1958 FÖRSTA KAMM AREN Nr6 (Riksdagens protokoll 1958:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 FÖRSTA KAMM AREN Nr6

14—19 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 februari Sid.

Svar på interpellation av herr Möller ang. den s. k. Kreuger—Bonnier-affären
.............................................. 6

Utsträckt motionstid i visst ärende ............................ 8

Onsdagen den 19 februari

Svar på interpellation av herr Johansson, Anders, om åtgärder till
ökad säkerhet för taxi- eller droskförare .................... 10

Ang. återföring av fonderade LKAB-medel .................... 12

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten .... 15

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av vissa anslag under
nionde huvudtiteln .................................... 21

Skogsvårdsavgiften för år 1958 .............................. 22

Förlängning av preskriptionstiden för arvsrätt ................ 30

Interpellation av herr öhman ang. de totala försvarskostnadernas
storlek .................................................. 32

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen don 19 februari

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet .......... 9

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring i kyrkomötesförordningen
............................................ 12

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr 0

Nr 6

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 14, ang. utgifter å driftbudgeten: För
flera huvudtitlar gemensamma frågor ...................... 12

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet .... 12

— nr 26, ang. bestridande av vissa haverikostnader ............ 14

— nr 27, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag,

avseende handelsdepartementets verksamhetsområde ........ 15

—■ nr 28, ang. ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
................................................ 15

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, om ändrad ordning för vissa
anslags uppförande i statsbudgeten ........................ 21

Statsutskottets utlåtande nr 29, ang. försäljning av vissa, allmänna
arvfonden tillfallna fastigheter ............................ 21

— nr 30, ang. fråga om befrielse från viss betalningsskyldighet

till kronan .............................................. 21

— nr 31, ang. avstående i visst fall av kronans rätt till danaarv

m. m..................................................... 21

Bevillningsutskottets betänkande nr 4, ang. ändrad lydelse av den
vid förordningen om skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen
över pälsskinn ........................................ 21

— nr 5, ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften för år 1958 .... 22

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning ............................ 30

Första lagutskottets utlåtande nr 4, ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning ........................................ 30

— nr 5, ang. militieombudsmannens ämbetsförvaltning ........ 30

— nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser
ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.. . 30

— nr 7, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret ............ 30

— nr 8, ang. förlängning av tid för preskription av rätt till arv

eller testamente .......................................... 30

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifter å tilläggsstat II:
gottgörelse till jordbruket för av dess utövare erlagd energiskatt
för motorbrännolja till traktorer ...................... 31

Fredagen den 14 februari 1958

Nr 6

Fredagen den 14 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00

Justerades protokollen för den 8 och
den 10 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade sjukintyg
får jag härmed vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m.
den 13 februari t. o. m. den 22 februari
1958.

Stockholm den 13 februari 1958

Carl Albert Anderson

Direktör Carl Albert Anderson är på
grund av övre luftvägssjukdom förhindrad
deltaga uti riksdagsarbetet under
tiden den 13 februari—den 22 februari
1958; intygas.

Stockholm den 13 februari 1958

Tore Bilton,
leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för bugetåret 1958/59
till oförutsedda utgifter;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, m. in.;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 60, i anledning av Kungl Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1958/59;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter, m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 63, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

51, angående högre utbildning av
sinnessjuk vårdspersonal;

nr 52, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.;

nr 54, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.; och

nr 55, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, in. in.

Nr G

Fredagen den 14 februari 1958

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
för sin del ville besluta, att ett
särskilt utskott, bestående av tjugufyra
ledamöter, tolv från vardera kammaren,
skall tillsättas för behandling av
ej mindre Kungl. Maj :ts proposition nr
55, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, in. m., än även de
ytterligare framställningar, som kunna
komma att av Kungl. Maj :t eller i enskilda
motioner göras i detta ämne eller
andra i omedelbart samband därmed stående
frågor; ävensom att andra kammaren
inbjudes att i detta beslut förena
sig med första kammaren.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades
och avsändes till andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i kyrkomötesförordningen den 22
april 1949 (nr 174);

statsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av vissa
haverikostnader;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag, avseende
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

28, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags

uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna
hänvisats till statsutskottet;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av kronans rätt till danaarv m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477)
om skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen
över pälsskinn jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1958 skall utgå, jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 4, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

5, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förlängning
av tid för preskription av rätt
till arv eller testamente; samt

Fredagen den 14 februari 1958

Nr 6

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
propositionen angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 gjorda framställning beträffande
gottgörelse till jordbruket för
av dess utövare erlagd energiskatt för
motorbrännolja till traktorer; och

nr 5, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

Upplästes och lades till handlingarna
ett från andra kammaren ankommet pro -

tokollsutdrag, nr 107, utvisande att
nämnda kammare förenat sig med första
kammaren i dess beslut om tillsättande
av ett särskilt utskott för behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 55
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 6

Tisdagen den 18 februari 1958

Tisdagen den 18 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hedström för tiden till och
med den 1 nästkommande mars på
grund av ett från honom inkommet, nu
uppläst läkarintyg, utvisande att han till
följd av chorio retinitis vore sjukskriven
för tiden till och med sistnämnda
dag.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förlagsinteckning
i vissa oljelager m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus;
och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag ber att få hemställa,
att första kammaren måtte besluta, att
antalet suppleanter i särskilda utskottet
skall för första kammarens del bestämmas
till sexton.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid morgondagens samman -

träde företaga val av ledamöter och
suppleanter i det särskilda utskottet.

Detta förslag antogs.

Ang. den s. k. Kreuger—Bonnier-affären

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
LINDELL, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Möllers interpellation
angående den s. k. Kreuger—
Bonnier-affären, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har herr Möller frågat mig, om jag ämnar
taga initiativ som kan skapa klarhet i
den s. k. Kreuger—Bonnier-affären.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Interpellationen avser de av ingenjören
Torsten Kreuger vid skilda tillfällen
framförda påståendena, att familjen Bonnier
under krigsåren planerat att sälja
sin förlagsrörelse jämte tidningen Dagens
Nyheter till tyskarna, vilka påståenden
bokförläggaren Tor Bonnier såsom
representant för familjen Bonnier tillbakavisat.
Vidare nämnes i interpellationen,
att det framförts insinuationer om
att dåvarande utrikesministern Giinther
skulle ha sökt stimulera Bonniers till sådan
försäljning. Interpellanten motiverar
sin fråga till mig med att det måste vara
ett allmänt intresse att klarhet kan vinnas
om riktigheten av dessa vittgående
uttalanden och beskyllningar.

Bortsett från de åsyftade påståendena
angående herr Giinther har det såvitt jag
vet inte gjorts gällande, att någon svensk
ämbets- eller tjänsteman skulle ha förfarit
oriktigt eller olämpligt i sammanhanget.
Herr Giinther själv — som i uttalanden
till pressen lämnat en förklaring
enligt vilken han inte har agerat på
det antydda sättet — har inte framfört
önskemål om någon utredning, och jag
anser inte att det finns någon anledning

Tisdagen den 18 februari 1958

Nr 6

för regeringen att taga initiativ till en
undersökning angående insinuationerna
mot honom. I övrigt är det här fråga om
ett mellanhavande som rör enskilda personer.
Påstående om brottslig gärning
har framkommit endast i så måtto, att
äktheten av vissa av den ena parten åberopade
dokument bestritts av den andra
parten; beträffande denna begränsade
fråga har, såsom också framhållits i interpellationen,
förundersökning inletts
av åklagarmyndigheten. Enligt min mening
finns det ingen grund för regeringen
— som saknar befogenheter att ålägga
de båda parterna att medverka till
ett klarläggande — att ingripa i tvisten.
Visserligen är det ur allmän synpunkt
önskvärt att en fråga av denna beskaffenhet
klarlägges, men det torde få ankomma
på parterna själva att gemensamt
föranstalta om en utredning för
att söka bringa klarhet i saken.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
uttala mitt tack för svaret. I och för sig
är jag inte överraskad av dess innehåll.
Jag förstod att det skulle vara svårt för
justitieministern att få hållbara utgångspunkter
för ett sådant initiativ i Kreuger—Bonnier-affären,
som jag åsyftat.

Som pressman är jag inte missnöjd
med att sådana svårigheter råder för
statsmakterna att intervenera i pressens
mellanha vanden.

Men det gäller här inte en fråga om
tryckfrihet i vanlig mening. Det är riktigt
att, som det heter i justitieministerns
svar, det är ett mellanhavande som
rör enskilda personer. Men det är ett
mellanhavande av synnerligen ovanlig
karaktär och av synnerligen ovanlig
räckvidd med tanke på de båda kontrahenternas
ställning i den offentliga debatten.

Det har för mig och många andra
medborgare framstått som mycket otillfredsställande
att sådana vittgående påståenden
och beskyllningar som har
framförts offentligt mellan de båda par -

Ang. den s. k. Kreuger—Bonnier-affären
terna skall kunna göras utan bindande
bevisning. Det är stötande för rättskänslan.

Det är vidare oroande att tänka sig att
en av landets största dagstidningar och
större delen av landets veckopress skulle
ha kunnat säljas till en krigförande nation,
en nation som var ett hot emot demokratierna
och som kunde ha blivit
ett hot även mot vårt land. Vad en sådan
försäljning skulle ha betytt praktiskt
och psykologiskt under de förhållanden
som rådde de första krigsåren
kan envar lätt föreställa sig.

Att klarhet skapas om sanningshalten
i dessa beskyllningar är ett allmänt intresse,
och det är med tillfredsställelse
jag hör att justitieministern hyser samma
åsikt.

Utsikterna till en opartisk undersökning
genom de båda kontrahenternas
egen försorg tycks minska alltmer, och
detta måste noteras med mycket stark
besvikelse. När nu justitieministern inte
ser sig ha skäl till något initiativ måste
man dessvärre räkna med att sanningen
om den beramade tidnings- och förlagsförsäljningen
allt framgent kommer att
vara höljd i dunkel.

Man kan säga att detta tillhör historien
och att ingenting hände den gången.
Det är riktigt: det skedde ingenting.
Men det kunde ha hänt — lagen hade
inte lagt hinder i vägen för försäljning.

Och här finns en viktig aspekt, som
bär framåt och som förtjänar uppmärksamhet,
nämligen denna: det måste för
framtiden vara utomordentligt angeläget
att svensk lagstiftning utformas på
ett sådant sätt att en tidnings- eller förlagsförsäljning
av den art det här är
fråga om icke kan få ske till utländska
intressenter. Den aspekten vill jag gärna
anbefalla till justitieministerns prövning.

Med detta, herr talman, ber jag att än
en gång till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framföra ett
tack för svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 6

Tisdagen den 18 februari 1958

Ang. utsträckt motionstid i visst ärende
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 51,
angående högre utbildning av sinnessjukvårdspersonal.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 52, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 54, angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.

Ang. utsträckt motionstid i visst ärende

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition
nr 55, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(ep):

Herr talman! Jag ber att få hemställa,
att tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
55, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, m. m., måtte med hänsyn
till ärendets synnerliga omfattning
utsträckas till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det
propositionen kom kammaren till handa.

Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, beslöt kammaren på särskilda
propositioner att hänvisa ifrågavarande
kungl. proposition till särskilda
utskottet samt att bifalla herr andre vice
talmannnes hemställan om utsträckning
av tiden för avgivande av motioner i anledning
av samma proposition.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 14, 19 och 26—
31, bevillningsutskottets betänkanden nr
4 och 5, bankoutskottets utlåtande nr 4,
första lagutskottets utlåtanden nr 4—8
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 4
och 5.

