1958 FÖRSTA KAMM AREN Nr 5 (Riksdagens protokoll 1958:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 FÖRSTA KAMM AREN Nr 5

10—11 februari

Debatter ro. m.

Tisdagen den 11 februari Sid.

Höjd indirekt beskattning ...................................... 4

Anslag till arbetslöshetens bekämpande ........................ 30

Långivningen från lånefonden för bostadsbyggande.............. 31

Interpellation av herr Persson, Helmer, om en snabb utbyggnad av
Norrbottens järnverk ...................................... 35

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 11 februari

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. höjd indirekt beskattning
...................................................... 4

Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. anslag till oförutsedda utgifter 30

— nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet ...... 30

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet ...... 30

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
.................................................... 34

—■ nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet . . 34

—- nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet .... 34

— nr 23, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond............ 34

— nr 24, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag.......... 34

— nr 25, ang. överlåtelse av vissa, kronan tillhöriga fastigheter

m. m..................................................... 34

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. fortsatt tullfrihet för
Rädda barnens riksförbund för kläder in. m................. 34

— nr 2, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om

vissa postavgifter .......................................... 34

— nr 3, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om visst
undantag från stämpelplikt enligt förordningen ang. stämpelavgiften
in. in...............................................

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr 5

Nr 5

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. förslag till lag om förlagsinteckning
i vissa oljelager m. m........................... 34

— nr 2, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus .......................... 34

— nr 3, om fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser

om tvångsmedel i vissa brottmål ............................ 34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om ändrad lydelse av 39 §
förordningen ang. grunder för förvaltningen av viss kronoegendom
...................................................... 34

— nr 2, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal

vid domänverket .......................................... 34

— nr 3, ang. ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen .......... 35

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II:
jordbruksärenden ........................................ 35

— nr 3, ang. befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan
m. m................................................... 55

Måndagen den 10 februari 1958

Nr 5

Måndagen den JO februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 45,
med förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1958/59.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 46, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1957 vid dess fyrtionde
sammanträde fattade beslut.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 47, angående nedsättning av viss
kronans fordran; samt

nr 48, angående vissa merkostnader
för virusavdelning vid statens bakteriologiska
laboratorium och virusinstitution
vid karolinska institutet m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 13, 15, 17, 18,
20 och 22—25, bevillningsutskottets betänkanden
nr 1—3, första lagutskottets
utlåtanden nr 1—3, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 1—3 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 2 och 3.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 49, angående
val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församlings

Den kungl. skrivelsen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till höjd indirekt beskattning jämte
i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.02.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Tisdagen den 11 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Föredrogs Kungi. Maj:ts skrivelse nr
49, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr förste vice talmannen yttrade, att
han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, det första kammaren
ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 26 innevarande månad
företaga val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre suppleanter
för dem.

Detta förslag antogs.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Ang. höjd indirekt beskattning

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till höjd indirekt
beskattning jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 7 februari 1958 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 50, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
2 § 1 mom. förordningen den 24 maj
1957 (nr 209) angående skatt å spritdrycker
och vin;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262)
om allmän energiskatt; samt

4) förordning om tillfällig energiskatt
å bensin som finnes i riket den 12 februari
1958.

I propositionen hade, på grundval av
överläggningar mellan företrädare för de
demokratiska partierna, framlagts förslag
om höjd indirekt beskattning för att
finansiera vissa försvarsutgifter. De föreslagna
beskattningsåtgärderna ..skulle
avse sprit, vin, maltdrycker, läskedrycker,
cigarretter, socker, bensin, elkraft
för s. k. borgerliga ändamål och lotterivinster.
Genom den höjda beskattningen
hade ca 110 milj. kr. beräknats inflyta
under budgetåret 1957/58 och ca
390 milj. kr. under budgetåret 1958/59.

I förevarande proposition hade framlagts
författningsförslag beträffande
sprit, vin, socker och bensin.

Beträffande övriga skatteobjekt komme
författningsförslag att framläggas i
en senare proposition.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:315
av herr öhman m. fl. och II: 405 av herr
Hagberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 50; samt

2) motionen I: 314 av herr Gustaf
Elofsson, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
om punktbeskattning måtte hemställa
hos Kungl. Maj :t om förslag till
nästa års riksdag, varigenom i stället
för dessa punktskatter antingen uttagningsprocenten
på den direkta skatten
höjdes till 110, eller ock en allmän omsättningsskatt
med 2 procent på alla
varor med undantag av livsmedel infördes.

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 50, antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning om ändrad lydelse av
2 § 1 mom. förordningen den 24 maj
1957 (nr 209) angående skatt å spritdrycker
och vin;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt; samt

4) förordning om tillfällig energiskatt
å bensin som finnes i riket den 12 februari
1958;

B) att följande motioner, nämligen

1) motionen 1:314 av herr Gustaf
Elofsson, samt

2) de likalydande motionerna I: 315
av herr öhman m. fl. och II: 405 av herr
Hagberg m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

I en vid betänkandet avgiven reservation
hade herr Gustaf Elofsson, under
åberopande av vad i reservationen anförts,
beträffande punkten B 1 hemställt,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 50 måtte hemställa
hos Kungl. Maj :t om förslag till nästa
års riksdag, varigenom i stället för dessa
punktskatter antingen uttagningsprocenten
på den direkta skatten höjdes eller
ock en allmän omsättningsskatt med 2
procent på alla varor med undantag av
livsmedel infördes.

Ang. höjd indirekt beskattning

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När vi här i riksdagen
tidigare har diskuterat frågan om olika
skattesystem, har ju gång på gång framhållits
att en punktbeskattning bör tillgripas
endast i yttersta nödfall, då inga
som helst andra möjligheter står till
buds. En punktbeskattning bör heller
inte bestå under någon längre tid, ty annars
betraktas den som en ordinär skatt
som allmänheten räknar med för all
framtid. Detta har ju framhållits här i
kammaren vid flera tillfällen. Men trots
detta framläggs nya förslag om punktbeskattning,
och ett sådant förslag har vi
att behandla i dag.

Jag vågar säga att detta förslag är ett
lapptäcke, sådant som man knappast tillförne
har sett. Här plockas ut vissa varuslag,
på vilka läggs en extra pålaga, och
på det sättet skall man få in ett så stort
belopp i skatt som krävs för moderniserandet
av vårt försvar. Jag har många
gånger sagt — och jag upprepar det i
dag från denna talarstol — att vårt försvar
är en gemensam angelägenhet för
alla medborgare i vårt land. Alla bör bidraga
till försvaret efter vars och ens
skatteförmåga, men pengarna bör inte,
såsom nu föreslås, tas ut genom punktbeskattning.
Det är glädjande att en
överenskommelse kunnat nås om försvarskostnaderna,
men man bar mindre
anledning att glädja sig, när man ser på
vilket sätt dessa skall finansieras.

Jag skulle vilja efterlysa en sak i detta
sammanhang. Åtminstone så länge det
parti jag tillhör befann sig i regeringsställning,
sades det vid flera tillfällen
från oppositionens sida att det var gott
om pengar i statskassan, att det fanns
dolda reserver och att här förelåg möjligheter
till skattesänkning med flera
hundra miljoner kronor. Jag vill i dag
efterlysa, var dessa tillgångar enligt de
tidigare opponenternas mening nu har
blivit av. Det borde väl ha funnits eu
möjlighet att plocka fram dem nu, så att
vi sluppit ifrån dessa nya punktskatter.

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. höjd indirekt beskattning

Hade det för övrigt inte varit på sin
plats att börja tänka på att spara med
statens medel? Här binder sig riksdagen
för den ena utgiften efter den andra
utan att veta, om vi har möjligheter att
finansiera dem. Jag tror att tiden nu är
inne att börja spara. Det går inte i längden
att vara så generös som riksdagen
har varit under en lång följd av år. Vi
måste nog fortast möjligt genomföra
sparsamhet på de områden, där detta är
möjligt — och sådana områden finns
det många.

Jag tror att vi genom alt införa behovsprövning
på bostadsområdet kan
spara in ganska många miljoner utan att
någon större skada skulle behöva åstadkommas.
Kan det vara rimligt, mina damer
och herrar, att en person, som vill
bygga sig ett eget hem eller över huvud
taget skaffa sig en bostad, skall kunna
sitta med ett ganska stort kapital på banken
och låta de pengarna vara orörda,
medan han i stället lånar pengar av staten
— bortsett från det han får gratis
—■ till en mycket lägre ränta än den han
själv får på sina innestående pengar? Så
går det till i verkliga livet. Ränteeftergifter
och subventioner beviljas på alla områden
utan att det kontrolleras, om det
verkligen finns skäl att göra det. Jag vill
inte med detta ha sagt att vi borde göra
det omöjligt för dem, som vill skaffa sig
ett eget hem, att gå i land med det. Men
jag vill framhålla att när de statliga subventionerna
och övriga statliga hjälpåtgärder
beslutades, motiverade man dem
med att stora grupper i landet låg efter
i löneutvecklingen och att det därför var
nödvändigt att staten grep in för att
hjälpa de medborgarna, när de ville skaffa
sig en bostad. Men det är väl ändå
ingen som i dag vill påstå att folk här i
landet ligger efter i löneutvecklingen.
Här har ju framlagts siffror, som visar
att det endast är Amerika som överträffar
vårt land i det avseendet. Ingen vill
väl därför påstå annat än att utvecklingen
hos oss fortskridit i god takt. Det
är därför som jag menar, att man bör
tillgripa en sparsamhetsåtgärd och att
man också bör se över hela det sociala
välfärdssystemet. Jag tror att det här

finns möjligheter att åstadkomma en hel
del besparingar.

Nu har man emellertid lämnat allt detta
åt sitt öde; man har inte ägnat en
tanke åt det. Om dessa problem diskuterats
partiledarna emellan, vågar jag inte
säga, men det är i varje fall inte omnämnt
i propositionen. I den heter det,
att man är överens om att punktbeskatta
olika varuslag. Samtidigt som man bär
tar ut skatt på det som produceras inom
landet — jag tänker då närmast på sockret
— låter man det gå hur som helst
med gränshandeln. Låt mig bara ta ett
exempel; jag följer därvid uppgifter från
två skånetidningar. Det visar sig att det
en enda dag reste 7 (KM) människor över
Hälsingborg till Helsingör och medförde
3 kg socker per person tillbaka, vilket
man har tillåtelse att göra. Det innebär
att man tog över till Sverige 20 000 kg
socker en enda dag. Var får herr Sträng
skatten på detta socker? Skall han gå
omkring i hushållen och ta ut 20 öre per
kg, eller hur skall det ske? Jag menar,
att om man skall pålägga de svenska
medborgarna punktskatter av detta slag.
bör man också se till att »täppa till riktigt»,
så att systemet fungerar effektivt.
Man skall inte göra på det sätt, som man
här har gjort, d. v. s. att man tillåter gränshandeln
att pågå obehindrad. Det är inte
första gången, som vi har diskuterat detta
problem, som också berör ett flertal
andra områden. Under den tid, vi deltog
i koalitionsregeringen, försökte vi att
lägga fram ett förslag om att stoppa denna
gränshandel. Förslaget blev avvisat av
riksdagen. Nu tror jag att denna handel
kommer att öka avsevärt, om ingenting
göres.

När det gäller bensinen är det inte
fråga om någon lyxartikel. Det brukar
ju annars vara så, att punktskatter lägges
mera på lyxartiklar än andra varor.
Bilen är ingen lyxartikel för svenska
folket, ty den har blivit en hjälp i det
mycket hårt ansträngda näringslivet och
för alla medborgare. Förut sade man, att
det bara var de, som hade förmögenhet,
som höll sig med bil, men nu har nästan
alla bil. Det är klart att de för resorna
till och från arbetet måste ha bensin och

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

få använda sin bil. Detta är nödvändigt,
om de skall kunna skaffa sig inkomster.

Nu försöker man att lägga fem öre extra
på bensinen, trots att man vid många
tillfällen här från regeringsbänken bär
sagt, att skatten på bilar och bensin skall
gå till vägarna. Man har nu ändrat det
dithän, att skatten i stället skall gå in
i den allmänna budgeten. Vi får se hur
mycket skatt som i fortsättningen kommer
att användas till vägarna.

Det är självklart, att jag skulle kunna
anmärka mycket på höjningen av spritpriserna.
Men jag skall inte göra det, ty
då säger man, att det sker bara för att
jag vill slå vakt om denna näring. Jag
skall avstå från att kommentera förslaget
på den punkten, men det skall bli
ganska intressant, när året är slut, att
se, om herr Sträng fått in de beräknade
80 miljoner kronorna genom det höjda
spritpriset; jag tror det knappast. De
som kan använda denna vara med mätta
har ingen anledning — och jag tror inte
heller att de kommer att göra det —
att i den utsträckning, som de förut
gjort, köpa spritdrycker, utan de kommer
att hålla tillbaka sin konsumtion.
Däremot tror jag inte att prishöjningen
inverkar det minsta på nykterhetsförhållandena
inom landet. I det fallet har
man också varit nog så försiktig i sina
uttalanden. Förut om åren har man motiverat
denna höjning av priset på spriten
med nykterhetspolitiska synpunkter;
så skedde vid senaste prishöjningen. I
år har man utelämnat den motiveringen.
Av Kungl. Maj:ts proposition framgår,
att finansministern är mycket rädd för
att de beräknade medlen inte skall inflyta.
Det går väl inte att säga att han är
någon särskilt ivrig anhängare av nykterheten,
när han på detta sätt är mycket
försiktig i sitt uttalande. Det heter
att denna höjda beskattning skali inverka
på nykterheten. .lag tror inte, att man
på något sätt kan räkna med en sådan
gynnsam effekt. I stället kommer nog utvecklingen
att gå i den riktningen, att
det blir smuggling och att hembränningen
— som vi nu en längre tid varit fria
från — kanske kommer i gång i större
skala än på många år. .lag vet inte, om

Ang. höjd indirekt beskattning
det kommer att bli så, men man kan
misstänka att utvecklingen skall gå i den
riktningen.

Man har varit ytterst försiktig när det
gällt att höja skatten på tobak. Cigarrer
och cigarrcigarretter bär helt lämnats
utanför. Varför har det skett? Jo,
Tobaksmonopolet säger att försäljningen
av dessa varor sjunker år från
år och att vi därför inte kan göra
några höjningar där. Cigarrettförsäljningen
ökar däremot. Men då
hade det kanske varit på sin plats att
öka cigarrettpriset med något mer än
1,5 öre. Särskilt ungdomen röker ju cigarretter
i mycket stor utsträckning, och
den har gott om pengar att kasta ut på
rökningen. Jag tycker för min del, att
det skulle ha varit större skäl att höja
cigarrettpriset ytterligare något än att
beskatta sockret så kännbart. Jag tror
att medborgarna skulle ha anammat ett
sådant förslag mera villigt än det förslag
som nu föreligger.

