1958 ANDRA KAMMAREN Nr B9 (Riksdagens protokoll 1958:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 ANDRA KAMMAREN Nr B9

28 oktober — 5 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 oktober

Interpellationer av:

herr Lundmark ang. framläggandet av proposition om revidering

av vattenlagen ...........................................

herr Hansson i Önnarp ang. konjunkturpolitiska åtgärder för stimulerande
av näringslivets avsättning och sysselsättning.........

fru Lindskog ang. åtgärder för att tillgodose de partiellt arbetsföras
och den äldre arbetskraftens behov i nuvarande kärva situation
på arbetsmarknaden ...............................

herr Johansson i Öckerö ang. Nordiska rådets behandling av frågan
om en gemensam nordisk marknad .....................

herr Brandt i Sätila ang. formerna för förhandlingarna om jordbrukets
prisfrågor.........................................

herr Hansson i Skegrie ang. nedsättning av energiskatten för vissa

handelsträdgårdar ........................................

herr Fröding ang. handläggningen av ersättningsfrågor enligt lagen

om allmänna vägar........................................

herr Nilsson i Göingegården ang. frågan om fördelning av kostnader
för anordningar i korsning av järnväg och ägoväg.........

herr Gustavsson i Alvesta i anledning av beslutad höjning av den
kvantitet livsmedel varje resande avgiftsfritt får införa i landet
herr Rimmerfors ang. rätten att disponera televerkets SOS-nummer
för jourtjänst i själavårdsfall...........................

Sid.

Fredagen den 31 oktober

Svar på fråga av fröken Sandell ang. förutsättningarna att återanställa
viss arbetskraft genom den planerade produktionsom läggningen

vid Ammunitionsfabrikcn Zakrisdal ............... 17

1 —Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 9

Nr B 9

Innehåll

Tisdagen den 4 november

Sid.

Svar på frågor av:

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder för täckande av platsbristen

vid ungdomsvårdsskolorna................................. 20

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder mot den s. k. mörkerdöden

på vägarna............ 25

herr Fröding ang. skyldigheten att till justitiedepartementet insända
dom i expropriationsmål............................. 27

Svar på interpellationer av:

herr Magnusson i Borås ang. grunderna för framräknande av de av
fångvårdsstyrelsen offererade priserna på konfektionsvaror m. m. 28
herr Hedin ang. ifrågasatt utvidgning av 1956 års klientelunder -

sökning rörande ungdomsbrottslingar ....................... 30

Interpellation av herr Nilsson i Tvärålund ang. skolchefers och skolledares
arbetsuppgifter........................................ 33

Onsdagen den 5 november

Svar på fråga av herr Svenning ang. åtgärder för att bringa de nominella
priserna på brännoljor i bättre överensstämmelse med de fak -

tiska ...................................................... 35

Beredande av möjlighet för lärare på skolans lågstadium att få sin utbildning
förlagd till lärarhögskolan............................ 37

Mellanriksväg från Arjeplogs kommun till Norge.................. 38

Ytterligare järnvägsanläggningar i Stockholms södra ytterområden . 41

Tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens tjänst 44

Ändringar av bestämmelserna om löneklassuppflyttning m. m....... 51

Ersättning åt Eric Hellner för vissa rättegångskostnader........... 52

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m........ 55

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 november

Statsutskottets utlåtande nr B 63, om inrättande av en lärostol i oligo freni

..................................................... 37

— nr B 64, ang. omjustering av reglerna för fastighetstaxeringsvärdenas
inverkan på beräkningen av stipendier vid vissa läroanstalter
.......................................................

Innehåll

Nr B 9

Sid.

— nr B 65, om möjlighet för lärare på skolans lågstadium att få sin

utbildning förlagd till lärarhögskolan......................... 37

— nr B 66, ang. dels förbättrade sjö- och flygförbindelser mellan Got land

och fastlandet, dels ock fraktlindringsbidrag för transport av
motorfordon mellan ön och fastlandet........................ 38

— nr B 67, ang. mellanriksväg från Arjeplogs kommun till Norge . . 38

— nr B 68, ang. ytterligare järnvägsanläggningar i Stockholms södra

ytterområden.............................................. 41

— nr B 69, ang. tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missions sällskapens

tjänst.......................................... 44

— nr B 70, ang. ändringar av bestämmelserna om löneklassuppflytt ning

m. m................................................. 51

— nr B 71, om ersättning åt Eric Hellner för vissa rättegångskostnader.
.................................................... 52

Bevillningsutskottets betänkande nr B 10, ang. upphävande av förordningen
om kvarlåtenskapsskatt, m. m......................... 55

■—■ nr B 19, ang. avtal med Danmark mot dubbelbeskattning...... 90

— nr B 20, ang. tillägg till avtalet med Finland mot dubbelbeskattning
................................................. 90

— nr B 21, ang. avtal med Pakistan mot dubbelbeskattning och

skatteflykt................................................ 90

Tisdagen den 28 oktober 1958

Nr B 9

Tisdagen den 28 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 16,
den 17 och den 21 innevarande oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att hemmansägare Erik Larsson, f.
5/1 1910, Norderön, under tiden fr. o. in.
den 23/10 1958 t. o. in. den 6/11 1958 på
grund av fractura costa V dx. är urståndsatt
att vederbörligen uppehålla
sin tjänst, intygas.

Månsåsen den 23/10 1958

Michail Senitscheff,

leg. läk.

Herr Larsson i Norderön beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 23 oktober till och med
den 6 november 1958.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den på bordet liggande
motionen nr B 261, av herr Dickson.

§ 4

Föredrogs den av fru Boman vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i anledning av den akuta bristen
på medicinskt utbildad personal.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Hedin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående ifrågasatt utvidgning
av 1956 års klientelundersökning rörande
ungdomsbrottslingar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. framläggandet av proposition
om revidering av vattenlagen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LUNDMARK (s), som anförde:

Herr talman! Exploateringen av landets
vattenkraft pågår i ett tempo som
aldrig tidigare. Ingenjörsvetenskap i
förening med nya tekniska hjälpmedel
har öppnat nya möjligheter att tillvarataga
de stora energitillgångar, som är
bundna i våra sjöar och vattendrag. De
nya hjälpmedlen har fått till följd radikalare
projekteringar, men också mera
djupgående ingrepp i natur och bygd.

Nyttan och nödvändigheten av att
tillvarataga dessa energitillgångar torde
vi i stort vara ense om, även om vi är
medvetna om att det kräver offer av
naturskönhetsvärden, och — vilket är
allvarligare — medför betydande ingrepp
i människornas existensförhållanden
och livsformer. Att rationellt
lillvarataga vattenkraften utan skador
och ingrepp av här antytt slag är självfallet
ogörligt. Även om största hänsyn
iakttages, kan det icke undvikas att vid
kollisionen mellan kraftverksbyggandet
och den jungfruliga bygden problem, ja,
tragedier uppstår i enskilda fall och
även för kollektiva enheter i bygden.

Vattenlagen, som reglerar förhållandena
mellan kraftexploatörerna och

Nr B 9

Tisdagen den 28 oktober 1958

Interpellation ang. konjunkturpolitiska åtgärder för stimulerande av näringslivets

avsättning och sysselsättning

bygden, har icke reformerats i takt
med de förändringar den tekniska utvecklingen
har betingat. Det har därför
från skilda instanser, nu senast från
norrländska vattenkraftsutredningen påyrkats
en revidering och modernisering
av gällande vattenlag. Därvid synes
främst generösare bestämmelser om
regleringsavgifter, smidigare bestämmelser
i fråga om bygdekraft och i görligaste
mån ersättning i realvärden till
de enskilda sakägarna vara synnerligen
angelägna reformer för såväl den enskildes
som för bygdens anpassning till
de nya förhållanden som uppstår efter
vattenkraftsexploateringen.

I förteckningen över propositioner,
som eventuellt skulle framläggas för
»sommarriksdagen», anmäldes också
revidering av vattenlagen. Någon proposition
blev dock icke förelagd riksdagen,
och i den förteckning, som lagts
fram för denna session, förekommer
icke detta ärende.

Med anledning härav och vad som vidare
anförts får jag hos kammaren anhålla
om tillstånd att till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet framställa
följande fråga:

Är proposition för revidering av vattenlagen
att vänta under nu pågående
riksdag? Om så icke är fallet, när beräknar
herr statsrådet att propositionen
kommer att framläggas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. konjunkturpolitiska
åtgärder för stimulerande av näringslivets
avsättning och sysselsättning

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i önnarp (ep), som
anförde:

Herr talman! Under de senaste månaderna
har det ekonomiska läget i
vårt land blivit alltmer oroväckande.
1 den finansplan, som framlades vid

sommarriksdagens början, räknade finansministern
med att produktionen i
år skulle ökas med endast 1 procent
mot drygt 3 procent i fjol. Det är möjligt,
att denna prognos med hjälp av
sysselsättningsstimulerande åtgärder kan
hålla, även om vissa tecken just nu
tyder på att även en så obetydlig produktionsökning
kan vara optimism i
överkant. Klart står i varje fall, att industrien
i år inte torde bidra till någon
produktionsökning.

Under fjolåret hade vi en betydande
ökning av vår export. Men i år har
exporten, såsom framgår av konjunkturinstitutets
höstrapport, minskats
kraftigt. Importen har visserligen också
minskats, men underskottet i bytesbalansen
har dock ökats till följd av reducerat
sjöfartsnetto. Riskerna för försämrad
avsättning och sysselsättning
inom näringslivet har under den senaste
tiden ökats, främst inom textilindustrien,
metallvaruindustrien, skogsbruket
och jordbruket. De senast publicerade
arbetslöshetssiffrorna var avsevärt
större än vad man tidigare räknat med.
Enligt konjunkturinstitutets bedömning
kan det första halvåret 1959 komma att
kännetecknas av konjunkturnedgång i
fråga om såväl export och investeringar
som den totala produktionen, medan
däremot en ökning av importen skulle
vara sannolik. Det är tydligt, att vi under
den närmaste framtiden måste räkna
med ökade svårigheter att bemästra
inom vår samhällsekonomi i fråga om
såväl sysselsättningen och avsättningen
som handelsbalansen.

Men samtidigt med att konjunkturläget
är vikande, finns det risker för en
inhemsk inflationsutveckling, främst
genom de offentliga utgifternas stegring
och de löne- och inkomstlyftningar,
som kan bli följden av den nu förestående
avtalsrörelsen. En ny penningvärdeförsämring
kan befaras under
samtidigt pågående konjunkturnedgång.
Den inflation som framträtt under

Tisdagen den 28 oktober 1958

Nr B 9

Interpellation ang. konjunkturpolitiska

avsättning och sysselsättning

1950-talet, har vi sökt motverka så effektivt
som möjligt genom en kombination
av penning- och finanspolitiska åtgärder.
Vid den förändrade men samtidigt
splittrade konjunkturbild, som
kännetecknar dagens läge, är en smidig
ekonomisk politik minst lika angelägen.

Det säger sig självt, att kraftiga lönelyftningar
i nuvarande läge skulle medföra
ökade produktionskostnader, som
stora delar av näringslivet inte har
möjlighet att bära. Vi skulle då försätta
oss i den situationen, att vi ytterligare
försämrar våra möjligheter på exportmarknaden,
med en ytterligare
krympande valutareserv som följd. Den
strävan till samordning av avtalsrörelsen,
som kommit till synes, antyder att
arbetsmarknadens organisationer har
sin uppmärksamhet riktad på dessa
problem. De löneökningskrav som från
vissa håll aviserats, är dock höga —
och alltför höga i nuvarande läge för
näringslivet. Naturligtvis kan inte något
ingrepp ske i arbetsmarknadens frihet.
Men det skulle dock vara av värde,
om regeringen på ett auktoritativt sätt
— exempelvis inför riksdagen — ville
klargöra lägets allvar. Förhållandena
inom näringslivet är nu sådana, att inkomstlyftningar
enligt min mening endast
kan medges för de grupper, som
drabbats av betydande inkomsteftersläpningar.
I samhällssolidaritetens intresse
är det angeläget, att en sådan
återhållsamhet eftersträvas.

Från myndigheternas sida har en hel
del åtgärder vidtagits eller planerats
mot sysselsättnings- ocli avsättningssvårigheterna.
Man söker stimulera arbetskraften
till ökad rörlighet. Näringslivet
har i viss utsträckning fått ta sina investeringsfonder
i anspråk. Byggnadsverksamheten
har ökats, framför allt bostadsbyggandet,
och beredskapsarbeten
har planerats såviil hos staten och kommunerna
som i enskild regi. De statliga
exportkrediterna har ökats och statliga

åtgärder för stimulerande av näringslivets

industribeställningar har lagts ut och
ytterligare sådana har planerats. En
betydande yrkesutbildningsverksamhet
har planlagts för arbetslösa. Allt detta
är åtgärder, som vi väl alla kan vara
ense om.

Det viktigaste försvaret mot sysselsättnings-
och avsättninsgkris är dock
enligt min mening, att man söker upprätthålla
företagens produktionskraft.
Denna bör understödjas genom en ekonomisk
politik, som främjar företagsamheten
t. ex. genom lättnader i beskattningen
och kreditförsörjningen.
Näringslivet måste ha kapital och lånemöjligheter
till investeringar -— inte
bara för upprätthållande av produktionsapparaten
utan också för förbättring
av effektiviteten. Detta är ju en
förutsättning för att vi skall kunna
upprätthålla och stärka vår konkurrenskraft
på de utländska marknaderna.
Några allmänna konjunktur stimulerande
åtgärder har emellertid inte vidtagits
— såvida man nu inte vill räkna
frigivningen av investeringsfonderna
dit.

Farhågorna för en ytterligare konjunkturförsämring
bör dock inte överdrivas.
I USA framträder nu åter vissa
tecken på en begynnande konjunkturuppgång.
Vi vet emellertid inte hur
snart en gynnsammare utveckling kan
inträda i vårt land. Under det kommande
vinterhalvåret måste vi räkna
med konjunkturavmattning. Våra möjligheter
till förbättrade konjunkturer
beror emellertid til! väsentlig del på
hur vi lyckas hävda oss på exportmarknaderna.
Av väsentlig betydelse är
härvidlag de produktionsbetingelser,
som vårt näringsliv får. Lättnader på
räntepolitikens område har under de
senaste månaderna genomförts i ett
flertal länder, exempelvis England,
Danmark och Frankrike. Även för vårt
land framstår en sådan åtgärd som ett
angeläget önskemål. Utvecklingen måste
också sägas ha skiirpt kravet på att

Nr B 9

Tisdagen den 28 oktober 1958

Interpellation ang. åtgärder för att tillgodose de partiellt arbetsföras och den äldre
arbetskraftens behov i nuvarande kärva situation på arbetsmarknaden — Interpellation
ang. Nordiska rådets behandling av frågan om en gemensam nordisk
marknad

rätt till resultatutjämning vid beskattningen
snarast genomföres. I det aktuella
läget är det enligt min mening
angeläget, att den extra företagsskatten
slopas snarast möjligt. Vidare bör övervägas
om den tidigare beslutade skärpningen
av varulagervärderingsbestämmelserna
lämpligen bör genomföras i
nuvarande konjunkturläge.

Den ekonomiska situationen bär ändrats
väsentligt sedan sommarriksdagen.
I det försämrade konjunkturläge, som vi
nu befinner oss i, är det enligt min mening
nödvändigt, att allmänna konjunkturstimulerande
åtgärder allvarligt överväges.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
ställa följande fråga:

Är herr statsrådet villig att inför
kammaren redovisa regeringens syn på
det nuvarande konjunkturläget och
därmed också regeringens bedömning
av behovet av konjunkturpolitiska åtgärder
— utöver vad som redan vidtagits
— för stimulerande av näringslivets
avsättning och sysselsättning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. åtgärder för att tillgodose
de partiellt arbetsföras och den
äldre arbetskraftens behov i nuvarande

kärva situation på arbetsmarknaden

Fru LINDSKOG (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Redan under den fulla
sysselsättningens tid förekom svårigheter
att finna sysselsättning för de
partiellt arbetsföra och den äldre arbetskraften.
Möjligheterna svarade ingalunda
mot behovet. Särskilt uppspårandet
av nya lämpliga arbetsobjekt
samt en kartläggning av behov och
möjligheter led av eftersläpning. Den

tekniska utvecklingen behöver inte öka
svårigheterna, men den fordrar en anpassning,
som måste uppmärksammas
i tid. Under det senaste året har den
minskade arbetstillgången och den därmed
ökade arbetslösheten bland den
fullt arbetsföra och yngre arbetskraften
tillkommit. Detta ökar svårigheterna
för de partiellt arbetsföra och de äldre.
Att det är de äldre som först drabbas
av permitteringar visar arbetsmarknadsstyrelsens
undersökning under vintern
1957—1958, där 2/s av dem som
saknat arbete längre tid än två månader
var äldre arbetare.

Med hänvisning till ovanstående anhålles
om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställa följande interpellation: Är

statsrådet i tillfälle att lämna en
redogörelse för de åtgärder som planeras
både på arbetsvärdens och sysselsättningens
område för att på bästa sätt
tillgodose de partiellt arbetsföras och
den äldre arbetskraftens behov i den
nuvarande kärva situationen på arbetsmarknaden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. Nordiska rådets behandling
av frågan om en gemensam
nordisk marknad

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JOHANSSON i öckerö (fp), som
yttrade:

Herr talman! De svenska fiskarna har
vid många tillfällen haft mycket svårt
att få avsättning för sina fångster. Det
är därför med stor oro som svenska
fiskare följer de pågående förhandlingarna
om en gemensam marknad de
nordiska länderna emellan, vilken, om

Tisdagen den 28 oktober 1958

Nr B 9

Interpellation ang. formerna för förhandlingarna om jordbrukets prisfrågor

den kommer till stånd, ytterligare
skulle försvåra möjligheterna att finna
avsättning för den svenskfångade fisken
på den inhemska marknaden. Då därtill
kommer att man ännu inte vet vad
ett västeuropeiskt friliandelsområde
kommer att betyda för svensk fiskexport
på dessa länder, är det särskilt
oroande att enligt uppgifter i pressen
planer föreligger beträffande den nordiska
marknaden att tills vidare uppskjuta
överenskommelsen om jordbrukets
produkter men träffa uppgörelse
på fiskets område. Från fiskets synpunkt
skulle en sådan separat uppgörelse,
där fisket synes komma i en
sämre ställning än t. ex. jordbruket,
vara högst olycklig. Fisket och jordbruket
har likartade problem och bör
därför behandlas efter samma grunder.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
rikta följande frågor:

1. Är herr statsrådet beredd att vid
Nordiska rådets behandling av frågan
om gemensam nordisk marknad verka
för att frågan om fiskets produkter
tills vidare lämnas öppen liksom avses
ske i fråga om jordbruket?

2. Vill herr statsrådet medverka till
att fiskarnas organisationer beredes
möjlighet att få deltaga i överläggningar
rörande en gemensam marknad när
det gäller fisket och där lägga fram
sina synpunkter?

3. Vill herr statsrådet lämna sitt stöd
till att ingen separat överenskommelse
träffas på fiskets område, förrän i samband
med att hela frågan om den gemensamma
nordiska marknaden avgöres? Denna

anhållan bordlädes.

Si 10

Interpellation aiiR. formerna för förhandlingarna
om jordbrukets prisfrågor

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRANDT i Siitila (ep), som anförde: Herr

talman! Ett av skälen till att
den tidigare tillämpade s. k. totalkalkylen
ej längre ansågs lämplig som underlag
för jordbrukets prissättningsförhandlingar
var, att de årligen förda
förhandlingarna om jordbrukets prisfrågor
föranledde alltför stora pressdebatter.
Dessvärre ägde dessa pressdebatter
rum under förhandlingarnas
gång och utnyttjade material, varpå de
pågående förhandlingarna i skilda faser
stödde sig. Hur materialet kom
pressen till handa har aldrig blivit utrett.

Enligt jordbrukets förhandlingsdelegations
samstämmiga utlåtande var
dessa förhållanden i hög grad irriterande
för förhandlingarnas ostörda förlopp.

Då man senare gick in för nu gällande
prissättningssystem, var det till dels
i syfte att framdeles undvika de ovan
påtalade olägenheterna. Så har också
i viss omfattning (5 %-regelns genomslag)
blivit fallet. De senast förda förhandlingarna
om 6 %-regelns tillämpning
har emellertid på nytt aktualiserat
frågan om den bristande sekretessen
omkring jordbrukets prisförhandlingar.
Även denna gång har pressen fortlöpande
under förhandlingarnas gång
fått tillgång till det material, som förhandlarna
i skilda skeden av förhandlingarna
bearbetat, och pressen har
därvidlag enligt förhandlarnas egen
utsago varit synnerligen väl informerad.
Uppenbarligen är detta förhållande
ägnat att i hög grad störa förhandlingsförloppet,
irritera förhandlarna
och framkalla ovidkommande omdömen
om bud och motbild i förhandlingsförloppet.

Med hänsyn till vad ovan anförts får
jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet, att den sek -

Nr B 9

Tisdagen den 28 oktober 1958

Interpellation ang. nedsättning av energiskatten för vissa handelsträdgårdar

retess, varmed förhandlingar på t. ex.
arbetsmarknaden omges, också bör
vara för handen beträffande jordbrukets
förhandlingar om dess prisfrågor
med representant för statsmakten?

2. Om så är fallet, är då herr statsrådet
beredd att i samråd med jordbrukets
förhandlingsdelegation överenskomma
om de former, varunder en
för förhandlingarnas förlopp ändamålsenlig
pressinformation skall ordnas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. nedsättning av energiskatten
för vissa handelsträdgårdar

Herr HANSSON i Skegrie (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Då 1957 års riksdag beslöt
införa allmän energiskatt, förutsattes
att industrier med särskilt hög
bränsle- och kraftförbrukning skulle
kunna komma i åtnjutande av nedsättning
av skatten. I den utfärdade förordningen
— SFS 262: 57 — kom detta
till uttryck, dels i § 3, enligt vilken
Kungl. Maj :t kan medgiva »befrielse
från eller återbäring av skatt ... då synnerliga
skäl därtill äro», och dels i § 10,
som ger kontrollstyrelsen i egenskap av
beskattningsmyndighet befogenhet att
medgiva skälig nedsättning därest »vid
industriell tillverkning kostnaden för
bränsle till mera betydande del» ingår
i tillverkningskostnaden.

Olika industrier med särskilt bränslekrävande
produktion har medgivits
skattenedsättning. Emellertid har en
grupp företag, för vilken värmen utgör
en av de viktigaste produktionsfaktorerna,
nämligen handelsträdgårdar med
växthusodling, icke blivit delaktig av
sådan nedsättning, trots att framställning
härom ingivits och vederbörande
myndigheter efter utredning i ärendet
konstaterat, att begärd nedsättning i
princip är motiverad. Något slutgiltigt
besked har ännu — drygt 15 månader
efter framställningens ingivande — icke
meddelats näringsutövarna.

Vad som hittills förekommit i ärendet
är i huvudsak följande:

Redan den 15 juli 1957, alltså omedelbart
efter förordningens ikraftträdande,
ingav Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund
(SHTF) till Kungl.
Maj :t en skrivelse med hemställan om
antingen befrielse från erläggande av
allmän energiskatt eller skälig nedsättning.
I skrivelsen åberopades §§ 3 och
10 i förordningen samt hänvisades till
siffermaterial från Trädgårdsekonomiska
byrån i Alnarp beträffande
bränslepostens betydelse för växthusodlingsföretagens
totala produktionskostnader.

Ärendet remitterades till kontrollstyrelsen,
som i sin tur sände det till energiskattenämnden
för utredning och yttrande.
Det till framställningen fogade
siffermaterialet jämfördes med material
från bokslut för åren 1955 och 1956,
som infordrades från ett antal handelsträdgårdar.
Utredningen gav vid handen,
att energiskatten medförde en ökning
av de totala bränslekostnaderna
med mellan 3 och 4 procent och att
bränslekostnadsposten för 1957 skulle
komma att utgöra omkring 30 procent
av företagens totala omkostnader. Energiskattenämnden
fann sålunda, att synnerliga
skäl förelåg för medgivande av
skattenedsättning och att nedsättning
borde ske med 50 procent.

På basis av utredningen konstaterade
också kontrollstyrelsen, att energiskattekostnaden
var onormalt hög vid växthusodling
— den understeg icke 2 procent
av produktionens saluvärde — och
att nedsättning av skatten på växthusbränsle
kunde anses lika befogad som
den nedsättning energiskattenämnden
tidigare förordat i fråga om bränsle, som
användes vid vissa industriella tillverkningar.
Emellertid ansåg sig kontrollstyrelsen
förhindrad att besluta om nedsättning,
då dess kompetens genom
förordningens § 10 var begränsad till
nedsättningsmedgivande endast för »industriell
tillverkning». I skrivelse till

Tisdagen den 28 oktober 1958 Nr B 9

Interpellation ang. handläggningen av ersättningsfrågor enligt lagen om allmänna
vägar

Kungl. Maj :t i april i år, vari hänvisades
till författningens § 3, vitsordades
energiskattenämndens bedömning,
att nedsättning med 50 procent var befogad,
och styrelsen förklarade sig icke
vilja motsätta sig ett sådant medgivande,
även om detta skulle medföra betydande
kontrollsvårigheter.

Departementschefen har emellertid
icke ansett sig kunna godta förslaget
om nedsättning av skatten på bränsle
till växthusuppvärmning utan har återremitterat
ärendet till kontrollstyrelsen
och energiskattenämnden för ytterligare
utredning. För belysning av frågans
ekonomiska betydelse kan omnämnas
att nedsättning med 50 procent
skulle innebära ett skattebortfall på
mellan 2,5 och 3 miljoner kronor per år.

En granskning av detta skattenedsättningsärendes
vandring mellan olika
myndigheter, som nu pågått i drygt 15
månader utan att leda till något resultat,
uppenbarar ett mycket anmärkningsvärt
förhållande. Det mätes med
olika mått med hänsyn till om en viss
produktion kan betecknas som »industriell
tillverkning» eller som något
annat än »industriell tillverkning». Vad
som skett i ärendet ger nämligen vid
handen, att kontrollstyrelsen — därest
denna myndighet ansett sig kunna beteckna
växthusproduktion som industriell
tillverkning — redan skulle ha
föranstaltat om begärd skattenedsättning
på basis av föreliggande utredningar.
Såväl kontrollstyrelsen som dess rådgivande
organ, energiskattenämnden, har
funnit, att energiskatten belastar produktionen
så hårt att den införda nedsättningsmöjligheten
i princip är tilllämplig
på växthusodlingen. De sakliga
premisserna för ett nedsättningsmedgivande
föreligger alltså, men det hela
hänger upp sig på en formell nomenklaturfråga.

Det framstår som uppenbart orimligt,
att artbeteckningen för en produktionsprocess
får bli avgörande för om denna

skall behandlas på basis av sina sakliga
förutsättningar eller icke. Det väsentliga
i det här sammanhanget är väl,
om energiskatten drabbar produktionen
så hårt, att principen om nedsättningsmöjlighet
är tillämplig eller icke. Och
på den punkten är ju både energiskattenämnden
och kontrollstyrelsen klart positiva
till näringsutövarnas krav. Dessutom
föreligger det faktum, att myndigheterna
under krigsåren hänförde växthusodlingen
till industrigruppen bl. a.
när det gällde bränslefrågor.

Med hänvisning till vad som här anförts
hemställes om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet framställa följande
frågor:

1) Är herr statsrådet beredd att medverka
till sådana åtgärder, att handelsträdgårdar
med växthusodling medges
nedsättning av energiskatten med 50
procent i enlighet med vad energiskattenämnden
och kontrollstyrelsen förordat? 2)

Om så är fallet, när kan avgörande
väntas rörande framställningen från
Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund
och kommer beslutet att få retroaktiv
verkan?

3) Kommer sådana föreskrifter att utfärdas,
som för framtiden klarlägger
begreppet industriell tillverkning med
avseende på uttagande av energiskatt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. handläggningen av
ersättningsfrågor enligt lagen om
allmänna vägar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr FRÖDING (h), som anförde:

Herr talman! Enligt lagen den 30 juni
1943 om allmänna vägar skall, därest
överenskommelse ej kan träffas i ersättningsfråga,
frågan efter väckt stäm -

Nr B 9

Tisdagen den 28 oktober 1958

Interpellation ang. frågan om fördelning av kostnaderna för anordningar i korsning
av järnväg och ägoväg — Interpellation i anledning av beslutad höjning
av den kvantitet livsmedel varje resande avgiftsfritt får införa i landet

ningstalan avgöras av ägodelningsrätt.
Därest vägfrågan föranleder synnerligt
men för fastighet eller del därav, är
ägaren berättigad fordra att fastigheten
eller delen skall lösas. Om ägodelningsrätten
förklarar inlösen skola äga rum,
skall lösningsfrågan efter stämning upptagas
och avgöras av expropriationsdomstol.

Det synes vara en onödig omgång att
man då fråga om inlösen föreligger skall
nödgas vända sig till två domstolar.
Detta föranleder även extra kostnader.

Det torde därför kunna ifrågasättas,
om icke expropriationsdomstol borde få
handlägga jämväl de ersättningsfrågor
enligt allmänna väglagen som ej har
samband med inlösen. Grunderna för
ersättningens bestämmande lär i båda
fallen bliva desamma.

Härtill kommer, att expropriationsdomstolen
genom sin sammansättning
nog torde få anses i och för sig bättre
skickad än ägodelningsrätten att bedöma
förevarande ersättningsfrågor.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande interpellation
:

Anser herr statsrådet den nuvarande
ordningen för de förevarande ersättningsfrågornas
bedömande vara den
lämpligaste?

Därest så ej skulle vara fallet, är herr
statsrådet beredd att framlägga ett ändringsförslag
i av mig antydd riktning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. frågan om fördelning
av kostnaderna för anordningar i korsning
av järnväg och ägoväg

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Göingegården (h),
som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd väckte jag under vårriksdagen
en interpellation till kommunikationsministern
angående fördelning av kostnader
för anordningar i korsning av
järnväg och ägoväg. Interpellationen
hann emellertid inte besvaras före kammarens
upplösning, varför jag med hänvisning
till den i interpellationen anförda
motiveringen anhåller om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att vidtaga
sådana åtgärder att förslag till lösning
av frågan om fördelning av kostnader
för anordningar i korsning av järnväg
och ägoväg eller annan icke allmänneligen
befaren väg med huvudsaklig betydelse
för jordbruksfastighets driftsförhållanden
framlägges inför nästa års
riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation i anledning av beslutad
höjning av den kvantitet livsmedel varje
resande avgiftsfritt får införa i landet

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Regeringen har nu beslutat
medge, att varje resande från
och med den 1 november får föra med
sig 15 kg livsmedel in i landet. Härmed
ändras de bestämmelser rörande
den s. k. gränshandeln, vilka var föremål
för behandling i riksdagen i våras.
Den avgiftsfria införselkvantiteten
ökas genom regeringens beslut med 5
kg per person.

Detta beslut av regeringen har inte
föregåtts av kontakter i frågan med
jordbrukets organisationer eller med
köpmannaorganisationerna. Under de
jordbruksförhandlingar, som för kort
tid sedan ägde rum, nämndes ingenting
om denna sak. Såväl på jordbruks -

Tisdagen den 28 oktober 1958 Nr B 9

Interpellation ang. rätten att disponera televerkets SOS-nummer för jourtjänst i
själavårdsfall

som köpmannahåll är man minst sagt
förvånad över detta beslut av regeringen.
Det är uppenbart, att det medför
förlustrisker för nämnda yrkesgrupper.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande
frågor:

Av vilken anledning har regeringen
beslutat höja den avgiftsfria kvantiteten
livsmedel från 10 till 15 kg per person? Varför

har inte kontakt tagits med
jordbruks- och köpmannaorganisationerna,
innan detta beslut fattades?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. rätten att disponera
televerkets SOS-nummer för jourtjänst
i själavårdsfall

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade: Herr

talman! Det har under det
gångna året visat sig råda en viss oklarhet
beträffande prästers och frikyrkopastorers
rätt att stå allmänheten till
tjänst i brådskande själavårdsärenden
via SOS-numret 90 000, under den av
televerket fastställda beteckningen
»Jourhavande präst».

Som exempel kan nämnas, att frikyrkopastorerna
i en stad anhållit hos telegrafkommissarien
på platsen att få
abonnera på ett journummer i syfte att
hjälpa människor, som i djup andlig
nöd önskade omedelbar kontakt med en
själasörjare. Inte minst den stegrade
självmordsfrekvensen har auktaliserat
behovet av ett sådant katastrofnummer.
Telegrafkommissarien hänvisade till
SOS-numret och rådde frikyrkopastorerna
alt lägga in ansökan därom. In -

nan detta skedde tog frikyrkopastorerna
kontakt med stadens prästerskap, som
emellertid vid den tidpunkten icke var
intresserat av ifrågasatt jourtjänst.
Kungl. telestyrelsen synes i detta läge
ha vägrat att utlämna SOS-numret till
frikyrkopastorerna. I stället lär man
ha kontaktat de kyrkliga myndigheterna,
vilket ledde till att prästerskapet
accepterade att åtaga sig jourtjänst
på det angivna telefonnumret, medan
de ursprungliga sökandena icke på godtagbara
villkor bereddes möjlighet att
medverka.

Man torde icke i detta sammanhang
kunna rikta någon befogad kritik mot
televerket för oväld eller brott mot
religionsfrihetens principer. Man kan
dock ifrågasätta riktigheten av att överlämna
SOS-numret till statskyrkopräster,
som icke begärt det, innan förhandlingarna
på det lokala planet visat
att de frikyrkopastorer, som begärt
numret och som länge planerat sin insats,
också beretjs möjligheter att medverka.
Telestyrelsen har hävdat att det
vore en intern angelägenhet mellan kyrka
och frikyrka att komma överens om
jourtjänstgöringen. Någon sådan överenskommelse
synes icke ha kommit till
stånd.

Förhållandet blottar emellertid en
principiell oklarhet, som det torde ligga
i samhällets och religionsfrihetens
intresse att undanröja. Frågan är om
televerkets självavårdsjour är förbehållen
svenska kyrkans prästerskap allena.
Om så är, bör givetvis liknande möjligheter
i någon form öppnas också för
frikyrklig själavård. Om så icke är fallet,
borde abonnemang beviljas med uttryckligt
angivande av att jourtjänsten
står öppen också för frikyrkopastorer.
Oavsett vilken grupp som tar initiativet,
skulle sålunda dörren komma att öppnas
för en värdefull och allsidig ekumenisk
insats. Man skulle, om mera
klargörande riktlinjer droges upp för
denna betydelsefulla tjänst, kunna tiin -

Nr B 9

Tisdagen den 28 oktober 1958

Interpellation ang. rätten att disponera televerkets SOS-nummer för jourtjänst i

själavårdsfall

ka sig att benämningen »Jourhavande
präst» byttes ut mot det för kyrka och
frikyrka gemensamma »Jourhavande
pastor». Tjänstgöringen kunde sedan
genom lokala överenskommelser uppdelas
mellan för uppgiften lämpliga
pastorer från kyrka och frikyrka. På
de flesta platser i landet skulle en dylik
arbetsfördelning icke stöta på några
svårigheter. Redan nu förekommer på
många områden en liknande arbetsfördelning,
exempelvis inom den andliga
vården vid fångvårdsanstalterna samt
i fråga om medverkan vid gudstjänster
och morgonandakter i Sveriges radio.

