1958 FÖRSTA KAMMAREN Nr B 9 (Riksdagens protokoll 1958:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 FÖRSTA KAMMAREN Nr B 9

28 oktober—5 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 oktober Sid.

Interpellation av herr Hagberg om en internationell överenskommelse
avseende konkurrensen från handelstonnage, seglande under
s. k. bekvämlighetsflagg.................................. 3

Torsdagen den 30 oktober

Interpellation av herr Lundström om ändrade bestämmelser angående
befrielse i vissa fall från erläggandet av folkpensionsavgift 5

Onsdagen den 5 november

Svar på interpellation av herr Åman ang. ingripanden i fråga om

privata pensionskassors fondmedel i samband med genomförandet
av en allmän tilläggspensionering, m. m................... 9

Om inrättande av en lärostol i oligofreni........................ 11

Om förbättrade sjö- och flygförbindelser mellan Gotland och fastlandet,
m. m............................................... 12

Viss tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens
tjänst ................................................ 15

Ersättning åt lantbruksinspektoren Eric Hellner för vissa rättegångskostnader
............................................ 20

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m..... 21

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 9

Nr B 9

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 november Sid.

Statsutskottets utlåtande nr B 63, om inrättande av en lärostol i
oligofreni ................................................ 11

— nr B 64, ang. reglerna för fastighetstaxeringsvärdenas inverkan

på beräkningen av vissa stipendier ........................ 12

— nr B 65, om beredande av möjlighet för lärare på skolans lågstadium
att få sin utbildning förlagd till lärarhögskolan ...... 12

— nr B 66, ang. förbättrade sjö- och flygförbindelser mellan Gotland
och fastlandet, m. m................................. 12

— nr B 67, ang. förslag till en mellanriksväg från Arjeplogs kommun
till Norge ............................................ 15

— nr B 68, ang. ytterligare järnvägsanläggningar i Stockholms

södra ytterområden........................................ 15

— nr B 69, ang. viss tjänstårsberäkning för lärare i de svenska

missionssällskapens tjänst .................................. 15

— nr B 70, ang. vissa ändringar av bestämmelserna om löneklass uppflyttning

m. m......................................... 20

— nr B 71, om ersättning åt lantbruksinspektoren Eric Hellner för

vissa rättegångskostnader .................................. 20

Bevillningsutskottets betänkande nr B 10, ang. upphävande av förordningen
om kvarlåtenskapsskatt, m. m..................... 21

— nr B 19, ang. avtal med Danmark för undvikande av dubbelbeskattning
........................................ 59

— nr B 20, ang. tilläggsavtal till avtalet med Finland för undvikande
av dubbelbeskattning.................................... 59

— nr B 21, ang. avtal med Pakistan för undvikande av dubbelbeskattning
m. m......................................... 59

Tisdagen den 28 oktober 1958

Nr B 9

Tisdagen den 28 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 16, 17
och 21 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Anderberg för tiden den
28—den 31 oktober för deltagande i Europarådets
kommunala konferens i
Strasbourg, herr Johansson, Knut, för
tiden den 1—den 28 nästkommande november
på grund av tjänsteresa till Amerika
och Canada samt herr Lange för tiden
den 22—den 30 oktober för deltagande
i frihandelsförhandlingar inom
Paris-organisationen.

Vidare beviljades herr Persson, Helmer,
ledighet från riksdagsgöromålen för
tiden från och med den 29 innevarande
månad till och med den 2 december på
grund av ett från honom inkommet, nu
uppläst läkarintyg, utvisande att han till
följd av diskbråck vore sjukskriven för
tiden till och med sistnämnda dag.

Interpellation om en internationell överenskommelse
avseende konkurrensen
från handelstonnage, seglande
under s. k. bekvämlighetsflagg

Herr HAGBERG (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den svenska handelsflottans
utveckling från 1939 till dags
dato äger samband bl. a. med vår ökade
export och import liksom ock med
ökningen av den svenska sjöfarten mellan
enbart utländska hamnar. Denna utvidgade
handelsflotta har i mycket hög
grad medverkat till att tillföra vårt land
utländska valutor. Till belysande härav
må erinras om att det s. k. sjöfartsnettot
för åren 1948—1955 belöpte sig
till i runt tal 800 milj. kr. per år. År
1956 var sagda netto 1 215 miljoner och
för år 1957 i runt tal 1 400 miljoner kro -

nor, sålunda ett ansenligt bidrag till vår
bytesbalans och valutaförsörjning.

På senare år har emellertid på det
internationella sjöfartsområdet inträffat
betydelsefulla ändringar. På många håll
lämnas sålunda stöd till det egna landets
rederier i form av subventioner,
skattelättnader eller lån på fördelaktiga
villkor för anskaffning av nytt tonnage.
För att tillgodose det egna landets
sjöfartsnäring fordras i åtskilliga
länder vid uppgörande av handelsavtal
med andra stater, att varor till och från
det egna landet skall fraktas på det egna
landets fartyg, åtminstone till 50 %.

En högst väsentlig skärpning av den
internationella konkurrensen på sjöfartsområdet
har inträffat genom den
starka ökningen av det tonnage, som
seglar under s. k. bekvämlighetsflagg.
Redan före det senaste världskriget hade
några länder gått in för skattefrihet
för eller i varje fall en mycket låg beskattning
av sådana rederier, som registrerat
sina fartyg i ett dylikt land. I
vissa fall har man endast att betala en
mindre registreringsavgift.

Till belysande av denna utveckling
må framhållas, att den sammanlagda
handelsflotta, som var registrerad i Panama,
Liberia, Honduras och Costa
Rica, år 1939 uppgick till ca 750 000
bruttoton, vilket i och för sig är en hög
siffra. År 1953 hade detta tonnage vuxit
till ca 6 miljoner ton. Under senare delen
av 1957 beräknades samma siffra
till mellan 13 och 14 miljoner bruttoton.
I dagens läge representerar dessa fartyg
drygt 15 miljoner ton, d. v. s. 4 å
5 gånger så mycket som hela den svenska
handelsflottan. Under de senaste
åren har registreringen av tonnage i
nämnda länder jämte Bermuda gått så
långt, att ca 11 % av världens hela aktiva
handelsflotta finnes registrerad
där. När det tonnage, som i slutet av
1956 var under byggnad, blir färdigställt,
kommer ca 18 % av det ny beställ -

Tisdagen den 28 oktober 1958

4 Nr B 9

Interpellation om en internationell överenskommelse avseende konkurrensen från
handelstonnage, seglande under s. k. bekvämlighetsflagg

da världstonnaget och i fråga om tanktonnaget
25 % att vara registrerat i sagda
länder.

Denna konkurrens på ytterligt ojämna
villkor har skapat en begriplig oro
bland de traditionellt sjöfartsidkande
nationerna, icke minst inom vårt eget
lands sjöfartsnäring. Denna oro här i
Sverige har kommit till synes bland annat
i form av uttalanden dels från redarehåll,
dels från sjöfolksorganisationerna.
Farhågorna har ökats med hänsyn
till den markanta konjunkturavmattning,
som samtidigt satt in inom
den internationella sjöfarten och givetvis
träffat även vårt land. Denna avmattning
avspeglas i nedgången i fraktindextalen.
Kommerskollegii fraktindex
för trampfrakter, som i oktober 1956
var 165, hade oktober 1957 sjunkit till
116 och för september i år till 106. Motsvarande
siffror för tankfrakter är 207,
59 och september i år 55. Basperioden
för båda indexserierna utgöres av årsmedeltalen
för 1948 (= 100). Om det,
som man tror, inom några år blir ett
stort tonnageöverskott, kommer konkurrensläget
för den sjöfart, som är
lojal mot social och ekonomisk lagstift -

ning i det egna landet, att ytterligare
förvärras. Förhållandena i våra grannländer,
som ju likaledes har betydande
handelsflottor, torde på detta område
vara jämförbara med läget i Sverige.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle ge kammaren
en redogörelse för vad som från
regeringens sida hittills åtgjorts och vidare
planeras för att, eventuellt i samråd
med våra nordiska grannländer, söka
få till stånd en internationell överenskommelse
avseende konkurrensen
från under s. k. bekvämlighetsflagg seglande
handelstonnage?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 30 oktober 1958

Nr B 9

Torsdag-en den 30 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

B 47, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomst- och förmögenhetsskatter; nr

B 48, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Indien för undvikande
av dubbelbeskattning av inkomst; nr

B 50, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område;
samt

nr B 51, angående rätt för generalpoststyrelsen
att upptaga tillfälliga lån för
postsparbankens och postgirots rörelse.

Interpellation om ändrade bestämmelser
angående befrielse i vissa fall från
erläggandet av folkpensionsavgift

Herr LUNDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I 19 § folkpensionslagen
stadgas bl. a., att folkpensionsavgift icke
skall erläggas av den, som under december
månad året näst före taxeringsåret
ägt uppbära folkpension. Enligt denna
bestämmelses ordalydelse skall man inte
påföra skattskyldig folkpensionsavgift
beräknad på inkomsten under ett år,
när denne varit berättigad till invalidpension,
sjukbidrag eller änkepension
(att ålderspensionärer inte är avgiftsskyldiga
i motsvarande fall följer redan
av regeln för avgiftsskyldighetens upphörande).
Bestämmelsen har emellertid
i praxis tolkats så att för avgiftsbefrielse
erfordrats inte endast att pensionsrätt
förelegat för december månad utan

även att folkpensionsförmån faktiskt
kunnat lyftas ifrågavarande månad.

Genom ett nyligen bekantgjort avgörande
av regeringsrätten har sistnämnda
tolkning fastlagts. Då det i praktiken visat
sig att den nu fastställda tolkningen
i vissa fall leder till sakligt sett otillfredsställande
resultat, synes en ändring
av folkpensionslagen böra ske. Utslaget
innebär nämligen, att en person, som i
december månad året näst före taxeringsåret
uppfyllt villkoren för att komma
i åtnjutande av folkpensionsförmån
av annat slag än ålderspension, likväl
kan bli skyldig att erlägga folkpensionsavgift
för taxeringsåret, om hans ansökan
om pension eller sjukbidrag inte
hinner handläggas så tidigt, att beviljad
förmån blir tillgänglig för lyftning före
taxeringsårets ingång. Den faktiska
avgiftsskyldigheten blir på detta sätt
mången gång beroende mindre av sakskäl
än av den större eller mindre
snabbhet, med vilken hans ärende hinner
handläggas av berörda myndigheter.
Särskilt olyckligt verkar detta förhållande,
om — som faktiskt händer ■—
en omprövning av en persons pensionsförmåner
återkommer på sådan tid, att
hans rätt därtill är osäker just i december
månad under flera år. Avgiftsskyldighet
kan då uppkomma för vart och
ett av de på dessa följande taxeringsåren.
Det bör uppmärksammas, att det tidigare
var förhållandena under juni
månad som var avgörande för avgiftsskyldigheten.
Det synes som om den år
1952 genomförda ändringen, att förhållandena
under december månad i stället
skulle vara avgörande för avgiftsskyldigheten,
har accentuerat de problem
som ovan berörts.

Frågan har mera ingående behandlats
av t. f. uppbördsdirektören i Stockholm,
Nils Gottliebsson, i en artikel i tidskriften
»Landsstaten» (nr 4/1958), till vilken
jag tillåter mig hänvisa.

Med hänvisning till det anförda får

Nr B 9

Torsdagen den 30 oktober 1958

Interpellation om ändrade bestämmelser angående befrielse i vissa fall från erläggandet
av folkpensionsavgift

jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
rikta följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de olägenheter som i enskilda fall har
uppkommit med den tillämpade tolkningen
av bestämmelserna i 19 § folkpensionslagen
angående befrielse att erlägga
folkpensionsavgift, och vill herr
statsrådet ta initiativ till ändring av
ifrågavarande bestämmelse främst i syfte
att förhindra att person, som uppbär
sjukbidrag eller annan inkomstprövad

folkpensionsförmån och vars rätt till
denna förmån omprövas årligen, blir
debiterad folkpensionsavgift för året i
fråga?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.05.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Fredagen den 31 oktober 1958

Nr B 9

Fredagen den 31 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

nr B 48, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Indien för undvikande
av dubbelbeskattning av inkomst.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:s proposition
nr B 50, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr B
51, angående rätt för generalpoststyrelsen
att upptaga tillfälliga lån för postsparbankens
och postgirots rörelse.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr B 03, i anledning av väckt motion
om inrättande av en lärostol i oligofreni
vid något av rikets universitet eller karolinska
institutet;

nr B 64, i anledning av väckta motioner
angående omjustering av reglerna
för fastighetstaxeringsvärdenas inverkan
på beräkningen av stipendier vid vissa
läroanstalter;

nr B 65, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet för lärare på
skolans lågstadium att få sin utbildning
förlagd till lärarhögskolan;

nr B 66, i anledning av väckta motioner
angående dels förbättrade sjö- och
flygförbindelser mellan Gotland och
fastlandet, dels ock fraktlindringsbidrag
för transport av motorfordon mellan ön
och fastlandet;

nr B 67, i anledning av väckt motion

angående förslag till en mellanriksväg
från Arjeplogs kommun till Norge;

nr B 68, i anledning av väckt motion
angående ytterligare järnvägsanläggningar
i Stockholms södra ytterområden; nr

B 69, i anledning av väckta motioner
angående viss tjänstårsberäkning
för lärare i de svenska missionssällskapens
tjänst;

nr B 70, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar av bestämmelserna
om löneklassuppflyttning
m. m.; samt

nr B 71, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt lantbruksinspektoren
Eric Hellner för vissa rättegångskostnader;
ävensom

bevillningsutskottets betänkanden:

nr B 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr B 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

B 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige
och Finland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet; samt

nr B 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Pakistan för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 9

Tisdagen den 4 november 1958

Tisdagen den T november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
oktober.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, som jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagens göromål från och med den 4
november 1958 till och med den 15 december
1958.

Nyköping den 3 november 1958

E. Gust. Andersson

Landshövding E. Gust. Andersson, Nyköping,
är på grund av subarachnoidalblödning
i behov av sjukledighet under
tiden från och med den 4/11 till den
15/12 1958 intygar,

Länslasarettet, Nyköping, den 3/11
1958

Sven Hammarström

Lasarettsläkare

Till riksdagens första kammare
Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet tills vidare.
Huskvarna den 27 oktober 1958

Göran Karlsson

Riksdagsman Göran Karlsson, född
14.07.14, Huskvarna, är sedan den 27/10
1958 intagen på härvarande kirurgiska
avdelning för att undergå operation för
gallstenssjukdom. Av denna anledning
beräknas han vara oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet under hela november
månad 1958, vilket härmed intygas.

Jönköpings läns centrallasarett den
28/10 1958

Tore Moberger
Bitr. lasarettsläkare

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande herr Karlsson, Göran, för
den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr B 63—B 71 samt
bevillningsutskottets betänkanden nr B
10 och B 19—B 21.

Kammarens sammanträde avslutades

kl. 16.03.

In fidenx
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Onsdagen den 5 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Undén anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Ang. ingripanden i fråga om privata pensionskassors
fondmedel i samband
med genomförandet av en allmän
tilläggspensionering, m. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Åmans
interpellation angående ingripanden i
fråga om privata pensionskassors fondmedel
i samband med genomförandet av
en allmän tilläggspensionering, m. m.,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Åman har frågat,
om regeringen har för avsikt att i samband
med genomförandet av en allmän
tilläggspensionering företa några ingripanden
i fråga om de av privata pensionskassor
ägda fondmedlen.

Till svar på den frågan vill jag erinra
om att jag vid anmälan av propositionen
i pensionsfrågan i våras uttalade,
att den pensionsrätt, som någon förvärvat
i redan existerande pensionssystem,
inte skall förfalla på grund av den nya
pensionslagstiftningen. Regeringen hyser
fortfarande denna uppfattning. Det är då
också givet att fondmedel, som har avsatts
för att trygga intjänad pensionsrätt,
inte heller kommer att beröras av den
nya pensionslagstiftningen.

Herr Åman har vidare frågat, om regeringen
planerar några åtgärder i syfte
att underlätta en sådan placering av privata
fondmedel, att frågan om värdebeständigheten
inom enskilt organiserad
pensionering kan bringas närmare sin
lösning.

Som bekant är en av de mest framträdande
svagheterna i den pensionering,
som ordnas på privat väg, att pensioner -

na inte behåller sitt realvärde om penningvärdet
försämras. Pensioner som
samhället svarar för kan däremot hållas
värdebeständiga. Så är det med folkpensionerna.
De kommande allmänna tillläggspensionerna
skall enligt regeringens
mening bli värdebeständiga enligt
samma princip som folkpensionerna.

Redan i pensionsförslaget i våras underströk
jag emellertid, att värdebeständighetens
problem på senare år har diskuterats
även utan direkt samband med
den aktuella pensionsdebatten. Som min
mening anförde jag, att man allvarligt
borde pröva alla uppslag, som kunde
komma fram under ansträngningarna att
åstadkomma värdebeständighet även i
andra försäkringar än inom socialförsäkringen.

I särskilda utskottet, som tillsattes för
att behanda pensionspropositionen, var
samliga ledamöter ense om att frågan om
värdefasta placeringar av bl. a. privata
pensions- och försäkringsfonder måste
utredas.

Utskottets borgerliga ledamöter fann,
att värdesäkringsfrågor i större eller
mindre utsträckning föll inom ramen för
flera pågående utredningar, men de påyrkade
ändå en särskild, skyndsam utredning
därom. De socialdemokratiska
ledamöterna av utskottet pekade på de
pågående utredningarna och framhöll,
att dessa utredningar redan hade i uppdrag
att pröva frågan om värdebeständiga
fondplaceringar o. d. i sammanhang
med andra frågor, där ett ömsesidigt beroende
förelåg. De förutsatte, att utredningarna
skulle begagna alla möjligheter
att så snabbt som möjligt fullfölja sitt
arbete. Som bekant anslöt sig denna kammare
till den av de socialdemokratiska
ledamöterna hävdade uppfattningen, medan
andra kammaren antog de borgerliga
utskottsledamöternas förslag till yrkande.

Med samma motivering, som särskilda
utskottets socialdemokratiska ledamöter

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. ingripanden i fråga om privata pensionskassors fondmedel i samband med
genomförandet av en allmän tilläggspensionering, m. m.

anförde, avvisade sedermera B-riksdagen
under sommaren motionsvis framställda
yrkanden om en ny utredning om värdebeständiga
fondplaceringar in. m.

Under hänvisning till det anförda vill
jag med anledning av herr Åmans fråga
uttala, att de åtgärder som kan komma
att vidtagas för att underlätta en i möjlig
mån värdesäker placering av privata pensionsfonder
o. d. i första hand får bli
beroende av vilka resultat de pågående
utredningarna kommer fram till.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation.

Jag kan säga att på den första punkten
var svaret vad jag hade väntat, och jag
är glad över att ännu en gång få klarlagt,
att genomförandet av en ny pensionslag
inte innebär någon förändring i
den allmänna uppfattningen om dispositionsrätten
till de fondmedel, som
finns i privata pensionskassor, och att
medlen oberoende av den nya lagen och
dess konsekvenser kommer att vara de
försäkrades egendom.

På den andra punkten, som gäller värdebeständigheten,
är jag visserligen medveten
om att detta är en allmän fråga,
som rör försäkringar över hela fältet,
men i detta fall börjar man nog mer och
mer att luta över åt den uppfattningen,
att en större liberalisering skulle kunna
göra sig gällande i fråga om fondmedlens
placering. Om vi nu betraktar vårt
näringsliv och dess utveckling under
några decennier, kan vi säga att det
som helhet är väl konsoliderat och underkastat
en ständig expansion; det är
med andra ord framgångsrikt. Placeringar
av fondmedel i detta näringsliv,
om det sker med tillräcklig spridning,
borde kunna i större utsträckning än
hittills varit fallet ge värdebeständighet
åt vissa fondmedel. Det är då angeläget
— och detta gäller all försäkring -— att
man får eventuella hinder för sådan placering
undanröjda. Jag har syftat till
att få detta belyst med min fråga.

Det kan visserligen sägas, att när det
gäller den speciella fråga som vi här
berör, nämligen frågan om pensionskassorna
och deras medel — jag vill förutskicka
att jag inte är så underkunnig om
dessa pensionskassors förhållanden att
jag kan tala med någon sakkunskap därom
— man har att ta hänsyn till inte
bara de försäkrades intresse av att medel,
som kanske kommer att ligga kvar
i form av fribrevsmedel i dessa pensionskassor,
blir värdebeständiga, utan också,
som jag ser det — under förutsättning
att medlen kan lösgöras — till det förhålandet
att det måste vara ett allmänt intresse
av högsta rang, att man inte i
samband med en sådan reform får en
utflytning av fondmedel till konsumtion.
Om folk räknar med att deras medel
kommer att bli innestående under lång
tid och i fruktan för penningvärdeförsämring
tar ut dessa medel i avsikt att
göra dem värdebeständiga men ändå
frestas att konsumera dem, måste det ur
allmänekonomisk och ur samhällets synpunkt
vara av intresse, att dessa medel
i stället bevaras intakta. Det är lättare
att göra detta i den mån man kan garantera
medlens ägare, de försäkrade, att
medlen kan bli värdebeständiga.

Gentemot detta kan naturligtvis sägas,
att det finns andra möjligheter för
de pensionsförsäkrade att söka tillgodose
värdebeständigheten i fråga om fribrevsmedel.
Jag är inte blind för att man
genom de överskottsmedel, som företagarna
eventuellt kan få vid en övergång
till det nya systemet med minskade utgifter
för de nu pensionsförsäkrades
kommande pensioner, skulle kunna bidra
till att åstadkomma en viss värdesäkring
av de nu befintliga fondmedlen.
Men jag betraktar frågan om fondernas
värdebeständighet, herr talman, inte bara
som en de försäkrades angelägenhet utan,
som jag sade, också såsom en angelägenhet
ur allmänna synpunkter, ur samhällssynpunkt.

Jag har ingen anledning att kritisera
socialministerns förklaring, för vilken
jag är tacksam, men jag vill gärna säga
att jag saknade en sak. Jag skulle nämli -

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

gen gärna ha sett — utöver hänvisningen
till det tidigare av utskottslcdamöterna
uttalade önskemålet om en skyndsam behandling
av förevarande fråga — ett uttalande
av socialministern, att han för
sin del anser det ytterst angeläget att
denna utredning påskyndas så att dessa
ting kan klarläggas, innan man genomför
en eventuell lagstiftning. Men
det är ju, herr talman, inte för sent för
socialministern att göra den deklarationen
nu, om han så skulle vilja.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om inrättande av en lärostol i oligofreni

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 63, i anledning av väckt motion
om inrättande av en lärostol i oligofreni
vid något av rikets universitet eller
karolinska institutet.

I en inom första kammaren av herr
Edström väckt motion (I: B 7) hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag i frågan om inrättande
av en lärostol i oligofreni (professur
eller laboratur) vid något av universiteten
eller karolinska institutet, i
första rummet vid Lunds universitet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen I: B 7 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Motionärernas syfte är i
första rummet att åstadkomma en utredning
om behovet av en lärostol i oligofreni,
inte att nu inrätta en sådan. I motionen
har framlagts ett ganska omfattande
utredningsmaterial, som huvudsakligen
erhålits från medicinalstyrelsen.
Riktigheten av detsamma har inte på något
håll bestritts. Samtliga hörda fakulteter
och lärarkollegiet i Stockholm har
vitsordat angelägenheten av att oligofreniforskning
kommer till stånd och tillstyrker
utredning i ärendet. Liksom motionärerna
understryker samtliga dessa

Om inrättande av en lärostol i oligofreni
vetenskapliga myndigheter, att det här
förefinnes ett mycket stort material, som
ligger oanvänt ur forskningssynpunkt.
Vipeholms sjukhus är ett av de största
sjukhusen i Europa för vård av lågtstående
sinnesslöa. Det är ganska självklart,
att man bör försöka att på något sätt till
mänsklighetens fromma utnyttja detta
mycket stora material. Man har här även
vissa möjligheter att åstadkomma forskningslokaler.
Lunds fakultet påpekar
dessutom, att man i Lund har en anstalt
för blinda med komplicerat lyte, som
erbjuder ytterligare möjligheter för
forskning på detta område. I Lunds närhet
finns ytterligare ett flertal anstalter,
vars klientel i stor utsträckning består
av sinnesslöa.