Ja, herr talman, jag skall inte längre
uppehålla tiden med att tala om dessa
avvägningsfrågor. Jag har bara velat deklarera
min ståndpunkt och yrkar inte
avslag på den överenskommelse, som har
träffats mellan partiledarna. Jag har ansett,
att när överenskommelsen träffats,
får den gälla under detta år. Men jag
har inte kunnat underlåta att i en reservation
hemställa om förslag till nästa
års riksdag beträffande ett annat skattesystem.
I första hand har jag önskat att
man skall försöka genomföra besparingar,
och om det inte visar sig möjligt, menar
jag att man antingen får höja uttagningsprocenten
till 110 — som den var i
fjol — eller också gå in för en allmän
omsättningsskatt. Det sistnämnda alternativet
är enligt min mening riktigast,
om vi behöver skaffa mer pengar; jag
hänvisar på den punkten till kommittén
för indirekt beskattning, som i sitt betänkande
förordat en allmän omsättningsskatt
i stället för det lapptäcke av
punktskatter, som man nu arbetar med
år efter år.

Det skulle vara ganska kortsynt, om
man trodde att statskassan nu kommer
att få in de pengar som behövs och att

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. höjd indirekt beskattning

finanserna kommer att klara sig framdeles.
Jag är övertygad om att det nästa
år blir ännu mycket svårare att få statsfinanserna
att gå ihop; och då gäller det
att skaffa nya skatteintäkter igen. Jag
har ännu inte sett att man försökt spara
på någonting, och då måste vi väl räkna
med att skatterna kommer att höjas ytterligare.

I nödfall kan man höja uttagningsprocenten,
om det skulle finnas möjligheter
att göra det. Jag tror dock inte att högre
uttagningsprocent än 110 är någonting
att rekommendera. Däremot anser jag
att en måttlig allmän omsättningsskatt
skulle kunna rekommenderas i närvarande
stund. I första hand bör man dock
naturligtvis gå in för besparingar på de
statliga utgifterna och se över hela det
sociala välfärdsprogrammet. Där tror
jag att mycket finns att göra.

I min reservation har jag därför anvisat
dessa bägge utvägar, men bevillningsutskottet
har som vanligt inte velat
vara med om några ändringar, utan
Kungl. Maj :ts förslag skulle segra. Av
den anledningen ber jag att med dessa
ord, herr talman, få yrka bifall till reservationen,
som går ut på skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om prövning
av dessa punktskatter till nästa års riksdag
för att utröna, hur man skall kunna
tillgodose de behov som det är påkallat
att täcka.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min reservation.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är ju alltid med en
viss olust man går till avgörandet i en
fråga, som har passerat riksdagen så
snabbt och utan att det givits tillfälle i
full utsträckning att framföra motioner
och ändringsyrkanden av olika slag. Men
grundlagen förbjuder som bekant inte,
att riksdagen fattar beslut före motionstidens
utgång — i annat fall hade det ju
varit talmännens oavvisliga plikt att vägra
ta upp ärendet till behandling innan
motionstiden utgått — utan vi bär tvärtom
en praxis av den innebörden, att
riksdagen kan gå till beslut nästan från

den ena dagen till den andra, när ett
ärende har den karaktären att det måste
behandlas snabbt. Efter år 1920 har man
åtminstone ett tiotal sådana fall — där
det gällt tullfrågor, acciser och viss lagstiftning
— som visar riksdagens möjligheter
att snabbt fatta beslut, när man är
nödd och tvungen att göra det. Jag tror
därför att vi ■— även om det sker med
en viss olust — får godkänna behandlingsgången
när det gäller denna fråga.

Det har vidare sagts att man gått till
väga på ett odemokratiskt sätt, när man
behandlat dessa frågor, vilka som bekant
varit sammankopplade med försvarsfrågorna;
förhandlingarna har förts inom
partiledarnas krets. Mig veterligt har
emellertid de tre vise männen från oppositionspartierna
och de tre vise män,
från regeringens sida varit inkopplade
på denna sak, på olika sätt haft förbindelser
med sina partier — med sina förtroenderåd
och sina grupper — och under
hela tiden har det ju i pressen förts
diskussioner om dessa ting. Under sådana
omständigheter kan man i varje fall
konstatera, att behandlingen av dessa
frågor — eftersom den kritiserats just
från kommunistiskt håll — inte skett på
det sätt, varpå liknande frågor avgöres
inom de s. k. folkdemokratierna. Det
skulle vara rätt intressant att se en folkdemokratisk
ledare, som sammankallar
de olika oppositionella partiernas företrädare
och med dem överlägger om hur
man lämpligen skall gå fram. Hade man
kommit så långt i fråga om demokrati
inom folkdemokratierna, skulle verkligen
dessa vara att lyckönska. Då hade de
tagit det första steget mot en utveckling
till demokrati, men det är kommunisterna
långt fjärran. Från det hållet bör
man i varje fall inte komma med något
klander över handläggningen av denna
fråga.

Nu har också utskottet funnit — utan
opposition från något håll — att det är
nödvändigt att fatta ett snabbt beslut beträffande
de här föreliggande skattefrågorna.
De övriga skatteökningar, om vilka
överenskommelser träffats, kommer,
efter vad jag förnummit, kanske inom
loppet av denna vecka att föreläggas riks -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

dagen, och de kräver efter allt att döma
ingen snabbehandling utan kan behandlas
på samma sätt varpå vi vanligen behandlar
skattefrågor, med fullt utrymme
för motionstid.

Jag undrar, om inte det måste betraktas
som god demokrati när de olika partiernas
ledare, med godkännande av sina
partigrupper, kommer överens om en
viss ordning, som sedermera förelägges
ett utskott, och utskottet enhälligt ansluter
sig till denna. I utskottet sitter ju ändå
representanter för alla de fyra demokratiska
partierna. Att inte kommunisterna
sitter i utskottet beror ju på deras
politiska svaghet. De orkar inte med att
få in några representanter i ett utskott.
Riksdagens kamrar kan ju sedan behandla
frågan som de finner lämpligt. De kan
avslå propositionen eller göra förslag till
ändringar, om de så önskar. Det är god
demokrati.

När vi inom utskottet var eniga om att
för nästföljande budgetår och delvis innevarande
budgetår tillstyrka den föreslagna
ökningen av skattesatserna, höjdes
det en ensam röst om vad som skulle
göras i fortsättningen. Det var herr
Elofsson, och den rösten har ju kommit
till uttryck här från talarstolen före
mig. Han ansåg att man i stället borde
ha undersökt möjligheterna att göra besparingar.
Det skulle betyda besparingar,
som under nästa år konime att gå upp
till 400 miljoner kronor. Jag är intresserad
av herr Elofssons ansträngningar för
att åstadkomma denna besparing på 400
miljoner kronor för ett följande budgetår.
Jag har hört sägas att man inom
regeringen har gjort en undersökning på
jordbruksdepartementets stat men där
inte lyckades hitta mer än några hundratusental
kronor, men vad hjälper det i
jordbrukets stora huvudtitel och i den
miljardbudget, som vi för närvarande
bär? Det fordras nog friska tåg, både i
jordbrukets huvudtitel och andra huvudtitlar,
om man skall kunna leta upp belopp,
som motsvarar dessa 400 miljoner
kronor. Det är mycket möjligt att man
från samma håll, där man talar om besparingar
i fråga om utgifterna, kommer
att söka minska statens inkomster med

Ang. höjd indirekt beskattning

större eller mindre belopp. Det är naturligtvis
i nuvarande läge lika viktigt
att bibehålla statens inkomster som att
genomföra besparingar.

Desslikes nämnde herr Elofsson att
man borde ge sig ut på det sociala fältet
och där göra besparingar av olika slag.
Det tillkommer inte mig att gå in på en
diskussion på dessa punkter. Utskotten
och kamrarna får sedermera avgöra, om
dessa vägar är framkomliga. Jag vet inte,
om det är ett typiskt tecken att sedan
väl bondeförbundet lämnat koalitionsregeringen,
ropar dess företrädare här i
kammaren omedelbart på att man skall
gå till angrepp mot socialpolitiken.

Att det i detta fall kan finnas några
saker, som bör rensas bort och som är
oriktiga, vill jag inte alls förneka, men
jag betvivlar bestämt, att man i stort sett
skulle kunna göra besparingar av den
arten, att man därigenom skulle kunna
åstadkomma de hundratals miljoner kronor
det här är fråga om. Jag tycker att
det skulle vara mycket olyckligt, om
detta herr Elofssons yttrande skulle markera
en ny inställning från bondeförbundets
sida när det gäller svensk socialpolitik,
på det sättet att bondeförbundet,
när det nu ändrat namn, också
ändrat inställning till dessa viktiga frågor.

Herr Elofsson nämnde också att vi
skulle kunna gå den direkta beskattningens
väg och inte genomföra någon punktbeskattning.
Han nämnde därvidlag, att
vi eventuellt skulle kunna öka uttagningsprocenten
när det gäller inkomstskatten
med 10 — detta skulle ge ungefärligen
det belopp det här gäller. När
vi vet att högern och folkpartiet under
föregående år — och även i år synes
detta vara fallet — varit ute efter att
sänka de direkta statsskatterna på inkomstskattens
område, på förmögenhetsskattens
område och på arvsskattens område,
är det väl tämligen uppenbart att
det är omöjligt att få till stånd en uppgörelse
som innebär att den direkta beskattningen
skulle höjas för att finansiera
de utgifter, som här är tiinkta. Vi
kan inte begära alt de förra oppositionspartierna
skulle begå politiskt harakiri

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. höjd indirekt beskattning

i enighetens namn — hur gärna jag än
skulle se en sinnesändring på denna
punkt. Men utskottet har ändå skrivit
att utskottet nu i detta sammanhang inte
vill yrka på att man skall skaffa dessa
400 miljoner kronor på den direkta beskattningens
väg, utan låter den frågan
stå öppen för en fortsatt prövning, om
det skulle bli politiska möjligheter därtill.

Man må ändå hoppas, att nödvändigheten
att på de indirekta skatternas väg
öka statens inkomster skulle avhålla oppositionspartierna
från att i detta läge
under innevarande år och för kommande
år försöka minska statens inkomster
av direkta skatter av skilda slag. Jag vill
livligt hoppas detta. Det skulle vara tämligen
orimligt att man, samtidigt som
man genomför höjningar av indirekta
punktskatter, skulle minska de direkta
skatterna.

När det gäller den indirekta beskattning,
vi här föreslagit, har herr Elofsson
bl. a. argumenterat för att man i
stället skulle genomföra en allmän omsättningsskatt.
Det skulle väl vara tämligen
orimligt att man, medan det förslag
till en allmän konsumtionsbeskattning,
som är utarbetat av en kommitté,
är ute på remiss, i detta ögonblick, innan
förslaget hunnit övervägas, omedelbart
skulle hoppa på en sådan sak.
Jag har liksom utskottet ställt mig skeptisk
emot en sådan tanke i nuvarande
ögonblick, och jag vill hoppas att en
sådan beskattning skall vara obehövlig
under en avsevärd tid framåt — därom
kan jag emellertid för min del ingenting
spå.

Vi har nödgats gå in för denna punktbeskattning,
där det i allmänhet tagits
upp sådana objekt, som redan förut varit
beskattade, ofta sedan lång tid tillbaka,
och för vilka skatten nu skall höjas.
Det är alldeles uppenbart, att vi
kan ha de mest skilda uppfattningar om
vilka skatter som bör ökas, men föreliggande
förslag innebär en sammanjämkning
av olika synpunkter och olika
uppfattningar, som är gjord på det högsta
politiska planet, där alla partiledare
med stöd av sina partier träffat över -

enskommelsen. Även om den enskilde i
olika avseenden kan ha andra önskemål,
är det praktiskt taget för riksdagen
mycket litet att göra, sedan ett sådant
pussel lagts ihop om vilket de olika
partierna varit ense. Vi får godta detta
förslag. Alla är säkert missnöjda på någon
punkt, men detta ligger i kompromissens
väsen — man får ge med missnöje
och ta med glädje. Utskottet har
ansett att vi i nuvarande ögonblick bör
ta förslaget, och utskottet är enhälligt på
denna punkt.

Jag vill tillika säga att det förslag, som
i dag ligger på riksdagens bord, är ur
nvkterhetsvårdande synpunkt väl utformat.
Här har föreslagits en höjning av
skatten på starksprit, en större höjning
av skatten på starkvinerna än på lättvinerna,
och detta är i stil med riksdagens
förra intentioner. Ur den synpunkten
kan vi knappast resa några egentliga invändningar
mot det i dag på riksdagens
bord liggande förslaget.

Herr talman! Vi står nu inför behovet
att skaffa dessa 400 miljoner kronor, och
alla demokratiska riksdagspartier är ense
om att man bör gå fram på den nu
föreslagna vägen. Det är alltså en överenskommelse,
som är träffad, och utskottet
har ansett sig kunna förorda den.

Jag ber därför, herr talman, att å det
enhälliga utskottets vägnar få yrka bifall
till dess förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag fäste mig särskilt vid
herr Sjödahls yttrande att han inte kunde
tänka sig att man skulle sänka de direkta
skatterna, utan att dessa skatter
borde utgå som vanligt. Han sade, om jag
förstod honom rätt, att pengarna behövdes,
och det begriper jag mycket väl.
Men jag tror att om det program, som
man nu arbetar med inom regeringen,
skall genomföras, så kommer de inte att
räcka, utan jag tror att det kommer att
behövas mycket mer.

Herr Sjödahl nämnde att partiledarna
hade haft överläggningar med varandra
och haft förbindelser med sina grupper.

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

Ja, herr Sjödahl, det kunde ju tänkas,
men det har inte varit med grupperna
som sådana. Det har skett inom interna
kretsar, ty det skulle ju gå så tyst och
hemligt till, såsom brukar vara fallet, när
det är fråga om punktskatter och omsättningsskatter.
Men hur har det skett?
Ja, tidningarna berättade långt innan
propositionen var framlagd om hur det
skulle bli, och då förstår man ju, hur
folk utnyttjat upplysningarna.

Herr Sjödahl yttrade vidare, att han
fann det egendomligt att centerpartiet,
efter att ha lämnat regeringen, omedelbart
går i oppositionsställning, men herr
Sjödahl vet ju, att partiet lämnade regeringen,
eftersom partiet inte kunde acceptera
de förslag till åtgärder, som man
från det socialdemokratiska partiets sida
ville lägga fram. Det må väl vara tillåtet
att uttrycka sitt missnöje, om det
framlägges förslag till en beskattning,
som man inte anser vara av rättvis art.

Herr Sjödahl talade om att man undersökt,
om man kunde göra några besparingar
inom jordbrukshuvudtitelns område,
men att man funnit att man inte kunnät
spara mer än några hundra tusen
kronor. Det är mycket möjligt, herr Sjödahl,
och jag har inget emot besparingar
på det området, om det finns möjligheter
till det. Men herr Sjödahl nämnde
inte ett ord om socialhuvudtiteln, och
därigenom blir ju inte bilden fullständig.
Jag har menat att man där skulle kunna
göra besparingar utan att det skulle bli
till någon större skada för dem som är i
behov av hjälp. Alla barnrikefamiljer bör
få den hjälp de behöver — det har jag
ingenting emot, herr Sjödahl •— men det
får inte gå till så, som nu sker, att man
kastar ut pengar till höger och vänster
utan att på något sätt kontrollera, om de
hjälpta har någon möjlighet att klara sig
själva. Det är det som jag reagerar mot.

