1958 FÖRSTA KAMMAREN Nr B 4 (Riksdagens protokoll 1958:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 FÖRSTA KAMMAREN Nr B 4

18-23 juli
Debatter m. m.

Fredagen den 18 juli Sid.

Svar på interpellation av herr Andersson, Axel Johannes, ang. åtgärder
för att säkra sysselsättningen vid vissa mindre varv........ 3

Svar på fråga av herr Bergman ang. bestämmelserna om polisens

handhavande av vapen ...................................... 5

Svar på interpellation av herr Edström ang. bättre säkerhetsåtgärder
vid distribution och användande av koncentrerade giftäm -

nen i växtskyddet, m. m.................................... 8

Onsdagen den 23 juli
Anslag under sjunde huvudtiteln:

Skadeersättning åt kommunerna, m. m....................... 14

Samarbetsorganet Ekonomisk information .................... 15

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster ........................ 16

Anslag till ungdomsvårdsskolorna m. m......................... 38

Organisationen av statens institut för folkhälsan m. m........... 43

Om stöd till utbyggnad av skogsindustrien i Norrland ............ 47

Om ratificering av en konvention ang. likalönsprincipen ........ 51

Om viss ändring av 59 § arbetarskyddslagen .................... 52

Ändrade bestämmelser om elektriska anläggningar .............. 53

Anslag till lantbruksnämndernas planeringsverksamhet m. m.....56

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 juli

Statsutskottets utlåtande nr B 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet) ................................ 14

—• nr B 14, ang. Utgifter å driftbudgeten: För flera huvudtitlar gemensamma
frågor .......................................... 16

— nr B 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet)
.................................................. 37

— nr B 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln (civildepartementet)
.................................................. 37

— nr B 26, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet . . 38

— nr B 38, ang. statlig borgen för lån till Svenska skifferoljeaktie b

olaget .................................................... 38

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 4

Nr B 4

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr B 39, ang. anslag till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m..................... 38

—• nr B 40, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m.....43

—■ nr B 41, ang. anslag till strålskyddsverksamhet m. m......... 43

— nr B 42, ang. organisationen av statens institut för folkhälsan

m. m.................................................... 43

— nr B 43, ang. riksdagens revisorers berättelse om verkställd

granskning av statsverket, i vad avser reservpensionsförmåner
inom försvaret ............................................ 46

— nr B 44, ang. riksdagens revisorers berättelse om verkställd

granskning av statsverket, i vad avser vissa kostnader m. m. vid
omstationering av statstjänstemän .......................... 47

— nr B 45, ang. riksdagens revisorers berättelse om verkställd

granskning av statsverket, i vad avser allmänna resereglementet
m. m..................................................... 47

— nr B 46, ang. riksdagens revisorers berättelse om verkställd

granskning av statsverket, i vad avser utrikes tjänsteresor ... 47

— nr B 47, ang. vissa avsättningar till budgetutjämningsfonden

m. m..................................................... 47

Bevillningsutskottets betänkande nr B 2, ang. ändrad lydelse av
punkten 3 av övergångsbestämmelserna till förordningen om in vesteringsavgift

för år 1957 .................................. 47

-— nr B 3, om ändrad lydelse av 3 § förordningen angående stämpelavgiften
................................................ 47

Bankoutskottets utlåtande nr B 1, om utredning rörande statens
stöd till utbyggnad av skogsindustrien i Norrland ............ 47

— nr B 2, ang. förslag till ändring i reglementet för riksgäldskon toret

...................................................... 51

— memorial nr B 3, ang. utgifterna under huvudtiteln Riksdagen

och dess verk m. m......................................... 51

— utlåtande nr B 4, om åtgärder för firandet av 150-årsminnet av

1809 års regeringsforms tillkomst .......................... 51

Första lagutskottets utlåtande nr B 1, ang. ratifikation av europeisk
utlämningskonvention ...................................... 51

— nr B 4, om ändring i slutbestämmelserna till luftfartslagen .... 51

— nr B 5, om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, m. m....... 51

—■ nr B 9, om bättre skydd för den enskilde mot offentlighet av

menliga uppgifter i personundersökning i brottmål ......... 51

Andra lagutskottets utlåtande nr B 1, om ändring av 6 § familjebi dragsförordningen

........................................ 51

-— nr B 8, om svensk ratificering av 1951 års internationella konvention
angående likalönsprincipen, m. m................... 51

—- nr B 9, om viss ändring av 59 i arbetarskyddslagen .......... 52

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1, ang. ändring i lagen om expropriation
m. m........................................... 53

— nr B 2, ang. ändring i lagen innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar .................................... 53

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 4, ang. dispositionen av vissa kronolägenheter,
m. m......................................... 56

— nr B 5, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m....... 56

— nr B 6, ang. anslagsanvisning till avlöningar, omkostnader och

kostnader för särskilda planeringsåtgärder vid lantbruksnämnderna
m. m................................................. 56

— nr B 7, ang. anslag till täckdikning å Sunne försöksgård ...... 57

Fredagen den 18 juli 1958

Nr B 4

Fredagen den 18 juli

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr B 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B framlagda
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1958/59;

nr B 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret 1957
/58, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

B 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr B 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr B 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol;

nr B 56, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.;

nr B 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken;

nr B 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om förvärv och överlåtelse
av fastigheter m. m.; samt

nr B 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Ang. åtgärder för att säkra sysselsättningen
vid vissa mindre varv

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Axel
Johannes Anderssons interpellation angående
åtgärder för att säkra sysselsättningen
vid vissa mindre varv, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Axel Johannes Andersson
har med hänvisning till en i
april 1958 väckt interpellation frågat vilka
åtgärder jag ämnar vidtaga för att
säkra sysselsättningen vid de småvarv,
som på grund av ändrade dispositioner i
fråga om lotsbåtar förklaras bli utan arbete.

I interpellationen erinras om att
Kungl. Maj:t ■—- efter framställning av
arbetsmarknadsstyrelsen —■ i mars 1958
i syfte att förhindra arbetslöshet vid
Karlskrona örlogsvarv bemyndigat sjöfartsstyrelsen
att hos varvet utlägga beställningar
på bl. a. lotsbåtar. Vidare säges
i interpellationen, att bland de beställningar,
som anmälts av sjöfartsstvrelsen,
finns upptagna 37 lotsbåtar samt
att fem närmare angivna mindre varv,
vilkas verksamhet förklaras vara nästan
helt baserad på byggandet av lotsbåtar,
genom beställningarna hos örlogsvarvet
skulle gå miste om motsvarande antal
beställningar.

Jag vill här framhålla, att hittills en -

Nr B 4

Fredagen den 18 juli 1958

Ang. åtgärder för att säkra sysselsättningen vid vissa mindre varv

dast byggandet av 7 lotsbåtar är aktuellt.
Med stöd av Kungl. Maj:ts förut angivna
beslut anmodade nämligen arbetsmarknadsstyrelsen
i april 1958 sjöfartsstyrelsen
attt lios örlogsvarvet utlägga beställning
på nybyggnad av bl. a. 7 lotsbåtar
för en kostnad av 145 000 kronor per
båt eller alltså tillhopa 1 015 000 kronor.

I det på tilläggsstat III för budgetåret
1957/58 under tionde huvudtiteln begärda
anslaget å 6 815 000 kronor till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten, vilket anslag
helt avser beställningar hos örlogsvarvet,
har också beräknats ett belopp om
1 015 000 kronor för 7 lotsbåtar. Kostnaderna
för ändamålet är alltså icke avsedda
att bestridas över sjöfartsverkets
båtlånefond, från vilken lån till lotspersonalen
lämnas för anskaffning av lotsarnas
tjänstebåtar.

Beställningarna hos örlogsvarvet av
lotsbåtar är att anse såsom en av sysselsättningsförhållandena
vid varvet betingad
extraordinär åtgärd. Denna har enligt
uppgift av sjöfartsstyrelsen icke förorsakat
någon minskning av de reguljära
beställningar av lotsbåtar, som brukar utläggas
hos enskilda varv inom ramen för
båtlånefondens medel. Jag anser mig
därför icke f. n. ha skäl att vidtaga några
med interpellationen avsedda åtgärder.
I vad mån eventuellt ytterligare beställningar
längre fram hos örlogsvarvet
kan komma att minska de sedvanliga beställningarna
av lotsbåtar hos de enskilda
varven kan för dagen icke överblickas.
Frågan om sysselsättningen vid nu
ifrågavarande mindre varv kommer
emellertid givetvis att följas med uppmärksamhet
av regeringen.

Slutligen anser jag mig böra rätta till
ett missförstånd i interpellationen. Med
hänvisning till formerna för långivningen
från båtlånefonden och till systemet
med lotsarnas båthållning göres i interpellationen
gällande, att lotsarna formellt
skulle bli ägare till de blivande båtarna
och att lotsarna därigenom borde
fått ett ord med i laget i samband med
byggandet av dem. Förhållandet är emellertid
det, att lotspersonal icke kommer
att bli ägare till de båtar, som med anlitande
av anslaget till Säkerhetsanstal -

ter för sjöfarten skall byggas på örlogsvarvet.
Båtarna kommer i stället att tillhöra
statsverket.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för det svar jag har fått.

Den närmaste anledningen till att interpellationen
framställdes var den, att
ett mindre båtvarv i närheten av min
hemstad befarade att råka i besvärligheter
till följd av det ifrågavarande beslutet.
Man hade där tidigare byggt segelbåtar
och motorbåtar för nöjesbruk
men sedan åtskilliga år tillbaka specialiserat
sig på lotsbåtar, och man fruktade
att man nu skulle bli tvingad att slå
om på nytt. Att nu åter tränga sig in på
nöjesbåtsmarknaden skulle inte ha varit
någon lätt sak för varvet. Jag hör emellertid
med tillfredsställelse av svaret, att
det trots de beställningar, som har gått
till Karlskrona, finns ett utrymme — ett
stort utrymme, kanske man kan säga —
kvar för dessa mindre varv när det gäller
byggandet av lotsbåtar, även om de
naturligtvis finner den inskränkning,
som gjorts, rätt allvarlig.

Jag antecknar också med tillfredsställelse
statsrådets löfte att utvecklingen då
det gäller sysselsättningen vid de ifrågavarande
mindre varven framdeles skall
följas med uppmärksamhet. Jag vågar tyda
detta som ett för de mindre varvens
både ägare och anställda hoppingivande
löfte.

För de lotsbåtar, som byggs med lån
ur sjöfartsverkets båtlånefond, gäller väl
att lotsarna själva, åtminstone formellt,
är ägare till dessa båtar. Av de handlingar,
som jag hade till hands då interpellationen
framställdes, framgick inte
att förhållandet skulle bli ett annat i fråga
om de lotsbåtar som skulle byggas i
Karlskrona. Jag har med detta velat lämna
en förklaring till det missförstånd
som redovisades i svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Fredagen den 18 juli 1958

Nr B 4

Ang. bestämmelserna om polisens handhavande
av vapen

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Bergman till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
framställt följande fråga: »Anser
statsrådet, att de gällande bestämmelserna
''angående bruket av skjutvapen
i polistjänsten’ (beslutade 1945 och senast
ändrade 1948) är tillräckligt tydligt
utformade och om så inte är fallet, vilka
åtgärder överväges inom inrikesdepartementet
för att klarare reglera polisens
handhavande av vapen?»

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara nämnda fråga, fick nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Per Bergman har till
mig riktat en enkel fråga, huruvida jag
anser att de gällande bestämmelserna
angående bruket av skjutvapen i polistjänsten
är tillräckligt tydligt utformade
och, om så ej är fallet, vilka åtgärder
som överväges inom inrikesdepartementet
för att klarare reglera polisens
handhavande av vapen.

Polisens rätt att använda skjutvapen
regleras genom Kungl. Maj:ts cirkulär
den 7 december 1945 angående bruket
av skjutvapen i polistjänsten. Cirkuläret
har utfärdats inom justitiedepartementet
i samband med de under år
1945 genomförda ändringarna i nödvärnslagstiftningen,
avsedda att reglera
polisens rätt att bruka våld. Då emellertid
däri meddelade bestämmelser uteslutande
avser polistjänsten och dess utövande,
har jag med chefen för justitiedepartementet
överenskommit om att
besvara den framställda frågan.

Bestämmelserna i cirkuläret grundar
sig på 7—10 § § i allmänna strafflagens
5 kapitel. Förutom de fall, då någon har
rätt till nödvärn för att avvärja angrepp,
regleras här i 10 § polismans rätt att
bruka våld bl. a. då någon som skall anhållas
eller gripas söker undkomma den
som äger verkställa åtgärden. Det stad -

gas att härvid får det våld brukas, som
med hänsyn till omständigheterna kan
anses försvarligt. Såvitt angår rätten att
bruka vapen preciseras detta allmänna
lagstadgande i cirkuläret. Även innehållet
i detta underställdes emellertid riksdagen,
och de föreskrifter som jag strax
skall återge lämnades härvid utan erinran.

I cirkuläret anges inledningsvis, att
begagnande av skjutvapen är att betrakta
som en yttersta utväg, som får komma
i fråga endast då andra medel befinnes
otillräckliga. Med iakttagande av
denna allmänna regel har polisman rätt
att — såvitt gäller ingripande mot för
brott misstänkta personer -— använda
skjutvapen under följande förutsättningar: a)

för att gripa den som på sannolika
skäl misstankes hava begått gärning som
innefattar grov brottslighet mot staten
(högförräderi, spioneri, uppror, majestätsbrott,
väpnat hot mot laglig ordning,
krigsförräderi och dylikt) eller
mot person (mord, dråp, svår misshandel,
våldtäkt, rån och dylikt) eller som
utgör svårartat allmänfarlig! brott
(mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse,
sabotage, spridande av gift eller smitta,
grov förgöring och dylikt) eller som eljest
innefattar särskilt svårartad brottslighet
med avseende å egendom (stöld
av särskilt grov beskaffenhet, omfattande
eller svår skadegörelse eller dylikt),

b) för att infånga den som på sannolika
skäl misstänkes hava begått annat
brott av allvarlig beskaffenhet och söker
undkomma med sådant fortskaffningsmedel
(bil, motorbåt eller dylikt)
att det är föga utsikt att på annat sätt
gripa honom.

I anslutning härtill har polisman tilllagts
rätt att använda skjutvapen för annan
viktig uppgift av jämförlig beskaffenhet.

Härutöver har polisman samma rätt
att använda skjutvapen i nödvärnssituationer
som andra personer, och om detta
erinras också i cirkuläret. Detta innefattar
även föreskrifter om beaktande
av den risk för utomstående, som
kan vara förenad med skottlossning, om
varning före skjutningen, om hur skot -

Nr B 4

Fredagen den 18 juli 1958

Ang. bestämmelserna om polisens handhavande av vapen

ten bör riktas etc. Cirkuläret är intaget avsikt att uppdraga åt den sittande po -

i den lilla bok med av chefen för inrikesdepartementet
meddelade anvisningar
till den allmänna polisinstruktionen,
som varje polisman får och som används
vid undervisningen i polisskolan. Där
lämnas också några kommentarer till
cirkuläret.

De föreskrifter, som nyss refererats,
skall utgöra en precisering av strafflagens
stadgande, att endast det våld får
brukas som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt. Det gäller
här framför allt att framhäva avvägningen
av effektivitetskravet mot
rättsskyddet, säkerheten för den enskilde.
Detta kommer bl. a. till uttryck i
bestämmelsen, att begagnandet av skjutvapen
är att betrakta som en yttersta
utväg, och såvitt nu är i fråga i principen
att skjutvapen får användas endast
då det gäller att gripa för verkligt allvarliga
brott misstänkta. I så måtto synes
mig föreskrifterna väl avvägda.
Däremot kan det ifrågasättas, om den
exemplifiering av sådana brott som
skett är helt tillfredsställande ur angivna
synpunkt, om t. ex. stöld och skadegörelse
över huvud taget bör föras in
under kategorien särskilt svårartad
brottslighet. Lämpligheten av skottlossning
mot person, som söker undkomma
i bil, synes jämväl kunna diskuteras. Det
skulle också kunna tänkas att även anknyta
medgivandet att använda skjutvapen
till farligheten hos den misstänkte,
exempelvis så att de får brukas endast
mot personer, som genom sitt uppträdande,
innehav av vapen eller dylikt
visat sig vara farliga för annans säkerhet.

I fråga om föreskrifternas avfattning
har de visserligen enligt min mening i
stort sett utformats så tydligt, att de borde
kunna ge de enskilda polismännen
tillräcklig ledning i de svåra situationer,
då de blir aktuella. På vissa speciella
punkter kvarstår dock oklarheter,
som det är angeläget att undanröja.

Ur olika synpunkter synes alltså cirkuläret
om bruket av skjutvapen i polistjänsten
behöva överses. Det är min

lisverksamlietsutredningen att verkställa
denna översyn.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för svaret, som
har kommit snabbt och vars innehåll är
mycket tillfredsställande.

Det är självfallet en aktuell händelse,
som givit impulsen till denna enkla fråga.
Den händelsen — med de tragedier
som utspelat sig på båda sidor om skottet
— skall naturligtvis inte alls av mig
beröras här i kammaren; det sker på
annat sätt och i andra sammanhang.
Svaret ger mig visserligen, såvitt jag
kunnat bedöma dess innebörd under de
korta ögonblick man har på sig för att
ta del av svaret på en enkel fråga, anledning
att dra den slutsatsen, att en översyn
av gällande bestämmelser på rätt
väsentliga punkter kommer att äga rum,
men det är några rent principiella synpunkter,
som jag bär gärna skulle vilja
lägga på denna fråga.

Min personliga utgångspunkt när det
gäller polisens beväpning är den, att polisman
normalt inte bör vara beväpnad.
Endast för specialuppdrag borde polismän,
och då sådana med särskild utbildning,
äga rätt att disponera över och använda
sig av skjutvapen. Men även med
en sådan utgångspunkt kan det självklart
uppstå besvärliga problem i den praktiska
tillämpningen. De nu gällande bestämmelserna
tillkom ju år 1945. Dessförinnan
fanns ingen lagfäst rätt för polisman
att använda vapen i annan utsträckning
än som gäller för enskilda medborgare
i allmänhet. Yi vet dock av den
utredning, som föregick riksdagsbeslutet,
att polismän använt vapen utan stöd i
lagen. En sedvänja hade utvecklat sig,
som. man också förmodade skulle kunna
bli grund för domstolsbeslut, därest tvist
i sådana frågor skulle uppstå. Så småningom
uppkom alltså vad man skulle
kunna kalla en rättsligt godtagen sedvänja.
I den nämnda utredningen redo -

Fredagen den 18 juli 1958

Nr B 4

Ang. bestämmelserna om polisens handhavande av vapen

visas de fall, där polismän under en undersökt
period använt sig av skjutvapen
och i vilka situationer detta hade skett.
Denna undersökning är en rätt intressant
läsning. Nu har 13 år gått sedan
den utredningen gjordes, och mig veterligt
finns inte någon sammanställning
över i vilken omfattning och i vilka situationer
polismän under dessa 13 år begagnat
skjutvapen i sin tjänst. Enligt
mitt sätt att se vore det mycket värdefullt,
om herr statsrådet ville medverka
till att i det sammanhang, som han här
aviserat, även en undersökning göres av
hur lagbestämmelserna verkat under de
gångna 13 åren. I sammanhanget vore
det kanske även möjligt att få veta, i
vilken utsträckning de, som polisen
skulle omhänderta, också innehaft skjutvapen
och använt sig av dem eller fara
för deras användning förelegat. Skulle
en sådan redovisning ådagalägga, att
skäl finns för väsentligare förändringar
i gällande bestämmelser och instruktioner
än som här är anmälda, så är det
min förhoppning att herr statsrådet vill
medverka till att de spörsmålen blir föremål
för omprövning.

Vi får ju i skilda sammanhang höra,
att brottsligheten ökar liksom även brotfens
svårhetsgrad. Jag tillhör nog dem,
som inte helt litar på de statistiska uppgifterna
och den allmänna värderingen
när man drar den slutsatsen. Man glömmer
så lätt att jämförelsepunkterna inte
är analoga, att samhället var annorlunda
vid de tidpunkter jämförelserna avser.
Urbaniseringen har medfört en förskjutning,
som gör att jämförelserna inte
blir analoga. Dessutom har vår värdering
av det som skall beivras undergått
en förskjutning.

(Herr TALMANNEN: Jag vill fästa talarens
uppmärksamhet på att det här
rör sig om en enkel fråga och inte om
en interpellation.)

Jag ber om ursäkt, herr talman, jag
har försökt att med klockan i hand iakttaga
tiden, men jag har kanske inte lyckats.

Jag ber till slut bara att få tacka herr
statsrådet ännu en gång för svaret och
skall förbigå det andra som jag hade
tänkt säga.

Jag vill bara sluta med tre, fyra raders
citat ur vad som sades i denna fråga,
när riksdagen beslutade om den år 1945.
Jag vill citera vad herr Hedlund i Rådom
yttrade i andra kammaren — det
står återgivet i protokollet nr 15, och
det är en mycket intressant läsning, som
ger en relief till de tankar som många
haft i dessa dagar. Jag tror att det har
sitt värde att man drar fram vad som
sades i denna fråga för tretton år sedan.
Herr Hedlund yttrade: »Man kan bland
annat icke bortse ifrån att missförstånd
kunnat uppkomma i samband med någons
omhändertagande och att särskilt
yngre personer vid ett sådant tillfälle
kunna gripas av en panisk förskräckelse,
som gör att de besinningslöst rusa bort
från platsen.»

Jag skall inte bli besinningslös och rusa
bort efter talmannens erinran, men
jag hoppas i annat sammanhang få återkomma,
när vi kanske får tillfälle att diskutera
denna fråga från andra utgångspunkter.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill bara, i anslutning
till vad herr Hedlund år 1945 sade,
erinra herr Bergman om att han ändock
slutade med att helt tillstyrka det
då föreliggande lagförslaget, som ju också
blev antaget av riksdagen.

Vad beträffar det uttalade önskemålet
om en undersökning, hur bestämmelserna
verkat under de tretton åren, förutsätter
jag att polisverksamhetsutredningen
kommer att observera detta och framlägga
en statistik, som ger en klar vägledning
i tillämpad praxis.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vill bara tillägga, att
herr Hedlund hade inget annat yrkande
än utskottet men slutade sitt anförande
med att han önskade ha »litet mera stål

Nr B 4

Fredagen den 18 juli 1958

Ang. bättre säkerhetsåtgärder vid distribution och användande av koncentrerade

giftämnen i växtskyddet, m. m.

och litet mindre guttaperka» i de bestämmelser
riksdagen då hade att antaga,
och jag delar helt herr Hedlunds
åsikt i den frågan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. bättre säkerhetsåtgärder vid distribution
och användande av koncentrerade
giftämnen i växtskyddet, m. m.