Att frågan är av vikt och att det inom
båda lägren finns för uppgiften utomordentligt
kvalificerade krafter, framgår
bl. a. av en artikel i StockholmsTidningen
den 10 juli i år av pastor
Gösta Hedberg i Vällingby, själv känd
genom sina själavårdskontakter i samband
med radiogudstjänster. Pastor
Hedberg skriver bl. a.:

»Ett stort antal frikyrkopastorer, och
jag förmodar också präster inom svenska
kyrkan, får ägna stor del av sin tid
åt människor, som söker dem för själavård.
I många fall etableras ett samarbete
mellan själavårdare och läkare, för
att behovet av mentalvård genom läkarna
skall kunna tillgodoses. Ibland
springer önskan om hjälp av en själavårdare
fram ur en krissituation som
kulminerat till ett behov av nästan ögonblicklig
kontakt, för att en katastrof
skall kunna undvikas. I detta läge är det
säkert välbetänkt att en själavårdsjour
kommer till stånd i alla våra större städer,
på SOS-numret 90 000. Om man
nu börjar diskutera, huruvida dessa
själavårdsjourer skall vara förbehållna
.svenska kyrkans prästerskap endast,
eller om det också borde finnas möjlighet
till kontakt med frikyrkopastorer,
får detta inte fattas som ett uttryck
för att man från frikyrkoliåll är ute

för att hävda snåla rättvisekrav. Avgörande
är hur själavårds jouren skall
kunna ordnas sä, att den kan gagna så
många hjälpsökande som möjligt. Om
den synpunkten är riktig, så lär det
bli svårt att i fortsättningen bortse från
de tjänster som svensk frikyrka kan
göra i detta sammanhang.» Efter att
ha erinrat om sådana frikyrkopionjärer
på den personliga själavårdens område
som pastorerna Göte Bergsten och Nils
Holmstrand, konstaterar artikelförfattaren: »Det

avgörande motivet för att själavårdsjouren
i våra städer bör lösas i
samarbete mellan kyrka och frikyrka
är att själavården i detta sammanhang
bör vara representativ för nutida svensk
kristenhet, för den grundinställning till
kristna värden, som den hjälpsökande
fått redan innan han söker hjälp genom
själavårds jouren.»

Med hänvisning till vad ovan sagts,
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet rikta
följande frågor:

1) Betraktar herr statsrådet televerkets
SOS-nummer för jourtjänst i
själavårdsfall såsom uteslutande förbehållet
svenska kyrkans prästerskap?

2) Oavsett om så är fallet eller icke,
skulle herr statsrådet vilja ta initiativ
till en sådan utformning av bestämmelserna
för denna i dagens läge välbehövliga
telefontjänst, att frågan får en i
bästa mening ekumenisk lösning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 30 oktober 1958

Nr B 9

Torsdagen den 30 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Helge Lindström, född
12/4 1901, Rossbol, Lockne, vårdas sedan
21/10 på härvarande kirurgiska avdelning
på grund av brott på högra knäskålens
ben och har på grund därav blivit
opererad. Riksdagsman Lindström
kommer att vara helt arbetsoförmögen
under en tid av 3—4 veckor.

Vilket härmed intygas.

Östersund den 24/10 1958

Uno Rentzhog
T. f. lasarettsläkare

Herr Lindström beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 21 innevarande månad tills vidare.

§ 2

Föredrogs den av herr Lundmark
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående framläggandet
av proposition om revidering av
vattenlagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs den av herr Hansson i
Önnarp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående konjunkturpolitiska
åtgärder för stimulerande
av näringslivets avsättning och sysselsättning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs fru Lindskogs vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder för att tillgodose
de partiellt arbetsföras och den
äldre arbetskraftens behov i nuvarande
kärva situation på arbetsmarknaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Johansson i
öckerö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående Nordiska
rådets behandling av frågan om en gemensam
nordisk marknad.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Brand t i Sätila
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående formerna
för förhandlingarna om jordbrukets
prisfrågor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs herr Hanssons i Skegrie
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående nedsatt -

Nr B 9

Torsdagen den 30 oktober 1958

ning av energiskatten för vissa handelsträdgårdar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Fröding vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående handläggningen av
ersättningsfrågor enligt lagen om allmänna
vägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Nilsson i Göingegården
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
frågan om fördelning av kostnader
för anordningar i korsning av järnväg
och ägoväg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs herr Gustavssons i Alvesta
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i anledning av beslutad
höjning av den kvantitet livsmedel
varje resande avgiftsfritt får införa
i landet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
rätten att disponera televerkets SOSnummer
för jourtjänst i själavårdsfall.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Anmäldes, att till kammaren avlämnats
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr B 47, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Förenade
Arabrepubliken för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av
skatteflykt beträffande inkomst- och
förmögenhetsskatter,

nr B 48, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Indien för
undvikande av dubbelbeskattning av inkomst,

nr B 50, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, och

nr B 51, angående rätt för generalpoststyrelsen
att upptaga tillfälliga lån
för postsparbankens och postgirots rörelse.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 31 oktober 1958 Nr B 9 17

Fredagen den 31 oktober

Kl. 14.00

§ 1

Svar på fråga ang. förutsättningarna att
återanställa viss arbetskraft genom den
planerade produktionsomläggningen vid
Ammunitionsfabriken Zakrisdal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Sandell har frågat
mig, vilka förutsättningar det finns
att genom den planerade produktionsomläggningen
vid ammunitionsfabriken
Zakrisdal återanställa den i annat arbete
svårplacerade, förträdesvis äldre
arbetskraft, som har måst friställas som
en följd av beslutet om den nya försvarsorganisationen.

Ordertillflödet till ammunitionsfabriken
Zakrisdal i Karlstad var under
budgetåret 1955/56 cirka 29 miljoner
kronor, under budgetåret 1956/57 cirka
13,3 miljoner kronor, under budgetåret
1957/58 cirka 1,2 miljon kronor och hittills
under innevarande budgetår 4,3
miljoner kronor.

Den stora nedgången i beställningar
har nödvändiggjort en minskning av
antalet anställda vid ammunitionsfabriken.
Den 30 juni 1957 hade fabriken
512 kollektivavtalsanställda arbetare.
Den 30 september 1958 uppgick motsvarande
antal till 331. Under nämnda tidsperiod
har alltså en minskning skett
med 181 arbetare. Denna minskning har
iigt rum dels genom normal avgång, dels
genom uppsägning av 115 arbetare, huvudsakligen
tempoarbetare, vilka slutade
den 7 juli 1958 i samband med påbörjandet
av semestern för 1958. Av de
uppsagda arbetarna var 24 i åldern
41—50 år och 6 i åldern 51—60 år.

Möjligheterna att bibehålla nuvarande
arbetsstyrka förutsätter ingång av
ytterligare beställningar. De beställningar,
som de militära myndigheterna planerar
för den närmaste tiden inom ammunitionsfabrikens
arbetsområde, synes
icke vara tillräckligt stora för bibehållande
av nuvarande antal arbetare, även
om huvuddelen av beställningarna tillföres
ammunitionsfabriken. På grund
härav har fabriksledningen förvarnat
om att arbetsstyrkan kan behöva minskas
med ytterligare cirka 50 arbetare,
varav en del troligen måste uppsägas
från februari månad 1959. Ansträngningar
göres för att tillföra fabriken
andra tillverkningsobjekt, men dessa
ansträngningar har hittills givit relativt
ringa resultat. I nuvarande konjunkturläge
är möjligheterna att tillföra fabriken
andra än militära beställningar
ganska små. Undersökningar pågår också
rörande möjligheterna att upptaga
tillverkning av artiklar som hittills icke
framställts här i landet. Även om dessa
undersökningar leder till positivt resultat,
torde sysselsättningen vid ammunitionsfabriken
icke kunna påverkas härav
förrän tidigast omkring årsskiftet
1959/60.

Av vad jag nu anfört torde framgå,
att man för närvarande icke kan räkna
med någon återanställning av redan avskedad
personal vid ammunitionsfabriken
Zakrisdal. De aktuella problemen
är i stället hur man skall finna andra
sysselsättningsmöjligheter för de permitterade
samt hur varslade permitteringar
skall kunna reduceras eller i
varje fall hur än större permitteringar
skall kunna förhindras. De problem,
som berörts i fröken Sandells fråga, gäller
inte bara ammunitionsfabriken Zak -

2 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 9

Nr B 9

Fredagen den 31 oktober 1958

Svar på fråga ang. förutsättningarna att återanställa viss arbetskraft genom den
planerade produktionsomläggningen vid Ammunitionsfabriken Zakrisdal

risdal utan hela ammunitionsindustrien,
och det kan befaras att de inte är av
övergående natur. Chefen för socialdepartementet
har därför nyligen givit
arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att
— på grundval av från berörda militära
verk och myndigheter erhållna uppgifter
om de statliga ammunitionsbeställningarnas
väntade omfattning —
undersöka möjligheterna att upprätthålla
sysselsättningen inom ammunitionsindustrien.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat fröken Sandells fråga.

Vidare anförde:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för det snabbt avlevererade svaret
på min enkla fråga.

Jag är väl medveten om att problemet
med den överåriga arbetskraften inte
bara är ett lokalt problem för Karlstad.
Men för de arbetare, som friställts från
Zakrisdal och som fortfarande går arbetslösa
— det är något över 20 stycken
— är detta, med de små möjligheter
till nyanställningar som föreligger,
en livsviktig fråga. Det gäller deras
framtida existensmöjligheter. När man
som arbetsförmedlare har tillfälle att
möta svårigheterna ute på arbetsmarknaden
och vet, att det inte kommer in
några order på arbetskraft över 40 år,
blir det en hjärteangelägenhet att medverka
till att samhället med särskild
omsorg prövar frågan om de äldres och
de handikappades möjligheter till försörjning.
För myndigheterna kanske ett
20-tal arbetslösa inte ter sig som något
särskilt oroande problem, men för arbetsförmedlingstjänstemannen,
som har
den fortlöpande personliga kontakten
med de alltmer misströstande individerna
bakom statistiken, framstår det
som en mänsklig tragedi, att en försliten
rygg eller en ålder på över 40 år är ett

absolut hinder för en eljest vital och
arbetsvillig människa att få anställning.

Jag har själv som arbetsförmedlare
fått mottaga en order från ett statligt
verk, där man klart sade ifrån att man
inte ville ha någon över 35 år; helst
borde den sökande vara 25, 26 år. När
jag därvid antydde, att staten som arbetsgivare
borde föra en annan personalpolitik,
fick jag till svar att det här
var fråga om ett affärsdrivande verk,
d. v. s. underförstått: affärer och social
omvårdnad hör inte ihop.

Jag säger detta för att belysa läget på
arbetsmarknaden just nu. Jag är glad
över de initiativ som socialministern
tagit för att undersöka möjligheterna
att upprätthålla sysselsättningen, inte
bara det initiativ, som försvarsministern
omnämner i sitt svar till mig, utan de
initiativ som tas beträffande sysselsättningen
över huvud taget.

Jag ber än en gång att få tacka för
det klarläggande svar som försvarsministern
givit beträffande Zakrisdal. Det
är glädjande, att det finns utsikter, att
den moderna utrustning, som finns i
fabriken i Zakrisdal, kan tas i anspråk
för annan produktion, så att de investeringar
som här gjorts inte blir ett dött
kapital utan ger möjligheter för dem,
som fortfarande har sin utkomst vid
fabriken, att få känna större trygghet
i framtiden.

Jag är övertygad om att vi många
gånger måste återkomma till frågan om
den överåriga arbetskraften, ty det är
ett stort problem när det börjar bli så,
att en människa som fyllt 40 år är nästan
omöjlig att placera på arbetsmarknaden.

Chefen.för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! För att det inte skall
uppstå något missförstånd vill jag påpeka,
att vid de avskedanden, som har
skett vid denna statliga ammunitions -

Fredagen den 31 oktober 1958

Nr B 9

Svar på fråga ang. förutsättningarna att återanställa viss arbetskraft genom den
planerade produktionsomläggningen vid Ammunitionsfabriken Zakrisdal

fabrik, har man följt de avtal som gäller
mellan fabriken och de fackliga organisationerna
och som ju innebär, att
man tar hänsyn till anställningstidens
längd. Det är uteslutande denna som
har legat till grund när man plockat ut
dem som måst avskedas. Man har inte
särskilt avskedat äldre arbetskraft utan
endast följt gällande avtal.

Överläggningen var härmed slutad.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet liggande propositioner.
Därvid hänvisades

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

B 47, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomst- och förmögenhetsskatter,
och

nr B 48, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Indien för
undvikande av dubbelbeskattning av inkomst; till

jordbruksutskottet propositionen
nr B 50, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område; och
till bankoutskottet propositionen nr
B 51, angående rätt för generalpoststyrelsen
att upptaga tillfiilliga lån för
postsparbankens och postgirots rörelse.

§ 3

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr B 03, i anledning av väckt motion
om inrättande av en lärostol i oligofreni
vid något av rikets universitet eller
karolinska institutet,

nr B 04, i anledning av väckta motioner
angående omjustering av reglerna
för fastighetstaxeringsvärdenas inverkan
på beräkningen av stipendier vid
vissa läroanstalter,

nr B 05, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet för lärare på
skolans lågstadium att få sin utbildning
förlagd till lärarhögskolan,

nr B 00, i anledning av väckta motioner
angående dels förbättrade sjöoch
flygförbindelser mellan Gotland
och fastlandet, dels ock fraktlindringsbidrag
för transport av motorfordon
mellan ön och fastlandet,

nr B 07, i anledning av väckt motion
angående förslag till en mellanriksväg
från Arjeplogs kommun till Norge,
nr B 08, i anledning av väckt motion
angående ytterligare järnvägsanläggningar
i Stockholms södra ytterområden,

nr B 69, i anledning av väckta motioner
angående viss tjänstårsberäkning
för lärare i de svenska missionssällskapens
tjänst,

nr B 70, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar av bestämmelserna
om löneklassuppflyttning
m. in., och

nr B 71, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt lantbruksinspektoren
Eric Hellner för vissa rättegångskostnader;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:
nr B 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt, in. in., jämte i ämnet
väckta motioner,

nr B 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

nr B 20, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige
och Finland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet, och

nr B 21, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr B 9

Tisdagen den 4 november 1958

proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Pakistan för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.12.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 4 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 28
nästlidna oktober.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder för täckande
av platsbristen vid ungdomsvårdsskolorna Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat justitieministern, om han
snarast vill söka vidtaga sådana åtgärder
för täckande av platsbristen på
våra ungdomsvårdsskolor, att ynglingar
under 18 år icke måtte dömas till relativt
lång fängelsevistelse på grund av
platsbrist på ungdomsvårdsskola.

Då frågor rörande ungdomsvårdsskolorna
handlägges inom socialdepartementet
är det min sak att svara på
frågan.

Jag vill först ta upp frågan om i vilken
utsträckning det förekommer, att
ungdomar under 18 år dömes till ovillkorliga
frihetsstraff. Därvid erinrar jag
om att det i lagen den 30 december 1952
med vissa bestämmelser om påföljd för
brott av underårig stadgas, att den som
ej fyllt 18 år icke må dömas till fängelse,

straffarbete eller förvaring om det inte
föreligger särskilda skäl därtill. I princip
skall den som begått brott och som
är under 18 år alltså behandlas inom
socialvården och inte inom fångvården.
Sådana särskilda skäl, som nödvändiggör
omhändertagande inom fångvården,
har enligt förarbetena till lagen ansetts
föreligga bl. a. vid vissa fall av upprepad,
svårartad brottslighet.

Under de senaste åren har antalet till
ovillkorliga frihetsstraff dömda under
18 år varit relativt litet. År 1952 dömdes
i första instans 30 ungdomar under 18
år till sådana straff. 1953 inträffade 24
sådana domar. År 1954 — det år då 1952
års lagstiftning trädde i kraft — minskades
antalet till 11. 1955 dömdes 21 ungdomar
under 18 år till ovillkorliga frihetsstraff,
och 1956 var antalet 19. Uppgifter
för år 1957 finns ännu inte tillgängliga.

Enligt vad jag inhämtat var den 20
oktober 1958 sammanlagt åtta ynglingar
under 18 år intagna på våra fångvårdsanstalter.
För att söka få belyst i vilken
utsträckning platsbrist på ungdomsvårdsskolorna
varit anledning till att
ovillkorliga frihetsstraff utdömts har socialstyrelsen
företagit en genomgång av
de nämnda åtta fallen. Undersökningen
har visat, att fyra av ynglingarna var
intagna på ungdomsvårdsskola vid den
tidpunkt då huvudförhandlingen i re -

Tisdagen den 4 november 1958 Nr B 9

Svar på fråga ang. åtgärder för täckande av platsbristen vid ungdomsvårdsskolorna

spektive mål ägde rum. För dessa synes
frihetsstraffen sålunda inte ha kunnat
motiveras av platsbrist på ungdomsvårdsskola,
eftersom de redan vistades
på sådana skolor. I ett av de återstående
fyra fallen hade någon ansökan om plats
på ungdomsvårdsskola över huvud taget
inte gjorts. Återstående tre fall hade
före domen hänvisats till intagning på
ungdomsvårdsskola men inte intagits.
Enligt vad socialstyrelsen uppgivit torde
i ett av dessa tre fall platsbristen på
ungdomsvårdsskolan vid Lövsta ha inverkat,
medan det i de övriga två fallen
inte i efterhand har kunnat avgöras,
om platsbrist på skolorna eller andra
skäl varit avgörande. Av redogörelsen
torde framgå att andra skäl än platsbrist
på ungdomsvårdsskolorna i flertalet
av de ifrågavarande fallen varit anledning
till att de nämnda ynglingarna
ådömts frihetsstraff. I högst tre fall är
det möjligt, att platsbrist kan ha medverkat.

Jag anser det vara av synnerlig vikt,
att den som begått brott och är under
18 år skall behandlas inom socialvården.
Det har också varit möjligt att bereda
plats på ungdomsvårdsskola i det
stora flertalet sådana fall, där ej andra
åtgärder inom socialvårdens ram men
utanför anstaltsväsendet ansetts tillräckliga.
De fall då ovillkorligt frihetsstraff
utdömts har — i förhållande till
det stora antalet ungdomar som vårdas
på ungdomsvårdsskolorna — varit relativt
få. Av olika skäl är dessa få fall
emellertid ofta mycket uppmärksammade.

Hos alla berörda myndigheter är ansträngningarna
klart inriktade på att
åstadkomma en sådan ordning, att frihetsstraff
inte behöver tillämpas då det
gäller ungdomar annat än i särskilda
fall. .lag är för min del sedan liinge i
färd med att intensifiera dessa ansträngningar.

Därmed är jag inne på frågan om
platstillgången vid ungdomsvårdsskolorna.
Om vi ser till den senaste tioårs -

periodens utveckling finner vi, att elevantalet
vid skolorna totalt sett minskade
kraftigt ända fram till 1955. Från 1949
t. o. m. 1954 var nedgången nära 30
procent eller från ca 850 till omkring
600. För ungefär tre år sedan började
emellertid efterfrågan på platser att
stiga, och ökningen har sedan fortgått
i stegrad takt. Denna stegring har i huvudsak
varit inriktad på den del av organisationen
som avser de äldre eleverna,
alltså på yrkesskolorna för ungdomar
som är över skolåldern. Platsbehovet
för de yngre, som får folkskoleundervisning
vid de s. k. skolhemmen,
har däremot inte ökat.

Som närmare framgår av redogörelsen
i proposition nr 117 till årets förra
riksdag har ansträngningarna därför sedan
flera år inriktats på att öka yrkesskolesektorn
inom ungdomsvårdsskoleorganisationen
dels genom att göra om
överflödiga skolhem till yrkesskolor,
dels genom att öka platsantalet vid yrkesskolorna.
I särskilt hög grad har
man försökt öka mottagnings- och behandlingsmöjligheterna
för de mera
svårbehandlade eleverna, som kommer
till skolorna med en svår psykisk belastning
eller med ett omfattande brottsregister.
Dessa elevkategorier har nämligen
ökat särskilt kraftigt i jämförelse
med andra grupper.

Yi befinner oss alltså i en omställningsperiod,
präglad av organisatoriska
förändringar och byggenskap. Som bekant
tar det tid att bygga. I synnerhet
gäller detta anstalter med krav på kvalificerade
möjligheter i fråga om vård,
utbildning och personal. Man får därför
också lila till en del provisorier under
en övergångstid.

Situationen för dagen i fråga om
platstillgången och platsbehovet är i
stort sett följande.

Vid skolhemmen för pojkar och flickor
i folkskoleåldern, som har inemot
200 platser, råder ingen överbeläggning.
Det tjugotal fall som fanns antecknade
på väntelista vid ingången av oktober

Nr B 9

Tisdagen den 4 november 1958

Svar på fråga ang. åtgärder för täckande

kan tas emot så snart barnavårdsnämnderna
kan överlämna dem till ungdomsvårdsskolorna.

Bistagårdens hemskola för mödrar
med spädbarn, som har ett tjugotal platser,
har sedan avsevärd tid haft så låg
beläggning att den nyligen tagits i anspråk
även för andra elever.

Då det gäller kvinnlig ungdom över
folkskoleåldern finns f. n. — den nyssnämnda
Bistagården inräknad — sex
yrkesskolor med sammanlagt ca 130
platser. Därtill kommer Byagårdens specialanstalt
för särskilt svårbehandlade
med ca 65 platser. Det fanns den 1 oktober
nära 40 ungdomar, för vilka intagningsbeslut
på någon av de nämnda
sex yrkesskolorna förelåg utan att beslutet
verkställts. Undersökningar visade
emellertid, att av olika skäl endast
hälften av dessa fall var aktuella för intagning,
och av dessa aktuella exspektanter
kunde de allra flesta tas in under
oktober. Enligt min bedömning är platstillgången
och beläggningen på dessa
skolor sådan, att i dagens läge intagning
torde kunna verkställas i fråga om de
fall, för vilka intagningen är verkligt
angelägen.

Vid Ryagårdens specialanstalt för de
särskilt svårbehandlade kvinnliga ungdomarna
är beläggningen sedan länge
hög. Det är knappast möjligt att vid
denna skola omedelbart placera mer än
en del av det trettiotal exspektanter,
som fanns antecknade den 1 oktober.
Av dessa exspektanter var ca 20 aktuella.
Några av de 20 befann sig visserligen
redan vid någon annan ungdomsvårdsskola,
men med hänsyn till vårdbehovets
kvalificerade art ansågs de behöva
flytta över till Byagården. Flaskhalsen
för kvinnlig ungdom inom skolorganisationen
är alltså, dessvärre, anslaltsresurserna
för de svåraste fallen.
Dessbättre står emellertid en ny avdelning
vid Eknäs-skolan invid Enköping
inför sin fullbordan före årets slut. Då
också denna skola är avsedd för svårbehandlade
elever — om också inte med

av platsbristen vid ungdomsvårdsskolorna

samma slag av behandlingssvårigheter
— kommer utbyggnaden där troligen
att kunna verksamt bidra till lösningen
av problemet med den otillfredsställda
efterfrågan på platser för kvalificerad
vård inom sektorn för kvinnlig ungdom.
En s. k. utskrivningsavdelning för Ryagården
kommer i slutet av året i gång i
Landskrona, vilket också bör minska
placeringssvårigheterna. Vissa andra
möjligheter till omdispositioner undersökes
för närvarande.

När det så gäller yrkesskolorna för
äldre pojkar samt specialanstalten vid
Lövsta är situationen följande.

Vid de nio yrkesskolorna utom Lövsta
finns drygt 300 platser tillgängliga.
Beläggningsmöjligheterna är sådana,
att det den 1 oktober bedömdes möjligt
att under månaden ta in ett trettiotal
fall från väntelistan. Antalet exspektanter
var emellertid över 100, varav närmare
90 ansågs vara aktuella. Härav
vistades dock en del redan vid andra
ungdomsvårdsskolor än dem där de bedömdes
få den lämpligaste vården.

Yrkesskoleavdelningen vid Lövsta för
särskilt svåra fall har mellan 40 och 50
platser och är f. n. ganska hårt utnyttjad.
På väntelista till denna skola finns
ett trettiotal fall, varav 24 bedömdes
vara aktuella den 1 oktober. Åtta av exspektanterna
befann sig vid andra ungdomsvårdsskolor
i avvaktan på placering
vid Lövsta.

Den akuta bristen på platser för äldre
pojkar den 1 oktober kan totalt uppskattas
till ungefär ett hundratal, varav
endast en tredjedel beräknades kunna
placeras under månaden. Under tiden
fortsätter efterfrågan att öka.

Samtidigt är emellertid en ökad tillgång
på platser på väg till följd av tidigare
riksdagsbeslut. En sidoavdelning
vid Sundbo yrkesskola har nyligen tagits
i bruk. Då en stor avdelning vid
denna skola förstördes genom brand tidigare
i år har platsantalet gått ned,
men en ersättningsbyggnad projekteras
för närvarande. Två specialavdelningar.

Tisdagen den 4 november 1958 Nr B 9

Svar på fråga ang. åtgärder för täckande av platsbristen vid ungdomsvårdsskolorna

nämligen vid Råby och Långanäs, är
under uppförande, och ytterligare två
sådana avdelningar torde snart kunna
påbörjas, nämligen vid Gräskärr och
Hammargården. Omändringen av Hammargården
och Gräskärr från skolhem
till yrkesskolor ger ytterligare platser
under de närmaste två åren. Byggnadsarbetena
på den beslutade nya skolan
på Visingsö beräknas bli slutförda under
sommaren 1959.

De redan beslutade åtgärderna kommer
alltså, då de i sinom tid mynnar ut
i tillgängliga platser, att kunna täcka åtminstone
huvuddelen av ett platsbehov
av nuvarande storlek. Man måste emellertid
räkna med att behovet under tiden
fortsätter att öka och att ökningen
särskilt avser de mest svårbehandlade
fallen. Det otillfredsställda behovet av
specialvård för psykiskt svåra fall och
för särskilt brottsbelastade ungdomar
är därför det mest pressande problemet
i dagens läge. Sådana vårdanordningar
tar också den längsta tiden att organisera,
bygga och skaffa personal till.

Man måste fördenskull räkna med att
vi fortsättningsvis får ställa stora krav
på skolorganisationen och dess personal.
Alla placeringsmöjligheter måste
utnyttjas effektivt. Stor vikt bör läggas
på att när så är möjligt placera elever i
familjevård, d. v. s. utanför anstalterna.
De speciella vårdresurserna inom anstaltsväsendet
för svåra fall måste förbehållas
de mest svårbehandlade.

Insikten härom är levande inom ungdomsvårdsorganisationen.
I fortlöpande
samråd med socialdepartementet gör
socialstyrelsen f. n. ihärdiga försök att
dels utnyttja skolorganisationen effektivare,
dels tillvarata möjligheterna till
utackordering i familjevård bättre, dels
också granska listorna på väntefall
strängare. Det iir min förhoppning att
för nästa års riksdag kunna redogöra
närmare för dessa ansträngningars resultat
i samband med överväganden
kring de senaste utbyggnadsförslagen

från den sittande kommittén för ungdomsvårdsskolorna.

Jag vill emellertid förutskicka, att ansträngningarna
enligt min mening alltjämt
liksom under de senaste åren
främst bör inriktas på att lösa de akuta
vårdproblemen för just den grupp av
svårt belastade ungdomar, som herr
Gustafssons fråga avser. Särskilda åtgärder
utöver de redan vidtagna överväges
i syfte att komma till rätta med
problemet hur man så långt möjligt
skall undvika, att unga lagöverträdare
häktas och eventuellt ådöms frihetsstraff
innan den sociala ungdomsvårdens
alla möjligheter prövats. Problemet
är kvantitativt sett inte större än
att det bör kunna bemästras. Å andra
sidan är det uppenbart, att man inte
bör bygga ut en dyrbar anstaltsorganisation
utöver vad som är oundgängligt.

Härefter anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att inte bara på
det övliga sättet få tacka för svaret,
utan jag ber att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få rikta
ett extra tack för det utomordentligt
klarläggande och utförliga svaret.

Man läser ibland i pressen om en hel
del händelser och spörsmål som kommer
en att andas litet fortare än vanligt,
och så tänker man: Det här får
absolut inte fortgå, något måste göras.
Då har vi ju möjligheten bär att rikta
en fråga till vederbörande departementschef
och få frågan belyst.

Så var det när jag för några veckor
sedan fick blicken på vad en av våra
tidningar skrev om en yngling, som
hade dömts till fängelse i sju månader.
Man frågade sig om det inte funnits
några möjligheter att komma till rätta
med problemet utan att detta skulle behövt
inträffa, då han egentligen skulle
ha varit på en ungdomsvårdsskola. Det
var ju tyvärr inte, som socialministern
har nämnt, ett enstaka fall, utan det

24 Nr B 9 Tisdagen den 4 november 1958

Svar på fråga ang. åtgärder för täckande av platsbristen vid ungdomsvårdsskolorna

finns en hel del likartade. Det är ju —
det har sagts många gånger i denna
kammare — raka motsatsen till vad
lagstiftaren en gång hade tänkt sig och
vad riksdagen beslutade.

Jag vet att man kan invända att lagstiftaren
heller inte hade tänkt sig en
sådan stigande ström av ungdomsbrottslingar,
och i debatten om ungdomsbrottsligheten
har man ofta skyndat sig
att ställa det s. k. humana behandlingssystemet
för unga brottslingar vid skampålen.
Jag har vid flera tillfällen i denna
kammare sagt som min mening, att
överdriven humanitet egentligen är inhumanitet.
Men jag har också hävdat
att det är felaktigt att lägga skulden till
den ökade brottsligheten på det system,
som tillämpas vid behandlingen av unga
brottslingar. Åtalseftergift är som jag ser
det en mycket god sak om den tillämpas
med vett, och den villkorliga domen
är likaså en utomordentligt god sak
om den handhas rätt. Ungdomsvårdsskolor,
specialanstalter, villkorlig dom
med böter, arreststraff, rymningspåföljd
och övervakning, vilket allt ingår i bilden,
borde kunna hjälpa unga människor,
som inte blivit totalt fördärvade,
att på lämpligt sätt återinpassas i samhället.
Men systemet har ännu efter så
pass många år aldrig kunnat fungera
riktigt ordentligt av brist på personal
och resurser på praktiskt taget alla områden.
Vi har aldrig plats ens för alla
som dömts till skyddsuppfostran, och vi
har än mindre resurser till en definitiv
differentiering av klientelet efter psykologiska,
pedagogiska och andra synpunkter.

Gäller det stora och dyrbara saker,
som kostar hundratals miljoner, så kan
man »i detta hus» — för att citera herr
Adolv Olsson i Gävle — få bli åsyna
vittne till hur man i de olika partierna
springer i kapp och tävlar. Men konkurrensen
har inte varit lika påfallande
när det har gällt att på detta område
bygga ut och förverkliga vad samma
partier eller riksdagen för länge se -

dan beslutat. Det är illa att den berömda
svenska välfärdsstaten ännu inte
kunnat få fram det hundratal platser,
som socialministern här talar om. De
borde vid det här laget ha funnits sedan
länge.

Jag hoppas nu innerligt att de åtgärder,
som socialministern här talat om
att kommittén för ungdomsvårdsskolorna
föreslagit rörande utbyggnad under
de närmaste åren, skall förverkligas. Jag
förstår så väl av svaret att det kommer
att ske. På det sättet skulle man få fram
ungefär 160 nya platser — 98 för manliga
och 62 för kvinnliga elever — och
kostnaderna borde väl inte avskräcka.
Genom de två nya skolorna skulle de
psykiskt särartade gallras bort från nuvarande
skolor, och därigenom skulle
arbetet bli mycket lättare och effektivare.
Jag hoppas alltså att dessa skolor
växer fram snarast möjligt under socialministerns
skickliga händer.

Det är även nödvändigt att få fram
utrednings- eller upptagningshem, där
kvalificerade brottslingar kan tas om
hand i väntan på dom eller plats på
ungdomsvårdsskola. Nu är det ju ofta
så, att den brottslige fått både åtalseftergift
och kanske en eller flera villkorliga
domar, och till sist skall han in
på ungdomsvårdsskola, men då finns det
ingen plats. Han kan få vänta ett halvår
eller så och får under tiden gå fri och
begår då kanske ytterligare brott. När
plats inte finns på ungdomsvårdsskola
och det blir för illa, kan det hända, att
unga människor under 18 år åker in i
fängelse. Jag vill särskilt trycka på att
tanken på utredningshem bör tas upp
snabbt och med all kraft. Tänk, om man
även kunde få fram ett antal goda hem,
som mot hygglig betalning vore villiga
att ta emot något kriminellt belastade
ungdomar till fostran. Jag vet så väl, att
det kan inte socialministern besluta om.
Men det må vara en varm vädjan till
det svenska folket. Det skulle i många
fall vara den bästa behandlingsmetoden
av alla — en utvidgad fosterhemsverk -

Tisdagen den 4 november 1958

Nr B 9

Svar på fråga ang. åtgärder mot den s. k. mörkerdöden på vägarna

samhet vid sidan av ungdomsvårdsskolorna.
Skulle inte socialministern vilja
sätta in något av sin kraft för att förverkliga
den tanken?

Att samhällsreaktionerna är så långdragna
medför också ofta att den unge
missdådaren glömmer bort orsakssammanhang
och sluteffekt. Ungdomsfängelse
i stället för ungdomsvårdsskola för
en 16-, 17-årig pojke på grund av platsbrist
är, som jag ser det, en förskräckligt
dålig lösning. Man bör kunna vinna
en lösning på problemet på andra vägar.

Jag ber att ännu en gång på det varmaste
få tacka för det utförliga och
hoppingivande svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder mot den
s. k. mörkerdöden på vägarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig, om jag anser att hittills
vidtagna åtgärder för att komma
till rätta med den s. k. »mörkerdöden»
på vägarna är till fyllest och, om inte,
huruvida man kan förvänta att ytterligare
snara åtgärder vidtages i detta syfte
från samhällets sida.

Enligt tillgängliga uppgifter omkom
under förra året 110 personer vid mörkerolyckor
på vägar och gator. Under
tiden januari—oktober i år var motsvarande
antal 45. Detta innebär jämfört
med samma tid i fjol visserligen en
minskning med 10, men antalet är ändå
mycket för högt. Det säger sig självt,
att man ej kan slå sig till ro med vad
som hittills gjorts på detta område. I
stället bör kampen mot mörkerdöden
fortsätta på alla fronter och ytterligare
intensifieras.

Statens trafiksäkerhetsråd söker med
forskningens hjälp få utrönt de verkliga

orsakssammanhangen på här ifrågavarande
område. Så t. ex. pågår f. n. en
regional undersökning av olika åtgärders
effekt på olyckstalen, en psykologisk
undersökning av fordonsförarnas
förmåga att observera vägmärken och
säkerhetsanordningar samt prov med
belysningsanordningar.

Vad beträffar vägmyndigheternas
medverkan bör framhållas, att ett ständigt
arbete pågår med att förbättra vägarna
ur säkerhetssynpunkt. För att eliminera
de allvarligaste riskerna för trafikolyckor,
som är förenade med olämpligt
parkerade bilar under mörker, söker
man möjliggöra uppställning av fordon
utanför körbanan. Breda vägrenar
och särskilda parkeringsplatser byggs.
Vidare anläggs särskilda cykel- och
gångbanor. Vägmyndigheterna utmärker
nu successivt farliga vägsträckor, främst
kurvor, med kantmarkeringspålar och
skärmar med ljusreflekterande material.
Något som visat sig mycket verksamt är
målning av belagda vägar med vita reflekterande
kantlinjer. Arbetet härmed
forceras för närvarande. Vidare göres
vägmärkena och vägvisarna ljusreflekterande.

Vad angår författningsbestämmelserna
på här avsedda område må erinras
om att betydligt skärpta bestämmelser
i fråga om fordonens belysningsutrustning
m. in. infördes den 1 juli 1955.
Årets riksdag har vidare på mitt förslag
beslutat om en ytterligare skärpning
av ifrågavarande bestämmelser
från och med den 1 januari 1959.

.lag vill slutligen särskilt framhålla
den insats, som Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande jämte samverkande
organisationer in. fl. gör för
att upplysa om farorna vid och reglerna
för trafiken i mörker. Under förra hösten
genomfördes en riksomfattande kampanj
mot mörkerdöden. Just i dagarna
har man börjat en ny sådan, än bredare
upplagd kampanj under mottot »Säkrare
i mörker». Den har satts in samtidigt
i hela Norden och riktar sig

Nr B 9

Tisdagen den 4 november 1958

Svar på fråga ang. åtgärder mot den s. k. mörkerdöden på vägarna

främst till fotgängare och cyklister.
Det är min förhoppning, att ifrågavarande
kampanj skall visa sig vara ett
effektivt led i strävandena att nedbringa
den nu alltför höga frekvensen
av mörkerolyckor.

Härpå anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för hans svar på
min fråga.