Jag förstår mycket väl, att herr Sjödahl
inte vill ha någon allmän omsättningsskatt.
Men då måtte man inte vara
enig inom det socialdemokratiska partiet.
I den kommitté, vars betänkande om
indirekta skatter nu enligt herr Sjödahls
uppgift är ute på remiss, var det ju socialdemokratisk
majoritet. I betänkandet

Ang. höjd indirekt beskattning

förordas en allmän omsättningsskatt i
stället för alla dessa punktskatter. Det
är den vägen som jag tycker man skall
gå, och jag tror, herr talman, att om
allt det, som nu har förebådats från
regeringens sida, skall genomföras, så
kommer det inte att räcka med de skatter
vi nu har, utan det kommer att krävas
ganska stora belopp därutöver. Frågan
blir ju bara då, hur man skall kunna
ordna det på bästa sätt. Det bästa sättet
att rekommendera är i första hand
att iakttaga sparsamhet och i andra hand
att försöka åstadkomma en rättvis beskattning.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det är uppenbart, att
ett förslag, sådant som det vi nu har
framför oss, liksom de former, under
vilka det kommit till, förvisso kan ge
anledning till delade meningar och till
invändningar av skilda slag. För egen
del, och det vill jag här ingalunda fördölja,
skulle jag helst sett detta förslag
utformat annorlunda i ett par hänseenden.
Aven vissa omständigheter i samband
med dess utförande i praktiken
kan nog ge anledning till kommentarer,
för att nu inte använda ett något starkare
uttryck. Detta sagt med allt hänsynstagande
till frågans angelägna och
brådskande natur. Det gäller enligt min
mening alldeles särskilt avsnittet om den
nya sockerskatten. Det är dock en ganska
märklig historia denna. Realiter, ärade
kammarledamöter, har ju den nya
sockerskatten varit i kraft sedan onsdagen
den 5 dennes, ehuru riksdagen
först i dag, tisdagen den 11 februari,
beslutar den. Jag bär för min del litet
svårt att se, att detta faktum går riktigt
bra ihop med regeringsformens § 73,
som — vilket vi väl alla vet — uttryckligen
stadgar, att inga nya pålagor må
utan riksdagens fria vilja eller samtycke
påbjudas, uppbäras eller fordras, som
det heter i texten. Man hänvisar naturligtvis
till hamstringsrisken. Jag känner
mig inte övertygad om att inte den risken
hade kunnat undgås genom ett annat

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. höjd indirekt beskattning
tekniskt förfarande än det, som man nu
har tillämpat.

Uppenbart är också, att den våldsamt
uppflammande gränshandel, som nu är
ett faktum, kan ställa den svenska produktionen
och den svenska företagsamheten
i ett brydsamt läge och reser allvarliga
problem. Herr Elofsson lämnade
några siffror om trafiken över Öresund
i dessa dagar. Jag skulle kunna föreställa
mig, att dessa siffror kommer att
stiga väsentigt under den närmaste tiden.

Nu kanske någon här vill påpeka, att
man ingalunda har blundat för detta
spörsmål i propositionen. Det är riktigt,
det vill jag gärna medge. Införes
en sockerskatt, kan detta medföra, att
gränshandeln med socker kraftigt ökar,
säger finansministern. Han fortsätter:
»Jag vill här erinra om att beträffande
ett annat varuslag, nämligen margarin,
den högsta kvantitet som en resande får
medföra utan att betala därå belöpande
avgifter bestämts till 5 kg. Huruvida likartade
åtgärder kan erfordras i fråga om
socker kan icke för närvarande bedömas.
Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att med uppmärksamhet följa utvecklingen.
Skulle gränshandeln med
socker öka på ett oroande sätt, torde
Kungl. Maj:t, därest riksdagen icke har
någon erinran däremot, få utfärda bestämmelser
i ämnet med en innebörd i
huvudsak motsvarande de för margarinet
gällande.» Jag tillåter mig för min
del här uttrycka en bestämd förväntan,
att Kungl. Maj:t i anslutning till finansministerns
sålunda gjorda uttalande i
propositionen med all möjlig uppmärksamhet
följer utvecklingen inom gränshandeln
med socker och är beredd att
snabbt vidta de åtgärder, som Kungl.
Maj:ts överväganden kan ge anledning
till.

Herr Elofsson har i sitt anförande för
en stund sedan undrat, varför man inte
sökt få fram de erforderliga pengarna
till försvarsförstärkningen på annat sätt
iin genom dessa nya punktskatter. Han
har ifrågasatt ingrepp i riksstalen och
andra åtgärder. Han har närmare utvecklat
detta i sin motion, i den reserva -

tion som han fogat till bevillningsutskottets
betänkande och nu i sitt anförande.
Alla de besparingsmöjligheter, som han
gett anvisning på, är av sådan natur, att
de naturligtvis förtjänar uppmärksamhet.
Men, herr Elofsson, vi får inte alldeles
glömma bort att den uppgörelse, som
här har träffats och som herr Sjödahl,
bevillningsutskottets ordförande, närmare
kommenterade, har träffats inle mellan
två, inte mellan tre, utan mellan fyra
parter, vilka givetvis haft skilda uppfattningar
om sättet för finansieringen. Det
gällde att finna en gemensam nämnare,
som kunde samla alla de i överläggningen
deltagande. Hade man inte funnit
en sådan nämnare, hade det inte
blivit någonting av — den saken är så
klar, att den inte behöver utvecklas
närmare.

Jag skulle kunna tänka mig, att diskussionen
under de s. k. partiledarförhandlingarna
har skett efter följande tre
linjer.

För det första skulle pengarna kunna
anskaffas genom nedskärningar på
andra punkter i budgeten. Jag behöver
nog inte understryka för kammarens ledamöter,
att den utvägen har haft sympatier
på vårt håll. Men lika klart är,
att regeringens företrädare vid överläggningarna
utifrån sina synpunkter inte
velat vara med om en sådan utväg. Den
skulle nämligen ha inneburit väsentliga
justeringar av regeringens eget budgetförslag.

Den andra linjen kunde ha tänkts
innebära, att pengarna skulle skaffas genom
höjning av den direkta beskattningen.
Det vore naturligtvis en utväg,
men lika klart är, att ett dylikt förslag
måste ha mött motstånd från — det är
ingen anledning att hemlighålla detta —
bland annat vårt håll.

Så har vi den tredje linjen, som är
den enda form för penninganskaffningen
som återstår, den linje, som alltså nu
presenteras riksdagen och som har kunnat
ena samtliga de fyra fördragsslutande
parterna, om jag får använda den terminologien.

Även om man, som jag redan har antytt,
förvisso kan ha delade meningar

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

om ett och annat — kanske åtskilligt
— i den här uppgörelsen, vilken alltså
bevillningsutskottet nu tillstyrker i den
del, som kommit under dess prövning,
så menar jag ändå, och det vill jag
gärna säga vid detta tillfälle, att man
från riksdagens sida har anledning till
djup tillfredsställelse över att det dock
har lyckats att trots allt komma överens
i försvarsfrågan, att lyfta den över
partistriderna, som det heter. Denna
enighet är enligt min uppfattning av
den betydelse både inåt och utåt, att den
måste anses vara värd sitt pris.

Herr talman! Vi, som var med här i
riksdagen under krigsåren, och det
gäller ju åtskilliga i denna kammare, har
säkert alltjämt i starkt minne vad folkets
enighet om att till det yttersta försvara
sig, för det fall vårt land bleve
angripet, vad denna enighet såsom sådan
den gången betydde för våra möjligheter
att hålla oss utanför. Denna
enighet var, jämte de materiella realiteter,
som den täckte, en moralisk tillgång
för oss av oskattbart värde. Jag
har, herr talman, den övertygelsen att
reaktionen och bedömningen utanför
detta lands gränser kommer att bli likartad
inför det beslut, varom kamrarna
i dag torde komma att ena sig. Detta
är något av det väsentliga i det spörsmål,
som i dag ligger framför oss.

Nu är det ju klart, att de för försvaret
ansvariga ingalunda genom denna
överenskommelse har fått vad de önskat
och vad de under ämbetsmannaansvar
ansett sig böra föreslå. Detta är
ju ovedersägligt. Man vill dock hoppas,
att den minskade kvantiteten skall ersättas
av den ökade kvaliteten. Vad som
också är ganska viktigt, ärade kammarledamöter,
är att vi nu vet vad vi
har att rätta oss efter. Förutsättningar
för en bättre försvarsekonomi skapas,
provisorietiden är förbi. Bevillningsutskottets
betänkande är, som dess aktade
ordförande redan understrukit, enhälligt.
.lag vill gärna hoppas, att något
av samma enighet skall komma till
uttryck i det beslut som denna kammare
om någon stund går att fatta.

Med dessa ord, herr talman, tillåter

Ang. höjd indirekt beskattning
jag mig hemställa om bifall till bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande.

Häri instämde herr Ewerlöf (h).

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Hagberg har otvivelaktigt
rätt i att förspelet till denna
proposition och snabbehandlingen i bevillningsutskottet,
varav resultatet är föreliggande
betänkande, ger utrymme för
invändningar såväl ur parlamentarisk
som ur konstitutionell synpunkt. Personligen
skulle jag ha funnit det omöjligt
och principiellt oriktigt att nu besluta
om skatter i allmänhet och punktskatter
i synnerhet, om jag inte hade
vetat att det fattas pengar redan i löpande
budget och att nästa års budget
kommer att vara ännu mer bekymmersam.
Det måste principiellt eljest vara
oriktigt att besluta om skatter innan
riksdagen har beslutat om utgifterna
och därigenom har möjlighet att överblicka
budgetläget.

Det är sålunda möjligt att vad som
hänt kan komma att väcka en framtida
forskares förvåning, milt sagt, men för
oss i dag ligger händelserna så nära
att det inte är möjligt att rättvist bedöma
uppgörelsens politiska konsekvenser.
Den debatt som redan hållits och
som fortsätter kommer säkerligen att
uppvisa mycket olika uppfattningar om
det tillbörliga i tillvägagångssättet. Med
en lätt travestering kan man väl i alla
fall säga: »Vad som har skett det har
skett.» Ingen inom bevillningsutskottet

— det har både bevillningsutskottets
ordförande och herr Hagberg talat om

— var därför beredd att slå spelet över
ända.

Det bär redan påpekats av de föregående
talarna att bevillningsutskottet var
enhälligt i sin uppfattning att det nu
ingenting annat fanns att göra än att
tillstyrka propositionen, trots att icke
någon inom utskottet var helt tillfreds
med de föreslagna punktskatterna.

Jag vill med detta inte ha uttalat
något klander vare sig mot regeringen

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. höjd indirekt beskattning
eller mot partiledarna för den träffade
överenskommelsen. Att den varit
nödvändig tror jag vi kan vara överens
om. Den är endast ett av tecknen,
såsom jag ser saken, på riksdagens oförmåga
att i partiskiljande frågor självständigt
träffa i det politiska livet nödvändiga
kompromisser. Lika uppenbart
är att riksdagens makt och anseende
just nu befinner sig i en vågdal.

1 fråga om de föreslagna punktskatterna
har jag för min del känt särskild
olust — och detsamma gällde även herr
Hagberg — inför de höjda skatterna på
socker och på bensin. Jag vill understryka
nödvändigheten av att dessa skatter
verkligen blir tillfälliga, inte bara
till namnet utan även i realiteten. Det
måste bli en angelägen uppgift för finansministern
att vid uppgörande av
nästa års riksstat finna möjlighet att
undvara dessa skatter. Utskottet har
också i sin motivering särskilt uppmärksammat
att Kungl. Maj :t har möjlighet
att medge viss lättnad i sockerbeskattningen
för viss produktion. Utskottet
har med avsikt valt ordet produktion
för att det skall kunna vara
möjligt för t. ex. biodlare att slippa
denna skattebelastning.

Det vore, herr talman, mycket mera
att säga om de frågor detta betänkande
handlar om, men jag skall avstå därifrån.
Jag vill till sist endast med eftertryck
betona att de medel, som genom de
nya skatterna tillföres budgeten, icke
avser något särskilt utgiftsområde. Vi
har bara en specialbudget — vägväsendets.
Att säga att medlen skall gå till
försvaret är därför lika oriktigt som att
säga att de skall gå till upprustning av
universiteten eller till höjda barnbidrag
eller till subvention till SJ eller
till någon annan av de tusentals utgiftsposter,
varav budgeten består.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få instämma i det yrkande
som gjorts om bifall till utskottets hemställan.

1 detta anförande instämde herr Söderqnist
(fp) och herr Hansson, Nils,
(fp).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Just en månad efter
statsverkspropositionens avlämnande
står vi inför den något unika situationen
att vi nödgas göra en första komplettering
för att budgeten skall bli i
varje fall formellt balanserad. Herr
Strängs ofullständiga budget var dock
inte skön som Schuberts ofullbordade
symfoni, och den får därför inte heller
lov att förbli ofullbordad. I dag måste vi
ta ställning till frågan om att fylla en
del av de luckor, som onekligen fanns
redan från början, fast de inte var direkt
utpekade. För att fortsätta något
med musikaliska begrepp kanske man
kan säga att dagens debatt säkerligen
kommer att föras med sordin. Det finns
en överenskommelse mellan partiledarna,
som vi anser att vi bör respektera,
och därför kommer man att begagna
måttfulla uttryck och inte anse att vi
skall rubba på vad som förekommit.

Själva den formella behandlingen —
att partiledarna kommer samman och
diskuterar vitala frågor — har jag ingenting
att anmärka emot, och jag anser
heller inte att detta innebär något övergrepp
från partiledarnas sida. Man kan
väl utan vidare konstatera att de haft
kontakt med sina riksdagsgrupper. Det
enda oriktiga man möjligen skulle kunna
visa på är att förslaget är utformat
alltför mycket i detalj. Man kan träffa en
överenskommelse i princip, men man
bör lämna möjlighet både för utskotten
och för de enskilda riksdagsmännen att
företaga någon ändring.

Det måste väl också reageras mot det
sätt, på vilket frågan behandlas här i
riksdagen. Det är alldeles riktigt, som utskottets
ärade ordförande påpekade, att
det inte finns några formella hinder att
företa en sådan behandling som skett,
men det har dock motiverats med att
man skulle förebygga hamstring. I detta
fall fick emellertid svenska folket i mycket
god tid reda på vad som skulle komma,
och därmed lämnades vägen öppen
för hamstring. Man kan då fråga sig om
det fanns så stor anledning att företa
en snabbehandling i riksdagen.

Att skriva propositioner kräver myc -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

ket arbete. Vi har emellertid vid andra
tillfällen kunnat konstatera att den nuvarande
regeringen kan producera propositioner
ganska snabbt. Vi har anledning
fundera över hur snabbt den tydligen
mera omfattande propositionen om
tilläggspensioneringen kommer att framläggas.
..

I detta sammanhang vill jag också säga
att jag inte kan annat än reagera emot
vad herr Sjödahl sade om att bondeförbundet
genast vill gå till angrepp mot
socialpolitiken när det lämnat regeringsställningen.
Jag skulle vara intresserad
av att få veta vilka exempel herr Sjödahl
kan ge på att vi i stort anmärkt på
socialpolitiken. Det finns dock en sak som
vi framställt viss anmärkning emot, och
det gäller bostadssubventionerna. På den
punkten har jag redan i remissdebatten
påvisat att det inte lämnas subventioner
för mer än en av de tre nödvändigaste
saker vi behöver, d. v. s. mat, kläder och
bostäder. Det är inte fullt konsekvent
att subventionera bara en av dessa saker.
Det har också skett en ständig avveckling
av dessa subventioner, vilket jag
hoppas skall fortsätta.

