1958 FÖRSTA KAMM AREN Nrl7 (Riksdagens protokoll 1958:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 FÖRSTA KAMM AREN Nrl7

23—24 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 23 april

Ändring i lagen om folkpensionering m. m........

Torsdagen den 24 april

Ändring i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 24 april

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, med förslag till lag angående
ändring i lagen om folkpensionering m. m...................

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr 17

■ *

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Onsdagen den 23 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1958 den 23 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1958—1961 efter herrar A. L.
Rubbestad och G. N. Kollberg, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter, dels
en suppleant för återstående delen av
valperioden 1957—1960 efter herr G. F.
Thapper, som avsagt sig uppdraget att
vara suppleant för den förut av riksdagen
valde fullmäktigen i riksbanken,
herr R. V. Persson; och befunnos efter
valens slut ha blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1958—1961:
herr Rubbestad, Axel Ludvig,
ledamot av andra kammaren,

med 47 röster;

herr Kollberg, Gustaf Napoleon,
ledamot av andra kammaren,

med 47 röster;

suppleant för herr Rubbestad, A. L.:
herr Elofsson, Gustaf Sanfrid,
ledamot av första kammaren,

med 47 röster;

suppleant för herr Kollberg, G. N.:
herr Aastrup, Nils Gustaf Emil,
ledamot av första kammaren,

med 47 röster;

suppleant för herr Persson, R. V.:

för återstående delen av valperioden

1957—1960:

herr Jonsson, Jonas Sigfrid,
ledamot av andra kammaren,

med 47 röster.

Edgar Sjödahl O. Malmborg

Olof Pålsson Birger Gezelius

År 1958 den 23 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1958—1961 efter herrar
M. I. C.-H. Nordlander, E. R. Hagberg
och A. P. Pettersson, vilka voro i tur att
avgå, jämte tre suppleanter, dels en
suppleant för återstående delen av valperioden
1957—1960 efter herr K. G.
Netzén, som frånträtt uppdraget att vara
suppleant för den förut av riksdagen valde
fullmäktigen i riksgäldskontoret, herr
S. P. Svensson; och befunnos efter valens
slut ha blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1958—1961:
herr Nordlander, Michael Inge CarlHenrik,
generaldirektör,

med 45 röster;

fullmäktige

för valperioden 1958—1961:
herr Hagberg, Erik Rudolf,
ledamot av första kammaren,

med 45 röster;

herr Pettersson, Anders Petter,
ledamot av andra kammaren,

med 45 röster;

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
suppleant för herr Nordlander, M. I.
C.-H.:

herr Hedqvist, Anders Sven,
ledamot av andra kammaren,

med 45 röster;

suppleant för herr Hagberg, E. R.:
herr Birke, Gustaf Emanuel,
ledamot av första kammaren,

med 45 röster;

suppleant för herr Pettersson, A. P.:
herr Johansson, Nils Ivar,
ledamot av första kammaren,

med 45 röster;

suppleant för herr Svensson, S. P.:

för återstående delen av valperioden
1957—1960:

herr Fredriksson, Karl Torsten,
ledamot av andra kammaren,

med 44 röster.

Edgar Sjödahl O. Malmborg

Olof Pålsson Birger Gezelius

På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade skulle genom
utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels
till förordnanden för de valda, dels ock
till skrivelser till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 217, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om upphävande av lagen den 26
juni 1936 (nr 336) angående förbud mot
förvärv från utlandet av vissa fartyg.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 218, i anledning av väckta motioner
angående förfarandet i kammarrätten,
m. m.; samt

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

m. m.

om ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) angående skatt
å spritdrycker och vin.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 157,
angående pensionsreglering för statsanställda
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 425, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 426, av herr Ohlon m. fl.,
nr 427, av herr Eliasson m. fl.,
nr 428, av herr Kronstrand m. fl.,
nr 429, av fru Gärde Widemar och
herr Hagberg, samt

nr 430, av herr Kronstrand m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 431, av herrar Ohlon
och Källqvist.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 6 och bevillningsutskottets
betänkande nr 46.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
m. m.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 februari 1958 dagtecknad
proposition, nr 55, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
och

2) lag angående ändring i lagen den 1
juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner
m. m.,

Onsdagen den 23 april 1958 fin.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

dels godtaga de av föredragande departementschefen
i sagda protokoll angivna
principerna för en allmän pensionsreform
samt riktlinjerna för det
fortsatta arbetet på reformens genomförande,

dels ock för budgetåret 1958/59 under
femte huvudtiteln anvisa

till Bidrag till folkpensioner m. m. ett
förslagsanslag av 1 886 000 000 kronor,

till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 13 500 000 kronor samt

till Förberedelser för pensionsreformen
ett reservationsanslag av 500 000
kronor.

I propositionen hade principerna för
en allmän pensionsreform angivits. Det
förutsattes, att de föreslagna riktlinjerna
skulle läggas till grund för arbetet på detaljutformningen
av ett nytt pensionssystem.

Folkpensioneringen skulle förbättras
och en lagfäst tilläggspensionering införas.
Dessa skulle tillsammans bilda det
nya pensionssystemet. Systemet skulle
bereda ålders-, invalid- och familjeskydd.

Tilläggspensioneringen skulle utformas
från utgångspunkten att det förslag
rörande folkpensionernas belopp år
1968, som hade legat till grund för folkomröstningen
i pensionsfrågan — 5 400
kronor för två pensionsberättigade makar
och 3 600 kronor för ensamstående
— skulle förverkligas.

Det hade föreslagits, att pensionsreformen
skulle inledas med en böjning av
folkpensionerna från den 1 juli 1958.
Höjningen skulle motsvara tre indextilllägg
och sålunda utgöra 150 kronor för
ensamstående pensionär, 240 kronor för
två pensionsberättigade makar tillsammans
samt 120 kronor för änka, änkling
och hustrutilläggstagare, allt räknat per
år. Vid nuvarande indexläge bleve då
folkpensionen — bortsett från kommunalt
bostadstillägg — för en ensamstående
ålderspensionär eller en ensamstående invalidpensionär
med full pension 2 350

kronor om året och för två gifta pensionärer
3 760 kronor om året. Maximibeloppet
för änkepension, änke- och änklingsbidrag
samt hustrutillägg bleve
1 880 kronor per år.

I anslutning därtill hade förordats, att
folkpensionsavgiften 1959 skulle höjas
från 2,5 till 4 procent av den taxerade
inkomsten, dock till högst 600 kronor om
året lika för en ogift och två makar.

Därjämte hade föreslagits att den s. k.
fickpenningen för folkpensionärer, som
vistades på anstalt, skulle höjas från 360
till 480 kronor om året.

En lagfäst rätt till tilläggspension hade
föreslagits tillkomma alla förvärvsarbetande,
löntagare såväl som företagare
och självständiga yrkesutövare. Viss rätt
till utträde föresloges.

Den tilläggspension, som skulle utgå
utöver folkpensionen, hade beräknats på
den årliga arbetsinkomsten i vad den låge
mellan 4 000 och 30 000 kronor. För
företagare och självständiga yrkesutövare
hade arbetsinkomsten beräknats efter
en schablonregel. Folkpensionen och tillläggspensionen
skulle tillsammans motsvara
omkring 65 procent av den genomsnittliga
arbetsinkomsten under de 15 år,
då inkomsten varit högst.

Pensionerna skulle vara värdebeständiga.
Även nyssnämnda inkomstgränser
skulle följa prisnivåns ändringar.

För full ålderspension skulle i inledningsskedet
fordras 20 pensionsgrundande
år, vilket krav successivt skulle höjas
till att avse 30 år.

Invalid- och familjepensionerna skulle
ansluta sig till förmånerna från ålderspensioneringen.

Liksom folkpensioneringen skulle tillläggspensioneringen
finansieras enligt
ett fördelningssystem. Inom tilläggspensioneringen
förutsattes dock en betydande
fondbildning komma till stånd. Tillläggspensioneringen
skulle finansieras
med avgifter utan tillskott av skattemedel.
Löntagarnas tilläggspensioner skulle
bekostas genom kollektiva arbetsgivaravgifter.
Företagare och självständiga yr -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

kesutövare skulle betala sina tilläggspensioner
genom individuella avgifter.

Rätt till tilläggspension skulle börja
intjänas 1960, och avgifter skulle betalas
fr. o. m. samma år. Avgifternas storlek
hade endast angivits för de första fem
åren. Enligt förslaget skulle arbetsgivaravgiften
1960 bliva genomsnittligt 1,8
procent räknat på hela lönesumman och
därefter stiga med 0,6 procent under
vart och ett av de följande fyra åren.
Beträffande företagare och självständiga
yrkesutövare förutsattes, att motsvarande
avgifter skulle erläggas på vederbörandes
beräknade arbetsinkomst.

Det förutsattes, att de första tilläggspensionerna
kunde börja utges senast
1963.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat

dels tjugufyra i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 316 av
fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och II: 407
av fru Thorsson m. fl.,

de likalydande motionerna I: 318 av
herr Norling m. fl. och 11:409 av herr
Holmberg m. fl.,

de likalydande motionerna I: 322 av
herr Palme m. fl. och II: 410 av herr
Bengtsson i Varberg m. fl.,

de likalydande motionerna I: 323 av
herr Ohlon m. fl. och 11:419 av herr
Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna I: 324 av
herr Ohlon m. fl. och 11:420 av herr
Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna 1:325 av
herr Eliasson m. fl. och 11:421 av herr
Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 326 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 417 av herr
Hjalmarson m. fl.,

de likalydande motionerna 1:327 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:418 av herr
Hjalmarson in. fl.,

de likalydande motionerna I: 328 av
herr Olofsson, Per, och herr Svedberg,

Lage, och II: 423 av herr Nilsson i Östersund
m. fl.,

de likalydande motionerna I: 329 av
herrar Nyström och Grym och 11:414
av herr Fredriksson m. fl.,

motionen II: 415 av herr Senander
in. fl.,

motionen 11:416 av herr Senander
m. fl.,

motionen II: 422 av herr Lundberg,
samt

motionen II: 424 av herr Christenson
i Malmö,

dels ock två före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen de
likalydande motionerna 1:5 av herrar
Sundin och Franzén och II: 5 av herrar
Larsson i Hedenäset och Gustafsson i
Kårby.

I de likalydande motionerna 1: 323
och II: 419 hade hemställts, förutom annat,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag att godkänna de av departementschefen
angivna principerna för en
allmän pensionsreform samt för det fortsatta
arbetet härpå ävensom att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t i
överensstämmelse med synpunkterna i
motionerna ange riktlinjer för utbyggnaden
av en tilläggspensionering m. m.
som kompletterade folkpensioneringen.
Grundtanken i det alternativ i pensionsfrågan,
som hade framlagts i motionerna,
angavs vara, att varje svensk skulle ha
rätt till en genom lag garanterad, valfri
tilläggspension. Genom överenskommelser
på arbetsmarknaden skulle avtal kunna
träffas om annan pensionsordning än
den i lagen angivna. Tilläggspensioneringen
skulle omfatta ålders-, efterlevande-
och invalidpensioner. Tilläggspensionen
skulle vara rättssäker och värdebeständig
med det av pensionsavgifterna
bildade kapitalet avsatt för vederbörande
pensionstagares personliga räkning.
Frivilligheten och valfriheten i motionärernas
förslag till tilläggspensionering
skulle bygga på den s. k. villkorliga (dispositiva)
principen. Andra förvärvsarbetande
än löntagare, företagare och fria
yrkesutövare skulle kunna ansluta sig till

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

systemet på samma villkor. Finansieringen
för tilläggspensionsförmånerna skulle
baseras på premiereservmetoden.

I de likalydande motionerna I: 325
och II: 421 hade hemställts, bland annat,
dels att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag att godkänna de av departementschefen
angivna principerna för
en allmän pensionsreform, i huvudsak
innebärande en obligatorisk tilläggspensionering,
samt de därtill anknutna riktlinjerna
för det fortsatta arbetet härpå,
dels att riksdagen måtte godtaga de i motionerna
angivna principerna för pensionsreformen
samt de därtill anknutna
riktlinjerna, innebärande — förutom
förbättring av folkpensionerna — främjande
av frivillig tilläggspensionering
och annat frivilligt sparande för trygghet
vid ålderdom, invaliditet och för familj,
ävensom i anledning härav, för
främjande av frivillig tilläggspensionering
m. in., i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning rörande
— förutom andra i motionerna närmare
angivna hänseenden — möjligheterna
att bereda i statens tjänst anställda frihet
att välja om arbetsersättningen skulle
utgå enbart som kontantlön eller om viss
del av den skulle innehållas av staten
för den anställdes pensionering.

I de likalydande motionerna 1:326
och II: 417 hade hemställts, förutom annat,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag att riksdagen skulle godtaga
de av departementschefen angivna
principerna för en obligatorisk tilläggspensionering
samt riktlinjerna för det
fortsatta arbetet på dess genomförande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) i fråga om det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, att riksdagen

med avslag å följande motioner, nämligen berörande

3 §, motionerna I: 326 och
II: 417 i vad avsåge hemställan under A.
4), att pensionsåldern skulle göras rörlig
uppåt,

berörande 13 § 1 mom., motionerna I:
322 och 11:410, om viss privilegiering
av pension vid inkomstprövning,

berörande 19 § 2 mom., motionerna I:
318 och II: 409 om avslag å propositionens
förslag om höjning av folkpensionsavgiften
och begäran om visst nytt förslag
samt motionerna I: 326 och II: 417
i vad avsåge hemställan under A. 7) om
viss annan höjning av folkpensionsavgiften,

samt med förklaring att riksdagen, i
anledning av motionerna II: 416 samt
I: 323 och II: 419, de sistnämnda i vad
däri gjorts uttalanden om höjning av
blind- och vårdtilläggen, funnit viss ytterligare
ändring böra ske i lagen om
folkpensionering —

måtte för sin del antaga lagförslaget
med de ändringar i ingressen, 10 § och
övergångsbestämmelserna som framginge
av följande, såsom utskottets betecknade
förslag i nämnda delar till

(Kungl. Maj:ts förslag)

angående ändring i lagen den 29

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom.
och 19 § 2 mom. lagen den 29 juni 1946
om folkpensionering skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Utskottets förslag)

Lag

juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 10 §, 18 §
2 mom. och 19 § 2 mom. lagen den 29
juni 1946 om folkpensionering skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering

(Gällande lydelse)

1 mom. Pensionsberättigad som lider
av sådan blindhet som i 3 § 2 mom.
sagts och som blivit blind före fyllda
sextio år skall utöver honom eljest tillkommande
folkpension erhålla blindtillägg
med 1 000 kronor om året.

Blindtillägg må — --------

2 mom. Pensionsberättigad som i annat
fall än som avses i 1 mom. är ur
stånd att reda sig själv och på grund
härav är i behov av ständig tillsyn och
vård skall, om behovet därav uppkommit
före det han fyllt sextio år, utöver
honom eljest tillkommande folkpension
erhålla vårdtillägg med 1 000 kronor
om året.

Vårdtillägg må ----------

(Kungl. May.ts förslag)

Denna lag träder i kraft såvitt angår
18 § 2 mom. den 1 juli 1958 och i övrigt
den 1 januari 1959; dock skola äldre
bestämmelser gälla i fråga om pensionsavgifter,
som påföras för 1959 eller tidigare
år.

m. m.

(Utskottets förslag)

§.

utom densamma.

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft såvitt angår
10 § och 18 § 2 mom. den 1 juli 1958
och i övrigt den 1 januari 1959; dock
skola äldre bestämmelser gälla i fråga
om pensionsavgifter, som påföras för
1959 eller tidigare år.

B) i fråga om det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr
264) om höjning av folkpensioner m. m.,
att riksdagen —

med bifall till propositionen samt
med avslag å motionerna I: 326 och
II: 417 i vad avsåge hemställan under
A. 3) om avslag å propositionens förslag
om höjning av hustrutillägget •—
måtte för sin del antaga nämnda lagförslag; C)

i fråga om de av föredragande departementschefen
enligt propositionen
angivna principerna för en allmän pensionsreform
samt riktlinjerna för det
fortsatta arbetet på reformens genomförande,

1) att riksdagen — såvitt gällde folkpensioneringen,
dock ej i vad riktlinjerna
avsåge det fortsatta utredningsarbetet,
i den del denna fråga upptoges

nedan under 3) — måtte, med de avvikelser
som föranleddes av utskottets i
utlåtandet gjorda uttalanden, godkänna
nämnda principer och riktlinjer;

2) att riksdagen — såvitt gällde en
lagfäst tilläggspensionering, dock ej i
vad riktlinjerna avsåge det fortsatta utredningsarbetet,
i den del denna fråga
upptoges nedan under 3) -— måtte,

med avslag å

dels motionerna 1:323 och 11:419, i
vad avsåge hemställan under G. om avslag
å propositionen i förevarande del
och under I. om vissa andra riktlinjer
för utbyggnaden av en tilläggspensionering
m. m.,

dels motionerna I: 325 och II: 421 i
vad avsåge hemställan under A. om avslag
å propositionen i förevarande del
och under B. 4) såvitt hemställan gällde
godtagande av vissa principer och riktlinjer
för en frivillig tilläggspensione -

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ring, i den del desamma icke särskilt
upptoges nedan under E) och F),

dels ock motionerna 1:326 och II:
417 i vad avsåge hemställan under B. 1)
om avslag å propositionen i förevarande
del,

samt, med de avvikelser som föranleddes
av utskottets i utlåtandet gjorda uttalanden,

godkänna de av departementschefen
angivna principerna och riktlinjerna;

3) att riksdagen •— såvitt gällde det
fortsatta utredningsarbetet ■—• måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning rörande invalidpensioneringen
m. fl. frågor i enlighet med
vad utskottet i utlåtandet anfört;

D) i fråga om kommunernas andel
av folkpensioneringskostnaderna, att
riksdagen -—

i anledning av följande motioner, nämligen motionerna

I: 5 och II: 5 samt

motionerna 1:325 och 11:421 i vad
avsåge hemställan under E. •—-

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning av frågan
om fördelningen mellan staten och
kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen; E)

i fråga om sparfrämjande åtgärder
m. m., att riksdagen —

i anledning av följande motioner, nämligen motionerna

I: 323 och II: 419 i vad
avsåge hemställan under F. om ökade
möjligheter för jordbrukare och företagare
att ordna sin pensionering inom
den egna rörelsen ävensom vissa uttalanden
i övrigt i motionerna,

motionerna I: 325 och II: 421 i vad
avsåge hemställan under B. 4) såvitt
denna gällde möjligheterna att genom
skattclindring stimulera långsiktigt sparande
i egen fastighet eller rörelse och
på .särskilt pensionskonlo i bank eller
annan kreditinrättning,

motionerna 1:326 och 11:417 i vad
avsåge hemställan under B. 2) om underlättande
för jordbrukare och andra
företagare att avsätta medel till egen
pensionering utan att medlen undandroges
rörelsen samt att göra det möjligt
för familjebolag att till pensionsstiftelse
avsätta medel för pensionering av huvuddelägare,
samt

motionerna 1:327 och 11:418 i vad
avsåge bostadssparande —

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning rörande
åtgärder för att främja olika former
av långsiktigt sparande och försäkringar
som kunde vara av betydelse för
ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjningen; F)

i fråga om åtgärder för viss värdesäkring,
att riksdagen •—

i anledning av följande motioner,
nämligen

motionerna 1:323 och 11:419 i vad
avsåge vissa uttalanden i motionerna rörande
värdesäkring,

motionerna I: 324 och II: 420 om värdefasta
försäkringar m. m.,

motionerna 1:325 och 11:421 i vad
avsåge hemställan under B. 4) i vad
denna gällde värdesäkring av sparande
och möjligheten att erhålla värdefasta
placeringar av vissa medel, samt

motionerna I: 327 och II: 418 i vad
avsåge i sista stycket av hemställan begärd
översyn av viss lagstiftning —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning rörande
åtgärder för att värdesäkra olika
former av långsiktigt sparande och försäkringar
som kunde vara av betydelse
för ålderdoms-, invalid- och eftcrlevandeförsörjningen; G)

att riksdagen måtte för budgetåret
1958/59 under femte huvudtiteln

1) anvisa till Bidrag till folkpensioner
in. m. ett förslagsanslag av 1 925 000 000
kronor,

2) anvisa till Särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn m. in. ett
förslagsanslag av 13 600 000 kronor, samt

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

3) med avslag å motionerna I: 325 och
11:421 i vad avsåge hemställan under
C. samt I: 326 och II: 417 i vad avsåge
hemställan under D. 1), samtliga om avslag
å Kungl. Maj:ts äskande i förevarande
del,

anvisa till Förberedelser för pensionsreformen
ett reservationsanslag av
500 000 kronor;

H) att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 325 och II: 421 i vad avsåge
hemställan under D., måtte besluta, att
de 550 000 000 kronor av tillfälliga skatteinkomster,
som budgetåren 1956/57
och 1957/58 avsatts till Fondering för
framtida pensionsändamål, skulle överföras
till Folkpensionering&fonden;

I) att följande motioner, nämligen
I: 5 och II: 5,

I: 316 och II: 407,

I: 323 och II: 419,

I: 324 och 11:420,

I: 325 och II: 421,

I: 326 och II: 417,

I: 327 och II: 418,

I: 328 och 11:423,

1:329 och 11:414,

II: 415,

11:416,

II: 422 och
II: 424,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
hemställt och anfört, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits
beträffande folkpensioneringen:
Ålderspensionens storlek

1) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahl berg,

vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande s. 100, som började
respektive slutade med orden »Utskottet
vill---behöva eftersättas», bort

hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits;

2) av herrar Sundelin och Aastrup,
fru Hamrin-Thorell samt herrar Weden,
Gustafson i Göteborg och Königson, vilka
ansett, att det stycke i utskottets ytt -

rande s. 101, som började respektive slutade
med orden »Beträffande frågan

---så medger», bort erhålla den

ändrade avfattning, reservationen visade; 3)

av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett, att det
stycke i utskottets yttrande s. 101, som
började respektive slutade med orden
»Beträffande frågan — — — så medger»,
bort lyda så, som i denna reservation
angivits;

De kommunala bostadstilläggen och
inkomstprövningen

4) av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett att de
två stycken i utskottets yttrande s. 103,
som började respektive slutade med orden
»De inkomstprövade — — •— inkomstprövade
förmånerna» samt »Utskottet
anser — — — statsbidragen därtill»,
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade;

5) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahl berg,

vilka ansett, att de två stycken i
utskottets yttrande s. 103, som började
respektive slutade med orden »De inkomstprövade
---- inkomstprövade

förmånerna» samt »Utskottet anser
---statsbidragen därtill», bort erhålla
den ändrade avfattning, som i denna
reservation angivits;

Finansieringsfrågor

6) av herrar Sundelin och Aastrup,
fru Hamrin-Thorell samt herrar Wedén,
Gustafson i Göteborg och Königson, vilka
ansett, att det stycke i utskottets
yttrande s. 104, som började respektive
slutade med orden »Utskottet delar
—- — — förevarande sammanhang», bort
lyda så, som i reservationen angivits;

7) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahlberg,
vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande s. 104, som började
respektive slutade med orden »Utskottet
delar — ■— —• förevarande sammanhang»,
bort hava den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits;

8) av herr Wahlund vid det stycke i
utskottets yttrande, s. 104, som började

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

respektive slutade med orden »Utskottet
delar---förevarande samman -

hang» ;

Pensionsåldern

9) av herr Ahlberg vid de två stycken

i utskottets yttrande s. 106, som började
respektive slutade med orden »Emellertid
kan---för pensionshöjningen»

samt »Utskottet anser---av folk pension»; Familjepensioneringen 10)

av herrar Wahlund, Eliasson och

Hansson i Skegrie, vilka ansett, att i det
avsnitt av utskottets yttrande s. 110, som
omfattade de sju sista raderna på sidan,
och började respektive slutade med orden
»Full änkepension---utan in komstprövning»,

bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits; 11)

av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahl berg,

vilka ansett, att det avsnitt av utskottets
yttrande s. 110, som omfattade
de sju sista raderna på sidan och började
respektive slutade med orden »Full
änkepension---utan inkomstpröv ning»,

bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits;

12) av herrar Wahlund, Eliasson och

Hansson i Skegrie, vilka ansett, att det
stycke i utskottets yttrande s. 113, som
började respektive slutade med orden
»Utskottet tillstyrker---— utan in komstprövning»,

bort erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade;

13) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahlberg,
vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande s. 113, som började respektive
slutade med orden »Utskottet
tillstyrker — — — utan inkomstprövning»,
bort lyda så, som i denna reservation
angivits;

14) av herrar Sundelin och Aastrup,
fru Hamrin-Thorell samt herrar Wedén,
Gustafson i Göteborg och Königson, vilka
ansett, att det stycke i utskottets yttrande
s. 113, som började respektive
slutade med orden »Frågan huruvida

—--i fråga», bort hava den ändrade

lydelse, reservationen visade;

15) av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett, att det
stycke i utskottets yttrande s. 113, som
började respektive slutade med orden
»Utskottet, som — — — yrkande härom»,
bort erhålla den ändrade avfattning,
som i denna reservation angivits;

beträffande tilläggspensioneringen:

16) av herrar Sundelin och Aastrup,
fru Hamrin-Thorell samt herrar Wedén,
Gustafson i Göteborg och Königson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under C 2 hemställa, att riksdagen måtte
—

med avslag å propositionen samt,
under iakttagande av vad reservanterna
anfört, med bifall till de likalydande
motionerna 1:323, av herr Ohlon m. fl.,
och 11:419, av herr Ohlin m. fl., -—•
besluta att utbyggnaden av en tilläggspensionering,
som kompletterade folkpensioneringen,
skulle ske i enlighet med
de i reservationen angivna riktlinjerna;

17) av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under C 2 hemställa,
att riksdagen måtte —

med avslag å propositionen och motionerna
I: 323 och II: 419, såvitt gällde
principerna för tilläggspensionering,
samt med bifall till motionerna I: 325
och II: 421, såvitt nu vore i fråga —
godtaga de i sistnämnda motioner angivna
principerna för främjande av frivillig
tilläggspensionering och annat frivilligt
sparande för trygghet vid ålderdom,
invaliditet och för familj,

samt att motionerna I: 326 och II: 417
i förevarande del, i den mån de icke besvarats
med vad reservanterna anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

18) av herrar Ewerlöf, Cassel och
Ahlberg, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
under C 2 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 326 och II:
417, avslå propositionen;

beträffande särskilda sparfrämjandeoch
värdesäkringsåtgärder:

19) av herrar Strand, Geijer och Knut
Johansson, fröken Ranmark, herrar Einar
Persson, Hjalmar Nilsson, Ericsson
i Kinna, Sehlstedt, Almgren, Kristenson
i Göteborg och Asp samt fru Ekendahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under E
och F hemställa,

E) att riksdagen i fråga om sparfrämjande
åtgärder m. m. måtte avslå

motionerna 1:323 och 11:419 i vad
avsåge hemställan under F. om ökade
möjligheter för jordbrukare och företagare
att ordna sin pensionering inom
den egna rörelsen ävensom vissa uttalanden
i övrigt i motionerna,

motionerna I: 325 och II: 421 i vad avsåge
hemställan under B. 4) såvitt denna
gällde möjligheterna att genom skattelindring
stimulera långsiktigt sparande
i egen fastighet eller rörelse och på särskilt
pensionskonto i bank eller annan
kreditinrättning,

motionerna I: 326 och II: 417 i vad
avsåge hemställan under B. 2) om underlättande
för jordbrukare och andra företagare
att avsätta medel till egen pensionering
utan att medlen undandroges rörelsen
samt att göra det möjligt för familjebolag
att till pensionsstiftelse avsätta
medel för pensionering av huvuddelägare,
samt

motionerna 1:327 och 11:418 i vad
avsåge bostadssparande;

F) att riksdagen i fråga om åtgärder
för viss värdesäkring måtte avslå

motionerna 1:323 och 11:419 i vad
avsåge vissa uttalanden i motionerna
rörande värdesäkring,

motionerna I: 324 och II: 420 om värdefasta
försäkringar m. m.,

motionerna 1:325 och 11:421 i vad
avsåge hemställan under B. 4) i vad den -

m. m.

na gällde värdesäkring av sparande och
möjligheten att erhålla värdefasta placeringar
av vissa medel, samt

motionerna 1:327 och 11:418 i vad
avsåge i sista stycket av hemställan begärd
översyn av viss lagstiftning;

beträffande vissa särskilda frågor:

20) av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
erhålla den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen — med bifall
till motionerna I: 325 och II: 421, i vad
avsåge hemställan under B. 4) i förevarande
del ■— måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning
av möjligheterna att bereda i statens
tjänst anställda frihet att välja, om arbetsersättningen
skulle utgå enbart som
kontantlön eller om viss del av den skulle
innehållas av staten för den anställdes
pensionering;

21) av herr Cassel vid det stycke i utskottets
yttrande s. 137, som började respektive
slutade med orden »I de — — -—
riksdagens åtgärd»;

beträffande anslagsfrågor:

22) av herrar Wahlund, Ewerlöf,
Eliasson, Cassel, Ahlberg och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under G 3 hemställa, att riksdagen
— med bifall till motionerna I: 325 och
II: 421 i vad avsåge hemställan under C.
samt I: 326 och II: 417 i vad avsåge hemställan
under D. 1) —

måtte avslå Kungl. Maj :ts äskande att
riksdagen skulle anvisa till Förberedelser
för pensionsreformen ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av fröken Ranmark, fru
Hamrin-Thorell, fru Eriksson i Stockholm
och fru Ekendahl beträffande vissa
grupper av kvinnor.

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Det är en stor och väsentlig
uppgift i ett samhälle att se till,
att inte någon lider nöd på grund av
sjukdom, arbetslöshet eller ålderdom.
Det har funnits tider — och de ligger
inte längre tillbaka än att det stora flertalet
av oss har upplevt och genomlevt
dem — då ängslan för det dagliga brödet
var ett normalt inslag i tillvaron för
de många. Detta läge har ändrats, dels
på grund av en synnerligen gynnsam
utveckling av det svenska samhällets
totala resurser men dels också på grund
av en jämnare fördelning av resultaten
av våra gemensamma ansträngningar.

Det finns många som säger att vi har
varit alltför ivriga i att utnyttja de stigande
resurserna till ökning av vår konsumtion.
Sedan några år tillbaka har
man kunnat lägga märke till att den
svenska produktionen inte ökar så
snabbt som tidigare. Ett annat tecken
på dålig balans mellan sparande och
konsumtion är den fortlöpande penningvärdeförsämringen.
Vi är skickliga
i att skapa sinnrika maskiner och apparater,
men vi behärskar inte ännu
tekniken att hålla ett fast penningvärde,
och vi tycks rent av ha svårt att
kunna komma överens om hur regleringsmekanismen
på detta område bör
fungera.

Den stora sociala reform vi nu siktar
till — en förbättrad ålderstrvgghet och
ett bättre invalid- och familjeskydd —
förutsätter framför allt tre saker, nämligen
för det första viljan att gemensamt
genomföra denna reform, för det andra
en någorlunda jämn och gynnsam utveckling
av landets totala ekonomiska
resurser och för det tredje en sådan
fördelning mellan konsumtion och sparande
att vi kan hålla ett fast penningvärde.

Det har understundom i debatten uttalats
tvivel om viljan att ordna pensionsfrågan.
Är nu detta verkligen riktigt?
Finns det inte i alla läger en klar
insikt om behovet av ett vidgat och förbättrat
pensionsskydd? Tveksamheten
har gällt medlen och reformtakten, inte
målsättningen.

Det fordras krafttag för att föra pensionsfrågan
i hamn, men inom mitt parti
tror vi inte på en hållbar lösning i
motsättningarnas tecken. Här gäller
det solidaritet och gemensamma ansträngningar,
och då fordras största
möjliga gemenskap även i besluten.

Socialministern framhåller i propositionen,
att allvarliga ansträngningar
gjorts under de senaste månaderna för
att överbrygga motsättningarna då det
gäller den framtida pensioneringens
utformning. De förhandlingar, som här
åsyftas och som fördes på högsta nivå,
bröt samman. Vad berodde detta på?
Var partierna utanför regeringen omedgörliga
och negativa? Gjordes inte, särskilt
från herr Ohlins sida, stora ansträngningar
att samla de fyra partierna
kring en positiv lösning? Brast det
inte i stället i förhandlingsvilja på regeringssidan,
som inte ville vika från
principerna i linje 1? Det förefaller
mycket troligt att socialministern, vars
goda politiska handlag och omdöme alla
erkänner, velat länka in frågan på en
väg som skulle ha kunnat leda till allmänt
samförstånd. Hans uttalande i propositionen
får då tolkas som en suck
av besvikelse över att krafterna inom
hans eget parti, som inte velat se det
bestående värdet i en av det övervägande
flertalet omfattande lösning, blivit
honom övermäktiga.

Nu säges det: Oppositionspartierna

har ju inte kunnat samsas om ett gemensamt
motförslag. Oppositionen är splittrad.
Det förslag som folkpartiet presenterade
under förhandlingarna och kring
vilket vi byggt vår motion accepteras
inte vare sig av högern eller centerpartiet.
Visserligen inte, men läget är ett
helt annat än under förhandlingarna
mellan de fyra partierna. Hade regeringen
innerst inne velat en uppgörelse, som
tagit hänsyn till folkomröstningens resultat,
och med all kraft drivit förhandlingarna,
hade också förutsättningarna
förelegat att nå fram till ett allmänt samförstånd.

Men regeringen ville annorlunda. Förhandlingarna
bröts. Det meddelades att
en proposition i huvudsak enligt linje 1

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

skulle framläggas. Föll förslaget i riksdagen,
sknlle riksdagen upplösas.

Varför utnyttjade inte regeringen det
psykologiskt gynnsamma läget under
höstmånaderna? Varför begagnade den
inte tillfället att försöka samla alla kring
det som dock var det väsentliga i regeringens
ståndpunkt, en lag som garanterar
åt löntagarna rätt till pension?

Här sägs det från ledande socialdemokratiskt
håll, att »vi står fast vid våra
ståndpunkter, det är oppositionen
som ändrat sig». Är nu detta verkligen
något att berömma sig av, när det finns
andra lösningar till hands, som skapar
just det skydd, man vill åstadkomma
och kring vilka man kan nå samförstånd? Folkpartiet

har inte hindrats av prestigeskäl
att presentera ett förslag, som
tar vederbörlig hänsyn till utslaget i
folkomröstningen. Folkomröstningen
gav vid handen dels att ett övervägande
flertal ville ha en allmän förbättring av
tilläggspensioneringen, dels att folk
önskade att själva i så stor utsträckning
som möjligt få bestämma över hur mycket
de under den aktiva tiden skulle avsätta
för sitt pensionsskydd utöver folkpensionen,
dels att man ville att inom
ramen för pensionsanordningarna skulle
finnas utrymme för valfrihet i fråga
om framför allt pensionsålder och pensionsnivå.
Folkpartiförslaget är byggt
på dessa förutsättningar.

Folkpensioneringen är det grundläggande
ålders-, invalid- och familjeskyddet.
Det bör också vara grunden för tillläggspensioneringen.
Vi hälsar med tillfredsställelse
enigheten kring höjningarna
av folkpensionsförmånerna. Eftersom
andra talare från folkpartiet kommer
att mera utförligt behandla dessa
frågor, begränsar jag mig till några korta
observationer rörande detta avsnitt i
utskottsutlåtandet.

Under pensionsdebatten bär från olika
håll varnats för att överinteckna
framtiden. Det kan ligga en stor fara i,
menar man, att utan vidare tro, att den
fortsatta produktionsstegringen skall bli
densamma som hittills. De nu förflutna
åren efter kriget behöver inte nödvän -

digtvis komma att följas av andra med
samma gynnsamma betingelser för den
ekonomiska utvecklingen. Även långtidsutredningen
skickade ut varningssignaler
och framhöll, att reformeringen av
folkpensioneringen, i den takt som allmänna
pensionsberedningen tänkt sig,
skulle kunna medföra ett så gott som
fullständigt stopp i konsumtionsökningen
hos de aktiva i början av 60-talet.
Det är uppenbarligen lättare att planera
för sådant, som skall förverkligas mycket
långt fram i tiden; verklighetsunderlaget
är så att säga mera luftigt.

Att förutse den ekonomiska utvecklingen
på kort sikt möter däremot väsentligt
större svårigheter. Vad vet vi
t. ex. om konjunkturläget i höst? Jag
skall återkomma till dessa synpunkter
något senare vid en jämförelse mellan
regeringens och folkpartiets tilläggspensionssystem.
Men i detta sammanhang
vill jag understryka vad utskottet sagt,
att de successiva höjningarna av pensionsnivån
inom folkpensioneringen
måste bestämmas med hänsyn till den
statsfinansiella och samhällsekonomiska
situation som råder vid varje tillfälle.

Å andra sidan är det väl ingen som
på allvar tror på en utveckling, som på
lång sikt skulle inebära stagnation eller
t. o. m. tillbakagång för så vitt vi inte
drabbas av krig eller andra liknande
katastrofer. Då menar vi inom folkpartiet,
att även efter den tidpunkt, då nivån
inom folkpensioneringen lyfts upp
i enlighet med pensionsberedningens
förslag, bör folkpensionärerna få del i
den allmänna standardstegringen. Folkpensioneringen
kommer alltid att omfatta
ett väsentligt större antal medborgare
än pensionärer med tjänstepension.
Vi har för närvarande omkring 750 000
ålderspensionärer inom folkpensioneringen.
Antalet stiger mycket snabbt
och uppgår 1970 till 920 000 samt beräknas
år 1980 stiga till över 1 100 000 personer.
Då har jag ändock inte räknat
med personer med invalid- och familjepension,
vilkas antal kan beräknas till
omkring 300 000. Några uppgifter, om
antalet pensionärer i det av regeringen
föreslagna obligatoriska systemet finns

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

inte. Jag har emellertid hört en siffra på
460 000 år 1990.

Stora grupper, större än inom tillläggspensionssystemet,
kommer alltså
för sin åldersförsörjning att vara hänvisade
till folkpensioneringen och de besparingar,
de själva hopbringat. Med
tanke på detta har jag svårt att förstå
den låt oss säga kallsinniga attityd, som
.socialdemokraterna intar, då frågan
kommer in på kapitlet, hur man skall
ställa sig till folkpensionerna efter år
1968.

På s. 41 i propositionen finns en tabell
över folkpensionskostnadernas utveckling.
Den är uppgjord på grundval av
oförändrat penningvärde och konstant
inkomstnivå. Detta senare antagande är,
som alla torde inse, helt orealistiskt.
Skulle inkomstutvecklingen stå helt stilla
i landet tio år framåt, ja, då föreligger
inte de förutsättningar för folkpensionsreformen,
som varit utgångspunkten
för beredningens ställningstagande.

Under utskottsbehandlingen har gjorts
en utredning, som tyvärr icke redovisats
i utlåtandet, för att belysa statens nettokostnad
för folkpensioneringen vid olika
alternativ för den årliga inkomstökningen
per inkomsttagare. Alla dylika beräkningar
innehåller en hel del osäkra
faktorer, men denna mera realistiska
överslagsberäkning ger ett annat intryck
är propositionens tabell, då man går att
bedöma hur folkpensionsreformen troligen
kommer att belasta statsbudgeten.

Förespråkarna för linje 1 framhöll ofta
under folkomröstningskampanjen, att det
blev ingenting av om man inte gick deras
väg. Även om detta var i hög grad överdrivet,
har folkpartiet velat manifestera
sin vilja att medverka till en rationell
lösning av pensionsfrågan. Vi har sagt
oss: Är man inom de stora arbetstagarorganisationerna
av den bestämda uppfattningen,
att det inte går att ordna denna
fråga avtalsvägen, ja, då skall vi inte
motsätta oss en lagstiftning utan i stället
medverka till en sådan.

Denna lagstiftning skall utformas på
det sätt, som regeringsförslaget avser, vilket
betyder, att alla löntagare utan undantag
skall anslutas till den nya statliga

försäkringsanstalten. De betraktas som
ett enda kollektiv, och de skall i alla avseenden
behandlas lika. De skall pensioneras
vid 67 års ålder och i pension erhålla
65 procent av medellönen, beräknad
på de 15 bästa åren. Redan existerande
pensionssystem skall försvinna.

Denna lagstiftning kan emellertid också
utformas på det sätt folkpartiet föreslagit.
I lagen bestäms att alla löntagare
äger rätt till pension. Det materiella underlaget
till denna rätt är en i lagen angiven
avgift som betalas in för löntagarnas
räkning. Vi har sagt att denna avgiftsprocent
lämpligen bör avvägas så,
att den i fullfunktionsstadiet vid en intjänandetid
av 40 år inklusive folkpensionen
för ensamstående beräknas bli
minst 72 procent av den genomsnittliga
tilläggspensionsgrundande inkomsten under
den aktiva tiden. Lagen skall vara
dispositiv. Den arbetstagarpart som önskar
att den lagfästa rätten skall tillämpas
behöver inte vidta några som helst
åtgärder. Lagen gäller. Men vill någon
ställa sig utanför pensioneringen för att
han redan har pensionsfrågan ordnad eller
vill ordna den på annat sätt, skall
detta kunna ske antingen genom kollektivavtal
eller, om vederbörande inte omfattas
av kollektivavtal, genom individuell
anmälan. Avtalsrätten inskränkes alltså
inte. Pensionsåldern behöver inte vara
enhetlig, och pensionsnivån kan varieras.
Vederbörande kan, om inte annat överenskommits
i kollektivavtalet, disponera
sin avgift efter egen bedömning för olika
delar av pensionsskyddet. Finansieringen
skall ske efter premiereservmetoden
och premierna bör beräknas efter försäkringsmatematiska
grunder.

Den av lotten gynnade majoriteten har
använt stort utrymme av den del av utskotlsutlåtandet
som avser tilläggspensioneringen
till att sabla ned folkpartiförslaget.
Det finns ställen och formuleringar
i vår motion, som, om man inte vill
sätta sig in i motionärernas tankegångar,
kan missförstås. Man tycks vilja glömma
bort, att det giiller ett principförslag, som
inte kan och inte bör utarbetas i detalj,
lika litet som regeringsförslaget är utarbetat
i detalj. Vi har arbetat med snäv

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
tidsmarginal, och vi har inte heller haft
tillgång till en stor statlig utredningsapparat.

Vi lämnade under utskottsbehandlingen
begärda klarlägganden. Strider det då
inte mot god svensk utskottspraxis att
trots detta i utlåtandet återge sådant, som
uppenbarligen inte motsvarar vad motionärerna
avsett. Borde vi inte reservera
detta slag av ordvrängningar till andra
slagfält? Vi har i vår reservation lagt
dessa missförstånd och feltolkningar till
rätta, varför jag inte närmare går in på
dem i detta sammanhang, men jag vill
säga att vårt system förutsätter inte åldersavjämning
och är inte beroende avom
den försäkrade tillhört ett försäkringskollektiv
som i fråga om ålder, kön
och civilstånd ständigt motsvarat den
för befolkningen normala sammansättningen.

Det är inte heller nödvändigt, vilket
även upplystes under utskottsbehandlingen,
att reallönenivån stiger varje år med
exakt 1,5 procent för att uppnå tilläggspensioner,
som tillsammans med folkpensionen
vid en 40-årig intjänandetid motsvarar
cirka 60 procent av medelinkomsten
under de 15 bästa åren.

Under förra årets folkomröstningskampanj
användes ibland uppkonstruerade
exempel. Dessa fantasifoster var ofta
karikatyrer av verkligheten. Men vem
kunde väl ana, att ett sådant exempel
skulle dyka upp i ett allvarligt utlåtande
från ett av riksdagens utskott?

Det är ett godtyckligt valt exempel,
säger utskottsmajoriteten, minst lika realistiskt
som de i motionerna konstruerade.
Ja, att exemplet valts godtyckligt,
det är så sant som det är skrivet, men
att exemplet skulle vara realistiskt, det
är däremot inte sant. Var finns något
liknande exempel i motionen? De som
påstår detta, bör också bevisa sitt påstående.

Det är något gammaltestamentligt över
denne apokryfiske figur i utskottsutlåtandet.
I 25 år tjänar han — dåligt lönad
— för Rakel, men så upptäcks under
hans sista 15 år i aktiv tjänst hans
värdefulla egenskaper av en hittills tydligen
oförstående arbetsgivare, och hans

m. m.

lön rusar upp i det dubbla, 30 000 kronor
om året. Men han glömmer bort en
sak: han glömmer att tänka på sin
pensionsprocent, han försummar att —
som man brukar göra — föreslå arbetsgivaren
att helt eller delvis täcka in det
felande pensionsunderlaget. Och så står
han där med endast futtiga 11 790 kronor
om året i pension mot den pension
på 17 200 kronor, som han skulle ha fått
om han hade levat i den bästa av alla
pensionsvärldar — regeringsförslaget.
Det är en skillnad på över 5 000 kronor
om året, och det är inte fy skam. Men
säg mig nu: Vem betalar enligt regeringsförslaget
denna skillnad? Lever
han 12 år efter 67 års ålder — som det
stora genomsnittet — blir det totalt över
60 000 kronor jämte ränta på ränta. Ja,
inte är det han själv som betalar och
inte hans arbetsgivare. Nej, i regeringsförslaget
slås kostnaden ut över kollektivet,
som sannerligen inte i det övervägande
antalet fall kan glädja sig åt eu
sådan lönekurva. Är detta verkligen ett
exempel, som man på allvar vill använda
som slagträ i kampen mot folkpartiets
lagfästa pension?

En avgörande skillnad mellan de båda
föreslagna lagfästa systemen, regeringens
och folkpartiets, ligger i finansieringsmetoden.
Folkpartiet förordar premiereservtekniken.
Den tillämpas i dag
för all försäkringsmässig pensionering
utanför den offentliga sektorn på arbetsmarknaden.
Kapitalbildningen i försäkringsinstitutionerna
har spelat och spelar
fortfarande — som nog herr finansministern
väl känner till — en stor roll
för vår ekonomi. Om folkpartiets förslag
genomföres, innebär detta en ökning av
sparandet och ett bidrag till en rikligare
kapitalbildning. Dessa fondavsättningar
skapar ett verkligt säkert underlag för
de pensioner, som skall utgå från försäkringsinrättningarna.
Men därutöver
medverkar de till en produktionsökning,
vars fördelar kommer alla medborgargrupper
till del. Därmed underlättas
också genomförandet av folkpensionsreformen.

Regeringsförslaget baseras i princip
på fördelningsmetoden. Skulle den till -

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

lämpas renodlat, ja, då bleve effekten på
kapitalbildningen i landet helt enkelt
ödesdiger. Därför föreslås även i regeringsförslaget
en viss fondering — hur
stor får man inte veta. Det är — trots
frågans vikt — en av de många oklara
punkterna i propositionen. Men denna
fond är ett löst påhäng. Den har inte något
sådant organiskt samband med pensionssystemet
som kännetecknar folkpartiförslaget.
I detta utgör kapitaluppsamlingen
systemets kärna. Försäkringstagarens
rätt är här knuten till den för
honom eller henne uppsamlade delfonden,
som, med hänsyn tagen till den
riskutjämning vilken ligger i själva försäkringsidén,
förräntas och förvaltas
för försäkringstagarens räkning. Därmed
skapas också underlaget för pensionernas
oantastbarhet, liksom möjligheterna
öppnas till de varationer i pensionsålder
och pensionsnivåer samt den fördelning
på de olika pensionskomponenterna,
som varje försäkringstagare kan finna
önskvärda.

1 regeringsförslaget sägs, att fonden
förvaltas i försäkringstagarnas intresse.
Detta innebär att fondmedlen skall förräntas.
Men kapitalet kommer försäkringstagarna
aldrig åt. Med andra ord:
det är här fråga om ett evighetslån utan
äterbetalningsskyldighet. Det är helt enkelt
1955 års tvångslån i kapprock. År
det för övrigt inte ett underligt sammanträffande,
som ser ut som en tanke,
att den andra Åkessonskommittén väcktes
ur sin törnrosasömn just på hösten
1955?

Allting går så fort för att passa in i
regeringens tidsschema i pensionsfrågan.
Jag skall inte fördjupa mig i synpunkter
på sprintertakten i den allmänna
pensionsberedningen, som jag väl
känner till. Men att riksbankschefen och
hans pensionskommitté fick gno på för
att lämna ifrån sig ett halvfärdigt arbete,
vet vi alla. Den viktigaste delen -—
värdesäkringsproblemet — sköts helt
enkelt åt sidan. Men synkroniseringen
med kanslihuset måste ändå ha varit
dålig. Ty resonemangen i den Åsbrinkska
promemorian utgick från pensionsberedningens
maximalternativ i fråga

2 Första hammarens protokoll 1958. Nr 17

om fondbildningen. Den första avgiften
skulle enligt detta alternativ uttagas år
1960 med 4 procent på den pensionsgrundande
lönesumman och därefter
stiga successivt. År 1964 skulle den vara
9 procent.

Jag stannar vid detta årtal, 1964, som
är av särskilt intresse, eftersom propositionen
lämnar oss i ovisshet om vad
regeringen tänkt sig för avgifter i fortsättningen.
Regeringen föreslår 3 procent
år 1960, alltså en procentenhet lägre
än vad Åsbrinkskommittén räknat
med. År 1964 skulle avgiften begränsas
till 7 procent, alltså inte mindre än två
enheter under kalkylen. Yad blir resultatet
av detta? Ja, det är självklart att
det blir mindre fondbildning. Och hela
det Åsbrinkska resonemanget om pensionsreformens
verkningar på sparandet
ramlar ihop som ett korthus.

Under de av denna kommitté gjorda
förutsättningarna kunde man redan
konstatera en negativ effekt på sparandet
under 1960-talet. Hur mycket värre
blir det inte, om regeringens avgiftsskala
skulle följas?

Nu är det av stort intresse att se vilken
uppfattning departementschefen har
om denna sak. Han säger: »Jag har kommit
till den uppfattningen, att man relativt
snabbt bör söka komma fram till en
fondbildning av ungefärligen den storleksordning,
som angivits i förslaget,
men att detta önskemål inte är oförenligt
med en avgiftsskala, som under de
första åren stiger något mindre snabbt
än förslaget anger.» Det är naturligtvis
väldigt svårt att säga vad departementschefen
menar med »relativt snabbt», och
det är möjligt att vi kan få en upplysning
från regeringsbänken om den saken
i dag. Men så mycket torde vara
visst, att vill man inom rimlig tid hinna
i kapp den ursprungigen tänkta fondbildningen,
ja, då måste avgifterna höjas
avsevärt, med omkring 50 procent.

Departementschefen tillägger dock: »I
den mån pressen på samhällsekonomien
inte motverkas av avgiftsuttaget för
pensioneringen, måste den mötas av en
i motsvarande mån skiirpt ekonomisk
politik, om vi skall kunna bevara sam -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

hällsekonomisk jämvikt.» Med andra
ord: höjda skatter, skärpta kreditrestriktioner.

Vi har redan nu svårt att hålla styr
på samhällsekonomien. Finns det inte en
viss oro hos alla i denna kammare för
det statsfinansiella och samhällsekonomiska
läget längre fram i år? Långtidsutredningen
siar svåra år omkring 1960-talets början. Hur kan man då resonera
så lättsinnigt som departementschefen
gör i det här stycket? Och utskottsmajoriteten
travar snällt i departementschefens
fotspår. De samhällsekonomiska
konsekvenserna ägnas i majoritetsutlåtandet
ett högst förstrött intresse. Den
beska sanningen är att fördelningssystemet
— med tanke på den samhällsekonomiska
balansen — inte är en lämplig
grundval att bygga upp den föreslagna
tilläggspensioneringen på.

Det har anförts andra motiv för att
man skulle välja fördelningsprincipen.
Jag skall återkomma till dem senare.
Men jag vill slå fast detta: Går man regeringens
väg, riskerar vi nya svåra
ekonomiska rubbningar, som tvingar
fram finans- och penningpolitiska motåtgärder.
Dessa kommer att påverka företagens
ekonomi och därmed även löntagarnas.

Fondbildningen i regeringsförslaget
har även en annan, politisk aspekt. Den
sidan av saken kommer säkerligen att
tas upp av andra talare. Jag skall därför
endast i korthet beröra problemet.

En fond på 40 å 50 miljarder kronor,
som skall förvaltas av en statlig institution,
måste medföra radikala ändringar
i vår kapitalmarknad, i vår kreditmarknad,
i riksbankens, affärsbankernas
och försäkringsbolagens ställning
och i sättet för företagens finansiering.
Även om man spaltar upp förvaltningen
i ännu flera delfonder i stället för tre,
kommer vi inte ifrån problemet med den
maktkoncentration hos staten som måste
bli resultatet av denna enorma fondbildning
på en hand. Det är en farlig
politisering av kapitalmarknaden.

Visst vill vi ha ett större institutionellt
sparande. Vi får det enligt folkpartiförslaget,
men detta förslag ändrar inte för -

delningen av sparandet eller kapitalmarknadens
struktur på det revolutionerande
sätt som kommer till uttryck i regeringsförslaget.
Efter folkpartiförslagets
linjer sker nämligen uppsamlingen av
premiemedlen i olika försäkringsinrättningar.
Det innebär en verklig decentralisering.
Vi förordar också reguljärt återlåning
av vissa andelar av premiesummorna
till företagen, små som stora. Även
på andra, delvis nya vägar, bör man sörja
för kapitalförsörjningen inom näringslivet.

I ett fördelningssystem kan man inte
tänka sig avvikelser från reglerna om enhetlig
pensionsålder, enhetlig pensionsnivå
och enhetliga familjeförmåner. Det
är ett schablonsystem, där alla skärs över
en kam. Men är det inte någonting egendomligt
att föreställa sig, att detta kan
vara idealet för ett progressivt samhälle,
där differentieringen inom en viss ram
drivits mycket långt och, såvitt jag kan
förstå, kommer att drivas ännu längre?
Den praktiska tillämpningen måste vålla
oerhörda svårigheter årtionden framåt.

Statens pensionssystem sätts upp i propositionen
och majoritetsutlåtandet som
något slags förebild. Men varför har staten
i sin egenskap av arbetsgivare funnit
att pensionsåldern måste vara olika? Man
pensionerar statstjänarna vid 50, 55, 60,
63, 65 och 67 år o. s. v. Det förhåller sig
på samma sätt inom den kommunala och
den enskilda sektorn. Varför skall vi
plötsligt utsättas för alla de komplikationer,
som ett statligt obligatoriskt system
för alla löntagare skulle medföra i detta
avseende liksom i många andra? Avgifterna
har intet samband med förmånerna
i detta regeringsförslag. Ja, man har
t. o. in. gått så långt, att man inte använder
samma arbetstagarbegrepp för avgiftsuttaget
och sättet att bestämma den
pensionsgrundande inkomsten. Det har
riktats mycket stark kritik mot detta från
remissinstansernas sida. Att använda ordet
försäkring för detta system är självfallet
felaktigt. Folkpartiförslaget däremot
representerar en verklig försäkring,
där pensionsrätten är försäkringsmässigt
beräknad. Här finns möjligheter till variationer
och valfrihet.

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

Den löst påhängda fonderingen i regeringsförslaget
får mycket egendomliga
konsekvenser, eftersom fondkapitalet
inte användes för att i sinom tid utge
pensioner. Det blir så att säga i detta avseende
en skatt på lönen för att åstadkomma
ett tvångssparande, och detta
tvångssparande drabbar hårdare de yrken,
där lönekostnaden är stor, än branscher,
där de fasta kostnaderna är
störst. Jag skall be att få jämföra byggnadsbranschen
och alla serviceyrken
med å andra sidan cement- och massaindustrierna.

Som ett ytterligare skäl för att fördelningsprincipen
bör användas i stället för
premiereservtekniken anföres, att man
relativt snabbt vill åstadkomma tilläggspensioner.
Det målet uppnår man lätt,
anses det, genom att slå ut kostnaderna
för den föreslagna överkompensationen
genom fördelning på det aktiva. Något
liknande kan inte premiereservsystemet
erbjuda, framhålles det.

Jag har redan tidigare pekat på de allvarliga
konsekvenser för den samhällsekonomiska
balansen, som i olika hänseenden
skulle uppkomma, om regeringsförslaget
förverkligas. Till dessa måste
läggas verkningarna av överkompensationen
i regeringsförslaget. Det kan ges
många drastiska och realistiska exempel
på hur regeringsförslagets överkompensation
kommer att slå. Vi kan ställa
oss den frågan: Det huvudsakliga skälet
för att ge pensionstillskott bör väl inte
vara önskemålet att få pensionssystemet
snabbt i gång? Måste inte pensionstillskott,
om nu sådana skall lämnas, i stället
motiveras av sociala skäl? I så fall
bör man väl inte ge pensionstillskotten
till dem som får mycket små tilläggspensioner
och så länge som tilläggspensionerna
till dessa grupper fortfar att vara
små. Regeringsförslagets pensionstillskott
tillgodoser helt enkelt inte det verkliga
behovet. De som är gamla och har få
år kvar till pensionsåldern och de som
har små inkomster får små pensionstillskott.
De, som har stora inkomster •
ända upp i 30 000-kronorslägct — och
de, som har så pass lång tid kvar till pensionsåldern,
atl de kan beräknas tjäna

in rejäla tilläggspensioner på egen hand,
får stora pensionstillskott. Varför gör
man på detta sätt? Jag har bara kunnat
finna en förklaring, och den är att man
vill skapa en linjeren pensionsbyggnad.
Den skall vara funkis.

Folkpartiet föreslår pensionstillskott
i viss mindre utsträckning, men endast
till dem som bäst behöver dem.

Värdebeständigheten hos intjänade
och utgående pensioner har intagit en
central ställning i pensionsdebatten. Det
har varit ett av de mest omtyckta argumenten
hos dem som håller på fördelningsprincipen.
Man säger att vi kan
verkligen garantera värdesäkra pensioner.
Vi bestämmer i lag att så skall det
vara, men det kan man inte göra med
ett försäkringsystem, som arbetar med
premiereservtekniken. Ja, dessa svstemkonstruktörer,
som skisserar ett idealiskt
pensionssystem och anser sig kunna
frigöra sig från sambandet mellan
avgifter och förmåner, sambandet mellan
sparande och åldersförsörjning, sambandet
med nu gällande försäkringslagstiftning,
behöver kanske inte bekymra
sig om de mycket komplicerade problem,
som den kontinuerliga penningvärdeförsämringen
ställt oss inför, men
riksdagen kan inte blunda för konsekvenserna
av att i en lag inskriva, att
pensionsförmånerna skall ha värdebeständig
karaktär, utan att redovisa hur
detta påverkar avgiftsuttag, fondavkastningen
och förhållandet till annat penningsparande.
Det går inte att komma
ifrån ansvaret genom att låtsas att problemet
inte finns och bara säga: Såskall
vi ha det. När vi på allvar tar itu med
problemet, måste vi frigöra oss från
uppfattningarna från den tid, då penningvärdet
var relativt sett konstant.

I den del av utskottets utlåtande, som
handlar om sparfrämjande och värdesäkrande
åtgärder pekas på olika uppslag
för att skydda sparandet mot den
fortgående penningvärdeförsämringens
frätskador, vare sig detta sparande äger
rum i försäkringsinrättningar eller på
annat sätt. De vägar som här anvisas
gör det möjligt att inom ett premiereservsystem
skapa gynnsamma förutsätt -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering

ningar för pensionernas värdebeständighet,
baserade på ekonomiska realiteter.

Samordningen med redan existerande
pensionsanordningar är en sak som viftas
bort av talesmännen för regeringsförslaget.
Kan man verkligen, frågar jag,
föreställa sig, att statsmakterna skulle
genomföra en tvingande lagstiftning av
denna omfattning enligt regeringens förslag
och nöja sig med det uttalande som
departementschefen gjort? Han säger:
»De som omfattas av dessa redan existerande
pensionssystem får helt naturligt
träffa överenskommelse om ändringar
av sina gällande pensionsvillkor.» Allting
går att ordna. Svårigheter är till
för att övervinnas. Men jag vågar påstå,
att ingen kan överblicka de komplikationer,
som kommer att uppstå vid avtalsförhandlingarna
på arbetsmarknaden,
om regeringsförslaget sättes i kraft.

Staten är lagstiftare, men staten är
också arbetsgivare. Den s. k. bruttometoden
är ingenting annat än en formel,
med vars tillämpning våra verk och
riksdagen och många enskilda kommer
att få brottas under årtionden framåt.
Det blir hårdknäckta nötter för pensions-mandarinerna,
och hos de anställda
kommer det helt säkert att dröja kvar
en känsla av att de trots allt blivit snuvade
på konfekten.

I dessa dagar har efter många års utredningar
föreslagits, att den statliga
pensionsrätten i princip skall vara oantastlig.
Det har på kammarens bord lagts
en proposition från regeringen om den
saken. Dyrtidstillägg skall i fortsättningen
utgå även på fribreven. Det har tagit
lång tid att åstadkomma detta. Men hädanefter
kan de statsanställda flytta över
till privat tjänst utan att förlora en viss
del av sin intjänade pensionsrätt. Vad
händer med en person, som på detta sätt
flyttar över sedan regeringsförslaget genomförts?
Låt oss ta en statstjänare, som
pensioneras vid GO års ålder. Han får
tillgodoräkna sig full pension efter 30
tjänstår. Han har nu börjat i statsförvaltningen
år 1930 vid 20 års ålder. Han
har intjänat full pension år 1960. Lämnar
han statstjänsten det året för att

m. m.

övergå i enskild tjänst, bör han äga
rätt att från GO-årsåldern uppbära pension
från statsverket. Nu tar han alltså
ny tjänst på allmänna arbetsmarknaden
—- utanför statsverket och kommunerna.
Då intjänar han en ny pensionsrätt enligt
regeringsförslaget fram till sitt 65 :e
år. Man frågar sig då om han får oavkortad
statspension, till vilken han kan
lägga den tjänstepension han intjänat
under de fem år som gått sedan han
lämnat statstjänsten. Nej, visst inte.
Statspensionen reduceras med det pensionsbelopp,
som han tjänat in i den
privata tjänsten. Sådana här saker kommer
att ge anledning till starkt missnöje.
Tillämpar man premiereservmetoden
uppkommer inte dessa samordningsproblem.
Den utträdesrätt som ingår i den
dispositiva lagen blir ett smidigt och
ingalunda tidsbundet instrument, något
som man däremot inte kan säga om den
utträdesrätt som departementschefen
högst motvilligt föreslår. Den formen av
utträdesrätt är ingenting annat än ett
piller, som skall lugna patienten, när
operationen just skall börja, men som
sedan inte har någon som helst verkan.

Låt mig summera, herr talman!

Folkpensioneringen bör reformeras
och utbyggas i stort sett efter de principer
som allmänna pensionsberedningen
framlagt. Jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets förslag i det avsnitt
som avser folkpensioneringen, dock med
följande undantag.

Som riktpunkt för reformen bör gälla,
att folkpensionerna även efter 1968
skall höjas genom standardtillägg, när
det finns ekonomiskt utrymme för detta.
Jag yrkar därför bifall till reservationen
nr 2.

I fråga om folkpensioneringens finansiering
yrkar jag bifall till reservationen
nr 6.

Barnpensioner bör utgå från och med
den 1 juli 1960 även till barn, som förlorat
en av föräldrarna, vilken är icke
huvudsaklig försörjare, samt med dubbla
beloppet till föräldralöst barn. Av detta
skäl yrkar jag bifall till reservationen
nr 14.

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Grundskyddet inom folkpensioneringen,
som kommer alla till godo, bör kompletteras
med tilläggspensioner. Behov
av sådana föreligger hos stora grupper
löntagare men även hos andra förvärvsarbetande,
som för sin ålderstrygghet är
hänvisade i huvudsak till folkpensionen
jämte det sparande de eventuellt kunnat
åstadkomma under sin verksamma tid.
Även för dessa befolkningsgrupper kommer
ett ändamålsenligt utformat försäkringsskydd
att vara av stort värde. Jag
har i mitt anförande anfört åtskilliga
skäl, varför ett dylikt tilläggspensionssystem
inte bör ordnas efter propositionens
förslag, på vilket jag yrkar avslag.

Till grund för det fortsatta arbetet på
denna reform bör i stället läggas de
riktlinjer som återfinns i reservationen
nr 16, till vilken jag yrkar bifall.

Härutöver yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i vad det gäller avsnittet
särskilda sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder.

Herr talman! Det blåser friska vindar
omkring pensionsfrågan. Det finns nämligen
de som vill göra den till någonting
annat än vad den egentligen bör vara:
ett rationellt sätt att ordna ålders-, invalid-
och familjeskyddet för stora grupper
löntagare och andra förvärvsarbetande
utan besvärande återverkningar
på samhällsekonomien. För alla stora
företag behövs det pengar, pengar och
åter pengar. I det här fallet måste pengarna
skaffas fram genom gemensamma
ansträngningar. Då bör också pensionsreformen
få bredaste möjliga förankring
i folkmedvetandet.

Det verkar nästan som om dogmatikerna
i det socialdemokratiska partiet i
denna strid hade fäst sig vid (len engelske
renässansskaldens ord: »Storma
himlens murar och där plantera våra
röda vimplar till tecken, att vi gudarna
besegrat.» Men, herr talman, det gäller
inte här att storma några murar eller
att plantera några röda vimplar. Vad
det gäller är att arbeta för eu lösning
som kan omfattas av det stora flertalet,
en samförståndslösning.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Ja, det blåser friska vindar
i pensionsfrågan. De vindarna har
blåst ganska länge, och det har inte varit
någon jämn bris, utan den där blåsten
har karakteriserats av plötsliga,
snabba och oväntade vindkast. Men inte
då det gäller centerpartiet. Vi står kvar
vid de principer i pensionsfrågan som
vi har lanserat och som i folkomröstningen
företräddes av linje 2, liksom socialdemokraterna
i det väsentliga står
kvar vid linje 1. Linje 3, som för ett
halvt år sedan med buller och bång av
högern och folkpartiet förordades såsom
någonting alldeles enastående, är numera
borta med den där vinden som herr
Aastrup talade om.

När jag, herr talman, här skall presentera
centerpartiets inställning i pensinsfrågan,
vill jag i huvudsak uppehålla
mig vid de allmänna principfrågorna
och de viktigaste praktiska hänsynstaganden
som har blivit avgörande för vår
ståndpunkt till pensionsfrågan.

Det ter sig då för mig självklart att
först anlägga samhällsekonomiska aspekter.
Riksdagen har ju aldrig ställts inför
så gigantiska krav på de samhällsekonomiska
resurserna som nu i samband
med pensionsreformen. Vi måste
då fråga oss, om vi verkligen har råd
att genomföra vad som i dag föreslås. Vi
är alla överens om att väsentligt höja
folkpensionärernas levnadsstandard,
även om det finns en viss gradskillnad
mellan de olika partiernas positiva inställning
härvidlag. Skulle det alltså
kunna beredas utrymme för folkpensionsreformen
inom samhällsekonomien?
Ja, det vill vi ju alla gärna tro.
Har vi råd att därutöver binda framlidens
svenskar för en obligatorisk tillläggspensionering,
som i högre inkomstlägen
kan ge sammanlagda pensioner av
storleksordningen 20 000 kronor om
året? Det är här som vi i centerpartiet
sätter vårt frågetecken.

Då det gäller statsfinanserna tänker vi
på det skattebortfall som uppstår i samband
med den skattefria avsättningen
till såväl propositionens som folkpartiets

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

jättefonder på 50 miljarder kronor och
mera. Men än viktigare ter sig för oss
de allmänt samhällsekonomiska aspekterna.

Om man läser propositionen eller
folkpartiets motion och reservation, får
man inte mycket ledning vid bedömningen
av den samhällsekonomiska
framtiden. Jag förvånar mig inte alls
över det, och i och för sig kritiserar
jag det inte. Låt oss alla i den här kammaren
ödmjukt erkänna, att vi vet rätt
litet om den svenska samhällsekonomiens
framtidsutsikter. Låt oss inte överinteckna
framtiden — jag använder herr
Aastrups formulering.

I pensionssammanhang brukar man ju
räkna med en ökning av produktionsvolymen
per capita med 1,5 procent om
året. Det skulle alltså betyda en fördubbling
under en tidrymd av 40—50 år av
vad en svensk arbetare producerar om
året. Är då någonting sådant möjligt?
Ja, nog är det tänkbart, men vi kan inte
vara absolut säkra på att det verkligen
blir en sådan gynnsam produktionsutveckling.
Någon på längre sikt verkande
stagnation eller tillbakagång blir det
sannolikt inte, det håller jag med herr
Aastrup om, med vad vi inte vet är,
hur kraftig den framtida produktionsökningen
kommer att bli i vårt land.

Man brukar vid dessa prognoser också
räkna med en bestående full sysselsättning
på vår svenska arbetsmarknad.
Vi ställer oss då den frågan: Kan vi vara
säkra på att undgå arbetslöshetsperioder?
Jag tror inte det. Det är nog ganska
sannolikt, att vad vi har upplevt sedan
det senaste världskriget i form av
full, ja, överfull sysselsättning kommer
att visa sig vara en undantagsföreteelse.
Vi kommer nog inte att i framtiden undgå
konjunkturernas berg- och dalbana.
Det finns redan nu tecken på den internationella
marknaden, som tyder på den
saken.

På tal om den internationella situationen
vill jag påminna om strävandena
att få till stånd en samordnad europeisk
marknad. Vad vi än gör från svensk sida
i det sammanhanget, kan vi nog inte

undgå störningar i den svenska ekonomien.

Låt mig, herr talman, i det sammanhanget
ta upp en annan sak, som har
med de internationella förhållandena att
göra. Vi har här i Sverige en levnadsstandard,
som hör till de högsta i världen.
Antag att vi år efter år fram till
år 2000 och därefter höjer vår redan
förut höga levnadsstandard successivt
med låt mig säga just de 1,5 procenten
om året. Tror de ärade kammarledamöterna,
att vi i lugn och ro kommer att
tillåtas att göra det, medan mer än halva
jordens befolkning lever ett liv nära
svältgränsen? Det finns kanske människor,
som inbillar sig det, men jag gör
det inte. Jorden har krympt. Genom
kommunikationernas utveckling har vi
fått de svältande folken till våra grannar.
Både öst och väst tävlar om att
upplysa dessa folk om att de inte behöver
ha det så eländigt ställt som de
faktiskt har det.

Vad jag här senast pekat på är inte
oväsentligt. Det är ingenting att rycka
på axlarna åt. Vi gör klokt i att uppmärksamma,
att det i vår värld ställes
växande och fullt förståeliga krav på inkomstutjämning
mellan rika och fattiga
länder, krav på ökade internationella bidrag
och lån till de underutvecklade
länderna, krav på för oss mindre fördelaktiga
handelskontrakt o. s. v. Det
är krav, som vi i det långa loppet inte
kan tillbakavisa.

Man kan på det här sättet spekulera
hur som helst om den svenska ekonomiens
framtid, men till någon säker slutsats
kan man inte komma. Mitt ärende i
detta sammanhang är just att säga, att
det kan hända att våra optimistiska
framtidsförutsägelser i dag kommer pa
skam och att därför våra dispositioner
i pensionsfrågan visar sig vara felaktigt
avpassade.

På en i detta sammanhang viktig
punkt har vi emellertid mycket säker
kunskap om vad framtiden bär i sitt
sköte. Det är beträffande befolkningsutvecklingen
och då närmast det framtida
antalet pensionärer och den fram -

Onsdagen den 33 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. ni.

lida storleken av Sveriges produktionsbcfolkning.
I en av de föreliggande reservationerna
framhålles det, att det för
närvarande finns 7 personer i åldern 15
—6G år på varje person över 67 års ålder
men att det år 1980 endast kommer
4 eller 5 personer i aktiv ålder på varje
person i pensionsåldern.

För några år sedan gjorde jag några
beräkningar på detta område, som kanske
mera exakt beskriver denna situation.
Jag räknade ut, hur den svenska
befolkningens konsumtionsvolym vid
konstant levnadsstandard förändrades
med befolkningsutvecklingen.

Jag satte denna konsumtionsvolym i
förhållande till den arbetande befolkningens
antal och fick då fram en försörjningsindex.
Denna index är, med år
1947 som bas, just nu 109, vilket innebär
att vi i dag har ungefär 9 procent
lägre levnadsstandard än vi skulle ha
haft vid stationär befolkningsutveckling
sedan 1947.

Vad som emellertid är intressant i detta
sammanhang är att denna försörjningsindex
kommer att hålla sig tämligen
konstant vid siffran 110 under hela
1960-talet. Herr Aastrup åberopade långtidsutredningen
och sade att »den siar
svåra år vid 1960-talets början». Jag har
heller ingen annan mening, men vad jag
här talar om gäller det befolkningsmässiga.
Därvidlag kan man säga att några
allvarliga besvärligheter inte kommer att
föreligga under de närmaste 10—15 åren.
Det beror i första hand på att det kommer
mycket ungdom in i arbetande åldrar
en tid framåt. Vi kan säkert tåla den
minskning av arbetskraftsresurserna som
arbetstidsförkortningen och den nioåriga
skolplikten innebär.

Men på 1970-talet inträffar något. Då
kommer de sista tio årens fåtaliga födelsekullar
upp i de arbetande åldrarna,
samtidigt som pensionärernas antal fortsätter
att kraftigt öka. Denna ogynnsamma
utveckling fortsätter in på 1980-talet
och säkerligen längre. Befolkningsutvecklingen
sedd på längre sikt måste alltså
betecknas som synnerligen ogynnsam, i
all synnerhet som vi nu här i Sverige år
efter år iir sysselsatta med att slå vårt

eget världsrekord i fråga om låg födelsefrekvens.

Vi nutida svenskar är mycket angelägna
om att pensionera oss själva — och
det är vällovligt så länge det gäller att
säkerställa en bottentrygghet — men vi
svenskar är inte fullt så intresserade då
det gäller att se till att det i vårt land
finns folk i framtiden som genom sitt
arbete skall försörja oss när vi inte
längre själva kan arbeta.

Herr talman! Jag har med avsikt uppehållit
mig rätt länge vid de ekonomiska
framtidsbedömningarna. Jag menar nämligen
att man oftast i pensionsdiskussionerna
glider alltför lätt förbi dessa ting.
Man resonerar som Erk och Maja i visan:
»Erk du, Maja du, så ska vi ha’t.»
Man glömmer lätt tillvarons grå realiteter:
»Erk du, Maja du, var ska vi ta’t?»

De politiska partierna konkurrerar
med varandra. De tävlar med varandra
i att vända sig till folkgrupp efter folkgrupp
och säga: »Rösta med oss — vi ger
er de bästa pensionsförmånerna!» Den
enskilde medborgaren förstår ofta inte
att pengarna måste någonstans tagas.
»Vem betalar?» frågade herr Aastrup.
Ja, just det: Vem betalar? Vad som representerar
fördelaktiga pensioner för en
folkgrupp måste givetvis bli till nackdel
för andra folkgrupper. Om man exempelvis
som propositionen och också —
låt vara i mindre mån -— folkpartimotionen
överkompenserar, måste det vara till
nackdel för dem som icke överkompenseras,
nämligen den yngre och medelålders
befolkningen.

Jag talade om löftespolitik. Tyvärr lönar
det sig med denna hantering. Jag
var en gång i ett land nere mot ekvatorn.
Det hade nyss varit val där nere, och de
politiska partiernas firmamärken fanns
ännu kvar på husväggar och murar. Man
markerade de olika partierna med olika
symboler: ett parti hade som symbol en
elefant, ett annat en sol o. s. v. Det där
var nödvändigt, för valmännen kunde
inte läsa. Ett litet parti hade som firmamärke
en cykel. Det berättades alt »cykelpartiet»
fick oväntat mycket röster.
Det fanns nämligen folk som trodde, att
om man röstade med det partiet fick

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

man en cykel. Jag vill inte, herr talman,
omedelbart överföra denna lilla historia
på svenska förhållanden, men jag har berättat
den därför att den är lärorik också
för oss.

Summan av mina betraktelser är att vi
i pensionsfrågan inte får uppträda som
om vi hade outtömliga brunnar att ösa
ur. Vi måste väga olika framtidsåtgärder
mot varandra och bestämma oss för vad
vi tillmäter den högsta angelägenhetsgraden.
Jag vill i det sammanhanget åberopa
1957 års pensionskommittés betänkande,
den s. k. Åsbrinkska utredningen,
där det heter: »Det är givet, att en så
väsentlig höjning av pensionärernas levnadsstandard,
som det här är fråga om,
endast kan beredas utrymme inom samhällsekonomien,
om andra reformer,
andra privata och offentliga behov makas
åt sidan i tillräcklig mån.»

»Makas åt sidan», hette det. I vad mån
är vi verkligen beredda att maka åt sidan
»privata eller offentliga behov»? Alla
partier har sina speciella önskemål, som
ställer krav på statskassa och samhällsekonomi.
Om vi från centerpartiets sida
i detta sammanhang skulle vilja peka på
något särskilt angeläget önskemål, är valet
lätt. Vi menar att inte bara åldersförsörjningen
utan också ålderdomsvården
bör förbättras. Som bekant är vårdresurserna
för de gamla otillräckliga. Samhället
står inför växande anspråk på avsevärt
utökade vårdmöjligheter i form av
kronikerhem, sjukhus och ålderdomshem.
Det måste, anser vi, ske en avvägning
mellan utgifterna för pensionsändamål
och utgifterna för andra former
av stöd, hjälp och vård åt pensionärer.

Men det måste också ske en avvägning
mellan olika former av pensioner. Och
nu kommer vi fram till pensionsdebattens
huvudfråga. Vi har att göra en avvägning
mellan folkpensioneringen å ena
sidan och tilläggspensioneringen å den
andra. Också vid den avvägningen har
valet varit lätt för oss i centerpartiet.
Liksom i folkomröstningens linje 2 bygger
vi på folkpensionen — allas pension,
jämlikhetens pension, bottentrygghetens
pension. Vi vill att alla medborgare skall
ha en god försörjning säkerställd på ål -

derns dagar, en pension lika för varje
enskild man och kvinna, lika för jordbrukare,
för företagare och för löntagare.
Folkpensionen är för oss i centerpartiet
alltså det väsentliga i detta sammanhang.
Folkpensioneringen skall enligt
vår mening ha förtur framför tillläggspensioneringen.

Vi i centerpartiet vill inte lagstiftningsvägen
låsa fast samhällets resurser vid
dyra tilläggspensioner, vare sig man då
följer propositionen eller folkpartiets
förslag. Vi vill inte delta i socialdemokraternas
och folkpartiets kapplöpning
om att erbjuda eller, låt mig säga, framtvinga
dessa stora tilläggspensioner.

Vi vill inte heller liksom dessa båda
nämnda partier skapa fram dessa jättefonder
om, som jag nämnde, 50 miljarder
kronor och mer. Dessa mastodontfonder
måste bli centraldirigerade, vilka säkerhetsåtgärder
man än vidtar. Dessa
fonder kommer, tror jag, att lägga en farlig
ekonomisk makt i ett fåtals händer.
Vi varnade för denna pensionsfondbildning
inom linje 2. Vi återkommer med
saken i den föreliggande partimotionen
från centerpartiet.

Våra farhågor härvidlag delas av ledande
ekonomer. Så säger exempelvis
professor Lundberg i en just nu publicerad
uppsats: »Det finns uppenbarligen
stora möjligheter att via en stor och
snabb pcnsionsfondbildning under direkt
och indirekt offentlig kontroll.. .
nå fram till en dominerande statlig
maktkoncentration på kapitalmarknaden.
»

Vi i centerpartiet önskar alltså ett gott
och rättvist bottenskydd, men vad som
ligger över bottenpensioneringen, folkpensioneringen,
skall samhället inte lägga
sig i. Varje medborgare bör naturligtvis
som nu enskilt kunna teckna eu
pensionsförsäkring utöver folkpensionen
och får då naturligtvis själv betala premierna,
endera kontant eller genom ett
avdrag på lönen. Men vederbörande skall
också kunna låta sig nöja med folkpension,
om lian eller hon vill detta.

Liksom linje 2 hävdar centerpartiet
alltså den personliga frivillighetens princip.
Vi ser gärna, att enskilda männi -

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

skor frivilligt tecknar tilläggspensioner.
Vi vill, som framgår av vår motion, uppmuntra
detta, liksom vi även vill stimulera
annat frivilligt sparande till begränsat
belopp, detta må sedan ske i eget företag,
i en verkstad, i ett jordbruk, i ett
eget hem, på bankkonto eller på annat
sätt. Men vi vill, som sagt, inte tvinga
människor att låsa fast sina pengar i dyra
tilläggspensioner, som de kanske inte
anser sig ha råd med. Det kan hända,
att dessa människor hellre vill använda
sina pengar på annat sätt än till tillläggspensioner.
Det kan gälla utbildning
av deras barn, det kan gälla reparationer
i villan, det kan gälla tusen
och en sak, som han eller hon vill köpa.
Då skall vederbörande fritt få träffa sitt
val. Vi i centerpartiet vill att varje enskild
medborgare, sedan han betalat sin
skatt och sina obligatoriska avgifter,
skall ha fri dispositionsrätt över de
pengar, som blir över. Han eller hon må
sedan använda dessa pengar till pensioner
eller till någonting annat.

Nå, säger man, och det sades ofta till
mig under folkomröstningskampanjen:
»Kommer inte den personliga frivillighetens
princip i konflikt med arbetsmarknadens
avtalsfrihet?» Jag svarar
att jag inte på något sätt vill ge vare sig
herr Geijer eller någon annan några råd
om hur avtalsförhandlingarna skall skötas.
Jag vill inte på något sätt inskränka
avtalsrätten vad som det avtalas om, del
skall staten inte lägga sig i, lika litet
som staten skall lägga sig i den enskildes
tilläggspensionering. Situationen är
emellertid en annan när staten uppträder
som part på arbetsmarknaden. Då
liar statens förhandlare möjlighet att erbjuda
löntagarorganisationerna ett pensionssystem
med personlig frivillighet,
ett system alltså, där den enskilde får
frihet att välja i vad mån pensionsdelen
av arbetsersättningen skall utgå kontant
eller om den skall innehållas av staten
för den anställdes pensionering.

Herr talman! Jag har i det föregående
redovisat de viktigaste av de motiv,
som gör alt vi i centerpartiet vill ge
förtur åt folkpensioneringen och vad
därmed sammanhänger. Mot bakgrunden

av denna vår inställning är det naturligt
att vi med tillfredsställelse konstaterar,
att partipolitisk enighet har kunnat
åstadkommas så långt som faktiskt har
skett då det gällt att förstärka det grundskydd
på ålderdomen, som folkpensioneringen
representerar.

Mitt parti har vid 1956 års riksdag
motionerat om att målsättningen för ålderspensionen
med sikt på 1968 skall
vara 6 000 kronor om året för makar,
men vi har deltagit i kompromissen om
beloppet 5 400 kronor, och då skall vi
inte orda mer om den saken.

Vi har i vår föreliggande partimotion
framhållit, att vid sidan av förbättringen
av folkpensioneringens ålderspensioner
måste en allmän förstärkning av familje-
och invaliditetsskyddet vara det
närmaste och mest angelägna målet. Det
måste skapas effektiv trygghet för familjerna
för det fall att familjeförsörjaren
avlider eller genom kroppslig oförmåga
blir ur stånd att arbeta. Vi gläder oss åt
att det i utskottet bär kunnat åstadkommas
en samlande och för oss acceptabel
linje i hithörande frågor.

Det är bara på två punkter i fråga om
familjepensioneringen som vi i centerpartiet
ansett oss reservationsvis böra
anmäla avvikande mening. För det första
anser vi, att den allmänna standardförbättringen
inom folkpensioneringen
även bör tillföras stödet till barnfamiljerna.
Därför yrkar vi, att barnpensionerna
bör trappvis höjas från 1 000 kronor
år 1960 till 1 200 kronor år 1968.
För det andra anser vi, att åldersgränsen
19 år för barnpensionerna är alltför
hög. Fn avsevärd del av våra ungdomar
har betydande inkomster redan före 19-årsåldern. Vi förordar därför alt åldersgränsen
för barnpension sättes till 16
år. Vi är emellertid mycket angelägna
att i det bär sammanhanget betona, att
den studerande ungdomen bör erhålla
erforderligt ekonomiskt stöd genom stipendier
och annan studiehjälp.

Herr talman! .lag redovisade inledningsvis
min syn på den framtida ekonomiska
utvecklingen i vårt land. Jag
tror att ingen vill bestrida att även vid
den mest optimistiska framtidstro vi får

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fin.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

räkna med att det kommer att råda
knapphet i fråga om de resurser som
samhället i sin helhet eller staten kan
reservera för det ena eller andra ändamålet.
Vi får inte i den situationen bortse
från att en tilläggspensionering enligt
propositionen eller enligt folkpartiets
förslag kan — observera, jag säger kan,
herr talman —- innebära risker för folkpensioneringen.
Tilläggspensionerna kan
komma att konkurrera med folkpensionerna.

Också på den här punkten vet jag
vad det kan komma för invändningar,
jag vet det från otaliga diskussioner.
Man säger: »Varför vara så pessimistisk
rörande den framtida ekonomiska utvecklingen?»
Jag svarar: Jag är inte alls
pessimist härvidlag, men jag menar att
när riksdagen inbjudes att fatta beslut i
frågor av denna stora räckvidd för framtiden,
då borde vi veta mer om framtiden
än vi faktiskt gör.

Naturligtvis kan i vårt land den ekonomiska
framtidsutvecklingen bli mycket
gynnsam. Skulle så lyckligt inträffa,
anser vi i centerpartiet, att man också
i denna gynnsamma situation bör ge
folkpensioneringen förtur. Vi har i vår
partimotion och i en reservation yrkat,
att riksdagen måtte uttala, att ålderspensionsbeloppen
5 400 för makar respektive
3 600 för ensamstående skall höjas
även efter år 1968, i den mån de ekonomiska
möjligheterna det medger. Vi
anser det nämligen angeläget att om den
aktiva befolkningen ökar sina realinkomster,
då bör också alla gamla genom
folkpensionerna få del av standardhöjningen.

Vi är inom centerpartiet på det klara
med att redan folkpensionsreformen och
vad därmed sammanhänger kommer att
ställa stora krav på samhällsekonomien.
Men folkpensionsförbättringen bör vi
rimligen kunna orka med.

Om vi sedan går till propositionen
med dess förslag om folkpensioner plus
obligatoriska tilläggspensioner, konstaterar
vi, att regeringsförslaget syftar till
en utgiftssumma representerande 20 procent
av 1957 års nettonationalinkomst
och troligen mer än 25 procent av samt -

liga inkomster av tjänst. Vad folkpartiets
förslag kommer att leda till, det
vet vi inte, men folkpartisterna brukar
ju själva framhålla, att deras förslag på
den här punkten är jämförligt med propositionens.

Propositionens och även folkpartiets
förslag kan beräknas medföra en mycket
kraftig inkomstomfördelning. Denna
skulle medföra en dämpning av arbetares
och andras realinkomststegring, en
dämpning som kan uppskattas till en
tredjedel av den möjliga årliga löneökningen.

Skall framtidens svenskar lojalt inlösa
dessa åldersförsörjningsväxlar som
man i kamrarna just nu så generöst är
beredd att utställa? Skall framtidens
människor också vara villiga att inlösa
dessa pensionsväxlar inte bara till det
nominella beloppet, utan också till deras
reella penningvärde? Vi frågar oss
alltså, om de framtida svenskarna i aktiv
ålder kommer att åtaga sig denna
ekonomiska belastning som man är i
färd med att lägga på dem. Ja, jag tror
det, men under ett bestämt villkor: pensionsutfästelserna
måste vara vettiga
och måttliga. Man kommer säkerligen
i en framtid att acceptera att varje
svensk, man eller kvinna, löntagare eller
företagare, efter ett avslutat arbetsliv
på jämlik bas får ekonomisk bottentrygghet
genom en hyggligt tillmätt folkpension.
Det kommer man säkert att anse
som rimligt.

Men är det någon som tror att framtidens
människor skall acceptera och
förstå de båda förslag till tilläggspensioner,
som nu ligger på riksdagens bord?
Jag beklagar, herr talman, men jag tror
det inte.

Herr talman! Innan jag slutar skulle
jag vilja påminna om en sak som hände
under folkomröstningskampanjen. Då
förkunnades det från högerns och folkpartiets
sida: »Rösta inte med tvåan:
herr Hedlund och tvåan kommer att göra
upp med socialdemokraterna efter
folkomröstningen!» Det var ett falskt
vitnnesbörd, men det var många som
trodde på det, trots att herr Hedlund
dementerade och dementerade. Herr

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

Hedlund lämnade regeringen. Han och
centerpartiet har hållit fast vid tvåan.

I den senaste veckans tidningar förekommer
en motsvarande ryktesspridning
i en ny variant. Herr Hedlund skulle ha
gjort upp med statsministern om smöret,
och samtidigt skulle han ha lovat statsministern
att tillräckligt många centerpartister
i andra kammaren skulle avstå
vid voteringen i fråga om pensionerna
för att därigenom propositionen skulle
vinna vid voteringen. Ja, vi får väl se
i morgon hur mycket sanning det ligger
i den historien.

Det där ger mig anledning att avslutningsvis,
herr talman, göra en deklaration
angående den kommande voteringen.
Då det gäller tilläggspensioneringen
kommer vi i centerpartiet givetvis att i
första hand rösta på vårt eget yrkande,
som är framställt i reservationen nr 17.
Om detta vårt yrkande faller bort i kontrapropositionsvoteringarna
kommer vi
i huvudvoteringen att rösta med det förslag
som står kvar mot utskottets förslag.
Jag önskar framhålla att, om vi i
centerpartiet sålunda skulle komma i
den situationen att vi i huvudvoteringen
röstar med folkpartiets eller högerns yrkande
i reservationen nr 16 respektive
18, detta naturligtvis inte innebär att vi
har frånträtt den ståndpunkt som vi har
intagit i vår egen reservation.