Till detta vill jag bara säga att, hur
man än resonerar, så måste man väl
hålla med om att trots alla anordningar
som vidtas, är den s. k. mörkerdöden
oroväckande. Man frågar sig ovillkorligen,
när man läser om de hundratals
dödsolyckorna — 15 på en enda månad
— var det brister, hos motorförarna,
hos gångtrafikanterna, i lagstiftningen
eller i polisövervakningen. Denna fråga
kan ju inte vara så irrationell, att det
inte bör finnas möjligheter att bemästra
den. I varje fall bör det gå att banta ned
olyckssiffrorna. Man kan ju säga att
olyckorna i trafiken i alla fall inte ökar
i samma takt som trafiken växer. Men
det är en ganska klen tröst när man
tänker på alla skadade, invalidiserade
och döda. Lyckas vi inte bättre än hittills
väcka folk till insikt om vad man
kallat den mänskliga faktorns betydelse,
så att var och en känner sitt ansvar och
vidtar de åtgärder som man rekommenderar,
så hjälper det inte vilka lagar
man än stiftar eller vilken upplysning
som ges, det är jag fullt medveten om.

Om min fråga och kommunikationsministerns
svar kunde bidra till att var
och en känner sitt ansvar, skulle jag ha
ansett att en hel del har vunnits med
frågan.

Motorfordonstätlieten är för närvarande
en på fyra personer och biltätheten
en på sju. Sakkunniga räknar
med att vi år 1975 kommer att ha 2,5
miljoner bilar, d. v. s. en bil på var

tredje invånare eller samma biltäthet
som Amerika har nu. Jag ställer frågan,
hur vi egentligen skall kunna klara
detta om man inte tar verkliga krafttag
inte bara för att genom linjer och markeringar
förbättra de vägar vi har utan
också för att bygga bättre vägar.

Med fullt erkännande av vad som
göres vill jag ändå fråga statsrådet
Skoglund, om han anser att det ligger
utom möjligheternas gräns att börja
tillämpa ett mera rationellt vägprogram
än vi för närvarande har. Bilismen har
nått till den gräns där det krävs ett
effektivare vägprogram och större kapacitet,
om säkerheten skall kunna ökas.
Jag tror att kortsiktiga provisorier är
en ganska dålig lösning av problemet.

Jag har mig bekant att medicinalstyrelsen
kallar trafikdöden för den nya
folksjukdomen, och det föreslås att en
organisation skall skapas inom medicinalstyrelsen,
som bevakar alla de frågor
vilka i olika fasetteringar berör
trafikdöden och särskilt mörkerdöden.
Jag vet inte om kommunikationsministern
fått ta del av detta förslag, men
jag antar att han fått det.

Hade jag, när jag för några veckor sedan
lämnade fram min fråga, känt till
den förnämliga aktion som Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
satt i gång, hade jag säkerligen
låtit min fråga få formen av en interpellation
för att andra ledamöter här i
kammaren, inte minst herr Nilsson i
Göteborg, skulle få tillfälle att presentera
de praktiska åtgärder som föreslås
och vilka riksdagens ledamöter fått ta
del av genom utdelning i bänkarna.

Jag skulle önska att min fråga och
statsrådets svar resulterade i att fotgängare
och bilister började fundera
över om man inte kan undvika en hel
del risker, som man nu utsätter sig
för genom att helt enkelt inte bry sig
om de råd som sakkunniga har att ge.

Jag tycker att vägpolisen gärna kan
vara ganska hård när det gäller att
kräva en effektiv fordonsbelysning och

Tisdagen den 4 november 1958 Nr B 9

Svar på fråga ang. skyldigheten att till justitiedepartementet insända dom i expro
priationsmål

se till att lyktorna är rätt inställda.
Den bör också på samma sätt ta itu
med cyklisterna. Av fotgängarna kräver
inte lagen att deras kläder under
mörker skall vara försedda med reflekterande
band, men däremot borde sunda
förnuftet ge en sådan order. Jag tycker
det är förfärligt att mellan 2 000
och 3 000 barn varje år råkar illa ut
i trafiken, i de flesta fall på grund av
att barnen inte använder reflexband
och inte syns i mörkret. Detta borde
säga oss att inte bara myndigheterna
kan vidta åtgärder mot mörkerolyckorna,
utan att framför allt föräldrarna
också har ansvar.

Jag skulle vilja fråga kommunikationsministern,
huruvida det finns generella
bestämmelser, gällande över
hela riket, om att polismän skall vara
försedda med reflexband eller reflexmanchetter
när de har att ute på vägarna
utreda trafikolyckor. Jag ställer
frågan i anledning av mörkerolyckan
den 20 november förra året, när två
polismän, som företog en trafikutredning
på Köpingsvägen, blev påkörda,
varvid en av polismännen omkom. De
saknade reflexband. Har man nu vidtagit
sådana åtgärder, att åtminstone
polisen går före med gott exempel?

Enbart det förhållandet, att under september
månad i år dödades i trafiken
91 personer, av vilka 15 omkom vid
mörkerolyckor, visar tydligt att det är
samhällets plikt att göra sitt allra yttersta
för att komma åt problemet. Företagna
undersökningar ger vid handen
att felaktigt inställda strålkastare, avsaknad
av parkeringsljus och reflexer
i hög grad bidragit till att olyckorna
fått en så ödesdiger utgång.

Jag hoppas, som sagt, att NTF:s
kampanj kommer att leda till påtagliga
resultat, och kan herr statsrådet medverka
till att NTF får större ekonomiska
resurser till sitt förfogande, vore
det säkert eu mycket god gärning. Det
skulle väl inte behövas så värst mvcket

för att förbättra situationen för denna
förening och dess arbete.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Den fråga, som herr
Gustafsson i Borås här framställde angående
polismännens klädsel, tillkommer
det närmast inrikesministern att
besvara. I inrikesministerns frånvaro
vill jag emellertid nämna att det just
pågår en försöksverksamhet, varvid polismännen
får använda en speciell ljusreflekterande
klädsel för att man skall
få fram vissa erfarenheter av hur det
verkar i trafiken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. skyldigheten att till
justitiedepartementet insända dom i expropriationsmål Chefen

för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Fröding, har frågat mig
om enligt min mening vägande skäl föreligger
— och i så fall vilka — för att
bibehålla den i kungörelse den 1 november
1951 stadgade föreskriften om
skyldighet för expropriationsdomstol
och högre instans att, sedan dom i expropriationsmål
meddelats, till justitiedepartementet
insända avskrift av
domen.

Med anledning av herr Frödings fråga
vill jag påpeka att den ifrågavarande
kungörelsen tillkom för att man skulle
kunna följa verkningarna av de omfattande
ändringar i expropriationslagen,
som genomfördes 1949. Avsikten är att
det material som innefattas i dessa domar
vid lämplig tidpunkt skall systematiskt
bearbetas. En sådan bearbetning
är naturligtvis av stort värde, då
det gäller att utröna vilka förbättringar
som kan åstadkommas på expropria -

Nr B 9

Tisdagen den 4 november 1958

Svar på interpellation ang. grunderna för framräknande av de av fångvårdsstyrelsen
offererade priserna på konfektionsvaror m. m.

tionslagstiftningens område. Enligt min
mening bör insamlingen av materialet
fortgå åtminstone tills det omfattar en
tioårsperiod. Då insamlingen påbörjats
fr. o. m. ingången av april 1950 skulle
detta innebära att den fortgår ytterligare
något år.

Vidare anförde

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag tackar herr justitieministern
för det snabba svaret.

Bakom min mycket enkla fråga ligger
inte alls några politiska eller principiella
biavsikter, utan rent praktiska skäl.
Jag har varit fullt införstådd med att
justitiedepartementet vid tillkomsten av
de nya expropriationsdomstolarna kunde
ha ett visst intresse av att följa
dömandet på detta område; bland annat
behövdes det väl ett visst material
för de i samband med lagändringen
hållna kurserna för expropriationstekniker
och domare. Under de första
åren torde därvid bara underrätternas
domar ha varit tillgängliga. Numera lär
väl alla principiellt viktiga frågor ha
hunnit passera hovrätt eller rent av
högsta domstolen, varför departementet
bör ha mindre intresse av underrätternas
domar.

Jag fann det därför angeläget att särskilt
med hänsyn till underrätterna efterhöra,
huruvida inte ifrågavarande
skyldighet skulle kunna slopas. Underrätterna
har ju inte samma möjligheter
till duplicering som fallet är med överrätterna,
och när flera parter begär
domsutskrift kan ibland skyldigheten
att sända ett extra exemplar till departementet
nödvändiggöra en dubbel utskrivning
av domen. Och eftersom dessa
domar ibland är mycket vidlyftiga
— mitt eget rekord ligger, om jag minns
rätt, vid 93 sidor — kan en sådan där
dubbel utskrivning och kollationering
bli ganska betungande.

Det är fördenskull med stor tillfreds -

ställelse jag nu erfar att departementschefen
överväger att om något år ta
bort denna skyldighet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. grunderna
för framräknande av de av fångvårdsstyrelsen
offererade priserna på konfektionsvaror
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Magnusson i Borås begärt
en redogörelse av mig för de grunder,
efter vilka fångvårdsstyrelsen framräknar
offerter på konfektionsvaror till
statliga myndigheter. Herr Magnusson
har vidare — med hänvisning till vissa
fall då beställningar på beklädnadsvaror
skulle ha utlagts hos fångvårdsstyrelsen
till anmärkningsvärt låga priser
— frågat mig om jag ämnar tillse att
framtida upprepningar härav förhindras.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

En av de grundläggande principerna
i modern fångvård är att de intagna
skall sysselsättas med lämpligt arbete.
Det är naturligt att detta arbete inriktas
på att i främsta rummet tillgodose statsverkets
egna behov. Redan för ett halvsekel
sedan fastslogs — i en kungl. skrivelse
till fångvårdsstyrelsen år 1904 —
att de för försvaret, statens järnvägar,
postverket och telegrafverket erforderliga
persedlar, som var av beskaffenhet
att lämpligen kunna förfärdigas av
fångar, skulle i så stor utsträckning som
möjligt tillverkas vid fängelserna. Närmare
bestämmelser om arbetsdriften i
fångvården och arbetsanskaffningen för
densamma har sedermera meddelats i
en kungl. skrivelse till fångvårdsstyrel -

Tisdagen den 4 november 1958

Nr B 9

Svar på interpellation ang. grunderna för framräknande av de av fångvårdsstyrel
sen offererade priserna på konfektionsvaror m. m.

sen år 1926 (SFS nr 200). Enligt denna
skrivelse åligger det fångvårdsstyrelsen
att årligen vid budgetårets början eller
eljest när skäl därtill föreligger underrätta
vederbörande förvaltningsmyndigheter
om de artiklar som vid fångvårdsanstalterna
är eller lämpligen kan bli
föremål för tillverkning. Förvaltningsmyndighet
som behöver anskaffa artiklar
av sådant slag skall, innan anbud
enligt upphandlingskungörelsen infordras,
fråga fångvårdsstyrelsen om styrelsen
kan åtaga sig leveransen samt,
därest jakande svar erhålles, med styrelsen
under hand söka träffa uppgörelse
om leveransen. Om uppgörelse ej
träffas med fångvårdsstyrelsen, och förvaltningsmyndigheten
i anledning därav
infordrar anbud i föreskriven ordning
från enskilda näringsidkare, skall härvid
tillkännagivas, att anbud från fångvårdsstyrelsen
redan föreligger men att
anbudet ej antagits. Då förvaltningsmyndighet
beställer artiklar genom
fångvården skall priset bestämmas med
utgångspunkt från de i allmänna marknaden
gällande priserna, därvid jämkning
nedåt får ske till vad som med
hänsyn till arbetets kvalitet, leveranstid
och övriga på frågan inverkande omständigheter
kan anses skäligt.

Enligt vad jag inhämtat från fångvårdsstyrelsen
brukar styrelsen vid
framräknande av priset på sina tillverkningar
alltid medräkna de fasta
kostnaderna, d. v. s. lokalhyror, räntor
och avskrivning på maskinell utrustning,
lön till arbetsledare samt kostnader
för lokal och central administration.
Innan offert avgives göres i samtliga
fall, där detta över huvud taget är
möjligt, en kontrollundersökning rörande
prisläget i allmänna marknaden.

Med de fall som åberopats i interpellationen
torde avses vissa beställningar
från armén på uniformer av ylletyg.
Beträffande dessa fall har från fångvårdsstyrelsens
sida framhållits, att det
är fråga ej blott om en ny uniformstyp

utan även om nya och förenklade tillverkningsmetoder.
För att nedbringa
omkostnaderna har man gått in för i
huvudsak samma arbetsmetoder som
inom den industriella bomullskonfektionen.
Genom denna rationalisering
har kostnaderna kunnat nedbringas avsevärt.
Det har även upplysts att en privat
tillverkare erhållit beställning på
ett större antal uniformspersedlar till
lägre pris än vad fångvården erbjudit.

Det är givetvis önskvärt att fångvårdens
arbetsdrift i möjligaste mån anpassas
så att den inte konkurrerar med
den öppna marknaden på områden där
sysselsättningssvåriglieter råder. Utrymmet
för en sådan anpassning är dock begränsat,
särskilt vid de pressande förhållanden
under vilka fångvården för
närvarande arbetar på grund av den
starka överbeläggningen. Det må nämnas
att problemet är aktuellt inte bara
beträffande textilbranschen, utan att
liknande svårigheter nu på sina håll
uppkommit vid anstalter där de intagna
sysselsättes med skogsarbete. Jag kommer
att med uppmärksamhet följa utvecklingen
på området och inom den
begränsade ram som står till buds söka
befrämja sådana åtgärder som kan vidtagas
för att anpassa fångvårdsdriften
till rådande arbetsmarknadsläge.

Härefter anförde

Herr MAGNUSSON i Borås (li):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation. Det hade naturligtvis
varit intressant att få en litet närmare
redogörelse för grunderna för
fångvårdsstyrelsens prissättning i sina
offerter, men denna brist uppväges av
det verkligt positiva intresse som herr
statsrådet synes hysa för att riitta till
de förhållanden jag påpekat i min interpellation.

Herr statsrådet refererar mycket rik -

Nr B 9

Tisdagen den 4 november 1958

Svar på interpellation ang. ifrågasatt utvidgning av 1956 års klientelundersökning

rörande ungdomsbrottslingar

tigt de bestämmelser som nu gäller för
fångvårdsstyrelsens arbetsdrift. Sedan
fångvårdsstyrelsens gamla, mera hantverksmässiga
framställningssätt nu har
ersatts av mera industriell drift, har
emellertid denna verksamhet kommit
att på ett helt annat sätt än förr påverka
näringslivet i vårt land.

Jag skall be att kort få motivera min
interpellation. Statsrådet säger att den
upphandlande myndigheten skall förhandla
med fångvårdsstyrelsen när det
är fråga om olika beställningar, och
detta är nog en riktig princip. Det verkar
emellertid som om man inte hade
tillämpat den just när det gäller den
upphandling som jag närmast tänkt på,
nämligen anskaffningen av de 47 500
vapenrockarna av modell Fm/55 vid
senaste årsskiftet. Anbud infordrades i
vanlig ordning, och sådana inlämnades
också från ett flertal firmor. Däribland
fanns även anbud med priser som låg
under dem som i dag betalas för samma
vara. Den 27 december 1957 beslöt emellertid
arméintendenturförvaltningen att
inte antaga något av dessa anbud utan
att upphandlingen skulle ske under
hand. Emellertid togs ärendet upp på
nytt redan dagen efter, och beslut fattades
då att lämna hela beställningen
till fångvårdsstyrelsen.

De priser som då noterades — det
måste man nog säga — bygger icke på
företagsekonomiska kalkyler, vilket
skall vara en förutsättning när fångvårdsstyrelsen
lämnar sina anbud. Priserna
motsvarar i dag icke ens kostnaderna
för material och direkt lön, än
mindre täcker de kostnader av mera
fast natur. Även om det kan anses att
fångvårdsstyrelsen borde ha företräde,
får denna icke gynnas genom en prissättning
som icke fyller de krav som
bestämmelserna stipulerar. Material, direkt
lön enligt gällande kollektivavtal
jämte ett belopp för de fasta kostnaderna
är minimikrav. Man måste på helt
andra grunder motivera fångvårdssty -

relsens företrädesrätt till denna beställning.

Bestämmelserna förutsätter också att
fångarna genom sysselsättningen skall
få större möjligheter till arbete när de
blir frigivna. Jag tror inte att de kan få
det inom den bransch som det här är
fråga om. Det är därför enligt mitt sätt
att se nästan ofrånkomligt att ompröva
de föreskrifter som finns för fångvårdsstyrelsens
arbetsdrift. Inte minst med
hänsyn till den öppna fångvården torde
det vara motiverat att undersöka om
man inte skulle kunna finna annan sysselsättning
för detta klientel. Jag tror
också att dagens arbetsmarknadsläge
gör en sådan undersökning behövlig.

Hur angeläget vi än alla måste anse
det vara att dessa människor genom
lämplig sysselsättning så småningom
passas in i ett ordnat samhälle, är det
dock speciellt i tider med svag sysselsättning
fråga, om man verkligen skall
ge fångarna företräde till arbete framför
människor som i hela sitt liv skött
sig väl.

Jag är tacksam för det svar som statsrådet
har givit på min interpellation och
är särskilt glad över den positiva vilja
som han har visat. Jag ber därför att
få önska statsrådet framgång i dessa
vällovliga strävanden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. ifrågasatt
utvidgning av 1956 års klientelundersökning
rörande ungdomsbrottslingar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Hedin med hänvisning
till en vid 1957 års riksdag väckt motion
vari framställts önskemål om att
1956 års klientelundersökning rörande
ungdomsbrottslingar även måtte omfatta

Tisdagen den 4 november 1958

Nr B 9

Svar på interpellation ang. ifrågasatt utvidgning av 1956 års klientelundersökning

rörande ungdomsbrottslingar

en undersökning i vad mån ungdomsbrottslighetens
grundorsak bottnar i
en bristfällig kristendomsundervisning
och fostran i hem och skola — frågat
mig om någon undersökning i motionens
syfte ägt rum inom nämnda klientelundersökning
samt om jag, därest så
ej skulle vara fallet, vill medverka till
att en sådan undersökning kommer till
stånd inom klientelundersökningen eller
på annat lämpligt sätt.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Den åsyftade klientelundersökningen,
som planlägges och ledes av särskilt tillkallade
sakkunniga och experter, är enligt
de uppgjorda planerna ganska omfattande
och beräknas taga flera år i
anspråk. Hittills har vissa provundersökningar
ägt rum, och det egentliga
undersökningsarbetet beräknas börja
inom kort.

Det är avsett att i undersökningen
skall ingå såväl medicinska som psykologiska
och sociologiska moment. Även
sådana synpunkter som framhävts i
den åberopade motionen kommer därvid
att beaktas. De tests som skall användas
vid undersökningen har sålunda
utformats med sikte bl. a. på att
utröna inställningen till religiösa frågor
hos försökspersonerna och deras
familjer. Syftet med motionen kommer
alltså att tillgodoses vid undersökningen.

Härpå anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber få tacka herr
justitieministern för svaret på min interpellation.
Svaret är kort men positivt,
vilket jag och säkert många med
mig är mycket tacksamma för. Herr
statsrådet säger, att i undersökningen
skall ingå såväl medicinska som psykologiska
ocli sociologiska moment. Människan
består som bekant av kropp, själ
och ande och enligt min mening borde

det kristna inflytandet i detta sammanhang
tillmätas den största betydelse.
Detta borde även komma till uttryck
på det sättet, att till denna utredning
knötes inte bara de experter som
justitieministern nämnde utan också
representanter för kristen ungdomsvård.
Varför icke tala om experter också
på det hållet? Där finns tillgång till
mycket stor praktisk erfarenhet. I det
tysta — ofta utan att vare sig polisen
eller barnavårdsmyndigheterna behöver
inblandas — omhändertas många ungdomar,
som kommit på glid, och förs
in på rätta vägar. Man har stor anledning
att antaga, att de på så sätt tillrättaförda
sällan blir föremål för återfall,
då de får en annan inställning —
en inställning som är grundad på kristen
tro och moral.

Vad beror då den tilltagande ungdomsbrottsligheten
på? Jag skall ingalunda
här dra upp en debatt om detta
mycket komplicerade ämne. Det har redan
debatterats i samband med den
första interpellationen och det kommer
tillbaka senare under riksdagen.
Jag vill bara peka på något som för mig
och många andra framstår som en klar
orsak och som för övrigt är bakgrunden
till min interpellation. Alla tycks
vara överens om att bristande fostran
i hemmen är en av huvudorsakerna.
Inte minst bidrager de splittrade hemmen
till rekryteringen av unga lagöverträdare.
Två av tre på ungdomsvårdsskolorna
kommer från splittrade hem,
enligt vad ecklesiastikministern anförde
under en konferens i riksdagshuset för
ungefär eu vecka sedan. Det tillskott i
floran av ungdomsligor, som vi senast
hört talas om, »Spiltagänget», tycks också
rekryteras just från splittrade eller
dåliga hem enligt de pressuppgifter som
lämnats.

Så här långt tycks alla vara överens.
Men vad beror då de dåliga hemmen
på? Vad beror det på att skilsmässorna
blivit vardagsvara i stället för en utväg

Nr B 9

Tisdagen den 4 november 1958

Svar på interpellation ang. ifrågasatt utvidgning av 1956 års klientelundersökning

rörande ungdomsbrottslingar

i undantagsfall. I vissa distrikt i Stockholm
lär vart tredje äktenskap upplösas
inom ett år. Vad beror det på? Är
det inte främst synen på äktenskapet
som i många fall är skev och felaktig?
Man ser inte äktenskapet som ett av
Gud instiftat livsvaraktigt förbund, där
man lovar att älska varandra både i
nöd och lust. Det har för många i stället
blivit så, att man älskar varandra
så länge man har lust; sedan vänder
man sig till en annan.

För en mycket stor del av det svenska
folket står det uppenbart, att den tilltagande
ungdomsbrottsligheten främst
bottnar i minskad respekt för de kristna
normerna. Detta är inte ungdomens
fel utan vår egen generations. Det beror
på våra hems och våra skolors bristande
förmåga att fostra ungdomen.

Det skulle vara värdefullt om man på
ansvarigt håll ville sträcka sig så långt
att man erkände, att de kristna synpunkterna
är av största betydelse i detta
sammanhang. Därför tycker jag det
är glädjande att höra justitieministerns
av svaret att döma positiva inställning.
Det skulle för många vara mycket lugnande,
om justitieministern vid detta
tillfälle också ville förklara, att han är
positivt inställd till att utöka expertgruppen
även med representanter från
de kristna leden.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! I anslutning till justitieministerns
svar till herr Hedin vill jag
gärna uttala ett par förhoppningar, i
den riktning som herr statsrådet själv
angav. Jag vill betona värdet av att vi
i sammanhang med denna utredning
aktualiserar kristendomsämnets och den
kristna ungdomsverksamhetens betydelse
för vår tids ungdomsfostran. Jag delar
helt den mening som herr Hedin
gav uttryck åt i den sista delen av sitt
anförande, nämligen att redan detta att
den kristna fostran nämns i detta sammanhang
har utomordentligt värde. Det

betyder, att man räknar med den. Det
synes mig sålunda, herr talman, vara avvikt,
dels att man finge veta vad frånvaron
av kristna normer och kristen
ungdomsfostran tycks ha betytt för
dem som kommit vilse och dels, om det
går, att man finge något grepp om sammanhanget
mellan den välartade ungdomens
situation och det idésammanhang
i vilket den fostras. I en del andra
länder ute i världen erkänner man
mera öppet än vi sitt beroende av den
kristna etiken, sin tilltro till vad kristen
tro och kristen livsföring kan uträtta.
Vi är alltför försiktiga med det i Sverige.
Jag menar inte att vi skall övergå
till att använda flera ord; det är snarare
av vikt att vi övergår till handling.
Men just i detta sammanhang är det säkerligen
ett lämpligt tillfälle att i debatten
föra in ett element som håller på
att bli bortglömt. Det skulle, herr talman,
kunna leda till att vi ger ett stöd
till lärarna vid våra skolor. Vi skall
med tacksamhet notera att vår undervisningsplan
ger utrymme för kristen
undervisning och hävdandet av en moraluppfattning,
som grundar sig på den
kristna etiken, men vi måste vaksamt
se till att utrymmet inte beskäres och
att de som skall meddela undervisningen
känner, att det är angeläget för samhället
och för myndigheterna att en
sådan undervisning lämnas.

Om det under utredningens gång
framkommer att det i dessa avseenden
råder ett påvisbart samband -—• negativt
eller positivt — bör det leda till
ett mera målmedvetet stöd från samhällets
sida till de uppbyggande ungdomsorganisationerna.
Jag har just i
dag haft tillfälle att ta del av allmänna
arvsfondens redogörelse för sina
bidrag till olika slags ungdomsverksamhet
under budgetåret 1957/1958, och jag
kan till min glädje konstatera att två
tredjedelar av de stora belopp som har
utgått ur allmänna arvsfonden under
det gångna året har gått till kristna och

Tisdagen den 4 november 1958

Nr B 9

Interpellation ang. skolchefers och skolledares arbetsuppgifter

ideella ungdomsorganisationer för lösning
av deras lokalfrågor. Jag tror att
detta är till gagn för ungdomsverksamheten
i stort och att det förebygger
ungdomsbrottslighet och olyckor.

Även jag är tacksam för svaret, eftersom
jag hör till dem som motionerat om
en utredning. Jag vill i likhet med herr
Hedin vädja till statsrådet att anlita de
kristna ungdomsexperterna för att få
utredningen så allsidig som möjligt.
Detta nämndes också i motion nr 601
år 1956, i vilken vi bl. a. påpekade att
man borde få veta något om »brottens
samband med de folkliga värdeföreställningarna,
med intensiteten av den religiöst
eller profanetiskt underbyggda
moralen, med folkbildningens höjd och
med fritidssysselsättningarnas utformning».
Resultatet emotser vi med intresse.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag skall inte fresta
vare sig kammarens eller talmannens
tålamod, men en enda tanke vill jag
framföra i detta sammanhang.

Det hör enligt min mening till det
mera förhoppningsfulla i dagens situation,
när det gäller att söka komma till
rätta med ungdomsbrottsligheten, att
man inte endast nöjer sig med att konstatera
att det är så, utan också spörjer
efter orsakerna och frågar, varför det
är så.

I anslutning till vad herr Rimmerfors
anförde vill jag framhålla, att det visserligen
är bra om vi kan undersöka sambandet
mellan den kristna livssynen
och den kristna undervisningen i våra
skolor och ungdomens beteende, men
det skulle också vara synnerligen värdefullt
om vi äntligen någon gång kunde
genomföra en djupgående vetenskaplig
undersökning av sambandet med andra
saker. Tror exempelvis någon, att det
inte betyder någonting att ungdomen i
så att säga själens broskbildningsperiod
matas med kriminalfilmer och den sadistiska
kriminallitteratur som justitie -

ministern påpekade för ett par år sedan?
Jag vill gärna framhäva läsandet
av seriemagasin som en kanske ännu
allvarligare orsak till ungdomsbrottsligheten
än det vi diskuterar i detta sammanhang.
Om man kunde få till stånd
en verkligt grundläggande vetenskaplig
undersökning om sambandet mellan
dessa saker, skulle det vara synnerligen
värdefullt. I så fall kunde man föra en
mera fruktbärande diskussion än den
som nu ofta föres.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr B 63—B 71 och
bevillningsutskottets betänkanden nr
BIO samt B 19—B 21.

§ 8

Interpellation ang. skolchefers och skolledares
arbetsuppgifter

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Skolledartjänster är i
regel mycket arbetskrävande. Omfattningen
av det expeditionella arbetet har
medfört, att dessa befattningshavare,
vare sig de tjänstgjort i det obligatoriska
skolväsendet eller läroverken, i
många fall ej kunnat ägna tillräcklig
tid åt den väsentligaste uppgiften i
tjänsten, nämligen den att vara pedagogisk
ledare. I den nya skoladministrativa
organisation, som genomfördes den
1 juli i år, synes man i vissa avseenden
inte ha kommit fram till en lämplig avvägning
av arbetsuppgifterna för skolchefer
och skolledare.

Det har på många håll visat sig, att
de rektorer, som fungerar som förste
rektorer, har en alltför tung arbetsbörda.
I vissa fall kan arbetsbördan
närmast karakteriseras som orimlig.
Främst giiller detta i stora norrlands -

3 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 119

Nr B 9

Tisdagen den 4 november 1958

Interpellation ang. skolchefers och skolledares arbetsuppgifter

kommuner med många och vitt spridda
skolenheter.

Skolchefen skall enligt gällande instruktion
bereda ärenden till skolstyrelsens
och avdelningarnas sammanträden
och svara för beslutens verkställande.
Han för även protokollen i styrelsen
och dess underutskott. Planering och
övervakning av skolskjutsorganisationen
hör till hans åligganden. Vidare skall
han under skolstyrelsen svara för förvaltningen
av skolbyggnaderna inom
kommunen samt genom besök vid skolor
följa verksamheten in. m. I de vidsträckta
norrlandskommunerna blir
många av dessa arbetsuppgifter särskilt
betungande. Skolstyrelsearbetet kan i en
större norrlandskommun i genomsnitt
beräknas uppta skolchefens tid under
25—30 timmar per vecka.

Enligt gällande bestämmelser skall
alla rektorer ha en viss nedsättning i
sin undervisningsskyldigliet på grund
av sitt skolledarskap. De som därtill är
förste rektorer får härutöver en ytterligare
nedsättning, dock högst 5 veckotimmar.
När nu den nya skoladministrativa
ordningen trätt i kraft, har det
visat sig, att denna ytterligare nedsättning
av undervisningsskyldigheten i
stora kommuner, vilkas skolväsen enligt
det angivna systemet åsatts ett
poängtal upp mot 100, stannat vid högst
4 timmar.

Man måste konstatera, att denna obetydliga
sänkning inte står i rimlig proportion
till arbetsbördan. Enbart restiderna
i tjänsten kan ibland per vecka
överstiga den nedsättning i undervisningsskyldigheten,
som medgivits skolchefen.
Realskolerektorer, som samtidigt
är förste rektorer, har i många fall
i verkligheten fått sin arbetsbörda ökad
med över 20 arbetstimmar per vecka.
Över huvud taget synes man inte ha tagit
hänsyn till de speciella förhållanden,
som råder i Norrland, när man fastställt
gränserna för skolchefernas undervisningsskyldighet.
Det framstår som nödvändigt,
att en ändring härvidlag göres,

så att undervisningsskyldigheten på
bättre sätt anpassas till de övriga arbetsuppgifter,
som åligger förste rektorer.
Nedsättningen av undervisningsskyldigheten
borde kunna graderas med hänsynstagande
till antalet klassavdelningar,
avståndens inverkan på arbetet,
belastningen för skolskjutsorganisationen
m. m.

Bland förste rektorerna finns en stor
grupp, som är rektorer vid realskolor.
Som skolledare för sina skolor har de
en rätt hög undervisningsskyldigliet.
Den ytterligare nedsättning av undervisningsskyldigheten,
som de fått som
skolchefer, har — såsom jag framhållit
— inte medfört någon väsentlig lättnad.
I regel har förste rektor 12—14 veckotimmars
undervisning. En realskola
med ämneslärarsystem kräver i hög
grad skolledarens direkta överseende
och närvaro. Därigenom bindes han vid
skolan under stor del av dagen. Enligt
den nya läroverksstadgan skall tillsynslärare
ej längre finnas. Detta inskränker
rektorns möjligheter att ägna tillräcklig
tid åt skolstyrelsearbetet. Den person,
som skall svara för ledningen av kommunens
hela skolväsende, bör få tid och
möjlighet att ägna sig åt denna betydelsefulla
uppgift, så att han kan äga
den överblick över hela skolorganisationen,
som krävs. I sådana fall borde
det enligt min mening medges, att tillsy
nslärarbefattningar eller liknande inrättas.

Inom det obligatoriska skolväsendet
torde likartade arbetsförhållanden råda
för rektorer, som tillika är skolchefer.
Även de rektorer i det obligatoriska
skolväsendet, som ej är skolchefer, har
genom skyldigheten att vara tillsynslärare
vid de skolor, för vilka de är
skolledare, i vissa fall fått en arbetsbörda,
som allvarligt inkräktar på de
pedagogiska uppgifterna, i synnerhet då
den obligatoriska skolorganisationen är
omfattande. I större skoldistrikt kan
rektors undervisningsskyldigliet vara
5 timmar i veckan. Under större delen

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

av veckan har man då stora svårigheter
att närvara vid den skola där han är
tillsynslärare. I synnerhet i distrikt,
som ligger nära poängtal för ytterligare
en rektor och som i avstånd och
på annat sätt har svåra förhållanden
för skolarbetet, borde det kunna medges,
att rektor befrias från skyldigheten
att vara tillsynslärare.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet ställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de problem som jag här har påtalat?

Om så är fallet, är herr statsrådet då
beredd att vidtaga åtgärder i syfte att
i sådana distrikt, där förste rektor nu
har en alltför tung arbetsbörda, åstadkomma
en ordning, som motsvarar en
ändamålsenlig arbetsfördelning, med

hänsyn till förste rektors arbetsuppgifter,
särskilt med hänsyn till de förste
rektorer, som är knutna till realskolor?

Är herr statsrådet beredd att medverka
till att tillsynslärare eller liknande
får tillsättas vid realskola, vars rektor
samtidigt är skolchef?

Vill herr statsrådet pröva möjligheten
av att även befria rektor, som ej är skolchef,
inom det obligatoriska skolväsendet
från skyldigheten att vara tillsynslärare
vid den skola, till vilken han är
knuten med sin undervisningsskyldighet,
och i stället tillsätta annan tillsynslärare,
i all synnerhet då distriktet har
en betydande omfattning?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.09.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 5 november

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

080G15 Henning Nilsson, Hantverkargatan
19, Gävle, är på grund av sjukdom
(luftrörskatarr) förhindrad att
närvara vid riksdagssammanträde 3/11
—8/11 1958.

Gävle 3/11 1958.

Nils Asklund
stadsläkare

Kammaren beviljade herr Nilsson i
Gävle ledighet från riksdagsgöromålen
den 3—8 innevarande månad.

§ 2

Herr talmannen meddelade, alt herrar
Nilsson i Östersund och Wahlund,

vilka från och med den 16 nästlidna
oktober varit hindrade att deltaga i
riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit
sina platser i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder för att
bringa de nominella priserna på brännoljor
i bättre överensstämmelse med de
faktiska

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har frågat
mig om jag tänker ta initiativ till
åtgärder för att bringa de nominella
priserna på brännoljor i bättre överensstämmelse
med de faktiska.

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Svar på fråga ang. åtgärder för att bringa de nominella priserna på brännoljor i
bättre överensstämmelse med de faktiska

Med anledning av frågan vill jag
först konstatera, att enligt de undersökningar
som ägt rum inom statens prisoch
kartellnämnd lämnar oljebolagen
under denna bränslesäsong i stor utsträckning
rabatter på sina nominella
priser vid leverans av olja till hyresfastigheter.
Då bränsletilläggen i allmänhet
beräknas med utgångspunkt
från de nominella priserna har denna
rabattgivning icke slagit igenom i en
motsvarande sänkning av bränsletilläggen.
Dessa förhållanden har påtalats
bl. a. av hyresgästernas organisationer.
Med anledning härav kommer pris- och
karlellnämnden att utvidga sin undersökning
om rabattgivningen till att omfatta
landets samtliga residensstäder och
en del andra större städer. Undersökningen
kommer t. v. att göras kvartalsvis.
Nämnden avser att på detta sätt
kunna tillhandahålla informationer som
av parterna på hyresmarknaden kan
läggas till grund för överläggningarna
kvartalsvis om storleken av bränsletillläggen
i oljeeldade fastigheter.

Jag vill tillägga att jag räknar med
att pris- och kartellnämndens undersökningar
kommer att redovisas offentligt
och att detta skall leda till att
bränsletilläggen anpassas efter den faktiska
kostnadsutvecklingen. Härigenom
får också de innehavare av egnahem
och andra mindre bostadsfastigheter,
som hittills inte erhållit några större
rabatter, tillgång till prisuppgifter som
bör kunna underlätta deras förhandlingar
om fortsatta oljeleveranser.

Härpå anförde

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min enkla fråga.