På framställning av herr talmannen
beslöts att jordbruksutskottets utlåtande
nr 5 skulle på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande nr 28.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

53, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror,
m. m.;

nr 56, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57,
m. m.;

nr 57, rörande ratifikation av europeisk
konvention angående fredlig lösning
av tvister;

nr 60, angående återbäring av vissa
skattebelopp; och

nr 62 angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag för försvarsändamål.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.12.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr 6

Onsdagen den 19 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till närslutna läkarintyg
hemställes vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet under den i intyget
angivna tiden.

Kristianstad den 18 februari 1958

Nils Elowsson

Att riksdagsman Nils Elowsson, Kristianstad,
på grund av yrsel är oförmögen
inställa sig till riksdagsarbete under tiden
16—24/2 1958 intygas.

Kristianstad den 18 februari 1958

Ivar Lundius
Stadsläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 39 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket; och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Företogs val av tolv ledamöter och
sexton suppleanter i det särskilda utskott,
kamrarna beslutit tillsätta.

Beträffande dessa val bergärdes ordet
av herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som skall förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna en gemensam lista,
vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Vardera listan upptar namn på så
många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Sedan herr förste vice talmannen avlämnat
ifrågavarande listor, båda försedda
med partibeteckningen »Den gemensamma
listan», och desamma blivit
var för sig av herr talmannen upplästa
och av kammaren godkända, befanns, att
följande personer, vilkas namn i här angiven
ordning upptagits å respektive listor,
utsetts till

ledamöter i särskilda utskottet:
herr Strand
» Geijer
» Sundelin
» Johansson, Knut
» Wahlund
fröken Ranmark
herr Ewerlöf
» Persson, Einar
» Aastrup
» Nilsson, Hjalmar
» Eliasson
fru Hamrin-Thorell

suppleanter i särskilda utskottet:
herr Mossberger
fru Wallentheim
herr Boman
» Möller
fru Svenson
herr Damström
» Mannerskantz
» Wärnberg
» Söderquist
» Karlsson, Göran
» Carlsson, Georg
» Ståhle
» Larsson, Lars
» Andersson, Axel Johannes
» Andersson, Alvar
» Svärd

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Om åtgärder till ökad säkerhet för taxieller
droskförare

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
■som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Anders Johanssons interpellation
om åtgärder till ökad säkerhet för taxieller
droskförare, erhöll ordet och yttrade
:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Anders Johansson frågat
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet,
om han vill taga initiativ
till att möjliga åtgärder undersökes, som
kan bidraga till att öka den personliga
säkerheten för droskförare vid deras yrkesutövning.

Det torde närmast få ankomma på mig
att besvara frågan. Som svar vill jag, efter
samråd med chefen för inrikesdepartementet,
meddela följande.

Den senaste tidens rånöverfall på
droskförare under yrkesutövning har
gett förnyad aktualitet åt det av interpellanten
berörda spörsmålet. Frågan om
skydd för droskförare har som bekant
tidigare varit föremål för förhållandevis
ingående undersökningar av bland
annat särskilt tillkallade sakkunniga. På
rekommendation av dessa sakkunniga
tillkom för övrigt år 1952 en författning,
vari föreskrevs skyldighet att förse i yrkesmässig
trafik använda större personbilar
med mellanvägg av splitterfritt
glas. Den allmänna uppfattningen synes
vara, att denna sistnämnda åtgärd bidragit
till att begränsa antalet rånöverfall
på droskförare. Emellertid har den tekniskt-ekonomiska
utvecklingen inom den
yrkesmässiga drosktrafiken — med övergång
till droskbilar av mindre storlek
— beklagligtvis haft den konsekvensen,
att allt fler bilar faller utanför författningens
tillämplighetsområde.

I samband med de år 1955 vidtagna
ändringarna i vapenförordningen behandlades
även frågan om man kunde
bereda droskförare ökat skydd genom att
underlätta för dem att förvärva vissa slag
av vapen, som lämpligen kunde användas
för skyddsändamål. Man fann därvid att
gaspistol eller annat likartat vapen, som

vid normal användning icke medförde
bestående skada å person, skulle kunna
komma till användning. Ur teknisk synpunkt
tillfredsställande konstruktioner av
tårgaspistoler finnes tillgängliga i marknaden.
Även skyddsvapen bestående av
en kombination av batong och tårgasspruta
har utprovats. För att underlätta
droskförares möjlighet att förvärva vapen
av nyssnämnda slag utsäges därför i
de av Kungl. Maj:t den 25 november 1955
utfärdade anvisningarna till vapenförordningen,
att droskförare och andra,
som i sin yrkesutövning eller eljest är
särskilt utsatta för överfall, regelmässigt
och utan större omgång bör erhålla tillstånd
att förvärva vapen av sådant slag.

Förekomsten av ifrågavarande slag av
brott — där drivkraften nästan uteslutande
är penningbegär — har enligt mitt
sätt att se sin huvudsakligaste grund i
två samverkande faktorer. Det ena är
att passageraren-våldsverkaren befinner
sig ensam med droskföraren utan att
taxistationen eller andra känner till vem
passageraren är. Den andra faktorn är
att i bilen finnes en viss summa pengar.
Strävandena att bereda droskförarna ett
ökat skydd bör därför främst ta sikte på
dessa faktorer.

Till kommunikationsdepartementet har
inkommit en mångfald — inemot ett
hundratal — förslag till tekniska lösningar
av ifrågavarande skyddsproblem.
För att få förslagens praktiska användbarhet
bedömd uppdrogs åt Svenska uppfinnarkontoret
att till departementet inkomma
med utlåtande i ärendet. Uppfinnarkontorets
utredning jämte förslag
till vissa tänkbara lösningar har varit
föremål för remissbehandling. Den 13
januari 1958 erhöll statens biltrafiknämnd,
vari finns representanter för
bland annat yrkeschaufförernas och
droskbilägarnas fackorganisationer, i
uppdrag att avge ett slutligt, sammanfattande
yttrande i frågan, med förslag till
ifrågakommande åtgärder från statsmakternas
sida. Med hänsyn till den senaste
tidens inträffade rånöverfall på droskförare
ålades nämnden att skyndsamt
fullgöra uppdraget.

Frågan om vilka åtgärder, som bör
vidtagas för att bereda droskförarna ett

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr 6

Om åtgärder till
ökat skydd mot rånöverfall, har vidare
diskuterats vid ett i början av denna
månad i kommunikationsdepartementet
anordnat sammanträde, vari deltog, förutom
jag själv och inrikesministern,
representanter för statens biltrafiknämnd,
statspolisen, statens kriminaltekniska
anstalt, Svenska droskbilägarförbundet
och Svenska transportarbetarförbundet.
överläggningarna avsåg att få
fram ett urval av skyddsåtgärder, som
närmast bör komma i fråga, och därigenom
underlätta och påskynda att biltrafiknämndens
översyn leder fram till
konkreta resultat. Av stort värde är att
dessa intresseorganisationer, vilka såsom
jag nyss nämnde, är representerade
i biltrafiknämnden, vid dessa överläggningar
förklarade sig beredda att på allt
sätt aktivt medverka till frågans lösning.

Jag vill till slut mot bakgrunden av det
sagda kraftigt understryka, att jag anser
det vara ytterst viktigt, att allt som rimligen
kan göras för att öka droskförarnas
säkerhet till liv och lem snarast också
blir gjort.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för det svar han
här har lämnat på min interpellation. Jag
känner mig föranlåten att alldeles särskilt
tacka för det positiva innehåll som
kännetecknar svaret.

Våra taxiförares rättslöshet gentemot
samhällets kriminella element har som
bekant på senaste tiden starkt upprört
den svenska allmänheten, och alldeles
särskilt har så varit fallet efter det upprörande
taximordet i Boden i julas och
de försök till dylika taximord, som sedan
dess ägt rum på ett flertal håll i
landet.

Ingen av oss torde fullt kunna sätta
sig in i hur det känns för en gammal
ensam mor att just på självaste julafton
erhålla det förkrossande budskapet att
hennes ende son och enda stöd i livet
fallit offer för en rånmördares kula.
Ingen torde heller rätt kunna pejla djupet
av den ständiga oro och ängslan
som dag och natt besjälar taxiförarnas

ökad säkerhet för taxi- eller droskförare
familjer. Man kan ju aldrig veta om vederbörande
efter utförd körförrättning
återkommer till de sina med livet i behåll
eller inte.

Det är dessa omständigheter som närmast
föranledde min interpellation under
medvetande om att denna yrkesgrupp,
denna medborgargrupp, har
samma rätt som alla andra att påkalla
samhällets ingripande till sitt skydd.

Nu är jag emellertid fullt medveten
om att vi här har att göra med ett ytterst
svårbemästrat problem, men detta
får ändå inte avhålla oss från att med
allvar försöka komma till rätta med
detsamma.

Åtskilliga uppslag har enligt vad som
framgår av svaret kommit till synes på
senaste tiden, varigenom man tror sig
kunna presentera en betryggande eller
i varje fall en något så när betryggande
lösning. En lösning som hundraprocentigt
skyddar taxiföraren till liv och
lem torde det emellertid inte gå att
åstadkomma, detta därför att föraren
och hans passagerare i varje fall något
ögonblick måste komma i kontakt med
varandra, och bråkdelen av ett sadant
ögonblick kan vara nog för en vettvilling
att förpassa föraren till evigheten.

Men, som sagt, svårigheterna får i
detta fall inte avhålla samhället ifrån att
i görligaste mån söka nå fram till ett för
vederbörande taxiförare betryggande
förhållande.

Det är därför med tillfredsställelse
jag finner, att statsrådet genom hänvändelse
dels till Svenska uppfinnarekontoret
och dels till statens biltrafiknämnd
—- den senare i samråd med yrkeschaufförernas
och droskbilägarnas egna fackorganisationer
— infordrat konkreta
förslag till åtgärder från statsmakternas
sida som slutligen kan föra fram till en
lösning.

Den överläggning, som statsrådet haft
med inrikesministern och övriga av
ärendet berörda parter, bär vittne om
att man ser med största allvar på den
fråga det här gäller, och det är med
tillfredsställelse och tacksamhet jag noterar
slutorden i kommunikationsministerns
svar, vari han understryker vik -

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Ang. återföring av fonderade LKAB-medel
ten av »att allt som rimligen kan göras
för att öka droskförarnas säkerhet till
liv och lem snarast också blir gjort.»

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 53, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 16 § lagen den 11
juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m., hänvisades densamma, såvitt
angick dels överskridande av viss
anslagspost i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen,
dels ock ändring i vissa
delar av Kungl. Maj :ts i årets statsverksproposition,
bilaga 9, punkten 39, framlagda
förslag, till statsutskottet samt i övrigt
till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 56,
angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för
vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
57, rörande ratifikation av europeisk
konvention angående fredlig lösning av
tvister.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 60, angående återbäring av vissa
skattebelopp; och

nr 62, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag för försvarsändamål.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändring i kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949
(nr 174), bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning

av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter
å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till rikstaten för budgetåret 1957/58,
i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. återföring av fonderade LKABmedel Med

tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte

1. godkänna, att de för framtida investeringar
i LKAB fonderade medlen toges
i anspråk på sätt i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3 januari
1958 föreslagits;

2. Till Återföring av fonderade LKABmedel
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 189 977 009 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Andersson, herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och Cassel
ansett, att utskottets yttrande under
förevarande punkt bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1. godkänna, att de för framtida investeringar
i LKAB fonderade medlen toges
i anspråk på sätt utskottet i det av reservanterna
förordade yttrandet föreslagit; 2.

till Återföring av fonderade LKABmedel
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 000 kronor.

