1958 F Ö R S TA K A M M A RE N Nr 9 (Riksdagens protokoll 1958:9)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1958 F Ö R S TA K A M M A RE N Nr 9

7—12 mars
Debatter m. m.

Fredagen den 7 mars Sid.

Interpellation av herr Franzén ang. förvärv av fabrikslokal för
fångvårdsanstalten i Lärbro.................................. 5

Tisdagen den 11 mars

Interpellation av herr Ohlon ang. vissa spörsmål i samband med utbyggnaden
av Halmsjöfältet ................................ 9

Onsdagen den 12 mars

Minnesord över Hennes Kungl. Höghet Prinsessan Ingeborg...... 11

Ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag .................. 12

Anslag under femte huvudtiteln:

Levnadskostnadsundersökning .............................. 14

Förlikningsmän för medling i arbetstvister .................. 16

Mödrahjälp m. m........................................... 17

Avlönande av hemvårdarinnor .............................. 28

Allmänna barnbidrag ...................................... 31

Driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård.............. 31

Försöksverksamhet rörande daghem m. m..................... 33

Ferieresor för barn ........................................ 34

Ferieresor för husmödrar .................................. 39

Stipendier för underlättande av husmoderssemester............ 40

Vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare ................ 41

Frälsningsarméns vårdanstalt Kurön ........................ 44

Anordnande av kursverksamhet för alkoholskadades familjer . 46

Statsbidrag till anskaffande av specialredskap åt invalidiserade

husmödrar .............................................. 4g

Inventarier för allmänna samlingslokaler m. m................. 48

Vissa förvaltningskostnader för statens bosättningslån ........ 50

Statsbidrag till sjukkassor .................................. 51

Social upplysningsfilm ...................................... 52

Anslag under sjunde huvudtiteln:

Skatteersättning åt kommunerna m. m....................... 54

Samarbetsorganet Ekonomisk information .................... 69

Statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker...................... 71

Televerkets anslagsbehov ...................................... 76

Interpellation av herr öhman ang. krisläget vid Thordénvarvet i

Uddevalla.................................................. 93

Återuppförande av ridhus för livgardesskvadronen .............. 95

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m................. 98

Anstånd med inbetalning av skatt vid besvär över taxering ...... 106

Förbud mot utminutering av rusdrycker vissa dagar ............ 109

Skattefrihet för sparande...................................... 116

Vissa indirekta skatter ........................................ 117

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Siu.

Kompensation till kommunerna för visst skatteunderlagsbortfall . . 126

Vissa skärpta åtgärder mot bilstölder m. m..................... 127

Offentlighet beträffande vissa promemorior i resningsärenden .... 135
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst ........................ 135

Samfliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 mars

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. godkännande av konvention
mellan OEEC-länderna om upprättande av säkerhetskontroll på
atomenergiens område .................................... 11

— nr 4, ang. ratifikation av europeisk konvention angående fredlig
lösning av tvister ...................................... 11

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, om ekonomisk ersättning för
kommunala fullmäktigeuppdrag............................ 12

— nr 7, om viss ändring av § 87 mom. 2:o regeringsformen...... 14

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) ................................ 14

— nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet)
.................................................. 54

— nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten: kommunikationsdepartementet
.................................................... 76

— nr 36, ang. upptagande å riksstaten av underskottet för Luft fartsfonden

.............................................. 95

— nr 37, ang. försäljning av vissa lektorsprebendefastigheter i Linköping
.................................................. 95

— nr 38, ang. ersättning till Rut Britta Marianne Eek m. fl......... 95

— nr 39, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan m. m............................................. 95

— nr 40, ang. anslag å tilläggsstat II till Återuppförande av ridhus

för livgardesskvadronen.................................... 95

— memorial nr 41, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i

fråga om anslag till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar ........ 98

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, om ändring i förordningen
om automobilskatt m. m................................... 98

— nr 19, ang. ändring i bestämmelserna om avdrag för nedsatt

skatteförmåga ............................................ 106

— nr 20, om anstånd med inbetalning av skatt vid besvär över

taxering .................................................. 106

■—• nr 25, ang. kostnaderna för framställning och distribution av
preliminärskattetabeller .................................... 109

— nr 26, om förbud mot utminutering av rusdrycker vissa dagar. . 109

—- nr 27, om ändrade beskattningsregler beträffande s. k. ofullständiga
familjer m. m......................................... 115

— nr 29, om skattefrihet för sparande.......................... 116

— nr 30, om ändrad lydelse av 16 § lagen ang. statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, m. m................... 117

— nr 31, ang. ändring av lagen med särskilda bestämmelser om

kommuns, landstingskommuns och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965 .......................... 126

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. vissa skärpta åtgärder mot
bilstölder m. ro........................................... 127

— nr 10, ang. vidgad offentlighet beträffande promemorior i resningsärenden
hos högsta domstolen ........................ 135

— nr 11, ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst .......... 135

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Fredagen den 7 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 92, till
Konungen angående val av ombud i Europarådets
rådgivande församling med
suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 93, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 94, för herr Walter Sundström att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 95, för herr Tore Bengtsson att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 96, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

97, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 98, för herr Gunnar Heckscher att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 99, för herr Yngve Möller att vara
suppleant för ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 100, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 101, för herr Ingemar Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 102, för herr Gerard De Geer att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 103, för herr Torsten Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 104, för herr Carl Göran Regnéll att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 106, till Konungen i anledning
av väckta motioner om avskaffande
av statsrådseden.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623), m. m.;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1958 skall utgå; och
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Koungen:

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillvaratagande
av vävnader och annat biologiskt
material från avliden person;
samt

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till strålskyddslag
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

76, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom.
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623); samt

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

nr 78, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från styrelsen
för riksdagsbiblioteket inkommit
framställning om ersättande av en extra
ordinarie bibliotekariebefattning i lönegraden
Ae 21 med en biblioteksassistentbefattning
i lönegraden Ao 10.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till en konvention mellan
OEEC-länderna om upprättande av
säkerhetskontroll på atomenergiens område;
samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
rörande ratifikation av europeisk
konvention angående fredlig lösning
av tvister;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att öppna möjligheter
till ekonomisk ersättning för kommunala
fullmäktigeuppdrag; samt

nr 7, i anledning av väckt motion om
sådan ändring av § 87 mom. 2:o regeringsformen
att kyrkomötets vetorätt
upphäves;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1958/59 av underskottet för
Luftfartsfonden;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
lektorsprebendefastigheter i Linköping; nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Rut
Britta Marianne Eek m. fl.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1957/58 till
Återuppförande av ridhus för livgardesskvadronen;
samt

nr 41, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Civilförsvarsstyrelsen:
Avlöningar;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt
m. m.;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående ändring i bestämmelserna om
avdrag för nedsatt skatteförmåga;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning
av skatt för skattskyldig, som
anfört besvär rörande sin taxering;

nr 25, i anledning av väckt motion angående
nedbringande av kostnaderna för
framställningen och distributionen av
preliminärskattetabellerna;

nr 26, i anledning av väckta motioner
om förbud mot utminutering av rusdrycker
vissa dagar före vissa helger, m. m.;

nr 27, i anledning av väckta motioner
om ändrade beskattningsregler beträffande
s. k. ofullständiga familjer m. m.;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om skattefrihet för sparande;

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Interpellation ang. förvärv av fabrikslokal för fångvårdsanstalten i Lärbro

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående ändring av lagen med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren 1958—
1965;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder
m. m.;

nr 10, i anledning av väckta motioner
om vidgad offentlighet beträffande promemorior
i resningsärenden hos högsta
domstolen;

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 12, i anledning av väckta motioner
om skärpta straffbestämmelser för vissa
våldsbrott;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion angående
utredning för verkställande av
omprövning av lagen med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens;

nr 10, i anledning av väckta motioner
om höjning av sjukpenningersättningen
till icke förvärvsarbetande husmödrar;

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 105 § lagen om
allmän sjukförsäkring;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nuvarande tillämpning
av sjukkassetaxan;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 § 1 mom.
förordningen den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor;
samt

nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av

Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1957 vid dess fyrtionde
sammanträde fattade beslut, dels
ock i ämnet väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner
om skyddsbestämmelser för omogna lingon;
samt

nr 8, i anledning av väckt motion om
hänskjutande till 1954 års fastighetsbildningskommitté
av vissa spörsmål på fastighetsbildningens
område;

jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

4, i anledning av väckt motion om
utredning rörande almanacksprivilegiet
m. m.;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om rening av spillolja i ökad omfattning;
samt

nr 6, i anledning av väckta motioner
om minskning av kostnaderna för det
statliga trycket genom tryckeribeställningars
spridning till landsortstryckerier.

Interpellation ang. förvärv av fabrikslokal
för fångvårdsanstalten i Lärbro

Herr FRANZÉN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt vad som meddelats
i tidningspressen har fångvårdens
byggnadskommitté föreslagit, att fångvårdsstyrelsen
skall förvärva Dalhems
snickerifabrik i syfte att bereda 30—35
fångar från fångvårdsanstalten i Lärbro
sysselsättning med grovsnickerier. Eventuellt
skulle snickerifabriken övertagas
av fångvårdsstyrelsen redan den 1 april
i år. Då denna fråga är av största
betydelse för befolkningen och näringslivet
i Dalhem, är det enligt min mening
angeläget alt en redogörelse lämnas för
de åtgärder, som myndigheterna avser
att vidta.

Dalhems snickerifabrik drives sedan

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Interpellation ang. förvärv av fabrikslokal för fångvårdsanstalten i Larbro

år 1952 i företagareföreningens regi. Det
har varit svårt att få fabriken att företagsekonomiskt
bära sig, vilket torde vara
anledningen till att företagareföreningen
velat sälja den. Under år 1957
hade emellertid fabriken ett tillfredsställande
driftsresultat och kunde öka omsättningen
med cirka 60 000 kronor.

Snickerifabriken i Dalhem sysselsätter
f. n. 14 personer. Flera av dem är
familjeförsörjare och har egna fastigheter
i Dalhem. Om snickerifabriken förvärvas
av fångvårdsstyrelsen, torde flertalet
av dem bli utan sysselsättningsmöjligheter
i bygden. Många familjer skulle
därigenom åsamkas stora ekonomiska
bekymmer. För kommunen skulle följa
en avsevärd minskning av skatteunderlaget.

Om fångvårdsstyrelsen förvärvar Dalhems
snickerifabrik, medför det alltså
allvarliga olägenheter för befolkningen
och näringslivet i bygden. Lämpligast
synes mig vara, att fabriken drives i
privat regi eller — om detta ännu inte
är möjligt — att företagareföreningen
fortfarande får svara för driften. Den
förbättring av driftsresultatet, som uppnåddes
under fjolåret, motiverar enligt
min mening, att man söker fortsätta med
den nuvarande tillverkningen vid fabriken
och med den nuvarande arbetskraften.

Även ur fångvårdssynpunkt talar starka
skäl emot förvärv av snickerifabriken
i Dalhem för fångvårdsstyrelsens
räkning. Avståndet mellan fångvårdsanstalten
i Lärbro och snickerifabriken i
Dalhem är inte mindre än fyra mil. De
fångar, som skulle sysselsättas i snickerifabriken,
skulle alltså dagligen transporteras
åtta mil. Resorna skulle bli tidsödande
och ta i anspråk ca två timmar
dagligen. Ur olika synpunkter måste sådana
transporter framstå som olämpliga.
Därtill kommer att kostnaderna för
transporterna och för den extra fångvårdspersonalen
i Dalhem måste bli betydande.

Fångvårdsanstalten i Lärbro är av provisorisk
karaktär. Den är inrymd i lokaler,
som tidigare använts för militära
ändamål och som även i framtiden kan

behövas för militära ändamål. Om fångvårdsanstalten
måste flyttas från Lärbro,
kan man riskera, att driften vid snickerifabriken
i Dalhem helt måste nedläggas.

Den naturligaste lösningen ur fångvårdssynpunkt
är enligt min mening, att
lämpliga lokaler för fabriksmässig tillverkning
anskaffas i Lärbro i nära anslutning
till fångvårdsanstalten. Enligt
vad som är mig bekant finns sådana
möjligheter — och det t. o. m. till betydligt
lägre pris för staten än vad förvärvet
av snickerifabriken i Dalhem
skulle innebära. Fångvårdsstyrelsen har
ju också på det bestämdaste avstyrkt förvärv
av snickerifabriken i Dalhem.

De anställda vid snickerifabriken i
Dalhem och deras familjer går nu i stor
ovisshet om hur deras framtid skall bli.
Det synes mig därför påkallat, att här
i kammaren en redogörelse snarast lämnas
för de åtgärder, som myndigheterna
avser att vidta i fråga om förvärv av
fabrikslokal för fångvårdsanstalten i Lärbro.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet ställa följande fråga: Vill

herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för de åtgärder, som
myndigheterna ämnar vidta i syfte att
skaffa fångvårdsanstalten i Lärbro erforderlig
fabrikslokal?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 333, av herr Kaijser, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till strålskvddsverksamhet m. m. för
budgetåret 1958/59 m. m.;

nr 334, av herr Arvidson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m.; och

Tisdagen den 11 mars 1958

Nr 9

nr 335, av herr Gei jer, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 11 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 4 och
den 5 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Åberopande bilagda läkarintyg anhåller
jag vördsamt om ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare.

Stockholm den 8 mars 1958

Erik Hagberg

Att riksgäldsfullmäktige Erik R. Hagberg,
född 17 mars 1891, som vårdats
å serafimerlasarettets kirurgiska klinik
fr. o. m. den 4 mars 1958 och fortfarande
under diagnos akut gallblåseinflammation
är i behov av fortsatt vård å sjukhus
och under denna tid är oförmögen
till arbete, intygas.

Stockholm, serafimerlasarettet den 8
mars 1958

Bo Holmström
Leg. läkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Lange för tiden den

11—den 13 i denna månad på grund av
sammanträde inom OEEC:s ministerråd
i Paris.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av viss
kronans fordran; samt

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av vissa
avtal rörande lån till Föreningen för
skidlöpningens och friluftslivets främjande
i Sverige för utbyggnad av turiststationen
Högfjället vid Storlien.

Nr 9

Tisdagen den 11 mars 1958

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 115, till Konungen i anledning
av väckta motioner om höjning av den
s. k. försvarsavgiften enligt gruvlagen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 76, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom.
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 78,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
inkommit framställning om ersättande
av en extra ordinarie bibliotekariebefattning
i lönegraden Ae 21 med
en biblioteksassistentbefattning i lönegraden
Ao 10.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 333, av herr Kaij ser.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 334, av herr Arvidson, och
nr 335, av herr Geijer.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 3 och 4, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6 och
7, statsutskottets utlåtanden nr 5, 7, 9
och 36—40 samt memorial nr 41, bevillningsutskottets
betänkanden nr 18—20,
25—27 och 29—31, första lagutskottets
utlåtanden nr 9—12, andra lagutskottets

utlåtanden nr 5, 10—12, 14 och 15, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 7 och 8,
jordbruksutskottets utlåtande nr 6 ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 4—6.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

77, angående driftbidrag till statens
järnvägar;

nr 83, angående organisationen av
statens institut för folkhälsan m. m.;
och

nr 86, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1958/59.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 336, av herrar Lundström och Kaijser,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.;

nr 337, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m.;

nr 338, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m.;

nr 339, av herr Edström och fru Hamrin-Thorell,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen m. m.;

nr 340, av herr Alexanderson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m.; samt

nr 341, av herrar Nyström och Grym,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m.

Tisdagen den 11 mars 1958

Nr 9

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband
med utbyggnaden av Halmsjöfältet

Herr OHLON (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I fjol höst nödgades riksdagen
i stor hast taga ställning till ett
under många år försummat ärende. Det
ansågs då nödvändigt att riksdagen genast
beslutade om utbyggnad av en storflygplats
vid Halmsjön, så att arbetena
där kunde vara avslutade år 1960. I en
motion nr 711/1957 i andra kammaren
påpekades, att lägesvalet var olyckligt ur
flygets synpunkt och att man ej borde
förhasta sig utan låta vidare undersöka
frågan och uppskjuta den till vårriksdagen
1958. Motionärerna framhöll bl. a.:
»Det är känt, att hela försvarsfrågan
inom kort skall omprövas. Vid den framtida
utformningen av försvaret kommer
antalet militära fredsförband, även flygflottiljer,
sannolikt att reduceras. Skulle
därvid den situationen uppkomma, att
Barkarbyfältet friläggs från militärt flyg
i fredstid, skulle säkert många röster
höjas för att förlägga storflygplatsen dit,
även om Halmsjöfältet påbörjats. Det
skulle säkert vara ganska svårt att försvara
dess fortsatta utbyggnad, när ett
så utmärkt flygfält som Barkarby kunde
fritt begagnas alldeles intill stadens gränser.
»

Vi har nu fått veta att den nya försvarsordningen
bl. a. innebär, att Barkarbyflottiljen
skall läggas ned och att
flygfältet där endast skall användas för
beredskapsändamål o. d. Motionärernas
påpekande om Barkarbyfältets användbarhet
har sålunda fått förnyad aktualitet.
Är det försvarligt att under dessa
förhållanden fortsätta en dyrbar utbyggnad
av Halmsjöfältet, vars lämplighet det
råder allvarliga tvivel om? Bör inte Barkarbyområdet
i varje fall reserveras i
statlig ägo för flygets framtida behov
och för att i nödfall komplettera Halmsjöfältet,
om farhågorna beträffande detta
flygfälts användbarhet skulle besannas? Den

nya försvarsplanen har i själva
verket på flera punkter ändrat förutsättningarna
för det avgörande, som riksdagen
träffade i höstas.

Statsutskottets majoritet framhöll sålunda
gentemot motionsförslaget, som
bl. a. gick ut på att man borde utreda
frågan om Barkarbyfältets utbyggnad,
att den svårutredda frågan om den militära
övningsverksamhetens fortbestånd
på Järvafältet därigenom omedelbart aktualiserades.
En förflyttning av militärförbanden
från Järvafältet skulle draga
utgifter, som inte kunde överblickas,
menade utskottet. Reservanterna inom
utskottet påpekade emellertid med stöd
av motionens uppgifter bl. a.: »Utskottet
har beaktat, att den utbyggnad av
Bromma, som föreslås i motionerna, aktualiserar
en omdisponering av den militära
övningsverksamheten på Järvafältet.
Utskottet erinrar därvid om att man
vid en realistisk bedömning måste räkna
med att propositionens förslag inom
fem år även kommer att medföra denna
konsekvens, som troligen inte kan undvikas
vid något här behandlat förslag.»

Beslutet om Halmsjöns utbyggnad fattades
i december. Redan nu, tre månader
senare, har reservanternas och motionärernas
förutsägelser besannats. Den
planerade försvarsordningen innebär, att
Svea artilleriregemente flyttas från
Sundbyberg till Linköping. Infanteriets
kadettskola skall flyttas från Ulriksdal
till Halmstad. Härigenom frigörs Järvafältet
i huvudsak från den övningsverksamhet,
som skulle hindrat civilflyget
från att utnyttja Barkarby.

Samtliga invändningar om utredningar
och kostnader, som gjordes i december,
saknar relevans i dag. Det är troligen
mera sällan, som de väsentligaste
förutsättningarna för ett riksdagsbeslut
undergått så genomgripande förändringar
på så kort tid.

Man kan inte undgå att reflektera över
hur detta ärende skulle ha behandlats,
om det förekommit till prövning i dag,
tre månader senare. Hade man då valt
att investera 153 miljoner kronor på
Halmsjöfältet och tagit på sig kostnaderna
för den planerade flyttningen av Rosersbergs
skjutskola? Ilade man då valt
att bygga ut ett helt nytt samhälle med
okända kostnader vid Märsta, ett samhälle
som givetvis blir utsatt för samma
bullerstörningar, som man ville undvika

Nr 9

Tisdagen den 11 mars 1958

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband med utbyggnaden av Halmsjöfältet

vid Bromma och Barkarby? Det finns i
själva verket mycket påtagliga skäl för
riksdagen att med uppmärksamhet följa
denna fråga. De starka invändningar,
som restes mot Halmsjöfältet, är alltjämt
gällande. En förhastad investering kan
kanske ännu undvikas. Framför allt bör
frågan om Järva- och Barkarbyfälten
snarast klarläggas.

Under hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande
frågor:

1) Ämnar herr kommunikationsministern
taga initiativ till en revision av
utbyggnadsplanerna för Halmsjöfältet,
för den händelse flygflottiljen vid Barkarby
försvinner samtidigt som Svea artilleriregemente
och infanterikadettskolan
förflyttas enligt den skisserade nya
försvarsplanen?

2) Är herr kommunikationsministern
beredd att redogöra för storleken av de

kostnader, som nedlagts på Halmsjöfältet
sedan riksdagens beslut i flygfältfrågan
i december 1957?

3) Ämnar herr kommunikationsministern
vidtaga några åtgärder för att tillgodose
det allmänna önskemålet att en
lämplig avvägning kommer till stånd
mellan civilflygets intressen och bebyggelseintressena
vid Barkarby- och Järvafältens
nu förestående användning för
civila behov?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.13.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Nu på morgonen har budet nått oss
att Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan
av Västergötland, prinsessan Ingeborg, i
natt slutat sin långa levnad.

Många var de sorger som drabbat henne
under livets lopp genom nära anhörigas
bortgång. Hon bar alltid sorgerna
med styrka och stod troget vid sin mans
sida genom livets prövningar. Hennes
glada och öppna väsen, hennes äkta demokratiska
sinnelag och hennes djupa
medkänsla med människorna har gjort
henne älskad och aktad i vida kretsar.

Även om dödsbudet med hänsyn till
hennes höga levnadsålder — hon skulle
i år ha nått 80 år — ej kan ha kommit
alldeles oväntat, är det en tung sorg som
drabbar hennes närmaste. Vi deltar i
denna sorg, och riksdagens första kammare
framför till Konungen och konungahuset
sitt djupa deltagande och sitt
beklagande.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag hemställer att kammaren
behagade uppdra åt sin talman
att till Hans Majestät Konungen och Hennes
Majestät Drottningen samt den kungliga
familjens övriga medlemmar framföra
kammarens djupt kända och varma
deltagande i den sorg som drabbat dem.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls enhälligt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 77, angående driftbidrag till statens
järnvägar;

nr 83, angående organisationen av statens
institut för folkhälsan m. m.; och
nr 86, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1958/59.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 336, av herrar
Lundström och Kaijser.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

337, av herr Lundström m. fl.,
nr 338, av herr Edström m. fl.,
nr 339, av herr Edström och fru
Hamrin-Thorell,

nr 340, av herr Alexanderson m. fl.
samt

nr 341, av herrar Nyström och Grym.

Herr talmannen yttrade, att han ville
varsko kammarens ledamöter, att det
med hänsyn till omfattningen av från
utskotten inkommande ärenden kunde
bliva nödvändigt att från och med nästa
vecka anordna arbetsplena med kamrarna
även på fredagarna. Sådana fredagsplena
torde i regel komma att utsättas
till klockan 13.00.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till en konvention mellan
OEEC-länderna om upprättande av
säkerhetskontroll på atomenergiens område;
och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
rörande ratifikation av europeisk
konvention angående fredlig lösning
av tvister.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fin.

Om ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner om utredning i syfte att öppna
möjligheter till ekonomisk ersättning
för kommunala fullmäktigeuppdrag.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 78 i
första kammaren av herr Carl Albert Anderson
m. fl. och nr 51 i andra kammaren
av herr Sköldin m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kung], Maj:t
måtte hemställa om en utredning i syfte
att öppna möjligheter till ekonomisk ersättning
för kommunala fullmäktigeuppdrag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av likalydande
motionerna I: 78 och II: 51 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en
förutsättningslös utredning av frågan
om ekonomisk ersättning för kommunala
fullmäktigeuppdrag.

Vid utlåtandet hade fogats en reservation
av herrar Pettersson i Norregård,
Sveningsson och Magnusson i Tumhult,
vilka anfört:

»Sedan den allmänna kommunallagen
år 1953 och den särskilda kommunallagen
för Stockholm år 1957 antogos synas
icke sådana ändrade förhållanden ha inträtt,
att en ny utredning nu är behövlig.
Vi få därför hemställa, att förevarande
motioner 1:78 och 11:51 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till detta konstitutionsutskottets
utlåtande är en reservation fogad,
där vi reservanter hemställer om
avslag på den motion — nr 78 i denna
kammare — som behandlas i utskottsutlåtandet.

Vi har icke kunnat ansluta oss till den
uppfattning och det förslag, som konslitutionsutskotlet
har kommit fram till, att
en förutsättningslös utredning bör ske
angående ersättning för kommunala uppdrag
och att det då först och främst

skall bli möjligt för fullmäktigeledamöterna
i kommunerna att få betalt för sitt
förtroendeuppdrag; kanske siktar man
till både traktamente och arvode. Man
gav i utskottet uttryck för en sådan uppfattning
— vilket också framgår av utskottets
förslag —• att en ny utredning
bör sikta till att möjliggöra bättre betalning
för kommunalt arbete och kommunala
uppdrag i allmänhet.

I samband med kommunsammanslagningen
och storkommunernas tillkomst
fattades år 1950 beslut om ersättning för
kommunala förtroendeuppdrag. Dessa
beslut fördes över till den kommunallag
som antogs år 1953. Vid dessa tillfällen,
liksom även när en ny kommunallag för
Stockholm förra året antogs av riksdagen,
har den tanken avvisats, att ersättning
skall utgå även till fullmäktigeledamöter
i kommunerna.

Man har vid tidigare tillfällen hävdat
den uppfattningen — och vi reservanter
anser att den alltjämt bör gälla — att
fullmäktigeuppdrag, det må vara i kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige eller
något kommunalförbund, icke är så betungande
att det finns anledning till någan
annan form av ersättning än den reseersättning
som redan nu lagen ger möjlighet
att utanordna. Den som åtar sig ett
fullmäktigeuppdrag hyser väl ändå i allmänhet
ett betydande intresse för den
egna kommunen och för arbete i det allmännas
tjänst, och det man är intresserad
av är man säkert villig att också offra
något för. Även huvudmotionären i
denna fråga, herr Carl Albert Anderson,
ger i sin motion uttryck för en sådan
uppfattning då han säger: »Att medborgerliga
förtroendeuppdrag i och för sig
förutsätter det intresse, som står osjälviskhet
och idealitet nära, är ofrånkomligt.
» Det har utan tvekan varit av idealitet,
som många framstående kommunalmän
i vårt land under tider som varit
offrat och alltjämt offrar så mycket
av tid och krafter för sina kommuner.
För min del tror jag att det ännu finns
mycket kvar av denna idealitet, som
riksdagen icke bör medverka till att förstöra.

Att genom en ny utredning och genom
nya beslut väsentligt vidga möjligheter -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Om ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag

na till ersättning för kommunalt arbete
tycker säkert många kommunalmän, för
att inte tala om allmänheten, blir en ganska
onödig anordning. Och skall vi gå
in för det systemet när det gäller kommunalt
arbete, att man skall noga räkna
timmarna och se vad man får betalt för
varje uppdrag, så tror jag vi dras in i
en ganska olycklig utveckling. På grund
av denna olyckliga utveckling får vi kanske
se fram mot den tid, då många mer
aktiva kommunalmän inte kommer att
betrakta sig som förtroendemän utan
som åtminstone deltidsanställda tjänstemän.

Nu är väl det kommunala arbetet här
i storstaden Stockholm visserligen något
helt annat än det är ute i en landsortskommun
som den jag har mina erfarenheter
ifrån. Här i Stockholm tycker
man att man har råd med dessa
ökade utgifter; tack vare den stora
kommunala budget man här har tycker
man inte det betyder något, om man ger
fullmäktige och alla andra kommunala
förtroendemän en större ersättning för
sitt arbete. Det förhåller sig emellertid
inte på samma sätt ute i många små
landsbygdskommuner, som under senare
år dragit på sig stora utgifter. De har
kanske inte räknat med att skatteunderlaget,
som det nu blivit, reellt sett
skulle minska, att folkmängden i kommunerna
skulle minska kraftigt för varje
år som går. Man befinner sig i ett
hårt ekonomiskt klimat i en del kommuner,
och svårare kommer det att bli.
Jag tror för min del att många kommuner
med dålig ekonomi, med en vikande
folkmängd och ett vikande skatteunderlag
inte kommer att ha någon
annan möjlighet än att leva så sparsamt
de kan. Dessa många små landsbygdskommuners
intressen borde man från
storstadens sida tänka på i detta sammanhang.

När kommunsammanslagningen genomfördes
i början av 1950-talet, ansågs
det att den skulle leda till att
kommunerna skulle få större ekonomiska
resurser än tidigare. Det är emellertid
säkert svårt att nu finna någon kommun,
som fått det lättare att klara sina

finanser efter kommunsammanslagningen
än före.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla
att jag inte delar utskottets mening,
att det sedan denna fråga sist
behandlades skett sådana förändringar
av kommunernas verksamhet, att det
skulle motivera en ny utredning om ersättning
till de kommunala förtroendemännen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Pettersson i
Norregård m. fl.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ställningstagande till den föreliggande
motionen av herr Carl Albert Anderson
m. fl. får ses mot bakgrunden av riksdagens
beslut om ny kommunallag för
Stockholm. När den frågan förra året
behandlades i riksdagen förelåg visserligen
inga motioner med förslag om att
ersättning skulle utgå för fullmäktigeuppdrag,
men majoriteten i den kommitté,
som utrett frågan om kommunallag
för Stockholm, hade föreslagit
att ersättning skulle ges för kommunala
uppdrag. Departementschefen anslöt
sig inte till det förslaget, och eftersom
det inte väcktes några motioner i anslutning
till ifrågavarande lagförslag,
beslöt riksdagen i enlighet med propositionen.
I sitt utlåtande yttrade emellertid
utskottet »att spörsmålet borde
tagas under omprövning i ett större
sammanhang än det förevarande»,
d. v. s. frågan om kommunala ersättningar
borde bedömas med tanke på
samtliga kommuner i landet.

Den nu föreliggande motionen berör
enbart frågan om ersättning för fullmäktigeuppdragen,
under det att man
i fjol avsåg alla kommunala arvoden.
Utskottet förklarar emellertid i sitt yttrande
att det torde vara ändamålsenligt
att i detta sammanhang ta upp hela frågan
om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag
till övervägande.

Man bör också lägga märke till den
formulering som utskottet använder. Utskottet
föreslår eu förutsättningslös utredning,
under det att motionärerna

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till levnadskostnadsundersökning
begärt en utredning i syfte att öppna
möjligheter till ekonomisk ersättning.
Det är en gradskillnad som jag ber första
kammaren att observera.

Det är inte mycket att tillägga till vad
jag nu har sagt. En hel del har ju hänt
sedan år 1953, då den nya kommunallagen
antogs. Jag syftar på kommunsammanslagningen,
och jag tänker vidare
på uppkomsten av kommunalförbund.
Allt detta gör det nödvändigt att
företa en förutsättningslös utredning av
frågan om ersättning för kommunala
uppdrag i stort.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 20.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om sådan ändring
av § 87 mom. 2:o regeringsformen att
kyrkomötets vetorätt upphäves, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Anslag till levnadskostnadsundersökning

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 279
och II: 368 samt I: 280 och II: 396, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Levnadskostnadsundersökning för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 279, av
herrar Mannerskantz och Birke, samt
II: 368, av herr Dickson och fru LidmanFrostenson,
ävensom de likalydande motionerna
I: 280, av herrar Lindblom och
Aastrup, samt II: 396, av herrar Löfroth
och Rydén, hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anvisande av

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

25 000 kronor till levnadskostnadsundersökning.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Ivar Johansson,
Pälsson, Axel Johannes Andersson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Skoglund i Doverstorp
och Ståhl, fröken Elmén, herrar
Rubbestad och Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson, herr Löfroth samt fröken
Liljedahl ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 279 och II: 368 samt I: 280
och 11:396, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Herr talman! I fjol beviljades ett anslag
för motsvarande ändamål — jag
vill minnas det var på 125 000 kronor
— men då sade riksdagen ifrån att kostnaderna
skulle hållas inom ramen för
det anslag som då beviljades. Icke desto
mindre har socialstyrelsen nu kommit
tillbaka och begärt mera pengar. Jag
förstår inte hur riksdagen skall kunna
bevara respekten gentemot de anslagssökande
ämbetsverken, om riksdagen
inte står vid sitt eget ord. Har riksdagen
sagt att ett ämbetsverk måste nöja
sig med en viss summa, bör ämbetsverket
också få lära sig att riksdagen menar
det. Det måste alltså kunna anföras
ofantligt starka skäl för att ett tilläggsanslag
skall beviljas.

Nu säger man i detta fall, att man
skall bearbeta det insamlade materialet
och göra undersökningen färdig,
men när riksdagen förklarat att man
hade att hålla sig inom ramen för det
beviljade anslaget, så borde man ha
kalkylerat på det sättet, att bearbetningen
kunnat göras klar inom den. Det är
helt enkelt inte möjligt för riksdagen
att ha någon hand över statens utgifter,
om riksdagen inte också sätter makt
bakom orden, när den en gång gett ett
sådant besked som det vi gav i fjol.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid
punkten 7 fogade reservationen.

Anslag till levnadskostnadsundersökning

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! När man talar om respekt
för riksdagens beslut, bör man
också vid sin redogörelse för dessa beslut
tolka deras innehåll rätt; eljest
kan ju inte gärna myndigheterna få den
respekt för våra överläggningar som
är önskvärd.

Herr Bergh säger, att det här rör sig
om ett tilläggsanslag på ett område, där
vi tidigare har tagit ställning till anslagsfrågan.
Det är ju inte korrekt. Saken
ligger i stället så till, att det har
visat sig att man för en billig penning
kan få en ytterligare bearbetning av
ett material, som inte ingår i den undersökning
vid tidigare beslutat om,
ett material som konjunkturinstitutet får
fram i en utredning om sparandet. Det
har visat sig möjligt att ur det materialet
få värdefulla erfarenhetssiffror om
varaktiga konsumtionsvaruartiklar och
det är kostnaderna för den bearbetningen
som man avser att täcka med det av
Kungl. Maj :t här föreslagna reservationsanslaget
av 25 000 kronor.

Jag ber i anledning därav att få yrka
bifall till vad utskottet har föreslagit Herr

BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få rätta en
uppgift som jag lämnade i mitt anförande
nyss. Jag sade att riksdagen i fjol
hade beviljat 125 000 kronor för samma
ändamål. Det var inte mindre än
450 000 kronor som ställdes till förfogande.
Desto starkare är väl då det önskemålet
motiverat, att myndigheterna
skall kalkylera så att de kan hålla sig
inom ramen för beviljade anslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till förlikningsmän för medling i

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 51.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 8—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nu föredrogos i ett sammanhang

Punkterna 12 och 13

Anslag till förlikningsmän för medling i
arbetstvister

I dessa punkter hade utskottet på åberopade
grunder hemställt,

i punkten 12 att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 280 och II: 396, såvitt nu vore i fråga,
till Förlikningsmän för medling i arbetstvister
m. m.: Avlöningar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
235 000 kronor; samt

i punkten 13 att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj ds i ämnet framlagda

arbetstvister

förslag samt med avslag å motionerna
I: 280 och II: 396, såvitt nu vore i fråga,
till Förlikningsmän för medling i arbetstvister
m. m.: Omkostnader för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
40 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 280, av
herrar Lindblom och Aastrup, samt II:
396, av herrar Löfroth och Rydén, hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte bestämma anslaget under
punkten 12 till 185 000 kronor samt anslaget
under punkten 13 till 30 000 kronor.

Vid vardera av förevarande punkter
hade reservation avgivits av herrar
Ohlon, Axel Johannes Andersson, Jacobsson
och Ståhl, fröken Elmén, herr
Löfroth samt fröken Liljedahl, vilka ansett,
att utskottets yttranden bort hava
den lydelse, reservationerna visade, samt
att utskottet bort hemställa,

i punken 12 att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna I: 280 och II:
396, såvitt nu vore i fråga, till Förlikningsmän
för medling i arbetstvister m.
m.: Avlöningar för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 185 000 kronor;
samt

i punkten 13 att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna 1:280 och II:
396, såvitt nu vore i fråga, till Förlikningsmän
för medling i arbetstvister
m. m.: Omkostnader för budgetåret 1958/
59 anvisa ett förslagsanslag av 30 000
kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Till bestridande av kostnaderna
för förlikningsmän i arbetstvister
har Kungl. Maj:t till avlöningar
begärt ett förslagsanslag av 235 000
kronor. Belastningen det senaste budgetåret,
alltså 1956/57, var på denna post
96 103 kronor. Budgetåret 1955/56 var
belastningen 138 262 kronor. Bägge åren
var belastningen alltså avsevärt lägre än
det belopp Kungl. Maj :t nu begärt under
denna punkt.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Det är givetvis svårt att förutse, vilka
kostnader som kan uppstå i samband
med de avtalstvister som eventuellt
kommer att bli aktuella under nästa budgetår,
men vi reservanter anser ändå,
att det bör vara tillräckligt om man under
punkten 12 anvisar ett förslagsanslag
av 185 000 kronor. Detta belopp är
ungefär dubbelt så stort som det under
senaste budgetåret förbrukade beloppet,
och det överstiger avsevärt kostnaden
under närmast föregående budgetår.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna under
punkterna 12 och 13.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är snart enformigt
att man på punkt efter punkt skall behöva
påpeka, att det yrkas minskade
summor på förslagsanslag. Alla
vet vad det innebär. Det är ett sätt att
»spara», som kan verka lockande för
dem som vill framstå såsom sparare
men som kanske inte orkar med att vara
det.

1 detta fall är det fråga om ett anslag
till en verksamhet, på vars belastning
riksdagen har föga inflytande, nämligen
förlikningsmännens arbete. Att det
var låg belastning på anslaget vid de
tillfällen, som herr Jacobsson redogjorde
för, berodde framför allt på att det
var centrala överläggningar och att det
skapades ett tvåårsavtal. Ingen vet vad
som kommer att ske vid nästa årsskifte,
men alla gissar vi väl att det då blir
an annan arbetsmarknadssituation, och
om man då orkar med att göra en central
överenskommelse eller om vi får
se de skilda förbunden ge sig ut i egna
lönerörelser, vet vi ingenting om. Men
vi har väl våra funderingar, och dessa
funderingar är väl skäl nog att inte
spara på det sättet, att vi anslår mindre
medel än som kan tänkas gå åt.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till vad utskottet föreslår.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,

2 Förslå kammarens protokoll 195H. Nr 9

Anslag till mödrahjälp m. m.
först på bifall till vad utskottet i de under
behandling varande punkterna hemställt
samt vidare på antagande av de
förslag, som innefattades i de vid dessa
punkter avgivna reservationerna; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Nu föredrogs

Punkten 14 och i sammanhang därmed
punkten 15

Anslag till mödrahjälp m. m.

I punkten 14 hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna 1:279 och II:
368, såvitt nu vore i fråga, till Mödrahjälp
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 5 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 279, av
herrar Mannerskantz och Birke, samt II:
368, av herr Dickson och fru LidmanFrostenson,
hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1958/
59 till mödrahjälp av 5 000 000 kronor.

I punkten 15 hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 279 och
II: 368, såvitt nu vore i fråga, till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1958/
59 anvisa ett förslagsanslag av 175 000
kronor.

I de nyssnämnda likalydande motionerna
1:279 och 11:368 hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
avslå förslaget om ett anslag för budgetåret
1958/59 till mödrahjälpsnämnderna
av 175 000 kronor.

Vid vardera av förevarande punkter
hade reservation avgivits av herrar Ragnar
Rergh, Skoglund i Doverstorp och
Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett, att utskottets yttranden
bort hava ilen lydelse, reservationerna
visade, samt att utskottet under
vardera punkten bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till mödrahjälp m. m.

I: 279 och II: 368, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Den här punkten är ju
en gammal bekant. Anslaget är ganska
gammalt på riksstaten, och det hade en
betydelsefull uppgift att fylla före sjukförsäkringens
tillkomst, men sedan vi
nu fått en moderskapsförsäkring inbakad
i sjukförsäkringen har detta anslag för
särskild mödrahjälp vid sidan därav på
riksstaten tillnärmelsevis inte samm? betydelse
som förr.

Från det håll jag företräder har vi ansett,
att eftersom den särskilda mödrahjälpen
är behovsprövad borde man
lägga behovsprövningen på de kommunala
myndigheterna och inte ha en sådan
onödig administrativ apparat som
mödrahjälpsnämnderna i detta sammanhang
innebär. Det har ju visat sig åt;
kostnaderna för fördelning av medlen
blir osedvanligt höga. Ingen kan heller
påstå, att mödrahjälpsnämnderna skulle
på ett i något avseende bättre sätt sköta
om denna behovsprövning än vad det
kommunala socialvårdsorganet skulle
göra.

Mot det resonemanget har invänts, att
det skulle innebära en överflyttning av
dessa kostnader från statsverket till kommunerna.
Det rör sig inte om något särskilt
stort belopp. Det är nu 4,5 miljoner
kronor, och nu föreslås det för nästa år
höjt till 5 miljoner kronor.

Såvitt jag kan finna är denna invändning
inte särskilt bärande. Fördelat på
alla de kommuner, som det rör sig om,
blir det inte så mycket på var och en.
Men framför allt skulle en överflyttning
till kommunerna medföra en sådan väsentlig
minskning av administrationskostnaderna,
att redan detta skulle vara
en mycket välkommen sak för dem som
i egenskap av statsskattebetalare ute i
kommunerna skall betala dessa, som jag
finner, rätt onödiga administrationskostnader.

Yi framförde dessa synpunkter i fjol,
och vårt yrkande blev avslaget. I år fin
ner man en mångordig förklaring i statsverkspropositionen,
där det talas om att

det skall bli en stor kartläggning och
undersökning av hela det socialpolitiska
fältet, och så följer man den gamla regeln,
att då skall vi inte göra några ändringar,
i varje fall inte nu.

Jag finner skälen emot en omedelbar
omläggning av den här saken ytterst
svaga. Det är en ganska enkel historia
att avskaffa mödrahjälpsnämnderna och
lägga över det hela på kommunerna. För
den sakens skull behövs inte någon stor
utredning.

Herr talman! Av mitt anförande följer
givetvis också att något anslag till
mödrahjälpsnämnderna inte skulle behövas,
varför jag får yrka bifall icke
blott till reservationen som finns under
punkt 14 utan även till reservationen
vid punkt 15.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Alltsedan riksdagen 1955
antog den nya socialhjälpslagen och i
samband därmed beslöt att mödraniälpen
som särskild hjälpform skall bestå
vid sidan av moderskapsförsäkringen,
har högern varit motståndare till mödrahjälpen
och yrkat på att den skulle avskaffas.
Herr Bergh anförde, att det är
en tämligen enkel historia att avskaffa
den, och det har han givetvis rätt i. Men
det är inte vanligt att vi bara vill göra
det enkla, om vi därmed åstadkommer
sociala skadeverkningar. Nu vill högern
att de som skall ha mödrahjälp skall fä
den från socialvårdsnämnderna och betraktas
som socialvårdsfall. Högern anser
inte detta vara kränkande utan tycker
bara att det blir bättre och billigare
på det sättet. Vi kan inte resonera sä,
utan vi anser att denna form av hjälpverksamhet
har så stor betydelse att den
bör få fortsätta.

När nu en översyn av det hela är tänkt,
bör man kunna lugna sig till dess denna
översyn har gjorts och man fått se vad
som därvid kan komma fram. Att nu i
något slags ovisst nit börja vilja nedrusta
de sociala reformerna vill i vart fall
majoriteten i statsutskottet icke vara
med om.

Jag ber med detta, herr talman, kort

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

och gott att få yrka bifall till statsutskottets
förslag beträffande de punkter som
nu handlägges.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Mödrahjälpens vara eller
icke vara är ett årligen återkommande
samtalsämne mellan herr Bergh och mig.
När högern som vanligt vill avskaffa anslaget
till mödrahjälpen och därigenom
spara omkring 5 miljoner kronor åt staten,
är det fråga om ett sparande, som
går ut över dels det sämst ställda mödraklientelet
och dels kommunerna, som
skulle behöva betala socialvård istället
till de mest nödställda bland detta klientel.
Regeringen å sin sida vill inte medverka
till ett sparande, som berövar dessa
mödrar en behövlig slant vid barnsbörd
utan den principiella återbetalningsskyldighet
som ju alltid vidlåder
socialhjälpen.

Men både motionärerna, reservanterna
och jag skulle gärna vilja spara på administrationskostnaderna
i nuvarande
system. De är höga, men de är knappast
så höga som anges i reservationen, där
man anför familjeberedningens siffra
124 kronor per beviljad ansökan. Det är
dock en siffra, som starkt kritiserats
under remissbehandlingen av beredningens
promemoria. Malmö stad taxerade
för sin del sina kostnader till 25 kronor
per handlagd ansökan, d. v. s. ungefär
50 kronor per beviljad ansökan. Men
även om dessa kostnadssiffror bör reduceras
en del — och det bör de säkert -—
så är onekligen arbetsgången vid handläggningen
av mödrahjälpsärendena
onödigt tung. Vi har därför från socialdepartementet
haft två olika förslag till
omläggning av systemet under remissbehandling
under de senaste åren. Så enkel,
som herr Bergh antydde att frågan
var, är den knappast. Biigge dessa förslag
har, om inte underkänts, så i varje
fall kritiserats mycket skarpt av remissopinionen.
Detta gällde inte minst det
andra förslaget, som gick ut på att övsrflytta
mödrahjälpsärendena till barnavårdsnämnderna
■—till kommunala myndigheter
alltså — för att behandlas på

Anslag till mödrahjälp m. m.
samma sätt som bidragsförskotten och
utfyllnadsbidragen, d. v. s. betalas med
tre fjärdedelar av statsmedel och med
en fjärdedel av kommunmedel. Att de
båda stora kommunförbunden motsatte
sig detta förslag är kanske ägnat vara en
tankeställare för herr Bergh, som vill
överflytta hela kostnaden —• inte en
fjärdedel utan fyra fjärdedelar — på
kommunerna. För fattiga kommuner,
särskilt i Norrland, där mödrahjälpen
fyller en stor funktion, vore en sådan
övervältring allt annat än välkommen. I
Norrbottens län — herr Berghs eget län
— utgår alltjämt mödrahjälp till 37 procent
av alla barnaföderskor, medan i
Stockholms län var tionde barnaföderska
får mödrahjälp.

De cirka 18 000 fall årligen, till vilka
mödrahjälp utgår, är alltjämt mycket
trängande fall, så mycket vet vi. Herr
Bergh menar att det inte behövs någon
stor social kartläggning av det här problemet.
Men vi har i socialstyrelsen en
kartläggning igång över vilka försörjningssvaga
minoriteter inom befolkningen,
som anlitar samhällets olika hjälporgan,
och i det sammanhanget görs
också en undersökning av mödrahjälpsklientelet.
Vi tror att vi efter en sådan
kartläggning bör veta mer om denna sak
och lättare skall kunna finna en lämplig
lösning på det administrativa problem,
som handläggningen av mödrahjälpen
utgör.

I år önskar vi alltså ingen ändring av
det aktuella anslagsbeloppet, och jag
räknar med att riksdagen här följer utskottet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag kanske uttryckte mig
ovanligt illa — vad kan det annars bero
på att statsrådet Lindström kan säga,
att jag vill avskaffa mödrahjälpen och
att detta iir en besparingsåtgärd, som
skall gå ut över mödrarna, eller att utskottets
ärade talesman i det här sammanhanget
kan tala om en nedrustning
av verksamheten?

Jag vet inte hur tydligt man skall uttrycka
sig för att ett sådant »inissför -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till mödrahjälp m. m.
stånd» —- jag törs kanske sätta ordet
missförstånd inom citationstecken —
skall kunna undvikas. Vad det här varit
fråga om är ju en rationaliserande
samordning av vissa hjälpformer, icke
att de, som behöver hjälp, skall bli utan.
Så länge som replikföringen till och
med från regeringsbänken får en sådan
utformning, som den fick nyss i det här
avseendet, tror jag inte att det tjänar
mycket till att uppehålla sig vidare vid
den saken.

Statsrådet Lindström nämnde vidare,
att visst var administrationskostnaderna
när det gäller handläggningen av mödrahjälpsärenden
höga, men de var inte
så höga som angivits, nämligen att medan
mödrahjälpen genomsnittligt något
år har utgjort 290 kronor per fall, administrationskostnaderna
stigit till omkring
124 kronor per beviljat fall. Detta
tal nämnde jag i fjol, och jag redovisade
också källan — jag sade att dessa uppgifter
är hämtade från en utredning, som
statsrådet Lindström satt igång. När fru
Lindström påstår, att uppgifterna är
oriktiga, bör hon inte vända sig till reservanterna
utan till den utredning, som
fru Lindström satt i gång.

Sedan åberopades från regeringsbänken
såsom skäl för att den verksamhet
det här gäller inte skulle överlämnas till
kommunerna bland annat att det skulle
behövas en omfattande undersökning för
att kunna klara av denna lilla detalj.
Kommunernas socialvårdande organ har
väl ändå betydligt större uppgifter än
det nu är fråga om. Här skall nu utredningsapparaten
sättas igång, här skall
anlitas tjänstemän i socialdepartementet
och socialstyrelsen, remissorganen skall
besväras och det skall offras timmar och
stora pengar på en så verkligt enkel organisationsfråga,
som det här gäller. Hela
detta resonemang, statsrådet Lindström,
är ingenting annat än ett exempel
på den valhänthet som finns i vår
administration. Det råder väl ändå ingen
tvekan om att det är de kommunala organen
med erfarenhet från socialvården,
som snabbast och bäst och billigast är i
stånd att bedöma dessa frågor. För detta
behövs inga stora utredningar.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att herr Birger Andersson formulerade
saken så, att högern ville göra »en
allmän nedrustning» av de sociala anordningarna.
Jag anser inte att man kan
godta den formuleringen. Det ligger i
stället till på det sättet, att vi vill anpassa
det hela efter förändringarna i utvecklingen.
Med anledning härav kom
jag att tänka på vad som hände här i
kammaren förra onsdagen, då en partikamrat
till herr Andersson på västernorrlandslänsbänken
sade, att det var
tydligt att den gamla högern »levde upp
igen» — eller någonting i den stilen.
Det är inte vi som är konservativa, herr
talman, utan det är herrar socialdemokrater,
som inte kan ändra någonting,
även sedan det som kanske en gång i tiden
varit lämpligt blivit förlegat. Man
måste väl ändå följa med utvecklingen
och inte bara hålla fast vid en sak därför
att den en gång är beslutad. Man
måste med andra ord anpassa det hela
efter nya lägen.

Det är en sak, som kanske borde sägas
någon gång emellanåt här i kammaren,
främst när det gäller handläggningen
av statsutskottsärenden, som rör frågor
om anslag. Varje krona och varje
öre, som vi vill minska anslagen med,
sammanlagt belopp på många hundratals
miljoner kronor, finns inte, utan måste
lånas upp. Skall inte detta heller betyda
någonting? Bör vi inte rätta oss efter
den ekonomiska situationen, som faktiskt
är sådan att man inte har pengar
utan måste låna till löpande utgifter, eller
också låta sedelpressarna öka sedelomloppet.

I den situation vi för närvarande befinner
oss undrar jag om det är riktigt,
som statsrådet Lindström säger, att
man måste sätta igång en stor utredning
rörande alla möjliga delar av socialpolitiken
för att sedan om fyra eller fem år,
när utredningen blivit färdig, plötsligt
göra om allting på en enda gång. Jag

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

anser, herr talman, att det är bättre att
ta ett fjät i taget med saker, som det
inte fordras så förfärligt mycket fantasi
eller arbete för att organisera. Detta är
en bättre framkomstväg än dessa stora
utredningar.

Jag är dessutom ganska övertygad om
att man inom kommunerna har bättre
personlig kännedom om förhållandena
och att den sakliga prövningen där kan
göras bättre. Jag är också säker på att
man där kan åstadkomma, att bidrag
inte behöver delas ut till fullt så många
som nu är fallet. Dessutom kostar denna
administration praktiskt taget inte
någonting i de mindre kommunerna och
kanske mycket obetydligt i de större
kommunerna, som har stora socialvårdskontor
o. s. v. Totalt sett måste denna
administrativa apparat vara en bättre
tillgång än mödrahjälpsnämnderna, om
vilka det litet varstans vittnas, att de
inte är några bra institutioner.

Här föreligger alltså två skäl för att
göra en ändring. Det ena är att det inte
nu finns någon bra administrativ apparat
för verksamheten, och det andra är,
att de bidrag det här gäller kanske inte
behöver delas ut till fullt så många som
tidigare skett.

Jag ber herr talman, att få ansluta mig
till yrkandet om bifall till reservationen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag nämnde i mitt förra
anförande, att en kartläggning av mödrahjälpsklientelet
skall ske inom ramen
för en något större undersökning av de
försörjningssvaga minoriteter inom befolkningen,
som anlitar samhällets olika
hjälporgan. Nu har både herr Bergh och
herr Mannerskantz förfasat sig över att
en sådan utredning pågår och antytt att
det måste dra med sig massor av arbetstimmar,
ja, många års arbete.

Jag vill bara säga, att då regeringen
har tagit initiativ till denna kartläggning,
är det faktiskt ett svar på förhand
på de partimotioner från oppositionen,
som begärt just en sådan kartläggning
av dessa minoritetsproblem. Vi räknar

Anslag till mödrahjälp m. m.
alls inte med att det skall ta »många år»
att få klarhet i frågan, huruvida mödrahjälpsklientelet
är en permanent försörjningssvag
befolkningskategori, som
normalt hör hemma inom socialvården
eller inte. Vi har det intrycket, att klientelet
inte är detta utan att flertalet är
normalt försörjningsdugliga personer,
som bara på grund av sin situation —
att de skall föda barn — behöver ett
handtag av samhället. Det är inte särdeles
tillfredsställande att behöva hänvisa
sådana personer till socialvården,
där de inte kan få den välprövade och
genomtänkta hjälp, som de kan få av ett
organ, som känner till deras speciella
förhållanden.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag måste begära ordet
för att rätta ett nytt missförstånd från
statsrådet Lindströms sida. Jag har inte
förfasat mig över att en allmän kartläggning
av socialpolitikens mål och medel
kommer till stånd. Tvärtom bifalles därigenom
ett yrkande, som jag en gång
som statsrevisor varit med om att framställa.
Motiveringen blir för lång att ta
upp här, fastän det skulle vara intressant.
Vad jag har reagerat emot, det är
att en sådan liten enkel åtgärd som att
flytta över prövningen av mödrahjälpsbehovet
till kommunerna skall behöva
föregås av en dylik utredning.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Mannerskantz inlägg känner jag mig
nästan förpliktad att säga några ord. Jag
vill inte alls diskutera med herr Mannerskantz
om radikalism och konservatism
trots att herr Mannerskantz vill
göra gällande, att socialdemokraterna
alltid skulle vara de konservativa, men
det är väl ingen i denna kammare, som
vill beskylla herr Mannerskantz för att
vara radikal! Jag vill det i varje fall
icke.

När jag här sade, att högern söker
åstadkomma en social nedrustning, finns
det faktiskt belägg härför. Man kan vis -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till mödrahjälp m. m.

serligen tvista om ordet »nedrustning»
och säga att det är för starkt, men en
hel del av de besparingsåtgärder, som
högern vill få till stånd i år, går ju faktiskt
ut över de sociala reformerna.
Förra onsdagen debatterade vi barnbidragen.
Nu gäller det mödrahjälpen, och
vi kommer undan för undan in på
andra ting, beträffande vilka högern visar
en genomgående strävan att försämra
människornas möjligheter att få viss
hjälp från det allmänna.

Nu säger herr Mannerskantz, att vi
från socialdemokratiskt håll inte har
följt med i utvecklingen utan mycket
konservativt vill hålla fast vid vad som
varit utan att ta hänsyn till att vissa förhållanden
förbättrats. Vi har givetvis
ingenting emot att anpassa de sociala
stödåtgärderna efter det ändrade läget.
De anpassar sig också ofta rent automatisk
på grund av att det finns vissa begränsningar,
som gör att det inte blir
lika lätt som tidigare för vissa människor
att få del av de sociala förmånerna.
Många gånger är ju nämligen inkomsten
avgörande.

Det har yrkats att man här skulle förändra
mödrahjälpen på så sätt, att den
skulle läggas över från staten till kommunerna.
Men man kan fråga sig, om
det ur samhällelig synpunkt är någon
nämnvärd besparingsåtgärd, om man
flyttar över kostnaderna från staten till
kommunerna. Enligt vad i varje fall herr
Bergh sagt, skulle man inte minska möjligheterna
för vederbörande att få denna
hjälp. Det är bara det, att staten skall
hålla sig borta och kommunerna skall
betala. Såsom vi sade i fjol och statsrådet
Lindström har upprepat i dag, kommer
detta krav icke att förstås av dem
som jämte herr Bergh bor i Norrbottens
län.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! När det här talas om att
högern vill nedrusta på det sociala området,
är det knappast några överord. I
högerns handlingsprogram står någonting
om att det är angeläget att bidra
till en ekonomisk utjämning mellan

barnfamiljer och andra. Men tittar man
på högerns motioner till årets riksdag,
har man ganska svårt att värja sig för
intrycket att det verkligen är fråga om
ett försök till nedrustning på detta område.

Det är kanske inte så enkelt, som flera
här har sagt, att lägga över mödrahjälpen
på kommunerna och inte alls
ta hänsyn till de psykologiska och allmänmänskliga
aspekter och reaktioner,
som människor har i sådana här sammanhang.
Jag tror inte att man kan vifta
bort dem utan vidare med hänvisning
till det s. k. logiska förnuftet. Det
är väl kanske inte heller riktigt att säga,
att de här människorna skulle få
samma hjälp, om man lade över mödrahjälpen
på kommunerna. Det beror oerhört
mycket på de personer som handlägger
frågorna i de olika kommunerna.
Så mycket kan man säga, att bedömningen
kommer att bli olika, och jag
undrar om det inte blir ganska stora
skillnader när det gäller t. ex. de bidrag
till mödrahjälp, som utgår till tandvård,
som man bedömt som angelägen och till
vilken bidrag i många fall beviljas genom
mödrahjälpsnämnderna.

Herr Mannerskantz råkade säga någonting,
som verkligen ger belägg för
vår ängslan. Om man lägger över mödrahjälpen
till kommunerna, sade han,
skulle det kunna hända, att man kunde
åstadkomma att bidragen gick ut till
ett färre antal.

Alla har ju den uppfattningen, att den
administrativa kostnaden skall begränsas
så mycket som möjligt. Därför hoppas
vi, att en sådan här översyn skallkunna
visa, vilka vägar som är möjliga. Och
när man så envist vill påstå, att översynen
är obehövlig när det gäller just
denna detalj, tycker jag att det är ganska
egendomligt att det just är herr Bergh,
som argumenterar på detta sätt. När det
gäller utredningskrav och yrkanden på
att man skall rycka loss en detalj, den
må vara hur viktig som helst, har jag
vid flera tillfällen lagt märke till att
herr Bergh tillhör dem, som mest energiskt
argumenterar för att man inte
skall göra någonting utan att man skall

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

avvisa kraven med hänsyn till pågående
utredningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Herr talman! Det är kanske inte så
orimligt som det i förstone kan synas
att den här diskussionen från att röra
sig om en liten detalj i femte huvudtiteln
har svällt ut på det sätt som skett.
Jag avstod avsiktligt från att ta upp den
handske, som kastades genom talet om
»social nedrustning». Men när nu resonemanget
har fortsatt i samma spår, senast
genom fru Wallentheims inlägg, är
det kanske inte alldeles obefogat att jag
svarar.

