1958 ANDRA KAMMAREN Nr B10 (Riksdagens protokoll 1958:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 ANDRA KAMMAREN Nr B10

7—12 november

Debatter m. m.

Fredagen den 7 november

Sid.

Svar på frågor av:

herr Larsson i Hedenäset ang. framläggande av förslag om förbättrat
stöd åt småbruket.................................. 3

herr Svensson i Ljungskile ang. åtgärder med anledning av 1955

års utredning om småbruksstöd......................... 3

Svar på interpellationer av:

herr Hansson i Skegrie ang. nedsättning av energiskatten för vissa

handelsträdgårdar .................................... 6

herr Gustafsson i Kårby ang. ytterligare utredning rörande övningsoch
skjutfält för IV militärområdet och infanteriets skjutskola 7
herr Johansson i Öckerö ang. Nordiska rådets behandling av frågan
om en gemensam nordisk marknad........................ 9

Tisdagen den 11 november

Svar på frågor av:

fru Torbrink ang. bestämmelserna för de allmänna studiebidragen .. 15

herr Braconier ang. åtgärder för avhjälpande av bristen på kurslitteratur
vid akademiska studier ........................ 16

herr Braconier ang. åtgärder för att göra samhällsläran till ett självständigt
ämne vid våra gymnasier........................ 18

Interpellationer av:

fröken Vinge ang. åtgärder för att få till stånd en skolstatistik som

tillgodoser det moderna samhällets krav.................... 19

herr Senander ang. regeringens inställning till hyresrådets förslag

om ytterligare hyreshöjningar............................ 21

herr Larsson i Stockholm ang. en effektivare samordning av statliga
åtgärder i fråga om sysselsättningspolitiken............ 21

herr Brandt i Sätila ang. förslag om en professur i ämnet arbetslära
vid skogshögskolan................................ 22

1-—Andra kammarens protokoll 1958. Nr BIO

Nr BIO

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 12 november

Ändrad lydelse av 38 § lagen om va] till riksdagen .............. 24

Höjning av ersättningen till vissa växelstationsföreståndare ...... 25

Vissa enskilda vägars övertagande till statligt underhåll.......... 28

Ändring i livsmedelsstadgan rörande glass...................... 30

Ifrågasatt sammanslagning av lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
............................................ 31

Tobaksmonopolets offentliga reklam in. m..................... 31

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 3, om sänkning av rösträtts- och

valbarhetsåldern ...................................... 24

— nr B 4, ang. ändrad lydelse av 38 § lagen om val till riksdagen 24

— nr B 5, ang. sjöfolkets och fiskarnas möjligheter att utöva sin

rösträtt .............................................. 24

Statsutskottets utlåtande nr B 72, ang. höjning av ersättningen till

vissa växelstationsföreståndare............................ 25

— nr B 73, om vissa enskilda vägars övertagande till statligt underhåll
.................................................. 28

Andra lagutskottets utlåtande nr B 14, om förbud mot roulettspel på
restaurang............................................ 30

— nr B 15, ang. dispens från gällande bestämmelser om axel- och

boggietryck på landets vägar ............................ 30

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 4, om ändring i livsmedelsstadgan

rörande glass.......................................... 30

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 13, om sammanslagning av lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen ................ 31

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr B 1, ang. möjlighet för statens
medicinska forskningsråd att fullfölja forskningsarbetet rörande
tobakens skadeverkningar.......................... 31

— nr B 2, ang. Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m....... 31

Fredagen den 7 november 1958

Nr BIO

Fredagen den 7 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 30 och
den 31 nästlidna oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Undertecknad som utsetts till delegat
vid Förenta Nationernas generalförsamling
anhåller på grund därav om ledighet
från riksdagsgöromålen fr. o. m. den
12 november 1958 till riksdagssessionens
slut innevarande år.

Stockholm den 6/11 1958

Bertil von Friesen
ledamot av riksdagens
andra kammare

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Ivar Jansson, Kalix, är
på grund av hjärtsjukdom oförmögen
att under tiden 8/11 till och med den
30/11 1958 fullgöra sitt uppdrag som
riksdagsman, vilket intygas.

Kalix den 4/11 1958

Jonas Kallander
f. d. provinsialläkare

Ilcrr Jansson i Kalix beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 8 till och med den 30 innevarande
månad.

§ 4

Svar på frågor dels ang. framläggande
av förslag om förbättrat stöd åt småbruket,
dels ock ang. åtgärder med anledning
av 1955 års utredning om småbruksstöd Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har frågat mig, om jag har för
avsikt att under innevarande höstriksdag
framlägga förslag om förbättrat
stöd åt småbruket på grundval av föreliggande
utredningsförslag.

Vidare har herr Svensson i Ljungskile
frågat mig, om jag är beredd att
meddela riksdagen, när en proposition
kommer att lämnas med anledning
av 1955 års utredning om småbruksstöd.

I anledning härav får jag meddela,
att småbruksstödsutredningens betänkande
är föremål för överväganden
inom jordbruksdepartementet. I anslutning
härtill utredes frågan om det särskilda
stödet till småbruken i norra
Sverige. För frågornas bedömning synes
vidare vara av betydelse att i så stor
utsträckning som möjligt kunna beakta
det statistiska material, som nu bearbetas
för de kommande överläggningarna
om prissättningen på jordbruksprodukter
efter utgången av nuvarande avtalsperiod.
.lag är följaktligen icke beredd
att framlägga något förslag i frågan

4 Nr B 10 Fredagen den 7 november 1958

Svar på frågor dels ang. framläggande av förslag om förbättrat stöd åt småbruket,
dels ock ang. åtgärder med anledning av 1955 års utredning om småbruksstöd

under innevarande riksdag. Därest icke
något oförutsett inträffar kommer 1959
års riksdag att föreläggas förslag i
ämnet.

Härefter anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få uttala mitt tack för
svaret på min enkla fråga.

Med beklagande nödgas jag dock konstatera
att svaret utgör en bekräftelse
på den senaste tidens farhågor, att småbrukarna
ännu med Lars i Kuja får nöja
sig med att hoppas på bättre dar.

När jordbrukets prisavtal för innevarande
treårsperiod beslöts och överenskommelse
träffades, förutsattes det att
småbrukets problem skulle föranleda
ett särskilt beslut från riksdagens sida.
Nu återstår endast några månader av
denna avtalsperiod, och småbrukets
problem är lika olösta. Efter nära tre
års väntan fick vi småbruksutredningens
förslag. Nära ett år har gått
sedan dess, och vi stampar på samma
fläck, medan många småbrukare får
det allt sämre.

Till råga på allt kan man i slutet av
herr statsrådets svar utläsa en reservation
om att vi icke ens kan vara säkra
på att under 1959 få ett förslag i denna
fråga.

Jag vill öppet medge att det i den
landsända jag företräder framstår som
motiverat att i möjligaste mån ge småbruksstödet
en produktionsfrämjande
inriktning. Ur denna synpunkt är det
i och för sig ingenting att invända mot
den översyn i vissa hänseenden av
småbruksutredningens förslag som statsrådet
omnämner. Beklagas måste dock
att detta inte i större utsträckning kunnat
ske i samband med remissbehandlingen
och i ett snabbare tempo. Småbrukarna
— icke minst det stora flertalet
jordbrukare i övre Norrland, som

är att hänföra till denna kategori —
är i behov av snabba åtgärder från samhällets
sida för ett bättre utbyte av sin
näring. Som kanske mest angeläget
framstår dock för dem att få klarhet
om hur det i framtiden skall bli för
dem som yrkesutövare.

Herr statsråd! Även om jag således
beklagar att ytterligare tid rinner oss
ur händerna, innan vi får ta iti^ med
dessa angelägna frågor, ber jag ändock
att få upprepa mitt tack för svaret på
min fråga.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vill också tacka för
svaret, eftersom även jag har del i det,
och säga några ord, vilka delvis kommer
att gå i samma tonart som den
föregående talarens.

När jordbruksprisutredningen hade
framlagt sitt förslag, skrev generaldirektör
Söderström i den officiella
publikationen Från departement och
nämnder: »Det har på sina håll väckt
uppmärksamhet att utredningen inte
närmare behandlat det mindre jordbrukets
problem. Utredningen har inte ansett
att dessa gått in under utredningsuppdraget.
» Generaldirektör Söderström
hade förvisso rätt i att det väckte mycken
uppmärksamhet den gången, att
man helt och hållet gick förbi frågan
om det mindre jordbruket.

I sin proposition nr 198 till 1955 års
riksdag sade dåvarande jordbruksministern,
att småbruksfrågan enligt hans
uppfattning hörde till de viktigaste av
de spörsmål som berör landsbygdens
livsvillkor. Statsrådet erinrade om att
över 200 000 människor är sysselsatta
inom jordbruk med 2—10 ha åker. Jag
gjorde den anmärkningen då — och den
kan man göra även i dag — att när
statsrådet hade den uppfattningen, så
var det synd att han inte skrev sina
direktiv till jordbruksprisutredningen
på sådant sätt, att den inte kunde gå

Fredagen den 7 november 1958

Nr BIO

Svar på frågor dels ang. framläggande av förslag om förbättrat stöd åt småbruket,
dels ock ang. åtgärder med anledning av 1955 års utredning om småbruksstöd

förbi denna fråga. Men det glömde han
alltså.

I jordbruksutskottets utlåtande nr 39/
1955 strök utskottet emellertid under
jordbruksministerns yttrande, att denna
fråga är en av de allra viktigaste av
dem som berör landsbygdens livsvillkor.
Detta var för tre år sedan. Sedan
tillsattes 1955 års jordbruksutredning,
som lade fram sitt förslag vid nyåret
1958. Jag var med i den utredningen,
och jag kan säga att vi lade fram ett
moderat förslag. När jag medverkade
till att försöka skapa enighet omkring
detta tämligen moderata förslag, skedde
det i förhoppning om att vi skulle få
det lilla som där föreslogs. I våras väntades
en proposition. Den kom inte och
den har ännu inte kommit. Det är ju
detta som föranlett dessa frågor och
detta svar, som jag tycker är litet illavarslande.

Statsrådet nämner särskilt stödet åt
småbruket i norra Sverige, där han vill
fundera ytterligare. Jag skall inte motsäga
statsrådet på den punkten. Under
de år jag varit i riksdagen har jag sällan
gått emot något som gällt landsbygden
i Norrland, men eftersom jag själv
är från Västsverige och det där också
finns mycket småbruk, skulle jag nog
vilja be statsrådet komma ihåg att småbruksfrågan
inte bara är en norrlandsfråga.
Norra Bohuslän är för närvarande
en så illa utsatt landsända, att jag inte
tror att det finns någon del av hela
Norrland som är sämre ställd i detta
avseende. Även i andra delar av södra
och mellersta Sverige finns stora jordbruksområden
som så gott som helt och
hållet består av småbruk.

Vad som är särskilt betänkligt är emellertid
om man skall uppfatta detta svar
på det sättet, att vi nu skall klara den
stora jordbruksuppgörelsen först och
småbruksuppgörelsen sedan. När vi i
småbruksutredningen funderade på hur
man med de givna direktiven skulle
kunna åstadkomma något, fann vi ju att

en del tillgångar var bundna för denna
treårsperiod. Därför fick vi ta sikte på
att man skulle fatta principbeslut så
fort som möjligt, så att man vid nästa
jordbruksuppgörelse hade detta undanstökat.
Ty eljest — jag vill inte säga att
det blir så och jag hoppas statsrådet
ordnar det så att det inte blir så —
d. v. s. om man vid den allmänna jordbruksuppgörelsen
så långt som möjligt
tar inteckningar i alla tillgångar, som
över huvud taget kan mobiliseras för ett
stöd åt jordbruket, och sedan får småbruksuppgörelsen
efteråt och då återigen
kommer i det läget, att man inte
har någonting att röra sig med, då tycker
jag det är bedrövligt. Nu har småbruket
spelat Sven Dufvas roll så länge,
i den bemärkelsen att »åt den som sist
blev född fanns intet kvar», att det kan
vara tid att man fastställer principerna
för småbruket först och tar det andra
sedan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det är bara en sak jag
gärna vill ha sagd. Herr Larsson i Hedenäset
tyckte sig ha anledning lägga den
största vikt vid det han kallade reservationen
i slutet av mitt svar, att därest
icke något oförutsett inträffar kommer
1959 års riksdag att föreläggas förslag
i ämnet. Däri ligger ingenting utöver
det, att såvida inte något alldeles speciellt
oförutsett inträffar, så är avsikten
att lägga fram proposition i fråga om
småbruksstödet till 1959 års riksdag.

Vad sedan gäller den tid detta tagit,
skulle jag gärna vilja erinra om de skäl
som gjort dessa överväganden nödvändiga.
Herr Larsson i Hedenäset kanske
själv allra bäst känner till dem. Som
herrarna sade, kom småbruksutredningens
förslag vid nyår i år. Det krävde
en ordentlig remisstid och har genomgått
stor remissbehandling. Därutöver
har inte minst de norrländska småbrukarna
via representanter för alla poli -

6 Nr B10 Fredagen den 7

Svar på interpellation ang. nedsättning av

tiska partier i riksdagen önskat att det
skulle tas särskild hänsyn till och göras
försök att bedöma just det norrländska
småbrukets speciella läge. Detta har jag
personligen ansett att det funnits goda
skäl för. Detta har ägt rum under sensommaren
och hösten. Under den senaste
tiden har dessutom åtskilligt hänt,
som gjort det nödvändigt att komplettera
det redan befintliga materialet för
bedömning av småbrukets belägenhet
såväl i Norrland som i andra delar av
landet. Därför menar jag, att ingen tid
har försuttits, när det gällt att söka
få en så allsidig bedömning som möjligt
av småbrukets läge. Detta bestyrkes
även av utredningar som har skett i
annan regi. De kompletterande utredningar
som professor Lennart Hjelm och
jordbrukets utredningsinstituts chef
Halvdan Åstrand helt nyligen bär sysslat
med, kan också vara av värde vid
utformandet av det framtida stödet åt
det svenska småbruket.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte lasta nuvarande
statsrådet för den tidsutdräkt
som har uppstått (man kan visserligen
diskutera marginalen, men den är oväsentlig)
ty det är naturligtvis en felkoppling
på ett tidigare stadium som
gör att vi kommit att släpa efter en hel
avtalsperiod. Det skulle emellertid ha
varit intressant om statsrådet hade velat
säga om det är meningen att få
fram ifrågavarande förslag före, i samband
med eller efter den stora jordbruksuppgörelsen.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Min ärade medfrågare
sade att han inte tänkte lasta det nuvarande
statsrådet för det dröjsmål
som uppstått. Jag skall inte heller göra
det. Inte heller skall jag lasta någon
annan för dröjsmålet. Jag skall nöja mig
med att konstatera att herr statsrådet
nu har inskränkt reservationen i sitt
svar så att vi i alla fall har stor an -

november 1958

energiskatten för vissa handelsträdgårdar

ledning att hoppas på ett förslag under
kommande års riksdag. Det är en sak
som småbrukarna är i stort behov av
att få klarhet om.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. nedsättning
av energiskatten för vissa handelsträdgårdar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Hansson i Skegrie riktat
vissa frågor till mig angående nedsättning
av den allmänna energiskatten för
handelsträdgårdar med växthusodling.
Frågorna ansluter sig till en framställning
i saken, som Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
tidigare gjort hos
Kungl. Maj:t. Till svar på interpellationen
vill jag meddela följande.

Som framgår av interpellationen har
kontrollstyrelsen och energiskattenämnden
i yttrande över förbundets framställning
ställt sig positiva till en nedsättning
av energiskatten i fråga om
växthusbränsle. Vid ärendets fortsatta
beredning i finansdepartementet fann
jag det emellertid erforderligt med
ytterligare utredning i syfte att få de
tekniska förutsättningarna för en sådan
nedsättning närmare klarlagda. Ärendet
återremitterades därför till kontrollstyrelsen
för nytt yttrande.