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr 6

Ang. återföring av fonderade LKAB-mcdel

Därjämte fanns vid utlåtandet fogat
ett särskilt yttrande av herrar Boman,
Sundelin och Sunne, fröken Elmén, herr
Gustafsson i Skellefteå, fröken Vinge
samt fröken Liljedahl.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Enligt det avtal som för
några år sedan träffades mellan TGO
och staten, ett avtal som konfirmerades
av riksdagen 1956, skulle för budgetåren
1955/1956 och 1956/1957 inga avsättningar
ske till dispositionsfond eller
för medelsreservation av annat slag.
Överenskommelsen innebar vidare att
den 1955 gjorda avsättningen på 50 miljoner
kronor till dispositionsfonden
skulle utbetalas i september 1957. Riksdagen
beslöt 1956 att den på staten belöpande
utdelningen för dessa två budgetår
skulle avsättas till budgetutjämningsfonden
och där särredovisas. Motsvarande
belopp skulle överföras till ett
särskilt konto i riksbanken, och återföring
av medlen till LKAB skulle sedermera
ske.

Detta är helt summariskt bakgrunden
till vad som nu skall beslutas. Man kan,
det vill jag redan från början säga, alltså
inte bestrida att det nu föreliggande
förslaget är en följd av ett av riksdagen
tidigare fattat beslut. Det fanns emellertid
reservanter då, som hade en annan
uppfattning om hur det skulle förfaras
i detta hänseende. Från högerpartiets sida
yrkades nämligen, att den del av utdelningen
från LKAB, som kunde anses
som normal statsinkomst, inte skulle avsättas.
I den mån den under fonden för
statens aktier redovisade inkomsten
emellertid motsvarades av medel, som
normalt skulle ha fonderats inom LKAB,
därest inlösenbeslutet inte hade kommit
emellan, borde motsvarande belopp reserveras
för att återföras till företaget.
Till denna del, ansåg nämligen reservanterna
då, var statsinkomsten att betrakta
som ett av speciella skäl till statsverket
inlevererat internt företagssparande.

Vi har ingen anledning alt i dag ändra
den uppfattning vi hade 1956, och
detta så mycket mindre som det stats -

finansiella läget som alla vet sedan dess
sannerligen inte har förbättrats.

Reservanternas förslag nu går ut på
att sammanlagt 100 miljoner kronor av
de på särskilt konto i riksbanken avsatta
medlen skall återföras till LKAB.
Återstående belopp på kontot, ungefär
90 miljoner kronor, skulle överföras till
budgetutjämningsfonden. Orsaken till
att reservanterna stannat för 100 miljoner
att återföras till LKAB är att hela
det belopp, som staten erhållit, med stor
sannolikhet inte skulle ha gått till fondering.
Jag vill påminna om att det 1955
rörde sig om 50 miljoner kronor.

Till vad jag här i all korthet sagt
kommer vidare en ur principiella synpunkter
viktig fråga, nämligen att det är
olämpligt att prioritera just statliga företag.
Investeringsutrymmet är som alla
vet mycket litet, och här rör det sig
dock i realiteten om ett investeringsbemyndigande.
Vi menar att ur samhällsekonomisk
synpunkt fri konkurrens är
önskvärd om de knappa kapitalresurser
vi nu har.

Med denna korta framställning, herr
talman, ber jag få yrka bifall till reservationen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Den ståndpunkt, som
fröken Ebon Andersson på högergruppens
vägnar intar i dag, förfäktade den
meningsriktning som jag tillhör redan
år 1956, när riksdagen beslöt att alla
staten tillkommande vinstmedel från
LKAB skulle avsättas till budgetutjämningsfonden.
Vi hävdade då, att endast
30 miljoner kunde beräknas vara en sådan
utdelningsökning som stod i samband
med avtalet mellan staten och
TGO. Det skulle ha gjort 60 miljoner för
de två budgetår det är fråga om. Resten
borde ha ingått i statens löpande inkomster.

Emellertid lyckades vi för två år sedan
icke vinna gehör för våra synpunkter.
Riksdagen beslöt i enlighet med
Kungl. Maj :ts förslag att avsätta alla
vinstmedel till budgetutjämningsfonden.
Riksdagen har redan tagit ställning i

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Ang. återföring av fonderade LKAB-medel
detta ärende, och vad som nu föreslås
från Kungl. Maj:ts sida är endast en
konsekvens av det beslut som riksdagen
fattade 1956. Under sådana omständigheter
har vi inte funnit anledning
att göra något särskilt yrkande i dag.

Jag har bara velat ge till känna vilken
ståndpunkt vi intog redan för två år
sedan, men som vi inte lyckades vinna
gehör för. Jag har, herr talman, inget
yrkande.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Efter herr Olilons inlägg
skulle jag kunna inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ohlon har ju, vilket för övrigt också
fröken Andersson gjorde, framhållit
att riksdagen egentligen redan har fattat
beslut i denna sak.

I anledning av vad fröken Andersson
sade vill jag emellertid tillägga, att när
staten nu skall så att säga återställa
LKAB:s resurser, är bakgrunden den,
att man under tre år inte har kunnat
göra några avsättningar till dispositionsfond
eller andra fonderingar inom
företaget. Då man nu från statens sida
skall infria de löften, som gavs år 1956,
är det uppenbart, att företaget inte kan
klara sig med att bara få ett belopp, som
motsvarar den statens andel som skulle
ha stått kvar i företaget om inte den nu
företagna överföringen av äganderätten
i LKAB skett. För att LKAB skall kunna
arbeta under rimliga ekonomiska förhållanden
bör staten nu även tillskjuta
den andel som gått förlorad genom att
TGO tagit ut sina pengar. Det är bara
helt naturligt att TGO tagit ut sin andel,
ty efter beslutet om överföring av
äganderätten till staten ville TGO självfallet
inte vara med om att ytterligare
bygga upp företagets resurser.

Med detta vill jag bara ha sagt, att
man inte utan vidare kan räkna på det
sätt som fröken Andersson gjorde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag vet mycket väl att
det i debatten har kommit fram den syn -

punkten, att vad som här föreslås egentligen
bara är en följd av ett av riksdagen
tidigare fattat beslut. Men det är väl
ingenting som hindrar att riksdagen kan
ändra ett tidigare fattat beslut om förutsättningarna
för detsamma förändrats.
Så har nämligen skett här. Det är ju de
facto så, att investeringsutrymmet, som
alla vet, har minskats under senare år.

Man säger nu att företaget inte kunnat
göra några avsättningar under tre
år. Det är riktigt. Vi förnekar heller inte
behovet av att företaget nu måste tillföras
vissa medel, nämligen 100 miljoner
kronor. Längre vill vi inte sträcka oss
bl. a. därför att man inte vet hur mycket
företaget skulle ha kunnat avsätta
under dessa år.

Om riksdagsbeslut skall anses vara heliga
och bestå för all framtid, vill jag
för övrigt hänvisa till att det ju inte är
så ovanligt att riksdagen ändrar sig. Jag
vill påminna om att riksdagen har beslutat
att avsätta belopp motsvarande
den extra bolagsskatten på särskilt konto
i riksbanken, där dessa medel skulle,
som det hette, steriliseras. Huruvida det
sker vilar väl i gudarnas knän. Nu vill
finansministern, som kanske också en
och annan vet, ta dessa medel i anspråk
för en formell minskning av statsskulden.
Den åtgärden måste väl anses vara
av precis samma karaktär som den vi
nu föreslå.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, var med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; och

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr 6

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag, avseende
handelsdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna
hänvisats till statsutskottet.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Mannerskantz
m. fl. (1:291) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (11:377), hade hemställts,
dels att riksdagen måtte med avslag på
Kungl. Maj:s proposition nr 1, såvitt här
vore i fråga, ur budgeten avföra samtliga
de anslagsposter, vilka funnes upptagna
i vid motionerna fogad bilaga;
dels att anslagen till extra utgifter måtte
beräknas till i motionerna angivna belopp
under varje huvudtitel; dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att under de avförda
anslagen föreliggande medelsbehov måtte
i mån av medelstillgång tillgodoses
inom ramen för varje huvudtitels anslag
till extra utgifter; dels ock att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t hemställa, att vid
varje budgetårs slut till riksdagen måtte
lämnas en redovisning för de extra utgiftsmedlens
användning under det förflutna
budgetåret.

Motionerna hade hänvisats till statsutskottet
i vad de icke avsåge jordbruksiirenden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att motionerna 1:291 och 11:377,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas;

2) alt riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionerna anfört.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
fröken Andersson, herr Staxäng,
fröken Karlsson och herr Gerhard Nilsson
i Gävle, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 291 och II: 377,
såvitt nu vore i fråga,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och bidragsanslag
till extra utgiftsanslag, vilken
överflyttning beräknades medgiva
en total minskning av medelsbehovet
med omkring 20 procent;

2) besluta att Kungl. Maj:t vid budgetårets
slut skulle till riksdagen lämna
en redovisning för de extra utgiftsmedlens
användning under det förflutna
budgetåret.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Reservanterna tar sikte
på de yrkanden som bär framställts i
motionerna I: 291 och II: 377, nämligen
att man skall sträva efter att väsentligt
minska antalet anslagsposter i statsbudgeten.
Enbart under driftbudgeten finns
för närvarande cirka 1 500 olika anslagsposter.

Reservanterna och motionärerna önskar
att dessa anslagsposter skall sammanföras
till klumpsummor under vederbörande
huvudtitel. Motionärerna
hänvisar bl. a. till svårigheten att relativt
långt i förväg kunna beräkna behovet
under de olika posterna. Det leder,
menar man, bl. a. till att myndigheterna
i sina petita ofta räknar med en viss
marginal, vilket ju bara är naturligt.
Emellertid får denna tendens kanske till
resultat, att man strävar efter att spendera
anslaget. Man är rädd för att mista
det som man eventuellt hade kunnat
spara under ett visst anslag, och om det
blir något över på ett anslag är man
rädd att detta kan leda till en minskning
nästa år. Om man inte hade alla dessa
detaljanslag, så skulle en bättre anpassning
efter ändrade förhållanden kunna
ske.

Det nu framlagda förslaget går ut på

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

att alla sak- och bidragsanslag på 500 000
kronor och därunder, som inte är beroende
av särskilda författningar, skall avföras
ur budgeten och motsvarande uppräkning
i stället ske under de olika huvudtitlarnas
anslag för extra utgifter.
Detta medför enligt vår mening en bättre
hushållning, och därför skulle det
kunna ske en nedprutning med i runt tal
20 procent. Jag medger att detta, ytligt
sett, är en smula chockerande, men det
är näppeligen så chockerande som när
man studerar budgeten och utfallet av
denna.

Naturligtvis kan det diskuteras, var
man skall draga gränsen. Vi har stannat
vid 500 000 kronor, men fastän andra
gränser mycket väl kan tänkas, har reservanterna
stannat vid det belopp som
föreslagits i motionerna.

Det är visserligen alldeles riktigt, som
det har påpekats, att alla dessa anslag i
och för sig inte är oviktiga. Det kan finnas
relativt små anslag, som är av principiell
betydelse, och i så fall uppstår
det naturligtvis vissa problem — jag
återkommer strax till frågan, i vad mån
riksdagen där skall kunna säga sitt ord.

Det har i detta sammanhang och vid
andra tillfällen hänvisats till en hel del
fördelar med en sådan omläggning som
här föreslagits. Den skulle t. ex. medföra
en mer ingående prövning av de olika
anslagsbehoven än som nu kan ske under
det forcerade budgetarbetet. Även
riksdagens arbetsbörda, i den mån den
nu är så stor, skulle med denna omläggning
kunna minskas. Inom parentes vill
jag säga, att det då kanske bleve litet
bättre tid över till prövning av de verkligt
stora frågorna.