Det är synnerligen angeläget för hyresgästerna
över hela landet att det
osunda rabattsystem beträffande eldningsoljor,
som under flera års tid existerat
på marknaden, belyses och bringas

att upphöra. Efter Suezkrisens avveckling
har fraktkostnaderna för eldningsoljan
sjunkit och världsmarknadspriset
på olja har också avsevärt sänkts,
utan att detta kommit till uttryck i ett
ordentligt pris på eldningsoljan. I stället
har systemet med rabatter införts.

Enligt de mera använda bränsleklausulerna
grundas beräkningarna av den
ersättning hyresgästerna skall erlägga
på det noterade bränslepriset, men detta
förutsätter att det noterade priset överensstämmer
med det pris fastighetsägarna
i regel erlägger för bränslet. Stora
och generella rabatter utanför det noterade
priset kommer genom dessa kontraktsbestämmelser
inte konsumenternahyresgästerna
till godo. En betydande
ökning av rabatterna har förekommit
bland annat för 1958 års senaste månader
och vid tecknandet av leveranskontrakt
för bränsleåret 1958/59. Detta osunda
rabattsystem har haft större betydelse
än tidigare för hyresgästerna, eftersom
övergången från fossilt bränsle till
olja varit betydande. Det beräknas att
cirka 70 procent av fastigheterna uppvärmes
med flytande bränsle.

Hyresgästernas riksförbund har ett
omfattande material att bygga på när
det gäller bevis på oljerabatter.

Pris- och kartellnämnden har varit
inkopplad på ärendet och gjort en undersökning
av oljerabatterna i stockholmstrakten.
Undersökningen torde ha
giltighet även för landet i övrigt. Av
materialet framgår att till 75 procent
av hyresfastigheterna har lämnats rabatter
på eldningsoljor upp till kronor
23: 50 per kubikmeter. För innevarande
bränslesäsong är rabatterna betydligt
högre och speciellt anmärkningsvärda
när det gäller de tyngre oljorna. På
olja III utgår för närvarande över 50
kronor i rabatt. Det beklagliga i hela
detta system är att de verkliga konsumenterna,
de som betalar oljan, inte
får del av rabatterna utan dessa stannar
’ mellanhändernas fickor.

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Beredande av möjlighet för lärare på skolans lågstadium att få sin utbildning för''
lagd till lärarhögskolan

Det går inte att blunda för rabatterna.
Antingen måste systemet med rabatter
bort eller också får fastighetsägarna
debitera endast sina riktiga omkostnader.

Skulle man inte kunna nå en uppgörelse
på förhandlingsvägen — vilket
jag efter det svar jag fått av herr statsrådet
tror vara möjligt —• måste samhället
ingripa. Det är en konsekvens av
att staten medverkar vid liyressättningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogs den av herr Nilsson i
Tvärålund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
skolchefers och skolledares arbetsuppgifter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr B 63, i anledning av väckt motion
om inrättande av en lärostol i oligofreni
vid något av rikets universitet eller
karolinska institutet, och

nr B 64, i anledning av väckta motioner
angående omjustering av reglerna
för fastighetstaxeringsvärdenas inverkan
på beräkningen av stipendier vid
vissa läroanstalter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Beredande av möjlighet för lärare på
skolans lågstadium att få sin utbildning
förlagd till lärarhögskolan

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 65, i anledning av väckt motion om

beredande av möjlighet för lärare på
skolans lågstadium att få sin utbildning
förlagd till lärarhögskolan.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag vill förutskicka att
jag inte skall ställa något yrkande. Jag
förmodar därför att detta anförande
inte skall föranleda någon längre debatt.
Jag har emellertid funnit skäl att
säga några ord om berörda motion.

Statsutskottet har vid behandlingen
av denna motion, som gäller småskollärarnas
vidareutbildning vid lärarhögskola,
varit så återhållsamt, att det inte
ens velat antyda sin mening om det berättigade
i önskemålet utan endast hänvisat
till uttalande av sakkunniga med
anledning av en eventuellt nytillkommande
lärarhögskola i södra Sverige.
De sakkunniga har nämligen uttalat, att
de funnit starka skäl tala för anordnande
jämväl av småskollärarutbildning
vid den föreslagna nya lärarhögskolan.
Det är riktigt att utskottet pekat härpå.
Detta borde emellertid inte ha hindrat
utskottet att ge sin mening till känna,
så mycket mindre som det gäller en ur
skolans synpunkt så viktig fråga. Dessutom
har det ju aldrig varit delade
meningar om det berättigade i detta
önskemål. Det ingick i planen redan
när enhetsskolan planerades, och det
principbeslut, som fattades vid riksdagens
behandling av frågan 1950, inkluderade
också att lärarna på lågstadiet
skulle få utbildning vid samma utbildningsanstalt
som lärarna på de andra
stadierna.

I proposition vid 1954 års riksdag uttalades
att vid lärarhögskola också borde
anordnas utbildning för lärarna på
lågstadiet. Vid den tidpunkten framhölls
i debatten bland annat — eller
kanske rent av som ett av de mest vägande
skälen — att man inte kunde
räkna med att rekryteringen för utbild -

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Mellanriksväg från Arjeplogs kommun till Norge

ning av lärare på detta stadium skulle
bli tillräcklig, d. v. s. att inte så många
studenter skulle söka dit, att man kunde
fullfölja en sådan utbildning. Jag
gav redan då min uppfattning till känna,
att jag inte trodde att så skulle bli
fallet. Vid behandlingen av min motion
visade det sig ju också, att jag den
gången hade rätt. Mina förväntningar
i det stycket har till och med överträffats.
Utöver de siffror som angivits
i motionen vill jag här bara lämna en
upplysning, som just i dagarna har
kommit mig till handa, nämligen att
inte mindre än 368 studenter i år har
sökt inträde för utbildning till lärare
på lågstadiet. Och av de 46 sökandena
i Lund var inte mindre än 42 studenter.
Farhågorna för att inte tillräckligt
många studenter skulle söka sig till
denna utbildning har sålunda visat sig
ogrundade, vilket jag hela tiden trott
att de skulle vara.

År 1957 gjordes en ny framställning
från lärarorganisationen, i vilken framhölls
att det både från lärarnas och
framför allt från elevernas synpunkt
vore riktigt att nu ta itu med denna
utbildning. Söm skäl för att förslaget
inte kunde genomföras anfördes den
gången utrymmesbrist vid den nuvarande
lärarhögskolan — ett skäl som
jag för min del inte kan godtaga. Ty
om det som här gäller undervisningen
åt våra barn, så får inte utrymmesskäl
utgöra något hinder!

Tanken att sammanföra utbildningen
av alla lärare, som skall tjänstgöra vid
enhetsskolan, har hela tiden hållits levande,
men den har inte realiserats i
annan mån än att vi i år, som riksdagens
ledamöter vet, vid samma seminarium
utbildar småskollärare och folkskollärare
— eller kanske vi skall säga
lärare för låg- och mellanstadierna.

Jag har emellertid inte tagit kammarens
tid i anspråk bara för att lämna
denna historik utan också för att få
uttala min som jag tror välgrundade
förhoppning, att vi skall få utbildnings -

möjligheter även för lågstadiets lärare
inte bara vid den eventuellt kommande
lärarhögskolan utan också vid den lärarhögskola
vi nu har. Jag hyser denna
förhoppning bl. a. därför att jag på
läroverkslärarnas kongress i Lund för
några år sedan hörde nuvarande ecklesiastikministern
uttala sin positiva inställning
till planerna på ett sammanförande
av utbildningen av lärare. Detta
måste också vara alldeles nödvändigt
med tanke på att det vid lärarhögskolan
bedrives forskning på pedagogikens
och psykologiens områden, vilken
forskning inte minst berör lågstadiets
elever och därmed också har intresse
speciellt för lågstadiets lärare. Jag kan
t. ex. här endast nämna, att när det
gäller frågan om läs- och skrivsvårigheter,
så har inget stadium så nära kontakt
med dessa saker som just lågstadiernas
lärare. Jag menar därför att
den direkta kontakten mellan vetenskapsmännen
på det området och de
lärare som skall utbildas för lågstadiet
är oerhört betydelsefull.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 66, i anledning av väckta motioner
angående dels förbättrade sjö- och flygförbindelser
mellan Gotland och fastlandet,
dels ock fraktlindringsbidrag för
transport av motorfordon mellan ön
och fastlandet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Mellanriksväg från Arjeplogs kommun
till Norge

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 67, i anledning av väckt motion angående
förslag till en mellanriksväg
från Arjeplogs kommun till Norge.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. väckt motion (IT: B 6)

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Mellanriksväg från Arjeplogs kommun till Norge

hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till en mellanriksväg
från Arjeplogs kommun till Norge,
så att arbetet därmed kunde påbörjas
senast 1959.

Utskottet hemställde, att motionen
II: B 6 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! I min motion om mel
lanriksväg har jag tillåtit mig påstå, att
behovet av en sådan väg är klart ådagalagt.
Nu har emellertid regeringen och
därefter också utskottet ansett att även
den saken skall utredas ytterligare. Och
inte nog med det: utskottet tycks anse,
att även om utredningen skulle komma
till samma resultat som vi, nämligen att
behovet är tydligt, så skall man undersöka,
om det inte i alla fall bör göras
mera åt andra läns vägfrågor av den
här typen, innan Norrbotten får sin
första mellanriksväg! I sammanhanget
har nämnts frågor om vägarbeten
av detta slag i Västerbotten, trots att
det som bekant redan finns en mellanriksväg
där.

För min del måste jag beteckna det
som helt orimligt att ens ifrågasätta
Norrbottens rätt att nu komma först när
det gäller mellanriksvägar. Behovet har
ytterligare understrukits av en uppvaktning
hos regeringen häromdagen.
Då förelädes kommunikationsministern
en skrivelse, undertecknad av 2 300
invånare enbart i de två närmast berörda
kommunerna. Detta är emellertid
en fråga som gäller hela Norrbotten och
dessutom stora delar av Nordnorge. I
petitionen framfördes just krav på att
mellanriksvägen över Graddis snabbt
skall komma till utförande.

Också tidigare har utredningar påvisat
behovet av denna väg. Riksdagen
var ju i slutet av förra århundradet till

och med så övertygad om behovet av
denna mellanriksväg, att man då beslöt
att bekosta vägbygget, men då var det
villkoren för den fortsatta väghållningen
som förhindrade en överenskommelse
med de lokala myndigheterna.

I fråga om utredningar från senare
tid har jag i motionen erinrat om vad
som därvidlag förekommit beträffande
en av denna vägfrågas viktigaste aspekter,
nämligen vägens betydelse för
skogsbruket. Dåvarande länsjägmästarens
utredning om den saken utmynnade
i slutsatsen, att det ur näringslivets
synpunkt fanns ett klart behov av
Graddis-vägen. Till samma resultat har
länsstyrelsen i Norrbottens län kommit
i samtliga de fall — ett stort antal fall
— när länsstyrelsen har yttrat sig om
frågor som har ett eller annat samband
med kommunikationerna mellan Norrbotten
och Norge. Det skedde bland annat
i länsstyrelsens yttrande över det
material som Nordiska rådets presidium
år 1957 sammanställt rörande
mellanriksförbindelserna mellan Sverige,
Norge och Finland. Det gällde
då flera sådana här vägprojekt, men
länsstyrelsen pekade särskilt på Graddis-vägen
som den angelägnaste just ur
behovssynpunkt.

Nu utlovas visserligen att den nya utredningen
skall bli klar under innevarande
år, och därför borde nu riksdagen
enligt utskottets mening tiga still.
Utskottet har kanske resonerat som sä,
att har norrbottningarna nu väntat i
hundra år på denna väg, så kan de väl
vänta i ytterligare hundra dagar. För
min del vill jag säga, att såväl regeringen
som utskott och utredare nu
snart bör göra klart för sig, alt man
har frestat norrbottningarnas tålamod
länge nog. Vi avspisades även 1950 med
utredningslöften, och när vi fem år senare
efterlyste ett resultat av utredningen,
så visade det sig att det inte hade
inträffat någonting alls i denna vägfråga
under dessa fem år. Men då tillkom en
utredning, som enligt löfte nu efter yt -

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Mellanriksväg från Arjeplogs kommun till Norge

terligare två och ett halvt års väntan
skall ge oss besked. Trots allt vill jag
också gärna tro att det kommer ett besked,
men för det första vet man ju inte,
om regeringen därefter hittar på någon
ny utredning eller någon annan anledning
till dröjsmål på det sätt som skett
i flera årtionden, och för det andra vet
man inte heller, om det blir något vägbygge
av inom rimlig tid, även om allting
som över huvud taget kan tänkas behöva
utredas blir utrett med hjälp av de sakkunniga
som nu sysslar med frågan. För
oss som verkligen har den uppfattningen,
att behovet av vägen är klart bevisat,
och som dessutom kan hänvisa till
en mycket stor arbetslöshet i Norrbotten,
som gör att vägen behöver komma
till stånd även från arbetsmarknadssynpunkt,
har det framstått som naturligt,
att riksdagen nu inte väntar längre
utan beställer ett förslag av regeringen i
så god tid att utredningsresultatet omedelbart
efter nyår kan läggas till grund
för de åtgärder som måste vidtas för
att arbetena skall kunna komma i gång
under 1959.

Jag vidhåller därför, herr talman, den
uppfattning jag givit till känna i motionen
och hemställer om bifall till motion
nr B 6.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Utskottet har på anförda
grunder avstyrkt herr Holmbergs
motion, men jag vågar säga, att vi delar
herr Holmbergs uppfattning att denna
kommunikationsfråga är synnerligen
viktig och bör få en slutgiltig och god
lösning. Som av handlingarna framgår
har utskottet låtit frågan bli föremål
för ett omfattande remissförfarande.
Samtliga remissinstanser har bestämt
avstyrkt motionen, och herr Holmberg
kan väl näppeligen göra gällande att
dessa remissinstanser inte skulle besitta
nödig sakkunskap.

Som utskottet redovisat i sitt utlåtande,
uppdrog Kungl. Maj :t den 29 juni
1956 åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att »efter samråd med berörda myndigheter
verkställa utredning om behovet
av vägförbindelser mellan å ena sidan
Norrbottens och Västerbottens län
och å andra sidan angränsande delar av
Norge samt att därvid, i den mån sådana
vägförbindelser prövades erforderliga,
särskilt utreda spörsmålen om
deras lämpligaste utsträckning och erforderliga
standard samt om deras inbördes
angelägenhetsordning». Nu framgår
av remissyttrandet från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, att denna utredning
snart är färdig och att resultatet
skall framläggas redan under innevarande
år. Utskottet har därav dragit
den slutsatsen, att en skrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan om ny utredning
i detta läge ej kan vara befogad.

Utskottet har därför, herr talman,
kommit till den uppfattningen, att motionen
i dagens läge inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Man behöver inte ifrågasätta
remissinstansernas sakkunskap i
vägfrågor för att uttala förvåning och
förtrytelse över att denna vägfråga förhalats
årtionde efter årtionde. Som jag
tidigare framhållit finns det inga delade
meningar i fråga om behovet av vägen,
som skulle kunna föranleda dessa ideliga
förhalningar. Det hänger i stället
på viljan att över huvud taget sätta i
gång och få det utfört.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

§ 9

Ytterligare järnvägsanläggningar i Stockholms
södra ytterområden

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 68, i anledning av väckt motion angående
ytterligare järnvägsanläggningar
i Stockholms södra ytterområden.

I en inom andra kammaren av herrar
Johansson i Stockholm och Hagberg
väckt motion (II: B 110) hade — under
åberopande av motiveringen i motionen
11:218 till 1958 års förra riksdag -—
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att det
måtte uppdragas åt kommunikationsdepartementet
och ledningen för statens
järnvägar att snarast låta verkställa
utredning och framlägga förslag om
nödvändiga järnvägsanläggningar i
Stockholms södra ytterområden, inbegripet
skapandet av en Söder centralstation.

Utskottet hemställde, att motionen
II: B 110 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Statsutskottet har denna
gång ägnat den fråga som upptagits
i motionen större uppmärksamhet än
förra gången, framför allt därigenom
att utskottet vänt sig dels till statens
järnvägars utredningsmaskineri, dels
till Stor-Stockholms planeringsnämnd,
Stockholms stads stadsbyggnadsrotel
och Stockholmstraktens regionplanekontor.
Dessa instanser förnekar inte
frågans allvarliga karaktär. Regionplanekontoret
ifrågasätter emellertid, om
kraven på en fullständig järnvägsstation
söder om Årstaviken än så länge fått så
stor tyngd, att situationen kan anses
kritisk. Med den fart som utredningsmaskincriet
har i vårt land hinner den
nog bli kritisk innan det blir färdigt.

Det problem vi rest står i samband
med Stockholms säregna karaktär: alt

det som ger staden dess skönhet samtidigt
skapar dess svåra trafikproblem.
Det var ju inte länge sedan all trafik
från söder till norr måste gå över en
enda bro, nämligen över Slussen. Det
blev därefter två broar, som redan är
överansträngda, och vi har i dag reellt
en tredje förbindelse genom tunnelbanan.
Men vi har nu kommit dithän,
att vi har Sveriges andra stad där
söder om Stockholm. Redan nu bor
275 000 människor på andra sidan
Hammarbyleden, och det beräknas
snart bli 350 000. När hela stadens utbyggnad
huvudsakligen sker i den riktningen,
måste man enligt vår mening
se till att skapa ett nytt stort city i
detta sydliga Stockholm — vilket är en
kommunal fråga — och i samband därmed
också en ny centralstation, som
avlastar trycket på den centralstation
vi har och gör det möjligt för människorna
som bor därute och reser med
fjärrtåg att komma till och från bostaden
utan att först resa in till Stockholms
Central.

Utskottet och de åberopade remissinstanserna
har mot den tanken anfört ett
argument, som jag för begränsad tid
måste tillmäta ett visst värde, nämligen
att efter tunnelbanans tillkomst kan resenärer
med fjärrtåg från tunnelbanestationen
vid Centralen lättare komma
ut till de förorter som har kontakt med
tunnelbanan än de kan göra från en
centralstation söder om Årstaviken, som
ännu inte har förbindelse med denna
bana.

Det är i och för sig riktigt att tunnelbanans
tillkomst har medfört förbättringar.
Så långt kan jag vara med, men
inte längre, ty vi är som sagt inte färdiga
att bygga någon ny centralstation
i Söderort, och när det talas om två tunnclhanelinjer
får vi ju ha i minnet, att
det bara är den ena, delade grenen som
är klar. Förbättringen finns bara för
dem som bor i närheten av de tunnelbanegrenar
som existerar. Men i vilken
situation står vi om några år? Tunnelbanan
utbygges vidare och har hunnit

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ytterligare järnvägsanläggningar i Stockholms södra ytterområden

till Högdalen. Inom en mycket nära
framtid är den framme vid Rågsved
och Hagsätra. Man sätter nu i gång
med att bygga den tunnelbanelinje som
börjar vid Hornsgatan och skall föras
fram till Jakobsberg och Sätra. 1964
kanske den är framme vid Fruängen.
Det är en mycket kort slinga som återstår,
innan den först nämnda tunnelhanegrenen
kan föras fram till Älvsjö
station, dit järnvägsmyndigheterna själva
tänkt sig att en eventuell söderstation
skall förläggas. Förläggningen står
alltjämt till diskussion. Sedan bör det
väl ligga mycket nära till att det skapas
en förbindelse från den grenen till den
gren som har förts fram till Fruängen,
så att inte folk som bor i de trakterna
när de skall resa till varandra behöver
åka in till Slussen först.

Då kan man få samma goda förbindelse
med en ny centralstation i Älvsjö
till tunnelbanan som nu med Centralen,
och de 350 000, som kanske vid det tillfället
bor i Söderort, utanför tullarna,
behöver inte fara in till Stockholm till
den mest tättrafikerade delen av tunnelbanan.
Alla åker inte heller tunnelbana,
utan många som skall till eller
från tåget färdas med taxi eller kör
egen bil. Trafiken över Centralplan och
över broarna är ju redan mycket stark
och trängseln stor. Titta på Liljeholmsbron
vid rusningstid och tänk sedan på
att myndigheterna beräknar, att år
1970 trafiken på den leden är sju
gånger större än nu samt att trafiken
inom tullarna på sin höjd kan få bli
3,4 gånger större, om det inte skall bli
fullständigt kaos.

Jag är säker på att det skulle medföra
mycket stora fördelar, om inte alla
dessa människor behövde slussas in till
staden utan kunde med tunnelbana eller
med egna fordon komma från järnvägen
till sina förortshem. Det är rätt onaturligt
att så stora centra inte skall ha
någon förbindelse med en viktig fjärrlinje
utan denna väldiga omväg. Från
affärsmanna- och experthåll har tan -

ken på ett söder-city fått synnerligen
stor anslutning. Vissa affärsmän har
förstås intresse av att all affärsverksamhet
koncentreras inte bara inom
tullarna, utan inom ett mycket litet
city, men detta blir snart fullständigt
olidligt. Alla vet att det rätt snart är
meningslöst att ha bil i Stockholm, om
så många större arbetsplatser också i
fortsättningen skall ligga här inne i
centrum.

Det måste bli en utflyttning av arbetsplatser,
cityanläggningar, kontor
och företag, om vi inte skall komma i
ett helt olidligt läge i denna stad.

Det är ju inte svårare — som tidskriften
Affärsekonomi har sagt — att
ha två centralstationer i Stockholm än
det är att ha två centralstationer i Hamburg-Altona,
alltså i samma storstad. I
Hamburg finns också vatten stängande,
men jag har inte sett någon storstad
som har en sådan mängd vattenproblem
och broproblem som just Stockholm.

Man har alltså på längre sikt för att
uppskjuta frågan kommit med först och
främst det argumentet, att alla nödvändiga
utredningar är i gång. Visserligen
är den stora utredningen slut, men utredningar
som pågår behandlar nya
järnvägsanläggningar i och utanför
Stockholm, framhåller man.

Det mest angelägna efter reparationen
av Centralstationen är, hävdar man,
åtgärder för att få en snabb och billig
lokaltrafik. Först därefter i angelägenhetsgrad
skulle här föreliggande problem
komma. Dessutom vill man först
avvakta utvecklingen av trafiken på
järnvägarna. Jag åberopar än en gång
hur sakta utredningar går och att man
därför i god tid bör sätta sig in i de här
problemen. Det talas också om att man
först måste utreda om det inte behövs
ännu ett dubbelspår mellan Stockholm
och Södertälje. Det är verkligen på tiden
att man börjar tänka på de väldiga
tekniska problem, som ett nytt dubbelspår
medför.

Den avlastning vi föreslår skulle

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ytterligare järnvägsanläggningar i Stockholms södra ytterområden

komma att betyda ganska mycket, särskilt
om en massa cityanläggningar skulle
placeras ut. Från SJ:s sida har förklarats
att om godstrafiken skulle betjänas
i full omfattning, skulle detta
betyda att fjärrtågen skulle få stanna
hela tio minuter vid Älvsjö och att
stationen där måste byggas om. Denna
ombyggnad blir självklart nödvändig
om man förlägger den nya centralstationen
dit. Den blir till stor nytta även
för lokaltrafiken. Att fjärrtågen skulle
behöva stanna hela tio minuter i Älvssjö
innebär ett medgivande att det är
ett mycket stort trafikantintresse att
den nya centralstationen kommer till
stånd.

För närvarande behöver fjärrtågen
bara stanna fem minuter i en så stor
stad som Norrköping och fyra minuter
i en stad som Linköping. Här gäller det
ett område med tre gånger så stor folkmängd
som Norrköping. Jag tror att
uppgiften att fjärrtågen skulle behöva
stå tio minuter i Älvsjö är överdriven.
Men även om så inte är fallet uppväges
nackdelarna av de många fördelarna,
och jag tror att projektet är värt de kostnader
som lägges ned på detsamma.

Vi kanske också får sysselsättningsproblem
framöver, som gör att vi bör
och måste påskynda en del av de projekt
som här är angelägna.

När jag är inne på utredningsmaskineriet
kan jag inte låta bli att framhålla
en sak, som jag omnämnt i motionen,
nämligen att gamla utredningar
kan låsa fast myndigheterna vid lösningar,
som utvecklingen gått förbi.
Centralstationen i Stockholm placerades
på sin tid mitt i staden, men när en
rangerbangård skulle byggas, förlädes
denna i Tomteboda, som på den tiden
låg utanför staden eller i varje fall i en
av dess utkanter. Nu -behövs en ny
rangerbangård. För nära 40 år sedan,
i början av 1920-talet, blev en utredning
klar, vari rekommenderades alt denna
rangerbangård skulle ligga någonstans
vid Årsta gärde, där den nya central -

stationen skulle läggas, som vi ursprungligen
förordade, i samband med att vi
föreslog ett nytt city därute. Det är det
största obebyggda tomtmarksområde
som står till förfogande så nära innerstaden.
Nu planerar man alltså att bygga
en ny bullrande rangerbangård på
den tomtmark som reserverades för 40
år sedan. Emellertid har staden vuxit
så att denna rangerbangård kommer
att ligga i dess geografiska centrum.
Man får väl vara tacksam över att det
inte har för 40 år sedan gjorts en utredning
om ny sopstation i Stockholm
och att tomtmark inte har reserverats
för en sådan. Ty även om under tiden
en ny stad byggts runtomkring, hade
man väl också i detta fall i den byråkratiska
konsekvensens namn fasthållit
vid att sopstationen skulle placeras mitt
i staden.

Vi anser att man inom SJ tycks ha
större intresse av att lägga ned trafiklinjer
än att utveckla trafik.

Även om utredningar är i gång, skadar
det nog inte att höra expertis utanför
SJ-ledningen som väl kommunikationsdepartementet
skulle kunna uppbåda,
så att man inte låser sig fast vid
gamla föreställningar i det byråkratiska
maskineriet, som alltid vill skynda
långsamt och inte i tid tar konsekvenserna
av att staden växer, att nya storstäder
bildas utanför den inre staden
och att trafikproblemen till dessa förorter
måste lösas så att de olidliga trafikförhållandena
i stadens centrum förbättras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionen.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Som den föregående
ärade talaren redan omnämnt, har utskottet
remitterat denna fråga till Storstockholms
planeringsnämnd, vilken
väl får anses besitta en verklig sakkunskap
i det nu aktuella kommunikationsproblemet.
I utskottet har vi därför till -

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens tjänst

mätt nämndens remissyttrande väsentlig
betydelse. Jag kan säga att det varit
avgörande för vårt ställningstagande.

I sitt remissyttrande erinrar planeringsnämnden
om att järnvägsstyrelsen
har utredningar i gång om behovet och
utformningen av nya järnvägsanläggningar
i Stockholms södra ytterområden.
Sedan fortsätter remissyttrandet:
»Med hänsyn härtill och då frågan om
en Söder centralstation i dagens läge
för Stor-Stockholms del ändock måste
betraktas som ett andrahandsproblem i
jämförelse med en rad andra önskemål
om förbättringar för den lokala persontrafiken
och för godstrafiken anser planeringsnämnden
det inte motiverat att
nu föreslå någon ytterligare utredning
i ämnet.» Det innebär inte att vare sig
planeringsnämnden eller utskottet på
något sätt underskattar betydelsen av
järnvägarna i detta kommunikationsproblem.
Planeringsnämnden har också
erinrat om att det i uppgjort aktionsprogram
och i utredningar har understrukits
att man även i framtiden vid
lösningen av Stockholms trafikfrågor
måste bygga på järnvägstrafiken.

Vi har, herr talman, på grund av vad
som anförts i remissyttrandena och vad
vi i övrigt har erfarit, kommit till den
slutsatsen, att skäl inte föreligger att
nu göra framställning i ämnet. Men vi
förutsätter med hänsyn till frågans stora
vikt och betydelse att man vid utredningar
och planläggningar med uppmärksamhet
följer detta mycket väsentliga
kommunikationsproblem.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag har givetvis uppmärksammat
den positiva tanken i
statsutskottets utlåtande, men det utmynnar
i ett »skynda långsamt». Jag
erinrar om att sedan utlåtande begärts
från regionplanenämnden och stadsplanenämnden
i Stockholm har majoriteten
i Stockholms stadsfullmäktige för -

ändrats, och jag är inte alldeles säker
på att den nya majoriteten vill ha samma
långsamma takt i dessa frågor som
den gamla.

Jag ber vidare ännu en gång att få
påtala, att de lättnader man åstadkommer
genom tunnelbanan för detta distrikt
ännu så länge bara kommer en
liten del till godo och att frågan på ett
senare stadium och lättare kan lösas
för dem med en tunnelbanestation vid
en ny centralstation vid Älvsjö.

§ 10

Tjänstårsberäkning för lärare i de
svenska missionssällskapens tjänst

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 69, i anledning av väckta motioner
angående viss tjänstårsberäkning för
lärare i de svenska missionssällskapens
tjänst.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Söderquist och Ollén (I: B 77) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås m. fl. (II: B 51),
hade hemställts att de lärare, varom i
motionerna vore fråga, vilka kunde
styrka att de under bortovaron stått i
annat lands skolväsen, måtte vid sökande
och återupptagande av tjänst i hemlandet
få tillgodoräkna sig den löneklassplacering
de hade då tjänsten i
hemlandet avbröts för skoltjänst i utlandet.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 77 och II: B 51 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, PAIsson, Anders
Johansson, Malmborg, Rubbestad, Ståhl
och Hansson i önnarp samt fröken

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens tjänst

Vinge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: B 77 och II: B 51,
besluta, att de lärare, varom i motionerna
vore fråga, vilka kunde styrka
att de under bortovaron stått i annat
lands skolväsen, måtte vid sökande och
återupptagande av tjänst i hemlandet
få tillgodoräkna sig den löneklassplacering
de hade då tjänsten i hemlandet
avbröts för skoltjänst i utlandet.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! I början av detta år
framlade vi från de fyra demokratiska
partierna en motion, och den behandlas
här i statsutskottets nu förevarande
utlåtande, nr B 69. Motionen har förutom
av mig undertecknats av herrar
Rubbestad, Svenungsson och Gustafsson
i Bogla. Frågan kan ju kanske sägas
vara av ganska ringa räckvidd. Den berör
ju ett fåtal människor, men för dem
som berörs av saken är den allvarlig
nog. Jag vill bara säga ett par korta ord
i detta ärende.

Under årens lopp har många lärare,
som längre eller kortare tid arbetat i
missionens tjänst, återgått till skolarbete
i hemlandet. De har kanske innan de
lämnade Sverige arbetat 3—8 år i vårt
land. Så känner de kallelse att ge tid
och kraft åt missionsarbetet och går in
i detta arbete och tjänar i skolan ute
på fältet. De ägnar sig alltså åt det skolarbete
som respektive länder har där,
och de står i mycket hög grad ansvariga
för det. De arbetar där i en, två
eller tre perioder, återvänder till hemlandet
och inträder i vårt lands skolväsen
igen. Efter nu gällande regler får
de börja i den lägsta löneklasscn när de
kommer hem fastän de arbetat bär hemma
en lång tid innan de reste ut. Vi
tycker att detta inte är riktigt.

Det är klart att när läraren-missionären
går ut i sitt arbete på missionsfältct
så gör han det i människokärle -

kens och humanitetens tjänst. Men vi
tycker att det skulle vara en gärd av
generositet och uppskattning av detta
arbete från statsmakternas sida om man
ville bifalla motionen. Den begär inte
att de skall få tillgodoräkna sig åren på
missionsfältet i tjänstehänseende, utan
motionen begär endast, som också reservanterna
har framhållit, att lärare,
när de kommer hem, skall få börja i
samma löneklass som de hade, när de
slutade här hemma och gick ut på missionsfältet,
och att de inte skall dyka
ner i botten när de kommer hem igen.
Jag skulle vilja rikta en enträgen vädjan
till kammaren att bifalla denna synnerligen
billiga begäran från dessa lärares
sida och därmed också bifalla de
önskemål, som svenska kyrkans diakonistyrelse,
svenska missionsrådet och
andra har anfört.

Nu kan man säga att dessa lärare kan
söka dispens, ty då kan de få sådan
och börja i samma löneklass som de
hade när de reste ut. Till detta vill jag
bara säga att det skulle underlätta betydligt
för missionssällskapen att få
kvalificerat folk att resa ut, om vederbörande
från början visste att de, när
de eventuellt kommer hem, fick börja i
samma löneklass som de hade när de
lämnade tjänsten i Sverige.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen av herr Ohlon
m. fl. i utskottsförslaget.

I detta anförande instämde herrar
Rubbestad (ep) och Larsson i Luttra
(ep).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är väl ingen som
förnekar värdet av dessa människors
arbete i andra länders tjänst. Det är
inte det frågan gäller i dag. Jag har
därvidlag ingen avvikande mening från
min namne i Borås. Men andra synpunkter
kan läggas på problemet.

När vi i statsutskottets femte avdelning
har haft att pröva detta ärende,

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens tjänst

bar vi givetvis gjort det från de synpunkter
vi har att lägga på dylika framställningar,
nämligen de lönetekniska
synpunkterna. Det är enligt min mening
inte så enkelt att här skapa generella
regler som skulle vara tillämpliga
i alla dessa fall. Jag är rädd för att man,
om man skulle ge sig in på det, finge
skriva bestämmelser, som skulle ta upp
en stor del av det redan nu mycket
omfångsrika avlöningsreglementet och
att dessa bestämmelser ändå inte skulle
kunna tillämpas i alla enskilda fall. Jag
tror inte man kan generellt säga att
oberoende av bortovarotidens längd
skall man få samma löneklass som förut.
Det måste väl ändå finnas några begränsningar,
så att det skulle kunna bli
rättvist.

Vidare kan man ju fråga om det under
den tid som gått verkligen förekommit
några större besvärligheter. Kungl.
Maj :t har ju bemyndigande att medge
ett sådant förfarande som motionärerna
här talar om. Ärendenas antal är heller
inte så stort att det är någon belastning
för Kungl. Maj :ts kansli att handlägga
dessa ärenden. Det är väl inte nödvändigt
att man skall detaljreglera allting
i samhället. Man brukar ju på det håll
som herr Gustafsson i Borås företräder
tala mycket bestämt emot att man på
vårt håll vill fingra på allting och detaljreglera
allting.

Därtill kommer att detta problem om
treårsavbrott gäller inte bara dessa människor.
Det har betydelse för de statliga
tjänstemännen över huvud taget.
Jag vet inte om det är rätt att säga att
man härvidlag skall göra undantag för
denna grupp av människor. Det finns
andra statstjänstemän som är borta
från statstjänsten och har en annan befattning
under längre tid än tre år. De
kommer i samma predikament som dessa
missionärer. De kan i sitt arbete ha
nytta av det andra arbetet lika väl som
missionärerna i sitt. Det kan även för
deras arbetsgivares del vara av samma
värde att de har utfört detta arbete un -

der avbrotten, men ändå faller de under
treårsavbrottets dom.

Avlöningsreglementena har ju alltmer
fått karaktären av avtal mellan parterna
på den statliga arbetsmarknaden, och
det är i varje fall enligt mitt förmenande
ett skäl till att man inte ensidigt
skall ändra på gällande bestämmelser.

Vidare kan nämnas att skolöverstyrelsen
har i uppdrag att göra en översyn
av ifrågavarande område. Det finns
även en löneförfattningsberedning som
skall försöka förenkla avlöningsreglementets
bestämmelser. I avvaktan på
resultatet av skolöverstyrelsens utredning
och löneförfattningsberedningens
arbete bör man kunna lugna sig och se
tiden an, innan man vidtar ändringar
i nu gällande bestämmelser.

Herr talman! Detta är motiveringen
till utskottsmajoritetens ställningstagande,
och jag ber att å utskottets vägnar
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! När reservanterna har
yrkat bifall till motionen, har det inte
berott på att man lagt enbart en ur de
kristna samfundens synpunkt nyttobetonad
bedömning på frågan. Man har
snarare resonerat på det sättet, att man
inte skulle försvåra för missionssällskapen
att få kvalificerade krafter till den
skolverksamhet det här gäller och som
bedrives i olika delar av världen.