Fakulteten understryker vidare, att ett
fruktbart samarbete torde kunna förväntas
med en rad andra universitetsinstitutioner
i Lund, förutom de medicinska
framför allt även den genetiska, där redan
nu forskning beträffande sinnesslöhet
bedrives. Kammarens ärade ledamöter
har väl redan hört talas om det framstående
arbete, som där bedrives under
laborator Levans ledning.

Kanslern för rikets universitet avstyrker
emellertid motionerna med en ganska
egendomlig motivering. Han säger
nämligen, att först sedan allmänpsykiatriens
forsknings- och undervisningsbehov
blivit tillgodosedda och barnpsykiatrien
hunnit få en fastare vetenskaplig
förankring vid rikets universitet torde,
såsom medicinska fakulteten i Göteborg
framhållit, det vara lämpligt att upptaga
frågan om specialforskning (inklusive
oligofreniforskning) och specialprofessurer
inom psykiatriens ram.

Vad säger då Göteborgs medicinska fakultet?
Jo, den säger: liksom motionärerna
finner fakulteten, att oligofreniforskning
har anknytning till många viktiga
grenar inom medicinen, och att genetiken
därvid bildar en hörnsten, samt
att det medicinska ämnesområde, där
oligofrenierna har sitt egentliga hemvist,
är psykiatrien. Man säger icke, att det
är ett specialområde inom psykiatrien.

Den som har erfarenhet av praktisk
sjukvård vet, att sinnesslövården är helt

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Om förbättrade sjö- och flygförbindelser
särskild från sinnessjukvården. Sannolikheten
för att oligofreniforskningen
skulle kunna tillvaratagas bättre, om vi
får fler professorer i allmänpsykiatri, är
försvinnande liten. Att kanslersämbetet,
där ju erfarenheten av praktiska sjukvårdsfrågor
torde vara relativt begränsad,
uttalat sig på detta sätt, är förklarligt,
men att statsutskottets andra avdelning,
där dock viss praktisk sjukvårdserfarenhet
torde finnas, ansluter sig till
kanslerns uttalande, är mer förvånande.

I problemets natur ligger, att det alltmer
kommer att tränga till sin lösning.
Vi får säkerligen tillfälle att i framtiden
återkomma till denna fråga.

Jag har, herr talman, i dag därför inte
något särskilt yrkande.

Häri instämde fru Sjöström-Bengtsson
(s).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det är ändå på det sättet,
att medicinska fakulteten i Göteborg
ganska tydligt har sagt sin mening på
denna punkt och att kanslern har åberopat
fakultetens yttrande, eftersom det
sammanfaller med hans mening. Vi har
i vår recit velat redogöra för dessa förhållanden.
Alla som vill sätta sig in i
frågan kan läsa därom nederst på s. 2,
Där har yttrandet från fakulteten i Göteborg
och likaså kanslerns mening redovisats.
Jag anser därför inte att det
är mycket mer att tillägga.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

B 64, i anledning av väckta motioner
angående omjustering av reglerna
för fastighetstaxeringsvärdenas inverkan
på beräkningen av stipendier vid
vissa läroanstalter; och
nr B 65, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet för lärare på

mellan Gotland och fastlandet, m. m.

skolans lågstadium att få sin utbildning,
förlagd till lärarhögskolan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbättrade sjö- och flygförbindelser
mellan Gotland
och fastlandet, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 66, i anledning av väckta motioner
angående dels förbättrade sjö- och
flygförbindelser mellan Gotland och
fastlandet, dels ock fraktlindringsbidrag
för transport av motorfordon mellan ön
och fastlandet.

I en inom första kammaren av herr
Franzén väckt motion (I: B 50) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning av frågan om förbättrade
sjö- och flygförbindelser mellan Gotland
och fastlandet i enlighet med motionens
syfte.

I en av samme motionär väckt motion
(I: B 52) hade vidare hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag rörande särskilt fraktlindringsbidrag,
att avräknas mot bilskattemedlen,
för transport av motorfordon på
reguljär båtlinje mellan Gotland och fastlandet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

a) att motionen I:B 50 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

b) att motionen I:B 52 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Det är två motioner —
I: B 50 och I: B 52 — som legat till grund
för statsutskottets utlåtande B 66.

Jag skall först säga några ord om motionen
1:81, där det begäres en ny
skyndsam utredning om trafiken mellan
Gotland och fastlandet. Det är ingen

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Om forbattrade sjo- och flygförbmdelser mellan Gotland och fastlandet, m. m.

ny fråga som tagits upp. Den har diskuterats
många gånger tidigare i detta hus.
År 1945 tillsattes en utredning angående
dessa spörsmål. Utredningen blev färdig
1951. Den förordade då en ny organisation
för trafiken mellan Gotland och
fastlandet, en trafikorganisation, ägd av
gotländska företag, organisationer och institutioner.
För de investeringar, som en
sådan lösning skulle medföra, avsågs
statlig hjälp i form av lån. Sedan dess
har det inte gjorts några andra mera betydande
insatser på detta område än aft
en lokal kommitté tillsatts av länsstyrelsen
i januari 1956.

Man kan kanske tycka att det är tillräckligt
att denna lokala kommitté håller
på att utreda förbindelserna. Varför
har det då väckts en motion om en ny
utredning? Jo, det är därför att den av
länsstyrelsen tillsatta lokala kommittén
— enligt vad den själv uttalat — har att
syssla med blott detaljspörsmål inom detta
stora frågekomplex. Detta framgår
också av det i utskottsutlåtandet refererade
yttrandet från kommittén över motionerna.

Härtill kommer att förhållandena sedan
år 1955 liar ändrats väsentligt. År
1945 hade flyget en mycket liten uppgift
när det gällde personbefordran — nu är
flygets andel i frågan om personbefordran
mycket större. Detta gör givetvis att
trafikunderlaget splittras på båt- och
flygförbindelserna. Det är därför angeläget
att man ser över alltsammans på
en gång. Under de år som gått har även
trafikunderlaget när det gäller båtarna
ändrats. I somras har satts in en ny båt,
som går på traden Visby—Klintehamn—
Västervik. Jag menar för min del att det
är angeläget att underlaget inte splittras
mera. I så fall kan den reguljära båttrafiken
mellan Gotland och fastlandet äventyras.
Av luftfartsstyrelsens yttrande
över motionen framgår, att styrelsen förutsåg
att i en ej alltför avlägsen framtid
flyget ävenledes kunde komma att övertaga
postbefordran till ön och att fraktflvget
kunde utvecklas till en mera regelbunden
trafik. En dylik utveckling
komme att understödjas av luftfartsstyrelsen.
Detta är ju bra, men trafiken

kommer ändå att splittras på flygtrafik
och båttrafik. Därför tycker jag att man
borde se över trafikproblemet mera allsidigt.
Utskottet har menat att detta inte
är nödvändigt. Utskottet anser att det
räcker med den lokala kommittén, som
enligt vad den själv säger har hand om
detaljspörsmål. Då återstår för mig bara
att hoppas att denna kommitté skyndar
på med den ena detaljen efter den andra,
så hela trafikkomplexet blir utrett och
färdigt fortast möjligt.

Jag kan inte underlåta att påpeka, att
den lokala kommittén och statsutskottet
har uttalat att kommittén bör få fortsätta
med sitt arbete ostört. Men eftersom
denna fråga väcktes första gången redan
1945 och den lokala kommittén tillsattes
i januari 1956, kan det inte skada med
en liten påstötning, så att det verkligen
blir någonting uträttat. Detta behöver väl
icke innebära att kommittén blir störd i
sitt arbete.

Jag kommer sedan till ett annat spörsmål,
ett detaljspörsmål som behandlas i
motionen I:B 52. Jag har i den motionen
yrkat att riksdagen »må i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning och förslag rörande särskilt
fraktlindringsbidrag, att avräknas mot
bilskattemedlen, för transport av motorfordon
på reguljär båtlinje mellan Gotland
och fastlandet». Detta är också en
fråga som diskuterats tidigare. Även därom
motionerades vid fjolårets riksdag.
Men utskottet har behandlat denna motion
ungefär på samma sätt som den föregående.
Utskottet menar att den lokala
kommittén skall ta hand om detta också.

Jag vet inte om utskottet har tänkt igenom
hur orättvis denna fråga är för
gotlänningarnas del. Vi vet alla här i
kammaren att Gotland har ett avskilt
läge. Biltätheten på Gotland är lika stor
som i andra delar av landet. Gotlänningarna
får betala samma bilskatter som
folk i andra delar av landet, men vi har
inte möjlighet att köra på riksvägnätet
annat än om vi betalar 125—150 kronor
per gång och bil för att komma över
till fastlandet. Vi är eljest hänvisade til!
att köra på det mycket begränsade område
som länet utgör. Utskottet har som

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Om förbättrade sjö- och flygförbindelser
sagt inte gjort någonting åt den saken.
Vid fjolårets riksdag infordrades, när
denna fråga då var väckt, yttranden från
öutredningen, som nu är färdig med sitt
arbete, och även från den lokala kommittén.
De sade enstämmigt båda två,
att det var angeläget med ett sådant här
fraktlindringsbidrag. Jag vill erinra om
att för bussägare, som skall över och
köra på fastlandsvägarna med en stor
buss, kostar det 700—800 kronor att
komma över med bussen till fastlandet.

Jag är inställd på att en lösning av
hela trafikproblemet kommer att dröja
om det inte skall gå snabbare än hitintills.
Då menar jag att detta detaljspörsmål
kan lösas provisoriskt tills
problemet i sin helhet blir löst. Det är
därför som denna motion har blivit
väckt.

Man har som sagt inte velat vara med
om det. Jag tycker att det borde ha varit
angeläget för utskottet att understryka
vad utredningen och den lokala kommittén
sade vid fjolårets riksdag. Den
gången understödde de motionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Den ärade motionären
har ju här framfört sina synpunkter på
de föreliggande motionerna om ytterligare
utredningar, och det finns därför
inte någon anledning för mig att fördjupa
mig i dem. Jag vill bara i likhet
med utskottet här konstatera, att allt
väsentligt i de problem som motionären
här berör är föremål för utredning eller
har utretts. Dessa motioner har också
varit ute på remiss till luftfartsstyrelsen,
sjöf artsstyrelsen och länsstyrelsen på
Gotland, och samtliga remissmyndigheter
är överens om att någon ytterligare
utredning knappast är påkallad på det
stadium som man här befinner sig. Den
sista utredningen, en lokal sådan med
statsstöd som ännu inte är färdig, räknar
med att inom en snar framtid kunna
avge förslag i frågan. När då resultatet
från denna lokala utredning föreligger,
liksom resultatet från de tidigare utred -

mellan Gotland och fastlandet, m. m.

ningarna, är det dags att undersöka, om
det finns behov av kompletterande utredningar
i det föreliggande frågekomplexet.

Det har således förekommit inte mindre
än tre utredningar på dessa områden.
Man tycker då att tiden snart borde vara
mogen för att gå från utredningsstadiet
till handling och inte bara utreda i all
oändlighet. Utskottet anser sig därför
kunna utgå från att de för öns befolkning
och näringsliv så väsentliga kommunikationsproblemen
kommer att bli
föremål för statsmakternas prövning i ett
större sammanhang och inom en nära
framtid.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Det sista inlägg som utskottets
ärade talesman gjorde vill jag
understryka, nämligen att man bör gå
från ord till handling i denna sak. Har
motionen i någon mån påskyndat denna
utveckling, har motionen icke varit förgäves.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera av de båda punkterna
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
punkten a förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på bifall till motionen I:B 50; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Beträffande punkten b, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock bifall till
motionen I: B 52.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Om viss tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens tjänst

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

B 67, i anledning av väckt motion
angående förslag till en mellanriksväg
från Arjeplogs kommun till Norge; och
nr B 68, i anledning av väckt motion
angående ytterligare järnvägsanläggningar
i Stockholms södra ytterområden.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om viss tjänstårsberäkning för
lärare i de svenska missionssällskapens
tjänst

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 69, i anledning av väckta motioner
angående viss tjänstårsberäkning
för lärare i de svenska missionssällskapens
tjänst.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Söderquist och Ollén (I: B 77) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Borås m. fl. (II: B 51), hade
hemställts, att de lärare, varom i motionerna
vore fråga — sammanlagt något
över 100 folkskollärare och akademiker,
som tjänstgjorde både i Sverige och på
missionsfälten — vilka kunde styrka, att
de under bortovaron stått i annat lands
skolväsen, måtte vid sökande och återupptagande
av tjänst i hemlandet få tillgodoräkna
sig den löneklassplacering de
hade, då tjänsten i hemlandet avbröts
för skoltjänst i utlandet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: B 77 och II: B 51 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, Pålsson, Anders
Johansson, Malmborg, Rubbestad, Ståhl
och Hansson i önnarp samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionerna och därför hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: B 77 och II: B 51, besluta, att
de lärare, varom i motionerna vore fråga,
vilka kunde styrka, att de under bor -

tovaron stått i annat lands skolväsen,
måtte vid sökande och återupptagande
av tjänst i hemlandet få tillgodoräkna sig
den löneklassplacering de hade, då tjänsten
i hemlandet avbröts för skoltjänst i
utlandet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Den motion som här
föreligger har varit föremål för misstolkningar.
Motionärerna yrkar inte på
att lärare, som går ut på svenska missionsfält,
skall under denna sin tjänstgöring
få tillgodoräkna sig tjänstår,
utan motionärernas blygsamma hemställan
går endast ut på att de inte skall förlora
de intjänade tjänstår, som de hade
innan de började denna sin verksamhet.
Nu säger statskontoret, som är en av de
remissinstanser som har yttrat sig, att
syftet med föreliggande motion gäller en
relativt fåtalig lärargrupp och att detta
bör kunna tillgodoses inom ramen för nu
gällande bestämmelser. Det är nog inte
så alldeles säkert.

I missionsrådets remissyttrande heter
det, att under årens lopp har många av
de lärare, som längre eller kortare tid
arbetat i främmande länders skolväsen,
återgått till sin tjänst i hemlandet och
då förlorat den löneplacering som de
hade innan de började sin verksamhet
utomlands. I yttrandet sägs vidare, att
erfarna och dugliga lärare med många
års meriterande tjänst i Sverige på detta
sätt fått återgå till den lägsta för vederbörande
gällande löneklassen. De har
alltså kan man säga bestraffats för att de
givit sig ut och arbetat i de underutvecklade
länderna. Detta har synts reservanterna
icke vara en rättvis ordning.
Även om det förhåller sig så, att Kungl.
Maj :t, eller vilken instans det är som bedömer
dessa frågor, behandlar dessa lärare
välvilligt, är de icke säkrade att
få stå kvar i sin gamla löneklass under
nuvarande förhållanden, för att nu inte
tala om den onödiga byråkrati som följer
med nu gällande ordning.

Jag vill erinra om att läkare som arbetar
ute på missionsfälten inte bara är
tillerkända rätt att få stå kvar i sina
gamla löneklasser. De får också under

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Om viss tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens tjänst

vissa villkor räkna tjänstår under den
tid de verkar ute på missionsstationerna.
För min del — om jag skall uttala
en egen mening i denna sak — håller
jag före, att den rätten borde tillerkännas
även de lärare, varom här nu är
fråga. Det gäller ju ingen utgift för
statsverket, om det nu verkligen förhåller
sig så att Kungl. Maj:t förfar välvilligt
i alla de fall av detta slag som kommer
under dess behandling. Men den
nuvarande ordningen är ägnad att avskräcka
lärare från att ge sig ut och
arbeta i underutvecklade länder. Det
kan näppeligen vara en tillfredsställande
ordning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Liksom herr Ohlon yrkar
jag bifall till reservationen till utskottsutlåtandet,
vilket innebär bifall till
min och herr Ollens motion i ämnet.
Även i herr Ohlons motivering till detta
yrkande vill jag instämma, och jag kunde
måhända nöja mig med detta instämmande.

Låt mig bara, herr talman, utöver
detta erinra kammarens ledamöter om
att herr Ohlon har åtta medreservanter.
Det är alltså en ingalunda föraktlig
grupp från statsutskottet, som velat tillstyrka
vår motion. Därutöver vill jag
bara understryka det som herr Ohlon
redan har antytt, nämligen att remissvaren
i detta fall är i sällsynt hög grad
tillstyrkande.

Jag nöjer mig, herr talman, med detta
utomordentligt korta anförande. Jag
tror mig kunna förhoppningsfullt vädja
till kammarens ledamöter att rösta med
reservanterna.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag befinner mig i ett
rätt egendomligt läge, när jag nu kommer
alt tala för utskottets förslag, som
går ut på avslag på motionen. Detta gör
jag — det vill jag understryka, ehuru
det låter paradoxalt — därför att jag an -

ser att motionen inte går tillräckligt
långt, och dessutom pågår det en utredning
just i den fråga det här gäller.

Herr Ohlon nämnde att man har misstolkat
motionen på vissa punkter och
trott att den åsyftat tjänstårsberäkning,
men den talar inte om tjänstårsberäkning.
Jag vill redan från början säga,
att jag anser att detta är fel, ty detta är
kanske den viktigaste delen av det problem
som här har tagits upp.

Samtidigt som jag mot bakgrunden av
vad jag nu har sagt vill uttrycka min
uppskattning av de utomordentliga insatser
som dessa människor gör, vill jag
betona att det finns en rad andra grupper,
som också gör stora insatser på det
område det här gäller.

Jag vill påminna om att utskottet tillsammans
med en del remissinstanser,
som dock har gått emot motionen för
närvarande, klart understryker att det i
princip inte finns någonting att erinra
emot yrkandena i motionen. Det är alltså
ingen diskussion om målet, utan det
gäller väsentligen medlen. Jag tycker
nog att man borde kunna ena sig om att
gå fram efter de linjer som utskottet
föreslår utan att vädja till hjärtats stämma,
som kan vara nog så viktig i sitt
sammanhang men som jag ändå inte tycker
skall behöva tala här.

Man säger i motionen att det inte är
riktigt att dessa människor skall behöva
lida oskäliga förluster. Nej, jag anser
inte att de skall behöva lida några förluster
alls, och det är till ett sådant förslag
som jag hoppas att den nu pågående
utredningen skall komma fram.
Man har här ryckt loss en liten grupp
och halvt om halvt begärt att den skall
hållas skadeslös. Det finns ju också andra
grupper. Jag talade i dag på morgonen
med en sjömanspräst, som varit i
Hamburg och Melbourne i elva år. Då
han kom hit och fick en tjänst, placerades
han i lägsta löneklassen, inte lönegraden
som det står i motionen och som
herr Ohlon också sade, ty ordet lönegrad
ger i detta sammanhang ingen vettig
mening.

Jag vill också i förbigående nämna,
att avbrott i anställning i Sverige, som

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Om viss tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionösällskapens tjänst

inte överskrider tre år, icke påverkar
löneklassen.

Som herr Ohlon nämnde prövas varje
fall av Kungl. Maj:t. Då förhållandena
kan vara ganska olikartade, kan det behövas
en individuell prövning; det har
lönenämnden, statskontoret och jag tror
också skolöverstyrelsen understrukit.
Anser man att detta är en förvaltningsmässig
omgång, å la bonne heure, då
hoppas jag att man skall komma ifrån
denna så småningom, men det bör ske
först efter ordentlig förberedelse, så att
man inte handlar än si och än så och
än annorlunda. Utredning pågår inom
skolöverstyrelsen, och uppdraget sträcker
sig vidare än yrkandet i motionen,
det anser jag vara kvintessensen i sammanhanget.
Utredningen avser nämligen
både meritberäkning och tillgodoräkning
i löne- och pensionshänseende.

Jag anser inte att man i och för sig
skall falla i farstun för att det pågår
en utredning och låta en massa nödvändiga
och viktiga saker uppskjutas år efter
år endast av det skälet, men hela
femte avdelningen inom statsutskottet
har utan undantag blivit övertygad om
att det i detta fall är riktigt att vänta
på den pågående utredningen. På det
sättet gagnas inte bara denna grupp
utan också eventuellt även andra grupper.

Det står en sak i motionen, som herrar
motionärer kanske kan upplysa om.
Jag har sagt att utredningsuppdraget
sträcker sig vidare än motionens yrkande
och även avser tjänstårsberäkning.
Nu står det i motionen: »Av flera skäl
avstår vi likväl ifrån ett yrkande i den
riktningen.» Det skulle vara intressant
att få veta, vilka skäl det är som har
hindrat motionärerna att yrka på den
saken. Vi har inte kunnat få fram något
skäl vid avdelningens behandling av motionen.

Då kan man visserligen invända, att
utredningen kanske kommer att dra ut
på tiden, eftersom det är många och
svåra problem som här berörs och många
grupper inom landet som inte har fått
denna fråga löst. Ja, utredningen kanske
kommer att ta en viss tid, då det är

2 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

fråga om svåra och invecklade problem.
Men om så skulle bli fallet händer ju
ingenting annat än att Kungl. Maj:t såsom
hittills får avgöra saken från fall
till fall, och jag har grundad anledning
antaga, att Kungl. Maj:t är mycket generös
när det gäller att ta ställning till
dessa frågor.

Jag tror därför, herr talman, att man
gagnar hela saken på längre sikt och i
vidare bemärkelse, om man i dag går på
utskottets linje. Därför yrkar jag också
bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Fröken Ebon Andersson
började sitt anförande med att säga, att
hon befinner sig i ett egendomligt läge.
Jag ber att få instämma i detta konstaterande.

Fröken Andersson förklarar, att hon
ingenting har att erinra mot motionens
syfte och att hon i det avseendet befinner
sig i samma situation som statskontoret.
Men, tillägger fröken Andersson,
hon har svårt att yrka bifall till motionen
emedan den inte går tillräckligt
långt. Detta är väl, herr talman, ett ganska
egendomligt sätt att resonera. Om
man här inte kan vinna allt på en gång
utan måste gå fram etappvis, menar fröken
Andersson alltså att det är bäst att
avstå från allt.

Fröken Andersson hänvisar liksom
statsutskottet i sitt utlåtande till att en
utredning om dessa problem försiggår
inom skolöverstyrelsen. Den utredningen
gäller inte bara att lärarna inte skall
mista sin löneklassplacering, utan också
därutöver att de skall få tillgodoräkna
sig tjänstårsberäkning. Men, ärade ledamöter,
denna utredning avser endast
statskyrkans missionärer och icke de
missionärer som verkar i andra kyrkliga
samfunds tjänst. Utredningen har således
en begränsad räckvidd.

Motionärerna syftar, såvitt jag förstår,
bland annat till att få till stånd en konsekvent
och enhetlig behandling av dessa
ärenden. Av handlingarna framgår
att de, som fröken Andersson sade, uppenbarligen
behandlas än si och än så

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Om viss tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens tjänst

och än annorlunda — fastän på annat
sätt än fröken Andersson menade.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag trodde att jag hade
motiverat min ståndpunkt så tydligt, att
till och med herr Ohlon borde kunna
fatta vad jag menade.

Jag sade icke, att det är svårt att yrka
bifall till motionen därför att den inte
går tillräckligt långt. Yad jag sade var
i stället, att allt här hänger samman,
varför man i detta fall som på så många
andra områden när det gäller utredningar
inte bör bryta loss en liten del
av problemet. Det kan nämligen, herr
Ohlon, hända, att om man nu bryter
loss detta isolerade problem och den
begärda ändringen kommer till stånd, så
säger man kanske, att nu har de fått
vad de begärt och att det är tillräckligt.
För mig är huvudsaken, att det också
gäller andra grupper, som bör komma
in under samma bedömning.

