påverkas. Den s. k. »vilda» yrkesorienteringen,
som dessa elever genomgår,
kostar företagen och därmed samhället
alltför mycket i förstörda verktyg och
maskiner och tillspillogiven råvara för
att den vägen skall kunna få stå öppen
opåtalad. Går dessa yrkesbyten alltför
långt, kan man också befara, att de
måste få en negativ effekt på den unges
personlighet, en skada som kan bli långt
dyrbarare än den i direkt värdeförstöring.
Ävenledes kan många misslyckade
erfarenheter samlas i en mindervärdeskänsla,
som många gånger antingen får
ett positivt utlopp i en överkompensation
på något annat område, där säkerheten
är större, eller också undertryckes
utan godartad överföring och därmed
eventuellt kan ge upphov till psykiska
sjukdomstillstånd.

Med avsikten att ta bort dessa negativa
effekter har i folkskolans undervisning
inlagts ämnena yrkesvägledning
och yrkespraktik. Yrkesvägledningens
målsättning är att »med hänsyn till arbetslivets
krav ge en orientering om
olika yrken och utbildningsmöjligheter

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

samt att hjälpa eleverna att lära känna
sina personliga förutsättningar för olika
yrkesvägar». Om yrkeskunskapen sägs
i undervisningsplanen bl. a. att »den
har till uppgift att förbereda elevernas
övergång till arbetslivet genom att i
nära anslutning till yrkesvägledningen
ge dem fortsatt orientering om yrkeslivet,
i praktiskt yrkesarbete ge dem personliga
erfarenheter och även en förberedande
eller påbörjad yrkesutbildning
inom något yrkesområde».

Det är tydligt att utbyggnaden av yrkesundervisningen
måste ge överstyrelsen
för yrkesutbildning betydligt ökat
arbete och att personalförstärkning måste
bli oundviklig, överstyrelsen har också
i sina anslagsäskanden för 1958/59
begärt avsevärt ökade anslag. Detta motiveras
bl. a. med väsentligt ökade arbetsuppgifter.
Det har exempelvis uppstått
avsevärda förseningar med expedieringen
av överstyrelsens beslut. Man
har från kommunalt håll utsatt överstyrelsen
för allvarlig kritik på grund
av de långa dröjsmål som uppstår, innan
man får del av besluten. Dröjsmålen
har orsakats av otillräckliga resurser på
maskinskrivningskunnig biträdespersonal.
Det har vid flera tillfällen inträffat,
att en yrkesskola fått påbörja undervisningen
utan att skolan erhållit del av
de av överstyrelsen fastställda undervisningsplanerna.
Bevis om lärarens behörighet
att meddela undervisning kommer
i många fall skolorna till handa
först långt in på läsåret. Belysande är
att antalet balanserade ärenden år 1953
var 187, men år 1957 uppgick till icke
mindre än 1 033.

Departementschefen är emellertid ganska
återhållsam såväl när det gäller anslag
som i fråga om personalförstärkning.
Man lycker nog, när man läser åttonde
huvudtiteln på denna punkt, att
han har handlat efter Runebergs recept:
»Mycket prutades ej, men hälften prutades
genast.»

Beträffande personalbehovet hänvisar
departementschefen till 1955 års sakkunniga
för yrkesundervisningens centrala
ledning och viss lärarutbildning, vilka
ännu inte avgivit sill betänkande. Man

(> I''örsla kammurrns protokoll /.''W.S. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
måste ta hänsyn till denna utrednings
förslag, framhåller statsrådet. Men med
hänsyn till yrkesskolväsendets snabba
utveckling och angelägenheten av att få
yrkeslärarnas utbildning tillfredsställande
ordnad skulle man önska, att nämnda
sakkunniga inom en icke alltför avlägsen
framtid framkommer med förslag till
dessa viktiga frågors ordnande.

Herr talman! Jag vill till sist något beröra
frågan om anslagen under åttonde
huvudtiteln till folkskolan och folkundervisningen.
När man tar bort de automatiska
utgiftsstegringarna på budgeten,
kvarstår en höjning med 26,8 miljoner
kronor. Av dessa miljoner har största delen
gått till upprustning av den akademiska
undervisningen och utbyggnad av
gymnasieorganisationen. Man har ingen
anledning bestrida behovet av en upprustning
på dessa områden. Man har nog
känslan av att ecklesiastikministern i det
hårt trängda budgetläget fått kämpa hårt
för det resultat han vunnit.

Detta hindrar inte att man måste beklaga
de åtstramningar som skett på andra
områden. Skolbyggnadsverksamheten
får finna sig i oerhört knappa villkor.
Skolöverstyrelsen har begärt att anslaget
skulle höjas med 53,7 miljoner, men i
budgeten finns anslaget höjt med 3,9 miljoner.
Det säger åtskilligt om otillräckligheten
på detta område. Det är riktigt som
framhållits i skolpressen, att skolbudgeten
sedan flera år tillbaka har fått finna
sig i en tydlig snävhet, som rimmat illa
med de stora reformplaner på skolans
område som nu övervägs.

Jag vill sluta med ett citat ur en artikel
i en för några dagar sedan utkommen
skoltidning, i vilket jag helt kan instämma.
Det heter: »Det faktum att av de
kvarstående 20 miljonerna största delen
går åt till den högre undervisningen och
forskningen, gör, att den åttonde huvudtiteln
vad det gäller folkundervisningen
är eu rätt nedslående läsning. De nva
anslagen till folkskolan och folkundervisningen
i allmänhet är få. Reformer som
man väntat genomföras ställs på framliden.
Dit hör t. ex. slöjdlärarutbildningen.
Även förslaget om en reformerad utbildning
av lärare på det husliga området får

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

vänta. I stort sett kan man säga att folkundervisningen
i årets kulturbudget seglar
under knapphetens kalla stjärna.»

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det kommer alltid att råda
delade meningar om politikens uppgift
och mål. Skall man emellertid döma
efter vad som under senare år mycket
bestämt framförts från vissa meningsriktningar,
måste politiken vara något
mycket materialistiskt. Det förefaller, om
man skall döma av dessa meningsriktningar,
som om politikens huvuduppgift
är att låta varje medborgare betala en
eller annan tia mindre i skatt, även
om man för att nå det målet måste åsidosätta
andra väsentliga värden. Det är naturligt,
att man vid en remissdebatt rör
sig med siffror och uppgifter om statens
inkomster och utgifter, men jag måste
dock reagera med att uttala, att jag inte
anser att man så skall gräva ner sig i
dessa uppgifter, att man glömmer bort
människan bakom dem. Enligt min mening
bör inte politiken vara så materialistisk.
Vår kristna livsuppfattning eller
—- om man inte vill acceptera denna
uppfattning — vår humanitära uppfattning
innebär, att vi bör hjälpa de människor
som har det svårt ställt. I denna
anda har hela sociallagstiftningen utformats,
även om dess genomförande har
dikterats av något olika motiv. Jag kan
därför inte acceptera att man med nära
nog fanatisk materialism vill spara pengar
genom att ta från de många, som har
det svårt, och genom en skattesänkning
ge åt dem som har det bättre ställt. Det
är vällovligt att man på allt sätt söker
sträva efter att sänka skatterna, men det
får inte ske blint och utan mänskliga
hänsyn. Detta är sagt utan att på något
sätt vilja uppmuntra understödstagaranda
eller av önskan att medverka till onödiga
anslag. Men det kan t. ex. inte vara
rimligt enligt de principer, som jag här
skisserat, att sänka barnbidragen eller
underlåta att genomföra den höjning av
folkpensionerna, som har utlovats, eller
att vältra över utgifter på kommunerna

och därigenom lätta skattebördan för de
större inkomsttagarna men i stället ta ut
mer skatt från de mindre inkomsttagarna
till följd av att kommunalskatten är
proportionell, medan den statliga skatten
är progressiv.

Socialpolitikens mål bör vara att skapa
en minimitrygghet åt dem, som på
grund av ålderdom eller andra orsaker
oförvållat ej kan helt klara sin försörjning.
Det är emellertid ett betänkligt avsteg
från den principen, som man nu har
tagit från regeringspartiets sida, när man
vill genom lagstiftning införa tilläggspensioner,
som i vissa fall kan uppgå till betydande
belopp. Frågan har inte diskuterats
ingående i dag. Man har velat undvika
det under hänvisning till att förhandlingarna
i frågan ännu icke är slutförda,
och jag skall inte heller närmare
gå in på den. Men det bör nogsamt observeras,
att när stats- och socialministrarna
— och även herr Geijer och andra socialdemokrater
— med agitatorisk känsla
talar om tryggandet av de gamlas försörjning
genom tilläggspensioner, så har
det ingenting att göra med socialpolitik.
Det är alldeles onödigt att lägga ett socialt
patos i deras krav, ty det finns ingen
social motivering för en reform, som
i vissa fall kan ge ett sammanlagt pensionsbelopp
på upp till 39 000 kronor om
året. Huruvida det är något slags modern
socialism att åt vissa människor ge sådana
pensioner, överlåter jag åt vederbörande
att förklara. Så betydande pensioner,
som föreslagits av .socialdemokraterna,
innebär enligt min mening ett
klart avsteg från principen om arbetsmarknadens
frihet. Det är inte någon social
lagstiftning utan en lagstiftning om
anställningsförmåner. Om herr Geijer
återigen för fram sådana känsliga tonfall,
vill jag fråga: Om man lagstiftar om
en bland andra anställningsförmåner,
kan man då inte tänka sig att lagstifta
också om andra sådana förmåner?

För tillfället skall jag inte säga mer
om pensionsfrågan än att det för varje
dag allt tydligare framgår för svenska
folket, att pensionsfrågan, sådan den utformats,
kommer att få till syfte en maktkamp
om kapitalet, och det kanske ytter -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

ligare understrvkes av det budgetläge
som diskuteras i dag.

I den situation, som jag bär mycket
kortfattat skisserat, föreligger alltså två
olika meningsriktningar. .lag vill först
säga, att jag anser det angeläget att extrema
åsiktsriktningar inte får sina önskemål
tillgodosedda. Högermotioner, som
syftar till att vältra över bördorna på
dem, som har de lägsta inkomsterna, bör
enligt min mening avslås. Det finns möjligheter
både till besparingar på andra
områden än högern föreslagit och att öka
statens inkomster. Å andra sidan nödvändiggör
det ekonomiska läget att vi för en
återhållsam och försiktig politik med
iakttagande av största sparsamhet. Det är
säkerligen klokt att först försöka genomföra
de åtgärder som vi redan har beslutat,
innan vi planerar nya jätteprojekt
som t. ex. dessa tilläggspensioner. Vare
sig man vill kalla detta centerpolitik eller
inte, så är det i varje fall en realistisk
politik, som i längden blir till största
nyttan för vårt land.

Jag tror inte heller att det skulle vara
sä farligt, om denna stora och mycket
omdiskuterade fråga finge vänta något
på sitt genomförande. Vi har gjort den
erfarenheten i svensk politik tidigare, att
frågor av mycket stor och genomgripande
betydelse har vi hellre låtit vänta någon
tid än att genomföra dem så snabbt
som man i detta fall uttalar önskemål
bni. Problemet att klara vårt lands ekonomi
i fortsättningen är över huvud taget
så pass bekymmersamt och allvarligt, att
också det manar till försiktighet på alla
områden.

Dagens remissdebatt har gått i traditionella
spår med mycket talande om
vårt lands ekonomi och naturligtvis
som vanligt med många goda råd om
hur allt skulle ha ordnats och eventuellt
skall ordnas så att det blir bättre
;in det för närvarande är. Man måste
dock ställa sig en smula misstänksam
till alla välvilliga råd, mest därför att
de förefaller alt kunna ordna allting för
bra. Det är föga troligt att vi kan lösa
vårt lands ekonomiska problem så enkelt
och. jag skulle särskilt i detta fall
vilja tillägga, på ett så smärtfritt sätt

Statsverkspropositionen m. m.
som högern och folkpartiet föreslår och
samtidigt ge medborgarna många flera
fördelar än de för närvarande har.
Skulle man bedriva en sådan politik,
måste man väl förutsätta att produktionen
skulle ha ökat betydligt mer än den
gjort under de senaste åren. Men hur
skulle produktionen kunna ökas ytterligare?
Vi har ju i stort sett haft full
sysselsättning, och vi har haft så stora
investeringskrav, att vi inte har kunnat
tillgodose dem. Har det varit så, att arbetskraften
utnyttjats på ett felaktigt
sätt, eller har arbetarna inte gjort sitt
bästa inom produktionen? Har felaktiga
investeringar gjorts? På vilka områden
skulle investeringarna ha gjorts?
Skulle man ha byggt ett mindre antal
bostäder, eller skulle man ha kostat
mindre på vägar, på försvaret, på sjukhus
och skolor, eller vad är det som är
felinvesterat i dessa fall? Jag skulle
önska att det inte förekom så många
allmänna talesätt, utan jag anser att det,
eventuellt till lärdom för framtiden, bör
anföras konkreta exempel på vad som
varit felinvesterat — om arbetskraften
inte utnyttjats på ett tillfredsställande
sätt, om det slagit fel i fråga om import
och export eller om det varit andra
faktorer som inverkat.

Jag tror knappast att man skulle ha
kunnat anvisa en väg som lett till en
högre produktion, utan det blir här närmast
fråga om en avvägning mellan
olika områden. På den punkten kan
det givetvis diskuteras vad som hade
varit bäst och vad som mer eller mindre
borde ha beaktats. När herr Ewerlöf
liar tidigare sade, att högern föreslagit
så många besparingar, tänker vi omedelbart
på högerns begäran om skattesänkningar,
och hade dessa besparingar
genomförts, hade det inte blivit någon
skillnad i vårt statsfinansiella läge. Högerns
aptit när det gäller skattesänkningar
syftar väl till att vinna väljarnas
gunst, och hade högern fått sitt förslag
om skattesänkning genomfört, hade man
väl kommit igen med ytterligare krav
på skattesänkningar, och hur långt man
hade kunnat gå i detta fall, är svårt att
säga. Men man hade naturligtvis inte

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
kunnat gå alltför långt, tv högern skulle
då så småningom förlora det mesta av
sina argument i agitationen.

Jag skulle i detta fall vilja tillägga att
man från högerns och folkpartiets sida
under åtskilliga år lagt fram s. k. besparingsförslag,
som i regel inte gått ihop
utan man har också fått sikta på budgetöverskotten.
Här har nämnts valåret
195G, men vi kan gå ännu längre tillbaka
och nämna valåret 1952, då vi
hade en miljard kronor i beräknat budgetöverskott.
Detta överskott användes
flitigt under valrörelsen, och man framhöll
att det fanns utrymme för stora
skattesänkningar, eftersom det förelåg
ett budgetöverskott. Men det har gått
likadant varje år på det sättet, att de
stora överskotten inte har kunnat behållas,
utan de har minskat högst betänkligt.
Det skulle vara intressant, om
det gjordes en sammanställning över de
budgetöverskott, som beräknades vid
riksdagens början, och man jämförde
dem med skattesänkningskraven och det
verkliga budgetutfallet.

Med den allmänna sparsamhet, som
jag tror kommer att känneteckna årets
riksdag och som är nödvändig, är det
självklart att det finns poster, där det
skulle kunna sparas ytterligare. Här har
nämnts bostadssubventionerna. I det,
som människorna behöver för sitt livsuppehälle,
ingår i första hand mat, kläder
och bostäder. Det är då egendomligt
och kanske inte så konsekvent att
det när det gäller ett av dessa ting förekommer
subventioner, och det är beträffande
bostäderna. Det förekommer
knappast beträffande livsmedel, och när
det gäller kläder har vi, såvitt jag förstår,
inte några subventioner alls. Det är
därför inte konsekvent att ha kvar subventionerna
just när det gäller bostäderna.
Det fanns anledning att ha sådana
subventioner, när de infördes, men
sedan dess har det gått lång tid, och
vi har efter band avvecklat dessa subventioner.
Jag skulle vilja uttala den
önskan, att vi tillämpade ännu snabbare
takt för bostadssubventionernas
avveckling.

Jag vill sedan i detta sammanhang ta

upp frågan om ett annat investeringsobjekt.
Jag tänker framför allt på vägarna.
Både bostadsbyggande och vägbyggande
berör ju statens finanser. Jag
anser att man mycket väl kan sammanställa
dessa båda objekt och göra detta
till en avvägningsfråga. Skall man ständigt
öka bostadsbyggandet, under det
att man intar en mycket restriktiv hållning
till frågan om vägarnas förbättring?
Jag instämmer helt och fullt i
statsministerns uttalande härvidlag, att
vi bör investera medel för sådana ändamål,
som kan föra produktionen och
annat framåt. Om vi gör ytterligare investeringar
på vägväsendets område,
kan det utan vidare understrykas att
detta är till förmån i alla avseenden.
Man skulle väl också önska att det
skulle bli något klarare linjer i detta
fall. Vi tar ut en automobilskatt, som
är så pass stor att vi inte kan utnyttja
allt vi får in, utan vi använder dessa
pengar till andra ändamål. Inom en rätt
snar framtid måste vi ändå komma dithän,
att vi antingen i överensstämmelse
med de principer som vi nu har använder
automobilskattemedlen till vägarna
helt och hållet eller anlitar en
annan utväg och sänker beskattningen
— jag skulle snarare vilja säga avgifterna
-—• på bilismen, eller också får
man anlita en tredje utväg och säga att
bilismen skall särskilt beskattas och
pengarna användas i den allmänna budgeten.
I varje fall måste det bli ordning
på hur man skall göra med dessa avgifter
för bilismen. Vi måste väl bestämt
sträva att så snart som möjligt
skapa klarhet på detta område.

Vilka områden som skall bli föremål
för besparingar kommer väl att behandlas
så ingående under riksdagens gång,
att jag inte har anledning att gå närmare
in på det. Jag vill bara ge något
ytterligare exempel på hur staten skall
kunna tillgodose den angelägna uppgiften
att få mera inkomster. Det måste
naturligtvis göras mycket allvarliga
överväganden om hur man i varje fall
på vissa områden skall kunna begränsa
konsumtionen. Jag får dock säga att
där föreligger en väldigt stor känslig -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

het i vissa fall. Jag skall nämna ett par
exempel.

Under förra året inbjöds riksdagens
ledamöter till ett möte som väckte stort
intresse. Där behandlades tobaksrökningens
skadlighet, och det visades en
film, som tilldrog sig betydande uppmärksamhet.
De anföranden som hölls
av framstående läkare var intressanta
och chockerande. Det har legat en broschyr
här ute tidigare, och den finns
fortfarande kvar, där alla de hälsovådor
framställs som uppstår genom tobaksrökning.
Man undrar därför varför
det råder så stor känslighet inför att
beskatta också tobaken mera. Det har
interpellerats härom flera gånger, och
jag tycker faktiskt att det är anledning
att citera några rader ur vad statsministern
sade i ett interpellationssvar i
andra kammaren den 29 maj 1956:

»Alldeles frånsett tobaksrökningens
skadliga inverkan på andra organ, framför
allt hjärta och kärlsystem, har hittills
gjorda erfarenheter och rön beträffande
korrelationen tobaksrökning—lungcancer
i stort sett varit så pass entydiga
att det enligt medicinalstyrelsens åsikt
måste anses vara ett folkhälsoproblem
av stora mått att söka minska folkets
tobakskonsumtion, speciellt cigarrettrökningen,
som av allt att döma innebär
större cancerrisk än andra tobaksformer.

Det är tydligt, att en avgörande vikt
härvidlag får tillmätas själva tillvänjningsstadiet
för tobaksrökningen. För att
effektivt och på längre sikt begränsa tobakskonsumtionen
är en rationell upplysning
framför allt bland ungdomen av
den största betydelse.»

Jag har velat anföra detta citat, .lag
skall inte direkt diskutera tobaksrökningen
i dag, men jag kan inte förstå
den känslighet som visas från regeringens
sida mot att lägga en ytterligare
liten beskattning på en sådan vara. Man
får väl ändå förmoda, att statsministern
med detta uttalande inte menade, att
propagandan skulle bedrivas på ett sådant
sätt som svenska folkets eget företag
gör — Svenska tobaksmonopolet är
ett monopolföretag och därmed .svenska

Statsverkspropositionen m. in.
folkets eget företag, men jag känner mig
inte alltid hedrad av att vara delägare
i detta företag. Om man studerar statsministerns
svar, förstår man hur propagandan
borde bedrivas, men man ställer
sig ganska undrande när man kommer
ned i tunnelbanan och där ser insmickrande
jätteaffischer och i vissa
veckotidningar stora annonser, som talar
om hur mild och god den och den
cigarretten är, som om det vore någonting
utmärkt, om man tillägnade sig vanan
att röka.

Jag tycker faktiskt att det är för stor
känslighet på detta område. Förra gången
när man skulle höja cigarrettpriset
talades det allmänt om att man skulle
lägga på två öre på varje cigarrett, men
till slut stannade man vid att ta en ettöring,
och efter vad jag vet har konsumtionen
stigit sedan dess. Då skulle
det väl inte vara ur vägen att man använde
ett sådant skatteobjekt för att få
in mera pengar. När man fick in 50
miljoner genom att ta ett öre i stället
för två öre, finns det möjligheter att få
in ytterligare pengar genom att höja till
två öre. Det vore till nytta för statskassan
och framför allt för folkhälsan.

Det förhåller sig på samma sätt med
spriten. Höjningen med fem kronor har
haft en mycket välgörande effekt på nykterhetstillståndet
i vårt land, och jag
tror inte att det hade varit ur vägen
om man i stället hade höjt med tio
kronor. Talar man med folk i allmänhet
— jag tänker då både på nykteristerna
och framför allt på dem som nu
använder sprit — är det många som uttalar
sin förvåning över att det inte blev
en höjning med tio kronor på en gång.