Herr Gustafsson i Stockholm, talesman
för utskottsmajoriteten, säger, att
vi har en överdriven ambition att detaljreglera.
Det kan väl knappast sägas
vara detaljreglering, när motionärerna
och reservanterna vill utbyta den prövning
från fall till fall som nu förekommer
mot ett generellt tillstånd. Det är
väl snarare de som följer utskottsmajoriteten
och yrkar avslag, som vill ha
kvar den form av detaljreglering som
vi för närvarande har. Det är klart att
man kan säga att detta är en liten fråga,
både ekonomiskt och i övrigt. Men
den stora vinsten med ett bifall till

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens tjänst

motionen skulle ju vara att de kvalificerade
lärarkrafter av olika slag, från
filosofie doktorer och till småskollärarinnnor,
vilka beger sig ut för att arbeta
hos missionssällskapen i olika delar
av världen, skulle veta vad de har
att rätta sig efter. Det skulle för dem
utgöra en både moralisk och ekonomisk
trygghet, att de utan vidare fick tillgodoräkna
sig dessa tjänsteår utöver
dem de skaffat sig innan de reste ut.

När herr Gustafsson i Stockholm hänvisar
till det utredningsuppdrag som givits
skolöverstyrelsen, kan det givetvis
ligga någonting däri — det skall inte
på något sätt bestridas. Men för det första
vet vi redan nu att det inte i något
fall förekommit att man nekar vederbörande
att tillgodoräkna sig sådana
här tjänsteår utomlands. Varför skall
det då vara nödvändigt att ytterligare
utreda saken? För det andra begränsar
sig skolöverstyrelsens uppdrag till sådana
lärare som reser ut för att arbeta
inom svenska kyrkans mission. Det finns
ju en hel rad andra missionssällskap,
som skickar ut lärarkrafter, vilka befinner
sig i precis samma predikament.
Det beslut som fattas måste därför
gälla över hela linjen.

Jag skulle, herr talman, vilja tillägga
att reservanterna har betraktat denna
sak såsom i viss mån ett led i hela den
omfattande tekniska biståndsverksamheten
genom Förenta Nationerna, som
inte minst vi här i landet är mycket angelägna
om att stödja. Vi har intresse
av att svenskar skickas ut till s. k. underutvecklade
länder för att genom kvalificerade
insatser på olika områden
bidra till en snabbare utveckling i både
kulturellt och tekniskt avseende inom
dessa delar av världen. Den kristna missionsverksamheten
spelar precis samma
roll inom de underutvecklade länderna,
och den har på visst sätt varit
en föregångare till den profana biståndsverksamheten.
Man kom på det hållet
långt tidigare till insikt om den enorma
nivåskillnaden mellan olika folk i värl -

den och man greps av ambition att via
kristendomen och den kristna missionen
göra en insats för förbättring av
tillståndet i de underutvecklade länderna.
1 sak är det alltså här fråga om
grenar på samma träd. Alla är besjälade
av en önskan att söka bidra till en
kulturell och teknisk lyftning av de stora
områden, för att inte säga kontinenter,
som alltjämt ligger efter i utveckling.

Inom den profana verksamheten av
detta slag får de tjänstemän eller andra,
som deltar i arbetet, tillgodoräkna sig
denna tid såsom tjänsteår då det gäller
deras lönetursberäkning här hemma.
Ovissheten om hur därvidlag skulle
förfaras har tidigare försvårat rekryteringen
av dessa expertuppdrag, men nu
har saken reglerats. Då är det på tiden
att de som arbetar inom missionen i
någon mån jämställes med övriga, så
att de icke befinner sig i ett avsevärt
sämre läge. Att göra detta är ju inte
förenat med några risker eller långtgående
ekonomiska konsekvenser. Det
är bara fråga om ett moraliskt stöd åt
de krafter som vid sidan av de mera
officiella institutionerna arbetar inom
de underutvecklade länderna, och detta
lilla handtag borde man kunna ge dem.

Jag tycker också att det är litet för
litet att här skylla på utredningar och
andra små hakar, varpå man möjligen
av rent formella skäl kan hänga upp ett
nej. Hela denna sak är rent kvantitativt
av föga vikt, men kvalitativt — genom
det moraliska stöd det här gäller —
så pass betydelsefull, att kammaren borde
kunna visa det tillmötesgåendet att
bifalla reservationen.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till reservationen.

Herr Antonsson (ep) instämde häri.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
att det inte är av någon ovilja

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens tjänst

mot de människor det här gäller som
utskottet tagit sin ståndpunkt. Men saken
är kanske inte så lätt ordnad som
herr Ståhl ville göra gällande. Det finns
ju ändå ett avlöningsreglemente. Herr
Ståhl anser visserligen att motionens
förslag skulle innebära en förenkling,
men jag vet inte, om herr Ståhl eller
jag är mest kompetent att bedöma detta.
För min del vågar jag påstå att om man
skulle sätta sig ned och skriva regler
på det här området, skulle man belasta
det nuvarande avlöningsreglementet
med ytterligare ett par sidor. Är detta
en förenkling?

Det är väl enklare att Kungl. Maj:t
såsom nu får i uppdrag att handlägga
dessa frågor och fatta avgörandet. Har
denna ordning medfört att någon blivit
orättvist behandlad eller har det
över huvud taget skett någonting som
kan påtalas? Ärendenas antal är inte
heller större än att det måste vara bättre
att förfara på detta sätt i stället för
att ha ett par sidor i avlöningsreglementet,
som man skall försöka tillämpa.

Det var detta jag åsyftade när jag
talade om denna strävan att försöka detaljreglera
saker och ting som det är
onödigt att detaljreglera.

När man påstår, att dessa människor
skulle vara så beroende av en garanti
för att komma en eller annan löneklass
högre när de återvänder, att detta skulle
vara avgörande för huruvida de tar sådana
uppdrag eller inte, vågar jag hysa
den något kätterska uppfattningen, att
idealiteten nog i de flesta fall är litet
större än så hos dem.

Herr talman! Vad som sagts har inte
övertygat mig om att det finns någon
anledning att vidta någon ändring här,
och jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har med visst intresse
lyssnat till herr Ståhls och herr
Gustafssons i Borås anförande i denna

fråga. Jag har sett deras inlägg emot
bakgrunden av åtskilliga opinionsyttringar,
som har förekommit inte bara i
riksdagen utan jämväl ute i den offentliga
debatten om det statliga avlöningsreglementet.

Herr Ståhl har i andra sammanhang
varit en ivrig förespråkare för att vi
skall göra det statliga reglementet så
enkelt och lätthanterligt som möjligt.
Han har själv varit med om att biträda
förslag i denna kammare om att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förenklingar av avlöningsreglementet.
Jag delar herr Ståhls uppfattning på
denna punkt, att man skall eftersträva
förenklingar så långt som det över
huvud taget är möjligt och förenligt
med ett någorlunda fast avlöningssystem.
I sak är vi alltså här överens. Då
förvånar det mig, att herr Ståhl i dag
inte är beredd att ta konsekvenserna av
sitt tidigare ställningstagande, ty ett
bifall till den mening, som herr Ståhl
nu gör sig till talesman för, betyder
att vi får öka det statliga avlöningsreglementet
med minst två sidor text. —
Jag ser, att herr Ståhl ler, men detta
leende är väl i så fall ett uttryck för att
han icke har tänkt igenom det problem,
som han nu sysslar med. — Om vi skall
reglera detta i SAR måste vi naturligtvis
också begränsa verkningarna till de
områden som vi avser, och det är just
detta begränsningsarbete som resulterar
i en serie av paragrafer. Förhållandena
är sådana.

Hur ser detta problem ut i verkligheten?
Ja, det förekommer kanske ett
eller två fall om året, då men begär
att få räkna löneklass med stöd av
tjänstgöring vid missionsskolar i utlandet.
Hur har dessa fall behandlats?
Herr Ståhl har själv vitsordat, att de
har fått sin löneklassplacering. Man
har beaktat denna tjänstgöring, den har
alltså icke varit hinderlig vid deras
lönetursberäkning. Är det då rimligt
att bara för formens skull ställa till
allt detta krångel i SAR, när samtliga

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssällskapens tjänst

dessa i alla fall får just det man avser
att ge dem? Vi har nämligen vissa prejudikat
på detta område. En liel del
svenska militärer och andra har tjänstgjort
i Abessinien. De har fått räkna
lönetur trots tre års avbrott. Analogivis
har vi tillämpat samma princip när
det gällt lärare vid missionsskolor. Dessa
förlorar ingenting på denna tillämpning,
som blir enkel och smidig och gör
det möjligt att i det enskilda fallet kanske
göra mera än man kan, om herr
Ståhl skall belasta reglementet med ytterligare
en serie av paragrafer.

Herr talman! Jag tror, tror att det
är sundare att följa de rekommendationer,
som riksdagen tidigare har gjort,
nämligen att vi skall försöka förenkla
lönereglementet så långt som det anständigtvis
går och inte belasta det med
onödiga utsvävningar, som kanske inte
får tillämpning ens varje år.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, att jag
kanske råkade le en smula, när jag hörde
civilministerns argumentation, men
det berodde inte på vad han tydligen
åsyftade utan på det faktum, att civilministern
och vi i stort sett strider om
påvens skägg. Vi är faktiskt ense i sak,
nämligen att det finns ett svenskt intresse
att så många som möjligt inom
den lärarkategori vi här talar om kommer
ut i arbete på missionsfälten.

Jag tar med tacksamhet fasta på statsrådets
konstaterande, att alla som hittills
kommit hem har fått tillgodoräkna
sig sina tjänsteår. .lag utgår ifrån att
det i fortsättningen kommer att bli likadant,
även om kammaren inte skulle
bifalla reservationen. Men är det verkligen,
när vi är ense i sak, ett skäl att
gå emot detta yrkande, att det eventuellt
blir några rader mera i ett lönereglemente?
Jag erkänner utan vidare,
alt både civilministern och herr Gustafsson
i Stockholm är större experter

inte säga hur många rader eller sidor
mera det blir, men vad som står fast är
att det skulle bli en ökad trygghet för
dessa befattningshavare, om de visste,
ait det i lönereglementet står att de får
tillgodoräkna sig den tid som det här
gäller.

Om statsrådet är ense med mig om
att det är ett svenskt intresse att så
många som möjligt kommer ut i detta
arbete, varför då icke ta detta lilla steg?
De där båda sidorna skrämmer inte
mig och jag hoppas heller inte andra
kammaren. Saken är verkligen mera
värd än sä.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafssons i
Stockholm positiva inställning till själva
saken är jag mycket glad åt att lyssna
till. Men då han befarar att det blir ett
väldigt krångel om vårt förslag bifalles,
vill jag påpeka en omständighet som
kanske inte uppmärksammats riktigt.
Det finns en kategori människor som
arbetar ute på missionsfältet och som
redan i dag har de rättigheter vi i motionen
kräver för lärarnas del. Det är
ett trettiotal läkare på olika håll i världen.
De får inte bara de möjligheter vi
yrkar på i motionen utan kan också
tillgodoräkna sig tjänsteåren ute på fältet.
Vi anser inte att man skall gå så
långt.

Människor som bärs av idealism och
humanitet skall få göra vissa offer. Men
kan sådana lärare det här gäller när de
kommer tillbaka och vill träda i tjänst
igen i sitt hemland styrka, att de under
bortovaron otc på missionsfältet har
arbetat i andra länders skolor, som är
fullt likvärdiga med de svenska skolorna
— de skolor det här är fråga om
har många gånger ungefär samma schema
som de svenska och undervisningen
är i vissa fall t. o. in. svårare än
hemma, t. ex. i Englands, Frankrikes
och Belgiens kolonialländer — då skall
de enligt vår uppfattning ha rätt till

på detla område än jag, så därvidlag tar
jag inte upp någon diskussion. Jag kan
4 — Andni kammarens protokoll L95S. Nr 119

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Tjänstårsberäkning för lärare i de svenska missionssallskapens tjänst

samma löneklassplacering som de hade
när de avbröt sin lärarverksamhet i
Sverige för att tjänstgöra i utlandet.

Detta, mina ärade kammarledamöter,
lvcker vi är en billig begäran. Jag tror
inte att man behöver befara hela serier
av paragrafer fördenskull. Har man kunnat
ordna saken för ett trettiotal läkare,
bör man kunna ordna den också
för det hundratal lärare som utför en
av oss alla uppskattad gärning i främmande
land.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Ståhl gjorde i sitt
senaste inlägg detta problem till ett
trygghetsproblem. Herr Ståhl menar väl
ändå att saken är det väsentliga och
formen, i vilken dessa människors intressen
tillgodoses, är mindre väsentlig?
Här finns nämligen, herr Ståhl,
en serie prejudikat från handläggningen
av dessa ärenden. Dessa prejudikat
ger i det närmaste samma trygghetsgaranti
som en paragraf i lönereglementet.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara säga till
herr statsrådet att herr statsrådet för det
första själv konstaterar att den nuvarande
ordningen ger »i det närmaste
samma trygghet» men dock inte samma
1 rygghet som en bestämmelse av det slag
vi tänkt oss, och för det andra att det
inte är någon tillfällighet att samtliga
instanser som är verksamma på detta
område och som haft motionen på remiss
livligt har tillstyrkt den. Då tycker
man att statsrådet med litet god vilja
skulle kunna hålla med om att det bleve
lättare för svenska kyrkans och
Svenska missionsförbundets missionsstyrelser
och för alla andra som leder
denna verksamhet att få kvalificerade
krafter till detta arbete, om bestämmelsen
i fråga funnes än som det nu är.
1 annat fall hade dessa instanser säkert

inte så livligt tillstyrkt förändringen
som faktiskt skett.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara erinra kammarens
ledamöter om att herr Ståhl
själv har vitsordat att ansökningarna
hittills har bifallits.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att säga något i samband med herr
Ståhls första anförande. Jag vill ytterligare
understryka hans synpunkt på
det intima sambandet mellan missionens
problem i dag och frågan om arbetet
bland de underutvecklade folken.

Tillsammans med många andra av
riksdagens ledamöter var jag inbjuden
till Socialdemokratiska ungdomsförbundets
kongress för något över en vecka
sedan. Man behandlade där de fattiga
och underutvecklade folkens problem.
En av talarna, professor Sune Carlsson
i Uppsala, som i många länder gjort en
uppmärksammad insats i FN:s tjänst,
sammankopplade där på ett mycket naturligt
sätt missionens arbete med det
tekniska biståndet. Han gav ett finare
vitsord åt exempelvis Svenska missionsförbundets
arbete i Kongo än jag hört
från någon som står utanför missionen.

Mot denna bakgrund har också jag,
herr talman, sett det som en ganska billig
begäran när man liksom i förväg vill
klara detta problem med kvalificerade
lärarkrafter, som ger några år av sin
bästa tid i utlandstjänst och sedan vill
återinträda i sin gärning hemma. Det
har ju här understrukits att det inte
gäller att få tillgodoräkna sig tjänsteår
under arbete utomlands. Det gäller bara
att undvika att dessa personer klassas
ned vid hemkomsten. Jag tror att detta
önskemål ligger i linje med den uppskattning
som herr Gustafsson i Stockholm
och även civilministern gett uttryck
åt beträffande själva saken.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ändringar av bestämmelserna om löneklassuppflyttning m. m.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Till herr Rimmerfors
vill jag säga, att jag har litet svårt att
för min del koppla ihop denna sak med
den betydligt större frågan som är förknippad
med det tekniska biståndet till
underutvecklade länder. Detta bidrag
skall väl ändå inte ges på det sättet,
att man utformar bestämmelser i avlöningsreglementet
som skall tillförsäkra
vederbörande en viss lön när de
återinträder i tjänst här i Sverige. Hjälpen
till underutvecklade länder är ett
betydligt större problem och bör inte
sammankopplas med denna detaljfråga
som jag, och andra som har samma uppfattning,
närmast uppfattat som en löneteknisk
fråga. Man skall inte krångla
till avlöningsreglementet i onödan.

Dessa frågor har hittills klarats på
ett tillfredsställande sätt. Man skall se
detta endast ur ren löneteknisk synpunkt.
Gör man det, herr talman, då
kommer man till det resultatet att dessa
motioner bör avstyrkas.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Alltfort kvarstår dock
en principiell åtskillnad mellan många
av dem som går ut i det tekniska biståndets
tjänst och de som arbetar med
likartade uppgifter i missionssällskapens
tjänst.

Hur det än går tror jag att frågan faller
framåt genom beslutet i dag. Här
har uttalats så många värdefulla ord
från civilministern och andra talare.
Detta kommer att garantera en god behandling
av ärendena, även om motionen
i dag avslås. Jag vidhåller dock,
herr talman, att det skulle vara i linje
med vår övriga politik att bifalla motionen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besva -

rad. Herr Gustafsson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservation
nen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och 94 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Ändringar av bestämmelserna om löneklassuppflyttning
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 70, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar av bestämmelserna
om löneklassuppflyttning m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det var med stor tillfredsställelse
som man 1954 konstaterade,
att staten ville vidta en del åtgärder
för att hjälpa den ungdomsverksamhet
som har bedrivits sedan många år
i vårt land. Åtgiirderna beträffande fritidsgrupperna
intog här en framträdande
plats, men det infördes också en be -

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ersättning åt Eric Hellner för rättegångskostnader

stämmelse om att lärare som tar tjänst
såsom studierektor, konsulent, distriktsinstruktör
eller därmed jämförlig befattning
inom statsunderstödd folkbildningsorganisation
etc. skall få tillgodoräkna
sig tjänsteåren då de ånyo söker
sig tillbaka till sitt ordinarie arbete.

Det gäller här, herr talman, 60 å 70
personer som arbetar på riksplanet inom
dessa ungdomsorganisatoner. Det
totala antalet som arbetar inom organisationerna
är väsentligt större, men vi
motionärer har inte åsyftat några andra
än dessa, som har som sin väsentligaste
uppgift att utbilda andra ungdomsledare
och därmed intar en nyckelställning.

Man kan säga att motionen omfattar
tre trappsteg. Det första trappsteget
gäller rätt till löneklassuppflyttning och
beräkning av pensionsunderlag för de
lärare, som tar ledigt för uppdrag inom
ungdomsorganisation. För närvarande
får dessa personer tillgodoräkna tjänstetid
inom organisationerna men icke
för löneklassuppflyttning och pensionsunderlag.
Bland de 60 å 70 personer
som jag nämnde är omkring 15 lärare
— det första trappsteget rör sig alltså
om dessa 15.

Det andra trappsteget innebär att
samma bestämmelser skall gälla även
dem som har annan statlig tjänst, alltså
inte bara lärare. Inte heller här rör det
sig om så många personer — i varje
fall kan det ju inte vara fler än dessa
60 å 70. Alla har ju inte statlig tjänst.

Jag kommer så, herr talman, till det
tredje och högsta trappsteget. Det finns
omkring 300 anställda inom ungdomsorganisationerna,
men bara 60 å 70
tjänster är statsbidragsberättigade. Vi
menar att man skulle kunna utvidga
bestämmelsen till att gälla även dessa
andra tjänster. Bland de 300 kan det
väl knappast vara mer än 150 som har
statlig tjänst, och om motionen bifalles
i sin helhet, skulle det alltså bara gälla
dessa 150, som skulle få tillgodoräkna
sig sina tjänsteår vid löneklassuppflytt -

ning och beräkning av pensionsunderlaget.
Jag tror, herr talman, att det inte
hade varit så farligt om man hade följt
den linjen. Jag vet att det skulle ha sin
betydelse när det gäller att rekrytera
befattningarna. Nu kanske vi inte trodde
att motionen skulle bifallas helt, men vi
hade ändå hoppats att man skulle kunna
göra någonting.

Vi kommer, herr talman, att om någon
vecka här i kammaren diskutera
den allvarliga frågan om ungdomsbrottsligheten.
Statistiskt material och erfarenheten
säger oss, att ungdomsorganisationerna
utför ett gott och uppoffrande
arbete i ungdomsfostrande syfte.
Det bör i nuvarande situation vara uppenbart
att staten måste hjälpa dessa
organisationer i deras gagneliga verksamhet.
Vi har här velat peka på en väg
att knyta de mest lämpliga personerna
till tjänster i nyckelställning inom organisationerna.
Genom ett bifall till motionen
skulle nämligen rekryteringsbasen
breddas.

Herr talman! Jag skall inte yrka bifall
till motionen — det vore väl dumt att
göra det när statsutskottet enhälligt har
avstyrkt den — men det kan ju hända
att vi återkommer någon annan gång.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12

Ersättning åt Eric Hellner för rättegångskostnader Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
B 71, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt lantbruksinspektoren
Eric Hellner för vissa rättegångskostnader.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Nilsson och herr Robert Johansson
(I: B 113) samt den andra inom andra
kammaren av herr Björkänge (II:
B 145), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta tillerkänna inspektören
Eric Hellner ett belopp av 7 167 kronor

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

Ersättning åt Eric Hellner för rättegångskostnader

för täckande av de kostnader han åsamkats
genom att han måst hänvända sig
till domstol för att få en fråga om vattenfallsstyrelsens
skadeståndsskyldighet
rättsligt prövad samt gottgöra Hellner
för en svår kroppsskada han lidit med
ett skäligt belopp.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 113 och II: B 145 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Utöver den motivering
som återfinnes i motion nr B 145 i denna
kammare ber jag att få anföra följande: Ärendet

gäller icke endast frågan om
skadestånd åt en enskild person. Det är
också en arbetarskyddsfråga av stora
mått. Ute i landet finns många elektriska
distributionsföreningar, av vilka
var och en har ett antal transformatorer
av samma typ som den i vilken
Hellner blev skadad. Det händer med
jämna mellanrum att säkringar måste
bytas eller andra arbeten utföras. Hellners
olycka har visat att skyddet inte
är hundraprocentigt för den, som går
in i en dylik transformator. När man
fyller i en blankett för anmälan om yrkesskada,
finns på blanketten en punkt
där vederbörande frågar, om arbetsgivaren
har vidtagit åtgärder för att förhindra
att en olycka upprepas.

Nu vill jag fråga utskottet, om det har
förvissat sig om att vattenfallsstyrelsen
har vidtagit åtgärder för att förhindra
ett upprepande. Om inga sådana åtgärder
vidtages riskerar de arbetare som
skall sköta dessa transformatorer ständigt
liv och lem. Hellner liar genom sin
mot vattenfallsstyrelsen väckta ansvarstalan
fäst allmänna opinionens uppmärksamhet
på att brister föreligger i
fråga om arbetarskyddet. Denna upplysning,
som samhället borde vara honom
tacksam för, har kostat honom 7 107

kronor. För att Hellner skall få en möjlighet
att åtminstone få sina kostnader
täckta, skall jag avstå från att yrka bifall
till motionen i den del som avser
skadeståndet.

Herr talman! Jag anhåller sålunda
att kammaren måtte besluta tillerkänna
inspektor Eric Hellner ett belopp av
7 167 kronor för täckande av de kostnader
han åsamkats genom att han har
måst vända sig till domstol för att få frågan
om vattenfallsstyrelsens skadeståndsskyldighet
rättsligt prövad.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I föreliggande ärende
skulle jag kunna inskränka mig till att
hänvisa till det yttrande av vattenfallsstyrelsen,
som är intaget i statsutskottets
utlåtande. Styrelsen gör i detta yttrande
gent emot motionärerna gällande,
att det inte har funnits någonting att
anmärka på i detta fall vad det gäller
skyddsanordningar och sådant. Det
händer ibland olyckor som man inte
kan förebygga, och styrelsen menar att
det olycksfall som inträffat var av force
majeure-natur.

Ja, då uppstår frågan om det finns
skäl för riksdagen att ändra på ett
domslut. I statsutskottet har vi menat
att det inte finns något skäl i detta
fall. Frågan har prövats av domstol,
och Hellner har icke fullföljt talan
utan han har funnit sig i det utslag
som fällts i första instans. När Hellner
icke har fullföljt talan, kan då riksdagen
korrigera det beslut som domstolen
har kommit till? Sådant har skett
i vissa fall då motstridande domstolsutslag
föreligger i mer än en instans.
Riksdagen har i några fall uttalat att
det för vederbörande förmånligaste utslaget
skall gälla, men i ett sådant fall
som det föreliggande har riksdagen
aldrig tagit ställning gent emot ett
domstolsutslag.

Nästa fråga är då denna: Finns det
anledning ur skälighctssynpunkt att här
göra ett medgivande? På den frågan

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Ersättning åt Eric Ilellner för rättegångskostnader

svarar vi i utskottet, som ju handlägger
åtskilliga sådana ärenden, nej. Hellner
har visserligen tillfogats en betydande
skada, men han har fått en låt vara
kanske obetydlig ersättning och har
också möjlighet att utföra sitt vanliga
arbete. Det är endast i fall då sådana
möjligheter icke förelegat som
riksdagen brukar kunna gå med på att
ur skälighetssynpunkt tillerkänna vederbörande
någon ersättning. Om man
prövar detta ärende ur de synpunkter
som bär varit vanliga vid dylika prövningar,
kommer man fram till att riksdagen
inte kan vidta någon åtgärd här.

Jag ber att med hänsyn till vad jag
nu anfört få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Utskottets talesman säger
att Hellner inte har fullföljt talan.
Detta beror ju bara på att han inte har
haft ekonomisk möjlighet att fortsätta
att processa med vattenfallsstyrelsen.

Jag tycker nog att utskottets talesman
tar litet för lätt på denna fråga,
ty det är väl ändå inte på det sättet att
man stillatigande skall åse en sådan här
olycka och sedan uraktlåta att vidta
sådana skyddsåtgärder, att en liknande
olycka i fortsättningen omöjliggöres.
Det kanske finns en möjlighet att slippa
ifrån sådana här olyckor, om man får
dessa transformatorer bättre gjorda än
iidigare. Det är inte så roligt att bli
utan syn på ett öga, även om man trots
detta kan fortsätta sitt vanliga arbete.
Och vem garanterar att nästa gång något
sådant händer i en transformator
det inskränker sig till en kroppsskada?
Det kanske då kan bli en dödsolycka.
Borde inte utskottet innan det
kategoriskt gått in för avslag ha tagit
reda på om vattenfallsstyrelsen tänker
uträtta någonting som förebygger olyckor
av detta slag?

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande; -

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Beträffande frågan huruvida
det funnits tillräckliga skyddsanordningar
vill jag bara hänvisa till vad
vattenfallsstyrelsen säger att »av utredningen
i målet framgår, att några föreskrifter
om skyddsjordning icke funnits,
varför något åsidosättande av säkerhetsföreskrift
ej heller skett». Detta
är alltså bakgrunden.

Jag är fullt införstådd med att det
kan vara behjärtansvärt att vidtaga åtgärder
för att hålla människor som
drabbas av dylika olyckor skadeslösa.
Jag är emellertid rädd för att skulle
man bifalla detta ärende kommer man
ut på ett område, där man inte vet vilka
konsekvenserna kan bli. Var skall
man sälta gränsen i fortsättningen?
Man får då tydligen bifalla det övervägande
antalet av alla framställningar
om ersättningar i dylika fall.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Utskottets talesman säger,
att det i detta fall inte har funnits
några säkerhetsföreskrifter, men
han bygger detta påstående på bara
den ena partens utsago i rättegången.
Det är möjligt att det inte funnits några
säkerhetsföreskrifter, men om så är,
bör sådana utfärdas. Bara därför att
det här rör sig om ett statligt verk
skall vi väl inte stillatigande åse att
arbetare riskerar liv och lem. Vi måste
givetvis då se till att även de statliga
verken utfärdar säkerhetsföreskrifter,
så att inte olyckor av detta slag händer
i fortsättningen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till herr Björkänges under
överläggningen framställda yrkande.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Onsdagen den 5 november 1958

Nr B 9

§ 13

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 6 juni 1958 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr B 3, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående upphävande
av förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt; samt

2) förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet bland annat
följande.

I propositionen framlägges förslag till
omläggning av dödsbobeskattningen
från det nuvarande 2-skattesystemet med
arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt till
ett 1-skattesystem med endast arvsskatt.
Den nuvarande arvsskatten föreslås därvid
höjd med ett belopp som icke fullt
motsvarar kvarlåtenskapsskatten.

Avvägning av skatteuttaget mellan olika
kategorier av skattskyldiga har skett
med syfte att i görlig mån tillgodose
efterlevande makes och barns intressen.
Förslaget innebär även en omfördelning
av skattebelastningen till förmån
främst för flerbarnsfamiljerna. Skatteskalorna
har utformats så att skattehöjningar
icke skall uppkomma, då make
eller barn är ensam arvinge. För fler -

1 000 men icke 2 000 kr:

2 000 » » 5 000 »:

5 000 »> » 10 000 »:

10 000 »> » 20 000 »> :

barnsfamiljerna blir det betydande
skattelättnader enligt förslaget.

Förslaget innebär vidare, att gåvobeskattningen
på motsvarande sätt som
dödsbobeskattningen omlägges från ett
2-skattesvstem till ett 1-skattesystem.
Skattefriheten för gåvor, vilken för närvarande
är 3 000 kronor per fyraårsperiod,
ändras till 2 000 kronor per kalenderår.

Förslaget, som är avsett att träda i
kraft den 1 januari 1959, överensstämmer
med det i propositionen nr 145 till
årets förra riksdag framlagda.

I Kungl. Maj :ts förslag till förordning
angående ändring i förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt voro följande
lagrum så lydande:

28 §, tariffen, klass III

För testamentslott tillkommande
kyrka, landsting, kommun eller annan
menighet ävensom hushållningssällskap;

stiftelse med huvudsakligt syfte att
främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller
andra därmed jämförliga kulturella eller
eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål
att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller
sådan sammanslutning, som, utan att
hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose
medlemmarnas ekonomiska intressen,
huvudsakligen fullföljer ovan
angivet ändamål;

folketshusförening, bygdegårdsförening
eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta syfte att anordna
eller tillhandahålla allmän samlingslokal,

utgör skatten, diir fråga är om svensk
juridisk person och skattebefrielse ej
åtnjutes jämlikt 3 8:

när värdet å lotten överstiger

50 kr för 1 000 kr och 10 % av återstoden;

150 » » 2 000 » » 15 % » » ;

600 » d 5 000 » » 20 % » » ;

1 600 » » 10 000 » » 25 % »> » ;

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

20 000 men icke 50 000 kr: 4 100 kr för 20 000 kr och 30 % av återstoden;

50 000 » » 100 000 »: 13 100 » » 50 000 » » 35 % » » ;

100 000 »: 30 600 » » 100 000 » » 40 % » » ;

28 §, sista stycket

För skattelott, som i 11 § 2 mom. sägs,
beräknas skatten efter den klass, gällande
för arvinge eller universell testamentstagare
i dödsboet eller för mottagaren
av det legat varom fråga är, som
medför lägst skatt. Därest skattelotten
icke överstiger, om den skall beskattas
efter klass I, 3 000 kronor, om den
skall beskattas efter klass II, 2 000 kronor
och eljest 1 000 kronor, utgår skatten
i klass I efter 1 procent, i klass II
efter 3 procent, i klass III efter 5 procent
och i klass IV efter 20 procent.
Överstiger skattelott, som skall beskattas
efter klass I, 3 000 men icke 6 000
kronor, utgår skatten med 30 kronor för
3 000 kronor och 2 procent av återstoden.

Punkten 3 av övergångsbestämmelserna

Vad i 12 g fjärde stycket nu sägs om
skattefrihet för rätt till pension, som
utgår på grund av pensionsförsäkring,
skall äga tillämpning även efter den 31
december 1958, därest försäkringstagaren
avlidit före den 1 januari 1959 eller
utbetalning på grund av försäkringen
skett till förmånstagaren före sistnämnda
dag; och skall under enahanda förutsättning
nu gällande tariff i 28 § alltjämt
tillämpas vid beräkning av skatt
för vad som tillfallit någon i egenskap
av förmånstagare till annan försäkring
än pensionsförsäkring.

Punkten 4 av övergångsbestämmelserna Vid

tillämpning av bestämmelserna i
19 och 41 § § i deras nya lydelse skall
iakttagas, att skatt ej må beräknas efter
sammanläggning med gåva, för vilken
skattskyldighet inträtt före den 1 januari
1955. Vad nu sagts skall dock icke
gälla handling, innefattande giltig utfästelse
om gåva av lös egendom.

Till utskottet hade hänvisats ett antal
i anledning av propositionen väckta
motioner.

I de likalydande motionerna I:B 31 av
herr Hagberg och fru Gärde Widemar
samt II: B 35 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl. hade hemställts

A) att riksdagen, under förutsättning
att arvsbeskattningen höjdes, måtte besluta,

1) att nu gällande tariff i 28 § arvsoch
gåvoskatteförordningen skulle tilllämpas
vid beräkning av skatt för förmånstagareförvärv
vid dels kapitalförsäkring,
som tecknades före den 1 januari
1959, dels kapitalförsäkring som
tecknades senare och vore utmätningsfri
jämlikt 116 § första stycket lagen
om försäkringsavtal, dels sjuk- och
olycksfallsförsäkring;

2) att, om sådant förmånstagareförvärv
skulle sammanläggas med annat
förvärv, skatten skulle beräknas som om
färmånstagareförvärvet utgjort den
högst beskattade delen av de sammanlagda
förvärven; ävensom

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig
ändring i punkten 2 av övergångsbestämmelserna
till förslaget i proposition
nr B 3 till förordning angående ändring
i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt.

I de likalydande motionerna I:B 90
av herr Ohlon m. fl. och IDB 111 av
herr Ohlin m. fl. hade hemställts,

A. att riksdagen med ändring av vad
Kungl. Maj :t föreslagit i proposition
nr B 3 måtte i samband med beslutet
om kvarlåtenskapsskattens slopande

1. fastställa skalorna för arvsskatt och
gåvoskatt i enlighet med vad som angivits
i motiveringen i den vid årets förra
riksdag väckta motionen II: 539,

2. avslå det i propositionen framlagda
förslaget att pensionsförsäkringar skulle

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

bli föremål för arvs- och gåvoskatt och
att således den nuvarande skattefriheten
beträffande sådana försäkringar
skulle bibehållas oförändrad i arvsskatteförordningen
(AGF),

3. avslå det i propositionen framlagda
förslaget till ändrad lydelse av
bestämmelserna i 39 § AGF angående
skattefrihet för gåva till annans undervisning
och uppfostran och att således
även denna bestämmelse bibehölles
oförändrad,

4. besluta att övergångsbestämmelserna
vad gällde sammanläggning av
gåva med arvs- eller testamentslott eller
annan gåva även skulle gälla s. k. benefik
revers, så att sådan revers, som givits
fyra år före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, ej skulle bli föremål
för sammanläggning,

5. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att vid den fortsatta översyn
av arvsskatteförordningen, som förutsatts
komma till stånd,

dels frågan om skattefrihet för arvseller
testamentslott, som tillkomme efterlevande
make, förutsättningslöst prövades,
och

dels frågan om att vid arvsbeskattningen
genomgående införa skattefria
grundavdrag i stället för nuvarande
skattefria gränsbelopp, i första hand
för efterlevande make, utreddes, samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext.

1 de likalydande motionerna I:B 91
av herr Ewerlöf in. fl. och II: B 113 av
herr Hjalmarson in. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte

a) antaga förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen
den 6 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,

b) antaga förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den G
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt med den ändringen att 12, 28
och 36 §§, 37 § 2 mom. och 39 § samt
övergångsbestämmelserna erhölle i motionerna
angiven, nedan beträffande
vissa lagrum intagen lydelse.

28 §, tariffen, klass III

För testamentslott tillkommande
kyrka, landsting, kommun eller annan
menighet ävensom hushållningssällskap; stiftelse

med huvudsakligt syfte att
främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller
andra därmed jämförliga kulturella eller
eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål
alt främja landets näringsliv;

folketshusförening, bygdegårdsförening
eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta syfte att
anordna eller tillhandahålla allmän
samlingslokal,

utgör skatten, där fråga iir om svensk
juridisk person och skattebefrielse ej
åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger

1 000 men icke 3

3 000 » » 6

6 000 » » 20

20 000 » » 60

60 000

000 kr: 40 kr

000 » : 240 »

000 »>: 690 »

000 »: 3 490 »

» : 13 490 »

för 1 000 kr och

» 3 000 » »

» 6 000 » »

» 20 000 » »

» 60 000 » »>

10 % av återstoden

15 % *

20 % » »

25 % » »

30 % » »>

28 )>, sisla stycket

För skattelott, som i 11 § 2 mom.
sägs, beräknas skatten efter den klass,

gällande för arvinge eller universell
testamentstagare i dödsboet eller för
mottagaren av det legat varom fråga är,

58 Nr B 9 Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

som medför lägst skatt. Därest skattelotten
icke överstiger, om den skall beskattas
efter klass I, 3 000 kronor, om
den skall beskattas efter klass II, 2 000
kronor och eljest 1 000 kronor, utgår
skatten i klass I efter 1 procent, i klass
II efter 2 procent samt i klasserna III
och IV efter 4 procent. Överstiger skattelott,
som skall beskattas efter klass 1,
3 000 men icke 6 000 kronor, utgår skatten
med 30 kronor för 3 000 kronor och
2 procent av återstoden.