Jag slår fast att jag är positivt inställd
till denna sak och vill ha till stånd en
lösning. Jag vill också erinra om att
Kungl. Maj:t intill dess att de önskade
reglerna är klara och uppdragna har
den prövningsrätt som här bör förefinnas
enligt de sakkunniga myndigheternas
utlåtande.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber bara att med
tillfredsställelse få konstatera, att fröken
Andersson är på väg mot klarhet.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag vill gärna framhålla,
att när jag läste denna motion kände jag
stora sympatier för den. Under behandlingen
i avdelningen kom jag emellertid
underfund med att problemet kanske
inte är fullt så enkelt som man kunde
tro vid en hastig genomläsning av motionen,
utan att det här i stället rör sig
om en ganska invecklad fråga.

Jag kanske ändock skulle ha röstat för

bifall till motionen, om jag inte hade
bibringats den uppfattningen, att det
inte har hänt någon större olycka hittills
genom den ordning man tilllämpat. Hittills
har nämligen enligt vad jag kunnat
inhämta ingen som begärt att få tillgodoräkna
sig de tjänstår, som vederbörande
har från tidigare anställning i Sverige,
fått avslag på en dylik framställning.
Man skulle emellertid vålla en hel
del krångel genom att nu utan grundliga
förberedelser skriva generella regler för
denna tjänstårsberäkning. Det skulle, anser
jag, leda till mera krångel för en lärare
som återvänder till Sverige efter
tjänstgöring i missionens tjänst än om
vi nöjer oss med den hittillsvarande ordningen
att var och en i det enskilda fallet
får göra en framställning till Kungl.
Maj :t, som man nästan kan utgå ifrån
kommer att bifallas. Denna ordning förefaller
mig betydligt mindre krånglig
än att riksdagen här skulle söka fastställa
några generella regler, som det
skulle vara svårt att få fram och som
dessutom skulle vara mycket svåra att
följa.

Herr Ohlon hade vidare litet svårt att
förstå, att jag liksom fröken Andersson
hade kommit till den uppfattningen, att
motionen inte går tillräckligt långt. Jag
tycker nog liksom fröken Andersson, att
de människor som det här gäller borde
få tillgodoräkna sig tjänstetid även i utlandet,
såsom motionärerna har begärt.
Men brukar det inte, herr Ohlon, vara
på det sättet, om riksdagen bifaller en
motion av detta slag, att det då är rätt
svårt att åtminstone inom en snar framtid
komma tillbaka och få riksdagen att
gå ännu längre? Jag tror liksom fröken
Andersson att det är betydligt större utsikter
att få igenom denna sak, om man
tar allt på en gång.

Herr Ohlon sade vidare att skolöverstyrelsens
utredning bara gällde statskyrkans
missionärer — i själva verket gäller
den lärarna i missionsskolorna —
men det är väl alldeles självklart, om
skolöverstyrelsen genom sin utredning
får fram generella regler, att det inte
är någon som helst svårighet att tillämpa
dessa generella regler även för de lä -

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Om viss tjanstarsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens tjänst

rare som tjänstgör på andra missionsområden
än svenska statskyrkans. Det förefaller
åtminstone mig alldeles självklart
att man inte kan ställa dessa utanför.

Med hänsyn till att utredning pågår
inom skolöverstyrelsen och att det inte
har hänt någon större olycka under den
långa tid som har gått ansåg jag liksom
alla andra inom femte avdelningen, att
det inte heller kan hända någon större
olycka om vi väntar eller annat år för
att ta slutgiltig ställning till hela detta
problem på en gång.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Om denna debatt skulle
kunna leda till att direktiven för den
här omnämnda utredningen ändrades till
att gälla en allsidig utredning rörande
här ifrågavarande befattningshavare i
allmänhet, så tror jag att detta skulle
vara en lycklig utgång. Jag delar nämligen
inte fullt den optimism som herr
Andersson här nyss gav uttryck för. Det
står dock klart och tydligt i direktiven
att det gäller kyrkans mission. Följaktligen
kan man inte därav dra någon bestämd
slutsats om i vilken mån resultatet
kommer att anses gälla också för
andra grupper, och då är ju det hela en
halvmesyr i alla fall; man löser inte
frågan.

Jag kan ju inte ställa något yrkande
om ändring av direktiven, men jag hoppas
att regeringen med anledning av den
här debatten vill utvidga skolöverstyrelsens
utredningsarbete till att omfatta
även andra grupper och icke allenast
kyrkans mission.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det kanske kan finnas
anledning att i denna debatt erinra om
innebörden i regeln om tre års avbrott.
Det är alldeles uppenbart att denna regel
är ett uttryck för att samhället vill
behålla sina anställda i tjänst så långt
som möjligt och ge favörer åt dem som
blir kvar i statlig tjänst. Vi känner ju

igen detta problem från andra områden,
och vi vet att exempelvis en lärare som
tar tjänst i en annan skola inom landet,
i vilken staten inte är engagerad, kan bli
lidande på detta i tjänstårshänseende.
Samma sak gäller även andra befattningshavare
än lärare. Jag tror att det
egentligen är bäst för motionärernas vidkommande,
om det nu aktuella kravet
icke blir genomdrivet. Jag delar den
uppfattningen att det är till fördel för
vederbörande, om vi kan komma ifrån
att spika fast generella regler och det
i stället kan göras en bedömning från
fall till fall. Om riksdagen skulle bifalla
motionen, skulle detta få konsekvenser
för framtida riksdagsbeslut. Det kan icke
undvikas att vi här i riksdagen framdeles
får syssla med andra ärenden, där
man kommer att åberopa riksdagens
handläggning av det nu ifrågavarande
ärendet som skäl för ståndpunktstagande.

Icke minst från den utgångspunkten,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Ohlons uttalande vill jag framhålla, att
åtminstone jag under debatten i femte
avdelningen fick den uppfattningen, att
man inte skiljer mellan dem som arbetar
på statskyrkans missionsfält och på de
frireligiösa kyrkornas missionsfält på olika
håll ute i världen. Vad vi såg till var
just svårigheterna att få fram generella
regler, och därför skulle det vara ganska
lyckligt att avvakta den pågående utredningen.

Jag kan aldrig tänka mig, att avdelningen
skulle göra helomvändning i det
fallet och mena, att de generella regler,
som efterlystes, bara skulle gälla för
dem, som arbetar på statskyrkans missionsfält.
Jag är i det fallet betydligt
mera optimistisk än vad herr Lindblom
är just med hänsyn till vad som förekom
vid behandlingen inom femte avdelningen
— detta, som sagt, under förutsättning
att det inte sker någon stor
sinnesförändring där.

''20

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 69, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 52.

Därjämte både 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr B 70, i anledning av
väckta motioner angående vissa ändringar
av bestämmelserna om löneklassuppflyttning
m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om ersättning åt lantbruksinspektoren
Eric Hellner för vissa
rättegångskostnader

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 71, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt lantbruksinspektoren
Eric Hellner för vissa rättegångskostnader.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fru Nilsson
och herr Robert Johansson (I: B
113) samt den andra inom andra kammaren
av herr Björkänge (II: B 145),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
tillerkänna inspektor Eric Hellner
ett belopp av 7 167 kronor för täckande
av de kostnader han åsamkats genom att
han måst hänvända sig till domstol för
att få viss fråga om vattenfallsstyrelsens
skadeståndsskyldighet rättsligt prövad
samt att riksdagen måtte besluta gottgöra
inspektor Hellner med ett skäligt belopp
för svår kroppsskada han lidit.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: B 113 och II: B 145 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord med anledning av motionen nr B
113. Denna motion gäller ersättning för
skada, som vållats inspektor Eric Hellner
vid utbyte av en säkring efter åskväder i
en vattenfallsstyrelsen tillhörig transformator.

En av anledningarna till den svåra skada,
som blev en följd av detta proppbyte,
var antagligen, att transformatorn
var försedd med otillräckliga säkerhetsanordningar.
Att så var fallet tycker jag
också framgår av vattenfallsstyrelsens
utlåtande, som återges i statsutskottets
utlåtande och där vattenfallsstyrelsen anför
bl. a. följande om motionerna: »I
motionerna säges, att föreskriftsenlig
jordning sannolikt skulle ha förebyggt
''följderna av överspänningen och den
eventuella explosionen’. Av utredningen
i målet framgår, att några föreskrifter
om skyddsjordning icke funnits .. .»

Vattenfallsstyrelsen säger alltså inte,

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

att skyddsjordning inte har behövts, utan
att föreskrifter om skyddsjordning inte
har funnits.

Liknande transformatorer fanns vid
den tid då skadan vållades på många
ställen på landsbygden, och det var
praxis, att abonnenterna själva fick utbyta
säkerhetsproppar. De visste då icke
om, vilken risk de därvid löpte.

När inspektor Hellner nu, för att få
en sådan sak konstaterad, har fört talan
vid domstol, har han därigenom orsakats
stora utgifter. Det är alltså nu inte
bara fråga om den svåra kroppsskada
han vållats — han fick synen förstörd
på ena ögat — utan också om de utgifter,
som han har fått vidkännas för att
få skadeståndsanspråken prövade av
domstol.

Jag anser att det vore rimligt, om riksdagen
kunde bifalla den del av motionen,
som gäller hans rättegångskostnader,
inte minst därför att vi får hoppas,
att han genom att väcka denna talan har
fäst uppmärksamheten på bristande
skyddsanordningar och därigenom förebyggt
liknande olyckor i framtiden.

Jag anhåller därför att riksdagen måtte
besluta tillerkänna inspektor Eric
Hellner ett belopp av 7 167 kronor för
täckande av de kostnader han åsamkats
genom att han måst hänvända sig till
domstol för att få frågan om vattenfallsstyrelsens
skadeståndsskyldighet rättsligt
prövad.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag kommer att yrka
bifall till utskottets hemställan under
denna punkt.

Utskottet har verkligt ingående prövat
denna fråga och begärt utlåtande
från statskontoret och vattenfallsstyrelsen.
Båda dessa instanser är fullt klara
över att det inte föreligger några
som helst skäl att tillmötesgå den framställning,
som här gjorts.

Det var otvivelaktigt en svår olycka,
som denne man råkade ut för •— det
har fru Nilsson alldeles rätt i — men
skulle man gå med på att utbetala ersättning
i detta fall, skulle det kunna

föra åtskilligt annat med sig i framtiden.
Enligt de upplysningar utskottet
har fått förhåller det sig dock så, att
han har kvar sin tjänst och därtill uppbär
ersättning från riksförsäkringsanstalten
efter den procentsats som invaliditeten
berättigar till. Det finns alltså
inga, om jag så får säga, ömmande ekonomiska
skäl för att riksdagen skulle bifalla
motionen, vilket icke utesluter att
den händelse, som har inträffat, är utomordentligt
beklaglig. Det har emellertid
inte förelegat någon saklig grund för
att riksdagen skulle gå med på de propåer,
som här har framförts, varför jag
som sagt, herr talman, yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen att därunder
yrkats dels att vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av fru Nilsson,
att kammaren skulle besluta tillerkänna
inspektor Eric Hellner ett belopp av
7 167 kronor för täckande av de kostnader
han åsamkats genom att han måst
hänvända sig till domstol för att få
frågan om vattenfallsstyrelsens skadeståndsskyldighet
rättsligt prövad.

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. upphävande av förordningen
om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 10, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående upphävande av
förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 6 juni 1958 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr B 3, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

1) förordning angående upphävande
av förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt; samt

2) förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.

I propositionen hade framlagts förslag
till omläggning av dödsbobeskattningen
från det nuvarande 2-skattesystemet med
arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt till ett
1-skattesystem med endast arvsskatt. Den
nuvarande arvsskatten föreslogs därvid
höjd med ett belopp, som icke fullt motsvarade
kvarlåtenskapsskatten.

De i propositionen föreslagna skatteskalorna
voro indelade i fyra klasser, betecknade
I—IV. Till skatteklass I hörde
i huvudsak barn och deras avkomlingar
samt efterlevande make, till klass II syskon
och deras avkomlingar samt föräldrar,
till klass III vissa allmännyttiga eller
välgörande sammanslutningar och till
klass IV övriga skattskyldiga.

Avvägning av skatteuttaget mellan olika
kategorier av skattskyldiga hade skett
med syfte att i görlig mån tillgodose efterlevande
makes och barns intressen.
Förslaget innebar även en omfördelning
av skattebelastningen till förmån främst
för flerbarnsfamiljerna. Skatteskalorna
hade utformats så, att skattehöjningar
icke skulle uppkomma, då make eller
barn var ensam arvinge. För flerbarnsfamiljerna
blev det betydande skattelättnader
enligt förslaget.

Höjning föreslogs beträffande flertalet
av de skattefria bottenbeloppen vid arvsbeskattningen.

Vissa lättnader hade föreslagits i fråga
om betalandet av arvsskatten.

Förslaget innebar vidare, att gåvobeskattningen
på motsvarande sätt som
dödsbobeskattningen skulle omläggas
från ett 2-skattesystem till ett 1-skattesystem.
Skattefriheten för gåvor, vilken

1 000	men	icke	2 000	kr: 50	kr.
2 000	»	»	5 000	»: 150	»
5 000	»	»	10 000	»: 600	»
10 000	»	»	20 000	» : 1 600	»
20 000	»	»	50 000	» : 4100	»
50 000	»	»	100 000	» : 13 100	/>
100 000				» : 30 600	»

för närvarande var 3 000 kronor per fyraårsperiod,
skulle ändras till 2 000 kronor
per kalenderår.

Härjämte föreslogs viss utbyggnad av
skatteflyktsspärrarna vid arvs- och gåvobeskattningen,
främst för att få motsvarighet
till de garantier mot skatteflykt
som bestämmelserna om kvarlåtenskapsskatten
nu innehöllo. Även vissa
förslag till effektivisering och förenkling
av beskattningsreglerna framlades.

Förslaget var avsett att träda i kraft
den 1 januari 1959.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till förordning angående ändring i
förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
var i nedan angivna delar så lydande: 28

§, tariffen beträffande klass III

Klass III. För testamentslott tillkommande kyrka,

landsting, kommun eller annan
menighet ävensom hushållningssällskap;

stiftelse med huvudsakligt syfte att
främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller
andra därmed jämförliga kulturella eller
eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att
främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller
sådan sammanslutning, som, utan att
hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose
medlemmarnas ekonomiska intressen,
huvudsakligen fullföljer ovan
angivet ändamål;

folketshusförening, bygdegårdsförening
eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta syfte att anordna
eller tillhandahålla allmän samlingslokal,

utgör skatten, där fråga är om svensk
juridisk person och skattebefrielse ej åtnjutes
jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger

för	1 000	kr.	och	10 %	av	återstoden;
»	2 000	»	»	15%	»	» ;
»	5 000	»	»	20 %	»	» ;
»	10 000	»	»	25%	»	» ;
»	20 000	»	»	30%	»	» ;
»	50 000	»	»	35 %	»	» ;
»	100 000	»	»	40%	»	»

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

28 § sista stycket

För skattelott, som i 11 § 2 mom. sägs,
beräknas skatten efter den klass, gällande
för arvinge eller universell testamentstagare
i dödsboet eller för mottagaren
av det legat varom fråga är, som
medför lägst skatt. Därest skattelotten
icke överstiger, om den skall beskattas
efter klass I, 3 000 kronor, om den skall
beskattas efter klass II, 2 000 kronor och
eljest 1 000 kronor, utgår skatten i klass
I efter 1 procent, i klass II efter 3 procent,
i klass III efter 5 procent och i
klass IV efter 20 procent, överstiger
skattelott, som skall beskattas efter klass
I, 3 000 men icke 6 000 kronor, utgår
skatten med 30 kronor för 3 000 kronor
och 2 procent av återstoden.

Övergångsbestämmelserna, punkten 4

4. Vid tillämpning av bestämmelserna
i 19 och 41 § § i deras nya lydelse skall
iakttagas, att skatt ej må beräknas efter
sammanläggning med gåva, för vilken
skattskyldighet inträtt före den 1 januari
1955. Vad nu sagts skall dock icke
gälla handling, innefattande giltig utfästelse
om gåva av lös egendom.

Till utskottet hade hänvisats nedanstående
i anledning av propositionen
väckta motioner:

I) de likalydande motionerna I: B 31
av herr Hagberg och fru Gärde Widemar
samt II: B 35 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl., vari hemställts,

att riksdagen, under förutsättning att
arvsbeskattningen höjdes, måtte besluta,

1) att nu gällande tariff i 28 § arvsoch
gåvoskatteförordningen skulle tilllämpas
vid beräkning av skatt för förmånstagareförvärv
vid dels kapitalförsäkring
som tecknades före den 1 januari
1959, dels kapitalförsäkring som tecknades
senare och vore utmätningsfri
jämlikt 116 § första stycket lagen om försäkringsavtal,
dels sjuk- och olycksfallsförsäkring; 2)

att, om sådant förmånstagareförvärv
skulle sammanläggas med annat förvärv,
skatten skulle beräknas som om

förmånstagareförvärvet utgjort den högst
beskattade delen av de sammanlagda förvärven; II)

de likalydande motionerna I: B 90
av herr Ohlon m. fl. och II: B 111 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen med ändring av vad Kungl.
Maj :t föreslagit i proposition nr B 3 måtte
i samband med beslutet om kvarlåtenskapsskattens
slopande

1. fastställa skalorna för arvsskatt och
gåvoskatt i enlighet med vad som angivits
i motiveringen i den vid årets förra
riksdag väckta motionen II: 539,

2. avslå det i propositionen framlagda
förslaget, att pensionsförsäkringar skulle
bli föremål för arvs- och gåvoskatt och
att således den nuvarande skattefriheten
beträffande sådana försäkringar skulle
bibehållas oförändrad i arvsskatteförordningen
(AGF),

3. avslå det i propositionen framlagda
förslaget till ändrad lydelse av bestämmelserna
i 39 § AGF angående skattefrihet
för gåva till annans undervisning
och uppfostran och att således även denna
bestämmelse måtte bibehållas oförändrad,

4. besluta, att övergångsbestämmelserna
vad gällde sammanläggning av gåva
med arvs- eller testamentslott eller annan
gåva även skulle gälla s. k. benefik
revers, så att sådan revers, som givits
fyra år före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, ej skulle bli föremål för
sammanläggning,

5. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att vid den fortsatta översyn av
arvsskatteförordningen, som förutsattes
komma till stånd,

dels frågan om skattefrihet för arvseller
testamentslott, som tillkomme efterlevande
make, förutsättningslöst måtte
prövas och

dels frågan om att vid arvsbeskattningen
genomgående införa skattefria grundavdrag
i stället för nuvarande skattefria
gränsbelopp, i första hand för efterlevande
make, måtte utredas;

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

III) de likalydande motionerna I: B 91
av herr Ewerlöf m. fl. och II: B 113 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

a) antaga förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen den
6 juni 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,

b) antaga förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
med den ändringen att 12, 28
och 36 §§,37 § 2 mom. och 39 § samt
övergångsbestämmelserna erhölle den
ändrade lydelse, som i motionerna angivits,

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte företaga en
skyndsam översyn av bestämmelserna i
arvs- och gåvoskatteförordningen med
beaktande av de synpunkter som anförts
i motionen II: 540 vid årets förra riksdag; IY)

de likalydande motionerna I: B
121 av herr Kronstrand m. fl. och II: B
148 av herr Stiernstedt m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
bottenbeloppet beträffande efterlevande
makes arvslott skulle förvandlas till
grundavdrag samt att till följd härav
28 § tredje stycket i föreliggande förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt skulle erhålla
följande lydelse:

Tillfaller lott efterlevande make, skall
vid skattens bestämmande från lotten
såsom skattefritt belopp avräknas ett belopp
av 40 000 kronor;

V) motionen II: B 12 av fröken Vinge
m. fl.; samt

VI) motionen II: B 112 av herr Hansson
i Skegrie m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,

1 000 men icke
3 000 »

6 000 »

20 000
60 000

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr B 3, såvitt anginge nedan under
2) angivna författningsförslag, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående upphävande
av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;
samt

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående ändring
i förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt med följande
ändringar, nämligen

dels att den i 28 § intagna tariffen beträffande
klass III erhölle följande lydelse: Klass

III. För testamentslott tillkommande kyrka,

landsting, kommun eller annan
menighet ävensom hushållningssällskap;

stiftelse med huvudsakligt syfte att
främja religiösa, välgörande, sociala, politiska,
konstnärliga, idrottsliga eller
andra därmed jämförliga kulturella eller
eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att
främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller
sådan sammanslutning, som, utan att hava
till syfte att i sin verksamhet tillgodose
medlemmarnas ekonomiska intressen,
huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål; folketshusförening,

bygdegårdsförening
eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta syfte att anordna
eller tillhandahålla allmän samlingslokal,

utgör skatten, där fråga är om svensk
juridisk person och skattebefrielse ej
åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger

1 000 kr. och 10 % av återstoden;

15% »> » :

20% » » :

25% »> »> ;

30 % » »

3 000
6 000
20 000
60 000

kr:

40
240
690
3 490
13 490

kr. för

» »

3 000
6 000
20 000
60 000

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av forordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

dels att 28 § sista stycket erhölle följande
lydelse:

För skattelott, som i 11 § 2 mom. sägs,
beräknas skatten efter den klass, gällande
för arvinge eller universell testamentstagare
i dödsboet eller för mottagaren
av det legat varom fråga är, som
medför lägst skatt. Därest skattelotten
icke överstiger, om den skall beskattas
efter klass I, 3 000 kronor, om den skall
beskattas efter klass II, 2 000 kronor och
eljest 1 000 kronor, utgår skatten i klass
I efter 1 procent, i klass II efter 3 procent,
i klass III efter 4 procent och i
klass IV efter 20 procent, överstiger
skattelott, som skall beskattas efter klass

l, 3 000 men icke 6 000 kronor, utgår
skatten med 30 kronor för 3 000 kronor
och 2 procent av återstoden.

dels ock att punkten 4 av övergångsbestämmelserna
erhölle följande lydelse:

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig översyn
av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen;
samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I:B 31
av herr Hagberg och fru Gärde Widemar
samt II: B 35 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: B 90
av herr Ohlon m. fl. och II: B 111 av
herr Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna I:B 91
av herr Ewerlöf m. fl. och II: B 113 av
herr Hjalmarson m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: B 121
av herr Kronstrand m. fl. och II: B 148
av herr Stiernstedt m. fl.,

5) motionen II: B 12 av fröken Vinge

m. fl. samt

6) motionen II: B 112 av herr Hansson
i Skegrie m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

I motiveringen under rubriken »Allmänna
synpunkter» hade utskottet yttrat
bland annat, att utskottet funnit det icke
vara påkallat att närmare ingå på de skäl
som åberopats i diskussionen kring
kvarlåtenskapsskatten utan inskränkt sig
till att behandla de överväganden av företrädesvis
praktisk natur som lett fram
till förslaget om skattens avskaffande.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sjödahl, Eriksson, Snygg,
Erik Jansson, Hellebladh, Sundström,
Brandt i Aspabruk, Allard, Ericsson i
Rinna och Carlsson i Västerås, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottets
hemställan under punkten A 2 bort hava
följande lydelse:

2) antaga det---(= utskottet)

----av återstoden;

II) av herrar Spetz, Söderquist, Wolgast,
Alvar Andersson, Gustafson i Göteborg,
Larsson i Luttra och Stenberg, vilka
ansett,

a) att utskottet under »Allmänna synpunkter»
bort anföra:

»Kvarlåtenskapsskatten har alltsedan
sin tillkomst år 1947 varit föremål för
stark kritik. I huvudsak har mot skatteformen
invänts, att den leder till en
orättvis avvägning av skattebördan därigenom
att ingen hänsyn tages till det
antal arvtagare, som skall ärva en efterlämnad
kvarlåtenskap. Härigenom kan
två lika stora lotter bli olika hårt beskattade.
Genom kvarlåtenskapsskatten
skärptes arvsbeskattningen allvarligt, till
men framför allt för de mindre företagen
och jordbruket, liksom för produktionslivets
kapitalförsörjning över huvud.
Vidare måste ett system med två
olika, samtidigt utgående former av
dödsbobeskattning i tekniskt och administrativt
avseende komplicera arvsbeskattningen.
Utskottet anser för sin del

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlatenskapsskatt, m. m.

denna kritik mot kvarlåtenskapsskatten
berättigad och hälsar därför med tillfredsställelse,
att enighet kunnat vinnas
om skattens försvinnande. Utskottet anser
det nämligen vara en viktig princip
att dödsbobeskattningen grundas på den
enskilda arvs- eller testamentslotten, varigenom
skattebördan kan bli rättvist avvägd
och lika stora lotter inom samma
skatteklass bli lika beskattade. Genom
denna reform, innebärande en återgång
till det förutvarande 1-skattesystemet,
vinnes samtidigt en teknisk och administrativ
förenkling av dödsbobeskattningen.
»;

b) att utskottet i fråga om skatteskalorna
beträffande skatteklasserna I, 11
och IV bort anföra vad i reservationen
angivits;

c) att utskottet under punkten A 2
bort hemställa, att riksdagen måtte,

2) antaga det---(= utskottet)

— — — ändringar, nämligen dels att
den i 28 § intagna tariffen erhölle den
lydelse, reservationen visade,

dels att sista stycket i 28 § erhölle
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits,

dels ock att — — —- (= utskottet)

— --januari 1955;

III) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka dels
anfört bland annat följande:

»Alltsedan kvarlåtenskapsskattens införande
1947 har vi inom högerpartiet
motsatt oss denna skatteform. Vi har
icke kunnat acceptera den principiella
motiveringen för K-skatten med dess
bakomliggande diffusa skuldbegrepp. Kskattens
konstruktion har enligt vår mening
varit inkonsekvent och ologisk. Kskattens
tyngd har varit sådan att man
snarare kunnat tala om konfiskation än
om beskattning i vanlig mening. Exempel
härpå lämnas i motionen II: 540 vid
årets förra riksdag. K-skatten har genom
att den vid en given kvarlåtenskap utgår
med samma belopp oavsett hur många
arvingarna är icke på något sätt beaktat
skatteförmågan hos arvtagaren. Bröstar -

vingar har drabbats lika hårt som oskylda.
För medelstora och större enskilda
rörelseidkare och familjeföretag inom
industri, handel och jordbruk skulle
skatten i längden i hög grad försvåra
och stundom omöjliggöra en fortsatt
verksamhet. K-skatten drabbar enligt en
av 1947 års bevillningsutskott företagen
utredning särskilt hårt landets jordbrukare.