Man får hoppas att dessa områden
kommer att uppmärksammas, ty när det
gäller sådana konsumtionsområden behöver
man inte alls dra sig för att lägga
på ytterligare skatt.

Jag vill till slut, herr talman, säga att
man nog inte kan undgå att tycka att
känsligheten är alltför stor när det gäller
att beskatta konsumtionsvaror. Man
tar ut konsumtionsskatter på andra vägar
än direkt på konsumtionen. Man vill
gärna gå över något annat led och inte

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
lägga skatterna direkt på konsumenterna.
Beträffande företagsbeskattningen är
vi medvetna om — och det har Landsorganisationen
sagt i annat sammanhang
— att om vi ökar denna, tenderar den
mycket lätt att bli en konsumtionsbeskattning.
Man får dock en buffert emellan,
så att inte skatten läggs direkt på
konsumenterna.

Om vi skall kunna få vårt lands ekonomi
på sund bas, måste nog alla partier
tänka på att föra en realistisk politik
och inte vara så känsliga när det gäller
att ta ut sådana skatter som drabbar
konsumenterna direkt.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! I årets statsverksproposition
har kommunikationsdepartementets
chef helt avvisat de av Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
och statens trafiksäkerhetsråd
gjorda äskandena om höjda anslag, och
inte heller har anslaget för vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning på 100 000
kronor uppräknats. Detta är synnerligen
märkligt, då man betänker vilken
viktig ställning i samhällsdebatten den
bristande trafiksäkerheten kommit att
inta och med vilken oro allt större delar
av vårt folk ser på den s. k. fjärde
folksjukdomen, trafikolycksfallen.

Trafiksäkerhetsrådets motivering för
höjning av dess anslag är synnerligen
stark. Rådet påpekar, att under år 1956
inträffade i runt tal 49 000 vägtrafikolyckor
i vårt land med 4 000 omkomna
eller svårt skadade samt 15 000 lindrigt
skadade. Olyckstalen beräknas enligt de
siffror vi hittills fått bli än högre under
1957. Kostnaderna för trafikolyckorna
uppgår till över 500 miljoner kronor
om året. De åtgärder i trafiksäkerhetsfrämjande
syfte, som genomfördes
1955 på förslag av 1953 års trafiksäkerhetsutredning
bär lett till positiva resultat,
men trafiksäkerhetsarbetet måste
fortsätta och intensifieras.

Det som hittills mest brustit på detta
område i vårt land är att utredningarna
om trafikolyckornas orsaker ej bedrivits
tillräckligt grundligt och på till -

fredsställande vetenskapligt plan. Trafiksäkerhetsrådet
har nämligen ej haft
tillräckliga medel och personal för
detta. Rådets uppgift är att bedriva undersökning
och forskning angående trafikolyckornas
orsaker samt de olika orsaksfaktorernas
relativa betydelse och
framkomma med förslag till åtgärder.
Denna verksamhet består av dels på
längre sikt bedriven grundforskning
inom skilda vetenskapliga discipliner
och dels sådana studier av förhållandena
i trafiken, som utan större omgång
kan ge uppslag åt det praktiska trafiksäkerhetsarbetets
företrädare. Det är
vad vi kallar tillämpad forskning eller
operationsanalys. Dessa uppgifter har
högst ofullkomligt kunnat skötas. Erforderliga
medel därför har ej funnits.

I årets petita framlägger rådet resultatet
av en intern utredning beträffande
organisatoriska riktlinjer för trafiksäkerhetsforskningen
och framhåller
med anledning därav följande.

Grundforskningen hör naturligtvis
hemma vid vetenskapliga institutioner,
men även enskilda forskare kan engageras
härför.

Den tillämpade forskningen eller operationsanalysen
har den aktuella trafiken
som direkt studieobjekt och omfattar
bl. a. program för observationer av
förhållandena i trafiken samt registreringar
av olycksfallsdata, inventerande
analyser härav, studier av effekten på
olyckstalen av olika trafiksäkerlietsfrämjande
handlingsalternativ samt jämförelse
mellan olika sådana alternativ
för att nå fram till ett optimalt handlingsprogram.
De matematisk-statistiska
metoderna spelar här dominerande roll,
men även andra fackområden berörs.
Operationsanalysen måste stå i intim
kontakt med det direkta trafiksäkerhetsarbetet
och bedrivas av personer med
både god vetenskaplig skolning och
praktisk blick. En central sådan arbetsgrupp
måste först bildas. Att den bildas
under rådet och etappvis uppbygges
synes vara ganska naturligt. Med hänsyn
till den fundamentala betydelse som
en sådan måste få för trafiksäkerhetsarbetet
samt den trängande och hotan -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

de situationen på området föreslår nu
rådet att organisationen av denna centrala
grupp påbörjas utan dröjsmål samt
äskar medel för upprättande av en
forskningsavdelning och en kansliavdelning.

Som skäl för att avslå detta anför nu
statsrådet, att en ny trafiksäkerhetsutredning
tillsatts i december 1957. Detta
är föga övertygande, då denna utredning
syftar till en samordning av de många
krafter som arbetar på trafiksäkerhetsområdet,
och ytterligare anslag för
forsknings- och analysuppgifter kominer
med säkerhet att bli nödvändiga.
Även om en omorganisation skulle komma
alt föreslås och komma till stånd,
måste det primära i alla fall bli en fast
trafiksäkerhetsinstitution. Det finns därför
inget som helst motiv att under utredningsarbetets
gång hålla anslag till
forskningen nere. Tvärtom kan utredningen
få praktiska lärdomar genom
uppbyggande av en sådan här central
arbetsgrupp. Olycksfallen kommer ju
oavbrutet och blir i så fall analyserade
på ett helt annat sätt än hittills.

De direktiv, som den nya utredningen
fått, är för övrigt i flera avseenden
mindre lyckliga. Ehuru statsrådet helt
naturligt ej definitivt binder sig på förhand
för en viss lösning av frågan om
den blivande centrala trafiksäkerhetsinstitutionen,
säger han dock, att utredningen
under alla förhållanden skall
framlägga ett konkret förslag, enligt
vilket trafiksäkerhetsrådets kansli uppgår
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
föreslagna nya trafikbyrå och rådet
självt, vars existens han sätter i fråga,
organiseras som rådgivande organ åt
denna styrelse i dess trafiksäkerhetsarbete.
På förhand ställer han sig kritisk
emot ett självständigt centralt trafiksäkerhetsinstitut
efter utländska förebilder.
Detta måste väl dock till slut bli
den definitiva lösningen, om det kritiska
förnuftet skall få råda.

Man kan fråga sig, om herr statsrådet
inte lärt av sin företrädare, som på samma
sätt vid föregående års riksdag
framlade en proposition om vattenvården,
där förslag även framfördes att

Statsverkspropositionen m. m.

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle
genom en ny byrå ta hand om problemen.
Propositionen blev emellertid inte
godkänd av riksdagen. Här föreliggande
problem är ur samhällsmedicinsk och
vetenskaplig forskningssynpunkt tämligen
parallella. De lämpar sig lika litet
eller lika mycket att läggas under vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen som t. ex.
under medicinalstyrelsen. Den nya organisationen
måste byggas upp på självständigt
sätt.

Den för dagen mest aktuella frågan,
upprättande av en vägarnas permanenta
haverikommission, berörs mycket litet
i utredningens direktiv.

Som skäl för att nu hålla anslaget till
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande nere åberopar statsrådet att
detta bör bli en stimulering för NTF att
intensifiera sin strävan att erhålla bidrag
från privat håll. Som bekant har trafikförsäkringsföretagen
under en följd av
år lämnat ett bidrag på 125 000 kronor
till NTF:s verksamhet. Bolagen har emellertid
i sin skattedeklaration icke fått
göra avdrag för dessa bidrag som omkostnader,
varför de aviserat NTF om
att en sådan bidragsgivning för närvarande
är så ofördelaktig ur skattesynpunkt,
att det är osäkert, om ytterligare
bidrag kommer att utbetalas. NTF har
gjort en framställning till Kungl. Maj:t
att dylika bidrag skulle bli avdragsgilla,
men finansministern har remitterat
framställningen till den pågående skatteutredningen.
Hur det går vet ingen. Det
hade varit bättre, om kommunikationsministern
stimulerat på ett annat sätt.
Han hade kunnat ge sin tillstyrkan till
denna framställning.

NTF har visserligen härutöver intensifierat
sitt arbete för att få bidrag även
från andra håll, men detta borde givetvis
ej ha någon inverkan på statsbidragets
storlek.

Slutligen har statens trafiksäkerhetsråd,
statens medicinska forskningsråd,
statens naturvetenskapliga forskningsråd,
statens samhälls- och rättsvetenskapliga
forskningsråd och statens tekniska forskningsråd
i gemensam skrivelse hemställt,
att anslaget för vetenskaplig säkerhets -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

forskning måtte höjas från nuvarande
100 000 kronor till två miljoner kronor.
Motiveringen är även här mycket stark.
Man åberopar främst det stora antalet
döda och skadade i trafiken och de stora
materiella skador, som under senare
år uppkommit genom vägtrafikolycksfallen.
Det klarlägges, hur försummad
forskningen på detta område är och hur
litet man analyserat orsakerna och de
tre grundfaktorernas, människans, vägens
och fordonets, relation till varandra.
Splittringen mellan olika statliga
myndigheter vid dessa problems behandling
påpekas även.

Även här har statsrådet slagit dövörat
till. Han har delvis motiverat sitt avslag
med att övriga vetenskapliga forskningsråd
i årets statsverksproposition av annat
statsråd föreslagits få avsevärda anslagsökningar
och därför borde kunna
dela med sig. Men är detta, herr statsråd,
att riktigt handskas med verkligheten,
då dessa andra forskningsråd har så
relativt sett små anslag i jämförelse med
vad motsvarande organ får i andra länder
och i jämförelse med vad de begärt
och behöver? Det hade i så fall varit
bättre att mer rationellt fördela anslagen,
när alla får så relativt litet.

För några veckor sedan hölls i Lund
en kontaktkonferens i trafiksäkerhetsfrågor
mellan läkare, psykologer, polischefer,
försäkringstjänstemän, jurister,
representanter för motororganisationer
m. fl. Syftet med konferensen var att diskutera,
om nya riktlinjer för trafiksäkerhetsarbetet
behövdes, med utgångspunkt
närmast från de forskningsresultat, som
uppnåtts under de senaste åren av vissa
samarbetande läkargrupper. Man fann
att så var förhållandet.

Professor Bo Kjellberg uttryckte saken
en smula drastiskt så, att vi nu måste gå
ifrån utredningar på resonemangsstadiet
av en eller annan mer eller mindre
strängt upptagen landshövding för att i
stället gå över till rent vetenskapliga utredningsmetoder.
Det är kanske chockerande
för de flesta, att man utan vidare
kan beteckna den Mossbergska utredningen
som ovetenskaplig, men vid när -

mare eftertanke är det ej så märkvärdigt,
att man skiljer på det ena och det
andra. Landshövding Mossbergs synpunkter
må ha varit hur kloka som helst,
men de grundade sig på mer eller mindre
subjektiva antaganden och ej på vetenskapliga
fakta.

Vetenskaplig forskning har något väsentligt
att ge på trafiksäkerhetens område,
om den på modernt sätt sker i form
av teamwork mellan olika fackmän. Professor
Helge Wulff framhöll t. ex., att
man på kirurgiska kliniken inom MAS
har cirka 400 skallskador per år som
härrör från trafikolyckor. Då skall man
komma ihåg, att ett stort antal av de
värsta fallen går direkt till neurokirurgiska
kliniken i Lund. Om man kunde
eliminera dessa, skulle t. ex. all nuvarande
väntetid på kirurgkliniken av MAS för
operationsintagning bortfalla. En analys
av skadornas orsaker skulle kunna ge anvisning
på lämpliga förebyggande åtgärder,
t. ex. obligatoriskt användande av
godkända störthjälmar för motorcyklister.
Andra utredningsobjekt är åldersfördelningen
bland de skadade, alkoholens,
tabletternas och trötthetens roll o. s. v. I
fråga om vägarnas beskaffenhet som
olycksorsak efterlyste professor Wulff,
varför inte kantstenen vid den inre gräsremsan
på motorvägen mellan Malmö
och Lund togs bort, då bortåt 20 procent
av ol\ekorna på denna motorväg förorsakades
av denna kantsten, vilken hade
en väguppgift av mycket tvivelaktig nytta.
Vägdirektör Plantén delade professor
Wulffs uppfattning men konstaterade, att
en sådan åtgärd inte var så enkel att genomföra
i den svenska vägbyråkratien.

Är då inte det mesta av detta redan utrett?
Nej, det är det tyvärr inte. Riksdagsdebatten
den 4 december 1957 gav
en skrämmande illustration till professorerna
Kjellbergs och Wulffs uttalanden.
När man på fullt allvar kan hävda
i den svenska riksdagen, som då skedde,
att en fartbegränsning till 80 å 90 km i
timmen skulle lösa de värsta problemen,
äi det illa ställt. Vi har inte tillstymmelse
till utredning om att något större antal
svåra olyckor berott på högre fart än

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

de angivna maximifarterna. Tvärtom visar
en jämförande undersökning mellan
motorvägen och den gamla vägen mellan
Malmö och Lund, att personskadorna på
motorvägen, där hastigheten är väsentligt
större, ej har varit av svårare art genomsnittligt
än på den gamla lundavägen
med dess relativt låga fartmöjligheter.
Trots att trafiken betydligt intensifierats
på den nya motorvägen har antalet
skador minskat till en tredjedel mot
tidigare på den gamla.

Vägens kvalitet är av största betydelse
för trafiksäkerheten. I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
nya vägplan hävdas,
att dess genomförande skulle komma att
medföra en möjlig reduktion av trafikolycksfallen
till hälften. Detta är också
en väsentlig orsak till att vi bör skynda
på vägplanen och inte försinka den, som
för närvarande sker.

I tidigare undersökningar har man
hävdat, att den mänskliga faktorns betydelse
för trafikolycksfallen skulle vara så
stor, att den skulle betytt bortåt 90 procent.
Vid dessa sista undersökningar,
som refererades i Lund, fick man emellertid
klart för sig, att dessa siffror är
betydligt överdrivna. Vägen och vagnen
får inte nonchaleras. Man skulle kanske
kunna uttrycka det så, att den mänskliga
faktorns betydelse till viss grad är omvänt
proportionell mot vägens kvalitet;
ju högre vägkvalitet, dess lägre betydelse
får den mänskliga faktorn.

Landsfogde Eliasson skildrade vid
konferensen statspolisens nya giv att testa
bilar utan åtalsrisk för ägarna. Heder
åt ett sådant initiativ, som borde utgöra
en tankeställare för många fall av alltför
åtalsnitiska åklagare. Resultatet av testningen
var tyvärr skrämmande. Vagnens
betydelse som faktor för olyckorna är säkerligen
undervärderad.

Försäkringsdirektör Knut Norström
ställde en del frågor. Vad är orsaken till
att ett stort antal bilförare i åldern 47—•
48 år och med 25 å 30 års prickfri körning
plötsligt blir medverkande i katastroffall?
Varför händer katastrofer påfallande
ofta, när bilföraren är ute och
kör med hela familjen? Är han irriterad
eller lyckligt ouppmärksam?

Statsverkspropositionen m. m.

Vetenskapsmännen hävdar med bestämdhet,
att vetenskaplig forskning har
mycket att ge även på trafiksäkerhetens
område. Vem kan motsäga detta? Förvisso
ej vår kommunikationsminister direkt,
men han tillsätter ånyo en trafiksäkerhetsutredning
i landshövdingeregi
utan minsta inslag av vetenskapsmän eller
teknici. Man kan på förhand säga,
att det måste bli ett nytt tyckande på
subjektiva grunder utan reell och objektiv
bedömning. Men samme kommunikationsminister
har inte råd att ge vetenskapen
möjlighet att hjälpa till genom att
skänka den de erforderliga ekonomiska
resurserna, trots att samtliga våra vetenskapliga
forskningsråd är samlade i en
sällsynt enig opinion.

Det rör sig inte om stora pengar. Nuvarande
anslag är 100 000 kronor, d. v. s.
10 öre per bil och år eller 6 öre per motorfordon.
Äskandena slutade på 2 miljoner
kronor, d. v. s. 2 kronor per bil eller
litet mer än 1 krona per motorfordon.
Totalt föreslås för samtliga trafiksäkerhetsuppgifter
en summa av cirka
700 000 kronor. Man får då komma ihåg,
att vid halvårsskiftet 1957 var antalet
motorfordon i riket approximativt
1 650 000, därav 930 000 bilar, 270 000
motorcyklar och 450 000 mopeder.

Man hör i detta sammanhang ej förbigå,
att samtidigt även i år föreslås att
ett stort belopp — i år omkring 320 miljoner
kronor — överföres till budgetutjämningsfonden
från motorfordonsbeskattningen
och att dessutom den så kallade
bilaccisen på cirka 140 miljoner
kronor även direkt går in i den allmänna
budgeten. Bilisterna betalar verkligen
så mycket, att de kan begära att ett rimligt
belopp av deras bidrag används för
trafiksäkerheten.

Jag måste därför allvarligt hemställa
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
att begrunda
olycksfallsstatistikcn — de cirka 4 000
årligen omkomna eller svårt skadade,
varav en tredjedel barn, ocli de årligen
till 500 miljoner kronor uppgående kostnaderna
för trafikolycksfallen — och än
en gång överväga, om det ej vore bättre
med kraftigare insatser från statsmakter -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

nas sida för ökande av trafiksäkerheten i
vårt land, för åstadkommande av bättre
förebyggande åtgärder mot trafikolyckorna
och den fjärde folksjukdomen,
samt främst att snarast tillsätta en vägarnas
permanta haverikommission.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det tjänar inte mycket
till och blir väl också för kammarens
ledamöter en smula tjatigt, om de flesta
talarna här skall ägna sig åt att granska
årets statsverksproposition. Jag
skall inte göra det så mycket, men det
är några saker där, som liar konsekvenser
på områden, som jag tänkte beröra.

Finansministern har ju inte lagt ner
någon större möda på att försöka dölja,
att vi nu med ganska stora steg har
kommit till ett svårt läge med våra
statsfinanser. Inom parentes vill jag här
säga, att vad min ärade vän herr Eliasson
sade tidigare, att vi alla är lika delaktiga
däri, inte är alldeles adekvat. Det
är inte bara så att det finns olika nyanser
i meningarna, utan schatteringarna
är ganska stora. Vi inom högern
har i många år både här i riksdagen
och litet varstans ute i landet fått
schavottera för att vi velat pruta ned
det ena anslaget efter det andra, många
gånger känsliga anslag. Vid sådana tillfällen
kommer man minsann ihåg det,
men man borde komma ihåg samma
sak, när sådana här slutsatser skall dragas.
Jag vill därför påminna om att det
finns sådana, som är i varje fall något
mindre skyldiga än majoriteten till att
vi inte i tid sett till att ordna för oss
så som jag tycker det borde ordnas,
nämligen att utgiftsökningen skall hålla
sig inte några hästlängder före näringslivets
utveckling utan några hästlängder
efter, så att man hela tiden har en reserv.
Därigenom skulle man få en större
handlingsfrihet.

Man skulle då också vinna en annan
sak. Då skulle man nämligen kunna se
till att staten på ett bättre sätt än nu i
många år har skett sköter om sådana
saker som det verkligen är statens primära
uppgift att sköta. Här har påtalats

en mängd brister. Den föregående talaren
var inne på trafiksäkerheten, därtill
har vi hela vägväsendet, och herr
Sunne talade om brist på lärare till utbildning
på alla möjliga områden. Dessa
brister är stora, och jag undrar om
det inte hade varit riktigare att i tid
sköta om sådant som staten verkligen
skall göra, än att göra en mera allmän
utdelning av pengar till medborgare,
som inte direkt behöver dem. Man har
kanske också försummat att sörja för
värnlösa, änkor och invalider. Det kostar
ganska litet pengar, men det måste
ändock ordnas, och jag menar att mycket
har försummats på den punkten,
medan stora pengar har gått till barnbidrag,
folkpensioner, mödrahälp och
hela denna långa rad av åtgärder, som i
första hand belastar femte huvudtiteln.
Man kan ha olika åsikter om hur staten
bör sköta sina medel på detta område,
och jag för min del tycker att man i
första hand bör se till att människor
får möjlighet att göra vad som kan göras
inom den ram de lever i, hellre än
att de skall få någonting till skänks som
de inte direkt behöver.

Den konsekvens av budgetläget som
jag här främst vill påtala är statens stora
upplåningsbehov. Anser finansministern
att jag överdriver eller att jag är
en alltför fräck individ, när jag gör
gällande att staten antagligen måste låna
upp åtminstone 2,2 miljarder under
nästa budgetår? Jag undrar hur stort
sparandet blir här i landet under motsvarande
tid. Något större än den
nämnda summan är det väl, men det blir
en för liten del över åt andra, som vill
låna för direkt produktiva uppgifter.
Tv av den upplåning som staten här
kommer att försöka göra går ju bara
en liten del till produktiva ändamål,
medan åtskilligt faktiskt går till löpande
utgifter, som man inte borde finansiera
med lån. Konsekvensen blir ju, att
det som man verkligen behöver investera
i för att förbättra produktionsapparaten
i landet blir åsidosatt till förmån
för sådant som borde ha fått komma i
efterhand.

Man kan ju fråga sig, vad det egent -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

ligen är för någon mening i att man
uppmanar folk till sparsamhet, om en
allt mindre del av det sammanlagda
sparandet i landet ställs till den produktiva
verksamhetens förfogande. Jag
erkänner att det som staten lånar för
kraftverksbyggande, för utnyttjande av
atomenergi och sådant kan kallas för
produktivt, men det utgör en alltför liten
del av det hela. Och speciellt förkastligt
är det naturligtvis att låna till
driftbudgeten.