Då skulle jag vilja säga två ting.

För det första vill jag säga, att bakgrunden
till våra prutningsförslag över
huvud taget — även den del av prutningsyrkandena
som avser femte huvudtiteln
— är det samhällsekonomiska och
det statsfinansiella läget. Vi har fått bevittna,
att statens utgifter fyrdubblats
på något mer än tio år, och vi har under
samma tid fått bevittna att penningvärdet
har sjunkit till ungefär hälften
och att statsskulden har nära nog fördubblats.
Vi har fått bevittna en förskjutning
av investeringarna från den
enskilda sektorn till den samhälleliga,
och vi har fått bevittna skattelagstiftningsåtgärder,
avsedda att direkt hindra
näringslivets expansion.

Avspeglingen av allt detta skönjer vi
i det statsfinansiella sammanbrott, som
är ganska nära. Efter det fiasko som inträffat
budgetåret 1956/57 och som vi
väntar för budgetåret 1957/58, lär det
väl ändå inte gå att länge upprätthålla
myten om att ett kollektivt sparande, ett
tvångssparande i statlig regi, skall klara
vare sig den samhällsekonomiska balansen
eller den statsfinansiella situationen.

När damerna och herrarna som tillhör
regeringsunderlaget klandrar oss för
vad ni i detta sammanhang kallar nedrustning,
vill jag alltså säga, att det är
er skyldighet att också ge besked om

Anslag till mödrahjälp m. m.

hur ni — med denna fortsatta ansvällning
av de statliga utgifterna — tänker
klara penningvärdet.

Det var det ena jag ville säga. Det
andra är följande: Ni har inte tagit konsekvenserna
av den inkomstutjämning
som har skett, när ni har lagt upp er
socialpolitik. I denna socialpolitik har
uppenbarligen skett en motivförskjutning.
Till en början var den motiverad
uteslutande av en strävan att hjälpa dem
som hade det svårt. Förskjutningen har
den innebörden, att socialpolitiken i
kombination med skattelagstiftningen
alltmera fått till syfte att åstadkomma en
inkomstutjämning. Men man har inte tagit
konsekvenserna av den inkomstutjämning,
som redan har skett på lönesidan.
Man har inte tagit konsekvensen av
att de samhälleliga organen på detta
område har blivit ett slags serviceorgan.
Medborgarna får lämna ifrån sig sina
pengar och sedan stå i ko för att få tillbaka
dem. Man har inte tagit konsekvenserna
av att ett stigande antal medborgare
fullt ut och mer till på grund av
statens kostnader för clearingen får betala
allt vad de får. När man vill, såsom
statsrevisorerna begärde härom året, få
en omprövning av socialpolitiken, har
motiveringen bl. a. varit hänsynen till
socialpolitikens ändrade förutsättningar.

Men att här stå och klandra oss för
försök till nedrustning och stämpla oss
som reaktionärer, då det gäller vården
om medborgarna, det är damerna och
herrarna inte berättigade till, förrän ni
har visat, hur ni skall klara penningvärdet
och visat hur vår socialpolitik
skall anpassas efter ändrade förhållanden.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den debatt, som har
pågått här, har närmast angått endast
dem som hittills varit invecklade i den,
men efter herr Berghs senaste anförande
får det väl ursäktas om även andra
blandar sig i diskussionen.

Det har inte vare sig från herr Berghs
eller herr Mannerskantz sida bestritts
att mödrahjälpen kan vara av behovet

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till mödrahjälp m. m.

påkallad, och när man, som nu senast
herr Bergh gjorde, värjer sig mot talet
om att det skulle vara fråga om en
nedrustningssträvan ifrån högerns sida,
gör man gällande att det inte är fråga
om något sådant utan att det endast
är fråga om att överflytta kostnaderna
från staten till kommunerna. Eftersom
det är samma skattebetalare i båda fallen
blir det egentligen ingen nedrustning.
Eftersträvar man ingen nedrustning
utan vill att samma kostnader skall
gå ut kommer följaktligen samma beskattningsbörda
att vila på skattedragarna,
även om det blir i form av kommunalskatt
i stället för statsskatt.

Herr Mannerskantz upptäckte att det
finns en viss svaghet i den Berghska argumentationen.
Han försökte klara av
saken med att säga, att det kunde tänkas
att inte så många skulle få mödrahjälp
som nu får det, om ärendena flyttades
över till kommunerna, och därigenom
skulle det uppstå en viss besparing.

Huruvida det förekommer fall, då
mödrahjälpsnämnderna ger mödrahjälp
till sådana, som inte behöver den, känner
jag inte till. Om herr Mannerskantz
känner till något sådant, vore det lämpligt
att han exemplifierade sitt påstående
i det här sammanhanget. Förekommer
det inte några sådana fall, blir det
ju inte fråga om någon besparing, och
då kan herr Bergh följaktligen inte heller
rädda statens finanser genom att
spara fem miljoner, ty dessa pengar
skulle ändå gå ut. Jag måste konstatera
att besparingsaktionen i så fall måste
anses skäligen misslyckad.

Det återstår att fråga sig hur mycket
man kan spara genom att avskaffa mödrahjälpsnämnderna.
Det är möjligt att
det finns en besparing att göra här.
Det kan tänkas att man skulle kunna
spara någon arbetskraft genom att socialvårdsnämnderna
fick hand om mödrahjälpen
i stället för att mödrahjälpsnämnderna
bär hand om den — det
vill jag inte bestrida. Jag skulle emellertid
tro att det, som egentligen ligger
bakom denna önskan om en förändring
på denna punkt, inte så mycket är

eventuella besparingar på det administrativa
området utan snarare detta, att
man går ut ifrån att det blir en snävare
bidragsgivning, om socialvårdsnämnderna
får hand om den än mödrahjälpsnämnderna.
Det är emellertid inte
så alldeles säkert, ty det kan mycket
väl tänkas att kommunerna är mera generösa
än mödrahjälpsnämnderna — det
vet varken herr Mannerskantz eller jag
någonting om.

Vad jag med detta vill ha sagt är,
att när man från högerns sida gör gällande
att man här skulle åstadkomma
en sådan besparing att den skulle kunna
påverka det ekonomiska läget i landet
och man samtidigt förklarar att
man inte vill någon ekonomisk nedrustning
på detta område, så kan det inte
bli någon hjälp för det ekonomiska lägets
återställande till vad man vill ha
det på högerhåll.

Det är inte nu tid att gå in på frågan
hur man skall klara upp statens finanser.
När man ifrån högerhåll målar
ut det på det sätt som skett och gör
gällande att det skulle finnas någon
möjlighet att rätta till det ekonomiska
läget i detta sammanhang, skulle jag
väl ändå tro att anledningen till snedvridningen
av landets ekonomi inte står
att finna på detta område när det gäller
socialhjälpen, utan på det område, där
vi ger ut pengar till en hel del ting
som inte är nödvändiga eller nyttiga.
Jag tänker på alla de miljoner, för att
inte säga miljarder, som vi super och
röker upp. Jag tänker på alla dessa bilar
vi har råd att köpa. Bilbeståndet
ökas kraftigt. Jag måste säga, att om
folk har råd att kosta på sig detta, måste
de också ha råd att betala de skatter
som behövs för att hjälpa de mödrar
som behöver tandvård eller som behöver
hjälp till sina barn.

Det brukar talas om att vi skall ta hand
om barnen — det brukar också talas
därom från högerns sida. De människor,
till vilka mödrahjälpen utgår, hör väl
till de mest ömmande fall som man
kan använda pengarna till. Har man
råd, herrar Bergh och Mannerskantz,
att ge ut så mycket pengar på bland an -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

nät de ting som jag nämnde, då har
man sanningen att säga också råd att
hjälpa mödrarna!

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Herr Elowsson gjorde
ganska intressanta utläggningar i slutet
av sitt anförande. Han sade att det
svenska folket har råd att köpa mycket
bilar etc. och betraktade detta som ett
bevis för att det har råd att ge ut en
massa pengar för sociala ändamål.

År det inte en fullständig upp- och
nedvändning av slutledningsförmågan?
Det är väl tvärtom så, att genom att
staten ger ut mycket pengar ökas möjligheterna
att köpa bilar etc. Jag vill
inte säga att dessa möjligheter ökas
på grund av detta anslag, men de olika
anslagen verkar i denna riktning. Om
staten alltså ger ut många miljarder till
människorna, kan det väl inte hindras,
att de tycker sig ha råd att köpa bil
o. s. v.

Men den viktigaste slutsatsen är väl,
att när den svenska nationen har råd
att hålla den nuvarande standarden,
måste behovet av sociala bidrag ifrån
statsmakternas sida minskas. Det är den
slutsatsen, som jag tycker att man inte
tillräckligt har dragit konsekvenserna
av, och det var det som jag gjorde anmärkning
på i mitt förra anförande.
I och med att den allmänna standarden
i landet har stigit, måste det efter
hand bli mindre erforderligt för staten
att dela ut bidrag.

Det finns, herr talman, stora områden,
där staten inte lämnar tillräcklig
hjälp. Det gäller bl. a. hjälpen till invalider
och sådana människor, som
kommit i besvärliga situationer. De har
det mycket bekymmersamt i detta land,
där det samtidigt kastas ut pengar, uppgående
till miljardbelopp, till människor,
som inte nödvändigtvis behöver
dessa pengar. Den snedvridningen blir
inte tillrättad, om man har den — höll
jag på att säga — konservativa inställning
till dessa ting, som jag har beskyllt
socialdemokraterna att ha.

Det är väl egentligen på det siittet, att

Anslag till mödrahjälp m. m.
idealet är ett samhälle, där alla människor
har det så väl ställt och så goda
inkomster på naturlig väg, att det knappast
behövs lämnas något stöd alls från
det allmännas sida. Det är väl ett mål
att söka nå fram till i stället för att
pengarna skall levereras in från de enskilda
medborgarna, passera statens dyrbara
administrationsapparat och sedan
delas ut — då naturligtvis med lägre
belopp än vad som influtit. Det kan inte
vara ett mål, som vi skall syfta till.

Men detta resonemang rör inte så
mycket den post i femte huvudtiteln,
som vi nu diskuterar. I det fallet skulle
jag vilja säga något i anledning av
vad herr Elowsson nämnde i början
av sitt anförande. Jag har gjort gällande,
att det inte enbart bör ske en överflyttning
av kostnaderna från staten till
kommunerna. Jag menar nämligen, som
jag också sade, att jag räknar med att
det skall bli en sådan prövning i kommunerna,
där man väl känner de enskilda
medborgarna, att det inte skall
bli fråga om hjälp till fullt så många
som nu är fallet. År det sedan så, att
kommunerna anser att de vill vara generösa,
ja, då får kommunerna själva
betala för denna generositet och inte
staten. Den, som skall betala, får också
bedöma vad han har råd med. Men
staten har nu faktiskt inte råd till någonting
utöver de löpande rutinutgifterna.

Jag vill vidare framhålla en sak, som
jag känner till från landstingsverksamheten,
nämligen att tandvårdsutgiften
för mödrar nu för tiden är så ringa, att
den inte täcker en tredjedel av de verkliga
kostnaderna. Redan däri ligger en
subvention, som inte är betydelselös,
eftersom tandvården ofta är viktig för
mödrarna just vid barnsbörden. Genom
den subventionering, som förekommer
på tandvårdsområdet genom landstingens
försorg, är tandvårdskostnaderna
numera inte oöverkomliga.

Från statsutskottets sida har ännu inte
någon — det är väl herr ordförandens
i tredje avdelningen skyldighet — talat
om, var dessa pengar skall tas ifrån.
Denna fråga har jag ställt varje onsdag

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till mödrahjälp m. m.
i denna kammare, men ännu har ingen
människa svarat på den. Jag tycker att
man till slut skulle kunna få ett besked
på den punkten.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Mannerskantz eggar
upp sig långt mer än saken förtjänar.
Han har inte på något sätt försökt
leda i bevis, att man genom att
följa högern i detta fall skulle åstadkomma
någon verklig besparing. Det
gick han helt och hållet förbi, och det
tror jag att han gjorde rätt i.

Men när han vill göra gällande, att
fördelningen av de medel, som utgår
till socialvårdsändamål genom statens
försorg, i betydande utsträckning skulle
gå till inköp av bilar, väntar jag
också på bevis för det påståendet, ty det
är väl ändock inte möjligt att så sker.

Herr Mannerskantz nämnde vidare,
att vi i onödan ger ut miljardbelopp.
Inte heller för detta påstående lade han
fram något som helst bevis. Han bara
slungar ut det ena påståendet efter det
andra utan att underbygga dem. Jag
undrar verkligen, om högern på allvar
menar att den skall bli trodd, när den
går ut till svenska folket och slungar
ut dessa påståenden utan att på minsta
sätt söka lägga fram bevis för att sakerna
verkligen ligger till på det sättet.
Jag vill varna högern för att göra
det, även om jag inte ömmar för densamma
— detta bl. a. därför att den
samtidigt går ut och talar om, att den
är i högsta grad kristendomsvänlig.
Man måste komma ihåg att det finns ett
kristet bud som lyder: »Bryt den hungrige
ditt bröd!» Att staten tar in pengar
ifrån skattebetalarna och betalar ut dem
i form av socialvård är inte något annat
än ett förverkligande av detta kristna
bud. Det tycker jag att högerns ledamöter
skall tänka på, innan de eggar
upp sig för mycket, ty det klär dem
absolut inte.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Jag skulle egentligen inte
ha lagt mig i denna debatt, men när jag

hör herr Mannerskantz’ utläggningar här
om hur mödrahjälpsnämnderna kastar ut
pengar till dem som inte behöver det,
måste jag som ordförande i mödrahjälpsnämnden
i mitt hemlän säga att jag mycket
väl förstår att herr Mannerskantz
aldrig har varit i närheten av en mödrahjälpsnämnd.
Det går inte till på det sättet
där. Jag vill påstå att det än i dag
finns stort behov av denna mödrahjälp.
I mitt hemlän har vi cirka tre sammanträden
i månaden i mödrahjälpsnämnden,
och vid varje sammanträde
har vi ungefär 40 å 50 ärenden att behandla.
Jag vill försäkra herr Mannerskantz
att bakom många av dessa ärenden
döljer sig verkliga tragedier, där
hjälp behövs i mycket stor utsträckning.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Herr Elowsson gör tilllägg,
när han citerar vad jag sagt, för
att sedan roa sig med dessa små tillägg.
Jag har en gång talat om, att det aldrig
kommer att lyckas.

Enligt herr Elowsson skulle jag ha
sagt, att staten i onödan ger ut miljardbelopp
till sociala ändamål. Ja, det var
de där orden »i onödan» som han hade
lagt till att jag skulle ha sagt. Vad jag
har sagt är detta, att när man ger ut
miljardbelopp — vare sig det sker i
onödan eller inte — så ger sig detta till
känna i människornas plånböcker och
inverkar på deras samlade ekonomi, så
att de måste göra ett bedömande av om
de kan köpa en bil eller en televisionsapparat
eller något annat som de vill ha.
Det är så det skall fattas, vad jag har
sagt, och om inte herr Elowsson har
uppfattat detta förut tycker jag att han
borde göra det nu.

Någon gång brukar jag passa på, när
jag har en stund över på landstingsexpeditionen,
där vår landstingsassistent är
sekreterare i mödrahjälpsnämnden, att
titta något på listorna där uppe och
ibland även resonera med sekreteraren.
Jag har funnit att många av de hjälpsökande
har stort behov av hjälp, och
det har jag aldrig bestritt. Det är inte
riktigt, när man beskyller oss för att sä -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

ga alt vi vill att alla mödrahjälpsbidrag
skall avslås, men vi anser nog att de
mer och mer kan minskas, och måhända
är det riktigare att dessa saker sköts inom
kommunerna än att de sköts centralt
för ett helt län. Vid samtal med
mödrahjälpsnämndernas ledamöter har
jag fått höra att dessa knappast har personlig
kännedom om fallen, under det
att man väl inom kommunerna allmänt
känner till förhållandena.

Vad jag vill komma fram till är alltså
ett system, där man kan få en billigare
administration och en riktigare handläggning
av ärendena och kanske dessutom
ett minskat sammanlagt behov av
utbetalade bidrag. Hur långt man kommer
att gå i fråga om utbetalningar beror
i så fall på kommunerna själva, och
det belastar inte staten.

Det är egentligen inte kommunerna
som har misskött sina affärer, herr talman,
utan det är den svenska staten.
Staten har i dag mycket dåliga affärer,
och det är den som har den största anledningen
att se om sin ekonomiska ställning
och vara litet mera försiktig än hittills.
Frågan är väl, om det inte är en socialpolitisk
åtgärd av lika stor vikt som någon
annan att se till, att inte det svenska
penningvärdet alltmer urholkas på grund
av en dålig och rent ut sagt vårdslös
skötsel av statens affärer, vilken skapar
ett högre kostnadsläge och gör det svårare
för vårt näringsliv att hävda sig i
konkurrensen, varigenom de svenska
löntagarnas möjligheter till en god försörjning
försämras. Man måste någon
gång börja sätta in den frågan i dess
något större sammanhang, hur den
svenska nationen skall klara sig i produktionslivet
i framtiden.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag vill först påpeka för
herr Mannerskantz att barnavårdsnämnderna
i kommunerna bär att tillstyrka
eller avstyrka bidragsansökningarna,
varför det kommunala intresset, kunnigheten
och kännedomen om fallen inte
har frånkopplats i det sammanhanget.

Det var emellertid inte närmast detta

Anslag till mödrahjälp m. m.

som föranledde mig att begära ordet,
utan hans och min lilla kontrovers om
huruvida jag har misstolkat honom eller
ej. Jag tar hela kammaren till vittne på
att herr Mannerskantz sade att det utbetalas
miljardbelopp både i onödan och
där det behövs. Det tror jag inte herr
Mannerskantz kan bestrida, och så länge
han inte kan reda ut vilka bidrag som
betalas ut i onödan och vilka som behövs,
finns det ingen möjlighet för mig
att avgöra, hur långt herr Mannerskantz
egentligen siktar.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag ber herr Elowsson
att läsa alla de reservationer som från
högerns sida är avgivna i dessa frågor vid
varje riksdag och sedan lägga ihop dem.
Då får han ett mått på hur långt vi siktar.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Må Gud bevara mig från
att läsa alla dessa reservationer, men
jag skulle tro att de alla syftar till indragningar
på socialvårdsområdet och
att högern, när den avger dessa reservationer,
ger uttryck för sin innersta,
konservativa läggning, som går ut därpå,
att man skall ge åt de fattiga och behövande
så litet som möjligt.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Nej, herr Elowsson, det
är en felaktig tolkning. Vad jag menar
är att man inte skall ge ut pengar till
sådana, som inte behöver hjälp, i så stor
omfattning, att statens finanser inte räcker
till att bättre än nu ta hand om dem
i samhället, som faktiskt inte får den
omvårdnad som de borde ha.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i de
nu ifrågavarande punkterna hemställt
samt vidare på antagande av de förslag,
som innefattades i de vid dessa punkter

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor
avgivna reservationerna; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställanden,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkterna
14 och 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antagas de förslag, som innefattas
i de vid dessa punkter avgivna
reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 123;

Nej — 14.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Pnnkten 16

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att för år 1959 statsbidrag
finge utgå till avlönande av högst
3 500 heltidsanställda eller däremot svarande
antal deltidsanställda hemvårdarinnor,
dels ock till Bidrag till avlönande
av hemvårdarinnor för budgetåret 1958/
59 anvisa ett förslagsanslag av 4 625 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar och fru Hamrin-Thorell
(I: 217) och den andra inom andra kammaren
av fröken Elmén m. fl. (II: 269),
i vilka hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att statsbidrag för kalenderåret
1959 skulle utgå till 3 600 heltidsanställda
eller däremot svarande antal
deltidsanställda hemvårdarinnor,

dels ock de förut nämnda likalydande
motionerna I: 279 och II: 368 i vilka —
såvitt nu var i fråga —- hade hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till avlönande
av hemvårdarinnor för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
3 809 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 217 och II: 269 medgiva,
att för år 1959 statsbidrag finge utgå till
avlönande av högst 3 500 heltidsanställda
eller däremot svarande antal deltidsanställda
hemvårdarinnor;

b) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:279 och 11:368, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till avlönande av
hemvårdarinnor för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 4 625 000
kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Elmén och fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under a) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 217 och II: 269 medgiva, att för
år 1959 statsbidrag finge utgå till avlönande
av högst 3 600 heltidsanställda eller
däremot svarande antal deltidsanställda
hemvårdarinnor;

b) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhål -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

la den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
b hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 279 och
II: 368, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till avlönande av hemvårdarinnor för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 809 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Fjolårets riksdag höjde
statsbidraget till kommunerna för hemvårdarinna
från 1 400 till 1 700 kronor.
Den grupp, som jag tillhör, motsatte sig
denna höjning. Vi anförde som vår mening,
att detta bidrag till kommunerna
för avlönande av hemvårdarinnor saknar
varje betydelse såsom incitament
till inrättande av dylika tjänster. Det är
ett så starkt kommunalt intresse att anställa
hemvårdarinnor, att tjänsterna säkerligen
blir inrättade i varje fall i flertalet
kommuner, oavsett om statsbidrag
utgår eller inte. Följaktligen kunde vi
inte heller anse att det fanns någon anledning
att höja bidraget. Vi intar samma
ståndpunkt i år.

I detta sammanhang är också att nämna
att detta bidrag är avsett att avlösas
från och med nästa år.

Den reservation med beteckningen 6
b), som vi fogat till denna punkt, innehåller
ett yrkande som motsvarar vad
jag här anfört. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till denna reservation.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det är många gamla
bekanta som ständigt kommer upp vid
riksdagens behandling av femte huvudtiteln.
Till dem hör hemvårdarinnorna.
Kammarens ledamöter kanske inte över
lag erfar det sus av änglavingar, om jag
så får uttrycka mig, som man ofta förmärker
i de familjer, diir hemvårdarinnan
i en besvärlig situation kommer till
hjälp. Ni kanske snarare tycker att det
är ganska tjatigt att denna fråga skall
behöva komma upp till debatt år efter
år.

Riksdagen beviljade i fjol medel för

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor
en ökning av antalet hemvårdarinnor
med 300—400. Men inte ens detta utökade
antal hemvårdarinnor räcker för att
täcka det stora behovet. Socialstyrelsen
har därför i år i sina petita begärt
anslag för att kunna anställa ytterligare
200 hemvårdarinnor. Totala antalet
hemvårdarinnor skulle därmed bli 3 600.
Regeringen har inte ansett sig kunna
begära anslag för dessa av socialstyrelsen
begärda 200 hemvårdarinnor, utan
inskränkt sig till att föreslå en ökning
med blott 100. Sammanlagt alltså 3 500.
Motionärerna anser att detta är för litet.

Både högern och socialdemokraterna
borde enligt min uppfattning kunna förena
sig med oss i ett tillstyrkande av
det av motionärerna förordade högre
anslaget. Det är här på sätt och vis fråga
om en besparingsåtgärd, som alltså
måste tilltala högern. Samtidigt är det
fråga om att lämna hjälp till nödställda
familjer, något som socialdemokraterna
bör vara intresserade av. Jag beklagar
att statsrådet fru Lindström inte är närvarande
i kammaren. Med sin ekonomiska
blick och humanitära syn måste
hon anse det vara angeläget att riksdagen
beviljar största möjliga anslag till
hemvårdarinnor. Genom att anställa fler
hemvårdarinnor, kan vi frigöra dyrbara
vårdplatser på barnhem, barnsjukhus
och BB-avdelningar. Mödrarna kan sändas
hem betydligt tidigare från BB, om
det finns en människa som kommer hem
till dem och hjälper dem i hemmet. Yrkesarbetande
mödrar slipper vidare att
stanna hemma, om barnen blir sjuka.
Om de får hjälp av en hemvårdarinna,
kan de fortsätta sitt arbete i produktionen.
Inrättandet av tillräckligt många
hemvårdarinnetjänster innebär alltså innerst
inne en direkt besparingsåtgärd
på sätt jag här antytt.

De humanitära synpunkterna i detta
sammanhang behöver jag väl knappast
utveckla.

Jag betraktar också detta anslag såsom
ett led i den aktion som signalerats
inte minst från statsrådet Lindströms sida.
I både tal och skrift har hon nyligen
förklarat att vad det nu framför

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor
allt gäller är att åstadkomma en kartläggning
av de grupper i samhället som
kan kallas de bortglömda. Statsrådet
Lindström har offentligen förklarat att
vad som nu behövs är inte så mycket
generella bidrag som människor vilka i
speciella situationer kan träda in och
hjälpa dem som verkligen behöver hjälp.
Oet är numera inte så mycket kontanter
som snarare personlig hjälp som behövs
i dessa fall.

Hon har också utlovat en kartläggning
av dessa grupper. För oss inom folkpartiet
är detta ingen nyhet. Jag var
för två år sedan med om att väcka en
motion om en kartläggning av de s. k.
glömda grupperna, men då rönte detta
mycket litet intresse från de socialdemokrater
som diskuterade frågan i utskottet.
I kammaren väckte motionen heller
inget intresse. Vi fick höra att det
var så dyrt att upprätta en sådan statistik
eller göra en sådan kartläggning,
att man inte kunde ge sig in på det, och
för övrigt visste man var dessa grupper
fanns. Det är ju mycket glädjande
att man nu ändrat uppfattning och kommit
underfund med att vad vi behöver
är just en sådan översyn eller kartläggning
samt personella resurser inom socialvården
snarare än kontanta bidrag.

Jag återgår till frågan om hemvårdarinnorna,
herr talman, endast för att be
att få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av fröken Elmén och
fröken Liljedahl. Däremot kan jag inte
alls ansluta mig till herr Berghs resonemang
om en nedskärning av statsbidraget
per hemvårdarinna till kommunerna.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Denna punkt angående
hemvårdarinnorna har ju råkat sönderfalla
i två delar: det föreligger reservationer,
dels beträffande antalet statsbidragsrum,
dels beträffande statsbidragets
storlek. Riksdagen beslöt redan förra
året, som redan sagts, att öka antalet
statsbidragsrum med mellan 300 och
400. Det förekom då anslagsyrkanden
och debatt, men riksdagen beslöt godkänna
den föreslagna ökningen.

Nu har, som också framhållits, socialstyrelsen
velat ha en ytterligare ökning
med 200 statsbidragsrum. Departementschefen
har emellertid inte ansett sig
kunna gå längre än till att göra en uppskrivning
med 100. Detta har statsutskottets
majoritet också tillstyrkt. Vi har
ansett att när man fick en så pass stor
höjning förra året och nu går vidare genom
att höja med ytterligare 100 statsbidragsrum,
får man ge sig till tåls tills
vidare och hoppas att utvecklingen skall
bli sådan, att man eventuellt kan gå ett
steg längre ett kommande år.

Statsbidraget höjdes förra året från
1 400 till 1 700 kronor. Högern ville då
inte alls ha någon höjning och vill nu
att man skall gå tillbaka till 1 400 kronor.
Jag finner det ganska underligt, om
en höjning sker ena året, att man året
därpå omedelbart går tillbaka till det
gamla. Utskottet har alltså inte kunnat
följa detta högerns yrkande, utan anser
att det beslut riksdagen fattade förra
året även bör gälla i fortsättningen.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera av de båda momenten
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen till en
början enligt de i fråga om mom. a förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av fröken Elmén och fröken Liljedahl
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag till allmänna barnbidrag — Driftbidrag till anstalter för halvöppen

barnavård

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
16 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Elmén och
fröken Liljedahl vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande mom. b förekomna yrkandena
propositioner, dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ragnar Bergh m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 11—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Anslag till allmänna barnbidrag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Allmänna barnbidrag för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 734 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förut nämnda likalydande
motionerna I: 279 och II: 368, i vilka —
såvitt nu var i fråga — hade hemställts,
att riksdagen måtte till Allmänna barnbidrag
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 355 000 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Rubbestad väckt motion (II:
388).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skiil hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.

Maj:ts förslag ävensom med avslag å motionerna
II: 388 samt I: 279 och II: 368,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu
vore i fråga, till Allmänna barnbidrag
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 734 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av, utom annan, herrar Ragnar Bergh,
Skoglund i Doverstorp och Nilsson i
Göingegården samt fröken Karlsson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen II:
388 samt med bifall till motionerna I:
279 och II: 368, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, till
Allmänna barnbidrag för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
355 000 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! På grund av det beslut,
som riksdagen fattade förra onsdagen beträffande
grunderna för dispositionen
av det anslag som skall ställas till förfogande,
är frågan även beträffande anslagets
storlek i realiteten avgjord, och
jag är därför förhindrad att framställa
yrkande om bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 24—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Driftbidrag till anstalter för halvöppen
barnavård

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
214 och II: 266 till Bidrag till driften av
anstalter för halvöppen barnavård för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 3 800 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
öhman och Norling (1:214), och den

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård

andra inom andra kammaren av herr
Senander in. fl. (II: 266), hade hemställts,
att riksdagen måtte uppräkna förevarande
anslag till 9 525 000 kronor.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Bidraget till den halvöppna
barnavården har i statsförslaget
sänkts från nuvarande 4 220 000 till
3 800 000 kronor, vilket innebär att anslaget
minskats med 420 000 kronor. Då
det finns ett mycket stort behov av daghem,
som kan mottaga barnen under tider,
när förvärvsarbetande kvinnor är
upptagna av sitt arbete, är det svårt att
förstå sparsamheten på detta område.
Många kvinnor, som för att klara familjens
uppehälle måste arbeta, har mycket
svårt att få sina barn placerade på ett
daghem. För att kunna fortsätta sitt förvärvsarbete
får de därför försöka begagna
sig av andra utvägar, t. ex. placera
barnen i hem, där husmodern inte
är förvärvsarbetande. Detta höjer ytterligare
omkostnaderna för barnens
placering och medför dessutom fördyringar
genom resorna fram och åter
med barnen.

De knappa statsbidrag, som hittills utgått,
har inte stimulerat kommunerna
att utvidga verksamheten. Och inte nog
med det: flertalet kommuner har inåst
höja de avgifter som betalas av dem, som
inlämnar sitt barn på daghem. Också
den omständigheten gör det allt svårare
för de förvärvsarbetande kvinnorna
med barn att behålla sitt arbete. Jag kan
nämna att avgiften i Göteborg höjts till
9 kronor per dag och barn, enligt en viss
inkomstgradering av förvärvsarbetets
inkomst. En förvärvsarbetande kvinna
med två barn får alltså betala 18 kronor
om dagen, vilket måste betraktas som
mycket betydande utgift. Den av regeringen
nu föreslagna anslagsminskningen
med 420 000 kronor kan ju inte få
mer än cn följd: kommunerna måste ytterligare
höja avgifterna, för att kunna
täcka de ökade driftkostnaderna. Dessutom
blir kommunerna tvungna att själva
lämna ökade bidrag till dessa institutioner.

Socialstyrelsen har uttalat som sin me -

ning att i stället för vad som nu föreslås
skulle statsbidragen till den halvöppna
barnavården höjas så, att de återfår sitt
ursprungliga värde, och att relationen
mellan stat och huvudmän skulle bestämmas
på det sättet, att statsbidraget
för daghem och eftermiddagshem utginge
med 60 procent och för lekskolor
med 35 procent. Ett sådant statsbidragsunderlag
skulle säkert stimulera
kommunerna till ökad verksamhet på
detta område och samtidigt hålla de
personliga avgifter, som erlägges av de
förvärvsarbetande kvinnorna, på en
rimlig nivå. Vi i den kommunistiska
riksdagsgruppen anser att socialstyrelsens
linje i denna fråga är den riktiga,
då den skulle möjliggöra förbättrade
förhållanden för barnfamiljerna. I vår
motion nr 266 i andra kammaren föreslår
vi därför i likhet med socialstyrelsen
att bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård uppräknas till
9 525 000 kronor.

Herr talman, med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motionen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När det gäller förevarande
punkt har ju kommunisterna föreslagit
riksdagen att helt följa socialstyrelsen,
vilket skulle innebära att anslaget
till driften av anstalter för halvöppen
barnavård ökades avsevärt eller
från av Kungl. Maj:t föreslagna 3 800 000
kronor till 9 525 000 kronor.

Utskottet har inte varit berett att gå
med på en sådan höjning i nuvarande
ekonomiska läge utan liar ansett att vi
för tillfället bör nöja oss med det belopp
regeringen föreslagit. Att bevilja den föreslagna
stora höjningen skulle säkert
medföra betydande svårigheter. Det är
inte så lätt att just nu skaffa 6 miljoner
kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hem -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag till

ställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 30

Anslag till försöksverksamhet rörande
daghem m. in.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna 1:279 och II:
368, såvitt nu vore i fråga, till Försöksverksamhet
rörande daghem m. in. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
I: 279 och II: 368 hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts, att
riksdagen måtte avslå förslaget om ett
anslag för budgetåret 1958/59 till Försöksverksamhet
rörande daghem m. m.
av 100 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Pålsson, Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Ståhl,
Rubbestad och Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson samt herr Löfroth
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I:
279 och 11:368, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj :ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Genom sitt beslut under
föregående punkt har kammaren för sin
del anvisat 3 800 000 kronor som bidrag
till kommunerna till driften av daghem,
eftermiddagshem och förskolor. I nu förevarande
punkt begäres ytterligare
100 000 kronor till ett motsvarande ändamål.
Det gäller framför allt daghem
och barns sommarvistelse.

Reservanterna vid denna punkt anser
att i den mån särskild försöksverksamhet
av det slag som här är i fråga behövs,
bör kostnaderna därför inrymmas
under det anslag, som beviljats under
föregående punkt.

3 Första Icamnmrcns protokoll 1958. Nr 9

försöksverksamhet rörande daghem m. in.
Jag ber att med den motiveringen få
yrka bifall till den vid punkt nr 30 fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det var ju genom beslut
förra året som ifrågavarande verksamhet
upptogs. Den har knappast ens kommit
i gång ännu. Man kan därför tycka
att riksdagen borde vänta med att vidta
några begränsande åtgärder, om sådana
skulle behövas, till dess vi får se vilket
resultat försöksverksamheten ger. Högern
yrkade visserligen redan i fjol avslag
på anslaget, men riksdagen beslöt
dock att möjliggöra försöksverksamheten,
och det bör därför vara angeläget
att den får slutföras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till ferieresor för barn
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej -— 44.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 31

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32

Anslag till ferieresor för barn

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ferieresor för barn för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 2 100 000 kronor.

Enligt gällande bestämmelser bekostades
resor till enskilt ordnad ferievistelse,
vilka av barn och dess vårdare till
någon del företoges med järnväg, av
statsmedel till den del resekostnaden för
varje person fram och åter överstege fem
kronor.

Kostnader för resor, som företoges av
barn, fast anställd personal och vårdare
till och från barnkoloni, bestredes helt
av staten.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:163) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (II: 186), i vilka — såvitt
nu var i fråga — hade hemställts, att
riksdagen måtte dels besluta att bestämmelserna
angående ferieresor för barn
ändrades så att 1) ferieresa till enskilt
ordnad ferievistelse, som helt eller delvis
företoges med järnväg, bekostades
av statsmedel till den del resekostna -

derna för barn och vårdare fram och
åter överstege tio kronor vardera, samt
2) ferieresa till barnkoloni, som helt
eller delvis företoges med järnväg, bekostades
med statsmedel till den del resekostnaderna
för barn och vårdare
fram och åter överstege fem kronor, dels
ock till ferieresor för barn för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
1 740 000 kronor,

dels de förut nämnda likalydande motionerna
1:279 och 11:368, i vilka —
såvitt nu var i fråga — hade hemställts,
att riksdagen måtte till Ferieresor för
barn för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 1 700 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Senander m. fl. väckt motion (II:
222), vari hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i enlighet med socialstyrelsens
förslag höja inkomstgränsen
för erhållande av förmånen med fria ferieresor
för barn från nuvarande 5 700
kronor beskattningsbar inkomst till
8 000 kronor och att den särskilda avgift,
som nu uttoges, avskaffades, samt att i
anledning därav anslaget till Ferieresor
för barn för budgetåret 1958/59 uppräknades
till 5 400 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 11:222, I: 163 och II:
186 samt 1:279 och 11:368, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga, till
Ferieresor för barn för budgetåret 1958/
59 anvisa ett förslagsanslag av 2 100 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén, herrar Rubbestad
och Nilsson i Göingegården, fröken
Karlsson, herr Löfroth samt fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt mo -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

tionerna I: 279 och II: 368 ävensom med
bifall till motionerna 1:163 och 11:186
samt med avslag å motionen 11:222,
förstnämnda fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, till Ferieresor för barn för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 740 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! I den reservation, som
här föreligger, föreslår vi att ferieresa
till enskilt ordnad ferievistelse, som
helt eller delvis företages med järnväg,
skall bekostas av statsmedel till den del
resekostnaden för barn och vårdare
fram och åter överstiger tio kronor för
vardera. Vidare föreslår vi att resekostnaderna
för sådan ferieresa till barnkoloni,
till den del kostnaden för barn
med vårdare överstiger fem kronor,
även skall bestridas av statsmedel.

Vårt förslag innebär alltså en viss
höjning av de tidigare utgående avgifterna,
och vi är också medvetna om
att vi här i viss mån befinner oss på
ett ömtåligt område. Detta är ju en
fråga som tidigare diskuterats i många
olika sammanhang.

Av de handlingar, som föreligger i
detta ärende, framgår att resefrekvensen
i viss mån sjunkit under de senaste
åren, trots att man år 1956 företog eu
viss höjning av inkomstgränsen. Det är
alldeles tydligt att man numera i större
utsträckning än tidigare begagnar
sig av andra rese- och rekreationsmöjligheter
än som erbjudes på den här
vägen.

När vi nu föreslår en viss höjning av
avgifterna för dessa resor •— både när
det gäller den nu föredragna punkten
och när det gäller nästa punkt, som
berör resor för husmödrar — innebär
det ju egentligen ingen ny princip. Vi
anser att den föreslagna ändringen är betingad
av de förhållanden som numera
råder. Vi anser inte att denna höjning
är så väsentlig, att den på något sätt
äventyrar syftet med de fria resorna,
och vi förmenar därför att det är eu besparing,
som vi utan våda kan våga
företa.

Jag tillåter mig med denna korta mo -

Anslag till ferieresor för barn
tivering, herr talman, att yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har i dag fått bevittna
att högern formligen har gått på
händerna när det gäller att försöka torpedera
de sociala reformerna, och nu
tycks även folkpartiet träda in på arenan.

Att göra det ekonomiskt möjligt för
barn och husmödrar att företaga ferieresor
har inneburit och innebär en påtaglig
framgång i vår socialpolitik. Det
torde vara en överloppsgärning att understryka,
att dessa reformer uppskattats
mycket av de breda folklagren, och
det gäller folk såväl i stad som på
landsbygd. Men om nu riksdagen beslutat
om en reform som denna, är det
ju angeläget att den också utbygges ■—
att den göres bättre och inte sämre,
som en del tydligen här strävar till.

Vi för vår del anser att det är på tiden
att reformera reformen i fråga om
ferieresor för barn, men inte i den
riktning som dagens borgerliga samling
vill göra det, utan i den riktningen, att
barn och husmödrar skall få vidgade
möjligheter till ferieresor. Riktpunkten
för en demokratisk politik måste väl
vara att förhållandena för människorna
skall bli bättre och inte sämre, och
de, som nu vill urvattna reformen ferieresor
för barn och även för husmödrar,
har i verkligheten beträtt en
odemokratisk väg.

Vi vill förbättra de existerande sociala
reformerna bl. a. genom att möjliggöra,
att flera människor kommer att
beröras av dem. Därför har vi föreslagit
att inkomstgränsen för erhållande
av förmånen med fria ferieresor för
barn höjes från nuvarande 5 700 kronor
beskattningsbar inkomst till 8 000 kronor
och att den särskilda avgift, som
nu uttagits, skall slopas samt att som
följd härav anslaget skall uppräknas
till 5 400 000 kronor. Jag önskar understryka,
att den borgerliga anstormningen
mot bl. a. denna sociala reform
måste mötas med åtgärder av bestämd

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till ferieresor för barn
folklig karaktär, och dithän kommer
man enligt min mening i första hand
genom det förslag, som vi ställt i vår
motion.

Ja, »borgerlig samling» var det! I
dag spåras den klart och tydligt i en
rad frågor under femte huvudtiteln.
Förra veckan gick högern till attack
mot barnbidragen, men nu har högern
lyckats bredda fronten, och det förefaller
i dag vara en samlad borgerlig front
med målsättning att försämra flera sociala
reformer. Jag tycker nog att centerpartisterna,
som undertecknat reservationen,
borde rodna från hjässan till
fotabjället. Och detsamma kan man väl
säga om folkpartisterna, som under en
lång följd av år sökt inbilla svenska
folket att det råder en avsevärd skillnad
mellan folkpartiet och högern. Nå,
av förklarliga skäl har folkpartiet framvisat
en del nyansskillnader mot högern,
men nu är även dessa i färd att
blåsa bort på politikens stormiga hav.
Och det är ju inte högern som retirerat
från sina reaktionära positioner,
utan reträtten har företagits av folkpartiet
och, i varje fall till en del, av
centerpartiet. Den saken finns ypperligt
dokumenterad i reservationerna till
statsutskottets utlåtande nr 5.

Med hänvisning till det sagda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
motion nr 222 i andra kammaren.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi har ju diskuterat
detta ämne under flera år, men tidigare
har man inte haft den stora borgerliga
samling mot ferieresor för barn,
som det har blivit i år.

Nu kan man säga att det har kommit
fram två olika bud, och det gäller att
skilja de stridande åt. Reservanterna i
utskottet vill ha en försämring i så måtto,
att de önskar höja gränsen för dem
som skall ha förmånen av dessa ferieresor.
Socialstyrelsen däremot vill förbättra
det hela genom att höja den inkomstgräns
som gäller — man kan säga
stoppgräns — för möjligheten att
erhålla denna förmån. Detta socialsty -

relsens önskemål har kommunisterna
fört fram i sin motion. Nu har ju departementschefen
inle ansett sig kunna
i år biträda vad socialstyrelsen föreslagit,
och statsutskottets majoritet har
icke heller ansett sig kunna följa motionärerna
på denna punkt.

Reservanterna anser att man med hänsyn
till de väsentligt förbättrade ekonomiska
möjligheter, som barnfamiljerna
numera har, borde genomföra (ten
ändring som de här föreslår. Vi inom
utskottsmajoriteten har däremot sett det
så, att när det nu uppstått vissa svårigheter
på arbetsmarknaden, när knapphet
på arbete och annat har uppkommit,
är det nu ur psykologisk synpunkt den
sämsta tänkbara tiden att genomföra någon
försämring för barnfamiljerna. De,
som verkligen begagnar sig av dessa ferieresor,
har de lägsta inkomsterna och
har stora ekonomiska svårigheter av olika
slag. Att nu ytterligare lägga på dem
den belastning, som reservanterna föreslår,
har vi inte velat vara med om,
utan vi anser att de regler, som hittills
har gällt och som föreslås av departementschefen,
bör kunna godkännas avriksdagen
även i år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
använde formuleringen, att man här hade
åstadkommit en borgerlig samling
mot de fria ferieresorna för barn. Jag
kan inte riktigt förstå detta resonemang.
Här är nu inte fråga om att begränsa
möjligheterna att erhålla fria resor på
det sättet, att det inte fortfarande skulle
kunna lämnas ett väsentligt bidrag för
ändamålet, utan här är fråga om i vad
mån den enskilde skall svara för någon
del av kostnaden och hur stor denna
del bör vara. Jag tror inte att det kan
påstås att detta, därför att man föreslår
en höjning av den enskildes avgifter
på det sätt, som här sker, inte fortfarande
utgör en väsentlig förmån. Jag
kan inte förstå att det inte är en väsentlig
förmån att kunna få resa till
vilken del av vårt land, som vederbö -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

rande vill välja, för det relativt blygsamma
belopp som här föreslås. Det är
alltså inte, såvitt jag förstår, fråga om
en attack mot ferieresorna i och för
sig, utan fråga om i vad mån den enskilde
själv skall bidra med det eller
det beloppet.

Jag tror att vi allesammans bör vara
överens om att det ekonomiska läget
f. n. är sådant, att vi har anledning att
spara även på det sociala området, i den
mån det visar sig möjligt att göra detta.
Jag kan inte förstå annat än att detta
är ett område, där det är möjligt att
utan större olägenhet genomföra besparingar.

Jag ber ännu en gång att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort

genmäle:

Herr talman! När herr Jacobsson
känner sig besvärad av att jag nämnde
att det blivit en borgerlig samling mot
ferieresorna för barn, vill jag säga att
han får finna sig i mitt uttalande, ty
här har de tre borgerliga partierna gått
tillsammans — om det är frivilligt eller
ofrivilligt, kan jag inte bedöma, men
det är ett faktiskt förhållande.

Herr Jacobsson säger att reservationen
inte går ut på någon försämring.
Det är klart, att när taxorna vid järnvägarna
undan för undan höjts, biljettpriserna
blivit högre och reservanterna
dessutom avser att ta ut en större summa
av dem, som skall begagna sig av
dessa resor, måste väl detta innebära
en försämring. Nu är det så, att 5 700
kronor i beskattningsbar inkomst utgör
den inkomstgräns, som är satt för
de familjer som skall få del av dessa
förmåner. Det gäller här alltså de familjer,
som har de lägre inkomsterna.
De liar givetvis på grund av de taxehöjningar
och andra prisstegringar, som
skett genom riksdagens försorg på sista
tiden, fått vissa svårigheter. Skall till
detta ytterligare läggas att de måste betala
mera för dessa ferieresor, måste
detta innebära — om man använder vårt
språk riktigt — en försämring.

Anslag till ferieresor för barn

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara några ord!

Jag får instämma i herr Birger Anderssons
uttalande, att det ser ut, som
om det vore en samlad borgerlig attack
mot vissa reseförmåner, som man i
många år har kunnat ge barnfamiljerna.
Annars är ju denna fråga ett samtalsämne
som varit uppe i riksdagen
varje år. Men i år, då högern har kommit
i nytt sällskap, tycks vi ha fått en
ny uppläggning av diskussionen kring
ferieresorna.

Den fördubbling av avgifterna, som
föreslås för barns och husmödrars resa
till enskilt ordnad ferievistelse, är väl
i och för sig inte så mycket krångligare
administrativt än vad avgiftssystemet är
redan nu. Men att man vill utsträcka
systemet till att omfatta även barn, som
reser till kolonivistelse, och husmödrar,
som far till semesterhem, betyder att
två nya och stora kategorier skall in
under blankettredovisningen, som redan
nu enligt socialstyrelsens erfarenhet är
ganska svår för barnavårdsnämnderna
att sköta på rätt sätt, och det nya sparsamlietsgreppet
gör alltså det hela administrativt
krångligare.

Om det sedan är sakligt befogat, som
herr Jacobsson tycks mena, är också
tvivel underkastat. Man säger i reservationen
att barnfamiljerna nu har »väsentligt
bättre ekonomiska möjligheter»
att ordna semestervistelsen. Det är ett
blankt påstående utan några bevis. Vi
har nyss hört herr Birger Andersson
nämna de villkor som gäller för att en
familj skall få förmånen av fria resor,
nämligen högst 5 700 kronor i beskattningsbar
inkomst per år. De familjer,
som uppfyller detta villkor, har det
inte för fett. En femma extra spelar väl
inte så stor roll i och för sig, men lagd
till allt annat som kostar mera för barnfamiljerna
— mjölk, socker, bröd, kläder,
allt detta som avspeglar sig i höjt
konsumentprisindex — blir det en börda,
som kommer dessa familjer att känna
sig styvmoderligt behandlade. Samtidigt
beklagar man vår befolkningssituation
och talar högstämt om sitt intresse

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag'' till ferieresor för barn

för barnfamiljerna. Jag tycker att det

rimmar ganska illa.

Med husmorssemestrarna är det samma
sak. De är också av stor betydelse
för barnfamiljernas ekonomi, eftersom
husmor inte får fri resa utan att ha två
barn under 14 år och samma låga inkomststandard
som jag nämnde nyss för
barnfamiljerna. Jag har svårt att förstå,
varför man skall börja ändra på
dessa ting just nu. Jag kanske får nämna
liusmorsresorna nu på en gång, eftersom
den frågan kommer upp omedelbart
efteråt, och då erinra om att
vi har tillsatt en särskild utredning för
att se över husmor sstipendier och husmorsresor.
Att föregripa utredningar
brukar inte vara riksdagens sedvana,
och jag hoppas att riksdagen inte gör
någon ändring den här gången heller,
vare sig i fråga om ferieresorna för barn
eller för husmödrar.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten. Jag vill bara nämna, att det
beskattningsbara belopp, som jag talat
om, ofta innebär att vederbörande
har en inkomst som kanske närmar sig
det dubbla beloppet, alltså en inkomst
som åtminstone i den landsdel jag representerar
närmar sig vad man kan
våga säga vara den övre inkomstgränsen
för det stora flertalet.

När man diskuterar dessa frågor, är
det inte överraskande att man möts av
vissa känsloladdade reaktioner, men jag
måste säga att den relativt blygsamma
höjning, som vi här föreslår, i viss mån
kompenseras också av det förändrade
penningvärdet och av de höjda taxorna
vid våra järnvägar. Jag tror därför man
vågar säga att det här är fråga om en
höjning, som det ligger en viss automatik
i, på samma gång som jag tror
att denna höjning inte i väsentlig grad
äventyrar det egentliga syftet.

.lag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna punkten

yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle bifalla den av
herr Senander m. fl. i ämnet väckta motionen,
II: 222.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
godkännande av det förslag, som
innefattades i reservationen.

Herr Persson, Helmer, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 5 punkten 32 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
den vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till den
av herr Senander m. fl. i ämnet väckta
motionen, II: 222.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Då emellertid lierr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 39.

Därjämte hade 29 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 81;

Nej — 62.

Punkten 33

Anslag till ferieresor för husmödrar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ferieresor för husmödrar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 32 nämnda lihalydandc
motionerna I: 163 och II: 180,
j vilka — såvitt nu var i fråga — hade
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta
att bestämmelserna angående fe -

Anslag till ferieresor för husmödrar

rieresor för husmödrar skulle ändras så
att 1) ferieresor för husmödrar till enskilt
ordnad semestervistelse som helt
eller delvis företoges med järnväg bekostades
av statsmedel till den del resekostnaderna
fram och åter överstege 20
kronor, samt 2) sådan ferieresa som företoges
till något av de av socialstyrelsen
godkända semesterhemmen bekostades
av statsmedel till den de! resekostnaden
fram och åter överstege tio kronor,
dels ock till ferieresor för husmödrar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 775 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Öhman och Norling (I: 216)
och den andra inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm m. fl. (II:
268), i vilka hade hemställts, 1) att riksdagen
beträffande Ferieresor för husmödrar
måtte besluta höja inkomstgränsen
från nuvarande 5 700 kronor i beskattningsbar
inkomst till 8 000 kronor,

2) att den föreskrivna avgiften på 10
kronor, som uttoges av husmoder, som
reste till semestervistelse i enskilt hem
och färdades helt eller delvis med järnväg,
slopades, samt 3) att i anledning
därav det föreslagna anslaget måtte uppräknas
till 2 530 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj ds förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 216 och II: 268 samt I: 163
och 11:186, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, till Ferieresor för
husmödrar för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén, herrar Rubbestad
och Nilsson i Göingegården, fröken
Karlsson, herr Löfrolh samt fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall till

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till stipendier för underlättande av husmoderssemester

motionerna 1:163 och 11:186, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å motionerna
I: 216 och II: 268 till Ferieresor
för husmödrar för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 775 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till den diskussion som fördes beträffande
föregående punkt och yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till vad jag sade i mitt förra
anförande få yrka bifall till motionerna
nr 216 i första kammaren och 268 i andra
kammaren.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i fråga om den nu förevarande punkten
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Jacobsson,
att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Persson, Helmer, att kammaren skulle bifalla
de i ämnet väckta motionerna I:
216 och 11:268.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet uppsattes,
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivnd
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde,
rösträkning, verkställdes nu votering medels
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 80;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Fru Wallentheim anmälde, att hon avmisstag
röstat för nej-propositionen.

Punkten 34

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 35

Anslag till stipendier för underlättande
av husmoderssemester

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 215
och II: 267, till Stipendier för underlättande
av husmoderssemester för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Norling och Öhman (I: 215) och den
andra inom andra kammaren av herr
Senander in. fl. (11:267), hade hemställts,
att riksdagen måtte, i enlighet
med socialstyrelsens förslag, besluta höja
stipendierna, så att de i varje enskilt
fall kunde utgå med högst 75 kronor och
i fall då synnerliga skäl förelåge med
125 kronor, samt att stipendium till husmoder
med småbarn finge utgå med
högst 150 kronor i de full beloppet av -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm. Nr 9 11

Anslag till vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare

Såge att bidraga till kostnaderna för husraodersvikarie
eller inackordering av
barn.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har föreslagit att stipendierna
för husmoderssemester måtte
höjas. Jag nöjer mig med att yrka bifall
till motion nr 215 i första kammaren
och 267 i andra kammaren.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Som tidigare har sagts
här har ju i slutet av förra året en utredning
tillkallats, vilken skall företa en
översyn över husmödrarnas villkor, och
detta problem inrymmes i deras uppdrag.
I avvaktan på resultatet av denna
utredning anses det lämpligt att inte nu
göra någonting åt saken. Enligt det resonemanget
har departementschefen tagit
ställning, och detsamma gäller utskottet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 36—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48

Anslag till vårdanstalt å Brotorp för alkohol
missbrukare

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels besluta att fastigheten Brotorp
l7 i Lekebergs kommun skulle fr. o. in.
den 1 juli 1958 överföras från sinnessjukvården
till nykterhetsvården för att
användas såsom .statlig vårdanstalt för
kvinnliga alkoholmissbrukare, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med upphävande
av personalförteckningen för .sta -

tens vårdanstalt å Haknäs för alkoholmissbrukare,
fastställa personalförteckning
för statens vårdanstalt å Brotorp
för alkoholmissbrukare i enlighet med
vad departementschefen förordat, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens vårdanstalt
å Brotorp för alkoholmissbrukare, att
tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1958/59, dels ock till Statens vårdanstalt
å Brotorp för alkoholmissbrukare:
Avlöningar för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 101 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Söderquist
och fru Sjöström-Bengtsson (I:
213) och den andra inom andra kammaren
av herr Rimmerfors och fröken Olsson
(11:265), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att vid den föreslagna
statliga vårdanstalten å Brotorp
för kvinnliga alkoholmissbrukare skulle
i stället för en föreståndartjänst i lönegrad
Ae 17 och en tjänst som biträdande
föreståndare i Ae 10 inrättas eu
tjänst som föreståndare i Ae 19 och en
tjänst som biträdande föreståndare i Ae
15.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl
Maj:ts förslag, såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionerna I: 213 och
II: 265

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
upphävande av personalförteckningen
för statens vårdanstalt å Haknäs för alkoholmissbrukare,
fastställa personalförteckning
för statens vårdanstalt ,å
Brotorp för alkoholmissbrukare i enlighet
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1958 förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens vårdanstalt a
Brotorp för alkoholmissbrukare, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

c) till Statens vårdanstalt å Brotorp
för alkoholmissbrukare: Avlöningar för

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukarc

budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 101 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr
Ståhl samt fröken Elmén, fröken Karlsson,
fru Thorsson och fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande hort
i viss angiven del hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag, såvitt nu vore i fråga, samt med
bifall till motionerna 1:213 och 11:265

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
upphävande av personalförteckningen
för statens vårdanstalt å Haknäs för alkoholmissbrukare,
fastställa personalförteckning
för statens vårdanstalt å Brotorp
för alkoholmissbrukare i enlighet
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3
januari 1958 och utskottet förordat;

bl godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens vårdanstalt å
Brotorp för alkoholmissbrukare, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

c) till Statens vårdanstalt å Brotorp
för alkoholmissbrukare: Avlöningar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 106 700 kronor.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Denna punkt rör den
blivande alkoholistanstalten för kvinnor
å Brotorp i Örebro län. Eftersom jag
känner till Brotorp sedan där drevs en
annan verksamhet, tror jag att jag kan
säga att detta är ett gott val. Brotorp
har ett bra läge, och efter en del förändringar
tror jag att det också kan bli
en godtagbar anstalt för detta klientel.
.lag måste även uttrycka min tillfredsställelse
över att detta blir en självständig
anstalt, vilket inte var fallet med den
gamla Haknäsanstalten som sorterade
under Venngarn.

Men vad som är ägnat att förvåna är
den lönesättning för föreståndare och
biträdande föreståndare som man här
har föreslagit. På övriga anstalter av det
här slaget är direktörer och förestånda -

re —• jag vet inte varför somliga kallas
direktörer och andra kallas föreståndare
— löneplacerade i A 24, A 21 och
A 19, medan biträdande föreståndare
placeras i A 19 och A 15. Av utskottsutlåtandet
kan man inte utläsa orsaken
till att motsvarande tjänster vid Brotorp
placerats i avsevärt lägre lönegrad, nämligen
för föreståndare Ae 17 och för biträdande
föreståndare Ae 10.

Orsaken till att man gjort denna skillnad
kan väl ändå inte, herr talman,
vara att dessa tjänster är avsedda för
kvinnor. Om så är fallet får jag erinra
om riksdagens principbeslut om lika lön
för lika arbetsprestationer. I det sammanhanget
vill jag också bestämt hävda,
att det är minst lika påkostande
och arbetsamt att ha hand om kvinnliga
alkoholister som om manliga. Jag
har till och med från sakkunnigt håll
erfarit, att det ofta är ännu svårare att
ta hand om det kvinnliga klientelet än
det manliga. Vad det kan bero på skall
jag inte gå in på här, och jag hoppas att
kammarens ledamöter har så stor fantasi
att ni själva kan fundera ut det.

Under sådana förhållanden är det
svårt att förstå, varför dessa tjänster
skall placeras lägre än motsvarande
tjänster vid anstalter för män. Ett bifall
av riksdagen till vad vi här har motionerat
om, nämligen att föreståndartjänsten
placeras i A 19 — vilket är
den lägsta placering som förekommer
vid de manliga anstalterna — och den
biträdande föreståndartjänsten i A 15,
skulle bara medföra en kostnadsökning
per år av sammanlagt 5 700 kronor.

Jag skall inte hålla på längre. Jag tycker
att det finns en massa andra motiv,
men jag skall inte dra fram dem här,

I en reservation på denna punkt yrkas
bifall till den i ärendet väckta motionen.
Jag ber, herr talman, med detta
lilla anförande att få yrka bifall till
den reservation som är betecknad med
nr 12 och är fogad till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde fru Hamrin-Thorell
(fp), fru Gärde Widemar
(fp) och fru Wallentheim (s).