Herr talman! Jag anser det inte nödvändigt
att liksom herr Aastrup avslutningsvis
göra en specifikation av våra
yrkanden. Jag nöjer mig med att yrka
bifall till samtliga de reservationer som
har avgivits av mig tillsammans med
andra och som har fogats till det föreliggande
utlåtandet, med undantag av
reservationen nr 8, som inte innefattar
något yrkande.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vi möter nu en ny
etapp i pensionsfrågan i samma politiskt
laddade atmosfär som varit utmärkande
för dess tidigare handläggning. De
länge hysta misstankarna om att regeringen
främst syftar till att använda pensionsfrågan
som tillhygge i den politis -

ka maktkampen bestyrks genom den
uppläggning av frågan som vi nu står
inför. Jag erinrar om den strid som stod
här för snart ett år sedan i sammanhang
med beslutet om folkomröstningen. Detta
beslut och förberedelserna för detsamma
uppfattades av den dåvarande
oppositionen som ett klart övergrepp från
allmän demokratisk synpunkt. Jag tilllät
mig i den debatten uttala det omdömet,
att regeringens handläggning av
frågan närmast kommit denna att framstå
som en bricka i ett dagspolitiskt
spel, betingat av koalitionens trassliga
förhållanden.

Då vi bland annat som en följd av
folkomröstningen fick möta en socialdemokratisk
minoritetsregering i höstas,
uttalade jag inför inviten till förhandlingar
i pensionsfrågan mina tvivel om
att man verkligen syftade till att uppnå
samförstånd. Jag ställde frågan, om
inte socialdemokraterna närmast avsåg
att använda pensionsfrågan som sprängämne
för att återvinna förlorad terräng.

De förhandlingar som därefter under
månader fördes på partiledarplanet resulterade
i den parallellt med förhandlingarna
avfattade proposition som vi
nu behandlar och som bekräftar mina
tidigare uttalade farhågor. Den krumelur
om utträdesrätt ur tilläggspensionssystemet,
som hakats på det ursprungliga
förslaget, är inte ägnad att förändra
bilden. Skulle någon alltjämt vara i
tveksamhet om den innersta avsikten
med det hela borde han kunna känna sig
övertygad av den orimliga brådska som
in i det sista präglat detta ärendes handläggning,
på det att tidtabellen för den
åtrådda upplösningen av andra kammaren
skulle kunna hållas.

Den socialdemokratiska tidskriften
Tiden upphäver i sitt senaste nummer

— låt vara i ett helt annat sammanhang

— en talande suck: »De av den nuvarande
minoritetsparlamentarismen framtvingade
kortsiktiga taktiska övervägandena
ocli handlandet skapar självfallet
inga förutsättningar för en bred debatt
om samliällsåtgärdernas utformning på
längre sikt. Politiken biirs för närvarande
mycket litet upp av planer för fram -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

tiden utan det gäller snarast att komma
fram till en temporär lösning av de för
stunden mest överhängande problemen.
»

Det är i denna, säkert ganska riktigt
beskrivna, atmosfär vi inbjuds att fatta
ett beslut, djupt ingripande i samhällsekonomien
för framtiden och så konstruerat,
att det skall snart sagt för evigt
binda kommande generationers handlingsfrihet.

Jag påtalade nyss brådskan vid ärendets
handläggning. Den har bl. a. tagit
sig det uttrycket, att man inte ansett sig
kunna avvakta slutresultatet av den Åsbrinkska
kommitténs utredning om pensionsreformens
samhällsekonomiska
verkningar. Den skall nu komma som
jästen efter brödet! Hittills har kommittén
endast avgivit en promemoria,
som koncentrerar sig kring fondförvaltningen
enligt det i propositionen upptagna
alternativet, under uttryckligt
framhållande av att den därmed på intet
sätt tagit ställning till frågan, huruvida
en tilläggspension, reglerad i lag
samt av den omfattning och med den
pensionsnivå som föreslagits, är lämplig.
Vidare heter det att kommittén i
sitt hittillsvarande arbete icke heller gått
in på att väga de för- och nackdelar,
som ur de synpunkter, kommittén har
att beakta, kan vara förenade med de
olika alternativ för tilläggspensioneringens
ordnande som framförts.

Remissinstanserna fick inte stort mer
än fjorton dagar på sig för att yttra sig
över promemorian, och särskilda utskottet
har endast fått del av yttrandena i
stencilerat skick och i starkt förkortat
sammandrag. Jag erinrar om att även
allmänna pensionsberedningens förslag
på sin tid tillkom under mycket stark
forcering och att remisstiden för detta
betänkande inskränktes till sex veckor.

Nog är det väl ändå något ganska
oerhört, att i denna till sina verkningar
sekuliira fråga kräva beslut av riksdagen,
innan den utredning om dessa verkningar,
vilken regeringen själv funnit
erforderlig, hunnit avslutas och att, om
riksdagen vägrar i vändningen, begära

att folket i val skall i extra ordning ta
ställning till frågan.

Striden gäller i allt väsentligt den lagfästa,
obligatoriska tilläggspensioneringen.
I fråga om grundskyddet — folkpensioneringen
— har alltifrån allmänna
pensionsberedningens förslag av år 1957
i stort sett rått enighet. Det parti, jag
företräder, hävdar den principiella uppfattningen,
att i och med förstärkningen
av folkpensionerna, däri inbegripet
familje- och invalidpensioner, bär staten
gjort sitt. Därutöver erfordras statens
medverkan endast för sådana åtgärder,
genom lagstiftning eller eljest,
som behövs för att möjliggöra värdebeständighet
åt genom frivilliga överenskommelser
tillkomna pensionsanordningar.

Detta är vad som utgjorde det s. k.
alternativ 3 i pensionsomröstningen.
Herr Wahlund bär nyss förklarat, att
centerpartiet på denna punkt står kvar
vid alternativ 2. Ja, detta var ju dock
förbundet med en statlig försäkringsanordning
med pensioner på upp till 3 00h
kronor för hela det svenska folket med
statsunderstödd värdebeständighetsgaranti.
Det förslaget är ju nu borta, och det
är ägnat att visa — om också på detta
sena stadium — att själva grundtanken
i det s. k. alternativ 2 var väsentligen
densamma som i alternativ 3. Men att
denna gemensamma uppfattning till vad
pris som helst skulle delas upp på två
olika frågor i folkomröstningen var ju
betingat av den politiska situation som
då rådde. Det visade sig också, att tack
vare uppsplittringen på de tre frågorna
blev det sedermera möjligt att manipulera
med röstsiffrorna i folkomröstningen
på ett sätt, som har varit högst missvisande.
Man påstår ju från den socialdemokratiska
sidan att det finns majoritet
för dess tvångslösning, trots att det
stod 50 procent, som inte ville ha någon
tvångslösning, mot 45 procent för
en sådan.

Redan den planerade förstärkningen
av folkpensionerna innebär åtaganden
av utomordentlig räckvidd efter våra förhållanden.
Jag förstår väl, att många på
goda grunder ställer sig frågan, om vi

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

ång. ändring i lagen ont folkpensionering
verkligen kan ta på oss dessa ökade förpliktelser
utan våda för vår samhällsekonomi.
Farhågorna har inte blivit mindre
efter den fortgående försämringen av
vårt statsfinansiella läge, som ju bär vittne
om att vi inte kunnat smälta ens vad
vi redan lagt för oss på tallriken. Statsministern
har nyligen velat inkassera
enigheten kring folkpensionsreformen
som ett uttryck för en stark tillit till Sveriges
ekonomiska styrka i dag och i framtiden.
Det är emellertid en sanning med
mycket stor modifikation. För egen del
måste jag bekänna, att jag inte skulle ha
ansett mig kunna medverka till beslutet,
om jag haft att utgå från en fortsatt ekonomisk
politik efter de linjer som fört oss
till det läge, där vi i dag befinner oss.
Däremot tror jag på våra potentiella möjligheter
för framtiden under förutsättning
att de blir väl tillvaratagna genom
en produktions- och sparvänlig politik
med inriktning på skyddat penningvärde.
Endast på grundval av en sådan politik
tror jag oss om att kunna bära denna nya
börda, som vi i och för sig gärna ville
ta på oss med hänsyn till det angelägna
syftet.

Även om högerpartiets representanter
i särskilda utskottet i vad avser folkpensioneringen
har ansett sig kunna i stort
sett biträda utskottsutlåtandet sådant det
nu föreligger, har vi, som framgår av de
av mig jämte herrar Cassel och Ahlberg
avgivna reservationerna, på vissa punkter
inte kunnat dela utskottets inställning.

I fråga om de inkomstprövade kommunala
bostadstilläggen har utskottet visserligen
uttalat, att den nu förslagna
standardförbättringen av folkpensionerna
torde kunna underlätta en successiv
avveckling av dessa tillägg. Utskottet
anser sig dock under hänvisning till vad
departementschefen yttrat i propositionen
icke höra i detta sammanhang och
på pensionsfrågans nuvarande stadium
ta ställning till de kommunala bostadstilläggen.
.lag och mina medreservanter
tillmäter frågan om avveckling av de inkomstprövade
bostadstilläggen stor betydelse,
då de verkar hämmande på arbetsvilja
och sparande och på utvecklingen

m. m.

av pensionering i andra former. För att
tiden inte skall försittas föreslår vi en
framställning till Kungl. Maj:t om en
plan för successiv avveckling av statsbidragen
till kommunala bostadstillägg att
föreläggas riksdagen före utgången av år
1959. Avvecklingen bör ske i takt med
framtida höjning av ålderspensionen och
med den riktpunkten att några statsbidrag
för ändamålet inte skall utges för
tiden efter den 1 juli 1968.

I syfte att stärka folkpensionens finansiering
med avgifter har högerreservanterna
vidare ansett, dels att utskottet
bort till täckande av de merkostnader,
som det nu föreslagna familjeskyddet
inom folkpensionens ram föranleder i
jämförelse med propositionen, föreslå
en höjning av folkpensionsavgiften med
1/2 procent från och med ingången av
år 1960, dels att utskottet bort uttala sig
för en höjning av folkpensionsavgiften i
övrigt till 6 procent senast från och med
ingången av år 1963. Slutligen har vi
yrkat, att åldersgränsen för barn både
vid änkepension och barnpension skall
fastställas till 16 år. I högermotionen har
yrkats samma maximiålder som nu föreslås
av utskottet eller 19 år. Därvid hade
dock förutsatts att barnpension inte skulle
utgå efter 16 år till barn, som har inkomst
av förvärvsarbete överstigande
2 000 kronor. Då detta emellertid skulle
medföra en inkomstprövnings alla olägenheter
och då det övervägande antalet
barn redan i 16-årsåldern har icke obetydlig
förvärvsinkomst, har vi ansett det
riktigt att gränsen sätts vid 16 år.

Jag har nyss framhållit, att vi redan av
principiella skäl motsätter oss en obligatorisk
tilläggspensionering. Vi betraktar
det som en solidarisk plikt att under statens
medverkan sörja för det grundläggande
skyddet vid försörjningsoförmåga.
För åstadkommande av detta skydd pressas
våra resurser till ytterlighet genom
den nu föreslagna folkpensioneringsreformen.
Naturligtvis föreligger alltjämt
ett behov för många människor alt få
detta grundskydd förstärkt, men det bör
i fortsättningen som hittills ankomma på
dem själva alt enskilt eller gruppvis sörja
härför. Det är icke fråga om social -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

politik utan om hur de enskilda människorna
skall disponera över sina inkomster.
Så skiftande som situationerna här
är, framstår det som en orimlighet att
lägga dem alla under en schablon. Med
det intresse som numera uppenbarligen
finns att följa dem i spåren, som redan
tidigare valt att uppbära en del av sin
arbetsförtjänst i form av pension, finns
det efter den nu aktuella folkpensionsreformen
— i synnerhet sedan allt av inkomstprövning
kommit bort — goda förutsättningar
för motsvarande anordningar
inom arbetsmarknaden i stort. Det ger
visserligen inte en lösning genom ett
trollslag, de otåliga till behag, men i gengäld
en lösning, som blir så mycket mera
betryggande genom att den får växa
fram på ett naturligt sätt med anpassning
till individuella och ekonomiska förutsättningar.
Det förefaller för övrigt som
om man i Norge bestämt sig för att följa
denna väg, närmast på initiativ av därvarande
DO, om jag är riktigt underrättad.

Jag nämnde ordet trollslag. Det är
vad som karakteriserar regeringsförslaget
om tilläggspensionering. Vad är det
annat än illusionism, när man söker leda
människornas tankar i den riktningen,
att vad som bjudes är mer eller
mindre gratis? Arbetsgivaren betalar.
Man räknar tydligen med att den enskilde
bara skall se efter vad han själv får
i pension och konstatera, att det är ju
gentilt värre, utan att ha möjlighet eller
förmåga att bedöma, vilka verkningar
förslaget i stort kommer att få för samhällsekonomien
och därmed för honom
själv. Särskilt lockande bör regeringsförslaget
te sig för dem, som har högst
20 år kvar till pensionsåldern. Mot betydligt
lägre avgifter än i fullfunktionsstadiet
och avkortad intjäningstid får de
en överkompensation, som kan motsvara
ett kapitalvärde på upp till 100 000 kronor
och däröver per man, vilket allt
skall betalas av kommande generationer.
Och alldeles särskilt lockande bör förslaget
te sig för dem, som redan har sin
pensionsfråga löst på tillfredsställande
sätt. Ju bätire de har den löst, dess
bättre kommer det att ställa sig för dem.

De får ta med sig redan intjänad pensionsrätt
och kliva in i det nya systemet
med dess överkompensation, vilket
kan leda till groteska resultat, inte minst
i betraktande av att anspråk dessutom
kan komma att resas på löneförhöjningar
motsvarande vad som tidigare årligen
erlagts i dryga pensionsavgifter både av
dem själva och av arbetsgivaren. Det är
nog riktigt uträknat, att det för ett okritiskt
sinne skall mycken motståndskraft
till för att inte falla för sådana frestelser.
Även i andra hänseenden kan grava
anmärkningar riktas mot det föreslagna
systemet ur ekonomiska, sociala och
rättvisesynpunkter. Jag kan inte ta upp
tiden med att gå in på detaljer, utan
hänvisar till de borgerliga reservationerna
och till vad som redan har yttrats
av dem som före mig uppträtt i denna
talarstol.

Hur som helst, kalaset skall betalas,
och det överlåtes med varm hand åt
dem, som kommer efter oss. Är det så
säkert, att de är beredda att inlösa de
växlar, som nu ställes ut? Ja, säger
man, se på folkpensionen, den betalas
också genom ett fördelningssystem. Jag
har redan betonat, att när det gäller
allas lika grundskydd, står vi inför en
förpliktelse, med vilken vi känner solidaritet.
Annorlunda ställer det sig när
det gäller pensioner, graderade efter löner
upp till 30 000 kronor, där det stora
flertal, som är i förvärvsarbete avsevärt
längre tid än de för rätt till folkpension
föreskrivna 30 åren och dessutom har
en relativt jämn lönekurva, d. v. s. arbetare
i gemen, påtagligt missgynnas i
förhållande till övriga företrädesvis högre
löntagare. Om man tillika tar i betraktande,
att människor med vanliga
inkomster kommer att belastas med skatter
och avgifter till bortåt 50 procent,
därav åtminstone 20 procent för pensionsändamål,
förefaller det i hög grad
befogat att ifrågasätta systemets hållfasthet
i längden och därmed också den
utlovade hundraprocentiga värdebeständigheten.

I fråga om tilläggspensioneringens
samhällsekonomiska verkningar svävar
vi i ovisshet. Pensionskommitténs utred -

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring'' i lagen om folkpensionering m. m.

ning härom har, som jag tidigare påpekat,
inte fått avslutas. Utgångsläget är
utomordentligt ogynnsamt. Vi känner alla
till att budgetutsikterna för de närmaste
åren är mörka och att vi ännu är
långt ifrån att behärska det inflationistiska
draget i vår ekonomi. Regeringen
står nu beredd att springa ifrån det hela
utan att ens ha lämnat en antydan om
hur man tänker få debet och kredit att
gå ihop för kommande budgetår. Det betraktas
tydligen som en fråga utan intresse
för valmännen. — Pensionskommittén
framhåller — och där kommer
jag till ett citat som herr Wahlund redan
anfört, men som även jag behöver
för mitt resonemang — att den ifrågasatta
väsentliga höjningen av pensionärernas
levnadsstandard endast kan beredas
utrymme inom samhällsekonomien,
om andra refomer, andra privata och
offentliga behov makas åt sidan i tillräcklig
mån. Ja, vilka är nu dessa andra
reformer och behov? Jag efterlyser dem,
liksom herr Wahlund gjorde. Därom vet
vi faktiskt ingenting. Från olika håll har
också under ärendets tidigare stadier
tryckts hårt på nödvändigheten att skapa
översikt över föreliggande behov och
åstadkomma en gradering, innan ställning
tas till pensionsfrågan. Inte ett försök
i den riktningen har hittills gjorts,
om man inte kan i viss mån räkna långtidsutredningens
prognos som ett sådant.

Om pensionsreformen nu skall lösas
efter regeringens recept med prioritet
framför allting annat, har vi ingen aning
om vad som måste bort för att skaffa
nödigt armbågsrum åt pensionerna.

.Tåg har tidigare i mitt anförande givit
uttryck åt den uppfattningen att vi, för
att kunna bära bördan av de nya folkpensionerna,
måste förutsätta en produktions-
och sparvänlig politik med
inriktning på skyddat penningvärde.
Hur kommer det att verka, om till denna
börda kommer tilläggspensionering
enligt regeringens modell? Ja, inte annat
än jag kan förstå, blir inte bara belastningen
så mycket större utan även
möjligheten att föra en produktionsoch
sparvänlig politik äventyrad. Där -

med kan även folkpensionerna komma
i farozonen. Det står klart att i och med
tilläggspensioneringen kommer en väsentlig
del av det privata sparandet att
bortfalla. Redan nu kan minskning skönjas
i fråga om tecknande av försäkringar.
För att motväga detta bortfall har
till tilläggspensioneringssystemet fogats
en i och för sig icke nödvändig fondbildning,
som åstadkommes genom att
för varje år uttaxeras högre avgifter än
som erfordras för att bestrida det årets
pensioner. Med de i propositionen föreslagna
avgifterna, som tills vidare endast
planerats för tiden t. o. m. år 19G4, skulle
fonden vid slutet av det året uppgå
till 3,9 miljarder, alternativt 4,5 miljarder
kronor, under förutsättning av 1,5
procent årlig realinkomststegring. Jag
instämmer i vad herr Wahlund tidigare
sagt på denna punkt, nämligen att det
innebär en väsentlig reducering i de
planer, som pensionskommittén utgick
från då den avgav sitt yttrande. Enligt
pensionsberedningen beräknas emellertid
fonder under olika antaganden år
1990 komma att uppgå till 30, 45 eller
50 å 60 miljarder. Att döma av pensionskommitténs
utredning skulle trots fondbildningen
det totala sparandet komma
att minska. För ökad produktion krävs
emellertid ökade investeringar, och för
ökade investeringar krävs ökat sparande.
Det är inte bara så, att vi på vårt
håll inte tror på möjligheten att lösa
sparandets problem genom ett tvångssparande
av angivet slag; vi kan över
huvud taget inte tänka oss att medverka
till samhällets omdaning i den riktning
som skulle följa i spåren. Man skulle här
komma in på en anordning, diir det varje
år skulle ankomma på regeringen att
bedöma hur mycket, utöver vad som behövs
för pensionsändamål, arbetsgivarna
skall åläggas alt betala i tvångssparande.
Det skall kopplas in såsom ett
led i den ekonomiska politiken att från
tid till annan bedöma vad man anser vara
möjligt att ta in såsom en ny slags
skatt. Om riksdagen skall få vara med
och bestämma den saken är ingenting
sagt. Man tillskapar i alla fall här cn ny
ordning för uttaxering av en skatt i svf -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering in. m.

te att åstadkomma en statlig fondbildning.
Denna skatt lägger man på arbetsgivarna,
och väl också på de fria företagare,
som kan känna sig lockade av
det nya systemet, som ju numera öppnas
även för dem.

Jag nämnde att vi över huvud taget
inte kan tänka oss att medverka till
samhällets omdaning i denna riktning.
Ty även om pensionskommittén föreslagit
vissa uppmjukningar i fråga om
fondförvaltningen, kvarstår det faktum,
som professor Erik Lundberg, själv
medlem av kommittén, nyligen givit uttryck
åt på sätt herr Wahlund redan
åberopat. Jag tycker att citatet är så värdefullt,
att det kan upprepas, och även
göras litet fylligare än i herr Wahlunds
anförande. — Professor Lundberg säger
alltså: »Obligatorielinjens pensionsfond
— eller fonder — skulle komma att förvaltas
av ett fåtal personer, under kontroll
av ett fåtal och i nära samarbete
med ett fåtal maktägande personer inom
regering och riksbank. Hur utmärkta
dessa personer än må vara eller bli, och
hur många finurliga spärregler man än
inför, så ger en maktkoncentration över
kapitalmarknaden av den omfattning,
som ovan åskådliggjorts» — i hans uppsats,
ur vilken detta citat är hämtat
—- »anledning till alltför stora frestelser
och alltför goda möjligheter till styrning
av samhällsekonomiens investeringar
i strid med enskilda inkomsttagares
och konsumenters intressen. Kapital-
och kreditmarknaden kan helt enkelt
inte fungera effektivt som marknad
med en dominerande stor pensionsfond
under offentlig kontroll.»

Där har vi kommit fram till det verkligt
avgörande, det som väl ändå kan
sägas utgöra den markerade skiljelinjen
i svensk politik, nämligen om man å ena
sidan tror på ett samhälle av tvångskaraktär,
eller å andra sidan på det på liberal
grund framvuxna samhälle, som
vi ändå, trots alla försök att komma
det till livs, alltjämt har.

Detta är således vad vi inbjudes att
medverka till genom det föreliggande
förslaget till lösning av vad som kallas
pensionsfrågan. Det framstår som

en biprodukt men torde för upphovsmännen
vara pudelns kärna. Jag är övertygad
om att den överväldigande delen
av Sveriges folk — hur angelägna många
än må vara om goda pensioner — skall,
om de förmår att inse sammanhanget,
betacka sig för att få pensionerna till
detta höga pris.

Herr talman! Det är i och för sig en
stor sak, att vi nu i enighet kan genomföra
en väsentlig förstärkning av åldersoch
familjeskyddet inom folkpensionens
ram. När, som vi hoppas, i en nära framtid
en förbättring av invalidpensionerna
kan tillkomma, har vi fått ett grundskydd
på lika villkor för hela vårt folk,
som torde sakna motstycke på annat håll
i världen.

När vi kommer över till den av regeringen
föreslagna tilläggspensioneringen,
förbytes enigheten i starka motsättningar.
Regeringen har velat ha det så.
Samma regering, som fört oss in i det
besvärliga läge, där vi i dag befinner
oss, vill nu som en avledningsmanöver
låsa fast samhällsekonomien för kommande
generationer enligt ett socialistiskt
diktat med kommunistiskt stöd.
Det återstår att se, om denna hasard
skall lyckas eller vår demokrati skall
visa sig sund nog att låta den nuvarande
regimens sirensånger bli dess svanesång.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de reservationer, på vilka jag jämte
herrar Cassel och Ahlberg återfinnes.

I detta anförande instämde herrar
Domö (h), Eskilsson (h), Sveningsson
(h), Arrhén (h), Gustaf Henry Hansson
(h), Arvidson (h), Hagberg (h), Yngve
Nilsson (h) och Ebbe Ohlsson (h).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman: Herr Aastrup slutade
sitt anförande med att konstatera, att
det blåste friska vindar i pensionsfrågan.
Jag förmodar att han hade i åtanke,
att varje gång folkpartiledaren Ohlin
kom in i utskottet gick han och öppnade
fönstret. Vindarna nådde aldrig
upp till ordförandeplatsen, men jag såg

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

att de, som satt närmare till, lmttrade i
de friska vindar som folkpartiledaren
släppte in. Det var nämligen inga vårfläktar.
Det var fortfarande vinterns kyla,
som ingen egentligen uppskattade.

Det är sant att de friska vindarna har
blåst bort hela trean. Men är det inte
riktigt, herr Wahlund, att de blåst hort
något av tvåan också? Visserligen är
det väl så, att när nu centerpartiet krafsat
undan höstlöven, är det mesta kvar
av det orealistiska i centerpartiets inställning
till tilläggspensionsfrågan, men
man har ju där fortfarande kvar sitt stora
intresse för förbättrade folkpensioner.

Herr Ewerlöf säger i sitt anförande,
att regeringen vill utnyttja pensionsfrågan
i den politiska maktkampen. Ja, men
är den ensam om det? Det finns ju tre
partier, som har slutit en överenskommelse
om motstånd in i det sista, och de
skall alla falla med stövlarna på. Inte
är det väl pensionsfrågan, som ligger
bakom denna enighet. Det finns väl mycket
mer som talar för att det är den
politiska maktkampen, som åstadkommit
denna stora enighet. Herr Wahlund
har bär i dag t. o. in. deklarerat, att centerpartisterna
i slutomgången kan komma
att rösta med ett förslag, som de
själva yrkat avslag på i sin reservation.
Så nog finns det väl ändå politik med i
spelet!

Herr Ewerlöf ondgjorde sig över att
de ekonomiska konsekvenserna av införandet
av eu tilläggspensionering inte
är utredda — det har varit så brådskande,
att man inte har haft tillfälle att invänta
den Åsbrinkska kommitténs utredningar.
Jag vet inte, om jag skall ta
herr Ewerlöf på allvar, när han uttalar
så stora betänkligheter mot införandet
av eu tilläggspensionering, eftersom det
inte iir den som kommer att bli den stora
påfrestningen på samhällsekonomien,
i varje fall inte under den tidsperiod
vi närmast kan överblicka. Det iir folkpensionsförbättringen
— som alla är
(iverens om —• som kommer att medföra
denna belastning, och när det gäller
denna fråga har samtliga de borgerliga
partierna varit överens om att nu som

3 Första kammarens protokoll It)5<S. Nr 17

tidigare bjuda över och bjuda över väsentligt.

Tilläggspensionskostnaderna år 1965
kommer enligt beredningens förslag att
röra sig om cirka 150 miljoner kronor
om året, 1970 om 500 miljoner kronor.
År 1968 uppgår folkpensionskostnaderna
till något över 4 miljarder kronor, men
ändå bär såväl centerpartiet som folkpartiet
behov av att tio år dessförinnan
liksom stryka under att dessa kostnader
bör stiga även efter denna tidpunkt.
Utskottet säger att det beslut, som i dag
fattas och som avser folkpensionsstegringen
fram till år 1968, inte innebär att
man med detta har spikat folkpensionsnivån
för tid och evighet. Men visst blir
det väl tillfälle att ta ställning till frågan
ytterligare efter denna tid, när vi
kommer närmare den. Det måste ju vara
en känsla av tomhet i de egna argumenten
som gör att man har behov att
hänga sådana deklarationer på sin
ståndpunkt i folkpensionsfrågan, där vi
allesammans är överens om att väsentliga
förbättringar skall ske. Lägg märke
till att förslaget om dessa starka höjningar
av folkpensionerna har sin grund
i den tilläggspensionering, som beredningen
föreslog och som man räknade
med i mycket liten utsträckning skulle
komma folkpensionärerna till godo!
Därför var det nödvändigt att i samband
med införandet av en sådan tillläggspensionering
sörja för att folkpensionerna
starkt förbättrades.

År det misstanken hos centerpartiet,
att sedan en sådan tilläggspensionering
vunnit någon effekt, intresset för folkpensioneringen
skall minska, som gör
att man redan nu vill ha ett understrykande
av att höjningar skall ske även
efter år 1968? Jag tror inte att något
parti behöver ha någon känsla av att
folkpensionärerna skall skjutas undan i
en utveckling, som skulle innebära ett
utrymme också för tilläggspensioner.
Det kommer även efter införandet av
ett sådant system att finnas tillräckligt
många, som inte bär någonting annat att
leva på än just folkpensionerna, därför
att de inte bär blivit i tillfälle att ansluta
sig till en tilläggspensionering och

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

icke själva utnyttjat möjligheten att
teckna en individuell sådan. Jag tror
inte att man behöver hysa någon ängslan
för att folkpensionärerna skall mista
det politiska inflytande de redan har
i vårt samhälle. Det kommer alldeles säkert
att bestå, även om vi får en tillläggspensionering.

Herr Ewerlöf har också uttalat farhågor
för att sparandet kommer att minskas
i samhället efter det att en tilläggspensionering
har införts. Jag tror att
han har rätt i att det är naturligt att de
nuvarande pensionsinrättningarna får
känning av en viss minskning. Men om
tilläggspensioneringen tar sig uttryck i
ett minskat sparande därutöver är inte
alldeles säkert. Det finns i varje fall i
dag ingenting som talar för att de, som
har sin pensionsfråga ordnad, sparar
mindre än de, som inte har det. Jag tror
därför att om man vill vara rent objektiv,
får man säga att det inte föreligger
så starka skäl för att utgå ifrån att allt
sparande skall minskas; de verkliga pessimisterna
tror att sparandet helt skall
upphöra, eftersom löntagarna i gemen
får sin pensionsfråga löst. Jag tror att
det är att vara alltför pessimistisk.

Herr Ewerlöf hade också bekymmer
över fondförvaltningen vid en tilläggspensionering
av sådant slag som regeringen
föreslår. Enligt professor Lundberg
kommer det att bli ett mycket litet
fåtal som sitter och bestämmer över
denna fond, och detta måste naturligtvis
innebära vissa risker enligt herr
Ewerlöfs mening — alltför stor makt i
ekonomiskt avseende överflyttas under
statens kontroll.

Hur är det, herr Ewerlöf, vid våra försäkringsinrättningar?
Hur många är det
som verkligen bestämmer i dessa? Det
är ett mycket litet fåtal, och försäkringstagarna
bär ett ytterst litet inflytande på
fondförvaltningen. Enligt min mening
kommer det att finnas betydligt större
möjligheter för folk i allmänhet att ge
sin mening till känna, om förvaltningen
av en sådan fond det här är fråga
om skulle skötas så, att det finns anledning
till anmärkning. Jag tror följaktligen,
att dessa invändningar är baserade

på en alltför ensidig syn på sådana ting,
som det här är fråga om. Det finns skickligt
folk, som kan stå till förfogande för
förvaltningen av en fond av det här slaget,
och det finns säkert skickligt folk,
som kan följa utvecklingen och ge sin
mening till känna, om någonting sker
som inte är tillfredsställande.

Innan jag övergår till att behandla utskottsförslaget
och en del synpunkter,
som framföres där, skulle jag vilja peka
på ytterligare en sak.

När man diskuterar frågor av det här
slaget skall man inte glömma bort, att
mycket av det som lägges fram så att säga
för granskning egentligen är orealistiskt.
Man talar om att orättvisor uppkommer
i ett pensionssystem enligt den av utskottet
förordade fördelningsmetoden på
grund av de olikheter, som kan uppstå i
fråga om intjänandetid och de förmåner,
som ges under övergångsåren, som är
kortare än den tid som erfordras senare,
när systemet trätt i full effekt. Men man
glömmer då alldeles den orättvisa, som
nu råder, när det stora flertalet löntagare
helt saknar pensionsrätt.

När man vidare såsom ett varnande
exempel framför den frikostighet, som
man tänker utöva gentemot de högre inkomsttagarna,
alltså de som har ett inkomstläge
från 20 000 till 30 000 kronor,
glömmer man alldeles bort, att flertalet
av dem redan har pensionsrätt och att
det mesta av den pensionen erhålles på
produktionens bekostnad. De som tycker
att premiereservsystemet är ett system
framför alla andra talar nämligen så, som
om var och en av dessa pensionstagare
betalade sin pension helt och hållet. I
verkligheten betalar de ju bara en del av
avgifterna, och den delen är maximerad.
Den som har en skarpt stigande lönekurva
betalar en ytterst liten del av pensionskostnaderna
och inte alls den hälft
som man ursprungligen tänkt sig. Arbetsgivaren
får skjuta till mycket stora belopp,
om lönehöjningar beviljas under
den del av intjänandetiden, då det kostar
mycket att få en pension för de beviljade
lönehöjningarna.

Allt detta betraktas som naturligt av
dem, som har pensionsrätt antingen i det

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

allmännas tjänst eller enligt det enskilda
pensionssystemet. Det är ingen människa
som tänker på att det kan utgöra en
orättvisa mot dem som aldrig får någon
pension. Men blir det orättvisor i ett
lagfäst pensionssystem, där alla har möjlighet
att intjäna pension, måste dessa
orättvisor vara mindre än de som redan
existerar.

Det blir väl en lång och stor debatt i
den här frågan, och det blir väl möjligheter
att komma tillbaka i debatten. Jag
tänker därför, herr talman, gå över till
att anföra en del synpunkter, som i huvudsak
anknyter till vad utskottet har
yttrat i de olika avsnitten.

Utskottet har delat upp sitt utlåtande
angående förbättrad pensionering i tre
huvudavsnitt. Det första avser frågor
rörande folkpensioneringen, det andra
tilläggspensioneringen och det tredje
slutligen motionsvis framförda förslag
dels om sparfrämjande åtgärder eller utredning
angående dylika åtgärder i syfte
att stimulera sparande i olika former
med speciell inriktning på ålderdomsskydd
och dels även om värdesäkring
av sådant sparande.

Utskottet är enhälligt i sin tillstyrkan
av propositionen i vad den avser målsättningen
för den framtida folkpensionsförbättringen.
Folkpensionerna skall i anslutning
Därtill höjas, så att de 1968 uppgår
till 3 600 kronor för ensamstående
pensioniirer och till 5 400 kronor för äkta
makar, som båda uppbär folkpension.

Utskottet tillstyrker också propositionsförslaget,
att folkpensionerna skall,
räknat från den 1 juli innevarande år,
höjas med 150 kronor för ensamstående
pensionär och med 240 kronor för äkta
makar. Även höjningen av hustrutilllägget
med 120 kronor tillstyrkes.

I fråga om de inkomstprövade delarna
av folkpensionen — de s. k. hostadstillläggcn
— anser sig utskottet inte i detta
sammanhang och på pensionsfrågans nuvarande
stadium kunna ta ställning till
en framtida avveckling av dessa inkomstprövade
tillägg.

Vad beträffar familjcpensioneringen
bär utskottet funnit skäl tala för eu ytterligare
förbättring därav utöver vad som

har föreslagits i propositionen. I anslutning
till föreliggande motionsyrkande
tillstyrker utskottet sålunda, att änkepensionen
från och med den 1 juli 1960 liöjes
till den nivå, som gäller för ensamstående
pensionär, samt att den utgår utan
inkomstprövning till den som blir änka
efter den 1 juli 1960. Åldersgränsen sänkes
från nuvarande 55 till 50 år med rätt
till reducerad änkepension för dem, som
vid mannens frånfälle är i åldern 36—
49 år. För dessa åldersklasser reduceras
pensionen med en femtondel för varje år,
varmed åldern understiger 50. Dessa bestämmelser
gäller änkor utan barn. För
änkor, som har barn under 19 år i hemmet,
utgår full änkepension oavsett åldern
vid änkeblivandet.

För dem som blivit änkor före den 1
juli 1960, de s. k. övergångsfallen, gäller
enligt förslaget de höjda pensionsbeloppen,
de nya åldersvillkoren och de
generösare bestämmelserna för änkor,
som har barn under 19 år i hemmet. I
samtliga dessa fall kvarstår dock inkomstprövningen
tills vidare. Utskottet
föreslår emellertid en snabbutredning
angående lämpliga övergångsbestämmelser.

Barnpensionen föreslås utgå med 1 000
kronor per barn från den 1 juli 1960 till
barn som mist sin huvudsakliga försörjare.
Barnpensionen föreslås utgå utan inkomstprövning
och tillkomma även barn,
vars huvudsakliga försörjare avlidit före
den 1 juli 1960. Här finns det således
ingen skillnad i fråga om rätten till barnpensionerna.

Det har i den debatt som förts angående
utskottets förslag rörande familjepensioneringen
framhållits, att regeringen
tvingats uppge sitt motstånd mot
den ytterligare förbättring av familjepensionerna,
som motionärerna yrkat
på. Det ligger någonting av frigjord historieskrivning
iiver ett sådant uttalande.
Propositionen bygger på pensionsberedningens
förslag i denna del. Vid
de partiledaröverläggningar som ngt
rum i pensionsfrågan har såvitt jag känner
till icke från något håll framförts
förslag eller önskemål om höjning av
familjepensionsbeloppen utöver vad be -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

redningen föreslagit. De förbättringar,
som i detta avseende föreslås i de tre
partimotionerna, måste därför härleda
från de sainförståndsförhandlingar som
fördes mellan oppositionspartierna efter
de strandade förhandlingarna i kanslihuset.
Resultat av dessa förhandlingar
har inte blivit kända förrän i samband
med avlämnandet av motionerna.

De förhandlingar som har förts mellan
delegerade från de i utskottet representerade
partierna i syfte att få enighet
om detaljerna i folkpensionsfrågorna
bär inte präglats av någon motvillighet
från något håll. Däremot har
kostnadsfrågan spelat en icke obetydlig
roll i förhandlingarna om de föreslagna
höjningarna av familjepensionsbeloppen.

Ett slopande av inkomstprövningen i
de s. k. övergångsfallen skulle nämligen
kosta betydligt över 100 miljoner kronor
om året. En så långt gående retroaktiv
tillämpning av de nya, generösare
bestämmelserna var det knappast någon
i utskottet, som fann motiverad, sedan
kostnadsfrågan kommit in i bilden. Vi
sökte någon form av generell gradering
av övergångsfallen, men måste slutligen
konstatera, att det material som stod till
förfogande icke gav någon sådan ledning
vid en eventuell differentiering,
att utskottet med detta som underlag
kunde komma med förslag i dylik riktning.
Frågan bör därför enligt utskottets
mening bli föremål för en snabbutredning,
så att man om möjligt löser
problemet om en övergång vid avvecklingen
av inkomstprövningen i familjepensionsdelen.

Regeringen har inte intervenerat på
sådant sätt i dessa förhandlingar, att det
verkat försvårande på möjligheterna att
nå samförstånd. Motsatsen är närmare
sanningen än påståendet om ett uppgivet
motstånd. Finansministern har naturligtvis
haft sina betänkligheter mot
alltför kraftiga kostnadsökningar, men
det är en helt annan sak.

Blind- och vårdtilläggen föreslås höjda
från nuvarande 1 000 kronor till
1 200 kronor, räknat från den 1 juli i
år.

Invalidpensioneringens utformning
bör enligt utskottets mening bli föremål
för en parlamentarisk utredning. Skulle
en sådan utredning dra ut på tiden, bör
förslag om provisoriska förbättringar
föreläggas riksdagen, exempelvis genom
en höjning av det icke inkomstprövade
grundpensionsbeloppet, vilket som känt
för närvarande är 200 kronor.

I fråga om finansieringen av de föreslagna
höjningarna av pensionsförmånerna
ansluter sig utskottet till departementschefens
förslag om en höjning
av folkpensionsavgiften till 4 procent
av den till statlig inkomstskatt taxerade
inkomsten från och med den 1 januari
1959. Avgift skall utgå på inkomst upp
till 15 000 kronor för såväl ogift som
för två makar.

Finansieringen på längre sikt får enligt
departementschefens mening prövas
senare. Utskottet delar denna uppfattning
och har i anslutning härtill icke
tagit ställning till det motionsvis
framförda yrkandet om en extra höjning
av avgiften med en halv procent
från 1960 för att man skall täcka kostnaderna
för den förbättrade familjepensionen.

Pensionsåldern är 67 år. Den är alltså
oförändrad. Utredning föreslås emellertid
beträffande möjligheten att uppskjuta
pensionsuttaget till en senare tidpunkt
med rätt till kompensation härför
genom en höjd pension, men också frågan
om förutsättningen för ett uttag avfolkpensionen
vid lägre ålder än 67 år
skall gå till utredning.

I detta avsnitt, herr talman, yrkar jag
avslag på alla de reservationsvis framförda
yrkandena, som avser de kommunala
bostadstilläggens avveckling, standardtillägg
på folkpensionsbeloppen efter
år 1968, åldersgränsen för barnpensionens
upphörande samt höjning av
denna pension i etapper upp till 1 200
kronor, vidare rätt till barnpension,
oavsett vilken av föräldrarna som avlidit,
samt att pensionen skall utgå med
dubbelt belopp, då båda föräldrarna gått
bort. I flera av dessa avsnitt innefattar
reservationerna ingenting annat än en
ändring av utskottets motivering. I vissa

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

fall avser de emellertid direkta yrkanden.

Centerpartiet menar att man kan nöja
sig med att utbetala barnpension intill
16 års ålder. Högern, som i egen motion
yrkat på en ålder av 19 år, bär ångrat
sig och anslutit sig till centerpartiets
mening i fråga om barnpensionen.
Så visst blåser det här och var i de olika
rum, där man utarbetar förslag i samband
med pensionsfrågan!

Jag har redan tidigare nämnt att utskottet
inte varit berett att ta ställning
till frågan om avvecklingen av de kommunala
bostadstilläggen. Utskottet finner
inte heller anledning att göra något
uttalande i fråga om folkpensionsbeloppet
efter 1968. Eftersom man i nuvarande
pensionssystem i regel har en ålder i
fråga om barnpensionen, som sträcker
sig upp till 19 år eller däröver, har utskottet
funnit det naturligt att vi i en
allmän pensionering också inför en åldersgräns
i fråga om barnpensioneringen
som nära anknyter till vad som gäller
i fråga om pensioneringen i övrigt.
Centerpartiets förslag att barnpensionerna
successivt skall höjas från det belopp
som föreslås första juli 1960, nämligen
1 000 kronor, så att de 1968 uppgår
till 1 200 kronor, har vi inom utskottet
inte funnit anledning ta ställning till i
detta sammanhang.

När det gäller kravet att barnpensionerna
skall utgå oavsett vilken av föräldrarna
som avlidit, och likaså att dubbelt
belopp skall utgå när båda föräldrarna
gått bort, är detta hittills oprövat.
I nu fungerande pensionssystem tilllämpar
man inte sådan ordning. Pensionsrätten
är i regel knuten till familjeförsörjaren.
Går familjeförsörjaren
bort, utgår försäkringen med det belopp
som finns angivet. Man kan naturligtvis
ha andra regler i en folkpensionering,
som är mera allmänna, men detta
är som sagt hittills oprövat, och i fråga
om kravet på dubbelt belopp när båda
föräldrarna avlidit har det inom utskottet
upplysts, att i sådana fall flertalet
barn på ett eller annat sätt är omhändertagna.
Utskottet har funnit det naturligt
att yrkandena i dessa båda av -

seenden blir föremål för utredning, innan
man tar ståndpunkt till huruvida
dessa krav skulle kunna tillmötesgås.

Utskottets överläggningar och beslut i
vad avser folkpensioneringen har präglats
av god vilja till samförstånd. Reservationerna
till detta avsnitt i utlåtandet
har också begränsats till detaljer i det
stora problemkomplexet. Resultatet av
utskottets arbete i denna del kan därför
betecknas som tillfredsställande.

Jag övergår nu till det avsnitt i utlåtandet
som rubricerats Tilläggspensioneringen.
Då vill jag omedelbart anmäla,
att inom detta område jordmånen
för samverkan har varit sämre. Resultatet
av utskottets arbete sådant det
här presenteras återspeglar detta förhållande.
Lotten har avgjort, vilken meningsinriktning
som haft att utforma utskottsutåtandet.
Tre reservationer till
detta illustrerar till yttermera visso den
stora splittring som alltjämt består i
fråga om tilläggspensioneringen. Folkomröstningen,
partiledaröverläggningarna
och de därpå följande särskilda
förhandlingarna mellan företrädare för
de tre oppositionspartierna har inte förmått
jämna vägen fram mot samförstånd
ens inom den krets, som representerar
motståndet mot lagfäst tilläggspensionering
eller pensionering enligt fördelningsmetoden.

Folkomröstningsresultatet har varit
föremål för särskilt studium i Göteborg
i syfte att försöka utröna, huruvida denna
omröstning visade annan fördelning
av de röstande på de olika förslagen än
fördelningen i vanliga politiska val. Resultatet
av undersökningen har inte
publicerats, men det har ändå sipprat
ut att betydande avvikelser kunnat
konstateras vid jämförelse med senaste
valresultat.

Sådana undersökningar har sannolikt
alltid sitt värde. Det skulle dock i detta
sammanhang ha varit av större intresse
om undersökningen hade inriktats på
att söka få fram fördelningen av de röstande
på de olika förslagen dels bland
grupper, som haft sin pensionsfråga
löst eller på grund av social ställning,
ekonomiskt oberoende eller av andra

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering

skäl inte haft behov av pensionsförsäkring
för egen del, och dels bland löntagare
utan ordnad pensionsförsäkring.
De senare fanns utan varje tvekan till
övervägande del bland de röstande på
linje 1, men hur många procent av dem
som röstade på något av de andra båda
förslagen skulle det faktiskt ha varit
intressant att ha kartlagt.

Striden om tilläggspensioneringen har
satt starka politiska krafter i rörelse,
folkomröstningen föregående år och nu
en till synes oundviklig upplösning av
andra kammaren. Ingendera av dessa åtgärder
är något vanligen förekommande
i svenskt politiskt liv! Visst är tilläggspensioneringen
en stor och ur ekonomisk
synpunkt betydande fråga, men man kan
väl ändå fråga sig om den är av den storleksordningen,
att det av den anledningen
skulle behöva mobiliseras så starka
krafter för att om möjligt hindra ett genomförande
på föreslaget sätt av frågan.

I kostnadsliänseende motsvarar tillläggspensioneringen
ungefärligen treveckorssemestern
plus den beslutade arbetstidsförkortningen
från 48 till 45 timmar
i veckan. Dessa reformer har beslutats
och till det väsentliga genomförts under
de senaste 20 åren. Jämsides därmed har
reallönen stigit med 60 å 70 procent. Det
är självklart att en tilläggspensionering
innebär en belastning på produktionen
och minskar utrymmet för lönehöjningar
under utbyggnadstiden. Det är ju medvetandet
härom som har föranlett förslaget
om en blygsam början och successiv
höjning av såväl avgifter som pensionsbelopp.

Nu är det emellertid inte längre kostnadsfrågan
i och för sig, som betraktas
såsom oöverstiglig. Folkpartiets pensionsförslag
innebär kostnader av ungefär
samma storleksordning. Det väsentliga
är, enligt folkpartiets propaganda,
den enskildes frihet att själv välja mellan
höjd lön eller pensionsrätt. Det finns
skäl för antagandet att överväldigande
flertalet av de anställda, som saknar pensionsrätt,
i folkomröstningen röstade på
förslag nr 1. Tilläggspensioneringen kommer
sannolikt i det väsentliga att bli en
löntagarförsäkring. Andra förvärvsarbe -

m. m.

tande har rätt att få vara med men kan
stå utanför om de så vill.

Varför vill då folkpartiet, som nu accepterar
lagfäst pensionsrätt, förvägra
löntagarna den pensionsordning, som de
har uttalat sitt förtroende för? Det kan
väl ändå inte vara så, att folkpartiet är
så starkt i tron på det allena saliggörande
i premiereservsystemet, att friheten
kommit i farozonen?

Det föreligger två avslagsyrkanden på
tilläggspensioneringen, högerns och centerpartiets.
Dessa avslagsreservationer
ligger så nära varandra i fråga om såväl
motivering som förslag till andra åtgärder
för att skapa trygghet på ålderdomen,
att det knappast är mer än partibeteckningen
som skiljer dem åt. Båda
vänder sig emot lagfäst pensionsrätt och
förmenar att tilläggspensioneringen bör
lösas individuellt och frivilligt. Statsmakterna
bör underlätta möjligheterna för
sådan frivillig försäkring och medverka
till dess värdebeständighet samt stimulera
sparande i egen fastighet, i rörelse
eller i bank för att genom ett sådant sparande
skapa trygghet för ålderdomen.

Utskottet uttalar i sitt utlåtande, att det
i regel överstiger den enskildes förmåga
att på frivillig väg lösa ålderdomsskyddet.
Jag vill tillägga att detta i synnerhet
gäller löntagarna i de inkomstskikt, som
har det största behovet av ett sådant
skydd. Däremot kan jag mycket väl tänka
mig att flertalet av dem högern känner
sig representera kan klara den saken,
i synnerhet om man lägger vikt vid sparande
i fastighet och i egen förvärvsverksamhet.
Trots jordbruksnäringens nuvarande
bekymmer över fjolårets missväxt
och risken för bestående avsättningssvårigheter
för vissa betydelsefulla produkter
är det väl ändå så, att jorden ger sin
ägare om inte en god, så dock tillräcklig
bärgning under de aktiva åren och,
jämte en förbättrad folkpension, trygghet
för ålderdomen. Det är kanske här inte
som det lät på 1930-talet i ett annat land
än vårt: »Kanoner eller smör.» Här är
det kanske fråga om pensioner och smör.

Det står kanske klart för de flesta att
innehav av fastighet eller egen rörelse,
och dit räknar jag också jordbruk, tving -

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ar fram ett sparande för amortering av
skulder, för underhåll eller för expansion
av något slag. Pensionsförsäkringsfrågan
kommer i andra hand och är heller inte
så aktuell, tv om allt går väl är ålderdomsskyddet
ändå väl förankrat.

Men låt mig ännu en gång understryka,
att det är orealistiskt att räkna med att
den miljonhövdade löntagargruppen skall
kunna skapa sin ålderdomstrygghet i ett
sparande av detta slag. Det vore väl också
underligt om riksdagen efter sammanlagt
mer än tio års utredningsarbete i syfte
att finna en lösning på frågan om allmän
tjänstepensionering skulle besluta
om vissa sparfrämjande åtgärder, men i
övrigt hänvisa frågan om ålderdomsskyddet
till att lösas genom frivillig pensionsförsäkring
eller enskilt sparande i annan
form.

Utöver det av utskottet tillstyrkta propositionsförslaget
avseende lagfäst rätt
till pension föreligger ytterligare ett positivt
förslag till lösning av pensionsfrågan,
nämligen det av folkpartiet i dess
reservation till utlåtandet förtydligade
motionsförslaget. Det finns därför inte så
stor anledning att orda alltför mycket
om högerns och centerpartiets negativa
inställning. De flesta, både här i kammaren
och utanför denna krets, har säkert
större intresse av att få utrett varför det
inte varit möjligt att av de båda föreliggande
positiva förslagen få ut någonting,
som kunnat godtas både av de stora intressegrupperna
och av riksdagen.

Folkpartiförslaget presenterades ju i
den starka borgerliga press, som står
folkpartiet nära, såsom det i alla avseenden
mest fulländade. Det erbjuder enligt
denna källa en samförståndslösning av
enastående kvalitet och slitstyrka och innefattar
allt vackert och ändamålsenligt
som över huvud tänkts, sagts och skrivits
i denna stora och vittfamnande fråga.
Lagfäst rätt till pension och därjämte
lagfäst rätt att avstå ifrån den mot
kontant betalning. Förslaget erbjuder i
stort sett samma pensionsnivå som i propositionsförslaget.
Full frihet föreligger
dock att välja pensionsnivå och pensionsålder.
Det uppgives innebära slörre rättvisa
mellan de försäkrade och bättre sä -

kerhet för fullgörande av gjorda utfästelser.
Återlånerätt för såväl arbetsgivare
som försäkrade i vidare omfattning än
vad propositionsförslaget förutsätter, och
slutligen alltsammans till billigare pris
än vad detta innebär och med uttalande
om att det till sina verkningar är mera
produktionsfrämjande än propositionens
av utskottet tillstyrkta förslag.

Utöver allt detta innehåller emellertid
förslaget samma krav på sparfrämjande
och värdesäkrande åtgärder för att underlätta
möjligheterna för alla som så
vill att ordna ålderstryggheten på annat
sätt än genom försäkring, som högern
och centerpartiet framför i sina respektive
reservationer. Folkpartiet kräver
dessa åtgärder som komplettering till
tilläggsförsäkringen. Högern och centerpartiet
vill ha åtgärderna i stället för en
sådan försäkring. Det kan möjligen få
finnas något vid sidan av folkpartiet,
men i varje fall ingenting över folkpartiet
i fråga om krav, och det är väl detta
som har föranlett att folkpartiet också
måste ha detta med.

Detta utgör endast ett axplock ur beskrivningen
av förslaget. Det innehåller
mycket mera av upp värdering i jämförelse
med propositionsförslaget eller nedvärdering
av detta. Beskrivningen för
osökt tanken till en gammal annonshistoria
från första världskrigets dagar. Annonsen
hade följande lydelse: »Potatisskal
och annat köksavfall uppköpes till
högsta pris; på samma ställe kan ett par
ungherrar få äta billigt.» — Det måste
vara något fel med annonsen eftersom
folk har roligt åt den, men det är inte så
lält att komma underfund med vad det är
för fel, blev kommentaren från en troskyldig
läsare.

Det är något fel med folkpartiförslaget
också, men det är inte alla som har kommit
underfund med det. Så fina cigarrer
finns inte, och fanns de, så skulle man
säkert inte behöva truga hort dem!

Det är fel i själva uppläggningen av
folkpari i för slaget, och därav följer att
motiveringen i väsentliga ting bygger på
verklighetsfrämmande förutsättningar.
Tilläggspensioneringen kommer att helt
domineras av anslutna löntagare. Lönta -

Nr 17

Onsdagen den 28 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

garna eftersträvar en sådan lösning av
frågan att försäkringen kan utvecklas att
bli grundläggande för en enhetlig löntagarpensionering.
Vi är inom utskottet på
det klara med att ett sådant önskemål
icke kan förverkligas omedelbart och i
ett sammanhang, ty pensionsfrågan är i
denna del en fråga på lång sikt, men
genomförandet och den vidare utvecklingen
av den bör ske med tanke på en
sådan målsättning. Detta innebär icke en
strävan till fullständig likställighet i fråga
om pensionsvillkoren i vad avser pensionsåldern,
intjänandetid och dylikt.
Vi är medvetna om att det kan behövas
vissa variationer i dessa avseenden.

Folkpartiförslaget är så konstruerat,
att det icke kan förväntas bli accepterat
av stats- och kommunalanställda, ej heller
av tjänstemännen på den enskilda arbetsmarknaden,
enär samtliga dessa redan
har förmånligare pensionsvillkor.
En tilläggspensionering enligt folkpartiförslaget
kommer därför att omfatta i huvudsak
arbetarna på den enskilda arbetsmarknaden.
Det är en allvarlig svaghet
i förslaget att det leder till eller rent avförutsätter
en uppdelning av de anställda
i olika kategorier när det är fråga om
pensionsrätt.

Folkpartiets förslag till tilläggspensionering
bygger på premiereservtekniken.
Hittillsvarande erfarenheter av pensionering
enligt denna metod visar att det är
förenat med betydande svårigheter att
hålla såväl realvärdet i en utfäst pension
under en tid med stark försämring
av penningvärdet som också en smidig
anpassning av pensionen till inträffade
standardförbättringar i lönenivån under
den långa intjänandetid, som bygger upp
pensionsrätter nämligen hela 40 år.
Trots de förklaringar, som lämnats i reservationen,
att avvikelser i pensionsnivån
på grund av dylika förändringar blir
obetydliga, så kvarstår erfarenheterna
från försäkring enligt denna metod, och
dessa erfarenheter visar att pensionsnivån
procentuellt blivit avsevärt lägre än
den i försäkringen beräknade eller utfästa,
eller också att arbetsgivarna måst
ikläda sig betydande avgiftshöjningar

för att utgående pensioner icke skulle
bli alltför små.

Det har uppgivits att avgifterna genomsnittligt
uppgår till 24 procent för eu
pensionsförsäkring i SPP, varav en tredjedel
faller på den anställde och två tredjedelar
på arbetsgivaren. Enligt folkpartiförslaget
är beräkningar gjorda som
visar en avgift på något över 12 procent
av lönen, visserligen med en längre intjänandetid.

Med hänsyn till den osäkerhet som råder
beträffande den framtida penningvärdeutvecklingen
och möjligheten att
lösa frågan om värdebeständiga investeringar
av fondkapitalet kan en pensionering
enligt premiereservtekniken icke
innebära en godtagbar garanti för värdefasta
pensioner.

Vidare kan anmärkning från löntagarsynpunkt
riktas mot den långtgående utträdesrätten
och rätten till återbetalning
av erlagda avgifter samt mot den som
eu fördel betecknade möjligheten till varierande
pensionsnivå. Jag talar inte om
den individuellt tecknade tilläggsförsäkringen.
För dylika försäkringar kan man
troligen utan olägenhet tillämpa obegränsad
variationsmöjlighet. Jag talar
om det pensionssystem som i huvudsak
skall omfatta arbetsmarknadens anställda.
Nu existerande pensionsanordningar
är mycket restriktiva i fråga om återbetalning
av erlagda premier. Utträdesrätt
föreligger i regel icke så länge den
pensionsberättigande anställningen uppehälles.
Utskottet har tolkat detta såsom
bevis för att något behov av utträdesrätt
icke föreligger och att en återbetalning
av erlagda premier strider
mot pensionsförsäkringsidén. Att ett system
för allmän tilläggspensionering
skulle behöva utrustas med karuselldörr
och kassa vid utgången för återbetalning
av avgifter måste följaktligen vara
ett uppslag som har sin grund i alltför
livlig fantasi i fråga om begreppen frihet
och tvång.

I platsannonser ser man ofta angivet
att företaget är SPP-anslutet eller att anställningen
är förenad med pensionsrätt.
Det är väl ingen som vill tro, att dessa

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring" i lagen om folkpensionering m. m.

uppgifter lämnas för att skrämma bort
eventuella platssökande. Naturligtvis inte!
Pensionsrätten är en uppskattad förmån
bland anställningsvillkoren, och det
är den uppfattningen man skall bygga
vidare på. Det finns ingen anledning att
propagera för en allmän utträdesrätt,
långt mindre att stimulera användningen
av en sådan genom återbäring av erlagda
premier. Pensionsförmånen är
visserligen — liksom semestern — en
intjänt del av lönen men avser ålderdoms-,
invalid- och familjeskydd och
skall i princip icke vara tillgänglig för
omedelbar konsumtion, icke heller för
köp av villa, egen rörelse eller vad det
nu kan föreligga för behov som folkpartiet
förmenar sig kunna tillgodose genom
sitt förslag.

Möjligheterna till varierande pensionsnivå
är också den mera propaganda- än
realitetsbetonad. Även i denna angelägenhet
visar erfarenheterna att arbetsmarknaden
eftersträvar en likartad pensionsnivå.
Talet om att önskemål kan
föreligga att välja en lägre pension mot
att få större del i form av lön är en beskrivning
som endast i undantagsfall
har sin motsvarighet i verkligheten. Arbetskraftens
rörlighet och konkurrensen
mellan företagen fordrar enhetlighet i
långt större utsträckning än förslagsställarna
har räknat med.

I den ifrågavarande reservationen
nämnes att systemet öppnar möjlighet
för särskild hustruförsäkring, om någon
önskar teckna en sådan. Likaså kan
hemmavarande icke förvärvsarbetande
kvinnor anslutes till försäkringen. Det
är inte någon uppseendeväckande förmån
som här bjuds ut. Redan nu torde
var och en, som vill, också ha möjlighet
att teckna pensionsförsäkring, visserligen
inte i SPP, men det finns andra
försäkringsinrättningar som gärna
står till tjänst. Dessa möjligheter iörsvinner
inte om propositionsförslaget
läggs till grund för tilläggspensioneringen.
För de icke förvärvsarbetande kvinnorna
är det inte försäkringsmöjligheter
som saknas, utan förmågan att betala
erforderliga avgifter för försäkring -

en, och denna brist avhjälpes inte genom
ett bifall till folkpartiets förslag.

Herr talman! I diskussionen kring frågan
om en förbättrad pensionering genom
påbyggnad av folkpensionen, så att
denna tillsammans med en planerad tillläggspension
skulle komma att uppgå
till den nivå som har godtagits såsom
skälig i redan existerande pensionssystem,
eller cirka 65 procent av löneinkomsten
under den aktiva tiden, har i
slutskedet av ett omfattande utredningsarbete
de grundläggande principer, efter
vilka en sådan tilläggspensionering skall
byggas upp, blivit den stora och till
synes avgörande tvistefrågan. Fördelningsmetoden
eller ett premiereservsystem?
Båda metoderna är prövade. Inom
folkpensioneringen samt för de anställda
i statens och i viss utsträckning kommunal
tjänst tillämpas fördelningsmetoden.
För de anställda i enskild tjänst
är pensionsfrågan löst efter premiereservsystemet.
överläggningarna i utskottet
har förmodligen berikat debatten
men har icke lyckats ena de stridande
viljorna.

Utskottet förordar propositionsförslaget,
som bygger på fördelningsmetoden.
Varför? Därför att den ger den bästa
lösningen av frågan.

Fördelningsmetoden är i sin tillämpning
administrativt enklare och därför
billigare än premiereservsystemet. Årskostnaden
för de aktiva motsvarar i
princip kostnaden för under samma år
utbetalade pensioner. Bibehålies relationen
mellan antalet aktiva och antalet
pensionärer påverkas icke den procentuella
kostnaden av stigande kostnadsnivå
och en till den anpassad högre pension.
Emellertid går utvecklingen i riktning
mot en ogynnsammare relation,
varför de framtida kostnaderna blir något
högre.

Pensionens värdebeständighet är så
att säga inbyggd i systemet. Kostnadsutvecklingen
är bunden till de framtida
förändringarna i relationen mellan akliva
och pensionärer.

Premiereservsystemet är utan tvekan
mera anpassningsbart till individuella

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

önskemål i fråga om variationer i pensionsnivå,
pensionsålder och möjligheter
att gå in och ut efter behag. Men i
en hela arbetsmarknaden omfattande
tilläggspensionering erfordras icke dessa
variationsmöjligheter. Fördelningssystemet
kräver större fasthet i försäkringskollektivet
och större likformighet i
pensionsvillkoren. Det är vad löntagarna
eftersträvar. Sambandet mellan folkpension
och tilläggspension komplicerar
för övrigt frågan om en lägre pensionsålder
för grupper, för vilka en lägre
ålder än 67 år skulle vara motiverad.

Även om beslut om införande av en
lagfäst tilläggspension nu fattas, är det
en fråga på mycket lång sikt. Alla är
överens om att det inte är möjligt att
omedelbart ta ut den avgift, som erfordras
för att omedelbart ge försäkringen
full effekt. Det är nödvändigt att
successivt växa in i systemet med relativt
låga avgifter i början. Intjänandetiden
för rätt till full pension ansluter
sig för de flesta till hela den aktiva tiden
i produktionen. Antalet tjänsteår
för rätt till full pension har emellertid
icke ansetts kunna sättas så högt, att det
motsvarar vad som är möjligt att uppnå.
Olika omständigheter i en människas
liv, utbildning och dylikt, påverkar
tidslängden inom förvärvslivet. Intjänandetiden
har därför fastställts till den
inom nuvarande pensionssystem godtagna,
eller 30 år.

I fullfunktionsstadiet kommer flertalet
av de försäkrade upp till ett betydligt
högre antal tjänsteår. Eftersom avgifter
skall betalas under hela den aktiva
tiden får alla, som endast uppfyller
minimikraven i fråga om tjänstetid, en
favör. Detta har betecknats såsom en
orättvisa i systemet, men den är knappast
större än den som redan accepterats
inom produktionslivet. Den som inträder
i SPP vid unga år får en lägre
egen pensionsavgift på den pensionsgrundande
lön han vid inträdet uppbär.
Men lönehöjningar efter 35 års ålder
debiteras efter stigande skala, och
eftersom den egna avgiften i regel är
maximerad till 8 procent får arbetsgivaren
betala så mycket mera. Inom det

statliga pensionssystemet erlägges icke
egna avgifter. Differentierad pensionsålder
förekommer emellertid, och dessutom
erhålles pension beräknad på slutlönegraden.

Det är tydligen icke något större missnöje
med denna ordning. Jag tror heller
inte att löntagarna kommer att reagera
mot de föreslagna villkoren i fråga om
tjänstetiden för rätt till full pension.
Den kommer sannolikt att accepteras såsom
rimlig och i överensstämmelse med
tillämpad praxis beträffande exempelvis
semestern. Flertalet arbetar full månad
på samma semesterrätt, som lagenligt
kan intjänas på 16 av månadens dagar.
Löntagarna har ingen känsla av att det
sker någon orättvisa genom en sådan
bestämmelse. Vi skall heller inte glömma
bort, att huvudparten av arbetarna
i dag saknar pensionsrätt. Ett införande
av en sådan rätt för alla kan inte gärna
skärpa orättvisorna. Det måste bli tvärtom.

För att det inte skall dröja alltför
långt in i framtiden innan tilläggspensionerna
når tillfredsställande effekt har
föreslagits, att under övergångstiden
skall erfordras allenast 20 tjänsteår för
full pensionsrätt. Denna anordning har
i såväl folkpartireservationen som i den
allmänna debatten kring propositionsförslaget
betecknats såsom en orimlig
överkompensation på bekostnad av
kommande generationer. I synnerhet
har det väckt uppmärksamhet och indignation,
att övergångsårens förmåner
utsträckts att utan inskränkning avse
jämväl de högre inkomsttagarna. Det
har också påståtts, att denna senare frikostighet
måste ske på de lägre inkomsttagarnas
bekostnad.

I en försäkring enligt premiereservsystemet
torde resonemanget ha fog för
sig. Folkpartiet föreslår också viss överkompensation
och har förmodligen räknat
ut på vilket sätt denna skall täckas
in. Men premiereservsystemet har sin
teknik, fördelningsmetoden sin. Det är
inte alldeles självklart, att effekten av
en frikostighet under övergångstiden
blir densamma vid tillämpning av propositionsförslaget,
som den, som rent

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. ni.

automatiskt följer i en försäkring enligt
premiereservtekniken. Trots att enligt
förslaget alla försäkrade, unga såväl som
gamla, kommer att betala för låga avgifter
i förhållande till intjänad pensionsrätt,
täcker avgifterna de samtidiga
pensionskostnaderna och lämnar ett betydande
överskott, vilket är avsett att gå
till en fond, vars avkastning kan användas
för att bestrida framtida pensionskostnader.

I vissa remissyttranden över pensionsberedningens
förslag ifrågasättes
visserligen, huruvida en fondbildning i
en försäkring, uppbyggd enligt fördelningsmetoden,
är erforderlig eller ens
lämplig. Den har betecknats såsom främmande
för själva systemet men möjligen
nödvändig för ersättande av det
sparandebortfall, som kunde förväntas i
första hand inom försäkringsverksamlieten
men troligen också för sparande i
andra former. Folkpartiet använder med
förkärlek ordet tvångssparande om denna
fondbildning.

Överkompensationen under övergångstiden
synes icke innebära någon
mera påtaglig överflyttning av pensionskostnader
på de yngre åldrarna. Däremot
blir fondbildningen något lägre än
vad som blivit fallet om avgifterna hållits
vid samma nivå men ingen överkompensation
utgivits. Fondbildningen är i
minst lika hög grad ett stöd åt kommande
generationer under en tid, då relationen
mellan aktiva och pensionärer
blir ogynnsammare än i dag, som åt de
yngre åldrarna i vår egen generation.
Det är den omstridda och som överflödig
betecknade fondbildningcn, som svarar
för kostnaderna för överkompensationen
genom att tillväxa i något långsammare
takt. Den av folkpartiet som
tvångssparande betecknade fondbildningen
blir med andra ord av mindre
omfattning.

Påståendet att de högre inkomsttagarna,
genom pensionstillskotten under
övergångstiden, gynnas på de lägre inkomsttagarnas
bekostnad, synes icke heller
hållbart. Avgifterna är proportionella
i förhållande till den pensionsgrundande
inkomsten. Varje inkomsttagare -

kategori får sålunda svara för sina pensionskostnader,
såväl ordinarie som de
under övergångstiden extra tillkommande.
En viss överflyttning av kostnader
kan uppkomma i samband med inkomstförskjutningar
olika kategorier emellan.
De förskjutningar som äger rum sker
emellertid huvudsakligen i gynnsam
riktning, d. v. s. de lägre inkomstskikten
minskar, de högre ökar. Det finns sålunda
ingenting, som talar för att frikostigheten
under övergångstiden får
sådana konsekvenser som de här behandlade.
Jag ifrågasätter, om påståendet
ens håller i en försäkring enligt premiereservsystemet.

Det är möjligt att det är något mera
av teoretisk rättvisa i dessa ting i ett
renodlat premiereservsystem, men något
mindre av rättvisa torde föredragas
med jämnmod, i all synnerhet som det
sannolikt blir så, att alla får bättre utdelning
på inbetalda avgifter i en försäkring
enligt fördelningsmetoden än
om premiereservsystemet tillämpas.
Pensionen betalas nämligen i det penningvärde
som gäller vid den tidpunkt
då pensionsfallet inträffar.

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
särskilt understryka, att det finns
en naturlig känsla och ett starkt underlag
bland löntagarna för en långtgående
solidaritet i frågor av den beskaffenhet
vi nu diskuterar. Behovet av matematisk
rättvisa inom ett kollektiv, där
slumpen ofta avgör utfallet i den ena eller
andra riktningen, är inte lika utpräglat.

Jag skall sedan till slut, herr talman,
säga några ord om sparfräinjandc- och
värdesäkringsåtgärder.

I detta avsnitt av utskottets utlåtande
behandlas motionsvis framförda yrkanden
om olika åtgärder till främjande av
frivilligt sparande och för värdesäkring
av sådant sparande. Att motioner av
detta slag kommit att avlämnas i samband
med pensionspropositionen beror
på att yrkandena går ut på främjandet
av långsiktigt sparande, som enligt högerns
och centerpartiets mening bör
kunna ersätta behovet av eu tilläggspensionering,
medan folkpartiets förslag

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionerin;
syftar till en komplettering av en sådan.
Vid behandlingen av dessa frågor i utskottet
gynnade lotten den andra halvan.
Utlåtandet i denna del har följaktligen
utformats av oppositionspartiernas
företrädare i utskottet. För dem som
haft tid och tillfälle att läsa utlåtandet
i sin helhet framstår det nog också tydligt,
att det är skilda pennor bakom verket
och även skilda meningar. Jag har
hittills talat för utskottet. I detta avsnitt
för jag reservanternas talan.

Motionerna bygger i huvudsak på helt
andra förutsättningar angående ordnandet
av ett förbättrat åldersskydd än de i
propositionen angivna. Det är väl ingen
som vill bestrida önskvärdheten av ett
ökat sparande eller att ett sparande av
i motionerna angivet slag i viss utsträckning
och för vissa grupper kan
ersätta eller komplettera behovet av en
pensionsförsäkring. Ett sparande i egen
fastighet, i egen rörelse eller i bank
kommer dock alltid att ha en annan karaktär
än ett sparande i en pensionsförsäkring
och kan därför inte, exempelvis
i skattehänseende, behandlas på
samma sätt. En pensionsförsäkring är
till hela sitt belopp en r ^försäkring:
under den aktiva tiden till skydd vid inträffad
invaliditet, avseende den försäkrade
själv, och vid dödsfall till skydd
för familjen. Ålderspensionen avser risken
att uppnå och leva efter uppnådd
pensionsålder. Den risken tar de flesta
gärna! Inträffar icke något av här angivna
förhållanden utbetalas icke någon
del av försäkringssumman. Vid enskilt
.sparande finns kapitalbeloppet
kvar, om det icke tagits i anspråk för
angivet eller annat ändamål. Det är väl
också detta förhållande, som ursprungligen
legat till grund för utformningen
av exempelvis skattereglerna i vad de
avser avdragsrätt för sparande i pensionsförsäkring
eller dylikt, avsett att
lämna ålderstrygghct.

Det är emellertid icke dessa synpunkter
på detaljer i förslaget, som reservanterna
lagt till grund för sin mot utskottet
avvikande mening. Sparfrämjande
åtgärder av olika slag har vid skilda tillfällen
aktualiserats i riksdagen. Så sent

m. m.

som föregående år anhöll riksdagen, på
bevillningsutskottets förslag, i skrivelse
till Kung], Maj:t om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande åtgärder
för att stimulera sparandet. Under
pensionsfrågans behandling i utskottet
har ingenting framkommit som särskilt
understryker behovet av extraordinära
åtgärder för att stimulera och inrikta
sparandet på ålderstryggheten. Enligt
reservanternas mening bör den utredning,
om vilken riksdagen redan gjort
hemställan, kunna ta hand om jämväl
ilo sparandeproblem som aktualiseras i
de förevarande motionerna.

Vad härefter gäller frågan om värdefasta
placeringar av pensions- och försäkringsfonder
samt andra sparmedel
anför reservanterna att de åtgärder som
man i motionerna önskar få utredda till
det väsentliga är mycket vagt antydda.
Dels vill man ha rätt för försäkringsanstalterna
att placera mera av sina
fonder i aktier och dels vill man ha obligationer
och andra skuldförbindelser
med något slag av indexklausul. Aktiemarknaden
i vårt land har emellertid
inte en sådan omfattning, att den lämnar
utrymme för mera betydande placeringar
utan att detta skulle få en ur
avkastningssynpunkt ogynnsam inverkan
på köpkurserna. Beträffande värdefasta
placeringar av annat slag måste
man räkna med att dessa icke kan begränsas
till vissa områden eller hållas
tillgängliga uteslutande för vissa slag av
placerare, exempelvis försäkringsföretag.
Den begärda utredningen om möjligheten
att lösa frågan om viirdebeständiga
placeringar är visserligen knuten
till frågan om tilläggspensionering men
avser i vidare utsträckning aktuella ekonomiska
problem i vårt samhälle.

Problemet om eu fortgående penningvärdeförsämring
och dess konsekvenser
finner icke sin lösning i möjligheterna
att finna en användbar metod för värdefasta
placeringar. Frågan att genom indexreglering
av något slag skapa en
värdesäker placcringsmöjlighet inom
bank- och försäkringsväsendet, obligationsmarknaden
och kreditgivningen i
övrigt är relativt oprövad. Man kan ha

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

olika uppfattning om möjligheterna att
komma till rätta med problemet, men
det är ändock endast ett delproblem i
hela komplexet. Den sittande stabiliseringsutredningen
har till uppgift att
syssla med dessa ting. Även 1957 års
pensionskommitté får tillfälle att med
hänsyn till sin speciella uppgift taga befattning
med dem. Reservanterna finner
icke anledning föreligga att i detta
sammanhang hemställa om ytterligare
utredningar.

Herr talman! I anslutning till det anförda
får jag hemställa om bifall till utskottets
förslag i vad det avser folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen
men avslag i vad det avser sparfrämjande
och värdesäkringsåtgärder. I detta
senare avsnitt yrkar jag bifall till reservationen
nr 19.

Häri instämde herrar Näsström (s),
Einar Persson (s), Birger Andersson (s)
och Damström (s).

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Strand, att det inte är tomheten i
våra argument som gör att vi inom folkpartiet
vill slå fast, att år 1968 inte skall
beteckna slutmålet för standardstegringarna
åt folkpensionärerna. Men, herr
Strand, det finns en allmän känsla av
att socialdemokraterna är kallsinniga när
det gäller folkpensioneringen, just kanske
på grund av det av dem valda tillläggspensionssystemet
och den enorma
överkompensationen i detta system. Tv
vad är denna överkompensation, sådan
den utformats i regeringsförslaget, annat
än ett socialt tillskott till försörjningen
av ungefär samma allmänna typ som
folkpensionerna, men i detta fall reserverad
för eu enda grupp i samhället,
nämligen löntagarna.

Under den tid då herr Strand var chef
för 1.0 utgavs en broschyr, »Bättre pensioner»,
som jag vill citera för att belysa,
att man på den socialdemokratiska
sidan och även på I.O-sidan intar en något
kylig attityd när det gäller folkpensioneringen.
Där heter det: »Under eu
övergångstid, tills tillräckligt stora till -

läggspensioner för löntagarna mera allmänt
börjar utgå, bör alltså bostadstillliiggen
finnas kvar. Men de bör naturligtvis
inte finnas kvar hur länge som helst.

I den utsträckning de skulle kvarbli även
vid en tidpunkt, när löntagarna har tillräckligt
stora tilläggspensioner, skulle
bostadstilläggen i stor omfattning utnyttjas
av pensionärsgrupper, som inte får
tilläggspensioner, alltså de självständiga
företagare som inte utnyttjat möjligheten
att ordna sin tilläggspension.» Detta är
för övrigt inte riktigt! Man fortsätter:
»Beträffande dessa senare föreligger inte
samma möjlighet till kontroll av faktisk
inkomst- och levnadsstandard som gäller
för löntagarna. Det finns därför anledning
att inte vara alltför generös med
tilläggen. — Ur löntagarsynpunkt är det
därför ett intresse att bostadstilläggen
finns kvar under en övergångstid, men
att de sedan snabbt avvecklas.»

Herr Strand vill på något egendomligt
sätt skjuta kostnaderna för folkpensioneringen
i förgrunden för att därigenom
nedvärdera kostnaderna för tilläggspensionssystemet.
Men är detta riktigt resonerat?
Vi har vid en viss bestämd tidpunkt
så att säga smält folkpensionskostnaderna.
Vi har vuxit in i dem. Och
då blir väl den riktiga jämförelsen den
mellan utökningen av kostnaderna för
pensionsiindamål i det ena eller det andra
systemet. Detta har även påpekats i reservationen
från folkpartiets sida. Vi har
framhållit, att folkpensionskostnaderna
vid oförändrat penningvärde skulle stiga
från 4 060 miljoner kronor år 1970
med 910 miljoner kronor till 4 970 miljoner
kronor år 1980 och med 510 miljoner
kronor till 5 480 miljoner kronor
år 1990. Denna stegringstakt, motsvarande
910 respektive 510 miljoner kronor
per årtionde, bör jämföras med
ökningen av utbetalningarna i det i regeringsförslaget
förordade tilläggspensionssystemet
under samma tidsperioder,
nämligen 1 210 respektive 1 300 miljoner
kronor.

.lag vill också erinra om vad jag sade i
mitt förra anförande, nämligen att när
man gör sådana här jämförelser bör man
väl ändå även tala om vilket antal per -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

soner det är som omfattas av det ena
eller andra systemet. Jag påpekade att i
tilläggspensionssystemet kommer antalet
försäkrade att ligga mellan 300 000 och
450 000 under 80- och 90-talen, medan
man däremot i folkpensionssystemet har
att räkna med ett antal pensionärer av
omkring 1 100 000 år 1980.

Ett av de mest kostliga argumenten,
som jag hört i denna debatt, är det som
herr Strand framförde då han påstod,
att folkpartiförslaget inte skulle accepteras
av de stats- och kommunalanställda,
eftersom de redan har pensionsrätt. Det
argumentet tycker jag inte står sig särskilt
bra.

Herr Strand säger, att vi bryter mot
försäkringsidén. Men sitter man inte i ett
glashus, herr Strand, när man förordar
ett system av regeringsförslagets typ?
Skall man då verkligen kasta stenar mot
ett förslag, som de facto baserar sig på
försäkringsmässiga grunder och som på
intet sätt bryter mot försäkringsidén.

Herr Strand säger vidare att »utskottet»
förordar fördelningsprincipen därför
att den är bättre. Nej inte alls, herr
Strand; utskottet förordar den av det skälet
att lotten föll på det sättet!

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att vi inom riksdagen
har accepterat, att när ett utskott
avlämnar utlåtande i ena eller andra frågan,
så är det utskottets förslag även om
lotten fällt utslaget. Därför tycker jag
att herr Aastrups anmärkning på den
punkten var svag. Och vad de tolv har
skrivit har herr Aastrup ingen möjlighet
att bedöma ur synpunkten av vad som
kan ligga bakom det. Om vi säger, att vi
finner propositionsförslaget bättre, så får
det stå för vår räkning, och herr Aastrup
bör utgå från att vi verkligen också har
den uppfattningen.

Sedan tror jag att herr Aastrup har
missförstått mig på i varje fall ett par
punkter. Jag känner inte något behov av
att skjuta folkpensionskostnaderna i förgrunden.
Jag har bara sagt, att om man
hyser allvarliga ekonomiska betänklig -

heter mot genomförandet av en förbättrad
pensionering — och herr Ewerlöf
har ju starkt understrukit dessa betänkligheter
— så kommer folkpensionskostnaderna
i förgrunden, eftersom kostnaderna
för tilläggspensioneringen ju blir
obetydliga under en avsevärd tid framåt
— 150 miljoner år 1965 och 500 miljoner
år 1970. Under övergångstiden kommer
tilläggspensioneringens fondbildning alldeles
säkert att bli ett stöd när det gäller
att utbetala de förbättrade folkpensionerna.
Detta överensstämmer också med de
beräkningar, som har gjorts inom beredningen.

Slutligen måste jag säga, herr talman,
att herr Aastrup tydligen inte lyssnade
när jag talade om folkpartiförslaget i förhållande
till statstjänarna och tjänstemännen
på den enskilda arbetsmarknaden.
Jag sade alt dessa grupper icke kan
väntas acceptera folkpartiförslaget, eftersom
de har bättre pensionsförmåner enligt
det pensioneringssystem, som redan
nu gäller för deras räkning. Och eftersom
folkpartiet räknar med att det skall
kunna finnas hur många pensioneringssystem
och försäkringsinrättningar som
helst, är det väl riktigt konstaterat att
inte bara statstjänarna kommer att stå
utanför, utan att också tjänstemännen på
den enskilda arbetsmarknaden, som har
30 års intjänad tid, kommer att kvarstå
i SPP och vidmakthålla sin pensionsrätt
där. Folkpartiförslaget, med de sämre
villkor som där gäller, kommer att bli
en försäkring bara för dem som nu saknar
pensionsrätt, i huvudsak arbetarna
på den enskilda arbetsmarknaden.

Herr Aastrup måste inte ha följt med
riktigt när jag sade detta, men det kan
inte gärna bli några andra konsekvenser
av folkpartiets förslag än jag här
har sagt.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev särskilt uppkallad
av herr Strand, när han nu återkom
till resonemanget om vad som är
den mest tyngande delen i det hela.
folkpensionerna eller tilläggspensionerna.
Herr Strand gjorde gällande, att folkpensionerna
i varje fall under en över -

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

gångstid kommer alt i kostnader representera
ett mycket högre belopp än tillläggspensionerna.
Och därmed ansåg
han sig ha bevisat att den, som kan
stödja förslaget beträffande folkpensionerna,
väl inte har anledning att hysa
några farhågor för tilläggspensioneringen,
eftersom den i själva verket inte
kommer att kosta lika mycket, i varje
fall inte till en början.

Jag förstår inte detta resonemang, tv
jag föreställer mig att även herr Strand
utgår från att vi inte kan avskaffa folkpensionerna.
Frågan står inte så, att
vi har att välja mellan folkpensioner
och tilläggspension. Vi är överens om
folkpensionerna, de ligger i botten, och
sedan är det fråga om någonting som
skall läggas ovanpå dem och om vilket
man möjligen kan säga, att det för de
närmaste åren blir mindre kostnadskrävande,
men längre fram i tiden kommer
det ju att bli både en fördubbling
och mera till. Om man med detta vill bevisa
att den, som går med på höjningen
av folkpensionerna, väl också i rimlighetens
namn bör kunna vara med om tillläggspensioneringen,
så är det ju ett
fullkomligt ohållbart resonemang.

Medan jag har ordet skulle jag också
vilja gå in på det avsnitt, där herr
Strand inte talade å utskottets vägnar
utan som reservant. Där har ju jag, herr
talman, tack vare lotten möjlighet att få
säga några ord å utskottets vägnar. Det
gäller de utredningar vi begärt i fråga
om sparfrämjande åtgärder och åtgärder
för att åstadkomma värdebeständighet.
.Tåg tycker uppriktigt sagt att det är mycket
ogint, att man inte från den andra
sidan kunde vara med om en skrivning,
där det begärdes att dessa angelägna frågor
blir utredda i andra former än som
nu sker. När det gäller sparfrämjande
åtgärder har man krupit bakom det förhållandet,
att riksdagen för ett år sedan
på bevillningsutskottets förslag och efter
motioner hemställt hos Kungl. Maj:t
att få vissa begränsade frågor utredda
och även i år skrivit på samma siitt med
anledning av någon liknande motion,
varvid hänvisats till att riksdagen begärt
denna utredning. Ja, men det var

i fjol våras den utredningen begärdes,
och vi har ännu inte hört av den i någon
som helst form. Och vad som nu
framförts i pensionsärendet innebär i
alla händelser en utvidgning av den ram,
som är angiven i vad riksdagen skrev
när den begärde den utredning som ännu
inte tillsatts.

Det är dock här inte fråga om annat
än en förutsättningslös utredning, och
man borde väl då ha kunnat vara nog
generös att gå med på en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förutsättningslös
utredning även av dessa spörsmål.
Då hade Kungl. Maj:t haft möjlighet
att ta hänsyn även till detta material,
när direktiven för en utredning i
detta avseende skrives. Detta gäller alltså
frågan om sparfrämjandet.

Den andra frågan gäller värdebeständigheten.
I detta fall hänvisas det till
stabiliseringsutredningen. Det gäller här
mycket speciella frågor — jag tänker
bl. a. på den stora frågan, om vi skall
ha indexbundna lån eller obligationer av
olika typer o. d. Jag måste som medlem
av stabiliseringsutredningen framhålla
att denna utredning är inte särskilt
utrustad för att lösa dessa frågor,
utan det hade varit önskvärt att de hade
kunnat överlämnas till en särskild utredning
med uppdrag att söka nå ett någorlunda
snabbt resultat.

Detta är dock en gammal fråga. Statsmakterna
har hittills inte intresserat sig
det hittersta för att göra privata försäkringar
värdebeständiga under den pågående
penningvärdeförsämringen. Om vi
bara som exempel tar livförsäkringarna
under en tioårsperiod från år 1947 till
och med 1956, har livförsäkringstagarna
på grund av penningvärdesämringen
berövats i det närmaste 3,5 miljarder
kronor. Detta har fått fortgå undan för
undan, och ingenting har gjorts. Det
är angeläget att — alldeles oavsett sambandet
med den pensionsfråga vi nu diskuterar
— få denna fråga, naturligtvis
förutsättningslöst, utredd. Jag tycker, att
det här inte gäller större uppoffringar
än att den tolvmannahälft, som herr
Strand företräder, hade kunnat medverka
på denna punkt.

Nr 17

Onsdagen den 2.''! april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Her talman! Inom utskottet har vi använt
mycken tid för att söka bevisa för
varandra någonting som kunde accepteras
som riktigt, men man har i regel
misslyckats. Jag har inte tänkt mig möjligheten
att bevisa någonting, som herr
Ewerlöf skulle godtaga.

Min jämförelse mellan kostnaderna för
folkpensionerna och tilläggspensioneringen
har uteslutande gjorts med hänsyn
till de betänkligheter, som uttalats
angående de ekonomiska verkningarna.
Dessa verkningar bli inte stora när det
gäller tilläggspensioneringen i varje fall
under det första decenniet efter det att
tilläggspensioneringen genomförts. De
som nu är mest betänksamma inför kostnaderna
har förenat sig om att lasta på
ytterligare kostnader inom folkpensioneringens
ram genom de förbättringar
av familjepensioneringen som kommer
till stånd. Jag förstår mycket väl önskemålen
från dem, som inte vill ha annat
än folkpensioneringen och som därför
är motståndare till frågan om tilläggspensionering,
men det är en sak, en annan
är att kostnaderna ökats genom de
ytterligare förbättringarna. Man kan inte
uttala sina farhågor i ett avseende
och ändå handla tvärtemot i det andra
avseendet.

När det sedan gäller sista avsnittet i
utskottets utlåtande om sparfrämjande
och värdebeständighet har jag med det
anförda velat understryka, att utskottet
behandlat dessa frågor såsom sammanhörande
med den stora pensionsfrågan
och inte mera allmänt, som herr Ewerlöf
gärna vill ha det till. Vi har behandlat
frågorna som någonting som skulle
bli en konsekvens av ett positivt beslut
i pensionsfrågan, men jag liar hela tiden
haft en känsla av att det inte är nödvändigt
att konsekvenserna springer före
det som de skall vara en konsekvens
av. Hela frågan om värdesäkringen och
även sparfrågorna har varit aktuella
lång tid, innan pensionsfrågan togs upp
till behandling. Det är bara det att de
borgerliga har begagnat detta tillfälle
att ösa ur de gamla läglarna och fått en

motivering för att ta upp frågorna på
nytt. Den möjligheten har stått öppen,
men jag kan inte se att utskottet haft
någon annan möjlighet än att behandla
dem i samband med pensionsfrågan och
alltså inte kan skilja ut dem och behandla
dem såsom fristående allmänekonomiska
frågor, tv om de hade sådan
karaktär skulle de inte ha väckts i detta
sammanhang.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Efter den utförliga redogörelse
för de olika detaljerna i föreliggande
förslag, som vi nyss har fått av
utskottets ordförande, skall jag inte ingå
på några detaljer i egentlig mening,
utan begränsa mig till att göra några
kommentarer till den politiska situation,
som aktualiserats genom pensionsförslaget.

Jag vill för det första notera att det
knappast är någon överdrift, om man
säger att den fråga vi nu behandlar är
den mest betydelsefulla inrikespolitiska
fråga riksdagen haft att avgöra på flera
årtionden. Avgörandet gäller trygghet
på ålderdomen för alla medborgare. Hittills
har endast ett fåtal haft privilegiet
att ha en rimlig utkomst också under
de år som återstår av livet, sedan arbetskraften
sinat.

Avgörandet gäller för det andra, om
vi skall få en lagstiftning, som förpliktar
bolag och andra företag att av sina
vinster avstå en viss del för att trygga
de anställdas utkomst också på ålderns
dagar.

Avgörandet gäller för det tredje, om
de enskilda företagen och privata försäkringsinrättningar
eller samhället skall
ha förvaltningen och bestämmanderätten
över de stora fonder, som en lagstadgad
pension kommer att skapa.