Ordet lämnades därefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som förklarat sig
ämna vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Edströms interpellation angående
bättre säkerhetsåtgärder vid distribution
och användande av koncentrerade
giftämnen i växtskyddet, m. m.,
och nu anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Edström har frågat mig
om jag övervägt eller ämnar överväga
behovet av bättre säkerhetsåtgärder vid
distribution och användande av koncentrerade
giftämnen i växtskyddet
ävensom om jag vill medverka till klarläggande
av i vad mån dessa gifter kan
verka hälsovådligt ej blott direkt på
människor och djur utan även indirekt
via inverkan på grödorna.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Interpellanten har i sin motivering
till de framställda frågorna främst uppehållit
sig vid växtskyddsmedlet paration,
som nyligen förorsakat ett förgiftningsfall.
Att paration fått ett utbrett
användningsområde beror framför allt
därpå, att medlet är synnerligen effektivt
och verksamt mot många olika slag
av de skadeinsekter, som angriper våra
jordbruks- och trädgårdsprodukter,
samt att medlet är förhållandevis billigt.
Detta växtskyddsmedel har sålunda
för närvarande mycket stor betydelse
för jordbruks- och trädgårdsnäringen
och därmed för hela vår folkförsörj -

ning. Det torde därför icke kunna komma
i fråga att helt förbjuda dess användning,
utan myndigheternas sak blir att
tillse, att säkerhetsföreskrifterna är så
effektiva som möjligt.

Jag vill då först slå fast, att enligt vad
berörda myndigheter uppgivit såväl det
av interpellanten åberopade olycksfallet
som övriga kända olyckstillbud i
samband med användningen av paration
berott på att redan nu gällande säkerhetsföreskrifter
klart åsidosatts. Att skapa
fullständig garanti för att gällande
föreskrifter efterföljs är givetvis icke
möjligt. Emellertid bör allt som rimligen
kan göras för att minska risken för
förgiftningsfall av såväl ifrågavarande
beredning som andra liknande växtskyddsmedel
också göras, och som svar
på interpellantens första fråga vill jag
uttala, att jag anser att möjligheterna
att vidtaga vissa ytterligare säkerhetsåtgärder
bör prövas.

Såsom interpellanten framhållit har
frågan om skärpning av säkerhetsföreskrifterna
aktualiserats redan i tidigare
sammanhang, och detta utgjorde ett av
skälen till att min företrädare i ämbetet
i oktober 1957 tillkallade en särskild
utredning för att överse hela lagstiftningen
angående gifter. Detta utredningsarbete
— som är omfattande och
reser många svårlösta problem — pågår
för närvarande och bedrives så skyndsamt
som möjligt.

I avvaktan på en ny lagstiftning om
gifter synes man — såsom dåvarande inrikesministern
uttalade vid en interpellationsdebatt
i denna kammare den 29
maj i fjor — böra pröva möjligheterna
att vidtaga vissa provisoriska åtgärder.
En del åtgärder har redan vidtagits,
bl. a. genom att skärpta bestämmelser
för järnvägstransport av paration utfärdats.
Vidare har inom statens farmaceutiska
laboratorium utarbetats förslag till
vissa ändringar i giftstadgan, därvid
bl. a. just användningen av giftiga växtskyddsmedel
uppmärksammats. Sedan
utredningen överlämnats till medicinalstyrelsen
har styrelsen den 23 juni i år
till inrikesdepartementet överlämnat

Fredagen den 18 juli 1958

Nr B 4

Ang. bättre säkerhetsåtgärder vid distribution och användande av koncentrerade

giftämnen i växtskyddet, m. m.

förslag till ändringar i och tillägg till
gällande giftstadga och dess bilagor.
Förslaget, som för närvarande är under
behandling i departementet, visade sig
emellertid icke innehålla några mera
betydelsefulla skärpningar av säkerhetsföreskrifterna
angående växtskyddsmedel,
bland annat beroende därpå, att
man ansett sig böra avvakta resultatet
av giftstadgeutredningen. Då det emellertid
enligt min mening är angeläget
att man redan nu vidtager alla sådana
åtgärder som kan göras, utan att man
föregriper utredningens ställningstagande
till de mera pricipiella frågorna, har
jag närmare undersökt vad som är möjligt
att göra i dagens läge. En överläggning
har sålunda nyligen hållits i inrikesdepartementet
med representanter
för vederbörande myndigheter. Härvid
anmodades medicinalstyrelsen under
hand att i samråd med statens institut
för folkhälsan och övriga berörda myndigheter
omedelbart upprätta förslag till
skärpta märkningsbestämmelser. Vidare
anmodades växtskyddsanstalten och
follchälsoinstitutet att ånyo föranstalta
om en upplysningskampanj angående
växtskyddsmedlens farlighet. Sådan
upplysning är otvivelaktigt av största
betydelse och har tidigare på olika sätt
meddelats såväl berörda yrkesutövare
som allmänheten. .lag anser emellertid
att en ny sådan upplysningskampanj nu
bör igångsättas.

Frågan i vad mån växtskyddsmedlen
indirekt genom att de upptagas av växterna
kan medföra fara för människor
och djur har ägnats stor uppmärksamhet.
Bland annat har statens institut för
folkhälsan utfärdat bestämmelser om senaste
behandlingsdag med växtskyddsmedel
före skörden. Vad angår paration
—• som nu använts i omkring 10 år —
torde några risker för indirekt påverkan
icke föreligga, därest de av folkhälsoinstitutet
meddelade föreskrifterna följes.
Denna viktiga fråga är emellertid
föremål för fortlöpande uppmärksamhet
såväl av vederbörande myndigheter som
av vetenskapliga institutioner och inrättningar,
och den torde därjämte kom -

ma att prövas jämväl av den särskilda
utredningen angående gifter.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr statsråd, jag tackar
för svaret, och jag tackar särskilt för
de däri utlovade snara åtgärderna beträffande
båda de problemkomplex, som
jag berörde i min interpellation.

De s. k. insekticiderna har inom växtskyddet
fått allt större och större betydelse
i hela världen, så ock i vårt land.
Men många av dem är för människan
höggradigt giftiga, inte minst den grupp
som iag särskilt berörde i min interpellation,
tiofosforpreparaten, av vilka bara
ett par droppar på huden kan framkalla
döden genom nervskador och förlamningar.
De är av samma natur som
de s. k. nervkrigsgaserna, och paration
hör ju till dessa.

Statsrådet säger i sitt svar, att olycksfallet
i Vollsjö nu i sommar liksom övriga
kända olycksfall i samband med användningen
av paration berott på att
redan nu gällande säkerhetsföreskrifter
klart åsidosatts. Jag vill dock ställa under
diskussion det förhållandet, att paration
i 35-procentig lösning — det var
av en sådan vätska som den omkomna
tvååriga flickan förtärde ett par droppar,
vilket är tillräckligt för döden —
bör betecknas som gift av andra klassen,
varigenom säkerhetsföreskrifterna blir
betydligt lindrigare än vid gift av första
klassen.

De förhållanden, som blottades i samband
med olyckan på Vitaby station i
Skåne i augusti 1956, då en dåligt klistrad
wellpappkartong gick sönder och
åtta enlitersflaskor koncentrerat paration
— vilket är gift av första klassen
— dråsade i golvet och slogs sönder,
medförande att hela stationen på ett par
minuter var inhöljd i stridsgasångor
och bara slumpen och ett snabbt ingripande
på sjukhuset räddade ett tvåårigt
barn från döden, visar att efterlevnaden
av föreskrifterna är långt ifrån tillfreds -

Nr B 4

Fredagen den 18 juli 1958

Ang. bättre säkerhetsåtgärder vid distribution och användande av koncentrerade

giftämnen i växtskyddet, m. m.

ställande. Kartongen var nämligen icke
försedd med någon annan beteckning än
»glas» och »denna sida upp» —• inte med
något giftmärke — och den avsändande
firmans försäljningschef uppgav, att detta
var det vanliga försändningssättet.

Den sorglustiga historien på Öland för
något år sedan, då en lantbrukare, som
observerat parations effektivitet på fälten,
även pudrade sina lakan därmed
mot loppor med resultat att ej blott lopporna
dog utan även han själv, vittnar
även om allmänhetens dåliga begrepp
om detta gifts farlighet.

Professor K. Bonnichsen vid statens
rättskemiska laboratorium har meddelat
mig, att parationförgiftning t. ex. i
Västtyskland är den vanligaste förgiftningsformen
av alla då det gäller både
självmord och olyckshändelser och att
flera hundra fall inträffar årligen. I Danmark
inträffar flera tiotal fall om året,
och nyligen har där förekommit ett par
mordfall, där detta gift använts. I Finland
är fallen än vanligare — jag har
sett uppgifter i pressen, att där skulle inträffa
bortåt ett hundratal fall om året.
I Sverige finns ingen central registrering
av sådana förgiftningar, och förvånansvärt
få fall är kända eller diagnosticerade.
Enligt en pressuppgift i samband
med barndödsolyckan i maj 1957
skulle då på två år ha inträffat bara åtta
dödsfall. Det kan bero på att vi verkligen
handskas mer varligt med detta gift
än man gör i andra länder, men det kan
även bero på att fallen ej blir vederbörligen
diagnosticerade och klarlagda eller
kända. Man frågar sig även hur
många som sjuknat utan att döden följt.

Den upplysningskampanj angående
växtskyddsmedlens farlighet, som statsrådet
utlovat i sitt svar, anser jag är synnerligen
behövlig. Men jag anser även,
att en viss skärpning av säkerhetsföreskrifterna
snarast bör göras och, framför
allt, att det omedelbart bör bli en
viss skärpning av övervakningen. Vi
måste i görligaste mån undvika att ännu
fler barn blir offer för denna giftgasdöd.

Det är även en annan fara som hotar:
den smygande förgiftningen av dem,

som använder besprutningsmedel i sitt
arbete. Sådana yrkesskadefall har iakttagits
och det inte i så liten utsträckning.
Jag har fått brev från ett par, som
drabbats därav med långvarig arbetsnedsättning
som följd. Man har en kontrollmetod
däri, att man i blodet kan mäta
den s. k. cholinesterasaktiviteten, vilken
vid smygande förgiftningar av dessa tiofosforpreparat
blir mycket låg. Jag har
konstaterat att lantbrukare och trädgårdsmästare,
som använder sådana preparat,
i stor utsträckning är helt okunniga
om såväl faror som kontrollmetoder.
Även här behövs upplysning. Någon
myndighet bör åläggas ansvaret härför,
om det nu skall vara medicinalstyrelsen,
statens institut för folkhälsan eller statens
växtskyddsanstalt. Det finns visserligen
ett samarbetsorgan, nämnden för
kemiska växtskyddsfrågor, men enligt
vad jag har erfarit finns tyvärr ej heller
där någon ordnad registrering av förgiftningar,
olyckshändelser och yrkesskador
av denna art.

Jag har tillåtit mig dessa ord för att
påpeka angelägenheten av att något göres.
Av statsrådets svar synes framgå, att
han är av samma uppfattning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr B 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under
elfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion; -

Fredagen den 18 juli 1958

Nr B 4

nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom civildepartementets verksamhetsområde; nr

B 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda fraim
ställningar under Utgifter å driftbudgeten
för budgetåret 1958/59, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i
ämnet väckta motioner;

nr B 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

B 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig borgen för
lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr B 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag till strålskyddsverksamhet
m. m. för budgetåret
1958/59 jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående organisationen av
statens institut för folkhälsan m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr B 43, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser reservpensionsförmåner
inom försvaret;

nr B 44, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser vissa

kostnader m. m. vid omstationering av
statstjänstemän;

nr B 45, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser allmänna
resereglemente! m. m.;

nr B 46, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser utrikes
tjänsteresor; samt

nr B 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda franrställning
angående vissa avsättningar till
budgetutjämningsfonden samt ianspråktagande
av vissa medel från samma fond
för avbetalning å statsskulden;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr B 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

B 1, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statens stöd till
utbyggnad av skogsindustrien i Norrland; nr

B 2, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med förslag
till ändring i reglementet för riksgäldskontoret; nr

B 3, angående regleringen för budgetåret
1958/59 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.; samt

nr B 4, i anledning av väckta motioner
om, åtgärder för firandet av 150-årsminnet
av 1809 års regeringsforms tillkomst; första

lagutskottets utlåtanden:

nr B 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av europeisk
utlämningskonvention;

Nr B 4

Fredagen den 18 juli 1958

nr B 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i slutbestämmelserna till luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297);

nr B 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst,
m. m.; samt

nr B 9, i anledning av väckt motion
om bättre skydd för den enskilde mot
offentlighet av menliga uppgifter i personundersökning
i brottmål;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr B 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr
99), dels ock i ämnet väckt motion;

nr B 8, i anledning av väckt motion
om svensk ratificering av 1951 års internationella
konvention angående likalönsprincipen,
m. m.; samt

nr B 9, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 59 § arbetarskyddslagen; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr B 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr B 2, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 27 juni
1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, dels
ock i ämnet väckt motion; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr B 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa kronolägenheter, m. m.;

nr B 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr B 6, i anledning av väckta motioner
rörande ändrad anslagsanvisning för
budgetåret 1958/59 till avlöningar, omkostnader
och kostnader för särskilda
planeringsåtgärder vid lantbruksnämnderna
samt till bidrag till jordbrukets
rationalisering; samt

nr B 7, i anledning av väckt motion
angående anslag till täckdikning å Sunne
försöksgård.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.35.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 22 juli 1958

Nr B 4

Tisdag-en den 22 juli

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 1, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680),
m. m.;

nr B 2, i anledning av Kungl. Majrts
proposition rörande ratifikation av konvention
om indrivning av underhållsbidrag
i utlandet; och

nr B 3, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr
116) om tillsyn över stiftelser.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 4, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande av
kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet;

nr B 5, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.;
och

nr B 6, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ympning
mot smittkoppor.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet för tiden den 21—den 31
juli 1958.

Örnsköldsvik den 21 juli 1958

Axel Andersson

Riksdagsman Axel Johannes Andersson
är i behov av en tids vila på grund
av sänkning av blodtrycket och därav
följande trötthet och är därför förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet under
tiden den 21 juli t. o. m. den 31 juli
1958.

Örnsköldsvik den 21 juli 1958

Gustaf Lindström
med. doktor

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Lange för tiden från
och med den 23 till och med den 30 i
denna månad för deltagande i OEECrs
frihandelsförhandlingar och ministerrådsmötet
i Paris samt herr Dahl för tiden
den 30 juli—den 8 augusti för att
representera vid Universella Esperanto
Förbundets kongress i Mainz.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr B 7, B 11, B 12,
B 14, B 26 och B 38—B 47, bevillningsutskottets
betänkanden nr B 2 och B 3,
bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr B 1—B 4, första lagutskottets utlåtanden
nr B 1, B 4, B 5 och B 9, andra
lagutskottets utlåtanden nr B 1, B 8 och

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

B 9, tredje lagutskottets utlåtanden nr
B 1 och B 2 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr B 4—B 7.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr B 14 skulle uppföras

närmast före samma utskotts utlåtande
nr B 11.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 23 juli

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr B 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till skatteersättning åt kommunerna,
m. m.

I propositionen nr B 1 hade Kungl.
Maj:t erinrat om att innevarande års
förra riksdag med bifall till Kungl.
Maj :ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag till Skatteersättning
till kommunerna, m. m., för budgetåret
1958/59 anvisat ett förslagsanslag av
580 000 000 kronor.

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av ifrågavarande
förslagsanslag.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 92) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 115), hade, såvitt nu
var i fråga, yrkats, att riksdagen skulle

dels besluta sådan ändring av bestämmelserna
rörande kompensationen till
kommunerna för skatteunderlagsbortfallet
i samband med höjningen av de kommunala
ortsavdragen att full kompensation
utgåves under ett år i stället för tre
år, dels ock till Skatteersättning till
kommunerna m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
548 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå det i motionerna
I: B 92 och II: B 115 framställda
förslaget om ändrade bestämmelser
rörande kompensation till kommunerna
för skatteunderlagsbortfallet i samband
med höjningen av de kommunala ortsavdragen; 2.

att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: B 92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, besluta att icke vidtaga
någon ändring av 1958 års förra riksdags
beslut att till Skatteersättning till
kommunerna, m. m., för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
580 000 000 kronor.

Vid förevarande punkt hade reservation
anförts av fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp, Cassel
och Bohman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Anslag till

1. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, besluta sådan ändring
av bestämmelserna rörande kompensationen
till kommunerna för skatteunderlagsbortfallet
i samband med höjningen
av de kommunala ortsavdragen att full
kompensation utgåves under ett år i stället
för tre år;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut
till Skadeersättning till kommunerna,
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 548 000 000 kronor.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 2

Anslag till samarbetsorganet Ekonomisk
information

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
B 1 erinrat om att innevarande års förra
riksdag fattat beslut rörande Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Upplysningsarbete
rörande samhällsekonomiska
frågor m. m. I propositionen nr B
1 hade icke ifrågasatts någon ändring av
riksdagens sålunda fattade beslut att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor.

samarbetsorganet Ekonomisk information

I de likalydande motionerna I: B 92,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: B 115, av
herr Hjalmarson m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, yrkats, att riksdagen skulle
dels avslå Kungl. Maj :ts förslag om ett
reservationsanslag av 100 000 kronor till
ifrågavarande ändamål, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära, att den av
samarbetsorganet Ekonomisk information
bedrivna upplysningsverksamheten
avvecklades.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten, under åberopande av vad utskottet
anfört i utlåtande nr 7 till innevarande
års förra riksdag, punkten 69,
hemställt,

1. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: B 92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, besluta att icke vidtaga
någon ändring av 1958 års förra riksdags
beslut att till Upplysningsarbete rörande
samhällsekonomiska frågor m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor;

2. att motionerna I: B 92 och II: B 115,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Boman,
Sundelin, Skoglund i Doverstorp och
Malmborg, fröken Elmén samt herrar
Cassel, Nihlfors och Bohman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut icke
anvisa ett reservationsanslag av 100 000
kronor till Upplysningsarbete rörande
samhällsekonomiska frågor m. m.;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära, att den av samarbetsorganet
Ekonomisk information bedrivna
upplysningsverksamheten avvecklades.

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 3

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr B 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten
för budgetåret 1958/59, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. lönegradsplaceringen för vissa
tjänster

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
B 1, bilaga 2, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, föreslagit riksdagen
att dels godkänna de i bilaga till statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 9 april 1958 upptagna förslagen om
placering i lönegrad av vissa tjänster
m. m., dels godkänna övriga i sagda
statsrådsprotokoll berörda förslag, dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande,
dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga av förslagen betingade
ändringar i vederbörliga personalför -

teckningar, dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga av förslagen betingade
ändringar i med stöd av riksdagens beslut
utfärdade avlönings- och pensionsförfattningar,
dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att meddela närmare föreskrifter
om beräkning och utbetalning av kompensation
för höjda folkpensionsavgifter,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att för budgetåret
1958/59 i enlighet med vad som
i förenämnda statsrådsprotokoll anförts
medge överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
anförts vidtaga erforderliga
åtgärder för genomförande av sådana
förslag om lönegradsplacering av tjänster
m. m., som underställdes riksdagen
i annat sammanhang än det förevarande.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sigfrid Larsson m. fl. (I: B 100) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hansson i Skegrie m. fl. (II: B
114), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att de 11 tjänsterna såsom
förste förman vid fångvårdens jordbruksdrift
skulle erhålla placering såsom
jordbruksföreståndare (10) respektive
trädgårdsmästare (1) i lönegrad
A 11;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar och fru Hamrin-Thorell
(I: B 162) och den andra inom andra
kammaren av fröken Wetterström m. fl.
(II: B 212), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till ett
genomförande etappvis av likalönsprincipen
i det statliga avlöningssystemet,
så att samma bottenlönegrad komme att
gälla för såväl män som kvinnor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Larsson i Stockholm väckt motion
(II: B 211).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

A. att riksdagen måtte

1) godkänna de i bilaga till statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9
april 1958 upptagna förslagen om placering
i lönegrad av vissa tjänster m. m.,

2) godkänna övriga i sagda statsrådsprotokoll
berörda förslag,

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens genomförande,

4) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
vederbörliga personalförteckningar,

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i med
stöd av riksdagens beslut utfärdade avlönings-
och pensionsförfattningar,

6) bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela
närmare föreskrifter om beräkning
och utbetalning av kompensation för
höjda folkpensionsavgifter, dock under
iakttagande av vad utskottet i utlåtandet
anfört,

7) bemyndiga Kungl. Maj :t att för
budgetåret 1958/59 i enlighet med vad
som i förenämnda statsrådsprotokoll anförts
medge överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter,

8) bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet anförts vidtaga erforderliga
åtgärder för genomförande av
sådana förslag om lönegradsplacering av
tjänster m. m., som underställdes riksdagen
i annat sammanhang än det förevarande; B.

att motionerna I: B 100 och II: B
144 icke måtte av riksdagen bifallas;

C. att motionen II: B 211 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I:B 162 och II: B
212 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herr Rnbbestad, beträffande utskottets
hemställan under mom. A 6;

2) av herr Ivar Johansson, fröken Andersson,
herrar Boman, Pålsson, Sundelin,
Jacobsson, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg och Rubbestad, fröken Elmén,
fröken Karlsson samt herrar Bohman

2 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

och Gustafsson i Kårby, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
mom. B hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I:B 100
och II: B 144, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

3) av fröken Andersson, herrar Boman,
Sundelin, Jacobsson, Skoglund i
Doverstorp och Malmborg, fröken Elmén,
fröken Karlsson samt herrar Nihlfors
och Bohman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
mom. D hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: B 162 och
II: B 212, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva tillkänna vad reservanterna anfört.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ämnar endast med
några ord beröra frågan om lönegradsplaceringen
för 11 förmän vid fångvårdens
jordbruksdrift. Det finns en motion
med anhållan om att dessa skall placeras
i lönegrad 11.

Denna fråga diskuterades förra året
och vann då en stor minoritet i båda
kamrarna. Jag skall inte gå in på en mera
ingående sakdebatt utan endast något
påminna om vad det här rör sig om. Det
är fråga om tjänstemän som jordbruksföreståndare.

Jag kan i förbifarten nämna, att vid
statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården är motsvarande tjänstemän
upptagna i lönegrad 12. I en reservation
förra året anhåller vi liksom i år,
att spörsmålet snarast möjligt upptages
till förnyad prövning genom Kungl.
Maj :ts försorg.

Jag är inte sakkunnig på jordbrukets
område, men ju mera jag har trängt in i
denna fråga, desto mer har det stått klart
för mig, att dessa tjänstemän är precis
lika kvalificerade som förmännen vid
verkstadsdriften. Detta framgår av uttalanden
från sakkunnigt håll, som bl. a.
hänvisar till att den fortgående rationaliseringen
inom jordbruket har ställt allt

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

större krav på driftsledarna inom denna
näringsgren i fråga om såväl utbildning
som ledaregenskaper.

Vid verkstadsdriften är arbetsledarna
placerade i 11 :e eller 12 :e lönegraden,
och en lekman förstår dem som tar denna
nedvärdering, om jag så får uttrycka
mig, av dessa tjänstemän som ett tecken
på en större eller mindre undervärdering
av jordbruksarbete över huvud taget.

Det är betecknande att fångvårdsstyrelsen
i sina petita för 1958/59 anhåller
om sådan uppflyttning som reservanterna
syftar till. Styrelsen hänvisar till att
samma krav ställs på dessa tjänstemän
som på motsvarande tjänstemän inom
verkstadsdriften, och styrelsen finner
det »ofrånkomligt att de 11 förmän det
här är fråga om blir placerade i 11 :e lönegraden».