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare

Herr SÖDEIIQUIST (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
med fru Sjöström-Bengtsson i hennes yrkande
och även i liennes motivering för
detta.

Inte heller jag skall tala länge. Låt
mig bara tillägga, att jag för min del
och jag tror många av kammarens ledamöter
i likhet med mig skulle finna det
vtterst egendomligt, om kammaren inte
kunde bifalla detta yrkande och därmed
också den motion, som fru SjöströmBengtsson
talade om. Det är nämligen,
skulle jag tro, inte på något vis lätt att
över huvud taget få kvalificerad arbetskraft
till sådana befattningar som det
här gäller. När det dessutom är fråga
om en anstalt för kvinnor, vilka säkert
inte är lättare att sköta än män, tror jag,
att den satsen gäller i ännu högre grad.

Och om man som fru Sjöström-Bengtsson
antydde har ansett det önskvärt
med en kvinnlig innehavare av denna
befattning, och om detta skulle vara anledningen
till den låga lönesättningen,
då instämmer jag med henne, att då är
det illa heställt med principfastheten
hos riksdagen, om motionen avslås.

Man bör bifalla vår motion, som går ut
på att hålla på likalönsprincipen, liksom
i övrigt på riksdagens förut uttalade
önskemål, att alkoholistvården skall
vara den bästa möjliga.

Jag instämmer alltså i yrkandet om bifall
till reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag kan försäkra fru
Sjöström-Bengtsson, och jag är övertygad
om att hon tror mig på mitt ord när jag
säger, att frågan om vilket kön de befattningshavare
har, som skall komma
i fråga här, inte på något sätt har påverkat
bedömningen. Något sådant har
inte förekommit i diskussionen, och
inom statsutskottets 3:dje avdelning har
det på intet sätt kommit med i bedömningen.
Jag vill på den punkten försäkra,
herr talman, att det inte finns några
sådana spekulationer. Det har skett eu
bedömning helt ut ifrån de arbetsuppgifter
och den arbetsmängd som föreligger
på anstalten i fråga.

Jag skall inte reta upp någon intensiv
debatt genom att göra jämförelser med
andra anstaltsområden. Det är inte endast
fråga om att det gäller handhavandet
av alkoholister, utan frågan om antalet
alkoholister spelar också en viss
roll vid bedömningen av chefstjänstemännens
lönesättning i detta fall. Denna
bedömning har skett i vederbörlig
ordning och har förberetts, innan departementschefen
har tagit ställning tili
saken. Det finns många exempel på anstalter,
där manliga tjänstemän har lägre
lönesättning än här, även om det inte
där gäller enbart alkoholister i samma
mening som i detta fall. Begreppen är
ju visserligen något flytande på delta
område.

Jag vill alltså försäkra — även om jag
inte blir trodd av alla, är det kanske
någon som tror mig -— att det har skett
en saklig prövning av arbetsuppgifternas
omfattning och art, och med ledning
därav bär lönesättningen skett.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Sjöström-Bengtsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till Frälsningsarméns vårdanstalt Kurön

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Sjöström-Bengtsson
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 34.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fru Sjöström-Bengtsson anmälde, att
hon vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men av misstag nedtryckt
båda voteringsknapparna.

Punkterna 49—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Anslag till Frälsningsarméns vårdanstalt
Kurön

1 denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 164 och
11:187 till Vissa ombyggnads- och reparationsarbeten
vid erkända vårdanstalter
för alkoholmissbrukare för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 71 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Sunne
m. fl. (I: 164) och den andra inom
andra kammaren av herr Nelander in. fl.
(II: 187), hade hemställts, dels att maximala
driftbidrag måtte utgå till Frälsningsarméns
vårdanstalt Kurön för kommande
budgetår och att förhöjningen
måtte användas till ett successivt täckande
av uppkommen brist, dels att ett
extra garantibidrag å högst en krona
måtte på grund av de särskilda anförda
omständigheterna få utgå till Kurön för
nästa budgetår, dels ock att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att frågan om täckning av kostnadsökningarna
för ombyggnads- och reparationsarbetena
måtte tagas upp till förnyad
prövning vid budgetbehandlingen
för året 1958/59.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag har varit med om att
väcka en motion i denna kammare på
denna punkt, som gäller Frälsningsarméns
vårdanstalt Kurön. Jag har fäst
mig vid att utskottet i sitt utlåtande
framhållit, att reparations- och byggnadsarbeten
vid Frälsningsarméns vårdanstalt
för alkoholmissbrukare på Kurön
givits en omfattning, som väsentligt
överstiger den av statsmakterna angivna
ramen.

De ökade kostnaderna har emellertid
uppkommit, utan att huvudmannen
egentligen kunnat rå för det. Den huvudsakliga
delen av tilläggskostnaden
har uppkommit genom av hälsovårdsnämnd
föreskriven rening av avlopp,
genom av anstaltsläkaren krävd djupborrning
för ny vattenförsörjning och
vidare genom schaktning och sprängning
i berggrund o. s. v. Anstalten li«ger
på en ö i Mälaren, vilket även föranlett
extra kostnader när det gällt transporter
o. dyl.

Sedan är det också så, som alla vet,
att i fråga om reparationer av äldre
byggnader finns det inte numera någon
byggmästare, som vill utföra dessa arbeten
på entreprenad utan det får ske
på löpande räkning. Att det är på det
sättet och att detta medför avsevärd fördyring,
känner väl var och en till, som
har deltagit i kommunalt arbete. Men
det är i alla fall kostnader vilka, som jag
förut sagt, huvudmannen inte kan komma
ifrån.

Socialstyrelsen har föreslagit, att för
ombyggnads- och reparationskostnader
vid Frälsningsarméns erkända vårdanstalt
på Kurön måtte anvisas ett tilläggsanslag
på 433 000 kronor samt ett ränte-
och amorteringsfritt statslån pa
63 000 kronor för en nyuppförd hobbylokal.
Nu säger socialministern, att han
inte vill motsätta sig att anstalten bere -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag till Frälsningsarméns vårdanstalt Kurön

des ersättning för dessa kostnadsökningar,
men han föreslår att de successivt
skall täckas genom de utgående
driftsbidragen, som något skulle liöjas.
Emellertid är det så, att driftskostnaderna
för anstalten ständigt stiger, varför
det är svårt att bedöma, huruvida den
av statsrådet anvisade vägen i längden
är framkomlig. Att Frälsningsarmén
själv genom lån skulle kunna anskaffa
erforderliga tilläggsbelopp, anser jag
tämligen utsiktslöst. Om svårigheterna
skulle bli sådana, att man rent av skulle
behöva diskutera anstaltens nedläggande,
tycker jag detta vore ytterst beklagligt,
då behovet av vårdplatser på detta
område är synnerligen stort.

Vi har i vår motion föreslagit, att det
på grund av de särskilt anförda omständigheterna
för nästa budgetår skulle
utgå ett extra garantibidrag med högst
en krona för dag och vårdplats til! anstalten
på Kurön och att frågan om täckning
av kostnadsökningarna för ombyggnads-
och reparationsarbetena måtte tagas
upp till förnyad prövning vid budgetbehandlingen
för året 1958/59. Även
om utskottet inte velat vara med om en
skrivelse till Kungl. Maj:t i detta syfte,
vill jag vädja till socialministern att vid
budgetbehandlingen beakta de i motionen
framförda synpunkterna.

Herr talman! Jag har i övrigt ime något
yrkande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det förslag som Kungl.
Maj :t och statsutskottet nu förelagt kammaren
medger ju täckning av den uppkomna
merkostnaden. Jag skall inte ge
mig in på en diskussion i detalj om orsaken
till att det uppstått en kostnadsökning.
Herr Sunne förklarar att en
sådan är vanlig. Visst är det vanligt, men
det är i varje fall ovanligt att man utöver
ett anslag, som är beräknat till
175 000 kronor, begär ytterligare 433 000
kronor för kostnadsökningar. Den kostnadsökningen
kan jag inte karakterisera
som normal. Den är snarare onormal,
men det behöver vi inte diskutera om.

Alla vill väl hjälpa till på denna
punkt, men det föreligger här en sådan
situation, att man inte bör gå på direkt
och omedelbar täckning av den
kostnadsökning som här bär konstaterats
utan söka den form för täckning
som Kungl. Maj:t välvilligt har visat vägen
för. Med de ändrade bidragsvillkor,
som är föreslagna på annan punkt, kommer
det inte att dröja länge innan kostnadsökningen
blir täckt för den här
ifrågavarande anstalten.

Jag vill med detta, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
om huruvida det har skett en alltför
stor ökning av kostnaderna, men vi vet
ju alla vilken fördyring som har skett
under de senaste åren. Vad beträffar
hobbylokalen var det först meningen att
man skulle anskaffa en militärbarack,
men en sådan gick inte att få tag på,
varför man nödgades uppföra en nybyggnad.
Detta ledde naturligtvis till
fördyring.

Det föreslås nu att kostnadsökningen
skall täckas med driftsbidraget, men det
ökar inte så avsevärt, varför det kan ta
lång tid, innan kostnaderna kan täckas
på det sättet. Det kan därför bli nödvändigt
att ordna med ett lån under tiden.
I det fallet borde, anser jag, staten
träda emellan, eftersom jag inte tror
att huvudmannen har möjlighet att uppbringa
erforderliga medel.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Om man utgår ifrån de
bidrag som anstalten fått och de bidrag
som kan komma att utgå enligt det som
är föreslaget, tar det inte mer än två
år.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 55—5.9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Om statsbidrag till anskaffande av specialredskap åt invalidiserade husmödrar

Punkten 60

Om anordnande av kursverksamhet för
alkoholskadades familjer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av 72 500
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Carlqvist m. fl. (I: 33) och den andra
inom andra kammaren av fru Holmquist
m. fl. (II: 36), i vilka hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om uppdrag
åt CFN att i samarbete med socialstyrelsen
undersöka möjligheterna att
anordna kursverksamhet för alkoholskadades
familjer inom ramen för nu utgående
anslag,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Danmans och Kronstrand (I:
86) och den andra inom andra kammaren
av fröken Liljedahl m. fl. (11:68).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 33 och II: 36 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att motionerna I: 86 och II: 68 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; III.

att riksdagen måtte till Främjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
anslag av 72 500 kronor.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! I motion nr 33 i denna
kammare har vi motionärer hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om uppdrag
åt CFN att i samarbete med social -

styrelsen undersöka möjligheterna att
anordna kursverksamhet i samband med
miljöombyte och rekreation för alkoholskadades
familjer, och då främst hustrurna,
inom ramen för nu utgående anslag.
Vi hade nog förväntat ett mera
påtagligt resultat av vår motion, då vi
anser att det måste göras något även
för familjerna i alkoholskadefallen. Inte
minst anser vi det behövligt att man
inom familjer, där alkoliolskadade förekommer,
lär sig förstå de stora besvärligheter
som de alkoholskadade
brottas med.

Utskottet ställer sig inte direkt avvisande
till vår motion men menar att
denna fråga kan inrymmas i det uppdrag
som har lämnats åt nykterhetsvårdsutredningen.
Vår förväntan står nu
inte bara till denna utredning utan även
till CFN, och vi hoppas att man bygger
vidare på den väg som vi har föreslagit
i vår motion.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
framställning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 61—64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Om statsbidrag till anskaffande av specialredskap
åt invalidiserade husmödrar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för överflyttning av
arbetskraft för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 750 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl. (I: 160) och
den andra inom andra kammaren av
fru Lindskog m. fl. (II: 183), hade hemställts,
att riksdagen måtte medgiva, att
bidrag finge utgå från den under förevarande
anslag uppförda anslagsposten

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Om statsbidrag till anskaffande av specialredskap åt invalidiserade husmödrar

till omskolning av viss arbetskraft för
anskaffning av specialredskap och tekniska
hjälpmedel till invalidiserade husmödrar
samt att detta bidrag i likhet
med bidrag för anskaffning av invalidfordon
m. m. måtte utgå med 3/4 av
kostnaden.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 160 och II: 183
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte till Kostnader
för överflyttning av arbetskraft för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor.

Vid punkten hade avgivits en reservation
av fru Thorsson och fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka motionerna I: 160 och II: 183
och att därför utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den ändrade lydelse
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 160 och II: 183 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna punkt har utskottet haft att ta
ställning till ett par motioner, nr 160 i
denna kammare och nr 183 i andra
kammaren. Vi motionärer har där begärt,
att den del av det nu behandlade
anslaget, som är avsedd för omskolning
av viss arbetskraft, också skulle kunna
få tas i anspråk för anskaffande av specialredskap
och tekniska hjälpmedel till
invalidiserade husmödrar.

Utskottet erinrar om att ifrågavarande
omskolningsverksamhet, vilken även
rymmer möjlighet att ge viss näringshjälp,
är avsedd för ensamställda kvinnor
ävensom i övrigt för medelålders
och äldre — manlig och kvinnlig -—
arbetskraft, som utan att vara direkt
hänförlig till gruppen partiellt arbetsföra
dock har svårt att placeras på arbetsmarknaden.

Den hjälpverksamhet som bedrivs med
detta anslag under den ifrågavarande
posten är en Gudi behaglig gärning, som
har varit till stort gagn för de grupperna,
inte minst ur ekonomisk synpunkt.
Näringshjälpen har kunnat utgå till maskin-
och verktygsutrustning men också
till invalidvagnar, och även detta är
tacknämligt.

Nu är det ju så att i ett hem husmodern
också har behov av vissa verktyg
för sin verksamhet. För att en invalidiserad
husmor skall kunna sköta sitt
hem, behöver hon en del verktyg av annan
konstruktion än den vanliga. F.ftersom
det inte lönar sig att lägga upp
långa tillverkningsserier av dessa speciella
verktyg blir de i regel ganska dyra,
för att inte säga mycket dyra. Motionärerna
har tänkt sig, att av det anslag
som vi nu diskuterar också skulle
kunna utgå ett bidrag för anskaffande
av sådana specialverktyg till invalidiserade
husmödrar som täckte ungefär
tre fjärdedelar av kostnaden, i likhet
med vad som nu gäller för bidrag
till verktyg, invalidvagnar och andra
ting, som har samband med de förvärvsarbetande
invalidernas försörjningsmöjligheter.

Utskottet har inte velat bifalla motionerna
utan säger att avgränsningen av
det klientel, för vilket detta anslag är
avsett, utgör ett hinder för att bidragsverksamheten
skulle kunna gälla också
invalidiserade husmödrar.

Detta har kommit mig att fundera över
om det inte möjligen varit lättare att
få igenom en sådan här sak, i fall husmödrarnas
— jämväl de invalidiserade
husmödrarnas — arbete betraktades som
ett yrke bland andra yrken, vilket det i
verkligheten är, med ett naturligt behov
av verktyg för sin verksamhet.

Utskottet har i alla fall kostat på sig
en liten blomma på vad som i övrigt är
en grav, i det att man säger att motionärerna
har berört en betydelsefull fråga,
som bör ses i ett större sammanhang.
I samma andetag erinrar utskottet om
bostadssociala utredningens förslag till
statliga stödåtgärder för specialinredda

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till inventarier för allmänna samlingslokaler in. m.

lägenheter åt invalider, och detta förslag
är naturligtvis i allra högsta grad tacknämligt.
Men det är inte detta vi är ute
efter den här gången. Här gäller det
sådana alldagliga ting som dammsugare,
strykjärn och annat som förekommer i
ett hushåll och som behövs även i de
specialinredda lägenheterna för invalider.

Jag vill påpeka att utskottet på denna
punkt inte är enhälligt. I en reservation
har fru Thorsson och fröken Liljedahl
yrkat bifall till motionerna. Jag ber att
få yrka bifall till denna reservation, som
är betecknad med nr 15 i utskottets utlåtande.

Häri instämde fru Hamrin-Thorell
(fp) och fru Wallentheim (s).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När vi i utskottet hade
att ta ställning till de under denna punkt
väckta motionerna, kom vi tämligen
snart underfund med att det var svårt
för oss att kunna tillstyrka dem. Det var
tyvärr inte möjligt att passa in vad motionärerna
här begär inom den ram som
vi hade att hålla oss inom. Anledningen
härtill redovisas i utskottets skrivning.

Då vi som fru Sjöström-Bengtsson säger
kostat på oss en blomma vid motionens
begravning, har vi gjort detta inte
bara för att komma med en vänlig gest
mot motionärerna. Vi är inom utskottet
fullt medvetna om att det här är fråga
om en angelägen uppgift. Men, som sagt,
vi har svårligen kunnat inpassa detta i
de punkter på huvudtiteln som vi här
har att behandla. Bostadspolitiska utredningen
har emellertid framlagt förslag
om vissa statliga stödåtgärder, och
vi hoppas att det i samband med förverkligandet
av utredningens förslag
skall bli möjligt att tillmötesgå motionärernas
önskemål.

Vi har således inom utskottet inte alls
visat någon ovilja mot motionärernas förslag,
men den kalla verkligheten är alt
vi i detta sammanhang inte kunnat vara
mera positiva än vad som framgår av
vår skrivning. Vi hoppas liksom motionärerna
att det skall bli möjligt att lösa

detta problem, fastän detta icke kan
ske på sätt motionärerna här tänkt sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föreslagits i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 66—76

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 77

Anslag till inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m.

Ivungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anskaffning av
inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 600 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft

dels de tidigare nämnda likalydande
motionerna I: 279 och II: 368 i vilka —
såvitt nu var i fråga — hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget om
ett anslag för budgetåret 1958/59 till Bidrag
till anskaffning av inventarier för
allmänna samlingslokaler m. in. av
600 000 kronor,

dels ock de förut nämnda likalydande
motionerna 1:280 och 11:396 i vilka
— såvitt nu var i fråga — hade hemställts,
att riksdagen måtte bestämma förevarande
anslag till 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:279 och II:
368 samt I: 280 och II: 396, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till anskaffning av inventarier för

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag till inventarier för allmänna samlingslokaler m. m.

allmänna samlingslokaler in. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av G00 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson och Ståhl, fröken
Elmcn, herr Löfroth samt fröken Liljcilahl,
vilka ansett att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:280 och 11:396
samt med avslag å motionerna 1:279
och II: 368, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till anskaffning
av inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 500 000
kronor;

b) av herrar Hagnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 279
och II: 368 ävensom med avslag å motionerna
I: 280 och II: 396, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag är angelägen att
framhålla, att det här gäller ett bttydelsefullt
område. Därest det statsfinansiella
läget varit gynnsammare än vad det
för närvarande är, skulle jag ingenting
haft att invända mot Kungl. Mäj.ts förslag.
Med hänsyn till de ekonomiska förhållanden
som nu råder har vi reservanter
dock ansett oss i likhet med statskontoret
böra föreslå en viss begränsning
av anslaget för det budgetår som
det här gäller, nämligen med 100 000
kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Med den motivering,
som herr Jacobsson nyss anförde, anser

Värsta kammarens protokoll 1:95S. År

den grupp som jag tillhör, att det här
anslaget icke bör beviljas. En socialdemokratisk
talare rekommenderade för en
stund sedan kammaren att med hänsyn
till det statsfinansiella läget avstå från
anslag som icke kan anses absolut nödvändiga.
Efter min mening är detta just
ett sådant anslag.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade med 16 b) betecknade
reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Med den återhållsamhet
som de båda föregående talarna visat
när de berört det centrala i frågan om
vad som anslaget skall användas till
skall inte heller jag ge mig in på att utförligare
tala därom. Jag bara vill framhålla
att vi måste se hela frågan om upprustning
av samlingslokaler, bygdegårdar
o. s. v. i sitt rätta sammanhang.

I samband med att riksdagen för några
år sedan beslöt att släppa spriten fri
beslöt vi att rusta upp ungdomsvården.
Här gäller det nu ett anslag, som tidigare
varit uppdelat på skilda poster i
budgeten men som i fjol sammanfördes
t ill en enda post. Den nya författningen
har börjat tillämpas så sent som den t
juli 1957. Vi anser att man under den
korta tid som gått från den 1 juli 1957
och till dess att Kungl. Maj:ts proposition
framlades i år icke kunnat få tillräckliga
erfarenheter om hur mycket
pengar som här egentligen behövs. Utskottet
har därför inte kunnat finna någon
anledning att nu ändra på det av
Kungl. Maj:t föreslagna anslaget, och
därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att i
avseende på den nu ifrågavarande punkten
yrkats 1 :o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Ohlon in. fl. vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o) att kamma -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till vissa förvaltningskostnader för statens bosättningslån

ren skulle godkänna det förslag, som
innehölles i herr Ragnar Berghs m. fl.
vid punkten anförda reservation.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 78 och i sammanhang därmed
punkten 79

Anslag till vissa förvaltningskostnader för
statens bosättningslån

I punkten 78 hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 279
och 11:368, såvitt nu vore i fråga, till
Statens bosättningslån: Ersättning åt

ortsombud för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 65 000 kronor.

I punkten 79 hade hemställts, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
i ämnet framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 279 och II: 368, såvitt
nu vore i fråga, till Statens bosättningslån:
Ersättning åt riksbanken för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 315 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: 279 och II: 368 hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Vid vardera av ifrågavarande punkter
hade reservation anförts av herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården, fröken Karlsson
samt herr Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttranden i förevarande punkter
bort hava den lydelse, reservationerna
visade, samt att utskottet bort i dessa
båda punkter hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 279
och II: 368, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Dessa båda punkter bereder
kammarens ärade ledamöter ett

nytt tillfälle att begränsa anslagsgivningen
till vad som är nödvändigt. Det rör
sig om ett sammanlagt belopp av 380 000
kronor. En del avser ersättning åt ortsombud
och en del ersättning till riksbanken
för bestyret med bosättningslånen.

I vanlig bankverksamhet är det låntagarna,
som får svara för förvaltningskostnaderna.
Jag kan inte finna något
skäl för att man inte skall tillämpa samma
tillvägagångssätt i detta fall. Det kan
visserligen invändas, att det är statens
pengar som lånas ut och att riksbankskontoren
fullgör ett uppdrag åt statsverket,
när de förmedlar dessa lån, men den.
invändningen motsäger ju inte den princip
som tillämpas i all övrig långivningsverksamhet.
Vad som nu föreslås
är en form av subventioner, och man
kan inte visa att dessa subventioner är
ekonomiskt betingade. Jag betraktar det
hela som en förvaltningskostnad, som
bör bäras av låntagarna.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservationerna under punk
terna 78 och 79.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Riksdagen har beslutat
att satsa 380 000 kronor på den här
verksamheten. Det gäller lån till människor,
vilkas ekonomi är sådan att de
är i behov av att få låna pengar för sin
bosättning. Detta är en social verksamhet
som har knäsatts av riksdagen och
som vi haft i många år. På denna punkt
delar inte utskottets majoritet reservanternas
mening. Vi får kanske bättre tillfälle
att diskutera denna fråga i annat
sammanhang, nämligen när vi behandlar
en motion om ändring av räntevillkoren.

Detta är ju en speciell form av lån.
som fordrar alldeles speciella former av
undersökningar. Man anlägger inte sedvanliga
bankmässiga bedömningar på
dessa frågor utan sociala bedömningar.
Vill man att de som skall ha dessa lån
skall betala vad det kostar, är verksamheten
felaktigt uppbyggd från början.
Därom kan det råda delade meningar,

Onsdagen den 12 mars 1958 fm. Nr 9 51

Ang. statsbidrag till sjukkassor

men det har inte funnits skäl för oss
att ändra den inställning vi tidigare intagit.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Herr Bergman åberopade
som motiv för att denna långivning
skall inta en särställning, att de människor
som tar bosättningslån skulle behöva
låna pengar. Jag känner inte till
några lånesökande över huvud taget, som
vill låna utan att behöva det. Den motiveringen
kan alltså inte grunda någon
särställning, utan frågan är här om vi
skall ge en subvention eller ej.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är klart att alla som
lånar pengar själva anser att de behöver
låna, men i detta fall är det samhället
som anser att de behöver det. Däri ligger
skillnaden, herr talman!

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i de under behandling varande
punkterna hemställt samt vidare på godkännande
av de vid dessa punkter avgivna
reservationerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna SO—S3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten Sb

Ang. statsbidrag till sjukkassor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till sjukkassor in. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 255 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de förut
nämnda motionerna, nämligen

dels de likalydande motionerna 1:279
och II: 868 i vilka — såvitt nu var i frå -

ga — hade hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till sjukkassor in. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 207 000 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
1:280 och 11:396 i vilka — såvitt nu
var i fråga — liade hemställts, att riksdagen
måtte bestämma förevarande anslag
till 250 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:279 och
11:368 samt 1:280 och 11:396, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till sjukkassor m. in. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 255 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson och Ståhl, fröken
Elmén, herr Löfroth samt fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:279 och 11:368 ävensom med bifall
till motionerna I: 280 och II: 396, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till sjukkassor m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 250 000 000 kronor;

b) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:280 ocli
11:396 ävensom med bifall till motionerna
I: 279 och II: 368, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till sjukkassor in. in. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
207 000 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Enligt riksförsäkringsanstaltens
beräkningar uppgår medels -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till social upplysningsfilm
behovet för budgetåret 1958/59 till
248 300 000 kronor. I denna summa finns
då enligt anstaltens bedömande utrymme
för vissa utgiftsstegringar. Jag och
mina medreservanter har därför ansett,
att det är tillräckligt om man anvisar ett
förslagsanslag på 250 miljoner kronor.

Här kommer att göras den invändningen,
att det gäller ett förslagsanslag
och att det därför inte är säkert, att
detta förslag innebär någon reell besparing.
Jag vet inte för vilken gång i ordningen
den invändningen kommer att
göras, och jag ber, medan jag nu är uppe,
att få påpeka att även om man inte
här kan påstå, att vårt förslag i reservationen
innebär en direkt besparing, så
finner vi det ändå angeläget, att även
när det gäller förslagsanslag de anvisade
medlen så nära som möjligt anknyter
till det beräknade medelsbehovet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 19 a.

Herr BERGlf, RAGNAR, (h):

Herr talman! Riksdagen fattade förra
onsdagen på förslag av andra lagutskottet
ett beslut som rör frågan om bidragen
till sjukkassor. Därigenom avgjordes
i realiteten via grunderna även anslagsfrågan,
och jag måste därför tyvärr anse
mig vara förhindrad att yrka bifall
till den vid denna punkt med 19 b betecknade
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall inte alls göra
herr Jacobsson ledsen genom att hålla
något tal om innebörden av förslagsanslag,
men vi kan ju inte komma ifrån
att det här gäller ett förslagsanslag, vilket
folkpartiet enligt reservationen nu
vill minska med 5 miljoner kronor.

Saken är emellertid den att riksförsäkringsanstalten,
som i detta fall är den
sakkunniga myndigheten, av försiktighetsskäl
liar önskat få det större beloppet.
Ämbetsverket kan ju lika litet som
någon annan avgöra, hur omfattande
sjukligheten i landet kommer att bli under
det kommande budgetåret. Det an -

ser i varje fall, att det är tänkbart att
pengarna kommer att gå åt. Gör de det
inte, blir det pengar över. Med hänsyn
till den sakkunskap, som riksförsäkringsanstalten
har på detta område, har
inte heller departementschefen velat gå
emot dess äskande.

Nu har ju här i landet startats någonting
som kallas hälsoåret, vilket väl
skall innebära att svenska folket skall
bli mycket friskt och väl trimmat i olika
avseenden, men vi kan väl inte hoppas
att några underverk skall kunna åstadkommas
så raskt, att vi kan ansluta oss
till den folkpartistiska optimismen och
minska anslaget.

De pengar, som inte förbrukas av anslaget,
försvinner ju inte. Den som möjligen
vill göra gällande, att myndigheten
har den inställningen att ett förslagsanslag
till varje pris skall gå åt,
känner inte till de restriktiva bestämmelser
som finns när det gäller utbetalandet
av ifrågavarande pengar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ohlon in. fl.
vid punkten anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 85—100

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107

Anslag- till social upplysningsfilm

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Social upplysningsfilm för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft dels de
tidigare nämnda motionerna 1:279 och
II: 368 i vilka — såvitt nu var i fråga —

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

liade hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag,

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Rubbestad och nickson väckt
motion (11:72).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:279
och 11:368 samt 11:72, förstnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
till Social upplysningsfilm för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
liade herrar Ohlon, Ivar Johansson,
Pålsson, Ragnar Bergh, Skoglund i
Doverstorp, Ståhl, Rubbestad och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karlsson
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:279 och 11:368 samt 11:72,
förstnämnda bägge motioner såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj ds förevarandc
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det avslagsyrkande, som
framställes i den vid denna punkt fogade
reservationen, har jag motiverat så
många gånger, att jag för tillfället nöjer
mig med att yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Även jag skall fatta mig
mycket kort.

Den koalition som här ingåtts mellan
herrar Rubbestad och Bergh avser ju
att försvåra framställandet av de sociala
upplysningsfilmer som anses vara mycket
värdefulla av dem som arbetar inom
social verksamhet här i landet. Nu har
det sagts att det belopp, som här föreslås
i anslag, 30 000 kronor, inte räcker
till för att göra en film. Nej, det gör det
inte, men man får spara ihop pengar
under flera år för att åstadkomma denna
sorts filmer. Just nu har man under

Anslag till social upplysningsfilm
arbete filmer, som skall understödja den
verksamhet som går ut på att hålla ungdomen
borta från nedbrytande ting. Det
är alltså någonting i hög grad angeläget,
man vill åstadkomma med de sociala
upplysningsfilmerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Tyvärr har min vän Birger
Andersson alldeles missförstått syftet
med reservationen. Den är tillkommen
i syfte att jämte andra nedprutningsyrkanden
lämna ett bidrag till den
ganska angelägna strävan, som närmast
borde ligga regeringen och regeringsunderlaget
om hjärtat, att förhindra att
penningvärdet blir alldeles fördärvat.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När man yrkar avslag
och därmed försvårar möjligheten att
göra någonting för en angelägen sak, så
innebär väl ändå det att man försöker
rasera den. Det går inte att med en advokatyr
å la herr Bergh förgylla reservanterna
— de är ändå som de är.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Man går naturligtvis inte
emot ett anslag bara därför att man vill
minska statens kostnader, utan man anser
ju i sådana fall också att det rör sig
om umbärliga anslag.

Det är inte heller bara av gammal vana
jag som motionär tagit med denna
punkt, alltså för att vi gjort det så många
gånger förut, utan jag anser faktiskt att
man inte kan nå något nämnvärt antal
människor med denna upplysningsverksamhet.
Det kan verkligen ifrågasättas,
om alla de filmer som under årens lopp
producerats med stöd av detta anslag
varit så särskilt lyckade och fyllt någon
funktion. Jag har för min del funnit, att
anslaget är ganska umbärligt. Det kommer
inte att vålla någon skada, om denna
sociala upplysningsfilm får anstå några
år, tills antingen finanserna blivit

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till skatteersattmng åt kommunerna m. m.

bättre eller man finner ett verkligt stort
behov av att genom en film föra fram
någon speciell sak på det sociala området.
Jag tycker inte det är nödvändigt
att schablonmässigt varje år producera
en eller två eller tre sociala upplysningsfilmer,
och just nu kan man knappast
påstå, att det skulle finnas något speciellt
ändamål på området som behöver tillgodoses.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag vill bara upplysa
herr Mannerskantz om att det inte schablonmässigt
framställes en film varje år
—- de medel som anslås räcker inte till
för en film, utan man måste som jag tidigare
sagt spara ihop medel under flera
år för att få tillräckligt belopp för en
film, som anses vara sådan att den kan
användas i den sociala upplysningens
tjänst. De hittills framställda filmerna
har setts av över 850 000 människor, och
detta ändamål är sålunda inte betydelselöst.
Just nu söker man få till stånd en
film, som skall kunna användas i samhällets
kampanj mot ungdomssuperiet,
och jag tycker att det är en mycket angelägen
uppgift.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
107, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 45.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 108—110

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Anslag till skatteersättning åt kommunerna
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Skatteersättning till kommunerna,
m. m. för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 580 000 000
kronor.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag till skatteersättning åt kommunerna m. m.

I förevarande sammanhang liade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Persson i
Svensköp och Gustafsson i Skellefteå
väckt motion (II: 389), vari hemställts,
att riksdagen måtte i enlighet med vad
statsutskottet uttalade vid ärendets prövning
i fjol besluta fastställa ändrade
grunder för statsbidraget till kommunerna
i anledning av den senaste ortsavdragsreformen
i syfte att motverka
kommunal utgiftsexpansion och minska
statens kostnader.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 389, till Skatteersättning
till kommunerna, m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 580 000 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»För egen del håller utskottet före att
det synes vanskligt att av utvecklingstendensen
beträffande de senast beslutade
kommunala utdebiteringarna redan
nu draga några bestämda slutsatser
i den riktning, som antyds i motionen
II: 389. Utskottet — som erinrar om att
det förutsatts att en omprövning av
grunderna för statsbidraget kommer till
stånd vid en mera påtaglig ökning i de
beräknade kostnaderna för detsamma —
kan därför inte för närvarande tillstyrka
någon åtgärd av det slag som åsyftas
i sistnämnda motion. Därest emellertid
den fortsatta utvecklingen skulle
bestyrka de uttalanden som gjorts i motionen,
synes det utskottet motiverat att
statsbidragssystemet tas under omprövning.
»

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson, samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen 11:389, till

Skatteresättning till kommunerna, m. in.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 548 000 000 kronor;

b) av herrar Pålsson, Söderberg, Petterson
i Degerfors, Rubbestad och
Lassinantti, vilka ansett att det nyss
återgivna stycket av utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:

»För egen del håller utskottet före,
att det synes vanskligt att av utvecklingstendensen
beträffande de senast
beslutade kommunala utdebiteringarna
redan nu draga några bestämda slutsatser
i den riktning, som antyds i motionen
II: 389. Det torde icke vara möjligt
att beträffande en inträdd allmän ökning
av de kommunala utdebiteringarna
för ett enstaka år verkligen konstatera,
om densamma är att betrakta såsom en
följd av stegrad kommunal expansionstakt.
Andra omständigheter kan i och
för sig utgöra förklaring till den nu inträdda
utdebiteringsökningen. Främst
må erinras om den utgiftsstegring, som
kommunerna fortgående drabbats av
därigenom att deras kostnadsandel för
flera samhälleliga uppgifter automatiskt
ökas på grund av gällande reglers konstruktion
beträffande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Verkningar
av sådan innebörd har ju gjort
sig gällande exempelvis i fråga om kostnaderna
för folkpensioneringen, byggnader
inom det allmänna skolväsendet,
ålderdomshem samt skolmåltidsverksamheten.
Härtill kommer, att den senaste
tidens kreditmarknadsläge varit
i hög grad ägnat att nödvändiggöra utdebiteringsökningar
i kommunerna. Redan
räntehöjningen har verkat i sådan
riktning, och de minskade upplåningsmöjligheterna
för långsiktiga företag
torde ha föranlett en ökad skattefinansiering,
som kanske i vida högre grad
vållat utdebiteringsökningarna. Sådana
omständigheter som de nu nämnda skulle
uppenbarligen ha verkat utdebiteringshöjande,
även om den i fjol beslutade
höjningen av de kommunala
ortsavdragen icke kommit till stånd,
men har givetvis betytt eu ökning i
motsvarande mån av det skattebortfall
som denna reform i realiteten medfört.»;

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till skatteersättning åt kommunerna m. m.

c) av herr Ohlon, som dock ej antytt
sin mening; samt

d) av herr Thun, som ej heller antytt
sin åsikt.

Fröken ANDERSSON (li):

Herr talman! Frågan om skatteersättning
åt kommunerna diskuterades ju
förra året ganska ingående. Då beslöts,
som väl kammmarens ärade ledamöter
kommer ihåg, en höjning av det kommunala
ortsavdraget från och med år
1958. I det sammanhanget beslöts också
full ersättning åt kommunerna för
skattebortfallet under en tid av tre år,
och sedan bestämdes en övergångstid,
från 1961 till 1965, då bidraget successivt
skulle minskas. I detta ingick också
de provisoriska skatteersättningarna,
som inarbetades i det nya statsbidraget.
Dessa ersättningar skulle alltså minskas
efter samma grunder.

Det är här, som alla vet, stora summor
det rör sig om. Förra året beräknades
summan till 500 miljoner kronor
per år plus kostnaderna för den provisoriska
ersättningen. För innevarande
budgetår beräknas den till 295 miljoner
kronor, och för 1958/59 går beräkningen
på 580 miljoner kronor, d. v. s. nära
55 miljoner kronor mer än som från
början beräknats.

I motionen II: 389 hänvisas till statsutskottets
uttalande förra året rörande
eventuella ändringar i statsbidragsgrunderna
just för motverkande av kommunal
expansion och minskning av statens
kostnader.

Statsutskottet skrev förra året; jag
tillåter mig citera detta uttalande: »Utskottet
förutsätter emellertid att, därest
en mera påtaglig ökning i de beräknade
kostnaderna för statsbidraget skulle uppstå
till följd av en ökning i den kommunala
utdebiteringen, en omprövning av
grunderna för statsbidraget kommer till
stånd.»

Nu hänvisas det i den motion jag
nyss nämnde till detta uttalande och yrkas
att frågan om tiden för full ersättning
skall tagas under omprövning. Det
är i princip samma yrkande som har

framställts i ett par motioner från högerhåll,
vilka motioner dock har hänvisats
till bevillningsutskottet. Liksom i
fjol yrkas där från högerhåll, att den
fulla kompensationen skall utgå under
endast ett år i stället för tre — sålunda
samma yrkande som vi hade förra året.
Avvecklingen skulle alltså påbörjas år
1959 i stället för år 1961, och denna
avveckling skulle ske på sex år i stället
för åtta år, som ju beslöts förra året.
Då skulle man på den kortare tiden
komma ned till den ersättning man syftade
till förra året. Kostnaderna för staten
under nästa budgetår skulle mot
denna bakgrund kunna minskas med 32
miljoner kronor, under 1959/60 med 97
miljoner kronor och under 1960/61 med
129 miljoner kronor. Besparingen för
staten skulle t. o. in. 1965/66 bli inte
mindre än 650 miljoner kronor.

Det yrkande som reservanterna gör
ansluter sig av formella skäl till yrkandet
i motionen II: 389, eftersom högermotionen,
som jag nyss nämnde, liar
hänvisats till bevillningsutskottet, och i
reservationen yrkas ett anslag av 548
miljoner kronor.

Det har diskuterats om ökningen av
de kommunala utdebiteringarna för
1958 — utdebiteringarna har i genomsnitt
höjts med 1:10 per skattekrona
— beror på verkningarna av ortsavdragsreformen
eller på ökad kommunal
expansionstakt av andra skäl.

Det är rätt intressant att i sammanhanget
påminna om finansministerns
flera gånger gjorda uttalanden, där han
varnat för den våldsamma kommunala
expansionen. »Våldsamma» är det ord,
som finansministern använt. Kommunalskatterevisionens
förslag tog också upp
det här problemet på sin tid, och i en
hel rad av de remissutlåtanden, som
avgavs över detta betänkande, tog man
också upp frågan om vad effekten skulle
bli av att kommunerna under en tid av
åtta år — vilket ju beslutet innebar —
skulle tillföras mellan tre och fyra miljarder
kronor.

Nu är det självfallet svårt att avgöra
vad som är orsak och verkan. Det är
svårt över huvud taget att klara upp

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag till skatteersättning åt kommunerna m. m.

sammanhanget mellan ersättningen till
kommunerna och den kommunala expansionen.
Det är svårt att avgöra om
— och i så fall i vilken grad — det
finns ett sammanhang där. Tidigare har
kommunernas utgifter inte undergått så
stora växlingar, ett förhållande som för
övrigt utredningen på sin tid räknade
med. Man ansåg därför att det inte vore
så stor risk att binda kompensationen
vid skattesatsen, vilket som bekant skedde.

Som jag redan nämnt har utdebiteringssatsen
höjts och i och med det
har kostnaderna för staten ökats med
cirka 55 miljoner, samtidigt som den
eftersträvade lättnaden i den kommunala
beskattningen minskats med över 300
miljoner kronor på grund av ökningen
av utdebiteringarna.

Det är rätt intressant att se, att det
dock fanns en viss marginal för kommunalskattehöjning,
och det tycker jag
i någon mån visar att staten förra året
kanske var väl generös med bidragsnorinerna.
Det är klart att kommunerna är
i ett besvärligt ekonomiskt läge, men
som alla vet — jag skall därför inte tjata
om det som ständigt upprepas — har
staten inte heller så över sig goda finanser
just nu, utan tvärt om.

Nu säger man, att staten har lagt på
kommunerna en mängd nya uppgifter eller
utvidgat gamla uppgifter. Det må
vara sant. Man har vidare sagt att kommunerna
för att få statsbidrag bara går
på i ullstrumporna och inte tänker på
att spara. Jag tycker att frågan huruvida
kommunerna slösar eller cj är en
tvist om påvens skägg. Jag anser att det
är fel att generalisera härvidlag. Det är
klart att det finns kommuner som är
utomordentligt sparsamma och att det
finns kommuner som är mindre sparsamma;
det är ingen överdrift att påstå
detta.

Jag skall inte gå in på det statsfinansiella
läget, men jag anser — och det
anser självfallet också de övriga reservanterna
— att det är sådant att en omprövning
till och med av redan fattade
beslut kan vara nödvändig.

Nu vet jag att man säger, att kommunerna
tog förra årets beslut som ett löfte
och har inrättat sig därefter. Men jagställer
samma fråga som tidigare har
ställts i dag: Varifrån skall staten ta
pengar? Nu är det ju den skillnaden
mellan stat och kommun att staten kan
sätta i gång sedelpressarna, vilket ju
kommunerna lyckligtvis inte kan, men
att denna utväg är lämplig kan jag lugnt
utgå ifrån att ingen här tycker.

Nu finns det emellertid en reservation
1 b), i vilken man är mer generös
med sin motivering än vad utskottet är.
Jag tycker att den motiveringen illa
rimmar med statsutskottets uttalande
förra året och — som jag strax skall
visa — även i år. Nu finns det dubbel
anledning att ge ett observandum.

Nu säger utskottet, och det har jag
också redan sagt, att det är vanskligt
att av utvecklingstendensen redan nu
dra bestämda slutsatser beträffande anledningen
till den kommunala utgiftsexpansionen,
och därför kan utskottet för
närvarande inte tillstyrka någon åtgärd.
Utskottet säger nämligen i sin skrivning:
»Därest emellertid den fortsatta utvecklingen
skulle bestyrka de uttalanden
som gjorts i motionen, synes det utskottet
motiverat att statsbidragssystemet
tas under omprövning.»

Det är bara den lilla frågan som uppstår,
huruvida det inte kan vara lika
svårt att bedöma sammanhanget ett annat
år som det är i år.

Herr talman! Med dessa ord och under
hänvisning till debatten förra året
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 1 a).

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Motionärerna och i någon
mån också utskottsmajoriteten riktar
enligt min mening oberättigade anklagelser
mot kommunerna för att dessa
skulle ha onda anslag mot statens och
finansministerns kassakista.

Man menar, vilket också framgår av
fröken Anderssons anförande, att de vid
fastställandet av skattesatserna för år

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till skatteersättning åt kommunerna m. in.

1958 skulle medvetet och utan saklig anledning
ha höjt utdebiteringarna i akt
och mening att därmed tillskansa sig
högre statsbidrag.

Utskottsmajoriteten finner visserligen
denna anklagelse inte helt styrkt men
anser sig ändå böra uttala eu varning
till kommunerna. Detta uttalande anser
vi reservanter ej vara befogat, och vi
har därför inte kunnat godta utskottsmajoritetens
motivering.

Jag vill säga, att i mitt hemlän tvingades
de flesta kommunerna att höja sin
skattesats förra året, men inte av den anledning
som motionärerna här hävdar.
Orsaken var helt enkelt den, att skatteunderlaget
ökade minimalt eller i vissa
fall t. o. m. sjönk, samtidigt som kommunernas
driftsutgifter på grund av löne-
och andra kostnadsökningar steg
högst väsentligt. Därtill kommer också,
som framliålles i vår reservation, att
kommunernas möjligheter att få lån för
nödvändiga investeringar så starkt begränsades,
att skattefinansiering i betydligt
större grad än tidigare måste tillgripas.

Jag kan försäkra kammarens ledamöter,
att det var under stor vånda som
skattehöjningarna kom till. Flera hänvändelser
gjordes till landstinget att vi
skulle försöka sänka landstingsskatten
med en femtioöring för att ge kommunerna
möjligheter att för sin del lägga
beslag på denna femtioöring. Detta tyder
inte på att det var statens pengar
man var ute efter.

Nu vill utskottet hota kommunerna
med att om de i höst höjer skatten på
samma sätt som nu skett, så riskerar de
att statsbidraget för inkomstbortfall i
samband med kommunalskatteavdragsreformen
försvinner. Kommunerna har
visserligen fått lov att finna sig i en hel
del underliga åtgärder på statsbidragsområdet,
men det kan vara på tiden att
de till sist finner sig kunna lita på att
statens löften håller.

Jag vill här ta ett annat exempel. Västmanlands
län var ett av de län som hårdast
drabbades av höstens stora skördeskador.
Det innebär, att länets landskommuner
kan räkna med ett betydligt för -

sämrat skatteunderlag vid höstens budgetberedningar,
och sannolikt måste
flertalet av dessa kommuner ytterligare
höja sina utdebiteringar. Det vore väl
då mycket underligt, om staten skulle
bestraffa dem för den missväxt, som
drabbat jordbruket i de kommunerna,
genom att dra in statsbidraget för dem
eller sänka det. Nej, skall kommunerna
kunna planlägga sin verksamhet på ett
tillfredsställande sätt, måste de veta att
de kan lita på statens utfästelser. Det
verkar tyvärr inte vara på det sättet
just nu.

Jag vill ge några exempel på hur utvecklingen
gestaltat sig på statsbidragsfronten.
Utvecklingen visar, att kostnadsförskjutningen
mellan staten och
kommunerna utvecklats till kommunernas
nackdel. Då folkpensionsreformeu
trädde i kraft år 1948 var kostnadsfördelningen
för tilläggspensionen 33,5 procent
på kommunerna och 66,5 procent
på staten. År 1954 utgjorde kommunernas
andel 44,8 procent, medan statens
andel sjönk till 55,2 procent. Beträffande
skolmåltiderna beräknades statens
andel vid det nuvarande statsbidragets
tillkomst år 1946 bli 80 procent, medan
kommunernas andel skulle stanna vid
20 procent. I dag kostar skolmåltiderna
135 miljoner kronor, varav 25 miljoner
kronor bestrides med statsbidrag och 110
miljoner kronor av kommunala medel.
Det blir 81,5 procent för kommunerna
och bara 18,5 procent för staten. En likartad
utveckling har ägt rum på de flesta
områden, där statsbidrag utgår, och
därför finns det skäl att säga ifrån åt!
denna utveckling inte bör få fortsätta.

Här har det alltså gått till på det sättet,
att man på olika sätt försökt överflytta
utgifter från staten till kommunerna,
och det är också den linje, som fröken
Andersson här pläderade för. Skulle
vi nu följa högerns förslag, skulle det
visserligen innebära en besparing för
staten med 650 miljoner kronor, men
det är väl ingen som tror att kommunerna
skulle kunna skära ned sina utgifter
med samma belopp, utan dessa pengar
får tas ut genom ökning av kommunalskatten.
Det innebär, att man låter de

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag till skadeersättning åt kommunerna m. m.

större inkomsttagarna slippa undan
lindrigare, medan man lägger en betydligt
större del av skattebördan på de
mindre inkomsttagarna, eftersom statsskatten
är progressiv och kommunalskatten
proportionell. En sådan utveckling
kan vi naturligtvis inte vara med om.

Jag vill erinra om att det för närvarande
pågår en utredning, som sannolikt
kommer att resultera i att förslag
framlägges redan i år om att landstingen
skall överta ansvaret för såväl den
öppna sjukvården som sinnessjukvården.
Detta innebär att det även i detta fall

om förslaget går igenom och om det
inte blir tillräckliga statsbidrag — skulle
bli en betydande övervältring av statliga
utgifter på kommunerna. Det gäller
här att åstadkomma klara linjer. Tag
gärna bort de små och många gånger
obetydliga statsbidrag, som lämnas ut!
.lag kan försäkra fröken Andersson, att
det inte alls är på det sättet, att statsbidragen
är så stora, att de stimulerar
kommunerna att ta på sig ytterligare
kostnader, utan det är av helt andra orsaker
kommunerna tvingas göra dessa
utgifter. I stället bör man införa ett ordentligt
statsbidrag för att verkligen avlasta
de stora bördor, som nu lägges på
våra kommuner, för att därigenom lindra
skattetrycket. Jag är för min del övertygad
om att skall det fortsätta som hittills,
dröjer det inte många år förrän de
flesta kommuner i detta land är uppe i
eu kommunal utdebitering på 18 å 20
kronor, och det är självklart att en sådan
utveckling inte bör få försiggå.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Pålsson m. fl. avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Grym (s), Olsén (s), Axel Emanuel Andersson
(ep), Lage Svedberg (s), Eriksson
(s), Ståhle (s), Wolgast (ep), Hedström
(s) och Sandin (ep).

llerr THUN (si:

Herr talman! På denna punkt har jag
avgivit en blank reservation. Den riktar
sig inte emot utskottets hemställan om

bifall till Kungl. Maj:ts förslag utan gäller
utskottets skrivning, som efter vad
jag anser tar alltför stor hänsyn till vad
som anförts speciellt i motionen 389 >
andra kammaren. Där hemställer motionärerna,
att riksdagen måtte i enlighet
med vad statsutskottet uttalade vid ärendets
prövning i fjol besluta fastställa
ändrade grunder för statsbidraget till
kommunerna i anledning av den senaste
ortsavdragsreformen i syfte att motverka
kommunal utgiftsexpansion och minska
statens kostnader samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta dessa grunder
med beaktande av vad i motionen anförts.

Det skulle vara synnerligen intressant
att från folkpartihåll få besked om vad
som egentligen avses när man talar om
»kommunal utgiftsexpansion». Motionens
yrkande är hållet i allmänna ordalag
och ger inte på något sätt en bild av
vad motionärerna avser. Herr Söderberg
har nyligen berättat hur det varit
vid budgetarbetet för detta år i hans
hemlän. När det gäller Uppsala län, har
jag gjort samma iakttagelse som herr Söderberg
i sitt län. Ty under budgetarbetet
har jag kunnat konstatera, att man
på intet sätt sökt utnyttja de möjligheter
som — enligt vad man speciellt
från folkpartihåll vill göra gällande —
skulle ligga däri att man passar på ad
företa en expansion bara för att få ett
kortsiktigt statsbidrag. Landstinget har
gjort allt för att hålla utgifterna och
skatten nere med hänsyn till att kommunerna
hade det synnerligen besvärligt
och hade att räkna med i vissa fal!
rätt stora skattehöjningar.

Om man kunde få ett vittnesbörd från
kommunalmännen landet över, skulle
man snart konstatera, att förhållandena
överallt är likartade: skattehöjningen beror
på att man genom automatiska utgiftshöjningar
kommit i ett tvångsläge.
Under sådana omständigheter får man
väl ändå säga, att det skulle vara orimligt
att nu utan vidare, såsom högern
här föreslår, direkt skära ned de statsbidrag
som riksdagen har beslutat. Med
hänsyn till att de ekonomiska möjligheterna
för kommunerna avsevärt för -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till skattecrsättning åt kommunerna m. m.

sämrats kan detta knappast vara skäligt.

Vad kostar t. ex. arbetslösheten våra
kommuner i dag? Själv är jag från en
stad, där man får lov att offra rätt betydande
belopp för att bekämpa densamma.
Skulle man då i ett sådant läge,
när dessutom ovissheten inför arbetsmöjligheterna
under den kommande
vintern är stor, behöva riskera att de
statsbidrag, som kommunerna räknat
med i sina flerårsprognoser, skulle utan
vidare skäras bort? Många kommuner
upprättar numera flerårsprognoser för
att om möjligt hålla en jämn skattebelastning
och undgå ryckigheter i beskattningen.

I högerreservationen föreslås bl. a.
följande skrivning: »Det synes utskottet
icke osannolikt att den av kommunerna
företagna höjningen av de kommunala
utdebiteringarna, vilken som nämnts
medför en ökning av skatteersättningen
med ca 55 miljoner kronor nästkommande
budgetår, i många fall funnit sin motivering
just i det förhållandet att staten
beslutat lämna full kompensation för
skatteunderlagsbortfallet för 1958.»

Jag anser att denna skrivning ger uttryck
åt uppfattningen, att kommunalmännen
i våra landsting och kommuner
skulle ha använt denna statsbidragsmöjlighet
för att snabbt fiffla bort vissa under
alla förhållanden givna utgifter. Innan
man på detta sätt misstänkliggör
kommunalmännen borde man no" göra
sig litet närmare underkunnig om vad
som egentligen har skett och även avvakta
vad som kommer att ske det närmaste
året.

Jag vill erinra om att bland kommunalmännen
i våra bygder tillhör många
folkpartiet och högern. De har nödgats
vara med om en skattejustering uppåt,
och jag förutsätter att de borgerliga i
kommunerna har samma intresse som de
borgerliga här i riksdagen av att se till
att man så långt som möjligt håller -jet
allmännas utgifter nere. Men jag vet ändå,
att i åtskilliga fall har det rått full
enighet inför den tvingande nödvändigheten
att höja skatten. Jag har i min
egen stad konstaterat att sedan man vid

budgetarbetet gått igenom det hela och
funnit att det varit klara automatiska
utgiftsstegringar som ingen har kunnat
undgå och ingen kunnat ta ansvaret för
att säga nej till, då har det inte heller
funnits kvar några delade meningar. Under
sådana förhållanden är det väl klart
för envar att det måste kännas hårt för
alla dem, som arbetar ute på fältet, när
de bakom det hela spårar antydningar
till misstanken, att det skulle förekomma
ett nästan organiserat slöseri med
statliga medel. Detta kan inte vara lyckligt
för samarbetet.

I övrigt har herr Söderberg helt förekommit
mig. Han relaterade en hel del
olika fall av hur statsbidragen utgålt.
Dessa ger klart belägg för att det rent
kostnadsmässigt har skett en fortgående
försämring av statsbidragsgivningen
för kommunernas vidkommande.

Jag har som sagt avgivit en blank reservation,
men efter att ytterligare ha
penetrerat detaljerna i denna fråga, kan
jag bara förklara, att jag kommer att ansluta
mig till reservation b), avgiven av
herr Pålsson in. fl.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Fröken Andersson har
på ett både klart och fylligt sätt redogjort
för själva sakfrågan, och jag har
inte anledning att utveckla den närmare.
Jag vill emellertid erinra om att
riksdagen ju har fattat ett beslut i denna
sak, och det innebär att man under
tre år ger full kompensation för att därefter
under fem år successivt avveckla
bidraget i en del av våra primärkommuner.
Jag vill nämna att resultatet, i
varje fall enligt kommunalskatterevisionens
beräkningar, kommer att bli att av
landets 1 037 primärkommuner kommer
inte mindre än 327 att vid avvecklingsperiodens
slut, d. v. s. åtta år fram i
tiden — eller sju, om vi ser det så —
ha kvar hela sitt bidrag från staten, och
det är endast i 79 av kommunerna —

39 landskommuner och 40 städer_som

bidraget kommer att vara helt avvecklat
efter denna period. Jag anför detta
delvis som en erinran mot herr Söder -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag till skatteersättning åt kommunerna m. m.

bergs inlägg. Han ville göra gällande att
man från statens sida skulle så att säga
ha lagt över kostnaderna på kommunerna
på ett otillbörligt sätt. Han lät förstå,
att staten inte var intresserad av
utvecklingen av den kommunala utdebiteringen
och kommunernas bekymmer.

Jag vill här anföra ett exempel, och
tåg skall medge att jag kanske tar det
mest extrema fallet. Det skatteunderlag
som föll bort genom ortsavdragsreformen
medför att kommunerna i genomsnitt
förlorat 13,7 procent av sitt skatteunderlag.
Procentsatsen varierar. Den
kommun som har det minsta bortfallet
når endast upp till 8,8 procent, men vi
har också kommuner som faktiskt förlorar
mer än en fjärdedel av sitt skatteunderlag.
Det finns en kommun som heter
Tegneby, och den förlorar 26,7 procent
av sitt skatteunderlag. Man hade i
den kommunen 54 000 skattekronor och
förlorade 14 000 av dem. Inte mindre än
nära en femtedel av kommunens skattskyldiga
medborgare kommer att helt
befrias från kommunalskatt till följd av
denna reform. I det här fallet kommer
staten under hela åttaårsperioden att få
lägga till ett belopp, som svarar mot en
fjärdedel av vad kommunen hittills har
uttaxerat. Således går staten här in och
bekostar en mycket betydande del av
ilen kommunens utgifter.

Jag tycker att det kan vara angeläget
att framhålla detta med hänsyn till
herr Söderbergs beskrivning av riksdagens
inställning till kommunerna.

När avvecklingen så småningom kommer
att vara genomförd kommer det i
alla fall, som jag sade, att finnas kvar
en del kommuner med fullt statsbidrag.
Det är främst de kommuner som har det
sämst ställt, som har en svag skattekraft.
Hela systemet för avvecklingen är ju
byggt på att man skall ta hänsyn till resurserna.
Det blir de bäst ställda kommunerna,
som kommer att gå förlustiga
bidraget från staten.

Det är klart att man kan ha olika meningar
om detta, och det är riktigt att
vi diskuterar frågan. Men jag vill erinra
om att ett beslut är fattat, och det skedde
med hänsyn till att man skulle ge

kommunerna möjlighet att successivt
anpassa sig till den nya situationen. Jag
menar för min del att det kommer att
föreligga möjligheter att göra det under
denna period. Jag vill också erinra
om att reformen innebär det som jag
för min del anser vara väsentligt, nämligen
en viss skatteutjämning kommunerna
emellan, vilket inte minst för den
svenska landsbygden kan bli av mycket
stor betydelse.

Jag är för min del övertygad om —
framtiden får väl utvisa om jag bär rätt
på den punkten —- att vi här i riksdagen
om några år kommer att se detta problem
ur andra utgångspunkter, då det i
stället kommer att resas krav på att staten
skall fortsätta att ge ersättning för
bortfallande skatteunderlag. Då blir
kanske situationen en annan och kanske
också frontställningen en annan än den
är i dag.

I dag är det emellertid fråga om, såsom
det har föreslagits i motion från
folkpartihåll och också från högerns sida,
att åstadkomma en snabbare avveckling.
Det är olyckligt ur den synpunkten,
att man med ett beslut i den riktningen
ute i kommunerna skulle rubba
tilltron till staten. Det kan uppstå en
situation, där vi kan vara tvingade att
handla på det sättet, men majoriteten i
utskottet har ansett, att man inte med
ledning av utvecklingen under endast
ett år kan draga några säkra slutsatser
på den punkten. Vi menar att det därför
inte finns någon anledning att gå
ifrån ett löfte, som riksdagen redan tidigare
har givit.