Nu kommer vi väl att hamna i en besynnerlig
ställning, där man inte kommer
att veta om man handlar rätt eller
inte. Jag tycker att man kan konstatera
att regeringen nu efter åtskilliga års regerande
sätter oss i en situation, där vi
kommer att få känning av inflatoriska
krafter samtidigt som vårt höga kostnadsläge
har hjälpt till att befordra en
avmattning som kanske delvis är influerad
från utlandet. Skall man anse att
man handlar rätt, om man vill öka investeringarna
för att motverka depressionen,
eller är det så att man med dylika
åtgärder gör fel och bara gynnar
inflationen? Jag tycker att det är ett riktigt
mästerstycke att ha bragt oss i detta
läge, som man åtminstone inom nationalekonomien
i allmänhet inte har
trott vara möjligt.

Jag skulle väl tro att statens åtgöranden
för närvarande egentligen är den
enda inflatoriska kraften. I varje fall
tror jag att dessa utgör den väsentligaste
orsaken, men de är ju en ganska
mäktig sådan kraft. Detta förnekas i
viss mån i finansplanen, och statsministern
har här i dag förnekat att det
stora underskottet skulle ha någon inflationsdrivande
verkan, men dessa uttalanden
kan vi faktiskt inte tro på.

Med det välstånd som vi länge och
väl har haft här i landet förhåller det
sig nog inte alldeles så som finansministern
lär ha sagt i radio, när han presenterade
budgeten den 11 januari. Jag
hörde inte själv hans anförande, men
jag har hört sägas att lian där gjorde
gällande, att den välståndsökning som
nu länge och väl har pågått skulle vara
resultatet av regerandet här i landet.

Statsverkspropositionen m. m.

Om jag inte har blivit fel upplyst, sade
finansministern att det var annat när
han gick omkring och agiterade i statarstugorna;
då var det sorgligt att se
hur folk bodde. Detta skulle väl då innebära
att orsaken till att det i dag är
så avsevärt bättre skulle ligga i regerandet.
Men är detta verkligen riktigt?
Den största och uthålligaste boom eller
högkonjunktur som vi har haft under
detta århundrade har ju nu hållit på
oavbrutet egentligen utan några allvarligare
störningar sedan lång tid tillbaka.
Detta har inträffat samtidigt med att
den tekniska utvecklingen kan sägas ha
tagit ett av sina trappsteg, något som
har tagit sig uttryck i stora möjligheter
att öka produktionen per arbetstimme.
Hur skulle de.t — för att nu återgå till
finansministerns minnesbild i radioföredraget
— ha varit möjligt att bereda
människorna inom t. ex. jordbruksnäringen
samma standard som i dag under
en tid, då det i vårt land knappast
fanns några traktorer och i varje fall
inga skördetröskor eller den moderna
uppsättning av redskap och apparater
som man numera hänger efter traktorerna?
På min fädernegård gick i min
barndom tjugo man i sned linje och
högg råg med lie. Efter dem kom tjugo
andra, hjon som man sade, d. v. s. fruntimmer
och ungdomar, och band upp
säden. Tolv—femton andra travade upp
rågen. Sammanlagt deltog på detta sätt
omkring sextio människor i skördearbetet.
Alla dessa utförde säkerligen inte
lika mycket per dag som man i dag
klarar med en enda stor självgående
skördetröska. Detta är väl om något ett
åskådligt exempel på hur snabbt utvecklingen
gått, och mot den bakgrunden
kan man förstå, att det varit möjligt
att åstadkomma stora standardförbättringar
för människorna. Det är därför
inte juste att göra ett sådant påstående
som att det skulle vara själva regerandet
som hade åstadkommit denna
stora förbättring.

Det har i dagens debatt mycket talats
om vilka slutsatser som man bör
dra i det ekonomiska läge, vari vi nu
kommit. Faktum är att man måste dra

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

vissa slutsatser, och vi kan inte bara
låta utvecklingen gå vidare, hur den
vill. Finansministern själv understryker
upprepade gånger i finansplanen, att
man måste dra vissa slutsatser, vara
återhållsam o. s. v. Särskilt efter statsministerns
inlägg i debatten i dag måste
man emellertid ställa sig frågande
till om regeringen och det socialdemokratiska
partiet verkligen är beredda
att göra den erforderliga omprövningen.
I så fall måste man säkerligen vara
mera radikal än vad socialdemokraterna
i dag är. De representerar nu för tiden
faktiskt en konservatism av det slag
som vi inom högern förr i världen beskylldes
för att företräda. Man måste i
dagens läge bryta litet med det förgångna.
Vi har kommit i den situationen,
alt vi inte slaviskt kan fullfölja tidigare
fattade beslut utan att tänka på
det läge, i vilket våra finanser råkat,
delvis på grund av denna politik.

Finansministern varnar med stort fog
för de automatiska utgiftsstegringarna.
Enligt min uppfattning torde det väl
också vara möjligt att påverka och något
begränsa även de automatiska utgiftsstegringarna.
Vi måste åtminstone
tills vidare avstå från ytterligare kostnadskrävande
reformer. Vi måste kanske
t. o. m. ompröva redan fattade beslut,
om vi finner att ett fullföljande av
dem kommer att lända landet till skada
och således också skada dem som man
avsett att hjälpa.

Vidare måste man ta itu med hela
den stora administrativa organisationen,
vilken delvis åstadkommer automatiken
i utgiftsstegringen. Det är naturligt att
ett verk med en duktig chef strävar efter
att utvidga sin verksamhet så mycket
som möjligt, men vi kan inte tillåta
att den administrativa apparaten växer
alltför mycket. Jag förstår mycket väl
att det kan vara svårt att motstå en dylik
automatisk utveckling, men det är de
svåra problemen som man måste ge sig
i kast med. I ett så litet land som Sverige
är det nödvändigt att vara observant
på administrationsapparatens tillväxt,
framför allt på grund av att vi
inte har ett stort lands befolkningsun -

derlag att finansiera apparaturen med.
Byggnadsstyrelsen har —• för att nu ta
ett enda exempel på utvecklingen —
anmält att ämbetsverken i Stockholm
för närvarande disponerar 7 000 rum
och innan år 1905 kommer att behöva
ytterligare 2 100 rum.

Det finns många andra områden som
man måste uppmärksamma, då det gäller
att komma till rätta med de stegrade
utgifterna. Frågan är till och med
om man inte måste ge sig på även sådana
ting som folkpensionerna och undersöka
om det inte är nödvändigt att
något begränsas den takt, i vilken man
söker uppnå de eftersträvade målen.
Det fordrar kanske litet mod i barmen,
men det är ändå bättre att ta itu med
dessa problem än att utan vidare acceptera
en utgiftsmängd, som kommer att
medföra att det blir ändå svårare att
balansera kommande statsverkspropositioner.

Det är möjligt att de besparingsåtgärder,
som från högerpartiets sida kommer
att föreslås i år och som tidigare till väsentlig
del inriktats på skattesänkningar,
kan komma att behöva utnyttjas för att
täcka hålen i budgeten. Det vill jag i nuvarande
stund inte med bestämdhet yttra
mig om, men det förefaller inte osannolikt
att man på något sätt måste bättra
på den täckning av utgifterna som finansministern
redovisar i driftbudgeten.
Vi har nu i år för första gången på
mycket länge kommit i den situationen,
att skatteunderlaget stagnerar. Det är
framför allt i fråga om företagens skatter
som detta har inträffat. Varken den nuvarande
finansministern eller hans båda
föregångare, ja, inte heller den föregående
regeringen, kan enligt min uppfattning
skylla på denna utveckling, därför
att den i viss mån är självförvållad. Om
skattetrycket är för högt och framför allt
om skattesystemet är ordnat som här i
Sverige, så att människor tröttnar, tror
jag att detta med en naturlags nödvändighet
leder till att skatteunderlaget stagnerar.
Därtill bidrar både den vanliga inkomstskatten
och det sätt på vilket förmögenhetsskatten
är anordnad —- den är
ju delvis konfiskatorisk. Det går faktiskt

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

inte att både sviilta eller rent av slakta
hönan och få henne att värpa. Jag håller
alltså före att 1947 års skattebeslut och
de påbyggnader på det som har tillkommit
senare logiskt måste resultera i att
vi kommer till den gräns, vid vilken det
inte går att höja skatten utan att få ett
bakslag. Och det är där vi är nu. Jag och
andra bär framhållit den risken många
gånger förut under tidigare år men blivit
rätt mycket förhånade för det, och nu
vill jag närmast ställa den frågan, om vi
även i fortsättningen skall bli förhånade
för att vi talar om vad som faktiskt bär
inträffat. Det hade varit klokare, om man
satt tro till en spådom av den typen.

En omständighet, som är särskilt oturlig,
är att utsugningen av företagarvärlden
här i landet, särskilt familjeföretagen
— jag exemplifierade för ett år sedan
i detalj, hur beskattningen inverkar
på ett familjeföretag av medelstorlek —
har råkat till tiden sammanfalla med en
period, varunder jordbruksnäringen genom
sin rationalisering har kunnat göra
en stor mängd människor lediga. Dessa
har ju inte på ett naturligt sätt kunnat
uppsugas av näringslivet på landsbygden,
utan de har flyttat in till städerna
och bidragit till den ökande urbanisering
av det här landet, som jag tycker är
en mycket sorglig företeelse. Det är alldeles
omöjligt att bevara landsbygden levande
bara genom att, som somliga tror,
styvt hålla på att man skall hindra jordbruk
från att sammanläggas, nästan med
våld försöka få människor att bo kvar på
för små hrukningsenheter. Den nuvarande
lagstiftningen försvårar ju avsevärt en
naturlig och som jag tror nödvändig rationalisering,
då eu jordbrukare inte får
köpa grannens gård, om han råkar ha
några tunnland »för mycket» själv.

Det finns ett bättre siitt att hålla landsbygden
levande, och det är alt ställa det
så, att andra näringar än jordbruket kan
dra åt sig den arbetskraft som blir ledig
på landsbygden och de barn som där
föds och fostras upp. Men då krävs det
att nya företag sätts i gång. I dag sker
detta i mycket liten utsträckning, och det
är huvudsakligen beskattningssystemets
skuld att så är fallet. Man kan inte bara

Statsverkspropositionen m. m.
förlita sig på att de stora företagen skall
förlägga sina filialer till landsbygden.
Det är inte tillräckligt, även om det sker
i någon omfattning. Det måste också skapas
nya företag. Men vem vill och vågar
ta på sig det ansvar som är förenat med
att i dag starta nya företag? Det kommer
inte att bli någon nämnvärd ändring på
detta förrän det allmänna visar en helt
annan och vänligare attityd emot dem
som startar någonting för att producera.

Jag har alltid tyckt att man här i riksdagen,
inte minst från bevillningsutskottets
sida, förblandar människor som driver
företag med s. k. förmögna människor.
Det finns i själva verket mycket få
människor här i landet som sitter på en
hög med obligationer eller aktier eller —
som i Indien och kanske annorstädes —
diamanter och juveler. De som här i landet
är förmögna och som har stora inkomster
är ju i regel företagare, som lever
på sitt familjeföretag, och var gång
statsmakterna förklarar att de har råd att
betala, så innebär det att de hindrar dem
från att utveckla sitt eget företag. Det
vore lyckligt — även för de många anställdas
del -—• om en riktigare uppfattning
sloge igenom vid riksdagens beslut
angående beskattningen av olika inkomstgrupper
här i landet.

De flesta förmögna är som sagt inte
några kupongklippare, utan de har sina
företag. Det landskap jag är ifrån är uppfyllt
just med människor som bär små,
medelstora och större fabriker, som utgör
deras förmögenhet. Det är särskilt
vid generationsväxlingarna som beskattningen
blir ödesdiger, och den faran
tycks man nu vilja permanenta genom att
haka in kvarlåtenskapsskatten i arvslottsbeskattningen.
Däri ligger ju en risk för
att allt fler företag skall utrotas, inte
minst på den svenska landsbygden. Jag
tycker att det vore lyckligare, om en
större del av vårt näringsliv än nu kunde
förläggas till landsbygden med dess
sundare förhållanden. Jag tror att det är
bättre för ungdomen att få växa upp där
i stället för att dväljas i städernas, i varje
fall storstädernas, långt ifrån hälsosamma
atmosfär.

Jag har suttit och studerat hur finans -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ministern har skrapat och fejat och sopat
rent i alla hörn. Det måste alltså vara en
ganska välstädad våning nu, där staten
söker sina inkomster här i landet. Alla
reserver tas i anspråk. Man kommer över
eränsen för vad man har täckning för,
vilket redan bolagsskatten har visat. Bilskatten
skall sparas tills det blir nödvändigt
att ta till den, har man sagt. Bilskattemedlen
har förskingrats -— förlåt att
jag säger det, herr statsråd, jag menar inte
att statsrådet själv har förskingrat
dem, men staten har dem inte kvar, utan
ile måste lånas upp när de skall användas;
det rör sig om cirka en miljard,
d. v. s. något mer än vad som står angivet
i finansplanen.

Nu vill finansministern försöka få tag
i 8 miljoner till av de arma hästkrakarna
genom att höja avdragsprocenten för
travet från 20 till 25 procent och på så
sätt få in 35 miljoner i stället för de 27
miljoner som riksräkenskapsverket har
ansett sig kunna räkna med. Eftersom vi
är inne på vadhållning skulle jag nästan
vilja be att få hålla ett vad med statsrådet
Sträng — inte som finansminister
utan personligen — om någon liten lämplig
summa eller en måltid, där jag för
min del vill påstå att statsrådet inte kommer
att få in de 35 miljonerna, sannolikt
inte ens 30. Skulle jag bli hårt pressad
när det gäller att komma överens om
vadhållningen, skulle jag möjligen kunna
gå ned till de 27 miljonerna också. Samtidigt
vill jag dock ge ett tips: avstå från
detta och sänk dessutom avdragsprocenten
för det kombinerade spelet vid galoppsporten
från 30 till 20 procent! Då
skulle vi kanske redan inom nästa budgetårs
förlopp kunna komma upp till de
35 miljonerna. Det är väl sakrevisionen
som har föreslagit detta, men, herr statsråd,
de begriper inte människornas reaktioner
när det gäller spelet på totalisator.
Hela världen över har man gjort den erfarenheten,
att varje gång man försökt
gå över 20 procent, reagerar människorna.
Det kommer de att göra här i landet
också. I Förenta staterna bär man funnit
att människorna reagerar ännu lättare,
och där vill man sätta siffran vid
15 procent. Jag går med på 20 procent,

för i Europa har man överallt haft erfarenheter
på detta område, men det är
inte lönt att försöka med någon högre
siffra, det bara irriterar. Därför skulle
jag för min del vilja föreslå, att statsutskottet
verkligen tar detta goda råd ad
notam för att staten skall få in så mycket
som möjligt och samtidigt för att de som
iir roade av hästsporten — det finns de
som är roade av den och inte bara av
spelet — skall få litet uppmuntran. Detta
är en allvarlig maning, och jag är som
sagt beredd att hålla ett lämpligt avpassat
vad, varom vi kanske kan uppgöra
villkoren privat, om statsrådet reflekterar
på det.

Herr Bengtson sade, att vi också kan
försöka att öka inkomsterna. Naturligtvis
kan man det, men jag tror att det fortfarande
står fast, att det är utgifterna vi
måste ge oss på. Om det inte görs något
i tid, kan det om några år bli så svårt att
det kanske får menliga följder, om vi
över huvud taget kan rädda oss från statsbankrutt.
Det kan gå den vägen. Varför
då inte i tid försöka göra allvar av vad
som här sagts även av centerpartiets representanter
och verkligen gå litet hårdare
fram än slentrianen bjuder? Det är
bättre att förebygga. Då kan vi kanske
slippa ifrån lindrigare och inte behöva
tillgripa så hårt verkande besparingsåtgärder
som annars kanske kommer att
erfordras om 3 eller 4 år. Vi skulle då
kunna hinna ifatt utvecklingen och uppnå
det läge jag talade om i början av mitt
anförande, så att näringslivet går litet före
i utvecklingen, men annars blir det
bekymmer hela tiden.

Nu är vi där vi är, herr talman, och jag
kan inte se annat än att även denna dåliga
statsverksproposition måste remitteras
till vederbörande utskott.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att yttra mig om den inbjudan
till vadhållning, som herr Mannerskantz
alldeles nyss har gjort, utan närmast för
att svara på en fråga, som herr Eliasson
tidigare i dag har riktat till mig.

Herr Eliasson har nämligen frågat,

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

om jag vore villig att medverka till åtgärder
för att påskynda 1953 års trafikutrednings
arbete. Jag vill då säga, att
jag mycket snart efter det jag kommit
till kommunikationsdepartementet tog
upp ett resonemang med utredningens
ordförande, dåvarande statssekreteraren.
Vi överläde om vilka vägar man
kunde gå för att utredningsarbetet skulle
kunna bedrivas i ett skyndsammare
tempo. Vi kom emellertid överens om
att man kanske borde vänta litet med
de direkta åtgärderna, till dess de pågående
expertutredningarna blivit avslutade
och man sålunda hade ett mer
konkret material att gripa sig an med.
Vi har nu kommit så långt att det materialet
föreligger, och det är därför min
avsikt att vidta sådana åtgärder, att man
skall kunna få den förstärkning av utredningens
sekretariat som behövs för
att arbetet skall kunna bedrivas skyndsammare
och resultaten kunna föreligga
tidigare än som annars skulle vara möjligt.

Detta är det svar jag anser mig kunna
lämna på den fråga, som herr Eliasson
tidigare i dag har riktat till mig.

Herr ELIASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för hans svar
och hälsar med tillfredsställelse, att han
är beredd att undersöka möjligheterna
att påskynda 1953 års trafikutredning.
Jag hoppas att vi är ense om att det är
utomordentligt viktigt att dess arbetsresultat
inte fördröjes. Vi bör inte komma
i den situationen, att man först drar
in en mängd järnvägar och att vi sedan
det är gjort skall diskutera principerna
för trafikpolitiken. Så får det inte gå
till, och därför är jag tacksam för kommunikationsministerns
villighet att söka
påskynda utredningen.

Får jag, herr talman, också säga några
ord till herr Mannerskantz. Han ville ju
att man skulle göra skillnad mellan dem
som har krävt större, respektive mindre
utgiftsstegringar och skattesänkningar.
Det går jag gärna med på. En skillnad
finns i det fallet mellan högern och folk -

Statsverkspropositionen m. m.
partiet under de gångna åren, och den
är värd att observera, men inte skall
högern tro att den i dagens läge hade
med sina besparingsprojekt kunnat
åstadkomma en balanserad budget.

Om herr talmannen tillåter, skulle jag
faktiskt också vilja säga några ord i anledning
av herr Mannerskantz’ yttrande
till finansministern. Herr Mannerskantz
föreslog nämligen finansministern att
ingå ett vad, och då vill jag inte dölja
för kammarens ledamöter att jag på vederbörandes
förslag år 1950 slog vad
om 50 kronor under en politisk debatt
i Enviken i Dalarna. Jag har inte fått
de pengarna än, kanske beroende på att
man har förväntningar om en rörlig
ränta, men jag tycker att finansministern
i dag har så stora bekymmer, att
man inte gärna bör försöka skaffa honom
ytterligare problem.

Det var, herr talman, ytterligare en
fråga jag skulle vilja ställa till regeringsbänken.
Jag kan inte finna att den
blivit besvarad på ett tillfredsställande
sätt i andra kammaren, och jag tycker
att vi måste få ett svar på den här
innan remissdebatten avslutas. Det har
stått i en socialdemokratisk tidning i
dag att inrikesministern i ett föredrag
skulle ha sagt, att regeringen avser att
lägga fram en proposition om tilläggspension
enligt linje 1 om någon vecka.
Det bör ju inte vara så att man driver
förhandlingar med de tre oppositionspartierna,
om man samtidigt har bestämt
sig för att man inte skall ha någon
kompromiss, önskar man en överenskommelse,
kan man ju inte förutsätta
att det skall bli linje 1, och inte heller
linje 2 eller linje 3, utan det måste väl
bli en ny linje.

Därför vill jag ställa frågan till regeringsbänken,
herr talman, och anhåller
att vi får ett svar på den: Har man från
regeringens sida beslutat något sådant
som framgår av detta referat, eller har
man det icke? Om vi inte får ett klart
besked på den punkten, kan jag inte finna,
att det föreligger några förutsättningar
för att man fortsätter förhandlingarna.
Jag tyckter att det bör vara
angeläget inte minst för regeringspartiet

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

att denna fråga klarlägges, innan dagens

remissdebatt avslutas.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! De där 50 kronorna har
jag faktiskt tänkt att jag skulle skicka
herr Eliasson en räkning på, attesterad
av herr Widén i Molkom, som var vittne
till detta vad i Enviken uppe i Dalarna.
Det hade blivit tal om huruvida bondeförbundets
— som det då hette — representant
i en utredning hade anslutit sig
till en dyrortsgruppering av bostadstillläggen
till folkpensioneringen. Jag påstod
att han hade gjort det, men herr
Eliasson påstod att han inte hade gjort
det. Jag har faktiskt tagit reda på att
han verkligen hade gjort det; det var
när frågan sedan kom till riksdagen som
det inte blev så. Men vi får väl gemensamt
tillkalla herr Widén i Molkom och
låta honom avgöra saken. Och om jag
kan få honom att attestera räkningen,
så skickar jag väl över den per post. Sedan
kanske jag kan få pengarna per
postgiro, och i så fall tackar jag på förhand
för det.