Med hänsyn till det anförda finner vi
förslaget i propositionen om K-skattens
borttagande väl motiverat och biträder

detsamma.»,

dels ock ansett, att utskottet bort under
punkten A 2 hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
I: B 91 av hr Ewerlöf m. fl. och II: B
113 av herr Hjalmar son m. fl. måtte besluta
att 28 § i det vid propositionen nr
B 3 fogade förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
skulle ha den ändrade lydelse,
som framginge av nämnda motioner;

IV) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Nilsson i Svalöv, Magnusson i
Borås, Gustafson i Göteborg och Stenberg,
vilka ansett,

dels att utskottet beträffande beskattningen
av gåva till annans undervisning
eller uppfostran bort anföra vad i reservationen
angivits,

dels ock att utskottet bort under punkten
A 2 hemställa, att riksdagen måtte
besluta att 39 § i det vid propositionen
nr B 3 fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
skulle ha den ändrade lydelse,
som framginge av motionerna I: B 91
och II: B 113;

V) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Wolgast, Alvar Andersson, Nilsson
i Svalöv, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Larsson i Luttra och Stenberg,
vilka ansett,

dels att utskottets yttranden

a) beträffande kapitalförsäkringar
samt sjuk- och olycksfallsförsäkringar
och b) beträffande pensionsförsäkringar

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av forordningen om kvarlatenskapsskatt, m. m.

bort hava den lydelse, reservationen
visade,

dels ock att utskottet bort under punkten
A 2 hemställa, att riksdagen måtte
besluta, att 12 och 36 §§ samt 37 § 2
mom. i det vid propositionen nr B 3 fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
skulle ha den ändrade lydelse, som framginge
av motionerna I: B 91 och II: B
113, ävensom att punkten 3 i övergångsbestämmelserna
skulle ha i reservationen
angiven lydelse.

Herr HAGBERG (h):

Kvarlåtenskapsskatten har — därom
är vi väl alla ganska ense — varit ett
sällsamt mellanspel i modern svensk
skattehistoria. Den går nu i sin grav,
och jag föreställer mig att ingen kommer
att sörja den.

Betecknande för hur opinionen har
svängt i denna en gång så kontroversiella
angelägenhet är att arvsskattesakkunniga,
som enligt sina direktiv dock
har varit oförhindrade att pröva, om
det alltjämt funnes behov av två särskilda
former av dödsbobeskattning, enhälligt
föreslagit kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Jag skulle också kunna påpeka
— om någon till äventyrs inte har
observerat detta — att ingen enda av
de hörda remissinstanserna har avstyrkt
kvarlåtenskapsskattens avskaffande. Departementschefen
har ju också, efter en
mindre jämkning, i huvudsak anslutit
sig till de sakkunnigas förslag. Betecknande
för situationen är även att bevillningsutskottet
enhälligt har tillstyrkt
kvarlåtenskapsskattens avskaffande. Mera
som en kuriositet kanske kan omtalas
för kammarens ledamöter, att detta
dock betydelsefulla beslut av bevillningsutskottet
fattades utan ett enda
ords debatt.

För dem, som minns de ganska heta
strider, som sommaren 1947 fördes inte
minst i detta hus kring frågan om kvarlåtenskapsskatten,
är det ganska märkligt
att iakttaga den opinionssvängning,
som har ägt rum, och den stillsamma

atmosfär, i vilken man exempelvis i bevillningsutskottet
har behandlat frågan
om skattens avskaffande. För min del

— och åtskilliga kanske delar den uppfattningen
— kan jag väl förstå denna
svängning i opinionen. Kvarlåtenskapsskatten
har ju exempelvis drabbat bröstarvingar
lika hårt som oskylda. För
medelstora och större enskilda rörelseidkare
och familjeföretag inom industri,
handel och inte minst jordbruk
skulle skatten, om den nu hade fått bestå,
i längden i hög grad ha försvårat
och stundom omöjliggjort en fortsatt
verksamhet. År 1947 beslöt vi i bevillningsutskottet,
att det skulle göras en
utredning rörande kvarlåtenskapsskattens
eventuella verkningar inom jordbruket,
en fråga som i den då framlagda
propositionen var ganska bristfälligt
utredd och beaktad. Den utredningen,
som alltså verkställdes av bevillningsutskottet
och på dess förslag,
gav vid handen att kvarlåtenskapsskatten
komme att särskilt hårt drabba landets
jordbrukare.

Jag har, herr talman, för egen del
ingen som helst anledning att här gräva
i vad som varit; det vore ju ganska
meningslöst. Jag tänker begränsa mig
till några allmänna kommentarer kring
det förslag, som vi nu har framför oss,
dels propositionen och dels bevillningsutskottets
betänkande. Det gäller ju en
omläggning av dödsbobeskattningen från
hittillsvarande 2-skattesystem, således ett
system med kvarlåtenskap sskatt och
arvsskatt, till ett 1-skattesystem med endast
arvsskatt. Den nuvarande arvsskatten
föreslås i detta sammanhang — såsom
kammarens ledamöter givetvis sett
och väl beaktat — höjd med ett belopp
som icke fullt motsvarar vad kvarlåtenskapsskatten
tidigare gett. Det är alltså
fråga om att i allt väsentligt i arvsbeskattningen
inbaka det belopp, som kvarlåtenskapsskatten
hittills har givit.

Innan jag går in på betänkandet, skulle
jag gärna vilja erinra om ett förhållande,
som säkerligen påkallar ett visst
intresse, nämligen att lotten i några fall

— inte mindre än fyra, om jag minns
rätt — har fällt utslaget inom bevill -

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlatenskapsskatt, m. m.

ningsutskottet i denna icke oviktiga angelägenhet.
Lotten har fått bestämma,
vilken utskottshalva som i den ena eller
den andra frågan är majoritet respektive
minoritet. Skall detta hädanefter
bliva vår musik? Ja, vad vet jag? Men
någon särskild tillfredsställelse över en
sådan ordning kan man ju knappast ge
till känna, den saken tycker jag nog att
vi alla här i kammaren borde kunna vara
tämligen överens om.

Så ett par ord om utformningen av de
arvsskattesakkunnigas direktiv när det
gäller att möta det s. k. skattebortfallet
vid kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
Någon erinrar sig kanske att direktiven
just i den delen väckte en viss uppmärksamhet,
när de på sin tid publicerades.
Det var ju så att skattebortfallet — alltså
statens intäkter — enligt direktiven
ej finge nämnvärt minskas genom Kskattens
avskaffande. I vissa av de remissvar,
som ordentligt återges i propositionen,
påpekas att de skatteskalor,
som de sakkunnigas majoritet föreslagit,
»måste ses mot bakgrunden av dessa
direktiv», som det heter. Detta yttrande
från vissa remissinstansers sida kan,
föreställer jag mig, inte tolkas på annat
sätt än att man förmodar, att de sakkunnigas
förslag måhända fått en annan
utformning, om direktiven från finansministerns
sida varit mindre restriktiva.

Studerar man propositionen närmare,
finner man också, att vissa remissinstanser
menar att de sakkunniga, utan att
avvika från direktiven, mycket väl kunnat
ingå i närmare bedömning av beskattningens
höjd. Svea hovrätts yttrande
är ganska intressant härvidlag.
Hovrätten framhåller att i direktiven
också påtalas vissa mindre tillfredsställande
följder av det höga skattetrycket,
vilka enligt hovrättens mening bort föranleda
de sakkunniga till en prövning av
hithörande spörsmål. Någon sådan har
ju inte de sakkunnigas majoritet gjort,
utan man har redan vid starten känt sig
hårt bunden av direktiven. En minoritet
har sett saken på annat vis. Personligen
tillhör jag dem, herr talman, som förmenar
att en annan och mindre restriktiv
utformning av direktiven skulle lett

också till en rimligare avvägning av skalorna.

Härmed må emellertid förhålla sig hur
som helst. Finansministerns motivering
för att det s. k. skattebortfallet i förhållande
till eljest påräkneliga intäkter av
dödsbobeskattningen, som det heter i uttalandet,
vid K-skattens avskaffande måste
tagas igen genom en i stort sett motsvarande
höjning av arvsbeskattningen
känner vi igen. Det är precis samma
motivering, som så ofta möter oss, när
det kan bli fråga om någon liten jämkning
i skattebördan. Man för ständigt
fram talet om »det statsfinansiella läget»,
man tar till den i sådana sammanhang
mycket ofta använda standardformuleringen
att »utrymme saknas» för en
skattesänkning o. s. v. Kammarens ledamöter
känner väl till finansdepartementets
terminologi i sådana sammanhang.

Men vad är det nu, herr talman, som
det saknas utrymme för? Enligt min uppfattning
är frågan om beskattningens omläggning
inte så särdeles komplicerad.
Här föreligger tre bud. Det första är finansministerns
i propositionen, som betyder
ett s. k. skattebortfall av 7 miljoner.
Vidare föreligger ett bud från reservanter
hemmahörande i centerpartiet
och folkpartiet, vilket betyder ett skattebortfall
av 20 miljoner. Och slutligen
föreligger ett bud från den meningsriktning
jag tillhör, vilket betyder ett
skattebortfall av 32 miljoner. Alla siffrorna
är angivna i runda tal.

Som kammarens ledamöter finner är
den maximala skillnaden mellan dessa
bud 25 miljoner. Det är detta saken
gäller, och man måste fråga sig: Är det
statsfinansiella läget av sådan beskaffenhet
att det inte skulle tåla en skattejämkning
på 25 miljoner? Vad betyder
ett sådant belopp i sammanhanget? Ja,
ärade kammarledamöter, 25 miljoner
betyder cirka 2 promille av den nuvarande
driftsbudgetens utgifter. Skulle
det verkligen vara fullständigt omöjligt
att i en budget på över 12 000 miljoner
skapa utrymme för besparingar av storleksordningen
2 promille? Jag har förfärligt
svårt att tro, att en sådan besparing
inte skulle vara möjlig.

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåfenskapsskatt, m. m.

Nu kanske finansministern, som jag
här ser närvarande, gör den reflexionen
eller möjligen kommer att replikera mig
och säga, att det där kan vara riktigt,
men talaren har alldeles glömt eller i
varje fall inte omnämnt den automatiska
utgiftsstegring, som vi har att räkna
med framöver. Nej, det har jag inte
gjort! Men jag har inte heller glömt den
automatiska inkomststegring, som vi har
att räkna med på grund av produktionsutvecklingen,
som ju rent automatiskt
ger ökade statsinkomster. Den har ju varit
tämligen god under en följd av år,
ehuru den för ögonblicket är mindre
tillfredsställande — det vill jag inte bestrida
— men hur som helst så går produktionsökningen
sin väg framåt, och
den ger ökade inkomster. Och sedan tillkommer
— tyvärr, herr finansminister
— den intäktsökning, som ligger i inflationen
och som ju också ger betydande
belopp.

Men alldeles oavsett detta tillkommer
ytterligare en omständighet, som kanske
i detta sammanhang intresserar kammarens
ledamöter mera. Det förhåller
sig nämligen så — och jag vill ge finansministern
erkänsla för att han sagt
ut detta i propositionen — att varken de
sakkunniga eller finansministern i sina
kalkyler beträffande det s. k. skattebortfallet
tagit någon vidare hänsyn till det
förhållande, att vi har haft en ny fastighetstaxering;
vi har fått fram nya taxeringsvärden,
som uppkommer redan före
en övergång till ett 1-skattesystem och
som naturligtvis verkar kompenserande i
fråga om bortfallet av K-skattemiljonerna.
Och att det här blivit fråga om mycket
stora belopp, behöver ju ingen i
denna kammare vara i ovisshet om; alla
vet vi ju hur denna fastighetstaxering
har kommit att slå ut när det gäller förmögenhetsvärdena
här i landet.

Alltså: ville man göra den här reformen
utan en höjning av A-skatten,
d. v. s. utan en övervältring av K-skattens
miljoner på A-skatten, så skulle man
naturligtvis kunna göra det. Men man
vill helt enkelt inte! Det är där knuten
sitter. »Det statsfinansiella läget» har
blivit någonting som jag skulle vilja kal -

la ett skalkeskjul, bakom vilket man
döljer andra avsikter. Jag förstår den
onekligen mycket långa rad remissyttranden
— som finns återgivna i propositionen
och som kammarens ledamöter
kan studera — i vilka myndigheter, institutioner
och sammanslutningar av
skilda slag ger uttryck åt den uppfattningen,
att de nuvarande A-skatteskalorna
bör bibehållas oförändrade vid Kskattens
avveckling. Men man har i propositionen
inte skänkt så stor uppmärksamhet
åt dessa uttalanden, att man har
följt dem.

I den mycket långa rad av remissinstanser
som intagit ståndpunkten, att en
dylik övervältring inte bör äga rum,
finner vi bland många andra Lantbruksförbundet
och RLF. RLF berör
dödsbobeskattningens inverkan på lönsamheten
främst inom jordbruket, vilket
är naturligt från dess utgångspunkt
sett. Förbundet framhåller att såväl erfarenhet
som undersökningar bestyrker
uppfattningen, att dödsbobeskattningen
redan är av den intensiteten att jordbruksrörelse
eller annan enskild rörelse
av familjeföretags karaktär — i varje
fall över en viss gränsstorlek — genom
denna beskattning »är hotad till sin
framtida existens». Detta är ett ordagrant
citat ur RLF :s remissvar. Lantbruksförbundets
yttrande, som är mycket
omfattande, går efter samma linje.
Jag skall inte här återge det, då det
finns intaget i propositionen.

För den meningsriktning, som jag tillhör,
har ståndpunktstagandet i denna
sak varit ganska givet. Enligt vår uppfattning
har K-skatten så betydande
samhällsekonomiska skadeverkningar,
att dessa vida överstiger de skatteinkomster,
som statsverket i detta hänseende
kunnat redovisa. Redan med
hänsyn härtill anser vi, att K-skatten
bör avskaffas utan någon höjning av
dödsbobeskattningen i annat sammanhang.

Apropå skatteskalorna vill man ju
genom dem särskilt tillgodose flerbarnsfamiljerna.
Detta har departementschefen
understrukit i flera sammanhang,
och härom är ju ingenting annat än

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

gott att säga; det är ett lovvärt syfte
som vi alla sympatiserar med. Då jag
emellertid har tagit upp den detaljen
är det av följande anledning. Utskottet
gör på den punkten ett enhälligt uttalande
— jag vill understryka detta —
som är värt att notera. Utskottet skriver:
»Särskilt tungt väger intresset av
att i beskattningshänseende tillgodose
flerbarnsfamiljerna. Från denna utgångspunkt
har kvarlåtenskapsskatten för därav
berörda dödsbon inneburit en förskjutning
av den totala dödsbobeskattningen
till nämnda skattskyldigas nackdel.
» Det är utskottets enhälliga uttalande,
och det är såvitt jag förstår så sant
som det är sagt. Det är bara synd att det
har dröjt elva år, innan man kommit
fram till den uppfattningen.

Eftersom jag här är inne på ting, varom
utskottet är enigt, skulle jag vilja
göra ännu ett litet påpekande. Det gäller
behovet av en översyn av arvsskattebestämmelserna.
De har i många hänseenden
blivit invecklade och svårtolkade.
Utskottet är enhälligt i sin som
jag tycker fasta och goda skrivning. Utskottet
föreslår riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att »en allsidig
översyn av bestämmelserna om arvsbeskattning
måtte verkställas så snart
som möjligt». Utan att vilja brista i tillbörlig
vördnad för finansdepartementet
skulle jag nog gärna — då finansministern
här är närvarande — vilja fästa
hans och departementets benägna uppmärksamhet
på orden »så snart som möjjigt»,
som finns i utskottets enhälliga
uttalande.

Däremot kan jag icke finna välbetänkt
av utskottet att stödja propositionen i
dess förslag, när det gäller beskattningen
av gåva till annans undervisning eller
uppfostran. Än starkare måste jag
reagera mot utskottets ståndpunktstaganden
i fråga om beskattningen av kapitalförsäkringar
samt sjuk- och olycksfallsförsäkringar
och framför allt när det
gäller beskattningen av pensionsförsäkringar.
Detta är ju ett ganska viktigt
område i propositionen och även här
har lotten fällt avgörandet; ena halvan
av utskottet har blivit majoritet och stö -

der propositionen och den andra halvan
har blivit minoritet och står bakom reservation
nr V. Det enligt min mening
mest stötande i utskottsförslaget, som
alltså biträdes av den ena utskottshälften,
är det förhållandet, att den skärpta
beskattningen kommer att träffa försäkringar,
som tecknats före den nya
lagens ikraftträdande. Därest nu riksdagens
kamrar i dag godtager denna retroaktivitet,
betyder detta, att statsmakterna
medvetet och med öppna ögon beslutar
sådan ändringar i skattereglerna
för gällande försäkringar, att de försäkrades
och deras efterlevandes skydd
minskas.

Vi bör vara alldeles på det klara med
innebörden av retroaktiviteten i detta
sammanhang. Här har en person en gång
tecknat en försäkring av denna karaktär
i förlitande på att skattekonsekvenserna
skulle bli sådana som framgått av
lagstiftningen. Man har år efter år uthärdat
stora ekonomiska påfrestningar
för att tillförsäkra sig och de sina ett
skydd i enlighet med lagstiftningen, och
nu kommer statsmakterna och drar ett
streck över allt detta.

Vi kan ju förstå reaktionen bland
många människor, då detta förslag om
retroaktivitet i fråga om beskattning av
vissa försäkringar presenterats, ty av
de grupper, som hårdast har drabbats
av penningvärdeförsämringen i detta
land, kommer försäkringsspararna kanske
främst. Först har de träffats av en
långt gående penningvärdeförsämring,
som i varje fall delvis — enligt min
mening till övervägande del — är beroende
på en mindre klok penningpolitik,
en doktrinär penningpolitik, som
dock under de allra senaste åren har efterföljts
av en mera realistisk penningpolitik,
som tagit sig uttryck i en rörlig
ränta. Denna penningvärdeförsämring
är sålunda till betydande del följden
av dessa politiska åtgärder. Ovanpå denna
penningvärdeförsämring, som grävt
så djupt i försäkringstagarnas fickor,
kommer nu ytterligare denna nya lagstiftning,
som naturligtvis tar ytterligare
en del av värdet på de försäkringar*
som en gång har tecknats.

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. in.

Här talas i dessa dagar så mycket om
att man skall uppmuntra sparandet, och
departementschefen har genom ett uppmärksammat
anförande själv medverkat
vid den stora konferens i denna fråga,
som ägde rum här i Stockholm för en tid
sedan. Allt detta är mycket bra, och jag
hoppas på all möjlig framgång för dessa
strävanden. Men vad skall människorna
säga, om de ena gången från högsta
ort hör deklarationer om hur utomordentligt
livligt intresset är för sparandet
— naturligtvis mycket skickligt
framförda deklarationer — och andra
gången konstaterar åtgärder av denna
natur som, såvitt jag förstår, står i strid
med de uppfattningar, som framförs i
andra sammanhang.

Jag sade ett ord om pensionsförsäkringarna,
och jag skall kanske göra ytterligare
ett påpekande i den detaljen.
Den gamla K-skatten är alltså avskaffad
om någon stund, föreställer jag mig,
men den kommer på något underligt sätt
att gå igen när det gäller pensionsförsäkringarna.
Beskattningen av pensionsförsäkringarna
i K-skatten föreslås nämligen
permanentad och överflyttad i Askatten.
Pensionsförsäkringarna har tidigare
inte varit beskattade enligt arvsskatteförordningen,
men beskattningen
överflyttas nu alltså dit.

Det är knappast överraskande, att detta
förslag att överflytta denna kontroversiella
bestämmelse i kvarlåtenskapsskatten,
samtidigt som kvarlåtenskapsskatten
avskaffas, till arvsskatten har uppmärksammats
av remissinstanserna. Det
är verkligen intressant, ärade kammarledamöter,
att iakttaga hurusom alla
instanser vid remissbehandlingen, som
har yttrat sig i denna angelägenhet,
utom en enda, har avstyrkt detta förslag
eller funnit det vara alltför strängt. Endast
en enda remissinstans har varit
av annan mening. Jag kan förstå, att
finansministern själv har tagit intryck
av denna längs hela linjen kritiska inställning
från remissinstansernas sida.
Finansministerns egna uttalanden i propositionen
vittnar om en icke ringa
tveksamhet på denna punkt. Finansministern
har emellertid fallit tillbaka på

ett tillkännagivande, eller vad jag skall
kalla det, från försäkringsinspektionens
sida, och han kommer tillbaka till detta
i ett par olika sammanhang. På ett ställe
medger han sålunda, att man — såsom
bland annat försäkringsinspektionen
uttalat — kan peka på det förhållandet,
att en ordning, som innebär att
vanliga pensionsförsäkringar är skattebelagda,
medan tjänstepensionsförsäkringar
är helt skattefria, »icke är i allo
invändningsfri från principiella utgångspunkter».

Nej, det är nog det minsta man kan
säga i detta sammanhang! Man avser ju
som sagt att göra vanliga pensionsförsäkringar
skattebelagda, men man skall bibehålla
skattefriheten i AGF för tjänstepensionsförsäkringarna.
Då inställer sig
naturligtvis den frågan omedelbart: vad
är en vanlig pensionsförsäkring och vad
är en tjänstepensionsförsäkring? Där
uppkommer naturligtvis rader av utomordentligt
svåra tolkningsfall.