Utskottet hänvisar nu till att detta är
en förhandlingsfråga, men av det lilla
jag här har sagt framgår väl till full evidens,
att det behövs en ny värdering på
detta område. När jag hänvisar till att
det behövs en ny värdering, utgör detta
i sin mån en förklaring till att reservanterna
inte direkt har begärt en uppflyttning
i viss lönegrad utan endast yrkar
på en skrivelse till Kungl. Maj :t i ärendet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I det utlåtande som nu
föreligger till behandling tas frågan om
den s. k. likalönsprincipen upp. Likalönsprincipen
har av likalönskommittén
i dess år 1953 avgivna betänkande formulerats
som principen om lika lön för
man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift.
Departementschefen framhåller i
propositionen nr 158, att genom den nu
träffade överenskommelsen har frågan
om lika lön för man och kvinna i tjänster
med samma arbetsuppgifter genomförts.
Det kan man kanske hålla med om,
men likalönskommittén hade ytterligare
synpunkter. Den ansåg, att för genomförande
av likalönsprincipen skulle tjäns -

ter med likvärdiga arbetsuppgifter placeras
i samma lönegrad för såväl man
som kvinna. Man kan inte säga, att denna
överenskommelse löst det problemet.

I den motion, som väckts i anledning
av detta ärende, har den saken påpekats.
Motionärerna har framhållit önskvärdheten
av att en plan förelägges riksdagen
om likalönsprincipens genomförande
i etapper, såvitt avser de kvinnliga
tjänster, vilka med hänsyn till arbetsuppgiften
är likvärdiga med de tjänster,
som placeras i den manliga bottenlönegraden.

Som ett argument emot detta har anförts,
att det skulle betyda att alla kvinnliga
tjänster skulle uppflyttas till den
manliga bottenlönegraden. Så är emellertid
inte fallet. Meningen är att det
skall ske en arbetsvärdering, en värdering
av tjänsterna, så att endast tjänster
med likvärdiga arbetsuppgifter skall ha
samma löneställning.

I reservation 3, som är fogad till detta
utlåtande, har vi sagt att vi inte kan ansluta
oss till vad chefen för civildepartementet
anfört beträffande likalönskommitténs
betänkande. Vi anser att ut*
skottet bort i huvudsak ansluta sig till
den i motionerna framförda tanken på
ett successivt genomförande av likalönsprincipen,
vilket måste anses ligga i linje
med grunderna för likalönskommitténs
betänkande. Vi är fullt på det klara
med att det inte är möjligt att genomföra
likalönsprincipen i detta avseende på
en gång, men vi har ändock velat uttala,
att vi anser att man bör sträva till att
successivt komma fram till vad likalönskommittén
på detta område har föreslagit Jag

ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 3.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Riksdagens befattning
med statstjänstemännens lönegradsplacering
inskränker sig numera i realiteten
till att information lämnas om de
resultat som uppnåtts vid förhandingarna
mellan civildepartementet och personalorganisationen.
Förslag om en
ändring av lönegraden för någon kate -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

gori befattningshavare möts omedelbart
med argumentet, att vederbörande arbetstagare
genom sina representanter
vid förhandlingarna har godkänt lönesättningen
och att det då inte finns någon
anledning att beröra den frågan
mer. Det förbehåll, som står i propositionen,
att resultatet av underhandlingarna
skall underställas riksdagen, blir
därigenom en ren formalitet. Jag skall
inte, herr talman, nu ta upp frågan, om
och på vilket sätt riksdagen skall inkopplas
på frågor som rör statstjänstemännens
löner innan frågorna realiter
har avgjorts. Jag vill endast uttala att
jag nog finner det önskvärt, att riksdagen
inte helt undandrages allt inflytande
när det gäller att avgöra dessa viktiga
frågor.

Beträffande det föreliggande utskottsförslaget
skall jag inskränka mig till att
nämna något om lönegradsplaceringen
för de 11 tjänstemännen inom fångvården,
en fråga som fröken Andersson redan
berört. Vi som har motionerat i ärendet
har — av skäl som jag nyss antydde —
varit medvetna om svårigheten att få
en ändring till stånd, men vi har ändå
ansett oss böra bringa till riksdagens
kännedom en lönegradsplacering, som
synes oss orättvis och diskriminerande.

Fångvården har ett antal kolonier
med jordbruksdrift. Ledarna av jordbruksdriften
iiade till den 1 juli i fjol
titeln överkonstapel. Var och en av dessa
— det rör sig om 11 tjänster •—- är
ensam ansvarig för jordbruksdriften vid
den koloni där han är anställd. I regel
är han också ställföreträdare för koloniens
styresman. Före den 1 juli 1957
var dessa överkonstaplar placerade i
den gamla fjortonde lönegraden, och
från detta datum bar de lönegrad A 9,
vilket innebär oförändrad lön. Genom
riksdagsbeslut förra året blev en rad arbetsledartjänster
vid fångvården uppflyttade
i lönegrad, men dessa arbetsledare
vid kolonijordbruken fick ingen
uppflyttning. De fick däremot en ny titel
och kallas numera förste förman i
stället för överkonstapel. Denna titel hade,
utom de 11 befattningshavare det
här gäller, ett stort antal tjänstemän

med skiftande arbetsuppgifter inom
fångvården. Jag har sett igenom en förteckning,
som var fogad till förra årets
proposition i ärendet, och därvid kommit
till att det före den 1 juli förra året
fanns cirka 140 överkonstaplar. Antalet
reducerades den 1 juli till ungefär 100.
De som nu har kvar titeln överkonstapel
blev den 1 juli i fjol utan undantag
uppflyttade en, två eller tre lönegrader.
De överkonstaplar som tjänstgjorde vid
jordbruken fick däremot ingen lönegradsuppflyttning,
och det är väl mot
bakgrunden härav som titelförändringen
bör ses. Det såg väl för illa ut att höja
lönen för överkonstaplarna i allmänhet
men inte för de 11, som var anställda
vid kolonijordbruken, och därför, antar
jag, ansåg man sig tvungen att ändra deras
titel från överkonstapel till förste
förman.

Inom fångvården finns det verkstäder,
där interner får arbeta på motsvarande
sätt som internerna vid kolonijordbruken.
Föreståndarna för dessa
verkstäder kallas yrkesmästare. Ingen av
dessa har lägre lönegrad än A 11, under
det att motsvarande befattningshavare
vid kolonijordbruken som sagt har
lönegrad A 9. Det kan också framhållas,
att jordbruksföreståndarna vid statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
är placerade i lönegrad A 12.

Nu kan det nog med fog anmärkas,
att denna lilla grupps företrädare vid
löneförhandlingarna har försummat att
tillräckligt effektivt bevaka dess intressen.
Jag vet inte anledningen härtill,
men så mycket vet jag, att de 11 inte
hade någon representant för det egna
yrket med som förhandlare.

Det kan också nämnas att fångvårdsstyrelsen
med anledning av en hemställan
från arbetsledareförbundet år 1954
tillstyrkte att överkonstapel, som ensam
ansvarar för jordbruksdriften vid en
fångvårdskoloni, skulle uppflyttas från
lönegrad 14 till lönegrad 18. Sistnämnda
lönegrad motsvarar, om jag inte tar fel,
nuvarande lönegrad A 11. I sina petita
för budgetåret 1957/58 begärde fångvårdsstyrelsen
samma uppflyttning, och
för budgetåret 1958/59 hemställde fång -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

vårdjsstyrelsen, som fröken Andersson
redan har påpekat, att de 11 tjänsterna
skulle flyttas från A 9 till A 11. Det
måste därför betecknas som anmärkningsvärt
att fångvårdsstyrelsen, enligt
vad som upplystes vid debatten i fjol,
någon gång på föråret 1957 tillstyrkte civildepartementets
förslag om oförändrad
lönegradsplacering.

Man kan faktiskt inte låta bli att tycka
synd om dessa 11 befattningshavare.
De förefaller att vara förföljda av en envis
otur. Deras fackförening — arbetsledareförbundet
eller vad det nu är för
ett förbund —- förefaller att föga effektivt
ha bevakat dessa medlemmars intressen.
Fångvårdsstyrelsen, som åren
1954, 1956 och 1957 med skärpa framhöll
det berättigade i en lönegradsuppflyttning,
tillstyrker civildepartementets
förslag om oförändrad lön någon gång
på föråret 1957. Kan det möjligen vara
på det sättet, att såväl vederbörande
fackförbund som fångvårdsstyrelsen i de
stora sammanhangen har råkat förbise
denna lilla grupp? Jag bara ställer frågan,
jag vet ingenting närmare om den.
Civilministern slutligen anser det tydligen
överflödigt att ta frågan under omprövning.
Av de riksdagsledamöter, som
deltog i omröstningen i maj 1957, var det
ändå 45 procent som ansåg skäl föreligga
för en förnyad prövning. Nåja, det
var ju en minoritet, men till denna minoritets
meningsyttring kommer att fångvårdsstyrelsen
hösten 1957 i sina petita
mycket starkt framhävt riktigheten i att
ändra på lönegradsplaceringen. Fröken
Andersson nämnde något om vad fångvårdsstyrelsen
skriver, men jag skall,
herr talman, ta mig friheten att citera
fångvårdsstyrelsens yttrande i denna angelägenhet,
eftersom jag anser att yttrandet
på ett utmärkt sätt belyser frågan.
Styrelsen skriver: »Då de krav som
måste ställas på ifrågavarande befattningshavare
i fråga om utbildning, yrkeskunnighet
och arbetsledaregenskaper
samt beträffande självständig tjänsteutövning
och ansvar är fullt jämförbara
med de krav som ställes på yrkesmästarna
i högre lönegrader inom fångvårdens
verkstadsdrift, finner styrelsen

ofrånkomligt att de elva förste förmän
det här är fråga om blir placerade i
lägst lönegrad 11.»

Vi motionärer anser att starka skäl talar
för att riksdagen redan nu beslutar
att uppflytta dessa befattningshavare
från A 9 till A 11, men vi kan, då det
är möjligt att ytterligare utredning erfordras,
ansluta oss till reservanternas
förslag. Med hänsyn till att så många
omständigheter pekar på att en liten
grupp statliga befattningshavare blivit
orättfärdigt behandlade förefaller det
mig vara en mycket rimlig begäran, att
lönegradsplaceringen för dessa blir underkastad
en omprövning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 2.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Vad det först gäller den
fråga som herr Sigfrid Larsson m. fl.
har tagit upp i en motion, nämligen löneställningen
för förste förmännen inom
fångvården, vill jag erinra om att vi behandlade
den frågan i fjol, och såvitt
jag förstod herr Larsson rätt, har det sedan
dess inte kommit fram några nya
motiv som nu skulle kunna åberopas för
att riksdagen skall inta någon annan
ståndpunkt än den gjorde vid det tillfället.
Därför finns det enligt min mening
inga skäl att rubba den överenskommelse
som har träffats efter förhandlingar
mellan vederbörande fackliga
organisation och civildepartementet
och som även godtagits av fångvårdsstyrelsen.
Det förhållandet att fångvårdsstyrelsen
i petita har argumenterat för
en uppflyttning av dessa tjänster, vilket
herr Sigfrid Larsson åberopade, utgör
inget starkt skäl. Har man nämligen tittat
en smula i sådana handlingar, vet
man hur ivrigt det argumenteras från
verkens sida för uppflyttning av praktiskt
taget alla tjänster. Vad som är avgörande
är de resultat man så småningom
kommer fram till vid förhandlingar.

När det sedan gäller den andra frågan
som har behandlats i den förda debatten
— likalönsfrågan — vill jag erinra
om ett konstaterande som likalöns -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

kommittén gjorde på sin tid. Kommittén
sade, att den manliga bottenlönegraden,
d. v. s. dåvarande Khan, hade fastställts
med hänsyn till behovsprincipen. Detta
innebar att en manlig tjänsteman med
försörjningsplikt mot familj skulle kunna
få en anständig bärgning med den
lön som utbetalades. Därför, konstaterade
likalönskommittén, var lönen satt något
högre än vad som var motiverat på
grund av arbetsuppgifternas art i vissa
fall. Sådana synpunkter hade inte dikterat
löneställningen för kvinnliga anställda
i statens tjänst. Om man skulle
angripa likalönsproblemet på ett riktigt
sätt, borde man egentligen rensa bort
behovsprincipen. Detta skulle teoretiskt
leda till att de lägst kvalificerade manliga
tjänstemännen skulle placeras lägre
än i dåvarande 10 :e lönegraden. Men,
sade kommittén vidare, det var inte
praktiskt genomförbart att handla så,
och därför borde man behålla den manliga
bottenlönegraden som utgångspunkt,
väl medveten om att den kommit
att innehålla tjänster med stora skiljaktigheter
i fråga om arbetsuppgifter och
kvalifikationer. Sedan skulle man få bedöma,
vilka kvinnliga tjänster som med
hänsyn till göromålens art kan anses
likvärdiga med de arbetsuppgifter som
ryms i den manliga bottenlönegraden.

Likalönskommittén nämnde exempel
på dessa manliga tjänster och konstaterade,
att om man skulle försöka gradera
.dem med hänsyn till arbetets kvalitet,
kunde man placera vissa stationskarlar
högt upp på skalan men den manliga
kökspersonalen vid sinnessjukvården
ganska långt ner. Med den konstruktion
man arbetade efter fann man att exempelvis
en expeditionsvakt vid ett departement
eller ett verk skulle komma
att befinna sig någonstans mitt på skalan
i fråga om ansvar och i fråga om
kraven i tjänsten.

Så frågar då likalönskommittén sig
själv: Hur är det med de kvinnliga
tjänsterna, som nu är placerade lägre än
den manliga bottenlönen? Är deras arbetsuppgifter
likvärdiga med de manliga
tjänstemännens? Är de kvinnliga
tjänsterna kvalitetsmässigt likvärdiga

med de mest ansvarsfulla och krävande,
eller är de mindre krävande och mindre
ansvarsfulla? Utifrån dessa värderingar
framhåller likalönskommittén —
det vill jag erinra om — att kontorsbiträden,
telefonister, ekonomipersonal,
tågstäderskor, effektvårdare och en hel
rad andra tjänster är av sådan karaktär,
att de borde flyttas upp till den manliga
bottenlönegraden.

Resultatet blir, herr Sundelin, om man
läser likalönskommitténs betänkande,
att praktiskt taget alla tjänster kunde
lyftas upp lönegradsmässigt; jag kan i
varje fall inte finna klara exempel i likalönskommitténs
betänkande på sådana
tjänster, som skulle vara av sådan
kvalitet, att de inte kunde lyftas upp.
Resultatet blir då, såvitt jag kan förstå,
att praktiskt taget alla kvinnliga tjänster
rättvisligen borde lyftas upp till den
manliga bottenlönegraden.

Kommittén gör så till sist i sitt betänkande
en reflexion, som onekligen är
av stort intresse. Kommittén skriver:
»Vad beträffar konsekvenserna för de
''manliga’ tjänsterna vill vi bestämt
framhålla, att en uppflyttning av ''kvinnliga''
tjänster för genomförande av principen
lika lön för likvärdig arbetsuppgift
självfallet inte kan åberopas som
skäl för ändring av några ''manliga''
tjänsters lönegradsplacering för att tidigare
relationer i lönehänseende skall
bibehållas. I så fall skulle det ju aldrig
bli möjligt att genomföra någon likalönsprincip.
Om ändringar i lönegradsplaceringen
för vissa grupper av tjänster
så att säga automatiskt skulle medföra
förskjutningar för andra grupper,
skulle aldrig löneställningen för eftersatta
grupper kunna revideras, utan den
en gång gjorda relativa värderingen av
arbetsuppgifterna skulle gälla för all
framtid».

Vad inebär detta? Jo, för att likalönsprincipen
skall kunna förverkligas genom
ett riksdagsbeslut, måste man helt
enkelt också bestämma, att inga ändringar
i övrigt får vidtagas, som kan
rubba det idealtillstånd och den harmoni
i löneställningen, som riksdagen på
regeringens förslag skulle fastställa en -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. lönegradsplaceringen for vissa tjänster

ligt reservationen. Jag menar att om
man accepterar det resonemang, som likalönskommittén
för på denna punkt,
måste detta faktiskt leda till att förhandlingsförfarandet,
som det nu tillämpas,
sättes ur spel. De yttersta konsekvenserna
av detta skulle ju bli, att den fria
förhandlingsrätten, som vi nu sätter så
högt värde på i detta land, inte kunde
tillämpas i fortsättningen.

Men det är ju inte här bara en fråga
om hur männen kommer att reagera,
utan det är också eu fråga om hur de
kvinnliga tjänstemän, som i dag har en
ställning, iikvärdig med den manliga
bottenlönegraden, kommer att reagera.
Jag kan som ett exempel nämna kanslibiträdena.
Hur kommer de att reagera,
om kontorsbiträdena, som sedan lång tid
tillbaka lönemässigt befunnit sig under
dem, nu flyttas upp till samma nivå?
Kan vi då vara alldeles övertygade om
att kanslibiträdena kommer att säga:
»Hjärtligt välkommen, kära syster, nu
har vi fått det väl ordnat! Nej, det finns
mycket stor risk för att de kommer att
säga, att de ändå har mer kvalificerade
arbetsuppgifter och att det väl bör leda
till att de också i fortsättningen får en
bättre lön. Det vore nog mycket stor risk
för att vi här skulle sätta i gång en lavin,
som vi inte kunde bemästra, om vi gick
in på det förslag, som reservanterna fört
fram. Ja, var säkra på att om riksdagen
skulle blanda sig i förhandlingsarbetet
på det sätt som reservanterna föreslår,
skulle vi här i riksdagen sannerligen få
åtskilliga bekymmer i framtiden.

Den förhandlingsuppgörelse, som vi
nu har att ta ställning till och som redovisas
i propositionen, innebär ju att vi
numera inte har kvinnor och män i samma
tjänster men placerade i olika lönegrader.
Det har gått att genom förhandlingar
mellan organisationerna och civildepartementets
företrädare nå en lösning
av det problem, som alltjämt är
olöst på den enskilda arbetsmarknaden,
där det såvitt jag kan förstå kommer att
dröja lång tid innan man når så långt.
Jag menar att det är hedersamt för statsrådet
Lindholm att ha varit med om att
radera ut de orättvisor, som jag är över -

tygad om att riksdagen för sin del nu
också kommer att vilja radera bort. Men
jag tror också, att vi med fullt förtroende
kan överlåta åt civildepartementet att i
framtiden föra förhandlingar med organisationerna
och därvid också inlägga
den förhoppningen, att vederbörande
skall kunna nå fram till bättre förhållanden
i de avseenden, där det nu kan finnas
anledning till kritik.

Jag vill ingalunda påstå, att man genom
förhandlingar, vare sig det gäller
enskilda tjänster eller grupper av sådana,
kan komma fram till resultat, som
man utan vidare kan säga är rättvisande
ur alla synpunkter. Men jag är övertygad
om att det både för intresseorganisationerna
— och därmed för de anställda —
och även för samhället och riksdagen
är bättre att låta förhandlingarna ha sin
gång och på den vägen nå fram till bättre
resultat. Jag menar, att propositionen
i år ger vittnesbörd om att man kan
komma fram på den vägen också när det
gäller att lösa väsentliga frågor beträffande
likalönsprincipen. Jag är övertygad
om att frågorna kan klaras bäst på
den vägen också i fortsättningen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
frågan om förmännen i fångvården •—
den förutsätter jag att herr Larsson som
motionär tar hand om. Men har nu inte
herr Holmqvist lyckats skrämma upp
kammaren ordentligt, så blir den väl
aldrig uppskrämd.

Jag noterar emellertid med tacksamhet,
att herr Holmqvist talade om en del
av vad likalönskommittén verkligen har
yttrat; det var så riktigt återgivet som
det var sagt. Det är bara den lilla haken,
att herr Holmqvist drar något underliga
slutsatser av det. Vi satt ju i denna
kommitté och arbetade i sex och ett
halvt år och kom fram till vissa resultat.
När man analyserar och går närmare in
på hela likalönsproblemet, finner man
ett virrvarr av föreställningar, delvis förnuftsmässiga
sådana, men, jag vågar på -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. lonegradsplaceringen för vissa tjänster

stå det, mest känslomässigt grundade.
Det är behovssynpunkterna, det är den
allmänna synpunkten att kvinnor ju kan
klara sig på så mycket mindre o. s. v.,
allt det där som ni känner till och som
jag inte skall ta upp tiden med att gå
in på.

Nu sade herr Holmqvist att reservanterna
menade att alla kvinnor borde
komma upp i den manliga bottenlönegraden.
Ja, skall man driva den satsen
att det finns en bestämd, fastställd gräns
för vad en icke yrkesutbildad, vanlig
man bör ha, kunde man ju sätta ungefär
samma gräns för kvinnorna, åtminstone
tycker jag att det inte vore orimligt.
Men detta är, väl att märka, inte vår
uppfattning. Vi har klart sagt ut, att
det bör företas en översyn och en värdering
av arbetsuppgifterna, en förnyad
sådan, ty en värdering av det slaget har,
vågar jag påstå, inte skett utifrån objektiva
synpunkter. Vi betonar, såsom
också herr Sundelin framhöll, att en revision
bör ske successivt.

Sedan talade herr Holmqvist om att
förhandlingsrätten skulle sättas på spel
och att riksdagen inte borde blanda sig
i dessa saker. Jag bara frågar: Om nu
riksdagen för flera år sedan har begärt
att det skulle tillsättas en kommitté och
denna har arbetat i sex och ett halvt år,
kunde inte samma riksdag ha rätt att få
ta del av de resultat, till vilka kommittén
har kommit, och av de remissutlåtanden
som på grundval av dess betänkande
har avgivits? Det har vi aldrig
fått göra. Här har en passant berörts att
remissutlåtandena inte varit så positiva
till hela frågan o. s. v. Men kan vi inte
få titta på utlåtandena och ta ställning
till frågorna, så att vi kan sätta fingret
på de punkter som vi inte anser vara
riktiga?

Herr Holmqvist sade någonting, som
man får i sig då och då, nämligen att
om t. ex. ekonomibiträdena flyttas upp,
kommer kanslibiträdena att känna sig
pikerade. Är det sådant som herrarna
kallar solidarisk lönepolitik, då de lägre
ställda skall flyttas upp? Jag påminner
i sammanhanget om att ovanför bottenlönegraden
gäller principen om lika lön

för män och kvinnor. Varför skall de,
som herrarna och damerna behagar kalla
de bredare lagren, behandlas på ett
annat sätt än de som kommer högre upp
på skalan? Jag begriper uppriktigt sagt
inte något nämnvärt av hela det resonemanget,
men det kan ju vara mitt fel.

Här har vidare talats om de förhandlingar,
som förts, och om att man nu
har raderat bort en massa orättvisor. Ja
visst! Radera bort också dem som finns
kvar! När det nu talas om förhandlingar
kan jag emellertid få hänvisa till en artikel
i tidskriften Arbetsmarknaden av
Sigrid Ekendahl, som inte är alldeles
främmande för lönefrågor. Artikeln
handlar just om hur det går till vid sådana
här förhandlingar. Sigrid Ekendahl
var medlem av likalönskommittén
och vet som sagt hur det går till. Så här
skriver hon — det säger rätt mycket:
»Dessa förhandlingar förs på arbetsgivarsidan
uteslutande av män, som hittills
i handling bjudit ett hårt motstånd mot
raserandet av de avtalsbestämmelser,
som är direkt diskriminerande mot
kvinnorna. På arbetarsidan sitter också
nästan uteslutande män, som hittills inte
lyckats bryta arbetsgivarmotståndet.»

Jag tycker ju att de som representerar
staten som arbetsgivare ■— mönsterarbetsgivaren,
som bekant — skulle kunna
ta ett tag för att bryta den orättfärdighet
som här tyvärr fortfarande finns.