Enligt vad jag inhämtat har genom
kontrollstyrelsens försorg gjorts ingående
undersökningar i saken. Det nya
yttrandet är att vänta inom kort. Dessförinnan
är jag, herr talman, inte beredd
att taga närmare ställning till de
spörsmål som beröres i interpellationen.

Vidare anförde

Fredagen den 7 november 1958

Nr BIO

Svar på interpellation ang. ytterligare utredning rörande övnings- och skjutfält för
IV militärområdet och infanteriets skjutskola

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet för svaret på min interpellation.
Det var kortfattat, och jag
skall inte heller uppta tiden länge med
min kommentar till detsamma. Även om
svaret inte innehåller något bestämt
ståndpunktstagande, får man dock det
intrycket att det ligger en positiv anda
bakom det. Jag hoppas att detta inte är
någon feltolkning. Fördenskull skall jag
nu avstå från vidare argumentering om
det berättigade i trädgårdsmästarnas
krav. Jag inser mycket väl att den
ytterligare utredning angående de tekniska
förutsättningarna, som herr statsrådet
har begärt hos kontrollstyrelsen,
är befogad. Jag vill endast framhålla
önskvärdheten av att denna utredning
om möjligt påskyndas, ty ganska lång
tid har redan förflutit och under den
tiden har skatt utgått, och skatt kommer
även att utgå under den tid, som
ytterligare kommer att förflyta innan
de åtgärder kan vidtagas som trädgårdsmästarna
begärt.

Med denna kommentar ber jag få
tacka statsrådet för svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. ytterligare
utredning rörande övnings- och skjutfält
för IV militärområdet och infanteriets
skjutskola

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Gustafsson i Kårby frågat mig om
jag avser att låta företaga en ny, förutsättningslös
utredning angående övnings-
och skjutfält för IV militärområdet
och infanteriets skjutskola innan
försvarets fastighetsnämnds förslag om

det s. k. Gullbergsfältet förelägges riksdagen
för avgörande.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Försvarets fastighetsnämnd, som har
till uppgift, bland annat, att utreda frågor
rörande försvarets mark- och fastighetsbestånd,
föreslog — i anledning av
erhållet uppdrag — i ett den 26 juni
1958 avlämnat betänkande att ett övnings-
och skjutfält för IV militärområdet,
tillika övnings- och skjutfält för
infanteriskjutskolan, skulle anordnas
inom ett område om cirka 17 000 hektar
å och i anslutning till Gullbergs kronopark
i Östergötlands län.

Yttranden över betänkandet har inhämtats
från vederbörande militära och
civila myndigheter samt från Linköpings
stad och de av fastighetsnämndens
förslag direkt berörda kommunerna.

Ärendet är för närvarande föremål för
beredning inom departementet. Det får
givetvis därvid prövas, om — såsom
bland andra länsstyrelsen i Östergötlands
län hävdat i sitt remissyttrande —
någon ytterligare utredning erfordras i
ärendet. Innan beredningen slutförts
kan jag icke taga ställning till denna
fråga.

Jag vill tillägga, att någon proposition
i ärendet icke är att vänta till årets riksdag.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Gustafssons interpellation.

Härpå anförde

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för att han lämnat svar på min interpellation.
I svaret redovisas för det
förslag som försvarets fastighetsnämnd
har lagt fram angående skjutfält. I svaret
meddelas också hur stort detta skjutfält
skall vara. 17 000 hektar anses erforderligt
för detta ändamål. Av dessa

Nr BIO

Fredagen den 7 november 1958

Svar på interpellation ang. ytterligare utredning rörande övnings- och skjutfält för
IV militärområdet och infanteriets skjutskola

17 000 hektar är ungefär 6 000 i enskild
ägo. Inom området bor, som uppges i
utredningen, 625 personer. Dessa skulle
få lov att flytta från sina hem och sin
bygd, därest skjutfältet skulle komma till
utförande. Visserligen anför utredningen,
att en del av dem, som bor i fältets
utkanter, i viss utsträckning kan bo kvar
och bruka sina gårdar men skall i så
fall vara skyldiga att under skjutningar
utrymma gårdarna. Hur detta skulle
kunna fungera undandrar sig väl varje
praktiskt tänkande människas bedömande.

Varhelst man förlägger ett skjutfält
uppstår självfallet stora svårigheter, men
lika klart är att om ett sådant ingrepp,
varom här är fråga, göres i en gammal
kulturbygd i hjärtat av ett län, blir svårigheterna
oerhörda. Det är givetvis av
stort värde att få ett sådant här skjutfält
placerat så bra i förhållande till en
stor stad och förläggningsort, men vi
skall minnas att de berörda människornas
och bygdens intressen måste tillmätas
ännu större vikt.

Storleken av detta skjutfält med dess
17 000 hektar verkar ju imponerande —
det största vi nu har är på omkring
10 000 hektar. Men många, såväl myndigheter
som enskilda och inte minst
de som bor i bygden — jag bor själv alldeles
i närheten och har alltså haft speciell
anledning att intressera mig för saken
— har ändå ställt frågan: Kommer
dessa 17 000 hektar att visa sig tillräckliga,
då chefen för armén i sitt yttrande
anser att ett skjutfält av denna typ bör
ha en helt annan storleksordning? Det
talas i anvisningarna om att ett fält, som
skall vara samövningsfält, artilleriskjutfält
o. s. v., behöver ha en storlek av
36 000 hektar eller, om man räknar på
ett annat sätt, av upp till 70 000 hektar.
Många undrar alltså: Är dessa 17 000
hektar, som fältet krympts ned till, en
kompromiss som kommer att innebära
att militären, när man tagit detta område
och investerat pengar där, redovi -

sar skäl för att få ett ännu större skjutfält,
och att dessa skäl då blir så starka,
eftersom de understöds av rent ekonomiska
faktorer, att en ännu större utvidgning
står för dörren? Detta skulle
betyda ett sådant ingrepp i vårt län, att
vi finge börja resonera om saken även
från många andra utgångspunkter. Redan
ett förverkligande av det nu föreslagna
skjutfältet skulle leda till att vårt
län skures av på ett sätt som vore mycket
olyckligt för oss.

De sociala och ekonomiska problemen
har något berörts. Jag har ju sett att herr
statsrådet besökte området under gårdagen,
och det ingår väl i herr statsrådets
beredning av ärendet. Jag har också
tagit del av uttalanden som gjorts av
i denna utflykt deltagande personer. De
sociala och ekonomiska problemen är av
den art, att de måste ägnas all möjlig
uppmärksamhet. Det har påvisats hur
bristfällig utredningen är när det gäller
de ekonomiska verkningarna. Så har
t. ex. den lokala vägmyndigheten i sitt
remissvar anfört, att utredningens beräkning
av kostnaderna för att ordna
med det kompletterande vägnät, som absolut
måste till, får lov att räknas upp
fem gånger för att man skall närma sig
det verkliga beloppet.

Många andra problem, som inte berörts
men som väl också ingår i statsrådets
beredning, finns att ta hänsyn
till, bl. a. frågan om kommunernas och
församlingarnas ändrade ekonomiska
status.

Vad angår de sammanlagda kostnaderna
ställer sig många tvivlande till om
de av utredningen angivna 40 miljonerna
kan vara tillräckliga. En del viktiga
punkter torde ha glömts bort och
på flera punkter måste omräkningar
ske.

Min förhoppning är nu att herr statsrådet
under sitt studium av frågan skall
finna, att det är angeläget med en ny
och förutsättningslös utredning. Ett förslag
som, mig veterligen, inte tillstyrkts

Fredagen den 7 november 1958 Nr B 10

Svar på interpellation ang. Nordiska rådets behandling av frågan om en gemensam
nordisk marknad

av någon civil myndighet är knappast
ägnat att ligga till grund för ett riksdagsbeslut.
Jag bör väl också framhålla,
ehuru det allra minst efter besöket i
Linköping under gårdagen kan vara någon
nyhet för statsrådet, att de synpunkter,
som länsstyrelsen i Östergötlands
län anfört i sitt avstyrkande yttrande,
avspeglar en absolut enhällig opinion
inom länet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. Nordiska rådets
behandling av frågan om en gemensam
nordisk marknad

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i öckerö
har i en interpellation riktat vissa
frågor till mig rörande behandlingen av
fiskets produkter i en gemensam nordisk
marknad.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Nordiska ekonomiska samarbetsutskottet
framlade hösten 1957 en rapport
med huvudresultaten av det utredningsarbete,
som utskottet utfört sedan det
tillsattes i november 1954. Denna rapport
innehöll bl. a. en plan för en gemensam
nordisk marknad omfattande
ca 80 % av de nordiska ländernas samhandel
1955. I september i år har utskottet
i en tilläggsrapport redovisat resultaten
av de fortsatta utredningarna.

För fisk och fiskprodukter framlägges
förslag till gemensamma tullar gentemot
utomstående länder och till avskaffande
av tullar, importavgifter och kvantitativa
restriktioner mellan de nordiska
länderna men även förslag rörande en
rad andra förhållanden av betydelse för
skapandet av en gemensam marknad på
detta område. Sålunda föreslår utskot -

tet att fiskebåtar från de nordiska länderna
i en gemensam marknad får rätt
att bunkra, proviantera, företaga reparationer
m. m. i de olika ländernas
hamnar på samma villkor som gäller för
landets egna fiskare. Det skall vidare
råda frihet för omlastning och transitering
av fångsterna för transport till
hemlandet.

Ett förslag att nordiska fiskebåtar
skall ha rätt att ilandföra sina fångster
i alla nordiska hamnar såväl för försäljning
som för omlastning eller transitering
till tredje land har kunnat accepteras
från finsk, norsk och svensk sida.
Från dansk sida har man gjort förbehåll
i fråga om sitt ställningstagande till
detta förslag. Samarbetsutskottet fortsätter
sina överväganden beträffande
dessa problem.

För att säkerställa fiskarbefolkningens
förtjänstmöjligheter har utskottet
föreslagit att nu gällande minimiprissystem
— under förutsättning att de administreras
på ett icke-diskriminerande
sätt — skall kunna upprätthållas i en
gemensam marknad.

Utredningarna på jordbrukets område
har ännu icke kunnat slutföras. Utformningen
av en gemensam nordisk
marknad på jordbrukets område sammanhänger
i väsentlig grad med vilken
ställning jordbruksvarorna kommer att
få i ett västeuropeiskt frihandelsområde.
Några fasta hållpunkter för en bedömning
härav föreligger ännu icke,
och undersökningarna fortsätter därför
inom samarbetsutskottet mot bakgrunden
av den vidare utvecklingen av förhandlingarna
om frihandelsområdet.

Samarbetsutskottets rapporter kommer
att föreläggas Nordiska rådet vid
dess session i Oslo den 9—15 november.
Vid rådets session väntas en allmän debatt
rörande hithörande problem äga
rum på grundval av de båda rapporterna
och mot bakgrunden av läget i de
pågående förhandlingarna om ett västeuropeiskt
frihandelsområde. Ett beslut

Nr BIO

Fredagen den 7 november 1958

Svar på interpellation ang. Nordiska rådets behandling av frågan om en gemensam
nordisk marknad

om den nordiska marknaden väntas icke
komma att fattas av rådet vid denna
session. Det kan emellertid befinnas
lämpligt att i syfte att undvika dröjsmål
sammankalla Nordiska rådet till en
extra session för slutlig behandling av
frågan om en gemensam nordisk marknad,
så snart förhållandena beträffande
det västeuropeiska frihandelsområdet
gör det ändamålsenligt att hålla en sådan
session.

I likhet med vad som var fallet med
samarbetsutskottets huvudrapport kommer
tilläggsrapporten att i vanlig ordning
remitteras till myndigheter och organisationer
för yttrande. Fiskarnas organisationer
kommer härigenom att få tillfälle
att framlägga sina synpunker på de
framlagda förslagen. Det kan för övrigt
nämnas, att det under förhandlingsarbetet
i samarbetsutskottet före och efter
varje möte i specialutskottet ägt rum
överläggningar mellan de svenska representanterna
i vederbörande specialutskott
och företrädare för olika organisationer
på fiskets område, fiskarna,
fiskgrossister, fiskhandlare och konservfabriker.

Såsom nämnts fortsätter utredningarna
rörande jordbrukets ställning i en
nordisk marknad, och det är min förhoppning
att resultaten av dessa utredningar
skall vara slutförda vid en sådan
tidpunkt att de kan tas i beaktande
vid det slutliga ställningstagandet till
förslagen om en gemensam nordisk
marknad.

Ett genomförande av en gemensam
marknad på fiskområdet torde ej kunna
ske som en isolerad företeelse utan endast
som ett led i en gemensam nordisk
marknad för alla eller så gott som alla
varuområden. Det kan i detta sammanhang
hänvisas till ett av de villkor som
allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) föreskriver för bildandet av en
tullunion, nämligen att en tullunion
skall omfatta i stort sett all handel mellan
de deltagande länderna.

I en note den 18 juni 1958 till den
norska ambassaden i Stockholm har
emellertid regeringen ifrågasatt om
icke, i avvaktan på att den nordiska gemensamma
marknaden förverkligas, de
i utskottet uppnådda svensk-norska överenskommelserna
skulle kunna genomföras.
Dessa överenskommelser skulle i så
fall för sitt fortbestånd vara betingade
av att en sådan gemensam marknad
kommer till stånd. Något svar på detta
förslag har inte erhållits från norsk
sida.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till herr statsrådet.

Vad som har föranlett mig att framställa
denna interpellation är den stora
oro som råder inför det planerade nordiska
samarbetet i fiskarkretsar såväl
på västkusten som på sydkusten och
ostkusten. Fiskare och jordbrukare är
ju inte bara beroende av hur stor skörd,
respektive fångst de kan få utan också
hur mycket de kan få ut vid avsättningen
av denna. Det är ju där förtjänsten
ligger. En hel del av våra fiskare, de
som i huvudsak avsätter sina fångster
på den svenska marknaden, är ju i hög
grad beroende av vilka priser de kan få
ut där och hur mycket som kan avsättas
på den inhemska marknaden. Därför
har fiskarna med stor oro sett, hur
importen av fisk har ökat under de senaste
åren. Under 1957 importerades
t. o. m. utgången av september 25 450
ton fisk till ett värde av 54 688 000 kronor.
Under motsvarande tid 1958 har
denna import ökat till 31 653 ton, alltså
en ökning med 6 202 ton, och värdet har
ökat till 69 456 000, d. v. s. med 14 768 000
kronor.

Det är helt naturligt att vi är mycket
oroade inför den utveckling, som
här har skett, särskilt som det har visat
sig, att vi fått allt svårare att avsätta

Fredagen den 7 november 1958 Nr BIO

Svar på interpellation ang. Nordiska rådets behandling av frågan om en gemensam
nordisk marknad

våra fångster på den internationella
marknaden. Den 18 augusti i år blev det,
som vi vet, stopp för vår export på
ostzonen. Vi hade ett avtal som gällde 22
miljoner kronor, men en vacker dag
fick vi beskedet, att de inte tog emot
mer, med resultat att vi sedan dess inte
har fått exportera något enligt detta avtal.
Dess bättre har vi fått sälja en del
till såväl Väst- som Östtyskland, vilket
skett genom Danmark.

Vår export har under 1958 minskat
till 27 800 ton från 33 000 ton under
motsvarande tid under 1957. Danmark,
Norge och Sverige är ju samtliga överskottsländer
i fråga om fisk. Alldeles
särskilt gäller detta Norge. Fisket betyder
ju oerhört mycket för den norska
marknaden. Det kan ingen bortse från.
Norrmännen har särskilt bråkat om frågan
om fiskfiléerna. Det var väl på den
punkten som meningsskiljaktigheterna
började. Emellertid är att märka att
1957 importerades intill utgången av
september 1 628 ton, men 1958 har importen
ökat till 2 344 ton, alltså en ökning
med 716 ton. Därtill kommer, att
importen från Danmark är, om jag inte
minns fel, 1 200 eller kanske 1 300 ton
per år.