Herr ELIASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju bara därför
att herr Mannerskantz själv tog upp vadhållningsfrågor
som jag nämnde det hör
vadet i Enviken. Om herr Mannerskantz
efter alla dessa år fortfarande är intresserad
av saken, kan vi mycket väl
ta en diskussion tillsammans med de övriga
deltagarna där. Ingenting i herr
Mannerskantz’ senaste yttrande har dock
gett mig anledning att på något sätt frångå
min varning till finansministern.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag begärde faktiskt ordet
i afton enbart därför att herr Mannerskantz
citerade mitt radioanförande
på ett sätt som var en klar verifikation
på att han inte hade hört det. Han
erkände ju själv, att han inte gjort det
utan att hans referat av vad jag sagt i
radio var ett återgivande i andra hand.

Jag tycker inte att de slutsatser, som
han drog av detta felaktiga referat och
som han sedan byggde upp såsom en
argumentation mot mig, skall stå alldeles
oemotsagda i protokollet.

Herr Mannerskantz’ vänner hade fäst
sig vid det avsnitt i mitt inlägg i radion,
där jag försökte ge någonting av
en principiell analys av sparandet såsom
jag ser det i dagens läge, och det
är ingenting nytt för denna kammares
ledamöter, som åtskilliga gånger hört
mig framlägga mina synpunkter på denna
intressanta fråga.

Jag kan gärna inledningsvis säga att
jag tillhör det slag av tvivlare, som inte
ser någon lösning på statsfinansiella
budgetbekymmer genom ett allmänt tal
om att nu skall vi lära oss att spara
mera. Utifrån detta mitt konstaterande
tillät jag mig säga — jag tror att jag ur
minnet ganska riktigt kan återge vad jag
sade — att svenska folket numera har
flyttat ut ur den fattigdomens förstuga,
där det levde så sent som för bara några
decennier sedan. Jag tillät mig också
säga, att jag själv är ett levande vittnesbörd
om hur pass proletariserade
stora delar av det svenska folket var så
sent som i mitten på 30-talet. Jag talade
om lant- och skogsarbetare, om säsongsarbetslösa
vägarbetare och om
proletariserade småbrukare och bönder.
I dag är situationen helt annorlunda,
men människor, som har bott i fattigdomens
förstuga och som nu bildligt talat
flyttat in i en lägenhet som har litet
annat att bjuda på, vill också, framför
allt mot bakgrunden av det trygghetssamhälle
vi håller på att bygga upp,
ha ut någonting för de pengar som de
tjänar. De blir konsumtionsbenägna
helt enkelt därför att de tidigare har
varit så tillbakaträngda i fråga om det
mest primära och elementära av en
människas konsumtion, och detta tillbakaträngda
konsumtionsbehov blommar
nu ut. Jag sade i mitt radioanförande:
Där har vi väl delvis förklaringen till
denna explosion på 150 000 nya personbilar
under det förflutna året, till den
explosion, som bland annat televisionen
i dag visar, till den efterfrågan på

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

större, rymligare och modernare lägenheter,
som ställer sådana väldiga anspråk
på vårt bostadsbyggande, och till
alla övriga saker och ting — semesterresor
och annat — som för bara ett par
decennier sedan utgjorde ett fåtal priviligierades
möjligheter och rättigheter
men som i dag är svenska folkets möjligheter
och rättigheter. Där har man
förklaringen till konsumtionen. Denna
konsumtion kan man icke radikalt förändra.
Jag slutade min analys av sparandets
problem med att säga att det
blir en kortsiktig popularitet för den
regering som försöker etablera sig som
banerförare i något allmänt skattesänkningståg
eller i någon skattesänkningspropaganda.
En sådan regering kommer
relativt snart att finna att den,
med de anspråk som människorna ställer
på kollektiviteten i samhället, finansiellt
är urarva och inte kan motsvara
de anspråk som människorna i
dag ställer.

Det hela var således ett försök att tala
om för svenska folket, att man icke
kan göra sig statsfinansiellt urarva, om
man vill fullfölja ett program för människornas
behov, som vi ser behoven i
dag. Man klarar således inga statsfinansiella
problem på det enkla sättet, att
man bara säger: Låt bli att ta utav människorna
skattepengar, utan dela i stället
ut pengar till människorna, så klarar
sig även en finansministers budgetbekymmer
och statsfinansiella besvärligheter.

Detta var vad jag sade i mitt radioanförande.
Om det har herr Mannerskantz
fått en alldeles felaktig upplysning,
och från denna sin felaktiga upplysning
drar herr Mannerskantz upp ett
resonemang om vad det är som är orsaken
till den välståndshöjning, som vi
har i dag, om den politik som förts har
någonting med den att göra eller om
denna välståndshöjning kommit i alla
fall. Jag tillåter mig att ha en något annan
uppfattning än herr Mannerskantz
även på den punkten, men jag behöver
ju inte In upp den trätan, eftersom avsikten
uteslutande var att korrigera en
felaktig uppfattning av mitt radiotal.

7 Första kammarens protokoll 195K. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

Jag skall bara härutöver bemöta ett
par inlägg från herr Mannerskantz’ sida
och kanske också i någon mån försöka
prestera ett svar på några frågor.

Herr Mannerskantz tog ju utifrån sin
skattepolitiska ambition upp ett resonemang,
som gick ut på att den nuvarande
skattepolitiken helt enkelt är förkvävande
för företagsamheten, enkannerligen
småföretagsamheten och familjeföretagsamheten.
När herr Mannerskantz
såg ursprungsskälet till detta i den
skatteförordning, som blev resultatet av
ett beslut i riksdagen år 1947, då finansminister
Wigforss hade att svara för att
staten fick rimliga inkomster och dessutom
att skattebördan i någon mån fördelades
efter bärkraft. Jag kan försäkra
herr Mannerskantz att det inte är någon
korrespondens mellan verkligheten
och den bild som herr Mannerskantz
ger av skattepolitikens verkningar. Jag
vågar säga att det inte någon gång i historisk
tid har uppstått i detta land så
många självständiga småföretag och familjeföretag
som under de senare tio
åren — 1946, 1947, 1948, 1949 och 1950
och ytterligare ett par år framöver.
Praktiskt taget varje människa har ju
den ambitionen, att kan han bli sin
egen, så är det ändå roligare och trivsammare
än att vara löntagare under
andra, även om man som löntagare kanske
har socialt och i många andra avseenden
hyggliga och bra villkor. Så
många småföretag av typen källarföretag,
garageföretag och familjeföretag,
som bildades under dessa högkonjunkturår,
har vi alltså inte sett etablerade i
vårt land under decennier och decennier
tidigare, när vi inte alls hade en
skattepolitik av den struktur, som vi numera
arbetar med. Jag råkade under en
del av år 1947 och under åren 1948—
1949 sitta som folkhushållningsminister i
svenska regeringen. Jag hade följaktligen
att i egenskap av ransoneringsminister
lämna ut licenser till råvaror och
annat, som företagen hade att arbeta
med. Jag hade långa köer varje dag av
yrkesarbetare, som sade: »Nu är situationen
sådan att nu vill vi etablera oss
som egna företagare!» De var inte alls

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
skrämda av skattepolitiken. Vad som
var avgörande för dem var, att det
fanns gott om krediter och pengar. Man
kunde låna för en billig ränta, och det
gick utomordentligt lätt att sälja och
sälja med god avans. Det var detta som
var det avgörande, inte alls skattepolitiken.

Nu är det svårare att få krediter.
Pengarna är dyrare, och konkurrensen
är hårdare. Men icke förty är det dessa
element i en presumtiv småföretagares
bedömning, som är avgörande om han
skall starta ett företag, inte skattepolitiken.
Har han chansen alt låna pengar
till hyggligt pris, kan han sälja med god
förtjänst, så skrämmer inte dagens
skattepolitik en ung man från att etablera
sig som företagare, det kan jag
försäkra herr Mannerskantz.

Slutligen var det den mycket perifera
frågan om travpengarna. Herr Mannerskantz
var vänlig nog att satsa en något
så när moderat middag, ifall jag
skulle bli sannspådd. Tills vidare kan vi
ju lugna oss med att se hur riksdagen
reagerar inför mitt förslag. Jag skall
emellertid gärna antaga herr Mannerskantz’
utmaning. Middagsbetalningen är
självfallet reciprok, beroende på vem
som förlorar. Ser man emellertid på hur
utvecklingen varit på detta område, så
finner man där ett uttryck för att den
sparsamhet och fattigdom, som det i
andra sammanhang har talats om i samband
med statsverkspropositionen i dag,
på vissa områden ändå har viss möjlighet
att kamoufleras ganska väl. Vid
travtävlingarna har omsättningarna stigit
—• jag skall bara ta redovisningarna
från de sista tre åren — från 142 och
158 till 173 miljoner. Nu är det inte meningen
att organisationerna och hästägarna
skall bli lidande på mitt förslag,
utan det är den spelande allmänheten,
som får finna sig i att den inte får ut
lika mycket av vinsterna som den har
fått hittills. Den spelande allmänhetens
vinstutdelningar har under de sista tre
redovisade åren också stigit i ungefär
samma proportioner som omsättningarna:
år 1954 delades ut 112 miljoner,
1955 delades ut 124 miljoner, och 1950
var det 136 miljoner som delades ut.

Om finansministern i sina budgetbekymmer
försöker skrapa ihop pengar
här och var för att på ett något så när
anständigt sätt redovisa sitt fögderi, så
bör det inte vara överraskande att lian
fått ögonen på detta och samtidigt sagt
sig, att tar han hand om några extra
miljoner här, så kommer det ända inte
att innebära någon absolut minskning
för den spelande allmänheten —• där
har jag min uppfattning om att herr
Mannerskantz icke kommer att bli sannspådd
!

Nåja, detta får vi klara ut sedan. Vi
är nog i den allmänna sparsamhetens
tecken överens om att det bör bli en
ganska sparsam middag, så det är inte
förenat med några större äventyrligheter
att inte bli sannspådd.

Herr Eliasson ställde en direkt fråga
till regeringsbänken, huruvida det skulle
komma en proposition i pensionsfrågan.
Jag måste bekänna för herr Eliasson,
att det har varit så mycket stim
i andra kammaren i dag, att jag inte har
hunnit läsa det statsrådsuttalande som
lär finnas återgivet i någon av morgontidningarna.
Men det statsrådsuttalandet
har av vederbörande statsråd dementerats
i TT i eftermiddag, och därmed
är svaret avklarat till herr Eliasson.

Herr MANNERSKANTZ (li) kort genmäle: Herr

talman! Först och främst vill
jag säga att det även bland de människor,
som under ett antal år varit
mycket fattiga, i dag finns en viss procent
som vill spara, bara de är förvissade
om att penningvärdet inte förstörs.
Jag känner personligen många människor,
som faktiskt hör till den kategorien,
och man bör därför inte underskatta
det personliga sparandet. Det är
ju även så, att det personliga sparandet
ökat det senaste budgetåret.

Det är riktigt, som herr statsrådet
Sträng sade, att bildandet av nya företag,
särskilt på landsbygden, tog fart
efter kriget. Då förekom inte någon stor
tysk export till Sverige av massvaror,
då fanns det stora hål att stoppa in nya

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

varor i och då uppstod många vad vi
kan kalla ersättningsindustrier för den
tyska massfabrikationen. Då var det lätt
att sälja och lätt att komma i gång, och
då hade man inte heller några tråkiga
erfarenheter av hur beskattningen verkade.
Som finansministern själv torde
vara på det klara med förhåller det sig
så, att det först fem eller sex år efter
eu stor skattereform blir uppenbart, hur
den kommer att verka, och verkningarna
av den senaste skattereformen har inte
blivit uppdagade för alla människor
förrän under de senaste åren. Då det
nu samtidigt blivit en annan och kärvare
kreditmarknad och dessutom svårare
att sälja, bildas det faktiskt i dag
mycket få nya företag, i varje fall på
landsbygden. Jag bryr mig inte om vad
som hände under åren 1947 till 1950,
utan jag tänker på läget under de allra
sista åren, då beskattningens verkningar
gjort sig gällande. Det besvärliga med
stora skattereformer har varit att människorna
inte blir klara med reformens
verkningar förrän kanske ett lustrum
efteråt. Särskilt besvärligt är det att bedöma
förhållandena när det gäller dödsbobeskattningen,
eftersom människorna
skall hinna do först. Generationsväxlingarna
medför ganska stora svårigheter
för företagen, då de blir berövade
antingen sitt rörelsekapital eller sina
maskiner och får mindre möjligheter
att fortsätta driften.

Herr ELIASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av finansministerns svar på
min fråga!

I likhet med många av kammarens ledamöter
och även ledamöter i andra
kammaren har jag svävat i ovisshet om
referatet av inrikesministerns uttalande
var korrekt eller inte. Nu bar vi lått
besked av finansministern, att en dementi
av inrikesministerns uttalande
lämnats i dagsnvheterna i dag klockan
19, och det utsägs att regeringen inte
redan beslutat, såsom annars framgått
av uttalandet, att framlägga en proposition
i pensionsfrågan enligt linje 1 och

Statsverkspropositionen m. m.
ändå fortsätta förhandlingarna. Om inrikesministerns
uttalande hade varit riktigt,
hade det inte varit rent spel från
regeringens sida och det hade måst väcka
stor uppmärksamhet bland allmänheten.

Jag är tacksam för beskedet i denna
fråga, och jag har inga kommentarer att
framföra.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det framhölls här av
herr Sträng, att skatterna år 1947 fördelades
på ett nytt sätt och att avsikten
med denna nya fördelning enligt statsrådets
mening givetvis var att man därmed
skulle åstadkomma en fördel för i
synnerhet de mindre inkomsttagarna.
Det hela kombinerades också med en
ny uppläggning av socialpolitiken, som
då får tänkas ha haft ett liknande syfte.
Men i dagens läge har man nog anledning
att konstatera, att man på den vägen
har fått ganska dåliga resultat. I
varje fall har inte socialunderstöden lett
till några inkomstfördelande verkningar
-—- inkomster och skattetryck är tämligen
jämnt fördelade mellan inkomstgrupperna.
Det förhåller sig i själva
verket så, att vi betalar varandras utgifter
på skattsedlarna. En inkomst på
8 000 kronor i dag beskattas hårdare än
för tio år sedan, inkomsttagare med
30 000 kronor har fått en ökning med 10
procent, och inkomsttagare med 20 000
kronor har fått ökningar på omkring
11 procent. De ogifta har fått ökningar
i nästan alla inkomstlägen på mellan 15
och 19 procent. Likaledes finns det anledning
att erinra sig att marginalskatten
för medelklassinkomsterna ökat mellan
8 och 9 procent och för de lägre
inkomsterna med 3 å 4 procent.

De lindringar och de lättnader, som
man här tror sig kunna tala om, är någonting
som skattebetalarna ute på fältet
inte har praktisk erfarenhet av. Det
kan ju emellertid också sägas, att regeringen
åstadkommit vissa skattesänkningar
eller haft sitt intresse åt det hållet
— år 1957 sänktes den statliga inkomstskatten
och samma år beslutades

100 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ortsavdragsreformen. Men samtidigt genomfördes
under hösten i fjol en höjning
av den kommunala utdebiteringen
i nästan alla städer, flertalet landsting
och en mängd landskommuner. Prisnivån
låg 1957 fyra procent över 1956 års
nivå. För medelklassen, för att inte tala
om de högre inkomsttagarna, är trycket
från de direkta skatterna 1958 lika hårt
som 1956 i trots av de skattesänkningar,
som jag nyss talat om. Man kan också
erinra om att under fjolåret pålades den
nya energiskatten. Allt detta tillsammans
visar, att skattetrycket har skärpts för
det stora flertalet inom vårt folk.

Detta är en kommentar, som kan knytas
till det anförande, vilket herr statsrådet
nyss höll här inför kammaren.

I allmänhet är en remissdebatt en tillställning,
där man inte precis i första
hand demonstrerar sin tillfredsställelse.
Remissdebatten är snarare en klagomur.
Jag tror att aldrig någon finansminister,
alltsedan maktövertagandet 1945, yttrat
sig med större belåtenhet över den ekonomiska
utvecklingen inom landet under
året än den nu fungerande finansministern,
alltså när han gör sina sammanfattningar
och när han ser framåt. Det
finns visserligen en hel del skönhetsfläckar.
Man upptäcker t. o. m. så småningom
vid läsningen av finansplanen och
nationalbudgeten, att skönhetsfläckarna
är många. Ibland förefaller det till och
med som om finansministern skulle leva
efter maximen: »Dumt är vart enskilt
stycke väl, men samlingen tör lyckas.»

Herr Strand uttryckte på förmiddagen
en motsvarande tillfredsställelse med
budgeten. Han fann, att allt tydde på en
samhällsekonomisk balans. Ändå föreföll
det nog också honom, som om det
förelåg vissa risker för att Jerusalem
skulle brinna. Men allt befann sig dock
i ordning. Jag erinrade mig den där
historien från en militärexpedition, där
sergeanten sade till kontorsbiträdet:
»Ordna nu alla de här papperen efter
diarienummer och se sedan till, att de
blir brända!» Det är en tillfredsställelse
av ungefär det slaget, som herr Strand
och möjligen också finansministern tävlar
om att redovisa. Allt är i bästa ord -

ning! Om det eventuellt skulle gå så,
att det hela slås i stycken, så sker det
i alla fall med musik.

Jag unnar naturligtvis finansministern
all den glädje, som han i sitt —
som jag antar — hårda arbete kan ha
behov av, men jag har verkligen förvånat
mig över de torftiga anledningar,
som i Kungl. Maj:ts proposition nr 1
föranleder glada formuleringar, muntra
försäkringar, förhoppningar och förespeglingar.
Man skulle kunna säga: Heder
åt en sådan anspråkslöshet! Men det
förefaller mig också att »man märker
avsikten och blir förstämd.»

Det egendomliga är emellertid, att
de glada miner, som finansministern
inödar sig om att anlägga, när det gäller
slutomdömet, ganska litet motsvaras
av den text, som skall skildra landets
ekonomiska situation just nu. I själva
verket är läget, som statsrådet skildrat
det, kännetecknat av, att allt flyter. Nationalbudgeten
säges vara preliminär.
Orsaken härtill anges vara, att det statistiska
materialet är mycket ofullständigt,
att försvarskostnaderna inte nu
kunnat beräknas till hela sitt belopp
samt att den internationella konjunkturen
ter sig oviss. Departementschefen
säger sig vidare skönja risker för balansrubbningar
och utvecklingsstörningar.
Det talas om, att utrikeshandeln undet
det nu löpande året skall stagnera
men att denna oro — som verkligen
ter sig i allra högsta grad berättigad —
kan dämpas därigenom, att expansionen
inom landet skall ske i något ökad takt,
på så sätt kompenserande den vikande
efterfrågan på våra exportvaror. Denna
tes ter sig för mig något äventyrlig, alldenstund
den synes innebära en hänvisning
till vår påstådda möjlighet att
fortsätta den glada leken i barnkammaren,
som herr Werner talade om i höstens
remissdebatt, att leva över våra tillgångar,
att dra växlar på en framtid,
vilken samtidigt betecknas som oviss.

Det väsentliga för departementschefen
blir emellertid, att »vi under det gångna
året nått fram till det modererade konjunkturklimat
som utgör den bästa betingelsen
för ett snabbt och jämnt fram -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2 101

åtskridande». Man blir onekligen högst
intresserad, då man läser denna formulering,
och man avvaktar med spänning
den fortsatta redogörelsen för det nya
klimatets temperatur och nederbördsförhållanden,
ägnade att stimulera den ekonomiska
vegetationens utveckling och
trivsel.

Statsrådet är förnöjsam, herr talman!
Den totala produktionsökningen i landet
steg visserligen under fjolåret bara
med något över två procent, men detta
sägs utgöra »en fullt godtagbar prestation».
Annars har ju de flesta av oss
— som underlag för de ekonomiska åtaganden
i samhällslivet, vilka varit på
tal under den sista tiden, bland annat
i samband med folkomröstningen angående
tjänstepensioneringen •—• räknat
med, att produktionsökningen skulle
hålla sig snarare över än under treprocentsstrecket.

Då det alltså nu konstateras, att produktionsökningen
icke står i överensstämmelse
med de förutsättningar för
en uppläggning, som tidigare diskuterats,
och då dessutom budgeten framträder
i det skick, som den gör, är detta
en högst allvarlig sak, vilken borde föranleda
en omprövning av skissritningar,
som gjordes under helt andra förutsättningar.

Statsrådet säger sig i fortsättningen
av sin diskussion av dagsläget med beklagande
konstatera, att »vi på en fundamental
punkt icke lyckats förverkliga
det för den ekonomiska politiken uppställda
målet, nämligen med avseende på
strävandena att förhindra fortsatt prisstegring
och penningvärdeförsämring».
Den satsen har redan citerats under
förmiddagens debatt av herr Hagberg i
Malmö, och statsministern var likaledes
inne på ämnet — även han under
djupa beklaganden.

Det är verkligen, herr talman, för en
vanlig enkel människa någonting »fundamentalt»
i detta. Det är risk för prisstegringar,
säger statsrådet, och det är
inte bara mjölken det gäller: »I riskzonen
för prisstegringar ligger också
vissa andra varor.» Vi hänvisas till att
söka trösta oss med statsrådets försäk -

Statsverkspropositionen m. m.
rån, att den inflation, det här gäller, är
kontrollerad och inte det gamla vanliga
inflationstrollet, som man säger sig ha
fått bukt med och låst in på enskilt
rum i kanslihuset — tydligen under,
som sig bör i vår tid, humana villkor,
eftersom det kan tillåtas att under herr
Strängs kontroll företaga smärre utflykter.
Det hela låter bra. Det är bara det,
att man tycker sig ha hört det talet någon
gång förut, t. ex. före ingåendet av
ett mycket diskuterat politiskt samvetsäktenskap
på, som det heter, högsta
nivå.