Punkten 4 av övergångsbestämmelserna

Vid tillämpning av bestämmelserna i
19 och 41 §§ i deras nya lydelse skall
iakttagas, att skatt ej må beräknas efter
sammanläggning med gåva, för vilken
skattskyldighet inträtt före den 1 januari
1955.

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte företaga
en skyndsam översyn av bestämmelserna
i arvs- och gåvoskatteförordningen
med beaktande av de synpunkter som
anförts i motionen 11:540 vid årets förra
riksdag.

I motionen II: B 112 av herr Hansson
i Skegrige m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte

a) besluta att den i motionen 11:541
vid årets förra riksdag återgivna skatteskalan
skulle läggas till grund för beräkningen
av de tariffer i § 28 av förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt
och gåvoskatt, enligt vilka arvsoch
gåvoskatt vid ett bifall till propositionen
skulle utgå, samt att förslagen
till övergångsbestämmelser i nämnda
förordning skulle ändras i enlighet med
vad som i nyssnämnda motion föreslagits,
samt

b) uppdraga åt vederbörande utskott
att utarbeta härför erforderliga ändringar
i den i propositionen föreslagna
författningstexten,

c) beakta vad som i berörda motion i
övrigt anförts.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr B 3, såvitt anginge nedan
under 2) angivna författningsförslag,
icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen den 20
juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;
samt

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
med följande ändringar, nämligen

dels att den i 28 § intagna tariffen
beträffande klass III erhölle följande
lydelse:

Klass III. För testamentslott tillkommande kyrka,

landsting, kommun eller annan
menighet ävensom hushållningssällskap; stiftelse

med huvudsakligt syfte att
främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller
andra därmed jämförliga kulturella eller
eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål
att främja landets näringsliv;

folketshusförening, bygdegårdsförening
eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta syfte att anordna
eller tillhandahålla allmän samlingslokal,

utgör skatten, där fråga är om svensk
juridisk person och skattebefrielse ej
åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m

1000 men icke 3 000 kr: 40 kr

3 000 » » 6 000 » : 240 »

6 000 » » 20 000 » : 690 »

20 000 » » 60 000 »» 3 490 »

60 000 » : 13 490 »

dels att 28 § sista stycket erhölle följande
lydelse:

För skattelott, som i 11 § 2 mom. sägs,
beräknas skatten efter den klass, gällande
för arvinge eller universell testamentstagare
i dödsboet eller för mottagaren
av det legat varom fråga är, som
medför lägst skatt. Därest skattelotten
icke överstiger, om den skall beskattas
efter klass I, 3 000 kronor, om den skall
beskattas efter klass II, 2 000 kronor
och eljest 1 000 kronor, utgår skatten
i klass I efter 1 procent, i klass II efter
3 procent, i klass III efter 4 procent
och i klass IV efter 20 procent, överstiger
skattelott, som skall beskattas efter
klass I, 3 000 men icke 6 000 kronor, utgår
skatten med 30 kronor för 3 000 kronor
och 2 procent av återstoden.

dels ock att punkten 4 av övergångsbestämmelserna
erhölle följande lydelse: 4.

Vid tillämpning av bestämmelserna
i 19 och 41 § § i deras nya lydelse skall
iakttagas, att skatt ej må beräknas efter
sammanläggning med gåva, för vilken
skattskyldighet inträtt före den 1 januari
1955.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig
översyn av bestämmelserna rörande
arvsbeskattningen; samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I:B 31
av herr Hagberg och fru Gärde Widemar
samt II: B 35 av herr Nilsson i
Svalöv in. fl.,

2) de likalydande motionerna I:B 90
av herr Ohlon in. fl. och II: B 111 av
herr Ohlin in. fl.,

3) de likalydande motionerna I:B 91
av herr Ewerlöf in. fl. och II: B 113 av
herr Hjalmarson in. fl.,

4) de likalydande motionerna I:B 121

för	1000	kr	och	10 °/	O av	återstoden;
»	3 000	»	»	15 °/	0 »	» ;
»	6 000	»	»	20 °/	i »	» ;
»	20 000	»	»	25 °/	0 »	» ;
»	60 000	»	»	30 °/	0 »	» ;

av herr Kronstrand m. fl. och II: B 148
av herr Stiernstedt m. fl.,

5) motionen II: B 12 av fröken Vinge
m. fl. samt

6) motionen II: B 112 av herr Hansson
i Skegrie m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet under
rubriken »Allmänna synpunkter»
bland annat följande:

Förslaget om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
har inte föranlett någon
gensaga i de väckta motionerna
eller vid utskottsbehandlingen. Även
arvsskattesakkunnigas förslag härutinnan
var enhälligt och det vann allmän
anslutning bland remissinstanserna. I
detta läge torde det inte vara påkallat
att utskottet närmare ingår på de skäl
som åberopats i diskussionen kring
kvarlåtenskapsskalten. Utskottet kan
därför i likhet med departementschefen
inskränka sig till att behandla de
överväganden av företrädesvis praktisk
natur som lett fram till förslaget om
skattens avskaffande.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Sjödahl, Eriksson, Snygg,
Erik Jansson, Hellebladh, Sundström,
Brandt i Olshammar, Allard, Ericsson
i Kinna och Carlsson i Västerås, vilka
ansett att punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till förordningen om ändring
i förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt bort ha den i propositionen
föreslagna lydelsen och att utskottets
hemställan under punkten A) 2) sålunda
bort ha följande lydelse:

»2) antaga det----(= utskottet)

- av återstoden.»

Nr B 9

Onsrlagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

II) av herrar Spetz, Söderquist, Wolgast,
Alvar Andersson, Gustafson i Göteborg,
Larsson i Luttra och Stenberg,
vilka ansett

a) att utskottet under »Allmänna synpunkter»
bort anföra:

Kvarlåtenskapsskatten bär allt sedan
sin tillkomst år 1947 varit föremål för
stark kritik. I huvudsak har mot skatteformen
invänts, att den leder till en
orättvis avvägning av skattebördan därigenom
att ingen hänsyn tages till det
antal arvtagare, som skall ärva en efterlämnad
kvarlåtenskap. Härigenom
kan två lika stora lotter bli olika hårt
beskattade. Genom kvarlåtenskapsskatten
skärptes arvsbeskattningen allvarligt,
till men framför allt för de mindre
företagen och jordbruket, liksom för
produktionslivets kapitalförsörjning
över huvud. Vidare måste ett system med
två olika, samtidigt utgående former av
dödsbobeskattning i tekniskt och administrativt
avseende komplicera arvsbeskattningen.
Utskottet anser för sin del
denna kritik mot kvarlåtenskapsskatten
berättigad och hälsar därför med tillfredsställelse
att enighet kunnat vinnas
om skattens försvinnande. Utskottet anser
det nämligen vara en viktig princip
att dödsbobeskattningen grundas på den
enskilda arvs- eller testamentslotten,
varigenom skattebördan kan bli rättvist
avvägd och lika stora lotter inom samma
skatteklass bli lika beskattade. Genom
denna reform, innebärande en
återgång till det förutvarande 1-skattesystemet,
vinnes samtidigt en teknisk
och administrativ förenkling av dödsbobeskattningen.

b) att utskottets utlåtande i fråga om
skatteskalorna beträffande skatteklasserna
I, II och IV bort ha i reservationen
angiven lydelse;

c) att utskottet under punkten A) 2)
bort hemställa, att riksdagen måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
med i reservationen angivna änd -

ringar, vilka i fråga om 28 §, tariffen,
klass III, samt punkten 4 av övergångsbestämmelserna
överensstämde med utskottets
förslag och beträffande sista
stycket i 28 § innebure följande lydelse:

För skattelott, som i 11 § 2 mom.
sägs, beräknas skatten efter den klass,
gällande för arvinge eller universell testamentstagare
i dödsboet eller för mottagaren
av det legat varom fråga är,
som medför lägst skatt. Därest skattelotten
icke överstiger, om den skall beskattas
efter klass I, 3 000 kronor, om
den skall beskattas efter klass II, 2 000
kronor och eljest 1 000 kronor, utgår
skatten i klass I efter 1 procent, i klass
II efter 2 procent, i klass III efter 4 procent
och i klass IV efter 15 procent.
Överstiger skattelott, som skall beskattas
efter klass I, 3 000 men icke 6 000
kronor, utgår skatten med 30 kronor
för 3 000 kronor och 2 procent av återstoden.

HD av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka ansett

a) att utskottet under »Allmänna synpunkter»
bort anföra följande:

Alltsedan kvarlåtenskapsskattens införande
1947 har vi inom högerpartiet
motsatt oss denna skatteform. Vi har
icke kunnat acceptera den principiella
motiveringen för K-skatten med dess
bakomliggande diffusa skuldbegrepp.
K-skattens konstruktion har enligt vår
mening varit inkonsekvent och ologisk.
K-skattens tyngd har varit sådan att
man snarare kunnat tala om konfiskation
än om beskattning i vanlig mening.
Exempel härpå lämnas i motionen
11:540 vid årets förra riksdag. K-skatten
har, genom att den vid en given
kvarlåtenskap utgår med samma belopp
oavsett hur många arvingarna är, icke
på något sätt beaktat skatteförmågan
hos arvtagaren. Bröstarvingar har drabbats
lika hårt som oskylda. För medelstora
och större enskilda rörelseidkare
och familjeföretag inom industri, handel
och jordbruk skulle skatten i längden
i hög grad försvåra och stundom

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

omöjliggöra en fortsatt verksamhet. Kskatten
drabbar enligt en av 1947 års
bevillningsutskott företagen utredning
särskilt hårt landets jordbrukare.

Med hänsyn till det anförda finner vi
förslaget i propositionen om K-skattens
borttagande väl motiverat och biträder
detsamma.

b) att utskottet under punkten A) 2)
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till de likalydande motionerna I:B91
av herr Ewerlöf m. fl. och II: B 113 av
herr Hjalmarson m. fl. måtte besluta att
28 § i det vid propositionen nr B 3 fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den G juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
skulle ha den ändrade lydelse som
framginge av nämnda motioner.

IV) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Nilsson i Svalöv, Magnusson i
Borås, Gustafson i Göteborg och Stenberg,
vilka ansett att utskottet bort under
punkten A) 2) hemställa, att riksdagen
måtte besluta att 39 § i det vid propositionen
nr B 3 fogade förslaget till
förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt skulle ha den
ändrade lydelse, som framginge av motionerna
I:B91 och II: B 113.

V) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Wolgast, Alvar Andersson, Nilsson
i Svalöv, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Larsson i Luttra och
Stenberg, vilka ansett att utskottet bort
under punkten A) 2) hemställa, att riksdagen
måtte besluta, att 12 och 36 §§
samt 37 § 2 mom. i det vid propositionen
nr B 3 fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt skulle ha den ändrade lydelse,
som framginge av motionerna
I: B 91 och II: B 113, ävensom att punkten
3 i övergångsbestämmelserna skulle
ha följande ändrade lydelse:

3. Nu gällande tariff i 28 S skall äga
tillämpning även eller den 31 december
1958 vid beräkning av skatl för vad

som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare
till kapitalförsäkring, som
i 12 § andra stycket sägs, eller till annan
kapitalförsäkring, varom avtal slutits
före den 1 januari 1959, eller till
olycksfalls- eller sjukförsäkring. Skall
därvid förmånstagareförvärvet beskattas
efter sammanläggning med annat
förvärv, för vilket skattskyldighet inträtt
samtidigt, beräknas skatten å förmånstagareförvärvet
efter den eller de
procentsatser som skolat tillämpas, därest
skatt skolat uttagas för de sammanlagda
förvärven samt förmånstagareförvärvet
utgjort den högst beskattade
delen därav; och skall i angivet fall
vid beräkning av skatt för det andra
förvärvet sammanläggning med förmånstagareförvärvet
ej äga rum.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Som vi högerledamöter
i bevillningsutskottet framhållit i vår
reservation, har högern alltsedan kvarlåtenskapsskattens
införande 1947 motsatt
sig denna skatteform. Vi har inte
kunnat acceptera den principiella motiveringen
för kvarlåtenskapsskatten
med dess bakomliggande diffusa skuldbegrepp
— där det hetat att den avlidne
häftat i skuld till staten, en skuld uppkommen
på grund av ett förmögenhetsinnehav,
för vilken inte tillräcklig förmögenhetsskatt
skulle ha uttagits. Skatten
i fråga föranleddes sålunda, enligt
den motivering som anfördes när kvarlåtenskapsskatten
infördes 1947, inte av
ett förmögenhctsförvärv utan av ett tidigare
förmögenlictsinnehav. Detta är
av vikt att konstatera, när det nu enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr B 3 gäller
att inbaka kvarlåtenskapsskatten i den
vanliga arvsskatten.

Från högerhåll anser vi att dödsbobeskattningens
nuvarande utformning
inte bara är ett praktiskt och tekniskt
problem — som utskottsmajoritcten vill
göra gällande i föreliggande betänkande

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. ni.

— utan det gäller även andra saker och
då främst skattens storlek. Den saken
liar utskottsmajoriteten inte närmare
diskuterat, utan man har gjort frågan
till ett tekniskt problem, där det har
gällt att plocka ut ett visst belopp i
dödsboskatter. Att dessa skatter sedan
i vissa lägen närmast får formen av en
ren förmögenhetskonfiskation har tydligen
inte bekymrat vare sig finansministern
eller utskottsmajoriteten. Från
högerhåll däremot fäster vi stor vikt vid
beskattningens tyngd. Vi vill alltid ha
skatteuttagets följdverkningar för ögonen.
De sista årtiondenas socialistiska
skattepolitik har visat hur nödvändigt
detta är. En alltför hård beskattning
av vad slag det vara må får enligt vårt
förmenande skadliga verkningar inte
minst av moralisk natur.

Vi inom högern har alltid framhållit
att kvarlåtenskapsskatten genom sin
tyngd hårt drabbat enskilda rörelseidkare
och familjeföretag inom industri,
handel och jordbruk. Det är därför med
tillfredsställelse som vi inom högern sett
att ett enhälligt förslag om kvarlåtenskapsskattens
slopande nu föreligger.
Denna enighet har glädjande nog varit
rådande såväl hos arvsskattesakkunniga
som hos remissinstanserna och hos departementschefen
samt nu till sist också
inom bevillningsutskottet. Detta visar
att opinionen nu har svängt i denna en
gång så kontroversiella fråga. Från högern
förordar vi varmt förslaget i propositionen
om kvarlåtenskapsskattens
slopande.

Propositionen upptar emellertid inte
bara förslag om kvarlåtenskapsskattens
slopande, utan där beröres också ändringar
i förordningen om arvs- och
gåvoskatt. När jag nu kommer över till
detta avsnitt i propositionen, måste jäg
tyvärr konstatera att enigheten inte är
lika stor vare sig i huvudfrågan, arvsoch
gåvoskattens storlek, eller i de olika
detaljfrågorna. De talrika reservationer
som är knutna till betänkandet talar
härvidlag sitt tydliga språk. Av dessa

reservationer får man klart för sig att
frågan är av politisk natur. Man skymtar
eu socialistisk och en borgerlig linje,
detta framför allt då det gäller beskattningens
höjd men också i frågor om vad
som kan anses vara rätt eller inte. Vad
som här fått gälla som utskottets mening,
som det brukar heta, har inte
mindre än i fyra fall fått avgöras med
lottens hjälp, en ordning som synes mig
högst otillfredsställande.

I propositionen behandlas först behovet
av en mera ingående översyn av
arvsskattebestämmelserna. Inom utskottet
är man enig om att en sådan översyn
bör ske, och utskottet hemställer därför
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungi.
Maj :t anhålla om en allsidig översyn av
bestämmelserna rörande arvsbeskattningen.
Finansministern har i propositionen
uttryckt den uppfattningen att
det är »angeläget att en översyn icke
kommer till stånd innan förutsättningar
finns för mera definitiva ändringar i
arvs- och gåvoskatteförordningen. Slutförandet
av pågående lagstiftningsarbete
inom civilrättens område, som kan få
betydelse för dödsbobeskattningens utformning,
bör således under alla omständigheter
avvaktas». Detta finansministerns
uttalande tolkar jag — och jag
tror många med mig — som om det
skulle komma att dröja lång tid innan
en utredning tillsättes i denna fråga. I
en partimotion från högern har därför
hemställts om en skyndsam översyn av
bestämmelserna i arvs- och gåvoskatteförordningen.

Utskottet å sin sida säger, att »enligt
utskottets mening bör en översyn av
arvsskattebestämmelserna komma till
stånd snarast möjligt». I fortsättningen
säger utskottet följande: »Utskottet vill
understryka att en översyn av arvsbeskattningen
är angelägen.» Dessa uttalanden
från ett enigt utskott vittnar,
herr talman, om att bevillningsutskottet
anser att det hastar med denna utredning
och översyn. Själv tolkar jag
utskottets skrivning så, att utredningen

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

omedelbart bör tillsättas. Att familjerättskommitténs
uppdrag inte är slutförd
bör inte hindra att utredningen i
arvsskattefrågorna påbörjas. Det torde
väl närmast vara till fördel om dessa
två utredningar arbetar samtidigt och
hand i hand. Jag tror att deras arbete
då skulle bli mera effektivt.

Om finansministern varit närvarande
här i kammaren, skulle jag i anslutning
till utskottets skrivning velat rikta en
fråga till honom, om han är beredd att
utan dröjsmål tillsätta en utredning rörande
översyn av arvs- och gåvoskattefrågorna.
Att utredningen skall bli allsidig
och uppta såväl de problem som
berörts i högermotionerna och i andra
motioner som även andra problem, såsom
skattens storlek m. m., tar jag för
givet. Huruvida de s. k. bottenbeloppen
skall utformas som gränsbelopp eller
grundavdrag, antar jag också blir föremål
för en allsidig prövning. Starka skäl
torde därvidlag tala för att man stannar
för grundavdrag över hela linjen
så som departementschefen nu föreslagit
skall gälla för minderåriga barn. Enligt
min uppfattning borde man redan
nu ha kunnat ta steget fullt ut och gjort
bottenbeloppen till grundavdrag. I kompromissens
anda har jag emellertid inte
i utskottet vidhållit det motionsledes
framförda kravet att bottenbeloppet för
efterlevande make utformas som grundavdrag
utan gått med på att hänskjuta
denna fråga till den kommande utredningen,
även om jag, liksom riksräkenskapsverket
och familjerättskommittén,
är av den uppfattningen, att det genom
förändringen uppkomna skattebortfallet
inte inger några betänkligheter ur statsfinansiell
synpunkt. Det rör sig endast
om ett skattebortfall på cirka 2,5 miljoner
kronor enligt finansministerns
skatteskalor och 1,0 miljoner kronor enligt
högerns skatteskalor.

Inte heller kan jag reservationslöst
instämma i utskottets uttalande på s. 41
i betänkandet, där det heter: »En översyn
i nu berörda frågor bör givetvis inte

ske utan att de ekonomiska verkningarna
av ändrade skatteregler beaktas.»
Detta resonemang är, skulle jag nästan
vilja säga, rent av omoraliskt. Det innebär
nämligen, att man inte skulle kunna
göra vad man anser vara riktigt, därför
att staten genom en sådan riktig åtgärd
skulle få minskade skatteintäkter. Jag
har emellertid, som jag tidigare sagt, i
kompromissens tecken inte velat ställa
något speciellt yrkande på denna punkt,
utan från högerhåll inväntar vi utredningens
resultat.

Jag kommer så över till huvudfrågan
i vad som berör förslaget om ändringar
i förordningen om arvs- och gåvoskatt,
nämligen skatteskalornas höjning. I denna
fråga finns en klar skiljelinje mellan
socialistisk och borgerlig uppfattning.
Socialdemokraterna vill inte sänka dödsbobeskattningen
annat än med ett mindre
belopp, föranlett av höjningen av
bottenbeloppen, som dock — det vill jag
understryka — indirekt tas igen av staten
genom penningvärdeförsämringen,
d. v. s. ökad skatt på grund av höjda
taxeringsvärden på fastigheter och dylikt.
De borgerliga däremot vill sänka
dödsbobeskattningen. Inom de borgerliga
föreligger emellertid tyvärr ingen
enighet om hur stor denna sänkning
bör vara. Yi inom högern vidhåller vår
konsekventa linje sedan 1947, nämligen:
bort med kvarlåtenskapsskatten utan
någon som helst höjning av arvsskatten!
Det får vara nog med att arvsskatten
indirekt höjes genom den penningvärdeförsämring
som de senaste årtiondenas
ekonomiska politik lett till.

Det belopp som kvarlåtenskapsskatten
för närvarande inbringar kan beräknas
till något över 30 miljoner kronor.
I förhållande till de samlade statsinkomsterna
utgör detta belopp endast
något över två promille. I likhet med
ett stort antal remissinstanser anser vi
från högerhåll, att detta skattebortfall
kompenseras, om de nackdelar för företagsamhet
och sparande, som kvarlåtenskapsskatten
medför, elimineras

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

genom att denna skatt borttages helt.
Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till vad Sveriges lantbruksförbund,
RLF, Sveriges grossistförbund, Sveriges
redareförening, Svenska företagares
riksförbund, Köpmannaförbundet, Skånes
handelskammare m. fl. framhållit
i denna sak. Jag skall inte citera deras
uttalanden, men i stort sett kan de sammanfattas
så, att resultatet av en alltför
hög dödsbobeskattning blir att penningmedel
uttas ur företagen i sådan utsträckning,
att företagens produktionskapacitet
och konkurrenskraft nedbringas
med ökad risk för att driften
under ogynnsamma konjunkturförhållanden
till och med måste nedläggas.
Om det har sådana verkningar, är det
då inte, herr talman, något att observera
just i våra dagar, när arbetslösheten
knackar på dörren och frihandelsområdet,
med därav följande skärpt konkurrens
från utlandet, skymtar vid horisonten?
Jag kan i detta sammanhang
inte heller låta bli att omnämna, att
såväl erfarenhet som undersökningar
bestyrker uppfattningen att dödsbobeskattningen
redan är av den intensiteten,
att jordbruksrörelse eller annan enskild
rörelse av familjeföretags karaktär
genom denna beskattning är hotad
till sin framtida existens. Särskilt för
jordbruket är konsekvenserna kännbara,
eftersom den förmögenhet som investerats
i det allt övervägande antalet
jordbruk utgöres av arbetande kapital,
medan tillgången på likvida medel, varmed
dödsbobeskattningen kan mötas, är
begränsad. Sveriges lantbruksförbund
säger bl. a. härvidlag: »Genom arvsbeskattningen
uppkommer vid något större
jordbruk eu sådan minskning av
familjekapitalet att en arvinges övertagande
av föräldrarnas jordbruk ofta
omöjliggöres.»

Det är emellertid inte bara de olika
företags- och näringsorganisationerna
som uttalat sig för en sänkning av den
nuvarande dödsbobeskattningen, utan
även vissa länsstyrelser har direkt el -

ler indirekt framhållit att denna beskattning
borde sänkas. Många har emellertid
ansett att de sakkunniga som
förberett det nu föreliggande förslaget
varit direkt bundna av de utfärdade
direktiven, där det utsagts att »såsom
en riktpunkt för en dylik utredning
synes, utöver vad som framgår av det
förut sagda, kunna anges att statens intäkter
av dödsbobeskattningen, bortsett
från vad som kan erfordras för att erhålla
skäliga bottenbelopp, inte bör
nämnvärt minskas». Även statskontoret
framförde detta, men säger i anslutning
härtill att »enligt ämbetsverkets uppfattning
skulle det emellertid vara värdefullt
om det vid en kommande översyn
av arvs- och gåvoskatteförordningen
kunde närmare prövas, i vad mån en
lättnad av dödsbobeskattningen kan förväntas
stimulera det personliga sparandet».
Ligger inte häri, herr talman,
att även statskontoret skulle ha hälsat
en sänkning av dödsbobeskattningen
med tillfredsställelse?

Många remissinstanser har som sagt
ansett att den skattenivå och de skatteskalor,
som de arvsskattesakkunnigas
majoritet föreslagit, måste ses mot bakgrunden
av de sakkunnigas direktiv att
skatteutfallet ej fick bli nämnvärt minskat.
Själv har jag emellertid utan att
avvika från direktiven ansett mig kunna
ingå i närmare bedömning av skattenivåns
höjd. Direktiven var nämligen
vagt formulerade, och de anknöt dessutom
till dödsbobeskattningens utfall
1954/55, nämligen ungefär 62 miljoner
kronor, vilket belopp med den fortskridande
penningvärdeförsämringen
snart uppnås med den nu utgående arvsskatten.
Samma uppfattning rörande
tolkningen av direktiven hade folkpartiets
och centerpartiets representanter
i de arvsskattesakkunniga, och av
remissinstanserna uttalar sig hl. a. Svea
hovrätt i denna riktning. Det är mot
bakgrunden härav som vi får se högerns
partimotion i fråga om skatteskalornas
höjd. I stort sett går den ut på ett slo -

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9 G5

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

pande av kvarlåtenskapsskatten utan
någon höjning av arvsskatten. Dessutom
föreslås att arvsskatten skall något sänkas
i de lägre arvslottsskikten — upp
till 75 000 kronor —- för att därmed
inom dessa skikt eliminera penningvärdeförsämringens
höjande effekt på
arvsbeskattningen.

Propositionens och utskottsmajoritetens
förslag går ut på att kvarlåtenskapsskatten
skall inbakas i arvsskatten,
så att vi får ett 1-skattesystem för
dödsbobeskattning. Att en teknisk förbättring
därvid uppstår vill jag inte
bestrida. Inte heller vill jag bestrida
att majoritetsförslaget jämfört med nu
utgående dödsbobeskattning gynnar
flerbarnsfamiljerna. Denna förbättring
för flerbarnsfamiljerna har emellertid
skett på andra skattskyldigas bekostnad,
främst då de i arvsklasserna II och IV,
d. v. s. arv som går till föräldrar, syskon
och syskonbarn samt till s. k.
oskylda personer. Även i folkpartiets
och centerpartiets förslag har lindringen
i dödsbobeskattningen för flerbarnsfamiljerna
skett på andra gruppers bekostnad.
I högern anser vi inte detta
vara riktigt. Eu orättvis och inkonsekvent
beskattning bör tas bort utan alt
skattebördan överförs på andra.

Jag skall inte närmare kommentera
vare sig socialdemokraternas eller folkpartiets
och centerpartiets förslag till
skatteskalor, utan jag vill endast med
ett par exempel visa hur orimliga jag
anser dessa skatteskalor vara.

För ett arv på 30 000 kronor, som
tillfaller en fader, en moder eller ett
syskon, höjs skatten enligt det socialdemokratiska
förslaget från nu utgående
arvs- och kvarlåtenskapsskatt på 2 700
kronor till 4 040 kronor eller med 40
procent. Vid en arvslott på 100 000
kronor ökar skatten från 17 840 kronor
till 28 290 kronor eller med 58 procent.

Jag skall ta ytterligare ett exempel.
Fn person saknar bröstarvingar och
har som arvtagare
makas

200 000 kronor och består av en jordbruksfastighet,
en bostadsfastighet eller
en rörelsefastighet, taxerad till dessa
200 000 kronor. Det är alltså den enda
tillgången. Arvsskatten utgör då enligt
regeringens förslag 121 000 kronor.
Kvar av arvet blir endast 79 000 kronor.
Hur skaffa pengar till detta? Belåningsvärdet
på fastigheten är enligt
gällande praxis i hypoteksbanker och
andra kreditinstitut 00 procent av taxeringsvärdet,
alltså i det här fallet
120 000 kronor. För att kunna mottaga
arvet måste således vederbörande testamentstagare
skaffa 1 000 kronor utöver
vad som kan lånas på fastigheten. Ännu
mera groteskt blir det för familjearvtagaren
om arvslotten — som i de flesta
fall — endast till hälften består av en
belåningsbar fastighet och resten ligger
i ett varulager, maskiner och inventarier,
rörelsekapital till arbetslöner m. m.
Belåningsvärdet är där ännu mera begränsat,
och lånet som behöver upptas
för att motta arvet går långt utöver
belåningsvärdet på fastigheten. Blir inte
resultatet i sådant fall vad RBF, Lantbruksförbundet
m. fl. framhållit, nämligen
att företaget får upplösas med
alla de sociala skadeverkningarna därav
som följd? Herr talman, jag kan
inte acceptera en sådan beskattning.

Enligt folkpartiets och centerpartiets
.skatteskalor blir inte verkningarna så
skadegörande som jag nyss nämnt, men
vid en arvslott på 200 000 kronor i arvsklass
IV går skatten på 95 350 kronor,
d. v. s. inemot halva arvet går bort i
skatt. Även här kan det bli omöjligt att
hålla ett ärvt familjejordbruk eller eu
ärvd familjerörelse intakt. Anmärkningsvärt
är också att folkpartiet och
centerpartiet i klass I, d. v. s. arv till
maka och bröstarvingar, vill ha en
skattesats av 11 procent för skiktet
00 000—70 000 kronor, medan socialdemokraterna
bär nöjt sig med 9 procent
mot högerns 8 procent. Jag medger
gärna att detta kanske närmast är
eu skönhetsfläck, men jag kan ändå

insatt sin avlidna
brorson. Förmögenheten är
Andra kammarens protokoll 1958. Nr Ii 9

GG Nr B 9 Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

inte komma ifrån att en hög marginalskatt
— som i det här fallet — får en
psykologisk verkan på sparande o. d.
Anmärkningsvärt är också i folkpartiets
och centerpartiets skatteskalor, att om
ett arv på 100 000—150 000 kronor går
till en bror eller syster, är marginalskatten
— jag betonar marginalskatten
— 35 procent, men om arvet går till
en bygdegård, en folketshusförening, ett
församlingshem etc. så är marginalskatten
endast 30 procent. Enligt folkpartiets
och centerpartiets förslag beskattas
sålunda arv av viss storlek till så
nära anhöriga som mor eller far, syskon
eller syskonbarn hårdare än testamentsiotter
till allmännyttiga ändamål. Detta
har vi från högerhåll inte velat vara
med om. Det må nu vara nog sagt om
skatteskalor.

Reglerna för arv och gåvor behandlas
i samma förordning. Skattesatsen är
densamma för gåva som för arv. Någon
ändring i detta avseende föreslås inte
i den föreliggande propositionen. Däremot
har vissa specialfrågor upptagits
till behandling i propositionen. En sådan
är frågan om sammanläggningstiden
för gåva och arv. Finansministern
föreslår att sammanläggningstiden skall
förlängas från fyra till tio år, samtidigt
som det skattefria beloppet för gåva sättes
till 2 000 kronor per år. Under de
tio åren är det endast beskattade gåvor
som skall sammanläggas. Någon erinran
mot denna relativt långa sammanläggningstid
har inte motionsvis anförts.
Vissa remissinstanser har emellertid velat
begränsa sammanläggningstiden till
fem år, och länsstyrelsen i Jämtlands
län har ansett att sammanläggningstiden
inte skulle utökas från nuvarande
fyra år. Själv anser jag — och hävdade
det i arvsskattesakkunniga — att sammanläggningstiden
blir för lång. Jag
antar emellertid att vid den översyn
av arvsskatteförordningen som skall ske
även sammanläggningstiden blir föremål
för förnyade överväganden, varför
jag inte skall uppta tiden med att

närmare ingå härpå mer än i ett avseende,
nämligen vad som avser sammanläggningen
av arvslott med tidigare
gåva av s. k. benefik revers. Vad gäller
dessa gåvor anser såväl finansministern
som de socialdemokratiska reservanterna
i bevillningsutskottet att obegränsad
sammanläggningstid skall förekomma,
även för sådana benefika reverser
som utfärdats innan den nya
förordningen träder i kraft. Från borgerligt
håll har vi däremot ansett att
redan utfärdade benefika reverser inte
skall ur skattesynpunkt komma i ett
sämre läge än fallet var vid deras tillkomst.
En obegränsad sammanläggningstid
för redan utfärdade reverser
skulle innebära ett avsteg från principen
att åt ny skattelagstiftning inte
skall ges tillbakaverkande kraft. Jag
vill påstå, att ett avsteg från denna
princip allvarligt skulle rubba medborgarnas
förtroende för svensk skattelagstiftning.
Då de socialdemokratiska
ledamöterna i bevillningsutskottet reservat
sig för bifall till finansministerns
förslag har de enligt mitt förmenande
inte presterat något som helst
motiv för sitt ställningstagande. De bygger
endast på ett antagande, att det
eljest kan bli skatteflykt. Inför ett sådant
antagande synes mig den svenska
socialdemokratien vilja göra avkall på
vad som kan anses vara utmärkande för
en västerländsk demokrati, alltså att
lagstiftningen ej skall göras retroaktiv.

De praktiska verkningarna av en retroaktiv
lagstiftning på detta område
kan belysas med följande exempel. År
1947, alltså i samband med kvarlåtenskapsskattens
tillkomst, överlämnades
som gåva en benefik revers på 100 000
kronor till en hemmavarande son eller
dotter. Denna gåva beskattades då med
G 370 kronor, alltså precis som alla
andra gåvor. Att gåvan skulle behandlas
på annat sätt än andra gåvor var det
vid 1947 års skattelagstiftningsarbete
inte alls tal om. Nu kommer man elva
år efteråt och föreslår skärpta bestäm -

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

melser som följd av en sådan då överlämnad
gåva. Man vill nämligen att den
elvaåriga gåvan på sitt sätt skall ingå

1 kvarlåtenskapen. Detta innebär att
den kommer att verka höjande på den
arvsskatt som nu skall uttas. Visserligen
får man tillgodoräkna sig skatt som erlades
för elva år sedan, men det blir
trots detta ett skattetillägg. Tar vi exempelvis
det enkla fallet, att dödsboet 1959
bär en behållning på 10 000 kronor
samt att den 1947 — alltså för tolv år
sedan — lämnade benefika reversen på
100 000 kronor tillkommer, blir det nu
vid dödsfallet en merbeskattning på

2 190 kronor.

Det är därför på sitt sätt vilseledande,
när de socialdemokratiska reservanterna
säger, att någon ny beskattning
av reversen inte ifrågasättes. Det blir
en merbeskattning i det av mig angivna
fallet — detta kan inte bestridas. Skulle
reversen av år 1947 i det anförda exemplet
ha lagts till en arvslott på 200 000
kronor år 1959, skall arvslotten enligt
reservanternas förslag nu beskattas
21 410 kronor hårdare än vad som förutsattes
1947. Man kan alltså säga att
nu, tolv år efteråt, uttas 21 410 kronor
i tilläggsskatt. Rimmar detta, herr talman,
med svenskt rättsmedvetande? Jag
kan inte anse att det gör det.

Ett speciellt problem vid gåvobeskattningen
är beskattningen av gåva
till annans undervisning eller uppfostran.
På detta område har utvecklats eu
viss praxis, varvid sådana gåvor intill
ett visst belopp ej beläggs med skatt. I
propositionen föreslås nu i anslutning
till arvsskattesakkunnigas förslag att
även dessa gåvor i fortsättningen skall
beskattas, såvida omständigheterna är
sådana, att gåvotagarcn kan anses ha
tillförsäkrats en förmån, som han eljest
icke skulle ha åtnjutit. Som jag redan
anfört i eu reservation till arvsskattesakkunnigas
betänkande förefaller det
mig orimligt att införa en skattebestämmelse,
vars innebörd i praktiken
inte iir klart angiven. Hiir heter det åt!

man skall bedöma, huruvida gåvotagaren
annars skulle ha fått den förmån
som han nu tillförsäkrats genom gåvan.
Hur kan beskattningsmyndigheten avgöra
detta? Det är omöjligt. De allra
flesta remissinstanserna har också, om
de inte helt tagit avstånd från förslaget,
ställt sig ytterst tveksamma till detsamma.
Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare
och Sveriges advokatsamfund
har sålunda bland många andra avstyrkt
förslaget. De har nämligen som
jurister blicken öppen för tolkningssvårigheterna.
I olika motioner har också
yrkats avslag på propositionens förslag,
ett avslagsyrkande som från högeroch
folkpartihåll fullföljts i reservation
IV).