Det är till dessa tre, enligt min mening
mycket betydelsefulla principer,
som riksdagen har att ta ställning. De
ståndpunkter olika partier kommit fram
till i dessa frågor blottar ju tydligare
än de flesta andra frågor vi haft att avgöra,
vilka klassintressen de olika partierna
företräder. Det är ju därför det

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering in. m.

gått så mycken politik i pensionsfrågan,
att vi kanske kommer in i en politisk
kris, vars omedelbara följd blir upplösning
av andra kammaren och nyval. Det
är uppenbart att de borgerliga partierna
vill driva fram en sådan kris. De vägrar
att respektera resultatet av den folkomröstning
de själva drev fram förra
året. Omröstningen gav utslag till förmån
för den lagfästa pensionsrätten åt
alla löntagare. Men i förlitan på sina
överlägsna ekonomiska och propagandistiska
resurser sätter tydligen de borgerliga
partierna allt på ett kort, inte bara
för att hindra att löntagarna får ordnade
pensionsförhållanden utan också
för att åstadkomma ett regimskifte och
en omlägning av och hela den politiska
kursen i vårt land. Så måste man enligt
min mening bedöma bakgrunden till och
syftet med den våldsamma strid i pensionsfrågan,
som vi haft sedan lång tid
tillbaka. I den striden står arbetarrörelsen
glädjande nog enig, och jag tror att
man kan säga, att hela arbetarrörelsen
är beredd att med eftertryck slå vakt
om hittills uppnådda framgångar, säkra
den lagstadgade pensionen och därefter
marschera vidare till nya och mer
grundläggande förändringar i samhället.

Läget är ju helt annorlunda på den
borgerliga sidan. Vid folkomröstningen
kunde de borgerliga partierna inte ena
sig om ett alternativ utan sprack i två
delar. Nu har de sönderfallit i tre delar,
även om en granskning av det sakliga
innehållet i de borgerligas förslag visar,
att alla har ett gemensamt, nämligen att
vägra löntagarna lagfäst rätt till tjänstepension.
En sådan nejsägarståndpunkt
mot landets löntagarmassor är ju inte
mycket att gå till val på och ännu mindre
att regera på. Men, som sagt, ett eventuellt
nyval har ur borgerlig synpunkt
ett vidare perspektiv än alt enbart välta
tjänstepensionen.

Det ligger i sakens natur, att herrar
Hjalmarson och Ohlin och deras partier
vill ha ett regimskifte. Det är ju inte
riktigt bekvämt för de ekonomiska härskarna
här i landet att ha en regering,
som baserar sig på arbetarklassen och
enbart på arbetarklassen. Däri ligger i

I Första kammarens protokoll 1958. Nr 17

allmänhet ett latent hot mot storfinansens
maktställning, ett hot som naturligtvis
inte är behagligt.

Vad skulle nu en borgerlig regering
betyda? Ja, det kan man klart utläsa inte
minst ur högerns budgetförslag och
den rad av motioner från samma håll,
som den nuvarande riksdagsmajoriteten
avslagit. En borgerlig regering, där högern
utan tvekan tar hand om första
fiolen, betyder ett raserande av väsentliga
delar av den sociala omvårdnad,
som byggts upp under senare år. En sådan
regering skulle genomdriva skattelättnader
för bolagen, för de stora förmögenhetsägarna
och de stora inkomsttagarna.
En sådan regering skulle betyda
ökad indirekt beskattning, en beskattning
som särskilt drabbar de mindre inkomsttagarna.
En sådan regering skulle
ta sikte på ännu våldsammare upprustning
och atomvapen samt slutligen driva
landet bort från alliansfrihet och neutralitet.

Det är en sådan kurs, som mer eller
mindre öppet signalerats från både folkpartiets
och högerns sida. Att den motsvarar
storfinansens intressen kan man
inte ta miste på. Att den står i direkt
strid mot löntagarnas intressen och mot
vårt lands verkliga intressen är lika
klart.

I den situationen tillåter jag mig att
göra ett par reflexioner om bönderna.
Hur ställer sig nu bönderna till ett sådant
regeringsalternativ, som man hoppas
på inom de partier jag har nämnt?
Jag tror att det skulle vara välbetänkt,
om centerpartiet, som ju framställer
sig som böndernas politiska intresseparti
framför andra, tar sig en grundlig
funderare, innan de slår följe med högern
och folkpartiet. Alla vet ju, att
de förbättringar som bönderna har fått,
har kunnat uppnås endast i samverkan
med arbetarrörelsen. Det torde också
stå klart, att de förbättringar som skall
komma bönderna till godo i framtiden
endast kan åstadkommas, om arbetare
ocli bönder håller samman mot bolagens
ocli bankernas partier. När arbetare och
bönder bekämpar varandra, är det alltid
en tredje part som tar hem vinsten.

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
Denna tredje part är storfinansen, mot
vilken redan Bramstorp på sin tid höjde
stridssignalen.

Jag måste verkligen fråga mig, hur
det kan vara ett bondeintresse att tillsammans
med Arbetsgivareföreningen,
högern och folkpartiet gå ut i kamp för
att hindra arbetarna och andra löntagare
att få tjänstepension och därmed
ökad köpkraft. Det är ju inte bönderna
som skall betala löntagarnas pensioner.
Det skall bolagen göra, och därtill kommer
det faktum att de bönder, som vill
ha pensionsförmåner utöver den folkpension
som alla är eniga om, har möjligheter
att på mycket rimliga villkor
få sådana, om regeringsförslaget antages.
Ur den enskilde bondens synpunkt —
och bönder tänker ofta mycket sunt —
måste centerpartiets politik i den här
frågan te sig minst sagt egendomlig. Ett
nyval på pensionsfrågan kommer sannolikt
också att ge belägg för att bondeväljarna
inte känner sig trakterade av
centerpartiets halsbrytande manövrer.
Spekulationer om att de 15 procent, som
röstade för linjen 2 i folkomröstningen,
skulle rösta för centerpartiet i ett politiskt
val — en spekulation som jag vet
göres — är nog alldeles för löst grundad
för att gå hem.

Så vill jag säga några ord om folkpartiets
och högerns bud i pensionsfrågan.
Här har det intressanta inträffat, att högern
har hoppat av från folkomröstningens
linje 3 och hamnat på bondeförbundets
linje 2. Folkpartiet, som under
folkomröstningen satt tillsammans
med högern på arbetsgivarstolen, försöker
nu sitta på två stolar, men i sådana
fall brukar det ofta gå på det sättet,
att man ramlar ner mellan stolarna
och får all den sveda i ryggslutet, som
en sådan malör brukar åstadkomma.

Först några ord om högerns förslag.
Högern har talat varmt för att man skall
gå med på att höja folkpensionerna fram
till 1968, men i reservationen förordas
samtidigt, att det kommunala bostadstillägget
skall avskaffas. Vad innebär det?
Det innebär, att folkpensionärerna år
19G8 får en lägre pension än nu i många
städer och tätorter, där bostadstilläggen

m. m.

spelar en väsentlig roll för pensionärerna.
Bostadstilläggen har ju tillkommit
därför att folkpensionen är otillräcklig
att leva på, och de kan väl ändå inte
avvecklas, om man menar allvar med
talet om en standardhöjning för folkpensionärerna,
förrän det nya pensionssystemet
är fullt utbyggt. Jag vill därför
konstatera, att högerns förslag på denna
punkt innebär en standardsänkning för
hundratusentals folkpensionärer i detta
land.

Till frågan om tilläggspensionerna ställer
sig högern helt avvisande. Skälen
som anförs är inte alls originella. Det
är samma skäl som anförs i olika sammanhang
och inte minst när det gäller
avtalsuppgörelser. Det sägs, att det inte
finns utrymme för dessa pensioner. De
stackars betryckta aktiebolagen här i
landet har inte råd att betala pensionsavgifter
för sina anställda.

Jag skall i det sammanhanget bara ta
eti exempel. Låt mig först säga, att det
är allmänt bekant, att vinsterna i de
svenska storföretagen praktiskt taget år
från år har vuxit. Att många bolag utnyttjar
skattetekniska knep och luckor
i skattelagstiftningen för att fuska undan
en betydande del av vinsterna är också
bekant, men det ändrar inte faktum.
Trots att man använder olika metoder
för att slippa redovisa de verkliga vinsterna,
så var enligt de senaste uppgifter
som jag har tillgängliga inom den för
vårt land betydelsefulla malmbrytningsoch
metallindustrien bruttovinsten per
arbetare och år inte mindre än 8 230
kronor. I samma redovisning meddelas
att den genomsnittliga årslönen per ananställd
uppgick till 10 000 kronor. Jag
tror att siffrorna anger en rätt vanlig
relation mellan arbetslön och bruttovinst.

Nu förordas i regeringsförslaget, att
avgifterna för tilläggspensioneringen år
1960 skall utgå med 1,8 procent av den
utbetalade arbetslönen. Avgifterna skall
stiga något därefter, men vi kan hålla
oss till år 1960. Det innebär i mitt exempel,
att bruttovinsten per arbetare även
sedan pensionsavgiften är erlagd överstiger
8 000 kronor per år och arbetare.

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Så rimligt är i verkligheten det förslag,
som regeringen framlagt och utskottet
förordat. Talet om att det inte finns utrymme
på vinstsidan för avgifter till
tjänstepensionen är sakligt oberättigat
och vinner inte heller den minsta tilltro
hos de stora löntagargrupperna.

Man rekommenderar från högerhåll
frivilliga överenskommelser om pensionerna.
Vi vet vad det betyder. Det betyder
att det inte blir några pensioner
utöver folkpensionen. Det blir på sin
höjd allmosor. Jag kan hänvisa till min
egen erfarenhet. Min numera avlidne
far arbetade i över 40 år i ett mycket
rikt och expanderande norrländskt industriföretag.
Han arbetade tills han var
långt över 70 år, och när krafterna tröt
måste han sluta. Efter detta långa dagsverke
fick han av bolagsledningen 50
kronor i månaden som pension.

Detta är inget enstaka fall. De flesta
får ingenting alls på den frivilligväg som
högern anvisar. För någon tid sedan
gick genom pressen en notis, som illustrerade
hur ett stort textilföretag i Nyköping
ordnade den frivilliga pensioneringen.
Det var en kvinna som hade arbetat
55 år i företaget. När hon inte orkade
längre, fick hon sluta. Hon inkallades
till bolagskontoret, där direktören
högtidligen överlämnade en blomsterkvast
och en hundralapp. Här illustreras
högerlinjen i praktiken.

Beträffande folkpartiförslaget kan jag
fatta mig mycket kort. Förslaget har blivit
så sönderskjutet under utskottsbehandlingen
och sedan inför kammaren
av utskottets ordförande, att det knappast
finns anledning att fortsätta misshandeln.
Det är ju i verkligheten ett
förslag som innebär att var och en skall
få laglig rätt att slippa pension liksom
han har redan i dag. Ingenting kan sägas
om hur stor pensionen blir. Det enda
man vet är att systemet kan träda i
full kraft först någon gång efter år 2000.
Det är väl knappast någon tröst för den
nu aktiva generationen, inte heller för
dem som nu står i begrepp att gå ut i
förvärvslivet. De vet nämligen inte vilken
köpkraft pensionen har, när den en
gång skall utbetalas. Det är ju med ove -

derläggliga fakta fastställt, att folkpartiet
inte kan garantera värdebeständigheten
av den dispositiva pensionen.

Den dispositiva lag som folkpartiet föreslår
förefaller vara överflödig. Redan
nu kan ju enskilda eller grupper teckna
pensionsförsäkringar i de privata försäkringsinrättningarna.
Det finns inga
lagliga hinder, men de flesta har inte
ekonomiska möjligheter att göra det. Det
torde inte heller bli bättre med den
saken i fortsättningen därför att folkpartiet
har etablerat sig som generalagentur
för de privata försäkringsföretagen.

Folkpartiförslaget innebär i verkligheten
ingenting nytt. Det är den gamla
arbetsgivartrean som går igen, även om
den är nödtorftigt förklädd. Men sillen
känns igen också när den är klädd i
kapprock.

Herr talman! Yi har från kommunistiskt
håll väckt tre motioner i anslutning
till propositionen. Vi anser, att
större del av folkpensionerna skall finansieras
på samma sätt som andra socialförmåner
och inte genom de höga
avgifter som nu föreslås. Vi anser vidare,
att basbeloppet för tjänstepensionen
borde ha bibehållits vid 3 000 kronor
liksom vid folkomröstningen. Slutligen
vill vi ha bättre förhållanden för invaliderna.
Dessa våra ståndpunkter ger vi
inte avkall på, utan vi återkommer till
dem i senare sammanhang.

Jag vill till sist säga att vi vid omröstningen
här liksom vid ett eventuellt
nyval kommer att stödja regeringsförslaget,
som innebär ett stort steg framåt
mot en lösning av frågan om de gamlas
trygghet och försörjning.

Herr ELIASSON (ep):

Herr talman! Den pensionsreform
som riksdagen nu har att behandla är
utan tvekan den viktigaste sociala fråga
vi haft att ta ställning till. De beslut
som kommer att fattas blir av utomordentlig
betydelse både för den enskilde
och för samhällsekonomien för lång tid
framåt. Trots mer än tio års utredningsarbete,
en folkomröstning och förhand -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1938 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

lingar mellan de demokratiska partierna
har enighet inte kunnat vinnas om
hur tilläggspensioneringen skall utformas.

För oss inom centerpartiet, som betraktar
en förstärkning av folkpensioneringen
som det viktigaste i pensionsreformen,
är det dock en källa till tillfredsställelse
att enighet i stort har kunnat
uppnås om en successiv förstärkning
av folkpensioneringen fram till
1968. Det är väsentligt att pensionärernas
standard höjs och att en förbättring
av invalid- och änkepensioneringen genomföres.
När vi går att fatta detta beslut
om folkpensioneringens utbyggnad
har vi skäl att erinra oss att detta betyder
ökat ekonomiskt oberoende och
ökad trygghet för de gamla och de efterlevande
och invaliderna.

Tyvärr har enigheten inte varit lika
stor när det gäller folkpensioneringens
förbättrande efter 1968, då man skall ha
nått siffrorna 5 400 kronor för makar
och 3 600 för ensamstående, räknat i
1957 års penningvärde. Här vill man
från vissa håll inte göra några mera
bestämda uttalanden. Detta har ju berörts
av herr Strand tidigare i dag. Men
jag tror inte man kan komma ifrån att
här kan finnas risk för ett konkurrensförhållande
mellan en tilläggspensionering
som är lagfäst och en folkpension,
vare sig denna lagstiftning om tilläggspensionerna
genomföres enligt folkpartiets
eller socialdemokraternas förslag.
Inom utskottet har socialdemokrater
och högermän inte ansett anledning föreligga
att göra något uttalande om folkpensionerna
efter 1968. För oss i centerpartiet
framstår del däremot som
självklart att folkpensionerna skall förbättras
även efter detta år, i den mån de
ekonomiska resurserna stiger till följd
av ett förbättrat produktionsresultat.

Herr Wahlund har tidigare rätt utförligt
uppehållit sig vid folkpensionerna.
Jag skall därför beträffande detta avsnitt
av utskottsutlåtandet nöja mig med
några kommentarer på ett par punkter.

Inom pensionsberedningen föreslog
en majoritet, som för övrigt bestod av
representanter tillhörande olika politis -

ka meningsriktningar, att de kommunala
bostadstilläggen skulle avvecklas successivt.
Från och med 1960 skulle man
minska de kommunala bostadstilläggen
med hälften av det belopp varmed folkpensionerna
skulle höjas. Socialministern
har inte velat ta definitiv ställning
till detta spörsmål. Han har bland annat
hänvisat till att man först måste veta
hur tilläggspensioneringen kan komma
att utformas. På ungefär samma
grunder har särskilda utskottet inte ansett
sig nu kunna ta ställning till frågan
utan önskar överväga den ytterligare.
I högerns partimotioner föreslogs
en snabbare avveckling än pensionsberedningens
majoritet stannade för och
dessutom ett principbeslut om en avveckling
av statsbidragen till kommunerna
för dessa bostadstillägg enligt
riktlinjer som vi från vårt håll inte ansett
oss beredda att godta.

Då vi inte kunnat ansluta oss vare sig
till utskottsmajoritetens eller högerns
förslag, har vi i en särskild reservation
yrkat att denna fråga skall göras till föremål
för ytterligare överväganden och
att förslag i ärendet skall föreläggas nästa
års riksdag. Det framstår för oss som
angeläget, att principerna för en avveckling
av dessa inkomstprövade förmåner
inom folkpensioneringen fastställes
av riksdagen utan onödigt dröjsmål.

Låt mig också, herr talman, säga ett
par ord om folkpensionsavgifterna, som
även de i viss mån är en kontroversiell
fråga. Vi har från centerpartiets sida inte
ansett det lämpligt att nu ta ställning
till frågan om folkpensionsavgifternas
storlek på det sätt som förordas av folkpartiet
och högern. I varje fall har vi
inte varit beredda att som högern föreslagit
nu uttala oss för att folkpensionsavgifterna
senast 1963 skall höjas till 6
procent av den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten. Det finns enligt
vår mening anledning att ordentligt pröva
denna fråga, innan man binder sig
för avgiftshöjningar i framtiden. Redan
den höjning till 4 procent som vi nu är
ense om innebär ju en ökad kostnad.
Den ökningen får vi naturligtvis ta, men

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering in. m.

vi får inte glömma att den kommer att
kännas för de mindre inkomsttagarnas

del. En ytterligare höjning år 1961 till
5 procent, som pensionsberedningen föreslagit,
betyder ju att man får en motsvarande
ökning av denna belastning. I
detta läge har vi inte ansett oss böra
binda oss för en höjning till 6 procent.

Det finns en annan fråga beträffande
folkpensionerna, som jag också helt
kort vill snudda vid. I motioner från
centerpartiets sida, väckta i anledning
av propositionen och också vid riksdagens
början, har man begärt en skyndsam
utredning i syfte att åstadkomma
åtgärder som kan mildra svårigheterna
för de ekonomiskt svaga kommunerna
när det gäller deras bidrag för de behovsprövade
folkpensionsförmånerna. I
vissa fall kan nu ekonomiskt svaga kommuner
för dessa förmåner ha en kostnad,
som svarar mot mer än två kronors
utdebitering per skattekrona. Det
är inte rimligt att man här i landet, när
man talar så förfärligt mycket om rättvisa
— jag har påpekat det många gånger
förr här i kammaren — skall sitta
och pillra med små detaljer i beskattningen,
medan sådana orättvisor skall
få förekomma. Vi observerar alldeles för
litet hur en människa med t. ex. 10 000
kronors inkomst på grund av det ojämna
kommunala skattetrycket i den ena
kommunen får betala fyra å fem gånger
så mycket för samma sociala förmån
som en person med samma inkomst får
betala i grannkommunen. Detta är ett
av de mest hårda exempel på hur denna
bristande kommunala skatteutjämning
verkar just när det är fråga om
bostadstillägget och de behovsprövade
pensionsförmånerna.

Dessutom har det i motioner yrkats
på en ändring i nuvarande regler, som
går ut på att kommunerna före mars
månads utgång varje år skall inleverera
kommunens bidrag till folkpensioneringskostnaderna.
Det betyder att kommunerna
i många fall kommer i likviditelssvårigheter.
Vi önskar därför en rimligare
ordning, som innebär att bidragen
får betalas i några terminer för att på
så sätt jämnare fördela kostnaderna i

kommunens budget över hela året. Särskilda
utskottet har tillstyrkt en utredning
om dessa två spörsmål, och jag vill
endast uttala vår tillfredsställelse över
detta positiva resultat.

Jag övergår härefter till tilläggspensioneringen.
Vid fjolårets folkomröstning
fanns det ju, som många från denna talarstol
i dag redan har erinrat om, tre
linjer beträffande tilläggspensioneringen.
Det är väl bara att konstatera att linje
3 har rönt ungefär samma öde som länsman
i Delsbo. Högern och folkpartiet
gjorde ju energiska insatser för att söka
övertyga allmänheten om att det förslag
som framlagts i pensionsberedningen av
högerns, folkpartiets och arbetsgivarnas
företrädare innebar den bästa pensionslösningc-n
och den frivilligaste frivilliglinje
som man kunde tänka sig. Man karakteriserade
propositionen som ett
tvång för den enskilde, men själv förordade
man ett system, som för den enskilda
arbetsgivaren och löntagaren i
praktiken inte innebar annat än att man
vare sig man är företagare eller arbetstagare
måste rätta sig efter de centrala
uppgörelser som träffas enligt detta
system. De som röstade på linje 3, som
innebar att pensionen skulle ordnas huvudsakligen
genom kollektivavtal, måste
konstatera att deras förslag, som man
kostat på så mycket propaganda och
övertalning, här helt enkelt åker under
bordet. Folkpartiet går nu liksom regeringen
på en lagstiftning, som ålägger
arbetsgivaren att inbetala avgiften för de
anställda.

Det finns måhända en och annan som
tycker att folkpartiet har eftersträvat att
lägga sig så nära linje 1 som möjligt, ett
slags 1,1 eller vad man skall kalla det
för, även om det i hl. a. vissa principiella
hänseenden finns skillnader i systemen.
Det är nästan så att man kommer
att tänka på pojken, som kom in i
cn affär och skulle köpa korv. Han bad
handlanden att få köpa för fem öre korv.
Nej, sade handlanden, så litet kan jag
inte skära. Men farbror, sade pojken,
det går väl att hålla så nära som möjligt.

Högerpartiet har uppenbarligen under

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

diskussionerna med folkpartiet och även
med oss varit berett att acceptera en lagstiftning
på detta område, givetvis under
förutsättning att centerpartiet skulle
acceptera. Detta är en intressant principiell
åskådning, men det är en sak för
sig. Vad jag konstaterar är att högerpartiet,
sedan man kritiserat centerpartiet
för att det höll fast vid grundprinciperna
i linje 2, därefter har övergivit linje
3 och även 1,1 eller 1 med 3 i minne och
övergått till att ligga så nära linje 2 som
möjligt.

Jag vet inte om herr Ewerlöf är här i
kammaren nu. Han skymtade för ett
ögonblick sedan. Jag skulle vilja ställa
en fråga till honom, som jag hoppas få
vidarebefordrad, om han inte är här just
nu. Han talade om att koalitionsregeringen
hade en del trassligheter. Jag vet inte
om han var ledsen över det. I varje fall
kan jag inte erinra mig att de i koalitionsregeringen
deltagande partierna fick
någon hjälp från högerns sida för att underlätta
samarbetet mellan de båda partierna.
Men det är ju möjligt att jag missminner
mig. De som talar om trassliga
förhållanden bör inte glömma bort att
trassligheter också kanske finns på andra
områden, exempelvis när det gäller
tilläggspensioneringen.

När man skall beskriva detta drama
eller skall vi säga komedi, kan man först
tala om akt nummer ett, där vi hade linje
3, som ju högern mycket energiskt arbetade
för. Som en väsentlig del i propagandan
ingick det att säga att vi inte
skulle rösta på linje 2 bl. a. därför att
centerpartiet säkert kommer att göra upp
med socialdemokraterna, bara folkomröstningen
var över. Centerpartiet kan
vi inte lita på. Vi kommer väl ihåg den
propagandan som förekom med och utan
buskar.

Andra akten inleds med att det efter
de avslutade regeringsförhandlingarna
mellan de demokratiska partierna blir
förhandlingar mellan de tre borgerliga
partierna. Jag skall inte yppa vad som
förekommit vid dessa förhandlingar, utan
får väl hålla mig till vad som har stått
i pressen. Av vad man kunnat läsa i tidningarna
är det alldeles tydligt, att det

förekommit förhandlingar om en lagstiftning
efter i stort sett de linjer som folkpartiet
framlagt i sin motion. Det har
sagts att högern var beredd att acceptera
en sådan lagstiftning, om centerpartiet
gjorde det.

Sedan kommer tredje akten. Jag vil!
inte påstå att den har lyckligt slut, men
den betecknar i varje fall en ny fas i
denna komedi. När den eftersträvade
överenskommelsen mellan de tre borgerliga
partierna inte kunde uppnås, övergår
högern till att lägga sig så nära linje
2 som möjligt under stark kritik mot
centerpartiet som anklagas för bristande
vilja att ändra mening. Så handlar och
propagerar ett parti som enligt sina löften
är att lita på!

Om herr Ewerlöf önskar en diskussion
om detta, står jag gärna till tjänst. Jag
har, det försäkrar jag, ingenting emot
att diskutera denna del av pensionshistorien,
om det finns någon önskan därom
på högerhåll.

Herr Ewerlöf yttrade också att grundtanken
i linje 2 var att ha en statsunderstödd
tilläggspension. Nej, grundtanken i
linje 2 var en utbyggnad av folkpensionnen,
kombinerad med en tilläggspensionering
som byggde på personlig fri vil-,
lighet. En detalj var att man skulle söka
att värdesäkra denna till ett begränsat
belopp och att staten skulle stå för garantien.

Företrädarna för linje 2 gav klart uttryck
för att man icke avsåg att få statsbidrag
till premierna. Dessutom sade
man klart ifrån att den föreslagna värdebeständigheten
för ett belopp av högst
3 000 kronor per person för tilläggspensionen
icke behövde innebära att staten
skulle få utbetala några skattepengar som
våra kritiker påstod. Det kunde räcka
med att staten i sista hand garanterade
värdesäkring för detta belopp såsom sker
i fråga om folkpensionerna. Man pekade
på att det fanns olika möjligheter att ordna
en värdesäkring. För det första kunde
man indexreglera premierna, för det
andra kunde man stipulera ett visst premietillskott,
som avsåg att bidra till värdesäkringen,
och för det tredje kunde
man ordna med värdefasta placeringar.

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Det var en ofta upprepad och riktig tankegång
hos företrädarna för linje 2 när
de sade: Kan linje 3 värdesäkra sina jättefonder,
så bör väl också linje 2 med
sina betydligt blygsammare fonder kunna
klara den saken. Om linje 3 kan klara
sig utan skattepengar för detta ändamål,
bör vi också kunna göra det i linje 2.

Jag vill också ställa en fråga till herr
Ewerlöf i klarhetens intresse. Det gäller
tanken att staten skulle uppta värdefasta
lån eller låna ut pengar mot en värdesäkringsregel.
Sådant har ju diskuterats
flera gånger i andra sammanhang.
Låt oss tänka oss att staten lånar upp ett
visst belopp och penningvärdet sjunker
med ö procent tills den dag kommer, då
de upplånade pengarna skall betalas
tillbaka. Staten betalar då, eftersom lånet
var indexgaranterat, tillbaka det ursprungliga
lånebeloppet plus ytterligare
5 procent. Anser man då på högerhåll,
frågar jag herr Ewerlöf, eller om kanske
någon annan vill svara på det, att en sådan
statlig upplåning med värdesäkringsregel
innebär en olämplig användning
av skattepengar eller att det är något
slags statsbidrag som här utgår? Jag tror
att det är nödvändigt, att vi får klarhet
på den punkten, så att vi vet vad vi diskuterar
om.

Det var för mig en överraskning, när
herr Ewerlöf yttrade att högerns ställningstagande
ändock måste anses innebära,
att högern står kvar vid linje 3.
Det är ganska märkligt. Jag har under de
senaste månaderna förgäves spanat efter
något uttalande från högerhåll om att högerns
ställningstagande skulle överensstämma
med linje 3. Nu har vi alltså fått
veta det här i dag.

Vad innebär då linje 3? För att klargöra
den saken ber jag att få citera ett
par korta avsnitt ur pensionsberedningens
betänkande. Jag citerar först några
rader på s. 120 ur det förslag som avgavs
av herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén:
»Systemets start tankes ske på

följande sätt. Sedan en detaljerad plan
för den frivilliga pensioneringen utarbetats,
upptages överläggningar mellan arbetsmarknadens
topporganisationer. Det
förutsattes att dessa, eventuellt efter jus -

tering av planen, i ett s. k. ramavtal åtager
sig att verka för planens realiserande
och för anslutning av vederbörande
underorganisationer.»

Jag citerar sedan några rader på s.
127 om den kollektiva försäkringens
konstruktion. Där står: »Det förutsattes,
att försäkringsstocken till största delen
består av medlemmar i stora kollektiv.
Vidare förutsattes, att arbetsgivare inom
ett avtalsområde har skyldighet att se
till att samtliga personer, som enligt
pensionsavtalet skall omfattas av försäkringen,
också anmäles till försäkringsinrättningen.
»

Då vill jag, herr talman, bara ställa
den frågan: Var någonstans i högerns
partimotion eller i högerns reservationer
till utskottets utlåtande står det någonting,
som på något sätt kan tolkas
som att högern står kvar vid linje 3?
Jag kan inte hitta något sådant. Det
finns icke något uttalande i den riktningen
eller någon rekommendation av
att man enligt de planer, som enligt linje
3 skulle utarbetas, skulle klara tillläggspensioneringen
genom kollektivavtal
över hela fältet nu. Det var väl detta
som var grundtanken i linje 3.

När man kritiserar vissa detaljer i regeringens
förslag — och det gör också
jag — tycker jag att man på de håll där
man står kvar vid linje 3 eller vid vissa
detaljer som ingår i linje 3 inte borde
vara så förfärligt kritisk, om man så
att säga själv sitter i glashus. Jag vill
påpeka att den utträdesrätt — med eller
utan hustruns medgivande — som man
här talar om icke fanns med i linje 3.
Inte ens från högerns sida talade man
om denna personliga frihet i det sammanhanget.

Man talar om de stora kostnaderna
för en tilläggspensionering. Får jag lov
att fråga kammarens ledamöter, om det
var någon som under folkomröstningskampanjen
lade märke till att linje 3
sades skola kosta mindre för de enskilda
människorna än det socialdemokratiska
förslaget skulle göra? Det gällde
ju i stort sett samma pensionsnivå, och
man var ense om att samma pensionsnivå,
oavsett vilket system man tilläm -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
par, på längre sikt betyder samma avgift.
Skillnaden är bara den, att ett fördelningssystem
kan börja med lägre avgifter
och kan bli dyrare sedan, medan
ett premiereservsystem börjar med högre
avgifter men på längre sikt kan vara
förmånligare genom att man får avkastning
från fonden. Jag tror att inte ens
herr Aastrup vill bestrida riktigheten av
detta, och folkpartiets förslag innebär
ju i avgiftshänseende bara att man har
försökt lägga sig någon tiondel under
regeringsförslagets avgifter den första
tiden, tvärtemot principerna för ett premiereservsystem;
man vill naturligtvis
gärna så att säga slira på kopplingen
när man kör igång under tiden fram till
år 1964 för att inte behöva redovisa så
höga avgifter. Bortsett från alla jämförelser
i övrigt var det så att linje 3 inte
var billigare än de andra förslagen, i
varje fall inte nämnvärt. Och när man
nu talar om denna överkompensation -—
som jag skall återkomma till och som
även jag är kritisk emot — vill jag påminna
kammarens ledamöter om att linje
3 i princip innebar lika stor överkompensation
som regeringens nu framlagda
förslag innebär. Jag undrar rent av
om den inte innebar större överkompensation,
herr Aastrup, tv om jag inte
minns fel fanns det ingen gräns vid
30 000 kronors medelinkomst, utan förslaget
gällde för obegränsat höga inkomster.
Men om jag minns fel på denna
punkt är jag tacksam för en korrigering.
Jag har inte i hastigheten kunnat
kontrollera saken.

Om högern i enlighet med herr Ewerlöfs
uttalande står fast vid grundprinciperna
i linje 3, är jag alltså tacksam
för eu hänvisning till den sida, där detta
står angivet. Jag beklagar verkligen
om det vid utlåtandets tryckning skulle
ha inträffat något s. k. tekniskt missöde,
så att något stycke har blivit uteslutet,
som skulle ha kunnat klarlägga saken.

Både regeringens förslag och folkpartiets
innebär obligatorisk tilläggspensionering
med pensionerna graderade efter
vederbörandes inkomst under de aktiva
åren. Man måste då ställa frågan: Kan
det verkligen vara eu uppgift för stats -

m. m.

makterna, för samhället, att lagstifta om
inkoinstgraderade tilläggspensioner? Jag
kan för min del icke finna att det skall
föreligga någon social nödvändighet att
göra detta eller att det skall vara någon
social rättvisefråga att genom lagstiftning
konservera de inkomstolikheter,
som medborgarna bar haft under de aktiva
åren, även efter det att pensionsåldern
är uppnådd. Statens uppgift skall
enligt vår mening vara att sörja för ett
tillfredsställande grundskydd för alla.
Vi accepterar ett obligatorium i folkpensioneringens
form, med lika förmåner
åt alla. När man ovanpå ett sådant
obligatoriskt grundskydd, lika för alla,
vill skapa en tilläggspensionering genom
en lagstiftning som syftar till inkomstgradering
av pensionerna, då har
man lämnat frågan om grundskyddet
och tagit upp ett helt annat problem.
Om man inkomstgraderar tilläggspensionen,
betyder detta att man syftar till
att varje medborgare skall göra ett inkomstuppskov
från den aktiva tiden till
den passiva, och ett sådant inkomstuppskov
måste enligt vår mening vara frivilligt
för medborgarna. Det finns enligt
vår mening ingen anledning att
stapla ett obligatorium på det andra,
och det kan heller inte enligt vår mening
vara socialt motiverat, att man
skall genom lagstiftning i Sveriges riksdag
garantera exempelvis den, som haft
30 000 kronor i medelinkomst, en pension
som är betydligt högre än vad de
flesta arbetstagare i detta land har i arbetsinkomst.
Jag är inte beredd, herr
talman, att här trycka på en knapp, så
att människor genom lagstiftning skall
tillförsäkras pensioner på 20 000 kronor,
då jag vet att det finns människor
— exempelvis hemma i Sundborn -—
med hustru och två—tre barn, som
får leva på inte ens hälften av den inkomsten.
Detta är en principiell fråga,
som jag fäster den allra största vikt vid
i detta sammanhang.

När det gäller propositionen måste
man ju också ställa sig kritisk även till
andra punkter i förslaget. Det föreslås
exempelvis att alla rörelseidkare och
fria företagare skall få räkna endast två

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering in. in.

tredjedelar av sin nettoinkomst av rörelse.
minskad med 4 000 kronor, som
pensionsgivande inkomst. Till detta är
bara att säga, att denna schablonregel
skulle verka högst olika och orättvist.
Man kan ändå inte komma ifrån att de
flesta mindre företagare i realiteten helt
saknar inkomst av förmögenhet eller
också bär de en mycket obetydlig inkomst
av dylik art.

Om man t. ex. räknar ut vad en jordbrukare
bör ha i lön, skall han först och
främst ha så mycket, som svarar mot
vad andra jämförbara grupper har i
timlön. Hur många av kammarens ledamöter
tror, att jordbrukarna sedan får
något över, som kan rubriceras som kapitalinkomst?
Det blir ingen kapitalinkomst,
och på samma sätt är det också
för många andra företagare, t. ex. fiskare,
hantverkare och handlare. Det
finns många mindre företag, för vilka
räntan på det investerade kapitalet kan
vara negativ, om man utgår från att arbetet
skall betalas med skälig lön. Den
föreslagna schablonregeln tar ingen hänsyn
till detta faktum.

Även andra orättvisor anser vi föreligga
i förslaget. Herr Strand har tagit
upp dem till betraktande, men jag har
inte känt mig övertygad av hans argumentation.
Enligt propositionen skall ju

— om man bortser från övergångstiden

— full pensionsrätt intjänas på 30 år.
Vad betyder detta? Jo, att de kroppsarbetande
grupperna och lägre tjänstemän,
som går ut i arbetslivet i unga år,
missgynnas i hög grad. De får vara med
om premieinbetalning i 45—50 år, men
de får inte mer i pension än om de intjänat
pensionsrätt i 30 år. Låt oss tänka
oss att en person går ut i arbetslivet
vid 16 års ålder som kroppsarbetare och
att han under de första 20 åren har låt
oss säga 12 000 kronor i årsinkomst. Vi
förutsätter att i pensionsavgift för honom
skall betalas ungefär 10 procent av
hans inkomst. Om han satte in pengarna
undan för undan på en bank under
dessa tjugo år och om man räknar med
ränta på ränta enligt nuvarande räntesats,
skulle han, när han uppnått 07 års
ålder, ha haft ett banktillgodohavande

på närmare 100 000 kronor. Jag frågar
mig verkligen, om detta är något som
man skall kalla rättvisa. Det kan inte jag
finna.

Även överkompensationen under övergångstiden
missgynnar det stora flertalet
kroppsarbetare och lägre tjänstemän.
Om det anses nödvändigt att genom lagstiftning
trygga tilläggspensionen och
om det anses nödvändigt, att man under
övergångstiden ser till, att de som pensioneras
under systemets första 20-årsperiod
skall få ett premietillskott eftersom
de inte hunnit tjäna så stor pension,
varför skall då denna överkompensation
vara inkomstgraderad? Varför skall den
som haft 30 000 kronor i inkomst få en
present, som är flera gånger större än
vad den mindre inkomsttagaren får när
han pensioneras? Jag kan inte finna,
herr talman, att detta system har något
med rättvisa att göra.

Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att linje 3 innebar en liknande orättvisa
mot de kroppsarbetande grupperna
och de lägre tjänstemännen. Den förutsatte
en 35-årig inbetalningstid för full
pension. De som varit med längre tjänade
ingenting på det. Överkompensationen
var i princip konstruerad på
samma sätt som nu föreslås i propositionen
och i utskottsutlåtandet.

Folkpartiet har i sin motion tonat ned
överkompensationen och velat framför
allt sätta in den så att den inte skall
gynna de stora inkomsttagarna. Där har
alltså en ändring skett. Folkpartiets förslag
är alltså mera begränsat i detta avseende
än linje 3.

Redan den föreslagna höjningen av
folkpensionerna fram till år 1968 innebär
att alla måste avsätta mer till pensionsändamål.
Man har räknat med att vi
år 1968 i genomsnitt får betala i skatter
och avgifter för folkpensioneringen
sammanlagt 10 procent av våra inkomster.
Vi får räkna med alt en tilläggspensionering
enligt förslaget, även när den
är utbyggd, kommer att dra eu kostnad
som motsvarar tio procent av inkomsterna.
Man kan då fråga sig, om det i detta
läge kan anses välbetänkt, att vi utöver
denna folkpensionsreform, som kommer

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
att kosta så pass mycket, också skall bestämma
oss för en tilläggspensionering
av denna omfattning. Vi har ingen garanti
för att konjunkturavmattningen kommer
att upphöra. Vi har heller ingen garanti
för att de goda konjunkturerna
kommer att bestå. Jag är inte pessimistisk
på något sätt utan jag hoppas och
tror också, att vi har goda utsikter till
en fortsatt produktionsökning. Men genomför
man en sak sådan som denna lagstiftningsvägen
och binder sig för att de
och de åren genomföra vissa premiehöjningar,
innebär det, att man får ett
stelt system. Det är inte säkert, att verkligheten
kommer att svara mot de förväntningar,
som man nu ställer. Just nu
har vi en påtaglig konjunkturavmattning
överallt i världen, och vi får räkna
med — jag vill understryka detta —
att efterkrigstidens högkonjunktur kan
komma att efterträdas av en konjunkturavmattning
under en längre period. Vi
har också en hårdnande konkurrens på
världsmarknaden. Den är kännbar inte
minst för exporten och sjöfarten. Jordbruket
har också sjunkande inkomster,
och företag inom andra branscher tvingas
att permittera eller slå igen av brist på
order.

Vi bör inte utgå ifrån att det måste
vara detta konjunkturläge, som blir kännetecknande
för framtiden, ty det tror
jag är alldeles för pessimistiskt. Men vi
kan inte veta, om vi kan få några år i
följd, som kännetecknas av en mycket
ringa standardökning och en ringa produktionsökning.
Därtill kommer att vi
nu befinner oss i ett läge, där planerna
på ett ökat europeiskt ekonomiskt samarbete
ingående diskuteras. Kommer ett
sådant till stånd, kommer det säkerligen
att innebära en ytterligare press på vårt
kostnadsläge. Vi måste naturligtvis hoppas
på det bästa, men vi måste också
vara beredda på bakslag.

Dessutom kommer vi, som herr Wahlund
redan påpekat, att under de närmaste
årtiondena få en kraftig stegring
av antalet åldringar. En god ålderdomsförsörjning
förutsätter, som jag tidigare
sade, att vi kan förbättra folkpensioneringen,
men den kräver också en till -

ni. nt.

räcklig åldringsvård. Den förutsätter en
utbyggnad, inte minst av kropps- och
mentalsjukvården. Undervisning, forskning,
vägar, vatten och avlopp, för att
endast nämna några exempel, är andra
områden där vi har behov av ökade investeringar.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga, att jag inte känner mig så oerhört
uppskrämd av det stigande antalet åldringar
framöver. Det innebär naturligtvis,
om man ser saken krasst ekonomiskt,
en ökad belastning, men vi får också
komma ihåg, att med den stigande medellivslängden
och kanske även av andra
skäl får vi räkna med att de som i dag
är 67 år eller däröver oftast har en långt
större vitalitet, andligt och kroppsligt,
än människor i samma ålder förr hade
i allmänhet. Detta är någonting, som vi
har att ta hänsyn till. Å andra sidan står
vi också inför krav på ytterligare arbetstidsförkortningar,
och vi vet, att investeringsbehovet
på olika områden är mycket
stort.

Det har här talats litet om sparandet,
och jag vill endast kort konstatera, att
man mot denna bakgrund måste bedöma
effekten av pensionssystemet på
samhällsekonomien, när det nu gäller att
ta ställning till hur tilläggspensioneringen
bör utformas. Alla är tydligen ense
om att en sådan tilläggspensionering enligt
propositionen kommer att få en negativ
effekt och betyda ett minskat personligt
sparande. Denna fråga har ju
diskuterats åtskilligt inom 1957 års pensionskommitté,
och vad vi inte kan acceptera
är, att detta minskade personliga
sparande skall kompenseras av ett
statligt tvångssparande. Den fondbildning,
som föreslås i propositionen och
som kanske kommer att resultera i en
jättefond på 50—60 miljarder kronor
år 1990 — vi vet inte exakt vad det kan
röra sig om — är ju inte till för att den
behövs i systemet på grund av dess teknik,
utan den är till för att kompensera
ett personligt sparande. Dessutom måste
man räkna med riskerna för att sådana
jättefonder kan leda till att de mindre
företagens kredit- och kapitalförsörjning
kan bli sämre ordnad än andra företags.

Onsdagen den 23 april 1958 fm. Nr 17 59

Ang. ändring i lagen om folkpensionering in. in

Det finns även andra verkningar på samhällsekonomien,
vilka jag här till sist
också litet grand skulle vilja peka på.

Det ter sig i varje fall för mig egendomligt,
att denna överkompensation enligt
propositionen skall utgå utan undantag.
Den skall utgå även till statsoch
kommunalanställda, som har en lång
intjänandetid och som har goda pensioner
redan förut. Men det är en sak;
en annan sak är, herr talman, att man,
som 1957 års pensionskommitté påpekat,
kan få räkna med att de grupper, som i
dag har goda pensionsförmåner genom
avtal och som säger, att de har fått dessa
goda pensionsförmåner tack vare att
de varit återhållsamma med lönen —- det
är deras argumentation — kommer att
kräva kompensation, om andra grupper
genom lagstiftningen skall tillförsäkras
motsvarande förmåner i pensionsavseende.

Man får ha vilken uppfattning man
vill om detta, men det är en realitet, som
jag tror att vi måste räkna med. Pensionskommittén
har också kalkylerat
med att en dylik kompensation kan komma
att innebära eu löneökning, som rör
sig om 7—8 procent för de stats- och
kommunalanställda.

Man måste ju också räkna med att
många företag inte orkar bära kostnaderna
— det är en annan sida av detta
problem — och att säkerligen många
småföretagare och andra får vara med
om att via höjda skatter och varupriser
betala tilläggspensioner, som de själva
inte har råd att teckna sig för. Men det
problemet kan ju finnas även i andra
system.

Vi kan alltså inte godtaga förslaget i
propositionen, och vi kan inte heller
utifrån de synpunkter, som vi lägger på
denna fråga, godtaga folkpartiets förslag.
Dess karaktär av ett obligatorium är —
Irots den utträdesrätt som med eller utan
hustruns medgivande skall föreligga för
den anställde i vissa fall •— icke förenlig
med den personliga frivillighet, som
linje 2 och vårt parti hävdat. De skäl,
som vi har anfört mot propositionen,
gäller därför i åtskilliga avseenden även

den lagstiftning som folkpartiet förordar.

Enligt vår mening bör tilläggspensioneringen
vara fullt frivillig. Människorna
har olika önskemål och olika sparmål.
En del önskar teckna en tilläggsförsäkring.
Andra vill spara för sin
trygghet på ett annat sätt — i ett eget
hem, i egen rörelse, i bank eller annan
kreditinrättning. Det bör stå den enskilde
fritt att själv välja hur han utöver
folkpensionen skall förbättra sin trygghet.

Såsom framhållits i vår reservation
bär en frivillig tilläggspensionering en
gynnsam effekt på sparandet och därmed
också på kapitalbildningen, till
gagn för näringslivets utveckling. Även
vid en frivillig pensionering är en viss
fondering nödvändig, eftersom den bygger
på premiereservsystemef, men då vi
förutsätter att försäkringsverksamheten
liksom nu skall handhavas av olika försäkringsinrättningar,
föreligger inte några
risker för en ekonomisk maktkoncentration
på grund av fondbildning.

Från herr Strands sida har även berörts
ett problem, som jag skall be att fä
säga några ord om, nämligen frågan
om skattelindring vid sparande i olika
former. Den som tecknar en frivillig
tilläggspension får ju göra avdrag för
premierna i sin deklaration. Man får
däremot skatta för pensionen när den
utbetalas. Vi menar från vårt håll att
även annat långsiktigt sparande bör
kunna främjas på motsvarande sätt. Man
bör undersöka möjligheterna att medge
medborgaren att skattefritt få avsätta
begränsade belopp till sin pensionering
i egen rörelse, i egen fastighet etc. Del
bör kunna bli av betydelse för jordbrukare
och andra småföretagare, villaägare
in. fl.

Vi vill också ha en utredning angående
möjligheterna att sälta in pengar
på ett pensionskonto. Man skulle inte
skattefritt få sätta in hur stora belopp
som helst, men etl visst begränsat belopp.
Om man ville binda pengarna viss
tid, skulle man få skatta för dem först
niir man tar ut dem.

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

<10

Ang. ändring i lagen om folkpensionering

Vi har också pekat på värdesäkringsproblemet,
och endast ett par ord, herr
talman, om det.

Herr Strand har ju närmare redogjort
för utskottets ställningstagande i denna
fråga och för den reservation, där han
står som första namn, och herr Ewerlöf
har också kommenterat förslagen. Jag
vill kort och gott från vårt håll säga, att
vi anser det angeläget att söka trygga
värdebeständigheten för en frivillig tillläggspensionerings
fondmedel. Vi har
anvisat olika möjligheter att göra det
med indexreglerade premier och möjlighet
till värdefasta placeringar.

Vi anser det angeläget att både pensionsförmåner
och för pension sparat
kapital kan behålla sitt reella värde vid
en penningvärdeförsämring. Men, herr
talman, vi kan inte komma ifrån det
faktum, att denna värdesäkringsfråga
är ett spörsmål som nationalekonomer
och andra under årtionden har sysslat
med och skrivit åtskilligt om. Vi är inte
okunniga om att denna fråga är svår
att bemästra och komplicerad. Vi vet
inte vilka återverkningar den kan få
exempelvis på kapitalmarknaden, på
räntebildningen och på andra områden.
Vi anser dock att denna fråga bör prövas
i positiv anda, och vi framhåller i
våra motioner att det kan visa sig så
svårt att komma fram till en värdesäkring,
att man kanske får nöja sig med
att åstadkomma en värdesäkring — om
möjligheter därtill nu står till buds —
endast för begränsade belopp för varje
försäkringstagare eller sparare.

Vi har till sist föreslagit — och vi har
på den punkten också reserverat oss i
särskilda utskottet — att en utredning
skulle göras beträffande frågan, huruvida
inte staten vid sina avtalsförhandlingar
skulle kunna erbjuda motparten
ett system, där den enskilde statsanställde
fick möjlighet att välja mellan att
ta sin arbetsersättning helt i kontanter
eller låta en viss del hållas inne för
pensioneringen. Det innebär inte att vi
vill begränsa avtalsfriheten, utan vi vill
bara att staten skall förklara sig beredd
att medverka till en sådan ordning.
Jag kan inte se att det finns någon fri -

m. m.

villigare frivilliglinje än denna, men
vårt parti liar inte fått något stöd i utskottet
för den tanken, inte ens från
håll där man med så stor iver talar om
valfrihet och frihet för den enskilde.

Denna reservation vill jag också yrka
bifall till.

Herr förste vice talmannen yttrade i
slutet av sitt anförande några ord om
voteringssituationen här i riksdagen.
Därvid talade han också om taktik, och
det gör att jag kanske skall säga ett par
ord även till herr öhman. Denne framställde
saken så, att vi nu är ute för att
på allt sätt slå ned regeringens förslag
och att de, som inte går med på det,
grundar sitt ställningstagande på politisk
taktik. Jag skall inte syssla utförligare
med den frågan, utan vill bara
säga, att det nog här i landet finns mycket
delade meningar om huruvida regeringen
ansträngt sig för att nå en överenskommelse
med andra partier om tillläggspensioneringen.
Jag tror inte att
man skall lägga upp agitationen så förfärligt
enkelt för sig.

Och till herr förste vice talmannen
vill jag säga, när han påtalade den voteringsordning
vi inom centerpartiet
avser att följa, att vi när det gäller tillläggspensionering
kommer att rösta på
det motförslag till propositionen och
utskottsutlåtandet, som står kvar i huvudvoteringen.
Han tyckte visst att detta
var ett uttryck för något slags partitaktik;
jag vet inte om han kanske avsåg,
att den var mindre sympatisk. Men
både herr förste vice talmannen och
kammarens ledamöter i övrigt vet ju
ändå, att det här i riksdagen inte är så
märkvärdigt att man kan rösta på ett
sätt, som en och annan gång för den
enskilde medborgaren ute i landet —
vilken inte gärna kan ha klart för sig,
hur det här går till vid kontrapropositionsvoteringar
— kan te sig litet egendomligt.
Om man inte vill att ett förslag
skall bli antaget av riksdagen, är
det ju ingenting ovanligt att man i slutomgången
röstar på ett annat för att
slippa det man inte gillar, även om man
inte precis är beredd att höja det förslag
till skyarna, som i slutomgången

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr IT

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

kvarstår såsom motförslag till det man
ogillar. Jag skulle knappast tro att herr
förste vice talmannen är beredd att säga,
att sådan taktik är något för socialdemokratien
fullständigt främmande;
det tror jag inte skulle vara alldeles
korrekt, med hänsyn till vad som många
gånger hänt här i riksdagen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till de reservationer,
som är fogade till detta utskottsutlåtande
och som har herr Wahlund som
första namn.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Förd eller, kanske rättare
sagt, förförd av en medfödd benägenhet
för aggressivitet och av partitaktiska spekulationer,
vilkas litenhet han kongenialt
förkroppsligar, har herr Eliasson här
inlett sitt anförande med ett anfall på
högerpartiet. Jag har grubblat över det
drivande motivet och kommit till den
slutsatsen, att det måste kännas obehagligt
för herr Eliasson att nu slå sina
tidigare statsrådskolleger över och under
bältet och att han liksom vill balansera
av sina personliga olustkänslor genom
att också slå åt höger, i huvudsak
under bältet. Detta är ett slags väderkvarnspolitik,
som inte saknar sin naturliga
resonansbotten hos den talare det
gäller.

Herr Eliasson har ägnat sig åt historieskrivning.
Vilka förutsättningar han har
för den sortens verksamhet vet jag inte.
Jag vet bara att han saknar två av förutsättningarna.

(Herr TALMANNEN: Herr Svärd får
begränsa sina angrepp mot en kammarledamot.
)

Förlåt, jag skall naturligtvis med stor
glädje begränsa mina angrepp mot herr
Eliasson. Han har hävdat att högerpartiet
skulle ha övergivit linje 3. Denna beskyllning
är bemött och motbevisad i rätt
sammanhang. Herr Eliasson har hävdat
att vi under överläggningarna, förmodligen
mellan de borgerliga partierna,
skulle ha intagit en ståndpunkt som vi

nu skulle ha vikit från. Därvidlag är vi
i exakt samma båt som centerpartiet;
alla tre partierna intog till intet förbindande
ståndpunkter under förhandlingarnas
gång.

Herr Eliasson tycks också leva i den
tron, att centerpartiet skulle vidhålla linje
2. Får jag då fråga: Vad är statsbidraget
till värdesäkring? Och vad är
den i kronor fixerade tilläggspensionen,
som på sin tid var högsta mod?

Herr Eliasson har slutligen också
ställt frågan, var man skall ta de pengar
som behövs, om man har utfärdat värdefasta
statsobligationer och en inflation
inträffar. Frågeställningen innebär, att
det för herr Eliasson framstår som någonting
fullkomligt orimligt att staten
avstår från att göra inflationsvinster på
en upplåning, som staten i viss utsträckning
har tvingat sig till. För honom är
det uppenbarligen en alldeles orimlig
tanke, att spararna skulle få del av realräntan.
Han hävdar att det enda spararen
har rätt till är nominalräntan. Låt
mig bara tillägga: denna uppfattning är
icke godtagbar.

Herr ELIASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara anmäla, att
jag avser att begära ordet för replik en
annan gång, när jag fått höra ett besked
i sak och inte ett anförande, som är ett
personligt utfall mot mig. Jag tror inte
att vi skall belasta kammarens protokoll
med sådant, och jag skall avstå från att
ge någon karakteristik av herr Svärd —
jag tror att det vore ganska olämpligt.
Herr Svärd liar inte tagit upp de frågor
jag ställde och inte på något sätt besvarat
dem, även om jag naturligtvis är tacksam
för att herr Svärd även i denna kammare
ville klargöra högerns uppfattning.

Herr OH LON (fp);

Herr talman! Det är med stor tveksamhet
jag i dag tar till orda i denna församling
av specialister på allt vad till
svenska folkets framtida pensionering
hörer. Frågan har ju utomordentlig räckvidd
för de enskilda människorna i det -

Xr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
fa land, så sant som den inte bara gäller
storleken av de pensioner, som skall utgå
till medborgarna, utan också gäller
spörsmålet om hur samhället i ekonomiskt
avseende skall vara inrättat. Striden
gäller med andra ord huruvida våra
efterkommandes samhälle liksom vårt
skall i huvudsak vara grundat på liberala
förutsättningar med vissa kollektivistiska
inslag eller på monopolistiska
doktriner i socialistisk riktning med
kvarstående liberala ränningar.

Jag ser att statsrådet Sträng och även
statsrådet Ulla Lindström är närvarande.
För att belysa vad jag sist sade vill jag
citera ett par yttranden av dessa tvenne
statsråd. »Ytterst gäller det makten över
samhällsekonomien», lär statsrådet Ulla
Lindström enligt tidningsreferat ha sagt
i fjolårets pensionsdebatt. »Vi kommer
med denna fond» — pensionsfonden -—
»att leda kapitalströmmen dit vi vill», lär
finansminister Gunnar Sträng enligt samma
källa ha förfäktat. Och den uppriktiga
sanningsförkunnaren doktor Stellan
Arvidson i andra kammaren menade
klart och tydligt, alt fjolårets obligatorium
kommer att »ge samhället möjlighet
att överföra produktionsmedlen i
sin ägo». Detta obligatorium bär av regeringen
i år presenterats som dess proposition.

Det här är en komplicerad fråga, vilket
inte minst framgår därav, att den
varit föremål för utredningar sedan mer
än ett tiotal år tillbaka utan att man
kommit till något slutgiltigt resultat. Ty
inte ens den dag som i dag är, när ärendet
underställts riksdagen, är man färdig
med vissa grundväsentliga detaljer.
Må det vara nog att hänvisa till att fondförvaltningen
och vad som därmed har
samband lämnats utanför. Propositionen
ger endast en råskiss till problemets
lösning.

Det är inte heller bara en matematisk
eller försäkringsteknisk fråga. Den
har också en psykologisk och en sociologisk
innebörd. Hur kommer folk att
reagera inför den nya ekonomiska giv,
som man ställts inför? Hur blir det ställt
med näringslivets kapitalförsörjning?
Vilka risker är företagarna och fram -

m. m.

för allt nytillkomna företagare i framtiden
villiga att ta? Jag vill resa dessa
frågeställningar utan att därför hemfalla
åt några dystra domedagsprofetior.
Människan har en förunderlig förmåga
att anpassa sig efter förändrade ekonomiska
förhållanden. Men frågorna är
ändå berättigade. Om vi riktar våra
blickar ut i världen, kan vi konstatera,
att även den mest fulländade teknokratiska
organisation av ett samhälle kommer
till korta, ifall det ekonomiska systemet
strider mot människornas reaktioner.
Jag tror inte att jag överdriver,
om jag säger, att om propositionen antages,
tvingas säkerligen regeringen
ganska snart att revidera sin inställning
på väsentliga punkter i fråga om våra
pensioner.

Inom den grupp, som jag tillhör, råder
ingen tvekan om att utöver nu och
framdeles utgående folkpensioner bör
ordnas ett system med tilläggspensioner,
utmätta med hänsyn till de inkomster,
som vederbörande haft under sin aktiva
verksamhet. Jag förstår mer än väl, att
arbetarna — det må gälla kroppsarbetare
och andra — är angelägna att få
sin trygghet säkrad vid bortfall av arbetsförmågan,
såsom redan skett för i
offentlig verksamhet anställda och de
flesta grupperna av tjänstemän. Men dessa
i offentlig verksamhet anställda eller
tjänstemän över huvud har inte fått sina
pensionsförmåner gratis, utan nödgats
finansiera dem genom restriktiva lönekrav
eller med pensionsavgifter.

Vi har i vårt land under senare tider
med allt mera utpräglad enighet strävat
efter att bereda största samhällsekonomiskt
möjliga skydd åt alla pensionärer
— alltså grundskydd inte blott åt löntagarna.
Våra folkpensioner av olika slag
har också, med stöd av alla partier, utformats
såsom ett grundskydd, lika för
alla åldringar och arbetsoförmögna. Denna
strävan har i år fullföljts av det särskilda
utskottet, och i huvudsak har ju
utskottet blivit enigt — hur detta har
skett och på vilka initiativ utskottsförslaget
har kommit till, skall jag inte
tala om här; jag vill inte riva upp
någon debatt på den punkten.

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Xr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Jag vill emellertid inskjuta, att om vi
skall lyckas med denna reform — i sitt
slag den mest ambitiösa i något land -—
måste omvårdnaden av penningens, den
svenska kronans värde ägnas långt större
uppmärksamhet än som fallet varit
under den socialdemokratiska statsledningen
under efterkrigsåren. Om vi låter
kronans värde fortsätta att rutscha
utför, såsom skett under den socialdemokratiska
regimen, föreligger risk för
att hela den stolta reformbyggnaden ramlar
i spillror. Man får här intet av intet.
Allt tal om pensionernas värdebeständighet
under en fortgående inflation är
som att skriva i vatten. Erfarenheterna
från olika länder med en slappt motverkad
försämring av penningvärdet har
visat, att kontrollen av valutan så småningom
förlorar sin effekt. Trots all demagogisk
förkunnelse är det en banal
sanning, att pengarna till folkpensionerna
liksom till övriga pensioner måste
hämtas från produktionslivets årliga avkastning.

Vårt land är litet, och vårt produktionsliv
är i större utsträckning än de
stora ländernas näringsliv beroende av
handeln på den utländska marknaden.
Det har vi sannerligen fått vittnesbörd
om under den senaste tiden. När man nu
runt om i världen bereder sig till kamp
mot den samhälleliga sjukdom som inflationen
utgör, har vi inte råd att längre
låta penningförstörelsen fortsätta.
Fortsätter vi som hittills, blir vi undanskyfflade
på de utländska marknaderna.
Hur det då går med pensionerna
återstår att se, eller rättare sagt, intet
tvivel torde råda om att hela reformverket
spricker.

Herr Strands anförande tidigare här i
(lag angående den stundande utvecklingen
av penningens värde var ägnat
att inge allvarliga farhågor för hur det
kommer att gå med värdebeständigheten
hos pensionerna. Detta är dock en väsentlig
punkt.

Om folkpensionerna råder som sagt i
stort sett enighet mellan samtliga parlier.
Inte heller finns det mellan folkpartiet
och regeringspartiet några delade
meningar om önskvärdheten av en

tilläggspensionering utöver folkpensionen.
Men här rör det sig om en av de
största affärer som någonsin gjorts inom
riket, och det är väl då inte underligt,
om olika meningar kan uppstå rörande
den tekniska uppläggningen av en sådan
reform. Regeringen har valt omvägen
att med denna reform söka förverkliga
sina ideal i den s. k. planhushållningens
tecken på bekostnad av den
fria företagsamheten. Tv så kommer det
att gå, om man inrättar den stora centralfonden.
Regeringen vill definitivt befästa
statens avgörande inflytande på
kapitalmarknaden och genom det obligatoriska
pensionssystemet också få sin
hand med i spelet på arbetsmarknaden.
Enligt den meningsriktning, jag företräder,
bör båda parterna på arbetsmarknaden
ha möjlighet att inom ramen för
en lagfäst rätt till tiläggspension förhandla
även om dennas utformning. Vi
anser att det kompromissförslag, som
vi sålunda lagt fram, utgör en medelproportional
av det resultat folkomröstningen
förra året gav vid handen. Vi
anser alltså, att vårt förslag står i bättre
överensstämmelse med den totala
folkmeningen än något annat här framlagt
förslag.

Herr Eliasson var mycket kritisk. Jag
skall inte gå in på någon dispyt med
herr Eliasson om den snö som föll i fjol.
Det är ganska meningslöst. Till att börja
med fick jag det intrycket, att herr
Eliassons anförande var en Aufforderung
zum Tanz — han var så mör i munnen
gentemot regeringsförslaget. Men efter
hand kom det fram, att vad som låg
bakom var en särdeles utpräglad lömskhet
gentemot högern. Jag har ingen anledning
att blanda mig i dessa partiers
tävlan om själarna på landsbygden.

Jag skall inte i övrigt ingå på några
detaljer utan vill hänvisa till redogörelsen
i vår reservation för skillnaden
mellan vårt förslag om premiereservmetoden
för säkrandet av de framtida pensionerna
och den av regeringen anvisade
fördelningsmetoden. Jag menar att det
här framför allt är eu fråga om pensionärernas
rättssäkerhet. Ett grundläggande
drag i det av departementschefen

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

förordade tilläggssystemet är, såsom vi
alla vet och som herr Aastrup i det
första anförandet här i dag underströk,
att trots att det bygger på fördelningsmetoden
en betydande fondering förutsättes,
vars storlek och uppbyggnadstakt
dock icke närmare preciserats.
Fondbildningen hör ju inte till själva
fördelningssystemet såsom sådant utan
tankes utgöra en ersiittning för uteblivet
sparande på grund av reformen. Utmärkande
för ett fördelningssystem är, att
varje års pensionsutgifter bestrides av
de samtidigt, d. v. s. samma år, inflytande
pensionsavgifterna. Den enskilde
medborgaren betalar således inte för sin
egen pensionering, utan de aktiva generationerna
betalar för de samtidigt levande
åldringsgenerationerna. 1 motsats
till detta system står det beprövade och
av oss i folkpartiet förordade premiereservsystemet.
Det karakteristiska för
detta är att den försäkringsmässigt beräknade
premien, som erlägges av eller
för en försäkrad, gäller hans eller hennes
egen pensionering. Premierna reserveras,
fonderas. De medel, som insamlas
i den bildade fonden, investeras och
förräntas, för att vid den försäkrades
inträde i pensionsåldern användas för
finansiering av den honom tillkommande
ålderspensionen. När pensionsåldern
inträder, existerar sålunda verkligen
en garanti för att det finns pengar
till betalning av pensionen. Den premieförsäkrade
pensionären är meddelägare
i den bildade fonden. Hans rätt kan ej
berövas honom, åtminstone så länge detta
samhälle är ett rättssamhälle.

Jag skulle kanske tillägga, att pensionärernas
anspråk i ett fördelningssystem
däremot skulle vid varje framtida
tillfälle konkurrera med alla övriga krav,
som från den aktiva befolkningens sida
ställes på statskassan. Jag säger statskassan,
tv ännu har inte klargjorts vem
pensionsfonden i det obligatoriska pensionssystemet
enligt regeringens förslag
tillhör.

Säkerheten för pensionsrätten enligt
propositionens förslag blir därför beroende
av de aktivt verksammas vilja och
förmåga att i framtiden infria de löften

som har getts. Rättssäkerheten ter sig
även osäker beträffande avgifterna i det
av regeringen föreslagna systemet. Staten
kan nämligen reglera avgiftsuttaget
efter gottfinnande. Om statsmakterna i
ett visst läge skulle vilja genomföra en
indragning av köpkraft — den frasen
har vi ofta hört här i riksdagen — kan
det befinnas mera opportunt att göra det
i form av en höjd pensionsavgift än genom
en skattehöjning.

Regeringen är förtegen om hur den
närmare tänkt sig den stora fondbildningen
inom fördelningssystemet. Man
torde kunna konstatera, att om fondbildningen
verkligen skall fylla sin uppgift
att ersätta genom pensionsreformen bortfallet
sparande, måste den uppgå till
betydande belopp, säg minst 50 000 miljoner
kronor framemot århundradets
slut. Fonden blir sannolikt en statens
egendom och inte pensionärernas, i trots
av att de under årens lopp samlat ihop
den. Men givetvis får man väl förutsätta,
att de får glädje av fonden genom att
avkastningen därav bidrar till de utbetalade
pensionerna.

En väsentlig förutsättning för att reformen
över huvud taget skall lyckas
— det gäller inte bara om regeringens
utan även om vårt förslag — är att stegringen
i folkhushållets materiella standard
fortsätter. Men denna stegring förutsätter
i sin tur ökat behov av kapital
som underlag för höjd investeringskvot.
Samtidigt medför reformen, att väsentliga
motiv för sparande faller bort. På
den tråden har finansministern spunnit
många gånger i denna kammare, så det
behöver jag inte närmare dröja vid. En
mycket stor del av det personliga sparande,
som för närvarande sker i form
av liv- och pensionsförsäkringar, torde
te sig onödigt inför de pensionsförmåner
som reformen medför. Även övrigt sparande
hos enskilda och företag, som direkt
eller indirekt syftar till att trygga en
hygglig försörjning, när arbetsinkomsten
upphör, torde med säkerhet bortfalla.
Hur än pensionsreformen utgestaltas,
måste den förknippas med någon form
av fondbildning. Inom det av folkpartiet
förordade premiereservsystemet äger

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering in. m.

fondbildningen rum rent automatiskt,
och de uppsamlade fondmedlen investeras
i näringslivet. Tyvärr erbjuder inte
regeringens förslag motsvarande garanti
för utveckling av näringslivet.

Departementschefen och utskottet föreslår,
att under övergångsåren — under
pensionssystemets uppbyggnad •—
betydligt större pensioner skall utbetalas
än som motsvaras av pensionärernas
inbetalda avgifter. Denna överkompensation
leder till en diskrepans mellan
å ena sidan inbetalda avgifter för hela
årgångar av befolkningen och å andra
sidan de utfästa pensionsförmånerna till
samma årgångar. Denna diskrepans kan
medföra risk för pensionsreformens bestånd.
Försäkringsmatematiskt har gjorts
beräkningar över hur stor fondbristen
enligt propositionens förslag skall kunna
bli, och man har kommit till det resultatet,
att den kan beräknas uppgå
till omkring 20 000 miljoner kronor redan
efter 20 år. Fondbristen har här bestämts
såsom skillnaden mellan den
fond, som skulle erfordras för en finansiering
av de utfästa pensionsförmånerna,
och den faktiska fond, som uppbygges
enligt propositionsförslaget. Skillnaden
utgör ett mått på det sparandebortfall,
som det av regeringen och utskottet
föreslagna modifierade fördelningssystemet
skulle medföra.

Det är givet, att andra åtgärder rörande
samhällsekonomien blir nödvändiga
vid ett bortfall av sparande av
denna storleksordning för att ej utvecklingen
av penningvärde och produktivitet
skall gå i ödesdiger riktning.

I fondförvaltningskommitténs betänkande
har olika alternativa motåtgärder
antytts. Man berör där såväl tvångssparande
i någon form som övcrbalansering
av budgeten såsom medel att verkställa
den indragning av köpkraft, som
blir nödvändig för att samhällsekonomien
skall balansera. Vid en jämförelse
mellan regeringsförslagets och folkpartiförslagets
kostnader för den enskilde
bör risken för att det förra leder till en
högre beskattning av skäl, som här har
anförts, understrykas.

För de anställda är det ett primärt

5 Första kammarens protokoll ItlöS. AV 17

intresse, att gynnsamma förutsättningar
skapas för ökad investering inom de
företag, där de är anställda. Endast under
dessa förutsättningar kan företagen
på längre sikt stärka sin konkurrenskraft
— det må nu vara på hemmamarknaden
eller på världsmarknaden — och
därmed sin möjlighet att bereda sysselsättning
på goda arbetsvillkor.

Hittills har väl alla varit på det klara
med det. Nuvarande lagstiftning medger
också att pensionsstiftelsernas medel
får arbeta i företagen mot en av företaget
undertecknad revers som säkerhet.
Det finns enligt folkpartiets mening
ingen anledning att nu bryta med
denna hävdvunna ordning. Därför bör
en väsentlig del av de inbetalade pensionsmedlen
generellt få återlånas mot
revers, som antingen löper med gällande
marknadsränta eller — om den göres
indexreglerad — med motsvarande lägre
ränta.

Nu kan det invändas, att det föreligger
risk för att företag, som lånat på
det sättet, kommer på obestånd och därför
inte kan fullgöra sin återbetalningsskyldighet.
En sådan eventualitet måste
under alla förhållanden förhindras. Förlusten
får inte drabba de försäkrade,
utan måste mötas på något annat sätt.
Enligt folkpartiets mening bör den gällande
räntan kompletteras med ett säkerhetstillägg,
som samlas upp i en särskild
fond, ur vilken medel vid behov
kan disponeras. Det är inte en konstigare
anordning än affärsbankernas värderegleringsfonder,
som uppsamlas för att
man skall kunna möta uppkommande
förluster.

Dessa spörsmål bör ytterligare utredas.
Men vid den utredningen bör tillses,
att småföretagarna på jordbrukets,
hantverkets, handelns och industriens
områden inte försättes i sämre läge än
de större företagen. Småföretagen representerar
en mycket större del av
vårt samlade näringsliv än vad man i
allmänhet är böjd att tro. Därutöver
tillkommer ytterligare ett faktum. Våra
storföretag har i betydande utsträckning
vuxit fram från en blygsam början
i småföretagets eller hantverkets form,

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
men förutsättningen för att så har kunnat
ske har varit, att deras kapitalförsörjning
kunnat tillgodoses.

Därest man förverkligar folkpartiets
förslag om tilläggspensionering genom
inbetalda premier, som uppsamlas i fonder,
från vilkas avkastning pensionerna
utgår, torde sparandets problem automatiskt
bli löst. Om däremot regeringslinjen
följes, förblir hela frågan om näringslivets
kapitalförsörjning i framtiden
oviss. 1957 års pensionskommitté
försökte sig på en analys av hithörande
förhållanden under alternativa antaganden,
men kom inte till någon avgörande
slutsats. Detta är dock pudelns kärna.
Förverkligas regeringsförslaget, bör
denna kärnpunkt ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Hur än reformen konstrueras,
är det uppenbart att summan av
löner och pensioner i längden inte kan
bli större än produktionens avkastning.
Varje försök att göra boskillnad mellan
dessa två faktorer är dömt att misslyckas.
Till en tid kan ett samhälle — det
har vi erfarenhet av — leva över sina
tillgångar och ge sig hän åt inflatoriska
utsvävningar, men i längden går det
inte. Då sker det som i Finland eller
Frankrike eller i Tyskland efter första
världskriget. Produktiviteten måste hålla
takten med den stigande summan av
löner och pensioner. Men för produktivitetsökningen
krävs investeringar och
åter investeringar, och för investeringarna
krävs riskvilligt kapital.

Politiken bär en förunderlig förmåga
att fixera människornas sinnen, att snöra
in människorna i schabloner. För
några år sedan kunde denna fråga diskuteras
fritt och förutsättningslöst. Då
var den obligatoriska pensionslinjen
ännu inte en sakrosankt företeelse. Sålunda
kunde man i den partiägda tidningen
Ny Tid i oktober 1955 läsa: »En
fråga som i alla händelser bör diskuteras
är, om inte arbetarpensionering
kunde ordnas på frivillig väg efter förhandlingar
mellan företagens organisationer
och LO samt, i den mån pensionsfrågan
inte är ordnad för tjänstemän,
med organisationer på tjänstemannasidan.
Att utan vidare avfärda tanken på

m. m.

en sådan frivillig överenskommelse kan
väl knappast vara klokt, även om därvid
målet med en allmän tjänstepensionering
inte uppnås i första omgången.»

Så skrev den förnämliga tidningen Ny
Tid för två och ett halvt år sedan.

Inför pensionsdebatten i dag har jag
fått ett vänligt brev från Fackliga central
i Göteborg med instruktioner om
hur jag bör rösta. Jag vill då begagna
tillfället att hänvisa Fackliga central i
Göteborg till den ståndpunkt som organisationens
egen tidning, Ny Tid, intog
för två och ett halvt år sedan.

När folkpartiet i dag vill gå längre
än Ny Tid ville gå hösten 1955 och föreslår
lagfäst rätt till pension, har det
plötsligt blivit en fråga om »strid mellan
kapital och arbete», om den s. k.
borgerlighetens försök att »beröva arbetarrörelsen
dess politiska inflytande»,
ifall man finge tro ledande talesmän
för den obligatoriska tvångsförsäkringen.

Herr Fwerlöf har redan omnämnt hur
realistiskt det norska LO angripit pensionsspörsmålet
— realistiskt i jämförelse
med hur vårt mera politrukiskt
engagerade LO handlar.

Hur har man gått till väga på andra
håll? Statsminister Erlander — jag beklagar
att han är utgången — brukar ge
uttryck åt den meningen att svensk socialdemokrati
har mycket att lära av
Labour i England. Det bör därför vara
av intresse för oss här i denna kammare
att ta del av hur det engelska arbetarpartiet
tänker sig pensionsfrågan
ordnad. Detta har belysts i en liten
skrift med titeln National Superannuation.
Förslaget presenteras i tidskriften
Industria, där kammarens ledamöter
kan studera det i nr 4 för i år. Tidskriften
omförmäler:

»Vad man kanske främst fäster sig vid
i det brittiska förslaget är att man här
helt går in för ett premiereservsystem,
samt att det innehåller en viss grad av
''frivillighet’. Den sistnämnda består
däri, att de som redan är anslutna till
existerande pensionssystem kan fortsätta
med dessa i stället för en anslutning
till National Superannuation under för -

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

utsättning att dessa system godkänns av
myndigheterna. För godkännande måste
de uppfylla vissa villkor, bl. a. att arbetstagaren
kan föra med sig sin pensionsrätt
om han byter arbete. Pensionsnivån
har man velat sätta vid en höjd motsvarande
halva lönen vid 65 års ålder,
men i princip skall man vid pensionsberäkningen
ta hänsyn till inkomsterna
under hela livstiden, detta därför att
särskilt för industriarbetarna de högsta
inkomsterna infaller flera år före inträdet
i pensionsåldern.»

Detta sista är någonting att särskilt
tänka på för våra socialdemokrater, vilka
företräder ett parti som menar sig
vara arbetarnas parti par préférence.

Problemet har synbarligen många
aspekter, och det vore inte så dumt, om
statsministern tillsammans med socialministern
toge kontakt med oppositionsledaren
och partikamraten i Storbritannien
om dessa ting. Mr Gaitskell lär ju
vara nationalekonom.

Låt mig till sist, herr talman, sammanfatta
skälen till att jag inte kan acceptera
regeringens förslag till lösning av
frågan om tilläggspension sådant det i
dag föreligger.

För det första finns ingen garanti för
att tillräckligt med riskvilligt kapital
ställs till näringslivets förfogande, sedan
penningmarknaden dränerats med pensionsavgifter.

För det andra finns otillräcklig garanti
för att de i den statliga jättefonden uppsamlade
medlen ställs till förfogande för
sådana områden av näringslivet, som
ger högsta produktivitet. Utan hög produktivitet
föreligger risk för att pensionsreformen
förfuskas.

För det tredje koncentrerar den
centrala fondförvaltningen alltför stor
makt i ett fåtals händer och kan bidraga
till samhällets förvandling i socialistisk
riktning med tv åtföljande minskad effektivitet
inom produktionen.

För det fjärde innebär den av regeringen
föreslagna betydande överkompensationen
av pensionerna under systemets
utbyggnad alltför stora risker för
dess ekonomiska hållfasthet samt därutöver
risker för eu fortsatt utveckling

av samhällsekonomien i inflatorisk riktning.

För det femte ger fördelningssystemet
ingen säkerhet för att utlovade pensioner
verkligen en gång kommer att utbetalas
i oförändrat penningvärde.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall vid detta tillfälle
bara ta kammarens tid i anspråk ett
par minuter. I herr Ohlons anförande
fann jag en socialistisk upptakt och en
antisocialistisk slutledning. Jag figurerade
i förspelet till herr Ohlons anförande,
när herr Ohlon citerade ett uttalande
av mig på följande sätt: »Vi kommer
att leda kapitalströmmen dit vi vill.»
Detta uttalande skulle jag ha fällt i anknytning
till den del av detta problem
som representeras av pensionsfonden.
Därför vill jag bara ge en liten förklaring.
Jag är övertygad om att jag med
den förklaringen kommer att lugna herr
Ohlon rätt väsentligt.

Uttalandet härrör från en veckoslutsturné
i Norrbotten för sju månader sedan.
Därifrån lämnade jag ett högst officiellt
TT-meddelande, där det citerade
uttalandet icke finns med. Strax därpå
läste jag i en lokal tidning det uttalande
som herr Ohlon nu citerar. .lag måste
säga att det är en ytterst koncentrerad
och missledande sammanfattning av mina
blygsamma försök att analysera kapitalmarknadens
problem. Det var nämligen
del jag ägnade mig åt i de bär tre
eller fyra veckoskiftesanförandena.

Det är för denna kammare från många
ekonomiska debatter känt, att ett av våra
största problem på kapitalmarknaden är
att vi saknar ett långsiktigt sparande och
följaktligen ett, som man brukar kalla
det, långt kapital. Vårt problem är inte
att skaffa byggnadskreditiv utan att skaffa
inteckningslån, inte alt skaffa korta
krediter till bilköp utan att skaffa långa
pengar till kraftverkslån och obligationslån
för industrien eller kommunerna el -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ler vad det nu kan vara fråga om. Vi har
ägnat åtskilliga timmar åt detta problem,
och jag tillsatte till och med för något
mer än ett halvår sedan en statlig kommitté,
som iir sysselsatt med att försöka
finna vägar för att komma över till en
preferens för den långa marknadens intressen.
Huruvida vi lyckas med det eller
inte, vågar jag inte uttala mig om, men
det är nog en allmän uppfattning att det
är ytterst eftersträvansvärt.

Nu har jag den mycket personliga uppfattningen
—- med hänsyn till att jag
inte håller något egentligt anförande i
pensionsfrågan skall jag inte utveckla
den närmare •— att en pensionsfond enligt
regeringens förslag kommer att betyda
ett tillskott till kapitalmarknaden
— inte penningmarknaden utan kapitalmarknaden.
Detta är ytterst önskvärt.
Det var den tanken jag försökte utveckla
i dessa lördags- och söndagsföredrag. En
fondering enligt regeringens förslag kommer
att stärka vår långa marknad, den
innebär ett långt sparande. Det har också
sagts i den Åsbrinkska kommittén, att
i allt väsentligt skall man försöka använda
dessa pengar för obligationsplaceringar
och kommunlån, med bortseende
från den del av dem som skall stå till
förfogande för återlåning.

Där har vi således förklaringen till
detta något avkortade, summariska uttryck,
att vi kommer att med denna fond
leda kapitalströmmen dit vi vill. Jag
borde naturligtvis ha lämnat denna förklaring
mycket tidigare, då jag har en
känsla av att herr Ohlon haft många och
svåra stunder av oro och kanske till och
med störd nattsömn. Låt mig emellertid
säga, att det inte var något attentat mot
det bestående samhällssystemet.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner knappast
igen finansministern. Han har blivit så
blygsam, och han sade också själv att
han var det.

Jag är mycket tillfredsställd med finansministerns
svar, som innebär att talet
om kapitalströmmens statliga reglering
bara var en lek med ord i koncent -

rerad form och att finansministern tydligen
liksom jag i huvudsak ställer sig
på det liberala samhällets grund.

På tal om den långa marknaden är
det alldeles riktigt att den fullständigt
har gått över styr. Men vad beror det
på? Jo, det beror på att vi inte kunnat
hålla penningvärdet konstant. Lika villiga
som människorna var under 1920-talet att investera sina besparingar i obligationer,
lika ovilliga är de att göra
det i dag. Jag föreställer mig att så snart
vi får fason på penningvärdet, blir det
också ordning på den långa marknaden,
hur det nu än kommer att gå med pensionsreformen.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Pensionsfrågans behandling
i den svenska riksdagen har alltid
inneburit strid, ja, man skulle till och
med kunna tala om dramatik. Den strid,
som nu står kring tjänstepensioneringen,
är egentligen bara en upprepning av de
strider som tidigare ägt rum om folkpensioneringen.
Låt mig erinra om riksdagsbehandlingen
av folkpensionsfrågan
vid mitten av 1930-talet, när socialdemokratien
hade att kämpa mot ett lika
frenetiskt motstånd från de borgerliga
partierna som i dag när det gäller tjänstepensioneringen.
Om folkpensioneringen
har det så småningom blivit enighet,
och glädjande nog kan konstateras att
föreliggande utskottsutlåtande i vad det
gäller folkpensioneringen också är enhälligt.
Men om det råder enighet om
folkpensioneringen kan vi inte säga detsamma
om tjänstepensioneringen. Här
står socialdemokratien, stödd av fackföreningsrörelsen,
på nytt mot en samlad
borgerlig front. Men jag vågar påstå,
att den dag tjänstepensioneringen
är genomförd och kanske hunnit tillämpas
en tid, kommer samtliga partier, liksom
man nu gör med folkpensioneringen,
att betrakta tjänstepensioneringen
som en naturlig och omistlig reform.

Läget i dagens Sverige beträffande ålderdomsförsörjningen
är att stora grupper,
ja majoriteten av Sveriges löntagare,
ännu inte har sin pensionsfråga ord -

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

nåd. Längst har man kommit för löntagare
i offentlig tjänst — det gäller både
stat och kommun — men på den privata
arbetsmarknaden är fortfarande det mesta
ogjort. För arbetare är pensionsfrågan
så gott som helt oordnad. De åldersunderstöd,
som nu utgår från enskilda
företag, kan inte betraktas som pensioner
i egentlig mening, och företagen själva
är mycket angelägna om att så heller
inte skail ske. Vad det gäller är en ensidig
utfästelse utan juridisk förpliktelse
för det enskilda företaget. Företagen
kan, när det passar dem — om läget
skulle bli så att det ur deras synpunkt
är önskvärt — upphöra med utbetalningen
av dessa s. k. åldersunderstöd.

Vi menar inom löntagarnas organisationer,
att tiden nu är kommen att genomföra
den reform, som innebär att
man ställer alla löntagare i samma ställning
ur pensionssynpunkt. Till den goda
ekonomiska utvecklingen i vårt land,
som vi hoppas skall fortsätta, bär också
alla löntagare bidragit, oavsett om de varit
anställda i offentlig eller privat tjänst
och oavsett om de går under beteckningen
tjänstemän eller arbetare. Då alla har
bidragit till denna ekonomiska utveckling
och till den allmänna höjningen av
den svenska standarden, bör också alla
ha rätten att ställa anspråk på en likvärdig
försörjning på ålderdomen. Bland
fackföreningsfolket i vårt land framstår
detta som fullständigt klart och naturligt.
Jag vill erinra om alla de opinionsyttringar,
som under senare år kommit
just från löntagarna själva runt om i landet.

Är det någon fråga här i landet som
har blivit utredd måste det vara pensionsfrågan.
Under de senaste tio åren
har i vårt land utförts ett intensivt utredningsarbete,
ja, även dessförinnan
har det förekommit utredningar. Om
man räknar med allt vad som förekommit
av utredningar i pensionsfrågan
sträcker sig de redan gjorda utredningarna
över en tidrymd av inte mindre än
20 år. Jag för min del konstaterar, att
det inte finns behov av ytterligare undersökningar
i detta iirende. Detta liar
också klart framkommit i opinionen hos

löntagarna själva. Man vill nu att riksdagen
verkligen tar ställning till denna
livsviktiga angelägenhet och genomför
en försörjning för ålderdomen som ger
åldringarna trygghet och som innebär
att vi inte för framtiden behöver hålla
på med en diskussion som ändå måste
anses såsom onödig när alla egentligen
erkänner riktigheten av principen att
alla löntagare skall beredas en ordentlig
ålderdomsförsörjning.

I dag tillhör ungefär 300 000 löntagare,
största delen tjänstemän, privata pensionskassor
av SPP-typ. Men det finns
inga värdebeständiga pensioner. Avgifterna
är dock, som tidigare nämnts i
andra anföranden här i dag, tämligen
höga. Men det finns i vårt land förutom
dessa 300 000 löntagare, som är pensionsförsäkrade,
i runt tal 1,7 miljon
arbetare och tjänstemän som icke har
pensionsfrågan ordnad på något sätt. Det
är sanningen om det välordnade Socialsverige
av i dag. Där har vi också förklaringen
till att fackföreningsrörelsen
nu så klart önskar att pensionsfrågan
verkligen skall bringas till en lösning.

Under den kampanj, som föregick
folkomröstningen hösten 1957, framhölls
från företrädare för alternativ 3, att pensionsfrågan
borde kunna ordnas förhandlingsvägen.
De som har erfarenhet
av förhandlingsarbete hävdar motsatsen,
nämligen att pensionsfrågan icke kan lösas
tillfredsställande den vägen. Det är
nödvändigt med en lagstiftning. Jag upprepar
vad som då framhölls vid många
tillfällen, nämligen att förhandlingar om
pensionsfrågan skulle leda till kanske
relativt goda uppgörelser för vissa grupper,
sämre för andra, men för den stora
massan ingen uppgörelse alls. Det är icke
rimligt att ordna ålderdomsförsörjningen
på det sättet, om man anser att
löntagarna i gemen har bidragit till
framåtskridandet i landet. Det är eu
skyldighet för det svenska samhället att
ge löntagarna, oavsett deras hemvist i
yrkeshänseende, en tryggad ålderdomsförsörjning.
Den omständigheten att några
kanske arbetat i en mindre bärkraftig
bransch eller i ett mindre bärkraftigt
företag behöver nämligen inte innebära

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
annat än att vederbörande rent samhällsekonomiskt
har gjort lika stora insatser
som en annan arbetare som har varit anställd
i en bransch eller ett företag som
haft större framgång ekonomiskt sett.

Löntagarna har svårt att förstå varför
just pensionsfrågan inte skulle vara
lämplig för lagstiftning. Vi har lagstiftning
om semester och sjuklön. I princip
är pensionsfrågan en likartad angelägenhet.
Det finns i dag ingen som anser
att det är oriktigt med en semesterlag.
Det stod strid om den saken också
i början, men när semesterlagen väl en
gång var genomförd, har den accepterats
som naturlig även av de borgerliga
partierna. Jag utgår ifrån att den dag då
pensionsfrågan är löst lagstiftningsvägen
kommer man, som jag redan sagt, att acceptera
även det såsom fullt naturligt.

Varför har då inte pensionsfrågan lösts
förhandlingsvägen under alla de år som
förhandlingar har pågått och önskemål
om pensioner funnits? Jag tror att man
får se den frågan litet djupare än vad
som i allmänhet sker. Det är självklart
att många frågor av social karaktär i
detta land skulle ha kunnat och borde
ha kunnat lösas förhandlingsvägen.
Fackföreningsrörelsen har minsann inte
underlåtit att ta initiativ härtill. Men
jag vill upprepa vad jag framhållit
många gånger i kontakterna med arbetsgivarnas
organisationer, nämligen att
man inom den svenska arbetsgivarvärlden
envetet förfäktat, att man inte förhandlingsvägen
skall träffa överenskommelser
om frågor som har social karaktär.
Man har velat förhandla och träffa
uppgörelser om löner, men så snart det
har gällt sociala angelägenheter, har
man skjutit saken ifrån sig. Man har
på detta sätt från arbetsgivarna i detta
land gjort de sociala frågorna till lagstiftningsfrågor.
Då arbetarrörelsen haft
ett inflytande i det svenska parlamentet,
är det naturligt att den också velat utnyttja
detta för alt den vägen komplettera
de avtal om löner och anställningsvillkor
som har träffats vid förhandlingar
på den svenska arbetsmarknaden.
Att säga såsom det gjordes från
borgerligt håll bl. a. under omröstnings -

m. m.

kampanjen i höstas, att vi kan förhandla
om ett pensionssystem, är meningslöst.
Visst kan vi förhandla, men vi kan
icke den vägen träffa uppgörelser som
kan anses som tillfredsställande.

Den inställning, som man inom arbetsgivarvärlden
haft till dessa angelägenheter,
är beklaglig, ty den har tvingat
fram en lagstiftning på det sociala området
som kanske har blivit mer omfattande
än vad som kanske skulle ha
varit nödvändigt. Men låt mig erinra
om semesterfrågan, som borde vara en
typisk angelägenhet för förhandlingar.
Man förhandlade i 20 år om en ordnad
semesterledighet inom svensk industri
utan att kunna uppnå vad den första
lagstiftningen på det området kom att
föreskriva. Det var först lagstiftningen
som skapade ordning i fråga om semesterledigheten
och som gav samtliga löntagare
rätt till sådan. Vi är i precis samma
situation när det gäller pensioneringen.

Den hittillsvarande debatten om tjänstepensionering
genom lagstiftning har
också berört frågan om den fria avtalsrätten.
Det gick annonser genom svensk
press hösten 1957 före den 13 oktober,
där man uttalade att alternativ 1 innebar
ett ingrepp i den fria avtalsrätten.
Ja, man kunde till och med engagera en
fackföreningsmän för att hävda detta.
Men var det verkligen ett ingrepp i den
fria avtalsrätten? I så fall måste semesterlagstiftningen
också vara ett ingrepp,
likaså sjukförsäkringen, olycksfallsförsäkringen
och arbetarskyddslagstiftningen.
Men det förhåller sig inte
på det sättet. Det är inget ingrepp i den
fria avtalsrätten. Ty fackföreningsrörelsen
har under de mer än 70 år som den
har arbetat i detta land alltid förfäktat,
att man skall utnyttja även lagstiftningen
för att få till stånd sociala reformer
till skydd för individen. Man brukar säga
att svensk fackföreningsrörelse till
sin karaktär och uppbyggnad är reformistisk.
Det är fullt i linje härmed som
fackföreningsrörelsen har sagt att man
vid sidan av kollektivavtalssystemet vill
skapa en lagstiftning om social omvårdnad.
Att komma och säga att en lag -

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

stiftning om pension skulle vara ett ingrepp
i den fria avtalsrätten saknar därför
allt verklighetsunderlag.