Fiskarna anser att jordbruket och
fisket arbetar under ganska likartade
förhållanden och har önskat och önskar
fortfarande, att jordbrukets och
fiskets produkter skall behandlas lika,
att de alltså skall få samma ställning
i den nordiska samhandeln. Tyvärr ser
det nästan ut som om fiskets intressen
skulle åsidosättas, medan frågan om
jordbruket i detta sammanhang skulle
tills vidare få stå öppen.

Det är ju riktigt som statsrådet här
säger, att vi haft sammanträde med
detta specialutskott, som har arbetat i
syfte att nå en uppgörelse med fisket.
Men vi vill bestämt säga ifrån att det i
alla fall verkar som om de synpunkter,
som vi fiskare dragit fram, inte tillräckligt
blivit beaktade, utan det före -

faller av utredningens tilläggsrapport
som om man i de flesta fall gått oss direkt
emot.

Jag skall inte trötta, men jag vill ta
ett par exempel. Där finns förslag om
upphävande av tullen på långa. Denna
tull infördes i början på 1930-talet, när
våra fiskare hade svårt att klara sig.
Nu är det fråga om att avskaffa denna
tull och detta skulle för fiskarnas del
bli ett hårt slag. Man har visst föreslagit
en övergångstid på fem år. Vad som
oroar oss ännu mer är att det västeuropeiska
frihandelsområdet ännu inte är
klart. Varför då inte vänta i fråga om
fisket lika väl som i fråga om jordbruket
tills detta blir klart så att vi får
se vilka möjligheter vi har att sälja
utåt? Det kan väl inte vara rimligt, om
våra möjligheter att sälja utåt blir stängda,
att sedan den svenska marknaden
överhopas med utländsk vara.

Det talas om att konkurrensen skall
bli lika. Vi vet emellertid att den icke
kan bli det. Våra stora västkustbåtars
fångstfält är ju i stor utsträckning Nordsjön
och vattnen mellan Norge och England,
då däremot norrmännen har sina
fiskevatten in på knutarna. Vi kan ju
fråga oss hur det skulle bli t. ex. med
jordbruket om det skulle vara en fri
och ohämmad import från våra grannländer.

Svaret är välvilligt, men jag tycker i
alla fall, herr statsråd, att frågorna inte
har blivit direkt besvarade. Här säger
t. ex. statsrådet: »Ett genomförande
av en gemensam marknad på fiskområdet
torde ej kunna ske som en isolerad
företeelse utan endast som ett led
i en gemensam nordisk marknad för
alla eller så gott som alla varuområden.»
Menar då herr statsrådet även jordbruket?
Skall vi vänta även till dess jordbruket
blir klart? Det är för oss en ganska
väsentlig fråga.

Sedan säges det att vi skulle få lov
att sälja i Norge. Men vi vet ju alla som
varit i Norge och sökt sälja fisk hur

12 Nr B10 Fredagen den 7 november 1958

Svar på interpellation ang. Nordiska rådets behandling av frågan om en gemensam
nordisk marknad

svårt det är därför att den norska fiskhandeln
ligger till större delen i fiskarorganisationernas
händer. Jag tror att
det är 14 fiskeriorganisationer som har
rättigheter på det området, och det är
ju mycket svårt att sälja om det inte
finns någon som har lust att köpa. De
kan säga: »Vi behöver i dag ingen fisk.»
Vi vet också, att det då kan bli priser,
som för oss inte på något sätt är acceptabla.

Jag behöver inte tala om för herr
statsrådet vilka besvärligheter vi har
när det gäller arbetsförhållandena i
norra Bohuslän, som ju är en ganska
hårt utsatt landsdel. Likadant förhåller
det sig i Blekinge. En fri fiskhandel
kommer på ett alldeles särskilt sätt att
drabba Bohusläns och Hallands kustområden
liksom Skånes och Blekinge. Våra
organisationer såväl som de privata
fiskhandlarna har under de senaste åren
investerat flera hundra tusen kronor i
maskiner för att vi skall kunna filea
och på så vis tillvarata vår fisk för att
kunna hålla den svenska marknaden
med fisk i så stor utsträckning som möjligt,
därtill kommer stora investeringar
och redskap. Det är klart att även konkurrensen
från Danmark är ett problem,
men den kan inte jämföras med importen
från Norge, eftersom de filéer vi får
från Danmark huvudsakligen är av fiskslag,
som vi tidvis har mycket ont om
här.

Jag vill till sist, herr talman, vädja
till herr statsrådet, att han beaktar
fiskarnas synpunkter och om möjligt
försöker få fiskets och jordbrukets produkter
behandlade på samma likartade
sätt inom det nordiska samhandelsområdet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte så mycket
att säga; jag vill bara understryka, att
en gemensam nordisk marknad givetvis

medför både fördelar och nackdelar. Om
vi bestämmer oss för att införa en sådan
marknad måste vi vara beredda på
att det svenska näringslivet inte uteslutande
kommer att dra fördelar av denna
nyordning utan också kan möta vissa
påfrestningar och svårigheter. Man kan
inte endast plocka ut russinen ur kakan,
herr Johansson i öckerö, utan tvingas
nog att äta hela kakan på en gång.

Vad fisket beträffar har näringsorganisationerna
varit underrättade — det
har herr Johansson i öckerö i sitt anförande
här bestyrkt. Han är betänksam
mot vissa punkter i den skisserade
uppgörelse, som här föreligger på expertplanet,
och mindre betänksam mot
andra. Om man ser på hela detta problem
tror jag inte, att det kan göras
gällande, att det uteslutande är förenat
med uppoffringar från svensk sida. Det
är inte endast fråga om svenska koncessioner
utan det finns också norska
medgivanden. Jag har i mitt interpellationssvar
pekat på en rad olika åtaganden,
som norrmännen — åtminstone
bland experterna — vid genomförandet
av en gemensam marknad ansett sig
kunna göra gentemot de svenska fiskarna
och som borde vara till fördel för
dessa. Jag tror inte heller, att man behöver
hysa någon större oro för möjligheten
att finna avsättning för de svenska
fiskfiléerna. I varje fall har de kontakter
— om jag är rätt underrättad —
som experterna och det här specialutskottet
har tagit med den svenska konservindustrien,
fått utskottet att förmoda
att inga större avsättningssvårigheter
skulle uppkomma, därest konkurrensen
på detta område bleve fri.

Sedan tror jag — medan jag ännu har
ordet, herr talman — att det är litet
vanskligt att på detta sätt bryta ut ett
par år ur handelsstatistiken och åberopa
dem såsom bevis för att utvecklingen
medfört en oerhört stark skärpning av
konkurrensen till de svenska fiskarnas
nackdel. Bilden blir en annan, om man

Fredagen den 7 november 1958 Nr BIO

Svar på interpellation ang. Nordiska rådets behandling av frågan om en gemensam
nordisk marknad

tar en följd av år. Det är jag övertygad
om.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Det är riktigt vad herr
statsrådet säger, att vi har fått vissa fördelar
eller rättare sagt erbjudanden om
vissa fördelar. Men sett ur fiskarnas
synpunkt, herr statsråd, får jag säga, att
det nog i alla fall är som att byta förstfödslorätten
mot en grynvälling. De fördelar
vi får är, sett ur praktisk synpunkt,
mycket små jämfört med vad vi
får lov att lämna.

Herr statsrådet talade om filéer och
att vissa beredare förklarat sig villiga
att inköpa svenska fångster för beredning
av sådana, men här rör det sig
inte bara om filéer utan även om hel
fisk. Jag upprepar ännu en gång att
detta kommer att hårdast drabba de
minst motståndskraftiga, vilka är de som
har sin försäljning på hemmamarknaden.
De stora fiskebåtarna, som går på
Nordsjön och av en eller annan orsak
får lov att angöra norska hamnar, kommer
vissa förmåner till godo. Men alla
andra får bara nackdelar.

Herr statsrådet säger att det inte är
riktigt att ur handelsstatistiken rycka
ut de senaste två åren. Jag tror, att om
vi skulle gå tillbaka ännu längre i tiden,
skulle de siffrorna bli ännu mer
oförmånliga, om man bortser från 1956.
Men går vi tillbaka till 1955 eller 1954
och längre, får vi se att det blir helt
andra siffror.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Ingen vill bestrida att
den nyordning, som en gemensam nordisk
marknad skulle komma att innebära,
kan medföra svårigheter för fiskarbefolkningen
i vårt land. Det är jag
den första att erkänna. Men jag tror
dock att herr Johansson i öckcrö myc -

ket starkt överdriver dessa svårigheter
och bortser från de fördelar som i detta
sammanhang kommer att inställa sig.
Men det kan vi kanske diskutera hur
länge som helst. Man kan ha olika uppfattningar
på den punkten. Verkligheten
får väl visa vem som har rätt.

Jag skulle emellertid, om jag får herr
talmannens tillstånd att göra det, vilja
ställa en fråga till herr Johansson i
öckerö! Skulle herr Johansson, i belysning
av den uppfattning, som hem Johansson
har beträffande de svårigheter
som fisket skulle kunna komma att utsättas
för, vara villig att avråda från ett
införande av gemensam nordisk marknad? -

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):
Herr talman! På herr statsrådets sista
fråga vill jag sett ur fiskets synpunkt
svara ett obetingat jag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr B 2, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag rörande
införande i grundlag av vissa för svensk
rättsuppfattning grundläggande principer,

nr B 3, i anledning av väckta motioner
om sänkning av rösträtts- och valbarhetsåldern,

nr B 4, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 38 §
lagen om val till riksdagen, och

nr B 5, i anledning av motion angående
undersökning rörande sjöfolkets och
fiskarnas möjligheter att utöva sin rösträtt; statsutskottets

utlåtanden:
nr B 72, i anledning av väckta motioner
angående höjning av ersättningen
till vissa växelstationsförcståndare, och
nr B 73, i anledning av väckta motio -

Nr BIO

Fredagen den 7 november 1958

ner om utredning rörande vissa enskilda
vägars övertagande till allmänt
statligt underhåll;

bankoutskottets utlåtande nr B 9, i anledning
av väckta motioner angående
landsbygdens näringsliv och övriga vitala
problem samt angående den framtida
utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen
i landet;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr B 14, i anledning av väckt motion
om förbud mot roulettspel på restaurang,
och

nr B 15, i anledning av väckta motioner
angående dispens från gällande
bestämmelser om axel- och boggietryck
på landets vägar;

tredje lagutskottets utlåtande nr B 4,
i anledning av väckta motioner om ändring
i 64 § 2 mom. livsmedelsstadgan
rörande gräddglass och glass;

jordbruksutskottets utlåtande nr B 13,
i anledning av väckta motioner om utredning
syftande till sammanslagning
av lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

B 1, i anledning av väckta motioner
angående beredande av möjlighet
för statens medicinska forskningsråd
att fullfölja det skisserade forskningsarbetet
rörande tobakens skadeverkningar,
och

nr B 2, i anledning av väckta motioner
angående Tobaksmonopolets offentliga
reklam m. m.

§ 9

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m.;

nr B 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för

undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

B 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige
och Finland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet; och

nr B 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Pakistan för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

§ 10

Tillkännagavs, att till kammaren
överlämnats följande propositioner,
nämligen

nr B 46, med förslag till hälsovårdsstadga,

nr B 49, angående viss omläggning
av atomenergiprogrammet,

nr B 53, angående bestridande med
statsmedel av den å svensk sjöfart och
handel vid passage av Suezkanalen utgående
tilläggsavgiften till täckande av
Förenta Nationernas kostnader för kanalens
röjning, och

nr B 55, angående godkännande av
avtal om försäljning av viss mark.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknade anhålla härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen för deltagande
i Nordiska rådets sjätte session,
i Oslo

för tiden 10—15 november 1958:
Bertil Ohlin
Ossian Sehlstedt
Sigfrid Jonsson
Martin Skoglund
Olov Rylander
John Ericsson

Tisdagen den 11 november 1958

Nr BIO

Sigrid Ekendahl
Ragnhild Sandström;

för tiden 10—12 november 1958:
Anders Pettersson; samt

för tiden 13—15 november 1958:
Jan-Ivan Nilsson.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.55.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 11 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 4 och
den 5 innevarande november.

§ 2

Svar på fråga ang. bestämmelserna för
de allmänna studiebidragen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Torbrink har frågat
mig, vilka åtgärder jag överväger för
att komma till rätta med att de allmänna
studiebidragen, de s. k. »förlängda
barnbidragen», enligt gällande bestämmelser
inte kan utdelas till elever, som
går i enhetsskolan eller »åttonde klassen
av påbyggd folkskola».

Jag måste då först lägga själva problemställningen
till rätta en smula.
Allmänna studiebidrag utgår faktiskt till
elever i enhetsskolan, visserligen bara
till elever i klasserna 8 och 9, men av
praktiska skäl är det ju bara de eleverna
som kan komma i fråga. Som bekant
kan allmänt studiebidrag utgå först från
och med kvartalet efter det då eleven
fyllt 16 år.

Däremot är det riktigt, att allmänt studiebidrag
enligt gällande bestämmelser

inte kan utgå till elever i klass 8 av vanlig
folkskola — utom i de fall då det är
fråga om s. k. inbyggd realskollinje.
För att klargöra anledningen härtill
måste jag redogöra något för de allmänna
studiebidragens tillkomst.

I 1957 års statsverksproposition tillstyrkte
min företrädare som departementschef,
att icke-behovsprövade
grundstipendier av barnbidragets storlek
skulle införas i huvudsak enligt de
av familjeberedningen förordade riktlinjerna.
Han sammanfattade förslaget
sålunda: »Grundstipendier bör således
utan behovsprövning tillkomma elever
i de skolor eller kurser, vid vilka undervisningen
omfattar minst fyra månader
och där eleverna nu är berättigade
till studiehjälp.»

Detta förslag godkändes av riksdagen.
Statsutskottet uttalade emellertid, att
nya studiehjälpsformen lämpligen borde
benämnas »allmänt studiebidrag».

I enlighet med riksdagens beslut har
sedan bestämmelserna om allmänt studiebidrag
utformats. De innebär alltså,
att allmänt studiebidrag kan utgå endast
till elever vid skolor, där eleverna
kan få statlig studiehjälp enligt någon
av de äldre formerna, d. v. s. studielån,
särskilda studiebidrag till inackordering
etc. eller behovsprövade stipendier.
Det är detta som förklarar, att eleverna
vid de vanliga folkskolorna gene -

16 Nr BIO Tisdagen den 11 november 1958

Svar på fråga ang. åtgärder för avhjälpande av bristen på kurslitteratur vid akademiska
studier

rellt sett är uteslutna från möjligheten
att få allmänt studiebidrag.

Frågan om ändring av bestämmelserna
på denna punkt har redan aktualiserats
genom en framställning till regeringen
från Stockholms folkskoledirektion.
Vid ärendets remissbehandling,
som nyligen avslutats, har skolöverstyrelsen
velat gå ett steg längre än direktionen
och hemställt om sådan ändring
i gällande författning att allmänt studiebidrag
skall kunna utgå till alla ungdomar
mellan 16 och 18 år som går i
skola, dock med den även nu gällande
inskränkningen att undervisningen vid
skolan eller kursen skall omfatta minst
4 månader. — Däremot har både studiehjälpsnämnden
och statskontoret helt
avstyrkt bifall till direktionens framställning.

Uppenbart är att några författningsändringar,
som innebär ett principiellt
avsteg från 1957 års riksdagsbeslut, inte
kan göras utan att saken på nytt lägges
fram för riksdagen. Den av folkskoledirektionen
aktualiserade frågan är för
närvarande föremål för prövning inom
ecklesiastikdepartementet. Jag kan alltså
inte här föregripa regeringens ställningstagande.

Härpå anförde

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka chefen
för ecklesiastikdepartementet, herr
statsrådet Edenman, för svaret på min
fråga.

Man skall givetvis inte kasta sten då
man sitter i glashus eller alltför hårt
kritisera »ett förslag som man varit med
om att bifalla. Det är också bara litet
grus jag vill kasta på ecklesiastikministerns
fönster för att han skall uppmärksamma
denna sak.