Också jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr 3.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vår motion om likalönsprincipens
genomförande behandlas under
en annan punkt på föredragningslistan,
men jag anser det vara rationellast
att i detta sammanhang framföra några
korta synpunkter i anslutning till motionen.

Det är ju så, att denna fråga inte är
ny. Den har tagits upp till behandling i
riksdagen år efter år, och man kan väl
säga att praktiskt taget alla argument för
och emot nu är vädrade. Man kan säga
att motståndarna har trängts tillbaka.
Men det är nog också på det sättet att

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

de hittar på en hel del nya argument,
och jag skall senare återkomma till ett
av dessa s. k. nya argument.

Jag kan i detta sammanhang inte undgå
att ta upp två huvudargument, som
anföres mot likalönsprincipens genomförande.
Man säger att om riksdagen
skulle besluta om detta, skulle man inkräkta
på de fria avtalsförhandlingarna.
Jag måste säga att det är ett eländigt argument,
som livet självt för länge sedan
har slagit sönder och samman, ty det
är väl på det sättet, att riksdagen år
1955 fattade principbeslut om förkortad
arbetsvecka. Ligger inte det på samma
plan som om riksdagen skulle fatta
principbeslut om likalönen?

Det andra huvudargumentet som serveras
är detta: vi har inte råd att bl. a.
genomföra likalönsprincipen i det statliga
lönesystemet. Ja, egentligen rör det
sig om 150 miljoner kronor i ökade utgifter
för stat och kommun. Man säger
att vi inte har råd, och då måste ju
slutsatsen bli att man genom att betala
kvinnorna mindre skall försöka uppnå
balans i statens och kommunernas
budget. Jag måste säga att man inte skall
försöka med detta slag av argument utan
i stället bör försöka att vara positiv i
bedömningen av denna fråga. Mig veterligt
har ingen här stigit upp och sagt
att han är motståndare till att genomföra
likalönsprincipen, men man anför
alla till buds stående argument mot denna
princip, och det innebär ju realiter
att man är motståndare till att genomföra
den.

Men om det nu skulle vara så, att vi
inte har råd att genomföra likalönsprincipen,
gäller det att i alla fall vara positiv
till frågan, och då kan man ju
bland annat undersöka, om inte möjligheter
föreligger att åstadkomma saker
och ting som gör den statliga byråkratien
mindre, att låta kvasten gå och därmed
också spara in dessa 150 miljoner
kronor. Oavsett detta hävdar jag att den
som år 1958 serverar detta argument,
att vi inte har råd, samtidigt gör sig
till tolk för en mycket odemokratisk
uppfattning.

Reservanterna yrkar att likalönsprin -

cipen skall genomföras etappvis i det
statliga lönesystemet. Herr Holmqvist
har här likt en högborgerlig professor
sökt att plocka fram argument mot det
hela. Han har målat en skrämselbild av
hur det skulle komma att gestalta sig,
om likalönsprincipen skulle genomföras.

Jag vill erinra om att det finns inte
mindre än 68 000 eller 31,4 procent kvinnor
i statstjänst. Det övervägande flertalet
är placerade på löneplan A. Endast
sex kvinnor är placerade som
chefstjänstemän, medan i runt tal 2 000
chefsposter är besatta av män. Inte
mindre än 54 procent av kvinnorna, eller
i runt tal 36 000, är placerade i lönegraderna
1—6, medan endast 4,4 procent
av de manliga befattningshavarna
är placerade i dessa lönegrader. I lönegraderna
A 14 och däröver finns 20,5
procent män och endast 6 procent kvinnor.
Över 30 000 män befinner sig i dessa
relativt höga lönegrader men endast något
över 4 000 kvinnor.

När tillståndet är sådant, där staten
är arbetsgivare, förstår man att det inte
är lätt för statsmakterna att föreskriva,
att orättvisan mot kvinnorna inom den
kommunala och den privata sektorn avskaffas.

Jag ber med detta få deklarera, att vi
kommer att rösta för reservationen nr 3.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Det är med tacksamhet
som man konstaterar att den stora debatt,
som vi hade om dessa frågor förra
året, har lett till resultat, och jag är förvissad
om att civilministern positivt har
medverkat till detta. Men vi kan naturligtvis
ändå inte vara riktigt nöjda
med resultatet, ty det faktum kvarstår
att lönefrågan för det stora antalet kvinnor
i statlig tjänst, som befinner sig under
den manliga bottenlönegraden, fortfarande
är olöst.

Jag tror att herr Holmqvist har rätt,
då han så starkt understryker att detta
är en mycket svår fråga. Ingen må väl
förtänka att kvinnorna uppfattar det
såsom en stor orättvisa, att denna behovslöneprincip
tillämpas, som gör att

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

många kvinnor är så lågt placerade och
att vi har ett så stort gap i fråga om bottenlönegraderna.
Det är ett krav från
kvinnligt håll att få detta tillrättalagt.

Emellertid tror jag att herr Holmqvist
också har rätt i att det kommer att
bli yrkanden om konsekvenshöjningar
och att man följaktligen inte kan tänka
sig att göra detta till en riksdagsfråga
när det gäller lönegradsplaceringen. Här
sades i debatten förra året och har sagts
även nu — och arbetsmarknadens parter
har ju anslutit sig till samma linje —
att lönegradsplaceringarna måste ordnas
upp genom fria förhandlingar. Även om
jag i princip helt delar deras uppfattning,
som gör sig till tolk för att vi måste
få en ändring till det bättre på detta
område, kan jag för min del inte frångå
denna princip och kan sålunda, herr talman,
inte ansluta mig till reservationen.
Jag har emellertid velat göra denna principiella
deklaration i frågan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga vill jag instämma i den reservation,
som avgivits av fröken Andersson
m. fl. till utskottsutlåtandet.

Även om jag blev glad över den i propositionen
föreslagna uppflyttningen av
vaktfruarna inom fångvården och sköterskorna
inom mentalsjukvården, blev
min besvikelse mycket stor över departementschefens
uttalande, att likalönskommitténs
betänkande i och för sig
inte borde föranleda några vidare åtgärder
från statsmakternas sida. Lönegradsplaceringen
av statliga tjänster är
visserligen numera föremål för förhandlingsöverenskommelser,
men jag anser
trots det att likalönsprincipens genomförande
är en så speciell fråga, att riksdagen
bör ge vissa direktiv.

Detta föreslogs också i likalönskommitténs
betänkande. Där sägs det, att
likalönsprincien har sin största räckvidd,
när det gäller lönegradsplaceringen
av sådana tjänster, som visserligen
inte är reserverade för kvinnor men som
de facto uteslutande eller huvudsakligen
innehas av kvinnor och som inte har

några direkta motsvarigheter bland de
»manliga» tjänsterna. Det är i detta avseende
som de väsentligaste avvikelserna
från likalönsprincipen föreligger i
det statliga lönesystemet, säger kommittén.
Ett genomförande av likalönsprincipen
förutsätter alltså en uppflyttning
av alla dessa kvinnliga tjänster till den
manliga bottenlönegraden.

Man fortsätter i kommittébetänkandet
med att diskutera, hur likalönsprincipen
i det avseendet skall genomföras, och
uttalar till slut: »Statsmakterna kan och
bör genom successiva åtgärder i riktning
mot detta mål verka för ett fullföljande
snarast möjligt av den redan
påbörjade utjämningen av lönerna mellan
män och kvinnor.»

Utskottet har helt frångått den uppfattning,
som redovisas av likalönskommittén,
och uttalar att det är »mest ändamålsenligt»
att frågorna behandlas
som förhandlingsfrågor. Vad utskottet
menar därmed får vi själva försöka gissa
oss till, eftersom det inte ges någon
som helst förklaring till detta uttalande.

Jag instämmer helt med herr Holmqvist
i att även om en sådan arbetsvärdering
kommer till stånd, som är förutsatt
i likalönskommitténs betänkande,
så måste resultatet helt naturligt komma
att gå i den riktningen, att de kvinnliga
lägre tjänsterna flyttas upp till den
manliga bottenlönegraden. I och med
att man har accepterat principen om en
bottenlönegrad måste ju den komma att
gälla i stort sett för både män och kvinnor,
om man skall ha likalönsprincipen.

Vi vet alla att det kostar mycket pengar
att genomföra likalönsprincipen. Vi
vet också, att den inte kan genomföras
på en gång. Det har vi motionärer inte
heller tänkt oss, utan vi har närmast
föreslagit att riksdagen skulle fatta ett
principbeslut i frågan och begära en
plan för övergång etappvis till likalönsprincipen.
Vi har alltså inte förutsatt,
att riksdagen skulle behandla de särskilda
tjänsterna eller grupper av tjänster
och föreslå uppflyttning av dem, utan
vårt önskemål har varit att riksdagen
skulle fatta ett principbeslut, och jag

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. lönegradsplaceringen for vissa tjänster

tror inte att ett sådant beslut skulle vara
mindre ändamålsenligt än att vi helt
överlämnar denna fråga åt de fria förhandlingarna.
Inte heller tror jag att
den fria förhandlingsrätten på något sätt
skulle råka i fara, om riksdagen utfärdade
sådana här direktiv.

Fröken Andersson har redan besvarat
herr Holmqvists fråga, hur kanslibiträdena
skulle komma att reagera, om
kontorsbiträdena bleve uppflyttade i
samma lönegrad, fastän de har ett mindre
kvalificerat arbete. Jag tycker nog
att man inte behöver spekulera i vare
sig avundsjuka eller andra dåliga instinkter
då det gäller tjänsternas lönegradsplacering.
Från kvinnligt tjänstemannahåll
har en mycket stor solidaritet
visats, då man framställt kravet på
likalönsprincipens genomförande. Vi
vet alla, att man måste börja någonstans.
Ingen får det ju bättre, om vi
skjuter hela frågan på framtiden. Alla
kan inte få en uppflyttning omedelbart,
och jag tror att man på kvinnligt tjänstemannahåll
gärna ser att det sker en successiv
uppflyttning av grupp efter
grupp. Hur herr Holmqvist kan påstå,
att samhället och riksdagen skulle må
bättre av att frågan löses förhandlingsvägen,
det kan jag inte alls förstå.

Likalönskommitténs betänkande kom
1953. Nu har vi 1958. Under de fem
år som gått har vi alltså fått det resultat
vi nu ser, d. v. s. uppflyttning
av det fåtal tjänster det här gäller —
vaktfruarna och sköterskorna inom
mentalsjukvården. Jag tycker nog att
det går ganska långsamt och kan inte
acceptera en sådan långsam tågordning
för frågans fortsatta lösning utan
anser det synnerligen önskvärt med en
påstötning från riksdagens sida.

Som fröken Andersson påpekade, sköts
ju löneförhandlingarna huvudsakligen
av män både från arbetsgivarsidan och
från arbetstagarsidan. Det är väl kanske
ingenting att säga om det, men när det
kommer många krav från både manliga
och kvinnliga tjänstemän och då förhandlingsparterna
inte har bestämda direktiv
att följa, då går det kanske långsammare
än nödvändigt med uppflytt -

ningen av de kvinnliga tjänsterna. Kravet
på ett fullständigt genomförande av
likalönsprincipen är tyvärr ännu inte
accepterat av alla, och det finns de som
tycker att det inte är så bråttom med
den saken. Det är andra tjänstemän, som
också trycker på och vill ha sina tjänster
uppflyttade. Det sker ständigt en avvägning
vid förhandlingarna av vilka
tjänster som varje gång skall flyttas
upp. Jag tror, att om riksdagen fattade
ett principbeslut, skulle det gå att få
likalönsprincipen för denna grupp av
kvinnliga statstjänstemän genomförd i
snabbare takt. Det råder för närvarande
här en stor orättvisa. Man kan nog säga,
att de kvinnliga tjänstemännen årligen
gör en stor förlust intill dess likalönsprincipen
blir genomförd. Vi måste också
tänka på att vi har en internationell
konvention på området, som Sverige visserligen
inte undertecknat men som det
är önskvärt att vi snarast möjligt kunde
ansluta oss till.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen
nr 3.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Herr Sigfrid Larsson talade
i sitt anförande för en arbetsledargrupp
inom fångvården och råkade därvid
säga, att han förvånat sig över att
något bättre förhandlingsresultat inte
uppnåtts och att detta kanske kunde
bero på att deras organisation, Sveriges
arbetsledarförbund, inte framfört deras
önskemål med tillräcklig kraft. Jag vill
på den punkten bara gendriva herr Larsson
genom att säga, att denna organisation
lagt ned ett utomordentligt arbete
på att få denna grupp uppflyttad. Men
den har liksom andra förbund inte lyckats
få sina önskemål tillgodosedda på
alla punkter. Jag tror att man bör akta
sig för att se dessa förhandlingsresultat
som något av Gud välsignat, något som
man inte alls bör ändra på i något avseende
och som det inte skulle finnas
något fel på. Det är alldeles uppenbart,
att varje förhandlingsomgång medför att
man går därifrån med ett resultat, som

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

på många punkter är både otillfredsställande
och objektivt sett mindre lyckat.
Men på vilket förhandlingsområde i detta
land gör man inte det? Man kan ju
inte förutsätta, att man vid dessa förhandlingar
skall lyckas rätta till allting.
Jag är alldeles övertygad om att den
grupp, som det här varit tal om, inte
kommer att bli glömd av sitt förbund
vid fortsatta resonemang. Men vad som
kommer in i bilden — vilket jag inte
skall dra in här — det är att det finns
många andra liknande grupper. Man
får alltså se över hela fältet och säga
sig: Hur skall vi nu göra avstämningen
mellan dessa grupper, hur skall vi kunna
åstadkomma ett resultat som är någorlunda
tillfredsställande? Det är klart
att det kan bli både snett och vint i
vissa fall, och jag delar deras uppfattning
som gör gällande, att vi inte skall
sitta här som nickegubbar och inte säga
vad vi tycker om resultatet. Det är självklart,
att riksdagen skall kunna säga, att
på de och de punkterna har vi den och
den uppfattningen. Men därifrån och till
att ändra ett förhandlingsresultat är ett
mycket långt steg. Det går inte. Riksdagen
har en gång ändrat ett förhandlingsresultat
i negativ riktning. Det gällde
skyldigheten för lärare att fullgöra
vakthållning vid skolmåltider, en sak
som det aldrig förhandlats om. Jag kommer
för min del aldrig att medverka till
att riksdagen fingrar på en uppgörelse
vare sig i ena eller andra riktningen.
Men det hindrar inte, att riksdagens
ledamöter kan som herr Sigfrid Larsson
säga, att man tycker att på den eller
den punkten borde det se annorlunda
ut. Sedan får de, som är sakkunniga,
tala om varför man inte kunnat
åstadkomma de ändrade relationer man
önskat.

Jag har, herr talman, den uppfattningen,
att man i det förhandlingsarbete
det här gäller, måste beakta statstjänstemännens
samfällda intressen. På
den tiden när man inte hade några regelrätta
förhandlingar fick statstjänstemännen
springa i trapporna hos finansministern
och petitionera, och riksdagen
beslöt att man för den eller den

gruppen skulle göra så och så. Jag kan
försäkra riksdagen, att den tiden vill
ingen statstjänsteman ha tillbaka, ty det
totala resultatet av detta arbetssätt var
så dåligt, att man föredrar en förhandlingsverksamhet
liknande den vi nu har
med alla de konsekvenser, som den
kan föra med sig, nämligen att när parterna
slutligen kommit till en uppgörelse,
man har att ta uppgörelsen eller
förkasta den och börja resonemangen på
nytt.

Jag skulle, herr talman, när det gäller
den andra och kanske viktigaste frågan
— nämligen den som gäller likalönsprincipen
— med mycket glatt hjärta
vilja instämma med reservanterna,
om det inte hade varit så, att deras yrkande
går ut på att uppdra åt Kungl.
Maj :t att framlägga en plan för en
etapplösning av frågan. Detta vittnar
bara om hur litet man känner till de
svårigheter, som möter i detta arbete.
Jag är helt överens med min bänkkamrat,
fru Gärde Widemar, när hon talar
om den långsamma takt i vilken lösningen
av frågan sker, och jag är helt
överens med henne om att man bör göra
vad man kan för att påskynda det hela.
Men vi bör inte glömma bort, att många
av dessa kvinnor, som tillhör bottenlönegraden,
ju inte sitter fast i denna
bottenlönegrad, utan en del av dem är
kanske lika intresserade av att man
öppnar befordringsgångar och skapar en
slutlön på en viss nivå.

Problemet är alltså inte så enkelt, att
det bara kan sägas, att vi här har en
mängd kvinnor i en bottenlönegrad som
förblir i denna bottenlönegrad. Många
av de kvinnliga befattningshavarna ser
gärna att de i stället för denna generella
lyftning får möjligheter till befordran
och möjligheter till avancemang på ett
sätt som hittills inte har stått till förfogande.
Det säger sig väl självt att detta
är mycket väsentligt för dem ur både
lönesynpunkt och pensionssynpunkt.
Jag tror alltså inte på möjligheten att
göra en bestämd plan. Jag kan bara vittna
om hur svårt det skulle bli för civildepartementet
att tillsammans med
statstjänstemännens organisationer lag -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

ga fram en sådan plan, som innebar att
de och de åtgärderna skulle vidtagas
det och det året, eftersom det ju är så
att hela lönekomplexet alltid måste behandlas
samtidigt som en helhet.

Fröken Ebon Andersson sade, att man
niir det gäller kvinnorna i lönegrader
ovanför bottenlönegraderna har genomfört
likalönsprincipen. Jag är inte alls
övertygad om att de kvinnor, som utan
manliga kolleger är verksamma på sitt
område och som är placerade i högre
lönegrader, skulle ha haft den lönegradsplacering
de nu har, om de från
början i sitt yrke haft ett starkt inslag av
män, ty det råder ingen tvekan om att
vi över hela fältet — och det är ännu
mera markant på den privata sektorn —
har en lönesättning för kvinnor och
män, som har sin historiska bakgrund
och som sett ur de synpunkter, som anlagts
av likalönskommittén, innebär en
djup orättvisa mot kvinnosidan. Men
frågan är mycket besvärlig, därför att
vi inte kommer ifrån att de kvinor, som
är placerade låt oss säga i en högre lönegrad
— jag skall inte ta kanslibiträdena,
utan det finns andra — kanske jämför
sig med vissa kvinnor i privat tjänst.
Om man lyfter bottenlönenivån på den
statliga sektorn — oavsett det gäller män
eller kvinnor — kan man tvingas att
även skjuta de flesta övriga löner över
den allmänna arbetsmarknadens för att
hålla vissa distanser och för att kunna
bevara de befordringsmöjligheter, utan
vilka man i regel inte får fram den ambition
hos vederbörande som är nödvändig.

Jag har velat säga detta, inte därför
att jag inte menar att man inte skulle
försöka göra någonting, utan därför att
jag tror att det förnuftigaste man kan
göra är att låta de kvinnliga befattningshavarna
och deras organisationer arbeta
vidare på samma sätt som hittills i syfte
att i varje speciellt förhandlingsläge
tillgodose dessa kvinnliga befattningshavares
intressen, antingen genom en
höjning successivt av bottenlönegraden
eller genom att skapa befordringsmöjligheter
eller genom andra åtgärder. Det
är visst inte sant, som här sagts, att de

kvinnliga befattningshavarna inte har
inflytande på förhandlingsarbetet. Jag
kan bara tala för TCO, men jag kan
nämna att där är de kvinnliga befattningshavarna
väl företrädda i förhandlingsdelegationen.
De är alltså inte förtryckta
från de manliga tjänstemännens
sida när det gäller att få sina intressen
tillgodosedda.

Anledningen till att jag velat säga detta
är helt enkelt, att när den organisation,
som alla vet att jag i min borgerliga
gärning företräder, i sina yrkanden i år
inte upptagit någon lyftning av bottenlöneläget
— jag vet ingen annan organisation
heller som gjort det — får detta
inte fattas så, att dessa organisationer
saknar intresse eller saknar avsikter att
göra någonting på den punkten, utan
det är helt enkelt så att man med hänsyn
till alla de komplikationer, som
ryms i detta förhandlingsarbete och detta
lönearbete, vill hålla fältet öppet och
göra vad som nu och framdeles vid den
ena eller andra tidpunkten är mest tjänligt
för dessa kvinnliga tjänstemän.

Jag skall bara, herr talman, ta ett
exempel på hur besvärligt det hela kan
bli. Vi hade härom året stora svårigheter
när det gällde rekryteringen av manliga
befattningshavare icke minst till
posten och till järnvägen. Jag tillät mig
då från detta podium säga, att det med
hänsyn till marknadslöneläget var nödvändigt
att göra någonting för att säkerställa
rekryteringen av dessa befattningshavare.
Det kan tänkas att vi till
och med när det gäller befordringstjänster
kommer i det läget, att vi tvingas
vidta åtgärder för att se till, att vi får
behålla den dugligaste och bästa arbetskraften.
Det finns fält — jag skall av
försiktighetsskäl inte nämna dem -—
som redan nu skulle kunna anföras såsom
bristfyllda när det gäller befordrade
tjänstemäns ställning i förhållande
till vad man objektivt anser att de skulle
kunna påräkna med hänsyn till det
allmänna löneläget och önskvärdheten
för stat och kommun att behålla dessa
tjänstemän inom de områden, där de
nu är verksamma. Detta gäller både
kvinnor och män.

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. lonegradsplaceringen för vissa tjänster

Det är klart att vi inte kan bortse från
att det finns sådana ting också när det
gäller kvinnliga tjänstemannagrupper.
Det kan komma lägen där vi på ömse
sidor måste säga oss, att just den här
gången är det viktigare ur synpunkten
av vad som objektivt är påkallat i fråga
om funktionerna hos statens verk och
organ att sätta in en stöt för att bevara
eller förstärka den arbetskraft som behövs
där. Jag kan inte — och det kan
ingen löntagarrepresentant -— befria mig
från skyldigheten att också se på lönen
såsom en väsentlig faktor när det
gäller att reglera tillströmningen av behövlig
arbetskraft till viktiga funktioner
i både näringsliv och samhälle. Det är
klart att denna marknadsmässiga funktion,
som lönen också skall ha, den kan
vi inte göra oss fullkomligt fria från,
och det skapar komplikationer, ty man
har ju på det statliga området — det
skall jag gärna erkänna •—■ ett starkt relativlönetänkande
till följd av de
skalor som man alltid arbetar med. Detta
för med sig stora svårigheter när
man skall lyfta en speciell grupp av
tjänstemän med hänsyn till behovet av
rekrytering, ty då säger de omkringliggande
grupperna, inte minst de ovanförliggande,
att den gamla relationen
måste behållas och att man kan inte finna
sig i den nivelering som en höjning
av den ifrågasatta gruppen skulle innebära.

Jag vill alltså säga att detta är realiteter,
men jag tror att man skall kunna
komma till rätta med dem. Jag vill inte
anmärka på reservanterna, jag vill i
stället uttala min tacksamhet för att de
har tagit upp denna fråga. Jag har med
detta anförande, herr talman, velat
framhålla att jag för min del — hur
gärna jag än skulle vilja det, då jag helt
delar reservanternas uppfattning om
den långsamma takten — inte kan ansluta
mig till ett beslut som innebär att
man skulle utarbeta en bestämd plan
för att rätta till detta förhållande, då
jag vet att en sådan plan svårligen går
att utarbeta.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Det

var synd att herr Åman inte har
läst vad reservanterna skriver. I så fall
skulle kanske hans slutsats ha blivit en
annan. Jag tillåter mig att citera ur reservationen,
så att kammarens ledamöter
vet vad vi har sagt. Där står: »Motionärerna
anser önskvärt», och vi refererar
där alltså motionärernas önskemål
om en plan. Sedan säger vi: »Utskottet
anser sig böra i huvudsak ansluta
sig till den i motionerna framförda
tanken på ett successivt genomförande
av likalönsprincipen, vilket förslag
måste anses ligga i linje med grunderna
för likalönskommitténs betänkande. Utskottet
föreslår därför, att riksdagen i
anledning av de ifrågavarande motionerna
i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till
känna vad utskottet anfört.»