Jag vill också tillägga att socialpolitiken
bör anpassas efter tidens utveckling.
Det finns alltid anledning att överväga
vissa justeringar. Det är också det vi har
syftat på, då vi sagt att vissa ting inom
socialpolitiken behöver en översyn.

Det är inte den kompromiss som har
förekommit här, som är det obehagligaste,
utan det är kanske det, att vi inte
riktigt har känt till parternas utgångspunkter,
och vi lär väl aldrig få reda på
det heller. Vill man göra någon ändring,
möter man bara en kompakt mur. Det
har träffats en överenskommelse, och det
går inte att rubba på någonting i detaljerna
i det förslag som har framlagts.
Det är väl endast beträffande avvägningen
mellan de olika posterna som
man kan framställa anmärkningar. Jag
måste säga att det förefaller som om man
där kan spåra finansministerns enligt
min uppfattning alltför lätta hand när
det gäller en del ur både hälso- och andra
synpunkter nedbrytande vanor. Den
spritkonsumtion som vi har är fortfa -

Ang. höjd indirekt beskattning

rande mycket hög. Det vore anledning''
att försöka vidtaga olika åtgärder mot
den. Vi har ju en gynnsam erfarenhet av
den femkronorshöjning av spritpriserna
som genomfördes 1956. När man nu skall
företa en höjning stannar man, tycker
jag, alltför blygsamt vid en trekronorshöjning.
Det borde ha varit en höjning
med fem kronor i stället.

När herr Elofsson betvivlar att herr
Sträng kan få in dessa 80 miljoner kronor
på spritpriserna, måste jag säga att
om det skulle bli så, att herr Sträng inte
får in dem, skulle väl detta vara ett av
de mest positiva resultaten av det föreliggande
förslaget.

Det talas alltid om hembränning och
smuggling, när man höjer spritpriserna.
Skall man få något egentligt begrepp om
den saken, fordras det mera noggranna
utredningar. Mig veterligt har det icke
framkommit något i den vägen, som givit
anledning till oro.

Jag förmodar att hela förslaget såsom
det är skisserat i propositionen, kan diskuteras
här, eftersom även de andra
skatterna, som kommer att behandlas
senare, är upptagna där. Därför finns
det anledning att nu något litet närmare
beröra detta, ty om det skulle bli en
annan avvägning, kommer det att påverka
de olika posterna.

Beträffande det hälsoår, som vi nu
inleder, bär jag den uppfattningen, att
man är mycket mild när det gäller varor
som är rätt äventyrliga ur hälsosynpunkt.
Vid ett tidigare tillfälle, då cigarretterna
skulle höjas i pris, talade man
rätt allmänt om en höjning med två öre.
När höjningen sedan kom, hade man
stannat vid ett öre. I detta fall visas nu
samma mildhet. Man delar på örena och
tar inte ut två öre, utan stannar vid ett
och ett halvt öre.

Vad som ytterligare är anmärkningsvärt
— något som utskottets ärade ordförande
berört — är avvägningen av priserna
ur nykterlietssynpunkt. Vi hade
påstått att vi tidigare gjort en noggrann
avvägning mellan alkoholhaltiga och icke
alkoholhaltiga drycker. Det har poängterats
mycket starkt, att man borde vara
försiktig vid prissättningen på icke al -

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. höjd indirekt beskattning

koholhaltiga drycker, då detta skulle
vara gynnsamt ur nykterhetssynpunkt.
Det förefaller nu, som man glömt bort
den avvägningen. Vi finner att höjningen
är större beträffande en sådan sak
som läskedrycker och betydligt mindre
då det gäller starköl och vanligt
Öl.

Detta är några anmärkningar, som jag
anser det vara på sin plats att göra ur
nykterhetssynpunkt. Jag anser inte att
riksdagen följt sina tidigare intentioner.
Vi får ju ytterligare behandla den saken,
men det kan vara motiverat att
beröra den redan nu.

Jag finner en liknande tendens, när
det gäller sockerskatten. Jag vet inte, om
vad som är sagt i propositionen och
som vi accepterat, nämligen att snaskproduktionen
speciellt skulle undantas,
är så alldeles motiverat. Det skulle nog
vara på sin plats att låta även den få
vidkännas sockerskatten. Det sägs att
konsumtionen minskade, då vi hade en
hög beskattning. Vi hade 80 procents
skatt vid ett tillfälle. Skatten minskade
konsumtionen, men det gällde en så pass
kort tidrymd, att man knappast kan
bedöma, hur den verkade. Dessutom var
det inte mindre än fyra av det årets månader,
då vi hade 80 procents skatt, som
visade högre konsumtion än året innan,
då vi hade 60 procent. Hade vi följt utvecklingen
under längre tid, är det inte
säkert, att vi funnit att skatten hade
kommit att påverka konsumtionen så
starkt. Det kan ifrågasättas, om det är
önskvärt med en så stor snaskproduktion
som vi har nu.

Jag vill, herr talman, särskilt understryka
en sak, som framhållits av utskottet.
Man säger, att det skulle vara möjligt
för Kungl. Maj :t att göra vissa undantag,
och utskottet skriver: »Härvid
har utskottet uppmärksammat att Kungl.
Maj :t har möjlighet att, därest så skulle
visa sig påkallat, medge en viss produktion
lättnader i beskattningen.» Jag vill
betona att detta är en betydelsefull fråga
framför allt ur biodlarnas synpunkt. En
höjning av sockerpriset kan vara mycket
kännbar för dem, eftersom biodlingen
är så beroende av socker. Jag vet att

de bär många svårigheter redan. Man
får beakta att biodlingen har betydelse
icke bara för honungsproduktionen utan
också ur växtsynpunkt — för pollineringen.
Jag hoppas därför, att Kungl.
Maj:t kommer att beakta biodlarnas svårigheter
så att de slipper vidkännas det
höjda sockerpriset.

Så som överenskommelsen nu är utformad
i detalj, finns det knappast någon
möjlighet att yrka på korrigeringar.
Man kan endast göra en del anmärkningar.
Om det i fortsättningen skulle
bli på liknande sätt, att partiledarna
överenskommer i större frågor, har jag
ingenting emot det, men jag vill dock
uttala det önskemålet, att man icke detaljreglerar
så mycket utan ger större
svängrum för justeringar, och att man
dessutom i all den utsträckning som är
möjlig ger riksdagen tillfälle att behandla
frågorna på normalt sätt.

Med det sagda, herr talman, ber jag
få ansluta mig till utskottets hemställan.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Bengtsons yttrande vill jag nämna, att
jag ingalunda påstått att bondeförbundet
ändrat sin inställning till socialpolitiken.
När man använder sådana
uttrycksmetoder som herr Elofsson, då
han säger, att här strös inom socialpotiken
pengar till höger och vänster, visar
det en rätt tveksam inställning till
den socialpolitik, som nu förs. Jag
sade därför, att jag hoppades, att när
bondeförbundet ändrade namn och
uppträdde som centerparti, det icke
samtidigt skulle ändra sin inställning
till socialpolitiken. Jag vill nu tolka
herr Bengtsons yttrande så, att min
förhoppning är riktig.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Som väntat var har utskottet
godkänt den uppgörelse som
träffats mellan de borgerliga partierna
och regeringen, något som i praktiken
innebär att riksdagen har åsidosatts
och att en grupp på sex personer har

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

kommit med ett färdigt beslut som riksdagen
i dag har att godkänna eller avslå.
Förhandlingarna mellan partiledarna
och regeringen var så hemliga att
regeringens proposition, sådan den godkänts
i de hemliga förhandlingarna, förelädes
riksdagen endast någon minut
innan denna hade att fatta beslut om
bordläggning. Ingen riksdagsledamot
hann ens blixtläsa handlingen, och någon
motionstid lämnades inte. Detta var
lindrigt sagt ett underligt utslag av demokrati.

De uppgifter man kunde få om resultatet
av de hemliga förhandlingarna
var vad pressen meddelade i sina notiser,
och tydligen hade den fått de informationer
som riksdagsmännen saknade.

Allra minst hade väl arbetarna väntat
att en ny skattebörda väntade dem,
och därtill en beskattning som måste
drabba de sämst ställda i samhället hårdast.
När kollektivavtalen uppgjordes
för omkring ett år sedan godkände man
dessa i förlitan på utfästelsen att priserna
skulle stabiliseras, och man undertecknade
avtalen för två år. Nu ser
man att man på nytt blivit lurad. Varupriserna
har oavbrutet stigit, och nu
kommer nya varuskatter. De löneförhöjningar
som man lyckades erhålla genom
de nya avtalen är redan uppätna
av prisstegringar, och nu kommer nya.

Värst kommer de nya varuskatterna
att drabba de barnrika familjerna samt
pensionärerna, då skatterna lagts på så
nödvändiga konsumtionsvaror som socker,
svagdricka och lemonad. Det är på
dessa nödvändighetsvaror som den procentuellt
största förhöjningen har lagts.
Till detta kommer så skatten på husliållsförbrukning
av elektrisk ström, för
att nu inte tala om skatterna på alkoholvaror,
bensin och cigarretter. De nya
skatterna liar inte anpassats efter de
olika befolkningsskiktens bärkraft, utan
folkpensionären med sin minimala köpkraft
beskattas lika hårt som miljonären.

Högern och folkpartiet har lyckats få
igenom sin huvudlinje i beskattningen,
och man hyser på dessa håll utan tvi 2

Första kammarens protokoll 1958. Nr 5

Ang. höjd indirekt beskattning
vel stor glädje över de lyckade framgångarna.
Man känner, som herr Hagberg
sade, djup tillfredsställelse över att
man har lyckats skydda sina uppdragsgivare
från en ökning av den direkta
beskattningen. Hade i stället den direkta
beskattningen ökats med exempelvis
10 procent hade en inkomsttagare
med 10 000 kronor i årsinkomst fått
en skatteförhöjning av 50 å 60 kronor,
medan en inkomsttagare med 65 000 kronor
per år hade fått en skatteökning
med över 2 000 kronor. Nu får folkpensionären
och den större inkomsttagaren
lika hög beskattning på de varor som
förbrukas. För dem som använder alla
de varor som nu skall beskattas innebär
det föreliggande förslaget en utgiftsökning
av 300 å 400 kronor per år.

Att arbetarna och deras organisationer
har genomskådat skatteförslaget och
insett dess verkningar framgår bäst av
alla de protester och krav på att förslaget
inte skall genomföras som nu tillställs
regering och riksdagsgrupper.

Den militära upprustning, vartill skatten
skall användas, skall jag inte beröra,
då herr öhman i lördags vid remissen
av ärendet behandlade detta
spörsmål.

Herr Gustaf Elofssons reservation kan
vi från vår sida inte stödja, då den innebär
att en del sociala förmåner måste
borttas på det bostadspolitiska området,
vilket skulle medföra stora kostnadsökningar
för bostäder. Inte heller kan
vi stödja ett förslag om allmän omsättningsskatt
på varor.

Med denna korta motivering och med
hänvisning till motiveringen i våra motioner
vill jag, herr talman, yrka bifall
till motionerna nr 315 i denna kammare
och 405 i andra kammaren, vilka går
ut på avslag på propositionen nr 50.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Det har omvittnats att
uppgörelsen i försvarsfrågan har skapat
en hel del oro ute i landet på grund
av det sätt på vilket försvarskostnaderna
skall finansieras. .lag tror inte att det
finns någon anledning t ill förundran
över att det uppstår oro i en sådan si -

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. höjd indirekt beskattning

tuation, ty om man ser saken från löntagarnas
synpunkt måste man inse att
det föreslagna systemet för finansiering
av försvarsutgifterna mer eller mindre
är en kalldusch, eftersom löntagarna arbetar
under tvååriga kollektivavtal, som
under den löpande tvåårsperioden inte
kan förändras till sitt innehåll. Kanske
oron kan förklaras, så mycket mera som
man, då avtalen träffades i början av år
1957, förutsatte att man skulle slippa
nya utgifter som skulle påverka levnadskostnaderna
så som nu sker och
som för övrigt också har skett genom
andra åtgärder, som har företagits redan
under år 1957.

Löntagarna har naturligtvis anledning
att hysa oro, men det finns också ett
reellt underlag för missnöje, ty vad man
har att motse under år 1958 är att löntagarna,
trots att läget i landet från sysselsättningssynpunkt
är relativt gott ock
trots att den ekonomiska utvecklingen
för näringslivet som helhet alltjämt är
god, riskerar att få notera en försämrad
reallön. Det har inte behövt ske under
1957, men såvitt vi nu kan bedöma föreligger
den risken för 1958. Därmed kan
man redan nu förutse, att de löneförhandlingar
som skall äga rum årsskiftet
1958/59 sannerligen inte kommer att bli
lätta. Det kommer tvärtom att uppstå
stora svårigheter vid dessa förhandlingar.
Med det beslut, som riksdagen här
kommer att fatta, och med de åtgärder
som tidigare har vidtagits i vissa avseenden
och de ytterligare åtgärder som
kanske kommer att vidtagas på olika
punkter under 1958, skapar vi ett lagrat
lönekrav som kommer att bli mycket
svårt att tillgodose och som kommer att
resultera i att löneförhandlingarna nästa
årsskifte blir mycket svåra.

Skulle vi därtill inför nästa årsskifte
ha att räkna med att jordbruket då kommer
med betydande anspråk, så kommer
detta att ytterligare skärpa det läge
som då kommer att råda inför de nya
löneförhandlingarna.

Under år 1957 har levnadskostnaderna
hållit sig ungefär inom den ram som
man kunde räkna med då avtalen ingicks,
ja, de har ganske legat någon

aning högre. Jag vill erinra om att från
februari 1957 till december 1957 har
levnadskostnadsindex gått upp med fyra
enheter eller i runt tal med tre procent.
Därtill får läggas verkan av det höjda
mjölkpriset och de nya ökade järnvägstaxorna,
vilket betyder mer än en halv
enhet på index. Efter den omräkning i
nya vikter som skett är levnadskostnadsindex
därmed uppe i över 148. Härtill
kommer nu dessa nya indirekta skatter
vilka betyder att levnadsindex går
upp med ytterligare nära två enheter.
Vi kan räkna med att när vi kommer
fram till mars månad kommer vi att ha
ett levnadskostnadsindex av 150.

Indextalet 150 var den gräns som enligt
vad som bestämdes vid avtalsuppgörelsen
skulle utlösa nya förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter om
denna gräns hade nåtts i slutet av år
1957. Vi passerade emellertid över den
tidpunkten, utan att indexgränsen överskreds,
men nu får vi i stället en så mycket
starkare ökning av index under första
delen av år 1958.

Därtill kommer att vi löper ytterligare
en risk i fråga om levnadskostnadsindex,
vilken jag inte vet om ens
bevillningsutskottet har gjort riktigt klar
för sig. Vi löper nämligen den risken att
jordbrukets s. k. sexprocentregel kommer
att utlösas under 1958, vilket kommer
att innebära en ytterligare stegring
av levnadskostnaderna genom ökade priser
på kött, fläsk och andra liknande varor.
Den risken föreligger tydligen inte
nu omedelbart, men den kan vara ett
faktum om någon månad. Det betyder
i så fall att när vi kommer in på andra
halvåret har vi att räkna med en kraftig
stegring av levnadskostnaderna även
härigenom, vilket då kommer att ytterligare
försvåra de löneförhandlingar som
så småningom skall äga rum på den
svenska arbetsmarknaden.