Det i propositionen framlagda förslaget
om arvsbeskattningen av försäkringar
innebär en klar skärpning av
skatten på försäkringssparandet. Man
kan fråga sig om detta verkligen varit
meningen. Jag vill närmast tro att
skärpningen kommit till av rent misstag.
Man bär i det nya förslaget till
dödsbobeskattning av försäkringar i
stort tagit in de strängaste bestämmelserna
i arvs- och gåvoskatteförordningen
och kombinerat dessa med de strängaste
bestämmelserna i förordningen om
kvarlåtenskapsskatt och på så sätt fått
fram ett förslag, som jag anser är ur
flera synpunkter i hög grad diskutabelt.
Jag vill framhålla att det i ett allmänt
ekonomiskt läge, där sparandet
redan förut är otillräckligt i förhållande
till investeringsbehoven, inte kan
vara förenligt med det allmännas intresse,
att man genom skärpt beskattning
söker torpedera en av hörnpelarna
i den svenska sparverksamheten, nämligen
försäkringssparandet. .lag vill erinra
om att finansministern nyss tillsatt
en kommitté för utredning om
lämpliga sparfrämjande åtgärder. Innan
denna har fått påbörja sitt arbete
föreslår regeringen och regeringspartiet
en skärpt beskattning på försiik -

68 Nr B 9 Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

ringssparandet. Detta är så mycket mer
förvånansvärt som man så sent som
förra året mildrade beskattningen av
försäkringssparandet. Nu föreslår man
skärpning. Vad är det för planmässighet
i skattepolitiken? Den frågan skulle
jag velat rikta till finansministern om
han varit här. Jag vill också erinra om
att de allra flesta remissinstanserna på
ett eller annat sätt tagit avstånd från
en skärpt beskattning på försäkringssparandet.
Man har erinrat om hur de
egentliga sparförsäkringarna på grund
av inflationen är på tillbakagång, och
att man i stället tar rena riskförsäkringar.
Borde man då icke med en positiv
lagstiftning stimulera sparförsäkringarna? Hela

problemet om arvsbeskattningen
skall ju bli föremål för ny utredning.
Härvid skall enligt utskottets skrivning
särskilt försäkringsbeskattningen uppmärksammas.
Är det då statsmannavisdom
att nu skärpa arvsbeskattningen
av livförsäkringar på ett sätt som med
säkerhet inte kan bibehållas vid den
kommande översynen? Vore det inte,
herr talman, bättre att här ta motionärernas
förslag som innebär åtgärder
för att förebygga skadeverkningar av
ett beslut som är direkt sparfientligt?
Dessa anordningar bör som jag ser saken
avse inte bara de försäkringar som
tecknats före 1959 utan även senare
tecknade försäkringar i den mån dessa
är av social karaktär, till vilka jag räknar
kapitalförsäkringar, som är utmätningsfria
enligt 116 § första stycket
lagen om försäkringsavtal, samt sjukoch
olycksfallsförsäkringar. Alla de borgerliga
representanterna har i reservation
V uttalat sig härför.

Jag har tidigare i mitt anförande
vänt mig mot retroaktiv skattelagstiftning.
En sådan möter man på nytt på
försäkringsbeskattningens område. Från
en sådan retroaktiv lagstiftning har herr
Strängs företrädare i finansdepartementet,
herrar Wigforss och Sköld, tidigare
tagit avstånd. Bevillningsutskot -

tet gjorde också detta såväl 1950 som
1954. Vad är det som föranlett att bevillningsutskottets
socialdemokratiska
ledamöter nu gjort en helomvändning?
Är det fråga om en medveten åtgärd att
lura spararna på den sociala trygghet
som en försäkring innebär och som försäkringstagarna
själva velat skapa åt
sig? Bäcker det inte att spararna blir
lurade genom den fortgående inflationen? Arvsbeskattningen

av pensionsförsäkringar
har också aktualiserats genom
arvsskattesakkunniga och i propositionen.
Även på detta område vill man införa
skärpta skattebestämmelser som vi
från högerhåll inte kan acceptera. Jag
skall emellertid inte ingå härpå, eftersom
denna fråga närmare kommer att
behandlas av andra talare.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört tillåter jag mig hemställa
om bifall till utskottets hemställan under
punkten Al). I fråga om punkten
A 2) yrkar jag bifall till reservationerna
III, IV och V av herr Hagberg i Malmö
m. fl. I fråga om punkten B yrkar jag
bifall till utskottets hemställan. För
klarhetens skull vill jag omnämna att
yrkandet i vad det avser de två första
styckena i reservationen nr III gäller
»allmänna synpunkter», alltså utskottets
motivering, medan det i de övriga
styckena gäller skatteskalorna.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det är ingen som skyndar
till kvarlåtenskapsskattens försvar
när den nu skall förvisas ifrån den
svenska skattelagstiftningen. Alla är vi
överens om att den skall avskaffas. Tänk
vilken skillnad mot förhållandena för
11 år sedan, då socialdemokrater och
kommunister drev igenom skatten trots
att 95 procent av remissinstanserna avstyrkte
och hela oppositionen gick
emot. Erfarenheten har visat att detta

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlätenskapsskatt, m. m.

socialdemokratiska experiment på skattelagstiftningens
område har misslyckats,
och det har även socialdemokraterna
nu insett. Det må väl tillåtas mig,
lierr talman, att uttala den förhoppningen,
att socialdemokraterna skall
lära om också på andra områden av
skattelagstiftningen.

Nu kommer alltså denna skatt att avskaffas,
och man skall ju inte spilla
något krut på döda hökar. Men eftersom
reträtten sker under vissa dimridåer
vill jag konstatera tre saker. För
det första vilade kvarlåtenskapsskatten
på en felaktig teoretisk grundval, nämligen
den att en person, trots att han
betalat årlig förmögenhetsskatt, dock
inte betalat tillräcklig skatt på sin förmögenhet
ulan att han genom att vara
sparsam under sin livstid ådragit sig
en skuld till svenska staten att betalas
när han hade gått hort. För det andra
stred kvarlåtenskapsskatten mot den
svenska beskattningsrättens princip om
skatt efter bärkraft, eftersom lika stora
arvslotter i samma arvsklass blev olika
beskattade, och detta på ett sådant sätt
att särskilt flerbarnsfamiljer missgynnades.
För det tredje gav kvarlåtenskapsskatten
i kombination med arvslottsskatten
ett för högt skattetryck, vilket
särskilt drabbade familjeföretag på
jordbrukets och andra områden. Det
är många människor som har för sig
att det arv, som faller ut efter det en
människa gått bort, består av pengar
och kontanter och andra mycket lätt
realiserbara tillgångar, så att det bara
är att ta en del utan att det gör någon
skada. Man får inte förbise att i många,
många fall består dessa tillgångar av
maskiner och verktyg i näringslivets
tjänst och att alltså en för hård arvsbeskattning
försvårar för näringslivet,
framför allt för de små företagen och
familjeföretagen, att fortsätta sin verksamhet
och att expandera. I dessa tider,
då vi är så klart medvetna om att
ett företags framgång iir en sak som
inte bara intresserar ägarna utan också

i högsta grad intresserar de anställda,
eftersom deras sysselsättning är beroende
av att företaget kan hävda sig i
konkurrensen, måste vi vara försiktiga
med att lägga på arvsskatter, som kan
försvåra för företagen att expandera,
behålla sin konkurrenskraft och hålla
sina anställda sysselsatta.

Regeringsförslaget innebär nu att
kvarlåtenskapsskatten försvinner, och
därmed försvinner också de orättvisor
som är framkallade av den tekniska
uppbyggnaden av kvarlåtenskapsskatten.
Det blir likformig beskattning för
samma belopp i samma arvslottsklass,
och Kungl. Maj:t går också i sitt förslag
ut från den enligt min uppfattning
riktiga principen att efterlevande make
och barn skall sättas i ett betydligt
gynnsammare läge än andra arvslottstagare.
Det är ju ganska naturligt att
man i första hand borde tillgodose en
önskan från föräldrar att kunna hjälpa
sina barn till en start i livet.

Någon nämnvärd lättnad av det totala
skattetrycket på dödsbona bär finansministern
emellertid inte föreslagit.
Det är den stora bristen i det framlagda
förslaget. Finansministern har
nämligen vågat sig på försöket att avskaffa
skatten men ändå ha den kvar
när det gäller statens intäkter. Han
har velat inarbeta kvarlåtenskapsskatten
i arvslottsskatten. Direktiven för
den utredning som sysslat med dessa
frågor var, som herr Nilsson i Svalöv
påpekade, närmast, att man skulle ta ut
precis samma skattebelopp som tidigare.
Nu har det på grund av eu del
omständigheter inte blivit så. Av de 30
miljoner kronor, som kvarlåtenskapsskatten
har inbringat och som finansministern
nu så att säga skänker tillbaka
till svenska folket, tar han igen
23 miljoner, alltså huvudparten.

När det gäller skatteskalorna, själva
beskattningens tryck, föreligger tre förslag.
Mot regeringsförslaget står två förslag,
dels ett som iir framlagt av högern,
dels ett som iir framlagt gemen -

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlatenskapsskatt, m. m.

samt av folkpartiet och centerpartiet.
Herr Nilsson i Svalöv beklagade, att vi
inte har kunnat nå enighet inom oppositionen
i denna sak. Det gör jag också.
Jag menar att förutsättningar för detta
skulle ha funnits. Högern ville tidigare
ha en högre skatt på de lägre arvslotterna
än vad folkpartiet och centerpartiet
ville ha. Sålunda ville högern i
utredningen ta ut 20 procent högre
skatt än folkpartiet och centerpartiet
för ett efterlevande barn som ärvde
50 000 kronor. Nu har högern lämnat
den ståndpunkten och anslutit sig till
de skalor folkpartiet och centerpartiet
har föreslagit när det gäller de lägre
arven. När det gäller de högre och allra
högsta arven har högern emellertid gått
längre i skattelättnad än vad vi anser
vara skäligt. Om vi går så högt som till
ett arv på 5 miljoner kronor, så vill
högern, att man inte skall ta mer än
ungefär en tredjedel av vad det konservativa
England tar i arvsskatt. Jag
vet att det är svårt att göra internationella
jämförelser. Det finns ingen särskild
gåvoskatt i England men där förekommer
sammanläggning av gåvor.
Det finns inte heller i England någon
särskild förmögenhetsskatt, men inkomst
av kapital beskattas där efter
hårdare regler än inkomst av arbete.
Med reservation för de svårigheter som
finns att göra internationella jämförelser,
kan man i alla fall konstatera som
ett faktum, att för ett arv av cirka 5 miljoner
kronor innebär högerförslaget,
att man tar ut mindre än en tredjedel
av vad det konservativa England tar ut
i skatt.

Vad beträffar skalorna i botten, alltså
de låga arven, sammanfaller, som jag
redan har sagt, högerns förslag i betydande
utsträckning med folkpartiets
och centerpartiets förslag. Sålunda är
det samma skatt enligt båda förslagen
för ett vuxet barn som ärver upp till
50 000 kronor och för två vuxna barn
upp till 100 000 kronor.

Om det är fem vuxna barn har vi

gemensamma skattebelopp upp till en
kvarlåtenskap av 200 000 kronor. När
det gäller måttliga arv, sådana som vi
är vana att tala om, ger alltså folkparti-centerpartiförslaget
och högerförslaget
samma resultat. Det är när det
gäller de högre arven som det skiljer
sig.

Nu uttryckte herr Nilsson i Svalöv
sin förvåning över att folkpartiet-centerpartiet
i två skikt i klass I skulle ha
en något högre skatteprocent än det
socialdemokratiska förslaget. Herr Nilsson
gav därmed det intrycket, att folkpartiet
och centerpartiet skulle föreslå
högre arvskatt än vad regeringen gör,
även om han inte sade ut det. Han använde
sig alltså av en rent teknisk konstruktion
för att ge ett vilseledande intryck
av de skatteskalor, som föreslagits
av folkpartiet och centerpartiet. Det
var inte vackert, herr Nilsson i Svalöv.
Faktum är, att herr Nilsson inte kan
uppleta ett enda arvsbelopp, på vilket
folkparti-centerpartiförslaget skulle ge
högre skatt än regeringsförslaget. Tvärtom
ger för samtliga tänkbara belopp det
förslag, som centerpartiet och folkpartiet
lagt fram, lägre skatt än regeringen
föreslagit.

Herr Nilsson i Svalöv tyckte, att det
var underligt, att enligt det förslag som
är framlagt av folkpartiet och centerpartiet
vissa donationer till kyrkan, till
religiösa samfund, till sociala ändamål
o. s. v. skulle kunna bli beskattade på
ett gynnsammare sätt än vad som tilllämpas
i fråga om t. ex. syskon. Jag
måste uttrycka min tillfredsställelse
över att utskottet enhälligt föreslagit,
att man inte på något sätt skall öka
skattetrycket på sådana donationer till
allmännyttiga och välgörande ändamål.
Jag vill inte dölja för kammarens ledamöter,
att jag närmast är av den uppfattningen,
att dessa ändamål helt borde
vara befriade från arvsskatt. De är befriade
från gåvoskatt, och de liar varit
helt befriade från kvarlåtenskapsskatt.
Jag tycker för min del, att det vore rim -

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

ligt att undersöka huruvida det inte
vore lämpligt att helt avskaffa arvsskatten
för dem. Något sådant förslag föreligger
inte nu, men jag vill uttala min
tillfredsställelse över att vi kommit
överens om att icke öka beskattningen
beträffande dessa allmännyttiga ändamål.

Vi har från folkpartiets sida under
hela denna långa debatt om kvarlåtenskapsskatten
klart sagt ifrån, att man i
samband med avskaffandet av denna
skatt kunde tänka sig en moderat höjning
av arvslottsskatten. Vårt förslag
innebär dock en så liten höjning, att
av de 30 miljoner kronor, som kvarlåtenskapsskatten
gav, går mer än två
tredjedelar tillbaka till arvslottstagarna.
Det är alltså en måttlig höjning. Vi
menar, att vårt förslag är bättre avvägt
i detta avseende än högerförslaget.
Det tar hänsyn till familjeföretagens
och deras anställdas intressen,
och det ger en arvsskatt, som i jämförelse
med andra länders är skälig. Vi
tycker alltså, att det slutgiltiga avgörandet
om skatteskalorna borde stå mellan
desa två förslag, regeringsförslaget å
ena sidan samt det förslag som centerpartiet
och folkpartiet har lagt fram, å
andra sidan. Jag antar, att socialdemokraterna
inte är så förtjusta i högerförslaget,
att de röstar på det i den förberedande
voteringen, så att det därigenom
kommer fram till slutvoteringen,
men skulle högerförslaget genom deras
röstning slå ut vårt förslag, vill jag
redan nu säga ifrån, att jag personligen
kommer att rösta så, att jag om
möjligt förhindrar att det socialdemokratiska
förslaget antages av denna
kammare.

Det är i fråga om skatteskalorna som
den stora skiljelinjen går mellan de
olika partierna. När det gäller de övriga
frågorna är skillnaderna kanske inte
så stora. På de punkter som nu följer
kan jag i stort sett instämma i vad herr
Nilsson i .Svalöv sagt, och jag skall därför
inte ingå alltför mycket på detaljer.

Beträffande henefika reverser vill jag
helt instämma i vad utskottet sagt och
vad herr Nilsson i Svalöv anfört; likaså
när det gäller gåva till annans undervisning
och frågan om kapital-, sjukoch
olycksfallsförsäkring.

I fråga om pensionsförsäkringen vill
jag peka på att regeringsförslaget enligt
min uppfattning är mycket otillfredsställande.
Tjiinstepensioneringen blir
nämligen helt fritagen från arvsbeskattning,
under det att den pension, som
tecknats av enskilda företagare, jordbrukare
och andra, i princip blir skattepliktig
med vissa undantag och vissa
bottenbelopp, som jag här inte närmare
skall gå in på. Man har motiverat denna
diskriminering av de pensionsförsäkringar,
som företagare och andra
fria yrkesutövare tar, med att det eljest
skulle kunna bli missbruk. Nu förhåller
det sig dock så, att man genom
den lagstiftning, som genomfördes år
1950, har fått betryggande garantier mot
ett missbruk på detta område.

Jag vill påpeka att sådana instanser
som Svea hovrätt och hovrätten över
Skåne och Blekinge har avstyrkt det
förslag som kommer från regeringshåll.
Vidare skulle jag vilja återge en del av
vad försäkringsinspektionen anfört.

Försäkringsinspektionen framhåller
att när det gäller beskattningen av pensionsförsäkringar
föreligger en besvärlig
avvägningsfråga. Den anser att regeringsförslaget
»innefattar ett missgynnande
av utövare av fria yrken och
egna företagare och ger upphov till vissa
gränsdragningssvårigheter». Det heter
vidare att »såvitt man nu kan se,
starka skäl synes tala för den uppfattningen
att det icke skulle föreligga
någon mera avsevärd risk för att icke
avsedda skatteflyktstransaktioner skall
komma till stånd». Visserligen kan det
tänkas, säger man, att sådan skatteflykt
kan uppkomma helt oväntat, men försäkringsinspektionen
anser en förutsättning
för att tillstyrka regeringsförslaget
vara, att det belopp, som är fritaget från

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

skatt, fördubblas i förhållande till regeringsförslaget,
d. v. s. höjes från
10 000 till 20 000 kronor.

Något sådant har inte skett, och vi
kan således konstatera att regeringsförslaget
just i fråga om pensionsförsäkringarna
innebär ett missgynnande
av företagare och fria yrkesutövare i
jämförelse med de anställda.

Vi är alla inom utskottet ense om att
man måste göra en allmän översyn av
arvsskattelagstiftningen — en dylik
översyn har ju begärts i många sammanhang.
Detta gäller inte minst de frågor,
som berörts tidigare här i debatten
om att ersätta de nuvarande gränsbeloppen
med grundavdrag och alltså
därigenom undvika besvärliga trappsteg,
att i första hand göra detta när
det gäller efterlevande make liksom att
över huvud taget undersöka, om det inte
går att helt befria efterlevande make
från arvsskatt. Någon ny skattekraft
tillkommer ju som regel inte när ena
maken går bort.

Till sist vill jag, herr talman, understryka
vikten av att den utredning,
varom vi alla är ense, blir tillsatt så
snart som möjligt. Det är svåra och
mycket viktiga frågor det här gäller,
och jag vill instämma med herr Nilsson
i Svalöv i den förhoppningen, att utskottets
skrivning skall kunna tolkas
så, att utredningsarbetet sättes i gång
utan dröjsmål.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
med de undantag som föranledes
därav, att jag yrkar bifall till reservationerna
nr II), IV) och V).

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ämnar inte gå in
på någon polemik angående brister i
fråga om kvarlåtenskapsskattens tekniska
konstruktion eller motiveringen
för denna skatt. Inte heller skall jag
ta upp de nu i dess dödsryckningar
återkommande beskyllningarna om att

man genom införandet av denna skatt
skulle ha felaktigt pådyvlat skattebetalarna
en skatteskuld till staten, eller att
det skulle vara fråga om konfiskation
och inte någon regelrätt beskattning.
Det enda argument, som jag här saknade,
var att man inte beskyllde oss
för likplundring, något som var mycket
vanligt i den buskagitation som fördes
vid tillkomsten av kvarlåtenskapsskatten
år 1947 och även senare.

Däremot vill jag bestämt hävda att
den totala höjd av arvsbeskattningen,
som fastställdes år 1947, fortfarande är
starkt motiverad. Jag är sålunda av
den uppfattningen att det är fullkomligt
riktigt att man, när kvarlåtenskapsskatten
avvecklas, höjer arvslottsskatten, så
att i stort sett samma belopp i dödsbobeskattning
kommer in till statsverket.

Med dessa utgångspunkter är det
självklart att man intar den ståndpunkt
som vi på vårt håll gjort inom utskottet.
Jag säger detta, ehuru jag är fullt medveten
om att det kan råda mycket delade
meningar angående arvsbeskattningen
— jag skall försöka att helt kort
redovisa de ytterlighetsriktningar som
härvidlag finns. Den i dessa dagar så
aktuelle donatorn Alfred Nobel intog
en mycket radikal ståndpunkt till frågan
om arvsbeskattning. Han förklarade
att förmögenhet endast till någon
del borde övergå till släktingar. Det
vore berättigat med så stora arv som behövdes
för ungdomens uppfostran och
utbildning. Större arv än detta alstrade
endast lättja och försvårade ett sunt utvecklande
av individens förmåga att
skapa sig en oberoende ställning. På
den andra flygeln finns det människor
som med nästan religiöst färgade motiv
förklarar, att varje arvsbeskattning
är olycklig.

Bortsett från dessa ytterlighetsriktningar
är emellertid situationen i dag
sådan, att det skulle bli mycket svårt
att mobilisera någon större opinion mot
en skälig och rättvist avvägd beskattning
av arv. Vad striden egentligen gäl -

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

ler är formerna för beskattningen och
naturligtvis beskattningens totala höjd.

Jag skall inte här närmare beröra avvecklandet
av kvarlåtenskapsskatten,
men jag vill säga att nog hade denna
avveckling bort kunna ske utan att man
dragit upp någon diskussion om de
svagheter denna skatteform förmenats
äga. Jag tror emellertid att både olägenheterna
och belastningen av kvarlåtenskapsskatten
har varit mycket
överdrivna. Dessutom är det märkligt
att denna skatteform på ett vad man
vet tillfredsställande sätt har fungerat
i många andra länder.

I diskussionen har ofta sagts att Wigforss,
om han avstått från kvarlåtenskapsskatten
1947, skulle ha kunnat
driva igenom en arvslottsbeskattning
som varit av väsentligen samma höjd
som kvarlåtenskapsskatten och arvsskatten
tillhopatagna. Att detta är en felbedömning
framgår med all önskvärd
tydlighet av de reservationer rörande
skatteskalorna som är fogade till detta
utskottsutlåtande. I dessa begär högern
skatteskalor som innebär att arvsskattens
totalbelopp sänkes med inte mindre
än 33 miljoner kronor eller 42 procent.
Om folkpartiet och centerpartiet
får igenom sitt förslag sänks totalbeloppet
med 21 miljoner eller 27 procent.
Jag tror inte det föreligger någon utsikt
för högern att få igenom sina skalor.
Även om herr Gustafson i Göteborg
ämnar rösta för högerns förslag,
om detta ställs mot utskottets, är nog
ingen beredd till en så kraftig nedsättning
av arvsskatten. Folkpartiet har tidigare
låtit förstå att folkpartiet, om
kvarlåtenskapsskatten avskaffas, skulle
tolerera en viss höjning av arvslottsbeskattningen.
Jag hade därför väntat att
man skulle vara litet generösare på det
hållet och nöjt sig med den prutning
med sig själv som finansministern här
har gjort genom att siinka beloppet med
7 ’/2 miljoner kronor eller It) procent.
Nu förefaller det mig som om folkpartiet
denna gång går in för eu omåttlig

sänkning av arvsintäkterna, då det vill
sänka dem med ett belopp som utgör
en styv fjärdedel av skattens totalbelopp.

Om vi vore i den statsfinansiella situationen
att vi kunde företa en skattesänkning,
skulle det då vara rimligt att
reducera arvsskatten? Jag betvivlar den
saken. Jag tror man nödgas medge att
näst de skatter som medborgarna bär
utan att veta att de finns är arvsskatten
den som är lättast att uthärda. Om
vi, vilket jag livligt hoppas, kommer i
tillfälle att företa en skattesänkning,
är jag förvissad om att vi skulle kunna
göra upp en lista över mer angelägna
skattesänkningar som skulle bli så lång,
att arvsskattesänkningen varken skulle
komma att genomföras i detta sekel eller
i det kommande.

Man försöker också göra gällande att
en sänkning av arvsskatten enligt t. ex.
folkpartiets förslag inte kan medföra
någon större risk, emedan dessa skatteintäkter
utgör en så liten del av statsbudgeten.
Det är mycket farligt att resonera
så i en tid då vi fruktar att få
till och med en underbalanserad driftbudget.
Det är en illustration, fastän i
omvänd ordning, till vad som hände i
sagan om gumman som lastade ris på
sin åsna. För varje gång vi plockar
bort en miljon eller ett tiotal miljoner,
bidrar vi till ett skattebortfall, som slutligen
kommer att knäcka vår statsfinansiella
ryggrad, liksom gumman gjorde
med åsnan, när hon lade kvist efter
kvist på den.

Så har man också i detta sammanhang,
och det är ju det tyngst vägande
argumentet, talat om sparandet. Vi
åstundar ju alla ingenting högre än
att sparandet skall öka. Allt vad som
kan göras för att åstadkomma detta
är naturligtvis tacknämligt. Men jag
undrar ändå om det inte vore skäl
att stillsamt erinra om att man inte i
tid och otid skall komma dragande
med sparargumentet. Det går inflation
även i de mest berömvärda parol -

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

ler. Jag tror mig kunna bevisa att det
är helt uteslutet att den arvsskatt som
vi nu står i begrepp att genomföra skall
kunna ha någon avtrubbande verkan på
sparviljan hos det övervägande flertalet
av svenska folket. För att belysa detta
skall jag anföra några siffror, dock endast
ett fåtal, eftersom det plägar bli
tröttande med alltför många.

Vi antar att vi har en behållning i
ett bo på 100 000 kronor och att makan
är ensam arvtagare. Detta innebär att
hon får betala en skatt på 2 390 kronor
för detta arv. Ett barn som vid fem års
ålder får ärva 50 000 kronor får 38 000
kronor helt skattefritt. På de övriga
12 000 kronorna betalas en arvsskatt,
som uppgår till 270 kronor. Är det
verkligen någon som tror att någon
avstår från att spara ihop dessa 100 000
kronor eller 50 000 kronor därför att
de anhöriga skall drabbas av dessa
arvsskatter? Jag tror det inte.

Nu bör man lägga märke till, att 95
procent av alla arv uppgår till ett lägre
belopp än 100 000 kronor. 82 procent
av arven uppgår till högst 50 000 kronor.
Det är således mycket svårt att
tro att de skatter som kommer att utgå
efter skala I — och den är viktigast då
det gäller att bedöma effekten på sparandet
— kommer att ha någon inverkan
på den enskilda sparviljan.

Nu skall ingen föreställa sig att stora
arv är så vanliga så att 82 procent av
alla bouppteckningar utvisar en så hög
behållning som 50 000 kronor. De flesta
bouppteckningar uppgår inte ens till
grundbeloppet enligt skala I, 6 000 kronor.
I det sammanhanget kan jag inte
underlåta att berätta en historia, tillverkad
av den kände tecknaren Gahlin.
En nybliven fader gratulerades till att
ha fått en arvinge. Då svarade fadern
dystert: »Med min lön får man inga
arvingar, man får bara barn.» Detta
är nu en gång det överväldigande flertalets
lott — något som de säkerligen
själva beklagar. Man kan inte lämna

något nämnvärt arv åt sina efterkommande.

Jag medger, att om man ser på högerns,
folkpartiets och centerpartiets
skalor kan det tänkas att det blir besparingar.
Detta gäller dock inte folk i
allmänhet utan ett litet fåtal som har så
höga arvslotter, att de näppeligen kan
ha sparat ihop dem själva utan måste
ha fått dem genom arv eller på annat
sätt. För en arvslott på 6 000 kronor
blir det lika över hela linjen. För 40 000
kronor är det en liten skillnad mellan
regeringens förslag och de tre oppositionspartiernas
förslag. Enligt regeringsförslaget
blir denna arvslott beskattad
med 1 690 kronor och enligt oppositionspartiernas
med 1 370 kronor.
Om man nu ser på skillnaden mellan
dessa båda belopp — 320 kronor —
kan man då säga att den ena ståndpunkten
innebär en sparfrämjande åtgärd
och den andra verkar förödande på
sparviljan? Det låter otroligt.

Så snart vi kommer upp till högre
belopp blir läget ett annat. Ett arv på
200 000 kronor skall, enligt regeringsförslaget,
beskattas med 34 590 kronor,
enligt folkpartiets och centerpartiets
förslag med 28 270 kronor och enligt
högerns förslag med 19 370 kronor.
Denna arvslott slipper med folkpartiets
förslag undan med 6 320 kronor mindre
skatt än regeringsförslaget. Enligt högerns
förslag blir skatten 15 220 kronor
lägre. Märk väl att det här gällde en
arvslott på 200 000 kronor. När skattetrycket
i övrigt är så pass kraftigt
tvivlar jag på att det finns någon anledning
att pruta på arvsskatten när det
gäller dessa stora arvslotter.

Går man över till en arvslott på en
halv miljon kronor blir det mycket
stora prutningar enligt folkpartiets, centerpartiets
och högerns förslag. Där begär
regeringen — och utskottet — en
skatt på 142 590 kronor. Folkpartiet och
centerpartiet vill ha en skatt på 119 270
kronor och högern nöjer sig med 73 370
kronor. Högern nöjer sig alltså med

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

hälften av vad regeringen föreslår. Detta
ger en antydan om att det här väsentligen
är fråga om en lättnad för de
högre arvslotterna och knappast någon
lättnad för de människor som genom
sparsamhet, flit och idoghet lyckats förvärva
en sparslant. Dessa senare kommer
inte att förlora något på regeringsförslaget
vid en jämförelse med vad de
andra partierna bjuder.

Beträffande skalorna II och IV skall
jag fatta mig mycket kort och avstå
ifrån att lämna sifferexempel. Det vare
nog sagt, att så snart skyldskapet är
mera avlägset än det som råder mellan
makar och barn är det berättigat med
en högre arvsskatt.

Herr Nilsson i Svalöv är en mästare
i att dra fram ömmande fall. Det vittnar
om att han behärskar tekniken på
ett överlägset sätt. Han kommer ofta
med mycket träffande exempel. Men
icke desto mindre har jag svårt att
känna något medlidande eller deltagande
när herr Nilsson i Svalöv med darr
på rösten talar om den där avlidne makens
brorson som fick ett arv på 200 000
kronor och nästan ruinerade sig på att
få ut en behållning om 79 000 kronor
sedan skatten var betald. Sådana fall
kan ju inträffa, men skulle vi rätta vära
skatleförfattningar efter dylika ömmande
extremfall, undrar jag hur skattelagarna
skulle komma att se ut. Lagboken
har ju redan en aktningsvärd
tjocklek, men den skulle överträffas av
skattelagarna.

I fråga om klass III har enighet kunnat
uppnås därigenom att vi har gjort
en eftergift och gått med på ett motionsyrkande,
men någon reciprocitet har vi
inte sett till från oppositionens sida.
Hade det funnits någon verklig vilja
till samförstånd, tycker jag att man
borde ha kunnat undvika denna provkarta
av i mitt tycke delvis onödiga
reservationer.

Samma öde har också drabbat finansministern.
Han har, såsom jag sade tidigare,
prutat 7,5 miljoner med sig själv

och vill sänka arvsskatten med 10 procent,
vilket ju är en enorm skattesänkning
i jämförelse med de skattesänkningar
vi annars kan bjuda svenska
folket. Jag kan bara konstatera, att det
liar varit ett fullkomligt bortkastat tillmötesgående.

Jag skall inte orda vidare om skalorna
utan endast uttala, herr talman,
att det förefaller mig fullkomligt uteslutet
att riksdagen skulle vara benägen
att i större omfattning än Kungl. Maj :t
har föreslagit sänka arvsskatten i en tid,
då vi måste avstå från många andra,
angelägnare skattesänkningar.

Jag skall övergå till att säga några
ord om de övriga reservationerna. Det
gäller först gåvor till annans undervisning
och uppfostran. Här är vi inne på
tekniska frågor som är svåra att klargöra
på rimlig tid, men jag skall försöka
med ett exempel.

Gåvoskattefrihet föreligger nu i praktiskt
taget obegränsad omfattning för
gåvor till annans undervisning och uppfostran.
Beloppet är emellertid på administrativ
väg fastställt till 35 000 kronor.
Nu vill reservanterna att det fortfarande
skall vara möjligt att ge en dylik
gåva i ett för allt men att det dessutom
i enlighet med regeringens förslag
skall vara möjligt att ge 2 000 kronor
om året. Det innebär att om gåvor ges
under femton år, kan det totala belopp
som ges för någons undervisning och
uppfostran uppgå till 05 000 kronor.
Regeringen tycker att det bör räcka
med 30 000 kronor under samma förutsättningar.
Skillnaden är visserligen betydande,
men kan man säga att den är
orättvis eller oriktig? Vi får väl betänka,
att många ur sin begränsade lön
får försöka skaffa fram medel och spara,
försaka och slita för att ge sina barn
utbildning ocli uppfostran, och att vi
näppeligen kunna tillmötesgå kraven på
ett skatteavdrag vid inkomstbeskattning
för sådana ändamål. Det är väl då orimligt
att man skattefritt skall kunna gc
gåvor för samma ändamål, i synnerhet

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

som det ju inte är någon hemlighet att
dessa gåvor står på bankkonton och att
kostnaderna för barnens undervisning
och uppfostran bestrides på annat sätt.

Nu säger herr Nilsson i Svalöv, att det
är omöjligt att avgöra, huruvida utbildningskostnaderna
bestrides på detta
sätt. Det tror jag inte alls är svårt att
avgöra; det bör rimligen framgå av vederbörandes
inkomster. Den som har
sådana inkomster eller sådan förmögenhet
att han kan skänka bort 65 000 kronor
för detta ändamål, måste rimligtvis
även kunna kosta på sina barn undervisning
och utbildning. Jag tror sålunda
att det inte föreligger några svårigheter
härvidlag. Jag skall på den punkten
inskränka mig till det nu sagda.

Beträffande försäkringsbeskattningen
har de mera komplicerade problemen
1 länskjutits till den översyn, som skall
göras på detta område. Det är endast
på några punkter som vissa åtgärder har
vidtagits. Det gäller först och främst
att grundavdragen för kapitalförsäkringar
har höjts från 15 000 kronor till
25 000 kronor, vidare att grundavdragen
för avkastningen från livränteförsäkringar
höjes från 1 500 till 2 500 kronor,
samt att skatteplikt för pensionsförsäkringar
har införts i arvsskatteförordningen,
dock med rätt till grundavdrag
på 10 000 kronor per förmånstagare
och år.

Vad först gäller kapitalförsäkringarna
vill jag gentemot reservanterna framhålla,
att det vid övergång från ett system
till ett annat kan inträffa fall där
skatten tidigare har varit gynnsammare
för skattebetalaren än den blir enligt
det nya systemet. Jag vill bara enkelt
och anspråkslöst erinra om att det på
flera punkter än dessa kan komma att
visa sig, att den förkättrade och utdömda
kvarlåtenskapsskatten kan komma
att framstå såsom en kär bortgången
anförvant. Kvarlåtenskapsskatten gynnade
nämligen de stora kapitalförsäkringarna.
För de mindre kapitalförsäkringarna
är det sannolikt ingen fara, på

grund av höjningen av avdraget från
15 000 till 25 000 kronor. Men det är
uppenbart att om man vill njuta fördelarna
av en reform, får man också
acceptera de eventuella nackdelar som
kan vara förbundna med reformen. Sådant
har inträffat vid tidigare tillfällen,
även på arvsbeskattningens område,
t. ex. när kusiners arvsrätt upphävdes
— det var många som beklagade det.

Vad angår pensionsförsäkringarna
innebär utskottets förslag att dessa försäkringar
skall beskattas i ungefär samma
utsträckning som enligt kvarlåtenskapsskatten.
Det skulle ske på så sätt,
att man i stället för grundavdrag på
SO 000 kronor av inbetalda premier
skall införa ett grundavdrag motsvarande
10 000 kronor av det årliga pensionsbeloppet.
Om någon har köpt en
försäkring, som ger en pension på
15 000 kronor om året, är alltså 10 000
kronor skattefria och återstående 5 000
bildar underlag för fastställandet av
arvsskattebeloppets storlek. Det är en
invecklad beräkning, och jag kan bara
nämna att om en förmånstagare ärver
en sådan pensionsförsäkring på 15 000
kronor och är make till den avlidna och
60 år gammal, kommer det belopp på
vilket arvsskatt skall utgå att upptas med
50 000 kronor. Det innebär naturligtvis
inte att skatten blir 50 000 kronor, utan
att skatten beräknas på detta belopp.
Skulle däremot den årliga avkastningen
vara 9 000 kronor, är den helt skattefri.