Men finansministern tillägger: »Det är
vidare svårt att nu bedöma i vad mån
ett bibehållande i AGF av skattefriheten
för pensionsförsäkringar efter övergången
till ett 1-skattesystem kan komma att
utnyttjas i skatteflyktssyfte.» Nej, det
är nog så rätt som finansministern säger,
här också. Men trots dessa deklarationer
beslutar han sig för att skattelägga
de enskilda pensionsförsäkringarna.
Varför gör han detta, trots den tvekan
han i olika sammanhang ger till känna?
Jo, därför att tanken på att han möjligen
här skulle kunna medverka till anordningar,
som skulle kunna ge upphov
till skatteflykt, inte vill släppa honom.

Lika litet som finansministern har utskottet
kunnat undgå att observera —
det vill jag gärna medge — den mycket
kritiska inställning som remissinstanserna
på denna punkt intagit. Men icke
desto mindre tillstyrker utskottsmajoriteten
—- med lottens hjälp alltså — propositionen,
därför att utskottet anser
»det inte kunna uteslutas», att en skattefrihet
för pensionsförsäkringar »kan
komma» att »i viss utsträckning» — observera
de många reservationerna —
medföra åtgärder av skatteflyktsnatur.

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

Ja, herr talman, hur skulle något dylikt
hundraprocentigt över huvud taget
kunna uteslutas? Det tycker jag nog är
att driva den svenska perfektionismen in
absurdum. Naturligtvis skulle försök till
otillbörligt utnyttjande av skattefrihet i
AGF för pensionsförsäkringar i enstaka
fall kunna tänkas. Men jag tror inte att
ens den mest knivigt skrivna lagstiftning
på detta område verkligen skulle kunna
hundraprocentigt täppa till alla fall. Jag
tror inte att det i praktiken är möjligt.

Å andra sidan är väl också objektivt
sett fältet skäligen begränsat för sådana
åtgärder, herr finansminister? Man behöver
bara tänka på sådana omständigheter,
som att försäkringstagare i tider
som de nuvarande med ett särdeles labilt
penningvärde — för att inte använda
något annat uttryck — måste anses obenägna
att binda stora premiebelopp på
det definitiva sätt som sker i fråga om
pensionsförsäkringar. Redan där har
man ett gott korrektiv mot skatteflykt,
ett korrektiv, som hela raden av remissinstanser
för övrigt uppehållit sig vid.

Jag skulle vidare vilja fråga: Är det
verkligen rimligt att som här har skett
betrakta snart sagt varje människa, som
tecknar en enskild pensionsförsäkring,
som en presumptiv skatteskolkare? Det
är vad man i realiteten gör, när man
eftersträvar en lagstiftning som den, som
vi här talar om. Det är dock till all lycka
ändå så, att det alldeles överväldigande
flertalet människor utgöres av hederligt
och rättskaffens folk, som tecknar
dessa försäkringar — eller försäkringar
av annan karaktär — för att tillförsäkra
sig och de sina ett skydd som
de ekonomiskt orkar med. Man skall väl
vid en försäkringslagstiftning utgå från
det förhållandet och inte från det motsatta
förhållandet, att de tecknar försäkringar
för att därigenom undgå beskattning.

Jag tror, att det är en ganska orimlig
ståndpunkt, som departementschefen här
omsider kommit fram till, även om jag
än en gång vill understryka den tvekan
han därvid lagt i dagen. I den gemensamma
reservationen från den utskottshalva,
som består av representanter för

folkpartiet, centerpartiet och min egen
meningsriktning, föreslår vi alltså, att
—■ såsom nu är fallet — pensionsförsäkring
inte skall föranleda arvsbeskattning.

Jag skall, herr talman, inte närmare
uppehålla mig vid denna i vissa hänseenden
ganska beniga materia. Jag skall
sluta mitt anförande med hänvisning till
vad jag redan anfört. Jag hemställer nu
om bifall till utskottets hemställan under
punkten A 1. Dock vill jag, när det
gäller motiveringen i detta hänseende,
redan nu hemställa om bifall till motiveringen
i reservation III av mig m. fl.
i de två första styckena, som börjar med
orden »Alltsedan kvarlåtenskapsskattens
införande 1947 ...» och slutar med orden
»... och biträder detsamma». I fråga
om punkten A 2 i utskottets hemställan
yrkar jag bifall till reservationerna
III, IV och V av mig m. fl. I fråga om
punkten B yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Som andre talare från
reservanternas sida kan jag ju fatta mig
betydligt kortare än den som först kom
upp på talarlistan. Jag skall därför inte
spilla många ord, och ännu mindre några
tårar, vid kvarlåtenskapsskattens hädanfärd.
Vi i folkpartiet har aldrig accepterat
den s. k. princip, som avsåg att
skyla det nakna fiskaliska intresset i
kvarlåtenskapsskatten. Den vanliga följden
av att denna skatt aldrig har gått
in i det allmänna rättsmedvetandet har
också varit den, att skatten icke har
gett det som man från början beräknade.
Jag förstår mycket väl att utskottets majoritet
vid avskaffandet av denna skatt
har känt ett behov av att i sin motivering
dra en rökridå, om jag så får säga,
för att maskera reträtten. Det är ju helt
naturligt att från de utgångspunkter vi
har inom folkpartiet har vi inte kunnat
godkänna denna motivering. I det avsnittet,
her talman, yrkar jag bifall till
reservation nr II.

I samband med våra tidigare krav på
kvarlåtenskapsskattens avskaffande har

Oasdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

vi förordat en måttlig höjning av arvsskatten.
Jag understryker ordet måttlig.
Departementschefens förslag, som godkänts
av bevillningsutskottets socialdemokratiska
hälft, innebär att arvsskatten
höjs så att den sammanlagda skattebelastningen
av nu gällande arvsskatt och
kvarlåtenskapsskatt i huvudsak bibehålls
oförändrad. Detta är en ståndpunkt som
vi på inget sätt kan godkänna. Det motsvarar
inte våra intentioner. De cirka
13 miljoner som skiljer mellan utskottets
förslag samt folkparti- och centerpartireservanternas
förslag — i och för
sig en ringa summa i förhållande till
den statliga budgeten, som herr Hagberg
påpekade — får vägas mot den
skada som drabbar vårt näringsliv, vår
industri och vårt jordbruk av en hård
dödsbobeskattning. Jag vill erinra om
den oro, inte minst från arbetarhåll, som
förorsakades av ett dödsfall för rätt kort
tid sedan. Vi har, som herr Hagberg
erinrade om, i förra veckan upplysts om
att »välstånd spirar där många sparar».
Alla åtgärder som kan skada eller minska
sparandet bör ju undvikas. Vi anser
att utskottets förslag är något som skadar
sparandet, och därför har vi inte
kunnat ansluta oss till det. Jag yrkar beträffande
skatteskalorna I, II och IV bifall
till reservation II b.

På grund av den olika utformningen
av den ännu gällande arvsskatten och
kvarlåtenskapsskatten innebär den nu
föreslagna höjningen av arvsskatten i
vissa fall en skärpning av skattebördan.
Det har varit oundvikligt när man, såsom
herr Hagberg påpekade, har bakat
in kvarlåtenskapsskatten i den arvsskatt
som vi skall besluta om. Detta gäller alldeles
särskilt på det mycket svåra område,
som innefattar försäkringar av olika
slag. Dessa försäkringar har ju i vissa
fall, exempelvis när det gäller pensionsförsäkringar,
som herr Hagberg
också erinrade om, tidigare varit fria
från arvsskatt, men nu läggs de under
den nya arvsskatten. Några skäl som kan
motivera en skatteskärpning på det här
området har inte anförts. Utskottets hänvisning
till faran för skatteflykt borde
ju ha föranlett utskottet till varsamhet

3 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

med skattebelastningen, ty det råder väl
i alla fall ingen tvekan om sambandet
mellan skatteflykten och ett skattetryck
som uppfattas som orättfärdigt.

Utskottets majoritet har emellertid
icke velat lyssna till oppositionen i detta
avseende. Detta är så mycket märkligare
som det här är fråga om en retroaktiv
skattelagstiftning. Det skadar
säkert inte att jag här upprepar vad
lierr Hagberg pekade på. Genom detta
kommer redan tagna försäkringar, som
enligt gällande lag är fria från endera
av nuvarande skatteformer, att drabbas
av en skärpt skatt. Härigenom begås en
orätt mot de medborgare som i omtanke
om familj och andra efterlevande
tecknat försäkringar under vissa givna
ekonomiska förutsättningar. Det är ju
uppenbart att härigenom begås en orätt.
Vi har därför inte kunnat ansluta oss
till utskottets förslag, och jag yrkar alltså
bifall till reservation II i fråga om
12 g med följdändringar.

Av delvis samma skäl yrkar jag beträffande
39 §, som gäller gåva till annans
undervisning eller uppfostran, bifall
till reservation IV. Men härtill kommer
ett annat skäl.

Det bör ju vara ett krav på skattelagstiftningen
att den skall vara i möjligaste
mån klar och entydig. Jag skall
be att få läsa upp den text i 39 § som
utskottet här har fastnat för. Där står:

»Skattefrihet åtnjutes--■— för gåva,

som utgör bidrag till gåvotagarens undervisning
eller uppfostran, då omständigheterna
äro sådana, att gåvotagaren
genom bidraget kan anses hava tillförsäkrats
en förmån, som han eljest icke
skulle hava åtnjutit».

Jag undrar om det finns någon av
kammarens ledamöter, som egentligen
kan förklara vad detta innebär. Jag
hemställer att utskottets ärade ordförande,
när han får ordet, skall ge något
konkret exempel på omständigheter
som är sådana att gåvotagaren genom
bidraget kan anses ha tillförsäkrats
en förmån som han eljest icke
skulle ha fått. Utskottet hänvisar här
som vanligt till vissa skatteflyktsbestämmelser,
men i själva verket har des -

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

sa gåvor, som för närvarande är skattefria,
begränsats enligt praxis. Det har
inte påståtts och jag känner inte till
att det på något håll i vårt land kan
lämnas gåvor för annans undervisning
och underhåll, som inte begränsas av
vederbörande länsstyrelse. Det finns en
fast grundad praxis på detta område,
men enligt det förslag som nu framläggs
blir det väl i siälva verket så, att
den tjänsteman som får hand om gåvodeklarationerna
inom länsstyrelsen i
själva verket kommer att tolka lagen.
Det beror på vad han anser om det skall
vara en förmån som vederbörande »eljest
icke skulle ha erhållit». För min
del måste jag säga att jag tycker att det
är ganska orimligt att stifta lag på sådana
grunder.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
tillägga ett par saker. Det föreliggande
förslaget är ett provisorium. Åtskilliga
av de frågeställningar som aktualiserats
i olika motioner och i den allmänna
debatten — det gäller exempelvis frågan
om bottenbeloppen som grundavdrag
i stället för som gränsavdrag, det
gäller om efterlevande makes skattskyldighet
m. fl. saker ■— kommer genom
utredningar, bland annat på ärvdabalkens
och familjerättens område, att
klarläggas, och detta kräver ändringar
av arvs- och gåvobeskattningen. Vissa
av dessa utredningar är redan färdiga,
andra väntas bli färdiga inom den närmaste
tiden. Det är angeläget, jag vill
understryka det, att denna översyn av
arvs- och gåvobeskattningen sker så
snart som möjligt. Vi förutsätter att den
inte skall anstå till dess att alla utredningar
på detta område är klara. Översynen
bör enligt vår mening lämpligen
kunna ske samtidigt och i intim kontakt
med de utredningar, som inte är
färdiga. Man tänker sig att översynen
skall bli allsidig och förutsättningslös.
Hela arvs- och gåvoskatteförordningen,
inklusive skatteskalor, är således provisorisk,
och provisorietiden hoppas vi
skall bli relativt kort. Det är detta förhållande
och det faktum, att det ju, som
vi alla vet, är betydligt lättare att höja
en skatt än att sänka den, som gör att

jag nu vill meddela, att i händelse kammarens
majoritet vid voteringarna manövrerar
det så att folkpartiets och centerpartiets
förslag beträffande skatteskalorna
blir utslaget, kommer jag i
slutvoteringen att rösta på högerns reservation.

Sammanfattningsvis yrkar jag sålunda
bifall till reservation II, och jag instämmer
i herr Hagbergs yrkande om bifall
till utskottets förslag med de ändringar
som föranleds av bifall till reservationerna
IV och V.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Vi betraktar väl alla
arvsskatten, den må heta det eller det
och vara tekniskt utformad så eller så,
som ett komplement till andra skatter.
Arvsskatterna har utformats olika i olika
länder. Sedan mycket länge har de
anglosaxiska länderna, förmodligen med
början i England ända sedan slutet av
1800-talet, gett dem formen av en kvarlåtenskapsskatt,
som, märk väl, i motsats
till den svenska kvarlåtenskapsskatten
träffar hela dödsboet. I USA
gäller samma regel. Kanada, som förut
hade ett blandat system, har i dessa tider
övergått till ett mera renodlat system
av enbart kvarlåtenskapsskatt. I
dessa länder, där rättskänslan är väl
utbildad — vi brukar ju aldrig anse
oss tillhöra någon speciellt förtjänstfull
grupp jämfört med de anglosaxiska
länderna — har altså detta traditionellt
ansetts vara ett rättvist sätt att
utmäta arvsskatten.

Men vad som är rätt och sanning i
London och Washington kan vara lögn
och orättvisa i Bonn och Paris! Det beror
nog rätt mycket på vilken tradition
man har haft inom respektive länder.
Hade vi, då vi började utforma en
mera modern arvsbeskattning vid sekelskiftet,
slagit in på kvarlåtenskapsskattens
väg — vi har i äldre tider haft
en sådan form i vår arvslagstiftning —
hade det nog erkänts vara en rättvisare
och tillbörligare form, precis som i
London och Washington. Men vi gjorde
inte det. När man sedan kopplade

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

fast kvarlåtenskapsskatten vid den gamla
arvsskatten, så reste sig alla traditionsbundna
däremot.

Arvsskattekommittén, som hade att
överväga huruvida arvsskatten skulle
behållas eller inte, ansåg att om man
kunde upptaga ungefär lika mycket i
arvsskatt på en annan väg, genom enbart
arvsskatt och inte genom detta dubbla
system med både arvsskatt och kvarlåtenskapskatt,
skulle man pröva den vägen.
Vi prövade den och såg att det
gick. Vi hoppades att genom vårt förslag
kunna få en stillsammare atmosfär
— för att använda herr Hagbergs ord —
kring debatten om arvsskatten än förut.
Jag hoppas att vi kommer att lyckas —
men jag är inte alldeles säker på det.
Jag tycker nog att högerns och folkpartiets
företrädare här litet för mycket
spelar rollen av »grälmakar Löfberg»,
men det är väl ändå möjligt att vi, om
vi kommer fram till en ren arvsbeskattning
i den form som utskottet föreslagit,
när debatten i dag är slut äntligen
skall få den stillsamma atmosfär, som
vi i arvsskattekommittén och även departementschefen
har önskat att vinna
med detta förslag.

Jag förstår i varje fall dem, som har
opponerat sig mot kvarlåtenskapsskatten
närmast av den anledningen, att om
exempelvis fem arvtagare, t. ex. vuxna
barn, skulle dela en miljon kronor får
var och en mindre i behållning av sina
respektive 200 000 kronor än en vuxen
arvtagare, som ensam tar emot en förmögenhet
på 200 000 kronor. Då det är
fem som skall dela miljonen får var
och en avstå 61 000 kronor, men om det
är en som ensam tar emot 200 000 kronor
får han avstå ungefär 34 600 kronor.
Detta, som har fallit folk i ögonen,
har faktiskt befunnits vara en tillbörlig
väg — till och med ännu mera utrerad
i tillämpningen — i London och
Washington och även i Canada på de
sista av dessa dagar, men här i landet
har det befunnits vara så fullständigt
orättvist, att man har använt alla de
djupaste brösttoner som man kan framlocka
ur en skånsk eller över huvud taket
en svensk politikers bröst, och det

är sannerligen inte litet, mina vänner!
Herr Hagberg är skåning, som bekant
— en av hans många ovanskliga förtjänster
...

Om nu arvsskatterna skall kunna ge
inte alltför mycket mindre i skatteintäkter
än förut, måste det betyda en
omläggning av skatteskalorna. Men om
man skall minska hela arvsskatten med
de 42 procent, som högern föreslår •—
det är ju nära hälften — är det uppenbart
att pengarna måste uttagas av andra,
kanske genom inkomstskatter av olika
slag eller genom indirekta skatter.
Pengarna behövs. De stora förmögenheterna
vill högern framför allt skydda.
Där känner vi igen högern — vi skönjer
dess drag tydligare nu än för några
år sedan. Vi känner också igen de borgerliga
partiernas attraktion till högern.
Vi får dock hoppas att det nu, då man
skall gå till en enhetlig arvsbeskattning
med uteslutande av kvarlåtenskapsskatten,
skall bli en stillsammare atmosfär i
vår debatt om denna sak. I den förhoppningen
må även jag lägga en krans
vid kvarlåtenskapsskattens bår.

Utskottet har begärt en skrivelse om
utredning av arvsskatten. Arvsskattens
utformning är en ytterst krånglig historia.
Arvsskatteförordningen har nog blivit
något enklare efter den omarbetning
som nu skett. Men det är särskilt vissa
saker —• jag tänker då framför allt på
försäkringarnas beskattning i arvsavseende
— som behöver en ordentlig översyn,
inte minst för att täppa till de säkert
fortfarande befintliga skatteflyktshålen.
Även ur andra synpunkter bör
vi få en mera lättillgänglig, enhetlig och
begriplig utformning av arvsskatten. Det
är därför som hela utskottet och alltså
även jag tillstyrkt en begäran om utredning
på den punkten.

Eftersom arvsrättsbestämmelserna är
sammankopplade med civilrättsliga regler
rörande arv och lagstiftning om giftermål
bör en omläggning av arvsrättsbestämmelserna
anstå till dess en grundlig
översyn gjorts av hela området. Departementschefen
får bedöma när det
ögonblicket kan vara inne. Jag kan gärna
dela deras mening som anser att det

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

skulle vara önskvärt om förutsättningarna
för en sådan grundlig översyn kunde
föreligga snart.

En av mina vänner sade i går: »Jag
ser att du i morgon skall höja våra skatter
på nytt.»

»Nej», sade jag, »tvärtom!»

»Det tror jag inte», sade han.

Han var fylld av misstro. Men det är
på det sättet, att faktiskt alla går vi fram
för en skattesänkning på detta område.
Utskottets förslag innebär en skattesänkning
på 7,7 miljoner kronor, vilket utgör
inte mindre än 10 procent av skatten.
En icke obetydlig skattesänkning
kommer alltså här att ske.

Jag skall ge några exempel på var de
7,7 miljonerna ligger. De ligger bl. a. i
ökade make- och barnavdrag. Det nuvarande
hustruavdraget på 25 000 kronor
höjes till 40 000 kronor. Det måste betyda
en skattelättnad med den giftorätt, som
vi har här i landet tämligen allmänt —
vi tycks nog kunna lita på varandra i
äktenskapet i väsentligt större utsträckning
än vad folk kanske inbillar sig! Med
giftorätt betyder det att 80 000 kronor i
ett dödsbo, där hustrun är ensam arvtagare,
är fritt från varje som helst arvsbeskattning
enligt det nya förslaget. Hur
många dödsbon lämnar så pass mycket?

För barn finns det för närvarande ett
avdrag på 3 000 kronor, lika för vuxna
och underåriga. Det ökas nu till 6 000
kronor och blir sålunda fördubblat. För
varje barn under 18 år fanns det förut
ett avdrag på 1 000 kronor per år under
18. En nyfödd fick alltså ett avdrag med
18 000 kronor utöver de 3 000 kronorna
eller tillsammans 21 000 kronor. Detta
avdrag föreslås nu bli fördubblat till
2 000 kronor och utsträckes från 18 till
21 år, viket betyder att en nyfödd får
42 000 kronor förutom de 6 000 kronorna,
alltså 48 000 kronor, fria från arvsskatt.
Det är en betydande sänkning av
arvsskatten på detta område. En familj
bestående av hustru och tre barn i åldrarna
1, 3 och 5 år, för att ta ett prekärt
fall, kan besitta 332 000 kronor utan
arvsskatt. Hälften av beloppet eller
166 000 kronor utgör då giftorätt. Består
familjen av hustru och två barn i åldern

5 och 10 år, för att ta ett mindre utrerat
fall, får boet ha 212 000 kronor skattefritt.
Jag tror inte att man kan kalla
en sådan beskattning av familjen hård!
Den har tidigare varit lätt och blir genom
detta förslag ännu lättare.

När vi gjorde en beräkning i arvsskattekommittén
av vad de ökade hustruoch
barnavdragen skulle betyda, fann vi
att inom de 30 procent av dödsbon, som
över huvud taget är arvsbeskattade, mer
än en tredjedel av alla arvslotter helt
skulle gå fria från skatt enligt det nya
förslaget, och 70 procent av dödsbona har
ingen arvsskatt alls. Så nog är det en
skattesänkning, som kommer att ske på
detta fält.

Någon har påtalat kommitténs direktiv.
De gick ut på att undersöka om man kunde
avskaffa kvarlåtenskapsskatten, och vi
kom där fram till ett enigt uttalande att
det går att avskaffa den. Hade vi fått ett
direktiv att nedskriva skatterna på arv
med 42 procent, så hade i varje fall inte
jag tillhört denna kommitté. Jag hade inte
gått in i en kommitté, som skulle följa
högerns recept att skriva ned arvsskatterna
med 42 procent, samtidigt som vi
fåfängt strävar efter möjligheter att kunna
nedskriva inkomstskatterna. Det hade
varit ett otillbörligt direktiv, och en sådan
kommitté hade säkerligen fått sakna
socialdemokratisk medverkan.

Här har man vidare sagt att vi inte
skulle ha tagit någon hänsyn till den
nya fastighetstaxeringen. Men det har vi
gjort. Redan för något år sedan höjde
man nedre gränsen för arvsskatten och
förmögenhetsskatten till 80 000 kronor,
och i de jämförelser av skatteintäkterna
som har gjorts inom kommittén, i departementet
och i utskottet har man tagit
hänsyn härtill. Vi har alltså redan höjt
det skattefria beloppet med hänsyn till
fastighetstaxeringen.

Så kommer jag till de omläggningar av
skatteskalorna, där de olika partierna har
olika förslag. Dock har man inom utskottet
enat sig om att inte röra vid skalan
för klass III, som gäller fall där arvtagaren
är en juridisk person, exempelvis en
kommun, en religiös, social eller kulturell
stiftelse, en stiftelse för bildande av

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

samlingslokaler eller liknande. För dessa
fall har vi inom utskottet ansett att
man inte borde ändra skatteskalorna.
Arv inom denna klass går till mycket
vällovliga syften. Genom att lämna denna
klass orörd har vi ytterligare minskat
den beräknade skatteintäkten med
något mer än en halv miljon kronor,
men den minskningen har vi ansett oss
böra ta. Beträffande de övriga tre skatteklasserna
har vi alla föreslagit andra
skatteskalor än de nu gällande. För mig
och mina partivänner har riktpunkten
såväl i kommitté som i utskott varit
den, atl en vuxen person som ärver en
förmögenhet efter någon av sina föräldrar,
skall få ungefär samma totala arvsskatt
som nu. Han bör alltså inte få någon
egentlig skattehöjning. Departementschefen
har gått vidare på samma
linje och rent av föreslagit en viss minskning
av arvsskatten för denna kategori.