Några av ledamöterna i utskottet har
funnit det nödvändigt att förklara, varför
kommunerna har fått lov att höja
sin utdebitering, och herr Söderberg,
som är en av dem, har utvecklat saken
här. Jag vill inte förneka att man kan
plocka fram exempel från de senaste
åren som visar att kommunerna fått ökade
kostnader, men detta kan, som jag
tror alt fröken Andersson också nämnde,
inte förklara att man plötsligt kan
få en så stark och snabb uppgång i fråga
om utdebiteringen.

.lag vill nämna att under den tid som

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till skatteersättning åt kommunerna m. m.

låg före beslutet om kommu nalskatterevisionen
var skatteuttaget i kommunerna
nästan oförändrat. Utdebiteringen
varierar visserligen något — jag har antecknat
att 1952 var utdebiteringen, om
man räknar in utdebiteringen till landsting
och tingshus, i genomsnitt 12 kronor
45 öre, och 1956 var siffran 12 kronor
23 öre, vilket faktiskt visar en viss
nedgång. Det finns emellertid svängningar
under denna period. Den lägsta
utdebiteringen var 12 kronor 7 öre och
den högsta var 12 kronor 70 öre. Jag anför
detta som motivering för att man
inte med ledning av ett enstaka år skall
våga göra ett bestämt uttalande om utvecklingen.
Vi har för vår del ansett
att vi här står sakligt ganska starkt,
när vi med ledning av erfarenheterna
från endast ett år inte vågar göra något
uttalande i vare sig ena eller andra riktningen.
Vi har därför nöjt oss med att
upprepa vad statsutskottet anförde redan
förra året, nämligen att om det skulle
bli en mycket betydande förskjutning
på detta område kan det finnas anledning
till omprövning.

Detta har vi, som var ansvariga för
skrivningen i fjol, inte haft anledning
att nu frångå. Man borde inte från kommunalt
håll vara så överkänslig, alt man
inte medgav riksdagen rätt att få göra
uttalanden när det sker i den mycket
hovsamma form, som jag tycker här har
gjorts ifrån utskottsmajoritetens sida.

Jag har inte anledning att orda mer i
denna sak, utan jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Holmqvist påminde
om att riksdagen redan fattat beslut i
denna fråga. Det är alldeles riktigt, men
jag sade redan för ett par veckor sedan
i annat sammanhang, att om förutsättningarna
förändras, måste väl också
handlingsmetoderna bli annorlunda.

I slutet av sitt anförande gav herr
Holmqvist också ett litet finger åt vår
uppfattning på denna punkt. Han sade
att det är klart —• eller hur nu orden

föll sig — att man kan komma i ett sadant
läge, att man tvingas ändra beslutet.
Jag fattade hans uttalande så — det
kan hända att formuleringen är litet tillspetsad,
men innebörden var i alla fall
denna.

Här har nu från flera håll vittnats om
hur dåliga kommunernas finanser är.
Javisst, det är ingen som har bestridit
den saken. Men detsamma gäller statens
finanser. Både statens och kommunens
finanser är, höll jag på att säga, urusla.
Det är kanske i alla fall inte överord att
säga det om kommunernas finanser —
vi tycks här ha fått belägg för att de
verkligen är urusla.

Det är väl att märka, att det här
inte rör sig om småsaker, som jag förut
nämnde, därför att kommunernas
hushållning är ungefär lika omfattande
som statens. Det var rätt intressant
att höra inläggen på denna punkt
Om man går till biliang 2 i nationalbudgeten,
visas där flagrant med en
kurva, hurusom kommunernas investeringsvolym
ligger på ett väsentligt
högre plan än statens — kurvan går
brant uppåt. De privata investeringarna
skall vi inte tala om, ty kurvan för dem
ligger mycket längre ner.

Jag menar att man mot den bakgrunden
inte bara kan hålla sig till att kommunernas
finanser är sådana, att man där
inte kan vidta inskränkningar. Jag kan
referera till vad finansministern vid flera
tillfällen sagt, nämligen att man måste
försöka bromsa upp just den kommunala
investeringsökningen.

Man talar om att staten lägger pa
kommunerna en massa nya uppgifter eller
utvidgar redan befintliga sådana.
Jag måste ärligen säga, att jag aldrig har
förstått anledningen till dessa klagomål.
Här sitter massor av kommunalmän i
sin egenskap av riksdagsmän och går
med på att lägga på kommunerna eu
massa uppgifter. Sedan kommer de tillbaka
som kommunalmän och klagar över
vad de som riksdagsmän varit med om
att besluta. Jag tycker inte det står i
riktig samklang med vartannat. Man bör
i det fallet fundera litet på förhand över
vad uppgifterna innebär.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag till skatteersättning åt kommunerna in. in.

Sedan skall jag inte gendriva påståendet,
att de som har hand om kommunernas
hushållning består av en samling
mycket sparsamma individer. Det är
möjligt att så är fallet på en del håll. Men
jag vågar påstå, herr talman, även med
risk för att bli hårt anfallen, att det inte
överallt iakttas den sparsamhet, som
skulle vara möjlig.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle till fröken Andersson
vilja säga, att det är klart alt
det sitter kommunalmän i riksdagen, vilka
går med på att överföra en hel del
uppgifter till kommunerna. Men varför
gör man det? Varför är t. ex. jag intresserad
av att sinnessjukvården skall överflyttas
till landstingen? Jo, uteslutande
av det skälet, att jag tror att den enda
möjligheten att få rätsida på mentalsjukvården
är om den i större utsträckning
sammankopplas med kroppssjukvården.
Men sedan är det ju alldeles givet,
att vi inte kan överföra alla dessa
stora kostnader på kommunerna, utan
att vi kommunalmän och riksdagsmän
måste se till att det blir en rätt fördelning.

När det gäller kommunernas investeringar
är det alldeles självklart, att de
är stora. Vi får komma ihåg, att riksdagen
beslutat om en kommunsammanslagning,
vilken medför att kommunerna får
oerhört stora kommunala uppgifter att
klara och det medför att stora kommunala
investeringar blir ofrånkomliga.
Den synpunkten får man heller inte
bortse ifrån.

Slutligen vill jag till fröken Andersson
säga, att i fråga om kommunernas och
statens dåliga finanser blir det alls ingen
ändring, om man överför G50 miljoner
kronor från staten till kommunerna.
Enda skillnaden blir, alt de små inkomsttagarna
därmed kommer att få bära
den största bördan.

Herr Holmqvist talade i sitt anförande
om de små och skattetyngda kommunerna,
som skulle kunna få behålla hela
det hundraprocentiga statsbidrag de för
närvarande åtnjuter. Till detta vill jag

säga, att det ju endast kommer att ske
under förutsättning att riksdagen inte
sätter i kraft hotet från statsutskottets
majoritet om att ompröva detta bidrag.
För de övriga kommunerna, och framför
allt för en hel del av våra landsting,
får vi vara beredda att höja utdebiteringen
när de tre åren har gått med full
kompensation. När vi 19G0 skall fatta
beslut om de kommunala utdebiteringarna
kan det då bli fråga om en ganska
kraftig skattehöjning med anledning av
det inkomstbortfall som då inträffar

När herr Holmqvist säger, att man
skall söka undvika att rubba tilltron till
staten ute i kommunerna, tror jag att det
tyvärr är på det sättet, att denna tilltro
redan är rubbad. Och skall man fatta
sådana beslut, som statsutskottets majoritet
här föreslår, kommer det inte att
stärka tilltron till staten i detta sammanhang.

Jag är överens med herr Holmqvist om
att vi sannolikt om några år kommer att
få behandla denna fråga ur andra utgångspunkter,
nämligen att riksdagen da
måste fatta ståndpunkt till om man inte
måste fortsätta ännu längre och i större
utsträckning med dessa bidrag än vad
som från första början har ansetts vara
nödvändigt.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att det föreligger en motion ifrån folkpartiliåll
i denna fråga. Den innehöll
egentligen inte något märkvärdigt. Det
var helt enkelt så, att de båda motionärerna
åberopade vad statsutskottet sade
förra året och vad riksdagen då godkände.
Med åberopande därav och med
hänsyn till att kostnaderna har stigit så
väsentligt ansåg man, att tidpunkten nu
var inne att vidtaga mått och steg för
att hindra att statens utgifter i detta
sammanhang ytterligare ökades.

Vi hade emellertid eu mycket grundlig
överläggning i denna fråga i avdelningen,
och vi kom där till slut överens
om att det var mycket svårt att avgöra
hur utvecklingen hade blivit och hur

C 4

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag* till skatteersättning åt kommunerna m. m.

den varning som riksdagen faktiskt ''uttalade
förra året hade verkat. Därför
kom vi i majoriteten överens om att vi
skulle nöja oss med att i år liksom uttala
en varning till.

Man måste finna det märkvärdigt att
herrar Söderberg och Thun, och alla disom
instämt med dem, inte hade någon
invändning att komma med förra året,
då statsutskottet kom med nästan exakt
samma uttalande. Då var alla med om
att godkänna uttalandet. Då kände ue
sig tydligen inte kränkta. Men i dag verkar
det som om vi här skulle ha ett sammanträde
med Landskommunernas förbund
och Svenska stadsförbundet och
att det är angeläget att uttala sitt missnöje
över det man var med om i fjol.

•lag tycker att det är rätt underligt
att nu ta fram sådana saker som de ökade
kostnader kommunerna har fått för
skolmåltiderna och en hel del annat.
Det var väl inte ett tillrättaläggande av
de orättvisorna, som man avsåg med
ortsavdragsreformen och statsbidragen
i anslutning därtill, utan det är väl problem
som man måste angripa på ett annat
sätt om man vill få en större rättvisa
till stånd.

Jag begärde ordet, herr talman, just
för att påpeka att till majoriteten i utskottet
har samtliga folkpartiledamöter
anslutit sig — herr Ohlon har dock anmält
en blank reservation. Vi har alltså
varit fullständigt eniga med majoriteten
om det uttalande som statsutskottet
här har gjort, och jag ber att få yrka bifall
till detta utlåtande.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag tillät mig att säga
i remissdebatten, att om riksdagen, när
den i fjol fattade beslut om den kommunala
ortsavdragsreformen, hade haft en
aning om att statens affärer i år skulle
se ut på det sätt som fallet är, skulle
fjolårets beslut säkerligen fått en helt
annan utformning.

Jag har emellertid närmast tagit till
orda med anledning av herr Thuns yttrande,
som föreföll mig ganska kuriöst.
Här föreligger en enskild motion från

två folkpartiledamöter i andra kammaren.
Partiets samtliga representanter i
utskottet har varit med om att avstyrka
motionen. Men ändå tar herr Thun tillfället
i akt för en uppgörelse med folkpartiet
och för att påstå, att folkparliet
skulle ha velat svika beslutet från i fjol.
Högern däremot kommer alldeles bort i
hanteringen. Detta är i sanning en invcket
underlig form av polemik, som jag
trodde var reserverad för den politiska
buskagitationen.

Jag vill bara belysa vad det innebär
att de kommunala utdebiteringarna har
blivit högre än vad man räknade med i
fjol. Det medför en merutgift för staten
för nästa budgetår — märk budgetår —
på 45 miljoner kronor jämfört med vad
man kalkylerade med i fjol. De sammanlagda
kostnaderna för statsverket för
detta budgetår beräknas nämligen till
285 miljoner kronor mot tidigare beräknade
240 miljoner. För kalenderåret 1959
beräknas kostnadsökningen för statsverket
till cirka 47 miljoner kronor, därest
utdebiteringssatserna inte höjs ytterligare.
För hela den övergångsperiod, varom
här är fråga, betyder de i fjol genomförda
höjningarna av de kommunala
utdebiteringarna en merkostnad för
statsverket på 258 miljoner kronor. Enligt
fjolårets utdebiteringar skulle statens
utgifter belöpa sig till 3 250 miljoner,
men enligt nu föreliggande utdebiteringar
blir statens utgifter 3 508 miljoner
kronor. Om kommunernas utdebiteringar
kommer att ytterligare öka blir
statsverkets utgifter ännu större.

Jag erkänner gärna att många kommuner
befinner sig i trångmål, mei det
gör också staten. Frågan är vilken av
dessa samhälleligheter, kommunerna eller
staten, som, sådant budgetläget för närvarande
ter sig, kommer att råka värst
ut.

Jag har inget annat yrkande, herr talman,
än bifall till utskottets hemställan.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Fröken Andersson har
under den tidigare debatten här förklarat,
att det är nödvändigt att försöka

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag till skatteersättning åt kommunerna m. m.

hejda kommunernas investeringar. Hon
sade vidare att det är ganska märkligt,
att det här i riksdagen kan sitta kommunalmän,
som med frejdigt mod lämpar
över den ena uppgiften efter den
andra på kommunerna. Men sedan jämrar
vi oss, påstod fröken Andersson, såsom
riksdagsmän högljutt över de ekonomiska
konsekvenserna för staten av
vad vi varit med om att besluta.

Är detta så märkligt? Av gammalt
har vi väl haft anledning att lita på statens
utfästelser, även om denna tilltro
kanske i vissa avseenden rubbats litet,
inte minst på senare tid. Det är väl inte
så underligt om vi känner oss oroade då
vi märker, att riksdagen och statsmakterna
här synes ha för avsikt att så småningom
komma ifrån den utfästelse som
de tidigare har gjort. Då har vi kommunalmän
väl all anledning att lystra till
denna varningssignal. Det är detta som
är anledningen till att vi icke är nöjda
med utskottets skrivning. Av denna anledning
har jag också biträtt den reservation,
som fogats till utskottets utlåtande
och som har beteckningen 1 b.

Det har sagts att vårt ställningstagande
skulle vara resultatet av ett sammanträde
inom kommunförbunden. Nej, det
har inte alls behövts något sammanträde
för den saken! Vi gamla kommunalmän,
som kanske under 20—30 år haft
ansvaret för våra respektive kommuners
angelägenheter och försökt få ihop en
budget för våra kommuner, har allt efter
som åren gått känt, hur mycket svårare
det blivit att få budgeten att gå
ihop. Det är därför angeläget, att vad
som här sker blir en varning för såväl
riksdagen som kommunalmännen att inte
plottra med alla möjliga ting förrän
man vet att man hundraprocentigt kan
stå för de utfästelser man gör.

Herr Ohlon undrade vem som kommer
att sitta mest trångt åt, staten eller
kommunerna, i nuvarande ekonomiska
läge och den situation vi har att vänta
under den närmaste framtiden. Det är
klart att det kommer att bli svårt för
både staten och kommunerna. Men det
måste ändå bli mindre svårt för staten
att hålla sina utfästelser än för kominu 5

Förslit kammarens protokoll 1''JoH. Nr 9

nerna att klara sina finanser, när kommunerna
nu på detta sätt ständigt får
ärva uppgifter från staten, som kommunerna
sedan själva får dra försorg om.
Det måste väl i alla fall vara lättare att
täcka kostnaderna för staten, som får
slå ut dem på hela landet, än för de
enskilda kommunerna, som ju måste
uppbringa de nödvändiga medlen inom
kommunens eget område, även om behovet
där är proportionellt i förhållande
till vederbörande kommun.

Med mitt resonemang här, som jag
inte skall fortsätta mycket längre, har
jag bara velat ge en förklaring till att
vi kommunalmän tidigare kunnat acceptera
statens handlande. Vi har ingalunda
gjort det utan gallring och sovring,
men vi har kunnat medverka till besluten
i den förväntan, att staten sedan
hundraprocentigt skulle infria gjorda
utfästelser. När så nu inte tycks bli fallet
finns det anledning till varsamhet,
och den varsamheten måste börja i detta
hus. Det finns ingen anledning att
överlyfta det ansvaret på kommunerna.
De är tvungna att fullgöra de uppgifter
staten ålägger dem och har inte så stora
möjligheter att komma ifrån dem.

Jag vet mycket väl att det kan sägas,
att en del kommuner har byggt litet för
lyxigt, men jag tror inte att denna lyx
har varit av sådan omfattning att den
har rubbat kommunernas ekonomi särskilt
svårt, utan det är de ständiga ökningarna
av de löpande utgifterna på
skilda områden, som har vållat de svårigheter
man haft under den sista tiden.
Och vad jag bestämt vill tillbakavisa är
beskyllningarna mot kommunerna i gemen
för att ha spekulerat i den situation
som råder och på konstlad väg ha
åstadkommit höjningar i samband med
vad som beslutades i fjol. Jag vågar inte
säga att det inte finns någon enda kommun
som har gjort det, men i någon
nämnvärd omfattning kan det inte ha
skett.

Jag var inte inne då herr Söderberg
höll sitt första anförande, men jag tror
mig veta att jag i princip kan instämma
med honom. Även om vi kanske inte har
alldeles samma mening i eu del detaljer,

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till skatteersättning åt kommunerna m. m.

som han var inne på i sitt senare anförande,
så tror jag att vi på denna
punkt principiellt är på samma linje.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den av mig, herr Söderberg
m. fl. avgivna reservationen.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Här har flera kommunalmän
varit uppe och talat om hur
urusla finanserna är i deras kommuner.
Som stockholmare skulle jag möjligen
kunna göra likadant, men jag tycker
inte att ett sådant resonemang innebär
något som helst försvar, ty både stat och
kommun behöver spara.

Jag begärde ordet när herr Pålsson talade
om vikten av att man skall kunna
lita på statens utfästelser. Javäl, men
om vi går på som hittills kommer vi
inte att kunna lita på det kanske väsentligaste
av vad staten har lovat. Jag tänker
givetvis på penningvärdet. Man skall
kunna lita på staten! Jag har en liten
peng här, på vilken det står att Sveriges
Riksbank vid anfordran inlöser denna
sedel å så och så mycket med guldmynt
enligt lagen av o. s. v. Jag bara frågar:
Gör riksbanken detta?

Kan man lita på staten? Om vi går
vidare som hittills kan vi komma dithän,
att de här papperslapparna kanske
inte blir mycket mera värda än det papper
på vilket de är tryckta.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Fröken Andersson sade
i sitt föregående inlägg någonting om
att hon tyckte att jag räckte, om inte hela
handen, så åtminstone ett finger åt
den uppfattning, som hon företräder.
Jag har svårt att förstå detta. Om det är
så, som fröken Andersson säger, har det
fingret räckts redan i utskottet, tv jag
har inte gjort annat här än att förfäkta
ungefär samma uppfattning som jag tidigare
framförde i utskottet. Och jag
upprepar det än en gång: Vi menar
inom majoriteten att det är alldeles förhastat
att ta intryck av vad som händer

under ett enda år. Vi menar att man
bör avvakta fortsättningen och då eventuellt
ta frågan under omprövning, på
det sätt som vi har skrivit.

Till herr Söderberg vill jag säga, att
det som jag vände mig emot i hans
framställning var den ensidighet som
kännetecknade densamma. Jag tror inte
att man bör föra diskussionen på det
sätt som han gjorde, ty vi måste ju ändå
i viss mån också vara vakna för alla
följder av de åtgärder, som staten vidtar
på detta område. Därför ansåg jag
det vara önskvärt att framhålla den saken.

Herr Söderberg menar att man måste
räkna med att behöva ta på sig betydande
utgiftshöjningar och att detta kan
medföra svårigheter både under avvecklingsperioden
och efter dess slut. Men
om man planerar förnuftigt på den här
punkten, och i synnerhet om man kan
räkna med en fortskridande inkomstutveckling
i vårt samhälle av samma slag
som vi har haft under de tio sista åren,
tror jag faktiskt att kommunerna kan ta
på sig dessa utgiftshöjningar, kanske
rent av utan att behöva höja sin utdebitering.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt tidigare yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr ELIASSON (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i den diskussion som här förs
mellan företrädare för utskottsmajoriteten
och reservanterna. Jag begärde ordet
närmast därför att jag tycker det är
anmärkningsvärt, att man varken i utskottets
utlåtande eller i debatten här i
kammaren, såvitt jag har kunnat höra,
har sökt klargöra orsakerna till att kommunerna
har företagit dessa utdebiteringshöjningar.
Jag gör inte anspråk på
att på något sätt vara expert på kommunernas
ekonomi, men nog borde man
ha kunnat infordra uppgifter i vissa avseenden,
exempelvis från kommunförbunden.
På det sättet hade man kunnat
få litet bättre möjligheter att bedöma, i
vad mån det finns fog för misstanken,

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag

att höjningen av kompensationen till
kommunerna hör samman med en spekulation
i att ersättningen från staten
blir högre ju högre utdebiteringen är.

Inom parentes sagt är det inte ofta
som riksdagen beslutar ett så att säga
värdebeständigt statsbidrag, såsom skett
i detta fall, då staten iklätt sig garanti
för bortfallande skattekronor. Praktiskt
taget alla andra statsbidrag har ju förlorat
i värde, vilket inneburit att de
ökade kostnaderna vältrats över på kommunerna.
Men det är en sak för sig.

Utskottet säger att det synes vanskligt
att nu draga några bestämda slutsatser
av utvecklingen hittills. I högerreservationen
yttrar man sig inte i lika försiktiga
ordalag, utan där säger man att det
synes »icke osannolikt att den av kommunerna
företagna höjningen av de
kommunala utdebiteringarna, vilken som
nämnt medför en ökning av skatteersättningen
med ca 55 miljoner kronor nästkommande
budgetår, i många fall funnit
sin motivering just i det förhållandet
att staten beslutat lämna full kompensation
för skatteunderlagsbortfallet
för 1958.» Man anser alltså att de kommunala
utdebiteringshöjningarna sannolikt
i många fall beror på en spekulation
i formerna för statens ersättning.

Jag tycker som sagt att det är ganska
märkligt att utskottet, när uppmärksamheten
fästs vid att kommunerna i genomsnitt
höjt sin utdebitering med 1
krona 10 öre, inte har litet närmare
tagit reda på orsakerna till detta. Det
borde väl inte ha varit så omöjligt att
få in uppgifter som kunde ligga till
grund för en bedömning. Om jag inte
missminner mig beträffande de siffror,
som anfördes i ett föredrag av direktören
i ett av kommunförbunden, förhåller
det sig så, att de löner och pensioner,
som kommunerna har att utbetala,
stigit med 15 procent efter den tidpunkt
då staten för år 1957 fastställdes, alltså
slutet av år 1956, fram till innevarande
års början. Detta måste ju medföra eu
ganska kraftig stegring av kommunernas
utgifter. Därtill kommer sådana faktorer
so in kreditåtstramningen och räntehöjningen.

till skatteersättning åt kommunerna m. m.

Vad jag framför allt vill fästa uppmärksamheten
vid är emellertid att det
finns ytterligare en förklaring till kommunernas
handlande. På grund av förändringen
i avräkningslikviderna sedan
år 1957, skulle kommunerna, om jag
inte minns fel, år 1958 i avräkning från
staten få drygt 350 miljoner kronor
mindre än de fick 1957. Detta innebär
för de borgerliga primärkommunerna —
där alltså landstingen inte är medräknade
— att utdebiteringen skulle behöva
höjas inte med 1 krona 10 öre utan med
1 krona 15 öre för att bortfallet skulle
täckas.

Även om detta förhållande i och för
sig inte behöver ursäkta alltsammans
och även om man kan säga, att kommunerna
har skäl att hålla vissa reserver
för att kunna möta fluktuationer, tycker
jag ändå att man här kan finna en god
förklaring till att kommunerna har måst
vidta så pass kraftiga utdebiteringsstegringar
som förekommit.

Jag tycker att detta bör sägas ut här
i kammaren. Man bör ta hänsyn till
dessa förhållanden, innan man förklarar
det vara sannolikt att kommunalmännen
i många fall har suttit och spekulerat i
formerna för denna skatteersättning. Jag
har med detta inte på något sätt velat
komma med ett försvar för de fall, då
en sådan spekulation verkligen skulle
föreligga. Men jag tror att man bör göra
klart för sig att kommunerna i allmänhet
inte har bestämt sin utdebiteringspolitik
för år 1958 med hänsyn till sådana
spekulationer.

Jag har inte heller, herr talman, med
vad jag anfört på något sätt velat ge uttryck
för den tanken att kommunerna i
nuvarande liige inte borde spara. Jag
tycker det är alldeles självklart att även
kommunalmännen måste hålla hårdare
på slantarna än de gjort förr. Det tror
jag för övrigt att de är tvingade till av
den hårda nödvändigheten. Jag har endast
velat framhålla det olämpliga i att
så bestämt antyda möjligheten av kommunala
spekulationer i statsbidraget,
innan man har gjort reda för sig vilka
finansiella förändringar för kommunerna
som har inträffat sedan år 1957.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till skatteersättning åt kommunerna m. m.
Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,

(fp):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Eliasson nu anförde vill jag betona,
att både avdelningen och utskottet
fann sig ha synnerligen svårt att avgöra
hur tungt alla övriga anledningar,
som kan ha funnits för kommunerna att
höja sina utdebiteringar, vägt i vågskålen
i jämförelse med att kommunalmännen,
som herr Eliasson uttryckte saken,
»spekulerat» i de statsbidrag som det
här är fråga om. Om vi verkligen hade
tagit så lättvindigt på saken, som herr
Eliasson tror att vi har gjort, så skulle
vi inte ha skrivit på det sätt som här
har skett.

Herr ELIASSON (ep):

Herr talman! Jag tycker inte att den
siste ärade talarens anmärkning gör
statsutskottets ställning starkare. Man
borde ju ha haft vissa möjligheter att
kontrollera de uppgifter som lämnats
och man borde ha fått dem i utskottets
handlingar. Det finns, skulle jag tro,
mycket stor sannolikhet för att dels ökningen
av lönerna från det att statförslagen
för 1957 gjordes upp och ett år
framåt, dels den förändring som skett i
avräkning mellan staten och kommunerna
till kommunernas nackdel, tillsammans
betyder att primärkommunerna,
om de skulle ha oförändrade reserver
och oförändrad verksamhet, hade behövt
höja sin utdebitering med ca 1:50 per
skattekrona.

Det hade väl funnits anledning att redovisa
så betydelsefulla omständigheter.
Då hade vi haft bättre möjligheter att
jämföra dessa omständigheter med vad
man här har menat vara »spekulationer».

Herr ANDERSSON, AXEL EMANUEL,

(ep):

Herr talman! Eftersom jag kom in i
riksdagen förra året, hade jag ingen möjlighet
att som kommunalman påverka
de beslut som riksdagen fattade i fjol.
Vi skulle ändå i min kommun ha höjt

skatteuttaget, till stor del på grund av
att kommunerna räknade med statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
för tre eller fyra år sedan, som de
inte fick. Dessutom har de höjda räntekostnaderna
gjort att kommunerna måst
höja sina skatter. Orsaken var alltså inte
att de spekulerade i vad riksdagen
skulle besluta, utan de drevs till detta
på grund av de höjda lönerna och de
andra ökade kostnaderna efter riksdagens
beslut i fjol.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Om inte de omständigheter
som herr Eliasson talade om varit
kända för utskottsavdelningen, så
hade givetvis utskottet intagit en annan
ståndpunkt. Det var det jag ville ha
sagt, men som tydligen herr Eliasson
inte ville förstå.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, vartill
han ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, hade i fråga om
den nu förevarande punkten yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av fröken
Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att nämnda yttrande
skulle godkännas med den ändring, som
förordats i den av herr Pålsson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande oförändrat vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Anslag till samarbetsorganet Ekonomisk information

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 7 punkten
62 godkänner utskottets yttrande, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets yttrande
med den ändring, som förordats
i den av herr Pålsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Holmquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 66.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Punkterna 63—68

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69

Anslag till samarbetsorganet Ekonomisk
information

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska
frågor in. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två li -

kalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Lindblom
och fru Gärde Widemar (I: 225)
och den andra inom andra kammaren
av fru Sandström och herr Helén (II:
275), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts begäran
under punkt 73, sjunde huvudtiteln,
om ett anslag på 100 000 kronor
till Ekonomisk information samt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära att den av samarbetsorganet
Ekonomisk information bedrivna
upplysningsverksamheten avvecklades.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:225 och 11:275, såvitt
de avsåge anslagsfrågan, till Upplysningsarbete
rörande samhällsekonomiska
frågor m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000
kronor;

II. att motionerna 1:225 och 11:275,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon och Ivar Johansson, fröken Andersson
samt herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl, Staxäng, Rubbestad,
Widén, Nihlfors, Löfroth och Gerhard
Nilsson i Gävle, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:225 och 11:275, såvitt de
avsåge anslagsfrågan, avslå Kungl. Maj:ts
förslag om ett reservationsanslag av
100 000 kronor till Upplysningsarbete
rörande samhällsekonomiska frågor
in. in.;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:225 och 11:275, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära att den av samarbetsorganet
Ekonomisk information bedrivna upplysningsverksamheten
avvecklades.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Anslag till samarbetsorganet Ekonomisk information

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag
återkommer, men jag skall fatta mig
kort.

Förra året lämnades ett anslag pa
200 000 kronor till detta ändamål, och
nu har finansministern skurit ned det
till 100 000 kronor. Vi reservanter ifrågasätter,
om man inte kunde ha tagit
steget fullt ut och sparat in hela anslaget.
Ingen av oss är motståndare till
verksamheten som sådan, men fråga är
om den behöver förekomma i denna
form.

Anslaget går ju till ett samarbetsoi gan
som heter Ekonomisk information, till
vilket är anslutna Landsorganisationen,
Svenska arbetsgivareföreningen och
Tjänstemännens centralorganisation. Vi
anser nu, att om dessa organisationer
vill bedriva upplysningsverksamhet, så
bör de själva kunna stå för kostnader
som är förenade därmed. Jag sätter faktiskt
i fråga, om inte dessa organisationer
har väsentligt bättre finanser an
staten, som det ju i detta fall närmast
gäller.

Jag påminner bara om vad som franihålles
i reservationen, att en vittomfattande
upplysningsverksamhet bedrives
på det samhällsekonomiska området,
bl. a. i folkbildningsorganisationer, genom
brevskolor, korrespondensinslilut
och i den vanliga skolundervisningen.
Härtill kommer upplysning i press och
radio, via fackorgan, o. s. v.

Man vill inte ta bort anslaget på en
gång, men jag tycker å andra sidan atl
man i det ekonomiska läge, där vi nu
befinner oss, inte behöver fortsätta denna
verksamhet, bara därför att man på
sin tid satte i gång den. Det finns säkert
— jag understryker detta starkt — bättre
användning för de föreslagna 100 009
kronorna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det är ju arbetsmarknadens
organisationer som i samråd med
staten bedriver denna ekonomiska in -

formation. Upplysningsverksamheten
har under de gångna åren speciellt varit
inriktad på arbetsmarknadsfrågorna,
och jag tror att det kan vara angeläget
att framhålla den särskilda karaktär, som
förhållandena på arbetsmarknaden här i
Sverige och i Norden har, då man oavsett
de motsättningar, som kännetecknar
förhållandet mellan arbetstagare och
arbetsgivare, kan samverka i frågor av
gemensamt intresse. Jag tänker här
främst på företagsnämnderna, företdgsombuden
o. s. v. Det är denna samverkan,
som man under de gångna åren gett
visst stöd från statens sida.

Jag är för min del övertygad om att
en sådan samverkan skulle komma att
bestå, även om man slopade deLa relativt
lilla bidrag. Men om det Iran de
agerande parternas sida anses värdefullt
att staten är med, blir frågan huruvida
det ändå inte med hänsyn till gagnet av
verksamheten är motiverat att staten
lämnar detta blygsamma belopp. Vi har
ju här i riksdagen att ta ställning när det
gäller mycket betydande belopp till den
kulturella verksamheten och till upplysningsarbete
av olika slag — det är
miljonbelopp vi beslutar om — och då
skulle det väl te sig ganska underligt,
om man sköt in sig speciellt på ett så litet
avsnitt som det här ändå gäller.

Ekonomisk information har producerat
filmer, gett ut broschyrer o. s. v. Jag
nämnde att man i stor utsträckning anknutit
till företagsnämndernas verksamhet.
Bl. a. har en film om förslagsverksamheten
vid företagen inspelats, och
enligt vad jag inhämtat har denna film
under ett enda år visats över 500 gånger.
Mer än hälften av dessa visningar
har arrangerats av arbetsgivarparten genom
dess kanaler, och den andra hälften
av visningarna har arrangerats av
arbetstagarsidan.

Under det senaste året har en upplysningsverksamhet
bedrivits i anknytning
till den s. k. långtidsutredningen.
En broschyr, som heter »Resurser och
behov» och som jag har med mig här,
har gått ut i massupplaga; jag är övertygad
om att många av kammarens ledamöter
har sett den. Staten lägger ju

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Om statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker

ned betydande kostnader på utredningar
—- exempelvis långtidsutredningen —
vilkas betänkanden trycks, och vi vet
att sådana publikationer är en ganska
massiv materia, som folk inte gärna ger
sig på att studera. Då tycker jag att det
är ganska välfunnet, när Ekonomisk information
bär sammanfört väsentligheterna
i långtidsutredningens betänkande
till en liten broschyr, som sprids genom
de kanaler detta organ förfogar över.
Jag tycker för min del att man med all
rätt kan säga, att Ekonomisk information
enbart på det området har gjort en
väsentlig insats.

Det är förunderligt, måste jag för min
del säga, att man från borgerligt håll
skall skjuta in sig på detta lilla anslag
till upplysningsverksamhet, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
09, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 70—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73

Om statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker I

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 89) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (II: 79), hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att för budgetåret
1958/59 under sjunde huvudtiteln anvisa
ett anslag till Föreningen Fruktdrycker
på 25 000 kronor, att utgå i enlighet med
samma villkor som tidigare.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:89 och 11:79 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Pålsson, Rikard
Svensson, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Widén och Löfroth ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:89 och II:
79, till Bidrag till Föreningen Fruktdrycker
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
anslag av 25 000 kronor.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Alla torde vara ense om
att det inte finns någon kungsväg, som
kan föra fram svenska folket till ett
sådant nykterhetstillstånd som vi skulle

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Om statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker

önska. Vi har genom en rad av åtgärder
på olika områden försökt att i det
avseendet få till stånd en bättre ordning.
En av de åtgärder som vidtagits

— den har inte haft någon större ekonomisk
omfattning, men jag tror för min
del att den haft en ganska stor betydelse

— behandlas under den punkt i statsutskottets
utlåtande, som vi nu går att
handlägga.

När man avråder folk från att dricka
sprit, får man ofta det svaret, att man
måste sätta någonting annat i stället.
Det råder ingen tvekan om att Föreningen
Fruktdrycker i det avseendet har
gjort ett utomordentligt gott arbete. Vid
alla tillfällen kan man konstatera att
föreningen påpassligt försökt att bland
annat anordna utställningar, och den
har i olika avseenden givit rekommendationer,
hur man skall kunna ordna
festliga tillställningar utan att alkoholhaltiga
drycker behöver förekomma.
Detta arbete har bedrivits på sådant
sätt, att man tycker att föreningen borde
få fortsätta sin verksamhet för nykterhetens
främjande, i synnerhet som
det inte rör sig om några större kostnader.
Det finns så många tillfällen då
man skulle önska att folk kunde låta bl:
att använda spritdrycker. Jag tänker på
alla de studentfester, som börjar ganska
snart. Beträffande dem har också denna
organisation givit rekommendationen,
och de bör kunna ordnas utan alkohol.

Under sådana förhållanden tycker
man att det är anmärkningsvärt — även
om vi för statens del har ett ansträngt
ekonomiskt läge — att dessa 25 000 kronor
inte skulle kunna utgå även i fortsättningen.
Jag skall inte i detta sammanhang
tala om vad nytta det skulle ha
för svensk fruktodling, men det har naturligtvis
sin betydelse även därvidlag.

Vi vet att de inkomster, som man räknar
med att få in nästa budgetår genom
sprit- och maltdryckerna, uppgår
till ungefär 1 400 miljoner kronor, ett
belopp som man kan säga gör lika mycken
skada som beloppet är stort. Jag
kan då inte finna annat än att detta
blygsamma bidrag till föreningen på

25 000 kronor, vilket otvivelaktigt kommer
att medverka till att alkoholkonsumtionen
kan nedbringas, bör få utgå
även i fortsättningen.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag kan inte bara instämma
i vad den siste talaren anförde
— det är kanske inte så egendomligt,
eftersom mitt namn också står under
reservationen — utan jag skulle i detta
sammanhang också kunna åberopa vad
som sades i ett annat statsutskottsärende
av en annan ledamot med det inte
ovanliga namnet Andersson, nämligen
herr Birger Andersson. Han påminde i
detta ärende om att vi måste göra en
mycket stor insats för att rädda ungdomen
från de nedbrytande krafterna,
och han upplyste den fåkunnige herr
Mannerskantz om att vi måste satsa på
en kampanj mot ungdomssuperiet. Jag
undrar emellertid, om jag får herr Birger
Andersson med mig, när det nu
gäller en kampanj mot ungdomssuperiet,
och om han kommer att visa förståelse
också i detta sammanhang.

Det är väl ändå så, att den insats,
som Föreningen Fruktdrycker har gjort,
tar sikte just på ungdomen; att man vid
de fester, som anordnas för ungdomen,
såsom herr Bengtson sade, skall ha någonting
annat att fylla i glasen än alkoholhaltiga
drycker.

Det har väckt både oro och olust inom
nykterhetskretsar att man har strukit
detta anslag, och inte minst mot finansministern
har det riktats rätt bittra
förebråelser.

Jag har här ett klipp ur Motorföraren
— alltså de helnyktra motorförarnas
tidning — där man är ofin nog att
skriva följande:

»Det sades så vackert då den nya
nykterhetslagstiftningen beslöts, att man
nu skulle satsa på frihet och ansvar,
på forskning och upplysning. Det förefaller
som om finansministern i stället

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Om statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker

hade bestämt sig för att satsa på vinagenterna
och krögarna.»

Det är kanske en överdrift som tidningen
gör sig skyldig till, men nog
verkar det rätt underligt att man är beredd
att slopa ett sådant anslag som det
här är fråga om. Beloppet är inte stort,
och det måste från andra håll samlas
in minst lika mycket pengar för att
statsbidraget skall utgå. Herr Birger Andersson
sade också vid ett tillfälle i dag
att det är fel att avbryta en sak, innan
man fått se mera resultat av vad som
åstadkommits. Jag tycker nog också att
det är fel att avbryta den här verksamheten
efter så pass kort tid som den
har pågått. Den har dock visat sig vara
ett gott grepp, och jag tror, att om vi
satsade de 25 000 kronor det här gäller,
skulle vi kanske rädda åtskilliga ungdomar
från att bli patienter på våra alkoholistanstalter,
som ju kostar fantastiska
pengar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Sunne
(fp), Nils Elowsson (s), Rikard
Svensson (s), Lindblom (lp),Nord (fp),
Anders Johansson (fp) och Snndelin
(fp), fru Nilsson (ep) samt herrar Jonasson
(ep), Robert Johansson (ep),
Uno Olofsson (fp), Gustafsson (ep), Boman
(fp) och Johan Persson (fp).

Fröken ANDERSSON (li):

Herr talman! Jag befinner mig i den
något ovanliga situationen att kunna tala
för propositionen. Den här frågan
har ju diskuterats under en följd av år,
och det är psykologiskt ganska intressant
att höra de inlägg som har gjorts.
Det förefaller, som om utskottet skulle
vilja gynna superiet med att inte gå
med på de 25 000 kronorna som reservanterna
önskar. Å ena sidan är det eu
kolossalt blygsam summa, och å andra
sidan säger man att den summan
kommer att göra en kolossal nytta. Jag
har visserligen tidigare talat emot detta
anslag, men jag kan möjligen säga, att
om vi hade obegränsade tillgångar, sfi
å la bonne heure, men om anslaget har

gjort nytta tidigare -— och det kunde
kanske vara motiverat mot bakgrunden
av motbokens avskaffande — tror jag
att man har gjort vad som göras kan.

Jag tror att det är fel att resonera på
det sättet, att det är fel att avbryta en
verksamhet. Jag tycker att det är en
mycket god regel att via reklam få i
gång en verksamhet. Reklamen har gjort
att vi lärt oss uppskatta dessa fruktdrvcker
— jag tycker själv att de är utmärkta
—• men jag tycker att sådan åtgång
som dessa drycker har fått, mer
eller mindre tack vare reklamen, kan
producenterna bära kostnaderna för reklamen.
De, som underlåter att dricka
sprit, kan ju betala litet grand mer för
de fruktdrycker som de tycker om, och
kan sedan restaurangerna lära sig att
servera dem i drickbart skick, vore det
utomordentligt bra. Jag kan instämma
med herr Bengtson i att Föreningen
Fruktdrycker har gjort ett gott arbete.
Vad jag här vänder mig emot är att
25 000 kronor anses vara en liten summa.
Någon sade nyss, att 100 000 är en
liten summa. Vad är då stora summor?
Det vet jag ingenting om.

Herr talman, jag skall inte ta upp tiden
längre utan yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är kanske så i det
här ärendet, att man kan understryka
vad fröken Andersson sade, nämligen att
det här rör sig om en relativt liten
summa. Om man skulle avbryta denna
verksamhet, kommer det att ske vid eu
olämplig tidpunkt. Man ser ju med vilken
intensitet alkoholreklamen vräks
in över vårt land. Se i tidningarna, se
i tunnelbana, se litet varstans! Den blygsamma
möjlighet vi här har att hindra
alkoholkonsumtionen skulle spara så
mycket pengar, att man inte kan avsta
från den.

Fröken Andersson nämnde något om
restaurangerna. Jag har mig bekant att
Föreningen Fruktdrycker har medverkat
till att de, som vid restaurangskolorna
utbildas inom restaurangyrket, får
mer kunskap om alkoholfria drycker.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Om statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker

I många fall möter man stor okunnighet
hos människorna. Ungdomar som
blir bjudna på sprit och säger: »Nej
tack, det dricker jag inte» blir ofta utsatta
för påtryckningar i stil med »det
är ingen alkohol alls i rödvin.» Ungdomarna
vet inte alls vad de skall tro på.
Det är vanligt att folk är vårdslösa och
vill truga på ungdomarna sprit och vin.
Finns det då alkoholfria drycker att ta
till, är det bättre.

Jag vidhåller givetvis mitt yrkande.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Fröken Andersson visste
inte vad som menades med stora anslag
och vad som menades med små och obetydliga
anslag. Vi behandlade ju här för
en stund sedan statsutskottets utlåtande
nr 5, där det på s. 44 talas om anslag
till bidrag till driftkostnader vid erkända
och enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare
m. m. på 15 600 000
kronor — det är ett rätt stort anslag.
Vidare utgår anslag till avlöningar vid
länsnykterhetsnämnderna med 1 527 000
kronor — det är också ett rätt stort anslag
— och bidrag till kommunala nykterhetsnämnder
med 12 000 000 kronor
— det är också ett rätt stort anslag. Men
25 000 kronor, fröken Andersson, är ett
rätt litet anslag.

Vidare skulle vi, som inte använder
alkoholhaltiga drycker, prisa oss så lyckliga
över detta, att vi gott skulle kunna
bidra med en slant till Föreningen
Fruktdrycker. Det står var och en fritt
att komma i samma lyckliga situation
att slippa både den beskattning, som
här gäller, och det andra obehaget, som
fröken Andersson talade om. För att hjälpa
en del att komma i den lyckliga situationen
anser vi att Föreningen Fruktdrycker
bör få fortsätta med sin verksamhet.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den grupp, som representerar
det helnyktra inslaget i kammaren,
har ju alltid en benägenhet att an -

vända litet för starka ord, när vi fålen
debatt i en nykterhetspolitisk fråga.
Jag tycker nog att jag har haft en känsla
av att den där starka ammunitionen
kan brukas vid ett något värdigare tillfälle
än just nu. Det är inte riktigt rim
och reson att säga att detta anslag har
den karaktären, att ungdomssuperiet står
och faller med det. Jag bryr mig heller
inte om de överord, som presenterats
av Helnyktra motorförarnas förbund
och som citerades här av herr Axel Andersson.
De får tas för vad de är värda
— det är överdrifter som vi ofta får
höra från den kanten, när dessa frågor
debatteras.

Att jag emellertid ändå har angripit
detta anslag, har sin, som jag tycker,
ganska logiska förklaring. En finansminister
måste ju alltid noggrant granska
varje utgiftsanslag, stort eller litet. En
finansminister kommer rätt snart underfund
med att det inte är praktiskt taget
politiskt möjligt att angripa de verkligt
stora utgiftsanslagen Det finns inget gehör
i denna kammare eller i medkammaren
för den finansminister, som försöker
angripa anslag till folkpensionering
eller anslag till försvaret eller anslag
till utbildning eller anslag till bostadsbyggande
eller någonting dylikt, om
man nu skulle komma på den idén. Man
är av den praktiska verkligheten tvingad
att mycket noggrant syna alla anslag,
även de små anslagen, och fråga
sig: Finns det här någon möjlighet att
göra en besparing? Att läget för närvarande
är sådant, att all ambition, som
inriktas på att göra besparingar, är
prisvärd, kan jag försäkra kammarens
ledamöter.

Nu infördes detta anslag på sin tid
såsom ett klart stimulansbidrag för att
stödja reklamen för de alkoholfria sällskapsdryckerna.
Ett stimulansbidrag är
ju inte ett permanent statsbidrag, utan
är, som klart säges ifrån, ett bidrag för
en initialtid för att ge möjligheter till
den reklam, som behövs för att vederbörande
vara skall slå igenom. Vi har nu
haft detta stimulansbidrag i tre års
tid, och jag tycker att det är en ganska
normal tid för ett anslag som är klart

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Om statsbidrag till Föreningen Fruktdryeker

rubricerat som »stimulansbidrag». Jag
tycker att man har använt detta anslag
på ett tillfredsställande sätt under dessa
tre år och att man lyckats få en reklam
för alkoholfria drycker som enligt min
mening glädjande nog är ganska effektiv.
Jag tror att åtskilliga människor
har lärt sig att värdera dessa drycker
och umgås med dem. Sedan är det meningen,
att det skall finnas så mycken
livskraft i denna verksamhet och dessa
vanor, att vi skall kunna leva vidare
utan att staten år från år skall svara
för ekonomien i fråga om den här kampanjen.
Staten svarar inte för ekonomien
när det gäller någon annan kampanj,
såvida det inte är fråga om någon
tillfällig eller övergående verksamhet.
Men det är fullt konsekvent att säga
att då stimulansbidraget nu gjort sin
tjänst, och det tycker jag det har gjort,
kan bidraget avvecklas, i den förhoppningen
att verksamheten ändå kommer
att fortgå tack vare den stimulans som
bidraget utgjort under de här tre åren.

Detta har varit bevekelsegrunderna för
att det nu gällande anslaget föreslås utgå.
Jag tror inte att man bör använda den
grova ammunition som förts fram i debatten
— den passar kanhända i andra
sammanhang men inte när vi diskuterar
denna fråga.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Finansministerns argumentering
är så pass anmärkningsvärd,
att man knappast kan underlåta att säga
några ord med anledning av den.
Han sade vid detta tillfälle, att det inte
finns gehör för att angripa de stora anslagen,
till folkpensionering o. s. v. Skulle
detta innebära, att bidraget till Föreningen
Fruktdrycker är så ringa, att
man vågat angripa det och söka få gehör
för sin mening? Jag anser att sådana
skäl inte bör vinna beaktande när
det är fråga om att bevilja eller icke bevilja
detta anslag. I början fälldes också
sådana ord som att ungdomsfylleriet
skulle stå eller falla med detta anslag.
De första ord, som jag för min del sade,
var att det inte finns någon kungsväg för

att få svenska folket att bli ett nyktrare
folk, utan man måste pröva olika åtgärder.
I det sammanhanget anmärkte jag
också att även det här anslaget har sin
stora betydelse, trots att det inte är så
mycket pengar som går åt.

Med anledning av argumenteringen om
att detta anslag nu skulle ha gjort sin
verkan o. s. v. skulle jag bara vilja ställa
den frågan: Är nykterhetsläget i vårt
land nu så gott, att det inte finns anledning
att vidtaga några åtgärder för
att få det bättre?

Herr statsrådet STRÄNG:

Jag fattade herr Bengtsons sista fråga
såsom direkt ställd till mig och att han
ville veta, hur jag bedömde nykterhetsläget.
Det är klart att här har vi alltid
graderade ambitioner om vad som kan
vara tillfredsställande, herr Bengtson och
och jag. Herr Bengtson är inte nöjd, förrän
varje svensk medborgare helt avstår
från bruket av alkohol, och jag är
nöjd, ifall vi kommer dithän, att de
svenska medborgarna avstår från missbruket
av alkohol. Detta är väl ungefär
skillnaden mellan herr Bengtson och
mig.

Jag kan i dag säga att det fortfarande
tyvärr är för många som missbrukar alkohol
men att vi ändå har en glädjande
utveckling till det bättre. Jag tror inte
att en ytterligare, statsunderstödd reklamverksamhet
för de här fruktdryckerna
gör någonting till eller från i detta
syfte. Man har aktualiserat dem, populariserat
dem och fått en viss effekt genom
detta. Jag tror att den effekten kommer
att fortsätta, även om riksdagen tar
bort anslaget. Därför menar jag att man
kan gör det utan att behöva föra in den
rent nykterhetspolitiska debatten i den
här frågan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! .lag är ense med statsrådet
Sträng om att nykterhetstillståndet
jämfört med toppkonsumtionen har förbättrats,
men jag vill ändå erinra om att
vi för något år sedan i nyktcrhetsrörel -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
sen hade en affisch som väckte stor uppmärksamhet.
Där avbildades en olympiapall,
och Sverige stod högst på den, men
det var inte i idrottsliga sammanhang,
utan den var uppbyggd av brännvinsflaskor
och berättade fullt riktigt att Sverige
vid den tidpunkten hade den högsta
starkspritkonsumtionen i världen. Det
var, när vi hade motboken kvar. Efter
dess avskaffande fick vi en mycket stark
stegring, och vi har inte ens lyckats
komma ned i det läge, där vi befann oss,
när vi stod högst på olympiapallen, utan
är nu ännu litet högre. Därför kan jag
inte anse att läget nu är så gott, utan jag
vill vidtaga olika åtgärder för att få ned
spritkonsumtionen ytterligare, utan att
därmed anses som någon fanatiker.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Jag har synnerligen svårt att godkänna
finansministerns sätt att resonera då
det gäller reklam. Han menar att nu har
man bedrivit reklam i tre år, och då
behövs det inte mer. Reklamen har gjort
sitt. Men det är väl så på många områden,
att man inte når effekten så snabbt
och sedan är tvungen att underhålla resultatet
genom fortsatt reklam. Även om
finansministern är skicklig i många avseenden,
tror jag inte att han skulle kunna
vara en framstående reklamchef i
ett stort företag, om han resonerade på
det sättet, att man kunde slå sig till ro
och bara lita på att den reklam man en
gång gjort skulle göra sin verkan för all
framtid.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
73, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 76;

Nej — 62.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 74

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. televerkets anslagsbehov

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1958/59 under televerkets
fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3
januari 1958 angivna investeringsanslag
å tillhopa 264 301 000 kr.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Bland de av Kungl. Maj :t äskade invesleringsanslagen
hade bland annat
upptagits ett anslag av 10,5 miljoner kronor
till Ljudradioanläggningar.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz in. fl. (1:287) och den
andra inom andra kammaren av herr
Magnusson i Borås m. fl. (11:373) i vilka,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte besluta att tillåta kommersiell
television enligt i motionen angivna
riktlinjer, att utbyggnaden av televisions-
och FM-radionätet samordnades
i största möjliga utsträckning samt att
investeringsanslaget till ljudradioanläggningar
anvisades med ett till 7,5 mkr.
sänkt belopp,

dels en inom andra kammaren av herr
Ståhl väckt motion (II: 214), vari hemställts
om viss modifiering av trådradionätets
utbyggnad, snabbast möjliga utbyggnad
av FM- och TV-sändare samt
att förtursrätt gåves åt nya telefonabonnenter
i glesbygderna, in. m.,

dels en inom andra kammaren av herr
Löfgren m. fl. väckt motion (11:300), i
vilken hemställts om utredning om den
fortsatta utbyggnaden av trådradionätet
samt om nedsättning från 4,1 mkr. till
högst 1,5 mkr. av anslaget för investeringar
i trådradio,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Boo och Sveningsson (I: 108) och
den andra inom andra kammaren av
herr Magnusson i Borås ro. fl. (II: 191),
vari hemställts om att sådan omdisponering
av utbyggnadsplanerna för televisionen
måtte vidtagas, att en sändare i
Boråsområdet byggdes under budgetåret
1958/59 och en i Trollhätte—Vänersborgsområdet
under budgetåret 1959/00,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Jansson (1:224) och den andra inom
andra kammaren herr Allard in. fl.
(11:212), i vilka hemställts, att den forcering
av TV-nätets utbyggnad, som före -

Ang. televerkets anslagsbehov
slagits i årets statsverksproposition,
måtte omfatta även sändaren i Örebro,

dels ock slutligen en inom andra kammaren
av herr Rubbestad väckt motion
(II: 213).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1958/59 under televerkets fond anvisa
följande investeringsanslag, nämligen

1. Telefonstationsbyggnader Kronor

m. m................. 7 200 000

2. Anläggning för teletekniskt
utvecklingsarbete

m. m................. 1 500 000

3. Förrådsbyggnader m. m. 2 000 000

4. Inköp av fastigheter.... 300 000

5. Fjärrförbindelseanläggningar
m. m........... 79 500 000

6. Telefon- och telegrafstationer
................ 75 000 000

7. Nya abonnentanläggningar,
nätarbeten och blanka
mellanortsledningar .... 74 000 000

8. Televisionsradioanlägg ningar

................ 6 400 000

9. Radioanläggningar för

kommersiell trafik...... 2 000 000

10. Radioanläggningar för

luftfarten.............. 2 400 000

11. Försvarsberedskap vid televerket
.............. 3 500 000

12. Televerkets dispositions anslag

................ 1 000

II. att motionerna I: 287 och II: 373, i
vad de avsåge införandet av kommersiell
television, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. alt motionerna 1:287 och 11:373,
i vad de avsåge samordningen av utbyggnaden
av televisions- och FM-radionätet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionen II: 300, i vad den
avsåge utredning om den fortsatta utbyggnaden
av trådradionätet, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

V. att motionen 11:214 icke måtte av
riksdagen bifallas;

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov

VI. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 287 och II: 373 samt II:
300, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, för budgetåret 1958/59 under televerkets
fond till Ljudradioanläggningar
anvisa ett investeringsanslag av
10 500 000 kr.;

VII. att motionerna I: 168 och II: 191
icke måtte av riksdagen bifallas;

VIII. att motionerna 1:224 och II:
212 icke måtte av riksdagen bifallas;

IX. att motionen II: 213 icke måtte av
riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Vad först beträffar frågan om medgivande
av kommersiell television må
erinras om att utskottet vid sin behandling
av televisionsfrågan vid såväl 1956
som 1957 års riksdagar avvisade tanken
härpå. Den situationen ansågs dock —
såsom motionärerna framhållit — möjligen
en gång kunna inträffa, att det
med hänsyn till önskvärdheten av att
hålla licensavgiften nere kunde te sig
befogat att medgiva betalda reklaminslag
i en eller annan form. Enligt utskottets
mening torde emellertid några
nya omständigheter ej ha tillkommit av
sådan art att de böra föranleda ett ändrat
ställningstagande från utskottets sida.
Utskottet som således vidhåller sin
tidigare deklarerade uppfattning i frågan
avstyrker i enlighet härmed bifall
till motionärernas yrkanden i denna
del.

Mot bakgrund av vad i det föregående
sålunda anförts finner utskottet för sin
del någon särskild utredning beträffande
nästa budgetårs trådradioutbyggnad
icke erforderlig. Utskottet förutsätter
dock att riksdagen — efter den revision
av utbyggnadsplanen som av telestyrelsen
i samråd med Sveriges Radio må
befinnas erforderlig — beredes möjligheter
att taga ställning till frågan om
utbyggnaden efter det nu aktuella budgetårets
utgång. Ej heller övriga yrkanden
i nu berörda motioner, avseende

bl. a. en minskning av medelsanvisningen
till ljudradioanläggningar, har utskottet,
med hänsyn till av telestyrelsen
angivna förhållanden, funnit sig kunna
biträda.

Utskottet, som i enlighet med det anförda
avstyrker bifall till samtliga i det
föregående behandlade motioner, har
för sin del funnit de av Kungl. Maj:t
framlagda förslagen stå i god överensstämmelse
med av statsmakterna tidigare
godtagna planer samt av riksdagen
eljest uttalade önskemål rörande såväl
ljudradio- som televisionsradioverksamhetens
inriktning och utformning. Utskottet
biträder därför de framlagda anslagsberäkningarna
och har ej heller
funnit anledning till erinran mot vad
departementschefen i förevarande sammanhang
i övrigt anfört och förordat.
Till frågan om anvisande av medel för
radiohuset och till televisionsverksamhetens
driftkostnader återkommer utskottet
under punkten 8 i det följande
resp. vid sin behandling av Kungl. Maj:ts
under sjätte huvudtiteln, punkten 66,
framlagda förslag.»

Reservationer hade anmälts av, utom
annan, herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Gerhard Nilsson i Gävle
och Heckscher, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna
1:287 och 11:373, i vad de avsåge införandet
av kommersiell television
samt sänkt investeringsanslag till ljudradioanläggningar,
och att därför

dels det stycke i utskottets yttrande,
som började med »Vad först» och slutade
med »denna del», bort ha följande
lydelse:

»Vad först beträffar frågan om införande
av kommersiell television vill utskottet
erinra om sitt uttalande härom
vid 1956 års riksdag, att den situationen
möjligen en gång kunde inträffa att det,
med hänsyn till önskvärdheten att hålla
licensavgiften nere, kunde te sig befogat
att medgiva betalda reklaminslag i
en eller annan form. I likhet med motionärerna
finner utskottet en sådan situation
nu vara för handen. En ompröv -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

ning av hela frågan om kommersiella
program i svensk television bör därför
ske, syftande till att kommersiella programinslag
i enlighet med av motionärerna
förordade riktlinjer kunna komma
till stånd redan under nästa budgetår.
Genom de inkomster som härigenom
kunna beräknas inflyta torde ej heller
något driftanslag för nästa budgetår bliva
erforderligt.»

dels det stycke i utskottets yttrande,
som började med »Mot bakgrund» och
slutade med »kunna biträda», bort ha
följande lydelse:

»Mot bakgrund av vad sålunda anförts
kan utskottet för sin del i vart fall inte
finna någon särskild utredning beträffande
den fortsatta trådradioutbyggnaden
erforderlig. En revision av planen
för densamma är dock enligt utskottets
förmenande påkallad, vilken revision synes
kunna verkställas genom försorg av
telestyrelsen i samråd med Sveriges Radio.
I avvaktan härpå anser sig utskottet
ej böra tillstyrka någon medelsanvisning
för ändamålet under nästa budgetår.
Vad åter beträffar motionärernas övriga
yrkanden i nu berörda motioner
finner sig utskottet ej kunna biträda desamma.
»

dels det stycke i utskottets yttrande,
som började med »Utskottet, som» och
slutade med »framlagda förslag», bort
ha följande lydelse:

»Utskottet, som således avstyrker bifall
till sist behandlade motioner biträder
— förutom i vad avser anslaget till
Ljudradioanläggningar -— Kungl. Maj:ts
anslagsberäkningar. Ej heller har utskottet
funnit anledning till erinran mot
vad departementschefen därvid i övrigt
anfört och förordat. Till frågan om anvisande
av medel för radiohuset och till
televisionsverksamhetens driftkostnader
återkommer utskottet under punkten 8
i det följande resp. vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts under sjätte huvudtiteln,
punkten (i(>, framlagda förslag.»

dels ock utskottets hemställan bort i
nedan angivna delar ha följande lydelse: -

Ang. televerkets anslagsbehov

»II. att riksdagen må, med bifall till
motionerna 1:287 och 11:373, i vad de
avse införandet av kommersiell television,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i frågan anfört;»

»VI. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionen II:
300 samt med bifall till motionerna I:
287 och II: 373, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, för budgetåret 1958/59
under televerkets fond till Ljudradioanläggningar
anvisa ett investeringsanslag
av 7 500 000 kr.;»

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Riksdagen har tidigare
på grundval av en av telestyrelsen utarbetad
sexårsplan beviljat avsevärda medel
för trådradions utbyggnad. Denna
sexårsplan har telestyrelsen nu på eget
initiativ till stora delar frångått och i
stället beslutat sätta upp ett antal mellanvågssändare
i tidigare planerade
trådradioområden. Man kan ställa sig
frågan vad anledningen härtill är. Anmärkningsvärt
är också, att en del av
dessa mellanvågssändare inte bara är
planerade, utan faktiskt redan är installerade.
Skälet till en sådan omkastning i
distributionspolitiken har inte redovisats
i föreliggande handling, men omkastningen
måste väl bero på att telestyrelsen
själv har funnit att utbyggnaden
av trådradionätet ställer sig för
dyrbar och kanske går för långsamt, något
som dock inte offentligen erkänts.