Jag är glad åt att finna att ecklesiastikdepartementet
redan har saken under
övervägande. Man blir nämligen
ibland ställd inför svåra frågor när

man såsom riksdagsman varit med om
ett beslut. Det kom en pappa till mig och
sade: »Här har man trott att man skulle
få förlängda barnbidrag.» — Det heter
så på lekmannaspråk. »Jag har min dotter
i påbyggda åttan i folkskolan. Nu
finner jag att vi inte får sådant bidrag.
Vad säger fru Torbrink om det?» —
»Jag trodde det skulle jämställas med
enhetsskolan, sade jag. Men jag fann
sedan att så inte var förhållandet. Det
är detta jag har velat påtala.

Jag finner till min glädje, att det i
annan ordning är påtalat tidigare och
hoppas nu bara att ecklesiastikministern
— med det intresse han har för
strävanden som finns i våra vanliga
folkskolor på många håll ute i landet
att bygga på ett frivilligt åttonde och
nionde skolår — skall ordna så, att dessa
bidrag också kan utgå till just dessa
ungdomar, vars föräldrar allra bäst behöver
det lilla bidraget på 34 kronor i
månaden. Om det blir nödvändigt väntar
jag att vi återigen får taga ställning
till saken i riksdagen. Jag hoppas att
statsrådet i denna fråga skall följa
skolöverstyrelsens förslag och inte visa
alltför stor vördnad för studiehjälpsnämnden
och statskontoret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder för avhjälpande
av bristen på kurslitteratur vid
akademiska studier

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat,
om jag vill vidtaga några åtgärder
för att söka avhjälpa bristen på kurslitteratur
vid akademiska studier.

Först vill jag erinra om redan föreliggande
möjligheter för universitetskanslern
och Kungl. Maj :t att enligt
universitetsstatuterna medge akademis -

Tisdagen den 11 november 1958 Nr BIO

Svar på fråga ang. åtgärder för avhjälpande av bristen på kurslitteratur vid akade''
miska studier

ka lärare partiell tjänstebefrielse för att
utarbeta läroböcker eller kompendier
av väsentlig betydelse för den akademiska
undervisningen. Jag kan tillägga,
att sedan någon tid tillbaka frågan om
mera enhetliga och smidiga former för
handläggningen av ärenden om förlängning
av sådan partiell tjänstebefrielse
överväges inom de berörda departementen.

Som framgick av mitt uttalande i läroboksfrågan
i propositionen rörande
upprustning av universitet och högskolor
är jag fullt medveten om att det i
fråga om tillgången på lämpliga kursböcker
föreligger stora brister i ett flertal
universitetsämnen. Det är uppenbart,
att — utöver den nyssnämnda
möjligheten till partiell tjänstebefrielse
— även andra åtgärder måste prövas
för att undanröja hinder framför allt
av ekonomisk art i samband med utgivande
av kurslitteratur för universitetsstudier.
I detta sammanhang vill jag
omnämna att man helt nyligen påbörjat
arbete på nordisk basis för att ge ut
gemensam kurslitteratur i några centrala
naturvetenskapliga ämnen.

I anledning av herr Braconiers fråga
vill jag här slutligen framhålla att i och
med inrättandet av de nya universitetslektoraten
bör ha skapats mer gynnsamma
betingelser för läroboksförfattandet.
Det bör vara naturligt för universitetslektorn,
som ju har undervisningen
som huvuduppgift, att om så
erfordras förbättra kurslitteraturbeståndet
inom det egna ämnesområdet genom
att själv skriva läroböcker eller kompendier.
Jag är för min del beredd att
på lämpliga sätt söka underlätta en dylik
mycket vällovlig och välkommen
verksamhet.

Vidare anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdcpar2
— Andra kammarens protokoll 1958. N

tementet få framföra mitt tack för svaret.
Det är i väsentliga avsnitt positivt.
Jag vill dock framhålla något som herr
statsrådet vet, sedan han var ordförande
i universitetsutredningen, nämligen
att en upprustning av universiteten
är ganska svår att genomföra, när
det i centrala läroämnen — vilket påvisats
av Sveriges förenade studentkårer
— icke finns läroböcker. På detta
sätt tvingas de akademiska lärarna att
föreläsa i ganska elementära ämnen.
Mycken tid går förlorad, fastän alla är
överens om att försöka skära ned studietiden.
Det är ganska häpnadsväckande
att det delvis i historia, i statskunskap
in. fl. ämnen i centrala frågor
inte finns några läroböcker. Ibland är
biblioteken så illa rustade, att det, även
om läroböckerna finns på biblioteken,
är mycket svårt för studenterna att få
tag på dem, genom den oerhörda ansvällningen
av studerande. Men ecklesiastikministerns
svar är ju i detta avseende
så positivt, att jag väl inte behöver
understryka det.

När herr statsrådet säger att de nya
universitetslektorerna får möjligheter
att skriva läroböcker i sina ämnen, vet
herr statsrådet mycket väl att man på
många håll anser att universitetslektorernas
arbetsbörda på grund av deras
undervisningstimmar är alltför betungande
för att de skall hinna med läroboksförfattandet.
Jag hoppas att de två
sista satserna i herr statsrådets svar betyder
att universitetslektorerna nu kommer
att kunna skriva många läroböcker.

I fråga om professorerna och inte
minst i fråga om docenterna har det
förts en mycket livlig diskussion om
vad som skall göras för att läroboksförfattandet
skall kunna tjäna som merit.
Bara det faktum, att det inte finns läroböcker
i många centrala ämnen, visar,
att man inte lyckats klara denna betydelsefulla
fråga. För den oinitierade
kanske frågan framstår som rätt efemär,
men det är den absolut inte. Vi måste
li 10

Tisdagen den 11 november 1958

18 Nr BIO

Svar på fråga ang. åtgärder för att göra

vid våra gymnasier

underlätta för studenterna att inom något
så när rimlig tid kunna nå en examen.
Skall de på olika vägar söka sig
fram till svåråtkomlig litteratur — kompendier
finns inte alltid utgivna ■—
måste detta förlänga studietiden och
medföra ökade kostnader.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder för att göra
samhällsläran till ett självständigt ämne
vid våra gymnasier

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat,
om jag vill vidtaga några åtgärder
för att göra samhällsläran till ett självständigt
ämne vid våra gymnasier. Mitt
svar är följande.

Förutsättningarna för en uppdelning
av ämnet historia med samliällslära på
gymnasiet har utretts av inom skolöverstyrelsen
tillkallade sakkunniga. Sakkunnigförslaget
har genom överstyrelsens
försorg remissbehandlats, och enligt
vad jag erfarit tar överstyrelsen i
dagarna ställning till det och kommer
att redovisa sin syn på frågan i skrivelse
till regeringen. Spörmålet om en
ämnesdelning kommer alltså snart att
bli föremål för regeringens prövning.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Det innehåller ju
en upplysning om att något kommer att
ske men säger ingenting om vad som
kommer att ske. Man kan visserligen
a priori anse det sannolikt att en doktor
i statskunskap är så positivt intresserad
för detta ämne, att han förordar
just detsamma som utredningsmännen,
vilka förra året kom med ett förslag

samhällsläran till ett självständigt ämne

rörande samhällsläran. Men det är möjligt
att statsrådet kan ha tagit intryck
av de många läroverk som ställt sig avvisande
till tanken att göra samhällsläran
till ett eget ämne på gymnasiet.
Det må då tillåtas mig att påpeka, att
samtliga organisationer utanför läroverken,
LO, Arbetsgivareföreningen,
Målsmännens riksförbund och andra,
såvitt jag vet alla har uttalat sig för
förslaget att göra samhällsläran till ett
självständigt ämne. Med vissa reservationer
har universiteten uttalat samma
uppfattning.

Man kan inte undgå att undra, varför
många historielärare så kraftigt understryker
att det är tillräckligt med
den undervisning i samhällslära som
ges vid våra gymnasier. Både 1940 och
1946 års stora skolutredningar har förklarat,
att skolans främsta mål är att
skapa en medborgerlig utbildning, och
i ett skolbetänkande heter det att det
gäller att göra människorna till goda
demokrater. En del lärare tycks anse
det vara tillräckligt för att eleverna
skall lära sig samhällets uppbyggnad
att samhällsläran får några fattiga timmar
i slutskedet i fjärde ring.

För en tid sedan berättade en känd
censor, att han hade förhört eleverna
i avgångsklassen på allmänna linjen.
Han hade fått svaren, att Arvid Lindman
var liberalernas ledare och Karl
Staaf var socialdemokrat och att Heidenstam
medarbetade i en tidning som
någon kallade Aftonposten. Märk väl,
detta skedde på allmänna linjen, där
historia är ett huvudämne. Ändå kan en
stor opinion i vårt land göra gällande
att skolorna förverkligar 1940 och 1946
års skolutredningar, där man fäste
största avseende vid att medborgarna
skall få kunskaper i samhälleliga ämnen.

Jag har, herr talman, för min del uttryckt
den förhoppningen, att statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
nu äntligen skall göra slag i saken
och göra samhällsläran till ett själv -

Tisdagen den 11 november 1958

Nr BIO

Interpellation ang. åtgärder för att få till stånd en skolstatistik som tillgodoser det
moderna samhällets krav

ständigt ämne i gymnasierna, så mycket
mera som man på många håll anser, att
de kursplaner som lagts fram när det
gäller realskolan innebär en försämring
av samhällslärans ställning. Dessutom
har man ju inte fått i gång den försöksverksamhet
rörande samhällskunskap
som föreslogs redan 1951.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag var beredd på herr
Braconiers sista fråga. Jag tror inte, att
herr Braconier svävar i okunnighet om
min personliga uppfattning i den här
saken, ty jag har haft tillfälle att gång
på gång förut diskutera den här i kammaren.
Jag har bara velat undgå den
situationen att stå här i riksdagen och
deklarera ecklesiastikministerns uppfattning
praktiskt taget samma dag eller
samma dagar som skolöverstyrelsen i
plenum diskuterar exakt samma problem.
Om herr Braconier till äventyrs
skulle återkomma när förslaget ligger
på mitt bord, kanske jag kan utveckla
mina tankegångar litet närmare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ o

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr B 46, med förslag till hälsovårdsstadga;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr B 49, angående viss omläggning av
atomenergiprogrammet,

nr B 55, angående godkännande av
avtal om försäljning av viss mark.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr B 2—■
B 5, statsutskottets utlåtanden nr B 72
och B 73, bankoutskottets utlåtande nr
B 9, andra lagutskottets utlåtanden nr
B14 och B15, tredje lagutskottets utlåtande
nr B 4, jordbruksutskottets utlåtande
nr B 13 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr B1 och
B 2.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder för att få
till stånd en skolstatistik som tillgodoser
det moderna samhällets krav

Fröken VINGE (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Under den stora omvandling
av vårt skolväsen som nu pågår
behöver både myndigheter och enskilda
fortlöpande uppgifter om skolförhållandena.
Inte minst gäller detta
för planeringen på länsplanet. Det är
därför en besvärande olägenhet att utgivningen
av den officiella skolstatistiken
varit inställd sedan två decennier.
Åtskilligt värdefullt material har visserligen
från tid till annan återgivits i
riksdagstryck, kommittébetänkanden
in. m. Även samarbetsnämnden för yrkesutbildning
och arbetsförmedling har
offentliggjort viktiga uppgifter om
svenskt skolväsen. Sådana uppgifter
blir emellertid snabbt föråldrade. Bortsett
från rapporterna från skolöverstyrelsens
försöksavdelning publiceras ärliga
uppgifter så gott som uteslutande
i Statistisk årsbok, där de av förklarliga
skäl måste vara ganska summariska.
Årsbokens tabeller kan givetvis på intet
vis ersätta statistiska redogörelser med
utförligare uppgifter och textkommentar
till dessa. De utmärkta kommentarerna
i redogörelserna för försöksverksamheten
ger en antydan om vad som

20 Nr BIO Tisdagen den 11 november 1958

Interpellation ang. åtgärder för att få till stånd en skolstatistik som tillgodoser det
moderna samhällets krav

behövs även på andra områden av undervisningsstatistiken.

Till saken hör att primäruppgifter
varje år insamlas och bearbetas, ehuru
resultaten inte publiceras. Arbetet med
att lämna dessa uppgifter är åtskilligt
betungande för skolledningarna, även
om blanketterna häromåret blev något
förenklade. Det är förklarligt, om många
tycker att uppgiftslämnandet tar alltför
mycken tid i anspråk, särskilt så länge
man inte får se några resultat i tryck.
I samband med att nya regler för statsbidragsrekvisitioner
börjar tillämpas
bör möjligheterna att förenkla statistikblanketterna
på nytt undersökas.

I fråga om bearbetningen har en allvarlig
eftersläpning uppstått inom skolöverstyrelsen,
som på grund av brist på
arbetskraft bl. a. blivit nödsakad att helt
eftersätta statistiken över yrkesutbildningen.
Numera gör därför överstyrelsen
för yrkesutbildning vissa sammanställningar
för eget behov. Denna splittring
av statistikarbetet på flera enheter
är föga rationell. För yrkesutbildning
som inte står under yrkesöverstyrelsens
inseende finns f. ö. endast mycket knapphändiga
uppgifter.

Skolöverstyrelsen framhöll i sina petita
till 1958 års riksdag, att dess statistiska
kontor på senare år nästan helt
förvandlats från ett organ för löpande
årlig statistik av traditionell beskaffenhet
till ett serviceorgan för överstyrelsen
och kommittéer m. m., vilket ytterst
ogynnsamt inverkat på det löpande arbetet.
Såväl skolöverstyrelsen som statistiska
centralbyrån föreslog därför i
sina petita, att den löpande statistiken
skulle överflyttas till centralbyrån med
dess inte minst i tekniskt avseende större
resurser, medan en mindre, statistisk
arbetsenhet skulle bibehållas inom
överstyrelsen som utredningssektion.
Även statistiken rörande yrkesutbildningen
skulle enligt detta förslag överflyttas
till centralbyrån, som i samband
därmed skulle få viss personalökning.

Så snart beslut om överflyttningen fattats,
ämnade centralbyrån i samråd med
skolöverstyrelsen och överstyrelsen för
yrkesutbildning lägga upp en plan för
statistikens framtida gestaltning. Ärendet
remitterades till 1956 års statistikkommitté,
som emellertid ansåg att vissa
i remissutlåtandet berörda frågor
borde närmare penetreras av en expertkommitté,
innan beslut fattades om en
eventuell överflyttning till centralbyrån.
Kungl. Maj :t följde statistikkommittén i
så måtto, att förslag om ändrad förläggning
av skolstatistiken inte förelädes
1958 års förra riksdag. Den av statistikkommittén
förordade expertundersökningen
synes däremot inte ha igångsatts.
Om den nödvändiga moderniseringen
av skolstatistiken skall komma
till stånd och statistiska uppgifter kunna
publiceras i erforderlig utsträckning
bör emellertid de förberedande undersökningarna
inte längre uppskjutas.

Som statistikkommittén framhållit,
bör experterna noga undersöka, vilka
statistikuppgifter som olika intressenter
behöver för sitt arbete. Sannolikt visar
det sig, att en del av de uppgifter som
nu insamlas kan slopas och att uppgiftslämnandet
kan inskränkas, även om vissa
nya moment tillkommer. Bl. a. bör
det noga utredas, dels om man i viss
utsträckning kan nöja sig med urvalsundersökningar,
dels om några av uppgifterna
kan insamlas och bearbetas
t. ex. vart femte i st. f. varje år. Även
bearbetningsmetoderna bör uppmärksammas.