Vad blir följden av denna vårt partis
inställning när det är flera arvtagare till
en förmögenhet? Jo, då får var och en
av dem en ytterligare ökning av den behållna
delen av förmögenheten. Redan i
en familj där det är två vuxna barn som
ärver blir det en betydande minskning
av arvsskatten. Den minskningen kan gå
upp till 30 procent. Om det är tre barn
som ärver blir minskningen givetvis
ännu större, och om fem barn ärver kan
det i vissa fall bli en minskning med inemot
60 procent. Det blir alltså betydande
skattelindringar för flerbarnsfamiljerna,
men inte så stora lindringar för enbarnsfamiljerna,
utom när det gäller underåriga
arvtagare.

De av utskottet tillstyrkta ändringarna
i arvsbeskattningen medför ett årligt
skattebortfall på 7,7 miljoner kronor. I
klass I blir bortfallet störst, men man
har försökt återvinna en del av denna
förlust genom att öka beskattningen
mera i klass II — som väsentligen gäller
syskon och syskonbarn — och klass
IV, som omfattar testamentstagare, alltså
personer som inte har någon arvsrätt
alls enligt civillag men som får pengar
eller gods genom testamentariskt förordnande.

I frågan om skatteskalorna har högern

och folkpartiet jämte centern föreslagit
stora förändringar. Enligt folkpartiets
och centerns förslag skall skatten sänkas,
med 13,5 miljoner kronor utöver den
sänkning på 7,7 miljoner kronor som
utskottet föreslår, och högern vill sänka
skatteuttaget med 25 miljoner kronor i
förhållande till utskottets förslag. Det är
därom striden står i dag. Skall vi ha råd
att utöver sänkningen med 7,7 miljoner
kronor ta ytterligare en sänkning med
13,5 miljoner kronor eller med 25 miljoner
kronor? Folkpartiets talesman har
här sagt, att han är beredd att rösta för
det sistnämnda alternativet, om slutvoteringen
skulle komma att gälla detta. Högern
och folkpartiet är tydligen ense
därom, att man i värsta fall — alltså i
det från folkpartiets synpunkt värsta fallet
— skall kunna minska statens inkomster
med ytterligare 25 miljoner kronor
per år.

Vart skulle nu detta leda? Jag skall inte
trötta med siffror, men ett exempel skall
jag nämna. Om tre vuxna barn i en familj
ärver sammanlagt 100 000 kronor,
innebär högerns förslag en skatteminskning
i förhållande till utskottets förslag
med 760 kronor. Vid 200 000 kronors
arvsbelopp blir skillnaden 1 760 kronor,
vid en halv miljon blir den 31 700 kronor
och vid en miljon blir den 111 000 kronor.
Alltså, för de små arven blir det
praktiskt taget ingen lindring, för de medelstora
— om jag nu skall räkna 100 000
kronor som ett medelstort arv — blir det
en viss, liten minskning, men när det gäller
de verkligt stora arven blir det betydande
minskningar. I vissa fall kan skillnaderna
givetvis bli betydligt större än
de siffror jag nu har nämnt. När det
gäller ett ensamt, vuxet barn skulle det
sålunda bli en minskning med nära
190 000 kronor för ett miljonarv.

Folkpartiet, kanske även centern, ställer
nu upp som hjälptrupp till högern för
att söka genomföra en ändring som skulle
gynna de stora arvtagarna, medan man
däremot inte skulle vinna något alls då
det gäller de små och praktiskt taget
ingenting alls då det gäller de måttligt
stora arven. Det tycker jag belyser innebörden
i vederbörandes ståndpunkt.

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

Högern har här utformat sina skalor
med sikte på att de stora arvtagarna,
som sammanlagt bara utgör några få procent
av alla arvtagare, skall få den lättnad
i arvsbeskattningen, som kommer att
minska arvsskatten med 42 procent.
Folkpartiet applåderar nu av hela sin
själ, förefaller det åtminstone, detta förslag
från högern.

I debatten här har även berörts ett par
andra kapitel, som jag inte helt kan
lämna åt sidan.

I fråga om gåvobeskattningen föreslås
nu en sänkning av det skattefria beloppet
till att avse 2 000 kronor årligen. Gåvor
under eller på detta belopp skall över
huvud taget icke ifrågakomma till sammanläggning.

Ett problem är den egendomliga form
av gåvor, som går under namnet benefika
reverser. En person kanske säger till
son eller annan: »Här har du 100 000
kronor, men jag behåller pengarna och
du får dem först vid min död.» På det
sättet har man hittills kunna dela upp ett
belopp på 200 000 kronor t. ex. i två poster,
så att pengarna beskattats som två
poster på vardera 100 000 kronor. Det
har förekommit benefika reverser på
mycket stora belopp och det har ofta varit
fråga om uppenbar skatteflykt.

Både Kungl. Maj :t och utskottet har nu
varit eniga om att obegränsad sammanläggningstid
skall gälla för benefika reverser,
som icke infrias före dödsfall.
Infrias de medan givaren är i livet, underkastas
de vanlig gåvobeskattning och
faller då under de vanliga reglerna för
gåvors sammanläggning. Därmed är de
också ofta borta ur skatteberäkningen
vid dödsfallet. Om det däremot vid dödsfallet
finns kvar icke infriade benefika
reverser, skall beloppet tagas upp i boet
och summan läggas till underlag för den
övriga arvsbeskattningen. Principen är
här att en arvtagare skall beskattas efter
sin skatteförmåga. Om en person får ett
arv på 100 000 kronor och dessutom innehar
en benefik revers på 100 000 kronor,
sammanlägges de båda beloppen
och arvslotten på 100 000 kronor kommer
därigenom att ligga i skatteskiktet
100 000—200 000 kronor. Den benefika

reversen beskattas inte alls, men den
läggs i botten, så att den andra delen av
arvet kommer upp i ett högre skatteskikt.
Det är här inte fråga om någon
dubbelbeskattning, utan vad här sker är
endast att man tar hänsyn till vederbörande
arvtagares skatteförmåga i det
ögonblick han tillträder både de 100 000
kronorna ur arvet och dessutom de
100 000 kronor som utgår enligt den benefika
reversen.

Man invänder då, att de benefika reverserna
kan gälla kapital som tidigare
givits som gåva i förhoppning om att
vederbörande genom denna form för gåvan
skulle vinna vad som hittills varit
möjligt att vinna i skatteavseende. Det
är emellertid, fastslår jag, uppenbart att
benefika reverser utnyttjats för ren skatteflykt,
således för att erhålla opåkallade
skattelättnader vid dödsbobeskattningen.
Utskottet har därför nu enhälligt beslutat
föreslå en annan behandling för
framtiden av dylika reverser.

Oppositionen vill nu inte att dessa äldre
benefika reverser skall medräknas vid
den nya dödsbobeskattningen. Man bör
inte, förklaras det, här handla retroaktivt.
Jag vill då erinra om hur det gick
till på ett annat område för några år
sedan. Det fanns något som kallades
»gangsterförsäkringar», som utnyttjades
för skatteflykt. Dessa försäkringar var
ganska vanliga, och jag hörde till och
med en av mina partikamrater i denna
kammare en gång säga, att den och den
personen hade en s. k. gangsterförsäkring.
Regeringen och riksdagen beslöt
ingripa för att stoppa denna avart av försäkringar.
Vi gav vederbörande en viss
tid på sig för att avveckla gangsterförsäkringarna,
vilket man också gjorde,
även om det naturligtvis måste ske med
vissa förluster för vederbörande. Man
avvecklade dem emellertid i alla fall för
att inte drabbas av något ännu hårdare.

Läget är detsamma beträffande den nu
föreslagna ändringen i fråga om benefika
reverser. Kommitténs förslag framlades
redan vid jultiden i fjol, propositionen
kom någon gång i mars—april,
riksdagens beslut fattas troligen i dag,
men sedan sker ingenting förrän förord -

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

ningen träder i kraft den 1 januari. Vederbörande
har alltså haft tid på sig att
avveckla de benefika reverserna genom
att inlösa dem — de har praktiskt taget
haft ett helt år på sig för att göra det.
Därmed är de borta. Men står de kvar
efter den 1 januari och dödsfall inträffar
senare, läggs de i hatten och man
räknar skatten på det egentliga arvet
efter det högre skatteskiktet. Så ligger
det till med den saken. Det är en skatt
efter förmåga, som utskottet har ansett
böra tillämpas även här.

Sedan kommer vi till en annan grupp,
där det gäller beskattning av gåvor, som
ges för undervisning och uppfostran.
Herr Spetz efterlyste, hur man skulle tolka
bestämmelserna i det fallet. Jag känner
herr Spetz sedan rätt länge och vet,
att han har en utomordentlig förmåga
att läsa skattetexter. Jag blev därför rätt
perplex, när han sade, att han inte begrep
denna sak, och jag undrade, om
det hade blivit en tillfällig förmörkning
i herr Spetz’ psykiska gåvor. Jag tror i
varje fall, att den är mycket tillfällig och
hoppas den snart måtte gå över.

Jag var med i en kommitté för några
år sedan, där det fanns företrädare för
olika partier, t. ex. en bekant bankdirektör,
en bekant liberal professor o. s. v.
Vi var då eniga om att föreslå just samma
utformning. Inom denna kommitté
hade man ingen tanke på att det kunde
finnas tolkningssvårigheter, utan texten
förstods av alla oss lekmän. Jag är alldeles
säker på att de, som kan ge dessa
stora gåvor för undervisning och uppfostran
— jag bortser då från gåvor på
upp till 2 000 kronor, som kanske ett
större antal har möjligheter att ge — är
fullt medvetna om vad det innebär och
med hjälp av sina jurister, som nog ofta
anlitas i sådana fall, kan få saken ännu
bättre förklarad.

Det är ju så, att rika föräldrar har
haft möjlighet att åt sina söner eller döttrar
ge vissa belopp för deras undervisning
och uppfostran. Numera är dessa
belopp begränsade till 35 000 kronor per
barn här i Stockholm. Mer får man inte
ge. Men dessa 35 000 kronor står mycket
ofta fullständigt orörda, när barnens

uppfostran och undervisning är avslutad.
De har inte behövts för detta ändamål.
Det kan även vara så, att rika mor- och
farföräldrar skänkt pengar till barnbarnen
för deras utbildning och uppfostran
genom alla stadier, men de har inte tagits
i bruk, därför att föräldrarnas inkomster
varit mer än tillräckliga för
detta ändamål. Det kan inte här vara
fråga om något annat än en uppdelning
av förmögenheten och ett sätt att få betydande
penningsummor lämnade skattefritt
till barn eller barnbarn; något annat
skäl kan inte förebringas.

Är det så, som det står i lagtexten, att
omständigheterna är sådana, att gåvotagaren
— barnet, barnbarnet eller vem
det är —• kan anses ha tillförsäkrats en
förmån, som han eljest inte skulle ha åtnjutit,
kan man ge den utan alla hinder,
dock kanske med den begränsning, som
finns här i Stockholm. Men i andra
fall kommer rika familjer —• ty det är
bara dem det gäller — att avstå från att
ge de där gåvorna, när de inte fyller någon
egentlig uppgift. Man kommer att
ordna dessa saker på annat sätt, genom
studieförsäkringar etc. Man kommer att
underlåta att ge de nämnda gåvorna, ty
det blir ingen vinst därmed. De blir inte
skattefria, och vill man ändå partout ge
en gåva, ja, ge den då och betala skatt!
För en gåva på 20 000 kronor betyder
det en skatt på 590 kronor. Och vill man
ge dessa 20 000, kan kanske känslan för
barn eller barnbarn vara tillräcklig för
att även ge dessa 590 kronor i skatt till
staten.

Jag tror inte att det kommer att bli
några svårigheter på den punkten, ty
det blir fråga om relativt få fall. Ett och
annat fall kan vara svårbedömbart, och
sådana fall förekommer redan nu, men
i fortsättningen torde det bli fråga om
mycket färre sådana fall.

När det gäller försäkringarna är vi inne
i en verklig snårskog. Var gång jag
nödgats syssla med denna sak, exempelvis
i 1945 års skattekommitté, i arvsskattekommittén
och vid olika tillfällen i
utskottet har det varit något fullständigt
nytt att sätta sig in i. Jag tror inte att
vi har trängt helt in i snårskogen, utan

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

att det ännu finns ett visst mörker, som
kan användas för manövrar, som inte
tål dagsljuset. Inte minst därför är jag
så angelägen om att arvsskatteförordningen
kommer att bli ordentligt granskad.

Det finns för närvarande egentligen
bara en grupp av människor, som riktigt
behärskar dessa spörsmål. Det är de,
som lever på att tolka dessa bestämmelser.
Det är försäkringsföretagen, deras
direktörer och deras framstående juridiska
medhjälpare. De kan alla de olika
bestämmelserna. När jag har träffat sådana
personer och hört, hur de ordnat
sakerna i det och det fallet, har jag förstått,
att det skulle vara mycket nyttigt,
om dessa problem kom att ordentligt genomlysas.
Jag hoppas att den departementschef,
som skall ge direktiv till ifrågavarande
kommitté, mycket noga beaktar
att fästa kommitténs uppmärksamhet
inte minst på behovet av en granskning
av försäkringsbeskattningen, så att den
blir rättvis och så att det inte där kan
ske otillåtna skatteflykter.

Vad försäkringarna beträffar är det
närmast fråga om försäkringar med förmånstagare,
d. v. s. nu för tiden omkring
95 procent av alla försäkringar.
Oftast är det hustrun och barnen, som
insatts som förmånstagare men det kan
vara också andra. Det har här gällt att
sammansmälta två förordningar till en
och få den att verka ungefär på samma
sätt som de båda tidigare verkat tillsammans.
Detta har varit förenat med
utomordentligt störa svårigheter, och
jag är övertygad om att vi varken i
kommittén eller i utskottet har lyckats
genomskåda alla problemen och på bässta
vis kunnat lösa dem. Vid en sådan
sammansmältning av två olika system
kan man lätt få till stånd en litet högre
beskattning på ett håll och litet lägre
på ett annat. Det är mycket svårt att
på förhand beräkna, hur det hela kommer
att verka. Det gamla systemet kan
emellertid inte behållas, och därför
måste det göras ett försök att få fram
ett nytt system, även om detta skulle
kunna utsättas för kritik beträffande
enskildheterna.

I fråga om kapitalförsäkringen går ju
reservanternas förslag ut på att alla
grupplivförsäkringar, där alltså familjen
kommer in i bilden, skulle följa den
gamla arvsskalan, inte bara de försäkringar,
som nu är tecknade, utan även
sådana som fragment kommer att tecknas.
Detta vore ett fullkomligt orimligt
system. Samtidigt menar reservanterna
att det större grundavdraget på 25 000
kronor, som är skattefritt, också skulle
inkasseras.

Hur kommer det av Kungl. Maj :t föreslagna
systemet att verka på detta
område? Jo, make och två barn kan få
ett kapitalbelopp på 100 000 kronor fullständigt
skattefritt — det är väl få som
genom en kapitalförsäkring kan åstadkomma
ett sådant belopp åt sin efterlevande
familj. Make och tre barn kan
genom kapitalförsäkring få ett belopp
på 150 000 kronor skattefritt. För närvarande
kan de få 60 000 kronor, men
den summan blir alltså nästan tredubblad.
Under sådana förhållanden kan
man ju inte framföra några sociala invändningar
mot förslaget. Det är endast
mycket stora kapitalförsäkringar •— sådana
som de flesta av oss nog vill betrakta
såsom jättestora — som kanske
får en litet större skattebörda. Det gäller
sådana belopp som ligger förmodligen
långt över 150 000 kronor till maka
och tre barn.

Pensionsförsäkringarna utgör ett ömtåligare
gebit, men detta är också hänsynsfullt
behandlat i propositionen och
utskottets förslag. Vad som här närmast
diskuteras är pensionsförsäkringar
med förmånstagare — även här gäller
det främst maka och barn. Alla
pensionsförsäkringar, som är tagna i
samband med en tjänst, är skattefria,
och skattefria är även alla andra, om
de är minst tio år gamla. Det är endast
sådana pensionsförsäkringar, som är
under tio år gamla, som kan råka ut för
beskattning. Men det är just när det
gäller sådana som det är risk för skatteflykt.
Därför hade man också särskilda
bestämmelser för sådana fall i förordningen
om kvarlåtenskapsskatt, som
gick ut på att hindra skatteflykt. Men

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

även i fråga om sådana försäkringar
medges enligt det nu framlagda förslaget
ett årligt pensionsbelopp som inte
beskattas. Det är ett årligt pensionsbelopp
på 10 000 kronor — inte en gång
för alla, utan 10 000 kronor år efter år
— som vederbörande kan få utan att
erlägga skatt. Den lantbrukare eller
mindre företagare, som tecknat en sådan
försäkring, får alltså uppbära dessa
belopp hur högt de än går, om han
uppnår pensionsåldern. Avlider han och
har insatt makan som förmånstagare,
kan hon få en årlig pension på 20 000
kronor skattefritt — 10 000 kronor är
hennes giftorätt, och de återstående
10 000 kronorna utgör det skattefria
beloppet. Den lille lantbrukaren eller
hantverkaren eller företagaren, som man
här alltid brukar tala om, kan alltså
ge sin efterlevande maka 20 000 kronor
i årlig pension skattefritt. Hur många
medborgare kan orka med något sådant.
Jag skulle vara mycket glad, om
den grupp av tjänstemän, som jag tillhör,
hade kunnat tillförsäkra sina hustrur
en liknande pension, om de blir
änkor. — Har försäkringstagaren två
barn som förmånstagare och ensamma
arvingar, blir 10 000 kronor till vartdera
skattefritt i årlig pension. Om vederbörande
efterlämnar maka och två
barn, kan de få 40 000 kronor tillsammans
i årlig pension skattefritt: 20 000
kronor till hustrun, hennes giftorätt, och
10 000 till vartdera barnet. Maka och tre
barn kan uppbära 60 000 kronor sammanlagt
i årlig pension skattefritt.

Man bör vidare komma ihåg att även
pensionsbelopp som ligger över dessa
enligt min mening väldiga pensionsbelopp
kommer att bli skattefria, om försäkringstagaren
begynt en premieinbetalning
av ungefär oförändrad storlek
mer än 10 år före dödsfallet. De som
inom denna kammare har anfört betänkligheter
emot storleken på de pensioner,
som skulle utgå enligt den allmänna
pensionsförsäkringslagen, har
inte alls visat någon oro då det gällt
att medverka till att belopp av denna
storlek skall få utgå skattefritt, beträffande
de allra största beloppen under

förutsättning att pensionsförsäkringen är
tecknad för minst 10 år sedan. Här finns
tillräckligt utrymme för social trygghet.
Lantbrukare och enskilda företagare
är sannerligen inte ogynnsamt
ställda. Men det är en gammal regel,
som jag har mött under mitt långa politiska
liv och som kan formuleras så:
kan man få de små inkomsttagarna, de
små arvtagarna och de små försäkringstagarna
oroliga, kan man ju alltid
spänna dem för vagnen, där de stora
inkomsttagarna, de störa förmögenhetsinnehavarna
och de stora arvens förväntare
sitter. De små mobiliseras för
att rädda de stora. Här är det samma
sak.

Det finns tillräckligt utrymme för att
skapa social trygghet för familjerna.
Det är många sparare som gynnas genom
detta förslag, men inte dessa stora
sparare, som har spekulativa syften
att vinna arvslättnader. Försäkringsinspektionen
har sagt att det oväntat kan
uppträda osunda företeelser inom försäkringsvärlden
och att man får vara
försiktig. Ack, det är nog så sant.

När man i högerns motion som ett
moment läser, att man ju ändå aldrig
kan betala mer än sin årsinkomst i
premie, ty man skall ju ha den skattefritt
avdragen, så vittnar det nog om
hur detta område mycket lätt kan smutsas
ner och bli en inkörsport för skattevinningar
i den ena eller andra formen,
som vi andra får betala. Räkningen
kommer.

Jag skulle, herr talman, nästan vilja
gratulera högern för den attraktion,
som den utövat på folkpartiet och centern
i dessa frågor. Men så är det; gravitationskraften
verkar så, att den starkare
drar den svagare till sig. Mina
många personliga vänner inom högern
får ursäkta att jag inte kan gratulera
dem till den borgerliga samling på denna
front, som jag här har skildrat. Jag
ser med verklig ledsnad denna utveckling
av de borgerliga partierna högeråt.
Jag ser det som en olycka för vårt land,
och jag beklagar det i allra högsta
grad.

Jag yrkar, herr talman, bifall till ut -

42 Nr B 9 Onsdagen den 5 november 19t>8

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

skottets förslag, utom i en punkt, där
jag och mina partikamrater har anfört
reservation och där jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Min personligen gode
vän Edgar Sjödahl -— och samtidigt min
politiske meningsmotståndare — har i
denna debatt liksom i praktiskt taget
alla skattedebatter framfört ett gammalt
argument, som han fäst sig vid på ett
alldeles särskilt sätt. Han brukar formulera
det så här, och han gjorde det också
i dag: »Högern vill skydda de stora
förmögenheterna.» Det var det temat
herr Sjödahl spelade på, inte minst i
den något patetiska avslutningen på sitt
anförande. Jag skall, herr Sjödahl, inte
kommentera detta uttalande på annat
sätt än att jag säger, att uppenbarligen
fler och fler i detta land icke delar
herr Sjödahls uppfattning i det hänseendet.

Vidare skulle jag gärna vilja taga upp
herr Sjödahls referens till det förhållandet,
att man i de anglosachsiska länderna
har en kvarlåtenskapsbeskattning.
Ja visst har man det, och det har ingen
människa bestritt. Herr Sjödahl sade
att vi mycket ofta — och av goda skäl
— riktar uppmärksamheten på vad man
i dessa liksom i andra hänseenden förehar
sig i den anglosachsiska världen.
Det är jag glad över att man gör. Men det
var en sak herr Sjödahl glömde, och
det var, att samtidigt som man där har
en kvarlåtenskapsbeskattning, har man
ingen förmögenhetsbeskattning. Man har
inte den dubbelbeskattning, som vi har
haft här i landet, och ett dylikt konstaterande
kanske ställer tingen i något annorlunda
dager.

Herr Sjödahl var också inne på frågan
om retroaktiviteten. Han fäster uppenbarligen
inte så stort avseende vid
de erinringar som vi har gjort på denna
punkt, när det gäller försäkringar. Jag
måste då erinra kammarens ledamöter
därom, att vid upprepade tillfällen under
de senare åren dels de fungerande
departementscheferna i finansdepartementet,
dels riksdagens bevillningsut -

skott och dels riksdagen bestämt satt sig
emot en retroaktiv lagstiftning i fråga
om försäkringar. Är detta kanske inte
riktigt, herr Sjödahl?

Jag vill i detta sammanhang erinra om
ett uttalande av dåvarande finansministern
redan år 1948 — det var för övrigt
i ett svar på en interpellation av herr
Ewerlöf. Jag vill också erinra om vad
som hände vid 1950 års riksdag, då den
dåvarande departementschefen gjorde
följande uttalande i en angelägenhet som
denna — det gällde då förslag till omgestaltning
av försäkringsbeskattningen.
Han uttalade därvid: »Då de olika försäkringsformernas
utbredning sålunda
påverkats av beskattningens utformning,
följer härav icke blott att statsmakterna
böra ägna uppmärksamhet åt frågan,
vilka försäkringsformer som böra gynnas
genom skattelagstiftningen, utan
även att statsmakterna få anses i viss
mån ansvariga för den utveckling av försäkringsformerna,
som ägt rum under
inverkan av skattelagstiftningen.» Departementschefen
— det var statsrådet
Sköld — uttalade vidare: »Av denna
anledning anser jag, att statsmakterna
icke böra placera försäkringsformer,
till vilkas utbredning de genom
skattelagstiftningen medverkat, i en sämre
ställning än de tidigare haft såvida
icke vägande skäl föreligga härför.»
Bevillningsutskottet tillstyrkte och underströk
detta departementschefens uttalande;
och i bevillningsutskottet befann
sig vid det tillfället min aktade
vän herr Sjödahl. Frågan om retroaktiviteten
återkom så sent som vid 1954
års riksdag, då departementschefen
gjorde liknande uttalanden i samma
sammanhang och även då fick medhåll
av bevillningsutskottet och riksdagen.
Jag beklagar, att herr Sjödahl inte i
sitt anförande fann utrymme för att omnämnda
dessa dock ganska fundamentala
fakta beträffande det centrala avsnitt
av detta ämne, som kallas retroaktiviteten
i försäkringsbeskattningen.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först endast att
få konstatera, att herr Sjödahl inte kun -

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

nät ge något som helst konkret exempel
på de omständigheter, som skulle föranleda
skattefrihet när det gällde gåva •—
och jag förstår mycket väl, att det helt
enkelt var omöjligt för honom. Av hans
anförande drog jag slutsatsen, att hans
uppfattning är den, att gåva till annans
uppfostran och utbildning över liuvud
taget aldrig skall vara skattefri. Man
kan inte dra någon annan slutsats av
frågan: Hur skall föräldrar kunna ge en
gåva till sina barn, om de inte har råd
till det?