Låt mig säga ytterligare något om den
fria avtalsrätten. Vi har under efterkrigstiden
haft en strålande utveckling,
industriellt och ekonomiskt, i detta land.
Levnadsförhållandena har förbättrats.
Det är självklart att fackföreningsrörelsen
därvid har haft möjligheter att rent
avtalsmässigt, i den mån man har velat
fullt utnyttja sin avtalsrätt, kräva en större
andel av produktionsresultatet. Vad
har fackföreningsrörelsen gjort? Den har
visat en återhållsamhet som jag tror att
flertalet har anledning att vara tacksamma
för. Den har gjort detta med hänsyn
till den samhällsekonomiska balansen
men också med hänsyn till sina egna
intressen. Det är klart att den fria avtalsrätten
har inneburit att fackföreningsrörelsen
hade kunnat gå fram på
ett annat sätt, men lojaliteten mot det
svenska samhället har varit så stark att
den icke har velat till det yttersta utnyttja
de möjligheter som den har haft,
men vilkas tillgripande skulle ha skapat
svårigheter av annan art. När man nu
kommer och talar om att en lagstiftning
om tjänstepensionering skulle innebära
ett ingrepp i den fria avtalsrätten vill
jag därför säga, herr talman: Vi tar inte
detta riktigt på allvar.

Jag skall återkomma litet grand till
den fria avtalsrätten i samband med
folkpartiets motion.

Det förslag till lösning av tjänstepensioneringsfrågan,
som regeringen nu
har föreslagit riksdagen, ligger i linje
med fackföreningsrörelsens önskningar.
Det innebär en enhetlig lösning av pensionsfrågan
för alla löntagare. Här i debatten
har senast föregående talare
nämnt ordet överkompensation i samband
med regeringsförslaget. Vad menar
man nu med överkompensation? Jo,
att de som först går in i pensionssystemet
kommer att erhålla en större tjänstepension
än vad som motsvarar deras
avgiftsinbetalning. Men vad är det som
sker när vi beviljar högre folkpensioner?
Vilka av dagens folkpensionärer
har betalat en avgift som motsvarar de

pensioner som de har fått och som de
får? Jag vågar påstå att knappast någon
folkpensionär i dag har betalat en
avgift som svarar mot hans folkpension.
Men talar vi i det sammanhanget om
överkompensation? Nej, givetvis inte.
Det är berättigat att ge folkpensionärerna
den högre folkpensionen oavsett
om de har presterat motsvarande avgiftsbelopp
eller inte; det hänger för
övrigt ihop med det fördelningssystem,
som tillämpas på folkpensioneringens
område. Det är lika rimligt i fråga om
tjänstepensionerna. Regeringsförslaget
bygger ju på fördelningssystemet, liksom
folkpensioneringen gör. Det är riktigt
att de, som först går in i tjänstepensioneringen,
får en pension som är större
än den som motsvarar vad de har
presterat i form av avgifter. Detta beror
på att vi önskar att systemet skall
komma i praktisk tillämpning inom en
relativt kort tidrymd. Här är det ju
fråga om 20 år. Skulle det vara oberättigat
att en person, som i dag är 50 eller
55 år gammal, när han fyller 67 år får
en tjänstepension som är större än den
som motsvarar vad han har presterat i
form av avgifter under sin aktiva tid?
Vi anser det inte, tv man får inte se
så snävt som enbart till vad den mannen
har presterat i avgifter och vad han
får i förmåner. De som nu är i den åldern,
att de kanske om 10—15 år skall
gå in i pensionsåldern, har presterat något
långt större än enbart avgifter till
sin pension. De har i huvudsak byggt
upp efterkrigstidens utvecklade industri
och bidragit till ett ekonomiskt framåtskridande,
som vi aldrig tidigare bär
upplevt i detta land och som gör dem
lika berättigade att erhålla en försörjning,
som står i rimlig proportion till
de inkomster, de haft under den aktiva
tiden, som pensionärerna om 20, 30 eller
40 år kommer att vara.

Det är mot den bakgrunden, som det
också iir skäligt att folkpensionärerna
får en högre folkpension. En slor del av
dagens folkpensionärer har också en
högre folkpension än vad de någonsin
förut haft i årsinkomst. Men det är riktigt.
Det resultat, som det svenska nä -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ringslivet i dag ger, och den höga standard,
som vi har kunnat bygga upp och
som vi hoppas kunna bibehålla och ytterligare
förbättra, är inte ett verk enbart
av dagens generation. Det är den
tidigare aktiva generationen, som har
grundlagt detta välstånd och varit med
om att utveckla det ekonomiska livet i
vårt land, men som inte då kunde få
erkänsla genom att få del av resultatet
av sitt arbete. Tv resultatet har ju här
som så ofta annars visat sig först
många år senare.

Jag tror att man skall ha detta klart
för sig, när man bedömer skäligheten
av att de, som först träder in i pensionssystemet,
skall få vad herr Ohlon
föraktfullt kallar för »överkompensation».
Det är inte fråga om någon sådan
— det är inte ens formellt fråga
om det — och ännu mindre om man ser
saken reellt och försöker sätta in den
i något större sammanhang.

I pensionsdebatten har en annan fråga
kommit att spela en stor roll. Det är
frågan om den individuella friheten.
Jag utgår ifrån, att även den pensionsdebatt,
som följer härefter, kommer att
handla om den individuella friheten.
Folkpartiets reservation laborerar med
detta begrepp.

•lag vill för min del säga, att talet
om frivillighet i pensionssammanhang
är ett talesätt men knappast er. realitet.
Det bygger på den förutsättningen, att
den enskilde inte vill ordna sin ålderdomsförsörjning
och att han inte har
intresse för sin ålderdom. Dessa synpunkter
har tidigare bemötts i denna
debatt, varför jag inte behöver stanna
vid dem så länge. Men har vi träffat
någon pensionsförsäkrad statstjänsteman
eller till och med en tjänsteman i
privatindustrien, som har ansett pensionsförsäkringen
vara en belastning?
Jag har inte ännu träffat den kvinnan
eller den mannen. Man betraktar försäkringen
som en förmån, vilket den väl
också är. Att därför i ett pensionssystem
laborera med individuell utträdesrätt,
som hittills varit främmande för gällande
pensionsordning — ja, det kan inte
vara grundat på intresse för att ordna

ålderdomsförsörjningen utan måste bygga
på helt andra motiv från folkpartiets
sida.

Jag har för min del framhållit, att
tjänstepensioneringen bör lösas genom
lagstiftning och att vi bör få regler för
detta. Låt mig också säga, att detta är
till största gagn för det svenska näringslivet.
Man har sagt, att tjänstepensioneringen
är en kostnadskrävande angelägenhet.
Så mycket större bör då intresset
vara för att få den löst efter enhetliga
grunder. Det kan ju aldrig vara
ett intresse för näringslivet självt att
ha sociala anordningar, som varierar
från bransch till bransch och många
gånger från företag till företag och att
man på den vägen skall konkurrera om
arbetskraften. Den sociala utformningen
av anställningsvillkoren bör vara likartad.
Jag har många gånger i debatten
om dessa angelägenheter framhållit, att
vi kommit dithän i det svenska samhället,
att det inte kan vara riktigt att
det svenska näringslivet behandlar olika
kategorier av anställda efter olika
sociala system. Alla är i dag beredda att
erkänna, att kroppsarbetaren, teknikern
och den som befinner sig i administrationen
gör samma viktiga produktionsinsats.
Var och en är en lika viktig
kugge i produktionsmaskineriet. Är det
inte då rimligt, att man också behandlar
dessa individer likartat ur social synpunkt? Det

pågår en strukturförvandling i
det svenska samhället, som kommer att
genomsyra den kommande utvecklingen
och som innebär ett avskaffande av
klassgrupperingarna inom det svenska
näringslivet. Det finns ingen anledning
för riksdagen att genom speciella lagstiftningsåtgärder
försöka konservera
ett i detta avseende föråldrat system.
Den sociala behandlingen av individen
och arbetskraften bör vara likartad. I
den mån som teknikern, tjänstemannen
eller arbetaren gör arbetsinsatser som
skall värderas olika, något som måste
ske också av naturliga skäl, skall den
värderingen ta sig uttryck i avlöningskuvertet,
men inte ta sig uttryck i olikartad
social behandling.

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Regeringsförslaget tillgodoser detta
och därmed tar vi ett stort steg framåt
mot avskaffandet av gamla fördomar
och orättvisor i det svenska samhället.
Fördelningssystemets fördelar framträder
här i klar dager framför det system,
som folkpartiet rekommenderar
och som går under benämningen premiereservsystemet.
Det underlättar över
huvud taget arbetsmarknadens problem,
om vi får ett obligatoriskt system. Det
underlättar rörligheten hos arbetskraften.
Det underlättar för företagaren att
anställa äldre arbetare.

Arbetsmarknadsstyrelsens chef höll ett
föredrag för några dagar sedan som var
publicerat i gårdagens tidningar. Där
stod att läsa: »För gammal redan vid 35
år.» Tidigare har man ju brukat säga
detta när det rört sig om 40-årsstrecket.
Vi löper uppenbarligen den risken att
företagen kräver allt yngre och yngre
arbetskraft genom de stora ungdomskullar,
som nu går ut i arbetsmarknaden,
därför att den arbetskraften är billigare
ur social synpunkt än den något äldre.
Ett pensionssystem enligt regeringens
förslag underlättar också denna rörlighet,
som är lika viktig som många andra
omständigheter när det gäller det att
se till att vi har en arbetsmarknad som
fungerar på det rätta sättet.

Innan jag speciellt behandlar de borgerliga
partiernas reservationer, vill jag
beklaga, att tjänstepensioneringen har
blivit den stora politiska stridsfrågan. I
dagens debatt har det sagts, att det är
regeringen som gjort pensionsfrågan till
en politisk stridsfråga. Jag är icke beredd
att understryka detta. Pensionsfrågan
började först aktualiseras ifrån de
lokala organisationerna inom fackföreningsrörelsen.
Vi kan gå tillbaka till efterkrigstidens
början 1945 och se vad
som hänt på fackliga sammankomster
sedan den tiden, och vi skall finna att
det inte har hållits en enda facklig kongress
utan att man ställt anspråk på att
pensionsfrågan skulle ordnas. Det är den
vägen frågan vuxit fram och regeringen,
socialdemokratien och fackföreningsrörelsen
har gemensamt sagt, att det är
nödvändigt att lösa denna fråga. Det är

en sådan lösning som nu föreslås, men
som inte accepteras av de borgerliga
partierna.

Jag skulle därför vilja låta den bollen
gå tillbaka till dem, som anklagar regeringen
för att ha gjort denna fråga till
den stora politiska stridsfrågan.

De borgerliga partierna har inbjudits
till överenskommelse om ett system, som
man innerst inne måste säga är både
rationellt och rättvist. Det har naturligtvis
funnits möjligheter till kompromisser.
Men låt mig konstatera, att under
utskottsbehandlingen har det inte givits
en tillstymmelse till eftergift från de borgerliga
partiernas sida. Tvärtom kan
man konstatera, att motsättningarna under
utskottsbehandlingen skärpts i stället
för att utjämnas när det gäller tjänstepensioneringen.

Om man nu ser på de olika reservationerna,
så kan man börja med att fråga:
Vad innebär högerns förslag? Ja, det
är ganska lätt att karakterisera det. Det
innebär ju ingenting! Allt är bra som
det är, enligt högern. Man säger visserligen:
Kan ni förhandla med arbetsgivarna
om detta och nå en överenskommelse,
så är det bra. Men ur den synpunkt, ur
vilken frågan i dag behandlas i Sveriges
riksdag, innebär högerns förslag inte
det ringaste i positiv riktning.

Detsamma kan man även säga om centerpartiets
förslag. Centerpartiet är mycket
angeläget om att folkpensionen skall
höjas. Man är från centerpartiets sida
säkert glad för den enighet, som nåtts i
denna fråga, liksom vi andra är det. Att
inte centerpartiet har intresse för tjänstepensioneringen
är väl naturligt. Många
inom centerpartiet är själva stora arbetsgivare,
och det finns ett betydande
arbetsgivarintresse inom partiet. Och om
man sedan ser på vad centerpartiets
medlemmar liar att prestera i ett folkpensionssystem,
så finner man att det är
betydligt mindre än vad löntagarna liar
att prestera, eftersom det är en realitet
att lantbrukarkåren i detta land genomgående
är lågt taxerad och att den procentuella
folkpensionsavgiften därför fiir
lantbrukarkåren blir väsentligt lägre än
fiir liintagare i övrigt. Skall man tala om

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

överkompensation och övervältring av
kostnader, så skall man kanske också
undersöka vad detta innebär i fråga om
övervältrande av kostnader. Det har ju
inte centerpartiet haft något intresse av.
Och det finns ingen anledning att begära
något sådant heller, tv vi är överens
om att folkpensionerna skall höjas för
alla i detta land. Men det kan ju vara ett
skäl för centerpartiets folk att själva
tänka över vad det ur deras synpunkt i
verkligheten innebär.

Folkpartiets förslag är ju däremot ett
förslag, som skulle innebära en lösning
av tjänstepensioneringen. Det har till
och med sagts att folkpartiets förslag
inte så mycket skulle skilja sig från regeringsförslaget.
Ja, men har man haft
litet tid på sig och tittat närmare på
folkpartiförslaget, så finner man, att det
ligger betydligt närmare högerns och
centerpartiets yrkanden än regeringsförslaget.
Ty folkpartiets förslag kommer
inte att ge den trygghet för åldringarna,
som vi strävar till. Ja, det är så många
brister i folkpartiförslaget, att man inte
i ett anförande i riksdagen kan ta upp
tiden med att räkna upp dem allesammans.

Men vad innebär folkpartiförslaget
rent principiellt? Jo, en konservering av
den nuvarande klassindelningen inom
löntagarkåren, där man vill inrätta ett
särskilt system — vilket herr Strand
redan varit inne på — just för kroppsarbetarna,
samtidigt som man anser att
tjänstemännen skall behålla sitt system
därför att det är bra som det är.

Är pensionsfrågan då ordnad för tjänstemännen
inom det enskilda näringslivet?
Jag vågar säga att man gjorde sig
skyldig till en betydande överdrift om
man påstod det.

I detta sammanhang kanske det kan
vara av intresse att nämna något om en
broschyr, som jag inte skall skylla folkpartiet
för utan snarare högern. Den är
skriven av en känd försäkringsman och
byggd på en artikelserie i tidningen
Medborgaren. Där förekommer en bild
och en bildtext, där det står att anledningen
till klyftan mellan tjänstemän
och arbetare i fråga om pensionsrätt är

att arbetarna föredragit att få löneökningar,
arbetstidsförkortning och längre
semester i stället för pension. Underförstått
innebär det alltså, att arbetarna har
bättre betalt än tjänstemännen.

Ja, den försäkringsdirektören borde
nog sätta sig ned och studera lönestatistik
och göra eu artikelserie om det. Vad
är det som säger att de som saknar pension
har en bättre lön? Det finns ingenting
i den svenska arbetsmarknadsstatistiken
som visar någonting sådant. För
övrigt — hur är det i tjänstemannavärlden?
Har de tjänstemannakretsar i det
privata näringslivet, som har den sämsta
pensionen eller ingen pension alls, en
bättre lön än de andra? Nej, oftast bär
de en sämre lön. De har alltså sämre lön
samtidigt som de helt saknar pension,
det är den nakna sanningen på den
svenska arbetsmarknaden. Att ett försäkringsbolag,
ett känt och aktat försäkringsbolag,
låter sina direktörer skriva
broschyrer på detta sätt kan inte skapa
good-will och renommé, i varje fall inte
för försäkringsbolaget. Det är en felaktig
framställning av den verklighet, som
i dag råder i svenskt samhällsliv, och
jag vill i detta sammanhang klart säga
ut att det är att vilseleda det svenska
folket, om man vill få det att tro på någonting
sådant som här skrivits.

Folkpartiförslaget bygger på två saker,
som jag särskilt skulle vilja ta upp
och som även behandlats i tidigare anföranden.
Det är premiereservsystemet
och den individuella utträdesrätten. Låt
mig säga om premiereservsystemet —
jag skall inte stanna vid det ytterligare
just nu — att löntagarna inte kan acceptera
detta system. De kan inte heller
acceptera den individuella utträdesrätten.

Vad innebär förslaget om individuell
utträdesrätt? Gemene man tror naturligtvis
att det är fråga om en generell
regel, som skall gälla alla i detta land,
som vill stå utanför systemet. Men det
är det ju inte. Utträdesrätten skall gälla
endast för vissa kategorier i det svenska
näringslivet, nämligen dem som råkar
Vara anställda vid företag, där inget
kollektivavtal gäller. De skall ha rätt

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

atl ställa sig utanför. Men den som är
anställd inom en stor bransch med kollektivavtal
skall inte ha den rätten, såvida
inte arbetsmarknadsparterna genom
något arrangemang kan medgiva
detta.

Jag vill passa på att säga att folkpartiet
befinner sig, trots allt, i en lycklig
omständighet, tv partiet har inga chanser
att vare sig nu eller vid en kommande
riksdag få detta förslag antaget. Och
skulle partiet lyckas med det, så skulle
partiet få göra sig självt en ofantlig
otjänst, då det sedan måste försöka sätta
förslaget i praktisk tillämpning.

Hur skall man kunna ordna individuell
utträdesrätt vid ett företag där inte
kollektivavtal gäller? Yi kan ta ett litet
verkstadsföretag i denna stad med två
man anställda. Den ene vill tillhöra systemet,
den andre inte; formellt skulle
detta vara möjligt. Den som inte vill tillhöra
systemet skall alltså ha rätt att få
en i motsvarande grad högre lön. Vem
skall se till att han får denna lön, då
inget kollektivavtal gäller? Det kan bara
innebära att han får sin pensionsavgift
i form av lön, men arbetsgivaren har ju
full rätt att sätta ned hans ordinarie arbetslön,
eftersom det inte finns något
avtal som reglerar den saken. Talet om
att den, som vill stå utanför, skall ha rätt
att göra detta och då få motsvarande
högre lön, det talet saknar all realitet
på arbetsmarknaden. Om folkpartiet har
spekulerat i någonting sådant, måste
man på det hållet totalt sakna kännedom
om hur en arbetsmarknad fungerar. För
övrigt är arbetsmarknaden så pass komplicerad,
att vi mycket väl kan komma
dithän att arbetsgivaren vill påverka sina
anställda i frågan om de skall vara
med i försäkringen eller inte.

Och tänker vi på kollektiv, så har ju
folkpartiet föreställt sig att de skall bestå
exempelvis av hela sågverksindustrien
eller hela verkstadsindustrien. I
sådana stora kollektiv betyder en enskild
flyttning från eller till kollektivet ingenting,
oavsett vilken ålder vederbörande
har. Men man kan inte infoga allt i dessa
stora kollektiv. Den svenska verkstadsindustrien
har vid sidan om det,

som vi brukar kalla riksavtalet, mellan
600 och 700 företag med separata avtal,
som vart och ett för sig måste bli ett
eget kollektiv. Om nu ett företag med
låt säga fem anställda utgör ett kollektiv,
som skall ge en viss pension i förhållande
till en viss avgift, så raseras
det underlaget totalt om företaget anställer
en ny man, som ur ålderssvnpunkt
är ogynnsam för försäkringsunderlaget
i detta kollektiv.

Vad skulle följden härav bli? Ja, konsekvensen
borde ha varit att folkpartiet
sagt, att i ett sådant kollektiv skall de
anställda ha rätt att bestämma vilka som
nyanställes, eftersom de på det sättet
skulle kunna gardera sig mot en försämring
av de försäkringsförmåner, som
man kommit överens om. Men dit har
folkpartiet naturligtvis inte velat sträcka
sig, och inte heller kunnat — ty eljest
skulle man ha kommit in på den urgamla
rätten att leda och fördela arbetet och
fritt intaga och avskeda arbetare i detta
land. Men man kommer inte undan dessa
problem, och då det talas om ingrepp i
den fria avtalsrätten är det ett faktum,
att vi här är inne på förhållanden som
i varje fall indirekt — man kan till och
med säga direkt — innebär ingrepp i
den fria avtalsrätten.

Det går inte att behandla arbetsmarknaden
på detta sätt, därest man vill att
näringslivet skall fungera tillfredsställande.
Och folkpartiförslaget är omöjligt
i praktiken. Det går helt enkelt inte att
förfara så, som man påstår och som
man kommer att vidhålla under hela
denna debatt. Och man kan vidhålla det,
eftersom man vet att förslaget aldrig har
några utsikter att vinna riksdagens gehör
och bli lagstiftning.

Den föregående talaren, herr Ohlon,
behandlade rättssäkerheten och sade, att
en lagstiftning om tjänstepensionering
enligt det obligatoriska systemet icke
skulle innebära en rättssäkerhet. Ja,
rättssäkerheten skulle alltså vara större
enligt premiereservsystemet. Det leder
mig till alt fråga: Om vi får en lagstiftning,
vem av herrarna och vilka partier
umgås då med tanken att försämra den
lagstiftningen? Vi gör det inte inom so -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

cialdemokratien, utan kommer att se till
att lagstiftningen följes, så länge vi behåller
ett inflytande. Men just detta tal
från de borgerliga partiernas sida om
rättssäkerheten ger mig anledning att
ställa frågan: Är ni inne på den linjen,
att därest vi skulle få en lagstiftning så
kan den när som helst försämras? Hittills
har vi inte anlagt sådana synpunkter
på socialpolitiken, och jag tror heller
inte så illa om de borgerliga partierna.
Det passar i denna debatt att skrämma
svenska folket med tal om bristfällig
rättssäkerhet, fastän den egentligen är
större än den rättssäkerhet man har i
varje privat pensionssystem som hittills
existerar.

Folkpartiets förslag bygger på förutsättningar,
som ur löntagarnas synpunkt
måste framstå såsom ganska underliga.
Herr Ohlon har berört fondfrågan. Under
fjolårets omröstningskampanj var
den naturligtvis föremål för behandling.
Jag sade för min del vid flera tillfällen,
att det för oss på löntagarhåll inte är
fråga om någonting annat än att skapa
en ålderdomsförsörjning. För vår del ser
vi inte fondfrågan ur ideologisk synpunkt
—• att vi på den vägen skulle skaffa
oss kontroll över det svenska kapitalet
— utan detta är för oss en fråga om
ordnad ålderdomsförsörjning. Och när
man kritiserar förslaget beträffande fondförvaltningen,
så vill jag erinra om att
det blivit enhälligt tillstyrkt av den senast
sittande kommittén, där en av medlemmarna
var verkställande direktören
för den största affärsbanken här i landet.
Han har ansett förslaget vara acceptabelt,
men herr Ohlon delar inte
den uppfattningen.

Under herr Ohlons anförande fick jag
borta i min bänk några vänliga ögonkast,
när han talade om »vårt politrukiskt
ledda LO». Ja, sådana affektiva uttryck
tillgriper man ju i vissa ögonblick,
kanske mest när man känner sig
trängd. Jag kan säga till herr Ohlon, att
vi inte på något sätt känner oss politrukiskt
ledda. Vi har ett gott samarbete
med socialdemokratien och har alltid
haft det. LO har inte varit ense med partiet
i alla frågor, men vi har haft ett

samarbete som byggt på verklighetsunderlag.
Svensk fackföreningsrörelse är
och har varit medveten om att det är
socialdemokratien som företrätt löntagarnas
intressen på lagstiftningens område
i detta land. Det är socialdemokratien
som med stöd av Landsorganisationen
gått i spetsen för en politik, som
inneburit garanterad sysselsättning under
lång tid och som är beredd att vidtaga
alla de åtgärder, som kan genomföras
om konjunkturen viker och motverkande
åtgärder behöver sättas in.

Man behöver inte alls, herr Ohlon,
förvåna sig över att fackföreningsrörelsen
hyser en större tillit till socialdemokratien
än till exempelvis folkpartiet.
Men herr Ohlon är välkommen att
föra en politik, som är acceptabel ur vår
synpunkt, och att försöka »politrukiskt»
leda oss från folkpartiet.

Det samarbete, som vi haft fackligt
och politiskt här i landet, har möjliggjort
den sociallagstiftning vi har. Och
när allt kommer omkring, herr Ohlon,
är det väl så, att detta fackliga och politiska
samarbete även har påverkat de
borgerliga partierna till en mer liberal
inställning i socialt hänseende än herr
Ohlins parti i varje fall tidigare har
visat i den svenska riksdagen. Jag tror
att detta samarbete har varit betydelsefullt
även för de borgerliga partierna.
Det var det inte vid mitten av trettiotalet
— som jag inledningsvis omnämnde
— då folkpensioneringen behandlades.
Vid mitten av trettiotalet var jag
en av dem, som i min hembygd sprang
ur gård i gård för att få namn på petitionslistor,
som skulle lämnas till riksdagen
för att påverka kamrarna beträffande
en folkpension på ca 400
kronor om året. Gick det? Nej, det gjorde
det inte! Den framstegsanda, som då
fanns, räckte inte till för denna folkpension.
Men arbetarrörelsen har vuxit
sig stark och påverkat både folkpartiet
och högern till en mer liberal inställning.

Herr talman! Jag skall allra sist ta upp
ytterligare ett par saker. Folkpartiets
förslag bygger på den förutsättningen,
att vi kommer att få en reallöneförbätt -

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ring med 1,5 procent under de kommande
åren. Man har fått lov att välja
det talet för att få en ur pensionsnivåsynpunkt
gynnsam siffra, eftersom man
talar om en pensionsnivå på 60 procent.
Men hur går det om reallöneutvecklingen
blir starkare? Ja, då försämras pensionsnivån
enligt folkpartiförslaget. Om
det ur folkpartiets synpunkt skulle gå
så illa som det gjort under efterkrigstiden,
då reallönen stigit med i genomsnitt
3 procent om året i stället för 1,5
procent, då inträffar det förskräckliga,
att 60-procentsnivån går ned till ca 50.
Ju bättre reallöneförbättring, ju sämre
pensioner — allt enligt folkpartiets förslag.
Vi hoppas inte desto mindre att
reallöneutvecklingen skall fortsätta att
bli lika gynnsam som under efterkrigstiden,
då den alltså varit i genomsnitt
3 procent.

Under denna debatt har herr Wahlund
och senare även herr Eliasson talat
om för kammaren, att vi inte har
råd med denna tjänstepension. Man har
målat med svarta och dystra färger den
framtid, som vi går till mötes. Det är
klart att vi kan komma i samhällsekonomiska
svårigheter med bl. a. arbetslöshet.
Men räknar herr Wahlund verkligen
med att vi skall ha en sådan framtid
under de närmaste 20 åren, då vi
skall växa in i detta system, att vi bara
har negativa saker att vänta? Det
tror ju inte herr Wahlund på själv! Och
om det verkligen skulle bli på det sättet,
att vi inte skulle ha råd till vad vi
enligt min mening borde ha, då skall
jag be att få komma tillbaka på våren
1959, när riksdagen skall behandla en
ny uppgörelse om jordbrukspriserna.
Tv konsekvensen av herr Wahlunds
och herr Eliassons resonemang borde
då bjuda lantbrukarna här i landet att
inte ställa något krav på en förbättrad
jordbruksuppgörelse för nästa treårsperiod.
Det skall onekligen bli intressant
att se om de dystra spådomar, som herr
Wahlund har förelagt kammaren i dag,
ser likadana ut i höst, då jordbruksförhandlingarna
skall sätta i gång. Ja, även
jag kommer ju att bli något beroende

av detta, eftersom också jag skall förhandla
om en hel del ting under hösten
1958 och våren 1959.

Men, herr Wahlund, bortsett från detta
skämt, skräm inte svenska folket! Det
är intressepolitik, som ligger bakom det
anförande, som herr Wahlund höll, men
jag tycker inte, att man skall svartmåla
på ett sätt som inte är nödvändigt.
Egentligen ser vi ju med optimism på
framtiden, och vi tror att vi kommer att
få en mera gynnsam utveckling än man
nu föreställer sig. Var det för övrigt
någon som efter kriget föreställde sig
en industriell och ekonomisk expansion,
som vi upplevt under de 13 år som gått?
Ingen gjorde det.

Löntagarkåren i detta land anser sig
ha rätt att ställa detta anspråk på samhället.
Löntagarkåren har hållit sig lojal
i många sammanhang. När samhällsekonomien
är i fara, har löntagarna avstått
från att ta ut allt som skulle kunna
tas ut i form av ökade löner — de har
gjort detta i samhällsintressets tjänst.
Om den svenska riksdagen nu säger
nej till en ordnad pension, så är detta
att på ett dåligt sätt belöna löntagarna
för de insatser, som de har gjort, och
för det ansvar som de har känt, när
riksdagen har befunnit sig i svåra situationer
i fråga om den ekonomiska
utvecklingen.

Låt mig allra sist säga, att när de
borgerliga partierna nu efter de deklarationer,
som har gjorts, kommer att
stjälpa pensionsförslaget genom beslut
i andra kammaren, tar man på sig ett
tungt ansvar. Vi kan utgå ifrån att pensionsfrågan
därmed blir oordnad för
lång tid framåt. Även om de borgerliga
skulle vinna ett nyval den 1 juni eller
när det nu kan bli —- vad skall de då
göra i pensionsfrågan? Ja, med den interna
splittring, som råder på den borgerliga
kanten, får vi utgå från att ingenting
kommer att ske, samtidigt som
man avvärjt att regeringsförslaget kan
realiseras. Om riksdagen då ställer anspråk
på lojalitet från löntagarnas sida
när det gäller den ekonomiska utvecklingen,
föreställer jag mig att entusias -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 l''m.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

men från löntagarnas sida inte lär bli
så stor. Det kommer att bli ett kärvare
klimat.

Vi respekterar och vi finner oss i beslut,
som fattas i vanlig demokratisk ordning
— ingen diskussion råder om detta.
Men en ogin, inhuman behandling av
löntagarnas viktigaste angelägenheter
från den parlamentariska församlingens
sida kan icke ur någon grupps intressen
vara angelägen. Det gäller att skapa ett
sådant förhållande i det svenska samhället,
att alla känner sig delaktiga i utvecklingen
och har känslan av att åtnjuta
det rättmätiga skydd, som samhället
nu ger på väsentliga områden och
som samhället också har skyldighet att
ge i fråga om ålderdomsförsörjning. Detta
gäller så mycket mer som kostnaderna
för reformen inte direkt belastar statskassan,
utan reformen innebär införandet
av en ordning med ett reglerat system
för arbetsmarknaden i syfte att skapa
den trygghet och garanti, som varje
löntagare eftersträvar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
betänkande med undantag av
den del som gäller värdesäkringsåtgärder,
där jag yrkar bifall till den av herr
Strand in. fl. avgivna reservationen.

1 herr Geijers yttrande instämde herrar
Eriksson (s) och Söderberg (s), fru
Mrallentheim (s), herrar Erik Jansson
(s), Thun (s), Gunnar Andersson (s),
Bertil Andersson (s), Fahlander (s),
Gustaf Andersson (s), Elmgren (s), Lars
Larsson (s), Strandler (s), Ståhle (s),
Ragnar Persson (s), Mogård (s), Palme
(s), Tage Johansson (s), Georg Pettersson
(s), Hellebladh (s), Nils Elowsson
(s), Bertil Petersson (s), Rikard Svensson
(s), Kristiansson (s), Ahlkvist (s),
Holmquist (s), Gunnar Berg (s), Anderberg
(s) och Axel Svensson (s), fru Carlqvist
(s), herrar Mårtensson (s) och
Sjödahl (s), fru Sjöström-Bengtsson (s),
herrar Öhman (k), Dahl (s), Norling
(k), Magnusson (s),Boo (s) och Hesselbom
(s), fröken Ranmark (s) samt herrar
Oscar Carlsson (s), Einar Persson
(s), Lindahl (s), Damström (s), Snygg
(s), Aspling (s), Jonsson (s), Möller

(s), Erik Svedberg (s), Gillström (s),
Per Olofsson (s), Grym (s), Lage Svedberg
(s), Sörlin (s), Nyström (s), Hedström
(s) och Branting (s).

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Efter dessa instämmanden
från så gott som alla socialdemokratiska
och kommunistiska medlemmar i
denna kammare kunde man förvänta, att
debatten i fortsättningen kommer att bli
ganska kort.

Herr Geijer började sitt anförande
med en retorisk fråga. Frågan var: Varför
bär detta blivit en politisk stridsfråga?
Svaret torde ges av herr Geijers
agitatoriska anförande i denna debatt.
Han beklagade också, att motsättningen
i det särskilda utskottet hade stärkts under
utskottsbehandlingens gång. Även
härtill torde förklaringen kunna ges av
det framträdande, som herr Geijer har
gjort inför denna församling i dag.

Jag vill säga till herr Geijer, att när jag
talade om överkompensation gav jag inte
detta uttryck någon ironisk betoning.
Vi skall komma ihåg då vi diskuterar
folkpensionshöjningen, att den utgår till
alla kategorier. Det råder en väsentlig
skillnad mellan folkpensionen och den
avgiftsfinansierade tilläggspensionen.
Folkpensionen ger ett grundskydd, ett
socialt skydd, lika för alla medborgare,
under det att tjänstepensionen är utmätt
efter vederbörandes inkomster ocli med
hänsyn till de avgifter som har betalats.
Vid jämförelsen mellan överkompensationen
inom å ena sidan folkpensionens
och å andra sidan tjänstepensionens
ram har nog herr Geijer gjort sig skyldig
till en falsk analogi.

Herr Geijer framför vidare, att det gäller
att undanröja orättvisor på arbetsmarknaden.
Jag vill belysa vad han menar
med det rättvisa på arbetsmarknaden
genom alt anföra några siffror i anslutning
till regeringens förslag. Det gäller
fortfarande överkompensationen. Vi
tar en man som är 46 år, när systemet
börjar. Om denne har en genomsnittlig
inkomst på 10 000 kronor, får han en
överkompensation på 3 400 kronor per

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

år. Är hans inkomst 15 000 kronor, blir
överkompensationen 5 950 kronor per
år, har han en inkomst av 20 000 kronor,
utgör överkompensationen 8 510 kronor,
och har han en inkomst av 30 000 kronor,
blir överkompensationen 11 080
kronor per år. Med andra ord, 30 000-kronorsmannen får ungefär en tre gånger
så stor överkompensation som 10 000-kronorsmannen. Detta kallar herr Geijer
för rättvisa på arbetsmarknaden. Det är
tydligen en mycket konstifik rättvisa,
som herr Geijer företräder.

Men tyngdpunkten i fråga om överkompensationen
kan man inte lägga i de
orättvisor, som systemet medför, utan i
det uteblivna sparande, som blir en följd
av överkompensationen. Såsom jag framhöll
i mitt första anförande kan man i
realiteten på grund av överkompensationen
beräkna, att det redan efter 20
år kommer att föreligga en brist i pensionsfonden
på cirka 20 000 miljoner
kronor. Detta belopp har med andra
ord undandragits kapitalmarknaden på
grund av överkompensationen.

Herr Geijer menade vidare, att han
absolut icke kan acceptera premiereservsystemet
— det skulle tydligen vara
för svårt för honom. Det är inte alls
svårt, herr Geijer! Systemet tillämpas redan
i privata pensionssystem, t. ex. i
SPP. Labour ifrågasätter att införa det
i England, och det diskuteras även i
Norge.

Till slut vill jag säga till herr Geijer,
när han fabulerar om 1930-talet, att vi
i dag lever på 1950-talet med helt andra
resurser till samhällets förfogande än vi
hade på 1930-talet.

Herr Geijer och jag arbetar för samma
mål, men vi går olika vägar. Jag
håller före, att den väg, som min partigrupp
företräder, är den som säkrast leder
till målet.

Herr ELIASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Då herr Geijer talade
om överkompensationen vill jag säga
herr Geijer, att jag delar hans uppfattning
därutinnan, att det kan finnas motiv
för att de, som nu går att avsluta sin

aktiva insats i produktionen, får ett tillskott.
Men det bör de få via folkpensionen
och inte på något annat sätt. Folkpensionen
ger lika förmåner åt alla, herr
Geijer, men överkompensationen i tillläggspensioneringen
enligt regeringens
förslag innebär helt enkelt att man ger
större överkompensation ju större lön
vederbörande haft under sin aktiva tid.
Jag kan inte finna att detta rimmar med
social rättvisa och allt annat, som herr
Geijer talade om med sådan känsla.

Sedan beklagade herr Geijer, att pensionsfrågan
har blivit en politisk stridsfråga.
Jag kan inte behöva misstänkas
för att vara någon expert på förhandlingar.
Men, herr Geijer, hur kan det
komma sig — det kanske vore värt att
vi okunniga får en upplysning — att
man i Norge, där socialdemokraterna
har majoritet, inte tar upp pensionsfrågan
på det politiska planet? I TCO-tidningen
— och i TCO:s ledning finns det
personer, som står herr Geijers parti nära
— konstaterar man, att den principuppgörelse
som träffats mellan norska
arbetsgivarföreningen och LO har ansetts
vara politiskt av värde, eftersom
man därigenom undgår den politiskt
upprivande strid som uppstått i denna
fråga här i Sverige.

Herr Geijer sade vidare, att vi i centerpartiet
var glada över den enighet
som rådde om förbättringen av folkpenpensionen
men att vi inte hade något
större intresse för tilläggspensioneringen.
I det senare fallet skulle vårt intresse,
enligt herr Geijer, sammanfalla
med arbetsgivarnas. Men jag tror inte att
herr Geijer kan mena, att vi i vårt parti
skall jämföras med storföretag som t. ex.
ASEA och Bergslaget. Flertalet av arbetsgivarna
inom vårt parti har mycket
få arbetstimmar för anställda. Jordbrukarna
arbetar i stor utsträckning själva.
Man skall därför inte dra den konklusion
som herr Geijer här har dragit.

Sedan sade herr Geijer någonting, där
jag gärna skulle vilja få veta, om det var
någon halvkväden visa eller om det eljest
var någonting som låg bakom. Eftersom
jag deklarerar lika hederligt som
herr Geijer, vill jag fråga herr Geijer,

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

om han menar att jordbrukarna inte deklarerar
hederligt, när de är lågt taxerade.
Om man talar som herr Geijer här
i kammaren, så är det nödvändigt att
man klargör, om man vill beskylla en
grupp för skattefusk eller om man menar
någonting annat. Det vore värdefullt
att få ett uttalande från herr Geijer
på den punkten.

Vidare talade herr Geijer om att det
torde bli en övervältring från företagarna
på andra. Det är väl snarare risk för
att en övervältring sker genom den obligatoriska
tjänstepensioneringen, som
drabbar små företagare, som inte har råd
att vara med i tilläggspensioneringen,
men som genom skatter och högre varupriser
får vara med och betala kostnaderna.
Jag tycker att det argumentet ligger
närmare till hands.

Jag har, herr Geijer, inte alls sagt, att
vi inte har råd till tilläggspensioner. I
verkligheten sade jag, att jag inte var
pessimistisk inför framtiden, men jag
tilläde, att vi inte kan utgå ifrån att vi
under alla förhållanden kommer att ha
eu god konjunktur. Det kan hända, att
vi får en period, då produktionsresultatet
inte stiger. I ett sådant fall finns det inte
utrymme för en sådan lagstiftning som
den här föreliggande.

Jag uppfattar propositionen som en
orättvisa mot de kroppsarbetande grupperna
och de lägre tjänstemännen både
beträffande överkompensationen och intjänandetiden.
Det finns inget motiv för
att en kroppsarbetare, som går ut och
jobbar i skogen eller jordbruket eller
som arbetar på fabrik och betalar premier
i 50 år, inte skall få högre pension
än om han arbetat i 30 år.

För oss är det en principfråga, om
staten skall lagstifta eller inte. Vi har
redan en lagstiftning, herr Geijer, och
den accepterar vi. Den avser ett obligatoriskt
grundskydd för alla, och den vill
vi inte göra oss av med. Men att ovanpå
det stapla tilläggspensioner, som är
inkomstgraderade, vill vi inte vara med
om.

Till sist yttrade sig herr Geijer litet
nedlåtande om frivilligheten. Det har
mer än en gång förvånat mig, att man

med sådan emfas betonar, att ingen löntagare
vill ha frivillighet. Varför vågar
man då inte ge dem en valmöjlighet, så
att de valfritt kan träda ut eller stanna
kvar?

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att jag
inte behöver använda alla de sex minuter,
som utmätts åt mig till denna replik,
efter herr Eliassons anförande, men
jag vill för säkerhets skull tills vidare
göra anspråk på dem.

Jag måste säga, att jag i dag inte riktigt
kände igen herr Geijer från våra
diskussioner under folkomröstningskampanjen.
Det låg, får jag säga, en hotfull
ton i hans anförande nyss — »passa er
bara!» Den tonen tyckte jag inte riktigt
om. Om det är så att jag har misstagit
mig på den här punkten, skulle ingen
vara gladare än jag.

Det angrepp, som herr Geijer riktade
mot mig, slog alldeles fel, det kan jag
försäkra. Jag har i dag varit försedd
med koncept, och jag vet mycket väl vilka
delar därav som jag använde i mitt
anförande. Eftersom den för mig utmätta
tiden troligen räcker till, skall jag läsa
upp den del, som herr Geijers angrepp
avsåg.

Låt oss, sade jag, alla i denna kammare
ödmjukt erkänna, att vi vet rätt litet
om den .svenska samhällsekonomiens
framtidsutsikter. Jag talade därefter om
de 1,5 procenten i antagen framtida årlig
produktionsökning och ställde frågan:
År en produktionsökning i den takten
möjlig? Ja, sade jag, det är tänkbart,
men säkert är det inte. Jag sade, att man
kan spekulera över framtiden, men till
någon säker slutsats kan man inte komma.
Mitt ärende i det här sammanhanget,
yttrade jag slutligen, är att säga att det
kan hända att våra optimistiska framtidsförutsägelser
i dag kommer på skam.

Det var alltså inga pessimistiska tongångar,
jag anlade, herr Geijer, men det
var en varning för osäkerheten rörande
framtiden, som jag ville framföra. Jag
yttrade tvärtom — men det tycks herr
Geijer inte ha hört — att jag i själva

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om

verket inte alls är pessimistisk härvidlag,
men jag tilläde, att när riksdagen
inbjudes att fatta ett beslut med en så
stor räckvidd för framtiden som det här
gäller, borde vi veta mera om denna
framtid än vi gör. Om denna framtidsutveckling
blir gynnsam, vill vi i centerpartiet
även i denna situation ge folkpensioneringen
förtur. Det var innehållet
i mitt anförande, herr Geijer!

Det fanns andra avsnitt i herr Geijers
anförande, som jag åhörde med nöje.
Det var när han kritiserade linje 3 i folkomröstningen.
Men jag skall inte gå in
på det ämnet, eftersom jag vet att herr
Ewerlöf står i tur efter mig i talarstolen
och bör kunna företräda »trean».

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag intresserar mig
mindre för alternativ 3 i det här ögonblicket
än för annat i herr Geijers anförande.

Jag fäste mig särskilt vid att herr
Geijer tycktes totalt se bort från vad
den förstärkning av folkpensionen innebär,
som vi är i färd med att fatta ett
enigt beslut om. Det är väl, såsom herr
Strand förut har framhållit, i själva verket
den största saken. Då är det knappast
riktigt att säga, att högerförslaget
inte innebär någonting. Ty det förslaget
innebär, att vi helhjärtat sluter upp
kring förstärkningen av folkpensionen.
Samtidigt har vi deklarerat, att vi anser
den sociala sidan av pensionsproblemet
löst genom införandet av ett lika
skydd för alla upp till en med hänsyn
till internationella jämförelser mycket
hög gräns. Frågan om tillägg därutöver,
graderade efter inkomst, är efter vår
mening inte socialpolitik, utan en fråga
om formen för arbetsersättningen, där
det gäller för olika kategorier att själva
bedöma, om de vill ha sin lön i form av
kontanter eller uppdelad på kontantlön
och rätt till pension.

Vi ser alltså i den inkomstgraderade
pensionen en uppskjuten lön, och följaktligen
är det någonting som bör behandlas
på samma sätt som man behandlar
lönefrågor.

(1 Första hammarens protokoll 1!)5S. Nr 17

folkpensionering m. m.

Så har det gått till på de gebit där
pensionsfrågan hittills ordnats. Man har
satsat på att få en del av sin lön i pension.
På det privata området har det i
mycket väsentlig grad lösts med premiereservteknikens
hjälp. Herr Geijer vill
inte gå samma väg som tjänstemännen
gjort för att få sin pension och säger
sig inte kunna godta premiereservsystemet.
Han yrkar att den s. k. orättvisan
skall avlägsnas genom lagstiftning utan
vidare.

Vi skulle inget hellre se än att alla de
grupper, som herr Geijer nu talar för,
får hyggliga pensioner ovanpå folkpensionen.
Vi håller emellertid på att det
både ur deras egen och samhällets synpunkt
är mera tillfredsställande, om det
får ske i form av överenskommelser, där
man kan ta individuella och ekonomiska
hänsyn och inte behöver gå efter en
enda mall, som inte passar när det gäller
att lösa frågor av denna mycket differentierade
innebörd.

Det är två hinder som gjort att man
inte hunnit längre när det gäller arbetarpensioneringen.
Det ena är inkomstprövningen
av folkpensionerna,
som legat som en propp som man haft
svårt att komma förbi. Detta hinder har
vi varit angelägna om att avskaffa. Därför
föreslår vi avveckling av de kommunala
bostadstilläggen.

Det andra hindret är att arbetarna tidigare
haft så pass låga löner, att de
inte haft möjlighet att se till annat än
vad de behövt för sina löpande behov.
Men det bär blivit andra tider; stora
reallöneförbättringar borde nu göra det
möjligt för arbetarna att liksom tjänstemännen
säga: Vi är beredda att av vår
sammanlagda arbetsförtjänst avstå så
och så mycket för att ovanpå grundskyddet,
d. v. s. folkpensionen, kunna få en
efter inkomsten differentierad pension.
Är detta orimligt och ligger däri något
orättvist?

Det kan hända alt det inte går lika
snabbt — jag sade i mitt första anförande
att det inte tillfredsställer »de
otåliga». Men med den stämning och
inställning som råder skulle det gå mycket
snabbare än herr Geijer föreställer

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering ni. m.

sig att få en tillfredsställande lösning på
denna väg. Skulle man då inte, då det
gäller dessa utomordentliga åtaganden,
kunna lugna sig så pass mycket att man
lät ett eller annat år gå för att se vilka
återverkningar folkpensionsreformen
kommer att få på möjligheterna att lösa
tilläggspensionsfrågan avtalsvägen? Det
är väl ändå inte något orimligt begärt
i en fråga, som inte bara gäller dagen
utan sträcker sina verkningar in på nästa
sekel.

Detta är vad jag framför allt velat
framhålla. Jag vill understryka än en
gång, att det är oberättigat att förutsätta,
att inställningen hos oss skulle
vara negativ till att arbetarna skall få
sin rättmätiga andel av arbetsresultatet
— även i form av en tilläggspension
ovanpå folkpensionen.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den jämlikt § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga av
herr talmannen medgivna tiden för kort
genmäle nu vore av talaren överskriden.

Herr GEIJER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Wahlund
säga, att om han i mitt anförande
tyckte sig uppfatta någon hotfull ton,
så var det felaktigt. Jag vill icke använda
ett sådant diskussionssätt, hur angeläget
jag än anser det vara att denna
fråga löses. Jag hoppas ännu att det
skall kunna ske i samförstånd.

Jag skall inte mera beröra herr Wahlunds
svartmålning. Jag måste säga att
under pensionskampanjen i höstas hade
jag väldigt stort besvär i debatterna
med professor Wahlund — inte för det
han sade, men för hur han såg ut! Han
såg så innerligt glad ut, att han charmade
publiken, och där stod herr Bexelius
och jag. Risken är densamma här i
kammaren även om hans ansikte här är
mera välkänt.

Herr Eliasson polemiserade mot mitt
anförande och ställde en direkt fråga,
om jag ville anklaga jordbrukarna för
skattefusk. Jag har ju inte alls talat om
den saken. Jag har endast konstaterat

att jordbrukarna var lågt taxerade inkomstmässigt
och därmed också betalar
låga avgifter till folkpensioneringen.
Jag förmodar att det beror på att de
även har låga inkomster. Jag har inte
velat ifrågasätta något annat. Herr
Eliasson kanske bättre själv kan ge svar
på frågan.

Herr Eliasson nämnde också pensionsförhandlingarna
i Norge. Nå, det
har inte träffats någon uppgörelse om
pensionerna i Norge. Man är bara överens
om att man skall diskutera frågan.
Det kan mycket väl tänkas, herr Eliasson,
att min norske kollega, som också
är stortingsman, kommer att för det
norska stortinget presentera ett pensionsförslag,
som ganska väl överensstämmer
med det vi här diskuterar i
form av regeringens förslag. Ty den
norska landsorganisationen lär inte
heller komma till några strålande lösningar
förhandlingsmässigt.

Herr Ohlon berörde en sak i sin replik
— liksom i sitt tidigare anförande
— som är väsentlig ur ekonomisk synpunkt,
nämligen frågan om ett obligatoriskt
pensionssystem kommer att
medföra ett minskat sparande. Denna
fråga har diskuterats i pressen i många
sammanhang. Det finns dock ingenting
som kan bevisa något sådant. Själv tror
jag inte att det personliga sparandet
kommer att minska, men jag kan inte
bevisa det heller. Förmodligen kommer
det personliga sparandet att upprätthållas.
Det är ganska bortkastad tid från
herr Ohlons och andras sida atl försöka
övertyga den svenska allmänheten om
att det pensionssystem, som här föreslås,
skulle leda till en nedgång i det
personliga sparandet. Man vet intet om
det. Det finns intet som talar för att så
skall ske, utan det är vad man har
trott. Det är något som en del ekonomer
tror, men inte heller de kan närmare
ange om så blir fallet.

Herr Ewerlöf talade om att tjänstemannapensionen
hade lösts. Jag har
sett på talarlistan att herr Åman så småningom
kommer att tala här, och det
passar ju bäst att han talar om tjänstemannapensionerna.
Låt mig emellertid

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

rent allmänt konstatera, att tjänstemännens
pensionsfråga inte är tillfredsställande
löst. Var ligger pensionsnivån inom
tjänstemannalägret, t. ex. inom
SPP? Jo, i allmänhet vid 40 procent,
och till en kostnad som är mycket hög.

Att inte pensionsfrågan har lösts sammanhänger,
säger herr Ewerlöf, med
inkomstprövningshinder. Låt mig upprepa
vad jag redan har sagt, nämligen
att inkomstprövningen för den stora
massan av löntagare icke har behövt
innebära något hinder. Inkomstprövningen
för ett par äkta makar har medgivit
en pensionsinkomst från ett företag
på 1 500 kronor. Ytterst sällan har
emellertid företagspensionen överstigit
900 kronor per år. I den mån inkomstprövningen
har utgjort ett hinder har
det varit i de högre inkomstskikten, där
vederbörande har haft inkomst av arbetsanställning
vid sidan av sin pension
från folkpensioneringen. Men detta
gäller icke den stora massan av löntagare,
kroppsarbetarna, i detta land.

Vidare säger herr Ewerlöf att anledningen
till att pensionsfrågan inte har
ordnats för många kategorier sammanhänger
med att löntagarna har haft en
sådan låg lön och så låg standard, att
de måst satsa allt på att höja den. Ja,
den regeln gäller alltjämt. Se hur det
ligger till lönemässigt inom textilindustrien
och stora delar av den svenska
fabriksindustrien, exempelvis det kemiska
området. Jag skulle kunna räkna upp
ett flertal branscher, där löneläget i dag
är så lågt, att man förvånar sig över
hur folk verkligen kan dra sig fram.
Detta låga löneläge kan hänga samman
med en rad omständigheter och beror
visst inte alla gånger på ovilja från förelaget
att betala högre lön. Det kan sammanhänga
med internationella omständigheter.

Detta talar i sin tur för att pensionsfrågan
bör ordnas efter fördelningssystemct,
som ger uttryck för en solidaritet
inom löntagarkåren. Man vill ge denna
försörjning även till dem, som av
olika skäl är anställda i branscher och
företag, som själva inte orkar bära en
anständig ålderdomsförsörjning.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den jämlikt § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga av
herr talmannen medgivna tiden för kort
genmäle nu vore av talaren överskriden.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

156, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken; och

nr 158, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
om pension till änkefru Nanny
Ingvall.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Andersson, Axel Johannes, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad
motion, nr 432, i anledning av Kungl.
Majits proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande
försvaret.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sveriges regering
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Unions regering om utförande av
beskickningsanläggningar i Moskva och
Stockholm;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 fm.

statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löneförmåner
m. m. för viss läkarpersonal; och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss ändring
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946
(nr 469); samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande
anslag för budgetåret 1958/59 till bidrag
till jordbrukets och trädgårdsnäringens
rationalisering ävensom till täc -

kande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 242, angående utredning av frågan
om avståndskostnadernas inverkan på
levnads- och produktionskostnaderna i
Norrland; samt

nr 243, om utredning rörande prostitutionsproblemet.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.29.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Nr 17

Onsdagen den 23 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen angående
särskilda utskottets utlåtande nr 1.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Då jag som ledamot av
pensionsberedningen hade ett eget yrkande,
vilket centerpartiet under folkomröstningen
gick in för, kanske det
kan vara rimligt att jag anför några allmänna
synpunkter, vilka inverkat på
mitt ställningstagande.

Vår ståndpunkt har betecknats som
den mest negativa i pensionsdebatten. Ja,
det beror väl på hur långt man vill försöka
dra konsekvenserna av andra framlagda
förslag såväl då det gäller den
ilirekta ålderdomsförsörjningen som näringslivets
möjligheter till fortsatt utveckling
utan alltför stor belastning.
Näringslivets utveckling blir enligt min
uppfattning i hög grad avgörande för
våra utsikter att i framtiden trygga ålderdomsförsörjningen,
vilket beslut här
än kommer att fattas och vilket av de
föreslagna pensioneringssystemen som
riksdagen än kommer att acceptera. Sett
från den synpunkten tar jag med jämnmod
beskyllningen för negativ inställning.
Allt fler av dem som under folkomröstningskampanjan
i höstas bekämpade
linje 2 tycks för övrigt ha kommit
på bättre tankar och alltmer närmat sig
linje 2:s principiella ståndpunkt.

Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att vi i beredningen kunde nå enighet
om grundskyddet. Något större avhopp
från förslaget angående folkpensionen
bär ej heller försports under särskilda
utskottets arbete.

Våra alltmer ökande åldringsgrupper
behöver emellertid som bekant inte bara
kontanter. Det råder redan nu svår brist
på vårdmöjligheter. Den vård som en

åldring behöver är ofta förenad med
kostnader, som en enskild pensionär
inte orkar med utan som det allmänna
måste ikläda sig. Antalet åldringar i landet
ökar för varje år. Läget under de
närmaste åren inbjuder till försiktiga bedömningar
även med tanke på befolkningsutvecklingen
inom de aktiva åldrarna.
Medan vi i dag har sju människor
i aktiv ålder för varje folkpensionär,
blir om några år proportionen fyra å
fem människor i aktiv ålder för varje
pensionär.

Ett kärvare klimat för företagen hotar
redan den fulla sysselsättningen. Många
företag, stora som små, skulle behöva
behålla mer av sin eventuella vinst till
investeringar för att möta en hårdnande
konjunktur. I stället vill man nu belasta
dem med ökade avgifter för tillläggspensioneringen
enligt ett system
som i en del fall skall ge rätt till full
pension redan tjugo år efter 1960.

Dessa pensioner föreslås också bli
värdebeständiga. Vi vet i dag mycket litet
om vad denna reform kommer att
kosta produktionen i framtiden och om
de då aktiva åldrarna över huvud taget
är villiga att avstå så mycket av sitt konsumtionsbehov.

Vi har ca 200 000 småföretagare i landet
med upp till tre stycken anställda,
jordbruket oberäknat. Hur många om ens
någon av dessa småföretagare kommer
upp till en årsinkomst av 30 000 kronor?
De får dock vara med om att betala
premier i ett premiereservsystem
eller avgifter i ett fördelningssystem. Det
har i debatten om tilläggspensionerna
mycket talats om rättfärdighetskrav. Men
om man anför rättvisesynpunkter bör
man inte bara tänka på löntagarna utan
även på andra grupper.

Tillåt mig sedan, herr talman, att säga
några ord om fondplacering och värdebeständiga
lån. Visst är det sant att spararna
sett sina ofta surt förvärvade slantar
minska i värde under årens lopp.

Nr IT

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
Botemedlet här är ett fast penningvärde.
Men en företagare som lånat pengar
tar också vissa risker. Trots ständigt
fallande penningvärde har väl inte alla
företagare, som visserligen kanske lånat
upp relativt goda pengar som man sedan
kan betala igen i sämre pengar, ej alltid
haft anledning att rosa marknaden. Riskerna
har varit stora, och förlusterna
har för många ätit upp mer än vad de
tjänat genom penningvärdeförsämringen.

Jag anser det vara ganska lättsinnigt
att nu besluta att placera stora pensionsfonder
på lånemarknaden efter helt
nya grunder. Redan vårt penningproblem
är i och för sig ett stort problem
väl värt att undersöka. Beslutet om värdebeständiga
lån har så stor betydelse
för företagsamheten i landet att det måste
föregås av grundliga utredningar om
en sådan penningmarknads verkningar.
Man kan inte grunda ett så viktigt beslut
enbart på optimistiska förhoppningar.
Erfarenheten från andra länder, som
i viss mån provat ett liknande system,
visar att det kommer mycken oro åstad
på penningmarknaden. Én följd blir helt
säkert en räntepressning uppåt för lån
som beviljats efter hittills tillämpade
regler.

Grundskyddet, folkpensionen, har man
utan särskilt beslut härom år 1913 sökt
att hålla någorlunda värdebeständigt. Det
enhälliga förslaget om folkpensionens
utbyggnad till år 1968 markerar att denna
grundsyn fortfarande är levande hos
vårt folk. Det kostar dock en hel del att
uppnå detta mål.

Det är sant att folkpensionen blir dyr
för skattedragarna och att den inte helt
kan täckas av pensionsavgifter. Trots en
viss ekonomisk utjämning i vårt land
finns det alltjämt några få människor
som under sin aktiva ålder kan komma
upp i inkomster av 100 000 å 200 000
kronor eller mer per år. Vid sidan av
dem finns det människor med hela skalan
av fallande inkomster ner till hemmahustrur,
som inte har någon taxeringsbar
inkomst alls, trots att de kanske
uppfostrat sex å sju barn som kommit
ut i förvärvsarbetet. Och jag skulle

m. m.

kunna garantera herr Geijer, om han
vore närvarande, att detta icke beror
på att vi skulle ha så dåliga taxeringsmyndigheter
på landsbygden. Det är precis
likadant som när jordbrukarna hatlåg
taxerad inkomst. Det beror inte på
att taxeringsnämnderna bevakar det allmännas
intresse dåligt, utan det beror
helt enkelt på att underlaget är sådant.
Jag lade märke till att herr Geijer, som
menade att det inte var någonting att
göra åt det förhållandet att inkomsterna
i de aktiva åldrarna trots allt är
ojämnt fördelade — en del yrken och
rörelsegrenar har så låg lönsamhet att
deras utövare får nöja sig med mycket
låg inkomst, ofta hälften av vad andra
får — använde ett speciellt uttryck då
det gällde jordbrukarna. Han sade att
dessa var »lågt taxerade». Jag tycker
inte att detta var riktigt snällt sagt. Jordbrukarna
taxeras efter precis samma
grunder som de lågt avlönade arbetare
vilka arbetar under liknande förhållanden.
Jag vill inte uttala mig om huruvida
skillnaden i inkomst under de aktiva
åldrarna de olika yrkesgrupperna
emellan är rättvis, men när nu herr Geijer
har konstaterat att det inte är någonting
att göra åt sådana ojämnheter, får
jag väl acceptera den saken och förstå
att det är starkare krafter som där verkar
än som ens av fackföreningsrörelsen
kan bemästras.

När det gäller folkpensionen som
grundskydd tvekar jag inte att säga, att
jag anser det rättvist att man skall ha
samma grundskydd för alla, och detta
grundskydd skall naturligtvis inte ha
formen av en tjänstepension, tv den som
inte har haft några inkomster har inte
betalat in några avgifter, men det är inte
säkert att vederbörande har gjort samhället
mindre tjänst för det; det är just
tack vare att det är så många som går
för ingen inkomst alls eller för en mindre
inkomst, som man har kunnat fördela
lönerna så som man har gjort. Kakan
skall fördelas, men den kan fördelas på
olika sätt, och vi har skyldighet att klara
grundskyddet även med risk för att
man tar rätt mycket skattepengar från

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

de stora skattedragarna. Det får de finna
sig i, och det tycker jag är rättvist.

Vi vill ju alla i största möjliga utsträckning
sköta oss själva på olika områden.
Nog borde man väl kunna anse
att en man eller kvinna, som bär lyckats
ganska bra i livet och kommit upp till
30 000 kronors inkomst, skulle kunna
svara för sin försörjning och utan statligt
ingripande avgöra om han eller hon
vill ha en tilläggspensionering eller inte.
Vi litar ibland så oerhört mycket på
människorna. Vi har här ofta debatter
om biltjuvar, och vi har haft en debatt
om skolagan. Man skall för allt i världen
inte ha någon lagstiftning om hård bestraffning
av biltjuvar, och man skall
inte använda någon sträng aga när det
gäller skolpojkar, som ber sina lärare
dra dit pepparn växer, utan man tror
på dessa pojkar. Man tror att man med
andra medel skall kunna påverka dem,
så att de kommer till hygglig insikt om
vad som är klokt och riktigt och vad de
bör iaktta för att kunna leva vidare här
i livet, men när det gäller en ärlig arbetare
eller tjänsteman, som har varit i
tjänst i så många år att han får åtnjuta
tjänstepension, då sätter man inte den
minsta tilltro till hans förmåga att utnyttja
sitt omdöme. Jag tror på människan
i det fallet, och man borde under
alla omständigheter kunna fordra att
människorna skall kunna klara sin ålderdomsförsörjning
själva, när de har så
pass höga inkomster som 30 000 kronor.

I den ovisshet som vi nu står — och
som vi alltid står inför när vi skall fatta
långsiktiga beslut — anser jag nog att ålderdomsförsörj
ningen lagstiftningsvägen
lår sin välförtjänta del av den gemensamma
kakan, om vi nu fattar det eniga beslutet
om folkpensionen. Om det sedan
skulle gå så lyckligt i fortsättningen att
vi får pengar över när vi har fått se vad
det kostar att klara upp den saken och
när vi kan göra en bedömning mot andra
uppgifter, som vi vid det laget har att
lösa, då borde vi kunna ta upp den frågan
på nytt.

Jag ber därför, herr talman, att för dagen
få yrka bifall till de reservationer
som har avgivits av herr Wahlund in. fl.

Fri! HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag är tacksam mot ödet,
att en middag och herr Carlsson i Arla
varit omedelbart före mig. övergången
mellan herr Geijers praktfullt agitatoriska
anförande, ur vilket Tors åska hotfullt
mullrade i fjärran, och de änkor
och barn, med vilka jag ämnar sysselsätta
mig, hade kanske annars blivit
kammarens ledamöter övermäktig.

Jag ämnar inleda med en liten historia,
som jag tycker är ganska näpen. Den
handlar om en ung man på 13 vårar, som
hade valt att gå i skolkök i stället för
träslöjd. Pojkarna får som bekant välja
mellan dessa ämnen nu för tiden. Men
han föreföll inte helt entusiastisk för ämnet,
varför hans skolköksfröken frågade
honom, om han inte tyckte det var kul
att lära sig trilla köttbullar. »Nää, inge
vidare», sa’ ynglingen, »men de kan ju
va bra att kunna, om en skulle bli änkeman.
»

Det hade onekligen varit skönt för oss
och hela samhället, om alla hade liknat
denne unge man i fråga om framsynthet
när det gäller ålderns dagar och oförutsedda
händelser i livet. Då hade väl de
flesta tänkt ett steg längre än till att
trilla köttbullar och så småningom skaffat
sig ett ålderdomsskydd, som givit
dem en viss trygghet på gamla dagar.
Pojkens politiska hemvist i framtiden
torde knappast bli socialdemokratiska
partiet; därtill tänkte han för långt. Å
andra sidan var det väl ingen, som hade
hjärta att upplysa honom om vad han
gick till mötes, om regeringsförslaget beträffande
pensionerna går igenom.

Nu finns det självfallet många, som
även om de är aldrig så ambitiösa inte
har möjlighet att skaffa sig ett tillräckligt
ålderdomsskydd och som säkert gärna
ser sin pensionsfråga ordnad. Vi står
alltså inför att gemensamt försöka lösa
den för svenska folket och i varje fall ge
människorna en relativt god ekonomisk
grund att stå på, när de blir gamla.

Här har, herr talman, varit en de stora
linjernas debatt, då de principiella skillnaderna
mellan de olika förslagen dragits
upp. Jag skall utan vidare inledning
koncentrera mig på det område, som gäl -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ler familjeskyddet. Detta kommer ju
framför allt att få betydelse för kvinnorna.
Det har visat sig, att kvinnorna är en
besvärande och besvärlig grupp inom
pensionssystemet. Männen är en mycket
mer homogen grupp, vare sig de är gifta
eller ogifta. De flesta män skaffar sig en
utbildning när de är unga, de klämmer
i med att arbeta inom sitt yrke och fortsätter
därmed intill änden, då de skall
pensioneras efter vissa ganska givna
normer. Med kvinnorna är det helt annorlunda.
De har i flertalet fall en längre
medellivslängd än männen och blir
dyrare att pensionera bara fördenskull.
De har också oturen att trassla till allting
genom att gifta sig, och passar sedan
som runda pluggar i fyrkantiga hål
i våra socialförsäkringssystem. De byter
civilstånd för ofta. De arbetar ibland ute
på arbetsmarknaden, flyttar sedan hem
och jobbar med barn och make, men vill
kanske sedan ut i förvärvsarbete igen.
De skils och gifter om sig, och de blir ofta
änkor i alldeles för stort antal. De sköter
gamla föräldrar och blir hemmadöttrar.
Alla dessa förhållanden skapar olika
grupper av kvinnor, vilkas olika behov
måste tillgodoses. Att detta inte är lätt,
måste var och en inse. För oss inom folkpartiet
har det dock varit en hederssak
att försöka grundligt gå igenom alla dessa
grupper för att så långt det är möjligt
skapa rättvisa och tillgodose de olika
kraven.

Detta gäller framför allt änkorna. I deras
krav på ekonomisk trygghet ligger
ju också barnens inneslutna. Att som änka
dels försörja sig själv, dels med kontantinkomst
bidra till barnens försörjning
och dels vara hemma och sköta barnen,
vilket en modern mor enligt vetenskapens
krav på henne bör göra, är en
fysisk och psykisk omöjlighet. Detta har
begärts av många, många änkor under
de gångna åren, men för sådana uppgifter
stoppar ingen människa.

Därför har vi nu inom folkpartiet
från början gjort stora ansträngningar
för att få familjeskyddet inom folkpensioneringen
så bra som möjligt. Att vi
fått majoriteten av utskottet med på att
sätta beloppet för full änkepension 1968

till 3 600 kronor i stället för till 2 700
kronor, att sänka åldern för de änkor,
som får denna pension, från 55 till 50
år och för de yngre med en trappstegsliknande
reduktion och att höja
barnpensionerna från 750 kronor per
år till 1 000 kronor, ser jag som en av
de hittills viktigare åtgärderna i den
pensionsreform, som vi nu snart skall
besluta om. Att, som skett i den socialdemokratiska
propagandan, presentera
detta som en seger för socialdemokraterna
är att åstadkomma just den frigjorda
historieskrivning, som herr förste vice
talmannen tillvitade oppositionen. Egentligen
råder det alldeles motsatta förhållandet,
och jag kan inte förstå, att det
skall vara så svårt att erkänna detta.
Om inte förslaget om ett bättre familjeskydd
inom folkpensionen hade kommit
från oppositionen, hur hade det då blivit?
Vem hade då väckt det? Hade man
då kommit till samma resultat i utskottet? Utskottet

har alltså beslutat att sätta
barnpensionerna till 1 000 kronor om
året för de barn, vilkas huvudsaklige
försörjare avlidit. Det senaste villkoret
är att observera, och det har också observerats
redan på detta tidiga stadium
av debatten av en hel del kvinnor ute
i landet. Det har från flera håll frågats:
Vilken är egentligen, med den alltmer
vanliga familjetyp vi har, den huvudsaklige
försörjaren? Och vem skall avgöra
det? Detta måste vara mycket svårt
att avgöra, i de fall då bägge föräldrarna
är förvärvsarbetande utanför hemmet.
Om ett sjukvårdsbiträde är gift med
en chaufför och den ene av dem avlider,
vem är då den huvudsaklige försörjaren?
I det hemmet måste den ekonomiska
förlusten bli lika stor, vem som
än avlider. Lika kännbart måste moderns
död bli i ett hem, där hon ägnat
hela sin tid åt att sköta hem och barn,
sparat, arbetat och stretat. Då hon avlider
måste det bli en mycket dryg utgift
att ersätta henne, om det ligger något
i allt detta lamenterande om att husmodern
i ett hem gör en så värdefull
ekonomisk insats.

Det är alltså enligt vår mening ytterst

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

angeläget att utsträcka rätten att erhålla
barnpension till alla barnfamiljer, där
endera av föräldrarna avlider, alltså
även när modern dör. Merkostnaden blir
1960/1961 10 miljoner kronor. Även det
är naturligtvis pengar men inte mer än
att vi bör skipa denna rättvisa. Ännu
sämre ställda är naturligtvis de barn,
vilkas båda föräldrar avlider. Antalet är
gudskelov inte så stort. Att dessa barn
får det dubbla beloppet är ett krav som
vi ställer i vår reservation. Det är en
enkel gärd av rättvisa mot dessa svårt
handikappade barn. Det medför också
en ganska obetydlig merkostnad.

Ett motiv för att genomföra detta förslag
är även att utskottet ännu så länge
inte bar gått med på några änklingspensioner.
Rent logiskt bör vi naturligtvis
i framtiden, med de nya familjetyper
vi har och kommer att få flera av längre
fram, förfara likadant med änklingarna
som med änkorna. Är man inte redo att
göra detta, bör i varje fall barnpension
utgå till alla barn, som jag nämnt i det
föregående.

Änkorna efter 1960 har visserligen
gjort utskottet bekymmer men inte tillnärmelsevis
så mycket som de, som redan
är änkor när det nya systemet träder
i kraft, alltså vad man kallar de
gamla änkorna. Det skall villigt medges,
att det inte är lätt att vara rättvis
mot dem. En radikal och jag måste erkänna
för mig synnerligen sympatisk
lösning är att behandla dem precis som
de nya änkorna, aliså utan inkomstprövning.
Det bar redan på grund av detta
utskottsförslag, som alltså går ut på inkomstprövning
men med en snabbutredning,
märks ett starkt missnöje ute
bland de kvinnor som nu är änkor. Varför
skall 1960 vara ett magiskt tal? Varför
skall de som slitit och arbetat för att
klara barnen och som nu kanske fått
sitt något så när på det torra få ingenting
men i stället få betala för anJra,
som kanske inte behöver pengarna? Ja,
jag refererar en stark kvinnoopinion,
som man måste ta hänsyn till, om man
vill vara rättvis. Man förstår kvinnorna.
Därför måste det ske en snabbutredning,
och i denna måste noga övervägas,

bur dessa änkor skall få det för att inte
komma i en särställning. Det måste till
en generös behandling av dessa änkor,
annars skapas det orättvisa och starkt
missnöje bland dessa kvinnor, som sannerligen
inte har haft det för bra här i
livet.

Går man så över till att granska familjeskyddet
inom det förslag till tillläggspension,
som propositionen och
utskottet förordar, kan man fatta sig
nog så kort och koncist. Hur änkorna får
det och hur familjeskyddet skall ordnas,
är en så gott som helt öppen fråga.
Problemet om invalidpensioneringen är
inte löst utan ställt på framtiden, och
eftersom denna pensionering sammankopplas
med familjepensionsförmånerna,
är reglerna för dessa mycket löst
skisserade. Det är tydligen inte så kinkigt
med dem. Änkepensionen skall bli
hälften av mannens egenpension, sägs
det, eller hälften av den invalidpension,
som skulle ha tillkommit mannen, om
han haft rätt att uppbära sådan. Men
när man inte vet något om hela pensionen,
kan man inte heller gärna veta något
om halva.

Lika oklart är det om familjepensionsförmånerna
under övergångstiden.
Kvinnorna får vänta och se. Nog är detta
en betydande brist och en obegriplig
brist i regeringsförslagets tilläggspensionssystem.
Det gäller i alla fall stora
grupper av kvinnor, som skall tro och
sätta sin tillit till och rösta på ett förslag,
som inte ger dem några garantier
för att de får också sin pensionsfråga
vettigt ordnad. Vetande är allt bättre än
tro, här som i de flesta andra fall. Det
förefaller mig obegripligt att man till
svenska kvinnor sänder ut ett förslag,
som är så löst skisserat i detta avseende.
Man må verkligen hoppas, att de
inte iir så godtrogna, att de bara gapar
och sväljer vad som kan komma att bestämmas
för dem i framtiden.

Mot detta att ansluta sig till ett låst
system, om vars konsekvenser alltså
kvinnorna för sin del vet ganska litet,
ställs de variationer inom premiereservsystemets
rom, som folkpartireservationen
erbjuder. För många är det en na -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

turlig sak att för egen del föredra en
något lägre ålderspension för att i stället
ge sina efterlevande ett bättre riskskydd.
Detta kan ske enligt folkpartiets
förslag. Det förefaller mig mycket naturligt,
att just kvinnorna föredrar ett
system, där det finns valmöjligheter. Få
familjer har samma krav och samma
uppfattning om hur de vill ha sitt livs
inkomster fördelade. Många, kanske de
allra flesta, vill disponera större belopp
under de ekonomiskt påfrestande år, då
barnen är dyra att uppfostra och utbilda
och då föräldrarna själva också har
större pretentioner, medan de gärna
finner sig i en enklare standard på ålderdomen.
Sedan finns det andra, som
vill fördela sina ekonomiska möjligheter
under livet så att de kan tillförsäkra
familjen en bra bostad, t. ex. ett eget
hem, och vill avväga det övriga åldersskyddet
och familjeskyddet därefter.
För de flesta familjer måste det vara
önskvärt med ett system, som inte låser
fast dem genom en lag. Det förefaller
mig också som om många människors
sunda ekonomiska instinkt och omdöme
— och det gäller inte minst kvinnorna,
hemmets finansministrar som
de brukar heta när man riktigt vill
smickra dem, och det måste väl för herr
Sträng betyda att de inte är direkt renons
på ekonomiskt förstånd — gör att
de har en sund motvilja mot att på framtiden
övervältra dagens utgifter i sådan
utsträckning som regeringsförslaget innebär.
Att låta barn och barnbarn, som
nu sitter i sandhögen, betala pensionen
för oss är inte tilltalande för de flesta
av dem som nu är mormor och farmor.

För mig förefaller det vara ett axiom,
att vill man ha en hög pension så får
man betala mer än om man väljer en
lägre. Det kan ett barn i småklasserna
räkna ut. Mot den bakgrunden får man
också se pensionsförmånerna inom premiereservsystemet.
Men det råder ingen
tvekan om att familjeskyddet där har
utformats så, att det ger ett stort mått
av trygghet åt änkorna och barnen. Familjepensionen
är, såsom jag förut sagt,
diffust beräknad i regeringsförslaget,

och därför är det inte lätt att göra jämförelser.

Enligt tabeller som finns i utskottets
utlåtande finner man skillnaden i de
bägge systemen vad änkepensionen beträffar
inte så påfallande, att kvinnorna
behöver bli särskilt lockade av regeringsförslaget,
i varje fall inte i de lägre
inkomstskikten. Förresten, blir det
högre pension, blir den självfallet dyrare;
smakar det så kostar det, det måste
gälla pensioner likaväl som champagne
och rysk kaviar. Det är värt att lägga
märke till, att enligt folkpartiförslaget
blir änkepensionen fullt genomförd
dubbelt så snabbt, nämligen på tio
år, medan regeringsförslaget tar 20 år.
Det bör betyda en hel del för många.
Under övergångstiden är familjeskyddet
genomgående bättre än enligt regeringsförslaget.
Det finns också anledning att
ta våra ekonomiska resurser med i bilden
liksom jämförelsen med den tjänstepension,
som nu anses vara väl avvägd
och ge en god trygghet för familjen.
Det bör också observeras, att de
barnpensioner, som tillkommer enligt
detta system, skall för varje barn upp
till 19 år utgå med 5 procent av den
avlidnes tilläggspensionsgrundade inkomst,
beräknad som medeltalet av de
fyra senaste årens inkomst, varvid det
sämsta årets inkomst undantages. Men
det finns ju många hustrur som inte har
egna inkomster, och då kan man tänka
sig att om modern dör, barntilläggspensionen
räknas efter en viss andel av
mannens inkomst. Har hon egna inkomster,
bör de naturligtvis tagas med i
beräkningen.

En detaljskillnad men en rätt viktig
sådan är att regeringsförslaget förutsätter
att änkepensionen skall upphöra
vid omgifte. Vi anser det inte vara tilltalande
att pensionen upphör, om vederbörande
gifter om sig, och därför
har det föreslagits att den skall utgå
även efter det nya giftermålet. Annars
kan detta ha nog så beaktansvärda konsekvenser
när det gäller att ingå äktenskap
igen.

De angrepp, som man påpassligt redan

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. ni.

riktat mot folkpartiförslaget, innebär
bl. a. att det skulle missgynna de gifta
förvärvsarbetande kvinnorna. Den kritiken
från regeringspartiets håll förefaller
mig vara barn av den sinnesstämning
som alltid poetiskt brukar kallas för eftertankens
kranska blekhet. Regeringspartiet
har med stor snabbhet sansat
sig på den verkligt orättvisa regel, som
iinje 1 slogs så lierostratiskt för, nämligen
40-årsregeln, som så till den grad
missgynnade de förvärvsarbetande kvinnor,
som omväxlande arbetade hemma
och borta. Det är nog tillrådligt för litet
.skeptiskt anlagda kvinnor — och det
finns också sådana — att fråga sig, om
detta är en verklig omvändelse eller bara
en läpparnas bekännelse. Departementschefens
yttrande i propositionen stärker
ens misstankar. Där står att behovet av
40-årsregeln blir mindre, om man medtar
företagare och självständiga yrkesutövare
i tilläggspensionen. Vidare heter
det: »Det bör tilläggas att en rätt till
utträde ur tilläggspensionen medför att
man blir tvungen att vidtaga åtgärder
för att förebygga eventuell spekulation
genom oskäligt utnyttjande av det allmänna
systemets gynnsamma bestämmelser.
» Det tycker jag låter ytterst oroande.
Vad kommer det att stå i lagtexten i
stället för 40-årsregeln? Är det rådligt
att slå sig för bröstet och kritisera, innan
den är skriven?

Principen för pensionering av de förvärvsarbetande
kvinnorna enligt folkpartiförslaget
är likställighet oavsett kön.
Några särskilda favörer ges inte de förvärvsarbetande
kvinnorna vare sig de är
gifta eller ogifta eller arbetar tidvis hemma
eller borta. Att göra ekonomisk rättvisa
åt kvinnorna under den tid de arbetar
hemma måste ske i andra former
in dem som regeringsförslaget innebär.
Sådana möjligheter har också folkpartiet
i sitt förslag givit anvisning på.

Herr talman! Det är knappast någon
hemlighet att det finns slarviga familjeförsörjare,
som lever i något slags sangvinisk
förhoppning om att allting ordnar
sig nog. Om det genomföres ett system
med valfrihet enligt folkpartiförslaget,
finns risken att en hustru vid mannens

död överraskas av det nedslående beskedet,
att han inte på något sätt säkrat
hennes ålderstrygghet. Han har helt enkelt
utträtt ur systemet utan att underrätta
henne. Risken finns naturligtvis
och har också uppmärksammats och understrukits
i regeringsförslaget och regeringspartiets
kritik av vårt förslag. För
mig förefaller det mycket enkelt att avvärja
denna risk. Vi måtte väl ändå nu
ha kommit så långt, att båda makarna
har samma ansvar för familjens ekonomi
och att båda bör veta om, hur de har
den ordnad. Att detta, som man har sagt
i debatten, skulle betyda någon slags inskränkning
i rätten till utträde, det kan
jag verkligen inte förstå. Den tiden borde
väl ändå vara förbi, då t. ex. alla i en
stad visste om att mannen stod vid konkursens
brant utom hustrun, som var
okunnig som ett barn. Nu bör hon inte
bara veta om utan också ha inflytande
över hur familjens ekonomiska tillgångar
förvaltas och används. Därför är förslaget
i folkpartireservationen, att mannen
inte får utträda ur familjeskyddet
inom systemet utan att ha inhämtat hustruns
samtycke, endast i linje med denna
naturliga utveckling och tankegång, att
båda makarna ansvarar för familjens
ekonomi. De skall bägge vara med om
att bestämma, om de vill avstå från familjeskyddet
och ordna för sig på annat
sätt. Den svårigheten lär alltså vara ganska
lätt avhjälpt. Och för övrigt är detta
inte alls någon nyhet i svensk lagstiftning.
Hustruns samtycke måste också nu
inhämtas, när mannen vill avhända sig
fast egendom.

Den hemarbetande hustruns rätt till
och anspråk på pension är ett faktum,
som alltmer tränger sig fram i diskussionen.
Det sammanhänger med kravet på
en ekonomisk värdesättning av husmoderns
arbete i hemmet, vilken det inte i
längden går att underlåta att bättre precisera.
Förr eller senare måste vi gå detta
problem in på livet. Det är antikverat
att betrakta husmodern som försörjd i
stället för som försörjare av familjen.
Ett uttryck för denna värdesättning av
den hemarbetande kvinnan är förslaget i
folkpartireservationen att överväga möj -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

\ng. ändring i lagen om folkpensionering in. m.

ligheterna att komplettera mannens ålderspension
med en lmstrupension. Denna
skulle under alla förhållanden vara
hustruns egendom, vilken hon alltså behåller
t. ex. i händelse av skilsmässa. Vi
anser att just hennes arbete i hemmet är
en så samhälleligt viktig gärning, att
den motiverar rätt till egen ålderspension
och att detta måste utredas. I samband
med utbyggnaden av pensionssystemet
måste man ge sig i kast med detta
problem. Enligt vårt förslag finns naturligtvis
också möjligheten för individuell
anslutning av hemarbetande hustrur till
systemet.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga några ord om det särskilda yttrande,
som majoriteten av utskottets kvinnliga
ledamöter och däribland jag avgivit.
Utgångspunkten för vårt resonemang har
varit, att vi nu kommer att genomföra en
hel del förbättringar för olika grupper
av kvinnor, främst för dem som blivit
änkor och har barn att försörja. Vi är
alla i stort sett tillfredsställda med dessa
förslag. Det ter sig då för oss naturligt
att rikta uppmärksamheten även på andra
grupper av kvinnor, som behöver ekonomiskt
stöd därför att de har barn att
vårda och försörja och därigenom har
svårt att ta ett förvärvsarbete och försörja
sig själva. För många ogifta eller
frånskilda kvinnor med minderåriga
barn är problemet exakt detsamma som
för änkorna. Många har det i dagens läge
ännu sämre än änkorna. Till antalet
är också de ogifta och frånskilda kvinnorna
med små barn mer än dubbelt så
många som änkorna med små barn. Vi
vet väl att dessa mödrar har tillgång till
vissa hjälpformer, men de är mycket begränsade,
och den ogifta kvinnans möjligheter
att få ut någon hjälp av barnafadern
är dessutom i de flesta fall mycket
små.

Det måste ligga nära till hands att göra
jämförelser mellan dessa mödrar, som
får 50 eller 60 kronor i månaden för sitt
barn, ocli de nyblivna änkorna, som får
ett avsevärt mycket större belopp för
barnen och sig själva. Och det må väl
förlåtas dessa kvinnor, att de känner det
ganska bittert. De barnpensioner, som

föreslagits, skall ersätta de nuvarande
särskilda barnbidragen till änkornas
barn. Då förefaller det rimligt och rättvist
att även de särskilda barnbidrag,
som utgår till ogifta mödrars barn, i
framtiden omprövas.

Vår mening när vi avgav detta yttrande
till utskottets utlåtande var att rikta
uppmärksamheten på dessa ensamma
mödrars problem, eftersom det är vår
uppfattning att de förbättrade pensionerna
måste åtföljas av en allmän förbättring
av även dessa mödrars och
barns försörjning. Detta går också i stil
med den nya giv i socialpolitiken, som
folkpartiet skisserat och i vilken vi länge
framhållit, att det är nödvändigt att rikta
kikaren på de bortglömda grupperna
i samhället och sätta in hjälpen just där
den bäst behövs. De ensamma mödrarna
är ett typiskt exempel på en grupp som
i hög grad behöver samhällets stöd även
i framtiden. En fördelning av våra resurser
är en nödvändighet, och det är
något att besinna inför det beslut i pensionsfrågan,
som vi nu går att fatta, att
även dessa grupper får rätt till en bättre
försörjning i framtiden.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Innan jag går att avge
mitt votum i den nu föreliggande frågan,
har jag ansett det vara av värde
att få framlägga några personliga synpunkter.
I den mån jag i samband därmed
kommer att referera vad olika organisationer
har sagt, så är det självfallet
inte som deras befullmäktigade
talesman utan endast för att klargöra
vissa sammanhang.

Först beklagar jag, herr talman, livligt
att denna fråga, som både till sin
omfattning och sina följder är så betydande,
inte har kunnat lösas utan att
det måst ske i stridens tecken. Detta
är så mycket mera beklagligt, som man
erinrar sig, att frågan om obligatorisk
tjänstepensionering inte mött allmänt
motstånd ens från arbetsgivarsidan, när
det första Åkessonska förslaget framlades
år 1950. När pensionsberedningens
förslag framlades 1957, var situationen

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Nr 17

Ang. ändring- i lagen om

förändrad. I den förelöpande offentliga
diskussionen spelade motsättningarna i
fråga om fondbildningen mycket stor
roll. Denna fråga är numera förd ut
stridslinjen, men man kunde tidigare
på sina håll spåra en skräckstämning.
Det fanns de som drev den meningen,
att denna fond var avsedd att ge statsmakterna
ett alldeles särskilt inflytande
över näringslivet. Det hade med
hänsyn härtill varit angeläget, att regeringen
på ett tidigt stadium klargjort
sina intentioner, då detta måhända skulle
ha bidragit till att skapa en avspänning
och en annan atmosfär för behandlingen
av denna fråga, men meningsskiljaktiglieterna
hade i alltför höggrad
hunnit fördjupas, när avspänningen
i fondfrågan äntligen kom. Jag beklagar
detta livligt, ehuru jag naturligtvis
inte vill bestämt påstå, att enighet
skulle ha kunnat vinnas, därest syftet
med pensionsfonden klarlagts från
början.

När det gäller frågan om lagstiftning
eller icke lagstiftning kan man förstå,
att delade meningar kan föreligga och
att de, som fått pensionsfrågan löst genom
överenskommelser eller ensidiga
utfästelser, menar att andra borde följa
deras väg, i den mån de inte själva finner
lagstiftningen fördelaktigare än deras
eget pensionssystem. Min personliga
ståndpunkt är den, att man inom stora
områden, inte minst den mångförgrenade
handeln, restaurangrörelsen m. fl., av
erfarenhet fått lära sig, att en lösning
av pensionsfrågan på frivillig väg är
mycket svår att förverkliga. Jag menar
då, herr talman, att en lagstiftning är
försvarbar för de stora grupper, som inte
på annat stift kan vinna en lösning,
såvitt denna lagstiftning inte är till förfång
och väsentligt förfång för dem som
redan vunnit en lösning. Detta sagt såsom
en mycket kort förklaring till att
jag ansluter mig till lagstiftningslinjcn,
enkannerligen regeringsförslaget.

Då pensionsfrågan omfattar såviil
folkpensioneringen som en därtill lagd
tjiinstepensionering ber jag, innan jag
går in på de två olika förslagen till obligatorisk
tjiinstepensionering, att först

folkpensionering- m. m.
få säga några ord om folkpensioneringen.
Kostnaderna för folkpensioneringen
kommer 1970 att utgöra 4 000 miljoner
kronor mot cirka 550 miljoner för tillläggspensioneringen.
Omkring år 1980
är kostnadsrelationerna i stort sett 5: 2.
Ännu år 1990 överstiger kostnaderna
för folkpensioneringen tilläggspensioneringskostnaderna
med 1 eller 2 miljarder
beroende på standardutvecklingen.
Dessa siffror utgår från det förslag, om
vilket partierna är eniga, nämligen att
folkpensionerna 1968 skall ha höjts till
3 600 kronor för ensamstående och 5 400
kronor för makar men förutsätter, att
inga höjningar sker därutöver. Vad
standardtilläggen efter 1968 beträffar,
betraktar departementschefen dessa
som en öppen fråga, medan folkpartimotionärerna
argumenterar för fortsatta
höjningar efter 1968 och centerpartiet
begär ett uttalande om att folkpensionerna
skall fortsätta att stiga efter
1968 i mån av ekonomiska möjligheter.

Vad har nu vissa intresseorganisationer
och vissa grupper — jag syftar då
närmast på tjänstemännen — haft att
säga om dessa ting? .Tåg skall senare
återkomma till herr Eliassons yttrande.