Med stöd av det anförda hemställer
jag, herr talman, om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet vidtaga åtgärder
för att få till stånd en skolstatistik, som
tillgodoser det moderna samhällets
krav?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 11 november 1958 Nr BIO 21

Interpellation ang. regeringens inställning till hyresrådets förslag om ytterligare
hyreshöjningar — Interpellation ang. en effektivare samordning av statliga åtgärder
i fråga om sysselsättningspolitiken

§ 8

Interpellation ang. regeringens inställning
till hyresrådets förslag om ytterligare
hyreshöjningar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SENANDER (k), som anförde:

Herr talman! Det av hyresrådet till
regeringen avlämnade förslaget om nya
såväl generella som särskilda hyreshöjningar
har framkallat stor oro hos landets
hyresgäster. På vissa orter gäller
det betydande hyreshöjningar. I exempelvis
Lysekil skall sålunda enligt förslaget
hyresgästerna utöver de generella
höjningarna erlägga kompensation till
husvärdarna för ökade avgifter på vatten
och avlopp. För Lysekil föreslås
därför en ökning utöver den generella
höjningen med 18 procent för fastigheter
byggda före 1942 och 8 procent
för dem som byggts senare.

Lägger man till dessa procentbelopp
den generella hyreshöjningen för icke
statsbelånade hus på mellan 5 och 9
procent jämte »tilläggskompensationen»
på i vissa fall upp till 13,7 procent inses
lätt, att de föreslagna höjningarna
blir ett hårt slag mot många hyresgäster.

Även för rikets orter i övrigt är hyreshöjningarna
betydande. Härtill kommer
att hyresrådet föreslår regeringen
att fastställa en särskild räntekompensation
för de statsbelånade privata husen.
Denna kompensation kan beräknas
komma att läggas till grund för hyresökningar
även i de kommunala och allmännyttiga
bostadsföretagens fastigheter.

»Tilläggskompensationen» på upp till
13,7 procent utöver de generella höjningarna
på 5,8—9 procent för cn del av
de icke statsbelånade husen, varav
många under åtskilliga år utgjort rena
spekulationsobjekt, fullständigar bilden
av hyresrådets aktion.

Jag ber att i sammanhanget få fästa
uppmärksamheten vid en annan sak.
Arbetartidningen i Göteborg avslöjade
för någon tid sedan att fastighetsägarna
tillgodogjort sig betydande extravinster
på bränsleklausulerna för oljeeldade hus
genom att de erhållit rabatter på upp
till 30—40 procent från oljebolagen.
Förhållandet har nu allmänt uppmärksammats
och föranlett ingripande av
pris- och kartellnämnden. De nu föreslagna
hyreshöjningarna ter sig mot
bakgrunden av detta förhållande än
mera obefogade.

Hyresrådets förslag innebär ett tillmötesgående
i betydande utsträckning
av fastighetsägarnas tidigare framförda
krav på hvresstegringar. Att de därvidlag
utnyttjat regeringens räntepolitik
och den enorma bristen på bostäder
som motivering gör inte saken bättre.

Fastighetsägarna har också förklarat
sig tillfredsställda med hyresrådets förslag.
Det förvånar ingen. Det bör emellertid
inte heller väcka förvåning att hyresgästerna
är förbittrade och kräver
att regeringen avvisar hyresrådets förslag.

På dessa grunder anhåller jag om
kammarens tillstånd att till hans excellens
statsministern få rikta följande
fråga:

Är regeringen beredd att avge en förklaring
av innebörd, att den icke ämnar
bifalla hyresrådets förslag till nya hyreshöjningar? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. en effektivare samordning
av statliga åtgärder i fråga om
sysselsättningspolitiken

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Stockholm (fp), som
yttrade:

Herr talman! Arbetslöshetssituationen
i landet har den senaste tiden ut -

22 Nr BIO Tisdagen den 11 november 1958

Interpellation ang. förslag om en professur i ämnet arbetslära vid skogshögskolan

vecklat sig i en mycket oroande riktning.
Så gott som dagligen rapporteras
permitteringar från olika håll i landet.

Den sjunkande ordertillgången för företagen
har i ett par uppmärksammade
fall även drabbat statliga eller delvis
statsägda företag. För några dagar sedan
tvingades sålunda Kalmar verkstad,
där statens järnvägar är den största
intressenten, till uppsägning av 117 man.

Det anmärkningsvärda i detta fall var
emellertid, att SJ strax före detta permitteringsbesked
kom hade beviljats 2,3
milj. kr. för beställningar hos Kalmar
verkstad. Denna åtgärd var tillkommen
i huvudsakligt syfte att för den närmaste
tiden trygga sysselsättningen vid
verkstaden.

Det inträffade tyder enligt min mening
på att samordningen inom de statliga
företag, verk och myndigheter, som
i detta och andra fall har ansvaret för
sysselsättningspolitiken inom den statliga
sektorn, inte fungerar på ett tillfredsställande
sätt. Med hänsyn till storleksordningen
av sin verksamhet och
antalet anställda har de statliga affärsverken
härvidlag en särskilt stor betydelse.

Med anledning av det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Vill herr statsrådet med hänsyn till
arbetsmarknadsläget medverka till en
effektivare samordning mellan statliga
myndigheters och affärsdrivande verks
åtgärder i fråga om sysselsättningspolitiken? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. förslag om en professur
i ämnet arbetslära vid skogshögskolan Herr

BRANDT i Sätila (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Sedan ett antal år till -

baka har på statens skogsforskningsinstitut
funnits ej mindre än två professurer
i skoglig arbetslära medan någon
motsvarande befattning ej funnits på
skogshögskolan. Det har emellertid åvilat
skogsforskningsinstitutets professorer
att gemensamt ansvara för undervisningen
i ämnet på skogshögskolan
vid sidan om den forskningsverksamhet
på ämnesområdet, som ingått i deras
arbetsuppgifter på skogsforskningsinstitutet.

En av de professurer, som sålunda
funnits på skogsforskningsinslitutet,
kom på sin tid till på så sätt, att »storskogsbruket»
donerade medel för inrättande
av en personlig professur på
skogshögskolan i ämnet arbetslära. Av
skilda skäl kom emellertid även denna
professur att sortera under skogsforskningsinstitutet,
men vederbörande befattningshavare
ålades, som ovan
nämnts, att till huvudsaklig del bestrida
undervisningen i ämnet å skogshögskolan.
— Innehavaren av denna professur
är sedan två år tillbaka pensionerad,
och på nytt har tydliga önskemål framförts
från skogsbrukets sida om att få
en ordinarie professur i ämnet under
skogshögskolan. Man bedömer nämligen
undervisningen i ämnet såsom synnerligen
viktig i dagens skogsbruk med
dess strävan efter att effektivisera skogens
såväl manuella som maskinella former
av arbete.

För närvarande är frågan om nämnda
professur hänskjuten till 1956 års
skogshögskole- och skogsforskningsutredning.
Denna utredning har likväl
meddelats att den är oförhindrad att
beträffande professur i arbetslära komma
med delförslag i syfte att snabbare
bringa frågan till en lösning än som under
andra omständigheter skulle ha varit
möjligt.

Under nuvarande omständigheter
måste anses, att skogshögskolan inte i
den utsträckning, som borde vara fallet
förfogar över undervisningsresurser
i ämnet arbetslära. En professor

Onsdagen den 12 november 1958

Nr BIO

vid skogsforskningsinstitutet deltidstjänstgör
som lärare vid skogshögskolan.
Dessa förhållanden är inte tillfredsställande.

Med hänsyn till vad ovan anförts får
jag vördsamt anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet framställa
nedanstående frågor:

Kommer 1956 års skogshögskole- och
skogsforskningsutredning att inom en
snar framtid lägga fram delförslag beträffande
professur i ämnet arbetslära
vid skogshögskolan eller är statsrådet
beredd medverka till att så kan bli fallet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr B 50, angående vissa
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område:

nr B 262, av herr Hjalmar son m. fl.,

nr B 263, av herr Jansson i Benestad
m. fl.,

nr B 264, av herr Brandt i Sätila m.fl.,

nr B 265, av herr Svensson i Ljungskile,

nr B 266, av fru Boman m. fl., och

nr B 267, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr B 2 och bankoutskottets
utlåtande nr B 9 skulle i nu angiven
ordning uppföras sist bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.24.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 12 november

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
de å kammarens bord
vilande motionerna:

nr B 262, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr B 263, av herr Jansson i Benestad
m. fl.,

nr B 264, av herr Brandt i Sätila m.fl.,
nr B 265, av herr Svensson i Ljungskile,

nr B 266, av fru Boman m. fl., och
nr B 267, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.

§ 2

Föredrogs den av fröken Vinge vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående åtgärder för
att få till stånd en skolstatistik som tillgodoser
det moderna samhällets krav.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Nr B 10

Onsdagen den 12 november 1958

Ändrad lydelse av 38 § lagen om val till riksdagen

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
regeringens inställning till hyresrådets
förslag om ytterligare hyreshöjningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs herr Larssons i Stockholm
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående en
effektivare samordning av statliga åtgärder
i fråga om sysselsättningspolitiken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Brandt i Sätila
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående förslag
om en professur i ämnet arbetslära vid
skogshögskolan.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr B 3, i anledning av väckta
motioner om sänkning av rösträtts- och
valbarhetsåldern.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Ändrad lydelse av 38 § lagen om val till
riksdagen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr B 4, i anledning av väckta
motioner angående ändrad lydelse av
38 § lagen om val till riksdagen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt har varit föremål
för behandling flera gånger förut. Konstitutionsutskottets
utlåtande, till vilket
även jag kunnat ge min anslutning trots
att jag är motionär, går den här gången
formellt ut på att motionerna inte måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utlåtandet är emellertid, såvitt jag förstår,
i sak så positivt som det över huvud
taget skulle kunna vara. Utskottet
gör ingen hemlighet av att det på denna
punkt faktiskt finns en klar motsättning
mellan grundlagens föreskrifter och bestämmelserna
i vallagen. Anledningen
till att utskottet detta till trots inte föreslår
någon annan åtgärd nu är ju, att
saken befinner sig under utredning av
1955 års valutredning. När utskottet nu
har uttalat sin förväntan att valutredningen
i god tid före utgången av 1959
framlägger resultatet av denna utredning,
bör detta, såvitt jag förstår, i sak
vara fullt tillfredsställande. Om valutredningens
ståndpunkt blir positiv,
finns det nämligen möjlighet att åstadkomma
den nödvändiga förändringen
av vallagen i tid för att utlandssvenskarna
skall kunna deltaga redan i 1960
års riksdagsmannaval, och detta är vad
man i sak kan önska. Vi får ju hoppas
att det inte blir riksdagsupplösning varje
år.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottet förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr B 5, i anledning av motion
angående undersökning rörande sjöfolkets
och fiskarnas möjligheter att utöva
sin rösträtt.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 12 november 1958 Nr BIO

Höjning av ersättningen till vissa växelstationsföreståndare

§ 9

Höjning av ersättningen till vissa växelstationsföreståndare Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
B 72, i anledning av väckta motioner
angående höjning av ersättningen till
vissa växelstationsföreståndare.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: B 49) och den andra
inom andra kammaren av fru Boman
m. fl. (II: B 60) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
göra framställning om att åt telestyrelsen
uppdroges att på lämpligt sätt och
med beaktande av den relation som år
1947 fanns mellan taxa Il-station med
19 abonnenter och taxa I-stationer höja
ersättningen till växelstationsföreståndare
vid taxa Il-stationer till skälig nivå.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 49 och II: B 60 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Ett enhälligt utskott och
därtill statsutskottet har avstyrkt den
motion som jag tillsammans med några
andra ledamöter av denna kammare ursprungligen
väckte i januari månad i
år och sedan upprepade under sommarriksdagen.
Den gäller, som herr talmannen
angav, lönesättningen för en
viss grupp av växelstationsföreståndare
vid televerket.

Efter de påpekanden som utskottet
har gjort vore man kanske frestad att
säga, att det lönar sig väl inte att yttra
någonting i frågan. .lag har emellertid
närmare granskat de slutsatser utskottet
kommit till och vad utskottet har
varit lett av, och det föranleder mig att
göra några kommentarer.

Utskotlet avslutar sin motivering med
att säga, att det inte kan bedöma huruvida
relationerna mellan ersättningarna

till dessa båda stationsgrupper, taxa II
och taxa I, är rimliga, och anser detta
egentligen vara en lönefråga, varför
riksdagen inte skall syssla med den. Jag
finner emellertid att utskottet till alla
delar har letts av vad telestyrelsen har
yttrat i sitt remissvar på denna motion,
och detta ger mig anledning att
säga några ord.

Vad telestyrelsen framhållit har föranlett
utskottet att skriva följande: »Såsom
av den i det föregående lämnade
redogörelsen för innehållet i telestyrelsens
yttrande över motionerna framgår,
torde emellertid icke med fog kunna
göras gällande att så är förhållandet.»
Det vill med andra ord säga att motionärerna
här har lämnat vilseledande
uppgifter. Jag överlåter emellertid åt
kammaren att dra slutsatserna om vilka
uppgifter som är riktiga och vilka som
är vilseledande. Jag vill här endast
påpeka att telestyrelsen har gjort precis
samma jämförelser som vi motionärer.

Styrelsen säger, överst på sidan 2 i
utskottets utlåtande: »Under här ifrågavarande
tioårsperiod ha väsentliga
förbättringar genomförts av ersättningarna
vid de växelstationer, som här behandlats.
Sålunda ha de vid taxa II-stationerna
från televerket och abonnenterna
sammanlagt utgående ersättningarna
under nämnda tidsperiod ökat med
354 % vid station med 1 abonnent,
167 c/c vid station med 10 abonnenter
och 133 % vid station med 19 abonnenter.
Under samma tid har ersättningen
(exklusive obekvämlietstillägget) vid de
minsta taxa I-stationerna (stationsgrupp
c) ökat»---och så följer en re dogörelse

för vad styrelsen har kommit
fram till. Men man frågar sig varför
telestyrelsen har underlåtit att ta
med just denna ersättning. Med ett sådant
förfarande mister ju jämförelsen
hela sitt värde.

Som vi påpekat i vår motion, är öppethållningstiderna
desamma vid taxa
II-stationcrna som vid .stationer med

Nr BIO

Onsdagen den 12 november 1958

Höjning av ersättningen till vissa växelstationsföreståndare

upp till 49 abonnenter. Man har vid
taxa Il-stationerna tjänstgöring såväl
på kvällstid som under sön- och helgdagar,
och det är denna tjänstgöring
som motiverar det vid taxa I-stationerna
utgående obekvämhetstillägget,
men detta tillägg på 1 128 kronor har
telestyrelsen inte tagit med i sina jämförelser,
trots att skillnaden mellan en
taxa I-station, lägsta gruppen, och en
taxa Il-station bara är en enda abonnent
men helt olika löner ändå utgår vid
de olika stationerna.

Vidare framgår det av telestyrelsens
siffror att föreståndarna vid taxa II-stationerna
icke kommit i åtnjutande av
samma procentuella höjning som föreståndarna
vid taxa I-stationerna. Att ersättningen
vid taxa Il-stationen med en
abonnent har höjts förhållandevis kraftigt,
procentuellt sett, såsom telestyrelsen
påpekar, beror på tillkomsten av
den s. k. fasta ersättning som infördes
1955. På grund av att denna ersättning
fastställdes att utgå med samma belopp
vid alla taxa Il-stationer, blev höjningen
självfallet störst vid stationer med
endast en abonnent. Jag nämner detta
för att få in i bilden hur omöjligt det är
att här göra jämförelser som håller, sedan
man räknat bort en summa på nära
1 200 kronor från de små belopp det
här rör sig om.

Sedan skall jag också något beröra en
del andra punkter i det av telestyrelsen
anförda.

Den föreståndargrupp, vars förhållanden
vi velat fästa uppmärksamheten
på i vår motion, är stationerad ute i periferien,
huvudsakligen längst ute i
Norrlands glesbygder. De finns — dessbättre
■— på sådana platser där avstånden
är stora och bebyggelsen sparsam,
och där är de ansvariga för förbindelserna,
sak samma om de har en abonnent
eller flera. De är lika bundna av
en abonnent som av 19, vilket är det
högsta antalet i denna grupp. De får
inte lämna växeln under den av telestyrelsen
stipulerade tjänstgöringstiden.