Sedan måste jag säga, att det verkligen
ser ut, som om pengar hade synnerligen
olika värde den ena och den andra
gången. Nu anser herr Sjödahl att 13
miljoner är förfärligt mycket — statens
finanser hänger på dessa pengar. Men
det är inte längre än ett och ett halvt
år sedan, den 15 maj 1957, då herr Sjödahl
tillsammans med sina partivänner
gladeligen gav bort ungefär 23 miljoner
när det gällde utskänkningsskatten.
Tydligen har pengarna mycket olika
värde.

Herr Sjödahl sade också någonting om
att folkpartiet och centerpartiet dras åt
högern. Närmast tänkte han kanske på
mitt yttrande, att jag under vissa förutsättningar
kan känna mig föranlåten att
rösta på högerns reservation. Men detta
beror helt och hållet på herr Sjödahls
och hans partivänners manövrerande
vid voteringarna — det skall vi inte
sticka under stol med.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg påpekade
att vi här i landet har en stor förmögenhetsskatt
och att man får ta hänsyn
också till den saken. Ja, jämför vi
med England, så visar det sig att vi har
större förmögenhetsskatt men att engelsmännen
när det gäller kvarlåtenskapsskatten
saknar vår giftorättsklausul, vilket
betyder att i England hela förmögenheten
faller under kvarlåtenskapsskatten
och inte som hos oss bara hälften.
Det är också en sak som man bör
komma ihåg.

Vidare sade herr Hagberg, att jag inte

hade talat om retroaktiviteten när det
gäller försäkringarna. Då vill jag erinra
om att uttalandet 1950 gällde inkomstförsäkringen,
inte arvet. Och 1954
gjordes uttalandet i samband med att
man fick en lagstiftning mot gangsterförsäkring.
Man satte, om jag så får
säga, pistolen för pannan på vederbörande
med förklaringen: avstå från
detta, annars smäller det! Nu behövde
det ju inte smälla, eftersom det ekonomiskt
var förmånligt att snarast möjligt
avveckla gangsterförsäkringarna.
Jag vill också nämna att i samband med
1947 års beslut om arvsbeskattningen
förekom liknande yrkanden som nu
framförts av de borgerliga partierna,
men att de avvisades både av regeringen,
av bevillningsutskottet och av riksdagen.
Man underkände dem och menade,
att arven utfaller vid vederbörandes
bortgång och att de inte kan behandlas
efter samma normer som vad
vederbörande åtnjuter i inkomst under
sin livstid.

Så nämndes det, att jag inte hade
lämnat tillfredsställande svar rörande
gåvorna. Ja, jag tycker att herr Spetz
på den punkten fortfarande befinner sig
i ett slags skvmningstillstånd. Om en
familj har 50 000 kronor i inkomst och
kan räkna med att behålla den, kanske
med stöd av förmögenhet, så finns det
ingen rimlig anledning att befara, att den
inte skall kunna bestrida sina barns
uppfostran och utbildning. Det är ju sådana
fall frågan gäller, överståthållarämbetet
har ju begränsat det till 35 000
kronor, och skattefrihet erfordras inte
när det gäller gåva för detta ändamål. Vi
skall komma ihåg, att man sedermera
mycket väl kan lämna 20 000 kronor som
gåva, men då får man också erlägga den
lilla arvsskatten på 500 ä 600 kronor.
Man kan beklaga förhållandet, men gåvor
till barns undervisning och uppfostran
bör aldrig ges skattefritt, när de ändå
kan beräknas få all erforderlig utbildning.

Nu nämnde jag, att man kan ge 2 000
kronor, som kan avsättas till barnen för
framtiden. Det betyder, att medan man
förut kunde ge 3 000 kronor under en

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

fyraårsperiod, kan man nu ge 8 000 kronor
under samma period. Använd den
möjligheten, de som har intresse därav!

Jag är inte så hård som herr Spetz
av en tillfällighet uppfattade mig. Arvsbeskattningen
får jämföras med alla
andra skatter. Yi kan tyvärr inte göra
någonting för att minska inkomstbeskattningen,
varken den statliga och
ännu mindre den kommunala. Men stödja
ett förslag, herr Spetz, som i detta
ekonomiska läge avser att minska arvsskatten
med 42 procent, det kan jag inte.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag berörde i mitt inledningsanförande
det förhållandet, att
varken de sakkunniga eller propositionen
tagit någon vidare hänsyn till den
betydande höjningen nyligen av taxeringsvärdena
och därav härflytande
starkt ökade skatteutfall. Herr Sjödahl
menade, att jag hade fel och att man visst
tagit hänsyn till de ökade taxeringsvärdena.
Jag vill rekommendera herr Sjödahl
att läsa vad departementschefen yttrat på
s. 61 i propositionen. Departementschefen
säger där: »Skattebortfallet i
förhållande till eljest påräkneliga intäkter
av dödsbobeskattningen skulle
således belöpa sig till (77,5 — 70,5 =)
7 milj. kronor om året. Därvid har jag
— i likhet med de sakkunniga — icke
räknat med det ökade skatteutfallet till
följd av höjda fastighetstaxeringsvärden,
vilket såsom nämnts uppkommer
redan före en övergång till ett 1-skattesystem.
» Departementschefen tillägger:
»Höjningen av taxeringsvärdena
har emellertid gjort att jag, trots det
statsfinansiella läget, ansett det försvarbart
med en ökning av skattebortfallet
från de sakkunnigas 3,5 till 7
miljoner kronor.» Varje människa förstår
ju, att de ökade skatteintäkterna på
grund av de höjda taxeringsvärdena
kommer att röra sig om belopp av en
helt annan storlek än det här är fråga
om.

Vad så till slut beträffar herr Sjödahls
oro för att högern i den förestående
voteringsproceduren under vissa för -

hållanden skulle komma att dra med sig
centerpartiet och folkpartiet, vill jag
bara deklarera för högerns del, att om
socialdemokraterna med den majoritet,
de har i första kammaren, röstar upp
folkpartiets och centerpartiets förslag
rörande skatteskalorna till kontraproposition
i huvudvoteringen, kommer vi
att rösta för deras förslag i den voteringen,
Om jag därmed dämpar eller
möjligen ytterligare ökar herr Sjödahls
oro, vågar jag inte uttala mig om.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber i anledning av
den upgift herr Sjödahl lämnade, att
folkpartiet skulle vilja vara med om en
sänkning av arvsbeskattningen med 42
procent, uppmana kammarens ledamöter
att slå upp s. 43 i bevillningsutskottets
betänkande. Man kan där se, att
den nuvarande arvsbeskattningen ger
49,60 miljoner. Folkpartiets förslag enligt
motionerna I: B 90 och II: B 111 och
112 ger 59,60 miljoner. Nu får dessa
siffror minskas med 0,55 miljoner på
grund av ändringen i arvsskatteklass III.
Men det innebär i alla fall en höjning
av den nuvarande arvsbeskattningen med
cirka 7 miljoner kronor.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan ännu en gång
inte finna, att herr Spetz hittat ur mörkret,
ty han räknar bara med den nuvarande
arvsskatten. Men vid en jämförelse
får man väl räkna med den beskattning
som förmögenheterna över huvud
taget nu utsättes för. Kvarlåtenskapsskatten
plus arvsskatten utgör väl tillsammans
den nuvarande »arvsskatten».
Formellt är det inte så, men i realiteten
förhåller det sig på det sättet. Jag
känner herr Spetz som en stor realist,
och sålunda är jag fortfarande litet förvånad.

Herr Hagberg förväxlade nog två
ting. Det ena var, som jag nämnde, att
man vid bestämmandet av de nya skattetabellernas
verkningar hade gjort jämförelser
med 1958 års förhållanden. Där -

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

vid hade hänsyn tagits till en skattegräns
av 80 000 kronor. Höjningen till
denna skattegräns är förorsakad av höjningen
av taxeringsvärdena. Så länge det
bara är fråga om verkningarna av skattetabellerna
är detta enligt min mening
riktigt. Sedan är det en annan sak när
det gäller de inkomster som för närvarande
belöper till 77 miljoner. I fråga
om dem har man inte kunnat ta hänsyn
till de höjda taxeringsvärdena. Vid den
tidpunkt, då kommittén arbetade, hade
man väl inget underlag för beräkningen
av de höjda taxeringsvärdenas inverkan
på skatteinkomsterna. Men det är en
helt annan historia.

Vad sedan angår min oro för omröstningen!
Det begriper jag alltför väl, att
om herr Hagberg i en votering inte kan
få en hel ko, så nöjer han sig med huvudet
och bringan. Det är det han får
genom folkpartiet. Men att folkpartiet,
som vill ge 13 miljoner utöver vårt förslag,
kan gå med på högerns 25 miljoner
utan att blinka genom att rösta upp de
fyrtiotvåtusens avdrag i arvsskatt, det
har jag väldigt svårt att begripa. Men
folk kan mer än jag tror då det gäller
att politiskt operera.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep):

Herr talman! När det gäller frågan om
att avskaffa förordningen om kvarlåtenskapsskatt
råder det ju inga delade meningar.
Även i det avsnitt av herr Sjödahls
anförande, som berörde kvarlåtenskapsskatten,
kunde man märka en mycket
lugn, sansad och saklig ton och argumentering.
Herr Sjödahl avslutade sitt
anförande i den delen med att han lade
ned en krans på kvarlåtenskapsskattens
grav. Det verkade inte, som om herr
Sjödahl skildes från den hädangångna
med någon större saknad, även om han
torde höra till de närmast sörjande. Vi
andra, som inte räknar någon släktskap
med den hädangångna, kommer väl inte
med någon krans, men vi kan kanske i
alla fall lägga ned en enkel blomma.

Låt mig sedan i detta sammanhang
bara göra ett litet påpekande, och detta

påpekande vill jag rikta till högern och
folkpartiet! Vi har under årens lopp
mycket diskuterat kvarlåtenskapsskatten.
Det har framförts motioner om att den
omedelbart skulle avskaffas. Det parti,
som jag representerar, har ansett att det
inte var realistiskt att tänka sig att få
bort den förhatliga skatten på detta sätt,
utan vi försökte gå fram utredningsvägen
och vi blev i viss mån hånade för
detta. Nu kan vi i alla fall konstatera,
att hade vi inte fått en utredning av frågan,
hade vi i dag med all säkerhet inte
kunnat bevittna skattens avskaffande,
utan vi hade fått behålla den. Det måste
onekligen vara av ett väsentligt värde,
att vi nu har kommit fram till enhällighet
i utredningen, enhällighet i utskottet
och jag förmodar också enhällighet i
kammaren om kvarlåtenskapsskattens
borttagande, och det må inte vara förmätet
att påminna om förspelet till detta.

Om man sedan kommer över till frågan
om den mycket kraftiga uppräkning
av arvsskatten, som utskottsmajoriteten
föreslår i enlighet med propositionen,
menar vi för vår del liksom folkpartiet,
att man bör kunna gå ett stycke på väg
men inte så långt. Utskottets förslag innebär
onekligen alltför kraftiga höjningar
av arvsskatten —■ det innebär i realiteten
i vissa fall en konfiskation av kapital
och inte en beskattning i egentlig
mening.

Herr Hagberg sade här förut, att om
man slopar kvarlåtenskapsskatten utan
att ge någon kompensation i form av höjning
av arvsskatten, skulle detta inte göra
något mer än två promille i fråga om
statens samlade inkomster. Det är klart
att två promille är i och för sig inte så
mycket, men vi vet att två promille kan
i andra sammanhang ha stor betydelse,
och vi menar också att man kanske i
detta sammanhang borde vara överens
om att två promille är högt. Vi går därför
på en linje, som innebär ungefär en
promilles skattebortfall. Vi menar nog
att detta är betydligt mer realistiskt, och
även detta innebär en kraftig skärpning
av arvsbeskattningen, i vissa lägen mer
än en fördubbling av den nuvarande
arvsskatten.

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlatenskapsskatt, m. m.

Här har nyligen tvistats om hur vi,
som förfäktar denna uppfattning — alltså
folkpartiet och centerpartiet — skall
ställa oss vid en eventuell votering. Jag
vill bara konstatera, att om vi i slutskedet
skulle rösta med högern i detta
avseende, måste detta bero på att socialdemokraterna
dessförinnan har givit
högern sitt votum — det är ju förutsättningen.
Propositionsordningen kan ju
leda till sådana resultat.

Utskottet är enhälligt när det gäller
översynen av väsentliga delar av bestämmelserna
i arvsbeskattningen, och jag
vill gärna ge utskottets ordförande en
eloge för hans lyckade försök att åstadkomma
gemensamma resultat. Vi blev ju
på denna punkt enhälliga.

För min del kan jag instämma i de yrkanden,
som herr Spetz här tidigare
ställt, i alla avseenden utom ett, och det
gäller yrkandet om beskattning för gåvor
till annans undervisning och uppfostran.
I det avsnittet ansluter vi oss
till utskottsmajoriteten. Vi menar nog,
att det i detta hänseende behövs vissa
restriktiva bestämmelser i den nuvarande
ordningen. Det kan inte vara rimligt
att rika föräldrar skall kunna bekosta
sina barns uppfostran genom gåvor av
denna natur genom att på detta sätt erhålla
skattebefrielser för gåvor. Detta
måste vara en barock ordning. Det är
också på det sättet, att högern och folkpartiet,
alltså reservanterna, endast har
som motivering för bibehållande av de
nuvarande bestämmmelserna kunnat anföra,
att skattelagstiftningen skulle bli
oklar. Det är väl i och för sig ett rätt
starkt argument, men i väsentliga avsnitt
av vår skattelagstiftning — i avsnitt
som är av långt större räckvidd än
här — kan det ju dock bli fråga om lolkningstvister.
Jag kan inte förstå att det
skulle vara särskilt besvärligt i detta
avseende, men jag menar att de nuvarande
bestämmelserna onekligen ger ett
alltför stort spelrum. När det däremot
gäller tvistemålen i fråga om försäkringsbeskattningen
och när det gäller
pensionsförsäkringarna är vi överens
med folkpartiet och högern. I fråga om

pensionsförsäkringarna vill jag speciellt
betona, att det är principfrågan som vi
så hårt vill hålla fast vid: att tjänstepensioner
och andra pensionsförsäkringar
rimligen bör jämställas. Skulle man
ha någon begränsning, borde den gälla
även på tjänstepensionsområdet. Jag är
fullt medveten om att det i fråga om
pensioner till statsanställda och kommunalanställda
är ytterst få fall, där man
kommer över dessa gränser, men det
finns ju andra slag av tjänstepensioner,
och de bör rimligen jämställas med de
pensioner som fria företagare och enskilda
näringsidkare tecknar för sin ålderdomsförsörjning.
Det är alltså principfrågan
som är det väsentliga. Att det
sedan berör ett litet antal fall är väl
tämligen klart.

Jag gjorde för mig själv den reflexionen,
att herr Sjödahls argumentering var
något underlig, när han talade om att
högern skulle verka särskilt attraktiv på
centerpartiet och folkpartiet, därför att
den starkare ju gärna drar den svagare
med sig. Skulle den regeln ha gällt här,
skulle väl rimligen herr Sjödahl och hans
parti ha fått de övriga med sig. I denna
kammare är det för övrigt så, att högern
är det numerärt svagaste partiet. I varje
fall jag har därför svårt att hänga med
i de resonemangen.

När sedan herr Sjödahl var inne på
frågan om den sociala tryggheten och
vårt ställningstagande i andra sammanhang
till denna, tycker jag nog att han
famnar litet för vitt. Resonemangen i
dag gäller i rätt stor utsträckning principfrågor,
och då är det ju inte fråga
om huruvida beloppet i och för sig är
stort eller litet, utan det är fråga om att
alla ska bli behandlade lika. Det är rätt
väsentligt.

Herr talman! Jag skall inte anföra mera
i detta sammanhang. Yrkandena har
jag ställt förut, och jag vill bara än en
gång upprepa, att vi ansluter oss till de
yrkanden som tidigare framställts av
herr Spetz, utom i fråga om gåvor för
annans undervisning •— därvidlag ansluter
vi oss till propositionen och utskottsmajoriteten.

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter herr Sjödahls med
förkrossande sakkunskap framförda anförande
— i vilket lian enligt min mening
praktiskt taget smulat sönder allting
av oppositionens argument — skall
jag inskränka mig till några rent allmänna
kommentarer till denna stora och intressanta
skattefråga.

Herr Hagberg tyckte sig finna en dualism
hos undertecknad •— å ena sidan
vissa aktuella uttalanden i samband med
sparkampanjen, och å andra sidan min
utformning av propositionen. Även om
han inte direkt sade ut det, menade han
väl, att propositionens utformning icke
skulle harmoniera med min allmänna
strävan att stimulera sparsamheten. Jag
ber då att få erinra om att propositionen
och det utskottsutlåtande, som nu ligger
på riksdagens bord, dock innebär, att
statskassan avstår från sju miljoner kronor
på ett beskattningsområde, som kanske
inte är allra mest näraliggande när
man diskuterar skattelindringar. Här föreligger
ju dessutom ett utlåtande som
innebär en klar lindring av dödsbobeskattningen
för de närskylda. Vidare
kommer man ifrån den tidigare så mycket
omdebatterade kvarlåtenskapsskatten.
Jag finner således inte för egen del
någon motsättning mellan min önskan,
att svenska folket sparar så mycket som
möjligt, och den proposition som jag har
signerat i dödsbobeskattningsfrågan.

Herr Hagberg framhöll vidare, att vi
nu avgör denna fråga på ett lugnt och lidelsefritt
sätt, och det är anmärkningsvärt
i och för sig med hänsyn till den
upprörda debatt som fördes i denna fråga
år 1947. Herr Hagberg säger, att opinionen
har svängt efter de heta striderna
1947. Det är ju rätt frestande att
fråga: »Vem var det som drog upp de
där heta striderna 1947? Vem var det
som gjorde kvarlåtenskapsskatten till en
fråga om hederlighet och ohederlighet i
beskattningsväg? Vem var det som gjorde
sig skyldig till alla de orimliga överdrifter
om konfiskation och angrepp mot
en av samhällets grundvalar, den privata
äganderätten, som vi anslutit oss till i
detta land?» Det var ju oppositionen som

drev den argumentationen. Den var oerhört
överdimensionerad 1947, så överdimensionerad,
att oppositionen själv fann
för gott att mycket kraftigt stämma ned
tonen inom kort — redan efter ett par
år var det ju inte någon större debattfråga.
Även om den kommit tillbaka i
riksdagen varje år som ett brev på posten,
har den ju inte fångat själarna ute
i landet något nämnvärt. Hela 1950-talet
har väl kännetecknats av lugn på kvarlåtenskapsskattens
område — kanhända
därför att man ansåg att det inte fanns
så mycket ammunition för oppositionen
i denna fråga, när man fick skala av
överdrifterna, när man fick studera saken
litet närmare och se den i den objektiva
och lugna belysning som man
skall se den i.

När vi således nu i dag — vilket jag
är den förste att med tillfredsställelse
inregistrera — gör slut på kvarlåtenskapsskatten
under en lugn och lidelsefri
stämning, är väl opinionsförändringen
närmast att söka hos oppositionen.
Från min sida och mitt partis sida
har under dessa år intagits en försvarsattityd.
Vi har försökt att lägga till rätta
överdrifterna. Vi behöver inte göra det
i dag, därför att överdrifterna har överlevt
sig själva.

Då vi emellertid nu kommer fram
till en ensartad dödsbobeskattning, är
det helt enkelt därför, att det är en rationell
och bra lösning. Kan man nå
samma ändamål och samma syfte med
en skatteform i stället för två, är det
ju så många praktiska och administrativa
skäl som talar härför, att kommittén
blev enig. Det var inte heller några
större besvärligheter på regeringsplanet
att acceptera den enhälliga kommitténs
uppfattning.

Herr Hagberg framförde vidare en
statsfinansiell argumentering som är rätt
unik, när den kommer från det hållet.
Han säger: »Har vi inte råd med 25
miljoner? Vad är 25 miljoner i detta
sammanhang med den budget och de
statsutgifter som vi i dag har?» Jag kan
ju vara så pass ärlig att jag säger, att
25 miljoner är för finansministern i
dessa dagar en mycket stor summa. Jag

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

kan vara ännu ärligare och säga, att
om finansministern, när han signerade
denna proposition, skulle ha haft framför
sig samma budgetutsikter som han
har i dag, skulle han säkerligen ha tänkt
sig för både en gång och två gånger,
innan han lade propositionen på riksdagens
bord. Läget är sådant, att man
inte gärna går upp i talarstolen och
frågar: »Vad är 25 miljoner i det här
sammanhanget?» Det finns så mycket
annat som pockar på sin lösning, mera
angelägna saker. Kravet på dessa 25
miljoner i skatteminskning är därför
inte så starkt som herr Hagberg vill
göra gällande.

I denna mera detaljbetonade diskussion
är det egentligen bara på en punkt
jag skulle vilja göra en kommentar. Det
gäller frågan om beskattningen av pensionsförsäkringar
och kapitalförsäkringar.
Herr Sjödahl har ju redovisat
vilken generös behandling som de väl
tilltagna skattefria bottenbeloppen och
årspensionerna innebär. När herr Hagberg
gör gällande, att respekten för den
gamla lagstiftningen skulle fordra, att
man helt enkelt inte med en ny lagstiftning
bryter de gamla avtalen, måste
jag göra herr Hagberg uppmärksam
på, att det är praktiskt taget orimligt
att parallellt administrera och sköta
två till sin art och sitt materiella innehåll
så olika lagar på samma område.
Man kan måhända göra det, när det är
fråga om en kort övergångstid ■—• något
år. Men om man skulle respektera alla
nu gällande pensionsförsäkringar och
kapitalförsäkringar, blev det ju övergångstider
som skulle röra sig om både
tio och tjugo år, under vilken tid man
skulle parallellt tillämpa olikartade lagstiftningar.

Sedan finns det ju ändå starka skäl
för att man rensar upp på detta område.
Herr Hagberg tyckte sig av departementschefens
skrivningar finna, att
departementschefen haft mycket besvär,
innan han presterade de slutledningar
som är redovisade för riksdagen. Det
har inte varit så besvärligt. I och med
att man har vågat sig på så generösa
bottenbelopp och bottenavdrag, menar

jag, att man med lugnt samvete kan
prestera de förslag som nu är framlagda.
När man emellertid gör begränsningar
för vissa stora kapitalbelopp och
pensionsförsäkringar, beror det därpå,
att det är sunt att sätta en spärr och en
broms emot den skatteflykt som har
skett på detta område. Herr Hagberg är
mycket blåögd, när han talar om att
dessa skatteflyktsbevekelsegrunder bara
förekommer i något enstaka undantagsfall.
Det är tyvärr inte på det sättet.
Det måste i varje fall en finansminister
konstatera som är tvingad att dagligdags
följa de här frågorna.