Tjänstemännens centralorganisation
har i sitt yttrande den 22 mars 1957
framhållit, att höjningen av folkpensionsförmånerna
måste bedömas med
utgångspunkt från att folkpensionerna
endast är avsedda som ett minimiskydd,
vilket förutsättes bli kompletterat, så
att en rimlig pensionsnivå uppnås. Enligt
TCO:s uppfattning var det närmast
för löntagargrupperna som behovet även
tilläggspensionering var framträdande.
Det torde i regel för företagarna vara
mer tilltalande att för ålderdomen
göra investeringar i den egna rörelsen.
För löntagarna är det den totala pensionen,
som ur individens synpunkt är
av betydelse. Hur mycket som kommer
från det ena eller andra pensionssystemet
är ur försörjningssynpunkt av underordnad
betydelse. Det är det däremot
inte ur fir.ansieringssynpunkt, vilket
jag ber att få återkomma till.

Det grundläggande pensionsskyddets
höjande kan sålunda endast motiveras

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
med allmänna sociala skäl. TCO kom
med detta resonemang fram till att en
höjning av folkpensionerna till den nivå
som beredningen hade föreslagit ej
var nödvändig ur försörjningssynpunkt,
varför man förordade att målsättningen
sattes lägre. Den sänkning av folkpensionsbeloppet,
som TCO förordade, borde
enligt organisationens uppfattning
motsvaras av en så mycket högre tillläggspensionering
på lagstadgad eller
avtalsmässig bas, att den totala pensionsnivån
för löntagaren blir tillfredsställande.

När det gäller finansieringen av folkpensioneringen
framhöll TCO i sitt yttrande
över pensionsutredningens förslag,
att finansieringsprinciperna borde
omprövas. I sitt senare yttrande över
pensionsberedningens förslag upprepade
TCO sitt framhållande av att en omprövning
av finansieringssättet borde
ske, då den var särskilt angelägen med
hänsyn till den höjning av folkpensionsbeloppet
som nu föreslogs. I november
1957 gjorde Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation
och Statstjänstemännens
riksförbund ett gemensamt uttalande,
i vilket framhölls att den föreslagna
folkpensionshöjningen var den
stora och kostnadskrävande delen av
pensionsreformen. Enligt organisationernas
uppfattning var det nödvändigt,
att hela pensionsfrågan löstes så, att en
övervältring av kostnaderna till löntagarnas
nackdel eller en skärpning av
skatteprogressiviteten inte kom till
stånd.

Det är på denna punkt, herr talman,
herr Eliassons resonemang kommer in.
Han framhöll i sitt anförande, att det
måste vara principiellt orimligt, att man
i en lagstadgad pension tar med inkomster
av väsentlig omfattning. Han
syftade därmed på de högre löntagarna
och då i främsta rummet naturligtvis
tjänstemännen. Det är nu emellertid på
det sättet i vårt land, herr Eliasson, liksom
i de flesta andra länder, att det betraktas
som en naturlig sak att varje
löntagare, i den mån pensionsfrågan löses,
skall ha pension i förhållande till

m. in.

sin inkomst. Vi kommer inom kort här
i riksdagen att ställas inför ett förhandlingsförslag,
som innebär att statstjänstemannen
skall ha sina löner pensionsreglerade
upp till ett visst lönebelopp
mellan 40 000 och 50 000 kronor. Jag
tror inte att det är någon som kommer
på den idén att säga att detta är orimligt.
Det förekommer även inom andra
pensionssystem, fastän man i de flesta
andra system haft tak av högre eller
lägre beskaffenhet.

När herr Eliasson emellertid säger att
detta är principiellt vidrigt, vill jag
ställa frågan: Om man skall genomföra
en anordning, som i sig själv kräver ett
visst system, och man inte kan göra något
mischmasch av det hela utan — för
att få en viss samstämmighet mellan vad
man företar sig och vad som redan ägt
rum — gör ett system, som går rätt igenom,
är detta mindre principiellt naturligt
än om vi t. ex. i vår jordbrukspolitik
fastställer priser för produkterna
utan hänsyn till storleken av den areal
som vederbörande jordbrukare förfogar
över, som odlar produkten? Utan tvivel
är det så, att resultatet blir att jordbrukaren
med den stora arealen gör en
stor vinst och en bra affär, medan
jordbrukaren med den lilla arealen befinner
sig i en helt annan situation; jag
förutsätter då att de odlar samma produkter.
Skulle vi då börja fingra på detta
och säga, att vi av principiella skäl
inte kan medge regleringsåtgärder, som
innebär att storbrukare eller godsägare
ekonomiskt kommer på grön kvist? Herr
Eliasson anser förmodligen inte alt detta
är något principvidrigt, och då har
jag synnerligen svårt att begripa att
det skulle vara så principvidrigt, om vi,
för att bland annat undvika att ge ett
incitament till söndertrasande av de pensionssystem,
som redan finns, i ett sådant
bär obligatorium, går in för att
fastställa pensionen med hänsyn till inkomster
även på den högre nivån.

Det är klart att tjänstemannasidan och
den sida, som herr Eliasson företräder,
i detta fall inte kan ha — och det har
redan förut anförts — identiska intressen,
eftersom det onekligen är på det

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

sättet, att ju högre folkpensionsdelen är
av pensionen, desto mera övervältras
kostnaderna på löntagarna i all synnerhet
som skatteprogressiviteten också sätter
in. Det råder inte något tvivel om
att det är på det sättet, och detta hetyder,
att man självfallet från herr Eliassons
sida och även från annat håll har
intresse av att få upp folkpensionsdelen
så högt som möjligt, eftersom detta väsentligen
innebär en belastning för löntagarna,
medan en höjning av tjänstepensionsdelen,
som ju tas ur vars och ens
produktivområde ■— om jag så får uttrycka
mig — inte alls har den effekten,
utan innebär att var och en i varje fall
får släppa till av sin lönepotential det
som åtgår för hans pensionsandel. Det
är klart att tjänstemännen ur den synpunkten
— som det samfällt vittnats om
från dessa organisationers sida — inte
är intresserade av en fortsatt marsch i
en sådan riktning, att tyngdpunkten lägges
på folkpensionssidan och att löntagarsidan
till följd av ett sådant förfarande
med nuvarande finansieringsproblem
i ännu högre grad belastas och
— som jag förut sade — nu också belastas
i förhållande till storleken av
löneinkomsterna.

En väsentligt höjd folkpension kan
också medföra — det bör vi inte blunda
för — en samordning med tjänstepensionerna
även på den privata sektorn,
liknande den som förekommer för den
offentliga sektorn. Det är visserligen
sant, att tjänstemännen kan på den privata
sektorn — liksom har skett på den
offentliga — kräva kompensation och
också få det för de höjda avgifter man
har att erlägga för folkpensioneringen,
eftersom man med den avgiften finansierar
en folkpension, som i sin tur —
om man har en sammanräknad folkpension
och tjänstepension — lättar trycket
ekonomiskt för arbetsgivaren när det
gäller utbetalningarna för pensionsändamål.
Men med det nuvarande finansieringssystemet
kommer vi inte ifrån att
för den del - och det är den större
delen som tas ut skattevägen har man
inte fått kompensation, och det lär vara
ganska svårt alt åstadkomma eu kom -

pensation för den genom förhandlingar
på arbetsmarknaden.

Jag ber efter detta, herr talman, att
få gå över till frågan om tilläggspensioneringen.
Jag har redan förut inledningsvis
nämnt, att det från början inte
mötte något principiellt motstånd mot
pensionsutredningens principförslag av
år 1950. Jag skall tillåta mig erinra om
vad man då på sina håll hade att säga
om det som nu av en del principiellt
betecknas som tvång. Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund
framhöll då i sitt yttrande det angelägna
i att anställda i enskild tjänst
fick sin pensionering tillfredsställande
ordnad men ifrågasatte, om förslaget
trots sina stora förtjänster anvisat den
lämpligaste vägen härför. Härvid vände
man sig mot att låta alla inkomstskategorier
omfattas av förslaget, varför man
förordade, att pensionsförsäkringens omfattning
i första etapp skulle begränsas
till en ren tjänstepensionering.

Handelns arbetsgivarorganisation tillstyrkte
förslaget, och organisationen,
som omspänner mångskiftande områden,
betecknade det som en stor fördel, att
försäkringen skulle omfatta både anställda
och självständiga företagare. Organisationen
framhöll, att en frivillig pensionsförsäkring
måste leda till en mycket
ojämn pensionsstandard och mycket
varierande anordningar mellan och inom
olika näringsgrenar.

Lantarbetsgivarförenimgen anslöt sig i
huvudsak till principerna i förslaget.

Landsorganisationen underströk förslagets
grundtanke — allmän obligatorisk
pensionsförsäkring — och betraktade
det som väsentligt, att en tillfredsställande
ålderdomsförsörjning genomfördes
för alla grupper i samhället. Dock
borde en ny utredning komma till stånd,
innan förslaget lades till grund för lagstiftning.

Tjänstemännens centralorganisation
påpekade i sitt yttrande, att ett genomförande
av förslaget skulle innebära, att
man i fortsättningen finge tre olika former
av pensionsanordningar: folkpension,
allmän tjänstepension och frivillig
påbyggnad av den sistnämnda. Organisa -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

tionen ifrågasatte, om en sådan tredelning
var rationell. Man menade, att de
som hade sin pensionsfråga ordnad borde
kunna undantagas. Man underströk,
att man borde göra en ny utredning, varvid
möjligheterna att på ett enkelt sätt
samordna pensionsförsäkringen med
folkpensioneringen borde undersökas.

Sveriges akademikers centralorganisations
allmänna inställning till förslaget
var positivt. Man ansåg, att pensionsförsäkringen
borde vara obligatorisk, och
skäl saknades att undantaga de självständiga
företagarna. Fortsatta utredningar
borde dock ske.

Jag har framhållit, att därefter med
anledning av den upprivande debatten
i fondfrågan en omsvängning ägt rum i
själva pensionsfrågan och att denna omsvängning
inte kunnat vara till båtnad
för frågans lösning och för ett gott resultat
för dem som så väl behöver få sin
pensionsfråga löst.

Av de två positiva förslag, som föreligger
i fråga om en lagstadgad pensionering,
kommer jag att ansluta mig till
det av utskottet förordade regeringsförslaget.
Genom detta kan man lägga
grundvalarna till en rörelsefrihet för löntagarna,
som gör det möjligt för dem att
gå från offentlig till privat tjänst och
vice versa utan att detta rubbar pensionsvillkoren
eller att dessa ställer hinder
i vägen härför. Förutsättningen är
emellertid, att en allmän anslutning sker
till det nya systemet.

När det gäller utträdesrätten har jag
inget att anmärka mot den möjlighet,
som regeringsförslaget innehåller för
kollektiv att undantagas från den obligatoriska
pensioneringen. Detta rimmar
i någon mån med vad Tjänstemännens
centralorganisaiton anfört över 1950 års
principförslag. Däremot anser jag möjligheten
till en individuell utträdesrätt
farlig för principerna i varje pensioneringssystem.
Det är säkert ingen tillfällighet,
att man från tjänstemannahåll aldrig
anfört den uppfattningen, att individuell
utträdesrätt ur olika pensionssystem
borde ifrågakomma. Fn sådan
möjlighet kan utgöra en frestelse för
många yngre att söka skjuta frågan på

framtiden i förvissning om att de då, om
tillräckligt många har pensionsfrågan
olöst, ändå måste få sina intressen tillgodosedda.
Enligt pensionsberedningens
beräkningar kommer folkpensionärernas
antal, som nu är cirka 700 000, att 1990
ha stigit till mer än 1,2 miljoner. Om
man med ett obligatoriskt system avser
att lösa pensionsfrågan, så bör man därvidlag
inte tillämpa andra principer än
dem, som gäller för övriga pensionssystem,
nämligen att inte medge individuella
undantag. Eljest kommer detta system
att misskrediteras redan genom sina
egna principer, och varje jämförelse
med andra system omöjliggöres.

Sammanfattningsvis anser jag, herr
talman, att regeringsförslagets fördelar
ligger i följande: För det första skapas
garantier för att ingen löntagare under
några omständigheter ställs utan ett förutbestämt
skydd på sin ålderdom. För
det andra erhålles en i förhållande till
lönen-inkomsten fast bestämd pensionsnivå
med absoluta garantier för värdebeständighet.
För det tredje innebär förslaget
en för löntagarna i förhållande
till nuläget starkt vidgad oantastbarhet
och därmed ökade möjligheter till rörlighet
mellan olika företag, oavsett om
dessa finns på den offentliga eller privata
sektorn.

Med hänvisning till det nu anförda
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ELIASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åman frågade, om
jag principiellt har någonting emot att
man skulle bereda människor med högre
inkomster högre pensioner. Men, herr
Åman, det är inte det som problemet gäller,
utan om riksdagen skall lagstifta om
detta. Om vi lagstiftar om detta, innebär
det, att vi ovanpå det grundskvdd, som
vi har och som ger lika förmån för alla,
inför graderade förmåner. Som jag sade,
innebär det att statsmakterna skall garantera,
att människor, som har 30 000
kronor i medelinkomst, skall få större
pension än flertalet löntagare i detta
land har i lön. Det är dessa förhållan -

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

den, som bildat den principiella utgångspunkten
för mig.

När det gäller jordbrukspolitiken vill
jag säga, att jag tycker att herr Åman
valde ett alldeles felaktigt exempel. Ty
det råkade vara ett område, på vilket
man vidtagit åtgärder, som siktar till en
inkomstutjämning mellan stora och små
inkomsttagare.

Herr Åman sade — jag hoppas att jag
inte fattade fel — att ju högre folkpensionen
är, desto större övervältring av
kostnaderna blir det på löntagarna. Jag
förstår inte ett sådant resonemang. Om
man utgår från att löntagarna har samma
inkomst som företagarna, så betalar
de lika mycket i skatt och avgifter. Då
blir det ingen övervältring. Däremot
finns det en risk för övervältring på
småföretagare med mycket små vinstmarginaler.

Beträffande finansieringen har vi inte
någon avvikande mening. Vi har inte nu
velat ta ställning till principerna för avgiftssättningen
utan vill göra det längre
fram. Jag har endast pekat på att man
när det gäller att fastställa avgifterna
måste ta hänsyn till de mindre inkomsttagarna.

Jag kan inte uppfatta herr Åman på
annat sätt — ehuru jag inte vill dra den
slutsatsen — än att den logiska konsekvensen
av hans resonemang blir att vi
skall ha en så låg folkpension som möjligt.
Jag hoppas verkligen att han inte
menade det.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Åman säger, att frågan
om fonderna har förts ur den närmaste
stridslinjen. Jag tror dock, att
denna fråga fortfarande spelar en väsentlig
roll. Man kan inte därför säga att
frågan om lnir fonderna skall placeras
och förvaltas är definitivt klarlagd. Det
kan då inte heller påstås, att man i
största allmänhet är överens om hur förvaltningen
skall handhas.

Jag vill erinra om att i propositionen
inte refererades de yttranden som avgivits
vid remissen av Äsbrinkska kommitténs
utlåtande. Bank- och fondinspek7
Första kammarens protokoll 1958. Nr 17

tionen påpekar emellertid i sitt yttrande,
att redan existensen av en stor central
fondbildning innebär risker för statsmakternas
ingripande, varigenom fondstyrelsernas
självständighet och frihet
från ansvar för den ekonomiska politiken
sättes i fara.

Herr Åman säger vidare, att man bör
sätta folkpensioneringens totala kostnader
under de närmaste decennierna i relation
till tilläggspensioneringens totala
kostnader. Jag har redan tidigare i dag
framhållit, att detta betraktelsesätt inte
är realistiskt. Man bör i stället beakta
den takt, i vilken kostnaderna stegras i
de olika systemen. Jag vill än en gång
upprepa, att under 1970- och 1980-talen
ökar kostnaderna för folkpensioneringen
med 910 respektive 510 miljoner kronor
per årtionde, medan kostnaderna för tillläggspensioneringssystemet
enligt regeringsförslaget
ökar med 1 210 respektive
1 300 miljoner kronor.

Herr Geijer har tidigare i dag talat om
löntagarnas uppfattning i pensionsfrågan
och gjort det på ett sådant sätt, att
man skulle kunna tro att det förelåg en
enhetlig löntagarfront. Det hade varit
utomordentligt värdefullt, om herr Åman
velat klarlägga att det i den organisation,
som herr Åman företräder, råder
olika åsikter om hur pensionsfrågan
skall lösas.

Det var en sak i herr Åmans anförande
som jag saknade. Herr Åman berörde
inte med ett ord de besvärligheter
som — om man genomför regeringsförslaget
— kan uppstå när det gäller relationsförändringarna
mellan olika arbetstagargrupper
i det svenska samhället.

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! .lag beklagar att jag måste
vara oartig mot herr Aastrup, men
den som har följt pressdebatten och annan
debatt i fondfrågan före och efter
det den Äsbrinkska kommittén lade fram
sitt enhälliga utlåtande måste med all
rätt säga, att fondfrågan har förts ur
stridslinjen. En så frenetisk debatt och
så våldsamma lidelser som svallade, innan
fondfrågan behandlades av pen -

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

sionskommittén, har man inte märkt efteråt.
Att sedan herr Aastrup inte är till
freds med den lösning som kommittén
föreslog, är en annan sak.

När det sades att en hel del saknades
i mitt anförande, finner jag det smickrande.
Det saknades en hel del, men det
beror på att jag i motsats till andra talare
inte velat hålla på en timme eller
längre. Jag vill dock säga till herr
Aastrup, att jag inte är på det klara
med vad han menar när han talar om
relationsförskjutningarna. Jag förstår att
han syftar på att man, om man löser
pensionsfrågan för vissa grupper, kan
åstadkomma relationsförskjutningar mellan
dessa grupper och de grupper som
redan har pensionsfrågan ordnad. Men
om herr Aastrups system är så framgångsrikt
som han tänkt sig, blir det
samma effekt av hans system. Det kan
inte bli någon skillnad. Pengarna måste
tas från samma arbetsgivare, och det blir
då en minskning av lönepotentialen för
dem som redan har sin pensionsfråga
löst.

När det gäller herr Eliassons anförande
vill jag framhålla något som jag tror
att han undvek att beröra. Såvitt jag vet
är det i fråga om dem som odlar sockerbetor
eller låt mig säga oljeväxter inte
någon skillnad, som beror på om de har
stor eller liten areal. Man har ett enhetligt
system, och det var den saken som
jag syftade på, när jag sade att om man
skall göra ett system som blir hållbart
och inte trasar sönder vad som redan
finns, kan man inte komma med sådana
petitesser som att det finns ett förhållandevis
litet skikt av inkomsttagare
som begär att deras pension ■— likgiltigt
på vilket sätt det sker — skall sättas
i relation till deras löneinkomster.

Herr Eliasson förstod mig nog inte
heller riktigt när det gäller folkpensionen.
Jag kan måhända klargöra min mening
på det sättet, herr Eliasson, att det
väl ändå inte skulle vara så, att stora,
betydande organisationer här i landet
talade om att folkpensionens finansiering
innebär en kostnadsövervältring på
deras medlemmar från andra, om de
inte hade en viss grund för det. Låt mig

uttrycka saken så, att beskattningen verkar
tekniskt annorlunda för löntagare än
för vissa andra inkomsttagargrupper.
Då har jag kanske inte uttryckt mig tillräckligt
tydligt men försökt vara fin.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tillfälle att
höra början av herr Åmans anförande
men kan av hans sista replik förstå att
han gör gällande att frågan om fondbildningen
skulle vara förd ur stridslinjen
genom det yttrande som avgivits av pensionskommittén.
Jag ber då bara att få
erinra herr Åman om vad jag redan underströk
i mitt första anförande, nämligen
att vad pensionskommittén gjort
är att mer eller mindre enligt åläggande
endast tala om hur den tänker sig att
fondförvaltningen skulle kunna ordnas,
därest regeringslinjen skulle bli genomförd.
Samtidigt betonar den att den därmed
inte på något sätt tagit ställning till
frågan om huruvida det över huvud taget
är lämpligt att besluta om en i lag
reglerad pension av den omfattning och
med den pensionsnivå som föreslås.

Vidare säger kommittén att den ännu
inte har haft tillfälle att väga denna linje
mot de övriga linjer, som föreslagits i
sammanhanget, och bedöma vad som ur
samhällsekonomisk synpunkt vore att
föredra. Inte kan man på den grundvalen
säga att frågan om fonderingen förts
ur stridslinjen genom det förslag som
pensionskommittén framlagt.

Herr ELIASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte herr
Åmans utläggningar angående jordbrukspolitiken.
Jag bara konstaterade att i den
ingår vissa moment som verkar inkomstutjämnande.
Men jag skall lämna det
problemet därhän.

Herr Åman borde lia klart för sig att
jag har inget emot att en byråchef har
högre pension än en amanuens. Det är
inte det problemet det gäller, utan det
är fråga om huruvida staten skall garantera
detta genom lagstiftning och att
man på det sättet skall lagfästa att vissa

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Nr 17

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

löntagare skall ha mera i pension än
flertalet inkomsttagare har i inkomst att
försörja sig och familjen på. Jag anser
att det är en fråga som det inte ankommer
på riksdagen att lagstifta om.

Sedan, herr Åman, måste jag än en
gång uttala min förvåning över att man
i diskussionen om en övervältring skall
få höra ett sådant påstående som att beskattningen
tekniskt verkar olika för löntagare
och för andra inkomsttagare, såsom
herr Åman sade »för att uttrycka
sig fint». Hur kan den göra det? Om
man verkligen har den uppfattningen att
vissa grupper undandrar sig beskattning,
bör man säga det rent ut.

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara uppehålla
mig vid en av de punkter som herr
Eliasson och jag tvistar om, nämligen
frågan om byråchefer och andra.

Jag kan sluta ett avtal med min arbetsgivare
enligt vilket jag får en pension
som han skall finansiera och som
svarar mot min lön. Vad ligger det för
orätt i att i stället genomföra en lagstiftning
som säger att samme arbetsgivare
skall ge mig en pension som svarar
mot min lön? Jag kan förstå synpunkten,
om man inte anlade den aspekten
att en och annan skulle få för
hög pension, utan i stället sade att vi
bara bör lagstifta om folkpension och
att varje annan lagstadgad pension, hur
liten den än är, är på tok. Då vore
resonemanget logiskt.

Men var bör man nu enligt herr Eliassons
resonemang dra gränsen? År det
rimligt att lagstifta om en tilläggspension
för en inkomst på 10 000, 15 000 eller
20 000 kronor? Vad gör det för skillnad?
Pengarna skall tas från samma
håll, vare sig det är lagstiftning eller
inte. Herr Eliasson förblandar detta med
folkpensioneringen, soin till väsentlig del
finansieras ur skattekassan. Det är ju
inte fråga om att ta skattepengar för att
ge den högre löntagaren hans pension.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Debatten omkring särskilda
utskottets utlåtande i pensionsfrå -

gan har ju i mycket stor utsträckning
kommit att röra sig om de förslag till
tilläggspensionering, som utskottet haft
att behandla, vilket väl också är rätt
naturligt. Då det gäller folkpensioneringen
har ju i stort sett enighet nåtts inom
utskottet, medan i fråga om tilläggspensioneringen
meningarna gått isär. Dessutom
har ju frågorna rörande tilläggspensioneringen
blivit mycket mer intressanta
ur politisk synpunkt, sedan det
bekantgjorts att regeringen vill att riksdagen
skall upplösas och nya val till
riksdagens andra kammare utlysas snarast
möjligt, om regeringen inte får igenom
sitt förslag till tilläggspensionering.

Det förefaller nästan som om man från
regeringens och regeringspartiets sida
för närvarande skulle vara mera intresserad
av att få till stånd en riksdagsupplösning
och nyval till riksdagens
andra kammare än av att få igenom pensionsfrågan
i riksdagen. Förklaringen
härtill ligger väl naturligt nog däri, att
man på socialdemokratiskt håll väntar
sig vissa och kanske mycket betydande
framgångar vid ett riksdagsmannaval
nu i vår.

Utskottets ärade ordförande, herr
Strand, föreföll dock inte dela den meningen,
att det förelåg ett sådant samband
mellan dessa frågor, så att en viss
utgång i riksdagens behandling av pensionsfrågan
med nödvändighet borde leda
till en riksdagsupplösning. Jag fick
nämligen av ett yttrande, som herr
Strand fällde i sitt första anförande i
kammaren i dag, den uppfattningen,
att herr Strand ansåg att frågan om
tjänstepensionering inte var av sådan
storleksordning, att den motiverar sådana
politiska åtgärder som riksdagsupplösning.
Om jag inte missförstod herr
Strand, utan detta var hans uppfattning,
vill jag instämma med honom.

Men varför hotar då regeringen med
riksdagsupplösning ifall dess förslag
inte bifalles? Jag för min del bär mycket
svårt att tro, att motivet uteslutande
skulle vara intresset för pensionsfrågans
lösning. Nog förefaller det som
om det hade funnits goda möjligheter
för eu samförståndslösning även i till -

100

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

läggspensioneringsfrågan, om inte regeringspartiet
så helt hade låst fast sig
vid sin ursprungliga linje i fråga om
tilläggspensioneringen.

Men tänk om vid ett eventuellt nyval

— vi får väl tills vidare säga eventuellt

— socialdemokraterna och kommunisterna
inte skulle vinna sådana framgång
ar att de tillsammans kommer att bilda
majoritet i andra kammaren. Då har ju
enligt herr Geijer frågans lösning skjutits
på en oviss framtid. Är nu detta
bättre än att acceptera folkpartiets förslag
till lösning av frågan? Ja, efter att
ha hört herr Geijers anförande här före
middagsrasten är jag inte det minsta
tveksam om vad herr Geijer ger för svar
på den frågan. Men är herr Geijer så
säker på att majoriteten av det svenska
folket har samma uppfattning?

Folkpartiets förslag är dock ett ärligt
försök att skapa en samförståndslinje,
och när man har tagit del av utskottets
skrivning i den del där det gällt att argumentera
mot folkpartiförslaget, förstår
man att förslaget inte har varit så lätt
för utskottet att komma förbi. Det har
med andra ord kanske inte varit ett så
dåligt förslag, som herr Geijer och andra
nu vill göra det till.

Många har här tidigare i debatten uttalat
sin tillfredsställelse över att folkpensioneringsfrågan
kunnat lösas i stort
sett i enighetens tecken. Jag vill gärna
instämma i dessa uttalanden. Det är alldeles
säkert på det sättet — som utskottet
också understryker — att folkpensioneringen
intager en dominerande
roll på det här området. Det är ett
grundskydd för alla medborgare vid ålderdom
och invaliditet liksom också viss
hjälp vid iråkade svårigheter i anledning
av familjeförsörjares frånfälle. Ja,
för detta har ju här tidigare redogjorts,
varför jag inte skall upprepa det.

Utskottet har — bl. a. i anledning av
motioner från folkpartiet — föreslagit
vissa, ganska betydande förbättringar
inom folkpensioneringens ram i förhållande
till regeringsförslaget. I fråga om
förbättring av invalidpensionerna har
utskottet förordat en skyndsam utredning.
Utskottet har i detta sammanhang

också föreslagit en utbyggnad av rehabiliteringsorganisationen,
så att invalidiserade
personer såvitt möjligt kan
återföras till arbetslivet. Denna rehabiliteringsverksamhet
är säkerligen av
mycket stor betydelse, inte minst för invaliderna
själva men också för produktionen
och därmed för samhället i sin
helhet.

Då det gäller det reservationsvis framförda
förslaget till uttalande angående
standardförbättring av folkpensionerna
även efter 1968 har herr Aastrup redogjort
för folkpartiets inställning härtill,
varför jag förbigår detta.

Slutligen vill jag erinra om utskottets
hemställan om skyndsam utredning av
frågan om fördelningen mellan staten
och kommunerna av kostnaderna för
folkpensioneringen. Då det gäller denna
fråga vill jag i huvudsak ansluta mig till
de synpunkter, som herr Eliasson tidigare
i dag framförde i debatten.

Jag anser nog att debatten hittills i
detta ärende har varit så pass omfattande
och uttömmande, att jag inte anser
mig kunna komma fram med några
nya synpunkter, och jag ber därför,
herr talman, att få ansluta mig till det
yrkande, som i debattens första skede
här i dag framställdes av herr Aastrup.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Det är oerhört värdefullt
för en människa att känna trygghet,
inte minst ekonomisk trygghet. Man
bör utan oro kunna se fram mot den tiden
när åldern hindrar en från att kunna
arbeta och försörja sig själv. Om så
inträffar att familjeförsörjaren går bort,
bör andra inkomster ersätta familjens
uteblivna arbetsinkomst.

Det nu framlagda pensionsförslaget
avser att skänka sådan ekonomisk trygghet.
Som exempel härpå vill jag nämna
den utformning som änkepensionen
fått.

Enligt förslaget kommer full änkepension
från folkpensioneringen att utgöra
3 600 kronor. I lagfäst tilläggspension
kommer att utgå vissa procent av den
avlidne makens medelinkomst utöver

Onsdagen deoi 23 april 1958 em.

Nr 17

101

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

basbeloppet. För ensamstående blir det
25 procent, med eif barn 30 procent
och vidare i stigande skala. Dessutom
utgör barnpensionen 1 000 kronor för
varje barn. En efterlevande maka med
ett barn under 19 år kommer således att
utan inkomstprövning erhålla 7 900 kronor
om maken haft en medelinkomst av
15 000 kronor, vilket blir cirka 660 kronor
i månaden.

Denna grupp — änkorna — har varit
och är alltjämt en eftersatt grupp i samhället.
Särskilt gäller det de äldre änkorna
och änkor med barn. De har ofta
betydande svårigheter att försörja sig
genom förvärvsarbete. Vi har nu anledning
att vara glada över att deras svårigheter
uppmärksammats och över de
änkepensioner, som utskottet föreslagit.
Härigenom kommer även denna grupp
att få del av standardhöjningen. Vi kan
även känna oss stolta över att vårt land
haft möjligheter -— tack vare det stigande
välståndet ■— att utvidga den sociala
omvårdnaden på detta sätt.

Men jag har i dag begärt ordet för
att göra kammarens ledamöter uppmärksamma
på att vi har stora grupper
i vårt samhälle som allt fortfarande
kommer att få sakna den trygghet mot
nöd som vi är i färd med att skapa åt
andra, grupper som är i minst lika
trängande behov av samhällets omvårdnad
men som i detta sammanhang lämnats
å sido, nämligen de ofullständiga
familjerna som utgöres av ogifta mödrar
och frånskilda. Departementschefen tar
såvitt jag kan se inte upp dessa kvinnors
problem. Han nämner endast en
viss kategori frånskilda kvinnor, nämligen
de vilkas f. d. make avlidit. Utskottet
nämner också dessa kvinnor och
sådana som efter omgifte blir änkor
för andra gången. Utskottet skriver:
»Utskottet förutsätter, att man vid det
fortsatta utredningsarbetet ägnar ifrågavarande
och med dem närbesläktade
problem all möjlig uppmärksamhet.»
•lag har fäst mig vid uttrycket »med
dem närbesläktade problem». .lag hoppas
att man kan lägga in något positivt
i det uttrycket.

Det är här fråga om en relativt stor

grupp. Till antalet är de ogifta och frånskilda
mödrarna något mer än dubbelt
så inånga som änkorna enligt vad som
framgår av socialstyrelsens mödraundersökning.

Det väsentliga skälet för att pension
skall utgå till änkorna är ju inte att de
är änkor, utan att de oftast uteslutande
ägnat sig åt arbete i hemmet med man
och barn och därför vid makens död
har svårt att anpassa sig till yrkeslivet
-— eller också att åldern eller skötseln
av barnen hindrar änkan från att skaffa
de inkomster som behövs för familjen.
Pensionen träder då in och ersätter
den arbetsinkomst som uteblir när familjeförsörjaren
saknas.

Såvitt jag kan förstå är situationen i
princip densamma för många ogifta och
frånskilda mödrar.

De ogifta mödrarna är i stor utsträckning
hindrade från att ta förvärvsarbete
då barnet inte har kommit upp i skolåldern.
Oftast får de gamla föräldrarna
ta hand om både modern och hennes
barn. De frånskilda torde ha ännu större
svårigheter än änkorna att anpassa
sig i arbetslivet. Enligt familjeutredningen
är det 32 procent av de frånskilda
som av hälso- och åldersskäl inte
har förvärvsarbete. Motsvarande siffra
för änkor är 27 procent.

Någon kanske menar att de frånskilda
mödrarna uppbär underhållsbidrag
från sina f. d. makar för sin personliga
del, men så sker bara i ringa omfattning.
Enligt mödraundersökningen erhåller
endast 10 procent av de frånskilda
större eller mindre underhållsbidrag
från f. d. maken. Bidragen till
barnen är oftast mycket blygsamma i
förhållande till kostnaderna för deras
försörjning. Dessa mödrar iir inte sällan
hänvisade till de sociala nämnderna
för sin och barnens försörjning. Jag finner
det stötande att samhället träder
stödjande in för vissa barn på ett sätt,
för andra barn på ett helt annat. Genom
den nu föreslagna höjningen av
änke- och barnpensionerna blir skillnaden
ännu mera markant mellan änkor
med barn å ena sidan samt ogifta och
frånskilda kvinnor med barn å andra

102

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

sidan. Skillnaden blir alltför stor för
att i längden kunna få bestå.

Jag finner det vara lika angeläget att
även dessa sist nämnda mödrar får en
tryggad försörjning. Det är också att
märka att de mödrar, som bildar de
ofullständiga familjerna, kommer att få
betala samma procentuella avgift till
folkpensioneringen som alla andra.
Skulle en ensam mor till äventyrs ha en
taxerad inkomst på 8 000 kronor om
året får hon i folkpensionsavgift efter
4 procent betala 320 kronor. Det är
mera än vad som faller på vardera maken
i en familj, kanske utan barn, med
mångdubbelt större taxerad inkomst, alldenstund
avgiften är maximerad, i detta
fall till 600 kronor. Som vi alla vet
går denna folkpensionsavgift såväl till
ålderspensionen som till familjepensionen.
Får den ensamma modern något
med av familjepensionen som hon får
vara med att betala till?

Det är uppenbart att de höjda folkpensionsavgifterna,
såsom de nu avses
bli utformade, framför allt för de ofullständiga
familjerna och de barnrika
blir åtskilligt mer betungande än för
exempelvis barnlösa makar, varför jag
helt instämmer med de motionärer som
framhåller att, när slutlig ställning skall
tas till avgiftens höjd, det bör utredas,
om det inte vore en från familjepolitisk
synpunkt lämplig och administrativt
enkel åtgärd att i någon form låta denna
avgift variera med barnförsörjningsbördan.

Herr talman! Med anledning av det
anförda finner jag det ofrånkomligt att
beslutet om de förbättrade pensionerna
snarast åtföljes av eu allmän reformering
av gällande bestämmelser om bidrag
till barns försörjning och nya bidragsformer
för andra ensamma mödrar
än änkor.

I detta anförande instämde fru Sjöström-Benatsson
(s) och fru Cctrlqvist
(si.

Herr SVÄKD (li):

Herr talman! Om herr talmannen tillåter
skall jag göra några ödmjuka påmin -

nelser till herr Geijer, självfallet utan
någon som helst polemisk tillspetsning.

Herr Geijer hade bär i dag tillåtit sig
att profetera om vad som kommer att
hända i pensionsfrågan i Norge. Synbarligen
utgår den svenska landsorganisationens
ordförande ifrån att det är
svårt att vara profet i sitt fädernesland
men lättare att vara det i ett grannland.

Jag skall inte tillåta mig att profetera,
jag skall tillåta mig att konstatera. Den
26 februari i år slöts mellan norska arbetsgivareföreningen
och norska landsorganisationen
ett huvudavtal som jag
har här framför mig. Moment D i detta
huvudavtal inledes med följande enhälliga
konstaterande. Norsk arbetsgivareförening
och landsorganisationen är i
princip eniga om att bygga upp en pensionsordning
för löntagare. En principöverenskommelse
om en avtalsmässigt
reglerad pension är alltså träffad.

I anledning av denna principöverenskommelse
har de håda fördragsslutande
parterna kommit överens om att tillsätta
cn gemensam kommitté med lika många
representanter för vardera parten. För
denna kommitté har direktiv utfärdats i
11 punkter. Bland dessa kan det finnas
skäl att nämna, att den tilläggspensionering,
man tänker sig, skall finansieras
genom bidrag både från arbetsgivare
och löntagare. Den pensionsålder, om
vilken parterna är överens, är 70 år.
Pensionerna skall vara lika för män och
kvinnor, men de skall icke graderas efter
inkomst. De fördragsslutande parterna
är dessutom överens om att det hör
ingås ett långtidsavtal när det gäller själva
pensionssystemet — ett avtal, herr
Geijer, mellan norska arbetsgivareföreningen
och den norska landsorganisationen
på t. ex. 5 år, dock med möjlighet
för parterna att under avtalstiden ta upp
speciella problem som anmäler sig. Förutsättningen
är att denna partutredning
skall vara färdig med sin undersökning
i så god tid, att frågan kan föreläggas
norska arbetsgivareföreningens centralstyrelse
och norska landsorganisationens
representantskap under år 1960. Om jag
på en punkt tillåter mig profetera, är
det på den, att avsikten alldeles tydligt

Onsdagen dan 23 april 1958 em.

Nr 17

103

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

är, atl den avtalsmässigt reglerade tillläggspension,
från vilken man utgår på
båda sidor om förhandlingsbordet, skall
ingå som ett moment i det huvudavtal,
som skall slutas på våren 1961.

Detta är alltså realiteterna, och det är
ingen hemlighet för någon att initiativet
till förslaget, som har utmynnat i denna
överenskommelse, tagits av den norska
landsorganisationen. Hur man därav kan
dra några slutsatser av den art, som herr
Geijer drog, är mig fullkomligt obegripligt.
Det förefaller mig, som om det inte
bara över detta moment i förkunnelsen
från socialdemokratiskt håll i dag vilade
något overkligt, för att inte säga något
av verklighetsflykt. Dessa båda tendenser
har på ett utomordentligt olyckligt
sätt fått förvirra hela diskussionen,
framför allt debattinläggen — antingen
de nu har klätts i formen av en proposition
eller i annan form -— från socialdemokratiskt
håll. Man får det intrycket,
att svensk socialdemokrati i dag gärna
vill marschera med fasta steg som en
framtidens förtrupp men själv har en
stigande känsla av att underlaget sviktar
och att därav kommer en osäkerhet, som
inte kan vara till gagn, vilken lösning
pensionsspörsmålet än kommer att få.

Det skall villigt medges, att folkpensioneringsavsnittet
i pensionsfrågan har
en viss grad av fasthet, men samtidigt
tror jag man nödgas påpeka, att inte
heller detta avsnitt har den stadga i uppläggningen,
som man borde haft rätt att
kräva. Det gäller ju dock här ett väldigt
obligatoriskt åläggande för människorna
med giltighet för generationer framåt.
Vi skall inte inbilla oss eller försöka inbilla
andra, att folkpensionen bara ger
rättigheter. Den andra sidan, nämligen
att den också medför skyldigheter, skyldigheter
för alla medborgare att betala,
är minst lika väsentlig.

Visst kan man ha betänkligheter mot
att engagera människorna i den omfattning,
som den förutsatta folkpensionsreformen
innebär, och jag tror att ingenting
skulle kunna vara olyckligare än
om man fattade dagens eller morgondagens
historiska beslut i något slags luir -

rastämning. Vad vi gör bör vi vara medvetna
om: Det är och förblir, att vi intecknar
framtida produktionsstegringar,
produktionsstegringar som vi tror oss
kunna räkna med.

Enligt min uppfattning bör vi emellertid
ta risken. Folkpensionens förbättrande,
dess förvandling till en allmän
medborgerlig grundpension har sådan
angelägenhetsgrad och ligger så klart
inom ramen för de uppgifter, som ett
framåtskridande samhälle skall svara för,
att risktagandet inte bara är berättigat;
det är ur själva framåtskridandets synpunkt
någonting av en social grundinvestering.

Men, herr talman, denna positiva inställning
ändrar ingenting i min uppfattning,
att beslutet borde ha varit bättre
underbyggt, mer utformat i detalj,
mera realistiskt angivet än det nu har
blivit. Det hade sannerligen inte saknats
tid till detta, om man i Kungl.
Maj:ts kansli hade koncentrerat sig på
den uppgiften, om man verkligen hade
ansträngt sig att ge ett fast innehåll åt
folkpensionsreformen. Det är ju ändå
så, att frågan har legat på bordet i mer
än två år. Det har gått mer än två år sedan
högerpartiet väckte sin principmotion
i frågan.

Den bristande förberedelsen har ju på
olika sätt kommit till uttryck. Vi skjuter
på framtiden frågan om den grundläggande
tryggheten för dem som genom
långvarig sjukdom förlorat sin förmåga
att försörja sig och de sina. Först i tionde,
för att inte säga elfte timmen, då
pensionsutskottet redan befann sig i
uppbrottsstämning och då den magiska
dagen 1 juni stod i hånfull relief mot
allt det, som låg ogjort, förmådde pensionsutskottet
samla sig till en ståndpunkt
i fråga om det grundläggande
skyddet för änkor och faderlösa. Den utredning,
som hade presterats, var otillfredsställande.
Propositionens formuleringar
var så mångtydiga i detta avseende
liksom i andra, att deras största
fördel var möjligheten att tolka dem
praktiskt taget på vilket sätt som helst.
De kostnadsberäkningar, som i detta av -

104

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

seende hade presterats, var ohållbara
och visade sig inte ha någonting med
verkligheten att göra.

Vi har inte kunnat lösa problemet om
pensionsåldern. Vi har inte kunnat genomföra
denna reform så att den kommer
i samklang med den tendens i tiden,
som tagit sig uttryck i att människorna
har bestående arbetsvilja och arbetsförmåga
vid högre ålder än de tidigare
haft. För att göra bilden fullständig:
utskottsmajoriteten vägrar att tala
om för svenska folket, vilka kostnader
och avgifter folkpensionsreformen drar
med sig.

Den svenska folkpensionen bygger på
fördelningssystemet, säger man ifrån socialdemokratiskt
håll. Det gör den visst
inte. Det är ett misstag. Den svenska
folkpensionen bygger på en solidaritetsgrund.
Den är ett uttryck för en grundläggande
social ansvarskänsla. Den
svenska folkpensionen är socialpolitik,
och det är den och det bör den vara
därför att den ger ett grundskydd, därför
att den ger lika pension åt alla och
därför att den utgår oberoende av om
avgifter erlagts eller inte.

Just därför att folkpensionen bygger
på solidaritet är den kombinerad med
en beskattningsrätt. Det är den beskattningsrätten
som gör fördelningssystemet
tekniskt möjligt för folkpensionen. Politiskt
och psykologiskt möjligt blir fördelningssystemet
därför att pensionen är
solidarisk och därför att systemet har en
underborgen i beskattningsrätten.

Jag ber att få erinra om att ingen ett
ögonblick förutsatt, att det pensionssystem,
som herr Geijer till sin heder rent
ut kallar ett obligatoriskt tilläggspensioneringssystem,
skulle kombineras med
någon form av beskattningsrätt. Följaktligen
är varje analogi, som görs mellan
folkpensionens fördelningssystem och
fördelningssystemet i något annat pensionssystem,
en falsk analogi. Det är en
analogi som varken begreppsmässigt eller
praktiskt är hållbar. Dock driver socialdemokratien
oförfärat denna analogi
och driver den in absurdum.

Man hävdar att rättssäkerheten i det
obligatoriska tilläggspensionssystemet

skulle vara beroende av fördelningssystemet
och tillåter sig där en analogi
med folkpensionssystemet. Detta är en
orimlig tankegång, eftersom det avgörande,
det som konstituerar rättssäkerheten
för folkpensionärerna, är beskattningsrätten,
som inte finns i det obligatoriska
tilläggspensionssystemet. Det
råder ingen tvekan om att ett fördelningssystem
skapar en skuld för den
som har att utge pensionen. Den skulden
skall bokföras, skall täckas av, om pensionsrätten
skall kunna vara en rättssäker
rätt. Gällande aktiebolagslag har under
speciella motiveringar därvidlag
gjort undantag för enskilda företag, som
har iklätt sig sådana skyldigheter. Men
principen är klar och principen är fastslagen.

Från socialdemokratiskt håll hävdas
också, att man inte i ett tilläggspensionssystem,
uppbyggt efter den obligatoriska
linjen, behöver intressera sig för värdesäkerhetsproblemet,
därför att, som man
säger, värdesäkerheten skulle följa av
fördelningssystemet. Där är man på nytt
inne på den falska analogien med folkpensionen.
En värdesäker pension är
ingalunda någon given konsekvens av ett
fördelningssystem. Den är i själva verket
mycket svårare att ordna i ett sådant
än i ett system, där varje utgående pension
bygger på ett reellt och produktivt
placerat sparunderlag som är ett pensionsunderlag.
Man skall, herr talman,
aldrig göra sig några illusioner om framtiden,
men framför allt skall man inte
ge löften om värdesäkra pensioner, vilkas
enda grund är den illusionen, att människor
i 20-årsåldern, som redan betalar
dubbelt så höga pensionsavgifter som
de människor, vilka går i pension på
1970-talet, därutöver självklart skulle vara
beredda att i en framtid ta på sig
bördorna för de indextillägg som en inflation
gör nödvändiga. Inflationen, herr
Geijer, är i och för sig en skatteskärpande
omständighet för löntagaren.

Svensk socialdemokrati står i dag inför
ett val — valet att genomföra en
pensionsreform eller en socialreform.
Man har inte valt, utan bestämt sig för
någonting som ligger mitt emellan och

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Nr 17

105

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

som därför är formlöst, begreppsmässigt
och praktiskt lösligt. Då därtill kommer
att en rad grundläggande undersökningar
av avgörande praktisk betydelse
helt enkelt skjutes på framtiden, vågar jag
hävda, att det principbeslut om en obligatorisk
tilläggspensionering, som man nu
rekommenderar riksdagen att fatta, det
är ett principbeslut utan principer och
utan praktiskt underlag. Den utredning,
som skulle syssla med de samhällsekonomiska
aspekterna, har icke blott icke
börjat med uppgiften — alla tecken tyder
på att den känner stor olust inför
sitt föreläggande, en olust som är begriplig
mot bakgrunden av det formlösa i de
direktiv riksdagen nu står i begrepp att
utfärda.

Pensionsutskottet kommer ifrån hela
frågan om finansieringen av de obligatoriska
tilläggspensionerna med följande
påpekande: »Utgående pensioner

måste tas ur det produktionsresultat
som frambringas vid den tid då pensionerna
betalas ut.» Konstaterandet
är i sin enkelhet fullkomligt genialt. Det
förhållandet, att den mat människorna
äter, de kläder människorna bär, den
pilsner och den sockerdricka de dricker
skall produceras, är en nyhet och en
epokgörande sådan. Men att med utgångspunkt
från denna nya politiska relativitetsteori
avfärda hela problemet om
finansieringen är dock att göra det
självklara allt för självklart.

De avgörande frågor som här inställer
sig är följande. Hur påverkar pensionsutbetalningar
på hundratals miljoner,
som inte har grund i ett produktivt placerat
sparande, det sammanlagda produktionsresultatet,
utsikterna till en
snabb produktionsökning och människornas
möjligheter till stigande arbetsförtjänster?
Den andra frågan är: Ilur
inverkar en obligatorisk pensionsavgiftsskyldighet
av den omfattning, som det
här kommer att bli fråga om, på människornas
personliga ekonomiska förhållanden,
på deras vilja och lust att göra en
sparinsats och en arbetsinsats? Det är
dessa frågetecken, herr talman, som
i dag står kvar utan att något försök har
gjorts att byta ut dom mot någonting,

som liknar en verklighetsbetonad analys.

Man hävdar från socialdemokratiskt
håll, att om man inte får en lagstiftning
om tilläggspensionering så får man
ingen tilläggspensionering. Bevisen för
detta påstående är man skyldig var och
en av pensionsfrågor intresserad. Men
det är inte detta problem som kanske
i första hand intresserar mig just nu.
utan frågeställningen: Hur kan det komma
sig, att vi inte har fått frivilliga
tilläggspensioner i större omfattning än
vi fått? Såvitt jag förstår, kan man summera
orsakerna härtill i tre punkter. För
det stora flertalet löntagare har löneinkomsterna
varit för små, så små att
det för den enskilde har framstått så.
att arbetsförtjänsten inte lämnar något
utrymme åt ett sparande för äldre dagar.
I betydande grad har redan en ändring
därvidlag skett. Fn tendens till stigande
och jämnare arbetsförtjänster är
påtaglig. Under förutsättning av en något
så när rimlig ekonomisk politik —
en förutsättning vars sannolikhet jag i
ögonblicket icke skall yttra mig om, då
jag ännu inte känner resultaten av valet
den 1 juni — bör möjligheter framkomma
till en än snabbare stegring av de
många människornas arbetsförtjänster,
och därmed det reella underlaget skapas
för en frivillig och valfri men omfattande
tilläggspensionering.

De begränsade inkomsterna har självfallet
också medverkat till att pensionsspörsmålet
har fått vika för andra, både
rimliga och naturliga, aktuella krav från
stora grupper löntagare. I och med den
utveckling, som jag fullt och fast tror
på, kommer en snabb förändring att inträda.
Det finns redan tecken som tyder
på att den mcntalitetsförändringen är
i full gång, och på sitt sätt är ju det
intresse för pensionsfrågan, om vilket
herr Geijer här vittnade, ett uttryck för
just denna mentalitetsförskjutning.

Den treilje omständigheten till slut är
helt enkelt den att vårt folkpensionssystem
har varit ur tilläggspensioneringssynpunkt
negativt utformat. Just
därför är det så beklagligt att man från
majoritetens sida inte vill på allvar an -

106

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

gripa problemet om de behovsprövade
inslagen i det svenska folkpensionssystemet.

Jag skall, herr talman, sluta med att
ta ett praktiskt exempel. En folkpensionär
här i Stockholm har haft, låt oss
säga, en årsinkomst under sina arbetsår
på 10 000 kronor om året. Eftersom
han är och varit ungkarl, har han med
hård sparsamhet varje år kunnat betala
försäkringspremier för en personlig pensionsförsäkring,
som efter 07 års ålder
ger honom 1 500 kronor om året. Han
har varit anställd i ett starkt och väl
konsoliderat företag, och företagsledningen
är därför i den situationen att
den kan ge sin trotjänare inte bara
medalj, herr Geijer, utan en trotjänarpension
på 1 000 kronor. För den här
mannen kommer nu läget att bli följande.
Av de 1 500 kronorna i personlig
tilläggspension, som han sparat till under
årtionden, försvinner 58 procent eller
807 kronor på det viset att hans kommunala
bostadstillägg minskas. Därför
att han nu har en frivillig tilläggspension
får han en skatteökning på 460
kronor, som också den skall utgå ur det
belopp han får genom sitt frivilliga sparande.
Det tar alltså 30 procent av detta
sparandes avkastning. Slutresultatet
för den här mannen är att han av sina
1 500 kronors pension får behålla, herr
talman, 173 kronor eller 12 procent. Är
det någon människa som tror att man
under sådana förhållanden kan skapa
ett intresse bland människorna för frivillig
pensionering, och är det någon
som tror att den instinkt att sörja för
bättre förhållanden på äldre dagar, som
alla känner, har fått den luft under
vingarna som den borde ha i ett framåtskridande
samhälle?

Herr GEIJER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp alla
synpunkter som herr Svärd har fört
fram i sitt anförande. Det skulle innebära
att jag gjorde mig skyldig till en upprepning
av många ting, som jag behandlat
i mitt tidigare anförande.

Det var början av herr Svärds anförande
som jag fäste mig vid, där han
med triumf i blicken talade om vad en
uppgörelse om pensionerna i Norge mellan
landsorganisation och arbetsgivarförening
innebar. Jag vill passa på att lägga
till rätta vad herr Svärd sade och
understryka att det här är fråga om
principiella synpunkter. Det föreligger
ingen överenskommelse om hur den pensionsordningen
skall se ut, utan den saken
skall tagas upp av den kommitté
som herr Svärd nämnde om. Det kan ju
tänkas att den norska landsorganisationen
är så blygsam, att den accepterar
det förslag, som där lägges fram, ett
förslag som vi kanske skulle ha kunnat
få igenom även i vårt land.

Det är emellertid en annan, väsentlig
omständighet som spelar in i en sådan
förhandling: Arbetsgivarföreningen i

Norge förhandlar med den norska landsorganisationen
under trycket av att veta
att om den säger nej så är lagstiftningen
självklar. Här i landet har arbetsgivarföreningen
kunnat diskutera under den
förutsättningen att en lagstiftning kan
falla i riksdagen, om man får det effektiva
stöd av de tre borgerliga partierna
som man nu också får i denna fråga.
Det blir någonting helt annat när man
sätter sig vid ett förhandlingsbord för
att praktiskt försöka lösa en fråga av
denna storleksordning.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket ledsen
över att behöva korrigera herr Geijer
på ett område, där herr Geijer representerar
den främsta expertisen i varje fall
i denna kammare.

Vad som har träffats avtalsvägen mellan
norska arbetsgivarföreningen och
norska landsorganisationen är ingalunda
endast en överenskommelse att tillsätta
en kommitté. De båda parterna är i princip
eniga om att etablera en pensionsordning
för löntagarna. I den principiellt
avgörande frågan är alltså enighet i
dag uppnådd. I direktiven för den utredning,
som nu skall påbörjas, ingår en
lång rad av de spörsmål, som har disku -

Onsdagen deji 23 april 1958 em.

Nr 17

107

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

terats inte bara här i landet utan i alla
de länder, där pensionsfrågan i dag har
hög aktualitet. Det kan kanske ha sitt
intresse att påpeka för kammarens ärade
ledamöter, att i dessa direktiv ingår
också tanken att det fondkapital -— man
avser att i princip bygga hela försäkringen
på premiereservsystemet -— som
behövs skall mot betryggande säkerhet
placeras i näringslivet. Såvitt jag vet
bär det inte i förhandlingarna om detta
principavtal rått några allvarligare meningsmotsättningar
mellan de bägge parterna.
Ingendera parten har, om mina
uppgifter är riktiga, på något sätt ansett
sig förhandla under tvång. För båda
parterna har detta uppenbarligen framstått
såsom någonting klokt, någonting
förnuftigt och någonting välplanerat.

Jag vill, herr talman, sluta med att
ännu en gång upprepa, att initiativet till
avtalet har tagits av den norska landsorganisationen.
Tanken att avtalsvägen
skapa en tilläggspension är ett uppslag
från den norska landsorganisationen.
Jag bär svårt att tro att den norska
landsorganisationen har låtit sig skrämmas
av det norska stortinget, där herr
Geijcrs kollega i Norge — om jag inte
minns fel —• är en så utomordentligt
prominent medlem.

Herr GEIJER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är säkert inte den
norska landsorganisationen, herr Svärd,
som låtit skrämma sig av stortinget, utan
det är snarare den norska arbetsgivarföreningen,
som har respekt för stortinget,
eftersom det där råder majoritet för
arbetarpartiet.

Beträffande den diskussion, som herr
Svärd för om den norska överenskommelsen,
vill jag bara helt kort säga att
det är ganska lätt att vara överens om
vissa allmänna principer. Svårigheterna
inställer sig den dag, då man skall sätta
litet kött på de ben som herr Svärd uppskattar
i så hög grad. Den (lagen, herr
Svärd, kan vi ta upp diskussionen på
nytt och se vad som kommer ut av förhandlingarna.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Självfallet skall det bereda
mig en stor glädje att på våren 1961
få ta upp dagens debatt med herr Geijer.
Jag vet bara inte, om herr talmannen är
beredd att ajournera dagens session till
dess.

Sedan vill jag säga, att jag faktiskt
träffat norska arbetsgivarföreningens ledande
män. Jag höll på att säga att jag
aldrig träffat en rädd norrman — det är
något av en contradictio •— men jag kan
försäkra herr Geijer, att den norska arbetsgivarföreningens
ledning verkade vara
vid gott humör. Den verkade inte på
något sätt skräckslagen inför den socialdemokratiska
majoritet, som sitter i
det norska stortinget — vilket nu kan
ha sina olika skäl och olika motiv.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag får kanske först i all
ödmjukhet i någon mån rätta till en del
av vad herr Svärd sade här beträffande
uppgifterna till utskottet. Om jag fattade
honom rätt, sade han att utredningarna
var bristfälliga, att kostnadsberäkningarna
var ofullständiga och
att det material som vi fick inte var
tillräckligt. Herr Svärd var kanske inte
med på alla sammanträden inom utskottet,
men de som var där kunde konstatera
att vi ju dels hade beredningens
förslag, dels propositionen, och därtill
matades utskottet med uppgifter om
kostnader för bl. a. folkpensioneringen
och änkepensioneringen — uppgifter
som till slut föranledde de borgerliga
att gå ifrån sina förslag, så att utskottet
enades om ett riktigt förslag.

Herr Svärd säger vidare att folkpensionssystemet
inte är ett fördelningssystem
utan ett solidariskt system. Ja,
om detta är ett solidariskt system, har
ju herr Svärd för sin del tillstyrkt det.
Varför då inte låta solidariteten gå litet
längre och gå med på tilläggspensionen? Herr

Svärd säger vidare att anledningen
till att man inte förut fått en
frivillig pensionering är de låga inkomsterna.
Ja, det är alldeles riktigt,

108

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

det är de låga inkomsterna som gjort
att arbetarna i första hand har försökt
höja sina inkomster så, att man åtminstone
kunde leva drägligt på dem, och
det är riktigt att man numera kommit
i ett annat läge och därför kunnat börja
diskutera möjligheterna till en riktig
tilläggspension. De slutsatser, som
herr Svärd drog av detta sitt uttalande,
skall jag återkomma till senare i mitt
anförande.

I det utskottsförslag, som vi nu behandlar,
råder i huvudsak enighet om
frågan om folkpensionen, dess höjning
i år och den successiva höjningen fram
till 1968. Likadant är förhållandet beträffande
familjepensioneringen inom
folkpensionens ram. Det är, herr talman,
endast ett par punkter i detta avsnitt
av betänkandet, som jag skulle vilja
understryka.

Den första gäller fördelningen av
kostnaderna för folkpensionerna mellan
stat och kommun. Redan år 1954
väckte jag jämte kamrater i denna kammare
en motion med hemställan om utredning
om kostnadsfördelningen. Redan
då stod det klart, att bidragsreglernas
konstruktion drabbade kommunerna
ojämnt. Det var de svagaste kommunerna
som drabbades hårdast. Det
utskott, som behandlade motionen, uttalade,
att frågan borde belysas genom
en allsidig utredning. Detta blev också
riksdagens beslut. Något resultat av det
beslutet har dock icke kommit. Utskottet
föreslår nu, alt frågan snarast upptages
till utredning, och hemställer om
skyndsam behandling. Jag vill tillstyrka
detta förslag och hoppas, att utredningen
inte skall bli långvarig. Frågan
brådskar, ty de ekonomiskt svaga kommunerna
har för närvarande svårigheter
att betala sin del av pensionskostnaderna.
Många kommunalmän kommer
att hälsa detta beslut med den största
tillfredsställelse och förväntar ett
snabbt resultat.

Den andra frågan rör invalidpensioneringen.
Utskottet har här hemställt
om utredning, varvid hänsyn skall tas
till sådana frågor som avskaffande av
inkomstprövning och rehabiliterings -

verksamheten. Rehabiliteringen eller
omskolningen, yrkesutbildning samt
hjälp till placering i annat arbete är
frågor, som måste lösas. Personer, som
ådragit sig skador och blivit invalidiserade,
har hittills icke erhållit samhällets
stöd för sin fortsatta verksamhet i
samhällslivet. Jag är medveten om att
vissa åtgärder vidtagits, men de är icke
tillräckliga för att tillgodose behovet.
Genom olycksfallsförsäkringen erhåller
dessa människor en viss ekonomisk
trygghet, men skadorna kan många
gånger vara av den beskaffenheten, att
vederbörande genom omskolning skulle
kunna övergå till ett annat yrke och
därmed på nytt göra en insats i produktionen.
Vi har all anledning att förvänta
ett förslag, som hjälper dessa människor
till rätta i livet.

Eftersom jag anser att denna fråga
även hör ihop med tilläggspensioneringen,
kommer jag nu att övergå till denna
del av betänkandet.

I diskussionerna om förslaget om
lagfäst tilläggspension har anförts, att
riksdagen genomfört lagstiftning om semester,
obligatorisk sjukförsäkring och
olycksfallsförsäkring och att detta icke
har rönt samma motstånd som föreliggande
förslag. Motståndarna till pensionsförslaget
gör gällande, att man icke
kan göra någon jämförelse mellan
dessa lagstiftningar, därför att skyddet
mot sjukdom och olycksfall är riskförsäkringar.
Jag tror inte att detta resonemang
är riktigt, beroende på att arten
av sjukdomen eller skadorna många
gånger kan vara sådan, att tvivel kan
råda om skadans ursprung. Jag återkommer
här till frågan om invalidpensionen.

Det finns olycksfall eller yrkessjukdomar,
som inte faller under olycksfallsförsäkringen.
Sedan rätt till ersättning
från sjukkassan upphört, återstår
endast socialvården eller den behovsprövade
förtidspensionen enligt folkpensionslagen.
Jag tänker här t. ex. på
skador till följd av buller, som i många
fall medför dövhet och förslitning av
nervsystemet. Skakningar, förorsakade
av maskiner, kan medföra hjärtfel, och

Onsdagen dein 23 april 1958 em.

Nr 17

109

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. ni.

det industriella jäktet sliter ned människor.
Jag kan tillägga reumatisk värk
och muskelsträckningar. Det är många
gånger svårt att bevisa, att dessa skador
uppstått i arbetet eller på arbetsplatsen.
Men i många fall blir vederbörande
invalider.

Genom det föreslagna tilläggspensioneringssystemet
kommer vi ifrån dessa
svårigheter, och de invalidiserade kan
— efter sin insats i produktionen — erhålla
en pension, som räcker till för
deras försörjning.

Folkpartiet hävdade i utskottet, att
dess förslag till tilläggspension var det
bästa och att det var mycket bättre än
propositionens förslag. Men det visade
sig under diskussionen att högermannen
Alilberg, som var den som bäst kunde
redogöra för folkpartimotionen, yrkade
avslag på den. Jag kan inte tolka det
på annat sätt än att folkpartiförslaget
saknar värde.

Herr Ahlberg lämnade en intressant
redogörelse för två olika system enligt
premiereservmetoden. Det ena kallas
för W-systemet och innebär, att man
bestämmer att t. ex. CO procent av lönen
skall utgå i pension. Då blir avgiften
därefter. Det andra systemet kallas
för K-systemet. Detta innebär att
man bestämmer att en viss avgift, t. ex.
20 procent av lönen, skulle inbetalas
till försäkringsinrättningen. Då blir
pensionen därefter.

Enligt herr Ahlberg skulle folkpartiförslaget
vara uppbyggt enligt K-systemet.
Man betalar således in en viss avgift,
och så småningom erhåller man
en pension. Men denna blir icke av den
storlek, som angives i motionen.

Det har talats om eu viss överkompensation
i regeringsförslaget. Även
folkpartiet räknar med överkompensation
i sitt förslag. Det gäller pensionstillskottet,
som innebär en klar överkompensation
och som betalas enligt
fördelningssystemet.

De som enligt regeringens förslag erhåller
en högre pension på grund av eu
övergångstid av 20 år har sannerligen
gjort rätt för den. Det iir ju personer,
som under tidigare år gjort sin insats

i produktionen och varit med om att
skapa de förutsättningar, som nu finns.
De har alltså tjänat in sin pension.

Det har vid behandlingen av detta
ärende uttalats, att redan existerande
tjänstemannapensioner har tillkommit
genom förhandlingar och att man lyckligt
löst denna fråga för de anställda.
Ja, man har till och med gjort gällande,
att man numera brutit det motstånd, som
funnits, och att pensionsrätten är erkänd
samt att man skapat förståelse för rätten
till pension.

Man har ställt frågan: Vad är pension?
Svaret skulle bli att pensionen är en
intjänt lön, en uppskjuten löneförmån,
som man alltså intjänar under sin krafts
dagar men liksom lägger undan antingen
hos arbetsgivaren eller i pensionsinrättningen
tills man blir gammal och inte
orkar arbeta.

Det märkliga i detta resonemang är
att det endast är vissa grupper i samhället,
som är berättigade till uppskjuten
lön. Det är nämligen de grupper, som
fått sin pensionsfråga ordnad, som har
denna rätt. Alla andra har tydligen inte
gjort sig förtjänta av någon uppskjuten
lön, om man nu skall rätta sig efter motionerna
om avslag på propositionen.

Centerpartiet och högern har yrkat
rent avslag på förslaget om en lagfäst
pension. Folkpartiet har framlagt ett
förslag, som väl egentligen är ett kamouflage
för ett avslag. Dessa partiers ställningstaganden
måste anses vara utslag
av rena klassegoismen.

För mig är frågeställningen denna:
Varför skall inte en arbetare ha tilläggspension?
Hela denna kår av yrkesskickliga
arbetare, som finns på verkstäder,
i fabriker, i gruvor och i skogen och på
andra produktionsområden och som har
skapat nyttigheterna och de ekonomiska
förutsättningarna för utvecklingen av
samhället, varför skall den nöja sig med
folkpensionen?

När vi vill gå längre, talar man om
maktövergrepp, rubbningar i det ekonomiska
livet, arbetslöshet och tvång o.
s. v. Det har vi hört här i dag. Jag skulle
vilja säga: Förstår inte de herrar, som
yttrar detta, hur löjligt hela deras re -

Ilo

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

sonemang är? Jag tycker att det skall
sägas såsom det egentligen är, nämligen
att ni inte vill vara med på att genomföra
en tilläggspensionering. Det ser ut
som om man i dagens demokratiska samhälle
med allt vackert tal om överenskommelser
och samförstånd ändå arbetar
för att bibehålla det gamla klasssamhället
med rika och fattiga, där en
grupp skall ha pension och den andra
skall vara utan.

Men hur hänger det ihop med resonemanget
om att stora grupper i samhället
redan ordnat sin pensionsfråga på
ett tillfredsställande sätt? Har verkligen
pensionsrätten fått denna utbredning,
och bär den de förmåner och den värdebeständighet,
som man gör gällande?

En stor tjänstemannagrupp bär under
hösten 1956 — alltså rätt nyligen — gjort
en undersökning bland sina medlemmar
om deras pensionsrätt och om de former,
i vilka pension utgår. Ett frågeformulär
har utskickats till 33 737 medlemmar,
och 28 300 svar har inkommit.
Av de insända svaren var 27 937 bearbetningsbara.
Uttryckt i procent hade
alltså 83,9 procent av medlemmarna insänt
uppgifter, och av dessa uppgifter
var 82,8 procent bearbetningsbara.

Utredningen visade, att av de 27 937,
som lämnat bearbetningsbara uppgifter,
hade 21 202 eller 75,9 procent pension i
någon form, medan 6 735 eller 24,1 procent
saknade pension. Av denna tjänstemannagrupp
hade alltså nära en fjärdedel
av samtliga ingen pension. Här hade
alltså icke pensionsrätten slagit igenom
inom respektive företag trots stora ansträngningar
från de anställda att lösa
denna fråga.

Hela detta tal om att motståndet brutits
och att man nu är beredd att avtalsvägen
göra upp om pension för andra
grupper är än så länge endast tomma
ord, som saknar verklighetsunderlag vid
förhandlingsbordet.

Det är intressant att fortsätta studiet
av denna undersökning. Av de 21 202,
som hade pension i någon form, hade
nästan samtliga pension tillförsäkrad genom
pensionsbrev, vilket ändå var en
fördel. Av de 27 937 hade 68,7 procent

ålderspension. De flesta pensionerna var
tecknade i SPP, men nära 15 procent
hade pension från företaget eller genom
eu till företaget anknuten stiftelse. Av
de bearbetningsbara svaren angav 39,9
procent ålderspension med lägst 60 procent,
och 11,5 procent hade en pension
liggande mellan 50 och 60 procent. 8,6
procent hade en pension mellan 40 och
50 procent och en så pass stor grupp
som 8,6 procent hade en ålderspension
som understeg 40 procent av lönen.

Av utredningen framgick vidare, att
sjuk- och invalidpensionen och familjepensionen
inte heller var till fyllest och
att man på detta område behövde bättre
förmåner.

Utredningen visar tydligt, att det i
fråga om dessa tjänstemän återstår mycket,
innan man kan säga att pensionsfrågan
har lösts för dem och deras familjer.

Granskar man andra tjänstemannaavtal,
där uppgörelse om pensionerna
har träffats, skall man finna att överenskommelserna
innehåller inkränkningningar,
som inte förekommer i statens
eller kommunernas pensionsreglementen.
I fråga om pensionsunderlagets storlek,
som i sin tur begränsar pensionsbeloppet,
gäller sålunda, att löneförhöjningar
efter 50 år endast pensionsförsäkras
till viss del. Vidare gäller, att avgiften från
de försäkrade skall utgöra 8 procent av
lönen, att invalid- och familjepensionen
är lägre än i statlig och kommunal pensionering
och att folkpensionen minskar
tjänstepensionen med visst belopp. Härtill
kommer att statens och kommunernas
pensioner är värdebeständiga.

I riksdagsmännens brevlådor kommer
varje år — eller vid varje förhandlingstillfälle
—- avskrift av framställningar
som pensionerade statstjänstemän gjort
hos förhandlingsorganisationen eller regeringen.
Då förhandlar man om deras
pensioner, vilket framgår av den proposition
som i dag ligger på riksdagens
bord. Men den privata sektorns pensionerade
tjänstemän, som får sin pension
genom någon stiftelse eller pensionsförrättning,
med vem skall de förhandla?
Med försäkringsinrättningen? De har ju

Onsdagen dein 23 april 1958 em.

Nr 17

111

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

sin pension ordnad enligt premiereservsystemet,
som innebär att pensionen är
given, och mig veterligt har inte någon
försäkringsinrättning än i dag betalat ut
indextillägg eller någon annan höjning
av den från början fastställda pensionen.
Det är endast tack vare respektive företags
välvilja som utgående pensioner kan
höjas med hjälp av företagens egna medel.

De flesta av dessa tjänstemän kommer
att med tillfredsställelse hälsa ett beslut
om lagstiftning på detta område. Tre till
fyra årtionden har det tagit för dem att
komma fram till en viss trygghet i pensionsutfästelserna.
Men den av mig citerade
utredningen visar, att det fortfarande
råder brister och finnes motstånd när
det gäller pensionen. Om inte lagstiftningen
genomföres nu, kommer det säkerligen
att dröja år, ja, årtionden, innan
pensionsrätten omfattar alla. Motståndare
till en lagstadgad pension för
alla kommer alltid att konstruera skäl
för att hindra införandet av en sådan
pension.

Trygghet i anställningen är ett eftersträvansvärt
mål för alla, inte minst för
arbetarna. Anställningstryggheten skapar
en jämn och bättre inkomst. En tilläggspension
förstärker denna trygghet och
ger större arbetsglädje. Arbetsglädje och
trygghet är viktiga faktorer i produktionen
och av betydelse för produktionsresultatet.

Jag tror inte på de i dag uttalade farhågorna,
att vår ekonomi inte skulle
tillåta att man genomför tilläggspensioneringen.
Samma farhågor har vi hört
vid införandet av andra socialförsäkringar,
men farhågorna har aldrig besannats.
Jag tror att förutsättningar
finns, om alla hjälper till. Den rädsla
för lagstiftningen, som kommit till synes
under folkomröstningen och i dag, är
bara ett medel för att dölja, att man
icke vill genomföra en tilläggspension
för alla.

Jag har vuxit upp i ett industriarbetardistrikt.
Min far var industriarbetare.
Själv har jag varit industriarbetare, och
jag bör på grund därav känna till arbetarnas
förhållanden. Ja vet vad fruktan

för arbetslöshet och fruktan för nöd på
ålderdomen innebär. Jag har sett exempel
på båda delarna. Denna fruktan har
skapat modlöshet och förtvivlan. Arbetslöshetens
spöke har man hittills —• med
mindre undantag — lyckats hålla på avstånd,
och den fulla sysselsättningen har
medfört trygghet i anställningen och
större tro på framtiden.

Nu återstår tryggheten för ålderdomen
och för familjen. Ett beslut i dag enligt
utskottets förslag innebär att denna
trygghet skapas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Med beklagande konstaterar
jag att herr Geijer inte är här. Jag
skulle nämligen inledningsvis i anslutning
till hans anförande här före middagen
vilja säga, att herr Wahlund inte
var ensam om att spåra ett dolt hot i
vissa avsnitt av herr Geijers anförande.
De tvekande och noga övervägda ordalagen,
som gav intryck av en ansträngning
att hålla tillbaka de ord, som inte
borde sägas, och det sätt, varpå anförandet
framfördes, gav även mig en känsla
av att herr Geijer antydde allvarligare
åtgärder, med vilka han ville spöka i
bakgrunden, om riksdagen inte ville ansluta
sig till hans synpunkter.

Sedan herr Geijer förklarat, att han
inte alls avsett att uttala något hot, vill
jag tro honom på hans ord. Jag gör det
i den förhoppningen, att han framdeles
bättre skall förstå att ange syftet med
sådana uttalanden som här förekom.

Herr Geijers anförande gav mig för
övrigt en viss känsla av att den lidelse,
han lägger i dagen för sina intressen i
denna fråga, har gjort att han på något
vis tappat sinnet för riktiga jämförelser.
Han drog en parallell med semcsterlagstiftningen,
som han upprepade gång på
gång. Jag kan inte förstå annat än att
den jämförelsen var oriktig. Semesterlagen
kanske kan jämföras med folkpensionslagen,
om man så vill; den är eu
social lagstiftning med viss grundtrygghet,
med vissa minimibestämmelscr, men

112

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ingenting mer. En sådan lagstiftning är
också folkpensionen. Härtill vill nu regeringen
och de kommunistiska stödtrupperna
införa inkomstgraderade obligatoriska
tilläggspensioner. Hittills vet
jag dock inte, att vare sig herr Geijer eller
regeringen krävt några inkomstgraderade
semestrar. Att högre befattningshavare
ofta har längre semester än lagens
bestämmelser är en sak som hittills
har fått ordnas vid avtalsbordet. Och om
man skall fortsätta på det exempel, som
herr Geijer nämnde, vill jag konstatera
att folkpartiet i pensionsfrågan går ett
bra stycke längre än vad regeringen
gjort i semesterfrågan, då folkpartiet förordar
en lagfäst rätt till tilläggspension.

Herr Geijer var vidare med en viss
triumf i rösten inne på att folkpartiet
varken vid denna eller kommande riksdag
skulle kunna få sitt förslag igenom.
Det ligger nära till hands att returnera
den bollen. Åtminstone vid den nuvarande
riksdagen saknar ju regeringen parlamentariskt
underlag för sitt förslag.
Hur valet går vet ingen, men det finns
stora risker att regeringen även vid en
kommande riksdag kommer att sakna erforderlig
majoritet. Detta ger mig anledning
att ställa frågan, som någon förut
visst har varit inne på: Vad kommer det
nuvarande regeringspartiet att göra åt
pensionsfrågan, om valet förloras? Skall
man då alltjämt fortsätta att år efter år
halsstarrigt vägra några eftergifter från
obligatoriet, med resultat att frågan om
tilläggspensionerna alltjämt förblir olöst?
Eller skall man visa sig så pass intresserad
av sakfrågan, att man frånträder
den nuvarande ståndpunkten och bereder
förutsättningar för en samförståndslösning
med andra partier?

Tvärtemot vad som har sagts här från
flera av regeringspartiets talesmän vill
jag nämligen konstatera, att den samförståndslösning
som har missats i denna
fråga beror på en oresonlig envishet från
regeringens sida att icke frånträda det
som utgör obligatoriet i förslaget.

Herr Geijer talade om de bristande
möjligheterna till jämkningar vid utskottsbehandlingen.
Men regeringen förhandlade
ju med partierna i flera må -

nader dessförinnan! Det råder väl ingen
tvekan om att en ådagalagd vilja till eftergifter
även från regeringens sida under
dessa förhandlingar skulle ha skapat
förutsättningar för en sådan lösning
av pensionsfrågan, som varit den naturliga
konklusionen av höstens rådgivande
folkomröstning. Regeringssidan visade
emellertid ingen vilja till sådana väsentligare
eftergifter. Så kallade samförståndsförsök,
som uteslutande syftar till
att andra skall göra eftergifter, är ju inte
alldeles okända från de senaste årens
regeringsförhandlingar på olika områden.
Men det är en sällsam samförslåndsvilja
som avspeglar sig i dylika förhandlingar.

Jag har mot bakgrunden av det anförda
åtskilliga gånger undrat, varför
regeringen framförde sitt förslag om
folkomröstning. Visserligen älskar ju socialdemokraterna
att skylla folkomröstningen
på oppositionen, men det är dock
ostridigt att regeringen framlade förslaget.
Den kan inte komma ifrån den regeringshandlingen
genom att försöka
vältra över ansvaret på oppositionen.
Att vi i folkpartiet för vår del önskade
folkomröstning är ju känt, och det förnekar
vi inte. Vi ville ha den opinionspejlingen
som ett råd till riksdagen, och
vi var verkligen beredda att ta råd
av folkomröstningsresultatet. Regeringen
däremot hade tydligen inte alls någon
sådan avsikt att följa de anvisningar,
som folkomröstningen gav i frågan, såvitt
man kan förstå av utvecklingen sedan
dess. Varför skulle den då framlägga
förslaget om folkomröstning? Var det
en ren spekulation att utnyttja folkomröstningen
om den blev lyckosam men
strunta i den om den blev ogynnsam?
Det är, såvitt jag förstår, vad som har
skett.

Här har nu särskilt herrar Aastrup
och Ohlon påvisat, hur folkpartiet med
ledning av folkomröstningsresultatet försökt
få fram ett pensionsförslag, som så
mycket som möjligt tar hänsyn till de
olika synpunkter varåt folkomröstningen
gav uttryck. Vi har försökt forma en linje
som innebär den lagfästa rätten till
pension men ändå frihet från obligato -

Onsdagen deji 23 april 1958 em.

Nr IT

113

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

riet och valfrihet beträffande pensionens
utformning. Att detta är en syntes av
folkomröstningens olika linjer, torde väl
svårligen kunna bestridas. Lika klart är
att om en samförståndslösning verkligen
någon gång skall komma till stånd,
måste det, oavsett vilket parti som sitter
i regeringsställning, ske kring ett förslag
som på ett rimligt sätt tillgodoser de
olika ståndpunkterna.

Det är av det skälet jag ställt frågan:
Skall man på socialdemokratiskt håll
även efter en förlorad valstrid fortsätta
den benhårda och oförsonliga politik,
som ingen lösning åstadkommer?

Jag kan i det sammanhanget inte underlåta
att säga några ord om den situation
som uppenbarligen kommer att uppstå,
därest nu kamrarna stannar vid olika
beslut. Att socialdemokraterna skulle
vinna elva mandat för att få egen majoritet
i andra kammaren är helt visst en
önskedröm på deras håll. Jag är tveksam
om huruvida regeringen själv tror på en
sådan utgång. Folkomröstningen och
analyser som sedan skett av den pekar
närmast på en annan utgång av valet.
Vad regeringspartiet hoppas på är naturligtvis
att det tillsammans med kommunisterna
skall vinna åtminstone fem
nya mandat och socialistblocket därigenom
erhålla åtminstone en rösts majoritet
i andra kammaren. Kommunisterna
är pigga på ett sådant arrangemang •—
så pigga, att de utfärdat order till sina
länsorganisationer att ordna röstning på
socialdemokraternas valsedlar i de valkretsar
där de inte själva har utsikter
att vinna något mandat. Då kommunisterna
i andra kammaren för närvarande
har sex mandat i fem valkretsar, räknar
socialdemokraterna säkert på ett värdefullt
stöd i ett avsevärt antal valkretsar.

Men det skulle förvåna mig mycket om
kommunisterna lämnade detta stöd av
osjälvisk idealism. Skulle den lyckan
uppstå för dem, att de fem nya mandalen
bärgas in, blir kommunisterna ett
verkligt nyckelparti, oumbärligt för en
socialdemokratisk majoritet som inte har
något annat parti all stödja sig på. Det
kommer att bli den kommunistiska

S Första kammarens protokoll 1D5S. Yr 17

»svansen som styr», för att använda ett
gammalt uttryck.

Även om man från regeringssidan söker
fria sig från de konsekvenser av
kommuniststödet, som jag här påvisat,
är det dock omöjligt att trolla bort det
matematiska faktum, och det ger otvivelaktigt
vid handen att de politiska konsekvenserna
av regeringens sätt att handlägga
denna fråga kan bli allvarligare
än man först räknat med. Utsikten till en
socialdemokrati som regerar med kommunisternas
goda vilja är ett sällsamt resultat
av den nuvarande regeringens
verksamhet! Även om jag tror att valutgången
kommer att göra ett hastigt slut
på de kommunistiska spekulationerna,
därigenom att valet inte går i denna
riktning, är dock hela arrangemanget
med kommuniststöd i valet för det
svenska folket, säkerligen också för en
stor del av socialdemokraternas normala
väljarkår, en styggelse.

Under den gångna debatten har det
riktats åtskilliga angrepp mot folkpartiets
förslag för att det skulle vara oklart
och ofullständigt. Herr Aastrup har påpekat
att det i och för sig inte är så underligt
om åtskilliga saker ännu inte är
klara, eftersom det här gäller en princip
och icke något fullt utformat författningsförslag.
Men till dem som riktat
dessa frågor till folkpartiet skulle jag i
min tur vilja rikta frågan: Hur är det då
ställt med regeringens förslag?

Jag satte mig för ett par timmar sedan
ner för att söka analysera klarheterna
ocli oklarheterna i regeringsförslaget.
Jag måste säga att jag då häpnade
över den kritik, som man från socialdemokratiskt
håll ansett sig kunna
rikta mot folkpartiets linje. I jämförelse
med regeringsförslaget är folkpartiets
såvitt jag kan förstå närmast glasklart.
Man tappar räkningen, när man söker
sammanställa de oklarheter och olösta
spörsmål som finns i regeringens proposition,
vilken ju utskottet nu tillstyrkt.
Åtskilliga av dessa oklarheter, kanske
de flesta, har redan i olika sammanhang
belysts i debatten, andra inte.
För att inte ta alltför stor del av kam -

114

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
marens tid i anspråk vill jag bara göra
en liten kort sammanställning av de
viktigaste punkter, där man alltjämt
svävar i ovisshet om vad regeringens
linje innebär. Jag skulle förmoda att
det kan vara av intresse även för dem
som stöder denna linje att få en sådan
liten översikt. Jag räknar alltså upp
några punkter.

För det första: socialministern liksom
socialdemokraterna i pensionsutskottet
undviker att klargöra hur finansieringen
av folkpensionerna skall ske
på längre sikt. Den saken får prövas senare,
säger de.

För det andra: socialdemokraterna
skjuter ifrån sig frågan om folkpensionärernas
ytterligare standardhöjning
efter år 1968. Den inställningen är desto
orimligare som man nu vill att vi skall
bestämma hur tilläggspensioneringen
skall ordnas ända fram till år 2000.

För det tredje: man anser allmänt
från socialdemokratiskt håll att tillläggspensioneringen
bör sammanföras
med sjukförsäkring, yrkesskadeförsäkring
och andra delar av socialförsäkringssystemet.
Efter vilka riktlinjer en
sådan samordning skulle kunna ske kan
man såvitt jag förstår inte säga eller
ens antyda på socialdemokratiskt håll.

För det fjärde: de samordningsproblem
som skulle uppstå för löntagare,
som redan har en tillfredsställande pensionering,
om dessa skulle inordnas i
ett obligatoriskt system, är olösta nu
som de var under folkomröstningskampanjen
i höstas. Någon verklig garanti
mot försämringar vid en samordning
kan inte ges.

För det femte: man har inte utrett
eller utvecklat t. ex. löntagarnas rättsliga
ställning vid övergång från nuvarande
pensionssystem till det statliga
obligatorium som man föreslår. Vad
betyder ändringar i pensionsvillkoren i
materiellt avseende? Den frågan är obesvarad.

För det sjätte: helt outredda är relationsförändringarna
mellan de olika
löntagargrupperna vid införande av ett
obligatoriskt system.

För det sjunde: man har inte angivit

m. m.

efter vilka riktlinjer man skulle kunna
lösa de mycket besvärliga administrativa
problemen i samordningen.

För det åttonde: begreppet »inkomst
av tjänst», som är grundläggande för
uträkningen av pensionsbeloppets storlek,
har inte fixerats från socialdemokraternas
sida. Det är en viktig fråga
att klargöra vad som skall vara pensionsgrundande
inkomst, och den är
ännu inte klar. De talare, som under
folkomröstningskampanjen i höstas
meddelade att arvoden och liknande inkomster
skall vara pensionsgrundande,
har fått stryka dessa avsnitt ur sina tal,
eftersom man inte vet vad för slags inkomster
som skall vara med.

För det nionde: hela invalidpensioneringen
är outredd, ehuru stora delar
av familjepensioneringen också är avhängiga
av hur invalidpensionerna utformas.

För det tionde: i fråga om familjepensionens
utformning är regeringsförslaget
i stora och väsentliga avsnitt alltjämt
oklart. Jag kan här nöja mig med
detta konstaterande, eftersom fru Hamrin-Thorell
nyss har talat om familjepensionen.

För det elfte: det stora problemet
hur man skall förvalta pensionsfonderna
lämnas utan större klarhet av socialdemokraterna.

Jag skall inte fortsätta länge till, fastän
det finns en mängd andra punkter
som man skulle kunna dra fram. Låt
mig ändå säga för det tolfte: socialdemokraterna,
som talar så mycket om de
förmåner som ett genomförande av deras
förslag skulle ge medborgarna, undviker
att tala om vad förslaget verkligen
kommer att kosta. Man redovisar
att kostnaderna blir så och så stora
fram till år 1964, men där stannar man
och talar inte om hur kostnadsutvecklingen
kommer att bli därefter. Talet
om pensionsförmånerna på 1970-, 1980-och 1990-talen utan angivande av vad
dessa förmåner kommer att kosta måste
uppfattas som ytterst uppseendeväckande.

Mot bakgrunden av denna hastiga
summering av några av de oklara punk -

Onsdagen deji 23 april 1958 em.

Nr 17

115

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

terna måste man säga, att regeringssidans
anhängare har mycket små pretentioner
på klarhet i sitt eget förslag.
Det är en blygsamhet som mycket illa
rimmar med de anspråk de har på andras
förslag. Även om man bortser från
den principiella inställning till obligatoriet,
som gör det omöjligt för mig och
mina meningsfränder att biträda regeringsförslaget,
är dess diffusa karaktär
och mängd av oklarheter skäl nog att
kräva en bättre redovisning.

För övrigt, herr talman, instämmer
jag i de synpunkter som tidigare har
anförts här av bl. a. herrar Aastrup och
Ohlon liksom i de yrkanden som från
deras sida har framställts.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att gå in på hela frågekomplexet
när det gäller pensionsfrågan
och dess lösning, eftersom flera talare
från det parti som jag företräder redan
varit inne på de olika avsnitten av pensionsförslaget.
Jag vill endast inledningsvis
konstatera, att tjänstepensionsfrågans
lösande för de stora löntagargrupper,
som ännu har sin tjänstepension olöst,
är ett berättigat krav, vilket också höstens
folkomröstning gav ett tydligt och
klart belägg för.

Vad som har stort intresse när det gäller
tilläggspensioneringens lösande är
hur solidariteten mellan de olika löntagargrupperna
kommer till uttryck i propositionen
och i folkpartiets förslag. Det
är kanske en liten detalj i det stora
sammanhanget, men den är av stor betydelse
för vissa löntagargrupper. Jag förutsätter
nämligen att det måste finnas
en viss solidaritet mellan de olika grupperna
av löntagare, om inte försäkringsavgifterna
skall bli onormalt höga för en
del grupper med hög medelålder bland
de aktiva.

Enligt folkpartiets förslag skall tillläggspensionen
tillsammans med folkpensionen
ge en sammanlagd pension av
cirka 60 procent av inkomsten — ordet
»cirka» återkommer i många olika sammanhang,
och det är alltså inte klart ut -

sagt i folkpartiets förslag hur mycket det
blir — under de 15 bästa inkomståren
och efter en 40-årig intjänandetid. För
att detta skall kunna ske räknar folkpartiet
i sin motion med en reallönestegring
av 1,5 procent per år. Blir reallönestegringen
högre, vilket herr Geijer var
inne på, blir det inga 60 procent av inkomsten,
utan då blir pensionen mindre.
Är intjänandetiden kortare blir också
tjänstepensionen lägre, eller 54 procent
tillsammans med folkpensionen, om intjänandetiden
är 30 år och begynnelselönen
12 000 kronor.

Avgifterna i folkpartiets förslag är beräknade
till 4 procent av den totala inkomsten
år 1964 enligt nuvarande inkomstfördelning.
Detta förutsätter emellertid
att åldersfördelningen inom ett
kollektiv eller en yrkesgrupp är densamma
som åldersfördelningen inom hela
löntagargruppen. Nu vet ju var och
en att så icke är fallet. Det finns yrkesgrupper
med en betydligt högre medelålder
bland de aktiva arbetarna än riksmedeltalet.
Det är framför allt yrkets attraktivitet
som spelar avgörande roll för hur
framför allt ungdomen finner sig till rätta
inom en viss yrkesgrupp.

Skulle man tänka sig att tjänstepensionsfrågan
löstes i enlighet med folkpartiets
förslag, alltså genom kollektivavtal
för varje grupp eller bransch, skulle
det bli en mycket brokig samling av olika
stora pensionsavgifter. Grupper med
hög medelålder hland de aktiva löntagarna
skulle få höga pensionsavgifter,
medan grupper med låg medelålder skulle
få lägre pensionsavgifter. Man behöver
inte vara särskilt skicklig i matematik
för att förstå detta. Folkpartiets förslag
är således inte på samma siitt solidariskt
i fråga om de olika löntagargrupperna
som Kungl. Maj:ts förslag, vilket
är detsamma som utskottets. Ju
större en grupp eller ett kollektiv är,
desto mer utjämnas ju åldersvariationerna
grupperna emellan och därmed också
avgifterna. Under sådana förhållanden
är Kungl. Maj:ts förslag vida överlägset
folkpartiets förslag.