Nu säger man, att detta förslag skulle
minska riksdagens makt, och man har
till och med sagt att dess genomförande
skulle sätta riksdagen ur spel. Jag
påminner då om att det ändå rör sig om
relativt små anslag, och jag vill i sammanhanget
betona, att motionärer och
reservanter sannerligen inte har någon
önskan att i onödan beskära riksdagens
makt och myndighet. Men, som utskottet
också framhåller: »Det lärer inte
kunna förnekas att den nuvarande stats -

budgeten i viss utsträckning upptar anslag
eller anslagsposter, som måste anses
väl detaljerade och beträffande vilka
riksdagens granskning i praktiken
framstår såsom övervägande formell.»

Det är så sant som det är sagt, och det
är i själva verket detta, som hela förslaget
bygger på.

För övrigt tar motionärerna också
sikte på just riksdagens ställning i sammanhanget.
I motionen hänvisas t. ex.
till två utvägar, på vilka riksdagen kan
hävda sin s. k. makt. Å ena sidan kan
den i efterhand, t. ex. via statsrevisionen
eller eljest, uttala sig om Kungl.
Maj ds åtgärder, å andra sidan kan den
i sina skrivelser anhålla om prioritet för
det ena eller andra ändamålet, och detta
kan ske på grundval av avgivna motioner.

Herr talman! Det vore en hel del att
tillägga, men jag skall inte upptaga tiden
längre utan nöja mig med att yrka
bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det som är den djupa
meningen med denna motion är att man
skall försöka städa upp i statsverkspropositionen,
föra ihop ett antal anslagsposter
i större grupper och därigenom
kunna uppnå en besparing, som skulle
motsvara 20 procent på den samlade anslagssumman.
Fröken Andersson framhöll,
om jag förstod henne rätt, att detta
får sägas vara en djärv tanke, och
jag vill livligt understryka, att det måste
sägas vara en mycket djärv tanke, att
det skulle kunna komma ut något så gott
av denna tekniska åtgärd — ty det är
ju ändå endast en sådan som förslaget
innebär.

Om det resonemanget håller, skulle
det ju vara så att en massa av de styrelser
och institutioner som nu får anslag
skulle så att säga leva i högönsklig välmåga
och utan vidare kunna avstå från
en del av anslagen. Jag tror nog att denna
tanke är ganska främmande för flertalet
riksdagsmän, ty många gånger, i
synnerhet under början av riksdagsperioderna,
utsätts vi ju här för uppvakt -

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr 6

Om andrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

ningar från olika intressegrupper, som
kanske både riktigt och sakligt kan argumentera
för ökningar av de olika posterna.
Jag har svårt att föreställa mig,
att man skulle kunna komma nämnvärt
framåt på den linje som fröken Andersson
här har anvisat.

Sedan kan det ju, som fröken Andersson
också framhöll, kanske finnas en del
skäl för att reservera sig även mot själva
systemet att slå ihop de olika anslagen,
oavsett vad de avser och oavsett
storleksordningen, bortsett då från den
gräns som skulle dras vid en halv miljon
kronor. Som det framgår av trycket
finge man då en post extra utgifter, som
ibland skulle gå upp till icke mindre än
19 miljoner kronor. Det är väl ändå alldeles
uppenbart, att riksdagen vill ha besked
om vad som finns bakom ett så
stort belopp. Det kan inte vara realistiskt
att tro, att riksdagen skulle vilja
vara med om att klubba ett så stort anslag
utan att veta vad det skulle användas
till, och då får man ändå ge sig in
på att försöka i statsverkspropositionen
redovisa dessa klumpsummor och jag
förmodar även gå in i detalj på de delposter
som de skall tillgodose.

Man har här föreställt sig att besparingar
skulle kunna nås genom att anslagens
storlek inte fastslogs i varje enskilt
fall, utan Kungl. Maj:t skulle få befogenhet
att efter hand dela ut pengarna. Jag
tror att också den tankegången är orealistisk.
Det skulle innebära att ett verk,
en styrelse eller en institution fick ringa
till departementet och fråga: »Hurdan
är situationen i dag? Vilka utsikter har
vi egentligen att få det och det önskemålet
tillgodosett?» Jag förmodar att i varje
fall departementscheferna skulle vilja
betacka sig för uppgiften att besvara
den sortens frågor; det tror jag inte kan
vara särskilt angenämt.

Bortsett från dessa synpunkter kan
det emellertid naturligtvis ändå finnas
skiil att sammanslå eu del anslagsposter.
Det är möjligt att man vid en noggrann
granskning skulle träffa på anslag till
ungefär samma ändamål, småbelopp som
det kanske ur rent teknisk synpunkt
skulle vara en fördel att slå ihop. Det är

2 Första kammarens protokoll 1958. Nr 6

det som har gjort att utskottets majoritet
inte har velat motsätta sig en översyn.
Jag betonar att vi inte direkt beställt
en sådan, men vi menar att om
regeringen finner skäl att företa en sådan
översyn i syfte att sammanföra vissa
anslagsposter, vill vi inte motsätta oss
en sådan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Holmqvist underströk
mycket starkt i sitt anförande, att
det var en synnerligen djärv tanke som
motionärerna framfört. Men herr Holmqvist
har dock själv skrivit under det
utskottsutlåtande, där det framhålles att
tanken i varje fall inte är ny. En utveckling
i denna riktning har nämligen
skett beträffande kapitalbudgeten, och
jag tror att ändringen där har visat sig
vara ganska fördelaktig.

Jag måste nog med förlov säga att jag
ställer mig rätt skeptisk till det här talet
om att riksdagens makt skulle minskas
och att riksdagsmännen vill pröva
det och detta. Jag har ingen statistik
på saken, men det vore ganska intressant
att veta hur ofta det har hänt här
att Kungl. Maj :ts förslag ändrats. Jag
har litet svårt att förstå herr Holmqvists
resonemang just på den punkten, ty han
hör ju inte till pionjärerna, när det gäller
att ta Kungl. Maj :ts förslag i kritiskt
övervägande, och även om han gör det
-—• vi arbetar alltid mycket samvetsgrant
på femte avdelningen — hör han väl
till dem som är minst ivriga att ändra
på någon som helst punkt i Kungl.
Maj:ts förslag, det vågar jag säga.

Det har vidare sagts att riksdagen vill
ha besked om de 19 miljoner kronor
varmed prutningen skulle kunna ske.
Ja, det förs ju resonemang om den saken
både i motionerna och i reservationen.

Utskottsmajoriteten har — och det
noterar jag med tacksamhet —- ansett att
det dock behövs en översyn. Vad vi reservanter
inte velat gå med på är att
frågan hänskjuts till en utredning som

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

kanske blir färdig någon gång om ett
eller annat decennium. Jag tror att det
är nödvändigt att vi gör någonting ganska
snart, ty det är, jag vågar säga i
98 procent av samtliga fall, ganska meningslöst
att riksdagen prövar varje enskild
anslagspost. Här får vi t. ex. pröva
huruvida det behövs en eller annan
vaktmästare mer eller mindre i något
stort verk, huruvida denne skall placeras
i tionde eller tolfte lönegraden
o. s. v. Detta kan inte innebära en klok
hushållning med riksdagsmännens arbetskraft.
Jag har fullt klart för mig,
herr Holmqvist, att löneanslagen inte
berörs av reservanternas förslag, men
vi hoppas ju att också de så småningom
skall hänföras dit. Ty något mer meningslöst
än att sitta och plocka med
dessa detaljer får man leta efter.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det föreföll som om
fröken Andersson ville försöka göra det
lättare för mig att ansluta mig till reservationen
genom att säga att det är så
sällan jag vill ändra på anslagsposter
som är upptagna i propositionen. Jag
vill kvittera den artigheten med att säga,
att det finns ledamöter av kammaren
som kanske mer än fröken Andersson
försöker rubba på dem. Men nog
får det väl anses vara värdefullt att vi
har den möjligheten. Om vi gav upp
den rättigheten vore det väl inte så stor
glädje med att vi träffades här och dryftade
frågorna.

Det är möjligt —- och därvidlag håller
jag med fröken Andersson, det sade
jag redan i mitt tidigare anförande —
att man kan finna anslagsposter som det
vore skäl att sammanföra. Vad jag har
gått emot, och det ganska bestämt, är
den mycket enkla regel för tillvägagångssättet
som har anvisats i den motion
som vi behandlar.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har medverkat till
att föra fram denna motion i första

kammaren, men det är min medmotionär
i andra kammaren som har lagt ner
det största arbetet på att författa den.

Anledningen till att jag velat understödja
hans förslag är att jag under min
riksdagstid — såväl under de rätt
många år, då jag deltagit i arbetet på
statsutskottsavdelningar, som under min
statsrevisorstid — funnit att det faktiskt
inte är ägnat att inom ett ämbetsverk,
en styrelse eller liknande institutioner
alltid befrämja det lämpligaste användandet
av de anslagna medlen, om dessa
från början är uppspaltade såsom nu
sker, och detta även fastän anslagen anvisats
efter äskande av ämbetsverket.

Om man har denna uppdelning, och
överflyttningar anslag emellan inte kan
ske, kommer det att bli så att man under
löpande budgetår är rädd för att det
skall bli någonting kvar på ett anslag,
även om man har svårt att göra av med
det. Följden blir att man gör slut på
anslaget på relativt onödiga saker, medan
kanske andra anslagsposter under
samma ämbetsverk och i varje fall under
samma huvudtitel är ofullständigt
tillgodosedda. Det finns med det system,
som vi nu har, för små möjligheter att
göra en smidig anpassning. En sådan
anpassning skulle kunna göras på det
sättet, genom samverkan mellan vederbörande
departementschef och vederbörande
verkschefer, att man uppnådde
full effekt i verksamheten och ändå kunde
spara in en del medel. Jag har genom
intryck, som jag samlat vid olika tillfällen,
kommit till den uppfattningen
att det finns möjligheter att på ett smidigare
och bättre sätt använda de medel,
som skattebetalarna lämnar till
statsverket.

Sedan är det ju klart, att när ett sådant
här förslag föres fram är alla människor
inriktade på att hitta fel i det,
och fel i dess detaljer. Jag vill inte påstå
att ett förslag, när man första gången
lägger fram det, kan anses vara fullkomligt.
Men det finns inget bättre sätt,
herr talman, att få det att fungera bra
än att prova det. Om man avstår från
att prova en sak och väntar tills dess
man kommit fram till något i teorien

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr 6

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

uppfunnet system, som säger att ett förslag
är klanderfritt, blir ju aldrig någonting
ändrat. Det är därför jag tycker
att det vore riktigt att man provade den
här föreslagna anordningen.

Såvitt jag har kunnat förstå dels av
herr Holmqvists anförande och dels av
andra uttalanden här i huset anser man,
att vårt förslag skulle innebära, att riksdagens
och dess ledamöters möjligheter
att kunna göra sig gällande skulle minskas.
Men jag tror inte det heller, herr talman!
Låt mig ta ett exempel. Om det är
några som ömmar för ett anslag (av
mindre storleksordning) — t. ex. anslaget
till soldathemmen, vilket inte är att
betrakta som en del av ett ämbetsverks
rörelse utan som är ett bidragsanslag —
vet vederbörande under vilken huvudtitel
det förekommer. Man vet att anslaget
under föregående budgetår har utgått
med ett belopp som är mindre än 500 000
kronor, och man kan alltså räkna med
att detta belopp ligger i den klumpsumma,
som upptages för denna huvudtitel.
Då är det ju enkelt att skriva en motion,
likaväl som man kan göra det nu. Det
är bara att hemställa, att riksdagen måtte
uttala, att anslaget till soldathemmen
skall upptagas med så och så mycket.
Om riksdagen emellertid — vilket den
ju ofta är rätt ovillig att göra redan nu,
när man direkt yrkar att anslaget skall
upptagas med ett visst belopp -— skulle
bifalla motionen, uttalar riksdagen vid
behandlingen av detta extraanslag under
vederbörande huvudtitel, att departementschefen
bör tillse att anslaget inte
utgår med lägre belopp. Jag kan inte tänka
mig att vederbörande departementschef
kommer att gå emot riksdagen när
den gör ett sådant uttalande. Såsom fröken
Andersson redan sagt, lär väl inte
under en riksdag så många motioner av
detta slag ha framgång. Det är väl därför
inte större risk alt departementschefen
spräcker det hela än vad det skulle
vara, om samma anordning varit rådande
nu, då vi ser hur liten del av motionerna
som bi fallos.