Det är litet egendomligt att, sedan
man läskat sin själ med vad jag hittills
erinrat om, läsa statsrådets betänksamma
och tveksamma kommentar till sina
uttalanden om riskerna för penningvärdet.
Departementschefen säger, att detta
spörsmål, som förvisso gör sig förtjänt
av epitetet fundamentalt, ännu är oklart.
Så mycket tycks dock vara klart, att
både statsråd, nationalbudgetförfattare
och andra, som kallats till sjuklägret, är
förvissade om, att det verkligen rör sig
om just »påtagliga avmattningstendenser»,
om vilkas styrka och fortbestånd
det visserligen är svårt att göra sig en
klar föreställning. Härtill kommer också,
skulle man kunna tillägga, att den av
riksdagen beslutade arbetstidsförkortningen
inleds från och med år 1958 och
att det, som statsrådet säger, inte synes
vara möjligt att i nuvarande läge kompensera
denna genom produktivitetsstegringar.
Detta är, efter vad jag kan
förstå, också en mörk rand i väven, då
pressen på vår ekonomi i övrigt är så
uppenbar.

Den allmänna känslan av osäkerhet
har föranlett departementschefen att
»uttryckligen beteckna årets finansplan
såsom preliminär» samt att betrakta
synpunkterna »beträffande den ekonomiska
politikens fortsatta utformning
såsom interimistiska».

Detta är förvisso rätt märkliga ord av
en finansminister, som näppeligen bär
för avsikt att vara vare sig preliminär
eller interimistisk. Läget är så labilt,
att man just inte kan planera någonting.
Det ser ut, som om vi skulle bo -

102

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

finna oss i början av ett utvecklingsskede,
som statsrådet själv har karakteriserat
som det för oss farligaste: en avmattning
på exportmarknaden och risk
för fortsatta prisstegringar och penningvärdeförsämringar
inom landet. Dessa
förhållanden måste få en central plats
i vår debatt, eftersom de påverkar dagens
läge. Man blev därför något överraskad
när man hörde Landsorganisationens
ordförande, herr Geijer, inleda
sin önskelista för framtiden med
att hastigt säga, att han gick förbi budgetresonemanget! Likväl

finner statsrådet för sin de],
att allt i alla fall är ganska väl beställt.
Han deklarerar, att han, trots alla uppkomna
avmattningstendenser utomlands
och trots den nedtoning av den svenska
konjunkturen som hittills inträtt, icke
finner sig ha anledning »till en radikal
omläggning av vare sig finanspolitiken
eller kreditpolitiken».

I fjol beräknades, som så många talare
redan har sagt i dag, ett överskott
på budgeten 1956/57 av 500 miljoner
kronor. Det blev, som vi nu är tillräckligt
underrättade om, ett underskott på
omkring 800 miljoner kronor. Den nu
löpande totalbudgeten beräknas lämna
ett underskott på över 1 600 miljoner
kronor. Man bävar onekligen inför uppgiften,
då man tänker på felräkningen
i fjol. Då skiljde det på 1 300 miljoner
kronor. Vad kan det röra sig om denna
gång?

Statsrådet talar vidare om »behovet
av ytterligare inkomster för att täcka
försvarsutgifterna». Detta är nog sant,
men det är också sant, då statsrådet säger,
att »statsmakterna nu i första band
måste klara finansieringen av de vittgående
reformer, som redan beslutats,
varvid jag främst tänker på barnbidragen
och de kommunala ortsavdragen».
Statsrådet fortsätter: »Vidare avser jag
de betydande kostnaderna under nästa
budgetår för den folkpensionsreform,
varom samtliga partier är eniga.»

Den lilla detaljen, hur alla dessa reformer
skulle finansieras, diskuterades
som bekant inte med någon större lidelse
de dagar, då principbesluten fat -

tades. Det är onödigt att i dagens sammanhang
apostrofera ett visst utgiftsområde.
Underskottet gäller totalbudgeten
med alla dess skiftande rubriker.

Den formella upplåningen under innevarande
budgetår anges till 1 900 miljoner
kronor. Under nästa budgetår blir
upplåningsbehovet, enligt statsrådet,
minst 1 600 miljoner kronor. Insiktsfulla
bedömare synes vara ovilliga att godtaga
denna siffras storleksordning. Man
synes hellre vilja ange tal mellan 2 000
och 2 500 miljoner kronor vid oförändrade
skattesatser. Staten blir alltså kund
på låneinarknaden med de följder detta
får för andra kreditsökande. »Hela läget»,
säger departementschefen, »ger en
klar anvisning om, att det måste vara
en av de mest angelägna uppgifterna
under de närmaste åren att eliminera
den på längre sikt hotande klyftan mellan
statens inkomster och utgifter.» Som
det för regeringen hittills visat sig vara
otänkbart att genom nedskärning av
det statliga utgiftskontot åstadkomma
besparingar, torde i denna formulering
ligga en diskret antydan om kommande
förslag till nya skatter, och det föreföll
av statsministerns anförande här på förmiddagen,
som om hans tankar gick i
ungefär samma banor.

Vi svenskar är ju kända för vår vilja
och — höll jag på att säga — förmåga
att leva på kredit. Den »vigilans», som
det i dagens läge gäller med hänsyn
till statens affärer och åtaganden, torde
emellertid vid det här laget gå många
på nerverna. Det svenska folket håller
på att storkna. Jag tror, att jag nämnde
detsamma i höstens remissdebatt, och
det kan inte sägas för ofta. Folket orkar
snart inte längre med att motsvara alla
nitiska reformivrares anspråk att ropa
ja och amen till allt, som kan hittas på
av karriärhungriga partikoryféer i
Kungl. Maj:ts kansli, placerade på olika
nivåer.

Det är emellertid notoriskt, att regeringen
aldrig haft ett varningsord, fastän
motsatsen sades här i förmiddags,
att komma med under utgiftsökningen
de senaste åren, när det gällt bortåt
1 000 miljoner för höjda folkpensioner,

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2 103

över 200 miljoner till höjda barnbidrag
eller 500 miljoner till »skatteersättning»
åt kommunerna. De bekymmer, som
statsrådet Sträng i dag demonstrerar,
är därför självförvållade. Visst är allt,
som beslutats, önskvärt — siffrorna
kunde lika gärna ha fördubblats om det
bara gällde att önska sig saker och ting
— men det torde vara en regerings uppgift
att säga ifrån vad som är möjligt
och lämpligt. Regeringens möjligheter
att i förväg lägga en utveckling till
rätta i detta avseende är mycket stora.

Vi befinner oss för vår del i samma
läge som negerbärarna i karavanen, som
en het dag vägrade att gå vidare och
satte sig på sina bördor. Då de tillfrågades
om anledningen, svarade de: »Vi
vill invänta vår själ.» Det är snart så
med oss alla: vi vill sätta oss ned och
invänta vår själ. Herr Sträng uttrycker
också saken på det viset. Han tillråder
en paus för att bereda möjligheter för
statens inkomster och utgifter att åtminstone
närma sig varandra, som han
säger. En finansminister har förvisso
rätt att i detta sammanhang fatta begreppet
själ på det viset. Jag kan inte
nog understryka den saken.

Vi välver just nu, herr talman — i
trots av de av finansministern blottade
svagheterna, de uppseendeväckande
svagheterna i vår ekonomi — stora planer
rörande en expansion på det sociala
området, om vars syftning det
endast torde råda en mening, nämligen
att den är lika lovvärd som önskvärd.
Vad det hela rör sig om är emellertid,
om vi kan anses ha råd med det hela
inom den tidsmarginal som antytts.
Efter framläggandet av den budget, som
vi nu diskuterar, förefaller detta vara
värt att på det mest omsorgsfulla sätt
undersöka.

Statsrådet har i statsverkspropositionen
talat om risker för den fortsatta
ekonomiska utvecklingen. Dessa farhågor
gäller året och den närmaste framtiden,
vilket är begripligt.

Det finns emellertid, herr talman,
också ett längre perspektiv för vårt
folks liv och verksamhet än stundens
och dagens. Det erkänns nog ganska all -

Statsverkspropositionen m. m.
mänt, att de produktiva skikten av vårt
folk, låt oss säga ålderslägena 15—65 år,
hårt belastats med skatter och avgifter
av olika slag. Det blir för litet över för
den enskildes egna behov, vilket nästan
till leda påpekats. Här kommer också
den s. k. befolkningsfrågan in i bilden.
Under allt vårt rumsterande på olika
områden under de senaste åren har födelsekurvan
på ett katastrofalt sätt sjunkit.
Somliga vill tro, att det hänger samman
med den företeelse statsministern
talade om i förmiddags, nämligen att
bilkurvan samtidigt går upp. Barn eller
bil? Jag vill inte yttra mig om, huruvida
det ligger någon sanning i detta,
men det kan vara möjligt.

Folkets välstånd har, främst som en
följd av den tekniska expansionen •—
jag delar där nog i huvudsak den utveckling
av detta tema, som lämnats
nyss av herr Mannerskantz — stigit,
dess trivselkänsla i samhället borde ha
ökat, men i stället ser det ut, som om
hela folkets livsinställning snedvridits.
Vi har just nu, mina damer och herrar,
bottenrekordet i fråga om antalet födda
per tusen invånare, inte bara i denna
världsdel utan i hela världen. Därutöver
kan det vara värt att påpeka, att nummer
två ligger 2 enheter över våra 14,77,
som vi hade 1956. Siffran för 1957 kan
möjligen befinnas ha krympt under 14-strecket. Det vill med andra ord säga,
att vi befinner oss i samma läge som
vid mitten av 1930-talet i detta avseende,
då vi också var innehavare av samma
generande rekord.

T dagens läge innebär detta en barnkull
på i runt tal 108 000 — inom parentes
sagt ungefär samma antal, som
vi hade vid 1800-talets mitt men på en
befolkning hälften av dagens.

Vi talar ofta i detta hus om de »stora»
barnkullarna från 1940-talet. Uttrycket
är i själva verket grovt missvisande. Vi
har vidare hos oss talat, som om man
med iver inviintade den dag, då de s. k.
stora barnkullarna från 1940-talet äntligen
upphörde att irritera detta samhälles
myndigheter, då dvärgbarnkullarna
från 1950-talet skall möjliggöra för samhället
att blomma upp och ge oss en lätt -

104

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

skött och magnifikt organiserad enhetsskola
och annat mera. Men det är samma
sak som att säga: Låt oss leva i dag och
i morgon, ty i övermorgon skall vi do!
Ett befolkningsmässigt sett stagnerande
samhälle har emellertid ingen anledning
att kasta mössan i skyn. Det får brottas
med nya bekymmer och ställs inför nya
svårbemästrade problem, som härrör
från andra orsaker än dem, som vi i dag
har att möta. Det lär oss all historisk erfarenhet,
ja, så långt ner i seklernas rad
som bland antikens folk och samhälle.

1940-talets barnkullar, herr talman,
var de enda normala barnkullar som vi
haft sedan 1920-talet, motsvarande ett födelsetal
på omkring 20. Det innebär en
majoritet av trebarnsfamiljer bland folket.
För dagen är situationen i olika avseenden
helt förändrad.

Först och främst har i dag landsbygden
lägre födelsetal än städerna. Landsbygdens
medeltal är i dag 14,21 och städernas
15,34. Tendensen är i så gott som
alla län vikande. Vi har fem län med födelsetal
under 14, märkligt nog bland
dem Blekinge, Kristianstads, Malmöhus
Och Hallands län, där våra bästa jordbruksbygder
ligger. Dit hör också Örebro
län.

Vi har vidare tretton län, som har födelsetal
på 14 men inte över 15. Tre län
ligger mellan 15 och 16, fem län på 16
men inte över 17, och ett län, Norrbottens,
hävdar en topplats med 18,33, ehuru
också där tendensen är vikande.

En närbild visar, att vi har 713 000
familjer utan barn, 491 000 familjer med
1 barn, 308 000 familjer med 2 barn,
112 000 familjer med 3 barn, 40 000 familjer
med 4 barn och 22 000 med 5
barn eller flera barn.

Detta innebär alltså, att vi har 799 000
en- eller tvåbarnsfamiljer mot 112 000
trebarnsfamiljer. Det är städer och tätorter,
som bär de flesta enbarns-, tvåbarns-
och trebarnsfamiljerna. De bär lika
många fyrbarnsfamiljer som landsbygden.
Av de 22 000 familjerna med 5
eller flera barn har landsbygden verkligen
13 000 och städer och tätorter följaktligen
9 000. Landsbygden är emeller -

tid inte längre »folkets livskälla», som
det tidigare hetat.

Vi kan vidare notera, att vårt s. k. nettoreproduktionstal,
det vill säga antalet
döttrar på varje kvinna, år 1954 var
1,018 och år 1955 1,055. Blir det lägre än
1 börjar folkminskning. Att den inte redan
har börjat är med största säkerhet
enbart beroende på det förhållandet, att
vi under den senaste tioårsperioden hade
270 000 invandrare, vilka i regel har
ett nästan dubbelt så högt födelsetal som
vårt eget folk.

I nationalbudgeten, bil. 2, står några
notiser om arbetskraftstillgången, baserade
på invandring och födelsetal. Herr
Strand berörde denna sak i sitt anförande
i förmiddags. Han påpekade med
all rätt, att prognosen för de närmaste
åren ter sig, med hänsyn till att de normala
barnkullarna från 1940-talets första
år nu börjar gå ut i arbetslivet, inte omedelbart
oroväckande, men på längre sikt
är perspektivet sämre. Vi har just nu enligt
fjolårets siffror 819 570 individer
över 65 år, som 1965 beräknas bli
931 600, och år 1970 passerar vi miljonen.
Då kommer det att finnas 1 019 200
människor i denna åldersgrupp, alltså
över 65 år. Det är denna stegring av kurvan,
som är mest värd att observera, när
vi diskuterar härmed sammanhängande
problem.

De produktiva åldrarna, det vill säga
personer i åldersläget 15—65 år, omfattar
just nu 4 779 706 personer, vilket innebär
en svag ökning från tidigare år.
Siffran beräknas till år 1965 ha ökat med
244 000 men till år 1970 med endast
19 000 från år 1965. Där anmäler sig alltså
befolkningsstagnationen.

Dessa befolkningsstatistiska data är,
då det gäller att bedöma de oss efterföljande
generationernas villighet och möjlighet
att bära de bördor, som vi i dag
planerar, av avgörande betydelse. De representerar
en konstitutiv svaghet i vår
folkorganism, som är väsentligt mera
oroväckande än för dagen vikande tendenser
på världsmarknaden och annat
mera. Vi kommer aldrig ifrån de biologiska
realiteterna. De tillhör de grundva -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2 105

lar, utan vilka samhällsbyggnaden ej kan
uppföras med skäliga krav på stabilitet
och varaktighet.

Jag har, herr talman, låt vara högst
schematiskt, velat göra dessa erinringar.
Jag gör det inte minst därför, att jag ännu
har kontakt med ungdomen och vet,
att den i vida kretsar har dessa grundläggande
fakta klara för sig och tänker
efter de anvisningar de har att ge.

Det skulle kanske inte vara ur vägen,
om också en finansminister ägnade sådana
här befolkningsstatistiska uppgifter
ett intresserat studium. Nationalbudgeten
har talat om, att även den närmaste framtiden
är svår att bedöma. Än svårare torde
det vara att pejla hjärtan och hjärnor
hos den nya generationen, som en gång
förväntas ikläda sig den tunga — kanske
alltför tunga — rustning som vi ger den
i arv. Men vissa hållpunkter är i det avseendet
möjligt att skaffa sig.

Jag vill gärna instämma i den formulering,
som herr Eliasson gjorde här i
förmiddagens debatt, när han underströk
vikten av »att mera tänka på nästa generation
än på nästa valrörelse». Egendomligt
nog skrev Aftonbladet — ett regeringsorgan,
om jag fattat saken rätt —- i
eftermiddags, att tidningen fann denna
sats så tänkvärd, att man önskade,
att den skulle nålas fast vid varje pulpet
i denna kammare liksom i medkammaren.

Så mycket vill jag till sist säga, herr
talman, att framläggandet av 1958 års
budgetförslag både på längre och kortare
sikt är ägnat att väcka de största farhågor.
Det är en budget, vars främsta syfte
synes vara att hålla en alltmera otymplig
maskin i gång, utan vilja att bota dess
uppenbara fel och brister. Trots att lagren
redan hotar att gå varma är det enda,
som man kan tänka sig, en än mera stegrad
överbelastning. Detta kan endast sluta
på ett sätt. Det kan, som herr Ewerlöf
formulerade det i förmiddags, tänkas ta
en ända med förskräckelse.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
liksom föregående talare förorda propositionens
remiss till vederbörande utskott.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att till behandling ta upp de i denna debatt
stora och avgörande frågor, som
här har behandlats, nämligen frågorna
om landets ekonomi, om våra alltmer
förstörda statsfinanser och vad som kan
göras för att i nuvarande allvarliga situation
förbättra dem. Dessa bekymmer och
förhållanden har blivit belysta i denna
stora debatt från oppositionens talesmän
tidigare i dag, och jag hoppas att de synpunkter,
som från oppositionens sida
därvid framförts, också skall vinna beaktande.

Vad jag mera direkt skulle vilja säga
några ord om är ett par avsnitt i vårt
samhälle, där det för närvarande håller
på att hända så stora olyckor, att även
om dessa förhållanden redan påtalats i
remissdebatten kan det vara anledning
att säga en del utöver vad som redan anförts,
då det här gäller frågor av stor betydelse.

Den ena frågan är utvecklingen ute
på landsbygden, den stora folkflykten
från våra rena landsbygdskommuner till
städerna och tätorterna. Hur ser det
egentligen ut på många håll ute på landsbygden?
Ja, staten arbetar för närvarande
med nedläggande av ett stort antal
järnvägslinjer. Vad man här tycker skulle
vara ett skäligt krav är något som också
herr Domö framhöll i sitt anförande,
nämligen att det skall anses vara statens
skyldighet att tillse att det kommer andra
kommunikationsmedel till en bygd
där en järnvägslinje ovillkorligen skall
läggas ner, så att den bygd det gäller inte
får någon försämring av sina kommunikationer.
På en del håll drar man
in busslinjer, poststationer och en hel
del annat. Det är så mycket av det som
landsbygden behöver som undan för undan
försvinner, det blir mörkare, dystrare
och fattigare på många sätt för varje
år som går.

Avfolkningen av många landsbygdskommuner
har gått i en så hastig takt
att en hel del av de storkommuner som
tillkom i slutet av 40-talet och början
av 50-talet inte längre kan kallas för stor -

106

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
kommuner. Det var många nybildade
storkommuner som började sin verksamhet
med goda förhoppningar, och många
landsbygdskommuner, även sådana som
är mindre bärkraftiga, har under dessa
senare år dragit på sig investeringar
som medför stora kostnader nu på 1950-talet, vilket på grund av en hastigt vikande
folkmängd och ett reellt sett vikande
skatteunderlag drar med sig stora
finansiella bekymmer under år som
kommer.

En fråga man kan ställa till regering
och riksdag är hur det skall bli med
landsbygdskommunerna på många håll.
Skall vi komma att få rena ödebygder,
och skall vi när det gäller den kommunala
förvaltningsapparaten tänka oss
kommunerna sammanförda till kanske
ännu större enheter?

Man har ibland med ett vackert uttryck
sagt att vi skall ha en levande
landsbygd. Man har använt detta uttryck
även här i dag, men kanske med
hänsyn till andra intressen och utifrån
andra synpunkter än jag har. Jag vill
fråga vad man i praktisk handling har
uträttat i syfte att skapa en levande
landsbygd. Ingen kan väl påstå att exempelvis
lantbruksnämndernas verksamhet,
när de i småbrukarbygderna köper
upp mindre jordbruk, river ned
byggnaderna på gårdarna, planterar skog
på åkrarna o. s. v., bidrar till att skapa
trivsel, att skapa en levande landsbygd.

Jag vill vidare för min del påstå att
hela vårt samhällsmaskineri arbetar på
ett sätt som är alltför välvilligt mot städerna
och tätorterna, medan landsbygden
blir bortglömd i så många sammanhang.
Det betyder en hel del att tätorter
och andra större kommunala enheter
alltid har en mera vältrimmad kommunal
förvaltningsapparat än små och
ekonomiskt svaga landsbygdskommuner
kan hålla sig med. Jag har den uppfattningen
och den erfarenheten, att om
det i ett län finns ett litet antal rena
landsbygdskommuner, som verkligen arbetar
och kämpar för att leva vidare och
inte för varje år minska i folkmängd
och skatteunderlag, dessa har mycket
svårt att få sina intressen beaktade av

myndigheterna. Regering och riksdag
liksom statliga myndigheter i allmänhet
måste få en mera välvillig inställning
till landsbygden, dess problem och dess
bekymmer.

En annan fråga, som nära hänger samman
med landsbygdens bekymmer och
som även den har berörts tidigare i dag
av flera talare, rör våra allmänna vägar,
deras underhåll, deras upprustning och
deras ombyggnad i takt med dagens och
morgondagens trafik. En säker metod att
avfolka en bygd, att göra den till en ödebygd,
är att tillse att den har så dåliga
kommunikationer som möjligt.

Det torde inte vara något avsnitt i
vårt samhälle som har blivit så illa tillgodosett
under 1950-talet som våra allmänna
vägar, om man ser saken mot
bakgrunden av att det nu finns flera
hundratusen bilar mer i landet än riksdagen
bara för några år sedan räknade
med att vi nu skulle ha.