Vi begär inte någon plan, inte alls, så
herr Åman kan nog lugna sitt samvete.

I övrigt är jag tacksam för den uppfattning
som herr Åman förde fram här;
först och främst är jag tacksam för att
herr Åman så att säga var mera konungslig
än konungen själv och erkände,
att likalönsprincipen inte är genomförd
ens ovanför bottenlönegraden. Det stärker
bara vårt krav. Men jag fick inte
någon klarhet i vart herr Åman egentligen
ville komma. Så många synpunkter,
eller rättare sagt ståndpunkter, som
kom fram på den korta stunden har jag
sällan varit med om. Kontentan var väl,
att det här skall inte riksdagen lägga sig
i, saken är rättfärdig, förhandlingsvägen
är allra bäst att gå, men förhandlingsresultat
är å andra sidan ingenting heligt,
utan där kan riksdagen säga vad
riksdagen tycker. Ja, det är bara det
som reservanterna ber om!

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Jag är ledsen om jag överväldigade
fröken Andersson med en massa synpunkter,
men jag trodde att det skulle
tjäna saken om hon fick reda på något
litet av vad som ligger bakom vårt lönemaskineri
och det sätt på vilket det arbetar.
Hade jag vetat att det skulle tröt -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

ta henne skulle jag naturligtvis inte ha
blivit så utförlig.

Vad sedan gäller det yrkande, som reservanterna
här ställt, så har man i detta
sagt att motionärerna anser önskvärt
att en plan framlägges, och man hänvisar
till motionerna. Den som läser detta
kan inte tro annat än att reservanterna
menar, att här behövs någonting av planmässighet.
Är det bara fråga om ett slätt
uttalande om att man bör genomföra
likalönsprincipen successivt ■— ja, herregud,
vem har någonting att invända
mot det? Det har ju sagts så många
gånger, och jag vill gärna, herr talman,
till protokollet ytterligare en gång anteckna,
att jag är hundraprocentigt anhängare
av att likalönsprincipen genomförs.
Om den skall genomföras successivt
eller på en gång är för mig egalt,
huvudsaken är att den genomförs så
snabbt som möjligt med beaktande av
de intressen som man vid förhandlingarna
här har att ta hänsyn till.

Och härvidlag menar jag att det inte
är så, som fröken Andersson tycks vilja
tro, att likalönsfrågan är det enda problem
vi har. Vi har också bottenlönegruppernas
befordringsfrågor, och jag
vill inte försvära mig till att sälja vissa
av dessa befordringsfrågor för att i
första hand och utan hänsyn till de
grupper det gäller få ett beslut i likalönsfrågan.
Men gäller det som sagt en
allmän vanlig deklaration att man är
anhängare till ett genomförande — jag
skall gärna tillägga: snabbast möjligt —
av likalönsprincipen, då har fröken Andersson
och jag inga som helst delade
meningar. Avsikten med mitt anförande
var helt enkelt att tala om, att dessa
spörsmål för löntagarsidan inte är så
enkla som man tror. Vi har dels att avväga
våra intressen inbördes, dels också
att räkna med att civilministern,
trots att han har statsråds rang, agerar
— och väl måste agera — såsom arbetsgivarrepresentant.
Finge vi sitta på
löntagarsidan och helt bestämma hur
vi ville lösa lönefrågorna utan att ta
hänsyn till kostnadsramar och annat, då
skulle vi mycket snabbt kunna presentera
ett förslag till en allmän lösning.

Men det går ju inte till på det sättet i
praktiken, utan vi måste tyvärr vid förhandlingsbordet
alltid räkna med att
motparten presenterar de svårigheter
som föreligger när det gäller att fylla
våra förslagsramar med de resurser som
finns tillgängliga.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag skall inte diskutera
vilka vägar man skall gå för att förverkliga
likalönsprincipen. Jag begärde
ordet med anledning av att herr Holmqvist
sade: Varför ta upp frågan om dessa
elva första förmän nu — det har väl
inte hänt något sedan i fjol när vi diskuterade
den saken?

Jo, det har i alla fall hänt, att den
nya lönesättningen på detta område
trädde i kraft den 1 juli i fjol, efter det
att vi hade diskuterat saken. Nu framträder
i gräll belysning de orättvisor
som jag förmenar att denna grupp har
blivit utsatt för. Ett exempel! Dessa föreståndare
för kolonijordbruken har under
sig lagledare, som har var sin grupp
av interner att ta hand om. Lagledarna
är underställda förmännen, men de är
också placerade i A 9. På andra motsvarande
områden i verkstadsdriften finns
lagledare och yrkesmästare — detta gäller
inte överallt, men vid de större verkstäderna
är det så — och där råder skillnad
i lön.

I senare delen av sitt anförande, i
fråga om likalönsprincipen, sade herr
Holmqvist, att det är klart att den som
har mera kvalificerade arbetsuppgifter
bör ha högre lön. Ja, nog har väl en
förste förman vid en jordbrukskoloni
mera kvalificerade uppgifter än lagledarna.
Han har ensam ansvar för jordbruksdriften,
och han har lagledarna under
sig.

Vidare får vi inte glömma att förmännen
har ansvar för betydande värden i
form av dyrbara inventarier vid dessa
jordbruk. Jag har nog hört någon siffra
om hur många traktorer och hur många
skördetröskor o. s. v. som det gäller,
men jag kan inte ange någon exakt siff -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

ra, jag vet inte heller hur mycket pengar
som omsätts i dessa jordbruk. Det är i
alla fall fråga om betydande belopp. Förmännen
bar alltså ett stort ansvar, och
när en person har ett stort ansvar brukar
det ju återspeglas på något sätt i
lönesättningen.

Jag har inte fått någon uppgift om
att det för ögonblicket råder några rekryteringssvårigheter
på området, men
man är inom fångvårdsstyrelsen allvarligt
bekymrad för framtiden, eftersom
man fruktar att man genom denna lönesättning
skall få mindre kvalificerad arbetskraft.
Och det kan innebära betydande
förluster för staten om inte alla
dessa jordbruk blir skötta rationellt av
folk som har utbildning för ändamålet.

Jag är mycket tacksam för herr Åmans
yttrande, att visst skall vi i riksdagen
få diskutera dessa lönegradsplaceringsfrågor.
Han tyckte att det var mycket
lämpligt. Men längre än till att diskutera
dem skulle vi inte få gå. Vi skulle
inte få ändra något ens i sådana fall
då något är uppenbart felaktigt, vilket
jag tycker att jag har kunnat anföra
exempel på. Herr Åman medgav, att det
visst blir en del felaktigheter vid dessa
förhandlingar. Att det är mänskligt och
förklarligt, så många grupper som det
finns, det förstår jag också. Men då bör
väl inte förhandlingsresultaten vara absolut
tabu för riksdagen. Nåja, nu får vi
se, herr Åman! Vi begärde visserligen i
motionen en ändring, men även om det
blir svårt för riksdagen att ändra något,
så tycker jag nog att man skulle kunna
få göra så mycket här i riksdagen att
man kan säga: »Det där verkar att vara
galet, där är något fel!» Sådana kan begås,
herr Åman. Kan vi inte be civilministern
att titta på det? Jag menar
inte att det skall ändras nu, utan jag
menar att det skall ske när det blir nya
underhandlingar. Jag är inte insatt i
hur gången är vid dessa förhandlingar.
Men skulle det verkligen vara alldeles
omöjligt, sedan man har träffat en överenskommelse
och nått ett förhandlingsresultat,
att rätta till ett fel under det
att avtalet löper, om man finner att ett
fel har gjorts?

Jag tänkte mig närmast, att om riksdagen
nu bifaller reservationen så skulle
resultatet bli att man från civildepartementet
tog kontakt med vederbörande
personalorganisation, som skall
förhandla. Jag vill säga herr Åman, att
jag inte vet om dessa personer verkligen
tillhör arbetsledarförbundet — jag bara
antog det, men har inte undersökt det
närmare. Man skulle i alla fall ta upp
underhandlingar och få det felaktiga
tillrättalagt.

Jag uppfattade herr Åman så, att han
instämde i att man skulle göra på detta
sätt, och jag hoppas att han då biträder
yrkandet om bifall till reservation 2 och
röstar för den.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Till herr Larsson vill jag
säga att jag ingalunda vill göra anspråk
på att vara så sakkunnig som han på detta
område, ty jag förstår av hans inlägg
att han har studerat dessa tjänster ganska
noga.

Jag har för min del haft som utgångspunkt
det faktiska förhållandet, att det
har förekommit förhandlingar mellan
parterna och att fångvårdsstyrelsen har
givit sin sanktion till den uppgörelse
som har träffats. Jag förutsätter att man
då har tagit all den hänsyn som man
brukar ta till de argument som har kunnat
föras fram.

När herr Larsson nämner, att det inte
tycks föreligga några rekryteringssvårigheter
beträffande här ifrågavarande
tjänster, skulle det kanske kunna sägas
att det väl inte är omöjligt att förhållandena
på den enskilda marknaden kan
komma att spela in, ty vi vet ju mycket
väl att befälet inom jordbruket ännu
inte har nått upp till den löneställning
som gäller för arbetsledare inom industrien,
ett förhållande som självklart
också kan påverka den löneställning vi
här talar om.

Jag begärde emellertid ordet för att
bemöta en del av vad fröken Andersson,
herr Helmer Persson och fru Gärde Widemar
har sagt i diskussionen.

Fröken Andersson förklarade först,

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

att om det är så att riksdagen tillsätter
en kommitté måste också riksdagen svara
för att det förslag, som kommittén
lägger fram, blir satt i verket.

Nej, fröken Andersson, ett sådant resonemang''
vill jag inte alls godkänna!
Vi är ju alltid angelägna om att betona,
när vi tillsätter en kommitté, att utredningen
skall vara förutsättningslös. Ingen
binder sig i förväg för att medverka
till att genomföra en lösning av den eller
den sorten. En kommitté kan bara ha
till syfte att klarlägga ett problem. Några
krav kan man inte ställa på riksdagen
därför att den har tillsatt en kommitté.

Det är en sak. En annan är att jag
tycker att även fröken Andersson skulle
ha stor anledning att medge, att den här
kommitténs arbete verkligen har satt
spår efter sig i det praktiska handlandet.
Jag vill gärna ge fröken Andersson och
hennes kvinnliga kolleger här i kammaren
och i medkammaren det erkännandet,
att de mycket effektivt under
de senare åren har verkat för att vi
inte skall glömma bort likalönskommitténs
betänkande utan ha det i åtanke
när vi diskuterar lönesättningen. Kan
vi dessutom konstatera, att civilministern
har tagit fasta på väsentliga delar
av förslaget och fört fram dess principer
till riksdagen, tror jag ändå att
man kan säga, att det i alla fall har kommit
ut åtskilligt av likalönskommitténs
arbete.

Jag har lagt ned en del tid på att försöka
tillägna mig det betraktelsesätt, som
likalönskommittén har anlagt. Den har
analyserat vad t. ex. ett kvinnligt biträde
gör inom ett visst område och har
då funnit att hon sysslar med sortering
och stämpling under 4,1 procent av sin
arbetstid, håller på med registrering och
journalering 16,2 procent och tjänstgör
i telefonväxel 4,3 procent etc. Kommittén
har på detta sätt analyserat olika
tjänster och konstaterat att de kvalifikationsmässigt
är att jämföra med
vissa andra tjänster. Nu säger fröken
Andersson att det gäller att göra en ny
värdering. Det arbete som vi gjorde var
bara preliminärt och översiktligt, och

nu gäller det verkligen att försöka analysera
vilka tjänster som är likvärdiga.

Jag är övertygad om att sådan analysering
kommer att ske i fortsättningen.
Frågan gäller här om vi skall säga, att
civildepartementet skall göra en sådan
analys och sedan lägga fram ett resultat
därav, som vi i riksdagen skall ta
ställning till, eller om man skall gå den
andra vägen, d. v. s. ge organisationerna
och civildepartementet frihet att vid
förhandlingarna fortskridande analysera
dessa faktorer och så småningom
komma fram till en rättvisare avvägning
än den vi har i dag.

Jag tror mera på den sistnämnda vägen,
nämligen att vi skall överlåta åt
organisationerna och förhandlarna att
sköta saken. De har större förutsättningar
att ta hänsyn till alla de faktorer
som bör komma med i bedömningen,
och det är åtskilliga.

Fröken Andersson och herr Helmer
Persson tyckte att jag hade fört en »ynklig
argumentering», det sista var den
vokabulär som åtminstone herr Helmer
Persson använde; det är möjligt att fröken
Andersson inte tog till så kraftiga
uttryck. Jag har emellertid inte hämtat
mina argument ur annat än likalönskommitténs
betänkande. När likalönskommittén
säger att det förhållandet, att man
lyfter upp kvinnorna, inte får föranleda
att männen ställer anspråk på högre löner,
så innebär detta enligt min mening
att vi till en del måste låsa vissa tjänster.
Vi kan inte gå med på krav på att komma
vidare, utan får säga: nu skall vi
bevara avvägningen för framtiden, och
då låser man, såvitt jag förstår, de förhandlande
parterna.

Nu skakar fröken Andersson på huvudet
och menar tydligen att detta är
att läsa betänkandet fel. Ja, är det möjligt
att riksdagen kan nöja sig med
fromma förhoppningar av den typ, som
fru Gärde Widemar kom med när hon
sade, att man inte skall tro att det finns
sådan här avundsjuka mellan människor?
Jag kan inte gå så långt som att
bara tala om avundsjuka. Jag tycker för
min del att det är ett berättigat krav,
om jag vet med mig att jag gör ett mera

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

ansvarsfullt jobb än en annan person,
att jag då också får betalt därefter. Vad
har vi annars för normer att gå efter
vid lönesättningen?

Jag kan använda ett annat argument.
Jag kan säga, att det kan bli rekryteringssvårigheter
därför att befattningshavarna
tycker att det är orimligt att de
skall arbeta för samma lön som vissa
andra grupper. Det kan hända att folk
under intryck av sådana stämningar
lämnar anställningen, och vi tvingas att
höja lönerna ur marknadslönesynpunkt,
helt enkelt för att tjänsterna skall bli
tillräckligt attraktiva. Vi kan inte utan
vidare lösa likalönsfrågan separat, skild
ifrån problematiken i övrigt när det
gäller löneutvecklingen i vårt samhälle.

Jag skulle till sist vilja säga, att vi
nu ändå tagit ett stort steg fram mot
förverkligande av likalönsprincipen, då
vi kommit dithän, att för samma tjänster
betalas samma lön, oavsett om det
är man eller kvinna som har den tjänsten.
Jag tycker att redan detta är ett
långt steg, och att vi nog har anledning
säga oss, att vi nu i första hand bör inrikta
oss på att få samma princip genomförd
på den enskilda arbetsmarknaden.

Inom handeln, ett område som jag har
sysslat med under flera år, har man
många kvinnor anställda, och där är
det alltjämt så att männen har mer betalt.
Det är ingenting unikt, utan det
är ett utslag av de förhållanden som
faktiskt är rådande på den enskilda arbetsmarknaden
än i dag. Kunde dagens
diskussion leda till att vi som sitter
här allesammans tar oss före att efter
måttet av våra krafter och vårt inflytande
verka för att genomföra samma
principer på den enskilda arbetsmarknaden,
som redan finns på den statliga,
då skulle vi förvisso också kunna räkna
med att snabbare uppnå resultat i den
fråga vi nu diskuterar. Vi kan inte
rycka ut den statliga arbetsmarknaden
ur sammanhanget och säga, att den är
någonting alldeles för sig själv. Vad som
sker på den statliga arbetsmarknaden
kommer utan tvivel att få återverkningar
på den kommunala sektorn och på

3 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

den enskilda arbetsmarknaden. När vi
diskuterar lönesättningen för de statliga
tjänstemännen, kan vi vara vissa
om att det drar med sig konsekvenser
på det kommunala fältet. Detta är i och
för sig inget fel, men vi får inte blunda
för att det också finns en verkan i motsatt
riktning. Skall vi ha framgång i strävandena
att få kvinnolönerna i paritet
med männens löner, måste vi se till att
den enskilda arbetsmarknaden inte släpar
efter. Här finns, menar jag, den
uppgift som vi måste lösa i första hand.

Civilministern har ingalunda ställt sig
kallsinnig till en ytterligare utjämning
mellan de manliga och kvinnliga lönerna.
Han har bara menat, att vi bör
gå den väg som vi gjort hittills, att vi
låter detta bli en förhandlingsfråga. Jag
är övertygad om att den uppfattningen
är den riktiga, och därför vidhåller jag
mitt bifallsyrkande till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag hade inte tänkt
komma igen, men herr Holmqvist har
missförstått mig på en rätt väsentlig
punkt. Han säger, att om riksdagen begär
en utredning, binder den sig inte
för att genomföra ett visst resultat. Nej,
tacka för det! Men riksdagen kan väl
ändå ha rätt att få reda på resultatet.
Förslaget har tydligen varit utsänt på
remiss att döma av vad som står i propositionen,
och då kan väl riksdagen ha
rätt att få veta hur frågan ligger till. Det
var bara detta jag menade med min reflexion
i sammanhanget. Jag är naturligtvis
inte så dum så jag tror att riksdagen
skall gå med på allt vad en kommitté
sitter och totar ihop. Piiksdagen är
väl inte alldeles bakom heller!

När man sedan ständigt talar om organisationerna,
som klarar så mycket,
vill jag säga, att rätt vad det är klarar
kanske organisationerna allting, så att
inte riksdagen heller behövs. Man får
åtminstone nästan det intrycket, när
man hör alla resonemangen som förs.

Man har sagt här att likalönskom -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

mittens förslag har tagits upp och förbättringar
skett på väsentliga punkter,
men det bestrider jag, ty den väsentliga
punkten är bottenlönegraden.

Jag vill tillägga vad jag flera gånger
sagt i avdelningen, att det lönegradstänkande,
som fått sitt uttryck här i dag,
är något rent ut sagt beklämmande och
en olycka för det ekonomiska livet i detta
land.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Det finns ett uttryck som
heter »kineseri», och jag måste säga, att
herr Holmqvist i sina bägge anföranden
har använt mycket av kineseri i sina
utläggningar. Jag vill emellertid inte
förolämpa det störa kinesiska folket utan
skulle nog vilja ha en annan beteckning,
och i anledning av dagens debatt skulle
jag vilja säga, att det varit åtskilligt av
»holmqvisteri» i utläggningarna i denna
fråga.

Saken är den, att herr Holmqvist motsätter
sig att Sverige skall ratificera
internationella arbetarorganisationens
konvention om lika lön, och här i dag
motsätter han sig också att man skall
genomföra likalönsprincipen när det gäller
de statligt anställda. Och, som jag
sade tidigare, man mobiliserar upp alla
möjliga svårigheter som kan finnas i
sammanhanget.

Men är det inte på det sättet, att för
varenda reform, som skall genomföras,
stöter man på praktiska svårigheter när
reformen skall föras ut i livet? Jag är
medveten om att också här möter svårigheter,
men det är svårigheter som är
till för att övervinnas. Därför fäster jag
icke stort avseende vid alla de svårigheter,
som herr Holmqvist och delvis
herr Åman framfört. Det är inte fråga
om någon lönenivellering. Men skall en
sådan här sak genomföras, måste det ske
planmässigt och icke planlöst, och därför
tycker jag att herr Åmans argumentation
inte var särskilt stark. Här gäller
det att fastställa en princip, en handlingslinje.
Att sedan genomföra den är
inte bara som att vända handen, det me -

nar vi inte alls. Men man måste ha en
handlingslinje, och det är detta och ingenting
annat det nu rör sig om.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! För att inte behöva få
ett eko av denna debatt under behandlingen
av en annan punkt på dagordningen
skulle jag redan nu vilja deklarera
min principiella ståndpunkt i frågan.
Likalönsfrågan har ju behandlats
i två utskott i sommar, dels statsutskottet
och dels andra lagutskottet, i ena
fallet i anledning av en Kungl. Maj:ts
proposition och i andra fallet i anledning
av en enskild motion. Den senare
gäller den ratificering av 1951 års internationella
konvention, som fru GärdeWidemar
omnämnde i sitt anförande.

Om riksdagen beslutar i enlighet med
den reservation som är fogad till det
utlåtande vi nu diskuterar, alltså statsutskottets
utlåtande nr B 14 om ett successivt
genomförande av likalönsprincipen,
så kunde Sverige med betydligt
renare samvete ratificera den internationella
konventionen. Vårt internationella
anseende fordrar också av oss att
vi snart gör detta. Vi har diskuterat
denna fråga förut, senast 1956, då jag
tillhörde de motionärer som föreslog
denna ratificering. Motionen avslogs då
av riksdagen. Nu har kravet rests på
nytt. Det är samma yrkande som den
gången, men med en motivering som
jag åtminstone på en punkt inte har
kunnat dela. Därför har jag avgivit en
blank reservation till andra lagutskottets
utlåtande i denna fråga.

Det är uppenbart att motionärerna vill
ha en lagstiftning om lönen på den privata
arbetsmarknaden. Jag har åtminstone
fattat deras motion så. Detta är något
som vi ingalunda vill ha genomfört:
vi vill ha kvar de avtalsförhandlingar,
som nu förs på den privata arbetsmarknaden,
men vi vill ha det successiva införande
av likalönsprincipen, som vi nu
diskuterar, markerat från statens sida.
Det kan inte vara en förutsättning för
ratificering av konventionen, att vi genomför
något slags lagstiftning om lö -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

nen på den privata arbetsmarkanden.
Det heter nämligen i artikel 2 i konventionen: »Varje

medlem skall med avseende å
alla arbetstagare, på sätt som är förenligt
med gällande ordning för fastställande
av lönesatser, främja och, i den
mån sagda ordning så medgiver, trygga
tillämpningen av principen om lika
lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde.» Det står vidare att
denna princip kan tillämpas på olika
sätt, antingen genom lagstiftning eller
genom i lag fastslagen eller erkänd ordning
för bestämmande av lön eller genom
kollektivavtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare eller genom de angivna
utvägarna i förening.

Vi som förra gången motionerade i
frågan menar alltså, att ett successivt
genomförande av likalönsprincipen går
i direkt linje med konventionens förslag.
Att Sverige och den svenska riksdagen
tar ställning i denna sak är ganska
viktigt, ty det har seglat upp på den
internationella horisonten en fråga, som
vi annars kommer att få svårt att ta
ställning till. I de förhandlingar om genomförande
av ett frihandelsområde i
Västeuropa, som sedan en tid pågått,
har nämligen frågan om likalönsprincipen
aktualiserats. Sverige kommer kanske
i en ganska prekär situation, om vi
inte accepterar denna princip och försöker
genomföra den för vår räkning.
I synnerhet Frankrike reser krav på
att medlemsstaterna skall ha ratificerat
konventionen för att inte en del länder
i konkurrenshänseende skall komma i
ett sämre läge än andra. Andra lagutskottet
har också uppmärksammat detta
och lämnat en liten dörr öppen i motiveringen
till sitt avslagsyrkande. Det är
väl meningen att vi skall kunna smita
ut genom denna i en framtid, om svårigheterna
blir för stora för Sveriges
del. Är det då inte klokare att vi nu tar
detta successiva genomförande av likalönsprincipen
för att kunna ratificera
den internationella konventionen?