För ("ivrigt föreslås ju i motionerna,
att vederbörande departementschef nästa
år skall redovisa, hur han bär använt

detta extraanslag. Jag föreställer mig att
det kommer att ske i form av en likadan
lista, som den som finns fogad vid motionen.
Det kommer alltså att föreligga
en tabell, där var och en kan se hur
klumpanslaget använts. Riksdagen kan
alltså konstatera, om vederbörande departementschef
dristat sig att göra tvärtemot
vad riksdagen sagt, och då lär det
väl vara möjligt för riksdagen att säga
ifrån, att på det sättet får inte statsrådet
trotsa riksdagen.

Jag tror inte att det där spöket, som
man här vill framkalla, är till finnandes,
utan jag är säker på att vi relativt snart
skulle få till stånd en ganska god praxis,
där detta system fungerade bra. Utan att
beskära riksdagsledamöternas och riksdagens
rätt att bestämma även i mindre
frågor skulle man få ämbetsverken att
hushålla med medlen på ett förståndigare
sätt och departementschefen att göra
detsamma. Han skulle dessutom kanske
kunna hålla ett mera vakande öga över
hur ämbetsverken hanterar medlen.

Jag anser att detta är ett uppslag, som
inte är dåligt nog att helt och hållet förkastas
utan som jag tror kan mogna fram
så småningom. Man kan ju bestämma ett
annat belopp -— ett lägre belopp än
500 000 kronor -— om man vill pröva systemet.
Jag anser att det hade varit riktigast
att man verkligen gjorde det —
även om det med rätta skulle kunna kallas
för ett djärvt grepp — och i praktiken
prövade hur systemet skulle fungera.

Jag ber därför att få ansluta mig till
yrkandet om bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Egentligen är det kanske
överraskande, att herr Mannerskantz står
bland undertecknarna av denna motion,
ty man kan ju minst av allt säga, att han
skulle sakna lust att vara med och bestämma
— herr Mannerskantz har ju i
allmänhet mycket bestämda meningar
och iir en självständig natur. Jag liar
undrat över hur detta kunde hänga ihop.

Nu när jag hört hans inlägg förstår
jag, att han har en brasklapp i niotio -

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

nen, då det säges, att man i efterhand
kan granska vad regeringen har gjort
och hur den förvaltat sitt pund; då kan
man efteråt komma med pekpinnen. För
min del befarar jag, att en sådan ordning
skulle leda till att vi i efterhand
finge en hel rad uttalanden om prioritet
för det ena och det andra ändamålet
och att vi i grund och botten inte skulle
nå längre på denna väg än vi redan är.

Jag förstår mycket väl, att motionen
har kommit till kanske främst därför att
man önskar kunna säga till svenska folket:
»Här vill vi motionärer spara in 20
procent på statsutgifterna.» Men då tycker
jag, herr Mannerskantz, att man skall
vara lika angelägen att tala om för de
svenska ämbetsmännen, att man från motionärernas
sida anser dem vara slösare,
att de sköter sina sysslor på sådant sätt,
att det skulle finnas möjligheter att pressa
ned statsutgifterna med 20 procent.
Jag tror att det är ganska viktigt, att man
i så fall vänder sig också till den kåren
och talar om att den förvaltar sina åligganden
på ett dåligt sätt. Jag anser nu
inte att ett sådant påstående skulle vara
riktigt. Ämbetsmännen granskar säkerligen
de olika anslagen mycket noga
— det ligger väl just i förvaltningens anda
och idé, att den kritiskt skall granska
äskanden om anslag till olika ändamål.
Men det vore som sagt angeläget, herr
Mannerskantz, att motionärerna också
talade om var de anser att hela felet ligger.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har själv formulerat
de delar av motionen, som rör riksdagens
möjligheter, och jag har ansett
att huvudvikten inte ligger på granskningen
i efterhand utan på de möjligheter
man vid varje riksdag har att ge
anvisningar och uttrycka önskemål beträffande
de extraanslag, som det är fråga
om på någon huvudtitel. Meningen
har inte varit att lägga tyngdpunkten
på eftergranskning. Vi lär inte komma
in i den dåliga vanan, att när riksdagen
nekat bifalla en motion om ett visst

anslag och regeringen sedan följt riksdagens
uttalande, så skulle man i efterhand
söka få riksdagen med på att rikta
klander mot departementschefen för
att han följt riksdagens anvisning. Det
tror jag vore verklighetsfrämmande.

Sedan är det möjligt, att man kan bli
utnämnd till buse, om man försöker göra
gällande att det slösas med pengar i
statsförvaltningen — men i så fall får
man väl ta den risken, ty någon måste
ju ibland säga ifrån på den punkten!
Jag vill för min del inte formulera det
så, att man kan betrakta de svenska ämbetsmännen
som slösare, utan det är
väl samma förhållande här som Seneca
eller Cicero uttryckte med orden om
den romerska senaten, att »de enskilda
senatorerna är utmärkta män, men senaten
är ett odjur». Ämbetsmännen är
säkerligen i de allra flesta fall utmärkta
människor, men sammanlagt finns det
en byråkratisk organisation som är svår
att komma åt och som inte alltid ser
till att alla statens medel användes på
det absolut bästa sättet.

Detta är min erfarenhet, och om herr
Holmqvist inte haft fullt så skarpa ögon
när han granskat förhållandena så är
det att beklaga; det kan man dock se,
om man använder sin iakttagelseförmåga
riktigt ordentligt, och då gäller det
för herr Holmqvist, tycker jag, att skärpa
sin blick litet mer till nästa gång.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen till eu
början, att han ville fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet därpå, att det
förevarande utlåtandet förelåge i ett såsom
kartongblad betecknat omtryck, vilket
i fråga om den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen företedde
vissa skiljaktigheter från reservationens
ursprungliga avfattning. Därpå yttrade
herr talmannen, att under den nyss avslutade
överläggningen yrkats, dels att
utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i dess omtryckta lydelse.

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr ö

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av vissa anslag under nionde

huvudtiteln

Härefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Om ändrad ordning för uppförande i

statsbudgeten av vissa anslag under
nionde huvudtiteln

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, i vad
motionerna hänvisats till jordbruksutskottet.

De likalydande motionerna 1:291 av
herr Mannerskantz m. fl. och II: 377 av
herr Heckscher m. fl. (för vilkas innehåll
redogjorts ovan å s. 15) hade,
evad de avsåge jordbruksärenden, hänvisats
till jordbruksutskottet, som i det
iiu ifrågavarande utlåtandet hemställt,

1) att motionerna 1:291 och 11:377,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad jordbruksutskottet
i anledning av motionerna
anfört.

Reservation hade anförts av herrar
Eskilsson, Hseggblom och östlund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 291 och II: 377, såvitt nu vore
i fråga,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och bidragsanslag
till extra utgiftsanslag, vilken
överflyttning beräknades medgiva en
total minskning av medelsbehovet med
omkring 20 procent;

2) besluta, att Kungl. Maj :t vid budgetårets
slut skulle till riksdagen lämna en
redovisning för de extra utgiftsmedlens
användning under det förflutna budgetåret.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Reservationen till jordbruksutskottets
utlåtande nr 5 överensstämmer,
som kammarens ledamöter säkert
har funnit, i sak helt med yrkandet
i reservationen till statsutskottets
just behandlade utlåtande nr 28. Genom
beslutet nyss har kammaren tagit ställning
till själva principfrågan, och med
anledning av utgången i detta ärende
har jag, herr talman, intet särskilt yrkande
under denna punkt.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avstående i visst
fall av kronans rätt till danaarv m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av den vid förordningen den 30
juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror
fogade förteckningen över pälsskinn
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1958

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
anginge det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå,
jämte i ämnet väckta motioner.

I innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
besluta, att skogsvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1958 utgå med 1,25 promille.

Statsverkspropositionen hade, såvitt
anginge det promilletal varmed skogsvårdsavgiften
för år 1958 skulle utgå,
hänvisats till bevillningsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

I. motionen II: 135 av herr Wachtmeister,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att skogsvårdsavgiften för år 1958
skulle fastställas till 0,75 promille; samt

II. motionen II: 239 av herrar Rubbestad
och Börjesson, vari hemställts, att
att riksdagen måtte, med hänsyn till
de starkt stegrade taxeringsvärdena, besluta
fastställa skogsvårdsavgiften till 1
promille mot för närvarande 1,5 promille.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1958 utgå med 1,25 promille,

B. att följande motioner, nämligen

1) motionen 11:135 av herr Wachtmeister
samt

2) motionen 11:239 av herrar Rubbestad
och Börjesson, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid betänkandet fogad reservation
hade herrar Hagberg, Spetz,
Söderquist, Bengtson, Alvar Andersson,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Gustafson i
Göteborg, Persson i Svensköp och Vigelsbo
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
samt motionen II: 135 av
herr Wachtmeister och motionen II:
239 av herrar Rubbestad och Börjesson,
besluta, att skogsvårdsavgiften enligt
förordningen om skogsvårdsavgift skulle
för år 1958 utgå med 1,09 promille.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! När formen för uttagande
av skogsvårdsavgift ändrades år
1946, skedde detta efter förslag av 1944
års skogsvårdsstyrelseutredning. Denna
utredning hade beträffande storleken
av skogsvårdsavgiften i relation till
statsbidrag förordat, att nettoomkostnaderna
för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
skulle bestridas med skogsvårdsavgifter,
medan avlöningarna skulle
stanna på statsverket. Härför erfordrades
på grundval av 1945 års fastighetstaxering
ett uttag av 1,3 promille på
det taxeringsunderlag varpå skogsvårdsavgifterna
borde beräknas. Departementschefen
följde emellertid på denna
punkt inte utredningens förslag utan föreslog,
att skogsvårdsavgiften skulle bestämmas
till 1,5 promille. Departementschefen
anförde därvid: »För avvägning
av skogsbrukets bidrag genom skogsvårdsavgifter
till skogsvårdsstyrelseverksamhetens
finansiering saknas fasta
hållpunkter. Att skilja mellan sådana
styrelsernas arbetsuppgifter, som är rent
statliga och andra låter sig i regel inte
göra.»

Jordbruksutskottet som tillstyrkte bifall
till propositionen, ville icke motsätta
sig att avgiften fastställdes så att
den motsvarade ungefär två tredjedelar
av det för ifrågavarande budgetår beräknade
medelsbehovet, vilket betydde
att avgiften då behövde utlagas med 1,5
promille, det högsta promilletal som enligt
utskottet finge ifrågakomma.

Detta jordbruksutskottets uttalande

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr 6

kan icke rimligen tolkas så att skogsvårdsavgiften
regelmässigt skulle vara
två tredjedelar av nettokostnaden för
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Att
jag använder ordet »nettoomkostnaden»
beror på att skogsvårdsstyrelserna debiterar
avgifter för biträde vid stämplingar
o. s. v., för närvarande lägst 46
kronor per dag. Detta får alltså skogsägarna
betala oavsett om skogsvårdsavgift
utgår.