Enligt uppgifter från olika delar av
landet, där trådradio redan installerats,
är lyssningsmöjligheten många gånger
bristfällig. Det är visserligen sant att
man fått dubbelprogram, men det tråkiga
är att båda programmen ofta slår igenom
samtidigt genom s. k. överhörning.
Inte heller i (ivrigt är kvaliteten på trådradio
med dess långa ledningar den bästa,
och i varje fall iir den inte jämförbar
med kvaliteten hos FM-sändningarna.
Det tycks vara ett faktum att ur teknisk
synpunkt iir trådradio mest lämpad för
utbyggnad i tätorter, där man inte behöver
de långa ledningar som vid trådradion
i glesbygderna ger överhörning och
andra störningar.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov

Telestyrelsen har gjort gällande, att
trådradion ställer sig billigare för abonnenterna
än FM, eftersom FM kräver
att abonnenterna måste skaffa nya mottagare
eller FM-tillsatser. Enligt uppgift
från Sveriges radiohandlares riksförbund
säljs numera i Sverige nästan uteslutande
FM-mottagare, bortsett från bil- och
reseradio. Det innebär att man exempelvis
i Norrland köper FM-mottagare,
när man förnyar apparatbeståndet. Det
är till och med på många håll svårt att
numera få tag i en mottagare utan FM. I
våra kustbygder i Norrland avlyssnas de
finska FM-stationerna flitigt och hörs på
vissa håll bättre än det svenska radioprogrammet.

Den stora försäljningen av FM-apparater
medför, att sakkunskapen nu räknar
med att hela, det fasta mottagarbeståndet
om högst tio år kommer att bestå av
FAI-mottagare. Detta innebär, att när inemot
24 miljoner kronor investerats i
trådradio och denna är fullt utbyggd,
har abonnenterna FM-mottagare, varför
behovet av trådradio bortfaller. Risk föreligger
sålunda för att här göres en
onödig investering.

En femårsplan för televisionsnätets utbyggnad
har förutskickats av departementschefen.
Rent tekniskt är det ur
många synpunkter fördelaktigt, att FMoch
TV-nätets utbyggnad samordnas, vilket
ju också framhållits av telestyrelsen.
Det är uppenbart att TV och FM bör utvecklas
samtidigt, oberoende av trådradions
utbyggnad. Avgörande bör vara,
att distributionen ordnas billigt och rationellt
med vikten lagd på utsändningens
kvalitet. Man bör inte investera större
belopp i trådradio inom områden,
som om några år i alla fall kommer att
förses med TV och därigenom också med
FM.

Dessa frågor är ju, herr talman, till
stor del av teleteknisk natur. Men det
gäller stora belopp. Anmärkningsvärt är
att den enda expertis som yttrat sig i
ärendet — det gäller både om propositionen
och om utskottsutlåtandet — är
telestyrelsen. Det finns goda skäl att antaga
att denna styrelse i dag står rätt
ensam i sin uppfattning. Även annan

teknisk expertis än telestyrelsen borde
få komma till tals i denna fråga. Frågan
bör utredas skyndsamt och helst av
opartisk expertis, på samma sätt som
skedde för ett och ett halvt år sedan vid
televisionens första utbyggnad.

Sedan den tidpunkt, då statsmakterna
beslöt att införa radioförmedling per
tråd, har nya erfarenheter vunnits på
detta område, som ej tidigare stod oss
till buds. Det är angeläget att dessa erfarenheter
utnyttjas vid den fortsatta utvecklingen
av radioverksamheten.
Främst gäller det frågan om trådradions
funktionsduglighet i jämförelse med FMdistributionen.

De synpunkter, som här förebragts,
har legat till grund för en motion av
herr Löfgren m. fl., nr 300 i andra kammaren.
I motionen hemställes om en
skyndsam utredning om den fortsatta utbyggnaden
av trådradionätet. I förbidan
på denna utrednings resultat bör anslaget
för detta ändamål enligt motionen
nedsättas från av Kungl. Maj:t begärda
4,1 miljoner till högst 1,5 miljoner kronor,
vilket alltså innebär en anslagsreducering
med 2,6 miljoner kronor. Jag
yrkar, herr talman, bifall till denna motion
nr 300 i andra kammaren och hemställer
att utskottets kläm under punkt
IV får följande lydelse: att riksdagen
med bifall till motionen II: 300 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
utredning beträffande den fortsatta utbyggnaden
av trådradionätet.

Samtidigt hemställes såsom en följd
härav att klämmen under punkt VI i utskottsutlåtandet
får följande formulering:
att riksdagen må med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionen II: 300 ävensom med
anledning av motionerna 1:287 och II:
373, samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
för budgetåret 1958/59 under televerkets
fond till Ljudradioanläggningar
anvisa ett investeringsanslag av 7 900 000
kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! .lag har väckt en motion
som rör detta utskottsutlåtande. Den be -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

rör dels samma saker, som herr Olilon
här har talat om, och dels den kommersiella
televisionen. I det senare fallet ligger
det historiskt till på det sättet, att
riksdagen uttalade, när den beslöt att
inte gå med på att medge kommersiell
television, att man skulle skjuta på frågan
till ett något senare tillfälle då det
kunde anses erforderligt att godtaga
kommersiell television för att kunna sänka
licensavgifterna för televisionen.

Jag har observerat att televisionen för
nästa budgetår skall finansieras, förutom
med licensavgifterna, även med ett statsanslag
på 2,6 miljoner kronor. Det kan
knappast vara klokt att använda statens
medel på det sättet, om man på
andra sätt kan fullt finansiera televisionsverksamheten.
Det finns två vägar
att gå — jag tror att båda är framkomliga.
Det har visat sig att antalet televisionsapparater
och därmed följande inflytande
licensavgifter stigit i en mycket
snabbare takt än man tidigare vågat
räkna med. Jag är för min del övertygad
om att antalet televisionslicenser
kommer att stiga så starkt, att redan de
kommer att klara kostnaderna för televisionen
utan att man behöver använda
statsbidrag. Om man därutöver medger
kommersiella program i televisionssändningarna,
får man ett ytterligare tillskott,
som utöver det att det kan täcka
den eventuella, mot förmodan kvarstående
bristen i televisionsbudgeten som i
annat fall skulle täckas med statsbidrag,
även skulle räcka till att medge en sänkning
av licensavgifterna och på så sätt
komma TV-tittarna till godo.

Det har inträffat en sak, sedan frågan
första gången diskuterades här i första
kammaren. Erfarenheterna från särskilt
den engelska kommersiella televisionen
har alla samstämmigt varit av den arten,
att man inte ansett de kommersiella programmen
utgöra något störande inslag.
Det finns anledning räkna med att kvaliteten
på dessa kommersiella program
till följd av konkurrensen kommer att
hållas på en hög nivå. Åskådarna i England
hyser en allmän tillfredsställelse
över detta inslag i den annars kanske
något tråkiga TV-utsändningen. Jag är

(1 Första kammarens protokoll 1''JöH. Nr 9

Ang. televerkets anslagsbehov
ganska förvissad om att förhållandet
skulle bli detsamma även här i landet.
Om man kunde få större omväxling i
programmen, en finansiering utan statsbidrag
och samtidigt en chans att sänka
licensavgifterna, vore det väl oklokt att
inte använda en sådan modell. Vid en
sänkning av licensavgifterna borde man
också kunna räkna med att antalet apparatinnehavare
skulle ytterligare öka och
att televisionen på det sättet skulle finansiera
förbättringar inom sig själv. Att
inte ens våga göra ett försök i den riktningen
tycker jag är oriktigt, ty det enda
sättet att få klarhet i hur den kommersiella
televisionen verkar är ett dylikt
försök.

Med hänsyn härtill ber jag först, herr
talman, att få yrka bifall till vad som i
reservationen avhandlas under mom. II.
Där står att riksdagen må, med bifall till
motionerna 1:287 och 11:373 »i vad de
avse införandet av kommersiell television,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i frågan anfört». I
reservationens motivering står det, att
man finner att en sådan situation är för
handen, att det är befogat att medge betalda
reklaminslag i en eller annan form.

Den sak, som den föregående ärade
talaren uppehöll sig vid, tycker jag på
sätt och vis är ganska allvarlig. Även i
detta fall har vi ett bevis för hur svårt
det är i all statlig verksamhet att snabbt
inrätta sig efter nya förhållanden av teknisk
och annan art liksom efter händelseutvecklingen
i övrigt, som bl. a. innebär
att allt flera skaffar sig televisionsapparater.
Telestyrelsen har ju bestämt
sig för att inrätta trådradioförbindelser
i stor utsträckning. Man har lagt upp ett
långsiktigt program, som skulle dra en
kostnad över 23 miljoner kronor. Jag har
här varit rädd för att man skulle göra
sig skyldig till eu mycket stor felinvestering
— och felinvesteringar hör ju nästan
till det mest retfulla man kan tänka
sig. När FM-systemet blir fullt utbyggt,
vilket det behöver vara för televisionens
allmänna användande, blir de pengar
som nedlagts på trådradioförbindelscrna
bortkastade. Det lär också råda oenighet
inom telestyrelsen på denna punkt. De

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
flesta teknikerna inom televerket är på
det klara med att man väljer fel väg,
om man fortsätter med denna stora utbyggnad
av trådradionätet, som sedan
efter några få år inte längre blir till någon
nytta. De menar att man resolut
borde gå in för en mycket större användning
av FM-systemet.

Man kan också till sin ledsnad konstatera,
att det inte torde råda det allra
bästa förhållande mellan radio- och telestyrelserna,
som dock måste samarbeta
i stor utsträckning, eftersom radion producerar
såväl radio- som televisionsprogrammen
och televerket distribuerar desamma.
Jag tycker inte det skulle ha varit
omöjligt för statsutskottets fjärde avdelning
att komma underfund med denna
brist på samstämmighet, och jag anser
det vara ett fel, att inte denna avdelning
— statsutskottets plenum skall
man lasta mindre i detta sammanhang,
ty det brukar lita på avdelningarna —
försökt efterforska, hur det låg till. Även
om man inte fått någon påstötning, borde
man ändå ha föranstaltat om att även
få höra radiostyrelsens uppfattning i
denna fråga, som då hade kunnat bli belyst
på ett annat sätt.

Jag har framför allt varit rädd för att
man skulle onödigtvis ge ut pengar till
en sak, som sedan blir värdelös, i en tid
av knapphet på pengar och att man inte
tillräckligt snabbt har tagit hänsyn till
de nya tekniska uppslag, som nu är färdiga
att omsättas i praktiken.

Nu förutsätter jag, att kommunikationsministern
och övriga, som i fortsättningen
kommer att handlägga denna
sak, skall göra de utredningar som behövs.
Men jag har inte ens för budgetåret
1958/59 velat medverka till att lämna
föreslaget bidrag för här nämnda ändamål.
Jag har menat att man redan för
nästkommande budgetår borde avstå
från att utföra en stor del av det trådradioprogram
man planerat och inskränka
sig till att låta mycket utpräglade glesbygder,
som inte nu har en något så när
godtagbar ljudåtergivning, få trådradioförbindelser.

Den enda skillnaden i denna del mellan
reservationen och herr Ohlons yr -

kande är egentligen att reservationen i
enlighet med de väckta motionerna vill
minska anslaget till ljudradioanläggningar
med 3 miljoner kronor till sammanlagt
7,5 miljoner kronor, under det att
herr Olilon för detta ändamål yrkar ett
belopp av 7,9 miljoner kronor. Det kan
naturligtvis alltid diskuteras vilken av
dessa båda anslagssummor som är den
lämpligaste, men jag tror att riksdagen
gör klokt i att bevilja det lägre anslaget.

Om, herr talman, i den votering, som
väl kommer att äga rum senare här, motionerna
och reservationen i anslutning
till mom. VI i utskottets yrkande
skulle bli utslagna, kommer jag att rösta
för herr Ohlons yrkande på denna
punkt. I första hand ber jag dock att få
yrka bifall till reservationen, vilken sammanfaller
med de i mom. VI omnämnda
motionerna.

Alldeles oavsett hur det nu kommer
att gå i detta ärende vill jag, herr talman,
uttala den bestämda förhoppningen
att telestyrelsen icke måtte fortsätta att
öda bort pengar i onödan. Jag vill dessutom
hoppas att alla goda krafter måtte
försöka åstadkomma ett hättre förhållande
mellan telestyret och radiostyret.
Båda dessa önskningar är ytterst angelägna.

I övrigt ber jag, herr talman, att få
ansluta mig till de synpunkter som herr
Ohlon framfört om FM-anläggningarnas
fördelar och trådradionätets nackdelar.

Herr BOO (s):

Herr talman! Jag ber att med några
ord få beröra utbyggnadsplanerna för televisionsnätet.
Anledningen härtill är
närmast att jag tillsammans med herr
Sveningsson i denna kammare har väckt
en motion, vari hemställts om att sådan
omdisponering av utbyggnadsplanerna
för televisionen måtte vidtagas,
att en sändare byggs i boråsområdet och
ytterligare en i trollhätte-vänersborgsområdet.
Jag har dessutom observerat
att det från riksdagsmän i Örebro län föreligger
en motsvarande framställning
för örebroområdets del.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Utskottet liar avstyrkt dessa yrkanden
och anfört, att ett bifall till motionerna
skulle leda till att andra projekt inom
den föreslagna planen finge skjutas på
framtiden. När man gör ett yrkande i en
motion, siktar man naturligtvis, som man
brukar säga, mot stjärnorna för att i
varje fall nå skogsbrynet. Jag och mina
medmotionärer har därför kanske närmast
tänkt oss att aktualisera frågan om
utbyggnad av televisionsnätet i vårt område
inom en rimlig framtid. Faktum är
att dessa folkrika områden icke finns
med i den uppgjorda flerårsplanen för
televisionens utbyggnad. Vi har därför
velat aktualisera denna sak genom att
väcka motionerna.

Från utskottets sida anföres, att ett
bifall till motionerna skulle innebära ett
senareläggande av andra projekt, vilket
utskottet inte vill godta, framför allt som
ett dylikt senareläggande främst skulle
komma att drabba sändaren för sundsvallsområdet,
som beräknas kunna tillgodose
ca 80 000 invånare.

Det råder väl inga delade meningar
om angelägenheten av att utbygga televisionsnätet
i Norrland. Jag vågar dock
hävda att det förslag som vi framfört i
vår motion — detsamma gäller säkerligen
även motionsyrkandet om en sändare
i Örebro — i realiteten skulle komma
att gynna en snabbare utbyggnad av televisionen
i Norrland. Det är ju meningen
att televisionsnätet, sett på något
längre sikt, skall utbyggas i den takt som
blir möjlig genom de licensmedel som
inflyter. Därför har man också först uppfört
televisionssändare för de större städerna
med kringliggande områden. När
riksdagen i fjol behandlade utbyggnadsplanen,
underströks emellertid att det
av andra skäl vore angeläget att få till
stånd en snabbare utbyggnad för Norrland.
I utbyggnadsplanen ingår nu en
sändare för sundsvallsområdet med en
radiolänk från Stockholm.

Såsom herr Mannerskantz redan omnämnt,
har licensinkomsterna för televisionens
del vuxit mycket snabbare än
man tidigare räknat med. Enligt uppgift
finns det nu 110 000 televisionslicenser,
vilka alla tillkommit under eu sex -

Ang. televerkets anslagsbehov
tonmånadersperiod. Man ligger därmed
faktiskt två år före i utvecklingen enligt
den ursprungligen uppgjorda tidtabellen.

Det finns naturligtvis ingenting i och
för sig att invända mot den nu beslutade
utbyggnaden i Sundsvall. Risken är
emellertid, att om man alltför hårt koncentrerar
resurserna på att utbyggnaden
av televisionsnätet först skall ske i Norrlands
glesbygder, så kan detta leda till
att man bromsar upp den snabba stegring
av licensinkomsterna som man hittills
kunnat glädja sig åt. Det är därför
angeläget att man vid sidan om en utbyggnad
av televisionsnätet i Norrland
också driver fram. en fortsatt utbyggnad
av televisionsanläggningarna i de tätbebyggda
områdena i södra och mellersta
Sverige. Därigenom kan man nämligen
få till stånd en sådan fortsatt stegring av
licensinkomsterna, att man kan påskynda
utbyggnaden även i Norrland med
dess glesare befolkningsunderlag. Låt
mig för att bevisa detta ta det aktuella
exemplet.

I utskottsutlåtandet redovisas att sundsvallssändaren
med förbindelsen över
Gävle till Stockholm skulle kosta 2 000 000
kronor och betjäna i runt tal 80 000 människor.
I boråsområdet kan man bygga
en godtagbar provisorisk sändare för
175 000 kronor och en fullgod fast sändare
för 300 000 kronor. Den betjänar
75 000 invånare. För Trollhättan—Vänersborgsområdet
kostar en provisorisk
sändare med länkförbindelse 500 000
kronor, och den betjänar 60 000 människor.
När det gäller Örebro stad och området
däromkring skulle man kunna bygga
en provisorisk sändare som skulle
kosta 300 000 kronor och betjäna i runt
tal 100 000 människor. Om man räknar
samman dessa tre sändares betjäningsområden
— jag tar dem bara som exempel,
och liknande förhållanden kan
gälla andra tätorter i mellersta och södra
Sverige —- kommer man fram till 235 000
människor, och kostnaderna blir, om vi
väljer det provisoriska alternativet,
975 000 kronor. Om vi så att säga kunde
sticka emellan med en snabbare utbyggnad
av TV-stationer för sådana här om -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
råden, skulle vi därmed också driva på
hela utbyggnaden av televisionsnätet, så
att också de verkliga glesbygderna snart
finge television med de inkomster vi får
av licensmedel. Kostnaden för boråssändaren,
175 000 kronor, täcks ju omgående
av licensinkomster från 1 750 apparatinnehavare,
och man kan väl säga att
kostnaden för en sådan sändare ligger
inom felmarginalen för beräkningen av
licensinkomsterna.

Framställningarna om utbyggnad av
dessa sändare i södra och mellersta Sverige
behöver alltså inte stå i något motsatsförhållande
till det uttalande beträffande
Norrland som riksdagen gjorde i
fjol, utan tvärtom skulle dessa utbyggnader
säkerligen tjäna detta syfte.

Jag har, herr talman, inte tänkt i det
föreliggande läget besvära med att ställa
ett yrkande om bifall till motionen. Det
skulle inte tjäna något till. Med vad jag
här har sagt vill jag i stället vända mig
till kommunikationsministern och hemställa
att han i den översyn av planerna
som säkerligen blir aktuell på grund av
den nuvarande utvecklingen av licensinkomsterna,
även tar hänsyn till de berättigade
intressen, som jag här har talat
för och som på lång sikt tjänar det
gemensamma ändamål vi här vill befrämja,
nämligen att få ett helt utbyggt
televisionsnät här i landet.

I herr Boos yttrande instämde herrar
Axel Jansson (s) och Sveningsson (h).

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
den här debatten egentligen för att stärka
— i den män detta är möjligt — en
viss opinion, som under de senaste dagarna
har utbildat sig i samband med
diskussionen om trådradioanläggningarna.

Det påpekas på s. 28 i utskottets utlåtande
att vi vid nästa budgetårs utgång
beräknas ha 350 000 utbyggda trådradioanslutningar
och att det återstår att bygga
ut — för att ta det hela summariskt
— 120 000 anslutningar av vilka 90 000
kräver speciella ledningar.

Televerket framhåller också, att det

fortsatta arbetet med trådradioanläggningarna
är mycket kostsamt. Detta gäller
speciellt för den del, som skall utföras
inom verkliga glesbygder, där ledningarna
oftast blir mycket långa. Allt
detta är säkerligen riktigt.

I reciten har jag vidare fäst mig vid,
att televerket har förklarat, att man ännu
inte vet, hur man skall göra med utbyggnaden
av televisionsnätet beträffande
glesbygderna och enkannerligen
Norrland. Man låter här framskymta, att
man är beredd att i samband med en
senare planläggning ta upp frågan om
utbyggnadstakten för FM och trådradio
till nytt övervägande.

Detta meddelande kan ge anledning
till vissa farhågor, när man har sig en
del fakta på det här området bekanta.
Det är till en början så, att televerket
företräder de konventionella kommunikationsmedlen
på det här området, telefon
och telegraf, och det kan tänkas, att
televerket därför gärna uteslutande är
benäget för kombinationer — vilket för
all del i vissa fall också kan vara lämpligt
— mellan de äldre och de nyare
kommunikationsmedlen men kanske på
det sättet, att kostnaderna för trådledningar
blir betalda ur radions och TV:s
licensmedel. Det är enligt min mening
beklagligt att utskottet här vill avslå motionen
med förslag om utredning av
framför allt den fortsatta utbyggnaden
av trådradionätet, som enligt vad alla är
ense om är väsentligt dyrbarare både i
fråga om investeringar och drift. Det
har på sista tiden kommit in en rad
nya faktorer i bilden, sedan dubbelprogramutredningen
för många år sedan
gjorde sina rekommendationer och riksdagen
fattade sina beslut om avvägningen
mellan trådbunden och trådlös distribution.
Dessa nya faktorer är av sådan
vikt, att de kunde motivera en ny
och självständig avvägning.

Den första faktorn är, att licensmedlen
under årens lopp blivit knappare
men samtidigt måste räcka till betydligt
mer än man förut avsåg. Visserligen ger
de under ett par år enligt planerna
smärre överskott, men den tekniska utvecklingen
ställer också större krav på

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

upprustning på både televerkets och
Sveriges Radios arbetsområden. Denna
upprustning måste numera bestridas av
löpande licensinkomster. Det nödvändiga
radiohuset kommer också att belasta
licensmedlen. Jag vill bara nämna, att
den summa, det därvidlag blir fråga om,
är mycket stor; det rör sig om cirka 50
miljoner kronor. Säkerligen blir det betydligt
mer, men för dagen brukar man
arbeta med den siffran.

Med hänsyn till önskvärdheten av alt
inte ytterligare höja licensavgifterna
inom de närmaste åren förefaller det
rimligt, att man nu bör se mera på vad
som är ekonomiskt nödvändigt än som
kanske ursprungligen var fallet, då licensmedlen
gav överskott och man kunde
gå ut på lånemarknaden för att få
pengar till investeringarna. De möjligheterna
är i dagens läge betydligt mera
inskränkta än tidigare. Det förefaller
med andra ord vara av vikt att se till,
att licensmedlen räcker för alla de behov
man kan förutse för en lång tid
Iframåt. Trådradioinvesteringarna förutses
under den närmaste fyraårsperioden
komma att uppgå till över 28 miljoner
kronor. Eftersom trådradiosystemet
är dyrare än trådlös distribution, är
det, som flera talare tidigare sagt, angeläget
att man inte gör felinvesteringar
på detta område.

En annan faktor är vidare televisionens
oväntat stora frammarsch. Genom
kombinationen av FM- och TV-anläggningar
nedbringas kostnaderna för radions
del ytterligare. På alla de platser
i landet, dit televisionen kommer att na,
kan det förutsättas, att man också förr
eller senare får FM. När detta sker har
trådradioinvesteringarna varit bortkastade.

Ytterligare ett argument förtjänar att
uppmärksammas i sammanhanget, ett argument,
som har anförts till förmån för
trådradion, nämligen att allmänheten i
samband med dess utbyggande inte skulle
behöva skaffa nya mottagare. Det argumentet
förlorar emellertid ■— herr
Öhlon var också inne på den saken i
sitt anförande —- för varje år alltmer
sin giltighet, eftersom sedan över fyia

Ang. televerkets anslagsbehov
år praktiskt taget enbart mottagare för
båda de trådlösa systemen finns i handeln.
Det beräknas, att apparatbeståndet
kommer att vara helt utbytt inom de
närmaste tio åren, och vid den tidpunkt,
då trådradionätet är helt utbyggt, torde
alltså den överväldigande majoriteten
av folket ha de nya mottagarna. Redan
nu beräknar man, att inemot 40 procent
av lyssnarna har sådana nya apparattyper.
Läget kommer alltså att bli
det, att när trådradion är utbyggd och
de 23 miljonerna offrade, så har man
inget behov av den. Pengarna skulle alltså
vara kastade i sjön.

Utskottet förutsätter visserligen, att
telestyrelsen i samråd med Sveriges Radio
skall föreslå den revision av utbyggnadsplanen
som »kan befinnas erforderlig».
Då det är allmänt bekant,
att dessa båda instanser genom alla är
haft motsatta uppfattningar i denna fråga,
innebär detta knappast någon garanti
för att frågan, som dock gäller
23 miljoner kronor, föres fram på sätt,
som kunde ske, om från dessa båda institutioner
fristående expertis finge utreda
den utifrån de nya förutsättningar,
som för dagen föreligger. Det skulle
t. ex. i detta sammanhang vara av mycket
stort intresse att kalla in på scenen
representanter för, låt oss säga, SJ ellei
militärens signaltjänst, som på detta
område har mycket stor erfarenhet. Även
en hel del andra instanser kanske Kunde
höras.

Reservanterna säger tyvärr också de,
att de inte finner någon särskild utredning
beträffande den fortsatta trådradioutbyggnaden
erforderlig. Detta uttalande
rimmar illa med vad jag här sagt,
nämligen att de kontroversiella uppfattningarna
inom telestyrelsen och Sveriges
Radio tvärtom skulle motivera en utredning
med fristående expertis. Jag
kommer alltså beklagligtvis i motsättning
både till utskottets skrivning och
till reservanternas. I övrigt är det mig
emellertid möjligt att följa reservanterna
i deras yrkanden. Men för att jag
skall bli tillfredsställd, måste jag föreslå
en ändring i reservanternas uttalande.
Jag vill, att det stycke i reserva -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
tionen på s. 72, som börjar med orden
»Mot bakgrund» och slutar med orden
»biträda desamma», skall få följande
lydelse: »Mot bakgrund av vad sålunda
anförts finner utskottet för sin del i vart
fall erforderligt med en särskild utredning
beträffande den fortsatta trådradioutbyggnaden
med från televerket och
Sveriges Radio AB fristående expertis.
En revision av planen för trådradioutbyggnaden
är enligt utskottets förmenande
påkallad. I avvaktan härpå anser
sig utskottet ej böra tillstyrka någor.
medelsanvisning för ändamålet under
nästa budgetår. Vad åter beträffar motionärernas
övriga yrkanden i nu berörda
motioner finner sig utskottet ej kunna
biträda desamma.»

Med denna ändring, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag beträffande den ifrågavarande
punkten.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Arrhén nu yttrat om behovet av
teknisk expertis till departementets föifogande
vill jag bara lämna kammaren
den upplysningen, att departementet i
våras tillsatte en utredningsman som
har presenterat ett förslag, enligt vilket
teknisk expertis skall ställas till departementets
förfogande, en expertis som
bl. a. skulle få ta ställning till de avvägningsfrågor,
som herr Arrhén och
andra talat om. Förslaget är för närvarande
ute på remiss, men remisstiden
utgår om tre dagar.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Jag vill då bara ställa den frågan till
herr statsrådet: Kommer denna tekniska
expertis att väljas på ett allsidigt
sätt eller kommer den att tas endast
från en av de berörda parterna?

Herr statsrådet SKOGLUND:

Jag trodde att herr Arrhén var fullt
medveten om att anlitar man sådan expertis,
skall den vara opartisk.

Herr ELIASSON (ep):

Ilerr talman! Jag tillhör varken expertisen
eller de opartiska i denna fråga,
men jag vill ändå framföra några synpunkter,
som närmast rör frågan om
TV-nätets utbyggnad.

Kommunikationsministern kan glädja
sig åt att allmänhetens TV-intresse är
mycket större än man kanske på något
håll väntat, och han kan därför nu forcera
utbyggnaden av televisionsnätet.

Jag vill inom parentes säga, att när jag
nu talar om TV-nätet, betyder det inte
alt jag inte hyser intresse också för en
förbättring av lyssnarmöjligheterna när
det gäller radion. Det finns områden i
det län, som jag företräder, där man har
mycket svårt att höra program 1 och där
man ännu mindre kan lyssna till program
2. Jag tror mig veta att kommunikationsministern
inte saknar förståelse
för glesbygdens problem i det här avseendet,
och det tycker jag är enbart tillfredsställande.

Vad nu beträffar frågan om den forcerade
utbyggnad av sändarstationerna
för television, som de numera rikligt flödande
licensmedlen ger möjlighet till,
så bär ju kommunikationsministern föreslagit
att man skall uppföra sändarstationer
bl. a. i Gävle och Sundsvall. Den
vidare utbyggnaden för Norrlands del
önskar han ytterligare överväga. Den
frågan behöver utredas, anser han, och
i det sammanhanget framhåller kommunikationsministern
att det bör upprättas
en ny femårsplan för TV-nätets utbyggnad
i hela landet.

Jag har stor förståelse för kommunikationsministerns
situation, då han från
olika delar av landet, där TV-nätet inte
är utbyggt, får motta vädjanden om förbättrade
förhållanden så snart som möjligt.
Den propå jag nu vill komma med
är alltså inte alls unik. Inför de många
framställningar som gjorts från olika
håll i motioner och på annat sätt vill jag
dock understryka, att en TV-sändare i
Dalarna, som nu är ett mycket illa tillgodosett
landskap i detta avseende, skulle
vara motiverad. Jag menar att även
vårt läns intressen bör beaktas, när man
nu i departementet kommer att övervä -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

ga liur en forcerad utbyggnad av TVnätet
skall planeras. Jag kan bara nämna,
att om en TV-station placerades någonstans
mitt i borlänge-faluområdet,
skulle man kunna inom bara 2,5 ä 3 mils
radie nå ungefär 80 000 människor med
sändningarna. Om man betänker att en
TV-sändare har betydligt större räckvidd
än så, förstår man att det är ett mycket
stort antal människor som skulle få glädje
av en sådan TV-sändare. Detta skulle
naturligtvis betyda ett värdefullt framsteg
för mottagningsmöjligheterna i hela
vårt län.

Jag har velat anföra denna synpunkt,
till den verkan det hava kan. Vi hoppas
att kommunikationsministern har även
vårt län i åtanke, när han nu går att
planlägga en forcerad utbyggnad av TVnätet.
I varje fall bör inte vårt län komma
på efterkälken med hänsyn till det
program som tidigare uppgjorts. När det
nu visar sig att man kan forcera utbyggnaden
av TV-nätet på andra håll är det
vår förhoppning att det blir en motsvarande
forcering även i vårt län.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Damström (s), Snygg (s) och Einar
Persson (s).

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talmani Det är ett stort problem
som här aktualiseras, och önskemål har
på denna punkt framställts motionsledes
och även på annat sätt. Det är synnerligen
svårt för en lekman som jag att både
behärska och ta ställning till de invecklade
tekniska och ekonomiska problem,
som telestyrelsens anslagsäskanden
här avser. Den tekniska utvecklingen
på dessa områden går ju framåt med
stora steg och i ökad takt, och i nivå
med levnadsstandardens ökning i vårt
land stiger kraven på telefon, radio ocli
television hastigare än vad verkets tillgängliga
resurser kanske tillåter. Det
gäller då att göra det bästa möjliga i den
rådande situationen, och det förslag som
Kungl. Maj:t iiiir förelagt riksdagen till
prövning är väl vad man under rådande
förhållanden kan komma fram till.

Ang. televerkets anslagsbehov

Utskottet har därför ansett sig kunna
godtaga Kungl. Maj:ts förslag men vill
liksom i fjol framhålla de svårigheter
som investeringsbegränsningarna medför
för televerket. Bland annat har telefoninstallationer
och automatiseringar
inte kunnat genomföras i önskvärd takt,
och vidare föreligger risken för att de
provisorier som måste göras kanske
åstadkommer ett mindre tillfredsställande
ekonomiskt utnyttjande av investeringsmedlen.

Genom tillstyrkandet av propositionen
har samtliga motioner, som berör
förevarande punkt, avstyrkts av utskottet,
alla så gott som enhälligt. På
en punkt föreligger dock en reservation,
som bland annat gäller frågan om
införandet av kommersiell television.
Jag förmodar, herr talman, att det knappast
finns någon större anledning att
nu ta upp en diskussion om den frågan.
För inte mer än ett eller två år
sedan uttalade sig riksdagen ju i denna
fråga och avslog då alla framställningar
om kommersiell television. Det är väl
knappast troligt att riksdagen på denna
korta tid skulle ha ändrat ståndpunkt,
och det finns väl knappast heller
några andra argument att nu förebringa
än de som då var bekanta.

Vad som här särskilt tycks ha upprört
många är frågan om trådradions
utbyggnad i fortsättningen. Här har utskottet
funnit de av Kungl. Maj:t framlagda
förslagen stå i god överensstämmelse
med av statsmakterna tidigare
godkända planer samt med de av riksdagen
i övrigt uttalade önskemålen rörande
såväl ljudradio- som televisionsverksamhetens
inriktning och utformning.
Det konstateras således, att de
planer, man här går efter, nyligen är
antagna av riksdagen och att det således
knappast för ögonblicket är aktuellt
att ändra på dem.

Herr Ohlon har här framhållit dels
att trådradioutbyggnaden går för långsamt
ocli dels att det blir för dyrbart etc.
Ja, det är mycket möjligt; jag är ingen
tekniker och vågar inte ha någon uppfattning
i saken. Vad jag dock vet, är
att det ännu i detta land finns många

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
människor, som inte har någon möjlighet
att höra ens ett program, och då är
det nog än så länge nödvändigt, att man
i någon mån satsar på trådradion. Dessutom
är det ju i viss mån så att trådradioutbyggnaden
och telefonutbyggnaden
går hand i hand och sker samtidigt.

Vidare klagar herr Ohlon över att
telestyrelsen ensam har yttrat sig inför
avdelningen i detta ärende. Ja, det är
riktigt. Avdelningen har nu som alltid
tidigare hört telestyrelsen, och generaldirektören
och hans medhjälpare har
som vanligt för utskottet redogjort för
sitt fögderi. Det har inte funnits någon
anledning att inkalla någon annan, eftersom
inga anspråk därpå framställts
från något håll.

Då det gäller trådradions utbyggnad
är man ju överens både inom telestyrelsen
och Sveriges radio när det gäller
det kommande budgetåret. Detta
framgår av det yttrande som Sveriges
radio avgivit i anledning av telestyrelsens
petita. Vad som därefter sker,
kommer väl att framgå av de planer,
som nu annonseras från Kungl. Maj:ts
sida och, som jag förmodar, upptar alla
dessa problem och som kommunikationsministern
nyss framhållit. Ty vi
kan ju inte komma ifrån, att både radio,
television och telefon tekniskt hör ihop,
och det är nog mycket svårt i varje
fall för lekmän att börja sortera ut det
ena eller det andra och säga: detta är
mest angeläget — det där är mindre
viktigt. Förutsättningen för att det hela
skall kunna gå i lås är att man i alla
avsenden har noggrant uppgjorda planer
för utbyggandet.

I åtskilliga motioner har också yrkats
på en tidigare utbyggnad av televisionen
i Borås, Örebro och på andra
ställen. Naturligtvis är det önskvärt att
utbyggnaden kan ske så snart som möjligt
och helst på en gång, men jag skulle
tro att vi har varken kapacitet eller
investeringsresurser och kanske inte
heller kvalificerad personal i tillräcklig
utsträckning för att genomföra hela
utbyggnaden på en gång. Det blir nog
nödvändigt att ta ett område i sänder,
och därför tror jag att man får lugna

sig och vänta med realiserandet av sina
önskemål, tills respektive områden
kommer i förutsatt tur.

I nuvarande investeringsläge och som
dessa frågor för ögonblicket ligger till
tror jag således, att det är anledning
att stanna för utskottets förslag, till vilket
jag för min del ber att få yrka bifall
både i vad gäller anslagsfrågan och
i övriga hänseenden.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Det är inte min mening
att i dag göra ett inlägg i den nu alltmer
vanliga diskussionen om vad vi
skall spara eller inte spara på. Inte heller
tänker jag blanda mig i diskussionen
om de tekniska detaljerna beträffande
trådradio, television och alla dithörande
spörsmål, ehuru jag måste säga,
att jag personligen litar mer på telegrafverkets
tekniska experters kunskap
i dessa frågor än på det stora
flertalet av riksdagens ledamöter.

Jag vill endast göra mig till tolk för
den stora del av vårt land, som kanske
i befolkningshänseende är underordnad
men där vi ändå befinner oss i den situationen,
att vi knappast kan höra någonting
av programmen i Sveriges radio,
även om vi betalar våra licenser.
Jag har personlig erfarenhet av vad det
betyder att få trådradio installerad. Ännu
för ett par år sedan var det knappast
möjligt att avlyssna något svenskt
radioprogram, men sedan vi fått trådradio,
kan jag utomordentligt bra lyssna
till program 1. Nu säger någon, att
trådradion endast förmedlar program 1,
och det är sant, men då vill jag svara,
att det är bättre att höra någonting än
att inte höra något alls.

Trådradion skall ju utbyggas i anslutning
till telefonnätet, och det är ändå
så att telefonen börjar bli var mans
och vart hems egendom. Jag är övertygad
om att alla de människor, som nu
väntar på trådradion, skulle bli mycket
förvånade och besvikna, om trådradioutbyggnaden
skulle eftersättas till förmån
för televisionen.

Häri instämde herr Sörlin (s).

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag har inte i år varit i
tillfälle att deltaga vare sig i den förberedande
behandlingen på fjärde avdelningen
eller i statsutskottets handläggning
av den kapitalbudget, som kammaren
nu har att ta ställning till, men det
kanske ändå kan tillåtas mig att ta till
orda i diskussionen, då jag ju tidigare
haft förmånen att ganska ingående få
syssla med dessa frågor i statsutskottets
fjärde avdelning. Utifrån de erfarenheter,
jag har av tidigare diskussioner på
detta område, vågar jag inte fälla så generella
omdömen om telestyrelsens inkompetens
att bedöma i vilken takt trådradionätet
bör utbyggas eller ersättas
med något annat, som herrar Ohlon och
Mannerskantz tydligen utifrån sina kunskaper
om saken är beredda att göra i
denna debatt.

Jag vill bara ställa några små frågor
till dem, som nu förordar att man skall
klippa av trådradioutbyggnaden eller i
varje fall kraftigt skära ned de planer,
som riksdagen tidigare bar fastställt och
som man här senast i fjol beklagade sig
över att de inte realiserades i snabbare
takt. Är herrarna fullständigt på det klara
med att era rekommendationer inte
stöter på några hinder när det gäller att
finna utrymme för de våglängder, som
behövs för att klara alla de nya mellanvågs-
eller FM-sändare, som ni rekommenderar?
Har ni vidare alldeles klart
för er, att ett snabbare utbyggande av
FM-sändarna är möjligt utan hänsyn till
utbyggandet av de förbindelser mellan
sändarorten och den ort, där programmet
produceras, i form av koaxialkablar
och radiolänkar för den ordinära telefonien?
Jag är inte så övertygad om att
man inte också där möter vissa svårigheter,
som inte utan vidare kan förbigås,
då det gäller att bedöma de bär frågorna.

Det tycks också vara svårt för herrar
opponenter att komma överens om bur
de vill ha det. Hittills bar tre talare ställt
yrkanden när det gäller trådradions utbyggnad:
herr Ohlon, herr Mannerskantz
och senast herr Arrbén. Men herrarna
tycks inte kunna enas om ett gemensamt

Ang. televerkets anslagsbehov
ställningstagande, vilket väl betyder att
utskottet har funnit en ganska rimlig lösning,
när man från utskottets sida har
tillstyrkt propositionens förslag om fortsatt
utbyggnad av trådradionätet. Sedan
får vi väl avvakta den fortsatta utvecklingen
och de utredningar som är bebådade,
innan vi tar ställning till den här
frågan i framtiden.

Jag vill göra ytterligare en anmärkning
mot herrar Ohlons och Mannerskantz’
argumentering. Herr Ohlon anförde
mycket riktigt, att det särskilt är
på de långa ledningarna i glesbygderna
som det uppstått svårigheter, när det
gällt en störningsfri mottagning av trådradio.
Herr Mannerskantz vill att man
skall fortsätta att bygga ut trådradion i
glesbygderna men vill inskränka på
verksamheten i tätorterna, där man inte
bar dessa störningsfenomen.

Vad sedan beträffar televisionen sade
riksdagen i fjol — och det erinrar ju utskottet
om i år, liksom även motionärerna
— att det kan bli nödvändigt i en
framtid för att kunna hålla licensavgifterna
nere att ta upp frågan om betald
reklam i televisionen. Men enligt de siffror
som bar redovisats i dag har televisionen
fått en mycket snabbare utbredning
än vad vi tidigare haft anledning
räkna med. Enligt vad som redovisas i
utskottsutlåtandet hade man i december
kommit upp till 80 000 licenser, och man
räknade med att siffran 37 000 licenser
skulle uppnås först i juni 1958. Enligt
en uppgift som lämnats här i kammaren
skulle man nu vara uppe i 110 000 TVlicenser.
När televisionen nu har fått denna
av ingen förutsedda snabba utveckling,
finns det i dag ännu mindre anledning
att diskutera en kommersiell television.
Utvecklingen går kanske snabbare
än det ur andra synpunkter skulle vara
önskvärt att den gjorde.

Herr Boo hade vissa önskemål om ett
snabbare utbyggande av TV-nätet bl. a. i
hans hemstad, och det är klart att detta
är ett i och för sig rimligt önskemål,
men jag tror nog att jag kan ansluta mig
till vad herr Olofsson anförde, att det
finns bygder i vårt land, där man ännu
inte bar fått en tillfredsställande radio -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
mottagning ens för program 1. Jag tror
att det är angelägnare att dessa bygder
i första hand tillgodoses än att man satsar
hårdare på en utbyggnad av televisionen
än som förutsattes i det program,
som riksdagen i fjol uttalade sig för. Jag
vill erinra herr Boo, min länskamrat,
om att sådana bygder finns även i hans
och mitt gemensamma hemlän.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle till herr Hesselbom
vilja säga, att hela förutsättningen
för mitt resonemang var att om
vi skall tillämpa principen fullt ut, att
hålla oss inom den ram som licensmedlen
utgör för utbyggnaden i fortsättningen
— och det är väl den allmänna
meningen att vi skall göra — då är det
angeläget att vi bygger ut också i de
tätorter som ger överskott i förhållande
till kostnaderna, för att vi snabbare
skall kunna bygga ut i de verkliga glesbygderna.
Inriktar vi oss i stället på
att i första hand tillgodose glesbygderna
med det underlag som där finns i fråga
om licenser, hejdar vi utbyggnaden i
hela landet. Det är obestridligt att det
är på det sättet.

Jag menar inte att man skall driva
den ena eller andra linjen ensidigt. Men
om vi tar Borås till exempel och konstaterar
att där kostar en provisorisk
sändare 175000 kronor — en sådan
sändare kan nu uppföras med ganska
kort tidsfrist, och den betjänar 75 000
människor — och sedan räknar med en
normal licenstäthet i det området, så
betalar sig sändaren omedelbart och
ger ett överskott, som kan komma glesbygderna
till godo.

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Som ledamot av bankoutskottet
är väl herr Boo medveten om
att vårt lands resurser för närvarande
är starkt begränsade på olika områden,
och jag håller fortfarande före, att de
resurser som vi är beredda att satsa på
radioverksamheten i första hand bör

komma de bygder till godo som i dag
inte har tillgång till ens ett radioprogram.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Skulle vi inte ändå kunna
vara överens om att ramen för utbyggnaden
och takten i densamma skall
bestämmas av de inflytande licensmedlen
och inte av det allmänna ekonomiska
läget i övrigt?

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! I mitt tidigare anförande
i debatten tillät jag mig ställa ett yrkande
om en särskild utredning med
från televerket och Sveriges Radio fristående
expertis. Detta yrkande utlöste
en snabbreaktion från kommunikationsministerns
sida, och statsrådet meddelade,
att han hade för avsikt att tillkalla
teknisk expertis. På en av mig
ställd fråga, som avsåg att få klarlagt,
huruvida den tekniska expertisen bleve
allsidigt vald, fick jag ett — åtminstone
som jag fattade herr statsrådets formulering
— positivt svar.

Vid sådant förhållande och alldenstund
statsrådets reaktion inte kan uppfattas
på annat sätt, än att han ville,
med anledning av mina uttalade synpunkter,
bekräfta, att han befann sig
på samma våglängd som jag, har jag,
herr talman, inte någon anledning att
vidhålla det yrkande, som jag i mitt tidigare
anförande ställde. Jag får väl
sedermera under voteringen se till, att
jag personligen får min sköld med mig
hem.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Trots den genomförda
licenshöjningen är de ekonomiska resurserna
inom Sveriges Radio hårt pressade
genom ökade driftsutgifter och
investeringskostnader och finansieringen
av det nya radiohuset, önskemål om
att utvidga sändningstiden för att tillmötesgå
olika skiftande lyssnarintres -

Onsclagcn den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

sen bär man med hänsyn härtill inte
kunnat realisera.

När Sveriges Radio bedömt sina ekonomiska
problem, är det ganska naturligt
att man stannat inför de investeringsbelopp
för trådradionätets utbyggnad,
som här diskuteras, eftersom denna
utbyggnad näst uppförandet av radiohuset
kräver den största kapitalinsatsen.
Vid dessa överväganden har vi
kommit till samma uppfattning, som här
har framförts av herr Arrlién och herr
Mannerskantz, och jag vill säga till
dem, som här åberopar den expertis telestyrelsen
förfogar över, att även Sveriges
Radio bygger sina uppfattningar
på de upplysningar och informationer
som expertis på området lämnat.

Det är ju så att televisionsnätets fortsatta
utbyggnad sannolikt kommer att
i en nära framtid omfatta de delar av
vårt land, som på radiosidan ligger inom
de planerade FM- och trådradioområdena.
Vi har då funnit det angeläget
ur teknisk och samhällsekonomisk synpunkt
att en större samordning kommer
till stånd rörande utbyggnaden av
dessa nät, och i princip har telestyrelsen
givit uttryck för ungefär samma
uppfattning. Flera talare har här påpekat,
något som också framgår av utskottets
handlingar, att det finns många
människor här i landet som inte kan
lyssna ordentligt på program 1. Visst
förstår vi dessa människors önskemål
att få bättre lyssnarförhållanden. Här
har redan en talare framhållit, att apparatbeståndet
genomgår en snabb förändring
och att alla mottagare om några
år är försedda med sådana anordningar,
att man kan lyssna på trådlös
radio. Då ifrågasätter jag, om det är
värt att investera 20 miljoner kronor
för att få en förbättring av lyssnarförhållandena
kanske några få år tidigare
än om man går den väg som Sveriges
Radio här rekommenderar.

För min egen del kan jag inte finna
annat än att förslaget att ompröva planerna
för trådradionätets utbyggnad
innebär ett positivt bidrag till den ekonomiska
debatt vi för i andra sammanhang.

Ang. televerkets anslagsbehov

Skälen för den framställning, som
gjorts om att vi skulle få en opartisk
utredning om detta spörsmål, har andra
talare redan anfört i debatten; jag
behöver därför inte uppehålla mig vid
dem.

Med hänsyn till denna min uppfattning
är jag faktiskt förhindrad att rösta
vare sig på utskottets förslag eller för
reservationen.

Vad slutligen gäller frågan om den
kommersiella televisionen, kan jag inte
finna att herr Mannerskantz eller någon
annan förebringat några nya argument,
som skulle kunna föranleda oss att göra
ett avsteg från den principiella deklaration,
som vi senast förra året avgav
i den frågan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Efter fru Wallentheims
senaste anförande skall jag be att få säga
några ord.

Jag vill ställa hennes uttalande mot
ett yttrande, som utskottets talesman,
herr Ivar Johansson, fällde. Han sade
att det inte fanns någon anledning för
utskottet att konferera med någon annan
myndighet än telestyrelsen. Här anmäler
sig fru Wallentheim som representant
för Sveriges Radio och dokumenterar
att Sveriges Radio tydligen inte
alls är med på noterna. Sveriges Radio
har — om jag tolkade hennes anförande
rätt —■ samma inställning som
kommit till uttryck i herr Löfgrens motion
i andra kammaren, i vilken man
begär en snabbutredning av trådradions
fortsatta utbyggnad och samtidigt i avbidan
på den snabbutredningen nöjer
sig med ett anslag på 1,5 miljoner kronor
i stället för det av Kungl. Maj:t äskade
beloppet 4,1 miljoner kronor för
denna verksamhet. Det är, herr Hcsselbom,
inte alls fråga om att avskaffa
trådradion, utan det är fråga om att få
klarhet i hur det ligger till med dessa
ting, när två sakkunniga myndigheter
som telestyrelsen och Sveriges Radio uppenbarligen
har så diametralt motsatta
uppfattningar, som här kommit fram under
debatten.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag kommer inte riktigt
ihåg hur jag uttryckte mig, men jag sade
nog inte direkt att det inte var anledning
att höra någon annan myndighet.
Jag sade väl i stället att ingen har
påfordrat att få höra någon annan myndighet.
Vi har i vanlig ordning hört den
myndighet som brukar företräda dessa
intressen. Telestyrelsen är ju dock den
ansvariga myndigheten för radio- och
televisionsverksamheten, och när ingen
har påfordrat att någon annan skulle
höras, har vi inte gärna kunnat göra
det. Utskottsavdelndngarna brukar vara
generösa när det gäller att höra alla som
behöver höras, om bara någon önskar
det, herr Ohlon, det tycker jag vi kan
vara överens om. Det egendomliga är att
bär har, efter vad jag kan förstå, en
skrivelse utgått från radiostyrelsen till
vissa ledamöter. Jag tillhör inte de lyckliga
som fått den skrivelsen, men det
kunde ju ha varit intressant att ha fått
se den före denna debatt. Detta spelar
dock för min del ingen som helst roll.
Jag bara hoppas att radiostyrelsen och
telestyrelsen skall kunna komma överens
och samordna sina intressen bättre än
de tycks ha gjort i det här fallet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att göras särskilt angående
varje moment av utskottets i den
nu förevarande punkten gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls till en början
vad utskottet i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Ragnar Bergh m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten 3
mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Ragnar Bergh m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III hemställt.

Rörande mom. IV, anförde nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan i denna del,
dels ock, av herr Ohlon, att riksdagen
med bifall till motionen II: 300 skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en utredning beträffande den fortsatta
utbyggnaden av trådradionätet.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes, upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i mom. IV av punkten 3 i utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ohlons under
överläggningen framställda yrkande beträffande
nämnda moment.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Interpellation ang. krisläget vid Thordcnvarvet i Uddevalla

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. V hemställt.

I fråga om mom. VI, fortsatte nu herr
talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Mannerskantz, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i motsvarande
moment i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Ohlon, att riksdagen
skulle med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionen
II; 300 ävensom med anledning av motionerna
I: 287 och II: 373, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1958/59 under televerkets fond
till Ljudradioanläggningar anvisa ett investeringsanslag
av 7 900 000 kronor.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes,
upplästes och godkändes för huvudvoteringen
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i mom. VI av punkten 3 i utlåtande
nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande moment i den
av herr Ragnar Bergh m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 21.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen
av det föreliggande utlåtandet ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

79, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Cuba;

nr 81, angående anslag för budgetåret
1958/59 till medicinska högskolan i
Umeå m. m.; och

nr 85, med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna till
lagen den 21 maj 1954 (nr 296) angående
ändring i lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse, in. m.

Interpellation ang. krisläget vid Thordénvarvet
i Uddevalla

Herr ÖHMAN (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Thordénvarvet i Uddevalla,
som sysselsätter omkring 3 000 arbetare
och tjänstemän, är av synnerligen
stor betydelse för sysselsättningen i det
industrifattiga Bohuslän. Man kan utgå
ifrån att i runt tal 10 000 människor för
sin utkomst är direkt beroende av att
varvets produktion upprätthålles i oförminskad
omfattning. Härtill kommer det
stora antal mindre företagare och deras
anställda som indirekt är beroende av
varvet.

Under den senaste tiden har det kom -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Interpellation ang. krisläget vid Thordénvarvet i Uddevalla

mit fram att varvets fortsatta existens
är beroende av väldiga tillskott av friskt
kapital eller motsvarande krediter på
godtagbara villkor. De förhandlingar
som förts mellan varvet och ett stort antal
storbanker samt med Uddevalla stad
har, enligt uppgifter i pressen, inte lett
till positivt resultat. Hurvida detta har
sin förklaring i vissa spekulationer från
rivaliserande kretsar inom storfinansen
eller om förklaringen till svårigheterna
att anskaffa kapital är någon annan kan
en utomstående inte bedöma.

I detta sammanhang är inte heller den
väsentliga frågan huruvida det aktuella
krisläget förorsakats av bristfällig planering
och ledning av företaget eller om
det uppstått till följd av motsättningar
mellan vissa storkapitalistiska kretsar.
Det som är väsentligt i dagens situation
är vilka åtgärder samhället kan vidtaga
för att hindra massavskedanden och skapa
den trygghet i anställningen, som löntagarna
vid varvet nu finner allvarligt
hotad. Ett nedläggande av driften skulle
inte enbart drabba de anställda. Även
Uddevalla stad och den omkringliggande
bygden skulle komma i stora svårigheter.

Enligt undertecknads mening bör kapitalisterna
fråntagas rätten att enväldigt
bestämma om samhällsviktiga företag
skall hållas i gång eller slå igen.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställer undertecknad om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

Har statsrådet möjligheter att inför
riksdagen lämna en redogörelse för orsakerna
till den likviditetskris som drabbat
Thordénvarvet i Uddevalla?

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
för att säkra varvsdriftens fortsättande
och därmed arbete och utkomstmöjligheter
för de anställda?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.15.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en början
av herr förste vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
å kapitalbudgeten för budgetåret 1958/
59, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 4—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1958/59 av underskottet för
Luftfartsfonden;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
lektorsprebendefastigheter i Linköping; nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Rut
Britta Marianne Eek m. fl.; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. återuppförande av ridhus för livgardessk
vadronen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1957/58 till
Återuppförande av ridhus för livgardesskvadronen.

I propositionen nr 2 hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att till Återuppförande
av ridhus för livgardesskvadronen å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen må
till Återuppförande av ridhus för livgardesskvadronen
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1957/58 under försvarets
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Utskottet får alltså, med understrykande
av angelägenheten av att åtgärder
icke, såsom i detta fall skett, vidtagas,
innan medel av riksdagen anvisats för
av Kungl. Maj:t föreslagna ändamål, tillstyrka,
att medel i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag nu anvisas för ridhusbyggets
fullföljande. Utskottet förutsätter
emellertid därvid, att livgardesskvadronens
ställning icke beröres av de omorganisationer,
som kunna bliva en följd
av det kommande försvarsbeslutet.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Näsström, Gillström,
Thun, Söderberg, Åkerström och Karlsson
i Olofström ansett, att utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:

»Av det anförda framgår, att det föreslagna
ridhusbygget i mycket hög grad
förestavas av den civila ridsportens intressen.
Det är därför synnerligen tveksamt,
om kostnaderna för återuppförandet
av ridhuset böra belasta försvarsdepartementets
kapitalbudget. För militärt
ändamål skall det huvudsakligen tillgodose
livgardesskvadronens behov av utbildningslokaler.
Frågan huruvida ridhusbygget
bör fullföljas blir därför i hög
grad beroende av i vad mån livgardesskvadronen
kommer att beröras av de
omorganisationer, som kunna bliva en

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. återuppförande av ridhus för livgardesskvadronen

följd av det kommande försvarsbeslutet.
Anslag för ridhusbyggets fullföljande bör
därför självfallet icke få utnyttjas, förrän
klarhet vunnits i denna fråga. Utskottet
vill emellertid icke motsätta sig att
medel anvisas i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag men förutsätter därvid, att
medlen icke tagas i anspråk, förrän beslut
fattats om livgardesskvadronens
ställning inom den nya försvarsorganisationen.
Utskottet vill till sist understryka,
att åtgärder icke, såsom i detta fall
skett, vidtagas, innan medel av riksdagen
anvisats för av Kungl. Maj:t föreslagna
ändamål.»

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Föreliggande utlåtande
gäller en fråga som rätteligen borde ha
behandlats först i samband med Kungi.
Maj :ts förslag om vårt försvars framtida
organisation. Då så ej kunnat ske, finns
det anledning att i motiveringen klart
säga ifrån att några åtgärder för att
bygga upp det brunna ridhuset inte får
vidtas, förrän frågan om livgardesskvadronens
vara eller icke vara avgjorts av
riksdagen.

För militärt ändamål kommer ridhuset
huvudsakligen att tillgodose detta
förbands behov av utbildningslokaler.
Av fortifikationsförvaltningens yttrande
framgår, att det framför allt är den
civila ridsportens och polisens behov
av ridhuslokaler som nu skall tillgodo ses.

Livgardesskvadronens förra ridhus
brann ned i juni 1956. Så länge byggnadskvot
erfordrades för att återuppföra
byggnaden, ansåg militärledningen
att detta bygge inte hörde till de mera
angelägna utan kunde anstå. Det var
först sedan lättnader i byggnadsregleringen
genomfördes som frågan aktualiserades
och då främst av den civila
ridsporten. Att skaffa lokaler för denna
sportgren är en primärkommunal uppgift,
och möjligheter att erhålla tocalisatormedel
för sådana lokalers uppförande
står kommunerna till buds. Stor
tveksamhet måste därför råda, om kostnaderna
för det föreslagna ridhuset bör
belasta fjärde huvudtiteln. Enda skälet

härför måste vara att det oundgängligen
behövs för livgardesskvadronens utbildning.