För att bättre belysa detta skall jag
nämna några siffror från folkräkningar -

116

Nr IT

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

na 1945 och 1950. Dessa siffror finns
också i en statens offentliga utredning.
Jag tar därvid den grupp som jag bäst
känner till, nämligen skogsarbetarna,
men jag skulle tro att åldersfördelningen
är ungefär likadan även när det gäller
lantarbetarna.

Under femårsperioden 1940—1945
minskade antalet skogsarbetare i åldern
under 30 år med 22,7 procent. Nästa
femårsperiod, alltså 1945—1950, minskade
denna grupp ytterligare med 35,9
procent. Under tioårsperioden 1940—
1950 har de unga skogsarbetarnas antal
därigenom krympt ihop från 44 000 till
21 500, eller med 57,6 procent.

Men inte bara åldersgruppen under 30
år bär minskat, utan även nästa åldersgrupp,
den mellan 30 och 50 år, har blivit
6 800 färre under samma tioårsperiod.
Ser man återigen på åldersgruppen
över 50 år, visar det sig att det här
skett en utveckling i rakt motsatt riktning.
Den liar nämligen ökat med 20,2
procent.

För att få en ännu klarare bild av detta,
kan man göra jämförelser mellan å
ena sidan skogsarbetarna och å andra
sidan anställda i industri och hantverk.
Gör man detta, visar det sig, att åldersgruppen
upp till 50 år inom skogsarbetarna
år 1950 utgjorde 74,5 procent samt
inom industri och hantverk 77,3 procent,
eller nära 4 procent mera än inom
gruppen skogsarbetare. År 1950 utgjorde
den grupp som omfattade dem som var
50 år och däröver bland skogsarbetarna
25,5 procent. Motsvarande grupp inom
industri och hantverk utgjorde 22,3 procent.

Av det anförda framgår alltså med
önskvärd tydlighet, att det under ifrågavarande
tioårsperiod skett en markant
förguhbning inom skogsarbetarkåren.
Om man hade tillgång till en likadan undersökning,
som gällde för dagens förhållanden,
skulle den med största sannolikhet
visa, att förgubbningen bland
skogsarbetarna under de senaste åren
skett i ännu hastigare tempo än under
den nämnda tioårsperioden.

Det är därför inte så märkvärdigt, att

gruppen skogsarbetare helt stöder det
förslag, som Kungl. Maj:t lagt fram för
tjänstepensionsfrågans lösning. Skogsarbetarna
vet med sig, att det blir svårt
för dem att själva lösa denna för dem
ytterst viktiga fråga. Och skulle det kunna
ske genom kollektivavtal, så fick det
ske till priset av höga pensionsavgifter
med hänsyn till den höga medelåldern
inom denna grupp.

Pensionsavgifterna skulle alltså bli
betydligt högre inom detta område än
inom många andra yrkesgrupper, där åldersfördelningen
är en annan. Det skulle
därför bli oerhört svårt att träffa en
uppgörelse om tilläggspensionsfrågans
lösning i kollektivavtalets form inom de
näringar, där medelåldern bland de aktiva
är högre än inom andra grupper
med betydligt lägre medelålder. Detta
skulle ju också kunna medföra, att de
unga inom en sådan grupp, där medelåldern
bland de aktiva redan är hög,
flyttade över till andra näringar, där
medelåldern är lägre — med resultat att
medelåldern inom vissa yrkesgrupper
blev ännu högre. Det är därför synnerligen
viktigt, att tjänstepensionsfrågan
löses gemensamt inom ett kollektiv, som
omfattar alla löntagare, alltså i enlighet
med regeringens förslag.

En intjänandetid enligt folkpartiförslaget
av 40 år för att erhålla ca 60
procent i pension betyder, att knappast
någon nu levande skogsarbetare kan räkna
med att erhålla full tillläggspension,
allra helst som folkpartiet antytt en lägre
pensionsålder för vissa grupper,
bland annat för skogsarbetarna. Det är
en orimligt hög intjänandetid. Och det
är orealistiskt att samtidigt tala om cn
lägre pensionsålder för vissa grupper,
som folkpartiet gör, och gå in för en
så lång intjänandetid som 40 år för att
erhålla full tilläggspension. Detta betyder,
att stora grupper av de nu aktiva
inte kommer att med denna långa
intjänandetid erhålla full tilläggspension
förrän någon gång efter år 2000.

Med detta, herr talman, ber jag att få
instämma i det yrkande, som framställts
av herr Strand.

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Nr 17

117

Ang. ändring i lagen om folkpensionering ni. m.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Agerandet i pensionsfrågan
från regeringspartiets sida har varit
av den naturen, att det har utlöst en
mängd funderingar inte bara i riksdagen
utan litet varstans i landet om vad det
egentligen är för motiv, som föranleder
hastigheten i genomförandet av en sådan
här långsiktig reform, som man
annars borde behandla i en bättre avvägd
takt. Det finns ondskefulla människor,
som påstår, att det mera beror
på partitaktiska uträkningar än på statsmannavishet
och omtanke om att människor
skall få tilläggspension. Jag har
därmed inte fällt något eget omdöme
om detta, men bortsett därifrån tycker
jag, att denna frågas utredningshistoria
inte kan leda fram till de slutsatser, som
herr Geijer här tidigare i dag har dragit.
Han menade, att man hållit på i tio, ja
nästan tjugo år med denna fråga och att
det inte finns mycket mer att utreda.

Detta kan ju inte vara riktigt. Det
är väl ändå på det sättet, att det var
först i fjol som det framlades ett förslag
som var ägnat att verkligen ta upp
till begrundande och fortsatt behandling
och bearbetning. De tidigare utredningarna
hade egentligen mest den verkan,
att de inhiberade andra initiativ och
låg som en förlamande hand över uppslag
från andra håll. Det är väl detta
som har gjort, att frivilliga tjänstepensionsuppgörelser
inte har kommit till
stånd i större omfattning än vad som
skett. Därför kan man undra, varför
det är så väldigt bråttom nu. Det är så
mycket som ännu inte är utklarat. Herr
Lundström bär nyss givit en lång lista
på sådant som iir ouppklarat. När det
gäller en så långsiktig och komplicerad
fråga som denna, måste man ta mer än
ett år på sig, innan någon kan begära
att man skall vara färdig att fatta ett
definitivt beslut.

Fondförvaltningen t. ex. har direkt
jäktats fram. Jag känner några av de
stackars människor, som satt i den kommitté,
som fick göra det, och mellan
julafton och nyårsafton fick de hålla på
med att utreda. De förstörde hela helgen
för sig och sina familjer. Jag tycker, att

det med hänsyn till förslagets långsiktighet
— det gäller ju en fråga som rör
förhållanden fram till nästa årtusende
— inte är rimliga proportioner i sättet
att behandla den. Dessutom måste den
ju bli ganska lidande på det sätt på vilket
exempelvis den nyss nämnda kommittén
tvingades att arbeta.

Det väsentliga, nämligen de finansiella
och ekonomiska verkningarna för
landet, är ju inte alls utrett. Som herr
Svärd tidigare i dag har påvisat, har
någon sådan utredning inte ens påbörjats.
När allt kommer omkring, herr talman,
måste detta vara ett av de allra
viktigaste problemen att först klara ut,
så att vi inte nu ger oss in på något,
som har verkningar på hela det ekonomiska
skeendet här i landet, man kanske
kan säga asociala verkningar.

Herr Geijer har anfört många felaktigheter
här i dag. Förutom det att han
påstår, att frågan skulle vara tillräckligt
utredd, säger han, att den kan jämföras
med semesterlagen och sjukförsäkringslagen.
Herr Geijer säger att det var strid
om folkpensionerna på 1930-talet och att
det var strid om semesterlagen. Jag vet
inte, vad han har för sagesmän, tv han
var ju inte själv med på den tiden. Men
jag var med om båda frågornas behandling
här i riksdagen. Jag vet att det inte
stod strid om annat än om rent praktiska
detaljer, som man än i dag kanske
kan ha olika meningar om, men inte om
principerna, inte om beloppen, inte om
tiden för semesterns längd o. s. v. Det
var knappast någon riktig skildring som
herr Geijer gav.

Jag har i dag också hört finansministern
säga något, som jag tycker borde
tarva en komplettering. Finansministern
sade att hans mening enligt några uttalanden
som han gjort i Norrland var
den, att det gick mycket bra att ställa
pengar till förfogande för kommuner till
kraftstationsbyggen, bostadsbyggande
och sådant, där obligationslån kunde
vara lämpliga.

Det är naturligtvis inte fel att säga
detta. Men vad man sedan måste efterlysa,
det är vad som blir över för att
skaffa maskiner i fabrikerna och rörel -

118

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
sekapital i näringslivet, vilket väl allt
fortfarande är det enda som kan ge någon
mening åt alla de reformer som vi
genomför. Vi kan ju inte genomföra reformer,
som bara åstadkommer inflation,
utan de måste vara grundade på en fortsatt
ökning av produktionskapaciteten,
annars är det rätt meningslöst att här
stifta sociala lagar av olika slag.

Det är inte till fyllest utrett, vad som
kan bli över på den svenska kapitalmarknaden
till det som just nu är det
viktigaste, det produktiva livets fortsatta
utveckling. Jag tycker inte att man av
de utredningar, som redovisats i särskilda
utskottet eller som finns i propositionen,
kan känna någon som helst trygghet
för att det blir väl sörjt för den saken.

Hela sättet för denna frågas framförande
och behandling samt regeringens
oförsynthet att vilja köra ut människorna
i valrörelser en gång i halvåret med
allt vad det innebär av kostnader för
staten, trassel i förvaltningen, besvär för
människorna och ett förfärligt besvär
för politikerna, som skall fara ut och
skingra missförstånd hos den väljande
allmänheten, måste väl ha en grund. Sättet
på vilket det hela är organiserat gör
faktiskt att man blir misstänksam.

När jag hörde på herr Geijer i dag
fick jag en del nya synpunkter på problemet
med tvångssparande, där regeringen
skickade upp en försöksballong
för några år sedan. Det var säkerligen
Landsorganisationen som då var huvudorsaken
till att hela detta förslag föll under
bordet. Jag tänkte redan då, herr
Geijer: Hur skall herr Geijer egentligen
bära sig åt för att sona detta majestätsbrott?
Ty ett sådant var det väl nästan
vid den tiden. Men nu förstår jag mer
av det, och jag tror faktiskt, att herr
Geijer spelar en mycket stor roll för
hela agerandet i denna fråga, hela den
taktiska uppläggningen och den omständigheten
att tilläggspensioneringen nu
skall göras till en valfråga o. s. v. Detta
är ju en fullgod ersättning för det uteblivna
tvångssparandet! Samma ondskefulla
människor, som jag talade om i
början, går omkring och säger att de

m. m.

tror att det är huvudorsaken till hela
detta förslag, den kanske viktigaste motivställningen.
Huruvida det är sant undandrar
sig givetvis vårt bedömande,
men man kan ju ha sina funderingar på
grund av sammanhangen här och fondens
reella obehövlighet vid ett fördelningssystem.

Och när det gäller påståendet, att regeringen
kan få ett dominerande inflytande
på kapitalbildningens inriktning,
skall jag be att få tala om för herr Geijer
att direktören för Sveriges största bank
och hans utsago, som herr Geijer ville
åberopa, inte är någonting som herr Geijer
kan stödja sin slutsats på utan tvärtom.
Jag känner denne direktör väl, och
han har till mig personligen sagt raka
motsatsen, visserligen på förfrågan men
ändå: det finns ingen som helst garanti
i uppläggningen av förslaget från den
kommitté, där han varit ledamot, för att
inte regeringen skall kunna påverka vad
dessa mycket betydande fondmedel kommer
att användas till; detsamma har för
övrigt offentligen uttalats av professor
Lundberg, som också var ledamot av
kommittén. Och det mest verklighetsbetonade
sättet att resonera är väl, att man
utgår från att så blir fallet. Regeringen
kommer ju att få ett ganska suveränt inflytande
över hur fondmedlen skall användas
— det vore orealistiskt att utgå
från någonting annat. Då har man uppnått
två fina syften, dels att man kommer
ifrån likviditetsbekymren och får i
gång tvångssparandet ordentligt under en
härlig och vacker mantel, dels att man
får den för en marxistiskt ideologisk
människa tilltalande möjligheten att påverka
samhället i socialistisk riktning.

Jag frågar nu: Varför inte pröva, om
inte pensioneringen skulle kunna sprida
sig över näringslivet och bli helt och
hållet allmän på frivillighetens väg, innan
man tillgriper tvång? Varför skall
man alltid gripa till tvång redan från
början? Jag säger inte därmed, att man
enligt min mening skulle gripa till tvång
därest pensioneringen inte skulle bli allmän,
men om man nu vill att det ovillkorligen
skall bli en allmän tilläggspensionering,
så har man ju ändå möjlig -

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Nr 17

119

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

heten att först se, om den kan komma
till stånd på frivillighetens väg, som i
Norge och andra länder. Och jag skulle
vilja fråga herr Geijer, kanske utan att
direkt begära ett svar av honom i en
så känslig fråga: Om nu planerna på lagstiftning
spricker, kan man då inte tänka
sig att det vore mycket oklokt av LO att
inte på allvar söka få fram tjänstepensioner
genom att ta upp förhandlingar
på grund av den inbjudan till sådana,
som redan förut är utfärdad av LO:s
vanliga motpart, eller medpart, på arbetsmarknaden?
Det vore i varje fall ett
sätt att bevisa, att huvudsyftet med allt
detta är önskemål av den arten och inte
de två andra motiv, som jag har hört
ondskefulla människor påstå vara huvudmotiven.

Men jag skulle nog för min del vilja
säga, herr talman, att det kan finnas ytterligare
ett motiv utöver de nämnda —
särskilt det att man verkligen vill ha en
tjänstepensionering — nämligen att detta
är en sådan präktig fråga att söka få
tillbaka andrakammarmajoriteten på. I
det fallet behöver jag inte åberopa ondskefulla
människor eller andra, utan det
påstår jag direkt själv här i afton. Bondeförbundet
har ju övergivit socialdemokraterna,
och det har skapat ett obehagligt
vakuum och ett ständigt behov
av gemensamma voteringar. Det kan inte
bli något riktigt helt av detta. Och att
bara lita till kommunisterna är ju inte
heller över sig angenämt, vad man kan
lörstå och gissa sig till och vara införstådd
med. Därför har det ansetts nödvändigt
att hitta någon utväg ur svårigheterna,
och då ligger ju denna möjlighet
mycket nära till. Jag säger inte att
det iir något fel ur socialdemokratiska
partiets synpunkt, om man nu kan slå
mer än en fluga i samma smäll, men jag
tycker att det kan vara skäl i att här
registrera verkliga förhållandet.

.lag tycker att herr Geijer —- som väl
måste anses ha hållit huvudanförandet
från den sidan i dag och tagit befälet
över socialdemokratiska gruppen här i
kammaren åtminstone i pensionsfrågorna,
alt döma av alla instämmanden, som
ju var en sådan påtaglig handling som

man har anledning att observera — tog
alldeles för lätt på hela den ekonomiska
sidan av denna även ekonomiskt verkligt
stora fråga.

Jag lade också märke till att han
spådde om den ekonomiska utvecklingen
och räknade med att den skulle gå framåt
i en mycket trevlig takt med ett antal
procent om året. Men jag tycker att
hans spådomar bör ses i ljuset av hur
socialdemokraterna år 1945 spådde om
framtiden. Då bedömde man läget så,
att det skulle bli lågkonjunktur och besvärligheter,
och man handlade därefter
år ut och år in, fastän utvecklingen gick
i rakt motsatt riktning. Man satte därigenom
käppar i hjulet för näringslivet
i många avseenden. Den gången spådde
man alltså fullständigt fel.

Nu, år 1958, då det väl är ganska tydligt
att många tecken tyder på att vi
kommit in i ett besvärligare läge —
mycket beroende på den ekonomiska politik
som förts och på statens outsägligt
dåliga finanser, som leder till att
läget bara blir sämre och sämre -— och
samtidigt konjunkturbilden ute i världen
tecknar sig långt ifrån gynnsam, är man
i stället beredd att spå optimistiskt. Det
är ju inte så .särskilt vackert att beskåda,
att man spådde fel år 1945 och
också rätt tydligt spår fel år 1958. Man
har inte rättighet att dra slutsatser så
lätt. Därtill har frågan en alltför stor
ekonomisk betydelse. Man måste vara
medveten om att sådana spådomar har
mycket stora verkningar för hela vårt
folk och dess framtida möjligheter att
utveckla näringslivet och annat. Jag
tycker att man tagit för löst på den
delen av detta problem.

Jag undrar om det kan vara riktigt
att i det ekonomiska läge, som vi nu har,
säga att denna reform inte medför någon
större belastning på statens finanser.
Det kan naturligtvis göras gällande —
och jag tror att herr Geijer gjorde det
— men det blir ju ändå eu viss belastning,
tv pensionsavgifterna kommer väl
att bli avdragsgilla vid beskattningen.
Därigenom minskas skatteunderlaget,
och det kommer givetvis att påverka
budgeten. En åtgärd, som påverkar nii -

120

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ringslivets förmåga att kunna utveckla
sig, inverkar ju indirekt också på statens
finanser. Med de framtidsutsikter vi
har är det nog klokt att vi inte ger oss
ut i detta stora äventyr utan att ha
övervägt de ekonomiska verkningarna
därav.

Genomförandet av det enhälliga förslaget
beträffande folkpensionerna — ty
man får väl säga att det i stora drag är
enhälligt — kommer redan det att bli en
mycket besvärlig sak. Jag tror, herr talman,
att det inte blir möjligt att genomföra
reformen utan inflationsverkningar,
om man inte har en förutsättning klar,
nämligen att vi bringar sundhet i statens
finanser. Det är väl numera ganska ostridigt
att statsfinansernas bristande balans
för närvarande utgör det stora inflationshotet.
Om vi skulle genomföra folkpensionsreformen
med tillhjälp av en alltmer
sig utbredande inflation, har vi vidtagit
en rent asocial åtgärd, och det vill
väl inte någon. Att ramla in i en sådan
situation utan att ha tänkt på följderna
är väl inte asocialt, men det är obetänksamt
och kan få asociala följder.

Man måste ju också tänka på vad denna
reform kostar — den leder ju till
avsevärda kostnader för avgiftsbetalarna
och till ett ökat skattetryck på hela
näringslivet — och se det mot den rådande
konkurrensen i framtiden. Man
får också ta i betraktande vad de enskilda
människorna får betala dels i ordinarie
skatter och dels i ökade folkpensionsavgifter
och avgifter till tilläggspensioneringen.
Sammanlagt blir det en
mycket stor procent av människornas
inkomster. Att inte ge någon valfrihet
när det gäller toppen på detta stora uttag,
är en form av hänsynslöshet mot
människorna.

Jag skall, herr talman, inte ge mig in
på några detaljer i detta stora förslag.
När det gäller folkpensioneringen är ju
detaljerna utredda i relativt stor utsträckning
inom det särskilda utskottet.
När det gäller tilläggspensioneringen
tycker jag däremot inte att man kan säga
detsamma. Om vi nu i morgon här i
kammaren eller eventuellt i andra kammaren
får ett beslut, som har den ver -

kan att andra kammaren skall upplösas,
vill jag redan på detta stadium säga
att jag tycker att detta inte är det
rätta sättet att reagera. Om en regering
får ett mothugg i en stor fråga — där
en sammanjämkning dock kan ske; något
som har påvisats här av många talare
— är det väl riktigare att regeringen
avgår, om man inte vill fortsätta med
nya sammanjämkningsförslag. Egentligen
är det inte, herr talman, andra kammaren
som skulle behöva upplösas, utan
det är denna kammare som är oriktigt
sammansatt och inte avspeglar folkviljan
i dagens Sverige. Det vore riktigare
att vänta tills nya landsting blivit valda
och då låta denna kammare få sin rätta
sammansättning. Jag är övertygad om
att man sedan skulle kunna nå en samförståndslösning
i dessa frågor, vilket
vi i dag inte tycks kunna göra — något
som jag för min del beklagar. Jag anser
emellertid att detta heror på att denna
fråga blivit en större stridsfråga än
den egentligen är och att det socialdemokratiska
partiet inte önskar att den
skall bli en samförståndsfråga.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Eftersom herr Mannerskantz
direkt krävde en något närmare
utveckling av mitt tidigare lilla sexminutersanförande,
skall jag — trots att
det är sent på natten -— ändå söka stå
till tjänst. Jag fann emellertid i herr
Mannerskantz’ inlägg så väsentliga
långtgående och onyanserade värderingar
och omdömen om tilläggspensioneringens
samhällsekonomiska verkningar,
att jag kanske också vill säga någonting
på den punkten.

Herr Mannerskantz frågade ju vid ett
par tillfällen: Ger vi oss inte i någonting
som får helt asociala verkningar?
Han försökte också beskriva, att vi nu
var inne i en konjunkturutveckling,
som mycket väl kunde innebära att vi
över huvud taget inte hade råd med
några som helst reformer i framstegsvänlig
riktning.

Å andra sidan fortsatte herr Mannerskantz
att tala om det statsfinansiella

Onsdagen de.n 23 april 1958 em.

Nr 17

121

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. va.

läget såsom en källa till en fortsatt inflationskonjunktur.
Konjunkturbilden
är — jag skall villigt erkänna det —-splittrad, men vill man beskriva den,
kanske man inte precis i samma andedrag
bör förespegla kammarens ledamöter,
att vi står dels inför en lågkonjunktur,
som medför att vi inte har råd
till någonting, dels inför en inflationskonjunktur
med hänsyn till det statsfinansiella
läget. Ett sådant uttalande
kräver någon form av kommentar.

Vad herr Mannerskantz emellertid direkt
ville att jag litet närmare skulle
utveckla var frågan, huruvida pensionsfonden
kan ha en stabiliserande och en
riktig effekt på vår kapital- och penningmarknad.
Jag har den uppfattningen.
Vi har haft en mycket utpräglad
högkonjunktur bakom oss, och den kan
relativt snart vara aktuell igen — därom
vet vi ingenting. De sista siffrorna
vi kan avläsa som mätare på konjunkturen
är de nu i dagarna färdigställda
produktionsökningssiffrorna för år
1957, d. v. s. det sistförflutna året.

I tidigare redovisningar till riksdagen
har finansministern varit så försiktig,
att han där inte har vågat avläsa någon
högre siffra än 2 procent. Nu vet vi att
produktionsökningen under det förflutna
kalenderåret var något över 3 procent.
Året 1957 flyter följaktligen rätt
väl in i den serie av högkonjunkturår,
som vi har bakom oss. »Hur skall det
bli för år 1958», kan man fråga sig.
Januari månad visade en treprocentig
produktionsstegring i förhållande till
januari månad föregående år. Februari
månad visade ungefär samma relativa
siffra som februari månad föregående
år. Siffran för mars månad bär vi ännu
inte fått, men det finns ingenting, som
absolut talar för att vi klart skulle skönja
någon depression. Om vi ser oss om
ute i världen, finner vi också att alla
ansvariga statsledningar i dag för en
bcrcdskapspolitik på det ekonomiska
området. Man rustar sig för en ncdåtgång
i konjunkturen, men man har en
påtaglig ängslan för att släppa på spärrarna
just på grund av risken för en
ny uppflammande högkonjunktur, som

kan leda till en inflationspräglad konjunktur.
Jag tycker att det klaraste beviset
för detta finns i England, men
även i Amerika, där man trots en ganska
stor arbetslöshet — mellan 5 och (i
miljoner arbetslösa — ändå är ytterst
försiktig — jag ser då bort från de liberaliseringar
som gjorts på räntepolitikens
område — med att verkligen sätta
in statsstimulerande åtgärder mot
konjunkturdämpningen. Man vill avvakta
och se litet grand ännu, och jag
tror att det finns tillräckliga skäl — om
vi studerar det ekonomiska materialet
och ser oss omkring ute i världen —
för att vara relativt förhoppningsfull.
Jag tillhör inte dem, som vill beskriva
utvecklingen i dessa dystra färger och
av detta få material till negativa spådomar
om våra engagemang bl. a. på
pensionsområdet i fortsättningen.

När jag tog upp denna fråga om fonderingen
i några offentliga föredrag, så
var det mot bakgrunden av att vi under
dessa högkonjunkturår har haft en
mycket riklig penningmarknad men en
underförsörjd kapitalmarknad. Jag skall
inte närmare ge mig in på frågan om
anledningen till det. Det tillhör den nationalekonomiska
expertisen att uttyda,
och ännu är man inte överens på den
punkten. Vi har försökt bromsa rikligheten
på den korta penningmarknaden
med direkta regleringar i form av kreditransonering
och dirigering av de
korta krediterna. Däremot har vi, i den
mån vi har haft någon möjlighet till
det, inte haft någonting emot att få en
överflyttning av tillgångarna till den
långa marknaden. Det har visat sig
svårt. Pengarna har inte räckt till, därför
att det har rått en sådan överambitiös
företagaranda och låt mig säga benägenhet
till konsumtion, att vi fått
denna ganska olyckliga fördelning av
våra penningtillgångar. Jag tror nämligen,
att man i ganska stora drag kan
sätta likhetstecken mellan penningmarknad
och konsumtion, resp. mellan
kapitalmarknad och investeringar.

Förr i världen kanske man sparade
mera på lång sikt. Vi sparar ganska
mycket även nu men sparar gärna för

122

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

kortsiktiga ändamål, för semesterresor,
för inköp av bil eller motorcykel. Så
mycket kan vi vara ense om, att medan
vi under högkonjunkturens tid haft oerhört
svårt att få pengar till kraftverkslån,
kommunlån, industrilån och lån till
bostadsbyggen, har det inte saknats
pengar till semesterresor och inte heller
till en utomordentligt pregnant ansvällning
av den svenska bilismen och
motorfordonsparken. Därför måste jag
ju —• och det har jag inte varit ensam
om, utan det har praktiskt taget varje
finansminister fått göra — fundera över
hur man skall på ett rimligt sätt kunna
få en ur samhällssynpunkt bättre fördelning
av våra tillgängliga penningresurser.
Jag har inte funnit någon slutgiltig
lösning — den är säkerligen ganska
svår att leta rätt på, men till den
ändan sitter ju en statlig utredning sedan
mer än ett halvt år tillbaka och bryr
sina hjärnor med detta problem. Utredningen
kommer väl så småningom
med ett förslag. Jag tror emellertid, att
om man får till stånd denna fondbildning,
som betyder att man vid en inkomststegring
framöver tar ut en viss
del av denna inkomststegring och avsätter
den till en fond på lång sikt, så
vinner man den fördelen, att pengarna,
som i annat fall gärna skulle ha gått till
konsumtion, förs in i ett långsiktigt sparande
och blir en tillgång på kapitalmarknaden.
Denna vinst är enligt min
mening av avgörande vikt.

Då kan man fråga: Ja, men man har
ju å andra sidan minusposter — det är
vad oppositionen har invänt här i dag
— genom att det frivilliga långsiktiga
sparandet försämras. Jag tror inte på
detta. Jag tror att det frivilliga sparandet
kommer att fortsätta ändå, i varje
fall på kort sikt. Även om jag vet med
mig, att jag om 20 år får en hyfsad tillläggspension,
och att det kostar en del,
kommer jag ändå att med de resurser
jag har till mitt förfogande vilja skaffa
mig en bil, om jag inte har någon bil,
eller göra en semesterresa, om jag har
en sådan åstundan. Man kommer att få
detta kortsiktiga sparande även i fortsättningen.

Kommer fondbildningen att inskränka
på det långfristiga försäkringssparande!?
Därom kan man tvista. Man vet mycket
litet om det. Det finns i denna kammare
de som tror, att så absolut kommer att
bli fallet. Jag tror det inte. Jag tror
snarare att det kommer att fortsätta. Om
vi studerar verkningarna av den obligatoriska
sjukförsäkringen, finner vi att
trots att vi därmed skapade ett ordentligt
skydd, tekniskt konstruerat i princip
på samma sätt som tilläggspensioneringen,
så uraktlåter människorna ändå
inte att skaffa kompletterande sjukförsäkringar
och kompletterande inkomstskydd
vid sjukdoms- och olycksfallsperioder.
Jag tror att det blir ungefär likadant
här, och från de utgångspunkterna
kommer jag fram till att vad som
blir lidande — om man nu skall tala om
lidande i detta sammanhang -—- på en
fondbildning torde bli konsumtionen.
Jag tror att man får ett plus i det långsiktiga
sparandet genom den obligatoriska
tilläggspensioneringen. Från den
utgångspunkten har man enligt min mening
ett rekommendabelt element i den
reform vi i dag diskuterar, ett element
som vi allesammans, vilket parti vi än
hör hemma i, ändå i vår stilla kammare
anser önskvärt att förstärka.

Detta var således en något mer utförlig
utläggning av det lilla anförande jag
höll tidigare och som jag blev direkt
uppmanad att närmare utveckla. Jag vill
också till herr Mannerskantz säga, att det
är att tappa sinnet för proportioner, om
man dels accepterar den statsfinansiellt
verkligt betungande reform, som vi är
ense om, nämligen folkpensionsförstärkningen
och förstärkningen av familjepensioneringen
inom folkpensioneringens
ram, barnpensionen och änkepensionen,
liksom takten i fråga om höjningarna
av folkpensionerna och dels protesterar
mot tilläggspensionen. Folkpensionen
kommer om något år att kompletteras
med utbyggda invalidpensioner. Det
finns andra beställningar rörande folkpensionskomplexet,
som också kommer
att kosta pengar. Där har vi det statsfinansiellt
verkligt tunga åtagandet, men
vi vågar oss djärvt på det allesammans

Onsdagen de,n 23 april 1958 em.

Nr 17

123

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

och diskuterar inte konsekvenserna av
det i dag. Den betydligt mindre frågan
om tilläggspensioneringen får däremot
en alldeles oproportionerligt stor del av
de ekonomiska värderingarna vid debatten
i denna kammare.

Jag kan inte uraktlåta att lämna ytterligare
ett exempel utöver det som Landsorganisationens
ordförande herr Geijer
anförde i sitt inlägg tidigare i dag. Vi
beslutade för något år sedan — jag tror
utan en enda protest i någondera av
riksdagens båda kamrar — att under en
treårsperiod reducera arbetstiden i vårt
land från 48 till 45 timmar per vecka.
Det var, mina damer och herrar, en stor
reform samhällsekonomiskt sett. När
treårsperioden är passerad och vi alla
arbetar tre timmar mindre per vecka —
i varje fall gäller detta de stora industriarbetargrupperna,
skogsarbetargrupperna
och lantarbetargrupperna, som nu
bär 48-timmarsvecka — är det detsamma
som att vi avkortat arbetstiden med
tre veckor per år, låt mig säga detsamma
som att vi fördubblat semestern från tre
till sex veckor.

Jag skall gå herr Mannerskantz till mötes
och ta ett exempel som hans partiledare
anförde alldeles nyss i andra kammaren
i samband med en mycket intressant,
men för denna fråga helt ovidkommande
redovisning av en hushållsbudget
för en person med 12 000 kronor i lön.
Låt oss vara så vänliga att vi accepterar
den nämnda årslönen. Då har denne inkomsttagare
ungefär 250 kronor per vecka.
Om man reducerar hans arbetstid
med tre timmar i veckan, motsvarar det
750 kronor per år. Han skall nämligen
kompenseras för detta, ty avkortningen
av arbetstiden skall inte medföra att han
får vidkännas någon löneminskning. Arbetstidsreformen
för de stora grupperna
—- för att ta ett representativt exempel
—- innebär således, när den iir genomförd,
en ganska avsevärd kostnadsstegring
i förhållande till startläget, 750
kronor för eu arbetare med 12 000 kronor
i inkomst. Självfallet kan kostnaden
i viss mån kompenseras av en hårdare
arbetstakt, men i vår liögrationaliserade
industri har man inte så mycket att ta

på därvidlag. Folkhushållet får bära denna
kostnadsökning, och vi tar på oss den
i förlitan på att samhällets naturliga benägenhet
att öka sina resurser skall göra
det möjligt för oss att kosta på oss litet
varje år. De där 750 kronorna, som
jag talade om och som vi utan att mucka
det minsta har accepterat som kostnadsstegring
för tre år, är ungefär 6
procent av lönen för här omnämnde arbetare.
Nu diskuterar vi här en tilläggspension.
Regeringen har föreslagit att
man skall starta år 1960 med ett avgiftsuttag
på 3 procent och skall vara uppe
i 7 procent 1964. Men för 12 000-kronorsmannen
skall denna avgiftsprocent
beräknas på blott 8 000 kronor, eftersom
4 000 kronor är ett basbelopp, på vilket
arbetsgivaren icke betalar någon avgift.
Skall det för 12 000-kronorsmannen betalas
lika mycket i tilläggspensionsavgift,
de 750 kronor, som motsvarar kostnaden
för arbetstidsreformens genomförande,
kommer man upp till 9 procent
av hans årslön, och det är ungefär den
slutliga avgiften för tilläggspensioneringen.

Med detta lilla exempel har jag endast
velat visa, att man bär en benägenhet
att sila mygg och svälja kameler eller
— med ett mera seriöst språk — man
tappar sinnet för proportionerna. Ena
året är man i kammaren helt ense om
att man inte har några nämnvärda bekymmer
när det gäller att genomföra en
arbetstidsreform för Sveriges löntagare
— jag är glad över det, och inte heller
jag har några bekymmer — men när det
nu föreslås en tilläggspensionering, för
vilken kostnaderna är av praktiskt taget
samma storleksordning, föranleder detta
sådana emotionella utbrott hos motståndarna
och sådana utläggningar i fråga
om de ekonomiska möjligheterna, att
det inte synes rimligt vid ett något så
när kallt och sansat bedömande.

Herr Mannerskantz slutade med att säga,
att vi måste ha sunda statsfinanser.
Det var väl en antydan om att vi för närvarande
har ett läge som är uppseendeväckande
i det avseendet. Men det är
inte statsfinanserna och budgetläget som
främst kommer i blickpunkten, när vi

124

Nr 17

Onsdagen den 23 april 1958 em.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering in. m.

diskuterar tilläggspensioneringen. Däremot
blir detta fallet, när vi diskuterar
förbättringarna av ålderspensionen, änkepensionen,
barnpensionen och invalidpensionen
inom folkpensioneringens
ram. Då kommer statsfinanserna i blickpunkten,
och det kan bli nödvändigt med
förstärkningar på statsbudgetens inkomstsida
i fortsättningen, om man inte
vill angripa väsentliga sociala områden
för att där göra besparingar — en väg
som emellertid herr Mannerskantz och
hans partivänner är ganska ensamma om
att förorda.

För man in det statsfinansiella läget i
diskussionen, bör man i ärlighetens och
rättvisans intresse också slå fast, att detta
läge kan bli mera ansträngt än det är
i dag till följd av de åtaganden som vi
har gjort beträffande en höjning av folkpensionen,
men detta ansträngda läge
har ingenting med tilläggspensioneringen
att göra. När det gäller tilläggspensioneringen
får vi resonera med utgångspunkt
från våra samhällsekonomiska
möjligheter, folkhushållets möjligheter,
möjligheterna till produktionsökning
o. s. v. Jag gladde mig faktiskt åt
att herr Mannerskantz’ partiledare i
andra kammaren inledde sin intressanta
analys av en hushållsbudgets sammansättning,
varvid han också kom över till
samhällsbudgeten, med en oförblommerad
deklaration, att vi lever i ett rikt
land med en god samhällsekonomi. Med
åberopande av detta herr Hjalmarsons
mycket klara och ärliga besked tror jag
att man kan se relativt förtröstansfullt
på våra åtaganden beträffande tilläggspensioneringen.

En finansminister säges ju alltid bli
litet miljöskadad, och man kanske såsom
finansminister kan ha vissa bekymmer,
när man ser vad folkpensioneringen
kommer att ställa för krav på statsfinanserna.
Men finansministern är ju
också något av en ekonomiminister, och
lians attidyd som sådan är mycket mera
optimistisk än som budgetminister. Följaktligen
är lians syn på tilläggspensioneringen
i det avseendet väsentligen mera
optimistisk än vad oppositionens ta -

lesmän gjort gällande här i dagens debatt.

Herr MANNERSKANTZ (In kort genmäle: Herr

talman! Beträffande det som
först berördes av finansministern kan
jag säga, att vi samtidigt har både inflations-
och deflationstendenser. Man
får inte bortse från att vi kan vara mitt
uppe i ett sådant mycket obehagligt
läge.

I mitt förra anförande sade jag, att jag
erkände, att det var riktigt att man kunde
få mera på den långa kapitalmarknaden,
men jag efterlyste hur något av
detta skall komma det privata näringslivet
till godo. Man frågar sig, om det
inte blir kommuner, kraftstationer och
bostadsbyggandet som får åtminstone huvuddelen
av det som flyter in på den
långa kapitalmarknaden. Det privata näringslivet
får nog bara en Benjamins
lott.

Statsrådet Sträng menade, att när vi
har beslutat om en arbetstidsförkortning
och står i begrepp att antaga den dyrbara
folkpensionsreformen, bör vi mycket
lätt kunna tåla även den belastning
på folkhushållet, som tilläggspensioneringen
kommer att utgöra. Detta tal påminner
mig om vad som en gång hände
mig, när jag för länge sedan var lantbrukselev
i Skåne. Vi höll där en vinterdag
på med att bära upp säckar från
tröskan till ett magasin. Jag var ung och
stark på den tiden och bar någorlunda
lätt hundrakilossäckar på ryggen, men
då hände det, att man på rackartyg fyllde
säckarna, så att de vägde 110 kilo, och
då var det nästan omöjligt att bära upp
säcken!

Jag har sagt, att reformen kanske inte
mera direkt påverkar statsfinanserna,
men man måste göra klart för sig hur den
påverkar folkhushållets sammanlagda
ekonomi. Talet om en skillnad mellan en
ekonomiministers och en budgetministers
syn på saken förstår jag — det är
somliga länder som har båda delarna —
men jag tror att är svårt att förklara eko -

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

125

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

nomiministerns optimism. Strängt taget
kanske det är sämre ställt för ekonomiministern
än för budgetministern i det
här landet, ty jag tycker att det skulle
gå rätt bra att sanera statsfinanserna,
men om man fått näringslivet knäckt,
kan det vara svårare att få det reparerat.

i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till
morgondagens sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 23.41.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att den fortsatta överläggningen

In fidem

Fritz af Petersens

Torsdagen den 24 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Herr talmannen meddelade, att han
tillsammans med andra kammarens talman
i anledning av staten Israels tioårsjubileum
till israeliska parlamentets
talman avsänt ett telegram, som i
svensk översättning hade följande lydelse: På

Sveriges Riksdags vägnar ha vi
äran framföra våra uppriktiga lyckönskningar
på tioårsdagen av proklamerandet
av den nya staten Israel samt
våra bästa önskningar om lycka och
välgång för dess folk.

John Bergvall Patrik Svensson

Första Andra

kammarens talman kammarens talman

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 156, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken; och

nr 158, angående lönegradsplaceriligen
för vissa tjänster in. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21

riksdagsstadgan gjorda anmälan, att till
utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om pension till
änkefru Nanny Ingvall.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 432, av herr Andersson,
Axel Johannes.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 103—107, tredje
lagutskottets utlåtande nr 21 och
jordbruksutskottets utlåtande nr 19.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen angående
särskilda utskottets utlåtande nr 1, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Fru WALLENTIIEIM (s):

Herr talman! Herr Aastrup underströk
i går i upptakten till denna debatt
pensionsfrågans stora betydelse. Vi fick
veta att folkpartiet var berett till en re -

126 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

jäl lösning av den stora Irygghetsfråga
vi nu diskuterar. Han underströk också
angelägenheten av att reformen skulle
få bredast möjliga förankring och sade
många ord om önskvärdheten av att nå
en samförståndslösning. Om folkpensionshöjningarna
är ju alla överens. Högern
och centerpartiet säger nej till regeringens
förslag om obligatorisk tillläggspension.
Nej säger de också till
folkpartiets alternativ. Samförståndsinviten
måste följaktligen avse oss i regeringspartiet.
35 procent röstade i höstas
på trean. Flertalet av dem var människor
som hade sin pensionsfråga ordnad.
Jag skulle vilja fråga: Skall en samförståndslösning
anses vunnen, om de
35 procenten blir nöjda men de 46 procent,
som stod bakom ettan och som de
allra flesta inte har någon ordnad tjänstepension
men vill ha den saken ordnad
genom lagstiftning, inte blir det?
■lag tycker med förlov sagt att herr
Aastrups pretentioner hör till de mera
anmärkningsvärda.

Om folkpartiet nu medverkade till att
pensionsfrågan verkligen kom i hamn
skulle det visserligen vara besynnerligt,
men jag kan inte hjälpa att jag tycker
att det vore ganska följdriktigt. Jag tänker
då inte bara på röstningsprocentens
inbördes relation och den obekanta ekvation
som nu uppstått i och med att
högern bakom trean intagit en annan
ståndpunkt och att folkpartimotionen i
dag är något annat än det man gick ut
och röstade på. Jag tänker också på att
regeringen har gått kritikerna inom oppositionen
till mötes i och med möjligheterna
enligt propositionen att genom
kollektivavtal träffa uppgörelser
om tillfredsställande pensionsgaranti,
genom 40-årsregelns slopande och genom
att propositionen också tar med
företagare och självständiga yrkesutövare.
Jag tänker också på att socialdemokraterna
i pensionsutskottet har anslutit
sig till oppositionens önskemål beträffande
familjeförmånerna inom folkpensioneringen.

Folkpartiets påståenden om den socialdemokratiska
kallsinnigheten och
oresonligheten, som skulle ha saboterat

möjligheterna till enighet och den samförståndslösning
man gärna önskar, är
ju ändå inte riktiga. Tänker man därtill
på att herr Ohlin 1946 motionerade
om en utredning om en frivillig tjänstepension
utan användande av premiereservsystemet
och att herr Ohlin tillsammans
med folkpartiets ungdomsförbund
har uttalat sig för en lösning av
frågan på den obligatoriska vägen, kan
jag för min del inte finna annat än att
det borde finnas skäl för den samförståndslösning
man önskar, man kan bara
beklaga att inte herr Aastrup på sitt
partis vägnar inskränkte sig till att bara
tala om samförstånd.

Resultatet av dessa debatter blir i alla
fall höjda ålderspensioner och ökat familjeskydd
inom folkpensioneringen.
Det är skönt att någonting är säkert. Det
är också något verkligt glädjande som
man kan konstatera händer i och med
att de borgerliga, när det gäller de gamlas
och änkornas försörjningsfråga, har
glidit över till vårt synsätt. De ofta under
åren ganska heta striderna härom
är bilagda. Vi är i dag eniga i fråga om
folkpensionerna, både när det gäller beloppen
och formerna, och detta trots
att de väldiga folkpensionskostnaderna
tas ut obligatoriskt och går ut efter fördelningsprincipen.

De ändringar som föreslås i fråga om
folkpensioneringen vill jag något beröra.
Först skulle jag vilja stanna ett
ögonblick vid högerns och centerpartiets
förslag att sänka åldersgränsen för
barnpensionerna från 19 år, som man
var överens om i höstas, till 16 år.

Motivet för denna ändring anges vara
att många ungdomar vid 16 års ålder
kommer ut i förvärvsarbete och då har
egna inkomster. Jag kan inte anse annat
än att ändringen för en änka, som
exempelvis har två barn, innebär en
väldig standardförsämring den dag då
något av barnen blir 16 år. Många av
dessa ungdomar har visserligen inkomster,
men i många fall räcker de sannerligen
inte till barnens försörjning, till
kläder och dylikt. Det finns åtskilliga
ungdomar, som studerar och som måste
ha föreskriven praktisk tjänstgöring på

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

127

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

olika håll för att kunna fortsätta sin utbildning,
en praktiktjänstgöring som de
i flertalet fall inte får ett enda öre för.

När det gäller de ungdomar som fortsätter
de teoretiska studierna skall man,
säger motionärerna, via stipendier hjälpa
dem. Jag kan då inte underlåta att
erinra kammaren om att vi nyligen i
vederbörande utskott har diskuterat
Kungl. Maj:ts förslag till studiebidrag
och stipendier. Kungl. Maj:t begärde ett
ökat anslag på 16 miljoner kronor för
att täcka kostnaderna för det allmänna
studiebidrag till 16—18-åringar, som
riksdagen beslöt i fjol. Vad hände? Högern
yrkade helt avslag på detta belopp
och begärde att hela summan skulle
strykas i anslagsposten. Så fort glömmer
vi väl i alla fall inte att vi inte minns
från den ena dagen till den andra vad
som sker. Det förslag, som här har framförts
om att sänka åldersgränsen, är en
klar tillbakagång och innebär dessutom
ett frånträdande av den förut godtagna
principen att vi genom pensionsreformen
skulle skapa likställighet med avseende
på pensionsbestämmelserna mellan
de kommunal- och statsanställda och
övriga medborgare.

Jag förstår mycket väl den glädje,
som man inom oppositionspartierna
känner inför de uppräknade förmånerna
inom folkpensionens familjepension.
Vi är också på vårt håll faktiskt glada
för uppräkningarna. Bättre än kanske
några andra känner vi till den reella
verkligheten bland de obemedlade änkorna,
äldre som yngre, liksom bland de
andra ensamställda kvinnogrupper, som
fröken Ranmark talade om här i går och
som tappert kämpar vidare i förväntan
att statsmakterna skall få handlingskraft
och resurser att lösa även deras försörjningsproblem.
Men det kan ibland inträffa
att framgångarna överbetonas litet.
Folkomröstningens samtliga valsedlar
upptog som bekant i höstas samma
belopp för änke- och barnpensionerna
i full överensstämmelse således med
den enhälliga ståndpunkt i saken, som
samtliga partier intog i pensionsberedningen.
Att propositionen, sedan underhandlingarna
brutits, på den här punk -

ten utarbetats på grundval av en kanske
numera antikverad uppfattning, att en
överenskommelse i alla fall är en överenskommelse,
är väl ändå rätt naturligt.

Oppositionens överbud när det gäller
folkpensionens familjeförmåner är förresten
också rätt intressant. Vi har hört
mycket tal här i kammaren om samhällets
dåliga ekonomi, om regeringens lättsinniga
skötsel av statsfinanserna, om
den alltför generösa inställningen att ge
förmåner åt olika håll — allt argument
som tillgripits av dem som motsätter sig
en obligatorisk tilläggspension. Dessa
synpunkter generade emellertid inte alls
när man nu gav sitt överbud på folkpensionssidan,
överbud som naturligtvis
ytterligare kommer att belasta skattebetalarna.

Nog inställer sig, när man tänker på
detta, en del reflexioner, och jag kan
försäkra att dessa reflexioner gör vi inte
bara i det här huset utan också utanför.

Frånsett detta är vi tillfredsställda
med uppräkningen, det skall ingen betvivla.
Tillfredsställelsen över att förmånerna
har blivit förstärkta känner vi
för övrigt starkare inför det återkommande
talet om att tryggheten för folkpensionerna
kan bygga på en verklig
samhällssolidaritet under det att rättssäkerheten
i fråga om tilläggspensionerna,
om regeringen får som den vill, är
mera vansklig och tvivelaktig, emedan
riksdagen framdeles kan komma att stå
inför pressande behov av olika slag, göra
andra värderingar och komma att
iindra sitt tidigare beslut. Det är oppositionen
som för detta tal, inte vi. Del
talet öppnar ett ganska kusligt perspektiv,
om oppositionens skulle få sin heta
önskan om en förskjutning av den politiska
balansen uppfylld.

Sett ur den synvinkeln kan man alltså
helt glädja sig med änkorna, som emellertid,
frånsett den här saken, liksom
andra 67-åringar får en bättre ålderstrygghet
med en pensionsreform enligt
propositionens förslag än enligt folkpartialternativet.
På vårt håll finner vi värdet
och tryggheten i att pensionsreformen
har två varandra kompletterande

128

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

delar så som de utformats i propositionen.
Slutmålet — även efter förändringarna
i folkpensionens familjeled — är
detsamma nu som förut: en 65-procentig
pensionsnivå. Om riksdagen följde propositionen
skulle folk veta vad de skulle
ha att röra sig med på 67-årsdagen eller
när de blir ensamställda. Med folkpartiets
förslag vet de faktiskt inte det.
Pensionsförmånen blir då vad den blir.
Dess storlek beror inte bara på om och
hur länge vederbörande har varit försäkringstagare
på det ena eller andra
hållet, utan det beror också på om arbetsgivaren
fullgör sin inbetalningsskyldighet.
Enligt motionerna skall kontrollen
av den saken ligga på försäkringstagarna.
Det har upplysts i pensionsutskottet
att 10 000 arbetsgivare inom
byggnadsfacket inte har fullgjort sina
inbetalningar till semesterkassorna. Pensionsrätten
och pensionsstorleken kan
då bli en rättssak också för en efterlevande
änka. Till fru Hamrin-Thorell,
som i går på tal om överbuden varmt
talade för att hon och folkpartiet vill ha
en så bra familjepension som möjligt,
vill jag då stiilla frågan: Är inte tanken
på att en efterlevande änka kanske skall
behöva processa för att få ut den pension
hon skall existera på, kanhända
med ett storföretag på svarandesidan —
någonting som såvitt jag förstår med
hänsyn till de faktiska förhållandena inte
alls är någon fantasiprodukt, utan något
som verkligen kan hända — ganska
avskräckande? Jag tror för min del att
flertalet av landets kvinnor tycker det.

I denna debatt har folkpartiet hållit
frihetens fana högt, hur den nu än ser
ut. På ett iögonenfallande sätt finns
bland kämparna mot den obligatoriska
tilläggspensionen många som själva har
höga tjänstepensioner. De kämpar energiskt
för att skydda andra från det
tvång som de själva är utsatta för. Till
den ändan har de föreslagit ett pensionssystem
där man kan gå ut och in som
man vill. Sett ur familjesynpunkt, kan
detta verkligen vara en fördel, någonting
att bedja om? Jag tror inte det.
Man säger att variationsmöjligheterna
smidigt ansluter sig till människornas

olika behov och sätt att ordna för sig
under olika perioder, under livsrytmen.
Man talar t. ex. om hur utmärkt det vore
om en person, som nöjer sig med en
mindre pension, i stället kunde sätta in
pengarna i ett eget hem. Ja, det är alldeles
utmärkt bra om människorna kan
och har möjlighet att skaffa sig ett eget
hem, det är jag den första att stryka
under, men när detta anges som ett pensionsalternativ
måste jag sätta många
frågetecken efter. Det är nog så, att det
finns många äldre egnahemsägare här i
landet som sitter med fastigheter som de
inte har haft råd att underhålla och modernisera.
De kan inte sälja dem, om de
än så gärna ville. I min hemstad Nacka,
inte långt härifrån, där man tycker att
chanserna att sälja husen ändå skulle
vara relativt stora, känner jag många
som sitter i stora hus i ekonomiska svårigheter
och som säkert hellre skulle ha
tagit en årlig, värdesäker pension än
att ha sin försörjningsförmåga knuten
till sitt hus. Och om de skulle kunna
sälja sina hus, hur länge kan man tro
att de pengarna skall räcka? I varje fall
kan de ju inte på något sätt uppväga den
trygghet som liger i att ett årligt, värdesäkert
pensionsbelopp utgår.

Folkpartiet vill också att man skall
få träda ut ur pensionssystemet när man
vill. Herr Geijer påpekade i går att någon
sådan utträdesrätt inte finns i nu
gällande pensionsförsäkringar och att
ingen heller har ställt några krav att en
sådan rätt där skall införas. Såvitt jag
vet har det inte heller kommit fram några
sådana krav i de nu avslutade förhandlingarna
med statstjänstemännen.
Folkpartiet tycker att ett sådant institut
vore bra. De risker som är förenade
därmed och som påpekades under utskottsbehandlingen
menar man sig komma
ifrån genom att införa en bestämmelse
om att hustruns underskrift skall finnas
på utträdeshandlingen. Ja, samråd
i ekonomiska ting inom äktenskapet
skall det naturligtvis vara, det bör man
på alla sätt understryka, men att det
här är så förfärligt enkelt som fru Hamrin-Thorell
gjorde gällande i går tror
nu inte jag. Fru Hamrin-Thorell anförde

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

129

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

att det har hänt någonting på det här
området; förr i världen kunde det val
hända att kvinnorna inte så noga hade
reda på vad deras män hade för inkomster
och vad de vidtog för dispositioner
med sina försäkringar o. s. v. Så är det inte
nu, menade fru Hamrin-Thorell, nu är
det mycket bättre, nu har kvinnorna ett
verkligt inflytande på sådana saker. Om
jag inte alldeles missminner mig är det
där resonemanget helt motsatt det resonemang
fru Hamrin-Thorell förde för
inte så länge sedan, när vi beslöt oss
för att utreda familjerådgivningen. Då
var det närmast en argumentation i den
rakt motsatta riktningen som fru Hamrin-Thorell
förde och som enligt min
mening också hade fog för sig. Nej, fru
Hamrin-Thorell, jag tror alldeles bestämt
att denna konstruktion med hustruns underskrift
i många, många fall är en illusorisk
säkerhetsåtgärd. Många hustrur
kommer att skriva på av ren okunnighet
om konsekvenserna. Andra kommer kanske
att göra det därför att det vanemässigt
är mannen som bestämmer i ekonomiska
ting, för att bevara husfriden eller
för att undvika konflikter. Det finns för
övrigt också ansvarslösa och mindre förtänksamma
hustrur. Men man kan ju
fråga sig, vem som i detta sammanhang
skall tillvarata barnens intressen?

Jag vill inte alls bestrida att det kan
finnas fall då en familjefader vill utträda
ur försäkringen i full övertygelse om
att han därmed gagnar sig och sin familj.
Men som fru Hamrin-Thorell sade
i går finns det åtskilliga slarviga familjefäder
som säkerligen kommer afl utnyttja
denna utträdesrätt av rent personlig
egoism. Det finns många män, såsom vi
ju fått höra i andra diskussioner här
i riksdagen, som av olika anledningar
kan vara under en så hård press att vederbörande
till det yttersta tänjer på
möjligheterna att behålla pengarna i
handen. Nej, denna utträdesrätt är eu
alltför riskabel sak för de efterlevande.
Den gör den trygghet som vi eftersträvar
till en ren illusion för många familjer.

Enligt folkpartiets förslag skall en företagare
också kunna få återlåna peng 9

Första kammarens protokoll 1958. Nr 17

arna till sin rörelse t. ex. Det skulle menar
man vara mycket förnämligt för
många människor om de kunde trygga
sin försörjning på gamla dagar på det
viset. Det är mycket bra att småföretag
kan komma till och utvecklas. I det individuella
fallet kan det ju emellertid gå
dåligt för en sådan företagare — det kan
bero på sjukdom eller på misskötsel eller
vederbörande har helt enkelt svårt att
klara sig i utvecklingen, där strukturrationalisering
och stordrift är framträdande
drag. Att då ta ut pensionstillgodohavanden
och sätta in dem i en rörelse
är åtminstone från familjens synpunkt
en mycket dyrbar garnering i folkpartiets
förslag.

Herr talman! Sammanfattningsvis
kommer jag alltså fram till att folkpartiets
alternativ till lösning av den här
frågan icke ger vare sig de gamla eller
änkorna den trygghet till försörjningen
som de kan få genom propositionens
förslag. Folkpartiets alternativ innebär
inte heller någon garanti för att denna
trygghet verkligen är till finnandes den
dag då försäkringen skall träda i tilllämpning.

Slutligen vill jag på det varmaste understryka
alla de synpunkter som fröken
Ranmark anförde här i kammaren i går
kväll om angelägenheten av att hjälpa
de kvinnor som nu inte kommer att få
någon förbättring, de ogifta och frånskilda
kvinnorna. Det är nödvändigt att
också observera deras läge.

Jag ber, lierr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort

genmäle:

Herr talman! Jag kan helt instämma
i fru Wallentheims vädjan för de ogifta
och frånskilda kvinnorna. Innan fröken
Ranmark höll sitt anförande var jag själv
uppe och sade precis detsamma, fastän
kanske på ett mindre skickligt sätt. I
fråga om angelägenheten att hjälpa dessa
kvinnor är vi överens, vilket vi nog inte
är på alla andra punkter.

Jag vill ställa elt par frågor till fru
Wallentheim.

130

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Hur vet fru Wallentheim att de, som i
liöstas röstade för linje 3, hade sin pensionsfråga
ordnad? Det har inte gjorts
någon som helst undersökning eller utredning
om den saken. Det är därför bara
något som fru Wallentheim tror. Fru
Wallentheim kan ju tro eu sak och vi
andra något annat och sedan hålla på
att ofruktbart diskutera vem som har
rätt.

Vi är överens om familjepensionens
ordnande inom folkpensioneringen. Jag
kan då inte riktigt förstå, varför vi skall
behöva diskutera vem som kom med förslaget
och vem som gav sig. Det tycker
jag faktiskt är en rätt underordnad fråga.
Det hade kanske aldrig blivit det beslutet
i utskottet om inte, fru Wallentheim,
detta »överbud» hade kommit från
oppositionen. Vem skulle då annars ha
framfört förslaget? Fru Wallentheim satt
själv i särskilda utskottet och kan väl tänka
över, varifrån förslaget i så fall skulle
ha kommit.

Såsom medlem av särskilda utskottet
måste väl fru Wallentheim vidare ha hört
den diskussion som fördes i utskottet
mellan företrädare för folkpartiets respektive
regeringens förslag när det gäller
den omtalade risken att en stackars
änka skulle behöva processa mot, som
fru Wallentheim sade, en storföretagare
för att få sin pension. Det redogjordes i
utskottet ordentligt för att den kontrollen
inte är svår att genomföra, och den
saken har också klargjorts i vårt förslag.
Nej, fru Wallentheim har säkerligen bara
försökt göra detta till en stor risk för änkorna
i avsikt att söka komma åt vårt
förslag. Det finns nämligen möjlighet att
genomföra en registrering som medför
att alla änkor utan process kan få sin
rätt i fråga om pensionen. Det finns säkerligen
de som är ännu bättre insatta
i denna fråga än vad jag vill påstå att jag
själv är som kan hjälpa mig att övertyga
fru Wallentheim om riktigheten av vad
jag här sagt.

Fru Wallentheim är övertygad om att
det förslag som vi från folkpartiets sida
lagt fram om änkepension vid 67 års ålder
är dåligt. Änkan vet inte vad hon
egentligen får, påstod fru Wallentheim.

Men vet fru Wallentheim och vill fru
Wallentheim upplysa oss om vad en änka
får enligt den familjepension som regeringen
föreslagit? Därom vet man absolut
ingenting. Man vet bara att invalidpensioneringen
inte är genomförd. Den
skall utredas. Invalidpensionen är sammankopplad
med familjepensionen, alltså
kan man ingenting säga om den; så
står det uttryckligen i regeringsförslaget.
Änkorna får vänta och se. Så illa är det
inte uttryckt i regeringsförslaget, men
det är ungefär vad man menar. Först när
invalidpensionen blivit utredd kan vi få
ett förslag.

Jag kan inte heller förstå, varför ett
eget hem nu ett tu tre inte är någonting
att ha. Förut har det alltid sagts, att det
är en, om inte betryggande så dock ganska
god komplettering av ålderdomsförsörjningen,
att man har sin bostad ordnad
eller att mannen har ordnat det så
för änkan att han kan få bo kvar i sitt
hem. Man behöver väl inte uteslutande
tala om gamla nedruttnade fastigheter.
Så stort är väl ändå inte beståndet av sådana,
att det behöver dras fram som exempel
just i detta fall. Det finns väl
oändligt många som ordnat sin bostadsfråga
bra och den är mycket väsentligare
för gamla människor än vad fru Wallentheim
nu målade ut.

Beträffande utträdesrätten gjorde fru
Wallentheim ett ganska stort nummer av
att det skulle vara så ohemult att mannen
inhämtar hustruns samtycke, innan
han träder ut ur familjeskyddet. Jag måste
säga, att inte har vi väl så stora skaror
av ansvarslösa män och inte heller så stora
skaror av ekonomiskt okunniga hustrur,
att vi behöver haussa upp den saken
just när det gäller pensionsfrågan.

Jag tror att män och kvinnor i allmänhet
har ett ganska gott förstånd, och
vad denna sak har med familjerådgivningen
att göra, förstår jag inte alls. Vi
har sagt, att både män och kvinnor behöver
familjerådgivning. Den behöver
inte införas bara för mer eller mindre
okunniga hustrur. Det har aldrig varit
min och övrigas mening, som talat för
familjerådgivningen.

Den bristande tron på människors möj -

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17 131

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ligheter att själva ordna någonting för sin
ålderdomsförsörjning var en av de största
chocker jag fick i särskilda utskottet.
Man frågar sig, om det socialdemokratiska
partiet verkligen så har förlorat
sin tro på det svenska folkets eget
sunda ekonomiska förstånd och omdöme,
att det inte kan tro att någon människa
bekymrar sig om sin ålderdomsförsörjning.

Herr HANSSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det skulle vara frestande
att gå in på åtskilliga av de synpunkter,
som fru Wallentheim här anfört. Jag
skall bara ta upp ett par. Jag vill övervinna
frestelserna att försöka bidra till
tolkningen av folkomröstningens resultat.
Det är så många som har sökt tyda
tidens tecken därvidlag. Jag skall inte
göra det.

På en punkt vill jag dock replikera fru
Wallentheim. Hon påstod att Bertil Ohlin
år 1946 hade framlagt ett förslag
om en tjänstepensionering som inte var
byggd på premiereservsystemet. Det är
inte fullständigt riktigt detta, ty det var
bara fråga om en utredning av ett sådant
system. Sedan dess har det runnit
mycket vatten under Stockholms broar.
Jag har tillräckligt hög uppfattning om
fru Wallentheims intellektuella prestationsförmåga
för att våga säga, att jag är
övertygad om att fru Wallentheim, om
hon tänker 10, 12 år till på problemet,
kommer att inse premiereservsystemets
överlägsna fördelar.

Vi fick höra att regeringsförslaget är
så bra, därför att folk, om det genomförs,
kan veta vad de kommer att få i
pension. Är det så säkert? Jag skall bara
teckna en modell till en tänkbar utveckling
-— och en ganska närliggande —
nämligen det fall som kan inträffa om
vi får en inhemsk inflationsutveckling
eller i varje fall en markerad prisstegring
som förenas med en vikande produktionsstegring
och en sjunkande sysselsättning
inom landet. Det blir med
andra ord svårt att höja realinkomsterna,
som kanske till och med inom itc yrkesverksamma
grupperna börjar sjunka. Blir

det då möjligt att infria dessa stora pensionslöften,
att hundraprocentigt garantera
de stora pensionsgruppernas levnadsstandard?
Jag föreställer mig att det
blir helt omöjligt att övertyga de aktiva
grupperna om att de bör sänka sin levnadsstandard
för att de övriga skall ha
sin fullständigt ograverad. Detta är inte
något djärvt konstruerat fall, utan det är
fullt tänkbart i praktiken.

Det är klart att hela denna pensionsdebatt
måste föras mot bakgrunden av det
självklara faktum, att alla pensioner liksom
all socialpolitik är beroende av det
ekonomiska underlag man kan ha för
sådana reformer. Det är bl. a. därför det
är så fruktlöst att göra jämförelser med
läget för 50 eller 100 år sedan eller bara
för ett par årtionden sedan. Då hade man
ett helt annat och sämre ekonomiskt underlag
för den ekonomiska politiken.
Skall man våga sig på en djärv och optimistisk
förhoppning, så kanske vi om
30 år eller så kommer att bedöma den
socialstandard, som vi i dag alla betraktar
som god, som ganska klen med
hänsyn till de då rådande förhållandena.
Det är fullt naturligt att det är på det
sättet.

Nu säger utskottet med full rätt, att
finans- och lagstiftningspolitik bör, just
för att säkra detta ekonomiska underlag
för pensioneringen, göras mera sparfrämjande.
Det vill därför ha en utredning
om åtgärder för att främja bland
annat ett långsiktigt sparande. Utskottet
uttrycker ju där någonting alldeles självklart,
eftersom kapitalbristen och bristen
på sparande är det klart dominerande
samhällsekonomiska problemet.

Jag skall här tillåta mig att göra en liten
parentes, bland annat med anledning
av det anförande som herr Wahlund höll
här i går. Hans tema har upprepats av
många talare. Det var det i och för sig
rimliga och riktiga resonemanget, att vi i
vårt land får en alltmer ogynnsam ålderssammansättning.
Den utvecklingen
leder till en stor belastning genom folkpensionshöjningen
— som vi alla är
eniga om — och därför säger man —
och det är det som är det tvivelaktiga
i tankegången — att vi inte kan kosta på

132 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering

oss att bygga på med en tilläggspensionering.
Ja, jag skall inte polemisera mot
denna tankegång. Jag skall bara konstatera,
att om vi tar den samhällsekonomiskt
påfrestande folkpensionshöjningen,
ligger det väl närmast så till att vi
har svårt för att avstå från en sparfrämjande
tilläggspensionering, som skulle
kunna hjälpa oss att klara också folkpensioneringen
genom sina gynnsamma
samhällsekonomiska konsekvenser.

Skulle jag försöka att dra den logiska
slutsatsen — jag frånser då alla sociala
hänsyn, som kan tala i annan riktning —
av herr Wahlunds resonemang skulle det
vara den att vi inte bör ta folkpensionsreformen,
tv den är svår att klara ur samhällsekonomiska
synpunkter. Däremot
bör vi ta tilläggspensioneringen, ty den
ger oss möjligheter att bygga in ett sparande.
Och vidare bör vi, för att motverka
tendenserna till en ogynnsam ålderssammansättning,
höja barnbidragen
eller åstadkomma något annat, som medverkar
till att höja nativiteten, därför att
vi annars blir ett folk av åldringar. Ungefär
så blir konsekvenserna av herr
Wahlunds resonemang; jag skall inte
här utveckla det vidare.

Hur påverkas nu sparandet genom den
ena eller andra pensionsreformen? Ja,
det är ganska få talare här, som har ansett
sig kunna säga något bestämt och säkert
om den saken. Jag tror det finns
alla skäl att vara ytterligt försiktig därvidlag,
och med all respekt för t. ex. herr
Geijer — men också många andra talare
har varit inne på precis samma resonemang
— tycker jag, att han var lättsinnig,
när han alldeles viftade undan riskerna
för en minskning av det personliga sparandet
vid en pensionsreform. Det är
nästan omöjligt att exakt veta vad som
kommer att hända, men är det ändå inte
så, att varje social trygghetsreform har
medfört åtminstone en tendens att minska
sparandet, eftersom varje garanti, som
man utfärdat för framtiden för en någorlunda
bevarad levnadsstandard vid ålderdom,
sjukdom och invaliditet, ju tenderar
att minska incitamenten till sparande.
I själva verket är det ju så, att propositionen
erkänner detta faktum genom

m. m.

att bygga in en fondbildning i sitt fördelningssystem,
en anordning, som är
ganska främmande för systemets karaktär.
Jag kan inte se det annat än som ett
slags ambulans för att rädda sparandet
i samband med denna reform. Och läser
vi det ofullbordade — och jag måste nog
också säga dåligt samstämda — betänkandet,
som 1957 års pensionskommitté
hittills har frambragt, finner vi att det
innefattar en del olika kalkylalternativ
för sparandet. Men gemensamt för dem
allihop är, att man räknar med en starkt
negativ effekt på det enskilda inkomsttagarsparandet
— hur stor skall jag inte gå
in på; det beror på vilket alternativ man
väljer. Den räddningstjänst för sparandet,
som obligatoriets fond kan väntas
komma att etablera, räcker säkerligen
inte till på långa vägar för att ersätta det
totala sparandebortfall, som uppstår dels
genom systemets rent primära effekter,
dels genom de sekundära effekterna. Ingen
kan väl gärna bestrida, att ett premiereservsystein
är överlägset när det gäller
att skapa sparande. Det innebär, som någon
uttryckt saken, en kontantprincip —
man betalar sina avgifter, som samlas
upp för att sedan bilda underlag för pensionen
— medan man går den komplett
omvända vägen enligt fördelningssystemet.

Det förekom en liten debatt här i går
med anledning av vad 1957 års pensionskommitté
i sitt betänkande anfört på
denna punkt och hur man skall tyda det.
Från socialdemokratiskt håll framhölls,
att det rådde enighet om hur fondförvaltningen
skulle ordnas och att det därför
nu bara fanns en sak att göra, nämligen
att föra hela denna fråga ur stridslinjen.
Detta bestreds från annat håll, och jag
trot att man kraftigt måste bestrida den
saken. Det är ju ändå så — och jag röjer
väl inga statshemligheter, om jag säger
det — att den enighet som skapades inom
kommittén var minst sagt mycket krystad.
Vad man hade att välja på var väl
i stort sett att åstadkomma en mycket
mager förlikning eller att ta en stor
strid. Ser man på vad en av ledamöterna
i denna kommitté, professor Erik Lundberg,
nyligen har sagt, kan man konsta -

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

133

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

tera att han erkänner att kraftiga åtgärder
behövs för att stimulera sparandet,
men att han bedömer riskerna med obligatoriets
fondbildning och det sätt, på
vilket dessa fonder skulle förvaltas, som
så stora att han på det hela taget hamnat
i en ganska negativ inställning till hela
tanken på att bygga upp fonder på det
sätt som föreslagits. Han säger i en nyligen
publicerad artikel så här: »Den negativa
inställningen i denna uppsats till
den stora pensionsfonden hänför sig i
första hand till den höga ambitionsgraden
i pensionsberedningens och regeringens
förslag, till tron på en obligatorielinjes
stora fond som en ur samhällsekonomisk
synpunkt effektiv lösning på
problemet hur sparandet skall räddas.»

Svårigheterna att bedöma den samhällsekonomiska
effekten i detta fall har
ju också lett denna kommitté till att rent
allmänt ställa kravet på att man bör tilllämpa
sådana finansieringsmetoder att
man inom varje system — vi diskuterar
ju i stort sett bara ett, men i framtiden
kan man ju syssla också med andra —
gör avgifterna så flexibla som möjligt
till växlande konjunkturlägen. Det må väl
vara tillåtet att tro, att ett premiereservsystem
i det avseendet är mera flexibelt,
mera böjligt till växlande konjunkturlägen,
än ett fördelningssystem. Där man
liar det så ordnat, att ett års avgifter
skall betala i stort sett samma års pensionsutbetalningar,
har man mindre möjligheter
att variera premieuttaget i förhållande
till olika konjunkturväxlingar.

Jag skall tillåta mig att säga endast
några få ord om värdebeständighetsproblemet,
och jag gör det på en mycket begränsad
punkt med anledning av den
skrivning man finner i reservationen nr
19 av herr Strand m. fl. I reservationen
vänder man sig mot tanken på värdebeständiga
placeringar med den motiveringen
att det skulle bli en mycket låg
ränteavkastning av exempelvis indexbundna
lån, därför att man då kan råka
ut för att betala ett tillskott, om penningvärdet
sjunker. Särskilt övertygande är
inte detta resonemang. Det är riktigt så
till vida att räntesatsen kommer att bli
väsentligt lägre, eller i varje fält något

lägre, för sådana lån. Men även en mycket
låg räntesats måste innebära en väsentlig
förbättring mot bakgrunden av de
erfarenheter vi har när det gäller utvecklingen
på längre sikt för lånen.

Låt mig belysa detta med några siffror.
Mellan åren 1949 och 1956 sjönk penningvärdet
i Sverige med i genomsnitt
5,3 procent per år. Räntan på statsobligationerna
här i landet var år 1949 i runt
tal och i genomsnitt drygt 3 procent. I
slutet av år 1956 hade den genomsnittliga
obligationsräntan stigit till något över 4
procent. Men avkastningen i fast penningvärde
på dessa statsobligationer visade
sig under denna period ha varit negativ
med nära 2 procent till följd av
den fortskridande penningvärdeförsämringen.
Om man i varje fall kan försäkra
sig om en positiv avkastning på statsobligationer
och andra värdepapper, är
det ju ett mycket stort framsteg i förhållande
till det nuvarande läget, när det
visat sig att det under en avsevärd tid
har varit en rent negativ avkastning. En
sådan garanti skulle givetvis också kunna
medföra ett betydande tillflöde av utländskt
kapital. Det är ju nämligen så för
närvarande, att inga utländska kapitalplacerare
i någon större utsträckning
funderar på att placera pengar i Sverige,
där kronans värde rutschar utför undan
för undan.

Det har talat mycket om den pensionsnivå
som avses i folkpartiförslaget. Herr
Geijer var inne på den frågan i går, och
han sade att eftersom man räknar med
en standardstegring av 1,5 procent per
år i landet skulle pensionsnivån enligt
folkpartiförslaget sjunka rätt avsevärt,
om det blev en gynnsammare utveckling.
Om vi finge t. ex. en reallöneförbättring
med 3 procent, skulle pensionsnivån,
sade han, enligt folkpartiförslaget sjunka
till 50 procent. Ja, det är en av de 13
punkter, som brukar framföras i socialdemokratisk
press. Såvitt jag vet har
partisekreterare Aspling författarrätten
till dessa punkter, men de används flitigt.

Till denna enda punkt vill jag bara
säga några få ord. För det första att man
ju därvid förbiser — och det gör exemp -

134 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
let felaktigt från början — att i den totala
pensionsnivå ju också ingår folkpensionsandelen,
och den skall ju fortskridande
standardhöjas. Redan däri ligger
en betydande felkälla. Sedan vill jag
säga att om reallöneutvecklingen skulle
bli mycket gynnsam, mycket gynnsammare
än vi har vågat räkna med från
folkpartihåll i vårt försiktiga alternativ,
borde det inte vara oöverkomligt att rätta
till pensionsnivån genom att ta ut något
högre avgifter. Det hela är ju rent försäkringsmässigt
upplagt. När man lägger
upp argumentationen på det sätt, som
skett på socialdemokratiskt håll i angreppen
mot folkpartiets förslag, får man
intrycket att socialdemokraterna anklagar
oss för att vara alltför försiktiga när
det gäller bedömningen i framtiden. Det
är möjligt att det kommer att visa sig, att
vi har varit alltför försiktiga, men vi vet
ju så litet om framtiden, och att överinteckna
den borde vi väl ändå akta oss
för.

Jag skall, herr talman, innan jag slutar
be att få framföra ytterligare en synpunkt.
Jag skulle vilja säga att vad man
än gör åt pensionerna för att höja åldringarnas
levnadsstandard, är det klart
att man inte restlöst klarar deras problem
på den vägen.

Att bli gammal är ju ofta, tyvärr, också
att bli ensam och sjuk, att förlora eller
inte kunna besöka sina vänner. En
rad problem reser sig, och samhället
har attackerat några av dem. Ett är bostadsproblemet.
Trots vad som gjorts på
olika håll och av skilda instanser för
att förbättra åldringarnas bostadsförhållanden
är det ändå uppenbart — och
lätt att finna skälen till det —- att åldringarna
ofta lever i de sämre bostäderna
i vårt samhälle. Man kan gå vidare
och peka på hälsovården, som när det
gäller åldringarna ännu befinner sig på
begynnelsestadiet i vårt land. Geriatriken
som vetenskap har ju hos oss varit
praktiskt taget försummad ända fram
till de sista åren. Vi har vidare problemen
om åldringarnas aktivitet och möjligheter
att röra sig ute i olika former,
deras yrkesverksamhet, inkomster av
arbete o. s. v. Allt detta innefattar pro -

ni. m.

blem, och här reser sig frågor som blir
mer och mer påträngande ju längre den
tid blir, som för den enskilde återstår av
livet sedan den reguljära arbetsinsatsen
är avslutad.

Vi bör kanske ha med också det perspektivet,
när vi diskuterar åldringarnas
försörjning och situation, även om
man inte kan räkna med några omedelbara
parlamentariska konsekvenser just
på dessa områden.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kom in i kammaren
just när herr Hansson var i färd med att
sluta den del av sitt anförande, där han
apostroferade mig, och jag har därför
mina uppgifter om hans yttranden i andra
hand.

Det är självklart, att när vi från centerpartiets
sida sätter folkpensionen i
förtur, så sker detta av socialpolitiska
skäl, alltså därför att vi vill säkerställa
bottentryggheten för de gamla. Där kommer
ju inte problemet om sparandet in,
utan det blir aktuellt i samband med
frågan om tilläggspensionerna.

Såvitt jag förstår, menade då herr
Hanson, att när man enligt ett premiereservsystem
lägger upp en tilläggspensionering
så innebär det ett sparande.
Den saken är ju självklar, men det finns
två sorter av sparande, tvångssparande
och frivilligt sparande, och jag får be
representanterna för folkpartiet att här
klargöra för sig själva och oss andra, i
vad mån folkpartiets system är frivilligt
eller ett tvångssystem. Och med frivillighet
menar vi i centerpertiet personlig
frivillighet, ett system där var
och en själv avgör om han skall använda
sina pengar för en tilläggspensionering
eller för någonting annat. I den
mån folkpartiets förslag innebär ett personligt
frivilligt system, måste sparandeeffekten
bli densamma som enligt centerpartiets
förslag. Men säger man att
folkpartisystemet innebär ett tilläggssparande,
då är det ett tvång inom folkpartiets
förslag som leder till det sparandet.

Från vårt håll säger vi då, att vi inte

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

135

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. ni.

vill kasta yxan i sjön utan försöka göra
vad som är möjligt för att stimulera det
frivilliga sparandet. Vi vill inte resignera
utan är inställda på att söka få till
stånd det sparande, som också enligt
vår mening är behövligt i samhället, inte
minst av de skäl jag i går anförde.
Och vi vill som sagt försöka åstadkomma
detta sparande på frivillighetens väg.

Herr HANSSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att herr
Wahlund och jag är särskilt oeniga när
det gäller den allmänna problematiken
härvidlag. Jag sade redan i mitt anförande,
att jag helt bortsåg från de sociala
skälen för en folkpensionshöjning nu.
Jag förde uteslutande ett samhällsekonomiskt
resonemang och fastslog därvid,
att folkpensionshöjningen givetvis
var den samhällsekonomiskt påfrestande
åtgärden, och på den punkten råder
såvitt jag förstår ingen oenighet mellan
oss.

Men sedan kommer vi till den följande
frågan om sparandet. Herr Wahlund
medgav att premiereservsystemet var
överlägset som sparfrämjare. Emellertid
ville han ändå inte gå med på en sådan
uppläggning av det allmänna problemet
som vi från vår sida tänkt oss, därför
att det enligt hans mening rörde sig om
ett tvångssparande. Ja, låt oss inte alltför
mycket tvista om ord härvidlag; vårt
förslag om lagfäst rätt innebär naturligtvis
någonting i den riktningen, eftersom
det hela skall göras generellt. Vi
har emellertid sökt att såvitt möjligt
tillgodose sådana önskemål som varierande
pensionsnivå och varierande pensionsålder
och har försökt på olika vägar
säkra en flexibilitet i enlighet med
olika gruppers önskemål. Därför anser
vi det inte riktigt att alltför starkt betona
tvångskaraktären.

Sedan noterar jag med ett visst intresse,
att herr Wahlund anser att man måste
göra någonting för att stimulera sparandel.
Det är säkert mycket välbetänkt
av honom. Men vad jag saknade var varje
som helst antydan om de åtgärder

han härvidlag ville rekommendera. Herr
Wahlund har medgett att den stora reform,
man också från centerpartiets sida
avser, kommer att bli samhällsekonomiskt
påfrestande. Men ge oss då receptet
på hur vi skall klara samhällsekonomien! Herr

CARLSSON, GEORG, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hansson var inne på
frågan om de värdebeständiga lånen —
och jag var också inne på den frågan i
går. Han redogjorde ju ganska klart för
hurudant det hade gått under en viss period
med en låg ränta och sade, att man
då hade en negativ ränta av cirka 2,5 procent.
Nu kunde jag inte utläsa riktigt avherr
Hanssons anförande, om han direkt
menade att vi skulle få ett bättre tillstånd,
om vi fick värdebeständiga lån. Det är
klart att man skulle tillgodose spararnas
önskemål, om vi kunde göra lånen värdebeständiga.
Men vi får väl se denna situation
också på det sättet, att det här
är fråga om både köpare och säljare avpengar.
I allmänhet är det så, att en företagare,
som skall starta en verksamhet,
behöver låna pengar, och han kan alltid
fråga sig: Vågar jag låna upp ett så stort
kapital? Trots att man får betala igen
pengarna i ett sämre värde, finns det företagare,
som i alla fall rent av kan gå
under.

Jag tror att det skulle bli ganska tillkrånglat
på penningmarknaden. Om vi i
någon större utsträckning skulle gå in
för värdebeständiga lån, tror jag i varje
fall att staten i första hand finge svara
för dem. Med den penningvärdeförsämring
vi har haft skulle nog låntagare i
allmänhet söka få andra lån i största möjliga
utsträckning. Det skulle vara ganska
lätt att räkna ut, att man kunde betala
1 å 2 procents högre ränta på sådana lån
än den officiellt fastställda räntan — detta
bevisade herr Hansson med sitt anförande.
Det har också visat sig i Finland
— där den här föreslagna anordningen
har försökts — att räntan på andra
lån drives upp oerhört och att det sedan
också blir en svart marknad, som
man inte är så glad över.

136 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Jag har inte någonting emot att spararna
kan få litet mer än de nu har haft
och att de kan få litet större säkerhet
för sina pengar. Men vi får vara på det
klara med att hela detta problem bör ordentligt
utredas, innan vi helt kan övergå
till det andra systemet, så att det inte
blir på det sättet att den, som sparat
pengarna, skall ha sitt på det torra, medan
den som lånar pengarna skall få hela
förlusten på sin sida — till och med på
grund av penningvärdeförsämringen,
som han inte kan göra någonting åt utan
som är beroende av andra krafter.

Jag vill dock betona att jag inte är
motståndare till att förbättra möjligheterna
för spararna. Problemet är minst
tvåsidigt och bör noga undersökas.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson och jag
är strängt taget färdiga med vårt replikskifte.
Jag vill bara till slut peka på en
sak, nämligen, att herr Hansson framställde
det som någonting anmärkningsvärt,
att jag skulle vara ivrig att man
skulle stimulera sparandet. Men, herr
Hansson, vi har ju redan framhållit i vår
partimotion, att åtgärder bör vidtas för
att öka sparandet inte bara på pensionsområdet
utan också då det gäller sparande
i egen rörelse eller till eget hem eller
på bankkonto o. s. v. På den punkten har
vi för övrigt kunnat bli eniga inom utskottet
med folkpartiet och högern.

Herr HANSSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan begränsa mig till
några få ord med anledning av vad herr
Carlsson i Arla sade. Vi har ingen anledning
att fortsätta denna tvist. Det enda
jag skulle villa säga är att en företagare,
som lånar pengar till sin rörelse, väl
ändå inte behöver kalkylera så dåligt,
att han måste räkna med en inflationsvinst.
Jag menar att om man startar sitt
företag under den förutsättningen att
man har utsikt att klara sig bara om man
kan göra en inflationsvinst på sina lånade
pengar, då är man knappast kompetent
att starta ett företag.

Vad de indexreglerade lånen skulle avse
— jag skall inte gå vidare in på denna
fråga — är helt enkelt, att inflationsvinsten
inte hamnar hos låntagaren, utan
att han får betala tillbaka med samma
goda pengar som han en gång i tiden lånade.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle: Herr

talman! Fru Hamrin-Thorell frågade,
hur jag kunde veta att de som röstade
på alternativ 3 var folk som hade
sin pensionsfråga ordnad. Jag kan nuturligtvis
inte ge några faktiska belägg
för detta, men det finns mycket som man
vet, fastän man inte kan ge belägg för det
med statistik. Det är ju ändå så, att den
största delen, som tillhör folkpartiet, är
tjänstemän •— annars kan jag inte förstå
varför det görs så stor affär av de s. k.
arbetarliberalerna.

När det sedan gällde frågan vem som
lagt fram förslag och vem som givit sig,
vill jag replikera, att det var fru Hamrin-Thorell
som svarade för utspelet av
bollen.

När fru Hamrin-Thorell sade, att jag
gjorde så stor affär av änkan, som kanske
måste processa om sin efterlevandepension,
vet jag inte precis om det var
någonting så anmärkningsvärt, eftersom
det i folkpartimotionen klart och tydligt
står utsagt, att försäkringstagarna själva
skall kontrollera, att arbetsgivarna betalar
in sina avgifter. Jag har svårt att tro,
att något försäkringsföretag betalar ut
pensioner, som det inte betalats in några
avgifter för. Om det skulle finnas ett företag,
som är villigt att göra det, skulle
det vara ganska anmärkningsvärt. Det
skulle i så fall lossa spärrarna för arbetsgivare,
som är inställda på att inte
fulgöra sina förpliktelser i detta sammanhang.

Fru Hamrin-Thorell sade vidare, att
man egentligen inte vet vilken pension
änkorna skulle få enligt propositionen.
Jo, det vet vi. På s. 130 i särskilda utskottets
utlåtande står det, att änkepensionen
skall utgöra hälften av den avlidnes
egenpension — om han varit ål -

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

137

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

derspensionär. Det är visserligen sant,
att om han skulle ha avlidit före 50-årsåldern,
så uppstår ett visst samband med
invalidpensioneringen. Men det är mer
formellt. Det är väl ingen som tror, att
det föreligger risk för att kvinnorna i det
sammanhanget skulle behandlas efter
andra grundläggande principer än dem
som propositionen i övrigt presenterar i
detta sammanhang.

Jag tror sålunda inte att man kan vidhålla
den uppfattningen, att vi inte har
redovisat denna sak. För övrigt ber jag
att få hänvisa till tabellen på s. 131, där
det med klara siffror angives vad änkorna
får i respektive inkomstgrupper.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan komplettera min
senaste replik med att säga, att den änka,
som fru Wallentheim ömmade för, naturligtvis
kommer att vända sig till försäkringsbolaget
och därifrån kommer att
få ut sin rätt. Försäkringsbolaget kan sedan
i sin tur ta ut erforderlig täckning
för sina utgifter av arbetsgivarna. Det
har väl hänt i andra fall. Jag förstår inte,
varför det skulle vara omöjligt nu. Jag
vidhåller vad jag yttrade i mitt första
anförande i går, nämligen att om man
inte vet vad hela pensionen för en invalid
blir, så vet man lika litet vad halva
pensionen blir för hans änka.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! De problemkomplex,
som här föreligger till riksdagens behandling,
inrymmer många stora och
betydelsefulla frågor. Självfallet är det
omöjligt att gå in på alla dessa. En del
liar redan berörts i debatten i går och
i dag.

Det är framför allt ett avsnitt i utskottets
utlåtande, som ger mig anledning
att säga några ord. Det gäller frågan
om tilläggspensioneringen. Det har
som motiv för att frågan inte skulle avgöras
nu bland annat anförts, alt det
vid ändå bör föreligga en bättre utredning.
Men man kan ju också fråga -

såsom tidigare skett i denna debatt ■—
om inte ett ärende, som varit under
utredning under praktiskt taget 11 år,
nu är moget för ett definitivt ställningstagande
från riksdagens sida. Jag vill
erinra om att det ju sedan 1947 har bedrivits
två statliga utredningar. Yi har
haft den särskilda pensionsberedningen.
Vi har haft en folkomröstning. Denna
fråga har praktiskt taget utgjort fråga
nummer ett i den politiska debatten under
mer än ett år.

Det har även i diskussionen gjorts
gällande, att det förslag som innefattas i
propositionen inte skulle stå i överensstämmelse
med den mening som framkommit
i folkomröstningen. Ja, därom
kan man givetvis ha mycket delade meningar.
Linje 1 fick 45 procent av rösterna,
men det råder väl ingen tvekan
om att folkomröstningen på industriorterna,
i alla de valdistrikt, där industriarbetarna
var i majoritet, gav ett klart
besked om hur löntagarna ville ha denna
fråga löst. Det var ju ändå det som
var det väsentliga, då folkomröstningen
beslutades. Man ville efterhöra, om löntagarna
ville ha frågan löst genom lagstiftning,
avtalsvägen eller på en helt
frivillig linje. Utgår man från omröstningsresultatet
på dessa orter, torde löntagarnas
uppfattning vara klart deklarerad.
Man vill ha frågan löst, och man
vill ha den löst på sätt som nu finns
skisserat i propositionen.

I gårdagens debatt anförde bl. a. högerns
representant herr Ewerlöf, att
man av principiella skäl inte vill vara
med om eu tilläggspensionering. Man
är ense om folkpensionen men djupt
oense då det gäller lösningen av tjänstepensionen.
Ja, det är ju ingen nyhet.
Jag tror inte att det finns någon löntagare,
som varit så optimistisk, att han
över huvud taget räknat med att högern
skulle ge sitt bifall i denna fråga.

Här har också diskuterats, huruvida
den eller den bär bytt uppfattning under
årets lopp, huruvida det eller det parliet
nu intar en annan ståndpunkt än
det har gjort tidigare. Det tror jag inte
att man skall beskylla högern för. Går
man tillbaka i denna kammares hand -

13S Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
lingar, utlåtanden och protokoll, finner
man en klar linje, hur långt tillbaka
man än vill gå, fram till dagens debatt.
Det är möjligt att synpunkterna nu är
något mer nyanserade och kanske inte
fullt så löntagarfientliga som tidigare.

Jämför diskussionen 1919 angående
åttatimmarsdagen, diskussionen om anslag
till krisberedskapen på 1930-talet,
diskussionerna om arbetslöshetsförsäkringen,
semesterlagen o. s. v. — alltid
har läget utmålats i samma mörka färger
som i denna debatt. Alltid har man
spått en utveckling, som skulle bli till
skada även för löntagarna. Jag tror sålunda
inte att det lönar sig att uppskjuta
behandlingen av denna fråga i avvaktan
på en allmän uppslutning kring densamma.

Herr Lars Eliasson liksom många andra
talade i går om önskvärdheten av att
nå enighet, men han erinrade samtidigt
om att de borgerliga partierna inte kunde
enas om ett gemensamt förslag. Han
betecknade detta som dramatik eller komedi
i tre akter och understryker särskilt
att akt 3 inte fick något lyckligt
slut. Men vad kallar då herr Eliasson
det som sker nu? De borgerliga kritiserar
varandra — så häftigt till och med
under gårdagens debatt i denna kammare,
att talmannen måste ingripa. Trots
detta har de borgerliga deklarerat, att
de i slutomgången kommer att stödja
varandra, vad som än händer, i ställningstagandet
emot regeringens förslag.
Efter en sådan utgång kan man väl ändå
säga: Slutet gott, allting gott.