Vid 1952 års fastighetstaxering höjdes
underlaget för skogsvårdsavgiften med
75 procent och därmed också avgifternas
totalsumma med 75 procent. Under
tiden mellan åren 1946 och 1953 hade
anslaget till skogsvårdsstyrelserna stigit
från 6 200 000 kronor till 12 564 000 kronor,
beroende bl. a. på att nya uppgifter,
som helt torde få anses tjäna allmänna
eller statliga intressen, hade tilllagts
styrelserna. Skogsstyrelsen föreslog
därför redan då, att promilletalet skulle
fastställas till 1, medförande en ökning
av avgifterna från 4,6 till 5,2 miljoner.
Departementschefen förordade dock ett
fortsatt uttag av 1,5 promille, vilket innebar
en ökning av skogsvårdsavgifterna
till 7,8 miljoner kronor, vilket då
motsvarade något mer än hälften av
statsanslaget till skogsvårdsstyrelserna.
Bevillningsutskottet, som tillstyrkte bifall
till propositionen, uttalade, trots att
skogsvårdsavgifterna åren närmast före
1953 legat avsevärt urkler hälften av
statsanslaget och efter höjningen fortfarande
bara något över hälften, följande:
»Såsom tidigare nämnts utgör höjningen
av berörda inkomst cirka 3,2 miljoner
kronor från och med innevarande
budgetår. Inom utskottet har uttryckts
önskemål om att denna ökade tillgång på
skogsvårdsavgiftsmedel skulle tillgodoföras
skogsnäringen i form av ökat statligt
stöd åt de skogsvårdande åtgärderna.
Utskottet kan för sin del ge dessa
önskemål sin anslutning.»

För budgetåret 1954/55 uppräknades
också anslaget med över 1 miljon kronor
— om jag har räknat rätt med
1 251 000 kronor.

Herr talman! Jag har uppehållit mig
så pass utförligt vid detta för att kunna

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1958
slå fast, att varken utskottet eller riksdagen
har bundit sig för en fördelning i
nu ifrågavarande hänseende enligt relationen
två tredjedelar, vilken relation i
dagens läge helt mistat den motivering
den möjligen kan ha haft år 1946.

Vid 1957 års fastighetstaxering har det
för skogsvårdsavgift grundläggande taxeringsvärdet
höjts med icke mindre än
100 procent. Med oförändrat promilletal
skulle avgiften öka från 7,8 miljoner kronor
till 15,6 miljoner kronor. Finansministerns
av utskottet med lottens hjälp
tillstyrkta förslag innebär, att skogsvårdsavgifterna
ökar med cirka 5,2 miljoner
kronor. Reservanterna vill vara
med om en ökning med cirka 2,6 miljoner
kronor. Vi anser att detta i dagens
läge kan vara en rimlig avvägning, särskilt
med tanke på att förut åberopade
1944 års utredning med det långa namnet
uttalat, att en mindre årlig avgift
från skogsägarna vore berättigad, medan
— om denna avgift bleve hög — det
kanske vore ömtåligt att belasta skogsfastigheterna
med årligen utgående avgifter,
oavsett om skogen lämnar någon
avkastning för gäldande av avgifterna.
Det kan för övrigt ifrågasättas, om denna
avgift över huvud taget bör utgå.
Skogsstyrelsen har varit inne på den
tanken. Emellertid kommer denna fråga
att prövas i annat sammanhang — vilket
framgår av skogsstyrelsens uttalande,
som är refererat överst på s. 2 i utskottets
betänkande. Så mycket kan man
väl i alla fall säga, att nog är det tveksamt,
om 10,4 miljoner kronor motsvarar
en »mindre» avgift.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

Häri instämde herr Johansson, Anders,
(fp).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Kungl. Maj:t har föreslagit,
att skogsvårdsavgift skall för år
1958 utgå med 1,25 promille. Jag skall
inte efter herr Spetz’ utförliga och riktiga
redogörelse gå in på vad som förekommit
tidigare, utan jag vill bara hän -

*24

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1958
visa till att i den enligt min uppfattning
mycket välmotiverade motion, som avgivits
av herr Rubbestad och herr Börjesson
-— motion nr 239 i andra kammaren
— finnes en stark motivering för att
skogsvårdsavgifter inte bör utgå med det
belopp, som Kungl. Maj:t har föreslagit.
Efter de beräkningar, som där utförts,
kommer man fram till att skulle man få
fram något promilletal, som vore befogat,
skulle detta stanna vid 1,13 för år
1958. Såsom herr Spetz sade är dock detta
tal inte absolut fastslaget, och skogsstyrelsen
har föreslagit, att skogsvårdsavgiften
skulle utgå med 1 promille. Det
är det tal, som föreslagits i den motion
jag nämnt och som är föreslaget i den
reservation, som fogats till utskottets utlåtande
och som för övrigt stödes av
hälften av utskottets ledamöter.

Utskottet stöder sig på det beslut, som
fattades för 12 år sedan — d. v. s. år
1946 —• och som i princip innebar, att
två tredjedelar av medelsbehovet skulle
täckas genom skogsvårdsavgifter. Dessa
uppgick då till ett belopp av 4,5 miljoner
kronor. Man kan ifrågasätta, hur
mycket denna princip egentligen har
beaktats. Den har knappast någon gång
kommit till uttryck, och redan året efter
1946 års beslut — d. v. s. budgetåret
1947/48 — uppgick skogsvårdsavgifterna
till 5 086 000 kronor, och detta belopp
utgjorde inte två tredjedelar utan 62 procent
av nettokostnaden.

Det har varit samma förhållande tidigare,
och för innevarande budgetår beräknas
avgifterna uppgå till endast 42
procent.

I det förslag, som nu framlagts, stöder
man sig på att avgifterna skulle uppgå
till 66 procent. Men de hänför sig till
olika beräkningar, ty motionärerna och
även reservanterna anser, att man i
Kungl. Maj :ts beräkningar tagit med vissa
utgifter för skogsstyrelsen, som hör
till undervisningen och som inte bör tagas
med vid beräkningen av skogsvårdsavgifterna.

Det är särskilt ett yttrande i utskottets
utlåtande, som jag inte på något sätt kan
acceptera, och jag undrar vad utskottets
ärade företrädare vill säga om den saken.

På s. 6 i utskottets utlåtande står en
redogörelse för dessa två tredjedelar.
Därefter följer: »Med hänsyn till den eftersläpning,
som tidigare ägt rum och
som nu bör tas igen» o. s. v. Är det verkligen
utskottets mening att man skall ta
igen den eftersläpning som förekommit
tidigare? I så fall bär jag svårt att finna
någon konsekvens i att man har sänkt
promilletalet från 1,5 till 1,25. Det kan
ju bero på hur lång period man har
tänkt sig att det skall behövas för att ta
igen denna eftersläpning, men det får
väl förutsättas att den skall tas igen
ganska snart, och då skulle det ha varit
konsekvent av utskottet att stanna vid
1,5 promille för att kunna ta igen eftersläpningen.
Jag förmodar att Kungl.
Maj :t inte har haft den uppfattningen,
eftersom Kungl. Maj:t dock liar föreslagit
att skogsvårdsavgiften skall utgå med
1,25 promille och inte 1,5.

Då inte heller talet 1,25 enligt min
uppfattning är motiverat med hänsyn till
de beräkningar som har redovisats i motionen
II: 239, kan jag inte acceptera att
man beslutar enligt det förslaget, utan
jag vill liksom herr Spetz yrka bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Spetz gick rätt mycket
in på historiken om skogsvårdsavgiftens
uppkomst. Jag skall inte komplettera
honom utan snarare komplimentera
honom för denna hans översikt. Dock
vill jag säga några ord om hans tolkning
av jordbruksutskottets uttalande på sin
tid, att det inte skulle ha varit utskottets
mening att man skulle gå upp till
två tredjedelar.

Så gamla utskottshästar som herr Spetz
och jag förstår naturligtvis omedelbart,
när vi läser detta utlåtande, att här föreligger
en kompromiss. Man har inte
velat inskriva principen om två tredjedelar
att gälla under alla förhållanden,
utan man har skrivit att man inte vill
motsätta sig den, men högst skall det tas
ut 1,5 promille.

Vad som därefter har skett är ju att

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr 6

man inte har kunnat uttaga två tredjedelar
av kostnaden, beroende på att 1,5
promille inte har räckt till för två tredjedelar.
I stället för 66 procent har man
varit nere i något över 40, och för nu löpande
budgetår lär det vara 44 procent.
Men talet 1,5 promille har man hela tiden
hållit fast vid.

Vidare undrade herr Bengtson vad utskottet
hade menat när det skrev om eftersläpningen.
Herr Bengtson är ju så
tränad i internationella sammanhang,
att han även i bevillningsutskottets nationella
sammanhang, då det gäller enkel
svenska, borde utan min pekpinne
kunna tolka vad där står, nämligen att
man under en lång följd av år inte har
kunnat ta ut de där två tredjedelarna av
medelsbehovet, och med hänsyn till denna
eftersläpning bör man nu för ovanlighetens
skull ta ut dessa två tredjedelar.
Det första året efter det man infört
skogsvårdsavgiften tog man ut två tredjedelar,
och nu har man återigen efter
många års eftersläpning, under vilka
man inte kunnat ta ut dessa två tredjedelar,
kommit dithän. Jag behöver inte
vädja till herr Bengtsons intelligens, ty
även om han nu kommit under den nivå,
där han brukar stå, så borde han ha förstått
vad här är skrivet. — Detta om
herr Bengtson och eftersläpningen.

För första gången kan man nå täckning
av två tredjedelar av utgifterna
med en skogsvårdsavgift som inte är 1,5
promille utan bara 1,25. Man har alltså
samtidigt kunnat täcka två tredjedelar
av utgifterna och sänka uttagningstalet
till 1,25 promille. Jag tror, att om det
gamla jordbruksutskottet från 1947 hade
sett detta, skulle det ha sagt att det var
ungefär vad man hoppades att utvecklingen
någon gång skulle leda till. Vi
fick detta resultat, när skogsfastiglieterna
för första gången på mycket länge
taxerades till sitt egentliga värde. Då
kunde man sänka uttagningen till 1,25
promille.

Bakom detta ligger ju eu intresseprincip.
Skogs,ägarna har så stort gagn av
detta, att de gott kan bidraga till skogsvården.
Det är detta som ligger bakom.
Dessa avgifter kan inte jämföras med

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1933
vanliga skatter, utan de utgör ett bidrag
till en verksamhet som framför allt gynnar
den skogsägande befolkningen. Kom
ihåg att till skogsväsendet utgår i allt
från staten 42 miljoner kronor. Skogsägarna
skall bidra till skogsvårdsstyrelsernas
utgifter med två tredjedelar. De
bidrar alltså med en större del av den
mindre delen av de pengar som går till
skogsvården över huvud taget och som
alltså uppgår till 42 miljoner kronor.

Herr Bengtson sade att här har tagits
med en del utgifter som inte borde ha
tagits med. Han pekade då på undervisningen.
När man undervisar ungdom och
äldre, så att de skall kunna arbeta som
skogsarbetare, och när man ger de
mindre skogsägarna en hel del instruktioner
som de också behöver genom att
låta dem gå på dessa kurser av olika
slag, så bör enligt herr Bengtson staten
bekosta detta helt och hållet och mte
lägga någon del därav på de enskilda
skogsägarna eller andra skogsägare som
får nytta av denna utbildade personal.
Det är ju inte alls ovanligt, att man
inom industrien själv utbildar sina arbetare
och andra anställda -— helt eller
i mycket stor utsträckning — eller bidrar
till denna utbildning. Det är ingenting
annat som här är föreslaget när det
gäller skogsarbetarna.