Det är klart, herr talman, att jag efter
vad jag nu sagt kommer att rösta för
den reservation som är avgiven till ut -

låtande nr B 14 och att jag sedan även
kommer att biträda förslaget om ratificering
av konventionen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Vid de många årens debatter
om likalönsprincipen har det visat
sig nödvändigt att skapa definitioner.
Den första och i mitt tycke den enda
riktiga definitionen när det gäller ställningstagandet
till likalönsprincipen är
»lika lön för lika arbete». Var det den
definitionen som likalönskommittén
stannade för, när den år 1953 avgav sitt
utlåtande? Nej, det var det inte. I den
mycket omtalade 1951 års konvention
hade man använt definitionen »lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika
värde». Likalönskommittén begagnade
inte den formuleringen heller, utan man
stannade för att för svensk räkning formulera
definitionen »lika lön för man
och kvinna för likvärdig arbetsuppgift».
Man bortsåg alltså från prestationens
värde, och man bortsåg även från arbetsmarknadsprincipen.

Jag lyssnade med stor uppmärksamhet
till herr Åmans anförande nyss i
kammaren, och jag måste säga att jag
— liksom efter vad jag antar även många
andra av kammarens ledamöter ■— mycket
uppskattade hans på sakkunskap
byggda, tungt vägande inlägg. Bl. a. kunde
man väl inte undgå att lägga märke
till att han för sin del inte ansåg sig
kunna bortse ifrån de arbetsmarknadsmässiga
funktioner som lönen också
har.

Jag skulle därför i huvudsak ha kunnat
instämma med herr Åman, om inte
herr Åman ansett sig å dragande kall
och ämbetets vägnar behöva göra en liten
svansviftning för reservanterna. På
tal om reservanterna antar jag att fröken
Andersson och herr Sundelin i dag
är att lyckönska till herr Helmer Perssons
värdefulla hjälp, denna gång kanske
varmt uppskattad av reservanterna.

Herr Åman sade i sitt anförande bl. a.
att statstjänstemannen inte vill ha tillbaka
den tid då det gällde att springa i.

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster
trapporna och petitionera. Detta kan jag
för min del förstå, och jag har ingenting
att erinra mot detta hans uttalande. Men
det var just sådana förhållanden som
rådde då fröken Ebon Andersson och
andra i mitten av 40-talet lyckades intressera
riksdagens båda kamrar för att
hos Kungl. Maj:t begära utredning om
likalönsprincipen. Sedan dess har det
hänt oerhört mycket på sex och ett
halvt år under vilka likalönskommittén
arbetade och på de år som har följt därefter.
Vad som framför allt har hänt för
den arbetstagande partens del är att
statstjänargrupperna sammansluta sig
till mycket effektiva förhandlingsparter
gentemot staten, företrädd av civildepartementet.
Därför anser jag att situationen
är en helt annan nu än den var
då man under 40-talets senare hälft diskuterade
likalönsprincipen. Jag tror att
de starka förhandlingsrepresentanter
som dessa löntagargrupper nu skickar
fram har alla möjligheter — och det
framgår också av de resultat som hitintills
är redovisade — att tillvarataga
även kvinnornas berättigade krav och
önskemål när det gäller lönesättningen
för deras arbete.

Därför tror jag att det är fullt i enlighet
med utvecklingen när departementschefen
säger att likalönskommitténs
betänkande i och för sig numera
ej bör föranleda någon vidare åtgärd
samt att de resterande frågorna bör betraktas
som förhandlingsfrågor och behandlas
i enlighet därmed. Jag tycker
att kamrarna knappast borde behöva föra
dessa debatter. Utvecklingen har lett
oss fram till en situation som vi har
accepterat och som inte rimmar med
tanken, att man vid sidan av det reguljära
förhandlingsarbetet på politisk
väg skall försöka säkra en viss utveckling,
upplagd efter en plan om vars möjligheter
vi nyss hörde herr Åmans värdesättning.

Herr talman! Jag tycker allt talar för
att man här följer departementschefen
och statsutskottet.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag kommer igen. Herr Larsson talar
patetiskt om att utvecklingen har gått
i den och den riktningen, men utvecklingen
har också gått långt i en riktning
motsatt den som herr Larsson verkade
för i sin reservation till likalönskommitténs
betänkande. I hans reservation
står nämligen att kommitténs definition
av likalönsprincipen borde kompletteras
med orden »för likvärdig individuell
prestation». Utvecklingen har med organisationernas
hjälp definitivt gått i annan
riktning.

Att lönen skall fastställas på grundval
av likvärdig individuell prestation kan
jag också gå med på, men det gäller inte
bara i likalönsfrågan, utan det gäller
över huvud taget lönesättningen på hela
arbetsmarknaden. Men hur skall man,
speciellt i lönegradstänkandets tid, kunna
definiera likvärdig individuell prestation? Jag

har velat säga detta bara för undvikande
av missförstånd. När herr Larsson
vidare rullar på tungan, att herr
Persson är på samma linje som vi, så
säger jag, att om så själva Belsebuh säger
att två gånger två är fyra så tror
jag på det ändå. Därmed ingen jämförelse
i övrigt, herr talman.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje moment av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. A hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna propo -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

sition vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande ly.
delse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande B 14 punkten 1,
mom. B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej -— 55.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. C hemställt.

I fråga om mom. D, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i detta moment hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas som innefattades i den av fröken
Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande B 14 punkten 1,
mom. D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 97;

Nej — 35.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

B 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3

Lades till handlingarna.

nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tolfte

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. anslag till ungdomsvårdsskolorna m.

huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr B 38, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statlig borgen för lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. anslag till ungdomsvårdsskolorna
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen B gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr B 1 hade Kungl.
Maj:t under femte huvudtiteln, punkten
1, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialären -

den för den 6 juni 1958, föreslagit riksdagen
att

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården, som föranleddes av vad
departementschefen förordat;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1958/59;

III. för budgetåret 1958/59 anvisa

1) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Avlöningar ett
förslagsanslag av 7 030 000 kronor;

2) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Omkostnader
ett förslagsanslag av 4 249 000 kronor;

3) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Engångsanskaffning
av inventarier m. m. ett reservationsanslag
av 110 000 kronor;

4) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Anordnande
och drift av provisoriska förläggningar
ett reservationsanslag av 100 000 kronor;

5) till Utbildning av personal vid skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
ett reservationsanslag av 41 000 kronor; 6)

till Bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. m. ett reservationsanslag
av 100 kronor;

7) till Ersättning till inackorderingshem
för driftförluster m. m. ett reservationsanslag
av 60 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
B under kapitalbudgeten
(bilaga 27, punkt 1), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 6 juni 1958,
föreslagit riksdagen att till Vissa byggnadsarbeten
m. m. vid statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
för budgetåret 1958/59 anvisa ett investeringsanslag
av 2 350 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. anslag till ungdomsvårdsskolorna m. m.

från första kammaren

I: B 18 av fru Sjöström-Bengtsson och
herr Sjödahl,

I: B 19 av herr Hesselbom och

I:B 104 av herr Per-Olof Hanson m.
fl., samt

från andra kammaren

II: B 32 av fröken Elmén och

II: B 99 av herr Rylander.

I de likalydande motionerna I: B 104
(av herr Per-Olof Hanson m. fl.) och
II: B 99 (av herr Rylander) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta,

a) att ett anslag på kapitalbudgeten
av 200 000 kronor skulle ställas till
Kungl. Maj :ts förfogande att disponeras
för förvärv av för ungdomsvårdsskola
lämpad fastighet,

b) att anslag skulle beviljas för inrättande
av en yrkesmästartjänst i Ae 9
vid yrkesskolan i Sundbo,

c) att anslag skulle beviljas för inrättande
av en vård artjänst i Ae 8 vid var
och en av specialavdelningarna vid
Lövsta, Långanäs, Fagared, Forsane,
Sundbo, Margretelund och Ryagården,

d) att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att en expertkommitté måtte tillsättas
för att centralt och i samarbete
med socialstyrelsen leda en hela landet
omfattande generalinventering av för familjevård
lämpade privata hem.

I motionen I: B 19 (av herr Hesselbom)
hade hemställts, att riksdagen måtte
uttala, att en ombildning av Vemyra
skolhem till yrkesskola och Gräskärrs
yrkesskola till skolhem borde göras till
föremål för ytterligare prövning, innan
programmet för om- och utbyggnad av
Gräskärrs ungdomsvårdsskola definitivt
fastställdes.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. avslå motionen I: B 19;

II. avslå i motionerna I: B 104 och II:
B 99 framställt yrkande om ett särskilt
anslag för förvärv av fastighet för ungdomsskoleändamål; -

III. avslå i motionerna I: B 104 och II:
B 99 framställt yrkande beträffande generalinventering
av för familjevård lämpade
privata hem;

IV. avslå motionerna I: B 18 och II:
B 32;

V. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården, som föranleddes av vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 6 juni
1958 förordat;

VI. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: B 104
och II: B 99, såvitt nu vore i fråga, godkänna
under punkten införd avlöningsstat
för statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1958/59;

VII. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
B 104 och II: B 99, såvitt de berörde
ifrågavarande anslag, för budgetåret
1958/59 anvisa

а) å driftbudgeten under femte huvudtiteln 1)

till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Avlöningar ett
förslagsanslag av 7 030 000 kronor;

2) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Omkostnader
ett förslagsanslag av 4 249 000 kronor;

3) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Engångsanskaffning
av inventarier m. m. ett reservationsanslag
av 110 000 kronor;

4) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Anordnande
och drift av provisoriska förläggningar
ett reservationsanslag av 100 000 kronor;

5) till Utbildning av personal vid skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
ett reservationsanslag av 41 000 kronor; б)

till Bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. m. ett reservationsanslag
av 100 kronor;

7) till Ersättning till inackorderingshem
för driftförluster m. m. ett reservationsanslag
av 60 000 kronor;

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. anslag till ungdomsvårdsskolorna m.

b) å kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond

till Vissa byggnadsarbeten m. m. vid
statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården ett investeringsanslag
av 2 350 000 kronor.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Den i detta utskottsutlåtande
föreslagna upprustningen av
ungdomsvårdsskolorna är att hälsa med
tillfredsställelse, även om man måste ha
klart för sig, att de här föreslagna åtgärderna
ingalunda är till fyllest. Man
måste räkna med — och det gör både
departementschefen och utskottet enligt
vad jag kunnat finna — en fortsatt upprustning
i den mån som pågående utredningar
kan framlägga förslag.

Jag har emellertid, herr talman, i en
motion riktat viss kritik mot förslaget
om att utbygga Gräskärrs ungdomsvårdsskola
i Uddevalla till yrkesskola
för elever över 15 år. I motionen påpekas
det förhållandet, att man inom ett
mycket begränsat område med en radie
av 7 mil har inte mindre än sex
ungdomsvårdsskolor. Jag har i min motion
också påpekat vissa olägenheter,
som följer av denna koncentration.

Att det har blivit på detta vis har sin
historiska förklaring. Staten har ju av
landsting och stiftelser övertagit tidigare
upprättade ungdomsvårdsanstalter och
sedan undan för undan utbyggt dessa
skolor till större kapacitet och vidtagit
åtgärder även i andra avseenden. Det
har emellertid varit en olycklig utveckling
som skett, då vi med hänsyn till bestående
förhållanden fått en så stark koncentration
av dessa speciella skolor inom
ett så begränsat område. Jag har därför
ställt mig tveksam till det lämpliga i
att nu besluta om en utbyggnad av Gräskärrsskolan,
som tidigare — det vill jag
poängtera — har varit avsedd för ett
minderårigt klientel och betecknats som
ett skolhem.

Jag tror det hade varit lyckligt, om
man funnit en annan lösning av denna
fråga och bibehållit Gräskärrsskolan som
skolhem för minderåriga och sökt sig
till andra landamären när det gällt att

få till stånd en ökad kapacitet beträffande
skolorna för det äldre klientelet.

Nu är jag emellertid väl medveten om
att jag inte kan rå på ett enhälligt statsutskott.
Jag kommer därför inte, herr
talman, att ställa något yrkande, men jag
anser det vara viktigt, att kammaren
har klart för sig att det beslut, den i
dag går att fatta, inte i allo är lyckligt
ur den synpunkt, som jag här har framfört.
Kammaren bör vara på det klara
med att det beslutet i vissa avseenden
kan få olyckliga konsekvenser.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
i detta sammanhang skulle jag vilja
tillåta mig att göra några små randanmärkningar,
vilka emellertid inte kommer
att utmynna i något yrkande.

Det framgår klart av utlåtandet, att utskottet
erkänner det berättigade i de
synpunkter som jag har framfört i motionen.
Utskottet erkänner — och det
gjorde det redan förra året — att platsbristen
vid ungdomsvårdsskolorna är
oroväckande. De erfarenheter vi har
haft under det senaste året bara understryker
detta förhållande. I själva verket
läser vi ju ganska ofta i tidningsspalterna
om följderna därav. De redan
beslutade förstärkningar vid Lövsta och
Ryagården, som nu skall genomföras,
räcker ju inte till, utan även sedan de
genomförts kommer en ganska betydande
platsbrist att kvarstå räknat på hela
platsantalet. Det rör sig väl om ungefär
15 procent i platsbrist.

Jag kan alltså bara starkt understryka
vad utskottet här säger om att det är
angeläget att få en förstärkning av vårdresurserna.

En annan sak som jag vill fästa uppmärksamheten
på är det förslag till förstärkning
av vårdartjänsterna på vissa
av specialavdelningarna som framförts
i motionen. Förslaget har bland annat
sammanhang med säkerhetsfrågorna.
Det är ju notoriskt att man återför rymlingar
till dessa skolor, och veckan efter
ger de sig i väg igen och stjäl en bil

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. anslag till ungdomsvårdsskolorna m. m.

eller ställer till med allt möjligt annat
för både sig själva och andra. Detta är
mycket olustigt och olyckligt inte minst
ur klientelets egen synpunkt. Utskottet
uttrycker nu den förhoppningen att
Kungl. Maj:t skall följa utvecklingen i
detta avseende, och det tror jag att det
finns all anledning att man gör.

•lag vill också saga några ord om fosterhemmen
utan att ta upp någon särskild
argumentation. Vad det här gäller
är ju att skaffa fosterhem som i någon
omfattning kan utnyttjas såsom alternativ
till intagning på ungdomsvårdsskolor.

Slutligen vill jag bara säga att den
brist på platser och på personal, som
vi här har, otvivelaktigt varje år i inte
få fall leder till att ungdom, som är på
glid, kommer definitivt på sned, ungdom
som kunde ha klarats om vårdresurserna
varit bättre och lämpligare utformade.
Jag kan för min del inte se
detta annat än som en ytterligare illustration
till det ganska välbekanta faktum,
att vi mitt under den ganska ståtliga
uppbyggnaden av det svenska sociala
välfärdssamhället lätt glömmer
bort, eller i varje fall försummar, en
del små grupper.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Jag vill instämma med
båda de föregående talarna i att det är
glädjande, att man försöker häva den
mycket avsevärda platsbristen vid våra
ungdomsvårdsskolor, särskilt Lövsta och
yrkesskolorna. Det förhåller sig ju faktiskt
så att platsbristen, som för några
månader sedan var 156, kommer att
minska högst betydligt genom de åtgärder
riksdagen beslöt i våras och de, som
vi nu har framför oss. Dessa båda riksdagsbeslut
innebär en förstärkning med
116 nya vårdplatser.

Särskilt vill jag framhålla, att det är
mycket tacknämligt att departementschefen
— liksom nu även utskottet —
föreslår att Hammargårdens skolhem
strax utanför Stockholm skall förvandlas
från skolhem, som på lång tid icke

varit fullbelagt, till att bli en yrkesskola.
Departementschefen framhåller mycket
starkt, att det är behovet just för Stockholms
del som dikterar detta förslag,
och jag vill livligt understryka den saken.
Jag skulle också vilja understryka
vad departementschefen och även utskottet
säger om behovet inte bara av att förvandla
skolhemmet på Hammargården
till en yrkesskola med 20 platser utan
även av förslaget att dit förlägga en specialavdelning,
vilken senare fråga föreslås
bli underkastad vidare utredning av
vederbörande myndigheter.

Det är just i fråga om denna specialavdelning
som jag har ett mycket trängande
och allvarligt önskemål att framföra.
Vi vet alla, att ungdomsbrottsligheten
i huvudsak är ett storstadsproblem,
främst ett stockholmsproblem. Större delen
av det klientel, som frekventerar både
Lövsta och våra yrkesskolor i övrigt,
är ju faktiskt pojkar och flickor som
hamnat i Stockholm. — de flesta är ingalunda
barnfödda här, men de har i alla
fall kommit hit. Här har deras utveckling
inte varit god utan de har blivit i
hög grad missanpassade.

För Stockholms stads barnavårdsmyndigheter
har det blivit ett stort problem,
hur man skall kunna klara dessa ungdomar.
Man har ju ingen rätt att låsa in
de elever, som mottages på ungdomshemmen
eller vid den kommunala barnavårdens
och ungdomsvårdens egna anstalter,
utan de skall via domstolarna för
skyddsuppfostran överlämnas till statens
omvårdnad. Det är på den statliga anstaltsvårdens
område som platstillgången
lämnat mycket övrigt att önska. Utvecklingen
har gått i den riktningen att
en mängd ungdomar, som av domstol
hänvisats till barnavårdsnämnd för
skyddsuppfostran och placering å ungdomsvårdsskolorna,
icke där kunnat beredas
plats.

Visserligen har staden ett par institutioner,
där dessa ungdomar placeras i
avvaktan på intagningen vid ungdomsvårdsskola,
men väntetiden har ofta
blivit månader. Ungdomarna på dessa
övergångsanstalter, om jag får kalla dem
så, är mycket illa utsatta för frestelser

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. anslag till ungdomsvårdsskolorna m. m.

på olika sätt. Man kan inte heller behandla
dem på samma vis som vid en
sluten anstalt. De får röra sig tämligen
fritt. Många av dem arbetar inne i staden,
och man kan säga att de är praktiskt
taget fria, bortsett från den tillsyn
personalen vid dessa anstalter skall utöva
så att säga under fria former.

Det uppstår här ett mycket besvärligt
ungdomsklientel. Och vad som just nu
särskilt vållar bekymmer är somliga av
dessa ungdomars hemfallenhet åt spritmissbruk.
Jag är säker om att damerna
och herrarna, liksom många främlingar
som kommer resande till Stockholm, förvånar
sig över den mängd av berusade
ungdomar som man möter överallt. Denna
kraftiga fylleritendens hos ungdomen
är mycket beklaglig och obehaglig. Jag
vill inte påstå att den kännetecknar ungdomen
i allmänhet — det vore alldeles
fel — utan jag tror att många av dessa
bråkiga, halv- eller helberusade slynglar,
som man möter, i själva verket tillhör
just denna grupp av ungdomar, som går
här i staden och väntar på att bli överförda
till statens ungdomsvårdsskolor.

För att ingen skall tro, att jag talar
känslosamt nonsens, ber jag att få referera
en liten rapport, som jag i förra
veckan — jag tillhör nämligen barnavårdsnämnden
här i staden — mottog
från föreståndaren för den anstalt vi har
för att ta emot de pojkar, vilka av domstol
överlämnats till barnavårdsnämnden
för omhändertagande för skyddsuppfostran
på ungdomsvårdsskola.

Rektorn för denna anstalt avlämnar
följande rapport, som bara avser två dagar
i förra veckan — jag behöver ju inte
här nämna namnen på pojkarna. Ena
dagen rapporteras två gossar, den ene
född år 1942 och den andre år 1941, redlöst
berusade kl. 22. De var bjudna på
brännvin i Ältaberg av pojkar från staden.
Samma dag hittades en gosse, som
var född år 1941, sovande i skogen
starkt berusad. Samma dag anhölls en
av eleverna för fylleri i staden; han var
född år 1941. Dagen därpå var flera
pojkar starkt berusade; en var född år
1941, en år 1938, två år 1943 och en år
1939. Det förekom även s. k. sniffberus -

ning, en narkotikaliknande berusning
med thinner, som i vissa ungdomskretsar
förefaller populär. Pojkarna hade
uppträtt störande och skränande. Två
gånger nekade de medfölja jourhavande
assistenten. Först sedan radiopolisen anlänt
återvände de till pojkhemmet. Av
dessa nio fall var åtta pojkar, som väntade
på anstaltsplacering. Detta är bara ett
axplock ur den numera nära nog kroniska
berusningsflora, som kännetecknar
dessa ungdomar. De är inte många,
men deras beteende är djupt störande
och förargelseväckande och smittosamt.

Varför jag kommer in på detta just
nu är dels för att fästa riksdagens uppmärksamhet
på ett förhållande, som är
akut och farligt och som utvecklas mer
och mer, och dels för att verkligen med
tacksamhet erkänna att departementschefen
när det gäller omvandlingen av
skolhemmet Hammargården, nära Stockholm,
förutsätter — och även fått statsutskottets
välsignelse till den saken —
att det skall upprättas en specialavdelning
på denna anstalt. Denna specialavdelnings
art är inte skisserad. Jag för min
del skulle vilja säga att vad som nu är
trängande nödvändigt på detta område
är alt upprätta en institution för alkoholistvård
just för dessa unga pojkar.
Det gäller för övrigt även unga flickor.
Dessa pojkar är inte sådana som bara
super sig fulla på lördagskvällen någon
gång då och då — det kan ju vara
en sak för sig — utan det är ungdomar
som har råkat i allvarlig fara för en bestående
alkoholism. Ibland har de varit
nära delirium. Vi trodde när vi avskaffade
motbokssystemet, att den gamla
fyllbultsgenerationen skulle försvinna på
ett eller annat sätt. Här växer upp en ny
generation, som kan bli ytterligt farlig
för samhällets välfärd och lugn och som
som vi måste ta itu med.

Vår alkoholistvård saknar i detta nu
praktiskt taget alla möjligheter för en
effektiv medicinsk behandling av det
unga alkoholistklientelet. Jag skulle med
hänsyn till dessa 15 å 20 pojkar — när
det nu projekteras en specialavdelning
vid Hammargården — verkligen vilja rekommendera
att det blir en anstalt för

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

alkoholsjuka ungdomar ur detta ungdomsvårdsskoleklientel.
För flickor kan
det förhålla sig på samma sätt, ehuru fallen
inte är så många. Om vi går ned i
Kungsträdgården, skall vi dock till vår
häpnad och förtvivlan finna många flickor
som är berusade. Somliga av dem
väntar på att få plats på en ungdomsvårdsskola
för flickor. Den första behandlingen
bör ges på en medicinsk
anstalt. En sådan kan bara förläggas nära
ett stort sinnessjukhus, och Hammargården
har ju nära till Stockholms vårdmöjligheter.
Det motsvarande kvinnliga klientelet,
som är förvarat på Ryagården
vid Örkelljunga, har för sin del nära till
sinnessjukhuset i Hälsingborg. Att placera
dylika anstalter för alkoholistvård
långt bort från sinnessjukhusen och deras
resurser, tror jag är oekonomiskt och
olämpligt.