Det har i dag talats så mycket om stor
sparsamhet med statens tillgångar, och
jag delar helt uppfattningen att en sådan
sparsamhet är nödvändig. Yi är alla
medvetna om den förändring, som under
1950-talet har skett med våra kommunikationer
och trafikmedel, men jag
kan inte tänka mig att den stora sparsamheten
skall träffa vårt vägväsende,
våra allmänna vägar. Investeringar på
detta avsnitt måste, som flera talare i
dag har framhållit, vara goda och räntabla
investeringar.

Riksdagsmännen var i går kväll inbjudna
av landets stora motororganisationer
till ett möte i Konserthuset. Jag
delar den uppfattning som där hävdades
av landshövding Wagnsson, att regeringen,
riksdagen och alla ansvariga
myndigheter måste acceptera tanken att
vi kommit in i bilåldern. Med stöd av
denna uppfattning — och den måste vara
riktig, när vi har en miljon bilar i
landet — vill jag framhålla, att när man
även i år med vissa förhoppningar gått
och väntat på att få ta del av vad den
nuvarande kommunikationsministern
skulle föreslå i anslag till de allmänna
vägarna, måste man säga att förhoppningarna
även denna gång blivit svikna.

Tisdagen den 21 januari 1958 em

Nr 2

107

Man kan inte komma ifrån, att trots att
bilskattemedel flödar in i så riklig
mängd, tycks fortfarande regeringens
mening vara att bromsa utvecklingen och
upprustningen av våra allmänna vägar.

Man frågar sig var detta skall sluta.
Skall det bli ett stort och allmänt katastroftillstånd
ute på vägarna? Det är riktigt,
som herr Domö också framhöll, att
vår ekonomiska politik fördömsfritt behöver
prövas om. En sådan omprövning
måste leda till att det blir mer pengar
till vårt vägväsende. Hur länge menar
man att fortsätta med att icke använda
bilskattemedlen i sin helhet till vårt vägväsende
utan även till en del andra ändamål? Jag

vill stryka under vad landshövding
Nordenstam framhöll vid gårdagens
möte i Konserthuset, nämligen att felet
icke ligger hos bilisterna, på så sätt att
de skulle ha betalat för litet i bilskatt.
Nej, felet ligger hos regeringen, som tagit
pengarna till andra ändamål.

Som vi alla vet fick väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
1954 i uppdrag att utarbeta
en översiktlig plan över det framtida
vägbyggandet. Här har ett förnämligt
arbete nedlagts, och den 14 november
förra året överlämnades denna översiktliga
plan, »Vägplan för Sverige». Men
kommunikationsministern har icke haft
tid eller tillfälle att i årets statsverksproposition
ta ställning till denna utan
konstaterar bara att han nu icke är beredd
att diskutera denna långsiktiga
vägplan.

När del gäller våra allmänna vägar
kan man utan tvekan påstå, att hör råder
ett förhållande som är fullständigt
enastående. Staten bär av bilägarna tagit
betalt för bättre vägar, men varan
man tagit betalt för bar icke levererats.
Riksdagen har vid många tillfällen givit
löften om att bilskattemedlen skall
användas till vägarnas underhåll och
upprustning, och varje år undrar man
allt mer och mer när dessa löften skall
komma att infrias.

Vårt vägprohlem är, som »Vägplan för
Sverige» visar, inte ett problem som bara
riir de stora trafikstråken, riksvägarna,
även om man ibland frågar sig om

Statsverkspropositionen in. m.
man skall få uppleva den dag då t. ex.
riksettan blir en väg som i sin helhet
svarar mot trafiken. Det finns även ute
i landsbvgdssocknarna många mindre
vägar, länsvägar, som behöver rustas upp
och förbättras. I många kommuner har
man i flera tiotal år, kanske 30 å 40 år,
kämpat för ett vägbygge, och arbetet har
kanske också i flera decennier varit
upptaget på vägmyndigheternas arbetsplaner,
men ingenting har hänt. Jag tänker
särskilt på en socken i mitt eget län,
där man i många år gått och väntat på
att få en bättre väg. I den socknen finns
bara en enda allmän väg, och den är
mycket smal, krokig och backig. På denna
enda allmänna väg upprätthålles dock
busstrafik. När jag för något år sedan
vid ett tillfälle besökte denna socken,
ställde jag till ett antal jordbrukare och
sockenbor den frågan, hur det är möjligt
att möta bussen på denna smala väg.
Man svarade genast: »I den här socknen
känner alla till vilken tid på dagen bussen
passerar, så då är det ingen annan
som kör ut på vägen.» Är det sådana vägar
man menar att vi skall ha, att när ett
fordon finns på vägen, får de andra
hålla sig borta därifrån?

Man måste konstatera, att de anslag
som i årets statsverksproposition är upptagna
till vårt vägväsende är otillräckliga,
och det måste, herr talman, bli ett
slut på den utvecklingen att vårt vägväsende
skall behandlas i knapphetens och
likgiltighetens tecken.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Att satsa på ungdomen
är räntabelt och nödvändigt och följaktligen
i ett pressat ekonomiskt läge en
klok politik. Glädjen inför upprustningen
av åttonde huvudtiteln tycker jag för
resten lämpligen kan uttryckas med en
lyckönskan till statsrådet Edenman för
upptakten.

Men tyvärr — min glädje är inte helt
oreserverad. Av de 27 nya professorer,
som är föreslagna, går sju stycken till
de tekniska högskolorna. Någon professur
i kriminologi föreslås däremot inte.
Det är alldeles tydligt att teknikens an -

108

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
de svävar över oss som över andra. Jag
är inte okunnig om utvecklingens lag,
om teknikens »Sesam öppna dig». Min
erinran gäller inte heller att det går stora
pengar till utbildning och forskning
på teknikens domäner. Men jag är besviken
över att kravet på ökade resurser på
människoforskningens område bedömes
såsom mera sekundärt. Människans välfärd,
säger man, är teknikens mål och
mening, men förutsättningen måste då
vara att man har verkliga kunskaper om
människornas behov och önskningar, deras
reaktioner och kapacitet.

Att dessa kunskaper är tillräckliga är
av vital vikt när vi kommer in på frågor
rörande brottslighet och brottsbekämpande.
Någon har sagt att asocialiteten
blir farligare ju mer tekniskt vårt
samhälle blir, därför att räckvidden av
brottseffekten blir så mycket större. Vi
hoppas — och säkerligen gör vi det med
rätta — på en med mindre produktionsinsats
rikare framtid med teknikens
hjälp. Men välståndshöjningens välsignelser
blir väl ändå relativt sett av betydligt
mindre värde, om vi inte förmår
hålla tillbaka kriminaliteten och andra
negativa företeelser i den mänskliga
samlevnaden. Utvecklingskurvan tycks
nämligen i detta fall visa samma språngvisa
automatik. Redan år 1949 fastslog
en statlig utredning att behovet av en
professur i kriminologi och en under
dess innehavare ställd institution för
kriminologisk forskning var stort. I riksdagen
har saken ägnats uppmärksamhet
och stöd i utskottsutlåtanden och motioner.

Under snart ett år har jag nu haft tillfälle
att lyssna till översiktliga framställningar
av experter på skilda områden,
av intresse i samband med ungdomsbrottsligheten.
Jag har förstått att även
de, som vet mycket om de här sakerna,
anser att vi vet på tok för litet för att
kunna känna oss stå på säker mark både
i fråga om bedömning och behandling
av ungdomskriminaliteten. Vi känner
många fakta, vi kan sifferbelägga
vissa samband, men vi vet litet eller ingenting
om det allra viktigaste, nämligen
orsakssammanhanget: Varför? Varpå be -

rodde t. ex. brottssvängningarna under
krigs- och efterkrigsperioderna? Hur är
den brottsutlösande mekanismen beskaffad?
Vilka förhållanden har varit rådande
vid förstagångsbrottet? Vi talar så
mycket om hemmens roll i detta sammanhang,
och den är nog odiskutabel,
men vilken roll spelar spänningarna
inom skolan för ungdomens anpassning?
Vilket värde har åtalseftergiften och våra
behandlingsmetoder och hurdan är
den unga brottslingens efterutveckling?

Min övertygelse är att vi förutom en
bättre och genom nordiskt samarbete
mera användbar kriminalstatistik behöver
en kontinuerlig, systematisk forskning
på detta område, en forskning som
är ekonomiskt garanterad av samhället
och möjlig att vid behov specialinrikta,
så att vi utan felinvesteringar och tidsförlust
skall kunna skaffa oss grundvalarna
för en framgångsrik kriminalpolitik.
Mitt kunnande på detta område är
naturligtvis minimalt, men min tro är att
vi inte når detta mål med de förbättrade
utbildnings- och forskningsresurser som
planeras enligt proposition nr 86 till förra
årets riksdag som statsrådet hänvisar
till. Det är dessa mina synpunkter som
har föranlett mig att tillsammans med
andra ledamöter återkomma med en motion
i ärendet.

År 1953 var, om man undantar fylleri,
förargelseväckande beteende och krigsmannabrott,
de till strafflagsbrott bundna
15—18-åringarnas antal två och en
halv gånger större än antalet brottslingar
över 18 år, om man sätter antalen i
relation till respektive folkmängdssiffror.
När det gäller tillgreppsbrott var
de ungas antal sex gånger större än de
äldres. Sedan dess har utvecklingen
i fråga om ungdomsbrottsligheten varit
alarmerande. Ungdomsbrottsligheten
ökar kvantitativt, den går längre ned i
åldrarna, den blir grövre. Flickornas inslag
i den dystra bilden ökar. Till detta
kommer en allt mer spridd busaktighet,
en allmänt irriterande attityd bland
många ungdomar som är djupt nedslående
och oroande.

Inför detta faktum, som vi ser dagliga
utslag av, har den allmänna olusten sti -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2 109

git. En förbittrad opinion framträder
som ger dem luft under vingarna som
helt underkänner principerna för vår
nuvarande kriminalpolitik. Häri ligger
enligt min mening en farlig risk. Ett genomslag
av vedergällningens höga visa
leder inte till ökad återanpassning av
dem som kommit vid sidan om den smala
vägen. Erfarenheterna ger fast belägg
för motsatsen. När man prövar olika behandlingsmetoder
för denna ungdom, så
gör man det inte i någon sorts lättsinnig
drift att experimentera med människoöden.
Nej, de är utslag av ett ärligt
sökande efter framgångsvägar. I den
mån de är famlande, ryckiga, så beror
det just på vad jag tidigare varit inne
på: att våra insikter är otillräckliga, inte
nog djupgående. Ingen torde för övrigt
vara i stånd att presentera ett ofelbart
recept, som vi här bör följa. En fortsatt
försämring av läget piskar obönhörligt
fram ett opinionstryck, som till slut
kan bli för starkt. I tro att hårdhandskarna
är räddningen kan man komma att
plocka fram dem för onyanserat bruk.
Det vore, som jag ser det, ett steg tillbaka.
Resultatet blir kanske i bästa fall
en hord asociala, tidvis tyglade av fruktan.
En större, allvarligare varböld inom
det svenska samhället tror jag för min
del snarare blir resultatet.

Är läget i dag allvarligt, så talar mycket
för att det i fortsättningen skall bli
ännu allvarligare, eftersom antalet ungdomar
bara i Stockholm i dessa åldrar
mellan 15 och 25 år fördubblas till 1961
och i övriga landet ökar från 840 000
till 1 130 000. Under samma relationsförhållanden
får vi alltså automatiskt en
ökning av ungdomsbrottsligheten rent
kvantitativt, liksom antalet återfall givetvis
också ökar, om vi inte lyckas vända
kurvan.

Även om landsbygden visst inte går
helt fri, är dock ungdomsbrottsligheten
företrädesvis ett stadsproblem, med storstädernas
och huvudstadens strukturförändring
gradvis förskjutet till ytterområdena.
Läget är i dag det, att de, som
arbetar på detta område, har helt otillräckliga
resurser för såväl spaning, uppspåring
och behandling som eftervård.

Statsverkspropositionen m. m.
Deras krafter ställs dagligen inför en
förvärrad situations stegrade tryck på
resurserna. Villrådighet, hopplöshet, för
att inte säga förtvivlan, behärskar dessa
människor inför uppgiften.

Jag känner, herr talman, ett starkt behov
av att inför detta mörka perspektiv
slå fast att det läkepedagogiska program
för brottsbekämpandet bland ungdomen,
som riksdagen anslutit sig till genom
bl. a. uppbyggnaden av vår ungdomsvårdsskoleorganisation,
aldrig har fått
sin fulla chans. Principritningar har tvivelaktigt
värde, om de inte fullföljes. Jag
tror inte att jag gör mig skyldig till några
överord, då jag säger att många ungdomar
pådragit sig en större brottsbela
tning därför att riksdagen sagt ja, men
bara till hälften. Orsakerna lämnar jag
därhän — de har uppenbarligen till en
del varit tvingande, men faktum kvarstår.

Underbemannad polis leder till att
många ungdomsbrott inte blir uppklarade.
Mindre brott ramlar under vid
den nödtvungna sållningen. Den unges:
»Jaså, var det inte farligare?» leder till
stegrad djärvhet och en lust att fortsätta.
Spärrarna lossnar, det första ledet
är förlorat.

Spårade och bundna vid brottet underkastas
nu vederbörande förhör, får
gå, återkommer om en vecka eller ett
par veckor till nytt förhör, med nytt
fritt avtåg i en enformig, hopplös cirkelgång
i avvaktan på plats vid ungdomsvårdsskola.
De försök, som ofta med
framgång göres under dessa förhör, att
få kontakt med den unge, kanske till och
med ett uppriktigt givet löfte att försöka
sköta sig i fortsättningen, rivs ned
av gänget. Även den, som har en ärlig
vilja att komma ifrån gänget, lär sig snart
att det är oerhört svårt. Och dessutom
är den anklagande sanningen, att många
av dessa ungdomar saknar annan mänsklig
kontakt. Alltnog — den unge rutschar
utför, åtgärderna kommer för sent, försvåras,
blir verkningslösa. Det andra ledet
är förlorat.

Eftervården — närmast övervakningsinstitutionen,
denna enligt min mening
springande punkt i hela behandlingspro -

Ilo

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
grammet —• har i alltför hög grad kommit
att bli en fiktion i stället för ett led
i det hela av praktiskt värde. Visst inte
alltid, men för ofta, har av saken mer
eller mindre engagerade och av annat
arbete strängt upptagna personer denna
övervakning som en bisyssla på rutin.
Man kan inte bortse ifrån att ineffektiviteten
till en del också beror på
oefterrättliga ersättningsgrunder. Med
all kraft vill jag, herr talman, ändå vid
denna sena timme understryka och framhålla,
att resurserna på detta område
måste bli helt andra, och det snart. Vi
måste ha därtill lämpad, särskilt utbildad
ungdomspolis för spaningsarbete.
Med tungt, erkännansviirt övertidsarbete
har sådan spaning utförts med framgång
av intresserade inom polisen i Göteborg,
Malmö och Stockholm. Polisen
behöver vidare utredningshem för kvarhållande
av den unge under utredningstiden,
en sak som också ledamöter i barnavårdskommittén
har påpekat. Hade
man sådana utredningshem, är jag övertygad
om att många brott helt visst skulle
kunna förebyggas. Bristen på ungdomsvårdsskoleplatser
är akut. Varken
tillräckligt intresse eller pengar har kunnat
mobiliseras, när kamrarna haft frågan
på tal. Jag vill livligt hoppas, att
då den bebådade propositionen kommer
om en upprustning på detta avsnitt, kamrarna
skall vara beredda att satsa vad
som behövs.

Utöver denna olyckligt långa väntetid
följer på ungdomsvårdsskolorna en
trängsel som gör att man tvingas till en
olycklig klientelblandning. Personalen är
för knapp och sysselsättes för övrigt ofta
med helt annat än vad den är utbildad
och ditsatt för. För en effektiv brottsbekämpning
räcker det inte med en upprustning
på spridda punkter. Det krävs
ett system som täcker hela fältet, som
är effektivt och där alla delar verkligen
klaffar. Jag tror för min del, herr talman,
att förutsättningarna för att rationellt
och snabbt ernå ett sådant system
vore att alla arbetsuppgifter, som rör
denna ungdom, samlades under en hatt.
Xu ligger olika uppgifter under olika
departement, vart och ett arbetstyngt

av annat. Kraft, tid och överblick saknas.
Förutom den olyckliga brottningen
om anslagen, som blir en självfallen följd
av uppdelningen, det stopp och det irrationella
utnyttjandet av våra resurser,
som uppstår genom att anslag beskäres
eller förvägras, blir resultatet lätt att
man får ett restklientel, som ingen så att
säga vill kännas vid. Då jag nu har tillfälle,
vågar jag därför framföra som min
åsikt — jag vet att den delas av flera -—
att det skulle vara välbetänkt och välkommet,
om man kunde finna skäl till
en omprövning på denna punkt i avsikt
att om möjligt få alla frågor, som rör
denna ungdomskriminalitet och dess bekämpande,
centralt handlagda på topplånet.

De brottsförebyggande åtgärderna är
självfallet den viktiga grund på vilken
allt annat skall baseras. De har den verkningsfullaste
effekten och de är de billigaste.
Här måste man spela över ett
stort register. Allt vad man vet om ungdomsbrottsligheten
får anses utgöra tillräcklig
grund för den meningen, att störda
samlevnadsförhållanden främst inom
familjegruppen är en grogrund för barnens
och ungdomens olyckliga beteendeförändringar,
och ofta kan anledningarna
till deras misslyckande i livet härledas
dit.

Det är nog inte så, att den dystra
brottsbilden bland ungdom tyder på en
försämring av folkkaraktären. Det är nog
i stället så, att samhället är mera komplicerat,
hetsigt; vi är utsatta för mot
varandra spelande inflytelser av större
intensitet än förr. Det är helt enkelt svårare
att leva för oss allesamman, och
det är mycket svårare att vara ung i dag
än när vi var det. Urbanisering, jäkt,
splittrade osäkra värderingar, brottningen
mellan gammal patriarkalism och mera
demokratiska krav och behov bland
såväl kvinnor som barn föranleder
många spänningar, dolda bakom dörrarna.
Människorna, de må vara äldre eller
yngre, behöver faktiskt hjälp med sina
personliga problem, en sakkunnig sådan
hjälp, inte påtvingad men tillerbjuden.
Det kan inte nog framhållas att detta är
viktigt, inte minst ur ungdomskriininali -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

ill

tetens synvinkel. Jag hoppas diirför att
de argument och förslag, som bl. a. framlagts
i betänkanden om den psykiska
barna- och ungdomsvården och om en
allmän familjerådgivning, måtte studeras,
ventileras och snart leda till praktiska
lösningar.

Jag har djärvts att uppehålla kammaren
med att anlägga några synpunkter
på denna enligt min mening högst angelägna
fråga i syfte att ställa den under
hjärt belysning. Debatten om den samhällsekonomiska
balansen får väl ändå
inte undanskymma allting annat. Jag har
också vägletts av den förhoppningen, att
jag kanske med det sagda skulle kunna
ge ett stöd åt de utredningar och myndigheter,
som arbetar på detta område.
Den allra största delen av vår svenska
ungdom är frisk, sund och hoppingivande.
Det, som vi satsar på, det mognar —
såsom statsministern uttryckte saken tidigare
här i dag — i sinom tid till en
skörd som vi alla får glädje av. Men även
den ungdom, som jag har talat om här
— den mer eller mindre missanpassade
ungdomen — är också en del av vår dyrbara
nationaltillgång. Att med alla medel
och på alla de sätt, som är möjliga,
försöka att tillvarataga den och göra det
bästa möjliga av den, kostar mycket
pengar; det är sant, men, ärade kammarledamöter,
att låta bli kostar ännu
mycket mera.

Fru GÄKDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag skall till en början
be att få understryka det krav på en effektiv
kriminalpolitik som fru Wallentheim
framförde. Jag anser i likhet med
henne, att det är av synnerlig vikt att
alla tillgängliga resurser sättes in för att
bekämpa ungdomsbrottsligheten.

Då jag begärde ordet här i kväll, var
det egentligen för att göra några reflexioner
över den socialpolitiska situationen.
Även om de ekonomiska spörsmålen av
naturliga skäl dominerar en debatt som
den i dag, så kanske det inte skadar att
ägna någon uppmärksamhet åt det reformarbete,
som alltjämt pågår för alt
skaffa medborgarna trygghet i de situa -

Statsverkspropositionen m. ni.
tioner som uppkommer och som de själva
inte kan bemästra. En mycket stor
del av budgeten gäller sociala utgifter.
Det är av stor vikt att de medlen användes
på effektivast möjliga sätt. Det är inte
bara ett rättvisekrav för dem som
skattevägen bär bördorna för dessa utgifter,
utan det är också viktigt för dem
som kommer i åtnjutande av de sociala
förmånerna. Såvitt man kan förstå, brister
det ännu åtskilligt vid tillämpningen
av de reformer som antagits under så
gott som allmän enighet bland de demokratiska
partierna i riksdagen. Man möter
ofta missnöje hos enskilda individer
i det ena eller andra hänseendet i fråga
om tillämpningen av föreskrifterna. Möjligen
beror det på att bestämmelserna
tolkas olika i olika delar av landet, men
också på att de lokala myndigheterna inte
samordnats i tillräcklig utsträckning.
För att uppnå en större effektivitet vore
det önskvärt att de olika sociala åtgärderna
i möjligaste mån samordnades, så
att bedömningen bleve likformig av när
hjälp skall utgå och av formen för sådan
hjälp. Det finns tyvärr inte samma
kontroll över effektiviteten hos de sociala
utgifterna som över kostnaderna
för en prestation inom t. ex. det ekonomiska
livet. Där kommer rationaliseringar
till stånd, i många fall frampressade
av den fria konkurrensen. Någon automatisk
kontroll av prestationer inom socialvården
har vi inte, utan vi måste söka
andra vägar för att komma fram till
högsta möjliga effektivitet beträffande
de nedlagda kostnaderna. Den socialhjälp,
som utgår i visst fall, måste stå
i rimlig proportion till det arbete och
de kostnader som den drar med sig. Inkomstutvecklingen
under senare år har
varit sådan, att vissa sociala hjälpformer
blivit inaktuella eller i varje fall
kostar oproportionerligt mycket i förhållande
till den förmån som de innebär
för den enskilde. Samtidigt som samhället
betalar ut stora belopp i bidrag till
hjälpformer, om vilkas effektivitet man
börjar bli tveksam ur de synpunkter
jag nyss framfört, har vi alltjämt stora
vårdområden, som är i hög grad eftersatta
- - jag skulle vilja säga som nästan

112

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
är en skam för Social-Sverige av i dag.
Jag syftar då på mentalsjukvården och
sinnesslövården. Tidningarna har den
senaste tiden varit fyllda av beskrivningar
av sådana anstalter, där inte ens de
mest elementära kraven på hygien är tillgodosedda.