Nu räknar man med att om man skulle
få stryka kostnaderna för undervisningen
— enligt min mening fullständigt
oberättigat — från dessa utgifter,
skulle man komma ned till 1,13 promille
i stället. Herr Bengtson sade nyss att han
inte hittade någon motivering för 1,25.
Motiveringen är att 2/3 av anslagen till
skogsvårdsstyrelserna skall tas ut genom
skogsvårdsavgift. Men när herr
Bengtson in. fl. omsider på ett mycket
diskutabelt sätt kommit fram till en promillesats
av 1,13, varför i alla goda makters
namn stannar då inte herr Bengtson
vid detta tal 1,13? Nej, av bara farten
rusar han vidare och kommer ned
till 1,00. Först iir det 0,12 promille och
sedan iir det 0,13 promille som han tar
liksom i förbifarten och avrundar bort.
Så kan man naturligtvis göra, men man
bör inte i detta ögonblick viska någon -

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1958
ting om principer, tv principerna är
långt borta. Jag måste konstatera detta
till min ledsnad, eftersom jag märkt att
herr Bengtson är i både vått och torrt,
framför allt i det våta, en mycket principfast
man.

På detta sätt minskar man statsinkomsterna
med 2,5 miljoner kronor. I
denna stora budget är 2,5 miljoner naturligtvis
inte så mycket. Men vissa av
reservanterna har ju alltid, när de velat
minska en inkomst, varit mycket ivriga
att söka andra inkomster som ersätter
minskningen eller att göra motsvarande
besparingar. Här är det inte en tillstymmelse
till något försök att göra besparingar
för att väga upp de 2,5 miljonerna.
Nej, 2,5 miljoner skall bort, och sedan
får de skaffas hur som helst. De måste
då läggas över på skattebetalarna, som
får betala statens ökade utgifter. Det är
tämligen uppenbart.

Men vem skall betala denna skogsvårdsavgift?
Det är alla skogsägare, och
till dessa hör staten och andra offentliga
sammanslutningar. De svarar för 25
procent av skogarna — denna fjärdedel
skall också betala. 25 procent av skogarna
ägs av bolag, och 50 procent,
d. v. s. hälften, ägs av enskilda. Det
finns enskilda skogsägare med mycket
stora arealer, och det finns skogsägare
som har mycket små arealer.

De, som sköter de allmänna skogarna
och bolagsskogarna, har naturligtvis
nytta av framför allt utbildningen av
personalen, men de begagnar sig inte av
skogsvårdsstyrelserna i samma grad som
de små skogsägarna. Men alla skogsägare
får i proportion till sina skogsarealer
och taxeringsvärden betala skogsvårdsavgift.
Staten och bolagen får betala för
de små skogsägarna, som har den största
nyttan av avgifterna.

Nu ser vi att bondeförbundet -— ursäkta
mig: centern — uppmanar de små
skogsägarna att minska en skogsvårdsavgift
som för dem är till den allra största
nytta. Lycka till på agitationsfärden,
herr Bengtson!

Men hur mycket skall nu betalas i form
av skogsvårdsavgift? Den, som har en
skog taxerad till en miljon kronor, skall

enligt regeringens och utskottets förslag
betala 1 250 kronor, medan det enligt
reservationen skulle bli 1 000 kronor.
Skillnaden är 250 kronor. Sedan skogsvårdsavgiften
beslöts, infördes för en
del år sedan en bestämmelse som reducerade
avgiften reellt, utan att det framgick
av de allmänna avgiftsreglerna.
Man gjorde nämligen skogsvårdsavgiften
avdragsgill vid beskattningen. Hur
kom detta att verka för bolagsskogarna?
Jo, att beloppet 1 250 kronor är avdragsgillt
betyder, att den verkliga utgiften
blir cirka 550 kronor, och de 1 000 kronor,
som de borgerliga opponenterna vill
ha, motsvarar en verklig utgift på ungefär
450 kronor. Skillnaden blir alltså 100
kronor. Det är denna besparing som man
vill vinna.

För den, som har en skog taxerad till
100 000 kronor, skulle den verkliga avgiftsökningen
bli 15 kr., d. v. s. skillnaden
mellan 75 kronor och 60 kronor. För
en skog värd 50 000 kronor skulle det
efter skatteavdrag kvarstå en skillnad av
ungefär 7 kronor — 45 kronor minus 38
kronor. De små inkomsttagarna skulle
alltså spara 7 kronor eller kanske något
mera, men samtidigt skulle man lätta
bördorna för bolagen och de verkligt stora
skogsägarna. Det är egentligen innebörden
av reservationen. Det vittnar om
var herr Bengtson har sitt hjärta och
sin själ — kanske inte själen, eftersom
det som bekant är i själen som förnuftet
sitter.

Man kan fråga sig vad skogsvårdsavgifterna
egentligen politiskt sett innebär.
Ja, minskar man statens inkomster, kan
man vänta att finansministern, vilken
det nu än är, kommer att bli mycket
sparsam med statens utgifter under kommande
år. Minskar man skogsvårdsavgifterna,
som är avsedda för skogsvård,
blir han nog mera sparsam med de medel
som utlämnas för detta ändamål än
eljest. Man binder därför ifrån bondeskogsbrukets
sida ris åt egen rygg, om
man vill sänka avgifterna. Det är den
enda art av aga som jag tycker är vederbörande
väl unnad. Bondeskogsbruket
kan icke vinna på detta.

Det sitter en skogsvårdsutredning som

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr 6

även har till uppgift att pröva frågan om
skogsvårdsavgiften. Det vore ju i god
överensstämmelse med parlamentariskt
bruk, om man avvaktade resultatet av
denna utredning, som enligt betänkandet
om vad sig i riket tilldragit haver
kommer att avlämna sitt betänkande under
det första halvåret i år. Vill man
främja skogsvården särskilt för det
mindre skogsbruket, är det nog klokt att
tills vidare behålla nuvarande praxis.
Kungl. Maj:t föreslår en uttagning av 1,25
promille. Att sänka denna avgift och
lägga den på andra skattebetalare i en
tid, då vi har gått fram med så hårda medel
för att öka beskattningen för skattebetalarna
här i landet, tycker jag inte är
att välja det lämpliga ögonblicket.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl försvarade
utskottsutlåtandet så ivrigt, att han rent
av drog in internationella saker, när vi
talade om skogsvårdsavgiften i Sverige.
Jag måste säga, att när man hört
herr Sjödahl försvara utskottsutlåtanden,
har man lagt märke till att han, då
det är en sak som är klar och han har
fog för det han säger, talar mycket kortfattat,
men är det en sak som har sakligt
svag grund använder han en väldig
massa ord. Därför var jag litet misstänksam
den här gången.

Det hjälper inte vilka språk herr Sjödahl
vill använda. Om han så vill använda
kinesiska, går det inte att komma
ifrån att det i utskottsutlåtandet
står: »Med hänsyn till den eftersläpning,
som tidigare ägt rum och som nu bör
tas igen.» Herr Sjödahl förbigick visligen
med alla sina ord att säga någonting
om huruvida meningen är att no
ta igen eftersläpningen från 1940. Det
var den saken vi ville veta, herr Sjödahl.

Herr Sjödahl förklarade att promilletalet
1,25 var motiverat, därför att det
svarade mot 2/3 av medelsbehovet. Ja,
det beror helt på vilka beräkningar vi
använder. Vi har använt beräkningar,

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1958
där vi kommit fram till att talet bör bli
1,13.

Herr Sjödahl frågar, varför vi icke
föreslagit detta tal. Ja, herr Sjödahl, det
är av den enkla anledningen att skogsstyrelsen
i stället föreslagit 1 promille.
Jag måste säga att jag i det fallet nog
litar mera på skogsstyrelsens sakkunskap
än på den kunskap om skogsfrågor,
som herr Sjödahl inhämtat endast i
parkerna i Göteborg.

Beträffande bolagen och min kärlek
till bolagen vill jag ytterligare säga till
herr Sjödahl att jag fått lära mig att det
i bevillningsutskottet finns en princip,
som jag tycker är mycket god, att man
bör skilja på olika saker, så att man
t. ex. inte tar ut bolagsskatt av andra
än bolagen och inte via skogsvårdsavgifter.

Jag avvaktar gärna den förklaring vi
inte fick genom de många orden i herr
Sjödahls anförande.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte begärt
ordet om inte herr Sjödahl i slutet av
sitt anförande kommit med ett fördolt
hot mot skogsägarna, att det kan bli
fråga om en minskad medelstilldelning
till skogsvårdsstyrelserna, om inte riksdagen
beslutar den skogsvårdsavgift
Kungl. Maj :t har föreslagit. Jag tycker
att detta fördolda hot bör tillbakavisas.
Det är inte på det sättet att skogsnäringen
numera endast är en angelägenhet
för skogsägarna, de må vara stora
eller små, utan det är en angelägenhet
för hela vårt land. Det har så tydligt
och så många gånger under de senaste
åren klarlagts att frågan om skogen och
dess skötsel och avsättningen av dess
produkter o. s. v. är en sak som rör hela
vårt näringsliv i mycket hög grad. Det
är kanske det område, som vi i dagens
läge behöver ägna den allra största uppmärksamhet.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag skall kanske börja
med att säga några ord till herr Spetz.

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1958

Herr Spetz behöver inte predika, vare
sig för mig eller någon annan, att skogen
är en av våra allra främsta angelägenheter;
det är bara att slå in öppna
dörrar, och vill herr Spetz roa sig med
det, kan ingen människa i världen hindra
honom.

Vad jag sade var, att fastän man har
mindre tillgångar på ett visst område
genom en minskad skogsvårdsavgift, är
det uppenbart, att det inte går att utan
fullgiltiga skäl minska redan utgående
anslag. Jag kan inte tänka mig, att
Kungl. Maj :t ger sig in på något sådant.
Men det blir också svårare att öka de
anslag åt skogsvårdsstyrelserna, som inte
minst skogsstyrelsen så ivrigt ropat
på. Det är därför som jag anser det vara
bättre att behålla dessa medel än att
plocka bort dem, om man verkligen vill
öka verksamheten på detta område.

Herr Bengtson tyckte, att jag använder
många ord. Ja, det beror på om det
är mycket att kritisera i ett anförande.
Då blir orden fler än om det är litet att
kritisera. Det är delinkventen i det stora
hela, som blir avgörande för hur
många ord man behöver använda i en
motkritik. Jag skall inte göra en jämförelse
mellan herr Bengtson och mig,
men om jag är mångordig — och det är
jag kanske emellanåt — så är herr
Bengtson vida min överman; jag böjer
mig i djup veneration.

Sedan var det fråga om de medel som
släpar efter. Jag har ingalunda föreslagit
— och inte heller Kungl. Maj :t —
att man skall söka ta in en ersättning
för de medel, som man inte fått in föregående
år. Då hade man inte nöjt sig
med 1,25 promille utan kunnat gå upp
till 1,5. Det har man inte gjort utan nöjt
sig med att behålla dessa två tredjedelar
för att nu återigen kunna komma till
den riktpunkt, som man förr hade.

Herr Bengtson talade om vissa studier
av parkerna i Göteborg. Jag har
studerat den örtagård, som presenteras
av Kungl. Maj:t och av jordbruksministern
under jordbrukshuvudtiteln, för att
bilda mig en uppfattning i denna fråga.
Herr Bengtson har nog studerat ungefär
liknande handlingar. Jag har aldrig

kunnat föreställa mig, att Kristianstads
län, varifrån jag härstammar, skulle vara
skogfattigare än Hallands län. Jag
undrar om de inte är jämställda på den
punkten. Men det viktigaste är att de
synpunkter, som ligger bakom förslaget
om 1,5 promille, hänför sig till en kommitté
— förmodligen med skogssakkunniga
ledamöter — som någon gång tidigare
kom fram med detta förslag. Nu
arbetar en annan kommitté, också med
skogssakkunnigt folk, som kanske kommer
med nya förslag på denna punkt —
vad vet jag? Vi får avvakta vad dessa
skogssakkunniga kommer fram till. Jag
sätter mig gärna vid den nya Gamaliels
fötter.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande herr Sjödahls
påstående, att reservanternas förslag
innebär en minskad medelstillgång,
vill jag bara påpeka, att uttagningen av
1 promille innebär en höjning av anslaget
med 2,6 miljoner kronor.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall icke använda
tiden till ytterligare turneringar med
herr Sjödahl. Jag bara konstaterar att
herr Sjödahl icke förklarade vad utskottet
menade med att ta igen dessa
medel. Efter vad jag kunde förstå, är
herr Sjödahl icke av den uppfattningen,
att man skall ta igen någonting som förlorats
tidigare genom att beloppet inte
gick upp till 2/3 av medelsbehovet. Vi
befinner oss då i den egendomliga situationen
att herr Sjödahls namn står
under ett utskottsutlåtande, vars meningar
han inte i alla punkter delar.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka foga
mig efter den ton, som jag just hörde
från talmansstolen, och fatta mig mycket
kort.