Jag skulle därför till mitt anförande
just vilja lägga den rekommendationen
att statsmakterna snabbt upprättar ett
medicinskt behandlingsinstitut för ungdomsvårdsskoleklientelet
när det gäller
alkoholsjukdomar.

Jag har utöver detta inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

B 40, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m. jämte i ämnet
väckt motion; och

nr B 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag till strålskyddsverksamhet
m. m. för budgetåret
1958/59 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. organisationen av statens institut för
folkhälsan m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen B gjorda
framställningar angående organisationen
av statens institut för folkhälsan
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
B 1 under elfte huvudtiteln, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
6 juni 1958, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
riktlinjer för organisationen av
statens institut för folkhälsan, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för statens
institut för folkhälsan, som föranleddes
av vad departementschefen förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
institut för folkhälsan, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1958/59,
dels ock till Statens institut för folkhälsan:
Avlöningar och till Statens institut
för folkhälsan: Omkostnader för nämnda
budgetår under elfte huvudtiteln anvisa
förslagsanslag av 3 260 000 respektive
748 000 kronor.

Utredningen i ärendet återfanns i det
vid propositionen nr 83 till innevarande
års förra riksdag fogade statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
21 februari 1958.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Edström (I: B 8) och den andra
inom andra kammaren av herr von Friesen
m. fl. (II: B 7), i vilka föreslagits,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle
hemställa, att Kungl. Maj:t till nästa års
riksdag måtte framlägga förslag till utoch
ombyggnad av folkhälsoinstitutets
lokaler, samt att det vid institutets allmänhygieniska
avdelning måtte från 1
juli 1958 inrättas följande befattningar:
en förste kemisttjänst (Ae 23), en teknisk
laboratorstjänst (Ae 26) samt en bi -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. organisationen av statens institut för folkhälsan m. m.

trädande avdelningsföreståndarbefattning,
denna sistnämnda tjänst som arvodestjänst
på förordnande tills vidare (arvode
motsvarande Be 1),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Damström m. fl. (I: B 26) och den andra
inom andra kammaren av herr Fredriksson
m. fl. (II: B 23), i vilka föreslagits
riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t till nästa riksdag
måtte framlägga förslag till utbyggnad
av yrkesliygieniska avdelningens lokaler
samt att i anslutning härtill måtte
framläggas tidsram för den förstärkning
av avdelningens personella resurser, som
funnes böra ske.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. godkänna de förslag till riktlinjer
för organisationen av statens institut för
folkhälsan, som angivits i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 21
februari 1958;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: B 8
och II: B 7, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens institut för folkhälsan, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens institut för folkhälsan,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1958/59;

c) till Statens institut för folkhälsan:
Avlöningar för budgetåret 1958/59 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 260 000 kronor;

III. till Statens institut för folkhälsan:
Omkostnader för budgetåret 1958/59 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 748 000 kronor;

IY. avslå motionerna I: B 8 och II: B 7
samt I: B 26 och IT: B 23, förstnämnda
båda motioner i vad de icke behandlats
under II. ovan;

V. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående en översyn av institutets taxa.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! En sanning, som förvisso
förtjänar att upprepas av och till i den
svenska riksdagen, är att ett folks dyrbaraste
ägodel är en god folkhälsa. Statens
institut för folkhälsan intar en nyckelposition
i vårt samhälle. I allt hälsobefrämjande
samt sjukdoms- och olycksfallsbekämpande
arbete är profylax effektivare
och billigare än terapi. Det är
viktigare att förhindra att sjukdom eller
olycksfall över huvud taget uppkommer
än att behandla redan sjuka. Ett intimt
samarbete förefinnes redan mellan
folkbälsoinstitutet å ena sidan, medicinalstyrelsen,
karolinska institutet, yrkesinspektionen
och de vetenskapliga
forskningsråden å den andra beträffande
dessa frågor.

Under sådana förhållanden måste man
beteckna det för vårt samhälle högst
deletärt, att folkhälsoinstitutets trängande
behov av modernisering och omorganisation
uppskjutits snart ett årtionde.
Detta har inneburit en betydande eftersläpning
för institutet såväl i fråga om
utveckling som arbetskapacitet, med som
följd dels sämre hygieniska förhållanden
på skilda områden och därav förorsakade
onödiga sjukdoms- och dödsfall,
dels betydande ekonomiska förluster
för landet. Tänk bara på vilka miljonförluster
landet vållats genom att bestämmelserna
i giftstadgan om förbud
att använda arsenikimpregnerat virke
icke kunnat revideras därför att folkhälsoinstitutets
kontrollundersökning inte
utförts! Det är årligen många tiotal
miljoner som därigenom gått förlorade
för folkbushållet.

Jag vill även anföra ett par andra exempel.
Det går väl knappast en dag utan
att man i pressen konfronteras med
luftföroreningsproblemet i städerna och
dess konsekvenser. Om utskottets förslag
bifalles och man alltså inte får den
minsta personalförstärkning på institutets
allmänhygieniska avdelning, innebär
detta att Sverige sannolikt inom snar

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. organisationen av statens institut för folkhälsan m.

framtid kommer att vara ett av de fåtal
kulturländer, som inte vetenskapligt påbörjat
studier över luftföroreningarna i
de större städerna och deras betydelse
för uppkomsten av ett flertal olika sjukdomstillstånd.
Som jämförelse kan nämnas
att man såväl i Danmark som i Norge
tagit upp denna fråga till intensiv bearbetning.
Situationen vid folkhälsoinstitutet
är för närvarande den — och det
har utskottets avdelning vid ett besök
själv kunnat förvissa sig om — att sådana
undersökningar ej kan påbörjas
förrän personal erhållits.

Det är inte så länge sedan vi här i
kammaren diskuterade, hur Stockholms
flygfältsfråga skulle ordnas. Vi fick olika
uppgifter om vad människan kan tåla av
vanligt trafikbuller. Kommunikationsdepartementet
satte i samband därmed i
gång en utredning genom folkhälsoinstitutet,
men betecknande är att denna, som
var mycket obetydlig och egentligen bara
bestod i studium av viss litteratur
samt av möjligheten hur man lagstiftningsvägen
skulle kunna angripa samhällsbullret,
endast kunde göras med biträde
av en tillfälligt anställd person.

Den allmänhygieniska avdelningen,
som har att handlägga frågor av nu
nämnd karaktär, har varken kemist eller
högskoleutbildad tekniker till sitt förfogande.
Alla vet vi ju hur ofta hälsovårdsärenden
— t. o. m. de enklare som hälsovårdsnämnderna
själva skall handlägga
— fordrar medverkan av kvalificerad
kemisk-teknisk sakkunskap. Det är därför
som jag tillsammans med några andra
av kammarens ledamöter i en motion
hemställt, att på denna punkt en personalförstärkning
omedelbart måtte komma
till stånd. Omorganisations- och decentraliseringsfrågorna
föregripes ju ej
av ett sådant beslut, då departementschefen
i propositionen bestämt uttalat sig
för att den allmänhygieniska avdelningen
även i framtiden skall behållas som
en enhet.

Som av de båda i ärendet föreliggande
motionerna framgår, är det även trängande,
att bättre arbetsförhållanden åstadkommes
på yrkeshygieniska avdelningen.
Till följd av bristen på personal vid

folkhälsoinstitutet har uppstått en stagnation
i det hygieniska arbetet på arbetsplatserna
med allt vad det betyder i
form av onödigt lidande, sjukdom samt
minskad produktion och arbetsförtjänst.
Som en följd av det dåliga allmänna intresset
för preventiva åtgärder på detta
område har vi fått ett ökat antal rättsliga
ingripanden i samband med uppkomna
skadeståndsfrågor etc. Att olösta
eller oskickligt handhavda yrkeshygieniska
frågor har en obehaglig förmåga
att inflammera samarbetet mellan arbetsmarknadens
parter är väl känt. De snabba
tekniska framstegen kräver att hälsovården
även snabbt anpassas efter de
förändrade förhållandena i dess strävan
att skydda hälsa och liv.

Vi har i landet upplevt den unika situationen,
att man i den tid av starkt
socialt framåtskridande, som 1950-talet
innebär, helt avstått från initiativ i denna
för stora människogrupper så utomordentligt
viktiga fråga. Det som hindrar
en omedelbar lösning av denna avdelnings
organisation är att man ännu
inte avgjort, om man skall företa en viss
decentralisering, t. ex. genom att förlägga
en yrkeshygienisk avdelning även i
Göteborg. Men det måste dock ur alla
synpunkter framstå som mycket angeläget
att till ett minimum förkorta den
ytterligare organisationstid, som erfordras
för att få till stånd åtminstone en
funktionsduglig arbetshygienisk enhet i
vårt land. Detta är den andra punkten i
motionerna I:B 8 samt II: B 7 ävensom
det väsentliga innehållet i motionerna
I: B 26 samt IDB 23, och jag vill sluta
med att yrka bifall till motionerna I: B
8 samt II: B 7 men i övrigt yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är väl ingen i denna
kammare som har någon annan uppfattning
än herr Edström när det gäller betydelsen
av en god folkhälsa.

Vi har inom siatsutskottets tredje avdelning
på grund av det intresse vi hyser
för folkhälsoinstitutet besökt detta.
Vi har intervjuat cheferna där, grund -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. organisationen av statens institut för

ligt besett anläggningen och tagit del av
de bekymmer, som vederbörande avdelningschefer
har. Efter detta studium på
ort och ställe har vi gjort vårt ställningstagande.
Vi har funnit att längre än vad
utskottet här sträcker sig kan man just
nu för tillfället inte komma. Vi har instämt
med departementschefen, när han
sagt att det är angeläget med en förstärkning
i den mån resurserna tillåter. Men
å andra sidan har utskottet i likhet med
departementschefen ansett att en mer
omfattande upprustning av institutet bör
vägas mot andra konkurrerande behov
och har därför kunnat godta den föreslagna
utbyggnadsetappen.

Med utgångspunkt från detta ställningstagande
kan vi ju säga att herr Edströms
motion har behandlats så välvilligt
som vi för närvarande kan göra. Utskottet
har betonat att vad som i motionen
har anförts bör beaktas vid prövningen
av förslag till ytterligare förstärkningar,
och utskottet har anfört att
de allmänhygieniska och de yrkeshygieniska
avdelningarna har en särskilt
stark arbetsbelastning. Det är ingen som
svävar i okunnighet därom, men förslaget
om personalförstärkningar får som
sagt vägas mot andra konkurrerande behov.
När nu här skett en upprustning —
visserligen inte så stor, men dock en förstärkning
— har detta i varje fall visat
att intresse finns och att man försöker
åstadkomma den personalförstärkning
som just nu kan göras.

Lokalfrågan är viktig, men byggnadsstyrelsen,
som är det verk som bör utreda
och komma med förslag beträffande
statliga byggnader, bör få yttra sig
om detta, innan riksdagen kan fatta något
beslut. Utskottet förutsätter att byggnadsstyrelsen
skall få till uppgift att
överse lokalbehovet och att riksdagen så
småningom skall besluta om dessa ting.
Jag vill därför än en gång betona att motionerna
behandlats så välvilligt som
över huvud taget varit möjligt.

Vidare har utskottet tryckt på taxefrågan
på grund av den stora skillnaden
mellan institutets inkomster och utgifter
— för budgetåret 1956/57 utgjorde inkomsterna
411 000 kronor och mot detta

folkhälsan m. m.

svarade en utgift av 3 248 000 kronor.
Det är klart att det inte bara är av rent
statsfinansiella skäl som vi inom utskottet
föreslår en översyn av taxorna, utan
vi gör det även för att det skall bli möjligt
att under de närmaste åren tillgodose
ytterligare krav på personalförstärkningar.

Herr talman! Jag skall inte inveckla
mig i något längre resonemang om detta,
utan vill härmed endast yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för utskottets
välvilliga behandling av min
motion. Jag vill dock än en gång understryka
att statens institut för folkhälsan
intar en nyckelposition i det svenska
samhället, och vill framhålla, hur stora
problem här föreligger samt hur stora
värden såväl ur hälsosynpunkt som ur
ekonomisk synpunkt som äventyras, om
ej välviljan ett annat år sträckes ännu
längre.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är ju så, att det pågår
utredningar beträffande organisationen
av folkhälsoinstitutet. Innan dessa
utredningar är färdiga, bör man i varje
falla lugna sig och se vad som kan göras.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna nr I: B 8 och II: B 7;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets utlåtanden:

nr B 43, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av stats -

Onsdagen den 23 juli 1958

verket, i vad berättelsen avser reservpensionsförmåner
inom försvaret; och
nr B 44, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser vissa kostnader
m. m. vid omstationering av statstjänstemän.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

B 45, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser allmänna
resereglemente! m. m.;

nr B 46, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser utrikes
tjänsteresor; och

nr B 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
angående vissa avsättningar till
budgetutjämningsfonden samt ianspråktagande
av vissa medel från samma fond
för avbetalning å statsskulden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av punkten 3
av övergångsbestämmelserna till förordningen
den 23 november 1956 (nr 554)
om investeringsavgift för år 1957; och
nr B 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Nr B 4 47

Om stöd till utbyggnad av skogsindustrien
i Norrland

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr B 1, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statens stöd
till utbyggnad av skogsindustrien i Norrland.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr B 38 i första kammaren av
herr Nilsson, Hjalmar, m. fl., och nr B 46
i andra kammaren av herr Norén m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
rörande statens stöd till utbyggnad
av skogsindustrien i Norrland.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: B 38 och II: B 46 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Bankoutskottet har här
efter en mycket välvillig skrivning avstyrkt
vår motion med begäran om en
utredning rörande statens stöd till utbyggnad
av skogsindustrien i Norrland.
Jag skall här endast med några ord klargöra
bakgrunden till denna motion.

Bakgrunden är egentligen den brist på
arbetsmöjligheter som för närvarande
råder i Norrland. Där finns ett befolkningsöverskott,
som delvis uppkommit
på grund av rätt kraftiga rationaliseringar
inom industrien. Den övertaliga
befolkningen har en tendens att flytta
från nordligaste till södra Norrland för
att småningom hamna i den mellansvenska
industrien. Det är framför allt
ungdomen som flyttar, de bästa pojkarna
och flickorna. Det är den värdefullaste
arbetskraften som på detta sätt
flyttar från Norrland, och vi, som lever
och bor där uppe, kan inte stillatigande
åse detta. Vi har sagt oss att man på
något sätt måste kunna utbygga våra
industrier eller skapa nya industrier för
att ge sysselsättning åt arbetskraften där
uppe. Fortsätter den nuvarande utflyttningen,
kan det nämligen innebära, att
den redan befintliga industrien i Norr -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Om stöd till utbyggnad av skogsindustrien
land — även skogsindustrien och skogsbruket
— småningom kan få brist på
arbetskraft.

För några år sedan framlades en utredning
om skogsindustrien, SOU 1956:
33. I denna klargjordes, att det fanns ett
virkesöverskott i Norrland. Detta var
så stort, att utredningen tillrådde cn utbyggnad
av industrien där. Domänstyrelsen
har i sitt remissyttrande understrukit,
att det finns ett visst överskott
av virke i Norrland. Råvaran är alltså
för handen, och det finns möjligheter
att göra en utbyggnad av industrien.

Men i motionen har vi riktat in oss
på något annat, som utskottet kanske
inte har beaktat tillräckligt, nämligen
den ytterligare förädling av skogsprodukterna,
som man onekligen kan komma
fram till. En sådan förädling kan i
sin tur innebära en fortsatt utbyggnad
av industrien. Härvidlag har vi i motionen
knutit an till den av Kungl. Maj :t
tillsatta utredningen om på vad sätt man
skall använda en del av LKAB:s blivande
vinst för eventuellt utökad forskning
och för att bereda ökad sysselsättning
i Norrland. Departementschefen
har i direktiven pekat på att man skulle
kunna tänka sig att använda en del av
denna vinst bl. a. för att stödja sådan
projektering och försöksverksamhet som
inte kan komma till stånd på annat sätt,
bland annat eftersom stora riskmoment
är förenade därmed. Dessutom skulle
man kunna understödja forskning och
uppfinnarverksamhet. Vi anser att
pengarna skulle lika väl kunna användas
på detta område som på andra områden,
ty även om det pågår en rätt
omfattande forskning när det gäller trä,
behövs ytterligare stöd härvidlag. Jag
är medveten om att man inom vissa delar
av cellulosaindustrien anslår medel
till byggande av egna laboratorier, där
forskning sker i syfte att bättre tillvarataga
produkterna och ytterligare förädla
varan, men med statens stöd tror
jag man kan medverka till en snabbare
utveckling på detta område.

Jag har fäst mig vid att remissinstanserna
har varit inne på samma fråga.
Jag skall här peka på vad liandelskam -

i Norrland

maren i Gävle säger. Handelskammaren
anser, att aktuella behov föreligger för
att stödja speciellt de trätekniska och
träkemiska avdelningarna vid våra tekniska
gymnasier. Handelskammaren iir
alltså inne på att man behöver stödja de
tekniska gymnasierna, så att deras möjligheter
att utbilda experter ökas. Handelskammaren
i Sundsvall anför, att det
egentligen inte är en utökning av industriens
kapacitet som är det mest angelägna
behovet. Det är å ena sidan rationaliseringar
och å andra sidan utbyggnad
av skogsindustrien i riktning mot
ökad förädling som man främst skall
sträva efter. Det är ju i praktiken detta
som vi har varit inne på i vår motion,
nämligen en ytterligare förädling av råvaran
träet.

Det egendomliga är dock att dessa remissinstanser,
som är inne på praktiskt
taget samma linje som vi, ändå har avstyrkt
motionen. Detta har även utskottet
gjort, trots att utskottet ansett, att
det föreligger behov av stöd på detta
område. Utskottet har hängt upp sitt avstyrkande
på att statsrådet och chefen
för handelsdepartementet i en proposition
vid förra riksdagen sagt att man
skall göra en ny sågverksinventering.
Jag vet inte vad denna nya inventering
egentligen kan inebära på detta område.
Är man överens om att man bör
stödja forskningen och förädlingen, kan
man väl redan nu vidtaga erforderliga
åtgärder. Jag tycker inte att man skall
vänta på den nya inventeringen. Företrädarna
för skogen har nämligen klart
utsagt, att det finns tillräckligt av råvaran,
och gör man en ytterligare förädling,
behöver man inte öka avverkningarna
så mycket.

Med detta, herr talman, har jag gett
en liten bakgrund till motionens tillkomst
och motiverat, varför vi anser att
denna fråga bör lösas. Jag ber att få yrka
bifall till motionerna B 38 i första kammaren
och B 46 i andra kammaren.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Motionärerna vill ha en
utredning rörande statens stöd till ut -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Om stöd till utbyggnad av skogsindustrien i Norrland

byggnad av skogsindustrien i Norrland.
Frågan är betydelsefull, och det är bra
att den väckts återigen. Jag tolkar detta
bl. a. så, att motionärerna önskar framhålla
nödvändigheten av planmässig utbyggnad
av skogsindustrien i Norrland.
För min egen del vill jag säga, att detta
på intet sätt står i motsats till önskvärdheten
av att skogsindustrien i södra Sverige
utbygges.

Jag tycker nog att motionären herr
Hjalmar Nilsson tolkade utskottets utlåtande
alltför generöst, när han sade
att det var en välvillig skrivning, men
den saken är kanske inte någon primär
fråga i detta sammanhang.

Herr Nilsson erinrade om vad domänstyrelsen
anför i sitt remissvar. Jag citerar
ur utskottsutlåtandet: »Vad nu
sagts har lett till att styrelsen trots de
förutnämnda siffermässiga virkesbalanserna
kommit till att en viss ytterligare
utbyggnad av skogsindustrien i Norrland
är nödvändig.» Men också domänstyrelsen
är mycket försiktig, i varje
fall när det gäller att uttala sig om möjligheterna
att bygga ut skogsindustrien
i övre Norrland. Vi har tidigare här i
riksdagen — med åberopande av bl. a.
den stora norrlandsutredningen — sagt
att råvarubetingelserna icke medger någon
utbyggnad av skogsindustrien i Norrland.
Men allting visar, att man kalkylerat
fel och att betingelserna nu är mycket
goda. Bland annat har ju kommerskollegium
i samråd med statens skogsforskningsinstitut
nu framlagt en undersökning
av de skogliga råvarutillgångarna.
Därav framgår, att man anser det ur
alla synpunkter nödvändigt, att avverkningarna
i Norrbottens län höjes med
20 procent. Då har man icke tagit med
i beräkningen de ganska stora skogsområden
i fjällbygden som icke kan avverkas
på grund av att vägar och andra
transportbetingelser saknas. Vidare visar
undersökningen, att 25 procent av
det i Norrbotten avverkade virket transporteras
till län, som själva har skogliga
råvarutillgångar, som inte bara är tillräckliga
för den skogsindustri, som nu
finns, utan också medger ytterligare utbyggnad
av denna — jag syftar närmast
på mellersta Norrland.

4 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

Vad jag här vill framhålla är att det
är nödvändigt att man med utgångspunkt
från denna inventering, dels ur
nationalekonomisk synpunkt och dels
med tanke på sysselsättningen, inte
minst i Norrbotten, vidtar de åtgärder
som erfordras för utbyggnaden av skogsindustrien
i Norrland. Det bör väl sägas
i sanningens namn att staten redan är
rätt hårt engagerad på detta område,
men staten måste ändå engagera sig ytterligare.
Det är önskvärt att bland annat
i Norrbotten med hänsyn till råvarutillgångarna
bygga ut skogsindustrierna
till 30 å 40 procents ökad kapacitet.

Vi har nämligen att ta hänsyn till följande
förhållande. Trots de redovisade
råvarutillgångarna måste man exempelvis
vid Båtskärsnäs sågverk när som
helst genom rationalisering av sågverket
avskeda halva arbetsstyrkan, d. v. s.
90 man, vilket skulle innebära något av
en katastrof för detta sågverkssamhälle.
Vi har vidare Törefors, som ännu ingenting
är gjort åt, där man med hänsyn
till råvaruresurserna allvarligt måste
överväga att bygga upp en wallboardfabrik.
Vidare måste man utifrån vad
som är ekonomiskt förnuftigt och med
hänsyn till de senaste rönen också överväga
att i det norrländska inlandet bygga
upp skogsindustrier. Detta har sin
stora betydelse även för småsågarna. Om
den saken skall jag inte yttra mig något
mera. Jag har i tidigare sammanhang
här i riksdagen påvisat nödvändigheten
av att småsågarna kan bli av med sitt
sågverksavfall.

Vad som förvånar mig är Landsorganisationen
remissyttrande. Landsorganisationen
anför enligt utskottet: »Landsorganisationen
hänvisar till de resultat
som framkommit av Södra Sveriges
skogsindustriutrednings arbete och erinrar
om att denna utredning visar, att
behovet av en utbyggnad av skogsindustrien
framför allt föreligger i södra
och östra Sverige, medan skogsindustrien
i Norrland redan är tämligen väl
utbyggd i förhållande till de där befintliga
råvarutillgångarna.»

Jag beklagar att landsorganisationen
är så dåligt underrättad, att den inte vet
att den senaste inventeringen visar att

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Om stöd till utbyggnad av skogsindustrien
råvarutillgångarna medger en påtaglig
utbyggnad av skogsindustrierna i Norrland.
Jag måste säga att landsorganisationen
här har fullständigt fel.

Jag vill till detta ännu en gång nämna,
att jag icke på något sätt motsätter
mig en utbyggnad av skogsindustrierna
i södra Sverige. Tvärtom har jag tidigare
understrukit nödvändigheten av att
så sker. Detta kan bäst bevisas bland annat
genom vår inställning till statens
skogsindustriers engagemang för att
bygga upp en skogsindustri i Otterbäcken
i Skaraborgs län.