Telestyrelsen säger att de som har
dessa tjänster ofta är partiellt arbetsföra.
Sysslan skötes ofta av gamla, och
för det mesta är stationen förlagd i
växelföreståndarens hem. Ja, det senare
är ju faktiskt en förutsättning för att
man över huvud taget skall få den här
tjänsten skött. Telestyrelsen säger emellertid
att man, på grund av dessa förhållanden
och på grund av att arbetet
har ett så litet omfång, inte kan avlöna
denna personal på samma sätt som man
avlönar annan. Dessutom har de, heter
det, tillfälle att utföra andra sysslor,
varför denna tjänst faktiskt kan betraktas
som en bisyssla. Vad en växelstationsföreståndare
i denna grupp kan göra
vid sidan om de uppgifter han eller
hon skall utföra åt telestyrelsen är på
sin höjd hushållsarbete, ingenting annat;
de får som jag sade inte vika från
sin tjänst.

Man skulle kunna säga att den här
tjänsten har en mera social karaktär än
tjänsterna på andra telestationer. Låt
mig i detta avseende bara peka på några
saker.

Ur försvarssynpunkt är dessa stationer
absolut nödvändiga. När våra försvarsförband
bedriver sina övningar
uppe i våra glesbygder, tar de in på
dessa stationer och med deras hjälp
kan de bedriva åtskilligt av sitt arbete.

Vårt folk har kostat på sig möjligheter
till snabb hjälp med helikopter och
flyg i händelse av olycksfall eller sjukdom.
Hur skulle man kunna utnyttja
denna hjälp, om inte dessa små stationer
fanns just där de nu finns? Huvudparten
av våra skogar, i varje fall i den
nordligaste landsändan, är statsägda.
Varje sommar har vi samma risk för
skogsbrand. Vilka är det som slår larm
och vilka är det som ser till att hjälpen
kommer snabbt och räddar stora
värden åt vårt land? Jo, just föreståndarna
vid dessa små stationer. Vi kan
helt enkelt inte undvara dem, och därför
tycker vi nog att deras lönesättning
borde ha beaktats på ett annat sätt.

Onsdagen den 12 november 1958 Nr BIO

Höjning av ersättningen till vissa växelstationsföreståndare

För att återvända till talet om att
dessa växelstationsföreståndare ofta utgöres
av partiellt arbetsföra, så sätter
jag nog ett frågetecken för den mening
telestyrelsen lagt i detta yttrande. Även
om denna personal i ett eller annat avseende
är blott partiellt arbetsför, så
får den ju inte vara partiellt arbetsför
när det gäller just det här arbetet; de
till tjänsten hörande arbetsuppgifterna
måste utföras. Partiellt arbetsföra sysselsätts
även på andra håll, men alltid
gäller den förutsättningen, att de skall
klara av just det jobb de fått. Och gör
de det, kan jag inte finna annat än att
de skall ha skälig ersättning.

Vare sig detta bör betraktas som bisyssla,
som telestyrelsen uttrycker det,
eller inte, måste det anses vara en betydelsefull
uppgift att upprätthålla telefonförbindelserna
inom glesbygderna,
där befolkningen saknar de möjligheter,
som invånarna i mer tätbefolkade trakter
har att på annat sätt än telefonledes
få snabb och nödvändig kontakt. Därför
borde det inte betraktas som orimligt,
att telestyrelsen vid fastställandet av
ersättningarna för föreståndarna vid
taxa Il-stationer tar hänsyn inte bara
till arten och omfattningen av det arbete
som där utförs utan också till det
ansvar som följer med arbetet och vikten
av att arbetet blir utfört.

Skulle man driva den tankegången till
sin spets, att den vars arbete inte ger
vederbörande händerna fulla av sysselsättning
varje dag skall få mindre
betalt, så borde väl den poliskonstapel,
som blir ställd i en fredlig hörna av vår
goda stad och inte får tillfälle att hampa
någon fyllbult, ha avdrag på sin lön.
Eller också borde man före placeringen
beräkna hur del går ihop med lönesättningen.
Det argumentet håller inte!

Telestyrelsen meddelade upplysningsvis,
att vid de förhandlingar, som i
år förts mellan telestyrelsen och den
personalorganisation som företriider de
kontrakt sanstäl ld a växel stat ionsf öreståndarnas
intressen, Växelstationsföre -

ståndarnas riksförbund, rörande 1958
års ersättning till nämnda föreståndare,
har från styrelsens sida föreslagits att
den vid taxa Il-stationerna utgående
fasta ersättningen från och med den
1 januari 1958 skulle höjas från 700 kronor
per år och station till 1 000 kronor
vid station med 10—19 abonnenter, till
900 kronor vid station med 5—9 abonnenter
samt till 800 kronor vid station
med 1—4 abonnenter. Så säger telestyrelsen:
»Detta förslag hade av berörda
personalorganisationer i dåvarande läge
godtagits.» — Alltså vid den tidpunkt
när motionärerna väckte sitt förslag.

Jag har här de uppgifter som lämnats
rörande innevarande års ersättningsförhandlingar.
Jag har en kopia av telestyrelsens
skrivelse, som undertecknades
och skickades till Växelstationsföretåndarnas
riksförbund den 31 december
1957. Skrivelsen innehåller ett
förslag, enligt vilket den fasta ersättningen
skall höjas från 700 kronor till
800 kronor, med lika belopp vid alla
taxa Il-stationer. De förhandlingar som
därefter kom till stånd mellan telestyrelsen
och '' Växelstationsföreståndarnas
riksförbund var en annan sak. Där föreslog
t. ex. förbundet, att i avvaktan på
att denna stationsgrupp skulle försvinna,
vilket vore ett starkt önskemål,
och gå upp i taxa I-stationerna, skulle
man höja den fasta ersättningen i år för
lägsta gruppen till till kronor, för
nästa grupp till 1 281 kronor, för nästa
grupp till 1 531 kronor och för den högsta
gruppen till 1 782 kronor. Det var
alltså olika bud från förhandlingsparterna
— 100 kronor till samtliga grupper
från telestyrelsens sida, och dessa
belopp som slutbelopp, vilket innebär
eu avsevärd justering, från förhandlingsorganisationens
sida. Man tycks ha
mötts på halva vägen, ty resultatet blev
det som i dag är gällande, en justering
för tre grupper från 700 till 800 kronor,
från 800 till 900 kronor och från
900 till 1 000 kronor. I motsats till, som
telestyrelsen säger, att detta hade god -

28 Nr B10 Onsdagen den 12 november 1958

Vissa enskilda vägars övertagande till statligt underhåll

tagits i dåvarande läge, undertecknades
detta förslag till överenskommelse den
12 april och var alltså fortfarande under
övervägande när vi motionerade.

Detta var en lång harang, men jag
har dragit den därför att statsutskottet
så har förtröstat på att de uppgifter
telestyrelsens lämnat var uttömmande.
De är delvis riktiga, men det fattas åtskilliga
bitar i puzzlet, som jag nu försökt
lägga dit. Jämförelsen haltar när
man inte tagit med alla belopp. Det är
orimligt att driva tankegången om de
partiellt arbetsföra eller att arbetets art
är sådan, att man inte kan lönesätta det
därefter. Uppgörelsen var heller inte
beslutad.

Här skulle jag nu kunna sätta punkt
och sedan ge utskottet rätt i att det är
en förhandlingsfråga. Men det är inte
bara en förhandlingsfråga, det är en
principfråga gömd här, och det är därför
jag kommer att yrka bifall till motionen.
Vad motionärerna avsåg med
denna motion var att man på lämpligt
sätt skulle kunna komma dithän, att
denna grupp försvann. Vi har inte uttryckt
det så, men vi har begärt att
riksdagen skulle skriva till Kungl. Maj:t
och att Kungl Maj :t skulle uppdra åt
telestyrelsen att på något sätt komma
till rätta med den oerhörda spännvidd
som råder, på så sätt att den som har en
abonnent mer får mer än 100 procents
löneförhöjning. Det är en orimlighet.
Den ena ligger någonstans på 3 000 och
den andra på över 7 000.

Den ena förhandlingsparten, Växelstationsföreståndarnas
riksförbund, har
i sitt yttrande till statsutskottet tryckt
på att en framkomlig väg vore den att
överföra taxa Il-stationerna till taxa I.
Detta är, så långt jag kan se, en principfråga.
Naturligtvis skall de tjänster
som olika grupper gör åt telestyrelsen
behandlas efter samma principer som
statens övriga affärsdrivande verk tilllämpar.
Man tar inte flera gånger mer
betalt för ett porto, därför att brevet går
till Karesuando — det kostar 30 öre dit

liksom om det gällt befordran inom Stockholm.
Jag betalar inte mer för min järnvägsbiljett,
om jag reser ensam i kupén
— den kostar vad den kostar, oavsett
vad SJ tjänar eller förlorar på det.
Det vägledande bör vara, att alla behandlas
efter samma princip. Jag vill
sluta med att yrka bifall till motionen.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Fru Boman har ingående
och sakkunnigt belyst de skilda aspekter
som man kan lägga på denna
fråga. För egen del skall jag fatta mig
mycket kort.

Som fru Boman erinrade om, har utskottet
i sitt utlåtande sagt, att det undandrar
sig utskottets bedömande i vad
mån de ersättningar som utgår är rimliga,
liksom relationerna mellan ersättningen
vid taxa I- och taxa II-stationerna.
Vi har inte ansett oss böra ingå
på en realprövning. Det är ofrånkomligt,
att detta är en lönefråga, och den
bör behandlas som lönefrågor i allmänhet:
det bör bli en uppgörelse mellan
de skilda parterna.

Med hänsyn härtill, herr talman, har
utskottet stannat för att avstyrka motionen,
och jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10

Vissa enskilda vägars övertagande till
statligt underhåll

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 73, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande vissa enskilda
vägars övertagande till allmänt statligt
underhåll.

Onsdagen den 12 november 1958

Nr BIO

Vissa enskilda vägars övertagande till statligt underhåll

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Den motion som nu behandlas
rör underhållet av de enskilda
vägarna. Det är ingen ny fråga, utan
den har förekommit gång efter annan
här i riksdagen. I motionen, som är undertecknad
av representanter från de
fyra stora partierna, begäres en utredning
syftande till att de vägar, till vilka
nu bidrag utgår för enskilt underhåll,
överföres till allmänt statligt underhåll.

Detta är en för landsbygden stor och
betydelsefull fråga. I och med att motortrafiken
ökat i stor utsträckning har
även dessa vägar alltmer blivit allmänt
befarna. Detta har fört med sig att underhållskostnaderna
blivit betydligt
ökade. Det ställer sig ofta svårt för dessa
vägsamfälligheter att själva följa med
i den tekniska utvecklingen och anskaffa
moderna vägmaskiner, varför de inte
så sällan får anlita vägförvaltningarna,
som har både en bra maskinpark och
kunnig personal till sitt förfogande. Det
blir ett merarbete för vägförvaltningarna
genom att order skall ges om dessa
arbeten, och vidare skall ju en uppskattning
av vägunderhållet göras då och då
och även en viss kontroll utföras. Det
dubbelarbete som sålunda uppstår skulle
bortfalla, om dessa enskilda vägar
överfördes till allmänt underhåll, och
jag har från ledande vägmannahåll fått
upplysningen, att det inte skulle bli någon
merkostnad för det allmänna när
det gäller de vägar, som nu uppbär det
högsta statsbidraget eller 80 procent.

Landsbygdens folk har många problem
att brottas med, och det vore tacknämligt
om något kunde ändras till det
bättre. Det talas ju så ofta om landsbygdens
avfolkning, och det är betydelsefullt
atl folk som vill bo kvar på
landsbygden kan göra detta och inte
sällar sig till bostadsköerna i tätorterna.
EU siitt alt göra trivseln större
på landsbygden är att ordna med bättre

vägar, så att livsmedelsbilar, skolskjutsar
etc. kan komma fram och detta utan
stora extra kostnader för dem som bor
på landsbygden. Vi vet alla att människorna
där betalar skatt till stat och
kommun på samma sätt som alla andra,
men så har de dessutom dessa extra pålagor
i form av vägkostnader.

Att motionerna varit berättigade
framgår av yttranden som remissinstanserna
avgivit. Visserligen har de, med
undantag för länsstyrelsen i Stockholm,
inte velat tillstyrka någon utredning.
Den nämnda länsstyrelsen skriver:
»För att klarlägga hur den enskilda väghållningen
bör ordnas, så att en både
ekonomisk och rationell verksamhet
kan bedrivas, synes emellertid enligt
länsstyrelsens mening en utredning av
den enskilda väghållningens problem
böra verkställas.» Men däremot har de
pekat på andra omständigheter som
borde ändras till det bättre. Således har
Länsvägnämndernas förbund framhållit
det oriktiga i den nuvarande uppskattningen
av underhållskostnaderna,
som sker vart femte år, då kostnadsutvecklingen
och trafikökningen gjort att
underhållskostnaden stigit betydligt under
en femårsperiod och statsbidragsprocenten
i själva verket minskar år
från år. Vidare pekas på att en större
måttfullhet i standardkraven vid intagandet
av enskild väg till allmän borde
eftersträvas. Kostnadsstegringen har
även uppmärksammats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som framhåller
att styrelsen i sina anslagsäskanden för
nästa budgetår föreslagit en höjning av
bidraget med 5 procent.

Herr talman! Då statsutskottet i sitt
utlåtande beaktat och understrukit de
synpunkter på betydelsen av förbättringar
för den enskilda väghållningen,
som kommit till uttryck i remissyttrandena,
har jag intet yrkande, utan uttalar
endast en förhoppning om att vederbörande
departementschef beaktar
vad som framhållits, när nästa års statsverksproposition
görs upp.

Nr BIO

Onsdagen den 12 november 1958

Ändring i livsmedelsstadgan rörande glass

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! I förevarande situation
finns det ingen anledning för mig att
ingå på någon närmare motivering av
vårt ställningstagande, utan jag yrkar
endast bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets
utlåtanden:

nr B 14, i anledning av väckt motion
om förbud mot roulettspel på restaurang,
och

nr B 15, i anledning av väckta motioner
angående dispens från gällande bestämmelser
om axel- och boggietryck på
landets vägar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Ändring i livsmedelsstadgan rörande
glass

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr B 4, i anledning av väckta motioner
om ändring i 64 § 2 mom. livsmedelsstadgan
rörande gräddglass och
glass.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Detta är visserligen bara
en »etikettsfråga», men den har mycket
stor praktisk betydelse. Vad vi motionärer
eftersträvar är att konsumenterna
verkligen skall få reda på vad
den vara innehåller, som de köper. Som
kammarens ledamöter vet, är det skillnad
på glass och glass. Glass framställes
antingen av mjölkfett, fettemulsion
eller margarin. Det framställes också

glass, där varken margarin eller fettemulsion
ingår. Här framkommer således
en avsevärd kvalitetsskillnad. Men
oberoende därav bör väl varans innehåll
deklareras, så att konsumenterna
vet vad de köper.

Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka
utskottets välvilliga skrivning. Det heter
i utlåtandet att »införande av någon
form av skyldighet att deklarera glassens
fettsammansättning å de förpackningar,
vari den tillhandahålles, borde
närmare prövas». Då väntade man helt
naturligt att utskottet även skulle föreslå
detta, men det gör inte utskottet.
Men i nästa mening säger man att det
kan räknas med att de fabrikanter som
tillverkar glass med mjölkfett frivilligt
märker glassförpackningarna. Det är
nog bra med frivillighet, bara nu också
de fabrikanter, som tillverkar glass med
annat innehåll, också ville göra sig besvär
med motsvarande artighet gentemot
konsumenterna. I våra nordiska
grannländer är denna »etikettsfråga»
löst på så sätt att det klart angives vad
glassen är tillverkad av. Det är angeläget
för oss att få ett liknande system,
detta från såväl konsumenternas som
glassfabrikationens synpunkt. Hur detta
syfte uppnås spelar väl mindre roll. Huvudsaken
är att man kommer fram till
en varudeklaration. Vi motionärer hade
i första hand tänkt oss att beteckningen
glass skulle förbehållas den glass, som
tillverkas av mjölkfett, men naturligtvis
kan också en varudeklaration täcka
samma syfte. Vi måste nog införa en bestämmelse,
att glassens sammansättning
skall deklareras, men detta kan nog inte
ske utan lagstiftning. Utskottets yttrande,
att frågan om en varudeklaration
borde ytterligare prövas, tolkar jag för
min del så, att utskottet inbjuder oss
motionärer att återkomma till denna
fråga ett annat år.