Den höjda levnadsstandarden har
medfört, att sociala stödåtgärder av generell
karaktär undan för undan har
minskat i betydelse. Från början var sådana
stödåtgärder avsedda uteslutande
för dem som befann sig i en nödsituation.
Numera utbetalas sociala bidrag
till personer, som inte alls befinner sig
i en sådan situation, och bidragen betyder
för deras del bara en standardhöjning.
Samtidigt finns det stora grupper
av människor, som lider uppenbar nöd
på grund av att de inte kunnat följa med
i standardstegringen. Dit hör de psykiskt
sjuka och många andra, som på grund av
sjukdom är handikappade och för vilka
samhället inte liar erforderliga vårdmöjligheter.
I det sammanhanget vill jag
också nämna de ensamstående mödrarna,
som ofta lever under bedrövliga ekonomiska
förhållanden. Det rör sig om
ca 80 000 ogifta mödrar. Varje gång det
från vår sida framförts krav på förbättringar
av deras situation t. ex. genom
skattelättnader, har riksdagen ställt sig
tämligen kallsinnig. Jag skulle önska att
nästa gång krav framföres i den riktningen,
riksdagen ställde sig mera tillmötesgående
och mera försökte sätta sig
in i det hjälpbehov, som onekligen finns
hos denna grupp.

Det vore önskvärt, om den fortsatta
utbyggnaden av socialvården mer än hittills
kunde sikta på att hjälpa de grupper,
beträffande vilka det föreligger ett
verkligt hjälpbehov, de som enligt statsrådet
Sträng, om jag får citera hans uttalande
nyss, alltjämt bor i fattigdomens
förstuga, och om socialvården dessutom
kunde inriktas på en upprustning av olika
vårdområden. Fn sådan målsättning
borde allmänt kunna accepteras, särskilt
som enighet råder om att de sociala förmånerna
i stort sett förlorat sin betydelse
som utjämnande faktor mellan olika
inkomstskikt. Den omständigheten, att

man genom vissa åtgärder, barnbidrag,
fria skolor och fria skolmåltider t. ex.,
har försökt att utjämna den stora standardskillnaden
mellan barnfamiljer och
andra hushåll i samma inkomstskikt är
en annan sak och berör inte socialbidragens
inverkan för de olika inkomstskikten.
Ännu har vi för övrigt långt
kvar till en verklig utjämning av barnkostnaderna
inom samma inkomstskikt.

Folkpartiet har i år i en motion föreslagit
en allmän översyn av socialvården
och dess administrativa utformning
i syfte att de medel, som samhället i dag
anslår till socialvård, skall komma de
verkligt behövande samhällsmedlemmarna
till del. Jag hoppas att enighet kan
nås i riksdagen om behovet av en generalplan
för den fortsatta reformpolitiken
på det sociala området, så att vi verkligen
får garantier för en effektiv socialvård.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! För den, som i sitt dagliga
arbete sysslar med forskning och
högre undervisning inom jordbruksområdet,
liksom för envar som är intresserad
av jordbruksforskningens och därmed
jordbrukets utveckling, erbjuder nionde
huvudtiteln i år liksom under
många tidigare år en nedslående lektyr.
Jag är visserligen livligt medveten om
att jordbruksministern i år haft sällsynt
stora svårigheter att övervinna, men avslag
på framställningar om välbefogade
anslagsökningar motiveras även på annat
sätt än genom hänvisning till det
statsfinansiella läget — även om detta
motiv naturligtvis alltid skymtar i bakgrunden.
Det är i första hand en del
frågor av nu nämnd art, som jag här
skulle vilja säga något om.

I fråga om anslaget till främjande av
forskning på jordbrukets område uttalas
bl. a. under punkten 87 i statsverkspropositionen:
»Med hänsyn till den stora
betydelse som denna forskning har för
möjligheterna till effektivitets- och räntabilitetshöjning
av jordbruksnäringen
torde emellertid ytterligare ökning av
anslaget vara motiverad.» Anslaget har i

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

113

konsekvens härmed höjts med 150 000
kronor till 1 100 000 kronor. Detta är i
och för sig mycket tacknämligt. Samma
inställning borde emellertid ha kommit
till uttryck även i fråga om en rad institutioner
på jordbrukets område, som
sysslar med vetenskaplig grund- eller
målforskning.

Lantbrukshögskolan, som är vår största
organisation för vetenskaplig forskning
inom jordbruket, har sålunda i endast
en mycket begränsad omfattning
fått sina äskanden bifallna. Detta gäller
i all synnerhet anslag till nybyggnader.
Flera av högskolans institutioner arbetar
sedan åratal i trånga och omoderna
lokaler. Även en rad synnerligen viktiga,
högaktuella forskningsuppgifter måste
ställas på framtiden på grund av brist
på medel, ty anslagsökningen till jordbrukets
forskningsråd är icke på långt
när tillräcklig för att tillgodose dessa
angelägna, av de senaste årens utveckling
inom växtodlingen frampressade behov.

I fråga om lantbrukshögskolans äskanden
liksom i fråga om andra forskningsanstalters
hänvisar departementschefen
till jordbrukshögskoleutredningen. Det
är gott och väl, att man inte vidtar alltför
genomgripande förändringar rörande
institutioner, vilkas verksamhet håller
på att utredas, men det är å andra
sidan orimligt, att utredningar under
åratal skall stå hindrande i vägen för
en naturlig och av omständigheterna påkallad
utveckling. Och varför skulle inte
jordbrukshögskoleutredningen kunna
arbeta på samma sätt som universitetsutredningen?
Denna arbetar som bekant
alltjämt, men den har lagt fram ett delbetänkande,
som ligger till grund för en
lika välbehövlig som välkommen upprustning
av våra universitet.

Det, som närmast var anledningen till
att jordbrukshögskoleutredningen tillsattes,
var frågan om lantbrukshögskolans
och statens lantbruksförsöks inre organisation.
Detta problem borde ha kunnat
lösas för länge sedan, och utredningen
kunde sedan ha tagit upp de olika
delproblemen. Hade organisationsproblemet
blivit löst, hade man för övrigt rett
Första kammarens protokoll Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
dan förra året kunnat dra in den alldeles
onödiga överinspektörsbefattningen
— den är numera som bekant en bisyssla,
sedan innehavaren blivit professor
vid kungl. tekniska högskolan. Kostnaderna
för överinspektören och hans
kansli, en sekreterare med juridisk utbildning
och två skrivbiträden, skulle
med större fördel kunna användas för
att tillgodose viktiga forsknings- och undervisningsuppgifter.

Njugghet visas också mot t. ex. statens
växtskyddsanstalt, som nu jämte
statens centrala frökontrollanstalt inordnats
under rubriken »Vissa kontrollanstalter
---- m. m.». Om denna nya

rubricering av växtskvddet skall fattas
som uttryck för en ändrad inställning
från departementets sida till växtskyddsarbetet,
har man anledning att tala om
ett ödesdigert steg bakåt. Vill man verkligen
ha ett effektivt växtskydd, måste
man till detta kunna knyta en vetenskaplig
stab av hög klass, och dess arbete
måste grundas på självständig forskning.

Skördeförluster på omkring 150 miljoner
kronor såsom i höstas betraktas med
rätta som en nationell olycka, som kräver
krafttag. Så mycket större anledning
funnes det väl att vidtaga kraftåtgärder
för att intensifiera kampen mot växtsjukdomar
och skadedjur, som förorsakar
oss årliga förluster på minst 300 miljoner
kronor. I syfte att åstadkomma ett
mera effektivt växtskydd har växtskyddsanstaltens
styrelse föreslagit, att
den resistensbiologiska forskningen skulle
utbyggas. Denna forskning är nämligen
eu viktig grundval för resistensförädlingen.
För denna har endast föreslagits
en ökning av anslaget till Sveriges
utsädesförening med 25 000 kronor.

Resistensförädlingen har under senare
tid behandlats så, som om man uppfattade
den som en särskild gren av förädlingsarbetet.
Så är det icke. Vid all
växtförädling måste hänsyn tas till motståndskraften
mot sjukdomar och skadedjur.
Strävandena att förbättra de odlade
växternas avkastningsförmåga och
höja produkternas kvalitet är väsentligen
eu fråga om att göra växterna mot -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

114

Statsverkspropositionen m. m.
ståndskraftiga mot parasiter av skilda
slag. Den resistensbiologiska forskningen
bar till uppgift att skapa en fast
grundval för ett systematiskt förädlingsarbete
mot detta mål. Samarbetet mellan
växtpatologer och växtförädlare är
därför av allra största betydelse för att
det eftersträvade målet snabbt skall kunna
nås. Det är långtifrån tillräckligt med
ett mindre anslag för resistensförädling
till en av våra växtförädlingsanstalter,
även om givetvis också detta lilla anslag
är välkommet.

I en enhälligt antagen resolution riktade
den stora internationella växtskyddskongressen
i Hamburg i september
1957 en allvarlig maning till alla
länder att intensifiera arbetet på att skapa
ett mot skadegörare av olika slag
motståndskraftigt odlingsmaterial. Den
maningen har även vi all anledning alt
ta ad notam, om vi vill att vårt lands
växtskydd skall motsvara de krav, som
nu måste ställas på det.

Under senare år har det kommit att
framstå som särskilt angeläget att med
större kraft än hittills ta upp kampen
mot två grupper av parasiter, nämligen
virus och nematoder. Båda dessa grupper
har tilltagit och förorsakar årligen
växtodlingen betydande förluster -— förluster
som skulle kunna i hög grad reduceras,
om en mera effektiv kamp kunde
sättas in. Enbart på potatis förorsakar
virus och nematoder årligen förluster,
som kan räknas i flera tiotal miljoner.
Växtskyddsanstaltens begäran om
att få medel till att bygga ut ett nematodlaboratorium
bär emellertid inte kunnat
bifallas.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att nu vädja till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet att vidtaga
sådana åtgärder, att nästa års riksdag
blir i tillfälle att fatta beslut om en
effektiv upprustning av växtskyddsanstalten,
så att den verkligen motsvarar
de krav som man i ett land med högt
utvecklat jordbruk kan ställa på densamma.

Denna min vädjan gäller också anstaltens
filialer. För några år sedan inrättades
en växtskyddsfilial i Röbäcks -

dalen. Den där anställde filialföreståndaren
har tyvärr alltför små möjligheter
att stå jordbrukarna till tjänst. Det
behövs kunniga medhjälpare, som kan
ta hand om vissa försök och undersökningar,
det behövs ökade reseanslag
in. m. På liknande sätt förhåller det sig
även med de andra filialerna, överallt
måste arbetsmöjligheterna förbättras.

En för den vetenskapliga forskningen
på många områden utomordentligt viktig
institution, som nödgas arbeta i
trånga, otidsenliga lokaler och med otillräcklig
personal- och apparatutrustning,
är statens lantbrukskemiska kontrollanstalt.
Redan 1956 års riksdag beslöt, afl
denna anstalt skulle sammanföras med
lantbrukshögskolans kemiska analyslaboratorium.
Sedan hände, såvitt av handlingarna
framgår, ingenting på ett helt
år. Först den 16 maj 1957 tillkallades en
sakkunnig för att utreda behovet av lokaler,
personal och utrustning för den
genom sammanslagningen bildade institutionen.
Utredningen borde ha kunnat
vara färdig för länge sedan, så att förslag
kunnat framläggas redan i år.

För varje år som går blir behovet av
en välutrustad kemisk kontrollanstalt allt
större och större. Många angelägna arbetsuppgifter
blir fördröjda eller måste
ställas på framtiden, därför att den kemiska
kontrollanstalten icke har möjlighet
att arbeta med erforderlig effektivitet.

Det skulle vara tacknämligt, om herr
jordbruksministern ville lämna några
uppgifter om när han räknar med att
principbeslutet vid 1956 års riksdag skall
kunna realiseras.

I ett avseende föreligger en påfallande
brist på konsekvens vid behandlingen
av anslagen till statliga eller statsunderstödda
institutioner. Även i de fall,
där några nya anslag icke kunnat tillstyrkas,
har dock i regel automatiska
kostnadsökningar, t. ex. för löner, resor,
bränsle och lyse, medfört en viss höjning
av anslagen. Så har dock icke skett
i fråga om den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm, ej heller
i fråga om Föreningen för växtförädling
av fruktträd och Algot Holmberg & So -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

115

ner AB:s förädlingsarbete med sojaväxter.
I realiteten har sålunda i själva verket
anslagen till dessa verksamhetsgrenar
minskats. Det hade, synes det mig,
varit riktigast att för de nu nämnda tre
anstalterna tillämpa samma princip som
för annan statsunderstödd verksamhet.
Visserligen hade detta inte inneburit någon
realförbättring, men det hade åtminstone
inte blivit någon försämring.

Jag skulle också vilja säga några ord
om ett par frågor, som inte direkt har
med forskningen att göra.

Det är med uppriktigt beklagande man
konstaterar, att anslagen till markkartering
och grundkalkning på förslag av
jordbruksansiagsutredningen nu slopas.
Det är enligt min mening felaktigt och
för vårt lands jordbruk i längden olyckligt
att nu ta bort dessa anslag. Under
senare år har det bedrivits en ovederhäftig
propaganda mot kalkningen. Det
kan emellertid knappast råda något tvivel
om att därmed stor skada tillfogats
jordbruket. Det måste ur det allmännas
synpunkt vara värdefullt, att odlingsjordarna
befinner sig i bästa möjliga kulturtillstånd.
Utredningen och lantbruksstyrelsen
är överens om att det är önskvärt,
att markkarteringen bedrives i större
omfattning än hittills. Detta når man
inte genom ökad upplysning, utan enklast
genom att, som lantbruksstyrelsen
framhåller, bidragen återföres till det reella
värde de hade år 1948, då de infördes.

I likhet med lantbruksstyrelsen menar
jag, att det för landets jordbruk vore av
största värde, om bidragen till grundkalkning
höjdes. Detta är en inre rationaliseringsåtgärd,
som är bra mycket
viktigare än många andra, som nu stödes
av staten. Alldeles oberoende av vilken
uppfattning man har om den svenska
jordbruksproduktionens framtida
omfattning borde man kunna enas om
alt det är viktigt, att avkastningen per
hektar blir så stor som möjligt, om detta
kan nås med rimliga kostnader.

Jag hoppas därför, att det skall bli
möjligt att till ett kommande år skapa
möjligheter för jordbrukarna alt få eko -

Statsverkspropositionen m. m.
nomisk hjälp för en så viktig kulturåtgärd
som grundkalkningen.

Det hade enligt min mening varit
möjligt att redan i år få plats med de
anslag, som jag här har talat om, inom
den för nionde huvudtiteln givna ramen,
om man avstått från att höja anslagen
till lantbruksnämnderna med sammanlagt
1 3/4 miljon kronor eller, ännu
bättre, om anslagen minskats och därmed
en avveckling av lantbruksnämnderna
påbörjats.

Stora delar av den verksamhet, som
bedrivs av lantbruksnämnderna, skulle
nämligen kunna utföras både effektivare
och billigare, om den helt överlätes
åt hushållningssällskapen. Låt mig ta ett
enda exempel. Det skulle för närvarande
behövas en nyorientering på betesskötselns
område på grund av den utveckling
som växtodlingen och husdjursskötseln
under senare tid har fått. Men
härför krävs det både försöksverksamhet
och upplysning. Nyorienteringen
skulle därför snabbast kunna genomföras,
om hushållningssällskapen hade
hand om även denna verksamhetsgren.

Jordbrukets rationalisering skulle med
all säkerhet gå lika snabbt som den nu
gör och bättre kunna anpassas till de
ekonomiska förutsättniftgarna, om den
befriades från nämndernas reglerande
hand.

Glädjande nog har departementschefen
inte tagit ställning till förslaget att
inrätta en skoglig sektion inom lantbruksstyrelsen
för nämndernas räkning.
Det borde faktiskt räcka med hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser i
länen och med de centrala skogliga myndigheter
som vi redan har.

Låt mig till sist, herr talman, med ett
par ord anknyta till den allmänna ekonomiska
debatt, som har förts här i dag.
Bland linodlare i Belgien finns ett gammalt
ordstäv som säger: »Man skall inte
slakta en höna som värper guldägg.» Innebörden
av detta ordstäv är, att om
man sköter sin linodling felaktigt, får
man inte det goda ekonomiska resultat
som man eljest skulle kunna få. Herr finansministern
borde faktiskt tänka på

116

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
det ordstävet. Näringslivet bör inte behandlas
på ett sådant sätt, att det slutar
att värpa guldägg, och den jordbruksvetenskapliga
forskningen, som jag nu
till sist ber att få återkomma till, bör
inte svältfödas, ty då ger inte heller den
några guldägg. Låt oss inte glömma, att
det är på den vetenskapliga forskningens
resultat som framtiden måste byggas! Fru

HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag är djupt medveten
om att klockan är mycket och även medveten
om att de tappra kammarledamöter,
som uthärdar till »the bitter end»,
kanske tycker att den fråga jag tar upp
inte är av så central betydelse att den
skulle behandlas så här dags. Eftersom
det gäller utbildningen av en mycket
stor grupp i det här landet -— kanske
den största yrkesgrupp vi har — nämligen
husmödrarna, skulle jag ändå vilja
säga några ord.

Att denna grupp är genant försummad,
borde vid det här laget varje kammarledamot
veta, så det behöver jag inte
upprepa. Utbildningen av pedagoger
för denna grupp har varit föremål för
utredning så länge jag kan minnas. År
1947 hade vi en enmansutredning om
utbildning av lärarinnor i huslig undervisning.
Den hamnade i en skrivbordslåda,
men hade riksdagen då fått ett
förslag att ta ställning till och hade vi
då fått den länge väntade upprustningen
på det här området, så hade vi sparat en
massa pengar, eftersom allt har blivit
dyrare under tiden, kraven har vuxit
och framför allt nedslitningen av seminarierna
bara blivit värre. Men det blev
ingenting av den gången. Nästa utredning
slutfördes förra sommaren av 1953
års lärarinneutbildningskommitté. Denna
utredning har varit ute på remiss,
och i stort sett har den hälsats med tillfredsställelse
med undantag för vissa
punkter.

Man hade alltså hoppats att vid denna
riksdag få en proposition i det här ärendet,
men så blir inte fallet. Det visas i
statsverkspropositionen ett mycket ljumt

intresse för såväl denna utbildningsgren
som slöjdlärarutbildningen och
även annan utbildning av facklärare.
Detta är djupt beklagligt, ty vi kan knappast
vänta längre, om det inte skall bli
rent kaos på det här området.

Nyligen har Skolkökslärarinnornas förening
gjort en liten undersökning om
tillståndet ute i skolorna. Man ville få
fram en siffra på hur många som undervisade
i olika skolformer i husligt
arbete utan att själva ha den föreskrivna
kompetensen. Det visar sig då att
minst 150 stycken, som man alltså vet
om, sköter sådan undervisning utan att
själva ha en dags pedagogisk utbildning.
Av dessa har en liten del gått igenom
den förberedande kursen på ett seminarium,
andra har ekonomiföreståndarinneutbihlning,
vilket ju är något helt
annat, och en annan grupp har över huvud
taget ingen utbildning alls. De är
praktiska människor som tagit sig före
att lära sig laga mat, tvätta, städa etc.,
men det är ju inte bara detta som ingår
i den här undervisningen. Det kan inte
vara rätt emot eleverna att ge dem lärarinnor
med så gott som ingen kompetens
alls. Tar man dessutom hänsyn
till den växande enhetsskolan, som behöver
ett stort antal nya lärarinnor, så
är det sannerligen inte en dag för tidigt
att man börjar att utbilda dem och får
i gång en bättre och utökad utbildning.

Men Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen
mest satt nya lappar på det
gamla klädet. Det skall dock rättvisligen
framhållas, att det företagits vissa
åtgärder, som åtminstone jag vill se som
ett första steg till den nya uppbyggnaden.
Man har föreslagit indragning av
förberedande kurser på de husliga seminarierna
och i stället utökat antalet
lärarinneelever. En sådan åtgärd måste
ovillkorligen förutsätta, att en proposition
kommer till nästa års riksdag. Annars
blir det ju helt enkelt stopp i rekryteringen,
eftersom den förberedande
kurs man nu drar in är obligatorisk för
inträde i seminarierna.

Det är klart, att det med mycket god
vilja går att i den nuvarande organisationen
pressa in några elever till i se -

Tisdagen ucn 21 januari 1958 em.

Nr 2 117

minarierna. Vid fackskolan i Uppsala,
som jag bäst känner till, är emellertid
vartenda utrymme till den grad pressat,
att det är farligt nära bristningsgränsen,
om man skall få in fler elever.