Det är inte något karaktärsdrag hos
svenskarna, att de är glada och entusiastiska
skattebetalare. Det är i stället
tvärtom. Kanske herr Hagberg har sin
del i den reaktionen hos de svenska
skattebetalarna. Jag kan bland mina
vänner och bekanta träffa en och annan
glad skattebetalare. I herr Hagbergs
umgängelsekrets är de helt obefintliga
— det är min mycket bestämda övertygelse.
Har någon haft en möjlighet att
klara sig undan beskattning — jag vill
inte säga att det alltid är kriminellt, ty
det har funnits vissa möjligheter därtill
inom lagens råmärken — har den möjligheten
utnyttjats. Men bevekelsegrunderna
har naturligtvis varit, att man vill
slippa ifrån beskattningen. Man vill klara
sig billigare undan. Herr Hagberg använde
faktiskt själv det uttrycket i sitt
anförande.

Om man emellertid ser på den liberalisering,
som skett i botten på kapitalförsäkringarna,
sjukförsäkringen och
olycksfallsförsäkringarna, då de är
skrivna på förmånstagarna, samt på de
stora pensionsförsäkringarna, måste
man väl ändå säga — vilket herr Sjödahl
också underströk — att alla normala
trygghetskrav är tillgodosedda.
Man har fritagit från dödsbobeskattning
så stora pensionsbelopp för varje
förmånstagare, att de endast kan jämföras
med de allra högsta pensionerna
inom den svenska statsförvaltningen,
och det torde väl inte med skäl kunna
göras gällande att de allra högsta pensionerna
i svenska statsförvaltningen

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

inte ur trygghetssynpunkt är tillfredsställande
för de efterlevande. Man ger
samma möjligheter här utan att vederbörande
drabbas av dödsbobeskattning.
Om man gör sig till tolk för att generositeten
skall drivas ännu längre, kommer
man fram till en praktisk tillämpning,
som ligger farligt nära det som
här har betecknats såsom skatteflykt.

Jag skall kanske bara tillägga ett par
ord i anledning av herr Spetz’ och herr
Hagbergs ömsesidigt vänliga deklarationer.
Är det så, att högerns förslag
står mot utskottsutlåtandet i sista voteringen,
röstar vi med det, säger herr
Spetz. Herr Hagberg kvitterar artigheten
med att säga, att om herr Spetz’
förslag står mot propositionen och utskottsutlåtandet,
röstar högern med det.
Om inte annat, så är detta väl ändå ett
uttryck för en demonstration av viljan
att till varje pris hålla samman när det
gäller längre gående koncessioner och
lättnader för välbärgade människor.
Jag kan till och med i detta sammanhang
använda uttrycket »rikt folk».

Man kan kosta på sig något sådant,
om man rent allmänt har råd med det.
Men gör man det i dag, herrar Hagberg,
Spetz och Alvar Andersson, då
attackerar man intressen, som vid en
objektiv bedömning måste betraktas som
mer angelägna, och det vill socialdemokratien
inte göra sig skyldig till i den
här voteringen.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådets koncilianta
anförande påkallar en om möjligt lika
konciliant replik.

Jag tillät mig ifrågasätta i mitt inledningsanförande,
huruvida det inte förelåge
något motsatsförhållande mellan
statsrådets uttalande nu senast vid den
stora sparkonferensen i Stockholm om
angelägenheten av sparande och allt vad
därtill hör och herr statsrådets ståndpunktstagande
till det här föreliggande
förslaget rörande beskattningen av vissa
försäkringar. Herr statsrådet menar, att
något sådant motsatsförhållande icke föreligger,
och anförde som bevis därpå,

4 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

att han dock föreslår en sänkning med 7
miljoner kronor. Javisst, det är alldeles
riktigt. Ingen har bestritt det, inte jag
heller, men herr statsrådet föreslår samtidigt
en retroaktiv lagstiftning som till
sina konsekvenser måste skapa ett misstroende
hos försäkringstagarna här i landet
gentemot de åtgärder, som i sådana
här stycken vidtages av statsmakterna.
Man stryker — som jag här tidigare försökt
att visa — ett streck över de utfästelser,
statsmakterna en gång gjort, och
det är detta som är så utomordentligt
farligt med hänsyn till den mycket viktiga
sektor inom sparandet, som vi brukar
kalla försäkringssparande!.

Vidare nämnde herr statsrådet någonting
om skatteflyktsaspekten på det här
problemet, som naturligtvis är ett mycket
intressant spörsmål. Han åberopade
sin erfarenhet därvidlag. Jag vill erinra
herr statsrådet om att av alla de instanser,
som har uttalat sig, är det dock bara
en enda som velat vara med om de åtgärder
som de arvsskattesakkunnigas
majoritet och alltså också departementschefen
har föreslagit. Nu kanske herr
statsrådet kan säga: »Ja, men försäkringsinspektionen
har dock förklarat att
det enligt tidigare erfarenheter kan hända
att oväntade och osunda företeelser
av denna art plötsligt framträder.» Detta
är alldeles riktigt, herr statsråd, men
försäkringsinspektionen är ju icke mera
säker på denna sin ståndpunkt än att
den sedermera i propositionen på s. 95
tillägger följande: »Den av de sakkunniga
anvisade vägen torde böra accepteras
såsom en provisorisk lösning i avvaktan
på den kommande fullständiga
översynen av AGF. För att ytterligare
begränsa antalet fall där skattskyldighet
icke förelegat enligt KvF medan däremot
AGF:s nya utformning medför
skatt synes emellertid grundavdraget vid
förmånstagareförvärv på grund av pensionsförsäkring
böra höjas till förslagsvis
20 000 kronor av det årliga pensionsbelopp
som tillkommer förmånstagaren.»
Ja, detta sade försäkringsinspektionen,
men det har inte fått komma med i propositionens
förslag.

Vad sedan frågan om skattebortfallet

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. ni.

beträffar borde herr statsrådet kunna
hålla med om att det är att föra ett i hög
grad teoretiskt resonemang, när man säger,
att propositionens förslag skulle
medföra ett »skattebortfall» av 7 miljoner,
folkpartiets förslag av 20 miljoner
och högerpartiets förslag av 32 miljoner
kronor. Det är ett teoretiskt resonemang,
ty i realiteten inträder ju inte detta. Det,
som inträffar, är, att skatteintäkterna stiger
kontinuerligt, beroende dels på produktionsutvecklingen
och dels tyvärr,
som jag tidigare sagt, på inflationen. Jag
går ut ifrån att statsrådet nog har samma
uppfattning som jag i det hänseendet.

Egentligen skulle man inte, som vi inom
min meningsriktning gjort, ha nöjt
sig med att yrka, att de nuvarande skalorna
skall bibehållas, utan man skulle
ha krävt en justering av de nuvarande
skalorna med hänsyn till penningvärdeförsämringen,
alltså ett återställande av
1947 års reala nivå för A-skatten. Finansministern
torde betänka, att vi sedan
1947 haft en levnadskostnadsstegring
på (SO procent. Varje människa kan
förstå, hur en sådan penningvärdeförsämring
speglas i ett ökat skatteutfall.
Man har räknat ut att den höjning av
A-skatten, som här uppkommit, i dagens
läge kan uppskattas till ca 12 miljoner
kronor.

Vi har i en av våra motioner lämnat
exempel på hur stor skatteskärpningen
har blivit beträffande arvslotter på
5 000 upp till 100 000 kronor. Skärpningen
varierar i stort sett mellan 25
och 30 procent. Detta är en skatteskärpning
som har inträtt utan att riksdagen
har fattat ett enda beslut att skärpa skalorna.
Denna ansenliga skatteskärpning
har inträffat uteslutande på grund av
penningvärdeförsämringen. Vi har dock
nöjt oss med att kräva ett bibehållande
av de nuvarande skatteskalorna. Vi har
endast gjort ett undantag, nämligen beträffande
klass I, där vi föreslår att skattesatsen
beträffande arvslotter upp till
75 000 kronor — jag vill påpeka detta
med hänsyn till talet om att vi bara tänker
på de s. k. rika — sänkes med i stort
sett 1 procentenhet. Detta skulle inne -

bära ett skattebortfall med ca 2,5 miljoner
kronor. Det samlade skattebortfallet
skulle därför bli 32 miljoner kronor.

När man talar om de rika, ett tema
som även herr statsrådet i varje fall
snuddade vid, föres här ett resonemang,
som jag tycker man inte borde bereda
plats för i en så pass dämpad och saklig
diskussion som den vi här har fört.
Vi får dock, herr statsråd, ha i minnet
att dödsbona här i landet med kvarlåtenskap
överstigande 500 000 kronor inte
är många — de utgör icke ens en promille
av hela antalet dödsbon i Sverige!

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! I ett par motioner i den
fråga som vi nu behandlar — de är undertecknade
av representanter från de
tre oppositionspartierna — har yrkats
att bottenbeloppet för efterlevande makes
arvsrätt skall omvandlas till grundavdrag.
Det är ju, såvitt jag kan se, en
vedertagen princip i svensk lagstiftning
i andra fall än när det gäller arvsskatten.
Man behöver inte ha sysslat så värst
mycket med arvsutredningar för att förstå,
att en sådan åtgärd är synnerligen
väl motiverad. Den har också tillstyrkts
av flertalet remissinstanser. Kanske vågar
man säga, att utskottets krav på en
utredning i denna sak också tyder på att
man från utskottets sida är positivt inställd
till motionärernas förslag. Utskottet
säger i sitt betänkande, att frågan om
bottenbeloppets karaktär och utformningen
av beskattningsreglerna i fråga
om efterlevande make utgör problem,
som under alla omständigheter bör övervägas.
Nu har utskottet hängt upp sitt
avstyrkande av motionerna bland annat
på att den pågående utredningen om den
familjerättsliga lagstiftningen borde avvaktas,
innan ställning tages. Men då säger
ju familj er ättskommittén själv att
»intresset att i största möjliga utsträckning
tillgodose efterlevande makes och
barns behov — —• —■ är så framträdande,
att den till sin räckvidd begränsade
reform som — — — bottenbeloppens
ändring till grundavdrag skulle innebära

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

snarast bör genomföras. Någon anledning
att av principiella skäl avvakta resultatet
av familj er ättskommitténs arbete
anser kommittén själv icke föreligga.»

Jag skall gärna erkänna att man i det
av utskottet tillstyrkta lagförslaget tagit
bort det kanske mest osympatiska i den
gamla lagen, när man medgivit att de
särskilda bottenbeloppen för underåriga
barn upphöjts till rang och värdighet av
grundavdrag. Men med hänsyn till det
synnerligen önskvärda i att efterlevande
make också kommer i åtnjutande av
samma förmåner och då ju skattebortfallet
härvidlag torde komma att röra sig
om ett relativt blygsamt belopp — cirka
2,5 miljoner kronor — tillåter jag mig
att yrka bifall till motionerna I:B 121
och II: B 148 som just går ut på att bottenbeloppen
för efterlevande make omvandlas
till grundavdrag.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! I reservation II har vi
biträtt förslaget om en rimlig arvsbeskattning
särskilt med hänsyn tagen till
de mindre företagen och jordbruket. Det
är mycket vanligt, att det föresvävar
människorna, att ett arv består av reda
penningar och att det således är mycket
lätt att ta en del av dessa penningar
och betala skatten. För enskilda företagare
består emellertid egendomen av ett
företag, och de har då mycket ofta liksom
många jordbrukare svårt att få fram
kontanta medel för att betala en alltför
hög arvsskatt.

Herr Sjödahl talar nu i högstämda ord
om att bottenavdraget höjts från 25 000
till 40 000 kronor. Senare talade herr
Sjödahl om att han har ett gott hjärta,
vilket väl i så fall här skulle ha tagit sig
uttryck i att avdragsbeloppet höjts
från 25 000 till 40 000 kronor. Jag undrar
om inte herr Sjödahl här bara gör
en dygd av nödvändigheten. Man blir ju
litet misstänksam, när han strax efteråt
påpekar, att det var nödvändigt
att höja detta belopp på grund av penningvärdets
fall. Eftersom avdraget vid
förmögenhetsbeskattningen är 80 000
kronor, sade herr Sjödahl, så bör

bottenavdraget också höjas till 40 000
kronor. Det resonemanget vittnar om att
det kanske inte är så mycket bevänt med
herr Sjödahls goda hjärta. Höjningen till
40 000 kronor är ju i realiteten endast ett
resultat av penningvärdeförsämringen,
och det utgör således inte någon lindring
av beskattningen.

Herr Sjödahl talade också om förhållandena
i England och Kanada och förklarade
sedan att vad som här nu föreslås
i Sverige är rättfärdigt. Herr Spetz
bemötte redan under utskottsbehandlingen
detta tal om rättfärdighet. Jag kan
därför fatta mig kort, och jag vill bara
fastslå, att det i fråga om skatter är
mycket svårt att tala om rättfärdighet.
Finansministern talade om den våldsamma
indignation som en gång fanns och
som grundades på att man ansåg att det
inte gick rätt till i vissa fall då det
gällde kvarlåtenskapsskattens införande.
Den inställningen kan jag förstå. Men det
finns knappast någonting som kan kallas
rättfärdigt i fråga om skatter. Inte har
hela denna flora av olika skatter som
vi har fått uppleva tillkommit av någon
rättfärdighet, utan snarare är det väl
så, att man ansett det lämpligt att ta ut
den ena eller den andra skatten. Men
när det sägs, att bara någonting är
lämpligt så kan man tillåta sig vad som
helst, då måste man säga ett bestämt nej.

Här gör man nu skillnad mellan tjänstepension
och annan pension, fastän det
i grund och botten oftast är samma sak
till sin natur. Det är ett demokratiskt
krav på likaberättigande att här inte
skilja på dessa båda försäkringsformer.
Man kan inte ställa upp pensionsförsäkring
och tjänstepension i två olika grupper
och säga, att människorna inom den
ena gruppen är rika och tvärtom. Även
den rike har rättighet att begära en
rättvis behandling. Av herr Sjödahls
anförande att döma skulle man nästan
kunna tro, att den rike saknar sådan
rätt, men det vill herr Sjödahl säkerligen
inte på allvar göra gällande.

När det gäller kapitalförsäkringarna
måste man komma ihåg att det rör sig
om ingångna avtal. I vårt parti har vi
inte talat stora ord om rättssäkerheten i

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

riket, fastän jag nog skulle vilja säga,
att det finns få partier som har så många
medlemmar — jag tänker nu framför
allt på jordbrukarna — hos vilka känslan
just för rättssäkerheten lever så
starkt, som inom det parti jag tillhör.
Men framför allt inom det socialdemokratiska
partiet borde det väl ändå
finnas en högt utvecklad känsla för avtalens
helgd, för att avtal är till för att
hållas. Jag fattar dessa kapitalförsäkringar
så, att försäkringstagaren har ingått
ett avtal med försäkringsbolaget och
att detta avtal skall respekteras. Finansministern
säger att det blir svårt att administrera
systemet enligt vårt förslag.
Jag känner inte till den administrativa
apparaten så noga, att jag med säkerhet
kan uttala mig om hur svårt det kan bli,
men jag tror nog att svårigheterna kan
övervinnas. Skattemyndigheterna har säkert
övervunnit bra mycket värre svårigheter
än en övergångsbestämmelse
som säger att det som en gång är avtalat
skall bli bestående för framtiden.
Vi kan inte vara med om att riva upp ett
mellan en försäkringstagare och ett försäkringsbolag
ingånget avtal. Det stöter
min känsla för vad som är rätt och riktigt,
och man kan inte motivera det med
att vårt förslag gynnar en eventuell skatteflykt.
En sådan skatteflykt får man
mota på annat sätt.

Till slut skulle jag vilja ta upp det sista
som herr Sjödahl sade, om det starka
som lockar det svaga. Det talesättet har
jag aldrig hört förut. Jag har hört att det
starka är det sköna värt, men inte att
det starka är det svaga värt. Det starka
skulle vara högern. Jag tror nog att
det där om det sköna i varje fall inte
är tillämpligt på mig — herr Spetz får
svara för sig själv — men jag tycker att
den där liknelsen är litet för drastisk.
Jag vet inte heller om det var samma
sak herr Sjödahl syftade på, när han
talade om den där vagnen, där den rike
sitter och vräker sig, en vagn som är
förspänd med de svaga i samhället. Det
är väl centerpartiet och folkpartiet som
skulle vara hästarna för den där vagnen.
Jag tycker nog att också den liknelsen
är litet väl drastisk och att den inte är

tillämplig på den här situationen. Men
jag skulle vilja erinra om vad som har
sagts här från vårt håll och som jag
ber att få instämma i, att vårt parti,
om de socialdemokratiska ledamöterna
i denna kammare behagar rösta fram
högerns förslag och således slå ut vårt
— folkpartiets och centerns — kommer
att rösta för högerns förslag men inte på
grund av någon inneboende lust att göra
så. Herr Spetz deklarerade inte att det
var så rysligt roligt att göra på det
sättet, och för min del har jag ingen
inneboende lust att göra det heller,
men inte är det därför att vi dras av
den starka högern som vi kommer att
rösta på detta sätt. Vi gör det helt enkelt
därför att socialdemokraterna i denna
kammare uppför sig så som de gör.
Låt ni bli att rösta fram högerns förslag,
så skall vi nog inte dras av den s. k.
starke!

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få hemställa om bifall till det av herr
Alvar Andersson framställda yrkandet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
förevarande betänkande gjorda hemställan
samt i fråga om punkten A särskilt
rörande vartdera av de däri behandlade
förordningsförslagen. Såvitt gällde den
i punkten A 2 upptagna förordningen,
fortsatte herr talmannen, komme propositioner
att framställas paragrafvis och,
där så erfordrades, styckevis med övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik
sist. Slutligen komme, i den mån anledning
därtill gåves, särskilda propositioner
att framställas beträffande motiveringen.

Punkten A 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten A 2

Kungl. Maj:ts i punkten behandlade
förslag till förordning angående ändring
i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt,
sådant det av utskottet tillstyrkts

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

6 och 11 §§

Godkändes.

12 §

Beträffande denna paragraf, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Hagberg m. fl.
vid paragrafen avgivna reservationen,
nr V.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B
10 punkten A 2, såvitt gäller 12 § i förordningsförslaget,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid paragrafen avgivna reservationen,
nr V.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 65.

16, 17, 19, 20, 22 och 23 §§

Godkändes.

28 §

I fråga om förevarande paragraf, yttrade
vidare herr talmannen, komme

propositioner att framställas först särskilt
beträffande utskottets hemställan
såvitt gällde envar av de i tariffen ingående
skatteklasserna, därefter särskilt
angående vartdera av tredje och sista
styckena i paragrafen samt slutligen särskilt
avseende paragrafen i övrigt.

Tariffen, klass I

Rörande denna skatteklass, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o),
av herr Spetz, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
m. fl. vid stadgandet avgivna reservationen,
nr II; samt 3:o), av herr Hagberg,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom
m. fl. vid stadgandet anförda reservationen,
nr III.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Spetz’ yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr B 10 punkten A
2, såvitt avser skatteklass I i den i 28 §
intagna tariffen, antager godkännande av
det förslag, som innefattas i den av herr
Spetz m. fl. vid stadgandet avgivna reservationen,
nr II, röstar
Ja;

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Hagberg m. fl. vid stadgandet avgivna
reservationen, nr III.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —53;

Nej — 73.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes
och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B
10 punkten A 2, såvitt gäller skatteklass
I i den i 28 § intagna tariffen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid stadgandet avgivna reservationen,
nr III.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

28 §, tariffen, klass II

I avseende å denna skatteklass, anförde
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Spetz, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid stadgandet avgivna reservationen,
nr II; samt 3:o), av herr
Hagberg, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av honom
m. fl. vid stadgandet anförda reservationen,
nr III.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr B 10 punkten A
2, såvitt avser skatteklass II i den i 28 §
intagna tariffen, antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Spetz m. fl. vid stadgandet avgivna
reservationen, nr II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Hagberg m. fl. vid stadgandet avgivna
reservationen, nr III.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 64.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B

10 punkten A 2, såvitt gäller skatteldass

11 i den i 28 § intagna tariffen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid stadgandet avgivna reservationen, nr

III.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

28 §, tariffen, klass III

Utskottets hemställan bifölls.

28 §, tariffen, klass IV

Beträffande denna skatteldass, yttrade
herr talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o),
av herr Spetz, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
m. fl. vid stadgandet avgivna reservationen,
nr II; samt 3:o), av herr Hagberg,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom
m. fl. vid stadgandet anförda reservationen,
nr III.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Spetz’ yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr B 10 punkten A
2, såvitt avser skatteklass IV i den i 28 §
intagna tariffen, antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Spetz m. fl. vid stadgandet avgivna
reservationen, nr II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

herr Hagberg m. fl. vid stadgandet avgivna
reservationen, nr III.

Då emellertid herr Andersson, Alvar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —48;

Nej — 74.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B
10 punkten A 2, såvitt gäller skatteklass
IV i den i 28 § intagna tariffen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid stadgandet avgivna reservationen,
nr III.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

28 § tredje stycket

I fråga om detta stycke gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskot -

tet hemställt samt vidare på bifall till
motionerna I:B 121 och II: B 148; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

28 § sista stycket, 28 § i övrigt, 29, 30,
32, 36 och 37 §§

Godkändes.

39 §

Rörande denna paragraf, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Hagberg
m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen,
nr IV.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B
10 punkten A 2, såvitt avser 39 §, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid paragrafen avgivna reservationen,
nr IV.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —95;

Nej — 46.

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

41, 43, 46, 49, 52—57, 59, 68 och 71 §§

Godkändes.

Övergångsbestämmelserna

Herr talmannen yttrade, att med anledning
av de under överläggningen
framkomna yrkandena propositioner
komme att framställas först särskilt avseende
utskottets hemställan, såvitt gällde
vardera punkterna 3 och 4 i förevarande
bestämmelser, samt därefter särskilt
beträffande övergångsbestämmelserna
i övrigt.

Punkten 3

Beträffande denna punkt, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Hagberg m. fl.
vid nämnda punkt i övergångsbestämmelserna
avgivna reservationen, nr V.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B
10 punkten A 2, såvitt avser punkten 3 i
övergångsbestämmelserna, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid nämnda punkt i övergångsbestämmelserna
avgivna reservationen, nr V.

5 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 9

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 76;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Övergångsbestämmelserna, punkten 4

I fråga om förevarande punkt, anförde
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Sjödahl m. fl. vid nämnda punkt i övergångsbestämmelserna
avgivna reservationen,
nr I.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sjödahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B
10 punkten A 2, såvitt gäller punkten 4
i övergångsbestämmelserna, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sjödahl m. fl.
vid nämnda punkt i övergångsbestämmelserna
avgivna reservationen, nr I.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 5 november 1958

58 Nr B 9

Ang. upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

Ja — 66;

Nej — 76.

Övergångsbestämmelserna i övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

Ingressen och rubriken

Godkändes.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C

Kammaren beslöt, att de i ämnet väckta
motionerna skulle, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom kammarens
föregående beslut, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
1 :o) att utskottets yttrande under rubriken
»Allmänna synpunkter» skulle godkännas;
2:o), av herr Spetz, att kammaren
skulle godkänna den motivering,
som upptoges under a) i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
nr II; samt 3:o), av herr Hagberg,
att den motivering skulle godkännas,
som innefattades i de två första styckena
i den av honom m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen, nr III.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig
finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Spetz’ yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående motiveringen
under rubriken »Allmänna synpunkter»
i bevillningsutskottets betänkande nr B
10 antager godkännande av det förslag,
som upptages under a) i den av herr
Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
nr II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i de två
första styckena i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
nr III.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —52;

Nej — 28.

Därjämte hade 61 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes
och godkändes för huvudvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner bevillningsutskottets
motivering i dess betänkande nr B
10 under rubriken »Allmänna synpunkter»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som upptages under a) i den av
herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen, nr II.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr B 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

nr B 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

avtal mellan Sverige och Pakistan för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

Yad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.42.

In fidem
K.-G. Lindelöw