Jag har således intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Onsdagen den 12 november 1958

Nr BIO

Ifrågasatt sammanslagning av lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen —
Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m.

§ 13

Ifrågasatt sammanslagning av lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr B 13, i anledning av väckta motioner
om utredning syftande till sammanslagning
av lantbruksnämnderna och
hushållningssällskapen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Som en av motionärerna
i denna fråga vill jag säga ett par ord
trots att vår motion avstyrkts av ett enhälligt
utskott.

Till en början skall jag citera en del
av vad Ångermanlands provinsförbund
av RLF tidigare yttrat i en i ärendet
väckt motion: »Nuvarande uppläggning
av hushållningssällskapets och lantbruksnämndens
arbetsuppgifter ter sig
för oss jordbrukare onödigt dyrbar och
ineffektiv. Eftersom hushållningssällskapet
delvis är uppbyggt som medlemsorganisation
föreligger viss redovisningsskyldighet
mot jordbrukarna.
Detta saknas däremot helt för lantbruksnämnden,
fastän behovet av insyn och
inflytande från jordbrukarnas sida torde
vara större beträffande detta organs
område. Jordbrukarna har genom nämndens
upprepade misslyckanden delvis
förlorat förtroendet för nämndens arbete,
och vi ifrågasätter om den i nuvarande
organisationsform kan fylla sin
uppgift. En omorganisation och sammanslagning
av hushållningssällskapet
och lantbruksnämnden skulle möjligen
kunna förbättra nu rådande missförhållanden.
»

Jag skall tillåta mig ännu ett, mycket
kort, citat av vad utskottets dåvarande
ordförande, herr Tjällgren, sade i första
kammaren 1955 i anledning av en då
väckt motion om lantbruksnämndernas
avskaffande: ».lag vill inte att man skall
gå så radikalt till väga, att man skall av -

skaffa lantbruksnämnderna — det vore
nog mindre välbetänkt — men man borde
kunna utreda, huruvida det skulle
kunna vara möjligt att sammanslå lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen,
så att man fick ett enda organ
som hade hand om uppgifterna.»

Med dessa citat, herr talman, har jag
endast velat visa att man i varje fall
inom vissa jordbrukarkretsar nog ställt
sig positiv till tanken på den sammanslagning,
varom vi i vår motion påkallat
en förutsättningslös utredning. Men
eftersom motionen tyvärr avstyrkts av
ett enhälligt utskott, anser jag mig inte
böra nu framställa något yrkande i
saken.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr Bl, i anledning av
väckta motioner angående beredande av
möjlighet för statens medicinska forskningsråd
att fullfölja det skisserade
forskningsarbetet rörande tobakens skadeverkningar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Tobaksmonopolets offentliga reklam
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr B 2, i anledning av
väckta motioner angående Tobaksmonopolets
offentliga reklam in. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Bland sakkunniga läkare
tycks det inte råda någon som helst
tvekan om att tobaksbruket innebär allvarliga
hälsorisker. Medicinalstyrelsen
inleder också sitt yttrande över motionen
angående tobaksreklamen med att

Nr BIO

Onsdagen den 12 november 1958

Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m.

framhålla, att det ur de synpunkter den
har att företräda måste betecknas som
önskvärt att all reklam för tobak upphör.
I fortsättningen säger medicinalstyrelsen:
»Det torde dock vara orealistiskt
att påyrka att Tobaksmonopolet
skulle inställa sin reklam utan att samtidigt
yrka att utländska tillverkare också
skulle underkastas detta reklamförbud.
» Vi motionärer påpekar också att
ett förbud mot tobaksreklam givetvis
måste omfatta all sådan reklam. På den
punkten har Tobaksmonopolet sagt ett
vägande ord, då monopolet framhållit,
att med den utformning Tobaksmonopolet
har i Sverige det icke torde vara
möjligt för monopolet att anmoda sina
utländska förbindelser att upphöra med
sin reklam.

I och med denna upplysning torde det
första yrkandet i vår motion om förbud
mot tobaksreklam vara orealistiskt under
nuvarande förhållanden. Om emellertid
ingen ändring av tobaksreklamen
skulle komma till stånd i framtiden, tycker
vi nog, att det kunde finnas anledning
att återkomma till Tobaksmonopolets
verksamhetsformer, så att tobaksreklamen,
för såväl utländsk som svensk
tobak, får en ur samhällsansvarets synpunkt
acceptabel omfattning och utformning.
Personligen är jag emot förbud
så långt det är möjligt. När det som
i detta fall är fråga om hälsovådliga varor
eller i varje fall varor som inte är
nyttiga och som säljes av ett statsmonopol,
bör väl inte ett reklamförbud
strida mot näringsfriheten. Systembolaget
annonserar ju inte om sina spritvaror.

Om tobaksreklam måste förekomma,
bör man, som också utskottet säger,
kunna ställa krav på reklamens vederhäftighet
och att den ur medicinsk synpunkt
är oklanderlig. Den bör inte vara
konsumtionsstimulerande. Framför allt
ungdomen är känslig i det avseendet.

En rik provkarta på Tobaksmonopolets
reklam uppvisades häromkvällen i
ett TV-program om tobaksreklamen.

Från Tobaksmonopolets sida medgav
man att kanske inte allt var så bra. Medicinalstyrelsen
har ju också gjort erinringar
mot Tobaksmonopolets reklam.
Att denna reklam inte är så anmärkningsvärd
som en del utländsk är i och
för sig inget försvar men kan möjligen
tjäna som förklaring till den ökade
reklamaktiviteten. Det nämndes också
i TV-programmet att hur än Tobaksmonopolet
annonserade, så skulle den
utländska reklamen sannolikt vara ett
strå vassare.

I konkurrensen mellan utländsk och
svensk tobaksreklam har tobaksreklamen
blivit klart konsumtionsstimulerande.
Tobaksannonserna har utformats
så att de ger föreställning om att
cigarrettrökning ger atmosfär av spänning,
mystik, romantik och kanske
t. o. in. en viss syndfullhet. Jag föreställer
mig att en gammal vanerökare
inte gärna tar intryck av en sådan
reklamkampanj, medan ungdomen, som
ännu inte har skaffat sig fasta vanor
eller ovanor, med inte så liten nyfikenhet
nosar på allt detta och den miljö
och det beteendemönster en sådan
reklam kan associera till. Att ungdomen
är synnerligen känslig för sådan reklam
torde undersökningar om ungdomens
rökvanor ge visst belägg för. Att sådan
reklam är konsumtionsfrämjande
i synnerhet bland ungdomen torde väl
stå utom all diskussion. Och att sådan
reklam inte är förenlig med samhällsansvaret
för vår unga generation bör
det väl inte heller behöva stå någon
större strid om.

När det gäller vederhäftigheten av tobaksreklamen
kan man peka på annonsen
om den s. k. effektiva filtercigarretten,
som den köpande allmänheten kunde
tro var effektiv mot eventuella skadeverkningar.
Det var ju inte verkliga
förhållandet. Reklam av detta slag har
Tobaksmonopolet bedrivit, och det anser
vi motionärer måste påtalas.

Reklam från Tobaksmonopolet säges
endast ha till syfte att påverka mär -

Onsdagen den 12 november 1958

Nr B 10

Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m.

kesvalet. Uttalanden i den riktningen
liar också statsministern gjort i ett interpellationssvar
här i kammaren. Om
tobaksreklamen endast hade det syftet
borde den naturligtvis utformas efter
andra riktlinjer än dem vi har fått se
under den närmast föregående tiden.

Beredningsutskottet säger sig inte
kunna biträda direkta åtgärder mot Tobaksmonopolets
reklamverksamhet. Beredningsutskottet
stöder sig främst på
välmenta förhoppningar. Jag kan dock
inte undgå att tycka, att den skrivningen
är litet naiv för att komma från ett
riksdagens utskott. Beredningsutskottet
vill inte ens uttala ett önskemål om en
sanering av tobaksreklamen. Ändå tror
utskottet att det som nu är gjort skall
kunna leda till goda resultat i av motionärerna
önskad riktning. Givetvis
hoppas också vi motionärer, att den
ökade uppmärksamhet som riktats mot
tobaksreklamen kommer att ge ett gott
resultat ur vår synpunkt. Jag skulle tro,
även om det kanske låter litet naivt —
men i så fall hamnar jag på samma nivå
som beredningsutskottet — att de allra
flesta ansvarskännande människor skulle
bli minst sagt ledsna, om de förhoppningar
som bl. a. beredningsutskottet
stiiller på framtiden då det gäller rökningen,
inte minst bland ungdomen,
skulle så att säga gå upp i rök.

Vi motionärer får finna oss i att avvakta
vad framtiden kommer att ge
härvidlag, och därför har jag, herr talman,
intet yrkande.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Tillåt mig att med några
få ord instämma i de synpunkter
herr Nilsson i Tvärålund här anfört.
.lag tror trots allt att frågan är så pass
allvarlig, att den förtjänar fortsatt uppmärksamhet.
Det visar ju bland annat
aktualiteten kring TV-sändningen och
pressdebatten. Dessförinnan, herr talman,
vill jag dock anknyta till föregående
ärende och bara med tacksamhet
3 — Andni kammarens protokoll 195R. A

notera allmänna beredningsutskottets
välvilliga ställningstagande och kammarens
nyss lämnade bifall till herr
Edströms och min motion om ökat stöd
åt forskningsarbetet rörande tobakens
skadeverkningar. Det beslutet innebär
ett utomordentligt framsteg och hälsas
med glädje, även i samband med detta
senare ärende.

Däremot skulle jag i likhet med herr
Nilsson i Tvärålund ha önskat ett friskare
grepp på frågan om tobaksreklamen.
Jag kan förstå utskottet men absolut
inte Tobaksmonopolet. Varför annonserar
man en vara? Vanligtvis för
att öka försäljningen. Statliga monopolföretag
kommer väl här ändå i en särställning.
Det ligger naturligtvis också
i ett dylikt företags intresse att få så goda
inkomster som möjligt. Men sedan
tillkommer ansvaret för folkhälsan och
andra omständigheter, som gör ett statsmonopols
ställning dubbelt ömtålig.
Även det enskilda näringslivet har sina
etiska lagar, men det förefaller mig
självklart att samhällets egna organ här
bör föregå med ett särskilt gott exempel.
Det skulle vara en stark överdrift
att säga, att Tobaksmonopolet visat sig
hålla måttet i det stycket. Monopolets
tydligen affärsmässiga påpasslighet att
utnyttja framför allt ungdomens intresse
för cigarrettrökningen är anmärkningsvärd
och har ju utlöst kritik t. o. m. från
ett så ärevördigt verk som medicinalstyrelsen.
Det gällde främst den dyrbara
och olämpliga propagandan för AVinnercigarretten.
»Operation Mullbänk»,
d. v. s. Tobaksmonopolets provsnusningsverksamhet
inom krigsmakten, bär
ju närmast ådragit sig löje och skall
här icke beröras.

Allvarligare är i detta sammanhang
cigarr- och speciellt cigarrettreklamen.
Bäst vore naturligtvis — däri kan jag
helhjärtat instämma med medicinalstyrelsen
— om den lumde bringas att helt
upphöra. Går inte det, bör annonseringen
av tobaksvaror få en utformning som
innebär en korrekt varubeskrivning i
r II 10

Nr B 10

Onsdagen den 12 november 1958

Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m.

linje med annan konsumentupplysning.
Vore det inte möjligt, herr talman, att
inom ramen för gällande tryckfrihetslag
öva en viss kontroll också över utländska
tillverkares annonsering i
svensk press? Där har utskottet, enligt
min mening alldeles riktigt, antytt expertrådets
verksamhet. Jag hoppas att
expertrådet har sin uppmärksamhet riktad
inte minst på den utländska annonseringen.

Jag beklagar, herr talman, att vi i
detta sammanhang inte kan komma
längre, men jag noterar i alla fall med
tacksamhet den klart positiva tonen i
utskottsutlåtande!. Sanningen torde trots
allt vara på marsch.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
tyckte det var en naiv behandling
som utskottet bestått motionen. Själv
framhåller han att han icke skulle kunna
säga ja till det krav, som motionen
innebär, nämligen ett absolut förbud för
reklam. Det är också utskottets inställning.

Han säger att han ändå skulle vilja ha
något annat än utskottets vaga förhoppning
om att det medicinska expertråd,
som är tillsatt inom Tobaksmonopolet,
skulle ha någon inverkan på reklamens
utformning. Han förbiser kanske därvid
vilka som sitter i expertrådet. Där
sitter bl. a. ordföranden i Riksförbundet
mot tobaken, professor Hultberg,
den expert som kanske allra starkast
har framhållit vådorna av tobaksmissbruk
och riskerna för cancer i samband
därmed. Jag ser inte att riksdagen eller
utskottet på något sätt kan utöva vakthållning
över lobaksreklamen bättre än
det expertråd med antitobaksförbundets
ordförande i spetsen, som nu finns inom
Tobaksmonopolet. Vill man inte eller
anser man sig inte kunna genomföra ett
absolut förbud mot tobaksreklam, kan
jag inte se att man kan komma närmare
en kritisk granskning av reklamen

än genom just de personer, som begriper
vådorna bäst och som är inställda
på att minska tobaksbruk^. Jag kan inte
finna att herr Nilsson har kommit med
något förslag som skulle föra längre,
och då får man hålla sig till det som
kan inge förhoppningar om något resultat.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Det gäller ju här ett
självständigt bolag, som väl har rätt att
arbeta suveränt. Man erkänner att det
drives synnerligen rationellt. Det har
väl pressat ner distributionskostnaderna
så långt som det över huvud taget är
möjligt. Till och med privata företagare
måste erkänna detta. Det förefaller ju
då märkligt om inte detta företag också
skall ha rätt att bedriva en reklam, som
hjälper till i denna strävan att driva
rörelsen så rationellt som möjligt.

Det är klart, att reklamen också har
den verkan att man kan få ned produktionskostnaderna,
om man får en konsumtion
av de märken, som man kan
tillverka bäst och billigast, utan att
dessa behöver vara de skadligaste.

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att erinra kammaren om att vi
för inte länge sedan beslutat, att tobaksförsälj
ningen skall bli fri här i landet
den 1 januari 1960. Det förefaller mig
ganska märkligt, för att inte säga rent
av barnsligt, att man, samtidigt som
riksdagen har beslutat att tobak skall
få försäljas praktiskt taget i varenda
affär — var som helst, när som helst och
hur som helst, höll jag på att säga —
av försäljare, som måste ha rätt att
skylta med och propagera för tobaksvarorna,
nu kommer och talar om Tobaksmonopolets
annonsering. Är inte
detta att sila mygg och svälja kameler?
Det får väl lov att vara någon konsekvens
i vad man företar sig.

Jag vill erinra mig, att kammaren så

Onsdagen den 12 november 1958

Nr BIO

gott som enhälligt beslöt, att både ungdomen
och alla andra människor skall
kunna köpa tobaksvaror var och när
och hur som helst. Jag vet inte om herr
Rimmerfors och de andra motionärerna
då sade ett enda ord gent emot detta
förslag. Jag vill understryka, att det är
barnsligt att i den situationen tala om
Tobaksmonopolets reklam, allra helst
som man inte kan komma åt den utländska
reklamen. År 1960 får alla, som sagt,
köpa tobak från Tobaksmonopolet och
även köpa utländska tobaksvaror. De
kan skylta och göra reklam bäst de vill
utan att vi kan göra något åt det. Vidare
talar man om en fri nordisk marknad.
Vad betyder det? Det måste innebära,
att Tobaksmonopolet som importmonopol
försvinner och att här kommer att
försäljas utländska tobaksvaror fullkomligt
fritt. Vem skall kunna hindra utländska
fabrikanter eller importörerna
av deras varor att annonsera i tidningarna
om varorna? Vem skall kunna
hindra någon att skriva kåserier eller
sakliga artiklar i tidningarna om den
eller den tobaksvaran? Om vi tänker
oss in i detta problem förstår vi, att det
inte är så enkelt som man vill göra gällande.