Jag har, herr talman, velat erinra om
detta, därför att jag tror att vi har en
benägenhet att litet för mycket bortse
från den effekt som olika åtgärder från
statens sida har på löneutvecklingen och
de förhandlingar som man ställs inför
på arbetsmarknaden.

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

Här sägs det nu när det gäller försvaret,
att det har varit nödvändigt att
skaffa dessa ökade inkomster. Jag är
också fullt medveten om att situationen
varit den, att man måste skaffa fram
nya inkomster till staten, varför mellan
partiledarna överenskommelse träffats
om dessa nya indirekta skatter. Jag vill
dock erinra riksdagen om att vi kanske
inte hade behövt befinna oss i den
situation som vi nu står i om riksdagen
icke tidigare hade varit så angelägen
att genomföra sänkningar av den direkta
beskattningen, för vilka det icke funnits
reellt underlag. Riksdagen har från
år 1955 infört de nya schablonavdragen,
som kostar staten 200 miljoner kronor
per år. 1957 infördes de nya skatteskalorna,
som kostar 375 miljoner kronor.
Från och med 1958 tillämpas de nya
kommunala ortsavdragen, som kostar
staten 425 miljoner kronor. Riksdagen
har sålunda här genomfört en sänkning
av den direkta beskattningen som räknat
från och med år 1955 och till och
med den sänkning som träder i kraft
innevarande år innebär en inkomstminskning
för staten av 1 miljard kronor.
På löntagarhåll har vi aldrig varit
entusiastiska för denna sänkning av den
direkta beskattningen. Både inom regeringen
och oppositionspartierna har
man varit medveten om att den sänkning
av den direkta beskattningen, som
på detta sätt har genomförts, senare
skulle komma att ställa riksdagen inför
andra svårigheter. Och det är i den
situationen vi befinner oss just nu.

Låt mig också erinra om att när den
direkta skatten sänktes år 1957 genom
de nya skatteskalorna, som kostar staten
375 miljoner kronor, gick Landsorganisationen
emot denna sänkning.
Landsorganisationen gick likaledes emot
införandet av de nya ortsavdragen, som
kostar staten 475 miljoner kronor. Vi
har på det sättet avstyrkt en sänkning
av den direkta beskattningen med 800
miljoner. Vi har gjort det därför, att vi
var medvetna om att det inte fanns underlag
för den skattesänkning, som då
fördes fram och som med entusiasm
godkändes av oppositionspartierna. Ila -

Ang. höjd indirekt beskattning
de man uraktlåtit detta, hade vi nu haft
ett läge, där det kanske inte varit nödvändigt
att vidta extraordinära åtgärder
på sätt som sker i och med införandet
av den nya indirekta beskattning
som i dag diskuteras.

Jag är medveten om att det inte vare
sig tekniskt eller politiskt är möjligt att
nu diskutera en höjning av den direkta
beskattningen, ty även om man höjer
uttagningsprocenten till 110, skaffar
man inte de medel som behövs för
finansiering av de ökade försvarsutgifterna.
För att klara det skulle uttagningsprocenten
få lov att sättas betydligt
högre, och det är, som jag sade, nu
inte möjligt. Men jag tror det är hälsosamt
att erinra om det som har skett tidigare,
när vi i dag står inför dessa
svårigheter. Jag skulle vilja beteckna
det mer eller mindre som ett politiskt
lättsinne från oppositionspartiernas sida
att så hejdlöst och så ohämmat, som
har skett under senare år, yrka på
sänkningar av den direkta beskattningen,
när man borde ha varit medveten
om att det varit klokare att bibehålla
beskattningen och därmed undanröja de
svårigheter av annat slag, som kommer
att uppstå och som vi befinner oss i
just nu.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa anmärkningar i den diskussion,
som pågår i dag. Det skulle vara synnerligen
angenämt, inte minst ur löntagarnas
synpunkt, om riksdagen när
det gäller skattepolitiken och bedömningen
av den direkta beskattningen ville
se mer realistiskt på frågorna i fortsättningen
än vad som hittills har skett
vid flera tillfällen.

Herr ÖIIMAN (k):

Herr talman! I lördagens debatt fick
jag ett löfte av finansministern om att
han i dag skulle bemöta och vederlägga
vad han ansåg vara ovederhäftigt i mitt
anförande då. .lag kan nu bara beklaga,
att finansministern tydligen är förhindrad
att infria detta löfte, som han gav
så bestämt.

Jag skall inte i dag, herr talman, upp -

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. hojd indirekt beskattning

repa vad jag tidigare anfört om den odemokratiska
ordning, som tillämpats vid
behandlingen av denna fråga. När nu
herr Sjödahl som utskottets ordförande
skulle försvara den ordning och det sätt,
som har tillämpats, måste han som vanligt
företa en utlandsresa och konstruera
exempel, som inte har någon som helst
motsvarighet i det levande livet.

Jag har vid flera tillfällen i denna
kammare gjort allvarliga försök att undervisa
herr Sjödahl och andra om de
demokratiska förhållandena i socialismens
länder, men jag måste beklaga, att
mina bemödanden inte har gett resultat.
Jag skall därför inte i dag följa herr Sjödahl
på hans utflykt utan försöka att
hålla mig här hemma. Jag måste vidhålla,
att behandlingsgången har varit odemokratisk
och att man mycket starkt
kan ifrågasätta, huruvida konstitutionella
regler har iakttagits.

Några sakskäl för den blixtbehandling,
som nu pågår, har inte kunnat anföras
ifrån något håll. Nu liar frågan avancerat
så, att vi strax skall gå till avgörandet.
Som väntat var uppför sig bevillningsutskottet
mycket väluppfostrat och
lydigt. Dess betänkande är nästan ord
för ord en avskrift av regeringspropositionen
och i den mån det inte är det göres
hänvisningar till densamma. Någon
saklig argumentering till de motioner
som väckts får man förgäves söka efter
i utskottets betänkande.

Lika odemokratisk som behandlingsordningen
har varit i riksdagen, lika
odemokratisk blir verkan av de nya skatterna.
En arbetarfamilj med låt oss säga
10 000—12 000 kronor i inkomst tvingas
att betala lika mycket till de ökade försvarsutgifterna
som miljonärerna och
andra stora inkomsttagare och förmögenhetsägare.
Vad är det för slags rättvisa?
Vad är det för slags demokrati?
Det är de frågor, som löntagarna nu med
all rätt ställer i de olika fackföreningarna
och organisationerna. Jag skall helt
instämma i vad Metalls avdelning i Olofström
har gett uttryck åt, när den i ett
uttalande fastslår: »Den föreslagna indirekta
beskattningen av förnödenheter
kan vi inte stillatigande godkänna, ef -

tersom den på alla sätt avviker från den
linje vi trott vara den socialdemokratiska.
Vi är medvetna om att det för landets
finansminister kan vara svårt att
anskaffa behövliga medel, men detta bör
inte ske på det orättvisa sätt som den indirekta
beskattningen ovillkorligen utgör.
Denna beskattningsform gör att
svetsare Karlsson får betala mera till
felande försvarspengarna än vad en
Bonnier, en Kreuger eller en Wallenberg
kanske får göra.»

Jag tror att de socialdemokratiska metallarbetarna
i Olofström här uttrycker
en mycket utbredd och riktig mening
hos de svenska löntagarna.

Om det nu är så, att nya skattemedel
ovillkorligen är nödvändiga — för min
del vill jag bestrida det — borde dessa
skatter ha tagits ut på direkt väg, så att
var och en fått betala mera efter bärkraft
än på det sätt som nu kommer att
ske. En höjning av uttagningsprocenten
från 100 till 110 skulle enligt uppgifter
som jag har fått — och jag tror inte att
de är oriktiga — ha tillfört statskassan
omkring 350 miljoner kronor på ett budgetår.
Fördelningen av dessa skatter
skulle ha skett på det sättet att en beskattningsbar
inkomst på 8 000 kronor
hade fått vidkännas en skattehöjning
med 88 kronor, en inkomst på 25 000
kronor en skattehöjning med 581 kronor,
en inkomst på 50 000 kronor med 1 850
och en inkomst på 100 000 kronor med
4 500. De, som ligger i den verkliga direktörsklassen
och har 200 000 kronor i
beskattningsbar inkomst, hade fått punga
ut med ytterligare 10 700 kronor.

En sådan fördelning av skattebördan
skulle vara något så när rimlig och anpassad
efter bärkraft. Men det är naturligtvis
rätt förståeligt att företrädarna för
högern och folkpartiet inte vill gå med
på en uppgörelse efter sådana linjer.

Till det groteska i handläggningen av
dessa skattefrågor hör också att de
statsinkomster, som nu skall tas in, skall
användas för utbyggnad av en försvarsorganisation
som riksdagen ännu inte
tagit ställning till. Vi skall alltså först
ta ut skatterna och bestämma att de går
till försvaret, och sedan skall vi ställas

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

inför behandlingen av hur försvarsorganisationen
skall se ut. Man begär nu att
vi skall öka på anslaget till generalerna
med 400 miljoner kronor och samtidigt
binda oss för att under en tioårsperiod
årligen öka de militära kostnaderna med
2,5 procent plus de automatiska stegringar
som blir en följd av höjningarna av
priser och löner.

Redan det första året innebär denna ökning
att man här i landet på olika sätt
får inbetala 400 kronor per person räknat
till försvarets utgifter. Det motsvarar
1 600 kronor för en normalfamilj, en
summa som enligt min mening ter sig
tämligen orimlig. Vi lever ju ändå i en
tid när det råder fred i världen, en tid
då såvitt jag vet ingen makt vare sig säger
sig hota eller kan beskyllas för att
hota Sveriges fred och nationella frihet.
Att i en situation, när vi, trots att vissa
svårigheter finns, ändå kan spåra tydliga
tecken på en tilltagande vilja å ömse
sidor att åstadkomma avspänning i
världen, driva upp de militära utgifterna
på det sätt, som här förordas, kan vi icke
vara med om i det parti jag tillhör.
Sverige måste sluta upp med att leka
stormakt, ty det är ingen stormakt. Vi
måste se till att våra militära utgifter
anpassas efter våra resurser, och vi måste
bygga upp en försvarsorganisation icke
enligt öB-planen, som är en stormaktskopia,
utan på det sättet att vi får
till stånd ett demokratiskt neutralitetsförsvar
som enligt vår mening skulle
kunna upprätthållas för väsentligt lägre
kostnader utan att försvarets effektivitet
därmed åsidosattes.

•lag upprepar vad jag sade i lördags.
Vi beklagar att regeringen har kapitulerat
för de borgerligas krav i denna fråga.
Nu har pensionsförhandlingarna officiellt
spruckit. Vi står kanske inför nyval
till andra kammaren. Jag Iror att
regeringspartiet efter denna kapitulation
i skatte- och försvarsfrågan har ett
rätt dåligt utgångsläge, då det på nytt
skall vädja till väljarna om förtroende
för en arbetarmajoritet i andra kammaren.
Kanske är det till syvende og sidst
detta som är det mest beklagliga i den
utveckling som vi nu har genomlevt.

Ang. höjd indirekt beskattning
Jag ber, herr talman, att få instämma i
yrkandet om bifall till motion nr 315.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Endast en mycket kort
replik till den senaste ärade talaren.

De två kommunistiska ledamöter av
kammaren som här hittills tagit till orda,
har ju båda i indignerade tonfall vänt
sig emot vad de kallat för det odemokratiska
tillvägagångssättet i samband med
den uppgörelse, som vi nu står inför.
Jag antar, att kammarens ledamöter är
djupt tacksamma för denna varma omsorg
från kommunistiskt håll om riksdagens
befogenheter och om de enskilda
riksdagsledamöternas rättigheter och
skyldigheter. Vi har kort sagt all anledning
att visa erkänsla för denna kommunistiska
bekännelse till den parlamentariska
demokratien.

Det är bara det, herr talman, att vi
nog litet till mans tycker, att denna bekännelse
verkar en smula nymornad, exempelvis
om man ställer den mot bakgrunden
av ett par upplysningar som i
går eller förrgår framlades i en objektiv
vetenskaplig utredning om nomineringen
av riksdagskandidater i detta
land, en utredning som visade att det
enda parti här i landet, vars ledning har
förbehållit sig ovillkorlig rättighet att
godkänna eller icke godkänna kandidater,
uppförda på listorna ute i valkretsarna,
är det kommunistiska partiet. En
sådan ccntraldirigering, en sådan diktatur,
förekommer ju inte inom någon annan
politisk meningsriktning i vårt land.

Ena dagen predikar kommunisterna
demokrati, andra dagen diktatur. Precis
som det passar sig. Viiket dubbelspel,
ärade kammarledamöter! Jag tror dock
knappast att denna kuriösa ideologi —
denna hemlagade demokratur, herr öhman
—• är av beskaffenhet att vinna någon
större aktning eller anslutning, varken
här i riksdagen eller ute i landet.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är ju alldeles uppenbart,
alt bakgrunden till dessa skatter är

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. höjd indirekt beskattning

de ökade försvarsutgifterna. Jag förmodar
att herr öhman ändå har lagt märke
till, att oerhörda rustningar för närvarande
pågår ute i världen. Och vi, som
befinner oss mitt emellan maktgrupperna,
vet aldrig vad som kan hända.

Herr öhman rekommenderade mig att
göra en utlandsresa. Han kan ju själv
fara till sitt idealland och ta reda på
kostnaden per individ för försvarsutgifterna
där. Jämför så den kostnaden med
vår — och kom sedan och försök klandra
de svenska försvarsutgifterna!

Jag skulle också vilja rekommendera
herr öhman att studera hur skatterna tas
ut i hans idealland. Där är ju den indirekta
beskattningen så utomordentligt
stark, att svenska folket skulle hisna om
man visste vilka bördor som i det landet
lägges på gemene man vid inköp av också
mycket enkla konsumtionsvaror. Även
om jag liksom herr öhman känner olust
för att vi nu har nödgats tillgripa indirekt
beskattning, så måste man säga att
de nu föreslagna skatterna är en barnlek
i jämförelse med den indirekta beskattningen
i folkdemokratierna. Och trots
vår beskattning har svenska folket en
levnadsstandard, som jag livligt skulle
önska att människorna i folkdemokratierna
kunde nå upp till åtminstone efter
några årtiondens förlopp. Men de hindras
från denna standardhöjning bl. a.
genom de våldsamma försvarsutgifterna
i dessa länder.

Och så demokratien, herr öhman! Man
har i folkdemokratien en ledare, som utser
sina rådgivare, och de i förening utser
ett parlament. Här går vi ändå motsatta
vägen: folket väljer ett parlament,
som sedermera utser sin regering och
har ständiga överläggningar med den.
Jag upprepar vad jag sade i mitt första
yttrande: om man i Ryssland eller någon
annan av folkdemokratierna bara
hade kommit in på den linjen, att man
haft oppositionspartier vilkas ledare kan
överlägga med regeringen om olika åtgärder,
då hade man tagit det första lilla
steget på demokratiens väg. Men det är
man ännu inte mogen för.

Herr öhman är verkligen bocken i demokratiens
örtagård.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Först bara ett par ord
till herr Hagberg.