Lika beklagligt som att inte seminarierna
redan i vår kan planera och starta
den nya utbildningen är, att ekonomiföreståndarinnornas
utbildningsfråga också
förhalats. Här bär vi en kår med
utomordentligt stort ekonomiskt ansvar.
Var och en förstår att det har en oerhört
stor betydelse, om våra sjukhuskök, militära
kök och alla andra kommunala
och statliga storkök förestås av personer
med en grundlig utbildning i fråga
om organisation, ekonomi, inköp och
mycket annat. I det fallet måste man väl
kunna spara en hel del pengar. Men deras
utbildning svarar inte alls mot det
stora ansvar, de har inte minst i ekonomiskt
avseende. Kommittén, som jag
nyss talade om, har också utrett deras utbildningsfråga
och föreslagit en ökning
av utbildningen från ett till två år. Det
är vad ekonomiföreståndarinnorna själva
vill ha och anser sig behöva. Men inte
heller därav har blivit något. Här gäller
samma argument som tidigare: det
går helt enkelt inte längre att skjuta dessa
frågors lösning alltför långt in i framtiden.

Att denna upprustning på det husliga
utbildningsområdet kommer att kosta åtskilligt
med pengar är naturligtvis ofrånkomligt,
ty det är många års försyndelser
som måste sonas. Såvitt man kan bedöma,
har 1953 års sakkunniga försökt
att hålla kostnaderna inom för staten
rimliga gränser. Det är väl denna fullt
legitima och berömvärda önskan, som
lett kommittén till den, såvitt jag kan
förstå, extraordinära åtgärden att på ett
tidigt stadium öppna underhandlingar
med olika kommuner och landsting och
fråga dessa, om de vill ha ett seminarium.
Det har på sina håll kallats för
auktion på seminarier, och uttrycket är
inte illa valt. Men det kan naturligtvis
liitt leda till att ett seminarium av ganska
ovidkommande skäl förläggs till en viss
plats och inte därför att den platsen ur
elevernas synpunkt iir den bästa. Rent

Statsverkspropositionen m. m.
principiellt måste denna underhandlingsväg
väcka vissa betänkligheter. Kan det
vara riktigt, att en statlig kommitté —
utan täckning av beslut från Kungl.
Maj :t — på egen hand och på ett tidigt
stadium med kommuner och landstingöppnar
underhandlingar som gäller ekonomiska
frågor? Det kan lätt leda till en
helt ny och underlig ordning. Vådan av
att föra sådana underhandlingar har ju
också visat sig i detta fall. I den mån
det varit ekonomiskt fördelaktigt för en
kommun eller ett landsting har man
ställt sig välvillig till att för statens räkning
upplåta lokaler för inredande av
ett seminarium.

Men i ett väsentligt fall har man satt
sig på tvären — om uttrycket tillätes —
och det gäller Stockholm. Stockholms
stad vill inte vara med om att bygga eller
upplåta lokaler över huvud taget för ett
statligt, husligt seminarium. Staden anser
att staten bör sköta denna utbildning
själv och även ordna lokalfrågan, liksom
fallet är när det gäller andra utbildningsgrenar.
I det fallet fick kommitténs
ordförande ett bleklagt nej. Då fanns det
inget annat att göra än att fråga vidare
på annat håll. På detta sätt har seminariernas
geografiska fördelning blivit
minst sagt ytterst otillfredsställande. Det
är inte rimligt, att inte Stockholm eller
Stockholms omnejd — ty det går naturligtvis
lika bra att förlägga ett seminarium
till någon av kommunerna kring
Stockholm — skall ha ett seminarium i
huslig utbildning och även i textilutbildning.
Detta av många skäl. Av dem skulle
jag vilja nämna, att här ligger en massa
forskningsinstitut och andra liknande
institutioner som man behöver kontakt
med. Det finns museer, som har betydelse
för den textila utbildningen, och
det finns en väl uppbyggd övningsskoleorganisation
här i Stockholm. Sedan
må man ha den allra största respekt för
önskningarna att flytta så mycket som
möjligt bort från Stockholm, men i detta
fall kan det inte vara lämpligt.

Det är kanske inte minst förläggningen
av seminarierna, som det hakat upp
sig på i departementet och som har försinkat
frågan. På andra punkter kan det

118 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
väl också vara oklart. Men det borde inte
få hindra, att man startar på den nya
vägen, ty det går mycket bra att bygga ut
den organisation, som vi har. Det kommer
under alla förhållanden att dröja
flera år, innan vi får fram pedagoger på
detta område. Därför vädjar jag, och
många med mig, till ecklesiastikministern
att snabbt skrida till handling.

Låt mig, herr talman, medan jag ändå
har ordet, säga något om ett annat betänkande,
som lagts fram i höst och som
också skymtar i statsverkspropositionen.
Det gäller familjerådgivningen, som fru
Wallentheim också berörde. I denna
fråga förebådar statsrådet en proposition
längre fram. Förslaget har ju av remissinstanserna
mottagits med mycket
blandade känslor. Att som de sakkunniga
föreslår utbygga de nuvarande rådgivningsbyråerna
för abortförebyggande
verksamhet till familjerådgivningsbyråer
tycks inte enbart ha fördelar. Det ifrågasätts
från många olika håll — jag skulle
tro från de allra flesta -— om en sammanslagning
mellan en allmän familjerådgivning
och den abortförebyggande
verksamheten är den väg, som vi bör
slå in på. Abortärendena är en medicinsk
angelägenhet och hör hemma inom
sjukvården. Be byråer, som vi otvivelaktigt
behöver som ett nät över hela
landet för den abortförebyggande och utredande
verksamheten, bör förläggas till
sjukhus och knytas till de psykiatriska
avdelningar som inrättats vid centrallasaretten
och dessa bör ges ökade möjligheter.
Ty det är en djupt allvarlig
fråga som vi måste lösa. Den allmänna
familjerådgivningen bör ha sin egen byrå
skild från dessa. Med det förslag, som
framlagts, gynnas måhända den abortförebyggande
verksamheten, men det
kommer att ske på familjerådgivningens
bekostnad. Tror man på denna och vill
man ha den väl utbyggd och startad under
gynnsamma förutsättningar, är det
bättre att vänta med densamma, tills
tiden är mogen för en mera positiv lösning.
Jag menar att det vore bättre att
lösa frågan om den abortförebyggande
verksamheten först och utan hopkoppling.
Det lyckligaste vore väl en försöks -

verksamhet med allmän familjerådgivning
och abortrådgivning, dels med gemensamma
byråer och dels med separata
byråer inom några sjukvårdsområden.
Då finge man erfarenheter att utgå ifrån
och kunde ta ställning till de olika alternativen
därefter. Att vara tvärsäker på
att en sammankoppling vore det bästa,
tror jag kan få mycket olyckliga konsekvenser
för en god sak. Jag är åtminstone
för egen del av den uppfattningen,
att just den familjerådgivande verksamheten
skulle vara av stor betydelse både
när det gäller upplysningsverksamhet på
olika områden för unga familjer och
även när det gäller att hjälpa människor,
som kommer i svåra situationer just i
ett samhälle som är så komplicerat som
vårt.

Jag hoppas därför att frågan skall få
en mera positiv lösning än som skulle
ske, om den här ifrågasatta sammankopplingen
kommer till stånd.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag förlänger debatten ytterligare ett
par minuter, men jag får härvidlag kanske
dela skulden till förlängningen med
herr Osvald, som mer eller mindre uppfordrade
mig att komma med ett par
synpunkter.

Herr Osvald gjorde klart för kammaren
att han var missbelåten med åtskilligt,
för att inte säga det mesta i nionde
huvudtiteln. Jag ämnar emellertid inte
ingå på detaljdiskussion på de punkter
herr Osvald tog upp. Jag föreställer mig
att detta är dubbelt överflödigt, kanske
allra mest därför att det blir tillfälle
därtill, när huvudtiteln i sinom tid återvänder
från jordbruksutskottet. Anledningen
till att jag ändå önskade ta till
orda är, att herr Osvalds missnöje framför
allt riktar sig mot de punkter, där
det har skett besparingar.

Ännu när jag kom in här i kammaren,
genljöd i mina öron en debatt som alldeles
nyss pågått i medkammaren. Jag
får lov att säga att de tämligen blygsamma
besparingsförslag, som jordbruksanslagsutredningen
har presterat, beteckna -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2 119

des i andra kammaren som ett litet belägg
för hur man skall uppfatta den besparingskommission,
som herr Osvalds
parti så starkt har engagerat sig för.
Många av herr Osvalds missnöjesanledningar
grundar sig därpå, att det är fråga
om medelsanvisning, som inte löses
så enkelt som genom att plötsligt riva
upp innebörden av 1947 års riksdagsbeslut,
som också inkluderar lantbruksnämndernas
nuvarande befattning med
rationaliseringsuppgifterna, och helt enkelt
överlåta dem på hushållningssällskapen.
Så enkelt är det ändå inte. Om
man skulle ha tillmötesgått det anslagskrav,
som herr Osvald antytt, skulle det
inte endast ha slukat de små besparingar
som gjorts, utan det skulle ha tagit
åtskilligt mera.

Beträffande detaljerna i övrigt borde
jag kanske ändå nämna att exempelvis
i fråga om markkarteringen stöder sig
huvudtitelns yrkande på en enhällig utredning.
I fråga om den resistensbiologiska
forskningen är jag personligen väl
medveten ■— liksom jag föreställer mig
att åtskilliga andra också är det — om
dess utomordentliga vikt och betydelse
och om att den tillhör ett område, som
man med all ambition får inrikta sig på.
Men samtidigt är naturligtvis herr Osvald
väl medveten om att exempelvis
lantbrukshögskolans styrelse liksom också
jordbrukshögskoleutredningen har
ställt sig mycket tveksamma till huruvida
denna fråga verkligen varit mogen att
lösas i detta sammanhang. Samma sak
gäller i fråga om planeringen på en del
andra punkter. Man får måhända däri se
några skäl som talar för att frågan inte
ansetts absolut färdig för sin lösning just
vid detta tillfälle.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! .lag är mycket tacksam
för det intresse, som herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet har
uttalat för just denna fråga om den resistensbiologiska
forskningen. .Tåg är väl
medveten om att jordbrukshögskoleutredningen
har varit tveksam, men jag
tror jag vågar påstå att de, som har gjort

Statsverkspropositionen m. m.
upp planen för samarbetet om resistensbiologisk
forskning och resistensförädling,
kan bedöma den saken bättre än
jordbrukshögskoleutredningen.

Vidare vill jag erinra om att jag inte
uttalade missnöje med hela nionde huvudtiteln.
Jag framhöll också att jag var
livligt medveten om att herr jordbruksministern
har haft mycket stora svårigheter
att övervinna, och jag förmodar
att han i många avseenden gärna skulle
ha sett att huvudtiteln kunde ha fått en
annan utformning än den nu har fått.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i
nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1958 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 18, av herr Ohlon in. fl.;
nr 19, av herrar Lindblom och Kronstrand; nr

20, av herr Mannerskantz m. fl.;
samt

nr 21, av herrar Jonasson och Wahlund.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 22, av herr Lindblom m. fl.;
nr 23, av fni Gärde Widrmar m. fl.;

120

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

nr 24, av herr Arrhén och herr Ohlsson,
Ebbe;

nr 25, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.;
och

nr 26, av herr Ollén m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 27, av herr Ohlon m. fl.;
nr 28, av herr Arvidson och herr
Nilsson, Yngve; samt

nr 29, av herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogs och hänvisades till allmänna
beredningsutskottet motionen nr 30,
av herr Johansson, Anders, m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 31, av herr Bergh,
Bagnar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 0.17.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 121

Onsdagen den 22 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 27, angående ändring av vissa avtal
rörande lån till Föreningen för skidlöpningens
och friluftslivets främjande i
Sverige för utbyggnad av turiststationen
Högfjället vid Storlien; samt

nr 31, angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 34, med
redogörelse för de åtgärder som vidtagits
på grund av riksdagens skrivelser den 26
maj 1956, den 8 mars, den 29 mars, den
2 maj, den 14 maj och den 6 december
1957, nr 291, nr 2, nr 5, nr 6, nr 249
respektive nr 382, i anledning av, såvitt
nu är i fråga, riksdagens år 1956 församlade
revisorers berättelse.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 36,
angående fortsatt disposition av visst
äldre reservationsanslag, avseende handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 37, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 38,
angående ersättning till Rut Britta Marianne
Eek m. fl.

Föredrogs och hänvisade till konstitutionsutskottet
motionen nr 32, av herr
Bcrgh, Ragnar.

Föredrogos och hänvisade till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 33, av fru Carlqvist m. fl.;
nr 34, av herr Lindahl m. fl.;
nr 35, av herr Mogård; och
nr 36, av herr Edström.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 37, av herr
Wärnberg m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 38, av herr Sundin
m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

39, av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.;
och

nr 40, av herr Edström.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 41, av herr
Söderquist m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens revisorers berättelse
om den år 1957 av dem verkställda
granskningen av riksbanken.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial och utlåtande nr
1—3.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 42, av herr Wärnberg, om utvidgning
av kommunens kompetensområde i
fråga om drivande av industri eller affärsverksamhet; nr

43, av herr Grym in. fl., om inrättande
av en vattendomstol för Norrbottens
län;

9 Första kammarens protokoll 1958. Nr 2

122

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

nr 44, av herr Larsson, Lars, in. fl., angående
förbättring av personalvårdsorganisationen
inom försvarsväsendet;

nr 45, av herr Petersson, Bertil, m. fl.,
angående en bro mellan Öland och fastlandet; nr

46, av herrar Åkesson och Franzén,
om vissa enskilda vägars övertagande till
allmänt statligt underhåll;

nr 47, av herr Persson, Johan, och herr
Sundelin, om anslag till forsknings- och
försöksverksamhet beträffande vattenoch
avloppsfrågor;

nr 48, av herr Edström m. fl., om ökat
anslag till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning; nr

49, av herr Boman m. fl., om statsbidrag
till Mariannelunds praktiska skola; nr

50, av herr Andersson, Axel Johannes,
och herr Sandin, om statsbidrag till
Anundsjöbygdens realskola i Bredbyn;

nr 51, av herr Åkesson, om överförande
till riksantikvarieämbetet av byggnadsstyrelsens
kulturhistoriska byrås arbetsuppgifter; nr

52, av herr Hermansson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till bidrag till företagareföreningar
m. fl.;

nr 53, av herr Edström och fru Hamrin-Thorell,
angående lönereglering för
vissa översköterskor vid statens sinnessjukhus; nr

54, av herr Boo, om ökad ersättning
till värnpliktige B. Byding;

nr 55, av fru Nilsson och herr Johansson,
Robert, om ersättning åt lantbruksinspektoren
Eric Hellner för vissa rättegångskostnader; nr

56, av herr Franzén m. fl., om upphävande
av varuskatten å gräddglass;

nr 57, av herr Hermansson in. fl., om
vidgad rätt till tullrestitution för varvsindustrien; nr

58, av herrar Lindahl och Lindgren,
om ändrad ordning för beslut om avstängning
av alkoholmissbrukare från inköp
av rusdrycker;

nr 59, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.,
om rätt för vissa ideella organisationer
till särskilt avdrag vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt;

nr 60, av herr Lundström och fru Gär -

de Widemar, om utredning av frågan om
utlänningars och i utlandet bosatta svenska
medborgares beskattning här i riket;

nr 61, av herr Lundström och fru Gärde
Widemar, om befrielse för utländska
medborgare från retroaktiv skyldighet
att erlägga folkpensionsavgift;

nr 62, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder
m. in.;

nr 63, av herr Lindblom m. fl., angående
ändrad lydelse av 4 § lagen om hyresreglering
m. in.;

nr 64, av herr Åkesson m. fl., angående
viss ändring av 18 § lagen om ekonomiska
föreningar;

nr 65, av herr Åkesson, om vidgad offentlighet
beträffande promemorior i resningsärenden
hos högsta domstolen;

nr 66, av herrar Kronstrand och Danmans,
om ändrad ordning för delgivning
av byggnadsnämnds beslut;

nr 67, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.,
om utredning rörande statens stöd till
utbyggnad av skogsindustrien i Norrland; nr

68, av herr Åkesson m. fl., angående
viss ändring av betalningsvillkoren vid
försäljning av kronoegendomar;

nr 69, av herr Sundelin m. fl., om sänkning
av den övre belåningsgränsen för
lånegaranti vid inköp av egnahemsjordbruk; nr

70, av herr Jansson, Axel, m. fl., om
beredande av studiebidrag, stipendier
och resebidrag åt elever vid Värmlands
och Örebro läns skogsskola;

nr 71, av herr Persson, Einar, angående
restitution av skatt å bensin, som förbrukas
vid användning av motorsågar i
skogsbruket;

nr 72, av herr Persson, Einar, angående
ändringar i förordningen om särskild
skatt å bensin och motorsprit samt i kungörelsen
med tillämpningsföreskrifter till
nämnda förordning;

nr 73, av herrar Jacobsson och Gustafsson,
om utredning angående Grubbe och
Västerhiske byamäns rätt till fyllnadsskog; nr

74, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Damström, angående utredning om
de partiellt arbetsföras sysselsättningsoch
arbetsförhållanden m. in.;

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 123

nr 75, av herr Andersson, Axel Emanuel,
m. fl., om vidgad rätt till fria resor
för värnpliktiga;

nr 76, av herr Karlsson, Göran, om vidgad
rätt för folkpensionärer att företaga
resor å statens järnvägar till nedsatt pris;
samt

nr 77, av herr Lundström och fru Gärde
Widemar, om viss avkortning av skatt
i syfte att undvika retroaktiv skyldighet
för utländska medborgare att erlägga vissa
folkpensionsavgifter.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

På framställning av herr talmannen beslöt
kammaren nu, kl. 10.11, att, för att
mottaga ytterligare väntade motioner,
ajournera sina förhandlingar till kl.
16.00, då desamma återupptogos.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av ledamöter
och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 33, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Avlämnades till herr talmannen följande
motioner, vilka nu anmäldes och lädes
på hordet:

nr 78, av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl., om beredande av möjligheter till
ekonomisk ersättning för kommunala
fullmäktiguppdrag;

nr 79, av herr Dahl m. fl., om en förutsättningslös
utredning angående statschefens
ställning i en modern svensk
parlamentarisk demokrati;

nr 80, av herr öhman m. fl., angående
allmän folkomröstning beträffande frågan
om svenska försvarets utrustning
med kärnvapen;

nr 81, av herr Franzén, angående förbättrade
sjö- och flygförbindelser mellan
Gotland och fastlandet;

nr 82, av herr Persson, Helmer, och

herr Norling, om ökat anslag till bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp;

nr 83, av herr Spetz m. fl., om viss ändring
i grunderna för statsbidrag till byggande,
förbättring och underhåll av allmänna
hamnar och farleder;

nr 84, av herr Sveningsson, om ökat
anslag till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning; nr

85, av herr Andersson, Axel Johannes,
om anslag åt docenten A. Äslander
för viss undersökning rörande bekämpning
av tandröta;

nr 86, av herrar Danmans och Kronstrand,
om utredning rörande övervakning
av alkoholskadade genom s. k. arbetsledare; nr

87, av herr Kristiansson och herr
Nilsson, Hjalmar, om åtgärder för ökat
inrättande av pensionärshem;

nr 88, av herr Bengtson m. fl., om ökat
statsbidrag till Länkrörelsen;

nr 89, av herr Bengtson m. fl., om statsbidrag
till Föreningen fruktdrycker;

nr 90, av herr Pålsson och herr Olsson,
Erik, angående östersund-Frösöområdets
lämplighet som säte för högre utbildning; nr

91, av herr Berg, Gunnar, om förbättrad
pension åt förre extra verkstadsförmannen
vid marinverkstäderna i
Karlskrona A. G. J. Karlsson;

nr 92, av herr Johansson, Robert, och
herr Jonasson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den
vid förordningen den 30 juni 1943 (nr
477) om skatt å vissa pälsvaror fogade
förteckningen över pälsskinn;

nr 93, av herr Persson, Johan, m. fl.,
om förhud mot utminutering av rusdrycker
vissa dagar före varje helg;

nr 94, av herr öhman m. fl., om vidgad
rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för
förvärvsarbetande gifta kvinnor;

nr 95, av herr Andersson, Birger, om
årlig utgivning av en utförligare matrikel
över riksdagens ledamöter;

nr 96, av herr öhman in. fl., om återgång
till en lågräntepolitik;

nr 97, av herrar Gustafsson och Bengtson,
om höjning av den s. k. försvarsavgiften
enligt gruvlagen m. in.;

124 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

nr 98, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.,
om befrielse för kommun från skyldighet
att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet; nr

99, av herr Svedberg, Lage, m. fl.,
angående en uppräkning av ersättningsbeloppen
enligt militärersättningsförordningen; nr

100, av herr Osvald m. fl., om inrättande
av ett resistensbiologiskt laboratorium
samt om förstärkning av växtskyddsanstaltens
nematod- och viruslaboratorium
m. m.;

nr 101, av herr Nord m. fl., angående
viss ändring av kungörelsen om statlig
garanti för lån för uppförande av lagerhus
m. m. för jordbruksändamål;

nr 102, av herr Nord och herr Persson,
Johan, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till bidrag till konserveringsforskning; 103,

av herr Persson, Johan, och herr
Nord, om vidgad möjlighet för trädgårds -

företagare att erhålla lånegaranti för rationalisering; nr

104, av herr Nord m. fl., om utvidgning
av användningsområdet för trädgårdsnäringens
bensinskattemedel;

nr 105, av herr Berg, Gunnar, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående
fiskerilånefonden;

nr 106, av herr Petersson, Bertil, angående
hyresprissättningen i vissa äldre
fastigheter; och

nr 107, av herr Franzén, angående billigare
elektrisk kraft på Gotland.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 16.02.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

580124