Vad beträffar frågan om de förändrade
ståndpunkterna kan jag inte —
även om det har sagts tidigare i denna
kammare — underlåta att erinra om att
i den första Åkessonska utredningen var
man ense på två väsentliga punkter, även
om principbeslutet sammanfattades i
sju punkter. Dessa två väsentliga punkter
var en lösning via lagstiftning och
fördelningssystem i stället för premiereservsystem.
Visserligen hade högerns
representant i ett särskilt yttrande anfört,
att de grupper, som kunde få sin
pensionsfråga löst lika bra på annat sätt
än via lagstiftningen, borde ha möjlig -

m. m.

het att utträda. Han ansåg väl att detta
skulle vara ett villkor eller en dispositiv
möjlighet. Detta inrymmes också i
Kungl. Maj:ts proposition.

Vad är då anledningen till att man sedermera
har ändrat uppfattning i dessa
två principiellt betydelsefulla frågor?
Denna ändrade uppfattning kom klart
till uttryck i betänkande nr 2 från den
statliga utredningen. Även på den punkten
finns möjlighet till olika tolkningar,
och det finns också utrymme för gissningar.

I detta sammanhang bör väl erinras
om att under tiden hade Svenska arbetsgivareföreningen
framlagt ett eget pensionsförslag,
där man delat upp löntagarna
i tre grupper. Grupp 1 omfattade
löntagare med sådan stadigvarande anställning,
att deras pensionsfråga kunde
lösas i huvudsak på det sätt, som angivits
i linje 3 i folkomröstningen; denna
linje är väl en av huvudpunkterna i
folkpartimotionen. Vidare hade man
grupp 2, säsongarbetare, vilkas anställningsförhållanden
var sådana, att de inte
kunde rymmas under huvudregeln,
varför det alltså måste skapas en särregel
för dem. Till sist hade man grupp
3, byggnadsarbetarna, beträffande vilka
man klart säger ifrån, att strukturen
inom denna bransch inte gör det möjligt
att lösa pensionsfrågan för denna
löntagarkategori.

Jag vill klart understryka, att jag anser
att Svenska arbetsgivareföreningen
här har skisserat en i stort sett alldeles
korrekt uppfattning, som står sig än i
dag.

Om jag med utgångspunkt härifrån
skulle gå in på en del av huvudpunkterna
i förslaget om tilläggspension enligt
folkpartimotionen, skulle jag till en början
vilja säga att det väl är mycket troligt
att systemet i praktisk tillämpning
skulle innebära, att vissa löntagargrupper
kunde få sin pensionsfråga löst. I
detta sammanhang bortser jag helt från
både avgifter, villkor och förmåner jämfört
med vad som angivits i propositionen
och i utskottets utlåtande. Jag tänker
i stiillet närmast på tillämpningen
för de grupper, som inte har möjlighet

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

139

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

att få pensionsfrågan löst, därest folkpartiförslaget
skulle bli lag.

Låt mig ta byggnadsbransclien som
exempel. Där sker det så många byten
av anställningar, att det inte är möjligt
att klara denna sak. I genomsnitt har en
person i denna bransch två å tre anställningar
per år, men det är vanligt
med ännu flera anställningar. Anställningarna
skiftar ifrån storföretagare
som driver kontinuerlig verksamhet till
företagare som rent tillfälligt sysselsätter
arbetstagare för en vecka, två veckor,
en månad eller på sin höjd två å
tre månader. Denna senare kategori av
företagare räknas i tusental, men större
delen av dem gästspelar på arbetsmarknaden
ett år, kanske två eller tre,
och försvinner sedan helt. Man behöver
således inte gå till ytterligheterna
för att kunna konstatera, hur svårt det
blir att tillämpa det av folkpartiet föreslagna
systemet. Vi kan ta de fall då
vederbörande har anställning kanske
sammanlagt nio, tio eller elva månader
hos dylika företagare, härtill kommer
de vanliga skiftningarna — de fall då en
löntagare ena året har en praktiskt taget
stadigvarande anställning hos ett företag
men året därpå arbetar hos ett
flertal arbetsgivare.

Man kan fråga, om motionärerna över
huvud taget trängt in i detta problem
och sökt bilda sig eu uppfattning om
vilka oerhörda svårigheter som föreligger
att kontrollera dels att systemet
kommer i tillämpning och dels att avgifterna
inbetalas. Man kan vidare fråga,
huruvida hänsyn tagits till det förhållandet,
att en och samma löntagare
under ett och samma år får sina avgifter
inbetalda inte till en eller två försäkringsinrättningar,
utan till flera. Detta
torde bli ganska vanligt, då det finns
tusentals olika arbetsgivare inom byggnadsbranschen.
Även om en viss person
bara varit anställd hos ett tiotal arbetsgivare,
kan dessa arbetsgivare ha betalat
in avgiften för honom till olika försäkringsinriiltningar.

.lag vill inte påstå att motionärerna
inte känner till förhållandet på arbetsmarknaden
och inom denna bransch,

men jag vill bestämt påstå, att man vid
utarbetandet av förslaget inte beaktat
dessa svårigheter. Man har således inte
gjort klart för sig, att om man skall lösa
pensionsfrågan, så blir åtskilliga hundratusentals
löntagare helt ställda utanför
på grund av förslagets konstruktion.
Jag vet inte, om folkpartiet räknar med
att denna löntagarkategori inte skall
omfattas av systemet eller om man resonerar
som så, att folkpartiet ändå inte
kommer i den situationen att partiet
har möjlighet att få systemet prövat i
praktiken och att det då kan i stort sett
göra detsamma, vare sig dessa problem
beaktas eller inte. Jag tror att svenska
arbetsgivareföreningen har bedömt läget
bättre än man har gjort från folkpartihåll.
Arbetsgivareföreningen har
också klart redovisat de svårigheter som
föreligger när det gäller att på detta område
lösa frågan utan en obligatorisk
lagstiftning.

Den som vill göra en värdering av
folkpartiförslaget och söker komma fram
till en uppfattning om villkoren, om förmåner,
rättigheter och skyldigheter
o. s. v., blir tvungen att sätta en rad frågetecken.
Härtill bidrar inte minst den
oklarhet — man kan väl också säga villrådighet
— som har uppstått på grund
av att reservationen har på vissa punkter
ändrats i jämförelse med vad som begärts
i motionen. Detta måste sägas trots alt
det vid utskottsbehandlingen av motionen
nr 323 i denna kammare och 419 i
andra kammaren kategoriskt försäkrades,
att folkpartiförslaget i motsats till propositionens
förslag var ett klart genomtänkt
förslag, som garanterade en pensionsnivå
på 60 procent av inkomsten
och att över huvud taget villkor och förmåner
var fördelaktigare men kostnaderna
lägre än enligt propositionen. 1
motionen är utsagt, att den av folkpartiet
föreslagna lagen innehåller bestämmelser
som garanterar att den, som så önskar,
kan erhålla en tilläggsåldcrspension
som tillsammans med folkpensionen ger
en pensionsnivå om cirka 60 procent av
inkomsten under de 15 bästa åren vid
40-årig intjiinandetid. Garantien byttes
så småningom ut mot begreppet »rikt -

140

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

punkt», och i reservationen talar man om
vissa antaganden och förutsättningar.
Därest förutsättningarna och antagandena
infrias, kommer totalpensionen att bli
cirka 60 procent av medelinkomsten —
men vad sker om antagandena icke infrias
och förutsättningarna slår slint?

I motionen har anförts att avgiften
skall inbetalas av arbetsgivaren. Men det
är skrivet på ett sådant sätt, att man kan
få den uppfattningen att avgiften skall
tas av den i avtalet vid varje tillfälle
fastställda lönen. Arbetsgivaren skall
med andra ord bli ett slags uppbördsman
för inbetalning av de anställdas avgifter,
och det blir inte, som i propositionen,
så att arbetsgivaren skall betala
avgiften utöver den fastställda lönen.
Frågor har ställts huruvida detta är avsikten.
Dessa frågor har inte klart besvarats.
Man har hänvisat till vad som står
i motionen, nämligen att det bör närmare
utredas av juridisk expertis o. s. v.
Men det hade givetvis varit värdefullt att
få kännedom om vilken tolkning motionärerna
själva ger den text som de är
författare till.

I reservationen har det emellertid
gjorts ett förtydligande. Det talas om att
avgifterna skall räknas i procent av den
pensionsgrundande inkomsten och att
avdrag för avgifterna på utgående lön
givetvis ej skall få ske, men att det är
självklart att dessa avgifter påverkar möjligheterna
till kommande lönehöjningar
på samma sätt som enligt regeringsförslaget.
Det är en betydande förändring.
Nyanseringen är emellertid inte så klar,
att man odiskutabelt kan slå fast, vare
sig om det avses att avgifterna skall dras
på lönen eller om avgifterna i enlighet
med vad som stadgas i propositionen
skall utgå utöver den fastställda lönen.

Möjligheterna enligt folkpartiförslaget
att gå ut och in i pensionssystemet förefaller
vara obegränsade. Enligt motionen
skall de avgifter, som arbetsgivaren erlägger
för löntagarens räkning, i de fall
löntagaren så önskar årligen återbetalas
från inrättningen under den tid han står
utanför. I förhållande till motionen har
man i reservationen skärpt denna rätt.

Det talas i reservationen om att ett mindre
avdrag skall göras, man har på
ett ställe sagt att det skall närmare redogöras
för detta i annat sammanhang,
och i slutet av reservationen har det omnämnts
att avdraget skall utgöra cirka
en halv procent.

Vad är då anledningen till denna
straffavgift? Kan det möjligen ha samband
med en fråga som ingående diskuterats,
nämligen huruvida det över huvud
taget finns någon försäkringsinrättning,
SPP eller annan, som medger en sådan inoch
utvandring och att vederbörande får
tillbaka de avgifter som för hans räkning
är inbetalda utan några konsekvenser
och att han sedan, när det passar honom,
kommer tillbaka till försäkringssystemet
och fortsätter uppbyggandet av
sin pensionsrätt? Experterna har sagt att
någon sådan inrättning inte finns och
att det över huvud taget är otänkbart att
förfara på ett dylikt sätt. Frågan är således:
Vill man med detta söka bevara
den omskrutna friheten — eller i varje
fall bibehålla den på papperet — när
man genom det nu föreslagna avdraget
söker begränsa denna utträdesrätt till ett
minimum eller kanske t. o. m. helt avskaffa
den?

I motionen har slagits fast, att kontrollen
över att premierna av arbetsgivaren
inbetalas i princip skall åvila löntagaren
eller hans organisation. I reservationen
har man anfört, att i de fall arbetsgivare
underlåter att anmäla en löntagare till
pensionsförsäkringen eller brister i inbetalningen
av avgifter, skall den anställde
inte bli lidande på detta. Han
skall få sin pensionsrätt ograverad. Kostnaderna
för detta skulle täckas solidariskt
av samtliga pensionsförsäkrade. Det
talas vidare om att fordran på pensionspremie
bör ges samma prioritet som
lönefordran, men man har inte sagt hur
det skall bli med förmånsrätten vid en
konkurs. Jag förmodar att med tillägget
i reservationen även avses denna betydande
fråga, men det sägs inte hur det
skall räknas, från vilken dag det skall
räknas, huruvida nu gällande rätt avses,
d. v. s. att sex månader från det att

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

141

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

fordran förfaller till betalning och till
konkursens inträffande skall utgöra förmånstid.

Detta är en ganska betydelsefull fråga,
framför allt om man betraktar den ökade
omfattningen av konkurserna inte minst
inom byggnadsindustrien.

Det finns även en annan fråga, som i
detta sammanhang bör klaras ut. Har
motionärerna alls gjort någon beräkning
på vad kontrollen kostar? Gör motionärerna
verkligen på fullt allvar gällande,
att detta system praktiskt skulle kunna
tillämpas inom en sådan bransch som
byggnadsfacket? Det är i högsta grad angeläget
att få klarhet dels om man har
gjort sig en föreställning om vad denna
apparat rent administrativt kostar och
dels om det finns möjligheter att på
detta sätt klara kontrollen. Vad som emellertid
är lika viktigt att få klarlagt, det
är vad som står i motionen om kontrollen
och rätten till den ograverade pensionen,
därest avgifterna inte är inbetalade
eller anmälning till pensionssystemet
inte skett. Förutsätter rätten till pension,
som utvecklats i reservationen, att
löntagarna eller deras organisation har
verkställt den i motionen angivna kontrollen?
Eller träder rätten enligt reservationen
i tillämpning även om inte kontrollen
har verkställts? Det är ganska betydelsefullt,
ty skulle ett sådant system
praktiseras att man har rätten till förmånerna
utan att löntagaren eller hans
organisation företagit någon kontroll eller
bevakning, är ju hela denna apparat
onödig.

Av motionens många liberala arbetsgivarbestämmelser
är det bl. a. en, som
närmare bör diskuteras. De svårigheter,
som på grund av vikande konjunkturer
eller av andra skäl uppstår, motiverar
att en företagare inte skall behöva inbetala
avgifterna utan kunna låta dessa
stå kvar helt eller delvis i företaget. Även
på denna punkt finns det anledning att
fråga: Är för det första dylikt möjligt
i nu gällande pensionssystem, i SPP eller
i andra försäkringsinrättningar? Vem
skall för det andra avgöra om situationen
iir sådan, att arbetsgivaren inte behöver
inbetala avgifterna? Är det försäkrings -

inrättningen, den försäkrade, arbetsgivaren
eller någon annan?

Det talas i reservationen om återlåningsrätt
till »väsentlig del». Vad menas
med detta? Är det 75, 80 eller 90 procent
eller någon annan del av de inbetalade
avgifterna? Dessa frågor är befogade med
tanke på erfarenheterna av förhållandena
på arbetsmarknaden i sin helhet. Tag
som exempel dagens situation med —
som jag tidigare har berört — ett onormalt
stort antal konkurser, med likviditetssvårigheter
och betalningsproblem.
Skulle man till detta även få det förhållandet,
att arbetsgivarna under en tidsperiod
av 15 år, som anförts i reservationen,
får återlåna större delen av de
inbetalda avgifterna, kommer detta inte
att täckas med uttagandet av vad man
optimistiskt har räknat med några tiondels
procent av avgifterna. Vem skall i
övrigt avgöra huruvida återlåning får
ske och om den ställda säkerheten är
tillräcklig eller inte?

Det finns helt naturligt många andra
reflexioner och synpunkter, som kan läggas
på denna fråga. Tyvärr saknas förutsättningar
för att få majoritet för bifall
i båda kamrarna till en realistisk lösning
av tjänstepensioneringen, en lösning
som skulle innebära att alla löntagare
tillförsäkrades samma rätt till enhetliga
pensioner. Man skulle komma bort ifrån
det förhållande, som annars skulle bli
fallet vid ett genomförande av folkpartiförslaget,
att man skulle få tre olika
system, ett för de stats- och kommunalanställda,
ett annat för de i enskild tjänst
anställda, som nu är pensionsförsäkrade,
och vidare det system som folkpartiet
har skisserat i sitt förslag.

De borgerliga partierna har haft svårigheter
att enas. De kunde inte enas om
en gemensam motion, de kunde inte enas
om en gemensam reservation, och de
kunde inte ens enas om mycket små och
i förhållande till den stora frågan obetydliga
detaljer. På en punkt har de emellertid
varit ense, nämligen alt få till
stånd en strid — inte en strid för lösandet
av tjänstepensioneringen, utan en
strid för att ernå ett regimskifte. Efter
de deklarationer som lämnats förefaller

142

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

en valstrid att bli ofrånkomlig. Den måste
accepteras och den måste föras intill
dess att denna socialreform blivit genomförd.

Striden gäller ett rättvisekrav. Det är
fråga om solidaritet med de löntagare
som med sin arbetsinsats har bidragit
och fortfarande bidrar till vårt produktionsresultat,
till standardförbättringar
och samhällsnytta, men som saknar möjligheter
till en tryggad ålderdom med
mindre än att riksdagens båda kamrar
fattar beslut i pensionsfrågan i enlighet
med vad som föreslagits i propositionen.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan utom
såvitt avser avsnittet rörande sparande
och värdebeständighet. I den delen yrkar
jag bifall till reservation nr 19.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson är väl
medveten om alt vårt förslag liksom regeringens
är ett principförslag och att
vårt förslag i samma utsträckning som
regeringens tarvar fortsatta utredningar.
Vi har därför tillsammans med socialdemokraterna
förordat, att regeringen
skall få ett extra anslag av 500 000
kronor för fortsatta utredningar av pensionsfrågan.
Det kan då knappast vara
någon mening med att nu gräva ned sig
i detaljer. Jag har ansett att debatten
här under dessa dagar skulle gälla principlösningarna.

Organisatoriskt möter det inga som
helst svårigheter att genomföra folkpartiets
förslag. Försäkringsexperter har på
vår anmodan skissat på administration
och organisation, vilket dock inte refereras
i motionen eller reservationen. Av
dessa förberedande utredningar framgår,
att det inte finns några oöverstigliga
svårigheter att genomföra folkpartisystemet
och uppnå all önskvärd kontroll.
Man kan alltså få behövlig samordning
och ordna så, att försäkringstagarnas
rätt garanteras av försäkringsinrättningarna,
vilka i sin tur vid bristande
avgiftsbetalning har att vända sig
till arbetsgivarna. Försäkringsinrättningarna
får regressrätt mot arbetsgivarna.

Premiefordran bör liksom lönefordran
vara prioriterad.

Herr Johansson är väl insatt i byggnasdindustriens
förhållanden och vet
vilka uppgifter som arbetsgivarna har i
fråga om inkassering av olika avgifter,
betalande av skatt o. s. v. Herr Johansson
vet också att den semesterkassa som
grundats inom byggnadsindustrien fungerar
mycket bra.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att det
här gäller en principfråga. Innan man
tar ställning till det ena eller andra av
de två principförslagen måste man dock
ha klarhet om vad principerna innebär.
Det är av den anledningen jag har kritiserat
folkpartiförslaget, som enligt min
mening inte kommer att lösa pensionsfrågan
för hundratusentals löntagare
här i landet. Så t. ex. kommer hela byggnadsindustrien
att praktiskt taget ställas
utanför.

När nu herr Aastrup bestrider detta
vill jag fråga, om han också bestrider
Svenska arbetsgivareföreningens
klart redovisade syn på den här frågan.
Eller anser herr Aastrup att det
skett så väsentliga förändringar under
tiden från år 1954 till år 1958, att byggnadsbranschen
kan jämställas med vilken
annan fast industri som helst? Att
jämförelsen med semesterkassan inte är
hållbar har jag påvisat tidigare.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Ja, herr Johansson, det har skett den
väsentliga förändringen, att folkpartiet
har lagt fram ett förslag om en dispositiv
lagstiftning.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s) kort
genmäle:

Ja, det är riktigt. Men det förslaget
förändrar inte de strukturella förhållandena
vare sig inom byggnadsindustrien
eller på något annat område av den
svenska arbetsmarknaden.

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

148

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. ni.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Sedan vi i går haft en
pratsam, för att inte säga mycket pratsam
»lång dags färd mot natt» och vi i
dag fortsätter med att resonera i sannna
ämne, tror jag att kammaren håller mig
räkning för om jag inte tar upp en tjock
manuskriptpacke och ställer mig här och
ägnar mig åt en längre stunds innanläsning.
Jag nöjer mig med att göra
några korta kommentarer till några få av
de otaliga punkter som berördes i går.

Vi som var inne i kammaren i går vid
debattens början minns att pensionsdebattens
inledning blev något av en »Vindarnas
kör». Herr Aastrup sade i sitt
anförande, att det blåste friska vindar i
fråga om pensionsförslaget. I den kören
föll sedan herr Wahlund in med sin
tjusa och glada tenor. Sedan kom också
herr Strands mera dystra och mörka
bas in i kören.

Herr Wahlund konstaterade att det
hade blåst friska vindar — men, sade
han, en hel del av dessa vindar var kastvindar.
Att han hade rätt i detta påstående
fick vi klart besked om när herr
Walilunds partivän herr Eliasson råkade
i polemik med herr Svärd. Herr
Eliasson beskyllde högern för att ha
gjort sig skyldig till något slags fanflykt
i slutskedet av förhandlingarna mellan
de tre borgerliga partierna för att söka
vinna en gemensam linje i pensionsfrågan.
Herr Svärd yttrade till herr Eliasson
ungefär: »Vi är i exakt samma båt
som centerpartiet, när det gäller flykten
från den till intet förpliktande ståndpunkt
vi intog vid förhandlingarna mellan
de borgerliga partierna om en gemensam
linje i pensionsfrågan.»

Även centerpartiet var tydligen på god
väg åt rätt håll, men så greps det, enligt
herr Wahlund, av en kastvind och
fördes tillbaka till den negativa inställning
som partiet tidigare intagit. Nu
råder, som alla märker, inom det partiet
en rätt tryckande och som jag förmodar
ganska besvärande stiltje.

Herr Strand började sin inledning till
Vindarnas kör genom att ge oss en dramatisk
skildring av hur det gick till i

särskilda utskottet när herr Ohlin då
och då trädde in i den sal, där utskottet
sammanträdde. Herr Ohlin tog sig då
friheten att gå fram och öppna fönstret,
och in trängde, sade herr Strand,
den vintriga kylan. Herr Strand skildrade
hur åtminstone en del av utskottets
ledamöter började buttra. Jag förstår
att de gjorde det, klädda som de var i
regeringens enligt vår mening åtminstone
på ryggslutet tämligen tunna och trasiga
skynke. Ledamöterna längtade också
efter att få svepa omkring sig åtminstone
ett par av de värmande folkpartifiltarna
— jag tänker då på när
man gick över till folkpartiförslaget när
det gäller änkepensionerna och barnpensionerna.

Herr Strand underströk kraftigt att
man på socialdemokratiskt håll hade ett
starkt och levande intresse för att frågan
om folkpensionärernas andel i en kommande
standardhöjning, alltså även för
tiden efter år 1968, icke skulle få skjutas
undan, även om nu tilläggspensionen
skulle genomföras. Han underströk detta
flera gånger. När man från herr
Strands håll är så trosviss och fast på
den punkten måste man undra, varför
man inte gick med på att inskriva denna
trosvisshet också i utskottets utlåtande.

När jag lyssnade till herr Geijers
skickligt framförda anförande lade jag
särskilt märke till den vältalighet, som
han presterade när han skulle försvara
överkompensationen. Herr Geijer sade,
att det finns många människor här i landet
som har slitit och stretat och arbetat
och hjälpt till att föra vårt samhälle
framåt och som därmed har medverkat
till att skapa den levnadsstandard som
vi i dag åtnjuter. Han ansåg det då inte
vara mer än rätt att dessa människor
nu fick en viss överkompensation, .lag
undrar om det resonemanget tidigare
skulle ha fått godkänt betyg ifrån t. ex.
civildepartementets sida? Det har här
i riksdagen under årens lopp förts fram
olika förslag och vädjanden om att människor
som stretat, slitit och arbetat, oftast
för mycket dålig lön, skulle få en
liten kompensation genom att riksdagen

144

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

skulle bevilja dem en blygsam pension
eller en liten livränta. Sammanlagt har
det väl varit tusentals sådana fall. Men
det har inte varit möjligt att utverka
en sådan kompensation för dem.

Jag prövade själv en gång att försöka
få till stånd en livränta för en sådan
person. Det gällde en lapptillsynsman
som i 40 år hade arbetat åt samhället
och staten. Han tog knäcken på sig en
kall och bister vinterdag uppe på fjället.
Jag tyckte att det var samhällets skyldighet
att som en liten kompensation,
om jag får kalla det så, bevilja hans
änka en livränta av 1 200 kronor om
året, alltså 100 kronor i månaden. Statsutskottets
femte avdelning sade bestämt
nej. Riksdagen sade också nej, och vi
visste att civildepartementet hade menat,
att man måste säga nej, därför att
man var så rädd, liksom i alla de andra
fallen, för de konsekvenser som ett sådant
beslut skulle få.

Jag måste säga, att när jag väckte förslaget
om pension till denna änka, så
tyckte jag att jag hade rätt att göra det
och att jag kunde vädja till förnuftet
och i all synnerhet till hjärtat. Men det
är väl ändock ingen som menar, att förnuftet
kan engageras och ännu mindre
att hjärtat kan värmas så förfärligt mycket
när det gäller en överkompensation
på mellan 10 000 och 11 000 kronor om
året åt människor, som haft en inkomst
på 30 000 kronor om året. Det patos, som
herr Geijer i det fallet presterade, hade
ingen verklighet bakom sig. Och är det
så, alt det har skett en omvändelse i
detta fall i riksdagen, är det beklagligt
för de människor, som man förut har
varit så kallsinnig emot, att inte omvändelsen
kom tidigare.

Herr Geijer sade, att folkpartiet befinner
sig i den lyckliga situationen, att
det inte behöver riskera att få sitt förslag
antaget. Det är nog en alldeles riktig
reflexion. Men jag undrar om inte
herr Geijer också själv befinner sig i
den lyckliga situationen, att riskerna
för att det förslag, som han kämpar för,
skall bli antaget av riksdagen är tämligen
små. Visserligen uttalade sig herr
Geijer mycket bestämt och säkert, när

han förklarade, att alla löntagare i denna
fråga menade precis på samma sätt
som han och att han precis visste vad
de kunde godta och vad de inte kunde
godta.

Jag har också, inte minst i egenskap
av tidningsman, under den senaste tiden
haft att göra med många människor
och resonerat med dem om denna fråga.
De har också uttryckt mycket bestämda
uppfattningar. Men jag vågar
därför inte vara så där tvärsäker och
tro, att alla tänker på precis samma sätt
som jag gör. I detta fall är nog osvuret
bäst — som det så ofta är.

Herr Geijer gjorde vidare ett uttalande,
som föreföll mig något oklart. Han
frågade hur ett pensionssystem, där man
beviljar utträde mot kontant betalning,
skulle verka. Jag förstår inte riktigt, vad
herr Geijer menade i det fallet. Menar
han, att om en människa får igen det
hon själv redan insatt — och för resten
får hon inte allt detta, utan man gör
också ett mindre avdrag — så skulle
det betyda, att vederbörande har begärt
och fått kontant betalning för att
träda ut ur pensionssystemet? Jag kan i
varje fall inte vara med om denna tolkning.

Herr Einar Persson talade om en yrkesgrupp,
vilken jag som norrlänning
och tidningsman både i Norrbottens,
Västerbottens och Västernorrlands län
har haft mycket kontakt med, nämligen
skogsarbetarna. Han talade om den »förgubbning»
som skett inom detta fack,
och han frambar en fast tro på att denna
förgubbning skulle motverkas genom att
man antog regeringens förslag när det
gäller tilläggspensionen. Jag vet inte
riktigt, hur han hade tänkt sig att detta
skulle ske, men det måste väl ske på
ettdera av två sätt: antingen måste herr
Persson mena, att denna obligatoriska
tilläggspension skulle verka som något
slags injektion på de nu verksamma
skogsarbetarna och att de på det sättet
skulle föryngras — jag tror ju inte själv,
att herr Persson menade det — eller
också måste han mena, vilket väl är
ännu overkligare att tro, att man skall
locka till sig ungdomen till ett fack, där

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

145

Ang. ändring i lagen

det enligt lierr Persson finns en förgubbning,
genom att införa den obligatoriska
tilläggspensionen. De skulle således
få vara med att betala avgifter inte
bara för sig själva, utan också för dem,
som inte har tillräckligt många år kvar
att arbeta för att hinna betala sin egen
pension.

Nej, skall det åstadkommas en föryngring
av skogsarbetarkåren, får det no£
ske på andra sätt än via en tilläggspension.
Jag tror för min del, att denna
föryngring är på väg och att den kommer
att fortsätta ganska snabbt, vilket
är helt beroende på den mekanisering,
som nu gäller även för skogsarbetet.
Ungdomen gillar att man har fått in
traktorerna i skogen, att man har fått
in de portabla motorsågarna där. På det
sättet blir skogsarbetet mer attraktivt
för ungdomen nu än tidigare.

Herr Åman, som menade sig tala på
tjänstemännens vägnar — och det skall
han väl göra — hade en diskussion med
lierr Eliasson angående skillnaden mellan
folkpensionen och tjänstemännens
pension. Han försäkrade bland annat
för herr Eliasson, att den stora skillnaden
var, att en betydande del av folkpensionen
betalades med skattemedel,
medan några sådana inte fanns med i
bilden när det gällde tjänstemännens
pension.

Men är det verkligen alldeles riktigt
på det sättet? År det inte så, att en viss
del av avgifterna till SPP och andra pensionsinrättningar
är avdragbara vid taxeringen
såväl för arbetsgivaren som för
löntagaren? Dessa avdrag medför givetvis
en sänkning av skatteunderlaget både
för stat och kommun, och därför medför
de även högre skatter, som inte bara
tjänstemännen utan vi alla skall betala.

Herr Strand hade i går i sitt inlägg en
mening, som jag till alla delar ber att få
instämma i. Han sade nämligen så här:
»Det är så mycket som förs fram, som är
orealistiskt.» Det har vi ju under debatten
fått många bevis för. .lag skall själv
bara bidraga med ett enda litet exempel.
Då man läste referaten i tidningarna i
morse, fann man, att herr Hedlund hade

10 Första kammarens protokoll 1958. Nr 17

om folkpensionering m. m.
påstått att folkpartiets förslag hade närmat
sig regeringens förslag i så stor utsträckning,
att det numera inte var någon
större skillnad. Det hade kanske inte
blivit precis en 1 :a, men herr Hedlund
menade att det i alla fall hade blivit 1,2.
I går fick vi här från flera håll höra —
både herr Geijer och herr Strand var
inne på det — att man närmast ville beteckna
folkpartiets förslag som det mest
negativa av alla förslag. Båda dessa påståenden
kan väl ändå inte vara riktiga.
De gamla koalitionsbröderna får nog
försöka komma överens om vilken av de
här två ståndpunkterna som är den mest
orealistiska.

Ja, herr talman, det skulle finnas mycket
mera att tala om, men vi får tillfälle
att göra flera kommentarer under maj
månad, då vi med mer eller mindre —
men i alla fall, tror jag, rätt allmän —
olust går ut i valkampanjen.

Jag gjorde i går kväll ett besök i andra
kammaren för att lyssna till debatten
där. En person var uppe i talarstolen
och agerade — inte för kammaren utan
för televisionspubliken. Mitt besök i andra
kammaren blev inte långvarigt, ty jag
kände ett absolut oemotståndligt behov
av att återvända till första kammarens
— jag tror även övriga ledamöter anser
det — betydligt högre nivå! Besöket påminde
mig emellertid ytterligare en gång
om vad vi har att vänta i en kommande
valrörelse. En och annan glimt har vi redan
fått i pressen, t. ex. när MorgonTidningen
skildrade vad som hände i
särskilda utskottet, när man inte följde
regeringsförslaget i fråga om änkepensionerna
och barnpensionerna. Då framställdes
detta i Morgon-Tidningen så, som
om regeringen vunnit en stor seger och
folkpartiet befann sig på reträtt.

Jag fick osökt en vision av en visserligen
moderniserad men dock upplaga
av eu tavla, som jag tror heter »Kapitulation».
Den segersälle fältherren, som i
detta fall bär herr Erlanders drag, står
omgiven av sin stab och de kapitulerande
marscherar förbi. De kapitulerande —
som bär herr Ohlins och herr Wedéns
och Gustafssöncrnas drag — marscherar

146

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

förbi och lägger ned änkepensionsfanan
och barnpensionsfanan samt alla sina vapen.

Den visionen förde mig också vidare
fram till högkvarteret, där pressen fick
del av den stora seger som man hade
vunnit. Visionen lockade mig vidare —
även om jag inte vill göra några anspråk
på att kunna nå upp till det höga föredömet
—- till att vandra på Johan Ludvig
Runebergs stigar.

Herr talmannen har en gång tidigare
varit vänlig nog att meddela, att det i
denna kammare är tillåtet att någon
gång hoppa ur prosans tunga stövlar.
Jag tänker därför våga mig på att inför
kammaren redovisa resultatet av min
utflykt på Runebergs stigar. I bakgrunden
är socialdemokraternas högkvarter.

Herr general Erlander
stod stolt vid bordets kant
och jämte honom Torsten
som liten adjutant
och talade och sade
med stämma gäll och vred
till sina trogna gossar
i sossepressens led:

Här hava vi förvisso
sökt giva folket tron
om överlägsen storhet
i allt för vår pension.

Vi hava deklarerat
att bara skräp det var
med alla de förslagen
som Folkpartiet har.

Kanonerna vi laddat
med kulor och med krut
och i pensionsutskottet
vi gav en grov salut.

Men bullret dock, dess värre,
blott förde oss till skam,
ty leden gingo bakåt,
när de bort storma fram.

Napoleon och Hitler
och andra stora män
i alla nederlagen
dock segern känt igen
och därför må det sägas
med kraft och elegans,
att när vi retirera
då segra vi med glans.

Nu jag och Torsten därför
er kallat till vårt bord
med krav att ni till folket
skall föra dessa ord:

När vi fly undan segra
vi lekande och lätt
men när Ohlin går framåt
så är han på reträtt.

Hurvida Sveriges öden
ett annat skick vi ge
i valet som nu stundar
det återstår att se.

Men minns att Torsten säger
och likaledes jag
att sköna segrar nå vi
i varje nederlag!

Ja, herr talman, jag slutar med att uttala
en mycket varm förhoppning, att
ett blitt öde skall förunna regeringen att
vinna många liknande sköna segrar och
att det skall förunnas folkpartiet att gå
till liknande reträtter.

Herr ASPLING (s):

Herr Anderssons deklamation erinrar
mig, herr talman, om en historia. Herr
talmannens företrädare en gång i tiden
i kammarens förnämliga talmansstol,
herr Hamilton, lär i en diskussion ha
gett den repliken, när man gjorde gällande
att massan var lättledd och lättrörd:
»Försök att leda den bakåt!» Jag
skulle till herr Andersson vilja säga, att
jag tror att den aktuella frågan är av
den karaktären, att det blir mycket svårt
att få massorna att retirera. Jag anser
att de tvärtom kommer att försöka forcera
de hinder, som stänger dem ute
från en riktig och rättvis trygghet.

Herr talman! Det är snart ett år sedan
vi i denna kammare diskuterade
pensionsfrågan med utgångspunkt från
det då föreliggande lagförslaget till folkomröstning.
Pensionsberedningens tre
olika förslag i frågan om tilläggspensioner
kom ju att bilda underlaget för de
frågor väljarna hade att ta ställning till
i den folkomröstning, som följde i oktober.
Alla i riksdagen representerade
partier ansåg vid den tidpunkten, att
det trots en kommande höjning av folk -

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

147

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

pensionen var angeläget att komplettera
folkpensionerna med tilläggspensioner.
Först härigenom kunde man garantera
medborgarna trygghet på ålderdomen
och säkerhet för familjerna. Om
denna viktiga princip rådde det -— åtminstone
till synes — ganska stor enighet.
Vi fick folkomröstningen, och jag
skall inte, herr talman, här erinra om
de principiella invändningar som från
socialdemokratiskt håll restes mot en
folkomröstning i en fråga av så teknisk
och komplicerad karaktär, som fallet
var med pensionsfrågan. Oppositionen
ville ha en folkomröstning i pensionsfrågan,
och den fick det också.

Jag kunde aldrig frigöra mig från
känslan, att detta stora intresse från högerns
och kanske framför allt folkpartiets
sida att få till stånd en folkomröstning
i pensionsfrågan främst var dikterat
av taktiska beräkningar. Allt som
hänt sedan den 13 oktober beträffande
folkpartiets och högerns fortsatta intresse
för och behandling av pensionsfrågan
synes mig helt bekräfta det påstående
jag här gjort.

Det är nog ingen tvekan om att resultatet
av folkomröstningen i hög grad
trasslade till ritningarna för de båda
nämnda partierna. Främst berodde det
väl på att resultatet blev ett annat än
man hade väntat. I stället för ett nederlag
för linje 1, som representerade de
stora löntagargruppernas intressen, vann
denna linje en otvetydig framgång. Nära
hälften av de röstande slöt upp bakom
linje 1, medan däremot den linje, som
företräddes av folkpartiet och högern,
fick vidkännas ett svidande nederlag.

Folkomröstningen var rådgivande.
Den hade klart anvisat, i vilken riktning
det övervägande flertalet av löntagarna
önskade att frågan skulle lösas. Det var
också naturligt, att löntagarna och deras
stora organisationer efter folkomröstningen
krävde, att en nu snart 20-årig
diskussions- och utredningstid skulle vara
till ända och att vi äntligen skulle
kunna komma fram till en reell lösning.
Om eu folkomröstning skall ha någon
mening, måste den självfallet också vara
riktgivandc för de beslutande myn -

digheterna. Jag antar att detta helt accepterats
av de partier, som till och med
krävt beslutande folkomröstningar. Regeringen
har också följt den klara anvisning,
som kom till uttryck i folkomröstningens
resultat. Den proposition,
som lades på riksdagens bord i februari
månad, byggde på huvudprinciperna i
linje 1. Från den tidpunkt Kungl. Maj:ts
proposition lades fram och till den dag
utskottets utlåtande kom i våra händer
har några månader förflutit, och åtskilligt
av intresse har sannerligen inträffat
under denna tid.

Som bekant förordade linje 1 att löntagarna
skulle få lagfäst rätt till tilläggspensioner,
vilka skulle anpassas efter
tidigare lön och behålla sitt värde. Därtill
skulle förvärvsarbetande ■— företagare
m. fl. — få möjlighet att till begränsade
belopp frivilligt försäkra sig för
tilläggspensioner, som med garanti av
staten skulle behålla sitt värde. Enligt
linje 2 skulle löntagare, företagare och
andra få möjlighet att till begränsade
belopp frivilligt försäkra sig för tillläggspensioner,
som med garantier av
staten skulle behålla sitt värde. Enligt
linje 3 skulle löntagare, företagare och
andra frivilligt få försäkra sig för tillläggspensioner,
och i gällande lagstiftning
skulle sådana ändringar genomföras
som underlättade att tilläggspensionerna
utan garanti av staten skulle behålla
sitt värde. Anslutningen till denna
tilläggspensionering skulle kunna ske
genom kollektivavtal eller genom andra
överenskommelser, enskilt eller gruppvis.

Vad har det nu blivit av de tre förslagen,
som efter en omfattande och
ganska upprivande kampanj svenska folket
inbjöds att ta ställning till? Ja, flera
svar har vi fått under debatten här i
går ocli i dag.

Det är lätt att konstatera, att socialdemokratien,
som slöt upp bakom linje
1, förblivit sin principiella inställning
trogen. I stort sett kan man säga detsamma
om centerpartiet-bondcförbundet,
som ställde sig bakom linje 2. Jag
säger detta vid medveten om att centerpartiet
lämnat sitt lilla bidrag till till -

148

Nr 17

Torsdagen den 2-1 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering in. m.

läggspensioneringen, som avsåg frivilliga
tilläggspensioner upp till 3 000 kronor.
Men ingen ansåg väl heller under
folkomröstningen, att det förslaget utgjorde
något verkligt bidrag till frågan
om tilläggspensioneringens lösning.
Genterpartiet-bondeförbundet har nu
klart hamnat på en helt negativ linje,
d. v. s. man anser att det är tillräckligt
med folkpensionen och att nuvarande
otillfredsställande pensionsförliållanden
skall bestå. Det är en negativ inställning,
men på sitt sätt kanske man kan säga
att den är ärlig, den är rättfram. Man
vill ingenting för att åstadkomma en
lösning av en för så stora medborgargrupper
väsentlig fråga.

Men vad har det blivit av linje 3, den
linje, som våra skickliga stenograf er i detta
hus slitit ut så många pennor på då de
haft att referera dess förträfflighet och
överlägsenhet framför den lagfästa linjen?
Den är borta, tydligen definitivt
borta, det klargjorde debatten här i går
med all önskvärd tydlighet. Förslaget kom
för övrigt betänkligt bort redan i folkomröstningen,
men ingen kunde väl då
ana att det knappt ett halvt år senare
skulle visa sig att de partier, som så frenetiskt
slogs och offrade möda och pengar
för att söka övertyga det svenska folket
om förslagets utmärkta beskaffenhet,
var så litet att lita på. Ja, det parti, som
under år förkunnat att det är det parti
man kan lita på, har helt övergivit den
trea, man säkerligen inte utan en viss
stolthet bar omkring till allmänt beskådande
under åtskilliga månader. Tydligen
— jag tillåter mig säga det, herr talman —
har tvåans röstsiffror allvarligt skakat
högern, och tydligen är det så att taktiken
och den politiska strategien fått
fälla utslaget beträffande högerns omsvängning.
Man har lämnat sin tilläggspensionslinje
åt sitt öde och hamnat på
den negativa linje, som centerpartietbondeförbumlet
uppenbart hade tänkt
skulle bli reserverad för deras räkning.
Vad alla högerns treor känner, skall jag
inte söka tolka, men jag har faktiskt
träffat några stycken, som känt sig litet
ensamma, kanske man kan säga övergivna.

Vad folkpartiet beträffar, det andra
partiet, som satsat så mycket på linje 3
och som så energiskt förfäktat den s. k.
avtalslinjen, så är det tydligen det partiet,
som under de gångna månaderna
haft det allra svårast. Övergiven har
man blivit av sin bundsförvant, ensam
har man haft att träffa avgörandet huruvida
man skulle följa bundsförvantens
flykt från trean eller medverka till en
verklig lösning av pensionsfrågan. Resultatet
av dessa mödor kan man ta del
av dels i en motion, dels i reservationerna,
men det är ändå inte lätt att finna
svaret på frågan var folkpartiet
egentligen står. Dess förslag har nämligen
lika många utgångar som räven ur
sin lya. Det man kunde läsa i folkpartiets
motion i mars månad har i reservationerna
i april månad blivit alltmera
diffust och ogripbart.

Resultaten av årens utredningar och
diskussioner, folkomröstning in. m. om
pensionsfrågan har, när vi nu är framme
vid ett avgörande, blivit att splittringen
inom det borgerliga lägret i pensionsfrågan
är större än någonsin. Högern
och centerpartiet-bondeförbundet
yrkar avslag på propositionen om en
lagfäst tilläggspension utan att sätta något
i stället. Tydligen har folkpartiet av
olika skäl inte ansett sig kunna intaga
samma negativa ställning. Något har
man fått lov att erbjuda, och man har då
utformat ett nytt, s. k. förslag, som
egentligen bara tycks bestå av en samling
värdeladdade etiketter från deras
gamla trea och vår etta. Men i verkligheten
erbjuder inte folkpartiets förslag
någon lösning av frågan. Detta av
många olika skäl.

För det första av rent politiska skäl.
Folkpartiet saknar och kommer väl också
att sakna möjligheter att ensamma i
riksdagen genomföra sitt förslag. Högern
och centerpartiet har tagit klart
avstånd från folkpartiförslaget, och beträffande
socialdemokratien kan folkpartiet
lita på oss, att ett sådant förslag
kommer de i fortsättningen att få
bli ensamma om. Folkpartiets nya linje
i pensionsfrågan kan man sammanfatta
i eu enda mening. Det innebär ingen -

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

149

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ting annat än att man skall lagfästa den
rätt att teckna pensionsförsäkringar,
som var och en redan har möjlighet att
göra, och att försäkringsbolagen skall
kontrollera arbetsgivarnas avgiftsbetalning
för de anställda. Det sistnämnda innebär
för övrigt redan en ny ståndpunkt,
ty i motionen var det fråga om
att de anställda skulle ansvara för att
arbetsgivarna betalade en viss angiven
avgift.

Och för den avgift, som eventuellt kan
bli inbetalad, kommer i verkligheten
pensionerna — om det nu blir några
alls — att bli vad de blir.

I motionen i mars månad svävade man
— för att ta ett annat icke oväsentligt
exempel på folkpartiets svängningar —
aldrig på målet i en viktig fråga — den
gällde spörsmålet att garantera en 60-procentig pension på de 15 bästa inkomståren.
Detta gjorde man ett stort
väsen av. Man strök under att det var
detta, förslaget innebar. Sedan det påpekats,
att om den växeln skulle kunna
inlösas, måste en rad villkor uppfyllas,
bar man i reservationen i april övergivit
garantien på de 60 procenten. Och
jag tror att detta var klokt, tv även
med små avvikelser från de förutsättningar
folkpartiet valt skulle man inte
ens försäkringsmatematiskt kunna garantera
några 60 procent.

Vi kan konstatera, att ingen i dag
röstberättigad någonsin kommer att få
sin pensionsfråga riktigt löst enligt folkpartiets
förslag. Först någon gång in på
nästa århundrade skulle folkpartiets
s. k. garantipension bli verklighet — om
ens då.

Varför iir det då omöjligt för folkpartiet
att konstruera ett förslag, som motsvarar
de krav, som ändå alla måste
ställa på en ordentlig tjänstepensionering?
Jo, det beror på att folkpartiet
tydligen till varje pris vill rädda det
gammalmodiga betalningssystem, som
försäkringsbolagen har, d. v. s. premiereservsystemet.
Om vi fortfarande hade
betalt folkpensionen efter bolagssystcmet
— jag tillåter mig kalla det så,
d. v. s. det system som tillämpades i
folkpensioneringen före år 1935 men

som då övergavs med bl. a. folkpartiets
medverkan — bur hade det gå gått? De
försiikringsmatemaktiker, som folkpartiet
uppenbarligen har vänt sig till, kan
säkerligen visa, att om dagens folkpensionärer
inte skulle få en större folkpension
än vad de »betalat för», skulle
det inte bli många tior i månaden. Jag
tillät mig plocka fram ett litet historiskt
dokument, som ger en liten belysning
på detta. Endast de, som tillhört försäkringen
under hela den avgiftspliktiga
åldern eller med andra ord i 51
år, skulle kunna erhålla de högsta avgiftspensioner,
som pensionsförsäkringen
i och för sig medgav. Ännu år 1933,
eller 19 år efter pensionsförsäkringens
införande — den infördes år 1913 — var
därför medelvärdet av nybeviljade avgiftspensioner
så lågt som kronor 31:53
för män ocli kronor 11:35 för kvinnor.

Det gamla systemets ineffektivitet rådde
det uppenbart inga delade meningar
om, när man år 1935 beslöt att lämna
det. Jag tillåter mig, herr talman, att citera
vad högermannen — om jag inte
missminner mig den nyvalde ordföranden
i högern — Gösta Bagge yttrade i
denna kammare, då riksdagen beslöt
övergå till fördelningssystemet. Han sade:
»1913 års gamla system var egentligen
ett utflöde av den optimism, som
härskade under de första decennierna
på 1900-talet, då man trodde att snart
sagt alla sociala problem skulle kunna
lösas med hjälp av socialförsäkringen,
d. v. s. att man i grund och botten trodde
sig kunna täcka över de ekonomiska
och sociala realiteterna med försäkringsteknik.
Man trodde till och med, att man
skulle kunna försäkra hela det svenska
folket för invaliditet och ålderdom. Den
sista vågen i denna försäkringsoptimism
sköljde upp den där kvarlevan, som vi
begåvades med förra året i form av arbetslöshetsförsäkringen.
Nu har vid hela
den tanken mer eller mindre spelat ut
sin roll, och nu går vi över till vardagsrealiteterna.
Detta är innebörden i den
föreliggande förändringen med avseende
å folkpensioneringen.» Att den förändringen,
herr talman, har betytt väsentligt
inte minst för vardagsmänniskorna,

150 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

därom torde kunna råda allmän enighet
även i denna kammare i dag.

En ordentlig tjänstepensionering kan
klaras endast genom en direktbetalning
som i folkpensioneringen och statstjänstemännens
pensionering. Det man insåg
så klart för över 20 år sedan och var så
enig om i denna riksdag, tycker jag
borde vara uppenbart även i dagens situation,
då vi har att ta ställning till en
angelägen utbyggnad av pensioneringen.

Jag läste, herr talman, häromdagen
en artikel i Saco-tidningen — akademiker-organisationernas
fackliga organ. I
denna företog man en granskning av de
olika förslagen i pensionsfrågan.

Jag skall inte mer utförligt citera artikeln,
men då frågan om kostnaderna
spelat en viss roll under denna debatt,
vill jag citera vad denna facktidskrift
säger om kostnaderna för folkpartiets
pensionsförslag. Beträffande kostnaderna
för pensionstagarna gör artikelförfattaren
en jämförelse med SPP-avgifterna
och konstaterar att »det måste anses
tveksamt om kostnaderna kan komma att
bli så mycket lägre enligt folkpartiförslaget
än SPP:s. De tjänstemän, som vill
behålla SPP:s förmånsnivå, måste nog
även framdeles räkna med kostnader
på 20—25 procent av den pensionsgrundande
inkomsten».

»Det är intressant att se hur folkpartiet
sökt övervinna de svagheter, som är
förenade med premiereservsystemet»,
fortsätter artikelförfattaren. »Först och
främst dröjer det ju mycket länge innan
ett pensionssystem kommer in i fullfunktionsstadiet
— det dröjer således 40
år innan vad som kan betraktas som fulla
pensioner kommer att utbetalas enligt
den (i folkpartimotionen) föreslagna
lagen.» Därefter göres en jämförelse
mellan den s. k. överkompensationen enligt
regeringsförslaget och folkpartiförslagets
motsvarande överkompensation.
»Folkpartiförslaget är», säger tidningen,
»alltså ogynnsammare för medelklassen
än propositionens, som ger samma procentuella
överkompensation åt alla. Motionärerna
vill gärna göra gällande, att
folkpartiets ordning skulle vara mer
rättvis än regeringsförslagets, ett påstå -

ende som torde vara svårt att motivera.
» Mot bakgrunden av att denna fråga
i så hög grad är en löntagarfråga, är det
av intresse att kunna konstatera, att vid
en granskning, som ett mycket stort antal
av löntagarnas egna fackorgan hunnit
företaga, har förslaget utsatts för
bister kritik och praktiskt taget underkänts.

Det kan i detta sammanhang ha sitt
intresse att notera, vad andra fackorgan
haft att säga om den för en tid sedan
träffade uppgörelsen med regeringen om
ett nytt tjänstepensionsreglemente. Det
fördes ju som bekant under folkomröstningskampanjen
en högljudd propaganda
om att de stats- och kommunalanställda
skulle få sina förmåner försämrade,
om en lagfäst tilläggspension genomfördes.
Den uppgörelse, som nu träffats
och som godkänts av såväl Statstjänarkartellen
och TCO:s statstjänarsektion
som Statstjänstemännens riksförbund
och SACO, har inneburit att den
s. k. bruttometoden skall tillämpas, när
den lagfästa tilläggspensioneringen genomföres.
Man har alltså nått en stor
enighet i denna fråga. Genom denna
överenskommelse om bruttometodens
tillämpning garanteras, att den bästa förmånen
skall utgå i fråga om pensionsålder
och pensionsnivå. Om denna mycket
väsentliga uppgörelse säger tidningen
Statsanställd följande: »Överenskommelsen
ger vid handen att regeringen
menat allvar med sina deklarationer att
en tryggad ålderdomsförsörjning för
alla grupper i samhället icke skall medföra
sämre förmåner för grupper med
redan ordnad pensionering. Civilministern
har också infriat sina löften under
folkomröstningskainpanjen i betydelsefulla
frågor för de statsanställda.» Jag
anser att det finns anledning att fastslå
innebörden av denna viktiga uppgörelse
och enigheten kring den.

Vi har ofta fått höra, framhöll förre
socialministern Gustav Möller i ett tal
under folkomröstningskainpanjen, att
en god pension för de gamla är en övervältring
av tunga bördor på de unga.
— Vi har hört samma tal i denna kammare
såväl i går som i dag. — Men,

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17 151

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

anförde Gustav Möller, detta betraktelsesätt
är alldeles felaktigt i ett framåtskridande
samhälle. Man kan nämligen påstå
precis det motsatta, att de nu gamla
bar bördorna i förväg. Och han varnade
dem, som ville skapa motsättningar
mellan generationerna, mellan barn och
föräldrar, mellan gamla och unga.

Nu argumenterar man på samma sätt
som för ett halvt år sedan och gör gällande
att det är fråga om en övervältring
av kostnaderna på de unga. Skulle
det vara rätt så vore det stridande mot
allt förnuft, att våra folkpensionärer får
sina pensioner, eftersom de formellt inte
har betalat premierna för de förmåner
de får. Men så är det ju inte! I stället
är vi överens om att höja folkpensionerna.
Vi, som i dag arbetar, tar frivilligt
på oss en fördubblad »övervältring»
under korta tio år för att klara grundtryggheten,
och gör det i den säkra förvissningen,
att om tio år kommer vår
produktion att kunna klara än mer. På
samma sätt är det med tilläggspensionen.
Då den är i full funktion i början av
1980-talet, bör vi ha en fördubblad produktionsapparat,
d. v. s. ungdomen får
ärva dubbelt så stora förutsättningar
som dagens ungdomar och fyra gånger
så mycket som 1930-talets ungdom ärvde.

Dessutom står tilläggspensionerna för
varje årskull pensionärer i samma proportion
till medelinkomsten, oavsett vilket
inkomstskikt man tillhör. Det är ju
så att med vår utveckling, som ständigt
flyttar upp oss i högre inkomstlägen,
kommer antalet pensionärer från de
högre inkomstskikten att vara mindre
än antalet aktivt sysselsatta. Någon övervältring
på de små inkomsttagarna —
som det också liar påståtts — kommer
därför inte att inträffa.

Herr talman! Visst finns det anledning
att beklaga att det inte varit möjligt
att lösa denna stora fråga i enighetens
tecken. Vi beklagar delta alldeles särskilt,
enär vi är djupt övertygade om att
de partier, som i dag ställer sig negativa
och framför förslag, som aldrig kommer
att medföra en verklig lösning av
frågan, i morgon kommer att få lov alt
ta sitt ställningstagande under ompröv -

ning. Tror någon att vi i vårt moderna
samhälle i fortsättningen skall kunna bevara
ett tillstånd, som innebär att vissa
grupper i samhället har sin ålderstrygghet
väl ordnad med allt vad detta innebär
av säkerhet och trygghet för dem
själva och deras anhöriga, medan ännu
den överväldigande majoriteten av löntagarna
och säkerligen en mycket stor
del av företagarna saknar denna trygghetsgaranti? Herr

talman, jag är övertygad om att
denna fråga har en djup resonans hos
de stora folklagren. Frågan kan uppskjutas,
den kan förhalas, men den dag
måste komma, då det gäller att lösa den
och att lösa den på ett riktigt och rättvist
sätt.

Den proposition, som vi här har att
ta ställning till, herr talman, innesluter
en sådan rationell och rättvis lösning.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Centerpartiets linje i pensionsfrågan
är enkel och konsekvent och
ger samma förmåner åt alla. Den är enkel
i konstruktion och administration,
därför att den, då det gäller ingripanden
genom lagstiftning, helt håller sig inom
folkpensionens ram. Och med det slutförslag
som nu avgivits av centerpartiets
reservanter i pensionsutskottet kan man
med fog säga, att ett ganska stort mått av
grundtrygghet blir uppnått — även beträffande
familjepensionerna.

Med full änkepension — som enligt
centerpartiets förslag skall utgå obligatoriskt
redan om änkan är 50 år när mannen
dör —■ kommer t. ex. en änka med
fyra minderåriga barn att, oavsett sin
ålder, enligt centerpartiets reservation i
utskottet få 1 200 kronor om året för varje
barn tills de fyllt 16 år. Det blir för
denna familj 3 600 plus 4 800 kronor, vilket
är lika med 8 400 kronor. Lägger man
därtill allmänna barnbidrag på sammanlagt
1 600 kronor, blir inkomsten 10 000
kronor jämnt.

Skillnaden mellan centerpartiets förslag,
som iiven högern liar anslutit sig
till, samt folkpartiets och socialdemokraternas
består i att vi föreslår att barn -

152

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

pensionen skall utgå intill den dag då
barnet fyller 16 år, icke 19 år. Yårt förslag
bygger på vetskapen om att 16-, 17-och 18-åringar nu för tiden knappast
längre kan kallas för barn och att de kan
och bör sörja för sitt uppehälle. Att i
detta fall bygga beslutet på förhållandena
för dom som på något sätt är handikappade
eller fortsätter sina studier har vi
funnit vara felaktigt. För de förra bör
särskilda bestämmelser träda till, och för
de studerande kan stadiebidragen och
stipendiemöjligheterna utnyttjas.

Att alla ungdomar i dessa åldrar, av
vilka en hel del har arbetsförtjänster som
närmar sig vad vuxna med dryga familjeplikter
förtjänar, därutöver skall ha ett
stort bidrag av allmänna medel kan icke
vara rätt vare sig mot samhället eller
mot ungdomarna själva. Då anser vi det
vara mycket mera befogat att man under
den obligatoriska skolåldern för deras
räkning utbetalar den större summa som
centerpartiet föreslagit, d. v. s. 1 200
kronor per barn och år i stället för 1 000
kronor. Detta är en avvägning, som vi
funnit riktig, vilket jag tror att de flesta
sunt tänkande och inom det praktiska livet
erfarna människor måste instämma i.

Frågan, huruvida änkans egen pension
skall sänkas då yngsta barnet fyllt 16
år, om hon själv ännu inte uppnått föreskriven
ålder, av oss föreslagen till 50
år, för erhållande av full änkepension, är
vi från centerpartiet däremot inte beredda
att ta ställning till. För en sådan
sänkning vid en tidpunkt då såväl barnpensionen
som allmänna barnbidraget
bortfaller kan man anföra, att det är viktigt
och riktigt, att ungdomarna påtar sig
ansvar för sin egen försörjning under
dessa brytningsår. Men det är också viktigt
för deras mentala hälsa, att sammanhållningen
i hemmet bevaras och att den
invanda livsrytmen icke alltför hastigt
rubbas. Och lika väl som man kan fordra
att ungdomarna erlägger sin tribut till
den gemensamma försörjningen kan man
tänka sig förhållanden, då en bibehållen
full änkepension är moderns enda möjlighet
att i samma utsträckning som förr
sörja för sina personliga behov.

Med en dylik uppläggning av familje -

pensioneringen och en mot verklighetens
krav bättre svarande invalidpensionering
kan jag icke fatta annat än att alla
måste instämma i att centerpartiets linje
är den på samma gång enklaste och
rättvisaste och för samhället i dess helhet
billigaste vägen för att säkerställa,
att alla får sin bärgning på ålderns dagar
eller då sjukdom och olyckor träffar
den som eljest har att svara för försörjningen.

Centerpartiets reservation, i vilken
man ju icke motsätter sig en frivillig pensionering
lika litet som andra investeringar
och besparingar för framtiden,
innebär även på ett annat område ett
förslag om att de olika folkgrupperna
skall behandlas fullständigt lika i pensionsfrågan.
I reservationen framföres
nämligen en begäran om snabb utredning
av frågan att ge även statsanställda
frihet att själva bestämma, huruvida de
i stället för tjänstepensioner vill ha avgifterna
härför inräknade i lönen. I och
med detta skulle den likställighet mellan
olika löntagargrupper som icke utan skäl
föresvävat förespråkarna för den lagfästa
tjänstepensionen bli en verklighet för
alla folkgrupper, men det skulle bli en
likställighet i frihetens tecken, icke i
tvångets.

Med detta, herr talman, ber jag att få
instämma i de yrkanden, som har framställts
av herr Wahlund.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Det torde nog få anses att
man gjort en föga märklig iakttagelse,
om man i detta skede i pensionsdebatten
tror sig kunna konstatera, att man knappast
kan få ut mycket mera av en fortsatt
överläggning. Visst finns det, som
flera talare har framhållit, åtskilligt som
ännu kan synas dunkelt, trots kommittéarbete,
folkomröstning, proposition, utskottsutlåtande
och reservationer. Men
nog har väl kammarens ledamöter i den
situation som vi just nu befinner oss i,
sin mening alldeles klar. Ett upprepande
av redan framförda synpunkter skulle
därför, såvitt jag förstår, inte ha annan
effekt än den att debatten förlänges

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

153

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

och voteringen kommer något senare på
dagen. Det torde väl därför närmast komma
att räknas mig till förtjänst, om jag i
stort sett inskränker mig till att låta mitt
inlägg bli allenast ett instämmande i vad
de talare sagt, som förordat det förslag,
som enligt min mening skulle åstadkomma
den bästa lösningen av pensionsfrågan.

Jag ber alltså redan nu få instämma
i yrkandet om bifall till den reservation,
som avlämnats av särskilda utskottets
folkpartiledamöter, herr Sundelin m. fl.

Några få ord härutöver vill jag emellertid
gärna ha sagt. Det skall inte bli
ens ett försök att granska och jämföra
principer eller detaljer — det har andra
gjort utförligt, vältaligt och i en del fall
kunnigt, tidigare i debatten och i andra
sammanhang. Jag vill endast i korthet
understryka ett, eventuellt ett par skäl,
som jag tror ligger till grund för att ett
mycket stort antal medborgare önskar få
frågan om tilläggspensionen löst i enlighet
med folkpartiets förslag. Jag skall
inte använda många ord på den saken
heller.

Att man allmänt önskar ålderdomsförsörjningen
tryggad genom ett lämpligt
avpassat grundskydd, torde vara visst.
Ingen tycks för övrigt bestrida den saken.
Det har inte skett under debatten
här och inte heller tidigare i pressen.
Alldeles säkert önskar vidare flertalet
medborgare även sedan folkpensionen ytterligare
förbättrats få laglig rätt till något
utöver den trygghet för ålderns dagar,
som denna folkpension kommer
att ge.

Det ojämförligt största antalet svenskar
önskar emellertid inte att denna rätt
skall bli en — i stort sett även beträffande
detaljerna — tvungen tilläggspension,
sådan som utskottet förordar. Och
detta är nu inte bara vad jag tror, utan
det är erfarenheten — både den som dokumenterats
i stort genom folkomröstningen
och min egen erfarenhet — som
säger mig detta. Om folkomröstningen
liar inånga kammarledamöter talat tidigare.
Även om deras tolkningar av omröstningens
resultat inte går i alldeles
samma riktning, torde man dock svårli -

gen komma ifrån att flertalet röstande
icke önskade en obligatorisk tilläggspension.
Mina och många andras personliga
iakttagelser säger detsamma. Man vill i
mycket stor utsträckning själv avgöra,
hur arbetsinkomsten skall användas. Man
accepterar allmänt att folkpensionen är
obligatoriskt lika, och man godtar till
och med gärna, att den höjs, även om
det kostar åtskilligt, men därutöver vill
man ha en viss frihet att välja.

Jag är övertygad om att många av mina
jämnåriga i unga år, om de varit i
den situationen att de kunnat få välja,
skulle ha föredragit en något högre lön
under ungdomsåren mot att eventuellt
få en något lägre pension, och jag håller
för troligt att den meningen även nu omfattas
av exempelvis ett stort antal tjänstemän,
som ofta har studieskulder att betala
och redan därför nödgas finna sig
i en rätt låg standard i yngre år. Jag vet
detta, herr talman, av egen erfarenhet.
Många av dem skulle säkerligen, medan
familjen ännu växer och barnen inte kan
försörja sig själva utan tvärtom kräver
en dyrbar utbildning, välja alternativet
en något högre lön mot att få nöja sig
med en något lägre pension. Ett sådant
val skulle i många fall bli möjligt om
folkpartiförslaget genomföres. Med propositionens
tilläggspension skulle däremot
en person av denna kategori nödgas
avstå från möjligheten att i något
hastigare tempo betala studieskulderna
eller att ge barnen utbildning. Han skulle
helt enkelt tvingas att avstå från att tillfredsställa
så utomordentligt legitima
önskemål som dessa.

Jag vet naturligtvis, och det har framhållits
på många håll både i utskottet och
här, att man kan riskera att en eller annan
av inte fullt så respektabla skäl som
dem jag anfört kanske tanklöst bestämmer
sig för högre lön och lägre pension
och så på äldre dagar ångrar sig. Ja,
visst är det möjligt, men man får ta den
risken. Friheten att få välja synes åtminstone
mig vara så värdefull, att den får
kosta något. Det iir för övrigt här inte
fråga om grundskyddet, folkpensionen,
utan det rör sig om tilläggspensionen.

Låt mig vidare endast understryka vad

154 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
herr Aastrup framhöll i sitt anförande i
debattens början beträffande samordningen
av statstjänstemännens pension
och den föreslagna obligatoriska tilläggspensionen.
I likhet med honom anser jag
att ett enkelt uttalande om att bruttometoden
skall användas inte är tillräckligt
och att statstjänstemännens berättigade
krav på att få klart besked i frågan inte
därmed har tillfredsställts. I likhet med
herr Aastrup tror jag att åtskilliga svåra
problem under många år kommer att
kräva intresse och bli besvärliga att lösa.

Ett enda ord till, innan jag slutar. Herr
Aspling förklarade i sitt anförande, att
folkpartiet saknar politisk makt att genomföra
sitt förslag. Det är naturligtvis
sant, men gäller inte detsamma om socialdemokraterna?
Kan de genomföra
sitt förslag med den politiska makt de
för närvarande har? Vi vet att de inte
kan det, och även om det val, som vi
väntar skall komma att äga rum den 1
juni, skulle bli gynnsamt för socialdemokraterna,
tror väl ingen att de ens därefter
utan kommunisternas hjälp skulle
kunna genomföra propositionens förslag.

Jag har, herr talman, och jag ber få
understryka det, berört allenast ett par
av de skäl, som jag anser talar för bifall
till folkpartiets förslag i den föreliggande
frågan om tilläggspensionen. Jag har
redan tidigare framställt yrkande om bifall
till detta.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! I denna debatt har
många beklagat att pensionsfrågan blivit
så politiskt infekterad. Det är väl
bara ett banalt konstaterande, att så
snart det har förts fram resonemang om
pensionsfrågor så har de varit politiskt
betonade. Jag har emellertid uppmärksammat
att man åtminstone här i debatten
försökt att ge regeringsförslaget
mera politisk dynamit än vad det egentligen
förtjänar. Herr Ewerlöf framhöll
i går, att pensionsfrågan nu skall användas
som ett politiskt slagträ i avsikt att
återerövra den sviktande politiska makten.
Han framhöll ytterligare, att han
bakom obligatoriet såg en omdaning av

m. m.

det svenska samhället i socialistisk riktning.

Jag tillmäter, herr talman, regeringsförslaget
i pensionsfrågan utomordentligt
stora värden, men att det skulle vara
ett effektivt instrument till att omdana
det svenska samhället kan jag inte
tänka mig.

Herr Ohlon var inne på samma sak.
Han sade att regeringsförslaget inte är
någon lösning av pensionsfrågan som
sådan utan ett politiskt instrument att
på bakvägar försöka torpedera den enskilda
företagsamheten här i landet. Jag
förmodar att det är fondbildningen som
spökar. Det har sagts att den fondbildning
som regeringsförslaget innehåller
skulle komma att efter 20 eller 30 år
innebära ett fondkapital i storleksordningen
40—50 miljarder. Det är för de
flesta människor ett fantastiskt stort belopp,
men om man lägger rimliga proportioner
på detta, kan man väl ändå
inte anse att det skulle medföra att den
ekonomiska makten i landet skulle övergå
till dessa fondförvaltare.

Hur mycket pengar rör det sig egentligen
om? Det är faktiskt inte mera än
vad vi årligen investerar i bostadsbyggandet.
Jag har aldrig kunnat tänka mig
att det var så lätt att erövra den ekonomiska
makten i det svenska samhället,
att vi bara behövde skaffa oss ett kapital,
motsvarande det som vi varje år investerar
i bostäder. De samhällsfilosofer
som har sysslat med frågan om en
omdaning av det kapitalistiska samhället
i socialistisk riktning har haft betydligt
större bekymmer att klara den
saken än att tänka sig att man med ett
enkelt pensionsförslag skulle i ett enda
slag kunna uppnå detta stora mål. Att
herrar Aastrup och Ohlon möjligen kan
ha den uppfattningen må vara hänt,
men det förvånar mig att herr Ewerlöf,
med den eminenta kunskap han har om
svensk kapitalmarknad och med sitt alltid
iakttagna lugna omdöme när det gäller
politiska värderingar, vill tillmäta
detta förslag den ideologiska betydelse
han gjort.

Herr Eliasson regisserade i går en politisk
komedi i tre akter. I akt 2 berörde

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

155

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

lian regeringsförhandlingarna efter folkomröstningen.
Han ville inte göra några
avslöjanden beträffande dessa förhandlingar,
men klart framgick i varje
fall att det inte fanns något större underlag
för att åstadkomma en borgerlig
samling på regeringsplanet. Det är möjligt
att man kommit litet närmare målet
nu. Om ett nyval med ett socialdemokratiskt
nederlag skulle kunna innebära
några förutsättningar för en sådan
samling, det vet jag inte, men i de sista
av dagarna har man i alla fall kommit
så pass långt att de borgerliga partierna
kunnat enas om ett par saker: margarinet
och sockret. Klarar man sedan
även äggpriserna, räcker det möjligen
till att röra ihop en kaksmet, men man
klarar i varje fall inte pensionsfrågan.

Herr Ohlon gick som många andra av
de folkpartistiska talarna hårt till rätta
med fördelningssystemet. Jag skall inte
ge mig in på den diskussionen. Jag fäste
mig bara vid att herr Ohlon så kraftigt
underströk, att mot fördelningssystemet
står folkpartiets beprövade premiereservsystem.
Han fortsatte, att detta
är det enda hållbara ur rättsäkerhetssynpunkt.
Hur kan det då komma sig att
det inte finns något försäkringsföretag
här i landet som velat acceptera den inbjudan
som socialministern vid flera
offentliga framträdanden ställt? Han
gjorde det även i går i andra kammaren.
Det finns ännu inget försäkringsbolag,
som förklarat sig vara i stånd att klara
det förslag som folkpartiet har skisserat
och som bygger på premiereservsystemet.

Jag har några praktiska erfarenheter
av hur det kan gå till inom ett företag
att försöka ordna pensionsfrågorna. I
det företag för vilket jag har nöjet att
vara chef har under flera år diskuterats
förutsättningarna för att kunna ge den
anställda personalen en tjänstepension.
Den offert vi fick från SPP var omöjlig.
Den skulle kosta företaget 38 procent.
Det berodde naturligtvis på en ur pcnsionssynpunkt
ofördelaktig åldersfördelning.
Efter det att folkpartiet lämnade
fram sitt förslag har jag försökt
applicera det på företaget. Det är all -

deles omöjligt, därför att alla som är
anställda är över 15 år, och följaktligen
spelar folkpartisystemet ingen roll för

dem. Det enda förslag som ger personalen
en i förhållande till deras ålder och
insatser rättvis pension är regeringsförslaget.
Det är dessutom otvivelaktigt
det billigaste alternativet.

Herr Knut Johansson tog upp en fråga
som jag personligen också är intresserad
av, därför att jag är engagerad i
den bransch han pekade på, nämligen
byggnadsarbetarkåren. Han frågade hur
man med folkpartiförslaget skulle kunna
ordna pensionsfrågan för denna stora
grupp. Herr Aastrup replikerade, att här
är inte platsen att tala om massor av
försäkringstekniska detaljer, utan här är
platsen för att tala om de stora principiella
svepen. Ja, herr Aastrup, byggnadsarbetarkåren
i det här landet är ingen
detalj, utan med den storleksordning
som den har borde den väl ha sin plats
inom de principiella resonemangen.

Jag bad min bänkkamrat herr Söderquist,
som hade ordet före mig, att han
skulle ge åtminstone något slags svar på
herr Knut Johanssons fråga, men han
sade till mig att han hade bestämt sig
för att tala en så kort stund, att han
inte kunde åta sig den saken. Eftersom
herr Aastrup står på talarlistan längre
fram, hoppas jag att han gör en anteckning
i marginalen och verkligen svarar
på frågan, ty det är hundratusentals
löntagare som väntar på att få besked
om huruvida de är inrymda i folkpartiets
skiss eller inte.

Herr talman! Anhängarna av folkpartiförslaget
beskriver detta förslag med
de mest superlativa omdömen och tillskriver
det den högsta fullkomlighet.
Jag har försökt att snappa upp en del av
deras uttalanden och har då kommit
fram till ungefär följande.

Folkpartiförslaget är allestädes närvarande,
förslaget är allsmäktigt, allvetande
och allvist, det är heligt och rättfärdigt,
sannfärdigt, gott och barmhärtigt.
Systemet är obligatoriskt och valfritt,
det är reformskapande och värdebeständigt,
det är frivilligt men samtidigt
omöjligt att smita ifrån. Ja, den

156

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

som inte accepterar ett sådant förslag
måste vara egendomligt funtad. Men,
herr talman, jag säger som Nordens
Karlsson i MT: Vilka värden man än
må tillskriva folkpartiförslaget och med
den erfarenhet jag själv har av att vara
tvångspensionerad så är ändå regeringsförslaget
åtminstone en och en halv gång
bättre än folkpartiförslaget, och därför
ger jag det min anslutning.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
polemik om herr Erikssons sista yttranden,
ty där löpte nog fantasien iväg
med honom på ett sådant sätt att han
förlorade kontroll över vad han sade.
Jag skall inskränka mig till att beröra
den del av hans anförande, där han
bagatelliserade den maktkoncentration
som en central fondförvaltning med en
fond på säg 50 000 miljoner kronor skulle
innebära. Han sade att detta väl inte
var någonting att tala om, det var en
bagatell. Det är möjligt att, om herrarna
fortsätter med inflationspolitiken, hela
fonden så småningom blir en bagatell,
men om vi håller oss till dagens situation
så vill jag nämna som jämförelse, att i
affärsbankerna förvaltas för närvarande
omkring 13 000 miljoner kronor, i sparbankerna
11 700 och i postsparbanken
3 500 miljoner kronor. Det blir tillsammans
cirka 28 200 miljoner kronor,
d. v. s. alla dessa företag tillsammans
kommer inte upp till 30 000 miljoner kronor.
Även om man lägger till det samlade
försäkringskapitalet i riket, kommer
man inte högre än till omkring 42 000
miljoner kronor. Dessa siffror torde belysa,
vilken oerhörd maktkoncentration
som kommer att läggas i händerna på de
nye vise män som skall förvalta den
ifrågasatta jättefonden av pensionsavgifter.

Nu säger herr Eriksson att inga försäkringsbolag
har visat intresse för den
här frågans lösning. Ja, han gick till och
med så långt, att han försökte göra gällande
att några sådana företag inte finns,
men sedan ångrade han sig tydligen, ty
lian började tala om SPP, och det är ett

gott exempel. Men, herr Eriksson, sä
starkt som Arbetsgivareföreningen har
engagerat sig i det här problemet, får
man väl ändå räkna med att man genom
Arbetsgivareföreningen skall kunna ordna
försäkringsanstalter på samma sätt
som har skett inom olycksfallsförsäkringens
område.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få försäkra
herr Eriksson att byggnadsarbetarkåren,
som uppgår till omkring 110 000 personer
och vars lönesumma ligger på ungefär
en och en halv miljard kronor om
året, mycket väl ryms inom den principiella
utformningen av folkpartiförslaget.
Men jag vill fråga: När man så
utomordentligt väl har lyckats ordna
frågan om semesterersättning inom byggnadsindustrien
— och jag vet att herr
Knut Johansson verksamt har bidragit
till detta — varför skall man då inte
kunna klara kontrollen av premierna för
pensionerna? Den semesterersättning,
som utbetalas av byggnadsindustriens semesterkassa,
uppgår till cirka 90 miljoner
kronor om året. Arbetsgivarnas försumlighet
att inbetala avgifter till denna kassa
har efter åtgärder, som vidtagits av
kassorna, inte medfört större restantier
än 15 000 kronor år 1953, 18 000 kronor
år 1954 och 47 000 kronor år 1955. Det
går alltså att åstadkomma en god ordning
inom byggnadsindustrien.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlon påstod att
jag hade tappat kontrollen över vad jag
sade i slutet av mitt anförande. Nej, jag
skulle ha kunnat förstå om herr Ohlon
hade riktat den beskyllningen mot mig
för vad jag sade i början, ty den delen
av mitt anförande hade jag inte skrivit,
men slutet hade jag noga övertänkt och
skrivit ned.

Herr Ohlon sade vidare, att jag förklarade
att fondbildningen var en bagatell.
Jag sade visst inte att det var en bagatell,
men jag yttrade att fondbildningen var
ett svagt instrument att använda i syfte

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

157

Ang. ändring i lagen om folkpensionering ni. m.

att omdana det svenska samhället i socialistisk
riktning, och den uppfattningen
står jag för, herr talman. En fond på
40—50 miljarder, som hopsamlats under
en tid av 25—30 år och som motsvarar
bostadsproduktionen i landet under ett
år kan inte vara den ekonomiska makt
som skulle kunna skaka det svenska samhället
i dess ekonomiska grundvalar.
Men, herr talman, denna fondbildning
kan mycket väl vara ett bidrag till att
få någon styrsel på kapitalbildningen i
landet.

Jag står också för mitt yttrande beträffande
försäkringsanstalternas ljumma intresse
för folkpartiförslaget, herr Ohlon!
Då socialministern vid flera tillfällen
frågat om det finns något nu existerande
försäkringsbolag, som vill åtaga sig
pensionsförsäkring enligt folkpartiförslaget
och denna fråga mötts med definitiv
tystnad, kan man väl, herr Ohlon,
inte uppfatta detta på annat sätt än att
de existerande försäkringsföretagen icke
är villiga att åtaga sig den uppgiften.

Då säger herr Ohlon, att det är möjligt
att arbetsgivarna på något sätt kunde
organisera andra försäkringsanstalter.
Han nämnde därvid som exempel olycksfallsförsäkringen,
men, herr Ohlon,
olycksfallsförsäkringen är ordnad på
statlig väg genom riksförsäkringsanstalten,
och där har det gått mycket bra att
ordna det på det sättet.

Beträffande byggnadsarbetarkåren säger
herr Aastrup, att man mycket väl kan
inbegripa den i det principiella resonemanget.
Men frågan är nu om byggnadsbranschen
har en sådan struktur, att den
passar in i folkpartiförslaget. Jag vägrar
att tro det, och jag kan heller inte
finna något stöd för en annan uppfattning
vid studium av folkpartiskissen.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Olycksfallsförsäkringen, herr talman,
är inte uteslutande ordnad genom statens
försorg. Det finns 7 eller 8 ömsesidiga
bolag som har bildats för ändamålet och
som, föreställer jag mig, svarar för åtminstone
hälften av olycksfallsförsäkringen.

Herr Eriksson ville nu göra gällande,
att den stora statliga jättefonden inte
skulle medföra någon risk för en socialistisk
utveckling. Den skulle tvärtom egentligen
bara ha till uppgift att sanera den
långa lånemarknaden, om jag nu fattade
herr Eriksson rätt. Men då måste också
den slutsatsen dras av herr Erikssons
undfallande yttrande, att herr Eriksson
är rädd för en utveckling i socialistisk
riktning, och därvidlag är jag fullt överens
med honom.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte rädd för eu
utveckling när det gäller Samhällets omdaning
i socialistisk riktning. Ingen
skulle vara tacksammare än jag, om det
funnes ett så enkelt instrument att klara
den uppgiften som genom denna fondbildning.
Men för detta behövs nog väsentligt
större tag än att genomföra en
rättvis och riktig pensionering av löntagarna.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep):

Herr talman! Arbetshypotesen vid
denna riksdag har i stor utsträckning
varit, alt man skall vara sparsam och
inte väcka förslag om nya utgifter, utan
att samtidigt kunna anvisa, hur dessa
utgifter skall täckas. Det är i och för
sig en sund princip, men gäller det förslag,
där utgifterna inte behöver täckas
vid denna riksdag utan först vid en
kommande, blir man genast betydligt
frimodigare när det gäller åtaganden
och löften. Kan man dessutom ordna det
så att det inte är direkta skattemedel,
som skall användas för att täcka utgifterna,
utan kostnaderna i stället läggs
över på arbetsgivarna, finns det tydligen
på vissa håll egentligen inga hämningar
alls. Det tycker jag vi har fått mycket
goda exempel på under de här debattdagarna
om pensionsfrågan. Man har
mycket litet resonerat om hur det hela
skall betalas. Den helt dominerande delen
av debatten har ägnats åt att tvista
om vem som har gett de mest långtgående
löftena, alltså vem som har ställt i
utsikt de bästa förmånerna.

158 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Herr Aspling försäkrade för en stund
sedan, att vi här i landet år 1980 kommer
att ha dubbelt så stora resurser
som i dag. Men socialdemokraterna vill
ändå inte gå med på ett löfte, att folkpensionärerna
efter år 1968 skall få del
av standardhöjningen. Där säger man
nej, men beträfande tilläggspensionerna
finns det ingen begränsning i tiden när
det gäller löften. Där vill man egentligen
inte heller resonera något nämnvärt
om kostnaderna. Kostnaderna är redovisade
fram till 1964; därefter får man ta
ställning till dem på nytt.

Det råder väl inte minsta tvekan om
att vi allesammans hoppas på ett väsentligt
ökat välstånd i vårt land. Men är det
icke skäl att i någon mån försöka avvakta
detta, innan vi lägger detta välstånd
som pant för inteckningar?

Herr Knut Johansson talade under debatten
förut i dag om svårigheterna för
byggnadsarbetare att få ut semesterersättningarna.
Byggmästarna betalar i
stor utsträckning inte in sina avgifter
till semesterkassorna. Byggmästarna gör
konkurs, och detta tilltar mer och mer.
Vad han påstår är utan tvivel riktigt,
men jag har väldigt svårt att förstå, att
man skulle kunna använda det som ett
underlag för nya långtgående reformer,
som måste komma att belasta dessa företagare
ytterligare. Jag tycker snarare
att herr Johanssons argumentering talade
emot hela tjänstepensionssystemet.
Man kan visserligen säga att det här gäller
en bransch, som på företagarsidan
är speciellt rörlig, och att det där uppstår
speciella problem, men dessa kan
väl i och för sig näppeligen förorsaka
konkurserna.

Jag kan taga ett annat exempel.
Landsorganisationens ordförande, herr
Geijer, talade i går om att sparande för
mycket stora arbetargrupper är omöjligt,
därför att de har för låga löner. Han
angav särskilt textilområdet men nämnde
även vissa andra branscher. Det är
naturligtvis alldeles riktigt, att sparmöjligheterna
där är begränsade. Det rör
sig ju om låglönegrupper. Men varför
är de låglönegrupper? Det är naturligtvis
därför att företagarsidans resurser

att betala högre löner är ytterst begränsade.
Vi vet att det för textilbranschen
nyligen har lagts fram uppgifter, som
visar att förräntningen på detta område
har varit negativ under flera år och att
den alltmera har försämrats. Detta här
tagit sig uttryck i en hel rad motioner
i samband med tulltaxeförslaget, då det
var fråga om att skapa ett bättre skydd
för just textilindustrien samt vissa andra
industrier, som hade ett utsatt läge.
Konkurrensen är hård från länder, där
lönenivån är låg, där socialförmånerna
är obetydliga och där alltså produktionskostnaderna
är låga. Sverige är ett litet
land som i mycket stor utsträckning
måste satsa på en internationell handel
och ett internationellt umgänge på varumarknaden.
Vi kan inte göra som t. ex.
Förenta staterna, som är en hel kontinent
och som har en löne- och kostnadsnivå,
som kanske ligger skyhögt över de
flesta andra länders, utan vi måste försöka
att anpassa oss. Går vi nu in i ett
ökat samarbete på den västeuropeiska
marknaden, är det väl inte rimligt att
vi i vårt land går hur långt som helst
i fråga om kostnadsläget. Då måste vi
få mycket stora svårigheter. Vi måste
därför i olika hänseenden försöka att
successivt anpassa oss, så att våra produktionsbetingelser
blir så lika som möjligt.

Jag undrar om det i denna situation
och inför de klara avmattningstendenser
på arbetsmarknaden, som väl av
många tecken att döma kommer att bestå
för en avsevärd tid framåt, är skäl
i att diskutera så pass lättsinnigt som
här görs. Vi diskuterar förmåner men
lämnar nära nog helt debatten om hur
de skall finansieras. Man hänvisar till
den väldiga välståndsökning, som framtiden
skall erbjuda och som skall betala
dessa kostnader. Det råder väl ingen
tvekan om, att redan de åtaganden, som
vi i princip har gjort genom enigheten
kring folkpcnsionsförbiittringarna, är av
den arten, att vi säkerligen kan få rätt
stora bekymmer med finansieringen av
dom i framtiden.

Likväl betecknar herr Aspling detta
som en fullständigt negativ linje och sä -

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

159

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

ger att de som förfäktar en sådan linje
inte vill någonting, att de inte vill göra
någonting för människornas trygghet.
Detta har betonats även från flera andra
håll inom det socialdemokratiska partiet.
Det sägs att man inte vill se till
att ge trygghet på ålderdomen för de
gamla i de yrkesgrupper, som kanske
har det tyngsta och hårdaste arbetet.

För vår del är vi gärna med på att
om resurserna tillåter ta ytterligare ett
steg på folkpensionsförbättringens väg.
Vi menar, att det är inom den ramen,
som man skall tala om socialpolitik och
att de tjänstepensioner som föreslås i
propositionen rör en fråga om inkomstfördelningen
mellan den aktiva åldern
och pensionsåldern, som det inte finns
någon anledning att lagstifta om utan
som människorna själva får ta ställning
till i annan ordning.

Herr Aspling ironiserade en del över
folkomröstningen, ställningstagandena
då och ställningstagandena nu. Jag skall
inte göra några kommentarer därvidlag
i annan mån än att jag vill lyckönska
herr Aspling och kompani till att fortfarande
ha bundsförvanterna från folkomröstningen
kvar. Herr Öhman och
kompani har ju i går betygat sin trohet
och jag vill, som sagt, lyckönska till detta.

Sedan har man från socialdemokratiskt
håll velat göra gällande, att det
sker en övervältring av pensionskostnaderna.
Det gjorde herr Åman mycket
bestämt i går, då han kritiserade folkpensioneringen
— i varje fall en väsentlig
utbyggnad av den — och påstod,
att den betyder övervältring av kostnaderna
på de grupper, som har goda inkomster.
Dessa skulle alltså få vara
med att betala till dem som har lägre
inkomster, och det vill framför allt inte
tjänstemännen vara med om. Betyder
det alt man på den sidan vill avsvära
sig solidaritetsbegreppet när det gäller
bottentryggheten, eller menar man, att
det får vara tillräckligt med en folkpension
lipp till de belopp som här
nämnts, 5 400 respektive .‘1 000 kronor,
även om det i en framtid skulle gå dithän,
att välståndsutvecklingen fortskri -

der på det sätt som herr Aspling här tidigare
pläderat för? Vi borde väl kunna
vara solidariska då det gäller bottenskyddet
både i form av folkpensionering
och annat, men det finns ju ingen rimlig
anledning att ta till en lagstiftning,
som är så långtgående, att den i detalj
bestämmer, hur vi skall fördela inkomsten
på direkt konsumtion och sparande
för ålderdomen, såsom förutsättes i propositionen.
Vi har ju inte gått så långt
när det gäller t. ex. semesterlagstiftningen,
som ofta åberopats här. Semesterlagstiftningen
ger ett obligatoriskt
bottenskydd men graderar inte skyddet
uppåt, utan vill man utöver de tre veckorna
tillskapa ytterligare semestrar, är
det vederbörande arbetsmarknadsparters
egen sak. På samma sätt menar vi
att det bör vara i fråga om en eventuell
tilläggspensionering.

Herr talman! Jag skall sluta med dessa
reflexioner och ber att få yrka bifall
till de yrkanden, som tidigare ställts av
herrar Wahlund och Eliasson.

Herr PALME (s):

Herr talman! Det har varit ett genomgående
tema i denna pensionsdebatt,
att den föreslagna pensionsreformen
skulle innebära, att vi drar växlar
på en framtida produktionsökning, som
omöjligen — eller i varje fall ytterst
osäkert — någonsin kan förverkligas.
Herr Andersson var nyss inne på den
saken. Regeringsförslaget skulle sålunda
ge uttryck för en närmast otillbörlig
framstegstro.

Man kan självfallet hysa den meningen,
om man av övertygelse ser mörkt
på framtiden. Men jag har inte kunnat
undgå att observera ett intressant fenomen,
nämligen att synen på framtiden
i inte ringa grad tycks bestämmas av
den sakfråga man råkar diskutera, att
det sålunda ofta är det subjektiva intresset
för sakfrågan som avgör graden
av pessimism eller optimism. För att
illustrera den tesen skall jag tillåta mig
att anföra några exempel från andra
områden, som varit föremål för livlig
debatt i denna kammare.

Kraftförsörjningen är med rätta före -

160

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

mål för starkt intresse i den allmänna
debatten. Det gäller inte bara utbyggnaden
av vattenkraftverken. Riksdagen
anslår varje år betydande belopp till den
fredliga atomenergiens utveckling. I år
är det fråga om 130 miljoner kronor till
forsknings- och utvecklingsarbetet på
detta område.

Varför gör man nu detta? Jo, sägs det
allmänt, den svenska industriens energibehov
är och blir utomordentligt stort,
därför att den svenska industriens produktion
ökas utomordentligt snabbt.
Man räknar med att energibehovet fördubblas
vart elfte år. Energiförbrukningen
är i dag i runt tal 25 miljarder
kilowattimmar. Det skulle bli 100 miljarder
kilowattimmar om drygt 20 år.
Vattenkraften räcker till 70 miljarder
kilowattimmar. För resten är vi beroende
av att i början av 1970-talet ha atomkraften
redo, och vi måste alltså redan
nu beslutsamt börja satsa på atomenergiens
utveckling.

Detta är man ense om, men då måste
man ju också vara överens om den framtidsprognos
som utbyggnadsprogrammet
grundar sig på. Annars skulle ju hela
detta program vara en gigantisk felinvestering.
Herr Ohlon förde oss i går
till den ekonomiska avgrundens brant
och lät oss titta ner. Samme utomordentlige
herr Ohlon har egenhändigt signerat
atomutredningens våldsamt produktionsoptimistiska
framtidskalkvl. Jag
tillåter mig hävda, att när talmannens
klubba faller i bordet som bekräftelse
på att årets förslag i fråga om atomenergien
skall genomföras, så utgör den
svenska riksdagens första kammare en
studie i framstegsoptimism. Och jag tror
även, att det är en stor nationell tillgång
att så är fallet, tv vi behöver politiker
som tror på framtiden — då kan de uträtta
någonting.