Men behövs livgardesskvadronen i vår
framtida försvarsorganisation? Visserligen
har i öB:s förslag till indragningar
intet sagts om denna skvadron, men
det måste vara i högsta grad anmärkningsvärt
om detta förband, som uteslutande
fyller uppgiften som paradtrupp
och som måste anses ha ett mycket
begränsat värde ur militär synpunkt,
skall bibehållas, medan andra förband
och stora delar av flottan måste stryka
på foten.

Den ram för vårt försvar, som försvarsberedningen
föreslår och som riksdagen
snart får ta ställning till, innebär
kostnader som svenska folket med fog
betecknar som höga och betungande. Det
är därför ett oavvisligt krav att pengarna
användes på ett vettigt sätt och
att de utnyttjas för att skapa ett modernt
och effektivt försvar. I ett sådant
försvar saknar livgardesskvadronen berättigande,
och det måste framstå som
mycket illavarslande om denna paradtrupp
får bli kvar, medan andra ur militär
synpunkt viktigare enheter skärs
bort.

Det har i försvarsdebatten sagts att
den nya försvarsordningen innebär en
kvalitativ förstärkning på kvantitetens
bekostnad. Ligger det inte något allvar
bakom det talet?

Ja, herr talman, detta är orsaken till
att reservanterna inte har kunnat vara
med om utskottsmajoritetens motivering
utan har velat ha starkare garanti för
att ridhuset ej återuppföres förrän riksdagen
fått tillfälle ta ståndpunkt till om
livgardesskvadronen skall finnas kvar
eller inte.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen
att militärledningen i fortsättningen
skall förstå att man inte, som
nu skett, bakom riksdagens rygg skall
påbörja arbeten och lägga ut beställningar
innan riksdagen fattat beslut i anslagsfrågan.
Ett sådant handlingssätt kan
inte bidra att stärka riksdagens förtroende
till militärledningen.

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

Ang. återuppförande av ridhus för livgardesskvadronen

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till
den i reservationen föreslagna motiveringen.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte komma
med några försvarspolitiska spekulationer
i detta sammanhang, men jag vill
konstatera att i vad det gäller det materiella
innehållet skiljer det mycket litet
—- om ens någonting — mellan utskottets
majoritet och reservanterna. Utskottsmajoriteten
tillstyrker att medel i
enlighet med Kungl. Maj:ts förslag nu
anvisas för ridhusbyggets fullföljande.
Reservanterna säger att de inte vill motsätta
sig att medel anvisas för ändamålet.
Det är sålunda på det avsnittet
endast fråga om en gradskillnad. Re
sultatet blir väl detsamma om man »tillstyrker»
eller »icke vill motsätta sig»
att medel anvisas.

Vad sedan gäller det av herr Söderberg
ifrågasatta behovet av ridhuset har
kammarens ledamöter säkerligen i reciten
till utlåtandet funnit argumenteringen
för detta behov. Det är måhända inte
nödvändigt att i detalj påpeka det, men
en hel del sammanträffande intressen
har medverkat till att det ansetts angeläget
att ridhuset återuppföres i den
form, som Kungl. Maj:t föreslagit i sin
proposition, och till den angivna storleken.

Livgardesskvadronen har betecknats
som en paradtrupp, och det är möjligt
att den är det. Jag för min del är benägen
att säga att väl alla våra trupper
är paradtrupper under fredstid. Man kan
fråga sig vad som sedan händer den
gången då vi behöver dem. Det kan inträffa
att hästförbanden vid det laget
är så nedbantade, att det kan vara angeläget
att ha någon stam att bygga på —
jag är nämligen inte helt övertygad om
att hästförbanden helt och hållet spelat
ut sin roll. Men det må vara en sak
som får sin tolkning den gång det gäller,
även om vi väl alla hoppas att en sådan
situation inte skall inträffa.

Förutom dessa militära intressen skall
ridskolan tillgodose civila intressen i be 7

Första kammarens protokoll 1958. Nr 9

tydande utsträckning. Om man kan rubricera
polisens behov av ridhus för sin
utbildning som ett »rent civilt intresse»
är jag emellertid inte säker på. Det är
i varje fall ett samhälleligt intresse det
då är fråga om.

Vi bör vidare hålla i minnet att dessa
civila intressen, polisen och ridföreningarna,
ju betalar hyra för ridhuset, och
sålunda skulle de nedlagda pengarna i
detta fall inte bli helt räntelösa.

Utöver det sagda vet jag inte om det
är anledning att tillägga så mycket mera
— utom det att jag är ense med herr
Söderberg om att det som har förekommit
i detta sammanhang är att beklaga.
Jag tror att man ändå skall kunna nöja
sig med att rubricera det som ett missöde.
Vi har enligt min mening på avdelningen
fått sådana förklaringar, att
det får anses begripligt att detta missöde
har inträffat. Det låg väl så till, såvitt
jag förstår, att fortifikationsförvaltningen
hade bibringats den uppfattningen,
att det i och med att Kungl. Maj:t
lagt fram förslaget kanhända inte var
så nödvändigt att i detalj redovisa Radiotjänsts
erbjudande i delta fall. Jag
tror ändå, att vi i utskottets skrivning
rätt tydligt har sagt ifrån, att saken inte
bör upprepas. Vi förutsätter att riksdagen
skall hållas underrättad om vad som
sker och att i varje fall något påbörjande,
i likhet med vad som nu har skett,
inte vidare bör förekomma. Detta är utsagt
rätt tydligt både i utskottsutlåtandet
och i reservationen.

Vidare har vi i utskottet sagt att vi
förutsätter att livgardesskvadronens
ställning icke beröres av de omorganisationer
som kan bli en följd av det kommande
försvarsbeslutet. Jag vet inte om
reservanterna har sagt detta så mycket
tydligare. Vi har i varje fall inom avdelningen
under hand fått sådana upplysningar,
att vi har trott oss kunna lita på
att livgardesskvadronen inte skall komma
att beröras av omorganisationsspörsmålen,
och under denna förutsättning
har vi ansett det tillräckligt att skriva
som vi har gjort.

Herr talman! .lag tror inte att jag behöver
gå längre i detaljer, utan jag sill -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

tar med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt i fråga om utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
och därefter särskilt beträffande motiveringen.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att utskottets yttrande
skulle godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna den motivering, som
förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig
finna propositionen på godkännande av
utskottets yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 40 godkänner
utskottets yttrande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 38.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 41, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1958/59 till Civilförsvarsstyrelsen:
Avlöningar, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Om ändring i förordningen om automobilskatt
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning av väckta
motioner om ändring i förordningen om
automobilskatt m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna 1:37 av
herr Wärnberg m. fl. och II: 43 av herr
Persson i Appuna m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta införa en särskild
traktorskatt å 120 kronor per år
för gummiringsförsedda traktorer; samt

II. de likalydande motionerna I: 197,
av herr Sveningsson, och II: 236, av herr
Cassel m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga i motionerna införda
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt; och

2) förordning om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 21 maj 1954 (nr
260) om brännoljeskatt.

De i de sistnämnda motionerna framlagda
förordningsförslagen avsågo, att
fordonsskatten å lastbilar, bussar och
släpvagnar skulle sänkas till de skattesatser,
som gällt före den av 1954 års
riksdag beslutade höjningen av fordons -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

Om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

skatten, samt att skatten å brännolja
skulle sänkas med fem öre per liter.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 37
av herr Wärnberg m. fl. och 11:43 av
herr Persson i Appuna m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:
197 av herr Sveningsson och II: 23G av
herr Casscl m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Persson i
Svensköp, Anderson i Sundsvall, Harlin
och Rydén, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
1:197 och 11:236 — ansett, att utskottet
under punkten 2) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
nämnda motioner, antaga i reservationen
införda förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt; och

2) förordning om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 21 maj 1954 (nr
260) om brännoljeskatt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Frågan om en lindring
av skattebördan för den tyngre biltrafiken
är inte ny. Förslag härom har framförts
vid flera tidigare tillfällen sedan
den sista stora skattehöjningen skedde år
1954. I egenskap av motionär i denna
fråga kan jag kanske tillåtas att här säga
några ord.

När man genomförde denna hårda och
tunga beskattning år 1954 var motiveringen
den, som det har sagts så många
gånger förr här i riksdagen, att det skulle
ske en stor och allmän upprustning
av vägarna, en upprustning som beklagligt
nog har uteblivit. Bilisterna får i
stället finna sig i att vägväsendet på intet
sätt följer med utvecklingen. Vägunderhållet
blir allt sämre, och utrymmet
på vägarna blir allt mindre allteftersom
bilarnas antal i rask takt ökar.

Jag vill för min del hävda samma upp -

fattning som jag gav uttryck för i samband
med en interpellation förra året
angående skatterna på den tyngre biltrafiken,
nämligen att det måste vara mycket
svårt, ja omöjligt att finna någon annan
yrkesgrupp i vårt land, vilken är så
tvngd av skatter och avgifter som just
de yrkesutövare som svarar för den
tyngre trafiken.

Det kan inte råda någon tvekan om
att det förslag till skattelättnader för
nyttotrafiken, som vi framlagt i vår motion,
har sitt fulla berättigande. Nyttotrafiken
arbetar under mycket hårda
ekonomiska villkor. Varför skall lastbilsoch
bussägare behöva i skatt betala in
pengar, som används för många helt
andra ändamål än vägarna?

De hårda ekonomiska förhållanden,
under vilka den tyngre lastbilstrafiken
bedrives, framgår bl. a. av att det råder
en mycket stor eftersläpning i inbetalningen
av brännoljeskatt till kungl. kontrollstyrelsen.
Jag har från kontrollstyrelsen
fått en uppgift, enligt vilken man
den 1 mars 1957 hos lastbilsägarna hade
en sammanlagd utestående fordran, lämnad
till inkassering, på 7,4 miljoner kronor.
Den 30 november 1957, eller nio
månader senare, hade detta belopp stigit
med ytterligare 1,8 miljoner och uppgick
då till totalt 9,2 miljoner kronor.
Detta är enligt min mening ett avsevärt
belopp som på detta sätt lämnats till
myndigheterna för inkassering och indrivning
från ägarna till lastbilar och
bussar. Våra myndigheter är i sanning
betydligt mer effektiva när det gäller att
driva in skatter än när det är fråga om
att infria de löften som givits om bättre
vägar.

Den tunga lastbilstrafiken har alltså
inte fått de bättre vägar, som man faktiskt
redan har betalt. Bilarnas antal i
vårt land har dessutom ökat med flera
hundra tusen utöver vad man räknade
med år 1954. I bilskatter har influtit flera
hundratals miljoner kronor mer än
vad man räknat med. Mot bakgrunden av
det läget borde det väl inte vara så svårt
att genomföra den skattelättnad på ca 38
miljoner kronor, som vi motionärer här
föreslagit.

100 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

Det finns vidare anledning att framhålla,
att den motivering för bibehållande
av den hårda beskattningen av den
tunga trafiken, som bevillningsutskottet
även i år har stannat för, blir svagare
för varje år som går.

När bevillningsutskottet i fjol behandlade
en liknande motion anfördes som
motivering för avslag på motionen och
för att man alltså skulle slippa sänka
skatten bl. a. att den särskilda investeringsskatten
på motorfordon den 1 december
1956 ersatts med en omsättningsskatt,
som skulle ingå i den allmänna
budgeten. Bevillningsutskottet anförde
vidare, att när denna omsättningsskatt
inte längre skall reserveras för vägunderhåll
och väginvesteringar förelåg icke
samma möjligheter till fondering som
hittills i fortsättningen. Hur har det blivit
med den saken?

I utlåtandet förra året beräknades
överskottet i automobilskattefonden den
30 juni 1957 till cirka 280 miljoner kronor.
I år beräknar man överskottet den
30 juni till cirka 600 miljoner kronor. Det
man i fjol icke trodde skulle bli någonting
blev ändå 320 miljoner kronor. Vilken
uppfattning man än har om skattesänkningen
måste man ändå erkänna att
bevillningsutskottets majoritet 1957 gjorde
en mycket felaktig bedömning av
tillströmningen av medel till denna fondbildning.

I utskottsutlåtandet förra året nämndes
också angående de behov som förelåg
i vårt vägväsende, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansåg att man
skulle behöva investera inte mindre än
6 miljarder kronor under åren 1956—
1965, eller i genomsnitt 600 miljoner om
året. Man framhöll vidare att det på
grundval av det utredningsmaterial som
förelåg redan i början av 1957 inte varit
möjligt att göra någon närmare omprövning
av vägprogrammet och uppdraga
riktlinjerna för den mera långsiktiga
vägpoli tiken.

År det inte rätt underligt: alltid finns
det något hinder när det gäller att få
bättre vägar! Man kan inte annat än tycka
att det är i fattigaste laget, när utskottet
i sitt uttalande i år tar in kom -

munikationsministerns yttrande i årets
statsverksproposition, att delegationen
för översiktlig vägplanering framlade sitt
resultat, kallat »Vägplan för Sverige», i
november 1957 och att det var så sent
att kommunikationsministern inte kunde
till årets riksdag ta ställning till någon
långsiktig vägplanering. Nog bör det
här vara tillåtet att framställa den frågan:
När kommer kommunikationsministern
att få tid att ta ställning till »Vägplan
för Sverige»? När är den lämpligaste
tiden att med stöd av denna vägplan
lägga fram förslag till en långsiktig vägplanering,
som i praktiken kommer att
följas och tillämpas?

Så som biltrafiken har utvecklats är
det viktigare än något annat att vi får
bättre vägar. Och det finns möjligheter
även om den skattelättnad för den tunga
trafiken genomföres, som här är föreslagen.
De företagare det här gäller utför
en viktig gärning i vårt samhälle. Det föreligger
ett angeläget behov av skattesänkningar
för de tyngre lastbilarna och
bussarna. Det är inte bara de många företagarna
på detta område, som det gäller
att lätta skattebördan för, frågan har
en mycket större betydelse. Se även på
de svaga busslinjerna ute i avfolkade
delar av landsbygden. Man sade för
ett par dagar sedan vid ett sammanträde
under lantbruksveckan, att vi har en
sådan skattebelastning på busstrafiken,
att den på sitt sätt bidrar till att avfolka
landsbygden. Det finns möjligheter till
en skattesänkning, och en skattesänkning
är väl behövlig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av hem Hagberg
m. fl.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag hade trott att någon
talesman för reservanterna i bevillningsutskottet
skulle först ha tagit till orda
i denna fråga, men herr Sveningsson brukar
ju ta andan ur reservanterna.

De argument som herr Sveningsson
framfört är emellertid tämligen välkända.
Vi vet att den tunga trafiken, kanske
delvis lastbilstrafiken men väl i ännu

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

101

Om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

högre grad bussarna, har mycket stora
ekonomiska bekymmer. När höjningen
av dessa skatter, dels fordonsskatten och
dels motoroljeskatten, skedde häromåret,
framkom en del siffror som visade
att denna ökning av skatterna inte betydde
så mycket som man kanske inbillade
sig. Det var helt andra faktorer som
bidrog till t. ex. busstrafikens svårigheter,
bl. a. att folk i så stor utsträckning
kunnat skaffa sig bilar, med påföljd att
de inte längre i lika hög grad som förr
använde bussar. Det är personbilarna
som äter ut bussarna. Och detta är givetvis
till skada för alla de grupper, som
ännu inte har haft möjlighet att skaffa
sig detta privata färdmedel.

Om denna skattehöjning för bussarnas
ekonomi var av rätt ringa betydelse,
så måste man ju därav dra den slutsatsen,
att en minskning av skatten också
blir av rätt ringa betydelse. Busstrafiken
får hjälpas på annat sätt, organiseras på
helt annat sätt. Detta förslag med en
sänkning av skatten betyder i det långa
loppet ingenting. Kom ihåg att denna
ökning skedde på det viset, att den blev
mera betydande först när man kom upp
till lastbilar på 4 eller 5 ton och däröver,
och när det gällde bussarna blev
det ju knappast någon nämnvärd ökning
förrän man kom upp till bussar på 7 ton.
Det var alltså de verkligt stora lastbilarna,
de där kolosserna vi ser susa fram
på vägarna, som var de som framför allt
beskattades i ökad utsträckning, och likaså
de mycket stora bussarna.

Frågan får väl också ses litet ur synvinkeln
hur mycket dessa fordon sliter
på vägarna. Det är uppenbart att när det
gäller personbilarna går utvecklingen
allt mer i riktning mot mindre vagnar.
Här i landet har vi nu i det stora hela
»måbilar. Man kan nästan säga att Volvon
numera är en jätte i jämförelse med
många andra, och de minimibilar, som
vi förut kanske betraktade med ett visst
löje eller åtminstone med ett småleende,
ökar också i antal liksom en del andra
fordonstyper som inte i någon större utsträckning
sliter på vägarna. Det gör
däremot de stora, tunga lastbilarna och
de stora, tunga bussarna. Detta måste vi

också ha i blickfältet, men det blundar
herr Sveningsson riktigt ordentligt för.

Jag vill också framhålla att det för
närvarande sitter en trafikutredning av
år 1953 som bland sina uppgifter har att
se över beskattningen av motorfordon ur
närings- och trafikpolitiska synpunkter.
Det vore väl rimligt att man avvaktade
vad den utredningen kommer till för resultat,
innan man gör några ändringar i
den beskattning som för närvarande gäller.

Herr Sveningsson anförde nu också en
annan synpunkt, som egentligen ett annat
utskott än bevillningsutskottet har
att ta ställning till, nämligen frågan om
vägunderhållets och vägbyggandets omfattning.
Det är ingen beskattningsfråga,
det är inte någon bevillningsutskottsfråga,
utan i stället en statsutskottsfråga.
Herr Sveningsson påpekar att vi nu har
samlat 600 miljoner kronor i ladorna,
och detta är tydligen någonting ganska
förfärligt enligt herr Sveningssons mening.
Men det förhållandet måste ju ses
mot bakgrunden av att vi har en vägplan
vars genomförande under de 17 år
som återstår fram till 1975, skulle kosta
21 000 miljoner kronor, 21 miljarder,
medan vi som sagt har i ladorna något
över en halv miljard. Jag tycker väl att
det kunde vara rätt lämpligt att ha något
litet i ladorna under sådana förhållanden!
Jag är nog av den uppfattningen att
det kan vara rätt klokt att samla tillgångar,
innan man sätter i gång med arbeten
av den omfattningen. Herr Sveningsson
hör emellertid tydligen till dem som
helst vill förbruka till sista öret allt vad
man får in, och det må nu vara hans ensak.

Men då blundar herr Sveningsson återigen
på bägge ögonen för en viktig fråga,
nämligen den, om vi i närvarande stund
har möjligheter att investera mer i vägväsendet
än vi gör. Man kan naturligtvis
ha den uppfattningen att vi bör investera
mer på vägarna. Men då måste
andra investeringar slopas eller begränsas.
Att göra denna avvägning, så att
våra resurser utnyttjas på det ur samhällelig
synpunkt lyckligaste sättet, är
ju riksdagens stora uppgift. Vi måste

102

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om ändring i förordningen om automobilskatt in. m.

planera med hänsyn till de resurser vi
har och fördela dem på olika investeringar.

Riksdagen har som vi vet — förmodligen
med herr Sveningssons tunga och
imposanta stöd — nyligen i princip uttalat
sig för att försvarsbördorna skall
ökas. Det är icke obetydliga investeringar
som kommer att läggas ned på det
området, och det är väl någonting som
herr Sveningsson minst av allt vill motsätta
sig, antar jag. Men vi måste som
sagt se den saken i ögonen att där uppstår
investeringsbekymmer som är oerhört
stora. Vi vet alla hur det ligger till
med bostadsbyggandet. Investeringarna
för bostäder har ökat, och alla ropar
dessutom efter nya skolor av olika slag.
En av mina vänner i denna kammare
ropade häromdagen ivrigt på att vi skulle
investera mycket mer till utbildning
och forskning. Och han hade rätt — det
är önskvärt att vi kunde investera mycket
mer för de ändamålen. Men vi måste
hushålla med våra knappa tillgångar —
som dock är rikliga i jämförelse med
vad de flesta andra länder har till sitt
förfogande — och försöka begränsa investeringarna
till det som är samhälleligt
viktigast, eftersom våra behov och
önskningar sträcker sig ofantligt mycket
längre än våra resurser medger. Under
denna knapphetens kalla stjärna, som i
många andra länder lyser ännu mycket
kallare än här, tror jag inte det är möjligt
för oss att nämnvärt öka våra insatser
inom vägväsendet. Jag skulle mycket
gärna ha sett att det investerats åtskilligt
mycket mera på detta område i
och för sig, men jag kan inte välja ut
något annat område, där jag skulle kunna
rekommendera riksdagen att företa
de besparingar, som gjorde en större
väginvestering möjlig.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Säkerligen kan man understryka
att den tyngre biltrafiken
kämpar med ekonomiska svårigheter,
och man kan väl också säga att det

kommer att göra en viss nytta, om vi
skulle sänka beskattningen för denna
trafik. Jag vill dock ansluta mig till vad
herr Sjödahl sade, att detta inte i den
samlade budgeten skulle ha så stor betydelse
som herr Sveningsson velat låta
påskina.

Det är vissa omständigheter som gör
att jag inte kunnat ansluta mig till reservationen,
nämligen dels den utredning,
som herr Sjödahl också antydde,
och dels den »Vägplan för Sverige», som
blev klar i november månad och som
kommunikationsministern rimligen inte
hunnit ta ställning till så snart. Nu
finns det dock möjlighet att se närmare
på denna fråga till dess budgetarbetet
för nästa års riksdag sätter i gång,
och då får man hoppas att kommunikationsministern
har tagit ställning till
denna vägplan.

Vidare är det en sak, som jag också
anser att man bör beakta. Det är inte
säkert att man tjänar den tyngre biltrafiken
bäst genom att sänka skatterna,
utan jag tror att man tjänar den minst
lika bra genom att skapa goda vägar,
och det är det som vi syftar till. Vi
syftar till att dessa pengar, både de som
finns fonderade och de som kommer in
i automobilskattemedel, i sin helhet
skall gå till vägväsendet.

Jag har kanske närmast begärt ordet
för att särskilt starkt understryka vad
utskottet sagt på s. 10 i sitt utlåtande.
Det sägs där, att det nuvarande överskottet
av automobilskattemedel bör tagas
i anspråk för framtida investeringar
vid en tidpunkt, då en ny avvägning
av den statliga investeringsverksamheten
företages.

För min del vill jag säga, att man
inte bör dröja alltför länge innan denna
nya avvägning kommer till stånd.
Jag vill tolka utskottets yttrande på det
sättet, att det mycket väl kan ske inom
sådan tid, att vi nästa budgetår får ordning
och reda på detta område. Man
kan inte gärna acceptera att det år efter
år fonderas mer och mer pengar,
utan vi måste någon gång komma till
klarhet om hur vi egentligen skall ha

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 103

Om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

det med automobilskattemedlen. Vi har
gjort det beträffande investeringsavgiften,
där vi tog ut en direkt skatt efter
ett beslut av riksdagen. Men att som nu
ta in bilskattemedel och använda dem
till andra ändamål kan i längden inte
accepteras. Jag anser att den tidpunkt
nu är mycket nära, när vi måste klara
upp hela detta problem.

Det är klart, såsom herr Sjödahl säger,
att det kan vara svårt att avgöra
vilka investeringar som skall stå tillbaka,
men i detta fall vill jag deklarera
att det finns investeringar som bör få
stå tillbaka för att vägväsendet skall få
en bättre behandling än det nu får. När
vi har att ta ställning till denna fråga
nästa gång, skall vi gärna ge anvisningar
på hur det skall ske.

Slutligen vill jag hänvisa till en motion
från mitt parti, där vi just framhållit
att man bör sikta till att automobilskattemedlen
helt skall användas för
vägarnas behov.

Med det jag nu anfört, herr talman,
har jag inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Herr Sjödahl anmärkte
på mig för att jag yttrat mig i ett bevillningsutskottsärende.
När det här föreligger
en motion från högerhåll, och
herr Sjödahl väl vet att vår ledamot i
bevillningsutskottet icke kan närvara
på grund av sjukdom, trodde jag verkligen
att jag hade tillåtelse till detta
utan att det skulle behöva påtalas.

Herr Sjödahl framhöll vidare, att vi
måste se på hur den tunga trafiken sliter
vägarna. Till det vill jag säga, att
vore det på det sättet att de bilskatter
som den tunga trafiken — lastbilar och
bussar — betalar in i sin helhet användes
till vägarna, så skulle det nog vara
mindre aktuellt att här föreslå en
skattesänkning. Det är väl rätt bra för
herr Sjödahl att han, som vanligt, kan
hänvisa till en utredning, 1953 års trafikutredning,
vilken lägger hinder i vägen
för att man här skall kunna göra
en ändring, och en sänkning av skatten.

Bevillningsutskottets ordförande

framhöll vidare att jag hade gjort uttalanden,
som närmare hörde hemma
vid behandling av ett statsutskottsutlåtande
än till ett utlåtande från bevillningsutskottet;
det gällde nämligen en
fråga om vägbyggen. Då kan man ju
passa på att fråga, varför det i bevillningsutskottets
yttrande tagits in vad
kommunikationsministern sagt om
»Yägplan för Sverige» och varför detta
använts som en motivering för att det
inte skall bli en skattesänkning för den
tunga trafiken; då har det tydligen varit
lämpligt för bevillningsutskottet att
snudda vid ett statsutskottsärende.

Så sade herr Sjödahl även i år att det
här är fråga om att samla i ladorna, och
han hoppades att också jag skulle vara
intresserad av det. Men faktiskt är det
ju inte så, att man samlar i ladorna, eftersom
dessa bilskattemedel förbrukas
till andra ändamål; och det har vi anmärkt
på vid många tillfällen.

Man pekar på det träffade avtalet om
försvaret och säger, att så mycket nu
skall investeras på det området att resurserna
inte räcker även till väginvesteringar.
Ja, jag sade redan i mitt första
anförande, att alltid är det något hinder
i vägen när det gäller att vi ska få bättre
vägar.

Jag skulle vara mycket tacksam, om
från herr Sjödahls sida kunde göras något
uttalande, när man kan tänka sig att
tiden är inne för att ta ställning till den
föreliggande vägplanen och en långsiktig
vägplanering, som man sedan kommer
att tillämpa.

Till sist vill jag säga, att jag på denna
punkt har samma uppfattning som herr
Bengtson, att vi allra senast vid nästa
års riksdag bör få tillfälle att ta ställning
till »Vägplan för Sverige», att alltså
senast följande år skall framläggas ett
program för långsiktig vägplanering, som
kan ligga till grund för vägbyggandet i
framtiden.

Herr SVÄKI) (h):

Herr talman! Jag har inte utverkat
herr Sjödahls tillåtelse att yttra mig i ett
ärende, som faller under bevillningsut -

104 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

skottet, och av den orsaken ligger det
väl snubblande nära att herr talmannen
överträtt sina befogenheter då han gett
mig ordet. Men när nu detta har skett,
skall jag bara tillåta mig att göra tre
mycket korta reflexioner.

Den första anknyter, liksom herr Sveningssons,
till herr Sjödahls föreställning
att vi skulle samla vägpengar i ladorna.
Beklagligtvis finns det här varken
några lador att samla i eller någonting
samlat i ladorna. Visserligen har
man en statlig fond som heter automobilskattemedlens
delfond, men denna
fonds främsta karakteristikum är, att
den inte finns.

Den andra reflexionen är helt enkelt,
att när man passar in väginvesteringarna
i ett större s. k. samhällsekonomiskt
sammanhang, så glömmer man alldeles
bort att väginvesteringarna skiljer sig
från andra därigenom att de löpande betalas
av löpande inkomster, att det således
gäller en alldeles speciell form av
investeringar.

Detta faktum innebär — och det var
det tredje -— att herr Sjödahls filosofiska
resonemang om resursernas begränsning
över huvud taget har bra litet med
denna sak att göra.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag undrar — har jag
verkligen uttryckt mig så oförsiktigt, att
jag förvägrat vare sig herr Sveningsson
eller herr Svärd att här i kammaren diskutera
bevillningsutskottsärenden? Har
jag det — vilket jag knappast tror —
måste jag ju återta ett sådant uttalande.

Men vad jag har förvånat mig över är
att inte någon av reservanterna i bevillningsutskottet
tagit ordet för att försvara
reservationen — här står ju ändå fler
kammarledamöter än herr Hagberg bakom
den — utan att i stället herr Sveningsson
uppträder i frågan, inte uppmanad
av dem, förmodar jag, utan driven
av sitt eget intresse att belysa denna
fråga på det sätt, som enligt hans
mening är det riktiga. Det är inte första
gången jag ser herr Sveningsson i stället
för utskottsreservanterna inleda en
debatt, och sådan är inte den praxis vi j,

har i denna kammare. Vill herr Sveningsson
skapa en ny praxis må det vara
honom unnat och obetaget; men man
kan ju ha rätt att påpeka saken.

Herr Svärd förde åtskilliga resonemang
om att samla i ladorna. Ja, om herr
Svärd skulle tillämpa mitt sätt att samla
i ladorna, så gick han till en sparbank
och satte in pengar. Men där skulle ju
inte pengarna ligga undanlagda, utan
ganska snart skulle de vara ute i rörelsen
och användas för olika ändamål,
som vi hoppas är nyttiga. Det är ju inte
så nyttigt att lägga pengar på kistbotten,
utan man bör se till att de sparade medlen
kommer ut i rörelsen. Och på samma
sätt har staten avsatt en bilskattefond
för vägväsendets ändamål; men pengarna
ligger inte döda i fonden utan användes
i statens rörelse under tiden. Så gör
alla, det må vara kommunerna, staten eller
enskilda industrier, och så gör herr
Svärd och jag, i den utsträckning vi sparar;
herr Sveningsson har kanske andra
metoder, men det kan jag inte bedöma.

Sedan talas det mycket om denna skatteökning,
som så hårt drabbar den tunga
trafiken. Det är mycket osannolikt, att
den tunga trafiken drabbas hårt, men
vad som skapar de ständigt ökande inkomsterna
på detta område är inte den
tunga trafiken utan personbilarna, vilkas
antal växer i ett crescendo. Om man över
huvud taget skulle ha en sådan reparation
att de, som ökar skatteinkomsterna,
skall få del av de för stora skatteinkomsterna
genom sänkta skatter, så borde
det vara personbilarnas ägare och inte
den tunga trafiken.

Slutligen tror jag, att vi måste försöka
att så mycket som möjligt komma bort
ifrån att ur trånga synpunkter bedöma
dessa frågor här i riksdagen. Vi kan inte
begränsa oss till att se dem exempelvis
ur vägväsendets eller någon annan ensidig
synpunkt, utan vi måste tillse att investeringarna
sprides över hela fältet på
ett samhälleligt försvarbart sätt.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara helt kort
protestera mot herr Sjödahls uttalande

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 105

Om ändring

att jag på något otillåtet sätt, vare sig
tidigare eller i dag, skulle ha motat
bort några reservanter för att själv få
tala i ett ärende. Om det är i något annat
avseende som jag inte riktigt skulle
ha lärt mig den praxis som tillämpas
här i kammaren, så hoppas jag att kanske
kunna göra det så småningom.

Herr SVÄRD (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i kompetenstvisten mellan herr Sjödahl
och herr Spetz, utan jag tillåter mig bara
göra det påpekandet, att herr Sveningsson
är motionär i denna fråga.

Därtill vill jag bara göra den reflexionen,
att herr Sjödahls sätt att spara
är något underligt. Vad som här åstadkommits
genom ett i förhållande till
investeringarna för stort uttag av bilskatt,
är ett uppskjutet statligt lånebehov.
Och jag är ju inte riktigt säker på
att det är ett uppskjutet statligt lånebehov,
som vägarna behöver här i landet.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det är herr Sjödahl som
provocerat mig att här begära ordet.
Jag är reservant och står bland reservanterna
efter herr Hagberg. Som herr
Sveningsson erinrat, har herr Hagberg
olyckligtvis inte någon möjlighet att i
dag ta till orda här i kammaren, och
det är också så, som herr Svärd erinrade
om, att herr Sveningsson ar motionär.
Herr Sveningsson och jag har alltså
kommit överens om att herr Sveningsson
skulle ta till orda i denna fråga,
och jag hade för min del inte ämnat
göra det.

Men när jag nu har ordet, vill jag
ändå påpeka ett par saker. Jag skulle
vilja fråga herr Sjödahl: Vad finns det
för anledning att just den grupp av näringsidkare,
som det här gäller, skall
lämna tvångslån till finansministern?
Det kan ju lika gärna tänkas, att specerihandlare
eller andra skulle lämna staten
tvångslån för att klara budgeten.

Så var det en sak till! Herr Sjödahl
sade att vi inte har råd till flera väginvesteringar.
Ja, herr Sjödahl, vägför -

i förordningen om automobilskatt m. m.

valtningen i det län, som jag tillhör,
tvingades att permittera 36 vägarbetare,
som alltså var sysselsatta med ett vägarbete
som drevs rationellt med moderna
maskiner och allting sådant, för att
de sedan skulle sysselsättas med vägarbete
i arbetsmarknadsstyrelsens regi,
där de får använda spadar och skottkärror
och annat sådant. Ombudsmannen
för vägarbetarna i norra Bohuslän
uttryckte sig så här: »Men att permittera
ordinarie vägarbetare och låta arbetsmarknadsstyrelsen
ge dem jobb på
vägbyggen — ja, inte verkar det vidare
vettigt.»

Jag skulle vilja säga att det är en
sak som jag tror att vi alla kan vara
eniga om: investeringarna blir inte billigare,
om de görs på det sättet, herr
Sjödahl!

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Vad herr Spetz nu sist
talade om, gäller ju inte ett spörsmål
som har med denna skattefråga att göra,
och jag känner mig inte på något sätt
skickad att besvara frågan hur en vägförvaltning
eller en arbetsmarknadsstyrelse
har kunnat bete sig på det sättet.

Herr Spetz lämnade ytterligare den
upplysningen, att herr Sveningsson här
tog till orda enligt överenskommelse
med reservanterna. Efter den upplysningen
bortfaller fullständigt den understuckna
kritik, som jag faktiskt riktat
mot herr Sveningsson. Detta förhållande
var fullständigt obekant för mig.

Någon av de föregående talarna
nämnde här något om att man i själva
verket tog tvångslån av buss- och lastbilstrafiken.
Men när bussarna och lastbilarna
inte nämnvärt ökas, utan de
ökade inkomsterna helt och hållet beror
på personbilarna, så är det ju inte
lastbilarna och bussarna som lämnar
lån åt staten för dessa investeringar —
om man nu alls skall använda den termen.
Tvärtom är det nog den tunga trafiken,
vare sig det är fråga om lastbilar
eller bussar, som sliter vägarna i sådan
utsträckning, alt de snarare blir ersiittningsskyldiga
till staten än motsatsen.

106 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om anstånd med inbetalning av skatt vid

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Sjödahl om att det inte är vägförvaltningen
i Göteborg, som bestämmer investeringarnas
storlek, utan att det är
Kungl. Maj:t som bestämmer deras ram,
samma Kungl. Maj:t som tar dessa
tvångslån ur automobilskattefonden.

Sedan skulle jag ytterligare vilja säga,
att den fördelning av skattläggningen
som skett beträffande bilarna har
tillkommit efter en mycket noggrann utredning
av expertis från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som häradshövding
Nitelius —- enmansutredaren när
det gäller bilskattemedlen — hade till
sitt förfogande, och såvitt jag vet är det
ingen som ännu i dag har kunnat säga,
att den utredningen var felaktig. Att
nu påstå, att det är en viss del av biltrafiken
som sliter vägarna mer och
alltså skulle så att säga komma i skuld
till staten, är inte på något sätt underbyggt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komrne att framställas
särskilt beträffande vardera av
de båda punkterna av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 1 hemställt.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de i fråga om punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en

besvär över taxering

omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 18
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning
av väckta motioner angående
ändring i bestämmelserna om avdrag för
nedsatt skatteförmåga, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om anstånd med inbetalning av skatt vid
besvär över taxering

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av väckta
motioner om vidgad möjlighet till
anstånd med inbetalning av skatt för
skattskyldig, som anfört besvär rörande
sin taxering.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 114 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och 11:132 av herr Nilsson
i Svalöv m. fl. hade hemställts, att

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

107

Om anstånd med inbetalning av skatt vid besvär over taxering

riksdagen måtte besluta sådan ändring i
bestämmelserna i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953, att anstånd med inbetalning
av skatt skulle kunna medgivas
efter tillstyrkan av taxeringsintendent
även i fall då denne icke vore
beredd att tillstyrka av den skattskyldige
anförda besvär rörande hans taxering.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 114,
av herr Yngve Nilsson m. fl., och II: 132,
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., om vidgad
möjlighet till anstånd med inbetalning
av skatt för skattskyldig, som anfört
besvär rörande sin taxering, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg och Darlin, vilka — under hänvisning
till innehållet i de likalydande
motionerna I: 114 och II: 132 — ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till nyssnämnda motioner,
antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändrad lydelse
av punkt 1 av anvisningarna till 49 §
uppbördsförordningen den 5 juni 1953
(nr 272).

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I detta betänkande har
majoriteten av bevillningsutskottet avvisat
ett motionspar, vari hemställts om
sådan ändring av bestämmelserna i
uppbördsförordningen den 5 juni 1953,
att anstånd med inbetalning av skatt
skall kunna medgivas efter tillstyrkan
av taxeringsintendent, även i fall då denne
icke är beredd att tillstyrka av den
skattskyldige anförda besvär rörande
taxeringen, t. ex. då det gäller princip-,
tolknings- eller skälighetsfrågor.

Sådana fall möter vi då och då i det
dagliga livet, och vederbörande skattskyldig
kan förorsakas mycket stora svårigheter.
Om det är möjligt, bör naturligtvis
sådana svårigheter undanröjas.
Jag känner till fall, speciellt på jordbrukets
område, där t. ex. ekonomibyggnaderna
brunnit ned och huvuddelen av

nötkreatursbesättningen på grund av
eldsvådan måst realiseras. Vederbörande
behöll endast ett mycket litet antal ungdjur
av besättningen, vilka kunde inrymmas
i en annan ekonomibyggnad.

Den skattskyldige hävdade att försäljningsbeloppet
skulle hänföras till realisationsvinst,
under det att taxeringsmyndigheten
förklarade att beloppet
skulle inkomstbeskattas. Taxeringen
överklagades givetvis, men skatten, som
kom att utgöra ett mycket stort belopp,
fick erläggas i vanlig ordning. Det tog
ungefär sju år, innan detta ärende var
slutbehandlat och vederbörande jordbrukare
fick tillbaka sina pengar.

En sådan ordning kan inte vara tillfredsställande.
Under en så lång tid har
penningvärdet fallit åtskilligt, och den
ränta, som i sådana här fall lämnas såsom
gottgörelse, täcker inte penningvärdeförsämringen.
Det är uppenbart att en
skattskyldig i detta och liknande fall
kan komma att åsamkas stora direkta
förluster på grund av myndigheternas
ståndpunktstagande, och motionerna har
framförts för att vi om möjligt skulle
få en rättelse till stånd.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! När det gäller det exempel,
som anförts av den föregående
talaren, är det uppenbart att det kunde
ha varit önskvärt, om man hade kunnat
lämna anstånd. Men från det här
åberopade enstaka fallet, som jag inte kan
till fullo bedöma, är steget långt till
det generella yrkande som har framställts
i motionen.

För närvarande är det så, att om taxeringsintendenten
anser sig kunna tillstyrka
besvär som anföres, så kan den
lokala skattemyndigheten lämna anstånd.
Men detta gäller ju sådana fall, då det
skett rena s. k. misstagstaxeringar. Dessa
iir så uppenbart felaktiga, att det vore
orimligt, om man skulle behöva gå till
högre instanser eller om det skulle dröja
många år, innan vederbörande kunde

108

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om anstånd med inbetalning av skatt vid besvär över taxering

få tillbaka sina erlagda pengar. Man har
ansett det vara lämpligt att det finns
en möjlighet att klarera sådana rena
misstagstaxeringar. Men nu vill motionärerna,
att om en ansökan om anstånd
göres, skall taxeringsintendenten — enligt
den föreslagna lagtexten — »tillkännagiva
sitt ställningstagande till de
över taxeringen anförda besvären». Han
skall alltså inte yttra sig om själva anståndet,
utan han skall avgöra, om besvären
är tillbörliga eller inte.

Vidare står i lagtexten att taxeringsintendenten
— således efter prövning av
besvären och efter att ha tagit ställning
till dem — »må tillstyrka framställning
om anstånd, förutom då han anser sig
böra tillstyrka den skattskyldiges besvär,
i fall då besvären avse princip-,
tolknings- eller skälighetsfrågor». Vilken
skattefråga är inte antingen en principfråga,
en tolkningsfråga eller en skälighetsfråga?
Den kan beröra en princip,
och då skulle man med fog kunna
säga, att det skall lämnas anstånd. Den
kan beröra en tolkning av en lagtext,
och då skulle man likaledes kunna säga,
att anstånd skall lämnas. Slutligen kan
det — såsom mycket ofta är fallet —
gälla en skälighetsfråga. Man måste tillgripa
en skälighetsprövning för att bedöma
vissa värden som skall räknas som
inkomster eller förmögenhet — man
har inte kunnat bestämma värdena på
annat sätt. I sådana frågor — som det
vimlar av i taxeringsarbetet -— skulle
det krävas att taxeringsintendenten skall
tillstyrka anstånd. Det heter att taxeringsintendenten
må tillstyrka framställning
om anstånd, men deklaranten kan
kräva att han gör det. På detta sätt
skulle man faktiskt genom att bara begära
anstånd få förtursrätt vid behandlingen
av sin skattefråga. Det blir ju
ofta innebörden av förslaget. Men det
är inte rimligt att öppna möjligheter till
ett sådant tillvägagångssätt. Om taxeringsintendenten
skall göra denna ingående
prövning av besvären, förryckes
hans arbete. Han blir inte vad han
enligt den nya taxeringsförordningen är
avsedd att bli, nämligen advokat inför
prövningsnämnden och ledare av taxe -

ringsarbetet, utan han kommer att tjänstgöra
såsom en extra prövningsnämnd
som skall utreda hela spörsmålet och
yttra sig rörande anstånd.

Jag tror att taxeringsintendenternas
arbete skulle förryckas fullständigt, om
man följde en sådan linje som motionärerna
och reservanterna här har föreslagit.
Taxeringsintendenten skulle
komma i en utomordentligt ömtålig ställning
gentemot deklaranterna och de anståndssökande
inom sitt län.

Man får enligt min mening nöja sig
med vad utskottet har sagt, nämligen
att den nya ordningen hittills prövats
så kort tid, att man ännu inte hunnit
se vad den för med sig. Men enligt utskottets
mening bör frågan ägnas fortsatt
uppmärksamhet av Kungl. Maj:t och
prövas, sedan tillräckliga erfarenheter
av 1953 års utformning av anståndsinstitutet
vunnits. Att gå reservanternas väg
finner jag, liksom också utskottet, vara
att slå in på en mycket äventyrlig väg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Det är naturligtvis inte
mer än man kunde vänta, att utskottets
ordförande inte skulle vilja hålla med
motionärerna. Det ligger väl ändå så till,
att många principiella frågor skulle kunna
bli föremål för bedömning av taxeringsintendenten,
och ett uppskov skulle
kunna beviljas med inbetalningen. Efter
den behandling, som förekommer i de
olika taxeringsnämnderna, tror jag inte
att det blir så många fall, där vederbörande
deklarant känner sig oförmånligt
behandlad och kommer att anföra klagomål,
men i de fall, där det verkligen
uppstår meningsskiljaktigheter, vore det
ytterst värdefullt, om taxeringsintendenten
fick sina möjligheter utsträckta, så
att han inte bara kunde tillstyrka uppskov
med inbetalningen i de fall, där
han själv tillstyrker bifall till besvären
eller en del av dessa, utan jämväl just i
sådana fall som vi har talat om i motionen,
nämligen principfrågor, tolkningsfrågor
och sådana frågor som kan
bedömas vara rena skälighetsfrågor.

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 109

Om förbud mot utminutering av rusdrycker vissa dagar

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning
av väckt motion angående nedbringande
av kostnaderna för framställningen
och distributionen av preliminärskattetabellerna,
bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om förbud mot utminutering av rusdrycker
vissa dagar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av väckta
motioner om förbud mot utminutering
av rusdrycker vissa dagar före vissa
helger, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 58,
av herrar Lindahl och Lindgren, samt
11:88, av fru Johansson m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 93,
av herr Johan Persson in. fl., och II: 90,
av herr Hamrin i Jönköping in. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om tillägg till rusdrycksförsäljningsförordningen
§ 16 av innebörd, att utminutering
ej finge äga rum de två närmaste
dagarna före varje större helg,
d. v. s. julafton och dagen före julafton,
dagen före långfredagen (skärtorsdagen),
påskafton, pingstafton och dagen
före pingstafton samt midsommarafton
och dagen före midsommarafton.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 58,
av herrar Lindahl och Lindgren, samt
II: 88, av fru Johansson m. fl., om ändrad
ordning för beslut om avstängning
av alkoholmissbrukare från inköp av
rusdrycker; samt

2) de likalydande motionerna 1:93,
av herr Johan Persson m. fl., och II: 90,
av herr Hamrin i Jönköping m. fl., om
förbud mot utminutering av rusdrycker
vissa dagar före varje helg,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Spetz, Söderquist,
Bengtson och Anderson i Sundsvall ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vid behandlingen av en
tidigare fråga om nykterheten har jag i
dag nämnt att det egentligen inte finns
någon kungsväg för att få fram ett gott
nykterhetstillstånd, utan man får lita till
samverkande åtgärder. Det är beträffande
utskottets hemställan under punkt 2,
som avser en av motionerna, som jag
vill yttra några ord.

Åtgärder som vidtagits för att få en
lägre alkoholkonsumtion har varit av
olika slag. Vi hade under en lång följd
av år kvantitativa restriktioner, och det
visade sig att de inte gav avsett resultat.
Det s. k. Brattsystemet blev därför avskaffat.
Vi har haft olika tidsbegränsande
restriktioner. En del av dem har visat
sig medföra god effekt. Detta förslag att
hålla systembutikerna stängda två dagar
före helg är av denna tidsbegränsande
karaktär.

Skulle en sådan åtgärd ha någon effekt,
skulle man vinna någonting med
att hålla stängt före helgerna? Det har
klart observerats, att inköpen är särskilt
stora just före eu helg, och det är säkerligen
massor av familjer som fått sina
helger förstörda genom att väldiga kvantiteter
sprit har köpts till dessa högtider.
Det är detta som motiverar att motio -

Ilo Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om förbud mot utminutering av rusdrycker vissa dagar

närerna och reservanterna ansett att det
skulle vara välbetänkt att hålla stängt
någon dag före en helg. Det skulle komma
att medföra en mindre konsumtion,
och det skulle också medföra betydligt
färre fylleriförseelser. Det finns klart bevisat
av statistiken över fylleriförseelser
att om söndagarna, då ingen utminutering
sker, är antalet fylleriförseelser
mycket lägre än annars. Vi fick ett ganska
klart bevis för samma sak, när vi
vid genomförande av de senaste prishöjningarna
på sprit höll systembolagen
stängda en måndag och en tisdag. Då
var det enligt tidningarna en mycket
stark nedgång av antalet fylleriförseelser.
Att stängning har denna verkan kan
alltså knappast bestridas. Om man stänger
systembolagen som motionärerna föreslagit,
kommer det att stävja en hel del
av fylleriet.

Jag observerar utskottets motivering.
Utskottet har kommit fram till ett avslagsyrkande.
Efter ett referat av vad
den nya lagstiftningen skulle innebära
säger utskottet att i enlighet härmed har
försälj ningslagstiftningen tilldelats en
mera blygsam roll än tidigare. »Den är
inte längre avsedd att ge den huvudsakliga
lösningen av nykterhetsfrågan.»
Detta bara understryker vad vi säger. Vi
liar inte alls sagt att den av oss föreslagna
i och för sig inte så stora åtgärden
medför någon lösning av nykterhetsfrågan.
Vi kan instämma med utskottet i
den saken och ändå vidhålla att man
borde vidta de åtgärder som är möjliga
och därvid också den som föreslås i dessa
motioner.

Utskottet fortsätter med att säga att
uppgiften för försäljningslagstiftningen i
stället är att utgöra ett stöd för de positiva
åtgärder, på vilka tyngdpunkten i
den nya nykterlietspolitiken vilar. Också
i fråga om den meningen kan det råda
full överensstämmelse mellan oss och
utskottet. Den föreslagna stängningen utgör
ett stöd för de positiva åtgärderna.
Den står också i överensstämmelse med
vad utskottet anfört.

Utskottet skriver slutligen i ett stycke
som jag här citerar: »För att på bästa
sätt fylla denna uppgift bör den, enligt

vad som uttryckligen framhölls under
förarbetena till lagstiftningen, vara jämförelsevis
fri, och försäljningsrestriktionerna
bör vara klart motiverade.» Detta
står också fullständigt i överensstämmelse
med reservanternas uppfattning*
ty det innebär inte någon större inskränkning,
om man håller stängt två dagar
före helgerna. I verkligheten blir det
endast fråga om ytterligare en dag, eftersom
helgaftnarna redan är stängda.

Försäljningsrestriktionerna bör vidare
vara klart motiverade. Ja, de är klart
motiverade, då hemmen i stor utsträckning
förstörs under helgerna på grund
av spriten. Ingen tvekar om motiveringen.

Reglerna bör vidare vara lätta att tilllämpa.
Det är inte svårt att tillämpa den
regeln, att systembolagen hålls stängda
två dagar före helgerna. Skulle man följa
utskottsmajoritetens motivering, kan
det mycket väl leda till ett bifall till motionärernas
krav.

Utskottet erinrar vidare om att det bedrives
viss försöksverksamhet i fråga om
systembutikernas öppethållande genom
att man på olika håll tillämpar olika tider.
Man kunde då tänka sig att till en
början genomföra detta förslag på försök
och se vilka verkningar det får.

Jag vet mycket väl att det kommer att
invändas att langarna får större försäljning,
om man stänger på det sättet. Även
på söndagarna bedriver ju langarna sin
verksamhet. Likafullt har vi fått ett mycket
mindre antal fylleriförseelser under
de dagar systembolagen varit stängda.
Jag kan inte finna annat än att man försöksvis
borde genomföra en stängning
på det sätt som har föreslagits i motionerna
och som även reservationerna förordar.
Det är i alla fall fråga om en betydande
social angelägenhet.

Jag nämnde tidigare att det finns
många hem som fått helgerna förstörda.
Det finns tyvärr ett mycket stort antal
mödrar och hustrur i vårt land som inte
ser fram med glädje mot helger, utan
tänker med fasa på att det skall komma
en stor högtid, eftersom denna innebär
att husfadern gör större inköp av alkoholhaltiga
drycker, och då kan det hän -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

111

Om förbud mot utminutering av rusdrycker vissa dagar

da både det ena och det andra. Av dessa
skäl anser jag det fullt motiverat att genomföra
den här föreslagna åtgärden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Söderquist (fp), Robert Johansson (ep)
och Sunne (fp).

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans med
några andra ledamöter i kammaren motionerat
om förbud mot utminutering av
rusdrycker vissa dagar före vissa helger,
och jag önskar framföra några synpunkter
med anledning av denna motion.

Försäljningen av alkoholdrycker visar
ju, som herr Bengtson nämnde, en stark
tendens att stiga i samband med de större
helgerna. Det framgår tydligt av den
i bevillningsutskottets betänkande nr 26
intagna tabellen.

Motionernas syfte är att försvåra möjligheten
för alkoholmissbrukare att komma
över rusdrycker, och om systembutikerna
vore stängda två dagar före varje
större helg, skulle alkoholmissbrukarna,
som så gott som uteslutande gör sina
inköp av rusdrycker för omedelbar konsumtion,
tvingas till minskad konsumtion
under själva helgdagarna.

Ett beslut av riksdagen i den riktning,
som motionärerna föreslår, skulle säkert
hälsas med tillfredsställelse av många i
vårt land och alldeles särskilt av de
många hem, där familjefadern eller andra
i hemmet inte kan bruka rusdrycker
med måtta.

Av utskottsbetänkandet framgår, att
nuvarande lagstiftning inte lägger hinder
i vägen för Nya systemaktiebolaget
att genomföra en ordning, som överensstämmer
med motionärernas önskemål.
Då förvånar det mig, att inte utskottet i
sin helhet kunnat inta en något välvilligare
inställning till motionärernas
hemställan än vad nu är fallet.

Utskottet uttalar först sin fulla anslutning
till syftet med motionerna och
framhåller, att de påfrestningar, för vilka
alkoholmissbrukarnas familjer även

i vanliga fall ofta är utsatta, av lätt insedda
skäl kommer att kännas tyngre,
då missbruket sker under de större helgerna.

Problemet är visserligen bara en del
av den större frågan om hur man skall
komma till rätta med alkoholmissbruket.
Men detta bör i och för sig inte hindra
genomförandet av åtgärder av mer begränsad
räckvidd, framhåller utskottet,
och det är alldeles riktigt. Det är ett
svmpatiuttalande av utskottet, som jag
vill ge mitt varma erkännande, men utskottets
välvilliga inställning stannar
ledsamt nog vid detta sympatiuttalande.

I nästa andetag säger utskottet, att det
av flera skäl måste ställa sig tveksamt
inför den i motionerna föreslagna lagstiftningsåtgärden
och framhåller, att
syftet med motionerna i viss mån redan
är tillgodosett genom att systembutikerna
hålles stängda påsk-, pingst-, midsommar-,
jul- och nyårsaftnar.

Utskottet framhåller vidare, att det är
tveksamt, om något väsentligt vinnes
med den ifrågasatta stängningen på de i
motionerna angivna dagarna, och säger,
att åtgärden i huvudsak kommer att rikta
sig mot de skötsamma alkoholförbrukarna.

Sedan åberopas Nya svstemaktiebolagets
försöksverksamhet i fråga om tiderna
för systembutikernas öppethållande.
Utskottet anser att man bör avvakta ytterligare
erfarenheter av denna pågående
försöksverksamhet, innan man vidtager
så pass genomgripande inskränkningar
som de i motionerna ifrågasatta.

Jag tycker nog, att utskottet skjuter
något över målet, när det i detta sammanhang
talar om genomgripande inskränkningar.
Enligt motionärernas
hemställan skulle systembutikerna hållas
stängda fyra dagar om året utöver
vad som för närvarande tillämpas, och
vi kan nog inte kalla det för genomgripande
inskränkningar.

Nu utgår utskottet ifrån att dessa inskränkningar
främst går ut över den i
nykterhetshänseende oförvitliga delen
av kundkretsen. Jag tror att dessa oförvitliga
eller skötsamma alkoholförbrukare
säkerligen vill vara med om att

112 Nr 9

Onsdagen clen 12 mars 1958 em.

Om förbud mot utminutering av rusdrycker vissa dagar

systembutikerna hålles stängda två dagar
närmast före varje större helg, om
man därigenom i någon mån kan försvåra
möjligheterna för alkoholmissbrukarna
att komma över rusdrycker. Vad vi
motionärer hoppas på, om systembutikerna
vore stängda de två söckendagarna
närmast före de större helgerna, är
att åtgärden skulle få stor betydelse ur
nykterhetssynpunkt och medföra en
minskning av alkoholkonsumtionen totalt
sett. Detta skulle stämma bra överens
med stadgandena i rusdrycksförordningen,
§ 7, där det heter att »all försäljning
av rusdrycker skall ordnas och
handhavas så att därav uppkommer så
ringa skada som möjligt».

Jag vill med detta yrka bifall till den
av herr Spetz in. fl. avgivna reservationen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Vi har här att göra med
en fråga, där man skulle ha kunnat förvänta
större förståelse och enighet än
vad fallet tycks vara. Alldenstund bevillningsutskottets
majoritet avstyrkt
motionerna, kan jag inte underlåta att
närmare belysa frågan. Jag skulle kunna
inskränka mig till att kort och gott
instämma i vad de föregående talarna
anfört, men jag vill därutöver komma
med några egna kommentarer.

Jag förmodar att vi alla är ense om
en sak, nämligen att vi så långt som
möjligt bör försöka göra våra större
helger spritfria. Det är framför allt under
dessa helger som fylleriet är mest
uppenbart och av detsamma föranledda
tragedier är talrikast. Erfarenheterna
från såväl trafiken som hemmet och familjelivet
bestyrker riktigheten härav.
För att åstadkomma ett mera effektivt
förebyggande av spritmissbruket räcker
det inte med de hittillsvarande inskränkningarna
i inköpsrätten. Denna
begränsning måste göras ännu mera
restriktiv. Låt vara att man med olika
argument och svepskäl på sina håll försöker
förringa effekten av en dylik inskränkning,
men detta är allenast teoretiska
konstruktioner. Verkligheten sä -

ger oss nämligen något helt annat. Den
kan vi inte bortförklara med några teoretiskt
utformade antaganden. Hur ofta
har vi inte haft tillfälle att se vilken
gynnsam effekt en tillfällig begränsning
av inköpsrätten har haft t. ex. i
samband med vissa festligheter, vissa
marknadstillfällen och auktioner m. m.?
Den saken går inte att bortförklara.

Nu förklarar bevillningsutskottets majoritet
att den är villig att erkänna detta,
men icke förty kommer den slutligen
ändå fram till ett avstyrkande av
motionerna. Man vill, säger man, inte
föregripa, utan man hänvisar till pågående
utredningar och försök med en
viss begränsad tidigare stängning. Nåja,
det låter säga sig. Vi står ju inte heller
främmande för den tågordningen.
Men skulle inte då ett beslut i enlighet
med motionerna även kunna betecknas
som ett led i en sådan försöksverksamhet?
Man skulle inte, så långt jag
förstår, behöva binda sig för någon
längre tid, därest man till äventyrs skulle
tro att resultatet skulle bli ogynnsamt.

Man kan för övrigt fråga, varför vi
alltid nödvändigtvis skall förhålla oss
passiva under den tid en utredning pågår.
Skulle man inte samtidigt kunna
ha blicken öppen för nödvändigheten
av praktiska ingripanden, som kan sägas
vara betingade av den för dagen rådande
situationen?

Jag vill slutligen tillägga att en stark
opinion ute i landet har ställt sig sympatisk
till det i motionerna framställda
yrkandet, och man har med besvikelse
noterat bevillningsutskottets vagt grundade
negativa inställning. Skulle nu
riksdagen, som den väl här kommer att
göra, följa utskottsmajoritetens avslagsyrkande,
må man förlåta denna opinion
om den inte i fortsättningen kommer
att hysa så stort förtroende för riksdagens
nykterhetsintresse.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat deklarera min personliga inställning
till den fråga det här gäller, och
jag ber att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
av herr Spetz m. fl.