Herr talman! Det hela är barnsligheter.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
säger, att motionärerna inte har
föreslagit någon ny lösning av problemet
hur man skall kunna komma till
rätta med dessa saker. Jag har föreslagit,
att riksdagen i andra hand kunde
uttala sig för att eu sanering vore önskvärd,
men det ville inte beredningsutskottet
göra utan krumbuktar sig för
att inte stöta sig med vare sig Tobaksmonopolet
eller motionärerna. Utskottet
visar sin välvilja genom att avslå motionen.
Om utskottet klart hade sagt,
att det är önskvärt att en sanering kom -

Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m.

mer till stånd, hade det varit mera att
bygga en förhoppning på än dess nuvarande
utlåtande.

Herr Brandt i Aspabruk påstår, att
allt detta är barnsligheter. Jag tror inte
det. Jag vet inte om herr Brandt är
ledamot av någon styrelse med nära
anknytning till Tobaksmonopolet, men
man kan inte bortse från samhällsansvaret
i detta sammanhang. Skall vår
unga generation lockas av reklamen
till hälsovådlig konsumtion? Vill verkligen
herr Brandt påstå, att detta är
barnsligheter? Vi har alltså ingen anledning
att kritisera ett verk eller ett
statligt monopolföretag som försöker
bedriva sin verksamhet så rationellt
som möjligt för att sälja så mycket skadliga
varor som möjligt, produkter som
hittills varit förbehållna ett statligt monopol.
I framtiden, anser herr Brandt,
finns det inga möjligheter alls att vi här
i landet skall kunna hindra fri försäljning
och fri reklam om just dessa
varor.

Jag vill peka på att monopolet har
sagt, att det under nuvarande organisationsformer
inte finns några möjligheter
att förmå utländska affärsförbindelser
att inskränka sin reklam. Jag
vill också framhålla, att det inte är
någon tvistefråga inom vetenskapliga
kretsar vad som är nyttigt eller inte
härvidlag. Vi får inte i fortsättningen
betrakta reklamen för ökad konsumtion
enbart ur den synvinkeln, att Tobaksmonopolet
skall vara ett rationellt
bedrivet statligt företag, som skall sälja
så mycket som möjligt.

Herr RUVIMERFORS (fp):

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
påstår att våra strävanden är barnsliga.
Det må vara hans ensak, men i så
fall kommer medicinalstyrelsen och en
hel rad av våra främsta medicinska
experter in under »barnsligheten», ty
de anser också, att viss tobaksreklam
har eu klart konsumtionsbefrämjandc

Nr BIO

Onsdagen den 12 november 1958

Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m.

effekt, som alltså lockar till ökad förbrukning.

Jag lämnar detta resonemang; jag begärde
närmast ordet för att bemöta herr
Brandt på en annan punkt. Han säger:
Varken herr Rimmerfors eller någon
annan av opponenterna här opponerade
sig mot tobaksliandelns liberalisering
härom året. Det är både riktigt och inte
riktigt. Jag opponerade mig på ett par
punkter, beträffande kioskhandeln och
försäljningen av cigarretter styckevis,
alltså i detaljer, men i princip är jag
liberal och biträdde ett liberalt förslag.

Jag gjorde det ifrån precis samma
grundsyn som när det gällde 1954 års
nykterhetsreform. Den innebar en större
frihet, men samtidigt underströk vi att
den också måste medföra större ansvar.
Detta är bara ett uttryck för vad jag nu
anser: samhället bör känna ett större
ansvar inför den större frihet som vi
har tillerkänt tobakshandeln. Jag skulle
önska att vi kunde ta ännu ett steg,
men jag är medveten om, herr talman,
att vi i dag inte kommer längre.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
säger, att Tobaksmonopolct skulle
ha åsyftat nuvarande läge. Vad Tobaksmonopolet
understryker är just vad jag
har sagt i mitt tidigare resonemang, att
vid en liberalisering av tobakshandeln
blir monopolets möjligheter ännu mera
begränsade.

Eftersom det förefaller som om man
skulle ha missförstått mig när jag använde
uttrycket barnsligheter, vill jag
ytterligare betona att jag inte uttalade
mig om tobakens hälsovådlighet. Vad jag
avsåg med barnsligheter var följande.
Man har ju beslutat att tobakshandeln
skall bli helt fri och att tobak skall få
säljas överallt, när som helst och hur
som helst, som jag sade. Då man aldrig
kan förbjuda enskilda handlare att
skylta och göra reklam för sina varor,
är det väl ganska meningslöst att nu

börja diskutera Tobaksmonopolets annonser,
i synnerhet som man väl ändå
måste erkänna att det inte går att förhindra
importörer av utländska varor
att göra reklam för dem.

Såsom jag tidigare sagt är det ingen
konsekvens i att man här ena dagen
beslutar att tobakshandeln skall bli fullkomligt
fri och att man andra dagen
angriper Tobaksmonopolet för en annonsering,
som man ändå måste erkänna
avser att ge allmänheten en upplysning
om de varor som möjligen kan
vara de skadligaste.

Ja, herr talman, jag vidhåller mitt
påstående, att vi här inte på något sätt
löser denna fråga genom att bifalla
motionärernas yrkande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
anser att allmänna beredningsutskottet
inte har uttryckt intresse för
att kunna begränsa tobaksbruket. Vi har
dock enhälligt tillstyrkt att man borde
ge större medel till forskningsarbetet
för att utröna de vådor som följer med
tobaksbruket. Det är väl ett uttryck för
positivt intresse. Vi har vidare i det
utlåtande som vi nu diskuterar sagt,
»att det är önskvärt att reklamen ges en
måttlig omfattning, att man lämnar konsumenterna
saklig upplysning och att
försäljningen inte får omfatta fabrikat
som är särskilt skadliga för hälsan».

Vi tror, att om vi hade skärpt detta
uttalande i aldrig så mycket Tvärålundska
vändningar, hade vi inte kunnat
åstadkomma något mer än det expertråd
kan, som följer reklamen inom Tobaksmonopolet
och som har så utomordentliga
företrädare för det intresse, som
herr Nilsson i Tvärålund och jag hyser,
nämligen för en begränsning av tobaksbruket.
Vi kan vara ganska säkra på
alt expertrådet gör vad som kan göras.
Det är intressant att se, alt det i årsredogörelsen
från Riksförbundet mot
tobaken sägs att sedan man fått den

Onsdagen den 12 november 1958

Nr B 10

expert som är dess ordförande med i
expertrådet, har man full förtröstan om
att allt skall göras för att reklamen skall
få den utformning som är önskvärd.

Hur långt tror herr Nilsson i Tvärålund
att man skulle komma med att uttala
sig skarpare härvidlag? Det är mer
realistiskt att förlita sig på ett organ,
som kan följa frågan och som har en
erforderlig kunskap i den. Jag tycker
inte man skall misstänkliggöra allmänna
beredningsutskottet för att inte vara
lika moraliskt som motionärerna. Man
får emellertid försöka komma fram på
praktiska vägar. Ett förbud är inte möjligt
att genomföra, det har herr Nilsson
i Tvärålund redan sagt.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag vill på intet sätt
ifrågasätta allmänna beredningsutskottets
goda vilja, som fru Eriksson vill
göra gällande. Om denna goda vilja nu
verkligen finns — och jag tror det —
så kunde den blivit uttryckt så till vida,
att man helt enkelt sagt att en sanering
är önskvärd. Det är ju erkänt även
från Tobaksmonopolet, att man har
överskridit den målsättning för reklamen,
som uttalades i kammaren av
statsministern och som gick ut på att
det här gällde att få reklamen över på
vissa märken. Enligt vad statsministern
uttalade, skulle reklamen inte vara
konsumtionsstimulerande.

Beträffande herr Brandts tal om
barnsligheter vill jag säga, att jag i
denna fråga hellre föredrar barnslighet
iin överlägsenhet, då det är en fråga
som rör folkhälsan. Vad Tobaksmonopolet
har sagt är att vi i Sverige har
den ordningen för Tobaksmonopolet, att
det inte kan säga åt sina utländska
förbindelser att inskränka sin verksamhet.
I TV-programmet sades det, att ju
mer Tobaksmonopolet annonserade ju
vassare blev den utländska propagandan.
Man kommer fram till alt det då
är mycket onödigt att Tobaksmonopolet

Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m.

skall slå på stora reklamtrumman, som
det gjort hittills, ty det tjänar ändå
ingenting till, då de utländska intressenterna
tydligen har övertaget.

Herr KÄRItLANDER (s):

Herr talman! Får jag börja där herr
Nilsson i Tvärålund slutade. Jag är
inte överens med honom om att Tobaksmonopolet
har överskridit sina befogenheter
eller sin målsättning när det gäller
reklamen. De totala reklamkostnaderna
är verkligen blygsamma, herr
Nilsson i Tvärålund, i förhållande till
Tobaksmonopolets omsättning. När monopolet
lanserar nya märken är det
ofrånkomligt att reklamera för dem.
Den senaste stora reklamkampanjen
gällde den nya filtercigarretten Winner,
som har tillkommit uteslutande för att
Tobaksmonopolet också skall ha en mild
och bra filtercigarrett i konkurrens med
de utländska märkena. Den senaste
filtercigarretten, som heter Cavalla och
som håller på att komma ut på marknaden,
blir givetvis också föremål för
reklam. Försäljningen av filtercigarretter,
vilken ökat under de senaste åren,
har faktiskt också gått över från de
utländska till de svenska. Om man då
också kan vara överens om att de svenska
filtercigarretternas kvalitet väl fyller
måttet, tror jag inte att man kan
klandra Tobaksmonopolet.

Herr Nilsson i Tvärålund lägger fortfarande
i Tobaksmonopolets yttrande in
ett »nu» som inte finns där. Tobaksmonopolet
säger, att det »icke torde
vara möjligt för monopolet att anmoda
sina utländska förbindelser att upphöra
med sin reklam». Det är alldeles riktigt,
som herr Brandt tidigare har påpekat,
att det blir nödvändigt, när vi
1960 får fri försäljning, att tillåta helt
fri import. För att man skall kunna
begränsa den utländska reklamen eller
reklamen över huvud taget vore det
nödvändigt att gå den rakt motsatta
vägen och genomföra totahnonopol över

Nr B 10

Onsdagen den 12 november 1958

Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m.

hela linjen, både för den inhemska försäljningen
och fabrikationen och för
importen. Nu tas inte bara det nuvarande
importmonopolet bort utan prisbildningen
blir också praktiskt taget
fri, eftersom det är tvivelaktigt att man
ens kan fullfölja riksdagens beslut om
riktpriser.

Herr Brandt snuddade vid möjligheten
av en nordisk marknad eller ett
europeiskt frihandelsområde, vilket
skulle ge problemen en helt annan
räckvidd men inte göra det lättare för
Tobaksmonopolet att handla på det sätt
motionärerna föreställer sig skulle vara
möjligt. Jag tror att beredningsutskottets
utlåtande, såsom fru Eriksson har
påpekat, har blivit vad det kunde bli,
nämligen en erinran om att det
expertråd, som monopolet har till sitt
förfogande, just har till uppgift att från
vetenskaplig synpunkt vägleda monopolet
då det gäller fabrikation och alla
frågor som lekmän inte kan klara upp.

Jag är litet förvånad över det citat ur
uttalandet från riksförbundet mot tobaken
som finns på sidan 6 i utlåtandet.
Detta förbund anser tydligen att frågan
skulle lösas, om Tobaksmonopolet skulle
upphöra med all egen fabrikation och
uteslutande ägna sig åt partiförsäljning
av importvaror. Jag är ur stånd att
fatta hur detta skulle göra läget bättre,
om man nu inte menat att de importerade
tobaksvarorna ur kvalitetssynpunkt
och ur hälsosynpunkt är så
mycket bättre än de svenska. Den senare
bedömningen skall jag inte alls
ge mig in på. Jag har bara fäst mig vid
att Riksförbundet mot tobaken har kommit
till det resultatet att frågan skulle
kunna lösas både vad reklamen beträffar
och i andra avseenden på det angivna
sättet.

Jag tror att motionärerna har anledning
vara tillfredsställda med utlåtandet.
Jag kan försäkra att Tobaksmonopolets
reklampolitik inte ensidigt syftar
till bästa möjliga ekonomiska resultat,
utan att man också har den andra sidan

i åtanke, nämligen strävandena att
minska tobakshanteringens skadeverkningar.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag vill svara herr Kärrlander
med några ord. På tal om att
Tobaksmonopolet möjligen skulle ha
överskridit sina befogenheter — sin
målsättning, sade jag — vill jag påminna
om att medicinalstyrelsen funnit
det angeläget att göra erinringar mot
Tobaksmonopolets reklamverksamhet.
Om jag inte minns fel gällde det just
den omtalade Winner-cigarretten. Man
annonserade om att denna hade ett effektivt
filter, som dock tydligen inte
höll vad reklamen lovade.

Tobaksmonopolets reklam skulle man
kunna begränsa genom att införa ett
fullständigt importmonopol på tobaksvaror.
Denna fråga skulle man kunna
ta upp på det internationella planet.
Jag skulle tro att cigarrettrökningen
bär lika skadliga verkningar i andra
länder som i vårt land. Inget samhälle
har väl något intresse av att öka konsumtionen
av rent skadliga varor. Beträffande
tobakskonsumtionen tror ja''g
inte att man skall stå handfallen och
tro att läget är alldeles hopplöst, om
man ur samhällets synpunkt finner det
angeläget med lägre konsumtion.

Det går nog inte att bestrida att tobaksreklamen
— hur blygsam den än
säges ha varit — haft en konsumtionsstimulerande
effekt. Att Tobaksmonopolet
lockats till denna reklam genom
den utländska reklamen må vara förklarligt
men det är inget försvar.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag har inte sagt — och
jag vet inte om någon annan gjort det
— att Svenska tobaksmonopolet lockats
till reklam med anledning av den utländska
reklamen. Något sådant bedömande
har jag inte gjort.

Onsdagen den 12 november 1958

Nr It 10

Anledningen till att jag begärde ordet
för replik, herr talman, var att jag ville
fråga herr Nilsson i Tvärålund vilka
fakta han stöder sig på när han påstår,
att Tobaksmonopolets reklam för Winner-cigarretten
med dess effektiva filter
skulle vara en överdriven reklam. Skulle
monopolet här säga någonting till konsumenterna
som är felaktigt? Jag har
aldrig sagt och tänker inte heller påstå,
att det och det filtret är något hundraprocentigt
effektivt medel mot tjärbildning
eller nikotinhalt. Jag vill inte göra
ett sådant uttalande, men jag undrar vad
herr Nilsson i Tvärålund stöder sig på
när han menar, att reklamen för Winner-cigarretten
var vilseledande, eftersom
monopolet skulle ha påstått någonting
som man inte hade täckning för.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Med anledning av herr
Kärrlanders fråga vill jag hänvisa till
vad medicinalstyrelsen säger om monopolets
annonsering. Detta »effektiva»
filter skulle kunna ge den köpande allmänheten
en föreställning om att filtret
verkligen var effektivt mot eventuella

Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m.

skadeverkningar. Graden av effektivitet
har man i reklamen aldrig sagt något
om, man säger bara att det är effektivt.
Hade man uttalat att filtret är effektivt
till 50 procent eller 70 procent eller
eventuellt 25 procent, då hade allmänheten
varit underkunnig om den verkliga
effektivitetsgraden. Det är detta
medicinalstyrelsens yttrande jag stöder
mig på.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr B 54, angående förbättrade inkomstförhållanden
för distriktsveterinärer
in. m., tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.27.

In fidem

Sune K. Johansson