Tag skolan! Riksdagen har fattat beslut
om en nioårig skola för alla, den
har beslutat att på femton år fördubbla
yrkesundervisningen, det finns utbyggnadsprogram
för de tekniska läroverken,
för handelsgymnasierna och för de
allmänna gymnasierna, man gläder sig
åt alt studentantalet vid universiteten

och högskolorna förmodligen kommer
att fördubblas på kort tid. Det utbyggnadsprogram
för universiteten, som
ecklesiastikministern i år lagt fram, har
hälsats med uppskattning och tillfredsställelse
från alla håll.

Varför är man beredd att satsa på utbildning?
Låt mig citera universitetsutredningens
inledande ord: »Om vi får
leva i fred lovar oss teknikens män ett
nästan nytt samhälle inom loppet av
några decennier. Nationalekonomerna
räknar samtidigt med att i detta nya
samhälle standarden mycket väl kan bli
dubbelt så hög som den vi nu har.» Den
stigande standardens samhälle kräver
alltmer utbildad och väl utbildad arbetskraft.
Vi måste utbilda ungdomen för att
fylla de stora luckor, som finns på så
många områden.

Men ansluter man sig inte till den
framtidsprognos, som t. ex. universitetsutredningen
ger uttryck för, då bör
man ju inte satsa så hårt på utbildningen.
Annars skulle man medvetet bädda
för ett s. k. akademikerproletariat. Samhället
skulle inte ha råd att hålla sig
med så många läkare, lärare, jurister
och präster, och det skulle inte finnas
sysselsättning för alla ingenjörer och
arkitekter, som nu strömmar ut från de
tekniska högskolorna. Vi skulle bädda
för en betydande, kanske förfärande arbetslöshet
bland tjänstemännen, och vi
skulle locka tusentals ungdomar att utbilda
sig för yrken, som de aldrig skulle
få utöva. Om inte riksdagens ledamöter
trodde på framstegen, vore det ju närmast
en häpnadsväckande cynism mot
ungdomen att bygga ut vårt utbildningsväsen
på det sätt som faktiskt sker.

Men nu tror riksdagen enhälligt på
framtiden, i varje fall de dagar då skolbudgeten
är uppe till behandling.

Frågan om storflygplats har debatterats.
Man har diskuterat, om den bör
förläggas till Skå-Edeby, Jordbro, Barkarby,
Halmsjön eller Åhus, men ingen
har såvitt jag vet ifrågasatt, att vi inte
bör satsa ett par hundra miljoner kronor
på en storflygplats för att möta den
våldsamma trafikintensitet som kommer
på flygets område.

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

161

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Man diskuterar en vägplan, vars genomförande
kostar 21 miljarder kronor.
Just dagens pensionsmotståndare
har rest starka krav på att denna vägplan
bör förverkligas snarast möjligt.
Men då måste man ju rimligen acceptera
den kakyl, som ligger bakom vägplanen
och som går ut på en årlig konsumtionsstegring
av 2,5 å 3,5 procent
per år, vilken i sin tur skall medföra,
att år 1975 var tredje svensk har bil.
De dagar vägplanen diskuteras, sjuder
kammaren av framstegsoptimism.

Nu är det inte så, att framstegstron är
förbehållen 382 ljusblå optimister i riksdagens
båda kamrar. Vart man än vänder
sig på samhällslivets olika områden
möter man samma fenomen. Vi möter
det i kommunerna och landstingen,
och vi möter det i lika hög grad ute i
det enskilda näringslivet. Numera publiceras
rätt många framtidsprognoser från
olika industriorganisationer. De tecknar
alla en djärv och dynamisk framtidsbild,
i vilken ligger en uppmaning till
de enskilda företagarna att bygga ut
sin produktion för att tillgodose behoven
i ett samhälle med ständigt stigande
levnadsstandard. Den mera pessimistiska
kalkylen från Industriens utredningsinstitut
bygger på en 2-procentig
årlig konsumtionsökning. Den kalkylen
slår ut i djärvt stigande kurvor för bilar,
TV-apparater, frysboxar och andra
värdefulla ting.

När man däremot nalkas det sociala
området, börjar bekymrens veck skymta
fram på framstegsoptimismens släta
pannor. Jag undantar därvid frågan om
folkpensionen under de närmaste åren.
Vi kommer i dag att besluta om en kraftig
höjning av folkpensionerna, som ger
uttryck för en stark och förtröstansfull
tillit till den svenska ekonomiens styrka
i dag och i framtiden. Kostnaderna
för folkpensionen budgetåret 1958/59
kommer att uppgå till 2 230 miljoner.
1968/69, då förslaget är fullt genomfört,
går kostnaderna upp till 3 800 miljoner,
och redan 1970 är vi uppe i 4
miljarder. Del krävs sannerligen eu mycket
stark tilltro till en gynnsam ekonomisk
utveckling för att man skall för lt

Första kammarens protokoll År J7

orda dessa höjningar. Det vittnar desslikes
om en fast beslutsamhet hos de
borgerliga partierna att för ett antal år
framöver förvisa talet om verkliga skattesänkningar
till avdelningen för politisk
kuriosa.

Men på ett område sviktar de borgerliga
partiernas tro på framåtskridandet.
Det är när det gäller att undanröja den
klassklyfta, som består i att vissa grupper
i samhället har en bra pension att
se fram mot på ålderns dagar och en
god trygghet för familjen, om försörjaren
skulle ryckas bort, medan den stora
majoriteten av löntagare saknar ordnad
pension.

Det är för mig personligen obegripligt
att man kan vara optimist, när det gäller
kraftverk och skolor, storflygfält och
vägar, bilar, TV-apparater och frysboxar,
men plötsligt kasta om och måla framtiden
i dystra färger, när det gäller att lösa
en stor trygghets- och rättvisefråga. Om
det vore möjligt att göra ett koncentrat
av all den ekonomiska klagan och jämmer,
som dessa båda dagar hörts i detta
hus, är jag övertygad om att den gamle
Job definitivt skulle hänvisas till de mera
stillsamma kverulanternas skara.

Min uppfattning är denna. År det något
område, där vi verkligen skall och bör
ge utlopp för framstegsoptimismen, så är
det när det gäller änkornas och invalidernas
trygghet och de gamlas försörjning.
Jag medger att detta är en subjektiv
värdering. Men jag vill öppet redovisa
den. Jag betvivlar inte alls, att våra
motståndare har en ärlig övertygelse
som grund för sin uppfattning. Men jag
vill understryka att jag är förvissad om
att den övertygelsen också bottnar i en
subjektiv värdering. Det är således ytterst
på värderingarnas område, i fråga
om uppfattningen om vad som är mest
viktigt och värdefullt i vårt och framlidens
samhälle, som klingorna korsas.

Till högerns och centerpartiets representanter
kan jag inte säga annat än
detta: »I haven en annan ande än vi.»
Jag kan respektera den uppfattningen.
Jag kan inte förstå den, och jag kan
inte dela den. När det gäller folkpartiet
är läget mera komplicerat.

162

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Så länge folkpartiet höll på trean hade
man mycket svårt att få grepp om vad
som egentligen avsågs. Den totala bristen
på innehåll i trean medförde, att var och
en kunde fylla i så mycket eller så litet
han ville i det där skalet. Jag hade en
kristendomslärare, som brukade säga, att
när en tom plåtburk faller ned för en
trappa så uppstår buller, och det bullret
uppstår på grund av att burken är
tom. För honom var detta en from tanke,
till vilken han knöt många sedelärande
betraktelser. Jag är övertygad om att han
då icke tänkte på linje 3. Men nu blev
det, som vi alla känner till, ett fasligt
buller som kostade många miljoner. Skälet
till att det gick så dåligt för trean tror
jag man kan hämta hos kristendomsläraren,
d. v. s. folk tyckte nog att det lät
litet ihåligt. Nu har emellertid den där
burken bullrat färdigt.

I sitt nya förslag — det gäller både
marsförslaget och aprilförslaget -— har
folkpartiet nödgats ge litet klarare besked
om sina intentioner. Det har riktats
mycket kritik mot det förslaget, vilken
jag helt delar. Man kan säga att det
inte är lätt att på så kort tid — det gällde
ju en månad för marsförslaget och tre
veckor eller så för aprilförslaget •— få
ihop ett förslag, som kan göra anspråk
på att hålla. Men det var i alla fall »a
good try», som engelsmännen säger. Den
för mig mest allvarliga anmärkningen
mot folkpartiets förslag riktar sig mot de
intentioner och den mentalitet som bär
upp förslaget. Om folkpartiets förslag
genomfördes, skulle det innebära att man
under de närmaste årtiondena skapade
en laglig rätt till ungefär de nuvarande
trotjänarpensionerna i det privata näringslivet.
När förslaget är genomfört någon
gång i nästa årtusende, skulle det
innebära att man skapat en dålig pension,
som man tydligen anser lämplig
för arbetare men som är helt oantagbar
för andra grupper. Det är inte ägnat att
förvåna att det ter sig som en utmaning
att detta skulle vara folkpartiets svar på
den fackliga rörelsens mångåriga strävan
att skapa ordentliga pensioner.

Det är intressant att konstatera, att
folkpartiförslaget också väckt en marke -

rad oro på tjänstemannhåll. I det senaste
numret av SACO-tidningen konstateras
att om folkpartiförslaget skulle genomföras
gäller det för tjänstemannaorganisationerna
att snarast möjligt komma undan
lagen för egen del och försöka lösa
pensionsfrågan på annat sätt. Men man
pekar också på risken att en lag, som
ger så dåliga pensioner, kan medföra en
press nedåt även på tjänstemännens pensioner,
eftersom lagen kan verka normerande
på hela pensionsområdet.

Folkpartiförslaget har sålunda väckt
missnöje på alla håll. Enda trösten i den
bedrövelsen är väl att man aldrig behöver
riskera att det genomföres.

Det är väl ändå egendomligt, att man
på folkpartihåll tror att man kan vinna
ungdomen med detta förslag. Själv går
jag i pension någon gång i mitten på 90-talet, om jag överlever denna och andra
prövningar. Jag är statsanställd, och om
jag skulle förbli det, får jag min 65-procentiga
pension. Om jag nu vore folkpartist,
vilket Gud förbjude, och skulle
gå ut bland mina generationskamrater
för att propagera för folkpartiets förslag,
då skulle de naturligtvis fråga, om detta
förslag innebar, att pensionsfrågan löstes
för deras del. Då skulle jag tvingas
säga till mina jämnåriga att det försäkringsmatematiska
utfallet av de på dem
belöpande avgifterna tyvärr inte skulle
räcka till den åsyftade pensionen. Däremot
kunde de vara förvissade om att
när det gäller deras barn skulle säkert
hela pensionsfrågan vara löst. Vad skulle
de då säga? Jag vill inte referera vad jag
tror de skulle säga verbatim, men jag är
övertygad om att de skulle ge uttryck för
ungefär denna tankegång. Här har vi på
ett par decennier gjort om samhället i
grunden. Vi har rivit ner den ena klassgränsen
efter den andra. Det har lett till
en större likställighet och jämlikhet mellan
människorna i fråga om inte bara
de yttre levnadsvillkoren utan också sättet
att tänka och sättet att umgås. Och
nu menar ni, att när nyårsklockorna
ringer in ett nytt årtusende, om över 40
år, skall denna klassgräns på ålderstrygghetens
och familjetrygghetens områden
fortfarande bestå. Vad är det för ett

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

163

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

samhälle, ni egentligen försöker skapa,
skulle de fråga.

Jag ar övertygad om och vet, att ungdomen
tänker på det här sättet. Den gör
det inte på grund av djupare insikter i
den högre försäkringsmatematiken. Den
gör det på grund av ett enkelt men mycket
utpräglat sinne för rent spel och
rättvisa och jag kanske till och med får
säga rättfärdighet.

Kanske jag kan uttrycka det här sättet
att tänka och sättet att se på framtiden
på annat sätt. Jag menar att detta speglar
en djup förvandling i samhället, som
man bör ta hänsyn till. 1920- och 1930-talens generationer levde i ett samhälle,
där arbetslösheten och massfattigdomen
var en skrämmande realitet. Det betydde
otrygghet i tillvaron. Dagens ungdom
växer upp i ett samhälle med full sysselsättning,
en stigande standard och ett betydande
mått av social trygghet. Den
räknar med detta som någonting helt
naturligt. Det betyder för den ett mycket
större mått av frihet än tidigare generationer
haft — frihet att välja hur man
skall forma sin tillvaro. Man kan välja att
vara skinnknutte och syssla med motorcyklar
eller rock’n roll — och det är
detta som syns och märks och diskuteras
på en del håll som någonting alldeles
förskräckligt.

Men vad de unga ytterst väljer är någonting
annat. Paradoxalt nog använder
de den ökade friheten till att binda sig
hårdare för framtiden och för långsiktiga
utgifter. Även de unga binder sig
för bostadskostnader, för utbildningskurser,
för familjebildning, för bilen och
för många andra varaktiga konsumtionsvaror,
som man ofta köper på avbetalning
och håller på att amortera av. Ett
plötsligt ras nedåt i inkomsten betyder
för en sådan människa någonting av en
katastrof. Den människan upplever detta
som en verklig fattigdom, även om
familjen — eller han eller hon — i och
för sig skulle klara brödet för dagen.
Att skapa ett ordentligt bottenskydd låter
bra, men ett bottenskydd som, fullt
utbyggt, kommer att innebära 300 kronor
i månaden, är inte mycket att leva
på exempelvis i en stad som denna. Ile -

la den moderna socialpolitiken har därför
inriktats på att utöver bottenskyddet
garantera en någorlunda bevarad levnadsstandard
för att undvika sådana där
plötsliga sänkningar av inkomsterna.

Att trygga bottenskyddet, minimistandarden,
var 30-talets problematik. En bevarad
levnadsstandard är 1950-talets
målsättning. Högern missade båten på
1930-talet. Detta har man nu upptäckt,
men med allt sitt tal om bottenskydd
sitter man ohjälpligt fast i 1930-talets
problem — att bara ligga 20 år efter sin
tid är kanske ändå inte så illa för ett
konservativt parti! Men ändå är det rätt
märkligt, eftersom detta sätt att tänka alltid
varit typiskt för den s. k. traditionella
överklassen. Detta tyder på att man
fortfarande laborerar med en uppdelning
av människorna i samhället efter några
slags diffusa värdeomdömen.

Detta är fel, inte bara moraliskt, utan
också praktiskt. Klassutjämningen, som
vi eftersträvar, har redan skett, nämliken
i människornas intressen och i deras
framtidsinriktning. Vår uppgift är
att ta konsekvensen av den klassutjämningen
på socialförsäkringens område.
Det är därför som folkpartiet, som ju
har gått en bit på vägen, fortfarande liksom
kört fast i en uppdelning av medborgarna
i en rad olika grupper med
olika pension, beroende på var vederbörande
råkat hamna i sitt arbete.

Då kanske någon frågar: »Vad gör då
dagens generationer för att förtjäna en
ytterligare förbättrad pensionsstandard
när de blir gamla? Är det inte så, att
vi bara vältrar över kostnaderna på ungdomen
och ligger det inte någonting
orättfärdigt i ett sådant förfarande?»
Man säger att det är ungdomen som får
betala kalaset.

Låt mig då först fråga: Hur mycket
av kostnaderna för sina pensioner har
(lagens folkpensionärer burit? Hur
mycket skulle de avgifter, som de har
betalat under sin aktiva tid, ha räckt
till? De skulle inte ha räckt lång!. Ilade
dagens folkpensionärer försäkringsmatematiskt
fått bygga upp sin pension,
hade deras åldersförsörjning varit oändligt
mycket sämre än i dag. Ändå är det

164 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ingen som vågar höja ett moralens och
försäkringsmatematikens lyftande pekfinger
mot dem, som är gamla i dag.
Varför? Jo, därför att vi vet, hur det
samhälle såg ut, som dagens folkpensionärer
på sin tid övertog, och vi vet,
hur det samhälle ser ut, som de har
lämnat i arv. Då är det ingen som vågar
sätta i fråga, att det inte är vår förpliktelse
att svara för deras försörjning.

Men vad gör då dagens generationer
för att förtjäna en ytterligare förbättrad
pensionsstandard, när de blir gamla?
Låt mig återgå till de exempel, som jag
använde i inledningen! Dagens generationer
bygger upp atomkraften, på det
att produktionsutvecklingen måtte fortgå
i oförminskad takt på 1980—90-talen.
Dagens generationer bygger ut skolan
för att ge ungdomen chansen till en utbildning,
som de ofta själva inte hade
möjlighet att få och som gör ungdomen
bättre rustad att bära upp framtidens
samhälle. Dagens generationer bygger
ut vägar och trafikväsen, på det att 80-och 90-talens bilister måtte få förmånen
att stå i ko på autostrador i stället för
på Enköpingsvägen. Dagens generationer
tar på sig uppgiften att lyfta upp folkpensionerna
till den nivå, som riksdagen
i dag kommer att besluta. Genom
fondbildningen i pensionsförslaget kommer
de att direkt bidraga till att förstärka
våra produktiva resurser. Är det då
för mycket begärt av framtidens generationer,
att de skall ge de nu aktiva en
hygglig levnadsnivå på ålderdomen, en
pension som inte bara är förbehållen
vissa privilegierade grupper utan gäller
alla medborgare i det svenska samhället? Jag

tror, herr talman, att de, som i
dagens pensionsdebatt försöker spela ut
generationerna mot varandra, inte känner
ungdomen. De känner inte ungdomens
sinne för solidaritet och rättvisa.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme har inlett
valrörelsen, och nu vet vi vilken dess
signaturmelodi kommer att bli. Jag

skall inte närmare gå in på herr Palmes
anförande i övrigt utan endast konstatera,
att han gav en mycket riktig förklaring
till ett fysikaliskt fenomen, som
stundom även kan bli mänskligt, nämligen
att när en tom plåtburk faller utför
en trappa, så blir det ett hiskligt och
ihåligt buller.

Enligt vad som har sagts mig, började
herr Palme sitt anförande med att
påstå, att jag hade karakteriserat pensionsförslaget
såsom ledande till den
ekonomiska avgrundens brant. Nej, herr
Palme, det har jag inte gjort. Jag framhöll
tvärtom i går, att all erfarenhet visar,
att människorna har en förunderlig
förmåga att adaptera sig även till mycket
bittra ekonomiska villkor. Det kommer
vi nog att få känna av, ifall regeringens
pensionsförslag går igenom.

För övrigt skulle jag vilja fråga herr
Palme: Vad har universitetsutredningens
prognoser eller ungdomens benägenhet
att skaffa sig bilar eller de äldres
benägenhet att skaffa sig frysboxar
och TV-apparater att göra med den sak
som vi diskuterar här i dag?

Apropå universitetsutredningens prognoser
så vet vi, att alla sådana prognoser
är mycket bristfälliga. De prognoser,
som görs upp i dag för den kommande
utvecklingen, stöder sig på de
förhållanden, som har rått under den
senaste generationen. Otvivelaktigt har
standardhöjningen under den senaste
generationen gått snabbare än under
någon annan generation. Men vad är ytterst
anledningen härtill? Jo, anledningen
är att vi från slutet av 1800-talet och
början av detta århundrade hade på lager
en hel rad av naturvetenskapliga
upptäckter och tankar, som har mognat
fram och exploaterats under den senaste
generationen. Något motsvarande lager
finns inte för den generation som
kommer. Det kan mycket väl hända, att
dessa prognoser slår slint, tv nya tankar
kommer ju blixtlikt, och ingen kan
säga hur snabbt de uppstår.

Herr ELIASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme apostroferade
även centerpartiet och sade, att »I

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

165

Ang. ändring i lagen om folkpensionering'' in. in.

haven en annan ande». Det vill jag gärna
bekräfta, ty vi har inte ägnat oss så
mycket åt tungomålstalande i denna fråga
som vissa andra.

Jag har aldrig sagt, herr Palme, att
vi inte har råd med en tilläggspensionering,
men jag har poängterat, att vi
inte bestämt vet, om vi i fortsättningen
kommer att få en liknande konjunktur
som efterkrigstidens högkonjunktur. Vi
bör räkna med att det kan komma år
med oförändrat produktionsresultat. I
en tvingande lag finns intet utrymme
för de justeringar som då kan erfordras.
Sådana kan göras i ett arbetsavtal, men
inte i en lag det här är fråga om.

Herr Palme talade om ungdomen. Jag
vill då säga, att också jag studerade socialistisk
litteratur i min ungdom och
försökte sätta mig in i denna ideologi.
Herr Palme talade så varmt om ungdomen
i detta sammanhang. Det finns
många som studerar och kommer sent
ut i förvärvslivet. Deras intjänandetid
blir kort. För dem blir situationen
fördelaktigare än för de kroppsarbetande
grupperna och de lägre tjänstemännen
som kommer ut i arbetslivet kanske
redan vid 16 års ålder. Under de första
tjugo åren har dessa ingen revenv av
sina pensionsavgifter. Om en person
med en årslön på 12 000 kronor trots
denna låga lön skulle sätta in på bank
de tio procent av lönen som motsvarar
pensionsavgiften och fortsätta därmed
i 20 år, skulle han med ränta på ränta
kunna ha ett kapital på 100 000 kronor
vid 67 års ålder.

.lag tycker inte att det är riktigt att
göra en jämförelse med folkpensionärerna.
Visserligen har folkpensioniirerna,
såsom herr Palme påpekade, inte betalt
hela sin pension, men alla folkpensionärer
har lika förmåner. Det är det
som är skillnaden. Jag tillhör, herr
Palme, dem som skulle få den största
överkompensationen. Jag råkar nämligen
1960 fylla 46 år. Jag hoppas att få
leva 20 år till och under denna tid spara
så mycket att jag från 67 år har någonting
utöver grundskyddet.

Är det herr Palmes mening, att ett
grundskydd av 300 kronor i månaden

för ensamstående inte är mycket att leva
på, borde den logiska konsekvensen
för honom bli att vi måste förstärka
grundskyddet. Jag kan inte förstå herr
Palmes resonemang utifrån ideologiska
synpunkter.

Att man skall ha en tilläggspension
kan jag förstå, men jag kan inte förstå
att man skall lagstifta om den saken.
Denna socialdemokraternas ståndpunkt
innebär helt enkelt att man är angelägen
att ge pensionstillskott under de
närmaste 20 åren som blir större ju
större lönen är. Men samtidigt är man
inte alls angelägen att ta ställning till
frågan om en förbättring av folkpensionerna
efter 1968.

Herr Palme vill diskutera de ideologiska
synpunkterna bakom förskjutningarna
i uppfattningen om pensionssystemet.
Jag kan inte finna att de nya tankarna
innebär någon högre grad av
rättvisa.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mig mycket
hedrad av att mina enkla funderingar
lockade fram genmälen.

Vid bedömningen av vår framtida
ekonomi säger såväl herr Eliasson som
herr Ohlon att det är möjligt att det går
bra även i framtiden men att det också
kan gå på ett annat sätt. Och så utmålar
de konsekvenserna härav. Jag kan då inte
underlåta att peka på två andra områden,
där de båda ärade ledamöterna
av denna kammare varit i aktion.

I atomutredningens betänkande fanns
ingen som helst reservation från herr
Ohlons sida mot utredningens enhälliga
uttalande, vari förutsattes att utvecklingen
skulle gå mycket snabbt. Herr Ohlon
måste ju ha tagit ställning till denna synpunkt
även då. Den kan inte plötsligt ha
dykt upp i samband med pensionsfrågan.

Herr Eliasson har jag haft tillfälle att
studera ur grodperspektiv, då han var i
aktion beträffande vägarna. Det kan tänkas
att det gnagde en tagg i herr Eliassons
innersta, men jag kunde inte finna
annat än att lian lade utomordentligt op -

166

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. ut.

timistiska fraintidskalkyler till grund för
sina krav på ökade väganslag. Jag kunde
inte märka någon farhåga för att det
skulle kunna gå illa med ekonomien så
att vi inte borde bygga så mycket vägar
— de skulle ju kunna komma att stå
tomma, om inte konsumtionsutvecklingen
gick så snabbt som olika utredningsinstitut
har förutsagt.

Herr Eliasson sade, att han tillhör en
generation som får nytta av att reformen
genomföres någorlunda snabbt. Om jag
då skall tala för en annan generation,
tror jag att vi med glädje skall bära lierr
Eliasson mot en trygg ålderdom.

Herr Ohlon tog upp vad jag sade om
plåtburken. Jag är inte riktigt säker på
om lian menade det, men det föreföll
mig som om han avsåg en inbjudan till
en gemensam sångstund när krutröken
bar lagt sig och striden är över, en sångstund
på temat »Plåtburkar är vi allihopa».

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Som närmaste ordinarie
talare efter herr Palme vill jag framföra
en lyckönskan till honom för lians jungfrutal.
Av lätt insedda skäl delar jag inte
hans uppfattning i många stycken. Tiden
byter skinn fort i våra dagar. Sonsonen
är inte farfadern lik. Jag gratulerar
emellertid lierr Palme till hans intelligenta,
lediga och charmerande framställning.
Jag är övertygad om att han i
fortsättningen i hög grad kommer att
bidra till att höja stämningen i första
kammaren.

Herr Palme talade om nyårsklockorna
år 2000. Då skulle man äntligen kunna
tänka sig att få pensioner från folkpartiets
pensionssystem. Om propositionen
bifölles, undrar jag emellertid, om inte
herr Palmes generation, när nyårsklockorna
ringer år 2000, skulle upptäcka,
att den bland mycket annat även har
ärvt en stor, mycket stor pensionsskuld
efter de unga och optimistiska riksdagsfarbröder,
som röstat igenom regeringsförslaget.

Jag ber därefter att få svara på en del

frågor som ställts till mig under den nu
snart tilländalupna debatten.

Herr Eriksson betvivlade, att något
försäkringsbolag här i Sverige skulle vilja
teckna försäkringar enligt folkpartiförslaget.
Varför betvivlar herr Eriksson
det? Jo, socialministern lär inte ha fått
svar från de försäkringsexperter som
han frågat. Men varför är nu socialministerns
experter bättre än folkpartiets?
Vi har diskuterat förslaget med några av
de erkänt mest framstående experterna
på detta område i vårt land. De går i god
för de försäkringsmässiga grunderna i
vårt förslag. Inte tror väl herr Eriksson
på allvar, att vi inom folkpartiet är så
naiva, att vi utan att rådfråga expertisen
lägger fram ett förslag som innesluter
tekniska frågor av så komplicerad
natur som i detta fall. Herr Sköld, herr
Erikssons partivän, sade öppet i utskottet,
att man på regeringssidan granskat
folkpartiförslaget ur försäkringsmässig
synpunkt och inte funnit någon anmärkning
mot det avsnitt som handlade om
grunderna för våra beräkningar. Jag
skulle vilja säga till herr Eriksson: Var
så säker att försäkringsbolagen kommer
att kappas om att få ta hand om pensionsförsäkringarna
enligt folkpartiförslaget,
om det går igenom!

Herr Wahlund uttalade farhågor för
den stora fondbildningen i regeringsförslaget.
Han menade att även fonden enligt
folkpartiets förslag skulle kunna få
riskabla proportioner. Jag vill då på nytt
erinra om den väsentliga skillnaden i
fråga om dessa typer av fondbildningar.
Regeringsförslagets fond är ett evighetslån
åt den statliga monopolanstalten med
endast en förpliktelse, nämligen att kapitalet
skall förräntas. Genom denna
fond får staten ett grepp över kapitalmarknaden
som hittills saknat motstycke.
Fonderingen i folkpartisystemet
skall däremot ske enligt reglerna i lagen
om försäkringsrörelse. Vi vill visserligen
att placeringsföreskrifterna där skall liberaliseras
för värdesäkringens skull —
samma sak vill också centerpartiet och
högern — men de nya bestämmelserna
skall skrivas in i försäkringslagen och
följas av de försäkringsinrättningar som

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

167

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. In.

tecknar försäkringar enligt folkpartiförslaget.
Pengarna förblir bär städse för-]
säkringstagarnas och betalas i sinom tid
nt i form av pensioner. Från nytillkomna
försäkringstagare, som avlöser de
gamla, flyter det samtidigt in premier.

Den bild som herr Wahlund tecknade
var — såvitt jag inte missuppfattade honom
— bilden av ett förhållandevis stillastående
samhälle. Ty är inte förutsättningen
för ett ekonomiskt framåtskridande
en tillräcklig kapitalbildning? Då
kan det väl inte vara något fel i det försäkringssparande
som folkpartiet vill
åstadkomma. Jag iir övertygad om att
herr Wahlund replikerar: »Det har inte
heller jag någonting emot. Men låt oss
nöja oss med folkpensionerna och överlåta
åt de enskilda människorna att själva
ordna med det kompletterande skyddet.
»

För egen del är jag av den uppfattningen,
att det inte kan vara något fel
att hjälpa löntagarna och andra att organisera
sitt .sparande för ålders- och
familjeskyddet. För befolkningen inom
tätorterna, som i stor utsträckning är
löntagare, men även för andra måste det
också ur samhällets synpunkt vara av
stort värde att kunna avlägsna deras
många gånger högst deprimerande känsla
av osäkra framtidsutsikter. Herr Geijer
har rätt i vad han säger, att man på
dessa håll har den uppfattningen att det
föreligger en klassgräns när det gäller
pensionsfrågan; herr Palme var inne på
samma sak alldeles nyss. Folkpartiet vill
medverka till att denna deras känsla av
att vara sämre ställda försvinner. Men
vi tror inte på regeringens väg. Det är
därför vi har framlagt vårt eget förslag.

Finansministern återkom även i sitt
anförande i går kväll till samma tema
som på förmiddagen. Vi måste förstärka
kapitalmarknaden, sade han. Det iir förståeligt
att finansministern är i hög grad
intresserad av en sådan förstärkning och
av att denna sker så snart som möjligt.
Hos staten och kommunerna föreligger
det som bekant stora lånebehov som inte
kan täckas, och dessa lånebehov lär väl
inte bli mindre längre fram.

Finansministern sade, att penningtill -

gången är riklig på penningmarknaden,
medan brist råder på kapitalmarknaden.
Folk sparar bara på kort sikt. De sparar,
som finansministern uttryckte saken, för
semesterresor, ny bil och kanske rent av
för televisionsapparater för att få se
andra kammarens ärade ledamöter i närbild.
Finansministern vill nu pumpa över
pengar från penningmarknaden till kapitalmarknaden
för att lätta trycket på
denna. Även hans statssekreterare har ju
i olika sammanhang varit inne på samma
tankegång.

När jag hörde finansministern förvånade
det mig att han inte gjorde någon
ansats att analysera orsakerna till denna
snedvridning som tar sig uttryck i riklig
tillgång på korta pengar och brist på
långa. Men säkert bär finansministern
tänkt igenom den saken också.

Kan svårigheterna bero på att vi inte
vårdat oss om spararna, så att de förlorat
förtroendet till de långa placeringarna?
De pengar som tillförs kapitalmarknaden
är väl mer eller mindre frammatade
genom tvång. Försäkringsbolagen,
som representerar den största delen av
potten, är enligt lag tvungna att placera
stora delar av sina fonder i obligationer,
och genom kreditrestriktionerna, som
riksbanken genomför, begränsas ytterligare
deras rätt till placeringar utanför
obligationsmarknaden.

Det är ett besvärligt problem, som
diskuterats gång efter annan i riksdagen.
Jag skall därför inte gå närmare
in på finansministerns resonemang.
Jag skulle dock vilja framhålla, att man
inte kommer ifrån problemet, hur spararnas
pengar skall skyddas mot penningvärdeförsämringen,
genom att i ett
obligatoriskt försäkringssystem på fördelningsbas
inkorporera ett visst tvångssparande.
En dag upptäcker även löntagarna,
vilkas pengar härigenom placeras
i långa obligationslån, att avkastningen
inte är realsäkrad.

.Tåg vill med detta ha sagt att man
inte på socialdemokratiskt håll bör håna
oppositionen för att den så bestämt yrkar
på elt skydd åt spararna. Värdesäkringen
av pensionerna iir inte en fråga
bara om utt skriva in en bestämmelse i

168

Xr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
en lag att så skall det vara. Det är ett
mycket mera komplicerat problem.

Finansministern, som har dessa bekymmer
med otillräckligt långsiktigt
sparande, borde kanske upplysa kammaren
om huruvida han innerst inne är
nöjd med den lägre avgiftsskala som
socialministern föreslagit i sin proposition.
Den negativa effekten på sparandeutvecklingen
blir ju med denna skala
ännu sämre än vad Åsbrinkskommittén
räknade med.

Herr Åman var inte orolig för relationsförskjutningarna
på arbetsmarknaden,
om regeringsförslaget genomförs.
Det var nog inte så farligt, menade han.
Jag är inte så säker på att herr Åmans
lugn på den här punkten helt och fullt
delas av medlemmarna i hans organisation.
Tror ändå inte herr Åman att det
kommer att bli besvärliga och komplicerade
förhandlingar på tjänstemannasidan,
om regeringsförslaget genomförs?
Erfarenheterna från tidigare tvingande
lagstiftningar på områden, där tjänstemännen
redan uppnått en standard, likvärdig
med den lagen föreskriver, talar
sitt eget språk.

Herr Åman gick inte in på min fråga,
huruvida herr Geijer har rätt i att tala
om löntagarnas ställning i pensionsfrågan
på sådant sätt, att man fick
intryck av att vi här hade en enhetlig
front. År inte sanningen den, att denna
front är splittrad och att det just i herr
Åmans organisationer råder mycket olika
åsikter om hur pensionsfrågan bör
lösas, kanske inte minst på grund av
känslan att risk för relationsförskjutningar
föreligger till tjänstemännens
nackdel?

Herr Geijer ville göra gällande att arbetstagarnas
rätt till pensioner från pensionsstiftelserna
skulle vara juridiskt
osäker. Jag vill erinra om att som förutsättning
för skattefri avsättning av medel
till dylika stiftelser gäller att juridiskt
bindande utfästelser lämnas till de
anställda. Det finns dock i allmänhet
reservationer för det fall att en allmän
försäkring skulle införas. Då har företagen
förbehållit sig rätt att få använda
stiftelsemedlen även för betalning av

m. in.

pensionsavgifterna till denna allmänna
pensionsförsäkring.

Det skall emellertid erkännas att det
finns en del oklara punkter i fråga om
dessa stiftelsers rättsliga status. Det vore
säkerligen välbetänkt, om herr Geijer med
den position han intar skulle vilja stöta
på i justitiedepartementet om den utredning,
som där sattes i gång för flera år
sedan om den här saken. Utredningen
lär vara förpuppad.

Herr Geijer ställde vidare den retoriska
frågan, om statstjänarna klagat på
att de fått pensioner. Svaret blir högst
sannolikt nej. Varför skulle de också
klaga på den saken, eftersom de ju inte
kan byta ut sin pension mot högre lön,
och lönen torde väl vara satt just med
tanke på pensionsrätten. Däremot har
statstjänarna klagat på att deras pensionsrätt
inte varit oantastbar. Vidare
har det funnits inte så få grupper i
statstjänst som saknat pensionsrätt.

Herr Geijers historieskrivning om varför
pensionsfrågan utvecklats till en
första rangens stridsfråga kan jag för
min del, så långt jag kunnat följa frågan,
inte acceptera som riktig.

Det tjänar väl inte något nyttigt syfte
att försöka fördela ansvaret för vad som
skett. Men eftersom jag har varit med i
pensionsberedningen och särskilda utskottet,
finner jag det angeläget slå fast,
att vi i beredningen möttes av ett förslag
från LO-representanternas sida om
ett obligatoriskt system på fördelningsbas,
vars grundläggande principer dessa
representanter inte ville vika ifrån.
Några verkliga förhandlingar om en
kompromisslösning togs aldrig upp.
Ordföranden i beredningen torde på ett
tidigt stadium ha varit på det klara med
— här rör jag mig självfallet med en
subjektiv bedömning från min sida —
att LO-förslaget i stort sett var en conditio
sine qua non för en uppgörelse.

Jag skall be att få försäkra herr Geijer
att jag velat medverka till en konstruktiv
och samlande lösning av pensionsfrågan,
men jag har inte kunnat acceptera
fördelningssystemet för ålderstryggheten
på lång sikt. Däremot skulle jag
kunna tänka mig något slag av fördel -

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

169

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

ningssystem när det gäller pensionstillskott
under övergångstiden, om sådana
skulle utgå.

Jag har inte heller kunnat bortse ifrån
de olikheter, som föreligger inom det
rikt differentierade svenska samhället,
olikheter som borde och måste tillgodoses
i vad gäller pensionsålder, pensionsnivå
och omfördelning på de tre pensionskomponenterna.

Jag har vidare inte kunnat blunda
för de faktiska besvärligheter som möter
när det gäller att samordna existerande
pensionsanordningar med en ny, uniformerad
sådan. Jag har inte kunnat ge avkall
på det som jag ansett vara väsentligt
när pensionsfrågan skall lösas. Det
må vara att jag felbedömt dessa saker,
men i så fall delar jag denna felbedömning
med många andra personer, som
kan sägas vara neutrala och med vilka
jag talat och resonerat. Jag kan inte komma
ifrån att jag känner och tror på
detta sätt. Då kan ingen begära att jag
skall handla och rösta på annat sätt än
jag tänker göra.

Jag fann att det kunde ligga någonting
i vad som sagts om att det inte skulle
bli något av, om man bara litade till
avtalsförhandlingar. Jag ansåg att man
då kunde gå med på en lagstiftning, som
gav rätt till pension men inte band arbetstagaren
och hans grupp, om de ville
något annat.

Det låg en underton i herr Geijers anförande
i går eftermiddag som jag •—
och jag tror många med mig av kamraterna
bär i kammaren — uppfattade som
en aning åsklik. Herr Geijer ville varna
— så fattade jag honom — för konsekvenserna,
om riksdagen fällde regeringens
förslag. Herr Geijer tillhör de främsta
i det svenska samhället. Hans inflytande
är mycket, mycket stort. Det skulle
aldrig falla mig in, en enkel ledamot
av kammaren som jag är och en obetydlig
man i näringslivet, att uttala mig
om den attityd herr Geijer intar i detta
fall. Men vad jag vill säga är, herr talman,
att herr Geijer må förstå att vi
som riksdagsledamöter måste handla
som vår känsla för vårt ansvar och som
vårt samvete bjuder oss.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Aastrup frågade
mig om jag inte kunde anse folkpartiets
försäkringsexperter lika kunniga som socialministerns,
men, herr talman, jag
har aldrig givit mig in på några värderingar
dem emellan. Jag hoppas att de
är lika kunniga.

Vad jag tillät mig fråga var i stället,
varför inte något försäkringsbolag har
förklarat sig villigt att på de inbjudningar,
som socialministern utfärdat,
teckna försäkringar enligt folkpartiförslaget.
Nu säger herr Aastrup: »Jag kan
försäkra herr Eriksson, att försäkringsbolagen
kommer att kappas om att få
teckna pensionsförsäkringar enligt folkpartiförslaget.
»

Ja, herr Aastrup, det återstår att se.
Vad skulle det nämligen innebära? Jo,
ingenting annat än att de redan nu existerande
försäkringsföretagen tar ut betydligt
högre avgifter än som svarar mot
de förmåner de erbjuder försäkringstagarna.
Det skulle helt enkelt innebära,
herr Aastrup, att försäkringsbolagen öppet
förklarar att de har bedragit sina tidigare
försäkringstagare.

Sedan, herr talman, beskyllde herr
Ohlon herr Palme för att ha inlett valrörelsen.
Tyvärr kom herr Palme för
sent, ty herr Ohlon inledde valrörelsen
redan i går genom att förklara att folkpartiets
signum i valrörelsen kommer att
bli att beteckna regeringsförslaget som
en torpedering av det enskilda näringslivet.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag tänker inte komma
med några signaler inför valrörelsen. Jag
skall först be att få ge några sakliga upplysningar
på en punkt där herr förste
vice talmannen, fru Wallentheim och
andra efterlyst statistik från författningsutredningen.
Man har sagt att det
är av vikt att veta, hur de personer reagerade
i folkomröstningen i pensionsfrågan,
som redan är pensionerade. Jag har
här siffror för sådana som har pension
från statlig eller kommunal tjänst, från
SPP eller annan pensionsanstalt eller

170 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

som försäkrat sig själva eller får pension
från företag. Det visar sig att i folkomröstningen
röstade 33 procent av dem
på linje 1, 6 procent på linje 2, 43 procent
på linje 3; 3 procent röstade blankt
och 15 procent röstade icke.

Denna statistik säger i varje fall så
mycket att det avgörande för inställningen
till pensionsförslagen inte kan
vara vederbörandes egna pensionsförhållanden
utan andra omständigheter.
Det visar sig nämligen, att linje 1 representeras
ungefär i samma proportion hos
dessa som har sin pension klarad som i
det övriga materialet. Linje 2 är här underrepresenterad
bland de pensionerade
och linje 3 avsevärt överrepresenterad.
Det måste som sagt vara andra skäl än
intresseinställningen som här är avgörande
—- tillhörighet till ett politiskt
parti och annat.

Jag skall nu övergå till de frågor som
herr Aastrup berörde. Angående sparandet
genom pensioner kan jag för att vinna
tid hänvisa till ett par repliker som
jag riktade till en av herr Aastrups partivänner,
herr Hansson. Herr Aastrup
kommer att finna dem i protokollet.

Beträffande fondmedlens placering
ville herr Aastrup göra gällande att förhållandena
blir helt andra enligt folkpartiets
förslag än enligt propositionen.
Kan man vara så säker på den saken?
Jag misstänker att det farliga med jättefonderna
inte är hur man planerar fondernas
förvaltning utan fondernas existens.
Jag vill på den punkten hänvisa
till vad herr Eckerberg framhöll i den
pensionsberedning där också herr Aastrup
var medlem. Det är alltså herr Eckerberg
och inte herr Aastrup som här
kommer till tals: »Enligt min mening
kan det förväntas att fondmedlens placering
i stort sett blir densamma vilket
alternativ för pensionsfrågans lösning
som än väljes.» Och han fortsätter: »Så
länge läget kräver en stram kreditpolitik
kan placeringen av den fond som bildas
icke tänkas kunna ske utan samordning
med den allmänna kreditpolitiken.»

Jag har, herr talman, redan tidigare
åberopat vad professor Lundberg anfört
i detta sammanhang. Han förklarar ut -

över vad jag citerade sist, att »fonduppdelningstrick
och återlåningsrätt har i
det långa loppet ringa betydelse som
spärrar». Professor Lundbergs slutsats
bär jag redan nämnt. Det finns stora
möjligheter, säger han, att via en stor
och snabb pensionsfondbildning under
direkt eller indirekt offentlig kontroll
nå fram till en dominerande statlig maktkoncentration
på kapitalmarknaden.

Herr Aspling konstaterade att centerpartiet
och socialdemokraterna i stort
sett står kvar vid sina tidigare ståndpunkter,
centerpartiet vid linje 2 och
socialdemokraterna vid linje 1. Det var
just vad jag inledningsvis framhöll i denna
debatt. Herr Aspling omnämnde att
centerpartiet i sin motion gått ifrån kravet
på en slutlig underborgen av staten
för värdebeständigheten vid frivilliga
tilläggspensioner till begränsat belopp.
Herr Aspling konstaterade emellertid, att
detta representerade en oväsentlig del i
vad som kallades för linje 2. Just det, på
den här punkten har centerpartiet i dag
förenat sig med högern och folkpartiet
om att det skall bli en utredning av värdebeständighetsproblemet.

Herr Aspling yttrade vidare, att han
förstår och respekterar centerpartiets alternativ.
Herr Aspling säger nog detsamma
som herr Palme, nämligen att »ni är
av en annan ande», men vi svarar samma
sak i retur, och sedan skils vi med
ömsesidig respekt.

Herr Aspling förklarade vidare, vilket
gläder mig att konstatera, att han ansåg
att centerpartiets alternativ var ärligt
och rättframt, även om han inte kunde
dela vår uppfattning. Ja, det är sådana
uttalanden som man tycker om att höra
i den politiska debatten. Det är faktiskt
så nu och har varit så också i folkomröstningskampanjen,
att socialdemokraterna
och centerpartiet har klart olika
inställning i pensionsfrågan; vi konstaterar
ömsesidigt detta utan några krumbukter
och under ömsesidig respekt.

Det kan inte hjälpas att jag måste konstatera,
att vi har svårare när vi skall
diskutera politik med högern och folkpartiet.
Jag har många gånger gjort mig
den frågan, varför det skall vara så. Att

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

171

Ang'', ändring'' i lagen om folkpensionering m. m.

det var så när vi satt i regeringsställning
med socialdemokraterna kanske var
förklarligt. Men varför skall det vara så
nu?

Då man nu försöker att säga att vi
glidit en smula ifrån tvåan, gör man väl
det, antar jag, för att från högerns och
folkpartiets sida försöka dölja sin reträtt.
Jag kanske bör inskränka mig till att
i sammanhanget endast nämna högern,
ty folkpartiet har ju klart sagt ifrån att
det har utgått ifrån det resultat, som
framkom vid folkomröstningen och med
ledning av folkomröstningsresultatet
framlagt ett nytt förslag.

Jag säger som herr Aspling, att jag
undrar vad de högeranhängare nu tänker,
som i höstas röstade på linje 3. Vi
har ju siffror på att det var högern och
centerpartiet som mest höll samman såsom
parti vid folkomröstningen. Av högern
röstade 79 procent på linje 3, av
centerpartiet 78 procent på linje 2, av
socialdemokraterna 66 procent på linje 1
och av folkpartisterna 54 procent på linje
3. Räknar man bort liemmasittarna,
kommer man till att ungefär 90 procent
av de röstande högermännen måste ha
röstat med linje 3. Jag kan förstå att
dessa högermän nu känner sig förvirrade
efter den mycket hetsiga kampanj
för trean och framför allt mot tvåan som
fördes av högern bara för ett halvt år
sedan.

Jag kanske skall säga några ord också
med anledning av vad herr Palme anförde.
Han bör uppmärksamma att framtidstro
är en sak och kunskap om framtiden
en annan sak. Herrar Palme och
Eliasson är stora altruister, de är mycket
generösa. Herr Eliasson tar inte emot
de stora slantar som han skulle få enligt
propositionen, och herr Palme avstår lika
generöst från dessa stora slantar. Regeringsförslaget
är ungdomens linje, menar
herr Palme trosvisst. Vi förnekar
detta. Och för övrigt är det riktigt att
tänka bara på ungdomen av i dag i det
här sammanhanget? Är det inte ungdomen
i eu framtid som det i första hand
gäller? Jag känner inte herr Palmes
exakta ålder, men är det inte år 1985
som nyårsklockorna ringer för herr Pal -

me och då han blir, säkert, folkpensionär,
kanske också tilläggspensionär? Hur
kommer ungdomen av år 1985 att tänka
om herr Palme, hur kommer den att resonera
om vad vi hade för oss här år
1958? Den kanske säger så här: Ni som
fattade beslut år 1958, ni var intresserade
för att pensionera er själva, men ni var
inte fullt så intresserade för familjepolitiska
åtgärder och ni var framför allt inte
intresserade för att sätta barn till värl den.

Ni hade en mycket hög levnadsstandard,
och ni lyckades höja den ytterligare
genom att undandra er uppfostringskostnaderna
för barnen. Därför
är vi ungdomar, och vi som är i arbetsåldrarna
år 1985 fåtaliga, och vi har
stora växande skaror av åldringar att
försörja.

I den situationen frågar sig kanske
ungdomen av år 1985: Skall vi lösa in
de här växlarna som är utställda år
1958? Jag har redan tidigare sagt att jag
liksom herr Palme har tillräcklig framtidstro
för att räkna med att ungdomen
och det arbetande folket av år 1985 kommer
att lösa in våra nutidsväxlar, men
villkoret är att det pensionssystem som
vi i dag lägger upp skall vara måttligt
och vettigt, herr talman.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har inte så värst
mycket att tillägga till vad som redan
har blivit sagt från socialdemokratiskt
håll i tvådagarsdebatten. Jag kan nog
konstatera detsamma som jag var i tillfälle
att konstatera efter behandlingens
avslutande i utskottet, nämligen att vi
hade möjlighet att diskutera folkpensionsfrågorna
på ett sätt, som gjorde
att vi kom dem in på livet, men att vi
i fråga om tilläggspensioneringen liksom
har talat förbi varandra. Jag tror
att ungefär samma sak har präglat debatten
här i kammaren. Man har talat
om det som har varit illa utformat i respektive
förslag, ställt frågor om vissa
ting som har varit oklara och så naturligtvis
hållit var och en på sitt.

Herr Lundström frågade under debat -

172

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering in. m.

ten i går: Vad ämnar regeringspartiet
göra med pensionsfrågan därest valet
förloras? Ja, jag förstår mycket väl att
folkpartiet är intresserat av framtiden,
även den framtid som ligger oss ganska
nära. Vi har diskuterat saker och
ting som gäller pensionärerna och deras
förhållanden, och jag erinrar mig
ett par gamla makar som levat lyckligt
tillsammans och nått den ålder då man
börjar filosofera över livsgåtorna. Hustrun,
som var mest lagd åt det hållet, säger
en dag till mannen: »Om någon av
oss dör före den andra så tänker jag
starta pensionat.» Jag tycker nog att
herr Lundströms fråga borde ha varit
formulerad på motsvarande sätt. Han
skulle i sin filosofiska fundering ha talat
om för oss vad folkpartiet ämnar
göra i pensionsfrågan därest något av
förslagen icke skulle vinna i dag. Jag
tror att det är litet besvärligare för
folkpartiet att föra sitt förslag vidare,
om partiet i andra avseenden skulle få
förutsättningar för det, tv så mycket
har man ju ändock kunnat läsa ut ur
debatten under dessa två dagar, att inte
finns det så värst mycket kärlek till
folkpartiförslaget hos vare sig högerns
eller centerpartiets företrädare. Så jag
vet inte hur folkpartiet skall kunna aktualisera
frågan, om det nu skulle bli
på det sättet att någon av oss dör före
den andra och folkpartiet flyttar in i
kanslihuset.

Vi har, tror jag, vid något tidigare
tillfälle sagt att när det gäller en fråga
på så lång sikt som pensionsfrågan, är
det nog bättre att man väntar med den
definitiva lösningen till dess att frågan
är mogen för en lösning, ty att acceptera
någonting om vilket man på förhand
vet att det icke blir tillfredsställande
är förenat med ganska stora risker.
Det är inte så lätt att göra om någonting
sedan man en gång har startat.

Herr Lundström konstaterade i sitt
anförande att det fanns många oklara
frågor i regeringsförslaget. Att det gör
det tror jag att vi kan konstatera och
erkänna när det gäller båda förslagen.
Regeringsförslaget innehåller inte något
utarbetat lagförslag med regler för hur

det hela skall löpa, och folkpartiförslaget
innehåller inget pensionsreglemente.
Om man är riktigt nyfiken på
att få veta hur det blir en gång i tiden,
när det blir realitet bakom förslagen,
så kan man framställa många frågor som
inte kan besvaras i dag. Jag tycker nog
att herr Lundström var litet väl frågvis
när han bad om besked i ting som faktiskt
är behandlade i såväl propositionen
som utskottets förslag. Han ville ha
reda på folkpensionernas finansiering
på längre sikt. Det står angivet i propositionsförslaget
och för resten också i
beredningens förslag, att folkpensionsavgiften
skall höjas till 4 procent den
1 januari 1959, att den sedan — år 1961,
om jag inte minns fel — skall höjas med
ytterligare en procent och att den därefter,
om det visar sig möjligt och nödvändigt,
skall höjas med ytterligare en
procent några år senare.

Departementschefen har sagt att han
inte vill ta ställning till mer än den första
höjningen, alltså den som skall ske
den 1 januari 1959, och den uppfattningen
har delats av utskottet. Avgiften höjs
alltså från och med den 1 januari 1959
till 4 procent om förslaget vinner riksdagens
bifall. När nästa höjning skall ske
har inte riksdagen fått något förslag om
och jag förmodar att den inte heller är
beredd att ta ställning till den frågan.

Det hör naturligtvis på visst sätt samman
med att man inte har tagit ställning
till beredningsförslaget om den starka
höjning av folkpensionerna, som skulle
ske 1961. Departementschefen har låtit
den frågan stå öppen, och utskottet har
uttalat sig till förmån för en jämnare
och mera successiv höjning av folkpensionerna
än vad beredningen har föreslagit.
Det är väl förmodligen på det sättet,
att såväl utskottet som departementschefen
har velat vänta med att ta ställning
till en ytterligare höjning av avgifterna
till folkpensioneringen till dess att
man vet, vilket förslag som kan framläggas
i fråga om de framtida höjningarna.

Herr Lundström tyckte också att den
fråga var oklar, som gällde folkpensionernas
stegring efter 1968, om det nu

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

173

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. in.

skulle finnas utrymme för en sådan stegring.
Det är inte alls någon oklar fråga
i utskottsutlåtandet. Det säges där att utskottet
delar departementschefens uppfattning
att även den frågan bör stå öppen
tills vidare. Det finns ingen anledning
att göra några uttalanden i fråga
om den ytterligare höjning av folkpensionerna
som skall ske efter 1968. Det
är god tid att ta ställning till en sådan
höjning, när vi har bättre möjligheter
att bedöma hur utvecklingen blir.

Däremot har herr Lundström rätt i att
det administrativa samarbetet med andra
socialförsäkringar, som omnämnes i
beredningens förslag och som även omnämnes
i propositionen, liksom även
samordningen med andra försäkringar,
alltså sådana försäkringar som i SPP
och i det statliga pensionssystemet, är
oklart tills vidare.

Det begäres emellertid i propositionen
och det tillstyrks av utskottet ett anslag
på 500 000 kronor för forcering av det
arbete som är förenat med beredningen
av dessa frågor, så att förslag i detalj
kan föreläggas riksdagen. Jag förmodar
att herr Lundström får vänta till dess det
finns ett material, som ger riksdagen
möjlighet att ta ställning till både det
administrativa samarbetet och samordningen
med andra pensionsförsäkringar.
Där kan det emellertid under hand upplysas
om att samordningsfrågan har man
tagit hänsyn till vid de förhandlingar
som liar förts med statstjänarna, och resultatet
av dessa förhandlingar har nu
presenterats riksdagen i en proposition.

Herr Lundström har väl även riitt i
att det i fråga om invalidpensionen och
delvis också i fråga om familjepensionens
utformning i ett tilläggspensions.
system enligt regeringsförslaget inte är
möjligt att i dag säga, vad resultatet kan
komma att bli. Invalidpensionen är ju
inte klart utformad i folkpensioneringsdelcn.
Eftersom huvuddelen av de förmåner
som utgår till invalidpensionärer
är behovsprövade, är det nödvändigt att
man tar ställning till en avveckling av
inkomstprövningen, innan man har möjlighet
alt utforma reglerna för invalidpensioneringen
i en tilliiggsförsäkring.

Eljest skulle det ju vara så att det belopp,
som utbetalas vid inträffad invaliditet
från tilläggspensioneringen, skulle
skära bort möjligheterna för den invalidiserade
att få någon annan ersättning
ifrån folkpensionen än själva grundpensionsbeloppet.
De står onekligen i så intimt
samband med varandra, att det är
erforderligt att man väntar med utformandet
av invalidpensioneringen inom
folkpensionsförsäkringen tills man kan
ta ställning till den slutgiltiga och definitiva
utformningen av tilläggspensioneringen.

I fråga om familjepensioneringen är
det kanske ändå ett misstag från herr
Lundströms sida då han säger, att den
frågan är oklar. Den är visserligen oklar
i propositionen, men däremot inte i utskottsutlåtandet.
Där finns en tabell som
visar familjepensioneringens effekt, även
om den kanske är något oklar i de delar
som avser vid vilken tidpunkt full fa-,
miljepension skal! utgå från tilläggspensioneringen.

I de anföranden, som hållits här i
kammaren, har man utgått ifrån att det
förmodligen skulle bli så, att familjepensioneringen
nådde sin fulla effekt
först efter det att försäkringen hade varit
i kraft under 20 år. Det finns dock
ingenting utsagt om att detta är den
rätta tolkningen. Jag har själv givit uttryck
åt den uppfattningen, att det vore
naturligt att familjepensioneringen fick
sin fulla effekt omedelbart, ungefär på
samma sätt som den får det i andra försäkringssystem,
där man endast har att
ta ställning till den tjänstetid vederbörande
har kvar till dess den egna pensionen
skulle ha utgått.

Sedan ställde herr Lundström frågor
om fondförvaltningen och kostnaderna.
Vad beträffar kostnadsfrågan har jag
redan tidigare i mitt anförande nämnt
något om de kostnader, som kunde förväntas
i en tilläggspensionering enligt
fördelningssystemet och därvid gett uttryck
för att om en sådan pension skulle
vara i full effekt i dag, skulle kostnaderna
uppgå till 10 procent av den pensionsgrundande
inkomsten, alltså ungefär
5 procent på den totala genomsnitt -

174

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

liga inkomsten för löntagarna. Det blir
emellertid något högre kostnader, eftersom
relationen mellan aktiva och pensionärer
går i ogynnsam riktning, varför
vi får lov att räkna med ett större
antal pensionärer eller, rättare sagt, ett
mindre antal aktiva på varje pensionär
i framtiden.

Vidare är det så, att propositionen inte
tagit ställning till höjningarna av avgifterna
i tilläggspensioneringen längre
än fram till 1964. Detta har tydligen tolkats
så, att det var oklart, vad avgifterna
skulle komma att uppgå till. Det har
sagts i samband med diskussionen om
folkpartiets förslag till tilläggspensionering,
att det är möjligt, att utvecklingen
kan gå i sådan riktning, att det blir nödvändigt
att göra ett uppehåll i stegringstakten,
d. v. s. att man skulle hoppa över
något år med hänsyn till att den ekonomiska
utvecklingen var sådan, att produktionen
inte tålde mera än vad som
redan togs ut. Det kan mycket väl ligga
något sådant också bakom propositionens
förslag om att begränsa ställningstagandet
till de närmaste fem åren efter
försäkringens ikraftträdande för att därefter
bedöma, huruvida det finns utrymme
för att låta avgifterna stiga i fortsättningen.
I regeringsförslaget är det nämligen
så, att de avgifter som tas ut 1964
— 4 eller 4 1/2 procent, jag kommer inte
exakt ihåg vilken procentsats vi kom
fram till för den tidpunkten —- mer än
väl täcker de utbetalda pensionerna.
Fondbildningen blir emellertid lägre, om
man väntar med denna höjning något år.
Men det ar många som tycker, att vi inte
skall ha någon alltför stor fondbildning
i en tilläggspensionering enligt regeringsförslaget.
Då skulle det väl egentligen
vara uteslutande till fördel om oppositionens
talesmän fick tillfälle att diskutera
den frågan ytterligare -— men
dessutom fick fem år på sig för att fundera
över vilken ställning de egentligen
skulle ta till fondbildningen inom en
pensionering, uppbyggd enligt fördelningssystemet.

Om fondförvaltningen vill jag inte säga
något annat än att departementschefen
har anslutit sig till 1957 års pen -

sionskommittés förslag beträffande fondförvaltningen
med den reservationen, att
han anslutit sig till förslaget endast under
förutsättning av att det i remissyttrandena,
som inte var inkomna när propositionen
skrevs, inte göres alltför starka
invändningar mot kommitténs för-''
slag.

Herr talman! Jag har nu inget ytterligare
att tillägga.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! De frågor, som jag ställde
under belysning i går kväll, har i viss
utsträckning tagits upp av herr Strand.
Jag skall inte närmare gå in på hans
anförande utan inskränker mig till att
konstatera, att han i stort sett gett mig
rätt i att det finns ett mycket stort antal
oklara eller icke lösta frågor i regeringsförslaget.
Naturligtvis hade jag inte
ett ögonblick trott, att jag skulle få instämmanden
på alla punkter av herr
Strand, men jag känner mig dock stärkt
i min uppfattning efter att ha hört hans
svar på mina frågor. Svaret har på det
hela taget bestyrkt riktigheten i mina
påståenden.

Jag frågade i mitt anförande i går
kväll, vad det nuvarande regeringspartiet
skall göra därest valet inte ger det
resultat som det hoppas på — d. v. s.
om det förlorar valet. Det svar, som herr
Strand lämnat på den frågan, skulle jag
vilja tolka så, om jag inte missförstod
honom, att frågan är för tidigt väckt; vi
får se vilken part som dör först! Han
undrade vad folkpartiet skulle göra, om
folkpartiet vinner valet. Vad folkpartiet
skall göra, om det kommer i tillfälle
att ytterligare påverka utvecklingen, är
klart. Vi har ifrån folkpartiets sida försökt
att åstadkomma en lösning av pensionsfrågan,
vilken var av sådan art, att
den kunde omfattas av de olika partierna.
Det var en lösning i samförståndets
tecken. Att sådana försök verkligen
har gjorts ifrån folkpartiets sida har också
erkänts, såvitt jag vet, av de flesta.
Det är klart, att vi skulle fortsätta med
sådana försök. Vår erfarenhet hittills har

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17 175

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

varit, att hindret för en överenskommelse
om en gemensam lösning av pensionsfrågan
rests från socialdemokratisk
sida.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Tiden är nu inne för
oss litet var att göra våra slutreflexioner
efter dessa två dagars debatt.

Till en början skulle jag för min del
särskilt vilja beklaga att debatten, på
grund av de delade meningar som rått
om tilläggspensioneringen, kommit att ge
ett negativt intryck. I själva verket är det
ju ändå i detta sammanhang fråga om att
med tämlig enighet fatta ett beslut, som
har större räckvidd än något annat beslut,
som jag kan erinra mig att jag under
min långa riksdagsbana varit med om,
nämligen beslutet om folkpensionsreformen.
Vi får inte tappa bort att den saken
är det främsta i detta sammanhang. Det
är någonting stort, enigheten på denna
väsentliga punkt får inte undanskymmas
därav att vi samtidigt har tvistat om
kompletteringen av grundskyddet med
en tilläggspension.

När det sedan gäller tilläggspensionen,
tycker jag nog att vår unge nyförvärvade
vän slog in öppna dörrar, då
han försökte lägga fram saken så, att vi
i alla möjliga andra hänseenden trodde
på framtiden, men att det var en brist
på sådan tro som hade föranlett de delade
meningarna om tilläggspensioneringen.
Så är ju ingalunda förhållandet;
i varje fall har inte min argumentation
legat på det planet. Jag har utgått från
att en tilläggspensionering under alla
förhållanden skall komma till stånd. Men
det är om metoden för en sådan pension
som vi haft olika meningar.

Vi har för vår del motsatt oss att ta
lagstiftningen till hjälp för att med en
enda gång göra ett snitt rakt igenom
denna fråga. Vi har hävdat att gränsen

för vad som kan benämnas socialpolitik
måste dras vid folkpensionen. I och med
att man har sörjt för ett lika grundskydd
åt alla på den höga nivå, som folkpensionen
faktiskt representerar, har socialpolitiken
gjort sitt. Vad som ligger däröver,
det är en fråga om inkomstgraderade
pensioner, som ju har funnits sedan
länge tillbaka och som människor hittills
själva fått sörja för. Utvecklingen har ju
undan för undan gått därhän, att nya
grupper och områden kommit i åtnjutande
av denna förmån, och vi kan inte
förstå vad det är som hindrar att utvecklingen
skulle få fortgå på samma sätt beträffande
de områden, som ännu inte är
täckta.

Vi utgår från att förutsättningarna är
utomordentligt gynnsamma för att — på
precis samma sätt som tidigare har skett
— låta även de stora arbetargrupperna
komma i åtnjutande av tilläggspension.
Vi är ytterst angelägna om att utvecklingen
skall få gå i den riktningen, och
jag tror att den kommer att göra det.
Enligt min mening är det att i högsta
grad underskatta den utomordentliga
makt, som den samlade arbetarrörelsen
i vårt land dock utgör, om man tänker
sig att den inte skulle ha möjlighet att
tillförsäkra sina medlemmar förmåner
av det slag, som man nu säger att andra
i förhållande till dem orättvisligen är i
besittning av. Till sist är det ändå inte
fråga om annat än att själv bestämma,
hur man vill fördela arbetsersättningen
i form av kontant lön respektive uppskjuten
lön, d. v. s. det som skall kunna
gå till pension.

Detta gäller den principiella inställningen.
Men dessutom anser vi att det
sätt, varpå lagstiftningen här utformats,
inte är lyckligt. Vi finner den i många
avseenden bristfällig och kan inte ge
betyget att man genom den — såsom
jag tror att herr Palme sade — på ett
riktigt och rättvist sätt löser denna fråga.
Detta är vår uppriktiga mening. Det är
inte bara ett försök alt komma med
kritik i onödan, när vi har kritiserat
uppbyggnaden av detta system.

Denna sak gäller både kommande generationer
över huvud taget och förhål -

176 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

landet mellan olika grupper inbördes i
framtidens samhälle. De kommande generationerna
blir enligt vår mening över
hövan belastade genom överkompensationen.
Det sägs med hänvisning till folkpensioneringen,
att vad som där sker inte
är någonting annat, men då kommer
jag tillbaka till den bestämda principiella
skillnaden, att folkpensioneringen ligger
på det socialpolitiska planet, där solidariteten
är naturlig, medan tilläggspensioneringen
är någonting, där solidariteten
inte på samma sätt är naturlig.
Därför anser vi den här föreslagna anordningen
icke vara för framtiden betryggande.

Vad sedan gäller förhållandet mellan
de olika grupperna inbördes, så har det
här icke i någon mån kunnat motbevisas,
att hela denna anordning är uppbyggd
på ett sådant sätt att de, som vid
mycket ung ålder kommer in i pensionssystemet
och under sitt liv har en
mer eller mindre jämn inkomstkurva,
får satsa väsentligt mer i detta system
än de som kommer in vid en senare ålder
och har en ojämn inkomstkurva.
Om man tänker sig att dessa båda grupper
uppdelades i två skilda system och
inom dessa fick betala sina egna kostnader
— således å ena sidan de som
kommer ut i förvärvslivet kanske vid
17, 18 års ålder och sedan har en någorlunda
jämn inkomstkurva fram till 67-årsåldern och å andra sidan de som
kommer in vid 30, 35 års ålder och har
en starkt stigande lönekurva — så kan
man med en grov beräkning få fram, att
avgifterna för den senare gruppen skulle
bli ungefär dubbelt så höga som för
den förra. Det är väl ändå tillräckligt
för att belysa, att vad som här påkallas
är en solidaritet så att säga i omvänd
riktning, på det sättet att en avsevärd
del av kostnaderna för den senare gruppens
tilläggspensionering tas ut av den
förstnämnda. Allt detta gör att vi tror,
att det kommer att bli mycket stora påfrestningar
på detta system när det skall
sättas i verket och tillämpas vid någon
tidpunkt fram emot nästa sekel.

En annan invändning, som vi har,
gäller ju fondbildningen. Beträffande

den frågan har min vän herr Eriksson
i Uppsala — såsom en artighet mot mig,
kan jag förstå — uttalat sin förvåning
över att jag kunde yttra mig på ett efter
hans mening så överdrivet sätt om vådan
av denna fondbildning. Men jag vill
säga honom, att jag faktiskt inte har anledning
att taga tillbaka ett enda ord av
vad jag sagt i det avseendet, därför att
jag här givit uttryck åt min övertygelse.

Denna fond är ju avsedd att ersätta
det sparande, som kommer att falla bort
genom pensionssystemet. Så långt vi ännu
känner till — enligt de reflexioner
som är gjorda i pensionskommitténs betänkande
— har vi anledning räkna
med att även med en fondbildning av
den storlek, som man rör sig med i pensionsberedningens
förslag, kommer det
att falla bort ett större sparande än det
som skulle ersättas genom denna fond.
Vi skulle alltså kunna räkna med ett
minskat sparande. Redan det är ju en
äventyrlighet, eftersom vi vet, att om
vi skall kunna bära upp alla våra åtaganden
för framtiden så behöver vi en
ökad produktion. Denna ökade produktion
förutsätter ett ökat sparande och
icke ett minskat sparande.

Jag vill också säga något om koncentrationen
av den väsentliga delen av det
sparande, som man kan räkna med i
framtiden till denna fond.

Herr Eriksson sade att man överdriver
när man säger att denna fondbildning,
som är till för en rättvis pension,
skulle ha en sainhällsomdanande effekt.
Men är det inte så — och jag är mycket
intresserad av att försöka följa den teoretiska
diskussion som föres i dessa politiska
frågor — att man på den socialdemokratiska
sidan på visst sätt har tänkt
om, när det gäller ställningstagandet till
socialiseringen. Socialiseringen har man
ju tidigare sett på ur den mera primitiva
synpunkten, att det gällde att socialisera
företag av en viss storleksordning
och med en viss nyckelställning o. s. v.
Men den ståndpunkten har mer eller
mindre sjunkit undan, och det har förefallit
mig som om anledningen därtill
vore, att man har kommit underfund
med att man inte behöver gå fram på

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17 177

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

denna mödosamma väg — det stöter ju
dessutom så uppenbarligen på patrull.
Man bär funnit att det väsentliga är att
få inflytande över det livselexir i samhället,
som sparandet representerar. Om
man kunde placera sig vid en källa, dit
man kanaliserar sparandet i landet, och
får möjlighet att sedan utöva inflytande
över vart detta sparande skall kanaliseras
ut, behöver man inte vidtaga någon
annan åtgärd i riktning mot socialisering,
ty då är samhället socialiserat. Då
ligger maktkoncentrationen hos fåtalet,
som kommer att bestämma hur människorna
här i landet skall ha det i stort
och smått.

Från den utgångspunkten finns det
ingenting, som jag är mera bestämt inställd
emot än försöken att komma åt
en fri kapitalmarknad. Vi har manipulerat
i den frågan på många sätt under
senare år, men jag har ju ännu hopp
om att vi skall kunna återställa en fri
kapitalmarknad. Men om vi får en fondbildning
av den storleksordning, som
det här är fråga om, säger ju t. o. m.
en av utredningsmännen själva, som lagt
fram förslaget i pensionskommitténs betänkande
— jag tänker på professor
Lundberg — att med den maktkoncentration
över kapitalet som en fond av
denna storleksordning, hur man än delar
upp den, kommer att innebära, kan
man icke räkna med att en fri kapitalmarknad
skall kunna fungera i vårt land.

Detta är för mig en hjärtpunkt. För
att vi skall mäkta med våra åtaganden
— först och främst folkpensioneringen
men även den arbetarpensionering, som
enligt min mening skall tillkomma på
enskilt initiativ — behöver vi en ökad
produktion. Men jag tror inte att vi får
en sådan, därest man går fram på dessa
schematiska vägar med denna stora
fond.

Även om jag, herr talman — efter vad
herr Palme sade — såsom konservativ
väl får anses vara åtminstone tjugu år
efter min tid känner jag det själv som om
jag genom att föra denna talan står mera
i förbund med de kommande generationerna
än vad jag tror att de gör, som nu
uppträder såsom deras speciella förelä
Första hammarens protokoll 1958. Nr 17

språkare. Jag vill försöka att åt dessa
kommande generationer rädda så mycket
som möjligt av frihetens välsignelser,
som jag anser går långt före vilken
materiell fördel som än kan erhållas.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag antecknade när
jag med stort intresse tidigare åhörde
herr Ewerlöfs inlägg var, att jag till min
överraskning fann att herr Ewerlöf
betecknade pensionsförslaget med så
starka ord. Det är ovanligt att höra herr
Ewerlöf använda så starka politiska ord
som att bakom obligatorieförslaget skulle
ligga en omdaning av det svenska
samhället i socialistisk riktning. Sådana
bedömanden kan man få höra från andra
ledamöter men inte från herr Ewerlöf.

När herr Ewerlöf nu för in resonemanget
på frågan, om fondbildningen
kan vara ett bindande av kapitalmarknaden
och att fondbildningen möjligen
kan innebära ett minskat sparande, då
är herr Ewerlöf inne på resonemang som
mycket väl kan föras och diskuteras.
Det kan ligga i sakens egen natur att en
fondbildning varom här är fråga inte
går att förena med en fri kapitalmarknad.
Men att i det begreppet lägga in,
att det skulle leda till en dirigering av
kapitalbildningen i samhället, det fann
jag, herr talman, vara en ovanlig överdrift
från herr Ewerlöfs sida.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten i pensionsfrågan. Men
när herr Ewerlöf i sitt anförande säger,
att det även enligt hans mening skulle
vara bra med en tilläggspensionering
och att den frågan bör gå att lösa på
frivillighetens väg, kan jag inte underlåta
att säga, att det visserligen är klart
att frågan går att lösa, men jag tror för
min del inte att den går att lösa på
frivillighetens väg. Det kan kanske sägas,
att en pensionsfråga kan lösas på
frivillighetens väg liitt nog om man
t. ex. har ett stort försäkringsbolag som

178 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionerin
arbetsgivare. Jag vågar emellertid påstå,
att det absolut inte går att lösa frågan
om tilläggspensionering på frivillighetens
väg vare sig för skogs- eller lantarbetare.
Jag har faktiskt rätt många års erfarenhet
av förhandlingsarbete och dylikt,
och jag vet att det inte är lätt att komma
fram på den vägen.

Jag begärde ordet närmast, herr talman,
med anledning av vad herr Axel
Johannes Andersson anförde — visserligen
i en skämtsam ton; jag gjorde av
hans anförande några reflexioner, för
vilka jag måste ta kammarens tid i anspråk
några minuter. Herr Axel Johannes
Andersson påmindre i sitt anförande
om herr Strands uttalande i går, att när
herr Ohlin kom till pensionsutskottet
brukade han öppna fönstren och släppa
in vårkyliga vindar. Herr Andersson sade
att ledamöterna då började frysa och
huttra, och sade vidare att det var
kanske inte så konstigt att de började
frysa, eftersom de var klädda i regeringens
tunna och slitna kläder. Ja, det
är möjligt, att man kan ha den uppfattningen
att vi som — om jag får använda
det uttrycket — representerade regeringen
i utskottet var klädda i tunna kläder.
Det är väl klart att många av oss, som
satt mitt i draget, huttrade och frös, ty
vi har kanske inte riktigt lika god råd
som både herr Ohlin och herr Andersson
att ha tjocka kläder. Vi har
det nämligen inte så bra ställt och
följaktligen har inte heller alla av oss
vår pensionsfråga ordnad på ett tillfredsställande
sätt. Jag förmodar -—
men jag vet ju inte säkert — att herr
Andersson har sin pensionsfråga ordnad.

Jag vet inte heller, herr talman, om
det inte kan råda delade meningar också
om folkpartiledamöternas tunna kläder;
jag avslöjar väl ingen hemlighet om jag
säger att det faktiskt var fru HamrinThorell
som i de flesta fall stängde fönstret
när herr Ohlin öppnat det. Man
skulle kunna få den uppfattningen att
även hon i så fall var klädd i regeringspartiets
tunna kläder.

Sedan åberopade herr Axel Anders -

m. m.

son ett yttrande av min partivän Einar
Persson, nämligen att det börjar bli en
förgubbning inom skogsarbelarkåren.
Det är beklagligt att så sker. Men jag
måste säga, att inom den kår jag representerar,
lantarbetarna, råder nästan
samma förhållande. Herr Andersson ville
då fråga Einar Persson, om han tror
att denna förgubbning går att avhjälpa
genom att man får en tilläggspensionering.
Han menade med andra ord •—■
och det sade han för övrigt uttryckligen
— att Persson tror kanske att denna tillläggspensionering
skulle verka som en
injektion, så att vederbörande skulle bli
yngre. Det är väl inte riktigt säkert, att
de blir yngre till åldern efter en sådan
injektion. Men jag är alldeles övertygad
om att de säkert kommer att bli yngre
till både själen och sinnet om de vet, att
den gång de blir utslitna så kommer de
att kunna lita till en tilläggspensionering.
De kommer att se med större förtröstan
mot sin ålderdom, när de vet, att de jämsides
med folkpensionen har en hygglig
tilläggspensionering, som kommer att göra
deras ålderdom drägligare. Speciellt
de, som tillhör skogs- och lantarbetarkåren,
blir i regel utslitna långt tidigare än
inom andra yrken. Deras lott var förr,
inte nu i så stor utsträckning, att lita till
det s. k. fattighuset. Det är detta som vi
hoppas de skall slippa från genom en
lagfäst tilläggspensionering.

Till slut vill jag, herr talman, erinra
om — och det må väl uppfattas mera
skämtsamt — att herr Axel Andersson
nyss omtalade att han i går kväll var
inne i andra kammaren och hörde på en
talare, men att han mycket snart återvände
till den »på en högre nivå stående»
första kammaren. Ja, herr talman,
jag var också vid ett tillfälle inne i andra
kammaren i går kväll, men också
jag återvände snart till den vid det tillfället
»på en högre nivå stående» första
kammaren. Ty här talade finansminister
Sträng, och i andra kammaren talade
herr Ohlin. Både herr Andersson och
jag återvände till den här kammaren på
samma gång och var troligen också inne
i andra kammaren på samma gång!

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

179

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Tillåt mig å den partigrupps
vägnar, som jag företräder, att
före omröstningen i denna kammare få
avgiva en deklaration.

Vi har för avsikt att i den slutliga
voteringen rösta för det förslag eller
den reservation, som uppställes emot
regeringens förslag. Motiveringen härför
är, att vi sålunda hoppas få till stånd
en uppgörelse i frågan om tilläggspensioneringen,
som medför största möjliga
rättvisa för alla medborgare även under
pensionssystemets uppbyggnad,
samtidigt som den garanterar ett för
samhällets utveckling tillräckligt sparande
samt förhindrar en alltför stor
maktkoncentration på kapitalmarknaden.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls till
en början vad utskottet i punkterna A
och B hemställt.

Med avseende å punkten C 1, anförde
vidare herr talmannen, komme propositioner
att framställas först i fråga om
den del av utskottets yttrande — beträffande
ålderspensionens storlek — som
innefattades i det stycke å s. 100 i det
tryckta utlåtandet, som började med orden
»Utskottet vill» och slutade med
»behöva eftersättas». I denna del hade,
fortsatte herr talmannen, yrkats dels att
utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att det yttrande skulle godkännas,
som föreslagits i den av herr Ewerlöf
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ewcrlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som — beträffande ålderspensionens
storlek -— godkänner det stycke
å s. 100 i särskilda utskottets utlåtande
nr 1, som börjar med orden »Utskottet
vill» och slutar med orden »behöva eftersättas»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Ewerlöf
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 134;

Nej — 16.

Vidkommande den del av utskottets
yttrande — i fråga om ålderspensionens
storlek — som å s. 101 började med orden
»Beträffande frågan» och slutade
med »så medger», yttrade nu herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att utskottets
yttrande i denna del skulle godkännas;
2:o) att det yttrande skulle godkännas,
som föreslagits i den av herr Sundelin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; samt 3:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Wahlund in. fl. anförda,
med 3 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets yttrande i an -

180 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering

givna del vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Sundelin och Wahlund begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga den av herr Sundelin
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Wahlund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varse] upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som — beträffande ålderspensionens
storlek — till kontraproposition i
huvudvoteringen angående det stycke å
s. 101 i särskilda utskottets utlåtande nr
1, som börjar med orden »Beträffande
frågan» och slutar med orden »så medger»,
antager det förslag, som innefattas
i den av herr Sundelin m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herr
Wahlund m. fl. avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
såhulna:

Ja — 29;

Nej — 24.

Därjämte hade 96 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

m. m.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som — beträffande ålderspensionens
storlek — godkänner det stycke
å s. 101 i särskilda utskottets utlåtande
nr 1, som börjar med orden »Beträffande
frågan» och slutar med orden »så
medger», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Sundelin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 53.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vad vidare anginge det avsnitt om två
stycken å s. 103 — beträffande de kommunala
bostadstilläggen och inkomstprövningen
— som började med orden
»De inkomstprövade» och slutade med
»statsbidragen därtill», anförde nu herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
yttrande i denna del skulle godkännas;
2:o) att det yttrande skulle godkännas,
som föreslagits i den av herr Wahlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen; samt 3:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ewerlöf m. fl. anförda,
med 5 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets ytt -

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17 181

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

rande i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herrar Svärd, Ewerlöf och Wahlund
begärde votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga den av herr Wahlund
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Ewerlöf äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som — beträffande de kommunala
bostadstilläggen och inkomstprövningen
— till kontraproposition i huvudvoteringen
angående det avsnitt om två
stycken å s. 103 i särskilda utskottets utlåtande
nr 1, som börjar med orden »De
inkomstprövade» och slutar med orden
»statsbidragen därtill», antager det förslag,
som innefattas i den av herr Wahlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herr
Ewerlöf m. fl. avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 26;

Nej — 16.

Därjämte hade 107 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som — beträffande de kommunala
bostadstilläggen och inkomstprövningen
— godkänner det avsnitt om två
stycken å s. 103 i särskilda utskottets utlåtande
nr 1, som börjar med orden »De
inkomstprövade» och slutar med orden
»statsbidragen därtill», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Wahlund
m. fl vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eliasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 109;

Nej — 40.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende på den del av utskottets
yttrande — beträffande finansieringsfrågor
— som å s. 104 började med orden
»Utskottet delar» och slutade med »förevarande
sammanhang», fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att utskottets
yttrande i denna del skulle godkännas;
2:o) att det yttrande skulle godkännas,
som föreslagits i den av herr Sundelin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen; samt 3:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ewerlöf in. fl. anförda,
med 7 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

182

Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets yttrande i förevarande
del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning''
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig
finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
den av herr Sundelin m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Ewerlöf äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som —■ beträffande finansieringsfrågor
— till kontraproposition i huvudvoteringen
angående det stycke å s. 104
i särskilda utskottets utlåtande nr 1, som
börjar med orden »Utskottet delar» och
slutar med orden »förevarande sammanhang»,
antager det förslag, som innefattas
i den av herr Sundelin m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herr
Ewerlöf m. fl. avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 30;

Nej — 17.

Därjämte hade 102 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som — beträffande finansieringsfrågor
— godkänner det stycke å s. 104
i särskilda utskottets utlåtande nr 1, som
börjar med orden »Utskottet delar» och
slutar med orden »förevarande sammanhang»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Sundelin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 98;

Nej — 46.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om det avsnitt av utskottets yttrande
— beträffande familjepensioneringen
— som omfattade de sju sista raderna
å s. 110 och som började med orden
»Full änkepension» och slutade med
»utan inkomstprövning», yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att utskottets yttrande i denna del skulle
godkännas; 2:o) att det yttrande skulle
godkännas, som föreslagits i den av herr
Wahlund in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 10 betecknade reservationen; samt
3:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Ewerlöf m. fl.
anförda, med 11 betecknade reservationen.

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17

183

Ang. ändring i lagen om folkpensionering ni. m.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets yttrande
i angivna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herrar Wahlund och Svärd begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga den av herr Wahlund
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Svärd äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som — beträffande familjepensioneringen
— till kontraproposition i
huvudvoteringen angående det avsnitt av
särskilda utskottets yttrande i dess utlåtande
nr 1, som omfattar de sju sista raderna
å s. 110 och som börjar med orden
»Full änkepension» och slutar med orden
»utan inkomstprövning», antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Wahlund m. fl. vid utlåtandet avgivna
med 10 betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herr
Ewerlöf in. fl. avgivna, med 11 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos

vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 24;

Nej — 10.

Därjämte hade 109 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som — beträffande familjepensioneringen
— godkänner det avsnitt av
särskilda utskottets yttrande i dess utlåtande
nr 1, som omfattar de sju sista
raderna å s. 110 och som börjar med
orden »Full änkepension» och slutar
med orden »utan inkomstprövning»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Wahlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 107;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande det stycke — beträffande familjcpensioneringen
— som å s. 113 började
med orden »Utskottet tillstyrker»
och slutade med »utan inkomstprövning»,
anförde nu herr talmannen, hade
yrkats 1 :o) att ifrågavarande stycke
skulle godkännas; 2:o) att det yttrande
skulle godkännas, som föreslagits i den
av herr Wahlund m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 12 betecknade reservationen;
samt 3:o) att det förslag skulle an -

184 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

tagas, som innefattades i den av herr
Ewerlöf m. fl. anförda, med 13 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets yttrande i förevarande
del vara med övervägande ja
besvarad.

Herrar Svärd och Wahlund begärde
votering, i anledning varav, och sedan
till kontraproposition därvid antagits
den av herr Wahlund m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som — beträffande familjepensioneringen
— godkänner det stycke å s.
113 i särskilda utskottets utlåtande nr 1,
som börjar med orden »Utskottet tillstyrker»
och slutar med orden »utan inkomstprövning»,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Wahlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 12 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 40.

Vad anginge den del av utskottets yttrande
— beträffande familjepensioneringen
— som innefattades i det stycke å
s. 113, vilket började med orden »Frågan
huruvida» och slutade med »i fråga»,
hade, fortsatte herr talmannen, yrkats
dels att utskottets yttrande i denna del
skulle godkännas, dels ock att kamma -

ren skulle godkänna det yttrande, som
föreslagits i den av herr Sundelin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 14 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets yttrande i
angivna del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som -— beträffande familjepensioneringen
— godkänner det stycke å
s. 113 i särskilda utskottets utlåtande nr

l, som börjar med orden »Frågan huruvida»
och slutar med orden »i fråga»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Sundelin

m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 14 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 120;

Nej — 29.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om den del av utskottets yttrande
— beträffande familjepensioneringen
— som å s. 113 började med orden
»Utskottet, som» och slutade med
»yrkande härom», yttrade nu herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
yttrande i denna del skulle godkännas,

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17 185

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

dels ock att det yttrande skulle godkännas,
som föreslagits i den av herr Wahlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
15 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som — beträffande familjepensioneringen
— godkänner det stycke å
s. 113 i särskilda utskottets utlåtande nr

l, som börjar med orden »Utskottet,
som» och slutar med orden »yrkande
härom», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Wahlund

m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 15 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 125;

Nej — 24.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjorda propositioner godkändes utskottets
yttrande i övrigt beträffande
punkten C 1, varjämte kammaren biföll
utskottets hemställan i nämnda punkt i
vad den ej kunde anses besvarad genom
kammarens tidigare fattade beslut.

Med avseende på punkten (1 2, om
tilläggspensioneringen, anförde nu vida -

re herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas med
godkännande av utskottets motivering;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Sundelin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 16 betecknade
reservationen; 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Wahlund m. fl.
vid utlåtandet anförda, med 17 betecknade
reservationen; samt 4:o) att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Ewerlöf m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 18 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Sundelin, Wahlund, Svärd och
Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vart och
ett av de återstående yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i
den förestående omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga den av herr
Sundelin m. fl. avgivna reservationen.

Herrar Wahlund, Svärd och Ewerlöf
äskade emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
herr talmannen upptog vartdera av
de ovan under 3 och 4 upptagna yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den sålunda begärda, närmast
före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen);
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt, som
ville till kontraproposition antaga den
av herr Wahlund m. fl. avgivna reservationen.

Herr Ewerlöf begärde likväl votering
om innehållet av denna kontraproposition,
i anledning varav uppsattes samt

186 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

efter given varsel upplästes och godkändes
för den andra förvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten C 2, om
tilläggspensioneringen, i särskilda utskottets
utlåtande nr 1 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Wahlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
17 betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits den av
herr Ewerlöf m. fl. avgivna, med 18 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 24;

Nej — 16.

Därjämte hade 109 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten C 2,
om tilläggspensioneringen, i särskilda
utskottets utlåtande nr 1 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Sundelin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
16 betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herr
Walilund m. fl. avgivna, med 17 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej — 38.

Därjämte hade 81 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som med godkännande av motiveringen
bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
C 2, om tilläggspensioneringen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Wahlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 17 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herrar Wahlund och
Sundelin begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 68.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna C 3 och
D hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de med avseende på punkterna E och
F, om sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder,
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17 187

Ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m.

hemställan med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 19 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan lian upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som med godkännande av motiveringen
bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkterna
E och F, om sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder,
röstar
.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Strand in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 19 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 81.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkterna G 1 och
G 2 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten
G 3, om anslag till Förberedelser för
pensionsreformen, förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad

utskottet i nämnda punkt hemställt med
godkännande av utskottets motivering
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Wahlund m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 22 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herrar Wahlund och Ewerlöf begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som med godkännande av motiveringen
bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
G 3, om anslag till Förberedelser för
pensionsreformen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Wahlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 22 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 40.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten H hemställt.

Slutligen gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i denna punkt hemställt
med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till
utskottets förslag med den ändring, som

188 Nr 17

Torsdagen den 24 april 1958

Ang. ändring i lagen om folkpensionering ni. m.

föranleddes av bifall till den av herr
Wahlund in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 20 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som med godkännande av motiveringen
bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten I,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets förslag
med den ändring, som föranledes av bifall
till den av herr Wahlund m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 20 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 126;

Nej — 24.

Herr talmannen hemställde nu, att
behandlingen av återstående ärenden
på föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde jordbruksutskottets
utlåtanden nr 18 och 24 skulle
uppföras sist bland två gånger bordlagda
ärenden.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 433, av herr Branting m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret;

nr 434, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret;

nr 435, av fru Wallentheim in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret; samt
nr 436, av herr Larsson, Lars, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets memorial nr 47,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 39 i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § och
129 § 8 mom. taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623) jämte i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vattenvårdens
organisation m. in. samt anslagsanvisning
i samband därmed jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 229, i anledning av motioner om
viss ändring av 33 § expropriationslagen; nr

244, i anledning av motioner angående
ändrad lydelse av 4 § lagen om
hyresreglering m. m.; samt

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

Torsdagen den 24 april 1958

Nr 17 189

rad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den
19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 233, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 234, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr
495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824);

nr 236, i anledning av väckt motion
angående upptagande av ersättningsmedel
för insulin i förteckningen över
kostnadsfria läkemedel;

nr 237, i anledning av väckta motioner
om undvikande att skyldighet för
utländska medborgare att erlägga folkpensionsavgift
i vissa fall får retroaktiv
verkan; och

nr 238, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 10 § sjömanslagen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, såvitt propositionen
avser täckande av vissa kostnader
vid förutvarande Strömsholms hingstdepå;
och

nr 241, i anledning av utav Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen beträffande
anslag till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd
besinskatt berörd fråga jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om sjömansskatt, m. m.; och

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som utgår
på grund av vissa s. k. riskgarantier.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.45.

In fidem

Fritz af Petersens