Som jag redan har sagt gäller beloppet
endast arvsbeskattningen. Det är
givet att inkomstskatt i vanlig ordning
skall erläggas för pensionen, men å
andra sidan har avdrag för premierna
fått göras under den tid då försäkringen
har byggts upp.

Då det som nu har föreslagits kan betraktas
som ett provisorium, tror jag att
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag bör
kunna godtas. Att gå längre tror jag
däremot är riskfyllt, om man vill undvika
skatteflykt.

Nu befinner jag mig i den egendom -

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvariåtenskapsskatt, m. m.

liga situationen på grund av de lotterier
inom utskottet som herr Nilsson i
Svalöv talade om, att jag inte bara är
talesman för utskottet utan också reservant.
Det gäller frågan om de s. k. benefika
reverserna.

Vad är då en benefik revers? Antag
att någon ger en annan person — t. ex.
en son, en dotter eller någon annan nära
anförvant — en revers på 100 000 kronor
men att givaren förbehåller sig att
få avkastningen under sin livstid. När
han avlidit skall däremot förmånstagaren
erhålla beloppet. När den benefika
reversen överlämnas, betalas gåvoskatt
i vanlig ordning. Vad regeringen nu föreslår
är helt enkelt att den benefika
reversen — för vilken skatt är erlagd,
och som därför inte bör beskattas på
nytt — lägges i botten, när en arvtagare
beskattas. Om någon sålunda ärver
100 000 kronor, så skall det beloppet
läggas ovanpå den benefika reversen,
och följden blir att denna arvslott
på 100 000 kronor blir beskattad efter en
högre progression än vad som skulle
blivit fallet, om inte den benefika reversen
hade legat i botten.

Utskottets talesmän vill emellertid
inte höra talas om denna sammanläggning,
utan de vill att de båda sakerna
skall beskattas var för sig och som två
skilda poster, varigenom beskattningens
totalsumma självfallet blir lägre.
Herr Nilsson i Svalöv har framhållit,
att det inte finns några som helst skäl
för denna sammanläggning och strängare
beskattning. Jo, herr Nilsson, enligt
mitt siilt att se finns det ett mycket
tungt vägande och avgörande skiil, nämligen
det att den som mottagit en benefik
revers ocli därutöver en arvslott på
100 000 kronor har större skattekraft
än den som ärver enbart 100 000 kronor.
Enligt principen om beskattning efter
bärkraft är sålunda den föreslagna åtgärden
fullt motiverad.

Vidare har det gjorts gällande att den
föreslagna ändringen skulle komma att

verka retroaktivt, men det är en enkel
sak att komma ifrån sammanläggningen
genom att den benefika reversen infrias
och vederbörande förmånstagare i stället
får pengar. Då blir arvslotten på
100 000 kronor beskattad i vanlig ordning.

Herr talman! Jag har nu gått igenom
de olika punkterna i förslaget och skall
endast med några ord sammanfatta min
syn på reformen. Som allmänt omdöme
tror jag att man kan säga att reformen
syftar till att pacificera detta område
inom skattelagstiftningen. Jag tror också
att man kan säga att såväl de sakkunniga
som finansministern och utskottet
har försökt finna lösningar, som är
ägnade att främja det syfte jag här
nämnt. På flera punkter har också full
enighet kunnat uppnås, främst då beträffande
övergången från 2-skattesystem
till 1-skattesystem. Där har enigheten
glädjande nog varit fullständig.
På de flesta punkter, där oklarhet råder,
torde ett tillrättaläggande komma
att ske vid den översyn av skattelagstiftningen,
som de föregående ärade
talarna uttalat sin tillfredsställelse över,
och vilka uttalanden jag ber att få instämma
i.

Jag kan emellertid inte underlåta att
beklaga, att vi inte lyckats nå enighet
beträffande skatteskalorna, som givetvis
utgör den mest betydelsefulla delen
av skattereformen. Jag tror att det skulle
varit i överensstämmelse med vad
som är ekonomiskt nödvändigt om vi
där enat oss om att inte sänka arvsskatten
mer än vad Kungl. Maj :t föreslagit,
och att vi insett att det statsfinansiella
läget inte tillåter att vi nu sänker arvsskatten
på sätt som folkpartiet och centerpartiet
föreslår — och givetvis ännu
mindre på det sätt högern föreslår.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
med undantag för punkten A) 2),
där jag yrkar bifall till reservation I).

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström verkade
något irriterad över att vi från oppositionens
sida talar om att en för hög
arvsbeskattning verkar nedsättande på
sparandet, och han säger att vi kommer
med sparandeargument i tid och otid.
Ja, herr Sundström, det kommer vi att
göra så ofta vi får tillfälle till det. Vi
anser nämligen att det bristfälliga sparandet
under den inflationstid som nu
ligger bakom oss är en nyckelfråga. Om
vi hade kunnat öka vårt sparande under
den tiden, så tror vi att vi nu hade
varit befriade från en hel del av inflationens
nackdelar, och därigenom hade
vi stått bättre rustade att möta konkurrensen
och att upprätthålla den fulla
sysselsättningen. Detta är inga oväsentliga
synpunkter, herr Sundström!

Vad sedan beträffar frågan om gåvor
för undervisningsändamål så är orsaken
till att vi där opponerat oss den
oformliga lagtexten. Denna oformlighet
medför så stora tolkningssvårigheter,
att lagen inte kommer att gagna de syften,
som den är avsedd att gagna.

När det sedan gäller utredningen rörande
översyn av arvsskattelagstiftningen
konstaterade jag med stor tillfredsställelse
att herr Sundström instämde
i vad vi från oppositionens sida har
sagt beträffande behovet av att en sådan
utredning företages utan dröjsmål.

Sedan säger herr Sundström att finansministern
här har varit mycket
generös och att han åstadkommit en
enorm skattesänkning på arvsskattens
område.

Vad är läget? Jo, det är följande:
Han tar bort kvarlåtenskapsskatten —
det är vi överens om — och så höjer
han arvsskatten med nästan 50 procent.
Är det detta, herr Sundström, som kallas
för en enorm skattesänkning?

Vi har från folkpartiets sida hela tiden
sagt ifrån: Vi tar bort kvarlåtenskapsskatten
och tänker oss en moderat
höjning av arvslottsbeskattningen så att

den står i skäligt förhållande till beskattningen
i andra länder. Det är en
synpunkt som vi vidhåller.

Herr Sundström säger vidare när det
gäller vissa andra bestämmelser att det
nya förslag som regeringen framlägger
medför ett mycket sämre läge än den
gamla förordningen. Han säger till och
med att på många områden kommer
kvarlåtenskapsskatteförordningen att
framstå som en kär bortgången anförvant.
Vi är överens om att kvarlåtenskapsskatten
på vissa områden varit till
stor nackdel, och om nu det nya förslaget
— vilket vi fått verifierat här —
innebär en försämring gentemot den
nuvarande ordningen, då har vi sannerligen
så mycket mindre anledning att
godkänna det och då är våra reservationer
sannerligen inte onödiga, herr
Sundström, utan synnerligen motiverade.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort
genmäle:

Herr talman! Inledningsvis berörde
herr Sundström det gamla påståendet
från socialdemokratiskt håll att vi i rådande
finansiella läge inte har möjlighet
att plocka bort en skatt. Hur ofta
har vi inte från högern sagt, att vi inte
kan gå med på det resonemanget. Vi är
nämligen av den uppfattningen att en
skattesänkning inte alltid behöver betyda
en inkomstminskning för statsverket.
En skattesänkning kan nämligen
innebära att man skapar ett bättre underlag
för produktionen, får ett bättre
skatteunderlag och därmed också ökade
inkomster för statsverket. Detta vill jag
särskilt poängtera.

Herr Sundström sade vidare att han
inte hade något medlidande med de
personer som jag hade utgått från i mina
exempel. Om herr Sundström inte har
något medlidande med dessa arvtagare,
tycker jag att herr Sundström åtminstone
kunde ha medlidande med de anställda
i de företag som mången gång,

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

vilket jag betonade i mitt första anförande,
genom de katastrofarvfall som
det kan bli fråga om får inställa driften.
Det är framför allt här som såväl
de egna familjemedlemmarna som alla
de anställda i företaget kommer in i
bilden. Ty, herr Sundström, märk väl
att om jag får en arvslott på exempelvis
200 000 kronor är det inte alltid ett
kontant belopp på 200 000 kronor utan
det är ett värde som ligger i ett lager,
i maskiner och redskap. Det kan inte
omsättas på en gång i likvida medel.
Menar herr Sundström att han inte har
medlidande med de anställda i det företag,
där detta lager realiseras, maskinparken
skingras och därmed människor
friställes och produktionen minskas? Herr

Sundström tycks också tro att
så fort det är fråga om gåvor kan de
plockas fram i kontanter. Nej, herr
Sundström, de är många gånger bundna
i produktiva saker inom ett företag.

Herr Sundström sade att han hade
presterat ett skäl för att en benefik
gåva skulle kunna beskattas hårdare än
tidigare om den sammanlades. Detta
skäl var att större skattekraft uppstod.
En sådan skattekraft har uppstått i
ännu högre grad för dem som fått gåvan
kontant, men där sammanläggs den
inte med arvslotten, om gåvan mottogs
för mer än tio år sedan.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle
:

Herr talman! Till herr Gustafson i
Göteborg vill jag bara säga att jag beklagar
att han även i fortsättningen
skall komma dragande med sparmotivet
i omöjliga sammanhang, därför att
det kommer alt skada sparandet alt
draga fram det i oträngt mål.

Herr Gustafson i Göteborg säger vidare
att författningen om gåvor nu är
sa otympligt utformad att den kommer
att vålla oöverstigliga tolkningssvårigheter.

Vad skall man då säga om den gamla
bestämmelsen, där en skattemyndighet
tolkat lagen och sagt: 35 000 får du ge,
men inte mer, ehuru författningen i
princip lämnar obegränsade möjligheter
att ge gåvor? .

Jag har inte sagt att finansministern
har kommit med enorma skattesänkningar,
herr Gustafson i Göteborg, utan
jag har sagt att finansministern har
prutat så mycket som det under nuvarande
omständigheter är möjligt. Mitt
resonemang om en kär bortgången anförvant
var bara en stilla undran, herr
Gustafson, och det kan tänkas att jag
blir sannspådd på den punkten.

Herr Nilsson i Svalöv säger att skattesänkning
inte behöver betyda minskning
av statsinkomster. I morgon, herr
Nilsson, skall vi justera ett betänkande
i bevillningsutskottet, vilket ger oss anledning
att diskutera just denna fråga,
och vi bör nog spara debatten om den
saken till dess. Det vore alldeles orimligt,
om vi nu skulle börja hänge oss åt
högerns spekulationer: bara man sänker
skatten, så strömmar stora och svällande
inkomster in i statskassan. Det
återstår att bevisa.

Om anställda förlorar sin anställning
vore det beklagligt, men det är också
så, att så snart det gäller sådana här saker
är det så lätt att skjuta de anstiillda
framför sig. Om det till äventyrs vid något
tillfälle skulle inträffa, att någon anställd
kommer i klämma, är det naturligtvis
i och för sig beklagligt, men det
kan väl i all rimlighets namn inte ge
anledning till en generell sänkning av
skatten på en halv miljon med 50 procent
jämfört med vad regeringen föreslagil.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det länge efterlängtade
beslutet om kvarlåtenskapsskattens avskaffande
kommer riksdagen av allt att
döma i dag alt fatta. Det hade ju varit
gott och vid, om man stannat vid detta,

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

men samtidigt föreligger ju nu ett förslag
om att denna skatt skall bestå på så
sätt, att man höjer arvslottsbeskattningen
i stället, så att staten inte gör någon
förlust. Högerpartiet har, som redan tidigare
framhållits, inte kunnat vara med
om att behålla kvarlåtenskapsskatten i
form av en högre arvslottsbeskattning.
Vi anser nämligen, att kvarlåtenskapsskatten
har varit så omotiverad, att den
nu borde ha försvunnit utan att någon
skattehöjning vidtagits på annat område.

På vissa håll synes man nu ha den
uppfattningen, att det är naturligt att
staten tar stora belopp i skatt, när större
eller mindre förmögenheter genom arv
övergår i annans ägo. Vi inom högerpartiet
kan inte acceptera den socialistiska
'' uppfattningen, att ägandet skall
ligga hos staten och inte hos enskilda
människor. Vi finner det därför befogat
att gå emot det förslag som nu föreligger.
Vi anser att arvslottsbeskattningen
bör vara rimlig. Man tillfogar inte bara
de enskilda människorna besvärligheter
genom att ha en hög arvslottsbeskattning,
utan det är framför allt — och det
kan aldrig bestridas, herr Sundström i
Skövde — ett utomordentligt stort samhällsintresse,
att man inte bedriver
skattepolitiken på detta område på sådant
sätt, att man riskerar att anställda
blir utan arbete därför att företaget inte
kan bestå.

Jag skall nu ta upp ett speciellt problem
i sammanhanget, nämligen pensionsförsäkringarna.
Enligt propositionen
kommer ju dessa i princip att bli
föremål för arvslottsbeskattning. Visserligen
undantar man de s. k. tjänstepensionerna.
Meningen med pensionsförsäkringarna
är dock, att man skall säkerställa
efterlevande makes och barns
existens, för den händelse familjeförsörjaren
faller ifrån. Ur sparsynpunkt
har dessa försäkringar haft mycket stor
betydelse, och mot den bakgrunden kan
det inte vara mer än riktigt att det intresse
som har funnits för dessa försäk -

ringsformer också kan bibehållas i
framtiden.

Det förslag som nu ligger på riksdagens
bord innebär bl. a., att om en person
vill säkerställa sin efterlevande
hustrus eller sina barns existens, så
kommer staten inte att vara belåten ens
med den i dag mycket höga inkomstbeskattningen,
som ju utgår på hela pensionsbeloppet,
utan man kommer också
att kräva arvsskatt på det belopp som
överstiger 10 000 kronor. Detta gäller
om mannen inte får leva tio år efter
försäkringens tecknande och givetvis
om icke giftorätt för hustrun föreligger.
Man skapar också mycket stora orättvisor
genom att arvsbeskatta vanliga
pensionsförsäkringar, medan däremot
tjänstepensionen är fri från arvsskatt.

Försäkringsinspektionen säger också
om detta: »Man kan vidare peka på det
förhållandet att en ordning, som innebär
att vanliga pensionsförsäkringar i
princip är skattebelagda medan tjänstepensionsförsäkringar
är helt skattefria,
innefattar ett missgynnande av utövare
av fria yrken och egna företagare och
ger upphov till vissa gränsdragningssvårigheter.
»

Herr Sundström sade att avsikten med
beskattningen när det gäller pensionsförsäkringarna
var att komma fram till
ungefär samma resultat som tidigare.
Men det är nog inte på det sättet! Jag
vill hänvisa till att försäkringsinspektionen
härvidlag säger, att om man nu
som en provisorisk lösning under utredningstiden
skall acceptera förslaget, så
bör man för att begränsa antalet fall, där
skatteskyldighet icke förelegat enligt
kvarlåtenskapsskatteförordningen, höja
det skattefria årliga beloppet till 20 000
kronor.

Orättvisan i det föreliggande förslaget
framgår tydligt av följande exempel.
Låt oss tänka oss två bröder, vilka
båda är mycket duktiga och når goda
ställningar i samhället. Den ene blir generaldirektör
och den andre blir en
framstående jordbrukare. Vi tänker oss

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

att båda faller ifrån och efterlämnar
maka. Den änka som varit gift med generaldirektören
får en pension på 13 000
å 15 000 kronor utan skyldighet att erlägga
arvsskatt, medan änkan efter jordbrukaren
måste betala arvsskatt på det
belopp som överstiger 10 000 kronor.
Tidigare har ett utmärkande drag för
svensk lagstiftning varit, att man försökt
skapa likhet inför lagen, men det
tror jag inte man kan säga om det nu
föreliggande förslaget.

Herr Nilsson i Svalöv nämnde i sitt
anförande, att man vid utformningen av
arvsskattelagen beträffande försäkringar
hade sammankopplat de strängaste
bestämmelserna från den tidigare lagstiftningen.
Detta gäller i alldeles särskilt
hög grad eftergiftsområdet. Eftergiften
innebär att arvsskatt icke behöver
erläggas på nytt för samma arv, om
arvtagaren dör inom viss begränsad tid
efter arvet. Om sålunda hustrun dör
inom sex månader efter mannens frånfälle
efterskänkes skatten enligt den nuvarande
arvsskatteförordningen. I kvarlåtenskapsskatteförordningen
är bestämmelsen
att skatten efterskänkes om
hustrun dör inom tio år efter mannen.
I det nu föreliggande förslaget har
eftergiftstiden begränsats till endast ett
år. Denna korta eftergiftstid kommer
att försvåra uppgörandet av inbördes
testamente makar emellan. Inbördes testamente
är mycket vanligt särskilt inom
jordbrukarkretsar och inom de svenska
familjeföretagen, och det har visat sig
att sådana testamenten varit till mycket
stor fördel när det gällt att kunna hålla
företagen i gång. Den korta eftergiftstiden
aktualiserar nu frågan om att göra
efterlevande make fri från arvsskatt.
Den utredning som nu förutsättes komma
till är mycket brådskande, och det
vore rimligt, om den kommer fram till
ett förslag om en sådan skattefrihet.
Ingen torde väl kunna påstå annat än
alt det är rimligt att staten håller sin
fiskaliska hand borta så länge inte båda
makarna har gått bort.

0 Andra kammarens protokoll 1958.

Den mycket hårda beskattningen inom
grupp II, alltså då föräldrar eller syskon
ärver, är mycket olycklig, icke
minst för de företag, som drives i familjebolagsform.
Man har svårt att förstå
att det kan vara rimligt att nu så
kraftigt höja den redan tidigare hårda
beskattningen för dessa arvtagare. Om
en av släktingarna i ett sådant företag
faller ifrån och man taxerar hans kvarlåtenskap
till 200 000 kronor, så blir
skatten 75 790 kronor, om det är en bror
eller syster som ärver. Jag tror inte att
detta företags skattekraft blir större därför
att denna person fallit ifrån, utan
det blir säkert mycket besvärligt att få
fram detta belopp.

I dag aktualiseras en form av arv, som
för några år sedan var föremål för riksdagens
särskilda behandling. Jag tiinker
på de så kallade amerikaarven. Den hårda
kvarlåtenskapsskatten hotade att omintetgöra
dessa, och de befriades då
från kvarlåtenskapsbeskattning. När
man nu inbakat denna skatt i arvslottsbeskattningen,
torde detta problem åter
bli aktuellt. Dessa arv går i nästan alla
fall till personer, som beskattas enligt
grupp II, och därför torde man kunna
räkna med att intresset att låta arven gå
till vårt land blir mindre, när staten
tar en så stor del av dem.

Herr talman! Jag anser att frågan om
ändring av eftergiftsbestämmelserna är
så angelägen, att den kommande utredningen
snabbt borde taga upp denna
fråga och eventuellt framlägga delförslag
därom. För övrigt ber jag att få
instämma i de yrkanden som framställts
av herr Nilsson i Svalöv.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Att få ärva framstår
kanske för många som något lustbetonat,
ungefär som att vinna på lotteri.
Någon gång är det måhända också så,
om det t. ex. plötsligt dimper ned ett
arv från någon halvt förgäten släkting
i Amerika. Vanligen är dock ett arvsfall
förenat med omständigheter, som är
Nr It 9

82 Nr B 9 Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

allt annat än lustbetonade. Det kan
gälla familjeförsörjarens frånfälle, det
kan gälla hustrun och modern till en
barnaskara och i värsta fall kan det
gälla bådadera, varom inte minst
olyckskrönikan då och då vittnar. De
efterlevande ställs därvid inför vanskliga
uppgifter. Det gäller att hålla ihop
en familj och ett hem, det gäller — vare
sig det är fråga om en änkling, en änka
eller barn — att fortsätta med en verksamhet
som har givit familjen dess
försörjning, det gäller att söka behålla
en gård, en fastighet eller en rörelse.

De omständigheter som ligger bakom
arvsfallet kan alltså ge helt olika möjligheter
för vederbörande att komma
ut med arvsskatten. För den som får
ett arv i kontanter eller i lätt realiserbara
tillgångar och som inte alls för
sin existens är beroende av dessa
pengar, innebär väl arvsskatten i allmänhet
inte något större problem. Helt
annorlunda ställer det sig, när arvet utgöres
av fast eller lös egendom i en rörelse,
i ett jordbruk eller annat företag,
varav de efterlevande är helt beroende
för sin utkomst. Det är då ofta svårt att
uppbringa de kontanter som måste till
för arvsskatten, i all synnerhet om den
inkomst, ur vilken arvsskatten ju till sist
skall betalas, är låg, såsom ofta är fallet
exempelvis i fråga om jordbruk.

Arvsskatten bör alltså vara så utformad,
att den i största möjliga utsträckning
tar hänsyn till de olika omständigheterna
för den eller de efterlevande.
Den svåraste anklagelsen mot kvarlåtenskapsskatten
— en skatt som vi från
centerpartihåll aldrig har kunnat acceptera
och om vars avskaffande det i
dag råder enighet —• är just detta, att
den drabbat blint utan att ta hänsyn till
de efterlevandes situation. Att man nu
återgår till en-skattesvstem är alltså
en riktig väg.

När det sedan är fråga om arvsskattens
storlek blir det ju en avvägning
mellan å ena sidan arvtagarkategoriernas
förutsättningar att betala och å and -

ra sidan statens behov av skatteinkomster.
Arvs- och kvarlåtenskapsskatten har
ju under de senaste åren givit något
över 70 miljoner kronor, fördelade på
något över 40 miljoner i arvsskatt och
knappt 30 miljoner i kvarlåtenskapsskatt.
Utskottets förslag innebär en
minskning med noga räknat 7,69 miljoner,
under det att center- och folkpartiförslaget
innebär en minskning
med omkring 20 miljoner och högerförslaget
en minskning med ungefär 32
miljoner. Det skall här erkännas, att redan
propositionen innebär vissa förbättringar
jämfört med utredningsmajoritetens
förslag. I likhet med ett stort
antal remissinstanser anser vi dock för
vår del att skalorna bör kunna utformas
så, att efterlevande makes och barns intressen
ytterligare skyddas. Vi föreslår
därför skatteskalor som för de mindre
arvslotterna i klass I justeras nedåt i
enlighet med förslagen i reservation II.

Beträffande klass III — det gäller
testamentslotter som går till välgörande
och allmännyttiga ändamål — har vi
inom utskottet kunnat enas om att beskattningen
skall vara oförändrad. Den
närmare motiveringen härför har ju
herr Gustafson i Göteborg redan tidigare
utvecklat. Jag hälsar med tillfredsställelse
att enighet kunnat nås.

Herr Nilsson i Svalöv har i detta hänseende
anfört, att en släkting i vissa
fall kan komma i sämre läge än den
som mottar en gåva för välgörande ändamål.
I och för sig är väl detta inte
något särskilt anmärkningsvärt. Det är
ju så redan nu, att vissa mottagare av
gåvor är befriade från gåvoskatt, vilket
släktingar inte är.

Beträffande gåvobeskattningen föreslås
att det skattefria beloppet skall
vara 2 000 kronor per kalenderår, vilket
innebär en väsentlig förbättring
jämfört med det nuvarande skattefria
beloppet, som är 3 000 kronor för fyra
år. Man föreslår också att det skattefria
beloppet över huvud taget inte
skall sammanläggas. Även detta är en

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

mycket betydelsefull förbättring, och
jag bär för min del ingenting att erinra
mot vad utskottet har föreslagit
på den punkten.

I detta sammanhang hör kanske också
något sägas om sammanläggningen av
de benefika reverserna. Propositionens
förslag kan i vissa fall innebära, att
skattelagstiftningen får tillbakaverkande
kraft, och sådant brukar vi i bevillningsutskottet
och även i riksdagen
över huvud taget inte vilja vara med
om. Det verkar, herr talman, som om
till och med lotten i detta avseende
varit av annan mening. Propositionen
förlorade nämligen i lottningen, och
utskottets förslag går alltså emot propositionen.

Beskattningen av kapital-, sjuk- och
olycksfallsförsäkringar innebär skärpningar
som man inte hade räknat med
då försäkringarna tecknades. Att vi gått
emot förslaget härvidlag beror alltså
på att det rör sig om en bestämmelse
som får retroaktiv verkan.

Beträffande beskattningen av pensionsförsäkringarna
har jag för min del
inte velat vara med om skärpningen,
väsentligen av den anledningen att man
här undantar tjänstepensioner men tar
med andra pensionsförsäkringar. På
dessa punkter kommer jag alltså att
yrka bifall till reservationen.

Här har tidigare sagts att vi i utskottet
kunnat enas på åtskilliga punkter,
och så har även varit fallet beträffande
en hemställan om utredning om
arvsskatten i fortsättningen, något som
jag också hälsar med tillfredsställelse.
.lag ber att få understryka att jag anser
det angeläget att få till stånd denna utredning
så snart som möjligt.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till reservationerna II och V
i den mån dessa innebär annat yrkande
än utskottets.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herrar Nilsson i Svalöv

och Larsson i Luttra har båda berört
de komplikationer och svårigheter som
kan uppstå för att skaffa kontanter
när arvsskatten skall betalas. Att sådant
inträffar är naturligt. Jag vill emellertid
erinra om att enligt § 55 i det förslag
angående ändring i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt som föreligger
är det möjligt att i sådana fall,
där arvet består av svårrealiserbara
tillgångar, utverka att arvsskatten får
erläggas genom avbetalningar under
en tid av tio år. Jämfört med nuvarande
regler, som endast medge en avbetalningstid
av fem år, innebär förslaget
sålunda en förbättring.

Herr Magnusson i Borås jämförde
pensionen till generaldirektören med
pensionen till jordbrukaren på 15 000
kronor. Denna jämförelse kanske haltar
något, men det skall jag inte fästa
mig vid. Jag vill bara påvisa, att jordbrukaränkan
inte är ogynnsammare
ställd än änkan efter generaldirektören.
Om jordbrukaränkan är ensam arvtagare,
får hon ha en pension på 20 000
kronor, varav 10 000 kronor betraktas
som giftorätt och 10 000 är skattefritt
avdrag. Om jordbrukaränkan får 30 000
kronor — vilket förefaller otroligt —
så blir hälften därav giftorätt, 10 000
kronor skattefritt avdrag och 5 000 kronor
bildar underlag för det belopp som
skall beskattas. Detta gör att därest hon
är 60 år gammal — som i det exempel
jag anförde i mitt första inlägg — får
hon betala skatt på ett belopp av 5 000
kronor. Jag har velat göra detta förtydligande
för att undvika missförstånd.

Herr talmannen återtog ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Detta förhållande att
det är möjligt att göra avbetalningar
känner jag ju till. Att man har ansett
sig böra utsträcka betalningstiden från
fem till tio åt- heror vid på att man har

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

noterat de svårigheter som finns att
klara skatten.

Sedan har man ju i vissa andra länders
arvslagstiftning gått med på en
lägre värdering av fast egendom än
som gäller för annan egendom, och det
vore kanske också något att tänka på
för vår lagstiftning.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag förstår egentligen
inte vad herr Larsson menade med det
sista han sade. Att man förlänger avbetalningstiden
till tio år skulle utgöra
ett bevis för att det är svårt att komma
ut med skatten. Det är ju endast ett
tillmötesgående. Det kan ju inte vara
rimligt att man skall efterskänka skatt
därför att det kan vara svårt för skattedragaren
att komma ut med kontanter
för att betala skatten, ifall han har tillgångar
att betala den med. Om vi skulle
gå in för den regeln att alla som har
svårighet att betala skatt skall slippa
ifrån skatt, var skulle vi då hamna?

Jag tänkte också beröra den fasta
egendomen. Det är väl också så att i
varje bouppteckning här i Sverige upptas
den fasta egendomen i bouppteckningslängden
med taxeringsvärdet, och
taxeringsvärdet sammanfaller ju inte
alltid med det verkliga värdet av den
fasta egendomen, så där är det ju också
likställighet.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Sundström säga för undvikande av
alla missförstånd, att det i mitt exempel
var fråga om en kvinna som inte
hade giftorätt, och det sade jag också i
mitt första anförande.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
började sitt anförande med förklaringen
att det inte finns någon som

»skyndar till försvar» för kvarlåtenskapsskatten.
På den punkten misstog
han sig emellertid, tv vi för vår del
kommer inte att acceptera det förslag
som föreligger, utan vi kommer att ställa
ett avslagsyrkande, och jag ber att få
motivera detta närmare.

Enligt de förslag från regeringen och
utskottet som föreligger är det fråga
om ett skattebortfall på nära 8 miljoner
kronor. Man förutsätter dessutom
att genom de kommande höjda taxeringsvärdena
detta belopp blir betydligt
större.

De borgerliga har för övrigt framlagt
förslag som innebär ännu större skattebortfall.
Centerpartiets och folkpartiets
förslag betyder en minskad skatteinkomst
av cirka 20 miljoner kronor
och högerns i runt tal 32 miljoner kronor.
Dessa förslag framläggs vid en tidpunkt,
då man i perspektivet inte längre
har skattesänkning utan tvärtom räknar
med skattehöjningar och detta i
sådan utsträckning, att man inte ens
vet vilka skatter man skall tillgripa för
att klara det hela. Jag erinrar därvidlag
om det beslut som fattats i enlighet
med partiledaröverenskonnnelsen i militärfrågan.
Man har ännu inte gjort
klart för sig vad det kan betyda i skattehänseende,
men man vet redan nu, att
det i år tas ut cirka 500 miljoner kronor
på den indirekta beskattningens
väg.

Det är ägnat att förvåna att regeringen
under sådana förhållanden lägger
fram ett skattesänkningsförslag som i
huvudsak kommer rika dödsbon till de!.
Förvåningen har sitt berättigande. Här
föreligger ett skattesänkningsförslag
som enligt utskottets talesman, herr
Sundström, egentligen skulle ställas sist
på listan för skattesänkningar med hänsyn
till angelägenhetsgraden. Dessutom
planerar man att ta bort den extra bolagsskatten.
Det måste under sådana
förhållanden betecknas som oerhört, att
regeringen, följd av utskottet och med
säkerhet också av riksdagen, framläg -

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

ger ett förslag, att man skall minska
skatten för dem som minst behöver det.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att få yrka avslag på
utskottets hemställan under Al), avseende
upphävande av förordningen om
kvarlåtenskapsskatt.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten A 1) (upphävande av förordningen
om kvarlåtenskapsskatt)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten A 2) (ändring i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt)

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om 12 §, 36 § och 37 §
2 mom. i föreliggande förslag, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till reservationen
V i dessa delar; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
12 §, 36 § och 37 § 2 mom. i bevillningsutskottets
föreliggande förordningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda stadganden i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Hagberg in. fl.
vid betänkandet fogade, med V) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han

funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgå vos 109 ja och 109 nej.

Då följaktligen de avgivna rösterna
voro lika delade, nedlade herr talmannen
i rösturnan en ja-sedel och en nejsedel,
varefter på herr talmannens anmodan
fröken Vinge ur urnan upptog
den ena av dessa båda sedlar; och befanns
den upptagna sedeln innehålla ja.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr NILSSON i Svalöv (h), som yttrade
:

Herr talman! Sedan andra kammaren
beslutat antaga bevillningsutskottets förslag
till lydelse av 12 § nödgas jag ändra
mitt yrkande beträffande reservationen
nr V. Jag hemställer, att den lydelse
av punkten 3 i övergångsbestämmelserna,
som föreslagits i reservation
nr V, fogas som ett nytt stycke till punkten
3 i övergångsbestämmelserna enligt
utskottets förslag.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner i fråga om den i 28 §
förordningsförslaget intagna tariffen för
skatteklass I, nämligen på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen;
samt 3.-o) bifall till reservationen
III av herr Hagberg m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Gustafson
i Göteborg och Nilsson i Svalöv begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Nilsson i

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

Svalöv votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
28 §, tariffen, klass I, i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till
förordning angående ändring i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Spetz m. fl. vid betänkandet fogade,
med II) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den lydelse av ifrågavarande stadgande,
som föreslagits i reservationen
III) av herr Hagberg in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 70 ja och 135 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
28 §, tariffen, klass I, i bevillningsutskottets
föreliggande förordningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
stadgandet i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet fogade, med III) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 113 ja och 107
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen gav härefter beträffande
den i förevarande paragraf intagna
tariffen för skatteklass II propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Spetz in. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till reservationen III av
herr Hagberg in. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade
dock herr Nilsson i Svalöv votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
28 §, tariffen, klass II, i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till
förordning angående ändring i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt an -

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

tager det förslag, som innefattas i den
av herr Spetz m. fl. vid betänkandet fogade,
med IT) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den lydelse av ifrågavarande stadgande,
som föreslagits i reservationen
III) av herr Hagberg in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 69 ja och 138 nej, varjämte 14
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
28 §, tariffen, klass IT, i bevillningsutskottets
föreliggande förordningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
stadgandet i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Hagberg in. fl. vid betänkandet
fogade, med HD betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en

gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 109
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Sedan härefter utskottets förslag till
tariff för skatteklass III i 28 § på framställd
proposition godkänts, gav herr
talmannen i fråga om skatteklass IV i
nämnda tariff propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till reservationen
III av herr Hagberg in. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Slutligen biföll kammaren på framställda
propositioner utskottets förslag
beträffande 28 § i återstående delar.

I avseende å 39 § i här förevarande
förordningsförslag'' gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen
IV av herr Hagberg in. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
39 § i bevillningsutskottets föreliggande
förordningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda stadgande i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Hagberg in. fl.
vid betänkandet fogade, med IV) betecknade
reservationen.

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958
Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, ni. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
129 ja och 86 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande punkten 3 i övergångsbestämmelserna
till förordningsförslaget
gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till herr Nilssons i
Svalöv under överläggningen i detta
avseende framställda yrkande; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
punkten 3 i övergångsbestämmelserna
till bevillningsutskottets föreliggande
förordningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
detta stadgande i den lydelse, som under
överläggningen yrkats av herr Nilsson
i Svalöv.

lertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 106 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

I fråga om punkten 4 av förevarande
övergångsbestämmelser gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
I av herr Sjödahl ni. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sundström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
punkten 4 i övergångsbestämmelserna
till bevillningsutskottets föreliggande
förordningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
detta stadgande i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Sjödahl m. fl.
vid betänkandet fogade, med I) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votcringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 111 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
f av herr Sjödahl m. fl.

På framställd proposition godkände
kammaren härefter återstående delar

Onsdagen den 5 november 1958 Nr B 9

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

av det i punkten avsedda förordningsförslaget.

Utskottets hemställan under punkten
A 2) förklarades slutligen besvarad genom
kammarens beslut i fråga om förordningsförslaget.

Punkterna Ii och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Motiveringen under rubriken »Allmänna
synpunkter»

Herr talmannen gav propositioner på
godkännande av 1 :o) utskottets motivering;
2:o) det förslag, som innefattades
i den av herr Spetz in. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) det förslag, som
innefattades i de två första styckena av
reservationen III av herr Hagberg m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade doek herr Nilsson
i Svalöv votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående motiveringen under rubriken
»Allmänna synpunkter» i bevillningsutskottets
betänkande nr B 10 antager
det förslag, som innefattas i den av herr
Spetz in. fl. vid betänkandet fogade,
med II) betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit

det förslag, som innefattas i reservationen
III av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposilionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 67 ja och 109 nej, varjämte
39 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering
under rubriken »Allmänna synpunkter»
i utskottets betänkande nr BIO, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i denna
del godkänt den motivering, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade
reservationen III) av herr Hagberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
afl han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde likvid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 02
nej, varjämte 45 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

7 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 9

Nr B 9

Onsdagen den 5 november 1958

Upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt, m. m.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få meddela
att jag råkade rösta fel i huvudvoteringen
beträffande den i 28 § intagna
tariffen för skatteklass I.

§ 14

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr B 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

nr B 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige
och Finland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet, och

nr B 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Pakistan för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.19.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 58
809442