För det första är vårt intresse för
all riksdagsordningen skall iakttagas inte
alls nymornat, herr Hagberg. Men för
det andra kan jag inte alls fatta, vad
nomineringsordningen i de olika partierna
har med denna skattedebatt att
göra. I vårt parti har vi ända från början
haft den ordningen, att distriktsorganisationerna
nominerar kandidater till
riksdagsmannaval, och sedan underställes
listorna i traditionell ordning den
av kongressen valda centralkommittén.
Och det anser jag vara en demokratisk
och riktig ordning. Hur högern har det
ställt i detta avseende vet jag inte, och
det intresserar mig inte heller så värst
mycket. Den saken får väl herr Hagberg
och hans partivänner sköta själva
i sitt parti — vi förbehåller oss att i det
kommunistiska partiet ha den ordning,
som vi finner lämplig.

Sedan vill jag bara säga till herr Sjödahl,
att jag inte har rekommenderat
honom någon utlandsresa. Tvärtom rekommenderade
jag herr Sjödahl att
komma hem — och vägrade att följa
med på de där strövtågen i folkdemokratierna
— för att vi i stället skulle
diskutera svenska förhållanden, som vi
är i stånd att bedöma avsevärt bättre.
Att det förekommer indirekt beskattning
i Sovjetunionen och de andra folkdemokratierna
är ingen hemlighet, men
det är väl ändå skillnad mellan den
skattepolitik, som skall föras i ett land
som vårt och den som kan föras i dessa
länder, där privatägda produktionsmedel
icke existerar utan där folket
självt äger fabrikerna, jorden och alla
andra produktionsmedel och där man
icke producerar för att tillförsäkra enskilda
kapitalföretag eller monopol profiter.

Och när det gäller försvarsutgifterna,
vet vi att Sovjetunionen och de andra
folkdemokratierna har gått i spetsen
för att sänka dem och även genomfört
en demobilisering av över 2 miljoner
man. Enligt senaste uppgifter, som jag
förmodar att herr Sjödahl känner till,

Tisdagen den 11 februari 1958 Nr 5 23

Ang. höjd indirekt beskattning

uppgår de samlade försvarsutgifterna i litet förvånad över att herr Sjödahl beSovjetunionen
nu till 14 procent av gagnade tillfället att samtidigt kasta en
statsbudgeten. Om vi ställer de svenska liten stridshandske mot centerpartiet.

Det fanns, såvitt jag uppfattade herr

försvarsutgifterna i relation till statsbudgeten,
så blir procentsiffran här i
det närmaste dubbelt så hög som i Sovjetunionen.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Öhman frågade vad
mitt omnämnande av de kommunistiska
nomineringsmetoderna vid valtillfällena
hade med denna skattedebatt att göra.
Ja, herr Öhman, jag nämnde dem
bara för att därmed demonstrera ihåligheten
i den plötsliga bekännelse till
den parlamentariska demokratien, som
herr öhman och även andra representanter
för det kommunistiska partiet
här har avgivit. Och herr öhman bestred
ju inte de upplysningar, jag lämnade
rörande tillvägagångssättet vid
kandidatnomineringen i hans parti.

Men jag skulle vilja rikta en direkt
fråga till herr öhman: Kan herr öhman
visa på något land i världen, där relationen
mellan försvarsutgifter och socialkostnader
är ur socialkostnadernas
synpunkt gynnsammare än i Sverige?
Svara på den frågan, herr öhman: Ja
eller nej!

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Till det sista vill jag
bara säga, att jag verkligen inte haft
tillfälle att gå igenom budgeterna i alla
världens länder, och jag kan således
icke svara på den frågan.

Herr ELIASSON (ep):

Herr talman! Det är nog tur att herr
öhman inte hade så mycket papper,
ty då vore det kanske besvärligare.

Jag har, herr talman, begärt ordet
närmast därför att herr Sjödahl i sitt
första anförande konstaterade, såvitt
jag förstod med en viss tillfredsställelse,
att här förelåg beträffande försvaret
och dess skatter enighet mellan de fyra
demokratiska partiledningarna. Jag är

Sjödahls anförande riktigt, anledning
misstänka att centerpartiet hade ändrat
uppfattning i socialpolitiska frågor sedan
vårt partis representanter lämnat
kanslihuset. Jag kan förstå, herr talman,
att herr Sjödahl känner sig ängslig
över att människor, som inte ständigt
har tillfälle att hålla honom i handen,
kan råka på villovägar. Det är en
sak, men vi känner oss inte ängsliga
över att ha kommit på några villovägar,
herr Sjödahl, och vi har inte heller
riktigt förstått att vi skulle beträda
några principiellt nya vägar, som kan
ge anledning till herr Sjödahls reflexioner.

Jag kanske skall påpeka att vårt parti
redan för ett par år sedan motionsledes,
och även på annat sätt, framställde
krav på en allmän besparingsutredning,
men det avvisades från socialdemokratiskt
håll. Vi har upprepat detta
krav i år, och det har skett med ännu
större styrka på grund av det allvarliga
statsfinansiella läge, som vi nu
har och kan räkna med även framöver.
Vi anser att här får alla huvudtitlar
omprövas. Det finns säkert på varje
huvudtitel några punkter, där man
kan diskutera om inte besparingar bör
göras. Man skall inte från början ställa
någon av huvudtitlarna vid sidan. Vi
menar att också femte huvudtiteln bör
bli underkastad en sådan prövning.

Herr Sjödahl syftade troligen på vissa
uttalanden, som gjorts om bostadspolitiken
och som innebär att vi inom
centerpartiet önskar en omprövning. Jag
nödgas därför till riksdagens protokoll
anteckna ett par synpunkter. En sådan
här debatt skall inte avslutas med ett
sådant uttalande, som herr Sjödahl gjorde,
oemotsagt.

Jag vill stryka under att vår ståndpunkt
inte innebär någonting nytt, inte
någonting som behöver strida mot den
politik, som vårt parti har fört under
koalitionsregeringens år. Låt mig få erinra
om alt koalitionsregeringen på sin

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. höjd indirekt beskattning
tid föreslog åtgärder, som riksdagen
också antog, en hel rad åtgärder som
jag vill kalla en sanering av den bostadspolitik,
som hade förts tidigare. Dit
hör begränsningen av lånetaket, en höjning
av den garanterade räntan, när
den allmänna räntenivån steg, och den
successiva avvecklingen av de generella
bostadssubventionerna till förmån för
mera tillfredsställande stödåtgärder för
människor, som behöver stöd, människor
med mera begränsade inkomster,
särskilt de barnrika familjerna. Om vi
inom centerpartiet nu anser att man
bör gå vidare på den vägen, och om vi
ifrågasätter klokheten i att man, i vart
fall i den utsträckning som nu sker,
ger prioritet för krediter till ett ökat
bostadsbyggande och sätter näringslivets
investeringar i efterhand, är det,
herr Sjödahl, inga nya signaler.

Vad försvaret och punktskatterna beträffar
endast ett par synpunkter.

Här har ju en uppgörelse träffats
mellan de demokratiska partierna, men
det är klart att man i olika hänseenden
kan vara kritisk mot uppgörelsens
innebörd. Jag vill inte dölja att många
på vårt håll — till dem hör jag själv

— gärna skulle ha sett att t. ex. bilismen
och hushållens förbrukning av socker
och elström inte blivit drabbade på
det här sättet, men vad tjänar det till
att nu orda om den saken. En uppgörelse
är en uppgörelse, och en uppgörelse
mellan fyra partier kräver ett
ännu större hänsynstagande än om det
är färre partier som gör upp om en sak.

Jag vill begagna detta tillfälle att helt
instämma i vad herr Sjödahl yttrade
till herr öhman. Visst kan vi i enskildheter
diskutera denna uppgörelse, men
när herr öhman här talar om att vi
ändå har fred och att vi väl inte skall
behöva hålla så höga försvarskostnader,
måste man, såsom herr Sjödahl
också gjorde, fråga sig: Hur är i Sovjet
— det kommunistiska ideallandet

— relationerna mellan försvarsutgifter
och normalfamiljens inkomster? Men,
som sagt, där hade herr öhman inga
siffror, och det var ju tur för honom.
Han försökte komma ur greppet genom

att säga att det ju är en väldig skillnad,
om man i Sovjet har indirekt beskattning
mot om man har det här i Sverige
— även om det är i mycket liten utsträckning
— därför att i Sovjet ägs
ju, som han sade, industrierna av folket;
en sak som man ju kan diskutera i
och för sig. Herr öhman bortsåg emellertid
från det väsentliga i frågan, nämligen
att en indirekt beskattning har
ganska litet att göra med vem som äger
fabrikerna. Det avgörande är väl vilka
inkomstskillnader som finns mellan
människor och som man delvis vill utjämna
med en direkt progressiv beskattning
eller i vad mån man utjämnar
skiftningarna i fråga om bärkraften med
indirekt beskattning genom socialpolitiska
åtgärder, exempelvis för barnfamiljer
och åldringar. Inte skall herr
Öhman inbilla någon i denna kammare,
att inkomstskillnaderna är mindre i
Sovjet än här i Sverige — den föreställningen
finns det inte någon grund för.
Hur man från kommunistiskt håll skall
kunna göra någon stor affär av saken,
har jag svårt att förstå. Naturligtvis kan
det ur partitaktiska synpunkter vara
frestande, men det reella underlaget för
ett angrepp mot den träffade uppgörelsen
från kommunistiskt håll saknas, när
man har ett sådant förflutet som herr
Öhman och andra.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill i stort sett instämma
i vad herr Geijer för en stund
sedan yttrade. Därutöver vill jag endast
göra några randanmärkningar.

Jag tror att överenskommelsen i försvarsfrågan
har haft stor psykologisk
betydelse, framför allt utåt. Men jag
tror också att vi skulle ha kunnat ena
oss om något av de mindre kostnadskrävande
alternativen. Jag tycker nog att
det smakar litet grand av »GammalAdam»
när det gäller den här överenskommelsen.

Jag skulle utöver detta vilja rikta en
direkt fråga till de äldre ledamöterna
i denna kammare. När vi samlades här
den ödesdigra midsommardagen 1941,

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

är det någon av de äldre ledamöterna
som tror att vi, även om vi hade haft
minst lika starkt försvar då — och
kanske något starkare — som vi nu
har, ändå inte skulle ha fått fatta samma
vettiga beslut som vi då tvingades
att göra? Jag har den bestämda uppfattningen
att vi i alla fall hade fått
göra det. Och vad har vi för garanti
för att vi inte på nytt kan råka i den
situationen? Jag tror att det var klokheten
som då fick tala, även om det
kändes smärtsamt för oss allesammans.

Jag vill i likhet med herr Geijer deklarera,
att vi borde ha tagit ut de medel
som behövs på den direkta beskattningens
väg, men när det nu tydligen
inte är möjligt, måste jag ändå
framhålla att valet av skatteobjekt förefaller
litet egendomligt. Nog hade man
ändå kunnat hitta på någonting annat
en t. ex. höjning av elskatten och sockerskatten.
Nu har det ordats så mycket
därom, och jag skall därför inte gå
närmare in på den saken.

Herr talman! Jag vill erinra om att
vi har en brist på tiotusentals skollokaler
här i landet, och vi har en brist på
tusentals sjukvårdsplatser. Jag skulle
för min del gärna se att man även skulle
kunna knäcka dessa problem över
partierna och att vi också skulle kunna
få en lösning på dessa områden, men
även i sådana fall skulle jag för min
egen ringa del vilja tillråda att gå den
direkta beskattningens väg. Vad vi nu
står beredda att besluta om drabbar i
allra högsta grad orättvist — det är
framför allt barnfamiljerna som får betala
största delen av det hela.

Herr talman! Jag vill deklarera att
jag inte kan vara med om detta beslut,
utan kommer att avstå i omröstningen.

I herr Näsströms yttrande instämde
herrar Wärtiberg (s) och T him (s).

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med det som herr Näsström var inne
på i slutet av silt anförande och som
faktiskt är föremål för diskussion även
ute i landet, såvitt jag kunnat avlyssna

Ang. höjd indirekt beskattning
diskussionen. Det gäller här frågan om
den stora bristen på skollokaler och den
stora bristen på bostäder och sjukhus
och allt det andra. I dessa fall har det
alltid varit en dragkamp om miljoner
kronor, och det har varit alldeles omöjligt
att få fram tillräckligt med pengar
för att täcka de behov som förefinnes,
och de olika partierna har slagits vart
och ett för sina förslag eller sina anslag.

När det emellertid gäller försvarsfrågan
har man lyft den över partierna
och kommit fram till ett förslag, som
man är enig om. Nu frågar sig människorna
ute i landet — och det gör även
jag — varför det skall vara så förfärligt
svårt att när det gäller dessa för
vårt folk så vitala frågor, som rör undervisning
och bostäder, få till stånd en
diskussion och få fram inkomstkällor
som möjliggör för oss att förbättra undervisningen
och ge bostäder åt alla
människor. Man har frågat sig, varför
detta endast skall vara möjligt när det
gäller försvarsfrågan. Jag är väl medveten
om att försvarsfrågan är viktig för
vårt land och vårt folk, och jag anser
inte, att det yttre försvaret bör nonchaleras,
men jag anser att det yttre försvaret
har fått alltför stor uppmärksamhet
på bekostnad av det inre försvaret,
som enligt min mening är minst
lika viktigt.

Den fråga, vi här diskuterar beträffande
punktskatterna, bottnar i att försvarsmiljonerna
måste fram och måste
ökas till 2 700 miljoner kronor. Jag
har liksom herr Näsström den uppfattningen,
att det här inte varit nödvändigt
att gå in för det mest kostnadskrävande
alternativet, utan jag tycker,
att man skulle kunna få en effektiv försvarsmakt
efter våra resurser och ekonomiska
möjligheter för en lägre anslagssumma.
Men det finns ingen anledning
att nu la upp en debatt i den
frågan. Om vi emellertid avlyssnar
folkstämningen ute i landet, när det blivit
klart vad man stannat vid för försvarssumma,
är nog den allmänna uppfattningen,
åtminstone inom löntagargrupperna,
som jag bäst känner till, att

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. höjd indirekt beskattning

man tagit till litet för kraftigt, och alldenstund
de många försvarsmiljonerna
tvingat oss att gå in för punktskatter,
kan det sägas, att oron blivit rätt stor.
Jag tror inte att, även om enigheten på
högsta nivå är den bästa möjliga, enigheten
ute i folkdjupet är likadan. De
sporadiska protester, som kommer från
olika organisationer, är nog inte, som
man velat tolka dem, enbart kommunistinspirerade
— det finns väl sådana
exempel också — utan jag tror att
det hos svenska folket i gemen råder
den uppfattningen, att vi har tagit till
litet för mycket för försvaret och att
miljonerna skulle kunna användas för
andra ändamål, som också är aktuella.

Efter den förhandsbehandling som
denna fråga fått och efter de överenskommelser
som träffats på högsta nivå
är ju andra förslag än de bevillningsutskottets
betänkande innehåller en demonstration,
ett slag i luften. Jag tänker
inte ställa något annat förslag, men
jag har velat låta till protokollet anteckna
den uppfattningen, att när man
måste uttaga dessa pengar till försvaret,
så har man inte gått den rätta vägen,
när man valt punktskatter. Jag har också
den uppfattningen, som någon tidigare
gjort sig till tolk för, att den direkta
beskattningens väg, när det gäller
försvaret, är rättvisans väg, ty vi kan
inte komma ifrån att vissa av dessa
punktskatter drabbar dem hårdast som
har det besvärligt. Det kan inte vara
rättvist när det gäller att se om det
svenska försvaret.