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 113

Om förbud mot utminutering av rusdrycker vissa dagar

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Utskottet vill inte alls
bestrida att nykterhetsfrågan är betydelsefull.
Inte minst efter den stora reform,
som vi genomförde för några år
sedan, är det en ur samhälleliga synpunkter
mycket stor fråga, hur man
skall kunna lyckas att bemästra det
mycket omfattande fylleriet här i landet.
Men riksdagen har nu en gång med
öppna ögon valt den vägen att man
skall öka friheten och mera lita till det
personliga ansvaret och mindre till reglerande
åtgärder av skilda slag.

Många av oss var den gången tveksamma
inför detta steg, medan andra,
framför allt inom nykterhetsorganisationernas
krets, var mycket entusiastiska
för att överge den tidigare använda
vägen och i stället övergå till
denna nya linje med ökad frihet. Den
nya väg, som man slagit in på, syftar
till att ge människorna större personlig
frihet under ökat personligt ansvar.
Man skall, såsom utskottet också erinrar
om, lägga huvudvikten vid en rad
positiva ting. Man skall försöka att vinna
sitt mål på upplysningens väg, genom
undervisning och genom sociala åtgärder
för att ta hand om ungdomen.
Man skall vidare söka ta bättre vård
om alkoholskadade människor o. s. v.
Det är efter dessa nya riktlinjer som vi
nu skall gå fram i kampen för en förbättrad
folknykterhet.

Regering och riksdag slog in på
denna väg, lockade av nykterhetsorganisationernas
stora medlemskader. Visserligen
har vi väl alla till en början
fått uppleva stora besvikelser, vilket läger
vi än må tillhöra. På senare tid har
vi dock kunnat se vissa uppenbara förbättringar
i fråga om nykterhetstillståndet.
I varje fall den kvantitativa användningen
av spritdrycker har kraftigt
minskat, även om vi inte kunnat
notera några egentliga framsteg i fråga
om den egentliga gruppen av alkoholister.
De svåra spritmissbrukarna använder
sprit i samma utsträckning som de
gjorde, när genom 1954 års riksdagsbeslut
spritfloden släpptes fri här i landet.
De måttfulla alkoholbrukarna har

8 Första kammarens protokoll 1958. Nr 9

emellertid uppenbarligen under senare
tid i hög grad minskat sin spritkonsumtion,
kanske främst på grund av de nuvarande
höga spritpriserna. De har faktiskt
numera i fråga om sin spritkonsumtion
kommit in på en linje som
måste betraktas som lycklig både för
dem själva och för de ungdomar som
växer upp i de hemmen.

Huvudsynpunkten vid utskottets ställningstagande
har således varit att utskottet
vill behålla den linje som man
slog in på genom 1954 års beslut. Utskottet
anser att den av motionärerna
föreslagna åtgärden att stänga spritbutikerna
under två dagar före de stora
helgerna inte skulle få någon egentlig
betydelse. Av den statistik, som redovisas
i utlåtandet, framgår att mer än
hälften av den sammanlagda kvantitet
sprit, som inköpes per vecka, köps under
de två sista veckodagarna. Spritköpen
koncentreras således till fredagar
och lördagar. Precis samma fenomen
uppträder dagarna före de stora helgerna.
Här redovisas inköpssiffror från
påsk och för den sista julen, då under
de två sista dagarna folk inköpte mer
än hälften av den spritkvantitet som
såldes under hela veckan före respektive
helg.

Utskottet tror inte att det skulle medföra
den önskade effekten, om man
stängde spritbutikerna den ena av dessa
två dagar före helgerna. Faktum är
ju att butikerna redan nu är stängda
helgaftnarna enligt den praxis som
Nya systembolaget tillämpar. Motionärernas
förslag innebär därför i realiteten
bara att butikerna skulle stängas
ytterligare en dag. Om spritförbrukarna
inte skulle kunna göra sina inköp den
(lag, då motionärerna nu vill ha butikerna
stängda, skulle resultatet bara
bli att folk köpte sin sprit en dag tidigare
än eljest. Vi får emellertid inte
glömma bort att i dessa butiker säljs
även alkoholfria drycker och kanske
framför allt viner. Fn stängning ytterligare
en dag skulle säkerligen av
inånga måttliga alkoholförbrukare, som
kanske numera i stor utsträckning inriktar
sin konsumtion på vin, komma

114 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om förbud mot utminutering av rusdrycker vissa dagar

att betraktas som ett trakasseri och ett
onödigt intrång.

De egentliga alkoholisterna kommer
säkerligen även med en utsträckt stängning
av butikerna att skaffa sig sin sprit,
eftersom spriten, tyvärr, många gånger
är det centrala i deras liv. De kommer
att göra sina inköp i tid, innan butikerna
stängs. Nu vet folk att spritbutikerna
är stängda julafton, och dagarna
innan har man en fullständig rusning
till butikerna. Man vet också att butikerna
är stängda påskafton, och rusningen
kommer dagarna innan. Om folk
visste att butikerna var stängda två dagar,
skulle resultatet bara bli att man
infann sig tidigare och gjorde sina inköp.

Vi kan heller inte i detta sammanhang
bortse från langningen, som förekommer
i ganska stor utsträckning åtminstone
i de större städerna — jag
vet inte hur det är på andra orter ute
i landet. Langarnas släkte skulle säkerligen
inte på något sätt hindras av en
bestämmelse att butikerna skulle vara
stängda två dagar före helgerna. Man
kan vara övertygad om att langarna i
tid skulle göra erforderliga inköp för
att kunna sälja sprit till sina kunder,
alkoholisterna, som inte kan undvara
spritdrycker under de dagar, då butikerna
är stängda.

Utskottet anser det således vara mycket
tveksamt, om man i nykterhetsavseende
skulle vinna något genom den
av motionärerna föreslagna ordningen.
Den skulle å andra sidan innebära ett
avsteg ifrån den frihetens väg som riksdagen
på nykterhetsorganisationernas
inrådan slog in på genom beslutet år
1954. Mot denna bakgrund har utskottet
stannat för att avstyrka motionerna.

För något år sedan arbetade ju en
utredning med denna fråga, och man
gjorde då försök med olika stängningstider.
Erfarenheten därav var att det
inte blev några mera framträdande nykterhetspolitiska
vinster, utan att man
tvärtom på sina håll fick fram uppgifter
om en ökad langning under dessa
tider. Försöksverksamheten har seder -

mera fortsatt men ännu inte kunnat leda
till några resultat som visar att man
kan vinna någonting avsevärt genom
att slå in på denna väg, och utskottet
har för sin del funnit att man inte kan
annat än avstyrka motionerna. Från nykterhetssynpunkt
vinner man enligt utskottets
mening ingenting på ett bifall
till motionerna. Man gör det litet ofriare
för den grupp, som på ett hyggligt sätt
sköter både inköpen och användningen
av dessa drycker, men man kommer inte
åt de egentliga alkoholisterna. Varför
skall man under sådana omständigheter
göra något intrång på friheten? Finns
det inte all anledning att i stället se på
de aktiva insatser som här ändå har
gjorts? Dit räknar jag i första hand begränsningen
av konsumtionen via pri set.

Vad det blir för verkningar av den
stora höjning, som vi gjorde häromhösten
jämte den höjning som vi gjorde
nu i år, därom vet vi för närvarande
ingenting med bestämdhet, men verkningarna
av den första höjningen är nog
uppenbara, och det är väl mycket sannolikt
att den sista höjningen kommer
att verka på samma sätt. Jag undrar,
om inte prishöjningarna har varit de
verkliga insatser som har gjorts för en
förbättring av nykterhetssituationen i
landet, sedan den stora reformen be
slöts år 1954.

Herr talman! Det är i huvudsak dessa
synpunkter som ligger bakom utskottets
yrkande om avslag på motionerna,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Sjödahls anförande
innehåller enligt min uppfattning
vissa felbedömningar som man nog bör
rätta till.

Vad nykterhetsrörelsen vände sig
emot, när man diskuterade övergången
till en friare försäljning, var ju Brattsystemet
med dess kvantitativa begränsning
av inköpsrätten och dess suggererande
verkan genom ransoneringen av
spriten. Vad herr Sjödahl i övrigt anför
om nykterhetsrörelsens inställning är

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 115

Om förbud mot utminutering av rusdrycker vissa dagar

något som han nog inte bör trycka
alltför starkt på. När vi för ett par år
sedan hade att ta ställning till en motion
om att man skulle stänga en dag i veckan
uttalade sig i varje fall Stockholms
läns nykterhetsförbund för denna motion,
och jag tror att det också var andra
som ansåg att förslaget borde genomföras.

Beträffande herr Sjödahls uttalanden
om alkoholisternas beteende vill jag säga
att en alkoholist inte är en sådan
människa som planlägger sina inköp.
Han köper sprit för så mycket pengar
han kan komma över, och det gör han
i det ögonblick, då han har dessa pengar
i fickan. Dessa stackars människor magasinerar
inte någon sprit. Därför är
det en felbedömning, när man tror att
de skulle göra sina inköp tidigare, om
man skulle stänga systembolagen de dagar
som föreslås i motionerna.

Påståendet, att den föreslagna stängningen
skulle medföra tidigare inköp
och således oförändrat resultat, är nog
inte riktigt. Verkan skulle bli, att många
skulle avstå från att köpa sprit. Det har
erfarenheten visat.

Jag är tacksam för herr Sjödahls stora
respekt för nykterhetsrörelsen. Låt oss
säga så, herr Sjödahl, att vi inom nykterhetsrörelsen
tar upp frågan för att
komma igen nästa år och att herr Sjödahl
och jag kommer överens om, att vi
då rättar oss efter nykterhetsrörelsen!
På det sättet blir vi ense i dag, och jag
hoppas att vi skall bli det nästa år också,
även om nykterhetsrörelsen uttalar
sig i en sådan riktning som kanske inte
stämmer med herr Sjödahls åsikter i
dag.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra om
vad departementschefen skrev år 1954:
»Det torde med fog kunna göras gällande,
att den i nykterhetshänscendc mindre
skötsamma delen av kunderna alltid
kommer att ha tid att passa butikernas
expeditionstider. Inskränkningarna går
främst ut över den i nykterhetshänseen -

de oförvitliga delen av kundkretsen, som
ju utgör det stora flertalet.» Detta var
skrivet av en mycket framstående nykterhetsvän,
och jag undrar, om inte uttalandet
i stor utsträckning bars upp av
nykterhetsrörelsens folk. Det var väl ändå
i frihetens tecken och i tron på människornas
möjlighet att uppfostras till att
umgås med dessa drycker på ett hyggligt
sätt, som reformen genomfördes.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag vill erinra herr Sjödahl
om att samme här åberopade nykterhetsvän,
dåvarande finansministern
Per Edvin Sköld, föreslog att starksprit
icke skulle få utskänkas före klockan
fyra eftermiddagen. Han var alltså ingalunda
främmande för att tillgripa tidsrestriktioner.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Nu talar herr Bengtson
om en annan sak —- det brukar man ju
göra ibland i diskussioner. Han är inne
på utskänkningen, och vi diskuterar nu
utminuteringen. Det är ju ändå två skilda
saker.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som
förordats i den vid betänkandet fogade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning
av väckta motioner om ändrade
beskattningsregler beträffande s. k. ofullständiga
familjer in. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

116 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om skattefrihet för sparande

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 29, i anledning av väckta
motioner om skattefrihet för sparande.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 24, av
herrar Arrhén och Ebbe Ohlsson, samt
11:29, av herr Bengtsson i Göteborg m.
fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att skattefrihet skulle medgivas
för s. k. utbildningssparande enligt i motionerna
angivna riktlinjer fr. o. m. den
1 januari 1959; samt

2) de likalydande motionerna I: 254,
av herr Ohlon in. fl., och II: 322, av herr
Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts, att
riksdagen måtte besluta medgiva rätt till
skattefrihet under i motiveringen till motionerna
angivna villkor för belopp som
insattes å särskilt sparkonto att gälla fr.
o. m. den 1 januari 1959.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att

1) de likalydande motionerna I: 24, av
herrar Arrhén och Ebbe Ohlsson, samt
11:29, av herr Bengtsson i Göteborg m.
fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:254,
av herr Ohlon in, fl., och II: 322, av herr
Ohlin m. fl., i vad desamma behandlats i
detta betänkande,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Spetz, Söderquist och Christenson i
Malmö, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets betänkande,
men jag vill härtill foga en principiell
anmärkning.

Om riksdagen hos Kungl. Maj:t begär
en utredning av någon fråga, förväntar
givetvis riksdagen att utredningen också

blir tillsatt. Jag är emellertid villig att
medge, att när det är fråga om sådana
ärenden, där det fordras samstämmiga
beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen,
kan det möjligen vara Kungl. Maj:ts befogenhet
att avgöra tidpunkten för utredningens
tillsättande och dylikt. Men
i en beskattningsfråga, där riksdagen ensam
är beslutande, ligger det annorlunda
till. Där är det regeringens skyldighet att
effektuera riksdagens begäran. Det är
denna synpunkt som ligger bakom utskottets
skrivning, när utskottet förutsätter
att den utredning, som begärdes i
fjol, men ännu ej tillsatts, kommer till
stånd inom den närmaste tiden. En annan
väg är givetvis att utskottet direkt
föreslår en lagtext. Inom den grupp jag
tillhör övervägde vi faktiskt ett förslag i
den riktningen. Vi nöjde oss emellertid
med en blank reservation, vars innebörd
jag nu velat förklara.

Som jag tidigare sagt, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets betänkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag skulle till herr
Spetz’ resonemang vilja tillägga, att när
riksdagen förra året begärde att man
skulle allsidigt och förutsättningslöst söka
utreda, huruvida det var lämpligt och
möjligt att skattevägen stimulera nysparande,
så ligger däri ingen begäran om
att man skall få fram vissa förslag, men
att man skall få de olika förslag, som
framförts eller kan bli framförda, ordentligt
prövade, så att man skulle finna
vad de innebär för den enskilde, vad
de innebär för staten och också vad de
innebär av verkligt nysparande. Det är
ju närmast nysparandet vi i detta sammanhang
vill stimulera. Den uppfattningen
står dagens bevillningsutskott
fortfarande fast vid. Vi bär förutsatt att
denna utredning kommer till stånd, en
kartläggning av de olika tänkbara förslag
på detta område som har framkommit
eller kan framkomma. Jag är glad
att kunna meddela att finansministern
har uttalat sig för att dessa saker skall
utredas, förmodligen av någon särskild
utredningsman, inom den närmaste tiden.

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

117

Jag instämmer givetvis, herr talman, i
herr Spetz’ yrkande om bifall till utskottets
betänkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. vissa indirekta skatter

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 16 § lagen den 11
juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 7 februari 1958 dagtecknad
proposition, nr 53, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 16 § lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 14 § 1 och 3 mom. förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän
energiskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker;

4) förordning om skatt å lagrat lättöl;

5) förordning angående ändring i förordningen
den 22 december 1939 (nr
919) om skatt å läskedrycker; samt

6) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 28 september

1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa
lotterivinster;

dels ock, bland annat, besluta, att den
vid tulltaxeförordningcn den 4 oktober

1929 (nr 316) fogade tulltaxan skulle
från och med den 20 mars 1958 i viss angiven
del erhålla ändrad lydelse.

Ang. vissa indirekta skatter

I enlighet med riktlinjer, som angivits
i propositionen nr 50, hade framlagts
förslag om höjd beskattning av cigarretter,
elkraft för borgerliga behov,
Öl, starköl, läskedrycker och lotterivinster
samt om återinförande av skatten på
lagrat lättöl.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 317,
av herr Helmer Persson m. fl., och II:
408, av herr Henning Nilsson i Gävle m.
fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 53;

2) de likalydande motionerna 1:320,
av herr Lodenius och fru Svenson, samt
II: 413, av herr Dickson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa om en skyndsam utredning
om en omläggning av alkoholbeskattningen
i enlighet med ett system
som konsekvent byggde på de olika
dryckernas berusningseffekt förslagsvis
enligt den metodik, som presenterats i
en i motionerna omnämnd artikel i Alkoholfrågan
nr 2/1957, och att Kungl. Maj:t
till nästkommande års riksdag måtte
framlägga förslag till ändrad beskattning
för alkoholhaltiga och alkoholfria drycker
i enlighet med vad denna utredning
kunde ge anledning till;

3) de likalydande motionerna I: 321,
av herr Aaslrup och fru Gärde Widemar,
samt II: 412, av herr Kollberg, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
7 § 1 mom. förordningen (ten 22 december
1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker
skulle erhålla följande lydelse:

»Tillverkare skall---— såsom kon trollprov.

Vad som — — —• beskattningsbara
myckenheten.

Från den sålunda angivna skatten må
avdrag göras med belopp motsvarande
varuskatten å den kvantitet socker, som
enligt i deklarationen intagen uppgift
åtgått för tillverkning av den beskattningsbara
myckenheten läskedrycker.

Å deklarationen — — — med bokföringen»; -

118 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. vissa indirekta skatter

4) motionen I: 319, av herr Hesselbom,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådana ändringar i förslaget till
ändrad lydelse av förordningen om allmän
energiskatt att i motionen anförda
önskemål kunde tillgodoses; ävensom

5) motionen II: 411, av herr Spångberg
m. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen de

likalydande motionerna I: 153, av
herrar Jonasson och Axel Emanuel Andersson,
samt II: 137, av herrar Eriksson
i Bäckmora och Jönsson i Jämtlands
Sikås, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att sådana direktiv för elskattens
beräkning måtte utfärdas, att densamma
icke drabbade de s. k. detaljabonnenterna
med högre belopp än vad som
avsetts när riksdagen beslutit energiskattens
införande.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

I) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 53,

A) antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 16 § lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 14 § 1 och 3 mom. förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän
energiskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker;

4) förordning om skatt å lagrat lättöl;

5) förordning angående ändring i förordningen
den 22 december 1939 (nr
919) om skatt å läskedrycker; samt

6) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa
lotterivinster; samt

B) besluta att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade
tulltaxan skulle från och med den
20 mars 1958 hava den i propositionen
föreslagna lydelsen;

II) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 153,
av herrar Jonasson och Axel Emanuel
Andersson, samt II: 137, av herrar Eriksson
i Bäckmora och Jönsson i Jämtlands
Sikås,

2) de likalydande motionerna I: 317,
av herr Helmer Persson, m. fl., och II:
408, av herr Henning Nilsson i Gävle
m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 320,
av herr Lodenius och fru Svenson, samt
II: 413, av herr Dickson m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 321,
av herr Aastrup och fru Gärde Widemar,
samt II: 412, av herr Kollberg,

5) motionen I: 319, av herr Hesselbom,
ävensom

6) motionen II: 411, av herr Spångberg
m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Kollberg, Nilsson i
Svalöv och Anderson i Sundsvall, vilka

dels ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade,

dels ock under åberopande av vad i
reservationen anförts hemställt, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
I: 321, av herr Aastrup och fru
Gärde Widemar, samt II: 412, av herr
Kollberg, under punkten I A 5) bort antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring i
förordningen den 22 december 1939 (nr

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 119

919) om skatt å läskedrycker med den
ändring av 7 § 1 mom., som framginge
av det i nyssnämnda motioner intagna
författningsförslaget.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
är fogad en reservation. Reservanterna
har bett mig i min egenskap av
motionär att föra deras talan, och jag har
därför begärt ordet som förste talare.

Den motion, som, jag här skall beröra,
är väckt av fru Gärde Widemar och mig
i denna kammare och av herr Kollberg i
andra kammaren. Vi påpekar att departementschefen
framhållit att en sockerbeskattning
kommer att för vissa industrier
medföra en höjning av råvarukostnaderna,
som, om sockerförbrukningen
är stor, kan leda till en mera betydande
höjning av de saluförda produkternas
pris. I särskild grad kommer givetvis
avsättningsförhållandena att påverkas
i sådana fall, där socker ingår
som råvara i en redan förut beskattad
produkt.

Departementschefen föreslog därför,
att sötvarufabrikanterna — enligt samma
normer som gäller övriga enligt varuskatteförordningen
beskattade varor i
de fall, där dubbelbeskattning skulle
uppstå till följd av att annan varuskattebelagd
vara ingår i tillverkningen —
skall medgivas avdrag för den skatt som
utgivits för socker som blivit förbrukat
vid sötvaruframställningen. Nu används
vid framställning av söta läskedrycker
socker. Förordningen om skatt å läskedrycker
innehåller inte såsom varuskatteförordningen
någon avdragsrcgel för
skatt som erlagts för i framställningen
ingående råvara. Sedan nu sockret föreslagits
bli skattebelagt, kommer emellertid
söta läskedrycker i samma läge som
vissa andra i varuskatteförordningen
upptagna produkter, d. v. s. dubbelbeskattning
förekommer, om avdrag ej
medges för skattebelagd råvara.

De av riksdagen behandlade förslagen
om vissa skattehöjningar är ett resultat
av överenskommelser som träffats mellan
företrädare för de demokratiska partierna.
Den fråga, som tas upp i vår mo -

Ang. vissa indirekta skatter
tion, avser inte någon ändring i egentlig
mening i skatteavvägningen, utan gäller
en teknisk fråga, nämligen att undvika
den dubbelbeskattning som uppstår för
vissa läskedrycker till följd av sockerskatten.

Läskedryckerna beskattades ursprungligen
med 10 öre per liter år 1940. I proposition
nr 53 föreslås nu en höjning
från senast gällande skatt av 21 öre per
liter till 33 öre per liter. Det kan med
fog befaras att redan denna skattehöjning,
som drabbar ganska priskänsliga
varor, kommer att medföra en påtaglig
konsumtionsminskning. Med hänsyn härtill
torde det inte vara försvarligt att genom
sockerskatten dubbelbeskatta söta
läskedrycker. På samma sätt som beslutats
i fråga om sötsakerna bör det lämpligen
ordnas så, att företagarna i sina
deklarationer rörande läskedrycksskatt
medges göra avdrag för socker, som visas
vara förbrukat vid tillverkningen. Då
priset på läskedrycker härigenom kan
hållas lägre, torde minskningen i inkomster
av sockerbeskattningen motvägas
av ökade inkomster av läskedrycksbeskattningen.
Vi föreslår därför i motionen
att från läskedrycksskatten skulle
få göras avdrag med det belopp som motsvarar
varuskatten på det socker som
åtgått vid tillverkningen.

Utskottsmajoriteten anser sig inte
kunna förorda en dylik avvikelse från
de riktlinjer, varom enighet uppnåtts
mellan de fyra demokratiska partierna.
Avstyrkandet är dock, det skall villigt
erkännas, sockrat. Utvecklingen bör, säger
utskottsmajoriteten, följas med uppmärksamhet.

Emellertid framhåller reservanterna
— enligt min uppfattning med rätta •—■
att »enligt förordningen om varuskatt
gäller sedan 1941 den principen, att vara,
som beskattas enligt denna förordning,
icke skall belastas med eventuell
liknande skatt på råvaran. Vid införandet
av ett punktskattesystem», fortsätter
reservanterna, »bör man tillse, att denna
princip är genomgående, enär annars
risk förefinnes att systemet genom beskattning
av råvaran skulle få en snedvridande
effekt».

120 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. vissa indirekta skatter

Tillåt mig, herr talman, att något vidga
resonemanget utöver de tekniska synpunkter
som lagts på frågan i motionen
och reservationen!

Från det allmännas sida har under senare
år vidtagits olika åtgärder i syfte
att söka leda konsumtionen över från alkoholstarka
till alkoholsvagare och alkoholfria
drycker. En särskild utredning,
den s. k. Almgrenska utredningen,
gjordes i detta sammanhang på föranstaltande
av dåvarande finansminister
Sköld. Enligt direktiven till denna utredning
var syftet att söka komma fram
till en skatteavvägning mellan nyssnämnda
drycker som främjade de nykterhetspolitiska
strävandena. Resultatet blev
att utredningen i princip uttalade sig
för en relativt betydande skattesänkning
för läskedryckerna för att därigenom
främja användningen av läskedrycker
vid sidan av eller framför alkoholdrycker,
På grund av kravet enligt direktiven
på ett oförändrat totalt skatteuttag fann
sig utredningen dock nödgad att av
statsfinansiella skäl starkt begränsa sitt
sänkningsförslag och förordade endast
en reducering av läskedrycksskatten med
6 öre per liter.

Ej ens detta modifierade förslag kom
emellertid att genomföras. Med beklagande
måste man konstatera att utvecklingen
gått i motsatt riktning. Den skärpning
av läskedrycksskatten med 12 öre
per liter, som föreslås i propositionen,
utgör en belastning av sådan omfattning,
att konsumtionsutvecklingen för läskedrycker
allvarligt hotas. Därmed äventyras
den betydande roll, som läskedrycker
har i nykterhetspolitiskt hänseende.

Läskedryckskonsumtionen uppgår för
närvarande till 210 miljoner liter per år
eller nära 29 liter per capita. Sin starkaste
förankring har läskedryckerna i
hemmen, där inte mindre än 75 procent
av den totala konsumtionen sker. I ökad
utsträckning har läskedrycker kommit
att få ersätta andra drycker vid samkväm
och umgänge i hemmen under både
festliga och mera vardagliga förhållanden.
Umgänge i denna senare form är
det oftast förekommande, och det är vid
dessa tillfällen som vanor och seder i

hög grad grundlägges framför allt hos
den uppväxande ungdomen. Om man på
längre sikt vill verka för en ändring i
alkoholvanorna, bör åtgärderna därför i
första hand inriktas på denna form av
umgängesliv och här har läskedryckerna,
den stora artikeln bland de alkoholfria
dryckerna, en betydelsefull roll.

Det måste ur samhällsekonomisk synpunkt
betraktas som en lycklig utveckling
att läskedryckskonsumtionen i vårt
land nått en sådan höjd och att läskedryckerna
fått ett så stort användningsområde.
Vid sidan av Belgien är läskedryckskonsumtionen
i Sverige störst i
Europa och näst USA den största i världen.
Att bevara detta resultat är en viktig
uppgift för samhället, alltför viktig
för att äventyras genom en alltför långt
driven beskattning.

Finland är ett varnande exempel på
konsumtionsutvecklingen vid en för hög
produktbeskattning. Den finska läskedryckskonsumtionen
visar nämligen en
synnerligen ogynnsam utveckling, helt
olik den i Sverige och även markant avvikande
från industriutvecklingen i övrigt
i Finland. Orsaken anses allmänt
vara den hårda skattebelastningen.

Nu kan man säga att det finns vatten
och andra icke skattebelagda eller icke
så hårt beskattade drycker som folk kan
dricka. Framstående svenska forskare
har under senare år uträttat ett internationellt
erkänt förnämligt arbete för att
utreda de problem som sammanhänger
med människokroppens vattenbalans och
törstens regleringsmekanism. Mineralvatten
och läskedrycker innehåller rikligt
med kolsyra som retar mun- och svalgslemhinnan
vid sväljningen. Denna retning
bidrar till att törstkänslan temporärt
försvinner. I läskedryckerna ingår
vanligen frukt- och bärsafter, som innehåller
förutom fruktsyror rikligt med
smakämnen, som tillsammans starkt retar
smaklökarna, vilket också bidrar till
att släcka törsten. När människorna svettas,
avgår avsevärda mängder salter. som
ersättes av de i mineralvatten och liknande
drycker ingående mineralämnena.

Läskedryckerna är alltså även ur fysiologiska
synpunkter ett värdefullt till -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 121

skott till de andra drycker som människan
varje dygn behöver inta för att
uppehålla vattenbalansen och hindra
kroppens uttorkning.

Herr talman! Efter denna utvikning
återkommer jag till motionsyrkandet,
som ju låg mera på det ekonomisk-tekniska
planet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! I två omgångar tidigare
har förslaget rörande punktskatter diskuterats,
och nu föreligger här utskottets
förslag, som till sina verkningar ingenting
har att göra med en rättfärdig
skattepolitik.

Vi har i tidigare sammanhang motiverat,
varför vi är motståndare till föreliggande
förslag. Det finns därför ingen
anledning att nu upprepa vad vi tidigare
har sagt. Vad jag nu särskilt vill
understryka är att bakom vårt avslagsyrkande
står en folkmajoritet i detta
land, och den har sannerligen låtit sin
stämma ljuda allt från den tid, då de
s. k. fyra demokratiska partierna träffade
denna ytterst odemokratiska uppgörelse.
Med detta har jag i korthet angivit
att vi konsekvent fullföljer linjen att
bekämpa en orättfärdig skattepolitik.

Jag yrkar, herr talman, under punkten
1 i utskottets utlåtande bifall till
motionen I: 317 och II: 408, vilket är liktydigt
med avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Med kommunismens representanter
i denna kammare har ju i
dessa frågor diskussion redan förts vid
ett föregående tillfälle, och vi ser ju så
ytterst olika på dessa saker, att det inte
finns någon anledning att upprepa den
diskussionen.

Jag vill emellertid säga några ord med
anledning av vad herr Aastrup yttrade
rörande dubbelbeskattningen för läske -

Ang. vissa indirekta skatter
drycksindustrien, som innebär att man
först tar ut denna sockerskatt och sedan
desslikes den höjda läskedrycksskatten.
Det är klart att man kan hysa en principiell
tveksamhet mot att vi beskattar
dels en råvara och dels den färdiga varan.
Ja, det är så mycket i dessa skatter
som jag personligen med viss olust har
medverkat till, men jag får ju säga att
denna lilla dubbelbeskattning av läskedryckerna
gör mig minst bekymmer; det
finns andra ting som jag är mycket olustigare
inför. Men de olika partierna med
sina ledare och riksdagsgrupper har ju i
samråd — så att säga i högsta instans —
kommit överens om att skaffa fram de
400 miljonerna på detta sätt, och det är
inte mycket att göra åt saken — knappast
ens lönt att knorra. Skulle jag knorra
över något i detta sammanhang, så
är det över att läget ute i världen är sådant,
att vi måste skaffa fram dessa
hundratal av miljoner för försvarsändamål.

Men vad nu beträffar den dubblerade
skatten på läskedrycker, så betyder den
en prisökning av 4 öre per läskedrycksflaska.
Sockerskatten skulle däremot, har
det sagts mig, betyda en prisökning med
ungefärligen 2/3 öre per flaska, och jag
tror inte att en så liten ökning kommer
att medföra större besvärligheter för läskedrycksfabrikationens
utveckling här i
landet. Vad som kan skapa svårigheter
är väl snarare höjningen med 4 öre.

Nu vill jag desslikes erinra herr
Aastrup om att man när det gäller sötvaruindustrien
gjort ett visst undantag
genom restitution av sockerskatten till
chokladindustrien; jag tror för övrigt,
att herr Aastrup själv nämnde den saken.
Tillika har det skrivits någonting
om att man beträffande sötvaruindustrien
får följa denna sak med uppmärksamhet
och eventuellt föreslå eller vidtaga
åtgärder. Men kom ihåg, herr Aastrup,
att det knappast finns någon annan tillverkning
här i landet — givetvis med
undantag för sprittillverkningen; den
står ju i särklass — som är så hårt beskattad
som just sötvaruindustrien! Beskattningen
var tidigare så pass hård,
att fabrikerna inom denna bransch höll

122 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. vissa indirekta skatter

på att slå igen över liela landet; de kunde
inte klara sig i konkurrensen, utan vi
måste sänka beskattningen, och nu tycks
det ha gått något så när skapligt för dessa
fabriker. Jag tror inte att läskedryckstillverkningen
kommer att utsättas för
några dylika risker genom denna skattehöjning
med 2/3 öre. Efter allt att döma
har tillverkningen av läskedrycker undan
för undan ökats i mycket betydande
utsträckning, och jag misstänker att den
kommer att klara sig tämligen bra i konkurrensen
med andra drycker -— det
tror jag att våra barn och ungdomar
kommer att sörja för!

Men utskottet har ändå skrivit, att utvecklingen
bör följas med uppmärksamhet
när det gäller läskedryckernas beskattning,
alltså använt ungefär samma
uttryckssätt som då det gällde sötvaruindustrien
vid sidan om chokladindustrien;
i fråga om den senare är restitutionen
klar, men även de andra grenarna
bör enligt utskottets mening följas med
uppmärksamhet.

Jag tror därför att kammaren, utan
risk för att läskedrycksindustrien skall
bringas på knä, kan godkänna det förslag
som partierna i riksdagen, med undantag
av kommunisterna, träffat överenskommelse
om och vars resultat nu
föreligger i den kungl. propositionen
och i utskottets tillstyrkande av densamma.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Men herr Aastrup nämnde något om
att vissa av dessa nya skatter kan motverka
den önskvärda utvecklingen i riktning
mot allt större användning av alkoholsvaga
eller praktiskt taget alkoholfria
drycker. Ur den synpunkten har vi
inom utskottet ställt oss mycket tveksamma
inför speciellt beskattningen av lättölet.
Men man får kanske bedöma dessa
fall även ur synpunkten av vilka varor
som kan bära den ökade skattebelastningen,
och lättölet har ju hittills varit
skattefritt. Nu införes denna skatt på 4
öre, medan man på de andra hållen redan
har en hög beskattning, som ytterligare
stegrats.

Jag yrkar som sagt, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vara glad,
om jag kunde hysa samma odelat ljusa
förhoppningar som herr Sjödahl i fråga
om läskedrycksindustriens utveckling
sedan en så hård beskattning som
den föreslagna genomföres. Därom kan
man inte döma förrän om något eller
några år.

Men när herr Sjödahl säger, att
sötvaruindustrien är mycket hårt beskattad
och att detta varit en av orsakerna
till att man nu gjort ett undantag
för den beträffande sockerbeskattningen,
så vill jag för min del ifrågasätta,
huruvida inte läskedrycksindustriens
läge kommer att bli ungefär
samma som sötvaruindustriens. Jag tror
alltså, att man måste följa denna utveckling
med stor uppmärksamhet.

Sedan säger herr Sjödahl, att vi har
kommit överens om att vi måste skaffa
fram ungefär 400 miljoner kronor för
de ändamål, som riksdagen har att taga
ställning till. Men, är det inte så, att när
det gäller sockerbeskattningen, alltså
en råvaruskatt som i detta fall lägges
på en produkt som redan är beskattad
i annan ordning, det är fråga om slumpens
skördar? År det inte en tillfällighet,
som gjort att man vid förhandlingarna
om dessa skatter icke uppmärksammat,
att det här skulle uppstå en
dubbelbeskattning. Av denna orsak har
vi ansett oss kunna lägga motionen på
det tekniska planet och föreslå, att sockerskatt
inte skall uttagas av läskedrycksindustrien.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror nog att frågan
om dubbelbeskattningen av läskedryckerna
har varit uppmärksammad. Man
vet att socker ingår i dem. Men jag
vill också erinra om att det här är fråga
om 3 miljoner kronor. Jag tror inte
att det är en så stor summa, att läskedrycksproduktionens
tillvaro kommer
att riskeras genom den höjning av beskattningen
med 2/3 öre som sockerskatten
innebär. Jag vill desslikes erin -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

123

ra om att konsumtionen av läskedrycker
ökats utomordentligt kraftigt trots
den icke obetydliga utan tvärtom mycket
tunga beskattning, som produktionen
varit underkastad under en följd
av år.

Eftersom herr Aastrup i sitt första
anförande nämnde något om att läskedrycksbeskattningen
i Finland är hög
och att detta skulle innebära risker för
nykterhetstillståndet där, vill jag säga,
att nykterhetsutvecklingen i Finland,
lyckligt för Finland och olyckligt för
oss, är mycket bättre än i Sverige.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag har i en motion påtalat
vissa svårigheter för kraftdistributörerna,
som den höjda skattesatsen på
elkraft kommer att medföra. Ändringen
i energiskatteförordningen medför
nämligen svårigheter vid debiteringen
av energiskatten. Det är många elverk
som till Svenska elverksföreningens
styrelse framfört sina bekymmer, hur
de skall kunna bemästra de nu uppkomna
svårigheterna. Nu anför utskottet, att
enligt vad utskottet erfarit vållade införandet
av energiskatten i fjol inga
egentliga svårigheter för kraftdistributörerna.
Jag tror att utskottet på denna
punkt har blivit felinformerat, ty jag
vet att det för en rad kraftdistributörer
medförde mycket stora svårigheter, extra
kostnader och olägenheter. Jag vill
som exempel nämna, att vid ett elverk,
som hade två mätarjusterare anställda,
den ene justeraren blev sjuk. Detta förhållande
blev alltså avgörande för huruvida
vissa abonnenter kom att få betala
energiskatt för en tidigare period än de
eljest skull ha fått göra, till följd av att
avläsningen sålunda tog dubbelt så lång
tid att genomföra.

Nu kommer man alltså på nytt efter
tre kvarts år, i liknande svårigheter när
det gäller att uppdela abonnenterna
med hänsyn till om avläsning skett före
den 20 mars eller senare, .lag är väl
medveten om att det är mycket svårt
att i cn lagparagraf klara ut den saken,

Ang. vissa indirekta skatter
och jag hade därför i motionen tänkt
mig, att man genom ett uttalande från
bevillningsutskottet skulle göra det möjligt
för kontrollstyrelsen att tillämpa
förordningen på ett vettigt sätt, så att
man inte vållade extra kostnader och
besvär för kraftdistributörerna vid debiteringen
av elskatten. Nu säger utskottet,
att ett bifall till motionen skulle
innebära ett icke berättigat uppskov
med den högre skattesatsen för vissa
abonnenter. Enligt min mening hade
en lösning av frågan likaväl kunnat betyda,
att vissa abonnenter möjligen
drabbats av den högre skattesatsen tidigare
än eljest. Det kommer ju an på
hur man löst detta problem.

Vad jag nu anfört gäller alltså övergångssvårigheterna.
Jag kan medge, att
man kan ta dessa svårigheter en gång,
men det är klart att kraftdistributörerna
i dag börjar bli bekymrade, när
riksdagen redan efter tre kvarts år är
beredd att ändra förordningen.

Den andra frågan, som jag tagit upp i
min motion, gäller debiteringen av skatt
för industriabonnenter med omkring
40 000 kWh per beskattningsår. Enligt
författningen är det så, att om en abonnent
under ett beskattningsår haft en
förbrukning av över 40 000 kWh, skall
han debiteras en energiskatt med 10 procent.
Men sedan måste man se efter,
om han till äventyrs under nästa beskattningsår
kommit under denna gräns
av 40 000 kWh. I så fall skall han debiteras
efter en annan procentsats och då
få restitution. Å andra sidan skall sådana
industriabonnenter, som under ett
visst år legat under beskattningsgränsen,
få en tilläggsdebitering, därest vederbörande
under nästa beskattningsår skulle
komma över denna gräns. Detta har vål
lat åtskilligt besvär, bl. a. för sådana el
verk som har konsumenter, för vilka de
biterings- och avläsningsperioderna inte
sammanfaller med halvårsskiftet, men
även när det gäller abonnenter med s. k.
effekttariff, där man gör en preliminär
debitering för årets tre första kvartal
och sedan cn slutlig avräkning av förbrukningsavgifterna
vid kalenderårs -

124

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. vissa indirekta skatter
skiftet. Det hade säkerligen underlättat
för dessa elverk att komma till rätta
med dessa problem utan extra besvär,
om beskattningsåret hade fått sammanfalla
med kalenderåret. Nu är det inte
möjligt att göra detta, och utskottet säger
att det är en teknisk fråga och att det
är mycket svårt att genomföra en sådan
ändring. Jag förstår mycket väl att utskottet
med den tidsnöd, som utskottet
haft, inte haft möjlighet att klara den
saken. Det är nämligen rimligt, att en
skatt, som skall träda i kraft den 20
mars, åtminstone blir beslutad en vecka
före ikraftträdandet. Utskottet säger
emellertid att kontrollstyrelsen har sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga,
och jag vill därför endast uttala den förhoppningen,
att det skall bli möjligt för
kontrollstyrelsen och finansdepartementet
att till ett kommande beskattningsår
klara den bär frågan så att man underlättar
för dem, som skall uppbära och
redovisa energiskatten, att fullgöra detta
åliggande.

Jag har endast velat framföra dessa
synpunkter i detta sammanhang, herr
talman, och jag har för dagen intet yrkande.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
återfinns en motion, som i denna
kammare väckts av herr andre vice talmannen
och mig med anledning av
Kungl. Maj:ts förslag om återinförande
av skatt på lättöl.

År 1954 genomfördes i riksdagen en
nykterhetsreform, vars mål var att försöka
få konsumenterna att övergå från
starkare till svagare alkoholhaltiga drycker.
På så sätt skulle nykterhetstillståndet
i landet kunna förbättras. För att få
bästa möjliga resultat på detta område
beslöts också att den tidigare skatten på
Kornett, Kum och andra s. k. lättöl skulle
upphöra. År 1956 beslöt riksdagen att
höja skatten på spritdryckerna för att
på den vägen kunna stävja konsumtionen
av dylika drycker, vilken efter den
1 oktober 1955, då motboken slopades,
stigit i oroväckande grad.

Om vi ser på resultatet av dessa skatleändringar,
har det visat sig att de varit
till fördel för nykterhetstillståndet, och
det har kunnat konstateras att konsumtionen
av lättöl har ökats avsevärt. Vi
motionärer anser därför, att man ur nykterhetsvårdande
synpunkt inte bör återinföra
en beskattning av lättölet. Jag tycker
att utskottet i det stora hela har
varit av samma uppfattning, och jag
tar mig friheten att citera vad utskottet
i detta avseende anfört. Utskottet säger:
»Utskottet får för sin del uttala, att det
funnit anledning till tvekan inför förslaget
att återinföra skatten på denna
vara, som visat en från nykterhetssynpunkt
glädjande konsumtionsutveckling»,
och utskottet fortsätter vidare:
»Enligt utskottets mening är de i motionerna
anförda synpunkterna beaktansvärda.
Beskattningens nykterhetspolitiska
verkningar bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.
»

Vi motionärer vill framhålla att detta
är av så stor betydelse, att vi anser att
frågan med det snaraste bör lösas genom
en utredning.

Jag vill till sist uttala den förhoppningen,
att vederbörande statsråd med
det snaraste vill beakta de synpunkter,
som vi har framfört i vår motion. Jag
tänker inte, herr talman, framställa något
yrkande.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ge
mig in i debatten — jag har ju deltagit
i den tidigare, och den ståndpunkt som
det parti jag representerar intar är väl
känd både här i riksdagen och ute bland
det svenska folket.

Jag tog emellertid till orda för att
säga några ord med anledning av ett
par uttryck som bevillningsutskottets
ordförande, herr Sjödahl, fällde i sin
replik. Det ena var av positiv innebörd.
Han uttryckte nämligen sin olust över
de skatter det här gäller, och det är ju
glädjande att höra det. Jag har aldrig
förut hört att herr Sjödahl har uttryckt
olust över nya skatter, utan tvärtom har
han varit en av de främsta förkämparna

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

125

för nya skatteuttag. Men det är ett framsteg,
herr Sjödahl, att det i varje fall
finns en viss olust inför dessa skatter,
och det kanske beror på att det också
inom herr Sjödahls eget parti liksom i
stor utsträckning bland folket i Sverige
finns en verkligt bred och förbittrad
opinion mot det orättvisa i att ta ut
dessa pengar på detta sätt. Jag tillåter
mig också i det sammanhanget erinra
om att det icke rör sig om 400 miljoner
kronor, som herr Sjödahl säger, utan om
500 miljoner under loppet av ett år och
fyra månader, ett belopp som småfolket
i huvudsak skall betala. Varför då inte
säga 500 miljoner? Det är 110 miljoner
detta budgetår och 390 nästa. Det är
alltså fråga om en skatt på 500 miljoner
kronor och icke en på 400. Detta var
det första jag ville säga.

Vad som egentligen gav mig anledning
att begära ordet var emellertid ett
annat uttryck. Herr Sjödahl sade nämligen
att högsta instans har träffat avgörandet
här. Man har kommit överens,
och det är alltså ingenting att göra. Herr
Sjödahl! För mig, som är en enkel ledamot
av denna kammare och av den
svenska riksdagen, är högsta instans icke
de fyra partiledare plus två ministrar
som träffat överenskommelsen. För mig
är högsta instans denna kammare och
andra kammaren, d. v. s. riksdagen. Jag
finner mig icke bunden av vad vederbörande
partiledare och ett par ministrar
har kommit överens om. Jag har tidigare
opponerat mig mot detta, och jag
tycker att det verkligen är märkligt att
bevillningsutskottets ordförande talar
om en annan högsta instans än den svenska
riksdagen. Det var egentligen därför,
herr talman, jag begärde ordet.

Jag ber alltså att få instämma i herr
Perssons yrkande.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Öhman citerade
vad jag sagt om den högsta instansen,
men herr öhman borde ha uppmärksam -

Ang. vissa indirekta skatter
mat att jag talade om partiledarna för
de fyra demokratiska partierna. Ledarna
hade med sina partigruppers stöd
kommit överens om dessa ting, och om
de fyra partigrupperna har kommit överens
om detta, då det utanför dessa grupper
bara står några enstaka riksdagsmän
inom olika partier plus kommunisterna,
så är det detsamma som Sveriges
riksdag.

Jag skulle gratulera herr Öhman, om
det hade varit så pass mycket demokrati
i Sovjetryssland eller i någon folkdemokrati,
att där hade funnits fyra självständiga
partier som kunnat komma
överens. Nu finns där bara ett parti som
med järnskodd häl trampar ned alla opponenter.
Detta är herr Öhmans ideal.

Herr Öhman nämnde också att han
blev förvånad över att jag visade olust
inför några skatter. Jag har bekämpat
en hel del skatter av olika slag därför att
de enligt mitt sätt att se har varit socialt
orättvisa. Däremot har jag försökt att
medverka till att skattelagstiftningen har
blivit så rättvis som möjligt. Att jag känner
olust inför denna kompott av olika
skatter är en sak. Jag känner olust praktiskt
taget inför varje ny skatt som man
går in för, men jag kan finna mig av
omständigheterna piskad och tvungen
att godta den för att vinna andra politiska
ändamål, som för mig är så värdefulla
att jag, med olust, får godta den nya
skatten. Här är det på samma sätt. Jag
godtar med viss olust dessa skatter, men
jag finner dem vara nödvändiga för att
vi i denna onda värld av vargar skall
kunna klara svensk självständighet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu föredragna betänkandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Aastrup,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som förordats i
den vid betänkandet fogade reservationen;
samt 3:o), av herr Persson, Helmer,
att kammaren skulle, med bifall till de
i ämnet väckta motionerna 1:317 och
11:408, avslå utskottets hemställan i
punkten I.

126

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. kompensation till kommunerna för

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Aastrups
yrkande i ämnet.

Herr Persson, Helmer, äskade emellertid
votering även om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 30 antager bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som förordats i den vid betänkandet
fogade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Helmer Perssons yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 10.

visst skatteunderlagsbortfall

Därjämte hade 45 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse;

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. kompensation till kommunerna för
visst skatteunderlagsbortfall

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner angående ändring av lagen
med särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt för
åren 1958—1965.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 194, av herr Ewerlöf m. fl.,
och II: 233, av herr Hjalmarson m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte

1) besluta att full kompensation till
kommunerna för skatteunderlagsbortfallet
i samband med höjningen av de kommunala
ortsavdragen skulle utgå under
ett år i stället för tre år; samt

2) antaga i motionerna infört förslag
till lag angående ändring av lagen den
16 maj 1957 med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965 (nr 202).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hem -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

127

Om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.

ställt, att de likalydande motionerna I:
194, av herr Ewerlöf m. fl., och II: 233,
av herr Hjalmarson m. fl., angående
ändring av lagen med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Hagberg och Magnusson i Borås.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Med anledning av kammarens
beslut beträffande det statsutskottsärende
som behandlade den ekonomiska
sidan av denna sak ber jag att
få föreslå den ändringen av utskottets
förslag, att vad som börjar på s. 6 med
»I förevarande sammanhang» och som
slutar på s. 7 med orden »helt indragits»
måtte utgå ur betänkandet. Ifrågavarande
två stycken anknyter nämligen
till ett yttrande av statsutskottet, där
kammaren har intagit en annan ståndpunkt,
och besluten bör vara samstämmande
från den ena timmen till den
andra.

Jag skulle desslikes vilja föreslå, att
det därpå följande stycket på s. 7 får
denna ändrade lydelse: »Bevillningsutskottet
kan för sin del icke ansluta sig
till den uppfattning som från motionärernas
sida framförts beträffande skatteersättningen
till kommunerna. I enlighet
härmed avstyrker utskottet bifall till motionerna
1:194 och II: 233.» Det innebär
alltså ett avstyrkande av den i ärendet
framlagda reservationen.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottet framställning med den
ändring av motiveringen som jag här
har föreslagit.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Då denna fråga praktiskt
taget avgjordes under behandlingen av
statsutskottets utlåtande nr 7 punkt 62,
känner jag mig förhindrad att yrka bifall
till den reservation som fogats till
bevillningsutskottets betänkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
utskottets hemställan med de ändringar
i motiveringen, som under överläggningen
föreslagits av herr Sjödahl.

Om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om vissa skärpta åtgärder mot
bilstölder m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 62
i första kammaren av herr Nilsson, Yngve,
m. fl., samt nr 95 i andra kammaren
av herr Svensson i Krokstorp m. fl. I
motionerna, vilka voro likalydande, hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa

1) att fråga om hållande i förvar
under viss tid av biltjuv särskilt måtte
beaktas vid samordnings- och översynsarbetet
rörande ungdomsbrottsligheten,
samt

2) att bilskadeutredningen måtte erhålla
speciellt uppdrag att närmare utreda
frågan om införselinstitutets utvidgning
till att omfatta även bilstölderna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att förevarande motioner, I: 62 och
11:95, i vad de avsåge hållande i förvar,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) att förevarande motioner, I: 62 och
II: 95, i vad de avsåge utvidgning av införselinstitutet,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts av, utom
annan,

1) herr Mogård, som ansett, att till utskottets
yttrande under A bort ha före
sista stycket tillagts följande uttalande:

»Utskottet finner det med hänsyn till
det sagda vara en trängande nödvändighet
för realiserandet av den redan an -

128 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.

tagna lagstiftningens syften i fråga om
ungdomsbrottslingarna att vårdorganen
förses med lämpliga institutioner. Härvid
kan tänkas dels inrättande av de av
barnavårdskommittén år 1955 föreslagna
utredningshemmen, dels en i snabbare
takt skeende utbyggnad av ungdomsvårdsskoleorganisationen.
På grund av
rådande statsfinansiella läge och då måhända
den abnorma stegringen av ungdomsbrottsligheten
är av temporär natur
synes det utskottet som om det ur
olika synpunkter kunde vara lämpligt
att det provisoriskt anordnades förvaringshem,
liknande fångvårdens kolonier,
på vilka utredningsfall eller för
skvddsuppfostran omhändertagna personer
under en lämplig tidrymd omhändertoges
och där en uppfostrande eller
eljest tillrättaförande verksamhet bedreves.
»;

2) herrar Birke, Svensson i Krokstorp
och Edlund, vilka ansett, att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner, I: 62
och 11:95, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att frågan om hållande i
förvar under viss tid av biltjuv särskilt
måtte beaktas vid samordnings- och
översynsarbetet rörande ungdomsbrottsligheten.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Ungdomsbrottsligheten
ökas tyvärr på ett skrämmande sätt och
särskilt då bilstölderna. Vi bär väl
världsrekord i stulna bilar i förhållande
till folkmängd och biltäthet. Det har
ej med tillräcklig kraft blivit inskärpt
att bilstöld är ett tjuvnadsbrott. Man
har tidigare från flera håll kallat bilstöld
för billån. Numera har dock en
ändring inträtt beträffande detta uttryckssätt.

De hittills vidtagna åtgärderna har
inte medfört att bilstölderna minskat. I
regel bötfäller man inte en biltjuv; han
berövas inte friheten ens för någon dag.
Biltjuven får endast åtalseftergift och
varning. Villkorlig dom får han i de
allra flesta fall. Allt detta kan av vederbörande
uppfattas som frihet från

påföljd. Det är därför bekant bland biltjuvarna,
att man kan begå upprepade
brott utan att bli straffad, även om
man skulle bli upptäckt. Detta kan ju
inte vara tillfredsställande. En bilstöld
har visat sig kunna vara första steget
till en mera utpräglad brottslighet. Andra
åtgärder måste därför snarast vidtagas
för att komma till rätta med bilstölderna,
allra helst som biltjuvarna årligen
förstör stora materialvärden och
utgör en mycket stor fara i trafiken, då
många av dem inte ens har körkort.

Biltjuvarna bör inte behandlas med
sliipphänthet. Avskräckningsmomentet
bör spela en ganska stor roll. I andra
länder, där man har en betydligt strängare
straffsanktion än vi har för biltjuvarna,
har man praktiskt taget inte
längre något problem med bilstölderna.

Det har nu blivit klarlagt att bekämpandet
av biltjuvarna med nuvarande
metoder ej leder till något resultat, och
då brottsligheten i stället endast ökas,
måste andra utvägar prövas. Reservanterna
anser därför, att hållande i förvar
under viss tid som påföljd för bilstöld
skulle kunna tillgodose det från
kriminalpolitisk synpunkt viktiga kravet,
att samhällsingripandet mot en
lagöverträdare skall följa i så nära anslutning
till det begångna brottet som
möjligt. Det skulle vidare vara ägnat
att hindra ytterligare brott och vara till
hjälp för att upprätthålla laglydnaden.

Reservanterna föreslår därför, att
frågan om hållande i förvar under viss
tid av biltjuv måtte beaktas vid översynen
rörande ungdomsbrottsligheten.
Det är alltså fråga om ett utredningsyrkande.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till reservationen nr 2 av
mig med flera.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma i
vad den föregående ärade talaren anförde
i detta ärende, men därutöver vill
jag framhålla, att då man tagit del av
utskottets utlåtande angående dessa biltjuvar,
blir man faktiskt något betänk -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

129

Om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.

sam. Utskottet konstaterar först, att ett
ingripande emot brottslingar skall ske
från samhällets sida och att det skall
ske snabbt, då det gäller att hindra
den enskilde lagöverträdaren att begå
upprepade brott samt även då det gäller
att upprätthålla laglydnaden. Utskottet
förklarar vidare, att intresset
härför gör sig särskilt gällande i fråga
om den ökade ungdomsbrottsligheten,
inom vilken bilstölderna intar en synnerligen
framträdande plats. Sedan omnämnes
de fall, då anhållande och häktning
kan ske, för att så småningom
komma fram till att då det gäller flertalet
biltjuvar, måste utredning föregå
ett ingripande, även om man tar dem
på bar gärning.

Utskottet framhåller också, att det är
främmande för svensk rättsuppfattning
att tillgodose det allmännas krav på en
effektiv brottsbekämpning genom att
eftersätta den enskildes, i detta fall biltjuvens,
rättssäkerhet, som skulle råka i
fara, om man villfore motionärernas
önskemål att biltjuv skulle kunna hållas
i förvar under viss kortare tid.

Är inte detta att gå väl långt? Vems
rättssäkerhet är det egentligen som
kommer i fara? Jo, det är naturligtvis
bilägarens, som i bästa fall genom sitt
försäkringsbolag kan få ersättning för
den skada som uppstått men som i värsta
fall, om stöldförsäkring ej finns, kan
göra en ansenlig förlust. Det förtjänar
omnämnas, att det beräknas att cirka
40 procent av de stulna skadade bilarna
icke varit stöldförsäkrade. Under år
195G anmäldes inte mindre än 15 779
skadade bilar i samband med stöld, och
försäkringsbolagen betalade för dessa
ut ett belopp av 5 960 100 kronor. År
1957 var motsvarande siffror 21 599 skadade
bilar med ett utbetalt försäkringsbelopp
av 8 444 295 kronor. Detta enligt
eu statistik som är utgiven av försäkringsbolagen.

Dessa siffror talar sitt tydliga språk
och borde göra klart för var och en,
att tiden nu kan anses mogen för mera
effektiva åtgärder. Vi kan inte längre
tolerera en lek med rättvisan, som utmynnar
inte blott i egendomsskada —

9 Första hammarens protokoll 1!)58. Nr t)

alltför många människoliv har redan
gått till spillo på grund av biltjuvarnas
eskapader, och en allt större del av allmänheten
väntar på ett ingripande.

Vi motionärer har här velat anvisa en
väg, som vi tror kunde leda till en bättre
ordning. Vi anser att rätten att hålla
i förvar skulle bli det avskräckningsmoment,
som skulle förhindra många sådana
här brott. Vi begär intet annat än
en utredning just på denna punkt.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 2,
som är fogad till första lagutskottets utlåtande
nr 9.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! De föregående ärade talarna
har naturligtvis rätt i sin indignation
över de många bilstölder och övriga
utslag av ungdomsbrottslighet, som
förekommer i samhället och som tycks
vara i tilltagande. Att jag ändå inte i utskottet
kunnat ansluta mig till reservationen
beror på att jag inte finner att
biltjuvar, som de kallas, är en särskild
sort av vanartade och sedligt förkomna
ungdomar. Det är ofta så, att en som
begår bilstölder samtidigt också blir åtalad
för andra brott. Många gånger är det
mycket svårt att skilja en som är ungdomsförbrytare
beträffande bilar ifrån
andra ungdomar, som begår brott av annan
art. Jag tror inte heller det skulle
vara önskvärt, att man införde vare sig
en särskild strafform eller en särskild
form för verkställighet av straffet då det
gäller de små eller de stora biltjuvarna.

Att jag har låtit anteckna en liten reservation
till motiveringen har enbart
varit beroende på att jag funnit, att dessa
ärenden beträffande ungdomsbrottslighet
och ungdomsvanart fått en alltför
teoretisk och juridisk behandling under
årens lopp. Dessa frågor har behandlats
i en mängd utredningar, och det har arbetats
intensivt på det juridiska området
fiir att skapa eu lagstiftning, som skulle
komma till rätta med dessa missförhållanden,
och även på att upprätta anställer.
De har också blivit mycket kostsamma
såväl beträffande uppförande som

130 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.

ändamålsenlig inredning men som på
grund av att de dragit stora kostnader
blivit relativt fåtaliga.

Just att denna sak behandlats alltför
verklighetsfrämmande har gjort, att jag
tyckt mig böra i utskottet, när jag nu hade
tillfälle att där vara med om behandlingen
av detta ärende, göra så att säga
en liten demonstration. Jag ville att det
mycket förnämliga första lagutskottet,
som ju till mycket stor del består av potentiella
justitieråd, också en smula skulle
tänka på de praktiska konsekvenserna
av detta ymniga lagstiftnings- och utredningsarbete.
Jag kunde inte få gehör
för mina synpunkter, och därför måste
jag nu på detta sätt söka återföra till
verklighetens mark den lagstiftning, som
av riksdagen antagits för detta specialområde.

Vi vet också att denna lagstiftning,
som ju alltjämt till stor del befinner sig
på — jag vill nästan säga — drömstadiet
eller utopistadiet, har hindrats i
fråga om verkställigheten just av att de
vårdresurser, som samhället behövt, icke
gått i jämna steg med lagstiftningen.
Denna har så att säga vilat på molnen
— inte minst det mycket obehagliga
moln, som, heter statsfinansiella betänkligheter.
Men å andra sidan har verkligheten
skridit fram och bankat på portar,
som är mycket reella.