Herr BOO (s):

Herr talman! Om man ser på de remissyttranden
som föreligger i anledning
av denna motion, måste man väl
som herr Hjalmar Nilsson konstatera,
att utskottet har behandlat motionerna
med all välvilja. Remissinstanserna har
avstyrkt en sådan utredning, som motionärerna
önskat, och utskottet har nödgats
gå samma väg. Utskottet har emellertid
understrukit, att motionerna är
värda allt beaktande, och utskottet har
sedan flera år klart för sig, att dessa
frågor om näringslivets utbyggnad i
Norrland är både viktiga, stora och svårbemästrade.

Det har under årens lopp väckts en
rad motioner och gjorts olika utredningar
i detta sammanhang. Utskottet har tidigare
redovisat detta. En utredning om
stöd till näringslivets utbyggnad i Norrland
genom att en viss del av statens
vinst i LKAB avsättes för detta ändamål
pågår nu. Av direktiven för den utredningen
framgår, att den skall syssla med
en stor del av de problem, som motionärerna
vill ha utredda, även om motionärerna
skulle vilja gå betydligt längre
än vad den utredning jag nämnt har sig
förelagt.

Vidare har vi under de senast gångna
åren haft en hel rad regionala utredningar
där uppe i Norrland. Vi har haft Töreutredningen
och den s. k. Tornedalsutredningen,
som pågår i länsstyrelsens
regi. Den senare har framlagt ett betän -

i Norrland

kande och kommer med ytterligare ett.
Länsstyrelsen i Norrbotten har under
våren dessutom vänt sig till regeringen
med en hemställan om en större utredning
om näringslivets förhållanden i
Norrbottens län. Denna framställning
ifrån länsstyrelsen är föremål för regeringens
prövning f. n.

Utskottet har dessutom vid flera tillfällen,
när man behandlat motioner i
detta sammanhang, sagt ifrån att det är
angeläget att det blir en inventering av
kvarstående norrlandsfrågor, som kommit
fram i samband med de tidigare stora
norrlandsutredningarna. Vi känner
också till att i de just aktuella frågorna
om utbyggnad av skogsindustrien pågår
utredningar av de olika intressenter som
verkar inom denna näringsgren i Norrland,
utredningar som avser att belysa
dessa intressenters möjligheter och förutsättningar
att göra en utbyggnad av
näringslivet inom skogsindustriens område.

Detta, herr talman, har alltså lett oss
fram till att vi inte kunnat tillstyrka motionen,
även om vi anser att detta är ett
stort och viktigt problem.

Det finns dock vissa sammanhang,
som bör klarläggas för att man skall få
bättre möjligheter att bedöma vilka förutsättningar
som finns för en utbyggnad
av skogsindustrien. De båda föregående
talarna har utgått ifrån att det finns ett
överskott på skoglig råvara inom stora
delar av Norrland. Herr Helmer Persson
är förvånad över Landsorganisationens
yttrande i detta avseende. Men om herr
Helmer Persson även läser vad de andra
remissinstanserna säger, får han nog ett
bestämt intryck av att det inte finns någon
enig uppfattning om att det föreligger
ett sådant virkesöverskott. Sveriges
industriförbund anför för sin del, efter
att ha anslutit sig till ett yttrande ifrån
samarbetsutskottet inom denna näringsgren,
att det överskott, som redovisas i
1954 års balans, genom industriens egna
åtgöranden kommer att inom en ganska
kort tid vara förbrukat. Det finns alltså
ingen entydig mening, som säger, att här
finns ett överskott på råvara, så det hela
bara är en fråga om att bygga ut.

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Om ratificering av en konvention ang. likalönsprincipein

Därför har utskottet understrukit angelägenheten
av att få denna grund för
fortsatt diskussion ytterligare klarlagd.
Vi hälsar med tillfredsställelse att chefen
för handelsdepartementet redan i
fjol gjorde en sådan beställning till riksdagen
i proposition nr 138. Genom att
man får sådana fortlöpande virkesbalanser
och även genom den sågverksinventering,
som herr Hjalmar Nilsson var något
förvånad över att vi begärde, får man
ett bättre underlag för bedömningen av
dessa viktiga frågor.

Med detta, herr talman, har jag motiverat
utskottets ställningstagande och
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr B 2, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
med förslag till ändring i reglementet
för riksgäldskontoret, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr B
3 angående regleringen för budgetåret
1958/59 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr B 4, i anledning
av väckta motioner om åtgärder för
firandet av 150-årsminnet av 1809 års
regeringsforms tillkomst, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr B 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ratifikation av europeisk
utlämningskonvention;

nr B 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i slutbestämmelserna till luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297);

nr B 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst,
m. m.; och

nr B 9, i anledning av väckt motion
om bättre skydd för den enskilde mot
offentlighet av menliga uppgifter i personundersökning
i brottmål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr B 1, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
av 6 § familj ebidragsförordningen den
29 mars 1946 (nr 99), dels ock i ämnet
väckt motion, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om ratificering av en konvention ang.
likalönsprincipen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr B 8, i anledning av väckt motion
om svensk ratificering av 1951 års
internationella konvention angående likalönsprincipen,
m. m.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr B 123,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Persson, Helmer, och Norling
hemställt, att riksdagen måtte uttala,
att Sverige borde ratificera Internationella
arbetsorganisationens konvention
nr 100 av år 1951 om lika lön och
åtföljande rekommendation nr 90 samt i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva denna
mening till känna.

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Om viss ändring av 59 § arbetarskyddslagen

Med den i motionerna berörda konventionen
avsågs en vid Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1951 antagen konvention (nr
100) angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde. Med
den i motionerna berörda rekommendationen
avsågs en vid sagda konferens
antagen rekommendation (nr 90) angående
lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopande grunder hemställt,
alt förevarande motion, I:B 123,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av fru Hamrin-Thorell
och fröken Wetterström, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till vad jag yttrade i samband med
statsutskottets utlåtande nr B 14 få yrka
bifall till motionen nr B 123 i första
kammaren.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att i avseende
på det under behandling varande
utlåtandet endast yrkats, av herr
Persson, Helmer, att kammaren skulle
bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt herr Helmer Perssons yrkande;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om viss ändring av 59 § arbetarskyddslagen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr B 9, i anledning av väckt
motion om viss ändring av 59 § arbetarskyddslagen.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr B 41, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Norling hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Ivungl. Maj:t hemställa om sådan ändring
av 59 § arbetarskyddslagen, att tillverkare
av produkter, vari inginge hälsofarliga
ämnen, ålades laglig skyldighet
att avge deklaration härom.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion, I:B 41, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Orsaken till att jag i en
motion föreslagit en ändring av 59 § arbetarskyddslagen
är att flera olycksfall
har inträffat, som är av sådan art, att
åtgärder bör vidtagas genom en lagändring.

Jag skall endast relatera ett par fall
som har inträffat för en tid sedan i Göteborg.
På en arbetsplats var en arbetare
sysselsatt med renovering i ett rum.
Av en händelse kom en person till rummet
och fann då målaren ligga medvetslös
på golvet, bedövad av något ämne
i den färg som han hade använt. I ett
annat fall var två målare sysselsatta med
sprutmålning i ett bergrum. En kamrat,
som skulle besöka dem, fann de båda
målarna ligga medvetslösa. Han förde
dem ut i friska luften, där de så småningen
repade sig. Detta är inte enstaka
fall. Flera liknande olyckor har inträffat.

Liknande olycksfall kan hända vem
som helst som arbetar med de nya färgerna,
eftersom det i dessa ingår en del
kemiska ämnen som utlöser gaser, vilka
vid arbete inomhus kan framkalla olyckor.
Detta har blivit ett stort problem
bland de arbetare som sysselsätter sig
med målning. Man vet ännu mycket litet
om de följdverkningar sådana olyckor
kan få för hälsan i framtiden för dem
som drabbas av dessa förgiftningar. Det
är många nya färger som tillkommit under
senare år och vilkas kemiska sammansättning
man vet mycket litet om.

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. andrade bestämmelser om elektriska anläggningar

Bl. a. finns det plastfärger som av målarna
kallas PVA-färger och som innehåller
lösningsmedel som bl. a. används
vid framställning av giftgaser för militärt
bruk.

Under arbetet med dessa färger frigörs
farliga ämnen i form av gas, syret
i rummet förbrukas, och arbetaren blir
omtöcknad, så att han inte förstår vad
som har inträffat. Det kan gå flera timmar,
innan medvetslöshet inträder. Arbetarens
omdömesförmåga avtrubbas,
och i stället för att inse att han måste
lämna den gaskammare han befinner sig
i, känner han bara en stark trötthet, så
att han känner sig i behov av vila. Därvid
infinner sig lätt medvetslöshet liksom
i de fall jag har nämnt.

De terpentinfärger, som man tidigare
använde, gav alltid förvarning vid hotande
förgiftning, i det att ögonen började
rinna och näsan irriterades, så att
arbetet ej kunde fortsättas. De nya plastfärgerna
ger inte någon sådan förvarning.
Därför har jag i motionen föreslagit
att den berörda paragrafen ändras
så, att det blir en laglig plikt att
deklarera, att varan innehåller farliga
ämnen, samt att hänvisa till lämpliga
skyddsmedel mot skada.

Färgfabrikanterna visar ringa intresse,
även om man vet att färgen kan förorsaka
skada, dels för att inte blotta vilka
kemiska ämnen man använder till färgen
och dels för att inte andra fabrikanter
skall kunna utnyttja situationen i
konkurrenssyfte.

Även från arbetsgivarhåll uttalas att de
hemliga färgernas tillverkare bör ha så
mycket ansvar för andra människors liv
och hälsa, att varning utfärdas vid användning
av färgerna.

Nu har arbetarskyddsstyrelsen i sitt
utlåtande till motionen lovat att under
innevarande år för Kungl. Maj :t framlägga
förslag om ändringar i arbetarskyddslagen,
som skulle täcka motionens
syfte. Utskottet har av denna anledning
yrkat att motionen icke få föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Då således motionens syfte tillgodoses
genom arbetarskyddsstyrelsens bebådade
åtgärd har jag inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr B 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska
anläggningar

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr B 2, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 27
juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar,
dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad
proposition, nr B 30, vilken hänvisats
till lagutskott samt behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändring
i lagen den 27 juni 1902 (nr 71),
innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat en i anledning av propositionen
väckt motion, nr B 42, i första
kammaren av herr Hesselbom. I motionen
hade hemställts, att riksdagen
måtte dels besluta att 4 § tredje stycket
i lagen den 27 juni 1902 (nr 71) skulle
givas i motionen föreslagen lydelse, dels
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag snarast möjligt till
en fullständig omarbetning av lagen av
den 27 juni 1902 (nr 71), varvid hänsyn
borde tagas till den tekniska utvecklingen
och till vad i motionen anförts beträffande
definitionen av elektrisk anläggning.

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte —• med avslag
å motionen I: B 42, i vad däri hemställts
om antagande av viss i motionen föreslagen
lydelse av 4 § tredje stycket lagen
den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar
—■ för sin del antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget;

B. att motionen I: B 42 i övrigt, i den
mån den icke besvarats med vad utskottet
i utlåtandet anfört, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag har i en motion,
väckt i anledning av det föreliggande
förslaget till ändring av lagen om elektriska
anläggningar, framfört viss kritik
mot förslaget. Jag har i motionen ställt
två yrkanden. Det första går ut på en
sådan ändring i Kungl. Maj :ts förslag,
att man skulle förtydliga uttrycket »en
spänning av högst tvåhundrafemtio volt»
till »normalt förekommande driftsspänning,
i regel högst tvåhundrafemtio volt».
Jag har motiverat detta med att det särskilt
inom landsbygdsdistributionen är
svårt för kraftverksdistributören att hålla
en så jämn spänning att man under
alla förhållanden kan garantera att spänningen
inte, framför allt under lågbelastningstid
på nätterna, vid något tillfälle
i någon mån kan överstiga det nämndå
värdet. Konsekvensen av det av Kungl.
Maj:t föreslagna stadgandet skulle ju bli
att en förbrukare redan vid ett obetydligt
överskridande av den nämnda spänningen
kunde begära skadestånd av
kraftleverantören.

Utskottet invänder mot detta resonemang,
att statsmakterna i olika avseenden
har gått in för en upprustning av
ledningsnätet på landsbygden; man räknar
därmed med att överföringsförhållandena
skall bli så gynnsamma, att man
inte skall behöva löpa denna risk. Nu
är det emellertid tyvärr så, att denna
upprustning kommer att ta åtskilliga år
i anspråk. I medvetande om att konsumenterna,
inte minst på landsbygden,

anläggningar

mer och mer börjat använda effektkrävande
förbrukningsföremål, ställer man
sig tvekande till om denna upprustning
kan ske i sådan takt, att man kan motverka
de på grund av det ökade effektbehovet
uppstående riskerna för spänningsvariationer
i distributionsnäten.
Jag skall emellertid, herr talman, inte
vidhålla mitt yrkande på denna punkt.
Vi får hoppas att lagen kommer att tilllämpas
med förnuft, så att vi inte råkar
in i alltför orimliga förhållanden.

Jag har vidare i motionen framhållit
det otillfredsställande i att man åt lagtillämparna
överlämnar viktiga tolkningsfrågor.
Jag har sålunda påpekat
att man till lagtillämparnas avgörande
vill utlämna vad som skall menas med
elektrisk anläggning. Det finns även
andra exempel i denna lag på att man
inte har klart definierat vad man i lagen
avser med olika benämningar. Det
gäller t. ex. förbrukningsanläggning. I
propositionen sägs, att detta i regel är
en anläggning som ligger efter mätare.
Nu förhåller det sig så, att det i regel
snarare är tvärt om: Kraftdistributörens
skyldighet att underhålla och svara
för sin del av anläggningen slutar ofta
vid byggnadens yttervägg, och det är
fastighetsägaren som bekostar och underhåller,
och därmed också har beslutanderätten
över ledning från ytterväggen
fram till mätaren. Det är vidare så,
att det i hyreshus är en väsentlig del av
fastighetsägarens anläggning som ligger
före mätaren. Inte heller här har man
alltså fått fram en nöjaktig definition.

I motionen framhåller jag också, att
1902 års lag ingalunda har ändrats på
sådant sätt, att den hållit jämna steg med
den tekniska utvecklingen på detta område;
det har ju hänt åtskilligt sedan
denna lag skrevs. Utskottet har skrivit
mycket välvilligt på denna punkt och
understrukit angelägenheten av att en
snar översyn av hela denna lag kommer
till stånd och att man därvidlag tar hänsyn
till den tekniska utveckling som har
ägt rum. Jag skulle emellertid ha funnit
det mer tillfredsställande, om det resonemang,
som tredje lagutskottet för, hade
utmynnat i ett tillstyrkande av min

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska anläggningar

motions andra del, där jag yrkar att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall begära en skyndsam översyn och
förslag till ny lag på detta område. Det
har inte utskottet gjort. Man får hoppas,
att Kungl. Maj :t ändå läser vad tredje
lagutskottet sagt och att en sådan snar
översyn och omarbetning av lagen sker.

Jag tar mig ändå friheten, herr talman,
att till den verkan det hava kan,
yrka bifall till andra delen av yrkandet
i den av mig väckta motionen. Jag ber
därför att få yrka, att kammaren i anledning
av den föreliggande propositionen
måtte besluta, att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag snarast
möjligt till en fullständig omarbetning
av lagen av den 27 juni 1902 (nr 71),
varvid hänsyn bör tagas till den tekniska
utvecklingen och till vad i motion
I:B 42 anförts beträffande definitionen
av elektrisk anläggning. Detta yrkande
överensstämmer helt med mitt andra
yrkande i motionen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Eftersom herr Hesselbom
inte framställde något yrkande i
fråga om den första punkten i den av
honom väckta motionen, vill jag endast
helt kort framhålla, att vi i utskottet hade
en mycket ingående överläggning,
just om den fråga det här gäller, nämligen
den, att man inom landsbygdens
distributionsföreningar skulle kunna få
överskrida den fastställda gränsen på
250 volt. Vi kom emellertid till den mycket
bestämda uppfattningen, att ett bifall
på den punkten skulle motverka
strävandena att upprusta landsbygdens
distributionsnät, så att det verkligen
kom att motsvara de krav, som man nu
rimligen kan ställa och som skulle möjliggöra
för konsumenterna att använda
även apparater, vilka kräver ganska hög
effekt.

Vad beträffar det andra yrkandet i
motionen har vi i utskottets utlåtande
mycket bestämt framhållit, att en allmän
översyn av den nu ifrågavarande
lagen är av behovet påkallad. Den uppfattningen
har, såvitt vi kunnat förstå,
även departementschefen gett uttryck åt.

Utskottet har därför inte ansett det vara
nödvändigt att i en särskild skrivelse
begära en sådan översyn, eftersom allt
talar för att den ändå kommer att bli
verkställd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av att
herr Hesselbom framställde ett direkt
yrkande om att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle begära en utredning
vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
på det uttalande som gjorts i propositionen,
där jag förklarat att jag även
i fortsättningen kommer att ägna frågan
särskild uppmärksamhet. Frågan är
emellertid av den natur och omfattning,
att en allmän översyn skulle kräva lång
tid. Jag ville därför inte dröja med att
framlägga det delförslag, som riksdagen
nu har fått, till dess denna översyn var
verkställd, utan bröt ut den mest aktuella
delen. Det är detta förslag som tredje
lagutskottet nu haft att behandla och
för sin del har tillstyrkt.

Jag tror följaktligen att det för frågan
i dess helhet är alldeles överflödigt att
riksdagen i en skrivelse ger sin mening
till känna, eftersom jag är alldeles överens
med motionären om att en översyn
måste ske och jag av den anledningen
också kommer att följa frågan med all
den uppmärksamhet som den är förtjänt
av.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! I anledning av kommunikationsministerns
nu uttalade bestämda
löfte om att en snar översyn av lagen
om elektriska anläggningar kommer att
ske i departementet och då man alltså
kan räkna med att riksdagen så fort som
möjligt blir i tillfälle att behandla ett
förslag till ny lag på detta område, ber
jag att få återtaga mitt förut framställda
yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ang. anslag till lantbruksnämndernas planeringsverksamhet m. m.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr B 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående dispositionen av
vissa kronolägenheter, m. m.; och
nr B 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. anslag till lantbruksnämndernas
planeringsverksamhet m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr B 6, i anledning av väckta
motioner rörande ändrad anslagsanvisning
för budgetåret 1958/59 till avlöningar,
omkostnader och kostnader för
särskilda planeringsåtgärder vid lantbruksnämnderna
samt till bidrag till
jordbrukets rationalisering.

I två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, nämligen I: B 96, av herr
Ewerlöf m. fl., och II: B 128, av herr
Hjalmarson m. fl., hade i anslutning till
Kungl. Maj :ts förnyade proposition angående
statsverkets tillstånd och behov
hemställts dels att riksdagen för budgetåret
1958/59 måtte anvisa till avlöningar
och omkostnader vid lantbruksnämnderna
förslagsanslag av 11 824 400 respektive
2 659 500 kronor samt till bidrag
till jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor, dels
att riksdagen icke måtte anvisa något
anslag till kostnader för särskilda planeringsåtgärder
vid lantbruksnämnderna.

Årets förra riksdag hade beslutat att
för budgetåret 1958/59 anvisa till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 12 624 400 kronor, till
Lantbruksnämnderna: Omkostnader ett
förslagsanslag av 2 959 500 kronor, till
Lantbruksnämnderna: Kostnader för särskilda
planeringsåtgärder ett förslagsanslag
av 60 000 kronor och till Bidrag till
jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag
av 13 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de i motionerna I: B 96 och II:
B 128 framförda yrkandena om ändring
i de av årets förra riksdag fattade besluten
rörande anslagsanvisning till
Lantbruksnämnderna: Avlöningar, Lantbruksnämnderna:
Omkostnader och

Lantbruksnämnderna: Kostnader för
särskilda planeringsåtgärder ävensom
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hseggblom och Eliasson i Moliolm,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med ändring
av de av årets förra riksdag fattade besluten
rörande anslag för budgetåret
1958/59 till avlöningar, omkostnader och
kostnader för särskilda planeringsåtgärder
vid lantbruksnämnderna samt till bidrag
till jordbrukets rationalisering
ävensom med bifall till motionerna I:B
96 och II: B 128,

a) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1958/59;

b) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
å riksstaten för budgetåret 1958/
59 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 11 824 400 kronor;

c) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
å riksstaten för budgetåret 1958/
59 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 659 500 kronor;

d) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
å riksstaten för budgetåret 1958/
59 under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 9 000 000 kronor;

e) besluta att icke anvisa något anslag
till Lantbruksnämnderna: Kostnader för
särskilda planeringsåtgärder.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Ang. anslag till lantbruksnämndernas planeringsverksamhet m. m.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till jordbruksutskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förlarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr B 7, i anledning
av väckt motion angående anslag
till täckdikning å Sunne försöksgård,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr talmannen erinrade om att arbetsplenum
komme att hållas på fredag
och att då även finge påräknas kvällssammanträde.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 13.41, att ajournera
sina förhandlingar till kl. 14.00, då
ett antal utskottsbetänkanden väntades
inkomma till bordläggning.

Då förhandlingarna kl. 14.00 återupptogos,
anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:
nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

5 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 4

nr B 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr B 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorde framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr B 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1958/59 till
universiteten, den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

B 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
angående försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola och särskilda försöksskolan
i Linköping;

nr B 50, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1958/59
till Göteborgs musikkonservatorium;

nr B 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda fram -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

ställning om anslag för budgetåret 1958/
59 till stipendier vid handelshögskolorna;
samt

nr B 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsreglering
för statsanställda m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr B 6, i anledning av väckta motioner
angående ändring av lagen med särskilda
bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965;

nr B 7, i anledning av väckta motioner
om viss inriktning av pågående
översyn rörande förvärvsavdraget för
gift kvinna i beskattningen;

nr B 8, i anledning av väckta motioner
angående avskaffande av varuskatten
å glass; samt

nr B 9, i anledning av väckta motioner
om sänkning av bolagsskatten;

bankoutskottets utlåtande nr B 6, i anledning
av framställning från fullmäktige
i riksbanken om pension till Nanny
Emilia Kristina Ingvall, född Rundgren; första

lagutskottets utlåtanden:

nr B 7, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. samt
5, 8 och 11 §§ förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, dels i ämnet
väckt motion;

nr B 8, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om tillsättning
av prästerliga tjänster vid nyindelning
av riket i pastorat, dels en i ämnet
väckt motion;

nr B 11, i anledning av väckt motion
angående ändrade bestämmelser om rätt
för målsägande att närvara vid åklagarens
sakframställning; samt

nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 5:o) och 16 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

tredje lagutskottets utlåtande nr B 3,
i anledning av väckta motioner om avveckling
av byggnadsregleringen, m. m.;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr B 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder på
grund av situationen på smörmarknaden,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

B 9, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av betalningsvillkoren
vid försäljning av kronoegendomar; nr

B 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B år 1958 under
nionde huvudtiteln gjorda hemställan
angående anslag för budgetåret 1958/
59 till stipendier vid lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan och skogshögskolan,
m. m.; samt

nr B 11, i anledning av väckta motioner
angående höjning av införselavgiften
för torskfiléer.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

581258