Jag har som sagt intet yrkande, men
jag har velat anteckna denna uppfattning
i protokollet.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag tror att det kan vara
nödvändigt att i likhet med den siste
ärade talaren understryka att bakom det
utlåtande, som vi i dag behandlar, ändå
döljer sig en politisk överenskommelse,
som är en kompromiss med alla
dess komponenter, en kompromiss som
ingen kan vara helt nöjd med. Jag är

övertygad att om herr talmannen skulle
använda en sådan talarordning här i
dag, att kammarens ledamöter finge stiga
fram efter uppropslistan och deklarera
sin mening, så skulle alla komma att uttala
ett missnöje på en eller annan punkt.

En del har sakliga skäl att anföra för
den meningen att den kostnadsram för
försvaret, som överenskommelsen innebär,
är alldeles för hog. Även om ingen
har sagt det ännu, är jag alldeles övertygad
om att andra återigen anser att
man stannat på ett för lågt plan när det
gäller att skapa ett försvar i överensstämmelse
med vår utrikespolitik. Själv
är jag »sjökrigare», och därför kan man
naturligtvis låna sitt öra åt och förstå
det högljudda missnöje, som t. ex. yppat
sig hos marinens företrädare. Nu är
emellertid mina kunskaper och insikter
både i fråga om försvarsstrategi och försvarsorganisation
så undermåliga och
otillräckliga, att jag i varje fall inte kan
göra ett bedömande i dessa frågor utan
tvingas acceptera vad förhandlarna här
kommit fram till.

När det gäller finansieringen av de
ökade kostnaderna är av naturliga skäl
missnöjet starkast. De protester, som
kommer från löntagarorganisationerna,
är tillräckligt vittnesbörd om det. Själv
delar jag den uppfattning, som bl. a. reservationen
ger uttryck för och som även
nu framförts, att det varit betydligt
smakligare att gå den direkta beskattningens
väg för finansieringen av de
ökade utgifterna. Det är ett önskemål
som man kan framställa, men då bortser
man självfallet från det som varit det
enda underlaget för att åstadkomma en
kompromiss. När det gäller uttagningsprocenten
så finns det emellertid tillfälle
att under våren taga ställning till
den frågan, och jag hoppas, herr talman,
att överenskommelsen inte innebär att
man vid tidpunkten för regeringspropositionens
framläggande inte är förhindrad
att få framföra sina svpunkter på
var uttagningsprocenten skall ligga för
nästa budgetår.

Herr Bengtson tillhör dem som är
mycket missnöjda med skatteobjektens
fördelning. Han bär den jag höll på att

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

säga naiva uppfattningen att man kan
finansiera allt här i landet genom att
höja priset på brännvinet. Nu tror jag
inte att det är möjligt, och jag har funnit
att förhandlarna ganska förnuftigt
har avvägt fördelningen mellan de olika
skatteobjekten. Jag är glad över att man
nu inte enbart motiverar höjningen av
priset på starksprit ur nykterhetspolitiska
synpunkter utan har lagt mer fördelningsmässiga
synpunkter på finansieringen.

Herr öhman meddelade nyss här från
talarstolen, att de indirekta skatterna
skulle komma att drabba en fyrapersonersfamilj
med i runt tal 1 600 kronor i
ökade utgifter. Jag förmodar att han använt
den konsumtionsförteckning, som
jag här har i min hand och i vilken det
redogöres för hur mycket skatten drabbar
en familjemedlem. Konsumtionen
skulle vara följande: Han äter 46 kg
socker, dricker 28 liter läskedrycker, 9
liter lättöl, 27 liter pilsner klass II och
1 liter starköl, han röker upp 800 cigarretter,
dricker upp 2 liter lättvin och 6
liter starksprit, kör upp 1 000 liter bensin
och eldar upp 976 kilowatt elström.
Jag vet inte var herr öhman har hittat
denna konsumtionsfamilj, men nog
har han tagit till så att det skall räcka i
propagandan. För övrigt skulle jag, herr
talman, gärna vilja hänvisa kommunisterna
att läsa en artikel i Morgon-Tidningen,
signerad Nordens Karlsson. Denne
beskriver hur det ligger till för en
sovjetmedborgare både när det gäller
försvarskostnaderna och när det gäller
indirekta skatter. Det kan säkerligen vara
en mycket uppbygglig och intressant
läsning.

Jag har, herr talman, biträtt föreliggande
förslag i bevillningsutskottet, och
jag har kunnat ta ställning därtill på det
sättet att jag, som jag förmodar i likhet
med samtliga inom bevillningsutskottet,
sätter värdet av själva överenskommelsen
framför det personliga missnöje som
man kan ha rätt att känna på en eller annan
punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande.

Ang. höjd indirekt beskattning
Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson har totalt
missuppfattat mig, och hela hans polemik
var därför alldeles överflödig. Jag
har icke sagt att dessa indirekta skatter
betyder 1 600 kronor för en normalfamilj,
herr Eriksson. Jag har sagt att de
samlade försvarsutgifterna, fördelade på
det svenska folket, innebär 1 600 kronor
för en fyrapersonersfamilj. Det är en
helt annan sak. Polemiken bygger alltså
på en fullkomlig missuppfattning av vad
jag har sagt.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag har lyssnat till debatten
och inte undgått att göra vissa
bestämda reflexioner, bland annat den
reflexionen att bakom vad alla talare
har sagt, om jag undantar herrar Hagberg
i Malmö och Sjödahl, kan man tydligt
spåra hur missnöjt folket egentligen
är med det förslag som nu ligger på riksdagens
bord. Här bär man från borgerligt
håll — bland annat har det gjorts av
herrar Spetz och Bengtson — avgett sina
deklarationer och deklamerat, men det
hela slutar egentligen med att vi nog i
alla fall måste svälja den beska medicinen.
Herr Spetz sade att det inte fanns
något annat att göra inom bevillningsutskottet
än att acceptera det förslag som
har presenterats av regeringen och som
är ett resultat av förhandlingar mellan
fyra partiledare. Nog är det väl på det
sättet, herr Spetz, att i och med att man
säger detta så kungör man det eländiga
tillståndet inom det egna partiet. Därmed
underströk herr Spetz också sin
egen politiska osjälvständighet. Jag vill
säga till herr Spetz: Märk väl, det fanns
och finns fortfarande möjlighet att göra
någonting annat än att rösta på det förslag
som nu presenteras av bevillningsutskottet.

Så till vad herr Sjödahl sade. Jag har
märkt att herr Sjödahl liksom många
andra när försvarsfrågan diskuteras och
man i det sammanhanget går i polemik
med kommunisterna icke kan hålla sig
inom detta lands gränser utan hastigt

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. höjd indirekt beskattning

och lustigt måste förflytta sig till andra
länder. Nog kan det väl fastställas att
detta är en gammal och mossbelupen
metod, avsedd att ta betäckning bakom
när det gäller något som sker inom det
egna landet. Det är väl ändå på det sättet,
herr Sjödahl, att Sovjetunionen nu
sänkt sina militärutgifter med tre miljarder
kronor. Det är dock en minskning.
Den saken torde herr Sjödahl observera.
Och om man nu över huvud taget
skall diskutera Sovjetunionens militärbudget
så måste jag vända mig mot
detta mekaniska, formella sätt att ställa
problem. Det ligger till på följande vis.
Under det senaste halvåret har i den
svenska pressen, den borgerliga såväl
som den socialdemokratiska, publicerats
kartor som visar hur USA har baser
runt Sovjetunionens gränser. Man har
haft förklarande text varav framgått att
på några minuter kan amerikanerna
flyga in över Sovjets territorium, slå
sönder dess marina stridskrafter, dess
industrier osv. Detta måtte val på en gång
klargöra att problemet där är annorlunda
än det är här. Ty var finns de
kartor som visar ett tydligt uttalat anfallshot
mot Sverige? Om ni vill vara
ärliga måste ni väl medge att utgångsläget
är ett helt annat i Sovjetunionen än
det är i det lilla Sverige, det neutrala
och alliansfria Sverige.

Sedan skall det sägas bestämt en gång
för alla till alla demagoger, inklusive
Nordens Karlsson i Morgon-Tidningen:
Sluta upp med att tala om den indirekta
skatten i Sovjetunionen! Det är dock på
det sättet att försvarsutgifterna där betalas
i enlighet med folkets förmåga. Jag
skall gärna säga att jag tycker att folket
får en oerhört stor börda att bära.
Vi beklagar att det är så, men vi understryker
med all möjlig skärpa att visst
skall vårt land försvaras. Detta skall
dock icke ske på det sättet som den
svenska storfinansen och det gamla militära
tänkandet bestämmer, utan det måste
ske i enlighet med svenska folkets vilja.
Det är svenska folket som i krig får
kläda blodig skjorta och icke sådana
personer som under andra världskriget
var i färd med att sälja sina stora företag

för att kunna emigrera till USA och där
uppbära ... sina dollar.

Herr talmannen lät nu klubban falla
och erinrade talaren om att det enligt
§ 90 regeringsformen ej vore tillåtet att
i kammarens överläggningar inblanda
frågor om enskildas förhållanden.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr Sjödahl säger, att det var nödvändigt
med en snabb handling. Det är
fullständigt fel, ty efter vad jag kan förstå
är ju meningen att de högre militärkostnaderna
skall träda i kraft först nästa
budgetår. Man hade flera månader på
sig för att handlägga denna fråga. Men
för att kunna presentera detta impopulära
förslag om höga punktskatter för
det svenska folket måste man ju dramatisera,
man måste fastställa att situationen
är sådan att snabb handling är av
nöden. Det var nödvändigt att handla på
detta sätt därför att de s. k. fyra demokratiska
partierna visste, att den
svenska folkopinionen har tröttnat på de
ständigt höjda militärkostnaderna. Därför
måste man skapa en dramatisk situation
och naturligtvis kränka demokratien.

Snabb handling, herr Sjödahl — visst
behövs det snabb handling inom det
svenska samhället, men det var inte nödvändigt
att handla snabbt i detta fall,
när det gällde den militära upprustningen.
Det behövdes en snabb handling när
exempelvis Norrbottens järnverk stod
inför hotet att avskeda en tredjedel av
sin arbetsstyrka. För ett halvt år sedan
begärde fackföreningen, att regeringen
skulle ta ett initiativ för att utbygga
Norrbottens järnverk. Men ingenting är
gjort, ingen snabbehandling, inte ens eu
långsam behandling, över huvud taget
ingenting. Då kallar man inte de fyra
demokratiska partierna till konferens i
kanslihuset. När 600—700 arbetare kastas
ut i arbetslöshet, då låtsas man som
om det regnar och börjar tala om någonting
helt annat. Jag vill säga herr
Sjödahl: Där skulle en snabb handling
ha varit påkallad, men där uteblev den
snabba handlingen. När det gäller fos -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

terlandets väl måste snabb handling till,
men varför handlar man inte då när
det gäller Norrbottens järnverk?

Jag vill understryka, att vi behöver ett
starkt försvar. Men vad måste vara huvudsaken
i ett starkt försvar? Är det antalet
kanoner, flygplan, robotar och allt
annat som hör till den tekniska arsenalen?
Enligt min mening är det inte så.
Det moderna kriget berör direkt alla
människor, och frågan är väl, om inte
påfrestningarna är större för människorna
bakom fronten än för människorna
utmed själva frontlinjen. I det moderna
kriget finns det inga egentliga frontlinjer,
bakom vilka människorna kan skydda
sig. Därför framstår det nu mer än
tidigare hur nödvändigt det är att försvaret
i ordets verkliga mening blir ett
folkförsvar. Men är det ett dylikt man
är i färd med att skapa? Nej, ty folkmajoriteten
är motståndare till den lösning
som föreslås. Folkopinionen är upprörd
över det cyniska tilltaget att vältra huvudbördan
av militärkostnaderna på de
små inkomsttagarna. Flera av talarna i
dag kallar detta för en lycklig lösning av
försvarsfrågan, trots att folkmajoriteten
i verkligheten är emot lösningen. Förstår
ni då inte, att man under sådana förhållanden
inte bygger upp vad som kan
kallas ett folkförsvar?

Det står på tre olika ställen i propositionen,
att de demokratiska partierna
har beslutat. Det blir väl så till sist, om
det här skall fortsätta, att man i den
svenska grundlagen kommer att försöka
få in detta ovetenskapliga begrepp »de
fyra demokratiska partierna».

Herr Sjödahl talade också om de demokratiska
partierna, och jag vill i anledning
därav fråga herr Sjödahl: När
blev högerpartiet demokratiskt?

Herr Hagberg i Malmö uttalade att vi
hade en odemokratisk ordning när det
gällde nomineringen av kandidater till
riksdag och kommunala församlingar.
Det har vi inte. Jag tror vi har mera demokratisk
ordning än ni, men det är
klart att vårt partis uppbyggnad kan
göra att det skiljer sig i vissa avseenden.
Det har väl dock ingenting att
göra med ett odemokratiskt förfarings -

Ang. höjd indirekt beskattning''
sätt, och herr Hagberg i Malmö skulle
göra klokt i att läsa våra partistadgar
och se på vilket sätt vårt parti är uppbyggt.

Eftersom nu herr Hagberg tar ordet
diktatur i sin mun, vill jag berätta en
händelse. Under de sista krigsåren hade
vi en redaktör på Haparandabladet, som
inte ville skriva till tyskarnas fördel.
Han fick avsked. Han fick avsked efter
diktamen från högerpartiets ledning. Det
var diktatur till förmån för Hitlertyskland.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i det nu föredragna betänkandet
gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad
utskottet i nämnda punkt hemställt; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norling begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 10
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Anslag till arbetslöshetens bekämpande

Då emellertid herr Norling begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 3.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten B 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock bifall till
den vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten B 2 förklarades utskottets
hemställan i denna punkt besvarad
genom kammarens beslut beträffande
punkten A.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1958/
59 till oförutsedda utgifter; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58,
i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner m. m.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till arbetslöshetens bekämpande

I enlighet med Kungl. Maj ds i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i denna
punkt hemställt, att riksdagen måtte till
Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 12 000 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Under denna punkt begäres
på tilläggsstat 12 miljoner kronor
för arbetslöshetens bekämpande. Jag
kommer inte här att ställa något annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan,
utan jag vill endast knyta några
reflexioner till denna punkt.

Det förekommer på många håll i landet
— jag syftar här närmast på de trakter
av landet som jag bäst känner till —
allt som oftast en betydande arbetslöshet
på byggnadsområdet. Jag tror också
att man kan konstatera att det är just
inom byggnadsarbetarkåren som den
största arbetslösheten är rådande, i varje
fall under vinterhalvåret. Jag har emellertid
funnit att det är rätt mycket i onödan
som sådan arbetslöshet råder. Där
finns många byggnadsobjekt, där finns
pengar, där finns färdiga byggnadsritningar
och där finns vilja att bygga. Det
finns icke något annat hinder än att
byggnadstillstånd saknas. Samtidigt går
på samma orter många byggnadsarbetare
och stämplar och kostar alltså pengar för
arbetslöshetskassorna. Eller också låter
arbetsmarknadsmyndigheterna flytta
över dem i sådana arbeten, som anordnas
delvis med hjälp av just ifrågavarande
anslag.