Jag kan här peka på två saker, som
båda utretts och även kommit i lagform
och som jag för min del anser måste förverkligas,
innan man inrättar några nya
förvaringsanstalter för unga biltjuvar.
Den ena gäller utredningshemmcn som,
om jag inte minns fel, 1955 fick form i
en kommitté och som i sig själva är en
utomordentligt bra idé. Den andra gäller
en utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna,
så att de åtminstone i någon utsträckning
fyller de ändamål, vartill de avsetts.

Jag vill erinra om att ända till för tio
år sedan, tror jag det var, ägde kommunerna
rätt att själva upprätta skyddshem
för att där förvara sina unga lagöverträdare
eller av barnavårdsnämnderna omhändertagna
vilsegångna ungdomar. Nu
är kommunerna förmenade att göra det.

Detta har exempelvis i Stockholm, som
har en stor del av dessa unga personer
inom sina råmärken — många av dem
är för övrigt inflyttade från landsorten

— lett till stort besvär för att kunna placera
dessa pojkar och flickor, som kanske
har fått åtalseftergift under förutsättning
att de placerades på en ungdomsvårdsanstalt.
År 1956 var väntetiden för
sådana ungdomar som omhändertagits
och som skulle anvisas placering vid
ungdomsvårdsskola 38 dagar. 1957 hade
denna väntetid stigit till 74 dagar.

Det är inga obetydliga brott, som
många av dessa ungdomar begått. Graden
av deras asocialitet kan ibland vara
hårresande även för dem som har att göra
med dem. Men från det att domstolen
haft deras fall uppe och till dess att de
kan föras till en korrektionsinrättning

— om jag nu får använda det grova ordet
— går det i medeltal 74 dagar.

Dessa ungdomar vet att de skall placeras
på ungdomsvårdsskola, och de går
nu bara där och väntar på plats. Under
mellantiden kanske stadens barnavårdsmyndigheter
har placerat dem på ett tillfälligt
uppehållshem, men där är staden
förbjuden att över huvud taget låsa in
dem. Ungdomarna kan gå och komma
som de vill och bära sig åt ungefär hur
som helst. De är faktiskt ofta som en
mardröm för personalen på dessa hem.

Låt oss sedan ett ögonblick tänka på
hur lång tid det tar innan dessa unga
brottslingar blir lagförda. Ett brott anmäles
för polisen. Polisen är oerhört
upptagen, många gånger med att sitta
vid sina skrivmaskiner och göra upp berättelser
över sådana här saker. Så kommer
ungdomarna så småningom inför
rådhusrätten. Även där skall det göras
en grundlig undersökning. De hänvisas
kanske sedan till barnavårdsnämnd eller
ungdomsvårdsnämnd. Också dessa organ
skall göra en noggrann undersökning.
Sedan skall ungdomarna placeras i en
ungdomsvårdsskola. Då skall socialstyrelsen
och dess ungdomsvårdsbyrå gå
igenom vederbörandes handlingar för att
fastställa, vid vilken ungdomsvårdsskola
vederbörande skall placeras. Det kan ta
en månad, ja, ett halvår, innan ungdo -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

131

Om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.

marna på detta sätt kommer in vid en
ungdomsvårdsskola. Under tiden lever
de sitt laglösa liv. Många av dem är hemlösa,
mänga bor på härbärgen. Ingen begär,
att man på en gång skall kunna tillrättaföra
sådana ungdomar som det bär
är fråga om, men om det är något som
bidrar till att göra unga lagöverträdare
mera förhärdade, är det medvetandet
om att de över sig har hotet om omhändertagande
men samtidigt får gå omkring
fågelfria på stadens gator och kaféer
för att där under väntetiden fortsätta
sitt laglösa liv.

Allt detta gör att jag finner att det är
den angelägnaste uppgiften just nu, att
vi kan avverka den nya stora massan av
ännu inte omhändertagna unga kriminella
personer. Fördenskull bör vi provisoriskt
upprätta någon sorts förläggningar,
där dessa ungdomar kan inplaceras.
Det behöver inte vara stora, dyrbara
anstalter av typen Roxtuna eller
vad de heter, där varje gosse kostar samhället
20 000 kronor om året, utan det
räcker med enkla förvaringsanstalter.
Om det är något som dessa ungdomar
fruktar, är det att berövas sin lösdrivarfrihet.
Ofta kanske snälla och slappa
mammor eller andra hjälper dem att
fortsätta sitt asociala liv. Vad som kan
påverka dessa ungdomar är medvetandet
om att ett snabbt och effektivt tillrättaförande
alltid följer på deras ogärningar.

Det är, herr talman, av denna anledning
som jag har tillåtit mig att i min
reservation på sidan 11 ge en liten anvisning
till det lärda lagutskottet. Jag
anser att detta nästan är det minsta man
kan begära. Jag är övertygad om att vi
också har råd att förverkliga vad jag
där skisserar. Jag tror också att åtgärder
av dylik art är mera anpassade till nuvarande
period i vår socialhistoria med
stor ungdomsbrottslighet, en ungdomsbrottslighet
som jag inte är säker på
kommer att vara permanent utan som
kanske är eu temporär företeelse på
samma siitt som vi sett ungdomsbrottslighetsperioder
komma och gå tidigare
i vårt lands socialhistoria.

Jag ber därför, herr talman, att få yr -

ka bifall till min vid utlåtandet fogade
reservation, där jag försöker ge mera
konkreta förslag om vad jag anser bör
göras just nu.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Att ökningen av ungdomsbrottsligheten
och av antalet tillgripna
motorfordon ingalunda är någon
önskvärd utveckling, därom är väl alla
eniga. Att påföljden för dessa ungdomsbrott
bör ske snabbare än vad sou)
nu oftast är fallet, därom har utskottet
ingen annan mening än motionärerna.
När det gäller att finna åtgärder för att
uppnå dessa resultat går emellertid meningarna
isär. Utskottet kan sålunda
inte dela motionärernas uppfattning, att
man här bör införa ett nytt institut, som
innebär en strafform, avsedd att komma
till användning utan att föregås av för
den enskildes rättssäkerhet oundgänglig
utredning. En nödvändig effektivisering
av samhällets åtgärder mot här antydd
brottslighet bör alltså enligt utskottets
uppfattning ske inom ramen för nu gällande
institut inom kriminalvård och
socialvård.

Jag tror för övrigt personligen inte
man kommer helt till rätta med detta
problem enbart genom att ställa krav
på åtgärder från samhällets sida. Jag tror
att här fordras samverkan av alla goda
krafter i samhället, om ett önskvärt positivt
resultat skall uppnås.

I reservationen nr 2 säger reservanterna
själva: »De brottslingar det här
gäller är i allmänhet inte utpräglat kriminella
utan tillgreppet är snarare ett
utslag av obetänksamhet och äventyrslust.
» Man tillägger att ett tillgrepp av
motorfordon ofta blir det första steget
mot mera utpräglad brottslighet. Jag tror
alt denna reservanternas bedömning är
riktig. Om man emellertid har den uppfattningen,
så synes det mig alt detta
borde leda till att man i första hand ville
rekommendera förebyggande åtgärder
för alt söka hindra att dessa icke kriminella
element kommer i kontakt med
redan kriminella.

Ilerr Nilsson nämnde i sitt anförande,
alt av alla stulna motorfordon var det

132 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.

inte mindre än 40 procent som icke var
stöldförsäkrade. Jag blev nog inte riktigt
på det klara med vilka slutsatser
herr Nilsson ville dra av detta. Möjligen
ville han dra den slutsatsen, att
antalet tillgripna motorfordon skulle
vara större än som framgår av försäkringsbolagens
statistik, eftersom de icke
försäkrade motorfordonen inte kommer
med där. När jag först såg denna uppgift,
att inte mindre än 40 procent av
motorfordonen icke var stöldförsäkrade,
förvånade det mig att motorfordonsägarna
kunde vara så litet intresserade av sin
egendom att de inte ens hade den stöldförsäkrad,
trots att stöldriskerna är synnerligen
stora just för motorfordon. Detta
leder ju snabbt tanken till andra åtgärder
från bilägarnas sida. Jag läste
för någon vecka sedan ett uttalande av
direktören i trafiksäkerhetsföreningen,
som konstaterade att stöldlåsen på motorfordonen,
vilka slog igenom under
förra året, hade visat sig var synnerligen
effektiva när det gällde att mot
verka tillgrepp av motorfordon. Han
nämnde att försäkringsbolagen, även om
stöldlåsen inte utgör en hundraprocentig
garanti för att tillgrepp icke förekommer,
ändå bedömde dem som så effektiva,
att man gav 75 procents rabatt
på stöldförsäkringspremien om fordonet
var försett med stöldlås. Han tilläde att
det tyvärr ännu är alltför många som
inte har begagnat sig av denna möjlighet
att skydda sin egendom.

Jag nämner detta i anslutning till vad
jag inledningsvis sade, att jag inte tror
att man kan få rätsida på detta problem
enbart med att kräva åtgärder från samhällets
sida. Även samhällets resurser är
begränsade. Om bilägarna gjorde vad de
kunde och antalet tillgrepp av motorfordon
därigenom minskades, skulle ju också
därmed samhällets resurser ökas i
förhållande till det kvarvarande antalet
brottslingar, och samhället skulle få större
möjligheter att bekämpa den kvarvarande
brottsligheten.

Det förhåller sig ju inte så som det
sägs inledningsvis i motionen, att samhället
har nonchalerat denna fråga, vilket
motionärerna anför som stöd för sin

uppfattning att samhället har ett visst
ansvar för utvecklingen. Samhället har
vidtagit åtskilliga åtgärder. Jag skall inte
gå in på alla dessa. Jag vill endast i
sammanhanget nämna den inom justitiedepartementet
pågående översynen och
samordningen av åtgärder mot ungdomsbrottsligheten,
i vilken översyn fem ledamöter
av riksdagen deltar. Såvitt jag
har mig bekant har man där rekommenderat
ökade resurser för förebyggande
verksamhet och ökade resurser till de
verkställande organen för att bereda
jnöjligheter till ett snabbare omhändertagande
av dem som dömts för ungdomsbrott,
alltså någonting i likhet med
vad herr Mogård rekommenderar i sin
reservation.

Jag får kanske till sist säga, att jag har
svårast att förstå vad herr Mogårds reservation
har för uppgift i detta sammanhang.
Det är alldeles riktigt, att herr
Mogård vid behandlingen av frågan i
utskottet ingående motiverade vad som
här mera sammanfattningsvis återgives i
hans reservation. Detta föranledde mig
att vid justeringen av utskottets utlåtande
uppmana herr Mogård att komma
med ett förslag, om han ville ha utskottets
skrivning mera förtydligad i enlighet
med sina önskemål. Detta uraktlåt
emellertid herr Mogård, och jag fick
närmast den uppfattningen, att han önskade
att utskottet skulle föreslå att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa att dessa åtgärder borde vidtagas.
Det är ju emellertid naturligt, att
utskottet inte kunde göra så på grund
av den motion som var remitterad till
utskottet. Hade motionen innehållit ett
sådant yrkande, hade den nämligen icke
kommit att remitteras till lagutskottet,
utan till statsutskottet. Utlåtandet innebär
alltså inte att utskottsmajoriteten i
sak har en annan uppfattning än herr
Mogård i denna fråga. Jag kan tillägga
att såvitt jag har mig bekant kommer
ganska snart också en proposition att
framläggas, där de synpunkter herr Mogård
efterlyst är i väsentlig omfattning
tillgodosedda.

Med detta, herr talman, ber jag alt få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 133

Om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! När man läser motionen
och den reservation som ansluter sig
därtill, ser man att det yrkande som
framställs, det förslag som skall närmare
utredas, är att man skulle skapa ett institut
som gjorde det möjligt att biltjuvarna
skulle kunna hållas i förvar under
viss tid.

Mot bakgrunden av gängse juridiskt
språkbruk står man i ovisshet om vad
motionärerna och reservanterna egentligen
åsyftar. Uttrycket »hållande i förvar»
används nämligen aldrig i juridiskt
språk som benämning på en straffåtgärd
utan endast på en provisorisk åtgärd,
närmast av typen häktning eller anhållande.
Möjligheter till sådana åtgärder
finns i gällande lagstiftning såväl beträffande
biltjuvar som beträffande alla
andra brottslingar, om vissa förutsättningar
härför är uppfyllda. Närmast är
det väl aktuellt i de fall, där man har
att befara att vederbörande skall undandra
sig lagföring genom att fly eller —
det är det andra fallet — man kan befara
att brottslingen fortsätter sin brottsliga
verksamhet.

Båda dessa alternativ kan ju i många
fall vara tillämpliga beträffande biltjuvarna.
En annan sak är, att om det gäller
särskilt unga brottslingar, bar man i
praxis iakttagit en ganska stark restriktivitet
vid tillgripandet av häktningsåtgärden.
Men det är ju en sak litet vid
sidan om.

Emellertid får man när man läser motionen
närmast det intrycket, att det inte
är sådana provisoriska åtgärder för
att hindra flykt eller fortsatt brottslig
verksamhet som egentligen åsyftas. Det
hade ju heller inte varit erforderligt att
ställa något yrkande, om det varit detta
motionärerna syftade till. De vill i
stället ha ett slags straffåtgärd, som
skulle kunna sättas i verket omedelbart
och oberoende av om det fanns behov
av provisoriska åtgärder.

Det är på den punkten som speciellt
vi jurister i utskottet bar reagerat mot
detta förslag. Förslaget skulle innebära,
att man utan laga dom och rannsakning
skulle tillgripa en straffåtgärd, som

skulle sättas i kraft omedelbart. Detta,
menar vi, strider helt och hållet mot de
principer som vårt rättegångsväsen är
uppbyggt på, och man skulle sätta rättssäkerheten
i fara genom att följa förslaget.

Vi kan inte heller finna, att det är
motiverat att tillskapa ett särskilt straffinstitut
för en så speciell brottskategori
som bilstölderna. I de fallen bör man
tillämpa precis samma åtgärder som
gäller för andra brott av liknande slag.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Man kan givetvis göra
den invändning som utskottets talesman
gjorde, när han sade att man mera allmänt
borde stöldförsäkra sina bilar.
Men är det inte så i alla fall, att vi botar
inga biltjuvar vare sig med stöldförsäkringar
eller rattlås? Vi är väl alla
överens om att läget när det gäller dessa
problem inte är tillfredsställande.
Ordningsmakten står mer eller mindre
maktlös, och det verkar inte som om
våra ungdomsvårdare hade lyckats särskilt
bra.

Jag skall be att få föredra ett klipp
som jag har ur Polislidningcn. Där står:
»Det är ett faktum att den ungdom, som
nu vilar upp sig mellan bilstöldsturnéerna
på utmärkta ungdomsskolor, har genom
den moderna kriminalvården fått
sin rättsuppfattning fullständigt förstörd.
Åtskilliga polisrapporter kan vittna
om den saken. Många polismän frågar
sig också vad det är för mening med
en polisverksamhet, som hotar att bli
en utredande registraturapparat, där
brotten kartliigges och protokollföres,
medan brottslingen omedelbart släpps
efter en straffriförklaring eller, därest
han omhändertages, blir överförd till
eu miljö, som innebär en personlig standardhöjning.
Det är helt naturligt att
detta måste leda till en uttunning av
den enskildes rättsmedvetande och eu
minskning av den samhälleliga rättsmoralen.
»

Jag tror, herr talman, att det ligger

134

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder

rätt mycket i vad som sägs i denna artikel.

För min del har jag intet annat att
tillägga än att jag vidhåller mitt yrkande
om hifall till reservationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! För sex år sedan riktade
jag en interpellation till justitieministern,
om man inte från regeringens sida
ämnade vidtaga några åtgärder mot den
brottslighet som redan då var rådande.
Det svar jag den gången fick av herr
Zetterberg gick ut på att det ännu var
för tidigt att bedöma vilka åtgärder som
borde vidtagas. Eftersom det nu finns
regeringsledamöter närvarande här i
kammaren, skulle jag vilja fråga: Hur
lång tid räknar regeringen med att det
skall behöva ta, innan den kan se åt
vilket håll det bär med den rådande ungdomsbrottsligheten?
Det är angeläget för
kammarens ledamöter att få klarhet i
hur man i regeringen ser på frågan. Alltför
länge har man bara slätat över med
hartassen och inte velat vidtaga några
åtgärder.

Här har anförts citat. Jag kan berätta
om en yngling, som stal en bil en dag
och blev tagen på bar gärning. Så fick
han en stämning på halsen och därmed
kunde han gå sin väg — för att dagen
därpå stjäla en annan bil. Är det ett sätt
att låta det gå till så? Vore det inte
bättre att man tog sådana biltjuvar i förvar?
De behövde kanske inte sättas in
i något fängelse, utan de skulle förvaras
på annat sätt, tills man hunnit göra den
nödvändiga utredningen och bestämma
vilka andra åtgärder som borde vidtas.
Det är väl ändå inte någon mening med
att så som nu sker ständigt säga, att här
pågår utredning om vilka åtgärder som
bör vidtagas.

Jag kan inte annat än förvåna mig, när
utskottets vice ordförande här säger att
det väl är bilägarnas sak att försäkra sin
bil, så att ingenting sker. Ja, mina damer
och herrar, skall vi ha det på det
sättet att alla måste försäkra allt vad
de äger, därför att man inte kan räkna

in. m.

med att få ha sina tillhörigheter i fred,
då tycker jag att vi är inne på farliga
vägar. Jag tror att vi fortast möjligt bör
vidtaga åtgärder för att få slut på den
ungdomsbrottslighet som förekommer i
vårt land och som, det ser vi, inte minskas,
som man hoppats, utan år från år
ökas.

Med hänvisning till vad jag här anfört
kommer jag, herr talman, att ansluta mig
till reservation nr 2, som jag ber att få
yrka bifall till.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt därefter särskilt angående
motiveringen.

Därefter gjorde herr talmannen till en
början enligt de i fråga om punkten A
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
i denna del samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Birke m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Birke m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

135

Om offentlighet beträffande vissa promemorior i resningsarenden
Ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 33.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten B hemställt.

Beträffande motiveringen, fortsatte
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets yttrande under punkten A
skulle godkännas oförändrat, dels ock
att samma yttrande skulle godkännas
med det tillägg, som förordats i herr
Mogårds vid utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden och
förklarades propositionen på godkännande
av utskottets yttrande oförändrat
vara med övervägande ja besvarad.

Om offentlighet beträffande vissa promemorior
i resningsärenden

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckta
motioner om vidgad offentlighet beträffande
promemorior i resningsärenden
hos högsta domstolen.

I de likalydande motionerna nr 65 i
första kammaren av herr Åkesson och
nr 97 i andra kammaren av herrar
Olofson och Nilsson i Lönsboda hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till sådan ändrad lydelse av 58 kap. rättegångsbalken,
att promemorian, som
utarbetades i anledning av resningsansökningar
och sedan bifogades högsta
domstolens beslut, måtte bli tillgänglig

för parterna, innan ärendet definitivt
avgjordes i högsta domstolen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 65 och II: 97,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservationer hade anmälts av fru
Gärde Widemar, fru Johansson och herr
Eliasson i Stockholm, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Till förtydligande av
min till utskottsutlåtandet fogade blanka
reservation vill jag nämna, att jag inte
delar utskottets motivering för avslag på
ifrågavarande motioner. Jag anser nämligen
liksom vid föregående års riksdag,
att det finns vissa brister i förfarandet
vid handläggningen av resningsärenden,
och skulle önska att vi fick till stånd en
utredning i hithörande frågor. Möjligt är
att en sådan utredning bör omfatta även
andra grupper av mål och ärenden, där
man kan visa på motsvarande brister i
handläggningen. Förevarande motioner
är emellertid enligt min uppfattning alltför
begränsade till sin syftning, och jag
kan därför inte annat än liksom utskottets
majoritet yrka avslag på motionerna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 10 januari 1958 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 30, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande vid
propositionen fogade förslag till

136 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

Lag

om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst

Härigenom förordnas, att kvinna skall
äga lika behörighet som man att efter
förtjänst och skicklighet befordras till
prästerlig tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

nr 29 i första kammaren av herr Ewerlöf
in. fl. och

nr 33 i andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts under åberopande av
§ 58 riksdagsordningen, att riksdagen
måtte besluta uppskjuta behandlingen av
propositionen till 1959 års riksdag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att motionerna 1:29 och II: 33 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; B)

att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Arvidson, Gezelius, Onsjö
och Svensson i Krokstorp, vilka

dels anfört bland annat följande:

»På grund av den föreslagna lagstiftningens
karaktär av kyrkolag erfordras
även samtycke av kyrkomötet. Av vad
som anförts av 1957 års kyrkomöte framgår,
att inom kyrkan icke vunnits klarhet
i frågan huruvida från principiella
religiösa synpunkter hinder möter mot
den föreslagna reformen. Kyrkomötet
har därför önskat få ytterligare rådrum
för sitt slutliga ställningstagande i saken.
I detta läge är det enligt vår mening angeläget
att kyrkan erhåller erforderlig

tid att förbereda sin slutliga prövning av
detta för kyrkan i så hög grad betydelsefulla
lagstiftningsärende.

Därest emellertid riksdagen under innevarande
vårsession antager Kung],
Maj :ts föreliggande förslag blir följden
härav, att ett nytt kyrkomöte redan detta
år på nytt får pröva frågan. En sådan
handläggning av ärendet innebär enligt
vår mening icke ett tillbörligt hänsynstagande
till kyrkans berättigade intresse
av att erhålla skäligt rådrum.

Ett annat tungt vägande skäl för att
med kyrkomötets prövning helst bör ytterligare
anstå är att kyrkofullmäktigeval
hålles under den kommande hösten.
Om kyrkomöte anordnas först nästkommande
år kommer kyrkofullmäktige vid
valen av lekmannaombud därtill att återspegla
en aktuell församlingsopinion. Det
måste anses vara av stor betydelse att
församlingarna på detta sätt kan få möjlighet
att påverka bedömningen av denna
för församlingarnas verksamhet ytterst
viktiga fråga.»;

dels ock ansett, att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen — med
bifall till motionerna I: 29 och II: 33 —
måtte med stöd av § 58 riksdagsordningen
besluta uppskov till 1959 års riksdag
med behandlingen av förevarande proposition.

2) av herr Mogård, som dock ej antytt
sin mening.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Utöver de synpunkter,
som anförts i första lagutskottets utlåtande
nr 11, vill jag tillåta mig att understryka
ett par saker.

Kyrkomötet har av vissa skäl önskat
få ytterligare rådrum för sitt ställningstagande
till frågan om kvinnliga präster.
Vare sig man är positivt eller negativt
inställd till denna fråga, tycker jag att
det åligger oss att visa tolerans mot oliktänkande,
och denna tolerans bör vi som
är för kvinnliga präster — och det är
väl de flesta av oss — uttrycka på det
sättet, att vi inte motsätter oss kyrkomötets
önskemål om tid till eftertanke. Det
är väl ingen tvekan om att denna bety -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

137

Ang

delsefulla fråga inte bör lösas i något
brådskande tempo. Den är svårbedömbar
i det hänseendet, att man inte kan
överblicka dess verkningar framför allt
på det psykologiska planet, och då är
det så mycket viktigare att man tar tid
på sig, inte för att övertyga sig själv,
utan för att låta tiden medverka till en
lösning, som bäres upp av en gemensam
omsorg och inte av en längtan och en
iver att bara få sin vilja fram. Det bör
vara en angelägenhet av vikt för var och
en, som vill kyrkans väl och vill bringa
problemet om kvinnliga präster till en
lycklig lösning, att kyrkan får det begärda
uppskovet. Men jag är angelägen
att betona, att detta uppskov inte får vara
signalen till ett ytterligare fördröjande
av frågans lösning.

Slutligen vill jag, herr talman, även
om min uppfattning kanske redan framskymtat
av det sagda, deklarera min positiva
inställning i frågan om kvinnliga
präster. Jag önskar att de kvinnor, som
känner en kallelse att såsom präster tjäna
vår kyrka, skall få tillfälle att göra
det, precis på samma sätt som männen.
Men jag har sett problemet så, att den
intensiva diskussion, som tidvis förts
i denna fråga och där orden gärna blivit
överord och föranlett överdrift, inte
alls har tjänat vår kyrka, utan snarare
tvärtom. Och det har vår kyrka inte råd
till. Nej, låt oss i lugn och ro komma
fram till en slutlig uppfattning; detta
särskilt som en åsiktskantring till förmån
för kvinnliga präster — i varje fall
såvitt jag kan förstå — är på väg inom
kyrkan.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr 1 och i samband
därmed återförvisande av frågan till lagutskottet.

Häri instämde fröken Andersson (h).

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Såsom framgår av utskottets
utlåtande, är meningarna delade
i denna fråga. Men de skiftande uppfattningarna
gäller, såvitt man kan bedöma,
inte alls spörsmålet, om kvinn -

kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
liga präster skall få tjänstgöra eller icke
— i sakfrågan råder alltså inte meningsskiljaktighet
— utan formen för
förslagets framförande; en grupp reservanter
har förordat uppskov till nästa
års riksdag, på sätt som framgår av utlåtandet.

Eftersom det sålunda inte i utskottet
skymtat fram några delade meningar i
sakfrågan, skulle jag alldeles vilja förbigå
den i detta sammanhang. Jag tycker
inte det finns någon anledning att
uppta kammarens tid med att diskutera,
om det skall vara kvinnliga präster eller
inte; den frågan kan vi anse avgjord
genom att riksdagen två gånger tidigare
tagit ståndpunkt till den. Och eftersom
ingen reservation föreligger på den
punkten, menar jag att vi alldeles kan
förbigå den.

De skäl för uppskov, som angivits av
reservanterna, är två. Det ena skälet är,
såsom också framgick av den föregående
ärade talarens anförande, att kyrkan
skulle erhålla skäligt rådrum. Det andra
skälet, som angives i reservationen,
är att vi har att företaga val av kyrkofullmäktige
nu i höst, och det skulle
sålunda bli en åtminstone delvis ny
uppsättning av kyrkofullmäktige, som i
sin tur har att välja elektorer, vilka utser
ombud till kyrkomötet; på det sättet
skulle man vid detta val få en aktuell
opinionsyttring.

Hur förhåller det sig nu med denna
fråga om uppskov? Utskottet har ägnat
densamma mycken uppmärksamhet.
Denna fråga regleras, som vi vet, i riksdagsordningen,
där vi har ett s. k. uppskovsinstitut,
som ger möjlighet att
skjuta ett ärende till annan tidpunkt.
Det skall villigt medgivas att själva ordalydelsen
i detta lagrum är sådan, att
man inte där direkt kan utläsa, huruvida
det iir fråga om ett uppskov för
nästa session eller nästa år, utan där talas
endast om uppskov, och riksdagen
liar alt själv la ståndpunkt till frågan
huruvida uppskov skall medgivas. Men
liksom i all annan lagstiftning måste
man även här bedöma stadgandet icke
bara efter lagens bokstav. Man måste

138 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

också gå till motiven när lagen behandlades.
Var och en som i detta fall studerar
motiven finner, att när denna bestämmelse
infördes i riksdagsordningen
angavs i motionen vissa skäl, då ett uppskov
skall kunna beviljas.

Det är emellertid i detta fall mycket
betänkligt att begagna sig av uppskovsmöjligheten.
Först och främst täcker inte
de angivna skälen den föreliggande
frågan. Den finns inte angiven, och den
är inte av den beskaffenheten att den
skulle kunna falla inom de angivna motiven.
Men dessutom är det i detta fall
komplicerat så till vida, att man icke
kan begära uppskov till nästa år, därför
att det måste betyda detsamma som att
propositionen faller. Om inte frågan tages
upp av kyrkomötet och behandlas
förrän nästkommande riksdag träffas,
kan den inte föranleda någon lagstiftning.
Riksdagen har själv, år 1949, tagit
ståndpunkt till just frågan om ett uppskov
till nästkommande års riksdag. Vi
hade då ett yrkande, som i fråga om
skälen låg betydligt närmare än vad detta
yrkande gör. Det var nämligen fråga
om en proposition, som skulle komma
året därpå. Vissa motioner var väckta,
och dessa motioner ansågs höra så nära
samman med den blivande propositionen,
att de lämpligen borde behandlas
vid samma tillfälle. Första lagutskottet
tillstyrkte verkligen den gången uppskov
till nästkommande år, till vårriksdagen.
Detta avslogs emellertid av riksdagens
båda kamrar. Således har riksdagen redan
tagit ståndpunkt till ett yrkande om
uppskov från en vårriksdag till påföljande
års vårriksdag. Den vägen är följaktligen
inte möjlig att gå.

Naturligtvis kan man tänka sig, som
då också skedde, ett uppskov till höstsessionen.
Men i detta fall betyder det
ingenting, ty om man uppskjuter denna
fråga till höstsessionen, så kan inte kyrkomötet
inkallas i sådan tid, att lag i
ämnet kan utfärdas före nästföljande
riksdags sammanträde. Det finns således
ingen möjlighet att uppskjuta ärendet
till höstriksdagen och tro, att man därigenom
skulle kunna fullfölja detsamma,
eller uppskjuta det på ett år med hänsyn

till den ståndpunkt riksdagen intagit i
en liknande situation.

Enligt min mening finns det alltså inte
någon möjlighet att gå på uppskovslinjen.
Därmed återstår ingenting annat än
att ta ståndpunkt till frågan. Jag anser ju
för min del, att ingen större olycka hade
skett, om man dröjt ett år. Men nu är
proposition framlagd, och med hänsyn
till riksdagens förutvarande ståndpunktstagande
tror jag inte det finns anledning
att nu avslå propositionen och begära ny
proposition till nästa år, vilket skulle
vara den enda framkomliga vägen.

Nej, vi anser nog ganska allmänt, att
denna fråga är tillräckligt beredd för ett
slutligt avgörande. Vi får komma ihåg,
att frågan har varit uppe sedan 1919. Under
så lång tid har vi sysslat med den. I
olika sammanhang har den varit föremål
för riksdagsbehandling, den har behandlats
på andra sätt och den har behandlats
i kyrkomötet. Vi tror alltså inte,
att det möter något hinder mot att nu
fälla ett slutligt avgörande och att kyrkomötet
får sammanträda till hösten. Enligt
vad man har sport, tror jag inte att
det är några större svårigheter att där ta
positiv ståndpunkt till frågan under
kommande höst. Jag tror att frågan har
mognat ganska mycket efter det sista
kyrkomötets hållande. Det kan inte vara
någon större glädje med att fortsätta
denna debatt under ytterligare ett år. Det
är lika bra att avgöra frågan nu, då den
är aktuell, i stället för att behöva ta upp
den på nytt. Det är inte till någon nytta,
varken för kyrkan eller för statsmakterna,
att intaga en sådan ståndpunkt. Med
det gagnar man inte saken, och man gagnar
inte heller kyrkan.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Med hänsyn till första
lagutskottets i princip enhälliga utlåtande
och till vad som tidigare framhållits
här i debatten av herrar Arvidson och
Lindblom, har inte heller jag anledning
att gå in på sakfrågan rörande kvinnans

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

139

Ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

behörighet till prästerlig tjänst. Ecklesiastik-
och justitieministrarna får ju
dessutom ännu ett tillfälle att diskutera
sakfrågan vid det kyrkomöte, som
kommer att sammankallas i höst, om
riksdagen nu bifaller propositionen.

Jag vill i stället, herr talman, motivera
min brådska i detta ärende. Inte
minst i högerpressen har ju framhållits,
att jag haft för bråttom att ta nästa steg
i denna fråga. Jag vill också ta tillfället
i akt att bemöta reservanternas tal om
att kyrkan inte erhållit, som det står i
reservationen, erforderlig tid att förbereda
sin slutliga prövning av detta ärende.
Det är i sanning ett egendomligt tal.
Herr Lindblom hänvisade ju till årtalet
1919. Vi liar haft en ytterligt livlig
debatt i frågan, inte minst i offentliga
kyrkliga kretsar. Den har diskuterats på
kyrkomöten och i riksdagen vid flera
tillfällen. Riksdagen har varit mycket
angelägen att inte falla kyrkomötet i ämbetet,
och i varje fall har ju riksdagen
sett till, att kyrkomötet hela tiden fått
spela ut först.

Vi har internationella erfarenheter,
och jag vill gärna tillägga, att när man
på prästerligt håll vid sista kyrkomötet
hänvisade till att kyrkornas världsråd
borde inkopplas i denna fråga, så är ju
läget det numera, att kyrkornas världsråd
har blivit tillfrågat. Jag är också
övertygad om att kyrkans ledning vid
detta laget vet, vilket svar kyrkornas
världsråd kommer att avge på frågan
om den svenska lutherska kyrkan skall
Iillåta kvinna att prästvigas.

På biskopsmötets initiativ har ytterligare
undersökningar utförts sedan förra
kyrkomötet, och jag behöver väl inte
dessutom hänvisa till den oerhört livliga
offentliga debatten under det sista
året. Det kanske räcker att tilliigga, att
det väl inte är någon av reservanterna
som på allvar tror alt den exegetiska
forskningen, som bedrivits något tusental
år, just nu, om den fick ytterligare
ett år på sig, skulle komma till klarhet i
alla de princip- och tolkningsfrågor det
här gäller.

Vi bör inte heller glömma — och jag
tycker att det är eu ytterligt viktig sak

— att de, som verkligen bekämpar de
kvinnliga prästerna, gör det med utgångspunkt
från en principiell religiös
övertygelse. Det finns sådana, för vilka
det t. o. m. är en samvetsfråga — sådana
deklarationer har gjorts vid det senaste
kyrkomötet från denna plats. De
kommer förmodligen inte att ändra uppfattning;
de har sin uppfattning, och
den får vi respektera — jag gör det, men
jag delar den inte.

Det är alldeles uppenbart att jag måste
anse det vara min uppgift att få till
stånd en annan lagstiftning i denna fråga.
Jag tycker att det skulle se mycket
egendomligt ut med en ecklesiastikminister
som satt med armarna i kors,
väntande på att kyrkan skulle komma
till klarhet i den här frågan, när vi ändå
alla vet hur frågan i stort sett ligger
till. Det är, som jag sade, en principfråga
för många människor, men det är
också en principfråga för mig, och det
är en principfråga för regeringen med
utgångspunkt från lika värdefulla principer,
nämligen om mans och kvinnas
likställighet. Med utgångspunkt från urgamla
demokratiska rättfärdighetskrav
har jag ansett det nödvändigt att försöka
få en lösning på frågan så fort som
möjligt.

Jag vill, herr talman, sluta med att göra
den deklarationen, att jag som ecklesiastikminister
självklart gärna framhåller,
att regering och riksdag med en viss
försiktighet bör syssla med andliga och
inomkyrkliga frågor — om det uttrycket
tillätes. Men frågan om kvinnliga
präster är ingen inomkyrklig fråga, så
länge vi har statskyrka i detta land. Det
iir här fråga om behörighetskraven för
statliga ämbeten, även om dessa statliga
ämbeten nu råkar vara kyrkliga.

Jag har dessutom under de sista månaderna
blivit personligen övertygad
om att man långt inne i kyrkans aktiva
led och bland stora kretsar av det svenska
prästerskapet är ytterligt inte bara
bekymrad, utan också indignerad över
1957 års kyrkomötes beslut. Om jag läser
in en klar önskan — för att uttrycka
mig milt — hos majoriteten av vårt folk,
att vi nu skulle försöka få denna strids -

140 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

fråga ur världen, tror jag att vi har fast
mark under fotterna.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Jag beklagar, att jag på
denna punkt i första lagutskottets utlåtande
bär nödgats avgiva en blank reservation,
som utvisar att jag inte är
överens med utskottets majoritet. Men
jag måste efter ecklesiastikministerns
anförande understryka, att det inte fanns
någonting i detta, som jag inte för egen
del kunde skriva under.

Jag tycker att man, när behörighetslagen
år 1945 gjordes om så kapitalt som
då skedde, också borde ha tagit med
prästämbetet bland dem, som kunde besättas
med kvinnor. Så långt jag hörde
av motionärens anförande här, avgav
han från lekmannahåll också en mycket
tydlig och klar bekännelse till att han
ansåg att det var lyckligt, därest även
kvinnor kunde få bli präster. Och herr
statsrådets anförande, så gott i sig självt,
innebar just ingen filippik emot vad reservanterna
— däribland även jag —
anser i denna fråga, som blivit så viktig Det

är inte på det principiella området
som det här föreligger en skillnad,
utan det är på ett praktiskt område. Det
gäller huruvida ett kyrkomöte redan i
höst skall få pröva denna fråga och för
sin del avgöra den. Det är på denna
punkt jag har en invändning att göra.
Våra kyrkofullmäktige representerar ju
grundlagsenligt de svenska församlingarna
och därmed svenska kyrkan; de
kan inte negligeras och bör inte negligeras.
Det är ju här en fråga som är deras
fråga. Det är församlingarna som
skall ha de kvinnliga prästerna, det är
församlingarna som skall välja dem, det
är församlingarna som skall betala deras
löner och över huvud taget ordna
deras materiella villkor. Är det dä anmärkningsvärt,
om man tycker att församlingarna
bör ha ett ord med i laget
när det gäller avgörandet även av detta
ärende? Jag vill i förbigående säga att
jag nog anser att, när nu kyrkomötet begärt
att få uppskov till år 1959, så är det

— om jag får använda det uttrycket —
ofryntligt, för att inte säga hämndgirigt,
att man trots denna anhållan inte vill
anslå en så anspråkslös tid som ett år i
avvaktan på att det sista avgörandet
skall träffas. Och detta gäller i särskild
grad att man väljer att hålla ett kyrkomöte
för frågans avgörande just i år.

Låt oss tänka att ett kyrkomöte hålles
i oktober eller november, samtidigt
som val till kyrkofullmäktige i vårt land
pågår! Jag vet ju att många tycker att
de är mycket obetydliga, men de är dock
föreskrivna. Där väljs en folkrepresentation,
som man måste respektera så
länge den finns. Då väljes de, som sedan
skall utse lekmannaombud i det svenska
kyrkomötet. Blir det kyrkomöte nu i höst
kommer emellertid elektorerna att utgöras
av de personer, som valdes av den
kyrkofullmäktigeförsamling som utsågs
1954, fastän det just hunnit väljas en ny
kyrkofullmäktigeförsamling som alltså
speglar den aktuella opinionen.

Jag anser detta i viss mån är en förolämpning
mot den kommunala demokrati,
som finns i våra kyrkofullmäktige.
Och jag tycker nog att en demokratisk
regering borde vara vänlig att tänka
på detta, när den bestämmer tid för
kyrkomötet. Man vinner precis vad man
vill vinna om man ordnar det så att
kyrkomötet kan hållas 1959.

Jag förvånar mig mycket över att herr
Lindblom, en gammal baptist, inte vill
unna den svenska kyrkan den frihet för
sina församlingar som jag föreställer
mig har varit ett av baptismens förnämsta
ideal, nämligen att främja en demokratisk
frihet för sina församlingar.
Skulle inte de svenska kyrkoförsamlingarna
kunna få tillgodoräkna sig samma
hänsyn?

Här ser jag också tecknen på en utveckling,
som jag som präst anser mycket
olycklig. Det är att den gamla sockenförsamlingen
mer och mer förlorar
i betydelse. Den har dock varit källan
till den svenska kommunala självstyrelsen.
Nu sjunker dess betydelse oavbrutet.
Det är ett slags starkt förstatligad
prästkyrka, som nu mer och mer skapas.
Är det någonting att eftersträva och

Onsdagen den 12 inars 1958 em.

Nr 9 141

Ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

önska? Mig synes det egendomligt att
en regering, som har ett politiskt underlag
vilket har statskyrkans avskaffande
på sitt program, icke hesiterar ett
ögonblick innan den ytterligare förstatligar
denna kyrka.

Jag tycker inte om det beslut vi här
skall fatta. Jag vänder mig inte mot det
principiella, att kvinnan får behörighet
till prästtjänst, men mot att vi till varje
pris just i höst skall hålla ett kyrkomöte,
ändå att kyrkomötets ledamöter själva
bett att få ett uppskov till 1959 och ändå
att man inte brytt sig om att fråga Sveriges
kyrkoförsamlingar om vad de över
huvud taget tänker — eller bereder dem
tillfälle att nu i höst verkligen ge uttryck
för vad de tänker. Det är snålt. Det är
ogint. Det är inte hederligt mot kyrkan
och dess församlingar.

Jag vet ju att många säger som herr
Lindblom, att det blir bra i alla fall. Nu
har biskoparna och kyrkomötesledamöterna
fått en knäpp på näsan, nu skall
de få avlägga sin syndabekännelse genom
att sticka svansen mellan benen och
godta en sak, som de i fjol inte ansåg
sig kunna godla.

Det är inte demokratiskt att resonera
så, och jag kan inte göra det, hur livlig
anhängare jag sedan må vara av kvinnan
som präst.

Kyrkomötet består av 43 präster och
57 lekmän. Vid kyrkomötet i höstas röstade
alla präster utom en mot förslaget
och dessutom 20 lekmän; 35 lekmän och
en präst röstade för det. Den sistnämnde
var pastor primarius Olle Nystedt,
som höll ett utomordentligt bra anförande
där. Om han suttit i denna kammare
nu, vilket är synd att han inte gör
i stället för mig, skulle han säkerligen
yttrat precis det han sade bara för några
veckor sedan, nämligen att han tyckle
all man borde lämna kyrkan det rådrummet
att den skulle få ta ställning till
denna fråga 1959.

Om det nu blir så att kyrkofullmäktige
i höst skall välja elektorer för utseende
av ombud till kyrkomötet, så får
man viil rimligen förutsätta att de väljer
ungefär samma personer som sist.
Alla är väl inte böjliga rön, som låter

skrämma sig av opinionen. Man kan väl
förutsätta, att somliga verkligen står fast
vid vad de tyckte 12 månader tidigare.
Det är inte orimligt! Jag vill inte säga
att det är sannolikt, ty utvecklingen från
den fria gamla hederliga svenska sockenkyrkan
och till kunglig statlig prästkyrka
bär ju inte precis ökat kuraget
och modet bland kyrkans tjänare.

Men jag anser inte detta är någonting
att eftersträva för oss, som sitter i riksdagen.
Tvärtom förefaller det mig vara
mycket mera mänskligt, rimligt och demokratiskt
att säga: »Nåja, i höst skall
vi välja nya kyrkofullmäktige. Tänk på
vilka ni väljer, tänk på om det är sådana
som verkligen vill ha kvinnliga
präster eller andra». Då får man äntligen
en princip att ta ställning till vid
valet av kyrkofullmäktige. Det är en god
demokratisk uppfostran om en sådan
princip kommer under övervägande.

Ja, det är ju kanske litet kuriöst, att
man på detta sätt vill sätta i fråga vad
ens egen regering önskar. Och jag måste
för min del säga, att vad statsrådet
här har anfört i sin proposition är så
bra, att man borde läsa upp det. Det visar,
att han åtminstone formellt har respekt
för församlingarna, deras självständighet
och deras uppgifter.

Men det har man inte haft när det
gäller denna fråga. Jag vet mycket väl
att 139 församlingar har fått yttra sig
över 1950 års förslag — men det finns
2 600 församlingar! Aderton kvinnoorganisationer
har fått yttra sig — det
finns väl på hela jordklotet inte flera,
men alla har de fått yttra sig. Så mycket
som det finns av prästerliga och teologiska
organ har fått yttra sig. Men de
stackars lekmän, som ännu är bundna
vid kyrkan och som vid hör till de 15
procent som röstar vid kyrkofullmäktigeval,
har inte fått göra sin stämma
hörd. Det kan de få, om vi verkligen låter
kyrkofullmäktigevalen i höst bli ett
uttryck för eu opinion även i detta stycke.

Statsrådet skall inte förvåna sig, om
jag, som förvisso är en mycket dålig
präst men i alla fall en mycket ivrig
församlingstjänsteman, här tycker att

142

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

det inte är mer än rätt och rimligt, om
man no medger, att kyrkomötet hålles
1959 och inte 1958.

Jag skulle gärna rösta för det uppskov,
som de andra reservanterna förordat,
men jag tycker att man i utskottet
anfört så starka skäl för att detta
inte låter sig göra, att jag inte vill ansluta
mig till det yrkandet. Blir det sedan
nyval till andra kammaren, blir det
ju ett förfärligt trassel med alla möjliga
frågor. Och inte minst en fråga sådan
som denna kan komma att drunkna
i allt det virrvarr, som blir en konsekvens
av nyvalet.

Det är därför som jag, herr talman,
nödgas yrka, att riksdagen med avslag
på föreliggande proposition måtte anhålla
hos Kungl. Maj :t, att lagförslaget
ånyo förelägges 1959 års riksdag.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag anade inte att en
sådan kolossal indignation låg bakom
herr Mogårds blanka reservation. Jag
skall inte bemöta alla de starka ord han
använder. Jag anklagades för att vara
ogin och hämndgirig och han använde
ordet förolämpning när det gällde inställningen
till kyrkomötet.

Det är nog så, att herr Mogård fått
den här frågan alldeles om bakfoten.
Jag och den regering jag tillhör är verkligen
inte hämndgiriga mot det svenska
kyrkomötet. Däremot har vi tagit frågan
om kvinnliga präster på allvar. Det är
egentligen hela saken!

Såsom jag utvecklade för en stund sedan
har jag, när jag nu fått tillfälle att
de här månaderna fungera som ecklesiastikminister,
inte velat sitta med armarna
i kors och vänta, herr Mogård, tills
kyrkomötet vunnit större enighet och
klarhet beträffande utformningen av
prästämbetet etc. Den premiss, på vilken
herr Mogård byggt upp hela sitt
antagande, nämligen att kyrkomötet vänligt
och hyggligt begärde att få ett litet
uppskov till 1959 och att den stygga regeringen
är så ogin och hämndgirig etc.
etc., att den inte ens beviljar det, är
alldeles felaktig.

Nej, ärade kammarledamöter, det föreligger
ingen sådan beställning från
kyrkomötet. Kyrkomötet vill helt enkelt
ha så lång tid på sig som kyrkan behöver
för att komma till klarhet, och jag
har för min del varit ytterligt tveksam, om
klarheten — i den mening som kyrkomötet
har lagt in i detta ord — står att
vinna till år 1959. Jag tror inte det.

Jag skall inte förlänga debatten med
att ta upp hela den kyrko- och församlingsdemokrati
som herr Mogård talar
om. Han vill tydligen att vi, utöver det
ordinarie kommunalvalet, också skall få
ett kyrkofullmäktigeval på frågan om
kvinnliga präster. Jag kan inte se att
det skulle vara någon större fördel. Det
är ju, herr Mogård, inte kyrkomötets
lekmän som är motståndarna i denna
fråga. Det är prästerskapet med dess
biskopar i spetsen, och de väljs inte
av de vanliga lekmännen i församlingen.
Jag kan inte förstå att herr Mogård
kan tro, att församlingsdemokratien
skulle kunna utöva något inflytande på
den här punkten. Till skillnad mot herr
Mogård är jag för min del övertygad
om att det i varje fall i en viss utsträckning
blir andra elektorer, som kyrkofullmäktigeförsamlingarna
kommer att
välja till det här kyrkomötet än dem som
valdes till 1957 års kyrkomöte.

Jag vill ännu en gång upprepa, att
kyrkan och kyrkomötet har varit förberedda
på denna fråga i flera år. 1955
års riksdag diskuterade frågan. Riksdagen
hade utan vidare då kunnat fatta
ett beslut, och Kungl. Maj :t hade tvingats,
om man hade velat effektuera riksdagsbeslutet,
att inkalla kyrkomötet samma
höst. Det skedde inte. År 1956 gick också
utan kyrkomöte. På hösten år 1957
fick vi kyrkomöte. Detta har verkligen
inte, herr Mogård, tagits på sängen.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Herr Mogårds resonemang
om läget i fråga om sockenkyrkan
tycker jag inte är något att ta fasta på
i detta sammanhang. Det har knappast
med saken att göra annat än att det möjligen
skulle vara av behovet påkallat att

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

143

Ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

få kvinnliga präster till sockenkyrkorna
för att få bättre anslutning.

Vad sedan gäller frågan om min och
baptistsamfundets inställning vill jag
försäkra, att om statskyrkan stått på
samma fria grund som baptistsamfundet,
skulle inte denna fråga bär lia föranlett
någon diskussion.

Om det varit så, att denna fråga kommit
upp först under förra året för att
nu diskuteras här i riksdagen efter
kyrkomötet, skulle jag ha kunnat hålla
med herr Mogård i hans resonemang.
Men det är förvånande, när ju frågan
behandlats vid så många tillfällen, att
man just nu skulle behöva ännu ett år
för ytterligare överväganden.

Och var har man för resten fått talet
om detta år ifrån? Vad finns det för garanti
för att det år, som nu föreslås,
skulle räcka till? Det finns enligt min
mening ingen garanti för det, och den
uppskovsönskan, som här finns, kan nog
av folket tolkas som den obotfärdiges
förhinder. Jag tror inte det skulle vara
till så särskilt stor glädje, vare sig för
kyrkan eller prästerskapet, om man lät
den tendensen framträda.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Jag tillhör inte och har
ingen befogenhet — lyckligtvis •— att
föra talan för det synbarligen, enligt
statsrådet, mycket illa uppfostrade
kyrkomötet. Jag talade, som statsrådet
förstod, för församlingarna — som jag
tror på och som jag är satt att tjäna. De
har säkerligen en uppgift att fylla alltjämt,
om de bara får vara i fred för oavbrutna
mästranden från kanslihus och
höga vederbörande här i Stockholm.

Det var dock 20 av lekmännen i
kyrkomötet, som hjälpte till att fälla
förslaget om kvinnliga präster i fjol.
Dessa lekmän, som alltså skall väljas av
elektorer från ett tidigare kyrkofullmäktigeval,
har betydelse.

Till slut vill jag säga, att om statsrådet
enligt sin utsago har mycket stort
allvar med att just nu få till stånd denna
lagstiftning, så hoppas jag att allvaret,
om så skulle erfordras, är lika bety -

dande 1959. Ja, att det blir som gammalt
vin — inte som gammal potatis —
allt bättre med åren.

Herr KAIJSER (li):

Herr talman! Jag känner ett behov att
deklarera min uppfattning i denna fråga.

När den kungliga propositionen framlades,
vilket skedde kort tid efter riksdagens
början och alltså mycket snart
efter kyrkomötets klart uttalade mening,
kände jag mig chockerad. Jag har i efterhand
fått en viss förståelse för ecklesiastikministerns
ståndpunkt, ty jag förstod
att han menade, att om han inte
kom med en proposition, så skulle det i
stället motioneras i frågan. Då var det
bättre att regeringen hade initiativet.

Men jag måste också framhålla, att jag
var glad över högermotionen, därför att
den var skriven på ett sätt som visade
stort intresse för och en sympatisk inställning
till frågan om kvinnliga präster.
Den ville inte att man skulle gå fram
mot kyrkomötets klart uttalade åsikt
utan den ville ge kyrkomötet det rådrum,
som vi tidigare hört omnämnas.
Detta rådrum skulle å ena sidan möjliggöra
kontakter med vissa internationella
kyrkliga institutioner och å andra
sidan ge tillfälle att avgöra frågan i en
lugnare atmosfär. Det skulle också, som
redan flera gånger här sagts, ha möjliggjort
att det blev ett val till kyrkofullmäktige
under mellantiden.

Jag skall gärna erkänna, att jag i första
hand vill ge den av herr Arvidson
m. fl. framlagda reservationen mitt stöd.

Men om nu inte denna reservation
vinner kammarens gillande, och när det
nu har kommit ett avslagsyrkande på
propositionen, vill jag deklarera min
uppfattning även i det fallet. Det skulle
vara logiskt att följa herr Mogårds inställning
och säga, att vi avslår propositionen
nu, men vi gör det med en begäran
om att den skall komma igen nästa
år. Det vore logiskt riktigt att göra så,
men om reservationen inte blir bifallen,
kommer jag trots delta att rösta för bifall
till propositionen.

144 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

Jag har under senaste tiden studerat
protokollen från debatten vid kyrkomötet
och fått intrycket, att den koncilianta
inställning, som möjligen kan utläsas

1 motiveringen till kyrkomötets avslagsyrkande
på propositionen, vilken motivering
framlades av biskop Ljungberg,
för majoriteten av kyrkomötet inte betydde
en sådan mera konciliant inställning
till själva sakfrågan. Inom kyrkomötet
fanns de, som med hänsyn till bibelns
ord — väsentligen genom aposteln
Paulus — och med hänsyn till en snart

2 000-årig tradition ansåg att det var
otänkbart med kvinnliga präster. Vidare
fanns de, som uppgav att det inte fanns
några exegetiska motiv mot kvinnliga
präster men som av olika skäl •— såsom
att det skulle bli oro inom kyrkan och
att det skulle störa kyrkans ekumeniska
arbete — ansåg att det var omöjligt att
genomföra reformen nu. Vidare fanns
det en tredje grupp, nämligen de som
ovillkorligt röstade för kvinnliga präster.

Jag har fått det intrycket att den
grupp, som ansåg att det inte fanns några
exegetiska hinder för kvinnliga präster,
men som ansåg att det nu inte passade
att inrätta sådana tjänster, egentligen
stod bakom den som mera konciliant
ansedda motivering, som framlades
av biskop Ljungberg. Jag har emellertid
den uppfattningen, att denna
grupp egentligen inte var konciliant i
sin uppfattning. Den motivering, som
de framlade och som skulle slå en brygga
mellan de olika åsikterna, utgjorde i
själva verket inte en bro, som skulle
kunna förena de båda uppfattningarna.
Om man skall tala militärt språk var det
i stället en skenanläggning, bakom vilken
man sökte förstärka sina positioner
och där tiden skulle användas till att
skaffa internationell förstärkning. Jag
tror inte att ett års uppskov kommer att
ändra på den inställningen hos kyrkomötet.

Jag tror emellertid ändå att det är riktigt,
att kyrkan bör ha sitt rådrum —
trots allt. Den har velat fråga kyrkornas
världsråd och andra utomlands. Man kan
dock fråga sig varför kyrkan inte frågade

1920, varför den inte frågade 1923 när
utredningen kom, varför den inte frågade
1938 när saken var på tal, varför den
inte frågade 1950 när utredningen kom
och varför den inte frågade 1954 och
1955, när saken åter var uppe. Jag säger
som det tidigare sagts, att det har funnits
oändligt många tillfällen att fråga
förut, och jag kan inte förstå att det
skulle bli någon skillnad nu.

Inom kyrkomötet har det sagts att ett
positivt beslut kommer att åstadkomma
oro och splittring inom kyrkan. Det är
möjligt att det är sant. Inom kyrkan har
dock vid många tillfällen i dess tillvaro
många mycket svårare beslut fattats, och
många tillfällen har funnits, då splittringen
varit vida större än inför denna
fråga. Men kyrkan lever ändå sitt inre
liv. Måhända kan ett positivt beslut bidraga
till att åter draga folks intresse
och folks tankar till kyrkan och att vända
strömmen från kyrkan till kyrkan.
Jag tror att ett positivt beslut har större
utsikt att göra det än ett negativt. Värdet
därav är större än faran för splittring
inom kyrkan.

Jag tror förresten inte att det kommer
att bli så många kvinnliga präster.
Det är möjligt att det mest blir en reform
på papperet. Men låt den i alla fall
gå igenom, så att de kvinnor som har
kvalifikationerna och känner kallelsen
kan få rätt att bli präster.

Jag vill till slut, herr talman, påpeka
att jag delar den uppfattningen, att riksdagen
inte bör uppträda med maktspråk
mot kyrkomötet eller att det skulle finnas
motiv att ta bort kyrkomötets vetorätt,
därest riksdag och kyrkomöte kommer
till olika beslut. Det är ju en sak
som vi tidigare i dag har tagit ställning
till utan diskussion. Jag tror att det är
något av värde att kyrkan i vårt land
har sin egen representation och att det i
sista hand är kyrkan själv, och inte som
i Norge och Danmark regering och riksdag,
som bestämmer vad som är rätt tro
och vad som är rätt ordning inom kyrkan.
Det kan väl hända att kyrkan trots
detta känner ett visst tryck från staten
och från folkopinionens sida även hos
oss, och det kan väl aldrig bestridas att

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

145

Ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

det även i en demokrati kan finnas en
opinion, som tar sig sådana uttryck, att
det för kyrkan kan kännas som om diktaturtendenser
riktades emot den. Detta
utgör emellertid inte något hinder för
mig att låta kyrkomötet fatta sitt beslut
självständigt, sedan riksdagen sagt sin
mening. Det betyder endast att kyrkomötet
har klart för sig, att ett kyrkomöte
som går emot en av en stark majoritet
inom riksdag omfattad åsikt kanske ändå
inte kan bidraga till att förstärka
bandet mellan folk och kyrka, band som
kanske mångenstädes i dagens Sverige
inte är så starka som önskvärt vore.

Jag vill sålunda ha sagt, herr talman,
att jag trots allt är av den uppfattningen,
att om kyrkomötet vidhåller sitt avslag
på propositionen om kvinnans rätt till
prästämbetet, så måste man rätta sig efter
det. Riksdagen kan med större eller
mindre majoritet uttala sin åsikt i frågan,
men den bör inte tvinga den på kyrkan.
Och jag tror att det är av ett bestående
värde, att kyrkan kan känna sig
trygg i det avseendet.

Som framgår av vad jag anfört vill jag
i första hand yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Arvidson med
flera. Det betyder att man vill demonstrera
sin önskan att inte gå bryskt fram,
men den innebär inte ett avslag på propositionen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av herr
Arvidson, att kammaren skulle bifalla
den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen och i samband därmed
återförvisa det föreliggande utskottsutlåtandet
till utskottet; samt 3:o), av herr
Mogård, att riksdagen — med avslag å
förevarande proposition — skulle anhålla
hos Kungl. Maj:t, att lagförslaget
ånyo måtte föreläggas 1959 års riksdag.

Herr talmannen anförde vidare, att
med anledning av vad sålunda yrkats
propositioner korame att framställas
först beträffande herr Arvidsons yrkande
samt därefter, om så erfordrades, angående
de två återstående yrkandena.

10 Första kammarens protokoll 199X. Nr 9

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å herr Arvidsons yrkande;
och förklarade herr talmannen sig finna
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som avslår herr Arvidsons under
överläggningen om första lagutskottets
utlåtande nr 11 framställda yrkande, att
kammaren måtte bifalla den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) och i samband
därmed återförvisa utskottsutlåtandet
till utskottet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Med hänsyn till omröstningens utgång
gjorde herr talmannen nu vidare propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt därefter på bifall till
herr Mogårds här ovan under 3:o) upptagna
yrkande; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mogård begärde votering, i anledning
varav uppsattes, upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utåtande nr It,
röstar

Ja;

Den, det ci vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Mogårds under
överläggningen gjorda yrkande.

146 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ang. kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes omröstningen genom
uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till annat sammanträde.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 116, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 30 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

88, med förslag till reglering av
tomtförhållandena å den s. k. Drottningholmsmalmen
i Lovö socken av Stockholms
län; och

nr 89, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Thun under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom och fru
Wallentheim undertecknad motion, nr
342, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till strålskyddsverksamhet
m. m. för budgetåret 1958/
59 m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 0.20.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

180507