Jag står bakom utskottets uttalande så
som det är skrivet, inte så som herr
Bengtson tolkar det!

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr 6

Herr Spetz talade om besparingar.
Skillnaden mellan hans och vårt förslag
är 2,5 miljoner kronor. Och 2,5 miljoner
kronor — det är pengar även det!

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Yad som kan sägas i
denna debatt är redan sagt, och det var
inte alls min avsikt att repetera argumenten.
Men vad som föranleder mig
att tillägga några ord var herr Spetz’
anförande.

Han frågade, om det låg någonting av
ett hot bakom herr Sjödahls antydningar
om att det finns en viss förbindelse
mellan behandlingen av vissa anslag —
i detta fall anslagen till skogsvårdsstyrelserna
— och det förslag om skogsvårdsavgift
som framlagts.

Jag behöver inte särskilt understryka
för denna kammare att utgångsläget vid
höstens budgetbehandling var sådant,
att man inom regeringen fick arbeta efter
den enkla tumregeln, att intet nytt
fick släppas fram, utan att det var bara
fråga om att fullfölja tidigare åtaganden.
Det har gjorts ett enda undantag
från den principen. Det avser åttonde
huvudtiteln och gäller universitetsreformen.
Jag vågar säga att det måhända
gjorts ett andra undantag; det är förstärkningen
av utbildningsverksamheten
och annan kursverksamhet, som faller
under skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde.

De ärade ledamöter av jordbruksutskottet,
som sitter här i kammaren, kan
vid en genomgång av nionde huvudtiteln
ganska snart konstatera, att det
finns ett avbrott i den stramhet, som
präglar hela den huvudtiteln, och det
är när man kommer fram just till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Förklaringen
till att man behandlat skogsvårdsstyrelscrna
med prioritet i den
stora huvudtitel, som jordbrukets huvudtitel
ändå är, är ju att regeringen
har bedömt ifrågavarande anslag i förbindelse
med regeringens förslag om en
inkomstförstärkning via skogsvårdsavgiftcr.

Det finns ingenting av hot i ett sådant

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1958
enkelt konstaterande, herr Spetz. Då
framgångslinjen är: »inga extra arrangemang
på något område», och man sedan
ändock gör ett extra krafttag på detta
område, måste det helt naturligt finnas
ett särskilt skäl bakom. Det skälet är
just att man här kunde räkna med en
inkomstförstärkning via skogsvårdsavgifterna.
Jag tror att det, såsom herr
Sjödahl redan understrukit, vore en
oklok politik av kammaren att reducera
den delen av det här sammanhanget.
Självfallet måste väl en regering och en
finansminister dra sina slutsatser, om
riksdagen vägrar att vara med om den
inkomstförstärkning som enligt regeringens
uppfattning möjliggör en progressiv
förstärkning av detta viktiga avsnitt
på skogsbrukets område.

Det var, herr talman, bara detta lilla
enkla konstaterande som jag ville göra.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
finansministern sade om att det har
skett en uppräkning på nionde huvudtiteln
när det gäller skogsvårdsstyrelserna
har jag tittat på siffrorna där.

Faktum är, att det skett en uppräkning
med 1 479 000 kronor på avlöningskontot
som en följd av 1957 års löneplansrevision.
Även omkostnaderna har
uppräknats med 394 000 kronor. Det
har alltså skett en sammanlagd uppräkning
med 1 873 000 kronor. Reservanterna
vill nu för detta vara med om en
höjning av skogsvårdsavgifterna med
2 600 000 kronor. Finansministern däremot
vill i form av höjda skogsvårdsavgifter
ta ut ett belopp som är ungefär
tre gånger så stort som den ökning som
skett av skogsvårdsstyrelsernas anslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föreliggande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Ang. förlängning av preskriptionstiden för arvsrätt

till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 4, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 5, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. in.; samt

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för
försvaret.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. förlängning av preskriptionstiden
för arvsrätt

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente.

Genom en den 20 december 1957 dagtecknad,
till lagutskottet hänvisad proposition,
nr 25, vilken behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om förlängning
av tid för preskription av rätt
till arv eller testamente.

Med förmälan att utskottet icke funnit
anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
förslag, hade utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att förevarande
proposition, nr 25, måtte av riksdagen
bifallas.

Herr ALEXANDERSON (fp);

Herr talman! Det föreligger här ett
enhälligt utskottsutlåtande, som går ut
på bifall till propositionen, och det kan
därför kanske förefalla onödigt att ta
till orda. Jag vill emellertid framföra
några synpunkter som diskuterats i utskottet
men som inte kommit att inflyta
i utlåtandet.

Med hänsyn till ett aktuellt fall, nämligen
Raoul Wallenbergs arvsrätt efter

Onsdagen den 19 februari 1958

Nr 6

Ang. förlängning av preskriptionstiden för arvsrätt

en avliden anförvant, var ärendet brådskande.
Enligt gällande rätt skulle nämligen
detta fall inom kort bli föremål
för preskription. Denna brådska har
medfört att Kungl. Maj :t inte hunnit tillräckligt
överväga problemet men dock
för tids vinnande framlagt denna proposition,
som möjliggör att preskriptionen
skjutes framåt intill fem år. Det är
denna lagens karaktär av provisorium
— deklarerad även av Kungl. Maj :t —
som gjort att utskottet ansett sig kunna
godta förslaget, oaktat det i flera avseenden
inte är av sådan beskaffenhet, att
det lämpligen bör införlivas med vår
arvslagstiftning. Då lagens egenskap av
provisorium enligt sakens natur inte
kunnat komma till uttryck i lagtexten,
har jag ansett anledning föreligga att
peka på några omständigheter som gör
det angeläget att lagen inte kommer att
bli gällande någon längre tid.

Enligt gällande lag utfärdas, bland annat
då en arvinge vistas på okänd ort,
kungörelse om arv och preskriberas
arvsrätten, om arvingen inte gör sin
rätt gällande inom fem år. Denna tid
skulle enligt det nu föreliggande lagförslaget
kunna förlängas med ytterligare
högst fem år. Det finns emellertid även
en annan preskriptionsbestämmelse, som
säger att i fall, då kungörelse inte utfärdas,
inträder preskription, om arvsrätten
inte göres gällande inom en tid av
tio år efter dödsfallet. Preskriptionstiden
kan således enligt det föreliggande
förslaget bli lika lång i båda fallen, fem
plus fem år, om kungörelse utfärdas, eljest
tio år. Tioårsperioden räknas från
tidpunkten för kungörelsen i de fall
kungörelse sker, i andra fall från tidpunkten
för dödsfallet.

Den allmänna preskriptionstiden, som
inte förutsätter kungörelse, kan således,
om maximitiden för förlängning utnyttjas,
utlöpa tidigare än kungörelsen av
preskriptionen. Detta är inte väl förenligt
med stadgarnas konstruktion. Om
preskription av den bortavarandes arvsrätt
skulle medföra, att arvet tillfaller
personer som eljest inte varit berättigade
till arv, kan förslaget innebära att

en arvsrätt preskriperas redan innan
den har förelegat.

Även en annan synpunkt kan förtjäna
beaktande. Reglerna för arvspreskription
är, som i propositionen framhålles,
avsedda att åstadkomma att rätten till
arv inte alltför länge hålles svävande.
Avsikten torde därför vara att den nu
föreslagna möjligheten till förlängning
av preskriptionstiden skall tillämpas restriktivt.
Detta framgår emellertid inte
av lagtexten, som föreskriver att förlängning
kan ske, så snart »skäl därtill
äro». Inte heller i propositionen gives
någon närmare ledning för avgränsningen
av de fall då preskriptionstiden kan
förlängas. Det sägs endast att skydd bör
skapas för arvinge som kan antagas vara
ur stånd att bevaka sin rätt inom
gällande preskriptionstid. Det är att befara
att de som är förordnade att som
gode män tillvarata bortavarandes rätt,
regelmässigt kommer att anse sig skyldiga
att begära dylik förlängning. Även
av denna anledning är det angeläget att
den nu föreslagna lagstiftningen inte
blir långlivad.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts i propositionen
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1957/58 gjorda
framställning beträffande gottgörelse till
jordbruket för av dess utövare erlagd
energiskatt för motorbrännolja till traktorer,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 70, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1957/58, i
vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Nr 6

Onsdagen den 19 februari 1958

Interpellation ang. de totala försvarskostnadernas storlek

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 19 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

58, angående godkännande av Sveriges
anslutning till en konvention mellan
OEEC-länderna om upprättande av
säkerhetskontroll på atomenergiens område;
samt

nr 61, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar.

Interpellation ang. de totala försvarskostnadernas
storlek

Herr ÖHMAN (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! De tilltagande kostnaderna
för militära ändamål är en hård
belastning för de mindre och medelstora
inkomsttagarna. Förbittringen mot överenskommelsen
angående uttagande av
500 miljoner i punktskatter har redan
kommit till uttryck i en lång rad protester
från fackföreningar och andra
folkliga organisationer. Denna opinion,
som dels vänder sig mot de höga militära
utgifterna och dels mot metoden att
finansiera dem genom orättfärdig indirekt
beskattning, är helt berättigad.

En allt starkare opinion kräver också
att regeringen öppet redovisar, hur stor
del av statens utgifter som i verkligheten
går till militära ändamål. Enligt gällande
riksstat skall försvarsutgifterna
på driftbudgeten för innevarande budgetår
få uppgå till 2 242,4 miljoner kronor.
Men den 14 februari upplyste för -

svarsministern vid ett tal i Göteborg, enligt
det officiella referatet:

»Försvarskostnaderna kommer inte att
stiga med 400 miljoner som kommunisterna
påstår. Redan innevarande budgetår
betalar vi mellan 2 500 och 2 600
miljoner till försvaret, och dess kostnader
skulle vid oförändrad organisation
ha stigit med ytterligare 100 miljoner
under nästa budgetår, d. v. s. till ungefär
det belopp, 2 700 miljoner kronor,
som försvarsöverenskommelsen för nästa
budgetår innebär.»

Försvarsministerns uppgifter är minst
sagt egendomliga. Varför laborerar regeringen
med olika uppgifter angående
försvarskostnadernas storlek? Om nu
försvarsbudgeten överskridits med cirka
300 miljoner kronor, som framgår av
försvarsministerns uppgifter i Göteborg,
varför redovisas inte detta öppet inför
riksdagen?

Med hänvisning till det anförda hemställer
undertecknad till kammaren att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande fråga: Är

statsrådet beredd att ge riksdagen
och därmed hela vårt folk konkreta uppgifter
om hur mycket försvarskostnaderna
i verkligheten är och därvid inbegripa
såväl vad som upptages på
driftbudgeten och kapitalbudgeten som
kostnaderna för civilförsvaret samt kostnader
för militära ändamål, som kommer
på andra huvudtitlar än försvarshuvudtiteln? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

580381