Det kan inte vara något huvudsyfte
med detta anslag att det skall användas
till dylika arbeten. Det normala borde
vara att byggnadsarbetarna i sin hembygd
får sådant arbete som de är vana
vid; då behöver detta anslag ej belastas.

Jag har funnit att arbetsmarknads -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

myndigheterna under de senaste åren
inte smidigt nog har följt utvecklingen.
Jag kan ange fall då de inte ansett sig
böra ge byggnadstillstånd trots att det
på orten rått stor arbetslöshet inom
byggnadsarbetarkåren. Jag kan inte säkert
säga, herr talman, hur pass allmänt
detta har varit i landet i sin helhet,
men åtminstone i södra Kalmar län bär
detta förhållande tidvis varit alldeles
påtagligt, och människor har tyckt det
vara ganska upprörande. Arbetsmarknadsmyndigheterna,
som ju först och
främst själva bör hålla väl reda på arbetsmarknadsläget
och de möjligheter
som finns att få det hela att flyta på ett
naturligt sätt, har inte alls kunnat förbli
okunniga om förhållandena: de har
ständigt blivit upplysta därom. De hade
haft möjligheter att lika enkelt som att
trycka på en knapp få praktiskt taget
all arbetslöshet bland byggnadsarbetarna
genast upphävd på ifrågavarande orter.

Jag vill nu i samband med att riksdagen
behandlar detta anslag, som nog
kommer att behövas då det ju har blivit
en mattare aktivitet litet varstans i
landet, anbefalla socialministern att
verkligen se till att det inte i onödan
skapas arbetslöshet på byggnadsfronten.
Vad jag därvid närmast syftar på är
sådana byggnadsarbeten som ett landsting
med goda affärer och med långt
framskridna förberedelser under fyra ä
fem år har velat sätta i gång men som
inte har medgivits, trots att även i vinter
människor går utan normal sysselsättning.

Det är detta jag har velat påtala. Jag
önskar att det så länge vi har denna onödiga
byggnadsreglering måtte bli en vaknare
och rappare verksamhet ifrån arbetsmarknadsmyndigheternas
sida på
detta område och även av byggnadsberedningen
och socialministern.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 3 och h

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Ang. långivningen från lånefonden för
bostadsbyggande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att medgiva, att under budgetåret
1957/58 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 730 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Kristiansson och Hjalmar Nilsson (I: 87)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Persson i Växjö och Larsson
i Julita (11:77), hade hemställts, att ramen
för meddelande av preliminära beslut
om tertiärlån måtte fastställas till
72 milj. kronor och alt ramen för meddelande
av beslut om statsbidrag till
pensionärshem för budgetåret 1957/58
måtte utökas med tre miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 87 och II: 77 medgiva, att under
budgetåret 1957/58 preliminära beslut
om lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge meddelas intill
ett belopp av 730 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Näsström, Rikard Svensson, Mossberger,
Petterson i Degerfors, Jansson i Kalix,
Persson i Växjö och Karlsson i Olofström,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 87 och II: 77

a) medgiva, att under budgetåret 1957/
58 preliminära beslut om lån, som skulle
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp av
727 000 000 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
1957/58 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 13 000 000 kronor.

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Vid behandlingen av detta
ärende har utskottet även haft uppe
två likalydande motioner, väckta den
ena i första kammaren och den andra
i andra kammaren. I motionerna hemställes,
att ramen för meddelande av
preliminära beslut om tertiärlån måtte
fastställas till 72 miljoner kronor i stället
för av Kungl. Maj :t föreslagna 75
miljoner. Motionärerna anser, att skillnaden,
3 miljoner kronor, bör användas
för beviljande av statsbidrag till byggande
av pensionärshem. Statsutskottets
majoritet har inte velat tillstyrka motionärernas
begäran, men i en reservation
yrkas, att riksdagen måtte bifalla motionärernas
hemställan.

Det bör observeras, att vi här inte
begär att anslaget skall ökas utöver av
Kungl. Maj:t föreslagna 75 miljoner kronor.
Vi vill endast ha till stånd en annan
fördelning av detta belopp, på så sätt
nämligen att 72 miljoner kronor skall
användas för tertiärlån till flerfamiljshus,
medan 3 miljoner kronor skall
disponeras för byggande av pensionärshem.

Reservanternas yrkande är föranlett
av att det för närvarande inte är möjligt
att få statsbidrag till byggande av
pensionärshem emedan pengarna för
detta ändamål är slut. Bostadsstyrelsen
har nu inneliggande ansökningar om
bidrag till pensionärshem från omkring
76 kommuner. Dessa ansökningar har
inte kunnat tillstyrkas på grund av att
medel saknas för ändamålet. Reservanterna
anser att det med tanke på det
stora antalet inneliggande ansökningar
om bidrag är motiverat att av dessa 75
miljoner kronor anslå 3 miljoner kronor
för statsbidrag till byggande av pensionärshem.

Många av dessa bidragsansökningar,
som alltså inte kunnat tillstyrkas, kommer
från landsbygdskommuner. Denna
fråga betj-der också särskilt mycket för
just landsortskommunerna. De har nämligen
inte samma möjlighet som städerna
och andra större orter att inrätta pensionärslägenheter
i flerfamiljshus, eftersom
man i landsbygdskommunerna prak -

tiskt taget inte bygger några flerfamiljshus.
Den enda möjligheten för dessa
kommuner är att uppföra särskilda pensionärshem.
Reservanterna anser det
därför vara särskilt motiverat att anslå
3 miljoner kronor av dessa 75 miljoner
för just detta ändamål.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hjalmar Nilsson (s), Näsström (s), Rikard
Svensson (s) och Kristiansson (s).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! När vi i utskottet hade
att behandla denna fråga och den väckta
motionen med yrkande om ändring
av Kungl. Maj:ts förslag ansåg vi det
inte finnas någon anledning för riksdagen
att vid fastställandet av denna tillläggsstat
vidta någon ändring av ett så
färskt beslut från riksdagens sida som
detta om disponeringen av medel för
bostadslånegivningen. Det är ju inte mer
än omkring åtta månader sedan riksdagen
fastställde ramarna för innevarande
års bostadslånegivning.

Det fanns en balans redan då, och
den har funnits även dessförinnan. Den
balans, som motionärerna här talar om,
är således ingen ny företeelse, och den
gäller inte heller enbart pensionärshem,
utan den omfattar nästan allt byggande
här i landet. Den påtalade balansen i
fråga om pensionärshemmen är därför
på intet sätt märkvärdig.

Det återstår nu bara omkring fyra månader
av detta budgetår. För att i det
läget göra någon ändring i de regler som
tidigare har fastställts av riksdagen och
som beslutats under en följd av år och
då inte föranlett några som helst erinringar
från riksdagens sida, måste det
föreligga alldeles speciella skäl. Utskottet
har för sin del icke kunnat finna
att några sådana skäl nu föreligger.

Det är i huvudsak dessa motiv som
har gjort att statsutskottet på denna
punkt har följt vad Kungl. Maj:t har
föreslagit och inte velat ta upp frågan
till ny prövning. Enligt vad som har
annonserats skall vi ju få en bostadspro -

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande

position till den 10 mars, och då lär
också den här frågan komma att tas
upp. Vi bär ju nu flera former för att
främja tillkomsten av pensionärsbostäder.
Jag skall här bara nämna en, som
även berördes av herr Mossberger, nämligen
de s. k. insprängda lägenheterna.
Dessa är numera nästan lika många per
år som de bostäder som kan beredas
pensionärer i pensionärshem, och det
gör att trycket på detta område av bostadsbyggandet
har lättat mycket mer
än trycket på andra områden. Därmed
är inte sagt att behovet är helt tillgodosett,
men vi får snart upp frågan till
prövning igen, och då kommer eventuellt
förslag om nya former att läggas
fram. Det dröjer bara någon månad till
dess, och det finns ingen anledning att
för det innevarande budgetårets kvarvarande
fyra månader göra något nytt
principiellt ställningstagande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Bergman säger, att det inte är länge sedan
vi fastställde ramen för bostadsbyggandet
och därmed även för byggandet
av pensionärshem, men det är
att observera att Kungl. Maj:t själv här
bär ökat ramen för bostadsbyggandet
med 75 miljoner kronor. Det är inte
ett dugg konstigare att man då även
vill ändra ramen för byggandet av pensionärshem.

Vad de insprängda lägenheterna beträffar
är det så, som jag nyss nämnde,
att man på de orter, där man inte
bygger flerfamiljshus, inte heller har
några möjligheter att bygga insprängda
lägenheter, utan är hänvisad till att
bygga särskilda pensionärshem.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag skall inte ge mig
in på att försöka redogöra för de invecklade
mysterier som man möter, om
man studerar antalet igångsatta lägenheter,
antalet under byggnad varande
lägenheter, utfallet lägenheter per kalt
Första kammarens protokoll 1958. Nr 5

lenderår, utfallet per budgetår och de
ramar vi fastställer, men jag kan kort
och gott säga att det inte föreligger någon
ökning av volymen. Det föreligger
visserligen en ökning i kronor räknat
i jämförelse med det förslag, som tidigare
har lagts fram, men den ökningen
har Kungl. Maj :t velat göra enbart för
att bibehålla den av alla så omtyckta
höga nivån på igångsättningen av antalet
lägenheter. Det gäller här endast att
bibehålla den nivå som nu finns.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Den omständighet, som
herr Bergman påpekar, förändrar ju
inte saken, ty den totala ökningen av
tillgången på bostadslägenheter blir ju
inte mindre för att man företar en förskjutning
till förmån för pensionärshemmen.
Dessa utgör ju också ett tillskott
till bostadsproduktionen. Det må
även påpekas att här föreligger det en
eftersläpning på mer än 12 miljoner
kronor, och det är inte småsaker.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mossberger begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 31.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1958/59;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Rädda barnens riksförbund
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter; nr

2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att besluta i fråga om vissa
postavgifter; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att förordna om visst undantag
från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förlagsinteckning
i vissa oljelager in. ni.;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 39 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; nr

2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket; och

Tisdagen den 11 februari 1958

Nr 5

Interpellation om en snabb utbyggnad av Norrbottens järnverk

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Punkternu i—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Rädda barnens riksförbund
för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa
postavgifter;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om visst undantag
från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, in. m.; och
nr 53, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till höjd indirekt beskattning.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av

dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 54, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 2 bifölles även av andra
kammaren.

Interpellation om en snabb utbyggnad av
Norrbottens järnverk

Herr PERSSON, HELMER, (k) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Läget för Norrbottens
järnverk kan för närvarande karakteriseras
som mycket krisbetonat. Som
omedelbar följd av de nedåtgående konjunkturerna
på järn- och stålmarknaden
har ordertillgångarna minskat i sådan
utsträckning att företaget ansett sig nödsakat
att i första hand »permittera» närmare
200 man. Men redan nu står det
klart att om ingen ändring i situationen
inträder, så kommer antalet »permitterade»
inom den närmaste tiden att bli
flerfaldigt större.

Under de år som gått efter järnverkets
tillkomst har det med rätta hävdats
att detsamma måste erhålla möjligheter
att utbyggas i tillbörlig utsträckning.
Man har varit klar över att NJA:s nuvarande
konstruktion gör verket ytterst
känsligt för konjunktursvängningar och
att produktionskostnaderna blir alltför
höga. I linje härmed var det som styrelsen
för Norrbottens järnverk uppställde
följande utbyggnadsprogram att
utföras i fyra etapper:

1. installerandet av två nya sinterpannor
jämte eu 70-tons stålugn;

2. en elmasugn om 20 000 kW samt
ett universalverk;

Nr 5

Tisdagen den 11 februari 1958

Interpellation om en snabb utbyggnad av Norrbottens järnverk

3. ett valsverk för grov- och mediumplåt; 4.

en ny koksmasugn.

De två förstnämnda etapperna av utbyggnaden
är under utförande och i viss
utsträckning färdiga. Med anlitande av
egna medel har järnverket kunnat göra
detta. Dock framstår det nu klart att
fullföljandet av utbyggnadens två återstående
etapper inte kan realiseras inom
rimlig tid med de egna finansieringsmedel
som står till NJA:s förfogande.

Norrbottens järnverk är ett statligt
företag. Det måste framstå som en plikt
för staten att bygga ut detta järnverk,
i första hand i den utsträckning som
finnes inrymd i styrelsens utbyggnadsprogram.
För verkets fortsatta existens
och för att de anställda skall få större
trygghet i sin anställning är det nödvändigt
med omedelbara statliga kapitaltillskott,
som skall vara ägnade att i
snabb takt slutföra utbyggnadsprogrammet
i sin helhet.

För regeringen har det i flera år
varit bekant, att Norrbottens järnverk
planerat att bygga ett grovplåtvalsverk.
På grund av de stora behoven av grovplåt,
men också därför att framställning
därav är naturlig och ekonomisk
för NJA måste denna planerade utbyggnad
skyndsamt förverkligas. Därför
väckte det åtskillig förvåning och uppmärksamhet
att Grängesbergsbolaget
faktiskt erhöll företrädesrätt att låta
uppföra ett dylikt i Oxelösund. Att detta
i sin tur kom att skjuta NJA:s berättigade
intressen i bakgrunden torde
inte kunna bestridas. Men problemet att
bygga ut Norrbottens järnverk, att därmed
förstärka dess framtida möjligheter
att ekonomiskt hävda sig samt ge
stabilare och ökad sysselsättning, kvarstår
fortfarande.

Enligt min mening kan man inte hänvisa
de permitterade arbetarna vid NJA
att söka arbete i andra delar av landet.
För det första av den anledningen,
att järnverket måste utbyggas, och för
det andra att det just nu torde vara

ytterst svårt att placera arbetslösa från
Norrbotten inom industrier i södra ocli
mellersta Sverige.

För att slutföra utbyggnadsprogrammet,
d. v. s. att bygga ett valsverk för
grov- och mediumplåt samt en ny koksugn,
erfordras ett kapitaltillskott på
drygt 200 miljoner kronor. Staten har
redan satsat cirka 300 miljoner kronor
på Norrbottens järnverk. Det måste anses
vara en klok ekonomisk politik att
inte stanna vid detta, att inte tillåta att
NJA blir en halvmesyr med alla de
konsekvenser detta medför för verket
och dess anställda. Detta är hela det
svenska folkets och den statliga produktionens
direkta intresse.

Med full rätt ställer de anställda vid
Norrbottens järnverk samt den stora
allmänheten inom hela Norrbotten kravet
att staten nu måste fullfölja sina
åtagna förpliktelser. Flera hundra familjer
skall inte kastas ut i arbetslöshet
bara därför att storfinansiella kretsar
i vårt land saboterar en sund utveckling
av Norrbottens järnverk. Lägets
allvar kräver omedelbara handlingar,
som skall avse att stabilisera och
öka sysselsättningen vid det statligt ägda
järnverket i Luleå.

Med hänvisning till det här anförda
hemställer jag om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få rikta följande
fråga:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga
för att möjliggöra en snabb utbyggnad
av Norrbottens järnverk, förhindra
permitteringar och öka sysselsättningen
därstädes?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.18.

In fidein
G. //. Berggren

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

580332